Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

• -*>!

pr-,

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1962

11 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 11 maj fm.

Sid.

Svar på interpellation av herr Eriksson i Bäckmora ang. eltaxorna. . 5

Den ekonomiska politiken m. m............................... 13

Interpellationer av:

herr Johansson i Dockered ang. statsägda elkraftföretags taxor . . 78

fru Nettelbrandt ang. tryggande av den enskildes rättsställning vid

handläggningen av vissa domstolsärenden.................. 81

herr Jönsson i Ingemarsgården i] anledning av ifrågasatt nedläggande
av järnvägslinjen Sveg—Hede...................... 82

Fredagen den 11 maj em.

Den ekonomiska politiken m. m. (forts.) ....................... 83

Sveriges ombildning till republik............................. 105

Anslag till statistiska centralbyrån, m. m....................... 114

Visst anslag till konjunkturinstitutet.......................... 117

Anslag till journalistutbildning............................... 118

Omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m..................... 121

Godkännande av överenskommelse med Amerikas förenta stater rörande
ömsesidiga tullmedgivanden, m. m..................... 122

Ändring i förordningen angående postsparbanken................ 123

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering......... 126

Vissa frågor rörande domänverket, tillika svar på interpellation av
herr Mattsson ang. markbyten mellan domänverket och lantbruksnämnderna
............................................. 133

Rennäringens främjande, m. m............................... 153

Brevbäringen i städer och tätorter............................ 159

Effektivare åtgärder mot ocker............................... 163

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 maj em.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. dels likviditets- och kassakvotslag,
m. m., dels ränteregleringslag..................... 83

— nr 18, om sänkning av riksbankens diskonto samt om räntan som

konjunkturpolitiskt medel, m. m........................... 83

— nr 19, ang. den ekonomiska politiken....................... 83

— nr 20, om fortsatt valutareglering, m. m..................... 83

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. Sveriges ombildning till

republik.............................................. 105

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II

(försvarsdepartementet).................................. 113

— nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
......................................... 114

— nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
............................................... 114

— nr 83, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition ang. allmän

beredskapsstat behandlade allmänna frågor.................. 114

— nr 84, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)...... 114

— nr 85, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)...... 114

— nr 86, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)........ 114

— nr 87, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 114

— nr 88, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)....... 114

— nr 89, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet) ... 114

— nr 90, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)...... 114

— nr 91, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)....... 114

— nr 92, ang. anslag till statistiska centralbyrån, m. m........... 114

— nr 93, om vissa anslag till statistiska centralbyrån och konjunk institutet.

............................................ 117

— nr 94, ang. viss omorganisation inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd, m. m.....118

— nr 95, ang. anslag till socialstyrelsen........................ 118

■—■ nr 96, ang. anslag till journalistutbildning................... 118

— nr 97, ang. anslag till byggnadsforskning.................... 121

-— nr 98, ang. anslag till nybyggnad för statens polisskolas liuvud skola

i Stockholm....................................... 121

— nr 99, ang. omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m......... 121

— nr 100, ang. godkännande av avtal om viss fastighetsöverlåtelse

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde...... 122

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. godkännande av överenskommelse
med Amerikas förenta stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m..................................... 122

— nr 51, om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond

från arvsskatt och gåvoskatt, m. m......................... 122

Bankoutskottets utlåtande nr 24, om ändring i förordningen angående
postsparbanken........................................ 123

— nr 26, ang. viss garanti för eventuella förluster på grund av överenskommelser
om nordiska centralbankskrediter.............. 126

Innehåll

Nr 19

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om skydd för arbetstagare mot
uppsägning och permittering.............................. 126

— nr 23, om visst undantag för utländsk sjöman från bestämmelserna
om skyldighet att inneha arbetstillstånd.................. 133

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa frågor berörande domänverket.
............................................... 133

— nr 13, ang. rennäringens främjande, m. m.................... 153

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39, ang. brevbäringen i städer
och tätorter........................................ 159

— nr 40, om effektivare åtgärder mot ocker.................... 163

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

Fredagen den 11 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. eltaxorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmor
a har frågat mig om jag anser att
det nu bör finnas förutsättningar för
en provisorisk sänkning av vattenfallsstyrelsens
taxa för leverans av lågspänd
elektrisk kr aft vid detalj distribution på
landsbygden av åtminstone samma omfattning
som den, som genomförts av
Sydkraft i södra delarna av landet, samt
om det är mig bekant när det av Svenska
elverksföreningen tillsatta tariffutskottet
kan förväntas framlägga förslag
om en rent elektrisk tariff, som är lämplig
att tillämpa vid distribution av lågspänd
elektrisk kraft till bostäder, jordbruk,
hantverk och småindustri på
landsbygden.

Såsom interpellanten påpekat har
Sydsvenska kraftaktiebolaget — Sydkraft
•— genomfört vissa reduceringar
av engros- och detaljtaxorna. Enligt
uppgifter från vattenfallsstyrelsen ligger
i fråga om engrostaxorna prisnivån
inom Sydkraft högre än inom vattenfallsverket.
Detta beror på att själva
grundtaxorna är högre och att Sydkraft
genom att tillämpa mycket kort kon -

traktstid för sina leveranser fått ett
snabbare genomslag av 1957 års allmänna
taxehöjning om 20 % än vad
som gäller för vattenfallsverkets leveranser.
Även om Sydkraft nu begränsat
nämnda taxehöjningstillägg till 15 %,
så ger därför detta för hela abonnentstocken
räknat ett större genomsnittligt
tillägg till grundtaxorna än för vattenfallsverkets
abonnentstock, för vilken
tillämpas längre kontraktstider. Uppskattningsvis
beräknas genomsnittstilllägget
hos vattenfallsverket för närvarande
ligga vid ungefär hälften av genomsnittet
för Sydkraft.

Vad därefter lågspänningstaxorna beträffar
så håller Sydkraft obetydligt lägre
grundavgift än vattenfallsverket men
tillämpar å andra sidan för abonnenterna
andra normer vid bestämning av antalet
tariffenheter. Om man beaktar
samtliga leveransvillkor torde även detaljtaxorna
hittills genomsnittligt ha legat
något högre inom Sydkraft än inom
vattenfallsverket. Efter den av Sydkraft
gjorda provisoriska sänkningen torde
Sydkrafts taxor komma att ligga obetydligt
under vattenfallsverkets taxor.

Även om jämförelser av detta slag har
sitt intresse, så är det inte möjligt att
basera ett företags försäljningstaxor enbart
eller i första hand på dylika bedömningsgrunder.
Ytterst är det företagens
kostnadsförhållanden som måste
bestämma miniminivån för kraftpriserna.
Och härvid kan förhållandena
hos skilda företag vara mycket olika.
I det aktuella fallet kan jag exempelvis
erinra om att Sydkraft bygger sin
kraftförsörjning på större andel värmekraft
än vattenfallsverket hittills
gjort. Den kraftiga sänkning av oljeprisnivån,
som skett under senare tid,

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Svar på interpellation ang. eltaxorna

ger sålunda ett större utslag i produktionskostnaderna
för Sydkraft än för
vattenfallsverket. Men även andra för
Sydkraft speciella motiv för taxesänkningen
kan ha förelegat. Likaså är de
geografiska förutsättningar, under vilka
Sydkraft och vattenfallsverket bedriver
sin detalj distribution, rätt olika.

Jag kan i sammanhanget erinra om
att jag i ett interpellationssvar i höstas
till herr Eriksson i Bäckmora framhöll
att statens vattenfallsverks taxesättning
grundas bl. a. på den principen
att kostnadsvariationerna till följd
av olika vattentillgång, varierande värmekraftinsats
och andra oförutsedda
och opåverkbara omständigheter inte
skall inverka på kraftavgifterna. Dessa
kostnadsvariationer bäres i stället av
kraftproducenten, vilken baserar taxorna
på en genomsnittskostnad. Härigenom
undvikes kortsiktiga höjningar och
sänkningar av taxorna.

Inom såväl vattenfallsverket som de
privata större kraftföretagen är engrostaxorna
för närvarande föremål för
grundliga undersökningar i syfte att anpassa
dem efter den senaste tidens utveckling
i fråga om kostnader, bränslepriser
m. m. Utredningsarbetet bedrives
med den riktpunkten, att de första
resultaten skall föreligga redan i år.

Även i fråga om detalj distributionstaxorna
pågår, såsom angivits i interpellationer
utredningar. Dessa verkställes
av ett inom Svenska elverksföreningen
tillsatt särskilt tariffutskott. Huvudsyftet
med dessa utredningar är att
klargöra vilka möjligheter som finns att
förenkla och modernisera nuvarande
taxetyper. Själva prisnivån måste liksom
hittills avpassas efter kraftdistributörernas
individuella kostnadsförhållanden.
Utskottets arbetsuppgift har efter
vad jag inhämtat visat sig vara betydligt
mera omfattande och svårlöst
än vad man från början hade anledning
förmoda. Ett slutbetänkande väntas
emellertid från utskottet inom den närmaste
tiden.

Innan de berörda undersökningarna
av engrostaxorna slutförts och innan utredningsresultatet
från elverksföreningens
tariffutskott framlagts, synes det icke
vara lämpligt att vidtaga några separata
taxejusteringar, vilka kan komma
att försvåra den definitiva övergången
till de nya taxor, som väntas
bli resultatet av de nu pågående undersökningarna.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I min interpellation till
kommunikationsministern — som jag
nu fått svar på, för vilket jag ber att
få framföra ett tack — är det i huvudsak
två frågor som jag ställt. För det
första om det mot bakgrunden av den
gynnsamma vattenkraftssituationen är
möjligt med en provisorisk sänkning av
eltaxorna i likhet med vad som införts
av Sydkraft samt för det andra när förslag
till ett nytt enhetligt taxesystem
grundat på en rent elektrisk tariff kan
emotses.

För att nu börja med det bästa i
statsrådets svar, så noterar jag med tillfredsställelse
att utredningar pågår på
ifrågavarande områden och att resultatet
av dessa är att vänta inom den
närmaste tiden. Det är ju tacknämligt
att kunna konstatera detta efter så pass
lång väntan. Statsrådets svar är så till
vida också glädjande, att abonnenterna
nu tycks kunna hoppas på en sänkning
av elpriserna samt förenkling och
modernisering av nuvarande invecklade
och föråldrade taxesystem.

Det hade naturligtvis varit än mer
tillfredsställande om statsrådet hade velat
följa Sydkrafts exempel och förordat
en omedelbar provisorisk sänkning
av eltaxorna i avvaktan på att pågående
utredningar blir färdiga. På den
punkten finner statsrådet det icke lämpligt
att vidtaga några justeringar utan
vill först avvakta utredningarna. Sam -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

ma skäl hade ju kunnat åberopas av
Sydkraft, men så handlade man inte
där. Man kan då fråga vad motivet är
till att Sydkraft sänkt sina detaljtaxor
med 7 procent. Svaret på detta har jag
hämtat ur Sydkrafts abonnenttidning
»Elkontakten», där direktör Sune Wetterlund
framhåller, att det synts bolaget
angeläget, att de låga bränslepriserna
och den rikliga vattentillgången
snarast möjligt kommer konsumenterna
till godo i form av sänkta elpriser.
Hade inte detta också kunnat vara ett
motiv för vattenfall att göra likadant?

Det är givet, att man nu framför allt
i Norrland undrar, varför inte ett statligt
företag som Vattenfall skulle kunna
handla lika föredömligt som det enskilda
företaget i Sydsverige. Vad har
statsrådet för svar på sådana frågor?
Norrland har i alla fall de stora kraftocli
vattentillgångarna, och dess vattenmagasin
är vid det här laget minst
lika välfyllda som södra Sveriges.

Det är naturligt om man i Norrland
resonerar som så att den taxesänkning
som är möjlig i södra Sverige är minst
lika möjlig i Norrland. Så synes dock
inte ha varit fallet.

Vad sedan gäller min fråga nummer
två angående en reformering av taxesystemet,
tillämpar nu såväl vattenfallsstyrelsen
som de privata kraftföretagen
ytterligt tillkrånglade normer och
beräkningsgrunder, som är svåra att
tolka och kontrollera för abonnenterna.
Det nuvarande taxesystemet är baserat
på grundavgifter för olika slag av utrymmen
och anslutningsobjekt, som sedan
adderas till ett antal tariffenheter
för hela abonnemanget. Sålunda beräknas
tariffenheter för varje bostadslägenhet
och bostadsrum. För dem som
exempelvis driver jordbruk tillkommer
dessutom tariffenheter för varje hektar
odlad jord. Man bär verkligen svårt
att finna något motiv för att debitera
el-avgifter och enheter för åkerarealen.
Elkraften förbrukas inomhus och
inte ute på åkern. Det är ju elmätaren

Svar på interpellation ang. eltaxorna

inomhus som registrerar förbrukningen
och därefter skall man väl också erlägga
betalning. Jag vill göra gällande
att denna eltaxa, som jag här har beskrivit,
är så föråldrad, att man får gå
tillbaka i tiden så långt som när man
avlönade prästerna med tionde för att
finna ett motsvarande system.

Till detta kommer sedan särskilda
avgifter för motorer och apparater. Hur
dessa avgifter beräknas kan jag inte
förklara, men jag kan ge ett exempel
härpå genom att läsa upp en sådan bestämmelse
ur en aktuell eltaxa. Här står
det nämligen: »Vid anslutning av motorer
och apparater större än 1 kW tilllåtes
dock i stället för fri spiseffekt
en sammanlagd fri effekt av 2 kWh
per lägenhet + 0,5 kW per tariffenhet.
Eventuell spiseffekt inräknas härvid
i effekten med hälften av spisens märkeffekt.
»

Nog tror jag vi kan vara överens om
att vi behöver en förenkling och modernisering
av detta tillkrånglade taxesystem.
Jag är självfallet tacksam för
det löfte som givits, och emotser en
taxa där grundavgifter och arealavgifter
skall slopas, så att vi får en enhetlig
taxa som grundar sig på en rent
elektrisk tariff och att vi får betala
efter vad elmätaren utvisar.

Även om vi nu har ett emotse utredning
och förslag härom inom den närmaste
tiden, så kommer det sannolikt
att ta lång tid innan en dylik taxa kan
genomföras. Jag vill i det sammanhanget
bara erinra om att normaltariffen,
som man enades om 1947 som
ett enhetligt taxesystem, ännu inte genomförts
av alla kraftföretag. Än i dag,
femton år efter beslutet, existerar många
olika taxesystem.

Jag menar därför, att nog har det mot
bakgrunden av den gynnsamma vattenkraftssituationen,
den starkt ökade utbyggnaden
av kraftverk och sannolikheten
av väntade utredningsförslag med
sänkta taxor funnits starka skäl för en
provisorisk taxesänkning redan nu.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Svar på interpellation ang. eltaxorna

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket mera att säga i denna sak, eftersom
herr Eriksson i Bäckmora mest
uppehöll sig vid de frågor som är föremål
för utredning. Den kritik som han
framförde mot nu gällande detaljtaxor
och de citat han anförde rör de frågekomplex
som nu är föremål för utredning
och beträffande vilket vi redan
under detta år har att vänta förslag.

Jag begärde närmast ordet bara för
att nämna att jag inte tror att man kan
tillämpa den princip i fråga om taxesättning
som herr Eriksson i Bäckmora
ville att man skulle införa, nämligen att
taxorna skulle fastställas med hänsyn
till vattenkrafttillgången. Tillämpningen
av en sådan princip skulle ju innebära
väldiga kastningar på grund av
variationerna i vattenkrafttillgången.
Företagare och andra skulle nog bli i
hög grad missnöjda, om de under löpande
säsong, allteftersom vattenståndet
förändras i regleringssjöarna, skulle
få en höjning eller sänkning av
sina taxor. De skulle då få svårt att göra
beräkningar av denna kostnad för sin
produktion.

Vad vi egentligen tvistar om är huruvida
man skall genomföra en provisorisk
sänkning eller inte under någon
månad, medan vi väntar på resultatet
av utredningen. Det är egentligen det
som herr Eriksson i Bäckmora och
jag bär delade meningar om. Han menar
att man skulle kunna följa Sydkrafts
exempel härvidlag.

Jag vill med anledning därav nämna
att engrostaxorna i Norrland är lägre
än i södra Sverige beroende på att man
i södra Sverige även har överföringskostnader
att betala, vilket resulterar i
högre engrostaxor där än i Norrland.
Det finns därför anledning att en gång
för alla få den myten ur världen, att
engrostaxorna i Norrland skulle vara
högre än i södra Sverige.

En annan omständighet som man ock -

så skall komma ihåg i denna lilla tvist
om provisorisk sänkning eller inte är,
att Sydkraft ju i utomordentligt stor
utsträckning använder olja. Herr Eriksson
i Bäckmora har ju själv förklarat att
det skett en kraftig sänkning av oljepriset,
och det är väl denna omständighet
som har varit den direkta anledningen
till att Sydkraft har sänkt sin
taxa.

Vidare vill jag säga att det är mycket
svårt att över huvud taget resonera om
hur det hela slår ut i de enskilda fallen,
därför att distributionsföreningarna är
olika stora och arbetar under olika förhållanden
och med skilda kostnadslägen.
Man kan visserligen som herr
Eriksson i Bäckmora gjorde anföra
exempel som visar en viss siutation, men
man kan också anföra andra exempel
och komma till andra resultat. Därför
båtar det föga att ge sig in i en diskussion
om detaljerna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De kastningar i priserna
som statsrådet talar om som skulle bli
beroende på vattentillgången bär hittills
endast bestått i att vi har fått stigande
elkraftspriser. Vi har ännu inte
fått uppleva att vattenfallsstyrelsen
sänkt några eltaxor. När statsrådet i interpellationssvaret
talar om att man har
försökt undvika kortsiktiga höjningar,
kan jag ge statsrådet rätt i det, ty vi
har verkligen fått långsiktiga höjningar
men inga sänkningar. Jag kan gärna
säga att även en kortsiktig sänkning
skulle vara välkommen för företagare
och andra.

Statsrådet talar om att engrostaxorna
i Norrland är lägre än i södra Sverige.
Emellertid är det detaljtaxorna som jag
närmast talat om och efterlyst en sänkning
av. Om såsom statsrådet säger
engrostaxorna är högre i södra Sverige,
är det ännu mera märkligt, att Sydkraft
kunnat genomföra denna sänkning
med cirka 7 procent. Om engrostaxorna
i Norrland är lägre borde det väl

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

vara ännu lättare att genomföra en
sådan här sänkning där.

Statsrådet sade att skillnaden mellan
vattenfallsstyrelsens och Sydkrafts taxor
inte är så stor. Jag vill påstå att skillnaden
inte är så obetydlig som statsrådet
vill göra gällande. Det rör sig om
cirka 6—7 procent. En sådan prisskillnad
innebär åtskilliga miljoner i besparingar
för abonnenterna i Sydsverige,
som säkerligen skulle välkomnas av
abonnenter i andra delar i landet. Vad
finns det för anledning att vänta med
en sådan sänkning, när alla tycks vara
överens om att det i dagens läge är möjligt
att göra en taxesänkning?

Vidare vill jag säga att Sydkraft inte
är det enda exemplet på att man funnit
tidpunkten lämplig för en sänkning.
Åtminstone ytterligare två företag bär
gjort likadant som Sydkraft. Jag bär
här ett urklipp ur östra Småland för
den 8 maj i år, där det talas om att
Torsås elverk har sänkt taxan med 7
procent. Knisslinge elverk har också
sänkt taxan med 7 procent.

Jag har tidigare sagt att jag tror att
det nog blir en ganska lång väntetid
innan taxeändringar på grund av utredningens
förslag kan genomföras. Därför
hade det varit önskvärt och säkerligen
möjligt att man redan nu hade
vidtagit en taxesänkning, så att abonnenterna
under vattenfallsverket och
andra skulle fått fördel av den ökade
vattenkrafttillgången och kraftverkens
förbättrade resurser.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Som något initierad i
Sydkraft och dess taxesättning finner
jag det vara av behovet påkallat att förklara
en del saker för herr Eriksson i
Bäckmor a. När herr Eriksson gör så
stort nummer av den sänkning av taxorna
som ägt rum i Sydkraft bör han betänka,
att det i verkligheten ligger till
på följande sätt.

1958 beslöts att Sydkrafts taxor skulle
höjas med 20 procent. Sydkrafts

Svar på interpellation ang. eltaxorna

abonnenter fick genomfört att denna
höjning skulle ske i fyra olika intervaller
med 5 procents höjning varje år
fram till 1962. 1961 fann man att det
ekonomiska resultatet av de senaste
årens rörelse varit sådant att det inte
fanns fog för att genomföra den sista
höjningen. Efter framställning från elverken
i de sydsvenska städerna beslöt
man att inte höja taxan med de sista 5
procenten. Detta är, herr Eriksson, något
annorlunda än att säga att man sänkt
den redan befintliga taxan med 5 procent.

Herr Eriksson i Bäckmora säger också
att när ett enskilt bolag kan göra så,
borde också staten kunna göra det. Jag
vill påminna herr Eriksson om att Sydkraft
egentligen inte är ett enskilt bolag.
Det är i mycket hög grad ett kooperativt
och kommunalt företag, som i
huvudsak iiges av de sydsvenska städerna
och i viss mån av Kooperativa
förbundet. Det är kanske denna sammansättning
av bolaget som gjort att
man i högre grad tagit sänsyn till abonnenterna
än till aktieägarna. Den verkliga
sanningen är alltså att om Sydkrafts
taxesättning skulle ha fortsatt som den
var skisserad skulle taxorna ha legat
5 procent högre än i Mellansverige och
10 procent högre än i Norrland. Herr
Eriksson kan naturligtvis ta fram exempel
från olika distributionsföretag, där
man inte följer dessa taxor i detalj. I
vissa fall är det heller inte möjligt att
göra detta. Det finns så olika distributionsförhållanden
i vårt land, att man
inte kan säga att priset skall vara enhetligt.
Det får vi nog finna oss i.

Jag kan inte låta bli att uttala en varning
för tron att vi, om vi något år
har god vattentillgång, skall kunna sänka
taxorna. Vi har också år då vattentillgången
är dålig. Jag vill dessutom
påminna herr Eriksson om den oerhörda
utveckling som ständigt sker beträffande
elkraftskonsumtionen. Vi konstaterade
i Sydkraft en ökning för första
kvartalet med 11 procent. Om denna

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Svar på interpellation ang. eltaxorna

höjning håller året ut betyder den, att
hela kraftdistributionen på 6 år måste
fördubblas. Tidigare har en fördubbling
av konsumtionen skett omkring vart
tionde år. Om denna tendens fortsätter
får vi räkna med att det kan behövas
pengar för att göra de utvidgningar som
blir nödvändiga.

Jag är väl medveten om att man arbetar
på att få fram en ny form för taxorna,
och detta hälsas med tillfredsställelse.
Men vi kan inte komma ifrån att
denna form måste vara gemensam. Man
får inte med utgångspunkt från en påstådd
taxesänkning i Sydkraft tala om
att där skett någon förändring. Det har
det inte. Vi avvaktar vad som kan komma
fram i den stora utredningen.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att uttala eu varning för tron
att vi i framtiden kommer att få lägre
kraftavgifter. Jag tror att vi över lag
— oavsett vilken form av energi vi vill
använda — i framtiden måste räkna
med högre kostnader.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Den beskrivning som
jag lämnade på Sydkrafts prissättning
har jag hämtat ur ett så förnämligt informationsorgan
som Elkontakten, som
utges av Sydkraft. Här talas det verkligen
om prissänkning. Jag skall be att
få läsa upp ett stycke som kanske klarlägger
situationen: »De beslutade prissänkningarna
kommer att beröra alla
Sydkrafts elabonnenter, som erhåller
kraft enligt någon av de i Sydkrafts
taxetryck publicerade normala engros-
och detaljtaxorna. Såsom allmän
regel gäller härvid att engrosabonnenterna
får del av prissänkningen genom
ett till 15 % reducerat taxehöjningstilllägg,
medan detaljabonnenterna erhåller
en rabatt av samma storlek som den
för bostäder utgående elskatten, d. v. s.
7 %.»

Detta kan man alltså läsa i denna
itidning, och jag har ingen anledning
betvivla att det är riktigt.

Gentemot den beskrivning som herr
Henningsson här gav av den höjning
med 20 procent som skedde år 1958
vill jag påpeka att denna 20-procentiga
höjning genomfördes på en enda gång
av vattenfallsverket och ett stort antal
övriga kraftföretag här i landet.
Även i det fallet visade Sydkraft ett
föredömligt handlande, eftersom man
där tog ut denna höjning successivt.
När man så kom fram till år 1961 fann
man att anledning inte förelåg att ta
ut hela detta tillägg utan nöjde sig med
de 15 procent man tagit och avstod
från de 5. För att detta också skulle
komma detaljabonnenterna till godo
vidtog man denna sänkning med 7 procent.
Således kan vi konstatera — vilket
också statsrådet gjort i sitt interpellationssvar
— att eltaxorna inom
Sydkrafts distributionsområde för de
120 000 abonnenter det är fråga om
i dag ligger lägre än inom landet i övrigt.
Det är vad jag här vill slå fast
som väsentligt.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! När det gäller eltaxan
verkar herr Eriksson vara eldriven.
Man kan naturligtvis läsa dessa besked
från Sydkraft på sitt eget sätt. Jag vill
gärna hålla med om att Sydkraft kan
vara ett gott föredöme, men man kan
inte komma ifrån att företaget också
är affärsmässigt. Om det får möjlighet
att tala om en nyhet för sina abonnenter,
gör företaget väl det på det
mest smakliga sättet och säger att det
är en sänkning.

Vi skall också lägga märke till att
när man fastställer taxorna för olika
grupper kan man inte reglera taxorna
varje år för de kontraktsabonnenter
man har, utan därvidlag har man längre
tid på sig. När man då beslutade
att på fyra år göra en 20-procentig höjning
rättade man naturligtvis lågspänningsabonnenternas
taxor därefter.
När man efteråt kom underfund med
att man borde stanna vid 15 procent,

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

kände man sig nödvändigtvis moraliskt
skyldig att även till lågspänningsabonnenterna
ge tillbaka vad som tagits ut
i högsta laget. Från den utgångspunkten
lämnar man så att säga 7 procent
på detaljtaxan.

Jag ber vederbörande lägga märke
till att 7 procents sänkning av detaljtaxan
inte riktigt är detsamma som 5
procent på grossisttaxan. Det blir skilda
tal. Därtill kommer att dessa 7 procent
motsvarade elskatten, och man
fann det lämpligt att ta bort just detta
begrepp för abonnenterna. Därmed klarade
man lättare upp hela räkningsutskrivningen
och dylikt. Det bör beaktas
i detta sammanhang att man ville
göra det hela så rationellt som möjligt.

Jag vill återigen slå fast att det man
här talar om i realiteten inte är någon
sänkning. Man undvek att ta ut en
tidigare beslutad höjning, och i samband
därmed fick man kompensera
även lågspänningsabonnenterna. Sådan
är den verkliga sanningen, herr Eriksson.
Jag har själv deltagit i besluten,
och därför känner jag till saken.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Henningsson kommer
själv inte fram till annat slutresultat
än det jag kommit till, och det är
att abonnenterna har fått en sänkning
på 7 procent inom Sydkrafts distributionsområde.
Om denna härleds ur att
man inte tagit ut tidigare beslutade avgiftshöjningar
spelar ingen roll. Jämför
vi Sydkrafts taxor med Vattenfalls
och en del andra kraftföretags är dock
dess pris 7 procent lägre. En sådan
sänkning anser jag hade varit möjlig
även för staten, som också skall vara
ett affärsdrivande verk, att genomföra
i dagens läge.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Kommunikationsministern
har tidigare talat om för herr
Eriksson i Bäckmora vilka förändring -

Svar på interpellation ang. eltaxorna

ar som skett inom elkraftsproduktionen
i Sydsverige. Detta faktum vägrar
herr Eriksson fullständigt att befatta
sig med. Det är fullt klart att om Sydkrafts
kraftförsörjning till mer än två
tredjedelar skall baseras på den kraft
som köps i Norrland, måste vi nödvändigtvis
lägga taxan högre än om vi
har en större produktion av elkraft
inom vårt spridningsområde.

Genom utbyggnaden av Öresundsvarvet
utanför Malmö har man kommit
att i stor utsträckning använda
olja för framställning av elkraft. Det
förhållandet att elkraftproduktionen i
Sydsverige sålunda ökat har tydligen i
viss mån verkat som en utjämnande
faktor när det gäller den prisskillnad
mellan Sydsverige, Mellansverige och
Norrland som tidigare varit nödvändig.

Det kan väl inte vara så besvärligt
att få ett grepp om den här saken, och
för min del tyckte jag att kommunikationsministern
gav en så klar redogörelse
för omständigheterna, att man
inte skulle behöva fortsätta debatten.
Men det verkar, herr Eriksson i Bäckmora,
som om det vore svårt att få det
hela att gå in.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill understryka
att Sydkraft kan, trots att företaget
köper 2/s av sin elkraft från Norrland
och måste räkna med betydande överföringskostnader
och strömförluster,
distribuera denna elkraft inom sitt område
till ett pris som är cirka 7 procent
lägre än det pris Vattenfall och
en del övriga kraftföretag i dag tar ut.

Vi kan inte, herr Henningsson, komma
ifrån att det förhåller sig på detta
sätt. Det står ju också skrivet i den tidning
som Sydkraft utger och som jag
här tidigare citerat. Jag hoppas att den
tidningen inte felinformerar sina abonnenter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Svar på interpellation ang. eltaxorna

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
citerade mitt interpellationssvar
alldeles felaktigt. Han säger att Sydkrafts
lågspänningstaxa ligger 6 å 7
procent lägre än vattenfallsverkets
taxor, och dessa ord lägger han i min
mun. Jag vill därför på nytt läsa upp
ifrågavarande passus i interpellationssvaret,
i förhoppning att det hela skall,
såsom herr Henningsson sade, gå in.
I interpellationssvaret heter det på följande
sätt: »Efter den av Sydkraft gjorda
provisoriska sänkningen torde Sydkrafts
taxor komma att ligga obetydligt
under vattenfallsverkets taxor.»

Detta uttryck »obetydligt under» föranleder
herr Eriksson i Bäckmora att
konstatera att jag anfört siffrorna 6 å 7
procent. Läs rätt, herr Eriksson!

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har nog fattat hur
det ligger till, men jag undrar om inte
kommunikationsministern i sin tur har
litet svårt att fatta den här saken. Jag
sade att skillnaden mellan vattenfallsverkets
taxor och Sydkrafts taxor inte
var så obetydlig som kommunikationsministern
ville göra gällande, och när
jag talade om en skillnad på cirka 7
procent, hämtade jag icke dessa siffror
ur kommunikationsministerns interpellationssvar,
utan det var fråga
om en kommentar som jag själv gjorde
till detta svar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det verkar som om herr
Eriksson i Bäckmora helt plötsligt växlat
roll i debatten. Nyss sade han, att
han citerade kommunikationsministern
när det gäller siffrorna 6 å 7 procent,
men nu förklarar han att han citerade
sig själv.

Herr Eriksson i Bäckmora har därmed
nödgats konstatera, att vad jag
sagt var, att Sydkrafts taxor ligger obetydligt
under vattenfallsverkets taxor,

och inte 6 å 7 procent under vattenfallsverkets.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Självfallet eftertraktar
jag inte i detta sammanhang på något
sätt kommunikationsministerns ämbete.
Så väldigt högt siktar jag inte. Men
jag måste understryka att de uppgifter,
som kommunikationsministern
själv lämnade, visar att det mellan Sydkrafts
och vattenfallsverkets taxor finns
en skillnad, som jag själv har angivit
till cirka 7 procent. Prisskillnaden är
med andra ord inte så obetydlig som
kommunikationsministern har velat
göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående principerna för
statliga företags förhandlingar med de
anställda.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrags den av herr Alemyr vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående cancerforskningens
ekonomiska resurser

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Wildiind i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

för inrikesdepartementet angående omhändertagandet
av unga fyllerister.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs i ett sammanhang bankoutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med föreslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar (likviditetsoch
kassakvotslag), m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag), dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 18, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto
samt om räntan som konjunkturpolitiskt
medel, m. m.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den ekonomiska politiken, och

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner.

Bankoutskottets utlåtande nr 17

I en den 19 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 52, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om likviditetskvot och kassakvot
för vissa kreditinrättningar (likviditets-
och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvot för vissa
kreditinrättningar (placeringskvotslag).

I en den 30 mars 1962 dagtecknad
proposition, nr 143, hade vidare Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag

Den ekonomiska politiken m. m.

till lag om räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag).

I samband med nämnda propositioner
hade utskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna I: 67 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 101
av herr Björkånge m. fl. om viss prioritering
av lån för byggande av vattenoch
avloppsanläggningar, och

de likalydande motionerna I: 286 av
herrar Harald Pettersson och Jonasson
och II: 354 av herrar Hansson i
Skegrie och Börjesson i Falköping om
prioritering av garantilån;

B. i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 52 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 563 av
herr Ferdinand Nilsson och II: 677 av
herrar Elmwall och Grebäck,

de likalydande motionerna I: 571 av
herr Torsten Andersson m.fl. och II: 680
av herr Eliasson i Sundborn in. fl., och
de likalydande motionerna I: 572 av
herr Schmidt m. fl. och II: 679 av herr
Cassel m. fl.

C. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 708 av
herr Bengtson m. fl. och II: 865 av herr
Hedlund m. fl., och

de likalydande motionerna I: 709 av
herr Schmidt m. fl. och II: 864 av herr
Cassel m. fl.

Förslaget till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag)
var i följande delar så lydande:

4 §.

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet
av likvida medel lägges summan
av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa —--till

marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag
efter den 1 januari
1959 utfärdade obligationer för möjliggörande
av bostadskreditgivning, allt
till marknadsvärdet, samt

f) kortfristig fordran — — — eller
försålts.

Nettobeloppet av---eller ban kir.

När omständigheterna föranleda därtill,
må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i
bruttosumman, dels att i nämnda summa
icke må inräknas tillgångar i utländsk
valuta, efter avdrag för skulder
i sådan valuta, med mer än som svarar
mot viss del av kreditinrättningens
samtliga förbindelser med de i 5 § angivna
undantagen, dels att viss'' eller
vissa skuldgrupper enligt andra stycket
icke skola avdragas vid bestämmandet
av nettobeloppet.

6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till tjugofem
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till femtio.

Där så finnes — — — efter rörelsens
art.

7 §.

Med kassakvot---angivna un dantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till femton.
Vid dess fastställande må tillämpas vad
i 6 § andra stycket stadgas.

I förslaget till lag om placeringskvot
för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)
var 8 § av följande lydelse:

8 §.

Har kreditinrättning avvikit från
fastställd placeringskvot eller från vad
i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen
efter föreläggande av riks -

banken till statsverket utgiva ett belopp,
som motsvarar ränta å underskottet för
den beräkningsperiod, då det uppstått.
För följande beräkningsperioder räknas
räntan å vad av underskottet alltjämt
kvarstår efter avdrag för överskott, som
uppkommit under dessa perioder. Ränta
räknas dock icke för mer än fem år
efter ingången av den beräkningsperiod,
för vilken underskottet redovisades, ej
heller för tid efter det förordnandet utlöpt
utan att efterföljas av nytt förordnande.
Räntesatsen skall utgöra två procent
för år.

Riksbanken äger medgiva att vid tilllämpning
av första stycket utjämning
må ske mellan överskott och underskott
under viss tidrymd (utjämningsperiod).
Har sådant medgivande lämnats, skall
utjämningsperiod ersätta beräkningsperiod
vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen
avvikit från fastställd placeringskvot,
må riksbanken medgiva befrielse
från skyldighet att utgiva belopp, som
avses i denna paragraf, därest inrättningarna
sammantagna uppfyllt placeringskraven.
Då särskilda skäl föranleda
därtill må riksbanken även eljest
medgiva befrielse, helt eller delvis, från
skyldighet som nyss sagts.

Förslaget till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
var i följande delar så lydande:

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta
eller minimiränta för inlåning,
som i 4 § sägs, ävensom maximiränta
för utlåning av penningar från sådan
kreditinrättning som i nämnda paragraf
angives. För Skilda slag av inlåning
eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som---åt gången.

8 §.

Har kreditinrättning — — — fastställda
maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning, därest kredit -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

inrättning eller annan som bedriver inlåning,
som i 4 § sägs, vid sådan inlåning
gottgjort ränta vilken överstigit
maximiränta eller underskridit minimiränta,
som fastställts av riksbanken.

Då särskilda----delvis eftergivas.

Beträffande propositionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen nr 52 med förslag till
likviditets- och kassakvotslag och placeringskvotslag
föreslås en omläggning
och modernisering av den kreditpolitiska
beredskapslagstiftningen mot bakgrund
av på området gjorda erfarenheter.
Enligt förslaget skall sålunda den
nuvarande kassareservlagen ersättas av
en lag om likviditets- och kassakvoter
och en särskild lag om placeringskvoter
införas. Liksom kassareservlagen är de
förordade nya lagarna av beredskapskaraktär,
och avsikten är att man, liksom
hittills, i första hand skall söka
åstadkomma frivilliga uppgörelser om
den restriktivitet som är erforderlig på
det kreditpolitiska området.

Den reglering av kreditmarknaden,
vartill de föreslagna lagarna ger möjlighet,
överensstämmer i allt väsentligt
med riksbankens under senare år i kreditpolitiskt
syfte givna rekommendationer
till affärsbankerna, sparbankerna,
centralkassorna för jordbrukskredit och
försäkringsbolagen. Lagstiftningen avses
emellertid bli tillämplig även på
postbanken och placeringskvotslagen
därjämte på pensionsfondsstyrelserna.
Straffbestämmelser förekommer inte i
lagarna. Däremot föreskrives skyldighet
att erlägga ränta på belopp, med vilket
fastställd kvot underskridits. För lagarna
föreslås en giltighetstid av tre år.

Den nya lagstiftningen är avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1962.

I propositionen nr 143 med förslag
till ränteregleringslag föreslås en omläggning
av lagstiftningen om räntereglering
och emissionskontroll i anslutning
till den modernisering av den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Den ekonomiska politiken m. m.

i övrigt, som förordats i den ovannämnda
propositionen nr 52. Liksom när det
gäller de båda lagar som föreslås i denna
är avsikten med den föreslagna nya
ränteregleringslagen, som också är av
beredskapskaraktär, att de allmänna
kreditpolitiska intressena i första hand
skall tillgodoses genom, samråd och
överenskommelser mellan riksbanken
och kreditinrättningarna.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen
innefattar i jämförelse med den
gällande lagen en vidgad fullmakt för
Kungl. Maj:t med avseende på inlåningsräntorna.
Vid inlåning skall sålunda
även maximiränta kunna fastställas,
varjämte kretsen av dem, som faller
under lagen, något vidgas. Å andra sidan
begränsas i den nya lagen kretsen
av utlånare och bestämmelserna om
räntestopp utgår. Straffbestämmelser
förekommer inte i den nya lagen. Däremot
föreskrives — i likhet med vad
som föreslagits i de båda andra lagarna
— viss ersättningsskyldighet gentemot
statsverket, då föreskrift som meddelats
enligt lagen icke iakttagits.

Den nya lagstiftningen är avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1962. För lagen
föreslås samma giltighetstid som för de
nyss nämnda lagarna, eller sålunda tre
år.

I de förenämnda motionerna hade
framställts följande yrkanden:

1) I de likalydande motionerna I: 67
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 101 av herr Björkånge m. fl. hade
yrkats att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
varigenom upplåningen för vatten- och
avloppsanläggningar på kreditmarknaden
likställdes med lån för bostadsbyggande
såväl när det gällde möjligheten
att erhålla lånen som beträffande räntenivån.

2) I de likalydande motionerna I: 286
av herrar Harald Pettersson och Jonasson
och II: 354 av herrar Hansson i
Skegrie och Börjesson i Falköping hade
yrkats att riksdagen i skrivelse till

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

Kungl. Maj:t måtte anhålla att all garantilånegivning
erhölle samma prioriterade
ställning som långivning till bostadsproduktionen.

3) I de likalydande motionerna I: 563
av herr Ferdinand Nilsson och II: 677
av herrar Elmivall och Grebäck hade
yrkats

att från i proposition nr 52 avsedda
särskilda lagstiftning angående likviditets-
och kassakvoter för kreditinrättningar
samt om placeringskvot måtte
undantagas ej blott Kooperativa förbundets
och HSB:s inlåningsrörelse
utan även den verksamhet som bedreves
av sparbanker och centralkassor för
jordbrukskredit;

att den föreslagna likviditets- och
kassakvotslagen ävensom den nya placeringskvotslagen
måtte i enlighet med
vad som hittills tillämpats beslutas för
endast ett år;

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära fortsatt utredning angående den
s. k. prioriterade lånesektorns omfattning
i syfte att bereda bättre lånevillkor
åt kommunernas och åt jordbruksnäringens
investeringar; samt

att utskottet måtte vidtaga de ändringar
i föreslagna lagtexter som av
ovan föreslagna yrkanden kunde föranledas.

4) I de likalydande motionerna I: 571
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 680 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl. hade yrkats

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 52 måtte

1) avslå i propositionen framlagda
förslag till lag om placeringskvoter för
vissa kreditinrättningar;

2) antaga i propositionen framlagda
förslag till lag om likviditets- och kassakvoter
för vissa kreditinrättningar,
dock med följande ändringar:

»4 §.

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskredit -

kassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari
1959 utfärdade obligationer för möjliggörandet
av kreditgivning för bostäder
och mindre företag, allt till marknadsvärdet,
samt

6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till aderton
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.

Där så finnes---efter rörelsens

art.

7 §.

Med kassakvot ----angivna un dantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till tolv. Vid
dess fastställande må tillämpas vad i
6 § andra stycket stadgas.», samt

3) även i övrigt beakta vad i motionen
hade anförts och därvid särskilt
uttala, att beredskapslagen angående
likviditets- och kassakvoter måtte komma
till användning endast i konjunkturpolitiskt
syfte.

5) I de likalydande motionerna I: 572
av herr Schmidt m. fl. och II: 679 av
herr Cassel m. fl. hade yrkats

A. att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 52 måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
lag om placeringskvot för vissa
kreditinrättningar;

2. för sin del besluta sådan lydelse
av den föreslagna lagen om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar att

banks nettoinnehav av utländsk
valuta skulle som hittills inräknas bland
de likvida medlen,

att garantiförbindelser skulle som
hittills vara undantagna från krav på
likviditets- eller kassakvot,

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

att likviditetskvot enligt § 6 i den
föreslagna lagen om likviditets- och
kassakvoter måtte fastställas till högst
35 procent för affärsbanker och till
högst 15 procent för sparbankerna och
centralkassorna för jordbrukskredit,

samt att kassakvot enligt § 7 i samma
lag måtte fastställas till högst 10 procent;
samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i författningstexten.

6) I de likalydande motionerna I: 708
av herr Bengtson m. fl. och II: 865 av
herr Hedlund m. fl. hade yrkats

I. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag om att i beredskapslagen
rörande räntereglering och emissionskontroll
skulle ingå möjligheter till
maximering av inlåningsräntorna, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig ändring
av det i propositionen framlagda
lagförslaget;

II. att riksdagen även i övrigt måtte
beakta vad i motionerna hade anförts
och därvid särskilt uttala, att emissionskontroll
och maximering av utlåningsräntor
icke måtte utnyttjas i prioriteringssyfte.

7) I de likalydande motionerna I: 709
av herr Schmidt m. fl. och II: 864 av
herr Cassel m. fl. hade yrkats att riksdagen
måtte avslå proposition nr 143
med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll.

Utskottet hemställde,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 67 och II: 101 samt

2) motionerna 1:286 och 11:354,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. i vad avsåge det genom propositionen
nr 52 framlagda förslaget till likviditets-
och kassakvotslag, att riksdagen
— med förklaring, att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas i lagförslaget
—- måtte, med bifall till motionerna
I: 572 och II: 679 i vad gällde frågan
om undantagande av garantiförbindelser
från kravet på likviditets- och

Den ekonomiska politiken m. m.

kassakvot, men med avslag å sagda motioner
i övrigt i vad de gällde nämnda
lagförslag ävensom å motionerna I: 563
och II: 677 samt motionerna I: 571 och
II: 680, i vad motionerna avsåge nämnda
lagförslag, för sin del antaga lagförslaget
med de ändringar av 5 och 10 §§
som framginge av vid utlåtandet fogad
bilaga;

C. i vad avsåge det genom propositionen
nr 52 framlagda förslaget till placeringskvotslag,

1) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 572 och II: 679 samt motionerna
I: 571 och II: 680 ävensom med
avslag å motionerna 1:563 och II: 677,
såvitt de avsåge förenämnda lagförslag,
måtte avslå lagförslaget,

2) att motionerna 1:563 och 11:677,
i vad de avsåge viss utredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

i vad avsåge det genom propositionen
nr 143 framlagda förslaget till
ränteregleringslag,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 709 och II: 864,

2) att riksdagen med avslag å motionerna
I: 708 och II: 865 för sin del måtte
antaga förenämnda lagförslag;

E. att motionerna I: 571 och II: 680
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Följande reservationer hade avgivits:

I. Inledningen

Beträffande motiveringen och hemställan
under A

Av herrar Nils Theodor Larsson och
Hansson i önnarp, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under A. bort
hemställa,

1) att motionerna I: 67 och II: 101
måtte anses besvarade med vad reservanterna
sålunda anfört;

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

2) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 286 och II: 354 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder
i syfte att ge all långivning mot
statliga kreditgarantier samma ställning
på kreditmarknaden som långivningen
till bostadsproduktionen i enlighet
med vad reservanterna anfört.

II. Förslaget till likviditets- och kassakvotslag

Till § 4 första st. e)

Av herrar Nils Theodor Larsson och
Hansson i Önnarp, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 1:571 och
II: 680 för sin del måtte antaga 4 §
första stycket e) i följande lydelse:

»e) av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Aktiebolaget Induslrilcredit och
Aktiebolaget Företagskredit utfärdade
obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag
efter den 1 januari 1959 utfärdade
obligationer för möjliggörandet
av bostadskreditgivning, allt till
marknadsvärdet, samt».

Till 4 § sista st.

Av herrar Begnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Hansson i önnarp, Carlsson
i Tibro och Larsson i Umeå, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 572 och II: 679 i vad gällde
behandlingen av utländska valutor enligt
det genom propositionen nr 52
framlagda förslaget till likviditets- och
kassakvotslag, för sin del antaga 4 §
sista stycket i förenämnda lagförslag
i följande utformning.

»När omständigheterna föranleda
därtill, må riksbanken föreskriva dels
att även andra tillgångar må inräknas
i bruttosumman, dels att viss eller vissa
skuldgrupper enligt andra stycket
icke skola avdragas vid bestämmandet
av nettobeloppet.»

Till 6 §

Av herr Hagnell, utan angivet yrkande.

Till 6 och 7 §§

Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Boija, Hansson i önnarp och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen för sin
del måtte antaga 6 och 7 § § i förslaget
till likviditets- och kassakvotslag i följande
lydelse.

»6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till aderton
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.

Där så---rörelsens art.

7 §.

Med kassakvot —---angivna un dantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till
tio. Vid dess fastställande må tillämpas
vad i 6 § andra stycket stadgas.»

III. Förslaget till placeringskvotslag

Av herrar Fahlander, Aspling, Palm,
Augustsson, Sköldin och Persson i Appuna,
fru Renström-Ingenäs samt herr
Hagnell, vilka ansett att utskottet i vad
avsåge det genom propositionen nr 52
framlagda förslaget till placeringskvotslag
under C 1) bort hemställa, att riksdagen
— med förklaring, att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas i
lagförslaget — måtte, med avslag å motionerna
I: 563 och II: 677, såvitt de
avsåge lagförslaget, motionerna I: 572
och II: 679 samt motionerna I: 571 och
II: 680, för sin del antaga lagförslaget
med den ändringen av 8 § erhölle nedan
angivna lydelse.

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

»8 §.

Har kreditinrättning---för år.

Riksbanken äger---av räntan.

Då särskilda skäl föranleda därtill,
må åven eljest skyldighet som ovan
sagts helt eller delvis eftergivas.»

IV. Förslaget till räntereglering

1. Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Gorthon, Boija och
Berglund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 709 och II: 864 och
med avslag å motionerna I: 708 och
II: 865 måtte avslå propositionen nr
143 med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll.

2. Av herrar Nils Theodor Larsson
och Börjesson i Glömminge, vilka ansett
att utskottet under D 2) bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i lagförslaget — i anledning
av motionerna I: 708 och II: 865 måtte
för sin del antaga lagförslaget med den
ändringen att 5 och 8 §§ erhölle nedan
angivna lydelse.

»5 §.

Riksbanken äger fastställa minimiränta
för inlåning, som i 4 § sägs, ävensom
maximiränita för utlåning av penningar
från sådan kreditinrättning som
i nämnda paragraf angives. För skilda
slag av inlåning eller utlåning må olika
räntor fastställas.

Föreskrift som —--åt gången.

8 §.

Har kreditinrättning —- — — fastställda
maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning, därest kreditinrättning
eller annan som bedriver

Den ekonomiska politiken in. m.

inlåning som i 4 § sägs, vid sådan inlåning
gottgjort ränta vilken underskridit
minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda---delvis efter givas.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Nils Theodor Larsson och Hansson
i Önnarp.

Bankoutskottets utlåtande nr 18

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 284 i första kammaren av
herrar Lager och Öhman och nr 355 i
andra kammaren av herr Nilsson i
Gävle in. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte föreslå fullmäktige att efter
förhandlingar med regeringen vidtaga
åtgärder i syfte att sänka riksbankens
diskonto, förslagsvis från nu gällande
fem till fyra procent.

I två andra inom riksdagen väckta
likalydande motioner, nr 476 i första
kammaren av herrar Ferdinand Nilsson
och Mattsson och nr 553 i andra kammaren
av herr Björkänge, hade föreslagits
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om att
en undersökning verkställdes av skäligheten
av de utav banker m. fl. tillämpade
marginalerna mellan inlåningsoch
utlåningsräntan i syfte att i möjlig
mån nedbringa den stora skillnaden,
dels att därvid även måtte beaktas
i vilken mån bankernas utlåning
till allmänheten kunde röna inverkan
av de likviditets- och kassakvoter som
på grund av gällande bestämmelser tilllämpades
och de placeringar till lägre
ränta som därvid ifrågakomme samt
dels ock att riksdagen härvid även
måtte uttala att åtgärder borde vidtagas
dels genom en sänkning av riksbankens
diskonto, dels genom förhandlingar
med affärsbankerna för åvägabringande
av sänkt ränta, särskilt på växlar
och korta amorteringslån, icke under -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

skridande en procent, och lättnader
beträffande kreditrestriktionerna, som
kunde komma mindre företagare till

del.

Vidare hade i två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner, nr 287
i första kammaren av herr Sandin och
nr 353 i andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping m. fl., hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
med uppgift att analysera räntans
roll som konjunkturpolitiskt medel samt
dess betydelse för sparandet, dels ock
i skrivelse till riksbanksfullmäktige i
motionens syfte anhålla om snar omprövning
av förutsättningarna för en
penningpolitik med en lägre räntenivå
på längre sikt.

Utskottet hemställde, att

1) motionerna I: 284 och II: 355 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) motionerna I: 476 och II: 553 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

3) motionerna I: 287 och II: 353 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet följande: Motioner

med i huvudsak samma syfte
som de förevarande väcktes vid föregående
års riksdag men föranledde icke
någon riksdagens åtgärd. Med erinran
därom och med instämmande i de synpunkter
som anförts i fullmäktiges skrivelse
avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Till viss del är för övrigt de
i motionerna I: 284 och II: 355 samt
I: 476 och II: 553 framförda yrkandena
tillgodosedda genom den sänkning av
riksbankens diskonto som vidtogs den
5 april.

De av motionärerna gjorda yrkandena
har föranlett fullmäktige till vissa principiella
uttalanden, till vilka utskottet
i detta sammanhang önskar anknyta.

Fullmäktige anför således bl. a.:

»Huruvida förutsättningar finnes för eu
förändring av diskontot inom den närmaste
framtiden, anser sig fullmäktige
däremot inte böra yttra sig om. Det
måste nämligen anses ligga i sakens
natur att fullmäktige inte kan inlåta
sig på konkreta förhandsdiskussioner
rörande de diskontoförändringar som
från tid till annan kan befinnas erforderliga.
» Utskottet ansluter sig helt till
fullmäktiges uppfattning.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson och Hansson i
Önnarp, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

»Genom den sänkning av riksbankens
diskonto, som vidtogs den 5 april,
har kravet på en av konjunkturläget
motiverad ränteanpassning delvis tillgodosetts.
Den vida räntemarginal, som
också gällt under de senaste åren, bär
vidare i viss utsträckning krympts samman
genom att kreditinstituten beretts
möjligheter att införa långfristiga inlåningsräkningar
med högre räntesatser.

Utskottet finner det naturligt, att fullmäktige
i riksbanken inte anser sig
böra yttra sig om sin bedömning i fråga
om möjligheterna för förändring av
diskontot inom den närmaste framtiden.
För utskottet är det dock angeläget att
ge till känna sin uppfattning om den
nuvarande räntepolitiken. De nu aktuella
räntesatserna är enligt utskottets
mening alltjämt för höga i förhållande
till konjunkturlägets krav. Det synes
också vara skäl för bedömningen, att
räntemarginalen bör kunna minskas ytterligare
för främjande av sparande och
investeringar.

Frågan om räntans roll som konjunkturpolitiskt
medel har diskuterats principiellt
särskilt i motionerna I: 287 och
II: 353. I anledning härav vill utskottet
framhålla betydelsen av att räntan användes
på ett smidigt och konjunkturanpassat
sätt. Räntevapnets värde som
konjunkturpolitiskt medel måste dock
enligt utskottets uppfattning anses vara

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

relativt ringa i nuvarande samhällsekonomi.
Hela bostadsmarknaden kommer
vid nuvarande politik i stort sett utanför
effekten av en ränteförändring. Detsamma
måste sägas om den offentliga
verksamheten. Räntepolitiken får på
grund av dessa förhållanden sin mest
framträdande effekt inom den enskilda
sektorn, där de mindre företagen med
i regel svagare likviditet är särskilt
känsliga. Mot bakgrunden härav vill utskottet
understryka angelägenheten av
att huvudvikten i den ekonomiska politiken
lägges vid andra medel än räntan,
främst vid finanspolitiken.

I de nyssnämnda motionerna förordas
en särskild utredning med uppgift
att analysera räntans roll som konjunkturpolitiskt
medel liksom dess betydelse
för sparandet. Såsom motionärerna
framhållit har stabiliseringsutredningen
behandlat bl. a. räntans
roll i konjunkturpolitiken. Motionerna
syftar emellertid till en fullständigare
analys. I anslutning till vad ovan anförts
vill utskottet som sin mening
framhålla, att en mera ingående analys
av räntans betydelse än vad stabiliseringsutredningen
hade tillfälle att göra
kan ha sin betydelse för utformningen
av den ekonomiska politiken. För närvarande
anser sig utskottet dock inte
böra hemställa om åtgärder i syfte att
få till stånd en sådan utredning.»

Bankoutskottets utlåtande nr 19

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 285 i första kammaren av herr
Lundström m. fl. och nr 356 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalade att den ekonomiska
politiken måtte utformas med beaktande
av i motionerna angivna liberala
reformkrav och riktlinjer samt att densamma
därvid anpassades till den ändrade
konkurrenssituation och de nya
ekonomiska förutsättningar, som ska -

Den ekonomiska politiken in. m.

pades av den europeiska stormarknaden
och det utvidgade internationella ekonomiska
samarbetet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 475 i första kammaren av herr
Hagberg m. fl. och nr 555 av herr Heckscher
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av riktlinjerna
för den ekonomiska politiken måtte understryka
nödvändigheten av att inrikta
och utforma denna politik i syfte att
möjliggöra för det svenska näringslivet
att störningsfritt växa in i en europeisk
konkurrensekonomi.

Utskottet hemställde, att

1) motionerna I: 285 och II: 356 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

motionerna I: 475 och II: 555 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Gorthon, Boija och Larsson i Umeå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:285 och 11:356 samt 1:475 och
II: 555 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att vid utformningen av
den ekonomiska politiken måtte beaktas
de krav, som ställdes av den ändrade
internationella konkurrenssituationen.

Bankoutskottets utlåtande nr 20

I en den 23 februari 1962 dagtecknad
proposition, nr 93, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag,

dels begärt riksdagens samtycke till
att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen förordnade, att vad
i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7)
samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma
lag stadgades skulle äga fortsatt tillämpning
under tiden från och med den 1
juli 1962 till och med den 30 juni 1963;

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valutaförordningen den
5 juni 1959 (nr 264).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följanide.

I propositionen begäres riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli
1962—den 30 juni 1963. För riksdagens
yttrande framlägges i anslutning härtill
förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under
samma tid.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna 1:618 av herrar
Gorthon och Nordenson och II: 753 av
herrar Bohman och Magnusson i Borås,

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med avslag å motionerna I: 618 och
11:753 samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i den föreliggande propositionen
förordats;

II. vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till valutaförordning
i skrivelse till Kungl. Maj it
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Förra årets uttalande uttrycker alltjämt
utskottets uppfattning. Utskottet
finner sålunda icke skäl föreligga att
bifalla motionerna utan tillstyrker att
riksdagen ger sitt samtycke till fortsatt
valutareglering och att förordnandet liksom
hittills skall avse ett år.

Reservation hade avgivits av herrar
Schniidt, Gorthon, Boija och Larsson
i Umeå, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets utlåtande bort få följande
lydelse:

»Förra årets uttalande uttrycker alltjämt
utskottets uppfattning. Utskottet
finner angeläget att utredningen skynd -

sammast slutföres. Frågan om valutaregleringens
avveckling kan i så fall
vila. I anslutning till utskottets fjolårsuttalande
vill utskottet ånyo framhålla
angelägenheten av att utan hinder av pågående
utredningsarbete möjligheter till
sådana lättnader i valutaregleringen, vilka
ej är beroende av pågående förhandlingar,
tas till vara. Utskottet finner sålunda
ej skäl föreligga att bifalla motionerna
utan tillstyrker att riksdagen ger
sitt samtycke till fortsatt valutareglering
och att förordnandet liksom hittills
skall avse ett år.»1

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Kammaren har i dag
på sitt bord en rad regleringslagar inom
det ekonomiska området. De flesta av
dem är gamla bekanta, som varje vårsession
lagts fram för förnyad prövning:
kassareservlagen av år 1937, ränteregleringslagen
av år 1951 och valutalagen.
Vi har blivit vana att se dem
inställa sig till årlig mönstring i maj
månad. Utfallet av den mönstringen
har de senaste åren varit ganska enahanda.

Vad som intill nu kallats kassareservlagen
har vi inom oppositionen
godkänt i princip, men vi har sökt ge
den en mindre rigorös utformning. Vid
enstaka tillfällen har vi kunnat vinna
gehör för våra uppfattningar, och vi
har inte märkt några menliga följder
av detta.

Ränteregleringslagen har högern och
folkpartiet genom åren konsekvent velat
utmönstra. Vi har kunnat hänvisa
till att lagrådet har avstyrkt lagen, och
vi har också ansett oss ha goda skäl
rent samhällsekonomiskt att yrka avslag
på sådan lagstiftning.

Vad så till sist beträffar den tredje

1 I den vid det tryckta utlåtandet fogade reservationen
hade felaktigt utelämnats orden
»angelägenheten av» (se herrBoijas anförande
s. 29).

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

regleringslagen, valutalagen, har högern
och folkpartiet under de senaste
åren inriktat sig på att stryka under
hur väsentligt det är att alla möjligheter
att uppmjuka valutaregleringen
verkligen tas till vara.

I samband med regleringslagarna har
riksdagen brukat behandla partimotioner,
i vilka högern och folkpartiet gett
sin syn på hur den allmänna ekonomiska
politiken borde utformas i vårt
land. Räntemotioner från centerpartioch
kommunisthåll brukar också höra
till bilden.

Alla dessa ärenden, som faller inom
bankoutskottets område, har i kamrarna
brukat debatteras i det vidare sammanhang
som tilläggspropositionen ger.

När talmännen i år har gått ifrån
praxis att koppla samman bankoärendena
med bevillnings- och statsutskottets
diskussion kring tilläggspropositionen,
så har detta efter vad jag förstår
sin grund i att de ekonomiska beredskapslagarna
i år kräver mera uppmärksamhet
än vanligt. De senaste åren
har debatten dämpats av att man varit
medveten om att utredning pågått. Nu
har Kungl. Maj :t hunnit ta ställning till
kreditmarknadsutredningens synpunkter
på kassareservlagen och ränteregleringslagen
och har presenterat dem
mot en vidlyftig bakgrund i propositionerna
nr 52 och 143.

För valutalagstiftningens del väntar
vi däremot ännu på den s. k. valutakommitténs
utredningsresultat. Att det
skall behöva låta vänta på sig så länge,
har vi inom bankoutskottet litet svårt
att förstå. Det är beklagligt att riksdagsbehandlingen
av en så viktig och
aktuell fråga hålles tillbaka, därför att
man inte har hunnit tänka färdigt. Att
irritationen över detta har varit betydande
inom utskottet framgår av att
ett antal ledamöter har anmält en reservation,
som skiljer sig från majoritetens
skrivning genom en mera emfatisk
formulering. Hemställan är däremot
gemensam för hela utskottet, näm -

Den ekonomiska politiken m. m.

ligen samtycke till fortsatt valutareglering
i enlighet med proposition nr 93.
Till denna hemställan i utlåtande nr
20 ber jag att få yrka bifall i den lydelse
som förordas av utskottets majoritet.
Om inte den fortsatta debatten ger
särskild anledning därtill, har jag för
min del inte för avsikt att kommentera
valutalagstiftningen mera.

För att så återvända till de båda andra
regleringslagarna, kassareservlagen
och ränteregleringslagen, så står vi som
jag nyss sade inför en sådan mera
grundlig prövning. De tidigare årens
propositionsförslag om ettårig prolongering
på i stort sett oförändrade
villkor har i år förbytts i förslag om
treåriga lagar med delvis ny utformning.
Finansministern kallar ändringarna
för en »omläggning och modernisering».
Omläggningen innebär genomgående
en skärpning. Kassareservlagen
har ynglat av sig en helt ny lag om
placeringskvoter, och de gamla lagarna
har på flera punkter utformats i
riktning mot ännu strängare regleringar
än tidigare.

År det riktigt att kalla sådana skärpta
regleringar för »modernisering»? Om
man med modernisering menar förändringar
i takt med tidens krav, så
förefaller karakteristiken sällsynt illa
vald. Ty tidens krav är nu inte mera
reglering utan mera rörlighet, och detta
gäller i lika hög grad för det nationella
som för det internationella planet.

Det påståendet har byggts under i de
partimotioner från höger- och folkpartihåll,
som bankoutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 19. Motionärerna
har ingen anledning att vara missbelåtna
med majoritetsskrivningen, vilken
inte på någon punkt söker jäva
motionernas påståenden. När folkparti-
och högerledamöterna likväl anmält
en reservation, så har det varit för att
få tillfälle att understryka hur illa detaljregleringar
och direkta ingripanden
passar samman med vad vi ser som

Nr 19

Fredagen den 11 mai 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

den moderna tiden: en tid av starkt
ökat internationellt beroende och internationellt
hänsynstagande. Samtidigt
som jag ber att få utveckla den tanken,
som är så väsentlig för att bedöma
de nya lagförslagen, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
i bankoutskottets utlåtande nr
19.

Som så ofta har framhållits är vi här
i Sverige via vår utrikeshandel i stor
utsträckning beroende av utvecklingen
utomlands. Omkring en tredjedel av de
varor vi producerar här hemma skall
säljas utomlands, och i stort sett samma
andel av vad vi förbrukar inom landet
köpes utifrån. Det är rimligt att
anta att både export- och importandelen
kommer att stiga genom den tendens
till koncentration och specialisering
av produktionen som vi nu ser
världen över. En sådan utveckling innebär
att det blir alltmera omöjligt att
via regleringar avskärma en nationell
marknad från skeendet i andra länder.
Via prisbildningen på export- och importvaror
kommer de enskilda ländernas
näringsliv att knytas samman fastare
än förr. För valutareservens utveckling
kommer därför prisrelationerna
att bli helt avgörande. Försök att
styra utvecklingen via valutaregleringar
kommer att bli meningslösa.

Kraven på god kapitaltillgång för
näringslivet kommer att bli ännu mera
accentuerade. Den expansion som planeras
inom OECD kommer att ställa
mycket höga krav på vårt näringslivs
effektivitet. Den strukturförändring
som näringslivet hos oss som hos andra
utvecklade industriländer måste underkasta
sig, om vi i längden skall kunna
hjälpa u-länderna framåt •— genom
att utan diskriminering köpa deras produkter
— kommer också att kräva höga
kapitalinsatser.

Sådana här tankegångar löper naturligtvis
risken att uppfattas som politiskt
färgade, när de framföres från

oppositionens håll. Låt mig därför citera
andras ord.

Här har jag LO-ekonomernas betänkande,
»Samordnad näringspolitik», där
det bl. a. heter: »Ur produktivitetssynpunkt
anser vi att en från statlig reglering
friare kreditpolitik bör föras i
framtiden. De tillgängliga, knappa kapitaltillgångarna
utnyttjas på detta sätt
bättre.»

Vidare har jag stabiliseringsutredningens
enhälliga betänkande, underskrivet
också av framstående socialdemokrater,
och där kan jag t. ex. på s.
32 läsa: »Anpassningen till den internationella
utvecklingen kräver en ökad
rörlighet i samhällsekonomien, både
med avseende på kapital och arbetskraft.
»

Eller låt mig läsa ur Kooperativa förbundets
yttrande — daterat mars 1962
— över stabiliseringsutredningens betänkande.
KF relaterar med gillande utredningens
rekommendation om större
ränterörlighet. Man ansluter sig till uttalandet
att höga likviditetskvoter, om
de en längre tid förblir i kraft, »medför
uppenbara risker och olägenheter».
KF :s styrelse säger också att den i princip
ansluter sig till stabiliseringsutredningens
uppfattning, att emissionskontroll
av svensk typ »bryter sönder kreditmarknadens
enhetlighet och hindrar
en ekonomiskt motiverad expansion
inom vissa områden eller företag». Samma
endossering ges åt stabiliseringsutredningens
åsikt att ränteregleringslagen
är onödig.

