Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:19)

RIKSDAGENS MW

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1964

22 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 22 april fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Antby ang. lokalisering till Bengtsfors av enskild industri---- 5

herr Svenungsson ang. visst skydd för bostadssökande............ 6

Belysnings- och reflexanordningar på cykel....................... 8

Förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare............... 9

Rätt till avdrag vid beskattning för gåvor till humanitära m. fl. ändamål
samt för avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan..... 10

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar......................................... 22

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. ............................................... 24

Reformering av förmögenhetsbeskattningen....................... 29

Utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde:

Länsstyrelserna: Avlöningar.................................. 31

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar.......................... 37

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader........................ 40

Arbetsförmedlingen: Avlöningar............................... 41

Arbetsförmedlingen: Omkostnader............................. 48

Allmänna beredskapsarbeten m. m............................. 48

Omskolning m. ............................................. 77

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade........... 83

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade............... 85

Lånefonden för allmänna samlingslokaler....................... 88

Meddelande ang. plena fredagen den 24 och tisdagen den 28 april.... 90

Interpellationer av:

herr Levin ang. ändringar i djurskyddslagstiftningen i syfte att förhindra
eller försvåra handeln med stulna djur............... 90

herr Svensson i Ljungskile ang. användningen och spridningen av

avfallsprodukter......................................... 91

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

herr Svensson i Ljungskile ang. prövning av ett vakuumsystem för

avloppsledningar.......................................... 94

herr Rimmerfors ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor att
återförenas med anhöriga i Sverige........................... 96

Onsdagen den 22 april em.

Bidrag till skattetyngda kommuner, m. m......................... 98

Fördelningen av beskattningsrätten mellan produktionskommun och

huvudkontorskommun...................................... 100

Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen____ 104

Ändring i semesterlagen, m. m................................... 109

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m................. 113

Familj epolitiken m. m.......................................... 121

Effektivisering av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet för

kvinnor i abortsituation...................................... 131

Införande av sommartid....................................... 133

Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. skillnader i arvode ring

enligt timlärarkungörelsen................................ 142

Meddelande om enkel fråga av herr Kellgren ang. rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt land såsom merit........ 143

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 april finj

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. belysnings- och reflexanordningar
på cykel............................................ g

— nr 20, ang. förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare... 9

— nr 21, ang. villkoren för framförande av motorfordon, m. m., och

ang. utredning rörande körkortsåldern................. 10

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om vissa åtgärder för
ökad upplysning om Sverige i utlandet....................... 10

— nr 16, om ändrade bestämmelser rörande försäljning av slaktdjur

för statens räkning......... 10

—- nr 17, ang. ansvarsförsäkring för statlig verksamhet............ 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för avgift

till annat trossamfund än svenska kyrkan..................... 10

—- nr 31, om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar ............................ 22

•— nr 33, om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m.................................... 24

— nr 39, om reformering av förmögenhetsbeskattningen.......... 29

Innehåll

Nr 19

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om godkännande av tre tilläggsprotokoll
till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.................... 31

— nr 5, om godkännande av ändring i konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen.......... 31

Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde........................ 31

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..---- 89

— nr 47, ang. förstatligande av Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m..........-................ 90

Onsdagen den 22 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 48, rörande anslag till Statistiska centralbyrån:
Centralt företagsregister m. m. och till Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. ................................... 98

— nr 49, ang. inrättande av institut för verkstadsteknisk forskning 100

— nr 50, ang. pensionerna vid de av staten övertagna enskilda järnvägarna
..................................................... 1®9

— nr 52, ang. anslag till ersättning i anledning av nedläggning av viss

tullstation................................................. 199

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och huvudkontorskommun 100

— nr 44, ang. avtal med Island för undvikande av dubbelbeskattning

beträffande skatter å inkomst och förmögenhet............... 103

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. kommunernas upplåning för
vatten- och avloppsanläggningar............................. 103

— nr 20, om ett särskilt kreditinstitut för investeringar i enskilda fritidshem
................................................... *93

nr 21, om en aktiv samhällsplanering av glesbygder, m. m......103

— nr 22, ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riksdags arbetet.

................................................... 193

— nr 23, ang. riksdagens behov av service för utlandskontakter..... 103

— nr 24, om livränta till fru Ebba Transeus...................... 104

Första lagutskottets utlåtande nr 19, om lagstadgad skyldighet för politisk
organisation att offentligt redovisa sin finansiering.......... 104

— nr 20, om enhetliga avgifter för polismyndighets förvaring av upphittat
gods................................................. 194

_nr 21, ang. traktamentsersättningen till ledamot av jury i tryckfrihetsmål
................................................. 194

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag.................................. 194

— nr 35, om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen
.................................................. 194

— nr 36, ang. ändring i lagen om semester, m. m.................. 109

— nr 37, ang. föreskrifter om gonorrétest på blivande mödrar....... 112

— nr 38, om ränta å arbetsgivaravgift inom ATP................. 112

— nr 39, ang. ändrad lydelse av 7 § förordningen om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m.m............................ 112

— nr 40, om höjning av folkpensionsavgiften..................... 112

Nr 19

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om upphävande av bestämmelserna
om minimimått på torsk, m. m......................... 112

— nr 23, ang. förarbevis vid passagerarbefordran med motorbåt____ 112

— nr 24, om djurägares ersättningsskyldighet.................... 112

—* nr 25, om förenkling av fastighetsböckerna.................... 113

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. statligt stöd till jordbrukets

rationalisering, m. m........................................ 113

— memorial nr 9, i anledning av kamramas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader____ 121

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, ang. familj epolitiken
och om bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft m. m........ 121

— nr 19, om effektivisering av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet
för kvinnor i abortsituation...................... 131

— nr 20, om införande av sommartid............................ 133

) i .

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Onsdagen den 22 april

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. lokalisering till
Bengtsfors av enskild industri

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat
vilka ansträngningar som har gjorts eller
göres genom vederbörande arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska organ
för att möjliggöra lokalisering till
Bengtsfors av enskild industri, som kan
ersätta den av nedläggning hotade, där
drivna sulfitfabriken.

Som svar vill jag anföra följande.

Antalet anställda vid Bengtsfors Sulfit
AB uppgår till 211, varav 34 tjänstemän.
Besked har den 9 mars lämnats till
arbetsmarknadsverket att verksamheten
skall upphöra den 18 juni 1964. Ett
mindre antal anställda kommer att få
fortsatt arbete vid företaget.

Så snart beskedet om nedläggelsen
lämnats började planeringen för hur de
uppkomna problemen skall lösas. Sålunda
bildades en samarbetskommitté
med representanter för företaget, de anställda,
länsarbetsnämnden och Bengtsfors
köping. Vidare har arbetsförmedlingen
i Bengtsfors förstärkts med 2
man för att sköta omplacering och övriga
åtgärder.

Arbetslösheten i bengtsforsområdet är
dess bättre för närvarande ringa. Närliggande
industriföretag har viss brist
på arbetskraft. Genom rationalisering
inom jordbruk och skogsbruk minskar
emellertid sysselsättningen totalt i
bengtsforsregionen, varför det under
alla omständigheter behövs ett tillskott
av arbetstillfällen inom stadsnäringarna,
om arbete skall kunna beredas på hemorten.

I den planering som nu sker ingår
också att förbereda kommunala och statliga
beredskapsarbeten. Dessa skall vid
behov kunna tas i anspråk då arbetskraften
blir friställd, i den mån den
inte kan beredas arbete på annat sätt.
Undersökningar pågår även rörande behovet
av omskolningsverksamhet.

Liksom vid varje annan industrinedläggelse
inriktas ansträngningarna i hög
grad på att tillföra orten nya arbetsmöjligheter.
Härvid medverkar — förutom
arbetsmarknadsverket — företaget, köpingen,
kommerskollegium, företagarföreningen
och Sveriges industriförbund.
Bengtsfors ligger i det område där
investeringsfondsmedel får tas i anspråk
av lokaliseringspolitiska skäl. Inom
samma område må enligt förslag i 1964
års statsverksproposition industribyggnad
utföras som statskommunalt beredskapsarbete.
Dessa omständigheter bör
underlätta möjligheterna att tillföra
området nya arbetsplatser.

Hedan nu har ett betydelsefullt resultat
uppnåtts i strävandena att tillföra
orten nya arbetstillfällen. AB Volvo har
nämligen fått tillstånd att ta i anspråk
medel för investeringsfond bl. a. för att
uppföra en verkstad i Bengtsfors för 4
miljoner kronor. Arbetena skall påbörjas
omedelbart och slutföras nästa år.
Sysselsättningen vid den nya verkstaden
kommer att till en betydande del
kompensera det bortfall av arbetsmöjligheter
som nedläggningen av sulfitfabriken
medför.

Vidare anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Johansson för det positiva svaret.

När jag mitt i stilla veckan störde lugnet
genom att ställa denna fråga hade

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.
Svar på fråga ang. visst skydd för bostadssökande

man en känsla av att långfredagsmörkret
denna gång skulle vila tyngre än
vanligt över bengtsforsbygden. Skogsägarnas
organisation hade måst redovisa
att dess råvarutillgångar inte var tillräckliga
för att kunna garantera så stora
leveranser som ansågs behövliga för att
möjhggöra en ekonomiskt nödvändig utbyggnad
av sulfitfabriken. I vart fall
skulle ett dylikt åtagande ställa till stora
svårigheter för den övriga industrien i
landskapet.

Den redovisade otillräckliga råvarutillgången
medförde således att den
ifrågasatta förflyttningen av Tumba
bruk till Bengtsfors enbart från denna
synpunkt måste anses vara betänklig.

Så mycket mer glädjande är det då
man nu erfar att Volvo ämnar förlägga
en del av sin tillverkning till Bengtsfors.
Näringslivet på Dal blir därigenom
bättre differentierat än hittills, något
som från alla synpunkter är tacknämligt.
Genom denna lösning av bengtsforsproblemet
synes också den övriga dalsländska
trämasseindustrien komma att
beredas bättre rationaliseringsmöjligheter.

Vi har här ett vittnesbörd om hur en
framgångsrik enskild industri i god
samverkan med samhällets organ visat
sin vilja och förmåga att positivt medverka
i samhällets och näringslivets
strukturrationalisering.

Jag vill slutligen hoppas att vad som
här skett tillsammans med i svaret antydda
ytterligare åtgärder skall leda till
en gynnsam utveckling inom Dalslands
näringsliv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. visst skydd för bostadssökande Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Svenungsson har

frågat om jag i avvaktan på hyresregleringens
avskaffande vill vidtaga åtgärder
för åstadkommande av ett effektivt
skydd för bostadssökande mot ekonomiska
förluster och personlig tragik
av den art som avslöjades i ett TVprogram
den 31 mars 1964.

Självfallet är det utomordentligt angeläget
att på allt sätt försöka komma
till rätta med brottslighet av det slag
som det nämnda programmet gav exempel
på. Detta är emellertid förenat med
särskilda svårigheter. Anmälningar om
dylika brott göres endast i begränsad utsträckning.
Vidare föreligger bevissvårigheter.
Som framgått av pressen har
i Stockholm ansträngningarna att komma
åt ifrågavarande brottslighet ytterligare
intensifieras genom att en särskild
kommission bildats inom polisen. Att
— utöver de ansträngningar som nu
görs inom polisen —- vidtaga några exceptionella
åtgärder synes inte böra
komma i fråga.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att riksdagen nyligen har godkänt ett
av första lagutskottet avgivet utlåtande
(nr 12), vari utskottet i anslutning till
motionsyrkanden avvisade tanken på
ett allmänt statligt ansvar för ekonomisk
skada som vållats genom brottslig verksamhet.

Jag är väl medveten om att bristen
på bostäder medför betydande sociala
olägenheter och i många fall även personlig
tragik. Dessa svårigheter drabbar
dock inte endast dem som blir bedragna
av brottsliga hyresmäklare. Svårigheterna
förorsakas av den bristande balansen
mellan tillgång och efterfrågan på bostäder.
Åtgärder som syftar till att söka
komma till rätta med detta förhållande
vidtages efter hand, och andra överväges.

Vidare anförde

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för det
snabba och positiva svaret på min fråga.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Svar på fråga ang. visst skydd

Det var TV-programmet den sista
mars som föranledde denna fråga. Karl
Axel Sjöbloms och Roland Hjeltes reportage
blev ett skakande debattinlägg,
som har framkallat reaktioner runt om
i vårt land. Det var ruskiga interiörer
som avslöjades; det var en historia om
fräcka spekulationer i människors bostadsbekymmer
och om åtskillig personlig
tragik i förening med ekonomiska
förluster.

Med stor tillfredsställelse lyssnade jag
till inrikesministerns svar, i vilket han
säger ifrån att det är utomordentligt angeläget
att på allt sätt försöka komma
till rätta med brottslighet av detta slag.

Man vill bara hoppas att den hyresskojarkommission,
som nu tillsatts här
i Stockholm med stadsfiskal Eliasson
som chef genom sina punktaktioner
skall få i gång ett välbehövligt uppröjningsarbete
i Stockholms bostadsdjungel.
Denna sanering bör emellertid utsträckas
till andra orter där likadana
förhållanden förekommer.

Det är en underlig situation att det,
samtidigt som vi har stor bostadsbrist,
finns enligt bostadsräkningen 1960
9 000 tomma lägenheter i Stockholm.
Åtskilliga av dem torde höra till den
svarta marknadens bostadsbank.

Statsrådet påpekar att det är förenat
med svårigheter att komma åt brottsligheten
på bostadsområdet, och det förstår
jag väl. Men jag tror också att, med
den inställning som statsrådet har till
detta allvarliga problem, skall han finna
utvägar för att försöka komma till rätta
med detta samhällsonda. Det är väl att
strålkastaren blivit riktad mot de förhållanden
med kriminella inslag som råder
på bostadsområdet. Den skumrasktrafik,
som nu delvis kommit i dagen,
är ovärdig vårt samhälle, och indignationen
måste följas av aktion. Hyggligt
folk som vill få någonstans att bo måste
skyddas för hyreshajar och metoder
som orsakar dem ekonomiska förluster
och personlig tragik.

Härmed var överläggningen slutad.

för bostadssökande

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 148, med
förslag till naturvårdslag m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
vissa lönegradsuppflyttningar.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr 962;

till statsutskottet motionerna nr 963—
965;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 966—968;

till statsutskottet motionen nr 969;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 970—972;

till statsutskottet motionen nr 973;
till behandling av lagutskott motionen
nr 974;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 975 och 976;

till bankoutskottet motionen nr 977;
till statsutskottet motionen nr 978;
till behandling av lagutskott motionen
nr 979;

till statsutskottet motionen nr 980;
samt

till bankoutskottet motionen nr 981.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 53—56 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 32,
34, 40 och 41.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

§ 7

Belysnings- och reflexanordningar på
cykel

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående belysnings- och reflexanordningar
på cykel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
fogat en blank reservation vid detta utskottsutlåtande
är att jag har en något
mera positiv syn på de föreliggande
motionerna än utskottets ledamöter i
övrigt. Jag anser också att utskottsutlåtandet
är i viss mån inkonsekvent.

Här i riksdagen råder enighet om att
vi måste göra allt vad vi kan för att
minska olycksriskerna i trafiken. Den
sak det nu gäller är inte någon särskilt
stor fråga, men den förtjänar dock en
viss uppmärksamhet. Det ulgör en viktig
detalj att fordon av olika slag är utrustade
med tillfredsställande ljus- och
reflexanordningar. Motionärerna har föreslagit
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
sådan ändring av vägtrafikförordningen
att som utrustningsnorm kräves att
cykel och till cykel eventuellt kopplade
fordon skall vara försedda med föreskrivna
ljus- och reflexanordningar.
Detta innebär att föreskrifterna skall
gälla inte bara när cykel framföres i
mörker.

Utskottet har med hänvisning till frågans
tidigare behandling i riksdagen
avstyrkt motionerna. Det menar att mer
står att vinna genom en effektiviserad
kontroll av att fordonen vid färd under
mörker är försedda med de föreskrivna
anordningarna och att de befinner sig
i funktionsdugligt skick.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att även utskottet finner att
en sådan utsträckning av reglerna, att
cykel skall vara försedd med belys -

ningsanordningar inte bara under mörker,
skulle »i och för sig», såsom utskottet
skriver, »framstå som från trafiksäkerhetssynpunkt
önskvärd». Detta
måste tolkas så att utskottet är överens
med motionärerna om att den i motionerna
föreslagna åtgärden skulle verka
främjande för trafiksäkerheten.

Det är därför enligt min mening inkonsekvent
när utskottet på ett annat
ställe i sitt utlåtande säger att mer står
att vinna genom en effektiviserad kontroll
av fordonen under mörker. Slutsatsen
måste väl bli den att man ur trafiksäkerhetssynpunkt
skulle vinna mest
på en kombination av de båda åtgärderna,
dels den som motionärerna har föreslagit
och dels den ökade kontroll
som utskottet finner vara önskvärd.

Det kan invändas att man går längre
än nöden kräver, om man bestämmer
att cykel skall vara försedd med tillfredsställande
belysning även om den
inte framföres i mörker. Man har här
bl. a. hänvisat till kostnadsskäl, när
denna fråga tidigare diskuterats. Invändningen
har tydligen alltjämt aktualitet
för utskottet. Men jag tycker inte
att vi av kostnadsskäl skall underlå
ta att vidta åtgärder av det slag motio
närerna föreslagit. Vi bör ta större hänsyn
till den ökade säkerhet i trafiken
som kan vinnas genom motionärernas
förslag.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande utan har endast velat anföra
det sagda i anledning av min blanka
reservation.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
behandlades senast vid 1960 och
1961 års riksdagar, då andra lagutskottet
handlade dessa trafikfrågor.

Jag kan inte finna att det skulle vara
mycket vunnet med ett bifall till motionärernas
förslag att cykel skall vara
försedd med belysningsanordning även
vid färd i dagsljus. Många cyklar används
ju aldrig annat än under några

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare

timmar på dagen, t. ex. när vederbörande
cyklar till eller från stationen eller
liknande. Då kan det väl inte vara
mycket att vinna på att införa en bestämmelse
om att cyklar alltid skall
vara försedda med ljusanordning, speciellt
som vi ju vet att det inte räcker
bara med att ha en lykta framtill och
en baktill på cykeln. Om det alls skall
vara någon mening med bestämmelsen
måste man ju se till att belysningen
också fungerar. Det är detta som gjort
att utskottet bär skrivit: »Utan att de
nuvarande reglerna om ljus- och reflexanordningar
på området utsträckes
att gälla vid färd även under dagsljus,
torde från trafiksäkerhetssynpunkt vida
mer stå att vinna genom en effektiviserad
kontroll av att fordonen vid
färd under mörker är försedda med de
föreskrivna anordningarna och att de
befinner sig i funktionsdugligt skick.»

Det händer ju dagligen och stundligen
att cyklar framföres i mörker,
utan att de cyklande märker att baklyktan
inte fungerar. Vi anser därför
att det viktigaste i detta sammanhang
är att cyklar, som verkligen används
efter mörkrets inbrott, inte bara är försedda
med ljusanordningar utan också
att dessa fungerar som de skall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! När herr Levin säger
att inte mycket skulle vara vunnet med
ett bifall till motionärernas förslag, gör
han sig skyldig till samma inkonsekvens
som jag tidigare påpekat hos utskottet.
Utskottet skriver nämligen: »En
utsträckning av reglerna i föreslagen
riktning skulle därför i och för sig
framstå som från trafiksäkerhetssynpunkt
önskvärd.» Herr Levin, som har
skrivit under utskottets utlåtande, anser
sålunda även han att en sådan åtgärd
skulle ha en viss nytta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående förbättring av rättsskyddet
för bostadsrättshavare.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
735 av herrar Gustafsson i Borås och
Jönsson i Ingemarsgården.

I motionen hemställdes »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära en utredning angående bostadsrätternas
rättsliga ställning och funktion
särskilt med utgångspunkt från de samhällsförändringar
som inträffat sedan
lagens tillkomst 1930 och innefattande
särskilt

a) bostadsrättshavarnas rättsliga ställning
och behovet av ökat skydd

b) huruvida lagens målsättning skall
vara att bevara bostadsrättshavarens
innehav på hyresmarknaden eller att
endast som f. n. kan vara fallet tillgodose
dem med en mer begränsad rätt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 735, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkesson, Nyberg, Tobé och Bengtson i
Solna, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion,
II: 735, icke måtte föranleda annan riksdagens
åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde, att
motionen jämte detta utlåtande överlämnades
till bostadsrättskommittén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är ju inte ovanligt
att motioner som väckes i vissa frågor
hänvisas till pågående utredningar, när
det anses att de innehåller någonting
som kan vara av betydelse för utred -

1*—Andra kammarens protokoll 196Å. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

ningens arbete och man därför bör närmare
överväga dem där. I likhet med
mina medreservanter anser jag att den
motion som nu behandlas är av den arten
att den borde kunna hänvisas till
den arbetande bostadsrättskommittén.
Det förefaller som om kommitténs direktiv
inte helt täcker de önskemål som
framställts i motionen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Frågan om överlåtelsevärdena
har varit mycket diskuterad på
en rad kongresser och konferenser
inom den bostadskooperativa rörelsen.
Vid den senaste HSB-kongressen redogjordes
för en mycket omfattande och
noggrann utredning i berörda ärende.
Kongressen anslöt sig till den uppfattning,
som utredarna kommit till. I övrigt
hänvisades till att bostadsrättskommittén
håller på med en förutsättningslös
översyn av bostadsrättslagstiftningen.

Vid 1962 års riksdag förelåg också
en motion som till sin karaktär liknade
den nu föreliggande. Tredje lagutskottet
hemställde att motionen jämte
utlåtandet överlämnades till den för
översyn av bostadsrättslagstiftningen
tillkallade utredningen. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

Utskottet har alltså beaktat att en utredning
med mycket erfaret folk i denna
angelägenhet arbetar med en översyn
av bostadsrättslagens olika områden.
Utskottet konstaterar i sitt utlåtande:
»Vad motionärerna yrkat har enligt
utskottets mening redan tillgodosetts
genom kommitténs direktiv. Utskottet,
som anmärker att vissa av motionärerna
berörda spörsmål kommer att prövas
av riksdagen i samband med behandlingen
av motionen II: 736, finner

därför att förevarande motion icke bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Åkesson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av väckta motioner, dels angående
villkoren för framförande av motorfordon,
m. m., dels angående utredning
rörande körkortsåldern; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder för ökad upplysning
om Sverige i utlandet,

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande försäljning
av slaktdjur för statens räkning,
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ansvarsförsäkring för statlig
verksamhet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor
till humanitära m. fl. ändamål samt
för avgift till annat trossamfund än
svenska kyrkan

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till humanitära m. fl.
ändamål samt för avgift till annat trossamfund
än svenska kyrkan.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:370
av fröken Andersson in. fl. och 11:444
av herr Gustafsson i Borås m. fl-, vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt på belopp
som den skattskyldige skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:373
av fru Segerstedt Wiberg och herr PerOlof
Hanson samt II: 445 av fru Gärde
Widemar och herr Rimmerfors, vari
hemställts, »att riksdagen genom skrivelse
till Kungl. Maj :t ville begära en
utredning av frågan om avdragsrätt vid
inkomstbeskattningen för avgifter, som
erlägges av medlemmar i annat trossamfund
än svenska kyrkan».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:370
av fröken Andersson m. fl. och II: 444
av herr Gustafsson i Borås m. fl. om
rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor
till humanitära m. fl. ändamål,
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 373
av fru Segerstedt Wiberg och herr PerOlof
Hanson samt 11:445 av fru Gärde
Widemar och herr Rimmerfors om rätt
till avdrag vid beskattningen för avgift
till annat trossamfund än svenska kyrkan,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson,
Sundin, Skärman och Magnusson i Borås,
fru Nettelbrandt samt herrar Barlin,
Nilsson i Tvärålund och Broberg,
vilka — under åberopande av vad som
anförts i de förevarande motionerna
I: 370 av fröken Andersson m. fl. och
II: 444 av herr Gustafsson i Borås m. fl.

ävensom 1:373 av fru Segerstedt Wiberg
och herr Per-Olof Hanson samt
II: 445 av fru Gärde Widemar och herr
Rimmerfors — ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:370 av fröken Andersson
m. fl. och 11:444 av herr Gustafsson i
Borås m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande införande
av viss rätt till avdrag vid den
statliga inkomstbeskattningen för belopp
som den skattskyldige skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål, samt

2) att motionerna I: 373 av fru Segerstedt
Wiberg och herr Per-Olof Hanson
samt II: 445 av fru Gärde Widemar och
herr Rimmerfors måtte anses besvarade
med vad reservanterna ovan hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Rorås (fp):

Herr talman! Vi vet alla att i vårt
land finns en rad frivilliga organisationer
som utför ett stort och i hög grad
samhällsgagnande arbete. De kan vara av
humanitär, litterär, pedagogisk, vetenskaplig
eller religiös art, men gemensamt
för dem alla är att de i stort sett
bäres av personlig frivillig insats och
likaså frivilliga offergåvor. Jag tror att
vi alla är överens om att detta arbete
är en stor tillgång i vårt folks liv. Den
som ger ett ekonomiskt, ofta permanent,
bidrag till en organisation, knytes till
verksamheten med ett personligt engagemang
och intresse som är ytterst värdefullt.

Ingen skulle väl önska att staten skulle
överta de frivilliga organisationernas
arbete eller skattefinansisera det genom
direkta anslag. Alla vet vi ju hur olika
detta arbete bedöms av olika människor
— det gäller även riksdagen. Man
åberopar statsfinansiella motiveringar

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

för och emot anslag, och hög- eller lågkonjunkturer
spelar in. Jag har i denna
fråga alltid hävdat, att folkrörelserna
inte bör komma i beroendeförhållande
till statsmakterna i vad gäller existens
och arbete mer än vad som är normalt
och gäller för alla.

Däremot anser jag att man inte bryter
principen, om staten till vissa speciella
arbetsområden ger direkt stöd,
t. ex. till ett uppbyggande studie- och
ungdomsarbete. Statsmakterna har ju
under senare år uppmanat de ideella
organisationerna att intensifiera sitt
ungdomsarbete för att söka slussa in
den föreningslösa ungdomen i vad man
väl tror vara personlighetsgagnande
och uppbyggande gemenskap.

Det är i detta sammanhang, herr talman,
som frågan väckts på vilka vägar
samhället bättre och mer effektivt skulle
kunna inspirera och möjliggöra för
människor att ge ökade ekonomiska bidrag
och därmed också ge större möjligheter
till utökat arbete. Och så har
under minst ett tjugutal år på riksdagens
bord legat frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för gåvor till det arbete
det här gäller. Det vore dåraktigt,
herr talman, och tjänade absolut till intet
att återigen vädra alla de argument,
som mer eller mindre klyftigt har anförts
här i kammaren under årens lopp
till stöd för den ena eller andra uppfattningen.

En tid skyllde man på skattelagssakkunniga
— man borde bida deras betänkande.
Det kom 1956, och sedan har
bevillningsutskottets hållning skärpts
så att majoriteten är synnerligen negativ
till stöd efter avdragslinjen. Ytterst
är det ju dock samhället som har den
största vinsten av det arbete, som särskilt
i detta sammanhang ligger mig
varmt om hjärtat, nämligen nykterhetsarbetet
och det kristna ungdomsarbetet.
Verksamheten avser ju att möta just det
moderna samhällets behov att komma
till rätta med t. ex. ungdomsbrotts -

lighet, alkoholproblem, ungdomens fostran
och karaktärsdaning.

Utskottet åberopar även i år skattelagssakkunnigas
negativa inställning.
Jag har förut i denna kammare diskuterat
skattelagssakkunnigas betänkande,
och jag upprepar att detta imponerande
dokument på 228 sidor bara ägnar fattiga
7 sidor åt hela denna fråga. Större
delen av dessa 7 sidor ägnas åt en redogörelse
för nu gällande bestämmelser
och inte åt klarläggande av den fråga
som vi här väckt. Det är väl ingen som
tror att det här gäller ingående utredning.

Varför ägnade inte de sakkunniga
större uppmärksamhet åt denna fråga?
Jo, helt enkelt därför att de intog en
negativ ställning även till frågan om
utvidgning av avdragsrätten för periodiskt
understöd. De föreslog i stället
ganska kraftiga inskränkningar i möjligheterna
att få avdragsrätt för periodiskt
understöd. Under sådana förhållanden
tyckte självfallet de sakkunniga
att de rimligtvis inte kunde föreslå en
utvidgning på det område som vi nu
talar om.

I själva verket finns det på de 7
sidor som behandlar avdragsrätten inte
presenterat något undersökningsmaterial
i vanlig mening. Där har i stället
redovisats alla de invändningar mot
tanken på skatteavdrag, vilka bevillningsutskottet
under årens lopp i sina
betänkanden givit uttryck för och vilka
man för resten också möter i kammardebatterna.
Jag vill inte sätta någon
mindervärdesstämpel på detta material,
men man skall akta sig för att
säga, att de sakkunniga har utrett denna
fråga. Herr talman! Vi ställer allt
större krav på SOU än så.

1956 års utredning gällde inte heller
det som vi begärt i motionerna. Den av
oss föreslagna utredningen kan därför
inte vara verkställd. En del tekniska
spörsmål bör lösas i detta sammanhang,
och de kan säkerligen också lösas utan

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamal samt lor
avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

större svårigheter. Det vore därför rik -

rikt och sakligt motiverat att riksdagen
i skrivelse till Kung!. Maj:t anhåller om
en utredning efter de linjer, som vi föreslagit
i motionen och som reservanterna
gjort sig till talesmän för.

Gåve denna allsidiga utredning ett
negativt resultat, finge man väl citera
följande gamla skaldeord: »Nu tystne
de klagande ljuden!» Jag har dock svårt
att förestiilla mig att en allsidig utredning
skulle komma till samma resultat
som skattelagssakkunniga gjorde 1956.

Jag utgår ifrån att det inte längre
finns någon som tror, att det skulle
vara omöjligt att tillfredsställande lösa
frågan om avgränsningen mellan de organisationer
som kan betraktas som allmännyttiga
och dem som inte bör räknas
till dessa.

.lag tror även att den skattetekniska
frågan skulle kunna lösas både enkelt
och effektivt. 1944—1945 fick skattebetalarna
göra avdrag för gåvor till internationellt
hjälparbete för lindrande
av nöd i krigshärjade länder. Det var
den gången ingen svårighet att klara de
tekniska problemen vid taxeringen. Det
vore för övrigt i högsta grad underligt,
om vårt lands administratörer inte skulle
kunna klara både avgränsningsspörsmålen
och den skattetekniska sidan av
saken. Jag tror att de fått sig förelagda
svårare samhälleliga frågor att lösa och
lyckats med det. Varför skulle inte vi
kunna utreda och redovisa hur man löst
dessa frågor — såvitt jag vet till gagn
och nytta för alla — i Amerika eller,
för att hålla oss till Europa, i Västtyskland
och Danmark?

Motiveringen till vår motion är verkligen
inte att människor som offrar till
kristna och ideella rörelser skall komma
lindrigare undan. De skulle säkerligen
betacka sig för ett sådant resonemang.
Bara det samfund jag tillhör
insamlar årligen mellan 40 och 50 miljoner
kronor till olika slag av verksamhet
i vårt land och i missionslän -

derna. Detta kommer vi, herr talman,
och andra organisationer att fortsätta
med oavsett vad riksdagen beslutar. Givandet
kommer inte att bestämmas av
tillmötesgående deklarationsbestämmelser.

Frågan är likväl om riksdagen i dag
vill sträcka sig så långt som till en allsidig
utredning av de frågor som vi
återigen fört fram i vår motion. Med
tanke på de väldiga krav vi ställs inför
nu och i framtiden både här hemma
och i missionsländerna, tycker jag att
det vore eu gärd av billighet att utredningsvägen
visa vad som är det riktigaste
i den fråga som vi åter aktualiserat.
Vi skulle behöva få detta område
bättre kartlagt.

Jag skall inte ens gå in på de förslag
som diskuterats från vårt håll eller
från centerpartiet, utan jag vill bara
sluta med en varm rekommendation om
utredning enligt reservationen av herr
Lundström m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Wiklund (fp), fru
Forsling (fp) samt herrar Rimås (fp),
Nilsson i Lönsboda (fp), Hedin (h),
Nelander (fp), Gomér (ep), Hyltander
(fp), Persson i Heden (ep), W estberg
(fp) och Jonsson (fp).

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Vi har onekligen råd
med den generositet det innebär att i
någon mån koppla bort fiskaliska synpunkter
från kulturpolitiken. Därför
bör donationer och bidrag till religiösa,
ideella, kulturella och vetenskapliga
ändamål medföra rätt till avdrag vid
beskattningen, även om det kanske åtminstone
till en början kan vara nödvändigt
att den avdragsberättigade summan
maximeras till ett relativt blygsamt
belopp. Ett system med skatteavdrag
för donationer och bidrag till
nämnda ändamål anses fungera utmärkt
i åtskilliga länder, t. ex. i USA. Genom
ett sådant indirekt kulturstöd skapas

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

förutsättningar för framväxten av en
mera mångsidigt förgrenad och rikt
differentierad kultur. Det enda momentet
av dirigering — en sådan kan aldrig
restlöst undvikas i något fall — ligger i
godkännandet av de .stiftelser och institutioner
som skall komma att åtnjuta
skattefriheten. Givetvis kan ett visst
mått av godtycke spela in därvidlag,
men den risken för s. k. kulturdirigering
är mycket liten i jämförelse med
vad som blir fallet vid ett arrangemang
med blott och bart statliga bidrag av
olika slag.

Det ständiga talet om att ett avdragssystem
utgör en avvikelse från grundläggande
principer i den svenska skattelagstiftningen
innebär att principerna
upphöjs till en helighetsgrad där de blir
helt oberörbara — ja, nästan förvandlas
till självändamål. Ingenting säger i sig,
att direkta bidrag från staten i varje
läge och under alla förhållanden är att
föredra framför lättnader vid beskattningen.
En avdragsrätt, begränsad till
beloppet och tillkommande vissa bestämda
organisationer, institutioner och
fonder, kan inte vara oförenlig med vår
skattelagstiftning, såvida denna inte
upphöjs till något slags ideologi som
inte medger undantag eller variationer.

Avgränsningen av de ändamål, vilkas
främjande skall ge avdragsrätt,
kommer — sägs det — att möta betydande
svårigheter. Och det skall förvisso
inte förnekas att avgränsningen
kan resa vissa problem. Kvistigare lagstiftning
brukar våra lagstiftare dock
kunna gå i land med, och de torde inte
stå handfallna härvidlag heller. Att
konstruera oöverstigliga hinder är väl
närmast den obotfärdiges självförsvar,
när han inte vill pröva avdragsrättens
överlägsenhet över bidragstänkandet.

Kravet från dem som i en avdragsrätt
hoppas finna en väsentlig kulturfrämjande
faktor sträcker sig för närvarande
inte längre än till en utredning.
Det borde kunna accepteras även

av dem som i denna fråga är mera traditionalistiska
och som avvisat tidigare
avdragspropåer. Glädjande nog förefaller
det som om fler och fler också här
i kammaren — av reservanternas antal
att döma — börjar bereda sig på en
allvarlig och förutsättningslös omprövning
av saken.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till reservationen av herr Lundström
in. fl.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Dagens föredragningslista
är ju rätt lång, och ärendena torde
ge upphov till mycken diskussion. Jag
skall därför, eftersom jag i stort kan ansluta
mig till de motiveringar som framförts
av tidigare talare rörande den
allmänna synen på frågan om rätt till
avdrag vid beskattningen för gåvor till
humanitära, kulturella, religiösa och
andra allmännyttiga ändamål, nöja mig
med att instämma med dessa talare när
det gäller motiveringarna.

En passus i utlåtandet vill jag emellertid
säga några ord om. Det står på
s. 7: »Härtill kommer att den ifrågasatta
avdragsrätten, med hänsyn till
progressionen i beskattningen, särskilt
gynnar skattskyldiga med höga inkomster
och därmed också sådana ändamål,
vartill högre inkomsttagare lämnar bidrag.
»

Från vårt håll har vi alltid hävdat
att en sådan utformning av avdragsrätten
för ifrågavarande ändamål, att bidragsgivarens
inkomst bär inflytande
på det samhällsekonomiska stöd, som
erhålles genom skattelindring på grund
av avdraget, inte är förenlig med den
ideella motiveringen för avdragsrätt i
dessa sammanhang. Det är ju inte fråga
om avdrag för inkomstens förvärvande,
utan helt andra motiv är anledningen
till yrkandet om avdragsrätt. Vill samhället
stödja en ur ideella grunder framsprungen
vilja att ge gåvor som också
samanfaller med samhällets angelägna

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvoi
avgift till annat trossamfund än svenska

intressen, bör samhällets åtgärder utformas
så att värdet därav, lat mig säga
per krona, är lika för änkans skärv och
den rike mannens möjligen större gåva.
Skulle det bland reservanterna finnas
skilda meningar om samhällets principiella
värdering av gåvor för religiösa
och andra ändamål, så framkommer
inte detta i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad Axel Gustafsson
i Borås sagt, men då jag tagit
verksam del i behandlingen av dessa frågor
både här i riksdagen och annorstädes
ber jag ändå att få säga ett par ord.

Motioner av samma innebörd som de
nu väckta har vid flera tillfällen förts
fram i riksdagen men tyvärr avslagits.
Jag vill endast påminna om hur förslaget
behandlades i allmänna beredningsutskottet
vid ett tidigare tillfälle. Vi
påyrkade att motionen skulle behandlas
på samma sätt som en motion med begäran
om utredning rörande direkt bidragsgivning,
men detta vårt yrkande
fick ingen verkan.

Vi beklagade den partiskhet som kom
till uttryck. Riksdagen tog ingen hänsyn
till att Frikyrkorådet — som visserligen
inte fått motionen remitterad för yttrande
men som ändå på visst sätt behandlade
frågan — i ett uttalande i
princip instämde med motionärerna
och underströk att motionen borde behandlas
jämsides med den motion i
vilken begärts utredning om direkt bidragsgivning.
Den senare motionen blev
bifallen men inte vår. Vi anser det vara
ett rättvisekrav att också vårt alternativ
prövas. Vid det nyligen hållna frikyrkomötet
behandlades i ett uttalande
förslag till tre alternativ till statligt stöd
till religiösa, humanitära och liknande
ändamål. Ett av dessa alternativ var
förslaget om avdragsrätt för gåvor. Ty -

r till humanitära m. fl. ändamål samt för
kyrkan

värr gjorde frikyrkomötet av vissa skäl
inget egentligt uttalande, men man kunde
inte missta sig på den positiva inställningen
i den debatt som då fördes.

Varför vill man nu inte tillmötesgå
motionärerna då dessa än en gång trots
tidigare motstånd vågat framföra sin
begäran om en utredning? Det synes
mig vara lyckligt för sakens objektiva
bedömande om riksdagen beslutar att
utreda denna fråga jämsides med frågan
om direkt bidragsgivandc. Det är endast
det vi begär: en objektiv utredning. Jag
anser att det är en billig och välmotiverad
begäran, och det skulle lända riksdagen
till heder om den bifölle motionen.
Med tanke på den debatt som förs
i kristna, ideella och moraliska frågor
anser jag att riksdagen inte bör ta på
sitt ansvar att motsätta sig en förutsättningslös
utredning. Om vi far medverkan
från våra trosfränder inom alla partier
skulle en utredning kunna komma
till stånd, och vi behövde då inte återkomma
ett kommande år med en liknande
begäran.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ZETTERBERG («):

Herr talman! Det finns tecken på att
de som står bakom motionen och reservationen
inte har tänkt sig någon
mera utförlig debatt kring det här kära
ämnet, som vi vid så många tillfällen
haft uppe här i riksdagen och som så
ofta har behandlats, icke minst i den
kristna pressen.

Man frågar sig alltid när en motion
kommer åter: Vad är det för nytt som
hänt och som föranleder att frågan på
nytt tas upp? Det har verkligen hänt
någonting sedan 1962 då motionen senast
avslogs, låt vara att det som inträffat
bör tala emot reservanterna, nämligen
tillsättandet av den utredning som
1962 års vårriksdag beslöt begära och
som skulle undersöka möjligheterna till
stöd för det ideella byggandet, närmast

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

det frikyrkliga byggandet. Faktum är
att detta byggande, såsom det hittills
fungerat i vårt samhälle inte har kunnat
följa med samhällsutvecklingen när
det gällt befolkningsomflyttningen. Där
är det stora eftersläpningar både inom
kyrka och frikyrka, framför allt frikyrkan.
Det vore lätt att belysa detta
med exempel från våra storstadsområden,
men det finns ingen anledning att
gå in på det nu.

Riksdagen har alltså beslutat begära
en utredning, och den har tillsatts. Om
jag är rätt underrättad kommer det inte
att dröja länge, förrän den framlägger
sitt betänkande. Hade det då inte varit
skäl att nu avstå från att väcka den här
gamla motionen och först se vad man
kan få ut av den utredning som pågår
beträffande stödet till byggandet? Stödet
till byggandet kommer framför allt att
stimulera den framtida verksamheten och
vitalisera det kristna arbetet. När vi fått
utredningens förslag kan det vara skäl
att på nytt diskutera dessa frågor.

Motiveringarna i motionen och reservationen
är desamma som vi tidigare
sett. Hade det inte f. ö. varit skäl för
motionärerna att läsa igenom protokollen
från de tidigare debatterna? Jag
unnade mig det nöjet i går kväll och läste
då även herr Berglunds intressanta
och värdefulla inlägg 1962, vilket han nu
delvis upprepat. Jag tog också del av
det svar han då fick både beträffande
den formella behandlingen av ärendet
i allmänna beredningsutskottet och beträffande
sakfrågan. Jag tror att om
herr Berglund går tillbaka till protokollet
så skall han finna svaret på de frågor
han i dag framställt.

Jag skulle vilja ställa en fråga som
sällan berörts i de här debatterna men
som ändå är av stort intresse: Vad väntar
man sig att vinna med denna avdragsrätt?
Väntar man att den skall
leda till ett mera omfattande gåvogivande
än det vi nu har? Det har till
och med gjorts gällande, bl. a. i en

folkpartitidning i Uddevalla, att gåvogivandet
har minskat på grund av att
samhället tar ut så stor del av medborgarnas
inkomster i skatt och att detta
skulle motivera denna stimulans.

Vi saknar inte helt möjlighet att bedöma
effekten av ifrågavarande skatteavdrag
genom att följa vad som hänt i
England, Västtyskland och Danmark på
detta område.

Det har i år inte varit möjligt att få
några exakta siffror på hur mycket denna
avdragsrätt har kunnat öka de danska
samfundens tillgångar. Men året
1961—1962 uppgick det avdragsberättigade
gåvogivandet till sammanlagt en
miljon kronor. Det är en ytterligt blygsam
siffra. Skattebortfallet för staten
uppgick till mellan 300 000 och 500 000
kronor.

Västtyskland har på detta område en
betydligt mer generös lagstiftning när
det gäller både mottagarna och givarna;
mottagare av sådana gåvor har varit
t. ex. också »statspolitiska» organisationer.
Vidare: i Västtyskland är det
ingalunda bara enskilda personer som
får göra avdrag för sådana här gåvor,
utan även de stora bolagen kan av sina
tillgångar ge mycket betydande belopp
till allmännyttiga ändamål och får göra
avdrag för dessa vid sin beskattning.
Men trots detta och trots att Västtyskland
räknar en befolkning på omkring
50 miljoner, har dessa gåvor under
åren 1961—1963 medfört ett skattebortfall
på omkring 20 miljoner riksmark
per år, alltså ett i förhållande till hela
verksamhetsområdet rätt obetydligt belopp.

De senaste siffror jag sett från den
engelska kyrkans skattedepartement
lämnades i oktober 1963. Dessa siffror
visar att av den engelska kyrkans inkomster,
vilka är helt baserade på frivillig
grund, utgjordes ungefär 3 procent
under det sista beskattningsåret av
bidrag som kom på denna väg.

Vi bör också erinra oss att givandet

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

inom hela den svenska kristenheten
kraftigt ökar. Så är det inom den svenska
kyrkan. Jag skulle tro att gåvogivandet
från år 1962 till 1963 ökade med
mellan 15 och 20 procent. De senaste
årens ökning kommer framför allt på
I.utherhjälpen. Utan den stimulans som
motionärerna yrkat på och framhållit
som angelägen har vi alltså fått en
uppgång i gåvogivandet. Jag följer också
med glädje och respekt den ökning
av gåvogivandet som trots minskat
medlemstal noterats inom Svenska missionsförbundet,
t. ex. vid dess missionskollekt
på Annandag Jul.

Även en annan ny fråga har tagits
upp i år; i varje fall har den frågan
inte diskuterats sedan 1951. Det gäller
frågan om möjligheterna att behandla
de avgifter som betalas till samfund
utanför den svenska kyrkan på samma
sätt som avgifterna till den svenska
kyrkan, den s. k. församlingsskatten.
Detta är en mycket intressant fråga, ty
den tangerar religionsfriheten. Det är
emellertid svårt att av motionerna och
reservationen få någon uppfattning om
vilken omfattning motionärerna och reservanterna
har tänkt sig att denna avdargsrätt
skulle få. Att den skall gälla
mosaiska trosbekännare är uppenbart,
ty där förekommer en direkt avgift: ett
slags församlingsskatt. Men mig veterligt
— det finns ju flera sakkunniga i
denna kammare som kan ingripa —
upptas inga årsavgifter inom exempelvis
Svenska missionsförbundet eller
Pingströrelsen, våra två stora frikyrkosamfund.
Hur skulle man reglera denna
avdragsrätt vid den kommunala beskattningen,
när det tydligen är fråga
om frivilliga avgifter? Jag har svårt
att förstå vad detta förslag skulle kunna
leda till.

Jag är i likhet med motionärerna eu
god vän av den mosaiska församlingen
och vill medverka till alla åtgärder som
kan gagna och stimulera dess verksamhet.
Men den nu föreslagna åtgärden

kan jag inte finna leder till någonting
positivt, eftersom målsättningen förefaller
alldeles för oklar. I detta sammanhang
kan också erinras om att utredningen
kyrka—stat enligt sina direktiv
har att behandla frågan om den kyrkliga
beskattningen. Alla dessa frågor
kommer alltså att beaktas i utredningsarbetet,
och när utredningen så småningom
lagt fram sitt betänkande kan
frågan bedömas i sin helhet.

Helt visst finns det på detta område
skattefrågor som är väsentligt viktigare
än de som nu aktualiserats. Jag har varit
med om att motionera om en omräkning
av det procenttal beträffande
kyrkoskatten som gäller dem som utträtt
ur svenska kyrkan. Den gången
var våra borgerliga vänner i bevillningsutskottet
inte särskilt intresserade. Procentsatsen
är nu 60, och den borde enligt
min mening omprövas. Den siffran,
som gällt från 1951, är numera säkert
felaktig.

Det finns också andra viktigare problem.
Ett av dessa gäller den kyrkliga
beskattningen av juridiska personer.
Ett familjebolag som ägs av t. ex. mosaiska
trosbekännare får i egenskap av
juridisk person betala full skatt till den
svenska kyrkan, trots att ingen av ägarna
tillhör denna. Detta är uppenbarligen
ur religionsfrihetssynpunkt betänkligt,
och denna fråga hör uppenbarligen
bli föremål för prövning. Den, som är
orolig för att dessa frågor nu inte prövas,
får alltså förvisso möjlighet att
återkomma.

Det nya i årets motion är inte argumenten
— jag kan inte hitta ett enda
nytt sådant — utan det är namnen.
Där ser man namn som väcker förvåning.
I protokollet för 1962 ser jag att
fru Boman höll ett principiellt och vädjande
anförande, i vilket hon hävdade
att hon för sin del inte kunde tänka
sig denna form av skattenedsättning för
gåvor till de angivna ändamålen. I slutet
av sitt anförande yttrade fru Bo -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamal samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

man bl. a.: »Jag tror inte att vi skall
införa en sådan här reform, utan vi
skall i stället försöka ingjuta en mer
offervillig anda hos människorna för
att gagna den ideella gärning som var
och en på sitt sätt är engagerad i.» Protokollet
fortsätter sedan: »I detta anförande
instämde herr Dickson.» Herr
Dicksons namn återfinns nu på den motion,
vari anlägges helt andra synpunkter
än de som fru Boman hade för två
år sedan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Zetterberg undrar
om vi har läst igenom protokollet. Jag
kan försäkra att vi har gjort det, och
eftersom jag närmast är ansvarig för
motionens skrivning, kan jag i varje
fall svara för mig själv. Jag har här
både betänkandet från 1956 och protokollen
från föregående kammarbehandling.

Det är riktigt som herr Zetterberg
säger att vi varken genom motionen eller
reservationen har velat få till stånd
en ingående sakdebatt. Jag tror att det
är onödigt. Argumenten för och emot
är vädrade och luftade här i riksdagen.
Vad vi skulle önska var ett ställningstagande
från riksdagens sida till frågan,
huruvida det fanns skäl för den i motionen
föreslagna utredningen.

Det är nog riktigt som herr Zetterberg
sade att det finns åtskilliga här
i kammaren som kanske något ändrat
ståndpunkt under årens lopp. Jag tycker
inte att detta är någon skam; det
kan i vissa fall betyda och bevisa en
god intellektuell rörlighet om man så
vill, vilket är bättre än att år efter år
låsa sig fast i samma position. Man lyssnar
till skäl och motskäl och kommer
så småningom fram till en annan uppfattning.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp

någon diskussion med min broder i
Christo herr Zetterberg, men jag tycker
att det är beklagligt att herr Zetterberg
talar så ringaktande om denna motion.
Först talar han om detta kära ämne
med en tonvikt som utgör en viss ringaktning,
och därefter talar han om den
här gamla motionen.

Jag måste verkligen beklaga att man
får höra någonting sådant från det hållet.
Jag är sedan tidigare medveten om
att herr Zetterberg är motståndare till
denna motion och de principer den företräder
och att han hellre vill gå på
den andra motionen, innebärande direkt
stöd och vad det kan medföra av
tvång för den frikyrkliga verksamheten.
Detta är någonting som vi inom
frikyrkan tar mycket allvarligt på. Om
det skulle bli så att en utredning ger
vid handen att ett statligt stöd under
vissa givna former kan tänkas göra intrång
på vår verksamhet, kommer vi
naturligtvis att ompröva vår inställning.
Det gäller inte bara verksamheten utan
också kyrkobyggnader.

Herr Zetterberg frågade också vad
vi trodde att vi skulle få ut av detta.
Ja, det är det som vi vill ha reda på
genom en opartisk utredning. Den utredning
som herr Zetterberg talar om
och som riksdagen beslöt år 1962 förbisåg
våra önskemål, och dessa kommer
troligen inte att tas upp till behandling
i denna utredning, ty efter vad
jag kan förstå omfattar de givna direktiven
inte de spörsmål vi här tagit upp
och därför ställs vi utanför. Jag måste
verkligen beklaga att herr Zetterberg
och den grupp han företräder inte vill
medverka till att vi får en allsidig utredning.
Det skulle vara värdefullt för
det förtroende som vi bör ha för varandra
både från statskyrkligt och frikyrkligt
håll.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har upplysts att
herr Zetterberg påpekat att jag vid ti -

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

digare tillfälle icke stödde vad som nu
står i reservationen men att mitt namn
nu står på den motion som ligger till
grund för denna reservation.

Detta är alldeles riktigt. Jag har av
rent principiella och formella skäl varit
tveksam. Det är ingen konst att ställa
upp principiella betänkligheter, men
jag har övertygats av eu annan sak,
nämligen att man i det mycket trängda
utgiftsläge som vi befinner oss i på
grund av de höga skatterna skall uppmuntra
människor som vill ge till ändamål
som inte rör dem själva utan
som har ett ideellt syfte.

Det är av denna anledning som jag
har ändrat ståndpunkt. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till reservationen.

Fru BOMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
ta till orda i denna debatt, men jag blev
i någon mån uppfordrad därtill av herr
Zetterbergs anförande.

Det enda jag har behov av att säga efter
att ha lyssnat till debatten är att den
fråga vi här diskuterar är en för många
människor mycket känslig fråga. Det rör
sig inte om åsikter för och emot, utan
det gäller för de flesta djupgående övertygelsefrågor.
Därför bör vi ha respekt
för varandras olika engagemang utifrån
den trosgrund som vi står på. Detta engagemang
har ingenting med intellektets
försämring eller förbättring att göra.

Jag tror nu liksom jag alltid har trott
att jag i det ögonblick jag skall ge åt
Herren inte skall snegla på skattsedeln.
Framför allt finner jag den tanken avskyvärd
att jag skall deklarera hur mycket
jag är beredd att ge för att i samma
ögonblick få ett motsvarande avdrag på
min skattsedel.

Den som är beredd att ge — och gör
det av hela sitt hjärta därför att han är
gripen av den sak det gäller — blir inte
utan belöning, även om han betalar
skatten.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillhör dem som har
stor respekt för människor som ändrar
mening på grund av att något nytt argument
har framkommit eller därför att en
ny situation har inträtt som kräver ett
ändrat ståndpunktstagande.

Vad som väckt min förvåning är att
det här var fråga om en ledamot som
ändrat mening och som, såvitt jag förstår,
gjort det utan att den motion som
här inlämnats innehåller ett enda argument
utöver dem som fanns med i de
avslagna motionerna 1962. Därtill kommer
att det mig veterligt inte har inträffat
någonting nytt sedan 1962 som
kunde föranleda en ändrad ståndpunkt.
Min förvåning grundade sig alltså helt
på en jämförelse mellan motionerna
från de olika åren.

Herr Berglund beklagade sig över
att jag skulle ha visat ringaktning för
motionen genom att använda uttrycket
»denna gamla motion». Man får väl
ändå, herr Berglund, vara måttligt ömtålig
i denna kammare och i alla fall
finna sig i en dateringsuppgift. Detta är
en gammal motion, och det är i och för
sig ingenting att beklaga sig över. Saken
är bara den att debatten inte tillförts
någonting nytt genom denna motion.
Varken herr Berglund eller jag har
i dag tillfört debatten några nämnvärt
nya synpunkter. Det är emellertid angeläget
att herr Berglund inte får sprida
sin propaganda helt oemotsagd. Det är
därför jag står upp och säger samma
saker som tidigare framkommit. Jag håller
annars gärna med om att en sådan
verksamhet är helt onödig.

