Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1961

12—16 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 12 maj fm.

Sid.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket............................ 3

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag m. ............................................... 36

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt..................... 63

Fredagen den 12 maj em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt (Forts.)............. 71

Begränsning av alkoholreklamen, m. m............................ 89

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang.

upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen.......... 91

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation............... 110

Interpellation av herr Brandt i Sätila ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden,
m. m........................................... 111

Tisdagen den 16 maj

Svar på interpellation av herr Fälldin ang. propositionsavlämnandet.. 114
Svar på fråga av fru Boman ang. ersättningen till fiskerättsinnehavare

vid norrbottenskusten för mistad fiskerätt....................... 127

Svar på interpellation och fråga av herr Wiklund i Stockholm ang.
kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och ang. upphävande
av förbud mot tillträde till nuvarande plats för arbetet med Vasa -

bärgningen.................................................. 128

Svar på interpellation av herr Enskog ang. vissa äldre statstjänstemäns

befordringsinöjlighetcr........................................ 133

Svar på fråga av herr Nilsson i Tvärålund ang. mellanriksvägen Umeå—

Mo i Rana.................................................. 133

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Mattsson ang. reglerna för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.
............................................. 134

herr Johansson i Dockered ang. utformningen av lokala hälsovårds ordningar.

................................................ 137

Interpellationer av:

herr Elmwall ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen.. 140
herr Hamrin i Kalmar i anledning av planer på anläggande av ett
storflygfält på ön Saltholm i Öresund. ^....................... 141

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 12 maj fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, rörande anslag till Särskilt stöd åt

det mindre jordbruket....................................... 3

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. avsättning av viss del av statens
vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete, m. m................ 36

Fredagen den 12 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, om vissa ändringar iförordningen
om allmän varuskatt.................................. 63

— nr 48, om begränsning av alkoholreklamen, m. m................ 89

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, ang. viss utjämning av

priserna på flytande drivmedel................................ 91

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. godkännande för Sveriges del av
vissa ändringar i konventionen angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen............................ 91

— nr 6, ang. en överenskommelse om en association mellan medlems staterna

i Europeiska frihandelssammanslutningen och Republiken
Finland, m. m.............................................. HO

•— nr 7, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation ... Ilo
-— memorial nr 8, ang. uppskov med behandling av visst ärende..... 111

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Fredagen den 12 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då hordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kostnaderna för sjuktransporter,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkten 33 (s. 91—93), föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 98 000 000
kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:5 av herr Hedström och herr
Nilsson, Hjalmar, likalydandc med II: 9
av herr Lundmark och herr Jonsson i
Strömsund, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta om sådana
ändringar i nu gällande bestämmelser
att de i motionerna angivna önskemålen
tillgodosåges;

2) I: 58 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: 74 av herr Jansson i
Benestad m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
leveranstillägget maximerades till 400
kr. per år och att maximigränsen höjdes
till 15 000 kg årsleverans samt att därefter
en avtrappning skedde med 4
öre per kg;

3) I: 59 av herr Jonasson m. fl-, likalydande
med 11:75 av herr Jansson
i Benestad m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att undersöka
möjligheten av att arealtilläggets utbetalning
överfördes till statens jordbruksnämnd; 4)

I: 85 av herr Lundström m. fl., likalydande
med II: 103 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av anslaget till särskilt
stöd åt det mindre jordbruket måtte
dels godkänna de i propositionen framlagda
förslagen med de ändringar och
tillägg som angivits i motionerna, dels
å riksstaten för budgetåret 1961/62
under nionde huvudtiteln till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket anvisa
ett reservationsanslag av 121 000 000
kr. eller det lägre belopp som med hänsyn
till reserverade medel kunde beräknas,
dels ock beakta vad i motionerna
i övrigt anförts;

5) 1:378 av herr Persson, Helmer,
och herr öhman, likalydande med
II: 440 av herrar Holmberg och Nilsson
i Gävle, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att högsta arealbidrag av
400 kr. även skulle utgå för brukningsenheter
upp till 10 hektar åker samt
att högsta förmögenhetsgräns för erhållande
av arealtillägg fastställdes till
80 000 kr;

6) 1:518 av herr Carlsson, Georg,
m. fl., likalydande med 11:625 av herr

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Svensson i Stenkyrka m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att sådana
kompletterande bestämmelser utfärdades,
att arealtillägg skulle utgå även till
brukare med en areal av maximalt 15
hektar odlad jord, när särskilda skäl
därtill kunde anses föreligga, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till författningstext som föranleddes
av vad i motionerna föreslagits; 7)

1:529 av herr Persson, Helmer,
och herr öhman, vari yrkats att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att underhandlingar inleddes
med jordbrukets förhandlingsdelegerade
för att söka uppnå en överenskommelse
innebärande att 12 000 000
kr. av importavgifterna på fodermedel
kunde användas för att öka leveransbidraget
på mjölk till de mindre jordbrukarna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. A. i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:85 och II: 103 ävensom
1:378 och 11:440, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att förmögenhetsgränsen
för erhållande av
arealtillägg höjdes från 50 000 kronor
till 80 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 ävensom med avslag
å motionerna 1:378 och 11:440
samt I: 518 och II: 625, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att
arealtilägg skulle utgå enligt följande
skala:

Areal, ha

2.0— 3,0

3.1— 4,0

4.1— 7,0

7.1— 8,0

8.1— 10,0

Arealtillägg, kr/år

..... 250

..... 375

..... 500

..... 375

..... 250

C. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motioner -

na 1:85 och 11:103, såvitt nu vore i
fråga, besluta att arealtillägg skulle utgå
även till nytillträdande jordbrukare i
enlighet med vad utskottet anfört;

D. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103 ävensom I: 58 och
II: 74, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, liksom ock med avslag å motionen
I: 529 besluta, att leveranstillägg
för mjölk skulle utgå med 5 öre per
kilogram för leveranskvantiteterna
1 001—9 000 kilogram per år och med
400 kronor per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram, varefter
för leveranser överstigande 15 000 kilogram
per år en minskning skulle ske
med 4 öre per kilogram;

E. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103, såvitt nu vore i
fråga, besluta att det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige skulle utgå med
följande belopp i öre per kilogram
mjölkfett:

Område	öre/kg
I ..........	.......... 250
II ..........	.......... 230
III ..........	.......... 180
IV ..........	.......... 140
V ..........	.......... 40

F. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna 1:378 och
II: 440 ävensom med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103 samt I: 58 och II: 74
liksom ock med avslag å motionerna
I: 518 och II: 625, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1961/62 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 000 kronor;

II. i anledning av motionerna I: 5 och
11:9, 1:59 och 11:75 samt 1:85 och
II: 103, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om sådan översyn
av nu gällande bestämmelser för

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

arealtillägg i syfte att ernå administrativ
förenkling som utskottet förordat.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Bertil Andersson, Hjalmar
Nilsson, Gunnar Berg, Hedström,
Kristiansson, Jonsson i Strömsund,
Sköld och Lindström, fru Lindskog
samt herr Lundmark, vilka ansett att
utskottet under punkten I bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103 ävensom I: 378 och
II: 440, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg skulle
som hittills vara 50 000 kronor;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103 ävensom I: 378 och
11:440 samt 1:518 och 11:625, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
att för utbetalande av arealtillägg
skulle gälla nuvarande skala;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103, såvitt nu vore i
fråga, besluta att beträffande arealtilllägg
till nytillträdande jordbrukare
skulle hittillsvarande bestämmelser
gälla;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:58 och
11:74 samt 1:529, förstnämnda båda
motionspar såvitt nu vore i fråga, besluta
att leveranstillägget för mjölk
skulle utgå efter nu gällande regler;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103, såvitt nu vore i
fråga, besluta att det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige skulle utgå med
nu gällande belöp]);

F. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103, I: 58 och II: 74, 1: 378
och II: 440 samt I: 518 och II: 625, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 000 kronor;

2. av herr Svensson i Ljungskile (angående
yrkandet i motionen 1:529).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Vi har här i riksdagen
en hel del ärenden, som återkommer
år efter år och som man kan betrakta
som en sorts följetong. Även den fråga
som vi nu behandlar är en sådan. Under
de senaste åren bär vi haft debatter
kring dessa ting.

År 1959 beslöts de grunder, som nu
gäller för stödet till det mindre jordbruket.
Förra våren godkändes oförändrade
regler för detta stöd, för övrigt
med ganska stor majoritet, och nu
har vi återigen att ta ställning till samma
fråga, dock med den skillnaden att
utskottsmajoriteten, som tillkommit genom
lottning, föreslår en ökning av de
bidragsberättigades antal. Eftersom vi
så ofta förut har diskuterat dessa ting,
är det emellertid inte nödvändigt att
nu ge sig in på någon längre historieskrivning.

Stödet åt det mindre jordbruket tillkom
ursprungligen genom 1947 års beslut
i jordbruksfrågan. Detta innebar
som vi alla känner till att man skall
försöka bereda den i jordbruket sysselsatta
befolkningen en med jämförliga
grupper likvärdig levnadsstandard. De
vägar som man hade att gå för att nå
detta mål var väl att i första hand åstadkomma
ett skydd för den inhemska
prisnivån, men dessutom innebar beslutet
ett stöd till yttre och inre rationalisering
i syfte att göra våra jordbruk
så pass rationella som det över huvud
taget är möjligt. Redan då stod det klart
att ett prisskydd aldrig kunde räcka
till för att klara alla de små jordbruk
som dominerar i vårt land. Man bör
dock alltid hålla i minnet, att ett pris -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

skydd innebär en fördel även för det
mindre jordbruket. Man var redan då
medveten om att den inre och yttre
rationalisering som behövs för att göra
dessa jordbruk fullt bärkraftiga måste
ta sin tid, i synnerhet som man var
överens om att några tvångsåtgärder i
detta sammanhang inte skulle tillgripas.

År 1947 var vi därför överens om
att vi skulle införa ett ökat stöd till
småbrukarna. Ett producent- och kontantbidrag
infördes, vilket kvarstod ända
till 1958 — visserligen ändrades regler
och former för detta bidrag, men det
fyllde ändå det syfte som vi fastställt
år 1947. 1959 ersattes detta gamla kontanta
producentbidrag med det nuvarande
småbruksstödet, av vilket det inkomstprövade
arealtillägget får anses
utgöra den största delen.

Det är ingen som bestrider att vi alltjämt
behöver en form av övergångsstöd
för det mindre jordbruket, men hittills
har riksdagen i alla fall behållit den
ursprungliga stödnivå som vi tidigare
har haft. Om utskottsmajoriteten nu
skulle segra, innebär detta en väsentlig
ökning av denna stödnivå och att ytterligare
ett stort antal småbrukare skulle
göras bidragsberättigade. Vi reservanter
tycker inte att det finns någon egentlig
orsak till en sådan utvidgning.

För min del medger jag gärna att
detta stöd kan betyda en viss hjälp för
en hel del och då kanske särskilt de
äldre småbrukarna. Å andra sidan kan
man fråga om just det faktum att en
människa blivit gammal och har ett
mindre jordbruk skall berättiga denne
till ett visst kontant stöd; det finns
andra gamla som har svårt att hävda
sig på arbetsmarknaden och som får
finna sig i mindre inkomster än övriga
utan möjlighet att få några extra bidrag.
Men jag erkänner gärna att det
innebär en hjälp för många. Denna typ
av småbrukare minskar trots allt i antal,
liksom även de ofullständiga jordbrukens
antal minskar år från år. Det
är därför ganska naturligt att den sam -

manlagda stödsumma som vi kommer
att bevilja måste minska. Den yttre rationaliseringen
och de ansträngningar
som görs på detta område medför att
innehavarna av en hel del brukningsdelar
får minskat stödbehov och mister
rätten till arealtillägg. Brukningsdelarnas
samlade åkerareal blir över 10
hektar. Den inre rationalisering som
pågår och som banar väg för en allt
mer ökad specialproduktion ger en hel
del småbrukare en sådan inkomst att
de därigenom förlorar rätten till arealtillägg.
Den fulla sysselsättning som nu
finns i detta land ger många småbrukare
en sådan arbetsinkomst vid sidan
om deras jordbruk, att de därigenom
förlorar rätten till ett inkomstprövat
arealtillägg.

Detta är en utveckling som vi borde
anse vara glädjande. Allt fler småbrukare
når en inkomst som man anser
vara likvärdig med andra gruppers, utan
att ett särskilt bidrag av mer eller mindre
social prägel skall behöva utgå. Detta
medför dessutom en annan fördel;
statskassan kan spara pengar. Nu tycks
emellertid utskottsmajoriteten inte anse
detta vara någon fördel, ty den fäster
sig alltför mycket vid den sammanlagda
slutsumman. Som om det skulle
vara en försämring av det hela påpekar
utskottet i sin skrivning att 1959
års beslut avsåg en kostnad av 114 miljoner
kronor men att det faktiska utfallet
bara blev 98 miljoner kronor. Bidragsreglerna
är ju ändå desamma som
dem vi beslöt 1959. Det förhållandet,
att ett så stort antal på grund av förbättrad
inkomst inte har blivit berättigade
till dessa bidrag, kan inte i och
för sig vara någonting att beklaga.

Utskottet föreslår nu att nya grupper
skall göras bidragsberättigade. Förmögenhetsgränsen,
som nu är 50 000
kronor, föreslås uppjusterad till 80 000
kronor. Det kan ju alltid diskuteras,
om den som ändå är ägare till 80 000
kronor tillhör dem, som alldeles speciellt
bör komma i fråga för stöd och

Fredagen den 12 maj 1961 fin.

Nr 19

hjälp från vårt samhälle. Utskottet föreslår
vidare en ökning av bidragens storlek
ifrån nuvarande maximum 400 kronor
till 500 kronor och att alla ny tillträdande
mindre jordbrukare skall ha
rätt till bidrag, om de i övrigt uppfyller
villkoren för detsamma. Man tycker
nog att de, som nu köper ett jordbruk
av denna typ, ändå bör veta vilken
affär de ger sig in på och vilka inkomster
de kan räkna med att få från
detta jordbruk. Det är svårt att förstå,
att det skall finnas en speciell orsak
att just i dessa fall ge detta ekonomiska
stöd, som man alltid har betraktat som
ett övergångsstöd. Utskottet föreslår
dessutom en nediflyttning av arealgränsen
—• visserligen inte någon större sådan
men dock en nedflyttning som gör
att en hel del innehavare av jordbruk,
som egentligen inte är någonting annat
än bostadsfastigheter, genom denna nedflyttning
får tillgång till arealtillägget.
Vi reservanter anser inte, att det finns
så särskilt starka motiv för att i detta
fall öka de bidragsberättigades antal.

Det är ytterligare en sak, som gör oss
betänksamma, nämligen att 1960 års
jordbruksutredning har fått i uppdrag
att pröva de nuvarande reglerna för
stödet till det mindre jordbruket. Kanhända
kommer man att föreslå ett helt
annat system; i varje fall har vi all
anledning att tro, att det om några år
blir en förändring. Det system, som vi
nu har, har hittills gällt i två år. Vi
reservanter menar, att det inte är särskilt
bra med dessa mycket täta ändringar,
som vi i detta fall är på väg att
besluta.

Även vi reservanter är villiga att
medverka till att stödja det mindre jordbruket.
Vi håller emellertid fast vid
våra gamla riktlinjer, som innebär att
detta stöd i första hand måste utgå
till den behövliga yttre rationaliseringen
genom att man medverkar till anskaffandet
av mer jord och i vissa fall
ii ven av mer skog. Vi vill försöka att
hjälpa till med eu bättre arnondering

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

av skogsmarken genom att skapa samverkansområden
och med att plantera
skog på en hel del sämre jord. Vi tror
att ett sådant stöd är värdefullare för
framtiden. Vi vill fortsätta att hjälpa
till att genomföra den nödvändiga inre
rationaliseringen, som skall kunna medge
en mer ekonomisk drift. Vi vill ha
en förbättrad rådgivning till dessa
mindre jordbruk, vilken skall möjliggöra
en mera specialiserad produktion,
där detta är lämpligt och möjligt på
grund av jordmån, klimat och avsättningsförhållanden.
För »stödjordbrukets»
del vill vi fortsätta att bevara
och försvara en full sysselsättning med
så pass hyggliga arbetsinkomster, att
dessa innehavare av de minsta jordbruken
på detta sätt kan få en med
jämförliga grupper likvärdig inkomst

Däremot har vi mycket svårt att vara
med om en ytterligare utdelning av
hundralappar till allt fler och fler. Dessa
pengar kan vara en god hjälp, men
de är ändå endast en tillfällig hjälp.
För näringens framtid torde de inte
fylla något positivt syfte. Det stöd, som
det här är fråga om, bör betraktas som
ett övergångsstöd till en efter hand allt
mindre grupp av jordbrukare.

Det är på grund av dessa uppfattningar,
som vi reservanter inte bär
kunnat biträda utskottets ställningstagande,
och jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 1 av herr Bertil Andersson
m. fl., vilken är i alla punkter lika
med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall först beröra
ett uttalande av reservanternas talesman.
Han sade att småbruksstödet är
ett övergångsstöd, som skall utgå till
dess att man genom den yttre rationaliseringen
har hunnit att skapa större
brukningsenheter. Ja, det må vara att
man kallar småbruksstödet för ett övergångsstöd,
men vi skall samtidigt ha
klart för oss att målet, att övergå till

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

större enheter, inte är lielt möjligt att
uppnå. I slättbygderna, där man lätt
kan radera ut gränserna mellan egendomarna,
kanhända det är lättare än i
skogsbygderna. Däremot kan jag inte
förstå, att det i skogsbygderna, där
egendomarna är spridda till arronderingen,
skulle bli en bättre ekonomisk
situation för en jordbrukare att få flera
spridda åkerlappar än han bär tidigare.
Det är ju inte mängden av sådana
åkerstycken som är avgörande. Det
som är det avgörande vid en sådan yttre
rationalisering är att man kan göra
arbetsbesparingar per arealenhet. Det
blir inte så lätt, om man inte kan lägga
ihop egendomarna direkt. Därför
skall vi ha klart för oss att även om
man kallar det för ett övergångsstöd,
så kommer en betydande del av våra
småbruk att finnas kvar av rent praktiska
skäl. Därför är det välmotiverat
med ett rimligt stöd åt den produktion
som kommer från dessa mindre egendomar.

För några dagar sedan yttrade en av
de främsta tillskyndarna av den nuvarande
jordbrukspolitiken och småbruksstödet,
att den linje som man ursprungligen
satsade på, nämligen att slå
ihop småbruken, den s. k. »bortrationaliseringen»,
inte ensam kunde leda till
målet. Det är skönt när sådana erkännanden
ges, även om de kommer något
sent. Han fortsatte: »Vi måste nog också
tänka oss andra vägar bl. a. samverkan
mellan småbruken där de ligger
och mellan de innehavare som bebor
dem.» Det var den slutsats denne jordbrukspolitiker
kom fram till. Det är så
rätt som det är sagt. Och samma sak
är sagd förut många gånger från vårt
håll utan att det då erkänts som någon
framkomlig väg vid sidan om den traditionella,
som går ut på sammanslagningar
av småbruk.

För min del har jag inte ansett denna
s. k. traditionella väg med sammanläggningar
som den bästa utan ansett
den linje, som vill bevara småbruken

så långt det är möjligt där de finns, som
den väsentligt positivare linjen. Med
samverkan kring vissa arbetsuppgifter
inom jordbruket kan mera tid bli till
övers för kompletteringsinkomster från
annat håll. Men även detta tar lång tid
att realisera.

Vilken väg som än väljes så måste
man nog säga att det tar åtskillig tid,
innan småbruken i allmänhet fått en
sådan inkomststandard att den kan anses
som godtagbar. I den inkomst som
nu uppgives från -dessa små jordbruk
ingår hustruns och andra familjemedlemmars
arbete i inte ringa utsträckning.
Hustruns andel beräknas till cirka
14—16 procent av inkomsten — men
i den industriarbetarinkomst, med vilken
man jämför dessa små brukningsenheter,
ingår endast mannens arbetsförtjänst.

När man från vissa håll velat kommentera
den samlade aktionen av oppositionspartierna
för ett bättre småbrukarestöd
har man förvrängt fakta
och sökt göra gällande, att man i dessa
motioner endast vill ha så och så många
fler miljoner bara för miljonernas egen
skull. Man skulle alltså inte ta hänsyn
till att småbrukarnas antal blivit mindre
eller att somliga av dem faller för
inkomst- och förmögenhetsstrecken. Det
är en enkel och i hög grad osaklig
framställning.

Vad utskottsförslaget syftar till är ju
att förstärka småbruksstödet till i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
småbruksutredningen föreslog i vad gäller
arealtilläggen — leveranstillägget —
samt i fråga om rätten för nytillträdande
småbrukare att få del av stödet.
Därutöver föreslås ett förstärkt mjölkpristillägg
för Norrland. Dess förbättringar
beräknas av utskottet till cirka
110 miljoner kronor eller det lägre belopp
som kan erfordras med hänsyn
till dels inskränkningen i rätten att få
stödet på grund av förmögenhets- och
inkomstprövningen, dels ianspråktagandet
av vissa reservationsmedel, vil -

Fredagen den 12 maj 19C1 fm.

Nr 19

ket överensstämmer med reservanternas
yrkande.

Jag ber, herr talman, att få peka på
vissa av de förstärkningar utskottet begärt,
och jag skall börja med det förslag
till förmögenhetsgräns som utskottet
har tagit upp. Den föregående ärade
talaren menade att man inte bör ge
arealtillägg till personer som är ägare
till en förmögenhet av 80 000 kronor.
Det finns givetvis anledning att i detta
avseende göra vissa reflexioner. Det nuvarande
arealtillägget ersätter det tidigare
producentbidraget. Detta tidigare
producentbidrag var behovsprövat och
förmögenhetsgränsen var satt till 50 000
kronor. När vi för något år sedan ändrade
förmögenhetsgränsen för den skattepliktiga
förmögenheten, höjde vi även
förmögenhetsgränsen i fråga om behovsprövade
bidrag. Det finns såvitt
jag förstår intet motiv för att inte den
behovsprövade gräns som gäller arealtillägget
bör flyttas i likhet med de
andra gränserna. Före sista fastighetstaxeringen
betingade en småbruksfastighet
inom södra Sverige på cirka 8—9
hektar ett taxeringsvärde av cirka
30—35 000 kronor. Ägaren var alltså berättigad
till producentbidrag, om hans
förmögenhet låg i denna fastighet. Efter
fastighetstaxeringen, som medförde
en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdena
med ungefär 60 procent, blev
denne jordbrukare utan egen förskyllan
ägare till en förmögenhet på låt
oss säga 50 000—55 000 kronor. Men
märk val att hans inkomst inte alls förbättrades
av det förhållandet, att han
blev ägare till en egendom med ett högre
taxeringsvärde. Man lever ju inte
av taxeringsvärden och inte av antalet
hektar, utan man lever av inkomsten
på dessa hektar.

Fn sådan jordbrukare utestänges
emellertid från arealtillägget, därför
att lian under en natt har blivit 20 000
kronor mera förmögen. Hans ekonomiska
förhållanden i jordbruksdriften
har dock inte alls förbättrats. Det har

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sitt intresse att göra vissa jämförelser
med andra behovsprövade bidrag, där
förmögenhetsgränser finns. Det närmast
till hands liggande exemplet är då bostadsbidragen.

Då det gäller t. ex. de generella bostadsbidragen
finns ingen förmögenhetsgräns.
Där intar i stället de verkligt
förmögna en prioriterad ställning.
Nu kan det också inträffa att en småbrukare
har en egendom som är taxerad
till 80 000 kronor. Han kan då erhålla
ett räntefritt bostadsförbättringslån
på t. ex. 8 000 kronor. Efter en ränta
på 5 procent är det årliga bidragsbeloppet
400 kronor. Detta belopp kan
han överlåta, om han säljer fastigheten.
Men samme småbrukare kan inte
få ett arealbidrag på samma eller ens
lägre belopp — och om han fick det
kan det inte överlåtas, om han säljer
egendomen.

Jag har svårt att finna någon konsekvens
i sådana förhållanden. Att en
medborgare råkar ha sin förmögenhet
placerad i ett småbruk kan inte sägas
motivera att han skall få en sämre ställning
än den som har förmögenheten
placerad på annat sätt. Därför är en
ändring av förmögenhetsgränsen beträffande
arealbidragen från 50 000 till
80 000 kronor, som utskottet föreslår, i
hög grad berättigad.

Den skala för leveranstillägget, som
beslöts 1959, avvek från utredningens
förslag. Det innebar genom den utformning
som den fick att leveransbidraget
främst kom att gå till de minsta
brukningsdelarna, under det att vissa
av de småbrukare, som har för mycket
jord för att kunna ta arbete utanför
jordbruket, i stor utsträckning berövades
denna inkomstförbättring. 1 stället
går detta bidrag nu till dem som i
mindre grad är hänvisade till sitt jordbruk
men som i stället får en betydande
del av sin inkomst från arbete utanför
jordbruket. Och som bekant har inkomstutvecklingen
där varit bättre än
för de s. k. verkliga småbrukarna, som

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1901 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

är hänvisade till att leva enbart av sitt
jordbruk. Dessa har, som jag nämnde,
genom den nuvarande leveransbidragsskalan
fått en sämre ställning än de
skulle ha fått enligt småbruksutredningen.
En utvidgning av gränsen för leveranstillägget
från 12 000 till 15 000 kilo
mjölk är därför i hög grad motiverad.

När man sedan vill göra gällande, att
ett förbättrat småbruksstöd skulle fördröja
en önskvärd strukturrationalisering,
tror jag att man överdriver betydelsen
av de belopp, som utgår genom
de speciella åtgärder som kallas småbruksstöd.
Herr Jonsson i Strömsund
pekade särskilt på de nytillträdande
jordbrukarna. Han sade att folk vet ju,
när de köper ett sådant jordbruk, att
de inte kan få detta bidrag. Jag vågar
påstå, att det vet de inte heller om vi
följer utskottets förslag. Det är nämligen
inkomstläget som bestämmer, om
man skall få detta arealtillägg eller inte.
När en jordbrukare skickar in sin ansökan,
vet han inte var denna inkomstgräns
ligger. Han skall också skicka
in en sådan ansökan varje år. Endast
de som medvetet begränsar sin inkomst
så, att de är säkra på att komma under
medelinkomsten på 10 till 20 hektars
jordbruk, kan vara absolut säkra på att
få detta arealtillägg. Men vem begränsar
medvetet sin inkomst så, att han
under alla förhållanden skall vara säker
på att komma under den gränsen?
Det är nog inte tänkbart att någon gör
det. Därför spelar det inte den roll
som man har velat göra gällande, om
man tillåter även nytillträdande att få
detta arealtillägg.

De som behåller sina små jordbruk
gör det i de flesta fall av andra skäl
än att komma i åtnjutande av några
hundralappar i arealtillägg eller leveransbidrag.
De gör det helt enkelt därför,
att de i många fall på grund av
ålder inte kan omskolas till andra yrken,
eller också har de sina besparingar
placerade i gården, och med
hänsyn till att detta är en värdebestän -

dig placering och därför pålitligare som
ålderstrygghet än att ha lösa pengar
på bank sitter man kvar på sitt lilla
ställe. Undersökningen visar också att
det i allmänhet är en ganska hög ålder
bland småbrukarna.

Man får väl också utgå ifrån att en
ung människa inte skaffar sig ett småbruk
för att leva på småbruksstödet.
Det ger honom visserligen ett litet tillskott
till hans inkomst, men i allmänhet
inte av den storleksordningen att
han därigenom kommer upp i de förtjänster,
som hans jämnåriga inom industrien
eller inom andra yrkesgrupper
uppnår.

Det kan vara riktigt som reservanterna
säger att strukturrationaliseringen
tar lång tid, men denna sker och
kommer att ske oavsett om det finns
något småbruksstöd eller inte. Det är
helt enkelt av denna anledning jag
nämnde att de yngre småbrukarna, vilka
har framtiden för sig, vill ha mera
jord för att få en inkomst, som tilllåter
en levnadsstandard jämförbar med
vad andra yrkeskategorier har. Om man
ser småbruksstödet på detta sätt — och
det tycker jag man skall göra — begränsar
sig dess syfte till att ge en rimligare
arbetslön för en produktion av
livsmedel, vilken vi varken vill eller
kan avstå från. Jag tror nämligen inte
att någon person med ansvarskänsla
skulle vilja påstå att vi kan klara oss
utan det tillskott till produktionen, som
kommer från småjordbruket.

Genom att strukturrationaliseringen
av praktiska skäl inte kan ske när som
helst och inte heller var som helst och
genom att många småbrukare därför
indirekt mer eller mindre är tvingade
till att fortsätta driften av sitt jordbruk,
innebär ett otillräckligt småbruksstöd
att samhället tillgodogör sig en
arbetskraft för motsvarande mindre ersättning.
Utskottets förslag avser däremot
att ge en något bättre arbetsersättning
till dem som av olika anledningar
måste stanna kvar på sina små jord -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

bruk och fullgöra en arbetsinsats, som
jag tror ingen vill undvara.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon allmän jordbrukspolitisk debatt,
utan jag vill endast säga några
ord med anledning av den här föreliggande
frågan.

I reservationen framhålles det att det
bara är två år sedan det nu utgående
småbruksstödet beslöts. Reservanterna
påpekar vidare att 1960 års jordbruksutredning
har även denna fråga under
omprövning och att den alltså kommer
att behandlas av statsmakterna om
några år. Därför anser reservanterna
att det inte finns någon anledning att
nu syssla med saken. Jag anser därför
att en tillbakablick på denna frågas utredningshistoria
här är på sin plats.

På hösten 1951 eller möjligen på våren
1952 tillsattes en jordbruksprisutredning
av den dåvarande jordbruksministern
Norup. Denna utredning lade
fram sitt förslag på hösten 1954, och
då hade frågan om det särskilda stödet
till det mindre jordbruket helt och
hållet utelämnats. Huruvida utredningen
— som någon av dess medlemmar
påstod — inte hade något uppdrag att
syssla med detta eller huruvida direktiven
var så otydliga att man kunde
göra som man ville härvidlag, det må
vara osagt. Faktum är att frågan om det
särskilda stödet till det mindre jordbruket
inte fanns med i utredningens
förslag.

Av denna utredning framgick bl. a.
— och det var kanske det mest överraskande
— att man ansåg att basjordbrukarnas
inkomstläge i huvudsak hade
nått paritet med jämförbara gruppers.
Detta påstående visade sig sedan vara
en smula problematiskt — var det så
som utredningen sagt, måtte det ha varit
tämligen tillfälligt. I alla händelser
var det detta som särskilt uppmärksam -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

mades när utredningen publicerades.
Man frågade då från alla håll hur det
skulle bli för de 180 000, som brukar
minst två och högst tio hektar åker.
På den frågan gav utredningen — som
jag nämnde — inte något svar, men dåvarande
jordbruksministern och även
riksdagen yttrade sig mycket positivt i
sammanhanget. Jordbruksutskottet gjorde
åren 1955 och 1956 uttalanden av
mycket positiv karaktär när det gällde
att förbättra stödet till det mindre jordbruket.
Det heter i dess utlåtande nr
39 vid 1955 års riksdag att småbruksfrågan
tillhör de viktigaste av de spörsmål
som berör landsbygdens livsvillkor.
Bakom detta yttrande ställde sig
alltså inte bara en grupp i jordbruksutskottet
utan hela riksdagen.

Så tillsattes 1955 års småbruksutredning.
När man träffade ett treårsavtal
angående prisfrågorna i övrigt år 1956
kom alltså detta spörsmål att ligga vid
sidan. Man hänsköt det till ny utredning.
I direktiven för denna stod det
att den dåvarande kostnaden skulle
tas som utgångspunkt för det nya förslaget.
I direktiven anfördes en hel
del annat också, men just denna fråga
hade vi mycket stor anledning att syssla
med inom utredningen. Den dåvarande
kostnaden var beräknad till 128
miljoner kronor. När utredningen så
småningom lade fram sitt förslag var
detta en kompromiss, som man hade
kommit fram till efter rätt långa och
ingående diskussioner mellan ledamöterna.
Småbruksutredningens förslag
blev också enhälligt.

Tre socialdemokrater satt med i utredningen.
Ordföranden landshövding
Elof Lindberg avled strax innan betänkandet
lades fram, men i undertecknandet
deltog två socialdemokrater — en
ledamot av första och en av andra kammaren
— som alltjämt är riksdagsmän.
De var överens med oss andra om att
detta var en rimlig turnering av frågan
om vad man skulle ge småbruket. Naturligtvis
skulle vissa ledamöter av utred -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ningen gärna ha gett mera; jag känner
åtminstone en eller kanske två. Vi
gick med på denna kompromiss därför
att vi trodde att om vi var anspråkslösa
och försökte jämka ihop det hela,
skulle det väl finnas förutsättningar
att få förslaget igenom i riksdagen och
skapa en smula stabilitet på detta område.
Vi hade också hoppats att det
skulle komma ett förslag till 1958 års
riksdag. Det gjorde det inte; frågan
kom upp först år 1959 och då med
vissa beskärningar och förändringar
även i principiellt avseende. Man har
nog anledning att hålla denna bakgrund
i minnet när man säger: »Vi fattade
ett beslut år 1959, och nu skall vi inte
röra vid det på ett bra tag.»

När detta beslut fattades år 1959 var
det väl inte bara principiella betänkligheter
utan även den statsfinansiella
situationen — förmodar jag — som påverkade
ståndpunktstagandet. Statsfinanserna
såg just då inte särskilt bra
ut. Den kostnadsskillnad som vi här
diskuterar är ju inte synnerligen stor;
den rör sig om 11 å 12 miljoner kronor.
Om man tänker på vad som hänt sedan
år 1959 — vad andra folkgrupper i vissa
sammanhang har fått, hur priser,
löner och standard har utvecklats och
hur det statsfinansiella läget ter sig i
dag jämfört med hur det var då —
tycker jag för min del att man skulle
kunna vara med om att ta det ursprungliga
förslaget och den mycket måttliga
kostnadsökning som det medför.

Ett par detaljer av i viss mån principiell
innebörd har diskuterats tidigare.
Jag skall bara snudda vid dem.
Den ena är förmögenlietsgränsen. Utskottet
föreslår att man skall acceptera
80 000-kronorsgränsen. Det var också
utredningens ursprungliga förslag. Den
höll på detta bl. a. av praktiska skäl,
eftersom 80 000 kronor också är beskattningsgränsen
när det gäller förmögenhet.
Det finns nog även andra
gränsdragningar, ifall man börjar granska
vad som gjorts här i samhället, av

sådan art att 80 000-kronorsgränsen inte
behöver betraktas som stötande när
den ses i sitt sammanhang. Den är dessutom
den praktiskt bästa och rimligaste
att ha att göra med.

Den andra detaljfrågan gäller om man
skall ge en viss del av detta stöd till
dem som har förvärvat sitt jordbruk
efter ett visst datum. Det är ju en principfråga.
Jag tycker att det tillhör småbruksutredningens
förtjänster att man
enade sig om att slopa denna kategoriklyvning
som genomfördes 1947. Jag
har för min del varit emot denna klyvning
ända sedan 1947 — den infördes
ju den 1 juli 1948 om jag minns rätt.
Den ursprungliga tanken att man i stort
sett skulle kunna klara rationaliseringen
i takt med generationsbytet visade
sig vara omöjlig. När den tanken inte
är hållbar innebär denna princip, att
den bättre situerade halvan efter 10—
15 år sitter med stöd och den ekonomiskt
sämre situerade hälften sitter
utan stöd. Detta kunde man förutsäga
redan 1947. När man kom fram till
1958 hade detta verkat så länge, att tio
årgångar ramlat bort. Då, herr jordbruksminister,
vågade inte heller socialdemokraterna
fullfölja detta utan flyttade
gränsen från 1948 till 1958. Man
bröt alltså mot den princip som man
fortfarande förklarade vara nödvändig
och orubblig. Om tio år flyttar man
åter gränsen, om man över huvud taget
skall fortsätta med detta. Det går
nämligen inte att avveckla någon som
helst stödanordning efter en principiell
linje som denna. Det skapar alltför
många orättvisor och alltför många psykologiska
problem ute i bygderna.

Dessutom har det visat sig att ett
småbruksstöd av denna omfattning inte
väger så förfärligt tungt. Ett sådant
stöd hindrar inte den omvandling som
pågår på landsbygden.

Är det t. ex. någon som tror, att en
småbrukare hemma i Bohuslän låter
bli att ta plats vid Uddevallavarvet
eller Stenungsund — om nu hans per -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

sonliga förhållanden i övrigt är sådana
att han kan göra det — därför
att han riskerar att få 400 kronor eller
500 kronor mindre i arealbidrag? Det
är klart att alla generella bestämmelser
verkar oriktigt i något enstaka fall.
Skulle man hänga upp sig på det skulle
man knappast kunna göra någonting
i sådana här sammanhang.

Därmed har jag även kommit in på
den principiella historien om kapitaliseringen.
Det ligger ju inte annorlunda
till i detta fall än i alla andra fall med
jordbruksstöd eller stöd över huvud
taget till näringslivet. Prisstödet kapitaliseras
också. Allt stöd kan i viss
mån kapitaliseras. Man kan alltså inte
eliminera detta ur det ekonomiska sammanhang
i vilket det verkar. Jag har
heller aldrig lyckats förstå varför det
skulle vara så oerhört märkvärdigt i
detta fall.

Herr Jonsson i Strömsund försummade
ingenting när det gällde att tala
emot småbrukarna. Till och med frågan
om att sänka arealgränsen från
2,1 till 2 hektar mötte hans motstånd.
Anledningen till denna sänkning är ju
den, att man går efter fastighetsregistret.
Man registrerar över huvud taget
inte tiondelar. Är storleken 2,3 eller
2,4 hektar skriver man 2 hektar. Därför
har vi i många fall småbrukare i
Bohuslän som har mer än 2 hektar
åker men inte får något stöd på grund
av misstaget med decimalräkningen.
Men även detta misstag slår herr Jonsson
i Strömsund samvetsgrant vakt om.
Den huvudsakliga motiveringen för ett
småbrukarstöd över huvud taget är ju
att den stödanordning för jordbruket
vi har är sådan, att vissa speciella
anordningar är befogade för att det
skall bli en smula balans med hänsyn
till de mindre jordbruken.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Innan jag lämnar denna plats vill
jag emellertid påminna om motionen
1:529, vars sakliga innehåll i liuvud -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sak är detsamma som innehållet i den
motion jag två gånger skrivit under.
Nu har jag ansett det vara riktigt att
försöka bärga något i samverkan med
andra. Därför är det klart att jag håller
på utskottets förslag, men i den mån
denna motion kommer upp i något
voteringssammanhang och inte står
emot utskottet eller lägger hinder i
vägen för frågans utveckling, är det
klart att jag inte har någon anledning
att gå emot vad jag själv anser vara
rätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har inte tänkt gå in
på några av de detaljfrågor som ingår i
de motstående ståndpunkterna i denna
fråga, vilken upphöjts till rang och värdighet
av att vara den enda gemensamma
nämnaren i den borgerliga oppositionen
vid årets riksdag. Självklart är
frågan bortsett därifrån av stor betydelse.
Den är så pass viktig, anser jag,
att det skulle vara oriktigt om riksdagen
eller någon annan opinion kunde få den
föreställningen, att två olika meningsriktningar
står emot varandra, varav
den ena skulle vara speciellt småbrukarvänlig
och den andra väsentligt mindre
småbrukarvänlig. Så ligger inte frågan
till.

Om jag i likhet med herr Svensson i
Ljungskile, vars synpunkter jag i denna
fråga tillmäter allra största betydelse
och vikt, skulle tillåta mig att anlägga
några principiella synpunkter, så är det,
tycker jag, att det ur småbrukarnas
egen synpunkt och ur den allmänna
jordbrukspolitiska synpunkten egentligen
är ganska betänkligt att inför den
allmänna opinionen i vårt land frågan
om att lösa småbrukarproblemen — som
dock är flera — skulle degraderas till
att gälla uteslutande storleken av det
kontanta småbrukarstödet. I själva verket
är frågan inte så enkel, att man kan
göra den till föremål för en veritabel
auktion med bud och överhud för att in -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tala vederbörande småbrukare att så här
mycket värderar vi vår småbrukarvänlighet.
Frågan är betydligt mera sammansatt
än så.

Jag skall anknyta till ett par synpunkter
som herr Svensson i Ljungskile
erinrade om, när han bl. a. pekade på
riksdagens uttalande 1955. Det är riktigt
som han säger att det då var ett
starkt positivt inriktat uttalande för
småbruket. Det ledde också till en utredning.
Herr Svensson i Ljungskile menade,
att de resultat den utredningen kom
fram till också rimligtvis borde ha vunnit
gehör med tanke på hur auktoritativt
sammansatt från respektive partier och
även eljest som den utredningen var.
Det fattades bara ett led i denna historieskrivning
— fast det väl inte berodde
på någon medveten underlåtenhet från
herr Svenssons sida — nämligen att
frågan inte var och inte i dag är begränsad
till de olika buden. Jag tillät mig
föreslå en prutning i förhållande till
småbruksutredningens förslag, och den
föreläde regeringen riksdagen. Vad som
har tillkommit utöver det kontanta stödet
till småbruket bör också ingå i bilden.
Man får inte glömma bort det, tv
jag gissar att alla som har ett allvarligt
menat intresse av att uppfatta småbrukarproblemen
till den dignitet de har
måste vara på det klara med, att det
kontanta stödet är och kommer att förbli
en underordnad fråga. Ingen av oss
kan i de större sammanhang, där vi
själva under gemensamt ansvar har varit
med om att bygga upp en jordbruksprisreglering
— som i åtskilliga av sina
stycken ofrånkomligen drabbar vissa
kategorier inom jordbrukarkåren och
inte minst småbrukarna, på grund av att
de måste köpa sina förnödenheter till
högre priser — på den punkten rikta
någon berättigad anmärkning mot någon
annan. Där är vi alla medansvariga.

En annan sida av saken är att man vid
sidan av de positiva åtgärderna måste
ha en form av direktstöd. Det är vi också
ense om. Men, herr talman, vad jag

tycker är djupt förnedrande för småbrukarna
är att de skall framställas —
det är emot deras egen ambition, det är
jag övertygad om — som uteslutande
intresserade av, om det kontanta stödet
per år blir en 50-lapp mer eller mindre.

Jag skall be att i största korthet få
komplettera historieskrivningen något.
När 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken
angav, att det särskilda småbruksstödet
måste utformas som ett övergångsstöd,
dementerar det herr Hanssons
i Skegrie reservation gentemot karaktären
av övergångsstödet.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen
funnit anledning att understryka
detta. Det har gjorts av en serie departementschefer
och det har gjorts av den
svenska riksdagen. Jag gissar att det inte
heller i dag vid en allvarlig och realistisk
prövning av frågan kan finnas några
delade meningar. Visserligen säger herr
Hansson i Skegrie, att han för sin del
tycker den linje är bäst som syftar till
att bevara småbruket där det finns. Jag
förmodar att herr Hansson menade småbruk
som verkligen kan erbjuda sin
innehavare en dräglig inkomst och inte
menade att denna principiella linje också
skulle inkludera, att man vill bevara
småbrukarproblemet. Det finns där och
ingen ansvarskännande medborgare
vare sig inom eller utom jordbrukarbefolkningens
ram kan stillatigande se
detta eller köpa samvetsfrid genom att

överbjuda kontantstödet. Man måste _

det är jag bestämt övertygad om — se
de mera konstruktiva dragen av problemet.

Jag har velat erinra dels om detta och
dels om de förslag som bl. a. lottningsmajoriteten
i jordbruksutskottet har
kommit fram till. Det senare avser det
permanenta småbrukarstödet. Jag tror
inte någon realistisk bedömare kan anse
detta vara ett sätt att bistå de sämst
ställda.

Herr Svensson i Ljungskile menade
att det inte skulle betyda så mycket att

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

man för varje nytillträdande till ett
småbruk finge lov att räkna det kapitaliserade
värdet av att vid bruksdelen var
fäst ett årligt kontantunderstöd. Det
kan inte vara rimligt vare sig mot småbrukarna
själva eller rent principiellt.
Dess bättre har riksdagen tagit avstånd
från detta vid tidigare tillfällen. Vad
det skulle finnas för extra och särskilt
skäl till att faktiskt fördyra för nytillträdande
småbrukare genom att permanenta
det stödet, förstår jag inte.

Om jag får fortsätta med ett försök
till realistisk bedömning, frågar jag vad
det är som egentligen hänt. Jag bestrider
inte t. ex. herr Svenssons i Ljungskile
resonemang och argumentation för att
bland annat också småbruket haft en
sämre inkomstutveckling än andra medborgargrupper.
Det är utan tvivel riktigt.
Men vad som har betydelse i sammanhanget
är väl hur man har utläst
och hur man kan utläsa den statistiska
utvecklingen av småbrukarnas inkomster
i jämförelse med normal- och basjordbrukarnas
inkomster. Om man fortfarande
vill vara en realistisk bedömare,
finner man att småbrukarnas relativa
inkomststegring på senare år inte
varit sämre än basjordbrukarnas eller
andra jämförbara gruppers, fortfarande
relativt sett. Detta framgår också av de
undersökningar, som 1960 års jordbruksutredning
har utfört. Enbart av det
skälet skulle man inte behöva göra
nagra stora justeringar av det särskilda
småbrukarstödet efter ett enda försöksar,
under vilket det utgått.

För mig framstår såsom det viktigaste
i småbrukspolitiken att söka främja
och på olika sätt intensifiera den pågående
utvecklingen mot ökad rationalisering
och effektivisering bland mindre
jordbruk, inte minst genom insatser från
det allmännas sida. Jag anser med andra
ord faktiskt att småbrukarna själva —
och jag tror mig ha rätt gott stöd för
den uppfattningen genom tämligen flitiga
kontakter med småbrukarna både
i och utanför deras egna organisatio -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ner — är mest betjänta av och säkerligen
också mest intresserade av att erhålla
ökad hjälp till självhjälp i syfte
att nå fram till enheter som i första
hand ger en inkomst, vilken är tillfredsställande
både tidsenligt och realistiskt
sett.

När man nu skall ta ställning till den
fråga som ligger på riksdagens bord, är
det väl ett par saker man särskilt bör
hålla i minnet. Jag har antytt att 1960
års jordbruksutredning haft småbrukarproblemen
under prövning. I enlighet
med sina direktiv skall utredningen bearbeta
dessa problem och komma med
förslag, vartill utredningen finner motivföreligga.
Utredningen är dessutom —
om det behöver särskilt sägas — oförhindrad
att när som helst framlägga
delförslag i ämnet. Jag vill erinra om
att trots den ytterst intensiva bearbetning
av frågan som gjordes förra hösten,
framförde utredningen i sin vid jultiden
i fjol avlämnade skrivelse inga förslag
till jämkning av småbrukarstödets utformning.
Jag vill inte tillmäta detta
större betydelse än det har, jag har bara
velat att det skall ingå i bilden. Av det
material jag har fått tillgång till från
utredningen framgår, att det ekonomiska
utfallet av bidragsreglerna, sådana som
de fastställdes 1959, i och för sig knappast
motiverar några ändringar av bidragsgrunderna.
Man har heller inte
framfört tanken på att småbrukarstödets
skalor måste jämkas uppåt enbart därför
att medelsåtgången under detta driftbudgetanslag
inte blir fullt så stor som
1959 års riksdag på dåvarande grunder
fann anledning att räkna med.

Eftersom denna fråga kommit att
spela en roll — inte vid riksdagsbehandlingen
i dag men ute i den fria, mindre
bundna och ansvariga debatten, där det
sagts att jag skulle ha stulit några miljoner
från småbrukarna — är jag angelägen
att ändå på den punkten tillfoga
eu kort kommentar. Det kan väl inte
gärna, som herr Jonsson i Strömsund
anförde här för en stund sedan, an -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vändas som skäl för kritik, att den totala
anslagssumman blivit mindre än beräknat
på grund av att lyckligtvis flera
småbrukare än väntat visat sig oberoende
av detta kontanta stöd. Anledningen
är främst att man haft en högre inkomst
— kanske inte i första hand på grund
av utfallet av småbruket utan på grund
av de kompletterande sysselsättningar
som under rådande högkonjunktur har
kunnat erbjudas småbrukarna med även
transportmöjligheter till och från åtskilliga
industrier, där bristen på arbetskraft
varit ytterst påtaglig. Det är naturligt
att detta inneburit att man passerat
den inkomstgräns, som berättigar till
det kontanta stödet. Alltså har man fallit
bort.

Det finns också andra skäl. Men man
använder just denna utveckling som argument
när man nu säger att regeringen
har pekat på 114 miljoner, som skulle
åtgå, men vad är det som hänt? Jo, det
gar bara åt 98 miljoner! Den saken har
inte något som helst eget bevisvärde i
detta sammanhang. Vad det gäller är att
i alla de individuella fall, dör vederbörande
småbrukare har fyllt kvalifikationerna
för att erhålla detta stöd, har han
också tillförsäkrats det. Vi borde faktiskt
kunna glädja oss tillsammans över att
det är så många som inte behöver ta
detta kontanta stöd i anspråk. Detta kan
näppeligen betraktas som skäl för kritik
mot bedömningen. Ingen av oss kan
nämligen ens ett enda år i förväg veta
vad utfallet blir av ett stöd av denna karaktär.

Dessutom har vi haft en kännbar avgång
av småbrukare. Det är dock en
fråga, som jag här inte skall närmare
ingå på. Som vi vet har industriens
ständiga rop efter arbetskraft fått lov
att tillgodoses genom import av arbetare
från andra länder långt utanför
våra gränser. Många småbrukare
har självklart fallit för den frestelsen
— fler än vad småbruksutredningen eller
riksdagen 1959 kunde bedöma.

Jag nämnde nyss att kontantstödet

nog ändå får lov att reduceras till sitt
rätta värde. Jag upprepar att jag tycker
det är beklagligt och beklämmande
att framställa en oförvitlig kår på
halvtannat hundratusental medborgare
på detta sätt. Det är människor som
sannerligen sliter och släpar under
många gånger orimligt tunga villkor.
Det är beklämmande, säger jag, att hela
denna grupp skall schavottera som en
grupp, för vilken storleken av kontantstödet
skulle vara ensamt utslagsgivande.
Jag har själv inte mött någon aktiv
småbrukare i ansvarig ställning, som
velat skriva under den betygsättning
som göres genom att diskutera frågan
på detta sätt.

Jag beklagar, herr talman, att jag
här betungar debatten, men jag vill
ändå erinra om vilka andra åtgärder
som enbart i år har förelagts riksdagen
från regeringens sida. Det är inte
bara det i och för sig negativa kontantstödet
som utgår, utan det har också
vidtagits direkt positiva åtgärder.

För det första har norrlandsanslaget
för koncentrerade rationaliseringsinsatser
ökats med en miljon kronor. Den
höjningen främjar i högsta grad småbrukarna
i Norrland oberoende av inkomst-
och förmögenhetsgränser.

För det andra har skogsbrukets speciella
norrlandsanslag också höjts med
en miljon kronor. Det anslaget utgår för
skogliga rationaliseringsåtgärder i Norrland,
där det övervägande antalet skogsenheter
samtidigt är småbruk.

För det tredje har det som bekant förordats
en räntabel investering när det
gäller skogsodling på sämre jordbruksmark.
Detta har skett i syfte att tillgodose
det mindre jordbrukets intressen
och det är en mycket positiv åtgärd.
Till det ändamålet har anslagits
700 000 kronor ur skogsförbättringsanslaget.

Vidare ligger på riksdagens bord ett
förslag om särskilda rationaliseringsåtgärder
på jordbrukets och skogsbrukets
områden i Kopparbergs län. Den

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

halva miljon som där förordas kommer
också i hög grad småbrukarna tillgodo.

Vidare har 100 000 kronor anslagits
till lantbrukshögskolans ekonomiska
institutioner för speciella undersökningar
rörande småbrukets och skogsbrukets
förutsättningar. Detta är givetvis
ett belopp, vars värde inte skall
överbetonas, men det tjänar ändå ett
positivt syfte för småbruket.

Likaså har den föreslagna nya rådgivningsorganisationen
tillförts en halv
miljon kronor.

Vidare har det skett en förstärkning
av skogsbrukets kursanslag. Den höjning
med en halv miljon kronor som
där föreslagits tjänar syftet att förbättra
yrkesutbildningen, inte minst
bland de småbrukare som hämtar en
del av sin inkomst av skogsbruk och
skogskörslor.

Sist i denna mycket snabba och lapidariska
uppräkning vill jag så nämna
statsgarantierna till krediter för nystartande
eller övergång, helt eller delvis
till speciell produktion. Där har kreditgarantiramen
föreslagits höjd med två
miljoner kronor.

Jag vill inte påstå att de ökade anslag
som jag här räknat upp i åtta
punkter ensamma kan ersätta kontantstöden
i form av arealtillägg, leveranstillägg
för mjölk och det extra mjölkpristillägget
för Norrland. Men jag vill bestämt
hävda att dessa konstruktiva åtgärder
för småbruket och småbrukarna
— och även ur allmänna jordbrukspolitiska
synpunkter — är av väsentligt större
betydelse än kontantstödet, när det
gäller att förbättra småbrukarnas utkomstmöjligheter
i framtiden. Däri, menar
jag, ligger de konstruktiva lösningarna
i detta stora problem, som aldrig
kan reduceras till var utskottsmajoriteten
med lottens hjälp fått det till, nämligen
att det förelegat motstående intressen
när det gäller den positiva och mindre
positiva inställningen till småbrukspo 1

itiken över huvud taget.

2 — Andra kammarens protokoll i!)61.

Jag tror att riksdagen allra bäst främjar
de allvarliga syften som här diskuteras
genom att värdera var sak efter
sin storlek och betydelse och att, som
reservanterna gör, tillmäta de positiva
åtgärderna väsentligt större betydelse
än frågan om kontantstödets storlek.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
att kontantbidragens storlek inte enbart
bör vara utslagsgivande för hela
småbrukargruppens existens — och det
är det heller ingen som påstått. Frågan
är i stället vilket tillskott samhället
vill ge till dessa människors arbetsförtjänster,
till dess den målsättning är
uppnådd som vi uppställt för småbrukspolitiken.
Det är så man skall se på frågan.

Får jag med ett exempel visa vad vi
syftar till. Den linje som utskottet förordar
ger ett bättre stöd och betyder,
kan man säga, en bättre timlön för ett
arbete som ändå enligt allas uppfattning
skall utföras, ett arbete som är
nödvändigt därför att det saknas praktiska
möjligheter för dessa människor
att få inkomster på annat sätt. Låt mig
ta ett exempel som visar vad t. ex.
förmögenhetsgränsen har för verkningar.

Om en småbrukare äger en fastighet
som är värderad till 50 000 kronor och
hela hans förmögenhet ligger i denna
egendom, får han arealtillägg nu, låt
oss säga 400 kronor per år. Det utgör
utslaget på 2 000 arbetstimmar 20 öre
i timmen. Så sker en fastighetstaxering
och egendomen blir plötsligt värd
60 000 kronor. Då mister han arealtilllägget
och får således en lönesänkning
om 20 öre per timme, men hans inkomst
från egendomen har inte blivit
ett dugg bättre därför att han anses ha
blivit 10 000 kronor förmögnare. Vad
finns det för skäl till att han skulle ha
lägre arbetslön därför att hans egen;r
19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

dom på grund av penningvärdeförsämring
blivit upptaxerad?

Det är så vi skall se problemet, herr
statsråd, och vi skall inte tala om att
här finns en småbrukarvänlig och en
mindre småbrukarvänlig politik. Om vi
ser praktiskt kommer vi fram till att
det i sista hand gäller hur mycket vi
vill att dessa människor skall ha att
leva av som utför ett arbete som vi alla
vill att de skall utföra.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet nämnde inledningsvis
och i förbigående att det
allmänna jordbruksstödet hade en sådan
konstruktion att småbrukarna i viss
mån missgynnades. Om man skall ta
vara på de små ljusglimtarna ber jag
att få notera att vi där är överens.

Jag har för min del aldrig, och det
har inte någon annan heller, yrkat på
något permanent stöd åt jordbruket. Vi
har inte begärt att riksdagen skulle fatta
beslut eller göra något uttalande som
garanterade att arealbidragen skulle
fortsätta att utgå under 10 års tid, eller
20 eller 30 år framåt. Vi har begärt
att riksdagen här liksom beträffande
andra frågor skall besluta om hur det
skall vara tills vidare. Jag vidhåller därvid
min uppfattning att det från psykologiska
och många andra synpunkter
är olämpligt med denna kategoriklyvning
och att den ur rationaliseringssynpunkt
ingalunda är nödvändig.
Ni har själva inte heller kunnat upprätthålla
principen sedan 1948.

Jordbruksministern karikerar nog vår
ståndpunkt när han säger att det är
orimligt att vara så intresserad av en
femtiolapp mer eller mindre i kontant
bidrag. Jag vill inte acceptera påståendet
att hela mitt småbruksintresse är
inskränkt till detta eller att någon annans
intresse för denna sak är det. Vi
tar denna sak för vad den är och resonerar
om andra saker i annat sammanhang.

Inte heller är det alldeles riktigt att
påstå att vi låter småbrukarna schavottera
och framställer dem som om
de själva endast var intresserade av de
50 kronorna. Vem har egentligen framställt
saken på det sättet?

Statsrådet hade som den förste jordbruksministern
på 25 år en möjlighet
att avpolitisera denna fråga 1958 men
försummade då att göra detta, vilket
jag beklagar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
återkom till huvudtemat i sitt inledande
resonemang och menade, att den höjning
som de borgerliga i jordbruksutskottet
föreslagit och med lottens hjälp
fått majoritet för skulle vara avgörande
för hur mycket de människor det här
gäller får betalt för sitt arbete. Menade
verkligen herr Hansson i Skegrie att
det går någon vattendelare där mellan
de olika ståndpunkterna? Det gör det
absolut inte! Herr Hansson i Skegrie
nämnde själv ett exempel som omedelbart
kan användas för att visa detta.
Vem som helst kan räkna ut vilken timpenningförbättring
exempelvis 50 kronors
förhöjt årligt arealtillägg innebär.
Det är på denna punkt jag tillåter mig
starkt betvivla herr Hanssons slutsatser,
och jag vill upprepa att jag inte
tror att småbrukarna själva anser sig
mera betjänta av detta bistånd än av de
aktiva åtgärder i övrigt som riksdagen,
antar jag, är beredd att enas om och
som innebär ökad hjälp till självhjälp
och gör även huvuddelen av småbrukarna
oberoende av hur stora själva dessa
kontanttillägg är.

Herr Hansson i Skegrie vill illustrera
hur förmögenhetsgränsen verkar och
tar som exempel en småbrukare, vars
fastighet tidigare var värd 50 000 kronor
men helt plötsligt genom upptaxering
hamnar 10 000 kronor över detta
förmögenhetsstreck. Det finns ju alltid
en gräns någonstans, och det finns all -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

tid sådana gränsfall som herr Hansson
i Skegrie åberopar. Men hans exempel
är inte riktigt korrekt om hänsyn tas
till att taxeringsvärdena på småbruk,
framför allt i de södra och mellersta
delarna av vårt land, ingalunda motsvarar
saluvärdena. Därför bör man nog
inte överdriva den betydelse ifrågavarande
förmögenhetsgräns kan ha för
småbrukarna.