En mera nedgörande kritik av hela
den tankevärld som ligger bakom finansministerns
s. k. modernisering av
regleringslagarna kan man knappast
tänka sig. I den mån ytterligare expertis
skall behöva höras kan jag hänvisa
till långtidsutredningen, som t. ex.
på s. 143 tecknar en helt annan bild
av hur en önskvärd kapitalmarknad
skall se ut, än den finansministern siktar
till. Men jag gissar att det sagda
är nog. Och det borde vara nog för att

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

få LO-folk och KF-medlemmar att betacka
sig för en sådan »modernisering»
av regleringslagarna som finansministern
nu önskar få igenom.

Snårskogen av reservationer i bankoutskottets
utlåtande nr 17 blir ganska
lätt att tränga igenom, om man har
klart för sig att meningsmotsättningarna
har sin grund i olika synsätt. Å ena
sidan står de som utformat kreditpolitiken
under senare år. De måste medge
att denna, som det står i proposition
nr 52, haft »vissa svagheter» och givit
»vissa mindre tillfredsställande erfarenheter».
Men slutsatsen blir för deras
del ett krav på »kodifiering av förefintliga
kreditpolitiska medel» (det står
på s. 45 i propositionen).

Å andra sidan har vi dem som menar
att läget på väsentliga punkter ändrats
sedan kreditmarknadsutredningen
fick sina direktiv för omkring fem år
sedan. Stöd för sin uppfattning finner
dessa kritiker i både stabiliseringsutredningen
och långtidsutredningen.
Slutsatsen blir för kritikernas del inte
bara att man bör avvisa alla skärpningar
utan också att de tidigare invändningarna
mot de gamla lagarna har
fått ytterligare ökad tyngd.

På två punkter har ett enigt utskott
gått emot propositionen. Det gäller den
skärpning som finansministern föreslog
genom att vilja jämställa bankernas garantigivning
med utlåning och det gäller
sanktionsbestämmelserna, som i tidigare
formulering kunde ge skäl till
erinringar ur rättsskyddssynpunkt.

I övrigt har utskottets borgerliga ledamöter
inte vunnit gehör inom utskottet
för sina resonemang, utan grupperingen
har i ett flertal fall blivit åtta
socialdemokrater mot åtta borgerliga.
Beträffande den nya placeringskvotslagen
begärdes votering, och lottningen
utföll till förmån för det borgerliga
yrkandet om avslag på hela lagförslaget.

I sin argumentering använder finansministern
i proposition nr 52 det hjärt -

Den ekonomiska politiken m. m.

knipande uttrycket att »skydda» statens
och bostadsbyggandets kreditbehov.
Med förlov sagt kommer man att
tänka på rimmet

Elefanten skall du skydda,
mottag honom i din hydda.

Trots sin elefantiasis har både statsupplåning
och bostadsbelåning kunnat
hysas hittills. Att inför perspektivet av
väsentligt lättare kapitalmarknad nu
komma med helt ny tvångslagstiftning
ter sig fullkomligt orimligt. Vi har just
nu en bättre chans än på länge att verkligen
frigöra kapitalmarknaden. Obligationslån
har kunnat ges ut på löpande
band — också till det nu gällande
lägre ränteläget finner de villiga köpare.
Företagen redovisar en mindre benägenhet
än tidigare att investera i nyanläggningar
och lager, och statens budgetsituation
är sådan, att statsupplåningen
kan beräknas komma att hålla
sig inom rimliga gränser. Att i ett sådant
läge ytterligare öka diskrimineringen
genom en ny placeringskvotslagstiftning
ter sig väl ändå helt opåkallat.
Högern, folkpartiet och centerpartiet
har också enigt avvisat tanken på
dylik lagstiftning.

Ett helt lagkomplex yrkar höger- och
folkpartiledamöterna också avslag på,
när vi vänder oss mot ränteregleringslagen.
Centerpartiet stöder däremot lagförslaget
men tar avstånd från de skärpningar
som den nya lagen ■— förvånansvärt
nog —• innehåller i jämförelse
med den nu gällande. Detta är väl
för resten en tankeställare för våra vänner
inom centerpartiet: godtar man regleringslagar,
så får man dem snart igen
i ännu hårdare utformning.

I den mån vårt yrkande om avslag
på ränteregleringslagen inte vinner majoritet
kommer jag för min del — och
jag har för mig att kamraterna inom
partierna resonerar på samma sätt ■—
att stödja centerpartiets linje, vilket naturligtvis
inte innebär accept av samtliga
resonemang i motsvarande reservation.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

Om vi från höger- och folkpartihåll
inte kan glädja oss åt centerpartiets
sällskap när vi opponerar oss mot ränteregleringslagen,
kan vi i stället notera
att stabiliseringsutredningen klart
säger ifrån att ränteregleringen bör kunna
avskaffas.

Och LO säger i sitt remissvar: »Mot
bakgrund av de här anförda synpunkterna
vill LO instämma i utredningens
yrkande att ränteregleringslagen upphäves.
Allra minst synes LO den nu planerade
skärpningen motiverad.» Det
skall verkligen bli intressant att se hur
kammarkolleger med engagemang inom
LO kommer att rösta beträffande ränteregleringslagen:
enligt LO:s rekommendation
eller enligt finansministerns.

I total borgerlig enighet är man tillbaka
när det gäller de maximala siffror,
som skulle kunna få uppställas med
stöd av likviditets- och kassakvotslagen.
De diskussionerna har ofta förts
här i kammaren, så jag kan uttrycka
mig ganska kort. Jag kan inskränka
mig till att erinra om vad stabiliseringsutredningen
sagt om höga likviditetskvoter,
nämligen att de, om de förblir
i kraft en längre tid, medför uppenbara
risker och olägenheter. Det heter vidare
i stabiliseringsutredningen — och
den åsikten har som sagt RF anslutit
sig till — att höga likviditetskvoter
upphäver verkan av andra penningpolitiska
hjälpmedel och kan få en snedvriden
verkan på statens upplåningspolitik.

Bakom herr Hagnells blanka reservation
tror jag mig spåra förståelse för
dessa synpunkter, som väl så småningom
kommer att accepteras mera allmänt.

Samlat borgerligt motstånd möter
också den skärpning gentemot nuvarande
förhållanden, som finansministern
föreslår i likviditets- och kassakvotslagstiftningens
fjärde paragraf, sista
stycket. Både mot bakgrunden av att
man borde sikta mot mera liberalisering,
inte mot mera reglering, och av

rent tekniska skäl är den föreslagna
skärpningen fullständigt orimlig. Finansministern
vill begränsa bankernas
nuvarande rätt att fullt ut få räkna tillgångar
i utländsk valuta som likvida
tillgångar. Jag förstår mycket väl, att
riksbanken ur olika synpunkter kan ha
intresse av att kunna påverka valutareservens
fördelning mellan affärsbanker
och riksbanken. Men sådana resonemang
bör las upp i särskilt sammanhang
och inte smygas in i en lagstiftning,
där de alls inte hör hemma. I sak
ligger det ju obestridligen så till att
utländska valutatillgångar kan förvandlas
till kassa minst lika lätt som obligationer.
Att behandla utlandsvalutan
sämre än andra likviditetsposter är absolut
oberättigat.

Till sist har jag att kommentera ett
par förslag, som motionsledes framförts
från centerpartihåll och som i viss utsträckning
funnit stöd hos utskottets
centerpartimedlemmar.

Tankegången i motionerna är genomgående
den, att olägenheterna för vissa
oprioriterade sektorer borde kunna
avhjälpas genom att de omrubricerades
till prioriterade. Detta kan naturligtvis
i ett kortare perspektiv te sig ganska
angenämt. I det längre perspektivet
måste man erkänna, att en utvidgning
av den prioriterade sektorn både är
principiellt förkastlig och i praktiken
innebär en ökad press på vad som blir
kvar som oprioriterade ändamål. Det
är orsaken till att förslagen avvisats av
utskottet.

Jag bär nu, herr talman, tagit mycket
av kammarens tid i anspråk. Min ursäkt
är att dessa regleringsfrågor är
synnerligen viktiga, inte bara för näringslivet
utan för hela folkhushållet.
Detaljutformningen kräver noggranna
överväganden, och det principiella
ställningstagandet är i långa stycken
ett ställningstagande till hela den önskvärda
karaktären av vårt samhälle.

Regleringar föder nya regleringar.
Två tvångslagar blir tre. Ändringar i

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

detaljbestämmelser går nästan alltid i
skärpande riktning. Motiveringar kan
den regleringssinnade finna lika väl i
det ena läget som i det andra. Möts han
av sakskäl, kan han alltid säga: »Nåväl,
låt vara att lagen inte behövs i dag
— den kan vara bra att ha i beredskap.
» Jag har, herr talman, sökt visa
hur ringa anknytning sådana tankegångar
har till dagens faktiska och morgondagens
troliga situation.

I fråga om yrkandena leder mitt resonemang
till följande resultat.

Under moment A 1 och A 2 ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under moment B, 4 §, första stycket,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Beträffande sista stycket av samma
paragraf ber jag däremot som reservant
att få yrka bifall till reservationen
av mig själv in. fl. Beträffande
6 och 7 §§, som berör procenttalet för
likviditetskvoterna, ber jag få yrka bifall
till reservationen under II av mig
själv m. fl. I övrigt yrkar jag under
moment B bifall till utskottets hemställan.

Under moment C 1 och C 2 ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vad beträffar moment D1 har jag
som reservant att yrka bifall till reservationen
under IV av mig själv m. fl.

Under moment E slutligen ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med hänsyn till att flera utskottsutlåtanden
bär samtidigt debatteras, ber
jag allra sist att få yrka bifall till utskottets
hemställan i bankoutskottets utlåtande
nr 18.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att säga några ord om bankoutskottets
utlåtanden nr 19 och 20. De övriga
frågorna kommer att tas upp senare i
debatten av andra talare.

I bankoutskottets utlåtande nr 19 har
vår motion 11:356 om den ekonomiska

Den ekonomiska politiken m. m.

politiken behandlats. Behandlingen bär
förenklats därhän att man inskränkt sig
till att hänvisa till vissa utlåtanden, som
i dag samtidigt behandlas av riksdagen.
Denna knapphändiga behandling av motionen
måste beklagas. I motionen tas
dock upp sådana väsentliga problem
som Sveriges anpassning till den europeiska
stormarknaden och det utvidgade
internationella samarbete, som blir en
följd därav, frågan om återställande av
fri kapitalmarknad och fria kapitalrörelser
över gränserna m. m.

Vi har tagit upp dessa problem emedan
de nu är mer aktuella än någonsin
tidigare och emedan vi i vårt land icke
kan undgå att påverkas av de ekonomiska
samarbetssträvanden som under de
senaste årtiondena vuxit fram i Europa
och som gynnsamt bidragit till de deltagande
ländernas ekonomiska utveckling.
Målsättningen för dessa strävanden
har varit och är fortfarande att
öka den ekonomiska framstegstakten,
att bidraga till ekonomisk stabilitet och
att skapa bättre förutsättningar för ett
verkligt effektivt stöd åt de underutvecklade
länderna.

Jag tror att det kan vara lämpligt att
erinra om detta, då det innebär en utveckling
som ännu bara befinner sig i
sin början men som på längre sikt kommer
att få utomordentlig betydelse för
den världsekonomiska utvecklingen och
i hög grad måste komma att påverka
våra ekonomiska förhållanden och framför
allt framstegstakten i vårt eget land.
Jag citerar här -några rader från vår
motion: »Vad som hänt är — kort uttryckt
•—- att insikten om att de nationella
gränserna försvårar en snabb ekonomisk
utveckling blivit alltmer allmän
och att den större marknadens ekonomiska
fördelar börjat utnyttjas på ett
mera målmedvetet sätt.»

Detta innebär självfallet att man där
även sett en väg till att övervinna sysselsättningskriser
och upprätthålla en
hög och jämn konjunktur genom samordnade
insatser i sådant syfte, och detta

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

har också skett i stort sett inom ramen
av ett fritt näringsliv.

Det torde vara uppenbart att Sveriges
egen inre ekonomiska politik måste
utformas under starkt hänsynstagande
till det utvidgade ekonomiska samarbete
i Europa, som vi hoppas att vi
också skall få del av. Det gäller för oss
bl. a. att försöka öka framstegstakten
för att få möjligheter att med framgång
hävda våra ekonomiska intressen.
Vi säger i vår motion bl. a.: »En grundläggande
uppgift för den ekonomiska
politikens utformning måste uppenbarligen
bli att målmedvetet slå vakt om de
framstegsskapande faktorerna: arbetskraftens
rörlighet, kapitalbildning, initiativ
samt forskning, utbildning och allt
som främjar den tekniska utvecklingen.»
Detta är synpunkter som år efter år i
olika sammanhang har framförts från
vårt håll.

Vi har även i vår motion berört bostadsfrågan.
Då emellertid denna behandlats
i annat sammanhang skall jag
här avstå från att närmare kommentera
den. Vi har som bekant i en särskild
motion närmare anvisat vägarna till
ett ökat bostadsbyggande för att snabbare
kunna minska bostadsköerna.

Vi diskuterar vidare kapitalförsörjningen
för såväl den '' större som den
mindre företagsamheten. Att i första
hand satsa på näringslivets utbyggnad
och produktionsförmåga har inte varit
det primära för regeringens politik.
Framför allt när det gäller kapitalförsörjningen
finns mycket övrigt att önska.
Den allmänna målsättningen bär tydligen
i första hand varit att hland annat
genom regleringar finansiellt försöka
trygga den statliga verksamheten.

Inför den handelspolitiska integrationen
måste man nu starkare än någonsin
tidigare hävda att näringslivets investeringar
finansiellt måste tryggas, ty
därav beror den kommande ekonomiska
utvecklingen i vårt land. Detta är också
en uppfattning som bl. a. LO bär givit
uttryck åt.. Vår levnadsstandard och

allt vad därmed sammanhänger är i
högsta grad beroende av vår export och
import och andra ekonomiska relationer
med utlandet. Det är något som vi
icke kommer ifrån. Svenskt näringsliv
kan ta initiativ och risker, men därtill
måste finnas en ekonomisk rörelsefrihet,
om vi skall lyckas med att klara
de stora uppgifter som vi kommer att
ställas inför. En nödvändig förutsättning
härför är en effektiv kapitalmarknad
med de resurser som utvecklingen
kräver. Vi bär också vid flera tillfällen
understrukit att näringslivet behöver
riskbärande kapital och att man
från det allmännas sida bort förstärka
de möjligheter till snabb och effektiv
försörjning med sådant kapital som t. ex.
företagssparandet utgör.

Vad beträffar den mindre företagsamheten
torde dess problem även gälla
den långfristiga kapitalförsörjningen.
Där har vi sedan länge efterlyst ett särskilt
kreditinstitut, arbetande på obligationsmarknaden.
Ett förslag därom kommer
att behandlas vid årets riksdag och
vi hälsar detta med tillfredsställelse. Att
denna fråga löses är viktigt inte minst
med hänsyn till att även den mindre företagsamheten
i det utvidgade internationella
samarbetet kommer att få nya
problem att brottas med.

Konkurrensen kommer givetvis inte
bara att skärpas på hemmamarknaden,
utan nya marknader och nya avsättningsmöjligheter
utanför vårt lands
gränser kan också yppa sig. Vi tror också
att den stegring av den ekonomiska
aktiviteten, som stormarknaderna skapar
förutsättningar för, skall komma
många av de mindre företagen till godo.

För att dessa nya avsättningsmöjligheter
skall kunna utnyttjas och omställningssvårigheterna
övervinnas anser vi
att den ekonomiska politiken för framtiden
bör utformas med hänsyn till det
nya läget.

En reformering av skattelagstiftningen
skulle självfallet komma både större
och mindre företag till godo, men vi

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

menar också, vilket anföres i motionen,
att särskild hänsyn hör tagas till företagens
speciella, kommersiella problem
i fråga om försäljning på utlandsmarknaderna
samt att stöd bör ges genom
marknadsanalys och marknadsbearbetning
samt för deltagande i lämpliga
mässor, utställningar etc.

Så, herr talman, några ord om valutaregleringen,
bankoutskottets utlåtande
nr 20. Jag skulle vilja hemställa om en
liten justering av skrivningen i den reservation
som är fogad till det utlåtandet.
Två ord har nämligen bortfallit i
den mening som börjar med »I anslutning
till...» och slutar med »... tas till
vara». Efter ordet »framhålla» skall de
två orden »angelägenheten av» skjutas
in, och meningen skall alltså få följande
lydelse: »I anslutning till utskottets
fjolårsuttalande vill utskottet ånyo framhålla
angelägenheten av att utan hinder
av pågående utredningsarbete .. .»

I fjol skulle utskottet presentera ett
enhälligt utlåtande på denna punkt, men
så är inte förhållandet i år. I fjolårets
utlåtande angående fortsatt valutareglering
framhöll utskottet, att ett inväntande
av utredningsresultaten från den
1960 tillsatta valutakommittén utan olägenhet
kunde ske, då utskottet utgick
från att valutamyndigheterna vid handhavande
av regleringen komme att tillvarata
de möjligheter till lättnader för
internationella kapitalbetalningar, som
kunde yppa sig.

Situationen bär sedan dess något förändrats,
dels med hänsyn till EEC och
dels med hänsyn till att vår valutasituation
i år är starkare än föregående
år. Vi har därför ytterligare velat understryka
önskvärdheten av att valutamyndigheterna
uppmärksammar detta
och har därför något starkare velat understryka
fjolårets uttalande.

Vi ser det som ett mycket angeläget
krav i fråga om den ekonomiska politikens
utformning att en fri och rörlig kapitalmarknad
snarast återvinnes. Vi tror
att detta på ett effektivt sätt skulle

Den ekonomiska politiken ra. m.

gagna den omställningsprocess, som blir
en följd av den associering med EEC
som vi hoppas på. Under förutsättning
emellertid att utredningen snarast slutföres
skulle dock frågan om avveckling
kunna vila ytterligare ett år. Alla möjligheter
till lättnader bör dock tillvaratagas,
såvida de ej berörs av pågående
förhandlingar. Detta är vad vi velat understryka
i den till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
nr 20 fogade reservationen samt
till reservationen av herr Regnéll m. fl.
vid utskottets utlåtande nr 19.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Man kan väl utgå från
att vi numera är ganska eniga om behovet
av att föra en aktiv konjunkturpolitik.
Jag tror också man kan konstatera
att det råder en viss enighet om
de huvudmål som en sådan politik skall
syfta till. Dessa målsättningar brukar
man vanligtvis definiera som stigande
levnadsstandard samt hög, jämn och
produktiv sysselsättning och därtill ett
stabilt penningvärde. Det är först när
man kommer in på frågan om med vilka
medel en sådan politik skall föras, för
att vi skall nå de uppställda målen, som
oenigheten börjar göra sig gällande.

Rent allmänt kan man väl konstatera
att det är betydligt lättare att föra en
aktiv konjunkturpolitik i lägen där det
gäller att stimulera en avmattningskonjunktur
än i lägen där det gäller att
hålla tillbaka tendenser till överkonjunktur.
Att konjunkturbedömningen
och dess säkerhet i långa stycken är av
avgörande betydelse vid valet av de medel
man vill tillgripa i den ekonomiska
politiken är väl ganska uppenbart.

I fråga om stabiliseringsutredningens
arbete, som tidigare berörts här, skall
jag bara nämna en detalj: det är viktigt
att vi får resurser att göra tillförlitliga
prognoser, så att vi snabbt och säkert
kan ingripa mot de tendenser i

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

konjunkturen som vi vill inverka på.
För att en ekonomisk politik skall ha
den effekt vi önskar måste den spela
på många instrument, och ju tidigare
man sätter in de olika åtgärderna, dess
mindre direkta verkningar får de självfallet
på de närmast berörda områdena.

De huvudmedel som står oss till buds
är penningpolitiken, finanspolitiken och
numera också arbetsmarknadspolitiken.
Vi anser att man i fråga om finanspolitiken
bör skapa möjligheter till en variation
av skatteuttagen, så att finanspolitiken
kan anpassas till och samverka
med penningpolitiska och övriga åtgärder.

Vad beträffar penningpolitiken har finansministern
i sin proposition nr 52
sagt, att den rörliga räntan och marknadsoperationerna
är de medel han
även i fortsättningen tänker arbeta med.
De är väl också de viktigaste medel
som står denna del av den ekonomiska
politiken till buds.

Arbetsmarknadspolitiken bär de senaste
dagarna kommit att bli särskilt
aktuell i sammanhanget. Det har funnits
farhågor för att vi kan få tendenser
till tilltagande arbetslöshet under
den instundande vintersäsongen. För
att möta en sådan utveckling har man
förutom att vidtaga andra åtgärder,
t. ex. en halvprocentig sänkning av diskontot,
skapat möjligheter att stimulera
konjunkturen. Det har sålunda i dagarna
hemställts om en ökning av bostadsbyggandet
och nu allra senast i dag om
att investeringsfondsmedlen bör frisläppas.
Det vittnar om att man på flera
håll bedömer konjunkturutvecklingen
vara inne i ett avmattningsskede. Om
dessa tendenser kommer att fortsätta
eller vara av övergående natur är det
naturligtvis i dag för tidigt att säkert
yttra sig om. Utvecklingen kan naturligtvis
gå i olika riktningar och blir inte
beroende enbart av omständigheter
inom vårt eget lands gränser utan sannolikt
också av faktorer som vi inte själva
kan bemästra.

I fråga om denna arbetsmarknadspolitik
tillåter jag mig göra några rent
allmänna reflexioner, eftersom jag ser
att finansministern är närvarande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har på sitt
sammanträde i dag »sanktionerat» vad
som stod att läsa i tidningarna i går
och i morse. Vad jag närmast skulle
vilja fråga är, om man har klart för sig
den mera långsiktiga effekten av en
dylik politik. Jag tror att det går att
möta mer eller mindre tillfälliga doppningar
i konjunkturen, men om man
utgår ifrån att sysselsättningsbilden är
mer eller mindre splittrad, framför allt
geografiskt splittrad, borde man överväga
om det inte kan bli en ytterligare
ökad rusch inom de områden, där sysselsättningen
redan är tillfredsställande,
om man nu ger företagen, i den
mån de har färdiga projekt, möjlighet
att ta ut pengar från investeringskontona.
Man får, föreställer jag mig, inte
riktigt den effekt man väntar sig i de
områden där det i första hand föreligger
behov. Detta måste såvitt jag förstår
betyda, för att ta ett konkret exempel,
att man i de sydvästra delarna av
mitt eget län skulle komma att få en
ganska stark påspädning av investeringslusten,
så att det blir en kraftig
efterfrågan på arbetskraft där. Denna
kommer inte att finnas tillgänglig inom
området.

Det blir då krav på ökad geografisk
rörlighet av arbetskraften. Främsta intresset
tilldrar sig de områden som
kommer att stå som leverantörer av
arbetskraft. Hur långt kommer man
att gå när det gäller att, jag vill inte
säga »utarma» dessa bygder men i alla
fall beröva dem arbetskraft. När det
sedan blir aktuellt att överväga lokaliseringspolitiska
åtgärder har kanske
befolkningen i dessa bygder uttunnats
så att det inte längre finns förutsättningar
att skapa nya sysselsättningsmöjligheter
där. Det skulle behövas en
mera långsiktig bedömning av denna
politiks konsekvenser, framför allt för

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

bebyggelsestrukturen och befolkningskoncentrationen.

Ja, det var bara några inledande reflexioner
kring det aktuella läget. De
anknyter delvis till de frågor, som har
behandlats av bankoutskottet, vars utlåtanden
riksdagen nu har att ta ställning
till. Vid dessa utlåtanden har vi
låtit foga några reservationer. Det är
i anledning av dem, som jag nu tänker
att framföra ytterligare några synpunkter.

Jag inledde mitt anförande med att
litet grand erinra om den allmänna
ekonomiska målsättningen. Vi kan väl
vara överens om att den är ganska
ambitiös. Det har i olika sammanhang
framhållits av stabiliseringsutredningen
och även av vissa remissinstanser,
vilkas yttranden jag har haft tillfälle
att komma i kontakt med, att det ganska
lätt kan uppkomma lägen, då man
inte samtidigt kan fylla målsättningen
i alla dessa tre avsnitt. För att kunna
fylla målsättningen i exempelvis två
avsnitt, måste man ge avkall på det
tredje o. s. v. I dagens situation kan
man kanske med visst fog säga, att
målsättningens alla tre avsnitt i viss
mån är i fara.

Jag vill nu emellertid först framföra
några synpunkter på utskottets utlåtande
nr 18 i anslutning till en från
vårt håll väckt motion, vari krävs en
utredning, som skulle analysera räntans
betydelse som konjunkturpolitiskt
medel och räntans betydelse för sparandet.
Vi har i det fallet delat utskottsmajoritetens
mening i vad mån
den avser utredningsyrkandet. Vi yrkar
sålunda inte bifall till motionen, men
vi har sett oss tvungna att redovisa
en något annorlunda motivering än utskottsmajori,
tetens. Vi har velat ge till
känna, att vi av flera anledningar inte
kan anse det vara acceptabelt, att man
i den ekonomiska politiken lägger huvudvikten
vid räntan, så att det leder
fram till långa perioder av högränta.
Vi menar att de penningpolitiska åt -

Den ekonomiska politiken m. in.

gärderna bör följas upp av finanspolitiska
och andra åtgärder. Vi anser vidare
att det i dag inte finns underlag
för att tillmäta räntevapnet samma betydelse
som under gångna tidsskeden.
Vi har nu ett annat bedömningssätt,
en annan struktur på samhällsekonomien,
där betydelsefulla områden är avskärmade
för räntevapnets verkningar.
Man kan sålunda säga, att bostadsmarknaden
i nuvarande situation i stort sett
befinner sig utanför effekten av ränteförändringar.
Detsamma kan sägas om
den offentliga sektorn i dess helhet.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 18, som är avlämnad
av herr Nils Theodor Larsson
och mig själv.

I propositionen nr 52, som är huvudämnet
för dagens överläggning, har
det föreslagits en rad beredskapslagar
som, om man så vill, kan sägas vara
avsedda att utgöra ett slags nödvärn i
utsatta lägen. De är också avsedda att
ersätta den hittillsvarande kassareservlagen.
Den föreslagna lagen om likviditets-
och kassakvoter är avsedd att
gälla inte bara för affärsbanker utan
jämväl för sparbanker, centralkassor
för jordbrukskredit, postsparbank eller
postgirorörelse. Kassakvotbestämmelserna
skall avse bankaktiebolag, postsparbank
eller postgirorörelse. Dessutom
framlägger Kungl. Maj :t förslag
om lag till placeringskvoter, som skall
gälla för försäkringsbolag, banker,
postsparbank, postgirorörelse och allmänna
pensionsfonden. Jag vill i likhet
med herr Regnéll, utskottets ordförande,
säga att jag har fått ett intryck
av att de föreslagna lagarna, även om
de är av beredskapsnatur, innebär betydande
förutsättningar att kunna skärpa
ingrepp av den karaktär dessa lagar
omsluter, om man jämför med nuvarande
bestämmelser. Därtill må också
beaktas, att såväl inlåning på sparkasseräkning
som garantiförbindelser
ursprungligen var inräknade i ban -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

kernas förbindelser, även om de senare
har reviderats av utskottet.

När man kommer in på bedömningen
av vilket behov som kan anses föreligga
av en beredskapslag av nu föreslagen
typ, är den självfallet beroende
av hur man ser på den framtida
konjunkturutvecklingen och den inverkan
denna kan ha på kreditefterfrågan
och på sparandet. Jag har tidigare
sagt att det är oerhört svårt att
avgöra, hurudan denna konjunktur
kommer att bli. Men man måste också
ta med i bilden vilken tilltro man över
huvud taget kan sätta till den verkningsgrad,
som de ordinära kreditpolitiska
instrumenten kan ha. Beträffande
bakgrunden till bedömningen av de
föreslagna beredskapslagarna vill jag
säga, att den hittills förda prioriteringspolitiken
också haft en viss betydelse.
Gällande kassa- och likviditetsregler
tillsammans med riksbankens
rekommendationer har gett favoriserad
ställning åt statens och bostadsbyggandets
behov. Denna favorisering har
medfört ett motsvarande undanträngande
av andra angelägna kreditbehov.

Detta förhållande har också beaktats
av finansministern, och han har
omnämnt det i sin skrivning i propositionen
och tagit det till intäkt för
nödvändigheten av att även för framtiden
skapa resurser, som ger skydd
för statens och bostadsbyggandets krediter,
i varje fall under vissa perioder.
På vårt håll betraktar vi det också som
viktigt att statsmakterna medverkar till
att kreditgivningen kan få en sådan
anpassning att föreliggande, angelägna
behov av krediter tillgodoses inom samhället
i dess helhet och inom näringslivet.
En konstant favorisering av vissa
investeringar — jag betonar ordet konstant
—■ som ger en särställning skulle
ytterligare accentuera den eftersläpning
inom den prioriterade sektorn som även
departementschefen erkänner är ett
faktum.

Som ett betydelsefullt led i en aktiv

konjunkturpolitik ingår också en elastisk
utgiftspolitik, en utgiftspolitik som
anpassar sig efter det rådande konjunkturläget.
Att det är svårt vill jag
erkänna, men jag vill inte säga att det
är omöjligt. En viss beredskap bör
kunna vidtas både när det gäller att
expandera och när det gäller att hålla
igen. En varierande utgiftspolitik, framför
allt på investeringssidan, bör vara
möjlig att åstadkomma.

Den nu aktuella utvidgningen av bostadsbyggandet
ser jag som ett uttryck
för detta slag av politik. Som jag tidigare
liar sagt är det betydligt mera
populärt och lättare att öka bostadsbyggandet
med 5 000 lägenheter när
det är stark efterfrågan på bostäder
än det t. ex. är att minska bostadsbyggandet
i motsvarande grad i samma efterfrågeläge
men i ett motsatt konjunkturläge.
Med en anpassning av statens
utgiftspolitik efter konjunkturerna kräves
att man skall kunna vidta åtgärder
i båda riktningarna. En sådan anpassning
med möjlighet att inte bara stimulera
konjunkturen i ett nedåtgående
läge utan också att kunna strama åt
den i ett uppåtgående, d. v. s. en anpassning
till s. k. motsatta konjunkturlägen,
möjliggör naturligtvis att det blir
lättare att få en fungerande kreditmarknad
och att frigöra oss från prioriteringspolitiken.

Ett sådant frigörande från prioriteringspolitiken
kan, som finansministern
framhåller, inte ske på en gång utan
det måste genomföras allteftersom förutsättningarna
växer fram, men hans
bedömande av utvecklingen under
1960-talet tyder på att vi skulle ha att
emotse ökad balans på kreditmarknaden
och att det inte alls skulle bli på
samma sätt som under 1950-talet,
d. v. s. att vi skulle slippa att dras med
ganska knappa Utrymmen för att tillfredsställa
de kreditbehov som anmäler
sig. Av den anledningen menar departementschefen
att planeringsregle -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

rande ingrepp i varje fall under längre
perioder ej skulle bli nödvändiga.

Det finns således all anledning att
anta, att 1960-talets kreditpolitik rent
allmänt sett skulle komma att bli av
betydligt fördelaktigare beskaffenhet
vad beträffar förutsättningarna för att
få en friare och normalt fungerande
kapitalmarknad, men därest ett visst
prioriteringsförfarande ändå under
kortare perioder skulle komma att behöva
tillgripas, har vi en mot finansministern
avvikande mening. Därvidlag
menar vi att de allvarliga eftersläpningar
av tidigare viktigare kreditbehov,
som står verifierade även i propositionen,
inte kan motivera att prioriteringsramen
placeras utanför ens
under dessa kortare perioder.

Beträffande denna sak har framställts
två motionsyrkanden. I en motion
har yrkats att man skulle utvidga
prioriteringen för bostadsbyggande att
omfatta även sådana investeringar, vilka
är s. k. följdinvesteringar för bostadsbyggandet.
Man skulle exempelvis
få prioriterade lån för anläggandet av
vatten- och avloppsledningar, som är
nödvändiga för att kunna åstadkomma
ett bostadsbyggande. Detta har inte vi
liksom inte heller utskottet i dess helhet
kunnat biträda. Det beror på att
vi menar att därest det inte kommer
att bli nödvändigt med en prioriteringspolitik
av det gamla kända märket annat
än i undantagsfall, skulle en sådan
utvidgning bara komma att försvåra
möjligheterna att komma tillbaka till
det vi alla vill, d. v. s. en fungerande
kreditmarknad.

I den andra motionen har yrkats
att garantilånelinjen, d. v. s. de krediter
som lämnas med statlig garanti,
också skulle kunna rymmas inom en
proriteringssektor, om så skulle vara
nödvändigt.

Man har med andra ord velat jämställa
dessa krediter med bostadskrediter
och sagt: Skall det bli någon
mening med en kreditlånegaranti, skall

Den ekonomiska politiken m. m.

de människor som fått denna garanti
också ha möjlighet att få låna pengarna.
Vi har funnit det befogat att biträda
detta resonemang av det skälet att
det skulle åstadkomma en balans, ett
jämviktsläge. Det innebär ingalunda att
ett nej till det ena kravet skulle vara
relevant också i fråga om det andra.
Statsgaranterade lån inom den prioriterade
sektorn skulle nämligen inte innebära
att vederbörandes hela kreditbehov
blev fyllt, utan detta skulle behöva
kompletteras med annan låneverksamhet,
inom den fria sektorn. Det
är därför vi har ansett det berättigat
att försöka åstadkomma likställighet
mellan dessa två s. k. låneformer.

Mina yrkanden, herr talman, ber jag
att få framställa alla på en gång i slutet
av mitt anförande.

Beträffande likviditets- och kassakvotslagen
finns starkt fog för att denna
skall ingå såsom ett generellt och
ofta använt medel i vår penningpolitik,
under den förutsättning som herr
Regnéll underströk i sitt anförande -—
om jag inte minns fel stödde han sig
därvid på ett remissyttrande av Kooperativa
förbundet — nämligen att
kvoterna inte får bli låsta för längre
tid.

Beträffande vad som skall räknas
såsom likvida tillgångar har vi velat
göra vissa avvikelser från utskottets
ställningstagande. Vi vill nämligen att
de obligationer som är utgivna av Aktiebolaget
Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit skall få inräknas
bland de likvida tillgångarna, liksom
de obligationer som hypoteksbanken
ger ut. Vi anser att det kreditbehov
som nämnda kreditinrättningar har att
sörja för har samma angelägenhetsgrad
som t. ex. kreditbehovet för bostadsbyggandet.

Beträffande förslaget om placeringskvotslagen
har jag ingenting att tilllägga
i sak och skall därför inte ta upp
kammarens tid ytterligare utan ansluter
mig till vad herr Regnéll har fram -

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

fört i egenskap av utskottets ordförande.
Frågorna om emissionskontrollen
och ränteregleringslagen kommer
att tas upp av andra talare inom mitt
parti, varför jag inte heller på den
punkten har anledning att här göra
några kommentarer. I fråga om valutaregleringen
har jag intagit samma
ståndpunkt som utskottet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 17 få framställa följande yrkanden
:

Beträffande moment A 1 och A 2
bifall till reservationen av herr Nils
Theodor Larsson och mig; beträffande
moment B bifall till reservationen av
samma ledamöter i vad avser 4 § första
stycket och bifall till reservationen
av herr Begnéll m. fl. i vad avser 4 §
sista stycket; bifall till samma reservation
beträffande C och 7 § g; i övrigt
bifall till utskottets hemställan.

Under moment C 1 och G 2 ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman ! De frågor som i dag tas
upp till diskussion är bara en del av ett
större sammanhang. Det gäller att bekämpa
inflationen, det gäller att bekämpa
den med alla medel. Man kan
inte helt och hållet lita till ett enda
patentmedel och bortse från andra. Men
i en debatt som denna måste punkterna
givetvis diskuteras var för sig, och på
varje punkt kan man naturligtvis säga
att just på denna punkt behöver samhället
inte ha så stora befogenheter när
det gäller att ingripa och bromsa inflationen
—- samhället kan ingripa på så
många andra punkter. Varje sådan liten
detaljinvändning är väl riktig i och
för sig. Men tillsammans skulle sådana
invändningar betyda att samhället ställs
utan möjligheter att effektivt och smidigt
kunna bekämpa inflationen, när
den uppträder.

Det finns andra medel än dem som
behandlas i dag som är av betydelse för
inflationsbekämpandet: statens allmänna
ekonomiska politik, skattepolitikens
utformning, statens lånepolitik, företagens
politik — inte bara de möjligheter
som lagarna ger är av betydelse för
slutresultatet, utan också vilka möjligheter
företagen tar till vara inom lagarnas
ram för att medverka i en sådan
allmän ekonomisk politik i syfte att bekämpa
inflationen. Företagen har möjlighet
att öppna spärrkonton i riksbanken
■— det är ett annat medel, och riksbankens
egna operationer är ytterligare ett. Räntepolitiken,
som är det gamla traditionella
medlet, finns också kvar. Detsamma
gäller valutapolitiken, och tullpolitiken
kan också komma in i bilden.
Även ATP-fondernas uppbyggnad, som
man kanske i första omgången tycker
ligger helt vid sidaii av de inflationsbekämpande
åtgärderna, kan ses såsom
ett led i en större politik att dämpa inflationstendenser
genom att länka utvecklingen
in på något som flera talare
här varit inne på, nämligen att tillgodose
det ökade kapitalbehovet inom näringslivet
för att därigenom kunna bygga upp
ett effektivare näringsliv, som kan tåla
påfrestningar såväl utifrån som inifrån.

Det är lätt att säga, när man behandlar
de olika punkterna här: Visst vill
jag gärna bekämpa inflationen, men jag
vill inte att sådana medel skall användas
som drabbar just mig. Alla vill
naturligtvis vara med om att bekämpa
inflationen, men inte med sådana medel
som kolliderar med deras egna intressen.

Jag tänker på centerpartiets önskan
att dämpa effekten på jordbrukets kostnader.
Centerpartiet hänvisar till att
bostadsbyggandet är ett lämpligare område
att ge sig på, särskilt bostadsbyggandet
i tätorterna, socialpolitiken likaså.
Man vill skjuta ifrån sig åtgärderna
och lägga dem på andras områden.
Högern och folkpartiet gör på samma
sätt. De betonar hur viktigt det är för

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

affärsbankerna att få behålla sin handlingsfrihet
— man kan ju i stället driva
antiinflationspolitiken på andras områden.

Det är intressant att se vilket orealistiskt
förslag högern och folkpartiet
från början lade fram såsom motförslag
till Kungl. Maj:ts proposition nr
52. Högern och folkpartiet föreslog att
affärsbankerna skulle ha skyldighet att
ha högst 35 procent av sina tillgångar
placerade i likvida medel. Kungl. Maj:t
ville sätta gränsen vid 50 procent. De
uppgifter som har presenterats i utskottet
visar att om man skulle ha tagit
högerns och folkpartiets förslag till utgångspunkt
för ett praktiskt handlande
på detta område, skulle de flesta affärsbanker
inte ha påverkats alls. Hela den
del av antiinflationspolitiken som går ut
på att genom föreskrifter om vissa likviditetskvoter
hindra bankerna att låna
ut för mycket pengar skulle inrikta sig
på bara två av våra större affärsbanker.
De tre övriga stora affärsbankerna skulle
inte kunna påverkas, om vi skulle tilllämpa
den av högern och folkpartiet
föreslagna likviditetskvoten på 35 procent.
Det är bara två banker som ligger
obetydligt under denna kvot — dem
skulle man kunna klämma åt, men de
övriga bankerna skulle gå fria.

Man får väl säga om detta förslag,
dels att det vore orättvist mot Skandinaviska
Banken och Göteborgs Bank om
hela bördan lades på dem, dels att det
inte heller skulle vara tillräckligt att
klämma två stackars banker så hårt,
att det skulle räcka för hela likviditetspolitiken
inom bankväsendet.

Högern och folkpartiet har därför under
behandlingen i utskottet tvingats
gå ifrån sitt förslag och i stället gå samman
med centerpartiet, som från början
bjöd 40 procent. I gengäld gick centerpartiet
med högern och folkpartiet när
det gällde en annan sak, nämligen kassakvoterna.
Relationen mellan de pengar
affärsbankerna håller i riksbanken och
deras totala tillgångar har i Kungl.

Den ekonomiska politiken m. m.

Maj:ts proposition föreslagits till 15
procent. Centerpartiet ville ha 12, och
högern och folkpartiet 10. Centern stod
alltså i centrum, men till slut gick den
åt höger till 10 procent, ty det gällde
att kompromissa, och då gick man åt
höger den gången. De utgångsbud man
hade var tydligen inte alltför allvarligt
menade.

Jag vill säga ytterligare en sak. Det
låter här som om det vore en »moderniseringspolitik»
av mycket underligt slag
som finansministern föreslår. Enligt
herr Regnéll betyder denna moderniseringspolitik
ökade ingripanden och passar
inte den moderna tiden och den
internationella utvecklingen, och den är
störande också för den planerade expansionen
inom OECD och för hjälpen
till de underutvecklade länderna.

Ett utskott försöker väl i allmänhet
sammanjämka olika uppfattningar. Det
hör till ordningen att så skall ske, och
även i bankoutskottet försökte man göra
detta. Den blanka reservationen, som
jag för min del har avlämnat — och
som jag vill ha stående kvar för att
markera att det i praktiken inte har
varit så stora skillnader mellan partierna
— syftar tillbaka på ett förslag
som jag ställde i utskottet, att man skulle
träffa en uppgörelse om en likviditetskvot
av 46 procent. De förslag som
från olika håll hade ställts skilde sig
med en procent — högre eller lägre —
från den procehtsiffran. Större är alltså
i praktiken inte differensen mellan den
ena och den andra linjen på denna
punkt. Med litet större smidighet bör
man kanske vid något annat tillfälle
kunna komma fram till en enhetlig
siffra.

För min del ansåg jag att 46 procent
kunde ha räckt i det praktiska handlandet
under de närmaste åren, eftersom
tre av de stora affärsbankerna ligger
väsentligt under den siffran —■ de
har likviditetskvoter på mellan 30 och
35 procent — och de två andra affärsbankerna
ligger så mycket högre, att

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

man inte kan tänka sig att med en likviditetskvot
på 46 procent eller ens ett
något högre procenttal klämma åt dem
något nämnvärt. Antingen man väljer
46 eller 50 procent skulle man sålunda
kunna föra en praktisk politik gentemot
tre av affärsbankerna. Men eftersom
det inte fanns förståelse för en
kompromiss — man vill tydligen ha en
stor differens mot regeringssidans linje
— yrkar jag inte på någon annan siffra
än den som är föreslagen i propositionen.

Det är från olika partiers sida modernt
att ta upp småföretagen. Begreppet
småföretag får man dock aldrig definierat.
I utskottet har jag förgäves
bett att få en beskrivning härav. Man
säger: »Vi skall ha en prioritering för
småföretagen på samma sätt som för
bostadsbyggandet.» Vad man fick fram
i slutomgången var att man menar att
prioriteringen skall avse de obligationer
som släpps ut av Industrikredit
och Företagskredit — det ombildade
och det nya bolag som skall diskuteras
vid annat tillfälle. Intressant är att notera,
att när man i denna diskussion
talar om småföretagen och att man skall
gynna deras kreditbehov hänvisar man
till dessa institut. Jag erinrar mig nämligen,
att när vi förut diskuterat dessa
institut har man sagt, att de duger inte
till hjälp åt småföretagen; de är till för
medelstora och större företag. Jag tycker
det skulle vara trevligare med en
mera konsekvent linje när det gäller att
hålla fast vid vad man menar med
»småföretag». Men kanske just den fria
gränsdragningen har sina fördelar längre
fram i höst.

Det förhåller sig heller knappast så,
att det tillägg man yrkar i fråga om
likviditetskvoter för kreditgivning åt
medelstora och mindre företag för att
jämställa denna med bostadskreditgivningen
fyller något praktiskt behov.
Det skall väl inte föreligga någon svårighet
för dessa institutioner att placera
sina obligationer och verkställa relativt

stora utlåningar till de medelstora och
mindre företagen. ATP-fonderna kommer
att ta hand om en del av dessa
obligationer, och affärsbankerna kommer
också att hjälpa till på sitt sätt.
Och den hjälp som affärsbankerna lämnar
— om vi bara håller oss till den —
kommer väl att vara jämnt fördelad de
olika affärsbankerna emellan. Om dessa
obligationer — som dock är relativt få
i förhållande till den totala obligationsportföljen
— är medräknad eller inte
har ingen praktisk betydelse.

Vad vi hela tiden skall komma ihåg
är att det här rör sig om en beredskapslag,
där den siffra vi diskuterar är den
högsta som skall kunna uppnås, medan
i praktiken de överenskommelser fungerar
som träffas mellan riksbanken och
affärsbankerna. Där ligger det aktuella
likviditetstalet på en väsentligt lägre
nivå, som dessutom kan anpassas till
om den ena eller andra sortens obligationer
räknas in i likviditetstalet eller

ej På

samma sätt förhåller det sig med
den punkt, som också omnämnts här
tidigare och som tagits upp motionsvägen,
nämligen den som gäller den utländska
valutan. Skall man se denna
fråga realistiskt kan man hålla med dem
som säger, att utländsk valuta är lika
likvid som andra likvida medel och inte
bör »särbehandlas», som någon talare
sade. Men det utgör ett tillägg i lagen,
som ger möjlighet för riksbanken att
påverka affärsbankerna i vissa situationer,
när de kanske kan vara intresserade
av att räkna med de likvida medlen
i valutaspekulationshänseende. Det
kan vara bra att ha dessa tömmar att
styra med; man vet inte vilka andra
tömmar som kan finnas kvar vid ett
visst tillfälle i framtiden.

Den ändring i jämförelse med propositionens
förslag som utskottet gjort i
fråga om bankernas garantiförbindelser
har i allmänhet ingen större praktisk
betydelse. Riksbanken har nämligen
möjlighet att när man bestämt hur lik -

Fredagen den 11 mai 1962 fm.

Nr 19

viditetstalet skall beräknas faställa den
likviditetskvot som skall gälla för tillfället.
Att det dessutom finns, som framhållits
av utskottet, olika former av garantier
och att det kan vara svårt att
dra gränserna, har varit den praktiska
invändning som har gjort, att det blivit
en justering i utskottet av propositionens
förslag på denna punkt.

Vad beträffar förslaget till lag om placeringskvoter
har ett avslagsyrkande
vunnit majoritet i utskottet. Man kan
visserligen säga att placeringskvoterna
utgör ett nytt tillskott i detta sammanhang,
som inte är nödvändigt, eftersom
man kan tillgripa andra medel som
man redan har möjlighet att använda,
men vi har härvidlag återigen anledning
att komma tillbaka till det förhållandet,
att vad vi här diskuterar är en
beredskapslag, och att frågan om hur
den i praktiken vid olika tillfällen kommer
att tillämpas är en annan sak. Det
har visat sig hittills att det finns anledning
att hysa den förmodan, att det
går att använda dessa beredskapslagar
med en viss försiktighet. De behöver
troligen inte sättas i kraft. De ligger
bakom såsom underlag för mjukare åtgärder
i form av mer eller mindre
frivilliga överenskommelser mellan
riksbanken och kapitalinrättningar av
olika slag.

Det har i fråga om ränteregleringslagen
yrkats från centerpartihåll, att
Kungl. Maj:t inte skall ha rätt att föreskriva
någon maximiränta för inlåning.
Detta yrkande ser bra ut i första
ögonblicket. Man säger att det är synd
om småspararna, ifall Kungl. Maj:t skall
hindra dem från att få så hög ränta
som möjligt. Mot den invändningen, som
inrymmer ett uns av sanning, kan emellertid
anföras den synpunkten, som vi
inom utskottet funnit mera bärkraftig
och som framförts i propositionen, nämligen
att det kan i vissa situationer vara
nödvändigt att ha en maximiränta
också för inlåningen för att hindra att
bankerna och kreditinstituten slåss om

Den ekonomiska politiken m. m.

de pengar som är tillgängliga för inlåning
på ett sådant sätt att utlåningsräntan
stiger. Man kanske mot detta
säger att det räcker att kontrollera utlåningsräntan.
Vi skall emellertid vara
medvetna om att alla dessa åtgärder för
räntereglering är mycket nyanserade
medel. Man kan därvidlag inte slå fast
klara gränser.

Först och främst är det en bedömning,
när den enskilde långivaren kommer,
att avgöra vilken kategori han
skall placeras in i. Det finns inte bara
en utlånings,ränta, utan det finns en
hel serie utlåningsräntor. Det finns stora
banker, som i praktiken i dessa tider
tillämpar utlåningsräntor som ligger
3 procent högre än de räntor som
de i vardagslag är pigga på att annonsera
om såsom högsta utlåningsräntor.
Kunderna hänvisas till bankernas dotterbolag
och får där betala en ersättning
på 3 procent för att sedan gå tillbaka
till banken och där få låna mot
den högre räntan, 7, 8 eller 9 procent
eller vilken ränta bankerna nu vill lämna
ut pengar mot. Sådant tillägg kallas
inte ränta utan kallas avgift. Det
hela visar emellertid hur svårt det är
för statsmakterna och riksbanken att
hålla bankerna i schack när det gäller
räntepolitiken. Därför kan man inte avstå
från möjligheten att fastställa en
maximiränta också för inlåningen bara
med hänvisning till att en höjning
av inlåningsräntan är bra för småspararna,
eftersom den kan leda till att
bankerna höjer utlåningsräntan. Men
jag upprepar återigen, att det är fråga
om en beredskapslag som skall kunna
användas smidigt och inte så hårt på
de punkter där den behöver sättas i
kraft.

Med hänsyn till det sagda vill jag utan
att gå in på flera detaljer i samband
med bankoutskottets utlåtande nr 17
yrka att utskottets hemställan godkänns
i samtliga punkter med undantag av
punkten C1, där förslaget till placeringskvotslag
i stället bör ha den ly -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

delse som står i reservationen av herr
Fahlander m. fl.

I fråga om bankoutskottets utlåtande
nr 18 föreligger en grupp motioner,
som går ut på att man skall sänka räntan
omedelbart eller göra en utredning
som skall analysera räntans roll som
konjunkturpolitiskt medel. Det kan förmodas
att avsikten är att man efter en
sådan utredning skall komma fram till
en räntesänkning. I viss mån har dessa
motioner, som framförts i början av
våren, blivit tillgodosedda genom den
räntesänkning som sedan dess skett. Det
är det ena svaret på dessa motioner.
Det andra svaret är att det är ytterst
svårt för eu centralbank att föra en
räntepolitik på grundval av motioner
och offentliga debatter. Ränteförändringar
måste ske snabbt och utan offentliga
debatter. Det står inte i strid
mot de stora folkgruppernas intressen
och inte heller mot demokratien, att
denna politik sköts utan för mycken
debatt, eftersom diskussioner och långt
utdragna resonemang inför offentligheten
skulle leda till så pass betydelsefulla
kapitalförskjutningar och kapitalinkomster
att det skulle skada samhället
i stort. Därför kan dessa motioner
bara uppfattas som opinionsyttringar
om att man önskar så låg ränta som
möjligt, och på den punkten är det väl
ingen som säger emot. Frågan är bara,
i vilken mån det är möjligt att ha viss
låg ränta. Den praktiska bedömningen
får ligga i händerna på dem som sköter
riksbankens politik. Därför ber jag
att få instämma i utskottets yrkande
om avslag på motionerna.

Bankoutskottets utlåtande nr 19 behandlar
partiledarnas motioner om den
ekonomiska politiken. Formuleringen i
den första meningen i utskottets yttrande
är enligt min uppfattning en
utomordentligt god sammanfattning av
det svar som man borde kunna lämna.
Där står nämligen: »I de förevarande
motionerna framställes inga konkreta
yrkanden om åtgärder på det eko -

nomiskt politiska området.» Det räcker
som motiv för avslag på dessa motioner.

Om man ändå vill se litet närmare
på vad motionerna innehåller har ju
herr Boija redan tagit upp den del av
folkpartiledarens motion, där det talas
om den ekonomiska samverkan som
sker ute i Europa och om nödvändigheten
för oss att följa med i denna utveckling.
Det har väl ingen förnekat,
utan det har betonats både från regeringens
och från annat håll att vi önskar
följa med i utvecklingen. Det är
ingenting nytt som tillförts denna debatt
genom dessa motioner. Ibland undrar
man, om det som sägs i dessa partiledarmotioner
hör hemma i ekonomiska
sammanhang. I motion nr 356
står det i näst sista stycket: »Det sveper
en liberaliseringens vind över världen
i ekonomiskt-politiskt hänseende.»
Man undrar om inte detta uttalande snarare
hör hemma i litteraturen än i ekonomien.
Jag tror att vederbörande partiledare,
herr Ohlin, också har förståelse
för att det ligger en liberal överdrift
i denna värdering, ty han säger på tal
om svensk handelspolitik tidigare i motionen:
»Vi varnar bestämt för att räkna
med en så snabb och allmän sänkning
av tullnivån i Europa och Förenta
staterna» o. s. v. Han tror alltså inte
på någon liberalisering på detta område.
Vi skall vara medvetna om att
det är en protektionistisk tullpolitik
man driver från EEC-unionens sida och
att det inte blåser någon liberaliseringens
vind, även om liberala ord används
som skyltar ibland.

Folkpartiledaren har i sin motion tagit
upp frågan om hur det svenska näringslivets
kostnadsnivå och konkurrensförutsättningar
påverkas av den allmänna
löneutvecklingen. Sådana tankar
har vi haft tillfälle att höra i årets avtalsförhandlingar
från arbetsgivarsidan.
Något ligger det naturligtvis i dem, men
frågan är om folkpartiet behöver ta

Fredagen den 11 mai 1962 fm.

Nr 19

upp dem så solidariskt med arbetsgivarparten
som man gjort här.

Den andre partiledaren, herr Heckscher,
har i sin motion för högerpartiets
räkning bl. a. sagt följande: »Lika
väsentliga som förhandlingsresultaten
är emellertid att det ekonomisktpolitiska
förberedelsearbetet för en
mjuk övergång till de delvis radikalt
förändrade betingelserna för vårt ekonomiska
liv utan dröjsmål påbörjas».
Ja, förändringen är kanske inte så stor.
Ordet »delvis» visar att den är begränsad,
och det är inte heller fråga om någon
radikal förändring enligt den bedömning
som herr Heckscher själv gör.

Herr Heckscher önskar att kapitalrörelserna
över gränserna skall befrias
från regleringsmässiga hinder och säger
— det är slutorden i motionen —
att »vi måste åter skapa en intern kapitalmarknad
och anknyta den till den
internationella marknaden». I detta
sammanhang finns det skäl att erinra
om vad herr Ohlin skriver i sin motion,
nämligen att vi inte bör räkna
med alltför stor liberalism i olika hänseenden
på detta område. Jag skulle vilja
tillägga, att det inte heller är säkert
att de fria kapitalrörelser över gränserna,
som högern vill ha, skulle innebära
fördelar för oss såsom medborgare
här i landet. Jag kan mycket väl
förstå det intresse som internationella
kapitalplacerare i Schweiz eller på andra
håll kan hysa, när det gäller att avhända
oss möjligheterna att kontrollera
våra egna förhållanden och att föra en
så självständig politik som över huvud
taget är möjligt i en värld, där vi måste
och även gärna vill samarbeta med
övriga länder.

Det är detta som är skillnaden: antingen
skall vi försöka behålla greppet
över vår egen ekonomi eller också skall
vi överlåta åt andra, som behärskar de
fria kapitalrörelserna, att ta hand om
vår förra frihet och bestämma vad vi
skall göra. I det senare fallet skulle vi

Den ekonomiska politiken m. in.

öppna dörrarna och bara med bundna
händer sätta oss att vänta på resultat.

Det finns ingen anledning för riksdagen
att följa höger- och folkpartimotionerna
på den här punkten. Vi
bör i stället räkna kallt när det gäller
de för- och nackdelar som de fria kapitalrörelserna
över våra gränser kan
innebära för sysselsättning, löneutveckling
och levnadsstandard här i landet
och våra möjligheter att föra en självständig
ekonomisk politik och socialpolitik.
Jag betvivlar att en frihet av
det slag, som högern i detta sammanhang
vill slå vakt om, gynnar de svenska
medborgarna i stort.

Av dessa skäl instämmer jag i den
hemställan, som bankoutskottet gör i
sitt utlåtande nr 19 och som innebär
att motionerna måtte avslås.

Till bankoutskottets utlåtande nr 20,
som avser fortsatt giltighet av valutaförordningen,
har fogats en reservation
av högern och folkpartiet — herr Boija
har för övrigt redan gjort en ändring
av denna reservation.

I fråga om valutaförordningen gäller
samma sak, nämligen att det kan vara
bra att i våra händer hä möjligheter
till en reglering. Det har inte träffats någon
överenskommelse som hindrar oss
från att låta valutaförordningen äga
fortsatt giltighet. Andra länder tar vara
på sina ekonomiska intressen, och
vi bör kunna göra detsamma. Det förslag,
som framförts från högerhåll och
som innebär att vi med hänsyn till förhandlingarna
i EEC inte skulle låta förordningen
äga giltighet längre än till
slutet av innevarande år, har inte vunnit
anslutning i utskottet. Man bär inte
ansett det realistiskt, såsom högerreservanterna
gör, att räkna med, att det så
snart kan föreligga något resultat av
dessa förhandlingar. Därför hemställer
utskottet att valutaförordningen skall
bibehållas, och jag ber att få instämma
i detta utskottets yrkande.

De frågor som behandlas i bankoutskottets
här framlagda utlåtanden om -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

spänner ett vidsträckt område, och handläggningen
inom utskottet av dessa frågor
har tagit större delen av våren i
anspråk. Det innebär inte att alla dessa
frågor i och för sig är stora, men
de utgör ett led i det ekonomiska sammanhanget.
Jag skall dock inte uppta
mera av tiden genom att sätta in dem
i den allmänna ekonomiska politiken,
utan det får räcka med de hänvisningar
som jag gjort. Jag tror att med de åtgärder,
som bankoutskottet föreslår —
inberäknat den förändring av punkt C 1
i utlåtande nr 17 som jag påyrkat lämnas
ett gott bidrag till statsmakternas
möjligheter att påverka konjunkturpolitiken
under den närmaste tiden.

Principen bör vara: beredskapslagar
i bakgrunden, en smidig och försiktig
tillämpning i förgrunden. Denna princip
har tidigare hävdats och bör kunna
upprätthållas även i framtiden. Skrivningen
på en eller annan punkt i beredskapslagstiftningen
hör inte hindra
oss från att förstå det nödvändiga i att
vi i våra händer har resurser för att
styra den ekonomiska utvecklingen.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell raljerade
över det förhållandet att högern, folkpartiet
och centerpartiet har åstadkommit
en gemensam skrivning då det gäller
de maximala likviditetskvoterna.
Det visade, menade han, hur illa underbyggt
särskilt högerns och folkpartiets
ursprungliga förslag var.

Efter den avbasningen kom herr
Hagnell in på sin egen blanka reservation,
som han kommenterade så här:
»I ett utskott försöker man väl i allmänhet
sammanjämka olika ståndpunkter.
» Så sade han, att med litet större
smidighet borde man ha kunnat skriva
ihop sig om likviditetskvoterna.
Med andra ord: när tre partier funnit
en gemensam linje genom att var på
sitt håll ge efter på någon av sin ursprungliga
uppfattning, så får man kritik
av en representant för ett parti,

som över huvud taget inte rubbat sin
position, för att man inte skrivit ihop
sig också med det partiet.

På det sakliga planet skulle jag vilja
bemöta herr Hagnell, när han menar
att vår ursprungliga siffra var orealistiskt
låg. När bankerna redan har
en mycket hög likviditet i utgångsläget,
är det absolut inte inflationshämmande
att ålägga dem ännu högre likviditet.
Det innebär ju — i varje fall
i första hand — att bankerna övertar
mera statspapper. Likviditeten ökar då
antingen hos säljaren av dessa statspapper
eller — i den mån det är nyemitterade
obligationer eller andra
fordringsbevis — hos staten själv. Och
där gör den ökade likviditeten precis
samma skada som hos bankernas lånekunder
inom näringslivet.

Erfarenheten visar dessutom att näringslivet,
då bankernas utlåningsmöjligheter
hålls nere, lägger över en del
av sin finansiering till andra institut,
närmast försäkringsbolag. Rationellt är
detta inte.

För jag för att vinna stöd för min
uppfattning, som naturligtvis a priori
är misstänkt för herr Hagnell, läsa ur
stabiliseringsutredningen, när den kommenterar
detta:

»Genom att man skapar en automatisk
marknad för statspapper i bankerna,
leder likviditetskvoterna lätt till
en snedvridning av statens upplåningspolitik.
Bankerna tvingas placera en
viss del av sin inlåningsökning i statspapper,
den ökade statliga upplåningen
kan ligga till grund för en utgiftsexpansion,
pengarna strömmar därigenom
åter ut i rörelsen och så småningom
tillbaka till bankerna, varefter en
viss del ånyo upplånas av staten o. s. v.
Det är ofrånkomligt att detta måste ge
upphov till inflationistiska tendenser.»
Uttalandet av den eniga stabiliseringsutredningen
går stick i stäv mot herr
Hagnells resonemang.

över huvud taget hade det varit intressant
att höra herr Hagnell polemi -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

sera mot de uttalanden från LO, RF,
stabiliseringsutredningen och långtidsutredningen,
som tidigare har citerats
här i debatten. De är i långa stycken
inte alls förenliga med den uppfattning
herr Hagnell gjort sig till tolk
för. Ett nytt exempel på det kan jag
lämna genom att —• efter herr Hagnells
skräckskildring av de faror som
det för den enkle svensken innebär
med fria kapitalrörelser över gränserna
— citera vad som står i skriften
»Sverige i Europa, LO—RF om EEC»,
av Clas-Erik Odhner, en utmärkt bok
som redan omnämnts från denna talarstol:
»Vad beträffar mer varaktiga ekonomiska
engagemang torde Sverige ha
åtskilligt att vinna av friare kapitalrörelser
med åtföljande utbyte av tekniskt
kunnande, både vad avser möjligheterna
att investera svenskt kapital
utomlands och att låna för egna
investeringar eller ta emot utländska
investerare i Sverige.»

Här är ju en absolut motsättning
mot herr Hagnells sätt att resonera.
Det hade varit mycket intressant om
han tagit upp också de tidigare citaten
till diskussion. Men på den punkten
teg herr Hagnell som muren.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick det intrycket
av första delen av herr Hagnells anförande,
att han inte ityckte det var så
särskilt stor skillnad på sättet att se
på vissa av de problem vi här debatterar.
Men vi yrkar dock avslag på ränteregleringslagen
och placeringskvotslagen,
och vi vill ha betydligt lägre likviditetskvoter.
Det är i alla fall betydande
skillnader.

Men det kanske är typiskt att i ett
läge, då vi skulle behöva en liberalisering
av den ekonomiska politiken,
vill man på regeringshåll genomföra en
skärpning för att på så sätt få större

Den ekonomiska politiken m. m.

möjligheter att styra utvecklingen. Det
tror vi är olyckligt. Skall samhället
utvecklas sunt ekonomiskt, måste kapitalet
i likhet med arbetskraften sättas
in på de områden där det bäst
gagnar vårt ekonomiska framåtskridande.

Beträffande de fria kapitalrörelserna,
som herr Hagnell också berörde,
tror jag att vi kommer att få acceptera
en valutasituation som är betydligt
friare än den vi diskuterar här i dag,
och våra uttalanden i dag kommer då
att framstå såsom ganska intetsägande.
Det torde nämligen ur näringslivets
synpunkt vara nödvändigt — det
framgår också av det citat herr Regnéll
nyss läste upp — att vi får större frihet
på det området. Det torde vara A
och O, att näringslivet får sin chans
att på denna väg också bidra till en
produktivitetsökning och därmed gagna
hela vårt land.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Hem Boija säger, att
om de internationella kapitalrörelserna
får större frihet, så kommer detta
att gagna hela vårt samhälle. Det är
inte alls säkert. Det är mycket möjligt
att det internationella kapitalet då går
till de investeringsobjekt som är mest
intressanta från rent ekonomiska utgångspunkter
och kan finna dem på
helt andra ställen än här. Det kan också
tänkas att man skaffar råvaror här
men lägger färdigproduktionen på annat
håll. Det är därför inte säkert att
fria kapitalrörelser leder till det bästa
för oss här i landet. Jag betvivlar inte
att de fria internationella kapitalrörelserna
leder till den största avkastningen
för dem som gör investeringarna,
men den saken intresserar mig inte
lika mycket som den tycks intressera
folkpartiet.

Herr Regnéll citerade Clas-Erik Odhner,
som har skrivit sin bok på upp -

drag av LO och RF, men i förordet
till den boken står att det har funnits

2* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

behov att lämna information om hur
det allmänt ligger till på dessa områden
och att de bedömningar som göres
i boken inte är något som binder
LO och RF. Det är som sagt bara en
allmän information, som det har ansetts
nödvändigt att lämna.

.lag har min bedömning klar om de
fria kapitalrörelsernas verkningar för
oss och på vår levnadsstandard här i
landet, på vår handlingsfrihet på det
fackliga området vid löneförhandlingarna
och när det gäller våra möjligheter
att bedriva en egen ekonomisk
och social politik samt att driva den
sysselsättningspolitik som passar oss.
Jag ansluter mig inte till tanken på
fria internationella kapitalrörelser,
obundna av alla regleringar i vårt samhälle.

Jag nämnde siffran 46 procent för
att visa att det borde ha funnits en
möjlighet att nå en kompromiss — om
man bara hade tillvaratagit den — och
jag ville visa hur långt ifrån den siffran
högerförslaget om 35 procent ligger
samt hur orealistiskt förslaget varit
redan från början, eftersom det utesluter
alla andra banker än Skandinaviska
banken och Göteborgs bank. Det
går inte att här i landet driva en antiinflationspolitik
på likviditetsområdet
bara genom att klämma åt Skandinaviska
banken och Göteborgs bank —
även om jag har lika stor respekt för
dem som herr Regnéll. Det var därför
jag tog upp dessa synpunkter.

Sverige har åtskilligt att vinna på
fria kapitalrörelser, säger man från höger-
och folkpartihåll. Javisst har vi
det, men vi skall hålla i dem! De skall
inte vara hur fria som helst.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är inte ofta numera
som vi har en ekonomisk-politisk
debatt av mera principiellt slag. Jag
skall tillåta mig att bär framföra några
principiella synpunkter och anlägga
några aspekter i anslutning till

bankoutskottets utlåtanden, dock givetvis
utan att eftersträva att på något
sätt täcka hela det ekonomisk-politiska
fältet.