Sedan är det väl också skäl, herr
Berglund, att inte använda sig av sådana
små finesser i resonemanget som t. ex.
uttrycket att finna förståelse även på
den »statskvrkliga» sidan. Det låg liksom
en insinuation i luften om att denna
sak är en frikyrklig angelägenhet
och att det vore kärt om också en statskyrklig
person visade förståelse för

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamal samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

den. Jag har aldrig uppfattat denna
sak som en speciellt frikyrklig angelägenhet
kontra en kyrklig sådan. Det
finns stora insamlingsändamål även inom
den svenska kyrkan som skulle kunna
tänkas komma i åtnjutande av den
här föreslagna minskningen av skatten.

Vidare skall jag be att få tala om för
herr Berglund att jag känner mig som
en kristen i gemenskap med alla andra
representanter för samfund som finns
här. Gäller det stora och viktiga frågor
tillhör jag dem som lägger ner samma
omsorg och tar samma hänsyn vare sig
synpunkterna framkommer från frikyrkligt
eller från annat kyrkligt håll.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! I en motion till denna
kammare har jag begärt utredning av
frågan om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen
för avgifter, som erlägges
av medlemmar i annat trossamfund än
svenska kyrkan. Tyvärr har utskottsmajoriteten
avstyrkt motionen under
anförande av olika skäl.

Utskottsmajoriteten säger således dels
att dylik avdragsrätt skulle innebära ett
avsteg från gällande principer för den
svenska skattelagstiftningen, och dels
uttalar den att det vore förenat med
svårigheter att i varje särskilt fall avgöra
i vad mån en församlingsavgift
verkligen användes för religiösa ändamål.
Som ytterligare skäl anför utskottsmajoriteten,
att en avdragsrätt av ifrågavarande
art är ägnad att motverka planerna
på genomförandet av en definitiv
källskatt.

Jag skall försöka att bemöta argumenten
i tur och ordning.

Beträffande principen om avdrag för
kyrkoavgifter kan sägas att denna redan
finns i det svenska skattesystemet genom
den avdragsrätt som föreligger för
avgifter till den .svenska kyrkan i den
mån de ingår i kommunalskatten. För
övrigt ansågs avgifter till religiösa sam -

fund tidigare avdragsgilla vid beskattningen
genom den praxis som grundade
sig på ett regeringsrättsutslag av år
1917, eftersom sådana avgifter på den
tiden betraktades som likställda med
skatt till den borgerliga kommunen.
Denna avdragsrätt kom emellertid bort
vid införandet av källskattesystemet,
och såvitt jag kan förstå var detta en
tämligen oavsiktlig följd av systemet.
Det visar dock att det tidigare ansetts
föreligga starka skäl för en sådan avdragsrätt.
Jag tycker att det är ganska
rimligt att dessa medlemmar av andra
trossamfund än svenska kyrkan i detta
hänseende skulle bli jämställda med
medlemmar i svenska kyrkan. I flertalet
fall erlägger dessa samfundsmedlemmar
betydligt högre avgifter än de som uttas
av medlemmar i den svenska kyrkan.
Om man inte vill medge avdragsrätt
med hela den del av medlemsavgiften
som åtgår för religiösa ändamål, kunde
man införa en maximering av avdragsbeloppet.
Det skulle i alla fall tyda på
god vilja och en önskan att rätta till
den orättvisa som finns på detta område.

Herr Gustafsson har tidigare talat för
en maximering av avdragen, och för
min del kan mitt syfte helt tillgodoses
genom ett bifall till herr Gustafssons
önskemål, eftersom den avdragsrätt jag
har yrkat i stort sett täcks av herr Gustafssons
yrkande.

Jag tror att utskottsmajoriteten har
överskattat svårigheten att avgöra till
vilken del församlingsavgifter används
till religiösa och till andra ändamål. De
flesta trossamfund för ordentliga räkenskaper,
varför det bör vara mycket lätt
att göra en fördelning mellan vad som
åtgår till religiösa och till andra ändamål.

Vid utskottsutlåtandet har fogats en
reservation av herr Lundström in. fl.,
vari anhålles om en utredning med delvis
vidare syften än som föreslås i
min motion. Jag har ingenting emot de
synpunkter som framförts i reservatio -

Onsdagen den 22 april 19(54 fm.

Nr 19

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl. ändamål samt för

avgift till annat trossamfund än svenska kyrkan

nen, och jag ber att få yrka bifall till
densamma.

llerr BRAN DT (s):

Herr talman! Som här tidigare har
sagts finns det inga nya synpunkter på
denna fråga. Jag skall därför tillåta mig
att endast i allra största korthet redogöra
för hur utskottet har sett på frågan
och den motivering som har anförts.

Riksdagen har tidigare uttalat, att
regler av denna art innebär en klar avvikelse
från grundläggande skatteprinciper.
Man säger att skatteförmågan är
avgörande, d. v. s. vederbörandes inkomster;
man har då rätt att göra avdrag
för omkostnader för inkomstens
förvärvande, varjämte även hänsyn tages
till existensminimum. Hur den enskilde
disponerar sina inkomster tar
man däremot ingen hänsyn till, om han
lever upp dem, ger bort dem eller sparar
dem. Det är endast sociala avdrag — socialförsäkringsavdrag
exempelvis —
som principiellt medges.

Jag ber kammarens ledamöter uppmärksamma
en sak som utskottet redogör
för i sitt betänkande, nämligen att
skattelagssakkunniga i sitt betänkande
1956 framhöll att avgränsningen av avdragsberättigade
bidrag med största
sannolikhet skulle möta betydande svårigheter.
Det torde nämligen knappast
vara möjligt att mera exakt ange de institutioner
eller sammanslutningar till
vilka avdragsgilla bidrag kunde ges,
menade de sakkunniga. Det skulle bli
fråga om allmänt formulerade regler
som i princip komme att vålla många
och svårlösta tvister. Därtill kommer
progressionsverkningarna. För den store
inkomsttagaren finge det allmänna betala
huvuddelen av gåvan. Det skulle
innebära att det allmänna finge erlägga
mellan 50 och 80 procent av anslagen.
Det är ju lätt att vara generös och ge
gåvor när över hälften av värdet betalas
av andra!

Avdrag för avgifter till främmande

trossamfund skulle också innebära avsteg
från skattelagstiftningens principer.
Det skulle möta avsevärda svårigheter
att i varje särskilt fall avgöra i vad mån
en församlingsavgift utgått till religiöst
ändamål eller inte. Det är ju till detta
som motionärerna vill avgränsa avdragsrätten.
Jag måste för min del
säga, herr talman, att jag inte alls skulle
vilja vara med om att av mina skattepengar
bidrag skulle lämnas till »Hålli-gång-Målles»
rörelse och Maranatarörelsen
och alla möjliga andra underliga
»religiösa» rörelser. Men vem skall
dra gränsen för de religiösa rörelser till
vilka pengarna skall gå? Man finge säkert
också räkna med att kostnader,
som rätteligen borde räknas som vanliga
levnadskostnader skulle medföra avdragsrätt.
Belopp som Mosaiska församlingen
debiterar sina medlemmar används
till stor del för andra än religiösa
ändamål enligt vad utskottet har
inhämtat. Man bör också observera att
personer som redan har utträtt ur svenska
kyrkan enligt gällande lag är befriade
från den del av avgifterna till svenska
kyrkan som används för rent religiösa
ändamål.

Slutligen, herr talman, skulle alla dessa
avdragsrättigheter, som utskottet säger,
motarbeta försöken att genomföra
definitiv källskatt. Det är uppenbart att
ju fler avdrag vi inför, ju mera vi komplicerar
skattesystemet, desto mera motverkar
man en sådan strävan. Utskottet
anser att stöd i stället bör ges på de direkta
anslagens väg.

Herr talman! Jag tillhör nog dem
som inte har den där »intellektuella rörligheten»
som herr Gustafsson i Borås
anser finns endast hos dem som yrkar
bifall till detta förslag. Jag ansluter mig
i stället till vad riksdagen tidigare har
beslutat och yrkar bifall till utskottets
betänkande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skulle inte tro, att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska för eningar -

det finns någon ledamot av denna kammare
som inte någon gång ändrat sig i
en fråga. Man har ju att väga skäl och
motslcäl från det ena året till det andra.
Finns det då anledning att ta under
övervägande att ändra ståndpunkt, så
gör man väl det.

Beträffande avgränsningen, herr talman,
diskuterade religionsfrihetssakkunniga
ett liknande problem, nämligen om
vigselrätt för olika trossamfund. Det
var en mycket svår avvägningsfråga,
men kommittén fann en möjlig väg,
och jag tror att systemet har fungerat
mycket bra. Även detta avgränsningsproblem
kan nog lösas mycket lätt efter
de linjer som man där funnit möjliga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 92 nej, var -

jämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag röstat fel i denna fråga. Min avsikt
var att rösta nej.

§ 11

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen av aktiebolag och
ekonomiska föreningar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:207 av herr Virgin
in. fl. och 11:247 av herr Heckscher
m. fl., hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte ge denna i uppdrag att utreda
frågan om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen å aktiebolag och
ekonomiska föreningar».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 207 av herr Virgin
m. fl. och II: 247 av herr Heckscher
m. fl. avseende en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson,
Magnusson i Borås och Darlin, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 207 av herr Vir -

Onsdagen den 22 april 1964 fm. Nr 19

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar -

gin m. fl. och II: 247 av herr Heckscher
in. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte ge denna i uppdrag att
utreda frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar;

II) av herrar Stefanson, Lundström
och Christenson i Malinö samt fru Nettelbrandt,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Ilerr talman! I detta betänkande behandlas
en motion beträffande borttagandet
av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Så
som förhållandet nu är beskattas vinsten
först hos bolagen och föreningarna
och därefter hos delägarna, när vinstmedlen
utdelas till dessa. Visserligen
har den s. k. Annell-lagen tillkommit,
som innebär att nyemissioner icke blir
föremål för denna dubbelbeskattning,
så till vida som avdrag får göras för utdelning
med upp till 4 procent å det
inbetalade kapitalet. Med den form beskattningen
nu har är det emellertid
svårt för näringslivet att genom nyemissioner
anskaffa nytt riskvilligt kapital,
eftersom det blir nära nog dubbelt så
dyrt som att låna på marknaden. Det
är därför som vi i år återkommit med
vår motion.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservation I.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 31 har folkpartirepresentanterna
fogat en blank reservation.
Vi har sympatier för de argument
som ligger bakom huvudreservationen.
De problem som berörs i den
föreliggande motionen har av folkpartiet
tagits upp i andra sammanhang,

och av den anledningen har vi lämnat
eu blank reservation.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det är nu femte året i
följd som riksdagen har att ta ställning
till det yrkande som framförs i motionerna.
Något nytt har motionärerna inte
anfört. Däremot kan utskottet erinra om
att riksdagen nyligen beslutat förlänga
den s. k. Annell-lagens giltighetstid med
ytterligare fyra år. Denna lag innebär
bl. a. avdragsrätt under sex år för utdelning
på nyemissioner med upp till fyra
procent av inbetalat aktiekapital. Avdraget
kommer sålunda att gälla även
nyemissioner under åren 1967—1970.

Syftet med detta beslut är ju att motverka
effekten av dubbelbeskattningen
och underlätta aktiebolagens kapitalanskaffning.
Därtill kommer att frågan
om dubbelbeskattning kommer att prövas
av den företagsskatteutredning som
arbetar i anslutning till allmänna skatteberedningen.
I direktiven till utredningen
sägs, att det för utredningen kan
bli fråga om att bygga vidare på den
provisoriska Annell-lagen. Utskottet understryker
att denna utredning bör vara
förutsättningslös. Det är kanske onödigt
att stryka under detta, eftersom det i
direktiven står klart och tydligt att utredningen
skall vara förutsättningslös.
Man skall pröva alla de synpunkter som
under senare år framförts och som kan
komma att framföras under själva utredningen.

Beträffande familjebolagen torde dubbelbeskattningen
inte utgöra något större
problem. Utdelning från dessa sker
väl i begränsad omfattning, och dessutom
finns möjligheter att i dessa utbetala
vinstmedel i form av lön, och då
erhåller företagen fullt avdrag för vad
som har utbetalats.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 19

24 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,

konjunkturutjämning, m. m.

av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:549
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 692 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om prövning och förslag till riksdagen
om sådana ändringar i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
att rätten till avsättningar
till sådana fonder utsträckes
även till andra företagsformer än aktiebolag
och ekonomisk förening»; samt

2) de likalydande motionerna I: 574
av herr Virgin m. fl. och II: 684 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag senast till 1965 års
riksdag om rätt för rörelseidkare resp.
jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna
riktlinjer.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:549
av herr Torsten Andersson m. fl. och
11:692 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. om vidgad rätt till avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
samt

2) de likalydande motionerna 1:574
av herr Virgin m. fl. och II: 684 av herr
Heckscher m. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson, Sundin, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö,
Nilsson i Tvärålund, Enskog och Björkman,
vilka ansett, att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 549 av herr Tor -

Onsdagen den 22 april 19C4 fm.

Nr 19

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

sten Andersson m. fl. och II: G92 av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
och förslag till riksdagen rörande
sådana ändringar i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning,
att rätten till avsättningar till
sådana fonder utsträcktes till andra företagsformer
än aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

II) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson,
Sundin, Magnusson i Borås, Nilsson
i Tvärålund och Björkman, vilka
ansett att utskottet under punkten 2)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:574 av herr Virgin
m. fl. och II: 684 av herr Heckscher
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag senast till 1965 års riksdag
om rätt för rörelseidkare resp.
jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna
riktlinjer;

III) av herrar Lundström, Billman,
Christenson i Malmö och Enskog beträffande
punkten 2) i utskottets hemställan,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När rätt till avsättning
för konjunkturutjämningsfonder infördes
år 1955 var avsikten att erhålla ett
nytt konjunkturpolitiskt instrument. De
erfarenheter som vi har fått sedan dess
har väl givit vid handen att genom
de ifrågavarande avsättningsmöjligheterna
för företag har vi erhållit ett konjunkturpolitiskt
instrument som haft
betydelse när det gällt att påverka sysselsättning
och varuefterfrågan i olika
konjunkturlägen.

Tyvärr har inte alla företag och företagsformer
möjlighet att avsätta vinstmedel
till konjunkturutjämningsfonder

-— endast aktiebolag, ekonomiska föreningar
och sparbanker har denna rätt.
De avsevärda skatteförmåner som dessa
företagsformer erhållit genom sådana
avsättningsmöjligheter åtnjuter inte handelsbolag
eller enskilda firmor — alltså
företagsformer som företrädesvis representerar
de mindre företagen. Ofta
har dessa mindre företag på grund av
brist på eget kapital en blygsam lagerhållning
och kan därför inte tillgodogöra
sig rätten till nedskrivning av lagervärden
i sådan utsträckning att nedskrivningen
kan leda till en stabilisering
av företagets ekonomi. Ofta är också,
av samma skäl som jag nyss nämnde,
utrustningen i fråga om maskiner
och inventarier otillräcklig för att utgöra
en utgångspunkt för självfinansiering
genom avskrivning. När dessa
mindre företag således saknar rätt att
avsätta medel till konjunkturutjämningsfonder
—■ som naturligtvis även har betydelse
för självfinansieringsmöjligheterna
— och inte heller har tillgång till
obligationsmarknaden i samma utsträckning
som större företag, är det förklarligt
om småföretagarna blivit hårt klämda
i kapitalhänseende.

Från vårt håll har framlagts flera
förslag som syftat till att åvägabringa
att olika företagsformer skall kunna
konkurrera på någorlunda lika villkor
på kapitalmarknaden. Vi har bl. a. föreslagit
lättnader i fråga om lån av
olika slag. De mindre företagen är också
just i det avseendet mera hänvisad»
till lånemarknaden än de större företagen.
I fråga om konjunkturutjämningsfonderna
är således många mindre företag
diskriminerade beträffande möjligheten
att avsätta medel härför. Detta
är så mycket mera beklagligt som just
de mindre företagen har så stort behov
av att finna ytterligare möjligheter på
kapitalområdet för att på någorlunda
lika villkor kunna konkurrera om kapitalet
och finna möjligheter för självfinansiering.

När konjunkturutjämningsfonderna

26 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

kom till stånd var motivet att man skulle
erhålla ett instrument för att kunna
påverka konjunkturerna. Samma motiv
föreligger i dag. Huvudargumentet var
alltså inte att skapa gynnsammare skatteregler
för vissa företag. Om man vill
få ett så effektivt konjunkturinstrument
som möjligt är det felaktigt att bedöma
de mindre företagen som närmast betydelselösa
i detta sammanhang. Jag tror
att riksdagen har gjort en felbedömning
därvidlag. Man får inte undervärdera
de mindre företagens betydelse. Vi
måste beakta att de till antalet är många
även om de inte alltid till sin storlek är
så imponerande. Ur principiell synpunkt
är det angeläget att samhället
eftersträvar lika behandling av olika företagsformer
och medger olika företag
någorlunda likvärdiga möjligheter att
konkurrera om marknaden, oavsett om
de har olika utgångslägen.

Utskottet påpekar att de större företagen
har bättre sysselsättningsberedskap
och större resurser för att projektera
och planera för kommande investeringar.
Det må äga sin riktighet i många
fall, men jag tror inte att man generellt
kan dra en sådan skiljelinje mellan olika
företag som utskottet har gjort. Även
mindre företag planerar på sikt sina investeringar
och utvidgning av sin verksamhet.
I all synnerhet finns det anledning
att tro att de kan göra det i ännu
större utsträckning, om det finns ett
ytterligare dokumenterat behov därav;
andra behov än dem som nu föreligger
för en sådan planering.

Vi reservanter menar alltså att det är
oriktigt att undervärdera de mindre företagens
betydelse i fråga om att påverka
konjunkturen. Skall man göra
konjunkturutjämningsfonderna till ett
fullvärdigt instrument för konjunkturutjämning,
så bör hela företagsamheten
få rätt att avsätta medel till fonderna.

Utskottet pekar vidare på svårigheten
att erhålla en enkel och praktisk
tillämpning för fysiska personers rätt
att avsätta medel till konjunkturutjäm -

ningsfonderna på grund av att de erlägger
skatt efter en progressiv skala,
medan aktiebolag och föreningar skattar
efter en proportionell skala. Med
tanke på de utredningsresurser som står
till statsmaktens förfogande tror jag
att det med god vilja går att klara av
dessa problem. Säkerligen har utredningsväsendet
löst mycket svårare frågor
än dessa. Vi skall inte förstora svårigheterna
i detta sammanhang.

Det är angeläget att bereda de mindre
företagen rätt till avsättning till investeringsfonderna,
för det första på grund
av att samhället har skyldighet att så
långt som möjligt behandla alla lika
och för det andra därför att det för att
kunna åstadkomma ett fullvärdigt konjunkturinstrument
är nödvändigt att få
med det stora antal företag som de
mindre utgör.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen 1 av herr Lundström
m. fl.

Reservation II överensstämmer mycket
nära med reservation I i fråga om
de principiella motiveringarna i självfinansieringsfrågorna
liksom även med
de motioner som tidigare framlagts för
riksdagen avseende resultatutjämning
och avsättning till skogskonto.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
II med hänvisning till de motiveringar
som framförts i motionerna
I: 574 och II: 684.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är angeläget att man
försöker skapa ett system som underlättar
självfinansiering även för de företag
som inte drivs i aktiebolagsform. Detta
är orsaken till att vi anslutit oss till reservation
I, som innebär att man skulle
pröva, om det inte går att åstadkomma
ett system enligt vilket det blir tillåtet
även för sådana företag att göra avsättningar
till konjunkturutjämningsfond.

Utskottet behandlar även en motion
rörande införande av en s. k. självfinansieringsfond.
Denna fond är särskilt av -

Onsdagen den 22 april 1964 fm. Nr 19

investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. ra.

Vidgad rätt till avsättning till

sedd för de allra minsta företagen, för
jordbrukare, hantverkare och dylika näringsidkare.
Meningen är att upp till 10
procent av årsvinsten och upp till 5 000
kronor per år skulle få avsättas, varjämte
fondens totala storlek skulle maximeras
till 50 000 kronor under en 10-årsperiod.
Hela denna anordning är alltså avsedd
uteslutande för de allra minsta företagarna,
som i annat fall har mycket
svårt att kunna göra några avsättningar
för sin självfinansiering. Därför är detta
en ytterligt angelägen fråga.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationerna I och II till utskottsbetänkandet.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Den nuvarande lagstiftningen
om rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning är
begränsad till aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Små och medelstora företag
drives i regel såsom handelsbolag eller
enskild firma, och dessa företag har
därför inte denna rätt till avsättning.

Principiellt bör emellertid alla företag,
oavsett juridisk form, kunna konkurrera
på lika villkor. Förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
bör därför ändras så, att det
blir möjligt även för företag som drives
i annan form än aktiebolag eller ekonomisk
förening att göra avsättningar
på samma villkor som den senare gruppen
av företag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation I vid
utskottets betänkande.

Från vårt håll har också fogats en
blank reservation till det föreliggande
utskottsbetänkande!. Anledning härtill
är att man har från folkpartiets sida
väckt en motion som i större sammanhang
tar upp bl. a. det problem som avses
i reservation II. Denna motion kominer
att behandlas av riksdagen vid ett
senare tillfälle.

Detta är alltså, herr talman, orsaken
till vår blanka reservation.

Herr URAN DT (s):

Herr talman! Investeringsfondsutredningen
tog upp frågan om fysiska
personers riitt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
men utredningen ville inte vara
med på införandet av eu sådan rätt.
Man ansåg att avsättningar av detta slag
skulle få föga eller intet värde för de
mindre företagen; det är i regel bara de
större företagen som kan hålla sig med
investeringsplaner vilka har någon betydelse
för sysselsättningen. Jag vill
också understryka just detta förhållande
att avsikten med rätten till denna
avsättning inte är att företagen skall
kunna samla kapital och få möjligheter
till självfinansiering, utan att de under
goda tider skall kunna göra avsättningar
som sedan kan under sämre tider
utnyttjas för att upprätthålla sysselsättningen.

I den mån de mindre företagen uppför
nya byggnader, sker det endast någon
eller några gånger under företagens
verksamhetstid och detta gäller väl även
större nyanskaffningar av maskiner. De
mindre företagen har över huvud taget
ganska små möjligheter att planera sina
investeringar på ett sådant sätt att de
förlägges just till perioder med sysselsättningssvårigheter.

Det är alltså inte, herr Nilsson i Tvärålund,
nog med att även små företag
har tillräckligt stora vinster för att kunna
göra avsättningar, utan de måste
också kunna företa en långtidsplanering
som innebär att konjunkturutjämningsfondernas
medel kan användas på
det sätt som varit syftet.

Om fysiska personer med deras progressiva
beskattning skulle erhålla denna
rätt till avsättning, skulle det leda
till en fullständigt ny lagstiftning med
annan karaktär, i synnerhet som nog
hela det fonderade beloppet måste steriliseras.
Det måste införas komplicerade
regler om gottgörelse för överinsättning,
om tidsbegränsning av fonderna,
om efterbeskattning vid återföring

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m

till beskattning osv. Därest man inte
gör en genomgripande omarbetning av
företags- och jardbruksbeskattningen,
måste bestämmelserna för att förhindra
missbruk bli mer restriktiva än i nuvarande
investeringsfondslagstiftning,
och det kan ifrågasättas om sådana regler
vore till någon fördel för de skattskyldiga.
Utskottet säger att generella
avskrivnings- och avdragsregler utan
anknytning till fondavsättning måste vara
att föredraga. Vidare hänvisar utskottet
— såsom vanligt, höll jag på att säga
-— till allmänna skatteberedningen
som också har att pröva dessa problem.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Brandts argumentering
överensstämmer med utskottets.
Inga nya synpunkter har framkommit
genom den, kanske lika litet som genom
min tidigare argumentering.

Skillnaden mellan oss är den att vi
reservanter tror på att också mindre
företagare kan planera för framtiden,
särskilt om de får bättre möjligheter till
det, medan herr Brandt inte tror detta.
Däri skiljer vi oss åt. Om nu de mindre
företagen inte har visat sig på styva
linan i fråga om sysselsättningsplanering
på samma sätt som de större kan
det emellertid bero på att de mindre
företagen inte haft samma möjligheter.

När man hör talet här om alla svårigheter,
erinrar man sig osökt argumenteringen
om de hinder som ansågs föreligga
när det gällde kravet på införande
av skogskonto. Motioner förekom i
18 år — om jag inte minns fel — om att
ett skogskonto skulle få inrättas, men
tekniska svårigheter påstods omöjliggöra
en sådan reform. Inte förrän en
naturkatastrof inträffade kunde reformen
genomföras, ty då var den nödvändig.

Jag hoppas att det inte skall behöva
inträffa något liknande innan den re -

form vi nu diskuterar skall kunna genomföras.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 97 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 69
nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Reformering av förmögenhetsbeskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om reformering av förmögenhetsbeskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 79 av herr Per Petersson
m. fl. och 11:97 av herr Darlin m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa

Reformering av förmögenhetsbeskattningen

om förslag till 1964 års höstriksdag rörande
reformering av förmögenhetsbeskattningen
med särskild hänsyn tagen
till att de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar på bildande och bibehållande
av riskvilligt kapital i produktionen
elimineras».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 79 av herr Per Petersson
in. fl. och II: 97 av herr Darlin
m. fl. om reformering av förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Magnusson
i Borås och Darlin, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 79 av herr Per
Petersson m. fl. och II: 97 av herr Darlin
m. fl. — ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
nämnda motioner, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
1964 års höstriksdag rörande reformering
av förmögenhetsbeskattningen med
särskild hänsyn tagen till att de nuvarande
beskattningsreglernas återverkningar
på bildande och bibehållande av
riskvilligt kapital i produktionen eliminerades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det finns 250 000 å
300 000 mindre eller medelstora enskilda
företag här i landet som går under
benämningen familjeföretag. Detta innebär
i sin tur att företagaren eller någon
honom närstående bl. a. måste svara
för kapitalbildningen och kapitalhållningen
inom vederbörande företag.

Dessa företag utgör alldeles säkert
en värdefull del av vårt näringsliv.
Många av dem exporterar stora delar
av sin tillverkning, andra tjänstgör som
underleverantörer till större företag eller
som serviceföretag. Andra åter betjänar
den inhemska marknaden. Ingen

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Reformering av förmögenhetsbeskattningen

av kammarens ärade ledamöter vill väl
bestrida värdet av deras verksamhet.

I vår lagstiftning finns emellertid en
del bestämmelser som försämrar dessa
företags möjligheter till fortsatt drift
och utveckling. Ett exempel på sådana
försvårande omständigheter är förmögenhetsbeskattningen.

Den förmögenhetsbeskattning som
träffar dessa mindre företag i enskild
ägo drabbar inte en — får jag använda
ordet ■—• lyxbetonad förmögenhet. Det är
i stället fråga om beskattning av de i företagen
befintliga maskinerna, redskapen
och lagren. Det innebär en specialbeskattning
av den verktygsutrustning
som behövs för produktionen.

Det finnes åtskilliga exempel på hur
denna förmögenhetsbeskattning försvårar
de mindre företagens verksamhet.
Sådana exempel har tidigare redovisats
från denna talarstol, och jag skall inte
trötta kammarens ledamöter med att
återupprepa dem. Jag vill bara framhålla
att jag kan tala om dessa ting
av egen erfarenhet, eftersom jag har
förmånen att driva ett företag, som har
gått i arv i flera generationer. Jag vet
därför hur förmögenhetsskatten kan försvåra
kapitalbildningen, anskaffandet
av riskvilligt kapital, i familjeföretagen.

Om vi ser på den inställning man
har till dessa problem i våra grannländer
eller i andra europeiska länder,
finner man att vi här i Sverige synes ha
den högsta förmögenhetsskatten för familjeföretag.
I de anglosachsiska länderna
har man praktiskt taget ingen
skatt alls av denna art, i Frankrike utgår
inte någon nämnvärd förmögenhetsskatt
och i Tyskland bara en liten
sådan. Det enda land som närmar sig
vår beskattning är Norge, men även
där är den lägre. Jag vet inte varför
familjeföretagen har blivit så hårt
straffade i den svenska lagstiftningen,
jag konstaterar bara att så är fallet.
Därför vill jag enträget understryka
nödvändigheten av att dessa frågor blir
behandlade utan påverkan av de för -

domar som så länge har fått avgöra
förmögenhetsbeskattningens utformning.

Vi är alla här i landet betjänta av
att företagen får en starkare och bättre
ekonomi, och alla önskar vi väl konsolidera
den höga levnadsstandard vi
nu har. Då bör rimligtvis också alla de
företag, deras redskap och maskiner,
som medverkar till att trygga och höja
vår levnadsstandard behandlas så att
våra möjligheter till framgångsrik företagsamhet
främjas.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört faer jag att få yrka bifall till
den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 39 fogade reservationen av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
den till allmänna skatteberedningen hörande
skattesystemutredningen enligt
sina direktiv har att uppmärksamma
frågor som sammanhänger med beskattningen
av förmögenhet och dess avkastning.
Utredningen skall också ta
ställning till problemet att förmögenhetsskatten
i förening med inkomstskatten
på avkastningen i vissa fall kan ta
så gott som hela avkastningen i anspråk.
Den skall även beakta det berättigade i
att uttaga skatt på förmögenhet som är
nedlagd i produktionsmedel, exempelvis
i lantbruk.

Vad angår förslaget om rätt att göra
avdrag för förmögenhetsskatt i deklarationen
till statlig skatt har riksdagen
flera gånger avslagit yrkanden härom.
Bevillningsutskottet har därvid sagt att
man kan nå samma resultat genom att
ändra på skatteskalorna för förmögenhet.
Utskottet har också sagt att det inte
kan vara en förstarangsangelägenhet att
sänka förmögenhetsskatten. Det finns
andra skatter, som det i så fall kan vara
mera angeläget att ta itu med.

Jag tycker också det bör uppmärksammas
att avdraget för kommunalskatt
vid deklaration till statlig inkomstskatt

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

syftar till en utjämning av skattebördan,
men att den kommunalskatt som
uttages ju är mycket olika i olika delar
av landet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
herr Brandts ord att allmänna
skatteberedningen skall bevaka
frågan om förmögenhetskatten, åtminstone
när det gäller jordbruk. Jag frågar
mig bara, herr Brandt: Varför denna
skillnad mellan mindre företag av
olika slag? Bör inte skatteberedningen
beakta samtliga mindre företags intressen?
Jag uttrycker förhoppningen att
så måtte bli fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Yngve Nilsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tre tillläggsprotokoll
till konventionen den 4
november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Länsstyrelserna: Avlöningar

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Länsstyrelserna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkt 8,
s. 28—44) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordrades i
anledning av de av departementschefen
framlagda förslagen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65,
dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 107 750 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 521) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
rn. fl. (II: 634), i vilka yrkades att riksdagen
måtte anslå ytterligare 150 000
kr. till länsstyrelsernas naturvårdsarbete
och därför till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 107 900 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weibull (1:117) och den andra inom
andra kammaren av herrar Darlin och
Nilsson i Bästekille (11:143);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Jansson m. fl. (1:282) och den
andra inom andra kammaren av fru
Lewén-Eliasson m. fl. (11:352), i vilka
hemställts att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge länsstyrel -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar

sen i Stockholms län att anställa en
befattningshavare med arvode motsvarande
25 löneklassen för att intensifiera
länsstyrelsens serviceverksamhet till
kommunerna på bostadsförsörjningens
område, samt att riksdagen måtte höja
anslaget med erforderligt belopp;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Nettelbrandt och herr Keijer
väckt motion (11:629), i vilken hemställts
att riksdagen måtte anvisa medel
för anställande av en befattningshavare
motsvarande 25 löneklassen för
att biträda vid samordnings- och planeringsverksamhet
av bostadsbyggandet i
Stockholms län.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 521
och 11:634, 1:117 och 11:143, 1:282
och II: 352 samt II: 629

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1964 föreslagit;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

3) till Länsstyrelserna: Avlöningar

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 750 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Gustafsson i Stockholm,
fru Lewén-Eliasson och fröken Olsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 282 och II: 352 samt motionen
11:629 ävensom med avslag å
motionerna 1:521 och 11:634 samt
I: 117 och II: 143

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

2) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för länsstyrelserna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

3) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 785 000 kr.;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Helén, vilka med
biträdande av reservationen a) ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och med bifall till motionerna
1:521 och 11:634, 1:282 och
11:352 samt 11:629 ävensom med avslag
å motionerna 1:117 och 11:143

2) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

3) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 935 000 kr.;

c) av herrar Staxäng och Turesson,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Det gäller här avlöningar
till länsstyrelserna. Det finns två
reservationer, som i utskottsutlåtandet
är hopkopplade. Men jag hör till min
stora glädje, att man här kommer att
skilja dem helt och hållet så att det är
möjligt att ställa yrkande till varje reservation
för sig.

I motioner och reservationer föreslås
att till länsstyrelsen i Stockholms län
skall knytas en tjänst med uppgift att
sköta viss service i samband med bostadsförsörjningen
i kommunerna. Vi

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

Nr 19

känner alla till att bostadssituationen i
Storstockholm helt och hållet har brakat
samman, och det är nödvändigt att här
vidta åtgärder för att hjälpa upp situationen.
Man kan tycka att detta inte
angår oss alla, men det gör det eftersom
det gäller statliga tjänster, som vi
har att ta ställning till och ansvara för.

Det är därför, herr talman, som jag
yrkar bifall till reservationen 1 a vid
punkten 8.

Reservationen 1 b rör naturvården.
Vi begär ett större anslag till länsstyrelserna
för det arbete som dels naturvårdslagen,
dels den fyravecltorssemester,
som vi ser fram emot, kommer att
ålägga länsstyrelserna. Förhållandena
är inte som de skall vara. Det är i stor
utsträckning länsstyrelserna som får utföra
planeringsarbetet. Vi har många
gånger förfasat oss över förhållandena,
och här måste man ta ett krafttag och
skapa en ordentlig beredskap. Kungl.
Maj :t föreslår 600 000, men vi förordar
vad länsstyrelsen begär, 750 000. Vi anser
att det inte är orimligt utan nödvändigt
att man får dessa medel till
förfogande för att kunna tillsätta personal,
som kan ta itu med de frågor det
här gäller.

Det finns en motion som yrkar på
en fast tjänst. Men vi har inte velat anslå
medlen till vissa fasta tjänster, utan
Kungl. Maj :t får fördela dem allteftersom
man inom länsstyrelserna anser det
nödvändigt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna a och
b vid punkten 8.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Tillåt några ord i anslutning
till reservationen 1 a vid denna
punkt. Reservationen går tillbaka till
motionerna II: 352 och I: 282 samt
II: 629.

Det läggs ned mycken tid och möda
på att beskriva problemen i Storstockholm.
Jag skall här avstå från att göra
detta och bara konstatera att det hand2—Andra
kammarens protokoll 196b. Nr

Länsstyrelserna: Avlöningar

lar om ett gigantiskt samhällsbyggande
som i många avseenden är ytterligt
komplicerat. Det krävs därför åtgärder
av mångahanda slag från de berörda
kommunerna, från de interkommunala
organ som skapats och från statliga
myndigheter på riksplanet liksom de
statliga länsorganen.

När man i olika sammanhang debatterar
förhållandena i denna del av landet
och då konstaterar att samhällsbyggandet
i dess olika faser inte fungerar så
väl, förefaller det inte sällan — det
gäller också inlägg här i riksdagen —
som om man mera vore ute för att söka
syndabockar än för att befrämja konstruktiva
lösningar.

För att komma någon vart med problemen
behöver vi både stora grepp och
djärva lösningar, men också blygsamma
initiativ kan ha ett avgörande värde.
Den idé vi nu tar upp i reservationen
är utan tvekan av det senare slaget. Den
fullföljer helt enkelt en framställning,
som inlämnats till regeringen från länsstyrelsen
förra året och som gick ut på
att man skulle få inrätta en tjänst i 25
löneklassen för en befattningshavare,
som skulle ägna sig åt sådana arbetsuppgifter
som underlättar utbyggnaden
av storstockholmsområdet. Låt mig bara
citera några rader ur denna framställning,
där länsstyrelsen tar upp samspelet
mellan kommunerna och länsmyndigheterna
beträffande planarbetet:

»Med planarbete får då förstås inte
blott uppgörande av stads- och byggnadsplan
utan även hela den serie av
övriga planläggningsåtgärder, förberedelser
och projekteringar samt gransknings-
och underställningsförfaranden
hos statliga myndigheter på en rad samhällsområden
som måste föregå byggnadsarbetets
igångsättning. Detta fordrar
en komplicerad och ofta tidskrävande
samordning mellan olika kommunala
och statliga myndigheters verksamhet
och beslut. I den dynamiska utveckling
som länets förortskommuner
undergår blir denna nödvändiga sam 19 -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar

ordningsprocedur mera invecklad än i
de regioner där takten i utbyggnader är
lugnare, allra helst som länsmyndigheternas
ofta otillräckliga kapacitet vållar
en beklaglig tidsutdräkt.»

Länsstyrelsen i Stockholms län arbetar
hårt för att effektivisera och samordna
planläggningsproceduren både på
länsplanet och i kommunerna i syfte att
förkorta tiden och påskynda det faktiska
byggnadsarbetet. De femåriga bostadsförsörjningsplanerna
som nu är
under utarbetande kommer att bli av
stort värde för överblickar. Men för
varje dags arbete med dessa frågor behövs
arbetskraft, och det är här som
länstyrelsen behöver förstärkas för att
kunna ge sitt fulla stöd åt samordningsoch
planläggningsverksamheten. Den
arvodestjänst vi föreslår skulle ge ökade
förutsättningar härför. En sådan i
och för sig blygsam insats från statsmakterna
kan få avgörande betydelse.
Därför ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1 a av herr Gustafsson i
Stockholm m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Keijer (fp), Sköldin (s) och Rimmerfors
(fp).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är betydande personella
förstärkningar departementschefen
föreslagit på länsstyrelserna.
Särskilt gäller detta utbyggnaden av
länsstyrelsernas revisionsdetaljer, taxeringsassistentorganisationen
och datakontoren.

För naturvårdsverksamheten har beräknats
ett anslag på 600 000 kronor.
Det innebär en ökning av anslaget till
länsstyrelserna för detta ändamål med
120 000 kronor i förhållande till föregående
år.

Utskottet anser att medel utöver vad
departementschefen föreslår inte bör utgå
för naturvårdsverksamheten på detta
tidiga stadium. Inte heller vill vi vara
med om att ta initiativ för inrättande av

några fasta tjänster för tjänstemän för
naturvårdsfrågor.

Fru Lewén-Eliasson talade för yrkandet
med syfte att ställa arbetskraft
till förfogande för länsstyrelsen i Stockholms
län så att kommunerna skulle
kunna ges service på bostadsförsörjningens
område. Liksom motionärerna
inser utskottsmajoriteten, såsom framhålles
i utlåtandet, hur angeläget det är
att underlätta bostadsbyggande i
stockholmsområdet. Kungl. Maj:t har
emellertid genom direkta åtgärder visat
sig ha sin uppmärksamhet riktad på regionens
speciella problem. Något beslut
i den riktning som reservationen innebär
anser vi därför inte påkallat.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Länsstyrelsen i Uppsala
län har ingivit en framställning till Konungen,
daterad den 20 april 1964, vari
framhålles hur otillräckligt skyddet är
för grusåsarna i länet och där lösningar
principiellt och praktiskt av hithörande
frågor efterlyses. Länsstyrelsen skriver
bl. a.:

»De allvarliga konsekvenserna av den
för närvarande otillräckligt reglerade
grusexploateringen börjar bli alltmer
uppenbara och måste enligt länsstyrelsens
mening bli föremål för snabbt insatta
motåtgärder. Det skulle vara synnerligen
olyckligt om man av ekonomiska
skäl eller på grund av brister i
lagstiftningen på förevarande område
tvingades resignera inför den viktiga
uppgiften att skapa ett framtida skydd
för de ur naturvårdssynpunkt värdefullaste
åsarna i landskapet.»

Framställningen är underbyggd av en
utredning, verkställd av den tjänsteman
för naturvårdsfrågor som länsstyrelsen
har till sitt förfogande. Anslaget
på riksstaten för anställande av sådana
tjänstemän räcker ju inte till för alla
länsstyrelser, men genom ett snabbt ini -

Onsdagen den 22 april 1904 fin.

Nr 19

tiativ lyckades länsstyrelsen i Uppsala
län försäkra sig om en tjänsteman för
naturvärdsfrågor, vilken som deltidsanställd
varit knuten till länsstyrelsen och
kunnat göra denna utredning. Utan
hjälp av denne tjänsteman hade det varit
omöjligt att få arbetet utfört.

Det framhålles att man först och
främst måste inrikta sig på att bevara
ett antal grusåsar och sedan snygga upp
efter nödvändiga grustäkter — att skulptera
ett nytt landskap och se till att
grustäkterna inte blir ett anskrämligt
inslag i naturen. Men det är ännu tveksamt
vem som skall betala planläggandet
av en sådan uppsnyggning, och
ännu mer tveksamt är det om grustäktsinnehavarna
kan åläggas att bekosta
större arbeten härvidlag. En samlad och
genomtänkt lösning erfordras och uppgiften
är brådskande och angelägen,
framhålls det.

De som verkställt utredningen har inventerat
grusåsarna och funnit att
skyddsobjekten har en sammanlagd volym
av cirka 142 miljoner kubikmeter,
vilket utgör cirka 30 procent av volymen
hos de hittills obebyggda åspartierna
i länet.

Riksdagen anslår medel till förvärv
av områden som behöver skyddas, och
däri ingår även grusåsar. Anslaget är
ganska obetydligt — det var 2 miljoner
förra året, och jag tror att beloppet är
detsamma i år. Så småningom blir det
väl en höjning, men vi får vara på det
klara med att pengarna aldrig kommer
att räcka för allt man skulle vilja skydda.
Det gäller att ransonera objekten —
det behövs en sakkunnig bedömning
och vägledning när staten skall förvärva
skyddsobjekt. Det är som sagt inte
bara grusåsar det gäller.

När man läser den proposition rörande
naturskyddet som nu lagts pa
riksdagens bord finner man ytterligare
anledning att understryka vikten av att
någonting görs på området. Erfarenheterna
har visat att grusägarna inte är
oemottagliga för argument, men det mås -

Länsstyrelserna: Avlöningar

te vara någon som framlägger synpunkterna
för dem — en tjänsteman på länsstyrelsen
måste så att säga kunna rycka
ut och ta vara på de möjligheter som
finns att komma överens med dem som
vill utnyttja sina täkter.

Här kan jag vidare framhålla att det
inte bara är fråga om enskilda grusexploatörer.
Även staten kommer här in
genom domänverket och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Andra intressenter
på detta område är universitet och
kyrkliga myndigheter. Alla dessa värnar
om sitt grus. Man har precis lika
stora svårigheter och ibland kanske till
och med större med dessa exploatörer,
eftersom de har en byråkrati, som man
måste arbeta sig igenom, innan man kan
komma till överenskommelse med dem.

Departementschefen, d. v. s. jordbruksministern,
har som jag nyss nämnde
i proposition nr 148 framhållit: »Endast
genom en aktiv naturvårdspolitik

från samhällets sida synes det---

möjligt att åstadkomma den på lång
sikt bästa hushållningen med naturvärdena.
» Departementschefen framhåller
även, att det åligger länsstyrelserna att
svara för det regionala arbetet. Det
innefattar bl. a. betydelsefulla beslutsfunktioner,
som måste skötas av personer
som är insatta i dessa frågor och
som inte bara ser dem från rent juridiska
aspekter. Även naturvetare måste
hjälpa till med detta. Huvuddelen av det
regionala inventerings- och planeringsarbete
som erfordras för att omsätta
naturvårdspolitiken i verkligheten åvilar
därtill enligt departementschefen
länsstyrelserna. Departementschefen
framhåller vidare som en av naturvårdens
angelägnaste uppgifter att genom
lokalisering och planläggning av täktverksamheten
hejda den oroväckande
utveckling på detta område, som verkar
förödande på hela landskapet.

Detta anslags historia är i korthet
följande. Jordbruksutskottet föreslog
vid förra årets riksdag i proposition
nr 11 att 480 000 kronor skulle utgå för

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar

detta ändamål. Naturvårdsutredningen
hade begärt 720 000 kronor. Detta skulle
betyda genomsnittligt 30 000 kronor per
länsstyrelse, vilket till nöds skulle räcka
till en tjänsteman per länsstyrelse.
Jordbruksutskottet hoppades dock att
man för kommande år skulle kunna anpassa
anslaget till de behov som förelåg.
Detta låter positivt, och skrivningen
var också mycket positiv.

Statsutskottets utlåtande nr 11 i år
tycker jag emellertid inte är riktigt lika
positivt skrivet på denna punkt. Där
uttalar utskottet helt enkelt att den föreslagna
medelsanvisningen räcker till;
man skriver ingenting om några vidgade
uppgifter just nu på detta område.

Med mitt korta anförande i denna
fråga har jag velat understryka vikten
av att det, om något naturvårdsarbete
av betydelse skall kunna åstadkommas,
måste finnas åtminstone en person per
länsstyrelse för denna uppgift. Denna
person behöver tills vidare inte vara
fast anställd. Man kan inrätta arvodestjänster
och tillkalla specialister på
vissa områden när man vill göra en utredning,
såsom vi gjort i Uppsala län
beträffande grusåsarna, men det måste
finnas tillräckliga anslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1 b,
som innebär ett anslag av 750 000 kr.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Herr Almgren upprepar
det som utskottet skrivit, nämligen att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem och att den
åtgärd som reservanterna föreslår därför
inte är nödvändig. Men man löser
inte några problem bara genom att ha
sin uppmärksamhet riktad på dem. Vi
känner även till att Kungl. Maj:t vidtagit
vissa åtgärder på detta område
men inte just den föreslagna. Det behövs
konkreta åtgärder. Vi har framlagt ett
förslag om en sådan, och det är angeläget
att detta förslag också vinner bifall.

Herr ALMGREN (s) :

Herr talman! Jag ber att få rikta fru
Lewén-Eliassons uppmärksamhet på att
en utredning, nämligen 1962 års bostadsförmedlingsutredning,
har i uppdrag
att skyndsamt och med förtur utreda
frågan om en gemensam bostadsförmedling
för storstockholmsområdet.
Detta område är alltså just nu särskilt
aktuellt, och dess problem är under behandling.
Denna behandling kommer säkerligen
också att leda till resultat i
den riktning som fru Lewén-Eliasson
önskar.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå
har den nämnda utredningen inte något
att skaffa med de problem vi nu
behandlar. Vad det nu gäller är att
anskaffa personal till länsstyrelserna
för att klara upp det arbete som släpar
efter. Vilket samband har utredningen
om en gemensam bostadsförmedling
med detta spörsmål?

Härmed var överläggningen slutad.

Motionerna 1:282 och II: 352 samt
II: 629, avseende anslag å 35 000 kronor
till planering av bostadsbyggandet i
Stockholms län

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationerna
1 a) och 1 b) i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Lewén-Eliasson begärde
emellertid votering i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets utlåtande nr 11, såvitt
avser anslag till planering av bostadsbyggandet
i Stockholm län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Gustafsson i
Stockholm m. fl. och reservationen 1 b)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Lewén-Eliasson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 119 ja och 69 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motionerna 1:521 och II: 634, avseende
anslag å 150 000 kronor till naturvårdsarbete Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 b)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8ro) i utskottets utlåtande nr 11, såvitt
avser anslag till naturvårdsarbete, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej,

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 49 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

Punkterna 9—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 23, s. 60—
70) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65, dels ock
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 11 050 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson in. fl. (1:183) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (II: 230), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen som

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

föranleddes av vad som föreslagits i
motionerna;

b) godkänna i motionerna framlagd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 730 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:283) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II; 355), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte besluta att för personalförstärkning
på arbetsmarknadsstyrelsens
personalvårdsbyrå inrätta 4 nya tjänster
i stället för två som Kungl. Maj :t
föreslagit och därför till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Avlöningar anvisa ett i
jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 60 000 kr. förhöjt förslagsanslag av
11 110 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 183
och II: 230 samt I: 283 och II: 355, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 förordat;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

3) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 11 050 000 kr.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå och Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts för -

slag och med bifall till motionerna
1:283 och 11:355 samt med avslag å
motionerna I: 183 och II: 230, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 samt
reservanterna föreslagit;

2) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

3) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 11 110 000 kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:183 och 11:230 ävensom med
avslag å motionerna 1:283 och 11:355,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som
föranleddes av vad reservanterna föreslagit; 2)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

3) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 730 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt och
närmast följande behandlas anslagen till
arbetsmarknadsverket. Vi vet ju att
detta verk under de senaste åren har
undergått en mycket kraftig expansion
med allt vad det innebär av anpassningsbekymmer.
I statsverkspropositionen
till årets rikdag föreslår departe -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

mentschefcn att en översyn av arbets- igenom kan man säkerligen gora en uu
marknadsverkets organisation skall vid- besparingar. Men vi bär å andra sidan

tas i syfte att rationalisera arbetet och beslutat att vidga arbetsmai knadss ysöka
begränsa behovet av arbetskraft. relsens ocli arbetsförmedlingarnas uppDepartementschefen
menar också att gifter. Det gäller framfor allt arbctsvårman
genom eu sådan organisationsun- den, där vi får allt storre skaror av
dersökning bör kunna ernå ändamåls- handikappade att ta hand om. Det a
enligare arbetsfördelning mellan verket inte bara fråga om fysiskt handikappaoch
andra organ. utan även psykiskt och socialt han

Detta departementschefens initiativ dikappade, utstraffade och alkoholise
hälsar vi med tillfredsställelse. Vi tror rade. Vi har alltså lagt pa arbetsmark
att det är nyttigt och nödvändigt att nadsverket stora arbetsuppgifter son
man gör denna organisationsutredning. vi alla vill skall utföras pa riktigt sa

Men det står samtidigt klart att för att Det är oerhört viktigt for dessa mandepartementschefens
intentioner skall niskor att de kommer in i arbetslivet,
kunna fullföljas krävs sannolikt en hel Arbete är av grundläggande betydelse
rad organisatoriska förändringar, även för att de skall kunna anpassas till
personalförändringar. Under sådana samhället.

förhållanden bjuder väl försiktigheten på arbetsförmedlingarna har uppgifatt
man iakttar en viss återhållsamhet terna tyvärr hopat sig så, att det på
beträffande verkets personalstater. Vi raånga förmedlingar blivit köer; de söhar
därför motionsvis framfört yrkan- kande måste helt enkelt beställa tid för
den om begränsningar av anslagen till att siippa vänta alltför länge vid ararbetsmarknadsverkets
avlöningar för betsvårdsbyråerna. 1961 uppgick antaatt
förhindra en fastlåsning genom an- let sökande vid arbetsvårdsbyråerna till
ställning av ytterligare personal, en 31 qqq personer. År 1963 räknar man
fastlåsning som kan försvåra den ratio- med — siffrorna för detta år är ännu
nalisering som är förestående. De ar- inte riktigt klara — att antalet hade
betsuppgifter som verket har och kom- stigit till 50 000. För 1964 beräknas en
mer att få torde utan större svårighe- högst väsentlig ökning,
ter kunna klaras med en lämplig om- yj anser att arbetsmarknadsstyreldisponering
av tillgänglig personal eller sen och arbetsförmedlingarna behöver
genom anställning av extra arbetskraft, en ordentlig anslagsförstärkning för att
för vilket senare ändamål vi föreslår klara dessa uppgifter. Vi yrkar därför i
ett särskilt anslag. reservationen i enlighet med vad arbets Jag

ber, herr talman, att få yrka bi- marknadsstyrelsen begärt, att arbetsfall
till reservation nr 2 b, som fullföl- vården tillförs 55 nya tjänster, d. v. s.
jer det motionsyrkande jag här talat 35 fler an va(j Kungl. Maj :t föresla -

Herr förste vice talmannen övertog betet på arbetsmarknadsstyrelsen, som

om.

git. Denna verksamhet kommer att påverka
även det centrala planeringsar -

ledningen av förhandlingarna.

därför behöver mer personal.

Herr talman! Mitt yrkande under
denna punkt kommer att gå i rakt motsatt
riktning mot herr Turessons.

Naturligtvis är det värdefullt att man
gör en översyn av arbetsmarknadsstyrelsens
hela verksamhetsområde; här -

F röken ELMÉN (fp):

Arbetsvärdens uppgifter är inte bara
att finna de rätta arbetsplatserna och
de rätta arbetsgivarna, utan det är
också viktigt att man följer dessa människor
i arbetet och ser hur det går i
fortsättningen. För denna verksamhet
har man många gånger inte någon personal.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Herr talman! Jag ber att under punkt
23 få yrka bifall till reservation 2 a,
där vi begär ytterligare två tjänster.
Jag kommer sedan vid föredragning av
punkt 25 att yrka bifall till reservation
4 a, där vi begär 35 nya tjänster utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Som fröken Elmén
nämnde är oppositionen splittrad. I
folkpartireservationen föreslås en uppräkning
av avlöningsanslagen till arbetsmarknadsstyrelsen
med 60 000 kronor
utöver vad departementschefen
föreslagit. Högern har däremot i sin
reservation under denna punkt yrkat
på en minskning av anslagen med
320 000 kronor. Under sådana förhållanden
får man nog betrakta Kungl.
Maj:ts förslag, vilket utskottet har förordat,
som en god medelväg.