Å andra sidan är jag fullt beredd att
förstå småbruksutredningen, den var ju
så gott som enhällig. Men jag fann de
skäl vara starka som framfördes av mitt
eget fackförbunds — Svenska Lantarbetareförbundets
— dåvarande ordförande
Axel Johansson. Han förordade
att gränsen skulle sättas vid 50 000 kronor
mot den bakgrunden att det vid den
tidpunkten var åtskilliga av dem som
är fast knutna till jordbruket som inte
i något avseende var att jämföra ur förmögenhetssynpunkt.
Därmed är dock
inte sagt att dessa skäl kan vara giltiga
i evighet. Jag har inte tillmätt dem
någon absolut avgörande betydelse.

Herr Svensson i Ljungskile noterade
med viss tillfredsställelse att jag hade
medgivit att vårt jordbrukspolitiska regleringssystem
kanske inte heller är utan
ansvar för en del av de svårigheter som
småbrukarna har. Jag har aldrig stuckit
under stol med den tolkningen, jag
är beredd att upprepa den. Men jag säger
samtidigt att vi alla delar ansvaret
härför. När det nu förhåller sig så, bör
inte heller dessa sanningar undanskymmas
genom att frågan om kontantstöd
i den allmänna debatten har kommit att
tilldra sig en oförtjänt framträdande
plats. Herr Svensson i Ljungskile vill
bestrida att man inte har varit med om
att göra stödet permanent. Jag vet inte
vilken betydelse som i så fall skall tillmätas
ordens valör, då man säger att
varje nytillträdandc småbrukare som i
övrigt fyller kvalifikationsgrunderna
skall vara tillförsäkrad ifrågavarande
stöd.

Herr Svensson i Ljungskile säger att

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

riksdagen inte behöver binda sig för
mer än ett år i taget. Men, herr Svensson,
till vilken grupp skulle man helt
plötsligt kunna säga att från och med
1962 eller 1963 får inga nytillträdande
bidrag längre? Som den politiske realist
herr Svensson i Ljungskile är delar han
väl min uppfattning att om den orimliga
principen skulle införas, blir det
sannerligen inte heller lätt att främja
småbrukarfrågans lösning — med de
hinder som jag inte tvekar att säga att
denna ordning skulle innebära.

Till sist, herr talman, var herr Svensson
i Ljungskile älskvärd nog att säga
att jag hade karikerat diskussionen i
denna fråga. Men det är ju bl. a. herr
Svensson i Ljungskile som själv har
hjälpt till att svara för karikatyrerna.
Jag är dock fullt övertygad om att herr
Svenssons intresse för småbrukarfrågan
är väsentligt vidare — detta är dokumenterat
sedan många år. Men i debatten
kring denna fråga -— jag behöver
här inte hänvisa till övertonerna i valrörelsen,
och jag tänker inte heller på
greve Stackelberg, utan jag nöjer mig
med att säga vad vi alla känner till —
har väl ändå allmänna opinionen, kommit
att få den oriktiga och för småbrukarna
förnedrande föreställningen, att
frågan här gäller 50 kronor mer eller
mindre på arealtillägget och höjning av
maximigränsen för leveranstillägg på
mjölk från 12 000 till 15 000 kilo invägd
kvantitet per år. Jag vägrar bestämt
att anse att detta är en fråga som
är vare sig central eller av den betydelse
som har påståtts här tidigare i
dag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådets Netzéns anförande
går ut på att skillnaden är så
liten att det inte är någonting att bry
sig om. Vi måste nog tänka oss för en
smula innan vi gör ett sådant påstående.
Ty här gäller det inte bara den 50-lapp som statsrådet har bollat med, utan

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

det gäller ävenledes förbättring av livsbetingelserna
för småbrukare som har
så pass mycket jord att de är bundna
vid sitt jordbruk och inte kan skaffa
arbetsinkomster från annat håll. Det är
fråga om en förmögenhetsgräns vilken
skulle innebära att ytterligare en del
småbrukare kom in under de skalor
som tillämpas för detta stöd, och det
är också fråga om bidragsskalan för
arealtillägget.

Nej, herr statsråd, resonemanget att
det rör sig om så små belopp, att det
inte är någonting att bry sig om, håller
inte. Jag ber i alla fall att få fråga
statsrådet om han någon gång, låt oss
säga under en avtalsrörelse, har hört
sägas att den höjning av timlönen som
kan ernås är så liten att det inte är
någonting att bry sig om. Jag har aldrig
hört något sådant resonemang.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet säger som
svar på min fråga, om stödet skall vara
permanent eller ej, att man inte senare
kan ingripa och bestämma att från och
med den eller den tidpunkten skall vissa
jordbrukare inte få leveransbidrag.
Detta kan vara riktigt, men det händer
ju så mycket inom det ekonomiska
livet och inom det politiska livet över
huvud taget. I socialdemokraternas reservation
har ju erinrats om att statsrådet
själv har hänskjutit hela frågan
till 1960 års jordbruksutredning, där
allt tas upp till omprövning och stöps
om på ett eller annat sätt.

Det finns alltså ingen anledning att
spika detta beslut såsom mera permanent
och definitivt än andra som vi fattar
i detta hus; det mesta är inte alls några
evighetsbeslut. Därför gör den småbrukare
en dumhet som kapitaliserar
ett sådant här arealbidrag på 30 år.
Konstigare än så är det inte. Mer har
jag inte att säga om det.

När jag sedan sade att statsrådet hade
gjort en karikatyr av min ståndpunkt

syftade jag inte på statsrådets hela inlägg.
Jag syftade på uttalandet att jag
och andra skulle vara enbart intressserade
av om småbrukarna får 50 kronor
mer eller mindre i kontantbidrag.
Det anser jag vara att karikera min
ståndpunkt. Andra får svara för sig
själva.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! När vi hade denna fråga
uppe för ett par år sedan, rådde det
stor oenighet partierna emellan. Denna
gång har vi uppnått en borgerlig
enighet om principerna för småbrukarstödet,
och det är ur allas synpunkt
verkligt glädjande.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
motioner jag fört fram, ty de har föranlett
en så välvillig skrivning i utlåtandet,
att jag i viss mån kan känna
mig tillfredsställd. Jag skall i stället något
principiellt beröra den socialdemokratiska
reservationen och även vad
herr statsrådet här anfört.

Vi har nu haft detta stöd några år
och lärt känna dess brister. Det har
framför allt en verklig olägenhet, som
kommer att få stora verkningar framöver.
Herr Svensson i Ljungskile har
redan berört den saken. Jag syftar på
bestämmelsen, att de nytillträdande inte
kan erhålla detta arealtillägg. Det är
en verklig svaghet hos systemet. Statsrådet
säger här — och samma tankegångar
har förekommit i andra sammanhang
— att detta tillägg på 400 eller
500 kronor kan av fastighetsägaren
kapitaliseras, vilket leder till ett högre
fastighetsvärde, som den nye köparen
får betala. Jag har tidigare sagt från
denna talarstol, att detta resonemang
kunde vara riktigt beträffande det gamla
producentbidraget, ty det följde under
alla förhållanden med fastigheten.
Men arealtillägget skall sökas varje år,
och det blir helt beroende på vederbörandes
inkomster om han får det eller
inte.

Om jag köper en liten gård kan jag

Nr 19

Fredagen den 12 mai 1961 fm.

ju på förhand inte alls veta huruvida
jag kommer att få arealtillägget eller
inte. Det sammanhänger helt och hållet
med inkomsterna av fastigheten. Ansökningarna
om bidrag prövas varje år,
och vilken inkomstgräns som skall tilllämpas
vet jag ingenting om då jag deklarerar.
Jag kan alltså tryggt säga att
påståendet, att ett arealtillägg medför
ett höjt fastighetsvärde som den nye köparen
får betala, inte gäller i detta fall.

Vi kan inte heller komma ifrån de
rent psykologiska verkningarna av utformningen
av detta stöd. Jag måste säga,
att när detta stöd infördes trodde
jag inte att det skulle leda till den pessimism
och håglöshet, som nu rader
bland våra småbrukare och som vi tidigare
inte upplevt. Det är inte tal om
annat än att utformningen av detta stöd
bidragit till denna stämning. Detta sammanhänger
med att den som satt på sin
fastighet före den 1 juli 1959 får arealtillägg
men får samtidigt veta att det är
ett engångsbidrag, som endast utgår sfi
länge han har gården kvar i sin ägo.
Småbrukarna får alltså veta, att de inte
behövs mer och att deras företagsform
inte är bärkraftig. Den som köpt
en fastighet efter den 1 juli 1959 har
redan från början fått besked om att
han köpt en fastighet som inte är bärkraftig
och att han inte kan få något
stöd.

Jag skulle vilja fråga kammarens ledamöter
hur de tror att andra folkgrupper
här i landet, småhandlarna
t. ex., skulle reagera om de i pressen,
i den offentliga debatten och i det politiska
arbetet jämt och ständigt fick
höra att deras företagsform är olämplig
och att den inte behövs. Hur skulle
det verka rent psykologiskt på den folkgruppen?
Det läget har man nu åstadkommit
med den diskussion, som stått
kring detta småbrukarstöd. .lag skulle
vilja gå så långt att jag säger, att det
vore bättre att inte ha något stöd alls
än att fortsätta så här.

Jag skulle även vilja ta upp en an -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

nan sak. Man säger gång på gång —
och jag håller i viss mån med om det
.— att det inte är hundralapparna eller
femtilapparna det här rör sig om.
Jag delar den uppfattningen. Man kan
emellertid inte komma ifrån att för
dessa småbrukare, som i jämförelse med
inom andra näringsgrenar verksamma
faktiskt lever på proletariatets nivå, kan
vara av betydelse att få detta penningtillskott.
Det är då självklart, att vi som
strävar efter att förbättra stödet vill
göra det genom att utforma det praktiskt
och även genom att göra stödet
kraftigare.

I jämförelse med den rundhänthet,
som staten visar i många andra fall,
tycker jag att förslaget till detta småbrukarstöd
tyder på småskurenhet. Utformningen
av stödet är sådan att jag inte
kan annat än reagera.

Jag vill säga rent ut, att med det förtroende,
som jordbruksministern fått
hos stora jordbrukarkretsar, inte minst
inom den tongivande föreningsrörelsen
i vårt land, borde han ha kunnat lösa
denna fråga på ett något bättre sätt.
Han bör kunna gå oss till mötes och
ordna så, att även den som förvärvat
sin fastighet efter den 1 juli 1959 skall
ha rätt att söka och få detta arealtilllägg.
Jag vädjar till herr statsrådet att
ordna det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I huvudfrågan, nämligen
frågan om det tillskott som mjölkproducenterna
måste få i form av leveranstillägg,
så är det när det gäller
själva beloppet ingen skillnad mellan
utskottsmajoritetens mening och den
uppfattning som kommunisterna har givit
till känna. Vi har inte heller några
betänkligheter med hänsyn till frågans
behandling i fjol, som reservanterna har

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

hänvisat till. Riksdagen avslog visserligen
förslaget om leveranstillägg i fjol,
men vi kommunister röstade för det.
Det finns alltså för oss ingen anledning
att hesitera inför förslaget i år. Det
ligger helt i linje med våra tidigare
strävanden i denna sak.

Jag skulle förresten vilja fråga: Vad
är det för »betydande olägenheter» som
reservanterna talar om i detta sammanhang?
Jag kan tänka mig att det rubbar
cirklarna inom själva administrationen
av jordbrukarstödet, men den
saken är ju knappast av den arten att
det finns anledning att avstå från åtgärder
därför. Man måste väl i alla
fall tänka på dem det gäller, nämligen
småbrukarna. De kommer med allra
största visshet inte att se någon olägenhet
i att få sammanlagt 12 miljoner
kronor mera än vad reservanterna vill
ge dem.

Vi har också ett förslag som inte berör
beslutet vid årets riksdag. Det går
ut på att riksdagen genom en skrivelse
skulle begära regeringens medverkan till
en viss omfördelning av stödet mellan
storbruk och småbruk. Erfarenheten
har visat att importavgifterna på vissa
av jordbrukets förnödenheter, särskilt
fodermedel, har gynnat storjordbrukarna
på de mindres bekostnad. Detta är
så mycket orättvisare som storjordbruket
drivs under sådana klimatiska och
tekniska förhållanden att det även i
det hänseendet har favörer i jämförelse
med småbruket. Men landet behöver ju
också den animalieproduktion som småbruket
i huvudsak sörjer för, och därför
borde det ordnas så att en del av
importavgifterna, förslagsvis 12 miljoner
kronor, i framtiden används just
för att förbättra småjordbrukets situation.
Detta har varken reservanterna eller
utskottsmajoriteten velat gå med på,
men det är likväl ett berättigat krav.
Jag yrkar därför bifall till det förslaget
i den kommunistiska motionen nr
I: 529.

Nu har herr Svensson i Ljungskile

anmält att han kommer att stödja denna
motion om den inte ställs mot utskottets
yrkande. Jag har hos herr talmannen
förvissat mig om att det inte
blir någon risk för någon sådan motsättning.
Yrkandet i motionen kommer
att ställas som tillägg till utskottets yrkande
under punkt D.

Det hela ställer inte heller några ökade
krav på statskassan. En omfördelning
av de medel som kommer in som
importavgifter kostar inte staten ett
enda öre, och det rör sig ju uteslutande
om att göra en sådan omfördelning
att de jordbrukare som bevisligen har
det sämst ställt, nämligen småbrukarna,
får det hyggligare. Det förslaget borde
väl såväl anhängare av utskottsmajoritetens
ståndpunkt i övrigt som de
som tänker stödja reservationen kunna
biträda. Jag betonar än en gång att det
inte ställer anspråk på ett enda öre av
statskassans medel. Det är uteslutande
fråga om en omfördelning av importavgifterna.

I fråga om arealtillägget sammanfaller
yrkandet i den kommunistiska motionen
mycket nära med utskottets förslag.
Vi har önskat att även jordbruk
på mellan 4 och 10 hektar skulle få
400 kronor per hektar. Det blir enligt
utskottets förslag 25 kronor mindre än
vi föreslagit för jordbruk på 7—8 hektar
och 50 kronor mindre för jordbruk
på 9—10 hektar. Vi anser visserligen
att det varit snålt av utskottet att inte
kunna biträda den lilla förbättring vi
föreslagit åt småbruken även i dessa
storleksklasser, men å andra sidan är
som sagt skillnaden inte så stor. Jag
har därför i den frågan inget särskilt
yrkande. Vi har kommit en bit på rätt
väg och får nöja oss med det för i år.

Beträffande förmögenhetsgränsen för
erhållande av arealbidrag sammanfaller
yrkandet i den kommunistiska motionen
helt med utskottets förslag.

Herr talman! Med undantag för den
del av utskottsförslaget, som berör motionen
nr 1:529, instämmer jag alltså

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

med dem, som här yrkat bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
klarlägga hur det förhåller sig med
den sak, som den senaste ärade talaren
tog upp, nämligen att man skulle kunna
disponera över 12 miljoner kronor
av importavgifterna på fodermedel för
förstärkandet av leveransbidraget.

Enligt de uppgifter jag inhämtat har
under den period, som hittills gått till
ända och som är den viktigaste importperioden
—- 1 september 1960—

1 mars 1961 — influtit 21 miljoner kronor
i dylika importavgifter på fodermedel.
Av dessa 21 miljoner kronor har
äggexporten hittills tillförts 8 miljoner
kronor. Den kommer att behöva mer
pengar framöver. Fläskexporten torde
också framdeles komma att behöva anlita
dessa importavgiftsmedel. Det går
inte nu att på samma sätt som förr
höja slaktdjursavgifterna och därigenom
få pengar till fläskexporten, ty de medel
en höjning av slaktdjursavgifterna
nu inbringar kommer i första hand att
användas till finansiering av skördeskadeförsäkringen.
Och i det fallet motsatte
sig ju kommunisterna, att man
skulle få förfoga över 7 miljoner kronor
från statsbudgeten.

Jag får alltså summera: Vi har hittills
fått in 21 miljoner kronor. Av dem
har 8 miljoner redan gått åt till äggexporten.
Det återstår nu 13 miljoner
kronor. Av dessa 13 miljoner vill kommunisterna
att man skall ta i anspråk
12 miljoner, varefter det skulle finnas
1 miljon kronor kvar till stöd åt fläskexporten,
äggexporten och kanhända
även smörexporten. Hur vill herrarna
krångla sig ur den situationen?

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det förhåller sig så, som
jag förut framhållit, att vårt förslag inte
avser några åtgärder vid årets riksdag.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Vi har föreslagit att riksdagen i skrivelse
till regeringen hemställer om en
utredning i syfte att utröna, hur man
bäst skall ordna denna sak.

Till saken hör också, att det här inte
bara rör sig om en fördelning av tillgängliga
importavgiftsmedel. I realiteten
tar man ju dessa pengar från animalieproduktionen,
alltså i huvudsak
från småbrukarna, för att stödja jordbrukare,
som bär det bättre ställt. Det
är denna ordning, som vi vill ha en
ändring på.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Det särskilda stöd åt
jordbruket, som vi här diskuterar, utgör
ingen integrerande del i en strävan
att genom olika slag av rationaliseringsåtgärder
— främst driftsekonomiska
— skapa för framtiden bestående
småbruk, utan det är ett kompensationstillägg
åt småbruket motiverat av
det allmänna jordbruksstödets bristfälliga
konstruktion.

När det därför från regeringssidan
anförts, att man t. ex. genom höjda bidrag
till koncentrerade rationaliseringsåtgärder
i Norrland och genom utvidgad
driftsekonomisk rådgivning avsett
att ge småbruket ett för framtiden mera
värdefullt stöd än som åstadkommes genom
småbruksstödets bidragsutdelning,
har detta tal ingen relevans till den
stödform det här gäller, oavsett att
jordbruksministerns koncentrerade välvilja
till bestämda småbruksområden i
Norrland inte torde ha någon verkan
alls på småbruken i övriga delar av
landet. Nu vill jag säga, herr talman,
att jag personligen inte tror så mycket
på resultatet av de koncentrerade
rationaliseringsåtgärder som jordbruksministern
har föreslagit beträffande
Norrland, men vi får pröva och se
vad de kommer att ge för resultat. Jag
för min del tror i varje fall inte på denna
form av stödåtgärder.

Motiven till införande av ett speciellt
småbruksstöd anges av dåvarande de -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

partementschefen Sköld i proposition
nr 75 till 1947 års riksdag vara, att ge
»småbruket ett bistånd från det allmännas
sida, som står i rimligt förhållande
till vad innehavarna av mera
rationella brukningsdelar erhåller genom
det allmänna prisstödet». Man hade
alltså 1947 inte kunnat konstruera
ett allmänt prisstöd med hjälp av prisregleringar
och allmänna pristillägg så
att småbruket fick en rimlig andel av
detta allmänna stöd. Detta är förklarligt,
då stödet såväl genom prisregleringar
och statliga pristillägg avsåg att
höja leveranspriset till producenten.
Småbrukaren, som konsumerar en stor
del av sin produktion i eget hushåll,
hade små leveranser och hans realinkomst
ökades inte i nämnvärd omfattning
av att de produkter han själv förbrukade
åsattes ett högre pris.

Det konstaterades alltså redan 1947
att man inte genom prisregleringarna
och allmänna pristillägg kunde ge småbruket
en rimlig del av det allmänna
prisstödet utan att särskild kompensation
var motiverad. Då hade man dock
möjlighet att inom totalkalkylens ram
särskilt gynna prissättningen på sådana
produkter, som i särskilt hög grad
salufördes av småbruket. Dessa möjligheter
utnyttjades också och det särskilda
stödet åt innehavare av mindre
jordbruk konstruerades med hänsynstagande
till de möjligheter prissättningssystemet
gav att gynna småbruket så
länge systemet med totalkalkyl praktiserades.

1 september 1956 infördes efter beslut
av 1955 års riksdag ett nytt prissättningssystem
med mittpriser, övre
och nedre prisgränser och gränsskydd,
som alltid gjorde den svenska hemmamarknadens
pris avhängiga av världsmarknadspriserna.

Vid utformningen av mittpriserna
följde man nog i stort sett tidigare försök
att tillgodose småbrukets intressen,
men mittpriserna var inga garanterade
priser och världsmarknadsprisernas va -

riationer kunde lätt föra de för småbrukets
ekonomi mest betydelsefulla
priserna långt under mittpriserna. Det
var därför nödvändigt att konstruera
ett nytt system för småbrukarstöd, som
bättre passade in i de nya förhållandena
än det gamla system, som konstruerats
med totalkalkylen som bakgrund.
Behovet av omprövning hade
framhållits redan av jordbruksprisutredningen,
på vars förslag 1955 års
riksdagsbeslut byggde. I riksdagsbeslutet
underströks, att »sjunkande priser
på småbrukets viktigaste avsaluprodukter
skulle sålunda vid oförändrade särskilda
stödåtgärder hårt drabba en befolkningsgrupp,
vars inkomster redan
nu torde vara tämligen låga».

Småbruksstödet avsåg alltså att vara
en kompensation till det prisregleringssystem
som infördes för åren 1956—
1959. Att småbruket fick vänta ända till
1 juli 1959 innan det fick den avsedda
kompensationen innebär redan det en
orättvisa.

Småbruksutredningens förslag till
delvis nya och delvis reformerade stödformer
hade varit enhälligt, trots att i
utredningen representerades olika syn
på småbrukets betydelse nu och i framtiden.
Utredningen hade klart tagit
sikte på sitt uppdrag, att konstruera
ett stöd, som stod i rimligt förhållande
till vad andra jordbrukargrupper fick
av det allmänna prisstödet. Därför hade
man kunnat enas med iakttagande
av de begränsningar utredningsdirektiven
givit om kostnadsramen. Hur klart
utredningen fattat situationen att småbruksstödet
skulle vara en kompensation
till de småbrukare, som hade lägre
inkomster än övriga jordbrukare, framgår
av att utredningen konstruerade
en mycket effektiv spärr i form av en
inkomstgräns som utestängde från erhållande
av arealbidrag. Denna gräns
låg vid medelinkomsten för basjordbruken
i olika delar av landet.

Trots att småbruksutredningen stannat
vid ett förslag, som fyllde kravet

Fredagen den 12 maj 19C1 fm.

Nr 19

på att inte vara mer än rimlig kompensation
för vad övriga jordbruk kunde
tillgodogöra sig av det allmänna
jordbruksprisstödet, gjorde regeringen
vid framläggande av 1959 års proposition
avsevärda reduceringar.

Några motiveringar för avvikelserna
från småbruksutredningens förslag presenterades
inte. Sedan detta system
prövats ett år och det visat sig, att de
av regeringen införda skärpningarna i
fråga om bidragsspärrar verkat med
betydligt större effekt än beräknat och
medclsförbrukningen därför blivit väsentligt
lägre än beräknat, finns givetvis
goda skäl för riksdagen att övergå
till det av småbruksutredningen utformade
systemet för kompensation.

En orsak till att medelsåtgången blivit
väsentligt mindre än beräknat är
att ett stort antal småbrukare genom
biförtjänster skaffat sig så stora inkomster,
att de avstängts från arealbidrag.
De av småbruksutredningen föreslagna
bidragen hade inte heller den
storlek, att de i något fall kunnat erbjuda
förmåner som lockat någon småbrukare
att utnyttja de möjligheter till
inkomstförbättring som kunnat ernås
genom biförtjänster eller genom rationalisering.
Jämfört med de inkomstoch
förmögenhetsgränser som gäller
för erhållande av familjebostadsbidrag
är de nu för småbruksstödet gällande
gränserna väsentligt hårdare. Den
skärpning i villkoren för leveranstilllägg,
som regeringsförslaget 1959 innebar
i förhållande till småbruksutredningens
förslag har avsevärt drabbat
en mjölkproduktion, som i stora områden
är av stor betydelse för tillgodoseende
av konsumtionsmjölkbehovet.
Det gäller särskilt de norrländska områdena.
Även den frågan torde nu kunna
ses med andra ögon än som skedde
1959.

I reservationen till utskottets utlåtande
framhållcs det olämpliga i att
redan 1901 ändra på ett system, som
började tillämpas år 1959. Större hän -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

syn bör dock tagas till att småbruket
enligt utskottets förslag nu får det
bättre stöd, som borde kommit det till
del vid det nya prissättningssystemets
genomförande år 1956.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av motionen nr 625 i denna
kammare, vari yrkas, att de nuvarande
administrativa bestämmelserna i fråga
om arealtillägg skulle uppmjukas.

Arealtilläggen skall enligt det beslut
som fattades 1959 kunna utgå till småbrukare,
som brukar en areal av högst
10 hektar. En sådan strikt arealgräns
medför emellertid i vissa fall orimliga
konsekvenser. Det kan vara stor skillnad
i bärkraft och jordbruksbetingelser
mellan enheter, som till arealen är
lika stora. Jordart och klimat kan vara
olika. Arronderingen och gårdens läge
kan också vara faktorer med olika inverkan.
I många fall kan en jordbrukare
med en areal av något över 10
hektar ha sämre betingelser än vad som
är genomsnittet för jordbrukare med
areal under 10 hektar, men han kan
enligt de nya bestämmelserna inte få
arealtillägg. Därför har jag tillsammans
med några andra av kammarens ledamöter
i en motion begärt sådana kompletterande
bestämmelser, att arealtilllägg
skulle kunna utgå till brukare med
areal över 10 hektar och maximalt 15
hektar i sådana fall, då särskilda skäl
därtill kan anses föreligga. Motionen
har avstyrkts av såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna. Varför, vet jag
inte, ty därom säger varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna någonting.

Lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens
remissyttranden finns emellertid
intagna i utskottsutlåtandet. Dessa
myndigheter har inte avfärdat motionen
så lättvindigt. Lantbruksstyrelsen

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

framhåller, att en för hela landet gemensam
arealgräns avseende den brukade
arealen åker inte är ägnad att på
ett tillfredsställande sätt avskilja brukningsenheter
av likartad bärkraft.
Framför allt är det, medger lantbruksstyrelsen,
skillnad i fråga om jordart
och klimat.

Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
har avstyrkt motionen med
hänsyn till att undantagsmöjligheter
skulle bli administrativt bevärligare.
Naturligtvis ligger det en viss sanning
i det; det är enklare att tillämpa en
regel utan undantag. Men detta kan
knappast vara ett godtagbart skäl att
motsätta sig en rättvisare ordning. Den
smidigare tillämpning, som vi i motionen
efterlyst, har ju dock i praktiken
tillämpats från 1948 fram till ändringen
1959. I producentbidragskungörelsen
1948 fastslogs det ju, att arealgränsen
skulle vara 10 hektar men att producentbidraget
skulle kunna utgå även
för större brukningsdel, »vars avkastningsförmåga
på grund av dålig ägoanordning
eller dålig beskaffenhet hos
åkerjorden är så låg, att den motsvarar
avkastningsförmågan hos en genomsnittlig
fastighet i orten med en åkerareal
av högst 10 hektar och utan annan
naturtillgång». Min erfarenhet är
att denna ordning, som alltså medgav
undantag i vissa särskilda fall från 10-hektarsgränsen, fungerade tillfredsställande
och inte ställde lantbruksnämnderna
inför några oöverstigliga administrativa
svårigheter, såsom utskottet
synes föreställa sig. Då borde det självklart
gå att tillämpa ett liknande system
nu.

Vi är väl alla ense om att småbrukarna
måste ha ett särskilt stöd. Men
då är det också angeläget att söka utforma
det så rättvist som möjligt. Den
strikta arealgränsen för arealtilläggen
är ett hinder för detta syfte. Den utestänger
vissa småbrukare, som till följd
av gårdens beskaffenhet borde vara berättigade
att få stödet. De administra -

tiva svårigheterna är inte större än att
de kan övervinnas, om god vilja finns.

Jag har vid ett tidigare tillfälle, nämligen
i sammanhang med en interpellation
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
framfört dessa
synpunkter, och det förefaller mig, som
om det är ett rättvisekrav, att dessa
frågor så småningom löses. Det måste
anses orimligt att en småbrukare med
en areal av exempelvis 10,1 hektar avstängs
från denna bidragsmöjlighet,
när hans inkomst ligger väsentligt under
vad man i övrigt förutsätter. Här
finns redan två gränser, nämligen inkomstgränsen
och förmögenhetsgränsen,
och då bör inte arealgränsen vara
slutligt avgörande. Jag hoppas att det
skall bli möjligt att finna en lösning av
denna fråga som tillgodoser skälighetssynpunkten.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Min avsikt är att endast
vidröra ett avsnitt i det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag vill livligt instämma
i ett utalande som jordbruksutskottet
gör på s. 17, nämligen följande:

»Det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige har närmast tillkommit för att
kompensera jordbrukarna i denna del
av landet för de höga produktionskostnaderna.
Enligt utskottets mening talar
starka skäl för en förbättring av det
särskilda stödet till norra Sverige. Med
hänsyn till att mjölkproduktionen inom
åtskilliga delar av Norrland knappt
täcker förbrukningen, bör tillägget kunna
uppräknas i enlighet med förslag
därom i motionsparet I: 85 och II: 103.»

De förhållanden som utskottet här
alldeles riktigt fäster uppmärksamheten
på har bl. a. den konsekvensen, att det
för föreningsrörelsen i Norrland och
därmed för jordbrukarna där blir synnerligen
höga distributionskostnader
för att kunna tillgodose vissa orter,
t. ex. malmfälten, med mjölk. Den otillräckliga
lönsamheten av det norrländska
jordbruket och småbruket tar sig

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

alltmera uttryck i tomma ladugårdar,
och dessa följes sedan i många fall av
en utveckling mot ödegårdar och detta
tyvärr i fråga om vad vi i Norrland
allmänt betraktar som bra jordbruk.
En utveckling som denna kan ingalunda
stå i överensstämmelse med önskemålet
att även i Norrland behålla en levande
landsbygd.

Vid 1959 års behandling av småbruksfrågan
föreslogs ju i motion och reservation
från vårt håll en ytterligare uppräkning
av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige. Tyvärr fick vi då
inget stöd från andra partier. Om jag
säger »tyvärr» beträffande 1959, så må
samtidigt med tillfredsställelse noteras,
att vi i år fått stöd av andra partier.
Beklagas måste dock allt fortfarande,
att inte detta förslag kunnat biträdas
av ett enhälligt jordbruksutskott, detta
så mycket mera som det funnits anledning
hoppas att så skulle ske. Jag tycker
nämligen att man haft skäl hysa
den uppfattningen på grund av ett uttalande
av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet i en interpellationsdebatt
i denna kammare den 18
november 1960. Vid detta tillfälle yttrade
jordbruksministern bl. a. följande:

»Jag har heller ingenting att invända
mot herr Larssons uttalande om det
specialproblem för Norrland han framhävde,
nämligen att produktionsfrämjande
åtgärder är kanske där särskilt
påkallade. Jag tillåter mig att utvidga
den kommentaren genom att säga, att
för ett realistiskt småbruksstöd är åtgärder
i produktionsfrämjande syfte
antagligen påkallade även i andra delar
av landet men att det måhända särskilt
bör understrykas, vilken betydelse
sådana åtgärder har för det norrländska
småbruket liksom att det där
tarvas åtgärder av särskild karaktär.»

Med hänsyn till detta uttalande hade
jag hoppats på ett enhälligt jordbruksutskott,
i vart fall beträffande punkten
E. Mot denna bakgrund vågar jag fortfarande
hoppas på en majoritet i kam -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

maren för utskottets förslag under denna
punkt, till vilket jag alldeles särskilt
ber att få yrka bifall.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Trots vad som har sagts
i den föregående debatten kan vi väl
ändå inte komma ifrån den något underliga
omständigheten, att vi här diskuterar
frågan om småbrukarstödet som
vi vid två föregående riksdagar å rad
prövat och tagit ståndpunkt till. Två år
har gått. Samtidigt vet vi att det sitter
en stor kommitté, som har till uppgift
att framlägga förslag, och att jordbrukets
prisavtal gör att en ståndpunkt i
frågan måste tas inom de allra närmaste
åren. Under sådana förhållanden
måste det väl krävas ganska starka skäl
för att man i år, efter två föregående
års prövning, skall ta en ny ståndpunkt.

Här har förts fram en del skäl, som
jag för min del inte tycker är särskilt
bärande. Herr östlund t. ex. höll ett tal,
som uteslutande byggde på en felaktighet.
Han påstod att småbruksstödet hade
kommit till 1947 såsom ett kompensationstillägg
för det mindre småbruket
i prissystemet. Avsikten skulle alltså ha
varit att genom småbruksstödet ge paritet
åt småbruket i prissystemet. Så var
det ju inte alls. Det förhöll sig tvärtom
på det sättet, att vi 1947 konstaterade,
att det inte finns något system som
skulle kunna skapa inkomstlikställighet
för det mindre jordbruket inom ramen
för prisregleringar och importrcgleringar.
Utvecklingen bedömdes då så, att en
stor del av småbruken skulle komma att
försvinna i sin nuvarande form. Man
visste att detta skulle ta lång tid, och
för att underlätta för det mindre jordbruket
under övergångstiden kom småbrukarstödet
såsom ett övergångsbidrag
i avvaktan på den fortsatta utvecklingen.

Om nu herr östlund och kanske flera
med honom menar, att småbrukarstödet
skulle vara ett kompensationstill -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

lägg till prissystemet, måste väl detta
först utredas. Det har aldrig gjorts. Det
finns inte någon grund för den tanken,
att man vare sig med utskottets eller
reservanternas förslag skulle komma
fram till något som liknar en kompensation.
Om man trots allt hyser den
uppfattningen, vore det väl alla skäl att
vänta och se vad 1960 års jordbruksutredning
kan komma till för resultat.

Vidare har här gång på gång hänvisats
till småbruksutredningens förslag.
Två riksdagar å rad har emellertid underkänt
detta. Jag skulle för min del
tro, att en kommitté som fått sitt förslag
prövat två gånger i följd av riksdagen
och varje gång fått det avvisat
får ta sig samman och tänka sig, att det
förslaget kanske inte var något Guds
rena ord, som till slut skall vinna. Det
kan inte vara ett skäl för att vi i dag
skulle ändra oss.

Herr Hansson i Skegrie talade om att
man skulle åstadkomma en inkomstutjämning
och att det var fråga om mannens
och kvinnans gemensamma inkomst.
Det är sant men, herr Hansson
i Skegrie, åstadkommer man en inkomstutjämning
genom att höja småbrukarstödet
med en eller två hundralappar
om året per brukningsdel? Utskottets
förslag har i jämförelse med det gällande
systemet inte den omfattningen
och karaktären, att man kan ta så stora
ord i sin mun som att det här skulle
vara fråga om en inkomstutjämning.

När man observerar att utskottets förslag,
om det antas av riksdagen, kommer
att innebära en årlig merkostnad
för staten på 23 miljoner kronor, så
frågar man sig väl ändå, om denna
stora utgiftsökning verkligen kan motiveras
av fördelen för småbrukarna av
att övergångsstödet ökas med 100 å 200
kronor per år. Då herr Jansson i Benestad
talar om att alla andra människor
får gåvor och undrar varför inte småbrukarna
också skall få det, bör vi ha
klart för oss att de gåvor som andra
människor under vissa omständigheter

generellt kan få får också småbrukarna.
Vad saken här gäller är något utöver
vad som ges generellt åt andra medborgare.

Som jag nämnde har småbrukarstödet
varit avsett som ett övergångsstöd.
Det finns väl ingen som på allvar vågar
tro att utvecklingen inte kommer att ha
sin gång, så att flertalet småbruk kommer
att avvecklas i sin nuvarande form
genom sammanläggning, genom att tanken
på samarbete mellan jordbrukare
vinner större anklang och genom att
det blir möjligt att skapa specialisering
inom småbruken och i vissa fall för
varje brukningsdel för sig när det gäller
sådan specialodling eller specialproduktion,
för vilken åkerarealen icke
är så betydelsefull som arbetsinsatsen.

Det är klart att det kan vara sant
som herr Svensson i Ljungskile sade,
att det finns ett mindre antal människor
som kommer att nöja sig med att ha en
lägre inkomst än andra och sitter kvar
på sina småbruk, men vad är att göra
åt detta? Vi vet att när t. ex. konfektionsindustrien
och skoindustrien gick
fram medförde det en kolossal avveckling
stegvis av antalet hantverkare inom
skrädderi- och skomakeribranscherna.
Inte blev det någon tragik. Särskilt de
yngre gick över till industriarbete eller
annan verksamhet. Det blev fortfarande
utrymme för ett antal sådana hantverkare,
och en del hantverksföretag försvann
helt enkelt i och med att deras
innehavare uppnådde pensionsåldern.
Det kommer att bli så här också. Om nu
ett antal småbrukare — hur många skall
jag inte gissa — skulle nöja sig med en
liten inkomst därför att det inte i deras
bygd finns arbetstillfällen eller gör det
av något annat skäl, kan det inte vara
meningen att vi skall fortsätta i all
oändlighet med att ge särskilda statliga
kontantbidrag till en sådan grupp yrkesutövare.
Det gör vi inte på något annat
område, och jag föreställer mig att vi
inte kan räkna med det här heller.

Det är tydligt, att det bakom utskot -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

tets förslag ligger en tanke på att denna
statliga anordning skulle bli permanent
bestående för framtiden. Jag har nyss
nämnt, att det har sagts att ett antal
småbruk kommer att bestå trots all
»strukturrationalisering», som det står
i utskottets utlåtande. Och herr Hansson
i Skegrie har yttrat, att stödet skall
vara till för att ge sådana småbrukare
en rimlig lön. Nu har herr östlund talat
om att de skall vara ett led i prissystemet.
Tyder inte detta på att utskottet
tänker sig att det skall bli något för
alltid bestående? Jag uppmanar kammarens
ledamöter att tänka efter, om de
vill ha ett sådant samhällssystem i fortsättningen,
att vissa grupper skall behållas
i sitt yrke med hjälp av kontantbidrag
från staten.

Att man önskar systemet permanent
framgår också av att man nu vill ha
med ytterligare ett par grupper. Det har
redan tidigare så utförligt talats om de
nytill trädande småbrukarna, att jag inte
skall orda så mycket om dem. Det är
väl dock alldeles självklart, att om en
person av fri vilja väljer att köpa ett
småbruk och han har klart för sig att
han vid sidan av småbruket inte kan
skaffa sig en försörjning så att han får
en inkomst likvärdig med andra gruppers,
bör denne få stå sitt kast. Han bör
inte bli lockad med ord som: »Köp detta
ställe, för här kan du alltid få 400—500
kronor i olika slags statliga bidrag, och
det är väl värt en 10 000 kronor mer i
köpeskilling!» Vi hoppas att det inte
skall vara så många som lockas av ett
sådant tal, som vi alla vet att fastiglietsmäklarna
inte alls är obenägna att använda
i sin fastighetsförmedlingsverksamhet.

Man säger att det är orättvist att somliga
skall få och andra inte skall få. Men
den dagen när man kommer dithän, att
småbruken i deras nuvarande form har
blivit nybesatta, blir det flertalet som
inte får och ett litet antal som får. Då
kommer man kanske att tycka att orättvisan
inte ligger i att alla skall ha utan

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tvärtom i att ingen egentligen bör ha
bidrag.

Vidare vill utskottet ge bidrag även
till alla mindre jordbrukare, som fyller
kraven i övrigt men som har mellan
50 000 och 80 000 kronor i förmögenhet.
Det försöker man ge skäl för genom
att säga att det är fråga om ett bundet
kapital, som inte är till något speciellt
stöd; det är en negativ förräntning
av det kapitalet. Så kan man
kanske teoretiskt resonera. Men vi som
känner till litet av hur det är på landsbygden
säger: Så kan det inte vara! Det
kan hända att någon i dag köper en
gård för 60 000 kronor — vilket hände
nyligen i min by -— och får låna 50 000
kronor av staten. Han har alltså 50 000
kronor i skuld. Räkna efter vad han får
betala i räntor! Det blir minst 3 000 kronor
om året. En annan, t. ex. hans företrädare,
som hade en förmögenhet över
50 000 kronor, och därför inte fick bidrag,
skulle nu få bidrag han också, enligt
utskottets förslag. Vi kan emellertid
gärna ta en som har ungefär 48 000 kronor
i förmögenhet för att inte ligga på
själva gränsen. Är inte hans ställning
3 000 kronor bättre inkomstmässigt per
år än dens som har måst skuldsätta sig?
Finns det samma anledning att ge statsbidrag
till den med 48 000 kronors förmögenhet
som till den som är skuldsatt?

Och man vill nu skjuta gränsen uppåt
ända till 8,0 000 kronor — man vill ge
ut 4 miljoner kronor av statens pengar
för att de som har mellan 50 000 och
80 000 kronors förmögenhet skall få
arealtillägg. Jag tycker att det skulle stå
klart för alla att detta inte är avsett att
vara något annat än ett för alltid bestående
generellt statligt tillskott till
vissa jordbrukares inkomster.

Dessa förslag från utskottets sida motiveras
naturligtvis från åtskilliga håll
med att det alltid är bra att ge människor
med liten inkomst ett tillskott.
100 å 200 kronor har ju sin betydelse.
Inte missunnar jag folk att de får 100
å 200 kronor mer i inkomst. Jag kan

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

dock inte tro att det är denna lilla förbättring,
som kan vara grundmotivet
för att man nu på nytt gör så stora ansträngningar
för att ändra bestämmelserna.
Kommunisterna tror det antagligen,
och det är ju naturligt. Deras
ideal är ju Ryssland, och där har småbrukarna
ju inte kommit längre än till
det hoverisystem, som vi avskaffade här
i Sverige för 100 år sedan. Är det bra
i Ryssland är väl det systemet bra här
också. Jag tror dock inte att övriga kan
tänka sig att med dessa 23 miljoner
kronor om året kunna hejda utvecklingen.

Det är kanske orättvist, men jag frågar
ändå: Ligger inte bakom detta den
taktiska uträkningen, att om grunderna
för småbruksstödet nu kan ändras, får
man ett så mycket bättre utgångsläge
vid behandlingen av frågan i 1960 års
jordbrukskommitté? Ärade kammarledamöter!
Skall staten verkligen betala 23
miljoner kronor om året för att skapa
detta bättre utgångsläge för de borgerliga
riksdagsmännen i 1960 års jordbruksutredning? Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ÖSTLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld påvisade att
jag hade talat om kompensationsåtgärder
för småbruket i stället för om ett
övergångsstöd. Det är riktigt som herr
Sköld säger, att 1947 års beslut avsåg ett
övergångsstöd, men jag vill framhålla,
att jag inte tror att det är möjligt att
inom överskådlig tid kunna rationalisera
bort allt småbruk. Jag tror att det är
nödvändigt — åtminstone för Norrlands
vidkommande — att det finns ett småbruk,
och i Norrland har vi ju i stort
sett enbart småbruk, även om man nu
satt in särskilda åtgärder för att genomföra
rationaliseringsåtgärder inom vissa
byar. Jag tror inte att man kommer så

långt med det. I varje fall kommer det
att ta mycket lång tid, innan man kan
tala om fullt rationella jordbruk med
tanke på storleken.

För övrigt tror jag att det är nödvändigt
för oss att ha småbruk i Norrland
även i framtiden. Men det är givet, att
småbruken inte kan få sådana inkomster,
att de blir jämställda med andra
jämförbara grupper. Ur denna synpunkt
är det rättvist och samhällsekonomiskt
riktigt att man ger viss kompensation
åt småbrukarna. Med hänsyn till dessa
småbruks struktur och storlek — det föreligger
svårigheter att ge dem en sådan
storlek att det möjliggör ett rationaliserat
jordbruk — kan det under
ganska lång tid framåt bli nödvändigt
med vissa kompensationsåtgärder. Det
var därför jag i detta sammanhang begagnade
detta ord.

Självfallet kan man diskutera förmögenhetsgränsen,
och jag håller med herr
Sköld om att man kan ha olika meningar
om den saken. Tidigare har också vi ansett,
att en förmögenhetsgräns på 50 000
kronor borde vara den som gäller för erhållande
av detta arealbidrag. Men det
kapital som småbrukarna äger ligger ju
bundet i fastigheter, inventarier, maskiner
etc. — vilket också nämnts här förut
— som inte ger någon ränteavkastning.
Därför har vi ansett oss kunna vara med
om att höja förmögenhetsgränsen till
80 000 kronor.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Ett av herr Skölds viktigaste
argument — tycktes det — var,
att vi två år i rad prövat denna småbrukarfråga
och därför inte skall bry oss
om den längre. Men det visar väl bara
att vi inte är överens. Herr Skölds argumentering
tyder på ett krav på kapitulation
från de missnöjda. Det är väl att gå
litet för långt! Det är inte säkert att
alla tänker efter partilinjer.

Det är riktigt, att det sitter en utredning
som skall pröva hela jordbruks -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

stödet. Denna utredning blir färdig tidigast
1964. 1965 års riksdag kommer att
ta ställning till förslaget. Till dess skall
alltså ingenting hända, enligt herr
Skölds mening!

Herr Sköld vill sedan göra gällande
att utskottets förslag innebär att detta
stöd skall vara bestående för framtiden.
Det har sagts att det skall vara bestående
till dess åtgärder kan vidtas för
att den målsättning som småbruksstödet
en gång givits uppnås. När jag lyssnade
på herr Sköld måste jag säga att hans
argumentering innebar en radikal
åsiktsförändring. Den gick ut på att de
småbruk som inte kan rationaliseras
genom en förstärkning av arealen skall
bort. Som alternativ har de att välja på
att »indirekt» tvingas fortsätta att producera
livsmedel som vi ändå allesammans
behöver — om inte förr så i varje
fall om läget utomlands skulle skärpas.
Om herr Sköld åtminstone föreslagit
andra åtgärder vid sidan av småbruksstödet
skulle jag ha förstått honom
bättre. Låt oss t. ex. tänka oss att vi
kan förstärka småbruket med skogskomplettering,
bättre lokaliseringspolitik
in. m. Men jag måste nog säga, att intresset
för sådana åtgärder inte varit
överdrivet stort under senare år från
herr Skölds och hans meningsfränders
sida.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ytterligt tacksam
mot herr Östlund för att han tog tillbaka
sitt uttalande om att småbruksstödet
var en kompensation åt småbruket
i prissystemet. Han tror inte för sin
del att man kommer att kunna ta bort
alla småbruk i Norrland. Det tror naturligtvis
inte jag heller! Jag skulle inte
ens vilja gå så långt att jag påstår, att
det inte kommer att behövas särskilda
åtgärder för Norrlands räkning. Jag är
dock inte beredd alt gå med på det utan
att det finns ett sammanhängande system
i det hela — inte i form av den

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

lilla lapp på ett gammalt kläde som utskottet
här erbjuder oss.

Sedan kan jag inte annat än glädja
mig åt att herr Östlund darrade på målet
när det gällde flyttningen av förmögenhetsgränsen
från 50 000 till 80 000
kronor.

Till vad herr Hansson i Skegrie sade
skall jag be att få göra den lilla kommentaren,
att det är klart att jag förstår,
att herr Hansson är missnöjd och att
han inte vill kapitulera. Han vill givetvis
framföra sin mening. Men jag vände
mig inte bara till de missnöjda utan jag
vände mig också till den riksdag som i
två år i rad har tagit ställning i denna
fråga. Jag frågar mig nu, varför riksdagen
det tredje året skall intaga en annan
ståndpunkt än de två föregående
åren.

Herr Hansson i Skegrie försökte ta
bort min argumentering om utskottsförslagets
inriktning mot ett permanent
stöd. Det finns, herr Hansson, i utskottets
utlåtande nederst på s. 15 ett uttalande
som helt siktar till permanens. Jag
citerade för övrigt detta i mitt förra
anförande.

Jag är till slut, herr talman, för min
del ytterligt intresserad av och skall
med alla krafter stödja åtgärder, som
verkligen leder till att jordbruket i
detta land göres bärkraftigare genom
rationalisering etc. På så sätt skulle möjligheter
kunna skapas för människor,
som innehar småbruk och som har låg
inkomst, att genom lokaliseringsåtgärder
och dylikt få tillfälle till förvärvsarbete
som ger dem en med andra grupper
likvärdig inkomststandard.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag skall börja med att
försöka bringa klarhet i ett spörsmål
där vi tydligen har skilda uppfattningar.
Herr Sköld nämnde i sitt anförande, att
23 miljoner kronor skiljer mellan utskottets
förslag och reservationen. Jag har
räknat ut skillnaden på följande sätt.
Departementschefen har i nionde hu -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vudtiteln, under förutsättning att reservationsmedel
tas i anspråk, förordat ett
anslag på 98 miljoner kronor, trots att
kostnadsberäkningen slutar på 109,5
miljoner kronor. Det skulle alltså betyda
att reservationens förslag innebär 109,5
miljoner, medan utskottets förslag skulle
innebära 110 miljoner kronor plus
samma reservationsmedelsförbrukning.
Skillnaden mellan förslagen skulle då bli
12 å 13 miljoner kronor och icke 23 miljoner
kronor. Det vore önskvärt om detta
kunde ytterligare kommenteras. Jag
anser inte att det finns skäl att tala om
en skillnad på 23 miljoner, därest det
inte kan motiveras bättre.

Vi har under många år sett småbruk
försvinna. Det vore naivt att påstå att
detta inte har varit ett led i en rationell
utveckling. Det är givet, att det privata
ekonomiska omdömet här har varit utslagsgivande.
Människor har sökt en
bättre ersättning för sin arbetsinsats. Det
finns heller ingen anledning att försöka
intala sig, att den utvecklingen inte kommer
att fortsätta. Det föreligger inte
någon strävan att konservera det antal
småbruk som nu finns i det för dagen
befintliga läget. Jag accepterar, liksom
säkerligen även det parti jag företräder,
en rationell anpassning till den sysselsiittningsform
som kommer att råda i
landet och en rationell anpassning till
den utveckling av vår produktion som
måste vara vettig.

Trots detta vill jag påstå, att vi är på
väg att tänka schablonmässigt då vi diskuterar
småbruket. Vi blir schablontänkande,
emedan vi diskuterar småbrukets
roll enbart som livsmedelsproducent.
Det sägs att en sådan produktionstyp är
för dyr. Vi uppehåller, säger man, en
icke rationell livsmedelsproduktion på
våra småbruk. Det finns fog för ett sådant
påstående. Men det oaktat har vi
gett oss in på ett farligt schablonmässigt
tänkande. Varför har vi gjort det?
Jo, därför att vi bara stannar vid en del
av småbrukets helhetsinsats i vårt ekonomiska
liv. Till dagens diskussion i

småbruksfrågan skulle jag därför också
vilja anföra några reflexioner över småbrukararbetsinsatsen
i dess helhet.

Om vi skulle roa oss med att ta en
funderare på, hur mycket av den årliga
avverkade fasta kubikmassan som tillföres
Sveriges skogsindustri som råvara
visar det sig, att ungefiir 25 miljoner m:!f
kommer från bondeskogar och övriga
enskilda skogar. Det utgör för övrigt 60
procent av skogsindustriens totala råvarubehov.
Vilken arbetskraft ligger bakom
detta? Jo, det är framför allt småbrukarna
som står för denna avverkning.
Småbrukarna utför på detta område
en faktisk insats i vårt näringsliv
som vi inte bör glömma när vi diskuterar
småbruksfrågan. Ett led i småbrukets
arbete är alltså att säkerställa vår
största exportindustris råvarubehov i
en utsträckning som i varje fall innebär
att småbrukarnas skogsarbete säkerställer
en mer än 50-procentig försörjning
i råvaruhänseende av skogsindustrien.

När vi kallar småbruken — herr Sköld
har ju en gång präglat den terminologien
— för övergångsjordbruk och med
det menar fastigheter som inte ger skälig
inkomst såsom jordbruksenheter, tycker
jag att denna karaktär av övergångsjordbruk
skall gälla för fastigheten dels
som jordbruksfastighet och dels som en
för skogsindustrien för närvarande
utomordentligt viktig tillgång i form av
arbetskraftsleverantör. Till dess att vi
har funnit formerna för att inlemma
småbrukarna i en fast arbetstillgång på
skogsbrukets område, bör vi sörja för
att de blir kvar i en jordbruksproduktion,
som kanske bereder dem ekonomiska
bekymmer. Men småbruk med
kombinationen jordbruks—skogsbruksinkomster,
vare sig det är arbeten i egna
eller på andras skogar som skapar dessa
skogsbruksinkomster, kan vi kalla
för övergångsjordbruk till dess att vi
funnit den kombination som kan leda
till en varaktig, tillfredsställande utkomst.
;

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Jag tycker inte att vi helt skall bortse
från småbrukets utomordentligt viktiga
arbetsinsats i vårt skogsbruk, när
vi bedömer hur vi skall ställa oss till
småbruksproblemen, ty de är inte så
ensartade som man vill ge sken av. Jag
instämmer härvidlag varmt med statsrådet
Netzén, när han säger att det inte
är fråga om ett till vissa ekonomiska
vederlag koncentrerat problem utan är
ett problem av betydligt större räckvidd.
Jag hoppas att statsrådet har haft ungefär
samma bevekelsegrunder för sitt
yttrande som jag nu har givit uttryck
för beträffande kombinationen skogsbruk—småbruk.

Jag kan inte frigöra mig, herr talman,
från det intrycket, att småbruksutredningen
bar haft bättre tillgång till expertis
när det gällt att bedöma stödformerna
för småbruket än vi har haft i
utskottet. Det är klart att småbruksutredningen
i vissa detaljer har måst
retirera, men i stort sett måste småbruksutredningen
ha haft mycket goda
möjligheter att undersöka detta område
och ge något så när tillförlitliga rekommendationer,
i varje fall bättre än utskottet
har haft.

När nu det utskottsförslag, som för dagen
föreligger, främst strävar efter att
återställa vad utredningen på sin tid föreslog,
tycker jag också att det finns
mycket goda skäl för att anta att utredningens
rekommendation alltjämt har
saklig bärighet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Brandt i Sätila
ställde en fråga till mig beträffande
den kostnadsökning på 23 miljoner kronor
om året, som jag här angav, vid
ett bifall till utskottets förslag.

Under förutsättning att utskottets förslag
vinner bifall på alla punker, blir
det en reell kostnadsökning med 23
miljoner kronor. Om utskottet tar i anspråk
lika mycket av reservationer som
3 — Andra kammarens protokoll 1961. T

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kungl. Maj:t har tänkt sig kommer de
98 miljonerna enligt Kungl. Maj:ts förslag
att förvandlas till 121 miljoner.
Uppgifterna har jag ur en promemoria,
som är tänkt som grundval för besluten
här i kamrarna, eftersom det kan bli
olika beslut på olika punkter. Under de
av mig angivna förutsättningarna medför
ett bifall till utskottets hemställan
under punkt A en ökning av utgifterna
med 4 miljoner, under punkt B med
6,5 miljoner, under punkt C med 0,7
miljon, under punkt D med 7 miljoner
och under punkt E med 4,8 miljoner,
summa 23 miljoner kronor.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I A i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Bertil Andersson m. fl.
i motsvarande del.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Särskilt stöd it det mindre jordbruket

des. Därvid avgåvos 111 ja och 106 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I B) i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Bertil Andersson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 107
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtan -

det fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I C) i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Bertil Andersson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 107 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 D

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1) av herr Bertil
Andersson m. fl. i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
1:529; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jonsson
i Strömsund begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositio -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

nen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Holmberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. I D) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Bertil
Andersson m. fl. avgivna, med 1)
betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
I: 529.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 21 nej, varjämte 84
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I D) i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Bertil Andersson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 107 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I E) i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Bertil Andersson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja
och 107 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I F

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Eftersom utskottet har
segrat på alla punkter, ber jag att få
yrka bifall till ett anslag på 110 miljoner
kronor, vilket också är utskottets
yrkande under punkt F.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Avsättning av viss del av statens vinst
från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avsättning av viss
del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 77 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 10 mars 1961, före -

slagit riksdagen att dels godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för avsättning
av viss del av den staten tillfallande
vinsten från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till två fonder för
forsknings- och utvecklingsarbete
m. m., den ena benämnd Norrlandsfonden
och den andra benämnd Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete,
dels ock besluta att fonden för vissa
stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersfonden) skulle uppgå i den
föreslagna Norrlandsfonden.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande:

I propositionen föreslås att viss del
av statens vinst å malmbrytningen vid
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
gruvor avsättes till två särskilda fonder,
den ena benämnd Norrlandsfonden och
den andra Malmfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete. Norrlandsfondens
uppgift skall vara att främja näringslivets
framtida utveckling i Norrland,
varvid tonvikten bör läggas på
Norrbotten. Stöd skall kunna utgå dels
till forsknings- och utvecklingsarbete,
som syftar till en vidareförädling av
norrländska råvaror, och dels till en
industriell utbyggnad. Ur Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
skall stöd utgå till teknisk och naturvetenskaplig
forskning samt till industriella
utvecklingsarbeten.

Avsättningen föreslås uppgå till sammanlagt
högst 25 miljoner kronor årligen
under en femårsperiod, varefter
frågan om avsättning skulle upptagas
till ny prövning. Av det årliga beloppet
föreslås högst 15 miljoner kronor avsättas
till Norrlandsfonden och högst 10
miljoner kronor till Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete. Det
skall ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om formerna för avsättningen.

Fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (tremiljonersfonden)
föreslås uppgå i Norrlandsfonden.