Vår tids frågeställningar måste självfallet
ses mot en principiell bakgrund,
och jag tror inte det skadar att någon
gång gå litet utanför de aktuella specialproblemen.
En aspekt på den ekonomiska
politiken, som kanske i dag
mer än tidigare framstår som central,
är den som herr Boija och andra redan
framhållit, nämligen att politiken
bör främja produktionens tillväxt, inte
motverka densamma. Denna tillväxt är
nämligen den enda vägen till bättre
materiella levnadsförhållanden.

I kampen mellan socialism och liberalism
har det länge rått motsättningar
på denna punkt. Socialismens talesmän
har under många årtionden sagt,
att det inte går att åstadkomma ett gott
utnyttjande av produktionskrafterna,
ett snabbt framåtskridande och en rimlig
inkomstfördelning, om man har
kvar ett ekonomiskt system som bygger
på enskild äganderätt och konkurrens.
Liberalismen däremot har sagt
att det går och att det t. o. m. går bättre
än med ett socialistiskt system. Rörlighet,
initiativ och ekonomisk uppmuntran
leder till ett snabbt framåtskridande.
Socialförsäkring och annan
trygghetspolitik, lämpligt utformad beskattning
samt en utbildning, som ger
tillfredsställande möjligheter åt alla,
medför inte bara trygghet utan även
en mindre ojämn inkomstfördelning.
Liberalismen har med framhävande av
dynamikens betydelse ständigt välkomnat
en utveckling som minskar olikheterna
i inkomstfördelningen.

Men å andra sidan måste det understrykas,
att accelerationen i produktionsökningen
inte får offras för att
uppnå en obetydlig inkomstutjämning,
vilket i längden skulle leda till sämre
levnadsförhållanden för de breda lagren
än en snabbare ekonomisk tillväxt
kan göra. Även bär har socialdemokra -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

tien haft ett mycket kort perspektiv.
Man har inte velat se, att om vi skadar
de välståndsbildande krafterna,
så sänker vi i själva verket standarden
för de breda lagren i framtiden, jämfört
med vad den skulle ha kunnat bli.

Huvudskillnaden är kort sagt, att
liberalismen har starkt betonat dynamiken
i utvecklingen, medan socialismen
ganska ofta hemfaller åt ett statistiskt
tänkande. Hur många gånger
bär vi inte från finansminister Gunnar
Sträng fått höra, att vi har en given
ram och att om vi tar så och så mycket
till skattesänkningar, så måste vi ta så
och så mycket mindre till offentliga utgifter.
Här finns en absolut fast ram given,
har finansministern sagt, och allt
tal om att med en klok ekonomisk politik
vidga ramen har herr Sträng och
hans vänner tillbakavisat. De har besvarat
vår kritik med att säga: »Ja, ja,
men resultatet kommer inte första månaden
— det tar tid.» Och det har vi
hållit med om — men någon gång måste
man ju börja om man vill ha en påskyndad
ekonomisk utveckling som resultat
av en klokare ekonomisk politik.

Ständigt har diskussionen emellertid
fastnat i denna motsättning, att socialdemokraternas
talesmän haft en fast,
given ram och sagt, att det är inom
den ramen man måste hålla sig, medan
folkpartiet — och det gäller, vill jag
säga, i viss mån även oppositionen i
övrigt — betonat just att ramen kan
vidgas. Från socialdemokratiskt håll
har man då svarat: »Ja, ja, men här är
i alla fall en snabb utveckling, och det
visar ju hur väl regeringens politik är
avpassad efter lägets krav.»

Det är klart att med förbättrad teknik,
starkt förbättrad utbildning, vilken
omfattar växande skaror av vårt
folk — glädjande nog •— och en fortsatt
kapitalbildning, så kommer produktionen
per arbetande individ att stiga.
Detta är ingalunda något bevis för att
regeringens politik är klok.

För en del år sedan älskade man på

Den ekonomiska politiken in. m.

regeringssidan att göra jämförelser
med andra länder, därvid gärna förbiseende
att dessa länder varit invecklade
i krig, vilket onekligen måste hålla
tillbaka framstegstakten hos dem.
Under senare år har man blivit försiktigare,
när den industriella framstegstakten
på så många håll är snabbare
än i Sverige. Jag får lov att säga,
att när t. ex. förstamajdemonstrationerna
varje år mer eller mindre används
för att suggerera intrycket, att
det är tack vare regeringen Sveriges
folk nu har det bättre än för några årtionden
sedan, så skulle det vara välkommet
att någon gång inför en bred
offentlighet få diskutera, om inte de
framsteg som gjorts till mycket stor
del har kunnat göras trots att regeringen
fört en mindre lämplig politik och
inte tack vare regeringspolitiken. Finansministern
brukar vara så förtjust,
när han kan hänvisa till en eller annan
näringsidkare som sagt något som finansministern
med fördel kan citera.
Får jag då lov att säga, att jag tror det
är eu praktisk taget enhällig uppfattning
inom Sveriges näringsliv, där man
ändå bör ha någon förmåga att bedöma
saken, att om regeringen hade fört en
klokare ekonomisk politik skulle vi ha
haft en snabbare framstegstakt här i
landet och också en snabbare standardhöjning.

Det torde väl också vara uppenbart,
att om regeringen under senare årtionden
gjort försök att förverkliga sitt
program, sådant vi kunnat läsa om det
i de socialdemokratiska programskrifterna,
så skulle framåtskridandet ha
varit ännu långsammare eller mindre
snabbt än vad det har varit. Fn omfattande
socialisering av den art, som
antyddes i tidigare formuleringar i
principprogrammet men som nu inte
är aktuell, skulle ingalunda ha befrämjat
den ekonomiska utvecklingen.

Det finns allt fortfarande, trots det
socialdemokratiska programmets uttunning
tre slag av socialism. Det första

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

vilar på en tanke som länge var bärande:
förstatligandesocialismen, na tionaliseringen

av väsentliga avsnitt av
näringslivet anses medföra allehanda
fördelar. Själva termen »socialisera»
har ju på många språk just den betydelsen,
att produktion överföres i samhällets
ägo. Ingen vill väl heller bestrida,
att detta har varit en central
socialistisk tanke ända från 1890-talet
•— kanske tidigare — och fram till våra
dagar. Vi såg ju också, hur det efter
kriget i olika länder i Europa lades
fram socialdemokratiska förslag som
hade betydande inslag av nationalisering.
Dessa var i det svenska 27-punktsprogrammet
något mindre framträdande
än på en del andra håll, men där
talades i alla fall om olje- och bensinhandeln
samt försäkringsväsendet, för
att ta två exempel som regeringen väl
numera anser sakna aktualitet.

Såvitt jag kan se, har den svenska
socialdemokratien — och jag finner
det glädjande —- gjort en mycket omfattande
reträtt från det tidigare starka
framhävandet av förstatligandesocialismens
tankar. Skulle jag missta mig
på denna punkt, så är det ju tillfälle
för herrarna på regeringsbänken att i
dag framhålla, att de alltjämt fäster
lika stor vikt vid förstatligandet såsom
led i en svensk ekonomisk politik
som partiet gjorde för något årtionde
sedan.

Det andra slaget av socialism brukar
kallas regleringssocialism. Efter kriget
tycktes socialdemokratien, inför liberalismens
framsteg vid valen här i landet,
göra ett återtåg i fråga om regleringarna.
Man avvecklade en hel del, låt
vara något motvilligt. Men under senare
år har det spårats tendenser till
återfall. Man har utökat en del regleringar
och försvarar andra som utvecklingen
enligt vår mening gått ifrån. I
de propositioner som behandlas i dag
förekommer det t. ex. en framryckning,
nämligen införandet av en ny möjlighet
till reglering genom lagen om place -

ringskvoter. Herr Hagnell sade nyss att
det skulle vara fråga om beredsltapslagar,
som om det skulle göra saken
bättre att regeringen kan handla efter
sitt gottfinnande rörande deras användning.

Ett andra bevis på att socialdemokratien
inte har uppgivit tanken på
regleringssocialism är att man inte accepterar
tendensen till konkurrens på
lika villkor mellan olika företagsformer,
statliga och andra. Man försvarar
alltjämt vissa privilegiepositioner för
statlig och halvstatlig verksamhet i
förhållande till enskild. Jag behöver
här inte konkretisera. Kammarens ledamöter
känner till vad som sker på
bostadsbyggandets område och när det
gäller finansiering och utvidgning av
statliga företag o. s. v. Med tillfredsställelse
konstaterar jag, att dessa principer
möter kritik inte endast från det
enskilda näringslivet utan även från
konsumentkooperationen, som länge
konsekvent har vidhållit tesen om konkurrens
på lika villkor för olika företagsformer.

Liberalismen hävdar just principen
om konkurrens på lika villkor och fäster
— såsom också här har framhållits
och såsom framgår av reservationerna
och av den del av utlåtandet från
utskottet, där de borgerliga är i majoritet
— avseende vid att marknadshushållningen,
prisbildningen, har mycket
stora förtjänster och att man också så
mycket som möjligt bör använda generellt
verkande offentliga åtgärder och
inte detaljingripanden, som genom sin
natur kan ge ökat utrymme för godtycke
och medföra otrygghet för dem
som hotas därav.

Jag förde för några år sedan en diskussion
i dessa frågor med statsminister
Erlander. Jag hade då redan i mitt
första anförande framhållit, att det sagda
ingalunda betyder att vi anser att
prisbildningen allena kan vara vägledande
för den ekonomiska verksamheten.
Statsministern upptog emellertid

Fredagen den il maj 1962 fm.

Nr 19

detta i sin polemik som om jag hade
sagt att så skulle vara fallet. Därför vill
jag denna gång ännu kraftigare än vid
det förra tillfället understryka, att vi
från liberalt håll sedan årtionden framhållit
konjunkturpolitikens avgörande
betydelse både när det gäller framåtskridande
och för att skapa och vidmakthålla
full sysselsättning och — vilket
sammanhänger därmed — för att
skapa önskvärd trygghet för människorna.

Denna konjunkturpolitik bör emellertid
så mycket som möjligt bestå av
generellt verkande åtgärder, även om
det ligger i sakens natur, att man i
viss mån kan få tillgripa även andra
metoder. Jag tror att lagstiftningen
om investeringsfonder härvidlag intar
en mellanställning. Metoden kan likväl
med fördel användas för att främja den
fulla sysselsättningen.

Vidare har vi ständigt framhållit monopolkontrollens
stora betydelse och
hela tiden hävdat, att skattekraften är
högre för större inkomsttagare än för
mindre och att skattesystemet skall utformas
i enlighet därmed.

Hävdandet av marknadshushållningens
betydelse innebär att man ger konsumenternas
önskemål och intressen en
möjlighet till inflytande, som man inte
kan göra i en mera utpräglad regleringshushållning.
Jag är glad att detta
kommer fram även i det tryckta utskottsmaterialet
i dag. Finansministerns
beslut framställs ofta som om de
stode i överensstämmelse med hela folkets
intresse. Men jag tror att konsumenternas
möjligheter att göra sitt inflytande
gällande är av stor beydelse
och att ett hävdande av deras önskemål
ofta kan leda till ett bättre tillgodoseende
av ett allmänt intresse än en
statlig reglering kan göra.

Det tredje slaget av socialism som
man brukar tala om är skattesocialismen.
Socialdemokraterna tycks inte
hysa någon ängslan för att det skall
uppstå olägenheter om det allmänna

Den ekonomiska politiken m. m.

tar in en växande andel av nationalinkomsten
till de offentliga kassorna.
Herr Wedén diskuterade detta för inte
så länge sedan i denna kammare. Han
framhöll med rätta, att man på socialdemokratiskt
håll borde erkänna att
det uppstår en problematik, när man
börjar dra in 55—60 procent av nationalinkomstens
ökning till offentliga
kassor. Det föreligger där en problematik
som det kan finnas anledning att
diskutera, men därvidlag har vi inte
fått någon egentlig respons från regeringshåll.

Socialdemokraterna använder gärna
vid utformningen av skattesystemet
metoder, som minskar det enskilda sparandet
och som alltså motverkar enskild
kapitalbildning och på så sätt
motverkar även en decentralisering av
näringslivet med spridning av äganderätt
och inflytande. I stället söker man
samla en stor del av kapitalbildningen
inom hel- och halvstatliga institutioner
och inom enskilda institutioner,
vilka man har möjligheter att dirigera
genom de möjligheter som lagstiftningen,
inte minst beredskapslagstiftningen,
herr Hagnell, ger regeringen.

Får jag, herr talman, ett ögonblick uppehålla
mig vid frågan om kapitalbildningen
i Sverige och de tendenser som
nu därvidlag synes framträda: för det
första vill regeringen permanent ha en
mycket omfattande statlig kapitalbildning,
för det andra förs en politik, som
innebär en mycket omfattande kommunal
kapitalbildning, och för det tredje
har ATP-fonderna, som visserligen är
flera till antalet men som centralt dirigeras,
till betydande del ersatt det försäkringssparande
som tidigare ägde rum
inom företagen. Nu minskas dessa försäkringsfonder
inom företagen och ersätts
av ett offentligt kontrollerat sparande.
Vidare sätts för försäkringssparande!
snäva placeringsgränser.

Förutom detta av det allmänna i huvudsak
dirigerade sparande ökar man
regleringen av resten av kapitalmark -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

naden. Man slår vakt om riksbankens
kontroll över emissioner, och vi har i
dag hört med vilket välbehag regeringens
talesmän framhåller hur bra det är
med en kontroll av de internationella
kapitalrörelserna.

Vad affärsbankerna beträffar — en
viktig del av kapitalmarknaden — skall
de i betydligt ökad utsträckning dirigeras,
tydligen inte bara genom likviditetskvoter
utan även på andra vägar
och naturligtvis genom riksbankens allmänna
övervakning vid sidan av bankinspektionens.

Det samlade intrycket kan inte bli
något annat än att man systematiskt
söker bygga upp eu finansiell maktkoncentration
i statens händer. Egentligen
är då det ringa intresse, som staten visar
när det gäller att uppmuntra enskilt
sparande, ganska konsekvent. Man
tar mycket kallsinnigt på uppgiften att
skydda enskilda sparare mot inflationens
orättvisor, en fråga som jag hoppas
få diskutera med statsministern
längre fram i vår. Man sätter upp den
kalla handen när det kommer förslag
från vår sida att pröva olika vägar att
uppmuntra enskilt sparande. Det verkar
som om man menade att det nog
kan vara bra om enskilda söker skaffa
sig ett eget hem eller en bil, men för
tanken att skapa en aktiv kapitalmarknad,
som kunde fungera utan statligt
ingripande, visar regeringen ett mycket
svagt — om ens något — intresse.

Att vi vid sidan av den offentliga,
upplåningen liar en aktiv fungerande
kapitalmarknad utan någon kontroll
och där t. ex. mycket betydande aktieemissioner
kan göras, är emellertid en
faktor som underlättar den industriella
utvecklingen, stärker dynamiken på det
ekonomiska området.

Låt mig göra en jämförelse med
Schweiz — det kan vara anledning att
göra det i dag då ett stort svenskt företag
till fyra femtedelar övergår på
schweiziska händer — måste man fråga
sig vad det beror på att det i Schweiz

är möjligt att ha en betydande aktiv
kapitalmarknad som inte finns i Sverige.
Skulle det inte medverka till att
främja en industriell expansion, om vi
hade en kapitalmarknad med större
möjligheter just för risktagande kapital? Herr

talman! Jag skall inte uteslutande
kritisera den socialdemokratiska
politik som förts under senare årtionden.
I ett avseende tycker jag att den
finanspolitik, som påbörjades av Ernst
Wigforss strax före världskriget hade
en mycket betydande förtjänst. Man insåg
då att konsolidering genom företagssparande
skulle främja företagens expansion
och öka de anställdas trygghet.
Jag tror att den politik med regler
om fria avskrivningar och generösare
värderingsbestämmelser som då infördes
har spelat en mycket stor roll
för den svenska industriens utveckling
under det senaste kvartsseklet. Sedan
dess har det skett en åtstramning. Det
finns f. ö. sedan länge en del helt
orimliga bestämmelser, t. ex. de begränsade
möjligheterna att avskriva på byggnader,
vilka tillkommit i tider med ett
helt annat penningvärde.

Vad man särskilt måste hysa oro för
är att regeringen kanske inte kommer
att nöja sig med den åtstramning som
ägt rum och som jag på vissa punkter
anser är olycklig, utan går vidare och
ännu mera avlägsnar sig från det program
som Ernst Wigforss signerade för
precis 25 år sedan.

Det vore värdefullt att få veta om
finansministern är med om slutsatsen
att den politiken har spelat en mycket
stor roll för vår expansion och om han
anser att det hade varit olyckligt om
vi hade hållit fast vid den lagstiftning
som gällde före år 1937. Jag hoppas att
finansministern är nöjd med den låt vara
kvalificerade komplimang som jag
nu gett åt den tidigare socialdemokratiska
regeringens ekonomiska politik på
en punkt.

Eftersom vi på liberalt håll misstror

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

maktkoncentration — den må vara offentlig
eller enskild — är det alldeles
klart att vi vill motarbeta en utveckling
som nu hotar att samla mer och
mer makt »i fåtalets händer» — som synes
har jag tagit intryck av äldre tiders
socialistiska förkunnelse. Vi har varit
med om att införa bankinspektionen och
lconcessionssystem för bankväsendet
och många andra saker som begränsar
eu enskild finansiell maktkoncentration.
Nu tycks faran i hög grad ligga i en finansiell
maktkoncentration på offentliga
händer.

Får jag betona att konsolidering av
industri-, handels- och transportföretag
genom lämplig lagstiftning rörande beskattning
in. m. minskar bankernas inflytande
och alltså motverkar enskild
finansiell maktkoncentration. Därvid
går vi alltså längre för att minska riskerna
för enskild finansiell maktkoncentration
än vad regeringen gör. Om
det finns många självständiga företag
blir det också större möjligheter till
ekonomisk demokratisering och det blir
lättare att ge de anställda medarbetarställning
och en känsla av att vara medarbetare
— men det är ju en annan sak.

Eftersom vi på liberalt håll vill bekämpa
tendenserna till statlig diktatur
över kapitalmarknaden vill jag först
ställa frågan: Hur ter sig i detta hänseende
några av de i dag aktualiserade
och andra aktuella ekonomisk-politiska
problem?

Vi har då först frågan om den fria
kapitalmarknaden och de fria internationella
kapitalrörelserna. Såvitt jag kan
se är det väl motiverat när man från borgerligt
håll i bankoutskottet framhåller
betydelsen av en fri kapitalmarknad och
friare internationella rörelser. Herr
Hagnell talade nyss om att sådana fria
kapitalrörelser skulle försvåra för oss
att föra en egen ekonomisk politik.
Han tyckte att vi borde ha möjligheten
att föra en självständig ekonomisk
politik. Det låter ju bra. Men, herr
Hagnell, skall inte Sverige då vara vil -

Den ekonomiska politiken m. m.

ligt att delta i den ekonomiska integrationen
i Europa? Måste vi inte, om vi
vill medverka till den ekonomiska integrationen,
avstå från en del av självständigheten
i t. ex. vår konjunkturpolitik?
Måste man inte i stället inrikta sig
på en samordning av den internationella
konjunkturpolitiken i Europa och den
rent svenska politiken på detta område,
som inte direkt beröres av det internationella?
Jag tror att stabiliseringsutredningen
enhälligt har understrukit att
man inte längre kan tänka sig isolerad
svensk konjunkturpolitik utan att den
svenska konjunturpolitiken måste samordnas
med en internationell konjunkturpolitik.

lag har tidigare vid flera tillfällen
— liksom även herr Gustafson i Göteborg
— framhållit vikten av att vi i det
ekonomiska samarbetet med Västeuropa,
först i OEEC och sedan i OECD,
verkligen gör energiska insatser för att
utforma en internationell konjunkturpolitik,
med vilken vi sedan kan samordna
vår egen konjunkturpolitik. Nu
har jag inte sett märkbara spår av att
man på regeringshåll sysslar med problemet
hur vi skall göra en energisk insats
i OECD för att uppnå en tillfredsställande
ordning. Måhända har herr
Sträng samma uppfattning som herr
Hagnell att vi skall kämpa en — enligt
min mening förlorad — kamp för att
behålla en rent nationell konjunkturpolitik,
men jag bär svårt att föreställa
mig det på allvar. Möjligen kan finansministern
i dag upplysa om hur
han ser på frågan om den nationella
och den internationella samordningen
på konjunkturpolitikens område.

Dagens läge motiverar en snabb och
smidig anpassning av det svenska näringslivet;
hur det än går med vår associering
med EEC kommer marknadsförhållandena
att radikalt förändras. Såvitt
jag kan se blir slutsatsen att man
bör vara mera återhållsam med en
tungrodd regleringspolitik. Denna slutsats
torde gälla även för dem som när -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. in.

mat sig problemet från mera socialistisk
utgångspunkt.

Vidare bör staten underlätta en anpassning
av näringslivet till de nya förhållandena.
Det sker redan nu i hög
grad vad beträffar arbetsmarknaden,
och det hälsar jag med stor tillfredsställelse.
Men det finns även många
problem för företagens del. Jag hänvisar
därvid till vad herr Boija sade för
en stund sedan och även till vad som
sades under den debatt som ägde rum
i kammaren för ett par veckor sedan
när handelsminister Lange besvarade
herr Hedlunds interpellation.

Jag vill understryka att det inte bara
är om vi kommer in i stormarknaden
som dessa problem blir aktuella
utan det gäller i minst lika hög grad
om det skulle gå så illa att vi inte kommer
in. Vi finge då ett stort handikapp
att övervinna. Det är en plattityd att
säga att det är angeläget att Sverige
kommer med som associerad i stormarknaden;
därom är vi alla överens.
Andra anslutningsformer är ju inte aktuella
utan nu gäller det en associering.
Jag kanske kan få erinra om att regeringen
i somras uttalade sig på ett sådant
sätt som om det låg så till att om man
bara anmälde sig villig att bli associerad
så skulle associering inte möta några
svårigheter; alternativen däremot betraktades
som orimliga. Redan i somras
och i höstas hade många inflytelserika
personer på kontinenten och i
Förenta staterna mer eller mindre bestämt
sig i fråga om vilken ståndpunkt
de skall inta till en svensk associeringsansökan.
Till en del ja kanske till en
stor del, är detta beroende på allmänna
politiska överväganden. Men jag tror
nog att den atmosfär, som skapades i
somras och i höstas genom regeringens
uttalanden, har medverkat till att man
på en del håll har stannat för en rätt
negativ och kallsinnig attityd till en
svensk associeringsansökan. När från
regeringshåll bär uttalats alla de saker
som vi väl känner till och som jag inte

behöver upprepa, vittnar detta, om jag
så får säga, om ett mycket svagt intresse
för att verkligen delta i en integrationspolitik
med partners, vilka bär en
annan ekonomisk och kulturell inställning
än vår regering. Då är det inte så
överraskande om man från en del utländska
håll sade, att den svenska regeringen
inte framstod som någon särskilt
attraktiv partner när det gällde att bygga
upp det nya viktiga samarbetet i
Europa.

Det verkar som om man på regeringshåll
— jag nämner det bara i förbigående
— ansåg att det gällde att under
en viss period uppträda så strävt som
möjligt, varigenom man skulle kunna
öka utsikterna att längre fram åstadkomma
en kompromiss som låge så nära
de svenska önskemålen som möjligt.
Vi har ofta framhållit att detta var en
komplett felbedömning. I stället gällde
det att uppträda så att de, som var anhängare
av eller välvilligt inställda till
en svensk anslutning i associeringsform,
fick så goda argument som möjligt för
att stödja en sådan anslutning och att å
andra sidan de, som var motståndare till
en svensk anslutning, inte fick goda argument
genom negativa svenska uttalanden.
Att regeringen då på detta stadium,
som tydligen har kommit att spela en
stor roll, uppträdde såsom skedde, har
medfört ett tungt ansvar för den kommande
utvecklingen. Sverige har fått ett
sämre utgångsläge än det borde ha haft.
Betydelsen därav framstår i dag ännu
klarare än för några månader sedan.

Även den bristande upplysningsverksamheten
rörande EFTA samt Sveriges
neutralitet och allmänna position har
naturligtvis försämrat våra förutsättningar.
För vår del bär vi redan på ett
tidigt stadium kritiserat denna attityd
från regeringens sida. Det är klart att
detta är en sak som inte bör tappas
bort när man diskuterar utvecklingen.
Förmodligen är det i känslan av regeringens
ansvar som det här har blivit
en tendens inom regeringspressen

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

att allt emellanåt t. o. m. med mycket
stora rubriker skriva: »Regeringen och
oppositionen ense.» Man trummar på
detta tema och vill suggerera till tron
att vi är överens. Detta är ju oriktigt,
och tyvärr måste jag nog säga inte sällan
medvetet oriktigt.

lag skall här begagna tillfället att
ta upp ett konkret fall, som visserligen
är några månader gammalt men
som är belysande för denna tendens
och som det i dag inte kan finnas något
som helst skäl för att inte belysa.

Efter Harpsundskonferensen, till vilken
regeringen hade tagit initiativet,
försökte representanten för regeringens
huvudorgan här i Stockholm genom
upprepade frågor att få företrädarna
för oppositionen att säga: »Ja, visst
är vi i stort sett överens.» Och vi svarade
lika många gånger — det gjorde
jag och de andra vilkas uttalanden jag
hörde: »Nej, det kan vi inte säga;
varken vi eller regeringen har tagit någon
ställning till saken. Det har förekommit
en preliminär diskussion. Man
kan väl av den långa diskussionen gissa
att synpunkterna inte precis är identiska.
» Från oppositionens sida sade vi att
vi understryker starkt — och det hade
vi varit överens med regeringen om att
säga — iatt inte vare sig regeringen
eller vi hade tagit någon definitiv
ställning. Men medarbetaren kom tillbaka
flera gånger och sade: »Då är
ni i stort sett överens?» Yi sade lika
ofta, att det vore fel att skriva detta.
Han vände sig därefter till statsministern
som ju kan svara själv i denna
sak, men enligt min mening fick han
inte något stöd hos statsministern för
uppfattningen att regeringen och oppositionen
var överens. Nästa dag stod
det i regeringens huvudorgan här i
Stockholm med stora rubriker »Oppositionen
och regeringen ense i marknadsfrågan».

Om nu detta hade gällt ett enstaka
tillfälle, skulle jag inte ha sagt någonting
därom här i dag, men det föreligger

Den ekonomiska politiken m. m.

tydligen en tendens. Enligt min uppfattning
måste det bli slut på denna trafik,
eftersom man eljest — i varje fall
inte från vårt håll — kan fortsätta
med så stor återhållsamhet i upplysningarna
till allmänheten som vi hittills
iakttagit. Harpsundskonferensen avslöjade
djupgående meningsskiljaktigheter
i bedömningen av de spörsmål som gällde
Sverige och associationsförhandlingarna.

Av hänsyn till de kommande förhandlingarna
vill jag nu inte säga någonting
alls om utvecklingen efter Harpsundskonferensen.
Mitt partis framtida
ställningstagande kommer att bli beroende
av hur förhandlingarna läggs upp
och av hur regeringens inställning till
de väsentliga punkterna kommer att preciseras.

Vi är här i Sverige mycket försiktiga
med offentlig debatt i utrikespolitiska
angelägenheter. Vi är därvidlag
mycket mera försiktiga än vad man är
i t. ex. Förenta staterna och England.
Detta innebär att man inom oppositionen
här är mycket återhållsam, långt
mera återhållsam än vad man är i dessa
andra länder. Jag har i dag, herr talman,
valt att fortsätta med vad jag anser
vara en mycket utpräglad återhållsamhet.
Men så mycket har jag ändå
haft möjlighet, och jag vill säga skyldighet,
att göra klart som att den kampanj
man på vissa håll, långtifrån alla,
inom regeringspressen för om den påstådda
enigheten i marknadsfrågan inte
längre kan få fortsätta. Det torde finnas
möjligheter för regeringen, utan
någon som helst kontroll från något
håll — det vare mig fjärran att rekommendera
att regeringen skall försöka utöva
något som liknar kontroll av den
partiet närstående pressen — att lämna
sådana informationer, att en dylik utveckling
inte fortsätter. Det är därför
viktiga ting som det bär gäller för att
någon människa kan vilja framtvinga
sådana mera preciserade deklarationer
inför de kommande svenska förhand -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

lingarna och därigenom kanske framtvinga
ett ur förhandlingssynpunkt
mindre gynnsamt läge.

Den alliansfria, till neutralitet syftande
politiken ligger fast. Enligt min mening
gäller det att i övrigt inta en till
europeisk samverkan och integration
helt positiv hållning. Naturligtvis medför
detta en del risker. Herr Hagnell
var inne på några av dem. Men ett
misslyckande i förhandlingarna med resultat
att vi lämnas utanför är sannerligen
inte riskfritt. En avvägning härvidlag
kan enligt min mening inte utfalla
på mer än ett sätt.

Jag förstår väl att många socialdemokrater
har en kluven själ, när de skall
ta ställning till Sveriges deltagande i
den europeiska integrationen. Herr
Sträng är själv ett gott exempel, såvitt
jag kan bedöma av hans uttalande. Den
socialistiska delen av själslivet präglas
rätt mycket av en känsla av obehag för
att man, om vi kommer med i den gemensamma
marknaden, får det svårare
att bedriva en rent nationell planhushållning
med reglering av det svenska
näringslivet med hjälp av kapitalmarknaden
och diverse lagstiftning, så som
en svensk socialist i 60-talets läge skulle
önska göra. Herr Hagnell bär för övrigt
på ett utmärkt sätt illustrerat detta.
I stället skulle man då få anpassa sin politik
efter internationella förhållanden.
På längre sikt tror jag att det t. o. m. i
vissa avseenden skulle gälla skattepolitiken.
Denna motsättning mellan socialistiska
önskemål och det internationella
samarbetet har en man som Ernst Wigforss
mycket tydligt pekat på för tio
år sedan i en känd skrift. Han skriver
så här på sid. 155 i boken »Socialism
i vår tid»: »Planhushållning som medel
att behärska marknadsrubbningar och
svängningar får tills vidare hållas inom
nationella gränser och kan komma i
konflikt med strävan efter internationell
ekonomisk politik, som också från
socialistisk synpunkt anses vara önskvärd:» -

Ja, visst vill man gärna ha en hel del
internationell samverkan, men själva
konfliktsituationen mellan det nationella
självbestämmandet, som herr Hagnell
sade och tvånget till samverkan med
minskad rörelsefrihet är uppenbar.

Å andra sidan är det klart, att en annan
del av det socialistiska själslivet
präglas av en realistisk insikt att deltagandet
i en europeisk stormarknad för
Sveriges näringsliv är om inte ett livsvillkor
— ty det vore en överdrift att
säga detta — så i alla fall en utomordentlig
betydelsefull angelägenhet, bl. .a
därför att man sannolikt annars får svårigheter
att uppnå den önskade dynamiken.

Skulle nu Sveriges regering försöka
att få sådana undantagsbestämmelser,
att det skulle ge utrymme för en nationell
socialistisk regleringspolitik, är
jag övertygad om att denna kommer att
starkt försämra våra utsikter att uppnå
associering. Det är därför inte alls någon
teoretisk och oväsentlig fråga utan
i högsta grad en praktisk problematik
här i Sverige både vad beträffar de närmaste
månaderna och åren. Vill man avstå
från dessa av doktrinära skäl förestavade
önskemål — och ur den synvinkeln
sett begripliga socialistiska åsikter
— om att kunna föra en nationell
planhushållningspolitik i den mån det
skulle strida mot en sådan internationellt
samordnad politik? Eller vill man
riskera att vi får nej till hela associeringen
genom att vi kräver betydande
undantag utöver dem som har att göra
med neutraliteten och alliansfriheten?
Det har ibland från regeringshåll antytts,
att vi i huvudsak bara skulle kräva
sådana undantag som gäller neutraliteten
och alliansfriheten. Men flertalet
uttalanden innehåller inte sådant besked.

Om regeringen inser betydelsen och
vill ta konsekvensen av en anslutning
till stormarknaden, är det angeläget att
regeringen utan dröjsmål börjar att
orientera om den svenska ekonomiska

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

politiken med de krav i sikte, som den
europeiska stormarknadens utveckling
kan komma att ställa, och att den även
förbereder sig på vad som kan komma
att ske, ifall vi inte kommer med i denna
marknad. Vi skall naturligtvis ingalunda
kasta EFTA över bord utan
vara beredda på alla möjligheter. Diskussionen
om den ekonomiska politiken
i dag bör blicka framåt — det är
vad jag syftar till fast jag haft en historisk
bakgrund för mitt anförande. Ett
besked från regeringen på denna punkt
är utomordentligt angeläget.

Frågan bär ytterligare aktualiserats
av uttalanden av både Norges statsminister
och andra i Norge rörande en
tänkbar norsk ekonomisk politik. Av något
uttalande syntes framgå att norska
regeringen kunde överväga socialiseringsåtgärder,
förstatligande, som ett
medel att förhindra, att äganderätten
till norska företag överflyttades på utländska
händer. En sådan politik, som
alltså innebär att man sticker en käpp
i hjulet på det liberala system som
själva europamarknaden är byggd på,
måste givetvis ur principiell synpunkt
betraktas som ganska sensationell. Det
är visserligen inte Norges inre politik
vi diskuterar här, men jag har bara
velat nämna detta för att fråga: Var
står Sveriges regering? överväger kanske
också den en vridning i socialistisk
riktning av den svenska ekonomiska
politiken just på den punkt, där
man tidigare slagit till reträtt — nämligen
beträffande förstatligande? Har
den några tankar på förstatligande såsom
en metod att undgå konsekvenser
av friare kapitalrörelser och friare etableringsrätt?
Ett svar på dessa frågor
är mycket angeläget, ty vad en stat,
som söker fullt medlemskap, kan tilllåta
sig i debatten är en sak; en annan
sak är vad en stat med Sveriges mer
osäkra position i marknadssammanhang
kan tillåta sig. Det skulle kunna bli
ganska ödesdigert om man bär börjar
överväga en socialistisk politik av detta

Den ekonomiska politiken m. m.

slag. Eller accepterar regeringen en liberalisering
av den ekonomiska politiken,
som tycks vara en förutsättning
för att vårt näringsliv skall kunna få de
fulla fördelarna av en anslutning till
stormarknaden och så små nackdelar
som möjligt, samtidigt som våra utsikter
att komma in på marknaden ökas?

Det är ett vägskäl Sverige står vid,
och Sveriges folk bör få ett klart besked
om vilken väg regeringen tänker välja.
För oss inom folkpartiet är saken klar.
Vi kommer att göra vårt yttersta för att
Sveriges folk skall få tillfälle till ett
lieltjärtat konstruktivt deltagande i den
europeiska ekonomiska integrationen —
i detta ords vidaste bemärkelse — och
därmed också effektivt stödja de unga
nationerna på deras vanskliga väg ut
ur fattigdom och okunnighet till ett liv
med rikare möjligheter.

Det finns ett isolationistiskt drag i
den socialistiska tankevärlden — trots
allt vackert tal på första maj och vid
andra tillfällen. Den socialistiska planhushållningen
är så mycket svårare att
bedriva i ett system med långtgående
internationell samverkan. Vill regeringen
klart ange att den på allvar tar
konsekvenserna av detta när man säger
sig önska delta i den internationella
samverkan?

Svensk liberalism står fast vid den
hållning som varit dess egen, långt
innan riktningar till höger och vänster
om oss började sin frigörelse från
protektionistiskt eller socialistiskt teoretiskt
tänkande. Genom utbyggd internationell
samverkan förs människorna
närmare varandra i det dagliga arbetet,
sä att levnadsförhållandena förbättras
och utsikterna till fredlig samvaro
ökas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Av de betänkanden
som föreligger här, hade jag dragit
slutsatsen att det skulle bli en ekonomisk
debatt, och den hade jag inte

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. in.

tänkt blanda mig i. Men herr Ohlins
anförande innehöll så många intressanta
ting och tyvärr också vilseledande
uppgifter, att jag anser det nödvändigt
att åtminstone på ett par punkter
bemöta honom.

Fullkomligt orimlig är tanken att
vårt ställningstagande förra sommaren
skulle ha påverkat strömningarna i
Förenta staterna, i Frankrike, i Belgien
mot de neutrala staternas associering.
Kritiken mot deras neutrala hållning
slår precis lika hårt mot vilken
som helst av de tre staterna, den riktar
sig inte särskilt till Sverige. Och den
riktar sig alldeles speciellt mot den
schweiziska neutraliteten, men såvitt
jag vet har herr Ohlin inte på det hållet
funnit uttryck av den art som han
här kritiserade.

Det är ändå uppenbart för var och
en, som i någon mån följer debatten
om EEC — och borde ha varit uppenbart
för herrarna på högerhåll och
folkpartihåll redan i somras — att de,
som bestämmer inom EEC, i denna
sammanslutning såg en politisk organisation,
där man gjorde ett allvarligt
försök till politisk konsolidering av
Europa. Det fanns vissa ekonomiska
frågor — som Romfördraget huvudsakligen
handlar om — men det borde
inte ha varit svårt att förstå vilken effekt
det skulle haft, om vi hade följt
råden från höger- och folkpartihåll att
till denna av stiftarna och av de bestämmande
såsom strikt politisk betraktade
organisation skicka in en medlemsansökan
och samtidigt säga att vi
ville fortsätta att vara neutrala. Då
hade vi verkligen fått beskyllningar
mot oss för att försöka smyga oss in
och därmed luckra upp innehållet —
det politiska innehållet — i organisationen.
Jag tror därför att de partier,
som verkligen har anledning att fundera
på om de inte bör dra ett streck
över sina egna inlägg under sommaren
och hösten, är högern och folkpartiet.
De ställningstaganden som gjorts un -

der senare tid har på varje punkt bekräftat
riktigheten av regeringens bedömning,
nämligen att man inte ville
ha några neutrala stater med ■— inte
som anslutna och endast med stor motvilja
som associerade medlemmar. Vi
vågar hoppas, att förnuftet till slut
skall segra över, jag höll på att säga
politiken så politiker jag är, och att
det ändå till slut skall bli möjligt att
få de bestämmande makterna att inse,
att det inte kan vara farligt att ha ekonomiskt
samarbete även med neutrala,
men självfallet icke som medlemmar
av EEC — jag tror att de skulle känna
sig djupt komprometterade om vi gjorde
ett sådant försök.

Jag tror vi lätt kan bära ansvaret
för våra uttalanden. Vi har ingenting
emot att ge största möjliga offentlighet
å detta. Å andra sidan kan jag
emellertid inte förstå vad det skulle
tjäna till att stå här och upprepa att
högern och folkpartiet grundligt har
misstagit sig, att regeringen bedömt
situationen riktigt o. s. v. Jag har mycket
litet intresse för diskussioner av
den art som herr Ohlin här försöker
stimulera till.

Det var inte heller därför jag begärde
ordet, utan det var för ett par andra
saker som jag ville ta upp i förbigående
— någon annan gång får vi
kanske tillfälle att resonera om herr
Ohlin såsom socialistisk teoretiker när
han försöker analysera hur den socialistiska
teorien påverkat den svenska
socialdemokratiens ställningstagande
till socialiseringskravet, till regleringssystemet
o. s. v. Där finns förvisso mycket
att ta upp till diskussion. Jag släpper
emellertid detta för dagen, men
jag vill gärna återkomma.

Men när herr Ohlin sedan säger, att
det måtte vara vår benägenhet för
regleringsekonomi som gör att vi innerst
inne är så tveksamma och tudelade
beträffande anslutningen till
EEC-marknaden, vill jag säga herr Ohlin,
att vi har menat allvar med våra

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

deklarationer. Vi vill ha ett så nära
ekonomiskt samarbete som det över
huvud taget är möjligt att åstadkomma
i Europa, men detta medför vissa problem
av ekonomisk art.

Ett av dessa problem är otvivelaktigt
spörsmålet hur det lilla landet med
den lilla kapitalmarknaden skall kunna
skydda sina nationella intressen och
sina nationella värden. Detta är ett problem
som inte uppstår för stormakternas
del, ty de kan alltid klara sig.
Någon miljard dollar som svänger över
på den engelska marknaden är inget
större problem och föranleder ingen
diskussion, medan samma summa för
ett litet land kan leda till ganska stora
besvärligheter på dess kapitalmarknad.
Det är därför helt naturligt att det pågår
diskussioner i de små länderna
omkring detta problem. Jag måste säga
att jag är häpen över att herr Ohlin
icke observerat problemets existens!

Jag hade i söndags en överläggning
med ledarna för de norska och danska
partierna. Det visade sig att deras tankar
i mycket hög grad upptogs av just
detta problem. Det måste väl ändå vara
en ytterligt väsentlig sak, tillät jag
mig säga i denna överläggning — det
kan jag väl bringa till offentlig kännedom
— att om Danmark och Norge
kan hävda sina intressen på det sätt
som de tydligen tänker göra, skall vi
med största uppmärksamhet följa deras
resonemang, ty då tror jag inte det
uppstår några som helst bekymmer för
den svenska kapitalmarknaden. Men
att man över huvud taget inte förstår
att det är ett ekonomiskt problem •—
det lilla landets kapitalmarknad i nära
kontakt med de väldiga kapitalmarknaderna
utanför vårt land — tycker
jag är ledsamt att behöva konstatera.
Jag finner därför att det anförande
som herr Ohlin nyss höll inte var helt
genomtänkt.

Jag vill till slut säga, att jag på en
punkt helt instämmer med herr Ohlin.
Jag har aldrig förstått varför en del

Den ekonomiska politiken m. m.

tidningar — jag vet inte om det är bara
socialdemokratiska eller LO-tidningar;
jag tror det gäller andra tidningar också
— envisas med att framställa de politiska
partierna såsom fullkomligt eniga.
Jag har på presskonferens efter
presskonferens, både till min egen
press och inför den borgerliga pressen
sagt: Ni gagnar inget som helst intresse,
varken partiets eller landets eller
EEC:s, genom att lämna skildringar av
interna överläggningar på ett sådant
sätt, att allmänheten får den föreställningen
att vi är överens, när vi inte
är det. —■ Man skall naturligtvis inte
överdriva meningsskiljaktigheterna,
men min argumentation till den socialdemokratiska
pressen har varit, att
varje gång en felaktig uppgift om att
vi är eniga kommer ut i pressen, så
tvingar denna uppgift högern och folkpartiet
att markera att de inte är överens
med oss på den punkt det gäller.
De vill markera en distans, och genom
dessa i och för sig ganska naturliga
dementier gentemot rykten om en större
enighet än den som i själva verket
finns, skadas regeringens ansträngningar
att, oavsett vad som sägs, likväl till
slut komma fram till en samlad svensk
förhanölingsposition.

På den punkten delar jag helt herr
Ohlins mening. Om man inte vet någonting
om vad som har förekommit,
så skriv ■—■ om det är nödvändigt att
skriva, och det tycks det vara — i varje
fall något annat än att »vi är överens»,
ty det leder bara till gräl av den
typ som herr Ohlin har försökt att
starta här i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har för
inte så länge sedan sagt något om att
oppositionen inte vill tala mera principiellt
om olika alternativ. Men när
jag nu tog upp den ekonomiska politiken
mera principiellt sade han: »Varför
håller sig inte herr Ohlin till det

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

betänkande som föreligger utan vidgar
frågeställningen ?»

Tanken att regeringens uttalanden på
något sätt skulle påverka bedömningen
på kontinenten och i Förenta staterna
är, säger statsministern, alldeles
orimlig. Det är sällan jag finner statsministern
intaga en så blygsam hållning
som i dag. Vad han säger, vad
finansminister Sträng säger och vad
fru Ulla Lindström säger bryr dessa utlänningar
sig inte om, när de skall bedöma
vad slags partner de får, om de
inbjuder oss. De fäster ingen vikt vid
vilka politiska uttalanden man från
svensk sida gör. Statsministern säger
att dessa svenska yttranden inte spelar
någon roll eftersom vi är tre neutrala
som förhandlar. Det kan emellertid
uppenbarligen bidra till den allmänna
bedömningen av alla de tre neutralas
anslutning.

Statsministern talade sedan om EEG
som strikt politisk organisation och
skiljer därvid på politik och ekonomi.
Jag tror att statsministern därvid använder
en opraktisk, för att inte säga
omöjlig, distinktion. Mycket i den internationella
ekonomien är ju politik.
Det är inte försvarspolitik och inte utrikespolitik
i inskränkt bemärkelse,
men det är dock politik. Vill statsministern
här klargöra sin attityd tror
jag att han får använda ett uttryckssätt
som är begripligt. Skulle han mena att
han inte vill vara med om politik i
detta ords vidare bemärkelse betyder
det helt enkelt att han säger nej till
mycket betydande delar av den integration,
som vi hittills har trott att regeringen
skulle acceptera.

Statsministern säger vidare att »vi
har menat allvar med att vi vill ha ett
så nära samarbete som möjligt, men
vi vill också skydda våra nationella intressen».
Om han med detta vackra uttryck
vill ange att det finns en hel del
frågor som inte har att göra med neutralitet
och alliansfrihet men där man
ändå på väsentliga punkter begär, som

herr Hagnell sade och som andra talare
har uttryckt det, »möjlighet att
föra en egen, självständig politik», så
är detta något mycket väsentligt för en
bedömning av våra utsikter att alls
komma med i den gemensamma marknaden.
Jag tror inte att statsministern
kan göra gällande, att han med denna
formel om att skydda nationella intressen
kan så att säga lägga en dimridå,
bakom vilken man utan olägenhet
och risk kan diskutera allehanda
önskemål, som inte har med neutralitet
och alliansfrihet att göra.

Jag är glad att statsminisern talade
om det olämpliga i att det ges intryck
av att bakom en naturlig tystlåtenhet
från oppositionspartiernas och regeringspartiets
sida döljer sig en enighet,
som inte finns. Men, herr statsminister,
i ett avseende måste jag för
folkpartiets del ta avstånd från vad
Ni sade. Ni säger att vi vill markera
distans; vi vill inte vara ense. Jag
kan försäkra statsministern att ingenting
skulle göra mig gladare än om det
visade sig att den svenska regeringen,
när den kritiska tidpunkten är inne,
är villig att inta en sådan hållning att
vi kan komma överens. Att vi inte är
där i dag är emellertid klart.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! När tidpunkten är inne,
slutade herr Ohlin sitt anförande, hoppas
han att vi kommer överens. Jag
vill säga att vägen till en sådan samling,
som jag också hoppas på, inte kan
gå genom en snårskog av försök att i
förväg binda regeringen innan ens förhandlingspositionerna
uppbyggts. Var
och en som har lyssnat till herr Ohlin
i dag måste väl ha klart för sig, att vad
herr Ohlin var ute efter var att försöka
fånga in för regeringen besvärande
ting genom att framställa frågor, som
omöjligen kan besvaras förrän förhandlingarna
har börjat. Vägen till att nå
fram till en samlad svensk förhandlings -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

position blir inte lättare genom en diskussionstaktik
och -teknik av den typen.

Låt mig än en gång göra klart följande:
Den svenska regeringen är intresserad
av ett -ekonomiskt samarbete i
Europa. Yi är intresserade av ekonomiskt
samarbete runt om i världen, men
just nu gäller det alltså Europa. För att
möjliggöra detta är vi villiga att diskutera
alla ekonomiska punkter i Romavtalet.
Yi har sagt att på vissa punkter,
där vår neutralitet lägger hinder i
vägen, kan vi inte diskutera. Vi är villiga
att ange på vilka punkter neutraliteten
lägger hinder i vägen. Men alla
andra punkter såsom fria kapitalrörelser,
etableringsrätt och uppsägningsrätt
är vi villiga att resonera om. Någonting
annat kan man inte begära i dagens situation.
Det kan inte vara herr Ohlins
avsikt att föra oss närmare en nationell
samling genom att ställa de frågor
som han här framställt. Han vet
mycket väl att de frågorna inte kan
framställas förrän vid ett förhandlingsbord,
alltså först när vi över huvud taget
kommit fram till förhandlingar. För
dagen gäller det för oss att få reda på,
om oviljan mot de neutrala staterna är
så stark, att vi över huvud taget aldrig
komimer fram till förhandlingar. För
närvarande gäller det för oss att få ett
besked på den punkten. Under sådana
förhållanden blir uppenbarligen inlägg
av den typ herr Ohlin presterat här en
belastning för regeringens strävan att
nå fram till resultat, och inte något som
underlättar dessa strävanden.

Jag är kolossalt road av att resonera
om principer. Jag vill hänvisa till att
jag i nästan varje valrörelse har tillåtit
mig att skriva en mera principiellt
betonad broschyr, där jag försökt skildra
hur jag ser på solidaritet och samverkan
i samhället mot den aktuella
bakgrunden. Men vi kan val inte hålla
diskussioner av denna typ som något
slags lättgods i en diskussion om ekonomi
i dag. Det finns väl ingen anled -

Den ekonomiska politiken m. m.

ning att ta upp dessa i och för sig stora
och betydelsefulla frågor i ett resonemang
som rör sig om de utskottsutlåtanden
som vi nu skall diskutera. Jag
har som sagt ingenting emot att föra en
principiell diskussion fastän jag avböjer
den just i dag.

Vad beträffar slutorden om samling
och enighet vill jag än en gång säga att
jag tror att det trots allt skall gå att
komma fram till en samling bland de
herrar som här är representerade, men
det sker inte med anföranden av den
typ herr Ohlin nyss höll.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern säger att
det inte är rimligt att binda regeringen
genom specificerade offentliga uttalanden.
Det har jag emellertid inte gjort.
Jag har inte gått in på någon annan speciell
punkt än den som herr Hagnell
ingående diskuterat. Herr Hagnell förstår
tydligen inte det fina i vad statsministern
säger, eftersom herr Hagnell
diskuterar de internationella kapitalrörelserna.
Det tycker -statsministern att
jag inte skall göra.

För övrigt får jag säga att vi inte bär
begärt någon offentlig precisering på
olika punkter. Däremot vill jag framhålla
den synpunkten att det är naturligt
att oppositionspartierna informeras
litet mera preciserat om bakgrunden
till regeringens allmänna offentliga
uttalanden. Det är naturligt som ett led
i arbetet att försöka nå fram -till så stor
enighet som möjligt.

Med anledning av att statsministern
säger att det inte finns något skäl att
här nu diskutera problemen om associering,
vill jag till sist säga att det
som debatteras i dag är utformningen
av en ekonomisk politik som i väsentliga
avseenden berör våra internationella
relationer. Jag har då tillåtit mig
att efterlysa, att regeringen i tid förbereder
en utformning av den ekonomiska
politiken som skall göra det
möjligt för vårt land att så mycket som

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

rimligt är deltaga i den europeiska
integrationen. Det är naturligt att diskutera
den saken, när riktlinjerna för
vår ekonomiska politik här skall dras
upp.

Det finns verkligen ingen anledning
att uppskjuta en debatt kring dessa
ting, så att denna vårriksdag skulle gå
till ända utan att man fått säga någonting
om en så central fråga som de internationella
aspekterna på vår ekonomiska
politik, som ju berörs i motioner
och utskottsutlåtandet. Det är överraskande
att statsministern säger, att vi
inte bör diskutera det i den svenska
riksdagen i maj 1962.

Herr HECKSCHER (b):

Herr talman! Jag hoppas ingen uppfattar
det som någon personlig kritik,
om jag säger, att jag tyvärr inte har så
lång erfarenhet från denna kammare
som herr Ohlin och statsministern och
därför inte hade förutsett att det här
skulle bli en debatt om de svenska
marknadsförhandlingarna. Jag ber,
herr talman, om ursäkt för att jag av
den anledningen är en smula oförberedd
i denna del av ärendet. Men ett
par ord kanske jag ändå kan säga.

Hans excellens statsministern gjorde
gällande att det skulle vara något orimligt
att påstå att de olika regeringsmedlemmarnas
uttalanden i somras
skulle ha haft en negativ inverkan på
hur man utomlands bedömer Sveriges
och övriga alliansfria länders ställning.
Jag tror att statsministerns uppfattning
i detta hänseende är helt felaktig, och
att om statsministern tror att de svenska
regeringsmedlemmarnas uttalanden
därvidlag varit utan betydelse bygger
han på ensidiga och missvisande underrättelser.

Statsministern har också sagt att vad
som hänt därefter har bekräftat regeringens
bedömning att det inte kan
vara tal om annat än på sin höjd association.
Jag kan bara konstatera att
jag för min del mött uttalanden av rakt

motsatt innehåll från franskt, tyskt och
holländskt håll, såväl från borgerliga
som från socialdemokrater.

Slutligen talade statsministern om
möjligheterna att komma överens och
menade att oppositionen inte ville komma
överens med regeringen i denna
fråga. Jag förmodar att statsministern
tänker på det gamla uttrycket att oppositionens
uppgift är att opponera.
Jag måste emellertid säga att vi inte
har haft så besvärligt att komma överens
i de fall då vi verkligen varit eniga
i sak. Men det första villkoret för att
man skall kunna få till stånd en överenskommelse
mellan regeringen och oppositionen
i en fråga som denna måste
ju vara att statsministern med samma
skärpa och energi tar avstånd från negativa
uttalanden, vilka kommer från
vissa regeringsmedlemmar och egna
partivänner, som från alltför positiva
uttalanden vilka kommer från oppositionens
sida. Så länge statsministern
är tyst i fråga om de negativa uttalandena
från socialdemokratiskt håll, kan
han inte begära att vi skall vara övertygade
om att han är överens med oss
när det gäller vår positiva inställning.

Herr talman! Jag har som sagt inte
förberett något anförande i denna del
av frågekomplexet och stannar därför
vid denna replik.

Det är klart att en debatt av den
typ det här gäller alltid måste gå något
utöver själva utskottsutlåtandet. Jag
skall inte alls ge mig in på några detaljer
i bankoutskottets föreliggande
utlåtanden; jag kan helt och fullt ansluta
mig till vad utskottets ärade ordförande
i början av debatten har anfört
och yrkat. Däremot må det kanske
vara tillåtet att ur dessa synpunkter
göra några reflexioner över vår allmänna
ekonomiska ställning och därvid
även anknyta till vissa av de frågor
herr Ohlin tidigare berört.

Den ekonomiska utvecklingen under
tiden efter år 1945 har ju varit utomordentligt
gynnsam för i stort sett hela

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

Västeuropa. I motsats till vad som var
fallet efter första världskriget, då man
ständigt hotades av olika faror på det
ekonomiska området, har utvecklingen
denna gång varit mycket fördelaktig.
Ur svensk synpunkt har detta inneburit
hög sysselsättning — högre än man
före kriget någonsin trodde skulle vara
möjlig — och kraftigt stigande levnadsstandard.
Det har förekommit vissa
inflationstendenser, som emellertid
har begränsats, inte genom den offentliga
politiken utan genom att produktionsökningen
har gått så snabbt att
den i viss mån har hållit takten med
ökningen av efterfrågan.

Det finns dock en betydande skillnad
mellan utvecklingen under innevarande
period och närmast före andra
världskriget. Under denna tidigare
period åstadkoms det också en viss stimulans
på det ekonomiska området,
men det skedde väsentligen genom en
ökad efterfrågan på hemmamarknaden.
Nu har däremot både för Sveriges och
andra europeiska länders vidkommande
det karakteristiska draget i utvecklingen
varit ett ökat handelsutbyte och
därmed följande bättre arbetsfördelning.
Både vår sysselsättning och
vår höga levnadsstandard är avhängiga
av att denna tendens får fortsätta,
med andra ord av att vår export kan
bibehållas på den höga nivå där den
nu befinner sig.

Vad som givit oss gynnsamma exportkonjunkturer
under efterkrigsåren
är naturligtvis många olika förhållanden.
Det är vårt gynnsamma läge i slutet
av kriget, och utvecklingen på våra
exportmarknader därefter, som frånsett
år 1958 har medfört en ständig ökning
av efterfrågan på svenska produkter
liksom på andra länders produkter.
Vi har med andra ord haft fördelen
av alt det på våra marknader
har pågått en sådan utveckling att man
har kunnat köpa mera också av svenska
varor. Även andra omständigheter
har bidragit till detta gynnsamma läge

Den ekonomiska politiken m. m.

för vår del. Det är emellertid att märka
att det inte bara för Sveriges del
utan också för andra länder framför
allt varit fråga om en ökning av handelsutbytet
inom Västeuropa, medan
handeln mellan Europa och den övriga
världen efter år 1953 snarast stagnerat.

Nu befinner vi oss i ett läge som är
ägnat att inge något större bekymmer
än vi tidigare haft att räkna med. I
den reviderade nationalbudget som fogats
till Kungl. Maj:t proposition nr
150 säges det — samtidigt som man
hänvisar till den produktionsökning på
4 procent som det här tidigare talats
om — följande: »Liksom i den preliminära
nationalbudgeten bör dock understrykas
att efterfrågeutvecklingen
har avmattats på en del väsentliga områden,
varför det inte förefaller troligt
att hela denna produktionsökning verkligen
kommer att uppnås.» Företagens
investeringsbenägenhet är också, såsom
jag tillät mig framhålla redan i remissdebatten,
väsentligt mindre markerad
än man tidigare förutsatt. Just
i dag har vi på våra bänkar funnit nr
9 av skriften »Från departement och
nämnder», där det lämnas en redogörelse
för arbetsmarknadsstyrelsens syn
på läget. Jag skall be att få citera ett
stycke ur denna redogörelse: »Beträffande
skogsbruket väntas allmänt ett
minskat arbetskraftsbehov såväl under
sommaren som under nästkommande
vinter. Tendenser till en minskning av
industrins investeringar jämväl i maskiner
och apparater kan medföra en
så småningom inträdande avmattning
i den nuvarande starka expansionen av
verkstadsindustrin. Samtidigt torde man
få räkna med en fortsatt nedgång i
sysselsättningen främst inom vissa på
export inriktade basindustrier.»

Det föreligger alltså en bestämd avmattning
i läget. Den hänger väl också
mer eller mindre ihop med att man är
litet osäker på hur vår viktigaste marknad,
den västeuropeiska, kommer att

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

stå i förhållande till Sverige under de
kommande åren.

Innan man vet det lian man inte
säga om denna situation är tillfällig
eller bestående. Så mycket är i varje
fall klart att det inte bara beror på
andra utan också på oss isjälva i vad
mån vi kan räkna med en mera gynnsam
utveckling i fortsättningen.

Den västeuropeiska ekonomien, särskilt
på fastlandet, har utvecklats mot
en alltmer vidgad samhandel inom
den europeiska gemenskapen. Även om
den västeuropeiska handeln över huvud
taget har tilltagit, har ökningen
varit starkare mellan de länder som
tillhör EEC än mellan dessa länder å
ena sidan och de utanför stående länderna
å andra sidan. Man kan inte nu
konstatera1 tendenser till avmattning
inom de nuvarande EEC-länderna av
samma karaktär som vi har hos oss.
Och det är väl, ty om det bleve sådana
tendenser och den överkapacitet
och benägenhet att använda inneliggande
lager som otvivelaktigt i någon män
finns också där skulle bli mera markerade,
inträder en bestämd försämring just
av vårt läge. Det är ju klart att om efterfrågan
inom dessa länder avtar, kommer
de i första hand att köpa från
varandra och endast i andra hand från
oss, åtminstone så länge vi inte har
löst problemet om vår samverkan med

dem.

Men, säger man, problemet kan lösas
genom en friare internationell handel
över huvud taget. Jag är helt överens
i den uppfattningen. Jag tycker att det
är mycket önskvärt med en friare internationell
ekonomi. Det måste emellertid
vara naturligt att denna inte kan
begränsas till endast det rena handelsutbytet.
En friare handel i världen förutsätter
otvivelaktigt en däremot svarande
friare ekonomisk politik. Det är
därför herr Hagnells chauvinistiska resonemang
beträffande kapitalrörelserna
är så oerhört verklighetsfrämmande. Jag
opponerar mig mot det inte bara där -

för att jag finner det olyckligt att se
saken på det viset att regleringarna
skall vara ett självändamål, utan också
därför att det faktiskt inte i sak är
rimligt att tänka sig att man skall kunna
förena en friare handel med regleringar
av den typ som herr Hagnell
tydligen är så förtjust i.

Nu har utvecklingen hos oss emellertid
visat en del andra tendenser som
också är bekymmersamma. Vi har nämligen
en ständig stegring av våra produktionskostnader.
Hittills har det gått
bra trots detta, just därför att den
starka efterfrågan på våra exportmarknader
har gjort det möjligt att sälja
våra varor trots deras relativt höga
priser. I en kärvare marknad blir naturligtvis
frågan om produktionskostnaderna
utomordentligt mycket allvarligare.

Herr Hagnell talade i början av sitt
anförande om vikten av att bekämpa
inflationen. Men det är nödvändigt att
komma ihåg att inflation inte är ett
entydigt begrepp. Vad som för närvarande
är den stora faran, är vad man
i allmänhet kallar liostnadsinflation,
d. v. s. en stegring av tillverkningskostnaderna
som är så stor att det blir
svårt att sälja våra varor på främmande
marknader. Skall man riktigt måla
en viss potentat på väggen, kan man
säga att om kostnadsinflationen får
fortsätta obehindrat, kan vi i sämsta
fall råka in i en situation där både
penningvärdet och sysselsättningen
samtidigt blir äventyrade.

Det är klart att den viktigaste faktorn
när det gäller kostnaderna i ett
land av Sveriges typ är lönerna. Vi
har ju en fri arbetsmarknad, och avtalsfriheten
har utan tvivel betydande
följdverkningar på kostnadssidan. Ändå
är väl avtalsfriheten på arbetsmarknaden
en så betydelsefull del av hela
vårt ekonomiska system att vi får ta de
olägenheter som följer med den. Vi kan
inte ge oss in på en statlig reglering
av lönesystemet, även om det finns

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

risk för att de fria löneförhandlingarna
för till alltför höga produktionskostnader.
Statens representanter kan ha anledning
att uttala varningar men inte
att lägga sig i förhandlingarna genom
några beslut.

Däremot är det givet att ju mer kostnaderna
stiger på detta område, desto
mer angeläget är det att minska kostnaderna
på andra områden. I ett läge
där kostnadsinflationen är den allvarliga
faran bekämpar man inte inflationen
genom att ha höga skatter när lönerna
går i höjden. Vad som behövs då
är tvärtom minskad skattebelastning på
produktionen för att därigenom i viss
mån kompensera de produktiva företagen
för de ökade kostnader som följer
med stigande löner.

Vi har här det mycket intressanta
amerikanska exemplet. Förenta staterna
är ju ett av de länder som när det gäller
den direkta beskattningen ligger närmast
efter Sverige i egenskap av högskatteland.
Det betecknande för Förenta
staternas efterkrigsekonomi över huvud
taget eller i varje fall för deras ekonomi
efter mitten av 1950-talet är att deras
produktionskostnader är så höga att de
i stor utsträckning är ur stånd att i
Europa sälja sina varor till konkurrenskraftiga
priser. Det är inte så oerhört
allvarligt för dem, även om arbetslösheten
i Förenta staterna säkert skulle gå
ned om de kunde öka sin export. De har
en så stor hemmamarknad att exporten
för dem inte alls liar samma betydelse
som den har för oss. Vi är beroende av
vår export. För oss är därför frågan om
kostnadsnivån mycket mera väsentlig än
den är för Förenta staterna. Att »ta av
produktionen», som det så vackert hette
under debatten i slutet av femtiotalet,
betyder alltid att öka prouktionskostnaderna,
höja priserna och härmed också
bl. a. äventyra exportmöjligheterna.

Ibland görs det gällande att vi skulle
kunna förskjuta vår export från det
europeiska området i riktning mot andra
marknader, t. ex. de »nya länderna»,

Den ekonomiska politiken m. m.

som det heter. Jag tror inte så särskilt
mycket på att vi bär stora möjligheter
i den vägen. Men om vi skall kunna utnyttja
de möjligheter som finns så är
vi beroende av att i dessa länder kunna
göra stora investeringar och att för deras
inköp på den svenska marknaden
kunna lämna långa krediter och ändå
räkna med att vi så småningom skall få
betalt. Vad som behövs i den situationen
är alltså att vi skall ha gott om
riskvilligt företagslcapital för kapitalexport.
Det intressantaste exemepel vi
har på det området är ju företaget i Liberia,
som möjliggjordes så att säga genom
en olyckshändelse, då regeringen
till följd av sin iver att förstatliga LKAB
gav ett bestämt svenskt företag mycket
större resurser av riskvilligt kapital än
det eljest skulle ha kunnat få.

Herr talman! Slutsatserna på de här
punkterna blir uppriktigt sagt tämligen
banala. Vi behöver för det första en effektiv
kapitalmarknad, där både stora
och små företag kan få utrymme för
sina produktiva investeringar. Det förutsätter
en ränta som är rörlig både uppåt
och nedåt. Det innebär också, för att
citera bankoutskottets uttalande på sid.
13, att »räntestrukturen — exempelvis
skillnaden mellan inlåningsräntor och
värdepappersräntor, mellan räntesatserna
för kortfristiga och långfristiga placeringar
etc. — tillåtes undergå fortlöpande
förändringar». Det betyder alltså
att man inte låser ränteutvecklingen.
Jag tycker att det stämmer ganska illa
med vad som är föreskrivet här i 5 § av
ränteregleringslagen.

För det andra behöver vi obundna
ekonomiska förhållanden till utlandet,
fria ekonomiska förbindelser med andra
länder och i viss mån en anknytning av
vår ekonomiska politik till deras. Hur
stämmer det med de befogenheter regeringen
gör anspråk på i sista stycket
av 4 § av likviditets- och kassakvotslagen? För

det tredje — kanske det viktigaste
— är det angeläget att det kapital vi

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken in. m.

kan ställa till förfogande främst skall
användas för direkt produktiva ändamål.
Ur den synpunkten är den prioritering
som regeringen räknar med i 4 §
av placeringskvotlagen minst sagt överraskande.
Jag är för min del inte anhängare
av någon prioritering alls i det
hänseendet. Men skall man ha en prioritering
så är vad som för närvarande
behövs framför allt prioritering av företagets
behov av kapital till direkt produktiva
investeringar, inte statens och
kommunernas behov, inte heller investeringar
för bostadsändamål. Självfallet
behövs pengar på både det ena och
det andra området, men det mest angelägna
är dock att våra exportföretag,
på vilka hela vårt välstånd beror, får
möjlighet att göra de investeringar som
behövs för fortsatt utveckling.

Herr talman! Jag ber att helt få
instämma i de yrkanden, som tidigare
i debatten har gjorts av herr Regnéll.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall försöka vara
artig mot utskottets talesmän, som ju bär
bär kommenterat det föreliggande förslaget,
och jag kanske även får möjlighet
att ta upp dessa frågor från de litet
mera principiella utgångspunkter som
bland annat partiledarna har velat anlägga.