Arbetsvården är en viktig del av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet. En
kraftig utbyggnad av denna gren har
ägt rum de senaste åren. Arbetsvårdsverksamheten
hade år 1961 131 personer
till sitt förfogande, ett antal som
nästa budgetår enligt Kungl. Maj:ts förslag
kommer att vara 250. För att en effektivare
arbetsvärd skall åstadkommas
måste denna betydande expansion följas
av andra åtgärder, såsom samordning
med exempelvis kriminalvård och
nykterhetsvård, upplysning på arbetsplatserna,
m. m. I folkpartireservationen
förslås 55 nya tjänster i stället för
20 som Kungl. Maj :t föreslår. Detta förslag
kan utskottet inte godta utan förordar
departementschefens förslag om
20 nya tjänster.

Herr talman! Jag ber att med det
sagda få yrka bifall till utskottets förslag
under punkt 23.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
2 a) av herr Axel Johannes Andersson

m. fl., samt 3:o) bifall till reservationen
2 b) av fröken Andersson m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 35 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 24

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj.-t hade (punkt 24, s. 71
och 72) föreslagit riksdagen att till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 500 000 kr.

I de under föregående punkt nämnda
likalydande motionerna 1:183 och
II: 230 hade — såvitt nu var i fråga__

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

hemställts, att riksdagen måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 300 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 230, såvitt nu var i fråga,
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 3 500 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 183 och
II: 230, såvitt nu var i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med samma motivering
som jag framförde under punkten 23
ber jag att få yrka bifall till reservation
4 a vid punkt 25.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få ta tillbaka
mitt yrkande vid denna punkt. Det gällde
punkt 25, till vilken jag ber att få
återkomma.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar Ja; Den,

den ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 34 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 25

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 25, s. 72—
80) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att bifalla de ändringar
i personalförteckningen för arbetsförmedlingen,
som föranleddes av
vad departementschefen föreslagit, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65, dels ock till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
57 000 000 kr.

2*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

de/s de under punkten 23 nämnda likalydande
motionerna I: 183 och
II: 230, i vilka -— såvitt nu var i fråga
-— hemställts att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna framlagd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1964/
65;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 55 250 000 kr.;

dels de likaledes under punkten 23
nämnda likalydande motionerna I: 283
och II: 355, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte besluta
att för personalförstärkning av arbetsvårdsexpeditionerna
inom arbetsförmedlingen
inrätta 55 nya tjänster i överensstämmelse
med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i stället för 20, som
Kungl. Maj :t föreslagit, och därför till
Arbetsförmedlingen: Avlöningar för

budgetåret 1964/65 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 450 000 kr. förhöjt förslagsanslag om
inalles 58 540 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. (1:512) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl.
(11:631), i vilka hemställts att riksdagen
måtte medge inrättande av särskilda
befattningar för aktiv lokaliseringsverksamhet
vid länsarbetsnämnderna i
norrlandslänen ävensom i Kopparbergs
och Värmlands län samt hos Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsamma åtgärder
för tillsättande av nämnda tjänster;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Knut Johansson och Tage Johansson
(I: 415) och den andra inom
andra kammaren av herrar Carbell och
Eskel (II: 616).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag

å motionerna 1:183 och 11:230, 1:283
och 11:355 samt 1:415 och 11:616,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

3) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 57 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:512 och 11:631
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 415 och II: 616,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Helén, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 283 och II: 355 och med avslag
å motionerna 1:183 och 11:230
samt I: 415 och II: 616, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

2) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

3) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 58 450 000 kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:183 och 11:230 ävensom
med avslag å motionerna I: 283 och
II: 355 samt I: 415 och II: 010, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1964 föreslagit;

2) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

3) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 55 250 000 kr.;

c) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 512 och II: 631 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört om speciell
personal till länsarbetsnämnderna i
norrlandslänen samt Kopparbergs och
Värmlands län för aktiv lokaliseringsverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt ber
jag att med samma motivering som jag
anförde under punkten 23 få yrka bifall
till reservation 4 b. Jag ber också
att få yrka bifall till reservation 4 c,
som innebär viss omdisponering av personalen
vid länsarbetsnämnderna. Denna
omdisponering skulle genomföras på

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

sä sätt att norrlandslänen och Kopparbergs
och Värmlands län nu skulle få
en förstärkning med hänsyn till den
lokaliseringspolitiska verksamhet som
är speciellt angelägen i dessa delar av
landet. Detta innebär inte några krav
på en ökning av personalen utan gäller
en ren omdisponering, och denna skulle
enligt reservanternas förmenande
kunna medföra en sådan effekt att minskade
krav på anslag till rörlighetsstimulerande
åtgärder uppstår.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna 4 b och
4 c.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Under punkten 23 motiverade
jag en personalförstärkning
hos arbetsmarknadsstyrelsen och tog
därvid också upp till behandling arbetsförmedlingens
och arbetsvärdens
beträngda läge på det lokala planet. Det
är mot bakgrund av denna motivering
som jag ber att få yrka bifall till reservation
4 a vid punkt 25.

Jag skulle samtidigt också vilja yrka
bifall till reservation 4 c under samma
punkt. Denna reservation kommer att
utförligare motiveras av annan talare.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber som motionär
att få säga några ord i samband med
behandlingen av denna punkt i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

I statsverkspropositionen redovisas
arbetsmarknadsstyrelsens petita när det
gäller att förstärka de lokala arbetsmarknadsorganen
med särskild arbetskraft
för speciella uppgifter. Denna
förstärkning skulle gälla norrlandslänen,
Kopparbergs län och Värmlands
län, där det råder sysselsättningsproblem
av ett slag som motiverar en speciell
förstärkning av arbetsmarknadsorganen.
Förstärkningen avsåg enligt
statsverkspropositionen förmedlare som
skulle anförtros uppgifter av den arten

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

att man måste ställa särskilt höga krav
på vederbörande.

Vilka speciella uppgifter var det då
fråga om? Ja, det var huvudsakligen
uppgifter som har samband med förflyttning
av människor från ett område
till ett annat. Eftersom denna flyttningsverksamhet
av de direkt berörda
betraktas som ett nödvändigt tvång för
att över huvud taget få en någorlunda
tryggad sysselsättning, är det naturligt
att förmedlingstjänstemännens uppgifter
är mycket grannlaga och att handläggningen
av dessa ärenden kräver
gott omdöme. Det är inte minst för
samhället angeläget att dessa frågor
handläggs på ett korrekt och omdömesgillt
sätt.

Riksdagen står nu i begrepp att besluta
om förstärkning av arbetsmarknadsorganen
när det gäller verksamheten
med förflyttning av arbetskraft.
Denna verksamhet innebär att staten
med statsbidrag flyttar den viktigaste
lokaliseringsfaktorn, den unga arbetskraften,
från områden med sysselsättningssvårigheter.
Årets beslut är väl
närmast att se som en fortsättning av
fjolårets riksdagsbeslut på denna punkt.

Mitt hemlän berördes av fjolårsbeslutet
på det sättet att åtta nya befattningshavare
tillsattes vid länsarbetsnämnden
med uppgift att speciellt ägna sig åt förflyttningsverksamheten
och de problem
som sammanhänger med att man så att
säga lösgör folk från hembygden.

De motioner som framförts från vårt
håll tar i och för sig inte sikte på att
förhindra denna verksamhet eller att
hindra människor från att få en något
tryggare eller helst helt trygg sysselsättning,
tvärtom. Vi går således inte
emot användningen av de så kallade
rörelsestimulerande medlen. Vad vi föreslagit
i motioner i år, i fjol och i förfjol
är ett komplement till denna, som
vi tycker, ensidiga satsning som kommer
att undergräva basen för en senare,
får vi hoppas, framgångsrik lokaliseringsverksamhet.

Vi menar att samtidigt med att man
förstärker arbetsmarknadsorganen då
det gäller flyttningsverksamheten bör
man förstärka samma organs resurser
att medverka till en förbättrad sysselsättning
inom områden med sysselsättningssvårigheter.
Vårt yrkande innebär
ett minimikrav om man verkligen vill
ge dessa områden chansen att få behålla
arbetskraften till dess att förslag
framlägges om en aktiv lokaliseringspolitik.

Personligen menar jag att arbetsmarknadspolitikens
inriktning i dag inte är
neutral då det gäller lokaliseringen av
företag. Jag vill erinra om motioner
som förts fram från vårt håll om att använda
rörelsestimulerande medel även
i riktning norrut, såsom resehjälp för
kvalificerad arbetskraft.

Den fråga vi nu diskuterar är också
ett exempel på att arbetsmarknadspolitiken
inte är neutral. Personligen anser
jag det anmärkningsvärt att arbetsmarknadspolitiken
innebär att man med
statsmedel skall stimulera förflyttning
av arbetskraft söderut —- nödvändig
arbetskraft för all del —• medan man
inte tillåter att flyttning av nödvändig
arbetskraft norrut underlättas med rörelsestimulerande
medel.

Sent i går kväll fick jag i min hand
en tidning som vid första påseendet
föreföll mig rätt ovanlig. Den första sidan
av en tidning brukar väl domineras
av namnet på tidningen, men på den
bär tidningen fanns det inget namn
alls på första sidan. Den upptogs i stället
av ritade gubbar, som slår på stora
trummor och blåser i bastuba. Avsikten
med detta är väl att åstadkomma sådana
effekter, att allt annat i det aktuella
sammanhanget skall överröstas
eller drunkna. Den sista sidan ser däremot
mera normal ut; där står tryckt
med röd text: »EXTRA», och sidans
nedre del domineras av en annons från
Svenska Handelsbanken — det är ju
inte så ovanligt att se sådana annonser
i skilda tidningar.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Tidningen redovisar, enligt vad jag
kan finna, initiativ och reformer som
har beslutats i enighet här i riksdagen

_men de bär åsatts socialdemokratisk

firmastämpel. Detta gäller även den fråga
som vi diskuterar i dag. Tidningen
presenterar lokaliseringspolitiken i Valdemarsvik
som ett skolexempel och tar
fram den som ett »examensprov» på
hur lokaliseringsfrågor bör lösas. I Valdemarsvik
har en modern arbetsmarknadspolitik
genomförts, säger tidningen
och fortsätter:

»Det gällde att rädda orten till varje
pris. Att det lyckades — det berodde
på att vi fick chans att spela på hela
den klaviatur samhället har i beredskap
i liknande situationer.

Visst. Men man spelade skickligt också.
Ungefär så här: En skicklig PRkampanj:
i broschyrer, annonser, i radio,
TV och tidningar slog man på
trumman, positivt, fräckt: Valdemarsvik
är bäst (det var före Cassius Clay!).
Här finns lokaler, arbetskraft, bostäder
. . .»

Det är ju exakt den situation som råder
inom de områden som vi nu föreslår
skall få förstärkning med lokaliseringspolitiska
befattningshavare för att
fylla de bostäder och de fabrikationslokaler
som finns och för att ge sysselsättning
åt den arbetskraft som finns.
Detta anses vara ett examensprov för
socialdemokratisk politik och en ny
politik. För centerpartiet är den emellertid
gammal och välkänd. Centern
har ju i 20 års tid motionerat för att
få till stånd en aktiv lokaliseringspolitik.
Felet med detta socialdemokratiska
examensprov var att det i alltför stor
utsträckning bara förblev ett examensprov
och inte fortsattes i det vardagliga,
grå politiska hantverket. Så hade
emellertid varit nödvändigt för att förhindra
åtskilliga av de statsunderstödda
flyttningar från sysselsättningssvaga
områden, som vi fått bevittna år efter år.

När man nu tar fram Valdemarsvik
såsom ett lysande exempel på vad som

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

är möjligt att åstadkomma med en aktiv
lokaliseringspolitik, varför tillåts då
inte denna politik att verka i sådana
områden som är särskilt utsatta i det
läge, vari vi befinner oss i dag? I stora
områden i vårt land — inte bara i Valdemarsvik
— är samhällsbildningen
över huvud taget hotad. I vår motion,
som uppföljes av reservationen 4 c, menar
vi alt arbetsmarknadsorganen aktivt
bör medverka till att, som det står
i den nyss citerade tidningen, åstadkomma
ett blomstrande samhälle. Som
jag nu ser det medverkar arbetsmarknadspolitiken
i stor utsträckning till
att ödelägga blomstrande samhällen.

Den socialdemokratiska majoriteten i
statsutskottet avvisar motionen, som
syftar till att aktivisera arbetsmarknadsorganens
resurser på samma sätt
som den socialdemokratiska valtidningen
ger exempel på för att demonstrera
vilket gott resultat som därigenom kan
åstadkommas. Man har pekat på lyckosamma
åtgärder — som vi också tror
på, om makt och resurser sättes bakom
dessa åtgärder.

Motivet för statsutskottets avslag är
att riksdagen har att vänta ett förslag
till en aktiv lokaliseringspolitik inom
en nära förestående framtid. Detta är
naturligtvis mycket liugnesamt för riksdagen
att höra, och framför allt för de
områden i vårt land som nu är hotade
av avflyttningen.

Jag vill emellertid kommentera detta
litet. Såsom jag framhöll under remissdebatten
måste man driva en lokaliseringsvänlig
arbetsmarknadspolitik, inte
som alternativ till utan som komplement
till en aktiv lokaliseringspolitik. En lokaliseringsvänlig
arbetsmarknadspolitik
sådan som den som tog sig uttryck
i valdemarsviksfallet är nödvändigt för
att åstadkomma resultat av lokaliseringspolitiken.
Det är detta vi avser
med vårt förslag, att de lokala arbetsmarknadsorganen,
som sysslar med
flyttning av människor till andra delar
av landet med bättre sysselsättnings -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

möjligheter, skall förstärkas med kvalificerade
befattningshavare med lokaliseringspolitiska
uppgifter. Därigenom
skulle man även på andra håll i landet
kunna uppnå resultat jämförbara med
»examensprovet» i Valdemarsvik. Det
är centerpolitik.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen 4 c.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Boo, Vigelsbo och
Fålldin (samtliga ep).

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Efter de anföranden
som redan hållits kan jag fatta mig
mycket kort. Jag vill bara understryka,
att ett bifall till reservation 4 c inte innebär
anspråk på ytterligare medel utan
endast gäller omdisponering.

Det verkar inte som om det råder någon
brist på medel, när det gäller att
lösgöra folk för uppgiften att plocka
bort människor från de områden det nu
är fråga om, men att det är mycket svårt
att få fram tillräckliga medel för att driva
en aktiv lokaliseringspolitik. Vi skall
i alla fall komma ihåg, att de områden
det här i första hand gäller redan nu
har mycket gles befolkning. Den kan
inte rimligen uttunnas hur långt som
helst utan risk för att samhällslivet över
huvud taget inte kan fungera. Norr om
Dalälven bor inte mer än 15 procent av
landets befolkning. Detta procenttal
sjunker år efter år. Skall man då inte
våga satsa på samhälleliga åtgärder i
aktiverande syfte för att rädda något av
det väsentligaste för att en framtida aktiv
lokaliseringspolitik skall lyckas —
att det finns människor kvar? Det är i
alla fall arbetskraften som är den väsentligaste
faktorn.

Jag ber att få instämma i tidigare
yrkanden om bifall till reservation 4 c.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag skall också fatta
mig kort. Det har i motionen begärts
speciell personal till länsarbetsnämn -

derna i norrlandslänen samt i Kopparbergs
och Värmlands län för att möjliggöra
en aktiv lokaliseringspolitik. Vi
som tillhör utskottsmajoriteten delar
motionärernas åsikt, att det är viktigt
med en förstärkning av länsarbetsnämnderna
i län med särskilda sysselsättningssvårigheter.
Detta bör enligt vår
mening inte begränsas till de i motionerna
nämnda länen utan även omfatta
andra lan med liknande situation. Då
proposition om lokaliseringspolitiken,
som redan nämnts, kan förväntas inom
kort och då departementschefen föreslagit
att 15 av de mest arbetstyngda
länsarbetsnämnderna redan nästa budgetår
skall förstärkas med var sin förste
assistenttjänst, har vi inte funnit skäl
att tillstyrka motionerna.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Efter herr Almgrens
korta anförande på denna punkt behövs
det kanske en förklaring. Att vi motionärer
har begränsat vårt yrkande om
särskilda befattningshavare med lokaliseringspolitiska
uppgifter vid länsarbetsnämnderna
i norrlandslänen samt

ivopparnergs och Värmlands län beror
på att arbetsmarknadsstyrelsen och
statsutskottet föreslår särskilda åtgärder
för att flytta folk just från dessa
län. Därför menar vi att just dessa län
i första hand behöver den förstärkning
som vi yrkat.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De frågor som här diskuteras
— inte minst den som berörs i
reservation 4 c — avser de områden
som behandlas i arbetsmarknadsutredningen,
av vilken jag är ledamot. Den
ställning jag där intagit kommer att redovisas
senare i år. Under sådana omständigheter
kommer jag inte att delta
i omröstningen om reservation 4 c. För
att inte i onödan senare ta kammarens

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

tid i anspråk vill jag redan nu nämna,
att detsamma också gäller reservationerna
6 b och 6 e.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
4 a) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
4 b) av fröken Andersson m. fl.,
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 38 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltsa bifallit utskottets
hemställan.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar
Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag förväxlade punkterna;
jag skulle ha röstat nej.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 c); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 c) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 83 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avsta från att rösta.

Kammaren hade alltsa bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla

Nr 19

Arbetsförmedlingen: Omkostnade;

ätt jag röstade fel. Jag avsåg naturligtvis
att rösta nej i denna fråga.

Mom. 111

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26

Arbetsförmedlingen: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt 26, s. 80_

83) föreslagit riksdagen att till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 14 320 000 kr.

I de under punkten 23 nämnda likalydande
motionerna 1:183 och 11:230
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
13 070 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 230, såvitt nu var i fråga,
till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 14 320 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 183 och
II: 230, såvitt nu var i fråga, till Arbetsförmedlingen
: Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
13 070 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 5.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

beredskapsarbeten m. m.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av fröken Andersson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 27

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 27, s. 83—
100) föreslagit riksdagen att till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 000 kr., varav förslagsvis
150 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I; 283) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 355), i vilka — såvitt här var
i fråga bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta — inom ramen för nuvarande
anslag till Omskolning m. m. —
genomföra arbetsmarknadsstyrelsens
förslag angående arbetsprövningsverksamhet
vid arbetsträningsverkstäderna,
varigenom arbetsprövningsverksamheten
under nästa budgetår kunde tredubblas; dels

en inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Göran Karlsson
väckt motion (1:173);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Virgin (I: 418) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (II; 506);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin
(1:513) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (11:628), i vilka hemställts
att riksdagen måtte med hänsyn till angelägenheten
av att främja näringslivets

Onsdagen den 22 april 1964 fm.
— Allmänna

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

Nr 19

utveckling i Norrland uttala, att beredskapsarbeten
för sysselsättning åt friställd
norrländsk arbetskraft så långt
möjligt finge anordnas i respektive lön;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Per Petersson ocli Isacson
(I: 186) och den andra inom andra
kammaren av fru Boman (11:212);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (1:184) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (II: 222), i vilka hemställts
att riksdagen måtte uppräkna anslaget
för industribyggnader under rubriken
Allmänna beredskapsarbeten
med 10 milj. kr. till 50 milj. kr., allt
inom ramen för det föreslagna reservationsanslaget
på 315 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:508) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:626), i vilka hemställts
att riksdagen måtte medge att för respenning,
familjebidrag och starthjälp
finge disponeras ett belopp av 14 milj.
kr. i stället för av Kungl. Maj :t förordade
18 milj. kr. samt för beredskapsarbeten
avseende industrilokaler i lokaliseringspolitiskt
syfte ett belopp av 60
milj. kr. i stället för av Kungl. Maj:t
förordade 40 milj. kr.; samt att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om
sådan utformning av föreskrifterna rörande
beredskapsarbeten avseende industrilokaler
i lokaliseringspolitiskt syfte,
att bidraget kunde utgå även för företag
som etablerade sig i mindre ort
i enlighet med vad som anförts i motionerna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Per Petersson (I: 170)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 224), i vilka
yrkats att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte
utfärda sådana föreskrifter för att indu -

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

stribyggnader skulle kunna uppföras i
lokaliseringssyfte som statskommunala
beredskapsarbeten, att byggnaderna
måtte kunna uppföras även av annan
än kommun, förutsatt att vederbörande
hade för avsikt att själv bedriva verksamhet
i byggnaderna;

dels en inom första kammaren av
herr Svanström väckt motion (1:189),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
besluta att vid arbetsmarknadsstyrelsens
fortsatta verksamhet med beredskapsarbeten
i form av uppförande av
industrilokaler sådan verksamhet också
finge ske i Kalmar län;

dels två likalydande motioner väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (I: 529) och den andra
inom andra kammaren av herr Wahrendorff
m. fl. (II: 639), i vilka — såvitt nu
var i fråga — hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
att medel ur reservationsanslaget Vissa
sysselsättningsfrämjande åtgärder för
handikappade m. fl. under elfte huvudtiteln
finge tagas i anspråk för bestridande
av kostnader för arbetsprövning
vid arbetsträningsverkstäder i enlighet
med arbetsmarknadsstyrelsens framställning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Harald Pettersson m. fl. (I: 525) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Knäred m. fl. (II:
614), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om övervägande av åtgärder för
ökad invandring till vårt land av lämplig
arbetskraft i första hand för de yrkesområden
där bristen nu vore påtaglig
eller kunde förväntas bli det inom
överskådlig framtid;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr Svanström (I: 524) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Dahlgren och Wahrendorff
(II: 617);

dels ock två likalydande motioner,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lager och Adolfsson (I: 366)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle in. fl. (II: 435),
i vilka föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde om
att inlösen av egnahem skulle gälla bostadsrättslägenheter,
samt att inlösenförfarandet
icke begränsades till de fyra
nordligaste länen utan skulle avse hela
landet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:513 och 11:628
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:186 och 11:212
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:170 och 11:224
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:508 och 11:626, 1:184 och
II: 222 samt I: 189 — de två förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga —
godkänna vad utskottet anfört rörande
uppförande av industribyggnader i lokaliseringspolitiskt
syfte såsom statskommunala
beredskapsarbeten;

V. att motionerna 1:508 och 11:626,
i vad de avsåge resebidrag, starthjälp, familjebidrag
och utrustningsbidrag, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VI.

att motionerna I: 525 och II: 614
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 524 och II: 617
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 366 och II: 435
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 418 och II: 506 till
Allmänna beredskapsarbeten in. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 000 kr., därav

förslagsvis 150 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I motiveringen anförde utskottet vid
behandlingen av motionerna I: 283 och
II: 355 samt I: 529 och II: 639 bl. a. följande.

Utskottet anser att en utbyggnad av
arbetsprövningen är angelägen. Landstingen
har visat ett starkt intresse för
en sådan utbyggnad. Huruvida verkstäderna
skall vara anknutna till sjukhusvården
eller till träningsverkstäderna
torde få avgöras från fall till fall. En
viss arbetsprövning bör dock enligt utskottets
mening stå till träningsverkstädernas
förfogande. Utskottet anser, att
Kungl. Maj :t skyndsamt bör utarbeta
bestämmelser angående bidrag till arbetsprövningen
och förelägga riksdagen
förslag härom. De i motionerna framställda
yrkandena bör icke föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson, vilka
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ersättas med text
av följande lydelse:

»För att minska de långa väntetiderna
vid arbetsprövningen inom arbetsvärden
och underlätta rehabiliteringen
bör såsom arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit
arbetsprövning ordnas vid i
varje fall vissa träningsverkstäder. Enligt
arbetsmarknadsstyrelsens förslag,
vilket upptagits i förevarande motioner,
skulle en tredubbling av arbetsprövningsverksamheten
från 200 till 600 patienter
per år kunna genomföras. Det
förutsätter att statsbidrag utgår för de
särskilda kostnader som arbetsprövningsverksamheten
medför. Kostnaderna
härför — kursavgifter vid prövningsavdelningarna
samt utbildningsbi -

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Nr 19

drag — beräknar arbetsmarknadsstyrelsen
till 1,1 milj. kr.

Utskottet tillstyrker motionärernas yrkande
att arbetsprövning bör komma
till stånd vid träningsverkstäderna i den
omfattning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit. Såsom angivits i motionerna
I: 283 och II: 355 bör kostnaderna
bestridas ur anslaget till Omskolning
in. m.

Yrkande i anslutning till vad utskottet
här anfört framställes under punkten
30 angående anslaget till Omskolning
m. m.

I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
bör vidare kostnaderna för utbildningsbidrag
till klienter som genomgår arbetsprövning
vid statens arbetsklinik
från och med nästa budgetår bestridas
från omskolningsanslaget. Klientersättningar
till prövningsklinikerna bör också
helt bekostas av statsmedel.»;

b) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 513 och II: 628 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande inriktningen
av beredskapsarbetena;

c) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:170 och 11:224 godkänna
vad reservanterna anfört angående
möjlighet för annan än kommun
att uppföra industribyggnad i lokaliseringspolitiskt
syfte;

d) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Anders -

Allmiinna beredskapsarbeten m. m.

son i Knäred, Helén och Turesson, vilka
ansett att utskottet under IV. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 184 och II: 222 samt I: 189 ävensom
med bifall till motionerna 1:508
och II: 626 — de två sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga — godkänna
vad reservanterna anfört rörande
uppförande av industribyggnader i lokaliseringspolitiskt
syfte såsom statskommunala
beredskapsarbeten;

e) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson, vilka
ansett att utskottet under V. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 508 och II: 626, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört rörande resebidrag, starthjälp,
familjebidrag och utrustningsbidrag; f)

av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson, vilka
ansett att utskottet under VI. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 525 och II: 614 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande åtgärder
för underlättande för utländsk arbetskraft
att flytta till vårt land.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Denna punkt upptar anslagskrav
på inte mindre än 315 miljoner
kronor, varav 150 miljoner kronor
skall avräknas mot automobilskattemedel.
Emot anslagsbeloppet som sådant
har jag ingen anmärkning att göra. I

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

fråga om användningen av pengarna har
däremot vi reservanter en från utskottsmajoriteten
avvikande mening på flera
punkter. Jag skall så kortfattat som möjligt
ta upp några av våra reservationer.

Vad beträffar den med 6 a betecknade
reservationen som avser arbetsprövningen
skall jag inte närmare gå in på
den, eftersom fröken Elmén senare
kommer att redogöra för reservanternas
ståndpunktstagande därvidlag.

I reservationen 6 b har vi i anslutning
till motioner tagit upp frågan om friställd
arbetskrafts sändande till andra
delar av vårt land för att utföra beredskapsarbeten.
Vi menar att med hänsyn
till, såsom vi hoppas, nära förestående
lokaliseringspolitiska insatser, arbetskraften
bör i görligaste mån behållas i
hemlänet. Därför bör endast i särskilda
fall, då det inte är möjligt att åstadkomma
några reservarbeten på nära håll,
ifrågakomma att man till andra delar
av landet flyttar dem som man vill bereda
arbete. Vi hemställer alltså i reservationen,
att beredskapsarbetena i möjligaste
mån skall anordnas i hemorten.

I propositionen upptas en mycket intressant
fråga. Där begärs nämligen
anslag för uppförande som statskommunala
reservarbeten av industribyggnader.
Det är en verksamhet som i någon
mån redan är i gång inom de norra
delarna av vårt land. Statsrådet begär
att 40 miljoner kronor av detta anslagsbelopp
på sammanlagt 315 miljoner
kronor skall användas för bidrag
till uppförande av industribyggnader.
Vi anser att metodiken som sådan är
mycket bra. Det är väl ingen tvekan om
att man måste inrikta sig på att skapa
sysselsättningstillfällen av permanent
karaktär i långt större utsträckning än
för närvarande. Redan nu har ju beredskapsarbetena
resulterat i att det
anlagts gator och vägar, vatten- och
avloppsledningar in. m. i åtskilliga samhällen
i norrlandslänen och i Kopparbergs
och Värmlands län. Det har gjorts
väsentliga investeringar i skolbyggna -

der och andra allmänna byggnader.
Flyttar man sedan människorna därifrån
därför att det inte finns tillräckligt
med sysselsättning för dem innebär
det — förutom alla de besvärligheter
detta vållar de enskilda —• att
samhälleliga investeringar av betydande
omfattning inte utnyttjas så som avsikten
ursprungligen var. Investeringarna
kommer då att framstå som misslyckade
eller felaktiga, och nya investeringar
måste göras på de orter dit
dessa människor flyttas.

Den ökade industrilokalisering som
kan åstadkommas med beredskapsmedlen
bör hälsas med tillfredsställelse. I
flera olika motioner har emellertid krav
framförts på att ett större belopp än
40 miljoner kronor beräknas för detta
ändamål. Krav har även motionsledes
framförts på att dessa medel inte enbart
skulle användas för de här berörda
områdena utan även kunna tas
i anspråk i andra delar av vårt land,
där sysselsättningen är svag och där
svårigheter uppstår att bereda tillräckliga
arbetstillfällen. Utskottet är enigt
om att föreslå att dessa anslagsmedel
i särskilt trängande fall skall kunna
tas i anspråk i lokaliseringssyfte även
i andra delar av vårt land. Beträffande
anslagstilldelningen är utskottet emellertid
inte enigt. Utskottsmajoriteten
föreslår att 50 miljoner kronor anslås.
Vi reservanter menar däremot, att
om man dels skall kunna ge ökade resurser
åt de hårdast drabbade områdena,
där man behöver få medel till
förfogande för att driva en verkligt aktiv
industrilokalisering, dels anslå medel
för visst industribyggande i andra
delar av landet där det finns sysselsättningssvårigheter,
behövs en rejäl uppräkning
av beloppet. Vi har därför i
reservationen 6 d stannat vid att yrka
bifall till det motionsyrkande som föreslår
att 60 miljoner kronor skall få
användas som bidrag till byggnade av
industrilokaler som statskommunala
reservarbeten.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Jag har personligen ganska stora
sympatier för de synpunkter som framförts
i reservation 6 c, att dessa medel
skulle kunna ges till uppförande av industribyggnader
i lokaliseringspolitiskt
syfte även om inte kommunen är inblandad.
Jag bar emellertid inte kunnat
ansluta mig till reservationen av den
anledningen, att eftersom det är fråga
om anslag för statskommunala reservarbeten
lär man inte kunna koppla bort
kommunerna. Då går det hela inte ihop.
Därför bar jag inte biträtt denna reservation.

I reservation C e har vi konstaterat,
att om man anslår ökade medel för en
aktiv industrilokalisering bör man kunna
uppnå vissa besparingar i fråga om
resebidrag, starthjälp, familjebidrag
och utrustningsbidrag, allt kostnader
som har samband med att man flyttar
folk. Om man lokalt i de sysselsättningssvaga
områdena åstadkommer en ökad
aktivitet och därigenom skapar flera
arbetstillfällen, skulle man onekligen
kunna spara på de direkt rörlighetsstimulerande
åtgärderna. Vi menar att
man skulle kunna spara 4 miljoner kronor
och på denna punkt nöja sig med
samma belopp som äskades i statsverkspropositionen
föregående år.

I reservation 6 f framför vi vissa
synpunkter i anslutning till motioner
om underlättande för utländska arbetstagare
att komma till vårt land. Vi motionärer
och reservanter anser, att vi
inte kommer ifrån det faktiska förhållandet
att vi — även om vi kan ha
visst överskott på arbetskraft vid vissa
tillfällen och i vissa områden av vårt
land —- ändå i stort sett har en markant
brist på arbetskraft. Särskilt på
vissa avsnitt av arbetsmarknaden råder
underskott av sådan omfattning, att
man måste vidta alla de åtgärder som
över huvud taget är möjliga för att
införa arbetskraft utifrån. De metoder
som nu använts verkar att vara alltför
tidskrävande, och de resultat som
uppnås blir inte vad de skulle bli,

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

om man kunde handla snabbt då det
yppas möjligheter.

Vi pekar på vad som föreslås i propositionen
om åtgärder för att tillföra
arbetsmarknaden ett visst arbetskraftstillskott
från Malta. Dessa framställningar
lär ursprungligen ha gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen
för ungefär två
år sedan, men först nu leder de fram
till vissa förslag. Man borde kunna finna
metoder som gör det möjligt att
handla väsentligt snabbare till gagn för
arbetsmarknaden i dess helhet, till gagn
för de arbetstagare utifrån som är intresserade
av sysselsättning i vårt land
och till gagn för de arbetsgivare som
skulle anställa dem.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
6 a, b, d, e och f.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Som herr Andersson i
Knäred redan omnämnt har vi här en
hel rad av reservationer. Det är inte
mindre än sex stycken, och jag skall inte
tynga kammarens protokoll med att
kommentera dem alla, även om mitt
namn förekommer på samtliga. Jag skall
inskränka mig till att något beröra reservation
6 c — den som hade herr Anderssons
i Knäred sympati även om
han inte anslutit sig till den — och
vidare reservation 6 d.

Reservation 6 c anknyter till en högermotion,
vari det yrkas att det industristöd
i form av statsbidrag till industribyggnader
som i lokaliseringspolitiskt
syfte må förekomma skall kunna
ges även om byggnaden i fråga inte
uppförs av vederbörande kommun. Begränsningen
i detta avseende kan naturligtvis
rent formellt och formalistiskt
förklaras och försvaras med att
det här gäller statskommunala beredskapsarbeten,
men jag kan inte se annat
än att man med ett ganska enkelt
handgrepp skulle kunna ändra reglerna
för medlens användning, så att även
de företag som skall nyttja byggnader -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

na kunde få uppföra dem utan att därigenom
gå miste om denna möjlighet
till bidrag. Läget är ju det, att sedan
kommunen uppfört en sådan byggnad
kan vederbörande företag överta den
till det pris som den kostat kommunen.
Då kan det inte finnas något sakligt
skäl för att inte företaget självt skulle
kunna bygga. I många kommuner som
inte har tillgång till byggnadsorganisation
eller byggnadskontor skulle detta
arrangemang kunna vara bekvämare.
Därför har vi reserverat oss under
punkt 6 c till förmån för detta motionsyrkande.

Den möjlighet som nu öppnas — eller
som i varje fall inte tidigare bar
funnits i fullt lika legala former — att
i lokaliseringspolitiskt syfte stödja uppförandet
av industribyggnad i vissa delar
av landet innebär ju en form av subvention.
Subventioner till näringslivet
är vi inom den grupp i riksdagen som
jag tillhör inte särskilt tilltalade av.
Subvention är nästan ett fult ord för
oss. Subventioner sätter lätt de företagsekonomiska
krafterna ur spel och
kan vara ägnade att rubba och snedvrida
konkurrensförhållandet mellan
företag i samma bransch. Det kan också
leda till felinvesteringar. Företag kan
genom befintligheten av en subvention
lockas att investera på olämplig ort.
Det finns avskräckande exempel på vart
sådant kan leda.

Om man har denna grundinställning
till frågan om subventioner åt näringslivet,
kan det förefalla egendomligt att
man inte bara ansluter sig till den
kungl. propositionen i detta avseende
utan också går ett stycke längre än
Kungl. Maj :t genom att föreslå att av
anslaget till allmänna beredskapsarbeten
ett större belopp än Kungl. Maj :t
föreslagit skall disponeras för denna
form av industristöd. Varför har vi reservanter
gjort detta? Jo, därför att läget
här i landet för närvarande är rätt
exceptionellt, med stora omställningsprocesser
inom befolkningen i samband

med att betydande grenar av näringslivet
undergår en mycket genomgripande
mekanisering — jag tänker då kanske
framför allt på den mekanisering som
är aktuell för skogsbruket i norra delarna
av landet — och genom en strukturrationalisering
inom företagen. Allt
detta medför att arbetstillfällena minskar
i vissa delar av landet och att det
uppstår stora problem inte bara för
människorna själva utan även för kommunerna
i dessa landsdelar. Om denna
utveckling får fortsätta ohejdat, kan den
leda till eu fullkomlig utarmning av en
del bygder. Det kan uppstå en ödeläggelse,
som kanske inte går att reparera
— även om man skulle vilja det —
därest åtgärder sättes in för sent.

Det är uppenbart att i ett sådant läge
aktiviteten från kommunernas sida kommer
att öka; kommunerna frestas att
locka till sig industrier genom kommunala
subventioner. Detta är en dålig
metod att stödja näringslivet. Däremot
finns det förutsättningar att den väg,
som nu anvisas och som innebär att
kommunala subventioner inte får förekomma
därest det skall utgå statligt
stöd till industribyggnader, skall leda
till en bättre lokalisering, till ett mera
realistiskt hänsynstagande till företagsekonomiska
synpunkter och till att även
näringslivets erfarenheter skall kunna
på ett mera allsidigt sätt inverka på bedömningarna
av investeringarna.

Det kan givetvis ifrågasättas vad som
i dessa sammanhang verkligen är subventionering.
Har man att välja mellan
att försöka skapa arbetstillfällen på en
ort, där det finns arbetslös arbetskraft,
genom att dit lokalisera ett företag eller
eu företagsfilial eller att förflytta de
arbetslösa till andra orter där det redan
är överfullt med människor, t. ex.
i en storstadsregion, så har man inte
bara att ta hänsyn till själva investeringen
i företaget. Mot en primär investering
i en industribyggnad av en
miljon kronor svarar två gånger så
stora följdinvesteringar när det gäller

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

bostäder, skolor och andra serviceanordningar
för dom som överflyttas till
en annan ort. Det gäller alltså att väga
mot vartannnat å ena sidan alternativet
att människorna får stanna kvar på hemorten,
där det finns bostäder, skolor,
ålderdomshem och allt vad de behöver,
och där göra en investering på 1 miljon
kronor, och å andra sidan alternativet
att flytta människorna till Stockholm
och att där göra inte bara samma investering
på 1 miljon kronor utan också
följdinvesteringar på 2 miljoner kronor
för samhälleliga serviceanordningar.

Om man ser saken på det sättet, blir
inte gränsen mellan vad som ur samhällsekonomisk
synpunkt utgör subventioner
eller icke subventioner så tydlig
och skarp som det vid första påseendet
kan förefalla. Det är också bedömningar
av detta slag som kommit oss
reservanter att acceptera Kungl. Maj :ts
förslag såsom en tillfällig företeelse i
ett läge, då stora omställningsprocesser
pågår i vårt land och inom vår befolkning.
Men vi tror inte att den del av
anslaget till allmänna beredskapsarbeten
som Kungl. Maj:t velat anvisa för
ändamålet, nämligen 40 miljoner kronor,
är tillräckligt och vi har därför
yrkat att beloppet skall höjas till 60
miljoner kronor. Detta innebär emellertid
inte någon anslagshöjning utan bara
en omfördelning av det totala anslaget
till allmänna beredskapsarbeten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
inte bara till reservationerna 6 c
och 6 d, som jag här uppehållit mig vid,
utan till samtliga reservationer under
6).

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille och Nordgren (båda
h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill ägna mig åt
reservation 6 a som avser arbetsprövningen.

När det gäller verksamheten med re -

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

habilitering, omskolning och arbetsträning
har det uppstått en flaskhals genom
att det inte finns tillräckliga resurser
för den arbetsprövning som måste
föregå både arbetsträning och omskolning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
emellertid nu inventerat möjligheterna
till en utbyggnad av arbetsprövningen
och har därvid funnit, att det skulle
vara möjligt att under nästkommande
år bygga ut denna verksamhet. Men
då måste givetvis tillräckliga medel
ställas till förfogande för ändamålet.
I så fall skulle man kunna öka arbetsprövningskapaciteten
från 200 till 600
patienter per år, vilket skulle vara oerhört
värdefullt i arbetet på att skapa en
effektiv rehabilitering.

Motionärerna och reservanterna anser
att det inte behövs något nytt anslag
härför, eftersom omskolningsanslaget
under punkt 30 i utskottets utlåtande är
så pass stort, att man kunde flytta över
en del till arbetsprövningen. Vi anser
rehabiliteringen av handikappade människor
vara oerhört viktig och vill därför
med alla medel slå vakt om den
verksamheten. När det nu har uppstått
så stark trängsel vid arbetsprövningsinstituten,
har vi reservanter ansett det
vara av mycket stort värde att åtgärder
vidtages för att minska köerna och få
en tillfredsställande rehabilitering till
stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 6 a vid punkten 27.
Samtidigt som jag instämmer i vad herr
Andersson i Knäred nyss anfört yrkar
jag även bifall till reservationerna 6 b,
d, e och f vid nämnda punkt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
punkt 27 har utskottet haft att ta ställning
till en rad motioner, som också
har resulterat i flera reservationer till
statsutskottets utlåtande.

Vad frågan om arbetsprövningen beträffar,
som fröken Elmén här berörde,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

och när det gäller arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i detta stycke som tagits
upp motionsledes, har utskottet ingående
behandlat den frågan och skriver på
s. 21 i sitt utlåtande på följande sätt:

»Utskottet anser att en utbyggnad av
arbetsprövningen är angelägen. Landstingen
har visat ett starkt intresse för
en sådan utbyggnad. Huruvida verkstäderna
skall vara anknutna till sjukhusvården
eller till träningsverkstäderna
torde få avgöras från fall till fall. En
viss arbetsprövning bör dock enligt utskottets
mening stå till träningsverkstädernas
förfogande. Utskottet anser, att
Kungl. Maj:t skyndsamt bör utarbeta
bestämmelser angående bidrag till arbetsprövningen
och förelägga riksdagen
förslag härom.»

Denna utskottets skrivning är sålunda
mycket positiv och innebär att utskottet
betraktar den arbetsprövning som påbörjats
i landstingens regi som mycket
värdefull.

I motioner och reservationer har också
berörts inriktningen av beredskapsarbetena.
Man vill att beredskapsarbeten
för sysselsättning åt friställd norrländsk
arbetskraft så långt som möjligt
skall anordnas i Norrland med hänsyn
till vikten av att främja näringslivets
utveckling där uppe.

När utskottet behandlade motioner av
liknande slag vid förra årets riksdag,
uttalade utskottet att avgörande vid valet
av arbetsobjekt måste vara både den
prioritering som kan ges åt den ifrågavarande
investeringen och den sysselsättningspolitiska
effekt som projektet
medför. Det är självfallet att vid hänvisning
till beredskapsarbete hänsyn
också bör tagas till den arbetssökandes
personliga förhållanden, varvid särskilt
bör beaktas möjligheterna att bereda
honom en mera stadigvarande sysselsättning.

Detta uttalande, som godkändes av
riksdagen förra året, anser vi alltjämt
vara giltigt. Något nytt uttalande beträffande
inriktningen av beredskaps -

arbetena anser utskottsmajoriteten därför
inte erforderligt.

Utskottet har även haft att behandla
ett flertal motioner med anledning av
departementschefens förslag, att 40 miljoner
kronor skulle användas för att
fortsätta den verksamhet som redan inletts
av arbetsmarknadsstyrelsen och
som innebär att industribyggnader i
lokaliseringspolitiskt syfte får uppföras
som statskommunala beredskapsarbeten.
I samtliga motioner som berör denna
fråga är man mycket positivt inställd
till denna nya form av sysselsättningsbefrämjande
åtgärder. Utskottet har
samma syn på frågan och jag vill gärna
instämma i vad som framhållits i ett
par av motionerna, nämligen att denna
typ av sysselsättningsbefrämjande åtgärder
utgör en av de mest framåtsyftande
formerna för stöd åt bygder med svagt
utvecklat näringsliv.

Det finns tre bud när det gäller detta
industristöd, dels departementschefens
hud på 40 miljoner kronor och dels motionernas
yrkanden på 50 resp. 60 miljoner
kronor. Utskottet har stannat för
medelvägen och tillstyrkt motionerna
I: 184 av herr Näsström m. fl. och
11:222 av herr Lassinantti m. fl., som
innebär att 50 miljoner kronor beräknas
för ändamålet och att beloppet avdelas
inom ramen för anslaget till allmänna
beredskapsarbeten m. m.

Utskottet uttalar också att verksamheten
även under försökstiden borde
kunna utsträckas till andra delar av
landet än Norrland och vissa län därutöver.
Detta skulle dock endast få ske
när synnerliga skäl härtill föreligger.

I en högerreservation föreslås att
annan än kommun skulle medges rätt att
uppföra byggnader, under förutsättning
att sådant företag avser att självt
bedriva verksamheten. Herr Turesson
tog ju också upp den frågan här i kammaren.
Utskottet anser att då hela verksamheten
är en försöksverksamhet bör
någon sådan utvidgning som föreslås i
reservationen inte ske.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

När det gäller medverkan till att underlätta
för utländsk arbetskraft att
komma till vårt land delar utskottet departementschefens
uppfattning att åtgärder
bör vidtagas för att underlätta
en sådan inflyttning. Det är önskvärt
att arbetskraft i första hand överföres
till det husliga området och till vårdområdena.
Men liksom departementschefen
anser utskottet att någon strikt
avgränsning inte bör göras utan att även
andra yrkesområden med utpräglad
brist på arbetskraft bör kunna komma
i fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag och några medmotionärer väckt en
motion, nr 435, som utskottet yrkar avslag
på utan någon närmare motivering.

Det är ganska märkligt att våra statliga
myndigheter sedan rätt många år
driver en bostadspolitik som uppmuntrar
människor att skaffa sig egnahem
och insatslägenheter, samtidigt som
samma myndigheter för en lokaliseringspolitik
som avser att förmå människorna
att flytta från sina hemkommuner
till några givna orter i mellersta
och södra Sverige.

Om det förs en lokaliseringspolitik,
som leder till att medborgarna i vissa
bestämda län eller områden inte kan
få försörjningen tryggad för sig själva
och sina familjer, drivs de alltså från
hemorten av de samhälleliga åtgärderna.
Det är då alldeles självklart, att staten
måste träda emellan och ekonomiskt
hålla dessa egnahemsägare skadeslösa.
Men jag kan inte förstå varför inte också
de som har bostadsrättslägenlieter skall
inrymmas i samma tankegång. Det är
inte föraktliga summor som dessa människor
satsar för att erhålla bostadsrätt.
Nu tror jag inte att det i glesbygderna
finns så många bostadsrättslägenlieter i
förhållande till egnahem, men i de fall

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

där de finns har innehavarna kommit
i precis samma situation som egnahemsägarna.

Vår motion har den svagheten, att
den inte tagit upp också de mindre jordbrukarnas
problem. Framför allt skulle
man kanske ha ägnat en viss uppmärksamhet
åt de många mycket små jordbrukare,
som sitter med sina lägenheter
och några hektar jord och som också
drabbas av den statliga politiken och i
stor omfattning tvingas lämna hemkommunen.
Nationalekonomiskt kan jag inte
tänka mig att det skulle vara någon större
förlust för staten, om man gav dem
viss ekonomisk hjälp. De egnahem, bostadslägenheter
och mindre jordbruk,
som skulle hli tomma, kan ju utnyttjas
på annat sätt.

Vi kan alltså inte förstå att inte dessa
åtgärder skulle kunna beslutas och genomföras
utan vad man kallar en viss
försöksverksamhet. Jag har inte klart
för mig vad det är för erfarenheter man
avser att vinna med en sådan försöksverksamhet.
Det är väl uppenbart atl
med den lokaliserings- och bostadspolitik
som staten för är det moraliskt sett
statens skyldighet att ta de ekonomiska
konsekvenserna av att enskilda medborgare
drabbas.

Jag bär ännu svårare att förstå varför
man skall ha försöksverksamhet i de
fyra nordligaste länen, och jag har absolut
inga förutsättningar att begripa
varför man envisas med att utesluta
Gävleborgs län från Norrland. Så långt
jag kommer ihåg av vad jag lärde mig
i skolan består Norrland av fem län. De
regeringsledamöter som sysslat med dessa
lokaliseringsfrågor vet ju, att om man
skiljer på landskapen Hälsingland och
Gästrikland, så har landskapet Hälsingland
drabbats av precis samma svårigheter
som vilket norrlandslän som helst.
Vi har en betydande befolkningsutflyttning
från Hälsingland, och problemen
är av exakt samma karaktär och samma
omfattning proportionellt sett. Likväl
envisas man att utesluta detta landskap

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

från de favörer, som man eventuellt kan
räkna med att regeringen skall ge utflyttningslänen.

Jag vet att man inom socialdemokratien
i mitt hemlän drivit den uppfattningen,
att om vi accepterar denna indelning
och inte så mycket försöker
jämställa Gävleborgs län med övriga
norrlandslän, så skulle man kunna tänka
sig att vissa företagare lokaliserade sin
verksamhet till Gävleborgs län. Om alltså
näringsidkare i södra Sverige genom
en dylik indelning skulle få den uppfattningen,
att Gävleborgs län inte tillhörde
Norrland, skulle de uppmuntras
att lokalisera industrier till Gävleborgs
län. Med förlov sagt, herr talman, något
enfaldigare får man leta efter. De
företagare som av sådana skäl skulle
lokalisera industrier eller andra företag
till Gävleborgs län har väl inga förutsättningar
att klara sig — i varje fall
har de inte riktigt tänkt igenom vad de
ger sig in på.

Jag anser sålunda att Gävleborgs län
— och därvidlag hoppas jag på statsrådet
Johanssons goda medverkan — även
i fortsättningen skall räknas till Norrland.

Det är ju känt att samma problem som
de jag här talar om finns i Värmlands
och Kopparbergs län och vissa andra
län i mellersta och södra Sverige. Jag
förstår inte heller, varför inte detta
förslag skulle kunna gälla också de
länen.

Vi har alltså, herr talman, i en motion
föreslagit att såväl egnahem som
bostadsrättslägenheter skall komma i
åtnjutande av denna förmån och att inlösningsförfarandet
inte begränsas till
de fyra nordligaste länen utan skall avse
hela landet.

Jag förstår att det är för sent att nu
ta upp frågan om att även låta mindre
jordbrukare komma med, i detta sammanhang.
Motionen har en svaghet i
detta avseende. När jag emellertid nu
tagit upp frågan kan jag passa på att
rekommendera att någon annan lägger

fram ett sådant förslag vid ett senare
tillfälle — det brukar ju vara lättare
att få igenom ett förslag, om det inte
kommer från kommunistiskt håll.

Jag ber på denna punkt, herr talman,
att även få yrka bifall till reservation
6 b. Jag delar de uppfattningar som reservanterna
talat för och behöver därför
inte säga något mer just nu.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle har
i viss mån själv motiverat den syn som
omfattas av utskottet. Utskottet menar
nämligen att det skall vara en försöksverksamhet
på detta område. Utskottet
anser att det är ett ganska känsligt område
som man nu ger sig in på, när det
gäller inlösande av egnahem. När herr
Nilsson nu föreslår att även bostadsrättsföreningar
skall inlösas har han tagit
ännu ett steg.

Herr Nilsson påpekade emellertid att
det i glesbygderna framför allt gäller
egna hem. Det anslag på 500 000 kronor
som vi har till förfogande är litet, och
detta visar att avsikten är att det skall
vara en försöksverksamhet. Man skall
pröva sig fram på ett speciellt område
och se hur dessa åtgärder verkar. Därför
kan det vara lämpligt att man begränsar
sig till norrlandsområdet och
inte går utanför detta. Vi skall först se
vad denna försöksverksamhet med egnahem
kan leda till innan vi går vidare på
den väg departementschefen beträtt.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets talesman är
så trevlig, att man inte vill träta med honom,
och jag skall inskränka mig till
att hålla med herr Almgren om att försöksverksamheten
skall begränsa sig till
Norrland. Men även herr Almgren har
väl lärt sig, att Gävleborgs län tillhör
Norrland? Det finns inga argument för
detta handlingssätt att taga bort Gävleborgs
län ur bilden.

Att det inte finns några stora pengar

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

är inte något argument för att inte utvidga
denna verksamhet. Det är bara att
anslå mera pengar. Det är nödvändigt
att anslå så mycket pengar som behövs.

•lag har för min del alltid ifrågasatt
om de kostnader, som varit förenade
med den av regeringen bedrivna bostadsbyggnadspolitikcn
med bostadssparande,
målsparande, premier ocli vinster
etc. för att skaffa folk egnahem, varit
förnuftigt använda medel. Men har
man råd att betala pengar för att uppmuntra
människor att skaffa sig egnahem
och bostadslägenheter i Norrland,
måste man väl också skaffa fram de
pengar som behövs för att hjälpa dem
som genom arbetsmarknadspolitiken
kommit i denna situation.

Jag vill även göra herr Almgren uppmärksam
på att de egnahem som finns
i de norrländska glesbygderna har ett
lägre marknadsvärde än motsvarande
egnahem i södra Sverige. Därför kommer
dessa egnahemsägare i en än svårare
situation, när de genom regeringens
lokaliseringspolitik tvingas flytta
från sin hemort.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Huruvida Gävleborgs
län skall räknas till Norrland eller inte
kan alltid diskuteras. Det väsentliga är
emellertid att det är fråga om en försöksverksamhet
på detta område. Jag
nämnde siffran 500 000 kronor som ett
belägg för att denna verksamhet är en
försöksverksamhet, och vi skall därför
nu inte göra för mycket på en gång.

Vidare skall jag gärna hålla med herr
Nilsson i Gävle om att den försöksverksamhet
vi skall bedriva i fråga om inlösen
av egnahem troligen kommer att
leda till att vi fortsätter på den inslagna
vägen. Den erfarenhet vi får kommer
sannolikt att leda till att vi i fortsättningen
i större utsträckning kan lösa in
egnahem och kanske även bostadslägenheter.
Därför hoppas jag, herr talman,
att denna verksamhet efter hand kan utvidgas,
så att vi kan nå det mål som vi

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

syftar till, nämligen att kunna hålla
dem som flyttas från ett område med
sysselsättningssvåriglieter till ett annat
skadeslösa. Om denna fråga har vi inte
delade meningar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte begagna
tillfället att göra något inlägg om lokaliseringspolitiken
i stort — vi får så
småningom anledning att grundligare behandla
den frågan — utan jag vill endast
ge en kortfattad kommentar till reservationen
C d av fröken Andersson
m. fl.

I reservationen föreslås bl. a. att 60
miljoner kronor skall avdelas för industristöd.
I och för sig kan det vara svårt
att avväga beloppets storlek. Det är
nämligen inte precis lokaliseringspolitiska
behov som blir avgörande för hur
mycket pengar som skall användas för
ändamålet, utan snarare arbetsmarknadspolitiska
behov — åtminstone får
man den uppfattningen när man studerar
huvudtiteln och de kriterier som där
anges för stödet. Det heter att sådan arbetskraft
skall finnas tillgänglig som
inte lämpligen kan omplaceras till andra
orter, att äldre arbetskraft skall anlitas
i största möjliga utsträckning samt
att såvitt möjligt utbildning av byggnadsarbetare
skall äga rum i samband
med uppförande av byggnad. Hur mycket
pengar som behövs beror alltså i
stor utsträckning på arbetsmarknadsläget.
Att avdela 60 miljoner får väl närmast
betraktas som en beredskapsåtgärd.