Fredagen den 12 mai 1961 fm. Nr 19

vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Avsättning av viss del av statens
m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:580) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
(11:691), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen med anledning av propositionen
nr 77 måtte besluta, att den
föreslagna avsättningen av statens intäkter
av malmbrytningen vid LKAB.s
gruvor måtte i sin helhet komma den
föreslagna Norrlandsfonden till godo;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:585) och
den andra inom andra kammaren av
herr Grebäck m. fl. (11:708), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 77 måtte
godkänna 1) att medlen från Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
fördelades på de individuella
forskningsobjekten genom de ordinarie
forskningsråden på sätt som i motionerna
förordats; 2) att medel ur Norrlandsfonden
i största möjliga utsträckning
måtte kunna disponeras även för
de mera sociologiskt och näringsgeografiskt
betingade åtgärder, som vore
nödvändiga för det industriella utvecklingsarbetet,
såsom t. ex. utbyggnad av
bl. a. företagareföreningarnas, hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas
rådgivande och utredande verksamhet
på resp. områden, till näringsgeografiska
utredningar och därpå
grundad folkbildningsverksamhet samt
till stöd åt förslagsverksamheten inom
de mindre företagen i enlighet med vad
som anförts i motionerna; samt att riksdagen
även i övrigt måtte beakta vad i
motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Eric Carlsson
(1:586) och den andra inom andra

kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Xilsson i Tvärålund (II: 710), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 77
måtte besluta, att den del av den staten
tillfallande vinsten från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, som enligt
propositionen skulle avsättas till Norrlandsfonden
och Malmfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete, måtte avsättas
till en fond, benämnd övre Norrlands
malmvinstmedelsfond, samt att
denna fond måtte disponeras för forsknings-
och utvecklingsarbete i Norrbottens
och Västerbottens län i huvudsak
enligt de riktlinjer, som angivits i motionerna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hagberg och Svärd (I: 587) och den
andra inom andra kammaren av herrar
von Sydoiv och Magnusson i Borås
(11:709), i vilka motioner hemställts,
a) att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 77; b) att riksdagen med beaktande
av vad i motionerna anförts måtte
hemställa hos Kungl. Maj:t om nytt
förslag i ämnet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson (1:588) och den andra
inom andra kammaren av herrar Holmberg
och Xilsson i Gävle (11:712), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att företaga sådan
ändring i de av Kungl. Maj:t föreslagna
riktlinjerna för Malmfonden och Norrlandsfonden,
att stöd för forskningsoch
utvecklingsarbete gåves företrädesvis
i syfte att befrämja statlig företagsamhet,
att i fråga om Norrlandsfonden
formuleringen av uppgifterna angåves
så att stödet för utbyggnaden av
manufaktureringsindustrier etc. icke
finge en underordnad stiillning, samt att
kvarvarande medel i den s. k. tremiljonersfonden
bibehölles såsom eu lånefond
för malmfältskommunernas behov,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t

Nr 19

Fredagen den

Avsättning av viss del av statens vinst
m. m.

hemställa om förslag snarast i syfte att
av LKAB:s vinstmedel avsätta ett större
belopp än vad nu vore i fråga, förslagsvis
minst 25 milj. kronor ytterligare,
för utbyggnad av förädlingsindustrier
i Norrbotten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sjönell (1:589) och den andra
inom andra kammaren av herrar Carlsson
i Tibro och Nelander (11:711), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
77 ville uttala, att medel ur Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
borde användas även för sådant utvecklingsarbete
som kunde komma till stånd
och utföras av mindre och medelstora
industriföretag, och på de villkor i övrigt
som angivits i propositionen för
utlåning från fonden i fråga;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall och herr Kristenson i Göteborg
väckt motion (11:690), i vilken
motion hemställts, att riksdagen beträffande
Norrlandsfonden måtte besluta,
att det angåves att åtminstone hälften
av dess finansiella verksamhet skulle
ägnas åt forsknings- och utvecklingsarbete,
att sådana anvisningar gåves för
fondens stödande verksamhet att denna
huvudsakligen komme att främja
objekt, vilka hade stor sannolikhet att
bli framgångsrika på lång sikt, samt att
den begränsning, som låge i att fondens
stödverksamhet skulle avse projekt baserade
på förädling och vidarebearbetning
av norrländska råvaror, borttoges
eller åtminstone uppmjukades.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:587 och 11:709, såvitt
nu vore i fråga, godkänna att avsättning
skedde för forsknings- och utvecklingsarbete
in. m. av högst 25 000 000
kronor årligen under en femårsperiod
av den staten tillfallande vinsten från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag;

12 maj 1961 fm.

från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:587 och 11:709,
1:580 och 11:691 samt 1:586 och
II: 710, förstnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna att avsättningen
skulle tillföras två fonder, den
ena benämnd Norrlandsfonden och den
andra benämnd Malmfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:587 och 11:709 samt
I: 588 och II: 712, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersfonden) skulle
uppgå i den föreslagna Norrlandsfonden; D.

att motionerna 1:585 och 11:708,
såvitt de avsåge fördelning av medel ur
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete,
icke måtte av riksdagen bifallas; E.

att motionerna 1:588 och 11:712,
såvitt de avsåge stöd åt företrädesvis
statlig företagsamhet, icke måtte av riksdagen
bifallas;

F. att motionerna 1:588 och 11:712,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:585 och 11:708, 1:588
och 11:712, 1:589 och 11:711 samt
11:690, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om dispositionen av
Norrlandsfonden och Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Svård, Staxäng och Bohman, vilka ansett
att utskottets hemställan bort i nedan
angivna delar ha följande lydelse:

»A. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 587 och II: 709, såvitt nu
är i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Avsättning av viss del av statens

m. m.

om avsättning av medel av den staten
tillfallande vinsten från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag;

B. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 587 och II: 709, såvitt nu
är i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 580 och II: 691 samt I: 586 och
11:710, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
särskild fondbildning;

C. att riksdagen må, med bifall till

motionerna I: 587 och II: 709 samt med
avslag å motionerna I: 588 och II: 712,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om att fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersf onden)

skall uppgå i den föreslagna Norrlandsfonden; G.

att motionerna 1:585 och 11: 708,
1:588 och 11:712, 1:589 och 11:711
samt II: 690, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu är i fråga, icke må av riksdagen
bifallas.»

2) av herrar Sundin, Eric Carlsson,
Larsson i Hedenäset och Löfroth, vilka
ansett att utskottet bort under B) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 580 och II: 691 ävensom med bifall
till motionerna 1:586 och 11:710 samt
med avslag å motionerna 1:587 och
II: 709, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att avsättningen
skulle tillföras en fond, benämnd
Norrlandsfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi högerpartireservanter
i statsutskottet har bedömt denna
fråga om att avsätta en del av statens
vinst från LKAB till alldeles speciella
syften ur principiell synvinkel. Vi har
ansett att det saknas anledning att anvisa
just dessa medel till särskilda
forskningsändamål eller särskild stödverksamhet.
Vårt yrkande om avslag på

propositionen innebär alltså inte, att
vi går emot tanken i och för sig att staten
skall göra mera för forsknings- och
utvecklingsarbete i vårt land eller vidta
speciella åtgärder för att differentiera
och utveckla Norrlands näringsliv,
men vi anser inte att det skall ske
på det sätt propositionen avser.

I diskussionen om malmbrytningen i
övre Norrland och om lämpligaste sättet
att använda de vinster staten gör på
brytningen där har alltför känslomässiga
synpunkter ofta präglat debattinläggen.
Många har tydligen den uppfattningen,
att malmbrytningen i övre
Norrland innebär att Norrland berövas
naturtillgångar och att den som har
hand om malmbrytningen fördenskull
skulle vara skyldig att se till, att motsvarande
medel på något sätt tillföres
den landsdel från vilken malmen föres
bort.

Den tankegången är naturligtvis felaktig.
Malmfälten är en tillgång, en stor
tillgång för både övre Norrland och för
hela landet, men det är först genom
själva exploateringen, som malmtillgångarna
får ett konkret värde. Det är
genom utvinningen av malmen som
företaget blåser liv i malmbygderna,
skapar sysselsättningsmöjligheter och
välstånd.

Å andra sidan bör, det vill jag uttryckligen
framhålla, ett företag som
bedriver malmbrytning, liksom andra
företag, skapa garantier för fortsatt
kontinuerlig verksamhet. Varje företag
men särskilt de som nyttiggör sådana
naturtillgångar som inte kan förnyas,
som inte återuppväxer — malm, olja,
kalk och lera för att bara nämna några
exempel — måste sätta sig in i hurudana
förhållandena blir i det läge som
kommer att råda för företaget och bygden
den dag fyndigheterna är uttömda.
Av både företagsekonomiska och andra
skäl måste alltså företag sådana som
LKAB antingen genom malmletning och
prospekteringsarbeten eller genom att

40 Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

förbereda ny verksamhet skapa förutsättningar
för fortsatt lönande rörelse.
LKAB har skyldighet att sörja för framtiden.
Jag tror också LKAB liksom
andra företag i samma situation är helt
inställt på att åtaga sig den uppgiften.

Med staten förhåller det sig i princip
på samma sätt: det stora företaget staten,
som omfattar hela landet, är skyldigt
att se till, att de tillgångar vi alla
har blir utnyttjade på bästa sätt till
båtnad för hela landet. Det är alltså
riktigt att staten satsar mycket pengar
på forsknings- och utvecklingsarbete,
eftersom detta förbättrar våra konkurrensbetingelser
på de internationella
marknaderna och ger möjlighet till
fortsatt välståndsutveckling.

Det är också riktigt att staten stimulerar
företagsamheten i sådana landsdelar
där vi behöver ett mer differentierat
näringsliv för att kunna ta till
vara landsdelens resurser, men en sådan
stimulans bör vara företagsekonomiskt
motiverad. Om den förutsättningen
inte uppfylls, innebär statliga
stödåtgärder ett dåligt och felaktigt utnyttjande
av de resurser som står till
vårt förfogande.

För de insatser som kan erfordras i
detta och många andra hänseenden skall
staten använda de statsinkomster av
olika slag som flyter in. Det kan vara
fråga om överskott från statliga företag,
exempelvis vinstmedel från LKAB, det
kan vara fråga om skattemedel eller
andra statsinkomster. Någon skillnad
mellan olika slag av statsinkomster kan
inte göras. Pengarna är inte på något
sätt individualiserade när de kommer till
staten. De samlade statsinkomsterna utgör
ett mått på de möjligheter som staten
har, och dessa möjligheter skall fördelas
på det sätt som är mest ändamålsenligt
för hela landet. Olika utgiftsbehov
måste få konkurrera med varandra.
De angelägna skall ges prioritet
framför dem som är mindre angelägna,
och i den angelägenhetsgraderingen del -

tar riksdagen på det sätt som är föreskrivet
i grundlagen.

Men den proposition som vi nu behandlar
innebär att detta förfaringssätt
frångås. Det är mot detta vi reservanter
i statsutskottet vänt oss. För det första
vill man nämligen individualisera vinstmedlen
från LKAB och ge dem en annan
karaktär än andra vinstmedel och andra
intäkter. För det andra vill man bilda
två fonder med alldeles speciella syften
och binda sig i varje fall för en femårsperiod
beträffande fondens storlek.
Anslagen från fonden undandras riksdagens
kontroll och prövning i de särskilda
fallen. Man berövar alltså genom
ett beslut i år statskassan 25 miljoner
kronor om året för fem år framåt och
förhindrar på det sättet riksdagen att,
om det t. ex. nästa år skulle dyka upp
speciellt angelägna syften, använda motsvarande
belopp till dem. Detta förfaringssätt
är inte och kan inte vara
riktigt.

Herr talman! Jag har avsiktligt inte
lagt teoretiska budgetsynpunkter på
detta problem. Jag har avsiktligt förenklat
resonemanget och försökt lägga
upp det praktiskt. Jag har gjort det därför
att jag, som jag sade för en stund
sedan, har en känsla av att det på något
sätt gått troll i diskussionen om LKAB,
malmfälten och dispositionen av vinstmedlen
därifrån. Genom detta resonemang
har jag i varje fall velat försöka
plocka bort de känslomässiga motiv
som tydligen varit bestämmande för
propositionen och för utskottet och i
än högre grad för åtskilliga motionärer
i riksdagen.

Men om man skall se frågan teoretiskt
budgetmässigt så behöver man bara
hänvisa till det enhälliga uttalande som
1958 års besparingsutredning gjorde beträffande
sådana här specialdestinationer.
Ty även om det skulle förhålla sig
så som statsutskottets majoritet säger,
att begreppet specialdestination inte är
entydigt, så kan väl ändå ingen rimligen

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

bestrida, att det här är fråga om en
specialdestination, till och med en
dubbel specialdestination. Statskontoret,
riksräkenskapsverket och fullmäktige
i riksgäldskontoret har för övrigt
just av den anledningen ställt sig kritiska
mot förslaget. För tids vinnande
skall jag inte citera besparingsutredningens
uttalande. Det räcker att jag
hänvisar till det, eftersom det torde vara
känt av flertalet av kammarens ledamöter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Den fråga som i dag
behandlas rör ett norrlandskrav som
länge varit aktuellt. Som exempel härpå
må nämnas att norrlandskommittén
— som ju i sig inneslöt olika för Norrland
representativa ledamöter -— i sitt
slutbetänkande år 1948 bl. a. anförde
följande: »Ur norrländsk synpunkt kan
det icke godtagas, att Norrland främst
får karaktär av ett exploateringsobjekt.

---- Man kan knappast förmena

norrlandsbefolkningen att vilja verka
för att landsdelens produktivkrafter
även utnyttjas till att förbättra förhållandena
inom den egna landsdelen.»

Det är — låt mig slå fast den saken
-— ett gammalt norrländskt krav att
vinsterna från exploaterandet av de
norrländska naturtillgångarna delvis
skall disponeras för befrämjandet av
Norrland och dess näringsliv. Sett mot
den bakgrunden är det förslag om avsättning
av en viss del av statens vinst
från LKAB, som här föreligger, i princip
att hälsa med tillfredsställelse.

Detta erkännande innebär inte ett ja
och amen till alla detaljer i förslaget.
Det finns enligt mitt förmenande anledning
att ge uttryck för en avvikande
mening beträffande delar av den föreslagna
funderingens disposition.

I propositionen liksom av utskotts -

majoriteten föreslås en sammanlagd avsättning
av malmvinstmedel om högst
25 miljoner kronor per år under i första
hand en femårsperiod. Dessa medel
skall sedan fördelas med 10 miljoner
kronor årligen till en allmän forskningsfond
och 15 miljoner kronor till Norrlandsfonden.

Det må — samtidigt som jag erkänner
att propositionens förslag innebär
en klar förbättring jämfört med det
bakom liggande utredningsförslaget —•
få ifrågasättas det riktiga i att malmvinstmedel
användes för inrättandet av
en allmän forskningsfond. Klart skall i
detta sammanhang understrykas forskningens
betydelse för den framtida utvecklingen
och Sveriges position i omvärlden.
Likaså finns det anledning att
understryka, att konsekvensen härav
måste bli ökade insatser i fråga om
forskningsstöd. Detta förhållande kan
dock enligt mitt förmenande näppeligen
leda fram till den slutsatsen, att
ett av landets företag skulle ha ett särskilt
ansvar för finansieringen av ett
riksomfattande forskningsstöd. Varför
skulle LKAB i större utsträckning än
något annat skattebetalande företag ha
speciella skyldigheter härvidlag?

Annorlunda är förhållandet när det
gäller forskningsuppgifter som har
samband med den av företaget direkt
berörda bygden, dess näringsliv och
problem i övrigt. Därvidlag har väl utvecklingen
gått mot en praxis innebärande
att de större företagen har ett
ansvar för ombygden. Ett understrykande
av denna utveckling är väl på
sin plats, och det skulle ske ytterligare
om det bestämdes, att det forskningsstöd,
varom här är fråga, förbehölles
forskningsuppgifter med direkt anknytning
till näringsliv och råvarutillgångar
i Norrland, framför allt i Norrbotten.
Det må även få påpekas, att ett
stort antal av de hörda remissinstanserna
har uttalat sig för en sådan begränsning
av området för det före -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
m. m.

slagna forskningsstödet. Angelägna
forskningsuppgifter behöver ingalunda
saknas. Malmutvinning och malmförädling,
skogsodling (framför allt på
höjdlägena) liksom träförädling och
jordbruksforskning under de klimatiska
och övriga särbetingelser som råder
framför allt i övre Norrland må här
nämnas som några exempel.

Den planerade Norrlandsfonden synes
få ett verksamhetsfält av den omfattningen
att den föreslagna avsättningen
till denna fond framstår som
otillräcklig. Utöver stöd till forskning
med anknytning till Norrlands näringsliv
och råvarutillgångar föreligger ett
stort behov av direkta utvecklingsinsatser.
Det förhållandet, att Norrland och
i all synnerhet Norrbotten uppvisar stor
rikedom i fråga om olika naturtillgångar
och samtidigt på åtskilliga håll en
mer eller mindre konstant brist på arbete
för befolkningen, ger sin relief åt
problemet. Det föreligger ett stort behov
av insatser för utveckling och ökad
differentiering av landsdelens näringsliv.
Härvidlag måste staten, icke minst i
sin egenskap av ägare till en stor del
av naturtillgångarna i Norrland och
framför allt i Norrbotten, ha ett betydande
ansvar. Det framstår därför som
riktigt, att en icke alltför liten del av
statens vinst från LKAB disponeras för
direkta utvecklingsinsatser i Norrland.

I debatten kring denna fråga har ofta
omnämnts de åtgärder som i Norge och
Finland vidtagits för en utveckling av
respektive länders nordliga delar. Det
må konstateras att den s. k. Nordnorgefonden
har en storlek på nära 400 miljoner
norska kronor. Mot den bakgrunden
framstår det ingalunda som för mycket
begärt att hela den föreslagna fonderingen
disponeras för forsknings- och
utvecklingsarbete i Norrland.

Herr talman! Som sammanfattning vill
jag ha sagt, att det framstår som välmotiverat
med fondering av en viss del av
malmvinstmedlen. Hur betydelsefull

aktiebolag

forskning i allmänhet än må vara, framstår
det dock som riktigt, att det forskningsstöd
som härigenom kan beredas
förbehålles forskningsuppgifter med direkt
anknytning till Norrlands, framför
allt då Norrbottens näringsliv och
råvarutillgångar. Därutöver behövs betydande
direkta utvecklingsinsatser för
tillskapandet av ett rikt och differentierat
näringsliv längst i norr, som kan
skapa förutsättningar för utkomst och
trivsel åt befolkningen. Det framstår
därför som motiverat att hela den föreslagna
avsättningen av malmvinstmedel
sker till en enda fond, så att man
bättre och snabbare kan lösa de viktiga
uppgifter det här gäller.

Med biträdande av utskottets yrkande
under punkten A ber jag att under
punkt B få yrka bifall till reservationen
av herr Sundin m. fl., vari föreslås att
hela den föreslagna malmvinstmedelsavsättningen
sker till en fond, Norrlandsfonden
för forsknings- och utredningsarbete
m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kanske får börja
med att erinra om att detta förslag om
att avsätta särskilda medel ur malmvinsten
från LKAB bygger på ett utredningsförslag
som i sin tur är en produkt
av en beställning från riksdagen själv.
Syftet med detta har varit att försöka
öka insatserna för forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Jag tror att
alla är överens om behovet av ökade insatser
på detta område. Behovet är ju
uppenbart, vilket väl i mycket stor utsträckning
sammanhänger med, som det
sägs i propositionen, de svenska företagens
struktur. Vi har här i landet endast
ett fåtal företag av den storleken
att de kan avdela tillräckliga resurser
för forskningsändamål. Inget av dessa
företag är heller berett att satsa enbart
på ett enda projekt, utan av försiktighetsskäl
vill man fördela riskerna på
ett flertal uppgifter. Det är framför allt

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

på grundforskningens område som det
föreligger behov av ökat stöd. Det är
alla remissinstanser och även högerreservanterna
överens om. Däremot är det
delade meningar bland remissinstanserna
då det gäller förslaget att avsätta
malmvinstmedel till grundforskning.

Får jag då erinra om att bakgrunden
till det nu framlagda förslaget är den
inlösen av stamaktierna i LKAB som
staten företog för några år sedan. Då
uttalades klart den uppfattningen att ett
socialt ansvar i en framtid komme att
läggas på staten när malmtillgångarna
är förbrukade. Tidigare har det också
uttalats, att staten borde bidraga till att
åt framtiden trygga något av de värden
som de lappländska gruvfälten representerar
genom att avdela en del av sin
vinst från malmbrytningen i syfte att
stärka det svenska näringslivets forsknings-
och utvecklingsarbete. Det är ju
ändå på det sättet att forskning är
förutsättningen för ett bevarat och vidareutvecklat
välstånd.

Vad gäller propositionens förslag avviker
det väsentligt från utredningens.
I utredningsförslaget finns det endast
en mycket svag prioritering för det
norrländska näringslivet. Finansministern
har i det avseendet gått betydligt
längre genom att föreslå den delning av
fonden på två, en med speciell inriktning
på Norrland, vilken —- det understryker
jag — är den större delen och
en annan mera allmän, som är den
mindre delen.

I anledning av herr Larssons i Hedenäset
inlägg vill jag säga att vi också
inom utskottet är fullt på det klara med
behovet av ökade insatser för det norrländska
näringslivet. Näringslivet i
Norrland Ur outvecklat och odifferentierat
till sin struktur. Avsikten är att
Norrlandsfonden på 15 miljoner kronor
skall främja industriell forskning, utvecklingsarbete
och företagsamhet som
är baserade på norrländska råvaror.

Vad återigen gäller den s. k. Malmfon -

den säges det i propositionen — och
jag tror att det är en riktig bedömning
— att den bör utgöra en strategisk reserv
för forsknings- och utvecklingsarbete
i allmänhet. Denna proposition
har varit föremål för ett tämligen flitigt
motionerande. Två av motionerna
har tagit sig uttryck i reservationer till
utskottsutlåtandet. Jag vill ännu en gång
understryka att det inte är någon som
ifrågasatt behovet av ökade insatser på
forskningens område. Vad man är oense
om är formerna för hur det hela skall
gå till.

I den reservation från högerhåll, som
i utskottets utlåtande fått beteckningen
reservation 1), yrkas avslag på propositionen
med begäran om ett nytt förslag.
Motiveringen är att de högerledamöter
som står bakom detta förslag inte tycker
om systemet med vad man kallar
specialdestination. Herr Bohman undvek
att gå in på en närmare diskussion
om det begreppet, och jag skall inte heller
göra det. Vi har i utskottets utlåtande
sagt, att begreppet kanske inte är alldeles
entydigt. Jag ber ändå att få erinra
om att motionärerna inte har anvisat
något annat alternativ. För övrigt är det
ju på det sättet att vi på åtskilliga punkter
i budgeten har specialdestinationer,
och även om man nu i denna liögermotion
säger, att besparingsutredningen
och en rad remissinstanser tagit avstånd
från detta, tror jag inte att besparingsutredningens
alla uttalanden i och för
sig är några gudsord.

Å andra sidan är det väl så att även
om man har en princip som jag för
min del kan dela, nämligen att man bör
undvika specialdestinationer på budgeten,
kan ändå ingen princip vara så helig
att man inte vid något tillfälle kan
göra undantag från den.

I den andra högermotionen tror jag
att man i detta avseende har träffat
ganska rätt då det i ett stycke heter:
»Emellertid torde det ligga utanför ramen
för en praktiskt genomförbar po -

44 Nr 19 Fredagen 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

litik att i förevarande avseende följa
gängse budgetregler.» Jag skall inte fördjupa
mig ytterligare i begreppet specialdestination
utan i likhet med herr
Bohman försöka se praktiskt på denna
fråga.

I den centerpartimotion som ligger
till grund för reservation 2) vill man,
såsom herr Larsson i Hedenäset här har
utvecklat, att hela avsättningen från
malmvinstmedlen skall ske till en fond,
som man i motionen kallar övre Norrlands
malmvinstmedelsfond och som
man nu döpt om till Norrlandsfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
m. m. Herr Larsson i Hedenäset har
själv erinrat om att man i utredningsförslaget
egentligen inte tillskapade någon
prioritering för norrlandsintressena.
Enligt mitt sätt att se har man ganska
långtgående gjort detta i propositionen,
och jag tror att i avvägningen mellan
olika intressen har finansministern
träffat ganska rätt genom den uppdelning
som föreslagits i propositionen.
Det är ändå på det sättet att även Norrland
får förutsättas få nytta av Malmfondens
verksamhet. Malmtillgångarna
är en hela landets tillgång och jag skulle
kanske våga säga att exploaterandet av
dessa tillgångar knappast hade varit
möjligt, om man inte erhållit kapitalinsatser
från annat håll i landet. Jag
tycker nog att den argumentering som
förs av herr Larsson i Hedenäset och
även i reservationen har något av sockenpolitik
över sig.

Vad sedan gäller kommunistmotionen
ber jag också att få säga några ord. Från
utskottets sida anser vi att det är riktigt
att man nu sammanslår den s. k.
tremiljonersfonden med Norrlandsfonden.
Egentligen tycker vi inte att det
finns något skäl för att bibehålla den
såsom en lånefond för malmfältskommunerna.
Hittills har den endast utnyttjats
när det gällt att betala ut vissa
fyllnadspensioner. Malmkommunerna är
väl inte i särskild grad pressade så att

de behöver ha speciella förmåner. Det
finns ett otal andra kommuner i Norrbotten,
vilka i så fall skulle ha betydligt
större behov av dessa möjligheter
än malmfältskommunerna har. Utskottet
har heller inte ansett, att det finns
anledning att ge sig in på den ökade medelstilldelning
för detta ändamål som
nu föreslås i kommunistmotionen. Man
säger att man vill ha ytterligare 25 miljoner
kronor, men huruvida man avser
att beloppet skall gälla per år eller
under någon längre tidsperiod framgår
inte av motionen. Vi anser att det är
rimligt att börja med det belopp som
föreslås i propositionen. Sedan får utvecklingen
framöver visa i vad mån det
finns behov av att avsätta ytterligare
medel till ändamålet.

Jag skall sedan bara säga några ord,
herr talman, om den rad av motioner,
vari man tagit upp frågan om på vad
sätt medlen skulle disponeras.

Vi har nog ansett, att propositionen
i mycket stor utsträckning kan anses inrymma
vad som sägs i dessa motioner.
Vi har endast på ett par punkter ansett
oss böra göra uttalanden. Det gäller
bl. a. frågan om att dessa fondmedel
inte skall ges som subvention. Vi vill
där understryka vad som anförts i en
av de motioner jag nämnde. Ett liknande
uttalande återfinnes för övrigt
i propositionen.

Det andra uttalandet, som utskottet
gör, gäller frågan om en uttolkning av
begreppet norrländska råvaror. Utskottet
har där funnit skäl att göra det förtydligandet,
att i detta begrepp också
bör inrymmas halvfabrikat, som har sitt
ursprung i norrländska råvaror.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga att den avsättning till forskningsoch
utvecklingsarbete, som riksdagen
nu har att besluta, kommer att bli av
betydelse för det svenska näringslivets
utveckling, bli till fromma för landet
och framför allt för det norrländska nä -

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

ringslivet och befolkningen i Norrland.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Gustafsson i Stockholm, använde
några ord, som jag vill något kommentera
utan att fördenskull försöka få till
stånd större gräl i denna fråga än vad
som är nödvändigt.

Herr Gustafsson åberopade de kapitalinsatser,
som det övriga landet har
fått göra i LKAB, och begagnade i det
sammanhanget uttrycket »sockenpolitik»
om den reservation, som har avgivits
från vårt håll. Jag skulle i anledning
av detta resonemang om det
övriga Sveriges kapitalinsatser blott vilja
ställa den frågan: Får inte det övriga
Sverige sådan avkastning från
LKAB, att kapitalinsatserna är väl lönsamma,
även om hela denna fondering
sker på det sätt vi har föreslagit?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Larsson i Hedenäset
säger förändrar egentligen
ingenting i situationen, ty det är alldeles
uppenbart, att hela landet har nytta
av utvinningen av malmen. Men jag
vidhåller ändå, att det är alltför trångsynt
att säga, att eftersom nu denna naturtillgång
ligger i en viss landsända
skall hela avkastningen av naturtillgången
och hela denna avsättning till
forsknings- och utvecklingsarbete komma
denna landsända till godo.

Det är väl ändock på det sättet, som
jag redan i mitt tidigare inlägg sade,
att den avsättning som sker till Malmfonden
kommer också Norrland till godo.
Därför vidhåller jag att det är li -

tet inskränkt att här begära, att den
avsättning som sker skall tillgodogöras
enbart en viss landsdel, som ändå
har prioriterats så pass markant som
skett genom att större delen av den avsättning
vi här diskuterar är avsedd att
komma denna landsända till godo.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om herrar Larsson i
Hedenäset och Gustafsson i Stockholm
håller på att diskutera en stund till
kommer de att ge mig rätt i min kritik
av specialdestinationen.

Jag begärde ordet för att för säkerhetens
skull upprepa, att vi inte har
något emot att man ger ökade anslag
till forskning och utveckling. Det finns
uppenbart ett stort behov därav — det
vill jag ingalunda bestrida.

Vi har heller ingenting emot att man
vidtar åtgärder för att differentiera
Norrlands näringsliv och att tillvarata
de resurser som finns där. Men dessa
frågor bör prövas på vanligt sätt och
inte såsom man gjort här.

Herr Gustafsson i Stockholm hävdade,
att specialdestinationen inte vore
något entydigt begrepp. Det är det naturligtvis
inte. Men i detta fall är det
alldeles klart att det är fråga om en
specialdestination. Vi har destinationer
på flera håll i budgeten, säger herr Gustafsson.
Ja, det är alldeles riktigt och vi
är ense om att det inte är bra. Vi bör
sträva efter att begränsa systemet, där
det förekommer, och inte efter att utvidga
det. Därtill kommer att där specialdestination
finns, det ofta föreligger
ett direkt samband mellan inkomster
och utgifter. I detta speciella fall finns
dock inget sådant direkt samband mellan
inkomsterna och utgifterna.

Även om man inte kan dela herr
Larssons i Hedenäset synpunkter, ligger
det ändå någonting i den fråga han
riktade. Han sade: Varför skall just
LKAB ha en alldeles speciell skyldighet
gentemot forskningen i vårt land? Nu

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från
m. m.

är det visserligen inte fråga om LKAB:s
medel utan om statsmedel, men jag tycker
ändå att det ligger en del i frågan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara göra någ
ra korta erinringar om det förslag, som
vi från kommunistiskt håll har framlagt
i detta sammanhang.

Först vill jag betona, att vi betraktar
det beslut, som riksdagen nu står i
begrepp att fatta, som ett betydande
framsteg efter de linjer som bl. a. vi har
verkat för, nämligen att staten i högre
grad än vad som hittills har skett skall
ingripa i näringslivets gestaltning, tillse
att eftersatta landsdelar inte utarmas
genom ett kapitalistiskt vanstyre i fråga
om utnyttjandet av naturtillgångar
och arbetskraft och på annat sätt samt
genom industrilokalisering och finanspolitik
sörja för att det blir en vettigare
ordning. I allt detta följer högern
och i stort sett även de andra borgerliga
partierna de gamla spåren, nämligen
att staten inte skall få blanda
sig i sådant; allt som har med näringslivet
att göra skall bestämmas av en
liten klick, som inte är utsedd av någon
och som inte har skyldighet att
Underställa sig samhällets kontroll.

Det var av sådana skäl som högern
och de övriga borgerliga partierna på
sin tid motsatte sig gruvornas förstatligande.
När herr Bohman nu anser, att
den offentliga kontrollen av de fondmedel
som det är fråga om blir otillräcklig,
bör det kanske erinras om hur
det skulle ha gått med samhällets kontroll
av gruvvinsterna, om högern hade
fått sin vilja igenom under tidigare år.
Då hade sådana vinster över huvud taget
inte gått till staten, utan då hade
de hamnat i privata kassavalv och riksdagen
hade inte fått någon kontroll
alls.

Högern har för övrigt två förslag i
år beträffande fonderna. Det ena är den
officiella linje, som herr Bohman före -

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

träder. Det andra är förestavat av opportunistiska
skäl och kommer från högermän
med hemvist i Norrbotten och
som inte vågar komma dit med högerns
itatsfientlighet utan förklädnad.

Till centerpartiets förslag kan jag i
stort sett göra samma reflexion, som
herr Gustafsson i Stockholm nyss gjorde.
Det kanske i och för sig är välmenande,
men för vår del tycker vi
nog att det också har en klang av provinsiell
begränsning. De väsentligaste
åtgärderna skall naturligtvis sättas in
i det län, där gruvorna exploateras, men
det är lika ostridigt att behovet av sådana
statliga ingripanden är stort i hela
Norrland.

Däremot kan jag mycket väl instämma
i vissa synpunkter som har anförts
i debatten mot förslaget att medel skall
tas från gruvvinsterna till finansiering
av forskning. Det finns ett mycket
starkt berättigande för åsikten, att vetenskaplig
forskning skall finansieras
på annat sätt, nämligen i vanlig ordning
över statsbudgeten. Den bör bekostas
av allmänna skattemedel och inte ensidigt
av vinster från ett statligt företag.
Inget privatkapitalistiskt företag
gör motsvarande insats för grundforskningen.
Förslaget sammanhänger med
den underliga utredning, som föregått
det beslut vi nu skall fatta. Denna utredning
tillsattes, som herr Gustafsson
erinrat om, av regeringen på begäran
av riksdagen, som dock inte såvitt jag
förstår begärt, att den skulle komma till
sådana resultat som den gjort. Det fanns
framstående socialdemokrater i denna
utredning — även en representant för
Norrbotten — och man kunde ha väntat
ett annat resultat än det som blev.
Resultatet blev nämligen sådant, att
praktiskt taget alla i Norrbotten och
inom stora skikt i övrigt protesterade.
Det blev av olika skäl nödvändigt —
inte minst, förmodar jag, med hänsyn
till regeringspartiets önskan att stå väl
med norrbottningarna — att desavue -

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

ra regeringspartiets utredare. Men kompromissen
har lett till den orimlighet
som jag här har påtalat, nämligen att
om man vill ha några medel över huvud
taget för direkt industrialisering i
Norrland, måste man också gå med på
den orimliga anordningen för finansiering
av viss grundforskning. Det är därför
som vi för vår del ändå biträder
förslaget även i det avseendet. Vi vill
inte spoliera möjligheterna att göra något
för utbyggnaden av Norrbottens näringsliv.

Detta är statens pengar, men meningen
är ju att de inte skall användas
enbart för statens verksamhet. Vi har
i vår motion framhållit, att man i högre
grad borde betona, att pengarna företrädesvis
skall gå till ändamål, som
avser att befrämja statlig verksamhet.
Vi menar att det ur Norrbottens synpunkt
också är särskilt berättigat med
hänsyn till att fonderingen delvis kommer
att få för Norrbotten negativa verkningar.
Norrbotten kommer att undandras
skattemedel som man där eljest
skulle ha tillgodogjort sig. Även i övrigt
skulle uppkomma negativa verkningar
som enligt min mening inte helt uppvägs
av de fördelar Norrbotten kommer
att få av fondernas verksamhet.

Vi har därför menat att det vore berättigat
att för det första mera betona
vikten av att dessa pengar skall användas
i syfte att befrämja statlig verksamhet
och för det andra att man borde
sätta in mera pengar för direkta industrialiseringsåtgärder
i Norrland. I
vår motion har vi emellertid inte något
direkt yrkande härom, som riksdagen
nu skall ta ställning till, utan vi
har föreslagit, att riksdagen skall i skrivelse
till regeringen begära förslag i syfte
att befrämja vad vi sålunda förordat.

Om jag sedan tillfogar att det inte
finns någon anledning att ändra på det
en gäng beslutade tillskottet av medel
åt malmfältskommunerna, den s. k. tre -

miljonersfonden, så är detta huvuddelarna
av vår argumentation.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till den kommunistiska motionen
i detta ärende.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! I dagarna för fem år
sedan väckte de socialdemokratiska ledamöterna
på norrbottensbänken en motion
med klart utstakade linjer för hur
en s. k. malmfond skulle tillskapas. Det
var i samband med Kungl. Maj:ts proposition
nr 171 angående avtalet mellan
staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
om lapplandsgruvornas
förstatligande.

Förslaget, som var klart och redigt,
gick ut på att staten skulle årligen avsätta
2 kronor per bortforslad ton malm
att läggas till en fond för uppbyggnad
av näringslivet i Norrbottens län. Ledstjärnan
för fonden skulle vara — framhöll
motionärerna bl. a. — en strävan
att åstadkomma bärkraftiga företag
inom länet genom tillvaratagande av
landsdelens naturliga förutsättningar.

Enligt motionen skulle av fondens inkomster
— ett år som det nu gångna
verksamhetsåret 1960 skulle dessa ha
uppgått till ej mindre än drygt 32 miljoner
kronor — två tredjedelar användas
för angivna ändamål, medan minst
en tredjedel av de årliga intäkterna
skulle tillföras fondens kapitalbehållning,
intill dess denna uppginge till
100 miljoner kronor. — »Fondens berättigande
torde inte kunna bestridas av
någon», var slutklämmen i den nämnda
motionen, som var dagtecknad den 8
maj. I samma veva som motionen kom
från trycket, eller den 18 maj, tillsatte
finansministern en utredningskommitté
— icke som herr Gustafsson i Stockholm
vill göra gällande på beställning av riksdagen,
utan finansministern gick händelserna
i förväg och tillsatte kommittén
innan riksdagen ens hade behandlat
ärendet. Uppdraget för denna kom -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

mitté var att »verkställa utredning rörande
avsättning av viss del av statens
vinst i malmbrytningen vid Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags gruvor
till en fond för statligt stöd till utvecklings-
och forskningsarbete inom näringslivet
med beaktande av de speciella
förhållandena i norra Sverige».

Om nu de socialdemokratiska norrbottensrepresentanterna
blev bländade
av finansministerns snabbhet vid utredningskommitténs
tillsättande är inte
bekant, men tyvärr vidhöll de icke det
utmärkta och verkliglietsbetonade uppslag
som motionen innehöll och som i
dag borde ha varit statsutskottets förslag
i frågan.

Vad statsutskottet nu i stället föreslår
är ju detsamma som propositionen nr 77
innehåller och som utgör en kompromissprodukt
av utredningskommitténs
förslag. För en norrbottning är det dock
en tröst att finansministern vid utarbetandet
av propositionen kommit verkligheten
närmare in på livet än hans utredningskommitté.
Hade utredningskommitténs
— vari satt bl. a. en av
huvudmotionärerna från 1956 — förslag
helt lagts till grund för propositionen,
så hade resultatet för Norrbottens del
blivit ett annat.

Den föreliggande frågan har varit
föremål för många remissinstansers yttranden,
innan finansministern tog ställning
i propositionen. Av dessa yttranden
har jag särskilt fäst mig vid statskontorets
klara och nyktra besked, då
detta ämbetsverk betecknar utredningens
förslag till fondens uppgifter såsom
ytterst diffusa och förordar ytterligare
överväganden rörande syftet med verksamheten.
Statskontoret finner det vidare
påfallande att utredningsmännen
så starkt gått in för stöd åt grundforskning,
oaktat denna reguljärt anses åvila
staten via statsbudgeten. Länsstyrelsen i
Norrbotten ifrågasätter varför just de
lappländska malmtillgångarna skall anses
inta en sådan särställning, att vins -

ter från dem skall tas i anspråk för
grundforskning inom hela det svenska
naturvetenskapliga och tekniska forskningsfältet.
Ett yttrande i samma stil
hade många och de flesta norrbottningarna
väntat från styrelsen i Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag. Men
malmbolagets styrelse hade inget att
anmärka mot utredningskommitténs förslag.
Visserligen var utredningskommitténs
ordförandeskap lagt i samma
händer som ordförandeskapet i LKAB,
nämligen riksbankschefen Asbrinks,
men med tanke på styrelsens sammansättning
borde åtminstone styrelsens utlåtande
ha fått formen av en klar solidaritetsyttring
till förmån för den landsända,
varifrån dessa stora kapital uttas,
nämligen de lappländska malmfälten.
Vad gruvarbetarna vid lapplandsgruvorna
samt berörda kommuner och landsting
sagt i sina remissyttranden och uttalanden
kan inte på någon punkt missförstås.

Herr talman! Det har sagts att nu föreliggande
förslag till en Norrlandsfond
gäller en överföring eller en återföring
av utav staten erhållen vinst från malmbolaget.
Man kan kalla det vad som
helst. Jag betraktar det i stället som en
ringa återbetalning av de ockervinster
som statens järnvägar genom 1927 års
fraktavtal gjort på malmbanan Luleå—
Riksgränsen genom att utöver de fasta
fraktavgifterna av malmbolaget uttaga
ett extra frakttillägg som under många
år uppgick till mellan 75—100 miljoner
årligen, och som — det värsta av allt —
samtidigt undandrogs kommunal beskattning
i såväl malmfältskommunerna
som landstinget.

När man ser på problemet kan man
inte förstå varför det skall vara så svårt
att tillmötesgå förslaget om en speciell
Norrlandsfond helt eller styckevis. Statsrådet
Sträng borde i sin proposition ha
tagit steget fullt ut och låtit det föreslagna
beloppet — 25 miljoner kronor
i fem år — helt gå till Norrlandsfonden

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Avsättning av viss del av

m. m.

Apropå fonden skrev Dagens Nyheter
i en ledare i mars månad följande: 25
miljoner kronor om året som stöd för
den ekonomiska utvecklingen i Norrbotten
innebär naturligtvis ingen stor insats.

Herr Gustafsson i Stockholm talade
om att det hade kommit kommunalpolitik
med i spelet. År det att tala om kommuner
när man företräder en landsända
som upptar en fjärdel av Sveriges karta?
Stockholms stad får beskatta 10 procent
av malmvinsterna därför att LKAB har
ett huvudkontor i Stockholm på 40 personer,
medan gruvan som frambringar
dessa enorma vinster har 6 000—7 000
arbetare och andra anställda. Jag tycker
att man skall tala så litet som möjligt
om provinspolitik.

Statsutskottet föreslår ett bifall till
propositionen. Som jag tidigare sagt
utgör denna en kompromissprodukt som
grundar sig på utredningskommitténs
förslag. Herr Sundin och några andra
ledamöter av statsutskottet har framfört
en avvikande mening. Då den tilltalar
mig bäst har jag anslutit mig till den.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det av herr Sundin in. fl. gjorda
yrkandet.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Efter det att jag avlyssnat
herr Löfroths inlägg i debatten kan
jag fatta mig mycket kort, ty vi är nog
inne på ungefär samma tankegångar.
Till att börja med vill jag dock i stora
stycken i princip instämma i vad herr
Bohman — förste talare i denna talarstol
— yttrade i denna fråga. Han är
inte ensam om sin uppfattning. I den
mån man har haft tillfälle att ta del av
remissutlåtandena kring detta spörsmål
finner man det ganska slående att de
olika remissinstanserna bär varit skeptiskt
inställda just till uppläggningen
av eu ny fond.

När jag ändå kommer att sluta mitt
lilla anförande med att yrka bifall till

reservation nr 2 i anslutning till statsutskottets
utlåtande, är det därför att jag
anser att de slutsatser reservanterna har
kommit till ger det bästa uttrycket för
och sammanknyter vad som har förevarit
i denna fråga under årens lopp.
För detta händelseförlopp har herr Löfroth
givit en så grundlig, klar och åskådlig
redogörelse, att jag inte skall återupprepa
så mycket av det. Jag vill bara
säga, att denna fråga genomgått en
ganska märklig utveckling från den åberopade
dagen, då vi i denna kammare
diskuterade motionen.

Herr Löfroth påminde om att en norrbottensrepresentant
ingick i utredningen.
Herr Löfroth, vi kan kosta på oss
att säga att det till och med var en av
huvudmotionärerna, som blev utredningsman.
Det är dock ganska märkligt
att huvudmotionären som utredningsman
helt gick ifrån de propåer, som han
tappert kämpade för i kammaren i maj
månad 1956.

Statsutskottets utlåtande, som vid detta
tillfälle diskuterades ganska grundligt,
gick ut på att övertyga motionärerna
om att den utredning finansministern
tillsatt till alla delar skulle tillgodose
motionärernas önskemål. Nu är allt
detta överståndet. Utredningen är klar
och remissbehandlad och propositionen
har varit i statsutskottet. Propositionen
är — det vill jag gärna medge — ofantligt
mycket bättre för Norrbottens vidkommande
än utredningens förslag var.
Den motsvarar dock inte vad motionärerna
avsåg, vad kamrarna vid denna
tidpunkt försökte lämna garanti för och
vad även finansministern vid detta tillfälle
kraftigt underströk.

15 miljoner skulle gå till övre Norrland.
Fn viss del av de övriga 10 miljonerna
kan också komma på övre Norrland,
men dessa pengar kan lika väl
komma att gå ut till andra landsdelar,
och vi har inte stora garantier för att
få någonting av dem. Visst är det tack -

nämligt med 15 miljoner kronor, men
4 — Andra kammarens protokoll 19C>1. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

jag vill i likhet med herr Löfroth understryka,
att man nog i Norrbotten är litet
fundersam över händelseförloppet i detta
ärende och resultatet av det.

Jag skall inte säga mera just nu i
denna fråga utan jag vill, herr talman,
sluta med att yrka bifall till reservation
nr 2, som dock skulle ge det belopp motionärerna
avsåg 1956 och denna kammare
lämnade garantier för.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Tillåt mig börja med att
rikta ett varmt tack till representanterna
för högern, folkpartiet och centerpartiet
i Norrbotten för den utomordentliga
uppskattning de här har visat den
socialdemokratiska motionen till 1956
års riksdag. Jag bara beklagar att detta
erkännande inte har uttalats någon gång
exempelvis under valrörelserna, när
dessa frågor har varit på tapeten. Jag
förstår emellertid att det kommer att
meddelas längre fram även i dessa sammanhang.

Låt mig förklara en elementär sak.
Motionen skäms inte för sig. Den utmynnade
i en hemställan till Kungl.
Maj:t om utredning. Denna utredning
har verkställts och varit föremål för ett
vidlyftigt remissförfarande. Sedan har
finansministern tagit ställning till frågan
och redovisat sitt förslag för riksdagen.
Statsutskottet har behandlat
spörsmålet, och nu skall vi ta ståndpunkt
beträffande statsutskottets utlåtande.

Jag har mycket svårt att förstå att
man, om man inte ens har motionerat
i riksdagen, inte kan vara solidarisk
med propositionen. Detta bör sägas ut,
så att vi kan renodla debatten och få
bort en del ovidkommande moment.

I motsats till en del av mina kamrater
på norrbottensbänken som yttrat sig
här stöder jag Kungl. Maj:ts av utskottet
tillstyrkta förslag i alla delar. Detta
hindrar mig att ställa upp i tävlan om
mästerskapet i den något säregna norr -

bottensvänlighet som här etablerats. Jag
skall i stället försöka klargöra varför
jag finner regeringens förslag överlägset
de övriga alternativ som riksdagen
bjuds i dag.

När socialdemokraterna på norrbottensbänken
i maj 1956 — det var före
min tid — väckte frågan om en speciell
malmfond till stöd för det norrbottniska
näringslivet var det av exakt samma
motiv som finansministern redovisar i
sitt förslag till riksdagen.

Den norrbottniska malmen är en nationalrikedom
som bör ligga i samhällets
ägo. Det är ju en gammal sanning
redan från Arvid Lindmans dagar. Malmen
är vidare ingen beständig naturrikedom
— i motsats till skogen och
vattenkraften. Varje ton malm som bortforslas
från malmfälten minskar nationalrikedomen.
Mänskligt sett kommer
fyndigheterna att ta slut en gång. Då
blir det samhällets skyldighet att sörja
för att gruvornas och malmkommunernas
folk samt den norrländska landsändan
utan social ruin anpassas i den
nya verkligheten. Så vitt man nu kan
bedöma kommer malmbrytningen ännu
att fortgå i flera århundraden, men detta
faktum fritar inte statsmakterna från
att redan nu känna det principiella ansvar
jag här pekat på. Man måste ersätta
den exploaterade naturrikedomen
med någonting annat, som i värde står
i rimlig proportion till de sociala och
ekonomiska problemställningar som
malmbrytningen skapar.

De som var optimistiska trodde nog
också att förstatligandet av LKAB borde
kunna skapa en sådan atmosfär, att
Norrbottens väldiga rikedomar skulle
ge ett handtag för skapandet av ett rikhaltigare
näringsliv, som skulle medverka
till att minska och senare kanske
helt eliminera den kroniska, betydande
arbetslöshet, vilken vi haft att
dras med oavsett hur gynnsamma konjunkturerna
än varit på andra håll i
landet. Vi har också ett alldeles spe -

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

ciellt ansvar för de väldiga ungdomskullar,
som vi haft och alltjämt har, så
att de utan alltför svåra handikapp kommer
ut i näringslivet. Vi tänkte nog också
på de överåriga skogsarbetarna, som
i stor utsträckning bor i Tornedalen och
Norrbottens inland, varifrån arbetskraften
till gruvorna hämtats.

Visst var denna uppfattning optimistisk
—• det medger jag — mot bakgrunden
av den allmänna svartmålning man
vid den tidpunkten ägnade hela Norrbottens
framtid. I dag diskuterar vi i
Sveriges riksdag, hur de ökade vinsterna
från den norrbottniska malmen skall
användas. För fem år sedan siade man
om ragnarök.

Låt mig för att belysa detta påstående
citera vad en även i politiska frågor
som sansad ansedd huvudstadstidning
skrev på ledarplats den 10 april 1956.
Detta kanske också i någon mån förklarar
för herr Bohman, varför det så
att säga har gått troll i dessa frågor.

Rubriken är vältalig: »Förliten Eder
inte på furstar!» Jag citerar: »Socialiseringens
vänner i Norrbotten är i dag
endels bittra och besvikna, endels förvirrade
eller rent av chockskadade. Anledningen
är de förslag som finansdepartementets
förhandlingsdelegation
och organisationskommitté för LKAB
nyligen avgivit. Ingen av de rosenröda
förhoppningar man så här dags i fjol
hyste, då frågan om LKAB:s förstatligande
som bäst diskuterades, synes nämligen
bli infriad.» Därefter diskuterade
man skattefrågan mot bakgrund av förstatligandet.
Man ställde i utsikt att
Kiruna stad skulle få höja sin skatt från
13 kronor till 49 kronor 91 öre och Gällivare
från 13 kronor 55 öre till 23 kronor
56 öre. Landstingsskatten skulle öka
från 4 kronor 50 öre till 7 kronor 16 öre.

Sedan sade man: »Där man för ett år
sedan målade allt i rosenrött målar man
nu på besvikna människors vis i svartaste
svart. Skulle några representanter
för Norrbotten resa till Stockholm och

herr Sträng för att muntligen understryka
synpunkterna i dessa brev —-det hade kommit en hel del brev — får
de kanske det besked Karl XI en gång
gav herredagsmännen, som enligt hans
bestämda uppfattning reste för fort —
och i onödan.»

Slutklämmen lyder: »Förliten Eder
inte på furstar, hette det i gamla tider.
Socialiseringens vänner i Norrbotten
har fått lära att man inte heller skall
lita alltför mycket på folkhemmets furstar.
» — Så långt ledarskribenten i huvudstadstidningen.

Det är sannerligen ingen dålig prestation
»folkhemmets furstar» gjort i folkhemmet.
Vi skall inte gräva i den snö
som föll i fjol, men nog inbjuder situationen
till vissa reflexioner. De förhoppningar
man i Norrbotten knöt till tanken
på en särskild malmfond håller på
att förverkligas. Efter det utredningsmännens
förslag underkastats ett omfattande
remissförfarande har departementet
tagit ställning till frågan på ett sätt,
som ur norrbottnisk och norrländsk
synpunkt förtjänar ett varmt erkännande.
Uppdelningen på två fonder är närmast
ett genialiskt grepp. Det blir inte
— vilket man befarade — ett evigt krig
mellan forskningsintressena och norrlandsintressena.
Tvärtom har man anledning
förmoda, att de två intressena,
som ju inte kan ha någon fördel av att
bekämpa varandra, fått en plattform
som möjliggör en fruktbärande samverkan.

Att Norrbotten får en naturlig prioritet
inom Norrlandsfonden synes mig
t. o. m. stå helt i överensstämmelse med
utredningsdirektiven. Det glädjande med
denna fond är ju, att den öppnar vägen
till ny företagsamhet. Avvägningen mellan
de två fonderna måste anses förnuftig.
Ingenting är lättare än att bjuda
över. Men är detta klokt i dagens läge?

Enligt min mening har inte reservanterna
tillräckligt tänkt igenom vilka
uppgifter som är lämpliga för fonderna

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från

m. m.

att gripa sig an med. Det hade nog varit
motiverat att ytterligare en gång läsa
igenom finansministerns anförande till
statsrådsprotokollet, innan man satte
sig ned att författa motionerna. I ett enligt
min mening kristallklart resonerande
redovisar statsrådet sin syn på de
två fondernas uppgifter.

För Norrlandsfondens vidkommande
anges som en första uppgift att stödja
sådant forsknings- och utvecklingsarbete,
som syftar till vidareförädling av de
norrländska råvarutillgångarna. Den
andra uppgiften är att utveckla och differentiera
norrländsk företagsamhet,
varvid fondens verksamhet bör syfta till
att stimulera uppkomsten och utbyggnaden
av manufakturvaruindustrier, grundade
på norrländska råvarutillgångar.

Hur skall man nu få en rimlig avgränsning
i förhållande till annan verksamhet?
Ja, även här lämnar propositionen
och utskottsutlåtandet ett klart
besked. Det blir fondstyrelsen som här
på ett förnuftigt sätt får svara för anpassningen
till den ekonomiska verkligheten.
Fonden får femton miljoner
per år under fem år plus tre miljoner
från den tidigare malmfonden. Det är
till att börja med fondens ekonomiska
ram. Låt oss då göra klart för oss att
fonden, om det är någon mening med
den, inte gärna kan övertaga några uppgifter,
som hittills finansierats över statens
eller landstingets budget. Sålunda
anser jag det absolut uteslutet, att den
skulle direkt eller indirekt börja finansiera
t. ex. beredskapsarbeten av något
slag.

Enligt min mening kan arbetsmarknadspolitiken
inte pacificeras på någon
punkt därför att vi får denna fond. Fondens
verkningar kommer så småningom
att resultera i ökad sysselsättning och
därmed minskas automatiskt behovet av
beredskapsarbeten.

Inte heller bör fonden enligt min mening
få bli något av en bank, som så
att säga förser olika institutioner med

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

rörelsekredit i dagens läge. Fonden
måste, om den skall tjäna sitt syfte,
göras till ett absolut nytt element, som
kan ge verklig stimulans och stöd åt ny
företagsamhet och vidare utveckling av
befintlig företagsamhet. Målsättningen
bör vara att bereda varaktiga sysselsättningar.
Därav följer också, att fondens
uppgift blir att ge stöd åt företag,
som beräknas bli ekonomiskt bärkraftiga.

I detta sammanhang tillmäter jag fondens
möjligheter att stödja industriellt
utvecklingsarbete en alldeles särskild
betydelse. Därigenom får man ju ett helt
annat underlag än man nu har för att
bedöma, om en produkt är industriellt
exploaterbar eller inte. Härigenom undviker
man felinvesteringar och naturligtvis
också driftstopp och arbetslöshet,
som mer i blindo startad företagsamhet
kan råka ut för.

I kommunisternas motion talas det
om att fonden främst skall stödja statlig
företagsamhet. Detta uttalande är
svårförståeligt. Hur välvilligt man än
vill tolka det, så löper man risk att
äventyra syftet med fonden. Det kan
väl ändå inte vara meningen att fonden
skall tas i anspråk för större statliga
investeringar, t. ex. av den typ som
gjorts i Norrbottens järnverk och ASSI?
Då blir det ju ingenting över till andra
ändamål. Skall man tänka sig att man
t. ex. inom småindustrien inte skall
stödja enskild företagsamhet, då tror
jag på goda grunder att den åtrådda
breddningen av basen för näringslivet
låter vänta på sig.

Mot bakgrunden av detta uttalande i
den kommunistiska motionen förstår jag
att kommunisterna vill ha ytterligare
25 miljoner i Norrlandsfonden. För
Norrland är det säkerligen en bättre
affär om riksdagen avslår kommunisternas
motion och följer utskottet.

Beträffande 3-miljonersfonden delar
jag finansministerns och utskottets förslag.
Det finns många kommuner som

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning- av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

skulle ha en prioriterad ställning när
det gäller att få hjälp från den till stimulans
inom företagsverksamheten. Jag
tänker då främst på de många kommuner
i Tornedalen och Norrbottens inland
som levererat arbetskraft till
malmfälten. Jag har emellertid inte gjort
något yrkande på denna punkt, ty enligt
min mening ger utskottsmajoritetens
förslag den nya fondstyrelsen möjligheter
att beakta dessa problem.

Herr Holmberg gjorde sig skyldig till
ett misstag när han talade om skatteförluster
genom denna fondering. Så
är ingalunda fallet, utan först redovisas
bruttovinsten och ur den betalas
skatt till stat och kommun. Efter diverse
avskrivningar lämnar man utdelning
till aktieägarna. Förslaget går ut
på att fonderna skall få sitt kapital
genom denna utdelning till staten.

Jag skall beröra några saker som herr
Bohman var inne på. Han sade att malmen
får sitt värde först sedan man
börjat bryta den. Jag tror att det är
farligt att gå alltför långt på den vägen.
Man kanske till slut kommer till
det stadium då någon gör gällande, att
det är först när man får köpare som
malmen får något värde. Det kan vara
en köpare på andra sidan havet som
gör anspråk på att helt eller delvis få
tillgodogöra sig malmens värde.

Bakom reservation nr 1 står en meningsriktning
som vill reprivatisera
LKAB. Lyckas man helt med detta, blir
det ingen utdelning till staten och då
har man inget att avdela till fonderna.
Detta är på sitt sätt en konsekvent linje.
Men samhällsekonomiskt sett och ur
skattebetalarnas synpunkt är det en dyrbar
linje. Den norska högern godtog på
sin tid Nordnorgefonden som borde bli
riktgivande åtminstone för Norrlandsfonden.

Följer man reservation nr 2 löper
man risk för att en strid uppstår mellan
forskningsintressena och norrlandsintressena,
vilket Kungl. Maj:ts förslag

velat undvika. En sådan strid är inget
norrlands- eller norrbottensintresse.

På denna punkt har departementschefen,
utredningsmännen och åtskilliga
remissinstanser varit eniga. Vad
beträffar det svenska näringslivets förhållande
till grundforskningen säger
man att vårt land — vilket även herr
Gustafsson i Stockholm var inne på —
kommer i ett försämrat konkurrensläge,
i förhållande till övriga länder. Det är
ganska naturligt, att ett stort företag
som LKAB här måste vara vägvisare för
hela industrien. Det förefaller, som om
man bland reservanterna vore rädd att
utskottsmajoritetens förslag skapar ett
för den enskilda industrien icke önskvärt
prejudikat. Eljest kan man ju inte
förstå denna negativa inställning till
forskningen i en tid, då man inte minst
här i riksdagen allt kraftigare understrukit
forskningens betydelse som ett
väsentligt underlag för hela vårt framtida
välstånd.

Norrbottenshögerns representanter
vill försälja aktierna i LKAB och ändå ge
mer till Norrland än vad utskottet föreslår.
Detta påminner om mannen, som
försökte få ut läkarintyg för att få sjukpension.
Han befanns vara frisk, och
då begärde han friskintyg för att gå
med i sjukkassan och få pengar därifrån.
Ungefär lika våldsam har norrbottenshögerns
politiska saltomortal varit
i denna fråga. Fru Bomans lokala
liv- och husorgan har nyligen förklarat,
att man om det behövs skall återkomma
både en och två gånger med
kravet på försäljning av LKAB:s aktier.
Vad skall vi säga om det? Herr
talman, jag tror att det är ridderligt
mot en kvinnlig kammarkamrat, om
jag avstår att till protokollet uttala de
ord som den lede frestaren just nu lägger
i min mun.

Herr talman! Detta är en stor dag
för Norrland och i synnerhet Norrbotten.
Jag tror mig vet, vad jag talar om,
när jag försäkrar att många däruppe i

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

m. m.

norr med alldeles speciell värme tänker
på Sveriges riksdag i dag. De som personligen
arbetat för tillkomsten av en
ordning, som stödjer näringslivet uppe
i norr och som härefter kan komma
att tillämpas, vill nog i all anspråkslöshet
räcka en tacksamhetens blomma
till mannan bakom verket, finansminister
Gunnar Sträng.

För egen del måste jag djupt beklaga,
att norrbottensbänken uppträder
splittrad i dag. Sällan har jag haft lättare
att ta ansvar än nu, när jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Svanberg
(s).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr Lassinantti började
sitt anförande med att säga, att det
skulle ha varit glädjande om bl. a. centerpartiets
representant hade haft samma
uppfattning i valkampanjen 1960.
Låt mig kort och gott svara ja på detta.
Jag har samma uppfattning nu som då
jag intervjuades av Norrländska Socialdemokraten.
Att mitt uttalande vid det
tillfället inte kom in i intervjun är ju
en sak som jag inte kan lastas för.

Herr Lassinantti frågade: Om man
inte ens har motionerat, hur kan man
då våga komma med förslag? I den mån
jag kommer med några motionsförslag
skall jag aldrig förbjuda herr Lassinantti
att stödja tanken. Jag vill dessutom
tillägga att strax efter det han
sagt detta, började han åberopa amiral
Lindman. Tydligen brister det litet
i konsekvensen.

Ingenting är lättare än att bjuda över,
säger herr Lassinantti till sist. Låt mig
bara erinra om att i den motion, som
herr Lassinantti åberopar, nämndes en
fondavsättning på 2 kronor per ton
malm som transporteras från malmfältsgruvorna,
och dessa pengar skulle

aktiebolag

gå till en utpräglad Norrbottensfond.
Såvitt jag vet var brytningen senaste
året 16 miljoner ton, och två gånger
16 miljoner måste ge 32 miljoner kronor.