Jag kan fatta mig relativt kort när
det gäller de olika utskottsutlåtandena.
Herr Hagnell hade i sitt ganska ingående
anförande tillfälle till ett mera detaljmässigt
bemötande.Men det har understrukits
i utskottets utlåtanden att
det inte är något speciellt principiellt
nytt vi diskuterar här i dag. Det är en
prolongation av beredskapslagar, som
vi bär arbetat med under åtskilliga decennier
och som bär fullföljts och utformats
mot bakgrunden av de erfaren -

heter den praktiska hanteringen har
givit anledning till.

Det är också angeläget att understryka
den principiella enighet som här
föreligger — och då vill jag vända mig
till pressläktaren och säga att här kan
man också tala om principiell enighet
i det mesta av vad utskottet har behandlat
i sina utlåtanden.

Sedan har man i debatten, både av
utskottets talesmän och från partiledarhåll,
velat som en allmän bakgrund
göra gällande att den ekonomiska situationen
nu är så förändrad att det
inte finns anledning att visa denna ambition
beträffande lagregleringen när
det gäller likviditetskvot, kassakvot,
placeringskvot, valutareglering och
räntelagstiftning. Där har man hänvisat
bl. a. till vissa uttalanden från stabiliseringsutredningen.
I den utredningen
bär man glädjande nog skrivit
ihop sig, men i ambitionen att göra
detta har man väl på båda håll fått
pruta på de mera kristallklara uppfattningarna.
Jag föreställer mig det.
Men jag kan i och för sig inte upptäcka
några motsättningar mellan regeringens
ståndpunkt och stabiliseringsutredningens
betänkande. I stabiliseringsutredningen
har man hela tiden
diskuterat frågan i mera långsiktigt
perspektiv. Som kammarens ledamöter
väl observerat, omfattar det förslag till
beredskapslag som nu föreligger ett treårsperspektiv
framåt i tiden.

Om man ser närmare på hela frågan
om den svenska kapitalmarknaden och
behovet av att detaljreglera den, hoppas
jag livligt att man skall komma dithän
när det gäller långtidsperspektivet
att vi kan fortsätta med de lättnader
som dagsläget möjliggör. Jag är dock
ganska övertygad om att dagsläget inte
inbjuder till någon avreglering av lagstiftningen.
Ty även om detta är en beredskapslagstiftning,
så är den ändå —
som också oppositionens talesmän har
påpekat — ett av de avgörande instrumenten
för att de förhandlingar som

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

försiggår mellan riksbanken och kreditinstituten
skall bli effektiva. Och jag
tror inte att situationen för dagen är
sådan att en avreglering och därmed
en reduktion av riksbankens möjligheter
att föra en förhandling skulle vara
lämplig. Jag tror det var herr Hansson
i önnarp som underströk, att när vi i
den ekonomiska politiken arbetar i det
respektabla syftet att hålla balans i
den interna och externa ekonomien
samt att hålla inflationsrisker och inflationstendenser
borta, så får vi arbeta
med många olika instrument, som
på sätt och vis är beroende av varandra.
De lättnader vi gör på vissa avsnitt
kan därför föra med sig skärpningar
på andra områden, om målet skall kunna
nås. Där är finanspolitiken och kreditpolitiken
kommunicerande kärl. Det
är en sak som vi har talat om många
gånger i denna kammare.

Vi har bakom oss ett par år med
stark finanspolitik. Vi skall emellertid
om några veckor —- den 25 i denna
månaden, om alla tecken håller — diskutera
finanspolitiken i denna kammare.
Men kompletteringspropositionen
ger i varje fall vid handen att vi nu
har en försvagad finanspolitik att arbeta
med. Det är en försvagning som
regeringen för sin del har ansett försvarbar
med hänsyn till att vi trott oss
kunna avläsa en viss lättnad i de senaste
årens ansträngda ekonomi. Men
om vi till denna försvagning av finanspolitiken
också skall lägga ett borttagande
av det instrument som gjort att
riksbanken på ett effektivt sätt har kunnat
diskutera om de penningpolitiskt
erforderliga åtgärderna, är en sak som
jag ber kammarens ledamöter tänka
över och ha uppmärksamheten riktad
på. För min del tror jag det vore att
se litet för optimistiskt på utvecklingen.
.Tåg tror inte att konjunkturförändringarna
motiverar detta.

Beträffande detaljerna skiljer sig utskottets
skrivning från reservationerna,
men eftersom både utskottets tales -

Den ekonomiska politiken m. m.

män och reservanterna har preciserat
dem, skall jag inte i denna relativt
långdragna debatt ta upp frågan om
kvoternas storlek, utlands valutan, garantiförbindelserna
eller de speciella
obligationerna från industrikredit och
företagskredit. Men vad angår kvoternas
storlek vill jag ändå understryka
vad herr Hagnell anförde. Om vi accepterar
de borgerliga reservationerna,
så är lagen i den situation där man
behöver använda den en nullitet för
en eller två av våra större affärsbanker.
Detta betyder följaktligen att vi skulle
behandla bankerna och kreditinstituten
på skilda sätt. Då får vi som resultat
av en förhandling att de erforderliga
inskränkningarna drabbar partiellt
i stället för över hela linjen. Den
saken har herr Hagnell dock närmare
utvecklat.

I den mera principiellt betonade debatten
har frågan ställts till mig, om
regeringen sett dessa regleringslagar i
perspektivet av den europeiska ekonomien.
Låt mig göra det enkla konstaterandet
att i det lagkomplex vi behandlar
i dag — det rör sig om tre lagar
och om en som innehåller en del
nya bestämmelser — är det endast valutalagstiftningen
som har en direkt
betydelse för vårt förhållande till europaekonomien
och till de bestämmelser
i Romstadgan som handlar om de
fria kapitalrörelserna. Jag vill emellertid
framhålla att den valutareglering,
som för närvarande tillämpas, är redan
liberaliserad i vissa väsentliga avsnitt,
och följaktligen skall den kanske
inte ha skulden för saker och ting som
den i dag inte inverkar på eller i varje
fall i den praktiska tillämpningen inte
i något avseende berör.

Det innebär först och främst att alla
löpande betalningar är fria, och de löpande
betalningarna är ju det väsentliga
avsnittet när det gäller valutaregleringen
i förhållande till handelsuppgörelserna
och europaekonomien. För
närvarande tillämpas inte valutaregle -

Nr 19

Fredagen den 11 mai 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

ringen så, när det gäller investeringar
av produktiv art som svenska företag
gör utomlands eller som utländska företag
gör i Sverige, att dessa kapitalrörelser
på något sätt hindras. Man arbetar
följaktligen som om ingen reglering
funnes. På samma sätt är det med
de svenska företagens exportkrediter
som finansieras genom upplåning utomlands
eller med egna resurser. —- Den
begränsningen finns emellertid att
svenska företag i regel inte har rätt att
låna utomlands för investeringar i Sverige.
Men hitintills har den svenska
industriens ekonomiska resurser varit
sådana, att man kunnat investera i den
utsträckning som tillgänglig arbetskraft
givit möjligheter till, även med beaktande
av att vi förstärkt våra arbetskraftsresurser
med en viss import varje
år.

Har man detta klart för sig finner
man, att det egentligen är på ett område
som det framlagda lagkomplexet
mera direkt konfronteras med europaekonomien,
och det är när det gäller
portföljinvesteringarna, d. v. s. de finansiella
investeringar som utlänningar
önskar göra i Sverige. Härvidlag gäller
det i allmänhet möjligheterna att
köpa värdepapper på den svenska börsen,
och i detta hänseende upprätthålls
fortfarande en reglering. Herr Ohlin
och jag har diskuterat detta vid tidigare
tillfällen, och jag måste nog erkänna
att jag innerst inne är litet besvärad
av tanken på att behöva ge upp
möjligheten att utöva denna kontroll,
helt enkelt därför att det inte utan vidare
är klart att vi är beredda att ge
utländskt kapital full frihet att på den
svenska börsen köpa företag som representerar
nationella tillgångar i form
av skogar, gruvor och annat. I varje
fall har vi tidigare •— oavsett politisk
uppfattning — varit relativt eniga om
att det är en fördel ifall innehavet av
dessa tillgångar kan vara nationellt,
alltså svenskt.

Statsministern omnämnde i sitt in -

lägg nyss, att vid en diskussion i Köpenhamn
förra veckoskiftet, som jag
för övrigt också hade tillfälle att deltaga
i, frapperades man av att våra
skandinaviska bröder — som ju i detta
hänseende har legat herr Ohlin och
herr Heckscher nära, eftersom de sökt
direkt anslutning till EWG — när det
gäller villkoren för en anslutning till
Europamarknaden presenterat reservationer
rörande dessa områden — i fråga
om etableringsrätten, i fråga om
rätten att ha nationens naturtillgångar
kvar i nationella händer. Dessa reservationer
är väsentligt mera långtgående
än de reservationer som den svenska
regeringens ledamöter gjort sig till
talesmän för när de allmänt diskuterat
förutsättningarna för anslutning till Europamarknaden.

I alla övriga hänseenden har denna
lagstiftning praktiskt taget ingenting
med europaekonomien att göra — det
gäller kassakvoter, likviditetskvoter,
placeringskvoter och räntereglering. I
en publikation som jag har framför
mig, »Europeiska ekonomiska gemenskapen.
Redogörelse för Romfördraget
och dess tillämpning utarbetad inom
kommerskollegium», och synnerligen
förtroendeingivande i all sin mäktighet,
anges klart och tydligt — det står
på s. 98 i skriften, om herrarna vill
kontrollera det -— följande:

»Nederländerna, Frankrike och Italien
har i vad avser handel med ickebörsnoterade
värdepapper och lämnandet
av medellånga och långa icke-kommersiella
lån och krediter åberopat undantagsbestämmelsen
enligt vilken de
har rätt att vidmakthålla restriktioner
när frigörelseåtgärderna skulle utgöra
hinder för genomförandet av landets
ekonomiska politik.»

.lag vill vidare bara lämna en enda
upplysning, nämligen att en av de mera
betydelsefulla signatärmakterna i Romfördraget,
Västtyskland, den i ekonomiskt
avseende kanske dominanta parten,
i dag i sin ekonomi, för afärsban -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

ker och sparbanker arbetar med kassakvoter,
som är hårdare mot bankerna
än de kvassakvoter vilka regeringen nu
bär förelagt riksdagen. Västtyskland har
en ränteregleringslagstiftning som även
reglerar maximiräntorna och placeringskvoter
precis som de svenska myndigheterna
har haft för att kunna hålla
ekonomien i styr och för att få denna
att följa en utveckling som passar ihop
med resurserna.

Låt mig vidare erinra om att åtminstone
de flesta av oss som har deltagit
i debatten och som även har följt diskussionen
i USA i detta avseende har
blivit medvetna om att ett av Förenta
staternas bekymmer under de senare
åren har varit risken för en fortsatt valutaavtappning
av det slag som Förenta
staternas ekonomi har fått vidkännas
på senare år. Detta har på det ekonomiska
fältet varit den stora ömtåliga
politiskt-ekonomiska frågeställningen.
En av anledningarna till denna situation
— som vid vissa tillfällen har föranlett
en debatt som kanske inte alltid
bar varit så hälsosam för dollarn — har
onekligen varit kapitalexporten från
Amerika för investeringsändamål i Europa.
Vi vet att Förenta staternas president
har tvingats vidtaga åtgärder mot
denna kapitalexport i form av skatteskärpningar
på de investeringar som
görs utomlands, i akt och mening att
värna om den egna valutan och ekonomien.

Detta kan hända för en stor och dominerande
ekonomisk nation, och mot
bakgrunden av det är det väl inte så
överraskande om även ett litet land när
det ger sig i sällskap med de stora kan
ha ett behov av att värna om sin möjlighet
att inte komma in i ett läge som
man inte behärskar. När oppositionens
talare gör gällande att vi nu är inne i en
så påtaglig lättnadsperiod i samhällsekonomien
att det egentligen inte passar
att diskutera vidmakthållandet av en
lag och en reglering på det penningpolitiska
området, är man ute litet för

Den ekonomiska politiken m. m.

tidigt med sina spådomar. Jag nämnde
nyss att jag för en vecka sedan hade tillfälle
att vistas i Danmark, och där dominerades
den ekonomiska debatten av
den inflationsfara som danskarna för
närvarande ser i ögonen och som tvingar
dem till hårda skatteskärpningar och
många andra ingrepp för att rädda en
valuta, vilken under ett hårt efterfrågetryck
nu börjar att närma sig en icke
tolerabel bottennivå. Vi har väl också
alla om vi har följt den internationella
debatten inte kunna undgå att höra professor
Erhardts emfatiska uppmaningar
till återhållsamhet när det gäller den
tyska ekonomien med åberopande av
att man där bär inflationsifaran inför
ögonen.

Även i den franska ekonomiens utveckling
finns det en ganska märkbar
inflationstendens. Undantaget är väl
England, såvida jag inte skall tro på vad
dagens tidningar skriver, nämligen att
Engand skulle ha kommit över sin stagnationsperiod
och kan räkna med en
mycket progressiv och expansiv ekonomi
framöver. Men en sådan prognos
stämmer ju också där illa med prognoserna
om en allmän avmattning.

Vi är ett ganska litet land, beroende
av förhållandena i världsekonomien,
och jag tror inte att vi behöver räkna
med att isolerade komma i ett läge präglat
av typiska depressionstendenser, om
världen i övrigt visar ett mönster som
kanske snarare går åt det andra hållet.
Men, kanske någon säger, regeringen
bär ändå i sina signaler visat att den
trott att en viss avmattning kommer att
äga rum, och det är riktigt. Vi tror att
en sådan kommer att ske i varje fall
under nästkommande vinter. Detta har
bl. a. varit en av orsakerna till att vi
har kunnat finna oss i en viss försämrad
finanspolitisk effekt. Detta har också
varit anledningen till den ökning av
bostadsbyggandet och den frisläppning
av investeringsfonderna som tidningarna
i dag talar om och som herr Hansson

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

i Önnarp omnämnde i sin egenskap av
ledamot av arbetsmarknadsstyrelsen.

Låt mig emellertid göra några kommentarer
till vad herr Hansson i Önnarp
sade.

Jag vill då försit påpeka att frisläppningarna
bär omgärdats med ganska
verksamma försiktighetsspärrar. Igångsättning
av bostadsbyggen släpps fri
under de närmaste månaderna för att
vi skall kunna bereda arbete åt byggnadsarbetarna
under den kommande
vintern. Detta är knappast uttryck för
en allmän nedgång i den svenska konjunkturen
utan för att man har haft en
alltför hög arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
under den vinter som bär
gått, och vi vill inte tolerera en lika hög
arbetslöshet under kommande vinter.

Bostadsbyggandets igångsättning bestäms
för varje kvartal. Skulle utvecklingen
vända, kan man lugna upp bostadsbyggandet
när man kommer längre
fram på året. Yi har alltså här en
ganska smidig metod att stimulera ett
speciellt område, byggnadsområdet, och
denna metod sätts nu in för att ge effekt
under den kommande vintern.

Frisläppningen vad beträffar investeringsfonderna
har kanske mera förbindelse
med hur man bedömer det allmänna
ekonomiska läget och inte enbart
läget inom byggnadsindustrien.
Men lättnaderna i fråga om investeringsfonderna
har också sina bestämda
begränsningar. Dels är förutsättningen
för att man skall få utnyttja den
skattepreferems som investeringsfonderna
ger tillfälle till att man sätter i gång
byggenskap under tiden 1 maj till 1 oktober
— man siktar således även här till
att öka sysselsättningen just under vintern
som vi betraktar som den problematiska
säsongen —- och dels får man
räkna av så mycket skatteprioriterat
som man hinner förbruka fram till den
1 maj 1963. Med dessa begränsningar
har regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
velat understryka att det inte är
tal om någon deciderad tendens till all -

män konjunkturavmattning utan att det
är fråga om att skapa sysselsättningsmöjligheter
som vi tror oss behöva i
första hand för byggnadsarbetarkåren
under den kommande vintern.

Herr Hansson i Skegrie tog också
upp ytterligare en fråga, och flera av
oppositionens talesmän bär kommenterat
den, nämligen den form av prioritering
som det nuvarande systemet säges
innebära därför att statens obligationer
och hypoteksobligationer för bostadsbyggandet
accepteras såsom likvida
medel och bidrar till tälj aren i det tal
som man har kallat för likviditetskvoten.
Jag har svårt att acceptera resonemanget
om en prioritering. Riksdagen
fattar ju beslut om vilka utgifter vi skall
kosta på oss. Om dessa beslut innebär
någon prioritering, så sker ju den prioriteringen
när herr talmannen slår
klubban i bordet; den sker inte när de
penningvårdande myndigheterna söker
hjälpa till att få riksdagens beslut i
verkligheten utförda. Skulle riksdagen
komma på den idén att bestämma sig
för andra prioriteringar i stället för att
fastställa ett fixt bostadsbyggande av
den och den storleken och en fix utgiftsstat
för kronans räkning i andra
avseenden, det må vara för militära
ändamål, för folkpensioner eller vad
som helst, ja, då fick naturligtvis riksbanken
och andra organ se till, att de
andra områden som riksdagen beslutat
prioritera fick sitt. När det efter förhandlingar
mellan riksbanken och affärsbankerna,
mellan riksbanken och
kapitalinstituten i övrigt och efter bestämmande
av likviditetskvoter träffas
de uppgörelser som har skett, så innebär
detta såvitt jag kan fatta att man i
praktisk politik omsätter de beslut som
denna riksdag i demokratisk ordning
har fattat. Jag föreställer mig att ingen
riksdagsman är beredd att säga: »Vi
har visserligen fattat det och det beslutet»
— eller om riksdagsmannen i fråga
har annan uppfattning: »Vi har visserligen
fått finna oss i det och det beslu -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

tet — men vi anser att vi har full frihet
att tycka att det beslutet helst inte
bör genomföras.» Har riksdagen fattat
ett beslut, skall det genomföras, och det
är regeringens och riksdagens egen
bank som bär åtagit sig att i praktiken
medverka till att besluten på det finansiella
planet också kan genomföras.

Jag lade märke till att det från högerhåll
uttalades — jag tror det var högerns
representant i utskottet som gav
det beskedet — att högern har begärt
avslag på räntelagen »men i den sista
voteringen är beredda att stödja centerpartiets
reservation i fråga om ränteregleringslagen».
Jag tror inte att jag
har missuppfattat den deklarationen.
Under hela det decennium som vi har
arbetat med ränteregleringslagen har
högerpartiet på denna punkt intagit en
principiell ståndpunkt. Man har inom
högern ansett att ränteregleringslagen
är en lagteknisk obehövlighet — jag vill
inte använda så starkt uttryck som
»missfoster». Jag har fört många och
långa diskussioner med högerns representanter
i denna kammare och medkammaren
just om ränteregleringslagen.
Ni har på högerhåll i princip vänt er
emot att den lagen skall finnas, även
om den bara existerar i form av en beredskapslagstiftning.
Därför var det nu
intressant att höra hur högern hade
gjort upp med den gamla principuppfattningen
och är beredd att stödja centerpartiet
på denna punkt. Jag är beredd
att gratulera herr Hansson i Önnarp
och övriga centerpartister för att
ni i denna principiella sak satt koppel
på högerpartiet. Jag har försökt argumentera
i många år för att det var nödvändigt
att vi hade en beredskapslag
rörande räntereglering, men jag har alltid
mötts av ett indignerat motstånd.
Om nu frontförändringen beror på att
centerpartisterna har större förmåga att
argumentera än vad jag har kunnat
prestera vågar jag inte uttala mig om;
jag bara inregistrerar detta som en i och
för sig glädjande förnuftsförbättring.

Den ekonomiska politiken m. m.

Fortsätter högern i den stilen är det
möjligt att våra diskussioner i dessa
frågor kan bli väsentligt lugnare framöver.

Man kan givetvis fråga: Varför skall
vi över huvud taget ha regleringar på
detta område? Jag har varit inne på
den saken litet tidigare. Jag vågar säga
att vi har under hela 1950-talet — och
såvitt vi nu kan överblicka gäller detsamma
också för 1960jtalet — inte utan
vidare velat acceptera de fria marknadernas
spel och frånhända oss möjligheten
att med penningpolitiska metoder
och förhandlingar bidra till att stabilisera
den samhällsekonomiska utvecklingen.

Jag skall härefter söka bemöta herr
Ohlin och herr Heckscher och i största
korthet ta upp en del av vad de sade i
sina — det gäller i varje fall herr Ohlin
— mycket utförliga anföranden.

Herr Ohlin tog upp en diskussion som
vi inte ställer oss alldeles främmande för
om skillnaden mellan, som han uttryckte
det, den »socialistiska» ekonomien
och den »liberalistiska» ekonomien.
Han talade mycket starkt för den
större expansion och bättre ekonomiska
resultat som hans eget ekonomiska program
skulle föra med sig. Nu har vi, herr
Ohlin, i 30 år haft för att använda herr
Ohlins uttryck den »socialistiska dominansen»
i vårt land. Vi har följaktligen
inte haft möjlighet att erfara vad herr
Ohlins liberalistiska alternativ skulle
kunna ge i stället. Därför blir naturligtvis
alla jämförelser av detta slag mycket
haltande och relativt intetsägande,
när man inte kan sätta upp alternativen
mot varandra. Jag låg härom kvällen
och läste en avhandling om den politiska
utvecklingen i slutet av 1920- och
i början av 1930-talen. Under den tiden
hade i varje fall liberalismen möjlighet
att öva inflytande på svensk politik och
svensk samhällsutveckling. Resultatet
var inte särskilt rekommenderande. Nu
hoppas jag att herr Ohlin och hans partivänner
lika litet som något annat kan

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

undgå att vara underkastade utvecklingens
lag. Jag skall vara så artig att
jag antar att herr Ohlin har chanser att
föra en båttre politik än vad på sin tid

C. G. Ekman lyckades prestera.

Efter en 30-årsperiod av socialistisk
dominans i detta land har vi, det är
obestridligt, nått en utvecklingsnivå, en
standard som är tillfredsställande. Jag
är den förste att ge ett erkännande till
alla de goda krafter som har medverkat
till detta, låt vara att kanske herr Ohlin
inte står i allra första ledet när jag
går omkring och tackar. Man kan naturligtvis
göra gällande -—• och det brukar
herr Ohlin alltid understryka — att alla
jämförelser är rätt orimliga eftersom vi
har undgått världskrigen, både 1914—
1918 och 1939—1945. Vi var inte den
enda nation, inte ens den enda civiliserade
och utvecklade nation, som undgick
dessa världskrig, och vi bär möjligheter
att med de andra nationer som slapp
deltaga i krigen göra fair jämförelser
utan att precis behöva skämmas för oss.
Man kanske också bör räkna med att
även om vi har undgått den värsta förstörelsen
som kriget innebar har vi oförskräckt
tagit på oss långtgående kostnader
för försvaret, kostnader som
framför allt under efterkrigstiden per
capita har varit väsentligt högre än
försvarskostnaderna för de flesta av
Europas nationer.

Herr Ohlin trivs inte riktigt med att
socialdemokratiens talesmän vid våra
förstamajmönstringar ägnar sig åt vissa
historiska betraktelser över utvecklingen.
Herr Ohlin tycker att de präglas av
för mycken självgodhet, och herr Ohlin
kan ju ha rätt att ha den uppfattningen.
Tyvärr kan jag inte ingå i polemik
beträffande herr Ohlins majtal; det kom
bort i den stora flocken av majtal som
jag och mina partivänner svarade för.
Jag har faktiskt glömt bort formuleringen,
men jag är beredd att ifrån kammarens
talarstol ge herr Ohlin ett erkännande
för den, låt mig säga, oförskräckthet
och energi med vilken han varje år

håller ett majtal. Fortsätt med det, för
det blir väl alltid någonting av uppstramning
för det inre behovet, även
om det inte biter på de politiska motståndarna
så värst mycket.

Om vi hade haft en annan politik,
säger herr Ohlin, skulle vi haft en snabbare
utveckling — tala med vem som
helst av näringslivets män så blir den
uppfattningen verifierad och dokumenterad!
Ja, jag har haft tillfälle att tala
med många av näringslivets män. Om
de ansluter sig till herr Ohlins politiska
uppfattning, föreställer jag mig att de
också tar intryck av lians politiska argumentering
och tror på hans deklarationer.
Det är möjligt att de av näringslivets
folk som ansluter sig till herr Heckschers
uppfattning också tror på de deklarationer
om vår framtidstakt som
herr Heckscher, inte lika ofta som herr
Ohlin men ändå då och då, ger uttryck
för. Nu är det kanske inte så många av
näringslivets män som hör hemma i den
politiska uppfattning som jag företräder,
men det finns väl en och annan av dem,
och talar jag med dem möter jag kanhända
en reaktion som i stort sett överensstämmer
med min egen, men lika
litet som när herr Ohlin talar har man
här något alternativ till vad den s. k.
liberalistiska ekonomien skulle ha givit
för resultat. Därför finner jag det ganska
sterilt och meningslöst att i en debatt
skissera upp de båda alternativen
jämbördes och säga att om vi i stället
hade gått den eller den linjen, skulle vi
i stället ha haft så och så mycket bättre.

Herr Ohlin utvecklar denna diskussion
till ett ouppnått mästerskap: han
tyckte att om vi skulle ha socialiserat
mer, vilket vi inte har gjort eftersom
socialdemokraterna har släppt tanken
på socialisering, skulle det ha varit ännu
sämre än det är i dag. Man brukar tala
om att det är en sport att måla hin på
väggen för att få möjlighet att piska
honom. Då och då gör jag den reflexionen
när jag sitter och avlyssnar herr

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

Ohlins inlägg här i dag att de är av den
karaktären.

Vi har gått ifrån den direkta socialiseringen,
säger herr Ohlin, och har i
stället kommit fram till någonting som
han vill kalla reglerad socialism. Herr
Ohlin får kalla det vad han vill. Vi är
så pass fördomsfria och öppna att vi
helt enkelt säger att man får använda
vilken metod som helst, en socialiseringsmetod,
en regleringssocialism, en
privat företagsamhet, en kooperativ företagsamhet
eller en bondekollektivistisk
företagsamhet — det finns många
uttryck för företagsamheten i vår blandade
ekonomi. Det väsentliga är att man
får ut bästa resultatet av det hela. Jag
tror att detta är det rättesnöre och den
riktpunkt som det socialdemokratiska
partiet arbetar efter. Det finns inga
förutfattade meningar som herr Ohlin
vill göra gällande.

Vi skall ha konkurrens på lika villkor,
säger folkpartiledaren och fortsätter
med ett han inte vill utveckla detta närmare
men att lian ändå vill antyda, att
vi på bostadsområdet har en konkurrens
som långtifrån motsvarar det ideala
tillstånd han själv anser sig vara en
företrädare för. Jag får utgå ifrån att
denna debatt också fördes under bostadsdiskussionen
för en tid sedan. Under
de fyra år jag var bostadsminister
förde jag denna debatt varje år och i
stort sätt gäller väl fortfarande samma
argument i dag som på den tiden, nämligen
att när det gäller det allmännyttiga
byggandet är detta en byggnadsverksamhet
fri från all spekulationsvinst
och egen företagarvinst. Detta byggande
har vi velat prioritera med en belåningsmöjlighet
upp till 100 procent.
När det gäller den privata verksamheten
som har frihet att tillgodogöra sig
vinst, visserligen begränsad så länge
hyresregleringen gäller, men som ändå
har chansen att på sina håll och så
småningom, alltefter det att hyresregleringen
avvecklas, göra vinst på sin investering,
är det väl alltså rimligt att

Den ekonomiska politiken m. m.

15 procent av investeringskostnaderna
finansieras av eget kapital.

Låt mig, herr talman, komma tillbaka
till ytterligare en principiell synpunkt
på det problem vi nu diskuterar. Är dagens
ekonomi sådan att det finns anledning
till att prolongera beredskapslagarna
och utbygga placeringskvoterna?
Ja, det hela är en fråga om den ekonomiska
utvecklingen och varför inte om
kapitalbildningen i 1960-talets perspektiv.
Jag brukar då och då uppvaktas av
folk, och det är kanske i och för sig
inte så överraskande, att dessa personer
drar sina slutsatser om en viss lättnad
på kapitalmarknaden som har ägt
rum under de senaste åren och som
delvis är betingad av att staten har
kunnat avhålla sig från att anlita kapitalmarknaden.
Man har en benägenhet
att dra slutsatsen, att det i fortsättningen
egentligen inte är något problem med
kapitalbildningen i vårt land. Vi har
ATP och en ökad sparsamhetsvilja hos
medborgarna och man resonerar som
så, att allt kommer att ordna sig av sig
självt. Jag brukar vara litet försiktig
med de optimistiska tongångarna. Herr
Ohlin säger kanske att det är en skötesynd
och ett karaktärsdrag hos mig.
Men jag tror att det är riktigt att här vara
försiktig. I den mån vi har haft tillfälle
och tid att studera långtidsutredningens
nyligen avgivna betänkande har
vi kunnat finna, att vad som kommer att
känneteckna 1960-talet är ett alltmer
utpräglat kapitalbehov i den svenska
ekonomien. Vi har en ekonomisk utveckling,
som man säger blir mer och
mer kapitalintensiv, helt enkelt därför
att med rationalisering och mekanisering
kommer att krävas fler och fler
kronor, hundralappar och tusenlappar
bakom varje anställd arbetare, tjänsteman
och företagare. I det perspektivet
har vi att bedöma framtiden. Man bör
därfrör inte ta ut några lättnader i förväg.

Vi kan spara på många sätt. Oppositionen
har erinrat om att finansminis -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

tern liar hjälpt till —• kanske litet för
överambitiöst — genom den finanspolitik
som har förts. På senaste tiden har
jag i tidningarna följt en debatt, som har
gällt frågan huruvida den finanspolitik
vi haft under de senaste åren — då vi
utan att anlita kapitalmarknaden har
finansierat inte endast de löpande utgifterna
utan även kapitalinvesteringarna
och ändå fått ett par hundra miljoner
kronor över — varit tillräckligt
stark eller om den ändå inte har varit
för svag. Det senaste argumentet har
förts fram från den utgångspunkten, att
en ännu hårdare finanspolitik kanhända
skulle ha medverkat till en grad lugnare
lönerörelser. Jag skall inte ta upp
någon diskussion om den saken, men
jag har velat ställa upp problemet, ty
även en finanspolitik av den karaktär
som presenterats under de två senaste
åren, 1960 och 1961, betecknas på sina
håll som icke tillräckligt stark, sett ur
den ekonomiska stabiliseringens synpunkter.

Det sparande som sker över budgeten
är ett faktiskt, reellt och odisputabelt sparande.
Därest man tror sig om att kunna
ersätta det sparandet genom ett personligt
sparande, som då skulle uppstå via
skattesänkningar, finns det en omständighet
som är värd att beakta. Jag har
många gånger i våra ekonomiska debatter
mötts av argumentet, att det statliga
sparandet via skattefinansieringen av
statens investeringar egentligen inte är
något nettosparande. Samma sparande
kan man få fram, om man sänker skatterna
och låter de enskilda medborgarna
spara pengar. Det är riktigt, men under
en mycket bestämd förutsättning: att
skattesänkningen göres så fullkomligt
horribel, att alla de som inte behöver öka
sin konsumtion eller ha någon tanke därpå
får hela skattesänkningen. En sådan
skattesänkning är inte en politisk, praktisk
realitet —- det kan vi vara överens
om. Alla skattesänkningar som sker måste
ha sin huvudvikt lagd vid de breda
folklagren, som ännu har så oerhört

mycket kvar av otillfredsställda konsumtionsbehov.
Alla statistiska undersökningar
visar att om man vidtar en
skattesänkning, som denna riksdag kan
och kanske kommer att göra, ersätts
det statliga sparandet till 80 procent av
en ökad personlig konsumtion och till
20 procent av ett ökat personligt sparande.
Det är en synpunkt, som jag tycker
att man kan ha anledning att ett
ögonblick erinra sig.

Låt mig göra ytterligare en erinran.
Jag tror det var herr Ohlin, som i
sin europeisk-internationella jämförelse
nämnde schweizarna som ett föredömligt
exempel när det gällde att handlägga
liknande frågor, i varje fall genom
att avstå ifrån att reglera kapitalmarknaden.
Om jag inte hört fel på den
punkten, kan jag emellertid svara med
att säga att enligt de senaste uppgifter,
som kommit mig till handa, är våra vänner
schweizarna just nu i färd med att
utarbeta kassareservkvotsbestämmelser
efter ungefär likartade principer som
här behandlats av riksdagen. Som jag
nyss nämnde är det principer som bl. a.
Västtyskland har arbetat efter under
hela efterkrigstiden och sannerligen inte
har någon tanke på att sluta tillämpa.

Det gladde mig att höra herr Ohlins
uppriktiga erkännande om min företrädare
i ämbetet, finansminister Wigforss.
Denne gjorde många bra och remarkabla
ting under sin tid som finansminister.
Han introducerade den aktiva
konjunkturpolitiken via statsbudgeten
genom underbalansering av driftsbudgeten
på 1930-talet. Han genomförde de
fria avskrivningarna och han genomförde
en skattereform 1946, som präglades
av en ganska stark progressiv beskattning,
en skärpt arvsbeskattning och
en kvarlåtenskapsbeskattning.

Jag är inte övertygad om att herr
Ohlin är beredd att låta detta erkännande
så att säga bli »allmängiltigt» för vad
som skedde av dessa mera remarkabla
ting, eller om det inskränker sig till den
speciella företagsbeskattningen. Jag får

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

väl också i all blygsamhet säga att jag
under min tid som finansminister haft
möjligheter att göra en del på skatteområdet,
som måhända kan hålla för
eftervärlden. Jag har varit med och genomfört
omsättningsskatten och varit
en av de arbetsammare hästarna i beskattningshänseende.
När jag så småningom,
trött och mätt av ålder, kommer
att avgå från denna post hoppas
jag att herr Ohlin såsom energisk och
talför oppositionsledare kommer att ge
mig ett erkännande för det, eftersom
herr Ohlin nu i princip bär anslutit sig
till omsättningsskatten.

Jag skall inte ta del i debatten om
europamarknaden. Statsministern har
väl i sina anföranden sagt vad som behövde
sägas. Men låt mig bara understryka
att det för oss alla, som är intresserade
av detta viktiga avsnitt och
som har möjlighet att följa den interna
debatten och försöker göra det, torde
stå klart att den klimatförsämring,
som vi just nu avläser i frågan inte om
Sveriges utan om de neutrala ländernas
ansökan om associering till europamarknaden,
icke är signifikativ enbart för
Sverige. Det är en klimatförändring som
vi delar lika med våra neutrala bröder
i Schweiz och Österrike och den har
kanske sina förklaringsgrunder. I den
debatten skall man nog inte ta upp en
diskussion om att den och den socialdemokratiska
regeringsledamoten eller
den och den socialdemokratiske riksdagsledamoten
eller politikern har sagt
det och det, som nu skulle göra de tongivande
i Europa — för att nu inte tala
om de tongivande i Förenta staterna —
så kritiska mot våra associeringssträvanden,
att våra möjligheter skulle ha
försämrats. Jag har inte kunnat kontrollera
hur de österrikiska och schweiziska
politiska talesmännen har skött sig
under de år som frågan varit politiskt
aktuell. Jag inskränker mig till att säga,
att klimatförändringen är likartad för
alla de neutrala staterna — tyvärr kan
vi säga, men det tycks vara ett faktum.

Den ekonomiska politiken m. m.

.lag bär inte kunnat finna någon annan
orsak till detta än att europastaternas
politiska grundtema har framträtt
starkare i den reella debatten. Det
är från de utgångspunkterna som de
neutrala staterna får finna sig i en mer
uttalad stramhet i förhållandet mellan
oss och europamarknaden. Att graden
av intensitet — eller dess motsats — i
ordvalet när herr Ohlin eller jag eller
statsministern eller handelsministern
håller anföranden skulle spela någon
roll i den reala politiken, tror jag inte
ett dugg på, ty här är det fråga om en
real politik i dessa ords rätta bemärkelse.

Herr Ohlin slutade med att ge sig in
på en analys av mitt själsliv. Jag tyckte
det var väldigt intressant att avlyssna
denna. Men jag skall inte fresta
kammarledamöternas tålamod med att
ge mig in i svaromål, trots att jag är
smickrad över att herr Ohlin kommit
dithän att han över huvud taget tillerkänner
mig ett själsliv. Men när jag ändå
är inne på det som herr Ohlin sökte
göra gällande, nämligen att här går finansministern
under en konflikt mellan
det nationella och tvånget att samarbeta,
kanske jag i utförlighetens intresse skall
säga att det kan vara en konflikt mellan
det nationella och tvånget till samarbete
enligt de statuter, som finns i
Romstadgan.

I ärlighetens namn skall jag erkänna
att det har varit en konflikt för mig.
Det har varit en konflikt i första hand
därför att vår neutralitetspolitik icke
är förenlig med Romstadgans statuter.
Det har varit en konflikt därför att bestämmelserna
om att överlämna vår nationella
självständighet i fråga om att
göra upp handelsavtal med utomstående
länder givetvis varit en källa till inre
konflikt för mig. Detta är kanske icke
någon exklusiv neutralitetsfråga, men
ekonomiska spörsmål och neutralitetsfrågor
går sä långt i varandra, att det
ekonomiska på vissa avsnitt för mig har
samma karaktär som neutralitetsfrågan.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

Även etableringsrätten kan för mig bli
en konfliktfråga, ty jag hesiterar faktiskt
inför tanken att de svenska naturtillgångarna
och råvarutillgångarna skall
flyttas över på andra händer och vi således
kan ställas utanför det inflytande
på detta för hela svenska folket viktiga
område, som jag anser att svenska folket
skall ha och som kanske också herr
Ohlin i sina stilla stunder anser att det
finns fog för.

Samtidigt har jag, liksom mina regeringskolleger,
på det starkaste understrukit
önskvärdheten av att fortsätta
det ekonomiska och handelspolitiska
samarbete med Europa, som är traditionellt
och dokumenterat och som kan bli
avgörande för vår välfärd framöver.

Det är helt naturligt att den frågeställningen
innebär en konflikt. Jag
skall erkänna att det är en konflikt både
för oss och för mig personligen. Om jag
sedan anser att det förhandlingsutspel
som jag hoppas vi relativt snart skall
få med Europamarknaden — det kan
dröja också — skall vara det ur våra
synpunkter bästa möjliga, är väl också
det en följdverkan av den konflikt som
jag bär inom mig. Jag vill inte utan vidare
ge bort förliandlingskort, som jag
anser har en avgörande betydelse från
principiella, praktiska, ekonomiska och
andra utgångspunkter utan att känna
till vad jag får i stället. Jag måste erkänna
att i detta fall känner jag någonting
av en konflikt, och jag kan endast
gratulera herr Ohlin som är helt fri
från alla sådana konflikter, om jag
fattat hans senaste inlägg rätt.

Jag skall bemöta en av de synpunkter
herr Heckscher tog upp i sitt inlägg,
nämligen frågan om kostnadsutvecklingen
i Sverige med hänsyn till vad
som har skett under den senaste avtalsrörelsen.

På sätt och vis är jag glad — jag skall
kanske också säga litet överraskad, i
vart fall glatt överraskad — över att
herr Heckscher så resolut tar avstånd
från den tanke som då och då förekom -

mit på oppositionssidan, att regeringen
har skyldighet att direkt gripa in med
pekpinnen och pekfingret i avtalsparternas
lönerörelse. Det var en välgörande
deklaration, att vi får ta olägenheterna
av en kostnadsstegring för att
vinna den frihet som avtals- och arbetsmarknaden
har. Det sista är viktigast.
Den kostnadsutveckling vi nu avläser
är en följd av att framför allt låglönegrupperna
har fått de förhållandevis
största lönehöjningarna i den nu avslutade
lönerörelsen. Det är arbetare i distribution
och handel, i livsmedelsindustri
och transportverksamhet, alla de
områden där rationaliseringsmöjligheterna
kanske inte är uttömda, men i
varje fall inte på samma sätt gripbara
som i verkstadsindustrien eller inom
skogsindustrien och våra andra exportindustrier.

Vill man inte att eftersläpningen skall
bli alltför påtaglig för vissa grupper av
landets medborgare, så tarvas det enligt
vad jag förstår nu ett lönelyft för
de sämst betalda, och det stod klart
för alla att detta måste föra med sig en
prisstegring just på grund av att det
drabbar områden där genomslagsverkan
är ofrånkomlig.

Men trots detta, herr Heckscher, finns
det inte någon anledning att se alltför
mörkt på våra möjligheter att hävda oss
i konkurrensen ute i världen. Lönerna
har inte stigit bara i vårt land; procentuellt
har lönerna stigit lika mycket
i alla de omgivande länderna som vi
skall konkurrera med, möjligen med undantag
för England. Jag tror inte man
bör ställa ut några växlar på att England
kan hålla den relativt strama lönepolitiska
linje så länge till. Jag bär sagt
många gånger tidigare att någon extra
procent i lönehöjning i vårt land kanske
kan balanseras av den disciplin på
arbetsmarknaden och den genomgående
arbetsfred som vi ändå kan räkna med
i landet, där inte arbetsnedläggelser och
andra sådana ting gör hål i samhällsekonomien.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Om jag fattade herr Heckscher rätt
menade han att det är en möjlighet,
att klara den ofrånkomliga kostnadskonsekvensen
av lönerörelsen om företagens
kostnader sänkes när lönerna stiger.
Nu tror jag nog jag vågar säga att
en fredlig avtalsuppgörelse i vårt land
är uttryck för en arbetsmarknadsparternas
bedömning av vad som är praktiskt
möjligt. Är det omöjligt, ja, då kan
man inte göra upp. Är det möjligt gör
man upp. Man kan komma i den situationen
alt den ena eller den andra parten
säger att en uppgörelse blir dyr. Jag
föreställer mig att de skogsarbetare som
går och väntar på en ny lönerörelse i
höst är från sina utgångspunkter ungefär
lika missnöjda med sin uppgörelse
som den mest missnöjde företagare kan
vara med en uppgörelse som han tycker
drabbar honom hårt. Men i sista hand
är uppgörelsen i alla fall ett uttryck
för ett bedömande av vad man tror skall
vara möjligt. Denna bedömning bygger
på att förutsättnnigarna med avseende
på företagens beskattning skall vara
oförändrade. Till och med oppositionen
kan kanske vara enig med mig om att
så länge regeringen sitter kvar och så
länge Sträng är finansminister sitter
förhandlarna inte och förhandlar i den
förvissningen, att de kan kosta på sig
vilka avtal som helst; går man för högt,
sänker Sträng företagsbeskattningen. De
har handlat på givna premisser och
är beredda att ta konsekvenserna.

Då kan man fråga sig: Kommer vi
under sådana förhållanden att få det
riskvilliga kapitalet? Ser vi tillbaka på
den svenska industriens investeringsaktivitet
under de senaste fyra åren och
speciellt under de senaste två åren, där
hälften av investeringsprogrammet för
långtidsutredningens femårsperiod är
avverkad på två år, får man väl ändå
objektivt och rent personligt en känsla
av att det riskvilliga kapitalet inte har
saknats. Jag kan inte finna en sådan
förändring i situationen att den uppfattningen
skulle bli ogiltig för 1962,

Den ekonomiska politiken m. m.

1963 och 1964. Allt hänger naturligtvis
i sista hand samman med utvecklingen
i den värld vi har omkring oss och där
de svenska tillverkarna skall saluföra
sina produkter i konkurrens med andra
länders tillverkare — dock inte i värre
konkurrens än hittills.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försökte
komma ifrån motsättningen emellan
sin kreditmarknadslagstiftning och rekommendationerna
från stabiliseringsutredningen,
LO och andra, genom att
säga att dagsläget inte inbjuder till avreglering
av kapitalmarknaden. Finansministern
ironiserade över min inställning
till ränteregleringslagen, där jag
förklarade mig ämna -— om avslagsyrkandet
skulle falla — hellre stödja
centerpartiets modifierade variant än
ge en chans åt finansministerns mera
rigorösa. Jag skäms inte alls för att jag
hellre vill nå ett praktiskt resultat än
demonstrera mina principer.

Men herr Sträng är planhushållare i
alla lägen. Hans principer kommer tydligen
aldrig att låta något dagsläge te
sig inbjudande för avreglering. Han
tycks inte ens märka att han själv givit
en skildring av dagsläget, av vilken slutsatsen
borde bli: Passa på att avreglera
just nu!

Dagsläget är detta: statens upplåning
är nu modest men beräknas stiga. Kommunernas
lånefinansierade verksamhet
blir framöver knappast mindre. Investeringsbenägenlieten
hos näringslivet är
just nu dämpad, men perspektivet framåt
tyder på växande kapitalintensitet •—
herr Sträng använde själv det ordet.
Beträffande räntan tycks förväntningarna
snarast gå i riktning mot ytterligare
sänkning. Det är visserligen sant att en
långvarig reglering gjort att man har en
dålig uppfattning om det riktiga marknadsläget.
Naturligtvis finns det många
uppdämda finansieringsbehov, men de
torde inte bli färre längre fram i tiden.
Ett bättre dagsläge för avreglering kan

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. in.

man inte tänka sig. Var och en som
inte av principiella skäl hindras från att
handla praktiskt riktigt skulle ha gripit
chansen att avreglera just nu.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är karakteristiskt
för situationen just nu att frågan om
Europamarknaden alltid dyker upp så
fort man diskuterar ekonomiska spörsmål.
Den är av så grundläggande betydelse
för vår ekonomi att detta kanske
inte kan undgås.

Herr Sträng berörde i början av sitt
anförande ett par frågor, och hans uttalanden
var intressanta ur den synpunkten
att de var en mycket god replik
till herr Hagnclls anförande. Statsrådet
talade om att den svenska industriens
ekonomiska resurser är sådana, att det
inte erfordras något utländskt kapital
för investeringar i Sverige, och han
nämnde de undantagsbestämmelser som
Nederländerna och andra länder fått i
europamarknaden. Detta är utmärkta argument
för uppfattningen att detta inte
är något problem för oss och att frågan
om de fria kapitalrörelserna inte behöver
vålla några svårigheter.

Statsrådet kom sedan in på frågan om
etableringsrätten och gjorde ett känslomässigt
uttalande om svenska folkets
bestämmanderätt. I belysning av färska
erfarenheter undrar jag om inte statsrådet
åstadkom en liten förväxling. Vi
har en känsla av att vad han är intresserad
av är mindre svenska folkets bestämmanderätt,
exempelvis dess urgamla
rätt att sig beskatta, och mera sin
egen bestämmanderätt. Jag tror det förhåller
sig på samma sätt i detta fall, och
därför tycker jag att ett mindre känslomässigt
sätt att tala skulle ha varit på
sin plats.

I övrigt hävdade herr Sträng liksom
tidigare statsministern att den klimatförsämring
för Sveriges del, som inträffat
i marknadsförhandlingarna, inte
kunde bero på vad han och andra socialdemokrater
sagt. Situationen var näm -

ligen densamma för Schweiz och Österrike.
Om man skall vara uppriktig
kanske man får säga att en del av de
svenska socialdemokratiska uttalandena
i somras antagligen var ägnade att förstöra
situationen inte bara för Sverige
utan även för de andra alliansfria länderna.
De gav nämligen en uppfattning
om hur negativt man i ett alliansfritt
land kunde se på frågan om europeiskt
samarbete.

Statsrådet var även inne på vissa
andra internationella jämförelser, t. ex.
vad man brukar kalla den amerikanska
dollarbristen, och gjorde gällande att
denna berodde på kapitalexport till
Europa. Uppenbarligen är statsrådet
ängslig för att även vi skall ge oss in på
kapitalexport — även om det inte är
fråga om Europa utan om utvecklingsländerna.

Mest intressant var egentligen att
konstatera hur statsrådet viftade bort
farhågorna i fråga om både konjunkturutvecklingen
och kostnadsinflationen.
Herr Sträng sade att vad det närmast
gällde var vissa problem som man kunde
förvänta nästkommande vinter. Han
gick in på frågan om bostadsbyggandet
o. s. v. Men statsrådet tog inte upp den
redogörelse som finns i »Från departement
och nämnder» och som jag citerat
—• vilken inte berörde i främsta rummet
bostadsbyggandet utan över huvud taget
utsikterna för skilda grenar av svenskt
näringsliv. Jag vill inte säga att denna
redogörelse var helt pessimistisk, men
den var i varje fall betydligt mera försiktig
i formuleringarna än vi tidigare
varit vana vid.

Karakteristiskt var också att statsrådet
talade om att den prioritering som
föreslås beror på att de statliga besluten
till varje pris skall genomföras och
att man därför måste se till att det finns
pengar för ifrågavarande ändamål. Skall
inte staten när den fattar sina utgiftsbeslut
stå under det tryck som ligger i
att det behövs pengar även för andra
ändamål än statliga och att staten inte

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

har obegränsade tillgångar vare sig på
kapitalmarknaden eller annorstädes? Vi
tycker det är önskvärt att man inte skall
ge prioritet under alla förhållanden
just för statliga utgifter, som inte behöver
vara viktigare än utgifter i enskilda
företag.

Vad slutligen beträffar kostnadsfrågan
tog statsrådet bara upp spörsmålet om
avtalsrörelserna. Jag fäste mig vid att
han i det sammanhanget säger att avtalsrörelsernas
resultat beror på hur långt
man på ömse håll tror att man kan gå.
Det spelar nog inte så liten roll, om man
från statsmakternas sida ger intryck av
att löntagarparten har ett stöd från statens
sida som den andra parten inte
har. Hur vore det om statsmakterna
skulle ta den hårdaste avtalsförhandlingen
och förhandla med de statliga anställda
först, innan de enskilt anställda
haft sina förhandlingar och därvid driva
en mera återhållsam politik än den som
förekommit på senare tid både på detta
område och i andra hänseenden?

Över huvud taget är det karakteristiskt
att statsrådet inte har något att säga
om hur man skall dämpa kostnadsinflationen.
Det är ett för besvärligt problem
för att passa ihop med socialdemokratisk
finanspolitik.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga någonting
annat om regeringsledamöternas
uttalanden i somras än alt jag konstaterar
att ingen bär fallit på den idén
att påstå, att dessa uttalanden skulle på
något sätt ha förbättrat vårt förhandlingsläge.
Denna tystnad är belysande
nog.

Sedan vill jag säga att det föreföll som
om herr Heckscher i sitt senaste uttalande
i prioriteringsfrågan gick utanför
det som bankoutskottets borgerliga majoritet
hade skrivit. För min del hänvisar
jag till majoritetens utlåtande och
behöver inte ytterligare precisera det.

Beträffande ränteregleringslagen vill
jag bara än en gång understryka, herr
3* —Andra kammarens protokoll. 1962.

Den ekonomiska politiken m. m.

finansminister, att stabiliseringsutredningen
skriver mycket bestämt att någon
lag om ränteregleringen inte är
erforderlig och att den följaktligen bör
kunna avskaffas. Det finns inte någon
rätt för svenskar att låna i utlandet för
investering i Sverige. Men om det f. n.
råder en konjunkturförsämring och man
tillgriper andra expansionsåtgärder, så
borde väl även från socialdemokratiska
utgångspunkter en tillfällig rätt att låna
i utlandet kunna medges. Det är visserligen
inte tillfredsställande med en sådan
begränsning, men det vore ändå ett
steg i rätt riktning.

Vad beträffar den konjunkturpolitik
och den allmänna ekonomiska politik
som bör bedrivas genom samordning av
svensk och utländsk politik tycks herr
Sträng inte vara särskilt intresserad av
en sådan samordning. Får jag än en
gång hänvisa till stabiliseringsutredningen?
Den skriver:

»Frihandel och fasta växelkurser ger
i princip ett mycket litet utrymme för
en individuell konjunkturpolitik i deltagarländerna.
Denna blir under sådana
förhållanden en alldeles för stor uppgift
för ett litet lands egna resurser. Det
handelspolitiska samarbetet bör därför
följas av en medveten samordning av
den ekonomiska politiken. Skall konjunkturpolitiken
ge några väsentliga resultat
måste den föras i internationell
samverkan. Vi anser därför att Sverige
bör arbeta för att få till stånd en sådan
samverkan.» Enligt min mening kan
Sverige både genom debatten i kamrarna
och uppträdandet i OECD göra mera
för en pionjärinsats eller i varje fall
hålla sig bland de främsta beträffande
detta problem.

Herr Sträng talade vidare om att även
Förenta staterna vill skydda sin valuta.
Det vill väl alla stater. Det är väl inte
någon generell motivering för en socialdemokratisk
regleringspolitik. Det ligger
i linje med den vanliga omtanken om att
skydda den egna myntenheten, valutan.
Vad beträffar den socialdemokratiska
Nr 19

Nr 19

Fredagen den 11 mai 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

dominansen i vårt politiska liv under
tre årtionden vill jag säga, att jag mycket
beklagar den, ty därunder har
många misstag begåtts. Men tack vare
den liberala krafttillväxten efter kriget
har många misstag förhindrats, varför
utvecklingen inte blivit så ödesdiger
som man eljest kunnat befara.

Herr Sträng, Ni talar om 1920-talet.
Er företrädare Fredrik Thorsson förde
under 1920-talets kris en politik som
ingalunda var ägnad att uppehålla sysselsättningen.
Det har Ni glömt, när Ni
säger, att 1920-talets erfarenheter talar
för att socialdemokratisk politik är bättre
än en liberal politik. Vad 1930-talet
beträffar vill jag påpeka att så sent som
1931 föreslogs inte från socialdemokratiskt
håll någon aktiv politik mot arbetslösheten.
Jag medger att socialdemokraterna
1932/33 kom några månader före
de nuvarande oppositionspartierna med
att förorda en aktiv konjunkturpolitik.
Själv har jag i detta fall ett alibi, eftersom
jag på ett tidigt stadium 1931 förordade
en sådan politik.

Beträffande den schweiziska kapitalmarknaden
och kassakvotslagstiftningen
vill jag framhålla att kassakvotlagstiftningen
ju inte är omstridd. Vi anser att
det bör finnas möjligheter till kassakvotbestämmelser.
Sådan lagstiftning
förekommer på många håll och dessutom
tillämpas metoden sedan gammalt
av praxis i de anglosaclisiska länderna.

När jag i berömmande ordalag talade
om den Wigforsska politiken gällde det
en sida av företagsbeskattningen. Detta
fattade nog också herr Sträng, fastän
han låtsades som om det var fråga om
den Wigforsska politiken i allmänhet.

Finansminister Sträng säger att när
han trött och mätt —- underförstått: av
ära — kommer att avgå från sin nuvarande
post, väntar han sig också att få
beröm, bl. a. för att han infört omsättningsskatten.
Tydligen vill herr Sträng
på sin gravsten ha orden »Mannen som
införde omsättningsskatten» och det må
vara honom obetaget. Finansministern

känner emellertid mer än väl till hurudan
vår inställning till den indirekta beskattningen
är och under många år har
varit. Jag vill nu bara säga att jag verkligen
hoppas att herr Sträng skall avgå
från finansministerposten långt innan
han blivit så trött och mätt att han av
den anledningen behöver dna sig tillbaka.
Jag önskar honom friska och bibehållna
krafter långt efter det att han
mer eller mindre frivilligt dragit sig
tillbaka från denna post.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher sade i
sin senaste replik att löntagarorganisationerna
har stöd hos statsmakterna,
medan arbetsgivarna saknar sådant
stöd. Det må vara hur det vill med den
saken; vi får hoppas att det blir en
ändring till det bättre för arbetsgivarnas
del den dag en högerregering övertar
makten.

Mitt resonemang om de fria kapitalrörelserna
försökte herr Heckscher vifta
bort med ett skämt. Han sade att
svenska folkets rätt att sig själv beskatta
numera har blivit herr Strängs
rätt. Saken kan inte avfärdas fullt så
enkelt. I de två partiledarmotioner,
som avgivits från högerns och folkpartiets
sida, är markerat att man vill ha
till stånd frihet för det internationella
kapitalet att röra sig över våra egna
gränser. Det måste medföra svårigheter
att beskatta både kapital och kapitalinkomster,
om de bästa företagen
här i landet framdeles kommer att flyttas
till utlandet, antingen det sker på
det sättet, att företagen får utländska
ägare eller genom att de svenska ägarna
säljer företagen till egna bolag i
utlandet och får kapital och kapitalinkomster
beskattade i dessa andra länder.

En sådan frihet för det internationella
kapitalet, som högern och folkpartiet
nu tydligen går in för, skulle
också få konsekvenser för våra löneförhandlingar.
Det är någonting annat

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

att förhandla med företag, som arbetar
här i Sverige såsom någorlunda
självständiga enheter, än med företag
vilka ingår såsom en del i stora internationella
koncerner vilka har möjlighet
att lättvindigt flytta företagen till
det land som bäst passar dem. Förutsättningarna
för hela vår ekonomiska
politik och socialpolitik blir helt andra,
om vi har kunnat behålla de bästa
företagen här i landet än om vi har låtit
dem försäljas till internationella intressen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Finansministern är
tydligen ängslig för att det skall bli
fråga om en kapitalexport därest vi
följer högerns förslag, sade herr Heckscher.
Ja, såsom jag nämnde i mitt anförande
är man i Förenta staterna bekymrad
för den kapitalexport som där
pågår, och man har för att i någon
mån hejda denna export tvingats vidta
vissa åtgärder i form av beskattning
av de investeringar som göres utomlands.
När sådant händer — det tillät
jag mig också säga — för en av de
ekonomiskt mest dominanta nationerna
i världen, så kan väl saken också bli
ett problem för en liten nation.

Jag tillät mig vidare erinra om att
den nuvarande valutaregleringen lägger
relativt begränsade hinder i vägen
för kapitalrörelserna, och jag påpekade
att de löpande betalningarna och
investeringsmedlen är fria från reglering.
Men vi har icke velat släppa lös
en export av de svenska företagen,
som representerar naturtillgångar av
sådan karaktär att det är tryggare att
ha dem i svenska händer, med möjlighet
för riksdagen att utöva ett visst
inflytande.

I övrigt tror jag mig kunna säga att
den sittande regeringen har dokumenterat
sitt intresse för internationella
kapitalengagemang som inte tangerar

Den ekonomiska politiken m. in.

det område där jag alltså personligen
har uttalat en reservation. Vi har anslutit
oss till både det kapitalsamarbete
som sker över internationella banken
och framför allt till det som äger
rum över internationella valutafonden
och den speciella sidoordnade organisation
av valutafonden, som tar sikte
på att genom en solidarisk insats försöka
hjälpa de nationer som råkar illa
ut när det gäller deras valuta och kapital.
I ett par omgångar har vi redan
haft tillfälle att rycka in och göra en
sådan insats till förmån för en stor
europeisk nation, och riksdagen har i
år godtagit ett förslag om att vi skall
vara beredda satsa 500 miljoner kronor,
om vår insats återigen skulle visa
sig erforderlig i en liknande situation.

Jag har velat säga detta för att inte
det intrycket skall kvarstå att vi från
svensk sida av alla krafter värnar om
våra valutakronor. Men problemet blir
allvarligt, när man via tanken på fria
kapitalrörelser kommer in på frågan
om företagens etableringsrätt och försäljningen
av aktier som representerar
naturtillgångar för vårt land. Då är problemet
allvarligare.

Vidare säger herr Heckscher: Jag
hoppas att staten skall stå under den
press som alla andra får känna som vill
låna pengar, så att staten inte expanderar.

Om herr Heckscher sätter likhetstecken
mellan staten och regering och
riksdag blir det kanske ett mera pregnant
uttryck för vad vi talar om. Om
regering och riksdag i demokratisk ordning
anser att vissa ting skall göras
i fråga om statens utgifter och att vårt
bostadsbyggande skall ha en fix omfattning,
då sker ju prioriteringen —
som jag tillät mig säga •— när talmannen
klubbar de olika besluten. Därmed
har det funnits en majoritet i den
svenska riksdagsförsamlingen som har
ansett att detta skall göras. Det kan
inte vara fråga om att man i efterhand
skall sätta käppar i hjulet genom

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

att inte se till att de erforderliga finansiella
förutsättningarna också finns.

Herr Heckscher sade allra sist någonting
som jag tycker är värt att rädda
till kammarens protokoll i dubbel
mening. I fråga om sambandet mellan
löneförhandlingar och kostnader tyckte
han att staten borde ha gått ut först
och slagit an tonen för en lönerörelse
som enligt herr Heckschers mening
skulle ha varit lämpligare med tanke
på våra möjligheter att konkurrera på
marknaden. Detta kan inte tolkas på
annat sätt än att herr Heckscher menar
att staten borde ha tvingat fram
ett sämre resultat av statstjänarnas lönerörelse
som något slags riktrote för
arbetsmarknaden i övrigt för att därmed
nå vad herr Heckscher är ute efter,
nämligen ett bättre konkurrensläge
för den svenska industrien. Det är en
lång, verklighetsfrämmande och önslcebetonad
tankegång, men den var intressant
att höra, ty vad hjärtat är fullt
av därom talar munnen, kanske t. o. m.
i vissa obetänksamma ögonblick. Jag
skall med stort intresse lyssna, om herr
Heckscher är beredd att föra denna
argumentation när riksdagen litet längre
fram skall godkänna den proposition
som civilministern har signerat
angående statstjänarnas löner.

Herr Ohlin vill slå fast att statsrådens
uttalanden inte har förbättrat vårt
förhandlin gsläge.

(Herr Ohlin (fp): Ingen har påstått
detta, sade jag.)

Det är naturligtvis en finare nyansering.
Jag ber riksdagen om ursäkt
för att det tar litet längre tid, om jag
ord för ord skall citera herr Ohlin.
Jag skall emellertid försöka göra det:
»Ingen har påstått att statsrådens uttalanden
har förbättrat förhandlingsläget.
» Är herr Ohlin nöjd nu med citatet? Jag

tycker att detta är ett framsteg i
förhållande till herr Ohlins förra anförande,
ty av det behövde ingen dra
i tvivelsmål att statsrådets uttalanden

i hög grad hade försämrat vårt förhandlingsläge.

Kassakvotslagstiftningen är inte omstridd,
säger herr Ohlin. Jag tillät mig
inledningsvis att framhålla att partierna
i princip har varit ense om det
lagstiftningskomplex som vi i dag diskuterar.
De skilda uppfattningarna har
gällt frågan om placeringskvoterna och
tidigare ränteregleringslagen, men jag
hade glädjen att konstatera att centerpartisterna
i varje fall har satt koppel
på högern och fått med den i den senaste
voteringen om ränteregleringslagen.

Våra uppfattningar skiljer sig ändå
i fråga om kassakvoternas storlek och
omfattning. Det är en praktisk skillnad
men inte någon skillnad i princip beträffande
vara sig likviditetskvoter eller
kassakvoter och numera i stort sett
ränteregleringslagen. Då kan man fråga
sig vad meningen är med alla dessa
mycket intensiva utläggningar om hur
obehövlig lagstiftningen över huvud taget
är mot perspektivet av Europamarknaden
och kapitalmarknaden under
1960-talet.

Jag är glad över att herr Ohlin inte
kom tillbaka med det gamla talet om
konkurrens på lika villkor utan på den
punkten har återtagit anklagelserna i
sitt första inlägg.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
ta ansvaret för någonting som statsrådet
beskyllde herr Ohlin för. Det är jag
som har sagt att diverse statsråds och
andra socialdemokraters uttalanden har
försämrat vårt förhandlingsläge, och det
är ett påstående som jag utan minsta
svårighet står för.

Statsrådet Sträng var inne på frågan
om hur lönerörelserna skall gå till. Jag
framkastade tanken att staten kanske
skulle ta upp dessa frågor i första hand
för att därigenom öva ett visst inflytande.
I den situation som nu föreligger
är det självklart att vi imåste god -

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

ta de avtalsresultat man kommit fram
till. Frågan är bara på vilka vägar man
kan få en bibehållen avtalsfrihet och
ändå ha någon kontroll över det kostnadselement
som lönerna utgör för det
svenska näringslivet.

På tal om att även staten skulle handla
under press skall jag gärna säga »regering
och riksdag», för att statsrådet
Sträng och jag skall vara överens på den
punkten. Det är emellertid statsrådet
Sträng som mer än de flesta har bidragit
till att det när riksdagen fattar sina
utgiftsbeslut omsorgsfullt ses till att dessa
inte kopplas ihop med frågan om
var pengarna skall tas. Jag har alltid
betraktat det som mycket angeläget att
man gör en sådan hopkoppling. När
riksdagen ställs inför ett utgiftsbeslut,
skall den samtidigt veta var pengarna
skall tas.

Beträffande frågan om utländska investeringar
och kapitalexport är det karakteristiskt,
att när statsrådet skall finna
exempel på sin och regeringens beredvillighet
att medverka är det alltid fråga
om statliga insatser. Det skulle kanske
vara lämpligt att statsrådet också
hörde efter, om Volvo-bolaget har samma
uppfattning som han.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till finansministern
att jag har samma uppfattning
som förut om regeringens uttalan den.

Vad jag sade var att inte ens på
socialdemokratiskt håll har någon påstått
att regeringens uttalanden gjort
nytta.

Finansministern talar här om att
t. o. m. Förenta staterna måste införa
någon slags skatt på kapital som exporteras.
Det verkar ju mycket sensationellt.
Men finansministern nämner inte,
att man har haft en skattepreferensbehandling
av kapitalexporten, och det
är den som man inte längre fortsätter
med. Det är det väsentliga i vad som
har skett, och det är någonting annat
än vad finansministern här antydde.

Den ekonomiska politiken m. m.

Finansministern hänvisade till
Schweiz och fann något stöd där. Men
det gällde ju kassareservsbestämmelserna,
och vi har varit med om att man kan
behöva dem. Det är enligt praxis ett
naturligt led i hela förhållandet mellan
centralbanks- och affärsbanksväsendet
i de anglosachsiska länderna sedan
mer än 60 år. Men det är någonting helt
annat ur både liberal och socialistisk
synvinkel när det är fråga om en sådan
ränteregleringslag som regeringen
här vill ha. Vi i folkpartiet kommer inte
heller att ansluta oss till centerpartiets
version av ränteregleringslagen.