Men jag begärde egentligen ordet för
att understryka ett uttalande i senare
delen av reservation 6 d. Det heter: »I
den aktuella debatten har gjorts auktoritativa
uttalanden av innebörd att staten
skulle medverka till företagslokalisering
endast under förutsättning att
den skedde till s. k. A-centra.» Vi reservanter
tycker att det vore olyckligt om
statsbidrag skulle utgå endast vid företagslokalisering
enligt denna grund. I

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Norrland är det långt mellan A-centra,
men relativt nära dessa centra ligger
vad jag skulle vilja kalla för satellittätorter,
vilka väl lämpar sig för lokalisering
av mindre företag — och ofta är
det lika angeläget att dessa orter får
företag som att A-centra får det.

Jag medger emellertid att man vid läsningen
av huvudtiteln inte direkt får
uppfattningen att det är meningen att
företagslokaliseringen skall koncentreras
till A-centra, utan det heter att förläggningen
bör ske till orter med goda
lokaliseringsbetingelser. Uttalandet är
dock något oklart, ty huruvida lokaliseringsbetingelserna
skall anses vara goda
eller inte beror i stor utsträckning
på vilket företag det gäller — om företaget
är känsligt när det gäller fraktkostnader
o. s. v. En ort som har dåliga
lokaliseringsbetingelser för ett företag
kan mycket väl ha goda lokaliseringsbetingelser
för ett annat.

Jag undrar också om det inte finns viss
risk att man menar att industristödet
skall koncentreras inte till A-centra men
till kommunblockscentra. Låt mig anföra
ett exempel från skellefteåtrakten — jag
har inte kontrollerat uppgifterna, men
de kan duga som exempel, även om de
skulle innehålla någon felaktighet.

En charkuterifabrik, belägen vid järnvägsstation
i en ort fyra mil från Skellefteå
stad, har utvecklats bra och är
rätt stor efter våra förhållanden. Företaget
behöver ligga nära järnväg eftersom
avsättningsområdet är stort. Orten
är sålunda bra för detta företag ur lokaliseringssynpunkt.
Företaget ville utvidga
och ansökte om att få bygga med
användande av industristödet. Om jag
är riktigt underrättad blev svaret emellertid
att företaget inte kunde få sådant
stöd vid utbyggnad på den ort där företaget
nu ligger, utan företaget skulle få
lov att flytta till kommunblockscentrum.
Där finns ingen järnväg, och kommunblockscentrum
ligger dessutom fyra mil
längre från Skellefteå stad än den ort
där företaget nu är förlagt. Den tätorts -

service staden kan ge är alltså mera avlägsen
i kommunblockscentrum.

Är dessa uppgifter riktiga, skulle som
villkor för industristöd ha uppställts att
företaget skulle flytta till en ort som ur
företagets synpunkt hade sämre lokaliseringsbetingelser
än den där företaget
nu ligger. Jag vore därför tacksam om
inrikesministern närmare ville klargöra
hur han tänkt sig saken. Jag hoppas att
det inte skall ges sådana direktiv att
lokaliseringen blir bunden till vissa orter
utan att förnuftet skall få tala, så
att lokaliseringen kan varieras alltefter
företagens art.

Jag tror för min del ingalunda att vi
kan få industriföretag i alla byar i
landsorten. Tätorterna måste självfallet
byggas ut — det gäller att få en hygglig
tätortsservice. Men ett företag i en kommun
medverkar ju till att skapa möjligheter
för utbyggnad av tätortsservicen
även om företaget inte ligger i själva
tätorten; skatteunderlaget blir större.
De människor som arbetar i företaget
har också tillgång till tätortsservicen
trots att de inte bor i själva tätorten.
Det räcker om de har tätoren inom räckhåll
— och detta betyder något helt
annat i bilåldern än vad det betydde på
hästskjutsarnas tid.

Jag tycker alltså att man när det gäller
lokaliseringspolitiska åtgärder skall
utgå från att tätorterna bör ges möjligheter
att skapa ordentlig service, men
det får fördenskull inte bli en sådan
bindning att lokaliseringen hindras då
det gäller platser som kan vara mycket
väl lämpade för vissa företag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Kammarens ledamöter
kommer inom några minuter att ta
ställning till hur stort belopp som skall
anslås för budgetåret 1964/65 till industribyggnader
som i lokaliseringspolitiskt
syfte uppförs såsom statskommunala
beredskapsarbeten. Departementschefen
har föreslagit en rad föreskrifter
som skall gälla för medlens disponering

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Öl

samt uttalat att det bör bli en försöksverksamhet
för att vinna erfarenhet.

Jag är för min del angelägen understryka,
herr talman, att det skall vara en
försöksverksamhet. Det är möjligt att
ur samhällsekonomiska och även försvarspolitiska
synpunkter sådana här åtgärder,
som gränsar till subventioner,
under vissa förutsättningar kan vara
nödvändiga för att nå resultat inom
vissa utvecklingsområden.

Dylika åtgärder bör enligt mitt förmenande
inte utnyttjas så, att de kan
hämma det redan befintliga näringslivet
och skapa irritation olika företag
emellan. Det föreligger stora risker för
att sådana här bidrag kan snedvrida
konkurrensen. De bör därför omgärdas
med bestämmelser som tar hänsyn till
klart företagsekonomiska faktorer. Lokaliseringspolitiken
måste, såvitt jag förstår,
ta sikte på framtiden. Man måste
självfallet ta hänsyn till inom ett område
befintlig arbetskraft, men man bör
inte göra investeringar om inte rimliga
förutsättningar för lönsam drift beräknas
föreligga på längre sikt. En lokaliseringspolitik
som förutsätter mer eller
mindre permanent subventionering
måste absolut avvisas, annars blir det
en snedvridning av konkurrensförhållandena.
Om det nu i vissa lägen är nödvändigt
med dessa investeringsbidrag,
så förstår jag inte varför departementschefen
föreslagit att byggnadsverksamheten
skall ske via kommunerna. Av
flera skäl kan jag inte inse att den begränsningen
är nödvändig; jag tror
tvärtom att den i vissa sammanhang kan
vara till nackdel. Kommunerna kan t. ex.
hesitera inför uppgiften att uppföra sådana
här byggnader, bl. a. på grund av
svårigheterna att anskaffa den återstående
delen av kapitalet. Det kan å andra
sidan vara möjligt — och jag tror att
det i många fall händer — att enskilda
företagare eller grupper av företagare
skulle vilja uppföra sådana här industri-
eller verkstadsbyggnader om de
finge det föreslagna stödet direkt. Jag

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

finner det skäligt att man låter dessa
uppföra byggnader på samma villkor
som föreslås gälla för kommunerna. Det
måste vara riktigt att man i detta fall
åtminstone jämställer enskilda företagare
och kommuner. Ytterligare en
anledning till att även företagen skall få
uppföra sådana här byggnader är att
företagsledarna sannolikt har större förutsättningar
än kommunerna att bedöma
de företagsekonomiska grunderna för
företagets framtida utveckling.

Vad beträffar rådgivningsverksamheten
som vi hoppas ytterligare skall vidgas
— förslagsvis via företagarföreningarna
— är det riktigare att företagen, såsom
i regel sker, direkt vänder sig till
företagarföreningen för rådgivning och
konsultation än att de går via kommunen.
Vi har erfarenhet från åtskilliga
platser här i landet av att föreagarföreningarnas
arbete att stimulera sådan
här verksamhet givit goda resultat. Låt
oss bygga vidare på den utvecklingen
och därigenom skapa ökade resurser för
näringslivet till gagn för fortsatt ökat
välstånd för alla.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den till punkten 27 fogade reservationen
6 c av fröken Andersson
m. fl.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Tiden går ju mycket
fort. Det är inte så länge sedan som det
i en pressdebatt här i landet riktades
ganska hårda angrepp mot regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen, därför att
arbetsmarknadsstyrelsen använde beredskapsmedel
för att ge subventioner
till kommunerna för byggande av industrilokaler.
När det blev bekant framställdes
en interpellation i första kammaren
av högerns partisekreterare, som
påtalade vad som skett. Vi hade en debatt
om detta, och jag förklarade då att
arbetsmarknadsstyrelsen hade en formell
grund för dessa åtgärder och att de
inte på något sätt var oriktiga eller orim -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

liga. Nu förekommer ingenting av den
kritiken, och det hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag skall inte riva i några
sår, utan jag bara konstaterar att det
har skett en väldig omsvängning under
ett par månaders tid från en negativ
inställning beträffande vad som har
gjorts till en önskan om en så stor aktivitet
att vi kanske bör försöka hålla igen
en liten smula.

Vad beträffar den formella grunden
för denna verksamhet torde det vara så,
att beredskapsmedlen inte kan användas
till subventioner direkt till privatföretagare,
utan subventionerna måste gå
via kommunen. Vill vi ha en annan ordning,
måste vi ändra på författningarna.
Det är möjligt att vi bör göra det, och
jag är beredd att diskutera den saken.
Men den diskussionen får vi ta upp när
vi kommer in på frågan om lokaliseringspolitiken
i allmänhet. Men jag tror
inte att det finns någon anledning för
riksdagen att i anslutning till det nu
framlagda förslaget göra någon sådan
beställning, ty då vet vi inte riktigt vad
vi skall rätta oss efter. Jag anser fortfarande
att denna verksamhet i huvudsak
skall ligga på arbetsmarknadsstyrelsen,
som är det verkställande organet.
Riksdagen har observerat detta och givit
sin fulla anslutning till det, såvitt jag
kan bedöma av utskottsutlåtandet och
reservationer. Det råder inga delade meningar
på den punkten, och det tycker
jag är mycket tacknämligt. Jag tror nämligen
att det är nödvändigt att vi prövar
alla de metoder som kan stå till arbetsmarknadspolitikens
förfogande. Jag
vill erinra om att när arbetsmarknadsstyrelsen
kom till — det är ju egentligen
ett ungt ämbetsverk — så sades det i
propositionen till 1947 års riksdag: »Arbetsmarknadsstyrelsen
bör sålunda ha
ett vidsträckt utrymme för självständigt
handlande och följaktligen icke bindas
av detaljerade föreskrifter, som kunna
vara ägnade att försvåra möjligheterna
till snabba och effektiva ingripanden
från styrelsens sida i de ofta snabbt

växlande förhållanden, som föreligga
på arbetsmarknadens område.»

Man var alltså på det klara med att
det var nödvändigt att ett organ, som
skulle tjänstgöra på vår arbetsmarknad
i den tid av omvälvning vi upplevt, hade
den rörelsefrihet som erfordrades och
möjligheter att ständigt anpassa sig till
växlingarna på arbetsmarknaden. I det
avseendet måste man väl säga att arbetsmarknadsstyrelsen
har fungerat på
ett utmärkt sätt och ständigt försökt anpassa
sig till det aktuella läget. Det innebär
att det arbetsmarknadsverk, som
kom till i slutet av 40-talet och som arbetat
under 50-talet, har fått en annan
uppgift än det arbetslöshetsorgan som
tillskapades under 30-talet och som vi
hade under 40-talet, eftersom dess uppgift
i huvudsak var att svara för samhällets
politik att mildra de svårigheter
som uppstod på grund av arbetslöshet
och andra liknande omständigheter.
Det blev nödvändigt att det nya verket
fick en aktivare karaktär, att det inte
bara sysslade med defensiva, mildrande
åtgärder utan också bedrev en aktiv, i
bästa mening preventiv politik. Jag skulle
tro att vi nu är framme vid den tidpunkt
då det kan vara anledning att på
allvar diskutera en vad jag skulle vilja
kalla aktiv näringspolitik, där samhället
i samverkan med näringslivet griper
sig an uppgiften. Denna samverkan bör
ske med såväl företagare som anställda
på berörda områden. Vilka metoder vi
bör använda i sådant arbete får vi diskutera.

Med en aktiv samverkan menar jag i
detta fall t. ex. att samhället på ett område,
där en strukturrationalisering ur
flera synpunkter bedöms som önskvärd,
engagerar sig i en sådan uppgift. Det
kan t. ex. vara fråga om att tillföra sådana
områden kapital i syfte att åstadkomma
en snabbare rationalisering än
vad som eljest skulle vara möjligt. Men
jämsides med en sådan verksamhet har
samhället möjlighet att söka påverka en
lokalisering av företag till områden där

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Nr 19

arbetskraft blir friställd eller att flytta
arbetskraft till områden där det är underskott
på arbetskraft. Hot är en verksamhet
som vi under 50-talet och inte
minst under senare år kommit in på.
För rörlighetspolitiken och den i anslutning
härtill bedrivna aktivare sysselsättningspolitiken
är det nödvändigt
att vi så småningom får fastare normer.

Jag kan förstå dem som är litet otåliga
över att man i arbetsmarknadspolitiken

1 ganska stor utsträckning använder rörlighetspolitiken,
d. v. s. att man flyttar
arbetskraft från de undersysselsatta områdena
till områden med en relativt hög
efterfrågan på arbetskraft. Vi har emellertid
inte förrän vi började med denna
subventionering haft medel för att stimulera
företagen till en lokalisering som
ur samhällets synpunkt ter sig önskvärd.
Vi har tidigare kunnat lämna anvisningar
och göra rekommendationer, men
först sedan arbetsmarknadsstyrelsen
börjat använda beredskapsmedlen för
denna direkta subventionering via kommunerna
har vi fått medel för att kunna
påverka lokaliseringen. Våra hittillsvarande
erfarenheter tyder på att vi här
har goda möjligheter. Under den tid
— d. v. s. ungefär ett år — som denna
verksamhet bedrivits i större omfattning
har omkring ett sextiotal företag
lokaliserats, i huvudsak till Norrland.
Staten har satsat ungefär 35 miljoner
kronor på den verksamheten. Det är de
subventionsmedel som har använts till
och med slutet av februari månad i år.

En redovisning av vad detta betytt i
fråga om sysselsättning visar att de 35
miljoner kronor som arbetsmarknadsstyrelsen
använt för denna politik givit
eller kommer att ge sysselsättning, när
företagen blir färdiga, åt något över

2 000 människor. Det är i och för sig
ett hyggligt resultat, men de ansträngningar
som gjorts skall i det mera långsiktiga
perspektivet mätas mot bedömningarna
av arbetskraftstillgången och
sysselsättningsmöjligheterna i Norrland.
Dessa prognoser visar att vi fram till

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

1975 kommer att ha ett arbctskraftsöverskott
på ungefär 70 000 människor
i Norrland, under det att vi i de södra
och mellersta delarna av vårt land beräknas
ha ett arbetskraftsunderskott på
80 000 människor. Även om siffrorna
varit desamma står vi ändå här inför
en besvärlig uppgift. Det går naturligtvis
att säga att det inte är något märkligt
med dessa siffror och att man kan
flytta det överskott av arbetskraft om
70 000 människor, som kommer att finnas
i vissa delar av vårt land, till de
områden, där det kommer att råda eu
betydande brist på arbetskraft, för att
därmed få jämvikt. Men alla som sysslat
med denna sak vet att problemet inte
löses så enkelt.

Det är nödvändigt att vi här använder
oss av såväl flyttningspolitiken som lokaliseringspolitiken
och till och med
en än aktivare lokaliseringspolitik än
den vi hittills bedrivit.

I lokaliseringspolitiken vill jag också
innesluta användandet av investeringsfondmedel
som riksdagen beslutade
om förra året. Vi bestämde oss då
för att investeringsfondmedel skulle få
användas i lokaliseringspolitiskt syfte
inom framför allt de norrländska områdena
jämte delar av Värmland och
Dalsland. Fram till utgången av mars i
år har företagen av de befintliga investeringsfonderna
fått tillstånd att använda
cirka 162 miljoner kronor. Det är
ett betydande belopp.

Det litet mörka inslaget i bilden är att
det i huvudsak är företag som redan är
etablerade inom Norrland som bygger
ut sina anläggningar. Det finns i och
för sig ingenting att erinra mot denna
utbyggnad som får anses som önskvärd.
Men de förhoppningar vi hade om att
med investeringsfondmedel kunna locka
företag till en lokalisering av filialföretag
till dessa områden eller till att
eventuellt själva flytta dit där de så väl
behövs har ännu inte infriats i någon
större utsträckning.

Ett undantag har dock förekommit

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. in.

under de senaste dagarna — något som
jag hade tillfälle att nämna om i ett interpellationssvar
tidigt på förmiddagen.
Finansministern kunde nämligen ta upp
en överläggning med Volvo som begärt
att få använda investeringsfondmedel
för en fortsatt utbyggnad av verksamheten
i Göteborg. Från finansministerns
sida förklarades att det tedde sig mycket
besvärligt och med hänsyn till konjunkturläget
inte var tillrådligt att tillmötesgå
en sådan begäran. Finansministern
var dock beredd att under vissa
förutsättningar ge bolaget den förmån
som ligger i att få använda investeringsfondmedel
i Göteborg. Förutsättningen
var att bolaget var berett att lokalisera
ett nytt företag till Bengtsfors och att
bygga ut anläggningarna i Arvika — två
orter på vilka det var utomordentligt
önskvärt, för att inte säga nödvändigt,
att man fick till stånd en lokalisering
respektive utbyggnad.

Finansministern uppnådde ett resultat
vid dessa förhandlingar genom att
Volvo vägde för- och nackdelar och ansåg
att de uppställda förutsättningarna
var godtagbara ut företagets synpunkt.
Volvo bestämde sig sålunda för den lokalisering
till Bengtsfors respektive utbyggnad
i Arvika som ingick i förutsättningarna
och fick förmånen att använda
investeringsfondmedlen i Göteborg.

Det är klart att man här kan ställa
frågan huruvida investeringsfonderna
var avsedda för just dessa ändamål. Vi
kanske tangerar gränsen för medlens användning,
men vi anser ändå att lokaliseringspolitiken
är så nödvändig att
man får ta den olägenhet som kan följa
med att en påspädning sker även i ett
relativt överhettat område.

Det är möjligt att diskussioner efter
band kan bli aktuella med fler företag
om åtgärder av detta slag. Jag tror att vi
bör stå öppna för dylika diskussioner.
Men kammarens ledamöter skall ha klart
för sig att det bär rör sig om en avvägningsfråga
som inte alltid är så lätt att
klara av.

Frågan om till vilka orter lokaliseringen
bör ske bar berörts i en reservation
och här tagits upp också av herr
Gustafsson i Skellefteå. Jag vill gärna
säga att av det ungefär 60-tal företag,
som enligt vad jag förut nämnde hade
lokaliserats med användning av beredskapsmedel,
har hälften lokaliserats till
så kallade A-centra. Den andra hälften
har lokaliserats till B- och C-orter, för
att nu använda arbetsmarknadsstyrelsens
terminologi. Detta visar, menar jag,
att subventionerna eller stödet i praktiken
medges för lokalisering till orter
dit företagen i huvudsak själva önskar
komma.

Det bänder -— det håller jag inte för
uteslutet — att man från arbetsmarknadsstyrelsens
eller länsorganens sida
i vissa sammanhang söker påverka företagen
till en lokalisering som dessa instanser
betraktar som fördelaktigare.
Men jag vill framhålla att detta inte
finns klart uttalat någonstans. Det gäller
här att göra en företagsekonomisk bedömning
av de kriterier som vi har lagt
på denna form av lokalisering, det vill
säga att lokaliseringen skall ske till områden
där det finns goda förutsättningar
för företagen. Det är den synpunkten
som skall vara vägledande.

Det finns inga orter som är klassade
i detta sammanhang, vilka man inte
skulle kunna godta till en lokalisering
i och för sig. Andra bedömningar kan
vara utslagsgivande. När jag har sett
på de ärenden som avslagits av arbetsmarknadsstyrelsen,
vill jag säga att det
inte bara är så att det är ärenden som
kan innefatta lokalisering till B- och
C-orter. Det finns också ärenden som
innefattar lokalisering till s. k. A-orter.
Det finns ingen anledning att arbetsmarknadsstyrelsen
ändrar sin politik i
detta avseende.

Herr Gustafsson i Skellefteå har tagit
upp frågan om huruvida vi skall försöka
åstadkomma en styrning in emot
kommunblockens centralorter. I åtskilliga
sammanhang har jag haft tillfälle
att redovisa min syn på kommunbloc -

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

ken ocli deras funktion. I detta sammanhang
kan jag göra det mycket kort.

.lag anser kommunblocken vara en
sammanhängande region och att vår
uppgift är att försöka göra hela området
till en så levande bygd som möjligt.
Vi har konstaterat att de stora företagen
i huvudsak söker sig till Accntra
— kärnorterna. Arbetsmarknadsstyrelsens
chef har vid något tillfälle
gjort ett uttalande om detta. Efter att
ha gått igenom en sammanställning av
de lokaliseringsföretag som gjorts under
1962 och 1963 --det finns en redo visning

av dem — kan jag, om jag inte
i hastigheten misstar mig, konstatera
att inget företag med över 200 anställda
har lokaliserats till någon mindre ort,
utan dessa lokaliseringar har skett till
A-orter. Det har inte varit fråga om
någon styrning från arbetsmarknadsstyrelsens
sida, utan det är företagsägarna
som själva valt lokaliseringsort.
Man får nog säga att detta ur flera synpunkter
är förståeligt. Det betyder inte
annat än att vi kommer att anse det
önskvärt, för att inte säga nödvändigt,
att man får en lokalisering av företag
av den storleksordningen också till Borter,
vilka inom dessa regioner kommer
att ha sin mycket bestämda funktion
att fylla med sin, om jag så får
säga, B-service och att man också till
de s. k. C-orterna får en lämplig lokalisering.
De kommer inom regioner med
stora avstånd också att fylla en mycket
betydelsefull uppgift då det gäller
den så att säga närmaste servicen för
de människor som kommer att bo kvai
ute i jord- och skogsbruken.

Det är den bild av regionen-kommunblocket
som jag gärna vill framställa
och där man på detta sätt strävar
efter att åstadkomma någonting av aktivitet,
en levande bygd — om jag får
använda det uttryck som framförts av
folk från annan politisk schattering än
den jag tillhör. Men jag vill gärna vara
med om att försöka åstadkomma detta
på ett så realistiskt sätt som möjligt.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Men låt mig till detta foga att avståndsfaktorn
naturligtvis i dag spelar
en mycket mindre roll än den tidigare
gjorde. Det är vi säkerligen också överens
om. I och för sig kan jag inte finna
det vara besvärande om man planerar
för att bygga ut satellitorter omkring
våra medelstora städer, orter som ligger
på två—tre mils avstånd ifrån
stadskärnorna och där det blir en pendling
av arbetskraften mellan satellitorterna
och stadens inre. Man kan också
bygga ut en del av serviceföretagen
i dessa s. k. satellitorter.

Jag nämnde häromdagen i bostadsdebatten
att vi för en aktiv överläggning
med Uppsala stad om just dessa problem.
Jag vet att man i går kväll hade
ett sammanträde om en sådan planering.
Detta kanske kommer att ge oss
stora möjligheter att ordna boendeproblemet
på ett något annat sätt än eljest.

Herr talman! Jag skall inte inveckla
mig alltför mycket i detta i och för sig
mycket intressanta resonemang, eftersom
vi kanske kommer litet för långt
ut. Jag har velat svara på herr Gustafssons
i Skellefteå fråga, och mitt anförande
ger väl också ett svar till reservanterna
att man inte bestämt sig för
en lokalisering enbart till A-centra utan
att man här försöker följa upp företagens
önskemål. I vissa fall kan det vara
önskvärt och nödvändigt att man försöker
påverka företagen.

I fråga om beloppets storlek kan man
alltid diskutera huruvida det skall vara
40, 50 eller 60 miljoner kronor. Jag har
nämnt att arbetsmarknadsstyrelsen
fram till februari månads utgång har
använt cirka 35 miljoner kronor. Vår
bedömning i september—oktober i fjol
gick ut på att ungefär 40 miljoner kronor
skulle vara erforderliga. Utskottet
har nu stannat vid 50 miljoner kronor.
Med hänsyn till de erfarenheter de senaste
månaderna givit oss är detta kanske
en lämpligare siffra. Jag tror att
den kommer att vara tillfredsställande.
Om vi kommer att behöva mera, kan

3—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

jag inte uttala mig om. Men blir det så
att riksdagen stannar för 50 miljoner
kronor, då får våra ansträngningar på
detta område inrikta sig på en verksamhet,
som ungefärligen kommer att omsluta
den summan.

Jag vill i det sammanhanget tillägga,
att när arbetsmarknadsstyrelsen påbörjade
den här verksamheten försöksvis
under fjolåret, så gällde de flesta besluten
50 procents bidrag till kommunen.
Vi har i propositionen rekommenderat
att man i princip skulle lämna ungefär
35 procent, alltså en tredjedel av den
faktiska kostnaden. Jag anser att man
bör ha den målsättningen. Man kan då
på vissa orter och under vissa omständigheter
lämna ett något högre belopp,
40—50 procent. Men det hela är upplagt
så, att med denna form av suhventionering
kommer pengarna att räcka
längre.

Det är klart att det i det utlåtande
som vi nu diskuterar och de reservationer
som föreligger finns flera andra
frågor som det skulle vara av intresse
att ta upp. Jag skall inte för mycket
engagera mig i dem, men låt mig ändå
säga ett par saker.

Det har ju sagts några vänliga ord i
fråga om den utländska arbetskraften,
och man har tagit fram vad vi brukar
kalla våra Maltaflickor — det ligger
inte något nedsättande i detta uttryck.
Det är ju så att arbetsmarknadsstyrelsen
begärde att få flytta över 100 flickor
från Malta. Detta kan sägas vara
ett enkelt och litet ärende, men, ärade
kammarledamöter, detta är egentligen
en stor principfråga, ty här gäller det
om vi skall betala flyttningen av arbetskraften
hit eller om vi skall förskottera
resan hit.

Så länge det har gällt flyttning av arbetskraft
inom vårt eget land har det
inte varit några större diskussioner eller
några delade meningar, men nu kommer
vi in på en annan och större fråga,
och den kan inte utan vidare avgöras
av våra myndigheter. Jag anser att inte

ens regeringen kan avgöra denna fråga
ensam, eftersom den har en principiell
räckvidd. Det hörjade alltså med flickorna
från Malta. Nu rör det sig samtidigt
om bilarbetare och byggnadsarbetare
från Amerika, det kan röra sig
om varvsarbetare och andra kategorier
av arbetskraft från England och från
en rad andra länder. Vi kommer plötsligt
mitt in i en diskussion om vilka
medel vi skall använda när det gäller
den utländska arbetskraften.

Vi har ansett att vi bör försöka påbörja
en verksamhet som innebär att vi
också ekonomiskt engagerar oss i flyttningen
av arbetskraft, och det är det
vi nu har begärt. Sedan vi övertagit
ärendet i inrikesdepartementet har vi
sagt att man bör pröva detta. Avsikten
har ju varit att dessa Maltaflickor skulle
placeras i hushållsarbete i sådana familjer
där husmodern har en yrkesutbildning,
så att hon, om hon på det sättet
bleve friställd från hushållsuppgifterna,
kunde gå ut i förvärvsarbete igen
och utnyttja sin yrkeskunskap.

Det är mycket möjligt att man kan nå
den effekten, men här kommer omedelbart
upp en hel rad frågor. Skall
flickorna binda sig vid en viss tids hushållsarbete,
eller skall de ha rätt att gå
över till industriarbete, om de efter två
månaders hushållsarbete blir erbjudna
anställning vid en industri?

Jag tror, ärade kammarledamöter, att
arbetsmarknadsstyrelsen, som skall
handlägga de praktiska uppgifterna,
kommer att ställas inför en rad sådana
frågor, och så blir det kanske i ännu
högre grad om vi bestämmer oss för en
aktivare invandringspolitik. Skal! vi, när
det gäller de amerikanska bilarbetare
som nu är aktuella, försöka förmå företagen
att betala hela resekostnaden, eller
skall vi förskottera en del? Skall
arbetarna, under förutsättning att de
binder sig för att arbeta här under ett
par år, få löfte om någon form av återresebidrag?
Jag vill bara poängtera att
eu rad problem här anmäler sig.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Jag har tidigare framhållit och vill
gärna göra det även nu, att vi, innan vi
påbörjar en mera allmän aktiv invandringspolitik,
bör göra klart för oss hur
den arbetskraft, som friställs i vårt jordbruk
och skogsbruk och inom andra
niiringsområden där strukturrationaliseringen
går fram, skall få sin sysselsättning
tryggad. Jag tycker det är rimligt
att vi har någorlunda klart för oss
antingen att vi kan lokalisera företag
till områden där arbetskraft friställs
eller att vi kan flytta arbetarna dit där
arbetskraft efterfrågas.

Sedan vill jag tillägga, att det inte
bara är att försöka flytta över arbetskraft
eller stimulera till en invandring
hit från andra länder. När arbetarna
kommer hit, har de rätt att göra anspråk
på att också få en bostad. Det är
möjligt att detta kan ordnas tillfälligt
med det baracksystem som vi använder
för beredskapsarbeten, men vi kan inte
begära att de under någon längre tid
skall vara bosatta på det sättet. Vidare
är ju efterfrågan på arbetskraft störst
i de områden där vi hittills haft det
besvärligast att lösa bostadsfrågan för
dem som redan bor där. Därmed avvisar
jag inte på något sätt diskussionen
och vill över huvud taget inte säga att
regeringen inte är intresserad av detta
— det är vi i hög grad — men jag har
velat anmäla att vi ställs inför en hel
rad problem av praktisk och annan
art, som man inte utan vidare kan komma
förbi. Nu hälsar jag med största tillfredsställelse
att utskottet har velat godta
de principer, som vi har lagt fram
för hur kostnaderna skall fördelas. Sedan
vi fått denna sak klarlagd, tror jag
det blir lättare att handlägga ärenden
av denna art, inte minst att åstadkomma
snabbare handläggning — jag delar
uppfattningen att det är önskvärt. Men
innan detta påbörjas, måste man ändå i
viss män ha tagit ståndpunkt till de
principiella problemen.

Eftersom vi nu också diskuterar arbetsprövningen,
må det tillåtas mig,

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

herr talman, att i korthet säga något om
den. Jag tror att arbetsprövningen är
ett utomordentligt verksamt element i
vår arbetsvärd och rehabiliteringspolitik.
Vi har kommit så långt, att grupper
vilka tidigare fått stå utanför den gemenskap,
som sysselsättning och insats
i samhällsarbetet innebär, har kunnat
aktiviseras och därigenom nyvunna arbetskraftsresurser
kanaliseras. Arbetsvärden
har byggts ut och kommer att
byggas ut ytterligare. Även rehabiliteringen
behöver byggas ut. Det är inte
på den punkten våra meningar delar
sig. Det är ett misstag att tro att vi inte
inser att arbetsprövningen behövs och
alt den behövs också vid våra träningsverkstäder.
Men bara för ett par år sedan
beslöt riksdagen om viss arbetsfördelning
mellan staten och landstingen.
Riksdagen bestämde att till träningsverkstäderna
skall utgå statsbidrag med
50 procent. Nu skall man alltså vidga
denna verksamhet på ett rimligt och
naturligt sätt genom att också införa arbetsprövning
vid träningsverkstäderna.
Man kan säga, att det är ett led som
går något längre än själva arbetsträningen
men som bör så att säga ligga
nära den och inneslutas i den. Enligt
vår ståndpunkt är det då rimligt att använda
samma statsbidragsmetodik som
för arbetsträningen i allmänhet. Kammarens
ledamöter skall ha klart för sig
att enligt arbetsmarknadsstyrelsens förslag
— vilket stöds av reservanterna —
skall kostnaderna för den del av arbetsträningen,
som innefattas i arbetsprövningen,
täckas till hundra procent
av staten. Men vi kommer inte att ändra
något i huvudmannaskapet. Vi vill
inte frikoppla det ekonomiska ansvaret
från landstingen. Vi vill i allmänhet
driva den politiken, att vi kan bestämma
hur stort statsbidraget skall vara.
Om någon annan än staten är huvudman,
bör huvudmannens intresse för
verksamheten knytas fastare till den
genom att han får ikläda sig vissa ekonomiska
åtaganden. Det är det som är

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

vår ståndpunkt i denna fråga. Vi delar
oss alltså inte när det gäller önskvärdheten
att utbygga och aktivisera arbetsprövningen.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I början av sitt anförande
talade inrikesministern om den
interpellationsdebatt, som han i början
av denna riksdag förde i första kammaren
med högerns partisekreterare, herr
Holmberg. Jag tyckte mig märka en lätt
biton av ironi, när statsrådet menade
sig kunna konstatera en märkbar omsvängning
från en klart negativ inställning
i januari, såsom statsrådet formulerade
det. Med anledning av detta vill
jag bestämt säga, att vi inte har ändrat
inställning i sakfrågan. Det är inte fråga
om någon omsvängning. Den kritik
som herr Holmberg framförde i sin interpellation
gällde ju det formella förfaringssättet.
Herr Holmberg kritiserade,
att arbetsmarknadsstyrelsen utan
något beslut i riksdagen hade använt
dessa pengar.

Nu säger statsrådet, att det fanns en
formell grund för arbetsmarknadsstyrelsens
handlande. Jag är väl medveten
om att statsrådet i interpellationsdebatten
med herr Holmberg plockade fram
en sådan grund, men av allt att döma
var inrikesministern inte särskilt road
av arbetsmarknadsstyrelsens beteendemönster.
Statsrådet var emellertid lojal
mot den honom underställde verkschefen
och lyckades söka reda på den formella
grunden för åtgärden, även om
statsrådet måste gå så långt som till en
kristidsförfattning från 1941.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att inrikesministern i början
på sitt anförande uttryckte en viss
förståelse för en omprövning av eventuella
statsbidrag till industribyggen,
verkstadshus, hantverkshus o. s. v. Jag
hoppas att detta kommer till uttryck i
den kommande propositionen, så att vi

får möjlighet att gå en bättre, rationellare
och ekonomiskt fördelaktigare väg
än via kommunerna.

Både statsrådet och jag, ja, praktiskt
taget samtliga talare i denna debatt, har
använt ett ord som vi kanske borde
undvika i detta sammanhang, nämligen
subventioner. Vi företagare vill ha subventioner.
Vi vill ha ett näringsvänligare
klimat och förutsättningar att på
så många orter som möjligt skapa konkurrens
på lika villkor. Vi vill på samma
grunder och under samma förutsättningar
kunna driva företagen, de må
vara nystartade eller redan tidigare
igångsatta. Jag tycker inte att det är
subventioner, om man försöker utjämna
de olika kostnadslägena på olika
platser. Det kan åstadkommas på många
sätt, genom utjämning av byggnadskostnaderna,
av skatte- eller transportkostnaderna
o. s. v. Det är inte subvention,
det är att skapa konkurrens på lika
villkor.

Statsrådet berörde även frågan om
förflyttning av arbetskraften. Jag delar
uppfattningen beträffande den utländska
arbetskraften, nämligen att vi i första
hand bör försöka placera befintlig
eller friställd arbetskraft inom landet.
I mina trakter tycker vi dock inte att
det är riktigt att genom annonser och
rese- och flyttningsbidrag medverka till
att norrländsk arbetskraft lockas ner till
mellersta och södra Sverige, om den redan
har arbete i Norrland. Om förhållandet
eventuellt är det motsatta och
man vill ha arbetskraft till norrlandsföretag,
får man inte motsvarande hjälp
till förflyttning. Gränsen går just i mina
trakter. Vi tycker att detta är en märklig
utveckling och direkt i strid med
den aktiva lokaliseringen. Jag hoppas
att statsrådet vill medverka till att häva
den tendensen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att statsrådets
svar på min fråga var bra. Han

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

sade att inga orter är så klassade att de
inte kan ifrågakomma för lokalisering
och stöd. Han sade också att de mindre
tätorterna och satellitorterna hör utvecklas.
Jag är glad att det har blivit
sagt, ty del har rått en viss oro på den
punkten. Det måste dock finnas betingelser
för företagen. Vi har i Norrland
inget intresse av att få företag till orter
där företagen inte kan driva sin verksamhet.
Det gagnar varken företagen,
de anställda eller kommunerna, det är
vi fullt eniga om.

Hur intresserad jag än är av lokaliseringspolitik
gjorde den skildring som
gavs beträffande Volvo mig litet betänksam.
Om man från ett företag kommer
till finansministern med en sådan
begäran, är det naturligtvis rimligt att
han upplyser om att i de och de orterna
är investeringsfonderna friställda.
När man lyssnade på inrikesministern
fick man emellertid den föreställningen
att finansministern hade sagt: »Lägg företaget
där och där, så kan det gå för
sig.» Då tycker jag man är inne på en
dirigering som verkar betänklig.

Jag vill understryka vad herr Nordgren
sade tidigare om konkurrensförhållandena.
Jag tror att särskilt för företag
med lokal marknad är det angeläget
att konkurrensförhållandena beaktas.
Det är ingen mening med att staten
hjälper nya företag som förlägges till
en ort där det redan finns företag som
klarar efterfrågan på den marknaden.
Man får utgå från att arbetsmarknadsstyrelsen
lägger den synpunkten på lokaliseringen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag är inte ute för att
söka sak med högern, men jag har inte
kunnat undvika att göra en kommentar
till vad som har förekommit.

I början på året läste man i 30—40 ledare
i högertidningarna om de väldiga
övertrampen från arbetsmarknadsstyrelsens
sida med regeringens goda min -

Allmanna beredskapsarbeten n». m.

ne. Dessa ledare följdes upp av en interpellation
av högerns partisekreterare,
där han riktade sig mycket bestämt
mot vad som här hade förevarit. Att vi
sedan har blivit överens har jag hälsat
med den största tillfredsställelse.

Men om det inte innebär en åsiktsförändring
hos högern måste det innebära
att högern har accepterat att det
fanns eu reell grund för de åtgärder
som arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit,
och då säger jag att i så fall är vi överens.
Jag begär inte att någon skall be
om ursäkt för alla ledare som skrivits,
tv det är tydligt att man här gick ut
för snabbt. Man hade inte underlag för
sin kritik, det visades av de faktiska
omständigheterna.

Herr Turesson använder sig då av
samma slags argumentation som använts
tidigare och säger att »när inrikesministern
skulle ta fram den formella
grund på vilken arbetsmarknadsstyrelsens
beslut vilade måste han gå
tillbaka till 1941». Ja, men är detta
märkvärdigt? Det var det aret riksdagen
fattade beslut härom. Det är möjligt
att vi på flera områden har en lagstiftning
från 1800-talet som i vissa fall ännu
är tillämplig. Skulle det vara fel att
hänvisa till just den lagstiftning som är
tillämplig? Det vore ju orimligt att göra
gällande något sådant. Det är nämnda
bestämmelse från 1941 som utgör underlaget
för denna verksamhet.

Jag tillåter mig att säga att högern
inte i sin reservation på något sätt har
velat göra gällande att inte den reella
grunden finns och inte heller begärt någon
ändring i detta. Högern har accepterat
fakta. Visserligen kan fakta vara
obehagliga ting — det får vi kanske var
och en uppleva då och då — men man
kommer inte förbi dem. Därför tycker
jag att när jag till min tidigare kommentar
fogade uttalandet att vi hälsar
högern mycket välkommen till den
ståndpunkt som vi nu har gemensamt,
så skulle diskussionen på denna punkt
kunna vara slut.

Nr 19

Onsdagen den

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Vidare tycker jag att herr Nordgren
är finkänslig i överkant. Han säger att
subventioner låter otäckt. Ge det ett
annat namn.

Det är emellertid fråga om pengar,
nämligen till de företag som i detta sammanhang
fört diskussioner om kontraktskrivning
med en kommun. Det förutsattes
ju att om en kommun uppför
en industrilokal med hjälp av arbetsmarknadsbidrag,
så är det pengar från
arbetsmarknadsstyrelsen, d. v. s. statliga
pengar, som används för ändamålet,
och det har man inte haft något
emot. Det tycker jag inte är någon skam
för dessa företag. Vi har från vår sida
haft all anledning att känna glädje över
att vi har kunnat på det sättet påverka
så många företag att bygga ut inom de
områden där det verkligen behövs.

Om lag uppfattade herr Gustafsson i
Skellefteå rätt, så hade han i och för sig
ingenting emot att investeringsfondsmedlen
användes i detta sammanhang.
Men han ansåg tydligen att om regeringen
försökte påverka ett företag till
lokalisering till en viss ort, så skulle det
innebära en farlig dirigering.

Det gäller här mycket besvärliga
ställningstaganden. Jag känner ungefär
till gången av förhandlingarna med
Volvo. Företaget begärde att få investera
medel i Göteborg, Köping och en
del andra orter. I första omgången sade
finansministern att det inte gick, men
att om Volvo ville investera medlen
inom en del områden som är utpekade
i detta sammanhang såsom Norrland
och några andra delar av landet, så
stod den möjligheten öppen. Finansministern
påpekade att Volvo ju redan
hade ett företag i Arvika och frågade
om det inte kunde utbyggas. Där skulle
medlen få användas. Volvo tog sig en
funderare på detta och kom sedan tillbaka
och sade att företaget kunde tänka
sig att bygga ut i Arvika under förutsättning
att det fick investera medlen
även i Göteborg. Då gjorde finansministern
ett nytt försök. Han framhöll att

april 1964 fm.

man sökt att till Bengtsfors lokalisera
riksbankens företag i Tumba men att
detta försök strandat på att man inte
kunnat få erforderlig förbindelse om
virkesleveranser från skogsägarnas sida.
Därefter frågade finansministern om
Volvo kunde lokalisera företaget till
Bengtsfors.

Jag kan inte finna att detta är otillständigt.
Vi måste vid våra förhandlingar
agera på det sättet. Andra orter
kommer in i diskussionen i annat sammanhang.
Diskussioner av denna art
pågår, när vi försöker åstadkomma lokalisering
till orter där sådan verkligen
behövs. Jag hoppas att vi i princip kan
vara överens om detta tillvägagångssätt
vid våra ansträngningar att lokalisera
företag. Om vi inte får använda dessa
stimulerande åtgärder, d. v. s. byta förmån
mot förpliktelser, så får vi överväga
längre gående åtgärder, om det
skall bli något av med vår lokaliseringspolitik.
Vi kan inte bara ge upp.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har naturligtvis inte
alls någon anledning att söka sak med
inrikesministern, men jag fann det angeläget
och nödvändigt att med anledning
av inrikesministerns uttalande
konstatera att högerpartiet inte ändrat
åsikt eller svängt om i sak i denna
fråga.

Vad debatten i januari gällde var
om det formella tillvägagångssättet var
korrekt eller inte. Visst var det väl
märkvärdigt att man tvingades åberopa
en lagstiftning från år 1941, märkvärdigt
inte för att lagen var gammal utan
därför att den hade tillkommit för att
tjäna helt andra syften. Det var en kristidslagstiftning.

Jag hade inte för avsikt att ta upp
den debatten igen — det var inrikesministern
som började. Inte heller tycker
jag vi har anledning att be någon
om ursäkt. Är det någon som skulle
göra det, skulle det vara arbetsmarknadsstyrelsen,
som borde be riksdagen

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

om ursäkt för att verket förbrukat pengar
för ett ändamål som riksdagen aldrig
anslagit medel till.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Mot det sista protesterar
jag. Riksdagen har nämligen anvisat
beredskapsmedel, ur vilka arbetsmarknadsstyrelsen
använder en del för
beredskapsarbeten som syftar till byggande
av industrilokaler. Riksdagen har
alltså anvisat medel och har även bestämt
om den formella grunden, inte
i, som herr Turesson säger, en kristidslagstiftning
utan i en lagstiftning som
reglerar beredskapsmedlens användning.
.. .

Jag säger fortfarande att fakta är obehagliga
ting, men man kommer inte
förbi dem.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Man har här diskuterat
principerna för import av arbetskraft
och de frågeställningar som uppkommer
i detta sammanhang. Samtidigt
saknar vi prognoser och material som
belyser den dolda arbetslösheten och
undersysselsättningen just bland kvinnorna.

Under punkt 27 i detta utskottsutlåtande
har behandlats motionerna nr
524 i första kammaren och 617 i denna
kammare. De utmynnar i ett önskemål
om en utredning för att kartlägga
den dolda arbetslösheten och undersysselsättningen
bland kvinnorna. Det
avstyrks av utskottsmajoriteten, som
dock konstaterar:

»Utskottet anser det vara ur arbetsmarknadssynpunkt
värdefullt med kunskaper
om hur stor den dolda arbetskraftsreserven
bland kvinnorna är.»

Därmed sätter utskottsmajoriteten
också punkt för sin välvilja och för sin
vilja att över huvud taget närmare angripa
de problem som den sagt att det
skulle vara värdefullt att få utredda.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Utskottet avfärdar helt enkelt frågeställningen
med att ifrågasätta »om ej
mycket material till frågans belysande
redan nu kan hämtas ur statistiska
centralbyråns arbetskraftsundersökningar»
och drar därav den slutsatsen att
motionerna inte kan tillstyrkas.

Jag vill dock ställa frågan: Om en
sådan kartläggning hade varit möjlig
genom det redan befintliga materialet,
varför är den då inte gjord eller varför
har utskottet ej beställt en sådan? Utskottsmajoriteten
har ju i sin skrivning
uttalat att eu dylik utredning skulle
vara värdefull från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt.

Jag har, herr talman, inga yrkanden
utan har endast velat fästa uppmärksamheten
på den inkonsekvens som
präglar utskottets handläggning av denna
fråga.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först beträffande
diskussionen mellan herr Turesson
och inrikesministern om den nya
möjligheten att använda de statskommunala
beredskapsarbetena som lokaliseringsfaktor
påpeka att det uppenbarligen
inte fanns någon annan utväg. I
riksdagen har det gjorts ett flertal
framställningar i vilka man uppmanat
regeringen att ta initiativ, och olika
förslag hade redovisats i riksdagen, men
regeringen och riksdagsmajoriteten sade:
»Nej! Här gör vi ingenting. Här
kan vi ingenting göra. Lokaliseringsutredningen
är ju under arbete.»

De norrländska länsarbetsnämnderna,
som upplevde situationen på mycket
nära håll, inbjöd emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
till besök. Efter att ha
haft kontakt med de verkliga förhållandena
fann man en möjlighet att använda
beredskapsarbetena i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Det är att hälsa med tillfredsställelse
att regeringen har ställt sig bakom denna
åtgärd. Något annat var för övrigt
inte att vänta efter det mottagande som

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m,

åtgärden fått i de bygder där den har
verkat.

Inrikesministern gav en redovisning
av finansministerns lokaliseringsarbete.
Det gällde 4 miljoner kronor i Bengtsfors
— om jag inte hörde fel — och 11
miljoner kronor i Arvika. Jag tror emellertid
inte att inrikesministern redovisade
hur många miljoner kronor man
samtidigt släppte loss i Göteborg. Investeringsfondsmedlen
är ju ytterst ägnade
att vara ett konjunkturinstrument.
De skall släppas när vi har en konjunkturdoppning
för att stimulera den ekonomiska
aktiviteten. I dessa dagar får
vi den ena påminnelsen efter den andra
om att vi måste vidta åtgärder för att
bromsa den ekonomiska aktiviteten.
Jag skulle vara tacksam, om inrikesministern
ville lämna kammaren en redovisning
över med hur många miljoner
kronor man har spätt på den ekonomiska
aktiviteten i Göteborg i samband
med dessa åtgärder i Bengtsfors och Arvika.
Jag skulle också vara tacksam,
om inrikesministern ville närmare utveckla
huruvida denna åtgärd står i
överensstämmelse med de allmänna
regler som skall gälla för investeringsfondernas
utnyttjande.

Jag vill även göra en direkt fråga i
anledning av ett yttrande som inrikesministern
fällde när han kommenterade
statsutskottsmajoritetens beslut att
föreslå en uppräkning av ramen för
beredskapsmiljonerna från 40 till 50
miljoner kronor. Han sade då ungefär:
»Om riksdagen tar de 50 miljonerna,
får arbetsmarknadsstyrelsen naturligtvis
inrikta sig på den nivån.» Det
är uppenbart att inrikesministern och
jag är ense om att här finns både ett
behov och förutsättningar att möta detta
behov. \i skulle alltså kunna säga
att om riksdagen beslutar sig för 60
miljoner kronor får arbetsmarknadsstyrelsen
inrikta sig på 60 miljoner
kronor. Då skulle vi nå en något bättre
effekt.

Det skulle också vara värdefullt, om

inrikesministern ville klarlägga en annan
fråga, som utgör en fortsättning
På den föregående. Vi vet att dessa 40
eller 50 eller 60 miljoner kronor skall
tas ur den totala beredskapsramen. Om
vi får en god konjunktur brukar arbetsmarknadsstyrelsen
normalt skära
ned beredskapsarbetena så långt det är
möjligt. Om man nu fattar det principiella
beslutet att skära ned beredskapsarbetena
över huvud taget, delar inrikesministern
min uppfattning att det
är nödvändigt att statskommunala beredskapsarbeten
i syfte att stimulera
till lokalisering fritas från denna generella
bedömning?

Man måste väl ändå ha klart för sig
att det är just i en uppåtgående konjunktur,
när alla ser optimistiskt på
framtiden, som de verkliga förutsättningarna
för en investeringsvilja finns
i dessa bygder liksom även i de expansiva
områdena. Om huvudregeln för användningen
av beredskapsmiljonerna
skulle vara att driva lokaliseringspolitik
bara vid konjunkturdoppningarna,
föreligger det säkra garantier för att
\ erksamheten inte blir särskilt framgångsrik.
Enligt min uppfattning är det
nödvändigt att bejaka en sådan ordning
att dessa medel får begagnas även
för statskommunala beredskapsarbeten
■\id en starkt uppåtgående konjunktur,
alltså i ett läge då investeringsvilja
verkligen är för handen.

Det skulle vara värdefullt, om inrikesministern
vore beredd att redovisa
sin syn på den problematik jag berört.

Låt mig också mer parentetiskt säga
några ord om utskottets uttalande angående
beredskapsarbeten. Vi får naturligtvis
hoppas att konjunkturen håller
i sig, sa att det inte behövs så mycket
beredskapsarbeten. Men om det
skulle inträffa eu konjunkturnedgång,
vill utskottsmajoriteten att man fortfarande
skall ha möjlighet att bedriva
en stor del av beredskapsarbetena i södra
Sverige med hjälp av norrländsk
arbetskraft. Utskottet anser att det mås -

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

te ske en prioritering, varvid hänsyn
tas både till sysselsättningseffekten och
till möjligheterna att på denna väg ordna
stadigvarande sysselsättning för arbetskraften.
Man skall alltså centralt
här i Stockholm avgöra, om exempelvis
anläggandet av en viss vägstump
i Västernorrland, Västerbotten eller
Jämtland utgör ett angelägnare företag
än ett vägprojekt i en annan del av
landet.

Vidare har det väl i rätt klar text
utsagts att de nuvarande rörlighetsstimulerande
medlen inte är tillräckliga
för att förmå människorna att söka sig
till andra delar av landet i den utsträckning
som vore önskvärt, utan att beredskapsarbeten
även måste tillgripas
i sådant syfte. Med andra ord: önskan
att åstadkomma en sådan omflyttning
är så stark att man inte vill nöja sig
med de rörlighetsstimulerande medlen,
utan också vill använda de rena beredskapsarbetena
för detta ändamål.

Herr talman! Det är framför allt dessa
frågor som jag har velat fästa inrikesministerns
uppmärksamhet på. I övrigt
ber jag att få ansluta mig till de
yrkanden som herr Andersson i Knäred
framställt.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill först säga några
ord i anledning av herr Fälldins fråga
angående frisläppandet av investeringsfondsmedel
för investeringsverksamhet
i Göteborg. Det har ju redan publicerats
uppgifter om den saken. Såvitt
jag minns har Volvo fått tillstånd
att för ändamålet använda cirka 90 miljoner
kronor, vilket onekligen är ett betydande
belopp.

Jag vill emellertid erinra om att med
den form för frisläppandet av dessa
medel, som regeringen på finansministerns
förslag har beslutat om, sker inte
3*—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

någon begränsning av de investeringsfondmedel
som arbetsmarknadsstyrelsen
disponerar över.

Vidare är det fråga om att använda
medlen under en period på upptill tre
år. Det är mycket tänkbart att den svsselsättningspåfrestning,
som uppkommer
genom den ökade investeringsverksamheten,
till en början blir mycket ringa,
men att den växer i slutet av treårsperioden,
då kanske konjunkturläget har
blivit ett annat. Självfallet vet man i dag
föga om den saken, men det kan mycket
väl vid den tidpunkten råda bättre
balans i fråga om konjunkturerna.

Den allmänna förutsättningen för att
investeringsfondmedel skall få användas
i den ordning, som Volvo erhållit
tillstånd att göra, är att det rör sig om
tillverkning av exportvaror. Detta är
kanske det viktigaste kriteriet i sammanhanget.
Därtill kommer den förutsättningen
att det skall finnas arbetslöshet
på den ort eller inom det område
där medlen skall användas.

Jag avslöjar nog inte någon hemlighet,
om jag säger att från Volvos sida fanns
ett önskemål att investeringsfondmedel
skulle få användas även för företagets
tillverkning av traktorer och andra
artiklar i Hallsberg och Eskilstuna. Denna
framställning kunde inte bifallas,
eftersom det inte var fråga om en tillverkning
för export. När det gäller biltillverkningen
uppgick däremot Volvos
export under fjolåret till ungefär 800
miljoner kronor, och man behövde ha
tillgång till investeringsfondmedel för
att ytterligare utbygga denna del av
verksamheten.

Inte ens med hänsyn till att tillstånd
att använda investeringsfondmedel, tidigare
hade lämnats, ansåg finansministern
och regeringen det från början
möjligt att i nuvarande konjunkturläge
medge användning av sådana medel i
Göteborg. Vi är överens om den olägenhet,
som denna medelsanvändning i och
för sig innebär, men denna olägenhet
måste vägas mot fördelarna av att åstad19 -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

komma en lämplig lokalisering. Jag skulle
mycket väl kunna tänka mig att man
hade bestämt sig för att låta Volvo begagna
sina egna medel även för utbyggnaden
i Göteborg.