Vad vi nu föreslår är att 25 miljoner
skall anslås till en Norrlandsfond.
Trots att vi får beskyllningar för att
bjuda över, måste jag konstatera att
vi är blygsammare än den motion herr
Lassinantti är så stolt över.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste åtminstone
på ett par punkter bemöta herr Lassinantti.
Eljest tycker jag nog att han
skall få vara ensam om sin debattkonst.

Han talade om vad som skulle göras,
vad som skulle vara objekten för denna
fond. Det är inte det vi strider om,
men herr Lassinantti argumenterade
som om man skulle få precis lika mycket
för 15 miljoner som för 25. Då herr
Lassinantti visade sådana pedagogiska
anlag här nyss, skulle jag vilja fråga
honom om han verkligen tror att man
får lika mycket för 15 miljoner som för
25.

Sedan var det en sak till, nämligen
»högerns saltomortal». Vari består högerns
saltomortal i denna fråga, herr
Lassinantti? Vi har tillåtit oss att i en
motion med anledning av propositionen
påminna om vad som förevarit.
1956, när man sålde aktierna, sades det
att det var nödvändigt för att man skulle
kunna tillgodose landsändans försörjning.
Sedan insåg man att fyndigheterna
skulle sina när malmbrytningen
pågått tillräckligt länge och att man
därför måste ha denna fond för att
kunna svara för Norrbottens försörjning.
Det diskuterade vi här i kammaren,
och vi har tillåtit oss att påminna
om detta i den motion, som vi i dag
yrkar bifall till. Herr Lassinantti kallar
detta för en saltomortal. Vi har
bara efter de långa resonemangen un -

Fredagen den 12 mai 1961 fm.

Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

der årens lopp anknutit till utgångspunkten
1956, då riksdagen fattade beslut
i den andan.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Larsson i
Hedenäset vill jag säga, att det är tacknämligt
om herr Larsson i fortsättningen
ger uttryck för samma uppfattning
som han hävdat i dag. Men jag tror inte
så mycket på konsekvensen i herr Larssons
uppträdande. Herr Larsson har i
sin motion i anslutning till den föreliggande
propositionen stannat en bra bit
norr om Rådom, nämligen på gränsen
mellan Västerbotten och Ångermanland.
Reservanten Larsson irrar någonstans
i trakten av Dalälven, men debattören
Larsson i dag uppträder som den
gode herden för uteslutande de norrbottniska
valmännen.

Beträffande det socialdemokratiska
förslaget 1956 vill jag erinra om att
förslaget om 2 kronor per ton framfördes
diskussionsvis, och det hela var en
idéskiss. Man förutsatte att det skulle
bli en utredning, och det blev det ju
också.

Närmast föregående år hade LKAB
redovisat en leverans på 12 miljoner
ton. Det skulle ha gjort 24 miljoner
kronor. Två tredjedelar av dessa pengar
tänkte man sig att man kunde ta i
anspråk. Man kom till 16 miljoner, alltså
bra nära det belopp vi nu kommit
till. Men sedan har vi ju fått denna fond
för forskning, malmfonden, och vi räknar
med att den skall överta väsentliga
uppgifter, som avsetts åvila den 1956
skisserade fonden.

Fru Boman säger sig inte kunna förstå
att det var fråga om en saltomortal.
Men förstår inte fru Boman att om
man säljer aktierna — och herr Bohman
sade ju här för ett år sedan att
högerns mål var att helt reprivatisera
LKAB — blir det inte längre någon
vinstutdelning till staten, och därför
kan man inte avsätta några pengar till

fonden? Det är detta som gör att jag
kallar högerns uppträdande för en saltomortal.
Jag tycker det är ganska
överraskande att fru Boman personligen
röstade för en försäljning av aktierna
så sent som i mars månad i år,
ett par dagar innan vi fick motta denna
proposition.

Det är nog litet verklighetsfrämmande
att tro att norrbottningarna skulle
falla i farstun för all denna förkunnelse.
Jag skulle vilja varna herr Larsson i
Hedenäset, som är ledamot av skolberedningen,
för att underskatta det arbete
som folkskolan hittills har gjort
för att fostra människorna till ett sunt
och nyktert omdöme.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lassinantti var
inne på de nyanser, som han tyckte sig
finna mellan vår motion och reservation
nr 2, som är fogad till utskottsutlåtandet.
Låt mig bara säga, att härvidlag
som i många andra sammanhang
är herr Lassinantti mycket duktigare
än jag. I den motion som han
åberopar stannar han nämligen vid
gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten,
men i dag sluter han hela fosterlandet
i sin breda famn.

Sedan sade herr Lassinantti, att jag
inte skall tro att norrbottningarna faller
till föga för de resonemang och de
tankegångar som jag här för fram. Låt
mig bara säga herr Lassinantti, att här
är det inte fråga om några taktiska
spekulationer, vad som kan vara gångbart,
utan det är hävdande av en uppfattning
som jag tillåter mig hysa, även
om jag skulle hamna i ett annat ställningstagande
än herr Lassinantti.

I övrigt vill jag beklaga att vi skall
ha kommit i den situationen att vi behöver
föra en dylik diskussion mellan
oss norrbottningar. I och för sig vore
det väl önskvärt att vi kunde uppträda
gemensamt i alla de frågor, som är av

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

avgörande betydelse för Norrbotten och
Norrland.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
skall inte bestrida att det skett
en glidning i hans ståndpunktstagande
sedan han skrev motion nr 710, där
det heter att verksamhetsområdet bör
begränsas till Norrbottens och Västerbottens
län »med naturlig prioritet för
det förstnämnda länet». Reservationen
däremot avser att tillgodose ett vidsträcktare
område, det kan inte herr
Larsson förneka. Jag förstår att det
inte fanns möjlighet att i utskottet vinna
gehör för en reservation som helt
stod i överensstämmelse med motionen,
men det hade då varit bättre att herr
Larsson i Hedenäset hade anslutit sig
till Kungl. Maj:ts förslag, allra helst
som han i motionen skrivit så mycket
om grundforskningens och i synnerhet
den långsiktiga grundforskningens stora
betydelse. Det var ett olycksfall i
arbetet att herr Larsson inte tog konsekvensen
av vad han skrivit i sin motion
utan började, kanske inte av sockenpolitiska
bevekelsegrunder men
dock av vissa ovidkommande hänsyn,
att operera på ett sätt som har lett
till att han nu har kommit ut i öknen
och inte kan vara med om att stöda ett
förslag som kommer att leda till ett
beslut som blir historiskt för den landsända
herr Larsson och jag representerar.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag begär ordet på nytt
därför att herr Lassinantti och herr
Larsson i Hedenäset har gjort vissa uttalanden
som jag har svårt att smälta.
Om jag nu dyker ner på herrarna, kan
ni kanske kasta er över mig i stället för
att slåss inbördes.

Herr Lassinantti sade att varje ton
malm man kan plocka ut ur malmfäl -

ten minskar nationalrikedomen. Ett sådant
uttalande är naturligtvis felaktigt.

Herr Larsson i Hedenäset hävdade
att övre Norrland inte skall vara ett
exploateringsobjekt. Han menade att
malmbrytningen skapar skyldighet för
den som gör sig pengar på malmen att
använda dessa pengar just på Norrland.
Jag har hävdat att själva malmbrytningen
gör att malmen kommer till
nytta för landsdelen. Det är genom
malmbrytningen man gör de stora insatserna
för landsdelens och hela landets
utveckling.

Jag vill gärna dra en parallell med
Utvecklingen på ett annat område. Just
i dessa dagar förefaller en sådan parallell
naturlig.

Vi talar just nu i olika sammanhang
om ökat stöd åt utvecklingsländerna. De
flesta av oss är ense om att det stödet
bäst ges genom att affärsmässigt utveckla
dessa länder, investera i dem och
köpa deras produkter. Jag kan erinra
om, för att ta ett exempel, det stora
projekt bakom vilket Grängesbergsbolaget
står och som innebär att företaget
tillsammans med andra intressenter genom
Lamco just nu lägger ner jättelika
belopp i Liberia för att bryta Liberias
malmfyndigheter. Lamco bygger vägar,
järnvägar, hamnar, bostäder, sjukhus
m. m. och skolar den infödda befolkningen
och skapar arbetstillfällen.
Ingen kan väl rimligen göra gällande att
Lamco förtär Liberias tillgångar genom
att bryta malmen och att Lamco därigenom
skulle ådraga sig någon skuld
till de distrikt där malmen brytes.

Herr Lassinantti sade vid två tillfällen
att vi i högerpartiet hade gjort
en kullerbytta. Skulle vi driva vår linje
om privatiseringen av LKAB-aktierna
så skulle staten, menade herr Lassinantti,
få minskade inkomster och alltså inte
kunna göra de insatser för forskning
och för stöd åt Norrlands näringsliv
som vi har talat så varmt för här
i dag. Inte heller det resonemanget är

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Avsättning av viss del av
m. m.

riktigt. Genom försäljningen av LKABaktierna
får staten ökade skatteinkomster,
minskade ränteutgifter och dessutom
avkastning på de pengar som staten
får in genom aktieförsäljningen och
som naturligtvis på lämpligt sätt bör
göras räntebärande. Statens inkomster
blir alltså precis desamma.

Får jag till sist, herr talman, ställa
en enkel fråga till herr Holmberg. Han
sade att en liten klick inte skall bestämma
över näringslivet i Norrbotten. Vad
syftar herr Holmberg på? Är det månne
så, att den lilla klicken är de statssekreterare
eller kanslisekreterare som representerar
aktieägaren staten på
ASSlts, NJA:s eller LKAB:s bolagsstämmor? Herr

HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag syftade på, herr
Bohman, är bland annat det att beträffande
de statliga industrier som nu
finns i Norrbotten har det fattats beslut
genom personer som är valda av
hela det svenska folket. Det är en mycket
bredare demokrati och en mycket
bättre anordning än när en liten klick
av privatkapitalister bestämmer om liknande
ting.

På samma sätt förhåller det sig med
gruvornas förstatligande. Den åtgärd
som ledde till gruvornas förstatligande
har riksdagen beslutat om. Detta
ger mycket bättre insyn från hela folkets
sida än när privatkapitalisterna bestämmer.
Vi vill att man skall fullfölja
den politik som kom till uttryck i tillkomsten
av ASSI, NJA och malmgruvornas
förstatligande. Det är den enda
form av ekonomisk demokrati som ännu
existerar i vårt land.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bohman yttrade
att jag hade talat om att malmbrytningen
inte skall vara ett exploateringsobjekt.
Till det vill jag säga att jag cite -

rade — låt vara med instämmande —
ur Norrlandskommitténs betänkande,
under vilket står bl. a. sådana namn
som Axel Enström, Bure Holmbäck och
rådman Gustaf Velander.

Vidare vill jag helt kort fastslå att
då jag i olika sammanhang gett uttryck
åt forskningens betydelse, har detta
skett samtidigt som jag har ifrågasatt
varför just ett visst företag skulle ha
ett speciellt ansvar därvidlag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den mycket provinsiella debatt
som har förts här, men nog kan utskottsutlåtandet
anses vara värt ett par
kommentarer från mer allmän synpunkt.

I de olika inläggen har man — i den
i och för sig respektabla ambitionen
att komma åt motståndaren — försökt
att degradera utredningsmännen, eftersom
Kungl. Maj :ts proposition i princip
är utformad efter andra linjer än
utredningsförslaget. Jag håller på satsen:
äras den som äras bör, och det
torde kanske vara bekant för kammaren
att det faktiskt var utredningens
ordförande som mycket tidigt på 1950-talet under mer interna samtal med vederbörande
statsråd förde fram tanken
på att en del av malmbolagets vinster
skulle disponeras för allmänna ändamål.
Han hade redan vid det tillfället
den principiella uppfattningen att
malmbolagets vinster borde användas
för ett allmännyttigt ändamål i detta
ords verkliga mening och siktade då i
huvudsak på en forskningsverksamhet
— jag kan gott säga en karaktär av
forskning — som inte utan vidare går
in i de mera regelmässiga formerna för
forsknings- och utvecklingsarbete. När
regeringen fick tillfälle att diskutera
denna fråga, dels med förslagsställaren
och dels inbördes, kompletterades förslagsställarens
tankegångar med att

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

malmbolagets vinster borde användas
även för en rekonstruktion av Norrlands
näringsliv med hänsyn till de förhållanden
som har omvittnats här i debatten
och som kammaren väl känner till.
När utredningsdirektiven till kommittén
utformades, sades därför klart och
tydligt ifrån att det här gällde ett både
och: dels ett stöd åt forsknings- och
utvecklingsarbete av mer allmän karaktär,
och dels ett försök till — som jag
uttryckte det — rekonstruktion av en
allmän industriell utveckling i Norrland.

Norrlandskommitténs betänkande domineras
av förslagsställarens ursprungliga
uppfattning, men det bör understrykas
att också utredningen kom fram
till att, även om alla de 125 miljonerna
skulle användas till mera riksbetonad
forskning och industriellt utvecklingsarbete,
Norrland och Norrbotten ändå
vid val av objekt skulle ha klart företräde.

Nu ansåg regeringen att det vore mer
i harmoni med direktiven och med den
mycket pregnanta uppfattning som
kommit till uttryck i remissen, att gå
ett steg längre gentemot norrlandsintressena
än vad utredningen hade föreslagit.
Jag har velat säga detta för att
göra klart för kammarens ledamöter
att det varit fråga om nyansskillnader
— i de avgörande värderingarna finns
inga större variationer mellan regeringsförslaget
och utredningens tankegångar.

När jag har tittat på reservationerna
har jag tillåtit mig att dra den slutsatsen,
att förslaget enligt propositionen
och utskottsutlåtandet i huvudsak
kommer att godtagas av kammaren. Den
första reservationen kommer från högern
och är klart negativ till själva
idén, och jag föreställer mig att högerns
representanter är ganska ensamma
på denna punkt. Den andra reservationen
är för provinsiellt betonad för
att motsvara de grundtankar, vilka —

som jag nyss nämnt — har legat bakom
både utredningens och propositionens
skrivning. Högern har som argument
för sin negativa ståndpunkt anfört
att man här icke kan tala om en
nationell tillgång som försvinner och
följaktligen måste ersättas av någonting
annat. Detta har i olika inlägg bemötts
så utförligt, att jag inte behöver ägna
tid åt det. Vidare har högern haft en
annan, allmänpolitisk synpunkt som försvar
för sin negativa inställning, nämligen
att det här varit fråga om en specialdestination
och att man på den
grund bör säga nej till det hela.

Nu är högern inte så konsekvent som
man skulle kunna begära på denna
senare punkt. Jag kan inte erinra mig
att högerpartiet fört fram samma principiella
synpunkter när vi vid årets
riksdag diskuterat väganslagen eller det
speciella anslaget till svensk radio och
TV, som är andra former av specialdestination.
Om jag inte minns alldeles
fel har jag ibland angripits från högerhåll
— men jag reserverar mig alltså för
ett minnesfel — för att jag inte tillräckligt
konsekvent hävdat, att bl. a.
energiskattebudgeten klart och tydligt
skulle destineras till vissa speciella ändamål,
utan faktiskt låtit den delvis gå
in i den allmänna budgetverksamheten.

Jag finner således inte någon klar och
konsekvent linje från högerns sida i
detta fall. Herr Bohman sade visserligen
att vi — jag vet inte om han med
»vi» menade dem som står på högerns
reservation eller om han talade för hela
högerpartiet — är ense om att begränsa
specialdestinationen, där den finns. Det
ställer naturligtvis finansministern inför
ett mycket intressant problem, eftersom
han har en beställning från besparingsutredningen
om att göra rent
bord med specialdestinationen. Men när
jag funderat på detta har jag varit väldigt
oklar över hur riksdagen skulle
reagera den dag finansministern kommer
och säger: Nu är det slut med den

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m.

speciella bilskattebudgeten och nu är
det slut med specialbudgeten för svensk
radio och TV! Får jag ta herr Bohmans
inlägg som en avisering att i varje fall
högerpartiet är helt klart på denna
punkt? Då är det ett uttryck för reaktionen
och synpunkterna på denna intressanta
budgetmässiga fråga hos en
del av riksdagen, vilket naturligtvis kan
vara till en viss ledning vid regeringens
handhavande av ärendet.

Jag avstår från att gå i polemik mot
en del inlägg, även om jag i några fall
funnit rent sakliga fel i vad som påståtts
från talarstolen. Men jag vill ta
upp den allmänna fråga som herr Larsson
i Hedenäset ställde, när han ville
försvara sitt förslag att hela beloppet på
125 miljoner skulle ställas till enkannerligen
Norrbottens förfogande. Herr
Larsson undrar, varför LKAB skulle ha
större skyldighet att stödja en — om
jag får använda uttrycket — mera riksbetonad
forskningsverksamhet. Ja, jag
tror det finns starka skäl att anse att
LKAB här har större skyldigheter.
LKAB är inte vilket företag som helst.
Det var under fjolåret världens största
malmexportör, det hade en försäljningssumma
som låg nära 900 miljoner, det
hade en mycket respektabel brutto- och
nettovinst. Det är dessutom hela svenska
folkets företag. Aktieägarna, som de
företräds av regeringen och riksdagen,
bör kunna ''anlägga mera allmännyttiga
synpunkter vid bedömningen av verksamheten
och vinstens disposition än
vad som begärs av ett renodlat privat
företag, som endast har det rent profitmässiga
ansvaret — förtjänstansvaret
och utdelningsansvaret — mot en begränsad
del av befolkningen i egenskap
av aktieägare.

Detta är den förklaring jag vill ge
herr Larsson i Hedenäset.

Jag tror det var herr Bohman som i
sitt senaste anförande ytterligare underströk
en sypunkt som inte kan sägas
tillhöra de mera provinsiellt beto -

nade. Han tog upp det gamla schablonresonemanget,
att vad har svenska folket
för inflytande på ett företag, när
en statssekreterare eller en annan ämbetsman
företräder aktieägarnas intressen
på en bolagsstämma — punkt och
slut. Detta är ju, herr talman, en horribel
karikatyr av den statliga verksamheten.

För det första går det ju an att läsa
bl. a. i LKAB:s verksamhetsberättelse,
vilka det är som sitter som ansvariga
ledamöter i styrelsen. Där sitter exempelvis
två värderade ledamöter av denna
kammare. Statsrådet har ju möjligheter
att kontinuerligt under året följa
verksamheten och genom en representant
i styrelsen föra fram speciella synpunkter,
som han kan ha, till den verkställande
ledningen.

För det andra finns det möjlighet för
varje riksdagsman som är intresserad
att framställa interpellationer och få
verksamheten diskuterad i den mån han
önskar. Tillgängliga verksamhetsberättelser
kan här vara en källa.

Den omständigheten att en statssekreterare
eller en byråchef på årsstämman
accepterar — i allmänhet har det
varit så — ett års verksamhet och att
ingen av svenska folkets valda representanter
heller haft något att anmärka
på verksamheten får ju inte tolkas på
det sättet, att här saknas den mest primära
insynen och demokratien.

Jag har velat säga detta såsom ett inlägg
i debatten som inte är av rent provinsiell
utan av mera allmän karaktär.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
motivet för denna insats varit — vilket
framgår av propositionen och utskottsutlåtandet
— att vi här har en nationell
tillgång som så småningom förbrukas.
Den skiljer sig från andra nationella
tillgångar just på grund av denna
sin egenskap. Skogen förnyas, vattenkraften
är outtömlig, men malmen försvinner
så småningom. Har det då
bvggts upp ett liv och ett samfund på

Nr 19

Fredagen den

Avsättning av viss de! av statens vinst

m. m.

den bas som malmverksamheten givit,
måste det väl ändå vara i allas intresse
och på allas ansvar att se till, att det
finns någonting annat i stället den dag
som malmbrytningen inte längre pågår
i den utsträckning som den gör nu
och kanske helt försvinner.

Det är motivet. Perspektivet i Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets utlåtande
är en forskning, som inte är exakt
likadan som den reguljära forskning vi
varje år beviljar anslag till. Jag skulle
vilja kalla den en djärvare forskning,
en forskning som kan spänna över större
och vidare områden därför att den
ges resurser härför, kanhända en forskning
och ett utvecklingsarbete med större
risker — det skall jag inte förneka
— men naturligtvis också med avgjort
mycket större chanser än den reguljära
och fortlöpande forskningen.

Ett beslut i enlighet med utskottets
förslag blir ett beslut med perspektiv
för framtiden. Jag tror att jag personligen
och på regeringens vägnar kan säga,
att vi med stor tillfredsställelse sett
utskottets behandling av denna fråga,
framför allt därför att vi tror oss kunna
säga, att riksdagen med en relativt stabil
majoritet kommer att ställa sig bakom
utskottets förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Finansministern vände
på steken när han sade, att vi var klart
negativa till de syften man vill tillgodose
genom detta förslag. Yi är inte —
det har jag förklarat i två inlägg — negativa
till syftet. Vi är villiga att pröva
andra former för ökat stöd åt forskning
och utvecklingsarbete och även
till den stimulans som Norrbottens näringsliv
kan behöva. Men vi går emot
den specialdestination som det är fråga
om i det här sammanhanget. Finansministern
citerade mig och sade, att jag
förklarat att »vi» var eniga om att specialdestinationer
inte skulle förekomma.
När jag sade vi, menade jag bespa -

12 maj 1961 fm.

från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

ringsutredningen. Jag var visserligen
inte med i den, men alla de fyra demokratiska
partierna var representerade
där. Dessutom satt i besparingsutredningen
en tjänsteman i finansdepartementet,
en prominent företrädare för
herr Strängs eget kansli. Jag trodde
möjligen, att han inte tog den ställning
han gjorde i besparingsutredningen utan
att först ha i varje fall rådgjort med sin
höge chef.

Det är inte konsekvent sa herr Sträng
att, som åtskilliga i mitt parti gör, ansluta
sig till väganslagets specialdestination.
Den anmärkningen kan naturligtvis
synas riktig, och jag skall gärna
erkänna att jag personligen är anhängare
av specialdestinationen på just det
området. Där kan det emellertid vara
motiverat med en sådan anordning eftersom
det där är fråga om balans mellan
inkomster från motorismen och
därav föranledda utgifter. Det gäller
alltså att täcka de kostnader, som
bilismen förorsakar, med avgifter som
tas ut av bilisterna. Systemet möjliggör
dessutom en kostnadsjämförelse
mellan olika kommunikationsmedel,
som kan vara värdefull ur konkurrenssynpunkt.
På samma sätt förhåller det
sig med radiolicensen och växtförädlingsavgifterna.
Där finns det också ett
direkt samband mellan inkomster och
utgifter. Det är med andra ord ett slag
av avgiftsfinansiering, som kan ha sina
fördelar. Att man gjort dessa praktiska
avsteg från budgetmässiga principer
innebär dock inte att man i princip accepterar
den föråldrade syn som ligger
bakom specialdestinationen. Därför
bör man sträva efter att begränsa
systemet och inte bygga ut det ytterligare.

Det är riktigt, herr finansminister, att
min fråga till herr Holmberg i viss mån
var en karikatyr. Det var en avsiktlig
karikatyr, därför att herr Holmberg
själv mot bättre vetande karikerade
förhållandena i näringslivet. Men om

Fredagen den 12 maj 1961 fm. Nr 19

statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Avsättning av viss del av

m. m.

vi skall se till realiteterna är det ändå
ett faktum att den enskilde medborgaren
har mycket små möjligheter att
utöva inflytande och få insyn i dessa
stora bolag, oavsett om de är statliga
eller enskilda.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I anledning av statsrådets
svar på min fråga varför LKAB
skulle ha ett speciellt ansvar i fråga om
forskningsinsatser vill jag bara säga ett
par ord. Statsrådet motiverade detta
bl. a. med LKAB:s storlek.

Det råder inga delade meningar mellan
statsrådet och mig därvidlag. Det
är klart att företagens insatser skall stå
i ett rimligt förhållande till deras storlek.
Det var därför min fråga lydde:
Varför skulle LKAB, i större utsträckning
än andra företag i sin egenskap av
skattebetalare, ha speciella skyldigheter? Utöver

detta är att tillägga att den
vinst som efter avdrag av skatten uppstår
räknas in i statskassan och blir
tillgänglig för forskningsanslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast några ord till
herr Bohman! »Hälften prutades genast»,
brukar det heta. I detta fall får
jag säga att 95 procent prutades från
det med så stor aplomb framförda talet
om det orimliga i en specialdestination.
Jag hade inte väntat mig något
annat svar från herr Bohman än det
som han senast gav, men jag var intresserad
av att få det såsom en dementi
av hans eget anförande och en dementi
av högerreservationen till utskottsutlåtnndet.

Sedan sade herr Bohman: »Vi är inte
negativa.» Jag inskränker mig bara till
följande enkla reflexion. Här föreslår
Kungl. Maj:t en forskningsinsats på 50
miljoner kronor under en femårsperiod.
Herr Bohman som talesman för reser -

vanterna säger nej till detta och förklarar
rent allmänt att han är intresserad
av en utbyggd forskning. Än har
vi ju inte sett något konkret förslag
från herr Bohmans sida som alternativ
till det förslag, som Kungl. Maj:ts proposition
och utskottsutlåtandet innebär.
Så länge detta alternativa förslag inte
ligger på riksdagens bord finns det
ju ändå underlag för min deklaration
om herr Bohmans negativa ståndpunkt.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag bestrider att det i
mitt yttrande fanns något som kunde
ge herr Bohman en förevändning för
hans karikerade framställning. Framför
allt i det län som nu är särskilt aktuellt
har vi goda möjligheter att studera
privatkapitalismens verkningar.

Vad LKAB i dess tidigare regi beträffar
så förutsattes det ju redan vid
den exploatering som då skedde att det
skulle skapas någon form av förädlingsindustri,
baserad på järnmalmsgruvorna.
Det blev ingenting av med den saken.
Det behövdes ett statligt ingripande
i Norrbotten för att något skulle
ske. På samma sätt förhåller det sig
med träindustrien. Den tidigare mycket
omfattande exploateringen av Norrbottens
skogar ledde inte till de resultat
i fråga om uppbyggandet av ett differentierat
näringsliv som man kunde ha
hoppats. Vi kan anföra sådana exempel
från alla områden av Norrbottens näringsliv.
Det som vi har sagt om de privata
företagens verksamhet i Norrbotten
är ingen karikatyr. Det behövs enligt
min mening just de statliga ingripanden
som har gjorts under de senaste
åren och som kommer att göras.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! »95 procent prutades»,
sade finansministern. Får jag med anledning
av det uttalandet lov att spika
fast följande mycket klara teser. En
kommitté som representerar alla demo -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

m. m.

kratiska partier har i princip blivit enig
om att systemet med specialdestination
är felaktigt. Det systemet förekommer
på vissa håll i budgeten där det
trots allt ansetts lämpligt. I vissa fall
finns det alltså praktiska argument för
det, men i princip anser vi att det är felaktigt.
I det fall vi nu diskuterar finns
inga som helst sakliga skäl för systemet.
Det finns nämligen inget sådant samband
mellan inkomster och utgifter som
härvidlag skulle kunna motivera en
specialdestination. Det är alltså av både
principiella och sakliga skäl som vi har
gått emot den.

Finansministern begär att vi skall
lägga fram konkreta förslag om på vilket
annat sätt forskningen och utvecklingsarbetet
skall få mera pengar och
näringslivet stimuleras. Det är mycket
begärt av ett oppositionsparti. Nog borde
väl finansministern kunna klara den
saken själv, om han inte vore så låst
av det förslag som nu ligger på bordet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning geno-m
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 183 ja och 30 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Därvid avgåvos 151 ja och 33 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) den vid punkten fogade reservationen
1) i motsvarande del; samt 3 ro)
motionerna I: 588 och II: 712 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 588
och 11:712 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:588 och 11:712 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. F) i
utskottets utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna 1:588
och II: 712 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Holmberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 191 ja och 5 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av fröken
Andersson m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

« 5

Ändringar i förordningen om allmän
varuskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 8 av
herrar Axel Emanuel Andersson och
Ernst Olsson samt II: 16 av herr Björkänge
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam prövning
och förslag angående befrielse från allmän
varubeskattning i den yrkesmässiga
handeln med begagnade kapitalvaror,
som vid försäljningen åsättes ett
pris av lägst 500 kr.»;

2) de likalydande motionerna I: 145

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
II: 174 av herr Lindahl m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:252
av herr Gösta Jacobsson samt II: 209
av herrar Bohman och Carlsson i Stockholm,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att pristillägg
vid kreditförsäljning, oberoende
av i vilken form de utgår, icke inräknas
i beskattningsvärdet för tillhandahållen
vara eller tjänsteprestation samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig författningstext»;

4) de likalydande motionerna 1:257
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 215
av herr Darlin m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:354
av herrar Kållqvist och Birger Andersson
samt II: 217 av herr Rydén, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte utfärda sådana anvisningar
till förordningen om allmän
varuskatt, att befrielse från varuskatt
genomfördes för försäljningen av konst
vid utställningar, där verk försåldes
tillhöriga den eller de konstnärer, vilkas
verk där redovisades;

6) de likalydande motionerna 1:465
av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 556
av herr Antonsson in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte förordna om undantag
från skatteplikt till allmän varubeskattning
för de tekniska och kulturella
hjälpmedel, som av handikappade och
lytesskadade användes i terapeutiskt eller
rehäbiliteringssyfte, såsom olika
slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker etc.»;

7) de likalydande motionerna 1:469
av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
11:564 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring i
förordningen om allmän varuskatt, att

från beskattning undantoges sådana
tekniska och kulturella hjälpmedel, som
i rörelseuppövande eller andra läketerapeutiska
syften användes av invalidiserade
personer;

8) de likalydande motionerna 1:473
av herr Kaijser m. fl. och 11:557 av
herr Björkman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att fr. o. m.
den 1 juli 1961 genom tillägg till 10 §
1 mom. punkten 7 förordningen om
allmän varuskatt från skatteplikt undantaga
jämväl böcker och musikalier
(noter); ävensom

9) de likalydande motionerna 1:478
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 558 av herr Börjesson i Glömminge
in. fl.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:473
av herr Kaijser m. fl. och 11:557 av
herr Björkman in. fl. om undantagande
från den allmänna varuskatten av böcker
och musikalier,

2) de likalydande motionerna I: 145
av herr Per-Olof Hanson in. fl. och
II: 174 av herr Lindahl in. fl. om undantagande
från allmän varuskatt av
exportreklamtrycksaker,

3) de likalydande motionerna 1:354
av herrar Källqvist och Birger Andersson
samt II: 217 av herr Rydén om undantagande
från den allmänna varubeskattningen
beträffande konst som försäljes
vid utställningar,

4) a) de likalydande motionerna
1:465 av herr Eric Carlsson m. fl. och
II: 556 av herr Antonsson m. fl. om
undantagande från den allmänna varubeskattningen
av invalidfordon m. in.,
samt

b) de likalydande motionerna 1:469
av herr Per-Olof Hanson in. fl. och
11:564 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. om undantagande från den
allmänna varubeskattningen av vissa
hjälpmedel för invalidiserade,

5) de likalydande motionerna 1:478
av herr Ferdinand Nilsson in. fl. och

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

II: 558 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. om undantagande från den allmänna
varuskatten vid varuuttag från
egen rörelse,

6) de likalydande motionerna I: 8 av
herrar Axel Emanuel Andersson och
Ernst Olsson samt II: 16 av herr Björkänge
m. fl. om undantagande från allmän
varuskatt i vissa fall av begagnade
varor,

7) de likalydande motionerna 1:257
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 215
av herr Darlin m. fl. angående allmän
varuskatt, då hegagnad vara lämnas
som dellikvid, ävensom

8) de likalydande motionerna 1:252
av herr Gösta Jacobsson samt II: 209
av herrar Bohman och Carlsson i Stockholm
angående allmän varuskatt å pristillägg
vid kreditförsäljning,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Yngve
Nilsson, Sundin, Kronstrand, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö, Darlin,
Nilsson i Tvärålund och Rydén,
vilka ansett att utskottet under punkterna
1), 4) och 8) bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:473 av herr
Kaijser in. fl. och II: 557 av herr Björkman
m. fl. måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § l mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas
följande varor.

1. Utsäde, fröer, —--och växt skyddsmedel.

2. Levande djur,---liknande

affärer.

5 — Andra kammarens protokoll 1961. i

ngar i förordningen om allmän varuskatt

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand,---krossat skick.

5. Fiskefartyg, så---— ävensom

luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som — — — underkastad
utförselförbud.

7. Böcker och musikalier (noter),
allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt
utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer,
i den mån de tillhandahållas utan särskild
avgift, ävensom andra periodiskt
utgivna publikationer, om dessa väsentligen
framstå såsom organ för sammanslutningar
med huvudsakligt syfte
att verka för religiösa, nykterhetsfrämjande,
politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål eller att företräda
vanföra eller eljest arbetshindrade
medlemmar.

8. Läkemedel, som---till sjuk hus.

Denna förordning träder i kraft den 1
juli 1961.

4) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:465 av herr
Eric Carlsson m. fl. och II: 556 av herr
Antonsson m. fl. ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 469 av
herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 564
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte förordna
om undantag från skatteplikt till allmän
varuskatt för de tekniska och kulturella
hjälpmedel, som av handikappade
och lytesskadade användes i terapeutiskt
eller rehabiliteringssyfte, såsom
olika slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker o. d.;

8) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:252 av herr
Gösta Jacobsson samt 11:209 av herrar
Bohman och Carlsson i Stockholm måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring av varuskatteförordningen
att avbetalnings19 -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

tillägg, som utgöres av ränta å av säljaren
tillhandahållen kredit, undantages
från allmän varuskatt.

II) av herrar Kronstrand, Christenson
i Malmö och Rydén, vilka ansett att utskottet
under punkten 3) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 354 av herrar Källqvist
och Birger Andersson samt II: 217
av herr Rydén i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen
måtte förordna om befrielse
från varuskatt för konstverk, som försåldes
på konstutställningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta betänkande från
bevillningsutskottet behandlar vissa undantaganden
ifrån erläggande av den
allmänna omsättningsskatten.

Vi har i en reservation bl. a. upptagit
ett yrkande om att böcker och
musikalier skulle befrias ifrån denna
omsättningsskatt. Jag tror att det har
en utomordentligt stor betydelse att just
dessa ting inte belastas med kostnadsfördyrande
faktorer helt enkelt av den
anledningen, att i ett demokratiskt fritt
samhälle har det fria ordet en stor betydelse.
Av den anledningen kan det
också vara naturligt, att just böcker fritas
ifrån denna omsättningsskatt. Det
torde också ligga till på det sättet, att
vi i kulturellt hänseende kan ha all anledning
att undanta böcker och musikalier
ifrån denna extra beskattning.
Det har också visat sig att i sådana
länder, där man har liknande beskattningsformer
på varor som dem vi har
här i vårt land, har man också gjort
här föreslagna undantag.

Vi har redan undantagit de dagliga
tidningarna och en del andra publikationer
från denna beskattning. Ingen
torde kunna påstå, att detta undantagande
har skapat några större praktiska

olägenheter utan det har varit möjligt
att kunna administrera denna sak.

Reservation nr I) upptar också krav
på att hjälpmedel för de invalidiserade
i samhället skulle befrias från denna
beskattning. Det är ett humanitärt krav,
som det finns all anledning att ta hänsyn
till. Dessa hjälpmedel för de invalidiserade
är oftast mycket dyrbara.
Av den anledningen medför denna extra
beskattning att det blir ganska stora
utgifter, som just denna grupp av människor
måste vidkännas. Därför menar
jag att det är en rimlig begäran att man
gör det föreslagna undantagandet för
denna grupp. Man kan om dessa varor
liksom om böckerna säga, att det är en
sorts speciell handel som förekommer
just med dessa artiklar, varför det inte
borde möta några större svårigheter att
praktiskt avföra dem från denna beskattning.

Den tredje punkten i denna reservation
behandlar det pristillägg som vissa
försäljare måste ta ut av den anledningen
att man lämnar ut varor på kredit.
Det är för närvarande så, att riksskattenämnden
tycks ha gjort det uttalandet,
att när en affärsinnehavare t. ex. på
ett traditionellt sätt lämnar kredit på
sina varor och av den anledningen
måste göra ett räntetillägg för den tid
det dröjer innan han får sin betalning,
kommer han att bli skyldig att erlägga
omsättningsskatt även på räntetillägget.
För den händelse att han däremot diskonterar
en växel, blir han icke skattskyldig
för den ränta, som då kommer
i fråga.

Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas
mening, att man på detta sätt skall beskatta
en sak olika. Därför har vi menat
att det måste vara riktigt att man
rättar till denna sak. Det torde inte heller
ur teknisk synpunkt möta några
svårigheter att så göra.

I en reservation upptas också ett yrkande
om skattefrihet för konstverk,
när dessa försäljs vid av konstnärerna
anordnade utställningar. Jag har i be -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

villningsutskottet och här i riksdagen
medverkat till skattebefrielse när konstnärerna
direkt säljer sina alster. Då är
de inte skattskyldiga. Därför anser jag
att det i och för sig kunde vara berättigat
med skattebefrielse även i det nu
ifrågavarande fallet. Men jag är inte
alldeles säker på att man inte då måste
dra ut konsekvensen därhän att man
även medger skattebefrielse, när konstverken
försäljs i vanliga affärer eller i
konsthandeln. Det är därför som vi från
högerpartiet inte har velat vara med om
detta förslag.

Jag har inget mer att tillägga utan
ber att få yrka bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade med I) betecknade
reservationen.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag skall i all korthet
framföra några synpunkter på utskottsbetänkande!.
Utskottet motiverar sitt
avslagsyrkande med anledning av de
väckta motionerna om befrielse från
omsättningsskatt med skattetekniska
skäl och med den principiella skatteplikten.

Emellertid finns det andra skäl att
anföra än de skattetekniska. Omsättningsskatten
har tillkommit av rent
ekonomiska skäl. Utskottet borde enligt
min mening ha refererat bakgrunden
till omsättningsskattens tillkomst
på hösten 1959. I dagens ekonomiska
skatteläge kan konstateras, att vi har
kunnat klara budgeten utan omsättningsskatten,
vilket framgår av finansministerns
kompletteringsproposition.
Utskottsmajoriteten borde ha bedömt de
väckta motionerna från den utgångspunkten.
Vi kan således med hänsyn
till de ekonomiska förutsättningarna
mycket väl liberalisera omsättningsskatten
på vissa punkter. Ställningstagandet
till frågan hur vi skall förfara i
framtiden med omsättningsskatten får
väl anstå, tills den skattepolitiska situationen
har klarnat.

Det talas mycket om välfärdssamhäl -

let, men det är anmärkningsvärt, att
detta goda samhälle beskattar böcker,
musikalier och konst. Att beskatta kulturen
i dess olikjf faser är en skönhetsfläck
på vämrrdsstaten. Bland annat
drabbas skolor och utbildningsväsen.

Det förefaller även omotiverat att
beskatta tekniska hjälpmedel som användes
av handikappade människor, ett
social-liumanitärt verksamhetsfält, som
statsmakterna bör satsa ännu mer på
än vad de hittills gjort.

Utskottets skrivning beträffande motionerna
om undantag för reklamtrycksaker
från skatteplikt är inte alls tilltalande.
Man skjuter ifrån sig frågan
och förutsätter att Kungl. Maj :t skall
ta initiativ. Varför inte direkt bifalla
motionerna så att det blir något gjort
i riksdagen i denna fråga? I Norge och
även i andra länder är dylika alster
skattefria, och det ligger i sakens natur
att man bör uppmuntra exportförsäljning
på olika sätt. Exportörerna
kommer säkerligen att i fortsättningen
beställa sina reklamtrycksaker på utländska
tryckerier. Exporten bör på
olika sätt stimuleras särskilt med tanke
på den fulla sysselsättningens politik.

Man kan också reagera mot utskottets
skrivning angående varuskatt på
pristillägg vid kreditförsäljning, vilket
herr Magnusson i Borås berörde. På
den punkten har motionärerna anfört
verkligt vägande skäl. Det är ett problem
av principiell betydelse som inte
utan vidare kan viftas bort.

I detta sammanhang bör erinras om
det ökade skatteunderlaget och omsättningsskattens
förbättrande av budgetekonomien.
Vi har ett driftöverskott på
över 1 miljard kronor detta budgetår.
Den allmänna varuskatten ger 85 miljoner
kronor mer än enligt finansministerns
beräkningar. Under denna titel
uppförs inkomsterna för nästa budgetår
med 1 550 miljoner kronor, vilket
är 100 miljoner kronor mer än enligt
statsverkspropositionen. Det förefaller

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

märkvärdigt, om vi inte skulle kunna
justera orättvisa skatter på tjänster och
varor i det nuvarande penningöverflödet.
Mot den bakgrunden finns det, herr
talman, ingen verklig anledning att benhårt
gå emot att slopa omsättningsskatten
på vissa artiklar på kultursidan, på
tekniska hjälpmedel för invalider och
i fråga om exportreklamen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Förra året beslöt riksdagen
hemställa hos Kungl. Maj:t, att
försäljning av konstverk skulle befrias
från allmän varuskatt. Kungl. Maj:t kungjorde
också den 3 juli 1960, att konstverk
skulle vara undantagna från sådan
skatteplikt, när de säljs av upphovsmannen
direkt till konsument. Detta
undantag från skatteplikt gäller emellertid
inte för försäljning som sker butiksmässigt
eller i samband med utställningar.
Det är skattebefrielse från utställningarnas
försäljning av konst, som
nu begärts i en motion bl. a. av mig.

Utställningar är av betydelse för
konstnärerna då det gäller att ge dem
kontakt med publik och kritik. Konstutställningarnas
värde ligger alltså
främst i att konstnärerna får visa upp
vad de har åstadkommit, men givetvis
vill de samtidigt också sälja för
att få utställningskostnaderna täckta.
Det är nämligen dyrbart och nästan som
regel förlustbringande att ställa ut
konst, och undantagen bara bekräftar
regeln härvidlag. Det är då av betydelse,
att inte konstalstren ytterligare
fördyras genom omsättningsskatt.

Bevillningsutskottets majoritet har avstyrkt
vårt förslag om skattebefrielse
vid försäljning av konst från utställning
med den motiveringen, att utskottet
redan förra året »gått så långt som
det av skattetekniska och marknadsmässiga
skäl är möjligt för att tillgodose
önskemålen om skattefrihet för konstnärernas
alster». Denna motivering är

emellertid inte hållbar, anser jag, ty
skattetekniskt innebär vårt förslag om
skattebefrielse vid försäljning från utställning
en förenkling. När riksskattenämndens
expert tillfrågades härom
inom bevillningsutskottet, svävade han
ingalunda på målet utan framhöll, att
rent skattetekniskt innebär motionärernas
förslag en förenkling. När bevillningsutskottet
särskilt poängterar, att
undantagen från skatteplikt har begränsats
till vad som är påkallat av skattetekniska
skäl, har man i varje fall
inte följt den principen i fråga om
skattebefrielse för konstutställningar.

Alla måste väl kunna inse, att det
är inkonsekvent att i de fall, då en
konstnär säljer sina alster till allmänheten,
som besöker honom i hans ateljé,
sker detta skattefritt, medan samme
konstnär om han genom t. ex. en annons
meddelar, att han ställer ut sina
konstverk i sin ateljé -— alltså har en
ateljéutställning — är skyldig att redovisa
varuskatt för eventuella försäljningar.
Det synes i varje fall mig vara
alldeles uppenbart, att det bör råda
fullt klara och entydiga linjer härvidlag
och att inte rent formella detaljer
— som t. ex. annonsering att utställning
pågår eller dylikt — skall få avgöra
skatteplikten i den ena eller andra
riktningen.

Men även då det gäller vanliga konstutställningar,
sådana som t. ex. konstföreningar
anordnar eller som sker via
en konsthall, kan ju skatteplikten kringgås
på så sätt, att konstverk reserveras
under utställningstiden, medan själva
köpet senare avslutas hemma hos konstnären.
Sådana försäljningar blir inte
skattepliktiga, medan däremot de försäljningar,
som kommer till stånd på
själva utställningen, blir skattebelagda.

Det är för mig alldeles klart, att om
försäljning av konstverk via utställningar
skattebefrias i likhet med försäljning
direkt till konsument, sker en
skatteteknisk förenkling. Men inte nog
därmed — det blir även en rättvise -

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

mässig korrigering av nuvarande bestämmelser.

I detta sammanhang vill jag också
konstatera, att det skattebortfall som
skulle ske genom bifall till vår motion
endast kan röra sig om 40 000 å 80 000
kronor per år. Nog borde vi väl ha
råd att hålla oss med en så pass generös
syn på konstnärerna och konstlivet!
Det är ändå i en kulturstat vi
lever och inte i ett underutvecklat land.
Konst betyder förvisso inte allt för
alla, men den betyder mycket för många.

Låt mig hänvisa till vad statsrådet
Edenman sade i ett föredrag förra hösten
i Lund. Enligt referat skulle han
då ha nämnt, att vi måste väcka hunger
när det gäller kulturkonsumtionen. Jag
tror att det är alldeles riktigt. Hur
skulle det då vara, om vi började med
en liten aptitretande apéritif bestående
av slopande av varuskatten vid försäljning
av konst från utställningar?
Och varför inte samtidigt även inbegripa
skattebefrielse för böcker och noter,
ty även härvidlag föreligger en reservation
till bevillningsutskottets betänkande.
Jag tycker det är en fullt
riktig reform, även om den är mer
långtgående — det vill jag gärna medge
— än de synpunkter jag här har
fört fram på konstutställningar. Jag
tror emellertid att det skulle hedra denna
församling, om vi i dag kunde ansluta
oss till även den reservationen.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall dels till reservation nr II)
av herr Kronstrand in. fl. beträffande
skattebefrielse vid försäljning av konst
från utställningar och dels till reservation
nr I) av herr Hagberg in. fl.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg, fröken Elmén samt
herrar Källstad, Rimmerfors och Nelander
(samtliga fp).

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall avstå från att
i detta sammanhang anlägga någon
allmänt statsfinansiell aspekt på den

beskattningsform vi bär diskuterar.
Även om det för ögonblicket gynnsamma
statsfinansiella läget kan ge anledning
till en debatt, vill jag ha sagt att
när vi har en indirekt beskattning som
bygger på allmän varuskatt är det självklart
att man inte kan göra vilken urgröpning
som helst utan varje urskillning,
om inte dess allmänt statsfinansiella
effekt skall gå förlorad.

Vi har dock att väga vissa angelägna
synpunkter om undantag från beskattningen
mot de statsfinansiella aspekterna,
och det har vi gjort redan från
början. När omsättningsskatten infördes
gjorde vi en del undantag, som
kammarens ledamöter väl känner: vissa
fartyg, drivmedel, levande djur, vissa
jordbruksförnödenheter och hela det
stora läkemedelsområdet, för att nämna
några exempel. Vi har sedan utvidgat
skattebefrielsen till att gälla allmänna
nyhetstidningar, vissa slag av tidskrifter
etc.

Man undantog läkemedel, men den
stora grupp av tekniska och kulturella
hjälpmedel som de handikappade av
ett oblitt öde är tvingade att använda
— kanske för hela livet — i rehabiliteringssyfte
och för terapeutiska ändamål
är skattebelagd. Detta gäller invalidfordon,
rullstolar, talböcker, proteser,
hörapparater och andra ting. Det
är endast detta avsnitt jag vill beröra.

Det är nog alldeles överflödigt att
inför kammaren mana fram bilden av
den sociala situation dessa människor
lever i. Vi känner den alla. Jag tror att
jag kan inskränka mig till att framhålla
att det finns ett mycket starkt
humanitärt skäl för att jämställa dessa
ting med läkemedel i skatteavseende. Vi
har under senare år, speciellt i vår sociallagstiftning,
försökt att tillgodose
de handikappade grupperna. Vi har
vidtagit en rad åtgärder för att ge dem
ett handtag genom specialutbildning, genom
försök till återanpassning i arbetslivet
och genom olika former av arbetsvärd.
Det har också gjorts en hel

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 fm.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

del för att skapa möjligheter för dessa
människor att få del av det moderna
samhällets kulturyttringar. Jag tänker
i detta sammanhang på vad exempelvis
talboken betyder som medel för kontakt
med kulturlivet för tiotusentals blinda.

Jag och mina medmotionärer liksom
nu reservanterna har funnit att
det måste vara felaktigt att man skattebelägger
rullstolar etc. när vi under
enighet har undantagit tidningar, fiskefartyg,
levande djur, läkemedel o. s. v.
Jag är fullt medveten om att det utgår
mycket avsevärda statsbidrag på detta
område — det skulle vara oriktigt att
inte erkänna det — men just detta förhållande
att vi i de flesta fall har statsbidrag
på upp till tre fjärdedelar av
kostnaderna gör den statsfinansiella motiveringen
för att bibehålla denna beskattning
så mycket svagare. Jag tror
att de människor det här gäller nästan
alla med få undantag är i en mycket
brydsam ekonomisk situation, och
för dem kan skattebefrielsen betyda en
hel del.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att plädera för den punkt under reservation
nr I, som behandlar dessa
frågor. Jag skall sluta med att säga att
jag gärna skulle ha velat vara med om
att vi hade gett dessa människor ett
bättre handtag, exempelvis att vi i vissa
fall hade gjort deras hjälpmedel
helt kostnadsfria. Den möjligheten föreligger
inte i dag, och då är detta ett
litet steg på vägen medan vi väntar på
en reform, som jag hoppas ännu bättre
skall tillgodose de handikappades önskemål.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till punkt 4 under reservation
nr I.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Vi har här att i ett
sammanhang ta ställning till en rad
olika motioner, som har det gemensamt
att de syfta till större eller mindre
ändringar i förordningen om allmän

varuskatt. Även om bevillningsutskottet
anser att icke någon av motionerna
skall föranleda någon riksdagens åtgärd,
har man beträffande en av dem
åstadkommit en positiv och välvillig
skrivning, en skrivning som i praktiken
torde innebära ett bifall till motion
nr 174.

Jag har funnit anledning att med ett
par ord ytterligare stryka under detta
ur motionärernas synpunkt glädjande
ställningstagande från ett enhälligt utskott.
I utskottsutlåtandet framhålles
nämligen att det finns ett visst fog för
motionsyrkandet att exportreklamtrycksaker
på främmande språk skall vara
undantagna från skatteplikt. I stället
för motionsyrkandet att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
skyndsam utredning, förutsätter utskottet
emellertid, att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på frågan och
i lämpliga sammanhang med stöd av
§ 10 mom. 2 varuskatteförordningen

förordnar om undantag från skatteplikt
för ifrågavarande trycksaker. Vi motionärer
har ingenting emot den ordning
som utskottet här föreslår, naturligtvis
under förutsättning att utskottets
mening att ändringen skall träda i
kraft i »lämpligt sammanhang» inte
kommer att betyda något längre dröjsmål.

Jag skulle tro att den mening, som
bevillningsutskottet här ger till känna,
kommer att väcka tillfredsställelse inom
svensk exportindustri. Jag tror inte att
jag tar till för högt när jag säger att
närmare ett tusental svenska företag
kommer att få glädje av detta ställningstagande.
Om riksdagen beslutar i
enlighet med bevillningsutskottets förslag
kommer det svenska näringslivets
konkurrenskraft på den internationella
marknaden att förbättras. Detta problem
är inte så litet som en och annan
måhända skulle kunna föreställa sig.
För de största svenska exportföretagen
kommer detta beslut att innebära en
besparing på snarare över än under

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

100 000 kronor. Exportreklamtrycksaker
på främmande språk har som bekant
till uppgift att främja försäljning
av svenska produkter i utlandet, och
det kan nämnas att Norge nyligen infört
en liknande skattebefrielse.

Herr talman! Vi motionärer noterar
med tillfredsställelse den positiva inställning
till motion nr 174, som ett
enhälligt utskott här har gett uttryck
för.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 12 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändringar i förordningen om allmän
varuskatt (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av väckta motioner om vissa
ändringar i förordningen om allmän
varuskatt, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Herr ALLARD (s):

Herr talman! När vi i dag diskuterar
omsättningsskatten är den inte en politisk
stridsfråga på samma sätt som föregående
År, då oppositionen stred för att
skatten skulle avskaffas. Några förslag
i den riktningen har vi inte haft att ta
ställning till vid årets riksdag. Däremot
har förslag om ändringar av den allmänna
varuskatten och vittomfattande un -

dantag för vissa varugrupper presenterats
riksdagen, förslag, som om de hade
bifallits av riksdagen väsentligt skulle
ha förändrat skattens karaktär. Jag syftar
då på förslagen till omläggning av
skatten från dctaljhandelsledet till partihandelsledet
och jag syftar också på
förslagen till undantag för investeringsvaror
och livsmedel. Dessa förslag avslogs
för en tid sedan av riksdagen.

De förslag till undantag, som vi i dag
har att ta ställning till, är också omfattande.
Man märker det om man gör en
sammanfattning av de önskemål som har
presenterats. Det gäller borttagande av
omsättningsskatten på böcker och musikalier,
invalidfordon, proteser och
andra hjälpmedel för handikappade, begagnade
varor samt på det uttag som
rörelseidkare — d. v. s. handlare, jordbrukare
och trädgårdsodlare — gör ur
rörelsen för det egna hushållets behov.
Dessutom föreligger förslag om utökning
av skattebefrielsen vid försäljning av
konst och förslag om ändring av beskattningsvärdet
vid kredithandel. Den
sammanfattning av önskelistan som jag
här har gjort visar, att de förslag vi i

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

dag har att ta ställning till är ganska
genomgripande.

De skäl, som anförts i motionerna och
reservationerna och av de förespråkare
för reservationerna som talat före middagspausen,
är i huvudsak, att skatten
drabbar vissa varuområden som inte
bör beskattas och att den på vissa områden
träffar människor som på grund
av sociala eller humanitära skäl bör
vara befriade från omsättningsskatten.

När vi i dag skall ta ställning till de
olika förslagen och de skäl som förts
fram kan det vara lämpligt och riktigt
att vi erinrar oss, att den allmänna varuskatten
fått den principiella utformningen,
att den skall vara en enhetlig skatt
med generell omfattning. Några generella
undantag för s. k. oumbärliga varor
har inte gjorts och inte heller har
vissa grupper av människor blivit befriade
från skyldigheten att betala skatt
på grund av ekonomiska, sociala eller
humanitära skäl. De undantag som
gjorts gäller ett fåtal strängt avgränsade
varuområden, och undantagen är inte
av den omfattning, att de ändrar på
skattens generella karaktär.

Ett bifall till motionerna och reservationerna
skulle innebära, att riksdagen
gör avsteg från den tidigare accepterade
principiella uppfattningen om skattens
generella karaktär. Ett sådant ställningstagande
skulle också med största
säkerhet innebära, att krav i fortsättningen
skulle komma att ställas om befrielse
från skatt för andra varuområden.
Om exempelvis böcker skulle bli
befriade från omsättningsskatt kan ju
med större styrka skäl anföras för skattebefrielse
för andra varugrupper, som
också är absolut nödvändiga för människorna.
Resultatet skulle bli början
till en uppluckring av grunderna för
hela omsättningsskatten.

Beträffande de reservationer som är
fogade till utskottsutlåtandet skulle jag
kunna nöja mig med att hänvisa till den
utförliga motivering som finns i betänkandet.
Med anledning av de anföran -

den som hållits vill jag emellertid med
några ord kommentera reservationerna.

Beträffande böckerna sägs det i reservationen,
att beskattningen ur allmän
kulturell synpunkt ter sig olycklig. Detta
omdöme kan väl knappast gälla för
alla böcker utan hänsyn till innehållet
i dem. Tyvärr har vi en ganska rikhaltig
flora av böcker, om vilka man knappast
kan säga att de är en tillgång ur kulturell
synpunkt. Men även dessa böcker
skulle bli befriade från varuskatt med
den motivering reservanterna anför. En
utvidgning skulle vidare medföra gränsdragningsproblem
och samtidigt redovisnings-
och kontrollsvårigheter. Med
största säkerhet skulle man också komma
att anföra skäl för ytterligare skattebefrielse
beträffande det tryckta ordet.
Jag tänker då särskilt på tidskrifterna.
Om vi befriar böckerna från beskattning
skulle man med samma motivering
■— kulturella skäl — kunna begära skattebefrielse
för dessa.

Beträffande reservationen som gäller
de tekniska hjälpmedel som invalider
och handikappade behöver, har utskottet
hänvisat till att en sådan utvidgning
skulle medföra redovisningstekniska
svårigheter och även kontrollsvårigheter.
Inte heller reservanterna kan väl
förneka, att en utvidgning på det området
skulle medföra dessa svårigheter.

Utskottet har dessutom anfört, att
de människor det här är fråga om, invaliderna
och de handikappade, som på
grund av sociala och humanitära skäl
behöver hjälp, inte bör erhålla den
hjälpen skattevägen. De bör få den på
annat sätt, genom andra åtgärder. Skattefrågan
är för övrigt inte av någon
större betydelse för de människor det
här gäller.

Herr Antonsson, som uppehöll sig vid
just den reservationen, nämnde själv,
att invalider och handikappade, som är
i behov av tekniska hjälpmedel, erhåller
statsbidrag med 3A av kostnaden vid
inköp av sådana hjälpmedel. Dessutom
kan bidrag i många fall erhållas från

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

kommuner och landsting. Vederbörande
personer drabbas alltså i mycket
ringa utsträckning av skatten.

Beträffande invalidfordon, för vilka
man också yrkar på skattebefrielse, kan
det vara angeläget att påpeka, att när
omsättningsskatten infördes höjdes det
belopp, som står till statsmakternas förfogande
för lämnande av bidrag till invalidfordon,
i sådan utsträckning, att
bidrag upp till 5 000 kronor nu kan lämnas
till inköp av sådana fordon. Tidigare
var det högsta belopp som beviljades
3 500 kronor. Vi vet dessutom, att
även här landstingen och kommunerna
är inkopplade som bidragsgivare.

När man anför humanitära skäl för
denna skattebefrielse, som skall komma
invaliderna och de handikappade till
del, är alltså att märka, att skatten drabbar
dem i så liten utsträckning, att en
skattebefrielse skulle innebära en mycket
obetydlig hjälp. I den mån dessa
människor behöver ytterligare hjälp —
och det tror jag kan vara nödvändigt —
så bör den lämnas på ett annat och ett
direkt sätt, så att den blir en verklig
hjälp för dem.

Jag skall härefter stanna en stund inför
den reservation, som rör de s. k. avbetalningstilläggen.
Jag undrar om motionärerna
och reservanterna egentligen
har tänkt igenom denna fråga tillräckligt
grundligt innan man kom med
sitt förslag och innan reservationen
skrevs. Enligt reservationen skall »avbetalningstillägg,
som utgöres av ränta
å av säljaren tillhandahållen kredit»
undantas från skatt. Vad skulle följden
bli, om riksdagen fattade ett sådant beslut?
Jo, resultatet skulle bli att vi skulle
få inte bara en eller två prisnivåer, utan
det skulle bli tre prisnivåer i den handel
som sysslar med avbetalningshandel.
Vid sådan handel betalar man nu
antingen ett kontantpris eller ett avbetalningspris
där räntekostnader och
andra kostnader ingår. Dessutom skulle
man behöva konstruera ett beskattnings -

värde mitt emellan eller någon annanstans,
där endast räntekostnaden skulle
ingå. Det är detta förslag som reservanterna
har kommit med. Det är ägnat att
skapa mycket krångel och stora kontrollsvårigheter,
eftersom man går ifrån
principen, att den faktiska omsättningen
skall ligga till grund för beskattningen.