Beträffande konkurrens på lika villkor
vill jag säga att jag här har 6 minuter
att replikera finansministern som
talade i över en timme. När jag så inte
tar upp alla punkter, använder finansministern
det lilla knepet att om
en sak säga, att den har herr Ohlin
tydligen tagit tillbaka. Rån vi inte slippa
den sortens polemik? Jag har inte
tagit tillbaka någonting. Det förekommer
en olikartad och orättvis behandling
av olika företagsformer, som jag
tror bidrar till sänkt effektivitet, mindre
konkurrens, mindre tvång att sänka
kostnaderna till den svenska allmänhetens
bästa. Det är ett system som jag anser
vara felaktigt och olämpligt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När det riktas kritik
mot staten — i det här fallet mot regeringen
— för att inte ha blicken öppen
för behovet av en liberal inställning
till kapitalrörelserna, så är det väl
helt naturligt att jag som regeringens
talesman försvarar regeringens och statens
handlingar. Därför har jag sagt, att
på de områden där detta varit möjligt
har det skett liberaliseringar, och valutaregleringen
i dag är en liberal reglering.
Men det har vi kvar, att det inte
går att göra okontrollerade finansiella
investeringar i vårt land. Och jag upprepar
att jag är mycket tveksam om hu -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Interpellation ang. statsägda elkraftsföretags taxor

ruvida vi har råd att göra oss av med
den kontrollen.

Då säger lierr Hcckscher att finansministern
kan ju tänka på Volvo, när
han talar om dessa ting. Ja, jag vill minnas
att Volvo var inkopplat på en valutatransaktion
i början på 1950-talet,
alltså vid en tidpunkt då valutasituationen
här i landet var besvärande och
valutakontrollen i princip mycket
sträng och restriktiv. Då vägrades Volvo
detta, precis som alla andra industrier
vid det tillfälle skulle ha vägrats.
Så småningom förbättrades dock läget,
och då anpassades politiken därefter
och valutakontrollen lättade.

Men om vi nu skall specialdiskutera
den saken, så är Volvo ett av de ytterst
få företag här i landet som åtnjuter skattepreferens
på de långa investeringsfonder
riksdagen 1956 eller 1957 — om jag
minns rätt — biföll regeringens förslag
om. Det var en skattepreferens, som både
regeringen och riksdagen ansåg befogad
med hänsyn till den vikt och betydelse
industrien bär bl. a. för den
svenska exporten, och den uppväger
många gånger om den förlust — om jag
får använda det uttrycket -—- som Volvo
till äventyrs kan ha lidit genom att nekas
göra den valutatransaktion som man
på 1950-talet begärde att få göra.

Sedan sade herr Ohlin att Förenta
staternas skattebehandling av investeringarna
i Europa inte är någon skatteskärpning,
ty man tar bara bort en tidigare
skattepreferens. Men det är väl
ungefär samma sak! Och dessutom är
motiven för åtgärden exakt desamma.
Man är i Förenta staterna ängslig för
det utflöde av kapital som den tidigare
liberala skattebehandlingen medförde,
och därför skärpte man kraven för att
hindra kapitalflykt. Det är den frågan
vi nu diskuterar.

Herr Ohlin sade vidare att han självfallet
inte har ändrat sina ståndpunkter
från det tidigare anförandet. Nej,
det tror inte jag heller att han gjort när
det gäller uppfattningen om konkurrens

på lika villkor. Men det är att märka,
att i den mån som vi ger de allmännyttiga
bostadsföretagen en bättre lånebehandling,
sker detta med öppet visir
och av skäl som jag från mina utgångspunkter
finner plausibla. Jag har också
refererat dessa skäl.

Inom det privata näringslivet förekommer
kanske många gånger en i och
för sig upprörande konkurrensbegränsning
— vilket konkurrensbegränsningen
inom bostadsområdet inte är -— som vi
bara undantagsvis får kännedom om.
Herr Ohlin bör nog med en viss försiktighet
ge sig in i diskussion om dessa
ting, ty om jag har läst det nummer av
Liberal Ungdom rätt, som jag har här,
så verkar det som om det går en katt
bland hermelinerna i herr Ohlins egen
riksdagsgrupp, som kanske inte tycker
att det är så trevligt att vi fortsätter
denna debatt.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. statsägda elkraftsföretags
taxor

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Dockered (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt 2 § mom. 7 i
1902 års elektricitetslag (senaste lydelse
SFS 1957:383) är koncessionshavare
skyldig att, på framställning av den som
nyttjar elektrisk ström från anläggningen
eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig
prissättning underkasta sig reglering av

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

Interpellation ang. statsägda elkraftsföretags taxor

pris och övriga villkor för leverans
eller överföring av strömmen.

Ansökan om prisreglering skall inges
till kommerskollegium, som därest kollegium
finner att framställningen ej är
uppenbart ogrundad, bär att överlämna
ärendet till statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström för prövning.

När ärendet kommit nämnden till
handa skall denna jämlikt den av Kungl.
Maj:t den 17 november 1939 (SFS
1939: 807) fastställda instruktionen för
nämnden först bereda klaganden och
strömleverantören möjlighet till förhandlingar
inför Svenska elverksföreningens
tariffkommission, som skall
försöka åstadkomma förlikning. Lyckas
icke detta skall ärendet återlämnas till
nämnden, som i sin tur skall söka få en
frivillig överenskommelse till stånd.
Först om ej heller detta lyckas skall
nämnden avgöra ärendet.

Skäligheten av priset å viss strömleverans
skall av nämnden bedömas med
hänsyn till de förhållanden, under vilka
strömmen i det särskilda fallet levereras.

Inom sydöstra delarna av Dalsland
ombesörjes eldistributionen av Assarebyns
& Hvena kraft AB. Inom området
erhåller ca 2 000 abonnenter av olika
kategorier sitt behov av elkraft från
bolaget.

Med anledning av att bolaget i slutet
av år 1957 aviserade en höjning av elavgiften
med ca 7,5 procent fr. o. m.
1958 och eldistributionen inom bolagets
område sedan en lång följd av år varit
bristfällig, hänvände sig abonnenter,
vilka tillhörde Bolstads lokalavdelning
av RBF, till kommerskollegium och begärde
att Assarebyns & Hvena kraft AB
skulle åläggas att icke höja elavgifterna
intill dess bolaget verkställt en upprustning
av distributionsanläggningen i enlighet
med en av kommerskollegium
godkänd plan, varigenom anläggningarna
kunde anses motsvara normal teknisk
standard och varje abonnent sålunda
kunde tillförsäkras elleveranser

av normal kvalitet. Om en höjning av
avgifterna därefter kunde anses motiverad
anhöll abonnenterna, att frågan om
skäligt pris och övriga villkor för tillhandahållande
av elkraft skulle underställas
statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström och att nämnden måtte
fastställa de strömavgifter och övriga
villkor, som kunde anses motiverade
med hänsyn till bolagets produktionsoch
distributionskostnader och de förhållanden
under vilka strömmen i detta
fall levereras.

Abonnenterna ansåg sig med all rätt
kunna utgå ifrån, att någon höjning av
avgifterna i varje fall icke skulle kunna
komma i fråga förrän missförhållandena
inom eldistributionen rättats till
och att statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström vid fastställande av skäliga
avgifter för tiden efter den 1 januari
1958 skulle ta hänsyn till elleveransernas
kvalitet. Det borde nämligen
enligt abonnenternas mening vara ställt
utom allt tvivel, att priset på elkraft liksom
vid varje annan leverans bör ställas
i relation till varans kvalitet.

Abonnenterna ansåg sig ha stöd för
denna uppfattning i kommerskollegii
motivering till det författningsförslag,
som låg till grund för de av riksdagen
år 1938 beslutade ändringarna i 2 § av
1902 års lag beträffande prisreglering.
Det av kommerskollegium upprättade
förslaget till lagbestämmelser i ämnet
kommenteras av kollegium sålunda:

»I kollegii författningsförslag har
nämndens befogenhet begränsats till att
avse bestämmande av priset. Det har
givetvis ej undgått kollegii uppmärksamhet,
att i allmänhet ett mycket nära
samband råder mellan kraftpriset och
leveransvillkoren i övrigt. När missnöje
yppas med rådande leveransförhållanden
riktar sig detta också ofta icke mot
priset å kraften utan mot andra omständigheter,
t. ex. att ransonering sker
vid kraftens tillhandahållande eller att
kraftens kvalitet anses otillfredsställande.
»

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Interpellation ang. statsägda elkraftsföretags taxor

Kommerskollegii förslag utmynnade
sålunda i att nämnden skall lia att pröva
kraftpriser med hänsyn till de faktiska
förhållanden under vilka kraften
tillhandahålles, och som tidigare nämnts
blev också nämndens instruktion utformad
i enlighet härmed.

Framställningen om prisreglering
från elabonnenterna i Bolstad bifölls
av kommerskollegium den 1 oktober
1958 och ärendet överlämnades till prisregleringsnämnden
för prövning. Sedan
nämnden den 20 oktober 1958 hänvisat
klagandena att underställa tvistefrågan
Svenska elverksföreningens tariffkommission
och detta skett, bekräftade tariffkommissionen
den 23 oktober 1958
att ärendet skulle upptagas till behandling.

Behandlingen av ärendet drog emellertid
av olika anledningar långt ut på
tiden, och bolaget genomförde sålunda
den tidigare aviserade taxehöjningen
utan att invänta nämndens beslut. Abonnenterna
fann sig i taxehöjningen trots
att några åtgärder av betydelse icke vidtagits
för att förbättra eldistributionen.
En bidragande orsak härtill var att
abonnenterna räknade med att återfå
vad de kunde anses ha erlagt i för höga
avgifter om prisregleringsnämnden,
med hänsyn till elleveransernas kvalitet
och övriga omständigheter, fann
varje höjning oberättigad och fastställde
lägre avgifter än vad bolaget debiterade
efter den 1 januari 1958.

I februari månad 1961 förvärvades
aktierna i bolaget av vattenfallsstyrelsen
för ca 1,7 miljoner kronor, och eldistributionen
ombesörjes nu av Trollhätte
kraftverk, även om bolaget formellt
fortfarande är ett självständigt
företag. Omedelbart efter övertagandet
har Trollhätte kraftverk igångsatt förstärkningsarbeten,
men det kommer givetvis
att kräva en lång tid innan den
föregående bolagsledningens försummelser
ifråga om eftersatt underhåll och
normal nybyggnadsverksamhet blivit
eliminerade. Trollhätte kraftverk räk -

nar med en tid av ytterligare ett par år
innan en upprustning av anläggningarna
till normal teknisk standard kan vara
genomförd och samtliga elabonnenter
inom området kan räkna med att
erhålla en tillfredsställande elkraftsförsörjning.

Trollhätte kraftverk meddelade emellertid
efter övertagandet, att man hade
för avsikt att höja taxan inom bolagets
distributionsområde till vattenfallsstyrelsens
normala taxa för landsbygdsdistribution.
De räkningar som nu utsänds
till abonnenterna innebär sålunda
en ytterligare höjning av elavgifterna
med icke mindre än ca 20 procent
utöver den tidigare genomförda höjningen
med ca 7,5 procent.

Abonnenterna har kraftigt reagerat
mot att denna stora taxehöjning genomföres
av det nu statsägda bolaget innan
statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström tagit ställning till vad som
skall anses vara en skälig eltaxa inom
bolagets distributionsområde.

Den 12 juli 1961 hade Svenska elverksföreningens
tariffkommission meddelat
abonnenterna att ett återlämnande av
ärendet till prisregleringsnämnden skulle
ske. Åtgärderna härför kunde förväntas
vara slutförda omkring den 1 oktober
1961, då kommissionen räknade
med att ha fått ta del av den nya ägarens,
statens vattenfallsverks, utlåtande.
Ännu lär något sådant återlämnande
icke ha skett, trots att abonnenterna uttryckt
en önskan att ärendet skulle återlämnas
till prisregleringsnämnden i så
god tid, att ett utlåtande om möjligt
kunde föreligga före den 1 november
1961.

En grupp abonnenter, vars elkraftsförsörjning
alltjämt är bristfällig, har nu
tillgripit åtgärden att göra avdrag på de
sist utsända elräkningarna med ett belopp
som motsvarar den senaste taxehöjningen.
Abonnenternas obenägenhet
att betala de höjda elavgifterna måste
även ses mot bakgrunden av att eltaxorna
sedan innevarande års början sänkts

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

Nr 19

Interpellation ang. tryggande av den enskildes rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden

med ca 7 procent för ca 120 000 elabonnenter
som är anslutna till Sydkraft
m. fl. eldistributionsföretag i södra Sverige.
Abonnenternas vägran att erlägga
full betalning enligt utsända räkningar
betraktas av den nuvarande ägaren,
statens vattenfallsverk, som en allvarlig
åtgärd och det lär ha ifrågasatts att avbryta
kraftleveranserna till dessa abonnenter
intill dess full betalning skett.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet det vara ett
berättigat krav, att överföringsanläggningarna
skall ha upprustats till den
tekniska standard, som är normal inom
vattenfallsstyrelsens detaljdistribution
av elkraft, innan vattenfallsstyrelsens
normaltaxa tillämpas för abonnenterna
inom statsägt elkraftsföretags distributionsområde? 2.

Anser herr statsrådet, att man bör
kunna förvänta, att statsägt distributionsföretag
avvaktar statens prisregleringsnämnds
för elektrisk ström utlåtande
om vad som med hänsyn till leveransförhållandena
skall anses vara skälig
eltaxa inom området, innan förändringar
i taxan genomföres?

Denna anhållan bordlädes.

i 8

Interpellation ang. tryggande av den enskildes
rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Den 14 december 1951
anhängiggjorde en lärare talan mot en
kommun med yrkande om skadestånd
för koloxidförgiftning i tjänstebostad

och tjänstelokal. Dom meddelades i
högsta domstolen den 5 april 1962. Närmare
elva år hade alltså förflutit, innan
rättsfrågan blev slutgiltigt prövad. Under
tiden hade tre av kärandens huvudsakkunniga
hunnit avlida och i viss utsträckning
måst ersättas av nya sakkunniga.
Vad här förekommit belyser
enligt min mening allvarliga brister i
vårt nuvarande processystem, varigenom
den enskildes möjligheter att
snabbt och till rimliga kostnader få sin
sak rättsligt prövad i hög grad försvagas.
Det kan således nämnas, att det
dröjde ett och ett halvt år efter meddelande
av domen i häradsrätten, innan
målet upptogs i hovrätten, att offentlig
myndighet hade ärendet för yttrande i
nära fyra år, medan den rättssökande
anmodades att yttra sig på fjorton dagar,
samt att årslånga dröjsmål i övrigt i processföringen
medförde, att tiden för
slutgiltig prövning av skadeståndsyrkandet
dröjde över ett decennium.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att en handläggning av domstolsärenden,
där genom offentlig myndighets
långvariga beredning och andra omständigheter,
till vilka den enskilde ej har
skuld, avsevärd tid förflyter mellan
ärendenas anhängiggörande och avgörande
och som för den enskilde medför
dels stora ekonomiska förluster i form
av betydande rättegångskostnader, dels
en svagare rättsställning på grund av att
bevisningen försvåras, inte tillgodoser
de berättigade krav som den enskilde
har på att i tillfredsställande ordning få
sin rätt prövad, och anser herr statsrådet
att åtgärder från samhällets sida är
påkallade för att trygga den enskildes
rättsställning i sådana fall?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 fm.

§ 9

Interpellation i anledning av ifrågasatt
nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! En nyligen inom järnvägsstyrelsen
gjord undersökning om
den ekonomiska bärkraften av järnvägslinjen
Sveg—Hede bär utmynnat i en
rekommendation att järnvägslinjen skall
nedläggas. Den oro, som ortsbefolkningen,
näringslivet och turismen redan
länge hyst inför den varslade nedläggningen,
har nu förstärkts.

För ortsbefolkningen i Härjedalens
glesbygder liksom för all annan glesbygdsbefolkning
ökar goda kommunikationer
möjligheterna till sysselsättning.
Försämrade kommunikationer kan bara
medföra en ökad flykt från landsbygden
med alla de problem detta för med sig.
För näringslivet innebär försämrade
kommunikationer i regel att fraktkostnaderna
stiger. Av ekonomiska skäl kan
företagen då tvingas förlägga sin verksamhet
på annat håll, och omställningssvårigheter
för de anställda blir följden.

En riktpunkt för den verksamhet med
nedläggning av järnvägslinjer som pågår
måste enligt min mening vara, att kommunikationerna
inte därigenom försämras
utan att tillräckligt goda alternativ
erbjudes. Hänsyn måste tagas till ortsbefolkningens
och näringslivets berättigade
krav. Man bör i det nu aktuella

fallet undersöka möjligheterna att t. ex.
behålla nuvarande frakttaxor vid en
övergång till fordonstransport. Vägarna
måste upprustas, och det måste ske utan
dröjsmål, så att när nedläggningen sker,
tillfredsställande vägförbindelser står
till förfogande.

Turismen är av stor betydelse i Härjedalens
näringsliv. Om beslut skulle fattas
om järnvägslinjen Sveg—Hedes nedläggande,
skulle detta bl. a. medföra att
turisterna fick gå ur sovvagnen i Sveg
och fortsätta till turistcentrum i landsvägsbuss,
vilket skulle medföra svårigheter
för turismen. Bl. a. därför är
det angeläget att nya kommunikationer
inrättas.

Det vore t. ex. önskvärt att staten gav
ekonomiskt stöd till det flygplatsbygge
som nu planeras i Härjedalen.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att,
om en indragning av järnvägslinjen
Sveg—Hede genomföres, sådana ersättningskommunikationer
tillkommer, att
transportförhållandena för ortsbefolkningen,
näringslivet och turismen inte
försämras?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

Fredagen den 11 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Den ekonomiska politiken m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bankoutskottets utlåtanden
nr 17, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om likviditetskvot och kassakvot
för vissa kreditinrättningar (likviditetsoch
kassakvotslag), m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag), dels ock i
ämnet väckta motioner, nr 18, i anledning
av väckta motioner om sänkning av
riksbankens diskonto samt om räntan
som konjunkturpolitiskt medel, m. m.,
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den ekonomiska politiken,
samt nr 20, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med hemställan
om riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering,
in. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! Utskottet avstyrker bifall
till motion II: 355 med en hänvisning
till vissa principiella uttalanden
från riksbanksfullmäktige. Uttalandet är
så till vida intressant som vi nu vet,
att riksbanksfullmäktige anser sig aldrig
kunna ingå på någon konkret förhandsdiskussion
utanför fullmäktiges väggar
om en diskontosänkning. Naturligtvis
finns det skäl till att man inte långt i
förväg annonserar en räntesänkning.

Den hållning som fullmäktige därvid
intar motiverar dock i så fall en sådan
ordning, att alla i riksdagen deltagande
partier ges de förhandsinformationer
som kan vara nödvändiga för en bedömning
av det aktuella ekonomiska läget
och av de ekonomiska prognoser vilka
läggs till grund för fastställandet av diskontot.
Så är nu inte fallet.

Nuvarande diskonto bär sedan motionen
skrevs sänkts med en halv procent.
Jag skulle kunna säga att vår motion
därigenom till 50 procent har bifallits,
men diskontot kunde enligt vår bedömning
likaväl ha sänkts med ytterligare
en halv procent, d. v. s. till 4 procent.
Även siffran 4 procent utgör inget heligt
tal, men för att alltför mycket rubba
cirklarna har vi nöjt oss med att föreslå
denna procentsats.

Diskussionen om diskontots höjd är
således enligt vår mening mer än väl
befogad, och den bör föras i riksdagen.
En sådan diskussion kan då bli en
fingervisning till riksbanksfullmäktige
och kan ge en antydan om ställningarna
och bedömningarna hos en större församling
än riksbanksfullmäktige. Fullmäktige
bör därvid låta sig ledas av
dessa diskussioner och bedömningar —
ty det är ju inte bara fullmäktiges ledamöter
som har rätt att göra anspråk på
att de begriper dessa saker; det kan ju
också tänkas att det finns riksdagsmän
vilka inte tillhör riksbanksfullmäktige,
som kan besitta synpunkter i ämnet
lika berättigade som någonsin fullmäktigledamöternas
uppfattningar kan vara.
vara.

Oavsett utskottets och riksbanksfullmäktiges
synpunkter hävdar jag sålunda,
att debatten kring räntans storlek
måste ha sin givna plats här i riksdagen.
Detta är desto mera påkallat som det

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

finns en mycket bred opinion ute i landet,
som enträget och gång efter annan
kräver sänkt ränta. Denna opinion har
därtill den fördelen framför riksbanksfullmäktige,
att den grundar sina krav
på lågräntepolitik på tidigare avgivna
regeringsdeklarationer. Som bekant var
det regeringens ståndpunkt under en
lång följd av år fram till mitten av 50-talet, att vi skulle ha låg ränta.

Man frågar sig nu om det ekonomiska
läget så förändrats, att detta motiverar
en högräntepolitik. Den kommunistiska
gruppen förnekar att sådana förändringar
inträffat och anser att det är fullt
möjligt att föra en väl avvägd ekonomisk
och statsfinansiell politik utan att
därför på ett otillbörligt sätt öka riksbankens
diskonto och därvid uppmuntra
till höjda räntor i banker och kreditinstitut
— höjningar som oftast inte står
i överensstämmelse med riksbankens
diskonto eller fullmäktiges rekommendationer.

Jag måste, herr talman, be om ursäkt
för att jag såsom lekman i dessa frågor
inte kände mig särskilt imponerad av
den diskussion som fördes här i kammaren
före middagen. Det är mycket
som jag gärna skulle vilja kommentera,
men jag skall inte förlänga debatten alltför
mycket. Jag vill bara säga, att det
ju är väl bekant att man med kassakvotsbestämmelser,
med kreditrestriktioner,
med investeringsbestämmelser
och vissa prioritetsbestämmelser kan
styra penningpolitiken utan att använda
sig av höjda räntor — det har regeringen
själv bevisat med sin politik under 40-talet och under halva 50-talet.

Nu sade herr Sträng, med en erinran
till pressläkaren, i polemik mot herr
Ohlin att »vi är i princip eniga». Ja,
herr talman, det är enligt mitt sätt att
se det tråkiga. Socialdemokraterna och
de borgerliga är i princip eniga i bedömningen
av diskontot och räntans
storlek —• det föreligger, om jag fattade
finansministern rätt, inga principiella
skiljaktigheter därvidlag. Det innebär

ju med de räntesatser vi har för närvarande,
att regeringen och socialdemokratien
accepterar högräntepolitiken
såsom ett medel i sin allmänna ekonomiska
politik.

Men vi inom kommunistiska partiet
är inte eniga med regeringen eller de
borgerliga -— vi anser, som jag tidigare
sagt, att det finns andra medel att tillgripa
än en höjd ränta. Att vi så energiskt
motsätter oss den räntepolitik som
nu förs beror på att vi utgår från att en
hög ränta gör de rika rikare och de
fattiga fattigare. Vår motion om en
sänkning av diskontot motiverar vi med
bl. a. de ständigt stegrade bostadskostnaderna,
och motionen kan alltså sägas
vara en följdmotion till vår tidigare i år
här i riksdagen behandlade bostadsmotion.
Motiveringarna för en räntesänkning
anförde jag i bostadsdebatten,
och jag inskränker mig därför nu, herr
talman, till att under hänvisning till vad
jag då sade och till vad jag nu anfört
yrka bifall till motion II: 355, som behandlas
i bankutskottets utlåtande nr 18.

Därefter anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 17 behandlar spörsmål som kommer
att få mycket stor betydelse för vår
ekonomi. Utskottsutlåtandet som behandlar
likviditets- och kassakvoter
samt frågan om ränteregleringslag förutsätter,
i den mån riksdagen ger sitt
samtycke till förslagen, ett stort ingripande
på olika områden inom penningväsendet.

Utskottets ledamöter redovisar vitt
skilda ståndpunkter i dessa frågor och
enighet har ej kunnat vinnas, något som
endast belyser de starkt skilda uppfattningarna.
Det går en klar skiljelinje
mellan folkpartiets och socialdemokraternas
uppfattning beträffande regleringarnas
välsignelse. Att inom det ekonomiska
livet liksom i all annan verksamhet
den regeln bör gälla, att mesta

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

möjliga frihet bäst befrämjar utveckling
och framåtskridande, är något som vi
inom folkpartiet bestämt hävdar. Regleringsåtgärder
bör endast få tillgripas i
sådana fall, då det för samhället är nödvändigt
att bevaka en riktig utveckling.

Beträffande det framlagda förslaget
till likviditets- och kassakvotslag anser
reservanterna det framlagda förslaget
alltför långtgående, då de enligt vår
uppfattning alltför högt ställda kvotreglerna
innebär ett för stort ingripande i
bankernas rörelsefrihet. Gentemot för
dagen gällande förhållanden betyder
förslagen en kraftig skärpning, och man
får utgå ifrån att i det läge, som rått de
senaste åren med stor brist på framför
allt långfristigt kapital, har de för bankerna
gällande likviditetstalen varit förhållandevis
höga och orsakat olägenheter.
Likviditetstalen har dock i stort
sett varit tillräckliga för att kunna hålla
vårt penningvärde stabilt.

Med en alltför skärpt likviditets- och
kassakvotslag, som kan tillgripas gentemot
bankerna, blir dessa ej funktionsdugliga
på det sätt som är önskvärt.
Nödgas bankerna hålla en alltför hög
likviditets- och kassakvot får detta återverkningar
som vi anser vara skadliga,
eftersom reglerna kan användas på ett
sådant sätt, att kapitalet dirigeras till
vissa områden i direkt prioriteringssyfte.
Den föreslagna lagen är visserligen en
beredskapslag, och är det meningen att
de skärpta bestämmelserna ej skall tillgripas
annat än när behov föreligger.

I betraktande av de för dagen gällande
reglerna enligt riksbankens anvisningar
till bankerna betyder redan de
av reservanterna föreslagna högsta kvottalen
en betydlig skärpning. Att besluta
en ytterligare skärpning av kvottalen
finner vi vara ett alltför stort intrång i
bankernas rörelsefrihet. Ett fullt utnyttjande
av de kvotregler som utskottet
föreslagit skulle kunna försätta vårt
bankväsende i en ohållbar situation,
och vi anser det ej finnas anledning

Den ekonomiska politiken m. m.

sätta lagens kvotregler högre än vad som
kan anses vara fullt betryggande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till det av herr Regnéll m. fl.
framförda förslaget om ändring av 4, 6
och 7 §§, vilket innebär att likviditetskvoten
sättes till högst 40 procent för
affärsbankerna och till högst 18 procent
för sparbanker och för centralkassor
för jordbrukskredit samt att kassakvoten
maximeras till högst 10 procent.

Vad det gäller placeringskvotlagen
föreslår utskottet avslag på förslaget i
propositionen. Det har tidigare inte
funnits någon lagstiftning på detta område,
utan riksbanken har genom rekommendationer
till kreditinstituten
nått önskat resultat. Då inga skäl talar
för att så ej skulle kunna ske även i
fortsättningen torde en särskild lag rörande
placeringskvoter vara onödig. En
sådan lag skulle innebära ett ingripande
på den fria kapitalmarknaden som vore
högst olycklig, då enligt vår uppfattning
kapitalmarknaden bör fungera fri och
obunden. En dirigering av kapitalet till
vissa sektorer av samhället kan utgöra
en fara för kapitalmarknaden — det kan
bli en produktivitetshämmande effekt
genom snedvridning av investeringarna.
Skall vårt samhälle utvecklas sunt ekonomiskt
måste kapitalet, liksom arbetskraften,
få sättas in på de sektorer där
det bäst gagnar det ekonomiska framåtskridandet.

För att vi skall kunna fylla häringslivets
behov av långfristigt kapital bör
sparandet stimuleras på ett sådant sätt,
att balans uppnås. Vi har i olika sammanhang
genom motioner och uttalanden
givit uttryck åt denna mening. Vi
har emellertid ej fått gensvar från regeringspartiet,
och det är endast att konstatera
att skilda uppfattningar råder i
frågan. Vårt förslag är att sparandet
skall ökas genom stimulerande åtgärder
i betydligt större utsträckning än vad
som nu sker, så att genom ett ökat sparande
det blir möjligt att komma till
rätta med kapitalförsörjningsproblemen.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

I bankoutskottets utlåtande nr 17 yrkas
i reservation IV. 1 avslag på propositionen
i vad avser ränteregleringslagen
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Vi har inom folkpartiet ansett, att en
detaljreglering av räntestrukturen, såsom
ränteregleringslagen avser, skulle
medföra en allvarlig desorganisation av
kreditmarknaden och därmed nedsätta
dennas funktionsförmåga. Resultatet av
ett ingripande enligt lagen skulle med
andra ord inte bli den utveckling mot
normal balans på kreditmarknaden som
alltid måste eftersträvas. Vi har därför
motsatt oss denna lagstiftning. Herr
Ohlin har tidigare meddelat, att vi inom
folkpartiet inte kan stödja centerpartiets
reservation på denna punkt. Lagstiftningen
har aldrig tillämpats utan riksbanken
har även här kunnat göra överenskommelser
med kreditinstituten utan
att tillgripa tvångsåtgärder. Allt talar
för att riksbanken skall kunna lösa de
problem som kan komma att uppstå genom
förhandlingar med bankerna i räntefrågor.
I en fungerande fri kapitalmarknad,
vilket vi uppställt som mål,
bör prioriteringsarrangemang av det
slag som nu förekommer successivt avvecklas.
Förslaget till lag om räntereglering
och emmissionskontroll bör därför
avslås.

En återföring till affärsbankerna av
rätten att godkänna emissioner anser vi
befogad då en prövning därigenom kan
ske från andra utgångspunkter än tidigare,
vilket skulle medföra en nyttig
avvägning av avkastnings- och produktivitetshöjande
investeringar på olika
objekt.

Ingripanden och lagstiftningsåtgärder
som berör vårt penningväsende bör enligt
vår uppfattning i möjligaste mån
undvikas, enär sådana ingripanden kan
bli synnerligen skadliga för vårt ekonomiska
framåtskridande. Kapitaltillgångarna
bär i många avseenden visat
sig otillräckliga, men man råder ej bot
på detta genom regleringar utan det är

nödvändigt att hela vår ekonomiska
politik så inriktas, att balans mellan tillgång
och efterfrågan på kapital kommer
till stånd.

Finansministern sade här tidigare i
dag, att det i och för sig inte här var
fråga om nya och märkvärdiga ting. Det
kommer i väsentliga avseenden att förbli
som det har varit förut. Men jag vill
påminna om att placeringskvotlagen
och ränteregleringslagen i dess skärpta
utformning innebär ett betydande ingrepp
på vår kapitalmarknad. Det är
inte bagateller detta utan så allvarliga
saker att staten får fullt inflytande över
vårt penningväsende.

Den vid bankoutskottets utlåtande nr
20 fogade reservationen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till. Den berör
ett område som är synnerligen viktigt
för vårt ekonomiska framåtskridande.
Det är enligt min mening en nödvändighet,
att vi så snart möjligheter
ges liberaliserar vårt förhållande till
omvärlden genom ett frigörande av kapitalrörelserna.
Vår marknad som i
högsta grad är utåtriktad förutsätter att
de internationella kapitalrörelserna ges
full frihet. En sådan åtgärd kan inte
annat än gagna våra intressen i stort.
Valutaregleringen är ett hinder i våra
förbindelser med de marknader vår
industri bearbetar. Det skall gärna medges
att valutamyndigheterna är liberala
i sina bedömningar, men ett upphävande
av restriktionerna borde vara förenligt
med våra intressen.

Folkpartiets och socialdemokratiens
uppfattning i de frågor jag nu har berört
går starkt isär, och detta beror väl
på de vitt skilda uppfattningarna hos å
ena sidan företrädarna för ett statsreglerat
samhälle och å andra sidan hos
oss som tror på ett samhälle där individerna
och företagen erhåller största
möjliga frihet. Jag tror att vi genom att
låta kapital och penningväsende så fritt
som möjligt arbeta efter sina givna betingelser
i längden bäst gagnar vårt
lands framåtskridande.

Fredagen den 11 mai 1962 em.

Nr 19

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill anföra några
ord i anledning av reservationen IV. 2
vid bankoutskottets utlåtande nr 17.
Jag vill dock först säga något med anledning
av vad som har anförts i debatten.

Herr Hagnell sade att alla de föreslagna
åtgärderna syftar att obönhörligen
bekämpa inflationen, och det är
klart att de avser det. Vad man däremot
inte är övertygad om är att de får åsyftad
verkan, ty det finns andra krafter i
samhället som driver inflationen vidare
och som kanske i dag är mera verksamma
än tidigare. Man skulle vilja citera
uttrycket att orsaken till att man får
mindre för pengarna är att man vill göra
mindre för pengarna. Även om dessa
åtgärder avser att hålla penningvärdet
vid något så när stabil nivå, synes de
inte kunna räcka till.

Högern rekommenderade länge såsom
det enda botemedlet att man höll
en ganska hög ränta, men på den punkten
synes högern numera inte själv ha
samma tilltro till sitt gamla recept.

Enligt reservationen vid bankoutskottets
utlåtande nr 19 vill högern och folkpartiet
ha större frihet för kapitalrörelser
över gränserna. För min del kan
jag inte rekommendera sådana åtgärder.
Erfarenheten tyder väl på att det inte
är allmänheten och allmänhetens intresse
som är drivkraften bakom de stora
internationella kapitalrörelserna. Det
finns alltför många bevis för enskilda
dolda intressen. Jag vill instämma i vad
som herr Hagnell yttrade i det avseendet.
Det har en gång sagts, att det verkligt
världsomspännande storkapitalet
inte har något fädernesland. Vad som
kommit till synes i olika sammanhang
och även vad som kan spåras i denna
debatt tyder också på att många bedömer
saken på det sättet. De exempel vi
i dag känner från andra länder, särskilt
från kolonialländerna visar också, att
det inte alltid är så lyckligt att det främmande
kapitalet blir alltför stort i ett

Den ekonomiska politiken m. m.

land, ty detta kan hämna sig på lång
sikt.

I vår reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 17 skriver vi, att vi inte
kan vara med om att utvidga denna beredskapslagstiftning
till att omfatta även
inlåningsräntan med undantag av vissa
kritiska kortare tider. Vi anser heller
inte att man vid en emissionskontroll
bör favorisera de investeringar som
grundar sig på beslut av statsmakterna.
Det finns ju så många andra delar av
samhällslivet som vid kreditgivningen
också måste anses som mycket angelägna.

Herr Hagnell sade att denna reservation
ser bra ut, därför att det i dess förslag
kan ligga något som är till förmån
för småspararna, men i vissa situationer,
sade han, kan bankinstituten komma
att slåss om inlåningen och genom
att konkurrera om inlåningen skapar de
en viss press uppåt på utlåningsräntan.
Han gav exempel på att banker har dotterbolag
och genom dessa kan företa
lånetransaktioner på sådant sätt, att
man får ut en högre ränta. Men skulle
det bara vara sådana risker som lägger
hinder i vägen skulle det väl finnas möjligheter
att på något sätt reglera olägenheterna.
Vi tror att om man har
grepp om utlåningsräntan bör det finnas
möjligheter att med den som påtryckningsmedel
hålla även inlåningsräntan
vid ungefär önskvärd nivå. Det
är väl också troligt, att om det inte finns
någon bestämmelse om inlåningsräntan
så tvingas bankerna i konkurrens med
varandra att pressa sina marginaler i
största möjliga utsträckning.

Jag finner det önskvärt att man håller
ränteläget under observation och att
räntebevakningen i fortsättningen kommer
att bli ett av de viktigaste momenten
i den ekonomiska politiken.

Vi anser alltså inte att en lag om maximering
av inlåningsräntan är nödvändig,
då vi tror att det räcker med de
återhållande moment som vi har angivit
i vår reservation.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Vaksamheten i framtiden mot alltför
höga utlåningsräntor kommer väl i synnerhet
att skydda de mindre, ekonomiska
företagsenheterna. Under den tid
då vi har haft en ideligen stigande ränta
har det ju visat sig att just de mindre,
ekonomiska enheterna har kommit i
kläm.

Herr talman! Med dessa få ord skall
jag be att få yrka bifall till reservationen
IV. 2 av herr Nils Theodor Larsson
och undertecknad vid bankoutskottets
utlåtande nr 17.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I en ekonomisk debatt
som denna är det på sin plats att erinra
om att samhällsekonomisk balans uppnås
genom framför allt en intim samverkan
mellan penning- och finanspolitik.
Det är helt naturligt att man därvid
inte kan utelämna statens utgiftspolitik
och inte heller den centrala löneuppgörelse
som träffats på arbetsmarknaden.
Dessa faktorer påverkar givetvis
statens penning- och finanspolitik. I
detta sammanhang får vi givetvis inte
glömma bort den diskontosänkning med
en halv procent som skedde för en tid
sedan. Denna räntesänkning betyder
minskade omkostnader, lika väl som en
lönehöjning betyder ökade omkostnader.
Det är givet att man frågar sig, om
det inte hade varit möjligt för riksbanken
att i stället för att sänka diskontot
med en halv procent sänka det
med en procent. En halv procent är inte
mycket, men det kan dock betyda en
ganska stor lättnad för den hårt skuldtyngde.
Huruvida en sådan liten sänkning
har betydelse för investeringsintresset
kan diskuteras. På bostadssidan
är räntans effekt bortsubventionerad till
avsevärd del, och för företagen som investerar
betyder en sänkning med en
halv procent i investeringsögonblicket
mindre än frågan huruvida kapital står
till förfogande för planerad investering.

Denna räntesänkning bör väl ses som
ett utslag av att riksbanken befarar att

konjunkturerna är i dalande och som en
signal till att tiden nu är inne för oss
att se om vårt hus.

Utan att göra anspråk på att vara expert
i penning- och finanspolitik vill jag
dock framhålla att diskontot, för att en
verklig effekt skulle ha uppnåtts, borde
ha sänkts med en procent. Då tror jag
att effekten skulle ha blivit helt annorlunda.

Om man bortser ifrån investeringseffekten,
kan man inte förneka att en räntesänkning
var välkommen ur den synpunkten,
att särskilt de mindre och
medelstora företagen — i dessa inräknar
jag givetvis jordbrukarna -— har en
mycket tung skuldbörda att bära. Den
höga ränta, som vi trots räntesänkningen
har i dag, drabbar givetvis i första
hand de mindre och medelstora företagen,
de företag som icke är självfinansierande
i samma utsträckning som de
större. Att skuldbördan är stor för de
mindre och medelstora företagen behöver
inte betvivlas. Det skulle givetvis
vara värdefullt att kunna redovisa exempelvis
hur stora krediter som de
mindre och medelstora företagen har att
bära, men tyvärr finns icke någon sådan
statistik. Däremot finns uppgift om
att den sammanlagda kredit som givits
det svenska jordbruket för närvarande
uppgår till ca 4,6 miljarder kronor. En
räntesänkning på en halv procent betyder
därmed en sänkning av ränteutgifterna
med 23 miljoner kronor. Man
förstår av dessa siffror, att en förändring
av diskontot betyder åtskilliga miljoner
kronor. Vad sedan gäller hela den
svenska industrien — dock icke den
statliga eller kommunala men inräknat
såväl den större som den mindre privata
industrien samt jordbruket — kan sägas
att den sammanlagda krediten uppgår
till cirka 17,5 miljarder kronor, onekligen
en summa som inger respekt.

De svenska företagens samlade skuldsättning
kan enligt uppgifter från Svenska
bankföreningen beräknas per ultimo
1960 till cirka 15,5 miljarder hos kre -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

ditinstituten och cirka 2 miljarder, huvudsakligen
industriobligationer, hos
allmänheten. Från aktiestocken och den
inbördes kreditgivningen företagen
emellan har härvid bortsetts. Kreditsumman
torde under 1961 ha ökats med
cirka 1 miljard kronor.

Med hänsyn till svårigheterna att
överblicka alla former av kreditgivning,
med beaktande bl. a. av att bostadssektorn
ej omfattas av de lämnade siffrorna,
får dessa betraktas som ett minimimått
på företagens skuldsättning.
Jag har redovisat företagens skuldsättning
bara därför att man bättre kan
överblicka vad en diskontoförändring
skulle betyda för industri och näringsliv.

Det skulle naturligtvis vara av mycket
stort värde att få en allsidig belysning
av räntans roll i konjunkturpolitiken
kartlagd i sin helhet. För den enskilde
är det mycket lätt att räkna fram
vad en diskontoändring innebär, men
när det gäller att sätta problemet i ett
konjunkturpolitiskt sammanhang är det
vida värre.

Det skulle likaså vara av stort värde
att också få räntans roll som ett incitament
åt det personliga sparandet belyst.
Vidare skulle det vara värdefullt att få
en fullständig analys av hur räntan påverkar
konkurrensen om investeringskapitalet
samt kostnadsläget. I motionerna
I: 287 och II: 353 har hemställts
om en utredning syftande till att få klarlagt
räntans roll som ett konjunkturpolitiskt
medel samt dess betydelse för
sparandet.

Dessa motioner har bankoutskottet
icke funnit några skäl till att tillstyrka,
vilket beklagas därför att det ur samhällets
synpunkt skulle vara ytterst värdefullt
med en fullständig analys om
räntans roll i det moderna samhället.
Visserligen har stabiliseringsutredningen
något berört räntans roll i konjunkturpolitiken
men dock enligt mitt bedömande
icke i hela dess vidd.

I en ekonomisk debatt kan man icke

Den ekonomiska politiken m. m.

undgå att något beröra den centrala
löneuppgörelse som helt nyligen har
träffats. Man kan inte undgå att konstatera
att löneuppgörelsen fått ett gott
mottagande från båda parter, och då
tycker man att allt därmed är gott och
väl.

Om jag nu dristar mig att göra några
personliga reflexioner är det inte därför
att jag tycker att löneuppgörelsen
var bra för någondera av parterna utan
fastmer därför att jag tycker att den tyvärr
leder dithän, att den löneökning
som erhållits alltför fort naggas i kanten
av prishöjningar på praktiskt taget
alla områden. Löneökningarna beräknas
i år bli i medeltal cirka 9 procent. En
sådan höjning kan givetvis inte rymmas
inom ramen för produktionsstegringen.
Man måste alltså räkna med en
inflatorisk utveckling.

Företagen har sedan länge varit invecklade
i en ständig kapplöpning mellan
löneanspråk och behov av vinstmedel.
Då det har varit mycket svårt
att hålla undan i den kapplöpningen har
det uppstått en benägenhet att släppa
efter för lönekrav och att satsa på inflationen
i stället.

För löntagaren måste det vara en besvikelse
att konstatera att efter löneuppgörelse
hans lönetillägg nära nog
uppätes av ökade skatter och prisstegringar.

Det kan inte förnekas, att det antal
medborgare som förlorar på inflationen
är större än de som vinner på densamma.
De som över huvud taget förlorar
är främst de som spar i banker och
kreditinrättningar. Med få undantag
får alla de småsparare, som har sina besparingar
i banker, livförsäkringar o. d.,
se sitt kapital reducerat genom inflationen.

Det bör vara en angelägenhet av stor
vikt för de makthavande att på penning-
och finanspolitikens område söka
komma till rätta med inflationsfaran.
Det bör också vara angeläget för arbetsmarknadens
parter att vid förhand -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

lingsbordet träffa sådana uppgörelser,
att inte den av statsmakterna förda konjunkturpolitiken
äventyras.

Enligt gällande ordning i vårt land
bär varken regering eller riksdag möjligheter
att bestämma över lönesättningen;
det tillkommer givetvis arbetsmarknadens
parter att vid förhandlingsbordet
träffa uppgörelse om lönernas storlek.
Därmed är inte sagt att detta skulle
vara fel. Dock kan regeringen ge arbetsmarknadens
parter vissa rekommendationer,
och detta har förekommit vid
åtskilliga tillfällen. Det skulle vara värdefullt
att få klarlagt, hur mycket av
den senaste lönehöjningen som löntagaren
reellt sett får behålla sedan skatter
och prisförhöjning på varorna frånräknats.
Det kan hända att man då tog
sig en funderare över vad man egentligen
har förtjänat på den sista lönehöjningen.
Efter en dylik fundering kanske
man skulle vara mogen att överväga
andra möjligheter för att få del av produktionsstegringen.

Nog skulle det vara värdefullt, om
man på allvar tog upp spörsmålet om
hur man skulle få del av produktionsstegringen
utan att därmed medverka
till en inflationistisk utveckling.

Herr talman! Det sagda må vara nog.
Sammanfattningsvis vill jag dock framhålla
att en intim samverkan mellan
penning- och finanspolitiken bör föras.
En sådan politik bör främst taga sikte
på att med lämpliga medel söka bekämpa
en inflationistisk utveckling och därmed
skapa ett stabilt penningvärde. Jag
är medveten om svårigheterna, men därmed
är inte sagt att man inte måste sträva
efter att övervinna dessa.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i Önnarp fogade reservationen
till bankoutskottets utlåtande
nr 18.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är fyra olika utskottsutlåtanden,
som förts samman och

ligger till grund för denna diskussion.
I ett av dessa behandlas bl. a. vår motion
om räntesänkning. Min partikamrat
herr Henning Nilsson i Gävle har
redan motiverat yrkandet i denna motion
och argumenterat mot utskottets
förslag. Jag nöjer mig med att instämma
i vad han har yrkat.

Beträffande de andra tre utskottsutlåtandena
vill jag bara säga, att vi kommer
att stödja regeringens förslag utan
att därför tillmäta dessa förslag någon
omedelbar eller verkligt avgörande betydelse.
Jag ser i den föreslagna lagstiftningen
en beredskap som, när den
används, under vissa betingelser kan
spela en viss roll. Men i den mån lagstiftningen
riktar sig mot vissa kapitalintressen,
kommer den antagligen också
att betjäna andra kapitalintressen.

Just nu är det prisfrågan, som är den
inre politikens allra viktigaste fråga.
Efter andra världskriget tror jag inte att
det mer än en gång tidigare har hänt,
att prisstegringarna tenderat att bli så
omfattande som de tycks bli i år. Man
kan också säga, att det reella resultatet
av löneuppgörelserna knappast något år
tidigare blivit så bistert som i år. En av
kammarens ledamöter talade nyss om
9 procents löneförhöjning. Det är ett
mycket överraskande påstående, eftersom
den generella lönehöjningen för
industriarbetarna rör sig om 2,75 procent
och man räknar med att en löneglidning
högst skall kunna ge 3 procent.
Att sedan enstaka grupper har fått en
betydligt bättre uppgörelse ändrar inte
huvudintrycket, att årets avtalsuppgörelse
tillhör de sämsta efter andra
världskrigets slut. När jag säger de
sämsta, tänker jag framför allt på det
förhållandet, att man redan i utgångsläget
var klar över att man måste räkna
med 4 å 4,5 procents ökning av levnadskostnaderna
—■ en ökning som man kan
räkna med blir inte obetydligt högre
före avtalstidens slut. Det betyder alltså
att flertalet av dessa grupper kommer
att få en standardsänkning i år, som de

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

kommer att ha mycket svårt att finna
några som helst övertygande skäl för.

Den prisstegring som nu försiggår uttrycker
en tendens som präglat ekonomien
under hela efterkrigstiden. Det
räcker med att nämna att under 1950-talet steg levnadskostnaderna med 60
procent. Därför måste man betrakta det
som nu sker som en fortsättning. Man
kan väl inte anklaga regeringen för allt.
Det är inte så lätt att styra ekonomien
i ett samhälle, där monopolen nått en
sådan utvecklingsnivå. Men det är uppenbart
att det finns områden, där statliga
åtgärder verkar provocerande.
Bland dessa nämner jag övergången
från lågräntc- till högräntepolitik; jag
nämner övergången till indirekt beskattning,
som omedelbart kunde avläsas
i ökade levnadskostnader. Hit hör
naturligtvis också de militära rustningarna,
där hundratusen man enbart i
industrien är direkt engagerade och
som naturligtvis måste desorganisera
ekonomien och underminera penningvärdet.

Nu har lönerna i huvudsak låsts fast
för en tvåårsperiod, och det vore därför
rimligt att vidta åtgärder för att hejda
en fortgående prisstegring. Jag vet att
det är svårt att göra någonting åt de
prisstegringar som ägt rum och som
man kallar för konsekvensprisstegringar
av vissa uppgörelser. Men när nu
dessa prisstegringar har genomförts —-en del är säkert inte alls föranledda av
de löneförbättringar som skett — skulle
det vara anledning att använda de resurser
som finns för att införa ett prisstopp
under denna tid för att förhindra
en standardsänkning som eljest är helt
ofrånkomlig. Det är också uppenbart
att sänkning av räntan skulle kunna få
effektiva verkningar.

Såvitt jag kan se, skulle alltså i nuvarande
situation ett prisstopp under
det nu rådande lönestoppet, en press på
oskäliga monopolvinster, ytterligare
räntesänkning, fler och billigare bostäder,
demokratisering av skattepolitiken,

Den ekonomiska politiken m. m.

beredskap mot kapitalimport och mot
svensk kapitalexport samt ökad statlig
aktivitet på produktionsfronten kunna
vara de åtgärder, som skulle möjliggöra
att tillvarata de nuvarande möjligheterna.

Men, herr talman, det är särskilt de
motioner som föranlett ett av utskottsutlåtandena
som jag skulle vilja göra
några kommentarer till. Det är högerns
och folkpartiets motioner om den ekonomiska
politiken. De har framlagt ett
politiskt program, som de också kallar
ekonomiskt och som naturligtvis också
är ekonomiskt i den mån, att det illustrerar
det nära sambandet mellan politik
och ekonomi. Folkpartiet säger att
»de nationella gränserna hindrar en
snabb ekonomisk utveckling». Högern
säger för sin del att dess syfte är att vi
skall »växa in» i den s. k. europeiska
gemenskapen. Det kan vara anledning
att här erinra om ett par uttalanden som
gjordes av högerledaren herr Heckscher
under förra årets utrikesdebatt, då han
försökte att ideologiskt motivera den
linje, som han sedan har försökt verka
för och som innebär Sveriges inordnande
i EEC-blocket. Under denna utrikesdebatt
anförde han mot regeringen, att
den omhuldade tanken på landets suveränitet
»är bevis på den i ordets bokstavliga
mening djupt konservativa för
att icke säga reaktionära karaktären hos
nutidens socialdemokratiska idealbildning».

På denna ideologiska grundval har
folkpartiet och högern nu utvecklat linjen
för den ekonomiska politik, som
skall föras och som i dag föreligger till
behandling. Bland de motiv som där
anförs nämns, att Sverige riskerar att
göra ekonomiska förluster, om det inte
kan inordnas i EEC-blocket. Det har
som bekant gjorts försök av vetenskapare,
som står högern nära, att beräkna
hur stora eventuella förluster skulle bli,
och de har räknat fram en siffra på 400
miljoner kronor. Det är naturligtvis inte
litet pengar, men om man ser det i

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

stort, är det ändå inte 2 procent av den
svenska nationalinkomsten. Är nu den
nationella friheten inte värd 2 procent
— om nu det påståendet skulle vara
sant, att det skulle bli sådana förluster
genom att Sverige inte inordnas i EEC?
Jag tror inte det är så många utanför
högerns och folkpartiets ledning, som
skulle vara beredda att prisge den nationella
oavhängigheten för denna förmenta
och framräknade risk.

Man säger vidare i motiveringen, att
en sådan stormarknad som man siktar
till skulle göra högkonjunkturen varaktigare
och fördelaktigare. De erfarenheter
som finns tyder emellertid inte
alls på att det förhåller sig på det sättet.
Det är tillräckligt att erinra om att
USA haft de flesta kriserna efter det
andra världskriget, och det är ju en
sådan stormarknad som man talar om.

Det sägs också, att EEC skulle innebära
ökade möjligheter till rationalisering
och att det skulle motverka de lokala
intressenas tryck på den ekonomiska
politiken. Varje dag rationaliseras
ett tiotal jordbrukare bort här i
landet och åtminstone två småhandlare
tvingas varje dag att slå igen sina butiker
på grund av den rationaliseringsprocess
som för närvarande pågår. Är
det inte så, att den rationalisering som
det här talas om i högerns program
skulle innebära, att det svenska jordbruket
skulle rationaliseras över till
sydligare länder och att all den mindre
produktionen skulle rationaliseras över
i monopolens händer?

Det talas också i motiveringarna om
att man eftersträvar en »konkurrensekonomi»
och en »liberalisering» av den
ekonomiska politiken. Den enkla sanningen
är, att det finns ungefär 200
världsmonopol. De kontrollerar och
dirigerar en tredjedel av ekonomien i
den kapitalistiska delen av världen. Deras
makt växer oavbrutet, och många
regeringar är helt i dessa monopols
händer. De regeringar som försöker
streta emot tvingas att föra en mycket

ojämn kamp mot dessa monopol, vilka
ständigt växer och vilkas växande för
närvarande är någonting av en ekonomisk
lag. Är det någonting annat än
fraser när man talar om att man genom
Sveriges anslutning till en sådan stormarknad,
en sådan superstat, skulle
kunna befordra en sund konkurrens?
Är inte sanningen i stället den rakt motsatta? I

folkpartiets motion användes argumentet
att anslutningen till och skapandet
av denna stormarknad skulle möjliggöra
ett ökat stöd åt de s. k. utvecklingsländerna.

Hittills har det varit på det sättet, att
dessa utvecklingsländer fått betala 2,5
dollar för varje dollar de har erhållit i
hjälp i olika former. Man kan nu beräkna
att de varje år tillsammans betalar
ungefär 100 miljarder kronor i form
av räntor och andra profiter till de
gamla kolonialmakterna. Nu säger folkpartiet
i sin motion, att de s. k. stödjande
länderna under de senaste fyra
åren har betalat in sammanlagt 27,2
miljarder kronor. Ja, men under dessa
fyra år har å andra sidan dessa underutvecklade
länder fått betala 400 miljarder
kronor till just samma kolonialmakter
som ståtar såsom hjälpare till
dem! De får i verkligheten betala ungefär
femton gånger så mycket som de
erhåller i stöd från dessa länder. Det
hetyder att de för varje tia som de får
måste betala 146 kronor. Så står det till
med detta prisade stöd åt de s. k. utvecklingsländerna.

Det talas också om att det är nödvändigt
att vara »solidarisk med Europa».
T. o. m. statsministern har fallit för
denna jargong om Europa, men den
enkla sanningen är att det handlar om
att bygga upp en superstat, som omfattar
två femtedelar av Europa, mot det
övriga Europa. Det är väl alldeles klart,
att principerna för EEC innebär att det
skulle skapas en diskriminerande tullmur
mot alla som skulle komma att stå
utanför detta block. I verkligheten skul -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

le valet för detta s. k. Europa vara ett
val för en tiondel av jordens befolkning
på bekostnad av handeln och förbindelserna
med de övriga nio tiondelarna.

Hela denna terminologi —• »vi är för
Europa» o. s. v. — är ju ingenting annat
än en direkt översättning av den gamla
nazistiska terminologin; vare sig herr
Heckscher eller andra har uppfunnit
några nya argument. De argument som
man i dag anför till förmån för EEC är
samma argument som nazismen använde
för sitt planerade Neuropa under det
andra världskrigets tid. Även i denna
argumentation lyser igenom åsikten att
man hoppas kunna åstadkomma särskilda
fördelar inom ett sådant tänkt
block — men endast på andra folks bekostnad,
genom en diskriminering av
andra folk.

Om jag sedan skall beröra den ekonomiska
politik, som rekommenderas av
de båda partierna för att liksom bereda
vägen för Sveriges inlemmande i EEC,
vill jag inte påstå att kraven är nya.
Det är de inte. Men de är ändå avslöjande,
och de är en tydligare markering
av de krav som man tidigare har framfört.
Folkpartiet vill sålunda att man
skall skapa möjlighet för s. k. kapitalimport,
d. v. s. för att sälja ut de svenska
näringarna till kapitalstarka utländska
köpare. Det vill vidare att man skall
jämna vägen för svensk kapitalexport.
Det vill ha sänkta bolagsskatter — detta
har man argumenterat för också i dag
från både höger- och folkpartihåll. Det
begär en restitution av exportörernas
indirekta skatter. Det vill ha bromsad
lönepolitik, rörligare arbetskraft och
dyrare bostäder. Man kan inte säga någonting
annat om detta folkpartiprogram
än att det är ett fult, ett reaktionärt,
ett folkfientligt för att inte säga
ett landsförrädiskt program.

Högern vill i huvudsak detsamma
men lägger större vikt vid en s. k. rörligare
arbetsmarknadspolitik, på att tygla
de s. k. lokala intressena, att få bort
alla regleringar och genomföra en följ -

Den ekonomiska politiken m. m.

sam penningpolitik — vad nu detta
kan innebära. Den vill ha mer exportkredit
och skattelättnader för bolagen.
Och den vill att finanspolitik, skattepolitik
m. m. skall anpassas till EEC. Detta
kallas i motionerna för anpassning
till de ekonomiska förutsättningar som
medlemskap i EEC innebär.

Jag kan fullt och helt instämma i
statsministerns ord, när han i dag karakteriserade
EEC som en klart politisk
organisation. Jag vill även understryka
vad LO och Kooperativa förbundet i
den skrift, som tidigare i dag har omnämnts,
konstaterat om innebörden av
EEC. Där fastslår man som bekant att
politiken är det väsentliga i EEC, och
politiken är liktydig med Atlantpakten.
Där konstateras också att en anslutning
i den ena eller andra formen skulle
kompromettera neutraliteten. Man utgår
från att en associering inte blir billigare
för Sverige än direkt medlemskap.
Där konstateras att en anslutning är ett
monopolföretagens intresse och att den
skulle hindra en självständig svensk
konjunkturpolitik. Den skulle innebära
en utlämning av industriella råvaror
till Västtyskland, försämra utvecklingsländernas
läge, centralisera lönepolitiken
och lämna ekonomisk politik, socialpolitik,
handelspolitik och jordbrukspolitik
i EEC:s händer. En sådan karakteristik
är förkrossande för hela argumentationen
för EEC. Jag kan inte tänka
mig annat än att det inte kommer
att lyckas för de krafter som vill göra
slut på den nationella självständigheten.

Låt mig till sist ta upp detta ännu eu
gång: Är verkligen den nationella suveränitetens
tid slut? Är det sant, vad herr
Heckscher sade i utrikesdebatten förra
året? Jag skall citera ett par avsnitt:
»Uttrycket nationell suveränitet borde
---hänvisas till ett folkrättsligt museum.
---Det nationella suveräni tetskravet

är inte tillämpligt under moderna
förhållanden.» Han argumenterade
också som bekant för att det nationella
suveränitetskravet var något

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

som hörde medeltiden till. Förhåller det
sig verkligen så? Efter andra världskriget
har ett 50-tal nya stater uppstått av
tidigare kolonialt undertryckta folk,
som tillkämpat sig den nationella friheten
— ofta med vapen i hand ■— och
som nu bygger upp en egen nationell
hushållning. Dessa nationella revolutioner
är en mycket viktig punkt och för
ögonblicket den kanske mest observerade
delen i det tjugonde seklets revolution,
som började redan för 44 år sedan.
Inför dessa nationella revolutioner,
som nu skakar hela världen och
som kommer att fortsätta, försöker imperialisterna
förena alla krafter för att
rädda vad som är möjligt att rädda åt
den kapitalistiska hushållningen.

Medan alltså nya folk slår sig fria
försöker man nu förslava de gamla folken.
Hitler lyckades på sin tid att förslava
praktiskt taget alla europeiska
folk. Han hade lysande framgångar i
början. Men dessa framgångar ledde till
ett katastrofalt nederlag för hela den
politik som han verkade för och som i
de ekonomiska och militaristiska delarna,
utan någon jämförelse i övrigt, hade
samma syften som när det gäller
EEC.

Jag tror därför att i ett ekonomiskt
program i dag spelar inte minst frågan
om försvaret av den nationella självständigheten
en mycket viktig roll. Försöken
att uppvigla opinionen till att
acceptera att Sverige skall avstå från
den nationella självständigheten till förmån
för EEC, är en verksamhet som
alla goda krafter borde samverka för att
omintetgöra.

Herr talman! Jag har redan sagt att
vi vad beträffar de yrkanden som har
ställts i de andra utskottsutlåtandena
kommer att rösta för regeringens förslag.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
det här i förmiddags blossade upp en
debatt om den svenska förhandlingspo -

sitionen i EEC-frågan. lag kan försäkra
kammarens ledamöter att jag inte
avser att dra i gång den debatten på
nytt, särskilt som jag tyckte att debatten
i den form den fick hade mycket
litet samband med de frågor vi nu diskuterar.

Nej, jag har begärt ordet för att ge
uttryck åt en personlig reaktion mot
partiledarnas sätt att sköta den utåtriktade
debatten i dessa frågor rörande
EEC. Låt mig, herr talman, säga att
jag är överraskad över att man gång
efter annan vid debatter i dessa frågor
understryker intrycket att man är oenig
och söker demonstrera oenighet om den
svenska förhandlingspositionen. Tror
herrarna verkligen att man bygger upp
en gynnsam atmosfär för Sveriges position,
när förhandlingarna en gång startar,
genom att uppträda på det sättet?
Jag säger detta då mycket mer som vi
under de senaste åren har haft en rad
meningsutbyten mellan partiledarna i
dessa frågor med ungefär samma tendens,
meningsutbyten som jag för min
del i utrikesdebatten tillåtit mig beteckna
som något av de mera trista inslagen
i svensk politisk debatt under senare
år. Jag har reagerat mot att man
står i denna talarstol och inför öppen
ridå avkräver varandra besked om hur
långt det ena eller andra riksdagspartiet
är berett att gå i eftergifter mot
EEC-unionen och frågar varandra hur
långt man vill gå i eftergift vad beträffar
för Sveriges del känsliga punkter
för att nå ett så fullständigt samarbete
som möjligt. Tyvärr begagnar man även
dessa tillfällen till att tala om att när vi
står inför förhandlingsstarten, så är vi
inte politiskt eniga om vår förhandlingsposition,
om våra utspel i detta
sammanhang.

Jag måste fråga mig om det kan vara
vettigt att föra debatten på detta sätt i
ett för vårt land så känsligt spörsmål,
eu så viktig framtidsfråga som denna.
Såvitt jag förstår kan den debatten bara
leda till att man ger våra förhandlings -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

partners det intrycket att vi i Sverige
är så politiskt oeniga, att man nog skall
kunna pressa svenskarna på de känsliga
punkterna, när den dagen nalkas, då
man kommer till de kritiska skedena i
associationsförhandlingarna. Jag tycker
dessutom att debatten har varit trist
och onödig därför att samtliga stora
riksdagspartier ju har varit eniga om
att vi skall gå så långt som möjligt i
samarbete i den mån det är förenligt
med vitala svenska intressen.

Vi kan i dag notera en kärvare inställning
mot de neutrala från de stora
staterna. Vi har till och med de senaste
dagarna bevittnat, hurusom England,
trots att detta land är fullt berett att
acceptera EEC:s politiska målsättning
och trots att England är en av de stora
och ledande länderna i Nato-pakten,
har mött en i viss mån överraskande
kärvhet i sitt förhandlingsläge genemot
EEC.

EEC:s politiska målsättning är dessutom
i dag klarare uttryckt än den varit
någonsin tidigare. Jag tycker att det
borde stämma våra svenska politiker till
en viss försiktighet och eftertanke i
sina uttalanden. Jag kan inte förstå vad
man efterlyser eller vad man tvistar
om. Rån man exempelvis begära att
regeringen skall stå här och inför Sveriges
riksdag Öppet säga att vi är beredda
att acceptera den fria etableringsrätten
och de fria kapitalrörelserna och
andra för vårt land känsliga punkter i
Romavtalet? Jag kan inte fatta att man
kan vilja efterlysa preciserade besked
på dessa punkter. Det är väl politiskt
ABC att man inte lägger korten på bordet
innan man går till en förhandling.

Vi vet att det ute i världen finns en
väl utvecklad politisk diplomati som
mycket noga avläser nyanserna i det
svenska meningsutbytet kring dessa frågor.
»Vi är oeniga, vi kan inte komma
överens», säger man i dag. Speciellt
folkpartiledaren herr Ohlin framhöll
detta. Det finns väl ändå en väsentlig
faktor som man får ta hänsyn till när

Den ekonomiska politiken m. m.

man talar om vår oenighet eller eventuella
enighet, och det är att vi i dag
ingenting vet om de krav som kommer
att ställas på oss inför associationsförhandlingarna.
Först när den dag kommer,
då vi vet vilka krav som möter
oss, klarnar läget, och då har vi underlag
för alt avgöra, om samtliga stora
partier kan stå eniga kring det associationsavtal
som vi eftersträvar.

Varför, herr talman, skall man då
inte kunna föra en öppen debatt kring
dessa frågor? Enligt min mening var det
naturligt att vi förde en öppen diskussion
när det för Sverige gällde att välja
formen för anslutning till EEC, men när
den ståndpunkten väl är tagen är det
fel att inför öppen ridå efterlysa besked
på konkreta punkter och samtidigt tala
om att vi inför förhandlingsutspelet inte
är eniga här i landet. Dessa ting får
herrarna diskutera bakom stängda dörrar
i utrikesnämnden. Vi har vidare
Malmforskommittén som arbetar på sitt
område. Jag har ett par gångar här i
kammen sagt att man borde ha kompletterat
denna kommitté med parlamentariker.
Jag tror att vi i så fall skulle
ha kunnat undvika en hel del av
de stridigheter som inte har varit särdeles
befruktande.

Jag kan ge herr Ohlin rätt på en väsentlig
punkt, och det är när han nämner
att det finns ett intimt samband
mellan den interna svenska ekonomiska
politiken och riktlinjerna för EECstaternas
konjunkturpolitik och ekonomiska
politik. Därutöver lade nog herr
Ohlin enligt min mening alltför stor vikt
på att få tala om att vi är oeniga om
vår förhandlingsståndpunkt.

Herr talman! Det skulle ha kunnat
vara åtskilligt att tillägga, men detta är
ingen utrikesdebatt om EEC-frågan,
även om den har varit en egendomlig
blandning av ekonomisk debatt och utrikesdebatt.
Jag har velat göra dessa reflexioner
för att betona att det enligt
min mening är hög tid att vi sluter leden
och visar en obruten front utåt inom

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

den närmaste framtiden inför den säkerligen
mycket kärva förhandlingsomgång
som stundar i EEC-frågan.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Sala (s), Börjesson i Glömminge
(ep), Jansson i Benestad (ep),
Gomér (ep), Johansson i Dockered (ep),
Spångberg (s), Björkånge (ep) och
Svensson i Vä (ep).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Ursprungligen begärde
jag ordet för en alldeles speciell sak
som inte tar många ögonblick i anspråk.
När jag har sett det stenografiska
referatet av min första replik
i dag har jag funnit att jag i den använt
ett uttryckssätt som kan ge anledning
till missförstånd. Det gäller
frågan om arbetsmarknadens förhandlingar.
Vad jag avsåg att säga var att
det ibland kunde vara lämpligt att staten
tog förhandlingarna med sina anställda
oberoende av den enskilda arbetsmarknadens
förhandlingar. Det
kunde i vissa lägen ha en lugnande
verkan på löneförhandlingarna över
huvud. Och i verkligheten är det inte
mycken glädje med löneökningar som
omedelbart äts upp av marginalskatt
och prisökningar.