Det är visserligen en betydande ekonomisk
favör, men då godtar man ändå
eu lokalisering till två ställen på orter,
där det hittills har visat sig svårt att
åstadkomma en utbyggnad av företagen.
Vi kommer troligen att efter hand ställas
inför en rad sådana avvägningsfrågor,
företrädesvis till dess vi har slagit
fast reglerna och metoderna för lokaliseringspolitiken.

Som jag tidigare anfört här i kammaren
arbetar vi för närvarande på en
proposition, som vi räknar med skall
kunna behandlas vid höstriksdagen, och
då hoppas jag att vi skall kunna fastställa
normerna för lokaliseringspolitiken.
Kanske kan vi då också ersätta användningen
av investeringsfondsmedel
i lokaliseringspolitiskt syfte med något
annat och använda fondmedlen för avsett
ändamål, nämligen som ett konjunkturpolitiskt
instrument.

Som herr Fälldin sade gjordes det
starka påtryckningar inte minst från
norrlandslänen. Vi hade också egna erfarenheter
av besvärligheterna i stora
delar av vårt land. Därför måste vi
skynda på så snabbt som möjligt och
gick då fram på två vägar, nämligen att
dels använda beredskapsmedel och dels
investeringsfondsmedel. Förslag härom
underställes också riksdagen. Men i
princip är vi som sagt överens om att
investeringsfondsmedlen skall användas
för andra uppgifter. Jag hoppas att det
också skall bli så i framtiden, när vi har
diskuterat lokaliseringspolitiken.

Sedan vill jag som svar på herr Fälldins
frågor säga, att de belopp av beredskapsmedel
som vi nu använder för
lokaliseringsändamål tas i anspråk i ett
läge, som präglas av allmän konjunkturuppgång.
Detta tycker vi är riktigt,
ty som herr Fälldin sade är det just i
det läget som vi har de största förut -

sättningarna att lokalisera företag till
utsatta orter. På det sättet måste vi
arbeta även i framtiden, när vi har slagit
fast vår lokaliseringspolitik.

Detta är dock frågor, som vi får
överväga närmare när lokaliseringspropositionen
har lagts fram.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav först
propositioner i fråga om utskottets hemställan.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja
och 96 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 c); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27:o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 c) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 32 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 d); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 d) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja
och 88 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 e); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) mom. V) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 e) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja
och 89 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 f); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27:o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 6 f) av fröken Andersson
in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VIII

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:366 och 11:435; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. IX

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen i avseende å motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
6 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
punkten 27:o) i utskottets utlåtande
nr It, röstar

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
6 a) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 93 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Omskolning m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 30, s. 103
—106) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar av grunderna för utbildningsbidrag,
att tillämpas fr. o. m. den
1 juli 1964, dels ock till Omskolning
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 135 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wallmark och Risberg (1:368)
och den andra inom andra kammaren
av herr Darlin in. fl. (II: 433), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Omskolning m. m. för budget -

Omskolning m. m.

året 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 120 000 000 kr.;

dels de under punkten 27 nämnda likalydande
motionerna I: 283 ochll: 355,
såvitt nu var i fråga;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Ryding m. fl. väckt motion
(11:502), i vilken hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
att möjligheterna av en utvidgning
av bestämmelserna för startbidrag
till omskolade undersöktes samt
att förslag snarast framlades härom.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1: 368 och II: 433

1) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 förordade
ändringar av grunderna för utbildningsbidrag,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1964;

2) till Omskolning m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 135 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 283 och II: 355,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen 11:502 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört angående utbildningsbidrag
till kvinnor med änkepension, in. m.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 368 och II: 433

2) till Omskolning in. m. för budget -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Omskolning m. m.

året 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 120 000 000 kr.;

b) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka under förutsättning av bifall til]
den vid punkten 27 avgivna reservationen
a) ansett att utskottet under II. hort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående utgivande av
statsbidrag för anordnande av arbetsprövning
vid arbetsträningsverkstäder.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Den omställningsprocess
som jag berörde under en tidigare
punkt på föredragningslistan berör stora
grupper av befolkningen i vårt land
och för med sig behov av omskolning i
en omfattning som vi kanske tidigare
inte kunnat tänka oss. Alla är överens
om att dessa behov föreligger, och alla
borde också kunna vara överens om att
det är angeläget att omskolningsverksamheten
blir effektiv — att den snabbast
möjligt leder till goda försörjningsmöjligheter.

Erfarenheten av den verksamhet som
bedrivs visar i stor utsträckning att man,
när det gäller många yrken, vinner i
effektivitet, om verksamheten så snart
som möjligt kan förläggas till företagen;
då nås ofta de bästa resultaten och
utbildningen klaras på kortast möjliga
tid. Näringslivets erfarenheter härvidlag
är mycket goda. Men tyvärr är endast
cirka 10 procent av omskolningsverksamheten
knuten till företagen. Den
andelen kan ökas och bör också ökas.
Det skulle tillgodose såväl den arbetslöses
eget intresse av att så snart som möj -

ligt kunna komma ut i förvärvsarbete
och få normala, hyggliga inkomster som
näringslivets intresse av att utan för
långa dröjsmål få behovet av arbetskraft
tillgodosett.

Utskottsmajoriteten konstaterar att
detta önskemål, som framförts i motioner,
kan nås redan med nuvarande regler
och genom god kontakt mellan arbetsgivare
och omskolningsverksamhet.
Det är alldeles riktigt. Men vi reservanter
vill — liksom motionärerna — att
detta skall ske i vidare utsträckning än
vad som för närvarande är fallet. Vi
vill också dra den konsekvensen av att
omskolningsverksamheten i större utsträckning
förläggs till näringslivet att
behovet av pengar minskas, så att anslaget
kan sänkas med 15 miljoner.

Herr talman! Jag ber med denna motivering
att få yrka bifall till reservation
7 a.

Fru RYDING (k):

Herr talman! I motion II: 502 har vi
hemställt att en undersökning måtte företagas
i syfte att utvidga bestämmelserna
för startbidrag till omskolade. Vi pekar
på att erfarenheterna visar, att en
del av de omskolade, när de kommer ut
i det normala arbetslivet, till en början
och i vissa fall inte kan komma upp i
en förtjänst som det går att leva drägligt
på. Detta kan bero på bl. a. att vederbörande
inte tillägnat sig verkstadens
arbetsmetodik och inte heller från början
har tillräckliga yrkcskvalifikationer
för att kunna hänga med i ett pressande
ackordsarbete. Problemet är givetvis
individuellt för olika yrkesgrupper, som
vi också påpekat i vår motion.

I arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär
av den 12 juni 1963 finns bestämmelser
om att starthjälp kan utgå till omskolade
under vissa förutsättningar. Vi ville
genom vår motion få till stånd en undersökning
av möjligheterna att till dessa
förutsättningar foga också de av oss
angivna fallen.

Med nuvarande begränsning av be -

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

stiiinmelserna följer, att om den omskolade
har svårigheter att erhålla en rimlig
förtjänst i öppna marknaden kommer
han inte att trivas. Pressen hlir
honom kanske övermäktig, när han
tvingas arbeta på ackord som han inte
behärskar, och följden måste bli dåliga
nerver och dålig arbetsanpassning.
Den påkostade omskolning han fått ger
då inte önskat resultat.

Jag vill hävda att dessa förhållanden
är av den arten, att en sådan undersökning
som vi föreslagit är motiverad.
Denna undersökning bör göras om man
vill gå med på att en människa skall betraktas
som en individ och inte bara som
ett arbetsnummer vilket som helst och
även därför, att den omskolningsverksamhet
som bedrives skall kunna få
önskad effekt både för den enskilde och
för samhället.

Denna motion har nu statsutskottet
avstyrkt i sitt utlåtande nr 11 under
punkt 30. Jag har flera gånger läst igenom
utlåtandet under denna punkt, men
jag har inte kunnat finna någon som
helst motivering för avstyrkandet. I
anständighetens namn borde utskottet
ha kunnat prestera en motivering för
sin avstyrkan, om än aldrig så kortfattad.
Skulle det vara så att utskottet inte
anser, att det finns bärande skäl för
en sådan undersökning som vi begärt,
hade man väl inte behövt vara så blygsam
att man inte anfört detta i sin
skrivning.

Jag befinner mig nu i den situationen,
att jag måste uppmana utskottets
talesman att muntligen förklara den
korta satsen i utskottsutlåtande! på s.
25: »Motionen 11:502 kan utskottet ej
tillstyrka.»

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en högerreservation, som herr Turesson
nyss yrkat bifall till. Den föreslagna
minskningen av anslaget skulle
åstadkommas genom kortare omskolningskurser,
varigenom de omskolade

Omskolning m. m.

snabbare skulle komma ut i förvärvslivet.
Vi är övertygade om att allt görs
för att kurserna skall få en lämplig avvägning
och att syftet redan nu kan nås
genom god kontakt mellan arbetsgivarna
och dem som handhar omskolningsverksamheten.

Fru Rydings yrkande kan synas beaktansvärt.
Man kommer emellertid i
detta sammanhang in på ett område,
som det närmast hör arbetsmarknadsparterna
till att lösa. Som exempel kan
nämnas att det inte bara är de omskolade
som till en början kan ha svårt att
komma upp i ett hyggligt förtjänstläge.
Detta kan även gälla för andra nyanställda.
Det blir fackföreningarnas uppgift
att härvidlag bevaka de anställdas
intressen, och detta bör gälla även för
de omskolades vidkommande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru RYDING (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Almgren för den upplysning han lämnat.
Beträffande det han nämnde om
fackföreningarnas uppgift vill jag påpeka,
att vi i vår motion skrivit att det
borde vara lämpligt att koppla in den
fackliga organisationen på platsen. Vi
anser emellertid att det skulle val a till
fördel för de omskolade att ha ett anslag
att falla tillbaka på som en hjälp
i starten. Jag är ledsen att jag inte lat
mig övertygas av herr Almgrens motivering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 502.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! .lag tar till orda i denna
debatt för att uppehålla mig något vid
frågan om utbildningsbidraget och det
system vi har för att uppmuntra omskolning
till olika yrken.

Frågan om utbildningsbidraget behandlades
ganska ingående av fjolårets
riksdag, då inrikesministern i sin pro -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Omskolning m. m.

position mycket utförligt redovisade
dels arbetsmarknadsstyrelsens yrkande,
dels de remissvar som avgivits av riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen och
statskontoret.

Frågan gäller i vilken utsträckning
samhället med hjälp av generösa utbildningsbidrag
skall medverka till att vi
får till stånd en tillräcklig omskolning.
Utskottet begär nu att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställer om förslag till
ändring av grunderna för denna bidragsgivning.

Det bör uppmärksammas att utskottet
vill att det skall införas en behovsprövning
i fråga om omskolningsbidraget,
varvid hänsyn skall tas till makes inkomst.
Utskottet förordar också att man
i vissa fall, t. ex. när det gäller försäkringstagare,
skall kunna höja det bidrag
som utgått.

Enligt de nuvarande bestämmelserna
skall när det gäller gift kvinna ingen
hänsyn tas till makes inkomst, medan
utbildningsbidraget för vissa försäkringstagare
kan reduceras med två tredjedelar,
d. v. s. från 410 till 135 kronor.

I den framställning som arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde under fjolåret förordades,
att man inte tillämpade så
strikta regler för avdrag. Arbetsmarknadsstyrelsen
ville att även försäkringstagarna
skulle få en generös behandling,
eftersom det var viktigt att de verkligen
uppmuntrades att genomgå en oraskoIninS
°ch på det sättet så snart som
möjligt skulle kunna komma ut i förvärvslivet
och klara upp sin situation.
Försäkringsverket ansåg att detta var
väl generöst och rekommenderade detta
avdrag med två tredjedelar. Dessa bestämmelser
har lett till att det i en omskolningskurs
kan finnas deltagare som
uppbär 410 kronor per månad, även om
deras män har ganska betydande inkomster,
samtidigt som det i samma
kurs har funnits deltagare som haft änkepension
och därför bara fått behålla
en tredjedel av utbildningsbidraget. Dessa
änkors pension har varit betydligt

mindre än den inkomst som maken till
en i kursen deltagande hemmafru haft.

Nu begär utskottet dels att det skall
bli eu behovsprövning, dels att man i
vissa fall skall kunna höja bidraget till
försäkringstagare; det sistnämnda är
naturligtvis önskvärt. Men att införa en
behovsprövning anser jag vara olämpligt.
Vi bör nämligen göra klart för oss
att syftet med utbildningsbidragen är
att uppmuntra bland annat hemmafruar
att på nytt ge sig ut i förvärvslivet.

Det gäller här i första hand två kategorier.
Den ena gruppen utgörs av dem
som deltar i reaktiveringskurser. Sådana
kurser anordnas för sjuksköterskor,
sjukgymnaster och för olika slag av socionomer.
Det är alltså här fråga om yrken
där vi har en utpräglad brist på
arbetskraft och där varenda hemmafru
som genomgår en sådan här utbildning
är dubbelt värdefull därför att hon
med en gång kan göra en insats. För
denna kategori har utbildningsbidraget
haft den stora betydelsen, att det uppmuntrat
dessa hemmafruar att genomgå
en reaktiveringskurs. Utbytet av denna
utbildningsverksamhet har inte varit
ringa; dessa reaktiveringskurser har
motsvarat det resultat man uppnår vid
åtskilliga sjuksköterskeskolor.

Den andra grupp man försökt uppmuntra
till omskolning utgörs av sådana
gifta kvinnor, som varit tveksamma
huruvida de över huvud taget skulle ge
sig ut på arbetsmarknaden. De har varit
osäkra och tvehågsna och har i
många fall helt enkelt varit rädda för
att på nytt ge sig ut i arbetslivet. Dessa
hemmafruar har utgjort vad man kallar
den dolda arbetslöshet som döljer sig i
hemmen. Det är här ofta fråga om, ska
vi säga en ren nöd, inte i materiell
mening men i personlig mening. Arbetet
skulle för många av dessa kvinnor betyda
en verklig hjälp i deras svårigheter
samtidigt som det skulle tillföra näringslivet
den arbetskraft det behöver.

Men den behovsprövning som nu utskottet
rekommenderar och själv har

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

tagit initiativet till kommer också att
drabba andra kategorier. Jag föreställer
mig att den kan komma att drabba partiellt
arbetsföra, medelålders män med
olika handikapp, vilkas hustrur bar en
jämförelsevis hög inkomst, m. fl.

Det är här också fråga om eu princip.
Utbildningsbidraget är inte en form
av .socialpolitik och man kan inte heller
jämföra utbildningsbidraget med de
olika former av studiehjälp som utgår
till andra studerande. Dessa utbildningsbidrag
har ju ett arbetsmarknadspolitisk!
syfte.

Ett syfte med utbildningsbidragen är
att man skall försöka förhindra att en
person oförvållat blir arbetslös; här är
utbildning och omskolning den viktigaste
och bästa vägen. Det andra syftet
med utbildningsbidragen är att i någon
mån försöka komma tillrätta med bristen
på arbetskraft. Utbildningsbidragen
har detta dubbla syfte: att hjälpa den
enskilde och samtidigt hjälpa näringslivet.

Det har inte fogats någon reservation
till denna punkt, och jag får därför nöja
mig med att ge några allmänna råd och
rekommendationer till Kitngl. Maj :t i
anslutning till det beslut som riksdagen
kommer att fatta.

Den första rekommendationen är att
Kungl. Maj:t ser till att de tillämpningsföreskrifter
som utfärdas inte blir för
krångliga och att man inte inför en
mycket rigorös behovsprövning. Inkomstprövningen
bör inte gå så in i
detalj, att de sökande måste förete debetsedlar
för att exakt visa vilka inkomster
mannen — vanligen är det ju
kvinnor som söker dessa bidrag — bar
och att han inte har några extrainkomster,
etc.

Den andra rekommendationen är att
bestämmelserna för utbildningsbidraget
fortfarande skall möjliggöra en arbetsmarknadspolitisk
anpassning, så att bidragen
används på de områden där man
verkligen har en allvarlig arbetskraftsbrist,
t. ex. på vårdområdena. Det finns

Nr 19 81

Omskolning m. m.

då heller ingen anledning att behovspröva
dessa bidrag, eftersom vi på dessa
områden behöver all den arbetskraft
som över huvud taget står till huds.
Dessa utbildningsbidrag bör betraktas
som eu uppmuntran, som ett medel att
göra utbildningen attraktiv, så att de
människor som eljest inte skulle söka
denna utbildning verkligen utnyttjar
dessa möjligheter.

Min tredje rekommendation är att
Kungl. Maj:t ser till att tillämpningen
anpassas till förhållandena i olika delar
av landet. Förhållandena är olika på de
områden där det finns ett visst överskott
på arbetskraft och på de områden
där det är brist på arbetskraft. Tillämpningen
måste vara så smidig och anpassningsbar,
att vi inte här får ett nytt
krångelinstrument. Detta värdefulla medel
bör i stället användas så att arbetskraften
går till de områden där den
verkligen behövs.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fru Ekendahl
(s) och fru Eriksson i Stockholm (s).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Som herr Kellgren
nämnde är det utskottet självt som tagit
initiativet till det förslag till ändring
av bestämmelserna för omskolningsbidrag
som herr Kellgren tog upp till
diskussion. Anledningen till detta är att
det inträffat fall av mycket upprörande
karaktär. Det har nämligen hänt att en
änka endast fått 135 kronor i bidrag
under det att en hustru till en man,
vilkens inkomst varit uppe i 40 000 å
50 000 kronor om året, kunnat få 410
kronor i månaden i sådant omskolningsbidrag.
Jag skall be att få läsa upp
den passus i utskottets utlåtande, där vi
föreslår ändring av bestämmelserna —
jag tycker att den bör komma med i
protokollet.

»Enligt gällande bestämmelser skall
den som åtnjuter pension, sjukpenning
eller annan försäkringsersättning under

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

82 Nr 19

Omskolning m. m.

vissa förutsättningar kunna erålla utbildningsbidrag
motsvarande högst en
tredjedel av grundbidraget, vilket följaktligen
i dessa fall reduceras från 410
till 135 kr. Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen
utfärdade föreskrifter reduceras
däremot i regel inte grundbidraget på
grund av makes inkomst. Följden har
blivit att exempelvis en kvinna med
änkepension erhåller 135 kr. per månad
medan däremot en annan deltagare på
samma kurs, vars make har höga inkomster,
erhåller 410 kr. Utskottet anser
att föreskrifter bör utfärdas, som
tar större hänsyn till vederbörandes
behov av bidrag och som medför att
utgående bidrag i ovannämnda fall blir
enhetliga. I samband därmed bör möjlighet
öppnas att i särskilda fall höja
det högsta bidrag, som nu kan utgå till
försäkringstagare.»

Utskottet anser med andra ord att
man bör höja bidraget till änkor och
likställda och att det inte heller är något
fel om man reducerar bidraget för de
deltagare, vilkas män har mycket höga
inkomster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det upprörande ligger
däri — vilket herr Almgren påpekade
— att änkorna får nöja sig med 135
kronor. Utskottet hade gått på en riktig
linje om det hade föreslagit, att det inte
skall göras någon begränsning alls i utbildningsbidraget,
utan att alla bör få
410 kronor i månaden i bidrag. På det
viset skulle man kunna stimulera en del
änkor att ge sig ut på arbetsmarknaden
och där göra en värdefull insats både
för sig själva, samhället och näringslivet.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Med den skrivning utskottet
gjort tror jag att departementschefen
kommer att utfärda ganska generösa
tillämpningsföreskrifter. Jag tror

inte herr Kellgren behöver vara orolig
på den punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 a) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 28 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

dels ock på bifall till motionen 11:502;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31

Bidrag till anordnande av verkstäder för
handikappade

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Under denna punkt begär
Kungl. Maj :t ett reservationsanslag
om 10 miljoner kronor för bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade.
De huvudmän som bygger sådana
verkstäder föreslås i propositionen få
bidrag med 325 kronor per m2.

I motioner från såväl centerpartiet,
folkpartiet som socialdemokratiska ledamöter
har begärts att bidraget skall
höjas och utgå med 390 kronor i stället
för 325 kronor per m2. Det statliga bidraget
skulle alltså uppgå till samma
belopp som staten nu beviljar för byggande
av provisoriska skollokaler.

I center- och folkpartimotionerna begärs
också att reservationsanslaget skall
räknas upp från 10 miljoner kronor,
som Kungl. Maj:t föreslagit, till 15 miljoner
kronor. Detta senare belopp överensstämmer
med arbetsmarknadsstyrelsens
äskande.

De socialdemokratiska motionärerna
nöjer sig emellertid med en uppräkning
av bidragsbeloppet från 325 till 390
kronor per in2 utan att begära en höjning
av reservationsanslaget. De menar
att av Kungl. Maj :t föreslagna 10 miljoner
kronor får anses tillräckliga.

Utskottet har enhälligt accepterat en
höjning till 390 kronor per m2. Att jag
låtit anteckna en blank reservation till
utlåtandet beror närmast på utskottets
underlåtenhet att förorda ett ökat reservationsanslag
för detta ändamål.

Vi inom oppositionspartierna brukar
ofta beskyllas för att vara vårdslösa så
till vida att vi skulle begära ökade anslag
för olika ändamål utan att vilja
anvisa medel för att täcka de ökade utgifterna.
Nu har man från socialdemokratiskt
håll föreslagit ett ökat bidragsbelopp
utan att vilja öka anslaget. Hur
det kommer att gå ihop vet jag inte. Vi
har från oppositionspartiernas sida ansett
oss kunna acceptera vad utskottet
föreslagit. Men jag har med min blanka
reservation velat understryka det betänksamma
i att bevilja ökade bidrag
utan att anvisa pengar härtill.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Frågan om de partiellt
arbetsföras problem har under senare
år alltmer kommit att ägnas något av
den uppmärksamhet som frågan kräver.
De senaste årens riksdagar har beviljat
anslag i stegrad takt för anordnande
och drivande av verkstäder för partiellt
arbetsföra. Trots de stegrade anslagen
har utbyggnadstakten inte kommit att
bli vad man hoppats på. Enligt tillgänglig
statistik anmälde sig på arbetsförmedlingen
under 1963 inte mindre än
49 633 partiellt arbetsföra som arbetssökande.
Av dessa lyckades arbetsförmedlingarna
placera drygt 23 000, de flesta
av dessa i öppna marknaden. Det återstår
i runda tal 26 000, vilka i bokstavlig
mening trängs om mindre än 4 000
platser som finns tillgängliga på arbetscentraler
eller vid ett fåtal inbyggda
verkstäder.

I motion 11:211 och 1:165 har jag
och några medmotionärer tagit upp detta
problem och kommit fram till att en
samlad utredning omfattande alla de
problem som sammanhänger med de
partiellt arbetsföras förhållanden borde
företagas för att om möjligt lägga fram
förslag, som kunde avhjälpa den skriande
platsbrist som råder på detta område.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till
det utredningsarbete som bedrives inom
arbetsmarknadsutredningen och
centrala rehabiliteringsutredningen och
menar att med hänsyn härtill bör motionsyrkandena
inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Om man studerar direktiven till dessa
utredningar, skall man konstatera, att
arbetsmarknadsutredningen bland sina
många stora uppgifter, där bl. a. frågan
om ytterligare effektivisering av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna för
att upprätthålla full och produktiv sysselsättning
ingår, också som ett delproblem
har att infoga de handikappade i
produktionen. Även centrala rehabiliteringsutredningen
kommer vid sina överväganden
enligt utredningsdirektiven
in på problem, som sammanfaller med
vissa av dom som vi i motionen aktualiserat,
men frågan kan inte heller i denna
utredning komma att få en belysning
som blir ett samlat grepp på hela denna
stora fråga. Det krävs åtminstone
ett delvis nytt grepp om frågan skall få
sin lösning. Detta står fullständigt klart
för mig. Hur skall man annars kunna
förklara att nytillskottet av såväl verkstäder
som platsantalet vid redan befintliga
verkstäder ökar så långsamt som
fallet är, trots att — såsom utskottet helt
riktigt erinrar om — de senaste årens
ökade anslag som ställts till huvudmännens
förfogande för att ställa i ordning
verkstäder och för att täcka en del av
de underskott som regelmässigt uppstår
för huvudmännen i denna verksamhet.

Jag har någon erfarenhet av verksamhet
av detta slag, eftersom jag tillhör
styrelsen för en verkstad som har
såväl platser för arbetsträning som för
skyddad sysselsättning. De medel som
statsmakterna ställer till förfogande för
att exempelvis täcka driftunderskotten
utgör inte mer än en mycket liten del
av det totala underskottet. Huvudmannen,
som i de allra flesta fall är priinärkommunen,
får bära den stora kostnaden.
Samhället har dock inte bara att

räkna med utgifter för verksamheten,
eftersom det även blir fråga om inkomster
i form av klienternas inbetalda
skatter. För den verkstad som jag har
kontakt med har lönesumman under
fjolåret uppgått till 535 000 kronor.
Klienternas skatter har utgjort inte
mindre än 109 000 kronor. Det är alltså
en icke obetydlig summa som staten får
tillbaka i form av skatt, även om staten
inte erhåller hela detta belopp utan får
dela det med kommunen.

Vad som är viktigt i denna fråga är
att det ordnas så att de människor, som
av olika anledningar drabbas av ett handikapp,
ändå i mån av möjlighet beredes
tillfälle att medverka till sin egen
försörjning. Av det klientel som jag
själv har kunnat studera har många
börjat med en arbetsförmåga som legat
under 20 procent av vad en normalarbetare
presterar. Så småningom har
man dock efter en för all del ganska
lång tid själv verksamt kunnat bidraga
till sin egen försörjning.

Vad detta kommit att betyda för dessa
människor kan kanske inte många
fler än de göra sig en föreställning om
som haft befattning med problemen,
men ni kan vara övertygade om att det
har den allra största betydelse för dessa
människor.

I motionen har vi också pekat på att
genom den verksamhet som bedrives
inom arbetscentraler eller liknande
verkstäder så minskas utbetalningarna
från såväl folkpensioneringen som från
ATP. Genom att människor som tidigare
inte alls kunnat medverka till sin
egen försörjning, eller som om de inte
beretts denna sysselsättning, inte skulle
ha kunnat medverka till sin försörjning,
nu givits denna möjlighet, minskas antalet
förtidspensionsfall eller kommer
i vissa fall pensionen att utgå med lägre
belopp. Vi har därför ifrågasatt om inte
ATP-fonderna i någon mån borde medverka
med ekonomisk hjälp till verksamhet
av detta slag, då avsevärda be -

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

lopp sparas i fonderna som annars skulle
ha utbetalats i förtidspensioner.

Jag skall slutligen, herr talman, för
att ytterligare belysa hur det ser ut på
detta område med några siffror visa
vilken prestationsförmåga de anställda
vid en sådan verkstad kan ha. Siffrorna
är resultatet av en, det måste sägas, subjektiv
bedömning, eftersom all dylik bedömning
måste betraktas som sådan,
men som ändå gjorts så objektiv som
möjligt. Av 86 anställda presterade 22
stycken högst 20 procent av vad en normalarbetare
presterar, 12 stycken mellan
20 och 40 procent, 28 stycken mellan
40 och 60 procent, 19 stycken mellan
60 och 80 procent, och 5 stycken
mellan 80 och 100 procent av den prestation
som en normalarbetare beräknas
utföra.

Mot bakgrunden av dessa siffror står
det tämligen klart att, om dessa människor
inte beretts anställning under
skyddade förhållanden, många av dem
aldrig skulle kunnat komma att göra någon
produktiv insats mera. Nu lyckas
man få i gång många av dem på nytt,
självförtroendet återvänder, och inånga
kan efter längre eller kortare tid på
nytt slussas ut i det normala arbetslivet
på den öppna arbetsmarknaden.

Med stöd av vad jag här anfört skulle
utan tvekan en utredning, som uteslutande
kunnat ögna sig åt denna fråga,
haft en stor uppgift att fylla. Utskottet
har dock inte ansett sig kunna tillmötesgå
denna framställning, därför att utredningar
är på gång, varvid vissa av
de frågeställningar jag här pekat på ingår
som delproblem. Jag tycker att detta
är ledsamt, men med hänsyn till att
det är ett enhälligt utskott tjänar det
givetvis ingenting till att ställa något
yrkande, utan jag får nöja mig med de
gjorda påpekandena och återkomma ett
annat år.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Ängelholm, herrar Henningsson,
Svenning, Levin och Fridolfsson, fru

Lindskog samt herr Hammarberg (samtliga
s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 32

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade Kungl.

Maj:t hade (punkt 33, s. 107
och 108) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. [I. (I: 529) och den andra
inom andra kammaren av herr Wahrendorff
m. fl. (11:639), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära dels att särskilt bidrag finge som
nu utgå med 50 procent av redovisat
underskott, dock ej med nu gällande
maximibelopp 2 000 kr. per arbetsplats
och år utan till denna del efter prövning
av bidragsbeloppets storlek i varje
särskilt fall, dels att bidrag till halvskyddad
sysselsättning finge utgå med
högst 3 kr. per arbetstimme i stället för
nu gällande 1 kr., allt enligt arbetsmarknadsstyrelsens
framställning; dels att
riksdagen till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för nästa budgetår
anvisade ett förslagsanslag av
17 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 283) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 355), i vilka — såvitt nu var
i fråga — hemställts att riksdagen måtte
besluta bifalla arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om nya bidragsregler för bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
och i anledning därav anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

med 4 000 000 kr. förhöjt förslagsanslag
om inalles 17 000 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson m. fl. (I: 177)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hammarberg m. fl. (II: 217), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
dels att särskilt driftbidrag efter
arbetsmarknadsstyrelsens prövning skulle
kunna utgå till huvudmännen för arbetsträningsinstitutioner
med högre belopp
än nu gällande maximibelopp av
2 000 kr. per arbetsplats och år, dels
att bidrag till verkstäder för halvskyddad
sysselsättning finge utgå med högst
två kronor för varje av partiellt arbetsför
fullgjord arbetstimme.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 529 och II: 639,1: 283 och
11:355 samt I: 177 och 11:217, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
driftbidrag till verkstäder för handikappade; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:529 och 11:639 samt
I: 283 och II: 355, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 13 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Andersson i Knäred och Helén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:529 och 11:639 samt
I: 283 och II: 355 och i anledning av
motionerna 1:177 och 11:217, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
driftbidrag till verkstäder för
handikappade;

II. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:529 och 11:639 samt 1:283
och II: 355, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till driften av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Denna punkt har ju nära
anknytning till den föregående. Därför
vill jag till den redogörelse som herr
Bengtsson i Landskrona lämnat endast
framföra en reflexion. Centrala rehabiliteringsutredningen
utreder för närvarande
dessa synnerligen viktiga frågor.
Beredningen och departementet inbjöd
tillsammans huvudmännen för denna
verksamhet till överläggningar i frågorna
vid en stor konferens som hölls för
några veckor sedan i riksdagshuset.
Därför är det naturligt att utskottet inte
ansåg sig böra hemställa om ytterligare
en utredning.

Den fråga vi nu skall ta ställning till
rör bidraget till driften av verkstäder
för handikappade. Till huvudmännen
för denna verksamhet, kommuner och i
vissa fall landsting, utgår statsbidrag
med 50 procent av kostnaderna, dock
högst 2 000 kronor per arbetsplats. Såsom
herr Bengtsson i Landskrona påpekade,
får huvudmännen i realiteten
bära den helt övervägande delen av
kostnaderna. Ju mer handikappat klientelet
är desto högre blir kostnaderna,
och då statsbidraget är maximerat till
2 000 kronor, får huvudmännen alltså
ingalunda 50 procent av kostnaderna
täckta.

Till den halvskyddade verksamhet
som bedrivs vid vissa industriföretag
utgår statsbidrag med 1 krona per timme.
Detta har visat sig helt otillräckligt,
vilket medfört att på flera år inte
ett enda nytt företag har engagerat sig i
verksamheten, utan att det fortfarande

Onsdagen den 22 april 1004 fm.

Nr 19

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

bara är fem, sex företag i hela landet
som erbjuder sådan halvskyddad sysselsättning.
Eftersom erfarenheterna av
verksamheten är goda vore det önskvärt
att utvidga den. I detta syfte har
man i motioner från både socialdemokrater,
centerpartister och folkpartister
hemställt om förbättring av stödet.

Man har begärt att bidraget till huvudmännen
för verkstäder för handikappade
skall höjas, så att de verkligen
utgår med 50 procent av kostnaderna
och inte som nu maximeras till
2 000 kronor per arbetsplats. Dessutom
har representanter för centern och folkpartiet
yrkat att bidraget till den halvskyddade
sysselsättningen skall utgå
med 3 kronor per timme; socialdemokratiska
motionärer har föreslagit 2
kronor. Utskottsmajoriteten har inte
sträckt sig längre än till att föreslå höjning
av timersättningen till 2 kronor.
Utskottet avstyrker höjning av bidraget
per arbetsplats till kommuner och
landsting.

Vi reservanter menar att detta är
otillfredsställande. Här behövs onekligen
krafttag. Jag vill understryka att de
synpunkter som herr Bengtsson i Landskrona
framförde vid föregående punkt
är synnerligen beaktansvärda även i
detta sammanhang.

Detta är en samhällsangelägenhet av
ekonomisk art, men det är framför allt
en fråga om humanitet. De flesta av de
människor det gäller vill ha möjlighet
att bidra till sin försörjning. Men då
måste vi skapa arbetsplatser, halv- eller
helskyddade, som ger dem de möjligheter
de har rätt att kräva. För närvarande
är resurserna helt otillräckliga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen av herr NilsEric
Gustafsson in. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
säga att det är missförstånd eller dålig
bevakning från min sida som gör att jag

återfinns bland utskottsmajoriteten och
inte bland reservanterna. Dock stöder
jag helhjärtat reservanterna i dessa frågor,
nämligen dels när det gäller att öka
timersättningen i den halvskyddade
verksamheten och dels när det gäller
den nuvarande maximeringen av förlusttäckning
vid de skyddade verkstäderna.

Jag instämmer helt i vad herr Andersson
i Knäred här anfört. Det är av utomordentligt
stor betydelse att halvskyddad
verksamhet kommer till stånd inom industrierna.
Jag har sett en hel del sådana
exempel i min vanliga civila gärning,
men jag har också upptäckt att en
del industrier har lagt ned denna verksamhet,
som de kanske har drivit under
flera år och att under de senaste åren
några nya halvskyddade verkstäder inte
anordnats. Detta är att beklaga, inte
minst därför att jag tror att det många
gånger går lättare att på ett naturligt
sätt komma in i arbetslivet och anpassa
sig till det genom de halvskyddade verkstäder
som industrien ordnar.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen 9 vid
punkten 32.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Debatten under elfte
huvudtiteln har ju pågått ganska länge;
den har varat under ett flertal timmar.
Jag skall därför fatta mig mycket kort
på denna punkt.

Det är alldeles riktigt som herr Andersson
i Knäred säger att det är en
viktig punkt vi här behandlar. Yi kan
också konstatera att under de senaste
åren väsentliga förbättringar av driftbidragen
till verkstäder för handikappade
har genomförts.

Den halvskyddade verksamheten som
industrierna bedriver har tyvärr inte
fått den omfattning som vore önskvärd.
För att ytterligare stimulera denna verksamhet
har utskottet därför tillstyrkt
motionsyrkandet att timersättningen till
företagen fördubblas från 1 krona till

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

2 kronor för varje timme som partiellt
arbetsför utför arbete.

Beträffande slopandet av tvåtusenkronorsgränsen
för underskottstäckning anser
utskottet, med hänsyn till att dessa
bidragsregler varit i tillämpning under
en mycket kort tid, att någon ändring
nu inte bör göras.

Jag ber med det anförda herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 76 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 33—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

Kungl. Maj :t hade (punkt 93, s. 211)
föreslagit riksdagen att till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Petersson m. fl. (1:527) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström (II: 641);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:11) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg (II: 13), i vilka
hemställts om åtgärder till stöd åt bygdegårdar,
godtemplarlokaler och Folkets
hus i utglesningsområdena, förslagsvis
enligt följande grunder: 1) avskrivning
av hela den räntefria stående
delen under den 10-årsperiod som
lånen löpte; 2) nedsättning genom avskrivning
av den statliga amorteringsdelen
med samma procentsats som befolkningstalen
sjunkit från lånets ikraftträdande
till den 1 januari 1964 samt
med ytterligare avskrivning av lånet
med 10 procent som kompensation för
den orättvisa åldersfördelning som uppstått
genom statliga åtgärder för de produktiva
åldrarnas förflyttning;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:367) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ringabg (11:434).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

å motionerna 1:367 och 11:434 till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 11 och II: 13 icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:527 och 11:641
icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Det förefaller oss motionärer
som om utskottet inte riktigt hade
förstått vilken betydelse samlingslokalerna
i glesbygderna har. Framför allt
tycker vi att utskottet inte har satt frågan
i samband med de viktiga näringspolitiska
frågor som berörts tidigare i
dag i debatten. Den ödeläggelse som nu
hotar ett stort antal samlingslokaler på
landsbygden kan inte förhindras bara
med den hjälp som bygdegårdar, godtemplarlokaler
och Folkets hus eventuellt
kan få genom de s. k. rekonstruktionsbidragen.

En av anledningarna till att glesbygdslokalerna
dras med så stora ekonomiska
problem är det faktum att statsmakterna
inte tillräckligt värdesatt den kulturgärning
som enskilda människor utfört
för att skaffa samlingslokaler i glesbygderna.
Statsbidragen var mycket snålt
tilltagna redan från början och olösliga
ekonomiska svårigheter uppstod för initiativtagarna
till sådana lokaler. Bestämmelserna
har dessutom kringgärdats
med en sådan mängd restriktioner, att
de som verkligen lyckas utverka statsanslag
måst vara utrustade med en ovanligt
seg vilja ocli vara beredda till stora
personliga offer.

Hur stort anslagsbehovet är framgår
av att det för närvarande finns ansökningar
som uppgår till mer än hälften
av de anslagsbelopp som anvisats under
den senaste tioårsperioden. Dessutom beräknar
man att det finns en dold efterfrågan
på minst 80 miljoner kronor.
Då kommer man inte långt med de be -

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

lopp som kan erhållas i form av rekonstruktionsbidrag.
Ett hinder för erhållande
av sådana bidrag är för övrigt
den omständigheten att enligt bestämmelserna
rekonstruktionsbidrag kan erhållas
endast under förutsättning att
kommunen i »väsentlig omfattning»
lämnar bidrag till företagets rekonstruktion.
Kommunerna har som bekant så
stora ekonomiska svårigheter för närvarande
att det är mycket svårt att utverka
sådan kommunal medverkan.

Jag hävdar därför att det borde genomföras
en sådan förbättring som vi
har föreslagit i vår motion och hemställer
om bifall till motion II: 13.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:11
och II: 13; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 81 och 82

Lades till handlingarna.

§ 16

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
och

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Meddelande ang. plena fredagen den 24 och tisdagen den 28 april

Interpellation ang. ändringar i djurskyddslagstiftningen i syfte att förhindra eller
försvåra handeln med stulna djur

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstatligande av
Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 17

Meddelande ang. plena fredagen den 24
och tisdagen den 28 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 24 april avses skola avslutas omkring
kl. 23.00. Enligt den preliminära planen
skall arbetsplena anordnas i båda kamrarna
tidsdagen den 28 april med början
kl. 14.00. För att tiden för frågestunderna
icke skall sammanfalla tar
andra kammarens tisdagsplenum sin
början redan kl. 13.00. Sammanträdet
avses skola avslutas omkring kl. 18.00.

§ 18

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
148, med förslag till naturvårdslag m. in.,
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum efter
onsdagen den 6 instundande maj.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 19

Interpellation ang. ändringar i djurskyddslagstiftningen
i syfte att förhindra
eller försvåra handeln med stulna
djur

Ordet lämnades på begäran till

Herr LEVIN (s), som yttrade:

Herr talman! Under senare tid har
vissa vetenskapliga institutioners uppköp
av försöksdjur samt svårigheterna
för allmänheten att få insyn i denna
uppköpsverksamhet liksom de stora svårigheterna
som möter vid försök till
efterforskningar av stulna djur, på
grund av det förbjudna tillträdet för
djurägarna till institutionernas förvaringsplatser
för försöksdjur, väckt stor
uppmärksamhet. Det är framför allt
ett par fall från Lund och Stockholm
som nu kommit i blickpunkten och givits
stort utrymme i press och på annat
sätt. Det är som känt särskilda omständigheter
som gjort att just dessa fall
kommit att observeras, men alla känner
till att denna verksamhet, handeln med
stulna kattor och hundar, har haft och
har stor omfattning utan att de flesta
av de bestulna haft möjligheter att fullfölja
efterspanandet av sina försvunna
djur.

I ett av de betänkanden som avgivits
av den år 1953 tillsatta djurskyddsutredningen
föreslås en ordning som
skulle medge en viss insyn i institutionernas
verksamhet i handhavande av
försöksdjuren. I det slutbetänkande, som
utredningen avgav i december 1963, föreslogs
bland annat åtgärder till skydd
för bandhundarna, en sak som även
den väckt ett mycket stort intresse i
vida kretsar i landet. Gång på gång påminnes
vi genom press, radio och television
om vilket grymt och meningslöst
djurplågeri bandhundarna fortfarande
är utsatta för på många håll,
varför snara åtgärder i enlighet med
vad utredningen föreslagit är väl befogade.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Interpellation ang. användningen och spridningen av avfallsprodukter

Även i övrigt innehåller de olika bctänkanden
som utredningen avgivit
många och välbehövliga förslag till förbättringar
av djurskyddslagstiftningen.

Med hänvisning till vad här ovan
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

Kommer förslag till ändringar i djurskyddslagstiftningen
att föreläggas 1965
års riksdag?

Kan det förväntas att förslaget kommer
att ges en sådan utformning att
handeln med stulna djur kommer att
förhindras eller åtminstone försvåras
och att möjligheter till insyn från det
allmänna kommer att ges i instiutionernas
uppköp och omhänderhavande
av försöksdjuren?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. användningen och
spridningen av avfallsprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:

Herr talman! Olika slag av avfallsprodukter
skapar allt större problem
när det gäller att skydda naturen och
bevara eller återupprätta miljöer så
att de inte medför några hälsorisker.
Det gäller ju dessutom att taga vara på
naturens trivselvärden och möjligheten
för hela vårt lands befolkning att med
kortast möjliga restid kunna nå lämpliga
fritidsområden. Föroreningarna
drabbar i första hand luft och vatten.
Men även stora landområden utefter
vägarna och i tätorternas närhet utsättes
för nedskräpning i ständigt ökad
omfattning. Olägenheterna härav ökas
genom att plåt- och plastemballagen är
motståndskraftiga mot nedbrytning och
införlivning med marken. Härtill kommer
de numera uppmärksammade riskerna
från biocider i olika slag av bekämpningsmedel
och kanske också i en

del rengöringsmedel. Dessa ämnen angriper
i första hand växt- och djurvärlden
men kan via födoämnena också
bli en fara för människor. Eu öppen
och hittills föga beaktad fråga är i vad
mån höga koncentrationer av konstgödsel
och bekämpningsmedel i förening
med en sjunkande mullhalt och försämrad
jordstruktur kan försvaga eller
förändra det biologiska tillståndet i
matjorden med åtföljande risker för
växternas friskhet och kvalité och därmed
deras användbarhet som föda åt
människor och djur. Befolkningens tillväxt
och koncentration till stora bebyggelsecentra
i förening med den ökade
användningen av »obiologiska» ämnen
inrymmer skönjbara risker för en kulturens
självförgiftning. Angreppen kommer
via jord, luft och vatten samt
via födoämnen och läkemedel.

Jag är medveten om att ett omfattande
arbete är i gång för att bemästra
dessa problem. Här skall därför endast
ett par frågor beröras.

Avfallsprodukterna från hushåll och
industrier kan med nuvarande avloppssystem
på ett hygieniskt och effektivt
sätt avlägsnas från respektive byggnader
och deras omgivning. Man kan säga
att problemet är löst fram till respektive
reningsverk. Men inte heller längre.
Även det höggradigt renade vattnet
innehåller stora mängder lösta salter.
13 provtagningar år 1960 i Fyrisån vid
Flottsund, där ån medför det renade
vattnet från Uppsala stad visar att vattnet
per liter innehåller 16 mg oorganiskt
kväve, 2,7 mg fosfat, 13 mg kali,
16 mg magnesium, 39 mg sulfat, 93 mg
calcium, 71 mg natrium och 95 mg
klor. Detta är, säger Sven L. Jansson,
professor i växtnäringslära vid lantbrukshögskolan,
Ultuna, rena växtnäringslösningen
jämfört med det ursprungliga
åvattnet. Professor Jansson
fortsätter:

»Växtnäringsämnena i det renade
vattnet vållar vattenvårdsproblem genom
att de stimulerar utvecklingen av

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Interpellation ang. användningen och spridningen av avfallsprodukter

alger och högre vattenväxter i recipienterna.
Dessas igenväxning påskyndas.
Därtill kan den genom vattenvegetationens
assimilation bildade organiska
substansen vid sin nedbrytning vålla
föroreningsproblem — syrebrist och
fiskdöd — liknande dem som det organiska
materialet i det obehandlade
avloppsvattnet orsakar. Det kan inte
hjälpas, men så länge som de oorganiska
växtnäringsämnena lämnas kvar,
blir den höggradiga, biologiska reningen
av avloppsvattnet något av en chimär.
»

Även om det höggradigt renade vattnet
inte medför problem, som för dagen
är alltför påträngande, torde det
bli nödvändigt att genom forskning och
experimentverksamhet söka utvägar för
de lösliga salternas avskiljande från
det vatten som från reningsverken tillföres
vattendrag och sjöar. Dessutom
är det ju i praktiken så att mycket avloppsvatten
tillföres recipienterna, som
inte är höggradigt renat eller inte renat
alls.

Mera aktuell är frågan vad man skall
göra med de beståndsdelar, som genom
sedimentation och biologisk rening
avskiljes i reningsverken. Detta
material som kallas råslam och aktivt
slam, har hög halt av organisk substans,
men låg halt av lösliga salter.
Det är starkt vattenhållande, råkar
snabbt i förruttnelse, har vidrig lukt
och obehagligt utseende samt kan innehålla
sjukdomsalstrare. Det måste på
något sätt behandlas, så att man utan
alltför stora svårigheter kan handskas
med detsamma. Så sker för närvarande
i reningsverken, även om man inte på
något slutgiltigt sätt löst denna del av
problemet. Därefter återstår uppgiften
att så placera rötslammet att det i varje
fall inte kan göra någon skada. Helst
bör det komma till nytta. Dessa frågor
är inte lösta. Härom skriver professor
L. Janson år 1962 i en artikel i VäxtNärings-Nytt: »De

anordningar, som vidtages för

rötslammets bortskaffande, är i jämförelse
med själva reningsverkets tekniska
standard häpnadsväckande primitiva
och ineffektiva. Följden blir att rötslammen
vållar svårigheter; reningsverken
löper bokstavligen risken att
dränkas i rötslam. Panik uppstår, illa
genomtänkta och dyrbara nödlösningar
måste tillgripas. Stockholms stads nu
mycket omdebatterade tippning av rötslam
i Östersjön är ett exempel på
detta.»

Nyligen har man satt i fråga att
forsla rötslam från Stockholm och tippa
det i Atlanten. Men förutsätt att alla
stora städer runt Atlantens kuster tillgrep
en dylik metod. Fanns det då någon
garanti för att inte en del fiskslags
yngelplatser och en del stränder förorenades
genom att slammet med vind
och strömmar koncentrerades inom
vissa områden? Uppslaget har en förtjänst.
Det visar hur olöst denna fråga
är och hur vilset tankarna går.

En annan metod som också diskuterats
är att förbränna rötslammet. Den
aska som uppkommer att relativt lätt
att placera. Då den är rik på fosfor och
kalk kan den användas som gödningsmedel.
Denna metod kräver emellertid
kraftiga förbränningsanläggningar. Dessa
kommer i sin tur att alstra luftföroreningar
och kräver därtill betydande
kontinuerliga kostnader för driften.

Den på lång sikt mest invändningsfria
metoden synes vara att rötslammet
efter lämplig behandling användes som
gödselmedel och därmed återföres till
det biologiska kretsloppet. Den nuvarande
formen för avfallsprodukternas
undanskaffande innebär att stora mängder
organisk substans och växtnäringsämnen
slutgiltigt berövas åkerjorden.
Detta kan bli en fara. Visserligen är det
f. n. relativt billigt att tillföra jorden
handelsgödsel, men dels måste risken
för minskad mullhalt och försämrad
struktur beaktas och dels finns det en
stor mängd ämnen — troligtvis långt
flera än vi f. n. känner till — som i

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Interpellation ang. användningen och spridningen av avfallsprodukter

små mängder är nödvändiga för växterna
och i andra hand för djuren och
människorna. Det hlir därför allt svårare
att på lång sikt garantera växterna
eu fullvärdig jordmån enbart med
tillförsel av handelsgödsel. Kan vi finna
ekonomiskt och tekniskt acceptabla metoder
att återföra det organiska avfallet
och största möjliga mängd av närsalterna
till åkerjorden, så minskas riskerna
för att vi skall hamna i en återvändsgränd
både beträffande renhållningen
och beträffande växtodlingen.

För att lösa detta problem behövs en
fortsatt forsknings- och försöksverksamhet
beträffande rötslammets värde
och egenskaper som gödselmedel. Det
kräver vidare att man genom forskning,
försök och experiment kommer fram
till bästa möjliga metoder för rötslammets
behandling vid reningsverken, så
att det utan onödigt stora kostnader kan
transporteras och spridas. Slutligen
måste man ha lämpliga tekniska anordningar
för avfallsproduktens transport
och spridning samt en organiserad samverkan
emellan kommunens hälsovårdsmyndigheter
och de jordbrukare som
skall taga emot avfallsprodukten.

Räknar man i genomsnitt med ett ton
substans på hektar och år skulle det
för Uppsalas del krävas överenskommelse
med ett antal jordbruk, som tillsammans
förfogar över 1 500 hektar
åker. Lämpligast som mottagare är relativt
stora gårdar med kreaturslös eller
kreaturssvag drift. För Stockholms
del skulle det bli fråga om en areal
på 15 000 å 20 000 hektar. Då Stockholms
län och stad har omkring 140 000
hektar åker bör det inte ens för stockholmsområdet
vara omöjligt att ordna
saken vad beträffar mottagaresidan.

Den fråga som här berörts är inte
ny och ej heller förbisedd av riksdagen.
Vid 1963 års riksdag förekom
motioner i detta ämne av professor
Osvald m. fl. De hörda myndigheterna
tillstyrkte motionerna eller uttalade sig
positivt. Allmänna beredningsutskottet

tillstyrkte inte motionen men hade eu
positiv skrivning och föreslog att vad
som anförts skulle i eu skrivelse givas
tillkänna för Kungl. Maj:t.

Frågan är väl därför inte om något
skall göras utan när, hur och med vilken
kraft problemet skall angripas. Uppenbarligen
är det så att detta problem
berör ett flertal myndigheter. Det gäller
naturvården, jordbruket, avloppstekniken,
samhällsplaneringen etc. Därmed
föreligger risken att ingen myndighet
utifrån sin intresseinriktning och sitt
kompetensområde kan taga hand om
hela frågan. Självfallet vill eller kan
inte heller någon part satsa tillgängliga
anslag för syften som går utöver dessa
i lag och instruktioner fastställda uppgifter.

Det måste därför ankomma på Kungl.
Maj :t att ställa anslag till förfogande
för en forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet,
som omspänner
problemets alla sidor. Även vissa tekniska
problem måste lösas. Det gäller
bl. a. avfallsprodukternas behandling
och transport. Först när detta är klart,
kan organisationsproblemet mera definitivt
lösas och möjligen vissa författningsbestämmelser
behöva utfärdas.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet eller det
statsråd som skall handlägga frågan få
framställa följande interpellation:

Kan man förvänta att herr statsrådet
under den närmaste tiden tillsätter en
kommitté eller arbetsgrupp, som får
i uppdrag att söka utreda och lösa de
problem beträffande användning och
spridning av avfallsprodukter som berörts
i motiveringen till denna motion?

Är herr statsrådet beredd utverka
att en dylik kommitté eller arbetsgrupp
utrustas med erforderliga medel och så
allsidig expertis att den själv eller genom
utläggande av konkreta uppdrag
beträffande forskning, försök och konstruktionsarbete
kan nå ett så snabbt

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Interpellation ang. prövning av ett vakuumsystem för avloppsledningar

resultat som de naturliga förutsättningarna
medgiver?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. prövning av ett vakuumsystem
för avloppsledningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:

Herr talman! I en motion 1956,
II: 359, som rörde frågan om friare bebyggelse
på landsbygden, påpekade jag
hur ogynnsamt det var att t. o. m. byggande
av enfamiljshus ute på landsbygden
alltmer blev beroende av anslutning
till våra konventionella avloppssystem
med vattenklosetter. »Det
kan väl», skrev jag, »inte överstiga de
nutida ingenjörernas förmåga att i detta
fall skapa ett alternativ. Därmed bör
ej heller avloppsledningar i övrigt vålla
några större svårigheter.»

Det var ej vid den tiden känt att ingenjör
Joel Liljendahl arbetade med
konstruktion av en ny klosett. På hösten
1957 beviljade regeringen ingenjör Liljendahl
ett forskarlån på 300 000 kr., ett
halvår senare hade världspatent säkrats
på den nya uppfinningen. Sedan har
uppgifter gång efter annan varit synliga
i pressen.