Beträffande den reservation, som herr
Rydén talade för och som avser ytterligare
skattebefrielse när det gäller försäljning
av konst, vill jag endast säga,
att riksdagen förra året gick Rydén och
de övriga motionärerna till mötes så till
vida, att den konst som nu säljes av
konstnären i hans ateljé är befriad från
skatt. Nu är emellertid herr Rydén inte
nöjd. Han vill ha detta utvidgat till att
gälla även konst som säljs på utställ -

ningar. När utskottet inte har velat vara
med om en ytterligare utvidgning är det
därför att nästa steg skulle bli krav på
att även den konst som säljs i konsthandeln
skulle befrias från skatt, eftersom
det uppstår en ny besvärlig gränsdragning
mellan utställning och konsthandel.
Däricenom skulle ett helt nytt varuom -

råde bli fritt från varuskatt.

Jag vill sluta med att konstatera, att
en av de stora fördelarna med omsättningsskatten
är att den är allmän, att
den därigenom är lätt att administrera

och att den är lätt att kontrollera. Det
är dessa fördelar, som vi inte bör riskera
att förlora genom att göra de föreslagna
avstegen från den allmänna regeln
för skatteuttaget.

Bevillningsutskottets ordförande gav
i onsdagens förstakammardebatt uttryck
för samma mening, när han sade att var -

je avsteg från den generella tillämpningen
av omsättningsskatten är ett felsteg,
därför att vi därigenom börjar smula
sönder skatten. Vi har all anledning att
vara försiktiga, innan vi slår in på eu

väg, som kan innebära ett sådant sön -

dersmulande av omsättningsskatten.

Herr talman 1 Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

om allmän varuskatt

Ändringar j förordningen

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Allard var ovanligt
försiktig när han yttrade sig om den
del jag särskilt pläderat för här i kväll,
nämligen befrielse från skatt vid försäljning
av konst från ateljé och utställning.
Det sammanhänger givetvis med
att herr Allard inser att det är en förenkling
och en förbättring av omsättningsskatten,
om man går på den linje
som vi har motionerat om.

Herr Allard sade, att när försäljningen
sker i ateljé är konsten fri från
skatt, men det är ju en sanning med en
ganska stor modifikation. Om en konstnär
annonserar och sätter ut plakat att
han har ateljéutställning, blir det som
han säljer på denna utställning i sin
ateljé skattebelagt enligt nuvarande bestämmelser.
Det är särskilt sådana saker
som vi vill komma till rätta med genom
vårt förslag. Därför vidhåller jag mitt
yrkande.

Jag kanske bara får säga en sak till.
Herr Allard menade, att den allmänna
varuskatten är accepterad. Det är inte
riktigt på det sättet. Det är snarare så,
att det är en av majoriteten fastställd
skatt. Sedan har faktiskt finansministern
tillsatt en särskild utredning för att
ytterligare diskutera och resonera om
en bättre avvägning mellan direkt och
indirekt beskattning. Medan den utredningen
pågår kommer det inte något
förslag om att omsättningsskatten skall
avskaffas. Däremot anser vi nog att vi
har rätt till att »fila» litet på den nuvarande
varuskatten och göra den mer
smaklig för allmänheten.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Rydén av mitt
inlägg här försökte läsa ut, att det
hade förelegat någon tvekan vid utskottets
ställningstagande, så är det en fullständigt
felaktig slutsats. Utskottsmajoriteten
var mycket klar i sitt ställningstagande,
då man befarade att ett bifall
till motionen om en ökad skattebefrielse
för konst skulle innebära att ytterligare

krav skulle ställas, som skulle innebära
att ett nytt varuområde skulle vara befriat.

När jag konstaterade att det föreligger
en skillnad i oppositionens inställning
till omsättningsskatten i år och
föregående år, så är det ett konstaterande
som inte enbart jag kunnat göra.
Alla andra ledamöter av riksdagen har
väl också utan svårighet märkt detta.

Nu säger herr Rydén, att det är medan
den av finansministern tillsatta utredningen
arbetar, som man inte kommer
att ställa några yrkanden om omsättningsskattens
avskaffande. Jag ställer
frågan: Kommer ni att göra det sedan?
Jag tvivlar starkt på den saken,
herr Rydén.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i anslutning till den av herr
Rohman och mig väckta motionen nr
II: 209, som syftar till att räntetillägg
eller avbetalningstillägg som förekommer
vid avbetalningsköp skall befrias
från varuskatt.

Detta är ingen stor fråga i pengar
räknat, men den är av stor principiell
betydelse. Det kan nämligen inte vara
riktigt att varuskatt skall utgå på sådana
räntetillägg, om säljaren själv håller
krediten, medan exakt samma tilllägg
är befriade från skatt, om någon
bank eller annat penninginstitut gör
det. Om säljaren tar emot en växel som
betalningsmedel, så utgår skatt på räntekostnaden
om säljaren själv håller kapitalet,
medan däremot någon skatt inte
utgår på räntekostnaden, om växeln
diskonteras i bank. I båda fallen gäller
det dock samma sak, nämligen kostnad
för hållande av det erforderliga kapitalet.
Detta är en inkonsekvens som såvitt
jag vet är helt främmande i svensk
lagstiftning.

Att över huvud taget inräkna sådana
räntekostnader i varans pris är enligt
mitt förmenande felaktigt och förekommer
också i mycket ringa utsträckning.

Fredagen den 12 maj 1961 em. Nr 19 lo

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Man säljer varan till kontantpris och
lägger sedan till ett visst räntetillägg,
vars storlek blir beroende på kredittidens
längd, eller också räknas räntan
ut vid varje betalningstillfälle. Det är
såvitt jag kunnat finna — och jag tror
mig ha ganska god kontakt med de faktiska
förhållandena i det fallet — inte
så som herr Allard sade, att man har
varorna märkta med olika priser vid
kontantköp och avbetalning. Man räknar
i stället med kontantpriset och lägger
på detta ett räntetillägg.

Det är priset på själva varan som
skall beskattas, inte de speciella kapitalkostnader
som är direkt förknippade
med kreditgivningen. Det visar sig
också i praktiken, att det inte går att
ta ut dessa räntekostnader av konsumenterna.
Ingen kund skulle förstå att
det skall utgå omsättningsskatt på dylika
tillägg. Skatten drabbar därför helt
säljaren, vilket torde strida mot de principer
som låg till grund för utformningen
av varuskattebeslutet i riksdagen.
Avsikten var då att omsättningsskatten
skulle drabba konsumenterna
direkt, inte den grupp som får arbetet
med och ansvaret för skattens indrivning.

Jag delar inte utskottets mening, att
det skulle försvåra såväl deklarationsskyldighetens
fullgörande som skatteberäkningen
och skattekontrollen, om detta
räntetillägg befriades från varuskatt.
I regel har företaget — om inte annat
så av rent interna-statistiska skäl —
denna inkomst bokförd särskilt. Och
för dem, som inte har det så upplagt
i sin redovisning, är det en mycket
enkel sak att hålla den posten skild
från varuomsättningen även i sådana
fall då den debiteras kunden vid försälj
ningst illf ället.

Jag kan nämna att sådana kapitalkostnader
inte är belagda med omsättningsskatt
i Norge. Och jag hävdar bestämt,
att det är enklare att skilja ut
dessa räntetillägg från själva varuförsiiljningsomsättningen
än vad det är att

skilja på beskattade och icke beskattade
varor i sådana företag som för båda
delarna. Detta bär ju också riksdagen
beslutat om, när det gäller många branscher.
I sådana företag, som tar ut tilllägget
i form av ränta vid varje avbetalningstillfälle,
tillämpas redan nu metoden
att tillägget inte ingår i omsättningen.
Dessa företag har nu varit
tvungna att lägga räntekostnaden till
varuomsättningen vid redovisningen av
omsättningsskatt. Jag kan inte finna annat
än att de påtalade svårigheterna är
mer konstruerade än verkliga. Om vi i
svensk detaljhandel inte hade värre redovisningsproblem
än de som bär konstruerats,
så skulle vi vara mer än belåtna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! När omsättningsskatten
genomfördes, slogs det fast att den skulle
vara generell. Det var en allmän
varuskatt. Nu säger utskottet att alla
varor i princip är skattebelagda. Men
likafullt har man gjort en råd undantag.
Herr Antonsson har redan räknat
upp undantagen, och jag skall inte göra
det en gång till. Men om nu undantag
skall göras, så anser jag att de i främsta
rummet skall göras för böcker, helt
enkelt därför — som det står i våra
handlingar — »att boken är det betydelsefullaste
medlet för bildning, studier
och litterär förströelse samt oumbärlig
i det till en allmän demokratisering
av bildningsmöjligheterna syftande
kulturella upprustningsarbetet».

Man kan också befara att omsättningsskatten,
som ju fördyrar böckerna,
kommer att minska bokförsäljningen
både till allmänheten, som ju inte betraktar
böcker som nödvändighetsvaror,
och till biblioteken, som har begränsade
anslag för bokinköp.

Med detta som utgångspunkt har jag
undertecknat en motion, i vilken yrkas

76 Nr J9 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

att böcker skall befrias från den allmänna
varuskatten. Det gäller här ganska
betydande belopp, nämligen 7 å 8
miljoner kronor. Summan är betydande,
inte minst om den jämföres med
de anslag som för närvarande utgår för
litterära ändamål. Det finns egentligen
endast en post som kan hänföras till
kategorien stöd åt litteraturen, nämligen
anslaget på 100 000 kronor till stipendier
åt författare av utmärkt förtjänst.
Dessutom utgår något över 1 miljon
kronor i form av ersättningar till
författarna för utlåning av deras böcker
genom de offentliga biblioteken. I
årets speciella kulturproposition föreslås
dock en höjning av detta senare
anslag med 200 000 kronor, vilket belopp
skall gå till översättarna. Sammanlagt
skulle sålunda de litterära anslagen
uppgå till 1,3 miljon kronor.
Men, herr talman, detta motsvarar endast
en sjättedel av det belopp som inflyter
genom omsättningsskatten på böcker.

Både när det gäller vanlig beskattning
och varubeskattning har statsmakterna
hittills sökt tillämpa regeln, att
man inte bör göra några undantag —
anledningarna må vara hur behjärtansvärda
som helst. Riksdagen och Kungl.
Maj:t har i stället valt att punktvis bevilja
anslag till olika kulturella ändamål.
En omsättningsskatt på böcker
skulle kunna motivera att de litterära
anslagen sexdubblades. En sådan höjning
skulle lösa författarvärldens sociala
problem och skapa helt nya förutsättningar
för det litterära skapandet
i vårt land.

Under många år har man på författarliåll
arbetat för höjning av biblioteksersättningen.
Bokutredningen ansåg
på sin tid, att 5 öre per boklån
vore en skälig ersättning. Detta skulle i
dagens penningvärde motsvara 8 å 10
öre per boklån med hänsyn till den
allmänna standardhöjning som kommit
löntagarna till del. Men alltjämt är biblioteksersättningen
3 öre som den va -

rit från början. En höjning bara till 6
öre, alltså en fördubbling, skulle endast
kosta staten en av de miljoner
som tas in genom omsättningsskatten
på böcker.

Under dessa förhållanden har inom
författarvärlden uppstått oro för att
borttagandet av omsättningsskatten skulle
försvåra arbetet för höjning av de
kulturella anslagen. Speciellt har denna
oro kommit till synes sedan tidningarna
berättat att författarföreningens
ordförande riskerar att bli tungan
på vågen vid frågans avgörande. Rösterna
har inte varit samstämmiga, men
de flesta har sagt att denna omständighet
kan bli speciellt ogynnsam — kulturanslagen
är beroende av statens inkomster
och det får inte kunna sägas,
menar man, att författarvärldens egen
representant i riksdagen har berövat
staten de medel, med vilkas hjälp kulturanslagen
väsentligen skulle kunna
höjas.

En upprustning på det kulturelltkonstnärliga
området har utlovats och
inletts. Om 7 miljoner kronor genom
omsättningsskatt på böcker kunde läggas
som grund för denna upprustning
— jag förutsätter att anslagen snabbt
kan närma sig detta belopp — kan jag
som representant för författarvärlden
här i kammaren inte ta ansvaret för att
ta bort beskattningen av böcker. Jag
är medveten om att jag genom detta
ställningstagande gör mina medmotionärer
besvikna, men jag skyndar mig
att i förväg dementera alla påståenden
som kan komma att göras, att jag i denna
fråga fallit undan för mitt eget partis
önskemål. Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är ett märkligt kollektiv.
Där förekommer ingen inpiskning;
ingen enda i gruppen har talat med
mig i denna sak eller sökt påverka mig.
Inte heller har min ändrade ståndpunkt
föranletts av ärendets utskottsbehandling
— utskottets motivering är mer
än lovligt torftig. Däremot har jag ansett
mig böra ta intryck av reaktionen

Fredagen den 12 maj 1961 em. Nr 19 77

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

bland dem, som jag i denna fråga främst
anser mig representera — författare,
konstnärer och tonsättare. Argumenteringen
från detta håll är jag lyhörd
för.

Jag måste alltså, herr talman, frånträda
mitt yrkande i motionen och i
fråga om omsättningsskatt på böcker
ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottet avstyrker
i sitt nu föreliggande betänkande
bifall till motionerna 1:8 och
II: 16. I dessa motioner föreslås en riksdagsskrivelse
med begäran att Kungl.
Maj :t skall framlägga förslag om befrielse
från allmän varubeskattning i
den yrkesmässiga handeln med begagnade
kapitalvaror. Om det var nödvändigt
att införa omsättningsskatt, vilken
innebär att de små inkomsttagarna
pressas på högre skatter för att de större
skulle slippa en skattehöjning, borde
man åtminstone ha sett till att den inte
blev orättvis. Så är nu förhållandet.
Låt mig lämna ett exempel från jordbrukets
verksamhetsfält.

Jordbruket är ju föremål för en ständigt
pågående rationalisering, varvid
nya och i många fall tyngre maskiner
blir aktuella. Detta gör att en traktor
som var fullt tillräcklig i ett visst jordbruk
för något år sedan, redan nu måste
bytas. En lantbrukare som efter den
1 december 1959 inköpt en traktor för
låt oss säga 12 000 kronor fick betala
omsättningsskatt på hela köpeskillingen,
d. v. s. med 504 kronor, även om han
lämnade en annan traktor i byte. För
att rationalisera driften måste han sedan
köpa en ny och större traktor för
t. ex. 14 000 kronor, eftersom den tidigare
inköpta inte orkade med de nya
och tyngre maskiner, vilka han förvärvat
senare. Vi tänker oss att han får
10 000 kronor för den gamla traktorn;
denna var inte mycket sliten. Han får
då betala omsättningsskatt på hela
köpeskillingen 14 000 kronor med 588

kronor, varav 420 kronor på de 10 000
kronorna och 168 kronor på överskjutande
4 000 kronor. Detta innebär en
dubbelbeskattning med 420 kronor.
Han har betalat sammanlagt 1 092 kronor
i allmän varuskatt, men han har
endast en traktor.

Vi kan också följa traktorns vidare
öden. Den maskinfirma som tog den i
byte säljer den på nytt, och vi tänker
oss att den nye köparen betalar 10 000
kronor för den. Denne får då i omsättningsskatt
erlägga 420 kronor. Han
kommer kanske snart i samma predikament
som den föregående ägaren: han
behöver byta till sig en större traktor
och får vid bytet 8 000 kronor för den
han redan har. Samma traktor, som
skattebelagts två gånger tidigare med
resp. 504 kronor och 420 kronor, blir
på nytt beskattad med 336 kronor. Omsättningsskatten
på en och samma traktor
som byter ägare tre gånger kan således
i ett fall som detta uppgå till
1 260 kronor.

Motionärerna avser ju endast att upphäva
dubbelbeskattningen. Bevillningsutskottet
säger i sitt utlåtande, att ett
bifall till motionerna skulle leda till ett
betydande skattebortfall. Av detta uttalande
framgår, att utskottet är medvetet
om orättvisan i den nuvarande
ordningen.

Det bör inte vara omöjligt att genomföra
en ändring. Några tekniska svårigheter
borde inte vara förknippade härmed.
Begagnade bilar m. fl. är enligt
Kungl. Maj ds förordning av den 29
april 1960 befriade från dubbelbeskattning.
Denna förordning kan utan olägenhet
utvidgas, så att den även omfattar
begagnade traktorer, lastbilar och
andra kapitalvaror.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
nr 8 i första kammaren och
16 i andra kammaren.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det var något av en
överraskning att herr Arvidson, som i

78 Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Stockholms-Tidningen bara för ett par
dagar sedan upphöjdes till huvudmotionär
i frågan om avskaffande av omsättningsskatten
på böcker, nu efter en
plädering som gav intrycket att han
ämnade stödja motionsförslaget plötsligt
gör en helomvändning och går över
till utskottets ståndpunkt med dess
»mer än lovligt torftiga» motivering,
som han uttryckte det.

Det är glädjande att vi äntligen får
litet mera tid att debattera denna fråga.
Vid tidigare tillfällen då vi behandlat
omsättningsskatten — i slutet av
1959 och på våren 1960 — har frågan
om omsättningsskatten på böcker
drunknat i det stora oms-havet. Denna
gång har vi något bättre tid trots att
föredragningslistan i dag är väl späckad.

Bevillningsutskottets majoritet, halva
utskottet, hav i år liksom i fjol avstyrkt
fyrpartimotionen om att böcker och
musikalier, d. v. s. noter, skall undantas
från omsättningsskatt. Men den borgerliga
hälften har reserverat sig för
bifall.

Jag har emellertid fäst mig vid att
majoritetens avstyrkande i år icke har
alldeles samma sträva lydelse som i
fjol. I bevillningsutskottets betänkande
förra året hette det, att ett undantag
»skulle vara ägnat att medföra svårbemästrade
gränsdragningsproblem och
vålla olägenheter ur redovisnings- och
kontrollsynpunkt». I år heter det, att
»en utvidgning av det skattefria området
är ägnad att medföra vissa gränsdragningsproblem
och därmed förenade
redovisnings- och kontrolltekniska svårigheter».

Det kan ju vara ett förbiseende att
man ändrat »svårbemästrade» till »vissa»
svårigheter, men argumenteringen
i motionen har möjligen dock gjort ett
visst intryck även på utskottets majoritet.
Jag hoppas att det inte är en tillfällighet,
att formuleringen i år är litet
mjukare.

Vi har i motionen understrukit, att

erfarenheterna från bokhandeln och
pressbyråns kiosker, som ju saluför
skattefria tidningar vid sidan av andra
varor, inte visar att de svårigheter utskottet
befarar verkligen är för handen.
Den enda motivering, på vilken majoritetens
avstyrkande hängs upp, har
alltså icke bekräftats av verkligheten.

Utvecklingen har däremot visat något
annat som har sitt intresse i detta
sammanhang. Bokhandlarföreningens
berättelse för det senaste verksamhetsområdet
redovisar siffror från Detaljhandelns
utredningsinstitut, av vilka
framgår att ökningen av omsättningsbeloppet
på böcker från maj 1960 till
april 1961 i stort sett motsvarar omsättningsskatten.
Då vi vet att produktionskostnaderna
har ökat på grund av lönehöjningar
m. m. betyder detta, att antalet
sålda böcker har minskat under
detta år. Böckerna har redan nu svårt
att hävda sig i konkurrensen med TV
och radio, vilkas programtid nu ytterligare
har ökats genom kommunikationsministerns
tillmötesgående. Det kan inte
vara välbetänkt att ytterligare försvåra
böckernas konkurrensläge.

Erfarenheten visar tyvärr, att då levnadskostnaderna
stiger är det de kulturella
utgifterna som först sätts på
besparingslistan. Böcker är för människan
ingen behovsvara i samma mening
som andra varor. Ett ökat bokläsande
är inte, som Stockholms-Tidningen hävdade
i ett ledarstick häromdagen, främst
ett bokhandlarintresse. Det framgår av
en artikel i samma tidning en dag tidigare.
I den heter det nämligen: »Böcker
representerar ett av våra främsta
kunskaps- och bildningsmedel. Det
finns all anledning för statsmakterna
att främja deras spridning.» Statsmakterna
har nu gått den rakt motsatta
vägen.

Får jag också erinra om att när omsättningsskatten
infördes i England under
andra världskriget var det ursprungligen
meningen att även böcker
skulle ingå bland de beskattade varor -

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

na. Detta förslag möttes emellertid av
en stark opinionsstorm. Man borde inte
försvåra för författarna att hålla kulturen
levande, hävdades det. Omsättningsskatten
ansågs vara kulturfientlig
— och böckerna undantogs. I Storbritannien,
Schweiz. Holland och Finland
är böcker fria från omsättningsskatt.
Vad Finland beträffar har försök gjorts
att återinföra en sådan skatt, men dessa
försök har varje gång avvisats. Den
finska riksdagens kulturutskott underströk
1956 det orimliga i att staten beskattar
litteraturen samtidigt som den
delar ut stora anslag till forskning, skolväsen,
bibliotek och folkbildningsarbete.

Kan det vara riktigt att Sverige —
något tillspetsat uttryckt — skall behöva
räknas till de kulturella utvecklingsländerna?
Sverige är ett litet språkområde
i jämförelse med exempelvis
de engelsktalande länderna. Bokpriserna
blir av den anledningen högre i Sverige
även utan omsättningsskatt.

Att bidra till att öka spridningen av
böcker står i överensstämmelse med
Unescos riktlinjer. Bokutredningen, där
nuvarande ecklesiastikministern var
ordförande, framhöll 1956 att »boken
är det betydelsefullaste medlet för bildning,
studier och litterär förströelse
samt oumbärlig i det till en allmän
demokratisering av bildningsmöjligheterna
syftande kulturella upprustningsarbetet».

Mycket starka skäl talar sålunda enligt
min mening för att böcker måtte
undantas från omsättningsskatt. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen nr 1
av herr Hagberg in. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ett par synpunkter i de
sista anförandena vill jag inte låta stå
alldeles oemotsagda. Den intressanta
fråga som herr Björkänge tog upp om
den dubbla omsättningsskatten på traktorer
bar ju herr Vigelsbo och jag fört

en lång interpellationsdebatt om. Jag
har emellertid en rätt bestämd känsla
av att det inte är så många utanför
herr Björkänges närmaste bekantskapskrets,
som är beredda att följa hans argumentering
så som han presenterade
den nyss. Konsekvensen av hans förslag
skulle ju bli den, att varje en gång
omsättningsbeskattad vara skulle sedermera,
när den på nytt går ut i handeln,
vara befriad från omsättningsskatt.

Hela varubeskattningen är ju upplagd
så, att det är den nya varan som skattelägges,
oavsett hur betalningen sker.
Om den sker på kontantbas eller om
den sker delvis på kontant- och delvis
på — om uttrycket tillätes — naturabas
är en sekundär fråga. Inom bilhandeln
görs ju en väsentlig del av alla
affärer upp på det sättet, att när man
köper en ny bil betalar man delvis med
kontanter och delvis med sin gamla bil.
Finns det någon rimlig anledning att
säga, att den nya bil jag köper icke skall
vara varubeslcattad till sitt fulla värde
bara därför att jag betalar den med
min gamla bil, som när jag köpte den
var varubeskattad?

Man kan utveckla detta vidare och
kommer då fram till att man helt enkelt
skulle frita från varubeskattning
alla antikvariatsvaror eller alla varor
som säljs i begagnat skick. När några
år har gått är alla varor i samma situation
som herr Björkänges traktor —-de har en gång köpts som nya och varubeskattats.
Det går inte att föra denna
diskussion utan att liksom på alla
andra områden se på konsekvenserna
och verkningarna. Tänker sig herr
Björkänge in i dessa, tror jag nästan
att han hesiterar inför sitt eget förslag.

Till herr Björkman vill jag säga, att
det ändå är en väsentlig skillnad mellan
de undantag från varubeskattning
som sker i den reguljära kioskhandeln
och alt undanta böcker från varubeskattning.
För närvarande är det dagstidningarna
som är undantagna. De utgör
ett specifikt sortiment, som är en -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

kelt att skilja från de andra varorna i
kioskerna. Av de publikationer, som utges
som föreningsblad av politiska och
religiösa organisationer, av nykterhetsorganisationer,
av organisationer som
företräder försvarsintressen och av organisationer
som företräder vanföra
och handikappade, går endast en ringa
del genom pressbyråkioskerna och
kioskbandeln i övrigt. Jag har visserligen
aldrig frågat efter Medborgaren i
någon pressbyråkiosk och är därför
osäker om huruvida jag där kan tillhandla
mig den eller inte. Men jag skulle
inte bli förvånad, om jag finge ett
nekande svar i varje fall i åtskilliga av
pressbyråkioskerna.

I bokhandeln däremot finns det ett
helt annat sortiment. Där utgörs sortimentet
av böcker, kontorsmateriel och
mycket annat. Om man undantar böckerna
från det övriga sortimentet i bokhandeln,
medför det en komplikation
för affärsinnehavarna. Nu bär det sagts
tidigare — herr Allard har anfört en
del argument på den punkten — att om
man funderar litet närmare på detta
problem, så ställer man sig nog litet
undrande till att utan vidare sätta ett
likhetstecken mellan det tryckta ordet
i bokform och begreppet kultur. Böckerna
representerar hela skalan från
vad som kan sägas vara en kulturprodukt
till det som är dess motsats. Man
kan nämligen även i den seriösa bokhandeln
köpa böcker, som sannerligen
kan nämnas på ungefär samma dag som
åtskilligt av den kolorerade veckopress,
som vi kanske med skäl anser vara en
fara för ungdomen. Men ingen vågar
göra en gränsdragning. Ingen sätter sig
ner och delar upp bokhandlarens alster
i seriösa kulturprodukter, i medelmåttiga
produkter och i direkt nedbrytande
alster. Fn gräns går inte att dra,
och därför får man, om man gör en
friläggning, ta de konsekvenser jag här
talat om.

Vidare har jag många gånger ställt
mig frågan: Varför förs begreppet kul -

turalster fram när det gäller en 4-procentig
omsättningsskatt, som ju betyder
en ökning av priset med 40, eller låt oss
gärna runda av det till 50 öre på en
bok som kostar 10 kronor? Går man
för att köpa en bok för 10 kronor, låter
man inte den 4-procentiga omsättningsskatten
bli avgörande för om man
skall köpa boken eller inte utan man
betalar 50-öringen också.

Nu är ju en bokförsäljning en affär
som allting annat här i världen. Jag
har aldrig hört någon som anfört detta
kulturargument för att sätta upp ett
varnande finger mot bokförlag, som
till och med förtjänar miljoner på sin
produktion av böcker. Ingen vill kalla
dem för kulturfientliga. Men när samhället
anser att man av tekniska skäl
inte bör göra undantag för böckerna
från den generella varuskatten, uppkommer
gärna detta tal om attacker
mot kulturen.

I anslutning till herr Arvidsons inlägg
skulle jag vilja fråga, vad man har
för garantier för påståendet att de 7
miljoner kronor, som ett friläggande av
böckerna från omsättningsskatten skulle
innebära, blir en förstärkning för
den kultursektor, som de verkliga kulturvännerna
vill stöda. Det finns ingen
som kan ge en sådan garanti.

Det enda argument jag har kunnat
hitta är, att ett slopande av omsättningsskatten
skulle medföra en sådan ökning
av bokförsäljningen, att man indirekt
skulle ge ett verkligt handtag till författare
och kulturarbetare. Jag sätter ett
stort frågetecken för det resonemanget.
Men situationen kan vara besvärande
för dem som verkligen känner för kulturen,
och jag har förstått att det är
på den punkten hem Arvidson är tveksam.
Nästa år, när vi hoppas kunna fortsätta
med den kulturgiv ecklesiastikministern
har introducerat, skulle vi
kunna möta argumentet, att det då inte
bör ges någon höjning av anslagen
till kulturarbetarna, eftersom riksdagen
i fjol gav dem 7 miljoner kronor

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

extra genom skatteavdrag på böcker.
Pengarna kommer inte till användning
för de kulturella ändamål, som de som
verkligen känner för kulturen önskar,
om man undantar böckerna från den
generella varubeskattningen.

Jag vill också säga någonting om förslaget
att slopa omsättningsskatten på
vissa tekniska hjälpmedel för våra invalider.
Det är ju klart att man intuitivt
kan tycka att här föreligger starka
skäl för en befrielse. Herr Antonsson,
som var talesman för reservationen
i denna del, säger att det rör sig
om mycket små belopp. Det tror jag
också! En rullstol eller något annat tekniskt
hjälpmedel för en invalid bör ju
rimligtvis ha en livslängd på åtskilliga
år, och omsättningsskatten är endast en
liten del av inköpspriset. Det vore således
ett ganska blygsamt offer man
gjorde genom att följa herr Antonssons
förslag. Jag menar, herr talman, att vi
när det gäller invalider och handikappade
inte bör vara alltför blygsamma
med hjälpen, men hjälpen skall ges andra
vägar. Jag hoppas livligt att denna
kammare nästa år skall fatta ett enhälligt
beslut med anledning av det
förslag till en reformering av invalidpensioneringen,
som regeringen komber
att framlägga, en reform som beräknas
kosta 170 miljoner kronor. Det kommer
att bli ett verkligt handtag till dessa
människor.

Man har vid andra sådana här tillfällen
velat hjälpa. För ett år sedan diskuterade
vi frågan om invaliderna skulle
befrias från bensinskatten. Men vi
kom fram till att skatteavdrag inte var
den rätta vägen, utan den rätta vägen
är att ge dem ett bidrag varje år, som
kompenserar dem för att de är invalider
och har vissa svårigheter att klara
av det nödvändiga attribut till sin försörjning
som bilen är, när de skall ta
sig från hemmet till arbetsplatsen.

Riksdagen voterade igenom ett anslag
på 200 kronor till varje invalid,
som behöver en bil för att kunna resa
6 — Andra kammaren,i protokoll 19(11. A

till och från sin arbetsplats. Det är den
vägen vi har gått fram. Vi har valt att
genom direkt hjälp lämna vårt stöd och
inte att bakvägen, via vissa uppluckringar
i beskattningen, försöka hjälpa
dessa människor. Den senare hjälpen är
dels sämre och dels har den konsekvenser,
som i det långa loppet är ganska
omöjliga att bemästra.

När jag för en stund sedan hörde herr
Rydén tala om omsättningsskatten på
konstprodukter, argumenterade han på
det sättet att han sade att riksdagen
under fjolåret friläde de konstverk, som
artisten säljer från sin ateljé, från omsättningsskatt
men bibehöll omsättningsskatten
på den försäljning, som
sker i samband med en konstutställning
och som har karaktär av en mera kommersiell
utförsäljning. Herr Rydén tyckte
att det var en stor orättvisa. Jag förmenar
att herr Rydéns argumentation
är det bästa beviset för att varje eftergift
skapar argument för nya eftergifter.
På det sättet sågar man så småningom
sönder varubeskattningen i dess
generella utformning. Skulle kammaren
följa herr Rydéns förslag och frilägga
försäljningarna vid konstutställningarna,
är det tämligen givet, att också
konsthandlaren får anledning att säga:
»Är det inte rättvist att jag befrias
ifrån varubeskattningen, när jag säljer
konstföremål i min utställningslokal, då
konstnären befrias från varuskatt, när
han säljer från sin vernissage?»

Går man ännu ett steg och tar konsthandlaren,
är det inte bara den målade
duken och det grafiska bladet som representerar
konsten. Det kan vara en keramiksak,
en vävnad, ett broderi och
mycket annat. Vandrar man den vägen,
får man fortsätta att gå vidare, om
man envisas med att säga, att man här
måste göra rättvisa undantag. Vi kommer
då dithän, att vi gradvis sågar sönder
varubeskattningen. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att i de länder,
där man har börjat att göra undantag
och fallit för en många gånger

r 19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

förledande argumentation, vari ingått
både kulturella, sociala och andra skäl,
befinner man sig en dag i det läget,
att man med avund betraktar den varubeskattningstyp,
som vi ändå har lyckats
hålla fast vid här i vårt land. I
åtskilliga av dessa länder har vederbörande
nu blivit på det klara med att
de får börja på nytt och helt enkelt tillskapa
en ny varubeskattning utan undantagsregler,
emedan den gamla beskattningen
har överlevt sig själv.

Vi har infört den generella varubeskattningen
för att kunna driva en politik,
som vi anser vara riktig och som
kammaren hittills i glädjande stor utsträckning
har ställt sig bakom. I den
politiken ingår också begreppen progressiv
kultur- och socialpolitik. Denna
politik kommer att kännetecknas av insatser
även i fortsättningen. På den
punkten är väl både ecklesiastikministern
och jag beredda att bejaka herr Arvidsons
allmänna förhoppning om att
vad som hittills har skett på dessa områden
inte är någon engångsåtgärd utan
kommer att få sin fortsättning.

Jag förmenar att detta är den rätta
vägen att gå, om man vill göra något
för vissa avsnitt och vissa områden, och
att man inte bör gå bakvägen, som leder
till att man, som jag förut nämnde, sågar
sönder ett skatteinstrument, vilket
i dag är effektivt.

Herr BJÖRKÄNGE (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var egentligen en
passus i statsrådets svar till herr Vigelsbo
den 16 februari 1960, som var
anledningen till att jag skrev denna
motion. I detta svar heter det bl. a.:
»Den allmänna varuskatten är utformad
så, att den skall utgå endast en gång
på samma vara under varans väg från
tillverkaren till konsumenten.»

När herr statsrådet sade detta, var
jag på det klara med att det var den
egentliga princip man hade att rätta sig
efter. Men sedan gjorde statsrådet ett
undantag och sade att »kommer varan

emellertid åter in i den yrkesmässiga
handeln — en begagnad traktor lämnas
exempelvis som inbytesvara vid köp
av ny traktor —- utgår skatt när handlaren
säljer den begagnade traktorn till
ny kund».

Jag var på det klara med innebörden
i principen, att man bara skulle ta ut
omsättningsskatt en gång för samma
vara under varans väg från fabrikanten
till konsumenten, och ansåg, att det
undantag statsrådet sedan gjorde var
någonting som skulle drabba jordbrukarna
hårdare än andra. Dessa behöver
nämligen rationalisera och skaffa
sig större traktorer och blir därvid hårdare
drabbade av omsättningsskatten.
Vi var från vårt håll inte alls förtjusta
i omsättningsskatten, när denna tillkom,
men anser att när den är genomförd
får vi väl finna oss i att ha den kvar.
Då bör emellertid sådana här skönhetsfläckar
tvättas bort —• detta i all synnerhet
som man har gjort det beträffande
de begagnade bilarna. Jag kan
inte förstå att man skall vara mer ömsint
om dem som köper bilar än om
dem som köper traktorer. Vi har säkert
på våra vägar för många bilar vilka
inte är så bra som de borde vara. Och
ingen kan få mig att tycka att det är
riktigt att den som får lov att byta bort
sin traktor — som kanske är i ganska
gott skick och som vederbörande i och
för sig inte alls skulle behöva byta
men som han ändå blir tvungen att
byta, emedan han har fått större och
kraftigare maskiner, som den traktorn
skall dra — skall få betala ut en omsättningsskatt,
vilken är så gott som
dubbelt så stor som den en annan får
betala, som kan ha sin gamla traktor
kvar och slita ut den.

Jag tror därför att det vore klokt att
man ändrade detta system på samma
sätt som man har gjort beträffande de
begagnade bilarna.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är en något ovan -

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

lig ära som vederfarits oss motionärer
när ett statsråd går upp och försvarar
ett utskottsutlåtande i anledning av enskilda
motioner, som väckts här i kammaren.
Jag kan inte tolka detta på annat
sätt än att finansministern med all
makt slår vakt om den planta som omsättningsskatten
ursprungligen var men
som nu växt sig kolossalt stark. Med
den argumentering som finansministern
för och där han varnar för varje undantag
skulle man komma fram till att
man över huvud taget inte skall ha
några undantag alls ifrån omsättningsskatten.
Får jag erinra finansministern
om att han själv lade fram en proposition
på våren 1960 om en utvidgning
av det skattefria området till att
även gälla vissa periodiska publikationer
med ideellt, nykterhetsfrämjande,
religiöst eller politiskt ändamål samt
tidskrifter för vanföra? Vad hände då?

Utskottets talesman, herr Allard, som
här förde sin argumentering mot undantag,
motionerade den gången om en
ytterligare utvidgning utöver herr
Strängs proposition så att det skattefria
området även skulle omfatta
idrottsrörelsens organ. Det var på den
linjen herr Allard då gick, och den motionen
godtogs av bevillningsutskottets
majoritet och av riksdagen. För bara
några veckor sedan talade herr Allard
med inlevelse för undantag från nöjesskatt,
den gången för idrotten, och
det gjorde herr Allard med stor framgång.
Nu hoppas jag att det är vi som
skall ha framgång när vi vill ha undantag
från omsättningsskatt på de kulturella
områdena.

Finansministern sade att undantagande
av böcker skulle betyda ett bortfall
på 7 miljoner kronor i omsättningsskatt.
Jag skulle vilja använda finansministerns
uttryck i debatten om malmfonden
på eftermiddagen i dag men inte
gå fullt så långt. Han sade då att hälften
prutades genast. Man skulle kunna
sträcka sig så långt att en tredjedel
prutades. Ungefär en tredjedel av bok -

omsättningen på en ca 200 miljoner,
alltså drygt 60 miljoner, är subventionerat
av det allmänna. Det gör ungefär
2,5 miljoner i oms. Då är vi redan betydligt
mycket lägre än de 7 miljoner,
som finansministern vill framhålla såsom
avskräckande exempel. Går man
utöver nuvarande undantag — de är
redan en hel del som man kan finna,
om man tar del av bevillningsutskottets
betänkande — och tar med även
böckerna, då har vi överskridit gränsen
och kommit ut på förbjudet vatten,
menar finanministern. Jag har svårt att
förstå, herr finansminister, att det ur
principiell synpunkt skulle vara så farligt,
om man undantoge niusikalier och
böcker ifrån skatteplikt.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var en passus i finansministerns
uttalande som uppkallade
mig till replik. Han sade att en
femtioöring inte spelar någon roll när
man köper en bok. Jag är av helt motsatt
uppfattning, herr finansminister,
därför att ett sådant tillägg på femtio
öre kan ha psykologisk betydelse just
för den kund som tänker köpa en bok.

Vi har för närvarande när det gäller
böcker en hård konkurrens, exempelvis
från TV. Jag menar då att priset på
böckerna har stor psykologisk betydelse,
även om det bara gäller en förhöjning
med 25 öre.

Till herr Arvidson vill jag säga att
han är den verklige politiske optimisten.
Under tre år har jag motionerat om
höjd avsättning till lotterimedelsfonden,
men jag har inte sett några nämnvärda
spår av dessa strävanden i form av
högre anslag till lotterimedelsfonden,
trots löften från regeringsbänken. Vid
det tillfälle då jag motionerade var
också herr Arvidson motionär, men
han »hoppade av» från motionen även
då.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett i allra högsta
grad märkligt anförande som herr Arvidson
nyss presterade. Det innebär
nämligen att han i dag frånträder sin
uppfattning om att böcker och musikalier
bör befrias från allmän varuskatt,
och han gör det med motiveringen
att statsmakterna i så fall skulle kunna
berövas ekonomiska möjligheter att
framdeles stödja författare, musiker och
konstnärer. Det är en synnerligen anmärkningsvärd
motivering, ty den innebär
ju att företrädare för olika grupper
i samhället skulle kunna åberopa
en liknande argumentering och göra
anspråk på att staten skall i sin tur stödja
olika gruppers intressen i direkt proportion
till eller i varje fall i viss proportion
till den skatt som betalas in för
respektive varor som har något samband
med vederbörande grupp.

Herr Arvidson framhöll också att han
talade på konstnärernas vägnar. Den
saken tillåter jag mig betvivla.

Med anledning av finansministerns
argumentation om att det skulle kunna
bli en förstärkning av kultursektorn
med hänsyn till omsättningsskatten på
böcker, vill jag säga att jag inte är säker
på att det blir så, därför att kultursektorn
består ju i mycket stor utsträckning
av kulturkonsumtionen, som
statsrådet Edenman särskilt har talat
om vid ett anförande i Lund, vilket
jag tidigare hänvisat till. Jag tror att
det är alldeles riktigt att försöka öka
kulturkonsumtionen, och då betyder
prispolitiken i fråga om böckerna en
hel del. Jag tror därför att vi inte utan
vidare skall sätta likhetstecken mellan
de möjligheter staten har att ge stöd
åt konstnärerna och en ökad kulturkonsumtion,
något som herr Arvidson
också bort betänka.

Vad beträffar den sak som jag alldeles
särskilt talade för här, nämligen
att få befrielse från omsättningsskatt
för försäljning av konst vid utställningar,
argumenterade finansministern

häremot med att säga: »Det är typiskt;
här får man igenom en sak ett år och
sedan kommer man nästa år med något
som är mera långtgående.» Med anledning
därav vill jag framhålla att vi
i år framför ett förslag, vars genomförande
skulle göra det hela enklare och
avgränsa ett specifikt område, nämlige
just vad konstnärerna själva säljer.
Men då passar det finansministern att
utveckla detta vidare och säga: »Nästa
gång begär herr Rydén säkert att även
konsthandeln skall inbegripas, och då
kommer även keramik etc. att följa
med i farten.» — Men det är just detta
det gäller att undvika genom att klart
avgränsa skattebefrielsen till utställningar
vid sidan av den försäljning som
sker direkt från konstnär till konsument.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall verkligen inte
anstränga mig för att försöka öppna
någon större process med finansministern
om de tekniska hjälpmedel som de
handikappade använder. Jag har full
respekt för finansminsterns allmänna
resonemang, att om man har en generell
varubeskattning kan man inte utan urskillning
gröpa ur den, ty då mister
den sin statsfinansiella effekt. För varje
undantag man gör blir kontrollapparaten
mer invecklad, det skall jag inte
bestrida.

Vad jag emellertid inte kan förstå
är att vi har kunnat göra undantag för
fiskefartyg, för vissa jordbruksförnödenheter,
för tidningar och tidskrifter
och för hela läkemedelsområdet men
skall vad beträffar de handikappades
hjälpmedel behöva säga: Nu är det
stopp, nu kan vi inte gå längre bl. a.
av kontrolltekniska skäl. Jag tycker att
läkemedelsområdet och detta område
beträffande de handikappade ligger
varandra så nära, att det är en klar
parallell, som motiverar, att man skulle
kunna göra ett undantag även här med

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

hänsyn till de humanitära synpunkter
som ingen vill underkänna.

Det är ju ändå så, herr finansminister,
att om finansministern eller någon
annan av oss blir förkyld och behöver
köpa hostmedicin, så får vi först ett
statsbidrag direkt och sedan är vi befriade
från omsättningsskatten på medicinpriset.
Men om någon medborgare
av ett oblitt öde hamnar i rullstol, kanske
för hela sitt liv, skall han betala
omsättningsskatt på inköpet av rullstolen.
Det är detta jag inte kunnat acceptera.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
alla dessa olika inlägg — jag har delvis
besvarat dem i mitt första anförande
— men jag skall säga några ord för att
inte en klart felaktig slutsats som kammaren
möjligen kunde dra av herr
Björkänges inlägg skall kvarstå. Han
ställde frågan: Varför kan man inte
göra samma lättnader för traktorerna
som för bilarna? Med anledning därav
måste jag ta kammarens tid i anspråk
bara en halv minut och rekapitulera
vad som hänt på bilfronten. Vi befriade
försäljningen av gamla bilar från omsättningsskatt
och lade motsvarande
skatteförlust som en extra omsättningsskatt
på de nya bilarna. Någon liknande
operation har inte yrkats från jordbrukarhåll
i avseende å traktorerna. Sedan
är den avgörande frågan att var
och en som köper en ny bil betalar
omsättningsskatt på den nya bilens pris
oavsett om han betalar den helt kontant
eller delvis med sin gamla bil.
Men det primära och avgörande är att
den nya bilen skall beläggas med omsättningsskatt.
På samma sätt är det
med traktorerna. Köper man en ny traktor
och betalar den delvis med en gammal
och delvis kontant är det den nya
traktorn man tar hand om, och det är
den nya traktorn, första gången den
går i handeln från producent till kon -

sument, som skall beläggas med generell
varuskatt. Man kan inte åberopa
jämförelsen med bilområdet och säga
att här har skett en orättvisa. Vill herr
Björkänge ställa sig upp och säga att
vi vill göra precis likadant som i fråga
om bilismen? I så fall skall han säga:
Befria oss från omsättningsskatt på
gamla traktorer som går i handeln, inte
som utbytesvara eller som delbetalning
utan i den rena kommersiella handeln.
Då skall vi vara beredda att acceptera
motsvarande förhöjning av omsättningsskatten
på de nya traktorerna.
Ställer han det förslaget, så får han full
samstämmighet med bilismen.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman tyckte
att det var egendomligt att jag, som vid
ett par tillfällen i riksdagen motionerat
om tillägg och undantag i skattefrågor,
här talade för omsättningsskattens
generella karaktär. Jag vill erinra
herr Björkman om att när riksdagen
föregående år hade att ta ställning till
befrielse från varuskatt för vissa tidskrifter,
skedde det på förslag från
regeringen men på en beställning från
riksdagen. Det gällde tidskrifter som är
medlemsorgan för ideella, religiösa och
nykterhetspolitiska organisationer. Min
motion gick ut på att idrottens organisationer
skulle jämställas med de av
mig här nämnda, och riksdagen hade
samma uppfattning i den frågan. Det
gällde då inte någon utvidgning av det
skattefria området för varuskatt.

Beträffande mitt ställningstagande till
nöjesskatten skall jag gärna erkänna,
att om man vill ta ett verkligt talande
exempel som bevis på vart undantag
kan leda, skall man ta nöjesskatten.
Under en följd av år har riksdagen
medgivit olika undantag i nöjesskatteförordningen,
och det beslut som riksdagen
fattade genom en gemensam votering
föregående vecka var bland annat
ett följdresultat av att vi tidigare
urholkat nöjesskatteförordningen så, att

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

det nu inte finns mycket mer än ett
skal kvar av den. Vi skall akta oss för
att på samma sätt smula sönder varubeskattningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett litet avsnitt av finansministerns anförande,
nämligen det som gällde omsättningsskatten
på konstverk, som
konstnärerna själva säljer på utställningar.

Avsikten med det beslut vi fattade
här i riksdagen förra året var, att de
konstverk som konstnärerna själva säljer
skall vara befriade från omsättningsskatt.
Om jag går upp till en konstnär
och säger, att jag vill köpa en tavla
av honom, utgår inte omsättningsskatt
på den tavlan. Men hur skall konstnären
få folk att gå upp till sin ateljé och
köpa? Han måste bli känd först. Men
om han bara sätter upp en liten papperslapp
utanför husknuten, där det
står: »Här kan ni köpa tavlor i min
ateljé», är det genast tveksamt, om
omsättningsskatt skall utgå eller ej.

Det vanliga sättet, varpå konstnären
har möjlighet att bli känd av allmänheten,
är genom utställningar. Dessa
utställningar är i regel oerhört litet
inkomstbringande för en debuterande
konstnär. Många utställningar går med
direkt förlust, och då måste konstnären
tycka att det är egendomligt, att
han skall behöva betala omsättningsskatt,
när han själv säljer sina konstverk,
även om det sker på en utställning.

Vidare kan jag nämna ännu en liten
sak, som jag emellertid inte vet, om finansministern
har så stor förståelse för,
nämligen att konstnärerna inte är särskilt
utbildade i kommersiella och ekonomiska
frågor. Jag har haft tillfälle att
se de anvisningar, som skickas ut till
konstnärerna beträffande uttagande av
varuskatt — den ena tättryckta sidan efter
den andra, med hänsynstagande till
alla de olika omständigheterna för om -

sättningsskattens uttagande. Jag avundas
inte de konstnärer, som skall behöva ta
del av dessa anvisningar.

När vi förra året i riksdagen fattade
beslut om en förändring av omsättningsskatten
i detta hänseende, var avsikten
att konstnärerna skulle vara befriade
från skatt på de konstverk, som de
själva säljer. Den motion och reservation,
som bär föreligger, är helt i linje
med det beslut som då fattades.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har tidigare vid denna
riksdag föreslagit, att omsättningsskatten
på livsmedel skulle slopas. Vid
avgörandet av den frågan blev det klart,
att de borgerliga partierna hade kapitulerat
och godtagit principen om omsättningsskatt
samt att de i fortsättningen
ämnar slå vakt om densamma.

Jag kan inte förstå annat än att det
för regeringspartiet måste vara ganska
obehagligt att behöva vända sig mot
förslagen om dessa uppmjukningar på
böcker, musikalier, invalidvagnar, proteser,
räntan vid avbetalningsköp, för
att inte tala om konstnärernas alster —
ty konstnärerna är i allmänhet de
sämst ställda här i landet, med några få
ganska lätt räknade undantag. Det måste
som sagt vara obehagligt för regeringspartiet
att vända sig mot en uppmjukning
på dessa mycket blygsamma
områden, som spelar en så förhållandevis
ringa roll ekonomiskt jämfört med
vad det skulle ha inneburit, om man
hade slopat omsättningsskatten på livsmedel.

För vår del har vi tidigare hyst den
uppfattningen, att när man inte kan
slopa hela omsättningsskatten, får man
gå de partiella reformernas väg och hugga
bort en bit i sänder. Om jag har förstått
regeringspartiets talesmän rätt, är
det avgörande skälet för deras ståndplunkt,
att de är rädda för att, om man
på detta sätt hackar sönder omsättningsskatten,
skall den luckras upp helt
och hållet. Det som för regeringspar -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

tiet är det principiella hindret är i själva
verket för oss ett principiellt skäl för
att stödja reservationerna i detta ärende.

Det var bara detta, herr talman, som
jag ville anmäla.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ett enda ord!

I denna underliga frontställning, där
de tre borgerliga partierna har enat
sig om en linje, dessutom understödda
av den kommunistiska gruppen i
denna kammare, är det väl egentligen
bara den kommunistiska talesmannen
som har talat rent ut: »Vi vill hacka
sönder omsättningsskatten!»

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten t

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
I) i motsvarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 114
ja och 82 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
II); och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rydén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Kronstrand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rydén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 62 nej,

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Ändringar j förordningen om allmän varuskatt

varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 95 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 8 och II: 16; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
I) i motsvarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
8) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ifunne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja och
78 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Begränsning av alkoholreklamen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av väckta
motioner om begränsning av alkoholreklamen,
m. ni.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att i egenskap av motionär rörande
alkoholreklamen uttala min stora tillfredsställelse
över bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande, som ju
innebär ett tillstyrkande av motionerna
i detta ärende.

Jag hade egentligen tänkt därutöver
göra några reflexioner rörande den
överspridande och ur nykterhetssynpunkt
ogynnsamma effekt, som alkoholreklamen
haft sedan den frisläpptes
1957. Jag skall dock avstå på grund av
det stora antalet ärenden, som ligger
på kammarens bord. Jag vill bara antyda
en iakttagelse man kan göra med anledning
av de ofta förekommande påståendena
om en pågående övergång
från konsumtion av starksprit till vin.
Riktigheten av dessa uppgifter synes
numera direkt kunna ifrågasättas, sedan
vi fått 1960 års försäljningssiffror.
Jämför man dessa med motsvarande
siffror för 1959 visar det sig nämligen,
att konsumtionen av starköl ökar medan
konsumtionen av vanligt Öl minskar,
att konsumtionen av starka viner ökar
mer än konsumtionen av lättvinerna och
att brännvinskonsumtionen minskar,
medan konsumtionen av alkoholstarkare
sprit, t. ex. whisky starkt ökar. Detta
skulle tyda på att en förskjutning
från svagare till starkare drycker nu
sker eller åtminstone påbörjats inom
konsumtionen av alla de tre slagen av

Begränsning av alkoholreklamen, m. m.

alkoholdrycker — spritdrycker, viner
och maltdrycker.

Det är glädjande att utredningen angående
alkoholreklamen, vars verkningar
vi i många avseenden naturligtvis
inte närmare känner, också torde
komma att omfatta den onödiga agenturverksamheten
på alkoholförsäljningens
område samt även systembolagens
reklamverksamhet, vars nykterhetsfrämjande
syfte jag därmed naturligtvis
inte vill ifrågasätta. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
yrkande under punkt
A) i betänkandet.

Vad sedan beträffar yrkandet om viss
komplettering av 36 § 2 st. rusdrycksförsäljningsförordningen
i syfte att förhindra
att beståndet av utskänkningstillstånd
avseende rusdrycker — som ett
prejudicerande resultat av lämnat bifall
till en av kontrollstyrelsen avstyrkt
anmälan om utskänkningstillstånd i ett
visst fall — utökas inom nöjes- och
idrottsplatser, är det här fråga om att
få till stånd ett förtydligande av gällande
bestämmelse. Denna bestämmelse
syftar uppenbarligen till att på platser,
där många ungdomar samlas, utskänkning
av rusdrycker endast i utomordentliga
undantagsfall skall få förekomma.

Vikten av denna bestämmelse framträder
skarpt mot bakgrunden av alla
de deklarationer om skärpta åtgärder
mot det ökade ungdomsfylleriet, som
man i går på Folknykterhetens dag
kunde höra landet runt. Ungdom och
alkohol passar inte ihop, därom råder
stor enighet. Därför har man bestämt,
att utskänkning på nöjes- och idrottsplatser
skall tillåtas endast om särskilda
skäl föreligger.

1944 års nykterhetskommitté, som
stått för utformningen av nuvarande bestämmelse,
anförde som motiv för denna:
»Det torde numera på ansvarigt
håll vara allmänt känt, att rusdrycksförtäring
inte bör tolereras vid idrottstövlingar.
Och vid offentliga nöjestill -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Begränsning av alkoholreklamen, m. m.

ställningar bör rusdrycker — inte minst
med hänsyn till ungdom — i möjligaste
mån hållas borta.»

Departementschefen yttrade 1954, att
utskänkning i huvudsak endast skulle
ifrågakomma på välskötta restauranger,
som förut erhållit utskänkningstillstånd,
och syftade då på denna bestämmelse.

Sedan alltså nykterhetskommittén
och departementschefen i olika formuleringar
pekat på vikten av stark återhållsamhet
med utskänkningstillstånd
till restauranger inom nöjes- och idrottsplatser,
har ungdomsfylleriet bara fortsatt
att stiga. Är det då inte skäl att,
när nu ett helt nytt utskänkningstillstånd
på en nöjesplats beviljats, denna bestämmelse
antingen skärps eller förtydligas
eller bestämmelsens tillämpning
blir strängare? I motionerna önskas
endast en precisering av de fall, då
undantag kan medges, så att inte bestämmelsens
innehåll tunnas ut j^tilllämpningen.

Mot bakgrunden av förhållandena i
ungdomsvärlden hade det varit värdefullt,
om man från utskottets sida hade
tillmötesgått den rimliga begäran, som
motionärerna framställt i antydda syfte.

Jag förutsätter emellertid, att denna
bakgrund ger kontrollstyrelsen anledning
att vid dess rekommenderade förhandsprövning
av eventuella anmälningar
rörande nya utskänkningstillstånd
på nöjes- och idrottsplatser visa
den starka återhållsamhet statsmakterna
avsåg, då lydelsen av § 36 2 st. rusdrycksförsäljningsförordningen
beslutades
1954. Jag hoppas att dessa tillstånd
blir få — helst inga — och i
varje fall att konsekvensresonemang
undvikes, sådana som de som förs under
den nu pågående preliminära handläggningen
av Solvallafallet av typen:
»Andra travbanor har utskänkningstillstånd,
varför skall då inte Solvalla också
få det?» Sådana konsekvensresonemang
får inte vara vägledande, då ärenden
av detta slag definitivt avgöres.

Utskottet har garderat sig för even -

tuellt nya och ännu ogynnsammare drag
i utvecklingen av ungdomsfylleriet genom
att i sin skrivning uttala, att utskottet
inte för närvarande funnit det
erforderligt att en komplettering av
detta stadgande företages. Det förefaller
genom denna skrivning som om
t. o. m. utskottet skulle vänta sig att
detta ärende återkommer.

Som ärendet för dagen ligger till anser
jag mig, herr talman, icke böra
ställa något yrkande vad gäller punkt
B) i klämmen i det föreliggande betänkandet.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Rimmerfors (fp), Keijer (fp), Kelander
(fp), Gustafsson i Borås (fp) och Berglund
(fp), fru Boman (h) samt herrar
Nyberg (fp) och Gomér (ep).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Eftersom jag själv är
motionär i denna fråga som rör alkoholreklamen,
har jag anledning att liksom
herr Wiklund i Stockholm uttala min
tillfredsställelse över utskottets behandling
av detta ärende. Jag skall gå ett
steg längre än herr Wiklund och säga,
att bevillningsutskottet egentligen bär
åstadkommit mer än vad motionärerna
vågade vänta i sin framställning. Jag
tycker man skall notera detta även i
detta sammanhang.

I vad gäller alkoholreklamen föreligger
såvitt jag förstår inga delade meningar.

Vad beträffar den andra hälften av
det betänkande vi nu behandlar är det
föranlett av motionerna 1:477 och
II: 567. Det innehåller ett yrkande som
herr Wiklund redan har nämnt, nämligen
om förtydligande av 36 § andra
stycket rusdrycksförsäljningsförordningen.
Yrkandet innebär, att man klart
och preciserat vill ha angivet de omständigheter,
som skall vara för handen

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

för att rättigheter skall beviljas till utskänkning
vid nöjes- och idrottsplatser.

Jag vet att motionen i huvudsak är
inspirerad av ett fall som inträffade
för något halvår sedan, där ett tillstånd
beviljades. Jag tror emellertid att man
måste se denna fråga ungefär på samma
sätt som kontrollstyrelsen har sett
den. Man kan inte gärna undgå att i bedömningen
ta med även nyare restauranger.
Rättviseskälen talar för detta.
Jag menar dock inte att dessa rättvisesynpunkter
skulle göra prövningen ur
allmän nykterhetssynpunkt mindre väsentlig.
Jag tror att kontrollstyrelsens
uppfattning, sådan den är redovisad av
bevillningsutskottet, nog måste beaktas.

Jag vill till slut på denna punkt säga,
att inget yrkande föreligger utöver utskottsmajoritetens.
Utskottets skrivning
ger tydligt vid handen, att de hitillsvarande
bestämmelserna enligt dess mening
är tillräckliga och att deras innebörd
kommit till erforderligt uttryck i
gällande lagstiftning och dess förarbeten.

Utskottet har, som herr Wiklund påpekade,
uttalat, att det med hänsyn till
dessa omständigheter för närvarande
inte är berett att tillstyrka en skrivelse
med yrkande om komplettering av dessa
bestämmelser. Det är självklart att utskottet
har intagit denna ståndpunkt.
Jag tror inte att det hittills har förekommit
alltför uppseendeväckande fall. I
själva verket har tillstånd beviljats i
ytterligt få fall. Jag är helt överens med
herr Wiklund att en restriktiv anda
måste vara rådande, när det gäller att
bevilja sådana tillstånd. Jag är även av
den uppfattningen att både lagen, sådan
den nu är, och bevillningsutskottets
yrkande ger full täckning för denna
ståndpunkt.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
väckta motioner angående viss utjämning
av priserna på flytande drivmedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Godkännande för Sveriges del av vissa
ändringar i konventionen ang. upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen Föredrogs

utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
kammarens ledamöter inte är särskilt
entusiastiska över att jag vid denna
sena timme besvärar i detta ärende. Jag
gör det inte heller för att anmäla någon
från utrikesutskottet avvikande
mening i avseende på Kungl. Maj:ts
förslag att man nu skall påskynda förverkligandet
av EFTA-avtalet. Tvärtom
vill jag lyckönska regeringen till den
framgång som 7-staterna hittills bär
haft vid avtalets förverkligande, och jag
vill gärna också begagna tillfället att
samtidigt lyckönska till vad som står i
nästa utskottsutlåtande, nämligen att
det blivit möjligt att också associera
Finland med EFTA.

Men det finns andra skäl till att det
knappast är möjligt att låta detta förslag
passera helt utan diskussion. Sedan
den 19 april, då vi senast bär i
kammaren hade tillfälle att debattera
de handelspolitiska förhållandena i
Europa, har vi i växande grad fått upp -

92 Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen

leva händelser och ta del av uttalanden,
som ger ett intryck av att läget kanske
håller på att ändras. När vi i kväll behandlar
föreliggande utskottsutlåtande,
är det också det sista tillfälle kammaren
har att debattera dessa frågor under
vårriksdagen, och det kan inträffa
mycket innan kammaren till hösten får
möjligheter att ta upp en ny diskussion
i ämnet.

Frågan gäller naturligtvis här, om det
håller på att inträffa någon förändring
i Storbritanniens förhållande till Romavtalet,
alltså till 6-makterna. För undvikande
av alla missförstånd ber jag då
att få citera några uttalanden som gjordes
under Europarådsförsamlingens debatter
i denna fråga den 25 och 27
april. Mr Maurice Maemillan, son till
premiärministern och — i detta sammanhang
är det kanske mera betydelsefullt
att konstatera det — ordförande i
den engelska EFTA-kommittén, alltså
den kommitté i England som arbetar
med att sprida ökad förståelse för
EFTA-avtalet, yttrade då bl. a. följande:

»Storbritannien har visat sig villigt
att godta nästan varje slags lösning, som
garanterar dess speciella intressen, liksom
alla andra, och i Mr Heaths’ tal
visade han att vi är villiga att godta de
nödvändiga institutionella anordningarna.
Om jag ett ögonblick får vara spekulativ,
skulle jag vilja säga att man
kunde tänka sig ett slags politisk association
i tre lager, ungefär som en
bröllopstårta, byggd på de sex’ nära
federation och utvidgad genom det
slags politiska association som de ickeneutrala
medlemmarna av de sju kan
åstadkomma, med allra överst en mindre
nära association som de neutrala
kunde finna godtagbar. På villkor att
alla berörda ekonomiska intressen bleve
fullt skyddade och att alla bland de
sju associerades på ett eller annat sätt,
skulle jag inte tycka att skillnaden i
associationsform behövde göra någon
skada.»

Längre fram i sitt anförande sade Mr
Maurice Maemillan:

»Vi måste också bevara huvudinnehållet
i 7-statssammanslutningen, om också
inte dess struktur. Nog måste väl då
någon modifikation i de sex’ anordningar
förutsättas, så att, om vi måste
släppa EFTA, vi gör det utan att
skada någon.»

Men eftersom det socialdemokratiska
blodet torde vara tjockare än vattnet,
kanske jag för säkerhets skull också
skall citera ett uttalande av en talare
från det brittiska arbetarpartiet, Mr.
Arthur Henderson, ledare av den engelska
socialistgruppen i församlingen. Han
sade i samma debatt:

»Det är mycket möjligt att Storbritannien
en vacker dag formligen anhåller
om inträde i de sex, rimligtvis
efter förberedande förhandlingar för
att uppnå godtagbara modifikationer i
Romfördraget och under förutsättning
att dess åtaganden i samväldet och i förhållande
till dess partners i EFTA blir
tillgodosedda.»

Redan av dessa formuleringar framgår
att det framför allt är politiska omständigheter
som påverkar den engelska
diskussionen i frågan. Det är därför inte
heller någon tillfällighet att många
liknande uttalanden har gjorts i Västeuropeiska
unionens parlamentarikerförsamling,
där Europarådets delegater
från 6-staterna och Storbritannien diskuterat
med varandra. Den församlingen
har för övrigt ny session nästa vecka,
och det skulle vara förvånande, om
man inte då igen fick höra liknande
yttranden, kanske till och med ännu
klarare än de citerade. Vidare har säkerligen
den amerikanska ståndpunkten
haft betydelse i sammanhanget. Jag
kanske därför får göra ytterligare ett
citat. Vid en presskonferens ganska nyligen
sade den amerikanske finansministern
Dillon följande:

»Om de sex och några av de sju kunde
nå fram till en överenskommelse

Fredagen den 12 maj 1961 em. Nr 19 93

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen

enighet mellan de demokratiska parti -

som vore icke blott ett kommersiellt
avtal men också ett politiskt avtal sådant
som vi har i Romfördraget, skulle
den västliga världen stärkas, och Förenta
staterna vore redo att betala priset
i form av diskriminering mot vissa
amerikanska varor.»

Här har vi alltså ett ännu klarare
markerande av att det är de politiska
synpunkterna som är de väsentliga.

Såvitt jag förstår förekommer det två
ytterlighetsståndpunkter i den offentliga
debatten om dessa frågor, och de
är i och för sig lika olyckliga. Den ena
är att man sticker huvudet i busken
och låtsas som om ingenting alls hade
förändrats. Den andra ytterlighetsståndpunkten
är att man säger att nu finns
det ingenting annat att göra än att ödmjukt
be om lov att få gå in i 6-statsavtalet.

Den första ståndpunkten är sakligt
oriktig. Det har hänt någonting. Det politiska
läget har skärpts, och för många
av våra handelspartners i EFTA är
maktpolitiken betydligt viktigare än
handelspolitiken. Detta försvårar utan
all fråga vårt läge. Det kan inte vara tal
om att vi skall vara beredda att överge
vår alliansfria politik. Kanske vore det
lyckligt om den ibland fullföljdes med
något anspråkslösare åthävor, med litet
mindre självgodhet och mindre buller
och bång. Men fullföljas skall den. Den
saken är vi alla överens om. Det betyder
emellertid inte att vi skall dölja för
oss att vår alliansfria politik ur den begränsade
förhandlingssynpunkt som här
är aktuell utgör en svårighet. När storpolitiska
hänsyn faktiskt väger över de
ekonomiska kan en alliansfri småstat
inte alltid påräkna sympati, intresse
eller ens hänsyn. Detta är ett faktum
som vi bär att konstatera, och hur mycket
vi än ogillar det måste vi inrätta oss
därefter.

Men å andra sidan har vi inte heller
någon anledning att kasta yxan i sjön.
EFTA-politiken har genomförts under

erna, och vi bär alla ett gemensamt ansvar
för att den politiken kommit till
stånd. Vi har varit ense om att icke begära
inträde i 6-statsavtalet. Man frågar
sig vad som därvidlag kan ha förändrats.
För min del vidhåller jag min
uppfattning, att så som G-statsorganisationen
för närvarande ser ut är det
inte möjligt för oss att begära inträde.

Ser vi sedan framåt på de möjligheter
som aktualiseras, är det självfallet
mycket svårt att göra någonting annat
än spekulationer. Om den fråga som
t. ex. herrar Macmillan och Henderson
diskuterar, ett engelskt inträde eller en
engelsk begäran om inträde i 6-statsorganisationen,
skulle aktualiseras,
måste det bil fråga om modifikationer
i Romavtalet. Det framgår också av deras
uttalanden, att åtminstone enligt
deras mening en förutsättning för brittiskt
medlemskap är att sådana modifikationer
sker. Det kan då vara skäl
att fråga sig om det i detta sammanhang
är möjligt eller omöjligt att Romavtalet
skulle kunna göras godtagbart
icke blott för Storbritannien utan också
för oss. Skulle det t. ex. kunna komma
i fråga att sörja för att rent utrikespolitiska
spörsmål hölles helt utanför
och behandlades exempelvis i en utvidgad
upplaga av Västeuropeiska unionen?
Eller kan det bli fråga om en möjlighet
att associera länder som Sverige,
Schweiz och Österrike med 6-statsgruppen
med stöd av Romavtalets associationsparagraf
men utan egentligt
medlemskap?

Eller finns det fortfarande möjligheter
att gå en annan väg, att få fram en
europeisk ekonomisk organisation innefattande
både de sex och de sju med
starkare bindningar än de som finns
inom EFTA men svagare bindningar än
de som finns inom 6-statsgruppcn?
Förslag i den riktningen bär inte saknats.
Det bär I. ex. funnits elt förslag
från Europarådsförsamlingen, enhälligt

94 Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen

antaget av församlingen i dess rekommendation
nr 266. Det har också funnits
Muller-Armack-p la ne n, framförd
från tysk sida. Sympatier för en sådan
lösning har funnits och finns kanske
ännu på sina håll också bland 6-staterna.
Jag bär för min del en känsla av
att den svenska regeringen här förlorat
eller i varje fall avhänt sig en viss möjlighet
till initiativ. Ett starkare engagemang
från svensk sida för sådana lösningar,
även om de innefattar en fastare
bindning än den som EFTA-avtalet
betyder, kanske skulle ha kunnat spela
en viss roll tidigare och skulle möjligen
rent av ännu kunna göra det. Det
är inte alldeles säkert att det är för
sent.

I sammanhanget talas det ibland också
om nordiskt samarbete i denna fråga.
Jag måste säga, att jag för min del ställer
mig mycket skeptisk till förhoppningar
i den riktningen. De nordiska
länderna har härvidlag rätt litet gemensamma
intressen. Danmark och Norge
är båda medlemmar av NATO och har
därför inte samma intresse som Sverige
av att gardera möjligheterna till en alliansfri
politik. Å andra sidan har Sverige
i mycket högre grad engagerat sig
i ett varuutbyte, som är förgrenat över
hela världen och därför kräver allmänt,
fritt handelsutbyte. De speciella jordhruksprohlemen
är av avgörande betydelse
för den danska ståndpunkten, och
det förefaller för närvarande som om
man i Danmark snarast skulle känna
lättnad, om man finge möjlighet att tillsammans
med Storbritannien ansluta
sig till de sex och därmed förena de
båda huvudsakliga marknader, till vilka
det danska jordbruket har att exportera.
I Norge är inställningen av allt att
döma långt mera protektionistisk än i
Sverige.

Nej, det är nog knappast från de nordiska
ländernas sida vi kan påräkna
särskilt stora sympatier för den svenska
ståndpunkten i dessa frågor. Av

EFTA-länderna har Schweiz både utrikespolitiskt
och handelspolitiskt större
intressegemenskap med Sverige än våra
nordiska grannländer tycks ha. Men naturligtvis
är regeringen mindre tilltalad
av den ekonomiska politiken i
Schweiz än av den ekonomiska politik
som förs av socialdemokratiska regeringar
i Danmark och Norge.

Det hörs i detta sammanhang också
mycket tal om att vi inte skall antyda
några eftergifter för att inte försämra
vår »förhandlingsposition». Jag har
ibland litet svårt att förstå vad man
därvidlag tänker på. I de fall då jag
har haft att förhandla med svenska socialdemokrater,
bär jag funnit att de är
hårda och skickliga förhandlare, som
jag för min del haft mycket svårt att
klara mig emot. Jag har inte heller funnit
annat än att de i sitt förhandlingsarbete
visat prov på mycket stor rörlighet
och mycket stor förmåga att föra
fram olika uppslag och synpunkter i
förhandlingarna och att de därmed
också kunnat vinna framgång. Mot bakgrunden
av detta skulle man förutsätta
— och jag förutsätter det också ■— att
den förhandlingsskicklighet, som man
från socialdemokratiskt håll visat på
den inre politikens område, också kommer
till uttryck i förhållandet till främmande
länder. Jag skall inte här förhäva
mig och försöka tala om hur förhandlingarna
skall gå till; jag skall bara
be att få litet upplysningar. Är det
verkligen så, att det ur förhandlingssynpunkt
i det här fallet är det bästa att
bara låtsas vara fullständigt omedgörlig,
att bara understryka att man inte
kan gå med på det ena eller det andra?
Eller skulle möjligen en lösning kanske
ändå kunna underlättas av att man talade
om inte bara vad man inte vill
utan också vad man till nöds skulle
kunna gå med på, på vilka vägar och
på vilka områden det skulle kunna
vara möjligt att mötas? Är det inte annars
en viss risk för att motparten bara

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

begagnar sina påtryckningsmedel utan
åtskillnad, eftersom allt förefaller lika
möjligt eller omöjligt i vad gäller den
svenska ståndpunkten.

Skulle det inte i verkligheten vara
ganska nyttigt om Sverige visade litet
större rörlighet i denna diskussion,
bl. a. genom att ta upp dessa möjligheter
till en gemensam organisation med
större bindningar än de som EFTA-avtalet
innebär, eller genom att antyda på
vilka punkter Romavtalet ur svensk
synpunkt framstår som absolut oantagligt,
eller för att diskutera under vilka
förutsättningar en association för Sverige
och andra EFTA-länder med Romavtalets
organisation skulle kunna
komma ifråga? Jag skulle vilja fråga
statsrådet Lange om inte ändå ett initiativ
till en positiv diskussion av dessa
frågor, kanske t. o. m. inför offentligheten,
skulle kunna ha viss betydelse.

Men, herr talman, oavsett detta är
det mycket långt kvar innan vi kan
hoppas på att nå någon lösning av detta
problem. Under tiden är det EFTA vi
har, och oavsett vad man hoppas eller
fruktar av framtiden är det angeläget
att EFTA stärks. För min del kan jag
i det sammanhanget inte annat än beklaga
att man inte gått snabbare och
längre i riktning både mot en acceleration
av avtalets genomförande och en
starkare integration inom EFTA-gruppen
än den som avtalet hittills föreskrivit.
Inte minst när andra lösningar diskuteras
och frågan om förhandlingspositionen
gentemot länder utanför
EFTA har väsentlig betydelse, inte
minst då är det viktigt att EFTA har
framgång i sitt arbete och snabbt kan
komma att framstå som en handelspolitisk
och ekonomisk-politisk enhet.
Detta är angeläget och önskvärt, vad
som än sker därefter.

Mot den bakgrunden, licrr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag och uttalar samtidigt bara den
förhoppningen att regeringen i denna

fråga kommer att även i det nya läget
överväga vilka möjligheter som kan föreligga
för olika lösningar och därvidlag
icke försummar att själv ta initiativet
— icke endast väntar på händelsernas
utveckling.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig till en början
uttrycka min stora tillfredsställelse och
glädje över att utrikesutskottet ansett
sig enhälligt kunna tillstyrka det förslag
som framlagts om att flytta tidpunkten
för nästa tullsänkning inom
EFTA från den ursprungligen avsedda
1 januari 1962 till nästkommande 1
juli. Därmed har i själva verket ett betydelsefullt
steg tagits som öppnar för
svensk exportindustri en betydande
marknad även om samtidigt våra hemmamarknadsindustrier
utsättes för
skärpt konkurrens. 30 procent är ingen
liten tullsänkning; om den jämförs med
vad som under många år uppnåtts inom
GATT är den avsevärd. Särskilt med
hänsyn till att de pågående GATT-förhandlingarna
hittills inte — beklagligt
nog — givit något resultat bör man inte
underskatta betydelsen av detta väsentliga
steg mot ytterligare frigörelse av
handeln inom EFTA.

Herr talman, jag har emellertid inte
tagit till orda för att säga detta, utan
jag är uppkallad av det anförande som
herr Hecksclier bär har hållit. Ehuru vi
så nyligen har haft en debatt i frågan
i denna kammare vill jag göra några
klarlägganden.

Herr Hecksclier säger att de politiska
synpunkterna har blivit alltmer väsentliga
i marknadsfrågesammanhanget i
Europa. Jag ger honom rätt i det, men
jag kanske också får säga att det är en
viss risk för att de politiska aspekterna
överbetonas. Hur viktiga de än är,
måste det ändå ur skilda synpunkter
vara angeläget att betydelsen av den
ekonomiska sammanhållningen inte

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

kommer alltför mycket i bakgrunden.
Våra erfarenheter under hela efterkrigstiden
har visat att ganska avsevärda
framsteg kunnat nås genom ekonomiskt
samarbete efter regler som
uPPgjorts på förhand mellan olika nationer,
utan varje annan politisk bindning.
Detta har gällt OEEC lika väl som
nu EFTA. Vår medverkan i dessa och
i många andra internationella institutioner
har vilat på förutsättningen av
full handlingsfrihet vid utformandet av
vår utrikespolitik och vår försvarspolitik.
Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Heckscher här inte ifrågasätter
någon ändring på den punkten. Vissa
inskränkningar har vi godtagit på den
ekonomiska politikens område, det är
vi alla medvetna om. Det har härvid
varit fråga om frivilliga och ömsesidiga
avtalsmässigt fixerade åtaganden. Vi
har däremot inte generellt underordnat
oss beslut av övernationell myndighet,
vilken skulle ha kunnat ålägga oss nya
på förhand inte närmare angivna eller
definierade förpliktelser. I den nuvarande
situationen tror jag det är angeläget
att understryka att en ekonomisk
sammanhållning alltjämt är i allra högsta
grad önskvärd. Herr Heckscher ville
inte bestrida detta. Han menade emellertid
att vår särskilda hållning som en
oberoende nation kan försätta oss i ett
mera ogynnsamt förhandlingsläge än
andra länder. Vi borde därför inte alltför
starkt i olika sammanhang betona
nödvändigheten av att den lösning av
marknadsfrågorna, som vi hoppas komma
fram till så småningom, skall vara
helt förenlig med vår utrikespolitik.

Jag undrar ändå om det inte i klarhetens
intresse är angeläget att neutralitetssynpunkten
understryks och görs
gällande med sådan kraft att alla länder
som deltar i detta arbete får vår ståndpunkt
fullt klar för sig.

På en punkt är jag också en smula
mera kritisk mot vad vi har sett under
de senaste veckorna och månaderna än

vad herr Heckscher är. Jag är inte så
säker på att en politisk deklaration om
anslutning till de sex har fört frågan
om en marknadsuppgörelse i Europa
närmare sin lösning. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att deklarationer
om vilja att skapa ett västeuropeiskt
frihandelsområde avgavs 1957
och 1958 vid pass ett halvt dussin
gånger. Det var uttalanden, antagna av
alla de länder som deltog i diskussionerna
och förhandlingarna, som gav
uttryck åt viljan att skapa ett västeuropeiskt
frihandelsområde, anslutet till
6-maktsunionens marknad. Ändå bröt
ju som vi vet förhandlingarna samman
av skilda orsaker. Vi hade med dessa
deklarationer inte lyckats lösa något
problem.

Jag tror inte heller att problemen nu
kan bringas ur världen genom officiella
förklaringar om att ett land är berett
att ansluta sig till de sex. Herr Heckscher
citerade vad som sagts i den intressanta
debatt som ägde rum inom
Europarådet. Jag skall tillåta mig hänvisa
till en annan debatt som ägde rum
ganska nyligen, i tisdags, i engelska
underhuset, där premiärministern —
fadern sålunda till den konservativa
parlamentsledamot som herr Heckscher
citerade — kom in på frågan om en
eventuell anslutning till de sex. Han
sade då ordagrant: »Om frågan är ''skall
vi underskriva Romavtalet?’ och detta
är allt, så är svaret ''Det är helt omöjligt’.
» Han hade dessförinnan sagt:
»Det är inte fråga om anslutning. Vi
har aldrig övervägt det.» Detta sade
Macmillan så sent som i tisdags denna
vecka.

Vad man vill åstadkomma — det vet
herr Heckscher lika väl som jag — är
sådana ändringar i Romavtalet som gör
det möjligt för England att underteckna
avtalet och samtidigt ta hänsyn till samväldet,
skydda sina egna jordbrukares
intressen och fullfölja sina förpliktelser
mot EFTA. Om dessa villkor skall kun -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

na uppfyllas, erfordras ovillkorligen
ändringar i Romavtalet. Det tror jag
engelsmännen har klart för sig. De förberedande
utredningar och »sonderingar»
som engelsmännen kallar det, som
hittills har ägt rum på tjänstemannaplanet
syftar just till att klargöra problematiken.

Alldeles uppenbart är nu att det inte
är fråga om smärre formella justeringar
av fördragstexten utan om genomgripande
ändringar av hela sakinnehållet
på många väsentliga punkter. Vilka förändringar
som kan komma till stånd
har engelsmännen, enligt vad de har
sagt oss i varje fall, ännu inte klart för
sig. De har inte ens velat offentligt redovisa
vilka bestämda konkreta önskemål
de har i detta sammanhang. De
säger att det kommer att krävas förhandlingar,
och att dessa sannerligen
inte kan genomföras i brådrasket. Detta
är också den uppfattning som framförts
i det engelska parlamentet.

Jag är rädd för att det kommer att
visa sig att vi på många punkter ställs
inför nästan lika stora problem som de
som visade sig så svårbemästrade 1958.
Men ändå: jag utesluter visst inte att
vi ganska snart kan komma att få höra
en engelsk regeringsdeklaration om
Storbritanniens villighet att på vissa
villkor ansluta sig till 6-maktsunionen
eller antaga Romavtalet — men, i den
svenska regeringens bedömning måste
vi räkna med detta som en möjlighet.
Vi kan inte säga när denna deklaration
kan komma, men vi kan inte utesluta
att den kommer.

Då uppställer sig frågan: Vad bör vi
i så fall göra?

Herr Heckscher rekommenderar att
vi skall vara mera medgörliga, och han
antydde att från svensk sida kanske
visats alltför stor omedgörlighet. Jag vet
inte vem som skulle ha gjort sig skyldig
till omedgörlighet. Vi bär ju förklarat
oss beredda att pröva alla uppslag
som kan komma fraim i sammanhanget.
7 — Andra kammarens protokoll 1901.

Och de två planer som herr Heckscher
erinrade om i sitt tal, Miiller-Armackplanen
lika väl som den plan som diskuterades
i Europarådets församling
och som herr Heckscher själv varit med
om att utarbeta, har också legat mycket
nära de svenska önskemål och de svenska
förslag som vi hela tiden varit beredda
att framlägga. Frågan är när tidpunkten
är lämpligast att göra det. Med
de kontakter som engelsmännen har tagit
och som alla EFTA-länder bär ansett
böra fullföljas för att man skall se om
det på den vägen går att åstadkomma
ett närmande mellan de två grupperingarna,
ett närmande som sedan skulle
kunna nyttjas för verkliga förhandlingar,
har vi inte ansett tiden lämplig
att ge offentlighet åt mera preciserade
förslag. Det innebär inte att vi inte
skulle hålla en beredskap — det skall
jag återkomma till. Men låt mig efter
denna parentes försöka besvara frågan:
Vad bör vi göra? Jag skall försöka göra
det i fyra korta punkter.

Det första vi bör göra är att insistera
på att EFTA alltjämt utgör vår förhandlingsbas.
EFTA bär ju tillkommit med
det uttryckliga syftet att hjälpa oss närmare
den europeiska marknaden. När
vi fått en mera fullständig europeisk
marknad, kan F1FTA måhända avvecklas,
men inte tidigare. Jag tror att möjligheterna,
att vinna förståelse inom
EFTA-kretsar för synpunkten att vi bör
bibehålla EFTA och begagna organisationen
för ett av de syften, för vilka
den tillkommit, inte är uttömda. Jag
är säker på att engelsmännens och våra
intressen i vissa avseenden sammanfaller.
Man kan i varje fall förmoda det.
Jag skulle kunna — men tiden är långt
framskriden och jag är medveten om
att många andra viktiga frågor står på
kammarens dagordning — exemplifiera
det konkret. Låt mig bara nämna jordbruket
och frågan om den yttre handelspolitiken.
Det finns eu rad andra punkter,
där säkerligen våra intressen att
fr 19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

åstadkomma en annan marknadsordning
än den Romfördraget ger sammanfaller
med engelsmännens. Jag är
säker om att vi har ibundsförvanter på
andra håll inom EFTA. På grund av vår
speciella ställning är det en naturlig
sak, att vi söker samarbete både med
Schweiz och Österrike. Jag tror att herr
Heckscher är ganska realistisk när han
säger att han inte i detta läge vill sätta
alltför stark tilltro till det nordiska
samarbetet. Jag anser å andra sidan att
vi inte helt bör försumma det. Vår uppgift
kommer därför att vara — det hör
till den första uppgiften — att undersöka
möjligheterna för ett gemensamt
uppträdande och därvid naturligtvis
inom EFTA diskutera dessa förutsättningar
och ta kontakt med övriga
EFTA-länder, däribland också de nordiska
länderna för att se hur långt vi
kan enas om ett gemensamt uppträdande
inom EFTA.

Den andra uppgiften skulle vara att
utarbeta ett principförslag om hur en
gemensam marknadsordning i Europa
bör se ut. Jag har sagt förut — och jag
vill upprepa det — att vi önskar en
enhetlig europamarknad med låga tullar
utan nya protektionistiska element,
en marknad som skall vara öppen för
varje nation i Västeuropa, oavsett dess
politiska kurs. Det bör ju allmänt vara
målet för våra strävanden inom EFTA,
och jag tror inte att det är utsiktslöst
att vinna en viss förståelse för det. Jag
kan nämna att vi för närvarande håller
på att utarbeta ett principförslag med
utgångspunkt från de nyss angivna allmänna
principerna. Jag räknar med att
det kommer att föreligga färdigt inom
kort, och jag tror inte att det skall locka
bara länderna i Europa utan även,
som herr Ohlin tidigare sagt, kunna
fånga in ett visst intresse i Amerika.

Jag anser inte att tidpunkten är försutten
för att lägga fram ett sådant förslag.
Just i det läge som nu föreligger,
då vi måste insistera på att EFTA så

snart som möjligt får accepteras som
basen för de fortsatta förhandlingarna
med de sex, kan ett sådant förslag vara
till nytta.

Det tredje som det är ytterst angeläget
att vi gör nu, är att stärka EFTA
genom att påskynda avvecklingen av tullarna
och inte minst av importregleringarna.
Utredningar om detta har redan
igångsatts inom EFTA. De har för
resten redovisats i den proposition som
nu utskottsbehandlas. Men där uppkommer
en fråga, som hittills inte närmare
diskuterats inom EFTA, nämligen
spörsmålet huruvida man kanske skall
överväga att påskynda avvecklingen av
tullar och importregleringar, även om
vissa länder inom EFTA-kretsen inte
kan följa med i en acceleration. Det
övervägs för närvarande i Sverige. Visar
det sig att det bär och hos flera av
EFTA-länderna finns ett bestämt intresse
för att gå fram så att säga ensidigt
och låta andra länder vänta, är vi —
skulle jag tro — också beredda att verka
för det inom EFTA. Jag delar helt herr
Heckschers uppfattning att ett påskyndande
av EFTA-processen i sig själv innebär
ett stärkande av hela organisationen,
som enbart kan vara oss till nytta
i de fortsatta och vidare förhandlingarna.

Det fjärde slutligen är att vi här
hemma bör studera Romfördragets bestämmelser
med sikte på att precisera
— och där kan jag också ge herr Heckscher
rätt — vad vi kan acceptera härav
och vilka ändringar som under alla
omständigheter erfordras. Det är inte
heller någon egentlig nyhet. Uppriktigt
sagt har det kanske förbigått kammarens
ledamöter att vissa sådana studier
publicerades på ett tidigt stadium i
Kommersiella Meddelanden, om jag inte
minns fel någon gång 1959, där denna
problematik närmare diskuterades.

Ett sådant studium är förenat med
svårigheter. Vi kan visserligen utgå
från Romavtalet sådant det är skrivet

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

och sådant det utvecklats sedan det
trädde i kraft. Men det räcker inte. Vi
måste ju för att göra en sådan studie
realistisk ha en ganska klar föreställning
om vilka modifikationer och vilka
väsentliga ändringar som våra EFTApartners
anser önskvärda. Vi kan på
vissa punkter kanske gissa oss till det,
men än så länge är det också bara fråga
om gissningar. Vår uppgift blir därför
att parallellt inom EFTA försöka skaffa
oss så klara informationer som möjligt
om hur långt andra länder drivit sina
utredningar och hur långt man inom
dessa länder kommit till klarhet om var
man står. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att ingenting i det avseendet
heller kommer att försummas.

Jag vill därav emellertid inte dra den
slutsatsen att vi skall yrka på ett gemensamt
studium i EFTA av Romfördragets
bestämmelser med sikte på ett
accepterande av Romfördraget. Det tror
jag vore ganska olyckligt i det nuvarande
läget. Det skulle lätt kunna tolkas
som ett uppgivande av det som jag anser
vara vår främsta uppgift att verka
för nu, nämligen att få EFTA accepterat
som den förhandlingsbas som det
enligt sitt eget syfte skall utgöra.

Jag vill slutligen än en gång uttala en
varning för den förenkling av problemställningen
soin man gör sig skyldig
till om man bara tror att det är fråga
om en deklaration om en anslutning
till Romfördraget. Jag är medveten om
att en uppslutning kring en politisk deklaration
om viljan att föra samman de
två handelsblocken kan ha ett värde
som utgångspunkt för en förhandling,
men generella förklaringar från enskilda
länder om en politisk anslutning där
man inte anger de närmare villkoren
för oss såvitt jag förstår inte närmare
den europeiska marknadsfrågans lösning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När denna fråga tagits

upp till debatt, vilket ju kan vara nyttigt
med tanke på att det kan underlätta
en offentlig diskussion vill jag
endast inledningsvis utan att närmare
utveckla saken konstatera att jag liksom
herr Heckscher och i viss mån herr
Lange tror att det föreligger en ny situation,
att Storbritannien intar en något
annan hållning än tidigare och att
detta äger ett samband med den nya
amerikanska regimens i vissa avseenden
mera bestämda politik. Om det föreligger
ett nytt läge lönar det sig inte
att tala om vad som eventuellt kunde
ha gjorts under de sista tolv eller femton
månaderna. Jag vill bara konstatera
att man från EFTA-sidan såvitt jag
kan förstå har varit alltför passiv när
det gällt strävandena att för amerikanerna
påvisa den stora graden av överensstämmelse
mellan deras ekonomiska
intressen och de intressen som EFTA företräder.
Huruvida man skulle ha lyckats
att skapa förståelse härför i Förenta
staterna och i vad mån detta skulle
ha påverkat den amerikanska och därigenom
indirekt den engelska politiken
lönar det sig inte nu att spekulera över.
Har det funnits en chans så är nog den
chansen i dag borta. Frågan måste i det
läge som nu inträtt vara denna: \ad
bör man från EFTA:s sida och särskilt
från svensk sida göra?

Mycket av det som handelsminister
Lange i dag framfört vill jag beteckna
som glädjande och tillfredsställande.
Det blev alldeles tydligt att regeringen
på flera punkter intar en tämligen aktiv
hållning; jag skall strax kort karakterisera
den. Jag kanske vågar säga att
intrycket är att regeringen är beredd
på en större aktivitet än man kunde
hoppas ännu för en mycket kort tid
sedan.

Handelsministern talade ju om att
man måste söka stärka EFTA. Man måste
ha en beredskapspolitik, ty ingen kan
veta hur det går. Vi bör inte som man
på en del håll i den offentliga debatten

100 Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

gjort utgå från att det är självklart att
Storbritannien, åtföljt av ett större eller
mindre antal små stater, helt enkelt
vandrar in i en union baserad på en
svagt modifierad Romtraktat.

Jag delar helt handelsministerns mening
på denna punkt om att vi skall försöka
stärka EFTA, och jag är glad över
att handelsministern har visat ett visst
intresse för att fortsätta att påskynda
tullsänkningar inom EFTA, även om
detta inte skulle kunna accepteras av
samtliga EFTA-stater. Därmed har jag
lika litet som handelsministern tagit
ställning till någon konkret propå därvidlag
utan bara anslutit mig till tanken
att man inte a priori skall utesluta
att även på denna väg visa att EFTA är
en levande organisation.

I mitt lilla manuskript har jag som
andra punkt antecknat att vi i Sverige
måste begära att England förhandlar å
EFTA-staternas vägnar, att England
även i sonderingarna tar hänsyn till
samtliga EFTA-staters intressen. EFTA
tillkom ju faktiskt i hög grad i syfte att
vara ett förhandlingsorgan. Det skulle
vara alldeles orimligt och i hög grad
för lång tid skada Storbritanniens mycket
goda anseende i vår del av världen,
om det med rätta skulle kunna sägas att
England har förhandlat i huvudsak å
egna vägnar och glömt bort sina EFTApartners.
Jag kan inte finna att det som
handelsministern sade strider mot den
uppfattning jag här gav uttryck åt, även
om han i sin mera ansvariga position
uttrycker sig i en liten smula mera diplomatiska
ordalag. Jag anser att det är
angeläget att man från svensk sida för
engelsmännen klargör vilka punkter i
Romtraktaten det är som för oss ter
sig särskilt betänkliga men att man också
klargör, att vi naturligtvis inte begär
att allting skall bli precis så som vi
önskar. Vi måste liksom andra vara villiga
till en kompromiss. Det bör klargöras
att vi accepterar det mått av
överstatlighet som innebär, att en hel

del beslut kan fattas med kvalificerad
majoritet enligt Romtraktatens bestämmelser.
Vilka det är skall jag naturligtvis
här inte närmare ingå på i dag.

Jag hoppas att handelsministerns uttalande
får tolkas så att han är av samma
mening och att det gäller att klargöra
detta. Han gick faktiskt i ett avseende
ett steg längre, när han talade
om att regeringen tänkte utarbeta ett
principförslag till hur en ny lösning av
det västeuropeiska marknadsproblemet
skulle kunna se ut. I och för sig finner
jag detta vara en mycket vacker ambition
från regeringens sida. Jag får dock
måhända tillägga att jag inte tror att
man skall låta fantasien spela alltför
mycket när det gäller att upplinjera en
vacker svensk plan för hur denna organisation
skall se ut — med föga beaktande
av den realitet som den existerande
Romtraktaten är med tanke på
Förenta staternas och Storbritanniens
nuvarande hållning, en hållning som
handelsministern — naturligtvis med
rätta — påpekade ingalunda innebär att
den engelska regeringen är beredd att
utan vidare svälja Romtraktaten.

Men, som sagt, jag har inte någonting
emot diskussion av en sådan principlösning,
under förutsättning att det som
är praktiskt politiskt brådskande också
blir gjort, nämligen att engelsmännen
får fullt klara upplysningar om vilka
punkter i Romtraktaten som vi i Sverige
är särskilt intresserade av att få
modifierade. Att vi vid sådana överväganden
bör hålla kontakt med andra
EFTA-medlemmar, ligger väl i sakens
natur.

Herr talman! Det är alldeles självklart
att ingen kan begära att den svenska
regeringen i en offentlig debatt
skall lägga fram vad den anser om olika
punkter i Romtraktaten. För min del
anser jag att en deklaration, som i viss
män skulle binda regeringens händer,
vore synnerligen oklok i en förhandlingssituation.
Men det är en sak. En

Nr 19 101

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

annan sak är att regeringen klargör sina
egna tankar och har kontakt med de
andra demokratiska partierna i Sverige
rörande de centrala svenska önskemålen.
När jag hävdar att man inte alltför
mycket skall binda regeringens händer
vid de överläggningar som förestår, vill
jag också hänvisa till det faktum att
ingen i dag med säkerhet kan säga vad
den franska ståndpunken på ett senare
stadium kommer att vara. Det kan hända
att president de Gaulle kommer att
göra allvar av och fullfölja vissa planer
som han har antytt om att minska överstatligheten
i Romtraktaten, och i så fall
kan förhandlingsläget komma att ganska
radikalt förändras. Jag tror att det
råder överensstämmelse mellan handelsministern
och mig när jag här konstaterar
att man så preciserat som möjligt
måste arbeta igenom frågan om våra
önskemål men icke lägga fram någon
redogörelse därför för offentligheten i
nuvarande läge.

Herr talman! Eftersom saken nu har
kommit upp här, undrar jag om jag inte
skulle kunna få lov att säga några ord
om vissa sidor av Romtraktaten, som
förefaller mig vara särskilt intressanta
och som måhända i viss mån kan belysas
i den offentliga debatten — med de
reservationer för regeringssidan, som
jag nyss angivit.

Romtraktaten innefattar bland annat
följande saker:

1) Upphävande av inre tullar och
kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna; 2)

Upprättande av en gemensam tulltariff
utåt och en gemensam handelspolitik
mot tredje land;

3) Avskaffande av hinder för rörelser
av arbetskraft och kapital mellan länderna.

Det finns vidare bestämmelser om en
gemensam jordbrukspolitik, vissa transportpolitiska
åtgärder, bestämmelser rörande
övervakningen rörande monopol
och konkurrensbegränsningar. Därtill

kommer rätt allmänna bestämmelser
om samordning av medlemmarnas konjunkturpolitik
och åtgärder, som har att
göra med deras betalningsbalanser samt
en viss harmonisering av sådan lagstiftning,
som har samband med det ekonomiska
livet, upprättande av vissa finansiella
institutioner och en del bestämmelser
rörande länder och territorier
utanför Europa.

Romtraktaten innehåller emellertid
inte några bestämmelser om en i vanlig
mening politisk integration. I huvudsak
tänker man sig inte bara till att börja
med, då det krävs enhälliga beslut på
en lång rad punkter, utan även längre
fram att inte använda enkla majoritetsbeslut
utan kräva kvalificerad majoritet
inom det ministerråd, som i sista hand
blir det avgörande organet. Om det t. ex.
gäller att ändra tulltarifferna eller om
det gäller en harmonisering av lagstiftningen
på väsentliga punkter, kan detta
endast ske med användande av kvalificerad
majoritet inom ministerrådet. Det
ligger ju i sakens natur att i den mån
EFTA-staterna skulle inträda i en reviderad
union, skulle denna bestämmelse
om den kvalificerade majoriteten innebära
ett betydande skydd, bl. a. för Sverige,
genom att minska risken för sadana
beslut, som för vår del skulle te
sig betänkliga.

Den parlamentariska församling, som
man tänker sig i Romtraktaten, är närmast
ett politiskt kontrollorgan. Men
denna församling skulle inte vara någon
lagstiftande myndighet och inte
heller få anta någon budget. Man kan
därför inte säga, att denna parlamentariska
församling innefattar någon omfattande
överstatlighet. Parlamentarikernas
inflytande skulle, såvitt jag kan
förstå, huvudsakligen utövas därigenom,
att de parlamentariska kommissioner
för olika frågor, som skulle sammanträda
även mellan församlingens sessioner,
regelbundet skulle rådfrågas av
den exekutiva kommissionen innan

102

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

denna kommission utarbetar förslag,
som den förelägger ministerrådet. Parlamentarikerna
skulle alltså i betydande
utsträckning få en rådgivande funktion
— jag vill till och med säga i större
utsträckning än den som är vanlig i åtskilliga
demokratiska länder med parlamentariskt
styrelsesätt.

Jag vill särskilt betona, herr talman,
att när det gäller konjunkturpolitiken,
som kan vara av mångskiftande slag,
krävs det ett enhälligt ministerråd i
fråga om de mera betydelsefulla tingen.

Om jag nu, herr talman, till sist sammanfattar
några synpunkter rörande
Sveriges problem — utan att ta ställning
till de saker jag räknat upp — blir
det delvis en uppräkning av vad jag
sade i början av mitt anförande, alltså
att vi skall stärka EFTA samt verka för
att England sonderar å EFTA:s vägnar
och beaktar samtliga EFTA-medlemmars
synpunkter. Men jag vill tillägga
en slutsats, nämligen att Sverige enligt
min mening inte från början bör utgå
från att det är så små utsikter att uppnå
en för oss väsentlig revision av Romtrakten,
att vi egentligen endast kan
tänka på någon lös association, även
om det skulle gå så att flertalet andra
F'',FTA-medlemmar ansluter sig till en
reviderad union. Jag tror att det vore
mycket felaktigt, om vi från början underlät
att räkna med olika möjligheter
och att göra allt vad vi kan för att uppnå
en lösning, som ger oss merinflytande
inom unionen på frågor av väsentlig
betydelse för oss.

Detta innebär att vi inte kan säga nej
a priori till inträde i en tullunion. Jag
är angelägen att handelsministern observerar
detta, eftersom han på denna
punkt inte gav något besked i dag och
därvidlag även tidigare har rört sig med
mycket vagt tal. Jag tycker att man här
borde kunna föra debatten ett steg vidare.
Jag upprepar alltså, att vi inte
från början bör ta avstånd från tanken
att inträda i en tullunion, fastän detta

måste innebära, att vår handelspolitiska
rörelsefrihet gentemot tredjeland blir
i mycket hög grad beskuren.

Här råder enligt min mening en skarp
skiljelinje mellan en ståndpunkt som
för oss öppnar möjlighet till ett fruktbart
samarbete vid lösningen av detta
stora västeuropeiska problem och en
ståndpunkt som redan från början genom
att säga nej till tanken på en tullunion
i själva verket skulle göra ganska
klart — såvitt man nu kan se — att det
nästan inte finns några utsikter alls till
att vi kan komma med. Om det skall få
någon praktisk betydelse, vad som framhålles
från svensk sida, måste man bygga
på att vi under vissa betingelser kan
tänka oss acceptera tullunionsformen
— låt vara med vissa undantagsbestämmelser.

Att vår handelspolitiska rörelsefrihet
därigenom begränsas, har tydligen handelsministern
— av ett offentligt uttalande
att döma — fäst en så stor vikt
vid, att jag uppriktigt talat har känt mig
en smula orolig för att regeringen skulle
binda sig vid ett så snävt område för
begränsning av sin handlingsfrihet, att
de kommande förhandlingarna inte
skulle ha utsikt att ge önskvärt resultat.
Det är därför som jag på denna punkt
skulle önska ett klargörande av regeringens
hållning.

Herr Heckscher sade, att han inte
hyste några förhoppningar om det nordiska
samarbetet när det gällde handelspolitiken
och därtill angränsande
frågor. Handelsministern fann sig föranlåten
åt säga, att han inte tyckte att
»vi helt skulle försumma det nordiska
samarbetet». Jag vill inte på något sätt
rida på ord, men jag kan inte underlåta
att säga, att jag hoppas att båda
dessa talare råkade använda ett uttryckssätt,
som inte adekvat återgav deras
tankar —- vilket i varje fall många
gånger inträffat för mig, så någon gång
kan det kanske inträffa även för andra.
Jag hoppas att deras inställning till

Nr 19 103

Fredagen den 12 maj 1961 ein.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

tanken att göra det mesta möjliga av
det nordiska samarbetet — och jag tror
inte att det är litet — är väsentligt mera
positiv än talesättet lät förmoda.

Herr HECKSCHER (h) :

Herr talman! Det var mycket i statsrådet
Langes anförande som jag kan
ansluta mig till. Jag är helt enig med
honom om att en ensidig politisk deklaration,
att man är villig inträda i
6-statsorganisationen, i och för sig inte
har något större positivt värde utan
kanske snarare ett negativt. Jag är också
ense med honom om, att det inte är
fråga om att Storbritannien utan villkor
skulle komma att inträda i 6-statsorganisationen.
Det hör till den sortens
populära missförstånd, som det är mycket
angeläget att få bort.

När statsrådet Lange talade om de
politiska och ekonomiska förhållandena
var det naturligtvis också riktigt, att
det ur svensk synpunkt är angeläget att
de ekonomiska frågeställningarna ägnas
tillräcklig uppmärksamhet. Men verkligheten
överensstämmer inte alltid med
de svenska önskemålen. För närvarande
förhåller det sig faktiskt tyvärr på
det sättet att det är politiska frågeställningar,
som i detta sammanhang övervägs.
Det sammanhänger naturligtvis
med den ståndpunkt man från 6-staternas
sida intar till Storbritannien —
att vill man där vara med i det ekonomiska
samarbetet, måste man också vara
med i det politiska och tvärtom. Det är
emellertid inte givet, att samma krav
gäller också för andra länder inom
EFTA. Det är möjligt att anspråket på
fullt politiskt deltagande huvudsakligen
rör England och inte alls skulle behöva
upprätthållas, om det gällde att låta de
alliansfria eller neutrala medlemmarna
av EFTA deltaga i en ekonomisk samverkan.
Detta är en av de punkter, där
det är angeläget att skapa klarhet.

Statsrådet Langes fyra punkter kan
i och för sig inte ge anledning till sär -

skilt många invändningar. Det är mycket
glädjande, att statsrådet Lange numera
är så angelägen om att man skall
företaga ett nytt studium av Romavtalet
för att få klart för sig vilka punkter
som vållar svårigheter, respektive vilka
som är godtagbara. Det är som sagt mycket
glädjande, att statsrådet i dag uttalar
denna uppfattning, och det är också
glädjande att statsrådet nu säger, att den
svenska uppfattningen står så nära den
som uttryckes i Europarådsförsamlingens
rekommendation nr 266 och MiillerArmack-planen.
Då vill jag gärna påpeka,
att dessa båda planer utgår från att
man skall ha en låt vara begränsad tullunion,
och som herr Ohlin framhållit
är en tullunion — vare sig begränsad
eller icke begränsad — inte möjlig annat
än under förutsättning att man i
fråga om den yttre handelspolitiken avsäger
sig en väsentlig del av sin rörelsefrihet.
Står detta nära den svenska regeringens
ståndpunkt då innebär den
svenska regeringens ståndpunkt, att
man är beredd att godtaga en på detta
sätt låt vara inte alls fullständig utan
begränsad överstatlighet.

Beträffande det svenska principförslaget
delar jag herr Ohlins uppfattning
att det är bra att det kommer, men
att det för närvarande är så många olika
projekt som svävar omkring i diskussionen,
att ett nytt projekt, en ny blåkopia
av något slags byggnad man vill uppföra,
kanske inte väcker riktigt den entusiasm
och det intresse det skulle ha
gjort, om ett sådant projekt hade lagts
fram på ett tidigare stadium i diskussionen.
Men det är naturligtvis bra att
man arbetar med det, inte minst därför
att det kan ge utgångspunkt för den bedömning
som måste göras i fråga om
vad vi från svensk sida skall yrka på.
Viktigast är att vi därvidlag vet vad vi
vill, att vi har handlingsvilja men också
förhandlingsvilja och visar det tydligt.
Detta är särskilt viktigt om det blir så
att Storbritannien förhandlar om modi -

104 Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

fikationer i Romavtalet, som skulle möjliggöra
för Storbritannien att inträda,
ty i så fall är det angeläget att vi från
svensk sida gör klart för oss och även
för andra, vilka modifikationer i Romavtalet
som ur vår synpunkt skulle vara
särskilt betydelsefulla.

Jag förstår inte riktigt vad herr Ohlin
sade om det nordiska i detta sammanhang.
Om han ville ha sagt, att det
var all anledning för oss att stärka det
nordiska ekonomiska samarbetet så
långt det går, är jag helt överens med
honom. Om någonting som jag sade
kunde ge anledning till en motsatt uppfattning
var det absolut så, som herr
Ohlin uttryckte det, att ordvalet kanske
inte gav uttryck för den verkliga
meningen. Däremot är det ett faktum,
som vi får stöd för snart sagt varje dag
vi öppnar tidningen, att just i de frågor
som vi för närvarande diskuterar
och som har sammanhang med ett eventuellt
brittiskt inträde i Romavtalet, så
intar man särskilt i Danmark, men såvitt
man kan förstå även i Norge, en
ståndpunkt som av begripliga skäl avviker
från den svenska. Man har där
andra intressen och synpunkter att företräda,
av vilka den som jag nyss var
inne på säkerligen är den viktigaste,
nämligen att man inte företräder en alliansfri
politik utan är ansluten till
NATO. Vi skall inte göra oss stora förhoppningar
om att man i detta läge kan
komma så särskilt långt med de nordiska
ländernas hjälp, låt vara att man,
som statsrådet Lange förut sade, inte
heller skall försumma någon möjlighet
härvidlag.

Slutligen sade statsrådet Lange att vi
måste stärka EFTA, och det skulle jag
mycket kraftigt vilja understryka. Det
värsta som kan inträffa ur det handelspolitiska
förliandlingslägets synpunkt
är ju, om man i EFTA-länderna skulle
bli så övertygad om att EFTA ligger på
dödsbädden, att man inte ens bryr sig
om att försöka vårda den sjuke. Jag har

den uppfattningen att EFTA inte alls
är sjuk utan en synnerligen livskraftig
varelse och att man har stora möjligheter
att komma någon vart med tillhjälp
av EFTA. Men det gäller då att
man inom EFTA lika väl som i förhållandet
mellan EFTA och de sex går till
verket utan alltför mycket förutfattade
meningar och med verklig vilja att acceptera
någonting av den integration
som inte är möjlig utan ett visst, låt vara
begränsat, mått av överstatlighet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av det allra
sista som herr Heckscher sade vill jag
åter uttrycka min tillfredsställelse över
den uppslutning kring EFTA som visats
från oppositionens sida. Både i herr
Ohlins och herr Heckschers anföranden
kan man utläsa detta. Jag vill också
begagna tillfället att säga, att man då
också får se till att man inte uttrycker
sig på ett sådant sätt, att näringslivet i
Sverige samt den allmänna opinionen
får den uppfattningen att en omedelbar
anslutning av något ledande EFTA-land
till de sex är förestående. Så har ändå
läget understundom kommenterats i
pressen, det vet båda herrarna. Jag
hoppas att ni också i fortsättningen vill
hjälpa mig att skingra de missförstånd
som så lätt kan uppkomma och som kan
lända EFTA till skada.

Jag är också tacksam för att herr
Ohlin inte ville förneka att ett principförslag
skulle vara till en viss nytta.
Herr Heckscher var en smula rädd för
att det skulle bli en plan utan alltför
stark anknytning till verkligheten. Det
tror jag inte på. Jag tror att ett sådant
förslag kommer att på ett tydligt sätt
ange vad vi önskar och eftersträvar.
Naturligtvis får vi vara beredda på att,
därest det skall kunna bilda utgångspunkt
för förhandlingar, inta en flexibel
ståndpunkt. Det bestrider jag ej. Det
kan aldrig skada att konkret visa vart

Nr 19

105

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

vi syftar, och jag håller det inte för uteslutet,
att vi kan få ett stöd redan från
början i vissa EFTA-länder. Förslaget
utarbetas med sikte på att nå en ekonomisk
lösning på i första hand marknadsfrågorna.
Det kommer inte att utgöra
något hinder för andra länder att
gå vidare i ett politiskt samarbete, om
de så önskar, men det tar sikte på att
göra den ekonomiska marknadsuppgörelsen
universell i Västeuropa.

Det kan ju hända att förutsättningarna
för närvarande är små för att en
sådan plan — även om den innehåller
många ting som det i och för sig kan
ligga i Förenta staternas intresse att få
till stånd här i Europa — icke kan vinna
allmän anslutning från officiellt
amerikanskt håll, men det är också möjligt
att USA:s ståndpunkt när allt kommer
omkring inte är så fastlåst. Det vet
vi ännu inte med bestämdhet. Vi vet
heller inte hur pass fastlagd den engelska
politiken är. Från officiellt engelskt
håll har vi fått upprepade förklaringar
om att man ingalunda har bestämt
sig ännu. En av kammarens ledamöter
sade mig just innan jag gick upp
i talarstolen att premiärminister Macmillan
och president Kekkonen i dag
har avgett en gemensam deklaration i
dessa frågor, som tyder på att England
inte har för avsikt att bryta upp ur
EFTA utan fortfarande är lika angeläget
om att länder som av politiska skäl
inte skulle kunna ge sig in i ett politiskt
samarbete ändå skall kunna vara med
i en universell marknad.

Dessutom finns det — som herr Ohlin
så riktigt påpekade — ännu en part,
6-maktsunioncn, och kanske ytterligare
en, nämligen Frankrike, ty på alla
punkter faller inte Frankrikes ståndpunkt
samman med 6-maktsunionens
och ministerrådets. Därför är det inte
uteslutet att vi inte kommer så långt
i försöken att föra de sex och de sju
samman. Jag undrar i så fall om inte
just ett principförslag av den typ vi har

i åtanke borde kunna utgöra en lämplig
bas för att hålla diskussionerna vid
liv och fortsätta att utveckla kontakterna.

Herr Ohlin menar vidare, herr talman,
att det skulle vara olyckligt att
inte räkna med olika alternativ. Jag har
redan i mitt anförande förut i dag antytt
att vi har gjort det flera gånger tidigare.
Herr Ohlin tillägger att vi därför
inte skall utesluta att vi skulle kunna
vara med om en tullunion från
svensk sida. Nej, herr Ohlin, vem har
sagt det? Jag är inte medveten om att
jag har gjort det. Frågan gäller vad det
är för slags tullunion. Herr Ohlin och
jag har i varje fall hittills varit rörande
eniga om att vi inte skall eftersträva en
lösning som innehåller några protektionistiska
element utan sikta mot låga
tullar. År tullarna tillräckligt låga, herr
Ohlin, har vi en tullunion, vad vi än
kallar den. Därför har jag aldrig uteslutit
en sådan.

Vad jag har vänt mig emot är tanken
på att i nuvarande läge tala om en tullunion
och därmed skapa ett intryck av
att det är fråga om en sådan på en nivå
som ligger nära den gemensamma
marknadens yttre tull. Det är något helt
annat. Visst är vi i regeringen medvetna
om att skulle vi få en harmonisering av
tullarna — vilket jag tycker är en lämpligare
benämning — eller gå så långt som
till en tullunion, kan det betyda vissa
bindningar av vår handlingsfrihet på
tullområdet. Det är någonting annat,
herr Ohlin, än att underkasta sig Romfördragets
föreskrifter, som skulle förplikta
oss att överlåta på andra att förhandla
för vår räkning med tredje land.
En sådan ordning tror jag inte — det
vill jag redan nu säga — går att förena
med vår önskan att fortsätta vår neutralitetspolitik.

•lag har bara velat exemplifiera situationen.
En tullunion innebär vissa
bindningar på tullområdet. Man måste
avtalsmässigt på förhand underkasta sig

106 Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

vissa institutioner som övervakar att en
marknad av denna typ fungerar. Det var
denna form vi en gång i tiden tänkte oss
för en nordisk marknad just därför att
tullarna mellan våra länder skiljer sig
så litet från varandra och är låga. Detsamma
kan vi tänka oss i en större
marknadsuppgörelse, men det betyder
inte att vi avstår från handlingsfrihet
på det handelspolitiska området, även
om det betyder en begränsning av våra
möjligheter att använda tullarna som ett
instrument i vår handelspolitik och
ingenting annat.

Herr OHLIN (fp);

Herr talman! Jag är glad att handelsministern
nu så klart uttalade att han
för sin del inte alls vill binda oss mot
ett användande av tullunionsformen för
en lösning av stormarknadsproblemet.
Han vände sig emellertid bestämt mot
en tullunion på den nivå som Romtraktatens
länder för närvarande syftar till.
Handelsministern vet att vi är överens
om att föredra en lågtullpolitik. Men
liksom jag på en hel del andra punkter
fann det olämpligt att regeringen skulle
binda sina händer tror jag att alltför
preciserade offentliga uttalanden rörande
vilken tullnivå Sverige kan tänkas
acceptera knappast gagnar saken.
Vi får inte förbise det för en fri handel
ganska avgörande faktum att länder,
med vilka vi har den alldeles dominerande
delen av vår utrikeshandel, skulle
komma att ligga innanför denna stormarknads
gränser. Frågan om en moderat
— i stället för låg — tullpolitik
mot tredje land ter sig på ett helt annat
sätt, om vi har full frihandel för den
övervägande delen av vår utrikeshandel.

Jag har begärt ordet för att säga endast
en sak till, nämligen att handelsministern
enligt mitt sätt att se även i
detta avseende var en smula oförsiktig
när han sade, att vi även om vi är med
i en tullunion inte kan låta någon an -

nan part, d. v. s. en gemensam organisation,
förhandla med tredjeland för
vår räkning. Om vi inte alls har någon
förhandlingsfrihet när det gäller tullsatserna,
bör vi vara tacksamma för att
ha en gemensam institution, i vilken
också vi är representerade, som sköter
förhandlingarna med tredjeland, t. ex.
Förenta staterna, beträffande storleken
av de amerikanska och europeiska tarifferna.
Jag skulle verkligen vilja fråga,
hur vi i ett sådant läge skulle kunna
sköta dessa förhandlingar på egen hand.

Visserligen kan man tala om att det
finns andra handelspolitiska åtgärder
än tullar och tullrestriktioner, men såvitt
jag förstår gäller något liknande
även för deras del. Jag tror därför att
handelsministern vid närmare övervägande
får lov att räkna med att vi, om
vi accepterar tullunionsformen, därigenom
accepterar en väsentlig begränsning
av vår handlingsfrihet även i flertalet
handelspolitiska kontakter med
tredjeland.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt att jag på nytt tar till orda, men
det råder vissa meningsskiljaktigheter
mellan herr Ohlin och mig, som jag tror
det är nödvändigt att få uppklarade.

Herr Ohlin sade nu sist, att det innebär
en mycket väsentlig begränsning av
den handelspolitiska friheten om man
går in i en tullunion. Men herr Ohlin
har ju själv varit handelsminister och
vet nog att handelsförhandlingar och
handelspolitik rymmer mycket annat
än tullfrågorna. Jag kanske bara får
fästa uppmärksamheten på att tullfrågorna
kan ha stor betydelse vid förbindelserna
med vissa länder, medan de
har en rätt liten betydelse för våra relationer
med statshandelsländerna. Där
är det, som herr Ohlin lika väl som jag
känner till, fråga om en reglerad import
på ömse sidor.

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

107

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

Det var detta jag syftade på när jag
talade om att vi vill förbehålla oss rätten
att förhandla för oss själva och att
något annat knappast skulle stå i god
överensstämmelse med den allmänna
politiska obundenhet, som vi eftersträvar.
Jag tänkte inte minst på uppgörandet
av avtal med sådana länder, som
vi inte förhandlar med inom t. ex.
GATT, och som representerar en mycket
betydande del av vår handel. Även
om det inte är fråga om hela eller ens
hälften av vår utrikeshandel, har vi
ändå en omfattande handel med dessa
länder. Vi hoppas kunna utveckla den
ytterligare.

Jag noterade vidare den glidning i
herr Ohlins ståndpunkt jämfört med
den han tidigare förfäktade, som jag
trodde mig märka när vi resonerade
om tullunionen. Han varnade för att vi
skulle bli för fastlåsta och han vände
sig mot mitt uttalande om att vi eftersträvar
låga tullar och att jag inte för
ett ögonblick är beredd att rekommendera
en tullunion, sådan som den ser
ut i dag eller med endast några få modifikationer.
Om herr Ohlin vänder sig
mot detta tal, är det en ny ståndpunkt,
vilket det är angeläget att få fastslaget
här i kammaren. Jag vill inskränka
mig till att även här säga, att en sådan
politik skulle rimma illa med vår önskan
att bistå utvecklingsländerna, om
vilka herr Ohlin talade så varmt och
med sådan övertygelse. Det skulle
minska deras möjligheter att utveckla
sin handel med oss. Jag behöver nog
inte närmare redogöra för detta, det
tror jag herr Ohlin är villig att erkänna.
Det är med anledning av detta som jag
säger att vi, som bor i ett industriellt
och i andra avseenden väl utvecklat
land, bör so till att vi inte bidrar till
att på något sätt bygga upp ett protektionistiskt
Västeuropa.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har låtit mig ange -

läget vara att även i denna fråga — om
tullnivåns höjd i en framtida europeisk
stormarknad — inte binda mig för någon
bestämd ståndpunkt. Jag är en smula
oroad av att handelsministern nu här
binder sig för att — tydligen vad som
än händer — inte rekommendera ett
svenskt inträde i en europeisk stormarknad,
även om en tullnivå införes
av en sådan höjd, som ungefär överensstämmer
med Romtraktatens minus 20
procent, vilket man nu närmast torde
sikta till. Om Storbritannien accepterar
en tullnivå av denna höjd och om den
övervägande delen av vår utrikeshandel
kan bli helt tullfri genom anslutning
till unionen, undrar jag verkligen
om det är klokt av Sveriges handelsminister
att i dag binda sig för den
ståndpunkten, att Sverige hellre skall
stanna utanför än gå in i unionen. Jag
tror handelsministern hade gjort klokare
i att uttrycka sig med •— om jag så
får säga — större elasticitet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag överlämnar till kammarens
ledamöter att bedöma vem som
uppträder klokast i detta sammanhang,
herr Ohlin eller jag. Jag undrar verkligen
om det är klokt att visa en sådan
defaitism inför de protektionistiska tendenser,
som vi onekligen kan se många
spår av. Jag tycker också att det är i
hög grad oklokt att inför en förestående
förhandling visa korten. Jag vidhåller,
att i det läge som nu föreligger finns
det all anledning för oss att verka för
låga tullar. Jag beklagar att herr Ohlin,
som ända till på sistone varit en sådan
liberalismens företrädare i vårt land,
nu kommit så allvarligt på glid.

Herr HECKSCHEIt (h):

Herr talman! Jag ber bara att få konstatera,
att eftersom handelsminister
Lange är så väldigt bestämd när han säger
vad som inte skall få ske, så vore

108 Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

det mycket angeläget att han också var
litet mera utförlig när han talar om vad
som borde ske. Jag delar helt och hållet
statsrådet Langes uppfattning om att
protektionistisk politik för Europa
skulle vara utomordentligt olycklig.
Men man får dock komma ihåg, att redan
det underlättande av handeln inom
Europa, som en större marknad under
alla förhållanden medför, innebär en
utvidgning av möjligheterna till ett fritt
handelsutbyte.

Det är väl inte alldeles klart vilka
slutsatser man skall dra av förhållandet
till de utomeuropeiska länderna i
detta sammanhang. Det är uppenbart att
handeln med dem också måste underlättas,
vilket man inte minst från amerikansk
sida yrkar på. Därvidlag finns
det dock även andra vägar att gå än de
som är direkt beroende av tullnivåns
höjd.

Om nu statsrådet säger att man inte
skall föregripa förhandlingarna i det
ena hänseendet, är det viktigt att man
inte föregriper dem i det andra heller.
Skall man däremot göra preciserade uttalanden
med avseende på vad man
»inte ett ögonblick» kan gå med på —
som statsrådet visst uttryckte sig —
vore det angeläget att också få veta mera
om vad det är man kan gå med på.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I mitt inledningsanförande
har jag redan angivit efter vilka
utgångspunkter vi anser att en europeisk
marknadsordning bör vara uppbyggd.
Jag tillåter mig ännu en gång att
upprepa detta för herr Heckscher.

En enhetlig europamarknad med låga
tullar utåt utan nya protektionistiska
element, på lika villkor öppen för varje
nation i Västeuropa — oavsett dess politiska
kurs — det är vårt mål.

Att här i kammaren närmare precisera
hur vi anser att en uppgörelse,
grundad på denna princip, skall kon -

kret utformas, det tror jag inte är särskilt
lämpligt av förhandlingsskäl. Därvidlag
trodde jag att herr Ohlin i sitt
första anförande gav mig rätt. Jag vill
tillfoga, att jag inte förstår den defaitism
som gripit herr Ohlin på tullområdet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr handelsminister!
Vi är överens om vad som är önskvärt
— det är önskvärt att få låga tullar runt
omkring en europeisk stormarknad. Jag
måste dock vidhålla att det är till ytterlighet
oförsiktigt av handelsministern
att säga, att vi under inga omständigheter
kan gå med på en tullmur av
den typ man tidigare erbjudit vid kontakterna
mellan grupperna och som
tycks vara åtskilligt lägre än Romtraktatens.

Vad vinner man på att leka en lek att
Sverige kan bestämma i Europa? Vilka
grupper är det som skall förhandla här?
Det är å ena sidan 6-maktsunionen,
som t. v. har Romtraktatens relativt
höga tullmur att sikta på. Å andra sidan
är det Storbritannien och småstaterna i
EFTA. Storbritannien har en tullmur
som är minst lika hög som Romtraktatens
och engelska regeringen har inte i
EFTA lovat att man skall gå med på en
radikal sänkning av sin tullmur. Vem
är det då som skall åstadkomma att man
runt omkring denna europeiska stormarknad
inte alls skall ha sådana tullar
soin Storbritannien, Tyskland,
Frankrike, Italien och andra accepterat?
Jo, det skall tydligen Sverige!

Finland har en högre tullmur. Det
danska problemet är nyanserat. Låt oss
dock räkna Danmark till företrädarna
för låga tullar. Att i denna förhandlingssituation
stå upp och avge ett bragelöfte
att regeringen kommer inte att
föreslå att Sverige inträder på andra
villkor än lågtullpolitikens, det måste
innebära ett löfte att vi hellre skall stå
utanför än modifiera denna stånd -

Nr 19 109

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Godkännande för Sveriges del av vissa ändringar i konventionen ang. upprättande

av Europeiska frihandelssammanslutningen

punkt. Detta kallar handelsministern
för att kämpa för friare handel! För
Sveriges del blir väl situationen den —
om vi står utanför en stormarknad av
den typ herr Lange förkastar, låt oss
säga det rent ut — att vi får långt mindre
frihandel än om vi är innanför.

Jag har precis samma mening som
handelsministern om vad som är önskvärt,
och jag har uttryckligen betonat
att jag för min del inte tagit ställning
till vad som är acceptabelt och inte acceptabelt
i fråga om tullnivåns höjd.
Jag tror faktiskt att handelsministern
skulle göra klokt i att inte här i dag
binda sina händer för en linje, som jag
tror att han kan riskera att man varken
bland de sex eller i London kommer att
uppfatta som ett allvarligt alternativ.
Nog är det bra att kämpa för att vi skall
få så låga tullar som möjligt, men jag
tror inte att det är klokt att göra uttalanden
på grundval av en verklighetsfrämmande
bedömning av läget.

För närvarande har ju både 6-maktsgruppen
och Storbritannien en helt annan
tullpolitik än den herr Lange är
beredd att acceptera. Det är en alldeles
avgörande synpunkt. Får man full
frihandel för mer än två tredjedelar av
sin utrikeshandel får man väga den fördelen
mot andra nackdelar för vår handel.
Hur denna avvägning konkret skall
göras tror jag att det i dag är för tidigt
att uttala någon bestämd mening om.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi talar, herr Ohlin,
inte om slutresultatet av en förhandling
som vi inte alls vet när den kommer i
gång eller om den över huvud taget
kommer till stånd. Vi talar om riktpunkten
för våra strävanden i en förhandling,
som vi hoppas så småningom skall
komma till stånd. Att redan nu säga, att
vi skall vara beredda att acceptera någonting
som ansluter sig till den tullnivå
som England har eller att ansluta

sig till tullnivån för den gemensamma
marknaden möjligen med en 20-procentig
tullreduktion är någonting som
måste vara ytterligt skadligt för ett
framtida förhandlingsresultat.

Jag kan se många former och lösningar
på det europeiska marknadsproblemet.
Herr Ohlin, som inte är
mindre fantasifull, kan säkert göra det
även han. Där kan ingå många element.
Man kan tänka sig en överenskommelse
om en avveckling eller en nedskrivning
av tullnivån som ett särskilt element
i en sådan uppgörelse. Varför skall
vi i dag, herr Ohlin, förklara oss beredda
att ge upp den lågtullståndpunkt
som herr Ohlin ändå säger sig i princip
inta?

Jag hoppas att den enda behållningen
av denna debatt inte skall bli att
herr Ohlin har övergivit den ståndpunkt
som han ända till i dag, såvitt jag
vet, starkt förfäktat: en friliandelsvänlig
politik. Jag hoppas att han inte helt
glömmer bort de länder som ligger utanför
Europa och utanför Förenta staterna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ert referat, herr handelsminister,
är alldeles felaktigt. Jag
har i varje yttrande framhållit, att jag
för min del inte vill göra som Ni gjorde,
nämligen att förklara, att vi skall
vara beredda att gå med på de och de
villkoren. Jag vill inte göra sådana preciserade
uttalanden. Vad jag har vänt
mig emot är, att handelsministern har
förklarat, att han under inga omständigheter
kommer att acceptera annat
än en tullmur som ligger på helt annan
nivå än den som man på flertalet håll i
Europa betraktar som realistisk. Det är
Ni som binder Er på detta sätt, inte så
att Ni skapar en förhandlingsposition,
utan så att vi riskerar att följen därav
kan bli en inskränkning av den svenska
handelsfriheten, som kan få ytterst allvarliga
verkningar.

no Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

Det är inte fråga om vad vi önskar,
ty det är vi helt överens om. Det är fråga
om att göra en realistisk bedömning
av det verkliga läget och att avstå från
sådana uttalanden som inte står i god
överensstämmelse med en sådan bedömning
och som, när denna ges den precisa
form handelsministern angav i sitt
uttalande, inte kan ha någon nyttig inverkan.
Den innebär snarare risk för
att förhandlingsläget kompliceras för
den svenska regeringen. Jag vill säga
rent ut, att lika litet som handelsministern
på andra punkter borde göra några
bindande uttalanden borde han göra
det på denna punkt. Jag vill verkligen
vädja till handelsministern att inte försvåra
förhandlingsarbetet genom att
vidhålla uttalanden av den art som han
gjort. Jag väljer att tro att det har skett
i hastigt mod. Handelsministern skulle
göra klokt i att, innan debatten slutar,
modifiera sina ställningstaganden. I annat
fall kommer detta olyckliga uttalande
från handelsministern att stå såsom
resultatet av denna debatt, i vilken så
många andra nyttiga saker har kunnat
konstateras. Dessa borde i stället få stå
som resultat av debatten.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt, herr Ohlin, få hänvisa till protokollet.
Om herr Ohlin är angelägen
om att vår förhandlingsposition utåt
inte skall försvagas — jag tror att han
vill det — vore jag mycket tacksam om
den svenska regeringen fick ett stöd genom
en klar deklaration från herr Ohlin
i dag, att riktpunkten för våra strävanden
i ett kommande förhandlingsarbete
bör vara låga tullar och ingen
protektionism.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Lange begärde ett
uttalande från mig att riktpunkten för
våra strävanden bör vara låga tullar.
Det uttalandet har jag gjort tre gånger

i dag, ehuru handelsministern tydligen
inte har observerat det. Jag har hävdat,
att även om man har denna riktpunkt
skall man inte låsa sina händer, så att
man inte har utsikt att komma fram till
en lösning, som kan vara att vida föredra
framför att stanna utanför en europeisk
stormarknad.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation jämte i ärendet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Frågan om köp av sommarstugor
i Danmark har kommit i en
mycket underlig situation. Sedan samtliga
nordiska länder 1958 förklarade att
reciprocitet skulle råda, har danskarna
som bekant hindrat svenskarna från att
köpa sådana stugor.

Med anledning av det uttalande utskottet
här gjort vill jag fästa uppmärksamheten
vid betydelsen av att den
svenska regeringen verkligen försöker
åstadkomma ett nordiskt samarbete, så
att svenskar icke fråntas motsvarande
rättigheter som danskarna har att köpa

Fredagen den 12 maj 1961 em.

Nr 19

111

Interpellation ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden, m. m.

fastigheter i vårt land. Ett sådant förhållande
är beklagligt ur det nordiska
samarbetets synpunkt.

Det är viktigt att den svenska regeringen
här följer 1958 års rekommendation
i Nordiska rådet.

Herr talman! Jag har velat fästa uppmärksamheten
på att detta är en ganska
betydelsefull fråga, men jag har icke något
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs utrikesutskottets memorial
nr 8, angående uppskov med behandling
av visst ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 17 innevarande
månad.

§ 8

Interpellation ang. provinsialläkarnas
arbetsförhållanden, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRANDT i Sätila (ep), som yttrade: Sedan

mer än tio år har »provinsialläkarkrisen»
bestått. För närvarande är
ett 100-tal tjänster vakanta på grund av
brist på sökande. Detta är ett oroande
faktum så mycket mer som icke någon
ansvarig instans har bestritt, att provinsialläkarkåren
fyller en synnerligen
angelägen uppgift. Från ÖHS-kommittén
har vidare kraftigt framhållits, att
provinsialläkaren är oumbärlig för en
rationell sjuk- och hälsovård på landsbygden.

Läkarförbundet har redan år 1956 i
framställningar föreslagit en rad åtgär -

der till förbättrande av provinsialläkarkårens
arbetsförhållanden och därmed
också förbättrade betingelser för kårens
rekrytering. Dessa framställningar har
fått öHS-kommitténs fulla stöd. Sedermera
har visserligen vikariatsfrågan för
provinsialläkarna något förbättrats genom
införande av reservläkarinstitutionen.
Därutöver har en möjlighet för
värnpliktiga läkare att fullgöra en del
av sin värnpliktstjänstgöring som vikarier
för provinsialläkare öppnats i de
fyra nordligaste länen och ytterligare
några smärre justeringar ernåtts.

För övrigt har intet av Läkarförbundets
eller kommitténs förslag realiserats
av de statliga myndigheterna. Som ett
led i strävanden härutinnan har Läkarförbundet
år 1957 hos civildepartementet
anhållit om förhandlingar angående
revision av provinsialläkartaxan. Härutöver
har kungl. medicinalstyrelsen år
1958 till Konungen ingivit ett fullständigt
förslag till ny taxa, i huvudsak
överensstämmande med sjukförsäkringens
återbäringstaxa. Trots detta och
trots att sålunda mer än tre år förflutit,
har något svar från civildepartementet
icke ingått. Departementet har uppenbarligen
icke velat taga ställning till
dessa frågor förrän eventuella förhandlingar
skulle förutom taxorna även inkludera
huvudmannaskapsfrågorna. Sedan
nu förhandlingarna enligt Läkarförbundets
uppfattning brutit samman, har
förbundet ånyo anhållit om förhandlingar
i taxefrågan. Ännu så länge är denna
framställning icke besvarad.

Detta förhållande liksom ett flertal
andra omständigheter har givit Provinsialläkarföreningens
styrelse anledning
att till yngre kolleger genom Svenska
läkartidningen nr 17 1961 rikta en uppmaning
att icke tills vidare, på grund
av osäkra arbetsförhållanden, söka sig
in på provinsialläkarbanan. Eftersom
redan befintliga vakanser ger anledning
till oro är denna uppmaning så mycket
mer oroväckande.

Denna dags afton har ovan berört

112 Nr 19 Fredagen den 12 maj 1961 em.

Interpellation ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden, m. m.

provinsialläkarproblein än mer tillspetsats
på grund av att Läkarförbundet
beslutat vissa blockadåtgärder gentemot
provinsialläkarbefattningar.

Under hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller undertecknad att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. När kan det förväntas att ÖHSkommitténs
betänkande av år 1958 och
Läkarförbundets skrivelse av år 1956
i vad avser provinsialläkarkårens arbetsförhållanden
in. m. kommer att bli
föremål för behandling från departementets
sida?

2. När kommer berört departement
att tillmötesgå de sedan flera år tillbaka
upprepade framställningarna från
Läkarförbundet om revision av provinsialläkartaxorna
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1961/62
in. in.,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd
ni. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser underhållsarbeten i lokalerna
för domkapitlet i Göteborg, jämte motioner,

nr 108, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet,

nr 109, i anledning av väckt motion

om arvode av kyrkofondsmedel till
blivande präst,

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående liandelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda
handelsgymnasierna jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
samt

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering,
m. m., såvitt propositionen avser anslag
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt,
jämte i ämnet väckt motion;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag
till viss busstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring av vissa
postavgifter m. in. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande i det
svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande, och

nr 33, i anledning av väckta motioner
om upphävande av viss inskränkning i
domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande
av högertrafik i Sverige,

Nr 19 113

Fredagen den 12 maj 1961 em.

nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen
den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,
dels ock i ämnet väckt motion,
samt

nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion,
i vad propositionen och motionen
hänvisats till lagutskott;

tredje lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta motioner,
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konventionen angående Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD), m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. in.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av en europeisk organisation för astro8
— Andra kammarens protokoll

nomisk forskning rörande södra stjärnhimlen; nr

254, i anledning dels av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år
1960 och 1961 vid dess tolfte ordinarie
möte fattade beslut, dels av motioner
väckta i anslutning till sagda proposition; nr

255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av
Europeiska frihandelssammanslutningen; nr

256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.; och

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckta motioner.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 163, angående ratifikation av vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess tjuguåttonde
sammanträde och år 1958
vid dess fyrtioförsta sammanträde (sjätte
respektive sjunde sjöfartskonferensen)
antagna konventioner, samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.20.

In fidem

Sune K. Johansson

1961. Nr 19

114

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Tisdagen den 16 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Ragnar Lassinantti,
f. 150920, från Luleå p. gr. av influensa
icke kan deltaga i riksdagsarbetet förrän
tidigast den 23 maj 1961 intygas härmed
på heder och samvete.

Luleå den 15 maj 1961

Lars Lundgren
Stadsläkare

Härmed intygas att fru Ulla LidmanFrostenson
är sjukskriven från och med
den 16 maj till och med den 30 maj.

Stockholm den 15 maj 1961

S. V. Westberg

Med. dr överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lassinantti från och med
den 15 innevarande maj tills vidare
samt fru Lidman-Frostenson den 16—
den 30 samma månad.

§ 3

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation bär
herr Fälldin frågat mig

1) om jag vill redogöra för anledningarna
till att propositionernas avlämnande
till riksdagen i år i så stor utsträckning
förskjutits till tiden efter den 15

mars och till att en onormalt stor anhopning
av propositioner skett till några
få dagar;

2) om jag avser att vidtaga åtgärder i
syfte att uppnå en sådan planläggning
av propositionsarbetet i regeringens
kansli, att bättre möjligheter skapas för
ett rationellt motions- och utskottsarbete
i riksdagen.

Enligt riksdagsordningen är huvudregeln
den, att propositionen bör avlämnas
till riksdagen så snart sig göra låter.
Vad gäller propositioner, som avser
statens inkomster och utgifter för nästkommande
budgetår, skall dessa avlämnas
till riksdagen inom 70 dagar från
dess öppnande, d. v. s. i år senast den
22 mars.

Övriga propositioner, som skall behandlas
under vårsessionen, bör avlämnas
inom 90 dagar från riksdagens öppnande,
d. v. s. detta år senast den 11
april.

Propositioner kan dock avlämnas senare,
beträffande anslagspropositionerna
om »Konungen prövar uppskov med
framställningen lända riket till allvarligt
men» och beträffande övriga propositioner
om »Konungen prövar uppskov
med framställningen lända riket
till men eller eljest finner synnerliga
skäl föreligga för dess avlåtande».

På grundval av riktlinjer som uppdrogs
vid allmän beredning i juni 1953
genomfördes till 1954 års riksdag en
omläggning av propositionsarbetet i
syfte att uppnå ett tidigare och jämnare
avlämnande av propositionerna till
riksdagens början och en frivillig förkortning
av de i grundlagen reglerade
propositionstiderna. Dessa riktlinjer
har regeringen sedan dess sökt följa
vid varje riksdag. Det har alltså funnits
en medveten strävan hos regeringen att

Tisdagen den 16 maj 1961 Nr 19 115

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

få fram propositionerna på ett sådant
sätt, att en koncentration till slutet av
vårsessionen undvikes. Ehuru förhållandena
numera är avsevärt bättre än
innan den frivilliga förkortningen av
propositionstiderna började tillämpas
har det ändå inte kunnat undvikas, att
ett antal propositioner kommit att avlämnas
senare än som beräknats.

Enligt interpellanten har mer än tio
anslagspropositioner i år kommit senare
än grundlagen stadgar. Detta resultat
har interpellanten förmodligen
kommit fram till genom att utgå från
bordläggningsdata. Om man däremot
utgår från de tidpunkter då propositionerna
avlämnats till riksdagen blir situationen
en annan. Då har, bortsett
från propositionerna i anledning av civildepartementets
löneförhandlingar,
endast en sådan proposition kommit
två dagar för sent, nämligen den om
socialförsäkringens organisation, där
dock lagstiftningsfrågorna är huvudsaken.

Motivet för att sprida ut propositionerna
över hela vårsessionen är givetvis
önskemålet att ge riksdagen en jämnare
arbetsbelastning. Att bara räkna
antalet propositioner utan hänsyn till
deras storlek eller innehåll ger en skev
bild av situationen. Redan vid riksdagens
början överlämnas statsverkspropositionen,
som ju är avsevärt mera omfattande
än övriga propositioner. Årets
statsverksproposition innehöll 3 900 sidor
medan det totala sidoantalet i anslagspropositionerna
till och med den
22 mars stannade vid 3 000 och övriga
propositioner vid 2 600 sidor räknat
t. o. m. den 11 april. Statsverkspropositionen
torde ge riksdagen arbete under
flera månader, varför arbetsbelastningen
är jämnare än vad enbart antalet
propositioner ger vid handen.

Det är emellertid ett beklagligt faktum,
att propositionerna i år kommit
senare än vad som ursprungligen planerats
och att en viss koncentration ägt
rum till slutet av propositionstiden. Ett

flertal förhållanden har medverkat till
denna försening i propositionsavlämnandet.

Först må nämnas personalläget i
kanslihuset. Det är vitsordat från alla
departement, att arbetsbelastningen är
så stor, att de berörda befattningshavarna
i stor utsträckning måste utnyttjas
för natt- och helgarbete under vintermånaderna.

Tryckerierna förefaller vidare i år ha
haft svårare än tidigare att hinna med
propositionerna. Tryckningen har genomgående
tagit längre tid än beräknat.

Interpellations- och frågeinstituten
är av stort värde för såväl riksdagen
som regeringen, men det kan inte förnekas
att de bidrar till att öka departementens
arbetsbörda. Arbetet med svaren
belastar i hög grad just den personal
som sysslar med propositionsskrivningen.

Att redogöra för alla de mera speciella
faktorer som inverkat på propositionsarbetet
låter sig inte göra, men
jag vill ändå peka på några av de viktigaste.
Flera propositioner har inte
kunnat skrivas förrän avtal med främmande
makt avslutats, och dessa bär i
år uppgått till ett relativt stort antal.
I andra fall har icke förutsedda problem
och komplikationer inverkat fördröjande.
I ett stort antal fall har det
varit omöjligt att avlämna propositionerna
tidigare med hänsyn till att remissbehandlingen
dragit ut på tiden.
Jag har tidigare i år i denna kammare
besvarat en interpellation angående remisstiderna
och där förklarat varför
det i ett par fall ansetts angeläget med
en relativt snabb remissbehandling. Det
är nu uppenbart, att en förlängning av
dessa remisstider ytterligare skulle ha
förskjutit propositionsavlämnandet och
därigenom riksdagens arbetsbörda till
slutet av sessionen.

Betriiffande flera propositioner, bl. a.
flertalet av dem diir remissbehandlingen
forcerats, har det ansetts vara så
önskvärt att riksdagen redan vid inne -

116 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

varande session kunnat fatta beslut, att
det i och för sig önskvärda kravet på
att avlämna propositionerna så tidigt
som möjligt under sessionen har fått
ge vika.

Det är ett väsentligt spörsmål som interpellanten
har fäst uppmärksamheten
på, och från regeringens sida kommer
alla åtgärder att vidtagas för att söka
få propositionerna avlämnade tidigare
vid kommande riksdagar. Jag vill också
understryka vikten av att detta problem
tas upp till behandling vid den kommande
författningsrevisionen.

Vidare anförde:

Herr FÄLLDIN (ep) :

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
statsministern få framföra mitt
tack för det utförliga svaret.

Bestämmelserna i riksdagsordningen
angående tiden för avlämnande av propositioner,
som statsministern återgivit
i sitt svar, har till huvudsyfte att
möjliggöra för riksdagen att organisera
och planera sitt arbete, så att en alltför
stor anhopning till sessionens slut undvikes.
Det är naturligtvis i högsta grad
angeläget att utskottsarbetet och ärendenas
behandling i kamrarna inte sker
under trycket av tidsnöd. Detta är den
ena sidan av problemet.

Riksdagsordningen tillförsäkrar varje
riksdagsledamot rätt att motionera i
anledning av lämnade propositioner.
Normalt står tio dagar till förfogande
— för statsverkspropositionen och vid
förlängd motionstid femton dagar. Men,
herr talman, här kommer jag till den
andra sidan av problemet. Det är, som
jag ser det, inte bara fråga om en rättighet
utan i minst lika hög grad om en
skyldighet — inte en skyldighet att motionera
men att granska regeringens
förslag och, om så blir erforderligt, motionera.
Det kravet har väljarna rätt att
fordra att deras valda ombud uppfyller.
Men den enskilde riksdagsledamotens
och partigruppernas möjligheter

att på den tid som står till förfogande
ingående granska regeringens förslag
blir självfallet beskurna, när det sker
en sådan anhopning av propositioner i
ett sent skede av vårsessionen som vi
fått vara med om i år. Mot den bakgrunden
— det gäller här helt enkelt
det demokratiska systemets och parlamentarismens
funktionsmöjligheter —
borde det vara angelägnare att få en
sådan fördelning av propositionerna,
att riksdagens arbete underlättas, än
att endast följa riksdagsordningens bokstav.
Riksdagsordningen ger ju i och
för sig utrymme för ett propositionsavlämnande
som skulle skapa olidliga
arbetsförhållanden i riksdagen. Det är
detta som utgör den principiella bakgrunden
i interpellationen.

Fördelningen av propositionerna har

1 år varit sämre än något år tidigare
som jag tillhört riksdagen. Statsministern
menar att man skall räkna propositionerna
inte i antal utan i sidor, och
det är väl bäst att jag gör på detta sätt.
Jag konstaterar då, att under den första
tiden — en tiodagarsperiod — i år kom
4 500 sidor; det var statsverkspropositionen
på 3 900 sidor och andra propositioner
på 580 sidor. Som ett önskemål
vill jag i detta sammanhang framföra,
att regeringen så långt möjligt söker
undvika att framlägga andra propositioner
än statsverkspropositionen under
de tio första dagarna av sessionen.
Det har dock varit bättre härvidlag i
år än tidigare. Men sedan kommer det
anmärkningsvärda. Efter de första tio
dagarnas 4 500 sidor följer en period på
två månader — alltså sex gånger så lång
tid —- då endast 1 000 sidor avlämnades.
Sedan följer en period på tio dagar
— eller i praktiken en vecka — då

2 350 propositionssidor avlämnades.

Detta ger en helt annan bild av den

ojämna fördelningen än den som statsministern
återgav genom sin finurligt
gjorda uppdelning. Följden av en sådan
koncentration av propositionsavlämnandet
leder till att riksdagens leda -

Tisdagen den 16 maj 1961 Nr 19 117

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

möter får mycket stora svårigheter att
hinna ta del av alla förslag. Förlängd
motionstid måste också tillgripas, och
därmed förskjuts utskotts- och kammarbehandlingen
ytterligare mot sessionens
slut.

Statsministern säger att statsverkspropositionen
torde ge riksdagen arbete
under flera månader. Men statsministern
måste veta att budgetarbetet i
riksdagen inte kan bedrivas på det sättet,
att man klarar av det under denna
sinperiod från den 20 januari till den
20 mars. Med den ordning vi haft i år
blir det inte en rimlig fördelning av
arbetet i kamrar och utskott mellan
sessionens första och senare månader.

Statsministern framhöll att man inte
utgår från det plenum då propositionen
bordläggs utan från den dag propositionen
burits över till riksdagen, och att
i så fall endast en i stället för tio propositioner
avlämnats för sent. I riksdagsordningen
finns endast uttrycket
avlämnas till riksdagen. För min del
anser jag att detta bör tolkas som riksdagen
in pleno. I annat fall kan konsekvenserna
bli egendomliga i vissa fall.

Eftersom statsministern särskilt uppehöll
sig vid den för sent avlämnade
propositionen nr 45 kan jag inte underlåta
att lämna en kompletterande uppgift.
Den dag denna proposition för
sent avlämnades till riksdagen fanns
den tillgänglig endast i ett fåtal exemplar.
Riksdagsledamöterna fick den sig
tillsänd per post under påskuppehållet.
Statsministern torde vara ense med mig
om att det inte bör gå till så. Det väsentliga
i detta sammanhang är ju —
oavsett om man räknar från bordläggningsplenum
eller den dag propositionerna
avlämnas i riksdagshuset — att
motionstiden räknas från bordläggningsplenum
och att handläggningen av
sent inkomna förslag därigenom ytterligare
förskjutes mot det arbetsbelastadc
slutskedet av sessionen.

I sin redovisning av de förhållanden
som förorsakat anhopningen av propo -

sitionerna tog statsministern upp personalläget
i kanslihuset. Eftersom statsministern
redovisat detta förhållande
först, får jag väl antaga att det är det
skälet som väger tyngst. Till detta vill
jag först säga, att statsministern knappast
behöver befara att riksdagen skulle
hesitera inför en personalförstärkning
i kanslihuset, om den därigenom
finge garantier för att dess eget arbete
skulle kunna planläggas på ett bättre
sätt. Riksdagens inställning till kanslipersonalens
löner har för övrigt klart
markerats denna vår.

Men jag vill ifrågasätta om det inte
är möjligt att med nuvarande personalstyrka
åstadkomma vissa förbättringar.
Eftersom jag inte är ledamot av konstitutionsutskottet
och därför kan få direkt
insyn endast i begränsade delar
av regeringens arbete, har jag roat mig
med att titta i några av konseljlistorna,
som ju är officiella handlingar. En del
av vad jag där hittat gör mig fundersam,
inte minst mot bakgrunden av
statsministerns hänvisning till arbetsbelastningen.
Jag har här några exempel
på ärenden från olika departement.

»Konseljlista. Fördragning inför Hans
Maj:t Konungen. Plats för konseljen:
Stockholms slott. Ärendeslag: Justitiedepartementsärenden.
Närvarande statsråd:
Statsministern Erlander, ministern
för utrikes ärendena Undén (och härefter
kommer hela raden av statsråd).
Föredragande: Statsrådet Kling» och

så ärendet:---»Ersättning för

skrivhjälp vid upprättande av nya fastighetsböcker
i Norrvikens domsaga.»

Ett exempel från behandling av jordbruksärenden
med statsrådet Netzén
som föredragande: »Framställning av
lantbruksstyrelsen om gallring av hästexportberedningens
handlingar in. in.»

Jag kan ta ett exempel från behandling
av civildepartementsärenden med
statsrådet Lindholm som föredragande:
»Framställning om jämkning av havandeskapsavdrag
för extra ordinarie folkskolläraren
i X-by N. N.»

118 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

Jag kan också ta ett exempel från
behandling av inrikesdepartementsärenden
med tillförordnade chefen för
inrikesdepartementet, statsrådet af Geijerstam
som föredragande: »Anvisande
av medel för ersättningsanskaffning av
en potatisskalningsmaskin m. m. för
landstatshuset i Jönköping.»

Till sist har jag ett exempel från behandling
av finansdepartementsärenden
med statsrådet Sträng som föredragande:
»Ansökning av AB StjernforsStälldalen
om medgivande till justering
av en våg graderad i såväl svenska som
engelska viktenheter.»

Herr talman! Låt mig säga att det inte
kan vara rimligt att ärenden av denna
typ skall belasta konseljerna. Vore det
inte möjligt att delegera sådana ärenden
till departementscheferna eller varför
inte ytterligare något eller några
steg. Beslutet beträffande t. ex. potatisskalningsmaskinen
måste väl vara helt
avhängigt beskrivningen av den gamla
maskinens tillstånd, eftersom jag förutsätter
att varken föredragande departementschefen
eller någon annan ansvarig
i departementet varit ute för att besiktiga
den.

Vore det inte möjligt, herr statsminister,
att med en delegering och decentralisering
av beslutanderätten i frågor
av den typ jag redovisat uppnå avsevärda
lättnader i arbetsbelastningen?

Statsministern hänvisar också till att
det varit besvär med tryckerierna och
att de inte levererat i rätt tid. Men
tryckerierna har väl också vissa leveranstider,
som jag tycker det borde vara
angeläget för dem att hålla, i synnerhet
när det gäller en sådan kund
som kanslihuset. Och om tryckerierna
håller leveranstiden, borde det väl inte
vara några större problem att vid planeringen
ta hänsyn till tryckningstiden.

Låt mig slutligen, herr talman, uttrycka
min tillfredsställelse över den
deklaration statsministern gjort i slutet
av sitt svar, där han säger att »från
regeringens sida kommer alla åtgärder

att vidtagas för att få propositionerna
avlämnade tidigare vid kommande riksdagar».
Jag delar statsministerns förhoppningar,
att den kommande författningsrevisionen
skall komma med ett
förslag som anvisar vägar för en lösning.
Låt mig än en gång upprepa, att
minst lika viktig som de skrivna reglerna
är förståelsen för riksdagsledamöternas
behov av att ha tillräcklig tid
till förfogande för granskning av regeringens
förslag och för framläggande av
ändringsyrkanden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i det sista som herr Fälldin yttrade,
men innan jag går in på det, som är den
väsentliga frågan i dag, kanske jag med
ett par ord får beröra det förslag till reformer
som herr Fälldin överlämnade
till oss.

Jag har en relativt lång erfarenhet av
arbetet i kanslihuset, inte bara från
den ganska skyddade plats som jag för
närvarande intar utan också från ett
hårt och intensivt departementsarbete
som statssekreterare och som departementschef.
Det låter naturligtvis bestickande
att riksdagen skulle få mera tid
för sin granskning, om man toge bort en
mängd småärenden från konseljerna.
Och vi har verkligen lastat av. Från
den tid då jag kom in i kanslihuset,
1938, och till nu vågar jag påstå, att
det har skett en stark minskning av antalet
konseljärenden trots statsapparatens
tillväxt. Detta har skett just på de
vägar som herr Fälldin rekommenderar,
nämligen genom att man delegerat
— inte till statsråden, ty vi är så rädda
för riksdagens konstitutionella granskning
att vi inte har infört ministerstyre
i landet — utan till centrala verk
och myndigheter. Detta sker ständigt,
men det är inte alltid så lätt som det
kanske kan förefalla.

Byggnadsstyrelsen måste ju glädja sig
enormt åt det obegränsade förtroende

Nr 19 119

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

herr Fälldin visar den när han säger
att Kungl. Maj :t inte längre skall ha
ansvar för exempelvis inredningen av
landsstatshusen. Tv det kan väl inte
vara meningen att länsstyrelsen i Jönköpings
län själv skall fatta beslut? Då
har vi bara att välja mellan byggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t. Jag är inte
säker på att riksdagen delar herr Fälldins
mening, att det skulle vara en avgjord
förbättring att byggnadsstyrelsen
ensam beslutar.

Det finns väl andra ting, som det
skulle vara naturligt att överflytta men
där överflyttningen skulle dra med
sig en rad följder av mycket större
räckvidd än de frågor som man kan
plocka ut från konseljlistan. Men jag
kan försäkra herr Fälldin, att vi strävar
efter att flytta över så mycket som
möjligt. Det är min livliga förhoppning
att vi, när vi en gång får pröva författningsutredningens
förslag till omorganisation
av regeringsarbete!, skall kunna
gå ett gott stycke på den vägen.

Men en illusion måste jag tyvärr beröva
herr Fälldin genast. Alla dessa
ärenden som herr Fälldin nämnde går
på expeditionschefssidan. Statssekreterarsidan
är den som har ansvar gentemot
riksdagen. Jag kan aldrig tänka
mig att det med en enda sekund skulle
förkorta statssekreterarnas arbete, om
de fyra ärenden som herr Fälldin tog
som exempel kom bort, tv det är expeditionschefssidan
som är belastad med
dem. Det kan finnas många skäl som
talar för att vi borde lasta av den också
så mycket som möjligt, men riksdagen
har ingen som helst glädje av det, eftersom
det är statssekreteraravdelningen
och rättsa vdel ningen som förbereder
riksdagsarbetet. Där är det inte så lätt
som herr Fälldin tror att klara detta genom
en utökning av personalen. Arbetsbelastningen
är tämligen ojämn.

Det är klart att man kan fråga varför
vi inte tar in mera folk. Ja, den svenska
statsförvaltningen är i själva verket
snål. Vi har mycket ont om reservkraf -

ter på nyckelposterna. Om man verkligen
på allvar skulle försöka lösa problemet
genom en personalförstärkning, så
skulle det betyda en dubblering av en
rad nyckelpostcr, vilket skulle kunna
bereda rätt mycket trassel. Jag gläder
mig åt att herr Fälldin utan vidare går
i god för att det nästa gång, när vi kommer
med förslag om exempelvis en ny
byråchefstjänst till Konungens kansli,
inte blir ett sådant förfärligt liv som
det blev sist. Det är värt att notera.

Jag vill inte alls bestrida riktigheten
i de siffror som herr Fälldin har levererat,
men när han säger att det i år är
mycket sämre än det brukar vara så kan
jag inte följa med längre. Jag har en
statistik här från och med år 1956 över
propositioner som avlämnats efter den
1 mars. Bäst var det 1959. Då avlämnades
77 propositioner under denna tid.
Det är möjligt att det delvis berodde på
att vi arbetade under ferierna vid sommarriksdagen
1958. Det vet jag inte. I
år har 89 propositioner avlämnats efter
den 1 mars. Det är alltså tolv mer
än det bästa året, men det är en mindre
än 1956 och tre mindre än 1960. Det har
alltså inte blivit sämre, men det faller
mig inte ett ögonblick in att därför säga
att det är bra. Det är det visst inte.

Vi skall som jag sade i mitt svar gärna
ytterligare undersöka vilka möjligheter
som finns att komma till bättre
resultat, ty det viktigaste är naturligtvis
det som herr Fälldin började och
slutade med och som jag också vill sluta
med. Jag skulle tro, att det svenska
parlamentet intar en särställning i hela
världen i fråga om möjligheterna att
granska regeringens propåer. Fin sådan
granskning som vi har finns självfallet
inte i parlamentarismens hemland, England,
och den finns självfallet inte heller
i Förenta staterna. De har där ett
ganska väl utvecklat utskottsväsende
av något annorlunda typ än vårt, men
administrationen har större fullmakter,
varför förhållandena inte kan jämföras.
Vi skall slå vakt om den svenska

120 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

riksdagens särställning bland demokratierna
på denna punkt. Det är en sak
som vi inte skall slarva bort. Det är
alldeles riktigt som herr Fälldin sade,
att det är en fördel för demokratien att
riksdagsmännen har möjligheter att
pröva administrationens och regeringens
förslag och åtgärder. Även om en
främmande riksdagsman skulle ha svårt
att förstå denna diskussion, eftersom
det ändå är relativt hyggligt ordnat här,
så är det inte bra i jämförelse med vad
vi är vana att kräva. Därför lovar jag
herr Fälldin, att vi skall göra vad vi
kan för att göra ett bra system ännu
bättre.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis den
allra största respekt för statsministerns
erfarenheter.

När jag pekade på dessa ärenden som
föredrogs i konselj var jag medveten
om att den personal det här är fråga om
inte är sysselsatt med propositionsskrivandet.
Men jag pekade på två vägar att
åstadkomma en ändring av personalförhållandena.
Den ena är nyanställningsvägen.
Till detta svarade statsministern,
att det låter bra och att han alltså bör
kunna räkna med att det inte blir samma
bråk som tidigare, om regeringen
kommer med ett förslag till en ny byråchefstjänst.
Låt mig till det säga, att
om det vore frågan om nyanställning av
en byråchef, så vore det litet annorlunda.
Men det var det ju inte sist.

I fråga om arbetet hyllar jag principen
att få mesta möjliga arbete utfört
för samma penning. Om det är så, att
man i dag avhåller sig från att nyanställa
folk därför att man tycker att
kostnaderna är tillräckligt höga som
de är, skulle man genom att flytta bort
ärenden från expeditionschefssidan
kunna tjäna pengar som kunde användas
för nyanställning av folk på den
andra sidan, den som riksdagen skulle
ha mera nytta av.

Beträffande delegeringen säger stats -

ministern, att byggnadsstyrelsen uppenbarligen
måtte ha en stor tillskyndare i
mig. Jag vet inte om man kan jämföra
operabygget med anskaffningen av potatisskalningsmaskiner.
Det var inte fråga
om inredningen av landsstatshuset
utan om att byta ut ett inventarium.

Jag vet inte om det skulle vara så
stor skillnad, eftersom vi bara häromdagen
fick veta — av statsrådet själv
t. o. m. — att trots att det var statsrådet
som formellt beslutade, ligger ansvaret
i alla fall på byggnadsstyrelsen. Om man
också flyttade det formella ansvaret för
sådana saker som potatisskalningsmaskiner,
tror jag inte att någon större
olycka skulle hända.

Sedan tar statsministern upp en jämförelse
igen mellan de olika åren, och
nu går han plötsligt över till antalet avlämnade
propositioner. Eftersom jag
med utgångspunkt ifrån svaret siktade
in mig på antalet sidor, skall jag fortsätta
med detta. Om man tar antalet sidor
för perioden efter statsverkspropositionens
avlämnande uppgick dessa år
1961 till 1 014, år 1960 till 2 920 och år
1959 till 2 237. Detta är en tredjedel mot
i fjol, och inte ens hälften mot året innan.
Den anhopning på 2 349 sidor som
vi i år hade på en enda vecka kan jag
enligt den sammanställning som riksdagsbibliotekets
upplysningstjänst gjort
åt mig inte finna någon som helst motsvarighet
till. Det är, herr talman, mot
den bakgrunden som jag har fört dessa
spörsmål på tal.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! I ett avseende skulle jag
vilja sträcka mig ett steg längre än herr
Fälldin, med vilken jag i övrigt vill instämma
i nästan allt vad han har sagt.
Statsministern sade med nästan något
av förfäran i stämman: Hur skulle det
nu gå om man gjorde på något annat
sätt med potatisskalningsmaskinen? Det
skulle, såvitt jag fattade statsministern
rätt, bara finnas Kungl. Maj:t och byggnadsstyrelsen
att välja på när det gällde

Nr 19 121

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

att bestämma om den saken. Jag tyckte
att också herr Fälldin i någon mån
fastnade i den uppläggningen. För min
del måste jag säga, att jag inte tycker
att det i detta avseende skulle behövas
något särskilt stort underverk för att
finna någon form som kunde tillåta
länsstyrelsen, myndigheten på platsen,
att ersätta potatisskalningsmaskinen.
Det skulle vara en form av arbetsfördelning,
som i varje fall jag inte skulle
hesitera för.

Det har sedan talats en del om vikten
av jämnhet i arbetsbelastningen, både
ur riksdagens och kanslihusets synvinkel.
Statsministern sade några ord
om att det var svårt att möta en tillfällig
arbetsanhopning genom att anställa
personal, och det är klart att det
är. Men om jag ett ögonblick lämnar metoden
att räkna sidor, en metod som
jag inte tycker är så upplysande, och i
stället säger något om propositionernas
antal under några koncentrerade dagar,
tror jag faktiskt att detta säger mer,
eftersom det här i mycket stor utsträckning
sannerligen inte är fråga om propositioner
som mer eller mindre skulle
kunna betecknas som expeditionsärenden.

Jag skulle vilja erinra kammaren om
den tunga börda som lades på riksdagen
under dagarna 21, 22 och 24 mars.
Den första av dessa dagar avlämnades
10 propositioner, den andra 7 och den
tredje 15. Detta skedde omedelbart innan
påskhelgen med de svårigheter som
denna självklart medförde för överläggningar
inom och granskning från riksdagsgruppernas
sida. Om man ser till
tiden omedelbart efter påskhelgen avlämnades
10 propositioner den 5 april,
6 propositioner de 7 april och 11 den 11
april. Det är under sex dagar närmast
före och närmast efter påskferierna 59
propositioner.

Det skulle också kunna vara av ett
visst intresse, att ett ögonblick stanna
och se hur dessa propositioner fördelade
sig på de olika utskotten. Jag vill

bara nämna några. På statsutskottet har
fallit inte mindre än 23 propositioner,
varav 8 enbart på dess första avdelning.
Jag kan verkligen intyga, herr talman,
att arbetsförhållandena i statsutskottet
på sistone har varit mer än vanligt besvärliga.
Det har hänt att de ärenden,
som skulle företas till avgörande i plenum,
inte har kunnat presenteras, vare
sig i tryck eller stencil, och därför måst
tas ut från föredragningslistan. Vid
många tillfällen har det inträffat, att
några möjligheter till ett reellt meningsutbyte
över huvud taget inte har
förelegat, om man velat att riksdagsarbetet
skall bli färdigt i tid. På bevillningsutskottet
har fallit 8 propositioner
och på t. ex. andra lagutskottet 9 och
på jordbruksutskottet 7.

Jag skall sluta denna uppräkning. Men
just från synpunkten av en jämn arbetsbelastning,
såväl i riksdagen som i
kanslihuset, finns det anledning att även
med utgångspunkt från de siffror, som
jag nu nämnde, understryka en sak som
herr Fälldin så klart framhöll. Det är
den långa tid, som förflöt mellan tidpunkten
för statsverkspropositionens
avlämnande och de andra propositioner
som avlämnades under tiden närmast
därefter, och den tidpunkt, då vi
fick den arbetsanhopning, som jag nu
från något andra utgångspunkter än
dem herr Fälldin använde liar skisserat.

Både statsministern och herr Fälldin
har talat om att man inte skall slarva
bort riksdagens granskningsmöjligheter
och att den särställning — statsministern
använde detta ord — som den
svenska riksdagen i detta avseende har
i jämförelse med många andra länders
parlament är något, som det i och för
sig finns anledning att slå vakt om. Jag
ber för min del att helt få instämma i
detta. Men jag vill tillägga, herr talman,
att vad som håller på att ske — och i
det fallet har det endast gjorts en mycket
liten om ens någon förbättring alls
från regeringens sida under senare år

122 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

— är dock att dessa grundliga granskningsmöjligheter
är på väg att slarvas
bort.

Jag skulle för min del, herr talman,
kunna sluta med att säga, att jag börjar
misströsta om att det finns någon annan
möjlighet att komma till rätta med denna
sak än att riksdagen helt enkelt vägrar
att behandla sådana propositioner,
där ett uppskov med behandlingen till
höstsessionen inte är förenat med allvarliga
olägenheter.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Denna debatt är för
många av oss en gammal bekant. Vi
har haft den vid flera tidigare tillfällen,
och efter varje sådant tillfälle har nog
till att börja med en förbättring inträtt
i regeringens sätt att sköta sin funktion
som riksdagens främsta arbetsgivare.

Men så går det några år, och rätt vad
det är blir det en ny hopgrötning i propositionsavlämnandet
fram på vårkanten.
Jag håller med statsministern om
att det inte bara är antalet för sent avlämnade
propositioner som spelar en
roll; avgörande är framför allt propositionernas
omfattning. Men, herr statsminister,
det är inte bara det. Saken
måste också ses mot bakgrunden av det
aktuella arbetsläget i riksdagen och i
de olika riksdagsutskotten. Sett ur denna
synvinkel har utvecklingen inte varit
tillfredsställande denna vår. Därför
har det nog inte heller, herr talman,
skadat att regeringen nu bär fått eu ny
påstötning.

Vad vi måste önska är emellertid, att
regeringen verkligen på allvar försöker
att planera för en bättre bestående ordning.
Det är i första hand regeringens
egen sak att göra denna planering, och
jag vill visst inte lägga mig i regeringens
ämbete. Ett par reflexioner kan man
dock inte undgå att göra, när man ser
problemet från riksdagens horisont.

Den första är denna. Varje departementschef
har naturligtvis en i och för
sig lovvärd ambition att effektuera så

mycket arbetsmaterial som möjligt. Han
vill ha igenom sina saker så fort som
det över huvud taget går. Men de som
i regeringen har överblicken över hela
läget måste vid sin avvägning ta med
hänsyn också till riksdagen. De måste
kunna göra en sållning och, herr talman,
ibland skjuta på vissa frågor till senare
riksdagar — detta även om behandlingen
av dessa frågor kanske närmar sig
sin avslutning på det departementala
planet. I synnerhet bör hänsynen till
riksdagen väga tungt, om det rör sig om
tekniskt komplicerade men relativt opolitiska
frågor, på vilka vi under senare
år har haft flera exempel. Detta, herr
statsminister, att skynda en liten smula
långsammare ibland skulle jag ändå
vilja i all vördsamhet be herr statsministern
att i första hand överväga som
ett bättre alternativ än att komma till
riksdagen med begäran om att få tillsätta
flera tjänstemän i kanslihuset.

Den andra reflexionen är denna. Regeringens
möjligheter att lägga fram
propositioner till höstriksdagarna är
begränsade. Jag tror att de bör vara det
även för framtiden. Men jag undrar
ändå, om regeringen helt bär utnyttjat
det utrymme som faktiskt finns. I andra
sammanhang har regeringen med fog
kunnat kritiseras för att ta en smula
för lätt på den svenska konstitutionens
bokstav och anda. Jag undrar om inte
regeringen i det bär diskuterade fallet
har slagit över till en motsatt ytterlighet.
Från riksdagens synpunkt kan under
alla förhållanden läget inte bli sämre
genom att regeringen väntar med
framläggandet av vissa propositioner än
vad det blir genom att riksdagen gång
på gång blir tvungen att till hösten uppskjuta
behandlingen av för sent avlämnade
propositioner.

I år har ju kamrarnas sekreterare
tillsammans med utskottens sekreterare
på ett tidigt stadium gjort en utmärkt
insats för att planlägga riksdagsarbetet
så rationellt och effektivt som möjligt
för att det skulle kunna flyta jämnt un -

Nr 19 123

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

der hela riksdagsperioden. Att denna
planläggning inte helt har kunnat hållas,
beror i inte ringa grad på bristerna
i regeringens planering. Detta är beklagligt,
och jag hoppas därför att statsministerns
löfte om bättre planering
skall vara ett löfte om planering för en
varaktig förbättring, så att det skall
dröja mycket länge, innan vi på nytt
behöver föra en debatt av detta slag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Detta spörsmål är inte
nytt. Jag minns från mina första riksdagsår
— och statsministern och jag,
som är ungefär jämngamla i detta hus,
torde ha gemensamma minnen härvidlag
— att denna fråga även då via interpellationsinstitutet
kom upp till behandling
i riksdagen. I första kammaren
riktade K. G. Westman en mycket
bister kritik mot regeringen för att den
dröjt för länge med propositionsavlämnandet.
När sedan herr Westman kommit
in i regeringen och som statsråd
alltså kunde befinna sig i andra kammaren,
framställdes här en ny interpellation
i samma ämne. Han fick då höra
sina egna ord upprepas, när han som
interpellant mycket elegant hade riktat
kritik mot regeringen i detta spörsmål.
På samma sätt har det gått undan för
undan. När det varit en het debatt i
denna fråga, har regeringarna bättrat
sig ett par år, och sedan har problemet
blivit aktuellt på nytt.

I det svar, som statsministern har
lämnat, gavs vissa upplysningar, som
givetvis måste accepteras som förklarliga
orsaker till att vissa av propositionerna
i år tyvärr har måst avlämnas
så sent.

önskemålet är emellertid nu att åstadkomma
en bättre ordning på riksdagsarbetet.
Talmanskonferensen har efter
omorganisationen fått denna uppgift sig
förelagd, och i ar har —— som också
nämndes av den senaste talaren — sekreterarna
i utskotten och kamrarnas

sekreterare haft en gemensam överläggning
för att få en samordning till stånd.

Det har nämnts att personalfrågan i
departementen är av betydelse i detta
sammanhang. Detsamma gäller också
personalfrågan i våra utskott. Särskilt
för sekreterarna i tvenne avdelningar i
statsutskottet har arbetet varit övermänskligt.
Det såg fullkomligt hopplöst
ut för den ena avdelningen, och det var
genom utomordentligt stora prestationer
som sekreteraren lyckades få fram
ärendena inom den tid, som vi efter
överläggning med honom hade satt som
önskemål.

Men frågan löses inte med att vi tid
efter annan interpellerar. Man kan då
fråga sig, om det inte finns några möjligheter
att på annat sätt lösa detta problem.
Jag skulle här vilja framlägga ett
förslag — det är dock möjligt att det
inte är konstitutionellt genomförbart.
Är det otänkbart, att regeringschefen
och någon person, som han önskar ta
med sig, med jämna mellanrum har en
överläggning med t. ex. talmännen i
riksdagen om det gemensamma arbetet?
Härmed menar jag då propositionsavlämnande,
om det eventuellt kunde
skjutas på någon proposition och givetvis
också om fördelningen kunde bli
något jämnare. Då fick man en överläggning
mera på det personliga planet.
Om detta förslag är konstitutionellt genomförbart,
skulle det säkerligen kunna
medverka till en bättre ordning.

Jag har inte velat låta denna debatt
gå förbi utan att nämna detta förslag.
Jag hade för övrigt så småningom tänkt
taga upp det i talmanskonferensen. Eftersom
det är statsministern, som svarar
på denna interpellation, tyckte jag emellertid
att det var lämpligt att framlägga
förslaget här för att få höra hans mening
i frågan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan vid ett hastigt
genomtänkande av konsekvenserna av

124 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

herr Staxängs förslag inte finna, att det
skulle vara svårt att genomföra det. Jag
skall naturligtvis rådgöra med dem,
som kan dessa frågor bättre än jag. Regeringen
har sedan några år tillbaka
varit inne på ungefär samma linje genom
att lämna över en propositionsförteckning
till kamrarna. Då vi i år fann
att det såg illa ut, lämnades strax före
påsk en ny propositionsförteckning med
angivande av de reviderade tiderna.
Om en sådan framställning, antingen i
början på riksdagen eller som nu två
gånger under riksdagen, skulle föranleda
ett resonemang mellan talmanskonferensen
och konsulterna — gärna i min
närvaro — kan jag inte finna annat än
att det skulle vara i enlighet med den
linje som vi hittills har arbetat efter.
Det kanske alltså är ett uppslag, som
man bör ta vara på.

Herr Staxäng började sitt anförande
med att erinra om, hur det gick för en
av de dåvarande bondeförbundarna,
herr Westman, som var en arg kritiker
så länge han tillhörde oppositionen men
som sedan fick uppleva smäleken att
få sina kraftfulla uttalanden anförda
emot sig, när ödet ville att han kom att
tillhöra regeringen. Jag hoppas att jag
aldrig kommer att hamna i detta läge,
så att jag kan göra herrar Fälldin och
Wedén samma tjänst tillbaka som de
gör mig i dag. Skulle ödet vara
ogunstigt, är jag tämligen övertygad om
att vi kan komma att stå här och resonera
på samma sätt som nu men ifrån
andra utgångspunkter. Herr Staxängs
påpekande var därför ganska nyttigt.

Men det underliga är att jag personligen
tycker att det är ganska nyttigt
med dessa debatter. I verkligheten är
det nämligen otvivelaktigt så, att här är
det tva parter som har samma intressen.

De siffror som herr Wedén läste upp
bar ju vittnesbörd om hur pressande
det blir för riksdagsmännen, då propositionerna
kommer starkt hopade. Men
det finns en annan part som har minst
lika stort intresse av en jämnare arbets -

fördelning, bara man kan finna något
sätt att nå den, nämligen regeringen
själv. Alla riksdagsmän behöver ju inte
läsa alla propositioner, hur önskvärt
det än vore, men det finns i alla fall
några av regeringens ledamöter som
måste gå igenom varje proposition,
nämligen finansministern och de två
konsulterna. I den mån vi andra hinner
läser vi igenom så mycket vi kan; i
varje fall får vi läsa propositionerna i
de stora frågorna. Det är därför självfallet
att det är ett starkt gemensamt intresse
som även delas av regeringen, att
det inte blir en anhopning, ty våra möjligheter
till ordentlig granskning är
mycket mindre, då det forceras på det
sätt som nu sker. Det är alltså ett gemensamt
intresse vi alla arbetar för.
Att det finns svårigheter att nå fram till
ett effektivt resultat vet vi. Det kan vi
nog ha i minnet, vilken placering vi än
har.

Herr Hjalmarson angav naturligtvis
den enda lösning som är verkligt effektiv,
nämligen att man inte lägger fram
ett förslag, när det ser illa ut med arbetsbördan.
Det är naturligtvis det enda
effektiva sättet. Om det inte kom en
enda proposition, så hade vi ganska litet
att göra. Emellertid är jag övertygad
om att ifall herr Hjalmarson skulle sitta
i regeringsställning, så skulle även han
finna, att det inte är så lätt att följa det
rådet.

Vi har för närvarande vad tidningarna
kallar ett politiskt mellanår. Det är
faktiskt ganska lugnt i riksdagen rent
politiskt. Men det är inte lugnt, när
man ser vad som uträttas i denna lugna
riksdag och i Kungl. Maj:ts kansli. Jag
skall bara nämna några av de stora propositionerna
i år och fråga vilken av
dem som det skulle ha varit klokt att
skjuta upp. Jag anade att herr Hjalmarson
skulle framföra alternativet att uppskjuta
avlämnandet av propositioner.
Jag skall därför först nämna propositionen
om krigsmaktens högsta ledning.
Vidare har vi propositionerna om so -

Nr 19 125

Tisdagen den 16 mai 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

cialförsäkringens administration — den
enda proposition som om man följer
grundlagarna kommit för sent. Andra
propositioner rör behovet av kapitalförstärkning
åt SAS, den för stora grupper
betydelsefulla tekniska omläggningen
av brännoljebeskattningen, norrlandsfonden,
effektiviseringen av taxeringskontrollen
— det kanske inte vore
så bra att skjuta upp den — avskrivningen
av vissa studielån och reformeringen
av handelsgymnasieutbildningen.
Slutligen kan nämnas den stora propositionen
om ökad utbildning av läkare
och tandläkare, propositionerna om
skördeskadeskyddet, jordbruksforskningen,
sjöfolkspensioneringen, lagen
om församlingsstyrelse, den fortsatta utbyggnaden
av universitet och högskolor
och effektiviseringen av verksamheten
på pris- och konkurrensområden.
Om man ställs inför frågan, om man
skulle låta bli att lägga fram dessa propositioner
för att undvika en olycklig
arbetsbörda, så tror jag att även herr
Hjalmarson måste medge, att hans patentlösning
inte är så lysande som den
kanske kan förefalla.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Til syvende og sidst
kanske statsministern och jag skulle
kunna mötas i ett visst samförstånd
även i denna fråga. År efter år inträffar
ju samma situation, nämligen att riksdagen
icke mäktar med att expediera
samtliga de propositioner som regeringen
avlämnar. Speciellt gäller detta de
propositioner som regeringen lämnar
för sent. Vad sker då? Jo, då blir det
helt enkelt riksdagen som får göra den
planering som regeringen borde ha
gjort, nämligen att uppskjuta behandlingen
av än det ena, än det andra ärendet
från vårriksdagen till höstriksdagen.

Jag tycker att statsministern borde
kunna vara med om att man bör eftersträva
en bättre ordning härvidlag. Det
är möjligt att man skulle kunna uppnå
det resultatet genom att aktualisera det

uppslag som herr Staxäng framförde,
och att vi i bästa samförstånd kunde på
ett tidigt stadium komma överens om
att uppskjuta behandlingen av en del
ärenden i syfte att skapa en jämnare arbetsbelastning
för riksdagen.

Eftersom statsministern nämnde SASpropositionen
och frågade mig, om jag
ansåg, att man kunde ha uppskjutit behandlingen
av den propositionen vill
jag till sist säga: Nej, herr talman, det
medger jag att man inte kunde ha gjort.
Men det som verkligen ger anledning
till en allvarlig anmärkning mot regeringens
handlingssätt är att regeringen
icke på ett långt tidigare stadium presenterat
denna fråga för riksdagen.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Statsministern räknade
upp ett antal propositioner och frågade:
»Vilka av dessa propositioner skulle vi
enligt er mening ha uppskjutit eller vilka
skulle ni själva vilja uppskjuta?»
Jag måste säga att exempelsamlingen
inte var i allo lyckad som något bevis
på planeringsförmåga från regeringens
sida. Om jag fattade rätt nämnde statsministern
även propositionen om den
reformerade handelsgymnasieutbildningen.
Såvitt jag vet är det minst tio
år sedan utredningen om denna sak avslutades,
och om regeringen ansåg frågan
vara mycket angelägen har regeringen
onekligen haft god tid på sig
att placera in denna proposition någon
annanstans än i det mycket överlastade
sammanhang det här gäller.

Över huvud taget kan man inte i en
diskussion av dessa för både regering
och riksdag väsentliga arbetsplaneringsproblem
undgå att föra utredningarnas
och kommittéernas verksamhet in i bilden.
Man har en känsla av att för utredningsarbete
finns det alltid nästan
obegränsad tid till förfogande. Sedan
vill regeringen i de flesta fall också ha
nästan obegränsad tid på sig för att
fundera över utredningsresultaten. Men
ju mer frågan nalkas avgörandet i riks -

126 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

dagen, desto knappare blir tiden och
desto större jäktet.

Jag har, herr talman, inte kunnat
undgå att reagera bl. a. mot denna
acceleration av tempot i slutskedet, vilken
alltid går ut över riksdagens möjligheter
att ingående granska och pröva
ärendena.

Jag tror liksom ett par tidigare talare
att det kan vara nyttigt med debatter
av den här karaktären men detta är inte
fallet när statsministern begagnar ett
uttalande av herr Staxäng på ett av
denne säkert icke avsett sätt och liksom
för att dimensionera ned problemets
storleksordning säger: »Så var det redan
på den tiden.»

Statsministern skojade litet om att
därest positionerna blir ombytta, kan
det vid ett senare tillfälle komma att
föras samma debatt men med kontrahenterna
i olika placeringar. Jag skall
inte, herr talman, ta upp detta resonemang
i annan mån än att jag säger, att ju
längre samma herrar och samma ansikten
sitter på regeringsbänken, desto
mer angeläget är det att riksdagen får
tid på sig för en ingående granskning
och prövning. Och jag skulle i all anspråkslöshet
vilja tillägga: desto större
möjligheter borde dessa herrar ha att
lära sig planera på ett sätt som är tillfredsställande
ur både deras egen synvinkel
och riksdagens.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
resonemanget om ansikten som sitter
på regeringsbänken — jag hade verkligen
trott att denna debatt skulle kunna
hållas fri från rent partitaktiska inslag.

Jag har inte alls velat dimensionera
ned denna fråga, utan jag har tvärtom
visat att den är så svårlöst att det inte
heller blev någon ändring på den tid
då det här i landet skedde regeringsväxlingar
och det i regeringsställning
kom nya krafter, som här i riksdagen
riktat skarpa angrepp mot min företrä -

dare i ämbetet och som hade bundit sig
för att själva söka åstadkomma en bättre
ordning. När jag tog det exemplet gjorde
jag det inte för att säga att frågan är
bagatellartad. Vi är alla överens om
att det här gäller en stor och viktig
fråga, och med mitt exempel ville jag
bara visa att den är svårlöst. Det finns
inte anledning att ta tillbaka ett dugg
på detta, men då skall man inte heller
göra gällande att jag har velat bagatellisera
frågan.

Jag frågade herr Hjalmarson, om
hans metod som är den enda radikala,
nämligen att skjuta på propositionerna
till ett annat år, verkligen är att rekommendera
i fråga om de propositioner
vi talat om. Herr Hjalmarson gjorde
en undanmanöver och började diskutera
SAS-propositionen. Detta var
verkligen intressant. Det skall bli värdefullt
att få ta upp en diskussion, när
vi behandlar det ärendet, eftersom det
borde vara känt för varje riksdagsman,
att regeringen där i eminent grad hade
ett besvärligt förhandlingsläge att beakta,
innan man gick till riksdagen.

Herr Wedén gick i svaromål, tv han
tyckte inte att herr Hjalmarsons svar
var något vidare. Vad föreslog han då
i sitt svar? Det var inte uppskov. Han
menade att vi i stället skulle ha kommit
tio år tidigare med en av de uppräknade
propositionerna.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är, herr statsminister,
inte en undanmanöver att hänvisa
till det faktum, att riksdagen blir
tvungen att fullgöra den roll, som regeringen
avstår från att fullgöra, genom
att själv ta ansvaret för att skjuta på olika
frågor. Statsministern kan inte komma
ifrån detta faktum. Jag tycker att
han själv borde komma ihåg vad han
sade i sitt första anförande, där han
mycket starkt betonade intresset av att
vi gemensamt skulle försöka komma
fram till en bättre ordning.

Tisdagen den 16 maj 1961 Nr 19 127

Svar på fråga ang. ersättningen till fiskerättsinnehavare vid norrbottenskusten för

mistad fiskerätt

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag förstår inte hur
man kan finna någon ändring av positionen
i mitt första och sista anförande.
Jag deklarerade, att det är ett stort gemensamt
intresse för regering och riksdag
att komma till en bättre sakernas
ordning, men det är en svår fråga, och
därför skall vi gemensamt försöka lösa
den. Något annat har jag inte sagt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag kunde följa statsministerns
resonemang i hans föregående
replik i många avseenden, dock inte
i två. Jag förstår inte av vilken anledning
statsministern använde ordet »partitaktisk».
Vidare tyckte statsministern
tydligen själv att han hade sagt någonting
gentemot mig som hade en viss
effekt i det sammanhang vi diskuterar.
Det var när jag, apropå propositionen
om handelsgymnasieutbildningen, hade
påpekat, att regeringen haft tio år till
sitt förfogande att placera in den propositionen
på ett från riksdagens arbetssynpunkt
bättre sätt än i år.

Det var den synpunkten som var
den relevanta i sammanhanget. Statsministern
gick förbi den med ett skämt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ersättningen till fiskerättsinnehavare
vid norrbottenskusten
för mistad fiskerätt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat
chefen för jordbruksdepartementet, om
han vill lämna kammaren eu redogörelse
för efter vilka grunder ersättning utgår
till fiskerättsinnehavare vid Norrbottenskusten
för mistad fiskerätt.

Då lagstiftningen om ersättning för
mistad fiskerätt faller inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, har
frågan överlämnats till mig för besvarande.

Fru Boman har här i den enkla frågans
form tagit upp ett spörsmål av så
invecklad natur, att jag för att kunna
lämna ett klarläggande svar skulle nödgas
taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk åtminstone en halvtimme. Då
detta inte torde vara avsett med frågeinstitutet,
har jag ansett mig böra begränsa
mig till att hänvisa till den undersökning
angående värderingsprinciperna
i fiskeersättningsmålen som
har redovisats för riksdagen i propositionen
nr 189 till 1960 års riksdag. Underlag
för undersökningen var en konferens
i juni 1960 med ordförandena i
fiskevärderingsnämnderna. Det utförliga
konferensprotokollet ber jag att nu
få överlämna till fru Boman.

Vidare anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet. Det var för mig
ett högtidligt ögonblick att av statsrådet
här få mottaga ett finare betänkande.
Att jag adresserade frågan fel berodde
på att jag i mina enkla tankegångar
tidigare har sammankopplat detta
spörsmål med fisket som näringsfång.
Jag har därför haft åtskilliga samtal
med jordbruksministern just i detta
ärende. Han har inte visat bort mig.
När nu frågan kom tillbaka igen — det
råder ganska stor oro i Norrbotten just
med anledning av att denna fråga är så
svårlöst — gick jag samma väg som
förut.

Jag har även eu liten ursäkt för att
jag kom att använda mig av den enkla
frågans form. Jag var mycket tveksam,
hur jag skulle aktualisera denna fråga.
För att inte göra något som kanske

128 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och

på fråga ang. upphävande av förbud mot tillträde till nuvarande plats för arbetet

med Vasabärgningen

inte vore så riktigt, ansåg jag att jag
borde vara så försiktig som möjligt. Jag
tog till den närmast liggande vägen att
ställa en enkel fråga. Jag har i viss
mån fått ett svar som i alla fall kan
vara till ledning för mig, då det gäller
att gå vidare. Jag skall ta del av detta
protokoll från konferensen och därigenom
kanske få möjlighet att hjälpa mina
»landsmän» att komma till rätta med
deras bryderier.

Medan den föregående debatten pågick,
har jag i minnet friskat upp vad
propositionen nr 189 till 1960 års riksdag
handlade om. Den rörde sig i viss
mån om något helt annat än det jag
här avser. I den propositionen gavs en
rekommendation, att fiskevärderingsnamnderna
skulle göra den objektiva
utredningen i samtliga ärenden för objektivitetens
skull. Detta är vad som nu
sker. Men det är vad som kommer därefter,
herr statsråd, som det råder tveksamhet
om. Men det kanske vi inte kan
diskutera nu.

Jag är tacksam för detta protokoll
och skall, efter att ha studerat det på
något sätt försöka föra frågan vidare.

Än en gång ett tack för svaret!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för bärgning av regalskeppet Vasa och
på fråga ang. upphävande av förbud mot
tillträde till nuvarande plats för arbetet
med Vasabärgningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Wiklund i Stockholm frågat chefen
för ecklesiastikdepartementet

för det första, om han är villig att
inför kammaren lämna en redogörelse
för de beräknade engångskostnaderna
för bärgningen av det staten tillhöriga
regalskeppet Vasa och dess förvaring
samt för de beräknade årliga nettokostnaderna
för dess vård samt

för det andra, om han anser enskilda
bidrag till täckande av nu ifrågavarande
kostnader erforderliga och det sålunda
icke vara en uppgift för staten
att — genom ytterligare anslag av lotterimedel
eller på annat sätt — helt
bära dessa.

Med hänsyn till försvarets engagemang
i bärgningen av Vasa har chefen
för ecklesiastikdepartementet och jag
överenskommit, att jag skall besvara
herr Wiklunds interpellation.

Herr Wiklund har vidare frågat mig,
om jag är villig att medverka till att det
enligt uppgift rådande förbudet för
pressen, radion och TV mot tillträde
till nuvarande plats för arbetet med
Vasa-bärgningen omedelbart upphäves.

Bärgningen av Vasa påbörjades 1957
och handhaves sedan hösten 1959 av en
särskild, av Kungl. Maj:t inrättad
nämnd, Vasanämnden. Nämnden har,
bland annat, att föranstalta om anskaffning
av erforderliga medel och att förvalta
dessa. Lyftningen av fartyget har
utförts av Neptunbolaget. Bolaget har i
allt väsentligt utfört arbetet som donation.
Vidare har marinen i olika former
kostnadsfritt medverkat i bärgningen.
Vasanämndens dispositioner
och kalkyler avser tiden fram till ett
tilltänkt museibygge. Längre har man
inte kunnat projektera dels emedan
själva bärgningen först i dagarna inträtt
i ett läge som gör ett fortsatt planläggningsarbete
befogat, dels ock emedan
frågan om plats för och utformning
av museibyggnaden först måste lösas.
Inflyttningen i ett permanent museum
beräknas kunna ske först om 5 å 7 år.
Fartyget, som för närvarande befinner

Nr 19 129

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och

på fråga ang. upphävande av förbud mot tillträde till nuvarande plats för arbetet

med Vasabärgningen

sig i docka på Beckholmen, beräknas
under juni månad kunna placeras på en
ponton inom område tillhörande Stockholms
örlogsvarv intill Liljevalohs
konsthall. Där kommer det sedan att
förvaras under rekonstruktionstiden.
Anläggningskostnaderna för Vasas omhändertagande
under denna tid har av
nämnden beräknats till 3,2 miljoner
kronor. Dessa fördelar sig med 400 000
kronor för konserveringsverkstad på
Beckholmen, 800 000 kronor för ponton,
1,2 miljon kronor för pontonens
överbyggnad, 200 000 kronor för ekonomibyggnader
samt 600 000 kronor för
utställningsanordningar. Kostnaderna
för administration, bärgning, arkeologisk
undersökning, konservering och
skeppsrekonstruktion beräknas för tiden
intill den 1 januari 1962 till cirka
1,2 miljon kronor. Av angivna kostnader,
sammanlagt cirka 4,4 miljoner kronor,
beräknas cirka 2,7 miljoner kronor
kunna täckas enligt följande. Av lotterimedel
har hittills anvisats 900 000 kronor.
Donationsmedel och biljettintäkter
in. m. har intill den 1 mars i år inbringat
närmare 450 000 kronor. Intäkterna
under innevarande år beräknas uppgå
till ytterligare 300 000 kronor genom
inträdesavgifter och 100 000 kronor genom
affärsmässiga uppgörelser. Vasanämnden
beräknas att kunna anskaffa
cirka 1 miljon kronor genom donationer
och riksinsamling. Utöver nu angivna
intäkter, cirka 2,7 miljoner kronor,
finns alltså ett medelsbehov av ytterligare
cirka 1,6 miljon kronor. Hur detta
återstående medelsbehov skall täckas
kan inte nu anges, men möjligheter torde
finnas att för en del av nämnda medelsbehov
ytterligare lotterimedel ställes
till förfogande. Det bör i sammanhanget
påpekas, att kostnadsökningar
kan uppstå på grund av oförutsedda
svårigheter med arbetet på Vasa. Det
bör vidare framhållas att vid nu angivna
kostnadsberäkningar hänsyn icke ta9
— Andra kammarens protokoll 1961. 1

gits till de tjänster, som kostnadsfritt
gjorts av marinen, Neptunbolaget m. fl.

Kostnaderna för skeppets konservering
och restaurerande för tiden efter
1961 fram till tiden för ett museibygge
beräknas kunna i stort sett täckas med
intäkter från biljettförsäljning samt
royalty från bokförlag och souvenirförsäljning.

Till ekonomiskt stöd för Vasanämnden
och ett blivande Vasamuseum bär
av intresserade bildats en fristående
organisation, Stiftelsen Vasa Rediviva.
Stiftelsen har redan insamlat mer än
900 000 kronor, vilken tillgång icke
medtagits i nu redovisade beräkningar.
Stiftelsen medverkar i den pågående
riksomfattande insamlingskampanjen,
vilken, bland annat, omfattar försäljning
av Vasapenningen, presentkartonger
med tändstickor samt ett Öl. I detta
senare fall regleras uppgörelsen av ett
formligt avtal mellan stiftelsen och ett
brvggeriföretag. Enligt avtalet tillförsäkras
stiftelsen visst öretal för försåld
flaska.

Kostnaderna för Vasa kommer att
uppgå till stora belopp och kan, såsom
anförts i det föregående, nu endast delvis
beräknas. Varje godtagbar möjlighet
att finansiera bärgningen och
iståndsiittningen av skeppet bör utnyttjas.
Det är givetvis ett samhällsintresse,
att Vasa bevaras för framtiden. Detta
har också tagit sig uttryck i de betydande
belopp som anvisats av lotterimedel
och de stora insatser, som i olika
former gjorts från marinens sida. Jag
kan emellertid icke finna det olämpligt,
att jämväl enskilda personer och företag
frivilligt lämnar ekonomiskt stöd
för Vasas tillvaratagande, även om detta
hopkopplas med reklam. Nämnden har,
med stöd av inregistrerat varumärke,
möjlighet att auktorisera försäljningen
av artiklar som den bedömer lämpliga
i sammanhanget.

Herr Wiklund har påtalat förbudet
<r 19

130 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och

på fråga ang. upphävande av förbud mot tillträde till nuvarande plats för arbetet

med Vasabärgningen

för press, radio och TV att besöka dockan
på Beckholmen, där Vasa nu förvaras.
Förbudet är numera hävt och
varade endast 4 dagar. Det var icke
dikterat av några militära skäl utan
tillkom endast för att skapa arbetsro
under skeppets indockning samt av säkerhetsskäl.
Vistelsen vid dockan var
nämligen under dessa dagar icke helt
fri från risker för olycksfall. Såsom
framgått av pressen bär även allmänheten
numera tillträde till området, där
Vasa förvaras.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för de utförliga
svar jag fått på min interpellation och
min enkla fråga. Jag hade för min del
varit tacksam, om ecklesiastikministern
hade svarat på interpellationen, men
jag medger gärna att hans befattning
med hithörande spörsmål tydligare
framträder, när bärgningen av Vasa är
slutförd och skeppets vård och förvaring
för framtiden skall ordnas.

Mitt sjöhistoriska intresse väcktes,
då jag som nybliven student kom att
tjänstgöra något halvår i marinstabens
sjöhistoriska avdelning och i någon
mån biträdde vid pågående forskningar
rörande vår sjöhistoria. Intresset har
sedan suttit i och föranlett mig att ta
upp denna fråga.

Regalskeppet Vasa är statens egendom.
Detta förhållande tillika med att
fartyget är ett unikt historiskt fynd av
utomordentligt svenskt och för övrigt
även av betydande internationellt intresse
säger mig, att åtminstone det primära
ansvaret för bärgning och förvaring
av detta fartyg borde vara statens.
Detta fynd tycks från kulturminnesvårdande
synpunkt befinna sig i sämre
läge än fynd, som ej tillhör staten.

För sådana fynd gäller ju fornminneslagens
bestämmelser.

I interpellationssvaret göres inte något
direkt uttalande vad gäller bärgnings-
och förvaringsansvaret. Det sägs
endast att Kungl. Maj:t tillsatt Vasanämnden
och att »det är givetvis ett
samhällsintresse att Vasa bevaras för
framtiden». Men inga uttryckliga löften
eller anvisningar lämnas om hur återstående
kostnader skall täckas, och detta
gäller även de beräkningsbara kostnader,
som nu inte är täckta. Här sker
en upprepning av vad som ofta kan
iakttagas i fråga om kulturminnesvård,
nämligen att staten visar ett endast
alltför måttligt intresse. I debatten här
i kammaren för ett par veckor sedan
om motionerna om visst skatteavdrag
för gåvor till allmännyttiga ändamål,
bl. a. kulturella ändamål, påtalades hur
kulturminnen förstöres av brist på medel
att tillvarataga dem. Samhällets
egentligen självklara ansvar för historiskt
och kulturellt utpräglat intressanta
och värdefulla fynd skjutes så lätt
åt sidan framför allt under åberopande
av sparsamhetsskäl, som måste bli aktuella,
när man av omständigheternas
makt kan tvingas att täcka ökade kostnader
för olika kulturella ändamål först
i efterhand.

Av beräknade kostnader på 4,4 miljoner
kronor sammanhängande med Vasabärgningen
fram till den 1 januari 1962
har enligt interpellationssvaret endast
0,9 miljon kronor täckts av medel, som
regeringen disponerar — alltså lotterimedel
— medan resten eller den avgjort
större delen av dessa kostnader tycks
komina att bäras på annat sätt, främst
genom gåvor — enbart donationer och
riksinsamlingen beräknas ge sammanlagt
en miljon kronor — och s. k. affärsmässiga
uppgörelser. Vad som menas
med dylika »uppgörelser» framgår
inte av interpellationssvaret. Till de
största gåvorna hör Neptunbolagets i

Nr 19 131

Tisdagen den 16 mai 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och

på fråga ang. upphävande av förbud mot tillträde till nuvarande plats for arbetet

med Vasabärgningen

form av stora och värdefulla arbetsinsatser
och hjälp med materiel utan
att kostnaderna härför debiteras. Dessa
insatser är förmodligen mycket större
än marinens. Statens ekonomiska prestationer
förefaller vara de minsta, och
tillskott från annat håll dominerar åtminstone
hittills bilden av Vasabärgningens
finansiering.

Som jag redan sagt i interpellationen
är det i ett läge, då staten ej satsar erforderliga
medel, ingen anledning att
göra erinringar mot donationer, om dessa
lämnas som ett uttryck för ett uppriktigt
historiskt och kulturellt intresse.
Inte heller har jag något att invända
mot en gåva bestående av det ekonomiska
resultatet av försäljningen av
viss minnessak i ett värdigt utförande,
minnespenningen.

Men när nu inte sådana egentliga
donationer, riksinsamlingen och biljettintäkterna
räcker utan enligt interpellationssvaret
minst 1,6 milj. kronor av
bärgningskostnaderna i vidaste mening
— troligen mera — inte i dag är täckta,
kan man förstå, att rena affärsintressen
fått spelrum. Enligt svaret är försvarsministern
inte beredd att utlova lotterimedel
eller andra statsmedel till detta
belopps täckande, även om möjligheten
att delvis göra detta med sådana medel
nämnts. Indirekt inbjuds därmed
enskilda affärsintressen att i vinningssyfte
utnyttja allmänhetens intresse för
Vasa. Att Vasanäimnden genom sitt varumärke
auktoriserar en vara till försäljning
till förmån för Vasabärgningen
innebär ett visst engagemang av en
statlig nämnd i enskild affärsverksamhet,
vilket åtminstone skapar risk för
ett beroende och vilket i varje fall jag
finner vara i detta sammanhang olämpligt.
Reklamsyftet är ju så uppenbart.
»Marginalen» på försäljningen av en
viss vara med prefixet »Vasa» i namnet
skall enligt den påkostade reklamen
för denna vara ga till Vasabärg -

ningen. Vad som menas med »marginalen»
framgår inte klart. År det hela
nettovinsten? Enligt interpellationssvaret
skall det röra sig om visst öretal
per försålt exemplar av varan. Att
tala om att köparen av varan är »donator»,
då man här utnyttjar det stora
Vasaintresset i reklam- och vinningssyfte,
är väl högst oegentligt. Även om
hela vinsten går till Vasabärgningen, gör
vederbörande företagare säkert en viss
vinst på saken på längre sikt i form av
good will för och inarbetande på marknaden
av en ny vara. Jag anser att
detta resonemang är allmängiltigt och
alltså icke har att göra med frågan om
det är ett Öl eller andra varor det gäller
eller om avtal slutes mellan Stiftelsen
Wasa Rediviva och vederbörande
företag eller mellan nämnden och vederbörande
företag. Vederbörande företagare
kunde ju — om hans intresse
icke vore ett vinstintresse — ge en
större engångsgåva, som verkligen förtjänade
benämningen »donation».

Slutligen, herr talman, gäller det ju
kostnaderna inte bara för Vasabärgningen
utan även för skeppets förvaring
och vård för framtiden. Kan man tänka
sig att avgifter för visningar skall
kunna täcka sistnämnda kostnader?
Troligen behövs tillskott och då kommer
åter frågan: Vem skall ta det ekonomiska
ansvaret för dessa? Alltjämt
tycker jag att det primära ansvaret för
bärgningen av Vasa är statens. Det
tycks den del av pressen, som jag kunnat
läsa och som uttalat sig i denna
sak, också anse. Men även kostnaderna
för förvaringen på längre sikt måste väl
— och kanske i ännu högre grad än
bärgningskostnaderna — vara ett statens
förstahandsåtagande. Man kan väl
knappast tänka sig att gåvor och insamlingar
skall bära den väsentligaste delen
av även dessa kostnader, sett på litet
längre sikt. Detta betyder att staten
förr eller senare får ta på sig en år -

132 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för bärgning av regalskeppet Vasa och

på fråga ang. upphävande av förbud mot tillträde till nuvarande plats för arbetet

med Vasabärgningen

lig driftkostnad. Hade det inte då varit
riktigt att riksdagen, som skulle
kunna ha en och annan synpunkt av
värde för ekonomiseringen, fått vara
med från början, när ändå riksdagen
till slut får ta ställning till kostnadsfrågor
sammanhängande med den statens
egendom, som bär namnet Vasa och
som gick förlorad 1628 men nu återfunnits?
Skall detta skepps bärgning
och förvaring vara beroende av statligt
ansvarstagande och levande sjöhistoriskt
och kulturellt intresse eller
också, och till icke ringa del, av enskildas
affärsintressen? Att vi här även
har att göra med en form av alkoholreklam
skall jag ej taga upp, eftersom
riksdagen nyligen beslutat en utredning
om denna reklam.

Vad till sist besöksförbudet vid Beckholmsdockan
beträffar, så var detta
såvitt jag vet från början inte tidsbegränsat.
Det gällde »tills vidare».
Förbudet var också totalt. Det gällde
inte bara för allmänheten utan även
för press, radio och TV. Orsaken till
förbudet var då, vid sidan om säkerhetsskälen,
att det var fråga om militärt
område. När jag ställde min enkla
fråga den 5 maj, gav varvsledningens
uttalanden snarast intrycket av att arbetet
med Vasa var någonting som allmänheten
helt enkelt inte hade med att
göra. Det är tillfredsställande att såväl
allmänheten som representanter för
massmedia numera har tillträde till det
område, där arbetet med Vasa pågår.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka försvarsministern för de svar
jag fått på mina frågor.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast en kort kommentar.

Historiskt är det så, att när man påbörjade
bärgningen av Vasa 1957, så

skedde det med marinens och enskilda
intressenters hjälp. Detta är en del av
förklaringen till att vi har fortsatt på
den vägen. Och när vi fann att det var
möjligt att även i år på frivillig väg
skaffa pengar för det fortsatta arbetet —
genom Vasanämndens verksamhet —
har vi inte velat besvära riksdagen med
en begäran om anslag för ändamålet.
Vi är dock väl medvetna om att detta
kan komma att bli nödvändigt.

När interpellanten talar om den stora
oklarhet som råder på den punkten, så
vill jag läsa upp en mening ur en skrivelse
från Vasanämnden, som jag för
några dagar sedan mottog i anledning
av den väckta interpellationen. Där
skriver Vasanämnden, som bär hela ansvaret:
»Vasanämnden har för sin del
ingen känsla av att oklarhet råder om
statens intresse för projektet eller statens
villighet att taga de ekonomiska
konsekvenserna av nämndens dispositioner
för projektets genomförande.»

Detta har Vasanämnden skrivit därför
att den vid ett flertal förhandlingar
med representanter för regeringen
bär fått fullt klart för sig, att om penningtillgångarna
skulle sina, så är det
självklart att vi måste finna en form för
ett statligt engagemang. Men jag vidhåller
att så länge det inte är nödvändigt,
så bör vi fortsätta med den nuvarande
finansieringen, som delvis är statlig, delvis
en finansiering genom donationer
och delvis en finansiering genom den
verksamhet, som herr Wiklund här har
påtalat, men där Vasanämnden såvitt jag
förstår har handlat på ett riktigt sätt.

Vasanämnden kan inte hindra enskilda
donatorer att skänka pengar för ändamålet.
Vad nämnden har gjort är att
ta vara på vissa projekt från Wasa rediviva,
och så långt jag förstår är det
en finansieringsmetod som man inte
kan avvisa. Jag har fullt förtroende för
Vasanämndens verksamhet i forsättningen.

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19 133

Svar på interpellation ang. vissa äldre statstjänstemäns befordringsmöjligheter —
Svar på fråga ang. mellanriksvägen Umeå—Mo i Rana

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är på denna särskilda
punkt som vi har olika uppfattningar,
alltså att rena affärsintressen
av brist på pengar här får tillfälle att
spela en roll och att Vasanämnden engagerar
sig genom att tillhandahålla ett
varumärke, som ger enskilda affärsföretag
särskilda möjligheter att i reklam-
eller vinningssyfte utnyttja allmänhetens
intresse för Vasaföretaget.

På denna punkt har statsrådet givit
ett klart besked om sin uppfattning. Jag
har tidigare i mitt tack för svaret deklarerat
en motsatt uppfattning och jag
upprepar nu att det förhåller sig så.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. vissa äldre
statstjänstemäns befordringsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Enskog frågat mig, om jag uppmärksammat
att en praxis synes ha utbildats
inom statsförvaltningen att
tjänstemän över en viss ålder inte får
en högre tjänst på annat tjänsteställe
och om jag vill medverka till ett undanröjande
av denna praxis, så att åldern
inte får utgöra hinder för befordran
i angivna fall.

Till svar på herr Enskogs fråga kan
jag svara, att jag ej har mig bekant att
inom statsförvaltningen —- i vart fall
inte numera — tillämpas några fixerade
åldersgränser, som i och för sig utgör
hinder för äldre tjänstemän att
komma i fråga till befordran. Tjänstetillsättning
skall ske efter förtjänst och
skicklighet. På denna grund prövas givetvis
också sådana besvär i tjänstetillsättningsärendcn,
som underställes
Kungl. Maj:t.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Det är med tillfredsställelse jag noterar
statsrådets klart uttalade ståndpunkt,
att tjänstetillsättning skall ske
efter förtjänst och skicklighet och att
det inte numera tillämpas några fixerade
åldersgränser, som i och för sig
utgör hinder för äldre tjänstemän att
komma i fråga till befordran.

Jag vill också uttala den förhoppningen,
alt den ståndpunkt statsrådet
här har deklarerat också kommer till
de olika statliga myndigheternas kännedom.
Man har nämligen på många
håll den uppfattningen att tjänstemän,
som inom tre till fem år uppnår den
nedre åldersgränsen för pension, inte
kan få befordran annat än i undantagsfall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. mellanriksvägen
Umeå—Mo i Rana

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig om övervägandena
på såväl svensk som norsk sida rörande
mellanriksvägen Umeå—Mo i Rana
kan förväntas bli slutförda i sådan tid
att förslag i ärendet kan föreläggas
nästa års riksdag.

Med anledning härav får jag meddela,
att utbyggnaden av väg 361 i princip
är avsedd att ske i den för vägbyggnadsärendena
stadgade ordningen,
d. v. s. enligt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställda flerårs -

134 Nr 19 Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. regelerna för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar -

planerna, samt inom ramen för de resurser
som kan komma att ställas till
vägväsendets förfogande. För perioden
1961—1965 har i flerårsplanerna beräknats
betydande belopp för arbeten
på vägen. En utbyggnad i snabbare
takt kan dock tänkas äga rum av t. ex.
arbetsmarknadsskäl eller i samband
med realiserandet av vissa av vattenfallsstyrelsens
projekt i Umeälvens vattensystem.

På norsk sida är man i färd med
att undersöka olika alternativ för vägens
omläggning på norskt område.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Skoglund för
svaret på min enkla fråga.

Frågan om en mellanriksväg Umeå—
Mo i Rana har länge varit aktuell. Denna
vägs betydelse för näringslivet i
lappmarken är uppenbar och har kraftigt
understrukits av utredningar på
svensk sida. År 1957 företog dåvarande
statsrådet Eliasson tillsammans med representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lokala representanter
en resa efter den planerade sträckningen
av mellanriksvägen Umeå—Mo
i Rana. I Mo i Rana sammanträffade de
svenska och norska representanterna,
varvid från båda sidor uttrycktes stort
intresse för projektet.

I de utredningar, som tidigare gjorts
angående en mellanriksväg i denna del
av landet, har alternativet Umeå—Mo i
Rana förordats. Man har därvid beaktat
näringsgeografiska och klimatiska
förhållanden, befolkningsunderlag o. s. v.
Något som inte var bekant vid tidpunkten
för utredningen om denna mellanriksvägs
sträckning var planerna
på en massaindustri i Stensele. Skulle
dessa planer vara möjliga att genomföra
i en nära framtid, vilket inte förefaller
otroligt, aktualiseras ytterliga -

re behovet av att denna väg snabbt kommer
till stånd.

Vid Nordiska rådets senaste session
i Köpenhamn omtalades, att vägmyndigheterna
i Västerbottens län hade anslagit
10 miljoner kronor under innevarande
femårsperiod till vägen Umeå—
Mo i Rana. Det överensstämmer väl
med den flerårsplan för vägutbyggnaden,
som statsrådet hänvisar till i sitt
svar.

Man kan inte säga att denna vägs utbyggnad
har gått sakta i förhållande till
annan vägutbyggnad, men det är väl
så att vi från svensk sida kan påskynda
norrmännens handläggning av detta
vägärende, om vi så snabbt som möjligt
genomför byggnationen vad Sverige beträffar.

Hittills har väl från svensk sida ådagalagts
intresse för att en rejäl väg
med denna sträckning skall komma till
stånd. Vägen går genom bygder, som
nästan varje år drabbas av arbetslöshet,
och statsrådet hänvisar till att vägen
kan användas som objekt i arbetsmarknadspolitiken.
Vad som är viktigt
i detta fall är ju att vägen kommer till
stånd för att förebygga och förhindra
arbetslöshet och därigenom hindra ytterligare
folkflykt från detta område.

Jag är förvissad om statsrådets stora
intresse för detta vägprojekt, och jag
hoppas att statsrådet tillvaratar alla
möjligheter för att denna väg snarast
skall komma till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. reglerna för
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Nr 19 135

Tisdagen den 16 maj 1961
regelerna för statsbidrag till vatten- och avloppsan -

Svar på interpellation ang.
läggningar

Herr talman! Herr Mattsson har ställt
en fråga till mig rörande tillämpningen
av bestämmelserna om statsbidrag till
vatten- och avloppsanläggningar. Närmare
bestämt går frågan ut på om jag
är beredd att vidtaga åtgärder för sammanförande
av kommuner, som på
grund av besvärliga grundförhållanden
eller av andra orsaker har speciellt höga
kostnader för vatten- och avloppsanläggningar,
i särskilda regioner med
förhöjda bidrag. Med anledning härav
får jag meddela följande.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1959
om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
skall bidrag bestämmas på
grundval av den beräknade kostnaden
för anläggningens utförande i det särskilda
fallet.

När det gäller beräkning av bidragsprocenten
är emellertid förhållandet ett
annat. Enligt bidragskungörelsen skall
bidragsprocenten framräknas enligt en
formel, i vilken bl. a. ingår den beräknade
anläggningskostnaden per person,
det s. k. E-värdet. Det har visat sig möta
rätt stora svårigheter att fastställa
detta värde på ett sätt, som inte ger utrymme
för erinringar, bl. a. därför att
skilda meningar ofta råder om den sannolika
framtida befolkningsutvecklingen.
Med hänsyn härtill har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, med stöd av
bemyndigande i bidragskungörelsen, utfärdat
tillämpningsföreskrifter till kungörelsen,
enligt vilka E-värdet fastställes
efter schematiska regler. Reglerna
går ut på en indelning av riket i regioner,
och för varje sådan region tilllämpas
vissa bestämda E-värden, differentierade
med hänsyn till anläggningens
storleksordning. Regionindelningen
inverkar sålunda inte på storleken av
bidragsunderlaget men däremot på bidragsprocenten.

Det E-värde, som framkommer vid en
beräkning enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anvisningar, är givetvis
i regel icke alldeles lika med det, som

erhålles vid en individuell beräkning.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening är emellertid fördelarna
med schematiseringen så stora, att de
avgjort överväger nackdelarna. Bl. a. är
det numera möjligt att omedelbart med
hjälp av en enkel tabell bestämma, med
vilket procenttal bidrag till en anläggning
kommer att utgå i ett givet fall. Vidare
undvikes de meningsskiljaktigheter
mellan bidragsmyndigheten och de bidragssökande,
som tidigare ofta förekom,
när det gällde beräkning av Evärdet.
Avvikelserna mellan den schematiska
beräkningen och en individuell
beräkning är i regel av ganska ringa
reell betydelse. I de fall, då mera betydande
avvikelser föreligger, vilket
ibland är fallet beträffande vatten- och
avloppsanläggningar i skärgårdskommuner,
har styrelsen givetvis möjlighet att
beräkna E-värdet på annat sätt än som
sägs i de av styrelsen utfärdade anvisningarna.
Skulle omständigheterna vara
sådana, att bidrag anses böra utgå med
högre procenttal än som angives i själva
bidragsförfattningen, har styrelsen
att underställa frågan Kungl. Maj:ts
prövning.

Vad angår möjligheten att göra en
långtgående uppdelning av regionerna
har styrelsen framhållit, att terrängförhållandena
varierar åtskilligt även inom
relativt begränsade områden och att en
sådan uppdelning därför är svår att
genomföra. I vart fall måste åtgärden
föregås av ett omfattande utredningsarbete.
Det kan därför ifrågasättas, om
det icke i princip är bättre att ha en
ganska schematisk regionindelning
men tillämpa möjligheten att göra jämkningar.

Skulle det i praktiken visa sig nödvändigt
att göra avsteg från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar i
ett mycket stort antal fall, torde detta
få tolkas som belägg på att regionindelningen
icke gjorts på det lämpligaste
sättet. I så fall bör indelningen givetvis

136 Nr 19 Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang. regelerna för
läggningar

jämkas. Anvisningarna har emellertid
ännu icke tillämpats mer än ungefär
nio månader, och de hittills vunna erfarenheterna
kan icke sägas vara av
den art, att de motiverar en mera genomgripande
revision av regionindelningen.
Jag förutsätter emellertid, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen följer
frågan med uppmärksamhet och vid
behov vidtar de jämkningar i anvisningarna,
som visar sig behövliga från rättvisesynpunkt
eller av praktiska skäl.
Särskilt synes det påkallat att noga observera
utfallet av bidragsförfattningen
och styrelsens anvisningar beträffande
anläggningar i trakter, där kostnaderna
erfarenhetsmässigt är ovanligt höga,
t. ex. i skärgårdsområdena.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Mattssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

Herr statsrådet anför att fördelarna
med de anvisningar, som nu tillämpas
då det gäller bestämmandet av efter
vilket procenttal bidrag till vatten- och
avloppsledningar skall utgå, är så stora
att de avgjort överväger nackdelarna.
I allmänhet är det säkert så, och
i min interpellation har jag även uttalat
min uppskattning av att generella
normer används, som är baserade på
det aktuella samhällets geografiska läge
och folkmängd samt skatteförhållanden.
Det innebär nämligen en förenkling
av bidragsförfarandet, och det innebär
även att kommunerna i förväg
kan beräkna statsbidragets storlek.

Anledningen till att jag framställt min
interpellation är emellertid att jag velat
fästa uppmärksamheten på de förhållanden
som uppstår i kommuner, vil -

statsbidrag till vatten- och avloppsan ka

skall låta anlägga vatten- och avloppsledningar
och där kostnaden avsevärt
överstiger genomsnittskostnaden
för länet eller landsändan i stort. Sådana
platser finns, inte minst i mitt
eget hemlän, Göteborgs och Bohus län.
De speciella grundförhållandena i vår
skärgård gör att vi inte får användning
för spade och grävskopa på samma
sätt som man får på de flesta andra
platser, utan vi får använda borrmaskiner
och dynamit. Därtill kommer
att vi ofta får dra mycket långa ledningar
för att få fram färskvatten. Det
grundvatten, som vi kan få efter stora
kostnader för borrningar, är ofta
salt och kan inte användas. Därtill må
nämnas att husen ligger mycket tätt
ute i fiskelägena, vilket försvårar
sprängningsarbetet och gör det tidsödande.

Även människorna där ute önskar
emellertid erhålla vatten- och avloppsledningar.
Att det finns vatten och avlopp
har stor betydelse för hälsan och
trevnaden. Dessutom betyder det mycket
när det gäller att behålla och utveckla
befintligt näringsliv. Många platser
här saknar emellertid vatten- och
avloppsledningar. Jag skall inte räkna
upp dem alla men nämner några stycken:
Fiskebäckskil, Grundsund, Stockevik,
östersidan, Grebbestad, Kämpersvik,
Svanesund, Henån, Gullholmen,
Mollösund. Det är väl kända platser för
många svenskar -— de har varit där och
firat semester, och vi hoppas få se dem
återkomma. Glädjande nog söker sig
allt fler människor till dessa samhällen
under somrarna. Men därmed stiger
anspråken och även riskerna. När
så mycket folk samlas, är det angeläget
att ha de sanitära förhållandena tillfredsställande
ordnade. Därför oroade
det mig att man sade: De kostnader som
vi har är så mycket högre än annorstädes,
att vi nu inte alls orkar med
att göra dessa anläggningar.

Herr statsrådet säger att det kan ifrå -

Nr 19 137

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang.

gasättas om det inte i princip är bättre
att ha en ganska schematisk regionindelning
men tillämpa möjligheten att
göra jämkningar. Han nämner också
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
därest omständigheterna är sådana att
bidrag anses böra utgå med högre procenttal
än som anges i själva bidragsförfattningen,
har möjligheter att underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning.
Jag tror att Kungl. Maj:t får pröva
dessa ting många gånger, därför att man
mångenstädes för att kunna klara ifrågavarande
anläggningar behöver få bidrag
efter högre procentsats. Det blir
nog också många resor och uppvaktningar.

Nu vill jag här inte ha sagt att statsrådet
har varit negativ i sitt svar. Han
hänvisar till att anvisningarna inte har
tillämpats så värst länge och att han
vill pröva och se hur de verkar. Herr
statsrådet anser det också särskilt påkallat
att noga observera utfallet av
bidragsförfattningen och styrelsens anvisningar
beträffande anläggningar i
trakter, där kostnaderna erfarenhetsmässigt
är ovanligt höga, t. ex. i skärgårdsområdena.
Detta anser jag vara
mycket positivt, ty det kommer säkerligen
ganska snart att visa sig att man
måste ta hänsyn till detta.

Jag vet att man i ett flertal kommuner
med stort intresse har avvaktat
det svar som kunde förväntas på
denna interpellation. Nu har jag bara
att hoppas att, när framställningar kommer
om att statsbidrag måtte utgå med
högre procenttal än som anges i själva
bidragsförfattningen, dessa skall bli behandlade
med förståelse och att de omständigheter
som jag här har påpekat
blir beaktade.

Jag ber, herr statsråd, att än en gång
få tacka för erhållet svar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Mattsson lämnade
en liten förteckning över kommuner,

utformning av lokala hälsovardsordningar

för vilka detta problem är aktuellt och
där ansökningar om högre bidrag är
att förvänta. Jag skall bidra med att
nämna att ett antal ö-kommuner i Bohuslän
har fått framställningar behandlade
i Kungl. Maj:ts kansli, varvid reglerna
för statsbidrag har tillämpats
mycket generöst. Även detta tycker jag
bör tillföras dagens protokoll såsom en
behållning av debatten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. utformning
av lokala hälsovårdsordningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Johansson i Dockered
har frågat mig, om jag observerat att
i lokala hälsovårdsordningar införts bestämmelser,
som inte kan anses vara
i överensstämmelse med hälsovårdsstadgan,
exempelvis förbud i ren jordbruksbygd
att hålla nötkreatur och andra
husdjur, samt om jag är beredd att lämna
sådana föreskrifter i fråga om de
lokala hälsovårdsordningarna att dessa
bringas i bättre överensstämmelse med
vad som förutsattes vid riksdagsbehandlingen
av hälsovårdsstadgan.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den nya hälsovårdsstadgan, som trädde
i kraft den 1 januari 1960, är — i
motsats till gamla hälsovårdsstadgan —
genomgående tillämplig inom hela riket
utan skillnad mellan stadssamhällen
och landsbygd. Vissa bestämmelser
med skärpta krav i sanitärt hänseende
gäller dock för hälsovårdstätort,
varmed avses område med fastställd
stadsplan eller byggnadsplan.
Stadgans bestämmelser kan för de enskilda
kommunerna kompletteras genom
lokala hälsovårdsordningar, som
antas av kommunens fullmäktige och

138 Nr 19

Tisdagen den
Srar på interpellation ang. utformning

fastställs av länsstyrelsen. I lokal hälsovårdsordning
kan också föreskrivas,
att de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort
meddelade särskilda bestämmelserna
skall gälla utom hälsovårdstätorten.
Som en allmän regel gäller
emellertid enligt hälsovårdsstadgan, att
vid meddelande av föreskrift i hälsovårdsordning
skall tillses, att därigenom
inte lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.

Till ledning för utarbetandet av lokal
hälsovårdsordning har Kungl. Maj:t
fastställt en normalhälsovårdsordning,
vilken jämte en kommenterande promemoria
utsänts till länsstyrelserna och
kommunerna i riket.

Hälsovårdsstadgan innehåller intet
förbud mot att hålla husdjur. Däremot
finns vissa allmänna bestämmelser om
hur husdjur skall förvaras och skötas
samt hur stall, ladugård och gödselstad
skall vara inrättade m. m. Strängare
bestämmelser gäller därvid för hälsovårdstätort,
och för sådan ort är stadgat,
att skriftlig anmälan skall göras till
hälsovårdsnämnd före anordnandet av
sådana byggnader.

Normalhälsovårdsordningen ger därutöver
möjlighet att inom visst område
förbjuda hållandet av vissa husdjur. I
kommentaren till föreskriften framhålls
emellertid, att den endast bör komma i
fråga för vissa hälsovårdstätorter eller
delar av sådana.

Av min nu lämnade redogörelse anser
jag klart framgå, att de lokala hälsovårdsordningar
interpellanten kritiserat
inte står i överensstämmelse med
vad som förutsatts vid tillkomsten av
den nya hälsovårdsstadgan. För ren
jordbruksbygd bör bestämmelserna för
hälsovårdstätort inte gälla och än mindre
den för vissa hälsovårdstätorter eller
för delar av sådana avsedda bestämmelsen
om förbud mot hållande
av husdjur. Enligt min mening kan hälsovårdsordningar
med det berörda innehållet
inte komma till, om de i an -

16 maj 1961

lokala hälsovårdsordningar

slutning till normalhälsovårdsordningen
lämnade anvisningarna följs. Jag utgår
ifrån att länsstyrelserna vid sin
fastställelseprövning av lokala hälsovårdsordningar
beaktar dessa anvisningar.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Dockered (ep) :
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

När riksdagen antog den nya hälsovårdsstadgan
uttalades allmänt, att tilllämpningen
av dessa nya bestämmelser
icke skulle få medföra obefogade
inskränkningar i den enskildes frihet.
Från olika håll i landet har rapporter
inkommit, som vittnar om att ambitiösa
hälsovårdare på både kommunplan
och länsplan överskridit vad riksdagen
ansåg vara befogat.

Jag behöver bara erinra om situationen
i min hemkommun, där hela
min hemsocken enligt länsstyrelsens
förslag lades under bestämmelser som
avses för hälsovårdstätort. Det stadgades
att de över 100 lantbrukarna i socknen
icke fick hålla djur i ladugårdarna
eller sprida gödsel på gärdena utan
särskilt tillstånd.

Denna förordning hade tillstyrkts av
en enhällig hälsovårdsnämnd och kommunalnämnd
bara därför att vederbörande
hade den uppfattningen, att
länsstyrelsen icke skulle godkänna något
förslag utan dessa föreskrifter.
Kommunalfullmäktige vägrade emellertid
att godta detta förslag och beslöt
den 19 december 1960 återremiss
till länsstyrelsen.

Från länsstyrelsen kom inte något
nytt förslag, men måndagen efter det
att jag hade framställt min interpellation,
alltså den 24 april, ringde man
från länsstyrelsen och påpekade, att
länsstyrelsen inte hade fastställt denna
hälsovårdsordning. Och det kan ju

Nr 19 139

Tisdagen den 16 maj 1961

Svar på interpellation ang.

inte bestridas! Men det berodde inte
på att länsstyrelsen hade följt de lämnade
anvisningarna utan på det faktum
att kommunalfullmäktige ansåg,
att om bestämmelser med så stora inskränkningar
i den enskildes frihet
skall påtvingas, så skall det inte ske
med kommunalt bifall. Länsstyrelsen
förklarade sig nu beredd att lämna ett
modifierat förslag till kommunens
övervägande.

Jag skulle också kunna exemplifiera
med fall, där vederbörande kommunalfullmäktige
med så knapp majoritet
som en eller två röster antagit förslag
om hälsovårdstätortsgränser och där
länsstyrelsen fastställt lokal hälsovårdsordning
att gälla.

Jag vet att exemplet från min hemkommun
inte är enastående, även om
det kanske är det mest drastiska som
förekommit. RLF-tidningen har vid
flera tillfällen, bland annat på ledarplats,
påtalat berörda missförhållanden.

Principen att riksdag och regering
skall stifta lag i detta land bör hållas
i helgd. Byråkratiska tillämpningsnormer
får inte skapas av de tjänstemän
som skall föra regeringens och riksdagens
beslut ut i verkställighet, normer
som går vid sidan av vad riksdag och
regering avsåg när beslut fattades.

Jag anser mig icke behöva utveckla
min syn på denna principiella fråga
ytterligare. Ty, herr talman, statsrådets
svar i dag lämnar inget övrigt att önska
i fråga om klarhet. Det är bestämda
besked om hur anvisningarna skall
följas, och jag är mycket tacksam för
det. Jag förutsätter att besked om inrikesministerns
uppfattning också skall
nå ut till alla dem som skall handlägga
dessa frågor i länsstyrelser och kommuner.
Jag hoppas också att detta svar
får tolkas så, att i de fall, där lokala
hälsovårdsordningar antagits och fastställts,
det skall finnas möjlighet att
modifiera bestämmelserna i enlighet
med statsrådets nu gjorda uttalande,

utformning av lokala hälsovårdsordningar

därest fastställda bestämmelser inte
följer de anvisningar, som här så klart
redovisats av herr statsrådet.

Med dessa ord ber jag än en gång att
få tacka herr statsrådet för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! På det sista vill jag
svara ja. För övrigt vill jag säga att
de lagar och förordningar som regering
och riksdag utfärdar är utrustade
med möjligheter till besvär. En av
länsstyrelse fastställd hälsovårdsordning
kan överklagas av enskild medborgare
i regeringsrätten. Då kan man
vinna den rättelse man söker. Yi bör
inte framställa saken på det sättet, att
det är enskilda tjänstemän i länsstyrelserna
som söker påtvinga medborgarna
någon förordning. I det här fallet
var det ju fråga om ett förslag som
utsänts till kommunen och som inte
fastställts av länsstyrelse. Det var underställt
de kommunala myndigheterna
för deras hörande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

På grund av att ett stort antal interpellationer
och enkla frågor alltjämt
återstår obesvarade avses ett extra
sammanträde skola anordnas i övermorgon,
torsdagen den 18 maj, med
början kl. 15.00, varvid förutom interpellations-
och frågesvar endast formella
ärenden kommer att upptagas till
behandling.

§ 11

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner: nr

163, angående ratifikation av vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess tjugoåttonde
sammanträde och år 1958 vid

140 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961
Interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen

dess fyrtioförsta sammanträde (sjätte
respektive sjunde sjöfartskonferensen)
antagna konventioner, samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 104—112, sammansatta
stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 55, första lagutskottets
utlåtanden nr 30 och 33, andra
lagutskottets utlåtanden nr 35, 46 och
47, tredje lagutskottets utlåtande nr 24
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
26 och 29.

§ 13

Föredrogs den av herr Brandt i Sätila
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående provinsialläkarnas
arbetsförhållanden, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 112 måtte uppföras närmast
efter andra lagutskottets utlåtande nr
47 och andra lagutskottets utlåtande nr
35 närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 103 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna
i fråga om stödlånen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Stödlåneskulder är för
många jordbrukare en mycket hård belastning.
En mer eller mindre generell
avskrivning av dessa lån torde emellertid
inte vara möjlig att genomföra. I
vissa fall måste det dock anses nödvändigt
med befrielse från återbetalningsskyldighet
eller avskrivning av lånen.
Det beslut, som riksdagen fattade
1958 i frågan, avsåg att skapa möjligheter
härför.

Enligt nämnda riksdagsbeslut skall
befrielse från skyldighet att återbetala
stödlån kunna medges, om exempelvis
låntagarens förmåga att fullgöra sin försörjningsplikt
till följd av sjukdom eller
annan orsak varaktigt blivit väsentligt
försämrad och låntagaren på grund
därav måste anses för framtiden vara
ur stånd att återbetala lånet annorledes
än efter avyttring av fastighet, varå
jordbruket drives, eller av inventarier,
som är nödiga för jordbruksdriften. Om
sådana förutsättningar för befrielse
från återbetalningsskyldighet inte föreligger
men ingen eller ringa utsikt
finns, att förfallet lånebelopp kommer
att återbetalas, skall enligt riksdagsbeslutet
lånet kunna avskrivas. I synnerhet
skall enligt riksdagsbeslutet så kunna
ske, om sociala skäl talar för att man
bör avstå från att vidtaga indrivningsåtgärder.
I riksdagsbeslutet hette det
vidare, att sådan avskrivning bör kunna
ske före lånetidens utgång. Avskrivning
efter beslut om befrielse skall innebära,
att statens fordran eftergivits
för framtiden. Annan avskrivning skall
däremot inte medföra att statens fordran
efterges. Denna kvarstår sålunda
och kan göras gällande, om omständigheterna
motiverar detta, till dess preskription
inträtt.

Det beslut som riksdagen fattade 1958
bör sålunda i och för sig medge befrielse
från återbetalningsskyldighet eller
avskrivning i de fall, då detta framstår
som nödvändigt. Tillämpningen synes
dock ha blivit väsentligt mer restriktiv
än vad man på grundval av

Nr 19 141

Tisdagen den 16 maj 1961
Interpellation i anledning av planer på anläggande av ett storflygfalt pa on Salt

holm i Öresund

riksdagsbeslutet haft anledning att räkna
med. Åtskilliga exempel torde kunna
anföras härför. Det har exempelvis förekommit,
att jordbrukare dels för egen
del drabbats av svårartad och under
många år varande sjukdom, dels förlorat
sin kreatursbesättning genom en
obotlig virussjukdom och till följd härav
tvingats avveckla jordbruket, men
dock inte kunnat få avskrivning av sina
stödlån, trots att han kommit i ett läge,
där han till följd av sjukdomen och det
ekonomiska obeståndet för framtiden
måste sägas ha ingen eller ringa utsikt
att återbetala stödlånen och samtidigt
klara sin och familjens försörjning. De
sociala skäl, som riksdagen fäste vikt
vid i beslutet 1958, borde i sådana fall
motivera om inte befrielse från återbetalningsskyldighet
så dock avskrivning
av stödlånen.

Det synes uppenbart att stödlånekungörelserna
och det av riksbanksdirektionen
i frågan till riksbankskontoren
utfärdade cirkuläret vad beträffar avskrivningsbestämmelserna
fått en mer
rigorös utformning än riksdagsbeslutet
1958. Medan i riksdagsbeslutet förutsattes,
att »avskrivning bör kunna ske
även före lånetidens utgång», har i det
nämnda cirkuläret intagits den hårdare
skrivningen, att »i regel torde avskrivning
icke komma att ske under lånetiden».
I cirkuläret heter det vidare:
»Endast när gäldenären varit försatt
i konkurs eller befunnits sakna utmätningsbar
tillgång eller av åldersskäl
slutat sitt jordbruk utan att äga förmånga
att återbetala (hela) lånet eller
det eljest är påtagligt att någon (ytterligare)
betalning på lånet ej kan påräknas
torde i allmänhet avskrivning
som här avses komma att ske under
lånetiden.» Dessa bestämmelser, som
inte torde kunna sägas innesluta hänsyn
till låntagarens möjligheter att försörja
sig och familjen, synes inte vara
i god överensstämmelse med vad som
uttalades i riksdagsbeslutet 1958 om

att avskrivning i synnerhet borde ske,
»om sociala skäl talar för att man bör
avstå från att vidtaga indrivningsåtgärder».
Dessa sociala skäl, som otvivelaktigt
måste ske som en huvudpunkt
i riksdagsbeslutet, har över huvud taget
inte omnämnts i vare sig de ändrade
stödlånekungörelserna eller det av riksbanksdirektionen
utfärdade cirkuläret.
Utformningen av tillämpningsföreskrifterna
på denna punkt måste sägas vara
bankmässigt ekonomisk — utan den sociala
hänsyn, som förutsattes i riksdagsbeslutet.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd medverka
till en sådan ändring av tillämpningsföreskrifterna
i fråga om stödlånen, att
socialt motiverad avskrivning av stödlån
möjliggöres i bättre överensstämmelse
med riksdagsbeslutet 1958?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation i anledning av planer på

anläggande av ett storflygfält pa ön
Saltholm i Öresund

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Av uppgifter i pressen
och på annat håll under senare tid har
framgått att man på danskt håll överväger
möjligheten att förlägga ett nytt
storflygfält för södra Skandinavien på
ön Saltholm i Öresund. Fördelarna
med en sådan placering av ett storflygfält
synes vara flera. Dels är utvidgningsmöjligheterna
på Kastrup snart
uttömda, vilket också gäller Bulltoftafältet.
Fn annan svårighet för de nuvarande
flygfälten — både Kastrup och
andra tänkbara sydskandinaviska fält
— är de problem för omkringliggande

142 Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Interpellation i anledning av planer på
holm i Öresund

bebyggelse som flygbullret medför. Detta
problem är på grund av de stora
arealer kring startbanorna som berörs
av de nya jetplanens motorbuller ytterst
svårlöst, så länge flygfälten ligger inom
eller i närheten av bebyggt område.

Genom en förläggning av flygfältet
ute på Saltholm förefaller det dock
möjligt att åstadkomma en tillfredsställande
lösning av denna fråga, då ju
ingen annan bebyggelse än den som av
olika skäl måste ligga i anslutning till
fältet kommer att beröras.

Detta projekt är emellertid också av
betydelse för den länge aktuella landförbindelsen
mellan Sydsverige och
Danmark. Vid planeringen av det nu
diskuterade broprojektet mellan Malmö
och ön Amager måste man — ifall ett
storflygfält förläggs till Saltholm —
sannolikt överge detta och gå in för
en tunnelförbindelse. En bro skulle
nämligen utgöra ett svårt hinder för
flygtrafiken och givetvis också medföra
en betydande olycksrisk. Omvänt
är en lösning av landförbindelsen nödvändig
för ett eventuellt realiserande
av flygfältsprojektet på Saltholm.

Även för det pågående planeringsarbetet
beträffande SAS framtida drift,
förläggning och administrationscentra,
verkstadslokaler etc. måste självfallet
hänsyn tagas till det här omnämnda
Saltholmsprojektet.

Med hänsyn till ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1) Vilka överväganden har gjorts eller
planeras beträffande SAS’ framtida
verksamhet med anledning av det från
dansk sida väckta förslaget att förlägga
storflygfältet på ön Saltholm i Öresund?

2) Kommer hänsyn till detta projekt
att tagas vid planeringen av den aktuella
landförbindelsen mellan Sydsverige
och Danmark?

Denna anhållan bordlädes.

anläggande av ett storflygfält på ön Salt§
17

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor
m. m.,

nr 115, i anledning av Kungl. Majt:s
framställningar angående anslag för
budgetåret 1961/62 till försäkringsdomstolen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 116, i anledning av riksdagens år
1960 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor jämte
i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående tillhörigheten till de s. k.
nationella församlingarna,

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ungdomsdomstolar,

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19 143

nr 38, i anledning av väckt motion
angående rätt till resning vid konflikt
mellan svensk och internationell domstols
avgöranden, och

nr 39, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 34 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m.,
dels en i ämnet väckt motion; samt
andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättning av viss
del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; från

bevillningsutskottet:
nr 274, i anledning av väckta motioner
om begränsning av alkoholreklamen,
m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 273, i anledning av väckta motioner
om nedskrotning av bilar; och
från allmänna beredningsutskottet:
nr 270, i anledning av väckta motioner
angående ungdomens fostran till
psykisk och fysisk hälsa, om främjande
av ungdomsfostrande verksamhet,
om utredning angående ungdomens
spritmissbruk och om åtgärder mot alkohol-
och narkotikamissbruk.

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1961/
62, m. m., motionerna:

nr 801, av herr Hedlund m. fl.,
nr 802, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 803, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 804, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om
utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund, motionerna:
nr 805, av herr Kollberg m. fl.,
nr 806, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., och

nr 807, av herr Christenson i Malmö;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:

nr 808, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 809, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren,

nr 810, av herr Ohlin m. fl.,
nr 811, av herr Hedlund m. fl.,
nr 812, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
och

nr 813, av herr Hjalmarson in. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.10.

In fidem

Sune K. Johansson