Sedan jag begärt ordet, herr talman,
har emellertid herr Antonsson här hållit
ett anförande, i vilket några andra
kammarledamöter har instämt. Jag tror
att detta anförande faktiskt kräver några
ord till svar.

I varje fall har inte jag någonsin avkrävt
regeringen offentliga besked om
hur långt den är villig att gå i medgivanden
av ena eller andra slaget. Däremot
har jag tillåtit mig att säga —
och det tycker jag är ganska rimligt
att man gör i ett demokratiskt land —
att det på vissa punkter enligt min uppfattning
icke finns någon anledning
att resa några krav på avvikelser från
Romfördragets bestämmelser. Om man
har den uppfattningen är det väl gans -

ka naturligt att man också framför den
offentligt.

När det gäller vår förhandlingsposition
är åtminstone min uppfattning att
vad som har skadat den i allra högsta
grad är de negativa uttalanden som
kommit fram på olika håll ända sedan
diskussionen i somras till och med den
debatt som ägt rum här i kammaren
i dag. När negativa uttalanden av den
typen förekommer offentligt vid olika
tillfällen, är det ganska självklart att
de som hyser en mera positiv uppfattning
också måste ge uttryck åt denna.
Eljest uppstår den missuppfattningen
att vi i Sverige över huvud taget skulle
vara negativt inställda till vissa sidor
av det europeiska ekonomiska samarbetet.
Om man —• som herr Antonsson
säger — menar att vi skall vara med
i detta samarbete så långt det är förenligt
med vitala svenska intressen,
tror jag inte att meningsskiljaktigheten
är så stor, men vi måste i så fall på
något sätt få ha en diskussion om vad
som är, respektive inte är, vitala svenska
intressen.

Det är otänkbart att döda varje diskussion
inom landet angående en fråga
som är av så grundläggande betydelse
för oss som vår ställning till den
europeiska marknaden. Det är bl. a.
ingen tillfällighet att denna fråga har
kommit upp i dagens debatt, då ju den
svenska ekonomiska politiken i så hög
grad är beroende av vårt förhållande
till den europeiska marknaden, dit två
tredjedelar av vår export går.

Det tillhör politiskt ABC, säger herr
Antonsson, att inte i förväg lägga korten
på bordet och tala om vad man
åsyftar. Man bör inte gå till väga på
det sättet bl. a. av det skälet att man
inte vet vilka krav som kommer att
ställas. Men då är det, herr talman,
också mycket viktigt att man inte i förväg
avvisar sådant som det vid en
kommande förhandling kan finnas anledning
att bedöma ur mera positiva
synpunkter. Jag vill också erinra om

Nr 19

Fredagen den

att den som i dag först tog upp frågan
om villkoren för vårt inträde i den gemensamma
marknaden inte var herr
Ohlin eller jag, utan herr Hagnell, som
gick in på frågan om de fria kapitalrörelserna
och deras betydelse i sammanhanget.
Där låg roten och upphovet
till den diskussion som herr Antonsson
sedan så bestämt avböjt.

Till slut vill jag säga några ord med
anledning av att herr Antonsson framhöll
att diskussionen i stället borde föras
inom slutna dörrar i utrikesnämnden.
För det första bör nog inte grundläggande
frågor som dessa behandlas
uteslutande inom slutna dörrar. För det
andra är inte utrikesnämndens dörrar,
enligt vad vi erfarit, särskilt väl slutna,
utan det kommer tvärtom från utrikesnämnden
ut uppgifter — ofta felaktiga
och missvisande — om hur diskussionen
där har förlupit. Då befinner
man sig, om man deltagit i diskussionen,
i den mycket svåra ställningen
att man på grund av den tystnadsplikt,
som man själv måste respektera även
om andra inte gör det, inte kan rätta
de felaktiga uppgifterna om vad som
förekommit i nämnden. I en sådan situation
finns det tyvärr inte någon annan
väg att gå än att föra över det hela
till en rent offentlig diskussion.

Nu tror jag inte att en sådan offentlig
diskussion i det här fallet gör någon
större skada. Med den erfarenhet
jag har av diskussioner på det internationella
planet i detta sammanhang vill
jag säga att vad som har gjort vårt land
skada ur förhandlingssynpunkt inte är
den omständigheten att det föres en
offentlig debatt av samma typ som har
förts i varje land, som gått in i EEC,
och i alla länder som nu överväger ett
inträde — utan snarare det förhållandet
att denna diskussion delvis har haft
en så osaklig karaktär när det gäller
yttranden från deras sida, som velat
lägga stenar i vägen för vårt deltagande
i det europeiska samarbetet.

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord; vad som anförts
i sakfrågan må räcka.

Herr Heckscher sade i sitt anförande
på eftermiddagen att det vore naturligt
att frågan om EEC-marknaden
kommer upp i en debatt som denna,
och han upprepade detta i sitt senaste
anförande. Samtidigt uppvisade herr
Heckscher i sitt anförande på förmiddagen
ett förvånat ansikte och framhöll
att han inte hade räknat med att
denna fråga skulle tas upp i debatten,
varför han inte hade förberett något
anförande beträffande den saken.

Nu undrar jag: Om professorn ansåg
att frågan om EEC-marknaden helt
naturligt borde komma upp i denna
diskussion, varför hade han då inte
förberett något anförande därom? Eller
berodde hans uttalande om det naturliga
i att frågan kom upp bara på
det förhållandet att han fann det lämpligt
att delta i debatten sedan herr Ohlin
och andra berört frågan om EEC?

Det förefaller inte finnas någon logik
i herr Heckschers uppfattning om
vad som i detta sammanhang bör diskuteras
eller icke.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Herr Heckscher kommenterade
på ett ganska stillsamt sätt
mitt anförande och jag skall inte i slutskedet
försöka skärpa debatten. Men
jag vill fråga: Tror herr Heckscher att
det gagnar svenska intressen att basunera
ut att svenskarna är politiskt oeniga
om sitt förhandlingsutspel redan när
man sätter sig vid bordet för att förhandla
med EEC? Det är mot detta som
jag har reagerat, eftersom jag anser
att det utgör en felaktig uppläggning.

Om jag inte missuppfattade herr
Heckscher antydde han att jag skulle
vilja dämpa den offentliga debatten
beträffande vår anslutning till den eu19 -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ropeiska marknaden. Herr Heckscher
vet mycket väl att jag personligen har
på ett mycket tidigt stadium intresserat
mig för dessa frågor och redan när
vi diskuterade EFTA-problemen tagit
upp en offentlig debatt, bl. a. från denna
talarstol. Men vad jag ville säga
med mitt tidigare inlägg var att när vi
har valt linje •—■ valt anslutningsform
— bör man inte ur rent taktisk synpunkt
stå här och demonstrera en politisk
oenighet och framför allt inte innan
förhandlingarna inletts avkräva
regeringen preciserade besked på de
punkter i Romavtalet som för vår del
är känsliga.

Den närmaste anledningen till att jag
nu begärde ordet var emellertid ett uttalande
av herr Ohlin, som i sitt huvudanförande
sade att Harpsundskonferensen
hade avslöjat djupgående meningsskiljaktigheter
mellan regeringen
och oppositionen inför associationsförhandlingarna.
Jag tror att sådana uttalanden
bra litet gagnar vår sak.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Antonsson frågar
om jag tror att det gagnar våra förhandlingar,
att det blir känt att det
råder oenighet om utspelet. Det är en
fråga som inte kan hesvaras abstrakt.
Det beror på hur utspelet är. Om det
är i allt väsentligt rimligt och riktigt,
då är det självfallet ingenting att vara
oense om och inte heller något att
skylta med oenighet om. Om utspelet
däremot är olyckligt i vissa hänseenden
och det inte går att få till stånd
någon ändring i dessa hänseenden, då
är intet vunnet med att man döljer de
meningsskiljaktigheter som föreligger.
Jag tror inte utspelet är bundet ännu.
Under sådana förhållanden måste diskussionen
fortsätta. Det är emellertid
under alla omständigheter givet att anhängare
av en politisk riktning aldrig
kan ställas i den situationen att de
tvingas ta ansvaret för en politik, som

de anser vara oriktig och som de från
början motsatt sig.

I den mån man här eftersträvar enighet
om den svenska politiken i marknadsfrågorna
— och jag är för min
del, vilket jag många gånger deklarerat,
mycket angelägen att enighet skall
uppnås därvidlag — så får det inte ta
den formen att den ena parten bestämmer
hur det skall bli och därefter
begär att den andra parten skall vara
tyst. Nej, det måste ske under ömsesidiga
eftergifter, så att enigheten blir
ett uttryck för den minsta gemensamma
nämnaren för vad man på ömse sidor
verkligen tycker.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Antonssons
anförande här i dag tillhör de
ur allmän demokratisk synpunkt mest
betänkliga anföranden som har hållits
på mycket länge. Särskilt betänkligt är
det, därför att vi ju känner herr Antonsson
som en man med stor erfarenhet
och god vilja. Vad är det egentligen
han säger? Jo, han vänder sig emot
att jag har omtalat, att djupgående meningsskiljaktigheter
kom fram vid
Harpsundskonferensen. Herr Antonsson
menar tydligen — han har inte sagt
något annat — att de fullständigt oriktiga
framställningar som förekommit
rörande den där konferensen skulle
vara oemotsagda.

Alltså skulle Sveriges folk vilseledas
om hur det är med opinionsbildningen
i svensk demokrati. När jag — efter att
länge ha hoppats på att ett tillrättaläggande
så småningom skulle komma av
sig självt, så att det svenska folket
skulle få veta hur det ligger till med
opinionen i partierna och att det skulle
bli ett slut på dessa taktiska manövrer
om en enighet som inte existerar
— till sist gör ett tillrättaläggande,
då säger herr Antonsson, att det
är ytterst betänkligt att så sker. Det
skulle skada vår förhandlingsposition!

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19

Partierna skall alltså ge ett felaktigt
intryck av att vara fullständigt eniga
av hänsyn till vår förhandlingsposition.
Men, herr Antonsson, motsvarande
krav framföres såvitt jag vet inte
i något annat land. Vi har inte så stor
erfarenhet av utrikespolitiska förhandlingar
i Sverige som på många andra
håll. I t. ex. England och Förenta staterna
föres en livlig debatt. De frågor
som president Kennedy utsattes för är
sådana att han tvingas att avge ganska
tydliga förklaringar om regeringens
ståndpunkt. Det kan t. ex. gälla en så
känslig sak som Berlinfrågan. .lag behöver
väl inte närmare gå in på den
ständigt återkommande och mycket
uppriktiga debatt som föres i England?
Herr Antonsson har säkerligen också
läst om den debatt som föres i Norge.
Men i Sverige skall tydligen hela saken
tystas ned. Det får inte komma fram
till Sveriges folk att det råder delade
meningar. Jag kan tala om för herr Antonsson,
att de kretsar som kanske har
det största inflytandet på dessa förhandlingar
håller sig så väl informerade,
att det är lönlöst att tro att den
debatt vi för här i kammaren avslöjar
några hemligheter. Men det är Sveriges
folk som enligt herr Antonsson
inte skall få den utrikespolitiska upplysning
som väl borde vara självklar i
ett demokratiskt land.

Herr Antonsson säger att vi har valt
vår väg. Såvitt jag vet har varken regeringen
eller någon annan instans valt
sin väg. Det är klart att Sverige skall
ansöka om associering, men det är
mycket i själva förhandlingspositionen,
som man från regeringshåll har förklarat
sig t. v. ingalunda vilja ta någon
bestämd ställning till.

Herr Antonsson säger att jag avkrävde
regeringen offentliga detaljerade
besked på sådana punkter, men jag
hänvisar herr Antonsson till det tryckta
protokoll vi så småningom får, av
vilket klart framgår att jag inte gjorde
det. Jag förklarade endast, att om

Den ekonomiska politiken m. m.

regeringen ville verka för enighet, så
vore det rimligt att begära att oppositionen
under hand finge informationer
av regeringen om en hel del saker, som
döljer sig bakom de mera allmänna formuleringar
man kommit med från regeringens
sida i den offentliga debatten.
Att regeringen på nuvarande förhandlingsstadium
måste röra sig med
en del relativt allmänna talessätt har
jag ingenting invänt emot.

Nu ser jag att det är många som känner
behov av att ge herr Antonsson
råd. Det tycker jag dock är onödigt,
ty herr Antonsson är en man som jag
tror klarar sig mycket bra utan några
råd.

Herr talman! Vi borde kunna vara
överens om att en utrikespolitisk fråga
som denna inte på något sätt motiverar
att man så att säga lägger locket
på och säger: Tyst, detta får inte
diskuteras! Det finns inte något demokratiskt
land i världen, där man förfar
på det sättet. Och det finns ingen
anledning att vi skulle neka Sveriges
folk den belysning av en stor och viktig
fråga, som en debatt ändå kan ge.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Om herr Ohlin hade
varit inne i kammaren och lyssnat på
mitt första anförande, hade han säkerligen
inte fällt det omdöme han här
kommit med. Jag ber också att få hänvisa
till det tryckta protokollet.

Herr Ohlin vet mycket väl att jag,
så mycket som detta är möjligt för en
lekman, har intresserat mig för dessa
frågor och gång på gång tagit upp debatt
om dem här i kammaren. Och då
har jag sagt — märk det, herr Ohlin!
— att det är naturligt att vi förde en
fri och öppen debatt, när vi stod inför
valet av väg, huruvida vi skulle
följa folkpartiets linje eller den som
regeringen och centerpartiet hade dragit
upp. Men när vi har valt väg och ansökt
om association, så gagnar det inte
saken att ge våra förhandlingspartners

100 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

det intrycket att vi i Sverige är politiskt
oense om förhandlingsutspelet den
dag vi sätter oss vid förhandlingsbordet.

När det gäller de kontroversiella detaljfrågorna
får herr Ohlin och övriga
partiledare samt regeringen vara
nöjda med att vi försöker diskutera
dem i utrikesnämnden. Riksdagen bör
informeras om de frågor där upplysningar
kan läggas på bordet. Men Romavtalet
innehåller många känsliga klausuler
där den svenska ståndpunkten
inte kan offentligt diskuteras, i ett läge
där associationsförhandlingar ännu
inte inletts.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tycker att herr Antonssons
senaste anförande bekräftar
att jag förstått honom ganska bra. När
vi valt vår väg, finns det ingenting att
diskutera offentligt, säger herr Antonsson,
och han tycks föreställa sig att
bara vi beslutat välja associering, så
är det inte något mera att diskutera.
Jag tror att utvecklingen kommer att
visa herr Antonsson att det inte förhåller
sig så.

Sedan menar herr Antonsson att vi
inte skall tala om för någon att vi är
oeniga. Får jag då lov att ta en jämförelse
från England. Tänk om herr
Antonsson uppträdde i det brittiska
parlamentet och sade att de konservativa,
som i press och föredrag bedriver
en häftig oppositionspolitik mot
Macmillan, inte får göra det. Eller tänk
om han sade till ledamöterna i arbetarpartiet,
som för en häftig och högljudd
oppositionspolitik mot sin egen
partiledare Gaitskell, att de inte får
göra det — eller om herr Antonsson
förmanade samme Gaitskell att inte inta
en annan ståndpunkt än Macmillan
utan inför de känsliga förhandlingarna
i Bryssel ge intrycket att alla är överens!
Jag lyckönskar herr Antonsson till
att ha hållit sitt anförande här, där vi
kanske vad beträffar utrikespolitiska

förhandlingar ställer mindre anspråk
än i brittiska parlamentet.

Om vi sedan går till danska folketinget
eller norska stortinget, så skulle
man också där finna det orimligt att
allmänna opinionen skulle vilseledas
med ogrundat tal om enighet, i den fåfänga
tron att detta på något sätt skulle
stärka förhandlingspositionen. Det gör
det nämligen inte.

Det är inte oväsentligt att den svenska
demokratien har tillgång till en fri
och öppen debatt, i den mån detta inte
kan påvisas vara till allvarligt men.
Och av skäl som jag här anfört kan
det sannerligen inte påvisas att denna
debatt, som hållit sig borta från alla
preciseringar på känsliga punkter, leder
till några men.

Härmed var överläggningen slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 17

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis. Beträffande mom.
B), avseende förslaget till likviditetsoch
kassakvotslag, gives därvid till en
början propositioner på varje stadgande,
i fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, varefter propositioner
ställes beträffande utskottets
hemställan i övrigt under mom. B).

Mom. A 1 (skrivelse om viss prioritering
av lån för byggande av vatten- och
avloppsanläggningar)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen under
I) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande jai besvarad. Herr
Hansson i Önnarp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 19 101

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A 1)
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen under I) av herrar Nils
Theodor Larsson och Hansson i önnarp
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Önnarp begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 30 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 2 (skrivelse om prioritering
av garantilån)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen under
I) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i önnarp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A 2)
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Den ekonomiska politiken m. m.

reservationen under I) av herrar Nils
Theodor Larsson och Hansson i önnarp
i motsvarande del.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B (förslaget till likviditets- och
kassakvotslag)

4 § första st. e)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen under
II) av herrar Nils Theodor Larsson
och Hansson i Önnarp; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Önnarp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 17, såvitt avser
4 § första st. e) förslaget till likviditetsoch
kassakvotslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen under II) av herrar Nils
Theodor Larsson och Hansson i Önnarp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

102 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i önnarp begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 172 ja och 30 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 § sista st.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen under II)
beträffande ifrågavarande stadgande av
herr Regnéll m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 17, såvitt avser
4 § sista st. förslaget till likviditets- och
kassakvotslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen under II) beträffande
ifrågavarande stadgande av herr Regnéll
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

6 och 7 §§

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen under
II) beträffande ifrågavarande stadganden
av herr Regnéll in. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 17, såvitt avser
6 och 7 §§ förslaget till likviditets- och
kassakvotslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen under II) beträffande
ifrågavarande stadganden av herr Regnéll
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
107 ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan under mom. B)
i övrigt

Bifölls.

Mom. C 1 (förslaget till placeringskvotslag) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 19 103

Fredagen den 11 maj 1962 em.

innebärande avslag å lagförslaget, dels
ock på bifall till reservationen under
III) av herr Fahlander m. fl., innebärande
antagande av lagförslaget med viss
ändring; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagnell begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C 1)
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen under III) av herr Fahlander
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Boija begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
96 ja och 103 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
under III) av herr Fahlander
in. fl.

Mom. C 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D 1 (motionsyrkande om avslag
å förslaget till ränteregleringslag)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
innebärande avslag å motionsyrkandet,
dels ock på bifall till reservationen un -

Den ekonomiska politiken m. m.

der IV) av herr Regnéll m. fl., innebärande
bifall till motionsyrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. Dl)
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen under IV) av herr Regnéll
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
119 ja och 66 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D 2 (förslaget till ränteregleringslag) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen under
IV) av herrar Nils Theodor Larsson
och Börjesson i Glömminge; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

104 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D 2)
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
under IV) av herrar Nils
Theodor Larsson och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 54
nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

Bankoutskottets utlåtande nr 18

Herr talmannen gav till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
des ock på bifall till motionerna I: 284
och II: 355; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositio -

ner dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande av
den i reservationen anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Önnarp begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen av herrar Nils Theodor
Larsson och Hansson i Önnarp anförda
motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i önnarp begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 30 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Bankoutskottets utlåtande nr 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 105

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Regnéll m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 66 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föranleddes av bifall till reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Roija begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranle -

Sveriges ombildning till republik

des av bifall till reservationen av herr
Schmidt m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boija begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
145 ja och 37 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Sveriges ombildning till republik

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
angående Sveriges ombildning till
republik.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 465 i andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
hemställdes, »att riksdagen för sin del
uttalar sig för att Sverige vid den nuvarande
konungens bortgång ombildas
till republik med en president som statsöverhuvud
och hemställer till regeringen,
att den vidgar författningsutredningens
direktiv till att omfatta förslag om
de författningsändringar som en sådan
förändring måste medföra».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 465 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Spångberg.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Erik Olsson, Andersson i Linköping,
Adamsson, Alemyr och Henning
sson.

4*— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

106 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Sveriges ombildning till republik

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vi har i den motion
som ligger till grund för detta utlåtande
tagit upp en av arbetarrörelsens och
den demokratiska rörelsens gamla program-
och principfrågor, frågan om
monarki eller republik. Vi har begärt
»att riksdagen för sin del uttalar sig
för att Sverige vid den nuvarande konungens
bortgång ombildas till republik
med en president som statsöverhuvud
och hemställer till regeringen, att
den vidgar författningsutredningens direktiv
till att omfatta förslag om de författningsändringar
som en sådan förändring
måste medföra».

Vi anser nämligen att den monarkiska
statsformen står i öppen motsättning
till verkligt demokratiska tänkesätt.
Den är en kvarleva av feodaltidens
bördstänkande, enligt vilket statens
högsta funktioner monopoliseras
till vissa förnäma familjer och enligt
vilket man även föds till statens högsta
ämbete.

Själva tanken att ett barn redan vid
födseln är förutbestämt till landets
högsta post, alldeles oavsett om det senare
visar sig lämpligt för denna funktion
eller inte, är oss helt främmande.
Vi behöver inte citera världshistoriens
exempelsamling på vart den principen
har lett vid skilda tillfällen. Det räcker
att uppmana kammaren att en minut
tänka efter vem som idag skulle ha varit
konung av Norge om inte kung Oskar
II vägrat godkänna det första förslaget
om prins Carl av Sverige, som
då omfattades av en stor norsk majoritet.

Monarkien har under de senaste årtiondena
bortrationaliserats i de flesta
av jordens länder. Till och med i det
konservativa, monarkistiska England
börjar man bli alltmer kritisk mot
kungligheten och dess roll. Skall svenskarna,
som brukar vara stolta över sina

demokratiska tänkesätt, verkligen vara
de sista på skansen som håller fast vid
monarki? Det har sagts att det inte är
lämpligt att statsöverhuvudets funktion
kastas ut i partistriderna. Vi anser att
det inte är en nackdel utan en stor fördel
att utövaren av landets förnämsta
ämbete åtnjuter sådant förtroende och
sådan respekt att en majoritet av folket
har utsett honom eller henne i ett
allmänt val.

Både utskottet och reservanterna söker
på allt sätt skjuta undan själva
principfrågan om monarki eller republik
och begränsa sig till frågan om
statschefens befogenheter. Reservanternas
förklaring att man inte vill fördröja
författningsutredningens arbete
med tilläggsdirektiv när den hunnit
fram till slutskedet bör ses i belysning
av att man hade möjlighet att ge dessa
ytterligare direktiv år 1958 då frågan
ställdes, om regeringspartiets majoritet
då hade visat lite större intresse för
sina gamla programpunkter.

Jag erinrar om att konstitutionsutskottets
dåvarande ordförande och
medlemmen av författningsutredningen
herr Hallén redan vid det tillfället förklarade,
att utredningens direktiv inte
omfattade denna fråga och att utredningen
inte heller tänkte begära någon
sådan utvidgning av direktiven.

Vi har nu i motionen som en av de
främsta motiveringarna anfört, att monarkien
alltid brukar vara förbunden
med ett konservativt börds-, rikemanna-
och militärvälde och att den i
många kritiska situationer satt in hela
sitt inflytande mot folkflertalets vilja.
Vi har i dagarna fått en påminnelse om
detta i de nu publicerade dokumenten
ur Berlinarkiven, som ytterligare belyser
konung Gustav V:s och drottning
Victorias intensiva arbete under första
världskriget för att dra in Sverige i
kriget på Tysklands sida — en verksamhet
som fördes med hjälp av oansvariga
krafter. Andra kompletterande
dokument bär tidigare publicerats.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 107

Kunglighetens roll under andra världskriget
när det gällde exempelvis de
tyska transitotransporterna är i färskt
minne. Bondetågshändelserna är inte
heller glömda.

Nu menar tydligen reservanterna, att
dessa faror kan undanröjas, om statschefens
befogenheter blir mera begränsade
och huvudsakligen inskränkes
till representativa uppgifter. Vi tror
att detta är en illusion. I den svenska
pressen, både i vecko- och dagspressen,
och inte minst i de stora tidningsdrakar,
som låtsas vara republikanska på
undanskymd plats, nämligen i ledaravdelningarna,
odlas nu värre än någonsin
en personkult kring vårt eget och
andra länders kungahus. Denna kult
överglänser medeltidens prestationer på
området, därför att man nu bar tillgång
till den kommersiella pressens
och radions enorma resurser. Den börjar
redan vid kungligheternas födsel
och sträcker sig till och med till nyfödda
barn i störtade utländska kungafamiljer,
barn som i Dagens Nyheter
annonseras med rubriken »en prins är
född». Denna personkult, detta försök
att framställa kungligheterna som nästan
övernaturliga väsen, som bärare
av utomordentliga dygder och enorm
intelligens och förmåga, ger indirekt
monarken en maktställning, som kan
utnyttjas mot folkviljan i ett kritiskt
läge, även om den inte har stöd i
grundlagen.

Det kan visserligen sägas att denna
personkult under senaste åren blivit
något utspädd med en personkult av
andra klass kring filmstjärnor, schlagersångerskor,
TV-idoler och slagkraftiga
proffsboxare. Denna kult går dock
inte i arv'' inom familjerna och brukar
bli tämligen kortvarig. På sistone har
det också förmärkts en betydande rikemans-
och miljonärskult, särskilt i
veckopressen. I det fallet kan man
samtidigt förmärka, att allt fler stora
finansdynastier i Sverige blir ärftliga.
Den ärftliga monarkien och de ärftliga

Sveriges ombildning till republik

finansdynastierna kan bli en farlig
kombination i många allvarliga sammanhang.

Det bör också anmärkas, att monarkiens
fortvaro föder en viss undersåtlighet
och drar med sig en massa medeltida
och sekelgamla traditioner, sedvänjor
och ceremonier, såsom framhållits
vid denna riksdag av andra motionärer.
Ett exempel är riksdagens
öppnande, där hovet och kungahuset
framträder i glänsande prakt, medan
de folkvalda riksdagsledamöterna sitter
väl påpälsade i sina specialbänkar, där
»ingenting blänker utom galoscherna»,
för att citera en folkpartitidning.

Vid har kunnat konstatera att inom
de folkliga rörelserna under senare tid
ett snabbt växande krav bär rests på
att denna fråga skall aktualiseras. LOkongressen
och andra fackliga kongresser
liksom en rad ungdomsorganisationer
och andra organisationer har understrukit
kraven. Det är dock tydligt,
att ledningarna för det socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen
inte tycker om en växande opinion för
monarkiens avskaffande utan vill begränsa
det hela till en diskussion om
monarkens befogenheter. Jag vet inte
om detta påverkats av Vecko-Journalens
gallupundersökning häromdagen,
som uppges visa en stor majoritet för
monarkiens fortbestånd. När den veckotidning,
som alltid stått främst i kungareklamen,
ordnar gallupundersökningar
hade väl ingen väntat något annat resultat.
Man har givetvis valt ut intervjuoffren
med sidoblickar på lösnuinmerupplagan.

Personkulten kring kungahuset är
skapad av den moderna reklamen, och
folkpartiet har på sistone fått in en av
sina skickligaste journalister som public
relation-man mellan slottet och
svenska folket. Historien lär oss att
dylika reklamskapelser ganska snart
kan slå om i sin motsats. Vi har med
en viss förnöjelse läst vissa aktuella
presskampanjer, exempelvis i anled -

108 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Sveriges ombildning till republik

ning av en kunglig svärsons engagemang
inom pressen i England, vissa
norska kungliga engagemang i textilbranschen
och den konservativa ilskan
över den belgiska änkedrottningens
omstridda resor i österled.

Vi upprepar att monarkien inte är
förenlig med demokratiska principer,
att den kan spela en antidemokratisk
och farlig roll i kritiska situationer
och att dessa risker inte avlägsnas genom
en grundlagsändring i fråga om
befogenheterna. Därför, herr talman,
yrkar jag bifall till motionen och vill
genom en votering i själva principfrågan,
monarki eller republik, få ett
stickprov på de socialdemokratiska
riksdagsmännens hållning till en programpunkt,
som varit med ända sedan
partiets bildande. Det är nämligen enda
möjligheten att få veta deras ståndpunkt
i själva principfrågan, ty den
kommer inte fram vare sig man röstar
för utskottets förslag eller för reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Johansson i
Stockholm avser att känna den socialdemokratiska
riksdagsgruppen på pulsen
i republikfrågan för att få reda på
gruppens principiella uppfattning i
denna fråga. Jag kan för min del endast
hänvisa till det socialdemokratiska
partiprogrammet, där den principiella
anslutningen till det republikanska
statsskicket är klart dokumenterad.

Den kommunistiska motionen syftar
till att ge författningsutredningen vidgade
direktiv för att ta upp frågan
om statschefens ställning och befogenheter.
Vi har här, herr talman, under
en följd av år stoppat den författningspolitiska
diskussionen med hänvisning
till att författningsutredningen ganska
snart skulle komma med sitt betän -

kande. Vi har avstått från att genomföra
förändringar i grundlagen i avvaktan
på utredningens förslag. Det är
utan tvivel högst angeläget att författningsutredningens
betänkande snarast
kommer, så att vi får möjlighet att
göra den prövning av det svenska statsskicket
som vi på grundval av detta
skall göra.

Det har nu upplysts att det tar något
år ytterligare innan författningsutredningen
blir klar med sitt arbete. Att ge
utredningen tilläggsdirektiv och ytterligare
vidga des-s arbetsuppgifter skulle
försinka resultatet väsentligt. Det kan
inte gagna den författningspolitiska debatten
i landet att följa den kommunistiska
motionens yrkande.

Av dessa skäl har de socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet
anslutit sig till ett avslagsyrkande
men har till utskottets utlåtande fogat
ett särskilt yttrande — inte en reservation
som herr Johansson i Stockholm
felaktigt sade — i vilket säges att när
författningsutredningens förslag har
kommit och vissa väsentliga synpunkter
blivit beaktade och prövade när det
gäller det svenska statsskicket, är tiden
mogen att ta upp frågan om statschefens
ställning till prövning.

De socialdemokratiska ledamöterna
har i sitt särskilda yttrande alltså icke
tagit avstånd från frågan om att pröva
detta ärende, men man har ansett att
man inte kan fördröja författningsutredningen
utan att man skall avvakta
och företa en prövning på grundval av
det betänkande som kommer för att
därefter vid lämplig tidpunkt ta upp
frågan om statschefens ställning och
befogenheter.

Det är några verkligt fundamentala
frågeställningar som primärt måste
besvaras i svensk författningsdiskussion
så snart man över huvud taget
kan göra det. Det är frågan om parlamentarismens
grundlagsfästande, frågan
om inskränkning av statschefens
formella makt genom att införa någon

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 109

form av ministerstyrelse och att därigenom
minska konseljernas betydelse;
det är vidare frågorna om kammarsystemet,
om valsättet, om folkomröstningsinstitutet
etc. Och, herr talman,
det är verkligt avgörande för folkstyret
att vi kan kringskära statschefens
grundlagsenliga makt, oavsett om denne
statschef är monark eller president.
Genom inskrivande av parlamentarismen
i grundlagen blir riksdagens maktställning
och det svenska folkets maktställning
därigenom grundlagsenligt
dokumenterad. För närvarande har
statschefen enligt grundlagen betydande
rättigheter. På vilket sätt statschefen
skall tillsättas betraktar jag personligen
som en fråga av mindre betydelse
än frågan om vilken makt som
statschefen enligt grundlagen har. Därför
brådskar det, som jag ser på saken,
mera att få fram en slutlig diskussion
om hur statschefens maktställning i
grundlagen skall formuleras än att under
en tid utreda på vilket sätt statschefen
skall utses, genom val eller genom
arv.

Jag ber sålunda att få hänvisa till
den inställning som det socialdemokratiska
partiet intagit i sitt partiprogram.
Av principiella skäl är vi anhängare av
det republikanska statsskicket. När de
andra frågorna har fått sin lösning
måste även denna fråga bli föremål
för utredning. Det blir då tillfälle att
bedöma om vi skall ha en monark med
svag maktställning, en president med
en förhållandevis stark maktställning
eller hur systemet över huvud taget
skall organiseras.

Herr talman! Samtidigt som jag sålunda
ber att få hänvisa till det särskilda
yttrande som utskottets socialdemokratiska
ledamöter har avgivit ber
jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
framställning.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation, som

Sveriges ombildning till republik

jag med några ord skall be att få motivera.
Jag skall här inte ingå på någon
närmare motivering för ett republikanskt
statssystem utan hänvisa till de
många motioner jag bär väckt i denna
fråga och till de anföranden som jag
har hållit i dessa sammanhang. Det är
säkert inte mycket att tillägga utöver
detta, över huvud taget tror jag inte att
det är lätt att finna några hållbara motiv
för att ett ämbete skall gå i arv från far
till son, från generation till generation
genom århundraden. Nog är det väl alldelse
otänkbart att någon skulle vilja
vara med om att tillsätta några andra
ämbeten i den ordningen.

Det är ju fastslaget i grundlagen och
har blivit den allmänna principiella synen,
att det avgörande för att människor
skall erhålla ämbeten och tjänster skall
var förtjänst och skicklighet men inte
börd. I fråga om den högsta chefens
ställning, monarkens, har man ställt
detta på huvudet och tillämpar raka
motsatsen till vad som är en grundläggande
princip, sett ur ren anständighetssynpunkt.
Det tåles icke på något
annat område, att man tar hänsyn bara
till släktförhållanden o. d., men här är
det bara släkten som är avgörande —
förtjänst och skicklighet saknar helt
betydelse. Att detta ibland har varit
mycket olyckligt för vårt land har vi
många bevis på. Detta bär jag framhållit
tidigare i flera sammanhang när vi
diskuterat denna fråga.

Den motion som jag väckte 1958 om
utredning rörande statschefens ställning
i en modern svensk demokrati bifölls
inte; själva utskottsutlåtandet fick utgöra
svar på motionen. Det fanns reservationer
fogade till detta utlåtande, både
för och emot motionen. Utskottet anförde
då bl. a. att författningsutredningen
beräknade bli färdig 1959, alltså påföljande
år, och att utskottet bl. a. därför
ansåg det vara olämpligt att ge författningsutredningen
ett tilläggsdirektiv.
Jag ansåg att det borde ha gått att göra
det, och i dag kan det väl sägas att det

110 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Sveriges ombildning till republik

hade varit ur tidssynpunkt synnerligen
lämpligt att ge detta direktiv då. Det
skulle ju ändå dröja flera år innan utredningen
kunde framlägga betänkande.
Mina partikamrater framhåller i det särskilda
yttrandet, att utredningen befinner
sig i slutskedet och att arbetet skulle
fördröjas om man utfärdade tilläggsdirektiv.
Jag skulle inte hålla för oriktigt,
om man ändå gjorde det. Jag skulle
gärna se, att författningsutredningens
arbete påginge ett år längre, om så behövdes,
bara vi finge frågan löst. Det
skulle inte i något avseende fördröja
författningens genomförande.

Men nu har ju den stora majoriteten
inom utskottet den uppfattningen att det
är otänkbart med ett tilläggsdirektiv till
författningsutredningen, sedan man
1958 avslog en motion, bl. a. med hänvisning
till den korta tid författningsutredningen
hade till sitt förfogande.
Jag erinrar om att ordföranden i författningsutredningen
nyligen framhållit
— det har stått att läsa i pressen — att
utredningen beräknas bli färdig under
innevarande år, men att betänkandet
kanske inte blir klart i år med hänsyn
till korrekturläsning och tekniska faktorer.
Detta var alltså redovisningen av
utredningens arbetsprogram.

Som frågan nu ligger till synes det
måhända ha varit lämpligast att tillsätta
en alldeles ny utredning — vari helst
naturligtvis skulle ingå några ledamöter
i den författningsutredning som nu arbetar.
Önskvärt vore också att den nya
utredningen skulle arbeta litet snabbare
än den sittande. Denna har nu arbetat
så länge, att en del av dess ledamöter
har blivit så gamla, att de säkert vill
slippa vidare utredningsuppdrag — och
den möjligheten tycker jag att vi skall
bereda dem.

Med anledning av motionen har det
sagts, att det vore olämpligt att bestämma
tidpunkten för republikens införande
till Gustaf Yl Adolfs bortgång. Det
kan ligga någonting i detta uttalande.
Över livets längd bestämmer ingen män -

niska bestämt; författningsutredningar
arbetar sakta, och grundlagsändringar
tar tid att genomföra. Därför kan det
vara olämpligt att bestämma någon viss
dag grundad på en persons bortgång
för republikens införande. Men för
min del tror jag att en omläggning
från monarki till republik bör ske
i samband med nästa tronvakans. Med
den väldiga åldersskillnad som föreligger
mellan farfar och lillpojken har
historien liksom själv anvisat tidpunkten
för denna omläggning. Man skulle
nog också ta hänsyn till den där lilla
pojken, så att han finge en annan utbildning
för sin framtid. Det vore bättre
och lyckligare för honom om han finge
en sådan fostran som varje annan medborgare
kan göra anspråk på att få.

Jag förstår, ärade kammarledamöter,
att motionen faller den här gången. Motionärerna
kan inte gärna ha tänkt sig
något bifall till sin motion i dag, utan
motionen är väl närmast en demonstration
för republikens införande i landet
— och demonstrationer är högst tillåtna
som opinionsyttringar, tycker jag.

Om man studerar utskottets utlåtande
finner man att frågan egentligen lämnats
öppen. Det finns inga motiveringar
alls i utskottsutlåtandet. Herr Alemyr
har emellertid tydligt redovisat en klar
principiell ställning till frågan om republik.
Jag vill i detta, tillsammans
med det särskilda yttrande som avgivits,
se ett bestämt ställningstagande
för republik, även om yttrandet —
det skall jag erkänna — är i allra mattaste
laget.

Jag tror att det i riksdagen finns en
majoritet för republik. Rent principiellt
måste det finnas majoritet i riksdagen
för republik. Vi socialdemokrater har
sedan långa tider tillbaka republiken
klart inskriven i vårt partiprogram och
även inom andra partier finns det —-det vet jag — mycket framträdande
republikanska tendenser. Republiken är
ju också den enda form som är förenlig
med ett demokratiskt styrelseskick.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 111

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att för min del få yrka bifall till
motionen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr talade för
sitt särskilda yttrande; det är riktigt
att det inte var någon reservation —
inte ens en reservation. Han sade att
man skulle avvakta författningsutredningens
betänkande och hänvisade på
min fråga till socialdemokratiska partiets
program. All aktning för detta program,
men det står redan i den gamla
bibeln, att tron utan gärningar är död.
Gäller inte detta också ord utan gärningar? Nu

finns det emellertid tillfälle att
visa hur mycket allvar det ligger bakom
detta program. Herr Spångbergs mening,
att man kan tillsätta en annan
utredning, sympatiserar jag med, ifall
det går fortare på det viset. Jag fäste
mig också särskilt vid hans yttrande
om omskolning av en viss ung man.
Yrkesrådgivningen i Sverige bör nog ta
sikte på att yrkesutbildningen inte slösas
bort på yrken som inte har några
större framtidsutsikter — även om det
tycks gå sakta med förändringarna här
i Sverige.

lag betonade särskilt i mitt föregående
anförande att även om man ändrar
statschefens ställning, sedan författningsutredningen
blivit klar med sitt
betänkande, så att den blir nästan uteslutande
representativ och dekorativ, så
har vi anledning att se till att någonting
blir gjort. Jag framhöll att lika väl som
monarken nu besitter formella befogenheter
som han inte utövar, lika väl kan
han i en kritisk situation kanske komma
att utöva befogenheter som han inte
har. Det är detta som gör att vi bär velat
dra fram frågan.

Jag vill till slut säga att om vi följer
den tågordning som herr Alemyr föreslår
skall vi alltså först avvakta författningsutredningens
resultat någon

Sveriges ombildning till republik

gång mot slutet av 1960-talet och sedan
skall vi gå igenom detta och ta ställning
till det. Först skall vi alltså ta ställning,
inte till monarkiens bestånd utan, som
det står i det särskilda yttrandet, till
»statschefens ställning och befogenheter
i ett parlamentariskt demokratiskt statsskick».
Men med denna tågordning, herr
Alemyr, riskerar nog gamla Sverige att
bli ett monarkiens internationella museum.
Även om detta skulle ge åtskilliga
biljettintäkter för turistnäringen, vill
jag inte vara med om detta dröjsmål.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
säger att det är angeläget att
minska den kungliga makt som ligger i
grundlagen och som skulle kunna användas
i ett visst läge. Herr Johansson i
Stockholm bortser därvid fullständigt
från att man genom att hänskjuta republikfrågan
till författningsutredningen
för ytterligare ganska många år uppskjuter
en lösning av sådana angelägna
frågor som att i grundlagen inskriva
parlamentarismen, att minska den makt
som statschefen för närvarande har enligt
grundlagen samt att formellt garantera
den makt som riksdagen sedevanerättsligt
under de senaste åren har skaffat
sig.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Under ett tiotal år har
i den svenska riksdagen framförts förslag
om republik. Hade monarken utgjort
det hot mot den personliga friheten,
som herr Johansson i Stockholm
vill göra gällande, har jag svårt att tänka
mig att de motionerna skulle ha fått ett
så litet röstetal som de faktiskt har fått.

De är ju inte något nytt att socialdemokratiska
partiet har republik på
sitt program. Det är en ärlig bekännelse
till socialismens idéer. Men när herr
Johansson i Stockholm gycklar med
personkulten i 1900-talets historia finner
jag det underligt att han glömmer den
personkult som i diktaturer kostat miljö -

112 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Sveriges ombildning till republik

ner människor livet. Jag vill inte alls
försvara t. ex. det karolinska enväldet
— men vi lever inte under den tiden
nu, herr Johansson. Framför sig bär
herr Johansson den partiledare som en
gång sade att vi skall skapa en Sovjetrepublik
i vårt land. Menar verkligen
herr Johansson att den personkult, som
representerades av Chrustjovs företrädare
och som brännmärkts av Chrustjov,
inte var oerhört mycket farligare än den
personkult vi eventuellt kan ha här.
Oberoende av om vi är republikaner
eller monarkister är det väl löjligt att i
den svenska riksdagen år 1962 tala om
en personkult när det gäller ett statsöverhuvud
som är så anspråkslös i sitt
framträdande, som så förenar monarkismens
principer med parlamentarism
och demokrati som den svenske monarken.
Jag tror att man får gå till många
republiker för att finna ett statsöverhuvud
som så vuxit in i det svenska folkets
tänkesätt.

Detta är ingen argumentering varken
för den ena eller andra formen — den
får vi nog tillfälle att diskutera. Men
när man sett vad Europas olyckliga folk
har fått genomlida sedan 1930-talet, när
man sett hur även republiker förvandlats
till diktaturer, såsom i den tyska
Weimarförfattningen, och sett vad personkulten
kunnat innebära när statschefen
med en enda namnunderskrift
har kunnat skicka hundratusentals människor
i koncentrations- och slavläger,
finner man det beklämmande när herr
Johansson i denna talarstol i gycklande
ton talar om vilket hot mot demokratien
som monarkien innebär i Sverige.
Denna monarki har dock en starkt demokratisk
inriktning, som inte har
många motsvarigheter utanför vårt land,
med folkliga styrelseprinciper alltifrån
den gamla landslagens kungabalk, en
demokrati som vunnit respekt överallt
i världen — en demokrati som verkligen
borde vara ett föredöme inte minst
för det land som herr Johansson i Stockholm
så väl känner till.

Jag ber att få yrka ibfall till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås, Palm, Hamilton,
Eliasson i Moholm, Turesson, Heckscher,
Källenius och Magnusson i Tumhult
(samtliga h).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Till herr Alemyr vill jag
bara säga att jag är med på varje förslag
som kan påskynda saken.

Med anledning av herr Braconiers
anförande skall jag inte låta provocera
mig till att vidga denna debatt. Jag använde
ordet personkult fullt avsiktligt,
därför att det gav mig anledning att
understryka skillnaden mellan länder
där sådana företeelser har funnits men
avskaffats och Sverige, där denna personkult,
även ägnad åt små barn, bedrivs
med den kommersiella pressens,
radions och televisionens alla resurser.

Vad monarkien och demokratien beträffar
bekämpade även i vårt land
kungamakten demokratiseringen av alla
krafter, ända till dess revolutionerna
ute i världen övertygade den, jämte den
höger som i dag reser sig upp här i
kammaren och bugar för majestätet, om
att fortsatt motstånd var lönlöst.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) :

Herr talman! Jag har i tidigare sammanhang
deklarerat min principiella
ståndpunkt i denna fråga. Jag anser att
ett republikanskt statsskick ligger i linje
med en konsekvent genomförd demokrati.
Det har ingenting med den uppfattningen
att göra om den ena eller
andra personen är statschef, vare sig
han nu är monark eller president. Det
ligger i sakens natur att en principståndpunkt
inte förankras på det sättet.

Jag kanske kan få tillägga vad beträffar
principfrågan att den dag som
det stora republikanska partiet verkligen
vill göra någonting i denna fråga
skall det, om jag då skulle vara med i

Nr 19 113

Fredagen den 11 maj 1962 em.

denna kammare, inte sakna min röst
som stöd för en reform.

Jag tycker att det som man framför
allt skulle önska är att man hade en så
beskaffad författning att folkets vilja
beträffande statschefens ställning kunde
realiseras utan vare sig revolution
eller statsvälvning. Är det inte ett enkelt
och rimligt demokratiskt krav att man
hade en sådan författning att folkviljan
kunde realiseras, sedan må denna folkvilja
gå i den ena eller andra riktningen?
Men sådan är ju inte vår författning.
Det kanske är en besvärlig fråga
att svara på hur den över huvud taget
skall kunna göras sådan. Jag håller
emellertid med herr Alemyr om att sådan
som ställningen just nu är finns det
mera angelägna saker, beträffande vilka
det är av behovet påkallat att författningsutredningen
framlägger förslag,
innan det utredningsarbetet också övergår
till att bli något slags ärftlig monarki.
Om det skall kunna bli något resultat
av det arbetet vore det önskvärt att förslag
framläggs i de frågor som är mest
aktuella. Det är ju en rad frågor, frågan
om enkammarsystem, frågan om parlamentarismens
grundlagsfästande och
åtskilligt annat som är aktuellt.

Här har talats om personkult, som ju
är lika vedervärdig när helst och var
helst den förekommer. Jag håller med
herr Braconier om att den förfärligaste
personkult som vi i vår tid skådat är
den ryska under den stalinska eran.
Men det ursäktar ju inte personkult i
andra sammanhang. En sådan kan ju
finnas även om centralfiguren alls inte
gör anspråk på den, och den finns också.
Jag har i mitt politiska arkiv ett
dokument som visar huru de svenska
kommunisterna någon gång ett par år
före Stalins död uttryckte sin oförställda
beundran för denna ryska personkult.
Det kan ju finnas anledning att
sopa undan en sådan från demokratisk
synpunkt helt främmande inställning
vare sig det är fråga om monarki eller
republik eller någonting annat.

Sveriges ombildning till republik

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionen II: 465.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja och
12 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

114 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Anslag till statistiska centralbyrån, m. m.

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 83, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Miaj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962AS3, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad

propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Anslag till statistiska centralbyrån,

m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
92, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vid anmälan i propositionen nr 1
(bilaga 9) av de under sjunde huvudtiteln
uppförda anslagen Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal för
verksamheten i allmänhet, Statistiska
centralbyrån: Omkostnader för verksamheten
i allmänhet, samt Statistiska
centralbyrån: Särskilda undersök ningar

framhöll chefen för finansdepartementet,
att han senare ämnade framlägga
förslag om proposition till 1962
års riksdag angående omorganisation av
statistiska centralbyrån på grundval av
ett av delegationen för statistikfrågor
framlagt förslag. Kungl. Maj d hade vidare
under nyssnämnda bilaga, punkterna
10, 11 och 12, föreslagit riksdagen att,
i avbidan på ifrågavarande proposition,
för budgetåret 1962/63 beräkna till Statistiska
centralbyrån: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
ett förslagsanslag av 4 459 000 kir., till
Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för verksamheten i allmänhet ett förslagsanslag
av 1 950 000 kr. samt till Statistiska
centralbyrån: Särskilda undersökningar
ett reservationsanslag av
250 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 113, under åberopande av

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 115

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2 mars 1962,
föreslagit riksdagen att a) godkänna av
departementschefen tillstyrkta riktlinjer
för den statliga statistikens organisation
under budgetåret 1962/63; b) bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande;
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för statistiska centralbyrån som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2 mars
1962 förordats; d) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statistiska centralbyrån, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63; e) till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet för budgetåret 1962/63
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 363 000 kr.; f) till Statistiska
centralbyrån: Omkostnader för
verksamheten i allmänhet för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 640 000
kr.; g) till Statistiska centralbyrån: Särskilda
undersökningar för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.; h) till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för offsettryck för
budgetåret 1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000
kr.; i) till Statistiska centralbyrån: Utrustning
av offsettryckeri för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 125 000 kr.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Söderquist
in. fl. (I: 627) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
m. fl. (II: 758);

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herrar
John Ericsson och Birger Andersson
(I: 630) och den andra inom andra

Anslag till statistiska centralbyrån, m. in.

kammaren av herrar Hagnell och Gustafsson
i Stockholm (11:764), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om snabb undersökning huruvida de
för statistiska centralbyrån nödvändiga
tryckeriarbetena kunde på ett mera rationellt
sätt och med mindre kostnader
för statsverket utföras vid det affärsdrivande
tryckeri, som statsmakterna
redan hade till förfogande, att i avvaktan
därpå det förslag om särskilt offsettryckeri
om tio anställda, varom hemställts
i proposition nr 113, tills vidare
icke måtte föranleda någon åtgärd, samt
att riksdagen måtte uttala sig för att genom
Kungl. Maj:ts försorg en närmare
undersökning måtte företagas rörande
ändamålsenligheten och lcostnadskonsekvenserna
av nuvarande spridning
av statsförvaltningens tryckeiriresurser
jämfört med de fördelar som kunde
vinnas genom att på lämpliga områden
rationellt tillvarataga möjligheterna vid
det redan befintliga statliga, affärsdrivande
tryckeriet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen .måtte

1. godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 mars 1962 tillstyrkta
riktlinjerna för den statliga statistikens
organisation under budgetåret 1962/63;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande; 3.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statistiska centralbyrån som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet föreslagit;

4. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 630 och II: 764, såvitt
nu var i fråga,

116 Nr 19

Fredagen den 11 mai 1962 em.

Anslag till statistiska centralbyrån, m. m.

1. till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 363 000 kr.;

2. till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 640 000 kr.;

3. till Statistiska centralbyrån: Särskilda
undersökningar för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.;

4. avslå framställningen om anvisande
av ett förslagsanslag av 1 000 kr. till
kostnader för offsettryck;

5. avslå framställningen om anvisande
av ett reservationsanslag av 125 000
kr. till utrustning av offsettryckeri;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 630 och II: 764, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

1. att undersökning skedde huruvida
de för statistiska centralbyrån nödvändiga
tryckeriarbetena kunde på ett mera
rationellt sätt och med mindre kostnader
för statsverket utföras vid det affärsdrivande
tryckeri, som statsmakterna
redan hade till förfogande;

2. att genom Kungl. Maj ds försorg en
närmare undersökning föiretoges rörande
ändamålsenligheten och kostnadskonsekvenserna
av nuvarande spridning
av statsförvaltningens tryckeriresurser
jämfört med de fördelar, som kunde
vinnas genom att på lämpliga områden
rationellt tillvarataga möjligheterna vid
det redan befintliga statliga, affärsdrivande
tryckeriet;

D. att motionerna 1:627 och 11:758
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson, Birke, Nils-Eric Gustafsson,

Staxäng och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Löfroth och
Palm, vilka ansett att utskottet under
C. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 630 och II: 764, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Majd
anhålla

2. att genom Kungl. Maj ds försorg en
närmare undersökning företoges rörande
ändamålsenligheten och kostnadskonsekvenserna
av nuvarande spridning
av statsförvaltningens tryckeriresurser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Här har väckts en prisvärd
motion som syftar till att rationalisera
och förbilliga det statliga tryckförfarandet.
Reservanterna har emellertid
ansett att det borde vara lämpligt att
den utredning som rekommenderas inte
låses till att behandla enbart möjligheterna
att använda statliga tryckerier
utan även får undersöka möjligheterna
över huvud taget att nå bästa möjliga
tryckförfarande till lägsta möjliga kostnad.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herr Boman
in. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I det ärende som nu
föreligger till behandling är skillnaden
mellan utskottets hemställan och yrkandet
i reservationen egentligen ingen annan
än att utskottet på basis av en motion
hemställer att det skall göras en
utredning om den statliga tryckeriverksamhetens
organisation i syfte att försöka
rationalisera och förenkla statens

Fredagen den 11 mai 1962 em.

Nr 19 117

Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar

tryck. I reservationen har man utvidgat
yrkandet till att omfatta även en undersökning
huruvida det är möjligt att förbilliga
det statliga trycket genoin att
lägga ut sådant även på andra företag
än statens reproduktionsanstalt.

Vi har menat att det inte finns någon
anledning att utvidga undersökningen i
detta sammanhang. Vad saken här gäller
är den statliga tryckeriverksamheten.
Med hänvisning till detta ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Visst anslag till konjunkturinstitutet,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
i fråga om vissa anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Konjunkturinstitutet: Särskilda under sökningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 25, s. 32—
39) föreslagit i riksdagen att till Kon -

junkturinstitutet: Särskilda undersök ningar

för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 470 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Ringaby (I: 450) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
(11:530), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 370 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:450 och 11:530, till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 470 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Birke, Staxäng,
Löfroth och Palm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 450 och II: 530, till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 370 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr PALM (h):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation. Det gäller en anslagsökning
på 100 000 kronor till kvartalsvisa
undersökningar rörande hushållens
inköp av varaktiga konsumtionsvaror
m. m.

Vi reservanter anser i likhet med motionärerna
att denna anslagsökning av
flera skäl borde anstå, men jag vill nu
enbart beröra det skäl som för oss varit
det väsentliga och som gäller inköpen
av varaktiga konsumtionsvaror. Enligt
vår mening kan resultatet av en sådan

118 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Anslag till journalistutbildning

undersökning bli av ganska tvivelaktig
karaktär, eftersom det inte är lätt att
fånga annat än önskedrömmar bland
konsumenterna om de konsumtionsvaror
som man vill skaffa sig.

Med hänvisning till vad som anförts
i motionen och reservationen ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte heller ta
upp någon längre diskussion på denna
punkt. Det finns emellertid anledning
framhålla att de särskilda undersökningarna
om hushållens inköpsplaner
beträffande varaktiga konsumtionsvaror
ändå har så stort värde, att det mycket
väl kan vara värt priset att genomföra
dessa undersökningar. Inte minst för
industriens planeringar och uppläggning
av olika tillverkningsserier har det
betydelse att få ett visst begrepp om hur
man från hushållens sida ser på den
framtida konsumtionen av varaktiga
konsumtionsvaror.

Vi som i detta fall står för utskottsutlåtandet
menar därför att det finns
fullt fog för att genomföra de undersökningar
det här gäller, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. m., och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Anslag till journalistutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 liade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 220) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Högre journalistutbildning
för budgetåret 1962/63 beräkna
ett förslagsanslag av 460 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 59, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 9 februari
1962, föreslagit riksdagen

dels att a) godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för
anordnande av högre journalistutbildning
och journalistutbildning för personer
med studentexamen eller motsvarande,
b) besluta, att i Stockholm skulle
den 1 juli 1962 inrättas en statlig läroanstalt
för journalistutbildning, benämnd
journalistinstitutet i Stockholm,
c) besluta, att i Göteborg skulle den 1
juli 1962 inrättas en statlig läroanstalt
för journalistutbildning, benämnd journalistinstitutet
i Göteborg;

dels att beträffande journalistinstitutet
i Stockholm a) bemyndiga Kungl.
Maj:t att i överensstämmelse med vad
departementschefen anfört fastställa
personalförteckning för institutet, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1962/63, b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
institutet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63, c) till Journalistinstitutet
i Stockholm: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 119

168 000 kr., d) till Journalistinstitutet
i Stockholm: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 64 000 kr.;

dels ock att beträffande journalistinstitutet
i Göteborg a) bemyndiga Kungl.
Maj :t att i överensstämmelse med vad
departementschefen anfört fastställa
personalförteckning för institutet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
institutet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63, c) till Journalistinstitutet
i Göteborg: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
166 000 kr., d) till Journalistinstitutet i
Göteborg: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 64 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. (I: 612)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hamrin i Jönköping och Nyberg
(11:743), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 59 måtte 1) besluta
att studerande vid de statliga journalistinstitutens
båda linjer skulle utan
åtskillnad mellan linjerna komma i åtnjutande
av samma studiesociala låneförmåner
som de som gällde för studerande
vid universiteten, samt 2) i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj :t vad gällde lönesättningen
för lektorstjänsterna vid instituten beaktade
vad som anförts i motionen;

dels ock en inom första kammaren av
herr Torsten Andersson väckt motion
(1:613), vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
59 måtte besluta, att det studiesociala
stödet finge utgå även för studerande å
studentlinjen vid journalistinstituten
enligt det system som gällde för studerande
vid universiteten.

Anslag till journalistutbildning

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:612 och 11:743,
i vad de avsåge de studiesociala låneförmånerna
vid journalistinstituten,
samt motionen I: 613 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att motionerna I: 612 och II: 743,
i vad de avsåge lönesättningen för lektorstjänsterna
vid journalistinstituten,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för anordnande
av dels högre journalistutbildning,
dels journalistutbildning för personer
med studentexamen eller motsvarande; b)

besluta, att i Stockholm skulle den
1 juli 1962 inrättas en statlig läroanstalt
för journalistutbildning, benämnd journalistinstitutet
i Stockholm;

c) besluta, att i Göteborg skulle den
1 juli 1962 inrättas en statlig läroanstalt
för journalistutbildning, benämnd journalistinstitutet
i Göteborg;

IV. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört, fastställa personalförteckning
för journalistinstitutet i Stockholm,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för journalistinstitutet
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Journalistinstitutet i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1962/

63 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
168 000 kr.;

d) till Journalistinstitutet i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret

1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

64 000 kr.;

V. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
överensstämmelse med vad departe -

120 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Anslag till journalistutbildning

mentschefen anfört, fastställa personalförteckning
för journalistinstitutet i
Göteborg, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för journalistinstitutet
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Journalistinstitutet i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 166 000
kr.;

d) till Journalistinstitutet i Göteborg:
Omkostnader å driftbudgeten för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 64 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Bengtson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort under I. hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 612 och II: 743, såvitt här var i fråga,
samt motionen I: 613, besluta, att studerande
vid de statliga journalistinstitutens
båda linjer skulle utan åtskillnad
mellan linjerna komma i åtnjutande av
samma studiesociala låneförmåner som
de som gällde för studerande vid universiteten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är anledning att
med livlig tillfredsställelse hälsa det
steg som nu tas i syfte att främja och
säkerställa utbildningsbehovet på en
viktig sektor av samhällslivet, nämligen
den där pressen och dess redaktionella
medarbetare gör sin insats i opinionsbildningens
och nyhetsförmedlingens
tjänst. De möjligheter till specialstudier
på högskolenivå, som upprättandet av

de statliga journalistinstituten ger, innebär
självfallet någonting utomordentligt
värdefullt i detta sammanhang och man
vill gärna vitsorda att frågan som helhet
fått en mycket god och oantastlig lösning.

Emellertid har det synts angeläget att
på en bestämd punkt hemställa om ett
ändringsyrkande. Det gäller de studiesociala
låneförmånerna. Elever på studentlinjen
skulle få studiesocialt stöd
enligt allmänna studiehjälpsreglementet,
medan elever vid institutens akademiska
linje skulle få samma förmåner
som studerande vid universiteten. Men
till bilden hör att de båda kategorierna
studerande skulle komma att undervisas
tillsammans vid instituten i samlade
klasser och grupper. Att under sådana
förhållanden genomföra ett system som
med hänsyn till låneförmånerna ställer
den ena gruppen i en sämre position än
den andra, kan knappast vara riktigt,
alldeles särskilt när det gäller att starta
någonting nytt, såsom här är fallet.

Att föregripa utredningar — i detta
fall studiesociala utredningen -—• bör
man naturligtvis som regel undvika,
men nog borde det ändå vara möjligt
att som ett provisorium genomföra en
ordning som ger alla studerande vid de
båda journalistinstituten samma låneförmåner
som gäller för universitetsstuderande.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Vi har från utskottsmajoritetens
sida påpekat, att det studiesociala
stödet här står i överensstämmelse
med det stöd som ges i andra
utbildningssammanhang.

Nu är ju den studiesociala utredningens
arbete inte avslutat, och vi påpekar
i vårt yttrande att man bör avvakta och
se vad den kommer att innehålla. Det
är möjligt att man då kommer fram till
andra riktlinjer än som gäller för närvarande.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 121

Omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m.

Med stöd av detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förlag överläggningen

var härmed slutad.

Mom I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. II—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Majtts
framställning angående anslag för budgetåret
1962/63 till byggnadsforskning
jämte i ämnet väckt motion, och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Omorganisation av byggnadsstyrelsen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag har i detta ärende
avgivit en blank reservation. Min avsikt
är dock inte att här ställa något särskilt
yrkande utan bara att framhålla vissa
och enligt min mening betydelsefulla
omständigheter i anslutning till bygg -

nadsstyrelsens omorganisation och särskilt
till de byggande myndigheternas
verksamhet i allmänhet.

Den omorganisation och förstärkning
som nu genomföres i byggnadsstyrelsen
kommer att bli betydelsefull. Ämbetsverket
har alltför länge dragits med
bl. a. personalsvårigheter. Det är därför
tillfredsställande att möjligheter skapas
för lugn och arbetsro, inte minst efter
vad som ägt och fortfarande äger rum
i samband med operabygget.

Beträffande förstärkningen av verksledningen
vill jag anföra något om den
tekniska direktören. Denne måste vara
en person, som inte bara kan och förstår
den praktiska byggnadsverksamheten
och därmed sammanhängande
problem utan också har förmåga att
samarbeta med dem som bygger, när
det gäller alla de praktiska frågor där
byggnadsstyrelsen har en samordnande
och normbildande uppgift. Här blir det
särskilt viktigt att Kungl. Maj:t ser till
att rätt man kommer på rätt plats.

Jag nämnde lugn och arbetsro. Det
behöver alla ha. Jag syftar här på den
schavottering som flera av våra byggande
ämbetsverk under senare år varit
utsatta för. Kritiken i olika former har,
även om den ibland har varit befogad,
dock i de flesta fall skjutit klart över
målet och därvid drabbat de anställda
generellt och även deras anhöriga. Detta
är ägnat att undergräva myndigheterna
auktoritet och allmänhetens tilltro
till dem och är sålunda skadligt. I
första hand är det verkschefernas uppgift
att slå vakt om sin personal, och
man frestas nästan att uppmana dem:
Generaldirektörer i alla verk, förena er!

Men jag tycker också det är riksdagens
sak att kraftigt stötta upp våra
ämbets- och tjänstemän. De gör ett gediget
arbete, för vilket de inte alltid får
så stort tack. Så har det varit, men så
bör det inte förbli.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

122 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Godkännande av överenskommelse med Amerikas förenta stater rörande ömse
sidiga tullmedgivanden, m. m.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Godkännande av överenskommelse med
Amerikas förenta stater rörande ömsesidiga
tullmedgivanden, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse med Amerikas
förenta stater rörande ömsesidiga
tullmedgivanden, m. m., jämte väckt
motion om tullfrihet för juteväv.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Till föreliggande proposition
skall jag endast göra en kort
kommentar.

I nuvarande läge, när livsmedelspriserna
är föremål för allmän debatt
och granskning, är finansministerns förslag
att höja tullen på makaroner, spaghetti
och liknande produkter med 30
procent mycket överraskande. Kritiken
mot prishöjningarna bör således inte ensidigt
riktas mot detaljhandeln utan
även mot staten.

Jag har emellertid begärt ordet bär
med anledning av motion II: 272. Frågan
om juteväv synes vara liten men den
har väckt ett visst politiskt intresse, sett
ar nordisk och u-landsbetonad aspekt.
Man kan också betrakta den som en
tullteknisk angelägenhet.

Juteväv kan importeras i vissa bolster -

plattor med jäteväv och blir då inte tullbelagd.
Importeras den däremot i form
av ren juteväv eller som säckemballage,
pålägges den en tull på 11 procent. I
Danmark är varan däremot tullfri. Vid
1958 års riksdag beslöts en ny tulltaxa,
och man utgick då från att de nordiska
länderna skulle ha så likartade tullar
som möjligt.

Inom EFTA-länderna har tullarna efter
den 1 mars i år sänkts med 40 procent.
För juteväv utgår tullen där med
endast 6,6 procent. Detta har medfört
att exempelvis Portugal, som är en stor
producent av juteväv, slår ut u-länder
sådana som Indien och Pakistan. Dessa
länder, som har naturliga förutsättningar
att vara exportörer, eftersom
råvaran framställes där, ser inte dessa
tulltransaktioner med blida ögon. Det
bär redan konstaterats att Portugal
tränger ut deras juteprodukter från
den svenska marknaden. Alldeles särskilt
bär detta varit fallet under 1961
och 1962.

Utskottet anser att ett slopande av
tullen på juteväv skulle försämra konkurrensmöjligheterna
för svensk industri.
Det bör då upplysas om att det endast
finns en koncern inom landet som
tillverkar juteväv. Det är inte heller
riktigt logiskt av utskottet att framhålla
konkurrenssynpunkterna, ty om några
år är tullfrihet även på juteväv genomförd
mellan EFTA-länderna. Hur skall
det då gå med den svenska industrien,
om man följer utskottets resonemang?
Utskottet underlåter emellertid att beröra
motionsyrkandet om tullfrihet på
bomullsnät, som inte tillverkas i Sverige.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 123

Ändring i förordningen angående postsparbanken

ordning om befrielse för stiftelsen Dag
Hammarskjölds Minnesfond från arvsskatt
och gåvoskatt, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändring i förordningen angående postsparbanken Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 142, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås vissa ändringar
i förordningen angående postsparbanken,
varigenom denna bank får
möjlighet att införa sådana långfristiga
inlåningsräkningar med högre räntesatser
som nyligen tillkommit i andra
kreditinstitut. Sålunda ändras enligt
förslaget den längsta uppsägningstiden
från tre till tolv månader och slopas
nuvarande principiella förbud mot att
utfärda mer än en motbok för varje insättare.
Vidare ges möjlighet att delegera
fastställelsen av räntevillkoren från
Kungl. Maj :t till generalpoststyrelsen.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 699
av herrar Ivan Svanström och Ferdinand
Nilsson samt II: 844 av herr Börjesson
i Falköping in. fl., vari yrkats,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 142 måtte avslå Kungl.