Liljendahlsystemet förutsätter att klosettavfallet
och bad-, disk- och tvättvattnet,
BDT-vatten, bortföres i skilda ledningar.
Systemets anhängare gör gällande
att BDT-vattnet inte behöver bli
föremål för någon rening. Det innehåller,
framhåller man, mindre föroreningar
än det höggradigt renade vatten,
som släpps ut från våra reningsverk. Det
bör därför utan svårighet kunna mottagas
även av recipienter med relativt
svag kapacitet eller i vissa fall uppsugas
av marken. Det framhålles också att
BDT-vattnet utan några risker från hygienisk
synpunkt skall kunna släppas
ut i de ledningar, som mottager takvat -

ten samt dräneringsvatten från byggnadens
närmaste omgivning. Mest besvärande
beträffande BDT-vattnet synes de
alltmera använda syntetiska tvättmedlen
kunna bli. Detta är förmodligen ett problem,
som i fortsättningen måste uppmärksammas,
oavsett vilket avloppssystem
som användes.

Såvitt jag kunnat utläsa ur för mig
tillgängligt material kan frågorna om
BDT-vattnets belastning med salter och
andra ämnen inte betraktas som definitivt
avgjorda. Därför kräves fortsatt
forskning och en opartisk bedömning
av denna fråga.

Liljendahls klosett bygger på vakuumsystem.
Det förutsätter en vakuumpump
och en effektiv slutventil vid mottagningsstället.
Varje spolning omfattar en
så liten del vatten att hela vattenmängden
inte blir mera än ca 8 1 per person
och dygn. Det är ungefär den vattenmängd,
som den konventionella klosetten
kräver för en spolning. Genom att
klosettavfallet, som motsvarar ca 75 %
av den totala mängden föroreningar från
bostadsområdena, blandas med en så
liten mängd vatten och bortföres i särskilda
ledningar blir behandlingen av
detta avfall vid reningsverken i hög
grad förenklad. Av kvävet finnes 95 %
i klosettavfallet.

Härtill kommer att man kan använda
ledningar med väsentligt klenare dimensioner
än i det konventionella systemet.
Vid Stäket är klosetterna från
28 enfamiljsvillor kopplade till en 2"
plastledning. Detta försök har pågått i
flera år. Vakuumsystemet förutsätter
inte att man i ledningar inomhus alltid
måste ha fall. Detta ger större frihet
vid planeringen. Härtill bidrar också de
klenare rördimensionerna.

Här nedan lämnas en förteckning
över anläggningar, som är i drift, under
utförande eller föremål för projektering.

Anläggningar under drift

År 1957: Anläggning för en villa, J.
Liljendahl, Gyllenstiernas väg 8, Stäket.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Interpellation ang. prövning

År 1958: En anläggning som betjänar
ett sjömanshem med en mindre restaurang
samt en idrottsanläggning anordnad
för sjöfolk. »Handelsflottans Välfärdsråd»,
Djurgården, Stockholm.

År 1959: Tillämpningsområde för 28
villor i Iljansboda, Stäket. Järfälla kommun
i samråd med Länsbostadsnämnden
Stockholms län.

År 1959: Anläggning för en villa. Arkitekt
Anders Herneck, Kristinedal, Uddevalla.

År 1960: Anläggning för bensinstation
och parkeringsplats vid Johanneshovs
Isstadion. Nynäs Petroleum, Nvnäsvägen—Sandstuvägen,
Stockholm.

År 1900: Villa för sommarvistelse.
Civilingenjör H. Birke, Stattnäs, Nynäshamn.

År 1962: Anläggning för gruvstuga
(matsal). LKAB nivå 380, Kiruna.

År 1962: Anläggning för skola (500
elever). Nonoalco, Mexico City, Mexico,
Mexikanska Staten.

År 1963: Anläggning för kontorshus.
Allmänna Ingenjörsbyrån. Kraftkontoret.
Artillerigatan 42, Stockholm.

År 1963: Manskapshus, kompressorbyggnad,
Leveäniemi, Svappavaara,
LKAB, Kiruna.

Toalettanläggning (19 toaletter) för
badplats, Hästhagen, Örebro, Örebro
Stad.

40 villor för fritidsvistelse. Instön,
Marstrand, Bohuslän.

Anläggningar under utförande

Kommunalhus och bostadshus, kv.
Fredrik, Bromsten. Stockholms Stads
Fastighetskontor. Beräknas färdigt under
maj 1964.

Anläggning för bensinstation, Johanneshov.
Nynäs Petroleum, Nynäsvägen,
Stockholm.

500 bostadslägenheter. Nonoalco,
Mexico City, Mexikanska Staten.

Sjukhus. Sandilands, Bahamas. The
Public Works, Nassau, Bahamas.

Sekundär- och tertiärkrossverk. Sovringsverk
och verkstadsbyggnad. Leveäniemi,
Svappavaara. LKAB, Kiruna.

av ett vakuumsystem för avloppsledningar

Anläggningar under projektering

Lövsta Upptagningshem, Åkersberga
inom Vallentuna kommun. Stockholms
Stads Fastighetskontor, Stockholm.

I-etappen (ca 9 000 lägenheter) utbyggnad
av Tijuana, Mexico. Mexikanska
Staten.

Liljendahlssystemet har alltså i viss
inte obetydlig utsträckning prövats. De
flesta anläggningar är dock relativt nya.
Man måste vidare beakta att det är fråga
om en testning samtidigt som utvecklingsarbetet
pågår.

Självfallet har ingenjör Liljendahls
system blivit olika bedömt. Så har det
under tidernas lopp varit med många
uppfinningar. Det gamla konventionella
avloppssystemet med allt vad det rymmer
bäres upp av mäktiga ekonomiska
intressen och invanda arbetsformer i
fråga om projektering och anläggningsverksamhet.
Beformer inom själva byggnadsverksamheten
—- och det nya systemet
förutsätter sådana — synes inte
heller vara lätta att genomföra. Å andra
sidan visar den ovan lämnade förteckningen
över anläggningar att vakuumklosetten
är föremål för ett stort
positivt intresse både i vårt land och i
andra länder.

Naturligtvis är det svårt för den som
inte är fackman att taga en bestämd
ståndpunkt till ingenjör Liljendahls uppfinning.
Det är ju inte heller nödvändigt,
inte ens önskvärt. Vad frågan från samhällets
synpunkt närmast gäller är huruvida
tiden är mogen för en objektiv prövning
av vakuumsystemet i större skala.
Så är enligt min mening fallet. Det är
tre stora frågor, som var för sig rymmer
åtskilliga delproblem, vilka bör besvaras.
Den första gäller hur ett fullt utvecklat
Liljendahlssystem skulle återverka
på byggnadsmetoder och byggnadskostnader.
Den andra frågan gäller systemets
kostnad, funktion och driftsäkerhet
fram till reningsverket. Den tredje
frågan som bör besvaras är hur systemet
återverkar i fråga om metod,
teknik och kostnad på reningsfrågorna

96 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Interpellation ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor att återförenas med anhöriga
i Sverige

och de från markvården och växtodlingens
synpunkt nyttiga ämnenas återförening
till det biologiska kretsloppet.
Jag hänvisar i detta fall till en del
synpunkter som framförts i en annan
denna dag lämnad interpellation.

Även om ingenjör Liljendalils system
inte skulle kunna ersätta vårt nuvarande
avloppssystem i större befolkningscentra,
kan det ändå visa sig vara värdefullt
för skärgårdssamhällen, fritidsområden
och mindre gruppbebyggelse ute
på landsbygden. Mycket talar för att
detta system blir väsentligt billigare i
anläggning och skonsammare mot miljön
vid dessa former av bebyggelse.

Med tanke på de kostnader, som ordnandet
av sanitetsanläggningarna medför,
och de risker från miljö och naturvårdssynpunkt,
som det ökade trycket
från våra tätorter medför, måste det
betraktas som en angelägen uppgift för
statsmakterna att vidtaga sådana åtgärder
att ingenjör Liljendahls system blir
prövat.

En möjlighet borde vara att man utvalde
två inte alltför stora samhällen,
som i olika avseenden vore så lika varandra
som möjligt i allt som rör de
sanitära frågorna och byggde ett konventionellt
avloppssystem i det ena samhället
samt ett Liljendahlssystem i det
andra. Självfallet bör då personer, som
har en positiv inställning till vakuumsystemet,
få möjlighet att i samarbete
med ingenjör Liljendahl ombesörja planläggning
och utförande av vakuumsystemet
medan jämförelse och bedömning
av resultaten bör göras av en opartisk
arbetsgrupp. Allsidig sakkunskap och
olika myndigheter och intressenter, som
har med dessa frågor att göra, bör på ett
eller annat sätt vara inkopplade.

Förmodligen kan det tänkas andra arbetsformer
än den här nämnda. Det väsentliga
är att en objektiv bedömning
snarast möjligt kommer till stånd.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om andra kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet eller
det statsråd som skall handlägga frågan
få framställa följande interpellation
:

Vill herr statsrådet medverka till
lämpliga åtgärder för att få till stånd
en opartisk prövning av ingenjör Joel
Liljendahls vakuumsystem och till att
denna prövning jämväl får omfatta konsekvenserna
i fråga om byggnadskostnaderna
och naturvårdens problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. möjligheterna för
gammalsvenskbybor att återförenas med
anhöriga i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade
:

Herr talman! Vid upprepade tillfällen
har de s. k. gammalsvenskbybornas
situation aktualiserats inför Sveriges regering
och riksdag. Gammal-Svenskby,
som på ryska heter Verbivka, d. v. s.
Pilträdsbyn, ligger mellan Nikopol och
Berislav i Sydryssland. Här, på den
ukrainska slätten, bosatte sig 1782 en
svensk folkspillra, som närmast kom
från Dagö.

Den stora hemflyttningen till Sverige
skedde 1929 genom den svenska regeringens
och Svenska röda korsets försorg.
Några blev kvar och några återvände
rätt snart till Ryssland.

Sedan åtskilliga år har vissa medlemmar
av den svenska kolonien i Ukraina
hos de ryska myndigheterna anhållit
om tillstånd att resa till Sverige för att
här förenas med sina anhöriga. Vid vissa
tillfällen har de ryska myndigheterna
ställt i utsikt individuella utresetillstånd,
men det har hittills alltid slutat
med avslag.

Våren 1956, då statsminister Erlander
och dåvarande inrikesminister Hedlund

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Interpellation ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor

höriga i Sverige

besökte Sovjetunionen, utfärdades en
kommuniké, som samtidigt offentliggjordes
i Sverige och Sovjetunionen,
där det sades att svenskar bosatta i Sovjetunionen
skulle beredas möjlighet att
resa till Sverige. Eftersom gammelsvenskbyborna
i sina identitetshandlingar
kallas »ryska medborgare av svensk
nationalitet», trodde de att vägen nu
skulle öppnas också för dem. Så blev
emellertid inte fallet.

Det senaste exemplet, som rymmer åtskilligt
av djup tragik, gäller en gammal
mor som inbjudits till sin son och dennes
familj i Sverige. Modern heter Adolina
Christiansdotter Utas och är född
1893. Samtidigt inbjöds också hennes
dotter Maria Utas med minderårig dotter
samt sonen Emil Utas och dennes
hustru. Orsaken till att just denna familj
vill utvandra till Sverige är det förhållandet
att de inte har några släktingar
kvar i Gammal-Svenskby. Däremot
har modern fem barn och trettio andra
släktingar i Sverige. De ryska myndigheternas
enständiga vägran att låta denna
mor återse sina anhöriga i sitt gamla
hemland har både hos henne och barnen
i Sverige skapat förstämning och
förtvivlan. Denna känsla av maktlöshet
är så mycket större som de lokala myndigheterna
i Verbivka velat medverka
till en positiv lösning. Bysovjeten i Gammal-Svenskby
har visserligen avstyrkt
utresetillstånd för de unga familjerna
men tillstyrkt det i fråga om modern.
Trots detta har de ukrainska myndigheterna
i Kiev avslagit framställningen.

Då man kan utgå ifrån att saken aldrig
prövats i Moskva, återstår bara
möjligheten att via den svenska regeringen
föra saken till högsta ort. Det
måste efter alla de påvisbara förändringarna
i Sovjetunionen ligga också

att återförenas med an i

Rysslands intresse att genom åtgärder
som står i överensstämmelse med västerländsk
människobehandling ge exempel
på vilja till humanitet.

Man kan befara att de ständiga avstyrkandena
i Ukrainas huvudstad Kiev
aldrig nått Moskva. Med tanke på den
större frihet i det östvästliga umgänget
som signalerats av regeringschefen
Chrustjov vågar man räkna med ett
långt större hänsynstagande än under
Stalin-tiden till de rent mänskliga omständigheterna.
För detta stora rike
måste det te sig helt meningslöst att
med lagens makt kvarhålla en gammal
utsliten kvinna, vars enda längtan i livet
är att få återförenas med barn och
barnbarn i det gamla hemlandet. Interpellanten
är övertygad om att, därest
exempelvis dessa individuella utreseärenden
förelädes den verkliga statsledningen
i Ryssland, utgången bara kunde
bli en. En sådan angelägenhet borde
lämpligen föras på tal vid regeringens
samtal med den ryske regeringschefen
under det nu förestående statsbesöket.

Med hänvisningar till vad ovan anförts
ber jag att till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena få ställa
följande fråga:

Är herr utrikesministern villig att för
andra kammaren redogöra för sin syn
på möjligheterna att i samband med
regeringschefen Chrustjovs besök i Sverige
medverka till ett positivt svar på
enskilda gammalsvenskbybors hittills
avvisade ansökningar att få återförenas
med sina anhöriga i Sverige.

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

4—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Onsdagen den 22 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1964/65 till Statistiska centralbyrån:
Centralt företagsregister m. m. och till
Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m., jämte vissa motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har statsutskottet behandlat Kungl.
Maj :ts framställning om bidrag till
skattetyngda kommuner. I anslutning
till statsverkspropositionen har väckts
två motioner, 1:124 och 11:152, med
förslag till ändring av 2 § i den nu gällande
förordningen, så att landskapet
Hälsingland skulle hänföras till den
mellersta av de tre gränsunderlagsområdena,
d. v. s. att 70 i stället för 55
skulle få räknas som procentsats.

Gävleborgs län intar en mellanställning
i olika avseenden. Länet tillhör
odiskutabelt Norrland men skiljer sig
från den norrländska strukturen i vissa

avseenden på grund av sitt geografiska
läge. Vad vi motionärer har velat fästa
uppmärksamheten på är att de båda i
länet ingående landskapen uppvisar
stora skiljaktigheter. Vi har i vår motion
framhållit att Hälsingland ständigt
minskar i folkmängd, vilket givetvis
medför ekonomiska bekymmer för kommunerna.

Olikheterna mellan de båda landskapen
Gästrikland och Hälsingland har
också observerats av statsmakterna på
olika områden. Fjolårets beslut om viss
dispositionsrätt av investeringsfonderna
gäller t. ex. Hälsingland men icke
Gästrikland, och försöksverksamheten
med statsbidrag till industribyggnader
— som vi har behandlat tidigare under
dagen — har pågått och pågår fortfarande
i Hälsingland. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också på senare tid på
andra sätt försökt att förstärka och utöka
näringslivet i landskapet. Resultaten
härav har inte uteblivit.

Vi motionärer ansåg det därför vara
följdriktigt, att staten medverkade även
genom att göra bestämmelserna för
skattelindringsbidrag mera gynnsamma.
Av naturliga skäl jämförde vi då Hälsingland
med det i norr angränsande
landskapet Medelpad.

Motionerna har varit remitterade till
1958 års skatteutjämningskommitté, och
av samtliga i utskottsutlåtandet redovisade
tabeller framgår tydligt de stora
skiljaktigheter som föreligger mellan
Gästrikland och Hälsingland. Däremot
har kommittén inte gjort motsvarande
uppdelning av Västernorrlands län, varför
man kommit fram till den slutsatsen,
att Hälsingland icke intar en så
ogynnsam ställning, att det kan anses
befogat att hänföra landskapet till högre
bidragsgrupp. Det hade givetvis varit

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19G4 cm.

önskvärt att kommittén hade belyst
verkliga förhållandet genom att redovisa
Medelpad för sig.

Kommittén framhåller i sitt remisssvar,
att 19G5 års vårriksdag kommer
att föreläggas förslag till ett nytt bidragssystem.
Skulle detta komma att
bygga på kommitténs förslag, bör man
enligt kommittén ha att räkna med att
de ekonomiska problemen för kommuner
med svag skattekraft kommer att få
en godtagbar lösning. Ja, vissa illavarslande
tecken har väl kunnat spåras
från kommittén och dess arbete, och
även om det kanske är för tidigt att
ställa sig pessimistisk tror jag ändå att
kommittén kanske har försökt att ingjuta
alltför stor optimism. Jag tror inte
att 1958 års skatteutjämningskommitté
kommer att framlägga förslag som innebär
godtagbara lösningar för landets
kommuner.

Utskottet har nu följt skatteutjämningskommitténs
förslag att inte tillstyrka
bifall till motionerna, och vi
motionärer får ge oss till tåls i avvaktan
på förslaget till ändrade grunder. 1
motionerna har vi som ett alternativ
till ändring av 2 § antytt, att man kanske
kunde medgiva kommunerna i Hälsingland
rätt att efter ansökningstidens utgång
den 31 januari i år inkomma med
ansökningar om bidrag för år 1965 samt
att Kungl. Maj:t därvid i varje särskilt
fall skulle pröva, om skäl förelåg att
hänföra någon kommun till högre gränsunderlagsområde.

Utskottet erinrar om att Kungl. Maj :t
har sådan rätt, men prövningen kan
inte nu komma i fråga, eftersom kommunerna
av naturliga skäl inte ansett
det vara lönt att inge ansökan med hänsyn
till gällande gränsunderlagsbestämmelser.
Jag uttalar här den förhoppningen,
att motionerna ändå kan ha givit
1958 års skatteutjämningskommitté
anledning att ta under övervägande de
synpunkter vi anfört samt att kommitténs
förslag i sinom tid verkligen blir
en lösning som kan godtagas.

Bidrag till skattetyngda kommuner m. m.

Herr talman! För dagen avstår jag
därför från att ställa något yrkande.

1 detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Westberg
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion i egentlig mening med
herr Ekström i Iggesund i detta ärende.
Det är ju ett tämligen invecklat tekniskt
problem att göra en uppdelning av landet
i gränsunderlagsområden med avseende
på bidrag till de skattetyngda
kommunerna. Jag tror att jag kan nöja
mig med att säga, att ett studium av de
tabeller som finns redovisade i utlåtandet
ger klart vid handen, att det är
en väsentlig skillnad mellan Hälsingland
och de områden i landet som nu
befinner sig i det 70-procentiga gränsunderlagsområdet.

Det finns också andra områden och
enstaka kommuner, som med precis
samma rätt skulle kunna säga, att de är
lika berättigade som Hälsingland att
hänföras till det högre gränsunderlagsområdet.

Som herr Ekström själv har sagt, ligger
det i Kungl. Maj:ts hand att hänföra
områden eller enstaka kommuner till
ett högre gränsunderlagsområde, om det
visar sig att det finns fog för detta. Jag
tror inte man kan säga att det finns så
starkt fog i detta fall, eftersom varje
sådan indelning — det sades redan när
indelningen gjordes — med nödvändighet
måste bli mer eller mindre schablonmässig.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Gustafsson i Stockholm om att man givetvis
måste tillämpa schabloner. Det
kan ju inte vara rimligt att man skapar
ett sådant system, att man »rycker loss»
kommuner här och där i landet. Men
vad vi ville trycka på i motionen var,

100 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 em.

Fördelningen av beskattningsrätten mellan produktionskommun och huvudkontorskoramun -

att om Hälsingland skulle hänföras till
det övriga Norrland, skulle man få en
sammanhängande enhet. Det hade, som
jag tidigare sade, varit önskvärt att
1958 års skatteutjämningskommitté hade
gjort samma uppdelning av Västernorrlands
län i Ångermanland och Medelpad
som man nu •— vilket vi är glada för
— gjort beträffande Hälsingland och
Gästrikland. Då skulle det ha visat sig
att hälsingekommunerna är i en sämre
ekonomisk situation än medelpadskommunerna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 2

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning,
nr 50, i anledning av väckta motioner
angående pensionerna vid de av staten
övertagna enskilda järnvägarna,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nybyggnad för
Chalmers provningsanstalt, m. m., och
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till ersättning i anledning
av nedläggning av viss tullstation.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Fördelningen av beskattningsrätten mellan
produktionskommun och huvudkontorskommun Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner angående fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun
och huvudkontorskommun.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35
av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson samt 11:47 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om huvudkontorsandelens
storlek vid kommunal
beskattning samt om framläggande
av därav föranledda förslag till
ändring av kommunalskattelagen § 58
i enlighet med motionernas syfte;

dels ock uttala att — i avvaktan på
nämnda utredning och den lagändring
som därav kunde föranledas — huvudkontorsandelen
vid LKAB:s kommunala
beskattning ej finge utgöra mer än 5
procent av sagda aktiebolags i Sverige
skattepliktiga belopp; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202
av herr Hedström m. fl. och 11:250 av
herr Svanberg m. fl.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35
av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson samt 11:47 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202
av herr Hedström m. fl. och II: 250 av
herr Svanberg m. fl.,

samtliga motioner angående fördelningen
av beskattningsrätten mellan
produktionskommun och huvudkontorskommun,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionsoch
huvudkontorskommunerna har aktualiserats
i ett antal motioner. Till det
föreliggande utskottsutlåtandet är att

Nr 19 101

Onsdagen den 22 april 1964 em.
beskattningsrätten mellan produktionskommun och huvudkontors -

Fördelningen av

kommun

säga, att reciten ger en historisk återblick
av intresse. De synpunkter som nu
anföres i utskottets skrivning kan vi
motionärer i stort sett instämma i. Däremot
synes utskottets yrkande inte vara
konsekvent mot bakgrund av vad utskottet
anfört.

Av reciten framgår att redan kommunalskatteberedningen
i sitt betänkande
av år 1942 var så tveksam om huvudkontorsandelens
lämpliga storlek, att
man resonerade om helt borttagande av
denna andel. Detta sades »överensstämma
med beredningens allmänna uppfattning
i fördelningsfrågan». Av intresse
är även att riksdagen så sent som 1963
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
bestämt, att vid beskattning av kraftverksrörelse
huvudkontorsandelen skall
utgöra endast 5 procent mot i propositionen
föreslagna 10 procent.

Vad som särskilt aktualiserat denna
fråga och föranlett motionerna är otvivelaktigt
frågan om LKAB:s kommunala
beskattning. Huvudkontorsandelen
utgjorde där 10 procent fram till omorganisationen
1956.

Vid riksdagsbehandlingen 1956 förelåg
ett uttalande från statsutskottet om
att man »enligt vad utskottet inhämtat
torde kunna räkna med att inom ramen
för nuvarande skattelagstiftning möjligheter
skall föreligga att bestämma huvudkontorsandelen
för det nya LKAB
till allenast 5 procent». Det oaktat har
regeringsrätten i ett utslag av den 5 juni
1963 fastställt huvudkontorsandelen till
7,5 procent.

Den kommunala beskattningens uppgift
är väl uteslutande att finansiera
olika serviceanordningar, som det bedömts
lämpligt att organisera genom
den kommunala samfälligheten. Detta
gör även att kraven på olika serviceåtgärder
står i ett visst förhållande till antalet
invånare. Kostnaderna för undervisning,
sjukvård, bostadsförsörjning,
vägar, vatten och avlopp etc. står i ett
ungefärligt förhållande till antalet in -

vånare. Vissa variationer kan uppvisas,
men i stort gäller sambandet mellan behov
och antal invånare.

Det kan, syns det mig, mot denna
bakgrund inte vara riktigt att 7,5 procent
av LKAB:s i Sverige beskattningsbara
inkomst skall beskattas i huvudkontorskommunen.
Av företagets omkring
7 000 anställda är endast noga
räknat 77 anställda vid huvudkontoret,
i vilket antal också har inräknats personalen
vid kurs- och semestergården
ute i Stockholms skärgård. Följaktligen
är endast omkring 1 procent av företagets
anställda placerade vid huvudkontoret.
Kan det då vara riktigt att huvudkontorsandelen
skall bestämmas till 7,5
procent, d. v. s. sju gånger så mycket?

Det har upplysts att motivet för den
höga huvudkontorsandelen skulle vara
det förhållandet, att LKAB tillsammans
med TGOJ har ett gemensamt försäljningsbolag
förlagt till Stockholm. Detta
resonemang är inte heller hållbart. Försäljningsbolaget
har nämligen endast 31
anställda. Även om man, eftersom LKAB
har den mycket större malmkvantiteten,
räknar med 20 anställda för LKAB:s
räkning, kommer man fortfarande till
slutsatsen att föga över 1 procent av de
anställda tjänstgör i Stockholm.

Ytterligare en synpunkt må i detta
sammanhang anföras. Att antalet anställda
vid LKAB:s huvudkontor är förhållandevis
litet är en följd av att företaget
sökt decentralisera olika arbetsuppgifter,
som i och för sig kunde utföras
vid ett huvudkontor, till de olika
förvaltningarna. Detta har även lett till
att huvudkontoret för detta företag har
mindre antal anställda än vad som är
fallet vid andra jämförbara företag. Då
således åtskilliga huvudkontorsfunktioner
inom LKAB är decentraliserade till
de olika förvaltningarna, är det orimligt
att hela huvudkontorsandelen skall
gå till Stockholms stad.

Utskottets skrivning är som jag redan
erkänt förhållandevis positiv. På s. 8

102 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 em.

Fördelningen av beskattningsrätten mellan produktionskommun och huvudkontorskommun -

anföres som en tolkning av 58 § kommunalskattelagen
: »Fördelningsregeln

i 58 § kommunalskattelagen är avsedd
att förhindra bl. a. orättvisor av denna
art och innebär således att vid fördelningen
särskild hänsyn skall tagas till
sådana omständigheter som att en viss
verksamhet dragit nytta av kommunala
anordningar eller att kommunen åsamkats
särskilda kostnader för verksamheten.
»

Några särskilda kostnader kan Stockholms
stad näppeligen ha vållats av att
LKAB förlagt sitt huvudkontor dit. Inte
heller kan det förhållandet, att företagets
högst avlönade tjänstemän personligen
blir beskattade i Stockholm
vara grund för några särskilda kompensationskrav.

I slutet av sitt yttrande anför utskottet:
»Enligt utskottets mening bör vid
huvudkontorsandelens bestämmande —
därest intresseprincipen skall upprätthållas
i den utsträckning som förutsatts
vid fördelningsregelns tillkomst — restriktivitet
iakttagas när det gäller att gå
utöver den för normalfallen fixerade
femprocentgränsen. Med hänsyn till det
anförda och då den i motionerna aktualiserade
frågan torde kunna lösas i rättstillämpningen
är utskottet inte berett
att medverka till en utredning av den
art motionärerna avser.»

Jag vill understryka detta utskottets
uttalande och uttala den förhoppningen,
att skattemyndigheterna skall observera
och rätta sig efter detta, så att vi
kan se fram emot en nedjustering av
LKAB:s huvudkontorsandel till i första
hand 5 procent. Samtidigt som jag uttalar
denna förhoppning syns det mig
dock som om det hade varit mera konsekvent
och säkrare hade givit resultat,
om riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t givit sin mening till känna.

Av denna anledning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion IT: 47,
i vilken även inrymmes det yrkande
som gjorts i motion 11:250.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Eftersom jag är en av
dem som står bakom de likalydande
motionerna 1:202 och 11:250 samt sedermera
haft tillfälle att deltaga i bevillningsutskottets
behandling av motionerna
och därvid anslutit mig till utskottets
förslag vill jag anföra några
synpunkter.

Motionsparet har sin uppkomst i det
enligt vår mening märkliga förhållandet
som kommit att gälla — herr Larsson
i Hedenäset var nyss inne på detta — i
rättstillämpningen när det gäller fördelningen
mellan produktionskommuner
och huvudkontorskommuner för
LKAB. Eftersom LKAB:s verksamhet i
så stor utsträckning äger rum i Norrbotten
— något som har sin förklaring
i att grundvalen för företaget är de
norrbottniska naturtillgångarna — borde
fördelningen vara en annan. Tillgängliga
siffror rörande de anställdas
fördelning mellan produktions- och huvudkontorskommuner
är ett ytterligare
skiil för motionärernas åsikt, att 5 procents
huvudkontorsandel i detta fall
måste anses riktigare än nu tillämpade
7,5 procent. De anställdas antal är enligt
den senaste verksamhetsberättelsen
för LKAB 6 400 anställda i produktionskonnnunerna
i Norrbotten och 77 vid
huvudkontoret; av de vid huvudkontoret
anställda har cirka 25 procent på
grund av företagets bundenhet till produktionen
under mycket stor del av året
sin verksamhet förlagd till produktionskommunerna.

Under bevillningsutskottets handläggning
av motionerna har — såsom framgår
av reciten —• påpekats att statsutskottet
behandlade frågan i samband
med LKAB:s förstatligande. I sitt utlåtande
nr 155 år 1956 uttalade statsutskottet,
utan att ingå på skattefrågorna,
att enligt vad utskottet inhämtat
man torde kunna räkna med att inom
ramen för nuvarande skattelagstiftning
möjlighet skulle föreligga att bestämma

Onsdagen den 22

Fördelningen av beskattningsrätten mellan

kommun

huvudkontorsandelen för det nya LKAB
till allenast 5 procent.

Sedan bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 36 — helt i linje med den
enligt min mening riktiga praxis som
riksdagen tillämpar — förklarat sig inte
vilja göra något ställningstagande i fråga
om rättstillämpningen, ger utskottet
en positiv skrivning, vilken i mycket
stor utsträckning tar hänsyn till motionärernas
önskemål. Detta tar sig bl. a.
uttryck i uttalandet — låt mig understryka
det — att enligt utskottets mening
»restriktivitet iakttages när det
gäller att gå utöver den för normalfallen
fixerade femprocentsgränsen».

Jag betraktar utskottets skrivning som
så positiv, att jag i nuläget ansett mig
kunna biträda utskottets förslag. Att
som herr Larsson i Hedenäset vilja föra
ut frågan i en — som vi alla vet — lång
och tidsödande utredning synes mig
mot bakgrund av utskottets positiva
skrivning mindre välbetänkt. Fattar
riksdagen beslut i enlighet med utskottets
enhälliga förslag kommer detta att
i praktiken innebära att vi nått vårt
mål.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till det anförda och till den föreliggande
positiva skrivningen få yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 36.

I detta anförande instämde fru Jåderberg
(s).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Efter den senaste ärade
talarens inlägg skulle jag kunna inskränka
mig till att yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan, som också
han gjorde.

Jag vill dock säga att motionerna rönt
ett sådant mottagande hos bevillningsutskottet,
att det enda som saknas för
fullständig tillstyrkan är att utskottet
skulle ha tagit ställning till den del av
motionerna som rör ett enskilt fall —

april 1964 em. Nr 19 103

produktionskommun och huvudkontors något

som utskottet avböjt. Motionärerna
utgår nändigen från att LKAB skulle
beskattas på annat sätt än vad regeringsrätten
beslutat. Det ligger i sakens
natur, herr talman, att ett riksdagsutskott
inte vill göra något sådant. Det
vore inte välbetänkt av utskotten att ge
sig in på sådana ting.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall inte provocera
fram någon längre debatt. Jag vill bara
säga, att såvitt jag kan bedöma har riksdagen
utan vidare rätt att bestämma
hur lagarna i fortsättningen skall tilllämpas.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 35 och II: 47; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Island för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas upplåning för
vatten- och avloppsanläggningar,

nr 20, i anledning av väckt motion om
ett särskilt kreditinstitut för investeringar
i enskilda fritidshem,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en aktiv samhällsplanering av glesbygder,
in. in.,

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet,

nr 23, i anledning av väckt motion

104 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

angående riksdagens behov av service
för utlandskontakter, och

nr 24, i anledning av väckt motion
om livränta till fru Ebba Tranaeus;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad skyldighet för politisk
organisation att offentligt redovisa sin
finansiering,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om enhetliga avgifter för polismyndighets
förvaring av upphittat gods, och
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående traktamentsersättningen till
ledamot av jury i tryckfrihetsmål; samt
andra lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 5

Förbättring av folkpensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.

I följande sex, inom riksdagen väckta
motioner hade yrkanden om förbättring
av folkpensionärernas ställning inom
sjukförsäkringen framställts, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27
i första kammaren av herrar Erik Filip
Petersson och Harry Carlsson samt nr
32 i andra kammaren av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Carlsson i Huskvarna
om förbättring av folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen;

2) de likalydande motionerna nr 223
i första kammaren av herr Virgin in. fl.
och nr 295 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. angående åldringsvården
; samt

3) de likalydande motionerna nr 592

i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 720 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. angående
förtida uttag av folkpension, m. m.

Motionerna under 1) och 3) hadeisin
helhet hänvisats till lagutskott. Motionerna
under 2) hade i vad avsåge ändring
i lagen om allmän försäkring hänvisats
till lagutskott och i övrigt till allmänna
beredningsutskottet. I den mån motionerna
hänvisats till lagutskott hade
de tilldelats andra lagutskottet. Motionerna
under 3) koinme, såvitt de gällde
förtida uttag av folkpension, att behandlas
av utskottet i annat sammanhang.

I motionerna 1:27 och II: 32 hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om snabb utredning
och förslag till innevarande års
riksdag till förbättring av folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen».

I motionerna I: 223 och II: 295 hemställdes,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte antaga i motionerna framlagt
förslag till lag om ändring i 4 kap.
3 § lag om allmän försäkring den 25
maj 1962 (nr 381).

I motionerna I: 592 och II: 720 hemställdes,
såvitt nu var i fråga,

»att begränsningen av ersättningen till
folk- och förtidspensionärerna för sjukhusvård
till 180 dagar upphäves;

att en särbestämmelse införes för
folk- och förtidspensionärer avseende
full ersättning genom försäkringskassorna
för läkar- och medicinkostnader;

att riksdagen till vederbörande utskott
hemställer att utarbeta och för
riksdagen förelägga förslag till lagtext».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:27 och 11:32,

2) motionerna 1:223 och 11:295, såvitt
avsåge ändring i lagen om allmän
försäkring, samt

3) motionerna 1:592 och 11:720, såvitt
avsåge sjukförsäkringsförmånerna,

i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin

Nr 19 105

Onsdagen den 22 april 1964 cm.

Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört, samt

B. att motionerna i samma delar, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Hiibinette
och fröken \Vetterström, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
1: 223 och II: 295, såvitt avsåge
ändring i lagen om allmän försäkring,
ävensom i anledning av motionerna I: 27
och II: 32 samt I: 592 och II: 720, såvitt
avsåge sjukförsäkringsförmånerna, måtte
för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändring i 4
kap. 3 § lagen om allmän försäkring
den 25 maj 1962 (nr 381), av innebörd
att i fråga om folk- och förtidspensionärer
längsta tiden för erhållande av
sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
skulle utsträckas från 180 till
360 dagar, samt

B. att motionerna i samma delar, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I lagen om allmän försäkring
ingår vissa bestämmelser som
samordnar förmånerna från sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen.
Enligt dessa bestämmelser har ålderspensionär
rätt till sjukpenning och
ersättning för sjukhusvård för sammanlagt
högst 180 dagar efter det att han
har fyllt 67 år. Den som åtnjuter hel förtidspension
kan inte få sjukpenning
men har rätt till ersättning för sjukhusvård
under en tid av sammanlagt högst
180 dagar. För den som har hel förtidspension
vid 67 års ålder och då övergår
till att uppbära ålderspension skall

de 180 dagarna räknas gemensamt för
tid då den försäkrade uppburit sjukpension
och ålderspension. Om den försäkrade
förbrukat de 180 dagarna som
förtidspensionär bär han sedan inte rätt
till ytterligare sjukhjälpstid när han blir
ålderspensionär.

Innan lagen om allmän försäkring
trädde i kraft den 1 januari 1963 gällde
att ersättning för sjukhusvård utgick
under 180 dagar och sjukpenning under
90 dagar för varje sjukdom för sig. Visst
medförde bestämmelserna om en enhetlig
sjukhjälpstid förenklingar och administrativa
fördelar, men för folkpensionärerna
kom de att innebära en försämring.
Det vore därför rimligt och
riktigt att utöka de 180 dagarna till 360.

Denna fråga togs upp i riksdagen förra
året, och i år har den framförts i
motioner bl. a. från högerpartiet. Jag
vill gärna vitsorda att utskottet skriver
ytterst positivt. Man hänvisar till 1961
års sjukförsäkringsutredning, som har
att verkställa en översyn av sjukförsäkringen,
och säger att utredningen enligt
sina direktiv bl. a. har att undersöka
fördelarna och nackdelarna av en helt
avgiftsfri sjukhusvård. Vidare säger utskottet
att det »synes erforderligt att
frågorna om folkpensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen omprövas
mot bakgrund av det nya läge som sålunda
kan uppkomma». Det är bara det,
herr talman, att utredningar som vi
alla vet tar lång tid, och vi vet inte om
1961 års sjukförsäkringsutredning anser
sig kunna ge förtursrätt för den fråga
som gäller folkpensionärerna. Eftersom
folkpensionärerna med rätta känner sig
missgynnade, tycker vi att det finns
starka skäl för att riksdagen redan nu
genomför den ändring som vi har föreslagit.
Åren går ju, och även om rättvisa
så småningom kommer till stånd blir
det ändå många som inte kommer att
uppleva den dagen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

4*—Andra kammarens protokoll 19Gb. Nr 19

106 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.
Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det kan ju för all del
låta bra att såsom sker i reservationen
i ett enda penndrag föreslå att sjukhjälpstiden
för folkpensionärerna skall
utökas från 180 till 360 dagar. Den som
besvärar sig med att läsa reservationen
upptäcker emellertid lätt, att reservationen
innehåller en mycket stor svaghet.
Ett bifall till reservationen innebär
nämligen inte någon som helst utökning
av sjukhjälpstiden för de pensionärer,
som utförsäkrats enligt de begränsade
bestämmelserna. Med andra
ord: den pensionär som redan erhållit
sjukhjälp under 180 dagar skulle icke få
någon ytterligare sjukhjälp.

Troligen har reservanterna och motionärerna
bemödat sig om att komma
till rätta med denna svaghet men tvingats
nöja sig med att föreslå att denna
ingalunda oväsentliga detalj överlämnas
till utredning. I reservationen anförs
nämligen att den nya lagstiftningen —
d. v. s. den lagstiftning som reservanterna
föreslår — »torde icke utan närmare
utredning kunna ges tillämpning
för den som vid lagstiftningens ikraftträdande
är utförsäkrad. Det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att efter utredning
framlägga förslag i detta hänseende».

Att en utökning av sjukhjälpstiden till
360 dagar icke skall gälla för de pensionärer,
som redan erhållit sjukhjälp i
180 dagar, är till yttermera visso inskrivet
i övergångsbestämmelserna.

Jag har det bestämda intrycket, att
ett bifall till reservationen skulle göra
ont värre. Uppspaltning i kategorier är
inte populära åtgärder bland våra folkpensionärer.

Förutom högermotionen, på vilken
reservationen bygger, har utskottet även
haft att behandla ett par andra motionsyrkanden,
som också de berör folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen.

I en motion från kommunisthåll, i
denna kammare undertecknad av herr

Hagberg m. fl., föreslås obegränsad sjukhjälpstid
för folkpensionärer och full
ersättning från sjukförsäkringen för läkar-
och medicinkostnader.

I en annan motion, i denna kammare
undertecknad av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Carlsson i Huskvarna,
yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall hemställa om en snabb utredning
om förbättring av folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen.

1961 års sjukförsäkringsutredning har
som bekant att göra en översyn av sjukförsäkringen
och de förmåner som är
sammankopplade med denna. Bl. a. skall
utredningen enligt sina direktiv undersöka
fördelarna och nackdelarna med
en helt avgiftsfri sjukhusvård. Utredningen
skall också undersöka frågan
om hur läkemedelsförmånerna bör utformas.
Det ligger dessutom inom ramen
för utredningens uppdrag att ta
upp problem som aktualiseras under
utredningens gång.

Utskottsmajoriteten är väl medveten
om att frågan om pensionärernas ställning
i sjukförsäkringen och utformningen
av deras sjukhjälpsförmåner är
betydelsefull för folkpensionärerna. Vi
anser alt detta frågekomplex bör behandlas
i samband med den allmänna
översyn av sjukförsäkringen som redan
pågår. Särskilt frågan om fri sjukhusvård
kan komma att ställa de nu aktualiserade
spörsmålen i en helt ny belysning.

Utskottet har föreslagit att motionerna
överlämnas till utredningen att beaktas
av denna. Eftersom även reservanterna
måste hänskjuta en betydelsefull
del av sitt förslag till utredning, förefaller
det mig som om det hade varit
mest realistiskt av reservanterna att förena
sig med utredningsmajoriteten i
dess förslag.

Jag vill till sist endast uttala det önskemålet,
att sjukförsäkringsutredningen
måtte behandla här föreliggande frågor
med all den skyndsamhet som är möjlig -

Nr 19

107

Onsdagen den 22 april 1904 cm.

Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

Med delta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till vad andra lagutskottet
hemställt.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets talesman
anmärker på att det förslag som framläggs
i reservationen inte utan närmare
utredning kan tillämpas på dem som redan
är utförsäkrade. Men det är väl inte
så ovanligt, herr Anderson i Sundsvall,
när det gäller en komplicerad fråga
att man inte med en gång presenterar
en lagtext. Jag anser att herr Anderson
inte har anledning att komma med
anmärkning mot det sätt på vilket reservationen
utformats.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ville i mitt anförande
bl. a. peka på just den omständigheten,
att det inte är en särskilt enkel sak
att utforma här ifrågavarande bestämmelser.
Detta har även reservanterna
medgivit genom att i en väsentlig del av
sitt förslag begära utredning.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Som redan framhållits
av utskottets ordförande har vi i motion
nr 720 i denna kammare rest två
särskilda frågor, som hänskjutits till
behandling av andra lagutskottet och
som kammaren har att ta ställning till
i detta sammanhang.

Den ena av dessa båda frågor gäller
ett upphävande av den nuvarande begränsningen
till 180 dagar av ersättningstiden
för sjukhusvård beträffande
folkpensionärer och förtidspensionärer.
Den andra frågan gäller en begäran att
genom en särbestämmelse tillerkänna
folk- och förtidspensionärer full ersättning
för läkar- och medicinkostnader.

När detta förslag ställdes i fjol avvisades
det av utskottet och av riksdagen.

linligt vår mening bör sjukhusvården
vara fri. Särskilt viktig är en sådan bestämmelse
för gamla och för långvarigt
sjuka. Med ålderdomen följer ofta långvariga
sjukdomar, såsom hjärt- och
kärlsjukdomar, astma, invalidiserande
sjukdomar, tuberkulos o. s. v. Det är
inte få fall där den nuvarande ersättningstiden
om 180 dagar är helt otillräcklig.
Har vederbörande vid sidan
om sjukvårdskostnaderna utgifter i form
av hyra för bostad, underhållsplikt och
annat blir situationen mycket svår.
Förtidspensionärer, som ju har en lägre
ersättning än övriga, drabbas hårdast
av begränsningsregeln.

I verkligheten lär knappast en förändring
på dessa punkter reellt sett
betyda någon ökad belastning för det
allmänna. Om nämligen ersättning inte
utgår från försäkringen, blir det kanske
nödvändigt för socialvården att gripa in
i en mängd fall där svårigheter uppstår.
Detta har lett till att kommuner
fått vidta särskilda åtgärder. Norrbottens
läns landsting har sålunda beslutat
att ge fri medicin åt alla folkpensionärer
och förtidspensionärer.

Problemet måste alltså lösas. Det verkar
efter hand att ha blivit ett så svårt
problem, att man ansett sig tvungen
att lösa detsamma bakom riksdagens
rygg. Men det blir naturligtvis inte en
bra lösning utan en ganska ofördelaktig
sådan, sett ur bl. a. skattesynpunkt.

Nu bär, som framgår av utlåtandet,
utskottet bättrat sig jämfört med i fjol.
Utskottet vill ha hela frågan utredd,
och det är enligt min och mina kamraters
mening inget orimligt krav. Jag
har av utskottsutlåtandet kunnat utläsa,
att utskottet utgår ifrån att en utredning
kommer att aktualisera viktiga
förändringar inom sjukförsäkringen —
och förändringar i den riktning som
rekommenderats av oss. Även om utskottet
förklarar att utredningen skall
ske förutsättningslöst, kan jag inte tänka
mig att denna utredning genomförs
utan att resultera i positiva förslag.

108 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

Högerreservationen har brutit ut en
del av problemet. Den kategoriklyvning
som föreslås av högerpartiet skulle såsom
herr Anderson i Sundsvall redan
har påpekat innebära nackdelar för
många. Detta gör att även om jag kan
sympatisera med själva tanken att forcera
fram en lösning, anser jag det
knappast riktigt att göra det så som högerreservationen
föreslår med hänsyn
till att sådana viktiga saker som frågan
om den fria medicinen och den fria
läkarvården icke tas upp där. Jag vill
för min del inte minska betydelsen av
utskottets i jämförelse med tidigare år
ändrade ställningstagande och ämnar
därför inte ställa något annat yrkande
än utskottets.

Jag kanske får understryka vad utskottets
ordförande sade som avslutning
på sitt anförande, nämligen att det är
nödvändigt att man kommer fram till
ett snabbt avgörande i denna fråga.
Det är en brännande fråga för många
gamla och sjuka människor, och den
är verkligen mer än mogen för en lösning.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag är en av dem som
står bakom motion nr 32 i denna kammare.
Även om utskottets förslag inte
innebär ett tillstyrkande av motionen
i dess helhet, kan jag ändå konstatera
att frågan nu har fallit ett bra stycke
framåt. Jag skulle tro att den väg utskottet
har föreslagit är en farbar väg
för att inom rimlig tid få folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen
omprövad och förbättrad.

Vilket resultat som skall uppnås kommer
givetvis som här redan har sagts
att bli beroende av vad 1961 års sjukvårdsutredning
kommer fram till vid
sin behandling av frågan. Jag skulle
vilja uttrycka det önskemålet, att denna
utredning tar upp frågan till behandling
inom den närmaste tiden.

I övrigt är allt redan sagt som bör

sägas när det gäller denna frågas allvar
och vikt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hubinette och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157 ja och
30 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 6

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 342,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kam -

Nr 19

109

Onsdagen den 22 april 1964 em.

maren i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av
tjugu ledamöter, tio från vardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, angående studiesocialt stöd till
studerande ungdom, än även de ytterligare
framställningar, som av Kungl.
Maj:t eller i enskilda motioner gjorts
eller kunde komma att göras i detta
ämne eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

Ett protokollsutdrag i ärendet justerades
och avsändes till första kammaren.

§ 7

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Södertälje (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig att hemställa
att kammaren måtte besluta att
utse tio suppleanter i det särskilda utskottet.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8

På hemställan av herr andre vice
talmannen, som förklarade sig hava om
tiden för valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid
plenum fredagen den 24 innevarande
april företaga val av ledamöter och
suppleanter i det särskilda utskottet.

§ 9

Ändring i semesterlagen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 maj
1963 (nr 114) om semester, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Ändring i semesterlagen, m. m

Genom en den 21 februari 1964 dagtecknad
proposition, nr 58, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
17 maj 1963 (nr 114) om semester och

2) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås sådana ändringar
i semesterlagen att semester inte
skall behöva sammanfalla med sjukdomstid
eller tid för annan s. k. semesterkvalificerande
frånvaro såsom
exempelvis repetitionsövning. En arbetstagare,
som är sjuk eller inkallad
till repetitionsövning under semestern,
skall sålunda efter framställning hos arbetsgivaren
äga rätt att få sjukdomseller
inkallelseperioden räknad bort
från semestern. Sjukdom skall, om arbetsgivaren
så påfordrar, av arbetstagaren
styrkas med läkarintyg eller uppgift
från allmän försäkringskassa. Semester,
som återstår efter frånräkning,
får förläggas till särskild period. Denna
skall vara sammanhängande, om arbetstagaren
inte medger annat.

Propositionen innehåller även förslag
om sättet för beräkning av semesterlön
i vissa fall vid långtidssjukdom.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion 1)

nr 48 i andra kammaren av herrar
Bengtsson i Landskrona och Svenning
angående beräkningen av semesterlön
och semesterersättning i vissa
fall;

Ilo Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ändring i semesterlagen, m. m.

B. i anledning av propositionen väckta
motioner

2) de likalydande motionerna nr 665
i första kammaren av herrar Augustsson
och Helge Karlsson, samt nr 810
i andra kammaren av herr Bengtsson
i Landskrona in. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna nr 673
i första kammaren av herr Wallmark
m. fl. och nr 818 i andra kammaren av
herr Fälldin m. fl.

I motionerna I: 673 och II: 818 hade
hemställts, »1) att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 58 måtte
besluta att utbytesrätt av semesterledighet
till följd av sjukdom ej skall avse
de tre första dagarna av en sjukperiod,
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:673 och 11:818, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 58, i motsvarande
del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:665 och 11:810, måtte bifalla
propositionen i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av utskottets hemställan under A och
B;

D. att motionen II: 48 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av lierr
Hubinette, som ansett att utskottet under
A. bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:673 och 11:818 måtte med
avslag å förevarande proposition, nr 58,
såvitt gällde 10 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen den 17 maj 1963
(nr 114) om semester, för sin del antaga
paragrafen i den i reservationen
angivna lydelsen, innebärande att utbytesrätt
av semesterledighet till följd av
sjukdom ej skulle avse de tre första dagarna
av varje sjukperiod;

2) att samma motioner, i den mån

de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanten under 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Vår gällande semesterlag
är bara ett år gammal, knappast ens
det, eftersom den är daterad den 17
maj 1963. Redan när denna lag tillkom
diskuterades konstellationen sjukdom
under semester. Den kommitté som
hade sysslat med vår gällande semesterlagstiftning
menade att man inte kunde
i lag detaljreglera för alla tänkbara
fall. Man finge, ansåg kommittén, räkna
med parternas eget förnuft och förmåga
att komma överens. Departementschefen
var helt med på detta, flertalet remissorgan
likaså ävensom andra lagutskottet
i sitt utlåtande för ett år sedan.
Men ändå är man färdig att redan nu
föreslå ändring av den endast årsgamla
lagen, i trots av att man kunnat konstatera
en mycket liberal och smidig
praxis i fråga om behandlingen av
sjukdomsfall som inträffat under semestertid.

Det förslag som nu föreligger i ärendet
innebär alltså bl. a. att var och en
som med stöd av läkarintyg, svenskt
eller utländskt, kan åberopa sjukdom
under semester — om det så är blott för
en enda dag — skall äga rätt till motsvarande
ny semesterledighet.

Under den remissbehandling som
detta ändringsförslag också varit underkastat
bar det riktats en mycket
stark kritik särskilt mot att även enstaka
sjukdagar skulle vara utbytesgilla.
Bland kritikerna finns sådana institutioner
som statens avtalsnämnd, Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges
redareförening, RLF, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet,
vilken senare organisation framhållit
det orimliga i att även några enstaka
sjukdagar skulle vara utbytesgilla se -

Nr 19 111

Onsdagen den 22

dan vi fått den fjärde semesterveckan,
som av statsmakterna inte ansetts behövlig
av rekreationsskäl.

Det är ju alldeles klart att den, som
drabbas av sjukdom under sin semester,
har otur och att det finns alla skäl
för att i möjligaste mån försöka gottgöra
honom därför. Men jag frågar: Är
det verkligen rätt att i en lagstiftning
trygga medborgarna mot varje sådan
otur, i synnerhet om den är av mycket
kort varaktighet, t. ex. ett par dagars
sommarförkylning eller någon dags
magknip under semestervistelse på en
badort vid Medelhavet? Kan man inte
tänka sig att en sådan banalitet lämnas
utanför lagstiftningen? Ett slikt obetydligt
inkräktande på en så pass lång semestertid
som fyra veckor borde man
väl ändå kunna lämna till parterna på
arbetsmarknaden att handsaks med efter
eget sunt förnuft och omdöme —
vilket departementschefen själv och
många med honom ansåg för så kort tid
sedan som förra året.

Herr talman! Av dessa skäl yrkar jag
bifall till den reservation av herr Hiibinette
som är knuten till andra lagutskottets
utlåtande nr 36 och som innebär
att utbytesrätt av semesterledighet
till följd av sjukdom ej skall avse de
tre första dagarna av varje sjukperiod.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby, Eliasson i Moholm, Nordgren,
Dar lin, Stiemstedt och Wachtmeister
(samtliga h).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Till en del utgör den
proposition, som ligger till grund för
andra lagutskottets utlåtande nr 36, en
effektuering av en beställning som riksdagen
gjorde i fjol, då riksdagen beslöt
tillstyrka att repetionsövning som inträffar
under semester inte skall räknas
som semestertid. Utöver denna effektuering
har Kungl. Maj:t — såsom den föregående
talaren framhöll — utvidgat
saken och i propositionen tagit med
förslag om att även kortvarig sjukdoms -

april 1964 em.

Ändring i seraesterlagen, m. m tid

eller annan s. k. semesterkvalificerande
frånvarotid, soin inträffar under
semestertid, inte skall behöva räknas
som semester.

Man kan självfallet ifrågasätta om
det var nödvändigt att Kungl. Maj:t på
sätt som skett utvidgat riksdagens beställning.
Jag kan också förstå den betänksamhet
hos näringslivets folk, som
framgår bl. a. av remissyttrandena. Man
misstänker att det kan uppstå krångel
och besvärligheter, om semesterfirarnaarbetstagarna,
när de kommer tillbaka
från semestern, gör anspråk på att få
ny semestertid för en eller annan dag,
då sjukdom inträffat.

Inom andra lagutskottet har vi mycket
noga övervägt dessa spörsmål vid
behandlingen av propositionen. Såsom
framgår av utlåtandet, har vi ändå ansett,
att man inte skall överdriva svårigheterna.
Det är ju i författningen inskrivet,
att arbetsgivaren har rätt att
kräva, att sjukdomstiden styrkes med
läkarintyg. Vi vågar tro, att arbetstagarna
för en eller annan sjukdomsdag,
som inträffat under semestern, inte vill
underkasta sig det besvär som i våra
dagar är förenat med att skaffa läkarintyg.
Dessutom föreligger den omständigheten,
att de inte heller, vare sig i
form av lön eller ersättning från sjukkassa,
kan få ekonomisk gottgörelse för
ytterligare semesterdagar, såvitt inte särskilda
avtalsbestämmelser gör det möjligt Vi

menar att man inte skall överdriva
svårigheterna. Lika väl som vi i fjol
hyste förhoppning om att arbetsmarknadens
parter på ett smidigt sätt skulle
komma till rätta med dessa besvärligheter,
vågar andra lagutskottets majoritet
även nu hysa den förhoppningen att
parterna, inte minst arbetstagarparten,
skall behandla dessa frågor med det
mått av vett, sans och gott omdöme som
är önskvärt för att inte onödig irritation
skall behöva uppstå.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

112 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ändring i semesterlagen, m. m.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det är riktigt att det inte
föreligger någon som helst meningsskiljaktighet
i fråga om repetitionsövningars
inverkan på semester. Jag ger också utskottets
ärade ordförande rätt i att det
inte föreligger någon meningsskiljaktighet
om sjukdom som sådan. Det är bara
den där kortvariga sjukdomen reservanten
har opponerat emot — och jag
har stött denna hans reservation.

Herr Anderson i Sundsvall yttrade
också att man kan ifrågasätta om det
var riktigt att utvidga riksdagens beställning
på sätt som skett. Jag kan förstå
hans tveksamhet därvidlag, ty såvitt
jag vet har man från arbetstagarpartens
sida inte uttalat något som helst önskemål
i denna angelägenhet. Vidare hävdar
herr Anderson att det relativa besvär,
som det innebär att skaffa sjukintyg’
skulle medföra att arbetstagarna sannolikt
inte bryr sig om att kräva förlängd
semester efter en eller ett par dagars
sjukdom. Om detta är fallet — vilket det
förmodligen är — så är det väl också
ett bevis för hur onödigt det är att lagstifta
i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
von Sydow begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 36, röstar

Jä)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hubinette.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr von Sydow begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 29
nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckt motion
angående föreskrifter om gonorrétest
på blivande mödrar,

nr 38, i anledning av väckt motion
om ränta å arbetsgivaravgift inom ATP,
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m., och

nr 40, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionsavgiften;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om dels upphävande av bestämmelserna
om minimimått på torsk, dels ock
minimimåtten på fisk,

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående förarbevis vid passagerarbefordran
med motorbåt,

nr 24, i anledning av väckt motion
om djurägares ersättningsskyldighet,
och

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

113

Statligt

nr 25, i anledning av väckta motioner
om förenkling av fastighetsböckerna.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående statligt
stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utlåtande, därför
att jag vill gärna fästa uppmärksamheten
vid att ökade anslag till jordfonden
bör kombineras med ökade personalresurser
i lantbruksnämnderna. Departementschefen
har ju behandlat lantbruksstyrelsens
anslagskrav synnerligen välvilligt
vad beträffar anslagen till jordfonden.
Han har faktiskt äskat mera
pengar under detta budgetår än lantbruksstyrelsen
har begärt. Däremot har
departementschefen ställt sig avvisande
till en begärd ökning med 500 000 kronor
till personalförstärkning.

När utskottet har avstyrkt ett motionsyrkande
på den punkten, alltså
beträffande nämnda anslagshöjning med
500 000 kronor, så har utskottet till stöd
för sitt ställningstagande åberopat, att
lantbruksstyrelsen under förra budgetåret
överskred sitt avlöningsanslag med
inte mindre än 446 000 kronor och att
departementschefen nu har uppräknat
detta anslag med den summan. Det är
tillfredsställande att han gjort det.

För egen del har jag, när jag biträtt
utskottets avslagsyrkande, utgått ifrån
att departementschefen, om det under

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

det kommande året skulle uppstå behov
av nya överskridanden, är lika viilvillig
då som han har varit under förra året.

Nu förhåller det sig ju så, att man
naturligtvis inte i ett utskottsutlåtande
gärna kan uppmana till överskridanden
och inte heller kan beställa sådana. Jag
har därför valt att genom eu blank reservation
fästa uppmärksamheten vid
saken och hemställa till departementschefen
om en välvillig behandling, om
nya överskridanden skulle behövas.

Utbudet av fastigheter till lantbruksnämnderna
har nämligen varit mycket
stort under senare år och ökat i mycket
snabb takt. Eu aktiv inköpspolitik är
nödvändig, om man skall kunna omhänderta
all den mark, som utbjuds till
försäljning, och sedan få till stånd bärkraftiga
enheter av den. För att kunna
fullfölja denna uppgift är det tydligen
nödvändigt med en förstärkning av personalresurserna
i lantbruksnämnderna.
Att man inte har tillräckligt med personal
har blivit en flaskhals. Lantbruksnämnderna
har, enligt de uppgifter jag
har fått, ökat sin inköpsverksamhet
mycket kraftigt under det senaste året,
och man förutser att en lika kraftig ökning
kommer att ske framöver. Det gäller
inte bara att inköpa fastigheterna
utan också att kunna sälja dem. Försäljning
av en fastighet kräver betydligt
mer tid än ett inköp gör. Man skall planera
en ny fastighet, man skall förhandla
om priset, och många gånger får man
försöka övertyga vederbörande om att
det är riktigt att han köper ytterligare
en egendom. Säljaren är det däremot i
regel lättare att komma överens med.
Han är beredd att sälja, och den affären
kan i regel genomföras snabbt.

Bristen på personalresurser avspeglar
sig inte minst i det förhållandet att
de av lantbruksnämnderna ägda fastigheterna
vid 1963 års ingång uppgick till
2 005 men vid årets utgång till 2 514.
Innehavet hade alltså under 1963 ökat
med något över 500 fastigheter. Samma
tendens gör sig emellertid också gäl -

114 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

lande när det är fråga om inköp av de
fastigheter som hemjudes till försäljning.
Antalet hembjudna fastigheter,
som inte kunde köpas därför att lantbruksnämnderna
hade för knappa personalresurser,
var vid 1963 års början
746. Under året ökade antalet sådana
fastigheter och uppgick vid årets slut
till 1 193. Lägger man samman dels det
ökade innehavet av fastigheter som man
inte hunnit sälja, dels de hembjudna
fastigheter som man inte hunnit köpa,
blir antalet ungefär 1 000. Denna ökning
beror enligt lantbruksnämnderna på att
de saknar personal för att kunna göra
dessa affärer.

Den relativt kraftiga ökning av jordfonden
som departementschefen föreslår
borde därför ha kombinerats med
en förstärkning av personalresurserna.
Det hade kanske varit bättre om anslaget
till jordfonden hade minskats med
låt mig säga en halv miljon eller en
miljon kronor och personalresurserna
i stället hade förstärkts med motsvarande
belopp. Så har emellertid inte
skett, och jag hoppas därför att statsrådet
ställer sig välvillig om lantbruksnämnderna
skulle ånyo begära överskridanden
av sitt avlöningsanslag.

Eftersläpningen beträffande inköpsmöjligheterna
medför en fördröjning av
bildandet av bärkraftiga enheter. Detta
kan i sin tur innebära att unga människor,
som vill satsa på jordbruk, drives
bort just därför att tillräckligt stora
gårdar inte blir tillgängliga för dem i
rätt tid. Om lantbruksnämndernas inköp
fördröjes och det blir en ständigt
ökande kvot av fastigheter som lantbruksnämnderna
sålunda inte hinner att
köpa, löper man risken att försäljning
kommer att ske till någon annan än
lantbruksnämnden. En sådan egendom
kanske då säljes till eu person utanför
jordbrukets krets, låt oss säga till en
person som vill köpa fastigheten därför
att där finns privata jaktmarker, ett gott
fiskevatten etc. Om detta inträffar kan
en sådan fastighet för lång tid framöver

vara undandragen rationaliseringsarbetet
inom jordbruket.

Jag har, herr talman, endast velat
påtala behovet av ökade resurser på
personalsidan, så att lantbruksnämnderna
snabbt och effektivt kan bedriva sin
verksamhet på detta område. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Frågan om jordbrukets
ställning i vårt land och dess möjligheter
att framgent fungera som livsmedelsproducent
i den utsträckning
som behövs för folkförsörjningen är
inte bara ett problem för dem som har
sin utkomst inom jordbruket. Det är
lika visst ett problem för samtliga medborgare
här i landet, och det kan framför
allt komma att bli ett stort problem
för konsumenterna, d. v. s. för oss
alla — det är jag angelägen understryka.
Vi är ju alla konsumenter. Den
framtida livsmedelsproduktionen måste
göras sådan att vårt behov av livsmedel
kan tillfredsställas.

Det äger ju rum en kraftig folkökning,
och man har beräknat att omkring
år 1970 kommer det att finnas cirka
8,3 miljoner människor här i landet.
Denna folkökning är ingen unik företeelse
för Sverige, överallt i Europa
och den övriga världen pågår en enorm
folkökning. Detta i förening med den
omfattande nedläggningen av jordbruk
i vårt land — cirka 5 000 jordbruk
årligen — gör att man blir bekymrad
inför den framtida livsmedelsförsörjningen.
Skulle det av en eller annan
orsak inträffa avspärrningsförhållanden,
skulle sannolikt redan nu läget på livsmedelsförsörjningens
område vara
ganska prekärt.

Enligt en av professor Artur Hansson
på Viad gjord beräkning kommer det
om endast tre, fyra år att finnas ett
underskott på kor, och därigenom uppstår
en brist på balans mellan produk -

Onsdagen den 22 april 190-1 em.

Nr 19 115

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

tion och konsumtion. Det behövs ju en
tillräckligt stor kostam för att vi skall
få kalvar för köttproduktionen. I detta
avseende kan inte margarinindustrien
ersätta kostammen. Denna utveckling
mot en minskad kostam är inte heller
något som utmärker endast vårt land,
utan den kännetecknar lika mycket ett
sådant utpräglat jordbruksland som
Danmark. Det kommer sålunda att råda
en markant brist på kött både i .Sverige
och Danmark om endast några år.

När riksdagen går att medverka till
utformningen av det .svenska jordbruket,
är det högst angeläget att man
ser till att jordbruket får förutsättningar
för den livsmedelsproduktion som är
nödvändig ur konsumenternas synpunkt.
Jag tror inte att vi behöver påskynda
nedläggandet av jordbruksmark; snarare
är det motiverat med en fortsatt
brukning av de arealer som alltjämt
finns kvar.

Strukturrationaliseringen är odiskutabelt
ett viktigt led i utformningen av
det framtida jordbruket och skogsbruket.
Det äskande om förstärkning av
jordfonden med ytterligare 35 miljoner
kronor, vilket göres i jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande, är enbart
att notera med tacksamhet. Det gäller
att ge lantbruksnämnderna möjligheter
att köpa de gårdar som är till salu
för att ha dem liksom i en jordbank
till att lägga samman eller byta med
andra och därigenom så småningom
åstadkomma en vettig struktur inom
jordbruket och skogsbruket.

Det är gott och väl med denna förstärkning
av jordfonden. Jag tror dock
inte att denna åtgärd gör det möjligt
för lantbruksnämnderna att i önskvärd
takt fullfölja sina uppgifter. På deras
bord ligger i dag många försenade ärenden
som alltjämt får vänta på sin lösning
på grund av personalbrist, såsom
också herr Hansson i Skegrie har
nämnt. En förstärkning med sakkunnig
personal i och för effektivisering av
lantbruksorganisationen är en nödvän -

dig åtgärd som rent av bör komma i
första hand.

I debatten om den framtida strukturrationaliseringen
av det svenska
jordbruket är det, herr talman, ett par
frågor jag särskilt vill beröra. De olika
värderingsnormer som tillämpas av å
ena sidan lantbruksnämnderna och å
andra sidan domänverket, eller rättare
sagt de olika kapitaliseringsfaktorer som
tillämpas av dessa två statens organ och
som ger till resultat att de kommer
fram till olika värden, är ett irritationsmoment
som vi snarast måste komma
till rätta med. Ständigt hör man
jordbrukare som skall sälja sin fastighet
säga: »Jag skall försöka sälja till
staten, ty den kan betala bra mycket
högre pris än någon annan.» Bara detta
utgör ett hinder för eu sund rationalisering.
Härmed har jag inte sagt
att domänverket överbetalar; jag vill
bara framhålla den felaktiga värderingsgrund
som en av dessa parter tillämpar.

Den andra frågan gäller domänverkets
markköp. Jag har ingen anledning,
herr talman, att börja en ny debatt
i detta ämne. Vi har ju helt nyligen
ganska ingående i denna kammare diskuterat
dessa problem i samband med
ett interpellationssvar. Även om jag
skulle ha haft vissa synpunkter att
framföra vill jag inte fortsätta en sådan
debatt, dels med anledning av de
utredningar som pågår, dels på grund
av utskottets skrivning i berörda avseende,
som jag — i varje fall för dagen
— vill tolka som relativt positiv.
Jag vill nöja mig med att uttrycka den
förhoppningen att detta måtte leda till
att, i händelse fastigheter i framtiden
är till salu som lantbruksnämnderna
anser sig behöva ha såsom rationaliseringsobjekt
— antingen just då eller senare
— eller sådana som betraktas som
bärkraftiga en- eller tvåfamiljsgårdar,
domänverket framdeles inte skall kunna
göra anspråk på att få köpa sådana
fastigheter. Dessa gårdar behövs bättre

116 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

i det lovliga syftet att skapa en riktig
jordarrondering, med bonden som ägare
och brukare av den svenska jorden
och skogen.

Med detta, herr talman, yrkar jag
bifall till jordbruksutskottets förslag i
sin helhet.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I det utskottsutlåtande
som här föreligger har jordbruksutskottet
också haft att behandla ett
par motioner, i vilka vi motionärer
påyrkat sådana ändrade regler för tilllämpningen
av 11 § rationaliserings kungörelsen

att densamma på initiativ
av länsarbetsnämnd kan utnyttjas för
begränsad upprustning av ekonomibyggnad
på småbruk, där ägaren av
länsarbetsnämnden icke anses lämplig
för omskolning på grund av ålder
eller annan orsak.

Med den takt, varmed strukturrationaliseringen
inom jordbruket pågår,
upphör varje dag ett betydande antal
småbruk att vara självständigt drivna
enheter. Brukarna av sådana fastigheter
söker sig ofta över till andra yrken
och sysselsättningar. Men det finns
inom denna grupp också ett stort antal
jordbrukare som kommit till den ålder
att de icke gärna kan ge sig ut på någon
ny arbetsmarknad eller omskolas
för annan verksamhet. Dessa brukare
har i regel inget annat val än att stanna
kvar på sina ofullständiga jordbruk,
och eftersom dessa jordbruk i många
fall icke hänföres till bestående jordbruk,
är ägaren som regel också utestängd
från möjligheten att erhålla bidrag
och lån när det gäller upprustning
av byggnader o. d.

I motionerna nr 237 i första kammaren
och nr 280 i denna kammare har
vi framhållit de problem som dessa
människor ställs inför, och vi har föreslagit
sådana ändringar av gällande
bestämmelser att ägare till och brukare
av dessa såsom icke bestående betraktade
jordbruk, vilka på grund av ål -

der eller annan orsak inte kan omflyttas
eller omskolas, icke skall vara utestängda
från möjligheten att erhålla
visst stöd till upprustning av ekonomibyggnader
och viss yttre rationalisering.

Tankegångarna bakom dessa motioner
innebär inte något försök att riva upp
den pågående rationaliseringen inom
svenskt jordbruk, utan motionerna syftar
endast till en humanare behandling
av de kategorier småbrukare som med
hänsyn till sin ålder inte gärna kan inpassas
i arbetsmarknaden och inte heller
placeras i en ny miljö. Problemet
skulle alltså klart avgränsas till att gälla
endast denna kategori av icke bestående
jordbruk, och stödet skulle närmast
vara att betrakta som en hjälp till
självpensionering.

I motionerna har också framhållits
att den arbetsmarknadsmässiga prövningen
av frågor som rör dylikt stöd
skulle bland annat ske genom länsarbetsnämnderna
och anslutas till arbetsmarknadsorganens
planeringsverksamhet.
Vi anser också att en sådan åtgärd
icke bör utgöra något hinder för
strukturrationaliseringen, om enstaka
gårdar under en övergångstid får brukas
av sin nuvarande ägare och först
efter den nuvarande generationens frånfälle
inlemmas i angränsande större
jordbruksföretag.

Bland de remissinstanser som har
yttrat sig över motionerna vill jag också
hänvisa till lantbruksstyrelsen, som
i sitt yttrande helt och hållet har instämt
i motionernas yrkanden.

Jordbruksutskottet har emellertid avstyrkt
dessa motioner med hänvisning
till bl. a. att det redan nu torde föreligga
möjligheter för lantbruksnämnderna
att i vissa fall av denna art lämna
byggnadsstöd. Jag har dock en alldeles
bestämd känsla av att lantbruksnämnderna
är mycket restriktiva på
detta område.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört om dessa motioner skulle jag en -

Onsdagen den 22 april 19G4 em.

Nr 19 117

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

dast vilja uttala den förhoppningen att
lantbruksnämnderna vid prövningen av
sådana fall som åsyftas i motionerna
ville tillämpa dessa bestämmelser något
mera generöst än vad som nu sker.

Jag har därför, herr talman, inte något
yrkande.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Även jag har till detta
utlåtande fogat en blank reservation,
och jag begärde ordet för att något
motivera denna.

Det torde inte råda några delade meningar
om att en fortsatt rationalisering
av jordbruket är en nödvändig förutsättning
för dettas framtida bestånd
som en fri och självständig näringsgren
och att staten härtill bör lämna sitt stöd
i form av hjälp till självhjälp — detta
icke minst med hänsyn till den stora
eftersläpning som uppstått på detta område.
Det är inte min mening att ta upp
någon debatt om orsaken till eftersläpningen
— som främst gäller jordbrukets
byggnadsbestånd — men den torde närmast
vara att finna i den bristande lönsamheten,
som ej medgivit företagsmässiga
avskrivningar och nyinvesteringar,
vilket i sin tur har minskat möjligheterna
till en successivt genomförd rationalisering.
Man har därför fått nöta
på det gamla byggnadsbeståndet så
långt det gått, även om rationella metoder
inte varit möjliga i dessa byggnader.

De krångliga jordlagarna har enligt
min mening även varit ett hinder för
jordbrukarnas egna initiativ till att successivt
utvidga sina arealer och därigenom
göra sina jordbruk mera bärkraftiga.

Även om vi således i princip är eniga
om att en rationalisering av jordbruket
är nödvändig och att staten härtill bör
lämna sitt kraftiga stöd, vill jag uttrycka
vissa betänkligheter mot de metoder
som nu tillämpas inom den s. k. koncentrerade
rationaliseringsverksamhe -

ten i Norrland, särskilt med hänsyn till
de stora kostnaderna i förhållande till
de utvunna resultaten. Jag tänker då
främst på de höga administrations- och
planeringskostnaderna.

Som framgår av uppgifter i propositionen
har intill den 1 oktober 1903 52
rationaliseringsobjekt, innehållande 215
brukningsdelar, godkänts av Kungl.
Maj:t. Därav har 108 erhållit tillskottsjord
varvid arealen åker ökat i medeltal
från 13 till 22 hektar och arealen
skog från 67 till 99 hektar. Härtill har
tilldelats statsbidrag med 7 296 000 kronor,
vilket blir i medeltal 34 000 kronor
per brukningsenhet. Men av dessa medel
har inte mindre än 1 702 000 kronor
avdelats till administrations- och planeringskostnader,
vilket i runt tal utgör
8 000 kronor per brukningsdel. I dessa
kostnader har inte inräknats löner för
personal, som avlönats från vederbörande
myndigheters avlöningsanslag och
som delvis arbetar med den s. k. KRverksamheten.
Nära en fjärdedel av det
tilldelade statsbidraget har således använts
till administrations- och planeringskostnader.

En god företagsekonomisk planläggning
är självfallet nödvändig innan så
stora statsbidrag, som här kommer i
fråga, tilldelas. Men det är minst sagt
ägnat att förvåna, att denna planering
skall behöva dra så stora kostnader som
här redovisats.

Nu har det sagts att denna KR-verksamhet
endast är en försöksverksamhet
och att det är därför den kostar så mycket
pengar. Men jag tycker att man borde
ägna en del av försöksverksamheten åt
att söka sig fram till lägre administrations-
och planeringskostnader.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan har bara velat göra dessa reflexioner
kring detta ärende.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Att reservationerna till
detta utlåtande allesammans är blanka
tror jag departementschefen, som har

118 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

lagt fram förslaget för riksdagen, kan
tolka som en fjäder att sätta i sin hatt.

Vi känner nog alla de bekymmer som
utskottets ärade ordförande uttryckte,
nämligen personalbristen ute i lantbruksorganisationen.
Men säg mig något
område i detta land där vi inte har
att brottas med personalsvårigheter —
jag vet inte om något sådant område.

Det är alldeles riktigt som utskottets
ordförande säger här, att vår personal
kanske inte hinner med att värdera och
köpa in i den takt som skulle kunna
vara möjlig just nu. Vi befinner oss alldeles
säkert i en skarv, där utbudet är
särskilt stort. Det är i och för sig ett bekymmer,
men det skall väl gå över. Vi
får också ha med i bilden att vi måste
ha nya mannar som träder till och tar
vara på alla dessa små fastigheter som vi
nu är beredda att — för all del med betydande
kostnader för statsmakterna —
slå samman till större enheter — vilket
de i många fall tidigare varit.

Herr Persson i Heden uttryckte bekymmer
för vår jordbruksproduktion.
Jag delar inte hans farhågor i detta avseende.
Ingen kan vara blind för den
snabba utveckling som det svenska jordbruket
befinner sig i, och jag är övertygad
om att vi med effektivare maskiner,
kunnigare brukare, bättre och produktionskraftigare
djur alltjämt kommer
att behålla en produktion av livsmedel,
som skapar en försvarlig trygghet vid
en eventuell avspärrning.

Herr Eriksson i Bäckmora gav, som
jag fattade det, uttryck för ett visst vemod
när han konstaterade den snabba
nedläggningstakten. Varje generation
har val haft en sådan känsla när den
blickat tillbaka. Det ligger en stor livserfarenhet
i den bibliska liknelsen om
Lots hustru. Jag tror att vi skall ta varning
av det exemplet och inte alltför
mycket blicka tillbaka utan i stället blicka
framåt och med tillförsikt ta itu med
problemen.

Jag tillhör ju själv den generation,
som nu är i färd med att dra sig tillbaka.

Men jag är alldeles övertygad om att
ingen lantbruksnämnd i detta land är
så hänsynslös att den inte med nuvarande
bestämmelser kan bistå de äldre jordbrukarna
med det byggnadsunderhåll,
som krävs för att de skall kunna fortsätta
fram till pensionsåldern. Jag vet
inte något fall där den lantbruksnämnd
som jag tillhör satt sig på tvären i sådana
situationer som herr Eriksson i
Bäckmora berörde.

Herr talman! Med hänsyn till att reservanterna
inte har ställt några andra
yrkanden än bifall till utskottets förslag
skall jag bara med dessa erinringar
också be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till den
siste ärade talaren, att jag aldrig uttryckte
något vemod över nedläggningstakten
i jordbruket. Vad jag var inne på
var konsekvenserna av nedläggningen
för vissa grupper av brukare, framför
allt för dem som nått så hög ålder att
man inte kunde räkna med vare sig
omskolning eller förflyttning av dem.
Jag ansåg att de inte skulle utestängas
från möjligheterna till stöd för upprustning
av ekonomibyggnaderna.

Jag vidhåller min uppfattning att lantbruksnämnderna
är ganska restriktiva
på detta område, vilket kan vara förståeligt
med hänsyn till den företagsekonomiska
inriktning som verksamheten
har och naturligtvis också måste
ha, men i denna omställningsprocess
måste man också ta mänskliga hänsyn
och sådana hänsyn måste inte minst tas
när det gäller dagens generation av äldre
småbrukare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindström hade
inte behövt begära ordet för att yrka bifall
till utskottets hemställan. I mitt an -

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

119

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

förande yrkade nämligen jag bifall till
utskottets skrivning i dess helhet.

Och det förhållandet att det råder
brist på arbetskraft på andra områden
tycker jag inte får medföra att vi i detta
fall ser mellan fingrarna. Lantbruksnämnderna
överskred förra budgetåret
sina anslag med nära en halv miljon
kronor, och det godkände departementschefen.
Det tycker jag tyder på att även
departementschefen vill förstärka resurserna,
om detta är möjligt. Det är ju
dagens melodi på jordpolitikens område
att skapa större fastigheter, och om vi
skall kunna lyckas därmed måste vi ha
tillräckliga resurser.

Till herr Eriksson i Bäckmora vill jag
säga att utskottet har tolkat remissinstanserna
så att det med nu gällande
bestämmelser finns möjligheter att nå
vad herr Eriksson i Bäckmora har motionerat
om. Om man inte lyckas med
det, måste orsaken vara att man inte
på ett rätt sätt tillämpar de regler som
gäller.

Sedan vill jag till herr Stiernstedt
säga att utskottet betraktar KR-verksamheten
som en försöksverksamhet i stor
skala, och där kan man väl som i all
annan försöksverksamhet anlägga både
positiva och kritiska synpunkter. Jag
tror dock att vi får betrakta verksamheten
i Norrland som en positiv insats,
som vi bör slå vakt om och fortsätta
med framöver.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindström yttrade
att han inte kunde dela mina farhågor
rörande det svenska jordbrukets möjligheter
att i framtiden producera de livsmedel
vi behöver. Enligt herr Lindström
har vi effektiva maskiner och en god
trygghet för att få behålla den produktion
vi nu har. Ja, jag skulle bli mycket
glad om vi, trots den stora folkökning
som kan väntas i vårt land, i
Europa och i hela den övriga världen,
kunde öka livsmedelsförsörjningen och

följa med i den pågående standardhöjningen.
Men vi måste nog där ta fasta
på vad experterna anfört. Jag nämnde
förut om vad professor Artur Hansson
på Viad sagt om den köttbrist vi troligen
kommer att få vidkännas inom en
snar framtid.

Som jag framhöll i mitt förra anförande
fordras det ju också en kostam,
om vi skall få de råvaror vi behöver i
köttproduktionen. Margarinindustrien
kan inte skaffa fram de kalvar vi behöver.
Måste vi inte också ha en livsmedelsberedskap,
likavisst som vi nu har
en militär beredskap?

Om nedläggningen av åkerarealen i
fortsättningen sker i samma takt som
nu, kan våra husmödrar i framtiden bara
duka fram kylhuslagrat smör på bordet,
för att bara ta ett exempel. Och om
vi skall ha en treårig livsmedelsberedskap,
som vi måste ha om det skall vara
någon mening med den, måste vi så
att säga sätta in varorna i ena änden på
kylhuslagren och ta ut dem i den andra.
Då blir även en mycket stor del av allt
kött och fläsk kylhuslagrat, innan vi
får det på matbordet, vilket jag är övertygad
om att Sveriges husmödrar och
konsumenter inte skulle vara trakterade
av.

Jag skulle vara glad om utvecklingen
blev sådan som herr Lindström skisserade,
men det finns ju ändå en optimal
gräns för de skördar som kan utvinnas
ur våra åkerarealer och för de
kvantiteter mjölk våra kor kan producera.
Det går inte att pressa den gränsen
hur långt som helst.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Hem talman! När utskottets ärade
ordförande kunde ta kammarens tid i
anspråk för att anmärka på mig för att
jag lade mig i hans ämbete litet grand,
får jag kanske också uppta tiden med
att be om överseende med att jag gjorde
det. Men jag tyckte att de frågor som
behandlas i utskottets utlåtande är av
så stor vikt att även en enkel ledamot

120 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

av utskottet kunde få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt. Jag hade över huvud
taget inte tänkt deltaga i diskussionen,
men vad herr Hansson i Skegrie
sade i sitt första anförande föranledde
mig att begära ordet.

Jag håller med herr Hansson i Skegrie
om att arbetskraftstillgången för
lantbruksnämnderna är knapp, men jag
instämmer i princip i vad herr Lindström
anförde. Jag vet inte om herr
Hansson gjorde ett överilat uttalande
när han hävdade att den nuvarande
knappheten på arbetskraft i lantbruksnämnderna
skulle kunna medföra att
lantbruksnämnderna inte hinner med
att köpa in jordbruk som erbjuds dem
av jordbrukare och att det då skulle
föreligga risk för att dessa jordbruk
försäljs till människor som endast är
intresserade av jakt och fiske. Yttrandet
kan ju inte gärna ha sin grund i
bristande kännedom om förhållandena,
när det görs av jordbruksutskottets ordförande.

Jag är själv sedan många år ledamot
av lantbruksnämnden i Stockholms län,
och jag vet att det inte får gå till på
detta sätt. Det är lantbruksnämnden
som meddelar förvärvstillstånd, såvida
det inte föreligger släktskapsförhållande.

Ibland händer det emellertid — förhållandena
är kanske speciella i Stockholms
län därför att så många jordbruk
redan tidigare gått ur jordbrukarhänder
— att lantbruksnämnden inte
kan köpa ett jordbruk som erbjuds,
därför att lantbruksnämnden inte kan
betala priset. Den icke-jordbrukare som
vill sälja har haft gott om pengar och
lagt ned mycket kapital i jordbruket,
framför allt i corps de logi. Ingen vanlig
bonde kan betala det pris som begärs,
och jordbruket kan inte göras lön -

samt och användas i rationaliseringsverksamheten.

Det är det ena fallet. Det andra fallet
är att lantbruksnämnden erbjuds att
köpa jordbruk som inte kan användas
för rationaliseringsändamål på grund
av att arronderingen i förhållande till
andra jordbruk inte är lämplig. Då
får man låta jordbruket gå ur jordbrukarhänder,
och lantbruksnämnden avstår
från sina rättigheter. Men i alla
övriga fall är det lantbruksnämnden
som avgör om jordbruket skall inköpas
för rationaliseringsändamål eller försäljas
i annan ordning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har inte alls något
emot att herr Lindström också yrkar
bifall till utskottets hemställan. Jag fattade
honom bara på det sättet att han
tolkade reservanternas ställningstagande
så, att de skulle vara motståndare
till utskottets förslag, och det hade varit
en felaktig tolkning.

Herr Trana säger att den kvot som
lantbruksnämnderna inte hinner inköpa
ingalunda uppkommer på grund av
att lantbruksnämnderna har brist
på personal. Jag frågar: Vad beror
den då på? Det har inte saknats
pengar hos lantbruksnämnderna. Orsaken
måste finnas någonstans, och enligt
de uppgifter lantbruksnämnderna
själva lämnat uppkommer ifrågavarande
kvot just genom att det tar så lång
tid att förhandla med folk när det gäller
köp och än mer när det gäller
försäljning. Det är detta som gjort att
personalen inte räckt till för att administrera
inköp och försäljningar.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Men detta innebär ju
inte, herr Hansson i Skegrie, att lantbruksnämnderna
slänger i väg jordbruken
till vem som helst — det innebär

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

121

endast att man får vänta tills lantbruksnämnderna
klarat upp saken. Vad
jag opponerade mig emot var att herr
Hansson i sitt första inlägg påstod att
risk förelåg att andra an jordbrukare
fick förvärva jordbruken på grund av
att lantbruksnämndernas personal inte
räckte till.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets memomorial
nr 9, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 13

Familjepolitiken m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
dels väckta motioner angående familjepolitiken
och dels delar av motioner
om bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft
m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner angående
familjepolitiken:

1) de likalydandc motionerna 1:624
av herr Bengtson m. fl. och 11:771 av
herr Hedlund m. fl. vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande
av ett familjepolitiskt program
enligt i motionerna angivna grunder,
avsett att genomföras inom en period
av 3—5 år och omfattande:

1. höjning av de allmänna barnbidragen
under perioden med 500 kronor
per barn,

2. avveckling av de generella bostadssubventionerna
och familjebostadsrabatterna
och överförande av därigenom
inbesparade medel till den allmänna
familjepolitiken att användas för för -

Familjepolitiken m. m.

bättring av barnbidragsförmånerna i
enlighet med vad i motionerna angivits,

3. införande av allmänt vårdnadsbidrag
om 1 200 kronor per år till mödrar
med barn under viss ålder, förslagsvis
omkring tre år, och med högre belopp
till ensamföräldrar efter prövning
och samordning med andra förmåner i
enlighet med vad i motionerna angivits,

4. riktlinjer och grunder för de familjepolitiska
åtgärderna, avsedda att
sedan ovan nämnda höjningar genomförts
säkerställa dels att ytterligare familjepolitiska
förbättringar komme till
stånd, dels att de familjepolitiska förmånerna
bibehölle sitt realvärde, dels
att barnfamiljerna erhölle skälig andel
av de allmänna standardhöjningarna;

2) de likalydande motionerna 1:627
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 780
av herr Wedén m. fl. vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att utredning skulle
ske på det familjepolitiska området
på sätt som i motionerna angivits,

A. avseende planering av en serviceinriktad
och familjevänlig bebyggelse;

B. avseende statsbidrag till familjedaghem; C.

avseende barnpsykologisk rådgivning
vid barnavårdscentralerna;

D. avseende inrättande av professur
i barnpsykologi;

E. avseende statsbidragsbestämmelserna
för familjerådgivningsverksamheten
samt i samband därmed frågan om
utbildningskapaciteten beträffande kuratorer;
samt

F. avseende direktiv till pensionsförsäkringsutredningen
att utreda de s. k.
hemmadöttrarnas problem m. m.; samt

3) de likalydande motionerna I: 638
av herr Virgin m. fl. och 11:766 av
herr Heckscher m. fl. vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte

a) att få till stånd en intensifierad
forskning om den kollektiva vårdens
inverkan på barn,

122 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Familjepolitiken m. m.

b) att bereda familj edaghemsmammorna
större möjligheter att förkovra
sig för sin fostrarinsats,

c) att utvidga och förbättra undervisningen
i familjekunskap i grundskolan.

Utskottet hade upptagit motionerna
till samtidig behandling och hade i sammanhanget
jämväl behandlat delar av
följande motioner, nämligen

4) de likalydande motionerna 1:386
av herrar Lager och Adolfsson och
II: 462 av fru Ryding m. fl. i vad gällde
i motionsyrkandena under b) och c)
gjorda hemställanden om utredning och
förslag i syfte

att öka forskningen beträffande förskolebarnen
i samband med att man
bättre tillgodogjorde sig utländska rön
på detta område samt att genom saklig
upplysning förmedla resultaten härav
till allmänheten samt

att ändra statsbidragsgivningen för
social hemhjälp så att den bättre komme
att stimulera en kraftig utbyggnad
av denna verksamhet;

5) de likalydande motionerna I: 387
av herrar Lager och Adolfsson och
II: 463 av fru Ryding m. fl. vari, under
hänvisning till den motivering som
anförts i de under 4) angivna motionerna,
i här ifrågakommande del av
motionsyrkandet hemställdes,

att en plan framlades för hur man
före år 1970 skulle höja de allmänna
barnbidragen till en nivå, som motsvarade
% av de verkliga barnkostnaderna,
samt införa indexreglering av desamma.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av

1) de likalydande motionerna 1:624
och II: 771,

2) de likalydande motionerna I: 627
och II: 780,

3) de likalydande motionerna 1:638
och II: 766,

4) de likalydande motionerna 1:386
och II: 462 samt

5) de likalydande motionerna 1:387
och II: 463,

de under 4) och 5) omförmälda motionerna
såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t gåve till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa och Svanström, fru Olsson
samt herr Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett att utskottets motivering i
vissa delar bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag och några andra ledamöter
av allmänna beredningsutskottet fogat
en reservation, och jag vill med anledning
härav framföra några synpunkter.

I motionerna 1:624 och 11:771 har
anförts att samhället bör sträva efter
att utjämna standardskillnaden mellan
barnfamiljer och andra grupper i samhället.
Enligt en statistik byggd på 1958
års levnadskostnadsundersökning är
kostnaderna för ett barn i en tvåbarnsfamilj
2 700 kronor per år. Räknar man
dessutom med skötseln av ett barn i
hemmet, kommer man till resultatet att
denna kostnad stiger med ytterligare
2 400 kronor per barn.

När man ser på dessa förhållanden
måste man fastslå, att stödet till barnfamiljerna
är otillfredsställande. I centerpartimotionerna
har yrkats att riktlinjer
för ett familjepolitiskt program
skall uppdragas. I motionerna yrkas vidare
på en höjning av de allmänna barnbidragen
med 500 kronor under en period
av tre till fem år. Vidare yrkar motionärerna
att man skall införa vårdnadsbidrag,
som skulle utgå med 1 200 kronor
per år och barn.

Vi menar i centerpartiet att det är av
synnerligen stor betydelse att sådana
förhållanden kan skapas för barnfamiljerna,
att de inte får det sämre ställt
än andra grupper i samhället. Det är
nämligen önskvärt och betydelsefullt

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

123

att mödrarna i hemmet kan ta vård om
främst de små barnen. Mödrarna bör inte
fördenskull utsättas för så stora försakelser,
att de får det sämre ställt än
andra medborgare i vårt samhälle.

Enligt reservationen skulle skisserandet
av ett konkret familjepolitiskt program
vara av betydande värde, liksom
fallet varit på andra områden, där man
uppgjort program av jämförligt slag.

I sitt utlåtande angriper utskottsmajoriteten
både den upprustningsplan
som uppgjorts för en period av 3 till
5 år och de riktlinjer som angivits för
tiden därefter. Vi är medvetna om att
man kommer att invända att det pågår
utredningar i dessa frågor och att man
fördenskull inte för närvarande skall
göra något på detta område. Vi menar
emellertid att det i stället, eftersom
det nu pågår utredningsarbete i en del
av de frågor som berörs i motionerna
och i reservationen, skulle finnas stora
förutsättningar för att relativt snabbt
kunna få fram de upplysningar och det
material som fordras för programmets
utarbetande. Vi anser också att det för
detta ändamål bör tillsättas en parlamentarisk
utredning.

Herr talman! Med dessa kortfattade
motiveringar ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har inom allmänna
beredningsutskottet haft att behandla en
rad motioner från olika partier, vilka
alla tagit sikte på att ge ett bättre stöd
åt barnfamiljerna och i synnerhet att
hjälpa de mödrar, som nu utför ett dubbelarbete
genom att ha både förvärvsarbete
och omvårdnad av barn i hemmet.

Det är intressant att konstatera att
familjepolitiken vunnit så stor förståelse
inom olika partier. Det har skett en
förändring på detta område under bara
de senaste åren. Motsättningarna har varit
stora, och de är kanske fortfarande
stora när det gäller vilka medel man

Familjepolitiken m. m.

skall använda. Att partierna tagit ställning
efter tycke och smak vid detta tillfälle,
såsom t. ex. centerpartiet gjort,
har försvårat för oss att bli eniga i dessa
frågor. Men det finns dock en allmän
vilja att lägga över en större del
av våra samlade resurser på barnfamiljerna
än man gjort tidigare.

Det finns en samlad vilja från alla
partier att åstadkomma något på detta
område. Detta visade sig redan 19C2,
när beredningsutskottets utlåtande om
familjejjolitiken vann riksdagens bifall.
Utskottet krävde en utredning av familjefrågorna
och ett ökat stöd till barnfamiljerna.
Den hemställan som då gjordes
har givit resultat. Den har åtminstone
överlämnats dels till familjeberedningen,
dels till den sittande skatteberedningen,
och den har såvitt vi förstår
tagits upp på det sätt som var avsett,
nämligen att vinna stöd för åtgärder
utöver dem som tidigare varit planerade.

Det har också därefter gjorts en hel
del till barnfamiljernas fromma. Det har
införts höjda förskottsbidrag och höjda
barnpensioner. Det föreligger förslag
om vidsträckta sociala studiebidrag, och
vi har alldeles nyligen höjt barnbidragen
med 150 kronor per år.

I utskottets utlåtande behandlas 10
motionspar, i några fall endast vissa
delar av motioner, som i övrigt kommer
att handläggas av andra utskott.

Motionerna tar upp förslag om barnbidrag,
vårdnadsbidrag, familjebostadsbidrag
och även frågan om skatteavdrag.
Det har i de flesta fall varit fråga om
utredningsförslag, men i en del fall har
det också antytts att det varit fråga om
förslag till direkta åtgärder. Höjning
av barnbidragen har redan riksdagen beslutat
om i dag efter utlåtande från andra
lagutskottet.

Utskottet har ansett att de förbättringar
av familjestödet som nu föreslagits
icke kan ligga till grund för ett beslut
i dag. Vi hänvisar till att familjeberedningen
har en rad av dessa frågor

124 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Familjepolitiken m. m.

under utredning och att skatteberedningen
kommer att ta ställning till förändringar
i beskattningen, som ger ökade
skatteintäkter och även ökade bidrag
till barnfamiljerna. Familjeberedningen
har också i uppdrag att skissera förslag
om ökade kontantbidrag till barnfamiljerna
i form av barnbidrag eller vårdnadsbidrag.
Vi anser att centerpartiets
motion med förslag om att slopa familjebostadsbidraget
och i stället öka
det direkta barnbidraget bör övervägas
tillsammans med andra propåer om ökade
bidrag till barnfamiljerna. Det är
omöjligt att i dag ta ställning till något
av dessa förslag för sig, då olika utredningar
inom en ganska snar framtid
kominer att framlägga förslag om långt
gående reformer.

Fn annan av de frågor som tas upp
gäller daghemmen. I fjol beslutade riksdagen
om kraftiga ökningar av det statliga
stödet till daghemmen. Även i år
kommer riksdagen att ta ställning till
förslag om ökning av detta stöd. Sedan
i fjol har arbetet att öka tillgången på
daghemsplatser i hög grad intensifierats.
En särskild arbetsgrupp med representanter
från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och
socialstyrelsen håller på att undersöka
möjligheterna att ytterligare öka antalet
daghemsplatser.

I en av motionerna har föreslagits
att statsbidrag bör utgå även till familjedaghemmen.
Det är en fråga som
utskottet inte direkt tagit ställning till.
Vi har hänvisat till att den frågan utreds
av familjeberedningen och räknar med
att förslag kommer att framläggas i
frågan.

Vi har också hänvisat till att det önskemål
som framställts i en högermotion
om utbildning av familjedaghemsmammorna
torde komma att behandlas
av familjeberedningen, som kommer att
ta upp daghemsvården i hela dess vidd.

Ett förslag om ökad undervisning i
familjekunskap har framställts. På
grundskolans schema upptas redan lek -

tioner i detta ämne. Vi har ansett det
vara svårt att ta ställning till frågan om
antalet veckotimmar i familjekunskap
bör utökas. De erfarenheter man kan få
av den undervisning som nu bedrivs i
grundskolan bör avvaktas. Vi hoppas
emellertid på att eleverna skall få fördjupade
kunskaper i ämnet och att ökat
utrymme skall ges både i grundskolan
och i andra skolformer utan att i dag
våga förorda en omläggning av timplanen.

Även frågan om hemhjälp åt barnfamiljerna
har tagits upp i en motion. Vi
hänvisar till att en proposition om ökat
statsbidrag till hemhjälp är att vänta.
Vi ansluter oss till familjeberedningens
yttrande med krav på att den sociala
hemhjälpen även bör byggas ut för
barnfamiljerna. Vi anser att någon ytterligare
utredning i frågan inte är erforderlig.

Ett av de önskemål vi tar upp gäller
barnpsykologisk forskning. Vi förväntar
att familjeberedningen i enlighet
med det uttalande vi fått från beredningen
kommer att ta upp även detta
spörsmål.

I eu av motionerna har uttalats önskemål
om barnpsykologisk ledning på barnavårdscentralerna
och att dessa inte
bara borde intressera sig för de mycket
små barnens vård utan även lämna vägledning
när det gäller uppfostran av
något äldre barn, en uppgift som i dag
ter sig svårare och mer problematisk än
den tidigare gjort. Vi är medvetna om
dagens brist på den expertis, som behövs
för att förse barnavårdscentralerna
med personal för psykologisk rådgivning.
Vi förväntar att statsmakterna
i så snabb takt som det är möjligt företar
åtgärder på detta område.

Det har också väckts förslag om en
professur i barnpsykologi. Utskottet har
icke ansett sig kunna ta ställning till
det förslaget, men självfallet är det en
fråga av mycket stort intresse.

I folkpartimotionen tar man upp frågan
om familjerådgivningen. Familje -

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

125

rådgivningen har ju under de cirka fem
år som den bedrivits med statsbidrag
varit en försöksverksamhet. Den har
ingalunda fått den omfattning man hade
hoppats; vi har tyvärr fått familjerådgivning
endast på relativt få platser.
I folkpartimotionen har föreslagits att
man borde ompröva statsbidragsroglerna
för familjerädgivningsverksamheten.
Utskottet har inte velat gå in närmare
på detta problem, men vi är ense med
motionärerna om att en översyn av villkoren
för familjerådgivningen vore på
sin plats. Kanske har man under de fem
år som denna verksamhet pågått fått de
erfarenheter som behövs för en ytterligare
utbyggnad av familjerådgivningen.
Utskottet har hemställt att Kungl.
Maj :t måtte pröva huruvida så är fallet.

Kommunisterna har i en motion föreslagit
att barnbidragen skall indexregleras.
Ett sådant förslag har även framställts
av centerpartiet. Utskottet har
inte ansett sig kunna ta ställning till det
förslaget. Det vore enligt utskottets uppfattning
meningslöst att på detta sätt ta
ställning till en enda detalj i familjestödet,
när man inte kan fatta beslut om
hela problemkomplexet på en gång. Man
kan t. ex. fråga sig, om varje höjning av
de indirekta skatterna skall följas av en
höjning av barnbidragen. Hittills har
det varit fallet; när den indirekta beskattningen
har höjts, har vi också höjt
barnbidragen. Detta är en fråga av lika
stort intresse som frågan om barnbidragens
indexreglering. Man kan vidare
fråga sig, om varje hyreshöjning skall
följas av en höjning av barnbidragen.
Det är en fråga som man omedelbart
ställer sig när man tar del av centerpartiets
förslag om att familjebostadsbidraget
skall slopas och att det kontanta
stödet till barnfamiljerna helt skall regleras
genom barnbidraget. En annan
fråga är: Skall vårdnadsbidraget knytas
till socialförsäkringen? Vad blir följden
av det? Skall vårdnadsbidragen, om
villka centerpartiet i sin motion framlägger
förslag och som de andra partier -

Familjepolitiken m. m.

na också tar upp i sina motioner, bli
skattefria liksom t. ex. invaliditetsersättningen?
Om man inte vill ta ställning
till alla dessa frågor, iir det meningslöst
att föreslå en indexreglering av barnbidragen;
man är ju inställd på att barnbidraget,
vårdnadsbidraget, familjebostadsbidraget
och skatteavdraget för
barnfamiljerna tillsammans skall betraktas
som ett stöd till barnfamiljerna, där
de olika momenten får vägas mot varandra.

Utskottet har inte velat ge sig in på en
avvägning mellan de olika förslag som
framlagts, utan menat att en sådan endast
kan ske om man tar upp problemet
i hela dess vidd. Frågorna om skattefria
barnbidrag, skatteavdrag, indexreglering,
värdebeständiga socialförsäkringsförmåner,
ändring av skatteskalorna,
konsumtionsbeskattning, bostadssubventioner
och hyreshöjningar måste tas
upp till behandling i ett sammanhang
för att en prövning skall ha något värde.

När vi kommit så långt i vårt resonemang,
fanns det kanske anledning att
undra: Vad är det egentligen centern
vill? Vi funderade nog inte så länge på
det, ty vi vet att centern över huvud
taget vill hävda sig inför höstens val
som ett särskilt familjevänligt parti.
Ingen vill nog påstå att deras förslag
går längre än de övriga partiernas förslag.
Ingen — inte ens centerpartisterna
själva — vågar påstå att det finns
någon möjlighet för riksdagen att bifalla
deras förslag utan att ta hänsyn
till resultatet av de mycket stora utredningar
som nu arbetar. Centerpartiet
säger försiktigtvis — centern är ett
mycket försiktigt parti som aldrig någonsin
slår runt — att de medel som
behövs för en ökning av barnbidraget
får tas från familjebostadsbidraget. Man
redovisar inte vilka ekonomiska följder
ett bifall till centerns förslag skulle få,
men man säger, att vi under alla förhållanden
bör se till att vi har erforderliga
resurser. Det är alltså inte något
särskilt storartat program man lägger

126 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Familjepolitiken m. m.

fram, och i varje fall har förslaget en
del konsekvenser som man inte helt och
hållet redovisar. Men på några punkter
redovisar man alltför mycket. Det gäller
i varje fall ett förslag, som ingen i
utskottet utom centerpartisterna oförbehållsamt
skulle säga ja till, nämligen
att vårdnadsbidraget endast skall ges
till de mammor som stannar hemma
hos sina barn. Punkt och slut! Man
drar en mycket bestämd gräns mellan
de mödrar som har förvärvsarbete och
de mödrar som ägnar sig helt åt hemarbetet,
och man föreslår att vårdnadsbidraget
endast bör utgå till de mödrar
som är hemma. När vi i utskottet frågade
centerpartiledamöterna om detta
verkligen var fallet, svarade de först:
Ja, det är självklart. När vi sedan frågade
dem litet närmare om hur det
verkligen förhöll sig, svarade de: Nej,
så är det naturligtvis inte. De pratade
litet grand fram och tillbaka. Om man
emellertid läser centerpartimotionen,
framstår det som ganska klart, att motionärerna
gör en bestämd skillnad
mellan de mödrar som har möjlighet att
stanna hemma hos sina barn och de
mödrar som har yrkesarbete; motionärerna
tar inte samma hänsyn till de senares
försörjningsbörda och vårdkostnader.

Det hade nog varit lyckligare om
centerpartiet inte heller i detta fall hade
gått in så i detalj utan lika litet som
på andra punkter gått in på konsekvenserna
av sitt förslag. Samma dag som
vi i utskottet från alla partiers sida var
ense om att försöka skriva oss samman
och uttrycka vårt stora intresse för ett
rejält stöd för barnfamiljerna, där vi i
avvaktan på resultatet av de utredningar
som pågår, bortsåg från de olika förslag
som framlagts, gjorde centerpartiet
en utbrytning. Partiet hade samma dag
sitt TV-program, där man ville briljera
med sin motion, och det blev då svårt
för partiets representanter i utskottet
att på morgonen ta avstånd från sina
förslag till förmån för en gemensam

skrivning. Jag tror inte att vi betraktar
det sättet att agera som särskilt tilltalande.

Vi ser centerpartiets liksom andra
partiers motioner i detta fall som uttryck
för en verklig vilja att skapa bättre
villkor för barnfamiljerna. Men vi
ser inte något skäl att tillmäta centerpartiets
ansträngningar större värde än
de andra partiernas. Att särskilt vilja
framhäva centerpartiets ansträngningar
är ett litet för enkelt sätt att göra propaganda.
Centerpartiet borde i stället
kunna samsas med oss, stärka fronten
och vara berett att ansluta sig till ett
förslag om stöd till barnfamiljerna, även
om det familjepolitiska programmet
skulle genomföras på kortare tid än 3
—5 år, som centern önskar, och även
om man inte skulle vara beredd att slopa
familjebostadsbidraget och även om
man skulle föreslå ett vårdbidrag som
är högre än 1 200 kronor.

Det vore skönt att inte se ett av partierna
låst i sina positioner utan berett
till omprövning och berett att vara generöst
och kanske litet mera vidsynt i
sina förslag.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att anföra några synpunkter utöver
dem som utskottets ärade ordförande
så vältaligt framförde. Jag kan fatta
mig kort.

Riksdagen har i dag beslutat om en
höjning av det allmänna barnbidraget
från den 1 juli med 150 kronor per år
varigenom bidraget kommer att uppgå
till 700 kronor jämnt. Samtidigt rullas
hela den aktuella familjepolitiken upp i
det utlåtande som allmänna beredningsutskottet
avgivit och som här kommenterats.
Jag noterar att inget riksdagsparti
och ingen enskild riksdagsman
har motsatt sig denna höjning av barnbidraget.
Det råder alltså allmän enighet
om att barnfamiljerna nu står i tur

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

127

för en standardhöjning. Det kan visserligen
sagas att dennaq höjning inte
bringar barnbidraget helt i nivå med
den standardutveckling som ägt rum
under de 15 år barnbidraget existerat.
Den 1 juli kommer det kanske att fattas
40—50 kronor i årsbeloppet för att
barnbidraget skall vara helt up to date.
Men ingen räknar å andra sidan med
att samhällets mellanhavanden med
barnfamiljerna är slutreglerade med
detta. Alla räknar tvärtom med ett ökat
familjestöd när allmänna skatteberedningen
är klar med den omfördelning
av skattetrycket med bl. a. förskjutningar
från direkt till indirekt skatt,
varom förslag väntas före sommaren.

Dagens barnfamiljer är den främsta
produktionsfaktorn i framtidens ekonomi
och det är inte mer än rätt att de
kommer att få en större del av välståndskakan
än vad de nu har och en
allmän förbättring av sina villkor. Vi
hoppas och tror att de uppgifter om
skatteberedningens intentioner, som då
och då varit synliga i pressen, är symtomatiska
för beredningens allmänna
inställning till familjestödet.

Det har här sagts av förste reservanten
i hans anförande att barnfamiljernas
ekonomi är sämre än andras. Det
framgår också av de nya siffror som
1960 års folkräkning släppt ifrån sig.
Det visar sig att 6 procent av den vuxna
befolkningen försörjer en tredjedel
av alla barn under 16 år och att det
verkligen föreligger ett behov av utjämning
av barnkostnaderna mellan olika
medborgargrupper. Hur familjestödet
bör utformas, så att barnkostnaderna
fördelas mellan en rimlig självrisk,
som föräldrarna tar, och en återstod,
som vi alla solidariskt tillskjuter, är en
fråga som kan besvaras med alternativa
lösningar. Årets familjepolitiska motioner,
som allmänna beredningsutskottet
har behandlat i sitt föreliggande utlåtande,
bidrar med en rad olika förslag
och uppslag till ett vidgat familjestöd.
När man läser dessa motioner i en följd

Familjepolitiken m. m.

frapperas man av att de har så mycket
gemensamt. Det finns en gemensam
grundval av värderingar och idéer att
bygga på. När beredningsutskottet
granskat motionerna har utskottet remitterat
dem till olika pågående utredningar
och kommittéer för att ta »blodprov»
på det arbete som bedrivs i kommittéerna.
Svarsrapporterna visar att
det mesta som föreslås av utredningen
redan är föremål för debatt och under
utredning. Det skulle kunna ge en obevandrad
person intrycket att motionärerna
och kommittéerna har knyckt
idéer från varandra och att de bara
tävlar om upphovsmannarätten. Det förhåller
sig säkert inte på det sättet. I
stället är det sä att själva den friska
debatten i en demokrati som vår verkar
befruktande på hela tankevärlden.
Vi får så att säga en rad idébarn gemensamma
för de olika åsiktsriktningarna.

Beredningsutskottet har i sin skrivning
bl. a. hänvisat till familjeberedningens
pågående arbete. Ett flertal av
de frågor som upptagits i motionerna
är där föremål för undersökningar dels
därför att dessa frågor framförts vid
tidigare riksdagar, som beställt utredningar,
dels därför att frågorna upptagits
spontant i familjeberedningen. De
har så att säga fötts i den allmänna debatten.
Man brukar säga att en de! tankar
ligger i luften. Det gäller flera av
de frågor som är redovisade i centerpartiets
reservation. De är gemensamma
för en rad partier. När jag om någon
minut får tillfälle att rösta — första
kammaren behandlar precis samma
ärende just nu — kommer jag emellertid
att rösta emot reservationen. Det
beror inte på att jag ogillar tankegångarna
i den. Det finns mycket som är
riktigt i reservationen såsom också beredningsutskottets
ärade ordförande låtit
förstå att utskottet anser. Men när
utskottet hänvisar till att dessa frågor
redan är under utredning, kan jag som
familjeberedningens ordförande instämma,
och jag kan tillägga att vissa re -

128 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Familjepolitiken m. m.

sultat och överväganden är så nära förestående,
att ytterligare beställningar
hos Kungl. Maj:t är meningslösa. I själva
verket är det enbart tekniska svårigheter
som har gjort att familjeberedningen
inte har levererat sin PM om
ökat stöd till barnfamiljerna tidigare —
åtminstone denna vecka. Den torde i
varje fall framläggas före slutet av denna
månad. Det betyder inte att den innehåller
utarbetade förslag till familjestödjande
åtgärder, ty storleken och
omfånget av olika åtgärder sammanhänger
med det finansiella utrymme
som skatteberedningen preparerar för
familjestödet. Men bakgrundsfakta för
det principiella stödet framlägges. I
medvetande om detta vill jag alltså rekommendera
kammaren att låta sig nöja
med utskottets skrivning och ge denna
sitt fulla stöd.

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Det var tydligen en ömtålig
sak som centerpartiet i sina motioner
vidrörde och vågade reservera sig
för. Det hördes både på tonen och framgick
av aggressiviteten i det anförande
som vår annars så synnerligen lugna och
sansade ordförande i beredningsutskottet
ådagalade här.

Jag skulle för min del bara vilja peka
på ett par saker som beredningsutskottets
ordförande här talade om. Hon frågade
om vårdbidragen skulle vara skattefria,
om barnbidragen skulle indexregleras.
Ja, det är någonting som centerpartiet
har tagit fram i sin motion.
Vi har menat att skrivelsen till Kungl.
Maj:t bör uppta synpunkter av alla de
slag som kan vara värda beaktande. Men
när det samtidigt yrkas på en utredning,
bör man väl i det sammanhanget
prova alla detaljer, alla de olika avväganden
som kan göras. Om man läser
motionen finner man att där står att alla
dessa saker skall provas i samband
med skattepolitiska och andra avgöranden
som kan inverka.

Så säger utskottets fru ordförande:

Vad vill centern? Jo, den vill inför höstens
val föra fram dessa frågor och liksom
göra sig bred med detta. Jag skulle
vilja fråga fru ordföranden om vi
inte redan 1963 kom med förslag om
höjda barnbidrag, förslag som då kallades
överbud men som en enhällig riksdag
i år har accepterat? Är det inte
ungefär likadant med alla de saker vi
i motionen och reservationen fört fram?
Statsrådet Lindström sade att hon inte
ogillar tankegången i motionen men att
hon inte kommer att rösta för reservationen.
Detta om något anser jag vara ett
belägg för att det är kloka och riktiga
synpunkter som är framförda i motionen
och att det inte hade varit ur vägen
att prova dem på det sätt som reservanterna
här har föreslagit. Jag skulle också
kort och gott kunna säga att såväl
fru ordförandens yttrande som fru Lindströms
yttrande här helt gick i stil med
det resonemang som ligger till grund
för vad vi i reservationen bär velat framföra.
Om jag finge uttrycka min mening
skulle det vara att såväl ordföranden i
beredningsutskottet som fru Lindström
borde ha yrkat bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag hade tillfälle att något
delta i den förberedande diskussionen
vid behandlingen av detta ärende
och tar mig därför friheten att göra några
kommentarer till denna behandling,
som här också berörts av fru Eriksson.
Hon kände ett behov av att avleverera
en våldsam salva mot centern, icke helt
obekant för oss i sådana här sammanhang.

Jag frågar: Varför var fru Eriksson
så illa berörd? Är förslagen för bra för
att få lov att framföras i annan form
än i skriften »Bara en hemmafru»? Varför
är man så angelägen om att slå fast
att centerpartiet inte är mera familjevänligt
än något annat parti? Vi har
inte gjort anspråk på att vara detta. Vi
har anhållit om objektiv prövning i vanlig
ordning i utskottet av de förslag vi

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

129

framställt, och vi bär inte anhållit om
någon värdering om vilket parti som
är mer familjevänligt än det andra.

Fru Eriksson säger att centerpartiet
ensamt har mod att framställa förslag i
en rad fall i denna utformning. Därefter
säger statsrådet Lindström att de förslag
som centerpartiet här framställt är
vi alla eniga om. Nu frågar jag mig:
Vilken av damerna skall vi tro i sammanhanget? När

det gäller själva sakfrågan sätter
fru Eriksson en mängd frågetecken. Hur
skall det vara och bli med detta? Ja, det
är just därför som vi har anhållit om
ett samlat program och om en utredning
på en rad punkter som vi också i
likhet med fru Eriksson anser vara oklara.

Beträffande skatteutredningens arbete
vill jag säga att det väl inte är helt
bekant för oss vad som kan komma därur.
Eftersom fru Eriksson i Stockholm
emellertid här gör vissa antaganden, tar
också jag mig friheten att göra det antagandet
att beträffande barnbidragens
roll vid behandlingen i skatteutredningen
det är fråga om att i det sammanhanget
kompensera barnfamiljerna
för nya pålagor som eventuellt kan drabba
dem genom utredningens nya förslag.
Det är alltså inte fråga om den
reella lyftning av barnfamiljernas standard
som vi avser med vårt förslag.

Fru Eriksson säger också när hon berör
motionens innehåll en del om vem
som skall ha vårdnadsbidragen. Jag
måste beklaga den mycket vanliga men
underliga ambitionen att lägga in tolkningar
och skrivsätt som inte finns i
vare sig motion eller reservation. Vi
föreslår, står det i motionen, att införandet
av ett allmänt vårdnadsbidrag bör
ingå i det familjepolitiska reformprogrammet.
»Detta bidrag synes böra utgå
med samma belopp till alla mödrar med
barn under viss ålder, oavsett om det
finns ett eller flera barn i aktuell ålder.
Bidraget bör sålunda utgå till modern
för hennes insats i hemmet.»

Familjepolitiken m. m.

Härom säger fru Eriksson att bidraget
bör utgå endast till mödrar som
stannar hemma. Det är inte vår mening.
Jag hoppas att det inte skall råda någon
oklarhet på den punkten. Jag vill understryka
vad som följer i fortsättningen.
I kommentaren har vi klart utsagt,
att på grund av den svåra avvägningen
anser vi att detta vårdnadsbidrag skall
utgå till alla mödrar. Detta är också
vårt slutliga yrkande. Jag hoppas att
det inte skall behöva bli något mer missförstånd
här.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta och Dahlgren (båda
ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I motionen står det att
samma belopp skall utgå till mödrar
med barn under viss ålder oberoende
av om det finns ett eller flera barn i aktuell
ålder. Men det står på annat ställe
i motionen att bidraget inte skall utgå
till mödrar, som ägnar sig åt yrkesarbete.

Det skulle vara intressant att höra hur
många av centern som håller på det
ena och hur många som håller på det
andra — skillnaden är ju väsentlig. Men
man skall inte fästa sig vid småsaker.
Meningen är väl att det ena skall passa
den ena dagen, och det andra passa en
annan dag.

Herr Larsson i Borrby säger här, att
jag har påstått att det bara är centern
som har mod att framställa väsentliga
och bestämda krav för barnfamiljerna.
Mod! Centerns förslag har snarare varit
präglade av vankelmod, ty de är inte
alls entydiga. Jag hävdar att det i och
för sig inte säger så mycket om vad man
vill, när man bara talar om att barnbidraget
skall indexregleras, men icke
vad som skall ske om familjebostadsbidraget
skall försvinna. Har man tänkt
sig in i hur detta skulle gestalta sig?
Skulle familjebostadsbidraget och hyresregleringen
försvinna, de allmänna

5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 19

130 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Familjepelitiken m. m.

subventionerna försvinna och man därefter
få höjt barnbidrag?

Jag bara frågar: Skulle barnbidraget
följa med vid hyreshöjningar också?
Skall vårdnadsbidraget anknytas till socialförsäkringarna?
Skall det bli standardsäkert?
Skall det bli skattefritt?

Jag pekar på en rad frågor i centerns
förslag som icke är fixerade, medan
centern just vill ge sken av att ha ett
fixt förslag.

Det är väldigt intressant att få veta
att man vill göra upp ett familjeprogram,
men vill man inte göra mer än att ta
de ting i betraktande som centern här
har nämnt, då blir det ett snävt program.
Då har man sagt: Vi tar inte ansvar för
vad som händer i skatteberedningen.
Det är det här vi vill — punkt och slut.
Då kan också hela favören för barnfamiljerna
äventyras av vad som händer
i skatteberedningen. Det är dock inte
olikt centern att ha en uppfattning i
en beredning och sedan gå ut och hävda
en annan uppfattning i ett annat
sammanhang.

Vi trodde dock att skatteberedningen
var av den naturen, att vad man där
kom överens om var relativt bindande
för partierna. Och är det så på väsentliga
punkter, kan vi inte känna oss fria
att skissera ett familjepolitiskt program
som inte tar hänsyn till vad som sker
i beredningen. De andra partierna •—
som är lika intresserade av att få igenom
sina motioner — avstår från detta
med tanke på att man i dag inte kan
skapa program och se bort från de överenskommelser
som partierna måste träffa
— i bl. a. skatteberedningen.

Jag är realistisk när jag påstår att
centern är intresserad av att framhålla
sig som ett familjepolitiskt parti framför
de andra. Man tar emellertid bara
med sina förslag i motiveringen — och
kommer fram till detsamma som övriga
partier: Att ge Kungl. Maj :t till känna.

Vad beträffar min inställning till vårdnadsbidraget,
uttalad i en liten skrift,
så står där uttryckligen att det —- jag

kallar det barnförsäkring — är tänkt
som ett bidrag direkt till varje barn.
Sedan bör det vara familjens ensak
om mamman eller pappan har förvärvsarbete
eller ej. Bidraget bör fästas vid
varje barn. Det är alltså ett förslag
ganska olikt det som centern har hävdat.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger att det passar oss att säga
en sak en dag och en annan sak en annan
dag. Nu har hon i dag för oss läst
upp en halv mening ur vår motion,
och då frågar jag henne, varför det
inte skulle passa att fortsätta att läsa
upp resten av den meningen samma
dag. Hon slutade sin uppläsning med
en sats om att bidraget inte borde utgå
till mödrar, som ägnar sig åt yrkesarbete.
Jag fortsätter: »emedan samhället
då bör göra insatsen genom barntillsyn
e. d. Ur administrativ synpunkt
torde dock en sådan ordning bli komplicerad.
» Av den anledningen har vi
under yrkandet i punkten 3 sagt: »införande
av allmänt vårdnadsbidrag om
1 200 kronor per år till mödrar med
barn under viss ålder, förslagsvis omkring
tre år, och med högre belopp till
ensamföräldrar efter prövning och samordning
med andra förmåner i enlighet
med vad i motionen angivits».

Jag hoppas än en gång att vi skall få
slutgiltigt prövat det som står i motionen
och det som står i reservationen
och att man inte skall ge uttryck för
några andra tolkningar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Ju fler gånger centerpartisterna går
upp i debatten, desto bestämdare blir
deras uppfattning! De bär tidigare varit
vankelmodiga: Herr Larsson i Borrby
visste inte riktigt vad han skulle
tycka i utskottet. Nu tycks han ha
den meningen om bidragen till barnfamiljerna
att vi inte bör lägga oss i
om modern bidrar till vårdnaden ge -

131

Onsdagen den 22 april 1964 era. Nr 19

Effektivisering av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet för kvinnor i
abortsituation

nom att ha förvärvsarbete eller genom
att stanna hemma. Det är vi bara tacksamma
för.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Skoglösa begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
av herr Skoglösa in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Skoglösa begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 27 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 14

Effektivisering av samhällets rådgivnings-
och hjälpverksamhet för kvinnor
i abortsituation

Föredrogs allmänna beredningsut -

skottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om effektivisering
av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet
för kvinnor i abortsituation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Bakom den motion vi
nu behandlar ligger ett stort antal hänvändelser
i olika former från gynekologer,
som uttalat stora bekymmer över
att de så ofta ställs inför ansökningar
om abort, där den sökande utan det
sociala motivet — utan att alltså svåra
sociala brister föreligger — aldrig
skulle ens ha kommit på tanken att
begära abort. Hade läkaren haft rejäla
sociala hjälpresurser att falla tillbaka
på, kunde redan en aktualisering av
eventuell abort ha undvikits i ett säkerligen
mycket stort antal fall.

Jag har känt behov av att såsom motionär
i detta ärende betona vikten av
att åtgärder nu verkligen vidtages för
att förstärka dessa resurser. Det är ett
underbetyg åt samhället att det skall
förhålla sig på det sätt, som läkarna
här har påtalat. Sådana här fall har
med säkerhet också starkt bidragit till
att tanken på fri abort kommit upp
och i varje fall till att den tanken spritt
sig, kanske särskilt bland mindre eftertänksamma
och i problemen oinitierade
grupper ute bland folket. Om ingenting
görs åt den här saken, kommer säkerligen
denna tanke att hållas aktuell
även i fortsättningen.

En åtgärd för att minska arbortansökningarna
är givetvis en upplysningsverksamhet,
som är ägnad att särskilt
vägleda ungdomen så att antalet fall,
då de kommer i dylika situationer, nedbringas,
men detta sammanhänger givetvis
med en förbättring av sexualundervisningen,
och jag skall inte beröra
den frågan nu.

Då en abortsituation uppkommit, bör

132 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 em.

Effektivisering av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet för kvinnor i
abortsituation

samhällets hjälpresurser vara så utbyggda
och omedelbart stå till kvinnans
förfogande under framför allt den
första svåra tiden av graviditeten, att
hon frivilligt avstår från abort. Helst
bör denna stödverksamhet för blivande
mödrar vara så känd och effektiv, att
utvägen med abort inte behöver tas
med i beräkningen. Föreligger trots allt
en ansökan om abort från kvinnans
sida, bör kontakten med de stödjande
organen vara så snabb och intim, att
kvinnan omedelbart får den hjälp hon
behöver.

Vi motionärer har med tillfredsställelse
noterat att såväl medicinalstyrelsen
som läkarorganisationerna ställt
sig bakom vårt krav på förstärkning
av det nuvarande blygsamma anslaget
på 160 000 kronor för tillgodoseende,
som det beter, av överhängande hjälpbehov
åt abortsökande. Det har utlovats
att medicinalstyrelsen skall begära
mera pengar nästa år — men det bar
man ju gjort de senaste budgetåren.
Man har begärt mera pengar för ändamålet
med resultat för all del att de
till en början blev en blygsam anslagshöjning
och sedan — på grund av denna
erfarenhet — ingen böjning alls; jag
avser budgetåren 1963/64 och 1964/65.
Om medicinalstyrelsen verkligen får
socialdepartementet med på en höjning
vet vi ju nu ingenting om, även om
jag gärna medger att utskottets välvilliga
skrivning borde kunna inge goda
förhoppningar i den riktningen.

Jag vill understryka angelägenheten
av att något här verkligen sker för att
radikalt förstärka det ekonomiska stödet
åt abortsökande. Det gäller för övrigt
inte bara att klara de nödtorftiga
behoven utan att gripa in med en rikt
differentierad hjälp.

Vårt yrkande avser faktiskt också inte
bara en höjning av det särskilda anslaget,
utan det är enligt vår motion
fråga om behov av en effektivisering
av rådgivnings- och stödverksamheten

över huvud taget. Men vi säger att detta
främst bör ske genom att man ställer
ökade ekonomiska resurser till förfogande
för den hjälpverksamhet som jag
bär åsyftar.

Jag skall, herr talman, för att ge
ytterligare tyngd åt detta krav referera
till en undersökning, som har påbörjats
i mars i år och som är byggd på sju
särskilda frågor i en enkät till landets
20 godkända byråer för stöd och rådgivning
i abortförebyggande syfte. Det
har hittills bara kommit in nio svar,
men i dem bekräftas det på ett mycket
påtagligt sätt att ekonomiska trångmål
i många fall är en väsentlig faktor
bland abortmotiven, även om dessa
trångmål kan vara av ganska olika beskaffenhet.
Jag skall av tidsskäl inte
referera alla dessa nio svar, även om
det vore frestande, utan bara nämna
mentalpolikliniken i Göteborg, som
meddelar, att vad som vid sidan om de
ekonomiska bekymren kanske framstår
som än mera dominerande och svårlöst
är bostadsfrågan. Vidare anför man behovet
av sociala hjälpanordningar såsom
daghemsplatser, familjedaghem, speciella
daghem för skiftesarbetande mödrar,
barnvänliga arbetsplatser och vilohem
för mödrar med barn under skolåldern.

Det finns som sagt ytterligare åtta
svar och där pekar man genomgående
på behovet av en förstärkning av de
ekonomiska hjälpresurserna, så att man
verkligen kan sätta in kraftigt ekonomiskt
stöd av olika slag i de fall, då
detta bedöms vara erforderligt.

Jag vill med det anförda med allt
eftertryck vädja till regeringen, närmast
socialministern, att nu på allvar
försöka rusta upp och effektivisera den
abortförebyggande verksamheten. På
grund av det enhälliga utskottsutlåtandet
har jag, herr talman, inte något
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

133

§ 15

Införande av sommartid

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckt motion om införande av sommartid.

I en inom andra kammaren väckt
och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:764, av fru Gärde
Widemar och fröken Elmén hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om införande på
försök av sommartid i Sverige i enlighet
med Nordiska rådets rekommendation
i ämnet.

Utskottet hemställde att motionen
II: 764 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Carl Albert
Anderson, Widén, Tage Johansson,
Wallmark och Carlsson i Huskvarna,
fru Jäderberg, herrar Svensson i Kungälv
och Hamrin i Kalmar samt fröken
Anderson i Lerum, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motion II: 764 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
införande på försök av sommartid i
Sverige.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Frågan om införande
av sommartid börjar nu bli gammal.
Den har vandrat genom Nordiska rådets
utredningskvarn. Sedan Danmark enhälligt
motsatt sig ändring har frågan
fallit i Nordiska rådet och man kan
säga att den liar nollställts. Vi är alltså
tillbaka till utgångspunkten, och man
kan dra den slutsatsen att Sverige nu
har fria händer att handla som Sverige
vill.

Vårt land befinner sig i detta avseende,
kan man säga, mellan många eldar.
Norge har sommartid från slutet av

Införande av sommartid

mars till slutet av september, d. v. s.
under sex månader, och är nu inne i
det sjätte försöksåret. I Finland har
man östeuropeisk tid, d. v. s. Norges
sommartid hela året om. Går man västerut
finner man att Storbritannien har
sommartid. Dess sommartid sammanfaller
alltså med den tid vi för närvarande
har. Det finns sålunda ganska många
exempel på att man på andra håll kunnat
ordna denna fråga i den riktning
som reservanterna har föreslagit.

Varför skall man då ändra på klockan?
Ja, svaret är ganska enkelt. Man
vill så länge som möjligt få del av den
tid på dagen då solen lyser som mest.
Nog förefaller det mig ganska felaktigt
att klockan är 2—3 när solen går upp
på sommaren, medan vi själva ligger
ganska länge, och går ned vid 9—10-tiden, varvid kvällen blir ganska kort.
Om man skall försöka få ut den rätta
tiden borde man ställa klockan på 12,
när solen står mitt på himlen, och sedan
fördela arbetsdagen lika på båda
sidor om 12-slaget. Det skulle kanske
innebära en ännu radikalare ordning
än den som reservanterna föreslår. Man
räknar med att införandet av sommartid
skulle förlänga den ljusa eftermiddagstiden
med 180 timmar under sommarhalvåret.
Nu har vi att räkna med
cirka 550 timmar i Oslo och i Stockholms-trakten.

Vad som talar för sommartid är framför
allt enligt mitt förmenande trivselsynpunkten.
Man skulle med sommartid
bättre kunna tillgodogöra sig fritiden.
I debatten har även framhållits hälsosynpunkten.
Medicinalstyrelsen i både
Sverige och Norge har tillmätt denna
synpunkt stor betydelse. Mot införandet
av sommartid står kommunikationsverkens
betänkligheter. Det är besvärligt
att ändra tidtabellen två gånger om
året. Det är faktiskt svårt att veta hur
stor betydelse man skall tillmäta det
problemet. På andra håll i världen går
det dock ganska bra att ordna den
frågan. Onekligen medför det emeller -

134 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Införande av sommartid

tid besvär. För min del skulle jag därför
helst se att finsk tid infördes. Jag
tror att den lösningen vore den enklaste
därför att då kom vi ifrån detta problem.

Att jag inte har framfört denna åsikt
i utlåtandet eller i en reservation beror
på att jag endast var närvarande vid
behandlingen av ärendet men inte vid
justeringen av utlåtandet. Jag tror dock
att man i beslutet också kan få intyda
en begäran att regeringen tar under
övervägande att införa östeuropeisk tid.
Utskottsminoriteten hemställer alltså
om införande på försök av sommartid
på det att vissa erfarenheter skall kunna
vinnas.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen och
inlägger i detta tillstyrkande också den
förhoppningen att regeringen allvarligt
prövar införandet av östeuropeisk,
d. v. s. finsk, tid.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Motiveringarna för denna
motion är kanske inte så många. Vad
man fäster sig vid är att hälsoskäl talar
för att man skall förlänga den ljusa delen
av dagen och på så sätt skapa större
trivsel, som det står i motionen. Mot
förändringen anföres en hel del skäl, och
de lär väl komma att framföras här också.
Bl. a. vill man på landet inte börja
dagen så tidigt. Daggen ligger då ännu
våt, säger man, och kreaturen kan visst
inte heller börja så tidigt. Kanske vice
ordföranden herr Skoglösa kan ange
skälen närmare.

Vi hade år 1916 tillfälligt sommartid.
När resultaten av erfarenheterna härav
summerades visade det sig att människorna
på landsbygden var missnöjda,
att man sparade på lyse och bränsle, att
man fick mera friluftsliv och att man
sov mindre. Det är ju ganska blandade
erfarenheter, och de utgjorde tydligen
inte så övertygande skäl för införandet
av sommartid att försöket förnyades

1917. Vi har i stället hållit oss till den
gamla tiden.

Vid olika tidpunkter har motioner
framlagts om införande av sommartid,
och frågan har också kommit upp i
Nordiska rådet. De yttranden som Nordiska
rådet 1958 infordrade var instämmande
från många håll. Arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, telestyrelsen,
Svenska turisttrafikförbundet
och Svenska turistföreningen förordade
sommartid. De som talade mot införandet
av sommartid får någon annan
räkna upp. Nordiska rådet var inte
enhälligt och man rekommenderade då
ländernas regeringar att var för sig verka
för att man skulle få gemensam sommartid.

Det har gjorts undersökningar rörande
vad folk tycker om sommartiden. En
Sifo-undersökning visade att även nästan
hälften av jordbrukets företrädare
— 47 procent — ansåg att sådan skulle
vara fördelaktig. I Norge gjordes en
liknande undersökning, och där var det
ännu fler av jordbrukarna som gillade
sommartiden.

Medicinalstyrelsen har särskilt intresserat
sig för frågan och gjort en undersökning
om förutsättningarna för att
införa sommartid. Den framhåller att
antalet ljusa timmar skulle öka. Vi skulle
få 40 procent mer ljus om vi bor i Skåne,
30 procent mer i Mellansverige och
22 procent mer i norra Sverige. Varje
människa skulle sammanlagt få 180 soltimmar
mer om vi införde sommartid
än om vi behåller den nuvarande tiden.

Medicinalstyrelsen talar också om att
man skulle få 10—15 procent mer ultraviolett
strålning på sig under sommaren
och att detta innebär att man skulle
få en mycket bättre hälsa och ett bättre
humör, eftersom mörker verkar deprimerande
på människor.

Alla dessa skäl är kanhända inte så
tungt vägande som de man brukar vilja
anföra i riksdagen. Jag undrar ändå, om
inte detta förslag visar på en väg som

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

135

är lättare att gå än många andra i vår
strävan att göra livet ljusare och behagligare
att leva för människorna.

.lag vill poängtera att hälsoskälen utgör
den främsta motiveringen för förslaget
om sommartid i Sverige. Sedan
skulle det komma såsom ett påbröd att
vårt land skulle få gemensam sommartid
med Norge och Finland; danskarna
vill ju inte för sin del göra någon ändring.
Men det väsentliga för dem som
motionerat och reserverat sig är det
ökade antalet soltimmar och förlängningen
av den ljusa delen av dagarna.

Det är beklagligt att danskarna är så
motsträviga i detta avseende, men jag
har svårt att finna att det kan vara
någon avgörande omständighet för oss.
På många områden har danskarna tidigare
haft andra uppfattningar än vi,
men det har inte hindrat oss från att
genomföra praktiskt förnuftiga åtgärder
av olika slag. Även om vi skulle få ställa
om klockan när vi kommer till Köpenhamn,
kan vi inte förbise fördelarna
av en omläggning som förlänger den
ljusa tiden på dagarna.

Allt detta talar enligt min uppfattning
för att vi i Sverige bör åtminstone göra
ett försök med sommartid under två år.
Därigenom skulle vi, om frågan på
nytt tas upp i Nordiska rådet, ha större
och mer aktuella erfarenheter att stödja
oss på. Det bör inte vara omöjligt
att övervinna de betänkligheter som anförts
från jordbrukets sida. Inte heller
kan det vara alltför svårt att genomföra
en omläggning av kommunikationstabellerna,
vilket framhållits såsom den
största olägenheten.

Herr talman! Jag anser att det är väl
värt att göra ett försök med sommartid.
Faller försöket väl ut, har man en god
grund för att fatta ett beslut som kan
bli gemensamt för hela Norden. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Carbell
(s).

Införande av sommartid

Fru GÄItDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag först uttala min tillfredsställelse
över att yrkandet i motionen
samlat så många reservanter till utskottets
utlåtande. Jag instämmer helt i vad
som här anförts av såväl herr Svensson
i Kungälv som fru Eriksson i Stockholm.

Frågan om införandet av sommartid

__d. v. s. att flytta fram klockan en

timme på våren och flytta tillbaka den
en timme på hösten — är kanske inte så
stor i och för sig, men den handlar innerst
om att bereda större glädje och
trevnad åt svenska folket under det
ljusa halvåret. Från den synpunkten anser
jag, precis som fru Eriksson, att det
är ett mycket viktigt problem vi behandlar
här i dag.

Herr Svensson i Kungälv och fru
Eriksson har båda redogjort för vilka
tider och tidsskillnader som gäller i
de nordiska länderna och för hur situationen
ter sig på det nordiska planet
för närvarande. Jag skall därför inte
uppehålla mig vid den saken just nu.

År 1958 antog Nordiska rådet en rekommendation
att närmare undersöka
förutsättningarna för att införa sommartid
i de nordiska länderna efter enhetliga
regler. För Sveriges del undersöktes
dessa förutsättningar av en arbetsgrupp
som var tillsatt av järnvägsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Dessa myndigheter ansågs
vara de mest sakkunniga då det
gällde att bedöma verkningarna av en
övergång till sommartid.

Arbetsgruppen konstaterade att dagsljusvinsten
vid sommartid blir förhållandevis
mycket stor, särskilt i södra
och mellersta Sverige. Antalet ljusa timmar
efter klockan 18 skulle öka i södra
Sverige med cirka 40 procent, i Mellansverige
med cirka 30 procent och i norra
Sverige med mellan 22 och 24 procent.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte införandet
av sommartid och föreslog att man

136 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Införande av sommartid

försöksvis skulle tillämpa denna under
två år. Styrelsen uttalade samtidigt att
det från hälsosynpunkt vore angeläget
att man bättre finge utnyttja soltimmarna
under sommarhalvåret.

Järnvägsstyrelsen framhöll naturligtvis
de olägenheter som skulle uppkomma
genom övergång till sommartid,
framför allt på grund av att man då
skulle tvingas ändra tågtidtabellerna både
på våren och på hösten. Den påpekade
också att omläggning till sommartid
kunde ha en viss negativ inverkan i internationella
sammanhang, bl. a. på frekvensen
av turister till Sverige under
sommaren. Järnvägsstyrelsen uttalade
emellertid också att vissa fördelar kunde
följa av gemensam sommartid för
Sverige och Norge. Denna vore i varje
fall att föredra framför en sådan ordning
att sommartid tillämpades enbart i Norge
och inte i Sverige. Dock ansåg järnvägsstyrelsen
att detta inte kunde uppväga
de olägenheter som det skulle medföra
att tillämpa en annan tid än Danmark.

Lantbruksstyrelsen, liksom de övriga
instanser som kunde anses företräda
jordbrukets intressen, framhöll vilka
nackdelar sommartid skulle kunna medföra
för jordbrukets del, särskilt med
tanke på skörden. Jag instämmer i fru
Erikssons förmodan att vi kommer att
få höra mera om olägenheterna för jordbruket
från annat håll.

Det är klart att både fördelar och
nackdelar är förbundna med en omläggning
till sommartid. Det gäller emellertid
att bedöma om fördelarna är så
väsentliga att de uppväger nackdelarna.
Det är svårt att åstadkomma en riktig
värdering av sådana fördelar som ökad
trivsel och förbättrad hälsa i jämförelse
med sådana nackdelar som stegrade
kostnader för järnvägsväsendet.

Men vi kan ju göra jämförelser med
Norge. Den omläggning till sommartid
som företogs i Norge för litet mer än
fem år sedan har slagit mycket väl ut.
Det norska socialdepartementet har

nyEgen gjort en undersökning om
erfarenheterna från de gångna sex
somrarna med särskild sommartid.
Det har därvid tillämpats ett omfattande
remissförfarande, och enligt
departementets uttalande är resultatet
därav att ett klart flertal inom befolkningen
föredrar ordningen med särskild
sommartid. Man har därför också rekommenderat
fortsatt tillämpning i Norge
av sommartid.

Naturligt nog finns det i Norge ett
stort intresse för att även Sverige skall
gå in för sommartid. Det är onekligen
vissa nackdelar med att olika normaltider
tillämpas på ömse sidor om en gräns.

Från början trodde man att samtliga
nordiska länder skulle kunna införa enhetliga
bestämmelser på detta område,
men efter det senaste mötet i Nordiska
rådet verkar det tyvärr som om några
förutsättningar härför inte längre vore
för handen. Danmark har ganske bestämt
sagt nej när det gäller att ändra
sin normaltid ens på sommaren. Men
det finns knappast anledning att i detta
avseende koppla ihop vårt land med
Danmark. Sverige har ju landgräns mot
både Finland och Norge, och jag tror
därför att vi är mer beroende av en enhetlig
ordning i förhållande till Norge
och Finland än till Danmark.

Vid det senaste mötet i Nordiska rådet
framfördes ett förslag om övergång
inte bara till sommartid utan till östeuropeisk
tid året runt, d. v. s. sommartid
under hela året. Till en början
tyckte väl många med mig att det lät
litet lustigt med sommartid året runt,
men onekligen ligger det ganska mycket
i förslaget, såsom även herr Svensson i
Kungälv nyss framhöll. Genom en övergång
till östeuropeisk tid skulle bl. a.
nackdelarna med en ändring av järnvägstidtabellerna
försvinna.

Förslaget vann inte Nordiska rådets
gillande, men det kommer förmodligen
tillbaka. Och fragan om en övergång
till östeuropeisk tid är ju inte heller föremål
för överläggningen i dag. Det hade

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

137

väl knappast funnits anledning för allmänna
beredningsutskottet att ta upp
frågan med anledning av den föreliggande
motionen, men förslaget innebär
en intressant utveckling av det hela och
återkommer kanske, som sagt, i en eller
annan form.

Genom den förskjutning, som införandet
av sommartid innebär, kan vi bättre
utnyttja sol- och dagsljuset i all synnerhet
om hösten och våren. Den ljusa
delen av eftermiddagen förlängs med en
timme, vilket ger större möjligheter till
friluftsliv efter arbetstidens slut och
över huvud taget till ökad fritid för de
flesta. Såsom redan framhållits har den
medicinska sakkunskapen sagt att ett
bättre utnyttjande av dagsljuset skulle
verka direkt stimulerande för den
mänskliga organismen. Det är naturligtvis
inte så lätt att bevisa detta, men vi
har väl själva en viss erfarenhet av hur
stimulerande dagsljuset är. Den längtan
efter solen, som vi känner under det
mörka halvåret, utlöser naturligt nog
hos oss alla en önskan att på bästa
möjliga sätt tillvarata den livgivande
solen under det ljusa halvåret.

Många kanske tror att vår nuvarande
normaltid är den naturliga och tvekar
därför att ändra på den. Jag vill då
nämna att normaltiden har ändrats flera
gånger på olika håll i Europa. För inte
länge sedan företog både Frankrike,
Holland och Belgien en sådan ändring
att deras normaltid skulle bättre överensstämma
med andra länders.

Att man i Danmark inte är intresserad
av att ändra sin normaltid kanske
får ses i samband med att man önskar
ha samma normaltid som Tyskland, som
ju Danmark i sin tur har landförbindelse
med.

Det finns ingen tid som kan sägas vara
naturlig. Det skulle i så fall vara att
följa solens rytm, men det har vi kanske
ändå ingen möjlighet till. Men vi kan
försöka ordna det så att vi får så stor
glädje av solen som möjligt.

Många människor inrättar helt säkert

Införande av sommartid

sina sov- och uppstigningstider mindre
efter solen och mera efter radio- och
TV-programmen. När de är slut går
man och lägger sig, och man börjar sin
dag igen i anslutning till någon programpunkt
i radio. Det skulle vara ganska
lätt att ändra svenska folkets sovvanor
i samband med en omläggning av
radions sändningstider.

Ur trafiksynpunkt bör det också vara
fördelaktigt att en större del av trafiken
försiggår i dagsljus. Det skulle säkerligen
minska antalet trafikolyckor.
Vi vet ju av erfarenhet att de flesta
olyckorna inträffar efter mörkrets inbrott.

Omläggningen till sommartid är för
mig en anpassning till ändrade ljusförhållanden,
alltså till de förhållanden
som råder under sommarhalvåret, och
jag är övertygad om att en sådan omläggning
skulle medföra ökad trivsel och
avsevärt bättre hälsa. Det tycker jag
mer än väl uppväger de nackdelar som
uppkommer för järnvägstrafiken. Dessutom
har vi inte begärt något definitivt
ställningstagande i dag utan vad vi begärt
är att sommartid införes på försök.
Och det kan vara värt ett försök, inte
minst med tanke på de fördelar det
skulle innebära att under sommaren få
samma tidräkning som i Finland och
Norge.

I likhet med fru Eriksson i Stockholm
anser jag emellertid inte detta vara huvudskälet.
Minst lika viktigt är att en
omläggning skulle bereda svenska folket
ökad trivsel och bättre hälsa. Vi får inte
vara så traditionsbundna att vi inte vågar
göra ett sådant försök. Låt oss ändra
på vår tidräkning en timme varje höst
och vår, så får vi se vad det blir för
resultat av det. Vi kanske blir mer än
nöjda.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.

I detta anförande instämde fröken
Elmén och herr Hamrin i Kalmar (båda
fp).

138 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Införande av sommartid

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Reservanterna har anfört
en mängd argument, både för och
emot, men jag skall nöja mig med att
bara anföra några ord.

När man talar om fördelarna med
sommartid anför man i första hand
hälso- och trivselsynpunkter, och man
säger att vi skulle få fler ljustimmar.
Men jag vill fråga om inte antalet ljustimmar
blir precis detsamma. Det beror
väl bara på hur dags på dagen man stiger
upp. Och man kan väl göra den uppoffringen
att stiga upp litet tidigare, om
man så gärna vill ha de där solstunderna
på morgnarna.

Vad nackdelarna angår torde de vara
så väl kända att jag inte här behöver
upprepa dem. De är mest kännbara för
kommunikationerna och jordbruket. Jag
skall emellertid göra de två senaste talarna
besvikna och inte ytterligare kommentera
svårigheterna härvidlag. De
torde var så allmänt kända att man
inte behöver orda mer därom.

En av orsakerna till att utskottsinajoriteten
avstyrkt motionen har dessutom
varit att Danmark står utanför och att vi
har en mycket livlig trafik och mycket
intima förbindelser med Danmark.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mera utan ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och i anledning av herr Skoglösas
anförande bara kvittera med att
säga att om vi inför sommartid, så kan
ju också herr Skoglösa gå upp en timme
senare.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! På landet är det väl
möjligt att gå upp tidigare, men i staden
är det inte så enkelt. Man kan ju inte
komma till sitt arbete tidigare, om det

inte går några spårvagnar eller om man
inte öppnar tidigare på arbetsplatsen.

Fördelen med sommartid är att man
börjar arbetet en timme tidigare, och
det kan man ju inte göra i staden, om
inte sommartid införes.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det har varit intressant
att lyssna till alla s. k. sakskäl som anförts
för att vi skulle få det bättre om
sommartid infördes. Jag tror dock det
händer mycket sällan att en så dåligt
motiverad fråga som denna hamnar på
kammarens bord.

Försök att införa sommartid gjordes
redan 1916 och året därpå kom frågan
tillbaka. Den avslogs då därför att man
ansåg att det räckte med det försök som
gjorts året förut. Sedan dess har frågan
kommit tillbaka ytterligare två gånger
och då rönt samma öde. Alla vet också
hur det gick när frågan senast behandlades
i Nordiska rådet. Då sade en överväldigande
majoritet nej till förslaget
om en rekommendation, vilket var fullkomligt
riktigt.

Nu sägs det här att det är så lätt att
göra en ändring och att konsekvenserna
inte blir så stora för kommunikationerna
och jordbruket. Ja, man har t. o. m.
sagt att ändringen skulle hälsas med
glädje av jordbrukarna. Detta är fullständigt
felaktigt. Man kan ju göra undersökningar
på många sätt, men gå ut
till jordbrukarna och fråga dem om de
vill ha sommartid! Medan daggen ligger
kvar kan ingen uträtta något arbete i
jordbruket, och när arbetet går som
bäst — då s&all man sluta.

Danskarna, som i många fall är mycket
kloka människor, har sagt ett klart
nej till den föreslagna reformen, och
i sydliga Sverige har vi precis samma
uppfattning som de. Vi har inte behov
av någon ändring av detta slag. Det har
anförts som ett argument att man skulle
få 180 timmars extra soltid, och bara
detta skulle motivera att man av hälsoskäl
införde sommartid. Jag skall ge

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

139

ett gott råd till mina vänner här i kammaren
som står för reservationen. Ni
skall inte bara tänka på de 180 extra
soltimmar ni kan få med sommartid.
Stig upp tidigare, så kan ni få 280 timmar
soltid extra, och hälsan kan bli mycket
bättre än genom denna lilla reform.

Herr talman! Med hänsyn till den sena
tidpunkten skall jag bara under hänvisning
till vad som redan sagts yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag tror
att det skulle lända kammaren till heder
att bifalla utskottsförslaget. Det andra
förslaget är fullkomligt omotiverat, har
inte något som helst sakligt stöd.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Moholm (h).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Efter denna salva är
det bäst att reservanterna hukar sig medan
han laddar om. Medan detta sker
skall jag erinra om att herr Svensson i
Kungälv sade att det var fel att solen
gick upp så tidigt och att den gick ned
så sent. Det må vara hans ensak; det
får han göra upp med vår Herre om.
Det står inte i riksdagens makt att ändra
på den saken.

Den enda lösningen är väl den som
ett par kloka människor, herr Jöns Nilsson
i Bästekille inbegripen, har anfört.
Stiger man upp tidigt slipper man lura
sig själv. Då är tiden som den skall vara,
och då får man alldeles gratis alla
de fördelar som reservanterna har talat
om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Man har här hänvisat
till medicinalstyrelsens utredning, och
det bör då kanske anföras att orsaken
till att medicinalstyrelsen sagt sig vilja
genomföra detta förslag på försök under
två år är att vissa hälsoargument, talande
för sommartid, ur vetenskaplig
synpunkt är otillfredsställande under -

införande av sommartid

byggda och att de inte är sä imperativa
att inte argumenten för och emot behöver
noggrant vägas mot varandra. Det
är sålunda enligt medicinalstyrelsens
utredning inte bevisat vilken styrka hälsoargumenten
bar.

Till dem som talat om att praktisera
finsk tid vill jag säga: Gå ut och tala
med de människor, exempelvis skogsarbetare,
som sålunda under vintertid
skulle gå ytterligare eu timme tidigare
i mörker och kyla till sitt arbete! De
skäl herr Svensson och fru Gärde Widemar
anförde bygger på förutsättningen
att alla människor har sin arbetsplats
nära intill sin boplats och arbetar i
ljusa och uppvärmda lokaler. För de
människor som inte gör det är ett dylikt
förslag närmast hänsynslöst.

Förslaget innebär också att de skolbarn,
som vi i dag har på våra vägar
två månader om året i mörker, finge
tillbringa fyra månader på vägarna i
mörker. Det är någonting som var och
en bör tänka på.

Frågan om jordbrukets situation kan
man inte bara vifta undan. Vi skulle
kunna lösa problemet genom att lantarbetarna
hade annan arbetstid. Men ingen
inom jordbruket kan hävda det, ty även
jordbruket behöver kunnig arbetskraft,
och sådan får man inte genom en annan
lagstiftning om arbetstiden än vad som
gäller om andra kategorier.

Förslaget är sålunda utomordentligt
dåligt underbyggt, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i allt som sagts mot införande av sommartid
ur jordbrukets synpunkt, men
jag vill tillägga några argument.

När man för något år sedan fick en
rekommendation från Nordiska rådet
om sommartid, var det klart att Danmark
inte ville vara med. Den svenska
regeringen ville inte göra annorlunda
än Danmark. När frågan åter kom upp
till behandling på Nordiska rådets se -

140 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Införande av sommartid

naste möte här i Stockholm, föreslog
visserligen sociala utskottet bifall till
ett från norsk sida framställt yrkande
att man i Sverige och i Norge skulle gå
över till den finska tiden. Man skulle
alltså slippa ändringarna höst och vår.
Året runt skulle man vara en timme
tidigare än den svenska tiden. Men det
skulle innebära att Sverige skulle få
en annan tidräkning än Danmark.

Beträffande trafiksynpunkterna är
det att märka att vi har den stora nordsydgående
och syd-nordgående från
Sverige till kontinenten och från kontinenten
till Sverige över Danmark. Att
Danmark i tidsavseende skulle kunna
göra något annat än Mellaneuropa är ju
helt orimligt med hänsyn till den enorma
trafik som går mellan Danmark och
Västtyskland. Det är vidare att märka
att Danmark i Kastrup har den fjärde
lufthamnen i storleksordning i hela
Europa. Att man där skulle tillämpa
annan tidräkning än angränsande lufthamnar
är lika orimligt. Det är alltså
klart att Danmark aldrig kommer att
lämna den mellaneuropeiska tiden.

Då är frågan: Skall Sverige med hänsyn
till sina kommunikationer med Danmark
ha annan tid än Danmark?

Vi var nyligen nere i bl. a. Köpenhamn,
Malmö och Hälsingborg och fick
se på möjligheterna till en fast förbindelse
över Öresund. Man överväger i
detta sammanhang om man skall skapa
en gemensam stor lufthamn för Skåne
och Danmark på Saltholm eller om man
skall ha ett utbyggt Kastrup. I den situation
som vi befinner oss med den
enorma trafik som förekommer till Danmark
och till kontinenten via Danmark
är det fullständigt orimligt att tänka sig,
att vi i Sverige skall kunna ha någon
annan tidräkning än den som tillämpas
i Danmark och på kontinenten.

Slutligen, herr talman, vill jag be kammaren
om ursäkt för att jag talat så
länge så sent på natten. Jag vill också
påpeka att klockan, om vi hade infört
sommartid och börjat med denna nu,

skulle ha varit en kvart över 12 i stället
för en kvart över 11 på natten!

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! När denna fråga nu
återförts till det allvar, med vilket den
ändock bör betraktas, vill jag bara framhålla
att opinionen är ytterst delad. Det
är en minoritet inom utskottet som stannat
för att tillstyrka införandet av sommartid
men man räknar med att två
tredjedelar av människorna skulle önska
ett införande av sommartid.

Jag tror att man överdriver de svårigheter
sommartiden kan innebära för
jordbrukarna. För Norges del gav —
såsom redovisas i reservationen — en
motsvarande undersökning år 1960 vid
handen att av jordbrukargruppen 52
procent — alltså mer än hälften — föredrog
den sommartid som där införts,
medan 38 procent var negativt inställd
till denna. Av samtliga tillfrågade ville
67 procent ha sommartid. Detta bör
man ha klart för sig.

Man har också diskuterat huruvida
sommartiden skulle ha någon betydelse
eller inte. Ja, det är ändå så att eftermiddagarna
under sommaren blir korta.
Kan man förlänga dem genom denna
operation vore väl detta en fördel.

Jag tror också att man skall bortse
från våra kommunikationer med övriga
delar av världen. Vi har även kommunikationer
med Norge och med Finland.
Dessa kommunikationer är väl lika
värdefulla som trafiken till och från
Danmark. Jag tror att man överdimensionerar
svårigheterna både från kommunikationssynpunkt
och från jordbrukssynpunkt.
Jag tror att det skulle
vara av värde för vårt land att på försök
införa sommartid under ett år.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Nog verkar det som om
flera här överdimensionerar svårigheterna
att införa sommartid.

Till herr Nilsson i Bästekille vill jag
säga, att det har i alla fall hänt en del

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

141

sedan år 1916 — åtminstone på andra
områden än jordbrukets — så jag kan
inte förstå varför man i dagens läge
skall åberopa det försök med sommartid
som då gjordes.

Vidare: Den rekommendation som
Nordiska rådet avslog gällde en enhetlig
sommartidsreglering i liela Norden,
som Danmark inte ville vara med om.
Däremot hänvisades övriga länder till
att försöka få till stånd enhetlig tid. Det
var alltså i och för sig inget ståndpunktstagande
från rådets sida mot
sommartid i de länder som ville enas
om sådan.

Jag förstår inte alls varför herr Gustafsson
i Kårby drog fram detta att
skogsarbetarna skulle få gå i mörker till
sitt arbete. Det får de väl göra ändå
vintertid, vare sig sommartid införts eller
ej. Det är inte detta vi resonerar om.

Vad skolbarnen beträffar erhåller de
kompensation på eftermiddagen genom
att de kommer att gå hem tidigare. De
får alltså en timmes mera sol än de annars
skulle få.

Vi menar, att detta kan inte ske på
annat sätt än genom att man ställer om
klockan. Samhället anpassar sig inte efter
den enskildes tider utan man måste
ha en gemensam tidsangivelse för att få
bl. a. trafiken och arbetsplatserna att
fungera.

Det citat ur medicinalstyrelsens yttrande
som anfördes var säkert korrekt.
Men jag gjorde också ett direkt citat ur
medicinalstyrelsens uttalande, som gav
vid handen att medicinalstyrelsen varmt
tillstyrker försök med sommartid i två
år. Detta föreslås också i reservationen,
och något annat har vi heller inte yrkat
på här i dag.

Låt mig avslutningsvis säga, att jag
tycker att jordbrukarna skulle ta del av
de erfarenheter av sommartid som de
norska jordbrukarna gjort. En undersökning
i Norge visade att det t. o. m.
blivit bättre skörderesultat och att detta
delvis tillskrivs sommartiden. Jag är
dock ingen expert på sådana frågor

Införande av sommartid

och vill därför inte ge mig in på dem,
men jag rekommenderar herrar jordbrukare
i kammaren att ta del av rapporten
rörande undersökningen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Bara två korta repliker.

Herr Svensson i Kungälv säger att det
görs överdrifter från jordbrukarhåll och
han hänvisar till att systemet med sommartid
i Norge fungerat ganska väl.
Jag vill inte på något sätt undervärdera
Norges jordbruk, herr Svensson i Kungälv,
men att jämföra det med jordbruket
i södra Sverige är något som faller
på sin egen orimlighet.

Fru Gärde Widemar sade att det hänt
en hel del sedan år 1916. Ja, det har
det gjort, men solen går fortfarande upp
på samma tid och ned samma tid.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är inte solens tid
vi vill ändra på, utan det är herr Nilssons
i Bästekille.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är bara ett vägande
argument som inte anförts: Att vrida
klockan baklänges är mycket skadligt,
och att vrida sex miljoner klockor baklänges
en gång om året medför en nationalekonomisk
förlust som vi måste ta
hänsyn till.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 20, röstar

Ja;

142 Nr 1»

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Interpellation ang. skillnader i arvodering enligt timlärarkungörelsen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 51 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Interpellation ang. skillnader i arvodering
enligt timlärarkungörelsen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! I den allmänna debatten
under de senaste två decennierna
har frågor rörande värderingar av olika
yrken och utbildningsvägar diskuterats
livligt. Särskilt har detta varit fallet i
samband med överväganden om utformningen
av grundskolan.

Skolberedningen formulerade sin
uppfattning om utjämning av skillnader
i värderingen av olika yrken på
följande sätt (sid. 265—266):

»De tidigare jämförelsevis stora skillnaderna
i värderingen av olika yrken
som förefanns i samhället utanför skolan
har visserligen kraftigt utjämnats
under senare årtionden, men stora olikheter
kvarstår alltjämt. Det är då önskvärt,
att skolan i sin mån bidrar till att
utjämna kvarstående skillnader eller åt -

minstone ser till att dessa inte konserveras.
»

Under rubriken »Dragkampen mellan
praktiskt och teoretiskt» (sid. 277) uttalades
följande:

»Ojämnheten i dragkampen mellan
praktiskt och teoretiskt påverkas i utjämnande
riktning med säkerhet endast
till en mindre del av skolans vidtagna
eller uteblivna åtgärder, även om man
å andra sidan får akta sig att underskatta
vad skolan kan göra. De dominerande
faktorerna ligger dock utanför
skolan. Först en ändring av värderingarna
i samhället utanför skolan torde
resultera i mer genomgripande förändringar
i elevernas och målsmännens
värderingar av de olika utbildningsvägarna
inne i skolan.»

I Kungl. Maj:ts proposition 1962:54
angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m. framhöll departementschefen
bland annat följande i ifrågavarande
avseende (sid. 264):

»Nära sammanhängande härmed står
strävan att bygga upp den obligatoriska
skolan så, att den så långt möjligt bidrar
till att utjämna skillnader i värderingen
av olika yrken. Vad beredningen
här anför överensstämmer klart med
numera allmänt godtagna riktpunkter
för utvecklingen inom vårt samhälle.»

Praktiskt taget alla grupper och medborgare
i samhället torde numera allmänt
ansluta sig till den mening, som
uttrycks i ovanstående citat. Dessa intentioner
bör självfallet vara vägledande
för erforderliga administrativa åtgärder
för genomförande av skolreformen.

I timlärarkungörelsen stadgas beträffande
arvodering av lektioner respektive
demonstrationer och övningar vid
lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor
bland annat följande (SFS 1963: 434
4 § 2 mom.):

»Vid tillämpning av kungörelsen jämställas a)

med läroämne

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

143

Interpellation ang. skillnader i arvodering enligt timlärarkungörelsen

lektioner vid lantbrukets och skogsbrukets
yrkesskolor,

b) med yrkesämne

demonstrationer och övningar vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor

Enligt nämnda bestämmelser kan arvode
för en timmes undervisning utgå med
exempelvis 21:45 kronor (BT 17) vid
lektion och med 16: 10 kronor (DT 17)
vid demonstration eller övning (ortsgrupp
4). Ersättningen tar inte hänsyn
till ämnets art utan enbart till formen
för undervisningen.

Man kan knappast göra gällande att
lektioner alltid ställer större krav på
lärarens kvalifikationer och förberedelsetid
än demonstrationer och övningar.
Skillnaderna i ersättningens storlek torde
kunna tas som uttryck för den uppfattningen
att lektionen (teori) är värdefullare
för utbildningsresultatet än demonstrationer
och övningar (praktik).
Bestämmelser av nämnda slag synes därför
ägnade att konservera de skillnader
i värderingar som statsmakterna ansett
böra utjämnas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat skillnaden
i arvodering, som enligt timlärarkungörelsen
grundas på formen för
undervisningen ?

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att undervisningen i nämn -

da avseenden skall ersättas efter andra
grunder än vad som nu är fallet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tre tillläggsprotokoll
till konventionen den 4
november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna; och

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Kellgren,
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående rätt för lärare
att tillgodoräkna tjänstgöring i annat
nordiskt land såsom merit.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.31.

In fidem

Sune K. Johansson