Maj:ts förslag angående möjligheter till
förlängd bindningstid för på inlåningsräkning
i postsparbanken innestående
medel och angående rätt för Kungl.
Maj:t att delegera räntesättningen till
generalpoststyrelsen, samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
rörande målsättningen och formerna
för postsparbankens verksamhet i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 707
av herr Ringaby samt II: 863 av herr
Berglund, vari hemställdes att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 142 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om prövning rörande målsättningen
och formerna för postsparbankens
verksamhet i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med avslag å motionerna
1:699 och 11:844 i förevarande
delar måtte bifalla propositionen;

B) att motionerna 1:699 och 11:844
samt motionerna I: 707 och II: 863 till
den del de icke besvarats genom utskottets
hemställan under A) icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nils Theodor Larsson, Gorthon och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att utskottet
under A) bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 699
och II: 844 i förevarande delar måtte
avslå propositionen;

2) beträffande utskottets hemställan
under A) av herrar Regnéll och
Schmidt, utan angivet yrkande;

3) av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Boi ja, Berglund och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att utskottet
under B) bort hemställa att riksdagen
med bifall till motionerna I: 699 och
II: 844, såvitt här var i fråga, samt
I: 707 och II: 863 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om prövning rörande
målsättningen och formerna för

124 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående postsparbanken

postsparbankens verksamhet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Den ändring i postsparbankens
verksamhet som nu behandlas
av kammaren med anledning av bankoutskottets
utlåtande nr 24 och som
bygger på Kungl. Maj ds proposition nr
142 innebär att postsparbanken skall få
möjlighet att införa långfristiga inlåningsräkningar
i likhet med vad andra
kreditinstitut tillämpar. Generalpoststyrelsen
gör gällande att kreditmarknaden
karakteriseras av en allt hårdare
konkurrens om inlåningsmedlen, och
jag förstår att generalpoststyrelsen genom
sin framställning vill försäkra sig
om att till ingen del gå miste om insamlandet
av så mycket insättarmedel som
möjligt. Man vill alltså konkurrera inte
endast med de privata penninginrättningarna
utan även med statens egen
affärsbank, Sveriges kreditbank.

I anledning av att jag har väckt en
motion i ärendet och även i utskottet
haft tillfälle att reservera mig för densamma
vill jag, herr talman, gärna redovisa
min syn på detta ärende. Jag vill
då som utgångspunkt främst ta sparbankernas
verksamhet, som det här alltså
bl. a. gäller att konkurrera med.

Man kan fastslå att det beträffande
inlåningen gäller lika villkor, men detta
är endast den ena sidan av saken. Det
finns inom varje bank en utlåningssida,
och det är närmast i det avseendet
som vi vill ha en utredning eller prövning
rörande postsparbankens målsättning
och formerna för dess verksamhet.

Sparbankerna är en hela ortens angelägenhet
och täcker genom sin sammansättning
av huvudmän och styrelse hela
sitt verksamhetsområdes intressen. Till
sparbanken går man med sina sparmedel,
men man har samtidigt även

vissa fordringar på denna i form av
lån i alla former. Med den konkurrens
som nu råder på penningmarknaden är
det många gånger svårt för en sparbank
att tillgodose kreditbehoven, om den
inte får tillräcklig tillgång till insättarmedel.
Den personliga service som våra
sparbanker lämnar är för den enskilda
orten av synnerligen stort värde.

Skall nu postsparbanken, som tillförs
inlåningsmedel genom sina postkontor,
vilka är öppna längre tid än bankerna,
uppsamla dessa genom differentierade
ränteräkningar och på så sätt konkurrera
med övriga kreditinstitut, enkannerligen
sparbankerna, måste den ju
även ha skyldighet att på kreditgivningssidan
hålla samma service. Det är
just här en prövning bör ske. Men är
det så alldeles nödvändigt att postsparbanken
tillförs dessa medel, och vad
skulle det kosta att ha lokala styrelser
för utövandet av utlåningen?

Av de remissinstanser som tillfrågats
har bank- och fondinspektionen ifrågasatt,
om det är helt klart att behov av
en sådan ändring i verksamhetsbetingelserna
föreligger. Skall en ändring genomföras
måste den, anser bank- och
fondinspektionen, vara beroende av vilket
ändamål den skall tjäna. Ändras målsättningen
för postsparbanken blir omdömet
om de föreslagna ändringarna ett
annat. Ingår i ändamålet även en aktiv
placeringsverksamhet med finansiering
av sådan produktion och företagsverksamhet,
som av statsmakterna bedöms
som särskilt angelägen, framstår ändringarna
såsom ändamålsenliga. Bankoch
fondinspektionen säger också att en
sådan ändring av målsättningen efter
hand skapar en rad problem av stor
räckvidd som berör arbetsfördelningen
inom vårt kreditväsende — speciellt
gränsdragningen mellan statlig och privat
kreditverksamhet — liksom förhållandet
mellan postsparbankens och den
statliga affärsbankens uppgifter. Härtill
kommer, som jag tidigare antytt och
som även bank- och fondinspektionen

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 125

Ändring i förordningen angående postsparbanken

poängterar, behovet av en lokal organisation
för kreditgivning.

Svenska sparbanksföreningen ger till
känna att så omfattande förändringar i
postsparbankens rörelse som de nu föreslagna
bör föregås av en samlad prövning
av målsättningen och formerna för
postbankens verksamhet över huvud
taget.

Sveriges jordbrukskasseförbund är
inne på den linjen att konkurrens bör
ske på lika villkor och menar, att endast
under den förutsättningen är det
rimligt att bifalla generalpoststyrelsens
förslag till författningsändringar. Förbundet
betonar även att ett beslut i dessa
väsentliga frågor bör föregås av en
utredning som klargör de affärsmässiga
och övriga villkor under vilka banken
bör arbeta.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr
3 av herr Regnéll m. fl.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag befarar, att om den
ändring i förordningen angående postsparbanken
genomföres, som föreslagits
i proposition nr 142, kommer postsparbanken
att suga upp kapital från de
lokala bankerna. Dessa lokala banker
har ofta svårt att hålla den inlåning
som är nödvändig för att de skall få
tillräckligt med kapital att låna ut. Jämställes
postsparbanken med andra banker,
så att postsparbanken alltså får
möjlighet att införa långfristiga inlåningsräkningar
med högre räntesatser,
kommer mera kapital att pli placerat i
postsparbanken.

Nu är det ofta så vid ansökan om lån
vid fastighetsförvärv att man säger till
den lånesökande: »Om ni kan övertala
säljaren att placera försäljningssumman
i vår lokala bank skall vi också förmedla
lånet.» Därför bör enligt min
mening inga åtgärder vidtagas som kan
dra kapital från de lokala bankernas
områden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Den utredning om postsparbankens
målsättning som förordas
i reservation nr 3 är på sin plats. Däremot
kan jag personligen inte anse att
ett bifall till postsparbankernas önskan
att få inrätta sex-, respektive tolvmånadersräkningar
innebär ett föregripande
av en sådan utredning. I den fria
konkurrensens namn anser jag att postsparbanken
skall få denna möjlighet.
Däremot tycker jag inte om retroaktiviteten.
Så brådskande är ändå inte förändringen.
Det är denna särmening
gentemot utskottet som ligger bakom
min blanka reservation.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
har vi behandlat Kungl. Maj:ts
proposition nr 142, i vilken föreslås vissa
ändringar i förordningen angående
postsparbanken, varigenom denna bank
skall få möjlighet att införa långfristiga
inlåningsräkningar med högre räntesatser,
alltså detsamma som sedan en
tid tillbaka har gällt för övriga banker
och kreditinrättningar. Det föreslås också
att den längsta uppsägningstiden skall
bli tolv månader och att postsparbanken
i princip skall få lov att utfärda mer än
en motbok per insättare. Man föreslår
vidare att Kungl. Maj:t skall få möjlighet
att delegera fastställelsen av räntevillkor
till generalpoststyrelsen. Man vill
alltså ge postsparbanken samma möjligheter
som nu tillkommer affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukskasserörelsen
och som dessa tillämpar sedan
en tid. Det avses alltså att postsparbanken
skall få möjlighet att konkurrera
om sparmedlen på lika villkor.

Det finns enligt mitt förmenande, herr
talman, ingen anledning att dra upp någon
ytterligare debatt vid denna tid -

126 Nr 19 Fredagen den 11 maj 1962 em.

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

punkt i den här frågan. Jag ber bara
med dessa få ord att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, iatt kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Gustaf Henry
Hansison m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 33 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

svarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B)
i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Regnéll m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 85 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående viss garanti för eventuella
förluster på grund av överenskommelser
om nordiska centralbankskrediter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Skydd för arbetstagare mot uppsägning
och permittering

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot uppsägning
och permittering.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra

Fredagen den 11 maj 1962 em. Nr 19 127

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27
i första kammaren av herrar Lager och
Öhman samt nr 49 i andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. om skydd för anställda
mot uppsägning och permittering,
samt

2) de likalydande motionerna nr 367
i första kammaren av herr Per-Olof
Hanson och nr 448 i andra kammaren
av fru Nettelbrandt m. fl. angående
skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning.

I motionerna I: 27 och 11: 49 yrkades
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om sådan utredning
att förslag till lagligt skydd för anställda
arbetare och tjänstemän mot uppsägningar
och permitteringar kan föreläggas
1963 års riksdag».

I motionerna I: 367 och II: 448 hemställdes
»att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
utredning om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, uppsägningsskydd,
samt att för riksdagen
framlägges de förslag vartill en dylik
utredning kan ge anledning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

1) I: 27 och II: 49 samt

2) 1:367 och II: 448,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Hamrin-Thorell samt herrar Edström,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Innan jag går in på att
behandla frågan om uppsägningsskydd
vill jag gärna göra en reservation på
två punkter. För det första handlar
arbetsgivare i allmänhet så, att de frågor
det här gäller är ett kvantitetsmäs -

sigt sett ingalunda stort problem. För
det andra gäller frågan skydd mot obefogade
uppsägningar, därmed underförstått
att det givetvis finns situationer,
där en uppsägning på grund av
arbetsinskränkning, misskötsel eller dylikt
kan räknas till de klart befogade.

Som en röd tråd genom det fackliga
arbetet har under en lång följd av år
gått strävandena för de anställda att
skapa trygghet i skilda situationer. I
vissa lägen har trygghetsmomentet ur
angelägenhetssynpunkt inte endast bedömts
likvärdigt med utan till och med
överlägset kontantlönemomentet. Med
eller utan ett önskat eller icke önskat
stöd från samhällets sida har det lyckats
att för skilda situationer skapa
någon form av trygghet; det har gällt
ersättning vid till exempel sjukdom,
olycksfall, arbetslöshet, ålderdom. Men
frågan om en »huvudtrygghet», en
trygghet med rätt till arbetsplatsen, har
däremot ännu icke fått en tillfredsställande
lösning.

Den tragedi som för en anställd och
hans familj kan följa på en uppsägning
är inte endast av ekonomisk art. Den
rymmer i allmänhet psykiska moment
av mycket besvärande slag. Den uppsagde
kan tappa tron på sig själv och
sina möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden,
han kan ha uppnått
den ålder då dessa möjligheter de facto
är väsentligt reducerade, han får en
besvärande stämpel på sig som mindre
användbar i arbetslivet. Hans och
familjens tryggade position har plötsligt
— måhända helt oförskyllt — blivit
spolierad. För den nya situationen har
han stått oförberedd, och han har också
saknat möjlighet att trygghetsförsäkra
sig för den.

När andra lagutskottet uttalar, att
det fortfarande kvarstår grupper av anställda
för vilka en fullt tillfredsställande
lösning av här berörda problem
ännu icke uppnåtts, uttalas också att
detta i synnerhet gäller tjänstemän i
enskild tjänst. Jag vill invända, att det

128 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Skydd för arbetstagare mot uppsägning

dels rör stora grupper av arbetare och
att det dels ingalunda endast rör den
enskilda sektorn. Statstjänstemannaförbundet
säger exempelvis i sitt yttrande,
att frågan om uppsägningsskydd icke
synes sakna betydelse för den icke helt
obetydliga kategorien extra tjänstemän
och arvodister. För dem finns icke heller
någon motsvarighet till de regler
om uppsägningsvarsel som gäller på
andra områden. Statstjänstemannaförbundet
anser därför, att statstjänstemän
i princip icke bör ställas utanför eventuella
åtgärder till ökat skydd mot obefogade
uppsägningar. I Kommunaltjänstemannaförbundets
yttrande har
refererats till de förhandlingar som
fördes efter det att denna fråga år 1957
var föremål för behandling i riksdagen.
Det framgår av yttrandet, att man
då hade med optimism sett på möjligheterna
att komma till en lösning. Det
stötte emellertid i samtliga fall på ett
kompakt motstånd från arbetsgivarsidan
— det gäller här såväl kommunerna
som landstingen — att för tjänstemännen
överge huvudprincipen om fri
uppsägningsrätt och i reglementen inskriva
ett rättsligt skydd mot obefogade
uppsägningar.

För att få ett prejudicerande avgörande
i frågan om vilka rättsverkningar
ett avtalsstridigt avskedande av en
kommunaltjänsteman kunde ha förde
också Kommunaltjänstemannaförbundet
en domstolsprocess. Enligt domskälen
i högsta domstolens år 1960
meddelade dom är spörsmålet, huruvida
allmän domstol skall äga befogenhet
att förplikta en arbetsgivare att
återta en obehörigen avskedad arbetstagare
i tjänsten, för vårt lands del
av den art att det bör ankomma på
lagstiftningen att avgöra densamma.
Kommunaltjänstemannaförbundet hävdar
i sitt yttrande, att förbundets åtgärder
för att förbättra uppsägningsskyddet
för kommunaltjänstemännen
givit den erfarenheten, att både avtalsvägen
och domstolsvägen är svårfram -

och permittering

komliga eller till och med oframkomliga,
så länge domstolarna fortfarande
uppfattar principen om den fria uppsägningsrätten
som överensstämmande
med gällande rätt. Ytterligare vill jag
nämna skolväsendets område, där kommunerna
som huvudmän och staten
som den reglerande och huvudsakligen
betalande parten icke tillfredsställande
beaktat de anställdas krav på någon
form av rätt till arbetsplatsen.

Några ord förtjänar nämnas om hur
föregångslandet Sverige, trygghetslandet
Sverige, står sig i de här hänseendena
vid en internationell jämförelse.
Som andra lagutskottet påpekar, kommer
problemet om anställnings upphörande
att behandlas vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens
i år. Inför behandlingen
har Internationella arbetsbyrån utfärdat
en rapport om förhållandena i skilda
länder. Av denna framgår bl. a. att
de flesta länderna, närmare bestämt
inte mindre än 75 stater, löst frågorna
om uppsägningsskydd genom lagstiftning.
Bland dessa kan nämnas Norge,
Belgien, Holland, Österrike, Schweiz,
Västtyskland, Frankrike, Spanien och
Italien. Av Europas stater är det över
huvud taget endast England utom Sverige,
som icke har löst denna fråga.
I Västtyskland gäller skyddet »socialt
orättfärdiga» uppsägningar, i Norge
uppsägningar som saknar »saklig
grund», Frankrike talar om »obilliga»
uppsägningar o. s. v.

Utskottet bär velat understryka vikten
av största möjliga trygghet i anställningen
för den enskilde. På den
punkten föreligger alltså inga delade
meningar mellan utskottet och motionärerna.
Däremot synes det som om det
vore utskottet tämligen egalt, om denna
trygghetsfråga löses nu eller i en
avlägsen framtid. TCO har ansett, att
det nuvarande rättstillståndet är »långtifrån
tillfredsställande och anser det
därför vara av synnerligt värde om
ifrågavarande problemkomplex blir fö -

Fredagen den 11 maj 1962 em. Nr 19 129

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

remål för en allsidig utredning». Direktören
i Sveriges juristförbund har
nyligen uttalat, att det vore att ge eu
falsk bild av verkligheten, om man påstod
att skyddet mot obefogade uppsägningar
nu är tillfredsställande.

Utskottet synes emellertid ha fäst avgörande
vikt vid yttrandena från Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen.
LO anser, att endast därest
avtalsvägen eller domstolsvägen visar
sig oframkomlig bör lagstiftningsingripanden
övervägas.

Jag hade tillfälle att i eftermiddags
i första kammaren höra LO:s ordförande
tala om att förhandlingarna i
dessa frågor bör få fullföljas i lugn
och ro och att en utredning i allmänhet
dröjer så länge, att frågan skulle
förbli olöst under mycket längre tid.

För det första har jag svårt att förstå,
att en utredning skulle försvåra
möjligheterna att komma till en uppgörelse
på Blasieholmen. För det andra
tycks LO:s ordförande glömma bort
att han bland sina medlemmar har ett
mycket stort antal, som över huvud icke
blir berörda av de avtal som kan komma
att träffas. Måhända sätter man
därvid sin tillit till en förändring i
domstolspraxis. Enligt utskottet har
principen om fri uppsägningsrätt under
årens lopp begränsats genom vissa
avgöranden i rättspraxis. Jag vill
verkligen efterlysa vilka rättsfall som
skulle ha ruckat på själva principfrågan.
Principen om en fri uppsägningsrätt
står fortfarande kvar här i landet.
Landsorganisationen kan naturligtvis
som den gjort i sitt yttrande finna det
önskvärt, att ett uppsägningsskydd fastslås
i domstolspraxis. Men vad blir det
annat än en from önskan? Den önskan
är väl till intet förpliktande för dem
som skall döma. Att sedan en vetenskapsman
hävdat, att så skulle kunna
ske, gör inte den vägen mera framkomlig,
särskilt som en av våra främsta
domare betraktat tanken som närmast
utopisk. Dessutom bör vi väl räk -

na med att domstolarna här i landet
skall syssla med rättstillämpningen och
inte med att fastställa nya rättsregler.

Några få exempel på vilka uppsägningar
det här kan vara fråga om. När
en kamrer med mer än 20-årig anställning
i ett medelstort företag blev uppsagd
därför att kamrerns fru och disponentens
fru blivit ovänner, synes
det mig vara en obefogad uppsägning.
När en kvinnlig kassörska efter 21 års
tjänst utan föregående varning trots goda
vitsord blev uppsagd, eller när en
lcontorsanställd på stående fot blev uppsagd
efter fem års anställning —• synbarligen
utan annan motivering än att
han på den grund att han hade en bekant
i en konkurrentfirma misstänktes
ha lämnat uppgifter till denna —
kan det också tjäna som exempel på
vad här åsyftas.

Jag vill inte heller underlåta att nämna,
att på skolväsendets område till och
med sedan många år innehavare av
icke ordinarie befattningar — såväl
extra som extra ordinarie — genom
de statliga bestämmelsernas utformning
i allmänhet endast förordnats
på bestämda korta tider. För underlåtenhet
att ge vidareförordnande har öppet
åberopats eller har kunnat spåras
som orsak den omständigheten, att vederbörande
skulle vara tjänstledig —
t. o. m. tjänstledig på grund av havandeskap,
som eljest är särskilt skyddat
i dessa hänseenden — eller att vederbörande
velat utnyttja sina i andra hänseenden
lagliga rättigheter eller dylikt.
Även om underlåtenhet att vidareförordna
inte strängt formellt hör hemma
bland frågor om uppsägning, bör det
nämnas i detta sammanhang, därför
att det ger exempel på ett område på
den offentliga arbetsmarknaden, där
kraven på trygghet i anställningen varit
ytterligt dåligt tillgodosedda.

För min del vill jag gärna deklarera,
att jag av principiella skäl är varm
anhängare av största möjliga frihet på
arbetsmarknaden. Även i denna fråga

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

130 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Skydd för arbetstagare mot uppsägning

ser jag avtalsvägen som den riktigaste
vägen. Men jag ser för närvarande ingen
möjlighet att på den vägen lösa frågan
för samtliga berörda. Och jag reagerar
starkt emot, att ett trygghetsproblem
liksom ett rättviseproblem avfärdas,
därför att det kvantitetsmässigt inte har
någon större betydelse.

En tvingande lagstiftning tror jag
vore både onödig och olycklig, men
jag är inte främmande för tanken på
en dispositiv lagstiftning, även om den
frågan självfallet först måste utredas.
Detta är också orsaken till att i de av
mig berörda motionerna det inte begärs
en lagstiftning utan endast en utredning.
Kanske en sådan utredning
skulle kunna finna helt andra och bättre
vägar. Att sitta med armarna i kors
och vänta på att domstolspraxis skall
ändras, kan i varje fall inte tillgodose
den enskildes intressen.

Utskottet vill inte tänka i andra banor
än hittills förrän det visat sig
omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Hur länge skall
man vänta innan det kan anses bevisat
att det är omöjligt? Ett halvt decennium
synes icke ha varit tillräckligt.
Kan ett decennium eller två tänkas ha
varit en måttstock för utskottet?

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motionerna
I: 367 och II: 448.

I detta anförande instämde herrar
Rydén (fp) och Tobé (fp).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Frågan om lagskydd för
arbetare och tjänstemän mot uppsägningar
och permitteringar är en detalj
bland trygghetsfrågor av mycket större
räckvidd. Vi har också i vår motion satt
uppsägningsfrågan i samband med ett
uttalande, som antogs på Landsorganisationens
senaste kongress om en genomgripande
begränsning av privatkapitalisternas
allenavälde inom näringslivet
till förmån för en demokratisk ord -

och permittering

ning och en högre grad av trygghet för
de anställda.

I sin helhet handlar det alltså om den
samhällsomdaning, som numera är politikens
avgörande stridsfråga både i stort
och smått. Ur den synpunkten är utskottets
hållning ganska verklighetsfrämmande.
Jag underskattar visst inte betydelsen
av att även andra lagutskottet
nu uppmanar riksdagen att anta ett uttalande,
som understryker vikten av att
arbetstagaren ges största möjliga trygghet
i anställningen. Men det är ganska
blåögt när man till denna förklaring
knyter en förhoppning om att också arbetsgivaren
skall förstå, att det ligger
i hans intresse att åstadkomma en radikalt
ny ordning. Jag tror inte alls på
någon sådan sinnesändring hos dem
som bestämmer inom näringslivet.

Någon riktigt demokratisk ordning på
detta område blir det nämligen inte förrän
den privata bestämmanderätten inom
näringslivet har ersatts med ett avgörande
inflytande från samhällets sida.
Vi har lång erfarenhet av att kapitalisterna
inte viker en tum utan att de
tvingas till det genom arbetarnas fackliga
kamp och ökade politiska inflytande.
Det har vi fått bevis för i kampen
för arbetstidsförkortning, för bättre löner,
semesterbestämmelser och tjänstepension.
Så är det fortfarande med likalönsprincipen
och skyddet mot avskedanden
och permitteringar.

Av samma skäl har vi inte heller någon
lag om allas rätt till arbete som skulle
vara grundläggande i sådana sammanhang.
De beror på att privatkapitalisterna
förbehåller sig rätten att anta
och avskeda anställda. De anser att det
skall vara ett sådant system, att de själva
kan bestämma att utan de anställdas
hörande döma massor av arbetare till
arbetslöshet, vilket ofta leder till att
även samhället tillfogas enorma skador.
Hela detta system är, bortsett ifrån rättvisesynpunkterna,
också utvecklingsliämmande
och till skada för hela vårt
lands ekonomi och framför allt en stän -

Fredagen den 11 maj 1962 em. Nr 19 131

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

dig anledning till otrygghet och oro för
alla arbetare.

De förslag som nu behandlas attackerar
visserligen bara en detalj av fåtalsväldet
inom näringslivet, men förklaringen
till att dessa förslag möter sådant
motstånd från företagarhåll och
att det också går så trögt att få statsmakterna
in på bättre vägar hänger
samman med att detta bara är en detalj
i en omdaning som måste fortgå inom
hela näringslivet och slutligen leda till
en mycket genomgripande förändring.

Det har också redan påpekats både
av den senaste talaren här i kammaren
och av utskottet, att vårt land befinner
sig långt efter många andra stater när
det gäller att reformera på detta område.
Den kommitté inom LO som behandlat
denna fråga ansåg att tiden nu är
mogen att rensa bort den fria uppsägningsrätten
ur avtalssystemet. I stället
bör, säger kommittén, ett uppsägningsskydd
sättas för den anställde, vilket
inebär att arbetsgivaren har att uppvisa
objektivt godtagbara skäl för uppsägning
eller avskedande.

För vår del har vi funnit det vara
självklart att detta skall ske lagstiftningsvägen.
Yi kan inte se några skäl
varför man skall hesitera för den saken.

LO-kommittén menar däremot, att arbetsmarknadsnämnden
bör ombildas till
en skiljenämnd med rätt att fatta bindande
beslut om huruvida ett avskedande
är berättigat eller oberättigat.

Det krav som här ställes på att rensa
bort den fria uppsägningsrätten ur avtalssystemet
är alltså i allra högsta grad
berättigat, anser man även på LO-håll.
Vad vi diskuterar inom arbetarrörelsen
— meningarna delar sig på den punkten
— är alltså frågan om formerna för
att skapa verkliga garantier för att arbetare
och tjänstemän får denna ökade
trygghet. Oss har det förefallit, som
om det mest ändamålsenliga vore att
skydda de anställda från uppsägningar
och permitteringar genom en lagstiftning.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till motion nr 49 i denna
kammare.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det råder inte några delade
meningar om att det här är en stor
och betydelsefull fråga inte enbart för
löntagarna själva utan även för deras
familjer. Det är väl snarare om vägarna
att nå fram till den önskade tryggheten,
som meningarna går en aning isär. Skall
det ske genom lagstiftning eller genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter?

Fru Nettelbrandt har här i ett långt
anförande genom exempel sökt visa att
en del löntagare inte skulle ha någon
nytta av om det träffas en uppgörelse
avtalsvägen. Jag tänker inte ge mig in
i någon längre diskussion med fru Nettelbrandt,
ty vi är eniga om att mycket
återstår att göra för att nå fram till
trygghet för de anställda. Om jag skulle
använda lika mycket tid som fru Nettelbrandt,
kunde jag göra en historieskrivning
om hur det såg ut för 20—30
år sedan, och vad det är som har ändrat
på förhållandena. Det är nämligen
huvudavtalet, som kom till 1938, och
det avtal om företagsnämnder, som senare
har träffats mellan parterna på
arbetsmarknaden.

Vi har sagt inom den fackliga rörelsen,
att vi tycker inte alls att förhållandena
är bra. Detta är bakgrunden
dels till det betänkande, som framlades
vid LO-kongressen och behandlades där,
dels till LO-kongressens beslut att tillsätta
fyra olika kommittéer med uppgift
att syssla med trygghetsfrågorna.

Jag hade inte tillfälle att höra anförandet
av LO:s ordförande, som fru Nettelbrandt
hade, men jag föreställer mig
att han har sagt, att vi håller på att arbeta
med denna sak och skall ha förhandlingar
med arbetsgivarna om den.
Vi tror därför att det vore värdefullt
att fullfölja detta arbete innan man tillsätter
någon utredning.

5* —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

132 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

När denna fråga föregående gång behandlades
i riksdagen — det var år
1957 — ansåg riksdagen att man inte
borde gå in för en lagstiftning. I dag
säger utskottet — efter att ha inhämtat
yttranden från arbetsmarknadens parter,
av vilka TCO tillstyrker av skäl
som fru Nettelbrandt här har anfört —
att det för närvarande inte föreligger
behov av lagstiftning. Jag skall inte ta
ytterligare tid i anspråk. Jag vill bara
säga att det har ändå hänt en hel del på
arbetsmarknaden sedan 1957. På TCOområdet
har både arbetsledarna och industritjänstemännen
träffat avtal med
Arbetsgivareföreningen, och arbetet på
detta område fortsätter såvitt jag förstår.

Herr talman! Jag vill med dessa få
ord yrka bifall till föreliggande utlåtande
från andra lagutskottet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Ekendal sade här,
att det är i fråga om vägarna att nå fram
till tryggheten, som meningarna går isär.
Jag vill endast peka på att det även är
på två andra punkater, som delade meningar
gör sig gällande. Det är bl. a.
i fråga om den tid inom vilken man anser
att denna fråga skall vara förd i
hamn. Motionärerna anser att det är en
fråga av sådan betydelse, att den snarast
bör tas upp till behandling.

Den andra punkt på vilken meningarna
går isär är frågan om vilka kategorier
som skall omfattas av detta skydd
mot obefogade uppsägningar. Motionärerna
anser att skyddet bör omfatta
samtliga utan undantag. Det är här icke
bevisat —- och det kan icke heller
bli fallet -— att det avtal, som man talar
om och som eventuellt kommer att
träffas i samband med de förhandlingar
som omnämnts, kommer att gälla samtliga
grupper, utan det finns mycket stora
grupper, såväl arbetare som tjänstemän,
vilka kommer att även därefter
stå helt utan skydd.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 27
och II: 49; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 27 och II: 49.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 367
och 11:448; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

2) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 133

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 367 och II: 448.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 27 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om visst undantag för utländsk sjöman
från bestämmelserna om skyldighet att
inneha arbetstillstånd.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Vissa frågor berörande domänverket,
tillika svar på interpellation ang. markbyten
mellan domänverket och lantbruksnämnderna Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor berörande
domänverket jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 26 januari 1962 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 39, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att 1) bemyndiga Kungl.
Maj :t att årligen avdela vissa medel ur
domänverkets driftsinkomster för att

bestrida i propositionen berörda utgifter
i samband med domänverkets natur-
och fritidsverksamhet, 2) godkänna
vad i propositionen föreslagits rörande
förvaltningen av lappfondsskogarna,
3) medgiva i propositionen angiven
nedskrivning av domänfonden,

4) godkänna i propositionen föreslagen
ändring i förfarandet vid försäljning
av vissa utarrenderade kronoegendomar,
5) bemyndiga Kungl. Maj:t att
upphäva förordningen den 29 juni 1866
(nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten
över skogen å sådana skattehemman,
som uppkomme av nybyggen, vilka
hädanefter från kronan upplätes, eller
av sådana äldre nybyggen, för vilka
föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit behörigen fullgjorda,
6) medgiva att domänstyrelsen bemyndigades
att i den utsträckning som
angivits i propositionen besluta om
förvärv av mark, 7) medgiva att högst
1 000 000 kr. av domänverkets driftsinkomster
finge jämte odisponerad del
av tidigare för ändamålet avsatta medel
under år 1962 disponeras för bostadslån
till fast anställda skogsarbetare
i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen, samt 8) medgiva att
outnyttjade belopp av tidigare anvisade
investeringsanslag för tjänstebostäder
för domänverket finge på i propositionen
angivna grunder disponeras för att
uppföra personalbostäder.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:36 av herr Harald Pettersson
in. fl., likalydande med II: 34 av herr
Mattsson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en allsidig utredning
om behovet av natur- och fritidsreservat
samt om dispositionen av medel ur
markfonden för förvärv av härför lämpliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) I: 239 av herr Svanström m. fl.,

134 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Yissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och. lantbruksnämnderna

likalydande med II: 287 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
i syfte att intensifiera domänverkets
medverkan i strukturrationaliseringen
inom jordbruket och bondeskogsbruket
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) I: 314 av herr Yngve Nilsson in. fl.,
likalydande med 11:288 av hem Eliasson
i Moholm in. fl.;

4) 1:547 av herr Bengtson m. fl.,
likalydande med II: 660 av herr Hedlund
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte I. medgiva i propositionen
förordade bemyndigande för domänstyrelsen
att besluta även om inköp av
skogsmark, från enskilda fastigheter,
där köpeskillingen för det aktuella
objektet i dess helhet ej överstege
100 000 kr., under förutsättning av att
samtidigt föreskreves dels att domänstyrelsen
vid utnyttjande av bemyndigandet
skulle ställa motsvarande areal
skogsmark till förfogande för strukturrationaliseringen
inom jordbruket och
bondeskogsbruket, dels att för giltighet
av lantbruksnämnds beslut om medgivande
av sådant förvärv för domänstyrelsen
jämväl skulle gälla, att beslutet
fastställts av lantbruksstyrelsen; II. i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådana riktlinjer för domänverkets inköpspolitik,
att densamma i huvudsak
inriktades på förvärv av skogsmark från
lantbruksnämnderna; III. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning angående vidgat användningsområde
för medlen i domänverkets
markfond, i enlighet med vad i
motionerna anförts;

5) I: 548 av herr Helmer Persson;

6) 1:552 av herr Eskilsson m. fl.,
likalydande med 11:664 av herr Eliasson
i Moholm m. fl., vari hemställts, att
riksdagen beslutade att 2 000 000 kr.
anvisades ur domänverkets markfond
för bestridande av utgifter i samband

med domänverkets natur- och fritidsverksamhet; 7)

1:553 av herr Ernst Olsson och
Nils-Eric Gustafsson, likalydande med
11:663 av herr Dahlgren m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte a) avslå
propositionen såvitt avsåge föreslagen
ändring i förfarandet vid försäljning
av vissa utarrenderade kronoegendomar,
samt b) i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning
av frågan om prissättning och värdering
vid försäljning av kronoegendomar
till arrendatorer i enlighet med
vad i motionerna anförts;

8) 1: 554 av herr Åkesson m. fl., likalydande
med II: 665 av herr Jönsson
i Ingemarsgården in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte 1) uttala att avkastningen
från renbetesfjällens skogar,
vilka enligt propositionen skulle inordnas
i domänverkets förvaltning, i första
hand skulle användas till förmån för
samebefolkningen i Jämtlands län, 2)
besluta att nuvarande praxis i fråga
om kronoarrendatorernas rätt till hembud
vid försäljning av arrendeegendom
skulle tills vidare behållas, 3) i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående gynnsammare avbetalningsvillkor
vid försäljning av kronoegendom
till arrendeinnehavare, samt

4) avslå den föreslagna utvidgningen
av domänstyrelsens egen beslutanderätt
i fråga om markinköp.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:548,
1:314 och 11:288 samt 1:552 och
11:664 bemyndiga Kungl. Maj:t att årligen
avdela vissa medel ur domänverkets
driftsinkomster för att bestrida i
utskottets utlåtande berörda utgifter i
samband med domänverkets natur- och
fritidsverksamhet,

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:36 och 11:34 i skrivelse till Kungl.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 135

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Maj:t anhålla om en allsidig utredning
om behovet av natur- och fritidsreservat
samt om disposition av medel ur
domänverkets markfond för förvärv av
härför lämpliga områden,

III. med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 554 och II: 665, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad av utskottet föreslagits
rörande förvaltningen av lappfondsskogarna,

IV. medgiva av utskottet angiven nedskrivning
av domänfonden,

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:553 och 11:663 samt 1:554 och
II: 665, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna av utskottet föreslagen
ändring i förfarandet vid försäljning
av vissa utarrenderade kronoegendomar,

VI. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av uti motionerna 1:553 och
11:663 samt 1:554 och 11:665 gjorda
yrkanden om gynnsammare betalningsvillkor
vid försäljning till kronoarrendator
av kronoegendom,

VII. avslå motionerna 1:553 och
II: 663 såvitt däri framförts yrkande
om skyndsam prövning av frågan om
prissättning och värdering vid försäljning
till kronoarrendator av kronoegendom,

VIII. bemyndiga Kungl. Maj :t att upphäva
förordningen den 29 juni 1866
(nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten
över skogen å sådana skattehemman,
som uppkomme av nybyggen,
vilka hädanefter från kronan upplätes,
eller av sådana äldre nybyggen, för
vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit behörigen
fullgjorda,

IX. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:554 och II: 665 samt 1: 547 och II: 660,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
medgiva att domänstyrelsen bemyndi -

gades att i den utsträckning som angivits
av utskottet besluta om förvärv
av mark,

X. avslå motionerna 1: 239 och II: 287,

XI. avslå motionerna 1:547 och
11:660 såvitt däri framförts yrkande
om utredning angående vidgat användningsområde
för medel ur domänverkets
markfond,

XII. medgiva att högst 1 000 000 kr.
av domänverkets driftsinkomster finge
jämte odisponerad del av tidigare för
ändamålet avsatta medel under år 1962
disponeras för bostadslån till fast anställda
skogsarbetare i enlighet med de
grunder som angivits av utskottet, samt

XIII. medgiva att outnyttjade belopp
av tidigare anvisade investeringsanslag
för tjänstebostäder för domänverket
finge på i utskottets utlåtande angivna
grunder disponeras för att uppföra
personalbostäder.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Ringaby, Isacson, Hseggblom
och östlund, vilka ansett att utskottet
bort under I. hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna''
1:552 och 11:664 ävensom
med avslag å motionerna 1: 548 samt
I: 314 och II: 288, dels besluta att
av domänverkets markfonds medel
2 000 000 kr. finge användas för att bestrida
investeringskostnader i samband
med domänverkets natur- och fritidsverksamhet,
dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att årligen avdela vissa medel ur
domänverkets driftsinkomster för att
bestrida driftsutgifter för samma verksamhet; 2.

av herrar Hjalmar Nilsson, Lage
Svedberg, Gunnar Berg, Kristiansson,
Magnusson, Lindström, Johanson i
Västervik, Franzén, Lundmark och
Persson i Tandö, vilka ansett att utskottet
bort under II. hemställa, att riksdagen
måtte lämna motionerna I: 36
och 11:34 utan bifall;

3. av herrar Harald Pettersson och

136 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Dahlgren, vilka ansett att utskottet bort
under V. och VII. hemställa att riksdagen
måtte,

V. med bifall till motionerna I: 553
och 11:663 samt 1:554 och 11:665,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om ändring
i förfarandet vid försäljning av vissa
utarrenderade kronoegendomar;

VII. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 553 och II: 663, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Majd anhålla om
skyndsam prövning av frågan om prissättning
och värdering vid försäljning
till kronoarrendator av kronoegendom; 4.

av herr Åkesson (rörande förfarandet
vid försäljning av utarrenderad
kronoegendom), utan angivet yrkande;

5. av herrar Nils Hansson, Åkesson,
Nilsson i Lönsboda och Hamrin i Kalmar,
vilka ansett att utskottet bort under
IX. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:554 och
II: 665, såvitt nu var i fråga, samt med
avslag å motionerna 1:547 och 11:660,
avslå Kungl. Maj ds förslag om medgivande
att domänstyrelsen bemyndigades
att i den utsträckning som angivits
i propositionen besluta om förvärv av
mark;

6. av herrar Harald Pettersson och
Dahlgren, vilka ansett att utskottet under
IX., X. och XI. bort hemställa att
riksdagen måtte

IX. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 547 och II: 660 ävensom med avslag
å motionerna 1:554 och 11:665, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, medgiva
att domänstyrelsen bemyndigades
att i den utsträckning som angivits i
denna reservation besluta om förvärv
av mark, dock under förutsättning av
att härvid på sätt reservanterna förordat
garantier skapades för att domänverkets
inköpspolitik inte motverkade
den strukturrationalisering av bonde -

skogsbruket, som staten genom lantbruksnämnderna
sökte genomföra;

X. med bifall till motionerna 1:239
och 11:287 i skrivelse till Kungl. Majd
anhålla om skyndsam prövning i syfte
att intensifiera domänverkets medverkan,
i strukturrationaliseringen inom
jordbruket och bondeskogsbruket i enlighet
med vad reservanterna anfört;

XI. med bifall till motionerna I: 547
och II: 660, såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Majd anhålla om
skyndsam utredning angående vidgat
användningsområde för medlen av domänverkets
markfond.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Holmquist, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Mattssons interpellation
angående markbyten mellan domänverket
och lantbruksnämnderna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Mattsson bär i en
interpellation frågat mig, om jag vill
medverka till intensifiering av markbytena
mellan domänverket och lantbruksnämnderna.

Jag vill erinra om att berörda spörsmål
behandlades av 1961 års riksdag.
Jordbruksutskottet uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 18 bland
annat, att utrymme för bytesverksamhet
borde kunna föreligga i betydligt
större utsträckning än som dittills förekommit.

Under det senaste året har också en
rad åtgärder vidtagits för att skapa möjligheter
till markbyten. Bland dessa åtgärder
vill jag nämna följande: Lantbruksorganisationens
resurser för värderings-
och andra uppgifter i samband
med den yttre rationaliseringen kommer
att förstärkas genom att fem nya

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 137

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

tjänster Inrättas samt genom en betydande
ökning av medel för att anlita
skoglig expertis. Jordfonden bär genom
beslut av 1961 års riksdag och av innevarande
års riksdag tillförts ej mindre
än 12 000 000 kronor i syfte att bereda
ökade möjligheter för lantbruksnämnderna
till fastighetsförvärv. Även
lantmäteriet får personalförstärkningar
för att specialorganisationernas verksamhet
med bland annat markbyten
skall kunna ökas. Vidare har riksdagen
förelagts förslag till omorganisation av
skogsstyrelsen, innefattande personalförstärkningar
för bland annat frågor
rörande förbättrad arrondering av
skogsmark.

Såsom framgår av jordbruksutskottets
utlåtande 1962 nr 8 har under hösten
1961 företagits en inventering av
fastigheter i lantbruksnämndernas ägo,
som lämpar sig för byte med domänverket.
En del av denna mark har redan
tagits i anspråk för byten. Det kan
även nämnas att domänstyrelsen överväger
inventering av markområden i domänverkets
ägo, som kan lämpa sig för
byten med lantbruksnämnder eller för
försäljning till enskilda personer.

Det är min förhoppning att ytterligare
åtgärder i syfte att intensifiera
bytesverksamheten skall kunna vidtas.
Samtidigt vill jag betona, att man måste
räkna med att en ej obetydlig tid åtgår
för att genomföra bytena. Så lång
tidsutdräkt, som förekommit i de i interpellationen
antydda båda fallen, bör
dock undvikas.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Mattssons interpellation.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framför mitt tack för svaret
på min interpellation. Självfallet är
jag glad över att jordbruksministern
hoppas att ytterligare åtgärder skall
kunna vidtas för att intensifiera bytes -

verksamheten och att han har den meningen,
att det bör undvikas att ett ärende
tar så lång tid att behandla som i de
fall jag i min interpellation har påtalat.

Jordbruksministern upplyser i sitt
svar, att domänsityrelsen överväger en inventering
av markområden i lantbruksnämndernas
ägo, som lämpar sig för
byten med lantbruksnämnder eller för
försäljning till enskilda personer, vilket
jag tolkar så, att intresset har ökat hos
domänverket för att åstadkomma byten.
Jag vill bara här understryka, att det är
mycket viktigt att den inventeringen
sker i intimt samarbete med lantbruksnämnderna.
Där dessa har de största intresset,
tror jag att man i första hand
bör verka för att byten kommer till
stånd.

För övrigt torde det vara önskvärt, att
man samarbetar inom större områden
än ett lantbruksnämndsområde och inte
binder sig till länsgrämserna när det gäller
att göra dessa byten. I så fall får
givetvis lantbruksstyrelsen bli samordnande.

Genom intensifiering av bytesverksamheten
mellan domänverket och lantbruksnämnderna
kan mycket göras för
att främja den yttre rationaliseringen.
Hittills har det varit svårt att nå praktiska
resultat, och det var detta som
gjorde att jag tillät mig framställa denna
interpellation, på vilken jag fått ett
svar, som ger mig anledning hoppas att
det framdeles skall gå lättare att göra
byten med domänverket. För mig har
det verkat som om det vore lätt för
domänverket att förvärva men svårt att
sälja eller avstå. Om det föreligger några
särskilda hinder eller besvärligheter
på den punkten, skulle man givetvis gärna
vilja medverka till att de undanröjdes.
I mitt hemlän har domänverket under
åren 1956—1960 ökat sitt markinnehav
med nära 1 300 hektar. Men när en
skogsbrukare ville förvärva ett område,
vilket sträckte sig som en kil in mellan
två fastigheter som han ägde, tog det

138 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

mer än sex år att få köpet slutfört. Jag
finner det tillfredsställande att jordbruksministern
tycker att det inte bör
ta så lång tid.

Jag vet också att då lantbruksnämnden
har gjort framställan om att få förvärva
mark från domänverket, har man
liksom inte velat lita på vad den gjort.
Man har i ett fall sagt att innan man vill
avstå mark till någon skogsbrukare, skall
denne genom skötsel av ägd skogsmark
ha visat intresse för skogsodling. I ett
annat fall har man åberopat att något
samarbete ej förekommit mellan vederbörande
lantbruksnämnd och domänverket.
Lantbruksnämnden har svarat
med att hänvisa till en PM som upprättats
i anledning av ett sammanträffande
för att diskutera samarbetsfrågor. Resonerar
man på det sättet, nås självfallet
inga praktiskt resultat.

Vid bytesverksamheten måste liberala
bedömningar ske. Det ena bytesområdets
underlägsenhet bör kompenseras
av fördelar i andra avseenden. Man kan
inte i varje enskilt fall tänka sig att avkastning,
avsättning, belägenhet o. s. v.
skall vara precis likadana, utan man
måste få fram medelvärdet inom större
områden.

Enligt min mening är det naturligt att
små kronoparker blandade med enskilda
skogar bör utbytas mot mark som är
belägen närmare sammanhängande kronoparker,
särskilt när lantbruksnämnderna
äger bytesobjektet och skogen inte
beräknas komma i fråga för bondeskogsbruk.
Såväl den enskilde som samhället
skulle tjäna härpå. Det bör vara
ett allmänt intresse att bytena blir allmänna.

Jordbrukets och skogsbrukets organisationer
bär redan börjat engagera sig
för att på sitt sätt medverka till att intresset
för verksamheten kommer i gång.
Jord och skog kompletterar ju varandra
på ett utmärkt sätt och ger arbetstillfällen.
Dessutom får man räkna med att
förvaltningskostnaderna kan nedbringas

på de små kronoparkerna, som inte sällan
består av bara några få tiotal hektar
skogsmark.

Jag har kartor, herr statsråd, som vi
gemensamt skulle kunna titta på vid tillfälle,
av vilka jag tror det framgår att en
betydande bytesverksamhet borde ske.

I debatten om domänverkets markpolitik
har sagts, att man vill ha de små
kronoparkerna för att få en motivering
till att köpa mera mark att lägga till
dessa. Härmed kommer man in på frågan
om ägarebalansen. Det har inte ifrågasatts
att denna balans skall ändras
och jag skall inte ta upp debatt om den
saken. Men jag tror att vi behöver en
kraftkarl som verkligen säger ifrån, att
man vill ha bättre gränsbestämning i
naturen. På grund av det svar jag har
fått av statsrådet är det inte utan, att
jag ställer åtskilliga förhoppningar på
att det skall kunna gå bättre framdeles
att få till stånd dessa byten.

Strukturrationaliseringen är inte bara
ett arbete för statliga institutioner.
Där behövs ett förtroendefullt samarbete
mellan markägarna, deras organisationer
och myndigheterna. Låt oss
hoppas att detta samarbete skall komma
till stånd i framtiden. Det skulle vara
mycket glädjande om så kunde ske.

Med detta ber jag än en gång få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det var intressant att
höra jordbruksministerns positiva inställning
till detta problem. Jag hoppas
liksom herr Mattsson, att miarkbytesverksamheten
kommer att gå i snabbare
takt än hittills. Jag bär erfarenhet av
denna verksamhet från mitt eget län,
t. ex. i Nöttja där det tog drygt 15 år
att klara av en liten byteshistoria. Liksom
herr Mattsson ställer jag dock några

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 139

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

frågetecken beträffande handläggningen
av bytesärendena.

I lantbruksstyrelsens meddelande serie
C nr 11 — jag vet inte om statsrådet
haft tillfälle att taga del av detta — angående
utbyte av mark mellan statsskogsbruket
och bondeskogsbruket har
på s. 9 diskuterats möjligheterna att
genomföra byten mellan lantbruksnämnderna
och domänverket. Man konstaterar
därvid att möjligheterna begränsas
av att lantbruksorganisationens innehav
av mark, som lämpligen kan lämnas i
byte till domänverket, naturligtvis är
tämligen litet. Lantbruksnämndernas
skogsmarksförvärv har varit inriktat på
mark avsedd för direkt förstärkning av
jordbruk eller för byten med bolag. Man
säger i skriften: »Det är givetvis anledning
utgå ifrån, att domänverket även i
fortsättningen i första hand genom direkta
inköp kommer att förvärva sådan
mark, som det ur verkets synpunkt är
angeläget att tillföra domänverksinnehaven.
Domänverket synes ha möjlighet
att erbjuda sådana villkor, att säljare
kan väntas finna det fördelaktigt att
hembjuda och sälja skogsmark till domänverket.
»

Under rubriken »Speciella frågor om
lantbruksnämndernas inköpsverksamhet»
får lantbruksnämnderna den anvisningen,
att »lantbruksnämnderna
skall icke inköpa mark, som lämpligen
skulle kunna användas endast för senare
markbyten med kronan. Nämnderna
bör sålunda exempelvis icke köpa mindre
enklaver och smärre kilar inne i kronoparker.
Däremot är nämnderna oförhindrade
att köpa upp mark, som kan
användas för yttre rationalisering — det
må vara för direkt komplettering eller
för kommande byten exempelvis med
bolag — även om denna mark skulle
vara av intresse för domänverket. Givetvis
bör arronderingssynpunkter beaktas
vid övervägande huruvida det ena eller
det andra ämbetsverket bör köpa.»

När det sedan gäller nämndernas

ställningstagande till domänverkets inköp
fastslår man, att »det förhållandet
att en viss egendom skulle kunna användas
för byte med domänverket om
den inköptes av lantbruksnämnd icke
utgör bärande skäl för nämnden att avstyrka
domänverkets förvärv av fastigheten».

Som framgick av det svar som statsrådet
lämnade herr Mattsson har man
inom lantbruksnämnderna företagit en
inventering av fastigheter som kan vara
lämpliga för byte med domänverket. Jag
skulle dock tro, att om bestämmelserna
i den citerade skriften skall gälla i fortsättningen
torde det inte vara möjligt
att i nämnvärd utsträckning vidga bytesverksamheten
mellan domänverket
och lantbruksnämnderna. Det skulle
nämligen innebära, att när de fastigheter
som tidigare köpts av nämnderna
och som är lämpliga för byte med domänverket
gått i byte, blir det endast
undantagsvis möjligt för nämnderna att
komma över lämpliga bytesfastigheter.

Det stora flertalet fastigheter, som
gränsar till en kronopark, vilka är attraktiva
för domänverket och som skulle
kunna vara lämpliga bytesfastigheter
om lantbruksnämnderna inköpte dem
när de salubjudes, är sannolikt sådana,
att domänverket på grund av dessa bestämmelser
kan köpa dem direkt av nuvarande
ägare utan att lantbruksnämnden
kan hindra detta eller själv uppträda
som köpare. När man dessutom vet
att domänverket i allmänhet köper fastigheter
till ett högre pris än som tilllämpas
av jordbrukarna och lantbruksnämnderna
framstår det ännu tydligare,
hur små förutsättningarna är att intensifiera
denna bytesverksamhet, om de
här åberopade bestämmelserna skall gälla.
Jag hoppas dock med hänsyn till det
positiva svar som lämnats att lantbruksnämnderna
i fortsättningen får bättre
möjligheter att skaffa bytesobjekt, så att
deras inköpsverksamhet i detta avseende
i realiteten inte blir begränsad på

140 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

grund av dessa bestämmelser från lantbruksstyrelsen.
De har för övrigt, synes
det mig, kommit till såsom en kompromiss
mellan lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen.
Jag ifrågasätter om denna
skrift verkligen är i överensstämmelse
med riksdagens beslut i frågan 1959.

En annan fråga är hur man skall få
fram större smidighet vid handläggningen
av bytesprojekt. Statsrådet meddelade
att man även i detta fall gör en inventering
från domänverkets sida. Jag
hoppas att jordbruksministern medverkar
till att systemet med bytesförfarande
blir mera användbart i praktiken än
det hittills, varit. Om man från domänverkets
sida vid varje bytestillfälle kräver
samma arealer, likartade boniteter,
samma trädslagsblandning och belägenhet
till avsättningsplats kommer vi helt
enkelt ingenstans. Och det vore beklagligt.
Det finns nämligen väsentliga frågor
att reda upp på detta område. Deit
råder ofta den uppfattningen, att bolagsoch
skogsinnehaven är stora och väl
samlade skiften. Så förhåller det sig
inte alltid. Särskilt i södra Sverige är
storskogsbruket ofta mycket splittrat.
Jag kan hänvisa till ett referat i RLFtidningen
för några veckor sedan beträffande
Värends revir. Detta revir omfattar
drygt 8 000 hektar skogsmark. Reviret
har sina marker uppdelade på
23 skiften varav en kronopark på drygt
2 000 ha, belägna i fem härader och 22
socknar. Här finns naturligtvis mycket
att göra, om man sätter in denna mark
i bytesverksamheten.

Det riktiga vore att alla mindre skiften
ställdes till lantbruksnämndens förfogande,
så att lantbruksnämnden kunde
ta med dem i sitt rationaliseringsarbete.
Lantbruksnämnden hade sedan att
lämna mark till domänverket, allteftersom
den kan köpa in fastigheter som är
väl belägna i förhållande till de större
kronoparkerna.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Reträffande de vid jordbruksutskottets
utlåtande fogade reservationerna
nr 3 och 6 som dels berör
förfarandet vid försäljning av arrenderad
kronoegendom, dels beslutanderätten
vid markförvärv för domänverkets
räkning vill jag som reservant anföra
några synpunkter.

Vad först beträffar reservationen nr 3
finner jag liksom departementschefen
och utskottet i övrigt, att en ökad avyttring
av kronoegendomar är värdefull.
Här har också observerats att det
kan förekomma fall, där köp icke kan
komma till stånd på grund av ekonomiska
svårigheter för den sittande arrendatorn.
Utskottet har därom sagt,
att en mera liberal tillämpning av reglerna
rörande amorteringstidens längd
kan anses befogad. Enligt utskottets
skrivning skulle det uppenbarligen bli
en förbättring av nu rådande förhållanden.
Trots detta löser man icke därmed
den väsentligaste frågan vid försäljningstillfället,
nämligen spörsmålet om
köpeskillingens storlek. Domänverket
betingar sig i dag vid försäljningar ofta
ett pris som ligger betydligt över det i
orten normala. Den mera liberala tilllämpningen
av amorteringstidens längd
och en eventuell nedsättning av kontantinsatsens
storlek skulle kunna få den
effekten, att ett köp skulle kunna möjliggöras
trots det orimligt höga priset
med ty åtföljande större skuldsättning.
Den första åtgärd som här borde vidtagas
vore därför en annan värdering
som knyter an till ortens gängse marknadspris.
Detta kunde exempelvis ske
genom lantbruksnämndernas medverkan.
Det finns exempel på hur dessa
begärda försäljningspris så avsevärt
skiljer sig från de pris som lantbruksnämnderna
anser sig kunna gå med på
i samband med garantilån, att den sittande
arrendatorn icke har kunnat köpa,
och därmed har också hans besittningsskydd
allvarligt försämrats. Detta torde

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 141

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

bli förhållandet, även om man tillämpar
en mera liberal bedömning av kapitalfrågan.
I reservation nr 3 föreslås
därför en skyndsam prövning av frågan,
hur en mera marknadsmässig värdering
skall komma till stånd.

Vad sedan beträffar reservationen nr
6 föreslår utskottets majoritet, att domänverket
skall få beslutanderätt beträffande
markförvärv upp till ett belopp
av 100 000 kronor. Jag instämmer
i uttalandet, att ett sådant förfaringssätt
skulle kunna betyda en viss administrativ
förenkling. Men med kännedom om
den markpolitik som tillämpas av domänverket,
i det att betydande medelssummor,
influtna från bl. a. tomtmarksförsäljningar
tillföres markfonden för
att sedermera investeras i fastighetsköp
i södra och mellersta Sveriges bättre
jordbruks- och skogsbygder, kan nu
föreliggande förslag icke biträdas med
mindre än att vissa spärregler införes,
så att garantier skapas för att domänverkets
inköpspolitik i fortsättningen
medverkar i den strukturrationalisering
av bondeskogsbruket, som staten i dag
försöker genomföra genom lantbruksnämnderna.

Den yttre rationaliseringsverksamheten
och de jordpolitiska bedömanden
som är knutna härtill berör i den fas,
som lantbruksnämndernas verksamhet
nu kommit i, såväl allmänna som enskilda
skogar och bolagsskogar. Det kombinerade
jord- och skogsbrukets ställning
och företagsformer kommer också här
in i bilden. Det är enligt mitt förmenande
helt orimligt, att det statliga organet
lantbruksnämnden i dag skall hindras i
denna sin verksamhet av en annan statlig
myndighet, nämligen domänverket.
Om man mera ingående synar detta
verks inköp och de nya fastigheternas
belägenhet i landet, framstår det i varje
fall för mig som önskvärt, att man i
stället, när man nu investerar statsmedel
i fastigheter, ser som en förstahandsuppgift
att inrikta sig på sådana bygder

och skogsområden, där en statlig insats
utöver vad det enskilda näringslivet förmått
skulle vara behövlig för att få till
stånd en god skogsproduktion och
skogsvård.

•lag vill här fästa kammarens uppmärksamhet
på att lantbruksstyrelsen i
sitt remissyttrande över de motioner
som berörs i denna reservation framhåller,
att det visat sig en tendens att
domänverket utökar sitt innehav av välbelägna
och värdefulla medelstora och
större jord- och skogsbruksegendomar
i de mellersta och södra delarna av landet.

Det råder inte något tvivel om att
denna inköpspolitik menligt påverkar
lantbruksnämndernas förmåga att riktigt
ordna strukturrationaliseringen.
Jag kan förstå att det ur domänverkets
synvinkel kan anses angeläget att utöka
sitt markinnehav, men detta får inte ske
genom, att ägandebalansen rubbas —
vilket är följden i dag inom vissa delar
av landet — eller så, att domänverket
genom en synnerligen aktiv inköpsverksamhet
motverkar lantbruksnämnderna
i deras verksamhet. Den inköpsverksamhet
som domänverket har att ägna sig
åt bör i första hand vara att söka förbättra
sina arronderingsmässigt dåliga
skogsenklaver och skapa ett rationellare
skogsbruk genom att rationalisera de domäninnehav
som i dag ligger spridda
i jordbruksbygderna. Därigenom kanske
man också skulle kunna visa ett större
rotnetto än det som redovisas i statsrevisorernas
redogörelse för året.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 3 och 6 samt i övrigt
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag bär väckt en motion
— nr 287 i denna kammare — under
den allmänna motionstiden som hade
samma innebörd som herr Mattssons
interpellation. Mycket av vad jag skulle
ha velat gå in på har herr Mattsson nu

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

142 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

relaterat här. Jag är liksom han tacksam
för den positiva hållning som jordbruksministern
har intagit i sitt svar.

Under de 14 år som jag har varit med
om lantbruksnämndens arbete i södra
Kalmar län har vi inte kunnat byta ett
hektar med domänverket. Jag känner
inte heller till att det efter 1961 års beslut
här i riksdagen har visat sig någonting
som tyder på att det skulle förekomma
större aktivitet på detta område.
Därför är det glädjande, om domänverket
nu får en puff från jordbruksministern
så att det kan ske någon
bytesverksamhet. I stället har domänverket
under de senaste två åren begärt
att få köpa skog i 23 fall. Lantbruksnämnden
har tillstyrkt i 5 fall, och domänverket
har fått tillstånd av Kungl.
Maj:t att köpa i 10 fall.

Vi har under dessa år haft det intrycket,
att domänverket vill förvärva
skog vid alla tillfällen som bjuds. Det
egendomliga i detta är att det uppträder
i räjonger där det tidigare inte har några
skogsinnehav och vill köpa tämligen
små arealer. När man bär lägre kapitaliseringsprocent
finns det inga möjligheter
för vare sig lantbruksnämnd eller
enskilda att konkurrera om köpen på
jämspelta villkor.

Enligt en av 1958 års jorbrulcslagsutredning
omnämnd utredning uppskattades
år 1955, att ungefär 500 000 hektar
av den statsägda skogen låg i jordbruksbygder
och att drygt 50 000 hektar härav
utgjorde splittrade områden. Jag skulle
tro, att med den utveckling som har
skett sedan dess upptar de splittrade
skogsinneliaven nu en betydligt större
areal än 50 000 hektar.

Om det nu skall bedrivas en mera
aktiv bytesverksamhet från domänverkets
sida, får man hoppas att den också
kommer att omfatta värdefullare bytesobjekt.
Någon gång under de förflutna
fjorton åren har väl vi inom vår lantbruksnämnd
fått till stånd ett resonemang
med domänverket om ett byte,

men när man har närmare granskat domänverkets
bytesobjekt har det oftast
visat sig vara fråga om sådan skogsmark,
som uppenbarligen inte haft något
större värde vare sig för domänverket
eller för den jordbruksfastighet som
skulle förstärkas. Det har gällt mark
som krävt stora kostnader för föryngring
o. s. v. Den bättre skogsmarken har
inte domänverket velat byta bort, även
om marken ur arronderingssynpunkt
varit mycket lämplig som bytesobjekt.

Detta har väckt ganska stor oro i sydöstra
Sverige där domänverkets innehav
av skog har markant ökat. För övrigt
har inte bara domänverket utan även
institutioner såsom Nobelstiftelsen, Uppsala
universitet och andra börjat visa
stort intresse för att förvärva skog i
dessa trakter. Jag frågar mig, om detta
möjligen kan bero på att skogsindustrien
där har blivit så kraftigt utbyggd. Det
skulle vara tragiskt, om den effektivare
skogsindustri, som skogsägarna bär skapat
i syfte att avsätta och förädla sina
skogsprodukter, skulle bli ett lockbete
inte bara för domänverket utan även
för sådana institutioner som jag här
omnämnt när det gäller att utöka skogsinnehavet
i denna del av landet.

Det skulle vara tacknämligt, om i synnerhet
beträffande markbyten samarbetet
kunde öka mellan lantbruksnämnderna
och domänverket. Man kan väl knappast
hoppas att det kan bli fråga om
något större antal byten mellan domänverket
och enskilda skogsägare. Domänverkets
befattningshavare är ganska
hårdflirtade när det gäller att byta
mark, och det blir förmodligen i första
hand lantbruksnämnderna som kan få
till stånd sådana byten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 6.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en rad olika frågor.
Några av dem har redan berörts av före -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 143

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

gående talare, t. ex. frågan om markbyten
mellan domänverket och lantbruksnämnderna,
och ordnandet av fritidsområden.
I anslutning till den motion
som väckts från vårt håll skulle
jag vilja ta upp ett par andra frågor,
nämligen kronoarrendators optionsrätt
och domänverkets inköp av mark.

Hittills har det varit så — vilket fastslagits
av såväl 1929 års som 1952 års
riksdagar — att vid försäljning av kronoegendom
har arrendator haft rätt till
hembud såvida han eller hans släkt före
honom under minst tio år iföljd innehaft
egendomen. I regel har också arrendatorn,
om han icke velat antaga hembudet,
i fortsättningen fått ha kvar arrendet.
Nu föreslås i propositionen, att om
arrendatorn icke vill förvärva egendomen
skall det företagas försäljning i
öppna marknaden.

Utskottet har, i likhet med vad som
kommit till uttryck i motiveringen till
motionerna av herr Åkesson m. fl. och
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
kraftigt understrukit departementschefens
uttalande, att stor hänsyn bör tagas
till arrendatorns personliga omständigheter
då försäljning överväges. Det
framhålles bl. a. att en kronoarrendator
icke skall försättas i sämre läge än innehavare
av s. k. socialt arrende. Många
av dessa kronoarrendatorer är kanske
på grund av ålder och familjeförhållanden
eller ekonomiska omständigheter
inte beredda att inträda som köpare
men de har möjlighet att fortfarande
sköta sitt arrende, och då bör detta
icke förvägras dem.

Ett i nämnda motioner framställt yrkande
om gynnsammare avbetalningsvillkor
i syfte att möjliggöra försäljning
till förutvarande arrendator har fått en
positiv behandling av utskottet som uttalar:
»Då det får anses rimligt, att domänstyrelsen
skall äga vissa möjligheter
att i samband med hembud kunna förhjälpa
en kronoarrendator att bli ägare
till egendomen, synes enligt utskottets

förmenande i fortsättningen en något
mera liberal tillämpning av reglerna rörande
amorteringslängd kunna anses befogad.
I detta sammanhang torde jämväl
av Kungl. Maj :t böra övervägas huruvida
ej den kontanta insatsen av köpeskillingen
bör kunna nedsättas.»

Vi motionärer är nöjda med denna
utskottets skrivning, som, omsatt i verkligheten,
kan medverka till att domänverkets
önskan om försäljning av allt
flera kronohemman kan tillgodoses.

Vad beträffar domänverkets beslutanderätt
i fråga om markinköp, varutinnan
propositionen ger domänstyrelsen
bemyndigande att fatta beslut rörande
förvärv, där köpeskillingen ej överstiger
100 000 kronor och köpet tillstyrkts
av vederbörande lantbruksnämnd, motiverar
man detta med att man därigenom
skulle uppnå en administrativ förenkling.
Man har därvid bortsett från allna
skogs- och markpolitiska synpunkter.
Som Sveriges lantbruksförbund framhållit
i sitt yttrande kan detta leda till
att domänverkets markpolitik kommer
att inrikta sig på de mindre skogsegendomarna
och därvid motverka strukturrationaliseringen
genom den priskonkurrens
som kan uppstå. Även RLF, liksom
Sveriges skogsägares riksförbund
har gjort liknande uttalanden.

Ett par av dessa remissinstanser har
betonat att 1960 års jordbruksutredning
skall behandla bl. a. strukturfrågorna
och då även komma att ta ställning till
domänverkets och markfondens roll i
sammanhanget följdaktligen kunde saken
bero till dess denna utredning föreligger.
Vi reservanter är av samma mening.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
5 av herr Nils Hansson m. fl. och i övrigt
till vad utskottet föreslagit.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
spänner över ett vidsträckt område och

144 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

det skulle ta alltför lång tid i anspråk
att detaljgranska de invändningar som
har gjorts. Propositionen behandlar ju
bl. a. iordningställande av natur och fritidsområden.
Det är ett led i vår strävan
att försöka få litet liv i allemansrätten.
Vidare har här föreslagits en rationellare
förvaltning av renbetesfjällen. Då
jag representerar det län, där huvudparten
av dessa lappfondsskogar ligger, vill
jag uttala ett tack till statsrådet för det
goda grepp han tagit om detta problem.
Det har otvivelaktigt förekommit en viss
dualism där uppe, när det gällt förvaltningen
av dessa skogar.

Vidare har här berörts förfarandet
vid försäljning av utarrenderad kronojord
och beslutanderätten rörande
markförvärv för domänstyrelsen. Vi
har, som kammarens ledamöter har
märkt, inte blivit eniga i alla stycken,
utan det är en lång rad reservationer.
Jag skall i allra största korthet beröra
dem något.

I den första reservationen, från högerhåll,
yrkas att medel till fritidsanläggningar
skall tas ur markfonden. Kungl.
Maj :t har föreslagit att de skall tas från
driftmedel. Jag anser för min del att vi
skall använda driftmedel för dessa ändamål.
Detta kan ingalunda betraktas
som investeringar i sedvanlig bemärkelse,
och därför bör det vara det enda
riktiga att använda driftmedel. Skulle
vi följa reservanternas förslag skulle
vi nästan handla som de, som gjorde
bouppteckning och arvskifte medan boägaren
levde. Vi skall alltså inte för
detta ändamål avhända oss tillgångar,
som vi anser tillhöra våra efterkommande.

Vad beträffar den andra reservationen,
där även jag befinner mig på reservationssidan,
har de borgerliga, som
med lottens hjälp bildat majoritet i
utskottet, yrkat bifall till en motion som
kräver en utredning om behovet av natur-
och fritidsreservat samt att man
även där skall få använda domänverkets

markfond. Även från vårt håll är vi intresserade
av att det skall ske något på
detta område. Vi litar helt och fullt på
departementet och dess unge, energiske
chef i detta fall. Vi bör vänta och se
vad 1960 års naturvårdsutredning och
statens skogsföretagsutredning kommer
att säga om dessa problem. En ytterligare
utredning utöver dessa anser vi
vara överflödig.

Som herr Nilsson i Lönsboda nämnde
har folkpartiet en reservation, i vilken
det har motsatt sig ett bemyndigande
för domänstyrelsen att besluta om markförvärv
under vissa villkor. Det befarar
liksom centerpartiet svårigheter för det
mindre jordbrukets rationalisering. Personligen
är jag av en alldeles motsatt
uppfattning, nämligen att man med dessa
åtgärder via triangelbyten skall kunna
få en rationellare omläggning av
skogsskiftena i mycket snabbare takt
samt en allt bättre och bättre arrondering.
Jag har från mitt hemlän helt andra
erfarenheter än vad herr Börjesson
i Glömminge har. Bytesverksamheten
med domänverket pågår i ingalunda
obetydlig omfattning.

I den sista reservationen, som herr
Dahlgren var inne på, beröres delegeringen
av beslutanderätten om markförvärv
till domänverket. De socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet har
ansett detta vara en mycket lämplig avvägning.
Vi är medvetna om att en ny
utredning pågår på detta område och
det kan inte finnas någon som helst
anledning att biträda de motioner som
kräver en ändring.

Med dessa små erinringar ber jag, herr
talman, få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag för reservationen
nr 2, till vilken jag yrkar bifall.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Frågan om domänverkets
inköpspolitik och markfondens användning
har blivit uppmärksammad
i många län i södra och mellersta delar -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 145

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

na i vårt land. Utan tvivel har också domänverket
ökat sina inköp i dessa delar
av landet. Inköpspolitiken riktar sig
inte bara mot köp av skog som komplettering
av tidigare innehav, utan man
köper också stora jordbruks- och skogsfastigheter
som ligger helt isolerade från
dessa. I höstas köpte man sålunda i Södermanlands
län en gård som heter
Malstanäs. Jag har inte de exakta siffrorna,
men jag tror att det rörde sig
om 400 tunnland åker och cirka 1 000
tunnland skog. Den fastigheten ligger
inte i direkt anslutning till något tidigare
innehav.

Domänverket får vid försäljning av
bl. a. tomtmark kapital till markfonden,
vilken kan användas och även i allt större
utsträckning användes för inköp av
jord och skog. Detta leder till ett ökat
innehav för staten, eftersom den naturligtvis
får bättre betalt för tomtmarken
än den betalar för den mark den sedan
köper.

Även om det än så länge inte har
blivit någon större förskjutning i äganderätten
till svensk jord och skog, har
vi här ett förhållande som jag tycker
ger anledning till stark oro. Ett sätt att
motverka denna utveckling har man
pekat på i reservation nr 1, där det föreslås
att 2 miljoner kronor skall tagas
ur markfonden och användas till investeringar
i samband med domänverkets
natur- och fritidsverksamhet. Jag
kan inte som herr Lindström finna att
det är på något sätt principiellt felaktigt
att använda dessa medel för dylika investeringar.
Driftkostnaderna får klaras
på annat sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

I reservation nr 6 har man pekat på
andra vägar. Jag kan i princip dela reservanternas
uppfattning där. Det enda
jag reagerar litet emot är att reservanterna
säger att markfondsmedel bör
kunna användas för investering i statens
skogsindustriella verksamhet. Där

har jag kanske inte riktigt samma uppfattning
som reservanterna. Men eftersom
jag i övrigt gillar motiveringen och
i varje fall reservanternas yrkanden, ber
jag att få yrka bifall även till reservation
nr 6.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Moholm (h).

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena timmen ber jag att få avstå från
ordet.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag tror det är ganska
viktigt att debatten om den markpolitik,
som med statens medverkan äger rum i
vårt land, hålles i gång. Vi har nämligen
inte där kommit fram till några
idealiska förhållanden. Långt därifrån!
Det är viktigt att vi försöker samordna
krafterna, så att vi kan bedriva en så
rationell strukturrationalisering som
möjligt. Och det kan inte vara rationellt
att två statliga organ, domänverket —
som är ett affärsdrivande verk — och
lantbruksnämnderna, konkurrerar om
marken och tillämpar högst olika prissättning
vid markförvärv. Det bör vara
angeläget att ompröva, om vi inte på
något sätt kan samordna den verksamhet
som domänverket och lantbruksnämnderna
bedriver. Målsättningen är
ju densamma, nämligen ett så rationellt
utnyttjande som möjligt av de nationaltillgångar
jorden och skogen utgör.

För att belysa hurudana förhållandena
är vill jag ta några exempel från den
verksamhet vi bedriver vid lantbruksnämnden
i Stockholms län. Om man
så att säga spekulerar mer eller mindre
teoretiskt kring dessa frågor, tror jag
att man ser litet olika på dem, jämfört
med om man aktivt deltar i det rationaliseringsarbete
som bedrives. Under de
senaste två åren har domänverket i
Stockholms län köpt fyra gårdar. Den
sammanlagda arealen är 1 929 hektar,

146 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Yissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

alltså nära 4 000 tunnland, varav större
delen är skog.

En av gårdarna, Noors säteri, är på
600 hektar. Inköpspriset är 800 000 kronor
och taxeringsvärdet 384 200 kronor.

Fastigheten N. Jersjö är på 533 hektar.
Inköpspriset är 1 390 000 kronor och
taxeringsvärdet 513 000 kronor.

Kragsta m. fl. gårdar är på 700 hektar
samt har ett inköpspris av 1 200 000
kronor och ett taxeringsvärde av 394 400
kronor.

För dessa gårdar har man alltså betalt
162 procent över taxeringsvärdet.
Hur är det möjligt att domänverket
kan betala sådana priser? Driver man
skogsbruket så rationellt att sådana rotnetton
utvinns, att det är möjligt att
förränta och amortera dylika köpeskillingar? Lantbruksnämnderna

är självfallet
slagna till slant i dessa sammanhang —
de kan inte konkurrera när det är sådana
här priser. Även om en god del
av skogsmarken skulle behövas för komplettering
av närliggande jordbruksfastigheter
är det uteslutet att lantbruksnämnden
— d. v. s. det andra statliga
organet — skulle kunna vara med och
konkurrera.

Jag skall ta ytterligare ett praktiskt
exempel.

Lantbruksnämnden försökte köpa
skog från Rånäs kronopark för att komplettera
en del jordbruk i Fasterna socken.
Lantbruksnämnden hade värderat
området till 103 400 kronor, motsvarande
bondeskogsnivå, men domänstyrelsen
begärde 170 000. Ett genomförande
av rationaliseringen var därför inte
möjligt.

Jag har ytterligare ett exempel som
visar hur underlig handläggningen kan
bli, när vi har dessa två organ på samma
område.

Ett typiskt bondejordbruk, Alby i Söderby-Ivarl,
skulle av domänverket försäljas
till arrendatorn. Man kunde emel -

lertid inte komma överens om priset.
Med de värderingsgrunder domänstyrelsen
hade kom priset för skogen att
ligga 20 000—30 000 kronor över det
pris som gällde för jämförbara jordbruk
i trakten. När arrendatorn fördenskull
inte ville köpa gården, arrenderade
domänverket ut jorden till ägaren av
en större gård som ligger en kilometer
därifrån. Boningshuset arrenderades ut
till sommarnöje och ekonomibyggnaderna
står tomma. Till historien hör att
byggnaderna på gården är ganska bra.

Kan det vara riktigt att ett statligt
organ på detta sätt låter de pengar, som
är investerade i ekonomibyggnader, så
att säga ligga till ingen nytta därför att
man inte på 20 000—30 000 kronor när
kan komma överens om priset? Ekonomibyggnaderna
står alltså tomma och
outnyttjade på detta typiska bondejordbruk
!

Nej, nog är det hög tid att den verksamhet
som lantbruksnämnder och domänstyrelse
bedriver samordnas på ett
helt annat sätt än vad nu är fallet. Jag
har kommit till den uppfattningen, med
erfarenhet av det arbete som lantbruksnämnden
bedriver i Stockholms län, att
det skulle vara rationellt om endera parten
— och det är väl då närmast lantbruksnämnden
— uppträdde som köpare,
varefter man skulle förhandla med
domänverket i fråga om markbyten
o. d. Då skulle de tillgångar man förfogar
över utnyttjas på ett mycket mera
rationellt sätt, något som statskassan
bara skulle vinna på. Jag tror det finns
mycket att göra på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 3 och 6 — i övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Herr Lindström sade
att 1960 års naturvårdsutredning bör
få framlägga sitt förslag, innan man
söker få till stånd en utredning röran -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 147

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

de möjligheterna för tätorternas befolkning
att erhålla naturreservat och
fritidsområden i erforderlig utsträckning.
.lag vill då säga, att nog är det
bra att få en god naturvård, men behovet
av fritidsområden är så stort, att
jag anser att vi bör handla snabbt. Vi
löper annars risken att värdefulla områden
går oss ur händerna. Finge en
utredning arbeta och visste man med
sig att pengar fanns till förfogande,
tror jag att mycket skulle kunna uträttas.

Jag anser att det vore en naturlig
utvidgning av markfondens användningsområde
om man för dess pengar,
som till stor del influtit från försäljning
av tomter, kunde få köpa fritidsområden
och även använda pengarna
för naturreservat. De som bor i tätorterna
— jag bor själv i en sådan — vet
hur värdefullt det är att ha tillgång
till områden, där man kan vistas på
fritiden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det vore frestande att
utveckla en råd synpunkter med anledning
av vad som sagts. Jag skall
emellertid avstå därifrån och fatta mig
tämligen kort.

Jag vill emellertid konstatera att de
uttalanden som gjorts har varit synnerligen
ensidiga. Det har sagts att
domänverket köper för mycket skog,
att domänverket betalar för mycket
och att domänverket inte vill lämna
någonting ifrån sig. Men detta går ju
inte riktigt ihop. Betalar man för höga
priser kan man ju inte uppträda och
köpa så mycket, och avyttrar man inte
någonting betyder det att man ej får
tillgångar som kan möjliggöra nytt köp.

Markfonden omfattar i dag ungefär
30 miljoner kronor. Det har gjorts ett
enhälligt uttalande av riksdagens revisorer,
att markfonden skall dispone -

ras för inköp av mark och att kapitalet
inte skall ligga dött.

Om det tidsmässigt eller geografiskt
blir en koncentration av köp, behöver
detta inte vara oroande på något sätt,
eftersom möjligheterna att köpa längre
fram blir så mycket mindre i den mån
man vid ett visst tillfälle utnyttjar fonden.
Ingen kan inbilla mig att man
med tillgångar på 30 miljoner kronor
nämnvärt kan rubba relationen mellan
skog i enskild ägo och skog som det
alllmänna förfogar över. Därför anser
jag att diskussionen här varit betydligt
överdriven.

En av talarna nämnde Noors säteri.
Hur förhöll det sig med denna affär?
Jo, de som ägde fideikommisset sålde
detta till domänverket trots att det
fanns en enskild köpare som ville betala
jag tror 100 000 kronor mer än domänverket
gav. Jag känner till det, då
jag har haft besök av en av dem som
var spekulanter på säteriet. Denne undrade
om domänverket borde få köpa
egendomen för ett så högt pris. Jag
frågade honom hur det kunde vara
möjligt för honom att köpa gården till än
högre pris. Han lät mig då förstå att
detta berodde på att han var särskilt fäst
just vid denna gård och att han länge
funderat på att köpa den. De som förfogade
över egendomen önskade emellertid
sälja till domänverket därför att
de visste att skogen då skulle bli väl
omhändertagen och att egendomen icke
skulle löpa risk att bli sönderstyckad.
Jag tycker att de exempel som nämndes
inte var så talande. Det passar illa
ihop med vad som har sagts i debatten
i övrigt.

Lantbruksnämnderna är vidare inte
ställda åt sidan på något sätt utan de
får yttra sig över varje särskilt förvärv.
Jag har i tidigare sammanhang
i riksdagen redogjort för att domänverket
i allmänhet, när det av lantbruksnämnden
fått bakslag på ett avsett
förvärv, har avstått från att full -

148 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

följa det. Man har visserligen i viss
utsträckning gått vidare och därvid
vänt sig till lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen
har då ofta bedömt frågan
annorlunda än lantbruksnämnden
gjort, och därför har det varit möjligt
att ge bifall till köpet. Det är ytterst
få ärenden i detta sammanhang som
avgjorts av Kungl. Maj :t. Lantbruksnämnderna
har merendels givit sitt tillstånd
till förvärvet, och därför tycker
jag inte man skall konstruera fram en
motsättning mellan lantbruksnämnderna
och domänverket såsom här har
skett.

Jag har i så fall också med mig
exempel, där lantbruksnämnderna har
avstyrkt att domänverket skulle köpa
jord och hänvisat till att nämnden skulle
använda skogen till komplettering.
Jag känner till sådana ärenden, som legat
i 10 år och som har valsat fram och
tillbaka. Det har slutat med att domänverket
fått köpa, eftersom ingen annan
har velat förvärva jorden, när det
kommit till kritan. Det finns kanske
inte någon anledning för oss här i
riksdagen att göra någon bedömning
av vem som har handlat rätt i dessa
fall. Jag tror man skulle kunna fördela
ansvaret något annorlunda än som här
har skett.

Herr Mattsson talade om betydelsen
av en inventering av fritidsområdena.
Den arbetande naturvårdsutredningen
bär direkt till uppgift att presentera
ett sådant förslag, och vi kan räkna
med att detta kommer under sommarens
lopp.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet säger
att de resonemang som vi för inte går
riktigt ihop. Det är emellertid just vad
vi också tycker, nämligen att den politik
som å ena sidan domänverket, ett
statligt affärsdrivande verk, och å andra
sidan lantbruksnämnden, ett statligt
organ, bedriver inte riktigt går

ihop. Jag säger med den erfarenhet jag
har av arbetet i en lantbruksnämnd, att
det stöter på oerhört stora praktiska
svårigheter att klara av dessa problem.

Jag kan tala om att det vid köpet av
Noors säteri inte skilde 100 000 kronor
utan 25 000 kronor i köpeskillingen.
Domänverket betalade 800 000 kronor
och en privatperson ville betala
825 000 kronor. Jag var med vid föredragningen
i lantbruksnämnden då domänverkets
ansökan om köp behandlades.
Även den andra parten fick förvärvstillstånd.

Vi har speciella problem i Stockholms
län, ty vi får där även ta hänsyn
till exploatörerna. En stor del av
jord och skog är eftersökt inte för jordbrukets
eller skogsbrukets skull utan
för att exploatörerna vill använda den
som tomtmark. Detta gör lantbruksnämndens
arbete ingalunda lättare. Domänverket
betalar så mycket för gårdarna
att det inte är möjligt för oss i
lantbruksnämnden att konkurrera om
att köpa skog i rationaliseringssyfte
trots att vi behöver denna mark för
rationaliseringsändamål, men jordbrukarna
kan inte betala dessa priser, som
inte alls svarar mot priserna i den allmänna
handeln. Jag har velat peka på
de svårigheter som vi har i vårt arbete
inom lantbruksnämnden. Jag tror att
vi kan vinna mycket på bättre samarbete
och bättre organisatoriska förhållanden.
Det är långt ifrån några idealiska
förhållanden när det gäller inköpspolitiken.
Vi måste försöka lösa
dessa frågor på ett bättre sätt än vad
nu är fallet.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bar vilja
göra ett par påpekanden i samband
med jordbruksministerns uppgifter om
det samlade markinnehavet hos domänverket.
Det faktiska förhållandet
är att domänverket ökade sitt markinnehav
under åren 1956—1960 med

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 149

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

29 095 hektar. Under åren 1958—1960
minskade det, trots den samlade ökningen,
sitt markinnehav i Norrbotten
med inte mindre än 22 540 hektar. Det
är sålunda en förskjutning från de
norra delarna till de södra delarna,
vilket visas av att man i Östergötland
har ökat markinnehavet med 1 948 hektar,
i Kalmar län med 1 701 hektar
o. s. v. I de norra delarna av Kalmar
liin har domänverkets markinnehav
ökat till 9 procent, medan man inom
en enda kommun genom en synnerligen
aktiv inköpspolitik förvärvat så
mycket mark att domänverket nu äger
hela 34,2 procent av kommunens samlade
areal.

En sådan inköpspolitik är ägnad att
rubba ägandebalansen inom vissa områden.
Jag skall inte i detta sammanhang
ta upp till debatt den värderingsmetodik
och den kapitaliseringsfaktor
som möjliggör de höga köpesummor
som domänverket i dag erbjuder. Jag
konstaterar bara att dessa varit så höga
att den enskilde inte i något avseende
har kunnat konkurrera om köpet. Jag
frågar mig i likhet med lantbruksstyrelsen
om det verkligen ur statsverkets
synpunkt finns någon anledning att
vid domänverkets inköp tillämpa ett
högre pris än det i orten gängse marknadspriset.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
att man inte ställer lantbruksnämnderna
åt sidan eftersom lantbruksnämnderna
skall yttra sig över varje
särskilt förvärv. Men om man skall
tolka anvisningarna som de är skrivna,
har ett sådant yttrande av lantbruksnämnden
inte någon egentlig
betydelse, när det gäller fastigheter
som gränsar till kronomark, eftersom
det såsom jag förut sagt, står klart angivet
att »det förhållandet, att en viss
egendom skulle kunna användas för

byte med domänverket om den inköptes
av lantbruksnämnd, icke utgör bärande
skäl för nämnden att avstyrka
domänverkets förvärv av fastigheten».

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att när man talar om en rationell
ordning och menar att det är en fördel
att domänverket köper, varför skall då
lantbruksnämnden först göra köpet för
att sedan »överlåta» fastigheten till domänverket,
eftersom den bäst passar
där. Vi får väl se till vad som är praktiskt,
och en sådan ordning kan inte
vara praktisk.

Till herr Dahlgren vill jag säga, att
vi inte har dragit upp några gränser
för var domänverket skall verka. Om
domänverket föredrar att expandera i
Kalmar län och det finns förutsättningar
härför, så må det också göra detta,
eftersom det inte finns några anvisningar
som säger att verksamheten
skall begränsas vare sig till Norrland
eller någon annan del av landet. Domänverket
har till uppgift att arbeta
på den skogliga sektorn landet över.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Hur skall vi kunna räkna
med att i framtiden ha någon bytesverksamhet
mellan lantbruksnämnderna
och domänverket, om domänverket
får köpa lämpliga bytesobjekt direkt?

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Herr Lindströms uppgifter
att han har erfarenhet av en helt
annan verksamhet i Jämtland är intressanta.
Det måste tydligen vara något
fel på domänverkets folk i Kalmar
län eller på lantbruksdirektören där
eller på båda, eftersom de på fjorton
år inte lyckats åstadkomma någonting,
medan man i andra län som arbetar
under samma villkor lyckats utföra en
hel del.

6* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 19

150 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Det är riktigt som statsrådet säger
att lantbruksnämnderna skall yttra sig.
Jag har här en karta över fastigheterna
Buemåla l1 i Vissefjärda socken, Plaggebo
l11 i Långasjö socken, Karsjö l18
och Lönbomåla l3 i Gullabo socken.
Lantbruksstyrelsen har beträffande
samtliga dessa fastigheter avstyrkt inköp
för domänverket, men det har domänverket
struntat i och gått till Kungl.
Maj :t för att få tillstånd att inköpa dessa
fastigheter. Det skall bli intressant
att se Kungl. Maj :ts beslut. Det vore
tacknämligt om Kungl. Maj :t ville beakta
vad lantbruksnämnden i Kalmar
län sagt när det gäller dessa fastigheter.
Förutom lantbruksnämnden har
jordbruksorganisationerna i dessa socknar
ganska kraftigt engagerat sig i dessa
försäljningsärenden, och inte heller
de vill att fastigheterna skall övergå i
domänverkets ägo.

När det gäller markfonden förhåller
det sig så, att när domänverket säljer
tomtmark får det ut ett så pass högt
pris, att verket genom fonden undan
för undan kan förvärva skog och ändå
ha pengar kvar i fonden. Det är nästan
som med galten Särimner; fonden
behåller i stort sett sin storlek trots att
man förvärvar rätt mycket skog.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
talade här om hurusom lantbruksnämnden
i något av Kalmar-områdena
hade avstyrkt försäljning av
vissa fastigheter till domänverket och
att domänverket hade struntat i lantbruksnämnden
och gått till Kungl. Maj :t
och fått tillstånd. Såvitt jag förstår gäller
det här de fastigheter som spökat
i kammarens debatter i många år. Det
har gällt sådana fall, där lantbruksnämnden
sagt att den icke varit spekulant
på fastigheterna för rationaliseringsändamål
men ansett att dessa fastigheter
borde bibehållas i privat ägo.

Den saken har lantbruksnämnden
ingenting med att göra. Den har inte
att ta ståndpunkt till vad som skall
vara privat- eller allmänägt här i landet.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! De fastigheter jag talade
om har inte spökat tidigare i kammaren,
ty ärendena ligger hos Kungl.
Maj:t och är ännu inte avgjorda. De
tidigare diskussionerna har gällt andra
fastigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ringaby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 24 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 151

Yissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lindström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
II) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av lierr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 83 ja och 96 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)

i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herrar Harald Pettersson
och Dahlgren i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

3) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VII) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

152 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Vissa frågor berörande domänverket, tillika svar på interpellation ang. markbyten

mellan domänverket och lantbruksnämnderna

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herrar Harald Pettersson
och Dahlgren i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 26 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avsitå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 5) av herr
Nils Hansson m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 6) av herrar Harald Pettersson
och Dahlgren i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dahlgren
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Dahlgren votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. IX) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 antager det förslag,

som innefattas i reservationen 5) av
herr Nils Hansson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6) av herrar Harald
Pettersson och Dahlgren i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagiit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 39 ja
och 34 nej, varjämte 107 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
IX) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 153

röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Lönsboda begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 39 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
6) i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
X) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herrar Harald Pettersson
och Dahlgren i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140 ja och
34 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Rennäringens främjande, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
XI) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herrar Harald Pettersson
och Dahlgren i motsvarande
del.

Mom. XII och XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Rennäringens främjande, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rennäringens
främjande, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. 7 och 8) föreslagit riksdagen att för

154 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Rennäringens främjande, m. m.

budgetåret 1962/63 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 3 657 000 kr. respektive
540 000 kr.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 beräkna dels (p. 146 och
147) till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag av
557 000 kr. respektive 202 000 kr., dels
ock (p. 148) till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande ett reservationsanslag
av 50 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till
riksdagen den 23 februari 1962 avlåten
proposition, nr 68, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen, att 1) bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för lappväsendet i enlighet
med vad i propositionen angivits, 2)
fastställa viss i propositionen angiven
avlöningsstat för lappväsendet, att tilltämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, 3) å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lappväsendet: Avlöningar och
Omkostnader förslagsanslag av 600 000
kr. respektive 202 000 kr. samt till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens
främjande ett reservationsanslag av
50 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 621 av herr Hedström m. fl., likalydande
med II: 744 av fru Jäderberg
in. fl., vari hemställts dels att lappväsendets
befattningshavare fortfarande
skulle sortera under länsstyrelserna,
dock så att erforderligt samarbete ägde
rum med lantbruksstyrelsen i rennäringens
utvecklings- och marknadsfrågor,
dels att lappfogdarnas tjänstebenämning
bibehölles eller ändrades till
intendent (ev. länsintendent) vid lapp -

väsendet, dels ock att de därvid placerades
i lönegrad Ao 25;

2) I: 622 av herr Olofsson m. fl., likalydande
med II: 745 av herr Lassinantti
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att sådana bestämmelser utfärdades,
att minst två samer skulle vara
ledamöter av lantbruksstyrelsens plenum
vid behandling av rennäringsärenden;
samt

3) I: 623 av herr Osvald, i vilken motion
hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
sådana bestämmelser utfärdades, att
minst två samer skulle vara ledamöter
av lantbruksstyrelsens plenum vid behandling
av rennäringsärenden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 621 och II: 744, såvitt
avsåge benämningen lappfogde,
ävensom med avslag å nyssnämnda motioner
i vad däri gjorts yrkande om
lappfogdetjänstens lönegradsplacering,
bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för lappväsendet i
enligt med vad av utskottet angivits,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 621 och II: 744, såvitt nu var i fråga,
fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för lappväsendet att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 621 och II: 744, såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lappväsendet:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 600 000 kr.,

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Lappväsendet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 202 000 kr.

2) till Rådgivningsverksamhet för

Fredagen den 11 maj 1982 em.

Nr 19 155

rennäringens främjande ett reservationsanslag
av 50 000 kr.,

V. lämna motionerna I: 623 samt
I: 622 och II: 745, i den mån de ej besvarats
i utskottets utlåtande, utan åtgärd,

VI. lämna motionerna I: 621 och
II: 744, i vad avsåge däri gjort yrkande
om lappväsendets sortering under länsstyrelserna,
utan åtgärd,

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts försteg a)

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksstyrelsen som föranleddes
av vad som föreslagits av utskottet,

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63,

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 657 000 kr.,

2) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 540 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Gunnar
Berg, Hedström, Jönsson i Ingemarsgården,
Stiernstedt och Hedin, vilka ansett
att utskottet bort under V. hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj.ts .förslag samt med bifall till motionerna
I: 623 samt I: 622 och II: 745,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att sådana bestämmelser utfärdades, att
minst två samer skulle vara ledamöter
av lantbruksstyrelsens plenum vid behandling
av rennäringsärenden;

2) av herr Persson i Appuna, som
ansett att utskottet bort under I. hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds försteg samt med avsteg
å motionerna I: 621 och II: 744,
såvitt avsåge benämningen lappfogde,
ävensom med avslag å nyssnämnda motioner
i vad däri gjorts yrkande om
lappfogdetjänstens lönegradsplacering,

Rennäringens främjande, m. m.

bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för lappväsendet i
enlighet med vad i denna reservation
angivits.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, som vi nu skall diskutera,
är fogad en reservation nr 1.
Jag skulle med anledning av denna vilja
framföra några synpunkter, men innan
jag övergår till att argumentera för
reservationen skulle jag vilja säga något
allmänt om propositionen.

Samernas och rennäringens situation
är verkligt beträngd. Därför måste man
säga att de tankegångar och förslag
som propositionen omfattar är välkomna.
Vattenkraftutbyggnaden, turismen
och fritidsverksamheten samt vägbyggandet
i fjälltrakterna har skapat
försvårade möjligheter för samerna att
utöva sin rennäring. Vattenkraften, turismen
o. s. v. är naturligtvis önskvärda,
men för dem som skall driva sin
näring just i dessa områden kan de
skapa problem. Detta gör att rennäringen
säkerligen är i behov av att få
det stöd som det allmänna kan ge. Därför
kan jag i huvudsak instämma med
de riktlinjer som är uppdragna i propositionen.
Framför allt hälsar jag med
tillfredsställelse att det skall bli tidsenliga
förhållanden mellan myndigheterna
och samerna. Sedan är det meningen
att samerna skall få stöd för en
rationalisering av sin näring genom
forskning, utbildning och rådgivning.
För att denna rationalisering skall få
en så god start och ett så säkert resultat
som möjligt har herr Lassinantti
in. fl. väckt en motion, nr 745 i denna
kammare, vari yrkas att två samer
skulle få delta i plenum hos lantbruksstyrelsen
då rennäringen behandlas.

Enligt propositionen skall lantbruksstyrelsen
bli det organ som skall ha

156 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Rennäringens främjande, m. m.

huvudansvaret för dessa rationaliseringsfrågor,
och det är där som besluten
skall fattas.

Nu har statsrådet föreslagit att lantbruksstyrelsen
skall ha tillgång till en
särskild rennäringsnämnd av rådgivande
karaktär. Därigenom skulle lantbruksstyrelsen
kunna ta del av praktiska
erfarenheter innan besluten fattas.

Men vad vi motionärer önskat är
dessutom att två samer skulle få deltaga
i sammanträden där beslut fattades
i just de frågor som behandlade
rennäringen.

Då kan man kanske undra varför
det skulle vara just en sådan ordning
här. Men rennäringen är som vi alla
vet en mycket speciell sak och det
finns inte så många som är insatta i
den. Det skulle säkerligen vara utmärkt
för lantbruksstyrelsen att ha dessa
praktiska experter till hands och
kunna ta del av deras synpunkter och
råd när det gällde att fatta dessa beslut
som skulle ligga till grund för rennäringens
rationalisering.

Vidare skulle det -—• och detta tror
jag är den allra viktigaste synpunkten
— skapa en god psykologisk grund
för de åtgärder som ändå måste vidtagas.
Vi som är verksamma inom jordbruket
känner med oss att det inte alla
gånger är så lätt att få nymodigheter
genomförda. Har en näring varit oförändrad
i många generationer, behövs
det säkert starka och goda skäl för att
de nymodigheter som experter och andra
räknat ut skall kunna genomföras.
Jag tror därför det skulle skapa ett gott
förhållande mellan experterna och rennäringens
utövare om man kunde hänvisa
till att två samer suttit med vid
beslutets fattande och förordat dessa
åtgärder och att förslagen sålunda vore
goda och värda att pröva.

Det är i denna avsikt vi har motionerat
och det är i denna avsikt som vi
också har reserverat oss, då utskottet
inte velat biträda våra yrkanden.

Därför ber jag, herr talman, att få

yrka bifall till reservationen nr 1 av
herr Nils Hansson m. fl. som är fogad
till jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

I detta yttrande instämde herrar Alemyr
(s), Hedin (h), Berglund (fp),
Westberg (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep) samt fru Boman (h).

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Med tanke på den långt
framskridna tiden skall jag fatta mig
mycket kort.

Jag skall först ta upp den fråga som
herr Jönsson i Ingemarsgården nämnde
något om. Lantbruksstyrelsen skall
handha den centrala handläggningen
och det skall finnas en rennäringsnämnd,
som skall vara företrädare för
samerna. Utskottet säger att lantbruksstyrelsen
äger rätt att kalla biträde från
rennäringsnämnden när så anses behövligt.
Utskottet förutsätter också att
man skall utnyttja denna möjlighet.

Med hänvisning till detta föreslår jag
att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag.

Den andra fråga som jag vill säga
några ord om är den titel beträffande
vilken jag blivit ensam reservant i utskottet.
I propositionen sägs nämligen
att på grund av att de nuvarande lappfogdarnas
verksamhet skall få en helt
annan inriktning — de skall syssla med
rådgivnings- och upplysningsverksamhet
-—- bör de inte ha fogdetitel utan
bör heta konsulenter, precis som herr
Lundmark heter jordbrukskonsulent.
Han sysslar ju med rådgivningsverksamhet
på det området.

Dessa konsulenter skall ha motsvarande
uppgifter. Därför föreslår departementschefen
att titeln skall vara konsulent.
Detta förslag kan jag biträda.
Jag tycker inte det finns någon anledning
att för denna lilla minoritet, som
samerna utgör, behålla en benämning
som kan ge ett intryck av fogdevälde.
Jag hemställer att andra kammaren fattar
ett likartat beslut som första kammaren
och alltså beslutar bifalla den

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 157

av mig vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till denna.

Ilerr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka herr Persson i Appuna för utnämningen
till jordbrukskonsulent —
bara nu inte jordbruksministern har
några invändningar!

Det är med anledning av herr Perssons
i Appuna reservation beträffande
tjänstetiteln för de regionala chefstjänstemännen
för lappväsendet som
jag nu tar till orda.

Riksdagen brukar inte ändra på resultat
från löneförhandlingar utan endast
konfirmera uppgörelsen. Men om
nu riksdagen likväl skall besluta i dessa
frågor, kan det väl icke anses vara
ett maktmissbruk att lämna en titelfråga
öppen, även om den varit föremål
för behandling. Det är vad jordbruksutskottet
nu föreslår i fråga om
tjänstetitel för de regionala chefstjänstemännen
inom lappväsendet vilka hittills
titulerats lappfogdar.

I propositionen föreslagen titel konsulent
har utskottet funnit mindre lämplig,
främst med hänsyn till att dessa
tjänstemän även efter den omorganisation
av lappväsendet som nu är föremål
för kammarens behandling kommer
att i större utsträckning arbeta med
administration och förvaltning än med
rådgivningsverksamhet.

Vidare är konsulenttiteln i högsta
grad överexploaterad. Vi har alla möjliga
konsulenter. Det är inte bara jordbruks-,
lantbruks- och fiskekonsulenter,
utan det är slöjdkonsulenter, undervisningskonsulenter
o. s. v. Men gemensamt
för dessa titlar är att ordet
är sammansatt så att det anger tjänstens
karaktär. Här föreslås titeln konsulent
i lappväsendet för ifrågavarande
tjänstemän. Och denna titel är ju
upplysande, men i dagligt tal kommer
man inte att använda denna tunga
titel utan benämningen blir lappkonsu -

Rennäringens främjande, m. m.

lent, d. v. s. då inträffar det som sameakademikerna
i Uppsala har velat förebygga,
nämligen att ordet lapp kommer
med i titeln. Man menar att ordet
lapp ofta får en nedsättande biklang.

Titeln lappfogde är en mycket gammal
titel med gott anseende. För människorna
i de län där dessa tjänstemän
förekommer, är titeln ett begrepp —
man tänker varken på lapp eller fogde
utan på den klockarfar som ordnar det
mesta som rör lappväsendet, fisket i
fjällområdena m. m.

Titelfrågan berör en mycket liten
kår, endast fem, sex stycken. Men icke
desto mindre bör de ha ett ord med i
laget. Sameriksdagen borde lämpligen
få diskutera frågan ett annat år. När
Saco förhandlade om titeln för dessa
tjänstemän, tog man nämligen inga
kontakter med lappfogdarna, varför förslaget
kom som en obehaglig överraskning
för dem.

Utskottsutlåtandet har i denna del
följande lydelse: »Utskottet har ej blivit
övertygat om att den i propositionen
föreslagna tjänstebenämningen är
den bästa. Flera skäl talar för att titelfrågan
bör bli föremål för förnyat övervägande
av Kungl. Maj:t. Därvid bör
kunna beaktas även de i motionerna
alternativt framförda titelförslagen. I
avvaktan härpå bör enligt utskottets
förmenande den nuvarande benämningen
lappfogde bibehållas.» Vad utskottet
föreslår är med andra ord att frågan
lämnas öppen för att tas upp senare.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Utskottet har föreslagit
att jag skulle få fortsätta att överväga
vad denna grupp av statstjänstemän
skall kallas. Det blir inte lätt att komma
till någon lösning om riksdagen skulle ge
den uppgiften åt jordbruksdepartementet
— i varje fall kan man inte vara sä -

158 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Rennäringens främjande, m. m.

ker på att jag kan framlägga något förslag
till kommande års riksdag i förvissning
att det då skall kunna accepteras.
Detta kan tyckas vara en bagatell,
men jag vill dock ge en förklaring
till varför jag föreslagit en ändring.
Lappfogdarnas arbetsuppgifter har faktiskt
förändrats, vilket herr Persson i
Appuna framhöll i sitt inlägg. Avsikten
är att de mera skall bistå med råd och
mindre övervaka. Samerna har själva
uttalat önskemål om att få slippa benämningen
lappfogde, som kan ge intryck
av att de är en minoritet i detta
land, som står under speciell uppsikt av
ett fogdevälde. Jag har funnit denna
synpunkt rimlig, och eftersom vi också
i sak har ändrat arbetsuppgifterna,
bör detta markeras i benämningen på
vederbörande tjänstemän. Därför vore
det bäst om riksdagen följde detta förslag.
Ett annat beslut kan av illvilliga
uttolkare uppfattas så att vi inte vore
beredda att släppa det gamla förlegade
begrepp som ordet lappfogde utgör.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Vad jag yttrade i mitt
förra anförande var riktigt så till vida
att tiden är långt framskriden. Men jag
råkade felaktigt kalla herr Lundmark
konsulent. Jag vet ju att han är instruktör.
Jag får väl skylla min felsägning
på den sena timmen.

Herr Lundmark fruktade att akademikerna
i Uppsala skulle få rätt. Det är
inte dem vi sysslar med nu, utan frågan
gäller att tillmötesgå samerna. Samerna
vill inte ha lappfogdarna kvar, de vill
ha konsulenter, och det tycker jag andra
kammaren skall bevilja genom att bifalla
min reservation.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag är inte helt övertygad
om att samernas mening har kommit
till uttryck. Jag är inte säker på att
nomadskoleinspektören Israel Ruong
och adjunkten Lars Thomasson — vilkas
namn jag sett under en skrivelse

från Svenska samernas riksförbund till
jordbruksutskottet — representerar hela
samefolket i denna fråga. Skrivelsen slutar
på följande sätt: »Denna skrivelse
har beslutats av nomadskoleinspektören
Israel Ruong och adjunkten Lars Thomasson.
» Innehållet i skrivelsen är
kanske snarare ett utslag av en smula
akademiskt snobberi.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Appuna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Persson i Appuna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för nej-propositionen.
Herr Lundmark begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 71 ja och 92 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Persson i Appuna.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 159

Mom. II—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Nils Hansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 86 ja och
85 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Brevbäringen i städer och tätorter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
väckt motion angående brevbäringen i
städer och tätorter.

Brevbäringen i städer och tätorter

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 626 av herrar
Rimmerfors och Nelander hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla, att inga serviceförsämringar
i postverkets brevbäringsformer
borde vidtagas, så länge inte hela
problemkomplexet varit föremål för
Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning,
samt att i motionen anförda synpunkter
på brevbäring i städer och tätorter
delgåves den arbetande postutredningen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 626 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Berglund och Westberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen II: 626 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels framhålla,
att inga serviceförsämringar i
postverkets brevbäringsformer borde
vidtagas, så länge inte hela frågan om
brevbäringens organisation varit föremål
för riksdagens prövning, och dels
begära att de i motionen angivna synpunkterna
på brevbäring i städer och
tätorter delgåves den arbetande postutredningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har haft att behandla enligt sitt
utlåtande nr 39 motion II: 626 av herrar
Rimmerfors och Nelander, i vilken man
begärt att under nuvarande förhållanden
inga serviceförsämringar i postverkets
brevbäringsformer måtte vidtagas,
så länge inte hela problemkomplexet
varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens
prövning samt att i motionen
anförda synpunkter på brevbäringen i
städer och tätorter delgives den arbetande
postutredningen.

Under utskottsbehandlingen har jag
anmält en avvikande mening mot den

160 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Brevbäringen i städer och tätorter

utskottet givit uttryck för och meddelat
denna i en reservation till utskottets utlåtande.

Motionärerna framhåller att en fortskridande
försämring av brevbäringen
håller på att ske i det att postverket allt
mer övergår från lokalbrevbäring till
villabrevbäring inte endast då det gäller
nytillkomna villor och kedjehus utan
att det även sker en successiv övergång
härtill för äldre sådana fastigheter.
Detta har medfört att ett stort missnöje
hos allmänheten uppstått, vilket man ju
kan förstå. Under tider då man allt mer
går in för villabebyggelse framför höghus
och gör propaganda härför försämrar
postverket den service som dessa
människor är vana vid. I ett samhälle
där man i olika avseenden är inställd
på en förbättring av service för allmänheten
verkar detta egendomligt och ej
för postverket rekommenderande. Generalpoststyrelsen
har som motiv för sina
åtgöranden angivit kostnadsskäl och
personalsvårigheter. Postverkets nettoöverskott
om ca 3 miljoner kronor samt
ett anställningsbehov av omkring 400
nya brevbärare med en kostnadsökning
av ca 4 miljoner kronor redovisas som
hinder.

Att få sin post i en låda ute vid gatan
i stället för i bostaden innebär givetvis
många nackdelar för adressaterna. De
postlådor som f. n. finns att tillgå är
även av en mycket dålig kvalitet och
fyller ur säkerhetssynpunkt mycket lågt
ställda krav. Har man ingen möjlighet
att omedelbart efter postbudets ankomst
hämta posten kan den bli utsatt för
skadegörelse på många olika sätt, och
skulle vederbörande vara bortrest några
dagar är det fara värt att en del kan förkomma.
För att skydda sig för detta får
kanske grannar och vänner anlitas för
att vaka över att så ej sker. Men så bör
det ju givetvis inte gå till.

Man konstaterar i utskottets likaväl
som i motionens skrivning att mycket
har från postverkets sida gjorts för att
förbättra brevbäringen på landsbyg -

den, och detta är givetvis riktigt, men
det får dock inte ske genom sämre service
på annat håll.

Sedan generalpoststyrelsen redovisat
vad jag här anfört beträffande kostnadsfrågan
föreligger nu Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, vari generalpoststyrelsen
begär att få öka postportoavgifterna
så att dessa skulle ge en ökad bruttoinkomst
av ca 70 miljoner kronor med
ett beräknat nettoöverskott av 13 miljoner
kronor. Den marginalen borde, om
man räknar med en utgiftsökning på
4 miljoner kronor, räcka till att bibehålla
den nuvarande service vi här talar
om och ändock icke försämra detta
affärsdrivande verks nettoöverskott.

Vad motionärerna nu begärt är således
att tills vidare inga serviceförsämringar
bör ske. Man borde således kunna
förutsätta att detta krav kan tillgodoses
inom ramen för de resurser som
postverket förfogar över. På längre sikt
bör nog även en förbättring av servicen
komma till stånd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nelander (fp), Wikliind i Stockholm
(fp) och Westberg (fp).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! På grund av den tidiga
timmen skall jag fatta mig kort. Jag
vill dock säga några ord om vad motionen
går ut på.

Det är inte motionärernas avsikt att
få någon utökad och fördyrad postservice.
Vi har endast begärt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att inga serviceförsämringar vidtages
under den tid som återstår till dess
postutredningens betänkande föreligger.

Utskottsmajoriteten understryker att
landsbygdens postservice är en utomordentligt
viktig fråga, som inte får
eftersättas. Vi motionärer instämmer
helhjärtat häri. Vi vill emellertid framhålla
att det vore lyckligt om man sam -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 161

tidigt fore varligt fram med försämringen
av den service som hittills gällt
i tätorterna. Här pågår onekligen en försämring,
vilket herr Berglund givit uttryck
för. Denna leder bl. a. till att postkunder,
som tidigare fått sin post i brevlådorna
eller i inkast i sina bostäder, nu
får hämta den ute vid vägen, med alla
de risker detta innebär bl. a. med hänsyn
till stöldmöjligheterna. Generalpoststyrelsen
säger sig visserligen vara
okunnig om dessa stöldrisker, men här
i Stockholms förstäder har vi andra
erfarenheter.

Jag skulle alltså, herr talman, vilja
instämma med reservanterna i önskemålet
att den pågående rationaliseringen
finge anstå till dess postutredningen
avlämnat sitt betänkande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den sena timmen försöka fatta mig
kort.

Det råder självfallet inga delade meningar
om angelägenheten av att postverket
lämnar sina kunder en så god
service som möjligt. Men jag förmodar
att vi är lika överens om att detta skall
ske med iakttagande av principen att
poströrelsen skall vara självbärande i
ekonomiskt avseende.

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande
i anledning av motionen redovisat de
avvägningsproblem postverket står inför
när det gäller att inom ramen för de
inkomster verket har avgöra var man i
första hand bör sätta in serviceförbättringarna.

Utskottet menar för sin del att generalpoststyrelsen
resonerar riktigt när
den anser att de medel som kan anslås
till serviceförbättringar i första hand
bör komma landsbygdens befolkning
till del, eftersom postanordningarna där
varit mest bristfälliga. Genom åtgärder
som kunnat vidtagas under senare tid

Brevbäringen i städer och tätorter

bl. a. genom motorisering av lantbrevbäringen
har det blivit möjligt för byar
och gårdar som tidigare saknat postutdelning
eller där postutdelning förekommit
under ett begränsat antal dagar
i veckan att få brevbäring varje dag.
Mot slutet av 1960-talet räknar man sålunda
med att den pågående utbyggnaden
av lantbrevbäringen skall vara
klar, och då bör varje lanthushåll vid
farbar väg erhålla posten i låda vid
tomtgränsen varje dag.

Jag är övertygad om att landsbygdens
folk kommer att uppfatta detta att få
posten i låda vid tomtgränsen varje dag
som ett stort framsteg i postverkes service
när man med andra ord sålunda
nått fram till den betjäning från postverkets
sida som motionärerna betraktar
som för dålig service när det gäller
villakvarteren i städerna.

Mot detta resonemang kan invändas
— såsom här också gjorts — att en förbättring
av servicen inom vissa områden
icke motiverar en försämring inom
andra. Men vad är det som skett och
som motionärerna påtalat? När man införde
lådbrevbäring, en reform som
innebar att en mängd villa- och förstadssamhällen
vilka tidigare varit utan
brevbäring erhöll sådan, utfärdades tyvärr
inte så klara och enhetliga direktiv
beträffande vilken form av brevbäring
som skulle tillhandahållas inom olika
slag av bebyggelse. I dag tillämpas, säger
generalpoststyrelsen, s. k. villabrevbäring
för omkring 75 procent av fastigheterna
inom villaområdena. Om man
för alla dessa områden skulle övergå
till höghusbrevbäring, alltså distribuera
posten i postlåda på dörrarna, skulle
postverket nödgas anställa ytterligare
400 brevbärare. Med hänsyn till kostnaderna
och svårigheterna att rekrytera
arbetskraft har man inte vågat sig
på en sådan åtgärd, utan föredragit att
skapa likartade förhållanden inom likartad
bebyggelse och sätta in de begränsade
resurserna på serviceförbättringar
inom områden, som ännu icke nått upp

162 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Brevbäringen i städer och tätorter

till den standard motionärerna förkastar.

Reservanterna har visserligen sagt att
den fortsatta serviceförbättringen på
landsbygden i och för sig är välkommen,
men anser att postverket inom ramen
för nuvarande resurser skulle ha
möjlighet att tillgodose reservanternas
önskemål. I detta avseende litar jag
mera på postverkets bedömning av de
ekonomiska förutsättningarna än på reservanternas
uppfattning. För egen del
är jag övertygad om att de marginaler
i rörelsen, som postverket kan åstadkomma,
till mycket stor del måste tas i
anspråk för att upprätthålla den service
som postverket redan lämnar.

Jag tänker då på det faktum att inte
minst den del av postverkets verksamhet
som vi nu diskuterar är synnerligen
svårrationaliserad, eftersom det är fråga
om ett manuellt arbete. Skall säkerheten
i postservicen, vilken jag uppfattar
som A och O i postverkets verksamhet,
kunna upprätthållas, måste postverket
tillämpa anställningsvillkor avseende
såväl lön som arbetsförhållanden
som gör det möjligt att både rekrytera
personal och behålla den. I takt
med att löner och arbetsförhållanden
förbättras på andra områden i samhället,
där kostnaderna härför kan motverkas
genom rationalisering, kommer
sålunda personalkostnadens relativa andel
av postverkets utgifter att öka, ett
faktum som måste verka återhållande
på dettas förmåga till en så personalkrävande
förbättring av servicen som
det här i realiteten är fråga om.

Skulle reservanternas yrkande vinna
gehör, innebär detta enligt generalpoststyrelsen
att man skulle spoliera det
arbete som nedlagts på att skapa enhetliga
former för brevbäringen i samma
slag av bebyggelse i det att det stora
flertal som lojalt följt postverkets anvisningar
och placerat postlådor vid tomtgränsen
skulle komma att kräva samma
service som de vilka motionärerna nu

ömmar för. Jag tror att postverket på
den punkten gör en riktig bedömning.

Låt mig till sist få säga att jag anser
det mindre välbetänkt att riksdagen
skulle med ett uttalande binda postverket
vid en bestämd åtgärd inom en viss
sektor av den postala verksamheten
utan att ha möjlighet att överblicka vilka
andra behov av förbättringar som
kan finnas när det gäller postservice.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Berglund och
Westberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 125 ja och 39 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 163

§ 20

Effektivare åtgärder mot ocker

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
väckt motion om effektivare åtgärder
mot ocker.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:4, av herr Börjesson i
Falköping hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam och allsidig utredning
huruvida och på vad sätt effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning
kunde vidtagas samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motion II: 4
i den mån den icke kunde anses besvarad
med vad utskottet anfört icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Emanuel Andersson, Björkänge
och Börjesson i Glömminge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionen II: 4
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam och allsidig utredning
rörande effektivare åtgärder mot ocker
vid försträckning samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i förevarande utlåtande
hemställt att motion nr 4 i andra kammaren
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Det är inte utan att man
känner sig besviken över utskottsmajoritetens
beslut att avstyrka den av motionären
begärda utredningen. Det finns
knappast något område, där behovet av
en utredning är så skriande som när det
gäller föreliggande fråga, något som
också verifierats av remissinstanserna.

Tidigare har det i svensk lag — det

gäller 1734 års lag — varit klart fastslaget
att man inte fick ta ut mera än 6
procent i ränta. Inte heller fick man
lägga ränta på ränta, ty detta var ocker.
Ingen behövde då sväva i ovisshet om
vad ocker var. För närvarande är det
svårt att veta detta. År 1864 blev räntan
fri, men det ledde till så svårt missbruk
att riksdagen vid sekelskiftet måste ingripa,
och vi fick då vår nuvarande
ockerlagstiftning.

I samband med en år 1928 väckt motion
i samma ärende anförde första lagutskottet
i sitt utlåtande nr 48: »Redan
vid tillkomsten av 1901 års lag angående
ocker yppades farhågor för att lagen
icke skulle bliva tillräckligt effektiv
med hänsyn till den obestämdhet, som
vidlådde ockerbegreppet, och de svårigheter,
som skulle möta vid bevisning om
att ocker förelåge. Erfarenheten torde
hava ådagalagt, att dessa farhågor icke
voro obefogade. Att ocker förekommer
i ganska stor utsträckning utan att ockrets
utövare bliva befordrade till straff,
lärer nämligen icke kunna förnekas.
Och det måste te sig för rättskänslan
stötande, att samhället icke äger tillgång
till ett effektivare medel mot denna
brottslighet än den gällande lagen.
Utskottet anser därför en undersökning
böra komma till stånd, huruvida icke
möjligheter förefinnas att på ett mera
verksamt sätt än nu är fallet ingripa
mot ocker.»

Utskottet hemställde »att riksdagen i
anledning av motionen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning,
huruvida och på vad sätt en effektivare
lagstiftning mot ocker vid försträckning
kunde komma till stånd, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda».

Riksdagen avlät i enlighet med utskottets
hemställan skrivelse till Kungl.
Maj:t den 31 maj 1928.

Därefter har Kungl. Maj :t den 27
januari 1933 förordnat »att ärendet
skulle såsom för närvarande icke föranledande
någon ytterligare åtgärd av

164 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Effektivare åtgärder mot ocker

Kungl. Maj:t från vidare behandling avskrivas».

I samband med yttrande över proposition
till strafflagsändring år 1937 och
till då väckta motioner i ämnet anförde
utskottet i sitt utlåtande nr 45:

»Såsom i propositionen anförts torde
icke råda mer än en mening om att de
sedan 1901 gällande straffbestämmelserna
för ocker icke möjliggöra ett effektivt
ingripande mot gärningar av ifrågavarande
slag. I propositionen har ock
framhållits att för sådant ändamål är
nödvändigt icke blott att straffet höjes
utan även att en omarbetning av själva
brottsbegreppet kommer till stånd, vilken
ger åt detta en vidare utsträckning
samtidigt som brottsbeskrivningen erhåller
en klarare avfattning. Propositionen
innehåller förslag om en betydande
straffskärpning, vilken utskottet finner
väl motiverad. Däremot har icke någon
omarbetning av brottsbegreppet kunnat
ske, enär en sådan skulle kräva en jämförelsevis
omfattande utredning.»

Med anledning av dessa motioner
föreslog utskottet »att Kungl. Maj:t snarast
ville låta verkställa utredning angående
åvägabringande av en effektivare
lagstiftning mot ocker samt för
riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kan föranleda».

Riksdagen avlät den 8 maj 1937 skrivelse
till Konungen i enlighet med utskottets
förslag.

År 1947 framfördes ånyo bl. a. i motion
nr 151 i första kammaren krav på
»effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning»,
varvid motionären närmast
syntes åsyfta tillståndsskyldighet
för all yrkesmässig utlåningsverksamhet
samt kontroll härav genom bankinspektionen.
Motionen, vilken remitterades
till första kammarens tillfälliga
utskott, föranledde den 18 juni 1947 ny
riksdagsskrivelse till Konungen vari
hemställdes om »skyndsam och allsidig
utredning, huruvida och på vad sätt
effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning
kunna vidtagas».

Av det anförda framgår att riksdagen
sedan år 1928 upprepade gånger hemställt
om utredning. Ännu har emellertid
ingen sådan företagits. Förhållandena
har enligt remissinstanserna försämrats.
Statsåklagare!! i Stockholm
säger: »Det synes mig alltså föreligga
anledning överväga såväl viss ändring
i straffbestämmelsen för ocker som att
på annat sätt vidtaga åtgärder mot ockerverksamheten,
exempelvis genom att
ställa privatdiskontörs- och liknande
verksamhet under en mera ingående
tillsyn från samhällets sida. I förstberörda
avseende träder särskilt frågan
om straffbeläggande av culpöst ocker i
förgrunden. En av de väsentliga orsakerna
till svårigheterna i dagens läge
att vinna bifall till ett åtal för ocker
ligger sålunda — enligt en samstämmig
uppfattning inom åklagarmyndigheten
i Stockholm —• däri, att den tilltalade
ofta ej kan överbevisas om att ha känt
till målsägandens trångmål, oförstånd
eller lättsinne. Utredningar i ockermål
ha även visat, att kreditgivare, varom
här är fråga — uppenbarligen i syfte att
kunna med framgång hävda sin goda
tro i detta avseende — i största möjliga
utsträckning undvika att vid uppgörandet
av en kredittransaktion forska efter
eller ens ingå på de skäl, som föranlett
kreditsökanden att hänvända sig till
dem. Införandet av straffbarhet för
culpa vid ocker skulle uppenbarligen
vara ägnad att bryta udden av en dylik
invändning. Med de höga vederlag, som
utkrävas vid kreditgivning i nu ifrågavarande
fall, måste kreditgivaren regelmässigt
antagas ha viss anledning misstänka,
att en trångmåls- eller annan
situation, utmärkande för ocker, föreligger
för kreditsökanden, och om därtill
kommer, att en underlåtenhet eller
rent av obenägenhet kan påvisas från
kreditgivarens sida att göra undersökning
härom bör — även om culpastraffet
skulle inträda först vid kvalificerad
oaktsamhet -—- åtminstone straffbar
vårdslöshet i allmänhet få anses före -

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 165

ligga.» Så säger statsåklagaren till slut:
»Jag anser att ur de synpunkter åklagarmyndigheten
har att företräda skäl
föreligga för verkställande av en utredning
i det syfte, som i motionen angivits.
»

Med anledning av den sena timmen,
som man brukar säga här från talarstolen,
skall jag inte fresta kammarens
tålamod med att ytterligare referera
alla dessa remissinstanser. Jag skall
bara meddela att motionärernas förslag
om utredning tillstyrkes av riksåklagaren,
bankföreningen, åklagarmyndigheten
i Stockholm och åklagarmyndigheten
i Göteborg. Vidare tillstyrks en
skärpning av nuvarande regler av statsåklagaren
i Stockholm, åklagarmyndigheten
i Stockholm, åklagarmyndigheten
i Göteborg och av Föreningen Sveriges
stadsfiskaler. Jag skall, herr talman,
nöja mig med att yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skall redan från
början lova att fatta mig kort. Det må
vara mig tillåtet att uttala en besvikelse
över den behandling som utskottet
givit min motion. Kort sagt, jag anser
att utskottsmajoriteten genom sin
skrivning erkänner problemets svårigheter,
men tyvärr resignerar inför dess
lösande. Om jag känner mig missnöjd
över detta, torde säkerligen ockrarna
känna sig mycket belåtna över utgången.
De svårigheter som utskottet åberopat
för sitt avslagsyrkande var just,
herr talman, i grunden anledningen
till min hemställan om utredning. Det
är att beklaga att utskottet i ett så viktigt
spörsmål såväl för samhället som
för många enskilda människor uppvisat
en så passiv inställning. Frågan har
på ett påtagligt sätt även uppmärksammats
av auktoritativa myndighetspersoner.
Om riksdagen utan hänsynstagande
till vad jag anfört i min motion avslår
densamma, måste detta te sig anmärkningsvärt.
Här gäller det ocker -

Effektivare åtgärder mot ocker

verksamhet med vittgående negativa
verkningar för människor, som i en
olycklig ekonomisk situation drabbas
av denna skumma trafik från ansvarslösa
personers sida. En sådan verksamhet
anser jag att riksdagen ovillkorligen
bör vända sig emot.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande fogade reservationen av herrar
Axel Emanuel Andersson, Björkänge
och Börjesson i Glömminge.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! När jag gick upp i denna
talarstol, var det någon som sade:
»Stackars Jacobsson!» Det var en alldeles
riktig kommentar. Men ändå är
det mindre synd om mig än om herr
Börjessons i Falköping motion. Den
hade varit värd ett bättre öde än att
behandlas klockan halv tre på morgonen.
Den rör nämligen en fråga av
väsentlig betydelse och påtalar nödvändigheten
av att vi med tillgängliga,
rimliga medel försöker få ett bättre
tillstånd på det område som bär behandlas.

Jag skulle gärna ha ingått på denna
fråga i hela dess vidd, men det kan
jag i förevarande situation tyvärr inte
göra. Det är dock ett par saker som
jag måste uppta kammarens tid med i
anledning av motionärens och reservanternas
anföranden. Den första punkten
gäller behovet av en utredning.
Herr Björkänge sade att den frågan inte
är ny, den har behandlats i riksdagen
vid en rad olika tillfällen. Ja, jag kan
fullständiga den historieskrivningen
med att erinra om hur frågan behandlades
senast, nämligen år 1947. Den
motion som då förelåg behandlades av
utskottet, där man var fullt på det klara
med svårigheterna och inte ville
motsätta sig en utredning. Som herr
Björkänge nämnde, blev resultatet den
gången att man beslöt avlåta en skrivelse
till Kungl. Maj :t.

166 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Effektivare åtgärder mot ocker

Därefter behandlades frågan i justitiedepartementet
och senare i finansdepartementet,
varefter den överlämnades
till 1945 års bankkommitté och därpå
till 1949 års banklagssakkunniga.
Ingen kunde då komma med något förslag
till frågans lösning, och ärendet
avskrevs 1956. Under hela denna tid
penetrerades dock frågan mycket grundligt
i departementen och av olika utredningar
och blev även föremål för
remissförfarande i vanlig ordning. Sedan
frågan behandlats i departementen,
kom man så småningom fram till
att det inte förelåg någon möjlighet
att få någon rätsida på problemet. Vad
sålunda angår utredningskravet kan
man konstatera att frågan utretts
grundligt, senast vid det remissförfarande
som kommit till stånd genom
allmänna beredningsutskottets försorg.

Därmed kommer vi till den andra
punkt, som jag här ville beröra. Reservanterna
säger att de flesta remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget om
utredning, men låt oss se litet närmare
på den saken. Förslaget om utredning
—- alltså inte straffskärpning — har
tillstyrkts av riksåklagarämbetet, bankföreningen,
statsåklagaren i Stockholm
och åklagarmyndigheterna i Stockholm
och Göteborg, och det har avstyrkts
av Sveriges advokatsamfund, åklagarmyndigheten
i Malmö, Föreningen Sveriges
landsfogdar och Föreningen Sveriges
stadsfiskaler.

Motionens förslag om skärpning av
de nuvarande reglerna i strafflagen tillstyrktes
av statsåklagaren och åklagarmyndigheten
i Stockholm, som ansett
att även viss oaktsamhet bör medföra
straff, och av Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, som likväl framhållit
att straff vid oaktsamhet ej vore
lämpligt. Förslaget om åtgärder av detta
slag har avstyrkts av riksåklagarämbetet
och advokatsamfundet.

Här har sålunda rått splittring i remissinstansernas
uppfattningar, och reservanterna
kan väl ändå inte karak -

terisera detta som en tillstyrkan av förslaget
om utredning.

Jag har endast velat erinra om dessa
ting och vill avslutningsvis säga att
av dessa remissinstanser har den instans,
som bättre än någon annan känner
till dessa förhållanden inifrån,
nämligen advokatsamfundet, bestämt
avstyrkt förslaget om utredning. De åtgärder
man här bör rikta in sig på är,
säger utskottet i slutet av utlåtandet,
att ge polisen och åklagarmyndigheterna
ökade resurser för att på ett bättre
sätt kunna komma åt ockrarna. Från
vissa åklagarämbeten har föreslagits att
det skall inrättas en särskild avdelning
i de större städernas poliskårer, där
man skulle få tillgång till en kvalificerad
kriminalman och helst också en
taxeringsexpert för utredning och förebyggande
åtgärder. Det är nämligen
den springande punkten i hela detta
problem att kunna komma fram till
bättre bevisning. Det är just bevisningen
som är den största svårigheten. Det
är ett problem som nära nog är omöjligt
att komma till rätta med. Men med
bättre resurser hos polismyndigheterna
skulle man ändå kunna komma ett
stycke på väg.

Herr talman! Jag begränsar mig till
detta och ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Herr Jacobsson i Sala
sade att remissinstanserna var splittrade
i sina uppfattningar, och han
framhöll särskilt att advokatsamfundet,
som han ansåg känna till dessa saker
bäst, hade avstyrkt.

Jag har en avvikande mening i denna
fråga, då jag tror att de myndigheter
som arbetar för att brottslingarna
skall få sina rättmätiga straff bättre
känner till detta, och det är deras mening
som man nog bör försöka rätta
sig efter. Alla åklagarmyndigheter som
har yttrat sig har sagt att de vill tillstyrka
motionen.

Nr 19 1C7

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Herr Jacobsson anförde vidare en
annan invändning, men den har jag
tyvärr glömt. Då herr Jacobsson emellertid
var vänlig nog att säga att det
verkligen behövde göras någonting i
denna fråga kan jag ju kvitta det. När
han var så vänlig emot mig, tycker jag
att det inte gör något att jag glömde
det han anförde mot motionären. Jag
tycker emellertid att här borde ha blivit
något resultat när riksdagen vid
tre olika tillfällen har begärt en utredning
och någon sådan ännu icke kommit
till stånd.

Nu kommer jag ihåg herr Jacobssons
invändning!

Herr Jacobsson sade att begäran om
utredning hade gått från den ena utredningen
till den andra. Det var nog
inte på det sättet, utan de utredningar
som fick hand om denna begäran visade
den tillbaka. Frågan har alltså
aldrig varit föremål för utredning, men
det är det vi skall försöka åstadkomma
nu, herr Jacobsson. Nu har riksdagen
en möjlighet att besluta om utredning,
och vi skulle alltså kunna hoppas att
Kungl. Maj:t tillsätter en utredning som
vågar ta i håll med dessa svåra frågor.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkänge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Effektivare åtgärder mot ocker

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Emanuel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkänge begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
100 ja och 48 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m., och

168 Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962 em.

nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till S:t
Lukasstiftelsen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen
för försäkringspremier,

nr 44, i anledning av väckta motioner
om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
och

nr 45, :i anledning av väckta motioner
angående ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till statlig inkomstskatt
gällande skatteskalorna;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 11 december 1959 (nr 575) med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angåenr
de förbud mot sämjedelning av fast
egendom, och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till sjötrafikförordning; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m., jämte i ämnena
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående mindre företags elkraftförsörjning,

nr 42, i anledning av väckta motioner
om utredning angående statsbidrag till
allmänna samlingslokaler m. m. i glesbygdsområden,

nr 43, i anledning av väckta motioner
om utredning angående transport till
sjukhus av sjuka och skadade, och
nr 44, i anledning av väckt motion
om kontroll av elmätare.

§ 22

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges
anslutning till en konvention för
upprättande av Organisationen för europeisk
rymdforskning m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående marinens tekniska
personal m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
militärmusiken under budgetåret 1962/
63 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

190, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den gemensamma
kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 11 maj 1962 em.

Nr 19 169

proposition angående förskollärarutbildningens
organisation;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk
forskning och publiceringsverksamhet;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad propositionen avser
svensk rymdforskning samt medelsanvisning; nr

196, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Bidrag till viss busstrafik
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.; och
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 205, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612), dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 206, i anledning av väckta motioner
om viss inskränkning i rätten att
arrendera strandområde;

nr 207, i anledning av väckt motion
angående skydd mot jordvärdestegring
m. m.; och

nr 208, i anledning av väckta motioner
om sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra
icke må beviljas på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgäst.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 169, angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.,
samt

nr 170, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Tillkännagavs, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan anmält att
till utskottet inkommit

från delegerade för riksdagens verk
framställning angående ändringar i
tjänste- och personalförteckningarna för
vissa riksdagens verk, m. in., samt

från fullmäktige i riksbanken framställning
angående ändringar i tjänsteoch
personalförteckningarna för riksbanken.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 25

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, med förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., nämligen
nr 874, av herr Björkman m. fl.,
nr 875, av herrar Fröding och Källenius,
samt

nr 876, av herr Heckscher m. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.38 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson