Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:19)

RIKSDAGENS ttHÉ*

. ttr

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1960

23—25 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 23 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hedin ang. vissa av taxeringsmyndigheter utsända frågeformulär
................................... 3

herr Rimmerfors ang. den skattefria försäljningen av sprit på öre sundsfärjorna

..................................... 4

herr Johansson i Torp ang. färjtrafiken i Svanesund............ 9

herr Nilsson i Tvärålund ang. televisionens idrottsprogram...... 10

Tisdagen den 24 maj fm.

Stöd åt jordbruket ........................................ 16

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga av herr Pettersson i
Norregård ang. vissa skogsvårdsgårdars ställning efter den planerade
omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna .............. 60

Tisdagen den 24 maj em.

Den ekonomiska politiken m. m............................. 98

Svar på fråga av herr Elmwall ang. bestämmelserna om affärsbankernas
kassareserver.................................. 157

Onsdagen den 25 maj

Den ekonomiska politiken m. m. (Forts.) ...................... 174

Mönstringsförordning m. m................................. 253

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m................... 262

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen ................ 280

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 24 maj fm.

Andra lagutskottets memorial nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra lagutskottets utlåtande ang.
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m............... 16

Jordbruksutskottets memorial nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm................................ 16

— utlåtande nr 31, ang. åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets

område, m. m......................................... 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. utjämningsskatt å vissa

varor, m. m........................................... 16

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang.

skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m..... 60

Tisdagen den 24 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område m. m........................... 98

Statsutskottets utlåtande nr 138, om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden....... 98

— nr 139, ang. underskott å statens järnvägars fond ............ 98

— nr 140, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar ....... 98

— nr 141, rörande garanti för banklån till Stockholms kapplöpnings sällskap.

............................................. 98

— nr 142, ang. förslaget till riksstat.......................... 98

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om en allmän översyn av

skattesystemet, m. m................................... 98

— nr 60, ang. beräkning av bevillningarna, m. m............... 98

— nr 62, om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt .. 98

Onsdagen den 25 maj

Statsutskottets memorial nr 137, ang. statsbidrag till en estnisk skola
i Göteborg (gemensam omröstning)........................ 173

Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm (gemensam omröstning).. 174

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, om mönstringsförordning m. m. 253

— nr 44, om behörighet att utöva läkaryrket m. m............. 262

— nr 46, om ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen...... 280

Måndagen den 23 maj 1960

Nr 19

Måndagen den 23 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes ett till kammaren inkommet
läkarintyg, avsett för vederbörande
sjukkassa, varav inhämtades att herr
Rubbestad på grund av hypertonia vore
sjukskriven till och med den 20 nästkommande
juni.

Herr Rubbestad, som vid kammarens
sammanträde den 29 nästlidne april erhållit
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 12 samma månad tills
vidare, beviljades nu fortsatt ledighet
till och med den 20 juni 1960.

§ 3

Svar på interpellation ang. vissa av
taxeringsmyndigheter utsända frågeformulär Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hedin vänt sig emot ett vid skattekontroll
använt, stencilerat formulär för
beräkning av skattskyldigs levnadskostnader.
På formuläret skall den skattskyldige
i detalj specificera dessa kostnader.
Bl. a. skall uppges kostnaderna
för kläder, tvätt och städhjälp, tobak,
sprit och vin, pilsner och läskedrycker
o. s. v. Herr Hedin nämner att jag i ett
interpellationssvar i denna kammare

den 22 april 1958 i viss mån tog ställning
mot ett liknande formulär, och i
anslutning härtill frågar herr Hedin,
om jag vill medverka till att taxeringsmyndighet
i fortsättningen inte kommer
att anmoda skattskyldig att ifylla formulär
av detta slag.

Till svar får jag anföra följande.

Såsom jag framhöll i mitt interpellationssvar
1958 är en utredning av den
skattskyldiges levnadskostnader i vissa
fall nödvändig under taxeringsarbetet
för s. k. kontantberäkning. Denna utredning
bör självfallet ske med omdöme
och urskillning. Onödiga specifikationer
bör inte begäras.

Från dessa synpunkter är det påtalade
formuläret enligt min mening olämpligt.

Jag har emellertid inhämtat, att det
här rör sig om ett äldre formulär, som
till följd av särskilda omständigheter
kommit att innevarande år användas
inom ett par taxeringsnämnder. Formulärets
användning har icke underställts
vare sig länsstyrelsen eller annan
högre myndighet.

Länsstyrelsen har meddelat att återstående
upplaga av formuläret numera
förstörts. Jag tror därför man kan räkna
med att de skattskyldiga i fortsättningen
inte skall behöva fylla i formulär med
så närgångna frågor som här varit
fallet.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag her att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.

När motsvarande fråga diskuterades

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. den skattefria försäljningen av sprit på öresundsfärjorna

här i kammaren 1958, ansåg finansministern
att den då aktuella blanketten
var för detaljerad och intrikat. Han
anser även det nu påtalade formuläret
vara olämpligt. Finansministern utgick
år 1958 ifrån — såsom jag framhållit
i min interpellation — att en så specifikt
närgången frågeställning som den
som hade använts i blanketten skulle i
fortsättningen tillhöra det historiska. Så
blev emellertid inte fallet.

Om man jämför den nu aktuella blanketten,
som i varje fall en skattskyldig
har anmodats att fylla i och återsända
till ordföranden i en taxeringsnämnd
inom sex dagar, med den som fördes
på tal 1958, visar det sig att den blankett
som nu använts är mera detaljerad
än den tidigare. På den förra stod exempelvis
att man skulle uppge kostnader
för kläder och skodon, vilket i den senare
kompletterats med »(även reparationer)».
På samma sätt har kostnaden
för tvätt och städhjälp kompletterats
med »(även utgifter för tvättmedel och
dylikt)». Kostnaderna för medicin etc.
har kompletterats med »(även utgifter
för toalettartiklar)». Blanketten har
också utökats med frågor om hur mycket
den skattskyldige spenderar på pilsner
och läskedrycker samt cyklar, skidor
och sportartiklar.

Om blanketter av detta slag skulle användas
i Grönköping, skulle man kunna
ha stor förståelse, men när de användes
av taxeringsnämnder i åtminstone ett
av våra län, tror man knappast att det
är sant. Skall vuxna människor kontrolleras
så till den grad att så gott som
varje öre av levnadskostnaderna skall
redovisas och noga specificeras? Blanketter
av detta slag vittnar verkligen
om dåligt omdöme både hos dem som
bär ansvaret för att de har kommit till
och hos dem som distribuerar dem. Det
innebär enligt min mening en oförskämdhet
gentemot den skattskyldige
och det är knappast sunt förnuft att begära,
att en normalt funtad, arbetande
människa skall ha tid och kraft att

föra kassabok över hur mycket pengar
han använder på tobak, sprit, vin, pilsner,
läskedrycker och liknande.

Jag är därför tacksam att finansministern
i sitt svar mycket klart givit
uttryck åt att blanketten är olämplig,
men kommer vi i fortsättningen att slippa
liknande frågeformulär? Det är ju
den egentliga fråga som jag har ställt.

Den här gången är finansministern
emellertid litet försiktigare i sina uttalanden
på denna punkt än för två år
sedan, vilket kanske är fullt förståeligt.
Finansministern säger nu: »Jag tror
därför man kan räkna med att de skattskyldiga
i fortsättningen inte skall behöva
fylla i formulär med så närgångna
frågor som här varit fallet.»

Jag hade nog väntat mig att få besked
om ett mera aktivt handlande från finansdepartementets
sida för att vi skulle
få sådana här blanketter ur världen.
Vad som sägs här i kammaren tycks
inte i tillräcklig grad uppmärksammas
av dem det vederbör. Nog vore det därför
på sin plats om man med anledning
av vad som inträffat genom finansdepartementets
försorg på lämpligt sätt
meddelade alla taxeringsnämnder att sådana
här blanketter inte står i överensstämmelse
med vad som avses i 32 § 2
mom. taxeringsförordningen eller att de
i varje fall är olämpliga. Annars kan det
hända att finansministern om något
eller några år ännu en gång får besvara
en liknande interpellation. Vilka
motiv som än föreligger från taxeringsmyndigheternas
sida vid utsändande av
dylika frågeformulär, bör väl ändå medborgarna
förskonas från formulär av
nämnda närgångna slag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. den skattefria
försäljningen av sprit på öresundsfärjorna Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Måndagen den 23 maj 1960 Nr 19

Svar på interpellation ang. den skattefria försäljningen av sprit på öresundsfärjorna

Herr talman! I en interpellation har
herr Rimmerfors bett om en redogörelse
för de internordiska förhandlingar,
som förts med avseende på den skattefria
spriten på öresundsfärjorna, samt
frågat på vilka vägar jag anser det vara
möjligt att från svensk sida medverka
till en ur nykterhets- och turistsynpunkt
mera tillfredsställande ordning inom
öresundstrafiken. Med anledning härav
vill jag svara följande.

Sedan frågan förra gången behandlades
i riksdagen år 1958, har överläggningar
i saken ägt rum bl. a. mellan
de nordiska tullstyrelserna och — senast
den 5 maj i år — mellan representanter
för järnvägsstyrelserna i Danmark
och Sverige, danska och svenska
polismyndigheter samt privata norska
och svenska rederier, som trafikerar
leden Helsingör—Hälsingborg. Frågan
har också — framför allt från nykterhetssynpunkt
— dryftats inom Nordiska
parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel. Vissa åtgärder har redan
vidtagits i syfte att skapa bättre förhållanden
på förevarande område.

Såsom interpellanten själv framhållit
rör det sig här om spörsmål som måste
lösas inte bara på det internordiska
ulan även på det utomnordiska planet.
Med hänsyn härtill kan jag för närvarande
inte närmare ingå på de av interpellanten
berörda förhållandena. Jag
vill emellertid tillfoga att den svenska
regeringen med uppmärksamhet följer
utvecklingen och, om överenskommelser
kan uppnås med övriga här ifrågakommande
länder, är beredd att vidtaga
åtgärder för en bättre tingens ordning
i fråga om öresundstrafiken.

Med det anförda, herr talman, får
interpellationen anses besvarad.

Härefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret. Tacksamheten gäller
främst finansministerns vänlighet att

försöka ge mig ett svar, innan vårriksdagen
avslutas, trots den stora arbetsbelastningen
i övrigt. Det är inte heller
utan, att stora grupper av vårt folk med
en viss förväntan har motsett detta besked
inför folknykterhetens dag denna
vecka, då ju många frågor av detta slag
aktualiseras.

Även om innehållet i svaret inte ger
ett slutgiltigt besked, är tonen så pass
positiv och det löfte finansministern
ger å regeringens vägnar så värdefullt,
att jag noterar det med tillfredsställelse.
Finansministern har sagt oss, att den
svenska regeringen med uppmärksamhet
följer utvecklingen och, om överenskommelse
kan uppnås med övriga
här ifrågavarande länder, är beredd att
vidta åtgärder för en bättre tingens
ordning i fråga om öresundstrafiken.

Statsrådet hänvisar till överläggningar,
som har förts mellan de nordiska
tullstyrelserna, danska och svenska
järnvägsstyrelserna, danska och svenska
polismyndigheter och olika privata
rederier samt sist, men inte minst,
inom Nordiska parlamentariska kommittén
för friare samfärdsel. Man får
intrycket, att vissa av dessa förhandlingar
alltjämt pågår. Under sådana
förhållanden vill jag gärna, herr talman,
skicka med ytterligare några synpunkter
utöver dem jag anförde i interpellationen.
Jag gör det i hopp om
att om möjligt påverka utgången av
överläggningarna.

De s. k. nykterhetsförhållandena på
färjor och andra fartyg på öresundslederna
har tagit sådana former de senare
åren, att ordet skandal ingalunda
innebär någon överdrift. Det skulle i
detta sammanhang innebära en välbehövlig
rehabilitering av vårt anseende
inför utländska resenärer, om vi kunde
medverka till vad finansministern
själv kallade för en bättre tingens ordning.
Många av oss har konstaterat, att
folk från kontinenten onekligen far ett
underligt intryck av Sverige, sådant
man möter det vid landets portar. .lag

6 Nr 19 Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. den skattefria försäljningen av sprit på öresundsfärjorna

har själv nödgats ingripa — och naturligtvis
har också andra resenärer fått
göra detsamma — för att freda främmande
gäster mot påträngande och lummiga
svenskar och för att söka hindra
otidigheter och tilltag som dessa svenskar
gjort sig skyldiga till under spritens
påverkan. En engelsman är t. ex. helt
enkelt oförmögen att fatta att det får
gå till så som fallet är på en del skandinaviska
fortskaffningsmedel. Finansministern
vet själv att något sådant
skulle vara otänkbart i praktiskt taget
varje annat land. Jag tror mig för egen
del våga tala av erfarenhet, eftersom
mitt arbete har fört mig till ett stort
antal främmande länder. Jag skäms,
varje gång jag kommer hem, över den
låt mig säga inte spritkultur utan spritkult,
som bedrives här i Norden.

Det är mot bakgrunden av dessa
gamla oseder, nedärvda från Röde Orms
dagar, som man måste även från statens
sida öva strängare kontroll än vad
vissa andra länder gör. Vår frihet är
större än många andras, men den får
naturligtvis inte tas till intäkt för vilket
uppträdande som helst. Det är väl snarare
tvärtom. Vi har stor legal frihet
just nu och det har naturligtvis komplicerat
problemet. Vi har en relativt fri
rusdryckslagstiftning, och vi har den
nordiska passfriheten. Men om dessa
friheter skall kunna bestå, måste de
regleras genom stödbestämmelser, som
eliminerar missbruk. Jag vet att finansministern
och jag i princip är ense
om den saken.

Låt oss för ett ögonblick bara tänka
på en sådan sak som trafiknykterheten
på ömse sidor om sundet. Här har
man suttit i restauranger och matsalar
och sett fina, flotta bilturister på väg
till kontinenten — både herrar och damer
— dricka intensivt för att hinna
konsumera så mycket skattefri sprit
som möjligt under överfarten. Sedan tar
vederbörande plats bakom ratten och
börjar en veritabel kappkörning för att
hinna i tid till nästa färja mellan de

danska öarna eller mellan Gedser och
Grossenbrode. Det är samma farliga
jakt på de svenska riksvägarna, när
dessa upplivade eller bedövade resenärer
tar hand om sina åkdon i Malmö,
Trelleborg eller Hälsingborg.

Man kan inte helt hindra dem från
att dricka. Men man skulle ju inte behöva
hetsa dem att dricka mer än vanligt
genom att ge dem skatteavdrag, stimulansavdrag,
på spriten. Skatteavdrag
på gåvor till välgörande ändamål går
inte i Sverige, men skatteavdrag på
sprit går.

Visst är det svårt att komma till rätta
med problemet, inte minst därför att,
som finansministern antyder, man också
måste räkna med utomnordiska faktorer.
Men låt oss börja med att städa
rent framför egen dörr och göra vad
som ankommer på oss, så får vi se
om vi inte kan komma till rätta med
grannarna.

Statsbanefärjorna kan vi naturligtvis
lättast klara av. Likaså borde det vara
möjligt att komma till rätta med de
enskilda piratbåtarna, som mest lever
på spritutskänkningen. En del fungerar
ju så gott som uteslutande som flytande
krogar med ytterst blygsamma avgifter
— eller inga avgifter alls — för biljetterna.
Men driften lönar sig uppenbarligen.
Det finns danska båtar som tar
10 öre för överfarten.

Man räknar med att det under 1959
konsumerades 234 224 liter sprit bara
på de öresundsbåtar man har möjlighet
att kontrollera. Enligt en uppgift i en
radikal dansk tidning, Skive Folkeblad,
beräknas denna skattefrihet undandraga
den danska statskassan ungefär 50 miljoner
danska kronor per år. Jag antar
att herr Sträng förlorar ungefär lika
mycket. Den saken är nu inte den viktigaste,
tv vi är klart medvetna om
att man inte finge motsvarande skatteintäkter
om skattefriheten toges bort.
Det skulle helt enkelt supas mindre.
Det är nykterhets- och trivselsynpunkten
som här är mera avgörande.

Måndagen den 23 maj 1960 Nr 19 7

Svar på interpellation ang. den skattefria försäljningen av sprit på öresundsfärjorna

Vi vet också att det i båda ländernas
press och i det danska folketinget har
gjorts gällande, att motståndet mot ett
upphävande av skattefriheten skulle
vara att söka på svensk sida. I Berlingske
Aftenavis för den 23 mars i år sägs,
att statsminister Kampmann i folketinget
gjort en interpellant uppmärksam
på att han både 1953 och 1954 var
motståndare till denna skattefrihet och
att han upprepade gånger dryftat saken
med de svenska myndigheterna
utan att finna stöd för sina synpunkter.
Påståendet verkar litet underligt efter
det beslut, som riksdagen fattade våren
1958, att, som det heter i det av
riksdagen antagna utskottsutlåtandet, »i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte överväga möjligheten
och lämpligheten av ett initiativ till
en internordisk överenskommelse syftande
till en avveckling helt eller delvis
av den skattefria försäljningen av
skattebelagda varor i öresundstrafiken».

Efter den svenske finansministerns
positiva uttalanden i dag hoppas jag att
det skall bli de danska och svenska
regeringarna möjligt att enas om en
sanering av öresundstrafiken. Jag är
viss om att vi alla önskar att detta skall
ske till gagn för trivseln, nykterhetsförhållandena
och vårt internationella anseende.

Med detta ber jag att få tacka för
svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är närmast herr
Rimmerfors’ avslutande inlägg, där han
citerade den danske statsministern, som
föranleder mig att i en kort replik säga
ytterligare några ord.

Det visar sig nu att detta missbruk,
som självfallet inte med tillräckligt starka
ord kan fördömas, är mest påtagligt
när det gäller förbindelsen mellan
Hälsingborg och Helsingör. Vid de
överläggningar, som förts på nordisk
bas i anledning av det problem vi dis -

kuterar här i dag, har man varit ense
om att några klagomål egentligen icke
kan framföras över spritmissbruk på
SJ :s färjeled mellan Malmö och Köpenhamn
eller på den båtled mellan Malmö
och Köpenhamn, som trafikeras av de
båda statsägda öresundsbolagen, utan
att anmärkningarna mot nykterhetsförhållandena
ombord gäller den av De
Danske Statsbaner i samarbete med SJ
samt av privata företag trafikerade leden
Hälsingborg—Helsingör.

På färjeleden Hälsingborg—Helsingör
har De Danske Statsbaner, som med
egen personal och egna färjor sköter
trafiken på denna led, arrenderat ut
restaurangrörelsen till en privat restauratör.
Denne svarar själv för att serveringen,
som endast pågår under själva
överfarten, försiggår enligt gällande
regler.

Skattefri sprit började serveras ombord
på De Danske Statsbaners färjor
den 15 juni 1956, sedan sprit under
maj månad hade börjat utskänkas på
den av Linjebuss — numera Linjebuss
International AB — insatta bilfärjan
Betula.

Jag vill till detta göra den kommentaren,
att det förr var spritfritt på
denna led. Men så kom Linjebuss’ färja
och lockade resenärerna med sprit, och
då ansåg man sig på De Danske Statsbaners
färjor vara tvungen att börja utskänka
sprit för att inte bli utslagen
i konkurrensen om trafikanterna.

Man har naturligtvis uppmärksammat
den irritation som spritmissbruket föranlett.
Herr Rimmerfors talade ju här
om de många tidningsartiklar i vilka
förhållandena kommenterats. Jag kan
i denna lilla historiska redogörelse
meddela att i januari i år beslöt de
danska statsbanorna införa en starkare
kontroll över att gällande förbud att
servera sprit till personer under 18 år
och till berusade efterlevdes. Dessutom
beslöt man att inte servera så mycket
sprit som hittills. Tidigare hade man
skänkt ut sprit i för en vanlig människa

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. den skattefria försäljningen av sprit på öresundsfärjorna

ganska onormala kvantiteter, nämligen
i glas om 10 cl. Nu gick man ned till
glas om 5 cl. Dessutom skulle de resande
själva hämta sin sprit och sitt
Öl vid bardisken. Ävenså anställde restauratören
speciella inspektörer med
uppgift att övervaka att serveringen
ägde rum under betryggande former
samt att de utfärdade restriktiva bestämmelserna
efterlevdes.

Dessa skärpta restriktioner blev sedan
kritiserade ganska starkt. Man
kunde också i de danska statsbanorna
konstatera att kunderna på nytt drev
över till de konkurrerande privata linjerna.
Därför hävdes restriktionerna
igen i början av mars. Det skedde förmodligen
på grund av konkurrenssynpunkterna.
Man var emellertid på det
klara med att något måste göras. Därför
har det nu hållits nya överläggningar,
vilket jag nämnde i mitt svar. Därvid
träffades mellan de danska statsbanorna
och statens järnvägar, som också
är involverade i denna trafik — dock
inte i utskänknings- och färjtrafiken -—
samt de privata linjerna överenskommelse
om att iaktta den restriktivitet
som de danska statsbanorna hade gjort
vällovliga försök att införa i början av
året. De danska statsbanorna har för
sin del protesterat mot att underkasta
sig restriktioner, som inte gäller för de
konkurrerande linjerna.

Sedan vill jag avslutningsvis säga till
herr Rimmerfors, eftersom det är av
viss betydelse, att det ekonomiska utbytet
av restaurang- och försäljningsrörelsen
går helt till de danska statsbanorna.
Statens järnvägar har alltså inga
ekonomiska intressen i utskänkningen.

Vid det möte som ägde rum i Hälsingborg
den 5 maj i år fördes protokoll,
ur vilket jag vill citera följande:
»I syfte att uppnå trevligare förhållanden
på fartygen mellan Helsingör och
Hälsingborg har i dag den 5 maj 1960
sammanträde ägt rum i Hälsingborg
mellan representanter för De Danske
Statsbaner och Statens järnvägar, Lin -

jebuss International AB och redaren
för Sundsbussarna samt för polismyndigheterna
i Helsingör och Hälsingborg.
Därvid beslutades, att utskänkning av
sprit inskränkes till enheter om högst
5 cl åt gången. På sön- och helgdagar
serveras icke sprit före klockan 12. För
upprätthållande av ordningen kommer
vakthållningen vid ombordstigningen
och ombord att skärpas.»

Dessa nya bestämmelser, som de olika
linjerna var överens om, skulle tillämpas
från och med den 7 maj 1960.

Jag tror man kan säga, att med denna
överenskommelse mellan de största företagen
på leden Hälsingborg—Helsingör
har hyggliga förutsättningar skapats
att komma till rätta med de värsta missförhållandena.
Om några åtgärder därutöver
behöver vidtagas kan väl relativt
snart konstateras, när turisttrafiken
kommer i gång.

Sedan har min före detta kollega,
nuvarande statsministern i den danska
regeringen, i folketinget uttalat sitt intresse
för att komma till rätta med
detta problem. Jag fick kanske det intrycket
när jag läste hans uttalande att
det delvis berodde på oemottaglighet
för skäl från de svenska och norska
kollegernas sida att ingenting ytterligare
blivit gjort. Jag vill då säga att
1955 gjordes det i svenska finansdepartementet
ett propositionsutkast, som
innebar förbud för utskänkning av skattefri
sprit i öresundstrafiken, och det
berodde inte på den svenska regeringen
att den propositionen aldrig lades
fram.

Vidare anser jag, att när det nu är
de danska statsbanornas färjor som
trafikerar denna led, mot vilken kritiken
i första hand sättes in, och då det
ekonomiska utfallet av spritutskänkningen
uteslutande är en dansk affär,
så bör det i första hand vara de danska
myndigheterna som skall ta formellt
initiativ i denna sak, eftersom det är
danskarnas ekonomiska intressen som
främst står på spel. Det bör därför vara

Måndagen den 23 maj 1960

Nr 19

Svar på interpellation ang. färjtrafiken i Svanesund

de som ta initiativet till ytterligare åtgärder,
om de redan vidtagna åtgärderna
visar sig vara otillräckliga. Om
så sker, har jag sagt i interpellationssvaret
till herr Rimmerfors, så är den
svenska regeringen beredd att möta
dem, naturligtvis med beaktande av att
det även är andra intressen än bara
danska och svenska involverade i denna
fråga.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är tacksam också
för detta tillägg, som klargör situationen
och som visar att det måhända
är Danmark som har bollen och som
bör ta nästa steg. Man har onekligen
fått en delvis annan uppfattning av
debatten i folketinget. Jag har här ett
protokoll ur vilket jag ber att få föredra
herr Kampmanns uttalande i ordagrann
översättning: »Om sakförhållandet
finns det ingen oenighet mellan den
ärade interpellanten och mig. Han vet
förvisso att jag så snart jag blev finansminister
övervägde att upphäva
denna avgiftsfrihet. Jag kan inte säga
att denna min inställning har mötts av
någon särskilt stor begeistring på alla
håll; tvärtom blev jag i flera år ganska
hårt angripen av detta skäl. Jag har
icke ändrat åsikt utan har från tid till
annan tillkännagivit dels vid förhandlingar
med tullmyndigheterna, dels på
ministerplanet inför mina svenska kolleger,
att jag gärna såge avgiftsfriheten
upphävd. De har icke lyckats att bli
eniga i detta spörsmål. Jag skall gärna
med anledning av det inträffade pröva
om det nu kan lyckas. På grundval av
de erfarenheter jag gjort tror jag inte
man skall vara alltför optimistisk.»

Herr Kampmann har därmed inte riktat
udden enbart mot svenska kolleger
utan säkerligen också mot motstånd
från annat håll. Det är hälsosamt och
riktigt att efter sådana uttalanden både
i den danska pressen och i det danska
folketinget den svenska regeringen
säger så klart ifrån som skett i dag, att
den icke är ovillig att på nytt försöka

komma ur detta läge. Om det räcker
med de nu vidtagna åtgärderna får vi
se. Jag hälsar med tillfredsställelse att
kvantitetsbegränsning införts igen, trots
att det blev ett så hårt bakslag förra
gången, och likaså att man har försökt
få en spärr för ungdomens spritkonsumtion.
Vi har ju haft svårigheter till
och med vid skolresor. Det är uppenbart
att läget har förbättrats. Det säger
finansministern också i sitt svar,
och det skall erkännas med tacksamhet.
Men jag antar att vi är överens om att
vi bör vaka över denna fråga i fortsättningen.
Det är en hederssak att det
blir bättre.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. färjtrafiken
i Svanesund

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Torp
har, med anledning av att vägförvaltningen
i Göteborg, samtidigt med att
den nya bron mellan Tjörn och Stenungsund
öppnas för allmän trafik den
15 juni, ämnar införa tidtabell för färjetrafiken
över Svanesund, frågat mig,
om det kan anses överensstämma med
gällande praxis att förfara på detta sätt,
innan tillräcklig erfarenhet vunnits om
den nya trafiksituationen.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Enligt vad jag inhämtat från vägoch
vattenbyggnadsverkets ledning
kommer färjetrafiken över Svanesund
jämväl efter Tjörnledens öppnande den
15 juni i år att tills vidare upprätthållas
på samma sätt som nu. överfärjningen
vid Svanesund kommer sålunda
även efter nämnda datum att ske efter
anrop.

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. televisionens idrottsprogram

Huruvida den nya Tjörnledens ianspråktagande
kommer att minska behovet
av färjetrafiken på Svanesund, så
att en övergång till turlistetrafik längre
fram blir motiverad, kan bedömas först
sedan denna led varit i bruk under så
lång tid att närmare erfarenheter vunnits
om vilka vägar trafiken kommer
att söka sig. Frågan om en övergång
till turlistetrafik är sålunda f. n. icke
aktuell.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra inte bara mitt
utan även den berörda befolkningens
tack för såväl svaret som dess innehåll.

Vägförvaltningens planer att införa
turlista för färjan i Svanesund har bekräftats
i så många sammanhang, att
det uppenbarligen är interpellationen
som förmått vägförvaltningen att avstå
från fullföljandet av dessa planer.

Man kan måhända tycka, att det
skulle ha varit enklare om jag nöjt mig
med att fästa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppmärksamhet på saken och
begärt ändring samt avstått från att interpellera.
Jag anser likväl att interpellationsvägen
varit den mest effektiva.

Jag anser mig med några ord böra
redovisa hur sakläget uppfattats av ortsbefolkningen.

Kungl. Maj:t har i resolution den
28 oktober 1949 visserligen funnit att
den nu snart färdigställda broförbindelsen
bör anläggas men också på anförda
skäl funnit att även färjförbindelsen
i Svanesund bör ersättas med bro.
Kungl. Maj:t har därför icke funnit skäl
att bifalla anförda besvär över länsstyrelsens
utslag att bro skall anläggas
i Svanesund.

Befolkningen på Orust har nu — med

rätt eller orätt — fått den uppfattningen
att länsstyrelsen och i varje fall vägförvaltningen
inte längre har samma
intresse som förut av att färjan i Svanesund
ersättes med bro och att planerna
på att införa turlista för färjtrafiken
ytterst syftade till att nedklassa trafiken
i Svanesund. Ytterligare belägg för
denna uppfattning har man velat finna
i en påbörjad översyn av vägvisarna i
vägskälen på Orust. Enligt tidningsuppgifter,
som väckt stort uppseende på
ön och som veterligen icke dementerats,
skall man därvid inte nöja sig med att
angiva vägen mot bron utan man skall
även rensa bort all text som kan föra
främmande trafikanters tanke på att färjan
i Svanesund fortfarande finns.

Självklart är att en färja som ginge
efter tidtabell och vore svår att hitta
skulle löpa fara att föra en tynande
tillvaro, och alla utsikter skulle finnas
för att färjan under sådana förhållanden
skulle självdö, för att använda det
i interpellationen återgivna uttrycket
av en talesman för vägförvaltningen.
Därmed skulle förutsättningen för en
bro också do. Detta var rimligtvis icke
Kungl. Maj:ts mening, då Kungl. Maj:t
bekräftade beslutet att det skulle anläggas
en bro på platsen.

Det är på detta sätt ortsbefolkningen
uppfattat sakläget.

Jag har inget ytterligare att säga än
att jag än en gång tackar för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. televisionens
idrottsprogram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nilsson i Tvärålund frågat mig om
jag vill lämna en redogörelse för den
ordning som nu tillämpas vid televi -

Måndagen den 23 maj 1960 Nr 19

Svar på interpellation ang. televisionens idrottsprogram

sionens sändande av idrottsprogram i
fråga om hänsynen till andra idrottsevenemang
samt om jag är beredd att
medverka till sådana ändringar, som
medför att den idrottsintresserade televisionspublikens
intresse bättre tillgodoses.

Som svar vill jag anföra följande.

För att Sveriges Radio skall kunna
göra ett direktreferat av en idrottstävling,
som äger rum på en plats där
publiken får betala inträdesavgift, erfordras
en överenskommelse med arrangören
för tävlingen. Sveriges Radios
motpart i förhandlingarna är i regel
vederbörande centrala specialidrottsförbund,
t. ex. Svenska fotbollförbundet
när det gäller fotboll. Frågan
om hur andra idrottsevenemang påverkas
av en utsändning bevakas vid
förhandlingarna av idrottsorganisationen
och spelar i regel en mycket
central roll vid överläggningarna. Vad
beträffar utsändningar från tävlingar
i andra länder, brukar tävlingsarrangören
ställa som villkor för utsändningen
att vederbörande svenska idrottsförbund
lämnar sitt godkännande av utsändningen
i Sverige. Den sak som interpellanten
tagit upp är alltså en förhandlingsfråga
mellan två parter, som
var för sig bevakar sina intressen utifrån
de synpunkter vederbörande part
för sin del anser avgörande.

Som torde vara bekant för interpellanten,
intar Sveriges Radio enligt statsmakternas
principiella ställningstagande
en fristående ställning när det gäller
programfrågor. Ett initiativ i den
av interpellanten antydda riktningen
kan enligt min mening inte anses förenligt
med detta ställningstagande.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på ii>-terpellationen.

Anledningen till mina frågor var att
televisionens bevakning av i synnerhet
de populära fotbollsevenemangen vid
tiden för interpellationens framställande
inte syntes mig vara tillfredsställande
ur TV-publikens synpunkt.

Jag delar naturligtvis statsmakternas
ställningstagande, att radio och television
skall ha en fristående ställning
när det gäller programfrågor. Radio
och television har naturligtvis vid sina
beslut — inte minst i fråga om idrottsprogram
— att göra olika avvägningar
i fråga om publikintresse, underhållnings-
och nyttokaraktär, olika ekonomiska
intressen o. s. v. Efter statsrådets
svar kvarstår alltjämt frågan på vilket
sätt t. ex. den fotbollsintresserade TVpubliken
har möjlighet att ge sin mening
till känna och göra sig gällande
inför ett monopolföretag som detta.

Ett annat bekant fall, som ju i viss
mån är en parallell till den fråga jag
nu tagit upp, var referatet av VM i
boxning förra året. Jag skall emellertid
inte nu beröra fjolårets snö; den har
ju smält.

Som jag påpekade i interpellationen
har televisionen förändrat förutsättningarna
för t. ex. teaterverksamheten
och föreläsningsverksamheten liksom
för filmen. En anpassning till den nya
situation som uppstått genom televisionens
inträde på olika områden är
ofrånkomlig. Denna anpassning har
kunnat ske utan alltför stora våndor
för de områden jag nyss nämnde. Televisionens
stora möjligheter inom t. ex.
bildningsverksamheten är allmänt erkända
och utnyttjas i stor utsträckning.

Även i fråga om att främja aktiv
idrottsutövning hland ungdom bör TV
vara ett utomordentligt effektivt hjälpmedel.
Det gäller såväl instruktionsbetonade
program som referat av högklassiga
idrottsevenemang. Särskilt de
mindre idrottsklubbarna och enskilda
idrottsmän skulle med glädje hälsa fler
instruktionsbetonade program. Härigenom
skulle man stimulera idrottsintres -

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. televisionens idrottsprogram

set i allmänhet och det aktiva intresset
hos ungdom i den ålder då den inte är
så lättillgänglig för föreningsverksamhet
och liknande. Dylika televisionsprogram
borde bidra till idéskapande hos
ungdom i en sund riktning. Denna omständighet
får inte underskattas vid
sidan av det underhållsvärde idrottsprogrammen
har. Det kan dessutom
vara av värde för föräldrar att ungdomen
är hemma i stället för att trängas
på gator och torg och allehanda andra
ställen. Televisionen når dessutom sin
publik i de mest avlägsna bygder.

Jag är väl medveten om den motsättning
som kan uppstå mellan idrottsarrangörers
ekonomiska intressen å
ena sidan och TV-publikens intressen
å den andra. Att lösa detta problem
enbart efter ekonomiska linjer tror jag
är mycket svårt. Det bör finnas även
andra möjligheter att komma till rätta
med dessa ting — möjligheter som på
ett rimligt sätt tillgodoser såväl idrottsarrangörernas
ekonomiska intressen
som TV-publikens. Härför fordras emellertid
god vilja till samförstånd. En sådan
har tydligen inte varit allestädes
närvarande vid kontakterna hittills
mellan TV och vederbörande representanter
för idrottsarrangörerna.

De motsättningar som förekommit på
detta område får väl betraktas som
barnsjukdomar. För omkring tio år sedan
uppträdde samma symtom i USA.
En jämförelse med USA och de lösningar
man kommit till där tror jag
kan vara till god ledning för vederbörande
i vårt land, trots att TV drivs
efter andra riktlinjer i USA — i USA
drivs ju televisionen efter kommersiella
linjer.

Enligt de informationer jag fått synes
man i USA acceptera vissa inskränkningar
i TV-sändning av lokala
program. Orter, där TV starkt inkräktar
på publiktillströmningen till ett
större lokalt idrottsevenemang, avskärmas.
Det kan inte vara rimligt att, om
exempelvis en lokalt sett intressant

match spelas i Malmö, hela det övriga
Sverige bara för den matchens skull
skall gå miste om ett internationellt
högtstående referat i TV. Den orättvisa,
som komme att drabba vissa TV-innehavare
i dylika fall av avskärmning,
skulle väl så småningom jämna ut sig.
Jag tog nu som exempel att en avskärmning
skulle göras i Malmö —
andra gånger skulle t. ex. Stockholm,
Göteborg eller Umeå drabbas. I vårt
land betalar ju alla TV-innehavare sina
licensavgifter till ett halvstatligt monopolföretag
och de bör då i princip ha
möjlighet att se alla TV-program. Det
är emellertid här fråga om en avvägning
mellan vad som kan vara rimligt
i det ena eller andra fallet.

Det torde vidare vara möjligt att samordna
tiderna för lokala idrottstävlingar
och TV:s idrottsreferat på sådant
sätt, att någon kollision inte behövde
ske. Genom filmupptagning för TV-program
ges här stora möjligheter. Även
om en sådan samordning sker kan lokala
idrottsarrangörer dock befara
minskad publik och därmed minskade
inkomster. Problemet måste då lösas på
annat sätt. Man kan ju i den nya situation
som uppstått genom televisionens
inträde på olika områden och
i synnerhet på idrottens område ifrågasätta,
om nöjesskatten för idrottsarrangemang
är riktigt avvägd. Tipsmedlens
användning måste väl här komma
in i bilden. Det kanske blir anledning
att återkomma till dessa spörsmål, när
läget stabiliserats.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter på de frågor jag berört
i inlerpellationen, och jag hoppas
att problemen så småningom skall
kunna lösas på ett för alla parter tillfredsställande
sätt.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Enligt min mening har
vi genom TV på sista tiden fått uppleva
en hel rad förnämliga idrottsarrangemang
i Sverige och utomlands. Alla vi

Måndagen den 23 maj 1960 Nr 19

Svar på interpellation ang. televisionens idrottsprogram

som vill en fullgod idrottsbevakning i
TV har just nu knappast någon anledning
att vara missnöjda.

Onsdagskvällens eurovisionssändning
från finalen i Europa-cupen blev ju för
alla idrottsintresserade en stor upplevelse.
I går fick vi på eftermiddagen se
hästsport och på kvällen en landskamp
mellan två av fotbollens verkliga aristokrater.
I kväll lär vi få se glimtar från
gårdagens allsvenska matcher, alldenstund
överenskommelse mellan Fotbollsförbundet
och Sveriges Radio om sådana
sändningar i dagarna har träffats.
Och just nu ser vi med förväntningar
fram mot TV-sändningar varje dag från
sommarens olympiska spel i Rom.

Det är möjligt att de verkliga idrottsentusiasterna
inte är till freds, men för
folk i allmänhet framstår idrottsbevakningen
i TV som förnämlig. Men det
som enligt min och mångas mening är
ganska bra kommer naturligtvis framdeles
att bli ännu bättre.

En fastare överenskommelse på längre
sikt mellan idrottsarrangörerna och
Sveriges Radio-TV måste på ena eller
andra sättet åstadkommas. Nu kivas man
ofta, och det tycks vara svårt att samsas
om tagen. Vi får förstå idrottsarrangörerna
som slår vakt om sina ekonomiska
intressen, men det bör likväl vara
möjligt att ordna attraktiva TV-sändningar
från svenska och utländska tävlingar.
Eurovisionssändningar har i
varje fall på idrottens område varit
mycket givande; vi har genom TV-rutan
fått uppleva några av idrottens stora
världsevenemang.

Nu lär det emellertid vara så, att
Sveriges Radio-TV med kort varsel kan
få erbjudanden genom eurovisionen att
sända exempelvis en stor fotbollsmatch.
Att idrottsarrangörerna i sitt eget intresse
då har föreslagit sena kvällssändningar
bör TV-publiken förstå och respektera.

Fotbollförbundet kommer säkerligen
också framdeles att medge sådana cftersändningar.
I onsdags kväll kunde

exempelvis inte Svenska fotbollförbundet
tillåta en TV-sändning från finalen
i Europa-cupen samtidigt som landskampen
Sverige—Eire spelades i Malmö.
Men att få vänta ett par timmar på den
sändningen förminskade knappast nöjet.
Den som vill vara rättvis måste erkänna
att det i betraktande av svårigheterna
ändock bjudes på åtskilliga idrottsevenemang
i TV.

För de svenska TV-producenternas
ambitioner har jag den största respekt.
Jag tycker att de verkligen bjuder till,
och den stora idrottspubliken kan endast
önska dem fortsatt framgång i den
så lyckosamt påbörjade verksamheten.
Vi skall inte glömma bort att TV fortfarande
trots de väldiga framstegen är
en tämligen ny företeelse. Smidighet erfordras
om det hela skall gå i lås, och
jag tycker att de uppnådda resultaten
vittnar om en god vilja på ömse håll.

I en motion vid 1959 års riksdag föreslog
jag att Sveriges Radio utöver ordinarie
licensmedel borde få tillgång
till en fond, avsedd att ge förbättrade
resurser vid inköp av sändningsrätt från
aktuella arrangemang av idrottslig eller
annan karaktär. Det kan inte vara bra
att man sätter sig ned vid förhandlingsbordet
alldeles tomhänt. Man har ibland
fått känslan att så är fallet. Förslaget
föll, men det var enligt min mening ett
uppslag som hade varit värt ett bättre
öde.

Med de kontakter jag har inom idrotten
tror jag mig kunna säga, att idrottsarrangörerna
aldrig räknat med att tjäna
pengar på TV. Däremot kan de med
fullt fog kräva ersättning för förlorade
inkomster.

På förhandlingarnas väg måste dessa
problem lösas. Det finns förhandlingsvilja
inom idrottsorganisationerna och
inte någon önskan att sätta käppar i
hjulet för TV-tittarnas legitima intressen.
Enligt mångas mening kommer TV
framdeles att bidra till ett ökat idrottsintresse
inte minst bland den uppväxande
ungdomen. .lag har hört att ungdo -

Nr 19

Måndagen den 23 maj 1960

Svar på interpellation ang. televisionens idrottsprogram

mar fått ett nytt intresse för simsporlen
sedan de genom TV kommit i kontakt
med denna idrottsgren. Att Fotbollförbundet
och serieföreningen medger
eftersändningar av söndagsmatcher
på måndagskvällarna är naturligtvis ett
steg i rätt riktning. Denna konfliktanledning
är därmed ur världen.

Interpellanten, herr Nilsson i Tvärålund,
skall inte misströsta. Utvecklingen
går även på detta område raskt framåt.
Det som för ett år sedan föreföll
omöjligt att realisera är numera ett allmänt
accepterat faktum. Jag åsyftar den
utsändning från fjolårets VM-match i
boxning som Sveriges Radio av moraliska
skäl ansåg sig förhindrad att sända
till det svenska folket i form av ett
direktreferat.

Jag tillät mig i interpellationsdebatten
den 3 april 1959 i denna kammare framhålla,
att Sveriges Radio, oavsett den
principiella inställningen till boxningen,
har skyldigheter gentemot licensinnehavarna
att i ett sådant sammanhang
ordna en fullgod nyhetsbevakning.
Den gången trodde man att svenska folket
skulle ta skada av att lyssna till ett
direktreferat från en boxningsmatch.
Jag betecknade detta som en nyhetsförmedling
med skygglappar och en
högst tvivelaktig åtgärd. Vi som ville en
annan ordning talade för döva öron.
Den gången tillät jag mig emellertid att
framhålla följande: »Om Ingemar Johansson
vinner matchen — vilket jag
livligt hoppas — så får vi räkna med
att det inom kort blir nya VM-matcher.
Tror någon att man kan avstå från att
sända direktreferat, om denne svenske
idrottsman skulle försvara sin VMtitel?
Har aldrig Sveriges Radio räknat
med att en sådan situation kan uppstå?» Nu,

ett år efteråt, uppträder Sveriges
Radio precis på det sätt som idrottens
många vänner redan för ett år sedan
fann naturligt och riktigt. Jag skall icke
vara så ironisk att jag nu frågar, hur
det har gått med fjolårets högtidligen

deklarerade principer, som det inte då
fanns någon möjlighet att rubba på.
Jag skall inte heller ställa några närgångna
frågor till Sveriges Radio. Med
stor tillfredsställelse skall jag bara konstatera
att Sveriges Radio i år kastat
överbord ohållbara principer på nyhetsförmedlingens
område, detta till glädje
för miljoner radiolyssnare runt om i
landet, som förra året tvingades lyssna
på en utländsk radiosändare.

Med detta aktuella exempel för ögonen
är jag optimistisk beträffande samarbetet
mellan Sveriges Radio-TV och
idrottsorganisationerna. Misstag har begåtts
på olika håll, men på lång sikt
tror jag på en resultatrik samverkan. Vi
kommer — därom är jag förvissad —
framdeles att få en allt bättre nyhetsbevakning
till glädje för alla idrottsintresserade
TV-tittare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 138—145, bevillningsutskottets
betänkanden nr 60
och 62—64, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 25—27, första lagutskottets
utlåtande och memorial nr 36
och 37, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 46—50 samt jordbruksutskottets
utlåtande och memorial nr 31
och 34.

§ 8

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 50, jordbruksutskottets
memorial nr 34, jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, bevillningsutskottets
betänkande nr 64, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtande
nr 26, statsutskottets utlåtanden
nr 138—142, bevillningsutskottets betänkanden
nr 63, 60 och 62 samt statsutskottets
utlåtande nr 136 skulle i angiven
ordning uppföras främst bland

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 9

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 28, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet hänvisat
ärende,

nr 29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
åt fru Emy Lovisa Lindqvist,
nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
åt f. d. städerskan vid
riksdagshuset Judit Olsson, och

nr 31, i anledning av väckt motion
om underlättande av radio- och TVsändningar
från riksdagsdebatterna.

§ 10

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner,
nämligen

nr 159, med förslag till riktlinjer för
regionsjukvårdens utbyggande m. m.,

nr 160, med förslag till lag om rätt
att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag),
m. m.,

nr 162, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall,

nr 164, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.,

nr 165, med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon,
och

nr 166, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 24 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Onsjö, som vid kammarens sammanträde
den 10 maj med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
159, med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens
utbyggande m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 160, med förslag till lag om
rätt att undersöka och bearbeta fyn -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

digheter av uranhaltigt mineral in. m.
(uranlag), m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

162, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall,

nr 164, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.,

nr 165, med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon,
och

nr 166, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial och utlåtanden
nr 28—31.

§ 5

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 34, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i den
nu godkända voteringspropositionen
och den voteringsproposition, som föreslagits
i statsutskottets tidigare godkända
memorial nr 137, kommer att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
i morgon, onsdagen den 25
maj.

§ 7

Stöd åt jordbruket

Föredrogos i ett sammanhang jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 29 (s. 55—67), föreslagit riksdagen
att till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 95 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
22 april 1960 dagtecknad proposition,
nr 153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen beträffande grunderna
för en utjämning av priserna på
vissa jordbruksreglerade varor, vilka
inom livsmedelsindustrien användes vid
tillverkningen av vissa i propositionen
angivna produkter,

dels — med ändring härutinnan av
vad som föreslagits i statsverkspropo -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

sitionen år 1960 under nionde huvudtiteln,
punkt 29 — till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 000 kronor,
dels medge Kungl. Maj:t att bemyndiga
statens jordbruksnämnd att i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i propositionen,
ur förenämnda anslag utbetala bidrag
till täckande av kostnaderna för prisutjämningsförfarandet,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
angivits i propositionen, vidtaga erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra
omförmälda förslag,

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen till lösning av vissa
problem för jordbruket i samband med
Sveriges anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits beträffande regleringen av
skördeskador å 1960 års skörd,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av införseln
av majsstärkelse samt lusern- ocli
hömjöl i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,
dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåren 1956/57—1958/59 och inflöte
under regleringsåret 1960/61 genom
upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets områden
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,

Stöd åt jordbruket

dels lämna utan erinran vad i övrigt
anförts i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 18 av herrar Hansson i Skegrie
och Brandt i Sätila, i vilken motion
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande
av åtgärder, förslagsvis genom
statens jordbruksnämnd i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation och
på området verksamma jordbruksorganisationer,
i syfte att skydda den jordbrukspolitiska
målsättningen mot av
s. k. fläskfabriker föranledd överskottsproduktion
i enlighet med motionens
syfte;

2) 1:48 av herrar Sundin och Pälsson,
likalydande med II: 56 av herr
Larsson i Norderön m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
uppdra åt Kungl. Maj :t att utvidga
jordbruksnämndens bemyndigande att
vid fastställandet av slaktdjursavgifternas
storlek differentiera beloppen
med hänsyn till de lokala betingelserna
för produktionen till att gälla ej blott
nötkreatur och hästar utan även svin;

3) I: 472 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 594 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om dels undersökningar rörande inkomst-
och kostnadsutvecklingen inom
jordbruket i enlighet med vad i motionen
anförts, dels — därest undersökningarna
så motiverade — framläggande
av förslag till sådana jämkningar i
jordbrukets prissättningssystem, att den
i jordbruksavtalet och riksdagens beslut
åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket kunde
uppnås under sexårsperioden;

4) I: 478 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med 11:605 av herr Wahrendorff,
i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att Kopparbergs samt

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Västmanlands län måtte erhålla lämpligt
belägna prisorter vid inlösen av
brödspannmål samt samtliga prisorter
inom landet erhålla lika högt inlösenpris
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

5) I: 479 av herrar Jonasson och Sundin,
likalydande med II: 590 av herr
Elmwall m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t i samråd med jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer måtte
vidtaga åtgärder i syfte att få till
stånd en med hänsyn till produktionsstorlek
och produktionsområden differentierad
slaktdjursavgift på svin i enlighet
med motionernas syfte;

6) I: 673 av herr Hagberg m. fl., likalydande
med II: 833 av herr Kollberg
m. fl., i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte vid behandlingen av
propositionen nr 153 förorda att åtgärder
omedelbart vidtoges så att en råvaruprisutjämning
för malt- och läskedrycker
kunde genomföras snarast möjligt
och helst från och med den 1 juli
1960 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
göra anhållan härom;

7) I: 674 av herrar Hagberg och Hedblom,
likalydande med 11:834 av herr
Kollberg m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen ville vid behandlingen
av propositionen nr 153 förorda,
att åtgärder omedelbart vidtoges så att
en råvaruprisutjämning för bageri- och
konditorinäringen i dess helhet kunde
genomföras snarast möjligt och helst
från och med den 1 juli 1960 samt i
skrivelse till Kungl. Maj :t göra anhållan
härom.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
godkänna de av utskottet i utlåtandet
förordade förslagen beträffande
grunderna för en utjämning av priserna
på vissa i propositionen nr 153
särskilt åsyftade jordbruksreglerade va -

ror, vilka inom livsmedelsindustrien användes
vid tillverkningen av vissa förut
angivna produkter;

B. i anledning av motionerna I: 674
och 11:834 angående råvaruprisutjämning
för bageri- och konditorivaror i
allmänhet i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört i ämnet;

C. besluta, att motionerna I: 673 och
II: 833 angående råvaruprisutjämning
för malt- och läskedrycksindustrien icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag av
120 000 000 kronor;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medge Kungl. Maj :t att bemyndiga
statens jordbruksnämnd att i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer utskottet angivit ur nämnda
anslag utbetala bidrag till täckande av
kostnaderna för prisutjämningsförfarandet; F.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer utskottet
angivit vidtaga erforderliga regleringsåtgärder
för att genomföra omförmälda
förslag;

G. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
godkänna de i utlåtandet förordade
förslagen till lösning av vissa
problem för jordbruket i samband med
Sveriges anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen; H.

med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
godkänna vad utskottet förordat
beträffande regleringen av skördeskador
å 1960 års skörd;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

åtgärder för reglering av införseln av
majsstärkelse samt lusern- och hömjöl i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet angivit;

J. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
anfört beträffande användningen
av de medel, som influtit under regleringsåren
1956/57—1958/59 och som
inflöte under regleringsåret 1960/61 genom
upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel; K.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets områden
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet angivit;

L. beträffande prisortsystemet för
brödsäd med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:605 lämna utan
erinran vad utskottet anfört;

II. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:472 och 11:594;

III. att riksdagen i fråga om slaktdjursavgiften
för svin måtte

a) avslå motionerna II: 18 samt I: 479
och 11:590, sistnämnda båda motioner
såvitt rörde frågan om s. k. fläskfabriker; b)

avslå motionerna 1:48 och 11:56
samt 1:479 och 11:590, sistnämnda båda
motioner såvitt de icke besvarats
under punkten III a);

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning lämna utan
erinran vad utskottet i övrigt anfört i
det föregående.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Johan Persson,
Antby och Rimås, vilka ansett att
utskottet under I: B och I: C bort hemställa,
att riksdagen måtte

B. i anledning av motionerna 1:674
och 11:834 i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till 1960 års riksdags

Stöd åt jordbruket

höstsession beträffande ett råvaruprisutjämningsförfarande
för bageri- och
konditorinäringen i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer reservanterna
anfört;

C. i anledning av motionerna 1:673
och 11:833 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1960 års riksdags
höstsession beträffande ett råvaruprisutjämningsförfarande
för malt- och läskedrycksindustrierna
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer reservanterna
anfört;

2) av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 472 och II: 594 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om

dels undersökningar rörande inkomstoch
kostnadsutvecklingen inom jordbruket
i enlighet med vad dessa reservanter
anfört,

dels — därest undersökningarna så
motiverade — framläggande av förslag
till sådana jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagens beslut åsyftade
utfyllnaden av inkomstklyftan mellan
industrien och jordbruket kunde
uppnås under sexårsperioden enligt vad
dessa reservanter anfört;

3) av herrar Sigfrid Larsson och
Harald Pettersson, vilka ansett att utskottet
under punkten I:L bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 1:478 och 11:605 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
översyn av prisortsystemet för brödsäd
och att resultatet av denna översyn måtte
föreläggas 1961 års riksdag;

4) av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson, Pettersson i Dahl och Rimås,
vilka ansett att utskottet under punkterna
III a) och b) bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) med bifall till motionen 11:18
samt i anledning av motionerna 1:479
och 11:590, sistnämnda båda motioner
såvitt rörde frågan om s. k. fläskfa -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

briker, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt statens jordbruksnämnd att i samråd
med jordbrukets förhandlingsdelegation
och på området verksamma jordbruksorganisationer
vidtaga de åtgärder
med avseende på fläskproduktionen,
som befunnes erforderliga till skydd för
den jordbrukspolitiska målsättningen;

b) i anledning av motionerna 1:48
och 11:56 samt 1:479 och 11:590, sistnämnda
båda motioner i återstående
del, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om prövning av differentiering av slaktdjursavgifterna
för svin i enlighet med
vad reservanterna anfört;

5) av herr Lage Svedberg, som ansett
att utskottets utlåtande i viss del bort
ha annan, i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet under punkten
III b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:48
och II: 56 ävensom med avslag å motionerna
I: 479 och II: 590, sistnämnda båda
motioner såvitt de icke besvarats under
punkten Illa), godkänna vad i utskottets
utlåtande sålunda anförts.

Bevillningsutskottets betänkande nr 64

I en den 22 april 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 154, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om utjämningsskatt å
vissa varor;

2) förordning om upphävande i viss
del av den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen;
samt

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll återgav utskottet följande:

I förevarande proposition föreslås —
i anslutning till propositionen nr 153
angående vissa åtgärder i prisregleran -

de syfte på jordbrukets område, m. m.
— att en särskild utjämningsskatt införes
på vissa choklad- och konfektyrvaror
samt på wafers och biscuits.

Utjämningsskatten avses utgå med 50
öre för kilogram av nämnda varor.
Samtidigt skall enligt förslag i propositionen
nr 153 särskilda bidrag lämnas,
så att tillverkarna kan erhålla flertalet
jordbruksråvaror till världsmarknadspris.
Det föreslås vidare, att tullen
på färdigvarorna sänkes till 10 procent,
vilken nivå beräknas motsvara det genomsnittliga
manufaktureringsskyddet.
Den nya tullen är avsedd att utgöra bastull
gentemot EFTA-länderna.

I propositionen förordas ytterligare
att tullfrihet införes för vissa vegetabiliskt
förgarvade hudar och skinn.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1960.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om utjämningsskatt
å vissa varor var 4 § av följande lydelse:

4 §.

Skatten utgår med 50 öre för kilogram.
I varans vikt inräknas sådant
förefintligt emballage med vilket varor
av ifrågavarande slag försäljas i detaljhandeln.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:675
av herrar Hagberg och Hedblom samt
II: 837 av herr Rydén m. fl., vari hemställts
»att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med
förslag till utjämningsskatt å vissa varor
måtte besluta, att den föreslagna
förordningen kompletteras med övergångsbestämmelser
av innehåll att de
skattskyldiga industriföretagen skall efter
lagerdeklaration erhålla befrielse
från erläggande av utjämningsskatt på
det den 30 juni 1960 kl. 24 inneliggande
varulagret»;

2) de likalydande motionerna 1:676
av herrar Hagberg och Hedblom samt

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

II: 838 av herr Rydén m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 154 beakta
vad i motionerna anförts samt vidtaga
härför erforderlig författningsändring;

3) de likalydande motionerna I: 677
av herr Axel Svensson och fru Carlqvist
samt II: 836 av herrar Adamsson
och Johansson i Norrköping, vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta om
sådant tillägg till den föreslagna förordningen
om utjämningsskatt å vissa varor,
att i samband med förordningens
ikraftträdande den 1 juli 1960 en inventering
anbefalls av då hos fabrikanterna
inneliggande lager av rå- och färdigvaror
och att prisutjämningsförfarandet
för dessa varor tillämpas i samma
utsträckning som avses efter förordningens
ikraftträdande»; samt

4) motionen 11:835 av herr Bengtsson
i Göteborg.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 154, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:675 av
herrar Hagberg och Hedblom samt
II: 837 av herr Rydén m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:677 av herr
Axel Svensson och fru Carlqvist samt
II: 836 av herrar Adamsson och Johansson
i Norrköping — måtte antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om utjämningsskatt
å vissa varor med den ändringen
att ikraftträdandebestämmelserna erhölle
av utskottet angiven lydelse;

2) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om upphävande
i viss del av den vid förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen; samt

3) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

R) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:675

Stöd åt jordbruket

av herrar Hagberg och Hedblom samt
11:837 av herr Rydén m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 676
av herrar Hagberg och Hedblom samt
II: 838 av herr Rydén m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:677
av herr Axel Svensson och fru Carlqvist
samt II: 836 av herrar Adamsson
och Johansson i Norrköping, ävensom

4) motionen II: 835 av herr Bengtsson
i Göteborg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Ror ås och Stenberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:676 av herrar
Hagberg och Hedblom och II: 838 av
herr Rydén m. fl. måtte besluta att 4 §
i förordningen om utjämningsskatt å
vissa varor erhölle följande lydelse:

4 §.

Skatten utgår med 45 öre för kilogram.
I varans vikt inräknas sådant förefintligt
emballage med vilket varor av
ifrågavarande slag försäljas i detaljhandeln.

Vad utskotten hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Som bekant får de
svenska livsmedelsindustrier, vilka använder
jordbruksreglerade produkter
som råvara, till följd av den svenska
jordbruksregleringen erlägga priser för
dessa råvaror, som är högre än »världsmarknadspriserna».
I de fall då av
jordbruksprodukter framställda färdigvaror
enligt EFTA-överenskominelsen
förts till industrisektorn kan sålunda
betydande svårigheter uppkomma för
de svenska industrierna vid konkurrens
med motsvarande industrier i andra
EFTA-länder. En ökad import av färdigvaror,
i vilka jordbruksråvaror till

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

världsmarknadspriser ingår som råvara,
medför därför en minskning av
det svenska jordbrukets möjligheter att
på hemmamarknaden få avsättning för
berörda råvaror. På grund härav har
såväl från livsmedelsindustrien som
från jordbruket framlagts krav på att
de svenska livsmedelsindustrierna skulle
få tillgång till de svenska jordbruksreglerade
råvarorna till världsmarknadspriser.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 31
behandlas bland annat ett av Kungl.
Maj:t i proposition nr 153 framlagt förslag
till provisorisk lösning av dessa
problem för livsmedelsindustrien och
för jordbruket, när EFTA-överenskommelsen
träder i kraft den 1 juli i år.
Det i propositionen framlagda förslaget
innebär en lösning för choklad- och
konfektyrindustrien samt för vissa grenar
av bageriindustrien, nämligen för
tillverkare av wafers och biscuits. Till
sistnämnda varuslag — det bör observeras
— har enligt svensk tolkning hänförts,
förutom rena kex, även pepparkakor
och vissa slag av torra småbröd.
Även tillverkare av färdiglagad senap,
såser, soppor och fiskkonserver erhåller
från och med den 1 juli tillgång till
vissa svenska jordbruksråvaror till
världsmarknadspriser.

Det anmärkningsvärda är emellertid
att bagerinäringen i övrigt här icke beredes
möjligheter till billigare råvaror
för de produkter som förs till industrisektorn.
I Kungl. Maj :ts proposition och
jordbruksutskottets utlåtande har exempelvis
ej medtagits för denna näring så
betydelsefulla varor som skorpor, sandkaka,
mjuk pepparkaka och danska wienerbröd,
vilka enligt EFTA-överenskommelsen
förts till industrivaror.
Malt- och läskedrycksindustrierna, som
även är avnämare av svenska jordbruksprodukter,
har helt uteslutits i
detta sammanhang.

Herr talman! Innan jag närmare utvecklar
skälen till att råvaruproblemen
för även bagerinäringen och för malt -

och läskedrycksindustrierna måste lösas,
vill jag i allra största korthet erinra
om grunddragen i det tekniska förfarande,
som ifrågasätts för att bereda
livsmedelsindustrierna tillgång till råvaror
efter världsmarknadspriser. Jag
anser, herr talman, denna redogörelse
nödvändig även på grund av de felaktiga
framställningar som i olika sammanhang
förekommit.

Råvaruutjämningssystemet innebär i
stora drag: för det första att tillverkarna
skall liksom hittills inköpa sina råvaror
till gällande marknadspriser, för
det andra att tillverkarna därefter på
grundval av förbrukningsutgifter — vilka
kontrolleras av kontrollstyrelsen —
erhåller ersättning motsvarande skillnaden
mellan den inhemska prisnivån och
världsmarknadsprisnivån, för det tredje
att statsverket slutligen erhåller täckning
för sina kostnader genom den i
proposition nr 154 föreslagna utjämningsskatten.

Genom det sålunda föreslagna systemet
nedbringas kostnaderna för de
jordbruksreglerade råvaror, som livsmedelsindustrien
använder, och detta
möjliggör för industrien att hävda sig i
konkurrensen med importerade färdigvaror.
Vidare eliminerar systemet de
stora risker som kan uppstå för en försämrad
avsättning av jordbruksprodukter
till den inhemska livsmedelsindustrien.

Dessutom vill jag påpeka att konsumentpriserna
i genomsnitt torde bli
lika med de nuvarande, eftersom utjämningsskatten
motsvarar prisutjämningsbidragen.

Såsom jag tidigare framhållit är det
anmärkningsvärt att två betydelsefulla
näringsgrenar — mycket stora kunder
hos det svenska jordbruket — som för
sina tillverkningar är i hög grad beroende
av svenska jordbruksprodukter,
icke innefattas i det beskrivna utjämningssystemet.
Om dessa livsmedelsindustriers
kostnader för jordbruksråvaror
icke bringas ned i nivå med vad

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

konkurrenterna i övriga EFTA-länder
betalar, kommer industrierna i ett dåligt
konkurrensläge, och jordbrukets avsättning
av jordbruksråvaror kommer att
naggas i kanten till följd av importen
av färdiga produkter, framställda av utländska
jordbruksråvaror till de lägre
världsmarknadspriserna.

Även om den andel i priset på den
färdiga produkten som utgöres av kostnader
för råvaror skiftar — för vissa
produkter är råvarukostnaden högre än
för andra — måste dock denna fråga
lösas generellt och omfatta alla till industrisektorn
tillförda färdiga produkter,
i vilka svenska jordbruksråvaror
ingår.

Att denna fråga i sin helhet löses redan
nu, måste vara ett intresse för envar
som icke önskar försvaga den svenska
livsmedelsindustriens konkurrenskraft
och därmed det svenska jordbrukets
framtida avsättningsmöjligheter.

Jag tror att denna uppfattning delas
av alla, men Kungl. Maj :t och jordbruksutskottet
har intagit den attityden, att
man vill vänta och se hur det går. Denna
uppfattning kommer beträffande
både malt- och läskedrycksindustrien
och bagerinäringen till uttryck såväl i
propositionen som i utskottsutlåtandet.
I det senare understrykes att det »bör
ankomma på jordbruksnämnden att här
noggrant följa utvecklingen sedan
EFTA-konventionen trätt i kraft och
när viss tids erfarenhet vunnits föreslå
de åtgärder som finnas påkallade och
möjliga». Utskottet anser tydligen att
det icke innebär några nackdelar att
vänta och se hur det går.

När man för detta resonemang bortser
man emellertid från att EFTA-överenskommelsen,
som ju träder i kraft
redan den 1 juli i år, förutsätter en
ökad handel mellan EFTA-länderna och
att exportörerna i EFTA-länderna redan
bedriver marknadsundersökningar
om vilka möjligheter som på längre
sikt finns för avsättning i andra liinder.

Låt mig ta ett konkret och realistiskt

Stöd åt jordbruket

exempel. I landet »X» finns några stora
industrier som tillverkar skorpor. Vid
marknadsundersökningar kommer dessa
utländska industrier att finna, att det
svenska råvarupriset ligger högre än i
deras eget land och att konsumtionen
av skorpor i Sverige är mycket hög —
den uppgår till inte mindre än 45 miljoner
kronors värde per år. Sverige är
alltså ett land, anser de utländska exportörerna,
som det kan vara lämpligt
att exportera skorpor till. Flera utländska
industrier kommer därför säkert att
gå in för ökad export av skorpor till
Sverige — en export som säkert kommer
att skada den inhemska industrien,
då de svenska skorporna ju måste vara
dyrare på grund av de dyrare råvarorna.

Detta är bara ett exempel. Resonemanget
kan överföras även på andra
varor och medföra att den utländska
fabrikanten inser värdet av att i tid arbeta
in sig på den svenska marknaden
och satsa kapital för bearbetning av
denna marknad.

Utskottet synes förutsätta att man
först sedan det blivit klart att industrierna
och därmed det svenska jordbruket
kan påvisa att konkurrensen
medfört att livsmedelsindustrien och
jordbruket lidit skada, skall åtgärder
vidtagas. Men då kan det vara för sent
—skadan är då redan skedd.

Detta måste vara en felaktig politik.
Verkningarna av ett vid senare tidpunkt
infört utjämningsförfarande kommer
för de berörda industrierna icke att bli
desamma som om det införts omedelbart,
just på grund av vad livsmedelsindustrier
i övriga EFTA-länder under
mellantiden företagit för att uppnå export
till Sverige. Även andra komplikationer
kan uppstå.

Det är ur dessa synpunkter som jag
— i likhet med reservanterna — anser
att det är ett svenskt intresse, att riksdagen
redan före den 1 juli förordar
införande av ett råvaruprisutjämningssystem
för bageri- och konditorinäring -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

en samt för malt- och läskedrycksindustrierna.

Några ökade utgifter för statsverket
kommer en utvidgning efter dessa linjer
ej att förorsaka.

Givetvis kan inte riksdagen nu besluta
om systemets utformning i sina
olika detaljer. Det får, som reservanterna
också säger, bli Kungl. Majrts sak
att framlägga ett sådant system vid höstriksdagen.
Men riksdagen kan redan nu
på grund av föreliggande uppgifter bedöma
hur ett sådant system skulle
verka.

Utskottets huvudargument mot den i
reservationen föreslagna utvidgningen
av prisutjämningssystemet till hela bagerinäringen
och till malt- och läskedrycksindustrierna
är alltså, att man
skall följa utvecklingen och se vad som
inträffar i framtiden. I mitt anförande
har jag framhållit den skada som kan
uppstå genom att man skjuter prisutjämningssystemet
på framtiden.

I övrigt talar utskottet om att avgränsnings-
och definitionsfrågorna inte
är klara. Enligt de upplysningar jag erhållit
är de klara vad gäller de varor,
för vilka reservanterna nu föreslår prisutjämning.
Därest utskottets talesman
vidhåller utskottets uttalande, skulle jag
vilja få upplysning om vilka frågor det
är som inte är klarlagda.

I övrigt efterlyser utskottet grunder
för kostnaderna för utjämningen och
beräkningen av erforderliga skattebelopp.
Här vill jag hänvisa till att jordbruksutskottet
självt på sidan 36 har
redogjort för kostnaderna. I övrigt innebär
givetvis reservanternas yrkande,
att Kungl. Maj :t skall verkställa den
erforderliga utredningen och framlägga
förslag till höstriksdagen.

Vidare talar utskottet om att det blir
administrativa svårigheter vid en eventuell
tillämpning av utjämningsförfarandet
på grund av att den krets av
företagare, som kan komma att inbegripas,
är så stor.

Gentemot detta vill jag erinra om att

de bageriföretag, som kommer att träffas
av ett utvidgat utjämningsförfarande
enligt reservanternas förslag, i stort
sett är samma företag som de, vilka enligt
utskottets eget förslag skall få utjämning
för vissa småbröd och pepparkakor,
redovisade under rubriken
biscuits.

Registreringen av dessa företag har
utskottet självt genom att godkänna propositionen
uppdragit åt kontrollstyrelsen
att verkställa.

I fråga om malt- och läskedrycker
hänvisar utskottet till propositionens
uppgift om utgående finanstullar. Jag
anser att denna motivering inte är bärande
i nuvarande läge, då ju, som jag
tidigare sagt, EFTA-överenskommelsen
i sig själv medför incitament för utvidgad
export till Sverige av dessa produkter.

Herr talman! Då jag alltså inte kan
finna att utskottet presterat något som
helst skäl för att undantaga viss del av
den svenska livsmedelsnäringen från
förmånen av att ingå i prisutjämningssystemet
ber jag att få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
nr 1, av herr Nils Hansson
m. fl.

På uppmaning av herr talmannen att
även behandla bevillningsutskottets betänkande
nr 64 skall jag i korthet yttra
mig om detta. Jag vill erinra om att 4 §
av det vid propositionen nr 154 fogade
författningsförslaget anger, att utjämningsskatt
skall utgå med 50 öre per
kilogram och beräknas på varans vikt
inklusive »sådant förefintligt emballage
med vilket varor av ifrågavarande slag
försäljes i detaljhandeln».

Jordbruksnämndens beräkningar, som
ligger till grund för prisutjämningsförfarandet
och därmed även för utjämningsskatten,
har emellertid uppgjorts
på basis av 50 öre för nettovikt, alltså
inte på varans bruttovikt.

Om utjämningsskatten skulle fastställas
att jämväl utgå på emballaget innebär
detta, att den införda skatten klart

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

går längre och kommer att drabba industrien
hårdare än vad som kan motiveras
med dess verkliga syfte.

Huvudsyftet med utjämningsskatten
är ju att bereda statsverket kompensation
för utjämningen av industriernas
kostnader för svenska jordbruksvaror
till världsmarknadspris och vad gäller
chokladindustrien, även för det inkomstbortfall
som uppstår för statsverket
genom att den särskilda varuskatten
på grund av prisutjämningen på jordbruksråvarorna
kommer att räknas på
ett lägre beskattningsvärde än nu.

Beskattningen även av emballaget blir
helt och hållet ologisk om man ser den
mot bakgrunden av detta huvudsyfte.

Eftersom emballaget har en vikt, som
i genomsnitt —■ det kan visserligen skilja
rätt mycket för olika varor — motsvarar
9—10 procent av varans nettovikt,
kommer alltså en beskattning även
av emballaget innebära att utjämningsskatten
i verkligheten blir 55 öre per
kilogram på nettovikten i stället för 50
öre som jordbruksnämnden beräknat
vid sina förhandlingar med industrien.
Statsverkets ökade inkomster av en
skatt på emballaget kommer att uppgå
till något över 2 miljoner kronor.

Vad jag nu anfört ger vid handen att
om man skall räkna skatten på varans
vikt inklusive emballage, måste skatten
sänkas till 45 öre per kilo, räknat på
varans vikt inklusive konsument-emballage.
Härigenom får statsverket in det
totala skattebelopp, som jordbruksnämnden
på sin tid efter underhandlingar
med respektive industrier förutsatte
vara erforderligt med hänsyn till
rådande pris- och produktionsförhållanden.

Det resonemang som här har förts
har i regel accepterats. Men då man i
vissa fall har sagt att utjämningsbidraget
kanske blir högre än beräknat i
framtiden och att det då inte skadar att
statsverket får en liten extra reserv, vill
jag, herr talman, säga att det resonemanget
givetvis inte kan godtas. Utjäm -

Stöd åt jordbruket

ningsbeloppet har ju på Kungl. Maj:ts
uppdrag beräknats av jordbruksnämnden,
och då kan vi inte här i riksdagen
öka detta belopp och därmed rubba det
förhandlingsresultat som åstadkommits
mellan jordbruksnämnden och berörda
industrier. Vid dessa förhandlingar utgick
nämligen båda parterna från varans
nettovikt, och det är först under
ärendets senare handläggning man av
vissa skäl ansett att även emballagets
vikt borde ingå i skatteunderlaget. När
man sålunda ökat skatteunderlaget måste
uttagningsbeloppet sänkas för att
man skall få den avsedda effekten.

Jag ber därför, herr talman, få yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande 64 fogade reservationen av
herr Hagberg in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Stähl (fp) och Stenberg (fp).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Enär partikamrater och
jag har en reservation vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 ber jag att få
säga några ord. Efter herr Kollbergs
klarläggande anförande rörande de problem
som behandlas i utlåtandet kan
jag fatta mig mycket kort.

Vad vi reservanter finner betänkligt
är att såväl propositionen som utskottet
lämnar bagerinäringen samt malt- och
läskedrycksindustrierna i stort utanför
prisutjämningsförfarandet. Vi finner
det vara angeläget att eliminera de svårigheter
som industrien på grund av
vår högprislinje måste råka i när vi nu
skall inträda i sjustatsmarknaden. Vi
reservanter befarar att industrien, speciellt
bagerinäringen, kommer att råka
ut för en övermäktig konkurrens. Jag
vill i det sammanhanget erinra om att
jordbruksnämndens råd enhälligt och
en stark minoritet inom kommerskollegiets
delegation för frihandelsfrågor
uttalat att ett prisutjämningsförfarande
bör utsträckas till samtliga industrivaror
på livsmedelsområdet och att
detta bör genomföras utan uppskov.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Ett av länderna inom sjustatsmarknaden,
vårt närmaste grannland Danmark,
är ett utpräglat lågprisland, och
vi tillämpar en helt annan princip än
den man följer i det landet. Vad t. ex.
vetet beträffar har vi en importavgift,
som ligger åtskilligt över 10 kronor per
deciton. Man måste nog under dessa
förhållanden förutsätta, att bagerinäringen
kommer i ett svårt konkurrensläge.
Denna är i stort sett baserad på
mindre företag. Enligt den senaste företagsräkningen
innefattade näringen —
om jag inte missminner mig -—- över
6 000 företag med över 40 000 anställda.
Det skulle således röra sig om bortemot
50 000 sysselsatta inom näringen, och
detta tycker jag ger all anledning att
med uppmärksamhet följa denna fråga.

Därtill kommer att detta inte bara är
ett intresse för den berörda industrien.
De industrier det här gäller är stora
kunder till det svenska jordbruket, och
därmed kommer också en befolkningsgrupp
av ännu större omfattning in i
bilden.

Nu har jordbruksutskottet inte ställt
sig helt avvisande, men det ställer frågan
i alltför hög grad på framtiden,
varför vi befarar att svårigheter av olika
slag kan komma att visa sig. Vad vi
reservanter i likhet med jordbruksnämndens
råd anser nödvändigt är, att
riksdagen redan nu uttalar sig för att
bageri-, malt- och läskedrycksindustrierna
får skydd i likhet med livsmedelsindustrien
i övrigt. Vi hemställer i vår
reservation att Kungl. Maj:t så fort ske
kan måtte lägga fram förslag i ärendet.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa en fråga till jordbruksutskottets
ordförande, herr Pettersson i Dahl. Vid
den preliminära behandlingen av detta
ärende i jordbruksutskottet ställde sig
utskottet mycket positivt till ett bifall
till de väckta motionerna. När sedan
frågan nästa gång åter togs upp till behandling
i utskottet, hade den förutvarande
majoriteten förvandlats till en
relativt liten minoritet. Jag skulle vilja

fråga om herr Pettersson i Dahl möjligen
skulle vilja redogöra för vad som
kan ha föranlett denna omsvängning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1
till jordbruksutskottets utlåtande nr 31.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den reservation, som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 64, skiljer sig såsom herr Kollberg
redan har angivit, från utskottets
förslag i så måtto, att reservanterna vill
att skattesatsen skall sänkas från 50 öre
per kilogram till 45 öre. Detta är sålunda
inte någon stor fråga, men man kan anföra
skäl både för och emot. Utskottet
har för sin del funnit att metoden att
inräkna emballaget i varans vikt vid beskattning
också gäller beträffande den
särskilda varuskatten, där emballaget alltid
följer med varan. Men detta är inte
det viktigaste härvidlag. Utskottet har
konstaterat att med en utjämningsskatt
om 50 öre per kilogram uttages inte större
belopp än vad som motsvarar de berörda
industriernas utjämningskostnader.
Det är detta som har föranlett utskottet
att avstyrka motionerna och även
givit utskottet anledning att avstyrka
användningen av en värdeskatt i stället
för en viktskatt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att detta inte är någon stor fråga. Det
beror på. Det är en rättvisefråga. Förhandlingar
har förekommit mellan jordbruksnämnden
och industrierna, varvid
man har kommit till en viss uppläggning
och till ett visst resultat. Jordbruksnämnden
har skött dessa förhandlingar
på uppdrag av Kungl. Maj :t. Jag
anser att man i ett sådant läge måste
ha mycket starka skäl för att ändra på
det förhandlingsresultat som har uppnåtts.

Nu säger herr Sundström att utskot -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

tet anser att det skulle vara behövligt
att få in hela detta belopp, alltså inklusive
viktskatt på emballage. Då måste
jag säga att därmed desavuerar herr
Sundström och utskottet jordbruksnämnden,
som är den förnämsta sakkunskap
vi har på detta område och som
under cirka fyra månader har utrett
dessa problem. Efter detta har nu utskottet
tyckt att det kan förfara på ett
visst annat sätt.

Herr talman! Detta anser jag vara
mycket anmärkningsvärt. Man måste
respektera och tillämpa grunderna enligt
det förhandlingsresultat man har
kommit fram till, tills det är bevisat att
den utredning som jordbruksnämnden
har gjort är felaktig.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är rättvisa i
detta fall är helt enkelt, att skattens
belopp skall motsvara vederbörande industris
utjämningskostnader. Det är endast
detta som utskottet har velat understryka,
och det måste anses vara rättvist
och riktigt att man tillämpar denna
princip.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att ifrågavarande skatt
skall täcka utjämningskostnaderna har
varit vägledande för jordbruksnämnden
och ligger till grund för nämndens utredningsresultat.
Anser bevillningsutskottet
att detta resultat är felaktigt, får
väl utskottet bevisa att så är fallet och
inte — utan bevisning — påstå att ytterligare
medel är erforderliga.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Frågan om livsmedelsindustriens
råvarukostnader, i den mån
dessa råvaror är hänförliga till jordbruksprodukter,
är ett ganska gammalt
stridsämne. Under de senaste två åren
har emellertid debatten om dessa ting
kulminerat. Det är för den skull också
ur jordbrukets synpunkt att hälsa med
tillfredsställelse, att det nu föreligger ett

Stöd åt jordbruket

förslag till lösning av dessa problem. Lösningen
har åstadkommits för de industrier,
som i första hand har gett sitt
missnöje till känna med hittillsvarande
ordning — då kanske främst chokladindustrien.

Det finns skäl för att påstå, att man
hade väntat sig att området i dess helhet
skulle ha blivit föremål för en granskning
och att restitution på råvarukostnader
skulle ha beretts alla de livsmedelsindustrier,
som är beroende av jordbruksråvaran
och för vilka inte tekniska
konsekvenser av regleringen skulle lägga
absoluta hinder i vägen.

Så har nu inte skett. Utanför den ifrågasatta
restitutionen av råvarukostnader
har bl. a. ställts bryggerierna och läskedrycksfabrikerna
samt viss del av bageri-
och konditorinäringarna.

Jordbruksnämnden har säkerligen rätt
när den säger, att de finanstullar, som
har anmälts för bryggeri- och läskedrycksnäringarna,
kan anses medföra
bibehållna konkurrensförhållanden för
produktionen inom dessa områden. A
andra sidan kan man också se detta som
en principfråga. Det finns inga tekniska
hinder för att genomföra restitutionsförfarande
även här — låt vara att det ur
praktisk synpunkt har en skäligen liten
ekonomisk betydelse för de berörda industrierna,
d. v. s. bryggerier och läskedrycksfabriker.
Om inga tekniska hinder
för restitutionsförfarandet föreligger, bör
man respektera principfrågan och genomföra
restitution också här. Ur jordbrukets
synpunkt är detta emellertid
långt ifrån betydelselöst. Maltkornet är
ingen oväsentlig del inom jordbruksproduktionen.
Vi ser gärna att också denna
råvaruprodukt i bryggeriindustrien
kopplas bort från den debatt, som sannolikt
kan komma att föras inom området,
på grund av att en fullständig lösning,
inneslutande även bryggerierna,
inte har åstadkommits.

Det är alltså här, skulle jag vilja säga,
ur industriens synpunkt i första hand
fråga om ett principspörsmål. Jag bedö -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

mer personligen saken så, att den är av
mindre betydelse ur ekonomisk synpunkt
och av mindre betydelse för bryggeriers
och läskedrycksfabrikanters fortsatta
konkurrensförmåga — i varje fall gäller
detta så länge nuvarande finanstullar bibehålies
— men även dessa områden borde
ha innefattats i restitutionsförfarandet.

Vad sedan gäller bageri- och konditorinäringarna
har jordbruksnämnden i sitt
yttrande anfört, att en nomenklatur inom
EFTA-konventionen inte ännu är
klar samt att det befintliga underlaget är
alltför osäkert för att genomföra åtgärder
motsvarande dem som exempelvis
har genomförts för chokladindustrien.
Gentemot detta påstående står nu reservanternas,
att sedan propositionen skrevs
har härvidlag åtskillig klarhet vunnits
och att de nämnda hindren inte föreligger.
Dessutom är det otvivelaktigt så,
att man för biscuits och wafers har genomfört
en reglering, som i viss mån
berör samma industrigrupp. Starka skäl
talar för närvarande för att bageri- och
konditorinäringarna borde ha innefattats
i en allvarlig prövning vad gäller
genomförande av restitution på det området.

Jag skall med hänsyn till den utförliga
motivering, som herr Kollberg här
tidigare har lämnat, inte ytterligare orda
i dessa ting. Jag inskränker mig till att
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Nils Hansson in. fl. under punkterna
I: B och C.

Vid utskottets utlåtande har fogats en
reservation nr 4 av herr Sigfrid Larsson
m. fl., som berör ett vitalt problem för
jordbruksregleringen.

En av förutsättningarna för att jordbruksprisregleringen
skall kunna infria
de förväntningar, man har på den, är,
att en produktionsanpassning såvitt möjligt
åstadkommes. Idealläget är att produktionen
anpassas till det inhemska
konsumtionsbehovet, så att man är oberoende
av exportmarknaden och risken
för exportförluster. Det läget kommer

visserligen aldrig att nås, men man kan
ändå fråga sig om sådant som nu hänt
i fråga om fläskproduktionen skall behöva
förekomma och om det skall få
fortsätta utan att någon hänsyn tas till
konsekvenserna.

När priset på fläsk bestämdes i samband
med att det nuvarande prissättningssystemet
trädde i kraft den 1 september
1959, avvägdes det med hänsyn
till ett för basjordbruket nödvändigt
gränsskydd. Detta skydd innefattade förutom
införselavgifter även kompensationsavgift,
vilken avsågs att i viss utsträckning
kompensera exportförluster.
Det var alltså exporten, som redan vid
början av prisregleringen fördyrade priserna
för de inhemska konsumenterna,
och trots det höjda konsumentpriset har
producenterna fått ett försämrat ekonomiskt
utbyte. En sådan situation skulle
knappast accepteras inom någon annan
produktionsgren, och den bör inte heller
accepteras här.

Varför har då exporten ökats i så stor
utsträckning under senare år? Varför
har man måst lägga kompensationsavgift
på införselavgifterna och varför har
slaktdjursavgifterna måst göras större
än de var för ett par år sedan? Det går
inte att komma ifrån att huvudorsaken
till detta är att storproduktionen fått möjlighet
att dra nytta av det pris, som avsåg
att ge bärighet åt smådriften inom
området. Storproduktionen har vidare
möjlighet att utnyttja samma exportstöd
som den mindre produktionen. Man har
till och med anledning att påstå, att den
senare i stor utsträckning finansierar
den förras export. Jag utgår då ifrån att
storproduktionen har kommit till så att
säga ovanpå en normalt avvägd produktion
och föranlett ett ökat exportbehov.
Den utgör visserligen en mindre del av
totalproduktionen, men eftersom exportförluster
drabbar hela den samlade produktionen,
blir det den stora gruppen inom
denna, d. v. s. småbrukarna, som får
ta huvuddelen av förlusterna.

Det kan visserligen sägas, att man inte

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

skall sätta krokben för en rationell anpassning
till större driftsenheter. I princip
är detta riktigt, men då bör det tillläggas
att i den mån storproduktion
skall främjas, skall det vara på grundval
av dess egna möjligheter och inte genom
subventioner från de mindre producenterna.
Och om fläskfabrikerna inte
passar in i jordbruksprisregleringen måste
detta respekteras, om vi skall kunna
hålla fast vid vår jordbrukspolitiska
målsättning.

Det är dessa förhållanden som är anledningen
till att herr Hansson i Skegrie
och jag i vår motion begärt att Kungl.
Maj:t måtte i samråd med jordbruksnämnden
och andra berörda organisationer
vidta erforderliga åtgärder för
att lösa detta problem. Vi har i motionen
inte givit några konkreta förslag
till problemets lösning utan lämnat detaljutformningen
öppen.

Vi vet att andra länder har samma
problem, att andra länder har sina förslag
till lösningar och att vissa länder
också har iscensatt system för att lösa
problemet. Det är troligt att mönster
kan hämtas ur detta material, men de
måste översättas till svenska så att de
passar in i vårt regleringssystem, och
åtskilligt talar för att modifieringar av
det som finns och fungerar bra på annat
håll under sådana omständigheter
blir nödvändiga hos oss.

Jordbruksutskottet har avstyrkt motionen
men låter förstå att förhållandena
bör uppmärksammas. I reservation
nr 4 föreslår vi att motionens förslag
bör bli riksdagens beslut.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservation nr 4, såväl
punkten a) som punkten b), eftersom
punkten b) kan bli en konsekvens av
ett bifall till punkten a).

I övrigt vill jag yrka bifall till reservationerna
nr 2 och nr 3, båda med
Sigfrid Larsson som första namn.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Kollberg talade om

Stöd åt jordbruket

de svårigheter som EFTA-överenskoinmelsen
kan medföra för den svenska
livsmedelsindustrien och menade att vi
måste vidtaga åtgärder för att denna industri
skall kunna fortsätta med sin
verksamhet. Om den inte kunde det,
skulle detta gå ut över jordbruket, som
skulle få mycket sämre avsättning för sina
varor, då ju dessa industrier är stora
kunder för jordbruket. Ingen har väl
något att invända mot det resonemanget.

Kritiken från herr Kollberg — och
likaledes från herr Antby som var inne
på samma tema — riktades emot att
jordbruksutskottet inte hade bifallit en
del motioner som syftade till att värna
om dessa industrier. Nu har jordbruksutskottet
faktiskt i sin skrivning gått
motionärerna långt till mötes. Vi har
sagt att dessa frågor behöver utredas
mera innan riksdagen kan fatta beslut
om dessa ting. .lag tror att vi därvidlag
är i mycket gott sällskap. Vi har
jordbruksnämnden bakom oss. Jag är
övertygad om att om jordbruksnämnden
hade ansett att vi omedelbart kunde
gå den väg motionärerna anvisar,
så hade jordbruksnämnden också föreslagit
detta. Då hade givetvis Kungl.
Maj :t lagt fram en proposition med det
innehållet, och i så fall hade det inte
blivit någon process om saken.

Nu säger herr Kollberg att utskottet
vill vänta och se. Det är när det gäller
bagerinäringen som vi har den inställningen.
Vad beträffar malt- och läskedrycksindustrierna
innebär vårt utlåtande
som herr Kollberg förstår klart
avslag på motionen i fråga. Dessa frågor
spänner över så mycket och berör
så många företag att det är svårt att
överblicka konsekvenserna av ett beslut
nu.

Herr Antby undrade om jag ville redogöra
för hur det kommer sig att majoriteten
i visst sammanhang blivit minoritet.
Jordbruksutskottet är väl inte
något bevillningsutskott och kan inte
uttaxera bevillningar. Det kanske bör
framhållas att när utskottet första gång -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

en diskuterade ärendet, utgick vi från
att ett bifall till motionen inte skulle
medföra kostnader för statsverket. När
ni i reservationen begär, att riksdagen
redan före den 1 juli bör taga ställning
till behovet av att införa ett prisutjämningssystem
för de ifrågavarande livsmedelsindustrierna,
påpekar ni ju också:
»En utvidgning av prisutjämningssystemet
bör emellertid ej få medföra
ökade utgifter för statsverket.» Kan
verkligen ni reservanter stå för uppfattningen,
att en utvidgning inte drar
med sig utgifter? »Exempelvis kan ett
förfarande lika med det beträffande
chokladvaror m. m. förordade härvidlag
kunna komma i fråga för att undvika
merkostnader», heter det i reservationen,
men jag tror nog i alla fall
att om ni genomför det system ni önskar,
så kommer det att föranleda stora
utgifter. När sedan utskottet faktiskt
hade beslutat att tillstyrka motionerna,
lades en noggrannare uträkning
fram som visade att för maltdrycker
skulle förorsakas en restitutionsutgift
på 8,4 miljoner kronor, för läskedrycker
en utgift på 4 miljoner och för bageriprodukter
sammanlagt 37 miljoner
kronor, alltså tillsammans 49,4 miljoner
kronor.

Det är ju självfallet att behandlingen
av en sådan fråga icke ligger inom jordbruksutskottets
kompetens. Det fanns
emellertid ett sammansatt bevillningsoch
jordbruksutskott som skulle ha kunnat
behandla frågan. Det torpederades
emellertid genom att man menade, att
det sammansatta utskottet inte var utsett
för detta ändamål. Formellt är detta
kanske riktigt, om man skall vara
strängt byråkratisk. Yi menade i alla
fall, att det sammansatta utskottet som
fanns borde ha kunnat handlägga detta.
När jordbruksutskottet fick reda på konsekvenserna
beslöt det också enhälligt,
som herr Antby väl vet, att frågan måste
handläggas av ett sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott. Men alla
känner ju till att riksdagen är i tidsnöd.

Den hinner inte göra alla de överväganden
som skulle vara önskvärda. I
det sammansatta utskott som tog upp
frågan blev det inte majoritet för förslaget.
Jag tror inte att herr Antby kan
jäva dessa påståenden.

I tidningarna har det sagts, att det
skett påtryckningar från finansdepartementet.
Jag har dementerat detta tidigare
genom TT. Jag känner inte till
att finansdepartementet på något sätt
givit sig till känna i frågan, och jag
tror inte heller att någon annan ledamot
av utskottet haft kontakt med departementet.
Vad som ligger bakom detta
är i stället, att jordbruksutskottet är
ett jordbruksutskott och inte ett bevillningsutskott.
Det har alltså inte kompetens
att föreslå de skatter som i detta
fall skulle vara nödvändiga.

I fråga om bageriverksamheten tror
jag nog att motionärerna mycket väl
kan använda herr Kollbergs formulering
»vänta och se». Vi har i alla fall
starkt understrukit, att jordbruksnämnden
och Kungl. Maj :t skall utreda frågan
och att resultatet sedan skall redovisas
för riksdagen.

Jag skall också be att få säga några
ord om reservation nr 2, som gäller
jordbrukets prissättningssystem. Reservanterna
anser, att det kunde vara
lämpligt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om en undersökning
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket och att
Kungl. Maj:t, om dessa undersökningar
så motiverar, framlägger förslag till sådana
jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagens beslut åsyftade
utfyllnaden av inkomstklyftan mellan
industrien och jordbruket kan uppnås
under sexårsperioden.

Det är inte alls min mening att kritisera
sexårsavtalet. Avtalet är tillfredsställande,
och dess konstruktion kanske
också är riktig. Jag har sett att man
i tidningarna frågat sig var vi nu skulle
stå om vi inte hade haft sexårsavtalet.
Detta får stå för vad det är. Man

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

kan i alla fall inte säga att jordbruket
nu fått inkomstlikställighet. Andra grupper
har fått lönelyftningar, men om
jordbruket kan man inte säga detsamma.
Nu skall treprocentsregeln tillämpas,
vilket ju sker med vissa mellanrum.
Det märkvärdiga är i alla fall —
det var väl en överraskning för såväl
jordbruksnämnden som förhandlingsdelegerade
att första gången 3-procentsregeln
slog så när alla priser gick upp
så gick jordbrukspriserna ned. Det är
anledning att sätta ett frågetecken i
kanten beträffande avtalets sätt att fungera.
Utvecklingen måste följas med
mycket stor uppmärksamhet.

Herr Brandt i Sätila var inne på den
s. k. överproduktionen. Populärt talar
man ju om fläskfabriker. Här i riksdagen
har vi varit överens om att produktionen
av fläsk, ägg och dylikt bör
vara förbehållen det egentliga jordbruket.
Många har ansett och anser fortfarande,
att den främst bör vara småbrukets
inkomstkälla. Men när det nu
faktiskt är så, att vi har storproduktion
eller s. k. fabriker utanför jordbruket,
och när dessa fabriker har en
egen ekonomisk förening som består av
50 medlemmar spridda i mellersta och
södra Sverige, så är det klart att detta
kan äventyra jordbrukets hela prissättningssystem.
Jag tänker i detta sammanhang
inte bara på fläskproduktionen
utan givetvis också på äggproduktionen.
Man kan kanske säga, att båda
dessa produktionsgrenar för närvarande
ligger i ett sämre ekonomiskt läge.
Det är riktigt, men vi vet ju att jordbrukets
inkomster varierar starkt. Det
är stundtals lönsamt, och stundtals går
det med förlust. Det är ebb och flod
med vissa mellanrum. Men skall jordbruket
som näring vara likställt med
andra grupper bör det också ha den
arbetsro och det lugn i sin utveckling
som andra näringar har.

Dessa motioner har varit ute på remiss.
Förhandlingsdelegationen tillstyrker
i sitt yttrande, att jordbruksnämn -

Stöd åt jordbruket

den erhåller det begärda bemyndigandet.
Jordbruksnämndens yttrande är
också ganska positivt. Man säger visserligen
att man inte bör ingripa i den
fria näringsmöjligheten och det är naturligtvis
svårt att göra. Vi har i alla
fall bett om en utredning. Det är nödvändigt
att följa frågan med uppmärksamhet.
Jordbruket kan inte nå likställighet,
om vi inte får dessa saker
utredda och klarlagda, så att förhållandena
kan rättas till.

Herr talmani Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring som reservationerna
nr 2 och 4 innebär.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksutskottets ordförande
ansåg att jordbruksutskottet
var i gott sällskap då utskottet hade
samma uppfattning som jordbruksnämnden.
Herr ordföranden borde nog
mera fullständigt ha redovisat ärendets
behandling i jordbruksnämnden. Det
har också behandlats av jordbruksnämndens
råd, en instans som omfattar
mycket framstående representanter
från jordbruket, industri, handelsorganisationer,
Livsmedelsarbetarförbundet,
Lantarbetarförbundet, LO och TCO.
Dessa representanter har, samtliga 12
som var närvarande, till jordbruksnämndens
uttalande enhälligt fogat följande
uttalande: »Vi anser att de kompensationsarrangemang
som jordbruksnämnden
föreslår för ett antal livsmedelsindustrier
borde på ett motsvarande
sätt komma bageri-, bryggeri- och
läskedrycksnäringen till del.» Om man
redovisar nämndens uppfattning måste
man väl också redovisa rådets uppfattning,
vilket ur mera allmänna synpunkter
har att bedöma dessa frågor.

Jag ämnade säga något om den redovisning
som lämnades rörande kommunikationen
mellan jordbruks- och bevillningsutskottet,
men jag spar det till
ett senare tillfälle om det kommer på tal
ytterligare.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Herr Pettersson i Dahl påstod att reservanterna
sagt, att det inte blir några
utgifter för statsverket, och frågade om
reservanterna kan stå för det. Jag är
inte reservant, men tycker i alla fall
att reservanterna har god anledning att
påstå något sådant. Mitt på s. 36 i utskottsutlåtandet
står nämligen: »Enligt
de anförda beräkningarna skulle sålunda
det sammanlagda anslagsbehovet för
att täcka det i förevarande motioner
föreslagna prisutjämningsförfarandet
uppgå till i det närmaste 50 miljoner
kronor, vilket skulle täckas genom införandet
av en utjämningsskatt på de
av utjämningen berörda färdigvarorna.»
Reservanterna behöver således bara
hänvisa till vad utskottet självt sagt.

Herr Pettersson kommer sedan tillbaka
till argumentet: »Vänta och se.»
Det vore bra om man kunde göra det,
men de utländska företag som vill arbeta
in sig på olika EFTA-marknader
väntar inte och ser vad som kominer
att beslutas i en framtid, utan de handlar
efter vad som är beslutat nu den
1 juli och handlar efter det. Det är
detta som måste förekommas genom
att riksdagen i dag uttalar ett förord
för införandet av utjämningsförfarandet
i fråga och uppdrar åt Kungl. Maj :t
att utarbeta erforderliga författningar
att läggas fram vid höstriksdagen.

Jag vill således hävda att bagerinäringen
och läskedrycksindustrien har
lika berättigade anspråk på rimliga och
rättvisa konkurrensvillkor som andra
industrier.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
talar i sitt anförande om att kostnaderna
blir dryga för statsverket om kammaren
följer reservanternas förslag.
Han frågar om reservanterna kan stå
för sitt påstående, att det inte blir några
utgifter för statsverket. Jag vill svara
att jordbruksutskottet har vid en föredragning
fått besked om att avsikten är

och möjligheter finns att få utjämningsmedel
och varuskatt att uppväga varandra.

Jag hänvisar också till vad som står
i proposition nr 154, att de där föreslagna
skatterna i stort sett kommer
att motsvara utjämningskostnaderna.
Jag kan inte föreställa mig att det skulle
vara omöjligt att genomföra ett utjämningsförfarande
på detta område, när
det kan göras på andra områden som
behandlas i propositionen och utskottsbetänkande!.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att svara på det
sista först, vill jag när herr Antby talar
om proposition nr 154 och bevillningsutskottet
bara säga, att fråga är
om inte motionerna blev felremitterade
•— de skulle nog ha gått till bevillningsutskottet
också. Då hade vi sluppit
polemisera med herr Antby, ty motionerna
skulle ha fått samma behandling
som övriga förslag. Jag skulle näppeligen
tro, att bevillningsutskottet hade bifallit
motionerna med en gång.

Herr Kollberg angrep mig för att jag
sagt att vi var i gott sällskap, då vi hade
jordbruksnämnden med oss. Det finns
ju även ett jordbruksnämndens råd,
sade herr Kollberg. Ja, jordbruksnämnden
består av företrädare för producenter
och konsumenter och även av representanter
för staten, och det är väl
jordbruksnämnden som har det egentliga
ansvaret. Jordbruksnämnden tar
naturligtvis hänsyn till den mening som
jordbruksnämndens råd uttalar. Herr
Kollberg berättade vilka som är företrädda
i detta råd — det är väl huvudsakligen
konsumenterna — men det
behöver han inte upprepa, ty alla kammarens
ledamöter känner till saken.
Jordbruksnämnden är dock den myndighet
som måste ta ansvaret, och jordbruksnämnden
har sagt att den inte är
färdig med sitt ställningstagande till

Tisdagen den 24 maj 19G0 fm.

Nr 19

frågan om hur utjämningsskatten skall
tas ut. Då måste åtminstone vi i jordbruksutskottet
tro jordbruksnämnden.

Jag förstår mycket väl att ni anser
att de utländska producenterna kan konkurrera
med er. Men jag vill framhålla,
att det är ingen i jordbruksutskottet
som menar att bagerierna skall ha en
särställning. Vi har tvärtom sagt, att så
fort det är möjligt bör Kungl. Maj :t
härvidlag ge riksdagen en redovisning.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det är lika bra
att herr Pettersson i Dahl och jag avstår
från att här i talarstolen lägga oss
i frågan om remitteringen av motionerna
till utskott. Det finns sakkunnigt
folk här i riksdagen som sköter denna
sak, och jag tror inte att det begåtts
något fel i detta fall.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag fäste mig vid med
vilken skärpa herr Kollberg, som var
förste talare i debatten, använde uttrycket
världsmarknadspriser. Han
sade, att det är nödvändigt att industrien
får köpa sina råvaror till världsmarknadspriser.
I utskottsutlåtandet
sägs också, att industrien bör få utnyttja
de lägre priser som man skulle kunna
erhålla, om världsmarknadspriserna
tillämpades. Men innebörden i begreppet
världsmarknadspriser är inte densamma
när det gäller jordbruksprodukter
som när det gäller industrivaror.

Det finns, menar jag, anledning att
lägga även andra synpunkter på denna
s. k. världsmarknad än de som hittills
anförts och som brukar anföras i den
allmänna debatten. Det är enligt min
mening riktigast att jämföra utjämningen
och de utgående subventionerna med
producentpriserna i andra länder. Detta
hör ligga till grund för jämförelsen med
våra hemmamarknadspriser på livsmedlen
över huvud taget och därmed
även på de råvaror som industrien skall
3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Stöd åt jordbruket

utnyttja. Jämför man producentpriserna
inom t. ex. sjustatsmarknadens länder
på en hel rad viktiga livsmedel finner
man, att medelprisnivån ligger 2 procent
över den svenska. Vid en jämförelse
med sexstatsgruppens medelprisnivå
för samma produkter kommer man
fram till att de svenska priserna ligger
1 procent över denna. Den svenska producentprisnivån
och producentprisnivåerna
i de handelsunioner jag nämnt
— är alltså ganska överensstämmande.

En jämförelse på denna grund ger
en bättre utgångspunkt för bedömningen
av den belastning på konsumenterna,
som man annars gärna överdriver genom
talet om världsmarknadspriser.
Men resonemanget bör fortsättas för att
ohållbarheten i påståendet om de låga
världsmarknadsprisernas betydelse skall
framstå klarare. Om vi krymper vår
egen livsmedelsproduktion så mycket,
att vi blir beroende av import utifrån,
kan vi inte lita på att det går att fylla
importbehovet genom de prisbilliga
restpartier som finns på den s. k.
världsmarknaden, utan vi måste då
skaffa oss fastare leverantörer. Men i
så fall har vi att konkurrera med producentpriserna
inom respektive länder,
alltså med de priser som redan nu är
i paritet med våra egna.

Jag tror att en sådan import skulle
betinga priser som ligger väsentligt över
våra nuvarande producentpriser. Detta
bör beaktas vid bedömningen av de
s. k. subventioner, som nu skall utgå
på råvarorna för industrien. Även
denna utjämning har sin rot i de speciella
förhållanden som karakteriserar
den internationella producentprisnivån.

Det är alltså felaktigt att för industriernas
del ta hänsyn till priserna på
de restpartier som finns på världsmarknaden.
Dessa skulle inte alls räcka till
att fylla våra industriers behov av råvaror,
och de skulle utgöra så pass osäkra
tillgångar, att ingen ansvarig industriledare
skulle våga lita till en sådan
råvarukälla.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Den svenska livsmedelsindustrien
torde därför knappast ha sämre betingelser
än andra länders. Och det stöd
— eller vad man vill kalla det — som
här skall beslutas får närmast motiveras
med att den internationella prisbildningen
på jordbruksvaror inte sker
på en i vedertagen mening fri marknad
utan på en marknad, som i viss
mån har dumpingartad karaktär.

Jag tror emellertid inte heller, att
man skall bortse ifrån det kostnadsläge
som den svenska livsmedelsindustrien
arbetar under. För det svenska jordbruket
är det av stor betydelse, att vår
livsmedelsindustri arbetar under trygga
förhållanden, inte minst därför att
denna utgör en mycket betydelsefull
avnämare av jordbrukets produkter.
Därtill kommer att denna industri har
synnerligen stor betydelse i samhällsekonomiskt,
beredskapsmässigt och sysselsättningspolitiskt
avseende.

I motionen nr 594 i denna kammare
påyrkas en utfyllnad av inkomstklyftan
mellan jordbrukare och jämförbara
grupper. Vi erinrar oss alla, att när vi
senast gjorde upp ett prisavtal hade man
räknat fram, att det fanns en inkomstklyfta
på 3 600 kronor, varav 1 100 kronor
skulle fyllas genom en s. k. handpenning,
medan 2 500 kronor skulle
fyllas ut under de sex avtalsåren genom
att — som det hette — jordbruket skulle
få behålla rationaliseringsvinsterna.

En rationalisering kostar emellertid
pengar, och framför allt kommer den
rationalisering som nu förestår jordbruket
att kosta väsentligt mycket mera
än den som vi redan genomfört. Ingen
tvekan råder om att de rationaliseringsåtgärder,
som nu främst står på jordbrukets
program, gäller byggnadsområdet,
där betydligt mera pengar kommer
att investeras än på den tiden, då man
bytte ut gamla maskiner mot moderna.
Genom kreditpolitiken förhindras emellertid
för närvarande jordbruket att erhålla
det kapital, som skulle behövas för
en del investeringar. Detta gäller inte

bara jordbrukarna själva utan också
deras ekonomiska föreningsrörelse, som
kan behöva investera i rationaliseringssyfte.
Därför stämmer den stränga kreditpolitiken
dåligt med uttalandet, att
jordbruket skall få tillgodoräkna sig
rationaliseringsvinsterna för att därmed
kunna fylla igen inkomstklyftan.
Jordbruket bör inte på något sätt förhindras
att göra alla de investeringar,
som är nödvändiga med tanke på det
mål för inkomstutvecklingen som man
uppsatt.

Beträffande den speciella fråga, som
här också har omnämnts, den s. k. kommersiella
produktionen inom jordbruket,
har man gärna velat framhålla att
den skulle vara av tämligen ringa omfattning.
Jag tror inte att man enbart
skall fästa avseende vid siffrans storlek
jämfört exempelvis med den totala
produktionen av fläsk. Men även
om man kan medge att siffran ännu
inte är särskilt hög, måste man komma
ihåg att den gamla regeln gäller, att
det behövs ett ganska ringa överskott
för att rent allmänt pressa ned priserna
under den nivå, som är nödvändig för
en normal produktions upprätthållande.

Dessutom bör vi ta hänsyn till att
sådana tendenser, som här spåras och
som inte sammanfaller med andan i
den jordbrukspolitiska målsättningen,
måste bemästras på ett så tidigt stadium
som möjligt, innan de får alltför
stora verkningar. Varthän utvecklingen
av en dylik kommersiell produktion
kan leda är det givetvis svårt att bedöma
ännu. Så mycket är dock säkert,
att med varje ny fabrik minskas möjligheterna
för många jordbrukare, för
vilka fläskproduktionen är en både nödvändig
och normal detalj i deras näringsfång.
Det är därför det är nödvändigt
att tidigt sätta in åtgärder mot
onormala produktionsförhållanden.

Dessa mindre producenter drabbas
hårdast, sade jag nyss, men det är
ändå dessa mindre producenter som
tryggar vår kontinuerliga försörjning

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

med fläsk både i tider när priserna på
fläsk är vikande och i tider när fläskproduktion
är mera lönande. En utveckling
mot fabriksmässig produktion
kommer sannolikt att dessutom medföra
ett försämrat inhemskt beredskapsläge
på detta produktionsområde. Sådana
fabriker ställer nämligen snabbt om
sin produktion, om priserna visar tendens
till nedåtgående. Vår försörjning
med dessa varor blir därför mera osäker
i den mån vi låter den ske på det
sättet. Frågan, om vi skall tillåta en
dylik kommersiell produktion eller förhindra
eller inskränka den, är också i
betydande utsträckning en principiell
fråga. Det kan nämligen inte förnekas,
att ett förhindrande av denna produktion
kan sägas innebära en inskränkning
i näringsfriheten.

Samtidigt måste man emellertid komma
ihåg att det är ofrånkomligt att fasthålla
vid principerna i jordbrukets
prisavtal. Enligt dessa strider nämligen
en sådan fabriksmässig produktion mot
grunderna för prissättningen på jordbrukets
produkter. Den prissättningen
fotas nu på ett kalkylunderlag, och
detta är i sin tur grundat på ett normalt
bedrivet jordbruk. Industriell produktion
av jordbruksprodukter är därför
främmande för den nationella jordbrukspolitiken
och dess mening. Ett inordnande
av sådan produktion under
bestämmelserna för prisskydd och avsättningsåtgärder
bör därför inte ifrågakomma.
Den svenska jordbrukspolitikens
inriktning är av mycket liberal
karaktär och som sådan bör den respekteras.
Det bör alltså vara angeläget att
förhindra avarter som kan riskera målsättningens
principer. Som tidigare
sagts har man i andra europeiska länder
och även utanför Europa, där liknande
tendenser visat sig, vidtagit åtgärder
mot sådana avarter.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 2,
3 och 4 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 31.

Stöd åt jordbruket

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har tillåtit mig begära
ordet redan nu, därför att jag tycker
att det är ett par synpunkter som
man alldeles lämnat å sido under diskussionen
hittills, vilket hotar att snedvrida
hela resonemanget.

Den första är att av debatten kanske
har framgått, att det endast skulle vara
reservanterna och herr Kollberg som
förordat förståelse för de principiella
önskemålen om att kunna tillförsäkra
den svenska livsmedelsindustrien råvaror
till så kallade världsmarknadspriser.
Det är inte så det ligger till,
herr Kollberg, utan utskottet har förklarat
sig vara fullt införstått med
detta ytterligt angelägna önskemål.
Denna ståndpunkt intages även i propositionen.
Men den avgörande skillnaden
är, att herr Kollberg vill, att riksdagen
redan nu skall binda sig för ett
beslut, som låser statsmakterna för en
lösning, om vilken vi inte vet, hur den
skall kunna tekniskt genomföras på de
återstående restområden som det här
är fråga om. Om riksdagen mot all förmodan
och i strid mot all logisk bedömning
av detta problem skulle följa
herr Kollbergs rekommendation skulle
det innebära, att statsmakterna vore
bundna för att, om den tekniska metod
som herr Kollberg och reservanterna
rekommenderar inte kunde fullföljas,
ta på sig de kompensationskostnader
som här kan ifrågakomma. Det är
den absolut avgörande skillnaden mellan
utskottsutlåtandet och reservationen
på denna punkt.

Jag ser det emellertid inte minst ur
personlig synpunkt som ytterligt angeläget
— det är väl ett önskemål inte
bara bland livsmedelsindustriens representanter
utan ett lika naturligt önskemål
för jordbrukets företrädare och
även motiverat ur allmänna synpunkter
— att man strävar efter att nå en
godtagbar lösning med hänsyn till de
ojämna konkurrensförhållanden som

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

eljest skulle kunna bli resultatet av vår
nuvarande jordbruksreglering. Jag har
velat understryka detta, därför att det
förefaller mig som om denna sida av
saken skulle ha kommit att hamna i
bakgrunden i denna diskussion.

Jag ber också att få betona en annan
sak, som framhålles i propositionen och
av utskottet, nämligen att lösningen av
livsmedelsindustriens problem genom
vårt lands anslutning till EFTA-konventionen
är av provisorisk karaktär.
Det vill jag gärna stryka under, därför
att man varit nödsakad att i den praktiska
handläggningen, vilket jordbruksnämnden
också redovisar och som även
är redovisat i propositionen och utskottsutlåtandet,
gå från varugrupp till
varugrupp och bedöma var och en av
dem från de speciella förutsättningar
som gäller för respektive grupper.

Vad som ännu så länge har kommit
att stå vid sidan är delar av bagerinäringen.
Jag ber emellertid att få erinra
om att den väsentligaste delen av bagerinäringen
kommer utanför denna
problematik. Matbrödet är i den uppgörelse
som EFTA-konventionen representerar
förd till gruppen jordbruksvaror
och därmed kommer matbrödet att
stå vid sidan. De övriga delarna inom
bageri- och konditorinäringen är däremot
inte klara.

Herr Kollberg efterlyste — och jag
hörde inte om herr Pettersson i Dahl
fick tillfälle att svara på den frågan —
vad det är som inte är klart. Låt mig
då säga, att de uttryck som använts i
propositionen var aktuella vid den tidpunkt
då propositionen skrevs. Då var
de flesta gränsdragningsproblemen inom
konditori- och bagerinäringen olösta.
Sedan dess har man, som herr Kollberg
säger, nått en viss klarhet, och man har
lyckats klara en del av definitionerna
inom detta område. Fortfarande återstår
dock en del. För biscuits är definitionen
klar; det tror jag att herr
Kollberg också anförde. När det gäller
vissa danska wienerbröd eller därmed

jämförbara konditorivaror är definitionen
däremot inte klar. Där har inte
fastställts något annat än att gruppen
danish pastries är industrivara. För
sockerkakor eller vad det nu kallas av
olika slag torde man kunna säga att
definitionen är klar, medan detta inte
är fallet i fråga om tårtor, bakelser och
därmed jämförbara produkter.

Det finns alltså täckning för påståendet,
att vad gäller definitionerna och
den absoluta gränsdragningen på detta
område allt ännu inte är klart. Mera
är dock klart nu än när propositionen
skrevs för åtskilliga veckor sedan. Detta
är ett av motiven för att riksdagen i
detta läge och inför förestående datum
för EFTA-konventionens ikraftträdande,
den 1 juli, nöjer sig med att liksom
utskottet understryka, att frågan
skall hållas under fortsatt uppsikt. Det
finns ingen anledning till misstänksamhet
från något håll på den punkten,
eftersom vi alla har samma angelägna
intresse av att på de vägar som är framkomliga
finna en tillfredsställande lösning.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag upprepar det, men jag vill gärna
ännu en gång understryka, att jag tror
det skulle vara ytterst oklokt och olyckligt,
om riksdagen vid detta tillfälle
med förbundna ögon band sig för eft
principbeslut beträffande hur systemet
i praktiken skulle utformas. Det är inte
möjligt att vinna någon fördel vid en
sådan handläggning av frågan.

Jag skall kanske inte ta upp några
av de andra synpunkter som framförts
utom måhända en detalj. Herr Kollberg
återkom vid flera tillfällen till jordbruksnämndens
råd. Emellertid begränsade
sig herr Kollberg till den del av
utlåtandet, där man var enhällig. Däremot
berörde herr Kollberg inte de
andra punkterna.

Jag tänker inte ta upp någon diskussion
med herr Brandt i Sätila om de
principer han framförde. Jag vill endast
säga att det är sällsynt, att en så

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

prononcerad företrädare för renodlade
jordbrukarintressen, som herr Brandt
i Sätila är, vill i diskussionen komma
med exemplifieringar som ändå måste
utgöra ett konsekvent stöd för en lågprislinje.
Jag har inga invändningar på
den punkten, så att det behöver vi inte
tvista om. Jag vill endast poängtera,
att hänvisningen till Kanada och dessutom
en utvidgning av de varuområden,
som skall tillförsäkras en partiell industriell
lågprislinje, med osviklig säkerhet
leder fram till ett allvarligt ställningstagande:
skall vi inte över huvud
taget avrusta den form av högprislinje,
som vår jordbruksreglering avser att
underbygga? Detta anser jag vara en
självklar konsekvens, om man för ett
sådant resonemang som herr Brandt i
Sätila gjorde.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att betvivla det personliga intresse som
jordbruksministern har för denna fråga.
Det har framgått av uttalanden i
olika sammanhang. Men jag måste verkligen
uttala mitt beklagande av att jordbruksministern
säger att riksdagen, om
den bifaller det yrkande som reservanterna
ställt, kommer att fatta beslut
med förbundna ögon.

Först och främst vill jag understryka
det förhållandet, vilket inte tydligt har
framkommit i jordbruksutskottets utlåtande,
att enligt den definition man på
svenskt håll gjort har man inom bageriområdet
tagit med kex, pepparkakor
och småbröd. Man har alltså redan gått
in på bageriområdet. Det är endast vissa
betydelsefulla produkter som inte
tagits med. Det system som skall tilllämpas
för bagerinäringen är emellertid
klart — nämligen det system som
jordbruksutskottet bär godkänt. Vårt
förslag innebär alltså bara att man lägger
till ytterligare vissa varor. Den krets
av bagerier, som det här rör sig om,
blir ungefär densamma som den, beträffande
vilken man enligt jordbruks -

stöd åt jordbruket

utskottets eget utlåtande skall tillämpa
utjämningsförfarandet.

Systemet som sådant är fullt klarlagt.
Riksdagen kommer icke att fatta något
beslut med förbundna ögon, ty allting
finns redovisat i jordbruksutskottets utlåtande.
Upplysningar om hur systemet
skall fungera och hur man kan bedöma
utjämningskostnaderna i grova drag
lämnas i utskottsutlåtandet. Man vet
också, att det kommer att införas en
utjämningsskatt, som gör att statsverket
i huvudsak får täckning för sina utgifter.
Den framställning som jordbruksministern
gav här är följaktligen icke
rättvisande.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Restitutionsförfarandet
mellan jordbruket åt ena sidan och livsmedelsindustrien
å den andra skall genomföras
efter en partiell industriell
lågprislinje. Den diskussionen behöver
väl knappast föras vidare. Att man sätter
i fråga, att råvarupriset för en del
maltkorn, något mera socker och litet
mer mjölk och mjöl än utskottsförslaget
innebär skulle restitueras, kan enligt
mitt förmenande inte aktualisera debatten
om en allmän lågprislinje. Det kan
inte heller vara det statsrådet menar när
han säger, att mitt föregående anförande
skulle kunna leda tanken till en allmän
lågprislinje.

Jordbruksministern måtte anse, att
jag aktualiserade det kanadensiska sy-*
stemet på slaktdjursmarknaden, men jag
tror inte att jag ens nämnde det. Jag
sade, att andra länder har samma problem
som vi och att de har sökt sina
metoder för att lösa dem. De har också
iscensatt vissa system på sina håll. Jag
framhöll, att vi kanske kan hitta en del
mönster utomlands men att de måste
översättas till svenska och inordnas i
vårt giillande jordbruksprisregleringssystem
för att passa oss. Med all säkerhet
lämpar sig inte eu allmän lågprislinje
för oss för närvarande, och följ -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

aktligen kan heller inte en översättning
av utländska system till svenska förhållanden
tillåtas leda därhän, att en allmän
lågprislinje blir följden.

Jag har icke tagit upp frågor, som behöver
aktualisera en allmän lågprislinje;
det håller jag starkt före. Vill statsrådet
tolka vad jag förut sade på det sättet,
sker det nog i överdrivet nit.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Kollberg beklagade
min — som han tyckte — överdrivna
varning mot att kammaren skulle
fatta beslut med förbundna ögon. Jag
vill faktiskt upprepa denna varning.
Herr Kollberg reducerade inte något av
skälen för den.

Jag vill åter framhålla, att i likhet
med herr Kollberg har jag för min personliga
del understrukit, att det har
nåtts ökad klarhet om gränsdragningar
och definitioner på de varuområden,
som närmar sig jordbruksvarusidan och
industrivarusidan. Fortfarande återstår
dock vissa oklara definitioner. Det är
den ena sidan av saken.

I jordbruksutskottets utlåtande, som
vi nu behandlar, står det på s. 36 —
herr Kollberg kan se efter där, så kanske
jag slipper läsa upp alltsammans —
längst ned:

»Emellertid bör Kungl. Maj:t, allteftersom
klarhet vinnes i avgränsningsoch
definitionsfrågorna, närmare utreda
spörsmålet om tolkningen utav och tilllämpningen
på svenska förhållanden
av de inom EFTA i förevarande hänseende
fattade besluten. I anslutning
härtill synes enligt utskottets mening
kostnaderna för en utjämning till världsmarknadspris
av berörda jordbruksråvaror
närmare kunna klarläggas, varigenom
även en grund för beräkning
av erforderliga skattebelopp för ifrågavarande
utjämning kan erhållas.»

Vid sidan av definitionsproblemet
återstår ändå den tekniska sidan av frågan,
och den kan man inte gå förbi.

Låt oss anta, att riksdagen i dag skulle
besluta, att den och den typen av wienerbröd,
bakelser etc. skall bedömas
precis så som t. ex. kex, wafers, pepparkakor,
viss sorts småkakor o. s. v.
Jag tror inte, herr Kollberg, att det är
möjligt. Erfarenheten från behandlingen
av denna fråga i jordbruksnämnden
visar att det inte går att klumpa ihop
grupper på det sätt, som herr Kollberg
i förklarlig nitälskan för sin uppgift
velat hävda här. Man måste faktiskt se
mera realistiskt på denna fråga än så.

Härtill kommer, att det inte bara gäller
att skilja mellan varugrupper utan
även mellan tillverkarkategorier, inte
med hänsyn till olika behandling utan
med hänsyn till avgränsningen. Skall det
gälla ett begränsat antal företag eller
rör det sig om tusentals bagerier, konditorier
o. s. v.? Jag är medveten om
att man kan göra begränsningar efter
storleksordning. Sådana förslag — ganska
geniala i och för sig — har också
framkommit i de förberedande debatterna,
men de måste prövas utan att
statsmakterna därför skall vara bundna
av ett så absolut låst principbeslut
som det, vilket herr Kollberg här kämpar
för.

Sedan vill jag än en gång understryka,
att i sakfrågan delar jag förbehållslöst
herr Kollbergs och många andras
förhoppning att det skall vara möjligt
finna vägar som leder till det önskade
resultatet.

Till sist vill jag bara till herr Brandt
i Sätila säga, att han inte bör underskatta
vad konsekvensen blir av resonemanget
om en partiell industriell lågprislinje,
som vi är beredda att gradvis
och efter förberedande undersökningar
acceptera. Herr Brandt har ju genom
sin anslutning till den reservation, som
vi här diskuterar, accepterat detta resonemang
och jag drar därav den slutsatsen,
att han är beredd att lika motståndslöst
göra det även i fortsättningen.
Ingenting säger att gjorda definitioner
och gränsdragningar blir beståen -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

de. Herr Brandt vet likaväl som jag,
att det inom detta område pågår en
våldsam industriell utveckling, som på
ett fåtal år har till industrien flyttat
över hemlagningen av matvaror av det
ena slaget efter det andra. Vi ser ännu
inte något slut på denna utveckling. I
dag går väsentligt mer än hälften av
allt mjöl, som förmals vid svenska kvarnar,
inte till hemmen för vidareberedning
utan till industrien. Detsamma gäller
för över 1U, kanske Vt, av allt socker
o. s. v. Jag skall inte uppta kammarens
tid med något försök att ställa en prognos
för hur det kommer att se ut om
fem eller tio år. Möjligen kan man hänvisa
till utvecklingen inom vissa avancerade
länder, där livsmedelsindustrien
täcker allt större och redan nu dominerande
delar av livsmedelsframställningen.

Herr Brandt kan väl inte heller gärna
bortse ifrån, att om vi accepterar detta
resonemang, förefaller det knappast
rimligt att för de övriga områdena, som
minskar i storlek, behålla högprislinjen
såsom vårt heliga sakrament då det gäller
jordbruksregleringen. Men jag förstår,
om det finns intressegrupper som
ifrågasätter, huruvida man inte på allvar
måste ta upp dessa frågeställningar
till prövning.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, om jordbruksministern
riktigt har läst reservationen.
I varje fall innebär den, att man
begär ett förslag till höstriksdagen från
Kungl. Maj:t. Skillnaden mellan utskottet
och reservanterna är således den,
att utskottet uttalar sig allmänt välvilligt.
Då vi emellertid har oss bekant,
att det föreligger, inte från jordbruksministerns
sida — jag understryker detta
— men på andra håll en viss betänksamhet
inför det system det här gäller,
så har vi ansett det lämpligt att
riksdagen redan nu gör ett bestämt uttalande
om att ett förslag bör framläggas
till höstriksdagen.

Stöd åt jordbruket

Jag kan inte förstå att det skall vara
nödvändigt att ge kammaren det intrycket
att det skulle vara fråga om oklara
gränsdragningar och definitioner. Jordbruksministern
uppger ju själv att den
enda definition, som återstår på det här
området, är beskrivningen av »danska
wienerbröd». Jag tror att den saken
är lätt avklarad om den verkligen icke
redan är löst inom EFTA. Jordbruksministern
behöver bara slå upp de författningar
som livsmedelskommissionen
under kriget utfärdade, så skall han
nog finna en definition på »danska
wienerbröd».

För övrigt är det som sagt, inte här
fråga om att riksdagen skall besluta
någonting i sak utan bara om en framställning
att få ett förslag till höstsessionen.
Det ligger i Kungl. Maj:ts hand
att utforma det lämpliga systemet och
förelägga detta för riksdagen.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Vi har väl alla varit
överens om att råvaruanvändningen
inom malt- och läskedrycksindustrien
är så liten, att den inte spelar någon
större ekonomisk roll såsom restitutionsobjekt.
Dessutom har ju statsrådet
själv för en stund sedan sagt, att den
absolut dominerande delen av bagerinäringen,
alltså tillverkningen av matbröd,
ligger utanför den problemställning
det här gäller. Att då göra gällande,
att reservationen på denna punkt
i dagens situation har aktualiserat en
diskussion om en gllmän lågprislinje
för jordbruket, måste vara en överdrift.

Det är alldeles uppenbart, att statsrådet
här berört saker och ting som
man måste ta med i beräkningen då
det gäller en långsiktig prognos. Jordbruksregleringen
har ju hittills inte visat
sig vara någon statisk företeelse, och
skulle förhållandena hos oss aktualisera
en modifiering av nuvarande handlingslinjer,
i hägnet av en för jordbruket i
dess helhet godtagbar målsättning, så

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

måste väl frågan om en sådan modifiering
prövas och denna även omsättas
i praktisk verklighet, där så befinnes
lämpligt. Men det är en långsiktig diskussion.
Jag anser inte att dagens debatt
i sig rymmer inslag som motiverar
ställningstaganden vid denna långsiktsbedömning.
Det är inte alls länge
sedan det kom en detaljerad beskrivning
av sexmaktsunionens spannmålsreglering.
Det är tydligt att man där
sätter i scen samma system beträffande
restitutionsförfarande gentemot exporterande
livsmedelsindustrier, vilka i sin
tillverkning använder jordbruksråvaror,
som nu är ifrågasatt i dagens debatt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Kollberg fann det
vara tveksamt om jag hade läst reservationen.
Jo, herr Kollberg, jag har faktiskt
gjort det och det är därför jag
har upptäckt att skillnaden mellan utskottets
och reservanternas ståndpunktstaganden
består i huruvida man skall
fatta ett avgörande i den här frågan
med förbundna eller med öppna ögon.

Herr Kollberg menade vidare att det
skulle vara ganska lätt att klara den
här definitionen. Ja, det är möjligt —
för expertisen. Jag vågar inte räkna
mig dit. Det enda jag vet är att ett wienerbröd
i den här avsedda bemärkelsen
skall vara av bladig struktur och
innehålla minst 25 procent fett. Vi skall
försöka förmå EFTA att godkänna bladig
struktur och 25 procent fett såsom
vår tolkning av begreppet wienerbröd.
Men vi vet inte, herr Kollberg, om EFTA
godkänner denna tolkning, och vi vet
heller inte när detta kan ske. Denna
definitionsfråga är avgjort oklar.

Förtullningen slipper jag gudskelov
bekymra mig om, men jag undrar hur
tullmännen utan att bita i varje wienerbröd,
skall kunna bedöma vad ifrågavarande
definition rymmer. Detta vet
jag som sagt inte, men herr Kollberg

kanske till äventyrs har något recept
härför.

Till slut vill jag till herr Brandt i
Sätila säga att visst är väl matbrödet
för närvarande den stora och väsentliga
posten. Vi kan åtminstone f. n. hänföra
matbrödet till jordbruksvaror. Att
malt- och läskedrycker inte spelar så
stor roll är vi överens om. Jag har inte
heller räknat dessa till livsmedel i prioritetsbemärkelse.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar bara
att det som jordbruksministern anför
mot ett beslut i dag är att man har besvärligheter
med att definiera wienerbrödet.
Besvärligheterna ligger redan
på det område, där jordbruksutskottet
tagit ståndpunkt, nämligen då det gällt
att definiera vissa småkakor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag måste korrigera herr
Kollberg på den här punkten. Vad man
inte vet i detta sammanhang är inte
bara vilken struktur ett wienerbröd
skall ha. Man vet inte heller hur ett utjämningsförfarande
av det slag som
herr Kollberg förordar kan komma att
fungera. Det är där problematiken till
sist ligger. Vad jag har velat varna för
är att i dag, utan att veta hur ett utjämningsförfarande
kan utfalla i det här
avsendet, ändå låsa sig för att samma
princip skall tillämpas som för de områden,
där vi är klara över att en utjämning
skall ske. Om det inte går att
åstadkomma en utjämning, skulle ett
principbeslut eller beställning av förslag
på det här området enligt den metod,
som gäller för övriga områden,
komma att innebära utrymme för att
statsverket får ikläda sig restkostnaderna.
Riksdagen brukar ju inte ta så lättsinnigt
på de här frågorna.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
kammare angående prisorter för inlösen

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

av spannmål vill jag anföra några kommentarer.

I motion II: 605 har yrkats att nya prisorter
skall inrättas i Kopparbergs och
Västmanlands län och att lika högt inlösningspris
skall gälla för samtliga prisorter
i hela landet.

I motion 11:420 1959 hemställdes att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
att vid omprövning inom statens
jordbruksnämnd av regleringsbestämmelserna
för jordbruket de län som saknar
prisorter skulle erhålla sådana. En sådan
justering vidtogs också 1959. Sålunda
blev utskeppningshamnarna i Vänerområdet
prisorter d. v. s. Mariestad,
Lidköping, Kristinehamn, Karlstad,
Skattkärr, Säffle och Vänersborg. På
dessa prisorter skall dock producent vidkännas
ett avdrag av en krona per deciton.
Mjölby, Uppsala och Örebro blev
prisorter vid samma tillfälle. Där får
producent vidkännas ett avdrag av 75
öre per deciton.

I sitt yttrande över motionen har jordbruksnämnden
meddelat att utredningsarbetet
rörande prisorter har påbörjats.
Nämnden anser emellertid att de förändringar
i prisortssystemet som kan
komma i fråga inte torde komma att gå
i motionens riktning. Utvecklingen av
kvarnindustriens lokalisering och av
handelsvägarna för brödsäd skulle enligt
nämndens mening gå emot vad motionen
syftar till. Jag har svårt att förstå
detta utlåtande från jordbruksnämnden
vad Värmland och angränsande län
beträffar. I Filipstad finns en spisbrödsfabrik
som enligt uppgift är världens
största. I fabrikens egna anläggningar
förmales den spannmål som användes i
produktionen, och det kan nämnas att
omkring 50 miljoner kilo spannmål förmales
årligen. Under de två senaste åren
har skörden i Värmland av råg och vete
varit i genomsnitt 23 miljoner kilo. Genom
Centralföreningen salufördes under
åren 1951—1957 i genomsnitt 7,8 miljoner
kilo. Dessa siffror talar sitt tydliga
språk och gendriver påståendet att

Stöd åt jordbruket

kvarnindustriens lokalisering skulle vara
ett argument mot motionerna. Det är
uppenbart att det är befogat med prisorter
utan prisavdrag inte bara i Värmland
utan också i angränsande län, således
hela Vänerområdet samt Kopparbergs
och Västmanlands län, och att det
inte finns anledning att gradera prisorterna
på det sätt som skett.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 3).

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I detta sammanhang beröres
även motionen nr 56 i denna kammare.
Där har vi motionärer anfört att
en viss differentiering av slaktdjursavgiften
per djur skedde fram till den 1 december
1959, varvid man som utgångspunkt
hade slaktkropparnas vikt. Efter
framställning från Sveriges slakteriförbund
genomfördes den 1 december 1959
en ytterligare differentiering, innebärande
att lägre belopp fastställdes för storboskap,
kalv och häst inom norrlandslänen
med undantag av Gästrikland. Därvid
konstruerades en särskild mot norr
fallande skala. Beslutet stöddes på ett
uttalande av 1959 års riksdag om att
möjligheterna till en ytterligare differentiering
av slaktdjursavgifterna för
nötkreatur borde prövas, varvid hänsyn
borde tas till lokala olikheter i betingelserna
för produktionen. Från jordbrukets
sida föreslogs att differentieringen
till förmån för Norrland skulle
avse även svin, men jordbruksnämnden
ansåg sig, med anledning av den formulering
som givits riksdagens uttalande,
icke äga bemyndigande fatta beslut av
sådan innebörd.

Vi har vidare påpekat att betingelserna
för fläskproduktionen i Norrland
jämfört med förhållandena i andra delar
av landet inte kan anses vara bättre
än för produktion av kött av nötkreatur.
Sålunda är fodersädspriserna i Norrland
väsentligt högre än i mellersta och södra
Sverige. Samtidigt gäller att fodersädspriserna
spelar en väsentligt större eko -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

nomisk roll vid fläskproduktion än vid
köttproduktion. Även andra kostnader är
högre bl. a. på grund av det strängare
klimatet. Vi anser att de motiv, som legat
till grund för differentieringen av
slaktdjursavgifter för storboskap, kalv
och häst, således gäller i minst lika hög
grad i fråga om svin. Enligt vår mening
finns det därför icke anledning att i anfört
avseende tillämpa olika regler för
avgiftsbeläggningen av svin och nötkreatur.

Med denna motivering hemställer vi
att riksdagen måtte besluta uppdra åt
Kungl. Maj :t att utvidga jordbruksnämndens
bemyndigande att vid fastställandet
av slaktdjursavgifternas storlek differentiera
beloppen med hänsyn till de lokala
betingelserna för produktionen till
att gälla ej blott nötkreatur och hästar
utan även svin.

I yttrandet över denna motion har statens
jordbruksnämnd anfört bl. a., att
gällande köttbesiktningslag icke föreskriver
att besiktning måste ske i närheten
av den ort där slakten utförts,
utom för offentliga slakthus och kontrollslakterier,
och påpekar därvid den
möjligheten, att exempelvis djur, som
slaktas i sydligare delar av landet men
är avsedda att försäljas i Norrland, kan
transporteras i obesiktigat skick för att
besiktigas på konsumtionsorten. Detta
kan öppna möjligheter att obehörigt utnyttja
en eventuell nedsättning av slaktdjursavgifterna
i mindre gynnsamma
produktionsområden. Samtidigt anföres
också att samma möjlighet till missbruk
föreligger redan nu, med den tillämpade
differentieringen av slaktdjursavgift för
nötkreatur och häst. Man meddelar dock,
att någon trafik av detta slag inte har
kunnat iakttagas.

Jordbruksutskottet avstyrker motionen
i huvudsak på de grunder som jordbruksnämnden
anfört.

Det är emellertid enligt motionärernas
uppfattning angeläget, att det norrländska
jordbrukets problem i detta avseende
bringas till en lösning. Det är svårt för

oss att förstå, att en successiv avtrappning
av slaktdjursavgiften på fläsk, i likhet
med vad som gäller för närvarande
för nötkött, skulle behöva innebära mer
svårkontrollbara omständigheter och
uppmuntra till missbruk. Under alla förhållanden
syftar vi i motionen endast till
att Kungl. Maj:t vidgar jordbruksnämndens
bemyndigande i detta avseende. Det
torde därför finnas möjligheter för jordbruksnämnden
att vid eventuellt uppdagat
missbruk vidtaga erforderliga anpassningsåtgärder
och återföra avgiften
till ett läge som ej inbjuder till sådant
förfarande.

Med hänsyn till det angelägna i att det
kan bevaras ytterligare några möjligheter
för norrländska småbrukare att differentiera
sin produktion, vill jag, herr
talman, yrka bifall till reservation nr
4 b) som helt stöder vår motions hemställan.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att säga några ord i fråga om ett
par av de punkter som berörs i utskottsutlåtandet.
Det gäller fläskfabrikerna
och differentieringen av slaktdjursavgifterna.

När man läser motion II: 18, frågar
man sig vad som egentligen åsyftas. I
denna står att fläskfabrikerna under de
närmaste åren ökat i mycket stort antal
och att anledningen till detta är att
verksamheten är ekonomiskt lockande.
Man frågar sig då om man kan hämma
denna form av svinproduktion. Oavsett
vilka slaktdjursavgifter vi bestämmer
för de s. k. fläskfabrikerna tror jag
inte att vi kan hindra en sådan utveckling.
Enligt de av jordbruksnämnden
lämnade siffrorna är det utom jordbruksområdet
inte fråga om mera än
32 000 svin eller 1,5 procent av hela
svinstammen. Man kan då fråga sig
var gränsen skall dras, om man vill
försöka stoppa denna utveckling på
fläskproduktionens område, trots att

Tisdagen den 24 maj 1960 fin.

Nr 19

den utgör den mera rationella driften
och i stället borde gynnas.

När man ifrågasatt en differentiering,
en skärpt avgiftsbeläggning för denna
produktionsform, har man utgått från
basjordbruk på 20—30 hektar. Men
i så fall föreligger en orättvisa mot
basjordbruken inte bara på fläskproduktionens
område utan även när det
gäller andra näringsgrenar av jordbruket.
Man måste fråga sig var gränsen
egentligen skall dras. Skall den
lantbrukare som har 200 hektar till
sitt förfogande beläggas med särskild
avgift, därest han idkar svinuppfödning
i en rationellt driven s. k. fläskfabrik?
Skall en jordbrukare som har
100 eller 50 hektar åläggas att betala
en sådan avgift? Var skall gränsen gå?
Produktionen vid fläskfabrikerna är
nästan i hela sin vidd förankrad i
jordbruket, vilket den givetvis bör vara.
Även om det är andra som sysslar
med sådan fläskproduktion, är det givetvis
svårt att här i landet förena en
fri näringsutövning med åtgärder, varigenom
en del skulle drabbas av högre
avgifter och försättas i en sämre situktion.
Sedan kommer vi till frågan om
differentieringen av slaktdjursavgifterna
i Norrland. Ingen kan förneka att
möjligheterna att producera med vinst
är sämre i Norrland, om man jämför
med de södra delarna av landet. Det
kan jag hålla med om. Men fråga är
huruvida man med en differentiering
av slaktdjursavgifterna kan nå det åsyftade
resultatet. Jag tror inte att så är
fallet. Jordbruksnämnden har ju också
med skärpa framhållit att med hänsyn
bl. a. härtill synes en åtgärd av i motionerna
åsyftat slag i första hand komma
att rikta sig mot de jordbrukare som
strävar efter att driva produktionen rationellt.
Det är givet att man inte vill
genomföra någonting som kan stoppa
en rationell drift som är stadd i utveckling.

Vidare anföres: »Även ur rent administrativa
synpunkter skulle enligt

Stöd åt jordbruket

jordbruksnämndens mening ett genomförande
av den föreslagna differentieringen
skapa svårlösta problem. Systemet
skulle kräva en registrering av varje
fläskproducent i landet och hans leveranser
av slaktdjur. Det är genomförbart
endast beträffande leverantörer
till ett kontrollslakteri o. s. v.»

Det är problem som ingalunda är
lätta att lösa. Det är givet att man kan
lösa dem på papperet, men när lösningarna
sedan skall förverkligas i det praktiska
livet, är jag övertygad om att vi
kommer att möta just de svårigheter
som jordbruksnämnden har anfört. De
synpunkter som jordbruksnämnden
framhållit har också varit grundläggande
för det ställningstagande som jordbruksutskottet
har intagit.

Jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande i
de båda här berörda punkterna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig egentligen
inte alls att herr Jönsson försvarar
fläskfabrikerna. Jag tror inte att
herr Jönsson är alldeles främmande för
denna stordrift. Herr Jönsson säger att
man inte bör förhindra en sådan lönande
produktion.

I början av mitt anförande sade jag
att vi har denna kommersiella produktion
endast så länge den är lönande.
I alla tider har det varit så att fläskproduktionen
har haft olika konjunkturer.
Det har varit uppgång och det
har varit nedgång. I varje sådan situation
då priserna vikit eller haft en tendens
att vika försvinner denna kommersiella
produktion. Då överlämnar man
åt den normala jordbruksdriften att uppehålla
produktionen till dess att kurvan
åter vänder sig uppåt. Då kommer
den kommersiella produktionen igen.
Denna ojämna produktion kan väl knappast
sägas vara önskvärd. Dessutom
skall vi inte glömma, herr Jönsson, att
denna produktion försiggår utanför

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

prissättningens grunder, ty prissättningen
har grundats på en kalkyl, uppgjord
på basis av ett normalt bedrivet
jordbruk. Anser herr Jönsson, att det
är en normal jordbruksdrift, som förekommer
i detta fall?

Sedan frågade herr Jönsson var någonstans
gränsen skall gå. Ja, detta
får man väl undersöka i samband med
att man tar ställning till de åtgärder
vi har begärt. När andra länder håller
på att lösa eller redan har löst dessa
frågor, tror jag det är möjligt för oss
också att dra upp de gränser, som är
nödvändiga för att bevara produktionen
på detta område vid de »normalt»
bedrivna jordbruken.

Jag vill till sist säga att jag tolkar
saken så, att vi här går utanför prisavtalet.
Jag förmodar att herr Jönsson
vill, att man skall respektera avtal i
alla former. Menar herr Jönsson, att
det har mindre betydelse, om detta avtal
följs eller inte?

Herr JÖNSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga att i vad det gäller fläskproduktionen
kan vi hålla med herr Hansson i
Skegrie om att den i alla tider ömsom
har varit uppåtgående och ömsom nedåtgående
och att det troligen så kommer
att förbli. Men jag har också den
bestämda uppfattningen, att oavsett vilken
slaktdjursavgift som tillämpas kan
vi inte hämma detta uppåtgående respektive
nedåtgående. Det torde förbli
på det sättet, även om såsom inom
jordbruksregleringen världsmarknadspriset
ej tillåtes slå igenom och sänka
respektive höja de inhemska priserna.

Det nämndes sedan också att när konjunkturerna
blir dåliga, överlämnar vi
fläskproduktionen till jordbruket. Men,
herr Hansson, nu är det så att dessa
fläskfabriker i huvudsak ägs av jordbrukare.
Det är endast 1,5 procent som
inte direkt kan sägas baseras på jordbruket.
Vi kan väl ändå vara överens
om att dessa 1,5 procent är av ringa

betydelse. Jag frågar då ännu en gång:
Var skall gränsen gå, när vi nu har
konstaterat, att denna fläskproduktion
är knuten till jordbruket?

Man torde slutligen knappast kunna
säga att dessa fläskfabriker, som utvecklingen
driver fram, är någonting
som strider mot det avtal som är träffat.
Det är givet att träffade avtal skall
hållas och att de priser, som är bestämda,
också bör tillämpas.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson erkände
att fläskproduktionen i alla tider har
varit växlande. Vi kan inte häva denna
fluktuation, sade herr Jönsson.

Nej, det tror inte jag heller vi kan,
men vi kan avsevärt förstärka densamma,
om vi tillåter denna kommersiella
produktion. Dessa nedgångsperioder, då
det normalt bedrivna jordbruket får
bära förlusterna, återkommer oftare
om man tillåter denna kommersiella
produktion.

Herr Jönsson säger vidare, att fläskfabrikerna
i stort sett ägs av jordbrukarna.
Det är inte dessa storproducenter
vi huvudsakligen avser, utan när vi
talar om fläskfabrikanter åsyftar vi i
första hand dem, som bedriver här ifrågavarande
produktion utan samband
med jordbruket. Det är fråga om en
industriellt betonad produktion, till vilken,
som jag förut nämnde, hänsyn inte
alls har tagits vid beräkningarna
för och fastställandet av grunderna för
jordbruksprisavtalet.

Herr JÖNSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord i all korthet.

Det är väl ganska svårt, om vi vill
behålla näringsfriheten, att förbjuda
någon som inte driver jordbruk att
vara svinuppfödare. Köpmännen skulle
då på liknande sätt kunna, när det gäller
många områden, där jordbrukets

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

ekonomiska föreningar driver affärsrörelse,
påyrka att denna skulle förbjudas.
Något sådant vill vi väl inte vara
med om. Vi måste nog tillämpa näringsfrihet
för alla parter. Är det så, att
jordbrukets ekonomiska föreningar vill
sälja sina varor till kunden, må de ha
rätt till detta. Är det någon annan ekonomisk
förening, som driver affärsrörelse,
må vederbörande själv också
kunna få producera exempelvis det fläsk
man säljer eller en del av det.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! När jag lyssnat till dagens
diskussion har jag fått en känsla
att man kivats lite mer än nödvändigt
om den här frågan. Herr Kollberg började
med att tala om bagerinäringens
råvaruprisutjämning, och de som inte
varit med om utskottsbehandlingen kunde
lätt få den uppfattningen att detta
varit en stor stridsfråga inom utskottet.
Herr Kollberg, som är gammal i
garnet och kan detta bättre än någon
annan i kammaren, vet emellertid mycket
väl hur såväl den ena som den andra
skrivningen skall läsas.

Motionärerna — det var för övrigt
en fyrpartimotion — har yrkat att denna
råvaruprisutjämning skall genomföras
snarast möjligt, helst före den 1
juli i år. Reservanterna har inte vågat
gå fullt så långt utan hemställer bara,
att regeringen skall lägga fram ett förslag
i frågan till höstsessionen.

Utskottsmajoriteten har bl. a. skrivit:
»Utskottet vill därvid i likhet med
Kungl. Maj:t understryka, att det bör
ankomma på jordbruksnämnden att på
dessa områden noggrant följa utvecklingen,
sedan EFTA-konventionen trätt
i kraft, och att, när viss tids erfarenhet
av konventionens verkningar vunnits,
föreslå de åtgärder, som finnes
påkallade och möjliga att genomföra.»

Om man sedan går till propositionen
nr 153 finner man där bl. a. följande
uttalande av jordbruksnämnden: »Det
synes emellertid jordbruksnämnden ic -

Stöd åt jordbruket

ke nu möjligt eller ens önskvärt att varaktigt
lösa frågan om livsmedelsindustriens
råvaruutjämning. Verkningarna
av frihandelsöverenskommelsen för berörda
industrier måste enligt nämndens
mening ännu på de flesta områden betraktas
som mycket ovissa. Särskilt gäller
detta bageri- och konditorinäringen
samt bryggeri- och läskedrycksindustrien.
»

Vi kan nog vara överens om att med
sådana upplysningar från de ansvariga
myndigheterna är det inte lätt att utan
vidare fatta ståndpunkt. Dessutom skulle
vissa medel behöva anskaffas i form
av en utjämningsskatt. Det är emellertid
inte jordbruksutskottet som beslutar
en sådan och förslag därom finns
för övrigt ännu inte på riksdagens bord.

Vad utskottsmajoriteten har skrivit —
vilket jag delvis citerat — är så utformat
att jag inte tror det spelar någon
roll om det blir utskottsutlåtandet eller
reservationen som bifalles; alla är överens
om att denna fråga skall lösas så
fort man ser någon möjlighet därtill.

Här utspann sig också en diskussion
mellan herr Jönsson och herr Hansson
i Skegrie, som inte var riktigt överens
om vad som menas med en fläskfabrik.
Jag tackar herr Hansson för att han
tydligt förklarade, att han med fläskfabrik
inte avser de större jordbrukens
svinuppfödning. Det var ett ord i rättan
tid. I debatten ute i landet har man
nämligen inte resonerat så utan sagt
att frågan om hur mycket var och en
skulle få skulle vara beroende på hur
många hektar jord vederbörande har.
Jag hoppas, att herr Hanssons klara uttalande
skall rensa luften på många
håll. Liksom han anser jag, att en fläskfabrik
tillkommer, när man har så mycket
tomtmark att man där kan uppföra
byggnader och sedan basera uppfödningen
på inköpta fodermedel. Diskussionen
kan därför begränsas, men jag
hoppas att herr Hanssons uttalande
skall bli spritt i tidningpressen, så att
alla får klart för sig vad det gäller.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Jag behöver inte gå närmare in på
vad jordbruksnämnden sagt, men jag
vill gärna understryka, att såväl nämnden
som förhandlingsdelegationen i sitt
yttrande förordat att man skall avvakta
resultatet av den utredning, som
igångsatts, innan nya åtgärder vidtas,
vilket naturligtvis är alldeles riktigt.

Här har också talats om sexårsavtalet.
Det tror jag emellertid man skall
låta vara i fred. Vi har slutit ett sexårsavtal,
som medför vissa fördelar -— kanske
även nackdelar, det vet vi inte
mycket om. RLF:s ordförande tror jag
kom sanningen mycket nära, när han
ställde frågan var vi skulle ha stått i
dag utan detta avtal. Det har dock varit
till stor nytta. Och det kommer att
bli till nytta såväl när det gäller världsmarknadspriserna
och kostnadsutvecklingen
i vårt eget land som löneutvecklingen
bland industriarbetarna o. s. v.
.lag tror inte att vi i dag kunde ha haft
något bättre, det förmodar jag är en
allmän uppfattning.

Även i jordbrukets förhandlingsdelegation
och i jordbruksnämnden följer
man denna verksamhet. Det har vi
fått besked om genom de inkomna remissvaren.
Jag tror sålunda att allting
går som det skall, och jag förstår bara
inte att man nu skall skriva i detta
ärende igen. Alla jordbrukare har väl
förtroende för förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden. Det vore
obehagligt, om så inte var fallet, det
håller jag med om.

Herr talman! Det kunde finnas mycket
att tillägga i denna sak, men vi har
många ärenden att behandla, så jag
skall avstå härifrån. Jag har bara velat
redogöra för vårt ställningstagande
i utskottet, och jag tror att utskottets
ståndpunkt i dagens läge är den riktiga.
Några beräkningar har inte kunnat
göras, men vi kan säkerligen bifalla
utskottets förslag över hela linjen
utan att därmed göra något, som
vi senare kommer att ångra.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Först ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 1) av herrar
Nils Hansson, Johan Persson och
Antby samt mig själv.

Här har nu förts en ganska lång sakdebatt
om den fråga som berörts i reservationen,
men jag skall inte närmare
ingå på den utan ansluter mig till
vad som i det stycket redan anförts av
herr Kollberg och herr Antby.

Jag vill emellertid i förbigående
nämna en liten detalj, en kuriositet om
man så vill. I söndagsnumret av en av
våra största tidningar anmäldes att
jordbruksutskottet hade avgivit sitt utlåtande
över propositionen om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Det skedde under rubriken »Cp-fpreservation
för bageristödet». Sedan
skrev tidningen om motionerna som behandlas
i reservation 1), att utskottet
avstyrker nu dessa motioner, vilka emellertid
i stället föres fram i en reservation
av två centerpartister och två folkpartister.
Tidningen angav inte namnet
på de två centerpartisterna och de två
folkpartisterna, men eftersom jag hade
suttit på ärendet och visste att det var
fyra folkpartister, blev jag nästan kall
om ryggen inför tanken att jag kanske
var en av dem som ansågs vara centerpartist.
Jag har känt ett behov av att
deklarera att det inte är på det sättet,
och jag vet inte var tidningen har fått
uppgiften ifrån.

Jag har funderat mycket över den
saken. Men när jag i dag har lyssnat till
herr Brandts i Sätila och herr Petterssons
i Dahl olika uppfattningar i frågan
har jag dragit den som jag förmodar
riktiga slutsatsen att centerpartiets
representanter som i utskottet vid
det sista avgörandet röstade mot motionerna
råkade ut för olycksfall i arbete.
Tidningsuppgiften kunde inte
gälla mig, eftersom jag vid tre olika
tillfällen har röstat för motionerna, en
gång i stort sällskap och en gång när
jag bara hade en med mig. Jag tycker

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

det var roligt att få nämna om denna
sak, eftersom den kanske förklarar en
del av vad som hänt vid behandlingen
av denna fråga.

Nå, detta var mera i förbigående.

Mitt namn återfinnes emellertid också
under reservation nr 4), och jag vill
här med några ord motivera varför.
Anledningen är att jag anser problemet
om de s. k. fläskfabrikerna som där
behandlas vara allvarligare och svårare
än vad det vid hastigt påseende kan
synas. Den i motionen av herr Hansson
i Skegrie och herr Brandt i Sätila
angivna procentuella andelen av den
totala produktionen — 11,2 procent —
kanske i och för sig inte verkar så avskräckande.
Men om man ser det ur
den synpunkten att stordriften av icke
jordbrukare på detta område kan komma
att överta produktionen från ett
oerhört stort antal jordbruksenheter
med vad man skulle kunna kalla normal
produktion, då blir frågan betydligt
allvarligare. I själva verket döljer
sig här en mängd problem, som jag
emellertid inte skall närmare ingå på
eller försöka analysera. Replikväxlingen
alldeles nyss mellan herr Hansson
i Skegrie och herr Jönsson vittnar ju
om den saken.

Trots den välvilliga behandling utskottet
onekligen givit denna fråga —
utskottet har bl. a. hänvisat till den av
Sveriges lantbruksförbund tillsatta särskilda
utredningen — har jag genom
att ansluta mig till reservationen velat
poängtera frågans vikt och allvar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 4).

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! I anledning av propositionen
nr 154 har jag i en motion pläderat
för en värdeskatt, vilken vore rättvisare
än en viktskatt. Denna uppfattning
har emellertid inte delats av utskot -

Stöd åt jordbruket

tet, och det hade jag ärligt talat inte heller
väntat mig, sådant som läget är.

I min motion påpekar jag också att
det är tveksamt huruvida den viktskatt
som nu genomföres är förenlig med
EFTA-konventionen. En utjämningsskatt
baserad på vikt ger onekligen dyra produkter
en lägre procentuell skattebelastning
än billigare produkter. De länder
vilkas export till Sverige har lågt genomsnittligt
exportvärde drabbas därför
hårdare än de som har ett högre sådant
värde. Om man däremot utformar utjämningsskatten
som en värdeskatt,
åstadkommes inte sådana protektionistiska
verkningar.

Detta problem har utskottet dock inte
behandlat i sitt utlåtande, och det är
möjligt att det inte är något större problem.
Men jag menar att med den roll
Sverige spelat vid tillkomsten av EFTAkonventionen
är det angeläget att vi
inte vidtar några åtgärder, som i detta
avseende kan vara tvivelaktiga.

Jag har ingen möjlighet att yrka bifall
till min motion och det skulle också
vara meningslöst. Jag har emellertid velat
begagna tillfället för att uttrycka den
uppfattningen att vi ganska snart kan få
anledning att ändra denna viktskatt till
en värdeskatt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Jag skall be att få uttrycka
min tillfredsställelse över att man
lyckats ordna så att en viss del av den
svenska livsmedelsindustrien har fått
möjligheter att konkurrera ute på världsmarknaden
och att detta samtidigt kunnat
ske på ett sådant sätt att vi inte har
gjort något intrång på jordbrukets sexårsavtal,
utan att det kan upprätthållas.

Det är emellertid att beklaga att det
inte har gått att lösa problemet för hl. a.
bagerinäringen och läskedrycks- och
maltindustrien. För dessa senare uppstår
problemet, om dess tullar inte i
sin helhet blir finanstullar. Jag tycker

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

emellertid liksom herr Nilsson i Bästekille
att skillnaden mellan vad utskottet
och vad reservanterna sagt är ytterligt
liten. Det förvånar mig att utskottet inte
har kunnat enas på denna punkt då det
inte tycks föreligga någon principiell
meningsskiljaktighet. Det är emellertid
ganska angeläget att det inte dröjer för
länge innan denna fråga löses. Jag tror
samtidigt också att det är viktigt med
hänsyn till vår internationella handel
att riksdagen redan nu intar en principiell
ställning, så att inte de andra i
EFTA-konventionen ingående länderna
i ett senare skede kan säga att vi har
tagit en annan ståndpunkt. Det är därför
angeläget att frågan får sin lösning
så snabbt som möjligt. Det är alltså befogat
att rösta för den med 1) betecknade
reservationen till jordbruksutskottets
utlåtande nr 31.

Jag har anslutit mig till en reservation
till bevillningsutskottets betänkande
nr 64. Den behandlar frågan huruvida
denna skatt skall beräknas på nettovikten
eller på bruttovikten inklusive emballaget.
Herr Kollberg har tidigare i
debatten utförligt motiverat varför skatten
bör beräknas på nettovikten. Jag behöver
därför inte trötta kammaren med
att anföra några ytterligare argument härför
utan ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Hagberg
m. fl.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! I början av denna debatt
uppehöll man sig huvudsakligen vid
att bageri-, bryggeri- och läskedrycksnäringarna
borde få lika billiga råvaror
som vissa andra näringar. Eftersom det
huvudsakligen är jordbrukets och näringslivets
representanter, som yttrat sig
i denna fråga, och jag har svårt att tro
att konsumenterna kommer att bli oberörda
av förslaget, kan det vara på sin

plats att även konsumenternas synpunkter
något blir berörda.

Jag skall endast uppehålla mig vid det
förslag som framförts i reservation nr 1),
vilken gäller bagerivarorna. Jag förstår
att gränsdragningen mellan de producenter,
som får köpa sina råvaror till världsmarknadspris,
och övriga kan förefalla
svårförståelig och godtycklig. Det kan
tyckas att om t. ex. senaps- och soppindustrier
skall få billiga råvaror, borde
också bagerinäringen vara lika berättigad
till detta. Det bör emellertid hållas
i minnet, att gränsdragningen är ett provisorium
och att definierandet av olika
varor kan vara så pass invecklat, att en
närmare prövning kan behövas innan
riksdagen binder sig.

Jag övergår till att nämna något om
hur en konsument ser på bageriernas billiga
råvaror, om finansieringen skall ske
med en utjämningsskatt på färdigvaran.
I ett pressmeddelande från februari månads
början, vilket även framskymtat
i en interpellationsdebatt här i kammaren,
läser man att statens pris- och kartellnämnd
har framlagt en preliminär redovisning
för prisutvecklingen på konditorivarorna
vid årsskiftet 1959/60. Enligt
uppgifter från 227 företag, representerande
126 orter inom hela landet, har
priserna för hela konditorivarusortimentet,
efter att ha varit i stort sett oförändrade
sedan februari 1958, i december
1959 höjts med i genomsnitt 3,1 procent.
Under tiden den 15 december till
den 15 januari har priserna ytterligare
höjts med 5,4 procent. Räknat för hela
perioden den 1 november till den 15
januari 1960 har de undersökta företagen
höjt priserna med i genomsnitt 8,5
procent. I början av november 1959 utfärdade
Sveriges konditoriförening riktprislistor
till sina medlemmar. Hade dessa
riktprislistor följts skulle det ha
medfört en genomsnittlig prishöjning på
berörda varor med 16 procent. Sedan
riktprislistorna emellertid av pris- och
kartellnämnden införts i kartellregistret
och ombudsmannen för näringsfrihets -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

frågor i anledning därav haft överläggningar
med Sveriges konditoriförening
och riktprislistorna indragits, har denna
förklarat sig icke vidare ämna utfärda
riktprislistor.

Med hänsyn till de prishöjningar och
inarginalökningar, som otvivelaktigt förekommit
inom just denna hransch, menar
vi konsumenter att det finns utrymme
för konkurrens med den importerade
varan även med de råvarupriser, som
tillämpas för närvarande. Vi hyser farhågor
för att uttagningen av en utjämningsskatt
på den färdiga varan kan innebära
en prishöjning för konsumenten.
Råvaran betyder litet för den färdiga varans
pris i många fall. Man frågar sig
då om reservanternas förslag är ett direkt
jordbruksstöd eller stöd åt en viss
näringsgren. Vi konsumenter anser att
man inte i dag kan vara beredd att förorda
bagerinäringens omedelbara inlemmande
i det prisutjämningssystem som
föreslås för en del andra varor. På
detta område behöver man under den
närmaste tiden övervaka utvecklingen.
Fördenskull vill jag i dag yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag skall bara i allra
största korthet belysa några frågor i
samband med de kompensationsarrangemang
som nu föreslås beträffande ett
antal livsmedelsindustrier. Den behandling
frågan har fått i förväg kan verka
förbryllande. Jag vill börja med att erinra
om att det såvitt jag känner till
efter en 20-årig erfarenhet av arbetet
inom statens jordbruksnämnd, tidigare
livsmedelskommissionen, och dess råd
är första gången som jordbruksnämndens
råd enhälligt har gått emot jordbruksnämnden.
Det har tidigare, då livliga
diskussioner förts på regleringsområdet,
hänt att jordbruksnämnden och
delar av rådet har haft motsatt uppfattning.
På det ena eller det andra
sättet har emellertid oftast en utjämning
kommit till stånd. Starka anstriing -

Stöd åt jordbruket

ningar har gjorts härför och oftast har
man nått enighet. Så är inte fallet denna
gång. Jordbruksnämndens råd har
enhälligt sagt att det anser att bageri-,
bryggeri- och läskedrycksnäringarna
totalt sett skall få samma stöd som vissa
andra näringar.

Om man nu spårar grundorsaken till
problemet och finner att denna är den
att Sverige till skillnad från vissa andra
EFTA-länder har en högprisnivå som
ger dessa industrier bekymmer, så
måste jag för min del säga att det naturligtvis
rent principiellt måste anses
vara en mycket besvärlig situation att
ett stöd åt en näring griper in i andra
näringars konkurrensmöjligheter, detta
alldeles särskilt i ett läge när man
genom en allmän liberalisering söker
göra det lättare.

Jordbruksministerns uttalanden i dagens
debatt ger ju emellertid ett klart
besked om att frågan kommer att följas
med det största intresse och intensitet
både av Kungl. Maj:t och jordbruksnämnden.
Oavsett hur beslutet
blir i riksdagen i dag synes det mig
alldeles nödvändigt att man i fortsättningen
så följer frågan att man icke
väjer för de kanske mindre lättlösta
problemen och därigenom åstadkommer
de orättvisa förhållanden som då skulle
kunna uppstå.

Herr talman! Beträffande en annan
fråga som behandlas i jordbruksutskottets
utlåtande, nämligen den som rör
vad som populärt kallas fläskfabrikerna,
vill jag allenast säga att man väl
här kommer in på mycket svåra problem.
Herr Hansson i Skegrie säger
med instämmande av herr Nilsson i
Bästekille att vad som avses inte är
storproducenterna inom jordbruket
utan de storproducenter som driver
fläskfabriker utan anslutning till egentligt
jordbruk. Det skulle alltså inte bli
tal om någon gränsdragning beträffande
antalet. Jag vill fråga herr Hansson:
Om det inte blir någon sådan gränsdragning,
vid vilken areal skall man då

4 — Andra kammarens protokoll 1VC0. Nr It)

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

anse att det föreligger ett sådant samband
som herr Hansson avser mellan
jordbruket och den ifrågavarande fläskproduktionen?
Anser herr Hansson att
det är tillräckligt att man har ett jordbruk
på 3 tunnland och producerar
5 000 svin? Eller skall det vara 4 eller 5
tunnland? Var går gränsen?

I detta sammanhang kan man inte
heller utan vidare bortse från det bestämda
intresse som konsumenterna
måste ha av att det hela ordnas så att
en nödvändig rationaliseringstakt icke
hämmas.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Carbell ställde en
direkt fråga till mig, var man skulle
dra gränsen för s. k. kommersiell eller
fabriksmässig produktion. Jag svarar
herr Carbell och samtidigt även herr
Nilsson i Bästekille med att säga, att
jag i det anförande, som herr Nilsson
för sin del apostroferade, framhöll att
vi i första hand riktar oss mot den produktion
eller fabrikation som sker utan
samband med jordbruk.

Givetvis måste viss hänsyn tas till
sambandet mellan produktionens storlek,
foderanvändningen — alltså förbrukningen
av eget foder — och arealen.
Dessa tre komponenter får bli bestämmande
för om produktionen skall
kallas fabriksmässig eller inte.

Det är klart, som herr Carbell sade,
att en jordbrukare kan anses bedriva
fabriksmässig produktion även om han
bara har 3—4 hektar — nämligen om
han helt baserar sin produktion på
inköpt foder. Men när det gäller att
bedöma de producenter, som driver
jordbruk, får man vara mycket försiktig
vid avvägningen. Det är betydligt
lättare att vidtaga åtgärder mot de producenter
som bedriver produktionen
utan något samband med innehav av
jordbruk. I andra länder som överväger
denna fråga — t. ex. i Västtyskland
— har man gjort upp en skala där area -

len, användandet av köpt foder och
produktionen tas som underlag vid bedömningen
av om en producent är
fläskfabrikant eller inte.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är med beklagande
jag måste konstatera att det klara
ställningstagande, som herr Hansson i
Skegrie gjorde i sitt första anförande,
nu framstår såsom mindre klart. Jag
skulle vilja säga till herr Hansson: Stå
kvar på den ursprungliga ståndpunkten!
Det är i alla fall en grundval att
stå på. De här glidande stegen kan
vara farliga i det långa loppet.

Jag har klart deklarerat — det vill
jag än en gång understryka — att jordbrukare,
oavsett storleken av deras
jordbruk, skall ha rätt att ordna sin
produktion som de vill. Skall vi börja
på att gå och säga till varje jordbrukare:
Så bör du ha det och så bör du
ha det, hamnar vi i en situation som
vi inte orkar klara upp.

För övrigt framgår det klart och tydligt
av det remissvar vi fått från statens
jordbruksnämnd, att nämnden allvarligt
varnar för ett dylikt tillvägagångssätt.
Alltså, herr Hansson i Skegrie:
Låt oss ena oss om det som vi
ursprungligen var överens om, att vi
alltså inte nu skall säga att det kan
hända att vi skulle kunna göra så och
så i stället. Det är bättre att vidhålla
den klara ståndpunkt som vi båda två
från början intog.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr Hanssons i Skegrie senaste deklaration
ger mig anledning konstatera,
att den reglering han tänker sig
riktar sin spets mot småbruket och
konsumenterna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt får man en känsla av att
den i viss mån påverkats av den något

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Öl

egendomliga handläggning på utskottsplanet
som tycks ha förekommit. Jordbruksutskottets
ordförande slutade ett
av sina inlägg med att säga, att fråga
är om motionen inte felremitterats. Men
det är ju bra sent att ställa den frågan
när saken behandlas i kammaren —
detta skulle ordföranden i jordbruksutskottet
tillsammans med sekretariatet
ha klarat upp då motionen anlände och,
ifall den var felremitterad, återlämnat
den till kammaren. Detta är, såvitt jag
kan se, alldeles klart.

Vidare framgår det dels av vad som
har stått i Stoekholms-Tidningen, dels
av vad som har sagts här i dag, att motionen
först behandlades i jordbruksutskottet
och där vann majoritet. Sedan
togs den upp, därför att den ansågs ha
samband även med bevillningsutskottet,
av ett sammansatt jordbruks- och
bevillningsutskott, som dock inte var
valt för att behandla denna fråga och
där motionen alltså formellt sett knappast
kunde tas upp. Enligt vad man
kunnat höra under hand lär den ena
halvan av detta utskott ha haft fullmakt
att behandla motionen, den andra
inte. Sedan kommer motionen tillbaka
till jordbruksutskottet, och då blir det
en stabil majoritet för propositionen
och motionen stöds endast av ett fåtal.
Ställningen är alltså helt omkastad.

På en fråga av herr Antby om dessa
saker säger utskottets ordförande rörande
vad som tydligen hände i andra
ronden, att det kom fram en mera
noggrann uträkning av kostnaderna.
Varifrån den kom och vem som var
tillskyndare till den sägs inte. Man får
nästan intrycket att det gick till som
när Aron och Israels barn gjorde en
guldkalv. Aron sade, när han försvarade
saken: »Jag kastade guldet i elden
och så kom kalven till.» Här slängde
man tydligen motionen i ett sammansatt
utskott, som inte hade fullmakt
att behandla den, och så kom den noggrannare
uträkningen till.

Men några påtryckningar från finans -

stöd åt jordbruket

departementet har inte förekommit enligt
vad jordbruksutskottets ordförande
säger.

Detta är ju en smula säregna förhållanden.
Jordbruksutskottets ordförande
menar att det kanske inte var riktigt
att behandla frågan i det sammansatta
utskottet, om man skall vara strängt
formell. Jag tror det finns anledning för
riksdagen att hålla på de föreskrivna
formerna så länge de är i kraft. Man
måste väl i detta fall ändå ha fått föredragningar
från olika håll, varifrån de
nu kom. Vad man beslutat sig för att
hålla fast vid är att om den tekniska
anordning, som reservanterna anvisar,
skulle visa sig inte hålla streck, skulle
det kunna bli någon marginalkostnad
som föll på statsverket. Men detta kan
ju knappast täcka en sådan differens i
ståndpunkter som å ena sidan att det
inte skulle kosta någonting och å andra
sidan att det skulle kosta 50 miljoner.

Jag säger inte detta för att öppna
process åt något håll. Jag säger det
därför att man inte sällan har anledning
reflektera över formella förhållanden
vad riksdagens arbete beträffar.
För min personliga del har jag tidigare
framhållit att det vore önskvärt, att
inom varje utskott funnes åtminstone
någon anställd som helt var riksdagens
man, som hade sin karriär inom riksdagen.
Detta är en väsentlig fråga för
en folkrepresentation — om nu inte
riksdagen skall fungera som ett slags
filial till kanslihuset, och det tror jag
trots allt inte, att den bör vara. Denna
fråga får väl tagas upp i annat sammanhang,
men det kan finnas anledning
att redan nu nämna den i förbigående.

Betriiffande de sakfrågor som här
diskuterats skall jag inte sysselsätta mig
med reservation nr 1 och den reglering
som där behandlas; detta har ju sakkunnigt
och utförligt gjorts av herr
Kollberg, och andra har kompletterat
hans framställning. Om jordbruksministerns
anförande skulle jag dock vil -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

ja säga att jag nog tycker att han ibland
överansträngde sina argument.. När
statsrådet i polemik med herr Brandt
i Sätila säger att vad han tog upp och
mer eller mindre rekommenderade aktualiserar
hela frågan om en lågprislinje,
så är väl detta ändå att försöka
skrämma med spöken.

Vi har inte en renodlad högprislinje
för närvarande. Jag vet inte om den
är 95-, 96- eller 97-procentig, men det
är väl där omkring. Och vi kan inte —■
det vet statsrådet lika bra som jag —
genomföra någon renodlad lågprislinje,
i varje fall inte på mycket länge. Det
praktiska problemet i det här fallet är
alltså kombinationer, och en diskussion
om sådana kombinationer tycker
jag för min del inte är så skrämmande.

Vidare tycker jag att när statsrådet
haft att behandla, granska och klargöra
dessa frågor för representanter för
andra länder, skulle det ha varit en
fördel att kunna hänvisa till ett principbeslut
av riksdagen. Ibland kan det
vara bra, förmodar jag, att vara i viss
mån bunden, och jag tycker att detta
skulle ha varit ett sådant fall, då det
inte skulle ha varit så dumt för statsrådet
att vara i någon mån bunden av
ett principuttalande från riksdagens sida.
Helt allmänt kan jag annars hålla
med om att det ibland är betänkligt att
fatta ett principbeslut först och sedan
besluta om detaljerna.

Det har vi dock fått göra i så många
andra stora sammanhang, att jag inte
förstår att det vore så riskabelt i denna
inte alls oberäkneliga fråga.

Jag skall be att även få säga några
ord om reservation nr 4, som gäller
storproduktionen av fläsk. Jag skall inte
ge mig in på den principdebatt som
herrar Jönsson och Hansson i Skegrie
och kanske i viss mån även herr Nilsson
i Bästekille ägnade sig åt. Min ståndpunkt
är helt enkelt den — och det har
jag sagt i många sammanhang när det
gäller jordbrukspolitiken — att när
man av allmänna och mycket tungt vä -

gande skäl har bestämt sig för att ha
en jordbruksreglering, tjänar det inte
mycket till att sedan föra stora principdebatter
om en eller annan detalj.
Det går helt enkelt inte. Om man har
bestämt sig för att ha en jordbruksreglering,
måste man sedan se till att
den verkar någorlunda vettigt åt olika
håll och gentemot olika grupper.

Jag tror inte att man behöver driva
principresonemanget längre än så för
att finna goda skäl för att pröva just
denna fråga om fläskfabriker. När jag
ansluter mig till tanken på att den frågan
bör underkastas närmare utredning
och prövning, ligger detta i linje med
den allmänna hållning som jag i många
andra sammanhang försökt att intaga
i jordbruksfrågor. Som jag antydde redan
i en interpellationsdebatt tidigare
här i kammaren, går det naturligtvis
inte att dra gränsen endast mellan jordbrukare
och icke-jordbrukare. Om man
har 10 000 grisar och »mantalsskriver»
dem på ett torp eller inte gör det, är väl
tämligen likgiltigt med hänsyn till vad
som är det väsentliga i problemet. Det
är själva systemet som skall undersökas
och prövas, och därför bör man
inte undandra den frågan en utredning.
Och naturligtvis är jag för min del på
det klara med att en eventuell åtgärd
på detta område inte bör få rikta udden
mot småbruket, och det är säkerligen
inte heller motionärernas mening.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationerna 1 och 4.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
deltaga i debatten i denna fråga, men
när herr Svensson i Ljungskile riktar
anmärkningar mot en viss del av detta
spörsmåls behandling inför jordbruksutskottet
och när han bygger detta på
tidningsskvaller, finner jag mig böra
säga några ord. Vi riksdagsmän har väl
i allmänhet erfarenhet av att tidningarnas
reportage så att säga från baksidan
av frågorna sällan är korrekta.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Jag tar till orda därför att jag inte
var med vid den första behandlingen
av denna fråga och alltså inte har någon
prestige att ta hänsyn till. Men jag
var närvarande när protokollet från det
sammanträdet justerades i utskottet, och
jag fann därvid att den rövarhistoria
som gått i pressen inte hade någonting
med sanningen att skaffa. Läget var
inte alls sådant som där hade uppgivits.

Vid behandlingen av en fråga i utskottet
är de första besluten alltid uttryckligen
preliminära. Det är riktigt
att här fattades ett preliminärt beslut
att tillstyrka, att råvaruprisutjämning
skulle vidtagas för bageri- och konditorinäringen
från den 1 juli 1960. Det
beslutet innebar alltså, att man redan
till den 1 juli skulle fatta beslut dels
om en utjämningsavgift och dels om
uppförande på riksstaten under nionde
huvudtiteln av ett tillräckligt anslag.
Eftersom frågan om utjämningsavgift
genom proposition 154 låg i bevillningsutskottet,
dit den hörde, drogs
omedelbart den slutsatsen av det preliminära
beslutet, att detta beslut inte
skulle kunna utformas och slutgiltigt
avgöras i jordbruksutskottet utom efter
gemensam behandling med bevillningsutskottet.
Och detta var ju alldeles riktigt.
Då uppkom frågan — jag vet inte
om inte någon av reservanterna rent av
också ställde den — om inte det lämpliga
vore att man gjorde ett sammansatt
bevillnings- och jordbruksutskott.
Utskottet fann detta lämpligt och beslöt
inbjuda bevillningsutskottet att bilda
ett sammansatt utskott och tyckte
för sin del, att det var praktiskt att de
ledamöter som redan satt i ett tidigare
tillsatt sammansatt bevillnings- och
jordbruksutskott även fick bli ledamöter
i detta nya utskott. Sedan gick frågan
till bevillningsutskottet.

Emellertid är det, som herr Svensson
i Ljungskile här säger, riktigt, att
det andra sammansatta utskottet under
tiden sammanträdde för att behandla

Stöd åt jordbruket

den fråga som kommer närmast efter
denna på kammarens föredragningslista
i dag. Vid det sammanträdet redogjordes
för den inträffade komplikationen,
om jag så får säga, och det ställdes
frågan om man inte i detta utskott
skulle kunna tänka sig att preliminärt
diskutera frågan -—- jordbruksutskottet
hade utsett sin halva och det fanns anledning
tro att bevillningsutskottet skulle
göra detsamma. Överläggningen var
rent preliminär, men den visade, att
man från bevillningsutskottets sida hade
mycket litet intresse av att vid denna
vårriksdag ta upp frågan om denna
utjämningsavgift. Vid de samtal som
presidiet i jordbruksutskottet hade med
bevillningsutskottets presidium, en kontakt
som sedan rapporterades till jordbruksutskottet,
hade man också funnit,
att man i bevillningsutskottet för sin
del inte var benägen att gå in för att
lösa frågan vid denna riksdags vårsession.

Det fanns då ingen anledning för
jordbruksutskottet att avvakta det formella
svaret från bevillningsutskottet,
utan jordbruksutskottet fick vid sitt nästa
sammanträde helt naturligt konstatera,
att det icke fanns någon möjlighet att
genomföra ett utjämningsförfarande med
utjämningsavgift och statsanslag såsom
det preliminära beslutet indicerade. Det
är klart att jordbruksutskottet fortfarande
hade möjlighet att lösa frågan, om
jordbruksutskottet ensidigt hade velat
föreslå riksdagen att öka det anslag på
120 miljoner kronor, som var avsett
även för dylika restitutioner, med ytterligare
50 miljoner kronor. Men det
fanns ingen resonans i utskottet för att
man skulle ta på sig risken, att staten
skulle komma att stanna för denna utgift
på 50 miljoner kronor så länge
man inte hade någon anledning att räkna
med att ett förslag om utjämningsavgifter
kunde bli bifallet.

Vid denna punkt i redogörelsen vill
jag gå över till en fråga som har varit
uppe här, nämligen frågan om återre -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

miss av motionen till kammaren för
förnyad remiss. Detta är en mycket invecklad
fråga, därför att herr Kollberg
och hans medmotionärer har givit en
sådan formulering åt klämmen till motionen,
att den onekligen kan tolkas på
olika sätt. Det förslag som hade ställts
i jordbruksutskottet och som hade bifallits
där av en majoritet tog fasta på
att dessa åtgärder skulle genomföras,
som det står i klämmen, helst från och
med den 1 juli, och det var det som
visade sig vara omöjligt att genomföra.
Vid förhandlingarna med bevillningsutskottet
framfördes emellertid frågan,
om man verkligen skulle tolka motionen
efter dess kläm och om inte motionen
egentligen förutsatte, att det skulle
bli ett förord för en lösning senare.
Det kan finnas skäl för den tolkningen
också. Jag vill bara säga att det var det
som gjorde, att man inte omedelbart
beslöt sig för att återremittera motionen
till kammaren.

Detta är vad som har förekommit i
utskottet, och det är riktigt, som herr
ordföranden här har sagt, att när utskottet
hade fått klart för sig, att det
icke fanns förutsättningar för ett beslut
om utjämningsavgift vid denna
riksdag, och när utskottet icke ansåg
sig kunna ta på sitt ansvar att föreslå
ökning av anslaget med 50 miljoner
kronor, frångick majoriteten det fattade
beslutet och gick in för det förslag
som här föreligger, där man icke
tillstyrker bifall till motionen nu men
skriver välvilligt till Kungl. Maj :t om
frågans fortsatta behandling. Såvitt jag
kan fatta finns det icke någon anledning
att rikta någon anmärkning mot
någon för behandlingen av detta ärende
i jordbruksutskottet.

Jag vill sluta med detta. Det finns
alltså inga säregna förhållanden som behöver
klaras upp här. I utskottets protokoll
finns en redogörelse som visar
att frågan har behandlats helt korrekt.

Jag skall inte gå in på den sakfråga,
som herr Svensson i Ljungskile också

var inne på, nämligen frågan om man
skall fatta beslut enligt reservation nr
1 eller ej. Jag kan inte finna av herr
Svenssons anförande, att han sagt något
utöver vad herr Kollberg och herr
Antby tidigare sagt, och det har ju blivit
ingående bemött från utskottsmajoritetens
och departementschefens sida.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Såsom ledamöterna hörde
hängde herr Sköld upp sitt resonemang
på en inskjuten sats i motionens
yrkande, där det talas om att systemet
helst skulle genomföras från den 1 juli.
Eftersom jag är en av motionärerna
skulle jag vilja läsa upp klämmen i motionen.
Motionärerna hemställer »att
riksdagen ville vid behandlingen av propositionen
nr 153 förorda, att åtgärder
omedelbart vidtages så att en råvaruprisutjämning
för bageri- och konditorinäringen
i dess helhet kan genomföras
snarast möjligt och helst från och med
den 1 juli 1960 samt i skrivelse till Kungl.
Maj :t göra anhållan härom.»

Därav framgår ju klart och tydligt att
motionärerna bara vill ha ett förord från
riksdagens sida samt en beställning hos
Kungl. Maj:t av ett förslag. Men därför
att man sagt att man helst skulle vilja
ha det nya systemet genomfört före den
1 juli, anser herr Sköld att motionärernas
förslag skulle vara ogenomförbart
och därför blivit avstyrkt av utskottet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kollberg lyssnade
tydligen litet för knapphändigt till vad
jag hade att anföra. Det går inte att säga
att jag hängde upp mig på ett visst uttryck
i klämmen till herr Kollbergs motion.
Jag har inte hängt upp mig på någonting
alls. Den som hängde upp sig
på klämmen var den förslagsställare som
kom med det förslag som sedan preliminärt
tillstyrktes av utskottet. Det är
emellertid möjligt att detta förslag framställdes
på grund av en missuppfattning

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

av klämmen, men jag klandrar varken
förslagsställaren eller utskottet för den
misstolkning som man kan ha gjort. Var
och en som läser klämmen skall finna att
den inte är så klart avfattad.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Sköld säger att vad
som har stått i tidningarna om denna
sak inte har någonting med sanningen
att skaffa. Efter vad jag vet var det
Stockholms-Tidningen som hade det
första mycket utförliga reportaget därom,
och herr Sköld måste väl då också
avse detta reportage.

Det är väl inte riktigt, herr Sköld, att
göra gällande någonting sådant. Jag läste
Stockholms-Tidningens reportage, och
jag har sedan lyssnat till vad utskottets
ordförande, herr Sköld och andra sagt
här i dag, och såvitt jag förstår finns
det ingen möjlighet att påstå att St.-T:s
reportage inte hade någonting med sanningen
att skaffa. Men detta får väl herr
Sköld göra upp med Stockholms-Tidningen.

Att det sedan i tidningsreportage ofta
förekommer mer eller mindre inkorrekta
uppgifter, ligger ju i yrkets natur så
att säga, och vi har väl alla växelvis
haft anledning att vara måttligt glada
över vad som skrives i tidningarna.

Herr Sköld summerade sin redogörelse
med att säga att det inte finns några
säregna förhållanden då det gäller behandlingen
av detta ärende inom jordbruksutskottet.
Nej, det säregna var nog
extraturerna vid sidan om jordbruksutskottet,
vilka tydligen stämde om majoritetsläget
i utskottet.

Sedan kommer man enligt herr Sköld
fram till den frågeställningen, huruvida
riksdagen borde bifalla motionen och bevilja
50 miljoner kronor i statliga medel
eller icke. Men det har ju aldrig varit
motionärernas syfte, och ingen har heller
såvitt jag förstår påstått att det föreligger
ett sådant alternativ. Syftet var
att med Kungl. Maj:ts medverkan få till
stånd en utvidgning den 1 juli eller sc -

Stöd åt jordbruket

nare enligt samma grunder som innefattas
i det positiva beslut som riksdagen
skulle fatta.

Att man på detta vis har lyckats
trassla till frågorna på utskottsstadiet
och sedan får detta att föranleda en rätt
lång kammardebatt, måste jag betrakta
som säreget. Men herr Sköld kanske tycker
att det är en normal ordning.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Det vore kanske inte så
mycket att tillägga sedan herr Sköld här
klargjort hur ärendet behandlats inom
utskottet. Jag kan emellertid förstå att
herr Svensson i Ljungskile, som kommit
med ett så häftigt angrepp, inte har
någon möjlighet att retirera, och när han
nu inser att han är litet illa ute, bygger
han hela sitt försvar på att det som skrivits
i Stockholms-Tidningen om saken
inte kunde uteslutas ha någonting med
sanningen att skaffa. Jag skall inte ingå
på någon polemik med tidningarna. Det
är klart att tidningarna har frihet att referera
som de vill och att saker och ting
kan tolkas på många olika sätt — det ser
vi ju också vid domstolarnas behandling
av rättsfrågor. Den som vill på illvilligt
sätt tolka vad som har förekommit i
detta ärende har naturligtvis alla möjligheter
att göra det, men jag tror att
herr Sköld har rätt när han säger att så
som ärendet låg till, kunde inte utskottet
handla på annat sätt än som skett.

Herr Sköld har talat om, att det fördes
protokoll och att detta upplästes och
justerades. Jag lade märke till att man
hörde på det med mycket stor uppmärksamhet.
Förslagsställaren var närvarande,
och ingen hade något att anföra mot
protokollet, utan allting stämde.

Nu påstår herr Svensson i Ljungskile,
att ordföranden och sekreteraren naturligtvis
skulle ha lagt sig i frågan om
motionen eventuellt skulle remitteras
tillbaka. Det var faktiskt tal om detta;
det tror jag kan intygas. Om inte riksdagen
måste sluta vid en viss, bestämd
tid, hade nog utskottet remitterat till -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

baka frågan, och då kanske det hela
hade blivit litet annorlunda.

Det skulle vara så säreget med de
extra turerna i utskottet. Tyvärr förhåller
det sig så med en del utskott, att de
inte är kompetenta att handlägga riktigt
vad som helst. Vi hade ett annat
sådant ärende här tidigare. Det gällde
denna gång en massa tjänster. Vi har
redogjort för behandlingen av denna
fråga också. Även den var ute och seglade
i tidningarna, och det talades om
hur felaktigt allting var, men sedan kom
frågan bort. Det tror jag denna gör också.
Jag vill i alla fall bestämt förneka,
att här har skett något fiffel. Eftersom
finansministern sitter här kan jag säga,
att han i varje fall inte har påverkat
behandlingen av ärendet i utskottet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
anser, att det måtte vara säregna
förhållanden kring de resonemang, som
förts vid sidan av, mellan representanter
för bevillningsutskott och jordbruksutskott.
Är det verkligen något säreget
här i riksdagen att representanter för
två utskott, som sysslar med ärenden
som har beröring med varandra, talar
med varandra under hand? Jäg har visserligen
inte varit med i denna kammare
mer än 40 år och litet till, men för
mig verkar det inte egendomligt.

Beträffande föredragningen vill jag
framhålla, att det väl är ganska naturligt
att sedan det hade fattats beslut, som
indicerade åtgärder från den 1 juli, ville
utskottets presidium och sekretariat ha
en fylligare föredragning rörande avgiftssidan.
Så tillkallades bevillningsutskottets
föredragande i avgiftsfrågorna.
Det var väl inte heller något märkligt.

Nu påstår man här, att syftet med motionen
inte var att bestämmelsen skulle
träda i kraft den 1 juli, eftersom det
står »den 1 juli eller senare». Jag vill
fästa uppmärksamheten på att det beslut
som fattades grundade sig på ett förslag
om att det skulle träda i kraft den 1 juli.

Det är inte fråga om något förslag om
bifall till motionen utan om det fattade
preliminära beslutet, som utskottsmajoriteten
övergav. När det sedan ställdes
förslag om bifall till motionen i den nya
tolkningen, gick det inte att få majoritet
för detta, och det är det väl inte heller
något att säga om. Utskottets ledamöter
har väl frihet att rösta liur de vill om ett
ställt förslag.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag vill först och främst
understryka, att den redogörelse för
jordbruksutskottets behandling av detta
ärende, som herr Sköld har givit, är alldeles
riktig. Jag hade möjlighet att delta
i denna frågas behandling vid det preliminära
beslutet men icke vid det senare.
Vid detta första tillfälle hade jag
alltså också möjlighet att ställa ett förslag.
Då jag helt delade den mening, som
reservanterna i jordbruksnämnden givit
uttryck åt, och då jag fäste avseende
vid den uppfattning, som framfördes av
samtliga representanter i rådet såväl för
jordbruket som för konsumenterna, industrien,
handeln, Landsorganisationen,
TCO och Lantarbetareförbundet m. fl.
förbund, väckte jag helt enkelt ett förslag
fullständigt i linje därmed. I den
fortsatta behandlingen har jag som sagt
icke tagit del. Det förutsattes självfallet
när förslaget gjordes, att den formella
handläggningen i fortsättningen skulle
vara riktig, vilket krävde — det har
nämnts här — ett med bevillningsutskottet
sammansatt jordbruksutskott.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Låt mig bara göra ett
litet påpekande. Herr Sköld håller sig
beträffande utskottsbehandlingen till
jordbruksutskottet och säger i övrigt, att
det väl inte är någonting märkvärdigt
att representanter för två utskott träffas
och talas vid under hand. Om jag
inte är fel underrättad var det dock ett
sammansatt utskott, som hade tillsatts
för att behandla en annan fråga och där

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

ena hälften av utskottet hade fullmakt
att behandla även denna fråga. Man diskuterade
saken och voterade om den,
varvid en del representanter vägrade att
delta i voteringen, enär de inte hade
fullmakt att göra det. Såvitt jag förstår
förekom där även föredragning av en
ny föredragande, som ställde frågan i
helt nytt ljus. Är det på det sättet det
går till när representanter »träffas och
resonerar under hand», då är det nog
säreget.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vill gärna ge herr
Carbell en eloge, för att han understrukit
vad herr Sköld och jag sagt angående
behandlingen i utskottet. Det var
nämligen herr Carbell som där ställde
yrkandet, och jag är mycket tacksam
för detta hans intygande.

Sedan får jag kanske beklaga att herr
Svensson i Ljungskile lyssnar litet för
mycket på sladder — förlåt uttrycket!
Det vore säkert bättre att ta reda på hur
det faktiskt gått till vid ett ärendes
behandling, innan man ger sig ut på så
farliga vägar som herr Svensson nu faktiskt
har gjort.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Får jag fråga utskottets
ärade ordförande: Vad var det som var
oriktigt i mitt sista yttrande?

Överläggningen var härmed slutad.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31

Punkten I A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I Ii

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid votering,

Stöd åt jordbruket

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
IB) i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 70 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i nu
förevarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I C) i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Stöd åt jordbruket

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
141 ja och 61 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna I D—I K

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I L

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
3); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
IL) i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herrar Sigfrid Larsson och Harald
Pettersson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
japropositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
II) i utskottets utlåtande nr 31, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 178 ja och 32 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Punkten III a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 4)
i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
III a) i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 38
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten III b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 4)
i nu förevarande del; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Stöd åt jordbruket

svarad. Herr Larsson i Norderön begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
III b) i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Norderön
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 171 ja och
32 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Utskottets hemställan bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 64

Mom. A 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begär -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A 1) i utskottets betänkande nr 64, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
av lierr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 126
ja och 80 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Mom. A 2 och A 3 samt mom. B

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på
fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställning
efter den planerade omorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna

Föredrogs sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.,
medelsanvisningen för budgetåret
1960/61 till Statens skogsförbättringsan -

slag och till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo ävensom Kungl. Maj :ts förslag
rörande skogsvårdsavgiften för år
1960 jämte i ärendena väckta motioner,
m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av dessa ärenden
besvara herr Petterssons i Norregård
fråga angående vissa skogsvårdsgårdars
ställning efter den planerade
omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna.

I en till riksdagen den 11 mars 1960
avlåten proposition, nr 106, hade Kungl.
Maj :t — såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet — under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att dels antaga till propositionen fogat
förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser,
dels godkänna de grunder
för skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m.m., som förordats
i propositionen, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga ändringar i personalförteckningarna
för skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna, dels fastställa avlöningsstater
för skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna, dels å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Skogsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 845 800
kronor, till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 166 500 kronor,
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
14 391 000 kronor, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 4 983 000 kronor
samt till Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. ett förslagsanslag av 3 269 000
kronor, dels ock medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti
finge på i propositionen angivna grunder
beviljas för lån avseende produk -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställning
efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

tion av skogsfrö och skogsplantor intill
ett belopp av 1 000 000 kronor.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
punkterna 100—101 (s. 241—247) föreslagit,
att riksdagen måtte dels medgiva,
att under budgetåret 1960/61 finge beviljas
statsbidrag å tillhopa högst 2 200 000
kronor till skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark samt å tillhopa
högst 1 400 000 kronor till med statens
skogsförbättringsanslag i övrigt avsedda
ändamål, dock med den inskränkning,
som angivits i propositionen, med
rätt för Kungl. Maj :t att göra jämkning
i ifrågavarande fördelning, dels till Statens
skogsförbättringsanslag för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor, dels ock till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vidare hade Kungl. Maj :t, som framginge
av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4
januari 1960 Bilaga 1 (s. 46 och 58),
föreslagit riksdagen besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1960 utgå
med 1 promille.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade förenämnda ärenden hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott.

Till det sammansatta utskottet hade
även hänskjutits ett antal inom riksdagen
väckta, till bevillnings- respektive
jordbruksutskottet hänvisade motioner.

1 det förslag till förordning angående
skogsvårdsstyrelser, som var fogat till
propositionen, hade 3 § första stycket
följande lydelse:

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter.
Tre av dem utses av Kungl.
Maj:t för en tid av fyra år. Kungl. Maj :t

förordnar en av dessa ledamöter att
vara ordförande samt utser suppleant
för en var av dem. Tre ledamöter jämte
suppleanter utses av landstinget eller,
om inom styrelsens verksamhetsområde
finnas fler än ett landsting, av dessa gemensamt
för samma tid som de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom
självskriven ledamot ingår länsjägmästaren
hos skogsvårdsstyrelsen.

Vid riksdagens början hade väckts
motionen 1:407 av herr Nils Hansson,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att frågan om skogsvårdsavgiftens
promilletal samt propositionen om
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet skulle av vederbörande utskott
få en samtidig behandling.

I sammanhang med frågor om skogsvårdsstijrelserna
hade utskottet behandlat
följande motioner:

1) I: 607 av herr Olsson, Erik, m. fl.,
likalydande med II: 750 av herr Nilsson
i Östersund m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att med bifall i övrigt till proposition nr
106 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till obligatoriska skogskulturavgifter,
som i samband med avverkning
avsattes i syfte att användas för å
fastigheten nödvändiga skogsvårdsåtgärder; 2)

I: 626 av herr Svanström m. fl. och
II: 766 av herr Johansson i Gränö m. fl.,
likalydande, vari förordats att riksdagen
vid behandling av propositionen nr
106 ville besluta att med den däri förordade
sammanslagningen av de båda
skogsvårdsstyrelserna inom Kalmar län
skulle anstå;

3) 1:628 av herr Hansson, Nils;

4) I: 629 av herr Hansson, Nils, m. fl.
och II: 780 av herr Staxäng m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts att
riksdagen måtte, med ändring av Kungl.
Maj:ts förslag i vad avsåge tjänstetillsättning
och kompetenskrav, besluta i
enlighet med vad i motionen förordats;

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

5) I: 630 av herr Hansson, Nils, m. fl.,
likalydande med II: 781 av herr Staxång
m. fl., vari, såvitt nu vore i fråga, förordats
att riksdagen måtte dels med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag om inedelsanvisningen
under skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag till Skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
å 7 483 000 kronor,
dels besluta om uppskov med genomförande
av vissa av Kungl. Maj:t i övrigt
framlagda förslag rörande skogsvårdsstyrelseverksamheten
enligt vad i motionen
skisserats;

6) 1:631 av herr Pålsson m. fl. och
II: 779 av herr Staxäng m. fl., likalydande; 7)

1:632 av herr Pålsson och herr
Gustafsson, Nils-Eric, och II: 782 av
herr Larsson i Hedenäset m. fl., likalydande; 8)

I: 633 av herr Sundin m. fl., likalydande
med II: 776 av herr Wahrendorff
m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 106 måtte, dels i fråga om grunderna
för skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet godtaga a) att skogsvårdsstyrelse
skulle utgöras av sju ledamöter,
varav Kungl. Maj :t skulle äga utse
en ledamot, vederbörande landsting
fyra ledamöter och vederbörande hushållningssällskap
en ledamot samt länsjägmästaren
skulle vara självskriven ledamot,
i enlighet med vad som anförts
i motionen, b) att skogsvårdsstyrelserna
själva skulle äga tillsätta tjänster och
antaga annan personal upp till och med
lönegrad A 23, dels anvisa å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 7 483 000 kronor, dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till nästa års riksdag om medelstilldelning
till skogsvårdsstyrelserna enligt
av skogsvårdsutredningen förordade
beräkningsgrunder, innebärande att
av kostnaderna för skogsvårdsstyrelser -

nas verksamhet 45 procent finge föras
på den offentliga sektorn och bekostas
med allmänna statliga medel samt 55
procent på servicesektorn och bekostas
med skogsvårdsavgiftsmedel, taxeinkomster
och därmed jämförliga driftinkomster,
dels ock att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till författningstext
som föranleddes av vad i motionen
föreslagits;

9) 1:634 av herr Sveningsson och
II: 778 av herr Lothigius m. fl., likalydande,
i vilka motioner — såvitt nu vore
i fråga — hemställts om uppskov med
Kungl. Maj:ts proposition i vad avsåge
framlagt förslag om skogsvårdsstyrelsernas
organisation;

10) I: 635 av herr Johansson, Anders,
m. fl. och II: 777 av herr Stiernstedt
m. fl., vari förordats att bestämmelserna
om skogsskoleutbildade bisittare hos
skogsvårdsstyrelserna skulle bibehållas
i skogsvårdsstyrelsernas reglemente;
samt

11) II: 775 av herrar Svensson i Va
och Elmwall, i vilken motion hemställts,
såvitt nu vore i fråga,

att riksdagen i fråga om grunder för
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet måtte godtaga att av de sex
särskilt utsedda ledamöterna av skogsvårdsstyrelse
Kungl. Maj:t skulle äga
utse tre ledamöter, varav två borde vara
representativa för skogsägarnas organisationer
och en för skogsarbetarnas organisationer,
vederbörande landsting
två ledamöter och vederbörande hushållningssällskap
en ledamot, i enlighet
med vad som anförts i motionen;

att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 9 983 000 kronor;

att riksdagen måtte medge, att på
grundval av ovan föreslagna medelsanvisning
skogsägare med upp till 50 ha
skogsmark bereddes möjlighet till kostnadsfritt
biträde av skogsvårdsstyrelse

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

under en biträdesdag och att biträdestaxorna
i övrigt sänktes i möjlig utsträckning; att

riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
anhålla om vidtagande av härför erforderliga
åtgärder; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till enligt motionen erforderlig
författningstext.

Kungl. Maj:ts framställning i årets
statsverksproposition under nionde huvudtiteln
punkten 100 (s. 241—245) innebar
bl. a. i jämförelse med innevarande
budgetår en oförändrad medelsanvisning
för budgetåret 1960/61 av
3 600 000 kr. till statens skogsförbättringsanslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

1) 1: 317 av herr Hansson, Nils, m. fl.
och II: 401 av herr Staxäng m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta att i enlighet
med 1955 års skogsvårdsutrednings förslag
bidrag till upprättande av s. k.
skogsbruksplaner finge utgå från statens
skogsförbättringsanslag med 125 kronor
per plan;

2) 1:476 av herr Hansson, Nils, vari
hemställts att riksdagen måtte medge
skogsstyrelsen rätt att grunda kostnadsberäkningar
i samband med statligt
stöd till skogliga åtgärder på det aktuella
prisläget; samt

3) 11:286 av herr Ekström i Björkvik
m. fl., i vilken motion hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts förslag rörande statens
skogsförbättringsanslag ville besluta sådan
ändring av de föreslagna grunderna
för anslagets disponering, att bidrag
finge utgå jämväl för upprättande av
skogsbruksplaner i huvudsaklig överensstämmelse
med de av 1955 års skogsvårdsutredning
föreslagna grunderna.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
punkten 101 (s. 246—247) för budget -

året 1960/61 föreslagit en oförändrad
anslagsanvisning av 7 700 000 kr. till
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat följande motioner:

1) 1:227 av herr Persson, Helmer;

2) I: 228 av herr Pålsson in. fl., likalydande
med 11:287 av herr Larsson
i Norderön m. fl., i vilka motioner förordats
att riksdagen till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret
1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 11 500 000 kronor i enlighet
med skogsstyrelsens yrkande, att avräknas
mot automobilskattemedlen; samt

3) II: 592 av herr Elmwall, vari hemställts
att riksdagen vid behandling av
statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
punkt 101, måtte dels anvisa till
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1960/61 ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen, dels hos
Kungl. Maj :t anhålla om framläggande
av förslag till 1961 års riksdag angående
upprustning av skogsbilvägnätet enligt
skogsvårdsutredningens plan.

Beträffande skogsvårdsavgiften, som
i statsverkspropositionen föreslagits skola
utgå med 1 promille, hade i de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 200 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. och II: 498 av herr Fälldin
m. fl. hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att skogsvårdsavgift skall för år
1960 utgå med 0,7 promille.

Vidare hade i följande i anledning av
propositionen nr 106 väckta motioner
framställts nedanstående yrkanden avseende
skogsvårdsavgiften, nämligen

1) i de likalydande motionerna I: 630
av herr Nils Hansson m. fl. och II: 781
av herr Staxäng m. fl. att riksdagen
mätte avslå Kungl. Maj :ts förslag om
sänkning av promillesatsen för skogsvårdsavgiften,

2) i de likalydande motionerna I: 634
av herr Svcningsson ocli II: 778 av herr

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserr.a

Lothigius m. fl. att promillesatsen för
skogsvårdsavgiften måtte sänkas från
1,25 till 1,1 promille,

3) i motionen II: 749 av herrar Larsson
i Julita och Ekström i Björkvik, att
riksdagen måtte besluta, att skogsvårdsavgiften
skulle utgå med 1,25 promille,

4) i motionen II: 775 av herrar Svensson
i Va och Elmwall att riksdagen måtte
besluta att skogsvårdsavgiften bibehölles
vid nuvarande promillesats, samt

5) i motionen II: 783 av herr Hseggblom
m. fl. att riksdagen för undvikande
av alltför stor höjning av skogsvårdsstyrelsernas
förrättningstaxor fastställde
promilletalet för skogsvårdsavgiften
till 1,1 promille.

Yrkande om ändring i förordningen
om stämpelavgift hade framställts i de
likalydande motionerna 1:202 av herr
Jonsson, Jon, m. fl. och II: 249 av herr
Jonsson i Strömsund m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till denna riksdags höstsession beträffande
sådan ändring vad gäller erläggande
av stämpelavgift vid lagfart för
fastighetsförvärv i anledning av markbyten
att de i motionerna främst åsyftade
allmänt skogsekonomiska fördelarna
uppnås».

Under förmälan att i sammansatta utskottets
utlåtande ej särskilt berörda förslag
och uttalanden i propositionen nr
106 samt under berörda punkter i statsverkspropositionen
ej föranlett erinran
från utskottets sida, hemställde utskottet I.

att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:200 och 11:498, 11:749 samt 11:783
ävensom, såvitt nu vore i fråga, å motionerna
1:630 och 11:781, 1:634 och
II: 778 samt II: 775 besluta att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1960 utgå
med en promille;

B. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionen
1: 628, såvitt nu vore i fråga, besluta att
skogsvårdsstyrelse skulle utgöras av sju
ledamöter;

C. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag, såvitt nu vore i
fråga, å motionerna 1:631 och 11:779,
1:633 och 11:776 samt 11:775 besluta
att av skogsvårdsstyrelses ledamöter tre
jämte suppleanter skulle utses av Kungl.
Maj d och tre jämte suppleanter av vederbörande
landsting samt att länsjägmästaren
skulle ingå såsom självskriven
ledamot;

D. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna 1:628, 1:631
och 11:779, 1:633 och 11:776 samt
II: 775 antaga förslaget till förordning
angående skogsvårdsstyrelser;

E. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 626 och II: 766 besluta, att såsom förutsättning
för att vederbörliga statsbidrag
måtte få utgå skulle gälla att de
två skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län
sammansloges per den 1 januari 1961;

F. i skrivelse till Kungl. Majd hemställa,
att Kungl Maj d med utnyttjande
av det i 1 § förenämnda förordning angående
skogsvårdsstyrelser lämnade bemyndigandet
måtte förordna, att den
nya skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län
skulle förläggas till Västervik;

G. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:635 och 11:777 besluta, att bestämmelserna
angående skogsskoleutbildade
bisittare vid skogsvårdsstyrelses sammanträden
skulle utgå ur reglementet
för skogsvårdsstyrelserna;

H. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 629 och II: 780, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att i reglementet för skogsvårdsstyrelserna
skulle införas bestämmelser
om att för behörighet till tjänst som biträdande
länsjägmästare och biträdan -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 19 65

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställning
efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

de jägmästare skulle erfordras att ha avlagt
jägmästarexamen eller forstmästarexamen
vid skogshögskolan samt för
att kunna antagas till föreståndare för
skogsbruksskola, förste länsskogvaktare,
länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare
att ha avlagt examen vid
statens skogsmästarskola eller statens
skogsskola eller på annat sätt visat sig
äga därmed jämförbar kompetens;

I. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 633 och II: 776
samt med bifall till motionerna I: 629
och II: 780, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta att

a) länsjägmästare skulle förordnas av
Kungl. Maj :t efter anmälan av överdirektören
och chefen för skogsstyrelsen,

b) annan ordinarie ävensom extra ordinarie
tjänst i lägst lönegrad A 24 skulle
tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag
av skogsstyrelsen,

c) övriga tjänster skulle tillsättas och
annan personal antagas av skogsstyrelsen
eller, i fråga om ordinarie tjänster
i högst lönegrad A 13 och icke-ordinarie
personal, efter ämbetsverkets bemyndigande
av skogsvårdsstyrelserna;

J. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:632 och 11:782 godkänna i utlåtandet
angivna övriga grunder för skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. in.;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag, såvitt nu vore i
fråga, å motionerna I: 630 och II: 781
samt I: 634 och II: 778 besluta att förenämnda
omläggning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
skulle vidtagas per den 1 juli 1960;

L. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningarna
för skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
vilka angivits i utlåtandet;

M. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
faststiilla av utskottet framlagd
avlöningsstat för skogsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

N. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
fastställa av utskottet angiven
avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

O. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 845 800 kronor,

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 166 500 kronor,

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
14 391 000 kronor,

d) till Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. ett förslagsanslag av 3 269 000
kronor;

P. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:630 och 11:781, 1:633 och 11:776
ävensom II: 775, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 4 983 000 kronor;

R. avslå motionen II: 775, såvitt den
avsåge att skogsägare med upp till 50
hektar skogsmark skulle beredas möjlighet
till kostnadsfritt biträde av skogsvårdsstyrelse
under en dag och att biträdestaxorna
i övrigt skulle sänkas i
möjlig utsträckning;

S. medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti finge på i
utlåtandet angivna grunder beviljas för
lån avseende produktion av skogsfrö
och skogsplantor intill ett belopp av
1 000 000 kronor;

T. å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln till Statens
skogsförbättringsanslag anvisa ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor;

U. medgiva, att under budgetåret
1900/61 måtte beviljas statsbidrag å till -

5 —Andra kammarens protokoll 19f>0. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

hopa högst 2 200 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000
kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som angivits
i utlåtandet, med rätt för Kungl.
Maj:t att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:317 och 11:401 samt 11:286 besluta
att statsbidrag finge utgå till upprättande
av skogsbruksplaner enligt i utlåtandet
angivna grunder;

X. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:227, 1:228 och 11:287 samt 11:592,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo anvisa ett
reservationsanslag av 7 700 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; Y.

med bifall till motionen I: 476 medgiva
skogsstyrelsen rätt att grunda kostnadsberäkningar
av skogsvårdsföretag
i samband med utdelning av statliga bidrag
och lån på det aktuella prisläget;

Z. i anledning av motionerna 1:202
och 11:249 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förslag till ändring av förordningen
angående stämpelavgiften av
innebörd att sådan avgift icke utginge
vid byte av fastighet i arronderingssyfte
snarast måtte föreläggas riksdagen;

II. att motionen I: 407 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört;

III. att motionerna I: 607 och II: 750
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 633 och II: 776,
såvitt däri hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om förslag till nästa års riksdag om
medelstilldelning till skogsvårdsstyrelserna
enligt av skogsvårdsutredningen
förordade beräkningsgrunder, icke måt -

te föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

V. att motionen 11:592, såvitt däri
hemställts om skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan om framläggande av förslag
till 1961 års riksdag angående upprustning
av skogsvägsnätet enligt skogsvårdsutredningens
plan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Einar Eriksson, Allard,
Kärrlander, Oscar Carlsson, Andersson
i Essvik, Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Hjalmar Nilsson, Jonsson i Strömsund
och Sköld, vilka ansett att utskottet bort
under punkten I: I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:629 och 11:780 ävensom 1:633 och
II: 776, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att

a) länsjägmästare skulle förordnas av
Kungl. Maj:t efter anmälan av överdirektören
och chefen för skogsstyrelsen,

b) annan ordinarie ävensom extra
ordinarie tjänst i lägst lönegrad A 24
skulle tillsättas av Kungl. Maj :t efter
förslag av skogsstyrelsen,

c) övriga tjänster skulle tillsättas och
annan personal antagas av skogsstyrelsen
eller, i fråga om icke-ordinarie personal,
efter ämbetsverkets bemyndigande
av skogsvårdsstyrelserna;

2. av herrar Hseggblom och Stiernstedt,
vilka ansett att utskottets hemställan
under I:F bort utgå samt hemställan
under I: E bort lyda sålunda:

»E. med bifall till motionerna I: 626
och 11:766 avslå Kungl. Maj:ts förslag,
att som förutsättning för att vederbörliga
statsbidrag måtte utgå skall gälla att
de två skogsvårdsstyrelserna i Kalmar
län sammanslås den 1 januari 1961.»

3. av herrar Sundin, Larsson i Luttra
och Pettersson i Dahl, vilka ansett att
utskottet under I:C, I:D, IV och V
bort hemställa, att riksdagen måtte

C. i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

ställning samt med bifall till motionerna
I: 633 och II: 776 ävensom med avslag
å motionerna 1:631 och 11:779
samt II: 775, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta att av skogsvårdsstyrelses
ledamöter en jämte suppleant
skulle utses av Kungl. Maj:t, fyra jämte
suppleanter av vederbörande landsting,
en jämte suppleant av vederbörande
hushållningssällskap samt att länsjägmästaren
skulle ingå såsom självskriven
ledamot;

D. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:633 och 1:776 ävensom med avslag
å motionerna 1:628, 1:631 och
11:779 samt 11:775, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, antaga Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående
skogsvårdsstyrelser med den ändringen
att första stycket i 3 § förordningen erhölle
följande lydelse:

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter.
En av dem jämte suppleant utses
av Kungl. Maj :t för en tid av fyra
år. Fyra ledamöter jämte suppleanter
utses av landstinget eller, om inom styrelsens
verksamhetsområde finnas fler
än ett landsting, av dessa gemensamt
för samma tid som den av Kungl. Maj:t
utsedda ledamoten. En ledamot jämte
suppleant utses av hushållningssällskapet
för samma tid som nyss sagts. Såsom
självskriven ledamot ingår länsjägmästaren
hos skogsvårdsstyrelsen.
Kungl. Maj :t förordnar en av de icke
självskrivna ledamöterna att vara ordförande.

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 633 och II: 776, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1961 års riksdag
om medelstilldelning till skogsvårdsstyrelserna
enligt av skogsvårdsutredningen
förordade beräkningsgrunder, innebärande
att av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet 45 procent
finge föras på den offentliga sektorn
och bekostas med statliga medel

samt 55 procent på servicesektorn och
bekostas med skogsvårdsavgiftsmedel,
taxeinkomster och därmed jämförliga
driftinkomster;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:592, såvitt nu vore i fråga,
och i anledning av motionerna I: 228
och II: 287, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande av förslag till
1961 års riksdag angående upprustning
av skogsvägnätet enligt skogsvårdsutredningens
plan;

4. av herr Sundin (såvitt avsåge antalet
lönegradsplacerade instruktör stjänster)
;

5. av herrar Stiernstedt, Eskilsson och
Hseggblom, vilka ansett att utskottet under
I: G bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 635
och II: 777 besluta, att bestämmelserna
angående skogsskoleutbildade bisittare
vid skogsvårdsstyrelses sammanträden
skulle bibehållas i reglementet för skogsvårdsstyrelserna
;

6. av herrar Spetz, Stenberg, Stiernstedt,
Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom
och Rimås, vilka ansett att utskottet
under I: K bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 630 och II: 781 samt I: 634 och II: 778,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta att förenämnda omläggning av
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet skulle vidtagas per den 1
juli 1960, dock att omläggningen beträffande
styrelsernas sammansättning,
plantskoleverksamheten och revisionen
skulle ske per den 1 januari 1961;

7. av herrar Spetz, Siindin, Larsson i
Luttra, Stenberg, Pettersson i Dahl, Nils
Hansson och Rimås, vilka ansett att utskottet
under I:P bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:633 och 11:776 samt 1:630
och 11:781 ävensom med avslag å motionen
11:775, samtliga motioner såvitt

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 7 483 000 kronor;

8. av herrar Allard, Kårrlander, Andersson
i Essvik, Lage Svedberg, Jon
Jonsson och Jonsson i Strömsund, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 607 och II: 750 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till obligatoriska skogskulturavgifter,
som i samband med avverkning avsattes
i syfte att användas för å fastigheten
nödvändiga skogsvårdsåtgärder;

9. av herrar Spetz, Sundin, Stenberg,
Stiernstedt, Eskilsson, Nils Hansson och
Rimås, vilka ansett att utskottet bort
under punkten I:V hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 1:317 och 11:401 samt
11:286 besluta, att statsbidrag till upprättande
av skogsbruksplaner finge utgå
från statens skogsförbättringsanslag
med högst 125 kronor per plan.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Nils Hansson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det är utan tvivel en av
årets mera betydelsefulla frågor som vi
nu går att behandla. Jag kan försäkra
att jag här skall försöka att fatta mig
rätt kort och inte särskilt ingå på mer
principiella saker. Jag kan så mycket
lättare göra detta som jag i stor utsträckning
delar de uppfattningar som
ligger till grund för den proposition
som förelegat för utlåtande av utskottet
och som jag vet att departementschefen
här närmare kommer att tala
om.

Den socialdemokratiska utskottshalvan
har en reservation, som den här

önskar presentera. Av sex socialdemokrater
har också med anledning av
några motioner avgivits ytterligare en
reservation. Det är närmast om däri
berörda saker jag skulle vilja säga
några ord.

Jag vill ändå först betyga värdet av
att vi nu har kommit dithän att vi får
besluta om en ny skogsvårdsverksamhet,
vad gäller de enskilda skogarna,
och en ny skogsstyrelseform. Den anordning,
varom förslag nu föreligger,
har varit förberedd ganska länge. Dessa
förberedelser hade föranlett tillsättandet
av 1955 års skogsvårdsutredning. Efter
de utredningsförslag som där kom
fram har det sedan varit ett vidlyftigt
remissförfarande. Det är klart att den
proposition som här föreligger väl i
vissa avsnitt har fått ta hänsyn till vad
som förekommit i samband med remissförfarandet.
Den bygger dock i
mycket väsentlig grad på vad som föreslogs
av 1955 års skogsvårdsutredning.
Att man också måste försöka att
göra allt som är möjligt att göra för
att öka våra enskilda skogars produktion
behöver inte diskuteras här, eftersom
det är självklart. Vad det betyder
för hela vårt samhälle om vi kan
utveckla denna produktionsapparat och
utvidga den industri som bygger på
vad skogen producerar känner vi alla
till. Det är ingen överdrift att säga, att
vårt svenska välstånd i stor utsträckning
vilar på vad den svenska skogen
kan ge. Därvid spelar också de enskilda
skogarna en icke föraktlig roll.

Jag skall med hänsyn till de många
ärenden, som vi här har att behandla,
i detta sammanhang nöja mig med
dessa mer principiella reflexioner. Jag
ber nu att få övergå till några av de
litet mer kontroversiella frågorna.

Vi socialdemokrater kommer säkerligen
här att få den anmärkningen, att
det inte från den socialdemokratiska
sidan inom utskottet, i de fall denna
har utgjort majoritet, på ett tillräck -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

ligt sätt har visats intresse för att medverka
till att staten ekonomiskt skall
stödja det enskilda skogsbruket och
skogsvården. Vi socialdemokrater vill
inte vara med om något sådant. Det är
här fråga om en näring, anser vi, som
bör kunna stå på egna ben. Man måste
över huvud taget komma bort från det
förhållandet, att staten i alltför hög
grad bedriver ekonomisk verksamhet på
områden, där densamma inte är nödvändig.
Det är dessutom inte så blygsamma
belopp som anslås till en hel
del av de mera viktiga åtgärderna inom
skogsbruket. Låt mig bara erinra om
att det föregående år via budgeten anvisades
7 700 000 kronor till skogsbilvägarna.
Av medel för beredskapsarbeten
anvisades cirka 5 miljoner kronor.
Vi torde ha att räkna med att det —
utöver vad som nu har anvisats budgetinässigt
— även under innevarande
och kommande år kan komma att användas
beredskapspengar, i varje fall
i Norrland, där arbetslöshet råder, för
att ytterligare utöka dessa skogsbilvägar.

Även om man skulle behöva ännu
mer skogsbilvägar — jag vet att behovet
är stort — så vill jag därför med
hänsyn till det icke föraktliga anslag,
som här utgår — vi får ju så ofta annars
säga nej till olika anslag -— inte
vara med om att liksom några kolleger
till mig på jämtlandsbänken föreslå
ännu högre belopp till skogsbilvägar.
Jag tycker inte man kan säga att vad
som här anvisas är ett lågt belopp.

Vi har ju också bara för några dagar
sedan varit med om att förbättra Kungl.
Maj:ts ursprungliga förslag till särskilda
skogsvårdsanslag till de nordliga delarna
av vårt land. Det är inte så stora
summor, men det är ju ändå eu icke
föraktlig insats som här görs.

Principen bör ju ändå vara att de
enskilda skogsbruk, som kan bära dessa
kostnader, i möjligaste utsträckning
själva skall svara för skogsvårdskost -

naderna. Det är ingen dålig investering
för framtiden när så sker.

Beträffande en fråga, som väl också
kommer att diskuteras en del här, nämligen
sammansättningen av skogsvårdsstyrelserna,
vill jag säga att jag accepterar
det förslag som framkommit, och
jag tror att utskottsmajoriteten gör det
av samma skäl. Vi accepterar förslaget
därför att skogen ju inte längre är en
sådan binäring till jordbruket i vårt
land, att man kan ta för givet, att det
är hushållningssällskapet som här skall
utse representanter. Med hänsyn till den
ekonomiska roll, som skogsbruket spelar
i länets och bygdernas näringsliv,
bör det vara riktigare att den uppgiften
lämnas till landstinget, vilket
också här föreslås.

Det bör också vara helt naturligt, att
när denna verksamhet, som den nu
skall läggas upp, blir statlig, skall
Kungl. Maj:t ha tillfälle att utse hälften
av representanterna i skogsvårdsstyrelsen.
En del menar kanske att
denna ökning av det statliga inflytandet
inte skall vara nödvändig, och detta har
framhållits inom utskottet. För min del
är jag glad över att denna utökning
skett. Här bör de organiserade skogsarbetarna
få tillfälle att representeras
i skogsvårdsstyrelserna, och dessutom
är det väl, med de stora insatser som
nu görs på yrkesutbildningens område,
nödvändigt att man i skogsvårdsstyrelserna
får en speciell representant, som
är särskilt sakkunnig i yrkesutbildningsfrågor.

Jag skall sedan gå in litet på reservation
nr 1. Jag förstår väl om det
är någon här som tycker att det är
småaktigt, att halva utskottet skall reservera
sig på en punkt, som i huvudsak
bara gäller huruvida det är skogsvårdsstyrelse
eller Kungl. Maj:t som
skall få tillsätta länsskogvaktare och
därmed likställda tjänstemän inom styrelsen,
och det är klart att det rent
principiellt inte har så stor betydelse.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Inom hela vår statsförvaltning är det
emellertid inte länsorganet som har
rätt att utse dessa tjänstemän. Det lämnar
förslag, men tjänstemännen skall
ändå utses av en överordnad instans.
Vi har ansett att man inte i onödan
skall tumma på sådana här principer.
Man skall inte låta det bli ett tillstånd
där man inom det ena organet gör si
och inom det andra så, utan man får
försöka upprätthålla cn viss konsekvens.
Det är därför som vi — i likhet med
propositionen — vill förorda ett sådant
tillvägagångssätt som föreslås i
reservation nr 1.

Jag har sedan en reservation, som
bygger på motioner i bägge kamrarna,
uteslutande av representanter för Norrland
och Dalarna, de mera skogrika
områdena. Det är en gammal utrednings-
och tvistefråga som här aktualiseras.
I vårt västra grannland Norge har
man under lång tid haft ett system med
obligatoriska skogskulturavgifter. Den
som avverkat skog har fått lov att reservera
vissa avgifter för kommande skogsvårdsarbeten
på den egna fastigheten.
Så långt vi, som bor i gränstrakterna,
känner till, är de norska skogsägarna
belåtna med detta system. Vi tycker att
det skulle kunna rekommenderas även
för vårt land. Propositionen och utskottsmajoriteten
säger här, att man
skall lita på upplysningen, på det frivilliga
intresset för skogskulturen.
Visst vill jag också lita på upplysningen,
och visst är jag övertygad om att
majoriteten av skogsägarna är intresserade
av dessa uppgifter. De vill lämna
tillbaka till skogen i varje fall en del
av vad de där skördar.

Nu finns det emellertid ingen regel
utan undantag. Vi har dessa mycket
skuldsatta jordbrukare, som samtidigt
är skogsbrukare och vilkas inkomster
av skogen går till amortering av skulder
och betalning av räntor. Detta är
i och för sig vällovligt, men det innebär
i alla fall en utarmning av skogen,

som inte får någonting tillbaka. I de
fall där inga pengar finns för verksamheten,
är också skogsvårdsstyrelserna
rätt maktlösa när det gäller att göra
ålägganden. Det finns även — och inte
i så liten utsträckning — sterbhusgårdar
med många delägare. Av dessa är
kanske en intresserad men inte de
andra, och då blir ingenting gjort. Så
finns det naturligtvis skogsägare, som
är inställda på att uteslutande skörda
och som inte vill vara med om att ge
någonting tillbaka.

Dessa skäl och samtidigt det faktum,
att så många remissorgan och andra
sakkunniga tillstyrkt dessa åtgärder,
har gjort att vi sex utskottsledamöter
enats kring reservation nr 8, som jag
också vill yrka bifall till.

Utskottets ledamöter är lyckligtvis
ense om att man bör sänka promilletalet
för skogsvårdsavgiften. Den saken
kommer väl att diskuteras senare
under den långa debatt vi har att vänta.
Jag är för min del helt tillfredsställd
med den enighet som på den
punkten nåtts mellan skogsägare och
övriga. Det går givetvis alltid att diskutera
hur mycket som skall tas ut
den vägen och vad som skall ges i
form av direkta statsanslag, men propositionens
förslag i det avseendet,
som även utskottet ställt sig bakom,
torde innebära en lämplig avvägning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 1 och 8. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr HASGGBLOM (h):

Herr talman! Som talesman för reservanterna
från högerpartiet i detta ärende
vill jag först ge en förklaring till att
det är en så betydande skillnad mellan
antalet motionsyrkanden och antalet reservationsyrkanden
från vårt håll.

I en fråga som denna kan ställningstagandet
egentligen inte i någon nämnvärd
grad påverkas av de ideologier

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 19 /l

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställning
efter den planerade omorganisationen av skogsvardsstyrelserna

som skiljer partierna åt, utan den är en
praktisk fråga som får ordnas upp på
bästa möjliga sätt. En del av förslagen i
högerns motioner har framställts i hopp
om att vi skulle kunna nå en kompromiss,
som kunde förefalla oss bättre än
propositionens förslag. Men i den mån
vi inte lyckats nå en sådan kompromiss,
har vi inte brytt oss om att fullfölja
våra förslag. Detta gäller speciellt den
fråga, som herr Jonsson i Strömsund
slutade med, nämligen skogsvårdsavglftens
promilletal. Där har jag för min
del väckt en motion, i vilken jag förordat
en höjning till 1,1 promille. Avsikten
var att därigenom i någon mån kunna
begränsa de betydande höjningarna av
taxorna för anlitande av skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän enligt Kungl. Maj:ts
förslag.

Detta har utskottsmajoriteten inte velat
vara med om, och jag har inte ansett
det ligga i mitt intresse att i det fallet
yrka på ökade bördor för skogsägarna.
Jag hyser emellertid inte heller där någon
större oro för utvecklingen. Som jag
ser saken betyder propositionens förslag
att skogsvårdsstyrelserna i högre
grad än förut föres över på det statliga
planet, och höjningen av skogsvårdsstyrelsernas
taxor torde komma att medföra
att dessa styrelsers betydelse för
det enskilda skogsbruket kommer att bli
mindre. Inte heller i det ser jag dock
något oroande, ty jag misstänker att den
verkliga knuffen framåt för skapande
av skogsbruksområden är att skogsvårdsstyrelserna
bindes vid de taxor
som blir följden av de beslut vi i dag
skall fatta. Det måste bli betydligt billigare
och ur andra synpunkter behagligare
om skogsägarna själva ordnar upp
den servicetjänst skogsägarna har behov
av.

Hur det sedan blir i fortsättningen,
och om skogsvårdsstyrelserna efter
hand får mindre inflytande än tidigare,
är då ur den enskilda skogsvårdens synpunkt
ingenting att oroa sig över.

Det är bara på en punkt vi har fått
med litet av själva grundsynen i vad
som skiljer i partipolitiken i de skillnader
som föreligger, nämligen i den första
reservationen, alltså förslaget att beslutanderätten
även vid tillsättande av
länsskogvaktare skall ligga hos skogsstyrelsen.
Herr Jonsson i Strömsund
motiverade detta med att hela vår statsförvaltning
bygger på en sådan princip.
Men i de nytillskapade länsskolnämnderna
har man gått rakt motsatt väg.
Tidigare har skolöverstyrelsen tillsatt
tjänster, även så högt upp som t. o. rf.
adjunkt, men nu låter man länsskolnämnderna
klara den saken. Här är det
sålunda inte alls någon genomgående
princip, utan det är bara så, att man
den ena gången inte vet vad man menar
och den andra gången menar något annat.
Ur den synpunkten kan man enligt
min mening mycket väl ge skogsvårdsstyrelserna
samma förtroende som länsskolnämnderna.
Jag vet för övrigt inte
om man i toppen på den administrativa
apparaten egentligen har förutsättningar
att bedöma dessa ting bättre än skogsvårdsstyrelserna.

Vidare tycker jag att bisittarinstitutionen
— som ju tillkommit förhållandevis
nyligen och som innebär att en
länsskogvaktare skall få vara med och
framlägga sina synpunkter på de frågor
som behandlas — väl är av minst lika
stort värde att ha kvar i den nya organisationen
som metoden med ombud för
skogsarbetarna. Jag instämmer därför
även på den punkten med reservanterna.

Sedan ger mig förhållandena i Kalmar
län anledning att säga några ord,
eftersom jag yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts förslag att sammanföra de båda
skogsvårdsstyrelserna i det länet. För
att komma fram till det gör departementschefen
en underlig konstruktion.
Han lägger nu fram förslaget, att skogsvårdsstyrelserna
skall följa länen och
inte landstingen. I varje län skall det

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

finnas en skogsvårdsstyrelse, säger han.
Det förslaget skulle vara motiverat, om
han sedan logiskt hade följt skogsvårdsutredningens
förslag, att länsstyrelsen
skall tillsätta ledamöter i skogsvårdsstyrelserna.
Men i stället föreslår han
nu att landstingen skall tillsätta tre ledamöter.
Det där verkar alltså varken
hackat eller malet.

Det är väl här fråga om en följdverkan
av de övriga centraliseringsåtgärder
som drabbat Kalmar län genom
de riksdagsbeslut som fattats i år. Jag
hade ingen principiell invändning emot
att lantbruksnämnderna sammanfördes
och inte heller mot att hushållningssällskapen
sammanfördes. Det berodde på
att man därigenom kunde göra avsevärda
besparingar. En sammanslagning
av de båda skogsvårdsstyrelserna däremot
skulle enligt gjorda beräkningar
medföra en besparing på endast 10 000
kronor. Det är alltså en besparing, som
mycket väl kan vara felkalkylerad. En
orsak till att besparingarna i detta fall
inte blir större är bl. a. att resekostnaderna
inom den nybildade skogsvårdsstyrelsen
kommer att stiga med åtskilliga
tusentals kronor, vilket i sin tur
betyder att skogsvårdsstyrelsens mest
kvalificerade tjänstemän kommer att
tillbringa längre tid ute på vägarna som
sina egna chaufförer i stället för att
syssla med skogliga arbetsuppgifter.

Eftersom vi alltså inte här kan vinna
någonting i pengar och då en sammanslagning
skulle medföra försämrad service
och ett onödigt användande av kvalificerade
tjänstemäns tid till bilresor
och dylikt, yrkar jag för min del avslag
på Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende.

En annan viktig orsak till att man i
detta fall inte kan göra någon nämnvärd
besparing är, att de båda skogsvårdsstyrelserna
vidtagit verkliga besparingsåtgärder
i sin organisation. Genom
en sammanslagning skulle man sålunda
inte kunna spara mer än någon

kamrerare och någon skrivflicka. Om
departementschefen i detta fall velat införa
en gemensam kameral förvaltning
för lantbruksnämnder, hushållningssällskap
och lantbruksstyrelser i Kalmar
län — ett liknande förslag framskymtar
i en annan proposition — skulle han ha
kunnat göra större besparingar än som
kan åstadkommas genom den här föreslagna
sammanslagningen.

Om sålunda besparingsargumentet
bortfaller, återstår endast det argumentet
för en sammanslagning, att en skogsvårdsstyrelse
enligt Kungl. Maj:ts förslag
förlagd till Kalmar skulle få bättre
möjligheter till samarbete med länsstyrelsen.
Men i detta fall förordar utskottet
enhälligt att den nya skogsvårdsstyrelsen
förläggs till Västervik, och jag
har biträtt det förslaget, om det nu över
huvud taget skall bli någon sammanslagning.

Sålunda återstår praktiskt inte något
argument för en sammanslagning,
och jag tycker därför att min reservation
på den punkten är väl motiverad.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
2, 5 och 6.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till en detalj i utlåtandet, så att vi kommer
igenom den här »skogen» litet fortare
än vi kunde gå igenom det föregående
ärendet.

Skogsvårdsavgifterna har helt enkelt
tillkommit för att möjliggöra uppbyggandet
av skogsvårdsstyrelserna. Vid sidan
av dessa avgifter utgår vissa direkta
statsbidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Storleken av dessa direkta
bidrag är sjävfallet beroende av hur
mycket som inflyter i skogsvårdsavgifter.
Grunden för uppdelningen av dessa
båda delar är skogsvårdsstyrelsernas

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ

ning efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

verksamhet. Det anses att skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter av offentlig natur
skall finansieras av allmänna medel,
under det att styrelsernas serviceverksamhet
för skogsägarna skall bekostas
genom skogsvårdsavgifter och av
vad som inflyter i taxor för förrättningarna.
Skogsvårdsutredningen har
gjort ett försök att klara ut hur mycket
som kommer på den ena och på den
andra delen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Den har kommit fram till
att 43 procent av personalens förrättningsdagar
kommer på den offentliga
delen och 57 procent utgör service åt
skogsägarna. En klar gränsdragning är
emellertid omöjlig att göra, eftersom
förrättningsmännen i många fall tillgodoser
även kontrollsynpunkter och dylikt
samtidigt som de är ute hos skogsägarna
för direkt rådgivning, utstämpling
och annat.

Med den uppdelning som gjorts av
skogsvårdsutredningen skulle man inte
behöva ta ut en högre skogsvårdsavgift
än 0,7 promille. Avgiften är nu 1,25 promille
och i propositionen och i utskottets
utlåtande är föreslaget, att den skall
sättas till 1 promille. Buden är många
på denna punkt och det finns motioner
som förordar 0,7, 1,1 och 1,25 promille.
Motiveringen för de högre promillesatserna
är att man därigenom skulle undvika
en höjning eller kunna genomföra
en blott mindre höjning av taxorna för
denna serviceverksamhet. Utskottet har
emellertid, som sagt, enats om att ändå
ta den promillesats som föreslagits i
propositionen. Frågan är då, om man
därmed inte åstadkommer en sådan höjning
av taxorna att skogsägarnas möjligheter
att anlita skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän väsentligt försvåras, vilket
skulle vara mycket olyckligt, eftersom
det är synnerligen viktigt att skogsvårdsstyrelsernas
tjänster kan utnyttjas
i full utsträckning.

I en reservation har vi därför påpekat
att man trots denna lägre promille -

sats skulle kunna bibehålla nu gällande
taxor. Vi har i reservationen sagt:
»Även om tillgängligt statistiskt underlag
är bristfälligt, synes de beräkningar
skogsvårdsutredningen och senare
skogsstyrelsen i samråd med statens
sakrevision utfört klart ge belägg för
att skogsvårdsavgifter efter promilletalet
1,0 plus ersättningar enligt nu gällande
taxa ger den inkomsttäckning departementschefen
kräver. Det bör dessutom
ihågkommas, att skogsägarna redan
ersätter skogsvårdsstyrelserna fullt
ut för vissa tjänster samt att under de
senaste 15 åren taxorna ungefär tiodubblats.
Fn ytterligare höjning av biträdestaxorna
kan sålunda inte anses
skälig och bör undvikas med hänsyn till
de allvarliga återverkningar en sådan
kan befaras få för skogsvårdsarbetet.»
Förutsättningarna för det är att man på
annat sätt — i så fall genom skattemedel
— anvisar de 2,5 miljoner kronor
som bortfaller i och med sänkningen av
promilletalet från 1,25 till 1,0. Vi anser
det motiverat med hänsyn till den del
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
som kommer på den offentliga sektorn.

I detta sammanhang skall jag också
nämna några ord om vad herr Jonsson
i Strömsund yttrade om skogskulturavgifter.
Det finns säkerligen skäl som talar
för ett införande av skogskulturavgifter,
i stort sett efter den norska principen,
men vad som framför allt medverkat
till att utskottet inte velat slå
in på den vägen — propositionen har
ju inte heller gjort det — är, att det
säkerligen skulle medföra ett mycket invecklat
administrativt förfarande och
dessutom innebära ett tvång för skogsägarna.

Det har även anvisats att en frivillig
anordning skulle kunna åstadkommas
genom uppmjukning av de nuvarande
bestämmelserna om skogskonto, så att
mindre belopp finge insättas, och genom
vissa andra bestämmelser. Det är
möjligt att man så småningom kan

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

komma fram på den vägen, men därigenom
kommer man inte åt dem som
herr Jonsson i Strömsund kallar undantagen
från dem som sköter sin
skogsvård på ett bra sätt.

Herr talman! Då jag lovat att fatta
mig mycket kort skall jag inte säga
mera på denna punkt. Jag kommer
att under respektive punkter rösta på
reservationerna nr 3 och 7, men yrkanden
kommer senare att ställas av
utskottets ordförande.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skulle tro att kammaren
håller mig räkning för att jag
kommer att bli mycket kortfattad. Jag
tror att jag kan inskränka mig på detta
sätt därför att det kommer så många
talare efter mig och särskilt därför
att vi som har samma mening delat
upp ämnet på ett sådant sätt, att jag
inte behöver röra mig över hela fältet.

Herr Jonsson i Strömsund var inne
på reservation nr 1 om tjänstetillsättningar
vid skogsvårdsstyrelserna. I
den frågan har utskottet anfört: »Utskottet
har vid sin prövning av spörsmålet
kommit till att utskottet väsentligen
kan ansluta sig till Kungl. Maj:ts
förslag men att, i syfte att möjliggöra
en förenkling av det administrativa
förfarandet, bemyndigande i enlighet
med motionerna 1:629 och 11:780 bör
lämnas att från det centrala ämbetsverket
till skogsvårdsstyrelserna delegera
tillsättningen av de personalförtecknade
ordinarie tjänsterna såsom
länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare
ävensom dylika tjänster
för kontorspersonal.» Reservanterna
menar, att skall ersättning utgå av statsmedel,
så skall staten även handha tillsättningen.
Yi inom utskottsmajoriteten
har den uppfattningen, att detta vore
en onödig byråkratisering. Det av utskottet
förordade förfarandet är enklare,
och tillsättningen blir helt säkert
lika riktig med detta.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna del.

Herr Jonsson i Strömsund berörde
också reservation nr 8, i vilken det
bl. a. heter: »En obligatorisk sltogskulturavgift
uttagen vid avverkningen
och avsatt för å fastigheten nödvändiga
skogsvårdsåtgärder skulle otvivelaktigt
— -—- — medföra den bästa grunden för
att i framtiden öka skogsägarnas självverksamhet
då det gäller att utföra erforderliga
återväxtåtgärder.» Vi har ansett
detta underligt. Utskottet föreslår
att skogsvårdsavgiften skall bli 1 promille.
Tankegången är ju att skogsvårdsavgiften
så småningom skall försvinna
— den har varit 1,25 promille
och sänks alltså nu till 1 promille. Och
har man uppfattningen att skogsvårdsavgiften
så småningom skall försvinna,
tycker man det är underligt att lägga
på en obligatorisk skogskulturavgift.
Detta har vi alltså inte velat vara med
om.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan även i denna
del.

Låt mig så säga några ord om reservation
nr 3. Herr Larsson i Luttra har
sagt det mesta som behöver sägas om
den, och jag kan alltså även här fatta
mig tämligen kort. -— Reservationen
gäller skogsvårdsstyrelsernas sammansättning.
Kungl. Maj :t har föreslagit
att Kungl. Maj:t skall utse tre ledamöter
i respektive skogsvårdsstyrelser,
varav en skall vara ordförande, och
vederbörande landsting tre ledamöter,
varjämte länsjägmästaren skall vara
självskriven ledamot. De av landstinget
utsedda bör ha särskild inriktning på
frågor som rör skoglig verksamhet. Vi
reservanter föreslår att styrelsen skall
bestå av 7 ledamöter. Vidare bör vederbörande
landsting enligt vår mening
utse fyra ledamöter, ej tre som Kungl.
Maj:t förordat. Av de av landsting utsedda
bör en ha särskild inriktning på

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ

ning efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

yrkesutbildningsfrågor, två vara representativa
för bondeskogsbrukets organisationer
och en för skogsarbetarnas
organisationer. Kungl. Maj :t bör, anser
vi, utse allenast en ledamot, varjämte
länsjägmästaren bör ingå i skogsvårdsstyrelsen
som självskriven ledamot.
Tankegången är att det i så stor utsträckning
som möjligt bör vara lokala
representanter i styrelsen som äger
kunnighet på detta område. De organ
som ute i länen främst är verksamma
inom såväl jordbruk som skogsbruk är
utan tvivel hushållningssällskapen. Vi
anser det vara fel att hushållningssällskapen
inte även i fortsättningen skulle
få tillsätta representanter.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservation nr 3. I punkt V av denna
reservation ber jag emellertid att få
göra ett förtydligande, så att skrivningen
kommer att lyda:

»V. att riksdagen må med bifall till
motionen II: 592, såvitt nu är i fråga,
och i anledning av motionerna I: 228
och 11:287 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande av förslag
till 1961 års riksdag angående upprustning
av skogsvägnätet enligt skogsvårdsutredningens
plan.»

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag alltså att få yrka bifall
till utskottets hemställan utom i de delar,
där jag hemställt om bifall till
reservationerna nr 3 och 7.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! I proposition nr 106
ådagalägger departementschefen i allmänna
talesätt så mycken välvilja och
så mycken förståelse för skogsvårdsstyrelserna
i detta land, att man känner
sig förvånad över den slutsats han
kommer till och som tar sig uttryck i
de olika förslagen.

Det verkar ibland som om argumenteringen
hade skötts av en instans, medan
slutsatserna formats av en annan.

Till stor del kan man instämma i den
argumentering som framförts och som
ofta, tror jag, representerar skogsmännens
synpunkter. Men slutsatserna —
vems tankar företräder de? Beträffande
exempelvis sammansättningen av skogsvårdsstyrelserna
talar departementschefen
om betydelsen av den lokala
förankringen, men han reducerar ändå
kraftigt sitt uttalande genom att föreslå
att Kungl. Maj:t skall utse huvudparten
av ledamöterna. På liknande sätt uttalar
sig departementschefen om betydelsen
av skogsvårdsstyrelsernas fria karaktär
och beslutanderätt. Men resultatet
av det hela blir ändå att skogsvårdsstyrelserna
knytes ännu fastare
till den statliga organisationen och att
skogsstyrelsen får större befogenhet.

Det verkar emellertid som om de
flesta är överens om att skogsvårdsavgifterna
skall tagas bort. Hur naturligt
är det då inte, att man låter bli,
särskilt med tanke på de mindre skogsägarna,
att kraftigt höja avgifterna för
servicen. Även härvidlag tycker jag att
förslaget motverkar den allmänna målsättning,
som departementschefen själv
förordar i syfte att öka de enskilda
skogsägarnas insatser.

Det finns, herr talman, många positiva
drag i departementschefens förslag
till förbättringar och i viss mån
effektiviseringar. Detta gäller bl. a.
plantskoleverksamheten, fröplantagerna,
den skogliga undervisningen och
yrkesutbildningen, skogsbilvägarna
m. in. Men just på undervisningens och
den skogliga yrkesutbildningens område
— där departementschefen poängterar
den stora betydelse skogsvårdsstyrelserna
har — är han inte nu redo
att lägga fram något förslag. Det råder
ingen tvekan om att särskilt den skogliga
yrkesutbildningen kommer att utgöra
en allt större del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. När man vet
detta, borde man då inte, innan man
gör en sådan genomgripande föränd -

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

ring av skogsvårdsstyrelsernas organisation,
ha klarhet om hur denna undervisning
och utbildning skall bedrivas
med skogsvårdsstyrelsernas hjälp?

Lämnar man detta område åt sidan
tills vidare blir man tvungen att ganska
snart, förmodar jag, genomföra någon
organisationsförändring. För att slippa
detta och då så stark opposition ändå
finns inom skogsmännens led och även
här i riksdagen mot de föreslagna förändringarna,
varför inte då vänta med
denna omorganisation tills alla hithörande
frågor är utredda?

Eftersom departementschefens förslag
på flera punkter skiljer sig från
utredningens, borde det vara riktigt att
också för skogens folk ges möjlighet
till en förnyad remisstid för att granska
detta förslag och kunna lägga fram
de praktiska synpunkterna på saken.

Jag skall inte förneka, herr talman,
att jag är inte så litet besviken över det
sätt, varpå oppositionen i utskottet och
i viss mån även i riksdagen uppträtt i
denna fråga och över att man inte
lyckats inta en mer samlad och klar
ståndpunkt. Det tycker jag man kunde
ha gjort, om man av sakkunskapen
bättre tagit reda på de skogliga synpunkterna.

Jag kommer i första hand att yrka
bifall till motionerna I: 634 och II: 778
i den del där det hemställes att promillesatsen
skall sättas vid 1,1. I övrigt
kommer jag att yrka bifall till reservationerna
nr 5 och nr 6.

Till detta ärende hör också frågan
om skogsgårdarna och deras ställning
som senare kommer att debatteras i
kammaren. Med hänsyn till att flera av
dessa gårdar är uppbyggda med hjälp
av frivilliga krafter, frivilliga pengar,
landstingspengar etc., måste det vara
oriktigt att bara låta saken vara tills
dessa skogsgårdar kommit att ingå i
den allmänna statliga hanteringen. Men
på den punkten, herr talman, skall jag
inte föregripa näste talare, herr Pet -

tersson i Norregård, utan nöjer mig
med de yrkanden jag framställt.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Låt mig göra några reflexioner
i samband med det utskottsutlåtande
som riksdagen nu har att behandla.
Jag vill säga kammarens ärade
ledamöter, att jag kanske går utanför
den fråga som vi nu behandlar,
men jag gör det för att ange en grund
för sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
ställningstagande på en
punkt i samband med sammanslagningen
av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar
län. Jag vet att kammaren ställer sig
tämligen kallsinnig till alltför lokalbetonade
framstötar. Emellertid kan man
ju knappast komma ifrån att de beslut
som fattas här i riksdagen har mer eller
mindre lokal anknytning.

Vad beträffar frågan om kansliorten
för den sammanslagna skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län har departementschefen
föreslagit, att den skulle bli Kalmar.
Jag är tacksam för att det sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet
har frångått departementschefens
förslag och föreslagit, att kansliorten
skall bli Västervik. Som bakgrund
till min tillfredsställelse vill jag
bara framhålla följande. I Västervik
fanns tidigare en varvsindustri med
100—200 anställda. Det varvet är nedlagt.
Man flyttade det så småningom
och en del av personalen följde med
till Oskarshamn. Vidare hade man förut
i Västervik en kemisk fabrik som
hette Tannin och som ägdes av Custos.
Den fabriken är nedlagd. De anställda
där hade en medelålder av över 50 år.
Man hade även en järnvägsverkstad i
Västervik som också är nedlagd. Staten
tar ju hand om de anställda i sådana
sammanhang och en del av dem
har fått flytta från staden och beretts
anställning på annat håll. En del hade
emellertid sådan anknytning till orten,
att de inte kunde flytta. Sedan kommer

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder in. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ

ning efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

sammanslagningen av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen, där
man föreslår, att kansliorten för dessa
lantbruksnämnder och hushållningssällskap
skall bli Kalmar. Det är ju självklart,
att om åtgärder från det enskilda
näringslivet och staten i tiden sammanfaller
på detta sätt kan detta innebära
att man tar strupgrepp på en tätort.

Samtidigt arbetar lokaliseringsutredningen
tydligen oberoende av dessa åtgärder.
Man söker alltså inte att med
andra uppgifter kompensera en tätort,
som mister en del av den privata industrien
eller den statliga verksamheten.
Jag är med anledning därav tacksam
för — jag vill understryka det —
att det sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet har föreslagit, att
skogsvårdsstyrelsen efter sammanslagningen
skall få kansliort i Västervik.

Men jag är inte mer lokalpatriotiskt
inställd än att jag samtidigt tänkte vädja
till departementschefen att han ser
till, att man under en övergångstid får
en arbetsgrupp förlagd till Kalmar; detta
med hänsyn till att länsjägmästaren
där går i pension inom mindre än två
år. Och nog skulle man då kunna låta
en arbetsgrupp vara kvar i Kalmar
tills så sker för att sedan ompröva frågan
om hur det skall bli med denna
arbetsgrupp. Jag förmodar att även hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna
så småningom kommer att ompröva
frågan om dessa arbetsgrupper.

Jag vill yrka bifall till vad det sammansatta
utskottet har hemställt i samtliga
punkter utom den punkt som avses
i reservation nr 1, där jag vill tillstyrka
reservationen.

■lag vill emellertid samtidigt säga, att
vad herr Haeggblom sade i debatten om
att det blir så ringa besparing genom
sammanslagningen av dessa skogsvårdsstyrelser
inte är riktigt. I initialskedet
blir besparingen ringa, men i det långa
loppet måste den bli betydligt större
än de 10 000 kronor herr Haeggblom

nämnde. Jag skulle kunna ansluta mig
även till det yrkande herr Haeggblom
framfört om att vi bör vänta med denna
sammanslagning, om inte oppositionen
gjort gällande att det finns så
mycket att spara på inom statsverksamheten;
åtminstone har man gjort detta
gällande utåt. Då anser jag det oriktigt
att man vid varje tillfälle, då besparingsmöjligheter
redovisas, konsekvent
går emot dessa.

Herr HAEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast understryka
att den siffra på besparingen,
som jag lämnade, var hämtad ur propositionen
som redovisar utredningsmannens
beräkningar.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det måste väl ändå stå
klart för herr Haeggblom, att det inte
finns någon länsjägmästare som är avlönad
med endast 10 000 kronor. Sparar
man in en länsjägmästare, måste
därför besparingarna framöver bli betydligt
större än de 10 000 kronor, som
herr Haeggblom nämnde.

Herr HAEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är herr Johansons
i Västervik barnatro. Men om man som
i propositionen låter den nye länsjägmästaren
åka upp en eller annan lönegrad
och placerar den nye biträdande
jägmästaren i samma lönegrad som den
förre, blir det ingen besparing där,
utan besparingen kommer på kamreraren
och övrig kontorspersonal — det
framgår också av propositionen.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Även jag skall fatta mig
kort och jag skall därför begränsa mig
till att yttra mig i huvudsak om vad
som föreslås i utskottets utlåtande under
punkten I A, nämligen om skogsvårdsavgiften.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Jag har tillsammans med herr Elmwall
väckt en motion nr 775 i denna
kammare. I denna motion har vi föreslagit
bland annat, att skogsvårdsavgiften
inte bör i enlighet med propositionens
förslag — som tillstyrkts av utskottet
— sänkas från 1,25 till 1,0 promille.
Om så sker kommer inkomsterna
av skogsvårdsavgifterna att medföra en
minskning av skogsvårdsstyrelsernas
inkomster med 2,5 miljoner kronor. Det
föreslås i propositionen, att anslaget
till skogsvårdsstyrelsernas omkostnader
minskas med detta belopp. Följden
av ett sådant beslut kan väl inte bli
någon annan än att biträdestaxorna för
skogsvårdsstyrelsernas serviceverksamhet
måste höjas ganska kraftigt.

Utskottet säger i sitt här föreliggande
utlåtande på s. 49 överst: »Det bör
emellertid understrykas att inkomstbortfallet
inte torde behöva kompenseras
med direkt motsvarande höjning av
förrättningstaxorna eftersom en ej oväsentlig
ökning av skogsvårdsstyrelsernas
taxeinkomster torde kunna påräknas
redan med nuvarande taxor.»

Jag vet inte vad utskottet grundar denna
sin uppfattning på, men med tanke
på att biträdestaxorna redan nu är
ganska höga är det nog en aning optimistiskt,
om man tror på en så kraftig
ökning av efterfrågan på skogsvårdsbiträde,
att det skulle medföra en så väsentlig
ökning av taxeinkomsterna, att
det av en sänkning av skogsvårdsavgifterna
orsakade inkomstbortfallet helt
skulle kompenseras. Helt nyligen har
man måst höja grundtaxorna med en
femma, så att de nu i genomsnitt uppgår
till 55 kronor per förrättningsdag.
Sänkes nu skogsvårdsavgifterna till en
promille kommer grundtaxan sannolikt
att ytterligare få höjas med upp till 20
kronor och är då uppe i 75 kronor per
förrättningsdag.

En så kraftig höjning av taxorna kan
enligt min mening få skadliga följder
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,

och därmed föreligger fara för att
skogsvården kan bli eftersatt. För de
mindre skogsägarna är redan nuvarande
taxor ganska betungande. Dessa
mindre skogsägare kan ju knappast göra
några inkomstbringande uttag ur sin
skog oftare än vart femte till vart tionde
år. Gallrings- och röjningsarbeten
måste däremot skötas årligen, och ofta
måste man då anlita sakkunnig personal
från skogsvårdsstyrelserna.

Inom skogsvårdsutredningen var man
inne på att skogsvårdsstyrelsernas serviceverksamhet
skulle kunna minskas
efter hand för att så småningom helt
upphöra. Jag håller visst inte för otroligt
att så kan ske när skogsägarorganisationerna
blivit helt utbyggda. Men
än så länge är det långt dit, och till
dess är det angeläget, att skogsvårdsstyrelsernas
service upprätthålles i
samverkan med skogsägarnas egna organisationer.
Denna verksamhet sådan
den nu bedrives har i varje fall i södra
och mellersta Sverige gett mycket
goda resultat.

Som skäl för en sänkning av skogsvårdsavgiften
har man anfört, att statsocl»
bolagsskogarna påföres skogsvårdsavgifter
utan att få nytta av skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet.
Jag anser dock att de pengar, som staten
och bolagen sålunda får satsa på
den enskilda skogsvården, ingalunda är
bortkastade för deras del. En intensifierad
skogsvård inom bondeskogsbruket
och en därmed följande ökning
av dess produktion bör vara av intresse
för såväl staten med dess skogsindustriella
verksamhet som bolagen.

Vi motionärer anser sålunda, att någon
sänkning av skogsvårdsavgifterna
icke nu bör genomföras och jag ber,
herr talman, att på punkten I A i föreliggande
utlåtande få yrka bifall till
motionen 775 i denna kammare.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 3 av herr Sundin m. fl.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Det anslag, som jordbruksministern
och utskottet nu föreslår
till skogsbilvägarna, är till beloppet
detsamma som under de två närmast
föregående budgetåren, nämligen

7.7 miljoner kronor. Det står inte alls
i proportion till det behov som föreligger
på detta område. Skogsvårdsutredningen
har klargjort den saken
på ett övertygande sätt. Den uppgjorde
ett program för utbyggnaden av skogsvägnätet,
vilket den avsåg borde genomföras
under en 1 O-årsperiod. Emellertid
vågade utredningen inte riktigt
hoppas på detta. Den ansåg, att en utbyggnadstid
av 15 år skulle kunna
accepteras. Med den takt, som regeringen
här föreslår, skulle det dock ta
avsevärt längre tid att klara utbyggnadsprogrammet.

Det är väl överflödigt att tala om
skogsbilvägarnas betydelse för det rationella
skogsbruket. Den är en självklar
sak. Skogsbruket spelar en mycket
betydelsefull roll i vårt näringsliv och
i vår samhällsekonomi, och skogsbilvägarna
är av utomordentlig betydelse
för skogsbruket. Därav följer, att vi
snarast möjligt måste klara av det utbyggnadsprogram,
som befunnits nödvändigt
i fråga om skogsbilvägarna.

I en fyrpartimotion, undertecknad av
15 ledamöter av denna kammare, har
vi föreslagit, att anslaget till vägbyggnaderna
å skogar i enskild ägo för
nästa budgetår skall upptagas till 11,5
miljoner kronor. Det är en siffra, som
vi inte har huggit i luften. Den överensstämmer
med vad skogsstyrelsen
funnit nödvändigt. Summan är alltså

3.8 miljoner kronor större än vad regeringen
och utskottet velat gå med
på.

Nu förstår jag att det inte lönar sig
att ställa yrkande på det belopp, som
vi föreslagit i motionen — den här
gången. Jag skall därför acceptera utskottets
förslag på denna punkt, men

samtidigt vill jag understryka angelägenheten
av att utbyggnaden av skogsvägnätet
snarast möjligt forceras på
det sätt, som skogsvårdsutredningen
funnit nödvändigt.

I reservationen nr 3 av herr Sundin
m. fl. har under punkten V, under hänvisning
till bl. a. vår motion, vilket herr
Pettersson i Dahl nyss har angivit,
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
regeringen skall begära förslag till
nästa års riksdag angående upprustning
av skogsvägnätet enligt skogsvårdsutredningens
plan. Det är ju inte
vad vi har åsyftat i motionen, men det
är dock acceptabelt i nuvarande läge.
Därför ber jag, herr talman, att under
punkten V få yrka bifall till reservation
nr 3.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag kommer att begränsa
mitt anförande till att gälla
bara de frågor, som tas upp i reservationen
nr 8 av herr Allard m. fl., vilken
reservation gäller förslaget om obligatoriska
skogskulturavgifter. Detta
förslag har tillstyrkts av en hel rad
remissinstanser. Ett flertal av våra
skogsvårdsstyrelser har vitsordat förslagets
riktighet, likaså en del länsstyrelser,
Dalarnas skogsägareförening,
domänstyrelsen och Landsorganisationen,
för att nämna några av de remissinstanser
som är mycket positivt
inställda till detta förslag.

Det har alltid betraktats som en riktig
och sund princip i all hushållning,
att man under goda år sätter undan en
del av överskottet för att kunna möta
de ekonomiska påfrestningar, som kommer
under sämre tider. Samma principer
borde också gälla för det svenska
skogsbruket. Jag är övertygad om att
ifall vi hade haft ett system med obligatoriska
skogskulturavgifter under
de goda efterkrigskonjunkturerna,
skulle vi också ha haft en mycket bättre
skogsvård i dag och kunnat möta

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

lågkonjunkturerna inom skogsbruket
på ett mycket bättre och kraftfullare
sätt än vad vi lyckats göra.

Även 1955 års skogsvårdsutredning
tycks hysa samma uppfattning efter att
ha studerat det norska systemet med obligatoriska
skogskulturavgifter på ort
och ställe. Utredningen säger nämligen
följande: »De offentliga skogsorganen
och skogsägarnas egna organisationer
i Norge syntes samstämmiga i den uppfattningen,
att avgiftssystemen varit till
utomordentlig nytta för skogsbruket.
Man uttalade att den starka intensifiering
av skogsvården, som karaktäriserar
dagens norska skogsbruk, möjliggjorts
just genom dessa avgifter.»

Utredningen avvisar emellertid förslaget
och menar, att fonderingsfrågorna
även i fortsättningen bör lösas genom
insättning på skogskonto och avsättningar
till investeringsfonder. Nu är
ju de pengar, som insättes på skogskonto,
inte bundna till skogsvårdande
åtgärder utan kan användas till vilka
andra ändamål som helst, vilket också
torde ha skett i stor utsträckning. Vad
det gäller investeringsfonderna för konjunkturutjämning
är det ju bara bolag
och stiftelser som kan utnyttja dessa
möjligheter, medan övriga skogsägare
inte kan göra det.

Det är riktigt, som utredningen och
utskottet säger, att man genom en ökad
upplysningsverksamhet bör stimulera
skogsägarna till ökad självverksamhet.
Emellertid kan ett mycket stort antal
av våra skogsägare inte vara i egentlig
mening självverksamma. I många fall
står sterbhus som ägare till skogen. Genom
utflyttningen från skogsbygderna
är det många som är bosatta på annan
ort — i städer och samhällen — och
har andra förvärvsarbeten vid sidan
av sitt skogsinnehav. De kategorier, som
inte kan betraktas som självverksamma
i egentlig mening, uppgår i många norrlandskommuner
till 30—40 procent.

Säkert invänder någon, att systemet

med obligatoriska skogskulturavgifter
innebär ett ökat tvång för skogsägarna.
Jag vill peka på att vi i den nuvarande
skogsvårdslagstiftningen redan har ett
tvångsmoment i form av den s. k. skogsvårdsavgifien,
som också är obligatorisk.
När det gäller skogskulturavgifterna
är det inte fråga om något annat
tvång än att avsätta en liten del av inkomsterna,
vilken sedan skall användas
till återväxtåtgärder på den egna fastigheten.
Det är här inte meningen att ta
från någon skogsägare några pengar,
endast att återföra dem till skogsägarna
själva för att göra dessas skogsinnehav
mera räntabelt och vinstgivande.

Som framgår av vad jag anfört har
ett sådant system med obligatoriska
skogskulturavgifter, som förordas i reservation
nr 8 av herr Allard m. fl., sedan
någon tid tillbaka prövats i Norge
med mycket gott resultat. Det norska
systemet går i stora drag ut på att
skogsägarna dels avsätter en skogskulturavgift
av 2 procent av det avverkade
virkets värde vid normal leveransplats,
dels inbetalar en investeringsavgift av
10 procent av bruttovärdet vid prissättningsplats.
De insamlade avgifterna insättes
på personliga konton för varje
fastighet och får användas för skogsodling,
dikningsarbeten, skogsvägar, flottleder,
skogskojor, ungskogsröjning,
driftplaner m. m. Om inga kulturarbeten
är behövliga, kan fylkesskogrådet
medge att kulturavgift tills vidare icke
utkräves. Under år 1956 inbetalades i
kulturavgifter 15 miljoner och utbetalades
12,4 miljoner kronor. Innestående
kulturavgifter uppgick till 45 miljoner
kronor. När det gäller investeringsavgiften
var motsvarande siffror: inbetalda
avgifter 73,7 miljoner, utbetalda avgifter
55,1 miljoner och innestående avgifter
116 miljoner kronor.

Så långt det norska systemet. Varken
motionärerna eller reservanterna har i
sina förslag velat uttala sig om avgiftens
storlek. Man har väl närmast haft

Tisdagen den 24 maj 19G0 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

den uppfattningen, att det för den svenska
skogsnäringens del inte skulle behövas
så höga procentuttag för att trygga
återväxtåtgärder, utan att vi skulle
klara oss med väsentligt lägre avgifter
än som uttages i Norge.

När det svenska skogsbruket under
hösten 1957 fick känning av en lågkonjunktur,
som sträckte sig även över 1958
och delvis över 1959, skickade arbetsmarknadsmyndigheterna
ut ett cirkulär
med förfrågan, om skogsägarna vore
villiga att sätta i gång skogsvårdande
åtgärder för att lindra arbetslösheten.
Från skogsägarhåll svarades i många
fall, att man inte hade några pengar
för att sätta i gång sådana arbeten, och
detta var säkerligen riktigt. Hade det
då funnits ett system med obligatoriska
skogskulturavgifter, så är jag övertygad
om att det hade varit möjligt för skogsägarna
att i större utsträckning självfinansiera
skogsvårdande åtgärder och
på det sättet skapa arbetstillfällen i
skogen.

Syftet med reservation nr 8 kan klarast
uttryckas i följande korta satser.
För det första vill man lägga en stark
ekonomisk grund för en bättre skogsvård
inom det enskilda skogsbruket.
För det andra siktar man till att skapa
en jämnare sysselsättning för skogsarbetarna
och övriga inom skogsbruket
sysselsatta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 8 av herr Allard
in. fl., vilken går ut på att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till obligatoriska
skogskulturavgifier, som i samband med
avverkning avsättes i syfte att användas
för å fastigheten nödvändiga skogsvårdsåtgärder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är kanske en överloppsgärning
alt på detta stadium av debatten
återgå till utgångsläget. Jag gis -

sar att det också är onödigt med hänsyn
till en annan omständighet. Den grundliga
behandling, som ägnats detta ärende,
har väl fört med sig att själva principen
och underlaget för organisationsförslaget
är väl kända inte bara för dem,
som är speciellt intresserade av skogsvårdsfrågor,
utan för kammaren i dess
helhet.

Såsom jordbruksutskottet i sitt utlåtande
understryker är det på grund av
skogsbrukets och skogsindustriernas
stora betydelse för samhällsekonomien
och den fortsatta standardhöjningen här
i landet av utomordentlig, för att inte
säga avgörande vikt, att skogens produktionsförmåga
blir effektivt utnyttjad.
Att detta i sin tur kräver ökade insatser
både från olika skogsägarkategoriers
och från det allmännas sida är ett
självklart faktum. Det förslag som nu
behandlas åsyftar också — såsom framskymtat
i olika sammanhang under den
debatt som här förts — en sådan förstärkning
och effektivisering av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och
verksamhet, som skulle göra det möjligt
att tillgodose de önskemål jag här
antytt.

Jag avser närmast endast att begagna
tillfället till att ge ett par synpunkter
på några av de frågor, som berörs i dels
ett majoritetsutlåtande och dels i reservationer
till det föreliggande utlåtandet.

Först vill jag då med några ord beröra
frågan om bestämmelserna för
tjänstetillsättning vid skogsvårdsstyrelserna.
Där har jag — med hänsyn till
att styrelsernas personalförtecknade
tjänster helt bekostas av statsmedel samt
föreslagits upptagna på gemensam personalförteckning,
utifrån vilken det
skall ankomma på skogsstyrelsen att inrätta
och lönegradsplacera samt fördela
tjänsterna på de skilda skogsvårdsstyrelserna
— ansett mig böra föreslå tillsättning
i den ordning som redan nu
•—- såvitt jag vet utan invändningar —
är praxis inom lantbruksnämnderna och

G — Andra kaminarens protokoll 1960. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ

ning efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

inom lantmäteriväsendet, för att som
exempel bara ta ett par områden inom
mitt eget fögderi.

Detta innebär bl. a., att ordinarie
tjänst i lägst lönegrad Ao 24 skall tillsättas
av Kungl. Maj :t och övriga ordinarie
tjänster av skogsstyrelsen. Extraordinarie
tjänster i lägre lönegrad än
Ae 24 skall efter bemyndigande få tillsättas
av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Utskottsmajoriteten har på denna
punkt föreslagit, att bemyndigande bör
lämnas att från det centrala ämbetsverket
till skogsvårdsstyrelserna delegera
tillsättningen av även personalförtecknade
ordinarie tjänster för kontorspersonal.
Detta torde till skillnad från vad
utskottet har antagit enligt min mening
snarare komma att komplicera än förenkla
det administrativa förfarandet.
Bl. a. blir väl besvärsförfarandet komplicerat
av att besvärsärenden som rör
tjänstetillsättning i första instans skall
prövas av skogsstyrelsen och i andra
instans av Kungl. Maj:t.

Väsentligare är däremot, att den ordinarie
länsskogvaktar- och kontorspersonalen
placeras i ett annat och enligt
min mening sämre utgångsläge än den i
högre lönegrader placerade personalen.

Skogsvårdsstyrelsernas intresse av att
få rätt man på rätt plats, vilket givetvis
är en mycket viktig förutsättning,
kan väl tillgodoses lika bra när det gäller
länsskogvaktar- och kontorspersonalen
som i fråga om övriga ordinarie
tjänster.

Med detta har jag närmast velat argumentera
för det förslag som anges i
reservationen till denna punkt i utlåtandet.

Trots att det kanske inte spelar så stör
roll i debatten, herr talman, att det
tarvar någon utförligare argumentering,
skulle jag ändå vilja säga några ord om
den fråga, som har med de principiella
bevekelsegrunderna för skogsvårdsstyrelsernas
organisation att göra, nämli -

gen frågan om dess sammansättning.
Jag har på den punkten anslutit mig
till skogsvårdsutredningens förslag, att
hushållningssällskapen inte längre skall
utse ledamot av skogsvårdsstyrelse. De
nya arbetsuppgifter och den nya organisationsform
som styrelserna kommer
att få anknyter dessa till den statliga
förvaltningen så, att det inte finns anledning
att ge just hushållningssällskapen
ett speciellt inflytande på skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Länsintressena
kommer ju under alla förhållanden
att vara fullt bevakade genorti
de av landstinget utsedda tre ledamöterna.

Tidpunkten för övergång till den nya
skogsvårdsstyrelseorganisationen har
diskuterats, bl. a. av hänsyn till att det,
när den nya organisationen träder i
kraft fr. o. m. den 1 juli 1960, skulle
bli svårt för landstingen att utse ledamöter
nu. Jag tror inte att detta i själva
verket är något problem. Jag är övertygad
om att förvaltningsutskotten inom
landstingen kommer att ha möjlighet att
utöver den representant, som landstinget
redan har i skogsvårdsstyrelsen,
utse ytterligare 2 representanter för
återstoden av detta år, och att vid sitt
lagtima höstmöte i vanlig ordning sörja
för valet för den period som därefter
återstår. Jag tror alltså inte att det behöver
uppstå något särskilt stort problem.

Herr Hseggblom och jag tycks lida
av kronisk lust att då och då råka i
gräl. Herr Hseggblom tog framför allt
upp frågan om förslaget att sammanslå
de två skogsvårdsstyrelserna i Kalmar
län till en förvaltningsenhet. Herr Hseggblom
ifrågasatte —■ och det finns ingenting
att invända mot detta — att om det
bara rör sig om 10 000 kronor i besparing,
så kan det mycket väl ligga inom
felmarginalen. Jag håller med herr
Hseggblom om att för den händelse det
bara skulle röra sig om det belopp som
utredningsmannen har angivit, kanske

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

det i och för sig inte vore så förfärligt
mycket att tala om. Men vid sidan av
den bedömningen kommer storleken av
de investeringar som skogsvårdsstyrelserna
är nödsakade att göra, och där
vågar jag inte ge mig in på en bedömning
av vad det skulle betyda. Av samma
skäl som har framförts på den här
punkten när det gäller lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen lär
det vara svårt att finna de bärande argumenten
för att det skulle te sig annorlunda
och motiven vara svagare när det
gäller skogsvårdsstyrelserna.

Om herr Hseggblom och kammaren
tillåter skall jag be att på en punkt få
anföra ett frågetecken. Herr Hseggbloms
reservation inger åtminstone mig en
smula förvåning. Det beror inte bara på
det som herr Hseggblom garderade sig
för, nämligen att han vid behandlingen
av jordbruksutskottets utlåtande nr 21
förordade sammanslagning av lantbruksnämnderna
i Kalmar län och de
båda hushållningssällskapen i länet,
utan också på att herr Hseggblom då det
gällde sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande förordat,
att länet — och således ej landstingsområdet
— skall vara verksamhetsområde
för skogsvårdsstyrelserna. Herr
Hseggblom har dessutom uttalat, att
skogsvårdsstyrelsernas anslutning till
landstingsområdena alltjämt är motiverad.
Linjen är inte alldeles klar och entydig.
Även om man bortser ifrån den
formella sidan, finns i sak samma motiv
för förläggning av skogsvårdsstyrelserna
som beträffande de andra nämnda
myndigheterna. Jag har inte någon anledning
att ta ställning mot utskottets
ståndpunkt till Västervik som förläggningsort.
Jag gissar att utskottet vid sina
överväganden funnit den föreslagna
åtgärden vara lämplig med hänsyn till
tidigare fattade beslut.

Herr talman! Det vore åtskilligt ytterligare
att anföra, men med anledning
av dagens digra föredragningslista

skall jag för tillfället nöja sig med detta.
Men det har på föredragningslistan i
dag också angivits att jag skulle använda
detta tillfälle att lämna svar på en enkel
fråga. Jag vill nu till sist också verkställa
detta.

Herr Pettersson i Norregård har frågat
mig, om jag vill lämna andra kammaren
en redogörelse för min syn på
den ställning, som av skogsvårdsstyrelse
ägda och med andra medel än statliga
förvärvade skogsvårdsgårdar kan få
efter den planerade omorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna.

Med anledning härav vill jag framhålla,
att de föreslagna ändringarna i
skogsvårdsstyrelsernas organisation är
betingade av den utveckling som skett
i fråga om styrelsernas uppgifter inom
skogsbruket. Denna utveckling har också
lett till att styrelserna vad gäller ekonomien
blivit alltmer beroende av anslag
från staten och inkomster från
stämplingsuppdrag och dylikt. Förändringen
innebär emellertid enligt min
uppfattning icke några sådana omgestaltningar
av styrelserna i rättsligt avseende,
att det ändrar ställningen för de
skogsvårdsgårdar, som styrelserna förvärvat
med andra medel än statliga.

Härmed anser jag mig ha besvarat
den av herr Pettersson framställda
frågan.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min enkla fråga.

I och med denna omorganisation
kommer skogsvårdsstyrelsen bra nära
att likna en statlig myndighet. Det innebär
att de gårdar som skogsvårdsstyrelserna
nu har lagfart på kan komma
i farozonen för att råka in under statlig
myndighet. Så har inte varit förhållandet
tidigare. Dessa skogsvårdsgårdar
har tillkommit genom frivilliga medel,
genom landstingsanslag och genom

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvardsgardars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

reservationsmedel som funnits tillgängliga.

I fråga om den skogsvårdsgård som
tillhör vårt läns skogsvårdsstyrelse, och
som jag bäst känner till bland de olika
länen, har uppstått viss oro för att gården
inte längre skulle få ägas av skogsvårdsstyrelsen.
Den har kommit till god
nytta vid undervisningen dels i samband
med lantmannaskolverksamheten
och dels genom kurser för jordbrukare
som behöver bättre insikt om skogens
skötsel. Denna verksamhet som vi ansett
vara mycket värdefull har på sätt
och vis varit en fri verksamhet. Den
har kunnat anlitas av unga människor i
länet som velat fortsätta inom jordbruket
och skogsbruket. Det är 40 år sedan
denna skogsvårdsgård kom till. Den
köptes till ett ganska billigt pris på
grund av vanskötsel av skogsmarken.
Den var då rätt förfallen men har genom
olika åtgärder och byggnadsverksamhet
kommit att få högt värde.

Jag fick tillfälle se att den skogsvårdsgård
som finns i Kronobergs län
varit föremål för strid om äganderätten.
Då skogsvårdsstyrelsen där ville ha
lagfart på gården, ville häradsrätten utfärda
lagfart i Kungl. Maj ds och kronans
namn. Skogsvårdsstyrelsen klagade
hos justitiekanslern, som biföll
skogsvårdsstyrelsens besvär och förklarade
att lagfarten skulle skrivas i skogsvårdsstyrelsens
namn med motiveringen,
att skogsvårdsstyrelsen inte är någon
statlig myndighet och att därför
Kungl. Maj d och kronan inte kan få
lagfart på gården.

Det är klart, att man på olika håll blir
orolig när en sådan här omorganisation
sker. Man vet ju hur statens griparmar
tar för sig, en bit i sänder. En centralisering
hotar hela denna fria verksamhet,
som hittills har fungerat väl. Nu
har man blivit lugnad av statsrådets
svar, att enligt hans uppfattning inte
några omgestaltningar i rättsligt avseende
skall ske. Man får väl nöja sig

med den förklaringen. Om staten skulle
lägga beslag på dessa egendomar, vore
det en konfiskation av egendom som
icke tillhör staten.

Herr H^IGGBLOM (h) kort genmäle:

Ilerr talman! Jag ber att få meddela
jordbruksministern, att jag inte lider av
någon kronisk trätgirighet utan att denna
är en akut följdverkan av att jordbruksministern
sätter i gång sina försök
att infektera kammaren med sina
i varje fall inte alltid för Kalmar läns
vidkommande trevliga centraliseringsförslag.

Nu är det så, att jag som jordbrukare
lärt mig att ta hänsyn till frågan om
produktivitet, som jag inte ens kan bortse
ifrån när det är fråga om en sådan
rationaliseringsåtgärd som denna. .Tåg
är ganska övertygad om •— och det resonemanget
har jag fört både när det
gäller hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna
och lantmätarna —• att
om man ser på arbetsresultatet per timme
och en tjänsteman såsom i detta fall
måste tillbringa mera tid på resor i stället
för att göra sina skogliga insatser,
så blir det en försämrad produktivitet
per timme i hans verksamhet.

På plussidan finner jag inte något
mer än den besparing som utredningsmannen
har kommit fram till, och jag
är ganska tveksam om huruvida det här
blir någon verklig förbättring. Den
tveksamheten var inte lika påfallande
när det gällde hushållningssällskapen
och allra minst när det gällde lantbruksnämnderna.

Jag ber sedan att få påpeka, att departementschefen
talar om att förläggningen
skall ske till Kalmar. Ja, sedan jordbruksutskottets
sekreterare försett departementschefen
med material, hoppas
jag att vi kan få ytterligare svar
från honom i fråga om den verkliga
rationaliseringsvinsten.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Ilerr RIMÅS (fp):

Herr talman! Från samtliga talares
sida har det visats en vällovlig strävan
till koncentration i denna debatt. Jag
skall försöka att följa det goda föredömet
och endast med några få ord motivera
varför jag är med på en del reservationer.

Jag vill då först nämna något om reservation
nr 6 som gäller tidpunkten
för omläggningen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Utskottet och departementschefen
har föreslagit, att det
skall ske den 1 juli 1960. Vi har i reservationen
ansett att man borde uppskjuta
detta till den 1 januari 1961 för att
därmed ge landstingen erforderligt utrymme
för val av de ledamöter till styrelserna,
som skall väljas efter den nya
ordningen.

Statsrådet menade att detta inte var
något problem. Det kunde lätt ordnas
av förvaltningsutskotten. Det är sant,
att det inte är något tekniskt problem,
men principiellt är förfaringssättet
oriktigt, ty om landstingens förvaltningsutskott
nu utser dessa ledamöter,
står partigruppernas valberedningar,
som normalt skall sköta detta och komma
med förslag till landstingen, inför
ett fullbordat faktum och är således inte
helt obundna när det gäller att ta ställning
till de förslag som de har att föra
fram.

I reservation nr 7, som avser skogsvårdsstyrelsernas
finansiering och därmed
det promilletal enligt vilket skogsvårdsavgiften
skall utgå, föreslås att
staten ekonomiskt bör svara för den
del av styrelsernas verksamhet som avser
lagövervakning och andra uppgifter
av offentlig natur, medan förrättningsersättningar
jämte skogsvårdsavgiften
skall täcka skogsvårdsstyrelsernas
kostnader för verksamhet av servicekaraktär.
Om detta råder väl inga
delade meningar, men även om vi är
eniga om denna princip har vi tyvärr

inte kunnat bli helt eniga om huruvida
den föreslagna avvägningen är riktig.

Den höjning av biträdestaxorna som
departementschefen förordar anser vi
inte skälig. En höjning av taxorna bör
undvikas, bland annat med hänsyn
till de återverkningar en sådan kan befaras
få för skogsvårdsarbetet. Man får
också komma ihåg, att skogsägarna redan
betalar fullt ut för vissa tjänster
och att taxorna under de senaste 15
åren ungefär har tiodubblats. Inkomstbortfallet
på cirka 2 miljoner kronor,
som sänkningen till en promille medför,
bör därför inte kompenseras genom
förhöjda taxor utan genom tillskott
anslagsvägen.

Reservation nr 9 gäller bidragen till
skogsbruksplanerna. I motion 317 har
yrkats, att i enlighet med 1955 års
skogsvårdsutrednings förslag bidrag till
så kallade skogsbruksplaner skall utgå
från statens skogsförbättringsanslag
med 125 kronor per plan. Denna uppfattning
delas av oss reservanter. Vi
menar nämligen, att utskottsmajoritetens
förslag att sammankoppla skogsbruksplaner
med sådana förslag, där
skogsvårds- eller vägbyggnadsförslag
ingår, kommer att hämma denna verksamhet.
Det är nämligen så, att många
skogsfastigheter av olika skäl saknar
åtgärdsobjekt som är kvalificerade för
bidrag enligt de så kallade skogsförbättrings-
och väganslagen. Särskilt de
mindre skogsägarna kommer härigenom
i stor utsträckning att ställas utanför,
och detta anser vi vara beklagligt.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 6, 7 och 9.

Jag vill också säga några ord om reservation
nr 8, som gäller de obligatoriska
skogskulturavgifterna och som
herr Nilsson i Östersund talade om för
en stund sedan. Det är ju de socialdemokratiska
utskottslcdamöterna som
har tagit upp denna sak emot departementschefens
förslag.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Herr Nilsson åberopade en rad remissinstanser,
som hade uttalat sig för
införandet av denna skogskulturavgift.
Det är riktigt att en del remissinstanser
liar gjort det, men man kan också, om
man så vill, åberopa en mängd andra
instanser, som har uttalat sig på rakt
motsatt sätt. Jag skall inte räkna upp
dessa, ty det nyttjar inte mycket till att
företa en sådan uppräkning. Jag vill
bara helt kort hänvisa till vad utskottet
anför på s. 49, nämligen »att frågan om
införande av ett system med obligatoriska
skogskulturavgifter ingående dryftats
av 1955 års skogsvårdsutredning.
Denna har avvisat tanken på sådana
avgifter främst med hänsyn till att ett
system med obligatoriska avgifter i viss
mån skulle strida mot den för svensk
skogspolitik grundläggande principen
att genom upplysning och utbildning
hos skogsägarna frammana ökad ansvarskänsla
för skogsproduktionen».
Detta uttalande har departementschefen
i stort sett understrukit och funnit vara
riktigt.

Jag undrar om man egentligen har
satt sig in i, vilken stor apparat man
här föreslår skall sättas i gång. Förslaget
måste innebära, att det upprättas
konton för alla skogsägare. Vad det
i sin tur innebär är svårt att på rak
arm sätta sig in i för den, som inte är
fullt sakkunnig i dessa frågor.

Jag kan inte förstå annat än att det
är vissa förhållanden i Norrland, som
motiverat denna framstöt. Men det kan
inte vara riktigt, att undantagsfall skall
vara normgivande och att man med
hänsyn till dessa skall införa en sådan
obligatorisk avgift över hela fältet.
Saken skulle egentligen kunna uttryckas
så, att man här vill införa ett
slags tvångssparande, som drabbar vissa
kategorier av medborgare. För min
del kan jag inte vara med om något
sådant utan ber att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Debatten har nu pågått
så länge att alla de skiljaktiga meningar
— mest rörande detaljer — som finns
har blivit pentererade. Jag har därför
inte mycket att tillägga i denna diskussion.

När jag hörde herr Svensson i Vä tala
om de olyckor, som det föreliggande
förslaget kan komma att medföra, väcktes
jag till att säga någonting åt rakt
motsatt håll. Jag finner för min del
att den föreliggande propositionen innebär
ett steg i rätt riktning, ett steg
som medför att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet mera koncentreras på upplysningsverksamhet
bland skogsägare
och andra av skogsbruket berörda. Det
gäller en upplysning i alla dess olika
former, under det att serviceverksamheten
helt naturligt kommer att begränsas.
Detta är en utveckling, som ligger
i stil med tiden. Vi har väl i alla fall
under de senaste decennierna sett att
skogsägaren söker att fylla sitt behov
av serviceåtgärder i många andra former
än genom skogsvårdsstyrelserna, i
former som närmare ansluter sig till
det praktiska skogsbruket än vad skogsvårdsstyrelserna
egentligen kan göra.
Jag kan därför inte finna annat än att
denna omläggning bör bli till fromma
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
att sprida upplysning och att se till, att
gällande skogsvårdslag iakttages.

Men jag begärde egentligen ordet för
att yttra några ord om reservationen nr
8. Det är klart att jag blev en smula
konfunderad, när jag här lyssnade till
herr Rimås anförande. Han sade att
det är de socialdemokratiska utskottsledamöterna,
som har tagit upp denna
sak. Det är naturligt om jag då frågar
mig: Varthän räknas då jag och de tre
övriga socialdemokrater, vilkas namn
inte finns upptagna på denna reservation?
Det var kanske ett försök till förenkling
från herr Rimås sida. Detta
har styrkt mig i min uppfattning, att

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

jag också bör yttra några ord om denna
sak.

Det är ju så, att om man äger skog
och skogsmark, har man också ett ansvar
för att denna produktiva tillgång
kommer att bli utnyttjad. Samhället har
i olika former sökt understryka detta
ansvar och dess räckvidd för skogsägarna.
Men det är alldeles klart, att
det finns — och att det alltid kommer
att finnas — skogsägare som inte besinnar
sitt ansvar och inte utnyttjar
den produktiva tillgång, som ligger i
deras händer. Det är också självklart,
att om man kunde göra någonting för
att få skogsägarna att besinna detta sitt
ansvar och få dem att inom ramen för
sin förmåga utnyttja skogen och skogsmarken,
vore detta mycket önskvärt.
Den föreliggande motionen och reservation
nr 8 bygger på denna tanke,
vilket jag inte vill underlåta att påpeka.

Men det finns, som herr Rimås sade,
åtskilligt som talar mot att här i vårt
land följa denna väg. Det är i själva
verket på det sättet, att skogsvårdstanken
under senare år har vuxit sig allt
starkare bland de små skogsägarna. Yi
märker kanske det mera söder ut än
vad man gör norrut, därför att vår reproduktion
av skog ju sker genom plantning.
Det har vidtagits — och det vidtas
år från år — åtgärder för att öka
planttillgången. Men ännu har vi inte
kommit dithän, att denna efterfrågan
har kunnat tillgodoses. Man kan alltjämt,
när man beställer plantor, få det
beskedet, att ens beställning måste bli
beskuren. Jag föreställer mig, att samma
tendens återfinns i olika former
överallt i vårt land. Man kan fråga sig,
om det nu är en lämplig tidpunkt att
sätta in tvångsåtgärder på detta område,
när man ser hur de frivilliga insatserna
härvidlag alltmer utvecklas.
Det är inte bara det, att den enskilde
får ökade insikter på detta område.
Skogsägarna får kollektiva påtryckningar,
inte endast från skogsvårdsstyrelser -

na utan även från skogsägarföreningarna
och åtskilliga andra håll. Det är uppenbart,
att det kommer fram allt flera
nya former för samarbete mellan
skogsägarna, vilket samtidigt innebär
en påtryckning på de enskilda skogsägarna
i omgivningen.

Jag tycker för min del att starka skäl
talar emot sådana åtgärder, som föreslås
i den nämnda reservationen. De
verkar onödigt osmidiga. För den som
verkligen eftersträvar att hålla produktionen
på sin skogsmark i full gång, blir
dessa generellt bestämda avsättningar
troligen antingen för små eller för stora.
Det kommer också att medföra en del
besvär att förvalta skogsägarnas avsatta
medel. Det kommer, som herr Rimås sade,
att leda till en viss byråkratisering.
Alla skogsägare skall ju obligatoriskt avsätta
medel, och det blir många olika avsättningar
att hålla reda på. Jag överdriver
nog inte, om jag i detta sammanhang
räknar med ett par hundra tusen
skogsägare.

Av dessa skäl får jag, herr talman,
ansluta mig till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag på denna punkt och
yrka avslag på motionerna I: 607 och
II: 750 samt reservation nr 8.

Häri instämde herr Wachtmeister (h).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! När man är den femtonde
eller sextonde anmälde talaren i denna
fråga, är det uteslutet att vilja använda
den tid, som står till buds för att
i ett anförande gå in på alla de detaljspörsmål,
som de föregående talarna
behandlat.

Jag skall dock belysa några av de
intentioner, som har legat till grund
för 1955 års skogsvårdsutrednings förslag,
på vilket Kungl. Maj:t i ganska
stor utsträckning har byggt upp sin
proposition. Jag tror att det rent av är
nödvändigt att göra en återblick på de
förhållanden, som föranledde denna utredning.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Skogens historia i vårt land är för
resten, inom parentes sagt, inte minst
när det gäller skogsvårdslagstiftningen,
ganska intressant. Man kan peka på en
rad intervaller, genom vilka man steg
för steg via lagstiftningen sökt få fram
ett effektivare skogsskydd.

En gång i tiden hade vi inte alls någon
skogsvårdslagstiftning. Då var skogen
praktiskt taget fredlös och kalmarkerna
bredde ut sig alltmer. I början av
detta sekel skapades en lagstiftning, som
endast skyddade ungskogen. År 1923
vidgades skyddsbestämmelserna till att
omfatta även yngre skog, och år 1948,
då statsrådet Sköld lade fram sin proposition
i denna fråga, utvidgades de
ytterligare till att omfatta utvecklingsbar
skog. Allt äldre och äldre skogsbestånd
har alltså efter hand blivit skyddade
genom lagstiftningen.

Då kan man fråga sig, vad det var för
ett steg man tog i den utredning som
tillsattes 1955. Ja, den gången var det
inte fråga om skogsvårdslagstiftning.
Det var andra faktorer som då kommit
in i bilden. Skogsbrukets stora betydelse
för samhällsekonomien och för landets
allmänna välstånd hade särskilt
under det senaste världskriget blivit
mer och mer erkänd. Man hade fått upp
ögonen för att mycket stora befolkningsgrupper
helt eller till väsentlig del
var beroende av skogsnäringen för sin
försörjning. Och för skogsindustrien var
givetvis tillgången på råvaror från skogen
ytterst väsentlig.

I början av detta sekel hade man t. ex.
fått klart för sig att det just var skogsvården
som var skogsvårdsstyrelsernas
väsentligaste uppgift. Men under 1940-och ännu mer på 1950-talet begärde
bl. a. jordbrukets ekonomiska organisationer,
i den mån man där hade med
skogsfrågor att göra, att få vara med i
en kollektiv verksamhet för skogsvård.
Dessutom hade en av skogsvårdsstyrelsernas
huvuduppgifter blivit yrkesutbildning
och undervisning på skogens

område. Det var framför allt dessa två
saker som gjorde att Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, skogsstyrelsen och
Skogsägareföreningarnas riksförbund
nära nog samtidigt i skrivelser till
Kungl. Maj:t begärde en ny utredning
om skogsvårdsfrågorna i vårt land.

Och vad var då anledningen till denna
kollektiva samverkan som utvecklat
sig inte minst bland de mindre skogsägarna?
Jo, den var att jordbruket efter
hand hade undergått en mycket genomgripande
strukturförändring, som gjorde
att jordbrukarna inte alltid själva
kunde göra de avverkningar och vidta
de skogsvårdsåtgärder som var nödvändiga
för skötseln av den egna skogen.
Detta berodde i sin tur på en socialt
viktig utveckling — som jag också tycker
är riktig — nämligen att jordbrukarhustrun
hade blivit en hemmets
kvinna och jordbrukaren själv en ladugårdskarl
— i den mån man hade nötkreatur
på gården. Denna strukturförändring,
som var mycket starkt kännbar
i stora delar av landet, gjorde det
nödvändigt med en kollektiv samverkan
när det gäller att avverka och sköta
skogen.

Där kom också skogsarbetarproblemet
in. Skogsarbetarna hade till stor
del försvunnit från landsbygden. De
ville inte längre finna sig i att gå från
den ene skogsägaren till den andre och
fråga efter mer eller mindre tillfälliga
arbeten i skogen. De hade därför flyttat
från landsbygden och tytt sig till andra
yrken.

Detta är i allra största korthet en
bild av strukturförändringen på landsbygden,
en förändring som mer och
mer pressat fram en kollektiv samverkan
på jordbrukets och skogsvårdens
områden. Och denna strukturförändring
måste även skogsvårdsutredningen
ha haft för ögonen, när den byggde upp
sina olika förslag.

Innan jag går närmare in på dessa
frågor vill jag uttala mitt tack till jord -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

bruksministern för att han lagt fram
detta förslag, som jag tror har varit
nödvändigt för att bereda skogsvårdsstyrelserna
arbetsro. Vi kan inte låta
dem sväva i ovisshet om sina arbetsuppgifter
och när det gäller att ge dem
personal för att kunna sköta de framtida
uppgifterna. Jag är också tacksam
för vissa uttalanden departementschefen
här gjort och som står i mycket god
samklang med vad utredningen framhållit.

Vad sedan gäller skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning har jag ett intryck
av — och jag har redan snuddat vid
det — att departementschefen inte haft
riktigt klart för sig vilka intentioner
som låg till grund för utredningens
förslag. Som redan framhållits måste
man på skogsvårdsstyrelserna vara
medveten om att deras serviceverksamhet
kommer att minska och delvis ersättas
med en kollektiv samverkan skogsägarna
emellan. Då blir det i stället
undervisningsverksamheten som kommer
att växa ut. Den saken måste vi
ha klart för oss. När vi tar ställning till
skogsvårdsstyrelsernas sammansättning
så måste vi i blickpunkten ha att det
bredvid skogsvårdsstyrelsernas arbete
kommer att finnas något annat, nämligen
skogsägarnas kollektiva samverkan
på skogsvårdsområdet.

Redan 1936 års skogsvårdsutredning
krävde att skogsägarnas organisationer
skulle ha en representation i skogsvårdsstyrelserna.
Man vågade inte då föra
fram den frågan helt, ty man hade
då inte klart för sig att denna kollektiva
samverkan skulle komma till stånd
på skogsvårdens område. Sedermera
blev detta klart och därför rekommenderade
också 1955 års skogsvårdsutredning
att denna kollektiva samverkan
skulle uppmuntras. Det har också departementschefen
och utskottet velat
göra. Men då gäller det att få med i
skogsvårdsstyrelserna en anknytning
till denna kollektiva samverkan. Därför

stod det klart för utredningen att skogsvårdsstyrelserna
borde få en sådan sammansättning
att den främjade samarbetet
med dessa organisationer som önskade
medverka med skogsvård.

Beträffande skogsundervisningen och
yrkesutbildningen önskade vi få ett
samarbete från landstingens sida och
med skogsarbetarnas organisationer. I
fråga om skogsägarföreningarna, vilkas
skogsbruksområden blir allt fler, anser
vi det vara nödvändigt för att de
under särskilt ansvar skall kunna medverka
i dessa frågor att de därför även
borde få en representant i skogsvårdsstyrelsen.
Vidare anser jag för min del
att det större skogsbruket, där många
kunniga män finns på skogsvårdens område,
bör få en representation i skogsvårdsstyrelserna.

Det var på denna grund som skogsvårdsutredningen
byggde sitt förslag
när det gällde skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning. Jag skall inte gå in på
frågan om på vad sätt det skulle ske.
Det har ju kammarens ledamöter sig väl
bekant. Jag vill bara kort och gott säga
att jag på denna punkt tyvärr inte kan
ansluta mig till Kungl. Maj :ts förslag.
Även om reservation nr 3 av herr Sundin
m. fl. inte är helt överensstämmande
med skogsvårdsutredningens förslag
så står den dock detta ganska nära. Jag
kommer därför, herr talman, att rösta
för denna reservation.

När jag nu nämnt något om skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning skall
jag nu i allra största korthet även beröra
frågan om den bisittare som hittills
har fått vara med vid styrelsernas
överläggningar. Det är ofta en länsskogvaktare,
alltså en skogsskoleutbildad
tjänsteman som det här gäller.
Denna medverkan kom ju till stånd
tack vare dåvarande statsrådet Sköld.
Jag vill som ordförande i en skogsvårdsstyrclse
vittna om att denne representant
har betytt ganska mycket.
Länsskogvaktarna är ofta de som har

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

den bästa kontakten med skogsägarna
ute på fältet, och även när det gäller
övriga frågor har vi haft stor nytta av
dessa bisittare. Jag kommer alltså, herr
talman, att ansluta mig till den reservation
som yrkar på att denne bisittare
skall få vara kvar. Det är ingen stor fråga,
det vill jag gärna erkänna, men jag
tror att det är av stort värde att denne
representant blir kvar.

Sedan kommer jag, herr talman, fram
till en punkt där jag har fått extra bekymmer,
nämligen skogsvårdsavgiftens
storlek. Utredningen föreslog enhälligt
att denna avgift bör avvecklas successivt.
Jag skall inte gå in på skälen, men
vi föreslog att avvecklingen borde ske
under en tioårsperiod. Inför denna avveckling
gällde det att få klarlagt och
utfört en fördelning av de förrättningsdagar,
som borde hänföras till den offentliga
sektorn och de som föll på
serviceverksamheten. Den offentliga
sektorn skall ju finansieras med anslag
över budgeten då däremot serviceförrättningarna
skall finansieras med dels
taxeavgifter och dels med tillgängliga
skogsvårdsavgifter. En sådan utredning
har gjorts av skogsstyrelsen och statens
sakrevision.

Den fördelning som alltså gjordes av
skogsstyrelsen och statens sakrevision
har emellertid departementschefen inte
kunnat helt godkänna. Han anför som
sin uppfattning, att av serviceverksamheten
alltför mycket påförts den offentliga
sektorn. Han gör därför här en omräkning.
Jag tror att man med ganska
stort fog snarare skulle kunna säga att
i skogsstyrelsens och statens sakrevisions
utredning en del av den offentliga
sektorns förrättningsdagar belastat
servicesektorn. Det händer ju ofta att
förrättningsmannen vid en förrättning
hos skogsägaren även utför kontrollerande
uppgifter. Dessa tillhör ju den
offentliga sektorn, men i statistiken har
de ofta tillförts servicesektorn. Jag skall
emellertid gärna erkänna att det statis -

tiska material, på vilket skogsstyrelsen
och statens sakrevision byggde sin utredning,
inte var hundraprocentigt
klart, och därför vill jag inte driva
denna sak längre utan låter den bero.
Jag vill hellre fästa mig vid andra synpunkter
när det gäller skogsvårdsavgiftens
storlek. Jag vill här framhålla, att
vi tycks vara eniga om att skogsvårdsavgiften
skall successivt avskaffas.
Skogsstyrelsen kommer nu att försöka
få fram ett klarare statistiskt material
beträffande fördelningen av dessa förrättningsdagar.
Jag vill då vädja till departementschefen,
att han då kommer
att ta hänsyn till den fördelning som
detta material kan framvisa när det
gäller att få en skälig avvägning mellan
skogsvårdsavgift och taxor.

Utredningen kom efter sin undersökning
fram till att man t. o. m. kunde gå
ned till promilletalet 0,7 utan att behöva
höja taxorna; man skulle i så fall
gå över budgeten med ett fyllnadsanslag.
Det torde inte vara otänkbart att
i närvarande stund belasta budgeten
med ett så stort belopp som 2,5 miljoner
kronor. Jag hade därför närmast varit
benägen att förorda en kompromiss och
inte gå riktigt så långt som Kungl. Maj :t
föreslår utan stanna vid ett promilletal
på 1,1. Då hade vi fått en måttlig höjning
av taxorna, och skogsägarna hade
sluppit en så stark taxehöjning.

Jag har här samarbetat med min kollega
i skogsvårdsutredningen. För att
vi skulle slippa denna taxehöjning detta
år och för att slippa begära ett anslag
över budgeten, föreslog vi i motion ett
oförändrat promilletal. Nu har tyvärr
min medmotionär gått med på 1 promille;
tanken är därvid att man skall
begära ett fyllnadsbelopp över budgeten.
Jag skulle gärna ha velat gå med på
det förslaget, men jag tror att det är
uteslutet att detta år begära ett sådant
belopp över budgeten.

Om vi å andra sidan stannar vid ett
promilletal på 1 och inte begär något

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställefter
den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Skogsvårdsåtgärder m. m

ning

anslag på budgeten, så får vi en ganska
kraftig höjning av taxorna. Vi har redan
av andra skäl fått en höjning på
5 kronor, och om vi nu sänkte promilletalet
till 1 skulle det leda till en höjning
på ytterligare omkring 20 kronor.
Jag beklagar att man inom utskottet
inte kunnat göra en kompromiss på 1,1
promille. Då hade man hållit avvecklingsprincipen
framför sig och man
hade fått en måttlig höjning av taxeavgiften.

Denna kompromiss har tyvärr icke
gjorts. Då här nu framställts ett yrkande
om oförändrad promillesats kommer
jag i voteringen att stödja det yrkandet.

Då tiden är långt framskriden skall
jag inte gå in på flera frågor — de andra
talarna har ju också varit ganska
koncentrerade. Jag vill bara till slut
säga, att jag hoppas att detta förslag
skall leda till en fortsatt god utveckling
av skogsvården i detta land. När
vi tidigare diskuterat ändringar i skogsvårdslagen
och även ändringar i skogsvårdsstyrelsernas
organisation, har det
ofta förekommit kritiska inlägg. Men det
har ofta visat sig, att förslagen i praktiken
blivit till skogsbrukets fromma.
Det har emellertid i mycket hög grad
berott på de män, som under årens
lopp inom skogsvårdsstyrelserna ägnat
sig åt skogsvården — framför allt deras
tjänstemän. Jag hoppas att dagens
beslut — även om vi har skilda meningar
— kommer att lända till skogsvårdens
fromma, ty vi får inte glömma
att skogen är en av landets största nationaltillgångar,
och där behövs en helhjärtad
insats.

1 detta anförande instämde herr von
Seth (h).

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag skall först be att få
instämma i det yrkande som framställts
av herr Svensson i Vä. När det gäller

skogsvårdsavgiftens storlek anser jag
att sänkningen kommer att medföra, i
varje fall i första hand, en viss försämring
av skogsvården. Hur det sedan
skall bli med skogsvårdsmyndigheternas
arbetsuppgifter är svårt att säga,
men de måste väl förändras i ganska
stor utsträckning om detta förslag blir
antaget, vilket det väl blir.

Herr Sköld talade om upplysningsverksamheten.
Jag tror att den bästa
upplysningsverksamheten har länsskogvaktarna
tillsammans med skogsägarna
bedrivit med stämpelyxor eller skogsplanteringsverktyg
i handen. Samarbetet
mellan skogsvårdsmyndigheterna
och skogsägarföreningarna har också i
våra bygder varit synnerligen gott, och
man har därigenom nått bra resultat.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av motion nr 592 i denna
kammare, vari jag föreslagit ett reservationsanslag
till vägbyggnader i enskild
ägo på 10 miljoner kronor. Med
hänvisning till min motivering där vill
jag nu endast tillägga, att jag anser ett
utbyggande av skogsvägarna vara mycket
väl använda pengar. Antalet hästar
och människor minskar i skogsarbetet,
traktorer och bilar måste ersätta dem.
Samtidigt ökar virkesbehovet på grund
av utbyggnad av våra industrier, vilket
jag redovisat i motionen.

Under sådana förhållanden får önskemålet
att skogsbilvägarna utbygges i
sådan takt, att virkesbehovet kan tillgodoses,
en ökad aktualitet. Att icke
tillse att behovet av skogsbilvägar blir
tillgodosett måste så småningom komma
att te sig som en underlåtenhetssynd.
Skogsvårdsutredningens synpunkter
på denna fråga bör beaktas.

Jag skall inte uppta tiden längre då
de flesta av kammarens ledamöter väntar
på att få avsluta denna debatt med
votering. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 3 i vad
den avser mom. V i utskottets hemställan.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvardsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Herr LARSSON i Julita (s):

Herr talman! För min ringa del har
jag varit med om dels motionen II: 749,
där det yrkas att skogsvårdsavgiften
skall utgå med oförändrat promilletal,
dels motionen 11:286, som innehåller
yrkande om att statsbidrag till upprättande
av skogsbruksplaner skall utgå i
överensstämmelse med 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag.

Jag skall inte argumentera för dessa
yrkanden utan hänvisar till de motiveringar
som anförts i motionerna. Jag
vill endast tillägga att utskottets motiveringar
för avslagsyrkandena inte verkat
övertygande på oss motionärer.

Beträffande motion 11:286 sammanfaller
yrkandet med reservation nr 9
av herr Spetz m. fl., soin det redan yrkats
bifall till. Jag ber att få ansluta mig
till detta yrkande.

Beträffande motion II: 749 sammanfaller
yrkandet med motion II: 775, som
herr Svensson i Va redan yrkat bifall
till.

För att i görligaste mån freda min
eventuella själ från ansvar för vad som
eventuellt kan komma att ske med anledning
av den avsevärda ökning av
skogsvårdsstyrelsernas biträdestaxor,
som erfordras för att kompensera det
föreslagna inkomstbortfallet på 2,5 miljoner
kronor i skogsvårdsavgifter, ber
jag att få ansluta mig till herr Svenssons
i Vä yrkande om bifall till motion
II: 775.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. IA

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 775 i motsvarande del; samt
3:o) bifall till motionerna 1:634 och
II: 778; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Vä begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande

av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Lothigius votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. I A) i sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 antager det förslag, som innefattas
i motionen II: 775 i motsvarande del,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:634 och 11:778.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 31 ja och
30 nej, varjämte 149 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. I A)
i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ
omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Skogsvårdsåtgärder m. m.,

ning efter den planerade

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 775 i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Vä
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 183 ja och 25
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 1 C och I D

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 775 i förevarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den med 2:o)
betecknade propositionen följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. I C)
och ID) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Sundin m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 153 ja och 42 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I E och 1 F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
hemställan i mom. IE)
och IF) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herrar Hseggblom och Stiernstedt.

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
161 ja och 39 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 5); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stiernstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. I G) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 5)
av herr Stiernstedt.

ningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 44 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 H

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson i Strömsund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. 11) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Einar Eriksson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 107 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) av
herr Einar Eriksson m. fl.

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 19

Skogsvårdsåtgärder m. m., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

Mom. IJ

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IK

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 6); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. I K) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 6)
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I L—I O

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IP

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen 7); samt 3:o) bifall
till motionen II: 775 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i

Dahl begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. I P) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 7)
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 143 ja och 63 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IR

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:775
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. I S—I U

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Skogsvardsatgärder m. in., tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställ ning

efter den planerade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna

dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 9); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. IV) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 9)
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rimås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118
ja och 85 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX—IZ samt mom. II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 8); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson i Strömsund begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. III) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 8)
av herr Allard m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Jonsson i Strömsund begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 80 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 3) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i mom. IV) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 19 97

tillika svar på fråga ang. vissa skogsvårdsgårdars ställomorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna

Skogsvårdsåtgärder m. m.,

ning efter den planerade

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 3)
av herr Sundin m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 182 ja och 29 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruks -

utskottets hemställan i mom. V) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 3)
av herr Sundin m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 168 ja och 41 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

7 •—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Tisdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Den ekonomiska politiken m. m., tillika
svar på fråga ang. bestämmelserna om
affärsbankernas kassareserver

Föredrogos i ett sammanhang
bankoutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m.,
dels i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner om vissa åtgärder på
den offentliga ekonomiska politikens
område;

statsutskottets utlåtanden:
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner,
nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/61
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till

Stockholms kapplöpningssällskap, och

nr 142, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj :ts förslag
till riksstat för budgetåret 1960/61
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 63, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av skattesystemet,
m. m.,

nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1960/61, m. m„
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 62, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit
sin avsikt att i samband med behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr
26 besvara herr Elnrwalls fråga angående
bestämmelserna om affärsbankernas
kassareserver.

Bankoutskottets utlåtande nr 26

I en den 19 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 58, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämligt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

Berörda lagförslag voro av följande
lydelse.

Förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 3
juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 5 juni 1959
(nr 272) gäller till och med den 30 juni
1960, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1961.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 7 december 1951
(nr 767) om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den
7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 5 juni 1959
(nr 273) gäller till och med den 30 juni
1960, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1961.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 534
av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt 11:661 av herrar Ågren och Magnusson
i Borås, vari yrkats att riksdagen
måtte

1) med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt i proposition nr 58 för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet
mellan bankaktiebolags kassareserv
och förbindelser fastställdes till
35; samt

2) avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen;

dels de likalydande motionerna I: 536
av herr Bengtson m. fl. och 11:663 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts att

Den ekonomiska politiken m. m.

riksdagen vid behandling av propositionen
nr 58 måtte

I. godtaga Kungl. Maj:ts förslag angående
förlängning av den särskilda lagstiftningen
om bankaktiebolags kassareserv
men medge lagen ikraftträdande
först efter beslut om investeringsanslag
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 med 104
miljoner kronor, dvs. 100 miljoner kronor
utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen
;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till årets
riksdag om ökning av investeringsansläget
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 till 104
miljoner kronor samt om rätt för företagarförening
att bevilja sådant lån till
en och samma företagare å sammanlagt
högst 80 000 kronor i enlighet med
motionens syfte; samt

III. i skrivelse till riksbanksfullmäktige
anhålla, att riksbanken snarast möjligt
avvecklade den nu gällande prioriteringen
å kreditmarknaden för bostadssektorn
och den statliga sektorn;

dels ock de likalydande motionerna
I: 537 av herrar Sundin och Eric Carlsson
samt II: 664 av herrar Elmwall och
Vigelsbo, i vilka föreslagits att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts
proposition nr 58 måtte besluta

att den särskilda lagstiftningen rörande
bankaktiebolags kassareserv under
åren 1960—1962 successivt skulle anpassas
på sådant sätt att bankaktiebolag efter
sistnämnda år icke kunde åläggas
hålla högre kassareserv än enligt nu gällande
banklag, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
dels att förslag om anpassning av den
särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolags
kassareserv enligt ovan snarast
måtte föreläggas riksdagen, dels
att förslag om sådan utformning av lagen
om räntereglering att sparares och
låntagares intressen bättre kunde tillvaratagas
snarast måtte föreläggas riksdagen,
dels ock att frågan om tillsättande

100

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

av ett näringslivets kreditråd måtte utredas
i enlighet med vad i motionen anförts.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de till
bankoutskottet hänvisade motionerna
1:38 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:47
av herr Hjalmarson m. fl., om vissa åtgärder
på den offentliga ekonomiska politikens
område. I dessa motioner yrkades,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t snarast
ville förelägga riksdagen ett samlat
förslag — icke minst med beaktande
av den mindre företagsamheten — till
de åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område som föranleddes
av det förändrade läget för svensk export.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen —• med avslag å motionerna
I: 534 och II: 661 såvitt nu vore
i fråga — måtte bifalla Kungl. Maj :ts
förevarande proposition i vad den avsåge
lagen om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:534 och 11:661 såvitt nu
vore i fråga — måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition i vad den avsåge lagen
angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

III. att motionerna I: 536 och II: 663
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna
1:38 och 11:47 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Yngve
Nilsson, Regnéll, Löfgren och Bohman,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
ha annan, av dessa reservanter angiven
lydelse samt att utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 534 och II: 661, såvitt nu
vore i fråga, för sin del antaga Kungl.
Maj:ts förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv med den
ändringen att 1 § erhölle följande lydelse: 1

§.

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst trettiofem
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa — --eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under
b) — --tre månader.

Oavsett vad---bestämda belop pet.

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 534 och II: 661, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering; III.

att motionerna 1:536 och 11:663
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 101

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna
1:38 och 11:47 måtte anses besvarade
genom vad reservanterna anfört.

2) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett att utskottets yttrande
bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse samt att utskottet
bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 534 och II: 661, såvitt nu
vore i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 536 och II: 663 ävensom motionerna
1:537 och 11:664, för sin del
antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv med den ändringen att 1 §
erhölle följande lydelse:

1 §•

I den mån---(= reservation 1)

-— --bestämda beloppet.

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:534 och 11:661, såvitt nu
vore i fråga — måtte bifalla Kungl.
Maj :ts proposition i vad den avsåge lagen
angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 536 och II: 663 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om avveckling
snarast möjligt av nu gällande
prioritering å kreditmarknaden för bostadssektorn
i enlighet med vad utskottet
anfört;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664
måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna

Den ekonomiska politiken m. m.

1:38 och 11:47 måtte anses besvarade
genom vad reservanterna anfört.

Herrar Mattsson och Eliasson i Sundborn
hade avgivit följande särskilda
yttrande:

I enlighet med vad som anförts i motionerna
I: 536 och II: 663 har vi funnit
det nödvändigt, att de mindre företagen
beredes särskilda kreditlättnader,
om nuvarande kassareservbestämmelser
skall bibehållas ytterligare ett år. Då vi
i utskottet inte fått stöd för denna vår
uppfattning från något annat håll, har
vi funnit oss böra tillstyrka motionsyrkandet
om ett maximital för kassareservkvoten
av 35 procent. Skulle riksdagen
dock fastställa maximitalet till
50 procent, avser vi att i kamrarna i
enlighet med motionerna 1:536 och
II: 663 ställa yrkandet, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
förslag om utökning av långivningen till
de mindre företagen genom hantverksoch
industrilånefonden med ett belopp
av 100 milj. kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 138

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1960 (bilaga
1), såvitt nu vore i fråga, föreslagit
riksdagen medgiva, att avsättning av
kommunalskattemedel finge ske till budgetutjämningsfonden
för budgetåret
1960/61 för att där särredovisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte medgiva att avsättning av kommunalskattemedel
finge ske till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61
för att där särredovisas.

Statsutskottets utlåtande nr 139

I propositionen nr 156 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 april
1960, föreslagit riksdagen att för statens

102

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

järnvägars fond å riksstaten för budgetåret
1960/61 upptaga ett underskott om
70 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels två
likalvdande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lundström
m. fl. (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 842), dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 689)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 850), i vilka
samtliga hemställts att riksdagen måtte
besluta att upptaga underskottet å
statens järnvägars fond å riksstaten för
budgetåret 1960/61 med ett belopp av
50 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 681
och II: 842 samt I: 689 och II: 850, för
Statens järnvägars fond å riksstaten för
budgetåret 1960/61 upptaga ett underskott
om 70 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Anders Johansson,
Edström, Källqvist, Virgin, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Hansson i Skegrie och Nihlfors, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 681 och II: 842 samt I: 689 och
11:850, för Statens järnvägars fond å
riksstaten för budgetåret 1960/61 upptaga
ett underskott om 50 000 000 kronor.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Virgin, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Nilsson i Göingegården.

Statsutskottets utlåtande nr 140

I statsverkspropositionen (bilaga 19)
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari
1960, föreslagit riksdagen att till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1960/61 anvisa eller beräkna
reservationsanslag å tillhopa
289 086 700 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 150, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 22 april
1960, framlagt förslag om anvisande av
vissa avskrivningsanslag, varvid hänsyn
tagits till de förändringar i förhållande
till statsverkspropositionen som betingats
av de definitiva anslagsäskandena
samt av förslag om ytterligare investeringar
utöver de i statsverkspropositionen
beräknade. Av Kungl. Maj :t till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1960/61 äskade anslag
uppginge härefter till ett belopp av
303 022 700 kr.

Utskottet, som förordade att nämnda
anslagssumma anvisades, hemställde att
riksdagen måtte till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1960/61 i de fonder, som upptagits i utskottets
hemställan, anvisa för envar
fond angivna reservationsanslag.

Statsutskottets utlåtande nr 141

I propositionen nr 150 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 22 april 1960, såvitt
nu vore i fråga, föreslagit, att riksdagen
måtte bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 3 000 000 kronor
för banklån till Stockholms kapplöpningssällskap.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 3 000 000 kronor för
banklån till Stockholms kapplöpningssällskap.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 103

Statsutskottets utlåtande nr 142

I anslutning till Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 1 (bilaga 1) framlagda
förslag till inkomstberäkning för budgetåret
1960/61 hade i två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 358) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 509),
hemställts, att riksdagen måtte i specifikationen
av inkomsterna å driftbudgeten,
B. Inkomster av statens kapitalfonder,
uppföra inkomster enligt följande:

I. Statens affärsverksfonder:

Kr.

l. Postverket, bevillning . . 15 000 000

5. Domänverket .......... 40 000 000

VII. Fonden för statens

aktier .............. 125 000 000

samt vid fastställande av riksstaten för
budgetåret 1960/61 beakta vad i motionerna
yrkats.

Vidare hade i anslutning till Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 150 framlagda
förslag angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1960/61

m. m. följande — till behandling av
statsutskottet hänvisade — motioner
väckts, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 678) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:839), i vilka hemställts att
riksdagen måtte — i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150 — vid bifall till motionärernas
tidigare framförda yrkanden om
omsättningsskattens slopande och under
anslutning till det av dem angivna
budgetalternativet i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till höstsessionen
om de besparingar, subventionsminskningar
och andra budgetförstärkande
åtgärder, som i motionerna angivits; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (I: 680) och den andra

Den ekonomiska politiken m. m.

inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 841), i vilka hemställts att
riksdagen måtte upptaga inkomsterna
från statens affärsfonder med följande
belopp:

Kr.

Postverket, bevillning

Televerket .........

Statens vattenfallsverk
Domänverket .......

10 000 000
95 000 000
220 000 000
40 000 000;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 686) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmcirson
m. fl. (11:843), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, yrkats att riksdagen
måtte upptaga inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1960/61 med utgångspunkt
från Kungl. Maj:ts förslag
och med de ändringar som framginge
av till motionerna fogad bilaga;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:682) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 844), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

I. efter beslut om avskaffande av den
allmänna varuskatten enligt av motionärerna
tidigare framfört förslag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla

a) om framläggande av förslag till
höstriksdagen angående besparingar i
den statliga verksamheten på grundval
av det alternativ motionärerna angivit;

b) om åtgärder till sådan återhållsamhet
vid användande av å riksstaten uppförda
anslag och förbrukning av behållningar
på reservationsanslag, att för
budgetåret 1960/61 medelsförbrukningen
i förhållande till riksstaten kunde
minskas med minst 100 milj. kronor i
enlighet med vad som anförts i motionerna,

II. till grund för långsiktsplaneringen
av statsbudgeten uttala, att vid densamma
en sådan avvägning måtte åstadkommas
i fråga om de framtida utgiftsbehoven,
att utrymme samtidigt kunde

104

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

skapas för skattesänkningar i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:683) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:845), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i specifikationen
av inkomsterna å driftbudgeten
B. Inkomster av statens kapitalfonder
uppföra inkomsttiteln Postverket, bevillning,
med 9 000 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 684) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:847), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i förenämnda
specifikation av inkomsterna uppföra
inkomster enligt följande:

1. Statens affärsverksfonder:

Kr.

2. Televerket ............ 93 000 000

3. Statens vattenfallsverk . . 193 000 000

4. Domänverket ........ 40 000 000

samt beakta vad i motiveringen i motionerna
1:682 och 11:844 anförts beträffande
de affärsdrivande verken.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:358 och 11:509,
1:682 och 11:844, 1:683 och 11:845
samt 1:684 och 11:847 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:678 och 11:839
samt 1:680 och 11:841 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 686 och II: 843,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under I. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:358 och
11:509 samt med bifall till motionerna
1:682 och 11:844, 1:683 och 11:845
samt I: 684 och II: 847,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad reservanterna anfört beträffande
framläggande av förslag till höstriksdagen
angående besparingar i den
statliga verksamheten samt åtgärder till
återhållsamhet vid användande av å
riksstaten uppförda anslag och förbrukning
av behållningar på reservationsanslag; b)

i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att vid långsiktsplaneringen av statsbudgeten
sådan avvägning måtte åstadkommas,
att utrymme kunde skapas för
skattesänkningar i enlighet med vad i
reservationen anförts;

c) besluta, att i specifikation av inkomsterna
å driftbudgeten under statens
affärsverksfonder måtte uppföras inkomster
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

d) besluta, att i specifikation av inkomsterna
å driftbudgeten under fonden
för statens aktier måtte uppföras
inkomster i enlighet med vad reservanterna
angivit;

2) av herrar Anders Johansson, Edström,
Källqvist och Malmborg, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:678 och 11:839 samt 1:680
och II: 841,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till höstsessionen om de
besparingar, subventionsminskningar
och andra budgetförstärkande åtgärder,
som i dessa motioner angivits i syfte att
bereda utrymme för den allmänna varuskattens
avskaffande från 1 januari
1961;

b) upptaga inkomsterna från statens
affärsverksfonder under budgetåret
1960/61 enligt följande:

Kr.

Postverket, bevillning 10 000 000

Televerket.............. 95 000 000

Statens vattenfallsverk 220 000 000

Domänverket .......... 40 000 000;

3) av herrar Virgin, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

105

III. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:686 och
IT. 843, såvitt nu vore i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att en statsfinansiell politik bort och
borde föras som gåve grund för omsättningsskattens
avskaffande från den 1 januari
1961, för skattefritt sparande enligt
därom framställda förslag från den
1 januari 1961 och för en reform och
sänkning av den direkta beskattningen
från den 1 januari 1962 enligt därom
framställda särskilda förslag;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna i anledning
av motionerna i övrigt anfört.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:400
av herr Bengtson m. fl. och IT 512 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en allmän översyn av
skattesystemet i enlighet med vad i
motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:405
av herr Hagberg och 11:516 av herr
Kollberg m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en översyn av det
nuvarande punktskattesystemets verkningar
och utformning»;

3) de likalydande motionerna 1:411
av herr Sigfrid Larsson m. fl. och
11:524 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös utredning av
det tekniska och administrativa förfarandet
samt vissa alternativa möjligheter
vid konsumtionsutgiftsskatt i enlighet
med vad i motionerna anförts;

4) de likalydande motionerna 1:412
av herr Lundström m. fl. och IT 528 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Den ekonomiska politiken m. m.

Maj :t begära en översyn av skattereglerna
med beaktande av i motionerna angivna
riktlinjer i syfte att utarbeta förslag
att föreläggas riksdagen till reformer
som kunde vara ägnade att främja
arbetsvilja, sparande och produktionsstegring
samt medföra förenklingar;
ävensom

5) de likalydande motionerna 1:430
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt IT 504 av herr Hagberg m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
och förslag till 1961 års riksdag
om en sådan demokratisering av skattepolitiken
som föreslagits i motionerna
och som bl. a. innebure att omsättningsskatten
avskaffades från och med den
1 juli 1961.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:400
av herr Bengtson m. fl. och 11:512 av
herr Hedlund m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:405
av herr Hagberg och II: 516 av herr
Kollberg m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:411
av herr Sigfrid Larsson m. fl. och
II: 524 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:412
av herr Lundström m. fl. och II: 528 av
herr Ohlin m. fl.; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:430
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt IT 504 av herr Hagberg m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1960/61 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets

106 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1960 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1960: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1960/61 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält riksräkenskapsverkets
skrivelse den 9 december
1959 med inkomstberäkning för
nämnda budgetår.

I en den 22 april 1960 dagtecknad
proposition nr 150 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1960/61, in. m. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta

dels att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61 med 100 procent av grundbeloppet; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i propositionen förordats,
med verkan från och med den 1
juli 1960, meddela föreskrifter om dels
35 procents vinstavdrag vid s. k. V 5-spel, dels 20 procents vinstavdrag vid
vinnare- och platsspel.

Propositionen nr 150 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen nr 150
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:679
av herr Lundström m. fl. och 11:840
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
150 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att den statliga budgetpolitiken upplägges
med sikte på att enligt angivna riktlinjer
skapa förutsättningar för reformer
inom beskattningen, som till gagn
för alla folkgrupper uppmuntrar den

enskilde till produktiva insatser, utbildning
och sparande samt främjar en
gynnsam utveckling av näringslivet och
stärker vårt lands konkurrensförmåga
inför de kommande stormarknaderna»;

2) de likalydande motionerna 1:685
av herr Bengtson m. fl. och 11:846 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts »att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 150 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att åt kommande utredning
fpr allsidig översyn av skattesystemet
må uppdragas att framlägga förslag
avseende sänkning av det totala skattetrycket
i enlighet med vad i motiveringen
anförts»;

3) de likalydande motionerna 1:686
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 843 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte, under uttalande
av att en statsfinansiell politik
bort och borde föras som gåve grund
för omsättningsskattens avskaffande
från den 1 januari 1961, för skattefritt
sparande enligt därom framställda förslag
från den 1 januari 1961 och för en
reform och säkning av den direkta beskattningen
från den 1 januari 1962 enligt
därom framställda särskilda förslag,
besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61 med 100 procent av grundbeloppet;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:687
av herrar Ebbe Ohlsson och Åkesson
samt II: 848 av herr Lothigius m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 399
av herr Bengtson in. fl. och II: 508 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte

1) besluta, att förordningen om allmän
varuskatt skall upphöra att gälla
den 1 januari 1961, samt

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 107

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte efter beslut
om avskaffande av den allmänna varuskatten
enligt ovan förelägga riksdagen
förslag dels till upphävande av de bestämmelser,
som direkt föranletts av
den allmänna varuskatten, dels — därest
så skulle visa sig erforderligt •— till sådan
inkomstförstärkning enligt i motionerna
anförda grunder, att balanserad
driftbudget för budgetåret 1960/61 uppnås»; B)

de likalydande motionerna 1:404
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:513 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga i motionerna
intagna förslag till

1) förordning om upphävande av förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt (nr 507);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; 4)

förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
och

5) förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

C) de likalydande motionerna 1:413
av herr Lundström in. fl. och II: 529 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte besluta att allmän varuskatt
icke uttages efter den 31 december
1960 samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderliga
författningstexter»;

D) de likalydande motionerna 1:409
av herr Per-Olof Hanson och II: 522 av
herr Xihlfors in. fl.

Såvitt avsåge de under B) ovan angivna
motionerna har utskottet i förevarande
sammanhang upptagit här redovi -

Den ekonomiska politiken m. m.

sade yrkanden. I övrigt hade dessa motioner
behandlats i utskottets betänkande
nr 25.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit
följande, i anledning av propositionen
nr 117 väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:638
av herr Bengtson m. fl. och II: 786 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts
»att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 117 måtte besluta, att
den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen
av den särskilda omsättningsskatten
på nya bilar må gälla endast t. o. m.
den 31 december 1960, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningstext»;

II) de likalydande motionerna 1:639
av fru Gärde Widemar och II: 787 av
herr Löfgren m. fl., vari hemställts »att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 117 måtte besluta
att den i propositionen föreslagna omläggningen
av omsättningsskatten på
bilar skall gälla till 1960 års slut»; samt

III) de likalydande motionerna I: 640
av herr Schött m. fl. och II: 788 av herr
Henningson i Visby m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett i
motionerna intaget förslag till förordning
angående lydelse fr. o. m. den 1
januari 1961 av 4 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

1) besluta att statlig inkomstskatt för
skattskyldig som avses i 10 § 1 mom.
förordning om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61 med 100 procent av grundbeloppet;
samt

2) med avslag å de likalydande motionerna
1:687 av herrar Ebbe Ohlsson

108 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

och Åkesson samt II: 848 av herr Lothigius
m. fl., bemyndiga Kungl. Maj :t att
i enlighet med vad i propositionen förordats,
med verkan från och med den
1 juli 1960, meddela föreskrifter om dels
35 procents vinstavdrag vid s. k. V 5-spel, dels 20 procents vinstavdrag vid
vinnare- och platsspel;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:399
av herr Bengtson m. fl. och II: 508 av
herr Hedlund m. fl.,

a) såvitt motionerna avsåge upphävande
av förordningen om allmän varuskatt,

b) såvitt motionerna avsåge skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande åtgärder i anledning
av upphävandet av förordningen
om allmän varuskatt,

2) de likalydande motionerna 1:404
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:513 av
herr Hjalmarson m. fl., i de delar motionerna
behandlades i detta betänkande,

a) såvitt motionerna avsåge upphävande
av förordningen om allmän varuskatt,
m. m.,

b) såvitt motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt med tillämpning
fr. o. m. den 1 januari 1961,

c) såvitt motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt med tillämpning
fr. o. in. den 1 januari 1962,

3) de likalydande motionerna 1:413
av herr Lundström m. fl. och II: 529 av
herr Ohlin in. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 409
av herr Per-Olof Hansson och 11:522
av herr Nihlfors m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:638
av herr Bengtson m. fl. och 11:786 av
herr Hansson i Skegrie m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:639
av fru Gärde Widemar och II: 787 av
herr Löfgren m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:640
av herr Schött m. fl. och II: 788 av herr
Henningson i Visby m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:679
av herr Lundström m. fl. och II: 840 av
herr Ohlin m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:685
av herr Bengtson m. fl. och 11:846 av
herr Hedlund m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:686
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 843 av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom

11) de likalydande motionerna 1:687
av herrar Ebbe Ohlsson och Åkesson
samt II: 848 av herr Lothigius in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1960/61 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation,
som i nedan angivna delar inne -

bure följande:

Skatt å inkomst och förmögenhet
m. m. ...... 6 900 000 000

Omsättnings- och expedi tionsstämplar

m. m. 90 000 000

Allmän varuskatt ...... 1 400 000 000

Omsättningsskatt å motorfordon
.............. 180 000 000

Postverket (överskott) . . 1 000 000

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Sundin, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg och Larsson i Luttra,
vilka

dels ansett att utskottet under punkterna
B 1 a), 2 a) och 3) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 399 av herr Bengtson
m. fl. och II: 508 av herr Hedlund m. fl.,
I: 404 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 513
av herr Hjalmarson m. fl. samt 1:413
av herr Lundström m. fl. och II: 529 av
herr Ohlin m. fl. måtte antaga i reservationen
framlagda förslag till

1) förordning om upphävande av förordningen
den 1 dec. 1959 om allmän
varuskatt (nr 507);

2) förordning om ändring i taxerings -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 109

förordningen den 23 november 1956 (nr
623); och

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; dels

ock ansett att utskottet under
punkterna B 5), 6) och 7) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 638 av herr Bengtson
m. fl. och II: 786 av herr Hansson i
Skegrie m. fl., I: 639 av fru Gärde Widemar
m. fl. och II: 787 av herr Löfgren
m. fl. samt 1:640 av herr Schött
m. fl. och 11:788 av herr Henningson
i Visby m. fl. måtte antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning
angående lydelse fr. o. m. den 1 januari
1961 av 4 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i
Svalöv och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkterna A 1)
B 2), B 10) och C) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likaly
dande motionerna 1:404 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 513 av herr Hjalmarson
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:686 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 843 av herr Hjalmarson m. fl.,

A 1) under uttalande av att en statsfinansiell
politik bort och borde föras
som gåve grund för omsättningsskattens
avskaffande från den 1 januari 1961, för
skattefritt sparande enligt därom framställda
förslag från den 1 januari 1961
och för en reform och sänkning av den
direkta beskattningen från den 1 januari
1962 enligt därom framställda särskilda
förslag, besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1960/61 med 100
procent av grundbeloppet;

B 2 a) med antagande av det vid förstnämnda
motioner fogade förslaget till
förordning om upphävande av förord -

Den ekonomiska politiken m. m.

ningen den 1 december 1959 om allmän
varuskatt (nr 507) besluta följande tilllägg
till punkt 1. av övergångsbestämmelserna:
Likaledes skall förordningen
alltjämt äga giltighet i fråga om tillhandahållande
av vin- och spritdrycker och
av tobaksvaror.

B 2 b) antaga i reservationen intaget
förslag till förordning, avsedd att träda
i kraft den 1 januari 1961, angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B 2 c) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning, avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1962, om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

C) besluta att bevillningarna för budgetåret
1960/61 skulle beräknas i enlighet
med den i utskottets hemställan intagna
specifikationen med följande
ändringar:

Skatt å inkomst och förmögenhet
m. m....... 6 888 000 000

Omsättnings- och expedi tionsstämplar

m. m. . . 97 000 000

Allmän varuskatt ...... 985 000 000

Omsättningsskatt å motorfordon
............ 165 000 000

III) av herrar Spetz, Söderquist och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett:

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i denna reservation angiven lydelse,
i fråga om beräkningarna av bevillningarna
innebärande följande:

De i propositionen nr 150 gjorda beräkningarna
av bevillningarna bör med
vad utskottet ovan hemställt undergå
vissa justeringar. Inkomsttiteln för allmän
varuskatt bör således upptagas
med 950 milj. kronor och postverkets
överskott med 10 milj. kronor.

dels att utskottet under punkten B 4)
bort hemställa, att riksdagen måtte antaga
ett av dessa reservanter framlagt
förslag till förordning, avsedd att träda
i kraft den 1 januari 1961, angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förord -

110 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

dels ock att utskottet under punkterna
B 8) och B 9) bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:679 av herr
Lundström m. fl. och II: 840 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
1:685 av herr Bengtson m. fl.
och II: 846 av herr Hedlund m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla

dels att åt kommande utredning för
allsidig översyn av skattesystemet uppdroges
att framlägga förslag avseende
sänkning av det totala skattetrycket,
dels att den statliga budgetpolitiken
upplades med sikte på att skapa förutsättningar
för reformer inom beskattningen,
som till gagn för alla folkgrupper
uppmuntrade den enskilde till produktiva
insatser, utbildning och sparande
samt främjade en gynnsam utveckling
av näringslivet och stärkte
vårt lands konkurrensförmåga inför de
kommande stormarknaderna;

IV) av herrar Bengtson, Sundin och
Larsson i Luttra, vilka

dels ansett att utskottet under punkterna
B 8) och B 9) bort hemställa,
att riksdagen — — — (= reservation

III) — — — kommande stormarknaderna; dels

ock ansett att bevillningarna för
budgetåret 1960/61 måtte beräknas i enlighet
med utskottets förslag med följande
ändring:

Postverket (överskott) . . 9 000 000

Bevillningsutskottets betänkande nr 62

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 1 av
herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén;

II) de likalydande motionerna I: 115
av herr Edström m. fl. och II: 146 av
fröken Höjer m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte besluta, att proteser

och stödjebandage med statsbidrag undantages
från allmän varuskatt»;

III) de likalydande motionerna I: 198
av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh samt II: 361 av herr Björkman
m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta att fr. o. m. den 1 juli
1960 utvidga undantaget från omsättningsskatt
för de i förordningen om allmän
varuskatt 10 § 1 mom. 7 angivna
tryckta skrifterna till att gälla även för
böcker jämte musikalier»;

IV) de likalydande motionerna I: 203
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:246 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt att i g 10 1
mom, bland från skatteplikt undantagna
varor upptoges: »9. Genom avtal med
staten prisreglerade jordbruksprodukter»;
att till företagare som genom förordningen
om varuskatt ålades att från
sin rörelse inredovisa skattemedel skulle
utgå skälig ersättning; samt att Kungl.
Maj :t måtte bemyndigas att utfärda härför
nödiga bestämmelser och anvisningar
ävensom måtte för riksdagen framlägga
förslag om erforderliga medel
för bestridande av redovisningskostnaderna; V)

de likalydande motionerna 1:282
av herr Hagberg och II: 355 av herr
Regnéll, vari hemställts att riksdagen
måtte antaga ett genom motionerna
framlagt förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen om
allmän varuskatt den 1 december 1959
(nr 370), innebärande skattefrihet för
vissa fartyg och för varor som brukas
å fartyg i utrikestrafik;

VI) de likalydande motionerna I: 285
av fru Gärde Widemar samt II: 356 av
herrar Kollberg och Ståhl, vari hemställts
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att en skyndsam
utredning företages angående generellt
undantagande, så fort ske kan, av tidningar
och tidskrifter från allmän varuskatt
och att förslag till erforderliga

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

111

ändringar i förordningen om allmän varuskatt
framlägges vid innevarande års
riksdag»;

VII) de likalydande motionerna I: 286
av herr Hagberg m. fl. och II: 518 av
herr Kollberg in. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
förslag till bestämmelser om restitution
av allmän varuskatt för varor til]
investeringar avseende förbättringsarbeten
och nyanläggningar inom rörelse
och jordbruk samt att detta förslag
framlägges till årets riksdag i så god
tid att restitution kan medgivas vid
1961 års taxering för under år 1960
köpta investeringsvaror»;

VIII) de likalydande motionerna
I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 357 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
46 § 1 och 2 mom. samt 49 § förordningen
om allmän varuskatt skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse;

IX) de likalydande motionerna I: 288
av herr Kronstrand och II: 358 av herr
Ågren m. fl.;

X) de likalydande motionerna 1:289
av herrar Sigfrid Larsson och Svanström
samt II: 359 av herr Antonsson
m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
förordna om undantag från skatteplikt
till allmän varubeskattning för de tekniska
och kulturella hjälpmedel som
av handikappade och lytesskadade används
i terapeutiskt eller rehabiliteringssyfte,
såsom olika slag av invalidfordon
och invalidvagnar, rullstolar,
proteser, hörapparater, talböcker etc»;

XI) de likalydande motionerna I: 295
av herr Ebbe Ohlsson och 11:364 av
herr Dar lin m. fl.;

XII) de likalydande motionerna I: 406
av herr Hagberg m. fl. och 11:517 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om allmän varuskatt, att
skattebelastningen blir likformig för
fabriksmässigt tillverkade förbearbcta -

Den ekonomiska politiken m. m.

de byggnadsvaror och sådana varor
som framställes på byggnadsplatserna
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig författningstext»; XIII)

de likalydande motionerna
1: 423 av herrar Stefanson och Sunne
samt II: 360 av herr Nordgren m. fl.;

XIV) de likalydande motionerna
1:427 av herr Sveningsson och 11:519
av herr Magnusson i Tumhult, vari hemställts 1)

att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i förordningen om allmän
varuskatt

att brukare av jordbruksfastighet som
producenter jämställdes med utövare av
rörelse i fråga om sådana varor, som icke
redan vore undantagna i varuskatteförordningen,

att material, som användes i produktionen,
men icke inginge i den producerade
varan, undantoges från skatteplikt,

att verktyg, slitgods o. d., som hastigt
förbrukades i produktionsprocessen, genom
lämplig avgränsning mot anläggningstillgång
undantoges från skatteplikt,
samt

att redovisningsskyldigheten för varuskatt
för handelsbolag och kommanditbolag
åvilade bolaget som sådant,

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar, ävensom

3) att riksdagen måtte uttala att övergångsbestämmelserna
till varuskatteförordningen,
såvitt avsåge skriftligt avtal,
måtte givas den innebörden att en praktisk
anpassning skedde till gängse handelskutym; XV)

de likalydande motionerna I: 429
av herr Virgin in. fl. och II: 523 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.;

XVI) motionen II: 86 av herr Gustafsson
i Borås;

XVII) motionen II: 247 av herrar Antby
och Rimds, vari hemställts »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning
om sådana ändringar i förord -

112 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ningen om allmän varuskatt att jordbrukarna
beredas möjlighet att bli befriade
från skatt å förnödenheter erforderliga
för jordbruksdriften»;

XVIII) motionen II: 525 av herr Nordgren;
samt

XIX) motionen II: 534 av herrar
Svensson i Ljungskile och Wedén, vari
hemställts »att riksdagen snarast måtte
besluta sådan ändring i lagen angående
allmän varuskatt att från denna beskattning,
så länge den består, undantages
sådana tekniska och kulturella hjälpmedel
som i rörelseuppövande eller
andra läketerapeutiska syften användes
av invalidiserade personer».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:198
av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh samt 11:361 av herr Björkman
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 285
av fru Gärde Widemar samt 11:356 av
herrar Kollberg och Ståhl,

3) de likalydande motionerna 1:406
av herr Hagberg m. fl. och 11:517 av
herr Kollberg m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:287
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 357
av herr Kollberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 203
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:246 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

a) såvitt motionerna avsåge ersättning
för skatteredovisningen,

b) såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för prisreglerade jordbruksvaror,

6) de likalydande motionerna I: 286
av herr Hagberg m. fl. och 11:518 av
herr Kollberg m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:282
av herr Hagberg och II: 355 av herr
Regnéll,

a) såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för bogserbåtar, bärgningsbåtar,
flodsprutor m. m.,

b) såvitt motionerna avsåge varor,
som brukades å fartyg i utrikes trafik,

8) de likalydande motionerna 1:115
av herr Edström m. fl. och II: 146 av
fröken Höjer m. fl.,

9) motionen II: 534 av herrar Svensson
i Ljungskile och Wedén,

10) de likalydande motionerna I: 289
av herrar Sigfrid Larsson och Svanström
samt II: 359 av herr Antonsson
m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:427
av herr Sveningsson och II: 519 av herr
Magnusson i Tumhult,

a) såvitt motionerna avsåge den skattemässiga
behandlingen av förbrukningsartiklar
i produktionen,

b) såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för förnödenheter, som vore erforderliga
för jordbruksdrift,

c) såvitt motionerna avsåge förtydligande
av övergångsbestämmelserna,

d) såvitt motionerna avsåge deklarationsskyldighet
för handels- och kommanditbolag,

12) motionen II: 247 av herrar Antby
och Rimås,

13) de likalydande motionerna 1:1 av
herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén,

14) de likalydande motionerna I: 288
av herr Kronstrand och II: 358 av herr
Ågren m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 295
av herr Ebbe Ohlsson och 11:364 av
herr Darlin m. fl.,

16) de likalydande motionerna 1:423
av herrar Stefanson och Sunne samt
II: 360 av herr Nordgren m. fl.,

17) de likalydande motionerna 1:429
av herr Virgin m. fl. och II: 523 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

18) motionen 11:86 av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

19) motionen II: 525 av herr Nordgren,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

113

Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Vigelsbo, Magnusson i Borås och
Rydén, vilka ansett

1. ang. tryckta skrifter

att utskottet under punkterna 1) och
2) bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 198 av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh samt II: 361 av herr Björkman
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 285 av fru Gärde Widemar samt
II: 356 av herrar Kollberg och Ståhl
måtte besluta

dels att 10 § 1 mom 7) varuskatteförordningen
skulle erhålla följande lydelse: »7.

Tryckta skrifter och musikalier.»

dels att sista stycket i anvisningarna
till 10 § nämnda förordning skulle utgå;

2. ang. fabriksmässigt tillverkade
byggnadsvaror

att utskottet under punkten 3) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:406 av
herr Hagberg m. fl. och II: 517 av herr
Kollberg m. fl. måtte besluta

dels att 12 § 1 mom. varuskatteförordningen
skulle erhålla följande lydelse: »1

mom. Skattskyldighet åvilar, med
de undantag som i 13 § sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer
skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller
ombesörjer utförande av skattepliktig
tjänsteprestation

för tillhandahållande av sådan vara
eller tjänsteprestation till förbrukare
(konsument) så ock för uttag ur rörelsen
av skattepliktig vara.»

dels att anvisningarna till 12 § nämnda
förordning skulle ha följande lydelse: »Frågan

huruvida yrkesmässighet —
försäljning av personlig lösegendom.

Tillhandahållande av kost — skattskyldighet
för entreprenören.

Vid försäljning i kommission — försäljas
å auktionen.

Den ekonomiska politiken m. m.

Med konsument förstås den som förvärvar
vara för annat ändamål än yrkesmässig
återförsäljning eller servering
eller användning såsom material (se
härom anvisningarna till 18 §) vid yrkesmässig
tillverkning av varor för avsalu
eller vid yrkesmässigt utförande av
tjänsteprestationer med avseende å varor,
dock att den som fabriksmässigt
tillverkar förbearbetade byggnadsvaror
skall anses såsom konsument i fråga om
inköp för sådan tillverkning. Efter motsvarande
grunder avgöres om den, åt
vilken tjänsteprestation tillhandahålles,
är att anse som konsument. Eftersom
fastighet icke är att hänföra till vara,
följer av det sagda att byggmästare,
byggnadshantverkare och liknande äro
att anse såsom konsumenter vid förvärv
av andra varor för sin verksamhet
än de i näst föregående stycke angivna
förbearbetade byggnadsvarorna.

På motsvarande sätt äro utövare av
personliga tjänster, exempelvis frisörer
men även läkare och tandläkare, att
hänföra till konsumenter.

I fråga om icke-yrkesmässigt -— upplagan
till utgivaren.

Försäljning till konsument — tillhandahållande
av tjänsteprestation.

Med uttag ur rörelse förstås i 12 §
varje ianspråktagande av vara för annat
ändamål än yrkesmässig återförsäljning
eller servering eller användning
såsom material vid yrkesmässig tillverkning
av varor för avsalu eller vid yrkesmässigt
utförande av tjänsteprestationer
med avseende å varor. Till uttag
hänföres således icke endast ianspråktagande
av varor för personligt ändamål
utan även exempelvis överföring
av en skrivmaskin från en skrivmaskinsförsäljares
lager för användning på
hans kontor.»

dels ock att 18 § 3 mom. varuskatteförordningen
skulle erhålla följande lydelse: »3

mom. För rörelse, i vilken ingår
tillhandahållande av monteringsfärdiga
trähus eller lättbetonghus skall skatten,

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

114

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

i vad avser tillhandahållande och uttag
ur rörelse av sådana hus, beräknas allenast
å 70 procent av den eljest skattepliktiga
omsättningen.»;

3. ang. ersättning till näringsidkare
för bestyret med uppbörd och redovisning
av skatten

att utskottet under punkterna 4)
och 5 a) bort hemställa, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 357 av herr Kollberg m. fl. samt
I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
och II: 246 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. måtte besluta, att 46 § 1 och 2
mom, samt 49 § varuskatteförordningen
skulle erhålla följande lydelse:

46 §.

»1 mom. Preliminär allmän varuskatt
förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod,
som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän
varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag,
beräknat enligt följande grunder. För
skattepliktig omsättning överstigande
4 000 kronor utgör ersättningen dels ett
grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett
rörligt belopp motsvarande 3 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande
4 000 kronor men ej 30 000 kronor,
0,5 procent av skattebelopp å omsättning
överstigande 30 000 kronor men
ej 150 000 kronor och 0,25 procent av
skattebelopp å omsättning överstigande
150 000 kronor. Kostnadsersättningen
avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Senast den dag preliminär
allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning
som i 1 mom. andra stycket
sägs, inbetalas till statsverket genom
insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av
olika beskattningsår, skall till varje sådan
del hänförligt belopp inbetalas för
sig. Till redovisningsperiod eller till sådan
del av redovisningsperiod, som nyss
sagts, hänförligt belopp erlägges i helt

antal kronor, därvid öretal bortfaller.
Understiger den preliminära allmänna
varuskatten 10 kronor, må inbetalning
underlåtas.

49 §.

Vid debitering av statlig allmän varuskatt
skall skattskyldig gottskrivas,
förutom preliminär allmän varuskatt
som av den skattskyldige inbetalats, sådan
ersättning som i 46 § 1 mom. andra
stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts
till betalning.»;

4. ang. restitution för investeringsvaror att

utskottet under punkten 6) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 286 av
herr Hagberg m. fl. och II: 518 av herr
Kollberg m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte till höstriksdagen framlägga förslag
till bestämmelser om restitution av
allmän varuskatt för varor till investeringar
avseende förbättringsarbeten och
nyanläggningar inom rörelse och jordbruk
i så god tid att restitution kunde
medgivas vid 1961 års taxering för under
år 1960 köpta investeringsvaror;

5. ang. undantag för vissa fartyg

att utskottet under punkten 7 a) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:282 av
herr Hagberg och 11:355 av herr Regnéll
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning om samt
förslag till undantagande från allmän
varuskatt av samtliga fartyg, som ej vore
att hänföra till s. k. lustfartyg;

6. ang. tekniska och kulturella hjälpmedel
för handikappade och lytesskadade att

utskottet under punkterna 8), 9)
och 10) bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 115 av herr Edström m. fl. och
11:146 av fröken Höjer m. fl. samt
11:534 av herrar Svensson i Ljungskile
och Wedén ävensom I: 289 av herrar

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

115

Sigfrid Larsson och Svanström samt
11: 359 av herr Antonsson in. fl. måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag så fort ske kunde
vid höstriksdagen om undantagande
från skatteplikt av de tekniska och kulturella
hjälpmedel m. m. som av handikappade
och lytesskadade användes i
rehabiliterings- eller terapeutiskt syfte;

7. ang. den skattemässiga behandlingen
av förbrukningsartiklar i produktionen att

utskottet under punkten 11a) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:427 av
herr Sveningsson och 11:519 av herr
Magnusson i Tumhult i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj:t måtte ingående pröva frågan om
förtydligande av bestämmelserna i varuskatteförordningen
rörande den skattemässiga
behandlingen av förbrukningsartiklar
inom produktionen, så att
skatteplikten icke utsträcktes till att
omfatta de rörliga produktionskostnaderna,
samt för riksdagen framlägga förslag
till förtydligande bestämmelser i
angivna syfte;

8. ang. skattefrihet för förnödenheter
som är erforderliga för jordbruksdrift

att utskottet under punkterna 11 b)
och 12) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:427 av herr Sveningsson
och 11:519 av herr Magnusson i Tumhult
samt motionen 11:247 av herrar
Antby och Rimås i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag snarast möjligt
till sådana erforderliga ändringar
i förordningen om allmän varuskatt att
jordbrukarnas inköp av förnödenheter
icke belastades med varuskatt;

9. ang. förtgdligande av övergångsbestämmelserna
i fråga om uttrycket
»skriftligt avtal», m. m.

att utskottet under punkten 11 c) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:427 av
herr Sveningsson och 11:519 av herr

Den ekonomiska politiken m. m.

Magnusson i Tumhult — i den del varom
här är fråga •— i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag till riksdagen om förtydligande
av övergångsbestämmelserna till förordningen
om allmän varuskatt i fråga om
uttrycket »skriftligt avtal», m. m. i uti
reservationen angivet syfte.

Yad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De problem som berörs
av här till behandling föreliggande utskottsutlåtanden
och betänkanden är
talrika och betydelsefulla. Jag tänker
ingalunda försöka mig på den omöjliga
uppgiften att här beröra ens de viktigaste
av dem. Jag vill göra endast
kommentarer på några enligt min mening
centrala, viktiga punkter.

Emellertid vill jag inledningsvis påpeka
att Sveriges anslutning till en internationell
europeisk frihandelsorganisation,
som beslutades i fjol och som
nu håller på att genomföras, naturligtvis
kräver att att den inre svenska politiken
tar hänsyn därtill. Jag efterlyser
från regeringens sida en förklaring att
man är medveten om att friare varurörelser
över gränserna knappast är möjliga
och i varje fall inte kommer att
medföra alla önskvärda fördelar, om inte
åt den inre ekonomiska politiken ges
en sådan smidighet och anpassningsförmåga
att näringslivet kan till fullo utnyttja
de chanser som den nya handelspolitiken
ger. Jag vill dessutom upprepa
en tidigare framställd vädjan till regeringen
att när vi nu inträder i ett konkurrensförhållande
med andra länder,
som kanske blir hårdare än någonsin
förr — och detta gäller även dem som
iir medlemmar av samma organisation
som vi — att regeringen då inte underlåter
att tänka på hur viktigt det är att
näringslivet här i landet erhåller gynnsamma
förutsättningar, så att det inflöde
av utländskt kapital och utländsk teknik
som alla stater såvitt jag vet är ange -

116 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

lägna om att främja, inte helt och hållet
går oss förbi. Det har på regeringsbänken
funnits en stämning av trött brist
på intresse när det gällt att ta ställning
till detta problem och där jag hoppas få
en ändring. Det blir kort sagt en konkurrens
även mellan regeringarna i fråga
om att erbjuda goda villkor för en
ekonomisk verksamhet. I den konkurrensen
bör vi inte bli efter. Det är Sveriges
folk, inte regeringen som kommer
att få betala, om uppgiften försummas.

Herr talman! Vad skattepolitiken beträffar,
som jag här huvudsakligen skall
uppehålla mig vid, vill jag ännu en
gång först slå fast, att regeringen före
valet 1958 gav Sveriges folk det intrycket,
att inga större skattehöjningar var
aktuella och att man sedan genomfört
den största skattehöjning som någonsin
beslutats i detta land.

Mot denna bakgrund är det klart att
frågan ställes: Var står regeringen denna
gång? Säger man även nu att här hotar
inga skattehöjningar, för att sedan kanske
handla på samma sätt efter valet som
man nu gjort under tiden mellan dessa
båda val? Det visar sig att finansminister
Sträng i den kungl. propositionen är
försiktigare. Han har en brasklapp och
säger att han inte vill göra några »absoluta
deklarationer» om den framtida
finanspolitiken. Tydligen förbehåller sig
finansministern genom denna frånvaro
av s. k. absoluta deklarationer — vad nu
detta månde vara — rätten att ånyo höja
skattetrycket. Det finns anledning för
Sveriges folk att observera att herr
Sträng, inför den kritik som regeringen
med all rätt varit utsatt för, nu är så
försiktig att han gör uttalanden av denna
innebörd.

När finansministern införde omsättningsskatten,
motiverade han den med
en belysning av statens finansläge och
det enorma lånebehovet, som uppenbarligen
var missvisande. Sällan har väl bär
i Sverige om ens någonsin en så missvisande
framställning lämnats av en finansminister
som den här Sträng åstad -

kom i fjol. Den saken kommer att bli
belyst från annat håll här i kammaren,
och jag skall därför inte ta upp den
till behandling. Jag bara konstaterar
faktum.

Om man nu ser på herr Strängs kalkyler,
sådana de framläggs i tilläggspropositionen,
finner man även här en viss
önskan hos honom att situationen inte
skall framstå för gynnsam och budgetöverskottet
inte bli för stort. Kravet på
ett arbetslöshetsanslag, som är ungefär
lika stort som det som har förekommit
i de senaste depressionstiderna, är under
en tid av extrem högkonjunktur förbluffande.
Det rör sig dock om belopp, som
är mer än dubbelt så höga som de vi
brukade anvisa tidigare under normala
konjunkturer.

Att herr Sträng inte räknar med att
någon del av lönehöjningen i de affärsdrivande
verken skall avbalanseras genom
rationalisering, är också märkvärdigt,
eftersom de affärsdrivande verken
själva uppenbarligen anser, att en väsentlig
rationalisering är möjlig — på
något håll har t. ex. nämnts 2 procent
om året.

När jag här kritiskt belyser finansministerns
egendomliga förfaringssätt, är
det ingalunda någon kritik mot de affärsdrivande
verken eller deras personal,
utan det är en undran över att finansministern
här gör andra antaganden
än dem, som dessa verk själva av
tidigare uttalanden att döma synes vara
beredda att göra, och räknar med en
försämring av deras resultat, som är
praktiskt taget lika stor som lönekostnadshöjningen.
Vadan denna egendomliga
vilja att inte beakta rationaliseringsmöjligheterna,
som herr Sträng så många
gånger har talat om när det gällt enskild
företagsamhet?

Det alternativ som vi i folkpartiet har
framlagt visar att omsättningsskatten inte
behövs för att balansera driftbudgeten,
att denna t. o. m. kan visa ett ganska
betydande överskott på bortåt 400
miljoner kronor utan omsättningsskatt.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 117

Det är då egendomligt, att regeringen
har insisterat på att införa och bevara
denna omsättningsskatt. Man gör det
trots att vi nu står inför en radikal omprövning
av hela skattesystemet. Omsättningsskatten
har tillkommit utan sedvanlig
utredning och efter, som jag sade,
en mycket vilseledande framställning.
Nu skall allting annat utredas —
verkar det — utom omsättningsskatten
som har tillkommit utan sådan utredning!
Den får inte heller utredas denna
gång. Herr Sträng har ett lite svävande
uttryckssätt, men andemeningen tycks
vara, att omsättningsskatten skall ligga
fast. Det är tydligen så, att för finansministern
är omsättningsskatten helig.
Jag skulle vilja kalla den herr Strängs
heliga ko.

Det är klart att man inte kan studera
skattesystemet på lång sikt utan att ta
hänsyn till i vad mån det kan främja
sparande och ekonomisk utveckling, om
man kan avlägsna de negativa verkningar
i dessa avseenden, som skatterna utan
tvivel många gånger har. Detta grepp på
skatteproblemet, som enligt vår mening
är centralt, är tydligen för finansministern
av direktiven att döma mycket perifert.
Han snuddar vid saken utan att göra
den till en central frågeställning.

Detta grepp är alltför statiskt. Att man
måste se dynamiskt på frågan, hur den
ekonomiska politiken kan läggas så till
rätta, att den befrämjar produktionens
tillväxt samt nationalinkomstens stegring
och därmed medför ökade inkomster
för statskassan och på lång sikt ökar
möjligheterna till sänkning av skattetrycket,
samtidigt som angelägna statliga behov
blir tillgodosedda, det är en synpunkt
som finansministern nu, när han
ger sina direktiv, tycks hysa ett relativt
litet intresse för.

Jag måste också, herr talman, påtala
att finansministern så hårt slår fast att
utredningen skall utgå ifrån nuvarande
skattenivå och inte får lov att pröva
alternativet av en lägre skattenivå. Finansministern
tycks mena, att ett poli -

Den ekonomiska politiken m. m.

tiskt beslut skall vara avgörande för
skattenivån. Men får jag påpeka, att en
expertutredning mycket väl kan röra sig
med olika alternativ; t. ex. nuvarande
skattenivå och en eller två lägre skattenivåer.
Det är ingalunda säkert, vilket
tycks vara finansministerns tysta antagande,
att alla skatter skall vara 5 procent
lägre, om man skall ha en 5 procent
lägre skattenivå. Det är väl mycket
möjligt att man vid ett lägre skattetryck
gör en annan avvägning mellan de olika
skatteformerna. Det skulle vara mycket
betydelsefullt om utredningen hade fått
i uppdrag att pröva hur skatterna skall
avvägas vid skattetryck av något olika
höjd. Men här sticker finansministern
in en käpp och säger: Nej, vi får inte
räkna med en lägre skattenivå än för
närvarande!

Det är tydligen ingen tillfällighet att
finansministern förfar på detta sätt. När
jag läste direktiven, kunde jag för övrigt
inte underlåta att tänka tillbaka litet
på de diskussioner som förevarit i
denna kammare, när vi från något oppositionsparti
påyrkat ändringar i den
direkta beskattningen och vi då mötts av
kritik, som man verkligen kan säga varit
demagogiskt präglad, att det skulle medföra
så och så stora lättnader för de
högre inkomsttagarna. Den som nu läser
finansministerns direktiv förstår att
han har utvecklats en hel del sedan
dessa diskussioner fördes. Det är en sak
som jag komplimenterar honom för, även
om det inte finns något klart erkännande
av det i direktiven.

Herr talman! Låt mig beträffande omsättningsskatten
också betona vad som
i dag blivit ännu mera klart än tidigare,
nämligen att införandet av omsättningsskatten
den 1 januari 1960, samtidigt som
arbetstidsförkortningen satte in och
ATP-avgifterna började utgå, givetvis
var ett utomordentligt oskickligt grepp.
Därigenom har det blivit svårare för löntagarna
att uppnå den höjning av timlönerna,
som skulle ha medfört en sådan
utveckling av deras reallöner som de väl

118 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

hade väntat sig. Och i den mån det har
blivit eller kan bli en så stark höjning
av den totala arbetskostnaden per timme
att den blir t. ex. dubbelt så stor som
produktivitetsökningen — ja, då är det
klart att detta kommer att medföra kostnadshöjning
och minskad konkurrensförmåga
för svenskt näringsliv, något
som sannerligen inte är något löntagarintresse.

När man frågar hur omsättningsskatten
verkar för olika folkgrupper, skall jag
tillåta mig att här nämna några siffror,
som visar vad skatten betyder för olika
inkomstkategorier i jämförelse med den
statliga inkomstskatten. Jag tror nämligen
att en sådan jämförelse, som jag har
i en tabell, är ganska belysande.

Gift skattskyldig med en deklarerad
inkomst på 6 000 kronor får genom omsättningsskatten
en belastning, som kan
uppskattas till 159 å 160 kronor, medan
den statliga inkomstskatten för honom
är 130 kronor. Eu person med 12 000 kronors
inkomst får genom omsättningsskatten
en belastning på något under 300
kronor, medan inkomstskatten blir ungefär
630 kronor. Och den som har 50 000
kronors inkomst får genom omsättningsskatten
en kostnadsökning på något över
900 kronor, medan den statliga inkomstskatten
ligger något över 11 300 kronor.
Dessa relationer är väl ganska belysande
för verkningarna av den skatt, som bevillningsutskotts
socialdemokratiska majoritet
påstår drabbar rättvist och likformigt.

Jag undrar, herr talman, om den som
studerar siffror av denna art verkligen
kan instämma med socialdemokraterna i
utskottet i att skatten drabbar »rättvist
och likformigt».

Nu har det i tidningspressen, och
särskilt i regeringspressen, förekommit
en del uppgifter som skall visa att inte
bara högerns utan även folkpartiets alternativ
skulle drabba hårdare än omsättningsskatten
för det stora flertalet
skattebetalare. Siffrorna där är dock
med förlov sagt vilseledande. Man tar

som exempel familjer med två eller
flera barn och utgår ifrån att de bor
i hus byggda vissa bestämda år, och sedan
låtsas man att de familjerna är representativa
för flertalet skattebetalare
här i landet. Men jag vill påpeka att
den grupp som de socialdemokratiska
tabellerna tar som exempel omfattar
mindre än 5 procent av skattebetalarna.
Nog är det egendomligt att då försöka
skapa intrycket att detta är en
karakteristisk bild, den som nu valsat
runt i hela regeringspressen de senaste
två veckorna!

Jag kanske i det sammanhanget kan
få säga något om hur regeringens förslag
verkar för olika inkomsttagare, om
man jämför med folkpartiets förslag.
Jag tar emellertid då inte den grupp,
som uppfyller de mycket speciella villkoren
i den socialdemokratiska tabellen,
utan grupper som är väsentligt mera
representativa. Gift person utan
barn, som har 8 000 kronor i inkomst,
får enligt regeringens linje, enligt en
beräkning som jag har fått till mitt förfogande,
en belastning på 212 kronor.
Man kan naturligtvis alltid diskutera
de exakta siffrorna, men den ungefärliga
storleksordningen är den nämnda.
Folkpartiets förslag innebär för samma
person en belastning på 95 kronor, alltså
mindre än hälften. I varje fall rör
det sig om ett hundratal kronor mot ungefär
200 kronor med regeringens förslag.

Tar jag en 12 000-kronorsfamilj, så
betyder folkpartiets förslag en belastning
på något över 100 kronor, medan
regeringsförslaget medför en belastning
på något över 300 kronor, alltså nära
tre gånger så mycket. Och för en familj
med 15 000 kronors inkomst blir
belastningen också enligt folkpartilinjen
något över 100 kronor, medan den enligt
regeringsförslaget närmar sig 400
kronor, närmare bestämt 113 respektive
382 kronor. Tar jag gift person med
två barn, där skillnaden blir mindre,
kan jag i alla fall nämna att den som

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

119

har 12 000 kronor i inkomst, enligt
folkpartilinjen får en belastning på något
över 100 kronor — närmare bestämt
114 — medan det enligt regeringsförslaget
blir omkring 210 kronor, alltså
nära dubbelt så mycket.

Inför sådana siffror måste man verkligen
konstatera, att den tablå jag här
talat om är sällsynt missvisande.

Beträffande dessa jämförelser vill jag
för övrigt påpeka, att herrarna ■—- och
även damerna — i regeringspartiet ju
inte kan påstå att er linje är så mycket
mera effektiv som köpkraftindragande
och konsumtionsminskande politik
och sedan i nästa ögonblick säga,
att folkpartilinjen är mycket tyngre för
Sveriges folk. Ni måste bestämma er.
Jag hoppas att finansministern skall bestämma
sig för om han vill säga att vår
linje är mycket tyngre eller att den socialdemokratiska
linjen är så mycket
mera konsumtionsbegränsande. Man
kan inte gärna säga båda delarna.

I den mån man har i tankarna att omsättningsskatten
utgör en viss belastning
även på företagen, får man räkna
med att den är prishöjande även indirekt
utöver de procentsiffror man vanligen
räknar med. Är det detta som är
förtjänsten hos omsättningsskatten? För
övrigt måste man säga att omsättningsskatten
som en metod att dra in pengar
från företagen sannerligen slår så
ojämnt som tänkas kan. Om det är fråga
om att dra in pengar från företagen,
måste man självfallet använda andra
metoder.

Herr talman! Det alternativ som vi
har framlagt innebär, som jag sade, ett
budgetöverskott på bortåt 400 miljoner
kronor. Vi anser att det i den höga
konjunktur som nu råder inte bör vara
någon underbalans på driftbudgeten.
För budgetåret 1960/61 har vi framlagt
en preliminär kalkyl som även den
visar — när alltså föreslagna åtgärder
fullt slår igenom -— att man skulle kunna
få ett mindre överskott utan antagande
av någon överkonjunktur. Men låt

Den ekonomiska politiken m. m.

mig för säkerhets skull säga — eftersom
det inte är något större överskott

— att det blir fråga om en väl balanserad
budget.

På tal om vårt alternativ, herr talman,
kan jag inte underlåta att med
några ord beröra vissa fakta om det
från högerhåll framlagda förslaget. Jag
gör det bara därför att jag nästan varje
dag och många gånger varje vecka har
sett i högerpressen, hur man framhåller
att det egentligen bara finns ett alternativ
till regeringspolitiken, och det
är högerns. Detta är ju ett indirekt angrepp
på de övriga oppositionspartierna,
som om de inte kommit med något
sådant alternativ. Jag vet inte av vilken
anledning detta angrepp göres, men det
är nu i alla fall så. Jag skall därför,
utan att alls ingå på någon polemik, bara
nämna några siffror rörande högerns
alternativ och vårt, så kan ju sedan envar
själv bilda sig en egen mening.

Om jag tar budgetåret 1960/61 och ett
ögonblick bortser från förslaget att slopa
det första barnbidraget — det betyder
ju på sex månader en skattehöjning
för barnfamiljerna med 165 miljoner
kronor — så visar högerns budgetförslag
för nästkommande år 1960/61
ett överskott på något över 400 miljoner

— ungefär 426 miljoner — och folkpartiets
förslag 373 miljoner — d. v. s.
något under 400 miljoner. Det är belopp
av precis samma storleksordning,
medan centerpartiets förslag visar ett
överskott som är något mindre eller
307 miljoner kronor.

Det är klart att skillnaden på några
tiotal miljoner i en budget på 15 000
miljoner inte ger någon grund för att
påstå annat än att här finns flera alternativ,
och det vore bäst att detta bleve
fullt klart.

Tar man en tolvmånadcrspcriod
1961/62, finner man också att den ytterligare
budgetförstärkning, exklusive
första barnbidraget, som högerlinjen
innebär, är ungefär 1 100 miljoner.
Folkpartiets förslag ger en lika stor

120 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

budgetförstärkning, t. o. m. några tiotal
miljoner däröver. Centerpartiet tar inte
ställning till budgetsaneringsavgift och
höjda punktskatter och redovisar därför
bara 864 miljoner. Men lägger man
till en del för dessa saker, kommer man
upp i ett belopp, som ligger i närheten
av de andra partiernas. Dessa överskott
bör givetvis salderas mot nettoförlusten
på omsättningsskatten och
andra skattesänkningar.

Jag vill alltså konstatera, att det inte
finns någon större statsfinansiell skillnad
mellan de olika oppositionsalternativen
vad själva totalsummorna beträffar,
frånsett borttagandet av första
barnbidraget, som jag betraktar som
en skattehöjning för en viss grupp. Däremot
finns ju i vissa andra avseenden
väsentliga olikheter, som jag inte här
behöver närmare diskutera.

Yidare vill jag omnämna, att en kalkyl,
som man har gjort på vårt håll —
jag vill här bara nämna några få siffror
— visar att de skatteskalor, som
högerpartiet föreslagit för tiden efter
1962, ger den procentuellt största sänkningen
av inkomstskatten från nuvarande
skattesatser i inkomstskiktet från
någonting under 30 000 kronor och till
omkring 50 000 kronor. De har alltså
inte tonvikten lagd på inkomster mellan
10 000 och 30 000 kronor utan på
inkomster som ligger mellan något under
30 000 och 50 000 kronor. Det är
en rent statistisk beräkning som det inte
kan råda några delade meningar om,
ifall additioner och substraktioner görs
riktigt.

För att visa att rent statsfinansiellt
skillnaden inte är så stor som ofta sagts
vill jag påpeka, att om man tar en flerårsbudget
en tid framöver, som ju både
högern, vi och finansministern gör, så
finner man att lånebehovet för statskassan
blir av samma storleksordning
enligt högerlinjen som enligt vårt förslag
och t. o. m. enligt regeringens förslag.
Det är viktigt att konstatera detta.
Det underlättar samarbetet mellan olika

partier om man enas om de faktiska
utgångspunkterna. Jag tänker därvidlag
på de tre oppositionspartierna, som
ju är eniga om att välja en radikalt annan
linje än regeringen genom att säga
nej till omsättningsskatten.

Herr talman! Jag blev verkligen en
smula bedrövad när jag läste utskottsutlåtandet.
Där kritiseras oppositionen
för att den har förslag som drabbar
barnfamiljer och sjuka. Men, herr talman,
man syftar där på högerns förslag
rörande barnbidragen och den
längre karenstiden inom sjukförsäkringen.
Från vår sida har inte framlagts
några förslag som drabbar de sjuka.
Man kan inte tänka på att sjukförsäkringsavgifterna
ändras — det är ju
en helt annan sak. Vi har inte framlagt
något förslag som drabbar barnfamiljerna.
Jag vill påstå att de tvärtom
vinner en fördel, om vårt förslag genomförs,
jämfört med om regeringens
genomförs. Detta regeringspartiets
grepp, herr talman, att ta fakta från ett
parti och sedan låtsas som om de gällde
hela oppositionen borde vi väl ändå
kunna slippa åtminstone i utlåtanden,
bakom vilka står ett så förnämligt utskott
som bevillningsutskottet eller något
annat riksdagsutskott. Om det är
meningen att kritisera ett parti, säg då
det och försök inte ställa andra partier
i en skev dager genom att låtsas som om
kritiken drabbar även dem!

Beträffande påståendet, att de som
bor i vissa hus skulle få hyreshöjningar
med vårt förslag, vill jag bara erinra
om att riksdagen varit överens om
att vi successivt skall avveckla de mera
generella bostadssubventionerna. Vi i
folkpartiet har ju i huvudsak följt de
förslag som framlagts av besparingsutredningen,
vilket bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet ju har anledning
lägga märke till, inte minst om
man tänker på att utskottsordföranden
var ledamot av besparingsutredningen.

Rörande folkpensionsavgiften nöjer
jag mig med att konstatera att vi i de

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

121

motioner vi tidigare väckt förordar
samma belopp som pensionsberedningen
på sin tid och besparingsutredningen
i fjol. Men vi har inte bundit oss för
att avgiften skall tas ut i någon viss
form, utan vi avvaktar förslag som kan
framläggas. Man får lov att ta hänsyn
till läget i höst när det gäller att fixera
de precisa beloppen.

Pensionsavgiftens progressivitet kan
ju inte diskuteras nu, eftersom vi inte
vet hur den nya pensionsavgiften kommer
att konstrueras. Men jag vill dock
göra ett principiellt påpekande. Det är
ju progressiviteten av den samlade bördan
genom inkomstskatt, eventuell omsättningsskatt,
andra indirekta skatter
och socialförsäkringsavgifter det är fråga
om. Det har herr Sträng själv många
gånger sagt. Därför är jag förvånad över
att han tidigare i år visat en tendens att
vilja diskutera progressiviteten hos tn
enstaka avgift för sig, som om den kunde
diskuteras utan relation till de andra.
Jag behöver bara hänvisa finansministern
till vad han själv tidigare understrukit.
Utskottet säger att omsättningsskatten
är rättvis och likformig. Jag vill
påpeka att den ju som alla vet är starkt
regressiv. Det finns anledning att erinra
sig detta även när man diskuterar
folkpensionsavgiften.

Herr talman! Innan jag slutar, skall
jag säga några få ord med anledning av
en annan kampanj, som har bedrivits
av regeringspressen under senare tid.
Regeringen säger, att den har den nationalekonomiska
expertisen helt på sin
sida. Hur man kunnat konstatera det,
när man bara frågat ett urval av ekonomer,
vet jag inte; det finns ju även
andra!

Enligt en artikel i Stockholms-Tidningen
nyligen angående den ekonomiska
utvecklingen, alltså konjunkturpolitiken,
var läget följande.

Professor Dahmén, som tidigare understrukit
att omsättningsskatten är
kostnadshöjande och därför verkar höjande
på lönerna och inte är någon bra

Den ekonomiska politiken m. m.

metod att bromsa konjunkturen, förklarar
nu emfatiskt att omsättningsskatten
var ett misstag.

Professor Bent Hansen förklarar, att
vi lever i en kostnadsinflation. Den
måste ju ha ett direkt eller indirekt
samband med omsättningsskattens kostnadshöjande
verkan, även om det inte
direkt åberopas. Professor Hansen säger,
att »lönerna torde ha stigit en del
för mycket för att prisstabiliseringen
kan hålla och att det mest sannolika
är att prisnivån kommer att sakta krypa
uppåt under 1960 och 1961; några överdrivna
vinstmarginaler som kan pressas
finns knappast i någon större utsträckning».
Kan man verkligen säga att detta
uttalande om omsättningsskatten är något
ordentligt stöd för regeringspolitiken? Sedan

talar professor Hansen om
broms på företagsinvesteringar. Det är
ju inte precis något förord för omsättningsskatten.
Broms på företagsinvesteringar
är ett konjunkturproblem, som
man kan diskutera. Men det konjunkturproblemet
kan vara borta om 12 månader.
Inte vet jag eller någon annan
om konjunkturen kan svänga nästa år.
I så fall är problemet borta. Men problemet
med kostnadsinflationen och
omsättningsskatten står kvar!

Professor Welinder talar om högkonjunkturen.
Han vill ha ett ökat budgetöverskott
för att begränsa konsumtionen
och eventuellt en räntehöjning. År
det detta ökade budgetöverskott genom
en höjd beskattning, som drabbar konsumtionen,
regeringen vill ha, om man
nu säger att professor Welinder stöder
regeringens politik. I så fall behöver
nog herr Sträng göra ännu en brasklapp
före valet rörande sin framtida
skattehöjningspolitik.

Docenten Metelius vill ha eu köpkraftsuppsugning
bl. a. genom folklån,
något som även professor Dahmén vill
ha. När sådana förslag framlagts från
vårt håll, har regeringen avvisat dem.

122

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Är det detta som är regeringens stöd
från en enig sakkunskap?

Vidare vill docent Metelius liksom
professor Welinder begränsa konsumtionen.
Men socialdemokraterna kritiserar
oppositionen och säger, att våra
åtgärder vilar för tungt på de breda
lagrens konsumtion.

Professor Dahmén anser att statsutgifterna
bör begränsas mer. Är det ett
uttalande för regeringen, vilken inte vill
begränsa statsutgifterna, medan oppositionspartierna
föreslagit åtskilliga begränsningar
av statsutgifterna. Men professor
Dahmén tillägger, att det nog
blir svårt att åstadkomma detta när vi
nu fått en omsättningsskatt — underförstått
att omsättningsskatten utgör en
frestelse att hålla uppe utgifterna. Omsättningsskatten
är ett hinder för den
utgiftsbeskärning han anser vara så viktig.
Är detta uttalande ett stöd för regeringens
politik? Och så har vi hans
krav på en frigörelse av kapitalmarknaden.
Det har rests i reservationer till
bankoutskottets utlåtande från folkparti-
och högerhåll. I den frågan har
regeringspartiet en annan inställning.

Herr talman! Jag menar inte att någon
eller några av dessa i och för sig
mycket intelligenta och skickliga herrar
rimligen skall åberopas som stöd för
folkpartipolitiken, högerpolitiken eller
centerpartipolitiken. Men det är sannerligen
fördomsfritt så det förslår, när
man i den socialdemokratiska propagandan
kör runt och låtsas som om
regeringen hade en praktiskt taget enig
sakkunskap på sin sida.

Herr talman! På vårt håll — och jag
har fattat det så att även de andra oppositionspartierna
är av samma mening
— har vi funnit det vara angeläget att
få ett slut på denna period med ständiga
skattehöjningar och ett ständigt
ökat skattetryck. Omsättningsskatten
1960 har varit och är ett instrument att
åstadkomma en fortsatt skattehöjning
utöver den vi hade i fjol. Därför har
det varit absolut nödvändigt att gå

emot omsättningsskatten och vidhålla
denna opposition. Vad vi främst vill
uppnå genom att yrka på omsättningsskattens
avskaffande vid årsskiftet och
genom att lägga fram en budget som
är balanserad utan omsättningsskatt är
just att vi vill markera, att det måste
vara ett slut med de ständiga skattehöjningarna
och att omsättningsskatten för
närvarande är den axel, kring vilken
det hela nu rör sig när det gäller att
få en klart markerad omläggning av
skattepolitiken till stånd.

Detta innebär naturligtvis inte att vi
tar ställning vare sig för eller emot i
frågan om en omläggning från direkt
till indirekt beskattning. Jag vill tilllägga,
att den sänkning av marginalskatten
i den statliga inkomstbeskattningen,
som flera gånger föreslagits av
oss lika väl som av de andra oppositionspartierna,
gör det angeläget att
pröva frågan om en övergång i viss utsträckning
från direkt beskattning till
bruttobeskattning och annan indirekt
beskattning av olika slag. Här behövs
det verkligen en förutsättningslös utredning,
hur man skall kunna åstadkomma
en omläggning av skattesystemet
till ett mera produktions- och utvecklingsfrämjande
skattesystem än det
vi för närvarande har. Men detta, herr
talman, bör vara en prövning och avvägning
av konstruktionen av olika
skatter, där den av herr Sträng och
hans partivänner utan någon som helst
utredning införda omsättningsskatten
icke bör undantas från prövningen. En
sådan rent teknisk utredning som gjordes
för åtskilliga år sedan är inte vad
vi i detta fall syftar till.

Här borde det tas ett opartiskt grepp.
Den nya utredningen bör ta itu med
dessa problem, såväl omsättningsskattens,
andra indirekta och direkta skatters
konstruktion bör där kunna studeras
utan förutfattade meningar och utan
att åt omsättningsskatten ges en privilegierad
ställning.

Nr 19

123

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I den mån det finns
någonting att säga om de andra partiernas
budgetförslag överlåter jag till
finansministern att göra det. Vi använder
litet olika metodik, och därför är
direkta jämförelser svåra att göra.

Omsättningsskatten behövs absolut.
Omsättningsskatten behöver absolut
inte höjas. Omsättningsskatten gör det
möjligt att begränsa statens upplåning
till vad som med dagens konjunkturperspektiv
maximalt kan tolereras. Teserna
och delvis orden är finansministerns.

Det finns, herr talman, folk som har
tur —- hur de än siktar skjuter de alltid
femettor. Finansminister Gunnar
Sträng torde vara alla tiders mästerskytt.

Visst behövs omsättningsskatten —
om man för socialdemokratisk politik.
Den saken behöver vi inte diskutera.
Om man fullkomligt medvetet driver
fram statsutgifter som är så höga, att
det bara inte går att skaffa pengar till
dem med direkta skatter, obligatoriska
avgifter och punktskatter, måste man
ovanpå allt detta ha en omsättningsskatt.
Det är inte politik — det är matematik.
Men det är också den bakgrund
mot vilken man skall se finansministerns
halva löfte — halva och
halvhjärtade — att inom överskådlig
tid inte höja omsättningsskatten. Att det
löftet ges just under ett valår, är naturligtvis
en ren tillfällighet.

Tydligen har finansministern haft en
känsla av att en eller annan skulle ifrågasätta
hans auktoritet och fråga: Håller
utfästelserna denna gång och i så
fall varför just denna gång? För att
definitivt kunna missionera bland de
otrogna har herr Sträng därför beställt en
promemoria av kungl. finansdepartementet.
Den bevisar att chefen för kungl. finansdepartementet
har rätt. Om denna
försvarsinlaga — omtänksamt nog färdigställd
innan målet påropats — är
bara att säga, att den redovisar fakta i
målet men inte alla fakta. Den bygger på

Den ekonomiska politiken m. m.

förutsättningar som inte håller — inte
kommer att hålla, nu eller i framtiden.

Vad är det regeringen lovar skattebetalarna?
Jo, att hålla utgiftsökningarna
inom den ram som de automatiskt växande
inkomsterna sätter. Hur många
gånger har samma löfte givits? Många.
Har det löftet hållits någon gång? Nej,
ingen.

Den gamla katekesen talar om den
glädje som utbryter över en syndare,
som sig omvänder och bättrar, men
uppställer ett villkor: omvändelsen

skall komma till uttryck i daglig ånger
och bättring. Jag har sett mer ångerfulla
syndare än herr Sträng.

Verkligheten är helt enkelt: fortsatt
socialdemokratisk regim betyder fortsatt
omsättningsskatt och snabbt stigande
omsättningsskatt. Det är möjligt, att
regeringen inte vill ha det så. Den blir
tvungen att få det så. Inte ens en regering
kan ge ut mer pengar utan att ta
in mer pengar. Inte heller det är politik
— också det är matematik.

I alltför het iver att bevisa mycket
råkar man ibland ut för kalamiteten att
bevisa för mycket. Minst tusen miljoner
om året måste finansministern suga upp
och suga in, säger han. Annars knakar
den samhällsekonomiska balansen i fogarna.
Tusen miljoner kronor — netto

— ger omsättningsskatten honom. Det
säger han själv. Men hundratals miljoner
i pensionssparande kommer att frigöras
för konsumtion både i den privata
sektorn och i den offentliga —
därför att regeringen vill ha det så,
därför att regeringen ordnat till en
pensionsreform på kredit.

Pengarna är löntagarnas. Den saken
behöver vi inte diskutera. Vi för vår
del tycker att det är oklokt att förvandla
skattefritt sparande till marginalbeskattad
kontantlön. Vi tror inte på
obligatoriets överkompensation. Regeringen
bar motsatt uppfattning. Låt mig
då ställa en direkt fråga till herr Sträng

— den enda jag i dag skall ställa: Var
tänker regeringen ta igen de flera hund -

124 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ra miljoner i »åtstramningspengar» som
på detta sätt glider den ur händerna?
Inte hävdar väl finansministern att ett
minimialternativ, realiserat till 70 eller
60 procent, alltjämt är ett minimialternativ? Nej,

den enkla sanningen är: regeringens
linje hänger inte ihop. Den är
inte ens som högskattealternativ något
konsekvent alternativ.

Genom att högt och ljudligt tala om
»den högsta räntan på mer än trettio
år» lyckades myndigheterna i vintras
vinna 12 000 människor som frivilligt
köpte statsobligationer för 75 miljoner
kronor. Genom att därefter än ytterligare
differentiera räntestrukturen med
oförändrade räntesatser på bankernas
inlåningar och en till 6 procent höjd
obligationsränta har de fullföljt operationerna.
Alla emissioner har sålts och
sålts snabbt. Vi är alltså inne på rätt
väg. Det är bara det att vi nu — genom
skattesänkningar och utgiftssänkningar
och reellt minskade offentliga anspråk
på kapitalmarknaden —- borde underbygga
en lägre marknadsmässig räntenivå.
Vi borde underbygga det frivilliga
sparandet och människornas benägenhet
att placera detta långfristigt. På
det viset skulle vi — under smidig och
snabb bevakning av marknadens möjligheter
— till och med orka med det
hårda extrajobb som den sittande regeringen
lagt på oss: att förvandla dess
många hundra miljoner i luftkrediter
till riktigt sparande.

Men regeringens vilja att söka sig
fram den frivilliga vägen är precis vad
den måste bli, när man själv inte tror
på frivilligheten. Regeringen dinglar
med moroten men håller piskan beredd.
Den talar om frivillighet och förbereder
totalreglering.

Låt oss först klara upp eu sak. De
s. k. frivilliga överenskommelser, som
myndigheterna sluter på kredit- och
kapitalmarknaden, är varken frivilliga
eller överenskommelser. Låt oss i renhårighetens
namn kalla detta för vad

det är. Låt oss kalla det utpressning under
hot, socialdemokratisk suveränitet
i praktiken.

Men nu är detta inte nog längre. De
fullmakter som gjort och gör sådant
möjligt räcker inte längre. Myndigheterna
anser sig behöva än större möjligheter
till än mer ingående kontroll och
förfoganderätt över spararnas pengar.
Det är numera uppenbart att man siktar
på förtursrätt för staten att förfoga
över 70 å 80 öre för varje krona som
spararna placerar på sina räkningar
eller i sina försäkringar. Detta är en indirekt
skyldighet för varje sparare att
köpa statens obligationer, ett indirekt
t vångssp arande.

Högskattepolitik, omsättningsskatt indirekt
tvångssparande för regeringens
räkning. Ingenting av detta kommer oss
i högerpartiet vid. Vi accepterar inte
det hela, inte något av leden. Vi engagerar
oss inte. Vårt svar är vårt alternativ
— vårt positiva alternativ:

En fri kapitalmarknad, stark, därför
att den till bakgrund har ett starkt och
spritt personligt sparande.

Fri konkurrens om spararnas medel
utan förtursrätt för stat eller kommun,
en effektivitetsfrämjande konkurrens.

Hård sparsamhet med statens utgifter,
bestämd begränsning av den statliga
verksamhetens omfattning.

Underbyggd lågskattepolitik, som låter
det växande välståndet bli välstånd
och resurser i människornas händer
och under deras direkta och personliga
kontroll.

En lågskattepolitik, som — därför att
den är ett led i en politik för personlig
planering, personligt oberoende och
spridd personlig äganderätt — förmår
mobilisera de många hundratusen till
egen och aktiv insats i välståndsarbetet
— nu och för framtiden.

Vi har sammanfattat förutsättningarna
för och följderna av denna politik i
ett budgetalternativ för nästa år, för
året därpå och för ett därpå följande
tredje år. Detta alternativ ger oss grund

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 125

■och rätt att hävda vår tidtabell för
skattesänkningar — siffermässig grund,
moralisk och politisk rätt. Man kan
med utgångspunkt i värderingar som
inte är våra, underkänna alternativet,
men aldrig förneka, att det är ett sammanhängande
och klart redovisat alternativ.

Yår skattesänkningstidtabell är helt
fri från omsättningsskatt. Den har inget
behov av att skattlägga människornas
hushållspengar. Vår tidtabell för skattesänkningar
undantar ett rimligt sparande
för eget hem och för amorteringar
på eget hem från beskattning. Den gör
ett långfristigt sparande för barnens utbildning
och start i livet skattefritt. Vår
skattesänkningstidtabell innefattar en
reform av medborgarnas skyldighet att
betala direkt skatt till staten på sina
arbetsförtjänster. Den skapar ett sammanhängande
skattesystem för ett modernt
och framåtskridande samhälle,
ty den topphugger marginalskatterna
speciellt för familjeförsörjare med de
nu allt vanligare löneinkomsterna.

De skattereformer, som vi i vår tidtabell
givit företräde i tiden, lägger enligt
vår uppfattning grunden för den
reform av familjebeskattningen, som vi
är beredda till inom de år, för vilka
medborgarna i höst väljer riksdag. Familjer
med barn får rätt att göra ett förhöjt
skattefritt bottenavdrag, vars värde
alltså växer med arbetsinsatsen och välståndsstegringen.
Detta avdrag kompletteras
av och kombineras med barnbidrag
för de allt färre barnfamiljer, som
på grund av låg inkomst inte helt eller
blott delvis kan utnyttja avdraget.

Om man vill ha de samhällsekonomiska
och de mänskliga fördelarna av
skattesänkningar, kan man inte improvisera
dem. Man måste planera dem.
Endast då kan man säga: Skattesänkningarna
är säkra.

De, som tror sig kunna bygga en
framtid för sig och de sina på generella
statsbidrag, på subventioner och löften
om subventioner, skall inte vända sig

Den ekonomiska politiken m. m.

till oss i högerpartiet. De, som vet eller
känner på sig, att deras egna och allas
våra utsikter att göra framtiden säker
och givande hänger på verkligt utrymme
för snabbt växande arbetsförtjänster
och på rätten att själv få bestämma över
mer och mer, de hör hemma hos oss.

Vad en politik är värd eller inte är
värd, avgörs av de resultat, till vilka
den för —- resultaten för den enskilde,
för de människor som all politik har till
uppgift att tjäna. Vi är beredda att redovisa
vår politik också från de utgångspunkterna,
att redovisa den inte bara
som ett statsfinansiellt alternativ till regeringens
utan som ett alternativ ute
bland människorna, ute i de familjer,
där man vill planera inte bara för dagen
utan på sikt.

Vi är beredda att med konkreta, noggrant
beräknade exempel visa, att med
vår politik kan hundratusentals och
åter hundratusentals människor under
sitt arbetsliv bygga upp personliga resurser.
De kan göra det utan att eftersätta
familjeskydd eller annan personlig
trygghet. De kan göra det med samma
möjligheter till personlig konsumtion,
som regeringens alternativ ger.
När vi säger: vår politik är en politik
för människor, som vill vara självständiga,
skapa något eget, så har alltså
detta täckning i verkligheten, i de personliga
möjligheter vår politik öppnar
— inte för ett fåtal utan för fler och
fler.

En artonåring startar med 8 000 kronor
om året. Strax efter det att han blivit
myndig, stiger inkomsten till 10 000
kronor. Då han fyllt 25 år får han
12 000 om året. Därefter och under
åren framöver växer arbetsförtjänsten
med 2,5 procent om året — inte mer,
men 2,5 procent i stabilt penningvärde.

Vi tänker inte planera för honom. Vi
har bara försökt att föreställa oss, hur
han planerar — under de förutsättningar
vår politik skapar för honom
och hundratusenden, som är i hans
situation.

126 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Vilka är då dessa förutsättningar?

De som grundar sig på våra motioner
om skatter och avgifter. De skattesänkningar
vi redovisar i vår tidtabell för
skattesänkningar — men inga därutöver.
Våra förslag till avveckling av
olika bidrag träder i kraft. De högre
bostadsräntor vi föreslagit tillämpas.

Då vi jämför med regeringen, utgår
vi från de skatter, som gäller i dag —
ingenting därutöver. Avgifterna till obligatoriet
blir vid 2,5 procents standardhöjning
om året minst 15 procent från
1980 och minst 20 procent från 1990.
Vi räknar med de lägsta beloppen —
inte mer.

Slutligen: vi utgår från, att det utrymme
för personlig förbrukning som
regeringspolitiken erbjuder, skall vara
detsamma i vårt alternativ, år för år
exakt detsamma.

Vad kan nu denna unga människa få
ut för sig och de sina enligt våra alternativ? Han

kan ge sina tre barn 24 000 kronor
i utbildningskapital. Han kan bygga
ett eget hem för 58 000 kronor och bo
där. Han kan avbetala detta egna hem,
så att det vid pensionsålderns inträde
bara belastas av en skuld på 10 000 kronor.
Han kan i aktier eller obligationer,
på bank eller i försäkringar därutöver
placera ett sparkapital på 55 000 kronor.
Han kan i en grupplivförsäkring
skapa ett familjeskydd på 50 000 kronor.
Han kan, även om han dröjer till
femtio års ålder, teckna en frivillig pensionsförsäkring,
som ger honom 10 000
kronor i ålderspension och hans hustru
rätt till 5 000 kronor om året i änkepension.

Vad bjuder regeringspolitiken honom?
En tilläggspension på 13 800 kronor,
det är sant.

Vad har han alltså att välja mellan?

Denna obligatoriska tilläggspension
och å andra sidan en frivillig pension
på 10 000 kronor, men dessutom en
minskad bostadskostnad på 1 900 kronor
om året och mer än 2 000 kronor

om året i ränta på sparade medel. Därutöver
har han en egen förmögenhet på
cirka 100 000 kronor. Ett produktivt
personligt kapital. Något att falla tillbaka
på. Något som ger trygghet. Något
att lämna efter sig till barnen.

Skulle inte det kapitalet ha funnits
också enligt det socialdemokratiska alternativet?
Möjligen! Men i så fall i statens
ägo.

Vi skulle steg för steg, år för år kunna
följa hur den personliga planeringen
växer fram, hur den tar form och sätts
i verket utifrån våra förutsättningar.
Det må dock räcka med att säga, att
den blir möjlig, därför att människorna
själva får disponera över en växande
del av växande arbetsförtjänster, därför
att de allmänna skattelättnaderna frigör
en stigande del av arbetsförtjänsten för
sparande och därför, att den rätt till
olika form av skattefritt sparande, som
vår politik ger, fullt ut tages i anspråk.

Denna politik — vår politik — låter
sig tillämpas för alla — lika för alla.
Men — det är klart. Ju längre del av
vårt liv vi tvingas leva under socialdemokratisk
högskatteregim, desto färre
år får vi kvar att bygga upp personliga
resurser på. Desto mindre måste dessa
personliga resurser bli — sammanlagt.
Politiken verkar, men den verkar under
färre år.

Vi konkurrerar inte heller med regeringen
med att bjuda dagens medborgare
i mellanåldrarna förmåner på kredit.
Ett pensionssystem, där man hämningslöst
diskonterar de unga och ofödda
generationernas förutsatta inkomstökningar
och med stöd av dessa »syntetiska
pengar» ger löften om väldiga
pensionspresenter, det kan inte motvägas
av något frivilligt sparande eller
av något realistiskt program för skattesänkningar.
Det medger vi utan vidare.

Många hundratusen människor, som
sparar tusen kronor var om året, skapar
resurser — verkliga resurser — för
många hundra miljoner kronor om året.

Detta går inte, säger socialdemokra -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

127

terna. Det håller inte. Får jag då -—
bara för säkerhets skull — upprepa, att
vi räknat med exakt samma utrymme
för konsumtion, som den socialdemokratiska
politiken lämnar ledigt. Vad
betyder det då, att påstå att vår linje
inte håller? Att underkänna människornas
intresse för sin egen framtid! Att
påstå: Vanliga människor kan inte göra
det, som är förnuftigt. Vi som sitter i
regering, måste tvinga dem till det.

Människorna skulle alltså inte själva
kunna skapa resurser av det, som de
eljest skulle betala till staten i merskatt
och obligatoriska avgifter! Men — sedan
de bara betalt, vad en socialdemokratisk
regering kommer att kräva av
dem — då skulle de kunna spara! Påstår
regeringen. Och vilken regering är
det?

Det är engångsinflationens, smyginflationernas
och omsättningsskattens regering,
som hävdar detta, som påstår
sig företräda ett högre förnuft, en särskild
förmåga att förvandla inkomster
till resurser.

Herr talman! Högerpartiets statsfinansiella
alternativ ligger öppet redovisat
i alla sina enskildheter. Det uttrycker
en vilja — en vilja att skapa ett
samhälle för oberoende och ansvarskännande
människor, för de många,
som vill stå på egna ben. Det är politikens
uppgift att ge dem chansen därtill
— den personliga chansen. Vår politik
gör det. Vi döljer inte, att den ställer
krav på människorna, men just därför
har den något att ge dem.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Om en stund får vi höra
finansministern säga, att det tjänar inte
mycket till att diskutera besparingar
vid innevarande års riksdag, eftersom
de punkter där vi har velat göra besparingar
redan är avgjorda. Och det kan
vara sant. Men jag skulle tro att det är
lika uppenbart, att det för varje oppositionsparti
finns ett behov alt få redovisa,
hur budgeten skulle ha sett ut,

Den ekonomiska politiken m. m.

om dess förslag hade gått igenom. Det
är en mycket naturlig åstundan från
varje politiskt parti, och därför kommer
denna debatt till mycket väsentlig
del att bli en slutsummering av ställningstaganden
från de olika politiska
meningsriktningarna — främst i budgetfrågor
— under årets riksdag. Finansministern
anser att hans budget är den
riktiga. Den är väl avvägd i fråga om
olika utgiftsposter, den är inte mindre
väl avvägd när det gällt sättet att skaffa
pengar o. s. v. Finansministern har,
som vi vet, fått fram ett överskott på
277 miljoner kronor och han har vidare
kommit till den bestämda slutsatsen,
att det var ofrånkomligt med den
skattehöjning som den genomförda omsättningsskatten
innebar.

Det kan då finnas skäl att erinra om
de besparingsförslag som vi i centerpartiet
lade fram redan under 1959 års
riksdag, när frågan om omsättningsskatten
var aktuell. Hade våra förslag
bifallits, skulle budgeten för 1959/60
ha blivit ungefär lika stark utan omsättningsskatt.
Det beror naturligtvis
på att vi hade vissa förslag till besparingar
men därtill också vissa punktskatter.
Enligt det kombinerade besparings-
och inkomstförstärkningsprogram,
som centerpartiet presenterade i
fjol höst, skulle budgeten för 1960/61
ha blivit väl så stark som finansministerns
budget nu är. Och för innevarande
år skulle vi rent av, om programmet
hade följts, ha fått en överbalansering
på i runt tal 200 miljoner kronor.

Omsättningsskatten med dess miljardhöjning
— permanent, som det förefaller
enligt finansministerns prognoser
om skattetrycket — och med dess belastning
— också permanent — för åtskilliga
år framöver för handlare,
hantverkare m. fl., är inte alls någonting
ödesbestämt, någonting oundvikligt.
Den borde tvärtom ha kunnat undvikas.

Finansministern framhåller att omsättningsskatten
för ett helt budgetår

128

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ger staten omkring en miljon kronor
och att den har haft en mycket god inflationsbekämpande
verkan. Ett sådant
uttryckssätt kan vara missvisande. Det
är klart att jämfört med en underbalanserad
budget måste en balanserad budget,
vare sig balansen har uppnåtts genom
en omsättningsskatt eller på annat
vis, vara att föredra i ett läge då
inflationstendenser kan befaras. Om
den saken lär det knappast vara någon
diskussion. Men med hänsyn till både
inflationstendenserna och skattebetalarnas
intressen hade det varit bättre
med besparingar och punktskatter.

Centerpartiets politik skulle, såsom
jag nämnde, ha medfört en inte mindre
stark budget utan att det behövt ske
någon lånefinansiering för driftutgifter.
Samtidigt skulle den också ha inneburit
en mindre stark ansvällning av
den offentliga sektorn, ett större utrymme
för den enskilda sektorn och
något lägre skatt.

Jag har svårt att förstå finansministern
när han i detta sammanhang talar
om ekonomisk stabilitet. I kompletteringspropositionen
anges den sammanlagda
ökningen av löneutgifterna till 7
procent. Därtill kommer utgiftsökningar
genom avgifterna till den lagfästa
tilläggspensionen med cirka 2 procent,
inberäknat då även en del gamla pensionskostnader
som alltjämt skall betalas
vid sidan av utgifterna för ATP.
Den sammanlagda utgiftsökningen blir
alltså ungefär 9 procent. Mot detta står
en ungefär hälften så stor produktionsökning
eller på 4 å 5 procent.

Införandet av den nuvarande omsättningsskatten
har alltså, såsom vi ser på
saken, inte varit nödvändig ur vare sig
budget- eller konjunktursynpunkt. Det
förslag som från vår sida framfördes
vid 1959 års riksdag skulle ha medfört
en väl så bra balanserad budget som
den finansministern presenterade. Även
vid innevarande riksdag har vi i centerpartiet
inriktat oss på att åstadkomma
en hållfast budget utan omsättnings -

skatt. Vi har vid upprepade tillfällen
sagt ifrån att vi inte vill ha den här
omsen, eftersom den innebär en ökning
av skattetrycket som säkerligen kommer
att bli permanent, om man inte
energiskt går in för att hålla tillbaka utgiftsstegringarna.
Vi menar också att
en sådan form av indirekt beskattning
är särskilt olycklig genom den extra
belastning som den utgör för handlare,
hantverkare och andra. Dessa har ju
inte frivilligt åtagit sig att vara statens
uppbördsmän, utan de har av lagen
blivit påtvingade detta besvär och
omak. Man bör inte på detta sätt lägga
en extra börda på en relativt begränsad
grupp av människor.

Vi i centerpartiet har emellertid inte
bara föreslagit vissa besparingar, utan
också anvisat möjligheter till inkomstförstärkningar
i stället för omsen. Visserligen
skulle inte dessa förslag ge
mer än ungefär en tredjedel av vad
omsen inbringar, men vi tyckte i höstas
att detta var ett ganska gott första
steg och vi anser alltjämt att så är förhållandet.

Vår strävan är alltså dels att hålla
nere utgifterna, dels att inom den nuvarande
utgiftsramen åstadkomma en
annan fördelning än regeringen har
föreslagit. Vid utformandet av våra besparingsförslag
har vi undvikit sådana
åtgärder som kan anses innebära direkta
övervältringar av den ekonomiska
bördan från staten till kommunerna.
Vi har också bestämt motsatt oss sådana
indragningar som närmast skulle vara
att jämställa med en skattehöjning för
barnfamiljerna.

För att då först säga några ord om
överflyttningen av utgifter från staten
till kommunerna så innebär ju en sådan
i praktiken bara att man flyttar över
skatt från den ena raden på skattsedeln
till den andra. Skillnaden ligger däri
att den kommunala skatten drabbar små
och medelstora inkomster relativt hårdare
än de större inkomsterna. Av dessa
anledningar har vi inte velat vara

Tisdagen den

med om folkpartiets förslag till överflyttning
av utgifter från staten till
kommunerna, liksom vi inte heller har
velat vara med om vissa andra av högerns
och folkpartiets förslag. Vi har
motsatt oss en minskning av skatteersättningen
till kommunerna, ett förslag
som framförts både av högern och
folkpartiet. Samma inställning har vi
haft till högerns och folkpartiets förslag
om inskränkning av bidraget till läroböcker
i folkskolan. Dessa och flera
andra förslag innebär i själva verket
ingenting annat än en överflyttning av
utgifter från staten till kommunerna.

Genom sin största s. k. besparingspost
— jag hoppas att man inte tar illa
vid sig inom högerpartiet, om jag benämner
indragningen av ett barnbidrag
i varenda barnfamilj i landet en så kallad
besparingspost — minskar högern
statens utgifter med drygt 400 miljoner
kronor per år. Vem går det ut över?
Naturligtvis över barnfamiljerna. Det
har faktiskt varit beklämmande att sitta
i kammaren och höra hur man från
högerhåll på allvar har försökt göra
gällande, att denna manöver — alltså
att man tar ett barnbidrag från varenda
svensk barnfamilj — skulle innebära,
att hela folket — även dessa barnfamiljer
som mister sina pengar —
skulle tjäna på affären. Sådant är litet
påfrestande att lyssna till. Att högern
vill dra in ett bidrag i varje barnfamilj
är dess ensak — det får den försöka
göra bäst den vill — men jag kan inte
stillatigande åhöra hur man försöker
göra gällande, att de som mister pengarna
skall tjäna på transaktionen. Det
är vad man bär påstått.

För vår del har vi velat undvika besparingar
som särskilt drabbar de svagare.
Den största av våra besparingsposter
gäller de generella bostadssubventionerna.
Sådana utgår såväl till
större som till mindre inkomsttagare,
men jag tror, att en undersökning av
förhållandena skulle ge vid handen,
att människor med stora inkomster re -

24 maj 1960 em. Nr 19 129

Den ekonomiska politiken m. m.

lativt sett får mera av dessa generella
subventioner än de små inkomsttagarna,
helt naturligt beroende på att de
håller sig med större lägenheter.

Vårt avvecklingsförslag är kraftigast
beträffande hus byggda under 1940-talet och det tidigare 1950-talet. Hyreskostnaderna
är ju avsevärt lägre i dessa
något äldre hus, och det förefaller föga
rättvist att vara frikostig med omfattande
subventioner till alla som bor i dem,
oavsett om de behöver pengarna eller
inte. I de nya husen däremot är kostnaden
— även med tillbörlig hänsyn
tagen till skillnaden i standard — betydligt
högre, och därför är den subventionsminskning
vi härvidlag föreslår
av mindre omfattning.

Centerpartiet anser, att bostadspolitiken
måste tas upp till omprövning.
Dess socialt motiverade delar — bostadsrabatterna
till barnfamiljerna, förbättringsverksamheten
och pensionärsbostadsbidragen
— bör bibehållas och
kanske också förstärkas. De generella
åtgärderna bör inriktas på att skapa
gynnsamma betingelser för produktionen
av bostäder. De nuvarande generella
subventionerna bör däremot avvecklas
så fort sig göra låter. En omprövning
i detta syfte bör komma till stånd
snarast. Ur såväl statsfinansiell synpunkt
som ur kapitalmarknadssynpunkt
är det angeläget med en annan ordning.

Vi har också — vilket kammaren känner
till — föreslagit besparingar på
den allmänna sjukförsäkringen, i det
att statsbidraget till ett flertal utgiftsposter
till vilka bidraget nu är 50 procent
skall sänkas till 25 procent. Jag
vill emellertid särskilt understryka, att
vi icke har förordat minskade förmåner
för de sjuka utan önskar ha dem oförändrade.
När vi vill minska statsbidraget
måste naturligtvis pengar till de
oförändrade förmånerna tas någonstans
ifrån. Hur vill vi ta in dem? Jo, genom
ökade avgifter.

En annan post, på vilken i dagens
läge besparingar borde vara praktiskt

9 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 19

130 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

möjliga, är kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken.
Man läser allt emellanåt
uppgifter i pressen om att vårt land
egentligen har den högsta tänkbara sysselsättningen.
Inom centerpartiet är vi
angelägna om att skapa goda sysselsättningsmöjligheter,
men vi vill bedriva
arbetsmarknadspolitiken något annorlunda.
Det kan inte vara riktigt att
avsätta mera pengar till beredskapsarbeten
i dagens höga konjunktur än vi
gjorde i fjol under en åtstramningsperiod.
Centerpartiet menar, att åtgärderna
nu i stället skall inriktas på att
på allvar — så långt det allmänna kan
— stärka näringslivet, särskilt på områden,
där det även under nuvarande
konjunktur kan finnas sysselsättningssvårigheter.

På det sättet bör det gå att spara även
på anslagen för beredskapsarbeten. Vi
har därför föreslagit oförändrat anslag,
125 miljoner, till beredskapsarbeten på
gator och vägar i stället för 160 miljoner
som regeringen har föreslagit. Våra
sammanlagda besparingar på det kommande
budgetåret uppgår till 340 miljoner
kronor. Vi har en utgiftsökning
också att redovisa, om nu redovisningen
skall bli någorlunda fullständig. Det är
kostnaderna för den höjda folkpensionen.
Denna utgiftspost uppgår till nära
100 miljoner. I gengäld har vi förordat
en höjning av pensionsavgiften utöver
vad regeringen har avsett med så stort
belopp, att merkostnaden enligt vårt alternativ
till fullo täcks av avgiftsökningarna.

I likhet med finansministern har vi
också försökt beräkna budgetutfallet enligt
vårt alternativ så långt fram i tiden
som för budgetåret 1961/62, alltså
det budgetår som börjar om drygt ett år.
En sådan beräkning måste av naturliga
skäl bli något osäkrare, i all synnerhet
som ännu inte tillräckligt material har
presenterats, men förutsatt att automatiska
inkomstökningar och utgiftsökningar
tar ut varandra skulle vår budget det
året — utom omsättningsskatt, märk det

herr finansminister! — visa ett underskott
på 400 miljoner kronor. Det underskottet
avser vi att eliminera, i den mån
det går genom ytterligare besparingar
men därutöver genom inkomstförstärkningar
i form av punktskatter. Härmed
sammanhängande spörsmål bör enligt
vår mening tas upp under höstriksdagen.

När man läser kompletteringspropositionen
får man nästan intrycket att finansministern
är rädd för att det skall
bli något slags »julgransplundring» —
han brukar visst använda det uttrycket
ibland i sina kommentarer i radio — och
det är ju lovvärt att han försöker sätta
stopp för en serie nya utgifter, men jag
vet inte om man kan utsträcka berömmet
så långt som till att avse även det
att finansministern förringar ■— jag tycker
att detta är vad han gör — de ökade
inkomster som konjunkturförvecklingen
kan medföra. Bl. a. tar sig detta förringande
uttryck i att han nedräknar inkomsterna
vid de statliga verken.

Jag skall inte närmare kommentera de
olika posterna. Det kan räcka med att
säga att de affärsdrivande verken genom
rationaliseringar borde kunna klara åtminstone
en tredjedel av löneökningarna
utan återverkan på slutresultatet.

Statens järnvägar intar som vi vet en
särställning. Företaget har ju fått driftbidrag
på 100 miljoner. Löneökningarna
uppgår till 81 miljoner kronor. 11 miljoner
skall täckas genom taxehöjningar,
och resten vill nu regeringen täcka genom
anslag från staten. Enligt vår mening
har regeringen tagit till detta anslag
väl kraftigt. Vi anser att det borde
räcka med 50 miljoner kronor.

Låt mig så övergå till att säga några
ord om näringslivets förhållanden. Hög
ränta och skärpta kreditrestriktioner,
det är daglig kost för näringslivet. Det
gamla lågräntelandet Sverige har blivit
ett utpräglat högränteland under senare
år. Vi tycker att detta är tråkigt och vill
vädja till alla som är intresserade av lån -

Tisdagen den 24 maj 19G0 em.

Nr 19

131

tagarnas förhållanden att försöka verka
för en lägre räntesättning.

För större och äldre företag har det
naturligtvis inte varit lika besvärligt
som för de mindre företagen. De mindre
företagen har ju inte de stora företagens
möjligheter till självfinansiering och de
har inte heller tillgång till någon obligations-
och aktiemarknad. Det blir i
första hand de mindre företagen — och
bland dem framför allt de nya företagen
— som drabbas hårdast av den förda
kredit- och räntepolitiken. De är nämligen
i större utsträckning än de stora
företagen hänvisade till kortfristig finansiering
i affärsbankerna.

Vi har fört fram olika förslag syftande
till att skapa utrymme för en vidgad
kreditgivning till de mindre och medelstora
företagen. Redan på ett tidigt stadium
har vi emellertid mött en negativ
inställning från riksdagsmajoriteten. När
det inte gått att vidga den fria lånesektorn
för företagsamheten har vi velat
öppna en speciell utväg och ställa ett
bestämt belopp av den prioriterade delen
till den mindre företagsamhetens förfogande.

Småföretagarna får ofta — som jag
förut sade — lita till kortfristiga lån och
krediter. Dessa kortfristiga lån är dyra
vad räntan beträffar Det är också ett
mycket stort besvär för företagsamheten
att skaffa växelpåskrifter hos leverantörer
och köpare vid omsättningar o. s. v.
Man behöver krediter av mera långsiktig
beskaffenhet. Småföretagsamheten
behöver ha en sundare finansieringsbas
för sin verksamhet om den någorlunda
ostört skall kunna bedriva sin näring.
Om nu ökade medel ställs till förfogande
för utlåning genom hantverks- och industrilånefonden
så innebär det inte en
alltigenom motsvarande ökning av nya
lån. För att tala konkret — de 100 miljoner
kronor som vi velat alt riksdagen
skulle skriva till regeringen om för en
utökning av krediterna till småföretagsamheten
har naturligtvis inte genomgående
kommit att bli nya krediter. Det

Den ekonomiska politiken m. m.

förefaller mig som om en stor del av det
beloppet har blivit rörelsekapital. Man
har fått lösa in en del växlar och kommit
ifrån en del annat finansiellt trassel
samt fått en något lugnare tillvaro.
Det var det vi strävade efter vid vår
framstöt här.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja stryka under, att jag tror att hypoteksföreningarna
skulle vara betjänta av
litet mer kreditmedel. Det är långa köer
i hypoteksföreningarna som står och
väntar på att få pengar. Låntagarna där
hör också till den grupp, som under väntetiden
fått trassla sig fram med växlar
och liknande ting.

Man bör även observera, att EFTAmarknaden
och de handelspolitiska omvälvningarna
över huvud taget i Västeuropa
säkert kommer att ställa anspråk
på nya krediter för omställningar, rationaliseringar,
förbättringar och utvidgningar
inom företagen och då inte så
litet även inom småföretagen. Det kan
också behövas möjligheter att lämna en
köpare någorlunda hyggliga betalningsvillkor
för varor som köps från småindustrien.

Utan att närmare gå in på de förslag
vi från vårt håll fört fram till förmån
för näringslivet inför Europamarknaden
vill jag erinra om, att lösningen av dessa
problem faktiskt är en av de allra angelägnaste
näringspolitiska uppgifterna i
våra dagar. Man kunde faktiskt ha väntat
sig ett mera positivt mottagande av
vårt förslag om de 100 miljoner kronorna
till lån åt dessa småföretagare än vad
fallet blev. Det första man hörde av i
riksdagen var att högermän och socialdemokrater
bildligt talat grät vid varandras
bröst —■ det hände inte i denna
kammare men det lär ha hänt i första
kammaren — över att de var ense om
att den tjänsten skulle man absolut inte
göra småföretagsamheten.

Om dessa glädjetårar fortsätter att
strila, herr Svärd, jag ser han står här i
kammaren, sedan man tänkt över hur
det är ställt för den mindre företagsam -

132 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

heten är mig inte bekant. Dock förefaller
det som om i varje fall på ett håll
eftertankens kranka blekhet skulle ha
haft en välgörande effekt — nämligen på
den socialdemokratiska delen av gråtarskaran.
I går kväll kom ju meddelandet
om att regeringen har tillsatt en utredning
för förbättring just av den långfristiga
kreditgivningen till mindre och medelstora
företag. Syftet med utredningen
synes vara att öppna obligationsmarknaden
även för den mindre företagsamheten.
Ja, så skall det låta, herr finansminister
!

Från vårt håll har vi som kammaren
—• eller i varje fall många här — säkert
erinrar sig gång efter annan gjort
framstötar på detta område. Vi har väckt
motioner syftande till att skapa möjligheter
för de mindre företagen att låna
pengar via obligationsmarknaden. Jag
kan tala om att vi vid 1958 års A-riksdag
väckte en sådan motion. Jag har den
med mig här i kammaren om finansministern
vill se den.

Hade regeringen gjort slag i saken tidigare,
så hade vi inte behövt ha den situation
vi har i dag. Nog förefaller det
underligt när man ändå tycks vara på
det klara med behovet av krediter till
småföretagarna att man så här i förstone
har valt en form som gör, att det skall
dröja ett bra tag innan dessa får pengarna.
I stället borde man i första hand ha
försökt följa vår linje för att få ett någorlunda
snabbt resultat.

När man på regeringshåll och bland
riksdagsledamöter för någon tid sedan,
troligen den 29 april, upptäckte att vi i
centerpartiet för ett par månader sedan,
närmare bestämt den 15 mars, hade motionerat
i denna sak talade man om detta
som om det vore fråga om någonting annat
än vad det verkligen är. Man sade att
hade det inte gällt kreditgarantier utan
lån, hade det varit någon rim och reson.
Men ärade kammarledamöter det var ju
just lån mot ränta, som det var fråga
om! Sedan reser man omkring och säger,

att detta måste väl ändå vara valfläsk
från centerpartiets sida.

När vi i centerpartiet lägger fram förslag
kallas det för valfläsk. Jag vet inte
om regeringen också ville kalla sin
framstöt i denna fråga i går kväll för
valfläsk. Men — hör och häpna -—- motiven
för talet om valfläsk hämtar man
enligt TT-referatet från det förhållandet,
att vi inte fört fram denna propå genom
motion i riksdagen, som man bör
göra enligt dessa meningsriktningar,
utan — mina damer och herrar — via
radion och fört fram den sedan ärendet
är slutbehandlat i utskottet.

Vår motion väcktes i anslutning till
propositionen angående kassareservsbestämmelserna
i mitten av mars månad
och sista dagarna i april talades detta
om i radion. Jag vill framhålla detta för
att det skall stå klart hur pass hållbara
motiv man har, när man är ute och talar
om att andra personer steker sitt valfläsk.
Jag skall inte framföra någon motsvarande
beskyllning mot regeringen för
framstöten i går; jag skall bara tala om
att jag är mycket tillfredsställd över att
det blev något resultat. Detta gör jag
inte å egna vägnar och inte å partiets
vägnar utan för dessa låntagares skull,
som kanske genom denna åtgärd kommer
ifrån en hel del av sitt lånetrassel, slipper
att springa med sina omsättningsväxlar
och i stället får mera långfristiga papper.
Det finns all anledning att glädja
sig å deras vägnar, och det skulle jag
tro att finansministern också gör — i
varje fall bör han göra det.

Högerpartiets roll i denna fråga skall
jag inte beröra så mycket i detta sammanhang,
eftersom den har utspelats inför
andra fora, nämligen första kammaren
och pressen. Men nog skulle det glädja
mig, om även den andra syndaren i
detta fall, nämligen högern, omvänder
sig, sedan socialdemokraterna har gjort
det.

Centerpartiet anser att kassareservsbestämmelserna
utnyttjas på ett sätt, som
inte är alldeles lämpligt. Den ensidiga

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 133

prioritet, som har drivits fram med kassareservsbestämmelsernas
hjälp, får man
nog tänka sig att successivt avveckla —
jag säger successivt därför att jag vet,
att det skulle vara förenat med betydande
svårigheter att göra detta omgående.
Vårt ställningstagande till kassareservsbestämmelserna
framöver kommer att bli
beroende av hur de tillämpas. I det fallet
fäster vi stort avseende vid möjligheterna
för småföretag, inklusive jordbruk,
att erhålla en rättmätig andel av
kreditgivningssumman.

Låt mig så säga några ord om den
skatteutredning, som nu har tillsatts.
I september i fjol tyckte man att det
kunde vara på tiden att byta ut lapptäcket
på beskattningens område mot någonting
nytt. Det bar tillkommit en ny
skatt, då och då. Ovanpå alltihop infördes
så en omsättningsskatt. Det har blivit
lapp på lapp. En översyn från grunden
föreföll oss nödvändig. Man skulle då
också få ta ställning till förhållandet
mellan indirekt och direkt beskattning.
Det är klart att vi nu känner oss belåtna
med att finansministern har gått till verket
och tillsatt en sådan utredning. På
den punkten finns väl knappast några
delade meningar mellan partierna. Det
torde inte heller vara så mycket att anmärka
på direktiven i stort. Men när det
gäller att låta preliminärskatten bli definitiv
kan man fråga sig om möjligheter
härtill verkligen finns. Jag tillåter mig
att på denna punkt anmäla något av en
skeptisk inställning.

Detta betyder inte att jag har någonting
emot att frågan prövas, tvärtom.
Alla frågor bör prövas, även de som
det inte förefaller alldeles sannolikt att
man kan lösa på ett lämpligt sätt. Man
bör se efter om det går.

När man nu gör en sådan här allmän
översyn, bör den naturligtvis omfatta
hela frågekomplexet.

Till sist! Enligt vår mening bör man
söka sig fram till en lättnad av skattetrycket.
Vi måste försöka komina tillbaka
till det skattetryck vi hade före om -

Den ekonomiska politiken m. m.

sättningsskattens införande. Att lova mer
i skattelättnader än att steg för steg söka
sig tillbaka till det skattetryck vi hade
före omsen anser vi vara orealistiskt,
men vi tycker att det kan vara en lämplig
målsättning för skattereducering.
Skall man nå resultat fordras det kraftiga
åtgärder i besparingssyfte, i första
hand då ifrån den man som har hand
om nyckeln till kassakistan. Han måste
naturligtvis pruta så långt som möjligt,
och jag tycker att, med den moderation
som vi ifrån centerpartiet iakttar när vi
framför krav på skattelättnader och en
återgång till det skattetryck vi hade före
omsen, steg för steg i mån av krafter,
då borde det även vara möjligt för finansministern
att effektivt hjälpa till.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Innan jag ger mig in på
själva replikväxlingen med de värderade
partiledarna, skulle jag enligt gammal
vana gärna vilja säga någonting om vad
budgeten i stort sett rör sig om. Jag
tycker att en sådan bär avslutande ekonomisk
debatt inte vore fullständig, om
det inte fanns något av redovisning av
de mera principiella ekonomiska problem,
som vi ändå har att inrätta vårt
politiska handlande efter. Jag tillåter
mig sålunda — jag lovar att här göra
det mycket summariskt — att erinra om
att vi under de senaste två, tre åren
haft en utveckling från lågkonjunktur
till högkonjunktur och följaktligen fått
pröva en rad olika ingripanden i ekonomiskt
avseende för att styra landets
ekonomi såsom vi önskar, nämligen en
kombination av hygglig sysselsättning
och en stabil ekonomi.

Vi har således bakom oss en konjunkturcykel,
som har växlat ifrån 1958 fram
till 1960, jag vill inte säga från lågkonjunktur
men i varje fall från en påtagligt
dämpad konjunktur till dagens
läge med en ganska bastant högkonjunktur,
dess bättre icke någon överkonjunktur.

134 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Det är klart att åtskilliga problem
uppstår för statsmakten, som i sin ekonomiska
politik inte bara skall se till
att det uppstår balans i budgeten. Budgeten
representerar en fjärdedel av den
samlade nationalprodukten och är den
enda faktor som kan ingripa i det samhällsekonomiska
skeendet för att nå
fram till det som jag inledningsvis ville
beskriva som målet för vår politik. Yi
kommer att ha kvar dessa problem och
svårigheter, och vi kommer förmodligen
att få mycken kritik för att statens medel
fortfarande är ganska trubbiga och
inte så finslipade och snabbt verkande
som man kanske skulle önska. Men jag
vågar ändå hävda — därvidlag kan jag
nog stödja mig på yttranden från dem
som inte bara hör hemma bland mina
personliga vänner eller har anknytning
till mitt parti — att vi i vårt land har
lyckats på ett hyfsat sätt att klara detta
balansproblem, att stimulera när den
privata verksamheten visar tydliga tecken
till pessimism, och att nu med olika
medel dämpa ner den privata verksamheten
när denna inte bara är optimistisk
utan till och med överoptimistisk.
Jag har i dag i första kammaren tillåtit
mig att säga — jag kan upprepa det här
— att man av naturliga skäl på den privata
sektorn alltid får ett överslag i pessimistisk
riktning och ett överslag i optimistisk
riktning när konjunkturerna
går ned, respektive upp. Det är det naturligt
mänskliga elementet av spekulation
som ligger i all privat företagsamhet.
Om man tror att det blir dåliga
tider, vill man reva seglen för att inte
behöva förlora några pengar, och då
accentueras naturligtvis nedgångstendenserna
på grund av denna spekulation.
Om man tror att tiderna går uppåt,
vill man hissa extra segel för att vara
med i seglatsen, och det betyder också
att man får en spekulationsdrivande
tendens i den uppåtgående konjunkturen.
Detta skall vi nu försöka styra och
bromsa med de åtgärder samhället har
till sitt förfogande, och jag menar att det

är över detta vi har en ganska klar kartläggning
under de senare åren.

Den stimulans staten satt in under
1958 och delvis 1959 kan ju i pengar —
i form av utökade offentliga investeringar
— uppskattas till 500—600 miljoner
kronor. Den likviditet, som lössläpptes
i privata investeringsfonder,
vilkas uppsamlande tidigare hade animerats
från statens sida, kan också uppskattas
till i runt tal 400—500 miljoner
kronor. En ökning av bostadsbyggandet
med 10 000 lägenheter representerar en
injektion i det ekonomiska livet på mellan
400 och 500 nya miljoner. Det var således
en mycket påtaglig och kraftig aktivitet
för att nå denna stimulans. Vi
kan väl så här i efterhand säga, att vi
lyckats hyggligt nog. Vi kom igenom
dessa svåra tider utan att behöva räkna
med någon produktionsnedgång i vårt
samhälle. Sverige var ett av de få länder
i den västliga världen — även om
jag räknar in Kanada, Amerika, Australien
och Nya Zeeland — som kom igenom
denna lågkonjunktur utan några
steg tillbaka. Det var snarare så att vi
stannade till ett tag i vår kontinuerliga
framryckning.

När vi kom fram till 1959 och såg att
denna situation vände, tedde sig själva
upplåningen som det allra viktigaste
problemet. När vi under nedgångskonjunkturen
hade tvingats till en upplåning
på 1 400—1 500 miljoner och dessutom
genom tidigare beslut i allt samförstånd
här i riksdagen hade tagit på
oss utgifter, som talade för att den upplåningen
avsevärt skulle stiga, då var det
som omsättningsskatten aktualiserades
och sedermera genomfördes i slutet av
1959.

Det sades i medkammaren här i dag,
där man försökte vara kvick, rolig och
raljant, att omsättningsskatten för finansministern
hade blivit en jungfru
som skulle bestyra allt, en Mädchen för
alles, som skulle klara problemet i nedgångstider
och följaktligen också i uppgångstider.
Om man nu inte bara vill

Nr 19 135

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

vara rolig utan faktiskt tänka igenom
problemet, finner man att denna karakteristik
är plausibel och dessutom riktig
och välgrundad. Det var en lämplig
politik att i det här fallet ha omsättningsskatten
som en Mädchen fur allés.
Det var nämligen så, att när vi på
grund av konjunkturuppgången inte
längre kunde låna så mycket som vi i
annat fall hade behövt göra, fick omsättningsskatten
sättas in.

Då kan man säga: Varför satte man
inte in omsättningsskatten tidigare då
man innevarande budgetår är tvingad
att ta en så hög upplåning? Upplåningen
är ju i kompletteringspropositionen
redovisad till i runt tal 2 000 miljoner.
Jag kan redan nu säga att med hänsyn
till vissa åtgärder, som har vidtagits i
dämpande riktning i fråga om de statliga
investeringarna, tror jag att vi kanske
slipper undan med något lägre upplåning
än de redovisade 2 000 miljonerna
— hur mycket skall jag avstå från
att spå om. Herr Ewerlöf i första kammaren,
som är rätt sakkunnig på dessa
frågor, gissade, om jag fattade honom
rätt, på något hundratal miljoner under
de 2 000, och i stort sett kan jag dela
hans uppfattning därvidlag. Jag utgår
ifrån att det litet längre fram ges tillfälle
att mera i detalj debattera den frågan,
och jag skall därför inte ägna den
mer uppmärksamhet just nu.

Men så mycket kan jag säga, att den
upplåning, som var tolerabel i nedgångstiden,
icke är tolerabel i uppgångstiden.
Man kan inte heller i en nedgångstid
låna hur mycket som helst, ty någonstans
går ju ändå gränsen om man vill
räkna med att kunna klara ekonomien i
framtiden. Med naturnödvändighet kommer
ju effekten av de statliga åtgärderna
alltid med en viss eftersläpning. Omsättningsskatten,
som lanserades redan
i diskussionen i januari månad 1959,
genomfördes och fick sin effektiva verkan
den 1 januari 1960. Men gudarna
skall veta att det inte bara är att gå ut
och kommendera fram en omsättnings -

Den ekonomiska politiken m. m.

skatt just vid den tidpunkt man kan anse
den vara lämplig. Man måste börja i
god tid, om man skall ha möjlighet att
få den genomförd, och av naturliga skäl
måste ju diskussionen börja något år
innan riksdagen var färdig att acceptera
omsättningsskatten.

När vi ser till nästa år, finner vi att
för det året redovisas en upplåning på
1 555 miljoner i kompletteringspropositionen.
Det är en upplåning som, om
propositionens siffror håller, är 400—
500 miljoner kronor lägre än för innevarande
år. Man kan säga att även den
upplåningen är hög, och jag är beredd
att höra det från herr Hjalmarson. Den
är hög i dagens konjunktur. Vi har försökt
uttrycka detta i kompletteringspropositionen
genom att säga att vi har
nått en sysselsättningsgrad och en ekonomi
på hög nivå men utan att vi därför
behöver tro att den skall slå över i
inflation. Vi har goda utsikter att kunna
hålla en stabil ekonomi, även om
marginalerna inte är alltför stora och
även om ekonomien som sagt går på en
hög nivå.

Då kan man fråga sig vad anledningen
är till att jag vågar vara så optimistisk.
Ja, vi har under hela 1959 haft
en stabil ekonomi i vårt land. Vi hade ett
oförändrat levnadskostnadsindex och
hyggliga bytesförhållanden med utlandet.
Vår valutareserv blev inte sämre
utan undergick snarare en liten förbättring.
Våra exportsiffror var hyggliga,
och vi hade framför allt — vilket
är mycket intressant — en exceptionellt
kraftig investering på den privata sidan
och inom industrisektorn även under
de sämre åren. Dessutom hade vi under
1959 en ökning av bruttonationalprodukten,
så här i efterhand beräknad
till ungefär 5 procent.

Man kan sålunda säga att den upplåning
vi kostade på oss icke har varit
inflationsdrivande. Och upplåningen
innevarande år torde heller inte kunna
betraktas som inflationsdrivande, oavsett
om den kommer att uppgå till 2 000

13C Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

miljoner kronor eller den blir något
hundratal miljoner kronor lägre.

Det är fem veckor kvar på detta budgetår,
och det har inte under den gångna
tiden av budgetåret funnits några
tecken som tyder på att vi håller på att
komma ur balans. Vid årsskiftet hade
vi en höjning av levnadskostnaderna på
ungefär 2,7—2,8 procent. Den var en
följd av omsättningsskatten, och vi hade
beräknat den till 3 procent. Än har i
varje fall inte levnadskostnadsstegringen
blivit högre. Överraskande nog hade
vi t. o. m. under den senaste månadsredovisningen
en sänkning av levnadskostnadsindex
med en enhet.

Jag menar därför att det finns rimlig
anledning tro att vi även den 1 juli har
en stabil ekonomi, även om sysselsättningen
nu är ganska ansträngd. Antalet
arbetslösa är i dag inte stort. Vi har,
som jag fick höra i dag, avvecklat folk
på beredskapsarbeten så när som på
5 000 man, och de siffror vi kommer att
avläsa i arbetslöshetsstatistiken kommer
att vara ganska låga.

Under detta budgetår kommer vi också
att hålla en ekonomisk stabilitet och,
föreställer jag mig, ett fast prisläge,
trots att upplåningen nu nästan går upp
till 2 000 miljoner kronor. Då uppstår
frågan huruvida en upplåning nästa år
på ungefär 1 500 miljoner kronor kommer
att vara inflationsdrivande. Herr
Hjalmarson anser väl det. Men jag vill
säga, att när vi nu driver en politik där
många olika element arbetar — kanske
en mera nyanserad politik över ett vidare
fält än tidigare — tror jag vi skall
kunna klara stabiliteten även med den
upplåning vi ser framför oss. Det har
också givits uttryck för den uppfattningen
i kompletteringspropositionen.

När vi då ser mot framtiden, så är det
klart att det stora och väsentliga problemet
för oss är att uppehålla vår ekonomiska
balans och samtidigt därmed hålla
en god sysselsättning. Det har jag understrukit,
om inte här så i varje fall
i medkammaren. Den saken har vi också

lyckats bra med hittills. Och varför skall
vi inte nu, om vi samlar alla goda krafter,
ha en chans även framöver?

Det har gjorts en hel del under de
senaste månaderna. Den proposition
som nu slutregleras visar en nedgång av
den offentliga sektorns investeringar.
Den är visserligen inte så stor, men det
beror på att denna materia inte kan hanteras
på ett sätt som tillåter våldsamma
kastningar i de statliga investeringarna.
De är med naturnödvändighet ganska
bundna. Vidare har vi på den penningpolitiska
sidan engagerat oss för en
överföring av bankernas likviditet till
obligationsmarknaden, och alla kan
väl erkänna att de åtgärderna har givit
åsyftat resultat. På riksdagens bord ligger
nu också ett förslag till ändring av
investeringsfonderna, som innebär att
den likviditetspåspädning, som de
gamla investeringsfonderna utgjorde i
en högkonjunktur, nu blir dämpad. Samtidigt
inbjudes företagarna att mot mycket
förmånliga skattepreferenser godvilligt
avsätta 100 procent till nya investeringsfonder,
som skall steriliseras
under åren 1960 och 1961 för att under
de åren dämpa den likviditet i banksystemet,
som är en följd av de dåliga tidernas
statliga upplåning och som vi
nu med de medel jag här beskrivit försöker
behärska.

Vi räknar nu med att även 1960 skall
vara ett år med en progressiv utveckling
i Sveriges ekonomi. För industriproduktionen
under de månader av
1960 där den nu kan avläsas ligger månadssiffrorna
7 procent högre än motsvarande
siffror 1959. Det är det första
kvartalets månadssiffror. Vi har tillåtit
oss tro på en privat investeringsökning
under 1960 som är inte bara lika hög
som 1959 års utan till och med överstiger
denna. Jag vill erinra om att de enkäter
som gjorts ju visar en alldeles
utomordentlig investeringsaktivitet hos
industrien just nu. Investeringssiffrorna
skulle ju 1960 ligga 30 procent högre än

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 137

under 1957, när vi hade den senaste högkonjunktursperioden.

Vi kan räkna med en privat konsumtionsökning
på mellan 2 och 3 procent.
Det är den prognos vi har vågat ställa.
Vi räknar med en import- och exportökning
på mellan 7 och 8 procent, och
vi räknar även med investeringsökningar
för stat och kommun, dock påtagligt
lägre än på den privata sektorn, vilket
är ännu ett uttryck för att samhället
måste vara synkroniserat med utvecklingen
inom näringslivet och på den
privata sidan.

Under dessa förutsättningar har vi
följaktligen nu att slutreglera den statliga
budgeten. Riksdagen har under en
följd av sammanträden under våren fattat
beslut som i allmänhet inneburit att
den accepterat regeringens förslag. Nu
får vi i riksdagens slutskede den teoretiskt
intressanta debatten om hur politiken
skulle se ut om man i stället följt
högerns, folkpartiets eller centerpartiets
förslag. Jag har tidigare sagt — och
jag märkte att herr Hedlund hade behov
av att förekomma mig där — att hela
denna debatt blir något av en hypotetisk
skuggboxning, om jag så får säga,
men den kan naturligtvis ha sitt teoretiska
intresse. Jag skall inte alls dra mig
för att vara med i den. Jag vill då först
säga något om de offentliga investeringarna.

Jag har hört herr Ohlins och herr
Hjalmarsons anföranden. När man läser
igenom högerpartiets motion och reservation
till utskottets betänkande, får
man en repetition av hela den populära
vokabulär som herr Hjalmarson är obestridd
mästare i att framföra, ett omdöme
som hans anförande i dag ytterligare
bestyrkte. Man för en diskussion
om den offentliga sektorn från det utgångsläget
att det offentligas investeringar
ställs kontra de privata investeringarna.
Det är en orimlig frågeställning
i och för sig, och jag tror nog att
mina värderade oppositionsledare vid
en mera allvarlig och icke så politiskt

Den ekonomiska politiken m. m.
inflammerad debatt, som en debatt av
detta slag gärna blir, ger mig i stort sett
rätt när jag säger, att de offentliga investeringarnas
ansvällning är en följd
av samhällets egen utveckling, att den
är en nödvändig faktor, om man vill att
samhällspolitiken skall drivas med det
målet att människorna skall ha en tryggad
sysselsättning, och att deras mera
primära och elementära behov många
gånger klaras bättre gemensamt än av
människorna var för sig.

I alla de västeuropeiska länderna ligger
skattebördorna vid mellan 25 och
35 procent av nationalprodukten. Sverige
ligger alls inte i toppen. Det finns
länder, bland annat Västtyskland som
ju många gånger åberopas som ett föredömligt
ekonomiskt skött samhälle, som
i fråga om den totala skattebördan ligger
avgjort över vårt land. Alla dessa
länder, som man väl kan säga är representativa
för avancerade industriländer,
dras med en hög skattebörda helt
enkelt därför att med stigande levnadsstandard
och stegrad utveckling kräver
det kollektiva och det gemensamma
mer än i det gamla bondesamhället, det
gamla agrart betonade samhället. Om ni
gör en turné runt världen så finner ni
inte i länder med låga skatter någon
speciellt hög privat levnadsstandard.
Ni kommer till er överraskning att finna
att motsatsen i allmänhet är det vanliga.
Varför det? Jo, därför att när människornas
standard stiger, ställer de anspråk
på samhället som fattiga människor
inte behöver, kan eller har intresse
av att ställa.

Vi har som den största posten i den
svenska statsbudgeten vårt försvar. Det
har kanske inte så särdeles mycket med
frågan om standard och inte standard
att göra; det är något vi får kosta på
oss om vi vill föra en utrikespolitik av
den karaktär vi för i vårt land. Men
det är ändå den största posten i den
svenska budgeten, den budget som skattebetalarna
gemensamt skall spara ihop

138 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

till. Ingen menar ju att någon annan än
kollektivet kan klara den uppgiften.

Vi satsar i vårt land 2 000 miljoner
kronor årligen på den offentliga sjukvården.
Den behöver inte vara eu offentlig
angelägenhet, men vi har i vårt
land varit överens om att den bör vara
en offentlig angelägenhet. Vi har sagt
oss, att återställandet av arbetsförmågan
hos landets medborgare både av samhällsekonomiska
och humanitära skäl
bör vara oberoende av den enskildes
ekonomi, och därför skattefinansierar
vi sjukvården i stället för att lägga kostnaderna
på den som råkar bli sjuk. Det
kostar i dag ungefär 75 kronor per dygn
att ligga på ett modernt centrallasarett.
Skulle just den som blir sjuk ta dessa
kostnader, har jag en mycket stark
känsla av att många människor, som
skulle kunna bli reparerade på ett sjukhus,
skulle tvingas att avstå härifrån av
ekonomiska skäl. Vi skattefinansierar
alltså sjukvården och säger, att det är
en uppgift för samhället. Det är en offentlig
investering, som vi i stort sett är
ense om. Men det behöver inte vara det.
Det går att driva sjukvård privat, och
det gör man i vissa länder. Men vi har
här valt en annan väg.

Vi har den enorma expansionen på
utbildningens och skolans område. Med
en höjd levnadsstandard följer krav
på bättre utbildning, och för produktionen
behöver vi den utbildade arbetskraften.
Den utvecklingen kommer att
fortsätta. Det sitter nu ett sammansatt
utskott och studerar ecklesiastikministerns
universitetsproposition. Efter vad
det sagts mig, kommer detta utskott,
där alla partier är representerade, inte
att yrka på några besparingar i de förslag
som regeringen förelagt riksdagen.
Snarare torde väl prövningen i utskottet
leda till att man kräver utbyggnader
och ekonomiska engagemang utöver
vad regeringen föreslagit. Jag vet inte
om mitt antagande därvidlag är riktigt,
men det har i varje fall sagts mig att de
tankegångarna skulle föreligga.

Vi behöver den utbildade arbetskraften.
Den svenska industrien och det
svenska näringslivet ropar efter ingenjörer
och tekniker av alla slag. De
svenska skattebetalarna satsar pengar
på den utbildningen och befriar industrien
från att betala den. Denna utbildning
kan vara en föga räntabel affär för
det offentliga och staten. Men det är en
mycket räntabel affär ur folkhushållets
synpunkt. Med dessa utgångspunkter
satsar samhället pengar på detta ändamål.

Vi diskuterade frågan om sambeskattningen
för litet sedan och konstaterade
då att det kostade 50 000 kronor av skattebetalarnas
medel att göra en civilingenjör
och 75 000 kronor av skattebetalarnas
medel att göra en läkare. Vi tar
dessa kostnader kollektivt, därför att vi
anser denna utbildning vara av ett stort
värde för samhället.

Vi behöver den utbildade arbetskraften.
Jag är rädd för att inånga ungdomar
i den utbildningsreserv, som vi
nu kan ta vara på, inte skulle få någon
utbildning, om inte samhället lojalt underkastade
sig de enorma studiekostnader
det här är fråga om.

Man kan föra detta resonemang på
många olika avsnitt.

Det är klart att man kan fråga sig:
Men hur kommer det sig att den offentliga
sektorn har ökat i en sådan takt?
Vi har haft en folkomflyttning och en
strukturförvandling av vårt samhälle,
där Bondesverige blivit Industrisverige.
I Bondesverige krävdes i varje fall endast
i ringa utsträckning, om jag går tillräckligt
långt tillbaka, vatten, avlopp,
elström, gas och centrala värmekällor. I
bondesamhället behövdes ingen stadsplanering,
inga gator och kommunikationsleder,
inga reningsverk, inga tunnelbanor
och inga parkeringsplatser,
allt sådant som vi i dag betraktar som
elemäntära ting för vårt vardagliga liv
och som den offentliga sektorn ombesörjer.

Nr 19

139

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

I ett progressivt samhälle växer företag
och industrier upp och expanderar
snabbt. Det har åberopats i praktiskt
taget varje inlägg i dag, att vi i dag står
inför en ny ekonomisk situation i samband
med införandet av den större Europamarknaden
och frihandelsområdet.
Var och en förstår att detta medför
strukturförändringar i vårt samhälle.
Det betyder att nya samhällen växer
upp, att industrier expanderar och att
andra företag går den motsatta vägen.
Ett typiskt exempel på hur snabbt förhållandena
kan ändra sig erbjuder samhället
Oxelösund i dag. Detta samhälle,
som för några år sedan hade 3 000 ä
4 000 invånare, kommer att om något år
ha 15 000 å 16 000 invånare, med allt
vad det innebär.

Kom ihåg ni alla centerpartister som
går upp här och försöker tala om att ni
är företagsvänliga och företagsinställda,
att vad som driver fram bostadsbyggandet
i dag är industriens expansion! Industrierna
står och knackar på kommunalmännens
dörrar och säger: Var
snälla och se till att vi får bostäder, så
att vi kan expandera och nyanställa
folk! Var snälla och se till att ni ordnar
alla de följdinvesteringar i gator, vägar,
avlopp, markexploatering och allt vad
det nu kan vara, som är nödvändigt för
att det privata näringslivet skall kunne
expandera och göra sin insats i samhällsekonomien! Tala

med vilken kommunalman som
helst! Han står dagligen och stundligen
inför dessa problem, inför dessa expansionskrav
på den offentliga sektorn. Då
är det ganska orimligt att man för en
sådan här debatt. Jag skall inte referera
herr Hjalmarson alltför länge. Jag skall
bara erinra om vad han i radio spred
till den eventuella miljon av Sveriges
befolkning som lyssnade på vårt program
häromkvällen, nämligen: Varför
har vi en stor offentlig sektor? Jo, säger
herr Hjalmarson, därför att vi har en socialdemokratisk
regering. Varför växer
den stora offentliga sektorn? Jo. säger
herr Hjalmarson, därför att vi fortfa -

Den ekonomiska politiken m. m.

rande har en socialdemokratisk regering.
Är detta svar på ett allvarligt
spörsmål? Ett problem som varje praktiskt
tänkande människa känner inpå
sig avfärdas med glosor. Men, för all
del, detta kan vara typiskt Hjalmarsonskt.
Men det är faktiskt inte värdigt
en ansvarig partiledare.

Man kritiserar ibland det offentligas
insatser. De är inte affärsmässigt räntabla,
heter det. Detta är inte riktigt,
eftersom jag inledningsvis sade att offentliga
och privata investeringar inte
konkurrerar med varandra utan kompletterar
varandra. Jag behöver inte
där nämna fler exempel.

Jag skulle måhända till allra sist här
kunna inskränka mig till att citera ett
par uttalanden, vilka jag tycker har sitt
värde. Det ena är ett uttalande av Svenska
handelsbankens direktör Tore Browaldh.
Jag vet inte om herr Hjalmarson
känner honom personligen. Jag utgår
ifrån att han gör det, och jag utgår
ifrån att han då och då tar ett samtal
med honom. Jag skulle vilja rekommendera
herr Hjalmarson att ta upp ett
samtal om den här viktiga frågan, den
offentliga sektorn, med bankdirektör
Browaldh nästa gång ni träffas. Han
höll nämligen ett anförande vid Handelsbankens
bolagsstämma i mars, där
han sade: »Man bör emellertid inte spela
ut motsättningen mellan offentliga
och privata investeringar för hårt. Bortsett
från de nära 2 miljarder som statsmakterna
lägger ned på militära investeringar»
— han tar inte med den militära
konsumtionen, i så fall kommer
han upp till över 3 miljarder — »är den
alldeles övervägande delen av de offentliga
investeringarna i hög grad produktiv,
vare sig det nu är fråga om kraftverk,
vägar eller forskningslaboratorier.
De stöder och kompletterar på en
rad viktiga områden de privata investeringarna.
Man behöver bara ställa den
enkla frågan: Vad skulle vi göra meB
alla bilar om vi inte hade vägar för bilarna
att gå på?»

140

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Jag kan vidare citera ytterligare en
av alla högt uppskattad nationalekonom,
som har uttalat sig i den här frågan,
nämligen professor Erik Lundberg.
Han säger ungefär: »Egentligen bör man
ju vara tacksam över att det offentliga
tar de här investeringarna, som vid en
snabb överblick kan synas vara oräntabla.
Det är ju tack vare dessa oräntabla
investeringar, som samhället gör,
som de privata investeringarna kan ge
sina vinstresultat och bli så pass räntabla
som de är.»

Här, menar jag, har man således ett
klart uttryck för sambandet mellan den
offentliga och den privata sektorn, och
därför är det — jag måste säga det —
en vilseledande och oärlig debatt som
förs när man så enträget och intensivt
vill göra gällande att här har vi två
komponenter som står i strid med varandra.

Jag skall, herr talman, försöka gå över
till att i korthet besvara de frågor och
de inlägg som har gjorts av de olika
partiledarna i den tidigare debatten här
i dag. Det är klart att jag i dag har gjort
samma erfarenhet som jag har gjort
tidigare, nämligen att kämparna på den
borgerliga fronten, som skall vara det
praktiska alternativet till den nu sittande
regeringen, fortfarande inte kan
mötas i en debatt här i riksdagen utan
att riva varandra i håret på ett ganska
intensivt och för alla uppenbart sätt.
Jag har naturligtvis ingenting emot
detta. Fortsätt gärna med det! Det är
bara att önska lycka till!

Jag gjorde den iakttagelsen att herr
Hjalmarson var rätt försiktig. Men han
är den som har det största partiet
bakom sig och det är ju en gammal fin
attityd att om man är störst skall man
inte luggas med den som är mindre.
Men herr Hjalmarson har besvärliga
bröder i kretsen, vilka inte kan se honom
här i talarstolen, utan att de skall
hoppa på honom och tala om hur illa
han bär sig åt.

Herr Ohlin började sitt anförande

med att fråga: »Hur blir det nu med
skattehöjningarna i fortsättningen? Finansministern
har inte velat så där riktigt
bestämt tala om vad han vill.» På
s. 24 i kompletteringspropositionen gör
jag följande uttalande: »Av skäl som jag
i det föregående utförligt behandlat är
det icke möjligt eller önskvärt att avge
några absoluta deklarationer om den
framtida finanspolitiken. Målsättningen
för denna är visserligen klar men
dess konkreta tillämpning måste med
nödvändighet bestämmas av det vid
varje tidpunkt föreliggande lägets krav.
Vad som i dagens läge kan sägas är därför,
att utsikterna efter den allmänna
varuskattens införande ter sig gynnsamma
för att under de närmaste åren utan
skattehöjningar bedriva en politik som
tillgodoser de väsentliga krav som människorna
har rätt att ställa på det offentligas
insatser i ett väl fungerande
samhälle.»

Då menar herr Ohlin, att så där obestämd
får man inte vara. Man skall
säga: Här blir det inte några nya skattehöjningar
på så och så många år.

Jag har tillåtit mig att göra den reservationen,
att om inget oförutsett inträffar,
så pekar nu de ekonomiska data
på att vi för de närmaste åren, med en
klok och sparsamhetspräglad budgetpolitik,
skall kunna klara det hela utan
nya skattehöjningar. Jag må väl också
ha rätt att på detta sätt reservera mig.
Blir det krig och örlog håller inte några
förhandsbedömningar. Får vi en sommar
av samma slag som 1955 håller inte
heller några förhandsbedömningar, om
jordbruksnäringen sättes i absolut ekonomiskt
trångmål. Det vore alldeles
orimligt att begära, att man inte skall
få göra sådana reservationer som helt
oförutsedda ting kan föranleda. Men
eftersom herrarna har en benägenhet
att rida på ord, lär man sig ju så småningom
att uttrycka sig på ett sådant
sätt, att ni inte skall ha det alltför lätt
och behändigt framöver. Jag har tillåtit
mig att säga, att om situationen är nor -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

141

mal, skall budgeten hålla. Om vi får en
inkomstlyftning, som korresponderar
med en normal produktionsstegring —
och det är klart att vi får det — blir
det en inkomstförstärkning, som håller
för de utgifter man med en försiktig politik
är tvingad att acceptera. Men naturligtvis
ges inte något utrymme för
alltför ogenerade överbud av olika slag
— det är jag angelägen att understryka.

Den 4—5-årsprognos som nu är serverad
i propositionen är alltså försedd
med många reservationer i det inledande
resonemanget, ty den praktiska politiska
verkligheten kan man inte linjera
upp för alltför många år framöver
och säga, att så och så kommer det under
alla förhållanden att bli. Ingen seglare
seglar med fasta skot — han anpassar
dem efter vindförhållandena,
han får rätta sig efter om det är stiltje
eller blåst. På samma sätt är det med
oss politiker, när vi har att handskas
med våra praktiska problem.

Vidare var herr Ohlin överraskad
över — och där fick han instämmande
av herr Hedlund — att vi fortfarande
arbetar med arbetslöshetsanslag som är
så förhållandevis höga som de redovisas
i regeringens förslag. Beslut i denna
fråga har fattats, och om jag minns rätt
var det på denna punkt ingen reservation
från högerpartiets sida i år — däremot
anser folkpartiet och centerpartiet
att vi är för generösa med anslagen till
arbetsmarknadsstyrelsen. Jag kan tala
om, att vi senast i dag har haft ett samtal
med ledningen i arbetsmarknadsstyrelsen
och frågat: Tycker ni dagens
perspektiv ger er anledning att revidera
er uppfattning — den uppfattning
som kommit till uttryck i socialministerns
förslag till riksdagen och som
riksdagen tog ställning till för några
veckor sedan? Vi har fått ett nej på den
frågan, och motiveringen är väl, att eftersom
dessa mera rörelsebetonade åtgärder
nu kommer i förgrunden och eftersom
vi realistiskt får räkna med att
vi när vintern kommer har en arbets -

Den ekonomiska politiken m. m.

löshet i Norrbottens län igen, så måste
samhället ingripa. Och att det kostar
pengar att driva beredskapsarbeten vet
ju herr Ohlin och herr Hedlund lika väl
som jag efter alla de debatter vi haft
om dessa frågor.

Både herr Ohlin och herr Hedlund
tog upp frågan om de offentliga verkens
rationaliseringsmöjligheter. De säger —
och saken har utvecklats mycket vältaligt
också i partimotioner — att skall
de statliga verken vara sämre än vad
de privata verksamhetsgrenarna är?
Skall man inte kunna räkna med att de
åtminstone rationaliserar bort en tredjedel
av lönehöjningarna? 2 procent var
den siffra herr Ohlin nämnde, och den
har nämnts också i partimotionerna.

Ja, det finns bara ett fel i era besparingsaktioner
på den punkten, och
det är, att när verken i mars månad
till kanslihuset inlevererade sina prognoser
om vad de behövde för att klara
sin verksamhet, så räknade de med den
kontinuerliga rationalisering som de
kan basera på mångårig erfarenhet. Den
rationaliseringsvinsten är följaktligen
inräknad i regeringens kalkyler, och då
går det ju inte att begära, att man bara
efter ett kommando från herrarnas sida
skall ge sig på en dubbelt så stor rationalisering
innevarande år. Det har
verken inte möjligheter till. Herrarna
har utgått från felaktiga föreställningar
i sina beräkningar — i det material
som ligger på bordet är rationaliseringen
redan diskonterad. Härtill kommer
sedan lönestegringarna, och vill man
då realistiskt bedöma, hur utfallet blir,
får man ju räkna med genomslag av
dessa lönekostnader — såvida man inte
kräver av verken att de just detta år
skall ha kapacitet och möjligheter att
rationalisera dubbelt så snabbt och dubbelt
så mycket som de erfarenhetsmässigt
orkat med under alla år tidigare.

Jag vill erinra om beträffande statens
järnvägar, som är den kostsamma
faktorn i detta sammanhang, dels genom
driftbidraget, som vi reguljärt re -

142

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

dovisar i statsverkspropositionen, och
dels genom lönekostnadsgenomslaget,
som tagits upp av kommunikationsministern
i särskild proposition med dess
extra ökningar på 70 miljoner kronor,
att statens järnvägar under de senaste
10 åren rationaliserat bort 10 000 man.
Jag tycker att det inte är någon dålig
rationaliseringstakt. Det är den rationaliseringstakten
som statens järnvägar
räknat med i fortsättningen och har
kalkylerat med i sina beräkningar. Jag
vet inte vad det skulle få för konsekvenser,
om man rationaliserade bort 2 000
i stället för 1 000 man per år. Det skulle
väl medföra sådana konsekvenser som
att statens järnvägar bleve tvingade att
lägga ned banor i ännu snabbare takt
än nu. Jag är inte säker på att herr
Hedlunds alla partivänner skulle vara
så entusiastiska inför det alternativet.
Dessutom skall ju bannedläggning ske,
synkroniserad med att man bygger vägar
parallellt som kan ersätta de nedlagda
bandelarna. Det finns emellertid
inga pengar anvisade för de vägbyggen
som skulle krävas, om man rationaliserade
bort järnvägar i snabbare takt än
vad som redan är beräknat.

Herr Ohlin kom med ett för mig mycket
överraskande påstående. Han inledde
sitt inlägg och slutade det också
med att påstå, att vi hade fått en omsättningsskatt,
som inte hade varit föremål
för någon utredning. Det är en
vådlig beskyllning mot den kommitté,
i vilken har ingått ledamöter från denna
kammare och som salt, om jag minns
rätt, i tre eller fyra år och sysslade
med problemet om hur en indirekt beskattning
skulle utformas. Kommitténs
förslag var sedermera föremål för ett
remissförfarande, varvid i runt tal 100
olika instanser yttrade sig. När vi sedan
kom dithän, att man gjort den politiska
värderingen — och det var ju
regeringen, som gjorde den värderingen,
helt enkelt därför att den var regering
— att nu var det nödvändigt
med en skatteförstärkning, eftersom

upplåningen inte kunde drivas hårdare
av hänsyn till konjunkturen, så var utredningsmaterialet
och remissvaren genomplöjda.
Då kunde man på grundval
därav och efter det politiska ställningstagandet
leverera en proposition till
riksdagen. Så går det till. Det finns
ingen anledning att tala om att denna
fråga inte skulle vara utredd, om inte
herr Ohlin menar — och det är väl det
han avser — att man i en parlamentarisk
kommitté skall utreda frågan om
regeringen skall lägga fram skatteförslag.
Det är emellertid ingen fråga för
en utredning utan ett politiskt ställningstagande
och kommer att vara det
även i fortsättningen. Jag kan ge herr
Ohlin samma svar med anledning av
att han kritiserade att den nyligen tillsatta
skatteutredningen inte fått tillfälle
att pröva den totala skattenivån. Frågan
om hur höga skatter vi skall ha
här i landet är ingenting som man utreder
i en församling av experter eller
utredningsmän i övrigt. Hur höga eller
låga skatter vi skall ha här i landet är
ju betingat av ett politiskt ställningstagande
av regeringen. Så kommer det
att vara i fortsättningen, och så har det
alltid varit.

Om emellertid regeringen och den politiska
majoriteten i riksdagen, hur denna
regering och denna majoritet än ser
ut, stannar för att så här högt skall det
totala skattetrycket vara, så är det inte
alls oväsentligt utan tvärtom ytterst angeläget,
om man kunnat resonera sig
fram till på vilka vägar detta skattetryck
lämpligen bör tas ut i det samhälle vi
i dag har. Det är ett samhälle som ganska
väsentligt skiljer sig från det gamla
samhället, då vår nuvarande principiella
skatteuppläggning såg dagens
ljus. Jag skall inte ge mig in på hela raden
sifferjämförelser om hur omsättningsskatten
slår i jämförelse med
folkpartiets förslag. Herr Ohlin och jag
förde en debatt därom föregående höst.
Jag har allt material med mig nere i
väskan, så att, om det behövs, kan jag

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 143

ta upp den debatten en gång till, men
jag tror inte, att den ger mer än i höstas,
och därför avstår jag från att göra
det.

Herr Hjalmarson överlämnade till finansministern
att kommentera de övriga
partiernas motioner, och det stämmer
ju med vad jag nyss sade. Eftersom herr
Hjalmarson är den som har ledningen
i det borgerliga oppositionslägret, så är
det nog klokt av honom att inte reta
sina mindre bröder utan låta mig kommentera
de olika motionsförslagen i
stället. Jag kan erkänna att det är litet
besvärligt att analysera motionerna i
år. Alla tre partierna tillgodoräknar sig
finansministerns omsättningsskatt för
ett halvt år. Vad beträffar nästa budgetår
behöver prutningarna följaktligen
inte bli alltför brutala, men eftersom
omsättningsskatten skall bort enligt er
uppfattning, har ni även givit er på att
försöka göra ett budgetalternativ för det
budgetår som följer efter detta, ett naturligtvis
aktningsbjudande försök, ett
försök, som väl är underkastat alla de
förändringar som många gånger måste
bli fallet med finansministerns spådomar.
Jag tror ändå att man om man
skall följa herr Hjalmarsons rekommendationer
och presentera de olika partiernas
förslag är det riktigare att göra
det på årsbas än på halvårsbas, eftersom
ni, när omsättningsskatten enligt er mening
skall tas bort, måste skaffa pengar
som klarar årsbehovet eller den summa
som per år faller bort när omsättningsskatten
slopas.

Det har dessutom kanske varit litet
besvärligare att analysera edra motioner
i år, eftersom ni inte tar den slutgiltiga
ställningen från två av partierna.
Herr Hedlund säger: »All right, jag kan
vänta med att spara 400 miljoner kronor
till fram på hösten, och är det så
att det behövs då skall jag fiffa upp alla
gamla förslag jag presenterat tidigare
om punktskatter och sancringsskatter
och följaktligen komma med dem då.»
Herr Ohlin har varit inne på samma

Den ekonomiska politiken m. m.

tankegångar, att det inte är nödvändigt
att bestämma sig nu, utan att man fram
på höstkanten kan göra den andra avslipningen.
Däremot har herr Hjalmarson
— och heder åt honom för det -—
vågat sig på att ta tjuren vid hornen på
eu gång och presenterat hela sitt förslag.
Men jag har inte kunnat finna ut
annat av detta än att om alternativet
skall ses ur helårsperspektivet kommer
herr Hjalmarson med en skattehöjning
i form av höjd folkpensionsavgift på
cirka 70 kronor för en inkomsttagare
på 14 000—15 000 kronor. Och herr Ohlin
och herr Hedlund kommer med en
skattehöjning på 120 kronor för samme
man i form av höjd folkpensionsavgift.

Herr Ohlin kommer tillbaka med förslaget
att slopa schablonavdragen. Det
är också en skattehöjning som kommer
på skattsedeln på samma sätt som pensionsavgiften.

Ni kommer tillbaka med ert minskade
bostadsstöd, där herr Hjalmarson skall
spara bortåt 250 miljoner, herr Hedlund
215 miljoner och herr Ohlin 90 miljoner
per år. Jag har tidigare redovisat
vad detta betyder i kostnadsstegringar
för egnahemsägaren och för den som
bor i lägenhet byggd under 1940—1950-talen. Jag skall inte upprepa det.

Ni kommer tillbaka med prutningar
på statens järnvägar, herr Hjalmarson
med 80 miljoner, de övriga med var sina
20 miljoner.

Ni kommer tillbaka med prutningar
på sjukförsäkringen, herr Hjalmarson
med 125 miljoner, herr Ohlin med 240
miljoner och herr Hedlund med ett
hundratal miljoner. Herr Hedlund försvarar
sig med att det inte är de sjuka
som blir pressade, eftersom det är de
friska som skall betala. Det är att försöka
förvilla begreppen — medvetet eller
omedvetet vill jag låta vara osagt.
Det finns inte en grupp i landet som är
specifikt sjuk och en annan som är
specifikt frisk. Kalle Pettersson och
Johan Andersson är dess bättre i allmänhet
friska, men så blir de någon

144 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

gång sjuka och skall ha sin sjukpenning.
Skall de ha den som de nu är tillförsäkrade,
måste följaktligen sjukkassan
ha resurser. Tar man bort de resurserna
från sjukkassan, måste denna höja premierna,
och det kommer också på skattsedeln
och innebär följaktligen en direkt
skattehöjning. Jag vet inte vad det
kan bli, men förmodligen blir det cirka
40—50 kronor.

Herr Hjalmarson kommer tillbaka med
barnbidragsreduktionen och får på pälsen
för det av herr Ohlin och herr
Hedlund.

Herr Hjalmarson och herr Ohlin kommer
tillbaka med förslaget att dra in
skatteersättningen till kommunerna, och
för detta är herr Hedlund ögonblickligen
framme och ger herrarna på pälsen.

När det gäller skolan och studiebidragen
tar herr Hjalmarson bort i runt
tal ett hundratal miljoner. Herr Ohlin
är försiktigare, men han tar i alla fall
bort 15 miljoner. Skulle jag vilja vara
riktigt sadistiskt elak mot herr Hjalmarson,
skulle jag läsa upp alla hans
specialyrkanden på skolans och kulturens
område, vilka finns i denna promemoria.
Men jag skall för dagen ta
på mig det goda och vänliga humöret
och inte göra detta.

Ni kommer tillbaka med prutningar
på diverse poster och småanslag. Vad
som är nytt är affärsverken, och där
utgår ni från felaktiga premisser.

Ni kommer tillbaka med ett krav på
att tvinga LKAB att betala ytterligare
60 miljoner av vinstmedel till statskassan.
Det betyder 60 miljoner i försämrade
investeringsmöjligheter i Norrbottens
län till det utbyggnadsprogram för
gruvorna som LKAB har och som jag föreställer
mig att man kan vara intresserad
av inte bara i Norrbotten utan även
på andra håll, oavsett vilken politisk
mantalsskrivningsort man har. I varje
fall är man intresserad härav i Norrbotten,
oberoende av politisk mantalsskrivningsort.

Jag vet inte om jag med detta har
tillfredsställt herr Hjalmarsons anspråk
på en presentation av kollegernas — om
jag får använda det uttrycket för ett
förhållande som hittills i varje fall kännetecknats
av djup och varaktig söndring,
som det heter i äktenskapsprocesserna
— motioner, men jag har i varje
fall gjort ett försök.

Jag vill gärna bekänna att jag i motsats
till herr Hjalmarsons vice ordförande
herr Cassel, som satt nere i bänken
och sov under praktiskt taget hela
herr Hjalmarsons anförande, lyssnade
ytterst intensivt till detta. Jag var stundtals
faktiskt fascinerad av herr Hjalmarsons
sätt att uttrycka sig. Vi har
väl alla läst den gamla historien om
Odyssevs, när han skulle fara hem till
Grekland. När han seglade förbi sirenernas
ö lär dessa underliga varelser
ha sjungit så grant, att han måste binda
sig själv fast vid masten för att inte
falla offer för deras locktoner. Jag skulle,
herr talman, göra mig skyldig till
en betydande överdrift, om jag gjorde
gällande, att jag hade behov av att binda
mig fast i statsrådsbänken, när jag
avlyssnade herr Hjalmarson, men som
sirensång betraktat var hans inlägg något
av en prestation — och naturligtvis
vill jag vara den förste som skyndar
fram och honorerar honom för det —
men något därutöver var det sannerligen
inte.

Herr Hjalmarson ställde en fråga, som
jag inte kunde uppfatta. Jag frågade ett
par av mina bänkkamrater vad det var
han sade, men det var lika dåligt med
fattningsförmågan där också. Eftersom
herr Hjalmarson i sitt anförande inskränkte
sig till en enda fråga, och eftersom
vi är några här, som inte har
kunnat fatta vad den innebar, skulle
jag gärna vilja uppmana honom att ställa
denna fråga ytterligare en gång, så
att jag åtminstone kan såsom en ringa
gentjänst svara på den. I övrigt gjorde
han mig om inte glad så i varje fall
fascinerad, när han framförde alla de

Tisdagen den 24 maj 1900 em.

Nr 19

145

eleganta formuleringar, som partisekreterare
Svärd har skrivit iliop.

Herr Hjalmarson yttrade vidare: »Vi
kommer att presentera vår skattetabell.»
Jag har nu gjort kommentarerna till
herr Hjalmarsons besparingar, och jag
skulle naturligtvis också kunna kommentera
hans skattetabell. I herr Hjalmarsons
motion finns ju en tidtabell
över vad som skall ske, om herr Hjalmarson
får leva och ha hälsan och politisk
framgång i fortsättningen. Först
skall den 1 januari 1961 omsättningsskatten
försvinna utom för vin, sprit
och tobak. Vidare skall det från samma
dag bli andra skattereformer. Upp till
vissa för alla lika belopp skall det ges
skattefrihet för sparande, för egna hem,
för amortering på egna hem och för
ungdomens utbildning liksom också för
viss avkastning av aktiesparande. Medel
för att täcka det inledande inkomstbortfall,
som detta kan medföra, skall
avsättas i budgeten för år 1960/61. Den
1 januari 1962 träder högerpartiets nya
skatteskalor i kraft och ger en sammanlagd
skattelättnad på 600 miljoner kronor.
Något eller några år senare skall
allt detta fina ha skapat förutsättningar
för ytterligare skattelättnader; en hel
rad vackra saker räknas upp. Tidtabellen
är litet mindre exakt ju längre fram
man kommer i tiden, och det är det i
och för sig ingenting att säga om; det
är naturligtvis svårare att lova då.

Det kan ha sitt intresse att säga något
ord om vad denna förändring av
skatteskalorna betyder, som herr Hjalmarson
så emfatiskt talar om. Det är
enkelt att räkna ut, eftersom herr Hjalmarson
presenterar tabellen i sin motion.
Tjänar man 16 500 kronor ■— det
är tyvärr en liten del av svenska folket
som kommer över denna inkomstsumma;
enligt Statistisk årsbok förtjänar
bortåt 90 procent under 16 500 kronor
— får man enligt herr Hjalmarsons skatteförslag
icke mindre än 20 kronor i
skattesänkning per år —- om man är
gift. Sedan hör det till, att kommer

Den ekonomiska politiken m. m.

man upp i de höga inkomsterna får man
en skattesänkning, som motsvarar en
årslön för flertalet av svenska folket.
Detta var bara en liten blygsam komplettering
till den skatteskala, som herr
Hjalmarson nu skall ut och agna kroken
med för att fånga vardagsmänniskor i
den kommande valrörelsen.

Herr Hedlund har jag kanske delvis
bemött, men det var en nyans i hans
inlägg som faktiskt ger mig anledning
att ställa en fråga till honom; kanske
det också finns andra anledningar. Herr
Hedlund tog särskilt fasta på att omsättningsskatten
var olycklig därför att
den belastar handlande och hantverkare.
Jag vet inte, om det just är detta
som gör att herr Hedlund anser, att
omsättningsskatten är speciellt olyckligt
konstruerad. I så fall är det frestande
för mig att referera en artikel ur den
schweiziska tidningen »Neue Ziircher
Zeitung», i vilken en ledande man i
det schweiziska industriförbundet gör
några ganska intressanta uttalanden om
den svenska omsättningsskatten i fråga
om själva utformningen; han kan naturligtvis
ha en annan uppfattning om
huruvida man över huvud taget skall
ha omsättningsskatt. Han säger att i
jämförelse med beskattningens utformning
i andra länder är det svenska systemet
det enklaste och mest inbringande
och därför det bästa. Den schweiziske
bedömaren kan konstatera, att det
svenska systemet över huvud taget bär
det schweiziska beskattningssystemets
fördelar utan att ha dess nackdelar. Han
yttrar vidare: »Klokt och suveränt» —
hör och häpna! — »har Sveriges socialdemokratiska
regering hittills satt sig
över de invändningar, som syftar till
att uppluckra systemet, och gjort kort
process med de möss, som vill nagga det
i kanten.»

Detta uttalande får ju vara värt vad
det är. Men om herr Hedlund kritiserar
själva utformningen av skatten, så tror
jag inte att han riktigt står på säker
mark. Däremot har han naturligtvis rätt

10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

146 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

att säga att han över huvud taget inte
gillar omsättningsskatten, och det har
han ju än så länge gjort med all emfas.

Jag skulle emellertid vilja ställa ytterligare
en fråga till herr Hedlund. Högern
har ju inte räknat in ATP-avgifterna i
statens kommande utgifter, och det är väl
konsekvent eftersom högern har sagt att
om man kommer till makten, skall det
vara slut med ATP. I regeringspropositionen
har vi på utgiftssidan inräknat
ATP-avgifterna framöver, och när jag
har studerat centerpartiets partimotion
har jag funnit att herr Hedlund har för
budgetåret 1961/62 accepterat regeringens
utgiftspost för ATP. Jag vill därför ställa
den frågan: Är herr Hedlund på drift
emot ett accepterande även av ATP?
Får man dra den slutsatsen att herr Hedlund
har, såsom den kloke man han är,
sagt sig att det är bäst att resignera i
kampen mot ATP? Herr Hedlund har ju
tillfälle att korrigera mig, om så skulle
behövas. Men självfallet är vi intresserade
av att inte enbart herr Ohlin med
sina, jag vill minnas 18 procent av svenska
folket bakom sig sällar sig till ATPanhängarnas
skara, utan att även herr
Hedlund med sina 12 å 13 procent av
svenska folket följer med på färden. Då
har ju påståendet om de 50,5 procentens
terroriserande av de 49,5 procenten ganska
snabbt fått helt andra proportioner.

Herr Hedlund tog upp frågan om kassareservsbestämmelserna,
och han sade
vidare att Sverige nu har blivit ett högränteland.
Det finns ett samband mellan
dessa båda saker. När de nuvarande kassareservsbestämmelserna
år 1954 infördes
var herr Hedlund med i koalitionsregeringen.
Maximitalet sattes då till 50
procent. Sedan har herr Hedlund både
inom och utom kanslihuset troget stått
vid sina gamla vänners sida och röstat
för en förlängning av lagen ett år i taget
med en bibehållen maximiprocent
av 50.

Nu är ju det svenska bankväsendet
rätt differentierat i fråga om likviditeten.
Det finns banker, med vilka man

bör träffa överenskommelser om en mycket
hög kassareservsprocent, och det
finns andra banker, beträffande vilka det
kan vara rimligt att nöja sig med en
lägre procentsats. Just nu föreligger det
en överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna om 41 procents kassareservskvot
såsom maximum; för vissa
andra typer av banker ligger procenttalet
lägre. Herr Hedlund bär emellertid
i dag hamnat på herr Hjalmarsons och
herr Ohlins sida och vill endast vara
med om att förlänga lagen därest maximigränsen
sättes vid 35 procent. Det betyder
att i en tid, när vem som helst
kan omvittna att inflationsriskerna är de
mest besvärliga som vi har att kämpa
med, då vill man från de tre borgerliga
partiernas sida skapa större likviditet
hos bankerna än som för närvarande är
fallet.

Jag måste säga att det är en underlig
antiinflationspolitik. Med speciell adress
till herr Hedlund skulle jag vilja framhålla
att om man skall spela med alla
olika instrument på en gång — med finanspolitiken
så långt den bär och med
penningpolitikens båda instrument, kreditåtstramning
och ränta — ligger det
farligt nära att en uppmjukning av kreditåtstramningen
aktualiserar, även om
man kanske inte vill det, ett kraftigare
användande av ränteinstrumentet. Jag
föreställer mig att herr Hedlund inte
önskar en sådan utveckling, och det är
för mig ganska oförklarligt att herr Hedlund
och hans partifränder har i detta
avseende kommit i ett så komprometterande
följe.

Åren 1956 och 1957 var inflationstendenserna
kanske ännu litet hårdare än
i dag, och riksbanken arbetade då otvivelaktigt
med lika kraftigt verkande medel
som i dag, under 1957 med samma
ränteläge som nu och vid sidan om kassareservsbestämmelserna
även med en
direkt reglering av utlåningsvolymen i
begränsande riktning, sett i förhållande
till en viss tidigare period. Herr Hedlund
hade inte vid det tillfället någon -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

147

ting emot att slå vakt om ränteregleringslagen
och lagen angående kassareservsbestämmelser,
trots att herr Hedlund
stod utanför kanslihuset. I dag har
herr Hedlund hamnat på en annan linje,
trots att situationen allmänekonomiskt
och penningpolitiskt sett är densamma
som då. »Andra får steka sitt valfläsk»,
så föll herr Hedlunds ord. Om det sekundärt
innebär, att »då skall jag ha
rättigheter att steka mitt valfläsk» så
får vi väl ge herr Hedlund rätt till det.

Herr Hedlund argumenterar så här, att
när man nu skärper kassareservsreglerna
så är det de stora företagen som tar
hand om banklikviditeten och de små
blir utan. Därför är det rimligt att man
i detta sammanhang, där det formellt inte
finns underlag för herr Hedlunds yrkande
i dagens situation, ställer krav på
en ändring.

Ja, jag skall inte ta upp någon debatt
med herr Hedlund om de valpolitiska eller
sakliga motiveringarna för ställningstagandet.
Jag inskränker mig till att säga,
att i andra situationer, där läget penningpolitiskt
och samhällsekonomiskt varit
exakt lika som i dag, har herr Hedlund
följt oss på denna punkt. I dag vill
herr Hedlund emellertid inte var med
längre. Det är riktigt att tidningarna
skrivit om herr Hedlund och ifrågasatt
hans ärliga uppsåt. Jag läste en rad borgerliga
tidningar som hanterade herr
Hedlund ganska illa i dessa frågor. Det
kanske kan vara någonting av en förklaring
till att herr Hedlund har litet svårt
att bli sams med de andra borgerliga partiledarna.

Herr Hedlund tar upp bostadspolitiken
och tycker, att kreditpolitiken är galen
så länge man har prioritering av bostadssektorn
och det statliga lånebehovet.
Ja, det statliga lånebehovet är en
följd av riksdagens beslut och jag tror
att ingen på allvar vill göra gällande att
vi skall sitta här i kammaren och fatta
beslut och sedan stå i den situationen
att vi inte har pengar tillräckligt för att
effektuera besluten. Bostadspolitiken

Den ekonomiska politiken in. m.

har sin stora betydelse. När vi subventionerar
bostadspolitiken efter vissa generella
linjer har det — som jag många
gånger tidigare diskuterat med herr
Hedlund om — samma motivering som
när vi subventionerar den svenska jordbruksnäringen
efter vissa generella linjer.
Oavsett om godsägaren behöver en
subvention eller inte får han den.

När sedan herr Hedlund säger att hans
energiska engagemang för småföretagen
ändå resulterat i att finansministern
verkligen tagit ett steg för att försöka
ge småföretagen en långfristig kreditmöjlighet,
så uttalar han sin glädje över
detta och säger att han hoppas att finansministern
är överens med honom.
Ja, det är finansministern, och regeringen
också. Det finns ett motiv som jag
tycker är något av ett rättvisemotiv för
att försöka organisera dessa speciella hypoteksinstitut
för långfristig långivning
till småföretag. Det har nämligen visat
sig att småföretagarna inte vill gå ur
ATP. Det är bara ett litet fåtal som anmält
sitt utträde. Många tecken bland
småföretagarna visar att man börjar få
klart för sig, att ATP har ett utomordentligt
värde även för dem. På samma sätt
som de när det gällt sjukförsäkringen
kanske vaknat litet för sent och inte blivit
så glada över frivilligheten när de
blivit sjuka och glömt att ta en försäkring,
på samma sätt börjar de förstå att
när de vaknar upp som gamla och kommer
underfund med att de avstått från
ATP är det något av ett sorgligt uppvaknande.
Jag vågar nog tro att det kommer
att bli en ganska avsevärd mängd
egna företagare och småföretagare som
är angelägna om att stå kvar i ATP-försäkringen.
Jag tror inte att jag spår i
vädret om jag säger, att en vacker dag
kommer de att säga att de i fråga om
ATP och mycket annat skall vara helt
jämnställda med löntagarna. Om denna
utveckling visar sig riktig kommer dessa
småföretagare att göra personliga insatser
för ATP-fonderna. Det finns ett element
av rättvisa i att dessa deras per -

148 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

sonliga insatser i ATP-fonderna också
slussas över till dem i form av långfristig
kreditgivning. Detta har varit ett av
de väsentliga motiven för tillkomsten av
den utredning som nu ser dagens ljus
och som jag hoppas skall ge ett resultat,
som både herr Hedlund och jag kan vara
nöjda med.

I den mån detta kan påverka herr Hedlund
och hans partivänner vill jag sedan
ytterligare säga —• vi har ju ännu
inte röstat om kassareservsreglerna —
att det i och för sig inte finns något sensationellt
i att man för närvarande använder
detta vapen. Jag har en rad tidningsurklipp
här som visar hur man i
andra länder under pressen av den konjunkturuppgång
som kan avläsas, på samma
sätt som vi i vårt land skärpt kassareservsreglerna.
När det gäller lagstiftningen
begär vi ingen skärpning utan
bara ett bibehållande av den beredskapslag
vi haft sedan 1954. Men det finns en
rad exempel på att man, för att schacka
en spirande inflation, tvingats till skärpning
av kassareservsreglerna. Därför menar
jag att en utveckling i överensstämmelse
med reservanternas förslag i
bankoutskottet är en utveckling som går
tvärt emot all vettig och rimlig ekonomisk
bedömning.

Ja, herr talman, efter denna långa pre
dikan har jag sagt ungefär vad jag troi
mig ha att säga. Jag vill bara sluta med
ytterligare en reflexion.

När man sitter och bevittnar hur man
inom den borgerliga trion attackerar
varandras olika budgetförslag är det
klart att man måste fråga sig: Om ni nu
går ut till väljarna och försöker göra på
allvar gällande, att bara socialdemokratien
pressas tillbaka så skall det finnas
möjligheter till ett regerings- och regimskifte;
hur tänker ni er kunna regera
ihop, när dessa partimotioner som serveras
nu några månader före valet, på varje
avgörande punkt är så disparata, motsägande
och kontroversiella. Jag förstår
att ni har velat väcka dessa motioner för
att därmed täcka ett så rikt register av

väljarönskemål som möjligt före valet.
Men skall ni regera ihop, så kan det
inte bli på alla de program som ni nu
lägger fram utan det måste bli på ett
annat program. Man kan ju därför ur
väljarsynpunkt fråga sig, huruvida den
propaganda ni bär ut i denna valrörelse
är ärlig och hederlig om ni verkligen
gör gällande att ni skall kunna prestera
ett alternativ till den sittande regeringen.

Under detta anförande övertog herr
talmannen förhandlingarnas ledning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den man som lämnade
denna talarstol nu och talade om ärlighet
och hederlighet, han var själv medlem
av en regering och ett parti som
gick till val 1948 utan att tala om för
Sveriges folk någonting om den koalition,
till vilken man därefter gjorde inviter
som vi vet åt visst håll. Han var
medlem av en regering som gick till
val 1950 utan att för Sveriges folk ha
meddelat ett dugg om hur regeringen
såg på möjligheterna att kompromissa
med dåvarande bondeförbundet. Han
har i denna kammare flera gånger fått
höra frågan hur det kan komma sig att
han ser så olika på problemen när det
gäller hans eget parti än när det gäller
andra partier, men han har inte kommit
med något svar eller ens försökt
svara. Han bara står här och upprepar
samma saker. Sannerligen, man kan
fråga, som han gjorde själv: Hur mycket
av hederlighet ligger det bakom ett
sådant framträdande?

Finansministern var tydligen mycket
ledsen över en sak, det framgick tydligt.
Han var ledsen över att vi som företräder
oppositionspartierna på vissa
punkter hade kritiskt belyst varandras
förslag. Hade vi inte gjort det, skulle
han utan tvivel ha sagt: »De har olika
åsikter men de tiger om dessa olikheter
och vill inte att Sveriges folk skall
få dem belysta.» Men nu när vi på ett
sätt som jag tycker är demokratiskt rik -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 149

tigt, klargör vissa olikheter, beskriver
finansministern både i början och i slutet
av sitt anförande denna mycket stillsamma
diskussion så, som om vi vore
fullt sysselsatta med att riva håret av
varandra. Herr finansminister, titta på
herr Hjalmarson som ni sade vi rev håret
av, är inte han lika välkammad och
oklanderlig som någonsin!

Herr finansministern talade om hur
högerledarens anföranden kommer till.
Det får högerledaren svara själv för,
men jag gjorde reflexionen med den
kännedom jag har om herr Strängs och
herr Hjalmarsons anföranden — min
kännedom är naturligtvis inte fullständig
i någondera fallet — att herr Sträng
som i denna kammare flera gånger om
året serverat den ena ABF-föreläsningen
efter den andra, härstammande från
sekreterare av olika grader i finansdepartementet,
tydligen aldrig har hört
talas om att man inte skall kasta sten
när man sitter i glashus.

Finansministern är däremot uppenbarligen
inte i stånd till att komma med
några sirensånger, det betyget vill jag
ge honom, när han lägger fram fördelarna
av omsättningsskatten för oss.

Herr talman! Sex minuter är inte
mycket. Får jag bara i största korthet
beröra ett par ting.

För det första, herr Sträng observerade
ingenting rörande inflationen när
han jämförde med utlandet. Om man
iakttager prisutvecklingen från 1953 —
den vanliga serien från västeuropeiska
länder som vi brukar anföra i diskussionerna
och uppgifter från Förenta
staterna — och om vi därvid går fram
till februari — för alla länder är inte
februarisiffrorna ännu redovisade i internationella
publikationer — finner vi
att de enda länder i denna krets som
har större höjning av levnadskostnaderna
än i Sverige är de båda länder som
devalverat sin valuta, Frankrike och
Finland. I övrigt tar Sverige priset och
löper risk för fortskridande inflation,

Den ekonomiska politiken m. m.

enligt de experter som finansministern
så gärna hänvisar till i andra fall.

Konjunkturen var herr Sträng mycket
nöjd med. Jag vill bara erinra om
att herr Sträng ju själv felbedömde konjunkturutvecklingen
på våren 1959. Han
ville införa omsättningsskatt redan då
med helt annan motivering än senare.

Herr Sträng påpekar att upplåningen
inte har varit inflationsdrivande hittills.
Nej, men omsättningsskatten är det
i år, det har från många håll omvittnats.
Om herr Sträng hade bedömt konjunkturutvecklingen
med mera realism, kunde
man ha handlat snabbare i olika avseenden
med den politik, som han talade
om. Då hade vi bl. a. haft en mindre
arbetslöshet t. ex. på vintern 1957/58
och vintern 1958/59.

När det gäller skattebördan talar finansministern
alltid om skatterna i procent
av bruttonationalinkomsten. Men
man betalar väl inte skatt på avskrivningar,
reparationer etc. Om .man räknar
skattebördan i relation till nettonationalinkomsten
och till det som vi
verkligen förtjänar varje år finner man,
att vi här i Sverige håller oss bra nära
40 procent, som varje år dras in till de
offentliga kassorna. Men finansministern
är nöjd!

Jag tillät mig beträffande de offentliga
investeringarna att i radio säga, att
dessa växer till mycket stor del på
grund av en naturlig utveckling. Finansministerns
kritik på den punkten
drabbar i varje fall inte mig.

Får jag bara avslutningsvis, herr talman,
tillägga något om avvägningen
mellan offentliga och enskilda investeringar.
Det är väl ändå inte så att man
kan säga att exakt den avvägning, som
regeringen gör, på precis miljonen eller
tiotalet miljoner kronor är den
lämpliga. Andra människor anser alt
det här är ett stort och viktigt problem,
som kommer att sysselsätta också oss
mycket under det närmaste årtiondet.
Problemet är hur vi skall kunna göra
en klok och riktig avvägning mellan

150 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

offentliga och enskilda investeringar.
Den ende, för vilken detta inte är något
problem, är finansminister Sträng.
Han har lösningen klar: vi skall göra
precis den avvägning han bestämmer,
så blir allting riktigt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Under de sex minuter,
som står till mitt förfogande, skall jag
försöka att svara på de frågor, som finansministern
ställde under loppet av
en halv timme.

Finansministern förefaller att vara
förvånad över att centerpartiet, folkpartiet
och högerpartiet företräder olika
meningar här i riksdagen. Men det är
ju i all rimlighets namn tre partier.
Hade vi samma mening i alla frågor,
vore partierna närmast att betrakta
som ett enda parti. Trots att vi emellertid
i dag företräder olika meningar,
kan det väl hända att vi vid behov
skulle kunna jämka samman våra uppfattningar.
Det har faktiskt hänt förut
utomlands och det har, herr finansminister,
hänt även i detta land. Varje
gång är finansministerns parti medpartner.
Första gången, det var på 1920-talet, gällde det det liberala partiet, och
senare har det varit en förening med
centerpartiet, dåvarande bondeförbundet.
Det vore väl då inte så särskilt
märkvärdigt, om det vid behov skulle
gå att jämka ihop ståndpunkterna och
komma fram till något resultat mellan
högern, folkpartiet och centerpartiet
också.

Finansministern frågade varför inte
centerpartiet i sina kalkyler har räknat
med bortfallandet av ATP under
åren 1961 och 1962. Skall jag verkligen
behöva förklara anledningen härtill
för finansministern? Finansministern
vet att ATP-lagcn inte kan upphävas,
förrän både första och andra
kammaren var för sig fattar beslut om
den saken. Finansministern vet vidare
lika bra som jag att hans parti, även
efter en första kammar-upplösning, har

majoritet i första kammaren och att
inte ens någon teoretisk ändring där
står att vinna förrän 1963. Först då är
det praktisk politik att tala om att upphäva
ATP. Finansministern sade ju att
han ansåg oss inom centerpartiet vara
praktiskt folk. Ja, vi räknar inte med
något annat än det som vi tror att det
i varje fall finns någon möjlighet att
klara.

Våra invändningar mot omsättningsskatten
var två. Jag sade dels att den
hade ökat skattetrycket på ett betänkligt
sätt och dels att formen inte var
den vi önskade. Tillfälliga punktskatter
var något som vi hellre kunnat fördra.
Men jag kan inte med bästa vilja
i världen ge finansministern samma
beröm för omsen som det han säger sig
ha fått från Schweiz — det var väl från
någon hans partivän där, kan jag tänka
mig!

Jag kommer så till frågan om anslaget
till beredskapsarbeten. Är det så
särskilt märkvärdigt, herr finansminister,
om folkpartiet och centerpartiet säger
att man i en hög sysselsättningsperiod
borde kunna räkna med samma
anslag till beredskapsarbeten, för vägar
och gator, som det anslag vilket begärdes
under ett lågkonjunkturår, alltså
125 miljoner kronor. Skulle vi missta
oss — vilket vi inte tror —- och det
skulle visa sig behövas mera pengar,
är åtminstone jag den förste att medverka
till att sådana ställes till förfogande.
Vi har den uppfattningen att
människorna har rätt att få arbete. Det
har vi i vårt parti visat under mer än
25 år — ända sedan kohandeln. Det
står vi fast vid.

Sedan talade finansministern om kassareservsbestämmelserna
och vår inställning
till dem. Förhållandet är ju
att man har mer och mer stramat åt
kreditgivningen. I det läget, har vi i
centerpartiet sagt, kommer särskilt de
mindre företagarna i kläm, men om man
kan minska de svårigheter som uppstår
för småföretagarna vid kassare -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

151

servsbestämmelsernas tillämpning, då
skall vi vara med om den kassareservslag
som begäres. I annat fall kan vi faktiskt
inte vara med. Då måste vi se till
att det finns en något större total lånevolym,
så att även småföretagarna kan
få lån.

Nu tycks finansministern i alla fall
ha den uppfattningen att det finns behov
av speciella anordningar för småföretagarna
i detta sammanhang. Annars
hade han väl inte satt till utredningen
under gårdagen. Jag skall inte
alls göra gällande att utredningens tillsättande
är ett försök från socialdemokraterna
att steka valfläsk. Det är inte
vi som känt oset av valfläsk, utan det
är herr Strängs partivänner som förklarat
att de känt valfläskos från centerpartiet.
Det får väl stå för deras räkning.
Huruvida det är ett os som kommer
från närmare håll lämnar jag därhän.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Visst har vi en djup och
varaktig söndring på den borgerliga
sidan, men ärligt talat, herr Sträng, kan
det understundom vara rätt uppiggande.
På något sätt kan vi ändå ibland komma
överens. Ingen bör emellertid bättre
än herr Sträng veta hur svårt det kan
vara att hålla ihop. Herr Hedlund förlöpte
lierr Sträng och föredrog det fria
och farliga livet ute i oppositionen. Är
det återgång i äktenskapet som herr
Sträng är ute efter, eller är det bara
för att samla in ett oroligt utegångsfår?

Jag frågade herr Sträng hur han skall
kunna dra in 1 000 miljoner kronor i
köpkraft — det är ett minimialternativ
— samtidigt som ni skall omvandla flera
hundra miljoner i pensionssparande till
kontantlön. Det sänker minimialternativet
med 30—40 procent. Var tänker

Den ekonomiska politiken m. m.

herr Sträng täcka bristen i sin samhällsekonomiska
kalkyl? För det var väl ett
minimialternativ det där med de 1 000
miljonerna som skulle dras in med omsättningsskatten
?

En mera nyanserad ekonomisk politik
ville herr Sträng ha. Det framgick att
det skulle gå så till att han skulle lägga
mera vikt vid penningpolitiken än vid
finanspolitiken -— just efter det att regeringen
skaffat sig 1 000 miljoner i nya
skatter!

Vad är anledningen till denna nyansering?
Det kan väl inte, herr Sträng,
vara så att det enda finanspolitiska instrument
regeringen i dag har kvar är
en höjning av omsättningsskatten, och
det är inte lämpligt att tala om.

Herr Sträng räknade upp massor av
saker som det allmänna skall klara -—
vägar, sjukhus, skolor och mycket annat
— och så säger han: Är det inte så
att varenda människa vill ha mera av
dessa ting? Hela detta sätt att resonera,
som finansministern gång på gång återkommer
till, är meningslöst, ty det finns
massor av privata önskemål som är precis
lika viktiga och som konkurrerar
med offentliga önskemål. Vi kan inte
få allt på en gång. Därför blir det en
konkurrens, och en socialdemokratisk
regering ger av natur och ohejdad vana
alltid företräde för den offentliga sektorn.
Vi vill att takten i den offentliga
sektorns utbyggnad, kostnaderna för utbyggnaden
och omfånget av utbyggnaden
skall vägas på en fri kapitalmarknad.
Det är dess utslag som skall bestämma
även hur långt statsmakterna
skall gå. Då får vi en utbyggnad som
vid varje steg vägs mot andra önskemål
som medborgare och näringsliv företräder.
Det är ändå bra besynnerligt att
vi bär en regering som aldrig vill förstå
detta, som aldrig vill medge detta, trots
att i själva verket en av de avgörande
gränslinjerna mellan borgerlighet och
socialism går här.

Nog är det, herr talman, ändå bra underligt
att just ett valår har vår nu -

152

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

varande regering aldrig något behov av
skattehöjningar eller nya skatter. Desto
större och mer påträngande är dessa
behov de år då allmänna val inte anordnas.
Under valår är budgeten antingen
totalbalanserad, överbalanserad
eller balanserad. Den är minst balanserad.
1958/59 års budget var balanserad
med överskott i maj 1958, en månad
före valet. Den förblev i detta behagliga
tillstånd fram till september samma år.
Men sedan började det. överskottet i
budgeten blev ett underskott på 339 miljoner.
Det var då. Nu i maj 1960 är budgeten
för 1960/61 balanserad. Med överskott.

Låt mig få erinra finansministern om
vad som skedde i höstas när han kallade
oppositionens representanter till sig för
att redogöra för det statsfinansiella läget
framöver. Då sammanfattade finansministern
situationen ungefär så här:
Varje år stiger inkomsterna automatiskt
med 500 miljoner, och varje år stiger
utgifterna automatiskt med 500 miljoner
kronor. Inkomstökningen och utgiftsstegringen
på den automatiska sidan
kvittar alltså ut varandra. Men däröver,
sade herr Sträng, kommer erfarenhetsmässigt
i den socialdemokratiska
utgiftspolitiken varje år nya utgifter på
600 å 800 miljoner kronor. Det var därför
som herr Sträng behövde sin omsättningsskatt.
Men den räcker inte
långt, herr finansminister, om vi årligen
skall höja utgifterna med 1 100—
1 200 miljoner kronor. Det skall bli ett
stopp för detta, säger herr Sträng. Nu
skall vi inte höja utgifterna mer än inkomsterna
stiger. Det var det vi rekommenderade
finansministern så sent som
för bara några månader sedan. Då påstod
finansministern att det var ett resonemang
som inte kunde hålla. Om finansministern
hade bestämt sig för denna
kloka politik redan i höstas, hade vi
aldrig behövt någon omsättningsskatt.

Då blir alltså frågan: Skall vi inte tro
vad herr Sträng själv sade till oss i november,
när han skildrade verkligheten

sådan den var? Skall vi tro på honom
mera i dag när han skildrar verkligheten
sådan den borde vara? Ja, kanske
herr Sträng kan hjälpa till att ge oss
ett svar. Tycker finansministern själv
att regeringen varit att lita på, när den
före valen lovade att inte höja skatterna
efter valen?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tyckte
att centerpartiet kommit in i ett komprometterande
sällskap när det gäller kassareservbestämmelserna,
eftersom vi
därvidlag är inne på samma linje som
högern och folkpartiet. Ja, herr finansminister,
det är precis samma sällskap,
som socialdemokraterna befinner sig i
beträffande räntan. Såvitt jag vet är socialdemokrater,
folkpartister och högermän
fullt överens när det gäller högräntepolitiken,
och där har alltså regeringspartiet
samma komprometterande
sällskap som vi i fråga om kassareserverna.

Finansministern sade vid något tillfälle
här i afton, att orsaken till att han
reserverade sig för än det ena och än
det andra var den, att oppositionen är
så benägen att tolka allting i hans yttrande
alltför bokstavligt o. s. v. Han
kom vidare in på vad vi sagt om att vi
inte vill ta ut något extra av de sjuka.
Med detta menade jag, att de sjuka enligt
vårt förslag inte skall betala något
mer, medan de är sjuka, alltså inte någon
högre legosängsavgift och inte heller
skall de ha någon längre väntetid,
innan de får sjukpenningen.

För att återgå till räntan vill jag påpeka,
att om man höjer räntan varje
gång det är högkonjunktur och sedan
låter den vara tills en ny högkonjunktur
kommer och då höjer den igen, blir den
ju till slut svindlande hög. Samma sak
gäller beträffande skatterna. Man höjer
dessa undan för undan och tar ut så
mycket som är behövligt under en högkonjunktur.
När sedan inkomsterna sinar,
blir det som då det gällde omsätt -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 153

ningsskatten, att man måste ta ut en ny
pålaga. För att undgå denna fortgående
utveckling tror jag att man måste arbeta
med någon säkerhetsmarginal på detta
område.

Till herr Hjalmarson skulle jag till
slut bara vilja ställa en fråga. När han
talar om fåren — jag vet inte om centerpartiet
räknas till dem — undrar jag
om han räknar in sig själv och högern
bland getterna?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ohlin, att när jag och mina partivänner
och herr Hedlund och hans partivänner
skrev koalitionsprogrammet, var situationen
inte densamma som i dag. Partierna
stod inte i harnesk mot varandra
på så avgörande kontroversiella punkter,
som de gör i dag. Jag behöver bara
erinra om inställningen till ATP, barnbidragen
och statsbidragen till kommunerna.
Jag skall inte repetera hela den
gamla visan igen. Jag har på dessa
punkter fått mycket bestämda förklaringar,
att ståndpunkterna är oförenliga.

Valet 1948—1949 lades av herr Ohlin
upp under parollerna »kamp mot vanstyret»
och »bort med kafferansoneringen».
Innan koalitionen kom till
hade vi fått bort kafferansoneringen,
och jag hade då aldrig någon känsla
av att jag i herr Hedlund hade samma
frenetiska motståndare som i herr Ohlin
när det gällde att få bort kafferansoneringen.
Vanstyret hade tydligen också
mildrats tills vi år 1951 skapade koalitionsregeringen.
1950 års kommunalval
var mycket lugna och präglades inte av
några större partipolitiska, idémässiga
eller praktiska motsättningar mellan
centerpartiet och socialdemokraterna.
Det intressanta är dock, att de borgerliga
oppositionspartierna nu är djupt
oeniga i de frågor, där de stora politiska
striderna har stått. Jag är ledsen,
herr Ohlin, om mitt uttalande skulle

Den ekonomiska politiken m. m.

kunna fattas på det sättet, att jag framställt
edra uppgörelser som om ni bokstavligen
försöker riva hårtestarna av
varandra. Jag tror inte det var någon
annan som fattade mitt uttalande så.
Det var ett bildspråk, och ur den synvinkeln
håller mitt uttryckssätt i stort
sett streck. Den fortsatta debatten har
ju även givit belägg för det.

Herr Ohlin säger att han är irriterad
av mina ABF-föreläsningar. Tyvärr har
jag aldrig lyckats bli auktoriserad som
ABF-föreläsare, och det är därför ett
alldeles nytt och för mig mycket hugnesamt
meddelande, att herr Ohlin anser
mig värdig till detta inom vårt gemensamma,
så svårbemästrade ämne, nämligen
samhällsekonomien. Så mycket kan
jag dock trösta herr Ohlin som att mina
medarbetare, vilka ju i allmänhet är
skolade ekonomer på detta område, använder
sig av helt annat ordval än jag
gör i denna talarstol.

Herr Ohlin ville vidare bryta en lans
för herr Hjalmarson. Detta är i och
för sig ganska onödigt. Herr Hjalmarson
är en karl, som kan svara för sig,
så han behöver inte någon hjälp av herr
Ohlin. Men allesammans vet ju förstås,
att det är mycket besvärligt att hinna
med så många kvickheter i ett komprimerat
anförande, som herr Hjalmarson
gärna vill göra, och därför förstår man,
att han någon gång är tvingad att söka
hjälp på närstående håll.

Sedan vill jag säga till herr Ohlin, att
om man räknar skatten i dess relation
till nationalprodukten, så är det inget
fel, om man konsekvent gör den beräkningen
även vid andra internationella
jämförelser. Man kan diskutera skatten
i relation till nettoprodukten och bruttonationalprodukten,
och jämförelsen
länderna emellan förryckes inte, om
man hela tiden — oavsett om jag beräknar
den tyska, österrikiska eller norska
skatten i förhållande till dessa länders
nettonationalprodukt eller bruttonationalprodukt
—• gör samma beräkning
för vårt lands vidkommande.

154

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr Hedlund hade en förklaring till
varför han accepterat regeringens inräkning
av ATP-avgifterna i sitt budgetförslag
för 1961/62. Förklaringen var
att han som praktisk politiker måste ta
hänsyn till första kammarens sammansättning,
som gör att lagen kan ändras
först 1963. Men nu diskuterar vi ju hypotetiska
förslag. Alla förslag som herr
Hedlund här tar fram har successivt
avgjorts genom beslut här i kammaren
under vårsessionen. Vi har fattat beslut
om både bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Men det hindrar
inte herr Hedlund från att i detta hypotetiska
resonemang servera en budget
sådan han vill ha den på dessa punkter.
Varför blir herr Hedlund då på en
enda punkt så praktisk, när han på alla
andra punkter är abstrakt, hypotetisk
och teoretisk? Finns det någon logik i
det?

Här serverar herr Hedlund ett önskeförslag
och säger, att så här vill vi ha
det, om vi får som vi vill. Och i detta
önskeförslag accepterar han ATP-avgifterna
för budgetåret 1961/62. Men eftersom
herr Hedlund fortfarande rör sig
med önskelistan, så vill jag fråga honom:
Betyder detta att herr Hedlund
har accepterat även ATP-reformen, eller
står han fortfarande skuldra vid
skuldra med herr Hjalmarson i den
bestämda avsikten att riva upp ATPbeslutet?
Det har ju kommit till uttryck
i herr Hjalmarsons men inte i herr
Hedlunds önskeförslag. Det vore mycket
intressant att få ett klart och otvetydigt
besked av herr Hedlund på den
punkten.

Sedan vill jag varna herr Hjalmarson
för att kalla herr Hedlund för utegångsfår.
Vi som känner honom kan betyga
att han är ett ganska bitskt får. Så var
litet försiktig med liknelserna, hem
Hjalmarson! I detta fall stämde inte
liknelsen in på herr Hedlund.

Herr Hjalmarson sade också att det
finns en mängd privata önskemål som
inte kan tillfredsställas, men socialde -

mokraterna anser alltid att de offentliga
investeringarna måste ha förtursrätt.
Alla som tänker lugnt och objektivt
i dessa frågor måste väl ändå hålla
med mig om att de besvärligaste köproblemen,
de strategiskt viktigaste underförsörjda
områdena har vi på de
offentliga investeringarnas front. På
den privata sidan finns det fullt med
önskemål, som ingen vettig människa
kan placera in i samma angelägenhetsgrad,
objektivt bedömt, som den offentliga
investeringssektorn, där man verkligen
lever under knapphetens kalla
stjärna.

Till sist vill jag säga till herr Hjalmarson
att mina ekonomiska föredragningar
vid höstens förhandlingar refererades
både ofullständigt och felaktigt.

Jag vill också slutligen säga till herr
Hedlund att han bör ändå komma ihåg
att räntan inte har bara gått i höjden.
Vi sänkte den en halv procent i maj
månad 1958. Man kan diskutera om det
var tillräckligt, och om vi kanske skulle
ha sänkt den mera, men åtgärden var
ändå ett uttryck för följsamhet till konjunkturen.

Hur vi skall ha det med skatterna i
framtiden får bestämmas av utvecklingen.
Tills vidare tror jag det är klokt
att säga att vi har välgrundade förhoppningar
och anledning tro att skatterna
inte inom de närmaste åren skall behöva
bli högre.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det gladde mig att finansministern,
när han erinrades om
åren 1948 och 1951 återgick till vanlig
samtalston då han talade om oppositionspartiernas
uppträdande.

Det konstgrepp finansministern nu
använder är att säga, att partierna inte
då behövde tala om samverkan. Väljarna
behövde den gången inte veta någonting,
ty »partierna stod inte i harnesk
mot varandra». Alla partier var
tydligen då av ungefär samma mening,

Nr 19 155

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

menade herr Sträng. Men då vill jag be
finansministern läsa om vad som sades
i valkampanjen 1948 och 1950. Det är
en ren efterkonstruktion, herr finansminister,
att säga att det gjorde detsamma
om ett eller flera partier den
gången stod i regeringsställning. Tvärtom
talade ni om för Sveriges folk att
det var avgörande att ni fick regera och
bestämma — och sedan gjorde ni upp
med ett annat parti! Mot den bakgrunden
tror jag finansministern gör klokt
i att avstå från det moraliska darret på
rösten när han talar om oppositionspartierna.

Finansministern bibehöll den extra
bolagsskatten 1958 och 1959 trots våra
förslag'' om motsatsen. Nu erkänner han
att det då var angeläget att uppmuntra
de enskilda investeringarna.

Herr Sträng kunde inte heller bestrida
de siffror jag angav för att visa, att
regeringens linje är väsentligt tyngre
för det stora flertalet människor än
folkpartiets. Han svarade med att räkna
upp våra åtgärder. Men att räkna upp
våra förslag beträffande folkpensionsavgifterna
o. s. v. är intet svar. Det gäller
att addera, och gör man det finner
man att regeringens politik är tyngre.
Efter detta hoppas jag att vi slipper
den kampanj socialdemokraterna bedriver,
där de väljer ut icke särskilt typiska
fall och låtsas som om de voro
typiska.

Vad beträffar frågan om skattetungan
så nämner aldrig finansministern när
han gör jämförelser med andra länder,
att dessa varit med i kriget, förstörts av
kriget, haft skadestånd att betala åt olika
håll, o. s. v. Kvar står väl i alla fall,
att nära 40 procent av nationalinkomsten
intagen till offentliga kassor i ett
land, som inte varit med i kriget, är en
imponerande siffra, som jag inte tycker
att finansministern borde avfärda så
lätt.

När vi beträffande frågan om skatterna
i framtiden påtalar att finansministern
inte vill göra några »absoluta

Den ekonomiska politiken m. m.

deklarationer», säger finansministern,
att vi rider på ord. Nej, herr finansminister,
Ni uttalar Er i dag mindre bestämt,
mindre positivt mot skattehöjningar
än vad statsminister Erlander
gjorde före valet 1958. Det är inte fråga
om att rida på ord. 1958 gav regeringen
Sveriges folk det intrycket, att det inte
skulle behöva befara någon skattehöjning.
Man gjorde det med ord som var
mindre obestämda än dem Ni använder
i dag.

Det är mot bakgrunden av vad som
skedde för två år sedan man får bedöma
regeringens deklaration 1960.

Herr talmannen hade nu återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Hur blir det med den
där frågan, herr finansminister, som jag
inte fick något svar på?

Här har finansministern med stor
aplomb förklarat, att han måste dra in
en miljard i köpkraft, inte ett öre mindre.
Det håller inte, ty sedan kommer
pensionspengarna, som skall bli konsumtionsutgifter.
Skulle inte finansministern
kunna försöka förklara hur han
tänker sig att hans ekvation skall gå
ihop. Jag misstänker att vi inte får något
svar förrän nästa år, och då blir det
den vanliga förklaringen: det bara blev
så, som flickan sa’.

De siffror som jag redovisade från
vår sammankomst i november är herr
finansministerns egna. Jag har för övrigt
en vittnesgill person med mig. Det
är herr Cassel, och jag kan försäkra
herr finansministern, att herr Cassel i
varje fall vid det tillfället enligt egen
uppfattning var fullt vaken.

600 å 800 miljoner kronor nya utgifter
varje år är inte någon märkvärdig
siffra, herr Sträng. Det motsvarar utgiftstrenden
i den politik, för vilken
herr finansministern år efter år tagit
ansvaret.

15G

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Låt mig rätta ett litet missförstånd,
vilket gör att diskussionen mellan herr
Sträng och herr Hedlund om ATP-avgifterna
åtminstone ur vår synpunkt ter
sig ganska meningslös. Vi anser att oberoende
av om vi har obligatoriet eller
inte — alltså även om det är kvar — det
är oriktigt att staten skall betala in pensionsavgifter.
Staten betalar redan nu
de anställdas pensionskostnader i ett
fördelningssystem, som i långt högre
grad än ATP befinner sig i jämvikt.
Varför i all världen skall man betala
samma sak två gånger? Det är verkligen
inte rimligt, i synnerhet inte som finansministern
måste räkna med en höjning
av kontantlönen även för de statsanställda
som kompensation för att vi
nu skall ordna pension på kredit.

Till min ärade vän herr Hedlund vill
jag säga, att jag absolut inte räknar mig
till getterna. Även jag betraktar mig
som ett utegångsfår. Vad jag ville var
bara, att herr Hedlund skulle stanna hos
mig och inte gå tillbaka till regeringens
kätte.

Får jag bara ställa ytterligare en liten
fråga till herr Sträng? Hur kan en gammal
och klok och erfaren förutvarande
ombudsman i Svenska lantarbetareförbundet
ha fått för sig att det finns får
som bits?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Man kan väl knappast
begära att finansministern skall läsa
alla motioner. Men om han gjorde det
skulle han ha känt till centerpartiets
ställning i ATP-frågan. Vi har sagt att
vi befinner oss på precis samma ståndpunkt
i år som i fjol, och vi har hemställt
att det skall utarbetas förslag för
att ersätta det nuvarande ATP-systemet
med något som stämmer med vår gamla
linje. Men eftersom vi inte kunnat lägga
fram förslag om att det skall ske nu,
kan vi naturligtvis inte börja inkassera
de minskade utgifterna, vilket vi däremot
kan göra när vi ställt direkta besparingsyrkanden.

Sedan några ord om räntan. 1958
sänktes räntan en halv procent, säger
finansministern. Enligt vår mening borde
den ha sänkts även under 1959, som
var ett lågkonjunkturår. Då hade vi
sannolikt befunnit oss i ett inte oväsentligt
lägre ränteläge än vi gör i dag.
Men vad jag framför allt är intresserad
av att veta är, om finansministern kan
tala om för riksdagen och svenska folket
vart skillnaden mellan den under
det senaste året inträffade räntestegringen
på sammanlagt en procent på
utlåningen och bara en halv procent på
inlåningen tagit vägen. Var är den halva
procenten?

Många gånger blir man förvånad över
uttalanden från politiska motståndare,
men jag har aldrig blivit så förvånad
som när jag hörde herr Hjalmarson säga
att jag borde stanna hos honom. Jag vill
erinra herr Hjalmarson om vad finansministern
konstaterade beträffande våra
skilda uppfattningar i olika frågor. Vi
är tre olika partier som arbetar var på
sitt sätt. Den ene är inte hos den andre.
I varje fall är inte jag hos herr Hjalmarson.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin frågade varför
finansministern bevarade den extra
bolagsskatten under 1957 och 1958.
(Herr Ohlin: 1958 och 1959!) 1957 och
1958 har jag antecknat, men jag kan
säga 1958 och 1959. Det spelar ingen
roll. Svaret är helt enkelt det att det
var lämpligt att avveckla den extra bolagsskatten
samtidigt som vi lade på
företagen avgifterna till ATP. Dessutom
vill jag säga, att genom att vi hade investeringsfonderna
så fullbokade och
kunde släppa ut pengar därifrån så
representerade denna nedgångsperiod
i svensk ekonomi ändå en investeringsaktivitet
på den privata sidan och inom
industrien som var högre än tidigare
under 1950-talet. När frågan om bolagsskatten
tidigare varit på tapeten har

Tisdagen den 24 maj 19G0 em.

Nr 19

157

Den ekonomiska politiken m. m., tillika svar på fråga ang. bestämmelserna om
affärsbankernas kassareserver

vi diskuterat varför den inte avvecklades
tidigare. Det finns intet nytt att
lägga till den debatten. Därför skall jag
inte fortsätta den.

Jag kan ge herr Hjalmarson rätt i att
jag möjligen kunde ha hittat någon annan
art i vår rika fauna än fåret, när
jag talade om egenskapen att bitas. Men
jag kan till mitt försvar säga att jag
var ombudsman i Svenska lantarbetareförbundet
så relativt sent att fåret inte
förekom i detta land annat än inom det
norrländska småbruket, där man inte
hade några lantarbetare, och på Skäggs
gård, Västkinde socken på Gotland,
och den hade jag faktiskt inte mycket
att göra med. Jag tror herr Hjalmarson
när han säger att fåren inte bits, men
då är ju liknelsen med herr Hedlund
som ett utegångsfår ytterst olämplig, ty
han bits.

Herr talman! Jag skall efter detta
uppfylla en kär plikt. Herr Elmwall har
nämligen frågat mig om det kan anses
att gällande bestämmelser beträffande
affärsbankernas kassareserver för närvarande
är så restriktiva att ränteläget
påverkas i stigande riktning. Jag utgår
från att herr Elmwall med gällande bestämmelser
avser de rekommendationer
som riksbanken meddelat affärsbankerna
rörande de likviditetskvoter som
bankerna bör uppfylla.

När interpellanten framställde sin
fråga, det vill säga i mitten av januari,
var bankernas faktiska likviditet i allmänhet
högre än den av riksbanken rekommenderade.
Utvecklingen under våren
har emellertid medfört att den faktiska
likviditeten för en del banker
kommit att ligga under den föreskrivna
nivån. Det torde därför inte råda något
tvivel om att kassareservsrekommendationerna
i dagens läge utövar en
restriktiv effekt på bankernas utlåning.

Angelägenheten av att bankernas utlåning
begränsas i nuvarande starkt expansiva
konjunktursituation behöver jag
icke särskilt understryka. För att nå
detta mål skulle man i och för sig kun -

na ensidigt lita till räntehöjningar. Med
den kombination av kassareservsföreskrifter
och räntehöjning som tillämpats
under 19G0 uppnås åtstramningseffekten
med en mindre räntehöjning än som
skulle ha erfordrats utan kassareservsregler.

Under förutsättning att man verkligen
vill nå en restriktiv effekt medför alltså
kassareservsbestämmelser att räntan
blir lägre än den annars skulle ha varit
och inte — såsom interpellanten
tycks förutsätta — högre.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat frågan. Jag ber vidare interpellanten
om ursäkt för att jag nu
går över till första kammaren för att
rösta.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte trodde att finansministern brydde
sig om huruvida jag hade något intresse
för kassareserverna eller ej. Jag
vill ändå tacka statsrådet för svaret på
frågan, även om jag kan konstatera att
väntetiden inte har berott på överensstämmelse
i uppfattning.

Knapphet på en vara gör väl att priserna
på denna vara stiger. Är det
knapphet på pengar, blir priset på pengarna
högre. Om man tvångsstyr en del
av kapitalmarknaden över till vissa sektorer,
måste detta med nödvändighet
medföra knapphet på pengar inom andra
sektorer, och pengarna blir dyrare.
Anser nu finansministern att ingen sektor
av näringslivet får för mycket, hyser
jag däremot för min del den meningen,
att vissa sektorer får för litet
och att de får betala ett för högt pris.
Det som kallas kassareserver lånas ju
upp av staten till i vissa fall mycket
låga räntor, och man måste fråga sig,
om dessa pengar är mindre inflationsdrivande,
om staten använder dem än
om den enskilde företagaren får använda
dem.

Konsumtionen har tillmötesgåtts
bland annat genom att s. k. borgensfria

158

Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

lån införts. När räntorna går i höjden
överförs sparandet från låntagare till
långivare. Kan man räkna med att långivaren
använder pengarna på ett ur
samhällets synpunkt bättre sätt än låntagaren? Utvecklingen

sedan jag framställde
min interpellation har, såvitt jag kan se,
inte varit någon annan än att kostnader
och löner har stigit. Det kan inte
vara relastisk politik att bibehålla
kassareserverna i deras nuvarande omfattning
och inte heller att genom ett
högt ränteläge ytterligare driva upp
kostnaderna, särskilt med tanke på den
eftersträvade gemensamma europeiska
marknaden. De erfarenheter jag har av
kassareservsystemet gör, att jag måste
rösta mot en förlängning av ifrågavarande
fullmaktslag.

Herr talman! Då statsrådet inte har
tillfälle att just nu vara närvarande i
kammaren inskränker jag mig till dessa
få ord.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund talade om
vår ståndpunkt i räntefrågan. Får jag
bara göra den stillsamma reflexionen,
att när man diskuterar räntorna efter
kriget bör man hålla i minnet, att vi
haft en genomsnittlig prisstegring på
4 procent. De som fått dessa räntebetalningar
kan många gånger ha fått en
negativ ränta. Även den ränta som utgår
nu är, om man ser den mot bakgrunden
av den genomsnittliga prisstegringen,
inte så hög som det understundom
görs gällande.

Finansministern medgav, att det skulle
ha befrämjat näringslivets investeringar
och sysselsättningen under åren
1958 och 1959, om man avskaffat den
extra bolagsskatten då, som oppositionen
föreslog. Finansministern sade
emellertid att han tyckte det var bra
att avskaffa den extra bolagsskatten
samtidigt med ATP-avgiftens införande.
Han offrade alltså en möjlighet att hålla
uppe sysselsättningen och begränsa

arbetslösheten för att uppnå, jag vet
egentligen inte vilken fördel genom att
avskaffa den extra bolagsskatten samtidigt
med att ATP-avgiften infördes.
Detta var ett mycket klart erkännande
av att finansministern inte hade upprätthållandet
av en hög och jämn sysselsättning
som främsta mål. Det råder
intet tvivel om att arbetslösheten under
1958 och början av 1959 var vida
större än vi alla skulle ha önskat, och
det hade varit angeläget att söka bringa
ned den.

Till sist några ord beträffande utredningen
av oms. Jag sade uttryckligen
att jag inte syftade på den tekniska utredningen
rörande omsättningsskatten,
som var väl bekant. Herr Sträng valde i
alla fall att låtsas som om jag inte sagt
någonting om detta. Vad jag syftade på
var ju en utredning rörande omsättningsskattens
verkningar, dess plats i
vårt skattesystem, dess inverkan på
skattetryckets avvägning för olika inkomstgrupper
— problem av detta slag
har ju utretts många gånger av blandade
kommittéer, bestående av parlamentariker
och experter. Någon sådan
utredning gjorde man nu inte. Vad finansministern
säger, är, att regeringen
själv utredde saken. Men det har ju vi
andra i den allmänna debatten inte någon
glädje av. Det står fast, att man
här gjorde denna utomordentligt genomgripande
reform av det svenska
skattesystemet utan att genom sedvanlig
utredning ge möjlighet till det slag av
offentlig debatt som brukar föregå även
mindre genomgripande skattereformer.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Etfer vad som hittills
sagts, skulle det vara missbruk av tid
från min sida, om jag skulle ge mig in
i någon djupare argumentering till allt
som har framförts här. Det skulle vara
så även ur en annan synpunkt, ty i de
inledningsanföranden som hölls från
de tre borgerliga oppositionsledarnas
sida, kunde jag inte höra ett enda nytt

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 159

argument, utan det var en upprepning
av saker som förevarit i de ekonomiska
diskussionerna här under de år jag tillhört
denna församling.

Det hela gick ut på att försöka bevisa
regeringspolitikens fördärvbringande
verkningar. Den som trott på någon
uppläggning efter stora linjer i de borgerliga
oppositionsledarnas anföranden
blev grymt besviken. Det var för herr
Ohlins vidkommande mest fråga om det
sedvanliga gnället, det var de vanliga
patetiska, professorliga gesterna, gnället
över att han inte hade mer än sex
minuter till förfogande. Ändå hade herr
Ohlin råd att använda en god del av
dessa sex minuter till att försvara herr
Hjalmarson. Man har sällan hört något
så föga inspirerande som detta inledningsanförande.

Herr Hjalmarson är ju den mera
käcke, i sin argumentering mer gåpåaraktige,
och det kan därför alltid
vara angenämare att lyssna till honom.
Men hans argumentering är densamma
som han ständigt kommer tillbaka till.
Han försöker inbilla folk att de fått det
sämre för varje år under den socialdemokratiska
regimen. Dessa försök är
dömda att misslyckas. Gå tillbaka tio år
i tiden bara! Det var väl en övervägande
del av vårt folk som vid den tidpunkten
inte ens vågade drömma om att de
tio år senare skulle kunna skaffa sig
någonting utöver livets nödtorft. I dag
har de i stor utsträckning bilar, TV
och reser till utlandet på semestern
o. s. v. Dessa vanliga »vardagsmänniskor»
har nu fått det betydligt bättre
än förr.

Striden står i dag om hur stor del av
de sammanlagda resurserna som skall
avsättas för det kollektiva behovet och
hur mycket den enskilde skall ta hand
om. Oppositionen vill, i större eller
mindre utsträckning, förvägra samhället
de nödvändiga resurserna. Vi å vår
sida vill ge samhället de resurser som
behövs för att samhället skall kunna klara
de kollektiva, nödvändiga utgifterna,

Den ekonomiska politiken m. m.

vilket så många gånger predikats inte
minst från denna talarstol.

Vi har nu ett gynnsamt ekonomiskt
läge. Arbetslösheten är övervunnen. Vi
har en starkt stegrad produktion. Det
nyligen träffade tvåårsavtalet på löneinarknaden
verkar stabiliserande. I och
med denna uppgörelse har löntagarna
lämnat sitt bidrag till den samhällsekonomiska
balansen. Konjunkturen är för
närvarande hög, man kanske kan säga
att den är i överkant. Det finns risk för
överslag. I detta läge kan man givetvis
önska att statens budget vore starkare,
att vi hade ett större statligt budgetöverskott
än det som nu kan redovisas.
Men det gäller inte bara frågan om budgetöverskott
i detta sammanhang. Man
kan också ställa frågan —• och det är
det egentliga ärendet med mitt inlägg
här i kväll: Är statens beredskap tillfredsställande
i det nuvarande konjunkturläget? Man

kan i stort sett uttrycka saken
så, att den genom löneökningen förorsakade
och väntade konsumtionsökningen
bör kunna täckas genom den produktions-
och produktivitetsökning, som vi
utan tvekan har att räkna med. Detta
bör kunna ske utan ytterligare ingrepp
mot konsumtionen utöver den som omsättningsskatten
utgör.

Jag tror — och den uppfattningen är
jag inte ensam om, det finns i varje fall
en del ekonomie professorer som har
samma åsikt — att faran för balansrubbningar
i den svenska samhällsekonomien
för närvarande är att vänta från
investeringssidan. Jag tror att det kan
bli nödvändigt att vidta i varje fall förberedande
åtgärder för att i ett läge, mer
kritiskt än det vi för närvarande har,
kunna pressa tillbaka de privata investeringarna.
Risk föreligger eljest för att
vi kommer att översköljas av en ny
inflationsvåg via investeringssidan.

Jag anser därför att man redan nu
från finansdepartementets sida bör planera
åtgärder att sättas i kraft vid den
tidpunkt i höst, då det kan visa sig

160 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

nödvändigt att vidta skärpta åtgärder.
Givetvis kan det invändas, att man bör
vänta och se i vilken utsträckning de åtgärder
verkar som nu vidtagits. Hit hör
strävandena att skjuta fram investeringarna
till en senare tidpunkt, försöken
att stimulera företagen till avsättning av
sparmedel till investeringsfonder och att
i övrigt undersöka, i vilken utsträckning
det är möjligt att dämpa investeringsbenägenheten.

Om det emellertid visar sig att dessa
åtgärder inte skulle vara till fyllest, lutar
i varje fall jag åt den uppfattningen,
att det kan bli nödvändigt att överväga
en ny investeringsavgift, en skärpning
av lagervärderings- och avskrivningsreglerna
och kanske även andra åtgärder
på det ekonomiska området, för att
schacka en begynnande överkonjunktur.

Jag skall, herr talman, eftersom jag
lovat att fatta mig mycket kort, sluta
med att säga att herr Hjalmarson under
ett av sina inlägg förde en argumentation
som — milt uttryckt — inte stämmer
med det verkliga förhållandet.
Herr Hjalmarson säger att det spelar
ingen roll huruvida man räknar in ATPavgifterna
i högerns budgetalternativ
eller inte och att högern inte någon
gång har menat att ATP-avgifterna skulle
betalas in till dessa fonder. Låt mig
då bara erinra om hur den verkliga
gången av ärendet har varit under innevarande
års riksdag.

Från högerns sida motionerades om
avslag på ett förslag om att staten skulle
betala avgifter till pensionsfonderna
för sina anställda. Den motionen behandlades
inte förrän efter det att andra
lagutskottet hade behandlat frågan om
försäkringen som sådan. När motionerna
togs upp till behandling i statsutskottet,
hade högerns representanter ett
särskilt yttrande, där de, med hänvisning
till vad andra lagutskottet hade föreslagit
och riksdagen fattat beslut om,
menade att yrkandet om att staten inte
skulle betala in några ATP-avgifter inte

kunde vidhållas. Alltså medgavs då inbetalningen,
vilket är liktydigt med att
budgeten minskar med motsvarande belopp.
Nu kommer högern och räknar
återigen in dessa ATP-avgifter som en
tillgång i sitt budgetalternativ.

Herr talman! Låt mig till slut konstatera
att det leende som spred sig över
kammaren, när herr Hjalmarson räknade
upp alla de fördelar som högeralternativet
skulle ge medborgarna, var mycket
talande. Det finns ingen anledning
att göra några kommentarer till det.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Gustafsson i Stockholm i hans konstaterande
att så mycket nytt inte kom
fram av de borgerliga deklarationerna
i denna fråga. Men kom det så mycket
nytt fram från regeringens sida? Är det
inte ett huvudintryck, att den framställning
som regeringen har givit åt den
ekonomiska politiken karakteriseras av
perspektivlöshet? Det mesta finansministern
kunde säga därvidlag var, att
han trodde på högkonjunktur under
1960. Han utgår alltså från att konjunkturväxlingarna
är någonting oundvikligt,
något som man inte kan göra någonting
åt och att den ekonomiska politikens
uppgift följaktligen blir att laga efter
läglighet. Men om man gör det, betyder
det att man avstår från att själv
försöka utveckla en politik för att bemästra
dessa krafter och skapa ett perspektiv
för framtiden. Det säkra i denna
högkonjunktur är väl egentligen, att arbetarklassens
andel av nationalinkomsten
fortsätter att gå ned. Men så har det ju
varit också under lågkonjunkturen, och
jag tror att en analys av vad som har
skett på detta område under ett par årtionden
kommer att ge mycket nedslående
resultat ur arbetarklassens synpunkt.
Inte minst den oavbrutna stegringen
av investeringsandelen tyder på
hur den relativa andel av nationalinkomsten
som arbetarklassen erhåller
blir allt mindre.

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

161

Frågan om den fulla sysselsättningen
är en kärnfråga. Där har regeringen en
klar målsättning, och mot den vill jag
inte resa några invändningar. Så fort
man kommer in på frågan om hur denna
målsättning skall uppnås, möts man
däremot av idel oklarheter. Där finns
inte ett verkligt långsiktigt program för
att möta en kommande arbetslöshet.
Inom de närmaste åren kommer antalet
ungdomar i arbetsför ålder att väsentligt
överstiga antalet under 1950-talet.
När tillströmningen av denna arbetskraft
blir starkast, blir det en ökning
med 40 procent. Redan det tyder på att
ett arbetslöshetsproblem kommer att
uppstå ganska snart, alldeles oberoende
av om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur.
Jag tänker mig bara hur
det skulle bli, om denna regering i sin
ekonomiska politik skulle investera låt
mig säga en tredjedel av de pengar, som
sätts in på improduktiva militära rustningar,
i en verklig, industriell utbyggnad
av näringslivet. Hur mycket större
möjligheter skulle man då inte ha att
möta en sådan arbetslöshet, hur mycket
skyndsammare skulle man inte kunna
höja levnadsstandarden och hur mycket
starkare värn och bättre försvarsförmåga
för landet skulle det inte på lång sikt
innebära för den händelse vi skulle
komma in i en svår situation.

Det är betecknande för de borgerliga
talesmännen i kväll att när de talar om
framtiden, tecknar de denna mycket
svart på grund av ett beslut som de
nyligen medverkat till att genomföra,
nämligen Sveriges anslutning till sjustatsmarknaden.
Det är egendomligt att
de mörka bilderna därvid dominerar
framställningen. Jag vill inte påstå att
de har fel däri, men jag tycker att det
är karakteristiskt för en politik som
inte siktar framåt. Jag är inte så säker
på att detta sjustatsblock blir mer än
någonting på papperet, även om överenskommelsen
är högtidligt ratificerad.
Det skulle inte förvåna mig om denna
konstlade skapelse inom mycket kort

Den ekonomiska politiken m. m.

tid skulle ramla sönder och samman
och man stode här med sin tvättade
hals.

Efter dessa kommentarer skulle jag
vilja erinra om några viktiga politiska
utredningar, som har tillsatts under
trycket av ett utbrett missnöje — ett
missnöje som inte minst vi kommunister
gjort oss till talesmän för. Vi har
fått beslut om en ny försvarsutredning
20 månader efter det att det långsiktiga
försvarsbeslutet fattades. Vi har fått ett
beslut om en utredning beträffande det
militära slöseriet nio månader efter det
att samma långsiktiga försvarsbeslut fattades.
Vi har fått ett beslut om en ny
skatteutredning, för övrigt två sådana.
Vi har också fått ett beslut om utredning
av de sociala avgifterna, och slutligen
har vi även fått ett beslut om en
utredning om den svenska storfinansens
maktställning.

I och för sig betraktar jag dessa beslut
som framsteg. De är säkert uttryck för
ett djupt missnöje och även för regeringens
vacklan i dessa frågor. Men
samtidigt är de säkert försök att vinna
tid, att skjuta undan besvärliga frågor
till efter valet. Jag fruktar att om regeringen
inte har annat än utredningsbeslut
att skyla sig med, kommer dessa
inte att vara särskilt användbara som
fikonalöv.

Jag tror att man inte kan resonera om
ekonomien utan att diskutera militärutgifterna.
Jag erinrar om det faktum
att om man från de direkta skatterna tar
bort pensionsavgifterna, aktiebolagsskatten
och förmögenhetsskatten, så
återstår precis så mycket som åtgår
för att klara de samlade militärutgifterna.
Det är den enkla sanningen. Dessa
militärutgifter och det nuvarande
skattetrycket betingar alltså varandra.
Perspektivet är, efter vad jag kan förstå,
att vi om några år är uppe i 4 miljarder
kronor i samlade militärutgifter. Under
åren 1950—1959 steg de totala statsutgifterna
med 62 procent. Under samma
tid steg de sociala utgifterna med 70

It — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

1G2 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

procent, de kulturella utgifterna med 62
procent och de militära utgifterna med
inte mindre än 87 procent. Den militära
huvudtiteln var alltså den huvudtitel
som ökade mest. De militära utgifterna
fyller alltså funktionen att vara
ett slags gökunge i detta budgetbo,
vilken knuffar undan de svagare invånarna
i samma bo. Det är klart att man
ur denna synpunkt hälsade med tillfredsställelse,
att det skulle bli en ny
försvarsutredning. Men som jag redan
sagt i ett tidigare sammanhang, är sammansättningen
av denna försvarsutredning,
där man inte har tagit med någon
som har varit anhängare av att
verkligen försöka pruta ned försvarsutgifterna
och att söka en mera rationell
metod för att lösa dessa svåra problem,
sådan, att man måste ställa frågan om
syftet är någonting annat än att konservera
och eventuellt öka dessa militärutgifter.

Den tillsatta skatteutredningen är,
som jag redan sagt, naturligtvis ett uttryck
för att regeringen känner trycket,
och jag vill gärna konstatera, att tillsättandet
av denna utredning innebär en
åtminstone formell eftergift för den kritik,
som har rests mot skattepolitikens
utveckling i vårt land inte minst från
det kommunistiska partiets sida. Jag
skulle här vilja erinra om en tendens
som är fullt klar. Den belyses bl. a. i
propositionen nr 150. Enligt denna
minskar man den direkta skatteandelen
av statens samlade inkomster från 55,1
procent 1951 till 50,8 procent 1958. Jag
vill understryka att det inte ger en riktigt
exakt uppfattning om det verkliga
förhållandet, eftersom det också finns
andra än direkta skatteinkomster, nämligen
inkomsterna från de affärsdrivande
verken, vilka under det sista jämförelseåret
svarade för 9 procent av statens
inkomster. Vidare vill jag erinra om
att vid den senare tidpunkten spelade
folkpensionsavgifterna en mycket viktig
roll bland de direkta skatteinkomsterna.
Därför är jämförelsen inte riktigt

rättvisande, men den pekar ändå ut
tendensen. Under de tre sista åren har
emellertid denna utveckling blivit betydligt
mera markerad.

Om jag från de direkta skatterna tar
bort folkpensionsavgifterna, representerade
dessa skatter år 1958 54 procent av
statens skatteinkomster. I år kan man
beräkna motsvarande siffra till 37 procent.
Det betyder, för att vända på saken,
att under dessa tre år har de indirekta
skatternas andel ökat från 46
till 63 procent.

Man talar om denna utveckling såsom
något helt naturligt och anser tydligen
att den skall ytterligare fortsätta.
Jag behöver inte inför denna kammare
erinra om argumenten mot den indirekta
beskattningsformen. Alla är medvetna
om dessa argument liksom om att
regeringspartiet har i sina gamla partiprogram
haft som en mycket viktig
programpunkt att slopa de indirekta
skatterna. Nu utgör de indirekta skaterna
snart % av statens skatteinkomster.

Det är oerhört missvisande att de
sociala avgifterna tas upp såsom direkta
skatter, eftersom dessa avgifter till
sin karaktär är fullt jämförliga med de
indirekta skatterna. För att illustrera
detta är det tillräckligt att hänvisa till
finansministerns förklaring i fjol, att
den som har 7 000 kronors inkomst får
betala lika stor folkpensionsavgift som
den som har 200 000 kronors inkomst.

Denna kapitulationslinje i skattefrågan
har alltså fullföljts under hela 50-talet, men det har skett i accelererat
tempo under de senaste tre åren. Samtidigt
som vi har fått en rad indirekta
skatter — de höjda folkpensionsavgifterna,
omsättningsskatten och punktskatterna
— har det genomförts en
mängd skattelättnader för bolagen, de
stora förmögenhetsinnehavarna och inkomsttagarna.
Jag har frågat mig vad
som har kunnat vara den djupaste anledningen
till denna nya linje i regeringens
skattepolitik, och jag har gett

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 163

mig själv det svaret, att det har varit
en strävan från regeringens sida att i
skattefrågan åstadkomma en borgfred
med de borgerliga partierna ungefär på
samma sätt som när regeringen köpte
sig en borgfred i försvarsfrågan genom
alt tillmötesgå de mest högröstade kraven
på stora militärutgifter. Av den politiska
attityd, som de olika partierna
har intagit inte minst i omsättningsskattefrågan,
framgår emellertid klart
att försöket att åstadkomma en sådan
borgfred har fullständigt misslyckats.

För vår del vill vi inte finna oss i
att omsättningsskatten skall konserveras.
Vi anser att den är orättfärdig och
att man måste söka sig fram på andra
vägar. De alternativ till omsättningsskatten,
som de borgerliga partierna
ställt upp, erbjuder emellertid inte några
fördelar från de synpunkter som vi
vill företräda. Högern önskar exempelvis
spara 720 miljoner kronor på sociala
och kulturella utgifter, därav 434
miljoner kronor på barnens, mödrarnas,
åldringarnas, de sjukas och de arbetslösas
bekostnad samt genom dyrare bostäder.
Dessa besparingsförslag måste
karakteriseras såsom ett cyniskt och
fräckt rikemansprogram.

Folkpartiet vill spara 385 miljoner
kronor på utgifter för de sjuka och arbetslösa
samt på kommunernas och
skolbyggenas bekostnad. Man vill öka
folkpensionsavgiften från 4 till 5 procent
och fördyra bostäderna. Centerpartiet
vill å sin sida spara 445 miljoner
kronor på färre och sämre bostadsbyggen,
på sänkta folkpensioner, försämrade
barnbidrag o. s. v. Man vill
vidare höja folkpensionsavgifterna och
genomföra en ny s. k. budgetsaneringsskatt.

I denna situation har regeringen tillsatt
en ny skatteutredning, och man
var då givetvis mycket intresserad av alt
se efter vilka linjer denna utredning
skulle arbeta. Av direktiven framgår
att det viktigaste är förordet för en ytterligare
skärpt indirekt beskattning,

Den ekonomiska politiken m. m.

för sänkta förmögenhetsskatter och
minskad progressivitet i fråga om de
direkta skatterna, alltså en ytterligare
avdemokratisering av skattepolitiken.
Finansministern säger i direktiven att
det gäller att inte rygga för långtgående
reformer.

Dessa direktiv kan inte gå ihop med
talet om att det bör ske en rättvis och
rationell fördelning av skattebördan eller
att skattetrycket inte skall öka. I
själva verket kommer skattetrycket att
öka oerhört kraftigt, om utredningen
arbetar efter de linjer som angivits i
direktiven och regering och riksdag
sedan följer utredningen.

I en motion, som behandlas i ett av
de föreliggande utlåtandena, har vi föreslagit
att omsättningsskatten skall
slopas, att förmögenhetsskatten skall
höjas till 2 procent, att staten skall ta
ut 5 procent av de börsförmögenheter
som gjorts under förra året, att bolagsskatten
skall bibehållas vid de 50 procent
av nettot som gällde i fjol och att
det skall göras besparingar på försvaret
med 617 miljoner kronor. Två procent
på förmögenheterna skulle göra 40 000
kronor på en miljon. Med nuvarande
förräntning skulle vederbörande ha en
mycket god slant kvar att leva av och
miljonen orörd, sedan denna beskattning
hade tagits ut. Jag säger inte detta
för att försvara att vi är blygsamma

1 detta fall — vi anser att förmögenheterna
skulle kunna attackeras betydligt
hårdare — utan för att markera, att det
inte är några omvälvande förslag som
framföres av oss utan förslag som även
den nuvarande majoriteten i denna riksdag
borde kunna allvarligt diskutera.

Den förändring av försvarsutgifterna
som vi har föreslagit — en besparing
på 679 miljoner kronor, d. v .s. ungefär
21 procent — skulle innebära, att försvarsanslagen
ändå skulle vara högre än
de var år 1957. De skulle uppgå till

2 475 miljoner kronor på driftbudgeten.
År 1957 hade vi 2 281 miljoner kronor
under samma post. Även detta — det

164 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

vill jag påpeka — visar att det inte
handlar om några himlastormande,
omöjliga projekt utan om förslag som
det skulle kunna allvarligt resoneras
om.

Med hjälp av dessa besparingar skulle
man kunna genomföra en skattesänkning
och befria alla gifta inkomsttagare
med 9 000 kronors inkomst helt från
skatt. Man skulle också kunna införa
skattelättnader för personer med inkomster
däröver upp till 25 000 kronor
med mellan 400 och 100 kronor om året.

Bevillningsutskottet vill inte gå en
sådan väg. Det är betecknande, att i det
utlåtande, där utskottet rekommenderar
den utredning, som regeringen nu har
satt i gång, vill det över huvud taget
inte antyda någon möjlighet att utredningen
skulle ta upp dessa projekt. Det
skulle alltså, om man nöjer sig med att
se parlamentariskt på saken, inte återstå
något annat än att ge npp hoppet
om att åstadkomma en förändring i demokratisk
riktning av skattepolitiken.

I dag står som det kanske allra mest
politiskt brännbara spörsmålet frågan
om omsättningsskatten. Vi är motståndare
till denna omsättningsskatt; vi har
inte ändrat vår mening, och vi anser,
att i dag, efter dessa nya signaler som
ges i utredningens direktiv, finns det
dubbel anledning att markera detta krav
på att omsättningsskatten måste försvinna.

Finansministern tycktes ha förälskat
sig i karakteristiken av omsättningsskatten
som en »Mädchen fur alles». Han
kanske fann något sympatiskt i det lättfotade
sätt, på vilket omsättningsskatten
i det ena ögonblicket kunde föreslås
som medel mot en dålig konjunktur
och i det andra som medel mot en alltför
god konjunktur.

Denna omsättningsskatt har redan
medfört en oroväckande prisstegring.
Regeringens material redogör för utvecklingen
från december till mars,
men jag tror, att det inte riktigt är den
lämpligaste jämförelsetiden; oktober till

mars skulle ha varit bättre. Redan under
denna period visade det sig, att
priserna på livsmedel hade stigit med
3,5 procent, på kläder och skor med 4
procent samt på inventarier och husgeråd
med 4,6 procent.

Herr talman! Till slut vill jag erinra
om det första utlåtande, som här behandlas.
Jag kommer sedan att i samband
med behandlingen av vår motion
yrka bifall till densamma. I bankoutskottets
utlåtande nr 26 prisar man högräntepolitiken.
Både regeringens talesmän
och de borgerliga partiernas reservanter
är fullständigt eniga på den
punkten. Hur har det gått med denna
högräntepolitik, sedan den på allvar genomfördes
år 1955? En vanlig hyresgäst
får nu betala 1 000 kronor mer i
hyra än tidigare på grund av räntehöjningen.
Utlåningsräntorna i bankerna
rör sig nu kring 8 procent. Det är väl
inte så länge sedan man ansåg 8 procent
vara en ockerränta. Detta är emellertid
numera en ganska allmän och
tydligen av både regeringspartiet och
de borgerliga partierna accepterad räntepolitik.
Vid den sista räntehöjningen
med en halv procent höjde bankerna
räntan med motsvarande procenttal för
dem som tar lån, men för spararna blev
höjningen bara en fjärdedels procent.

Det är ett typiskt exempel på hur
denna räntepolitik i verkligheten främst
fyller uppgiften att skaffa ökade profiter
åt de som har pengarna. Jag tror
inte att räntan styr produktionen. Jag
har funnit, att vi haft högkonjunktur
även när vi för lågräntepolitik liksom
att vi kan ha lågkonjunktur vid en högräntepolitik.
Jag har funnit att det är
helt andra krafter som spelar in därvidlag.

Stridsfrågan i detta sammanhang är,
såvitt jag förstår, att bönderna nu vill
köpslå om kassareserverna. Deras krav
är att man kan hålla kassareserven vid
50 procent, därest deras anspråk på
100 miljoner kronor som lån åt småföretagarna
bifalles. Får inte centerpartiet

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 165

sin vilja fram i det fallet går de på
högerns och folkpartiets linje, som ger
ökade utlåningsmöjligheter åt storbankerna.

Enligt vad jag kan förstå är den socialdemokratiska
ståndpunkten den vettigaste.
Jag kan inte förstå att det kan
vara ett bondeintresse att överlämna
ett sådant argument åt regeringen, som
innebär att man ökar utlåningsmöjligheterna
för bankerna i enlighet med vad
centerpartiet nu förordar. Utifrån det
resonemang som bönderna själva har
godtagit kan ju regeringen säga, att då
återstår endast räntehöjningsalternativet
om man vill åstadkomma någon som
helst effekt. Jag undrar om inte bönderna
har låtit lura sig av en kortsiktig
önskan att göra succé bland småföretagarna.

Vi för vår del är varma anhängare av
allt möjligt stöd åt småföretagarna och
vi kommer inte att väja för några hinder
att medverka i ett sådant. Vi kan
dock inte tro att detta stöd skall ställas
i motsättning till ett sådant här, låt vara
trubbigt, vapen för att i någon mån
hålla tillbaka en icke önskad efterfrågan.

Ja, herr talman, jag vill be att för min
del — utan att godkänna utskottets motivering
—• få yrka bifall till punkt I i
bankoutskottets utlåtande nr 26.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När man som medlem
av bankoutskottet tar del i kammarens
ekonomiska debatt har man som underlag
för diskussionen dels de berättelser,
som riksbanken och riksgälden avger i
början på året, dels vissa propositioner
och motioner, som hänvisats till
bankoutskottet, dels — och framför allt,
får vi väl säga — tilläggspropositionens
avsnitt om den ekonomiska politiken.

Jag skall be att få börja med ett allmänt
resonemang.

Statsverksamheten konkurrerar inte
med den privata sektorn, den kompletterar
den, sade finansministern för cn

Den ekonomiska politiken m. m.

stund sedan. Det låter bra och gäller
naturligtvis på vissa områden. Ett område,
där satsen absolut inte gäller, är
penningmarknaden. Där är konkurrensen
hård och drivs -— låt oss säga det
genast — från statens sida inte alltid
som fair play.

Statsverksamheten finansieras ju dels
med skatter av olika slag (det är bevillningsutskottets
gebit), dels med upplånta
medel. Det enskilda näringslivet
har som sina finansieringskällor att
räkna med dels vad som efter beskattning
är kvar av vinsten — en sorts skatt
på konsumenterna, om man så vill ■—
dels upplånta medel också den.

Hög beskattning — och sådan har vi
som bekant här i landet -—• minskar
näringslivets möjligheter till självfinansiering
och ökar alltså företagens beroende
av lånemarknaden. Rimligen
borde de då kunna räkna med att staten
tack vare sina höga skatteintäkter
skulle kunna avstå från att i nämnvärd
grad konkurrera på lånemarknaden. Sådana
utfästelser har faktiskt också gjorts
från finansministerhåll, men de har inte
infriats. Under de senast redovisade
budgetåren — låt oss t. ex. ta de sex
sista — har det statliga lånebehovet
svängt mellan lägst 812 miljoner och
högst 1 544 miljoner. Årsgenomsnittet
har varit över 1 100 miljoner. Innevarande
budgetår kalkyleras ge det rekordartade
lånebehovet 2 000 miljoner, och
budgetåret 1960/61 beräknas också det
komma att te sig väsentligt dystrare än
de gångna åren. 1 600 miljoner räknar
finansministern att då behöva låna upp.

När man så vet, att kapitalmarknadens
utbud rör sig om knappa 3 000
miljoner om året och betänker, att detta
belopp skall räcka också för bostadssektorns
behov i den mån detta inte
tillgodoses via statsbudgeten, för kommunernas
och för näringslivets för det
mesta högst angelägna och legitima behov
— ja, då har man bakgrunden helt
klar till vår ansträngda kapitalmarknad.

Och det är nu här, när det gällt för

1G6 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

staten att skaffa sig armbågsrum på den
trånga marknaden, som staten tillgripit
åtgärder, som vi länge kritiserat från
höger- och folkpartihåll. Glädjande nog
ser det ut, som om centerpartiet i vissa
stycken i år skulle kunna hälsas välkommet
över till oppositionssidan.

Kreditutbudet, som ytterst består av
privatpersoners bank- och försäkringssparande
och av företagens likvida tillgångar,
förmedlas ju till låntagarna via
banker av olika typ och via försäkringsbolagen.
Här har nu staten med hjälp av
lagstiftning eller administrativa ingrepp
skaffat sig icke-ordinära förmåner på
bekostnad av kreditinstitutens kunder i
övrigt. Kassareservbestämmelserna för
affärsbankerna, tillståndskravet för att
ge ut obligationslån och kontrollen över
försäkringsbolagens placeringar har varit
statens viktigaste instrument när
det gällt att skaffa sig förtur på kreditmarknaden.

Jag har här ett par siffror, hämtade
ur kreditmarknadsutredningens statistiska
material:

Under de tre åren 1956—1958 gick
av samtliga kreditinstituts utlåning 44
procent till bostadssektorn, 27 procent
till staten, 6 till kommunerna, 5 till jordbruket
och 17 procent till övriga ändamål.
Det blir alltså mindre än en femtedel
kvar för att täcka industriens, handelns,
sjöfartens m. fl. verksamhetsområdens
kreditbehov. Siffran 17 kan
jämföras med att motsvarande siffra
åren 1944—1948 var 45.

Vill man göra en jämförelse efter andra
grunder kan man t. ex. peka på att
affärsbankernas utlåning till den egentliga
kundkretsen från 1949 till 1959 ökade
med 45 procent, vilket inte ens svarar
mot penningvärdesförsämringen,
medan placeringen i statspapper steg
med 385 procent. Detta är resultatet för
affärsbankerna av den offentliga sektorns
tillväxt, som ju för driftbudgetens
del rört sig om en tredubbling på senaste
tioårsperioden.

Tendensen i utvecklingen har alltså
länge varit tydlig och debatterna kring
den har varit både många och långa.
Om det är debatternas förtjänst vill jag
lämna därhän, men faktiskt har man på
sista tiden kommit fram till en nyttig
precisering. Jag tänker på det faktum,
att man nu tycks vara enig om att svårigheterna
för vår penningpolitik har
sitt ursprung i en felaktig finanspolitik.
Statens utgifter och sättet för deras
finansiering har vållat bekymmer, som
inte kunnat bringas ur världen genom
en än så rigorös penningpolitik.

Den första svalan var, tror jag, bankofullmäktiges
i enighet utformade berättelse
till bankoutskottet om riksbanksförvaltningen
1959. Det heter där, att
likviditetstillskotten på marknaden »till
större delen härrör ur den finanspolitiska
utvecklingen» och att »korrektivet
mot dem i främsta rummet» måste »ligga
i finanspolitiska åtgärder».

I bankoutskottets likaså eniga utlåtande
nr 7 i år preciserades de finanspolitiska
åtgärderna ytterligare till »en
så långt möjligt genomförd begränsning
av det statliga lånebehovet».

Efter de tidigare trätorna ser ju en
sådan enighet mycket tilltalande ut. Men
tyvärr är det inte så lyckligt, att den
gemensamma insikten om att soten sitter
i finanspolitiken också skulle innebära,
att man känner boten. Tvärtom är
det så, att de gemensamma uttalandena
om hur nödvändigt det är att ändra
finanspolitiken döljer helt olika uppfattningar
om hur de ändringarna skall
vara beskaffade.

Regeringspartiets åsikt är: strama åt
finanspolitiken genom höjda skatter. Oppositionens,
och jag har väl rätt att
säga särskilt högerpartiets, åsikt är:
minska statsutgifterna, så att både skattetryck
och statlig upplåning kan begränsas.

Av regeringspartiets recept har vi nu
erfarenhet från en lång rad år. Resultaten
kan mätas i kalla siffror och fakta.
Högskattepolitiken har gett höga skatter

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19

167

och stränga regleringar som ändå inte
fört till de önskade resultaten.

Låt oss hålla oss till den senaste skattehöjningen,
omsen. För mindre än ett
år sedan, närmare bestämt i kammarens
ekonomiska debatt den 28 maj 1959, undervisade
finansministern oss om omsens
förträfflighet med detta uttalande:

»En förstärkning av budgeten ger oss
ju möjligheter att mera tolerant se på
det penningpolitiska området. Vi behöver
inte samma brutala insättning av
kreditregleringar och vi behöver inte
samma hårda räntepolitik, om vi via
finanspolitiken lättar på ett ansträngt
läge.»

Hur låter detta i dag för finansminstern? Den

socialdemokratiska talesmannen
för bankoutskottet — det var då herr
Sköldin — endosserade villigt uttalandet,
att en omsättningsskatt skulle ge
förutsättningar för en lägre ränta.

Detta var alltså en av de arbetsuppgifter
som herr Sträng tänkte sig, när
han i omsens form städslade sin Mädchen
fur alles — jag tillåter mig att ta upp
förstakammarliknelsen, som tydligen
vunnit finansministerns gillande. Nu
skall vi se, om den lilla pigan svarat mot
förväntningarna.

Herr Sträng fick som bekant sin oms,
sina nya 1 000 skattemiljoner netto per
år, alltifrån den 1 januari i år.

Två veckor senare ansåg sig mycket
riktigt riksbanken föranlåten att ändra
diskontot — men inte nedåt, som herrar
Sträng och Sköldin hade förespeglat oss,
utan uppåt. Nåväl, vad som skedde kunde
kanske avfärdas som ödets ironi. I
själva verket var det en logisk följd av
skattehöjningsbeslutet. I ett samhälle,
som av egna ambitioner eller tvingat av
yttre omständigheter, EFTA eller vad
det nu kan vara, strävar efter att upprätthålla
ett fast penningvärde, i ett
sådant samhälle följer det höga ränteläget
det höga skattetrycket som en
skugga. Förklaringen iir enkel. Vad staten
tar in i skatt — om ATP-avgifterna

Den ekonomiska politiken m. m.

gäller förresten detsamma — det tar den
från enskilda och företag. Dessa får ju
då försämrad likviditet. I den mån de
tidigare varit sparare får de mindre
sparförmåga. I den mån de är låntagare
får de ett ökat lånebehov till följd av de
minskade möjligheterna till självfinansiering.
Utbudet på lånemarknaden
minskar, efterfrågan ökar. Kreditpriset,
d. v. s. räntan, kan kanske till en tid
med diverse manipulationer hållas under
kontroll men pressas till sist uppåt.

Så står man där som vi står nu med
rekordhögt skattetryck och den högsta
ränta som noterats sedan 30-talets häxår.
Nå, så slipper vi väl åtminstone »de
brutala kreditregleringarna», som herr
Sträng talade om i fjol. De skulle ju också
städas bort av herr Strängs Mädchen
fur alles. Men det bidde inte, som det
står i sagan. Ånej, samtidigt med diskontohöjningen
skärptes riksbankens
krav på kreditinrättningarnas placeringar.
Och inte nog med detta.

Ärade kammarledamöter! Vi har alla
tagit del av kreditmarknadsutredningens
förslag, avlämnat några månader efter
det att omsättningsskatten infördes.
Herr Strängs meningsfränder inom utredningen
rekommenderar i det nya
läget kreditregleringar av en art, som
vida överträffar dem som herr Sträng
har kallat för »brutala».

Men det återstår ännu en av punkterna
i finansministerns reklam för omsen
att kommentera. Jag tänker på omsättningsskattens
inverkan på kostnadsläget.
Också där skulle omsen göra en god
tjänst, menade finansministern.

Oms kontra prisstabilitet har redan
diskuterats här i kväll, bl. a. av herr
Ohlin. Jag inskränker mig därför till att
nämna ett par siffror.

Arets avtalsrörelse beräknas innebära
en stegring av lönekostnaden per timme
med 8 procent. Löntagarnas genomsnittsinkomst
kan beräknas öka med cirka 6
procent per arbetstimme. Hjärtan och
njurar hos förhandlarna kan vi inte rannsaka,
men nog är det svårt att tro, att

168 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

inte omsens fördyring av levnadskostnaderna
varit en komponent när lönekraven
adderats.

I sammanhanget lägger man förresten
märke till, att finansministern behändigt
bakar in sin oms i priserna. Han för i
tilläggspropositionen ett resonemang
kring konsumenternas villkor 1960. På
plussidan räknar han frejdigt upp kompensationsåtgärderna
för omsen och
ställer mot dem de negativa faktorerna,
höjda kommunalskattesatser och marginaleffekt
på inkomstökningarna. Men sina
1 400 miljoner i oms bakar han diskret
in i prisutvecklingen.

Nej, nog är det väl troligt att kostnadsfördyringen
och alltså risken för kostnadsinflation
sällar sig till omsens bedrövliga
följder i övrigt: höjd ränta och
skärpta kreditrestriktioner. Herr Strängs
Mädchen för alles, omsen, har nog dårat
herr Sträng med andra kvalifikationer
än sin goda nytta i folkhushållet. Det
var synd att herr Sträng — för att knyta
an till andra flickor som han också dragit
in i dagens debatt —• föll för sirensången.

Av de ämnen som bankoutskottet i dag
diskuterat har jag, herr talman, tillåtit
mig att först resonera om de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Jag ber att i enlighet med reservation
nr 1, punkt V, få yrka att riksdagen
må i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad utskottet anfört om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken, och
samtidigt ber jag att få yrka bifall till
samma reservation, punkt VI, som i
skrivningen något skiljer sig från majoritetens
yrkande.

Om jag så med några ord får gå över
till utskottets behandling av proposition
nr 58 med förslag att ytterligare ett år
förlänga två fullmaktslagar, den om rätten
till räntereglering och den om rätten
att föreskriva särskild kassareserv,
tror jag att jag kan bli mycket kortfattad.

Allra minst skulle det behövas mycket
resonemang om ränteregleringslagen. I

enlighet med reservation nr 1, punkt II,
ber jag att få yrka avslag på propositionen.
Lagen tillkom i tecknet av den spikade
lågräntans ideologi och har alltså
för länge sedan passerats av utvecklingen.
Av lagrådet har den aldrig tillstyrkts.
Kunde man inte komma överens
om att avföra den aldrig ikraftsatta fullmaktslagen
till regleringssamhällets kuriosakabinett?
Men centerpartiet är tyvärr
inte med om det. Här skulle jag gärna
som bredvidläsning till propositionen
vilja rekommendera en artikel i tidskriften
Tiden av december 1958. Denna artikel
är skriven av nuvarande statssekreteraren
i finansdepartementet Krister
Wickman, och man får där veta en hel
del som inte står i propositionen. Ränteregleringslagen
är bra att ha, säger
statssekreteraren, för att fastställa maximiräntor
för bostadslån och minimiräntor
för oprioriterade lån. Eventuellt
skulle i sammanhanget läggas en särskild
skatt på den oprioriterade utlåningen
för att ytterligare hålla den tillbaka. Tror
centerpartiet verkligen, att man gör företagsamheten
här i landet en tjänst genom
att bevara en sådan fullmaktslagstiftning? Till

sist återstår så förslaget om att
förlänga fullmaktslagen om särskilda
kassareserver. Förslaget har redan kommenterats
av herr Hedlund och av finansministern.
Men det behövs nog ändå
ett par distinktioner. Den ordinarie
banklagen innehåller till bankväsendets
eget fromma bestämmelser om 25 procents
kassareserv. Avsikten är att säkerställa
bankernas likviditet — en teknisk
fråga, där såvitt jag vet alla intressenter
är överens. Överens är man också om
att eu speciell lagstiftning av konjunkturskäl
kan vara befogad med krav på
likviditet utöver den tekniskt motiverade.
En sådan konjunkturpolitiskt betingad
lagstiftning har vi från vårt håll
accepterat. Däremot skiljer vi oss från
regeringsförslaget — nu som tidigare —
beträffande procentsatsens höjdpunkt.
Orsaken är främst följande: Om kravet

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 19 169

på särskilda kassareserver drivs för
långt, motverkas kravet på teknisk likviditet
i banklagens bemärkelse. Om alla
kreditinstitut proppas fulla av statspapper,
finns det ingen som är beredd att
svälja ett plötsligt utbud. Det betyder att
statspapper förlorat sin egenskap av att
lätt kunna förvandlas i pengar och därmed
också förlorat sitt värde som likviditetsreserv.
Detta vill vi inte riskera.
Vi har stannat vid 35 procent som lämplig
översta gräns för konjunkturpolitiskt
betingade kassareserver.

Sedan finns det, och det är viktigt att
observera, en tredje art av kassareservbestämmelser.
Det är sådana som är
konstruerade för att tillförsäkra staten
viss prioritering på lånemarknaden. Med
tanke på deras nedbrytande konsekvenser
för lånemarknad och kreditsystem
skulle jag vilja kalla dem för tredje gradens
kassareservbestämmelser.

På samma sätt som obefogat höga särskilda
kassareservbestämmelser kan motverka
syftet med de banklagsfästa, tekniskt
betingade kassareserverna, motverkar
statslåneprioriterande kassareservbestämmelser
meningen med de konjunkturstyrande
kassareserverna. Vad som
borde ha varit en likviditetsuppsugning
ger i stället en påspädning av likviditeten.
När man i konjunkturdämpande syfte
anmodar bankerna att hålla allt högre
andel av sina tillgångar i statspapper, så
har det sin inflationsbekämpande verkan
bara om staten underlåter att sätta
de upplånade medlen i rörelse -— steriliserar
dem, fryser ner dem eller vad man
vill kalla det. Den disciplinen har staten
inte ålagt sig utan har disponerat
pengarna. Småningom har de så återvänt
till bankernas utlåningsräkningar, där de
bildat underlag för ny utlåning. För att
säkra statsupplåning må systemet vara
behändigt, men konjunkturmässigt verkar
det i rakt motsatt riktning mot vad
man velat göra gällande.

Detta, herr talman, är inget hjärnspöke
hos oppositionen. Ur ett riksbanksutlåtande,
som alltså har gillats av

Den ekonomiska politiken m. m.

bl. a. herr Sköld, beskrivs konsekvenserna
av en statsupplåning i banksystemet
så här: »Även om en mycket hög
räntenivå kombinerades med direkta ingrepp
för att hålla nere kreditvolymen,
kunde en fortskridande ökning av allmänhetens
likviditet inte förhindras.»

Hur man i ljuset av sådan kunskap
kan förorda tvångslagstiftning för att ge
staten ökade lånemöjligheter i banksystemet
är ganska oförståeligt.

Men förståelsen för sammanhangen
sprider sig efter hand. I år kan vi välkomna
centerpartiet över till högerns
och folkpartiets linje. Man har till sist
fått klart för sig vad tredje gradens kassareservbestämmelser
betytt i fråga om
minskade lånemöjligheter för näringslivet
och i fråga om press uppåt på ränteläget.
Kanske är det så, att kreditmarknadsutredningens
förslag om ytterligare
skärpt beredskapslagstiftning, utsträckt
bl. a. också till jordbrukskreditkassorna,
tjänat som väckarklocka.

Kassareservkrav på upp till 50 procent
motverkar direkt våra strävanden
att dämpa högkonjunkturen. De innebär
en orimlighet precis som en statsbudget,
som i läge med fara för inflation arbetar
med våldsamma totala underskott.

Herr talman! Det är anledningen till
att vi som står för reservation nr 1 anser
det vara en synnerligen viktig angelägenhet,
att den särskilda kassareservlagstiftningen
begränsas till siffran 35
procent. Jag ber slutligen att få yrka bifall
även till reservationen i detta stycke.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja
begagna tillfället att rätta en liten sak
i reservation nr 1. Den kan synas vara
mycket egendomlig, ty på s. 15 (andra
radens sista ord) står »livets». Detta
ord skall helt utgå, då det torde ha tillkommit
genom ett rent korrekturfel.
Det har aldrig förekommit i utskriften
av vår reservation — detta sagt bara
som en formell inledning.

Den ekonomiska politiken är av den

170 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

allra största betydelse för en gynnsam
samhällsutveckling, och det är ganska
naturligt att vi med utgångspunkt från
vår grundinställning till hithörande
problem tillkännager olika uppfattningar.
Så sker också i föreliggande utlåtande
från bankoutskottet.

Den sena timmen gör att jag starkt
vill begränsa mitt anförande. Låt mig
först beträffande det nu upprepade regeringsförslaget
om förlängd giltighet
för ränteregleringslagen få hänvisa till
alla tidigare debatter i samma fråga.
Jag vill erinra om den särskilt starka
kritik, som bestods förslaget om stiftandet
av denna lag vid remissbehandlingen.
Lagrådet avstyrkte också förslaget, och
i reservation nr 1 av herr Ewerlöf m. fl.
yrkar vi även nu avslag på den föreslagna
förlängningen. Lagen har ju för
övrigt aldrig använts, och om den sattes
i kraft skulle detta komma att verka
svårt desorganiserande på kredit- och
kapitalmarknaden och allvarligt försvåra
marknadens normala funktionssätt.

Jag övergår härefter till regeringens
förslag om förlängd giltighet för lagstiftningen
om bankernas kassareserver.
Som herr Regnéll redan sagt gäller det
nu frågan om procentsiffran 35 eller 50.
Det är riktigt, att en högre kassareservkvot
än 35 procent har rekommenderats
av riksbanken med stöd av hittills
gällande lag, men detta är enligt vår
uppfattning inget bevis för att kvoten
bör vara högre än 35 procent.

Vi har i såväl motionerna som reservation
nr 1 framfört den uppfattningen,
att en för hög kassareservkvot inkräktar
på bankernas möjlighet att smidigt
fylla sin funktion som förmedlare av
kredit till näringslivet. Vi har också
fäst uppmärksamheten vid det förhållandet,
att kassareservvapnet blir ett
huvudmedel i stället för ett hjälpmedel
inom penningpolitiken, om procenttalet
är för högt. Genom det sätt på vilket
lagen om kassareserv har använts har
en prioritering av statens upplåning ge -

nom bankerna uppstått. En ökning av
likviditeten i samhällsekonomien har
på detta sätt uppkommit.

Riksgäldskontorets upplåning i mars
månad detta år visar klart, att det är
möjligt att få till stånd en likviditetsabsorbering
på ett annat och naturligare
sätt.

Centerpartiets representanter i utskottet
har i fråga om kassareservens
storlek nu intagit en annan ståndpunkt
än tidigare och ansluter sig till en maximering
till 35 procent.

Att som från detta parti föreslagits
gå med på en kvotsiffra av 50 procent
under förutsättning av en skrivelse från
riksdagen till regeringen med anhållan
om förslag angående utökning av lånegivningen
till de mindre företagen genom
hantverks- och industrilånefonden,
har vi inte kunnat godkänna. Först och
främst är det formellt stridande mot arbetssättet
i riksdagen, att en angelägenhet
som vanligen realbehandlas i statsutskottet
nu skulle upptagas såsom ett
kompensationsärende i bankoutskottet.
Och dessutom är jag av den uppfattningen,
att olägenheterna av bestämmelsen
om 50 procents kassareserv inte
skulle undanröjas genom en anhållan
hos regeringen om förslag beträffande
ett utökat anslagpålOO miljoner kronor.

Om riksdagen nu mot vår — och numera
tydligen också mot centerpartiets
— önskan skulle godkänna regeringens
förslag om 50 procents kassareservkvot,
så har vi enligt det särskilda yttrandet
att förvänta ett yrkande från centerpartiets
sida om en utökning av långivningen
genom hantverks- och industrilånefonden
med 100 miljoner kronor.
Av skäl, som jag här tidigare anfört,
måste jag i detta läge rösta mot ett sådant
yrkande. Helt naturligt kan detta
ställningstagande ej tolkas såsom ett
bristande intresse för de mindre företagens
lånebehov från folkpartiets sida.
En granskning av folkpartiets inställning
till de mindre företagens lånebehov
i det förflutna och centerpartiets

Nr 19 171

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

olika reaktioner torde vara belysande
för det verkliga förhållandet.

I vår reservation har vi starkt understrukit
hur viktigt det är, att penningvärdet
bevaras vid full sysselsättning.

Spararnas berättigade intressen på
uppskattning för sin samhällsviktiga
insats tillgodoses bäst genom att penningvärdet
bevaras.

I majoritetsutlåtandet talas om undersökningar
om de lämpligaste formerna
för att ytterligare popularisera
obligationssparandet — detta för att tillgodose
småspararnas intresse av högre
förräntning. Det får då inte gälla en sådan
upplåning som våra gamla statliga
premieobligationer, där spararna nogsamt
erfarit vilken dålig affär köp av
sådana varit. Från folkpartiet har vi föreslagit
värdesäkra sparformer!

Att vi i vårt land har ett högt kostnadsläge
är ett faktum. Det är fullt naturligt,
att löntagarnas organisationer
strävar efter att få högsta möjliga utdelning
vid avtalsförhandlingarna. Men att
gå för långt straffar sig. Det finns många
i vårt land, som anser att den senaste
löneuppgörelsen i sin slutgiltiga utformning
innebär ett högre uttag än som är
förenligt med en sund samhällsekonomi.
Jag vill inte uttala någon bestämd
uppfattning i denna fråga, men så mycket
är säkert — efter de betydande kostnadsökningar
vårt lands näringsliv i år
påföres är det angeläget att en mera företagsvänlig
politik föres. Kapitalmarknaden
måste möjliggöra viktiga investeringar
för att motverka den nackdel vi
har gentemot utlandet. Minskningen av
valutorna med över 400 miljoner i år är
härvid ett allvarstecken, som förtjänar
beaktande. Majoritetsuttalandet om förbättring
av balansen gentemot utlandet
bör kompletteras med en uppgift om att
denna förbättring endast uppgick till
några få tiotal miljoner, vilket bör ses i
jämförelse med den stora försämringen
under de första månaderna i år. Den
vidgade marknaden och de problem
som särskilt reser sig i samband där -

Den ekonomiska politiken m. m.

med har vi i reservationen behandlat
särskilt utförligt. Jag vill särskilt trycka
på vad vi har sagt i det näst sista stycket
före reservationens klämmar, där vi
har redogjort för de viktiga synpunkter,
som legat till grund för vår uppfattning.
Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
med att läsa upp vad som står
där.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 av herr Ewerlöf
m. fl.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

§ 2

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets utlåtanden
nr 43, 44 och 46 i nu nämnd
ordning skulle uppföras närmast efter
bevillningsutskottets betänkande nr 62
samt statsutskottets utlåtande nr 136
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
tredje lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
in. m.; samt

särskilda utskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
angående anslag för budgetåret
1960/61 till handelshögskolan i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

172 Nr 19

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Bidrag till handelshögskolan
i Stockholm;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Handelshögskolorna: Stipendier; nr

289, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Familjebidrag;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befälsordningen
vid armén m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen m. m.;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., i vad propositionen
avser förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping;

nr 298, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola
i Härnösand in. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik
vid lasarettet i Lund;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61; och

nr 302, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.;

från bankoutskottet:
nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; från

första lagutskottet:
nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 16 § strafflagen,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 255, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens och lantbruks -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

173

nämndernas organisation, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa norrlandsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets

område, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.09 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 maj

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Storfors, som vid kammarens
sammanträde den 10 maj med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 137
och av jordbruksutskottet i memorialet
nr 34 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 137)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, alt motionerna I: 28 och II: 34
icke må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av

motionerna 1:28 och 11:34, beslutat,
att ur förslagsanslaget till Folkskolor
in. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. in. skall för budgetåret 1960/61 utgå
statsbidrag med 10 000 kronor till en
estnisk skola i Göteborg.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 92 Ja och 123 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 83 Ja och 60 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 92 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 175 Ja och 183 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

174

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 34)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 224 och II: 277 till
Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm anvisa
ett anslag av 210 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:224 och 11:277 till
Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å IVeibullsholm å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
310 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 105 Ja och 113 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 80 Ja och 67 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 105 Ja och 113 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 185 Ja och 180 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Önnarp (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag röstade nej, men
tavlan markerar att jag avstått.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter tredje
lagutskottets memorial nr 29 samt särskilda
utskottets utlåtanden nr 1 och 2.

§ 4

Den ekonomiska politiken m. m. (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område,
statsutskottets utlåtanden nr 138, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
avsättning av kommunalskattemedel till
budgetutjämningsfonden för budgetåret
1960/61, nr 139, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående underskott
å statens järnvägars fond för budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner,
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1960/61 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
nr 141, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag rörande garanti
för banklån till Stockholms kapplöpningssällskap,
och nr 142, i anledning av
motioner, väckta i anslutning till Kungl.
Maj :ts förslag till riksstat för budgetåret
1960/61 m. m., samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 63, i anledning
av väckta motioner om en allmän översyn
av skattesystemet, m. m., nr 60, angående
beräkning av bevillningarna för

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

175

budgetåret 1960/61, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 62, i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen om allmän varuskatt,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid, jämlikt förut gjord anteckning,
ordet till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
anförde:

Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen
har hittills kunnat fortgå utan
allvarligare rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, men risken för
en kostnadsinflation är mycket påtaglig.
Konsumentprisnivån har höjts med
3 procent på grund av omsättningsskatten,
och vi har säkerligen ytterligare
prisstegringar att vänta på grund av avtalsrörelsens
resultat.

Från centerpartiets sida varnade vi
för denna utveckling, när omsättningsskatten
infördes. Vi påpekade att därutöver
skulle lönerörelserna och kostnadsläget
komma att påverkas av arbetstidförkortningen
och företagens skyldigheter
att betala in ATP-avgifter. Lönerörelsen
har givetvis påverkats av
dessa faktorer, och företagens marginaler
är på många områden inte sådana,
att de ökade lönerna och ATP-avgifterna
kan täckas utan prishöjningar. Man
måste därför, som jag sade, räkna med
en kostnadsinflation.

Den kritik som centerpartiet framfört
riktar sig främst mot kreditpolitiken
— i januari i år höjde ju riksbanken
diskontot från 4‘A till 5 procent. Vidare
har de tidigare kreditrestriktionerna
skärpts. Genom att bankerna måste
placera en stor del av de inlånade medlen
i statspapper och dessutom bostadsbyggandet
har företrädesrätt på obligationsmarknaden,
blir det staten och bostadsbyggandet
som gynnas på bekostnad
av näringslivets kreditbehov. Och
eftersom bankerna tvingas att hålla en
större del av sina medel i skattkammarväxlar
och obligationer, som ger lägre
riinta än andra utlånade medel, har

Den ekonomiska politiken m. m.

man åberopat detta för att genomföra
en ökning av räntemarginalen. Man försöker
på detta sätt att ta igen på
gungorna vad man förlorar på karusellen.
Därför har utlåningsräntan höjts
med i allmänhet Va procent, medan inlåningsräntan
enligt riksbankens bestämda
krav endast höjts med l!i procent.

Härigenom missgynnas enligt vår
uppfattning både spararna och låntagarna,
som i realiteten genom dessa
operationer måst ge bankerna kompensation
för att staten lånar pengar till
lägre ränta. Det bör i detta sammanhang
noteras att marginalen mellan bankernas
in- och utlåningsränta ökat med
i allmänhet Va procent sedan början av
1957. Från centerpartiets sida kan vi
inte finna att detta sätt att utnyttja
kassareservbestämmelserna är rättvist
mot spararna och de skuldsatta.

Från olika håll försvarar man denna
räntehöjning och denna ökning av räntemarginalen
med att det nya statliga
obligationslånet blev en stor framgång.
Till detta är emellertid att säga att man
i propagandan för detta lån kunde locka
med att räntan var den högsta på
trettio år. Detta tycker jag borde ge en
och annan —- i varje fall inom regeringspartiet
— en tankeställare med
hänsyn till den uppfattning man tidigare
haft i räntefrågan. Jag konstaterar
också att av de ungefär 1 100 miljoner
kronor som tecknades på detta statslån
kom bara 6,2 procent på enskilda personer.
Resten tecknades av försäkringsbolag,
statliga och enskilda institutioner,
banker in. fl. Drygt 12 000 privatpersoner
bidrog till teckningen med 67
miljoner kronor. Skaran av privatpersoner
som tecknade på är större än
tidigare, men den är ytterst ringa när
man jämför den med de hundratusentals
småspararna i banker och lånekassor,
som missgynnas av den räntesättning
som kreditinstituten tvingas till.

Vi har nu som sagt den högsta räntan
på trettio år, ett ränteläge som är

176 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

utomordentligt pressande, särskilt för
jordbruken och de mindre företagen i
övrigt. Detta bekräftar våra farhågor
att en s. k. rörlig ränta lätt leder till
högräntepolitik. Centerpartiet har hävdat,
bl. a. i ett bankoutskottsutlåtande
som tidigare i år behandlats här i kammaren,
att man i början av 1959, då vi
hade en arbetslöshet på över 70 000
registrerade arbetslösa — den största
arbetslöshetssiffra för övrigt efter andra
världskriget — borde ha genomfört
en räntesänkning för att stimulera näringslivets
investeringar och därmed
främja dess konkurrenskraft liksom
även öka sysselsättningen. Om denna
räntesänkning då hade genomförts skulle
en senare räntehöjning till nuvarande
höga nivå inte ha behövt göras.

När omsättningsskatten infördes i
höstas fick man det intrycket — såsom
också herr Regnéll påpekade — att en
omsättningsskatt skulle lösa praktiskt
taget alla problem och bl. a. onödiggöra
en räntehöjning. Resultatet har blivit
det vi befarade, nämligen att vi fick
både omsättningsskatt och höjd ränta.

Som vi framhållit i reservationen vill
vi inom centerpartiet inte frånkänna
räntevapnet och kreditpolitiken i övrigt
en viss betydelse som konjunkturpolitiskt
medel. Men vi måste hävda
den uppfattningen att i vår samhällsekonomi
är räntan ett mycket trubbigt
vapen med relativt ringa verkan i fråga
om utvecklingen i stort. En räntehöjning
eller andra kreditpolitiska åtgärder
påverkar ju i endast ringa grad den
statliga och kommunala verksamheten,
som vuxit kraftigt under senare år. För
statens del innebär en räntehöjning
praktiskt taget endast ökade utgifter
för upplåningen och för bostadssubventionerna.

Med nuvarande politik kommer dessutom
hela bostadsbyggandet, som årligen
kräver cirka 3 000 miljoner kronor''
i krediter, i stort sett icke att påverkas
av en räntehöjning. Därtill kommer att
en räntehöjnings inflationsbekämpande

effekt lätt motverkas av de kompensationsåtgärder,
som intresseorganisationerna
har möjlighet att genomföra; i
vårt genomorganiserade samhälle bär
ju dessa intresseorganisationer en helt
annan och starkare ställning än i det
gamla samhället.

För några årtionden sedan kunde ju
de som makten hade genomföra en kraftig
räntehöjning, och när den mognade
ut i en omfattande arbetslöshet och
man inte längre ansåg att några inflationsrisker
förelåg, kunde man återgå
till ett lägre ränteläge. Men i dag är
alla överens om att vi inte kan tolerera
en arbetslöshet av t. ex. 1930-talets omfattning.
Och ställer man upp som ett
gemensamt mål att ha en hög och jämn
sysselsättning, reduceras också räntans
roll högst väsentligt. Inte heller den
privata konsumtionen kan sägas påverkas
nämnvärt av kreditpolitiken och
räntepolitiken.

Allt detta gör att kreditpolitiken får
sin mest framträdande effekt just för
det enskilda näringslivet. De större företagen
har ofta en god likviditet — så
är fallet även i dagens situation — och
därför blir det framför allt de mindre
företagen med svagare likviditet som
drabbas. Från centerpartiets sida har
vi vid många tillfällen framfört dessa
synpunkter i kammaren, men jag tror
att det ändå finns skäl att upprepa dem
i denna debatt.

I nuvarande läge — och alldeles särskilt
med tanke på de omställningsproblem
vårt näringsliv möter genom den
handelspolitiska utvecklingen; jag tänker
närmast på sex- och sjustatsmarknaderna
— är det nödvändigt att underlätta
företagens strävanden att effektivisera
produktionsapparaten. Det pressande
ränteläget och den företrädesrätt
till krediter, som staten och bostadsbyggandet
har, försvårar näringslivets
nödvändiga investeringar. Det ligger i
sakens natur att de mindre företagen,
som inte har möjlighet att i större utsträckning
skaffa sig kapital på obliga -

Onsdagen den 25 maj 1900

Nr 19

177

tionsmarknaden, på aktiemarknaden eller
på annat liknande sätt, måste lita
till mera kortfristiga bankkrediter, och
därmed får de högre räntekostnader.
Det är därför enligt vår mening nödvändigt
att företagen får de krediter
som är nödvändiga för en effektivisering
och rationalisering av produktionsapparaten,
att de får ökat utrymme
på kreditmarknaden och att en räntesänkning
genomförs. Yi anser också att
den nuvarande prioriteringen av bostadsbyggandet
på kreditmarknaden bör
successivt upphöra och att räntepolitiken
bör utformas på ett sätt som inte
missgynnar småspararna och låntagarna.

Med tanke på det sätt, på vilket kassareservbestämmelserna
utnyttjats, anser
centerpartiet att en förlängning av
nuvarande beredskapslag om kassareserver
inte bör ske, om inte den mindre
företagsamhetens kreditmöjligheter förbättras.
Vi har därför begärt att statens
hantverks- och industrilånefond skulle
förstärkas med ytterligare 100 miljoner
kronor. På detta sätt skulle de mindre
företagen bl. a. kunna omplacera lån
och få kredit på rimligare villkor än
när det gäller kortfristiga bankkrediter.
Om man inte kan mildra verkningarna
av kreditåtstramningen för de mindre
företagen är vi inte beredda att medverka
till en förlängning av kassareservbestämmelserna.
När vi inte inom
utskottet från något håll fått stöd för
vår begäran har vi anslutit oss till ett
motionsyrkande om ett maximital för
kassareservkvoten av 35 procent. För
den händelse kammaren skulle bifalla
utskottets förslag och fastställa maximitalet
till 50 procent, kommer jag att
ställa särskilt yrkande i anslutning till
våra partimotioner om ökade medel för
utlåning till den mindre företagsamheten
inom hantverk och industri.

Låt mig i detta sammanhang med tillfredsställelse
notera att regeringen nu
tillsatt en utredning i syfte att skapa
ett hypoteksinstitut för den mindre fö12
— Andra kammarens protokoll 1960.

Den ekonomiska politiken m. m.

retagsamheten. I direktiven för utredningen
konstateras att det föreligger
starka skäl för att bättre ordna tillgången
på långfristig kredit. Det är ju ganska
märkligt att denna utredning tillsätts
några dagar efter det att vi från centerpartiets
sida förgäves här i kammaren
sökt få sådana bestämmelser för
AB Industrikredit, att de mindre företagen
inte skulle utestängas från möjligheterna
till långfristig kredit. Jag
finner det också högst märkligt att regeringspartiet
kostar på sig så mycken
möda att kritisera centerpartiets begäran
om ökade anslag för att möjliggöra
en vidgad utlåning från hantverks- och
industrilånefonden, samtidigt som regeringen
tillsätter en utredning om förbättrade
kreditmöjligheter på detta område.
Regeringen traskar patrullo, men
vi har ingen anledning att i och för
sig beklaga, att man efter en eller annan
vecka accepterar våra förslag. Kanske
kan vi nu också hoppas att hypoteksföreningarna
för jordbruket skall
få möjlighet att minska kön av lånesökande.

Vad gäller ränteregleringen vill jag
säga att vi på denna punkt godtagit
propositionsförslaget om en förlängning
av lagen för ytterligare ett år. Vi
räknar med att ett mera principiellt
ställningstagande i denna fråga aktualiseras
vid nästa års riksdag, när kreditmarknadsutredningens
betänkande kan
tänkas bli föremål för behandling.

I det sammanhanget vill jag säga till
herr Regnéll att de uttalanden han citerade
ur en artikel i tidskriften Tiden,
författad av statssekreterare Krister
Wickman, får stå för dennes egen räkning.
Dem tar vi inget ansvar för.

I ett par högermotioner har begärts
att riksdagen snarast skulle föreläggas
ett samlat förslag om den ekonomiska
politikens utformning med hänsyn till
det förändrade läget för svensk export.
Från centerpartiets sida har vi, som
säkert de flesta erinrar sig, tidigare tagit
upp dessa problem i olika sammanAr
19

178 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

hang och begärt en belysning av de
omställningsproblem, som främst sjustatsmarknaden
aktualiserar, och de näringspolitiska
åtgärder som kan behöva
vidtagas. Tyvärr har vi inte fått gehör
för de förslagen. Nu pågår bl. a. inom
kommerskollegium och exportstödsutfedningen
vissa undersökningar, som
vi hoppas skall kunna redovisas för
riksdagen inom en nära framtid. I detta
sammanhang har vi också i reservationen
fäst uppmärksamheten på den motion
som har väckts från enskilda centerpartister,
där man bl. a. tar upp tanken
på ett näringslivets kreditråd. Den
frågan kan förtjäna att uppmärksammas,
men vi reservanter anser att ett
sådant råd, även om det kan vara av
värde, knappast behöver komma till
stånd genom att staten ingriper. Ett sådant
råd kan inrättas av näringslivet
och kreditinstituten utan statens medverkan.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den med 2) betecknade
reservationen. Vidare yrkar
jag, därest kammaren under mom. I
skulle antaga utskottets förslag om ett
maximital för kassareservkvoten av 50
procent, under mom. III att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 536
och 11:663 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till årets riksdag om
ett investeringsanslag till Statens hantverks-
och industrilånefond på tilläggsstat
för budgetåret 1960/61 av ytterligare
100 miljoner kronor och om ändring
i samband därmed av lånebestämmelserna,
så att maximigränsen för företagarföreningarnas
direkta långivning
till en och samma företagare generellt
höjes till 80 000 kronor.

Vidare yttrade:

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! När vi i dag flyttar ner
debatten på utskottsnivå efter all den
skarpskjutning som försiggick här i går

skall jag trots de många bomskotten
försöka begränsa mig till att något beröra
de problem utskottet sysslat med.
Innan jag börjar därmed vill jag dock
säga till herr Eliasson i Sundborn med
anledning av hans uttalande om den
artikel, som statssekreterare Wickman
skrivit i tidskriften Tiden, att jag tror
att denne är tillräckligt stark att stå
för innehållet i artikeln själv, utan att
centerpartiet skall behöva besvära sig
med den saken.

En av följderna av den expansiva politiken
under konjunkturavmattningen
var de stegrade budgetunderskotten.
Den konjunkturstödjande politiken kom
därmed att i arv efter sig lämna en
betydande likviditetsökning, som gjorde
den svenska ekonomien känslig för
impulser i inflatorisk riktning. En
skärpning av penningpolitiken har därför
varit ett naturligt och nödvändigt
led i anpassningen av den ekonomiska
politiken i det förändrade läget.

Den räntestruktur, som efter diskontohöjningen
i januari utbildades med
större höjning av obligationsräntorna
än av bankernas inlåningsräntor, har
bidragit till en betydande överflyttning
av medel från bankernas inlåningsräkningar
till obligationsmarknaden. Åtgärderna
har sålunda medfört en markant
vidgning av den långa marknaden
och en avsevärd åtstramning i banksystemet,
även om näringslivets likviditet
alltjämt är hög. Resultaten av åtgärderna
har varit synnerligen gynnsamma
och bekräftar riktigheten i riksbankens
penningpolitiska åtgärder.
Hittills i år har sålunda emissionerna
av långa obligationer med över en miljard
kronor överstigit fjolårets emissioner
under samma period. Största
uppmärksamheten har härvid givetvis
det långfristiga statslånet i mars tilldragit
sig. Detta obligationslån är med sina
1 075 miljoner kronor det största långfristiga
statslån som någonsin utgivits
i vårt land. Men även näringslivet och
kommunerna har i ökad utsträckning

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

179

fått tillgång till upplåning på obligationsmarknaden.

Till den önskvärda penningpolitiska
åtstramningen har också kraftigt bidragit
skärpningarna av riksbankens
rekommendationer rörande kreditinrättningarnas
placeringar. Genom dessa
skärpningar har det beräknade medeltalet
för de rekommenderade likviditetskraven
stigit till omkring 40 procent.
Då samtidigt bankernas genomsnittliga
likviditetskvoter under de senaste
månaderna minskat, har medeltalet
för de faktiska likviditetskvoterna
för en del banker kommit att ligga under
den föreskrivna nivån. Vid utgången
av mars var sålunda tredjedelen av
antalet banker, representerande cirka
två tredjedelar av inlåningen, underlikvida.
Det synes därför uppenbart att
kassareservrekommendationerna i dagens
läge är erforderliga för att en restriktiv
effekt på bankernas utlåning
skall uppnås.

Med hänsyn till de risker som föreligger
i nuvarande expansiva konjunkturläge
framstår det som synnerligen
angeläget att bankernas utlåning begränsas.
För att uppnå detta mål bör
man inte ensidigt lita till räntehöjningar.
Den restriktiva effekten nås nämligen
med en mindre räntehöjning vid
den kombination av kassaföreskrifter
och räntehöjningar som tillämpats i år.

I det nuvarande konjunkturläget är
det därför nödvändigt att det vid sidan
av räntan finns andra kreditpolitiska
medel, varigenom kreditinstitutens
förmåga att lämna krediter direkt kan
påverkas. Giltighetstiden för den nu
gällande kassareservlagstiftningen bör
därför förlängas ytterligare elt år på
oförändrade grunder, såsom föreslagits
i Kungl. Maj :ts proposition nr 58. Enligt
utskottsmajoritetens mening bör
härvid maximitalet för kassareservkvoten,
vilket alltsedan 1954 utgjort 50 %,
bibehållas oförändrat. Att, som föreslagits
från den borgerliga sidan, i nuvarande
konjunkturläge sänka maxiini -

Den ekonomiska politiken m. m.

talet till 35 procent och därmed beröva
lagstiftningen den avsedda effekten vid
en eventuell tillämpning, rimmar illa
med de samtidigt uttalade strävandena
att värna om prisstabiliteten.

När det gäller centerpartirepresentanterna
i bankoutskottet framstår
ståndpunktstagandet än mer märkligt,
då man från det hållet dels tidigare
medverkat till en förlängning på exakt
samma grunder som nu föreslagits, dels
också så starkt förfäktar angelägenheten
av en låg ränta. Herr Eliasson i
Sundborn gjorde det alldeles nyss här
ifrån denna talarstol. Under förutsättning
att man verkligen vill uppnå en
restriktiv effekt i nuvarande konjunkturläge
medför ju kassareservrekommendationerna
att räntan blir lägre än
den annars skulle ha varit och inte
högre. Det är ett ganska märkligt förhållande
att den högsta politiska visdomen
på borgerligt håll alltid tycks
vara att man skall ligga 10—15 procent
under vad regeringen föreslagit i fråga
om kassareservbestämmelserna.

Vid en bedömning av förslaget om
förlängd giltighetstid för den gällande
beredskapslagstiftningen bör man också
komma ihåg att kassareservbestämmelsen
ingår som ett viktigt element
i de flesta länders penningpolitik. I dag
har sålunda ett 60-tal länder reservkvotsystem
som tillåter variationer i
kassakvoten, likviditetskvoten eller bådadera.
På senaste tiden har man också
i syfte att begränsa räntehöjningarna
och få en snabb penningpolitisk åtstramningseffekt
skärpt kraven på
banklikviditeten i såväl Västtyskland
som England. Den västtyska centralbanken
har således nyligen i kreditåtstramande
syfte beordrat bankerna i
Västtyskland att öka sina kassareserver
hos centralbanken med 15 procent
av siffran för oktober i fjol. Tidigare
har minimibeloppet för de kassareserver
som bankerna skall hålla i centralbanken
höjts tre gånger sedan i höstas.
I England har bankerna ålagts att säl -

180 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

ta in en del av sina tillgångar på särskilt
spärrkonto i syfte att skärpa kravet
på deras likviditet. Att Sverige —
som befinner sig i ungefär samma konjunkturläge
som dessa andra länder —
skulle vidtaga åtgärder som skulle verka
i rakt motsatt riktning förefaller
minst sagt föga välbetänkt.

Att högerns och folkpartiets representanter
inte har något emot en penningpolitik
som ensidigt litar till räntehöjningar
är väl i och för sig inte
överraskande. Men att centerpartiets representanter
i utskottet kommit att
hamna i samma position genom sina
politiska ambitioner är verkligen överraskande.

Vill man värna om småföretagsamheten
bör man väl inte minst eftersträva
att räntenivån hålls så låg som möjligt.
Nu har visserligen i centerpartimotionen
föreslagits ett godtagande av
Kungl. Maj :ts förslag om en förlängning
av gällande beredskapslagstiftning
men endast under förutsättning av att
den statliga långivningen till småföretagsamheten
utökas med 100 miljoner
kronor och att den statliga lånegarantien
vidgas med samma belopp. Dessa
krav har av övriga partiers representanter
i utskottet inte kunnat accepteras.

I detta sammanhang kan för övrigt
erinras om att frågan om kreditförsörjningen
för de små och medelstora näringsföretagen
kommit att tilldraga sig
ökad uppmärksamhet.

Aldrig har småföretagsamheten blomstrat
så i vårt land som den gör i dag
och aldrig har den visats en sådan omsorg
av någon sittande regering som av
den som nu sitter. Från statens sida
har sedan lång tid utgått kreditstöd åt
dessa företag i olika former. Med den
omläggning, som riksdagen på förslag
av Kungl. Maj :t i år beslutat, kommer
för utlåning från företagarföreningarna
tio miljoner mer än i fjol att stå till
förfogande som stöd för de mindre företagens
utveckling. Samtidigt har de

statliga lånegarantibeloppen till de
mindre företagen höjts.

Vidare har riksdagen antagit förslag
om ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit. Genom detta förslag
skapas ökade resurser för utlåningsverksamhet
till småföretagen. På längre
sikt kan dessutom den långfristiga långivningen
till småföretagsamheten väntas
ytterligare utökas, när den i dagarna
av finansministern tillsatta utredningen
om inrättandet av ett hypoteksinstitut
för långfristig kreditgivning
till mindre och medelstora företag
redovisat sitt utredningsarbete. Det
förhåller sig inte alls så, herr Eliasson,
att vi här traskar patrullo efter centerpartiet.

Centerns 100 miljoner kronor ter sig
för alla politiskt kunniga människor i
detta land som synnerligen anmärkningsvärda.
Hade centern menat allvar
i detta avseende, hade den säkert inte
glömt att motionera i anslutning till
Kungl. Maj :ts proposition, när denna
vårriksdag öppnades. Propositionerna
i centerns bud om en höjning från 4
miljoner kronor till 104 miljoner kronor
ställer väl hela förslaget i dess rätta
belysning. Det behöver faktiskt inte
sägas mer. Om jag vore i herr Eliassons
kläder, skulle jag vara mycket
försiktig med att tala om det ställningstagande,
som centern gjort här. Det är
inte av sådant slag, att det i och för
sig uppmuntrar till en fortsättning här
i kammaren, ty det skulle i hög grad
förrycka kvaliteten på riksdagens arbete.

I de motioner, som väcktes i anslutning
till propositionen, har också förfäktats
den synpunkten, att den förda
kreditpolitiken inneburit, att pengar dirigerats
från det produktiva näringslivet
till staten och till bostadssektorn.
Prioriteringen av den statliga upplåningen
och bostadslånen vill man därför
slopa. I detta sammanhang finns
det anledning att erinra om att utbyggnaden
av vårt näringsliv, vilken sär -

Onsdagen den 25 maj 19G0

Nr 19

181

skilt under de senaste åren skett i en
utomordentligt snabb takt, självklart
ställer stora anspråk på näringslivets
kapitalförsörjning. Den faktiska utvecklingen
visar också, att finansieringsproblemen
icke utgjort något avgörande
hinder för näringslivets utbyggnad
och rationalisering. Innevarande år synes
sålunda industriens investeringar
komma att ligga drygt 30 procent över
nivån år 1957. I dagens läge torde problemet
snarast vara att förmå industriföretagen
att skjuta på sina omfattande
investeringsplaner, så att inte efterfrågetrycket
blir för starkt i samhällsekonomien.

Vad så gäller frågan om statens och
bostadsområdets kapitalbehov förefaller
argumenteringen minst sagt egendomlig.
Måste man inte utgå från att
riksdagen genom sina beslut om statens
budget och om bostadsbyggandets
omfattning också har angivit, att pengar
till dessa ändamål skall skaffas fram?
Staten är inte någon specifik institution
vid sidan av riksdagen.

Beslutar man sig för vissa utgifter,
måste man också se till att det finns
pengar för att täcka dem, antingen nu
pengarna anskaffas genom skatter och
avgifter av olika slag eller genom upplåning.
Lika självklart torde för alla
vara att det statliga upplåningsbehovet
skulle bli större, om den nuvarande varuskatten
slopades, såsom man från den
borgerliga sidan påyrkar.

Skulle den minskning av bostadsbyggandet,
som ifrågasatts från olika håll,
realiseras, kommer det att uppstå en
kraftig försämring av läget på bostadsmarknaden.
Härigenom skulle också bostadsförsörjningen
i framtiden äventyras,
till förfång för framför allt de unga
och familjebildningen. Under 1960-talet
kan nämligen familjebildningen väntas
bli särskilt omfattande genom att de
stora ungdomskullarna från 1940-talets
början då har nått giftasvuxen ålder.
En kraftigare nedskärning av bostadsbyggandet
är inte heller förenlig med

Den ekonomiska politiken m. m.

den önskvärda utbyggnaden av vårt näringsliv.
Bostäderna utgör i många fall
den verkligt trånga sektorn vid den
starka expansion som sker inom industrien.

I sitt utlåtande har bankoutskottet
också behandlat en högermotion om vissa
åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område. Enligt motionärerna
borde Kungl. Maj:t snarast till
riksdagens prövning framlägga sammanhängande
förslag rörande de grundsatser
för den ekonomiska politiken, vilka
föranleds av det nya läget för svensk
export, samt för dessa grundsatsers
tillämpning på den ekonomiska politikens
skilda avsnitt.

I likhet med flertalet remissinstanser
anser sig utskottet böra avstyrka denna
motion. Såsom framhållits i flera remissyttranden
torde osäkerheten om de
handelspolitiska förutsättningarna i dagens
läge omöjliggöra några mera detaljerade
analyser av det slag som beröres
i motionerna. Vidare pågår en omfattande
statlig och privat utredningsverksamhet
beträffande dessa frågor. Bl. a.
skall långtidsutredningen enligt sina direktiv
särskilt uppmärksamma verkningarna
för utrikeshandeln och därigenom
för den svenska ekonomien i
stort av de västeuropeiska integrationssträvandena
och övriga handelspolitiska
förändringar. Först när detta utredningsmaterial
föreligger — tillsammans
med från andra håll framlagda utredningar
och beräkningar — torde det finnas
underlag för en mer ingående bedömning
av problemen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ItEGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har gjort några anteckningar
ur herr Anderssons i Ronneby
anförande och ber att få göra ett par
kommentarer.

Herr Andersson var inne på kassarescrvbcstämmelserna
och sade: »I nuva -

182 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

rande konjunkturläge är det nödvändigt
att bankernas förmåga att lämna
krediter direkt påverkas.» Det är riktigt,
men då får man inte glömma, att de
miljoner, som staten för sin verksamhet
eller för bostadssektorn lånar upp i
banksystemet och sedan använder, är
inflationsdrivande i minst samma utsträckning
som om de hade disponerats
inom den privata sektorn. Någon mening
med kassareservbestämmelserna
blir det först, om de pengar, som inte
lånas ut till näringslivet, lägges undan
och inte tas i anspråk av den statliga
sektorn.

Så raljerade herr Andersson i Ronneby
litet över att vi från vårt håll väl kan
vara med om en konjunkturpolitisk kassareservlagstiftning
men skiljer oss från
regeringen i fråga om procentsatsens
höjd. »Den högsta politiska visdomen
på den borgerliga sidan tycks vara att
ligga 10—15 procent under regeringsförslaget»,
yttrade han. Det förhåller
sig nog så, att för mycket och för litet
skämmer allt. Här har vi ett förslag från
regeringen om en för hög procentsats,
som definitivt skulle förstöra effekten
av den konjunkturpolitiska kassareservlagstiftningen.
En så hög siffra ökar
marknadslikviditeten i stället för att
minska den.

Herr Andersson i Ronneby sökte stöd
i internationella jämförelser och nämnde
bl. a. Storbritannien och Västtyskland
som länder, där man arbetar med
konjunkturpolitiskt motiverad kassareservlagstiftning.
Det gör man, men sätter
vi oss litet in i hur denna kassareservlagstiftning
är uppbyggd, finner vi
där stöd för den borgerliga argumenteringen,
inte för regeringens.

I Storbritannien ligger det till så, att
bankerna sedan länge självmant har
ålagt sig ett likviditetstal av omkring 30
procent. Nu har man för någon månad
sedan kunnat konstatera, att detta tal
legat vid 31 procent. Vad gör då Bank
of England? Man inför en lag om att 1
procent av insättningarna skall hållas på

s. k. »Special Deposils» hos Bank of
England — 1 procent!

Talen i Tyskland rör sig om något
sådant som — varierande efter bankernas
storlek — mellan 13 och 10 procent
av insättningarna. Det är alltså
helt andra siffror än vad det är fråga om
hos oss.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll har tagit
upp en del av vad jag också tänkte säga
beträffande kassareservkvoterna. Om
förtroende för penningvärdet hade funnits
på grund av en annan ekonomisk
politik, hade givetvis spararnas pengar
kanaliserats till en längre upplåning på
ett naturligare sätt, utan att man behövt
använda så höga siffror i kassareservbestämmelserna.
Vi har både tidigare
i debatten och i olika andra sammanhang
redovisat vår synpunkt, varför
man kan och bör ha en lägre procentsats
för kassareservkvoterna.

I en kort replik kan jag bara beröra
en annan synpunkt. Herr Andersson i
Ronneby försökte måla ut den nuvarande
regeringen såsom den verklige värnaren
om småföretagens intressen. Herr
Eliasson i Sundborn har förut energiskt
försökt tävla med honom på den punkten.
Efter dessa framstötar förtjänar det
att kommas ihåg, att båda de partier,
som de representerar, tidigare har varit
ganska njugga mot de framställningar,
som från folkpartiets håll har gjorts
som stöd åt småföretagsamheten. År
1953 kunde man acceptera en höjning
av anslaget med 1 150 000 kronor, men
det ansågs inte ansvarsmedvetet att höja
anslaget med ytterligare 500 000 kronor.
År 1954 kunde man godta en höjning
av anslaget till 3,5 miljoner kronor. År
1955 ansågs det tillräckligt med 2,5 miljoner
kronor; det var oansvarigt med
varje ytterligare höjning. På våren 1956
kunde man gå med på en höjning av
högst 1,5 miljon kronor. Att sträcka
sig längre var oansvarigt, ansåg man
gemensamt från de båda partiernas sida.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 183

Sedan träffades på hösten samma år
överenskommelsen om ett anslag på 30
miljoner kronor, och i år har centerpartiet
föreslagit ett anslag på 100 miljoner
kronor utöver de 4 miljoner kronor
som regeringen föreslagit.

Det är givetvis bra att man ändrar sig,
men det kan gärna redovisas hurudan
utvecklingen varit på denna punkt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Löfgren vill
jag bara säga att om vårt parti bär ändrat
mening till det bättre, hur kan det
då komma sig att herr Löfgrens parti
nu går emot oss när det gäller våra
strävanden att genomföra förslagen?
Jag tycker att herr Löfgren skulle fundera
litet över den saken.

Vidare vill jag säga några ord till
herr Andersson i Ronneby. Jag har liksom
herr Hedlund i går redovisat skälen
till att vi inte anser att kassareservsbestämmelserna
har utnyttjats på det
sätt som man haft anledning räkna med.
Vi har pekat på kreditsvårigheterna för
den mindre företagsamheten, och regeringen
har de facto erkänt att vårt
ståndpunktstagande därvidlag är riktigt.
Tre, fyra dagar efter det att vi förgäves
hade begärt att institutet för långfristiga
krediter, AB Industrikredit,
skulle få lämna lån utan en undre gräns
av 150 000 kronor, kom regeringen till
det resultatet att det fanns speciella
skäl att ordna en sådan långfristig kreditgivning.
Jag kan inte heller förstå att
det är felaktigt av oss att begära 100
miljoner kronor till hantverkslånefonden,
när regeringen är på det klara med
att någonting måste göras härvidlag.

Rent allmänt vill jag framhålla att om
vårt parti tidigare har godtagit en kassareservskvot
av 50 procent, behöver det
väl inte innebära att vi i alla tider skall
göra detta, alldeles oberoende av hur
bestämmelserna utformas och vilken
kreditpolitik som föres. Vi har nu sagt
ifrån att vi endast kan godta en förläng -

Den ekonomiska politiken m. m.

ning av kassareservslagen på det villkoret,
att småföretagsamhetens kreditvillkor
förbättras. Från regeringens sida
har man inte velat gå med på detta. Man
säger att om kassareservskvoten sänkes
och det blir mera pengar att låna ut, så
stiger räntan. Ja, men i så fall betyder
det ju också att socialdemokraterna hellre
tar risken av en högre ränta än att ge
småföretagarna de 100 miljoner kronor
som vi har föreslagit. Man kan, herr
Andersson i Ronneby, på det sättet vända
på steken.

Inom utskottet har emellertid inte vi
i centerpartiet från något håll fått stöd
för vår uppfattning, och därför har vi
måst gå in för maximitalet 35 procent.

Det förhållandet att regeringen traskar
patrullo framgår väl av sammanhanget
när det gäller de långfristiga krediterna,
och jag tycker inte att vi behöver
spilla flera ord på den saken.

När herr Andersson i Ronneby talar
om att sällskapet med högern och folkpartiet
i fråga om dessa kassareservsbestämmelser
är komprometterande för
centerpartiet, undrar man om inte herr
Andersson också skulle kunna reflektera
över vilket sällskap han befinner
sig i när han försvarar det nuvarande
ränteläget och den ökning av räntemarginalerna
som skett. Vi har nu den
högsta ränta vi bär haft på 30 år.

Låt mig säga — jag skall inte använda
hårda ord — som svar på herr
Anderssons i Ronneby tal om de politiskt
kunniga, att herr Andersson väl
kunde nöja sig med att vara högräntepolitikens
försvarare och inte åtaga sig
uppgiften att vakta riksdagsmoralen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det beror
på att herr Eliasson har ägnat ett
allt för ingående studium åt möjligheterna
att i detta sammanhang försöka
klara centerpartiets ställningstagande,
så att han har fått mycket litet tid
över att tränga in i sakfrågorna, eller

184

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

om det har andra orsaker, att han nu
framträder med en hel del underligheter.

Herr Eliasson anser tydligen att kassareservsbestämmelserna
är ett betydligt
effektivare och mera snabbverkande
vapen att tillgripa i kreditåtstramande
syfte än vad en räntehöjning är. Samtidigt
förordar han åtgärder som innebär
kraftig räntehöjning. Vi däremot
försvarar inte högräntepolitik i någon
form. Vi önskar använda andra medel
för att landet skall kunna vända tillbaka
till ett lägre ränteläge.

Herr Regnéll behandlade en mycket
väsentlig sak, som vi får återkomma
till.

1 går uttryckte herr Hjalmarson saken
så, att vi bedrev utpressning under
hot. En så kraftig formulering använde
inte herr Regnéll, tv det gör vi
inte i södra delen av detta land, men
innehållet var faktiskt exakt detsamma.

Jag tror att det skulle vara bra om
vi finge tillfälle att diskutera hur man
i detta avseende bär sig åt i de länder
som har borgerlig regering. Det kunde
kanske ge herr Regnéll perspektiv på
frågan.

Nu redovisade inte herr Regnéll det
engelska systemet i dess helhet. Där
föreskrives dels en kassakvot på 8 procent
och dels en likviditetskvot på 30
procent. Dessutom måste man sterilisera
en procent av sina tillgångar hos
Bank of England. I England användes
alltså exakt samma vapen som i Sverige.

I Västtyskland är trenden ännu mera
markerad. Där har de obligatoriska
kassareserverna hos centralbanken
ökats med 15 procent av det belopp som
var föreskrivet i fjol. Det är väl en
tillfällighet att siffrorna stämmer ganska
väl med de skillnader vi här diskuterar.
Tidigare har minimibeloppen för
de kassareserver som skall ligga inne
hos centralbanken höjts tre gånger sedan
i höstas, fr. o. m. 1 november och
fr. o. m. 1 januari, vid vartdera tillfäl -

let med 10 procent och fr. o. in. 1 mars
med 20 procent i förhållande till vad
som gällde den 1 oktober i fjol. Den
tyska lagstiftningen är alltså inte mildare
än den svenska utan hårdare.
Bankerna i Tyskland tvingas att hålla
medel räntelösa i centralbanken. I
Sverige får ju bankerna hygglig ränta
på kassareserverna. Är det inte skäl
att iaktta hur dessa förhållanden är
ordnade i olika länder innan man bestämt
uttalar att ränteän dringar är tillräckliga
för att åvägabringa den balans
vi behöver på penningmarknaden.

Vad herr Löfgren sade ber jag att få
återkomma till.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Dessa tre minuter till
replik känns alltid som ett band.

Herr Andersson i Ronneby ville dra
upp en diskussion kring de tyska och
engelska förhållandena och jämföra
dem med de svenska. Jag har ingenting
att ta tillbaka av det jag sade. Däremot
skulle jag kunna lägga till rätt mycket.
Jag har studerat dessa frågor ganska
grundligt de senaste dagarna därför
att jag visste att de skulle komma upp
till diskussion här.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
den skärpa i restriktiviteten som vi har
här i Sverige inte har någon motsvarighet
vare sig i Storbritannien eller i
Tyskland.

Det var sedan en annan formulering
hos både herr Eliasson i Sundborn och
herr Andersson i Ronneby som jag
ville bemöta. Herr Eliasson i Sundborn
talade om att högern och folkpartiet
jämte socialdemokraterna var högräntepolitikens
försvarare. Herr Andersson
i Ronneby hade några liknande formuleringar.
Han sade att det var naturligt
för högern och folkpartiet att
enbart vilja lita till en hög ränta. Båda
uppfattningarna är felaktiga och de
har gång på gång bemötts här i kammaren.
Det höga ränteläge vi har är
bl. a. ett resultat av den höga kassa -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

185

reservkvoten. Det är också ett resultat
av den nyinförda omsättningsskatten.

De höga kassareservkvoterna röstade
herr Eliasson i Sundborn och hans parti
för, när detta spörsmål senast var
aktuellt. Det gläder oss att de tydligen
inte kommer att göra det i dag. På den
punkten har alltså centerpartiet tänkt
om. Vi hoppas att det så småningom
skall tänka om även beträffande ränteregleringslagen.

Jag citerade i natt ett uttalande i tidskriften
Tiden av nuvarande statssekreteraren
i finansdepartementet där
han påpekar, att ränteregleringslagen
är ytterligt lämplig för att hålla nere
räntan på lånen till bostadssektorn
samt hålla räntan uppe för utlåningen
i övrigt. Denna lag kan dessutom användas
till — skriver han — att införa
en speciell beskattning på den fria,
oprioriterade utlåningen för att hålla
denna nere. Jag frågar nu på samma
sätt som i natt: Anser centerpartiet
verkligen att det kan vara ett intresse
för företagsamheten att bevara en sådan
lagstiftning?

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Trots all den propaganda
som under mycket lång tid förts
om att vi befinner oss i en stark inflationsutveckling
skulle jag vilja framhålla
för herr Löfgren, att vi nu som
väl är har en balanserad ekonomi med
t. o. m. en sänkning av konsumentprisnivån
med en enhet. Är det då så
särskilt klokt att envetet fortsätta med
att inge människorna den föreställningen,
att vi har en stark inflationsutveckling
och att det inte lönar sig
att spara — samtidigt som ni framhåller
nödvändigheten av en ökad kapitalbildning?
Skulle man inte kunna
hålla isär de sakliga sammanhangen
och de politiska möjligheterna som ni
tror kan ligga i detta förhållande? Ni
har inte lyckats övertyga medborgarna

Den ekonomiska politiken m. m.

i detta samhälle att tillståndet är så
som ni utmålar det.

Den livliga teckningen på det senaste
obligationslånet tyder faktiskt på
att människorna tror på en balanserad
utveckling i landet och på att regeringens
starka insatser mot inflationen
skall bära frukt. Det vore annars inte
möjligt att man i ett så långt statslån
skulle ha placerat 1 075 miljoner kronor,
ett belopp som saknar motstycke
i landets ekonomiska historia. Jag tror
att detta skall bli ett verksamt bidrag
till det allmänna intresset för en stabilisering
av ekonomien och sparandet.
Det finns ingen anledning att försöka
komma med talet om inflation. När
det gäller sparandet. Ni har försökt så
länge och ni måste erkänna att ni inte
har lyckats särskilt väl. Kan ni inte
välja några andra operationsmarker?

Herr Löfgren! Vi skall inte diskutera
om ni föreslagit hundra tusen, tvåhundra
tusen eller en miljon mer än
regeringen. En regering kan aldrig
konkurrera med oppositionen. Vad regeringen
än bjuder, så bjuder ni över.
För mig är det avgörande, att klimatet
för småföretagsamheten blivit bättre
och bättre för varje år. Aldrig har statens
insatser tillnärmelsevis varit av
den omfattning som nu. Vi gläder oss
mycket åt den blomstrande småindustri
som vi har i vårt land.

Till herr Eliasson i Sundborn vill
jag säga, alt Industrikredit är ett speciellt
institut som vi behandlade här
i förra veckan. Jag tror inte att vi
skall fresta kammaren med att åter försöka
utreda den speciella struktur som
detta institut har. Det kommer att fylla
sin plats i framtiden. Hade vi följt herr
Eliassons linje skulle det ha inneburit,
att detta kreditinstitut inte hade haft
något berättigande. Småföretagarna är
synnerligen angelägna om att framhålla,
att den utformning Industrikredit nu
har bättre kommer att tjäna deras intressen.
Om finansministern ytterligare
ville underbygga detta med en utred -

186 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

ning och delvis vandra andra vägar
för att hjälpa småföretagsamheten, då
skall inte herr Eliasson i Sundborn
sätta några blommor i hatten, även om
vi nu har den sköna månaden maj.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag blir
nödsakad att replikera. Jag blev uppfordrad
av de båda senaste talarna.

När herr Regnéll frågar om centerpartiet
anser det vara ett intresse att bevara
kassareservlagstiftningen om den
skulle utnyttjas på det sätt som statssekreterare
Wickman har tecknat, vill
jag svara: Högern och folkpartiet, regegeringspartiet
och centerpartiet är ju
överens om att vi skall ha denna beredskapslagstiftning.
Frågan är fel ställd.
Diskussionen gäller om man skall ha
kassareserver på upp till 35 procent eller
50 procent. Jag kan aldrig höja mig
till dessa ideologiska rymder. Det är
väl en praktisk fråga var gränsen skall
gå. Det beror väl på vad man avser att
utnyttja kassareserverna till. Vi har
ställt villkor för att medverka till att
förlänga lagen.

Om herr Regnéll känner sig illa berörd
av den nya konstellation av högern,
folkpartiet och socialdemokraterna
såsom försvarare av en hög räntenivå,
som jag har konstaterat, är detta
inte mitt fel.

Vad herr Andersson i Ronneby anförde
om Industrikredit är ett tämligen
svagt argument. Vi hade möjlighet att
utan svårighet ordna saken när vi behandlade
AB Industrikredits ställning.
Då fanns det inte intresse för saken.
Nu, fyra, fem dagar efteråt, blir man
på det klara med att man måste göra
någonting åt saken. Stod inte herr Andersson
här i kammaren och sade att
om vi skall låna ut småbelopp som
40 000—50 000 kronor då måste man
höja räntan på lånen därför att det blir
så höga förvaltningskostnader!

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att i första hand få fullfölja ett resonemang
beträffande budgetsiffrorna, ett
resonemang som jag vid ett par tidigare
tillfällen varit inne på. Jag vill erinra
om hurudant läget var förra våren, då
finansministern lade fram budgeten för
1959/60. I den budgeten förutspåddes
ett underskott i driftbudgeten på 735
miljoner kronor och ett lånebehov —
d. v. s. ett underskott i den s. k. totala
budgeten — på 2 836 miljoner. Finansministern
hade ju då inte några slutgiltiga
förslag om hur denna situation
skulle ordnas. Han lovade att komma
igen efterföljande höst.

Folkpartiet förde ett mera nyanserat
resonemang om statsverkspropositionen
än något av de andra partierna gjorde.
Vi framhöll att man kunde tolerera någon
underbalansering, ifall konjunkturen
var dämpad. I april—maj förra året
hade vi ännu inte några riktigt säkra
tecken på att läget hade ändrats, i varje
fall inte för statsfinansernas del.

Vi framhöll vidare att om det skulle
bli en bättre konjunktur, borde dels utgifterna
för arbetslöshetens bekämpande
bli mindre, dels borde inkomsterna
öka. När vi hade föreslagit vissa besparingar,
kom vi för vår del till den
slutsatsen att siffrorna i statsverkspropositionen
för 1959/60 i och för sig inte
utgjorde något dominerande problem.
Det väsentliga var enligt vår mening
hur utsikterna tedde sig för nästa budgetår.
När sedan vissa samtal mellan regeringen
och oppositionspartierna ägde
rum förra våren, framfördes dessa synpunkter,
och sedan vi resonerat en del,
framkastades tanken att det kanske vore
bättre ifall man träffades senare, före
utarbetandet av 1960/61 års budget; då
kunde man från regeringen få en redovisning
för hur utsikterna tedde sig för
1960/61. Självfallet förutsattes också att
man skulle eftersträva en balanserad
driftbudget, om konjunkturen blev normal.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

187

Längre kom vi inte förra våren. Vi
fick ett löfte av regeringen att vi skulle
träffas senare och se litet närmare på
de här sakerna. Under mellantiden hände
det — frånsett den propaganda som
pågick — inte någonting annat än att
bokslutet för 1958/59 blev oväntat gynnsamt.
Detta borde ha varit ett kraftigt
observandum, men det viftades hastigt
bort ur debatten. Finansministern klarade
den saken med ett enda föredrag,
varefter han återvände till dagordningen
och på nytt började tala om hur illa
det var ställt med statsfinanserna.

När man åter träffades i kanslihuset
under tiden 30 september—2 oktober,
hade regeringen sammanställt en del
material, som visades upp för oppositionspartiernas
representanter. Jag ber,
herr talman, att till protokollet få läsa
in de slutsatser som denna utredning
ledde fram till, eftersom jag tror att det
kan vara av värde att de finns med. Regeringen
nämnde sammanfattningsvis:
»Av sammanställningen framgår att
myndigheternas äskanden för budgetåret
1960/61 (inkl. vissa av kommittéer
och utredningar framlagda förslag som
nu är färdigberedda) på driftbudgeten
överstiger de i besparingsutredningens
prognosmaterial beräknade egentliga
statsutgifterna med 400 miljoner, medan
äskandena på kapitalbudgeten understiger
besparingsutredningens siffror
med 75 miljoner kronor. Om man räknar
med samma antagande beträffande
inkomster, statsskuldräntor och bostadsavskrivningar
som besparingsutredningen
och gör samma schablonmässiga tilllägg
för höjda löner m. m. skulle ett
bifall till myndigheternas äskanden resultera
i ett driftbudgetunderskott på
ca 2 700 miljoner kronor samt ett totalbudgetunderskott
och därmed behov av
ny upplåning på ca 4 600 miljoner kronor.
Därest emellertid inkomsterna i enlighet
med en förnyad preliminär inkomstberäkning
uppräknas med ca 500
miljoner kronor och några bostadsavskrivningar
inte heller under budget -

Den ekonomiska politiken m. m.

året 1960/61 anses erforderliga skulle
ett bifall till myndigheternas äskanden

— med tillägg för en marginal av ca 100
miljoner kronor för ytterligare tilläggsstater
utöver löner — resultera i ett
driftbudgetunderskott på ca 2 200 miljoner
och ett totalbudgetunderskott på
ca 4 250 miljoner kronor. Motsvarande
underskott för budgetåret 1959/60 kan
nu beräknas till i runt tal 900 resp.
3 000 miljoner kronor.»

Detta var vad vi fick till livs vid informationen
i kanslihuset. Jag skulle
emellertid vilja be eventuella läsare av
detta citat att observera, att finansministern
här utgår från myndigheternas
äskanden och besparingsutredningens
prognosmaterial. För egen del höll sig
finansministern anspråkslöst i skymundan,
och det fanns inte någon som
helst chans att få statsrådet att säga
någonting vid sidan av dessa siffror.
Det var tydligen avsikten att hamra in
dessa slutsiffror i det allmänna medvetandet
och få klargjort att man, om
inte omsättningsskatten infördes, behövde
låna 3 000 miljoner kronor för nu
löpande budgetår och 4 250 miljoner för
nästa budgetår, d. v. s. sammanlagt 7 250
miljoner för två år. Det var detta som
finansministern hade förkunnat varje
söndag — och även en del söckendagar

— under hela sommaren. Det gällde att
gång på gång bara upprepa siffrorna,
så att de gick in i det allmänna medvetandet! Herr

Sträng sade i går, att man inte
utan vidare kan kommendera fram en
omsättningsskatt. Nej, det förstår vi och
det har vi förstått länge. Det var en i
god tid planlagd, omsorgsfullt förberedd
propagandaaktion, som föregick
knäckandet av det gamla socialdemokratiska
skatteprogrammet.

Jag försökte under samtalen i kanslihuset
att sammanfatta några synpunkter.
Jag nämnde då att under de 40 år,
som jag lyssnat till vad som förekommit
inom svensk politik, kunde jag inte
erinra mig något tidigare tillfälle, då

188 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

myndigheternas petita hade lagts till
grund för en statsfinansiell debatt. Jag
sade också för vår del, att »detta material
är konstruerat på ett sådant sätt,
att man med utgångspunkt från det inte
ens kan föra en fruktbar diskussion, än
mindre lägga det till grund för några
förhandlingar». Men det gick, som jag
förut sade, inte att få några ytterligare
uPPgifter- Herr Sträng var inte alls intresserad
av besparingsutredningens för.
slag till besparingar, men han var mycket
intresserad av den tämligen lösliga
framtidsprognos beträffande utgifterna,
som han »flaggade» med hela sommaren.

Nu är det ändå ganska underligt, att
denna propagandakampanj kunde lyckas
så bra som den gjort. Jag vill understryka
vad jag tidigare sade — det
är tyvärr sant — att de socialdemokraliska
åtgärderna nog aldrig skulle ha
kunnat lyckas så bra, om inte högern
hade accepterat dessa siffror och försökt
göra dem ännu litet värre än vad
de var. Vid överläggningen i kanslihuset
tycktes högerpartiets ledamöter vara intresserade
av att om möjligt spåra upp
ytterligare poster på något 10-tal miljoner
kronor eller dylikt här och var, som
kunde läggas till denna utgiftsprognos
för att få den att te sig ännu litet mörkare.
över huvud taget har högerns
framställning av lånebehoven och av de
svenska statsfinanserna varit sådan, att
den har stärkt den socialdemokratiska
propagandan. Man har sagt detsamma,
bara från skilda utgångspunkter.

Så hände det underliga — och låt mig
säga ur demokratisk synpunkt nedslående
— att bankdirektörer, nationalekonomer
och ekonomiska tidskrifter
accepterade dessa petitaskrivelser som
grundval för utredningar och diskussioner
om 1960/61 års statsfinanser. Man
observerade alltså inte att man i själva
utgångspunkten hade med någonting
helt annat att göra än vad vi i vanliga
fall har haft. Detta är ganska nedslående
med hänsyn till möjligheterna att föra

en ekonomisk debatt, som kan ge vägledning
åt allmänheten. Det är bl. a.
mot denna bakgrund som jag tror att
det kan vara nyttigt att repetera vad
som har förekommit.

Nu befinner vi oss i det läget, att vi
nästan är färdiga att dra noten i land
när det gäller 1959/60 års budget. Denna
budget skulle ju enligt beräkningarna
ha ett underskott på driftsidan av
900 miljoner kronor, och i fråga om totalbudgeten
skulle upplåningsbeliovet
vara cirka 3 000 miljoner kronor. I den
föreliggande tilläggspropositionen uppskattas
nu det sammanlagda upplåningsbehovet
till cirka 2 000 miljoner kronor.
När vi den 26 november i fjol diskuterade
denna sak i samband med införandet
av omsättningsskatten, yttrade
jag att jag trodde att lånebehovet för
ifrågavarande år skulle bli 1 600 å 1 800
miljoner kronor, utan tillskott från omsättningsskatt.

Jag har försökt att följa vad som sedan
dess hänt och jag tror inte jag har
någon anledning att ändra denna bedömning.
Man kan inte säga exakt hur
det kommer att ligga till i slutloppet,
men det finns inget som talar för en
ändring. Nu ger ju omsättningsskatten
netto för detta halvår 375 minus 105
miljoner, alltså 270 miljoner kronor.
Med nuvarande inkomstflöde skulle alltså
lånebehovet stanna någonstans mellan
1 300 och 1 500 miljoner kronor.
Nettoupplåningen är för dagen, räknad
från 1 juli i fjol, cirka 1 000 miljoner
kronor, vilken siffra emellertid inte
bör ryckas loss ur sitt sammanhang, då
upplåningen kommer att öka igen före
bokslutet. Den pekar emellertid närmast
i den riktningen att finansministerns
uppskattning av lånebehovet även
i denna regleringsproposition är för hög
och att det inte hade behövt vara några
särskilt stora problem 1959/60. Med målmedveten
sparsamhet och anpassning
av politiken skulle det inte ha varit
omöjligt att klara finanserna utan omsättningsskatt.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

189

Beträffande reservationsmedelsförbrukningarna
vill jag bara nämna en
detalj i marginalen. Några poster kan
man tydligen tycka nästan vad man vill
om i förväg. Vid detta budgetårs början
ansåg finansministern att reservalionsmedelsförbrukningen
skulle öka
med 150 miljoner kronor, men i den sista
beräkningen hade den minskat med
samma belopp. Bara på den posten förekom
alltså en förskjutning på 300 miljoner
kronor. De rörliga krediterna är en
annan sådan post, och finansministern
påstod när han ville bortförklara föregående
bokslut att det var en tillfällighet
att de rörliga krediterna gått ned
så långt. Nu har de gått ned litet till.
Dessa stora svårberäknade budgetposter
kan man i förväg inom stora marginaler
anse nästan vad som helst om och
på så sätt få siffror som pekar i ena
eller andra riktningen.

För nästa budgetår förutser finansministern
ett lånebehov på 1 555 miljokronor,
vilket onekligen är avsevärt
mindre än 4 250 miljoner kronor, även
om man lägger till omsättningsskattens
nettobelopp på mellan 900 miljoner och
1 miljard kronor. Jag skall inte gå närmare
in på 1960/61 års budget. Mycket
beror av den fortsatta konjunkturen.
Tre saker kan man emellertid säga.

Den första är, som jag sagt förut, att
i de utgiftssiffror finansministern propagerade
med förra hösten fanns en
luftpost på drygt tusen miljoner kronor.
Finansministern sade att det var myndigheternas
anslagskrav men gjorde inte
någon som helst ansats att säga något
om utgifterna, utan denna utgiftspost
bara hamrades in i medvetandet.

Det andra är att finansministern mycket
starkt underskattade den förbättrade
konjunkturens inverkan på inkomsterna.
När det under de s. k. förhandlingarna
i höstas från riksräkenskapsverket
kom fram en alternativ uträkning
av inkomsterna, förklarade finansministern
att denna uträkning var
så orealistisk att han inte ville ha ut

Den ekonomiska politiken m. m.

siffrorna i den allmänna debatten, vilket
han emellertid ville med utgiftssiffrorna.

För det tredje kan man mot bakgrund
av vad som sagts i riksdagen i
höst, i remissdebatten och nu, säga att
det finns möjligheter att med vissa besparingar
och vissa mera tillfälliga och
principiellt annorlunda justeringar av
vissa poster i budgeten ersätta omsättningsskattens
nettobelopp. Man kan diskutera
alla möjliga detaljer i det sammanhanget,
men man kan inte förneka
att möjligheterna finns.

Finansministern sade här i går att det
var nödvändigt med en inkomsthöjning,
eftersom upplåningen inte kunde öka.
Det var själva besvärjelsepunkten i den
av regeringen konstruerade motiveringen
för en omsättningsskatt, alltså att en
ny och väsentlig inkomstpost måste till
för att kunna hålla upplåningen på rimlig
nivå. Och om de siffror som finansministern
flaggade med förra sommaren
och hösten hade varit riktiga, så
skulle den slutsatsen givetvis ha varit
fullkomligt odiskutabel. Ty mot bakgrunden
av de siffrorna hade det varit
svårt att ordna upp budgeten med måttliga
ingripanden. Men utvecklingen har
visat att denna huvudtes inte håller. Det
hade inte mött några oöverstigliga hinder
att bemästra de två budgetåren
1959/60 och 1960/61 utan omsättningsskatt.
Oppositionspartierna har i något
varierande förslag visat att detta är
möjligt. Och det hade givetvis varit
oerhört mycket lättare för regeringen,
om den hade velat ta ledningen, ty regeringen
kunde ju ha tagit upp förslag
från vilket oppositionsparti som helst
och tillsammans med detta parti fått
majoritet för det förslaget.

Vi har alltså haft ett sådant läge, politiskt
och psykologiskt sett, att regeringen
i det fallet kunde ha handlat
fullkomligt suveränt, om den hade velat
göra en anpassning av statsutgifterna
efter den föreliggande situationen.
Men det var det regeringen inte ville.

190 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Där ligger skiljelinjen i dagens politiska
situation.

Vi har bakom oss en reformperiod,
som sträcker sig från krigets slut fram
till i dag, alltså 15 år. Under den tiden
har många och stora åtgärder genomförts,
särskilt på sociallagstiftningens
område. Vi har i stort sett varit överens
om dem, och de har i huvudsak
varit anpassade till det politiska, folkpsykologiska
och ekonomiska läget efter
kriget. Jag bagatelliserar inte då de
nyanser som alltid kan diskuteras i sådana
sammanhang. Men åtgärderna har
lett till att skattetrycket ökat från 25
till nära 40 procent av nationalinkomsten.
Där står vi nu efter en intensiv
reformperiod under 15 år. Och vi står
också inför ett nytt årtionde, som av
allt att döma kommer att bjuda på en
hel del nya problem. I det läget har vi
ansett det vara rimligt att modifiera
den svenska finanspolitiken och att som
närmaste mål uppsätta en anpassning
av utgifterna efter de gamla skatternas
avkastning. Med litet tolerans i fråga
om tiden och med beaktande av att vi
1960/61 står inför en utgiftspuckel hade
detta inte varit omöjligt, men regeringen
har beslutat sig för att inte ändra
sin finanspolitik i den riktningen. Det
är tydligen den grundläggande hållningen
från regeringens sida.

Vidare har regeringen konstaterat att
det inte går att fortsätta en expansiv
utgiftspolitik och då bygga på direkta
skatter — och så satte man i gång aktionen
med den allmänna omsättningsskatten
och vad som ytterligare kan följa.

I detta sammanhang vill jag också
säga, att när högern har intagit en
ståndpunkt som ingivit allmänheten föreställningen
att man inte kan skapa
ett alternativ utan mycket hårda ingrepp
i socialpolitiken, så har högerpartiet
genom att göra sitt alternativ
osmakligt för folkmajoriteten gjort regeringsalternativet
mera attraktivt.

Sedan vill jag också säga några ord
om en annan sak, som herr Hjalmarson

i olika sammanhang i går drog fram.
Han vände sig då med skärpa mot att
kapital och förmögenhet skall överföras
till statens ägo. Men när högern
ställer så stränga krav på budgetbalanseringen
att de i själva verket innebär
att även en del räntabla investeringar
skall betalas med skattemedel, så medför
ju detta att man ökar statens förmögenhet
— och det gör socialdemokraterna
ganska bra själva utan herr
Hjalmarsons hjälp.

För att vara rättvis, och med hänsyn
till vad herr Eliasson i Sundborn
nyss yttrade här, skall jag också säga
ett par ord om centerpartiet. Jag skulle
vilja anknyta till ett uttalande som herr
Hedlund gjort i remissdebatten den
21 januari 1958. Även det uttalandet anser
jag bör få gå in i protokollet än
en gång. Det är värdefullt och därför
bör det vara lätt att återfinna. Herr
Hedlund sade så här:

»I huvudsak beror nog det nuvarande
läget på att vi har skyndat för fort med
utgifterna. Inkomsterna har inte hunnit
med. Partierna har gått för långt
i sin tävlan att bereda förmåner av
skilda slag.»

Litet längre fram heter det vidare:

»Vi bör säga oss, att vi inte får fortsätta
att besluta om utgifter eller ge
löften om reformer förrän vi har gjort
klart för oss, varifrån pengarna skall
tas. Nej, låt oss vara överens om en
paus beträffande mera kostnadskrävande
reformer och låt oss titta på den
här tanken om en verklig besparingsaktion.
Vi får helt enkelt inte för jämnan
låta utgifterna ligga en hästlängd
före inkomsterna. Här behövs samarbete
och samförstånd mellan de olika
partierna, och ett sådant samförstånd
når man inte genom att försöka skjuta
skulden på varandra, dividera om vem
som har den största skulden. Alla partier
har medverkat i långdansen kring
den gyllene kalven i förhoppning att
härigenom behaga väljarna.»

Dessa uttalanden är ju tänkvärda.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

191

Det händer emellertid ett och annat
som gör att man ställer sig en smula
frågande inför tillämpningen. Ett exempel
härpå var den 21 mars 1959, då
herr Hedlund och hans partikamrater
hade råkat godkänna en jordbruksuppgörelse,
vars innehåll på en punkt
enligt min och även enligt många jordbrukares
uppfattning var ganska betänklig.
Då steg herr Hedlund fram och
förklarade att om vi skall gå över på
jämförelse av inkomster från basjordbruk
till normaljordbruk, bör alla jordbruk
under 20 hektar erhålla åtminstone
1 500 kronor var av statens småbrukarhjälp.
Detta strök centerpartiets riksdagsgrupp
under i ett uttalande strax
efteråt. Det har inte blivit mycket av
dessa tydligen i hast gjorda uttalanden.
Här saknas, tycker jag, något av den där
lugna betänksamheten som herr Hedlund
själv, med all rätt, rekommenderade.

Beträffande pensionerna kan väl herr
Hedlund anses ligga en hästlängd före
ibland, och detsamma kan väl sägas när
det gäller vissa kreditanslag. Det är
mycket som kan diskuteras i detta
sammanhang, om man får tid att ordna
det hela på ett förnuftigt sätt.

Herr Eliasson i Sundborn sade om
det sista problemet att om »vi nu har
bättrat oss behöver vi väl därför inte
komma i motsatsförhållande till folkpartiet».
Vi i folkpartiet har inte tagit
tillbaka någonting av vad vi tidigare
har påyrkat utan har följt med ett gott
stycke när det gällt höjda anslag. Vi
har inte trott att det var varken möjligt
eller riktigt att gå fram på det sätt
som centerpartiet föreslagit. Hur vore
det om man inom centerpartiet satte
upp herr Hedlunds nyss citerade uttalande
1958 som en hustavla? Man
kunde väl ägna en tyst minut åt detta
principuttalande en och annan gång, så
att det inte faller i glömska.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att jag inte ser utpräglat optimistiskt
på den ekonomiska situatio -

Den ekonomiska politiken m. m.

nen. Att jag i viss mån har tagit som
en uppgift att, som jag tycker, rätta
till en del felaktiga siffror i den här
debatten, kan lätt ge intryck av att jag
personligen tycker att allting är väl
beställt här och att ingen fara är för
handen. Jag har inte den uppfattningen.
Jag har tidigare sagt detta och vill
även stryka under det i detta sammanhang:
Att en uppåtgående konjunktur
medför väsentliga bidrag till statsinkomsterna,
är bara den ena sidan
av saken. Ty det visar å andra sidan
att vid en nedåtgående konjunktur blir
inkomstbortfallet också betydande.
Över huvud taget är dynamiken på det
ekonomiska området nu så stor, att
man har anledning att gå försiktigt
fram. Men en sådan uppfattning tycker
jag är väl förenlig med den hållning
som folkpartiet har intagit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag gav under gårdagens
debatt ett halvt löfte om att jag
var beredd att kommentera de budgetberäkningar,
som i herr Ohlins debattinlägg
annonserades sedermera skulle
komma och som vi nu har fått lyssna
till. Det kan naturligtvis ha sitt intresse
att repetera och diskutera historieskrivningen
över vad som skedde under
fjolåret, när vi talade om detta på våren
här i riksdagen och på hösten i kanslihuset.
Utgångsmaterialet för våra diskussioner
var de bedömningar över
budgetutfallet, som besparingsutredningen
hade sammanställt, och vidare
•—• som herr Svensson i Ljungskile helt
riktigt har anfört -— petitaframställningarna
från statliga verk och myndigheter.
Herr Svenssons påpekande, att finansministern
inte i det läget kunde
prestera något annat material än besparingsutredningens
prognoser och verkens
petitaframställningar, är fullt korrekt.
.lag kan dock inte inse, att det
skulle kunna utgöra något underlag för
en anmärkning mot finansministern,

192

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

att han inte före budgetarbetets början
var beredd att uttala sig om dess resultat.
Arbetet går inte till på det sättet,
att man redan under hösten gör några
bestämningar av den kommande budgetens
utformning. Vore det så, skulle
man ju kunna göra en genomgripande
omorganisation av Kungl. Maj :ts kansli.
Om man inbillade sig, att det räckte
med att i förväg mäta ut inkomster och
utgifter och sedan punkt och slut, varför
skulle man då behöva ha departementschefer
och ansvariga verk, som
vart och ett skall bevaka sitt område?
Även om man är finansminister måsfe
man naturligtvis lyssna till skäl, och
därest det vore orimligt och dumt att
avvisa dessa skäl, får man naturligtvis
acceptera dem, trots att det kan komma
att kosta en del.

Det finns helt enkelt inte möjligheter
att ge besked om det slutliga budgetresultatet,
innan budgetbehandlingen i
vanlig ordning genomförts, och den
skulle ju utföras av regeringen och inte
av den förhandlingskommitté, som på
ett mycket preliminärt stadium diskuterade
förutsättningarna för budgetpolitiken.

Utvecklingen blev sedan gynnsammare
än jag tror att någon av oss räknade
med, när vi diskuterade prognoserna
både under våren och hösten.

Under efterkrigstiden hade vi i medeltal
en produktionsstegring på 3, i
bästa fall 3,5 procent. Vi hade under
budgetåret 1958—1959 en lågkonjunktur
bakom oss, under vilken produktionsstegringen
varit praktiskt taget
plus minus noll. Jag presenterade då en
kalkyl, som innebar en återgång till medeltalet.
Nu vet vi att det blev mera i
produktionsstegring. Vi hade en lönerörelse
och en inkomstförstärlcningsprognos,
som byggde på att 2 procent
skulle avsättas till tjänstepensioner och
att arbetstiden skulle reduceras med 1
timme per vecka, vilket kan evalveras
till 15 2 procents lönestegring. Arbetsgivarsidan
bedömde tydligen vid sista

avtalsuppgörelsen situationen mera optimistiskt
än regeringen gjorde. Om vi
till de 3,5 procenten i lönestegring lägger
2 procent i tjänstepensionsavgifter
och kompensationen för arbetstidsförkortningen
förstår man, att de löneförbättringar,
som arbetsgivareföreningen
i år gått med på, är betingade av konjunkturuppgången,
som varit starkare
än någon av oss vågade gissa, när vi
förra året diskuterade dessa frågor.

Detta är alltså förklaringen till att
det material, som då stod till vårt förfogande,
i dag i efterklokhetens belysning
inte har slagit in. Utvecklingen har
blivit gynnsammare än vi räknat med.

Allt detta kan ha sitt historiska värde
att utreda, men det har inte något praktiskt
intresse, eftersom vi nu bedömer
konjunkturerna rätt lika var och en på
sitt håll. Budgetutfallet har blivit sådant,
att finansministern har kunnat redovisa
en upplåning på i runt tal 2 000
miljoner under detta budgetår och
1 555 miljoner för nästa budgetår. Alla
övriga partier har i dagens konjunkturläge
bedömt budgetpolitiken från i stort
sett samma utgångspunkter som regeringen
gjort.

Det stämmer därför inte, när den föregående
talaren säger, att man hade
kunnat slippa omsättningsskatten genom
en försiktig budgetpolitik och genom
några besparingar här och där.
Vad är resultatet av herr Svenssons,
herr Ohlins och deras partivänners ansträngningar
att skapa ett budgetalternativ?
Jo, att budgeten skulle förstärkas
med ungefär samma belopp som det
regeringen anger, i runt tal 1 miljard.
Man kan diskutera huruvida folkpartiet
i sitt alternativ kommit upp till denna
miljard eller inte, men i varje fall redovisade
herr Ohlin här i går ett budgetalternativ,
som var lika starkt som regeringens,
sett mot bakgrunden av vad
samhällsekonomien kräver av budgetpolitiken
i dag. Vi kan diskutera om den
snö som föll i fjol och herr Waldemar
Svensson kan uppträda som de poli -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 193

tiska prognosernas specielle vaxholmsgubbe
hur många gånger som helst -—
i sak är ändå slutresultatet det, att vi
har velat sanera budgeten med en miljard
via omsättningsskatten och att de
övriga partierna har velat sanera budgeten
med ungefär samma belopp men
med andra metoder.

Då är vi tillbaka i den gamla och av
oss alla kända och diskuterade frågeställningen:
Hur bör budgetsaneringen
lämpligast ske? Socialdemokratien har
som sagt valt omsättningsskatten, och
ni andra vägar, som vi tycker är
sämre. Herr Waldemar Svensson gör
sig till talesman för en politisk filosofi
som i och för sig är intressant och kanhända
karakteristisk för herr Waldemar
Svensson och hans partivänner vid
bedömningen av ett politiskt problem.
Herr Svensson säger: Vi behöver inte
omsättningsskatten — finansministern
hade kunnat nappa ett förslag från centerpartiet,
ett förslag från folkpartiet
och ett förslag från högern; då hade
han varit garanterad majoritet för sina
synpunkter och följaktligen även kunnat
få förslagen genomförda, och vi
hade sluppit ifrån omsättningsskatten.

Detta betraktelsesätt proberades ju
under den svenska parlamentarismens
förfallsperiod, i slutet på 1920-talet, och
kallades då allmänt för vågmästarpolitik.
Det väsentliga är med denna utgångspunkt
att man får majoritet — om
det bakom ligger en genomtänkt politisk
linje eller ett förslag, är sekundärt
enligt dem som har uppfattningen, afl
detta är ett föredömligt sätt att driva
politik. Jag betraktar den tid, då detta
system prövades, som en den svenska
politikens förfallsperiod, och jag och
mina partivänner vill inte ha någon
come back härvidlag, även om herr
Svensson och hans partivänner anser
en sådan helt naturlig. Förklaringen till
att vi valde den väg vi valde -— vilket
innebar risker, därom råder intet tvivel
— är att vi politiskt agerar på det
sättet, att vi tänker igenom en uppfatt13
— Andra kammarens protokoll 1900.

Den ekonomiska politiken m. m.

ning och sedan är beredda att driva
den. Vi hade, när vi framlade vårt förslag,
det goda samvetet att vi inte gått
på ackord, vi hade inte sålt vår själ bara
för att lyckas skaffa oss majoritet tillsammans
med det eller det eller det
partiet. Att skapa majoritet på sådant
sätt är däremot tydligen herr Waldemar
Svenssons framtidsmelodi, när han betraktar
denna viktiga principiella fråga.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Waldemar Svensson
apostroferade mig och citerade även
ett uttalande av herr Hedlund den 21
januari 1958 — ett som jag tycker mycket
väl formulerat inlägg, beträffande
vilket det inte finns anledning att anmäla
någon ändrad inställning. Uttalandet
gick ut på att vi väl alla mer eller
mindre har ansvar för att utgifterna
rakat i höjden ganska fort, så att
inkomsterna inte riktigt hunnit med,
och att vi måste sikta till att veta var
pengarna skall tas, när utgifterna beslutas.

Får jag säga beträffande de 100 miljonerna
— jag vet inte om det var dem
herr Svensson syftade på — att det är
ju fråga om pengar som skall lånas ut
mot ränta, och det är alltså inte fråga
om anslag på driftbudgeten. Vi har också
skapat utrymme för ökad kreditgivning
genom afl föreslå minskning av bostadsbyggandet.

Eller var det folkpensionerna herr
Svensson syftade på? Jag vill då påpeka,
afl vi i vårt budgetalternativ föreslagit
en höjning av folkpensionsavgiften,
som täcker utgiften för folkpensionshöjningen
både detta och nästa
budgetår. Vi har liksom folkpartiet sökt
visa hur budgeten genom besparingar
och inkomstförstärkningar kan täckas,
när omsättningsskatten fallit bort. Vi i
centerpartiet behöver alltså inte, herr
Svensson, ägna denna fråga någon tyst
minut. Huruvida folkpartiet kan ha behov
av att ägna pensionsfrågan en tyst
Nr 19

194

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken nt. m.

minut skall jag inte yttra mig om, men
det är klart att många frågar sig, om
det i så fall räcker med en.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först konstatera
att finansministern inte hade någonting
att anmärka på av mig relaterade
fakta, och därmed kan väl framställningen
av eventuella läsare av protokollet
anses bevittnad och godkänd.

Finansministern tycker inte man
skall syssla med det som varit — det
har bara historiskt intresse. Jag får
säga, att om man inte kan hålla fast
utgångspunkterna från höst till vår,
går det över huvud taget inte att föra
en vettig politisk debatt. Att som finansministern
gjorde i går stå och
hålla en allmän föreläsning om den offentliga
och den enskilda sektorn, om
försvar, vägar, sjukvård etc. och i lång
följd slå in öppna dörrar är ju inte
att föra en politisk debatt. Jag tycker
det vore bättre att hålla fast utgångspunkterna
och fullfölja en diskussion
än att komma med dessa propagandaskott
i den politiska stratosfären, som
både herr Hjalmarson och herr Sträng
ägnar sig åt, när det inte passar dem
att komma ihåg vad som var för sex
månader sedan.

Finansministern åberopade vidare
besparingsutredningens bedömningar,
men tar jag inte alldeles fel säger besparingsutredningen
mycket eftertryckligt,
att den icke bedömt detta material.
Utredningen hade fått det från
herr Strängs departement och satt in
det i en tabell utan att ta ståndpunkt
till detsamma; herr Gustafsson i Skellefteå
kanske kan rätta mig om jag
tar miste härvidlag.

Det är alltså fråga om finansministerns
egna siffror, d. v. s. det råmaterial
som transformerats via besparingsutredningen
och sedan använts i den allmänna
debatten under besparingsutredningens
skylt. Så säger finansmi -

nistern att det inte är möjligt att ge
något besked om budgetarbetet innan
det börjat. Men, herr finansminister,
Ni har väl aldrig drömt om att acceptera
de sammanlagda petitaskrivelsernas
slutresultat och det har ingen annan
finansminister gjort heller. Jag
hänvisar till konjunkturutredningens
remissyttrande i höstas. Den kunde
ju bedöma saken ganska klart och sade
ifrån, att dessa siffror vore ingenting
att föra in i debatten.

Men om nu statsrådet själv inte hade
några siffror och inte kunde bedöma
någonting, varför reste då statsrådet
runt som handelsresande hela sommaren
och propagerade för besparingsutredningens
siffror •— som icke kunde
bedömas? Det är ju där som udden i
min anmärkning ligger; den ligger där
med all rätt och däri finnes intet av
efterklokhet.

Statsrådet sade att alla partier försöker
ju lösa samma problem: att skaffa
1 000 miljoner. Ja, men statsrådet
glömmer då att 1 000 miljoner redan är
borta ur den utgiftssumma, som han använde
i sin propaganda förra sommaren
och hösten. Det var således en
luftpost på 1 000 miljoner kronor i besparingsutredningens
utgiftskalkyl som
flöt in i den allmänna propagandan
och som utgjorde den effektfulla bakgrunden
till hela propagandakampanjen.

I går sade finansministern två gånger
att man skall inte uppträda vilseledande
och oärligt i debatten, och
han frågade om oppositionen verkligen
för en hederlig propaganda. Ja,
ingen politiker med någon intelligens
för ut uppenbara osanningar i propagandan.
Om uppgifter är vilseledande,
kan detta emellertid exempelvis bero
på att man sammanställt ett material
som ger allmänheten ett felaktigt intryck.
Hur det i detta avseende förhöll
sig med finansministerns propaganda,
överlåter jag åt honom själv att fundera
på.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 195

Vad spekulationerna över parlamentarismen
beträffar skulle det kanske
föra för långt att gå in på den saken
i detta sammanhang. Om regeringen hade
velat anpassa utgifterna efter de
förutvarande skatternas avkastning,
med vissa modifikationer i övrigt av
budgeten, så är det väl riktigt att man
för en sådan politik kunde ha fått anslutning,
inte bara från kommunisterna
utan även från andra håll. Det står
väl regeringen fritt att ge det hela
den genomtänkta inriktning som regeringen
hade velat. Regeringen ville inte
detta utan önskade en fortsatt expansiv
politik med varaktig stegring
av skattetrycket. Det är där skillnaden
i fråga om bedömningen av den politiska
situationen ligger.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Trots att jag under
många år avlyssnat herr Svensson i
Ljungskile, har jag — det måste jag
bekänna — sällan märkt att han varit
så trängd som han just nu är. I sitt
andra inlägg i dag hade han ingenting
annat att falla tillbaka på än sin
gamla, av kammaren kända trätlystnad.

När jag använde uttrycket besparingsutredningens
bedömning, var det
inte därför att ifrågavarande siffror —
jag skall villigt erkänna att herr Svensson
korrekt har återgivit dem — förelåg
i besparingsutredningens betänkande.
Men det är ju finansministerns
siffror, invände herr Svensson. Om
herr Svensson studerat detta material
så noga som man skulle ha anledning
begära, då han nu diskuterar det, vet
han också att myndigheternas siffror
granskats av fackdepartementen och
sedan sammanställts för besparingsutredningens
behov.

Några andra siffror har vi inte att
arbeta med. Alla dessa siffror är prognoser,
och skall man prognosticera för
en tidsperiod som ligger 18 eller 24
månader framåt i tiden, i en konjunk -

Den ekonomiska politiken m. m.

tur som växlar från typisk nedgång till
typisk uppgång, är dessa siffror naturligtvis
behäftade med alla de svagheter
man måste reservera sig för. Herr
Svensson sade själv i sitt första anförande
att det var inte bara finansministern,
som använt dessa siffror i den
offentliga debatten, utan också en lång
rad ekonomer. Även de som tillhörde
besparingsutredningen publicerade ju
artiklar och höll tal — till herr Svenssons
stora förtrytelse — och använde
då också detta material.

Han måste använda det material som
finns. Jag undrar vilken reaktionen
skulle bli, om finansministern vid diskussion
om dessa frågor sade: Dessa
siffror skall ni inte alls tro på, ty myndigheter
och fackdepartement är sannerligen
ingenting att lyssna på! Ja,
man kan naturligtvis låta bli att säga
någonting alls, men eftersom varken
herr Svensson i Ljungskile eller jag
bedriver vår politiska verksamhet genom
att gå omkring och knipa käft,
måste man självfallet använda de siffror
som finns och använda dem med
de reservationer som måste göras.

Jag återkommer så till vad denna
historieskrivning har att betyda i sak,
om den inte är endast ett uttryck för
herr Svenssons obotliga trätlystnad. Vi
har ju kommit fram till att vi alla, när
vi i dag bedömer det ekonomiska läget,
är överens om att det behövs en budgetsanering.
Vi var överens härom i höstas,
när partierna presenterade sina
första partimotioner. Det finns ett parti
i denna riksdag som anser, att den
budgetsaneringen bör vara ännu starkare.
Det finns t. o. in., om jag skall
vara vänlig, två partier, ty i de motioner
som ligger som alternativ till
omsättningsskatten har herr Hjalmarson
hamnat på hortåt 1 400—1 500 miljoner
i förstärkning och herr Hilding
Hagberg på 1 400 miljoner, medan däremot
herr Ohlin och herr Hedlund nöjer
sig med i runt tal de cirka 1 000
miljoner som finansministern har stan -

196 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

nät vid. Sådant bedömer man alltså
läget vara. Skillnaden ligger i på vilka
vägar man skall nå en budgetsanering.
Vi har valt vår väg, ni har valt edra
vägar. Detta är sakfrågan i dag, och
sedan är det ett sterilt pratande, om
man skall försöka göra en stor politisk
fråga av det hypotetiska och prognosmässiga
resonemang som fördes under
fjolåret mellan regeringen och partiledarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att någon
som lyssnat till denna debatt kunnat
undgå intrycket att herr Svensson har
rätt när han säger, att det var en klart
vilseledande propaganda som finansministern
förde i fjol, när han talade
om ett lånebehov på över 4 000 miljoner
kronor och därvid bortsåg från det faktum
som han mycket väl kände till, att
varje regering på ämbetsverkens anslagsäskanden
prutar väsentliga belopp
på många hundratals miljoner, kanske
upp till 1 000 miljoner kronor. -— Att
våra och regeringens bedömningar nu
skiljer sig mindre än i fjol, beror på
att verkligheten har vederlagt herr
Strängs siffror från i fjol.

Nu säger herr Sträng: »Vad tjänar det
till att diskutera vad som hände i fjol!»
Herr talman! Regeringen säger varje
gång det utkräves ansvar t. ex. för att
den, som i detta fall, fört en vilseledande
kampanj före en stor och genomgripande
åtgärd: »Tala inte om det som
skedde i fjol! Vi tycker inte om att
diskutera detta vårt ansvar för vad som
har varit.» Jag har sagt många gånger
förut att det skulle vara välkommet,
om man någon gång sluppe undanflykter
av den arten. Det är i varje parlamentarisk
styrelse en faktor av stor betydelse,
att oppositionen utkräver ett
ansvar av regeringen för vad som har
förekommit och också kritiserar de
planer regeringen lägger fram för framtiden.

Får jag sedan påpeka, herr Sträng,
att besparingsutredningen åtminstone
ville spara, ville beskära en hel del utgifter.
Men ni har inte accepterat dessa
förslag. När vi i folkpartiet håller fast
vid en del av dessa förslag, t. ex. förslaget
rörande de allmänna bostadssubventionerna,
sätter Ert parti i gång en
propaganda över land och rike av det
mest vilseledande slag. Skulle vi ändå
inte kunna enas om att besparingsutredningens
av framstående socialdemokrater
godkända förslag borde behandlas
på annat sätt?

Herr Sträng talade om den svenska
parlamentarismens och politikens förfall
på 1920-talet. Det framgick fullt
klart, att herr Sträng, när han talade
om hur man skall lägga upp en genomtänkt
politik, räknade med att det socialdemokratiska
regeringspartiet i dag
kan genomföra sina förslag utan något
sådant stöd från annat parti som herr
Svensson rekommenderade. Finansministern
är tydligen omedveten om att
han, när det gäller beslut i denna kammare
i lagfrågor, är beroende av stöd
från andra partier. Även när det gäller
utgiftsfrågor och gemensamma voteringar
är han beroende av sådant stöd.
Regeringen regerar ständigt med stöd
från det ena eller det andra partiet. Men
herr Sträng bryter fullkomligt staven
över det förfaringssätt som är grunden
för hans egen regerings verksamhet. Han
säger till herr Svensson, att det är alldeles
orimligt att tänka sig, att regeringen
skulle ha genomfört ett besparingsprogram
genom att ta upp de bästa
av de alternativ som kommit från andra
partier. Jag undrar vilken psykisk kris
herr Sträng en dag skall genomgå, när
det går upp för honom att arbetsförutsättningarna
i Sveriges politiska liv måhända
många år framåt kan vara sådana,
att alla partier får räkna med
andra förutsättningar än dem herr
Sträng önskar och, märkligt nog, tror
finns i dag.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 197

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
upplysningen att jag var så förfärligt
trängd i denna debatt. Det var egentligen
den enda nyheten i finansministerns
senaste inlägg. Jag hade inte själv
observerat detta förhållande.

Sedan sade finansministern beträffande
de siffror jag nämnde, att de är
prognoser. De är inte några prognoser
för det samlade utgiftsbehovet. Jag har
sagt förut och jag kan upprepa det, att
det finns väl ingen finansminister som
tror, att de sammanlagda petitaskrivelserna
är ett uttryck för den kommande
budgetens utgiftssida. Det är ungefär
som om man i en familj skulle lägga
fram en julklappslista och tro att kostnaderna
för julklapparna skulle bli så
stora som listan utvisar. Men så blir
det ju inte utan man gör ju ett urval
från listan. Så säger herr Sträng: Inte
kan jag gå och säga att vad ämbetsverken
sagt i sina petita är fel. Nej,
men finansministern säger att detta är
vad ämbetsverken begärt men de kan
självfallet inte få alltsammans på grund
av statens finanser.

Jag skall be att få läsa själva slutklämmen
i besparingsutredningens redovisning
av siffrorna. Den lyder: »Det
bör dock ånyo understrykas, att dessa
siffror framräknats på grundval av mycket
schablonmässiga antaganden och att
någon budgetprövning av de redovisade
utgiftsbehoven inte gjorts inom de olika
departementen.» Det är med detta råmaterial
som Sveriges finansminister
drev en kampanj under hela sommaren
och hösten för att hamra in i svenska
folket siffror som inte hade någon relevans.
Ärligt!

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! De siffror som regeringen
redovisade i fjol har vi på vårt
håll uppfattat som ett uttryck för den
av socialdemokratien planerade utgifts -

Den ekonomiska politiken m. m.

politiken, om detta parti finge fortsätta
sin maktutövning i framtiden. Regeringen
försöker nu att ge oss intrycket,
att den skall åstadkomma en begränsning
i dessa sina tidigare framförda utgiftsplaner.

Jag vill, herr talman, understryka, att
vi på vår sida inte har någon större tilltro
till regeringens förmåga i detta avseende.
Jag vågar säga det mot bakgrunden
av de erfarenheter vi under
flera år i följd gjort här i riksdagen.

Till sist vill jag framhålla att det i
vårt alternativ redovisade överskottet i
driftbudgeten för 1960/61 på cirka 400
miljoner vill vi reservera för att ha ett
säkert utrymme för de av oss förordade
skattesänkningarna, särskilt de skattesänkningar,
som direkt tar sikte på att
underlätta det personliga sparandet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall i all vänskaplighet
ge herr Svensson i Ljungskile det
rådet att inte vara fullt så onyanserad
i sina inlägg. Jag tror att det är orättvisa
mot våra ansvarskännande ämbetsverk,
som vi många gånger sätter stort
pris på för deras självständighet och
för den omsorg med vilken de ryktar
sitt ämbete, att utan vidare jämställa
dem med de små oansvariga barnen
som upprättar julklappslistor. Det får
stå för herr Svenssons räkning. Det är
nog inte så många som är beredda att
skriva under det påståendet.

Herr Ohlin, som nu skyndar fram till
herr Svenssons undsättning i hans beträngda
situation, säger, att regeringen
måste ta sitt ansvar. Ja, visst har regeringen
gjort det. Vi har tagit ansvaret,
och resultatet har redovisats i det budgetförslag,
som herr Ohlin utifrån
allmänekonomiska bedömningsgrunder
har bedömt ungefär likadant som regeringen.
Han vill emellertid gå andra vägar
och använda andra metoder för att
klara situationen.

Sedan tar herr Ohlin alldeles opåkal -

198 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

lat upp frågan om att besparingsutredningen
framlagt en rad besparingsförslag
och att regeringen har nonchalerat
dem och i stället gått fram med sitt förslag
om omsättningsskatt. Jag kan gärna
ta upp en diskussion med herr Ohlin på
den punkten, men det är inte därom
diskussionen rör sig nu. Hittills har vi
diskuterat prognoserna och bedömningarna
som låg bakom besparingsutredningens
uttalande, med alla de reservationer
som finns där och som legat
bakom finansministerns yttrande när
han givit besked på dessa punkter.

Om herr Svenssons i Ljungskile modell
att sköta politik — han säger, att
han kan ta ett förslag där, ett annat där
och ett tredje där — vill jag säga att
det visserligen är en politik men en
politik som är en liotch-potchsoppa med
många gånger diametralt motsatta idéer
i botten. Vill man däremot driva en
politik, om vilken man kan säga att här
finns en linje och här står regeringen
bakom den linjen, så kan man inte använda
denna metod. Jag vet inte om det
var herr Ohlin som gjorde gällande att
det vore klart, att regeringen alltid funderade
över hur riksdagen komme att
reagera på den ena eller andra punkten.
Emellertid är icke sådana funderingar
avgörande. Vi visste hur riksdagen
skulle reagera i fråga om omsättningsskatten,
men vi valde ändå den
vägen, ty vi ansåg, att det var den riktiga
vägen, och vi var beredda att sätta
regeringens existens på spel, om vi inte
skulle få gehör för förslaget i riksdagen.
Metoden att höra sig för med partierna
vad de vill har jag försökt en gång i en
liten och obetydlig fråga, nämligen beträffande
omsättningsskatt på begagnade
bilar. Det försöket inbjuder inte
precis till något upprepande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har finansministern
verkligen rätt i att det försöket
att binda partierna utan normal utskottsbehandling
på det sätt som han

försökte den gången, inte inbjuder till
fortsättning. Den senare utvecklingen
har väl också visat finansministern hur
galen metod det var han då försökte
introducera.

Finansministern anser fortfarande att
det inte är av något intresse att tala
om hur regeringen lade politiken till
rätta i fjol och de felbedömningar som
låg bakom propagandan för omsättningsskatten.
— Finansministern försökte
också smita undan regeringens
felbedömningar beträffande konjunkturpolitiken
med att säga, att inte någon
av oss då kunde bedöma hur stark
högkonjunkturen skulle bli. Självfallet
inte, men från vårt håll fanns en annan
konjunkturbedömning än finansministerns,
och inte ens herr Sträng vill
väl förneka att vår var riktigare än
hans. Hade han i tid handlat efter denna
konjunkturbedömning, hade den ekonomiska
politiken blivit riktigare.

Nu säger emellertid finansministern
— det var egentligen därför jag begärde
ordet — att herr Ohlin helt opåkallat
här tar upp, att regeringen inte
har följt besparingsutredningen. Men
herr Sträng har ju själv den ena gången
efter den andra talat om att regeringen
har sin metod och oppositionspartierna
sin metod för att balansera budgeten. I
regeringens metod ingår ju att man på
väsentliga punkter inte vill följa besparingsutredningen.
Att tänka på att
göra sådana besparingar är tydligen,
även om besparingarna har rekommenderats
av en f. d. kollega till herr Sträng,
något så otrevligt eller främmande för
herr Strängs tankevärld, att han inte
kan finna någon annan replik till mig
än att det var opåkallat att jag tog upp
saken i debatten här.

Ett sådant förfaringssätt som att regeringen
skulle ta hänsyn till andra
partier och när det gäller utgifterna
försöka se efter om inte även sådant,
som har det stora felet att det föreslagits
av ett annat parti än herr Strängs
eget parti, kanske skulle passa in i en

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 199

återhållsam finanspolitik, det är herr
Sträng alldeles fjärran. Det är verkligen
upplysande att få höra något sådant,
när det gäller ett förfaringssätt
som är det naturliga och vanliga i ett
demokratiskt land både när regeringen
har egen majoritet och när den inte
har det. Regeringarna runtom i demokratiska
länder är stolta över att använda
detta förfaringssätt just för att
det bör vara så, att om man har majoritet
gör man som man vill, och för
att man vill visa vilja att ta hänsyn till
opinionen även utanför det egna partiet.
Detta förfaringssätt fördömer Ni,
herr finansminister.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Regeringen har gjort en
felbedömning som gav oss omsättningsskatten,
säger herr Ohlin. Om jag skulle
tro herr Ohlin och herr Waldemar
Svensson, gjorde ni däremot en riktig
bedömning som sedan i budgetsaneringssyfte
givit samma resultat som
omsättningsskatten. Det är alltså bara
formen av sanering, som vi träter om
och beträffande vilken vi alla har vår
egen uppfattning.

När jag hävdade den meningen att
det var opåkallat att ta upp frågan om
besparingsförslagen i denna diskussion,
som rörde sig om den historiska beskrivningen
och bedömningen av finanspolitiken,
sade jag uttryckligen att
jag var beredd att ingå även på en debatt
om besparingsfrågorna, därest herr
Ohlin så önskade. Men om man håller
på att varje sak skall debatteras för
sig, så kan jag inte komma ifrån, att
vad vi här sist bevittnat var en av herr
Ohlins rätt vanliga avledningsmanövrer.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste återföra diskussionen till banko -

Den ekonomiska politiken m. m.

utskottets utlåtande nr 26. Jag hade
begärt ordet med anledning av att det
i reservation nr 1 riktas vissa förebråelser
mot riksbanksledningen, förebråelser
som jag för min del finner helt
ogrundade. Jag ville därför åtminstone
till kammarens protokoll ha inlagt ett
par gensagor. Men innan jag går in på
den saken skulle jag vilja göra en liten
precisering i vad gäller orsakerna till
den stegrade banklikviditeten, detta med
anledning av vad herr Regnéll yttrade
någon gång sent i natt.

Banklikviditeten stegras genom en
ökad upplåning i banksystemet, både
från den enskilda och den offentliga
sektorns sida. Vilken av dessa sektorer
som verkställer upplåningen är ur banklikviditetens
synpunkt likgiltigt; verkningarna
blir i alla fall desamma. Men
denna ökade banklikviditet, som särskilt
vid konjunkturuppgångar är det
farligaste hindret för ett bevarat penningvärde,
måste givetvis i ett sådant
läge kraftigt motarbetas genom den statliga
finanspolitiken. Det statliga upplåningsbehovet
bör följaktligen vid konjunkturstegring
bli föremål för en begränsning.
Herr Regnéll välkomnade nu
att det hade blivit enighet i princip om
detta. Det välkomnar jag också. Det verkade
på herr Regnéll, som om denna
enighet hade bestått däruti, att socialdemokraterna
numera anslutit sig till
den uppfattning, som högern och folkpartiet
tidigare hade haft. Är det inte
att ställa saken på huvudet, herr Regnéll?
Under den tid då jag var finansminister
försökte jag hålla driftbudgeten
överbalanserad för att minska det
statliga lånebehovet. Denna strävan motarbetades
ständigt av den dåvarande
oppositionen, högern och folkpartiet.
Herr Sträng gick till sitt arbete som
finansminister med samma intentioner.
Hans tal om en balanserad totalbudget
var ett uttryck för samma tanke. Hur
mycket ovett har inte herr Sträng fått
för att han förde fram denna idé! I
den nuvarande högkonjunkturen är det

200 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

bara en part som har lyckats att få ett
förslag genomfört, som leder till en
minskning av den statliga upplåningen,
och det är regeringen. Ur riksbankens
synpunkt är det inte väsentligt huruvida
en minskning av statsupplåningen sker
på grund av ökade statsinkomster eller
på grund av minskade statsutgifter; det
väsentliga är att något blir gjort.

Efter detta skulle jag vilja gå in på
de anmärkningar, som reservanterna
tillåter sig att rikta mot riksbanksledningen.
Först påstår de, att riksbanksledningen
felaktigt har utnyttjat kassareservbestämmelserna
för en prioritering
av den statliga upplåningen. Riksbanksledningen
tillämpar kassareservlagen,
sådan den är avfattad och beslutad
av Sveriges riksdag. Lagen innefattar
bestämmelser om vilka placeringar
som skall betraktas såsom likvida och
få ingå i kassareserven. Dessa tillgångar
hos bankerna består väsentligen av
statspapper och hypoteksobligationer.
Jag skulle vara mycket intresserad av
att få veta hur riksbanksledningen skulle
kunna tillämpa lagens bestämmelser
utan att de verkar på detta sätt prioriterande
för den statliga upplåningen.

Det är ganska märkligt att när herr
Löfgren under den föregående natten
talade, påpekade han, att det stora, lyckade
statslånet härförleden hade visat,
att det finns naturligare sätt att åstadkomma
en kreditransonering än genom
kassareservbestämmelserna. Vad var det
som skedde? Det var att man lyckades
få en hög teckning på ett statslån. Det
gör detsamma, herr Eliasson, vilka det
var som köpte obligationerna, om det
var enskilda eller institutioner. Resultatet
av inköpen blev att köparnas konton
i affärsbankerna gick ned och bankernas
kassa minskade. Varthän gick
dessa pengar? Gick de inte till staten?
Elev inte denna operation också ett led
i prioriteringen av den statliga upplåningen?
Det skulle vara mycket lärorikt
att få höra hur man skulle kunna få
kassareservbestämmesler, som är så be -

skaffade att de icke medför en dylik
prioritering. Herr Regnéll har nog i
förtäckta ordalag gett svaret i sina tidigare
inlägg. Han tänker sig tydligen
en renodlad kassakvot, vilken — såsom
herr Andersson i Ronneby anmärkte —-innebär en insättning från bankernas
sida i riksbanken utan räntegottgörelse.
Om riksdagen nedbringar det statliga
lånebehovet väsentligt och förbjuder
riksgäldskontoret att låna pengar i riksbanken
eller riksbanken att låna ut
pengar till riksgäldskontoret, är det ju
mycket sannolikt, att en sådan kassareservbestämmelse
kan bli effektiv. Jag
undrar emellertid, när riksdagen vill
uppfylla villkoren för tillämpandet av
en sådan anordning och, herr Regnéll,
vad bankerna skulle säga om det. Jag
har ju haft ganska mycket med bankmän
att göra, och jag måste säga, att
nätt upp det värsta de vet i kassareservsväg
är en renodlad kassakvot. Det kan
hända att herr Regnéll, som ju är bankdirektör,
har en annan uppfattning,
och det är ju intressant att få veta. Jag
vill alltså slå fast, att det inte kan vara
rimligt att rikta den anklagelsen mot
riksbanksledningen, att den har felaktigt
tillämpat kassareservlagen till förmån
för en prioritering av den statliga
upplåningen. Den har följt lagen så som
denna är skriven.

Herr Hedlund förklarade under gårdagens
debatt att hans parti önskade
en avveckling av kassareservsbestämmelserna.
Varför? Jo, för att han på det
sättet skulle kunna få bort prioriteringen
av den statliga upplåningen. Han
ville emellertid göra avvecklingen på
det sättet, att han skulle sänka kassareservsbestämmelsernas
maximum från
50 procent till 35 procent. Jag vill inte
förneka att en sådan ordning i någon
mån kan verka begränsande av prioriteringen.
Hade det emellertid inte varit
mera rimligt, om centerpartiet hade
föreslagit ändrade grunder för placeringarna
av medlen i kassareserverna?
Då hade man gått direkt på det mål man

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

201

försökte vinna i stället för att tillgripa
medel som får andra konsekvenser —
vilka jag strax skall komma till — och
som har ganska allvarlig innebörd.

Det andra jag här skulle vilja peka
på är reservanternas påstående att riksbanksledningen
för mycket har litat till
begränsningen av banklikviditeten i stället
för att vid sidan av räntevapnet
utnyttja marknadsoperationer i likviditetsbegränsande
syfte.

Det skulle vara väldigt mycket att
säga om detta. Hela registret av marknadsoperationer
är ju så vidlyftigt och
så svåröverskådligt, att jag för min del
inte vill gå in på det och inte heller på
själva tekniken. Jag nöjer mig med att
som exempel ta det man vanligen avser
med en marknadsoperation. Därmed menar
man i allmänhet, att om riksbanken
vill ha en begränsning av bankernas
kassa, så säljer riksbanken ut statspapper
ur sitt förråd och lockar därmed
institutioner och allmänhet att köpa
dessa papper. För att betala dem tar
folk ut pengar från bankräkningar. På
det sättet når man fram till en minskning
av bankernas kassa.

Så var det i den gamla goda tiden,
t. ex. under guldmyntfotens tid. Det är
dock inte så nu. I praktiskt taget alla
länder med marknadshushållning har
affärsbankerna nu ett så stort förråd
av kortfristiga statspapper, att om riksbanken
försöker sälja ut sina papper
och även tar på sig stora kursförluster
—- givetvis med ränteuppdrivning som
följd — så spelar detta inte någon större
roll för bankerna. Bankerna kan
bara sitta med armarna i kors och avvakta
att deras korta skattkammarväxlar
skall förfalla till betalning. På den
vägen får man då in pengar i sin kassa.
Om riksbanken skulle välja en sådan
metod, då kunde riksbanken sälja en del
av sina obligationer för att i stället få
överta en motsvarande del skattkammarväxlar
från bankerna — skattkammarväxlar
som riksgäldskontoret inte
hade någon möjlighet att inlösa utan

Den ekonomiska politiken m. m.

att begära få låna pengarna i riksbanken.
På detta sätt kommer skattkammarväxlarna
dit i stället.

I det nuvarande läget blir därför resultatet
av marknadsoperationerna praktiskt
taget lika med noll. Detta har ju
gjort — såsom herr Andersson i Ronneby
påpekat här — att man praktiskt
taget i alla länder med marknadshushållning
tvingats gå över till system
med likviditetskvoter, kassakvoter eller,
som vi kallar det med ett gemensamt
namn, kassareserver. Alla måste tilllämpa
detta system för att vid sidan
av räntevapnet få en möjlighet att begränsa
banklikviditeten.

I detta sammanhang kanske jag kunde
erinra om att herr Regnéll var så
förfärligt säker i korken när han här
berättade om sina studier rörande det
engelska och det västtyska kassareservsystemet.
Han kom till det resultatet, att
det inte fanns något land som har ett
så skärpt system som det svenska. Herr
Andersson i Ronneby hade motsatt mening.
Jag måste säga till herr Regnéll —
eftersom jag också varit i tillfälle att
studera dessa frågor — att jag måste
ge herr Andersson i Ronneby rätt. Jag
är ganska säker på att herr Regnéll kommit
till sin slutsats därför att han inte
riktigt kommit underfund med den verkan
som den renodlade kassakvoten har
på banksystemet. Jag tror att herr Regnéll
först skall försöka tränga igenom
det problemet innan han försöker slå
fast, att det han säger i detta avseende
är riktigt.

I detta sammanhang kommer jag tillbaka
till herr Löfgrens naturliga begränsning
av banklikviditeten genom ett
statslån. Jag vill bara påpeka, att det
statslånet lyckades därför att man kunde
utnyttja en breddad marginal mellan
räntorna på korta och långa pengar.
Detta är ju dock mer eller mindre en
engångsföreteelse. Man kan inte göra
den marginalen hur bred som helst.
Därför får man inte lita på att man

202 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

på den vägen kan komma fram till några
storartade resultat.

Det är riktigt, som herr Regnéll här
sade, ehuru kanske i litet för bestämda
ordalag, att kassareservsreglerna verkar
som ett tryck uppåt på räntan. Men det
gör ju marknadsoperationerna också,
i minst lika hög grad. Det ligger i sakens
natur. Man kan väl inte som herr
Regnéll här gjorde betrakta ränteläget
såsom en isolerad företeelse. Jag tror
att ekonomerna och även de praktiska
bankmännen är överens om att tillämpningen
av kassareservsreglerna i vår
form verkar modererande på ränteförändringarna.
Om en räntehöjning och
likviditetskvotshöjning kombineras, kan
räntestegringen göras mindre än om
man bara skall lita till räntevapnet. Och
säg mig, vilka vapen har man annars
kvar? Kassareservsregleringar är man
motståndare till, och jag har visat att i
nuvarande läge är marknadsoperationer
ingen ersättning för kassareservsregleringar.
Ingen skall få oss att tro att inte
en kombination av kassareservsregleringar
och ränteförändringar — förutsatt
naturligtvis att man önskar kamp
mot penningvärdeförsämringen — ger
mindre räntestegring, än vad man skulle
få om kassareservsregler icke funnes.
Jag kan såsom en rent personlig deklaration
säga att om vi vid senaste årsskiftet
inte hade haft möjligheten till
en skärpning i kassareservssystemet, så
skulle jag i riksbanksfullmäktige ha röstat
för högre räntesats än den som nu
blev beslutad. Jag ansåg nu inte detta
behövligt med hänsyn till att man kunde
fördela verkningarna mellan dessa
två olika medel.

Nu är det i själva verket så, och det
är det som är det märkliga i situationen,
att även reservanterna i princip accepterar
kassareservssystemet. De godtar
kassareser vslagens placeringsprinciper
precis sådana de är och vill sålunda
bibehålla den prioriteringsverkan som
lagen ger. Vad reservanterna kräver är i
stället att maximum för kassareserverna

i affärsbankerna skall sänkas från 50 till
35 procent. Detta gör man samtidigt
som den rekommendation, som för närvarande
är grundval för bankernas placeringar,
för de största bankernas vidkommande
anger gränsen till 43 procent.
Om riksdagen nu fattar beslut om
en ny lag som innefattar sänkning av
gränsen till 35 procent, hur skall då förfaras
med den rekommendation vi har?
Är det då reservanternas mening att
riksbankens politik har varit för stram,
att riksbanken inte hade behövt gå så
långt för att upprätthålla penningvärdet.
Ja, vad på centerpartiet ankommer
— det intrycket fick jag av herr
Eliassons i Sundborn anförande som
jag noga hörde på, men det var kanske
inte så illa menat som det lät — behövs
det inga kassareserver och ingen ränta.
Centerpartiet önskar praktiskt taget full
avrustning på penningpolitikens område.
Men för dem som inte anser att
vår penningpolitik är alltför stram inställer
sig väl nu frågan: Vad blir resultatet
om man sänker kassareservsmaximum
från 50 till 35 procent, d. v. s.
8 procentenheter under den rekommendation
som i dag gäller? Skall riksbanken
då vända sig till bankerna och
säga att eftersom riksdagen bestämt att
kassareserven får vara högst 35 procent,
så måste rekommendationen göras
om, så att också där anges 35 procent,
och skall riksbanken då enligt reservanternas
mening i stället höja räntan
för att motverka den ökning av bankernas
likviditet som uppstår genom
minskningen av kassareserver? Det är
väl den frågan som får ställas, om reservationen
innebär en invit till inflation?
Jag tycker för min del att förslaget
i det nuvarande läget verkar
mycket ansvarslöst. Om riksdagen vill
ta på sitt ansvar att genom bifall till
reservationen försvaga riksbankens medel
att tygla högkonjunkturen, kan ingen
göra något åt detta, men det bör
dock här sägas, att man i ett högkonjunkturläge
i så fall genomför en myc -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

203

ket prononcerad nedrustning av penningpolitiken.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som det
här har sagts, att jag i går nämnde
någonting om nödvändigheten av att
minska den prioritering av krediterna
som nu äger rum. Vad jag då syftade
till var att näringslivet faktiskt måste
få litet mera av de lånemedel som finns
tillgängliga, även om en förutsättning
härför skulle vara att man fick pruta
av något på takten i bostadsbyggandet
och även om man finge finna sig i att
på det ena eller andra sättet något
minska den statliga upplåningen. Men
det är klart, att en sådan minskning
av prioriteringen inte går att åstadkomma
på en gång, och därför har vi
från centerpartiet krävt, att det skall
ordnas med speciella lånemöjligheter
för den grupp inom näringslivet, som
vi tror har det besvärligast när det
gäller att få lån, nämligen de mindre
företagarna. Detta var bakgrunden till
vår framstöt om de 100 miljoner kronorna.

Det tycks inte finnas möjligheter att
för närvarande få gehör för vår tanke
på denna punkt, och då nödgas vi falla
tillbaka på den sista utvägen, nämligen
att försöka öka den totala ramen
av de pengar som är disponibla för lån.
Detta sker naturligtvis genom att sänka
kassareservprocenten. Om vi vill ha
fram en sådan sänkning, är vi tvungna
att gå på ett förslag i fråga om kassareservbestämmelserna,
som i fråga
om procenttalet ligger väsentligt under
det som regeringen har gått in för.
Det är beklagligt att det har blivit nödvändigt
för oss att ta detta steg. Vi betraktar
det som den sista utvägen. Vi
hade i första hand velat gå på de direkta
lånemöjligheternas väg för just
den speciella grupp som jag här talar
om, men när det inte går att få gehör
för den saken måste vi beträda den
sista utvägen. I den mån det kommer

Den ekonomiska politiken m. m.

att bli fråga om ett ansvar får vi dela
detta med dem som motsatt sig de speciella
lånemöjligheterna för den mindre
företagsamheten.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med en
truism. Man lyssnar alltid till herr
Sköld med stort intresse, bra ofta nickar
man instämmande, ja, det händer
rentav att man i sitt hjärta gömmer och
begrundar vissa ord av honom. Det
finns till och med sådana som man gärna
citerar i den politiska upplysningsverksamheten,
t. ex. de som han för
något år sedan fällde — jag tror att
det var på tal om de höjda barnbidragen
— att det måste vara felaktigt att
fatta beslut om utgifter utan att ha deras
finansiering klar. Sådana uttalanden
är för visso tacknämliga.

I andra sammanhang kan det vara
litet svårare att acceptera herr Skölds
tankegångar. Som ordförande i riksbanksfullmäktige
har han nu kommenterat
en hel del av de problem som
bankoutskottet sysslar med och, inte
överraskande, kritiserat den borgerliga
reservationen och vad som i debatten
sagts kring denna.

En förebråelse riktas i reservationen
mot riksbanksledningen — det har herr
Sköld rätt i — i det avsnitt där vi efterlyser
en mera likviditetsbegränsande penningpolitik.
Vi anser att riksbanken
inte dragit konsekvenserna av den insikt
som den visar sig ha genom sin
deklaration i början av året. Sådana
operationer kan lyckas. Nationalbanken
i Danmark liar sålt statsobligationer
till marknaden med framgång. Där
kan man tydligen göra som man gjorde
på den gamla goda tiden, för att
använda herr Skölds eget uttryck. Att
den gamla goda tiden hos oss tycks
vara en saga blott, beror inte det, herr
Sköld, just på att man här i alltför
hög grad förlitat sig på kassareservlagstiftningen? Så

kommer vi till den andra punk -

204 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

ten, i fråga om vilken herr Sköld var
så känslig på riksbankens vägnar,
nämligen där reservanterna säger att
det är felaktigt att utnyttja kassareservbestämmelserna
för att prioritera statsupplåningen.
Såvitt jag förstår är adressaten
här emellertid inte riksbanken
utan regeringspartiet och de som överhuvud
taget stöder vad jag kallar
»tredje gradens» kassareservbestämmelser.

Men det må vara hur som helst. Det
viktigaste är själva sakfrågan. Av herr
Sköld fick jag veta att jag var säker
i korken, d. v. s. jag fick en indirekt
uppmaning att vara mindre säker i
korken. I stället för att försöka gå en
match mot herr Sköld, ber jag därför
att få matcha honom mot en annan
riksbank, i detta fall Danmarks Nationalbank.
I Nationalbankens redogörelse,
som lämnades i början på året,
finns ett par uttalanden, som jag noterat
och som jag i korthet ber att på
följande sätt få referera. Man talar om
konkurrensen mellan den offentliga
och den enskilda sektorn och säger, att
avvägningen dem emellan inte bör påverkas
av den omständigheten, att de
offentliga organen disponerar speciella
finansieringsmöjligheter. Hur stor del
av de totala resurserna som skall passera
statskassan är en politisk fråga,
men när man tar ställning, säger Nationalbanken,
bör målet sökas på ett sätt
som respekterar samhällsbalansen.

Det är också ett sådant där ord som
är värt att gömma i sitt hjärta.

Herr Sköld ironiserar över mina jämförande
studier beträffande utländska
förhållanden. Här kan jag hänvisa till
en bankman med betydligt större erfarenhet
än vad jag har, nämligen bankdirektör
Thunholm, som anlitats i
många statliga utredningssammanhang.
Han skrev ett par artiklar i Svenska
Dagbladet, när kreditmarknadsutredningen
publicerade sitt betänkande, och
där sade han precis detsamma som jag
i natt tillät mig säga, nämligen att den

restriktivitet som uppnås genom diverse
ingrepp här i landet är väsentligt
hårdare än i andra länder.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp den fråga,
som herr Sköld berörde, nämligen
om privatpersoner som tecknat på det
nya statslånet. Jag har inte velat göra
gällande, herr Sköld, att dessa teckningar
inte skulle ha medfört minskningar
på inlåningssidan hos bankerna.
Vad jag framhöll var närmast riktat
till utskottets majoritet, som hade ansett
att småspararna inte blev missgynnade,
därför att man genom detta
lån populariserade obligationssparandet.
Jag gjorde då de reflexionerna, att
det ändå bara var 12 000 personer, som
tecknat på detta statslån, och att detta
inte var någon stor grupp utan en mycket
liten sådan i jämförelse med de
hundratusentals småspararna i banker
och jordbrukskassor. Dessa senare förlorar
alltså på räntemarginalen, eftersom
bankerna hänvisar till att placeringen
av inlånade medel i större utsträckning
måste ske i statspapper och
korta obligationer, vilket motiverar en
ökning av räntemarginalen.

Sedan har jag inte heller uttryckt
mig så som herr Sköld förmodade, att
alla kassareservbestämmelser etc. skulle
helt bort. Vad jag gick in på i mitt
anförande var att räntan spelar en
mycket mer begränsad roll som konjunkturpolitiskt
medel i vår tid än för
några årtionden sedan. Statens och
kommunernas investeringar är ganska
okänsliga och hela bostadsbyggandet
med dess prioritering ligger utanför.
Vidare har de likvida företagen mycket
liten känning av ränteförändringarna.
Det blir de små företagen som drabbas.

Vidare vill jag till herr Sköld säga,
att jag inte kan finna någonting som ger
anledning att säga annat än att centerpartiets
bedömning av räntepolitiken
inte har kunnat bestridas. Det var

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 205

möjligt att sänka räntan i början av
1959, då vi hade den största arbetslösheten
efter kriget. Hade man gjort det,
hade en eventuell senare räntehöjning
inte fört oss upp till det högsta ränteläge
som vi haft på 30 år. Det är litet
märkligt att riksbanksfullmäktige anser
det riktigt med en sådan hög ränta.
Detta är så mycket märkligare som det
sker under ledning av en tidigare finansminister,
om vars argumentation
i det förflutna för en helt annan räntepolitik
vi skulle kunna få veta åtskilligt,
om väggarna här kunde tala.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte fortsätta
diskussionen med herr Eliasson
i Sundborn. Beträffande vad han senast
sade, att det hade varit lämpligt
att göra en räntesänkning i början av
1959, vill jag erinra om att vi diskuterade
den saken under remissdebatten.
Det spelar ingen roll hur många gånger
jag bemöter herr Eliasson. Herr Eliasson
kommer, eftersom det stämmer med
hans partis taktik, att fortsätta med
detta tal, oavsett vilka skäl jag än
anför. Bankerna må skylla på prioriteringen
som ett skäl för en högre ränta
för den enskilda sektorn. Men riksbanken
reglerar inga räntor, inte ens
statslåneräntorna. Räntorna på statslån
bestäms med hänsyn till marknadsläget
och utsikterna att sälja obligationerna
till den ränta och med de villkor
i övrigt, under vilka de erbjuds.
Anpassningen till dessa räntor blir sedan
en fråga om bankernas traditioner
i detta avseende.

Vad herr Regnéll yttrade ger mig
inte anledning till några vidare kommentarer.
Det skulle väl vara mycket
enkelt också för den svenska riksbanken
att liksom den danska nationalbanken
visa, att den både har sålt och köpt
obligationer. Men det är, som jag sade,
på det sättet att i nuvarande läge —
med affärsbankernas starka uppladdning
med statspapper —• kan mark -

Den ekonomiska politiken m. m.

nadsoperationerna aldrig få någon effekt.
Man måste då först komma fram
till ett läge, där banksystemets tillgång
på s. k. korta statspapper blivit i hög
grad reducerad.

Tredje gradens kassareserver, herr
Regnéll, är ju något som herr Regnéll
själv godkänner genom att tillstyrka
kassareservlagen i den avfattning den
har. Det enda herr Regnéll vill ha ändrat
är maximum för procenttalet.

Till sist vill jag bara till herr Hedlund
säga, att riksdagen har fattat beslut
om bostadsbyggandet och om statens
investeringar. Berövar man i det
läget riksbanken medel att föra en
stram penningpolitik, har man också
motverkat möjligheterna att föra en
aktiv penningpolitik. Att säga att när
man inte får som man vill har jag inte
längre något ansvar, är en orimlig
ståndpunkt.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett ord för att bemöta
herr Sköld när han säger att oppositionen
i och med att den accepterat
tanken på särskild kassareservlagstiftning
också accepterat vad jag
tillåtit mig kalla »tredje gradens» kassareservlagstiftning.
Eftersom jag införde
en ny och föga teknisk term är
jag kanske skyldig att redovisa den på
nytt. Med normal kassareservlagstiftning
menar jag den som finns i banklagen.
Alla är överens om att en sådan
bör finnas med tanke på bankernas
egen verksamhet. Sedan har vi de extraordinära
kassareser vbestämmelserna
som kan träda i kraft efter fullmaktslagstiftning.
Även vi reservanter anser
det vara riktigt att man med hjälp
av en sådan extra kassareservlagstiftning
skall kunna styra konjunkturerna.
Däremot skiljer vi oss beträffande procentsatsens
höjd. Vi har för vår del
stannat vid 35 procent och menar att
vad som går därutöver i stället för att
dämpa konjunkturerna leder till att likviditeten
i samhället ökar och därmed

206 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

överkonjunkturen. Vad som ligger över
de 35 procenten — siffran som sådan
kan naturligtvis diskuteras — tillät jag
mig kalla »tredje gradens» kassareservbestämmelser,
därför att de rådbråkar
marknaden och samhällsekonomien och
direkt motarbetar det syfte man tror
sig tjäna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Tjänar det någonting
till, herr Sköld, att föra debatten på
det sättet som herr Sköld gör. Herr
Sköld säger så här: När vi i riksdagen
fattat beslut om bostadsbyggandets
storlek och om de utgifter som överhuvudtaget
föranleder statsupplåning, så är
det i år inte mycket att göra åt den
saken. Ja, det var ju just det jag framhöll,
att när det är klart går det inte
att komma fram på den vägen utan man
måste välja en annan. Vi försökte först
en speciell väg och sedan en generell,
och någondera vägen måste man gå fram
på för att få dessa pengar.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte gå in på
centerpartiets filosofi. Den är mycket
mer avancerad än den uppgörelse med
bondeförbundet jag var med om att
göra 1933.

Till herr Regnéll vill jag säga, att
jag kan väl inte ha misstagit mig när
jag i natt antecknade, att det som herr
Regnéll betraktar som »tredje gradens»
kassareservkvoter är kassareservkvoter
som består av statspapper, vilka innebär
en prioriterande utlåning till staten.
Det är inte fråga om de ligger vid
35 procent eller 43 procent. Var gränsen
går för tredje graden, andra respektive
första graden, blir ju med detta betraktelsesätt
oerhört subjektivt att bedöma.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi diskuterar här siffror
och tekniska termer. De aktuella
siffrorna är kanske inte alltid det vik -

tigaste, utan det viktigaste är vad som
ligger bakom dem, d. v. s. i vilken anda
partierna vill lösa de olika samhällsproblemen.
Vi var inne på dessa saker
redan i går, och t. o. m. herr Hedlund
var då illa berörd av den mentalitet som
kom fram från högerhåll i fråga om det
s. k. sparande, som barnfamiljerna skulle
betala. Frågan om mentaliteten är
emellertid viktigare, när vi vänder oss
till folk utanför dessa väggar än de tekniska
diskussioner vi för. Dessa är visserligen
nödvändiga, men det är även
nödvändigt att komma till rätta med
den mentalitet, som särskilt högerpartiet
just nu söker sprida ikring sig; annars
kommer vi att få svårt att hävda
oss i de tekniska diskussionerna.

Huvudargumentet för högerns ekonomiska
politik kan sammanfattas i den
populära form som herr Hjalmarson
brukar begagna sig av när han säger:
»Du vet bäst själv vad du vill använda
dina pengar till. Staten skall hålla tassarna
borta. Vardagsmänniskan klarar
sig bäst på egen hand.» Det låter bra och
många människor följer herr Hjalmarson
på grund av de argument som han i
detta fall skänker dem.

Vi fick i går en beskrivning på hur
den ideala vardagsmänniskan skall vara
beskaffad. Från det hon börjar arbeta
vid 18 års ålder och vid 25 års ålder
kommer upp till 12 000 kronors inkomst
skall hon sedan arbeta ihop 24 000 kronor
till sina tre barn i skolbidrag. Hon
skall även arbeta ihop 58 000 kronor till
ett eget hem. Innan hon pensioneras
skall hon ha betalat det, så när som på
10 000 kronor. Hon skall dessutom äga
50 000 kronor i aktier, 50 000 kronor i
livförsäkringar samt 10 000 kronor i
frivillig pensionsförsäkring. Jag fattade
det också så, att hon därutöver skulle
ha en förmögenhet på 100 000 kronor.

Förutsättningen för att dessa ideal
som vardagsmänniskan skall uppfylla
blir uppnådda är att herr Hjalmarsons
skattesänkningsförslag går igenom. Lägre
skatter skall ge människorna möjlig -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 207

heter att behålla dessa pengar, trots den
relativt låga genomsnittliga inkomst av
12 000 kronor som herr Hjalmarson har
räknat med. Vi hörde i går att skattesänkningsförslaget
låg på 20 kronor per
inkomsttagare, genomsnittligt sett, enligt
herr Hjalmarsons tabeller. Det är
många 20-kronorsbelopp som måste läggas
ihop för att man skall komma upp
till den angivna förmögenheten — men
herr Hjalmarson räknar kanske med en
mera gynnsam ränteutveckling än vi
har för närvarande.

Det räcker inte med enbart låga skatter
för att få ihop denna förmögenhet,
att skänka barnen 24 000 kronor o. s. v.
Det fordras också att vardagsmänniskan
är frisk. Är inte inkomsttagaren i familjen
frisk, så blir det inga inkomster.
Och om barnen eller hustrun drabbas
av sjukdom, så blir det inte heller någon
förmögenhet över att deklarera vid 67
års ålder.

Det finns också nya behov för de
pengar som sparas. Herr Hjalmarson
vill ta bort bl. a. naturastipendierna till
de fattigaste och mest begåvade barn,
som fortsätter att läsa, och då får föräldrarna
givetvis träda till med egna pengar
i stället. Och 24 000 kronor låter
mycket, om man ser det som en kortsiktig
inkomst, men som bidrag en gång
för alla till tre barn som skall läsa vidare
räcker det inte så långt. Naturastipendierna
ligger nu vid 4 000 å 5 000
kronors värde. Det betyder att 24 000
kronor räcker i sex år, d. v. s. i två år
per barn. Men om man tar bort naturastipendierna
och sätter till sina 24 000
kronor i stället, vad har man då vunnit?
Ingenting! Då får man bara betala
stipendierna själv. Och det kan man
bara göra under förutsättning att hela
familjen får vara frisk. Har inte inkomsttagaren
kunnat arbeta som vanligt
och han därför inte har kunnat avsätta
dessa 24 000 kronor till barnen,
vad skall de då studera på, om inte naturastipendierna
finns? Det problemet
har vi inte fått belyst ännu av herr Hjal -

Den ekonomiska politiken m. m.

marson. Det kommer kanske i nästa omgång? Om

vardagsmänniskan skall kunna
samla dessa pengar, skall han ha arbete.
Hur skall vi kunna vara säkra på att
han får det? Och hur går det för arbetare
i industrier på tillbakagång? Textilindustrien
har under 1950-talet förlorat
en tredjedel av sina anställda. Hur
skall de i liknande framtida fall få arbete
på andra håll? Man får hoppas att
andra industrier skall gå framåt och
att arbetarna skall kunna övergå till
dem. Men om detta är omöjligt, hur går
det då med sparandet och de 24 000 kronorna
till barnen, som herr Hjalmarsons
linje utlovar? Vad skall vardagsmänniskan
göra, om vi får flera fall av modell
Valdemarsvik?

Vardagsmänniskan, som herr Hjalmarson
är så intresserad av — särskilt
i valtider — blir ibland betraktad som
för gammal, när han kommer upp i
40-årsåldern och måste söka sig ett nytt
arbete. Vart skall han då ta vägen? Vad
skall t. ex. en textil- eller läderindustriarbetare
då göra? Jo, han skall omskolas.
Och vem skall göra det? Det skall
arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur skall
vi betala arbetsmarknadsstyrelsen? Jo,
enligt herr Hjalmarson skall vi göra det
med sänkta anslag. Då får väl den arbetslöse
ta en del av barnens pengar för
att bekosta sin egen omskolning. Om
herr Hjalmarsons skattesänkningsförslag
skulle gå igenom, får en arbetslös
löntagare i textil-, läder- och andra industrier
betala omskolningen själv, innan
han kan räkna med att få ett annat
arbete.

Det osympatiska med högerns politik
är att man spelar ut människorna mot
varandra. Till dem som har arbete säger
man: Du klarar dig själv. Men hur
går det med dem som inte har arbete?
Och man vädjar till de friska och säger:
Du vet bäst hur du vill använda
dina inkomster. Men hur går det med
de sjuka? Man vädjar till dem som är
i arbetsför ålder och säger: Du vet bäst

208 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

hur du vill sköta dina pengar. Men hur
går det med de gamla som saknar inkomster?
Hur går det med de ungdomar
som skall studera eller lära sig ett
yrke?

Man vädjar till familjer utan barn och
spelar ut dem mot barnfamiljerna. Tre
fjärdedelar av medborgarna har inga
barn, och en fjärdedel har barn i bidragsberättigad
ålder. Därför har man
en chans att nå majoritet genom att driva
den linje som herr Hjalmarson gör.

Om man satsar på bristen på solidaritet
människor emellan, har man
chansen att vinna röster. Det är den linjen
högern arbetar på, och det är denna,
i ordets reella bemärkelse, asociala
väg, som jag tycker är det allvarligaste
draget i högerpartiets verksamhet.

Det är riktigt att vardagsmänniskan
bör rösta på högerpartiet — men bara
under vissa förutsättningar. Vardagsmänniskan
skall befinna sig i sina bästa
år, ha en bra utbildning, bra arbete och
bra bostad. Vidare skall familjen vara
frisk, och man skall inte ha några större
bekymmer för sina medmänniskor, t. ex.
sådana som söker efter bostäder. Om
man befinner sig i sådana lyckliga omständigheter,
så kan man spara pengar
och inte betala ut någonting för gemensamma
välfärdsanordningar inom samhällets
ram, på det sätt vi nu gör, t. ex.
när det gäller att lösa bostadsfrågan, utbildningsfrågan,
hjälp åt de sjuka o. s. v.

Högerpartiet vädjar till dem som har
det bra i olika hänseenden. Men bur går
det med »de andra», »de andra» som
alltid för ögonblicket är någon annan
än en själv? På litet längre sikt inträffar
det underliga, att varje människa
kommer i dessa situationer, som »andra»
människor nu befinner sig i. En del
är unga, en del gamla; alla har varit
unga, alla blir gamla om de får leva;
de friska kan bli sjuka. Det går inte att
ställa den ena människogruppen mot
den andra i samhället, utan varje människa
råkar under sitt liv ut för dessa
svåra situationer, där hon inte har för -

måga att klara sig. Jag skulle vilja veta
hur många år herr Hjalmarsons vardagsidealmänniska
är sjuk under sin
livstid. Hur många månader eller år är
det? Är hela familjen alltid frisk? Hur
många familjer har det så? Även om det
inte är så många som blir sjuka så frågar
jag: Vad händer med dem? De ger inte
så många röster för ögonblicket, så högerpartiets
chef behöver inte ta hand
om dem. Det är väl så han resonerar?

Det är givet att om människorna betalar
mindre för gemensamma utgifter,
så blir det mera över för dem själva.
Det är nog en riktig psykologi när högern
vädjar till osolidariteten och egoismen.
Många människor tänker inte när
de är friska på att de kan bli sjuka och
när de är unga på att de kan bli gamla.
Detta är en riktig linje från högerns
synpunkt, när det gäller att vädja om
röster för det val som förestår. Men den
innebär, att man fördärvar de gemenskapskänslor,
som samhället vilar på
och som det är betydligt svårare att
bygga upp än att riva ned. Det är ingen
konst att spela ut de familjer, som inte
har barn mot dem som har barn eller
att säga till de gamla: Klarade inte ni
er utan barnbidrag? Varför skall då
barnfamiljerna nu ha barnbidrag? Men
samtidigt håller man tyst med frågan
om hur föräldrarna till dessa, som klarade
sig utan barnbidrag, levde när de
kom upp i pensionsåldern. Levde de
som dagens pensionärer? Gick det bra
för barnfamiljerna förr i världen att
klara sig utan barnbidrag, så borde det
väl gå bra — i konsekvens med högerns
agitation mot barnbidragen — för folkpensionärerna
att klara sig utan pension,
ty folkpensionen fanns inte heller
förr i världen? Den frågan behöver högern
inte ta upp i valkampanjen. Det
räcker med att sätta barnfamiljerna i
skottgluggen och tala om för folkpensionärerna,
att man skall spara på barnfamiljernas
bekostnad. Då får man alltid
någon folkpensionärs röst med sig. På
detta sätt fortsätter man att fördärva de

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

209

solidaritetskänslor, som måste finnas i
ett samhälle mellan unga och gamla,
mellan friska och sjuka, mellan dem
som har arbete och dem som är arbetslösa.

Högerpartiet säger i sin motion, att
erfarenheterna ute i världen pekar i den
riktning högern föreslår. Låt oss se något
närmare på den punkten. Vad säger
den konservativa regeringen i England?
Jo, till stora industrier med tusentals
anställda säger den: Ni är för små; ni
måste samarbeta i större grupper. Den
engelska regeringen sade till flygindustrien
i höstas: Ni tolv företag inom
flygindustrien har ingen chans att klara
er i framtiden i konkurrens med flygindustrien
ute i världen om ni inte samarbetar.
Dessa tolv företag har nu sammanförts
till tre grupper, som samarbetar
inbördes, men de är fortfarande för
små. Nästa steg blir att dessa industrier,
som sysselsätter tiotusentals anställda,
börjar samarbeta med flygindustrien i
Förenta staterna, Frankrike, Tyskland
o. s. v.

Hur är det med andra industrier? Den
engelska konservativa regeringen gjorde
på samma sätt, när det gäller rationaliseringen
av textilindustrien. Den sade:
Ni klarar er inte på egen hand; vi måste
få fram en effektivare textilindustri, så
att vi inte förlorar hela textilmarknaden
och så att så många textilarbetare som
möjligt får sysselsättning. Den engelska
regeringen gick alltså in i industrien.
Den väntade inte på att vardagsmänniskorna
själva skulle lösa problemen.

Nu diskuteras frågan, om regeringen
skall se till att också de brittiska varven
läggs om till en effektivare produktion
för att klara sin sysselsättning i framtiden.

Man säger alltså inte, att staten skall
hålla bort tassarna och att vardagsmänniskorna
själva skall kunna skaffa sig
sysselsättning genom att bygga upp egna
varv eller egna flygindustrier eller egna
textilfabriker.

I Frankrike, med den konservativa

Den ekonomiska politiken m. m.

regim som finns där, är det likadant.
De tio å tolv stora varv, som ligger längs
Atlantkusten skall enligt ett meddelande
från franska regeringen reduceras
till tre å fyra mera effektiva företag. De
andra skall försvinna. Man satsar på
dem, som kan leva vidare.

Vad vi ser ute i världen är alltså:
samarbete mellan industriföretag inom
länderna. Men dessutom samarbete på
ett vidare plan. Tyskland klarar inte
sina ekonomiska och industriella problem
på egen hand, inte heller Frankrike,
Italien och Benelux. Dessa länder
samarbetar i sexstatsgruppen. Vi som är
utanför, samarbetar i sjustatsgruppen.
Men även dessa samarbetsgrupper är
för små. De sex och de sju måste samarbeta
inom Europa, och Europa måste
samarbeta med de underutvecklade länderna,
om vi vill ha fred och om vi vill
att utvecklingen i världen skall gå i
positiv riktning. Samarbete inom länderna,
mellan länderna, mellan världsdelarna
— annars kan vi inte lösa våra
problem! Så är det ute i världen.

Här hemma skall emellertid vardagsmänniskan
vara ensam och allena och
själv lösa alla problem i frågor om sin
sysselsättning och utkomst för framtiden!
Högerpartiet driver en orimlig
linje. Deras smicker gentemot vardagsmänniskorna
håller till dess vardagsmänniskorna
på grund av sjukdom,
arbetslöshet eller ålderdom råkar i den
situationen, att de inte kan klara sina
bekymmer. Men då är det för sent att
börja lösa dessa problem. Det måste
ske genom att lösningar förbereds åratal
i förväg.

Med den destruktiva och asociala politik
som högern bedriver i dessa frågor,
rivs känslan av gemenskap ned.
Möjligheterna att tillsammans bygga
upp vårt samhälle och ta vara på vårt
lands resurser minskas. Det går inte
att föra eu samarbetspolitik inom ett
land, om man från reaktionärt håll piskar
upp känslorna och säger att det
är fel, om vi försöker lösa våra problem

14 — Andra kammarens i>rotokoll 1960. Nr 19

210 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

gemensamt och att människorna i stället
skall klara sig själva.

Vad behöver vi här i landet? Vi behöver
samarbete bl. a. mellan konsumenter
och producenter. Detta är väl
bondeförbundet inedvetet om? Konsumenterna
bidrar till att landsbygdens
befolkning skall kunna leva under så
tillfredsställande förhållanden som möjligt.
Det sker genom direkta stöd åt
jordbruket, men också genom att ett
högt tullskydd upprätthålles, ett tullskydd
som ligger på 40 och i vissa fall
på 50 procent av varupriserna. Detta
betyder att konsumenterna är med och
betalar ungefär 1 000 miljoner kronor
till producenterna på landsbygden. Det
behövs samarbete mellan tätorternas
konsumenter och landsbygdens producenter
för att detta system skall kunna
fungera. Därför är det med beklagande
man ser att bondeförbundet slår in
på samma väg som högern är inne på
och säger att staten skall hålla tassarna
borta. Ännu mer beklagligt är det att
bondeförbundet, när konsumenterna i
tätorterna ville lösa sin pensionsfråga
genom tjänstepensionering, gick ut med
sådana slagord i herr Hjalmarsons stil
som att »löntagarna inte skall sitta i
Farbror Statens knä», detta samtidigt
som man bör ha varit medveten om att
konsumenterna i tätorterna genom den
jordbrukspolitik, för vilken man samarbetar,
bidrar med ungefär 1 000 miljoner
kronor för att höja levnadsstandarden
för landsbygdens producenter.

Vi behöver samarbete mellan konsumenter
och producenter. Det är bara
att fortsätta den politiken. Vi behöver
också samarbete för att kunna möta
sysselsättningssvårigheter i framtiden.
Även om de inte blir så svåra, som under
30-talets kris, kan dock sysselsättningssvårigheter
uppstå. Fallet Valdemarsvik
visar att sysselsättningssvårigheter
kommer att dyka upp i framtiden
bl. a. på grund av strukturrationalisering.
Vad skall då den stackars vardagsmänniskan
göra, om hon inte är

den som har sålt fabriken och sitter
med miljonerna på fickan utan är en
vanlig löntagare, kanske i 40-årsåldern,
med en yrkesutbildning som inte passar
i den uppkomna situationen? Var
skall hon då skrapa ihop 100 000 kronor
åt sig själv och 24 000 till barnen, herr
Hjalmarson?

Det är beklagligt, att bondeförbundet
slagit in på samma reaktionära väg,
som högern sedan länge är inne på.
I fråga om t. ex. tjänstepensioneringen
var brytningen fullständig. Samarbetet
mellan konsumenter och producenter
behövs således inte bara ur landsbygdsbefolkningens
synpunkt. Även tätorternas
befolkning har nytta av sådant samarbete
t. ex. i bostadsfrågan. Eftersom
folk flyttar från landsbygden till tätorterna
måste man bygga bostäder på de
orter dit de flyttar. Då får man inte
på landsbygden resonera som så, att
det här är inte vårt problem, detta vill
vi inte vara med om. Man kan inte
räkna med att tätorternas konsumenter
bara skall vara med om att betala utan
att få motsvarande stöd för att lösa
sina problem: tjänstepensionsfrågan

och bostadsfrågan och andra stora frågor.

Vilken är vår uppgift för den närmaste
tiden? När konjunkturen för några
år sedan gick ned, var vår uppgift
att försöka hålla i gång en så stor produktion
som möjligt, att ta vara på de
resurser av människor, maskiner och
råvaror, som på grund av arbetslösheten
låg outnyttjade, och sätta in dem
i produktivt arbete; uppgiften var således
att bygga upp näringsliv och samhälle
under lågkonjunkturen i avvaktan
på en kommande högkonjunktur.
Nu har vi högkonjunktur. Vad skall vi
göra? Nu bör vi förbereda oss på att
det inte alltid kommer att förbli som
nu, då »allt bär sig», då allt som produceras
ganska lätt blir sålt. Vi skall
förbereda oss på att svårigheter kommer
att uppstå för de svagaste företagen,
när denna konjunktur är över.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

211

Vissa branscher kan råka värre ut än
andra. Vi bör nu försöka ställa om näringslivet
i tid på samma sätt som man
gjort i de exempel, som jag nämnt från
England, Frankrike m. fl., så att de effektivare
företagen kan utveckla sig
och få hand om största delen av arbetskraften.
Därigenom bör det bli möjligt
att upprätthålla full sysselsättning även
i en ogynnsammare situation än dagens
och vi ökar våra möjligheter till
fortsatt standardstegring.

Sådana omställningsprocesser som
den vid läderfabriken i Valdemarsvik
skall vi försöka påbörja under högkonjunkturen
och inte sedan lågkonjunkturen
har kommit tillbaka och då det blir
svårt att placera människor på andra
arbetsuppgifter. Skall sådan omställning
göras bör det ske nu, när det går
att slussa över människor till andra
arbetsområden. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör få pengar för att kunna göra
den insats som är möjlig. För att komplettera
arbetsmarknadsstyrelsens insatser
fordras ansträngningar både från
staten, arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen.

Vi skall inte begära att vardagsmänniskan
här i landet skall kunna lösa
sina egna problem med hänsyn till sin
framtida sysselsättning, när inte ens de
stora industrierna ute i världen klarar
den saken utan behöver ett vidgat samarbete.
Det måste betraktas som oförlåtlig
propaganda, när man från högerhåll
smickrar vardagsmänniskorna med
att säga, att de kommer att klara dessa
problem på egen hand. Det gör de inte.
I andra länder, där man har en konservativ
regering vid makten, tror man
heller inte, att den linje, som högern
här med tanke på valrörelsen driver,
är realiserbar.

Det är svårt att bygga upp en gemenskapskänsla
i en förening — i en ideell
förening, en sportförening, en fackförening.
Det är lika svårt att bygga upp
en gemensamhetskänsla i samhället. Det
är betydligt lättare att vädja till snål -

Den ekonomiska politiken m. m.

heten och egoismen och säga: Du vet
bäst själv hur du vill använda dina
pengar. Alltför många tror på detta så
länge de har det bra. Vad inträffar sedan? Vi

måste ha samarbete mellan människor
i ett samhälle, samarbete mellan
individer inom ett företags ram, mellan
människor i ett företag och människor
inom ett annat företag, mellan
människor i en kommun och i en annan
kommun, mellan människor i en stat
och i en annan stat. Vi behöver samarbete
mellan människorna individuellt,
företagsmässigt och samhällsmässigt.

Får jag nämna ett exempel som visar
vad det är fråga om, mätt i pengar. För
att skapa en arbetsplats, som skall sysselsätta
en industriarbetare, måste man
skaffa verktyg, maskiner och lokaler
för omkring 50 000 kronor. Det är en
genomsnittssiffra —- det finns industrier
och arbetsplatser där det kostar
betydligt mera. 50 000 kronor skall industrien
presentera med eller utan
statsbidrag. Därutöver behövs 50 000
kronor till bostad för den familj, vars
löntagare skall arbeta i fabriken. Det
gör tillsammans 100 000 kronor. Men
det räcker inte med att man har en
fabrik och en bostad, utan dessutom
måste det finnas gator, vatten, avlopp,
skolor, sjukhus, pensionärshem och
mycket annat för att samhället skall
kunna fungera. Den kommunala servicen
måste byggas ut, och det kommer
att kosta betydligt mer än ytterligare
50 000 kronor.

Av de 150 000 kronor och mer, som
det kostar att ha en löntagare insatt i
arbete, svarar industrien för högst en
tredjedel och samhället alltså för åtminstone
två tredjedelar. Är det fel
att samhället skaffar fram bostäder, så
att industrien kan få folk till sina företag?
Är det fel att det finns vägar mellan
bostaden och fabriken? Hela den
kommunala servicen kostar pengar.
Samhället kostar pengar. Samhället är

212 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 19G0

Den ekonomiska politiken m. m.

en lika nödvändig förutsättning för industrien
som industrien för samhället.

Därför är det en destruktiv politik,
som högern propagerar för, när den
vill riva ned gemenskapskänslan i
samhället i stället för att bygga upp
den. Det är beklagligt att högern slagit
in på denna väg att motarbeta de
gemensamma ansträngningarna i stället
för att söka bidra till dem. Högern spelar
på motsatsställningen mellan människorna
inom samhället — får de friska
att glömma de sjuka, får de arbetsföra
att glömma dem som kan råka i
svårigheter.

Men detta kanske hör till goda tider.
Under goda tider börjar människorna
tro, att det inte finns några dåliga tider
och att de klarar sig själva, att de
inte behöver tänka på framtiden och
att allt kommer att förbli som det är i
dag. Goda tider för kanske med sig reaktionära
vindar, och det är möjligt att
bondeförbundet bedömt situationen rätt,
när man försöker segla i samma vind
som högern och eftersträvar att utnyttja
i den kommande valrörelsen de
reaktionära känslor, som odlas bland
människorna. Det är beklagligt att bondeförbundet
har så lätt att glömma bort
det samarbete, som behövs mellan tätorternas
konsumenter och landsbygdens
befolkning. Vi får hoppas att människorna
en dag vaknar upp efter det
hjalmarsonska smickret om att vardagsmänniskan
här i landet skall kunna lösa
sådana problem, som t. o. m. stora stater
är för små — enligt sitt eget bedömande
— för att kunna lösa själva.

Låt oss hoppas, att den hjalmarsonska
linjen möter samma öde, som herr
Ohlins linje mötte för några år sedan,
efter det att den haft sin uppgång.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag begärde ordet

för en replik mot herr Hagnell fanns det
de som avrådde mig och sade att det
inte fanns någon anledning begära replik,
ty det är ändå ingen här i kammaren
som bryr sig om vad herr Hagnell
säger. Jag kan instämma däri —
jag har funnit att det bara är herr Hagnell
själv som inte begriper den saken.

När herr Hagnell upprepar den gamla
tesen om att det svenska jordbruket
är subventionerat med 1 000 miljoner
kronor tar jag upp den saken, inte för
att herr Hagnell nämnde detta utan därför
att denna uppgift sprides även i
sådan tidningspress, som man trodde
skulle vara vederhäftigare.

Jag skall nu endast helt kort sammanfatta
vad jag på den punkten yttrade i
går. Det finns icke ett sådant livsmedelsöverskott
på världsmarknaden, att
det kan fylla vårt behov på detta område.
Detta medför i sin tur, att vi för
att få vårt livsmedelsbehov tillgodosett
måste konkurrera på marknaderna
inom de olika länderna. Inom sjustatsunionen
ligger livsmedelspriserna 2 procent
över de svenska. Vi hade nödgats
söka täcka vårt behov från denna marknad,
om vi velat handla med dessa länder,
och hade då sannolikt måst betala
än högre priser än man har inom
sjustatsländerna. Det är inte så, att man
kan fylla sitt behov av något »världsmarknadsöverskott»
att betalas till
»världsmarknadspriser».

Vi är väl alla överens om — med undantag
av herr Hagnell förstås — att vi
måste driva en nationell jordbrukspolitik
i vårt land liksom i andra länder.
Vill vi alltså detta måste vi skaffa den
arbetskraft som skall producera livsmedlen.
Detta är vårt mål och sedan får
gränsskyddet rättas därefter.

Jag hoppas att herr Hagnell bättre begriper
annat han talar om här i kammaren
än jordbrukspolitiken, som han nu
gav sig in på.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet mycket väl att

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

213

kammaren föredrar att lyssna till partiledare
och statsråd och inte alltid
bryr sig om att lyssna till vanliga ledamöter,
oberoende av vilket parti de
tillhör. Detta förhållande kan herr
Hansson i Skegrie inte ändra på.

Jag har inte sagt, att vi inte behöver
föra en nationell jordbrukspolitik.
Jag har sagt att vi drivit en sådan,
alltsedan 1930-talet. En dylik politik
kan föras med hjälp av införselavgifter
eller tullar, som konsumenterna
får betala. Att man sedan, såsom herr
Hansson i Skegrie, inte vill tala om
vad detta kostar är en annan sak. Jag
förstår att ni inte vill nämna några
siffror i det sammanhanget. Ni jämför
livsmedelspriserna här hemma med
hemmamarknadspriserna i det ena eller
andra landet. Men ni måste väl
medge, att det exempelvis finns ett 50-procentigt tullskydd för socker här i
landet. Vem får betala det? Konsumenterna
naturligtvis, genom högre
jordbrukspriser. Man kan dock lagra
socker, om det är för krig man bereder
sig.

Konsumenterna är villiga att betala
för en nationell jordbrukspolitik. Men
om man från jordbrukarhåll räknar
med att konsumenterna skall vara villiga
att betala fiolerna, kan man inte
gång på gång gå emot berättigade konsumentintressen
i andra frågor och
ovanpå sin förmånliga ställning egoistiskt
fordra ytterligare förmåner.

Det behövs ett samarbete mellan tätorternas
konsumenter och jordbrukets
producenter i fortsättningen också,
men då får vi hoppas att bondeförbundet
inte allför mycket seglar upp i högervinden.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Högerns allmänna politik
var i går föremål för diskussion
mellan finansministern och herr Iljalmarson.
Jag tror därför inte att kammarens
ledamöter tar illa upp om jag
låter bli att bemöta herr Hagnells nå -

Den ekonomiska politiken m. m.

got röriga och överdrivna kritik av högerns
allmänna politik utan i stället
går direkt över till vad vi har att behandla,
nämligen bevillningsutskottets
tre betänkanden.

Inledningsvis vill jag då konstatera,
att när vi förra året vid den här tiden
behandlade kompletteringspropositionen
förelåg endast ett fullständigt förslag
till riksstat, nämligen det som
framlagts av högerpartiet. Stridande
mot all praxis och hävd ansåg sig regeringen
icke då kunna förelägga riksdagen
något fullständigt statförslag utan
ville skjuta detta till hösten 1959. När
vi nu i dag behandlar årets kompletteringsproposition
så finner man av tillgängliga
handlingar, att åtminstone två
fullständiga statförslag föreligger — regeringens
och högerpartiets. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att finansministern
tagit lärdom av den kritik,
som riktades mot honom förra året
för att han icke lade fram en fullständig
riksstat förrän det aktuella budgetåret
redan hade börjat. Att skjuta på
denna sak till höstriksdagen var och
är inte lämpligt.

Till grund för dagens debatt ligger
de förslag, som de olika partierna framlagt
som alternativ till regeringens inkomst-
och utgiftspolitik. Dessa förslag
har behandlats av olika utskott. Min
uppgift är här endast att kommentera
de av högerpartiets förslag som behandlats
av bevillningsutskottet. Jag
kommer emellertid inte att beröra omsättningsskatten
och dess detaljer, vilka
herr Magnusson i Borås kommer att
framföra högerpartiets synpunkter på.

Till grund för bevillningsutskottets
behandling av högeralternativet beträffande
skattepolitiken har främst legat
högerpartiets partimotioner från riksdagens
början, nämligen motionerna
1:513 och 11:404 samt de i anslutning
till årets kompletteringsproposition
väckta motionerna 1:686 och 11:843
av herr Hjalmarson m. fl. Dessutom har
vi från högerpartiets sida till denna

214 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

riksdag framfört olika förslag rörande
vårt skattesystem, som också — även
om jag inte i dag skall beröra dem —
kommer med i bilden när högerpartiets
alternativ i hela dess vidd skall diskuteras.

En uppfattning, som genomgående
bär upp högerpartiets initiativ och förslag
på beskattningens område, är att
de erfarenheter, som vunnits under efterkrigstiden,
bekräftar att en statsfinansiellt
underbyggd lågskattepolitik
är ett ofrånkomligt led i en progressiv
stabiliseringspolitik. En lågskattepolitik
befordrar aktiviteten i arbetslivet,
den stärker sparviljan och ökar därigenom
motståndskraften mot inflationsstörningar.
Även på kapitalmarknadens
område skulle säkerligen en lågskattepolitik
sätta positiva spår. Kapitalmarknadens
bristproblem löses inte genom
regleringar och prioriteringar. Begränsningar
i utgifterna på den offentliga
sektorn tillsammans med åtgärder,
som stimulerar och gör det
möjligt att nyspara, måste till.

Det är mot denna bakgrund vi får
se både de motioner från högerpartiets
sida, vilka redovisas i de olika utskottsutlåtanden
som vi nu diskuterar,
och de motioner som tidigare varit
redovisade vid denna riksdag liksom
även de motioner som är uppskjutna
till höstriksdagen.

För att skattesänkningar skall få sin
fulla produktiva verkan krävs, att de
underbyggs, samordnas och planeras.
Reduceringar av tidigare beslutade utgifter
och sträng återhållsamhet i fråga
om nya utgifter är nödvändiga förutsättningar
för bestående skattelättnader.
Det krävs också, att man redan
från början gör upp en tidtabell, som
i varje särskild situation och inför varje
anspråk på statsmedel är vägledande
och normerande.

I motionerna I: 686 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:843 av herr Hjalmarson
m. fl. har högerpartiet presenterat sitt
budgetalternativ. Vi högerreservanter

finner att detta är sakligt underbyggt,
både såsom helhet och i sina detaljer.
Högerpartiets alternativ innebär för
budgetåret 1960/61 en betydande budgetförstärkning,
i det allra väsentligaste
uppnådd genom besparingar. Beräkningar
som redovisas i motionerna
ger ytterligare vid handen, att ett realiserande
av de i motionerna sammanfattade
förslagen skulle medge de framtida
skattesänkningar som högerpartiet
under innevarande riksdag aktualiserat
och som vi sammanfattat i den
skattesänkningstabell som framgår såväl
av motionerna som av reservation
II till bevillningsutskottets betänkande
nr 60, vartill jag hänvisar. Jag skall
inte ta upp kammarens tid med att
läsa in denna tabell i protokollet. Vi
högerreservanter ansluter oss helt till
denna skattesänkningstidtabell samtidigt
som vi ansluter oss till yrkandet
om omsättningsskattens slopande
fr. o. in. ingången av år 1961. Tills vidare
bör emellertid enligt vår uppfattning
omsättningsskatten bibehålies i
fråga om vin, sprit och tobaksvaror.

I högerpartiets partimotioner I: 404
och II: 513 har bl. a. framförts förslag
om nya skatteskalor för den statliga
inkomstskatten fr. o. in. ingången
av år 1962. Dessa skatteskalor presenterade
vi första gången redan vid 1956
års riksdag och de har sedan dess årligen
varit föremål för diskussion här
i riksdagen, varför jag här endast i
allra största korthet skall framlägga
några synpunkter på dessa av oss föreslagna
skatteskalor. Först vill jag
då framhålla att vid en uttagningsprocent
av 100 skulle dessa skatteskalor
medföra en rejäl skattelättnad för alla
personer, cn skattelättnad som vi skulle
kunna genomföra om högerpartiets utgiftspolitik
fick ligga till grund för
riksdagens handlande. Vidare skulle
dessa skalor medföra att vi fick bort
den starka progressiviteten, som finns
i de nuvarande skatteskalorna i skiktet
närmast över en beskattningsbar in -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 215

komst på 10 000 kronor. Vi skulle med
andra ord få bort den s. k. puckeln i
skatteskalorna. Slutligen vill jag peka
på att tillämpningen av dessa föreslagna
skatteskalor väsentligen skulle höja
gränsen för tudelningsprincipens tilllämpning.
Jag vill i detta sammanhang
peka på att sambeskattningsrevisionen
enhälligt uttalat att en höjning av denna
tudelningsgräns är önskvärd och
att vissa skäl kan anföras för att tudelningsprincipen
genomföres fullt ut.
Finansministern säger också i propositionen
nr 76 till årets riksdag, att han
i likhet med sambeskattningsrevisionen
finner en reform i denna riktning i
och för sig önskvärd.

Ja, herr talman, vissa av de skattereformer
som vi omnämnt i vår skattesänkningstabell
kommer att bli föremål
för behandling först vid höstriksdagen.
Så blir bl. a. fallet med avdragsrätt för
studiekostnader. Jag har därför ingen
anledning att nu gå in på dessa våra
förslag, varför jag nu ber att få yrka
bifall till reservationerna nr I och nr
II av herr Hagberg i Malmö m. fl. som
är fogade till bevillningsutskottets betänkande
nr 60.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi har ju fått två nya
skatteutredningar som skall på ett genomgripande
sätt undersöka vårt nuvarande
skattesystem. Från folkpartiet
har vi gång på gång här i riksdagen
givit till känna att vi menar, att tiden
nu är inne för en ordentlig översyn av
skattesystemet. Vi är glada för att man
nu nått enighet kring denna tanke och
att här skall ske en ordentlig utredning.

I bevillningsutskottets betänkande nr
63 behandlas en motion från folkpartiet,
i vilken vi bär begärt en allmän
översyn av skattereglerna i syfte att
utarbeta ett förslag, att föreläggas riksdagen,
till reformer som kan vara ägnade
att främja arbetsvilja, sparande

Den ekonomiska politiken m. m.

och produktionsstegring samt medföra
förenklingar. I sitt betänkande hänvisar
utskottet till att Kungl. Maj :t ämnar
tillsätta en utredning — utredningarna
var då ännu inte tillsatta — som
allsidigt och förutsättningslöst skall
pröva frågan om skattesystemets utformning
i hela dess vidd, varvid utskottet
förutsätter, att de i motionerna
framförda synpunkterna blir föremål
för prövning. Det stämmer överens med
vad finansministern utlovat i kompletteringspropositionen,
där han sagt, att
han komme att tillsätta en utredning
som allsidigt och förutsättningslöst
skulle pröva frågan om skattesystemets
utformning i hela dess vidd.

Nu har direktiven offentliggjorts. I
dessa säger finansministern bl. a. följande:
»Frågan om skattebördans fördelning
bör med angivna utgångspunkter
prövas förutsättningslöst. Härvid
bör man inte rygga tillbaka för långtgående
reformer. Det bör inte betraktas
som självklart att just det nuvarande
svenska skattesystemet som framvuxit
under historiskt betingade omständigheter
är det som bäst passar
morgondagens samhälle.» Det tycker
vi är friska fläktar. Det verkar lovande
inför de kommande utredningarna.
Man skall inte rygga tillbaka för långtgående
reformer. Man skall pröva frågorna
förutsättningslöst. Men på ett annat
ställe i direktiven säger herr Sträng,
att enligt hans mening skall den nuvarande
omsättningsskatten liksom energiskatten
vara ett bestående element i
det framtida skattesystemet. Alltså, å
ena sidan säger herr Sträng, att man
skall pröva förutsättningslöst och allsidigt,
och å andra sidan, att enligt
hans mening måste omsättningsskatten
och energiskatten vara bestående element.

När man nu står inför ett utredningsarbete,
tror jag att det är riktigast om
utredningsmännen lägger större vikt
vid att prövningen skall vara allsidig
och förutsättningslös och att de tar

216 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

hänsyn till vad bevillningsutskottet enhälligt
uttalat — nämligen att de synpunkter
som finns i bland annat folkpartiets
motioner skall prövas av utredningen
— än vid herr Strängs tydligen
privata mening att omsättningsskatten
måste vara ett bestående element,
hur skattesystemet som sådant än
ändras. När jag personligen har tillfälle
att gå med i detta utredningsarbete,
kommer jag att göra det från de
förutsättningar jag här deklarerat.

Herr talman! Vi har ytterligare ett
utskottsutlåtande att ta ställning till,
nämligen bevillningsutskottets betänkande
nr 62 beträffande ändringar i
omsättningsskatten. Jag vet att herr
Kollberg kommer att ta upp de reservationer
som finns knutna till detta.
Jag skall därför nöja mig med att uttala
min glädje över att utskottet nått
enighet på två punkter, nämligen för
det första att tidskrifter, som utges av
ideella organisationer, bör vara fria
från omsättningsskatt, och för det andra
att utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t vidtar åtgärder för att från omsättningsskatt
befria de målningar o. d.
som konstnärerna själva säljer. Denna
uppmaning kommer riksdagen, om den
fattar beslut i enlighet med utskottets
förslag, att ställa till Kungl. Maj :t, och
jag vädjar till finansministern att han
verkligen gör något i det avseendet och
att han gör det snabbt.

Till sist vill jag gå över till bevillningsutskottets
betänkande nr 60 som
gäller bevillningarna. Där kräver vi tillsammans
med centerpartiet och högerpartiet
att omsättningsskatten skall slopas.
Motiveringarna härför har framförts
tidigare under denna debatt, och
jag nöjer mig därför med att yrka bifall
till reservation I till bevillningsutskottets
betänkande.

Vidare finns ett yrkande från folkpartiet
om en omedelbar förändring av
skatteskalorna. När en viss förändring
vidtogs i den statliga inkomstskatten
i samband med omsättningsskattens in -

förande, medförde detta en skärpning
av marginalskatterna i vissa inkomstskikt,
där inånga löntagare befinner sig.
Detta uppmärksammades bl. a. av TCOdirektören
Valter Åman, som inlämnade
en motion i ärendet. Vi har i år
återkommit med en motion som sammanfaller
med herr Åmans och där det
yrkas att skatteskalorna skall revideras
så, att denna skärpning av marginalskatten
tages bort. Detta yrkande finns
upptaget i vår reservation III. Dessutom
har vi ett yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t som skall innehålla
två punkter. Först hemställes att den
nya skatteutredningen skall få i uppdrag
att framlägga förslag avseende
sänkning av det totala skattetrycket.
Finansministern sade i går att detta
inte är någon uppgift för utredningsmän
på skatteområdet utan att det är
politiska bedömningar. Häremot kan
man invända att finansministern har
sett till att representanter för politiska
partier kommit med i denna utredning.
Dessutom vill jag framhålla vad herr
Ohlin i går sade, nämligen att om man
skulle nå fram till ett skattetryck som
är 5 å 10 procent lägre än det nuvarande,
är det inte alls säkert att man
kan uppnå denna sänkning genom en
likformig sänkning av alla skatter. Del
borde därför vara naturligt att utredningsmännen
utarbetar alternativa förslag
beroende på vilket skattetryck som
avses.

Vi för vår del vill arbeta för att man
steg för steg skall kunna sänka skattetrycket.
Det är av den anledningen som
vårt yrkande om skrivelse till Kungl.
Maj:t dessutom innehåller att man skall
hos Kungl. Majrt hemställa att den statliga
budgetpolitiken upplägges med
sikte på att skapa förutsättningar för
reformer inom beskattningen, som till
gagn för alla folkgrupper uppmuntrar
den enskilde till produktiva insatser,
utbildning och sparande samt främjar
en gynnsam utveckling av näringslivet
och stärker vårt lands konkurrensför -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

217

måga inför de kommande stormarknaderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservaton III vid bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

Från folkpartiets sida har vi lagt
fram förslag till en alternativ budget,
där vi inte har föreslagit några utgifter
för vilka det inte finns täckning
utan där det t. o. m. finns ett budgetöverskott.
Vi lovar att ta bort den
omsättningsskatt som herr Sträng införde
och som har visat sig ha så stora
nackdelar. Vi ger inga stora löften
om ytterligare skattesänkningar under
den närmaste tiden. Vi kommer inte
med grant uppgjorda skattesänkningstabeller,
som utlovar stora skattesänkningar
inom de närmaste åren. Varför
gör vi inte detta? Jo, därför att vi menar
att man inte skall föreslå andra skattesänkningar
än sådana som man vet
kan genomföras under den närmaste tiden.
Med den ekonomiska politik och
finanspolitik, som vi rekommenderar,
lägger man däremot grunden för en
sund ekonomisk utveckling som gör det
möjligt att i framtiden steg för steg
minska skattetrycket. Utöver borttagandet
av omsen utlovar vi — som jag sade
— inte några stora skattesänkningar.
Däremot finns det i vår budget täckning
för en revidering av sambeskattningsreglerna,
och jag hoppas att våra
vänner inom högern så småningom
skall finna det möjligt att ansluta sig till
det konkreta förslag som vi framlagt i
detta avseende. Vi har vidare framfört
förslag om resultatutjämning inom näringslivet,
om amortering av studiekostnader,
om avdragsrätt för gåvor till
allmännyttiga ändamål och om möjlighet
att göra skattefria avsättningar på
skattesparkonto.

Man kan säga att detta är små reformer,
men det är viktiga reformer, och
det finns täckning för dem vid den alternativa
politik som folkpartiet föreslår.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Alldeles lagom till denna
ekonomiska debatt har vi ju fått den
utredning eller rättare sagt de utredningar
om en översyn av skattesystemet
som begärts från olika håll. Regeringen
har ådagalagt en föredömlig fermitet
i handlandet, eftersom utskottets
begäran om denna översyn, bakom vilken
det ligger motioner även från centerpartiet,
först nu finns upptagen på
kammarens föredragningslista. Vi får
nu hoppas att samma friska beslutsamhet
skall känneteckna utredningsarbetet.
Skulle de, som spår att det skall ta
fem, sex år för utredningen att komma
fram med sina förslag, få sina farhågor
besannade, så lär inte förslagen få
någon betydelse i den aktuella situationen.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att erinra om att skattebesluten
under de gångna åren i mycket stor
utsträckning kännetecknats av improvisation.
Jag vill erinra om att vi för
några år sedan sänkte statsskatten med
10 procent, vilket skulle betyda 375
miljoner kronor mindre i skatt. Ganska
kort tid därefter enades vi om ett beslut
i försvarsfrågan. Det fanns emellertid
inte pengar tillgängliga för att effektuera
detta beslut, och man måste därför ordna
med punktskatter som ökade statens
skatteinkomster med bortåt 400 miljoner
kronor. För några år sedan tog vi
oss före att höja de kommunala ortsavdragen.
Förutsättningen för denna åtgärd,
som var rättvis och riktig, var
emellertid att kommunerna kompenserades
för det skattebortfall som uppkom
för deras del. Detta kostade staten
uppemot 600 miljoner kronor om året.
År 1958 trodde inte regeringen på några
risker för skattehöjningar, men år 1959
var det färdigt med omsättningsskatten.

Hur gick det då med de människor
som skulle ha haft den största glädjen av
kommunalskattereformen, d. v. s. i första
hand de mindre inkomsttagarna?

218 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Jo, de fann ganska snart att omsen tog
mer än vad kommunalskatten skulle ha
minskat — i verkligheten blev det ju
inte någon kommunalskattesänkning, eftersom
kommunerna i stor utsträckning
var tvungna att öka utdebiteringen. Vad
staten den gången förlorade på gungorna,
tog den alltså igen på karusellen.
Resultatet blev inte någon rättvisare fördelning
av skattebördan, utan snarare
det motsatta, även med hänsyn tagen
till de kompensationsåtgärder beträffande
barnfamiljer och andra som genomfördes.

Med detta vill jag bara ha sagt att,
skatteutredningar i all ära, så blir det
i verkligheten dock på det sättet, att
när man behöver pengar höjer man
skatterna.

Även från centerpartiets sida har vi
hävdat att statens utgifter måste hållas
tillbaka och att alla möjligheter i den
vägen bör tillvaratas. Vi har också redovisat
var besparingarna enligt vår mening
bör sättas in. Jag skall inte här
redogöra för dessa förslag, utan jag
hänvisar till de motioner och framställningar
som från vårt håll gjorts både i
år och föregående år.

Nu finns det emellertid områden, på
vilka vi inom centerpartiet bestämt motsätter
oss nedskärningar. Det gäller beträffande
statens åtaganden gentemot
barnfamiljerna, emot folkpensionärerna
och emot kommunerna. I dessa avseenden
kan vi inte följa våra vänner
inom högern och folkpartiet. Framför
allt skulle högerns politik gentemot
kommunerna innebära mycket stora
övervältringar av utgifter från staten
på kommunerna. Folkpartiet har i detta
fall inte gått så långt. Vi menar, att
sådana övervältringar är en felaktig politik,
eftersom alla tecken tyder på att,
hur väl man än sköter finanserna i kommunerna,
får man räkna med fortsatta,
ganska betydande utgifts- och utdebiteringshöjningar.
Under sådana förhållanden
kan det inte vara riktigt att staten
minskar sina insatser, som i alla

högsta grad är tillkomna för att åstadkomma
en nödvändig skatteutjämning
de olika kommunerna emellan.

Vi förväntar oss alltså, att vi nu skall
få en kartläggning av skattefrågorna, en
allsidig belysning av frågan om förhållandet
mellan direkt och indirekt beskattning
samt bl. a. också en prövning
av uppslaget från centerpartihåll om en
beskattning på utgifterna. Direktiven
förutsätter, att utredningarna skall komma
in även på sådana spörsmål.

Med dessa korta reflexioner, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr IV) vid bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I fråga om varuskattens
avskaffande från den 1 januari nästa år
ber jag att få instämma i de tidigare
anföranden, som hållits i denna fråga
av talare från folkpartiet.

Bestämmelserna om varuskattens tilllämpning
är i vissa delar otillfredsställande
utformade. Även om varuskatten
avskaffas den 1 januari 1961 är det därför
nödvändigt att bestämmelserna redan
under detta år blir ändrade på några
punkter. Ändringsyrkanden har framförts
i ett mycket stort antal motioner,
som har behandlats av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 62.

I egenskap av reservant i utskottet
vill jag i korthet motivera reservationen.
I första hand kommer jag att uppehålla
mig vid tre områden, där varuskatten
enligt reservanternas åsikt får
en produktionsfientlig effekt och hämmar
konkurrensen. Jag åsyftar då varuskatt
på investeringar och på förbearbetade
bvggnadsvaror samt vidare det
s. k. materialbegreppet.

I fråga om varuskatt på investeringsvaror
har utskottet avstyrkt det yrkande,
som har framställts i motioner rörande
denna sak. Dessa går ut på att
man skulle införa ett restitutionsförfarande.
Jag vill kraftigt understryka vad
som anförts i motionerna, nämligen att

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

219

ökade investeringar inom näringslivet
utgör grundvalen för vårt ekonomiska
framåtskridande. Det är vår bestämda
uppfattning att varuskatt på investeringarna
måste få en hämmande effekt
på investeringsverksamheten och därigenom
motarbeta rationalisering och
mekanisering. Dessa faktorer måste i
dagens läge betraktas som utomordentligt
betydelsefulla med hänsyn till det
ostridiga faktum, att näringslivet nu inför
sjustatsmarknadens genomförande
måste sätta till alla klutar för att hävda
sig i den ökande internationella konkurrensen.

Jag kan inte finna, att utskottets skäl
för sitt avstyrkande är bärande. Motiveringarna
är nämligen i huvudsak av
rent fiskal natur och utgör inte något
sakligt bemötande av vad som framförts
i motionerna. Man måste väl säga att
om man skall låta enbart fiskala synpunkter
vara bestämmande kan man ju
lägga på medborgarna praktiskt taget
vilka skatter som helst, oavsett hur de
verkar. Inte heller från konjunkturpolitisk
synpunkt är ett system med permanent
belastning av investeringarna
ändamålsenligt. Beskattningsåtgärder
vidtagna i syfte att dämpa investeringsverksamheten
har hittills givits en starkt
tidsbegränsad varaktighet. Varuskattens
utformning är däremot fastlåst.

Utskottet och reservanterna är ense
om att ett undantagande av investeringsvaror
från skatteplikt skulle medföra
tekniska komplikationer. Däremot är
det praktiskt genomförbart att ordna
ett restitutionsförfarande, så att investeringsvaror
i efterhand befrias från varuskatt.
Förslag därom har framlagts av
reservanterna. Jag ber att få hänvisa till
punkt 4 i reservationen.

Redan vid 1959 års riksdag motionerades
från olika håll om ändrade bestämmelser
i fråga om beskattningen av
förbearbetade byggnadsvaror. I motionerna
anfördes, att utformningen av
denna beskattning kunde komma att
medföra en allvarlig snedvridning av

Den ekonomiska politiken m. m.

konkurrensförhållandena inom byggnadsbranschen
och vore ägnad att motverka
rationaliseringen på byggnadsområdet.
En på byggnadsplatsen framställd
produkt — t. ex. betong — belastas
med varuskatt endast i ringa omfattning,
men om motsvarande vara framställes
fabriksmässigt, drabbas hela den
färdigtillverkade produkten av skatt.

Detta senare medför att även arbetslöner
och material beskattas alldeles
oavsett om materialet i och för sig är
skattefritt.

I årets motion har i den här frågan
förordats, att man låter beskattningen
inträda ett led tidigare för den som
fabriksmässigt framställer förbearbetade
byggnadsvaror och att därefter vid
försäljning av den färdigbearbetade
byggnadsvaran någon skatt icke skall
utgå. Härigenom blir konkurrensförhållandena
återställda. Vidare bör monteringsfärdiga
lättbetonghus erhålla samma
behandling i varuskattehänseende
som trähus. Jag kan redan nu nämna,
att man i utlandet, t. ex. Finland, där
en liknande beskattning har tillämpats,
fick erfara, att betong- och betongvaruindustrien
drabbats utomordentligt
hårt av en sådan här beskattning. Förhållandena
var alltså på sin tid där
samma som de vi för närvarande har
i Sverige.

Utskottet har i det här fallet inte kunnat
undgå att erkänna att beskattningens
utformning i fråga om byggnadsvarorna
medför en viss snedbelastning
men har sagt att konsekvenserna härav
i regel blir av begränsad art.

Under intryck av den utredning jag
varit i tillfälle att ta del av, vill jag
bestämt hävda att konsekveserna inte
blir av begränsad art, och jag kan
inte underlåta att påpeka det anmärkningsvärda
i att utskottet här helt och
hållet underlåtit att ta hänsyn till föreliggande
fakta.

För övrigt tyder utskottets skrivning
just på den bär punkten på att utskottet
i sak ger motionärerna rätt — ut -

220

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

skottet anser att utvecklingen på området
bör följas med vaksamhet. Vi anser
att utvecklingen redan givit belägg
för att utformningen av skatten på den
här punkten måste ändras. Jag ber att
få hänvisa till reservationen, punkt 2.

I några motioner har yrkats att material,
som används i produktionen och
inte ingår i den producerade varan,
skall vara skattefritt och att följaktligen
verktyg, slitgods o. d., som förbrukas
vid produktionen, skall hänföras
till icke skattepliktiga varor.

En lämplig avgränsning av dessa varugrupper
borde ske gentemot anläggningstillgångar.
Såväl tekniker som företagsekonomer
har en klar uppfattning
om dessa förbrukningsartiklar och
deras karaktär. Förordningens ordalydelse
är också i och för sig tämligen
klar. Där sägs att vad som förbrukas
i den egentliga bearbetnings- och förbrukningsprocessen
skall vara fritt från
skatt. Vissa uttalanden i förarbetena till
varuskatteförordningen är emellertid
förvillande.

Nu gällande bestämmelser har därför
föranlett betydande tolkningssvårigheter,
och riksskattenämnden har efter
framställning lämnat en anvisning om
tolkningen av begreppet material.

Nämndens tolkning går ut på att tillsats-
och förbrukningsmaterial skall vara
fritt men att s. k. förbrukningsverktyg
skall hänföras till skattepliktiga varor,
därest de har längre fysisk varaktighet
än en å två veckor. Sveriges industriförbund
har i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärt författningsändringar innebärande
bl. a. att gränsdragningen göres
vid ett år.

Denna fråga är av mycket stor praktisk
betydelse. Riksskattenämndens
tolkning medför, att den effektiva varuskatten
blir varierande på olika varor,
därför att förslitningstiden är olika
i olika processer.

Utskottet har utan annan motivering
än hänvisning till de skiftande förhållandena
förklarat, att någon ändring av

författningstexten icke bör vidtagas i
den av motionärerna önskade riktningen.
Utskottsmajoriteten borde ha tagit
allvarligare på detta problem och icke
blott förklarat, att tolkningsspörsmål
ligger utanför utskottets domvärjo. Frågan
är emellertid av så stor vikt att vi
föreslagit skrivelse till Kungl. Maj :t.
Jag ber att få hänvisa till punkt 7 i reservationen.

Utskottet har inte heller försökt att
lösa de varuskatteproblem av likartad
natur, som uppstått för jordbruket. Majoriteten
har ansett motionerna med yrkande
om skattefrihet vid inköp av förbrukningsvaror
för jordbruksdrift besvarade
med ett allmänt uttalande att
Kungl. Maj :t bör framlägga förslag till
ändringar, därest en kraftigare snedvridning
av konkurrensförhållandena
uppstår.

Enligt min mening måste här samma
regler gälla som för andra producenter
och jag hänvisar till reservationen,
punkt 8.

I fortsättningen vill jag ta upp några
andra frågor, där meningarna inom utskottet
varit delade.

I en motion har frågan om skriftliga
avtal, slutna före den 16 oktober 1959,
tagits upp. Gällande bestämmelser säger
ju att sådana avtal i vilka vederlaget
blivit till beloppet fastställt skall
medföra att skyldighet att erlägga varuskatt
inte skall inträda.

Nu har ju riksskattenämnden givit
den där bestämmelsen en tolkning som
icke överensstämmer med gällande och
vedertagen handelskutym. I vår reservation
har begärts att denna fråga måtte
närmare utredas av Kungl. Maj:t och
för riksdagen framlägges de förslag som
erfordras för att övergångsbestämmelserna
skall kunna tillämpas på allmänt
vedertaget sätt. Jag hänvisar till reservationen,
punkt 9.

Nästa fråga rör skattefrihet för vissa
fartyg. Utskottet har här bara åberopat
sitt uttalande vid 1959 års riksdag, som
hade att ta ställning till samma yrkan -

Nr 19

221

Onsdagen den 25 maj 1900

de. Vi som reserverat oss i utskottet anser
inte, att detta åberopande är en tillfredsställande
motivering för majoritetens
ståndpunkt. Vi har med stöd av i
motionerna framförd motivering begärt
en skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag hänvisar
till reservationen, punkt 5.

En annan fråga är skattefrihet för
tryckta skrifter. I olika motioner har
yrkats, att tryckta skrifter —- alltså böcker
och samtliga tidningar och tidskrifter
skall undantagas från varuskatt.

Utskottsmajoritetens avstyrkande
grundar sig här beträffande tidningar
och tidskrifter på den principiella åsikten,
att alla andra tidningar än nyhetstidningar
bör omfattas av skatten; endast
för någon ideell organisation kan
skattefrihet tänkas, men den frågan behandlas
i annan ordning.

Vi hävdar bestämt, att en varuskatt
på tryckta skrifter inverkar skadligt ur
synpunkten av den fria opinionsbildningen.
En beskattning av böcker ter
sig dessutom synnerligen olycklig ur
allmän kulturell synpunkt. Bl. a. drabbar
skatten skol- och utbildningsväsendet.
Jag hänvisar till reservationen,
punkt 1.

Frågan om frihet från varuskatt för
de tekniska och kulturella hjälpmedel
som användas av handikappade och lytesskadade
behandlades redan av 1959
års riksdag, och ett yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t blev bifallet av
andra kammaren. Som exempel på vilka
varor som avses må nämnas rullstolar,
proteser, hörapparater och talböcker
in. m. Utskottet har anfört, att
en skattefrihet för de här föremålen
skulle innebära ett avsteg från varuskatteförordningens
principer. Dessutom
har utskottet anfört att de handikappades
behov av bistånd bör tillgodoses
på annat sätt. Här vill jag påpeka,
att då det gäller ett ur humanitär
synpunkt uppenbart ömmande ändamål
av stor betydelse bör man icke krypa
bakom ett principiellt resonemang.

Jag ber att få hänvisa til) reservatio -

Den ekonomiska politiken m. m.

nen, punkt 6, och till de olika motioner
som väckts i denna fråga.

Till sist vill jag ta upp ett ur handelns
synpunkt viktigt problem, som
sammanhänger med varuskatten. Det
rör frågan om ersättning för den uppbörd,
som nu utan gottgörelse för statens
räkning handhas av landets cirka
200 000 handelsutövare.

Utskottets majoritet bär mot motionsyrkandena
endast kunnat anföra, att det
står handeln fritt att göra skattemedlen
räntebärande för egen räkning innan
de redovisas och att ersättning för
handelns arbete torde kunna tas ut genom
prishöjning på varorna, varav följden
blir att det blir konsumenterna
som drabbas av uppbörds- och redovisningskostnaderna.

Jag kan inte finna dessa skäl bärande.
Uppbörden av skatten är en statlig
uppgift och den har delegerats till
handelsidkarna — det är då fullt rimligt
att ersättning skall utgå för arbetet.
En övervältring av kostnaderna på konsumenterna
genom en större prishöjning
än som orsakas av själva varuskatten
bör ovillkorligen undvikas.

En sådan konsekvens är otillfredsställande
både ur allmän synpunkt och
med hänsyn till näringsidkare och konsumenter.
Jag ber att få hänvisa till
reservationen, punkt 3.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till samtliga punkter
i den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 62 fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har tidigare under
denna debatt från högerpartiets sida
framställts yrkande om att omsättningsskatten
skall försvinna från den
1 januari 1901. Jag vill för min del livligt
instämma i detta yrkande.

Vi har kraftigt reagerat mot denna
skatt beroende på att man ovanpå det
tidigare mycket hårda skattetrycket
även lade denna omsättningsskatt. Det
finns all anledning för oss att uppmärk -

222 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

samma det förhållande som rått på
skatteområdet under den senaste tiden.
När man t. ex. får bevittna, att man
från det ena året till det andra beräknar
ökningen av statsinkomsterna genom
skatter till 2 000 miljoner kronor,
då finns det anledning för oss att reagera.

Vi i högerpartiet vill framhålla att
den minskning, som måste till i statens
utgifter, får man också helt enkelt ta på
sig. Jag tror att man från regeringens
sida i dag också är på det klara med
att det direkta skattetrycket nått sin
maximala höjd. Det går därför inte att
få ut mera den vägen. Det progressiva
skattesystemet är i dag en realitet för
de flesta i detta land. Jag tror att många
av de människor, som nu får ut sina
retroaktiva lönetillägg från den 1 januari,
får klart för sig vad detta verkligen
betyder, när det visar sig, att en mycket
stor del av detta lönetillskott skall behållas
av det allmänna. Regeringen måste
därför dölja de nya skatteuttagen genom
att den tar pengarna i form av en
indirekt beskattning. Det är detta som
vi reagerat mot. Så länge denna omsättningsskatt
består är det angeläget, att
man försöker hyfsa till den så att den
blir litet lättare att hantera för människorna.
Olika förslag härom har också
framlagts i motioner. Dessa har resulterat
i reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 62. Herr Kollberg
har talat en hel del om dessa olika yrkanden.
Jag kan fatta mig ganska kort,
eftersom vi har förenat oss i en gemensam
reservation. Jag vill emellertid understryka
att en av de viktigaste punkterna
i denna reservation just gäller avsnittet
investeringar. Genom denna skatt
ökar man, som herr Kollberg sade,
kostnaderna för vår produktion. Det är
ytterligt farligt att så sker. Det kommer
bl. a. att innebära, att våra exportvaror
blir dyrare, och det kommer i längden
att bli svårare att kunna höja eller upprätthålla
vår standard.

Man talar om att vi har en omsätt -

ningsskatt på 4 procent, men genom att
skatten även uttas på skatt blir det 4,2
procent. Då skatten uttas även på investeringsvaror,
blir den genom de kumulativa
verkningarna i själva verket
betydligt högre. Många gånger är den
säkerligen flera procent högre än den
förefaller vara för konsumenterna. När
man därför försöker göra gällande att
detta är en skatt, som skulle betalas
ifrån näringslivets sida, tror jag att det
är en felaktig framställning. Det förhåller
sig nog så, att det blir konsumenterna
som i det långa loppet kommer
att få svara för kostnaderna i form
av dyrare varor.

Jag kan förena mig med herr Kollberg
beträffande hans uttalande om
vissa förbrukningsartiklar, det s. k. slitgodset,
som användes inom produktionen.
Jag kan inte finna annat än att
de riktlinjer, som är uppdragna i det
fallet, är alldeles för snäva.

När det gäller ersättning till företagarna
för det bestyr, som de har med
denna skatt, är det ganska egendomligt
att man så hastigt kan göra ett stort
antal medborgare i detta land till skatteindrivare
och begära att de skall fullgöra
denna skyldighet utan någon som
helst ersättning. Man ålägger dem ett
straffansvar för den händelse de inte
kan sköta uppbörden på ett riktigt sätt.
Om detta är i och för sig ingenting att
säga. Men det är orimligt att begära att
de skall svara för uppbörden utan ersättning.
Man har i detta samhälle under
senare tid genomfört arbetstidsbegränsning,
men det är tydligen inte meningen
att småhandlarna skall få bli delaktiga
av denna.

Vi har också reagerat mot att man
lägger skatt på det tryckta ordet. Det
är en så väsentlig del av en demokratis
främsta funktioner, att jag inte kan finna
att skatten på dessa alster bör bibehållas.

I vår reservation förekommer också
en punkt, som behandlar de artiklar invaliderna
nödvändigtvis måste ha för

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

223

förflyttning eller över huvud taget för
att kunna utföra sitt arbete. Omsättningsskatten
på dessa varor innebär att
även invaliderna måste hjälpa till för
att få balans i statens utgifter.

Herr Kollberg nämnde också någonting
om övergångsbestämmelserna. Han
avsåg de kontrakt, som skrevs före den
16 oktober 1959. Jag vill i likhet med
herr Kollberg säga, att det är egendomligt
att man här försöker att koppla
bort vad som är brukligt enligt gammal
köpmannased. För att dessa avtal över
huvud taget skall berättiga till frihet
från erläggandet av denna skatt, skall
de vara bekräftade från båda sidor. Det
är inte brukligt att man går till väga på
det sättet ute i näringslivet. Det förekommer
ofta att orderbekräftelse lämnas
bara från den ena sidan men att
ordern ändå betraktas som bindande.
Jag ifrågasätter hur det över huvud
taget skulle vara möjligt för de människor,
som upprättade sådana avtal före
den 16 oktober, att känna till att
statsmakterna senare skulle besluta om
den förordning som vi nu fått.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 62 fogade
reservationen.

Herr TALMANNEN:

Jag får meddela, att jag har för avsikt
att fortsätta genomgången av föredragningslistan
utan middagsrast och
att därvid slutföra behandlingen av de
ärenden som nu debatteras samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 43, 44 och
46.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det har tillämpats en
berömvärd tidsbegränsning under debatten
om bevillningsutskottets betänkande
nr 62. Jag måste emellertid be
om överseende om jag nu, eftersom jag
är ensam talesman för utskottet och har
haft fem väldiga opponenter mot mig.

Den ekonomiska politiken m. m.

nödgas ta i anspråk några fler minuter
än övriga talare.

Jag skall börja med att beröra varuskatten.
Som utgångspunkt för mitt resonemang
vill jag anföra varuskattens
allmänna grundprinciper. Det är en
skatt av generell karaktär och omfattar
konsumtionsvaror, investeringsvaror
och vissa tjänster. Undantagen är
sparsamma och har samlats i 10 § i
förordningen. På grund av lagens universella
karaktär har det varit möjligt
att åstadkomma en låg procentsats, en
enhetlig redovisning samt jämlikhet och
rättvisa i tillämpningen. Det är nödvändigt
att man är synnerligen sparsam
med undantagen, och man måste
behandla varje framställning om uppmjukning
och förändring av lagstiftningen
mycket restriktivt.

Jag skall i allra största korthet säga
några ord om de olika punkterna i den
reservation, som herr Magnusson i
Borås och herr Kollberg har pläderat
för.

Den första reservationen gäller tryckta
skrifter. Det är klart att man kan
åberopa många skäl, även kulturella
sådana. Tryckfriheten har inte aktualiserats
i det här sammanhanget men
den ligger på lur. Vidare har framhållits
orimligheten i att religiösa och
ideella skrifter skall beskattas. På den
punkten kan vi vara lugna av det enkla
skälet att det nu har framlagts en proposition
med anledning av riksdagens
skrivelse vid föregående riksdag. Denna
proposition går i positiv riktning
och kommer att behandlas av riksdagen
i höst.

Vad gäller övriga publikationer och
böcker har det numera visat sig, att
farhågorna i vad gäller dessa varit
överdrivna. Omsättningsskatten har säkerligen
i det här fallet inle vållat något
avbräck i försäljningen eller åstadkommit
de övriga olägenheter som
man befarat. Det finns sålunda ingen
som helst anledning att nu bevilja skattefrihet
för dessa varor. Det skulle för

224 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 19G0

Den ekonomiska politiken m. m.

övrigt vara stötande att lägga skatt
på mjölk men t. ex. skattebefria veckotidningar
och andra skrifter.

Reservation 2 rör byggnadselement,
monteringsfärdiga hus av lättbetong,
vars användbarhet och ställning i produktionen
herr Kollberg har skildrat.
Till detta vill jag bara säga att utskottet
inte bestrider att det härvidlag
finns ett problem, men det finns ingen
anledning att nu vidta några åtgärder.
Man får vänta och se hur utvecklingen
gestaltar sig. Utskottet betvivlar emellertid
att detta har föranlett någon förändring
av användandet av byggnadselement
som är fabrikstillverkade eller
att det skulle utgöra något avbräck för
de husbyggen det här är fråga om.

Beträffande ersättningen för uppbörden
vill jag erinra om att det i författningen
förutsattes att den kostnad
för skatteuppbörd som företagarna får
vidkännas skall betalas av konsumenterna.
Det är en kostnad för handeln
som självfallet skall inkalkyleras i priset.
Emellertid finns det vissa ersättningar
som likväl nu förekommer. Den
räntevinst på uppbörden som det har
talats om är inte stor men inte heller
så obetydlig. Jag ber att få rekommendera
kammarens ledamöter att räkna ut
hur mycket denna blir, om omsättningen
i en affär är t. ex. 2,5 miljoner och
detta belopp fördelas på sex olika redovisningstillfällen
och en månad av
varje period kan anses innebära en ränta
på den uppbörd som skall ske den
18 varje månad. Räntevinsten vid varje
uppbördstillfälle blir så stor att den
säkerligen betalar den arbetskraft som
behövs för redovisningen, åtminstone
vid det tillfället.

Jag förmodar att kammarens ledamöter
också känner till att för varje krona
som är skattebelagd förtjänar uppbördsmannen
en visserligen mycket
blygsam summa, 32/1 000 öre på varje
krona. Summan kan anses löjligt liten,
men många bäckar små gör en stor å

och sammantaget på hela uppbörden
blir det en halv miljon kronor.

Jag skall också erinra om att man
vid prissättningen självfallet höjer
ojämnt öretal till närmast högre jämnt
sådant. Detta kan också synas vara en
mycket blygsam sak, men det är ändå
på hela den samlade uppbörden och
hela omsättningen en icke obetydlig
summa som tillfaller uppbördsmannen.
Jag vill inte på något sätt säga att detta
är ersättning. Jag har bara velat påpeka
att det inte utan vidare är givet
att hela ersättningen måste tas ut genom
prishöjningar.

Sedan kommer en mycket större och
viktigare sak, nämligen restitution för
investeringsvaror. Det skulle vara alldeles
uteslutet att undanta investeringsvaror.
De representerar ungefär 30 procent
av hela skatteuppbörden. Om vi
skulle undanta dem, skulle vi få höja
uttagningsprocenten med en tredjedel
för att uppnå samma summa. Nu har
herr Kollberg sagt att man kan kringgå
de tekniska svårigheterna genom att
konstruera ett restitutionsförfarande.
All erfarenhet visar att restitutionsförfarandet
inte är att rekommendera i sådana
sammanhang. Det har varit en
ständig tvist om och ständiga tvivel på
ändamålsenligheten av de restitutioner
på bensin och andra varor som vi tidigare
har tillämpat. Jag tror att det
skulle bli samma förhållande här. I
varje fall är det så att även om man
väljer ett restitutionsförfarande eller avskaffar
skatten på investeringsvaror,
bortfaller 30 procent av skatteintäkterna.
Det är detta förhållande som är
avgörande för att vi inte kan gå med
på att undanta dessa varor från omsättningsskatt.
För övrigt är det en fråga
om avvägning mellan konsumtion
och investeringar, och det skulle vara
ganska egendomligt om man helt skulle
frita investeringsvarorna från skatt,
när man belägger hela konsumtionen
med skatt.

Beträffande bogserbåtar och flod -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

225

sprutor får jag säga att utskottet redan
tidigare har avvisat skattebefrielse.
Enligt min erfarenhet är bogserbåtar
inga välgörenhetsinrättningar. Jag förmodar
att de får så pass stora ersättningar
för sina uppdrag att de kan uthärda
en omsättningsskatt.

Jag kommer därefter till en del tolkningsfrågor
som herr Kollberg har berört.
För min del vill jag säga att vi
inte skall lägga oss i tolkningstvister.
Riksskattenämnden är till för att ge
vägledande anvisningar inom lagens
ram, men det är överflödigt att vi skall
lägga oss i dylika tolkningar. Det skulle
bara åstadkomma ökade svårigheter
och måhända ännu tvivelaktigare tolkningsresultat.
Jordbruket erhåller avdrag
i den omfattning som framgår av
bestämmelserna i tionde paragrafen
och vidare i överensstämmelse med
riksskattenämndens anvisningar. Utskottet
anser att det inte finns skäl för
att gå utöver detta och har sålunda
även avvisat dessa yrkanden.

Tolkningen av begreppet skriftligt
avtal i övergångsbestämmelserna är
också en fråga som det vore ganska
olämpligt för riksdagen att ta ställning
till.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets betänkande på
denna punkt. Jag vill till det bara knyta
en reflexion. Det är märkligt att så
stor möda nedlagts på att genomföra
dessa förändringar när skatten skall
avvecklas den 1 januari 1961. Jag
tolkar det så att, ehuru oppositionspartierna
förutsätter att den skall avskaffas,
de likväl är på det klara med att
den kommer att stanna.

Herr talman! Jag övergår nu till bevillningsutskottets
betänkande nr 60.
.lag skall självfallet inte gå in på någon
konjunkturbedömning och inte
heller på möjligheterna till budgetbalans
i vidare mån än att konstatera,
att alla partier är eniga om att en budgetbalans
är önskvärd. För att uppnå
denna balans vill vi emellertid gå olika

Den ekonomiska politiken m. m.

vägar. Vi anser att en varuskatt i den
omfattning som här föreligger är nödvändig.
Oppositionen är av annan mening
och vill avskaffa den. Den anser
att man i stället skall begränsa utgifterna
och på andra vägar än medelst
omsättningsskatt förstärka inkomsterna.
Mot den metoden skall jag inte polemisera.
Min erfarenhet här från riksdagen
säger mig emellertid att när
det gäller att minska utgifterna på de
vägar oppositionen föreslår eller öka inkomsterna
är det lätt att säga »tulipanaros»,
men att genomföra dessa förändringar
är mycket svårare.

Jag skall inte trötta många minuter,
men jag kan inte underlåta att nämna
några exempel från den »golgatavandring»
som besparingsutredningens förslag
gjort här i riksdagen.

Mödrahjälpen avser en utgiftsminskning.
Besparingsutredningen föreslog
att den skulle vara en kommunal hjälpform.
Utskottet avstyrkte och ville ha
den kvar. I enlighet därmed beslöt
andra kammaren med 138 röster mot 77
att behålla mödrahjälpen.

Utredningen föreslog även att man
skulle höja folkpensionsavgiften från 4
till 5 procent. Utskottet och Kungl.
Maj :t hänvisade till pågående utredning
och ville vänta. Högern reserverade sig
för en höjning till 4,5 procent. Folkpartiet
ville ha ett principuttalande till förmån
för en höjning. Vad hände? Med
131 röster mot 40 avslogs högerns reservation.

För budgetåret 1960/61 vill högern
öka pensionsavgiften med 30 miljoner,
folkpartiet med 75 miljoner och centerpartiet
med 100 miljoner kronor. Fhnns
det någon här i kammaren som tror att
detta kommer att genomföras? Fyra
förslag kommer att föreligga och under
sådana förhållanden lär det vara mycket
svårt att uppnå majoritet för någon
höjning.

Fn omstridd fråga är bidragen till
kommunerna. De är onekligen en besparing
för statsverket men naturligtvis

15 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 19

226

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

inte för skattebetalarna. I denna fråga
framlade utredningen en ny plan. Utskottet
ville ha oförändrade villkor och folkpartiet
reserverade sig för utredningens
plan. Den samlade 97 röster men förkastades
med en majoritet på 136 röster.
För budgetåret 1960/61 vill folkpartiet
minska ersättningen till kommunerna
med 51 miljoner och högern med
samma belopp. Inte heller för det ändamålet
torde det vara möjligt att uppbringa
majoritet här i riksdagen, och
jag fruktar att samma öde kommer att
drabba alla de propåer till utgiftsminskningar
och inkomstökningar som förekommer
i högerns, folkpartiets och centerpartiets
motioner, vilka slutar på
mycket stora belopp. Jag tvivlar på att
det här kommer att bli något nämnvärt
resultat.

Jag kommer sålunda till det resultatet
att den enda vägen att uppnå budgetbalans
är att behålla den allmänna
omsättningsskatten. Därför kan utskottet
självfallet inte gå med på förslaget
att den skall avskaffas den 1 januari
1961.

Sedan vill jag bara göra en kort allmän
reflexion, nämligen den att tanken
att inskränka statens verksamhet i någon
nämnvärd omfattning trolfgen inte
har framtiden för sig. Det är ingenting
som tyder på att det är möjligt att minska
det allmännas engagemang till medborgarnas
fromma.

Vi kommer inom några dagar att anta
ett förslag om utökad forskning, som
inom några år kommer att drä en kostnad
på en halv miljard kronor. Denna
forskning kommer att kräva enorma insatser
från det allmännas sida. Jag vill
här endast erinra om att man genom
ökad medicinsk forskning nu har kommit
fram till behandlingsmetoder, som
i vissa speciella fall medför legosängsavgifter
på 200 kronor per dygn. Om
det skall vara någon mening med forskningen,
skall den givetvis inte bara bestå
i insamlande av död kammarlärdom,
utan dess resultat skall givetvis omsättas

i praktiken och nyttiggöras för den allmänna
kulturutvecklingen. Dessutom
skall den naturligtvis bidra till en bättre
försörjning och en högre standard för
hela vårt folk. Men för att detta skall vara
möjligt fordras att vi inte bara satsar
på själva forskningen utan att vi också
för forskningens resultat ut i det praktiska
livet. Och enbart detta kommer att
kräva så stora utgifter, att de besparingar
vi till äventyrs kan göra — och
jag har självklart ingenting emot att de
göres — inte på långa vägar kommer att
räcka till för att finansiera ens denna
del av den ökade statliga verksamheten.

Jag tror därför vi gör klokt i att inte
invagga oss i några illusioner om vare
sig högerns, folkpartiets eller centerpartiets
förmåga och möjligheter att
realisera sina enligt mitt sätt att se fullkomligt
orealistiska budgetalternativ.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren med att här ta upp någon
debatt med herr Sundström om vad jag
yttrade. Jag vill bara helt kort säga, att
när herr Sundström gör sig till tolk
för uppfattningen att det inte går att
bromsa de statliga utgifterna, så är detta
något som det finns all anledning att notera.
Om det nämligen skulle bli så att
socialdemokratien får bestämma även i
fortsättningen, så måste svenska folket
i dag bereda sig på ganska kraftiga ytterligare
skattehöjningar i framtiden.
Men vi har från högerpartiets sida visat
att det finns möjligheter att skära ned
statens utgifter och därigenom minska
skattetrycket.

Sedan undrade herr Sundström varför
vi lägger ned så stor energi på att
få en ändring av omsättningsskatteförordningen
till stånd. Jo, det gör vi,
herr Sundström, på just de punkter där

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 227

vi finner verkningarna alldeles speciellt
farliga.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag glömde faktiskt att
säga, att mina farhågor att det inte går
att sänka statsutgifterna är helt oberoende
av vilken regering som kommer
att sitta efter höstens val. Jag är säker
på att om herr Hjalmarson — som nu
kommit tillstädes i kammaren och som
jag alltid lyssnar på med mycket stort
intresse — den 24 september i år blir
statsminister, så får han inte då heller
några som helst möjligheter att genomföra
sitt sparprogram. Han kommer att
få finna sig i att hans finansminister
lägger fram en budget av ungefär samma
typ som vi har behandlat i år. Herr
Hjalmarson kommer inte att kunna genomföra
några av sina skattesänkningspropåer
utan får säkert acceptera även
den allmänna varuskatten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström har nu
i två anföranden försökt visa att det är
omöjligt att sänka statsutgifterna. Han
har tagit exempel från besparingsutredningen,
som lade fram ett enhälligt förslag,
och pekat på att dessa förslag i
alla fall inte genomförts. Men vad är
anledningen till detta, herr Sundström?
Anledningen till att besparingsutredningens
enhälliga förslag inte genomförts
är att man på socialdemokratiskt
håll har sagt att vi sedan vi fått omsättningsskatten
inte alls har samma
behov av att spara som tidigare. Detta
är ett bevis på omsättningsskattens förödande
verkningar.

Det är inte alls bevisat att det inte
går att spara, men det kanske är bevisat
— och det är det herr Sundström sitter
fast i — att en socialdemokratisk regering
och en socialdemokratisk riksdagsmajoritet
för närvarande inte har möjlighet
att spara. Det får vi väl ta herr
Sundströms ord på. Han säger ju att det

Den ekonomiska politiken m. m.

är så. Svenska folket har anledning att
observera detta och se till att det blir
en ändring i höst, så att de som verkligen
vill spara och som vill sätta in all
sin kraft på att hejda utgiftsstegringen
får visa att de kan göra det.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte uttalat någon
som helst motvilja mot att sänka
statsutgifterna. År det bara möjligt att
göra det så är jag den förste att hälsa
det med tillfredsställelse på grund av
min ytterst sparsamma natur. Men jag
vill fråga herr Gustafson i Göteborg:
Hur skall högern under budgetåret 1960/
61 kunna sänka utgifterna för barnbidragen
med 210 miljoner kronor? Och
hur skall folkpartiet kunna övertyga
riksdagen om det riktiga i att sänka bidragen
till sjukförsäkringen med 120
miljoner kronor? Och hur skall centerpartiet
kunna få igenom sitt önskemål
att höja folkpensionsavgiften med 100
miljoner kronor? Dessa tre exempel är
alldeles tillräckliga för att visa att här
förs ett resonemang som har bra litet
med verkligheten att göra.

Under detta anförande hade herr andre
vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström frågar
mig hur högern skall kunna dra in det
första barnbidraget. Det skall han inte
fråga mig om. Jag kommer att motsätta
mig ett sådant förslag.

När det gäller folkpartiets förslag säger
herr Sundström att det är fråga
om att sänka bidragen till sjukförsäkringen.
Jag vill för att undvika varje
missförstånd slå fast att det inte är
meningen att försämra villkoren för de
sjuka, utan att i större utsträckning
övergå från skattefinansiering till avgiftsfinansiering
av sjukförsäkringen. Vi
skall dock ha kvar bidragen till dem

228

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

som har små inkomster. Detta tror jag,
herr Sundström, skall gå alldeles utmärkt
att övertyga riksdagen om riktigheten
i, om vi får en majoritet som är
inställd på att sätta stopp för utgiftsexpansionen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsons yttrande
illustrerar min tankegång. Besparingen
på 210 miljoner kronor på barnbidragen
kommer folkpartiet att motsätta sig
i en regering där alla de tre borgerliga
partierna är representerade. Bidraget
till sjukförsäkringen åter kommer antagligen
högern att sätta sig emot, ty de
vill inte gå så långt i det avseendet. Vad
gäller den ökade avgiftsfinansieringen
av sjukförsäkringen så tror jag inte heller
att de tre borgerliga partierna kan
bli ense. Det är det som är kruxet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att fråga herr Sundström en sak.

Jag hoppas att herr Sundström och
hans parti även i fortsättningen skall
vara beroende av andras röster och att
de inte ensamma skall kunna driva igenom
sina förslag. Om den situationen
kommer att bestå, att herr Sundströms
parti inte ensamt dominerar kammaren,
hur skall ni då kunna genomföra allt
vad ni har på ert program, när ni
måste be andra om biträde?

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
menar att jag skall upplysa om vilket
regeringsprogram en eventuell ny socialdemokratisk
regering eller en borgerlig
regering kommer att framlägga
efter valet. Jag saknar profetians gåva
i så hög grad att jag avstår från att göra
någon prognos i det avseendet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tolkar herr Sund -

ströms oförmåga att svara på det sättet
att han inte är van att svara på frågor
men väl att ställa frågor till andra.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det är egentligen bara
i ett enda fall som bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 62 har uttalat sig
för slopande av omsättningsskatten. Det
är skönt att kunna konstatera denna
enighet, när det råder så stor oenighet
i många andra avseenden.

Bevillningsutskottet har uttalat sig för
min motion — motsvarande motion har
väckts av herr Källqvist i första kammaren
— och visat full förståelse för
att konstnärerna skall befrias från varuskatt
på sina egna förstaförsäljningar
av konst. Det har man nu inte bara
gjort genom allmänna talesätt, utan utskottet
har enhälligt visat full förståelse
för saken och sagt, att man förutsätter
att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder i denna
riktning. Men inte nog med det; utskottet
har också gett Kungl. Maj :t fria händer
att vidta ändringar i anvisningarna
just i detta fall, och regeringen skulle
alltså icke behöva ytterligare vända sig
till riksdagen.

Det må tillåtas mig att uttala min tillfredsställelse
över att bevillningsutskottet
så klart uttalat sin uppfattning om
att konstnärerna utgör ett värdefullt inslag
i vårt kulturliv och att konstnärerna
icke bör hindras i sin vällovliga näring,
vilken vi samtliga här måste anse
vara av ett stort värde för vårt kulturliv.

Jag hoppas att finansministern mycket
snart utfärdar de av bevillningsutskottet
föreslagna ändringarna i varuskatteförordningen.

Sedan vill jag säga några ord om en
annan konst, nämligen husbyggnadskonsten.
Herr Kollberg har redan varit
inne på den frågan och visat, att varuskatteförordningen
på denna punkt innehåller
en ganska egendomlig konstruktion.
Om man blandar grus och
sand med cement, så får man betong.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 229

Görs denna fabriksmässigt och transporteras
till byggnadsplatsen, då blir det
en fabriksgjord vara, och den blir varuskattebelagd.
Däremot är enbart grus
och sand fria varor. Genom denna konstruktion
kommer man att dämpa den
rationaliseringsiver som finns inom
byggnadskonsten och främja äldre och
mindre rationella metoder.

Utskottsmajoriteten och regeringen
borde beakta de förslag som oppositionen
framlagt i detta fall, så att byggnadskonsten
ges möjligheter att vidareutveckla
sin rationalisering. Jag tror
att varuskattens nuvarande konstruktion
är ett olyckligt grepp härvidlag,
och tekniskt skulle man kunna komma
ifrån detta mycket enkelt.

Jag skulle slutligen också vilja säga
några ord beträffande frågan om ersättning
till dem som har att inkassera varuskatten,
en ersättning som vi ansett
vara ofrånkomlig. Regeringen och utskottsmajoriteten
anser icke, att handlare
och hantverkare och andra, som
herr Hedlund brukar säga, skall ha någon
ersättning för sitt arbete. Det är,
säger man, en kostnad som man får
lägga på varan. Detta är emellertid en
form av service, som köpmännen ger
samhället på uppdrag av staten, och då
skall också staten betala kostnaden.

Herr Sundström sade, att uppbördsmännen,
d. v. s. köpmännen, har trettiotvå
tusendels öre i ersättning för varje
krona som levereras in. Detta är en
helt teoretisk konstruktion och den är
— om jag får använda herr Sundströms
eget uttryckssätt — fullkomligt orealistisk.
Man kan nästan säga, att den visar
en stor brist på vetskap om de förhållanden
som gäller när man kalkylerar
inom detaljhandeln. Jag hävdar att staten,
som begärt att köpmännen skall ta
in denna varuskatt, också skall ge dem
ersättning härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer till bevillningsutskottets
betänkande nr 62, som avgivits
av herr Hagberg m. fl.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! En kort förklaring är
kanske på sin plats med anledning av
en motion som några ledamöter i denna
kammare väckt och som nu behandlas.
Det gäller den skatteskärpning av V 5-spelet som här föreslagits. Det torde vara
angeläget att lämna denna redovisning,
då bevillningsutskottet på grund
av hetsen vid riksdagens slutspurt säkert
inte kunnat ta del av alla de sakskäl
som borde legat till grund för
ärendets bedömande. Det kan påpekas
att motionen inlämnades häromdagen
kl. 16.30 i samband med plenum. Kl.
19 eller strax därefter var utskottet
klart att avstyrka motionen.

För det första koncentrerar sig motionen
i huvudsak på galoppsporten,
där vi begärt att höjningen av skatten
på vinster vid V 5-spel skall begränsas
till en höjning från 20 till 30 procent
i stället för, såsom föreslås i propositionen,
till 35 procent, d. v. s. samma
procentsats som Kungl. Maj:t nu föreslår
för travet.

För det andra begärs i motionen att
vinstavdraget vid det konventionella
spelet skall sänkas till 25 procent.

För det tredje innehåller motionen
en hemställan att både för trav och
galopp uppfödnings- och avelspremierna
till organisationerna får en sådan
storlek att uppfödningen av dessa hästar
kan göras lönsam.

Från trav- och galoppsportens sida
har man naturligtvis ingenting emot
att detta spel i likhet med andra blir
föremål för beskattning, men den bör
utformas på sådant sätt att den rimmar
med denna sportgrens speciella
förhållande.

Det låter egendomligt för den oinvigde
att t. ex. galoppsporten inte skulle
kunna klara den föreslagna skattehöjningen
med 15 procent. Men det förhåller
sig så att inte ens nu räcker
inom denna sportgren premierna och
priserna till för att klara uppfödningen
av hästarna.

230 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Avsikten med vårt förslag är att
avelsarbetet, som dock indirekt beröres,
inte skall spolieras genom alltför
höga skatter. Det är dock fråga om ett
avelsarbete som inte bara ger staten
stora inkomster genom skatteintäkterna
från totalisatorspelandet, utan det tjänar
också ridsporten i vårt land.

Galoppen är den lilla sportgrenen i
förhållande till travet. Omsättningen
förhåller sig ungefär som 1:14 och endast
tre banor står till förfogande för
galoppen. Denna gren är mycket mer
ansträngande än travet, man har färre
hästar och varje häst kan endast delta
åtta—tio gånger per säsong. Under
de senaste åren har aveln mycket starkt
reducerats, bl. a. därför att det inte
funnits utrymme för tillräckligt stora
premier. Statens bidrag till dessa kommer
kanske genom totalisatorutredningen
att försvinna. Detta är nu under
ett övergångsår satt till 50 000 kronor
för både trav och galopp. 50 000 kronor
av de 50 miljoner man tar in!

Genom V 5-spelet, som infördes av
galoppsporten, gavs större möjligheter
att öka dessa nödvändiga premier. Vad
man är rädd för är att den alltför höga
beskattningen, samtidigt som V-5 tenderar
att gå tillbaka efter en kanske
tillfällig hausse, skall försämra premiemöjligheterna.
Jag tycker det riktiga
hade varit att vänta med den större
skattehöjningen till dess man haft tillfälle
att något längre följa utvecklingen.

Jag skall inte uppta kammarens tid
ytterligare utan slutar med att säga
att mina kamrater och jag, som motionerat
i denna fråga, efter utskottets
behandling av motionen inte kan göra
annat än uttala den förhoppningen till
departementschefen och kammaren att
man, om man ser att det blir en nedgång
som resulterar i en ytterligare
försämring för uppfödarna, snabbt ändrar
på det beslut som i dag kommer
att fattas. Detta gäller för närvarande
främst för galoppsporten, men det gäl -

ler också för travet på de små travbanorna
i vårt land, där V 5-spel inte
kan bedrivas på grund av att det är
för dyrbart. För finansministerns del
betyder en tillbakagång reducerade inkomster.
Uppfödarnas ersättning för
nedlagt arbete kommer trots allt att stå
i paritet med herr Strängs inkomster.

Herr talman! Något yrkande kan jag
tyvärr inte finna det lönande att ställa.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Liksom herr Lothigius
vill jag framföra några synpunkter på
förslaget om höjning av vinstavdraget
vid det s. k. V 5-spelet. Först vill jag
med några ord motivera utskottets yrkande
om avslag på herr Lothigius’ motion
med förslag om lägre vinstavdrag
för V 5-spel vid galopptävlingar än vid
travtävlingar.

V 5-spelet är en ny spelform som på
kort tid fått en mycket stor omfattning
och den totala omsättningen vid travoch
galoppbanorna har också ökat kraftigt
på sista tiden. Beskattningen för
V 5-spelet har hittills skett med samma
procentuella vinstavdrag som gäller för
det traditionella vinnare- och platsspelet.
När nu förslag framlagts om ett
för denna nya spelform särskilt avpassat
vinstavdrag, där hänsyn tagits till
spelets karaktär och omfattning, anser
utskottet i likhet med departementschefen
att några skäl ej talar för en
lägre beskattning vid galopptävlingar
än vid travtävlingar. Skillnaden är endast
att det är olika tävlingsformer
men samma spelform, där insatserna
i största utsträckning sker vid s. k. förtidsvad
och inte av besökare vid tävlingarna.

Vad herr Lothigius anfört om behovet
av ökat stöd åt den professionella hästsporten
föranleder ingen annan kommentar
från min sida än vad utskottet
anfört om att riksdagen tidigare i år
tagit ställning till denna fråga.

Utöver vad jag här sagt med anledning
av herr Lothigius’ anförande vill

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

231

jag emellertid också göra en kort kommentar
till det föreliggande förslaget
om höjning av vinstavdraget vid V 5-spel. Den frågan har väckt stor uppmärksamhet
och har diskuterats i pressen
liksom också i televisionen. Förslag
har dessutom framförts om såväl
högre som lägre vinstavdrag än det som
departementschefen föreslår. Av propositionen
framgår att finansministern
ansett skäl tala för ett högre vinstavdrag
än 35 procent. Även utskottet har
kommit till samma uppfattning bl. a.
av den anledningen att V 5-spelet även
efter den föreslagna höjningen av vinstavdraget
kommer att vara lågt beskattat
i jämförelse med andra av staten
godkända spelformer.

Den spelform som V 5-spelet lämpligast
kan jämföras med är fotbollstippningen,
som det av staten ägda AB
Tipstjänst bedriver. Båda spelformerna
bygger sin verksamhet på förtidsvad
som göres hos auktoriserade ombud
landet runt. I båda spelformerna kan
man tippa en rad med låg insats men
man kan också satsa stora penningsummor
genom s. k. systemtips.

35 procents vinstavdrag vid V 5-spelet
— vilket också kan kallas skatt —
är den enda beskattning som förekommer
vid denna spelform, men detta innebär
inte att den summa de 35 procenten
representerar inlevereras till
statsverket. Det är nämligen så att de
organisationer som anordnar tävlingarna
får göra avdrag för kostnader i
samband med tävlingarna efter vissa
regler. Den summa som staten får motsvarar
omkring 28 procent av insatsbeloppen.
Dessa 28 procent motsvarar
den totala skattebelastning V 5-spelet
får vidkännas efter höjningen. Vinnarna
vid V 5-spelet betalar nämligen inte
någon s. k. vinstskatt, vilket de gör
som vinner på tips eller på lotteri. En
gårdagstidning kunde berätta, att en
spelare på V 5 under kort tid gjort tre
vinster på respektive 550 000, 330 000
och 197 000 kronor. Den spelaren be -

Den ekonomiska politiken m. m.

talade ingen vinstskatt när han lyfte
beloppen på grund av att skatten anses
vara erlagd i förväg genom det
s. k. vinstavdraget.

Inom tipset, som man kan jämföra
med, kostar varje rad 40 öre. 5 öre
per rad utgör skatt, som direkt inlevereras
till statsverket. Av den insatssumma
som är kvar sedan radskatten
frånräknats står 50 procent till vinnarnas
förfogande. De återstående 50 procenten
inlevereras efter avdrag för omkostnader
till staten och redovisas som
nettovinst för bolaget. Nettovinsten utgjorde
för Tipstjänsts senaste verksamhetsår
drygt 31 procent av insatserna.

Dessutom får tipsvinnarna betala 30
procents vinstskatt till statsverket. Till
statsverket inbetalades genom radskatt,
vinstskatt och nettovinst från bolaget
det senaste verksamhetsåret 57 procent
av insatserna på fotbollstippningen, vilket
skall jämföras med de 28 procent
jag förut nämnde för V 5-spelet.

En annan jämförelse som man bör
göra är den, att till vinnarnas förfogande
står vid tippning efter avdrag
av skatt och omkostnader 31 procent.
Vid V 5-spelet är motsvarande siffra 65
procent. Denna jämförelse visar att

V 5-spelet jämfört med tippningen är
mycket lågt beskattat och att skäl finns
för ett betydligt högre vinstavdrag. Utskottet
har ändock accepterat departementschefens
förslag om 35 procent på
grund av att V 5-spelet är en ny spelform
och man inte vet, hur spelet kommer
att utveckla sig i framtiden. Dessutom
pågår totalisatorutredningen, och
den har sin uppmärksamhet riktad på
dessa frågor. Utvecklingen bör följas,
ty om allmänheten i ännu större utsträckning
skulle gå över från exempelvis
tippning och penninglotteri till

V 5-spel på grund av att beskattningen
av den sistnämnda spelformen är så
lindrig, får staten vidkännas stora inkomstbortfall.
Varje miljon som överföres
i insatser från tippningen till V 5-spelet, för att ta ett exempel, innebär

232 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

ett inkomstbortfall för staten på inte
mindre än 280 000 kronor.

Herr talman! I den mycket aktuella
diskussionen om beskattningen av V 5-spelet har jag ansett det angeläget att
inför kammaren visa, att V 5-spelet har
en betydligt lindrigare beskattning än
andra av staten godkända spelformer.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket innebär avslag på
herr Lothigius’ motion.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Allard liksom
utskottet håller före att beskattningen
av totalisatorspel är liberal vill jag invända
att man bör betrakta denna sportgren
med tanke på dess speciella förhållanden.
Galopphästägarna driver
denna verksamhet med ganska stor förlust.
Intäkterna i form av penningpriser
var 1959 något över 1,8 miljoner
kronor på galoppsporten, medan utgifterna
— träningsavgifter, ridarvoden,
ryttarprocent o. s. v. — uppgick till
ungefär 3,2 miljoner kronor. Det finns
i vårt land 200 hästägare, och utredningen
visar, att galopphästägarna årligen
förlorar i genomsnitt 7 000 kronor
per häst.

Genom V 5-spelet fanns möjlighet att
ge en större utdelning i form av priser
för att kunna hålla denna verksamhet
i gång på galoppsidan. Nu befarar
man att denna möjlighet kommer att
försvinna. På sina håll anser man kanske
att det inte är någon förlust att
fullblodsaveln och galoppsporten över
huvud taget försvinner. Jag för min del
tycker att det vore en förlust, om denna
trevliga sport skulle vara tvungen
att försvinna. Den har ju också en viss
betydelse som skattekälla för herr
Sträng.

Om man gör en jämförelse mellan ridsporten
och annan idrott, får idrotten
i vårt land med sina 500 000 ungdomar
ur fonden för idrottens främjande 11
miljoner kronor. Det blir ungefär 22
kronor per ungdom som bedriver idrott.

Ridsporten däremot, som utövas av cirka
20 000 ungdomar, har att dela på
265 000 kronor som utgår i särskilt anslag
till ridfrämjandet. Det blir cirka
13 kronor per ungdom som utövar ridsport.
Jag tror att man bör se reellt på
dessa frågor.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! I en skrivelse, som bevillningsutskottet
fått taga del av från
Travsportens Centralförbund, framhålles
bl. a. att den publik som är intresserad
av hästsport spelar på de traditionella
s. k. vinnar- och platsspelen,
medan representanterna för travsporten
karakteriserar V 5-spelet med uttrycket
»hasardspel». Vad vi här diskuterar
är alltså avvägningen av en
skatt för ett spel som av företrädarna
för sporten benämnes som hasardspel.
Jag anser att en skatt, som tillför staten
28 procent av insatserna vid sådant
hasardspel, är en låg beskattning jämfört
med de 57 procent som gäller för
fotbollstippningen.

Beträffande de förluster som hästägarna
påstår sig ha kan jag inte göra
något uttalande. Jag kan endast hänvisa
till den debatt som i söndags kväll
ägde rum i televisionen, där en representant
för hästägarna framförde liknande
synpunkter som herr Lothigius
nyss gjorde. En representant för lantbruksstyrelsen,
som också är ledamot
av totalisatorutredningen, ifrågasatte
därvid riktigheten av de förlustsiffror
som hästägarna i detta sammanhang
presenterat.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att med några få ord beröra huvudsakligen
den fråga som blev aktuell redan
i höstas i samband med omsättningsskattens
genomförande, nämligen
regeringens då genomtrumfade förslag
att höja marginalskatten för vissa inkomstgrupper.
Den höjningen ansågs
av de fackliga sammanslutningarna —

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

233

framför allt av TCO, SACO och SR —
vara ett synnerligen egendomligt grepp
på frågan om skattesystemets avvägning
i Sverige. I samma ögonblick som
man introducerar en allmän omsättningsskatt
och därvid bl. a. motiverar
den åtgärden — liksom man från regeringshåll
motiverar dess kvarblivande
— med att man vill ha ökad indirekt
beskattning, vidhåller man tydligen
alltjämt från regeringshåll att man
skall bibehålla denna skärpning av marginalskatten
för inkomsttagare från
14 000 kronor upp till 39 000 kronor.
När man sedan läser direktiven
för de nu tillsatta utredningarna i detta
avseende i fråga om avvägningen
mellan direkt och indirekt beskattning,
finner man även där vittnesbörd om
att regeringen anser, att marginalskatterna
är för höga, att man inte kan
komma längre på den direkta beskattningens
väg o. s. v.

Från oppositionens sida delar vi uppfattningen
att den direkta skatten är
för hög. Vi kan alltså inte — från folkpartiets
sida har vi särskilt betonat
detta i vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 60 — vara
med om att låta denna skärpning från
i höstas av marginalskatten stanna kvar
för denna grupp inkomsttagare. Vi har
också i vårt budgetalternativ täckt in
det inkomstbortfall på 25 miljoner kronor,
som skulle bli följden av ett borttagande
av denna skärpta marginalskatt.

Jag skall sedan med några ord beröra
statsutskottets utlåtanden nr 139
och 142.

Utskottsutlåtandet nr 139 gäller anslaget
till täckandet av förlust på statens
järnvägars fond för nästa budgetår.
Såsom tidigare har sagts här behöver
statens järnvägar på grund av löneuppgörelsen
en ytterligare subvention
för att klara sin ekonomi. Från oppositionssidan
har vi haft den uppfattningen
att det belopp på 70 miljoner
kronor, som regeringen äskar, är alltför
högt tilltaget. Vi har nöjt oss med

Den ekonomiska politiken m. m.

att föreslå 50 miljoner kronor, vilket
framgår av en vid utskottsutlåtandet fogad
reservation, till vilken jag yrkar
bifall. Motiveringen är bl. a. den, att
vi anser att vissa ytterligare rationaliseringar
på detta område bör kunna
genomföras.

Dessutom tillkommer att vårt alternativ
ju även innefattar borttagandet av
omsättningsskatten. Denna beräknas innebära
en merkostnad för statens järnvägar
på 15 miljoner kronor.

Man kan också säga, såsom framhållits
i motion nr 850 i denna kammare,
att den beräkning som vederbörande
departementschef har gjort i fråga om
inkomstutvecklingen vid statens järnvägar
är alltför pessimistisk och att
man för nästa budgetår bör kunna räkna
med en avsevärt större inkomstökning,
bl. a. beroende på den förbättrade
fraktkonjunktur, som redan kan konstateras.

Slutligen vill jag under hänvisning
till vad som har förekommit i debatten
här i går och i dag yrka bifall till
folkpartiets reservation till statsutskottets
utlåtande nr 142. I denna reservation
sammanfattar vi i korthet vårt
budgetalternativ och hemställer, att
riksdagen skall hos regeringen anhålla
om förslag till höstsessionen om vissa
besparingar, subventionsminskningar
och andra liknande åtgärder för att stärka
budgeten utan omsättningsskatt.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts äskanden under
sjätte huvudtiteln i vad gäller anslag
till driftbidrag till statens järnvägar
har riksdagen tidigare avslagit en
motion om minskning av anslaget till
dessa driftutgifter med 30 miljoner kronor.
Till statsutskottets utlåtande nr
139 är fogat ett särskilt yttrande av
herr Virgin m. fl., som hänvisar till att
om det motionsyrkandet godkänts, så
hade vi nu ifrån högerpartiets sida
kunnat stödja Kungl. Maj:ts förslag. Då

234 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

emellertid riksdagen avvisat detta yrkande,
kommer vi i stället att stödja
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl., som innebär att anslaget för täckande
av underskottet på statens järnvägar
skulle minskas med 20 miljoner
kronor till 50 miljoner kronor, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr talman! Jag tillåter mig också
att yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 142 fogade reservationen
av herr Virgin m. fl., som innebär
ett budgetalternativ med besparingar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är ett par åtgärder
för att komma ur bostadsbristen som
också förtjänar litet uppmärksamhet i
detta sammanhang. Om dessa åtgärder
råder det praktiskt taget enighet inom
alla politiska partier. Den ena är att
man på mycket bättre sätt än som för
närvarande sker skall ta till vara redan
befintliga fastigheter. Den andra
är att man effektivare än som nu sker
skall stimulera ägare av flerfamiljshus,
bostadsrättslägenheter och egnahem att
amortera sina lån, inte bara topplånen
utan också bottenlånen, så att kapitalet
inte fryser fast utan kommer tillbaka
till lånemarknaden och kan användas
för ny utlåning.

Låt oss då ett ögonblick se på hur
de nu tillämpade prioritetsreglerna verkar
när det gäller tillgodoseendet av
dessa önskemål. Hur verkar det till en
början på strävandena att vidmakthålla
och utnyttja de äldre fastigheterna?
Låt mig ta ett vanligt exempel. Ett par
ute i Bromma eller Nockeby byggde
för 20 år sedan en villa. Nu har den villan
blivit litet sliten, värmeledningssystemet
bör bytas ut, det vore skönt
att slippa eldningen, man vill gärna
lägga in en oljepanna. Var skall man
ta pengar? Man har amorterat på sina
inteckningslån och kan utan vidare erbjuda
prima säkerhet för ett lån på
4 000—5 000 kronor som upprustningen

skulle kosta. Men ett sådant lån är inte
prioriterat och därför mvcket svårt att
få.

Makarnas barn har vuxit upp och
villan börjar bli för stor. De skulle gärna
vilja sälja den, men eftersom de har
amorterat så mycket på sina lån får de
inga köpare, därför att kontantinsatsen
blir för stor. En spekulant som inte har
pengar måste märkvärdigt nog i detta
land bygga sig en alldeles ny villa. För
att kunna köpa en gammal villa måste
man vara välsituerad, ty den som skall
överta en gammal villa får inga lån.
Sådana lån är inte heller prioriterade.
Följden blir att de gamla makarna blir
kvar, medan den barnfamilj som gärna
skulle vilja överta villan inte kan
få den.

Låt mig sedan gå över till amorteringsfrågan.
Alla tycker ju att det vore
vettigt, om ett par makar när pensionsåldern
nalkas, hade hunnit amortera
färdigt sina lån, så att de på gamla dagar
kunde bo någorlunda räntefritt.
Många skulle vilja göra det, men det
kan de inte göra, om inte det kapital
som de lägger ned i villan blir rörligt,
inte fastlåst. Man måste kunna ta fram
pengarna igen, om man behöver dem
vid sjukdom eller andra svårigheter.
Detta att skapa en reserv i sin egen fastighet
borde man i högsta grad uppmuntra.
Men då måste reserven vara
tillgänglig i det ögonblick den behövs,
och det är den inte, därför att sådana
lån inte heller blir prioriterade.

Jag har endast velat säga detta för
att fästa uppmärksamheten på hur systemet
ur vardagliga synpunkter verkar.
Hur mycket vettigare vore det inte
att låta kapitalmarknaden fungera
fritt.

Jag ser dess värre att finansministern
inte är här, men jag skulle ändå vilja
ge honom ett litet välmenande råd, nämligen
att han när allt detta bråk och
väsen i riksdagen så småningom är
över, kopplar av en kväll och hör på en
symfonikonsert t. ex. Han skall då fin -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 235

na att här och var i bänkarna sitter
en del människor med slutna ögon och
drömmande anleten. När han ser detta
skall han inte göra sig skyldig till
samma misstag som i går. Dessa människor
sover inte, de njuter intensivt
av en konstnärs prestation.

Även finansministern njöt enligt egen
uppgift i går av att lyssna till vad han
kallade sirenen Hjalmarson. Hur fjärran
står inte, ärade kammarledamöter,
herr Gunnar Sträng från skalden
Alfred Vestlund. Ni kommer kanske
ihåg hans vackra strof: »Nej, tyst siren
och låt mig nu få sova på sångmöns
arm, en lycklig nöjd poet som
tackar Gud för ödmjukhetens gåva, den
bästa som jag näst min harpa vet.»

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I debattens slutskede
vill jag göra en kort deklaration. Det i
reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 60 framställda yrkandet om
upphävande av den allmänna varuskatten
får mitt stöd. Den är inte blott en
skatt på konsumtion utan — då priserna
per varuenhet varierar i olika delar
av landet — även en skatt på långa
avstånd och hårt klimat. Jag är samtidigt
angelägen att framhålla, att jag
ifrågasätter det lämpliga i att därför
från LKAB fordra ytterligare några
miljoner kronor per år. Uppenbart är
att LKAB har att till staten inleverera
uppkommande vinster. Kraven därvidlag
får dock inte ställas så höga, att
företagens rekonsolidering och expansiva
utvecklingstrend blir lidande. Dessa
saker måste komma i första hand.

Herr talman! Jag har härmed deklarerat,
att jag inte kan biträda punkten
d) i reservationen 1) vid statsutskottets
utlåtande nr 142. Vid behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande nr
60 kommer jag under åberopande av
här anförda motivering att ge mitt stöd
åt den vid utlåtandet fogade reservationen
med förslag om den allmänna
varuskattens avveckling.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag inskränker mig till
att yrka bifall till reservation nr 1 av
herr Ivar Johansson m. fl. vid statsutskottets
utlåtande nr 142. Motiveringen
till denna reservation är tidigare anförd.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den debatt som nu står
inför sin avslutning har varit klarläggande
i åtskilliga avseenden. Alla de
politiska partierna har förklarat att de
bedömer konjunkturläget tämligen likartat.
Man har konstaterat att vi befinner
oss i en sådan ekonomisk situation,
att det är nödvändigt att söka göra den
statliga upplåningen så liten som möjligt.
Om detta inte lyckas, är läget så
bemängt med inflationsrisker, att det
kan inträffa olyckor för vårt land och
näringsliv.

Men enigheten går, herr talman, ett
stycke längre. Man är t. o. m. överens
om att den minskning av den statliga
upplåningen, som är önskvärd, bör vara
ungefär en miljard kronor. Enigheten
omfattar alltså inte bara frågans
kvalitativa sida utan även dess kvantitativa.

Vi har haft olika recept på hur denna
miljard i förbättrad balans skall anskaffas.
Intet av de politiska partierna
har lyckats vinna några anhängare
utanför det egna partiet för sina speciella
förslag. Högern står isolerad när
det gäller att vidta en kraftig skattehöjning
för barnfamiljerna. I den andra
stora frågan, som gäller bostadspolitiken,
är också splittringen mycket
betydande.

Vi kan som sagt ha olika meningar
om hur denna miljard skall anskaffas
och det är dessa olika alternativ som
här diskuterats. I dag är emellertid,
ärade kammarledamöter, vägarna stäng -

236 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

da för alla andra alternativ än regeringens.
Alla andra alternativ innebär
nämligen att vi skulle gå mot en ökad
statlig upplåning, något som av alla bedömes
som ödesdigert för vårt land.

Om man då vill undvika en demonstration
av att Sveriges riksdag står
maktlös, villrådig och handfallen i ett
läge, vars beskaffenhet vi alla bedömer
ungefär likartat, borde det inte
resas alltför mycket kritik mot den
enda väg som nu står öppen, nämligen
en inkomstförstärkning genom bibehållande
av omsättningsskatten. Motsatsen
innebär just en demonstration av oförmåga
till samling, av kraftlöshet och
av villrådighet.

Jag har innan omröstningarna sker
velat säga att om riksdagen vid de kommande
voteringarna skulle demonstrera
denna orkeslöshet, så är icke den sittande
regeringen beredd att ta ansvaret
för att expediera denna politik,
utan kommer att avgå.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den motivering som
statsministern här anförde för att regeringen
ställde ett ultimatum till, såvitt
man kan förstå, det kommunistiska partiet
föranleder mig att göra en mycket
kort kommentar.

Jag vill först och främst konstatera
att den linje för de statsfinansiella problemens
lösning, som vi i folkpartiet har
rekommenderat riksdagen att följa, icke
skulle ha lett till en större upplåning
än den som blir resultatet av regeringens
politik. Erfarenheten och de siffror,
varom alla är överens, visar hur
oriktig den bild var som regeringen i
fjol målade upp för Sveriges folk såsom
motivering för påståendet att det inte
fanns någon annan väg att gå än att införa
en omsättningsskatt. Ingen vågar
i dag bestrida att det fanns en annan
väg som man mycket väl kunde gå,
nämligen den väg som har kommit till
uttryck i folkpartiets alternativ och

även i de alternativ som de andra oppositionspartierna
har föreslagit.

Den grund, på vilken regeringen i
fjol byggde upp sin finanspolitik, har
alltså visat sig icke vara hållbar. I ett
läge, då man går att pröva hela vårt
skattesystem, hade det självklart varit
naturligt, att regeringen med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna hade
gått in för att klara det statsfinansiella
problemet genom besparingar och
andra inkomstförstärkningar men icke
genom den nykonstruktion och väldiga
skattehöjning, som omsättningsskatten
innebär.

Om regeringen nu enligt sin egen mening
har stängt de andra vägar, som vi
här har förordat, skall den inte därefter
komma och lägga ansvaret på de andra
partierna för att vi vidhåller vår bestämda
opposition mot den politik, som
regeringen företräder och som redan i
olika avseenden har haft ogynnsamma
verkningar. Det är regeringen och den
allena som får lov att ta ansvaret för
den finanspolitik, som den söker genomdriva
med ett indirekt stöd av det kommunistiska
partiet.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Bidrag kan aldrig ersätta
skattelättnader. Uppgiften är tvärtom
att förvandla bidrag till allmänna
skattelättnader i kombination med skattebefrielse
för personligt sparande. Människorna
får ut väsentligt mycket mera
för sin egen och familjens räkning av
en sådan produktiv politik. Med övertygande
klarhet har det framgått av debatten
både här i riksdagen och utanför
dess kamrar, att också människor
i högst vanliga inkomstlägen i ett samhälle
även med en relativt långsamt stigande
inkomstnivå till sista öret själva
får betala sina statliga bidrag.

Statsministern yttrade, att vägarna
nu skulle vara stängda för alla andra alternativ
än regeringens. Ingalunda, herr
statsminister! Beslut om statens utgif -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

237

ter är preliminära till dess att statsregleringen
definitivt fastställts. Det är alltjämt
fullt möjligt för riksdagen att klara
en balanserad budget, om den vill.

Statsministern slutade sitt korta inlägg
med att framföra ett hot om regeringens
avgång, för den händelse den
inte får gehör för en fortsättning av politiken
med den allmänna omsättningsskatten,
högskattepolitikens symbol. Låt
mig, herr statsminister, säga, att vi på
vårt håll inte uppfattar detta som ett
hot. För oss skulle det kännas som en
lättnad, om detta uttalande sedermera
bleve förverkligat.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Under fjolåret blev det
uppenbart för oss alla, att vi befann oss
i en statsfinansiell kris. Utgifterna översteg
som bekant inkomsterna med 1 000
miljoner kronor. Man kunde naturligtvis
tvista om hur detta bristläge hade
uppkommit. För egen del skulle jag kort
vilja karakterisera situationen som en
det bristande förutseendets kris. Vi hade
inte sett oss för tillräckligt, och helt
plötsligt visade det sig, att det under
någon tid befarade underskottet var en
hel miljard kronor.

Situationen måste naturligtvis klaras
upp och jag ger statsministern fullständigt
rätt i att meningarna går isär huvudsakligen
beträffande frågan hur
man skall åstadkomma jämvikt mellan
utgifterna och inkomsterna. Regeringen
har föredragit sin väg — att införa en
omsättningsskatt som täcker hela detta
underskott. Från centerpartiets sida har
vi inte varit med om det. Vi har i stället
föreslagit vissa besparingar och därutöver
punktskatter för att på det sättet
täcka underskottet.

Jag skall inte gå närmare in på de
fördelar som vi anser att vårt alternativ
skulle ha inneburit, men jag vill dock
framhålla, att om statsministerns uttalande
här var adresserat till centerpartiet,
så tycker jag att det är för mycket
begärt att vi — sedan vi nu kämpat för

Den ekonomiska politiken m. m.

vår linje — skulle acceptera den linje
som vi har bekämpat. Den linjen får
genomföras av förslagsställarna utan
vår medverkan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Om reservationen mot
omsättningsskatten segrar, innebär det
i alla fall att regeringen under det kommande
halvåret kommer att ta in 700
miljoner kronor i omsättningsskatt. Under
det nästkommande halvåret — alltså
det sista halvåret för det nya budgetåret
— kommer regeringen att kunna
räkna in ungefär 400 miljoner kronor
genom efterredovisningar. Detta
skulle alltså innebära att regeringen —
om den lider nederlag i omsättningsskattefrågan
— skulle ha bekymmer
med några hundra miljoner kronor. Vi
har dock en höstriksdag och vårriksdagen
börjar den 10 januari nästa år.
Jag måste verkligen efterlysa allvaret
och ansvaret hos regeringen inför dess
uppdragsgivare — den svenska arbetarklassen
— när den i en sådan tänkt
situation bollar med hypotesen om ett
regeringsskifte, överlämnande av styret
till de borgerliga partierna. Detta
är sakens ena sida.

Den andra frågan är, att vi nu står
inför en rad avgöranden. Vi har också
ställt förslag. Det utgår ifrån att omsättningsskatten
skall slopas. Vårt förslag
avser dock ett senare skede än det
datum som den här framlagda reservationen
talar om. Som ett alternativ har
vi också lagt fram en annan skattepolitik.
I denna kammare bryr man sig inte
om att ta upp en polemik mot kommunisternas
förslag. Det är lättare att marschera
och inte resonera, att klubba ned
allvarligt menade förslag om hur man
skulle kunna lösa dessa ekonomiska
problem.

Nu står vi inför den situationen, att
en rad olika förslag skall avgöras; regeringens
förslag samt de borgerliga partiernas
gemensamma och skilda förslag,
den föreliggande reservationen i om -

238 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

sättningsskatten och de förslag vi själva
ställt. Nog är det väl ganska provokatoriskt,
att före dessa avgöranden presentera
ett demissionshot från regeringens
sida. Jag har svårt att ta det på allvar.

Det är ytterligare en sak som gör att
vi betraktar skattefrågan så allvarligt. I
direktiven för den nya skatteutredningen
har regeringen låst fast sig för att
fortsätta på den indirekta beskattningens
skadliga väg. Dessa direktiv innehåller
tre huvudpunkter: fortsatt skärpt
indirekt beskattning, lindringar i den
progressiva beskattningen och lindringar
i förmögenhetsbeskattningen.

Jag fattar dessa direktiv som ett slag
i ansiktet inte bara mot det parti jag
företräder och de väljare vilkas intressen
jag vill bevaka, utan också mot hela
det socialdemokratiska partiet självt.
Man har tidigare betraktat såsom fullständigt
självklart att det socialdemokratiska
partiet skulle gå emot en sådan
linje. Att i denna situation komma
och vifta med ett demissionshot övertygar
mig om hur allvarlig kapitulationen
är och hur nödvändigt det är att ännu
mera skärpa ansträngningarna för
att tvinga över regeringen från den linje
den nu slagit in på.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp en ny ekonomisk debatt efter
den diskussion vi här fört under nära
två dygn. Jag vill med anledning av
partiledarnas deklarationer bara säga,
att herr Hagberg misstar sig om han
tror, att det är en lek vi nu talar om.
Det är i hög grad en sak som beror på
det ansvar vi känner gentemot våra
uppdragsgivare och det ansvar vi känner
för hela vårt lands näringsliv. Vem
som helst kan ju konstatera — intet av
de borgerliga partierna har ett ögonblick
vågat sätta det i fråga — att vägarna
till de andra alternativen är
stängda. Det finns bara ett parti som
har ett alternativ som kan genomföras

för att nå det mål som Sveriges riksdag
anser vara önskvärt att nå, nämligen
bättre balans mellan utgifter och inkomster.
Det är det parti som för närvarande
bär upp regeringen. Vårt förslag
har vi visst inte lagt fram därför
att vi tror att det är så populärt utan
helt enkelt därför att vi tror att det är
nödvändigt och att det är det förslag
som den nuvarande situationen kräver.

Man skall inte skylla regeringen för
den djupgående splittring som finns
inom det borgerliga lägret. Herr Ohlin
påstod att det var regeringens fel, att
man inte kunnat komma fram på andra
vägar. Det kan dock inte vara vårt fel,
att de övriga partierna står så djupt
splittrade som de gör i dagens situation.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsministern åberopar
att regeringen och hans parti har gjort
allt vad de kan göra för att stänga andra
vägar än regeringens och säger så
till oppositionen: »Nu måste ni gå vår
väg, ty vi har stängt de andra.» Nej,
herr statsminister, detta är ett orimligt
krav, vi måste ha rätt att hålla fast vid
de vägar vi finner vara bättre än Er.

Dessutom är Ert påstående att alla
andra vägar är stängda, att det i dag
inte finns några andra möjligheter, inte
hållbart. I fjol valde regeringen frivilligt,
utan att kunna åberopa regeringskris
eller liknande omständigheter, att
uppskjuta fastläggandet av en budget
för året till hösten. Nu baserar statsminister
Erlander hela argumenteringen
på att om riksdagen icke i dag fattar
beslut efter regeringens linjer så försätter
sig riksdagen i ett läge där man
inte kan finna någon lösning på problemen.

Nej, herr statsminister, så är det inte.
För övrigt får ni som har skött de statsfinansiella
problemen ta ansvaret för
om den svenska riksdagen nu inte skulle
anse sig ha en annan väg att gå än att
fälla regeringens förslag och sedan i
höst ta upp de statsfinansiella problem

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 239

som i så fall då kan återstå. Dessa återstående
problem blir det, eftersom omsättningsskatten
under alla omständigheter
består till den 1 januari och ger
pengar även i början av nästa år, inte
oöverkomligt att lösa. De problemen
hinner lösas under höstriksdagen. Det
finns ingen grund för statsministerns
argumentering i dag — lika litet som
det fanns grund för regeringens förklaring
i fjol att vi måste införa en hög
extra bränslebeskattning, något som avvisades
av riksdagen och som regeringen
ju har klarat sig utan. Vi förstår
mycket väl allesamman att hela detta
resonemang om att det bara återstår en
enda väg är kamouflage, kamouflage för
att statsministern velat ge det kommunistiska
partiet en varning. Det kanske
inte är så tilltalande om chefen för
socialdemokratiska partiet ger en sådan
varning naket, och det är därför det
som kamouflage har kommit till en motivering
som uppenbarligen icke är
grundad.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Så långt kan jag förstå
statsministern, att det för regeringens
prestige vore olyckligt om den led nederlag
på denna fråga. Men vi har här
en budget, som, kapitalbudgeten inberäknad,
rör sig om 15 miljarder. Därtill
är driftbudgeten överbalanserad. Under
det kommande budgetåret skulle det
kunna bli en summa på ett par hundra
miljoner kronor som skulle fattas för
regeringen, därest beslutet beträffande
omsättningsskatten skulle gå i för regeringen
ogynnsam riktning. Alltså: någon
procent av den fantastiskt stora budgeten
gäller det under kommande budgetår,
och jag kan då inte beteckna det som
annat än svek, om regeringen inför
eventualiteten av detta »nederlag» talar
om demission.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Om regeringen går på
omsättningsskatten, uppkommer en ny

Den ekonomiska politiken m. m.

politisk situation. Självfallet måste då
budgeten tas under omprövning. Det
finns icke någon som helst anledning
för statsministern att ifrågasätta att inte
oppositionen i det läget skulle förstå
sitt ansvar.

Statsministern glömmer också ytterligare
en sak: Om några månader får vi
tillfälle att gå till val, och det blir då
möjligt att presentera ett alternativ till
regeringens politik till bedömande och
avgörande av dem som i sista hand är
berättigade att bestämma vilken regering
och vilken politik vi skall ha här i
landet, nämligen de röstberättigade
medborgarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag vill stryka under
vad som nyss antyddes, nämligen att
det i första hand blir svenska folket
som i höst skall bestämma hur det kommer
att gestalta sig därest omsättningsskatten
tas bort från 1 januari. Vi har
alltså god tid på oss att fundera, inte
bara vi politiker, utan också hela svenska
folket har möjligheter att säga hur
man vill ha det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hjalmarson säger
att det inte kan finnas några större svårigheter
om bara regeringen går. Då
får man ju riva upp alla de utgiftsbeslut
som är fattade. Sveriges riksdag skall
då gå fram till en realprövning av barnbidragen,
bostadspolitiken etc.

Jag behöver väl inte säga mer för att
finna hur orimlig tanken är. Under hela
vårriksdagen har ni misslyckats att samla
er kring ett alternativ till regeringspolitiken.
Regeringshotet och risken att
ta ett ansvar skulle hastigt framkalla
den sinnesändring som skulle förmå er
att övervinna splittringen. Så enkelt var
det. Det är synd att de borgerliga partierna
inte tidigare kommit på den lösningen.

Jag vill bara säga att vi självfallet är

240 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

beredda att ta vårt ansvar. Vi har lagt
fram dessa förslag och vi är beredda att
ta ansvaret för dem, men vi vill också
tala om att vi inte är beredda att ta
ansvaret för en politik i villrådighetens
och splittringens tecken.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När statsministern reste
sig för att som jag trodde avsluta
denna debatt, kunde han inte avhålla
sig från att än en gång antyda att det
som oppositionen vill genomföra är beslut
i pliktförgätenhetens tecken. Det är
bara regeringen och regeringspartiet
som vill föra en politik som leder till
landets bästa. De som vill ha en annan
politik stämplas på det sätt som statsministern
här i dag har försökt göra.

Nej, herr statsminister, jag tror sannerligen
icke att det är ett uttryck för
den ansvarsmedvetenhet på vilken Ni
här gör anspråk för egen del, om Ni
vrider förhållandet mellan opposition
och regering i den riktning som ett sådant
yttrande antyder.

Statsministern sade också att opposionen
ämnade riva upp alla de omstridda
utgiftsbeslut som riksdagen i
år har fattat. Men 1960/61 blir ju, om
omsättningsskatten avskaffas och regeringen
avgår, under alla förhållanden
ett övergångsår. Höstriksdagen behöver
inte riva upp alla utgiftsbeslut för
att det skall bli möjligt att göra upp en
ny budget. Det måste självklart bli en
budget som bär prägel av att vara tillkommen
för ett övergångsår. Att upprätta
en sådan är ingen omöjlighet, som
statsministern velat göra gällande, inte
heller innebär det att riva upp alla
eller flertalet av de omstridda besluten.
Utanför en politik som gör skäl för
den karakteristiken finns det möjligheter
för ett politiskt handlingssätt, som
åstadkommer sunda statsfinanser även
under detta övergångsår. För den sakens
skull behöver vi inte någon omsättningsskatt.
Jag måste tillägga, med
hänsyn till det sätt på vilket statsminis -

tern har lagt upp debatten, att för den
sakens skull behöver vi inte heller den
nuvarande regeringen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte alls riktat
någon anklagelse mot någon medlem
av denna kammare för att han inte
skulle känna sitt ansvar inför landet.
Det är verkligen en högst förbluffande
beskyllning, som herr Ohlin nyss riktade
mot mig. Vad jag har velat säga
är endast, att det gäller för Sveriges
riksdag att kunna övervinna splittringen
i ett läge, då det endast finns en
väg, nämligen den av regeringen föreslagna,
att övervinna den på. Det finns
inga moraliska omdömen i detta konstaterande.

Vad beträffar upprivande av fattade
beslut var mitt inlägg bara ett utdragande
av herr Hjalmarsons skildring
av hur lätt det skulle gå att komma
fram till en samling, bara man nu finge
ta under omprövning de preliminära
beslut, som redan var fattade. Jag delar
helt herr Ohlins mening, att herr
Hjalmarsons propå var helt verklighetsfrämmande
och orimlig. På den
punkten är alltså herr Ohlin och jag
ense.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag kanske bara får erinra
herr statsministern om att när vi
i fjol diskuterade frågan, hur man skall
bedöma den konstitutionella karaktären
av fattade utgiftsbeslut, hade vi
på vår kant ett starkt stöd — även utanför
våra egna led och utanför riksdagen
— för uppfattningen att man inte
skall uppfatta utgiftsbesluten som definitiva,
förrän statsregleringen har blivit
fastställd.

Det kan knappast heller vara obekant
för herr statsministern, att man
för närvarande inom författningsutredningen
arbetar utifrån detta betraktelsesätt.
Säkerligen känner också stats -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

241

ministern till att man tillämpar samma
princip i en rad utländska parlament.
Det finns inte någon anledning
till att inte också vi här i Sverige skulle
ha samma frihet som man har i andra
demokratiska länder.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den lilla debatten mellan
herrar Hjalmarson och Ohlin bör
ha lämnat ett intressant uppslag till
samtalsämnen under första delen av de
resonemang, som skall följa när det
gemensamma alternativet skall skapas.

Överläggningen var härmed slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 26

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de vid utlåtandet
fogade reservationer 1) och 2), och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de vid utlåtandet fogade reservationerna
1) av herr Ewerlöf m. fl. och 2) av
herrar Mattsson och Eliasson i Sundborn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående om -

Den ekonomiska politiken m. m.

röstningens resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 110 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Vigelsbo ur urnan upptog den ena
av dessa båda sedlar; och befanns den
upptagna sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll
och bifallit de vid utlåtandet fogade
reservationerna i förevarande del.

Ordet lämnades på begäran till

Fru LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Jag anmäler att jag råkade
rösta fel.

Mom. II

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Ewerlöf in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

16 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 19

242

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Regnéll begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 140
ja och 82 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III, såvitt avser prioritering å
kreditmarknad en för bostadssektorn

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 2); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. III)
i utskottets utlåtande nr 26, såvitt avser
prioritering å kreditmarknaden för bostadssektorn,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgåvos 143 ja och 55 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill, såvitt avser utökning av
långivningen till de mindre företagen
genom hantverks- och industrilånefonden Utskottets

hemställan bifölls.

Mom. IV

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. IV)
i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ewerlöf

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 243

m. fl. avgivna reservationen 1); samt
3:o) bifall till reservationen 2) av herrar
Mattsson och Eliasson i Sundborn;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Eliasson i Sundborn
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. V) i bankoutskottets utlåtande
nr 26 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Mattsson och
Eliasson i Sundborn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 40 nej, varjämte
98 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

Den ekonomiska politiken m. m.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. V) i
utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ewerlöf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Regnéll begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 82 nej, varjämte
31 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna reservationen 1); samt 3:o) bifall
till reservationen 2) av herrar
Mattsson och Eliasson i Sundborn; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
dock herr Eliasson i Sundborn votering,
i anledning varav efter given var -

244 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. VI) i bankoutskottets utlåtande
nr 26 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Mattsson och
Eliasson i Sundborn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. VI) i
utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ewerlöf m. fl.

tat för ja-propositionen. Herr Regnéll
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 101
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 138

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 139

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 139, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112
ja och 110 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskott
tets hemställan.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

245

Statsutskottets utlåtanden nr 140 och 141

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Statsutskottets utlåtande nr 142

Mom. 1

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottet hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 142, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 30 nej, varjämte
78 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 2); och

Den ekonomiska politiken m. m.

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Malmborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II)
i utskottets utlåtande nr 142, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Anders Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
andre vice talmannen Malmborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 35
nej, varjämte 74 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III)

246 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.
i utskottets utlåtande nr 142, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 45 nej,
varjämte 64 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bevillningsutskott eu betänkande nr 63

Utskottets hemställan bifölls.

BevillningsuUkotteU betänkande nr 60

Punkterna B 1 a), B 2 a) och B 3),
såvitt avser upphävande av förordningen
om allmän varuskatt utom i vad gäller
sådan skatt å vin- och spritdrycker
samt ä tobaksvaror

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nilsson i
Svalöv och Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
upphävande av förordningen om all -

män varuskatt utom i vad gäller sådan
skatt å vin- och spritdrycker samt å tobaksvaror,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 115
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) i förevarande del.

Punkterna Bl a), B 2 a) och B 3),
såvitt avser upphävande av förordningen
om allmän varuskatt i vad gäller
vin- och spritdrycker samt tobaksvaror

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
I) i nu förevarande del.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna B 5), B 6) och Bl). Ändrad
omsättningsskatt å motorfordon

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen I) i
denna del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

247

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
ändrad omsättningsskatt å motorfordon,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 111 ja och 110 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 2 b) och B k). Ändringar
i skatteskalorna för den statliga inkomstskatten
den 1 januari 1961

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Hagberg
m. fl. avgivna reservationen II) i förevarande
del; samt 3:o) bifall i motsvarande
del till reservationen III) av herr
Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen

Den ekonomiska politiken m. m.

nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock herr
Gustafson i Göteborg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 60, såvitt avser ändringar i skatteskalorna
för den statliga inkomstskatten
den 1 januari 1961, antager det förslag,
som innefattas i den av herr Hagberg
in. fl. avgivna, med II) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen III) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 54 ja och 39 nej, varjämte
130 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
ändringar i skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten den 1 januari 1961,
röstar

Ja;

248 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgå vos 136 ja och 45
nej, varjämte 43 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 2 c). Ändringar i skatteskalorna
för den statliga inkomstskatten
den 1 januari 1962

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen II) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 45 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten A 1), avseende det procenttal,
varmed statlig inkomstskatt skall
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1960/61

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen II) i
förevarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
det procenttal, varmed statlig inkomstskatt
skall ingå i preliminär skatt för
budgetåret 1960/61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Nr 19 249

Onsdagen den 25 maj 1960

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Kerr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 151 ja och 44 nej, varjämte
27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 8) och B 9), avseende
en allsidig översyn av skattesystemet
m. m.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de vid betänkandet
fogade reservationerna III)
och IV); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
en allsidig översyn av skattesystemet
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de vid betänkandet fogade reservationerna
III) av herr Spetz m. fl. och IV)
av herr Bengtson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Den ekonomiska politiken m. m.

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 70 nej, varjämte
46 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna A) och B) i övrigt

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C). Beräkningen av bevillning
ar na

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till kammarens
beslut att slopa den allmänna
varuskatten inskränker jag mig till att
yrka bifall till punkt C i utskottets
hemställan med undantag för inkomstposten
allmän varuskatt. Denna post,
som av utskottet upptages till 1 400
miljoner kronor, bör nedräknas med
det belopp som föranledes av beslutet
om slopande av den allmänna varuskatten.

Vidare anfördes ej.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) det av herr Sundström
framställda yrkandet; 2:o) den med II)
betecknade reservationen i nu förevarande
del; 3:o) reservation III) i samma
del; samt 4:o) reservationen IV)
i motsvarande del; och biföll kammaren
den under 1 :o) angivna propositionen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62

Punkterna t och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i reservationen
av herr Hagberg m. fl. under 1)
gjorda hemställan; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

250 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i reservationen
under 2) gjorda hemställan; och biföll
kammaren utskottets förevarande
hemställan.

Punkterna 4 och 5 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i reservationen
under 3) gjorda hemställan; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
4) och 5 a) i utskottets betänkande
nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 3) gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 114 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den i
reservationen under 3) gjorda hemställan.

Punkten 5 b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till den
i reservationen under 4) gjorda hemställan;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
6) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 4) gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 110 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr By länder ur urnan upptog den ena
av dessa båda sedlar; och befanns den
upptagna sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså bifallit den i
reservationen under 4) gjorda hemställan.

Punkten 7 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till den

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

251

i reservationen under 5) gjorda hemställan;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
7 a) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 5) gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 111
nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnen en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Jacobsson i Sala ur urnan upptog
den ena av dessa båda sedlar; och befanns
den upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7 b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8—10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa punkter, dels ock på bifall till
den i reservationen under 6) gjorda
hemställan; och fann herr talmannen

Den ekonomiska politiken m. m.

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
8—10) i utskottets betänkande nr
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 6) gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 116 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
i reservationen under 6) gjorda hemställan.

Punkten 11 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till
den i reservationen under 7) gjorda
hemställan; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
It a) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

252 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Den ekonomiska politiken m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 7) gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 111 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Stenberg ur urnan upptog den ena
av dessa båda sedlar; och befanns den
upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11 b och 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa punkter, dels ock på bifall till
den i reservationen under 8) gjorda
hemställan; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
11 b) och 12) i utskottets betänkande
nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i reservationen under 8) gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 110 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 11 c

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i reservationen
under 9) gjorda hemställan;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
It c) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen under 9) gjorda
hemställan.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 253

rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 110 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11 d—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

§ 5

Mönstringsförordning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m„ dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 124, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över förslag till förordning om registrering
och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslagit riksdagen att godkänna
de förslag i övrigt om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:643
av herr Hermansson m. fl. och II: 793
av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:664
av herr Hansson, Nils, m. fl. och II: 820
av herr Nyberg m. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:665
av herr Källqvist m. fl. och 11:819 av
fröken Karlsson in. fl.

Mönstringsförordning m. m.

I motionerna 1:643 och 11:793 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta »att
det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen skall tillkomma sjöfartsstyrelsen»,
samt »att sjömanshuset
i Marstrand skall bibehållas».

I motionerna 1:664 och 11:820 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta »att
sjömanshuset i Sölvesborg skall bibehållas»
samt »att sjömanshuset i Karlskrona
bibehålies i avvaktan på beslut rörande
omorganisationen av örlogsvarvet».

I motionerna I: 665 och II: 819 yrkades,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte »dels hemställa att sjömanshusen
underställes sjöfartsstyrelsen som
administrativ chefsmyndighet, dels uttala
att i mönstringsförordningen bör
intagas stadganden om provisorisk sjöfartsbok
för nybörjare och om rätt för
Sveriges fartygsbefälsförening att i sjömansnämnd
företrädas av två representanter,
dels ock giva till känna vad i övrigt
anförts» i motionerna, nämligen att
till sjömanshusombudsman borde endast
ifrågakomma person med erfarenhet
från längre tids tjänstgöring i chefsställning
till sjöss, att sjömanshus borde
kunna bibehållas jämväl i Strömstad,
Lysekil, Trelleborg och Västervik samt
att anställning ombord å fartyg icke
måtte anvisas vid sjömansförmedlingarna
sådan person, beträffande vilken
undersöknings- och bestraffningsnämnden
meddelat avstängningsbeslut men
för vilken sjömansnämnden icke utfärdat
påmönstringsförbud.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen i anledning av det i
förevarande proposition, nr 124, framlagda
förslaget till förordning om registrering
och mönstring av sjömän samt
med avslag å motionerna 1:665 och
II: 819, såvitt motionerna avsåge nämnda
förordning, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört; samt

B. att riksdagen i anledning av propositionen
i övrigt samt med bifall till

254 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Mönstringsförordning m. m.

motionerna I: 643 och II: 793 samt I: 665
och II: 819, såvitt motionerna avsåge
frågan om det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen, och
med avslag å nämnda motioner i återstående
delar ävensom motionerna
1:664 och 11:820 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.

Vid B. i utskottets hemställan hade
reservationer avgivits

av herrar Strand, Nils Elowsson och
Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Nilsson i Göteborg och Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell och herr Carlsson
i Göteborg, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med avslag å
motionerna I: 643 och II: 793 samt I: 665
och 11:819, såvitt motionerna avsåge
frågan om det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna
anfört;

av herrar Sunne och Eric Carlsson,
fröken Nordström, herr Ringaby, fröken
Wetterström samt herrar Gustavsson i
Alvesta, Königson och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:643 och 11:793, såvitt de
avsåge frågan om sjömanshus i Marstrand,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad
dessa reservanter anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Efter en två dagar lång
ekonomisk debatt tjänar det nog inte
mycket till att ingående redovisa vad
andra lagutskottet här föreslagit. Utskottet
har ju redovisat sina motiveringar.
Emellertid finns det här en reservation
av herr Strand m. fl. som gäl -

ler frågan om huvudmannaskapet för
sjömanshusen.

I propositionen föreslås att arbetsmarknadsstyrelsen
blir administrativ
chefsmyndighet, vilket även reservanterna
finner vara den bästa lösningen.
Även om på ett visst avsnitt skäl talar
för att sjöfartsstyrelsen blir huvudman
för det nya organet, så väger dock de
skäl tyngre som departementschefen
anfört för att arbetsmarknadsstyrelsen
skall bli chefsmyndighet.

Den stora fördelen av att sammanföra
sjömanshusen och arbetsförmedlingarna
kommer i dagen genom den smidigare
personalorganisationen. Arbetet är ju i
hög grad säsongbetonat. Vid en gemensam
organisation blir det lätt att flytta
personal mellan arbetsförmedlingen och
sjömanshusen allteftersom arbetsbelastningen
varierar. Följer vi detta förslag
innebär det också, att vi gör högst
betydande besparingar för verksamheten.
Propositionens förslag innebär besparing
på cirka en kvarts miljon kronor,
vilken summa rederinäringen kan
räkna sig till godo. Sjöfartsstyrelsen
förlorar ej greppet om de frågor som för
närvarande sorterar under styrelsen.
Den skall fortfarande få meddela instruktioner
och direktiv i alla de frågor
den tidigare handlagt. Styrelsen är därtill
även besvärsinstans.

Alla skäl här talar sålunda för att
kammaren följer reservanternas förslag,
till vilket jag härmed yrkar bifall.

Beträffande indragningen av vissa
sjömanshus, där verksamheten är av
ringa omfattning, kommer bl. a. sjömanshuset
i Marstrand i förgrunden.
Utskottet har här anslutit sig till departementschefens
förslag. Men det föreligger
en reservation, enligt vilken sjömanshuset
i Marstrand bör bibehållas.
Reservanternas motivering för bibehållandet
av sjömanshuset på denna ort
grundar sig på att, som de anfört i reservationen,
Marstrand har det största
antalet mönstringsförrättningar per år
av de sjömanshus som föreslås indrag -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

255

na. Det ligger i detta avseende närmast
Härnösands sjömanshus, som också var
tänkt att indras men som departementschefen
sedan av vissa skäl föreslog
skulle bibehållas.

Vad gäller antalet ärenden, som sjömanshuset
i Marstrand har att handlägga,
utgör de något över 1 000. Detta
förhållande är inte något skäl, anser
utskottet för sin del, för att bibehålla
sjömanshuset. Det blir inte mer än tre
förrättningar om dagen.

Herr talman! Med detta skall jag be
att få yrka bifall till reservation nr I
av herr Strand m. fl. samt avslag på reservation
nr II av herr Sunne m. fl.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Kungl. Maj :ts föreliggande
förslag till omorganisation av sjömanshusen
och sjömansförmedlingen
har andra lagutskottet i stort sett inte
haft något att anmärka på. Utskottet har
emellertid när det gäller det administrativa
huvudmannaskapet funnit, att det
är riktigare att detta läggs hos sjöfartsstyrelsen
än hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Vi menar också att departementschefen
själv har anfört så starka skäl
för att det skall ligga hos sjöfartsstyrelsen,
att det räcker att hänvisa härtill.
Departementschefen anför på sidan
111 i propositionen: »För egen del vill
jag understryka betydelsen av att sjöfartens
speciella intressen beaktas vid
de olika frågornas lösning. Sjöfarten är
en i många avseenden särpräglad näring.
»

Det är alldeles riktigt, att sjöfarten i
många avseenden är en särpräglad näring.
När sjöfartsstyrelsen inrättades
framhölls också att detta skedde för
att man där skulle samla alla sjöfartsfrågorna.
Utskottet finner därför inte
anledning till att nu splittra denna koncentration
och lägga en del av sjöfartsstyrelsens
frågor under arbetsmarknadsstyrelsen.

Handelsministern säger vidare i propositionen,
att till sjömanshusen skall

Mönstringsförordning m. m.

höra en hel del speciella angelägenheter,
som arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen
inte kan sköta. Han
anför som exempel kontrollen av den
ekonomiska uppgörelsen mellan arbetsgivare
och arbetstagare, samt medling
mellan dem och uttalanden om deras
rättigheter och skyldigheter ävensom
att mönstringsförrättaren är skyldig att
ta befattning med bemanningsfrågor.
»Dessa förhållanden — som medfört att
sjöfartens sociala frågor i viss utsträckning
handläggs av sjöfartsmyndigheterna
i stället för av de rent sociala instanserna
— ställer jämväl särskilda
krav på tjänstemännen», säger handelsministern.
Jag menar att detta är en
mycket stark motivering för att de nya
sjömanshusen, som är en sammanslagning
av de gamla sjömanshusen och sjömansförmedlingarna,
skall läggas under
sjöfartsstyrelsen och inte under arbetsmarknadsstyrelsen.

Nu har visserligen handelsministern
ändå kommit fram till att dessa sjömanshus
bör sortera under arbetsmarknadsstyrelsen.
Det motiverar han med
att man i så fall skulle göra en del rationaliseringsvinster.
Jag anser att dessa
rationaliseringsvinster och vinster ur
kostnadssynpunkt är ganska svårbedömbara.
Detta motiv väger i varje fall lätt
i jämförelse med vad man skulle vinna
genom att låta hela organisationen sortera
under sjöfartsstyrelsen.

För att inte bli missförstådd vill jag
tillägga, att var man än lägger det administrativa
huvudmannaskapet måste det
förekomma ett intimt samarbete mellan
sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Det avgörande för ställningstagandet
måste bli om man anser att de
uppgifter, som har vilat på de gamla
sjömanshusen och som direkt rör sjöfartsnäringen,
är de väsentliga för de
nya organen eller om det är de uppgifter,
som har åvilat sjömansförmedlingarna,
som är de väsentliga. Utskottet
menar att man bör tillmäta de frågor,
som har handlagts av de gamla sjömans -

256 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Mönstringsförordning m. m.

husen, den största betydelsen. Utskottet
föreslår därför att sjöfartsstyrelsen
skall svara för det administrativa huvudmannaskapet
för de nya sjömanshusen.

När jag ändå har ordet skulle jag
också vilja säga något om reservation
nr II. Däri föreslås att sjömanshuset i
Marstrand skall få vara kvar. Sjömanshuset
i Marstrand kommer i storleksordning
efter dem, som handelsministern
har föreslagit skall vara kvar. Ja sjömanshuset
i Marstrand är när det gäller
mönstringsförrättningar t. o. m. större
än ett annat sjömanshus som föreslås
bibehållet, nämligen Karlshamns sjömanshus.
Jag vill inte med detta ha sagt
att jag anser att Karlshamns sjömanshus
skall försvinna. Nej, det är tvärtom nödvändigt
att man av rent lokala skäl har
kvar Karlshamns sjömanshus. Dessa lokala
skäl kan inte åberopas när det gäller
sjömanshuset i Marstrand, men det
finns andra skäl som man i stället kan
åberopa. Det lilla sjömanshuset i Marstrand
har t. ex. det näst största antalet
sjömansrullor av något sjömanshus i
riket. Det är endast Göteborgs sjömanshus
som har ett större antal sjömansrullor.

Det andra skälet är att småredarna på
Tjörn, i Skärhamn m. fl. samhällen, gärna
vill anlita Marstrands sjömanshus,
och det kan inte finnas anledning för
riksdagen att tvinga dessa småredare in
till det hårt belastade sjömanshuset i
Göteborg. De har sina besvärligheter
ändå utan att de skall få även detta på
sig.

Jag säger inte att detta är någon stor
sak, men när småredarna på Tjörn nu
vill utnyttja sjömanshuset i Marstrand,
må de få göra det eftersom ändå mönstringsförrättningarna
vid Marstrands sjömanshus
t. o. m. överstiger antalet
mönstringsförrättningar vid ett av de
sjömanshus som handelsministern har
föreslagit skall vara kvar.

Herr talman! För att inte alltför mycket
ta tiden i anspråk vill jag med dessa

ord yrka bifall till utskottets utlåtande,
utom på den punkt som gäller sjömanshuset
i Marstrand, där jag vill yrka bifall
till reservation nr II.

I detta anförande instämda fröken
Wetterström (h), herr Gustavsson i Alvesta
(ep) och fröken Karlsson (li).

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Sjömanshusen och de
problem som är förenade därmed är ju
en ganska underlig företeelse. Det är
kanske i och för sig förklarligt när man
betänker att det första sjömanshuset i
detta land kom till redan i kraft a*
kofferdiförordningen den 30 mars 1748.
Då skapade man ett sjömanshus i Stockholm,
det enda man då hade i hela landet.
År 1752 erhöll samtliga stapelstäder
i Sverige och Finland rätt att upprätta
sjömanshus. År 1932 indrogs samtliga
sjömanshus i Finland och man skapade
mönstringskontor och ett centralregister.
Efter vad vi har gjort oss underrättade
om i utredningen och på annat
håll har man konstaterat att den finska
ordningen har fungerat på ett utomordentligt
sätt. År 1939 minskade man i
vårt land sjömanshusens antal från 47
till 30.

De diskussioner som förs i dag är
ungefär av samma karaktär som de diskussioner
man förde vid den tiden.
Man förklarade att det vore nödvändigt
att upprätthålla sjömanshus både här
och där; det vore så många olika saker
som stode på spel.

Den 1 januari 1949 upprättade man
mönstringskontor med centralregister i
Norge. Jag tror att vi har anledning att
se litet på hur dessa fungerar. Den
norska handelsflottan är på intet sätt
mindre än den svenska — den är i runt
tal fyra gånger så stor. Vi har konstaterat
att det går utomordentligt bra att
klara upp problemställningarna där.

Jag tror att vi i princip — om vi vill
se sanningen i vitögat — kan säga att
sjömanshusen med de uppgifter de tidi -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 257

gare hade har överlevt sig själva. En
stor del av de gamla uppgifterna är inte
tillämpliga i dagens moderna samhälle.
Från att ha varit understödsförvaltande
organ och från att ha haft en råd arbetsuppgifter
som i det sociala samhälle
vi lever i inte längre är nödvändiga,
måste dessa institutioner bli föremål
för omprövning. De facto ligger det till
på det sättet att sjömanshusens arbetsuppgifter
undan för undan har ändrat
karaktär. I mycket stor utsträckning
har man använt dem för uppbördsverksamhet
för statens räkning i olika situationer,
en uppbördsverksamhet som man
nu håller på att avveckla. Här föreslår
man exempelvis ett slopande av tonavgifterna,
vilka tidigare uppburits av
sjömanshusen men vilkas erläggande
tullen sedan har kontrollerat, innan den
låtit fartygen avgå från svensk hamn.
Nu skall man slopa dessa men höja fyroch
båkavgifterna och ta in pengarna
den vägen. Dessa fyr- och båkavgifter
skall tas upp av tullen precis som hittills.
Detta kommer alltså att befria sjömanshusen
från de arbetsuppgifter som
de tidigare har haft med denna sak.
Om jag inte är fel underrättad kommer
det att bli något liknande när det gäller
avgiftsuppbörden till handelsflottans
pensionsanstalt. Också i det fallet kommer
man att befria sjömanshusen från
den uppgiften.

Jag skulle vilja understryka vad som
redan i viss mån har sagts här tidigare
för att man inte skall göra sig skyldig
till något missförstånd, nämligen att avsikten
alls inte är att ta bort något från
sjöfartsstyrelsens kompetensområde, lika
litet som man kommer att ta bort
något från arbetsmarknadsstyrelsens
kompetensområde i händelse av att huvudmannaskapet
skall läggas hos sjöfartsstyrelsen.
Det är ju den administrativa
detaljen det är fråga om. Det gäller
här personal, lokaler o. s. v. Det
skulle se ganska underligt ut, om man
skulle slå tillsammans 35 sjömansförmedlingar
med 19 sjömanshus. Ilur den

Mönstringsförordning m. m.

tekniska administrationen skall lösas i
händelse av att sjöfartsstyrelsen skulle
bli det administrativa huvudorganet är
svårt att säga.

För övrigt verkar detta ganska underligt
i många olika avseenden. Vi har
exempelvis lagt märke till, att man i
Oxelösund har sjömansförmedling under
det att man i Nyköping har sjömanshus.
Vi har varit mycket förvånade
över att sjömanshusdirektionen i Nyköping
inte upptäckt att det uppstått en
betydande malmhamn i Oxelösund, där
ett mycket stort antal fartyg anlöper
och där många mönstringar sker. Man
fortsätter som om ingenting hänt och
skickar sjömanshusets tjänstemän till
Oxelösund för att förrätta mönstringar
där, eller också ser man till att vederbörande
sjömän och befäl får resa upp
till Nyköping för att klara denna sak.
Det är ju fullständigt galet, när man
kan sköta det på samma plats och med
samma personal.

Här har man talat om att man skulle
ta bort någonting från det centrala sjöfartsverket.
Det är det inte fråga om,
ty man kan inte ta bort någonting som
aldrig funnits där. När man diskuterat
det centrala sjöfartsverket, har det aldrig
varit tal om att detta verk skall ta
hand om frågor av denna karaktär.
Det var två olika alternativ man diskuterade
den gången, och det var det s. k.
alternativ 2 som man bestämde sig för.
Det innebar i stort sett att man skulle
försöka samla alla de instrument av
skilda slag som fanns inom sjöfartsområdet
under en gemensam hatt. Men
man disktuerade inte den gången sjömansförmedlingsfrågor
eller arbetsmarknadsfrågor,
ty dessa saker var inte
alls aktuella i sammanhanget.

Det naturligaste och riktigaste enligt
vad utredningen och även departementschefen
kommit fram till är, att den administrativa
huvudmannen bör vara arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är där de
stora arbetsmarknadsfrågorna kommer
in i bilden, och där har sjöfolket möj -

17 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 19

258 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Mönstringsförordning m. m.

lighet att ta kontakt med övriga arbetsorgan
på ett helt annat sätt än om denna
verksamhet skulle lyda under sjöfartsstyrelsen.

Vad gäller den fråga, som framförts
här i motionen beträffande förutsättningarna
att upprätthålla sjömanshuset
i Marstrand, är det ju fullständigt riktigt,
som man påvisar, att det är ett betydande
antal på- och avmönstringar i
Marstrand och att denna verksamhet
medför en del besvär och bekymmer.
Men har någon här sett hur en sjömansrulla
ser ut? Jag har en här i handen.
På första sidan talar man om vilket
fartyg det gäller, vem som är befälhavare
och vem fartyget tillhör o. s. v. På
övriga sidor kommer på- och avmönstringar.
På sjömanshuset i Marstrand är
säkerligen inte det största antalet rullor
av denna typ, utan man har den s. k.
manskapsförteckningen, som är mycket
enklare. Befälhavaren kan själv fylla i
och skicka in rullan till respektive sjömanshus
eller till tullen på den plats,
från vilken fartyget avgår.

Även om Marstrand utfärdar ett mycket
betydande antal sjömansrullor för
båtar med två till fem mans besättning,
är arbetet där av helt annan karaktär
än på de sjömanshus, som utfärdar sjömansrullor
för fartyg med 50—60 man
— Amerikalinjens fartyg har 350—400
man ombord.

Däremot intar sjömanshuset i Marstrand
ur en inte precis hedrande synpunkt
en absolut särställning bland alla
landets sjömanshus. Enligt vad man
själv skriver här, är sjömanshusets uppgift
att kontrollera bemanningen. Marstrands
sjömanshus utfärdar sjömansrullor
och mönstringsförteckningar, där
bemanningen är av sådan karaktär, att
man icke vare sig kvantitativt eller kvalitativt
följt lag och förordning. Det är
en ganska underlig historia. Men detta
kanske kan vara förklaringen till att ett
femtiotal småredare skrivit till länsstyrelsen
och bett att få behålla detta utmärkta
sjömanshus, som inte behagar

kontrollera den bemanning man skall
ha på fartygen. Vi har ett tiotal färska
fall, där vi kan påvisa rent livsfarlig
bemanning. Det må vara oss förlåtet om
vi tror, att en sådan bemanningskontroll
kan klaras av en mönstringsförrättare
lika bra som av ett sjömanshus i
Marstrand.

Jag vill kort och gott yrka bifall till
reservation nr I av herr Strand m. fl.
och bifall till utskottets hemställan i
vad gäller sjömanshusens antal.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag förstår att det inte
går att ta kammarens tid länge i anspråk
nu när alla väntar på att få skiljas
åt och resa var och en till sitt. Jag
skall inte heller så mycket bemöta föregående
talare. Han säger, att det inte
varit meningen att sjömanshusen skulle
lyda under sjöfartsstyrelsen. Det är
emellertid att märka, att när chefen för
handelsdepartementet, dåvarande statsrådet
Ericsson, lade fram sin proposition,
nr 124, 1955, stod det på första sidan,
som angav propositionens huvudsakliga
innehåll, bland annat: »Under
styrelsen skall vidare sortera sjöbefälsskolor
och sjömanshus.» Det stod klart
och tydligt där.

Det är inte mycket att tillägga till vad
herr Königson sade. Han redogjorde
klart och tydligt för utskottets synpunkt.
Jag hade också tänkt nämna något
om vad statsrådet Lange säger i sin
proposition när det gäller sjöfartens
säregna prägel.

Sjöfartsverket inrättades 1955 och har
alltså nu arbetat i endast fyra år. Och
departementet har väl tillsatt både generaldirektören
och verkets högre tjänstemän.
Det är också att märka, herr
statsråd, att det var chefen för handelsdepartementet
som lade fram propositionen
om inrättande av sjöfartsverket,
och nu är det chefen för samma departement
i samma regering som föreslår
att en stor sjöfartsfråga — och
mönstringen är ju ändå en sjöfartsfrå -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 259

ga — skall ligga under arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag tycker det är alldeles fel
att lägga huvudmannaskapet för sjömanshusen
på arbetsmarknadsstyrelsen
i det fallet och anser att det enda rätta
är att huvudmannaskapet ligger hos sjöfartsstyrelsen.

Det är givetvis riktigt att denna verksamhet
bör rationaliseras och förbättras,
och alla erkänner väl också att en
hel del förbättringar beträffande mönstring
o. s. v. har föreslagits i den av
statsrådet framlagda propositionen. Men
om jag inte läst fel, så har två av de
tre experterna förordat sjöfartsstyrelsen
som huvudman. Den tredje har förordat
arbetsmarknadsstyrelsen. Därtill
kommer att alla sjömanshusen i sina
yttranden uttalat sig för sjöfartsstyrelsen.

Herr talman! Det kan vara nog sagt i
denna fråga, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan vill jag bara säga några ord
om Marstrand. Herr Carlsson i Göteborg
ville påskina att det brister i
mönstringsförfarandet vid sjömanshuset
i Marstrand, att man där inte fyller
de fordringar som uppställts och att
man så att säga går vid sidan om bestämmelserna.
Det tycker jag är ganska
grava anmärkningar, herr Carlsson!

Det är riktigt att man i Göteborg har
fartyg, på vilka man mönstrar mellan
100 och 200 man. Men också flottan på
Tjörn, och särskilt i Skärhamn, har
vuxit och båtarna har blivit större. Jag
läste t. ex. i Handelstidningen i går att
man köpt in två större fartyg, det ena
på 1 000 och det andra på 700 å 800
ton. Sådana fartyg tror jag inte går till
Marstrand för att slippa undan mönstringen
lättare, utan de gör det därför
att Marstrand ligger centralt. Att gå till
Göteborg eller annan plats tar tid och
kostar pengar.

Antalet mönstringar i Marstrand har
stigit successivt. År 1956 hade man 926
mönstringar. Året därpå steg antalet till
1 026, år 1958 till 1 205 och 1959 till

Mönstringsförordning m. m.

1 260. Under de första fem månaderna
1959 hade man 650 mönstringar och
under samma tid i år 742. Det är alltså
en betydande ökning. Visst kan det vara
bra att rationalisera, men vissa grupper
får ju alltid då sitta emellan, och
rationaliseringarna bör väl ändå inte
göras för sin egen skull.

Sedan skall vi inte heller bortse från
att sjömanshuset i Marstrand betyder
en hel del för den lilla staden. Det är
inte bara mönstringarna det gäller. När
fartygen kommer till Marstrand, så blir
också en hel del utrustnings-, proviantoch
liknande affärer gjorda.

Herr talman! Jag ber att vad Marstrand
beträffar få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr II av herr Sunne m. fl.

Herr CARLSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag sade om Marstrand
var, att det föreligger allvarliga
brister i kontrollen vid mönstringen och
utskrivningen av sjömansrullorna. Det
sade jag närmast med tanke på vad motionärerna
skriver i motionen, nämligen:
»Härtill kommer att bemanningsfrågorna
är av väsentlig betydelse som
ett led i den offentliga verksamheten
för ökad sjösäkerhet.»

Vi har då sannerligen inte sett något
bevis för det från Marstrands sjömanshus,
vilket vi mycket beklagar. Om sjömanshuset
där kommer att vara kvar,
hoppas vi också på en förbättring i det
avseendet.

Sedan säger utskottet på sid. 41 i utlåtandet:
»Även sjömansförmedlingarna
har tidigare sorterat under sjömanshusen
och torde alltid ha intagit en särställning
inom arbetsmarknadsverket.»
Ja, det är riktigt att man någon gång
på 1800-talet försökte göra sjömanshusen
till något slags rekryteringsbyråer
för sjöfarten. Detta misslyckades man
dock kapitalt med, och resultatet blev
bara att redarna skapade egna mönstringsorgan
och Maskinbefälsförbundet

260 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Mönstringsförordning m. m.

skapade sitt. Och sedan Genéve-konventionen
kom till år 1920 har sjömansförmedlingarna
successivt byggts upp
till att i dag vara ett levande instrument
för sjöfolket, dels när det gäller
anställning ombord på fartyg och dels
— för den händelse det föreligger brist
på lediga platser — när det gäller att
få anställning där man saknar arbetskraft.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I frågan huruvida sjömanshusen
administrativt lämpligen bör
sortera under sjöfartsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen
skulle jag vilja
anföra några synpunkter.

Som bekant ansåg två av experterna
i utredningen, att sjöfartsstyrelsen, som
ju skapats för att möjliggöra ett samlande
av alla sjöfartsangelägenheter till
en myndighet, skulle bli den administrativa
huvudmannen för det nya organet,
medan en expert ansåg att arbetsmarknadsstyrelsen
borde handha den
administrativa uppgiften, eftersom i så
fall vissa arbetsutjämningar skulle kunna
ske. Det är dock att märka att remissyttrandena
från de direkt berörda
organen klart och tydligt visar, att det
finns ytterst små möjligheter för dylika
personalbyten. För övrigt anser flertalet
remissinstanser att sjöfartsstyrelsen
är lämpligast för den administrativa
uppgiften.

Sjöfartsstyrelsen skall ju under alla
förhållanden handlägga och övervaka
allt som har med mönstring och registrering
att göra, och eftersom registret
utgör grunden för hela upplysningsverksamheten
till civila och militära
myndigheter och enskilda, kommer denna
del av verksamheten, som är den
kvantitativt största, att beröra denna
myndighet, vilken inte minst ur denna
synpunkt måste vara den naturliga huvudmannen.

Vad som emellertid väger mycket
tungt till förmån för sjöfartsstyrelsen
som huvudman för sjömanshusverksam -

heten i dess nya form är ju det faktum,
som här tidigare omnämnts, att
sjöfartsstyrelsen under alla förhållanden
är den myndighet som huvudsakligen
har med sjömannens angelägenheter
att skaffa. Sjömansförmedlingen tar
ju emot den arbetssökande sjömannen
eller nybörjaren, hör sig för om hans
önskemål och anvisar honom arbete.
Under arbetslöshetsperioder sköter förmedlingen
dessutom om den s. k. stämplingen.
Båda dessa uppgifter är givetvis
mycket viktiga men dock endast ett
par detaljer i sjömannens tillvaro.

Fr. o. m. den efterföljande mönstringen
och under hela den tid sjömannen
är i arbete faller hans tillvaro under
sjöf artsstyrelsens verksamhetsområde.
Denna myndighet har alltså att svara
för att alla de lagar och förordningar
som reglerar sjömannens liv efterlevs.
Det gäller här i första hand efterlevnaden
av bestämmelserna i sjömanslagen,
sjöarbetstidslagen, semesterlagen, delar
av värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
samt alla de särbestämmelser
som återfinnes i den nuvarande sjömanshuskungörelsen
och som man i
nästan oförändrat skick utbrutit ur
den föreslagna mönstringsförordningen.
Man kan vara fullkomligt övertygad om
att även resterande delar kommer att
återfinnas i de blivande särbestämmelserna.

Av detta framgår ju att sjöfartsstyrelsen
även ur rent administrativa synpunkter
är den myndighet som är mest
lämplig att handha dessa arbetsuppgifter,
ja, den enda tänkbara huvudmannen.

Därutöver kan man fråga sig, varför
sjömanshusen måste bli det fristående
organ som utredningen förutsatt. Detta
har en ganska stor betydelse för de i
verksamheten anställda, eftersom i så
fall tjänsterna kan graderas utan hänsynstagande
till tjänstegraderingarna i
arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen
förklarar, stödjande sig på arbetsmarknadsstyrelsens
remissyttrande,

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 261

att han för närvarande inte kan göra
någon exakt bedömning av den behövliga
personalstyrkan och att därför behovet
senare skall preciseras. Detta blir
alltså en uppgift för den blivande huvudmannen,
och eftersom uppfattningarna
om personalens ställning, kvalitet
och tjänstegradering skarpt bryter sig
mellan sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
som saknar erfarenhet
både vad gäller mönstring och registrering,
måste det väl ligga i såväl de
anställdas som sjöfartens intresse att
personalfrågorna blir handlagda av sjöfartsstyrelsen.

Man bör också framhålla, att sjömansförmedlingarnas
nuvarande personal
inte behöver förlora någonting på
att sjöfartsstyrelsen blir huvudman, eftersom
ju friställd arbetskraft utan svårighet
kan placeras inom den egna
verksamheten, medan den nuvarande
personalen på sjömanshusen torde få
stor anledning att hysa oro för sin fortsatta
anställning, om arbetsmarknadsstyrelsen
bleve huvudman.

Departementschefen förklarar också
i motsats till utredningen men i enlighet
med arbetsmarknadsstyrelsens inställning,
att de nuvarande sjömansförmedlingarnas
personal skulle kompletteras
med personal för sjömanshusen
utan att på något sätt gå in på frågan
hur det skall förfaras med eventuell friställd
personal.

Jag vill också säga några ord beträffande
den föreslagna indragningen av
sjömanshuset i Marstrand. Det är klart
att man inte kan motsätta sig en viss
indragning av sjömanshus, och det är
naturligt att här sker en rationalisering.
Men med sjömanshuset i Marstrand ligger
det nog till på ett annat sätt än med
de övriga sjömanshus som enligt förslaget
skall dras in. Det har också framgått
av anförandena här i kammaren,
att ett 50-tal småfraktare från Tjörn i
skrivelse till Kungl. Maj:t har hemställt
att Marstrands sjömanshus skall få bli
kvar. Jag är övertygad om att den

Mönstringsförordning m. m.

mindre skeppsfarten även i framtiden
kommer att ha viktiga arbetsuppgifter,
även om den har upplevt svåra perioder.
Det pågår också en avsevärd förnyelse
av denna fraktflotta inte minst
på västkusten. Vad beträffar de framtida
arbetsuppgifterna har det på senare
tid blivit en viss ljusning.

I detta sammanhang kan nämnas att
den mycket stora utbyggnaden av oljeraffinaderier
av en ny typ, som för närvarande
pågår både i Skandinavien och
i andra länder kring Nordsjön, kommer
att ge arbetsuppgifter även åt den
mindre sjöfarten. Det har omvittnats
från sakkunnigt håll att inte bara storredare
utan även det mindre tonnaget
härigenom skulle kunna få betydligt
ökade befraktningar.

Jag vill passa på tillfället, när jag nu
är inne på den mindre skeppsfarten, att
nämna att vi har all anledning att med
tacksamhet erkänna de insatser den
nuvarande handelsministern gjort för
att stödja denna näringsgren. Då denna
stora fraktflotta i så hög grad är koncentrerad
kring sjömanshuset i Marstrand
är det av vitalt intresse att detta
sjömanshus kan bibehållas och ge den
service som är nödvändig för dessa
småfraktare.

I anledning av de anmärkningar som
en talare gjorde, att den kontroll vid
anställning och dylikt som detta sjömanshus
har att verkställa kanske inte
helt hade fullgjorts, vill jag fråga: Skall
detta vara ett skäl för en indragning av
sjömanshuset? Skall man inte komma
till rätta med detta på annat sätt?

Jag vill, herr talman, när det gäller
huvudmannaskapet yrka bifall till utskottets
förslag och när det gäller sjömanshuset
i Marstrand till reservationen
av herr Sunne m. fl.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

262 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

Mom. B

Det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen I);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Carlsson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 43, såvitt
avser frågan om det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar''

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 106
ja och 109 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Strand m. fl.

Sjömanshus i Marstrand

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen II);
och fann herr förste vice talmannen

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Staxäng
och Königson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 43, såvitt
avser frågan om sjömanshus i Marstrand,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103
ja och 114 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
II) av herr Sunne m. fl.

Utskottets hemställan under mom. B
i övrigt

Bifölls.

§ 6.

Lag om behörighet att utöva läkaryrket
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva läkaryrket
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1960 dagteck -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 263

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

nåd proposition, nr 141, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket;
och

2) lag om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 655 i
första kammaren av herr Gezelius m. fl.
och nr 808 i andra kammaren av herr
von Friesen m. fl.,

de likalydande motionerna nr 668 i
första kammaren av herr Kaijser m. fl.
och nr 826 i andra kammaren av herrar
von Friesen och Fröding,

motionen nr 824 i andra kammaren
av herr Braconier, samt

motionen nr 825 i andra kammaren
av fru Eriksson i Stockholm.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
m. m. anfördes bl. a.:

I propositionen föreslås att 1915 års
lag om behörighet att utöva läkarkonsten
ersättes av två lagar, nämligen en lag
om behörighet att utöva läkaryrket, vilken
reglerar förvärv och förlust av behörighet
såsom läkare, och en lag om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område, vilken behandlar
lekmännens verksamhet på nämnda
område.

Det vid propositionen fogade förslaget
till lag om behörighet att utöva
läkaryrket hade i nedan intagna delar

följande lydelse.

Förslag till

lag om behörighet att utöva läkaryrket
5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av

sinnessjukdom eller annan rubbning av
själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt
utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen
ofördröjligen återkalla hans
legitimation, om ej särskilda skäl föranleda
annat. Styrelsen äger ock återkalla
legitimationen för läkare, som på
grund av kroppslig sjukdom eller lyte
blivit varaktigt oförmögen att utöva
läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande
att läkares legitimation bör återkallas
av skäl som avses i första stycket,
äger medicinalstyrelsen förordna,
att han skall undergå läkarundersökning
i den utsträckning som erfordras
för att hans förmåga att utöva läkaryrket
skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om
läkarundersökning som avses i nästföregående
stycke, äger styrelsen tilllika
återkalla legitimationen för tiden
intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar
den som skall undersökas att inställa
sig till undersökning, skall polismyndighet
på styrelsens begäran lämna
erforderlig handräckning.

10 §.

Läkare, som icke äger särskild skicklighet
och erfarenhet inom viss gren av
läkarvetenskapen, må icke för allmänheten
tillkännagiva, att han är specialist
inom den grenen av läkarvetenskapen
eller eljest äger särskild kunnighet
däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva
specialitet enligt denna paragraf.

I motionerna 1:655 och 11:808 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att bestämmelser snarast utarbetades
för auktorisation av optiker.

I motionerna I: 668 och II: 826 hemställdes,

»1) att riksdagen måtte antaga vid
propositionen fogat förslag till Lag om
behörighet att utöva läkaryrket med de

264 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

ändringar att rubriken samt 5 och 10 §§
erhåller den lydelse som framgår av
följande.

Lag om utövande av läkarkonsten
5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av
sinnessjukdom eller annan rubbning av
själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt
utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen
ofördröjligen återkalla hans legitimation,
om ej särskilda skäl föranleda
annat.

Föreligger grundad — — — kunna
bedömas.

Har medicinalstyrelsen — — — erforderlig
handräckning.

10 §.

Läkare, som — ---kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar fastställer villkoren
för rätt att tillkännagiva specialitet
enligt denna paragraf.

2) att riksdagen i skrivelse tillKungl.
Maj:t måtte anhålla att vid regleringen
av bestämmelserna angående fastställande
av villkoren för rätt att tillkännagiva
specialistkompetens inom viss del av
den medicinska vetenskapen de i motionen
framförda synpunkterna måtte
vinna beaktande.»

I motionen 11:825 yrkades,

att i kommentaren till 1 § fastsloges,
att begreppen undersökning av hälsotillstånd
och behandling av sjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd icke
finge fattas i så vid bemärkelse, att välkvalificerade
psykologers skäliga verksamhet
hindrades, samt

att frågan om legitimation eller auktorisation
åt psykologerna snarast måtte
ges en lösning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna 1:668 och
11:826 om utbytande av ordet »läkaryrket»
mot ordet »läkarkonsten» samt

2) yrkandena i motionerna 1:668 och
II: 826 i frågan om specialistbehörighet,

I. måtte — med bifall till motionerna
I: 668 och II: 826, såvitt anginge frågan
om deslegitimering, samt med förklaring
att riksdagen icke kunnat helt bifalla
det genom förevarande proposition,
nr 141, framlagda förslaget till lag
om behörighet att utöva läkaryrket —
för sin del antaga lagförslaget med den
ändringen att 5 § erhölle nedan angivna
lydelse:

Föreligger grundad — — — kunna
bedömas.

Har medicinalstyrelsen — — -— erforderlig
handräckning.

II. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 655 och II: 808 samt motionen
II: 825 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört i frågan
om optikers och psykologers verksamhet; C.

att motionen II: 824 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits vid utskottets
hemställan under A:

I. till rubriken till förslaget till lag
om behörighet att utöva läkaryrket,

av herr Sunne, fru Svenson, herrar
Kaijser och Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer samt herrar Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av yrkandet i
motionerna 1:668 och 11:826 om utbytandet
av ordet »läkaryrket» mot ordet
»läkarkonsten» måtte för sin del besluta

dels att rubriken till den föreslagna
lagen om behörighet att utöva läkar -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 265

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

yrket skulle vara »Lag om läkarbehörigliet»,

dels ock såsom en följd härav
A. att 1, 3, 4. 5, 8, 9 och 11 §§ i nämnda
lagförslag skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

II. till 10 § i förslaget till lag om behörighet
att utöva läkaryrket,

av herr Sunne, fru Svenson, herrar
Kaijser och Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer samt herrar Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till yrkandena
i motionerna 1:668 och 11:826 i
frågan om specialistbehörighet

A. för sin del besluta att 10 § i förslaget
till lag om behörighet att utöva
läkaryrket skulle erhålla följande lydelse.

10 §.

Läkare, som---kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar fastställer villkoren
för rätt att tillkännagiva specialitet
enligt denna paragraf.

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört i frågan om specialistbehörighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Förslaget att 1915 års
lag om behörighet att utöva läkarkonsten
skall ersättas av dels en lag om behörighet
att utöva läkaryrket, dels en
lag om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område
hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Speciellt vill jag, fastän det är knappt
om tiden, understryka hur lämpligt det
är att benämningen kvacksalvare som
någonting, vilket i vissa avseenden kan
anses legitimt, nu inte längre skall existera.
Kvacksalveriutredningen ville ju
att det skulle finnas en benämning »legitim
kvacksalvare», men detta har inte

godtagits. Det är inte trevligt för t. ex.
en legitimerad sjuksköterska, barnmorska
eller sjukgymnast att veta sig vara
»legitimerad kvacksalvare». Vi känner
alla ordets makt över tanken och vet
vad de flesta av oss inlägger i begreppet
kvacksalvare. I 1 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område undantas nu
alla, som i sin verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område är ställda under
medicinalstyrelsens tillsyn, från
ifrågavarande förbud —- detta gäller
alltså bl. a. de legitimerade tjänstemän
jag nyss räknade upp. Detta är en finess
i uppläggningen.

Låt mig så säga några få ord på de
två punkter, där jag står som reservant.

Vad först beträffar lagen om behörighet
att utöva läkaryrket tycker jag
det är väldigt viktigt att man poängterar
den yrkeskunskap det gäller och
samtidigt gör begreppet litet vidsträckt.
Enligt mitt förmenande sker detta om
man, såsom i reservationen, använder
benämningen »lag om läkarbehörighet».
Denna benämning stämmer också bättre
överens med de andra nordiska ländernas
benämningar, och detta betyder en
del när det gäller utbytet av läkare mellan
länderna.

I 10 § lagen om behörighet att utöva
läkaryrket regleras frågan om vilken
instans som skall fastställa villkoren för
rätt att tillkännagiva specialitet inom
visst område. Hittills har detta gjorts av
läkarförbundet. Alla är överens om att
läkarförbundet handlagt frågan mycket
bra, fullkomligt invändningsfritt. Men
alla är också överens om att det är
olämpligt att ett yrkesförbund på detta
sätt ensamt skall avgöra en så viktig
fråga.

Nu föreslås i 10 § att medicinalstyrelsen
efter bemyndigande av Kungl.
Maj :t skall handlägga frågan. Vi reservanter
anser att denna viktiga detalj
skulle kunna skötas på ett mindre kostsamt
och bättre sätt, om den -—- såsom
föreslås i reservationen — finge över -

266 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960
m.

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m.

låtas åt den myndighet Kungl. Maj:t
därtill förordnar. Denna myndighet
borde alltså fastställa villkoren för rätt
att tillkännage specialitet enligt 10 §. I
reservationen framhåller vi att det vore
synnerligen lämpligt om det funnes ett
medicinskt specialitetsråd. Detta råd
skulle bestå av »en representant för
staten, utsedd på förslag av medicinalstyrelsen,
en representant för den medicinska
vetenskapen, utsedd på förslag
av universitetskanslern, samt en representant
för de yrkesverksamma läkarna,
utsedd på förslag av läkarförbundet.
»

Läkarförbundet är villigt att medverka
till att de läkare kommer med som
är mest kunniga inom de olika specialiteterna.
Läkarförbundet, som är den enda
instans som har sakkunskap på området,
den sakkunskap man måste ha
för att kunna fastställa villkoren för
rätt att tillkännage specialitet, vill alltså
åta sig detta utan nämnvärda kostnader,
efter vad som framgår av yttrandet.

Inom medicinalstyrelsen finns inte
sakkunskap inom alla dessa områden
och därför skulle det bli både dyrbart
och omständligt, om frågan handlades
i denna instans. Man tycker att ett förbund,
som hittills skött sig så väl, borde
kunna få vara med och handlägga ärendet
också i fortsättningen. Detta är behändigare.

Denna fråga är verkligen ett samhällsintresse.
Det är för mig ett intresse när
jag går till en öronspecialist att veta,
att det är en specialist. Det är därför i
allmänhetens intresse som jag på denna
punkt yrkar bifall till den reservation
som är avgiven av herr Sunne m. fl.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr NELANDER (fp);

Herr talman! Enligt den framlagda
propositionen skall två nya lagar ersätta

1915 års lag om behörighet att utöva
läkarkonsten — dels lag om behörighet
att utöva läkaryrket, dels lag om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område.

I fråga om den förstnämnda lagen
står strid bl. a. om själva rubriceringen
och namnet: läkarkonst eller läkaryrke.
För min del tycker jag inte detta betyder
så mycket men är beredd att ansluta
mig till reservanternas förslag,
»lag om läkarbehörighet».

Den andra lagen har nu och då fått
gå under namnet »kvacksalverilagen»
— officiellt och i propositionen heter
det »den icke auktoriserade verksamheten
på hälso- och sjukvårdens område».
Det är på denna senare lag jag
skall be att få anlägga några synpunkter.

Det är inget tvivel om att åtskillig
humbug och okunnighet frodas på dessa
områden. Helt säkert bedriver en del
olämpliga personer verksamhet här, och
det är naturligtvis av vikt att söka komma
åt sådana. Jag tillåter mig dock undra,
om man inte i lagförslaget har brukat
större våld än nöden kräver.

Av de nya förbud som föreslås tycker
jag för min del att inte är så mycket att
säga om förbuden mot s. k. ambulerande
kvacksalveri, d. v. s. mottagningar på
hotell och pensionat, och mot rådgivning
per korrespondens. Det finns knappast
heller några vägande invändningar
mot den utökade listan på »förbjudna»
sjukdomar — där har tillkommit sockersjuka,
epilepsi och sjukliga tillstånd i
samband med havandeskap.

Däremot ställer jag mig tveksam till
det föreslagna förbudet att undersöka
eller behandla barn, innan de fyllt 8
år. Tyvärr väcktes inte någon motion i
detta avseende — i så fall hade det varit
lättare att nu ställa ett yrkande. I en
interpellationsdebatt nyligen om de
olämpliga psykologiska frågorna till
skolbarn hade jag anledning att framställa
frågan: »Vem äger egentligen barnet?» -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 267

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

Det finns en viss tendens till att föräldrar
mer och mer fråntas bestämmanderätten
över sina egna barn — staten
eller det allmänna övertar ansvaret. I
diktaturländerna hör detta till ordningen
för dagen. Men vi som på allt sätt
vill slå vakt om de mänskliga rättigheterna
bör nog se upp härvidlag. Låt oss
tänka oss föräldrar som själva anser sig
ha blivit botade genom exempelvis homeopatisk
behandling och sedan kommer
i den situationen, att deras barn
efter kanske flera års sökande utan resultat
av ordinär läkarhjälp skulle vilja
rådfråga någon på ifrågavarande område
praktiserande, icke auktoriserad
hjälpare. Då är detta absolut förbjudet
intill dess barnet fyller 8 år. Härvidlag
anser jag att föräldrarna borde få ha
bestämmanderätt. Detta är en rent principiell
synpunkt.

För övrigt vill jag ifrågasätta om utredningen
eller departementet bemödat
sig om att undersöka de på detta område
vanligast förekommande verksamhetsformerna,
nämligen de som utövas av chiropraktor
och homeopater. När det gäller
de sistnämnda, så har vi dock åtminstone
tre stora europeiska kulturländer,
där homeopatien är starkt utbredd och
väl ansedd.

Storbritanninen har t. ex. en liomeopatisk
fakultet i London, upprättad genom
parlamentsbeslut. I flera engelska
städer finns också sjukhus med fast anställda
statsavlönade homeopatiska läkare.
Den tyska läkarkåren är mycket intresserad
för liomeopati, och det lär f. n.
i Västtyskland finnas cirka 600 läkare
som använder homeopatisk behandling i
sin verksamhet, för att nu inte tala om
det homeopatiska sjukhuset i Stuttgart
med 350 sängar. I Frankrike lär det finnas
cirka 700 praktiserande homeopatiska
läkare, som har legitimation.

Inrikesministern synes principiellt inte
ha något emot ett totalförbud mot en
dylik verksamhet av homeopater och
andra lekmannapraktikanter. Han menar
emellertid att stora folkgrupper anser

ett förbud omotiverat och därför inte
kommer att respektera det. Jag tror detta
är riktigt och vill citera vad utredningen
liärutinnan anfört: »Grunden till
att i det moderna samhället ''kvacksalvari’
över huvud taget tolereras får anses
vara, att kvacksalveriet har ett icke
ringa antal anhängare bland allmänheten
och att en lekmans åtgöranden mot
sjukdomstillstånd i vissa fall kunna vara
till nytta.» Här erkänner också utredningen
att behandlingen i vissa fall kan
ha varit till nytta. Vår långt komna läkarvetenskap
kan tyvärr ändå inte bota
alla sjuka. Om nu några av dem som
kanske under åratal sökt bot utan att
få sådan anlitar en erfaren icke auktoriserad
praktikant och menar sig därigenom
bli hjälpt, så skall man väl inte
förmena detta, i synnerhet som det knappast
lämnats bevis på att sådan behandling
gjort någon skada och därjämte sådana
hjälpsökande i så gott som alla fall
tidigare har besökt läkare.

Nu är det inte här fråga om något totalförbud
men ett sådant har ändock
kommit med i bilden. Jag skulle vilja
ifrågasätta om inte en objektiv och förutsättningslös
undersökning om exempelvis
homeopatisk behandling vore av
värde. Naturligtvis skulle då också erfarenheterna
från vissa andra länder tas
med. För min del skulle jag inte ha något
emot en viss auktorisation av kunniga
lekmannapraktikanter. Då skulle
man bli kvitt klåpare på detta område.

Att utan en verklig undersökning medverka
till en utveckling hän emot att totalförbud
inom detta område tycker jag
innebär ett stort ansvar, som både medicinalstyrelsen
och departementet skulle
tveka att ta på sig. Jag skulle i varje fall
inte vilja medverka till en sådan utveckling.

Herr talman! Som situationen nu är
finner jag det inte lönt att ställa något
yrkande. Jag har emellertid inte kunnat
underlåta att framföra dessa allmänna
synpunkter och känner mig därvid särskilt
betänksam beträffande förbudet

268 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att nlöva läkaryrket m. ra.

mot behandling av barn under åtta år av
icke auktoriserade läkare.

Häri instämde herr Larsson i Norderön
(ep).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! På två punkter i den föreslagna
lagen om behörighet att utöva
läkaryrket har vi inom utskottet haft delade
uppfattningar. Det slog mig, liksom
det tydligen också slagit statsrådet
— vilket jag tyckte mig kunna konstatera
när jag hörde en del av debatten
i första kammaren — att det är ganska
märkligt att vi i denna fråga är delade
på så sätt att de borgerliga står på den
ena sidan och regeringspartiet på den
andra. Det är naturligtvis en ren tillfällighet
att det blivit på det sättet.

Den första punkt, där våra meningar
går isär, gäller själva rubriksättningen
på lagen. Den andra punkten gäller vilken
myndighet som skall fastställa villkoren
för rätten att tillkännagiva specialitet.

Den nuvarande lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten reglerar, som tidigare
sagts, de utbildade läkarnas och
lekmännens verksamhet inom hälso- och
sjukvård. Därför är det ganska naturligt,
att ordet läkarkonst i den allmänna uppfattningen
blivit liktydigt med läkekonst
och att ordet sålunda kommit att beteckna
både läkarverksamhet och icke auktoriserad
verksamhet på detta område.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense om att det är angeläget att
läkarnas yrkesutövning får en beteckning
som klart skiljer deras verksamhet
från annan verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Vad striden gäller
är endast ordvalet, där vi reservanter i
likhet med vissa motionärer anser, att
ordet läkaryrke inte är så lyckligt valt.
Läkarna håller före att deras verksamhet
inte grundar sig på enbart objektivt
naturvetenskapligt tänkande utan också
på intuition och omdöme och att därför
ordet läkaryrke inte täcker arbetets

verkliga innebörd. Av den anledningen
har vi reservanter funnit att det skulle
vara bättre att kalla lagen »lag om läkarbehörighet».
Det är ju i och för sig en
ganska blygsam ändring.

Fröken Höjer har redan berört 10 §,
och därför behöver jag kanske inte gå
närmare in på det rent innehållsmässiga
i den. Vi vill i denna paragraf ha en bestämmelse
som ger Konungen en något
vidare fullmakt, vilket kan ske om man
byter ut ordet »medicinalstyrelsen» mot
»den myndighet Konungen därtill förordnar».

I allt väsentligt är det naturligtvis riktigt
att sådana här frågor om olika specialiteter,
specialistkompetens och rätt för
läkare att annonsera sig som specialist
regleras av det allmänna, och lagförslaget
är härvidlag att hälsa med tillfredsställelse.
Både motionärer och reservanter
anser emellertid att om Kungl. Maj:t
förordnade en nämnd i form av ett specialitetsråd,
i vilket en representant för
läkarförbundet skulle ingå, skulle man
därigenom erhålla en bättre garanti för
att läkarförbundets erfarenhet utnyttjades.
Eftersom detta råd skulle förordnas
av Konungen, skulle det bli fråga
om en myndighet och inte om ett enskilt
organ.

Herr talman! Jag ber att i likhet med
fröken Höjer få yrka bifall till de två
reservationer som är fogade till utlåtandet.

Herr Gustavsson i Alvesta (ep) instämde
i detta anförande.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Beträffande den första
reservationen tillåter jag mig säga, att
det förefaller mig obegripligt, att denna
detalj, som alltså rör själva ingressen
till lagen, kan föranleda oppositionen att
samfällt resa borst mot departementschefens
förslag i denna del, att objektet
för läkarnas verksamhet bör betecknas
läkaryrke. När jag biträdde departementschefens
förslag ansåg jag för min

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 269

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

personliga del att man borde dra en mycket
bestämd linje mellan den verksamhet,
som bedrives av den utbildade läkaren,
och den verksamhet av lekmän,
kvacksalvare, som betecknats som läkarkonst.
Inom läkarkonstens område menar
jag, och det gör väl utskottet också, kan
rymmas nästan vad som helst. Läkarkonst
har kommit att bli en benämning
för såväl läkarnas verksamhet som icke
auktoriserad verksamhet. Jag finner det
angeläget, och det är även utskottets mening,
att läkarnas yrkesutövning erhåller
en beteckning som klart skiljer denna
från annan verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.

Den omskrivning av ingressen som
reservanterna förordnar har kanske inte
i och för sig så stor betydelse, men den
föranleder att man måste tillgripa en
otymplig lagtext för att utforma reservanternas
förslag. Läs exempelvis deras
förslag till utformning av 11 §. Där nödgas
man av lagtekniska skäl tala om läkarbehörighet
och läkarverksamhet på
inte mindre än tre olika ställen. Tycker
reservanterna att verksamhet är någonting
mera förnämt än vad man rymmer
in under ingressen som ett läkaryrke?

Jag finner sålunda alla skäl tala för
att vi i detta fall följer förslaget i propositionen.
Jag vill nämna att denna
detalj, som jag finner det vara, uppehöll
vi oss vid i utskottet omkring en och en
halv timme, så att man kan inte säga
annat än att vi har ingående behandlat
frågan huruvida en läkare skall betecknas
som yrkesman eller bara benämnas
behörig.

Det finns en reservation till. Den gäller
frågan om rätten att tillkännage specialitet
och fastställa villkoren för denna.
Statsrådet har föreslagit att medicinalstyrelsen
skulle fastställa dessa villkor,
och det tycker jag är ganska rimligt.
Reservanternas förslag innebär vad jag
kan se ingenting annat än att de desavuerar
medicinalstyrelsen i denna sak.
Utskottet har på sid. 52 i utlåtandet klargjort
sin syn på denna fråga. Jag menar

att det finns väl ingen anledning för mig
att läsa upp det. Jag anser att utskottets
motivering för att biträda departementschefens
förslag är av sådan beskaffenhet
att jag med det sagda hemställer att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag i
hithörande delar.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det råder knappast någon
tvekan om att det lagförslag som
nu ligger på kammarens bord har stora
förtjänster. Jag vill särskilt peka på att
man från departementschefens sida har
gjort den förbättringen i jämförelse med
kvacksalveriutredningens förslag att
man delat upp det i två lagförslag. Beträffande
det ena, nämligen förslaget till
kvacksalverilag, vill jag säga att jag i
allt väsentligt kan ansluta mig till det,
även om jag är fullt medveten om att det
är många av mina kolleger som skulle
ha velat, att man gått längre i fråga om
förbud mot utövande av denna verksamhet.
Jag tror emellertid att inrikesministern
har gjort en god avvägning när det
gäller detta spörsmål.

Allt för långt gående förbud på detta
område resulterar bara i en underjordisk,
okontrollerad verksamhet, som på
intet sätt blir bättre än de missförhållanden
som man tror sig kunna rätta
till.

Min entusiasm är inte lika stor när
det gäller departementschefens förslag
till ny läkarlag. Det är framför allt mot
två punkter som jag har invändningar
att göra, och de torde vara välbekanta
för statsrådet Johansson vid det här
laget.

Den första punkten är lagens rubrik.
Man har en smula förvånat sig över att
vi läkare har fäst oss så särskilt vid
uttrycket läkarkonst. Jag vill erinra om
att det är ett gammalt ord, som täcker
ett mycket gammalt begrepp. Läkarkonsten
är någonting som alltid för oss
läkare står som ett mål för vår yrkesutövning.
Vi måste med ödmjukhet
många gånger erkänna, att vi inte all -

270 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

tid kan nå upp till vad vi syftar i detta
avseende, men vi försöker fullfölja det
arbete som under tidernas lopp har utförts
av läkare.

Medicinen blev ju naturvetenskap för
betydligt över 100 år sedan. De naturvetenskapliga
synpunkterna har sedan
dess varit vägledande. Särskilt vill jag
i detta sammanhang peka på att när
man lade fram 1915 års lag om behörighet
att utöva läkarkonsten, hade man
helt och fullt accepterat det synsätt på
läkarnas utövande av sitt yrke, som
måste gälla ännu i denna dag. Jag måste
bekänna, att jag inte kan förstå den formulering
med vilken departementschefen
motiverar att beteckningen läkarkonst
inte längre får användas. Han säger: »Ordet

läkarkonst täckte tydligtvis
väl läkarnas verksamhet i äldre tider,
när jämte intuition, handlag och faktiskt
kunnande även allehanda vidskepelse
och övertro bestämde behandlingen
av de sjuka, men i våra dagar, när
denna behandling bestäms av vetenskap
och beprövad erfarenhet, har benämningen
läkar- eller läkekonst uppenbarligen
föga täckning i läkarnas yrkesutövning.
»

Jag tillåter mig här anmäla en helt
annan mening. Med den tolkning jag har
gett ordet läkarkonst gäller min, mina
kollegers och de akademiska lärarnas
synpunkter på denna fråga i lika hög
grad nu, även om vi har fått en hel rad
nya resurser för diagnosticering och behandling
av sjukdomar.

Innan jag lämnar detta avsnitt måste
jag ärligen säga, att jag inte tycker att
reservanternas förslag är så mycket
bättre. De kunde enligt min mening ha
bibehållit detta gamla uttryck. Man skall
inte fingra på en sak bara därför att den
är gammal; det behöver inte vara ett
utslag av någon hopplös konservatism
att framföra en sådan synpunkt. Något
bättre finner jag emellertid reservanternas
skrivning vara, och i valet mellan
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag samt

reservanternas kommer jag att stödja
reservationen på denna punkt. Jag skulle
dock haft lust att ställa ett särskilt
yrkande, men jag har en känsla av att
det inte skulle ha någon vidare framgång
i kammaren.

Den andra punkten som jag skulle
vilja ta upp, och som också är välbekant
för inrikesministern, är för mig
och för ett mycket stort antal av de
svenska läkarna betydligt väsentligare.
Denna fråga är inte känslobetonad som
den föregående. Naturligtvis tror jag,
att även om vi i lagen kallas för yrkesmän
kan vi vara goda sådana och hålla
de gamla idealen högt framför oss. Min
andra invändning rör specialitetsbestämmelserna.
Enligt min mening har
nog statsrådet Johansson här inte visat
det goda handlag, som — det vill jag
gärna erkänna — har varit utmärkande
för honom, när han tidigare har tagit
upp vissa sjukvårdsfrågor. Vad jag
framför allt vill kritisera är att hans beredning
av detta ärende skedde utan
kontakt med den organisation, som i
alla fall utan någon kritik har utfört
detta arbete i ungefär 50 år, och att de
kontakter som ägt rum har skett först
sedan lagförslaget lagts fram. Jag erinrar
om att under det föregående årtiondet
presenterades ett par förslag, som
berörde dessa frågor. I propositionen
nr 212 till 1954 års riksdag berörde den
dåvarande ecklesiastikministern, statsrådet
Persson, dessa ting men förklarade,
att han inte fann anledning att frånta
läkarförbundet denna uppgift. Samma
inställning hade uppenbarligen också
kvacksalveriutredningen. Jag har
svårt att förstå, att det kan ha inträffat
något som skulle ha ökat statsmakternas
misstro mot läkarförbundets handläggning
av specialistbehörighetsärenden
under dessa år. Under en tid av 14 år
har jag, herr talman, tillhört läkarförbundets
centralstyrelse, som vid praktiskt
taget varje sammanträde har att
handlägga frågor om specialitet. Om
någon till äventyrs tror, att bedömning -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 271

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

en av de inkomna specialitetsansökningarna
har skett efter någon slentrian
och att man låter en hel del passera,
som i själva verket inte borde släppas
igenom, skulle jag gärna på grund av
min erfarenhet vilja ta honom ur denna
villfarelse. Det är en utomordentligt
sträng bedömning som där har verkställts,
och denna stränghet har otvivelaktigt
varit till gagn för dem, som vi i
alla fall skall tillgodose i detta sammanhang,
nämligen den svenska allmänheten.
Denna har ju rätt att kräva, att
de som kallar sig för specialister har
undergått en sådan utbildning, att de
med rätta kan få denna särskilda titel.

Det var alltså en mycket sträng
granskning, och det var många som inte
släpptes därigenom. Men eftersom det
var fråga om en kollegial institution
fann man sig lojalt i de beslut som fattades.

Jag skulle vilja uttala en förhoppning
om att den stränghet i bedömandet, som
alltså har visats från läkarförbundets
sida, inte skall bli mindre, om till äventyrs
någon myndighet i fortsättningen
skulle handha denna sak. Det har nämligen
bland mina kolleger uttalats farhågor
för att en viss släpphänthet, ett
visst meddelande av dispenser, i så fall
skulle förekomma, och jag tror att något
sådant skulle vara olyckligt.

Sveriges läkarförbund skall just samlas
till sin årliga riksdag, som denna
gång äger rum i Jönköping. Ett av överläggningsämnena
vid denna konferens
blir frågan om specialitetsbestämmelserna.
Det skulle mycket glädja mig, om
jag i morgon då jag kommer till konferensen
kunde meddela mina kolleger,
hur allvarligt statsrådet ser på denna
fråga och att han i själva verket är villig
att så långt det står i hans makt tillgodose
önskemålen från den part, som i
alla fall hittills ensam har suttit inne
med den verkliga sakkunskapen i detta
avseende.

Under debatten i första kammaren
tycktes utskottets ärade ordförande vilja

göra gällande, att läkarnas inställning
till denna sak skulle bottna däri, att de
hade ett horn i sidan till medicinalstyrelsen.
Jag är angelägen framhålla att
ett sådant antagande är fullständigt felaktigt.
Läkarförbundet har — numera,
skulle jag kanske vilja tillägga — mycket
goda relationer till denna den högsta
myndigheten på området, och vi samarbetar
i många avseenden med medicinalstyrelsen.
Vi har inte alls någon anledning
att söka sak med styrelsen och
att misstro den. Men jag skulle vara
mycket dåligt underrättad, om jag inte
samtidigt skulle kunna säga att medicinalstyrelsen
nog är en smula orolig
för att bli ålagd denna uppgift med specialitetsbestämning,
som man i själva
verket inte har längtat efter. Om medicinalstyrelsen
skall ha hand om uppgiften,
blir det alldeles nödvändigt för styrelsen
att förhöra sig med den sakkunskap
som finns representerad inom läkarförbundet,
där man ju under alla
dessa år har hunnit utarbeta en viss
praxis.

Jag tycker att kravet på tillgodoseende
av offentligrättsliga principer och på
insyn från myndigheternas sida skulle
kunna tillgodoses genom det förslag som
vi motionärer framlagt om ett organ
som vi har kallat medicinska specialitetsrådet.
Man skulle mycket väl kunna
organisera specialitetskontrollen på ett
sådant sätt att det medicinska specialitetsrådet
kunde i fortsättningen handlägga
dessa frågor. Sedan skulle ju medicinalstyrelsen
genom att utfärda något
diplom kunna godkänna vad som har
skett.

Jag tror att denna sak skulle lättare
kunna ordnas med den skrivning som
utskottsreservanterna har föreslagit, och
jag tillåter mig därför att yrka bifall
även till reservation II.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

272 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Eftersom herr Nelander
här berört kvacksalvarproblemet skall
jag bara helt kort anlägga några synpunkter
på den saken. Förvisso vill jag
inte dra upp någon stor diskussion om
det problemet.

Som läkare får man se de misslyckade
fall som behandlas av kvacksalvare.
Det är fråga om människor som kommer
alltför sent till läkare, och man ställs
ofta inför det grymma och svåra faktum,
att man inte kan uträtta vad som
kanske hade kunnat göras om de tidigare
sökt läkare. Alla de »lyckade» fallen,
de fall där det inte sker någon skada,
spelar ju inte någon roll i detta sammanhang.
Vad det gäller är de fall, där
den sjuke blir tillfogad skada. Det är
dessa fall vi vill värna om, i syfte att
den sjuke skall få bästa möjliga vård.
Herr Nelander, att kalla detta ett diktatoriskt
ingripande, är väl att missbruka
språkets ord.

Jag vill också något erinra om de
psykologiska skäl som gör att det antagligen
alltid kommer att existera
kvacksalveri i en eller annan form —-det gäller bara för samhället att se till
att kvacksalvarnas verksamhet blir så
ofarlig som möjligt. Det finns många
människor, både unga och gamla, som
har en obotlig sjukdom och som har
sökt läkare men som inte vill acceptera
svårighetsgraden av sin sjukdom eller
som kanske inte vet hur illa det ligger
till, eftersom läkarna av humanitära skäl
icke velat meddela dem detta. Dessa
människor får inte någon behandling
som gör dem bättre, varför de söker sig
vidare till kvacksalvare i hopp om att få
hjälp. Detta är ett mycket naturligt
handlingssätt, och man kan aldrig komma
åt att dessa människor vänder sig till
kvacksalvare.

Det finns också en annan mycket stor
grupp som — kanske rätt oväntat —
söker homeopater, nämligen människor
som är svårt sjuka och som är medvetna
därom men som inte vill ha papper

på saken. De drar sig för att gå till läkare
för att få det besked som de är så
rädda för, och de söker många gånger
först en kvacksalvare för att därigenom
förhala saken. Även denna grupp kommer
alltid av psykologiska skäl att söka
sig till kvacksalvare, men det är med
hänsyn till dessa fall särskilt väsentligt
att man kan komma åt kvacksalvarna
och deras verksamhet.

Jag skulle vilja något beröra de två
frågeställningar som reservanterna tagit
upp. Den ena är en strid om ord:
läkaryrke kontra läkarkonst. Den andra
är en strid om principer — hur specialistproblemet
skall handläggas i framtiden.

Enligt min mening ger termen läkaryrket
betydligt större möjligheter till
klarare avgränsning mot kvacksalvarna.
Framför allt kan detta komma att gälla
i framtiden, då vi kan vänta ökad import
av idéer och utbildningsformer
från utlandet, exempelvis av chiropraktorer,
psykologer med annan grundutbildning
och grundsyn än de svenska
har, psykoanalytiker som icke är läkare,
m. fl. grupper. Begreppet läkaryrke fyller
en lagtexts krav på pregnans; det
gör icke begreppet läkarkonst. Än viktigare
är att för den stora allmänheten
kommer begreppet läkaryrke att bli
identiskt med att utövaren är legitimerad
läkare, medan begreppet läkarkonst
kan täcka både denna grupp och kvacksalvarna
— de senare kommer säkerligen
att utnyttja den uttunning av begreppen
reservanternas förslag ger dem.

På ett sätt vida viktigare anser jag
dock reservanternas motivering vara,
och den ter sig för mig omöjlig att acceptera.
Man säger i reservationen, att
»kunskaperna om människokroppens
byggnad och funktioner fortfarande är
i hög grad ofullständiga samt att läkarens
verksamhet därför fortfarande
måste grunda sig icke enbart på objektivt
naturvetenskapligt kunnande utan
även på intuition och omdöme.»

Definitionen torde gälla flertalet yr -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 273

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

ken -— fortfarande! Som den nu står
är den grumlig, övermaga och tjänar endast
till att försöka avgränsa läkarna
till ett »konstniirsskrå», finare än andra
yrken. Ingen torde kunna hindra den
enskilde läkaren, även om han kallas
för yrkesman, att i fortsättningen alltjämt
»nyttja kunnande, intuition och
omdöme» — i den grad han nu har sådant
— oavsett hur behörighetslagen
formulerats.

Herr talman, jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Det är för mig självklart att utformningen
av de olika medicinska specialiteterna
är ett klart samhällsintresse, där
läkarnas fackförening endast är en intresserad
part bland många. Det har tidigare
av läkarförbundet skötts bra och
efter i huvudsak riktiga normer, dock
inte helt utan oväld. Jag vill erinra om
att först i nu vilande förslag från läkarförbundet
har man föreslagit att det
obligatoriska medlemskapet i läkarförbundet
för rätt att annonsera specialitet
skall hävas. Den tidigare ordningen
har inneburit en form av kollektivanslutning
med större ekonomiska konsekvenser
för den som inte velat tillhöra
fackföreningen än motsvarande, ofta
kritiserade kollektivanslutning från
andra fackliga organisationer. Det har
tidigare alltså inte varit en läkares faktiska
kunnande som ensamt fått fälla
utslaget om han skulle få bli specialist
eller ej.

I många sammanhang har samhällets
— den enskildes och statsmakternas -—
intressen och uppfattningar stått i strid
med läkarförbundets. Så kommer säkert
också att ske i fortsättningen, många
gånger. En ledare i Socialmedicinsk tidskrift,
i sin allmänna politik ett språkrör
för läkarförbundet, bär starkt kritiserat
hela det nu framlagda lagförslaget
om läkarbehörigliet, framför allt att
man skulle häva läkarbristen genom att
ge icke svenskfödda läkare, med i sak
samma kompetens som svenska läkare,

samma behörigheter som dessa senare.
Argumenteringen i denna ledare är
starkt färgad, och man bortser helt ifrån
att svensk sjukvård skulle brutit samman
utan den hjälp dessa utlänningar
lämnat —- något som skulle gått ut över
enskilda sjuka människor. Den inställning
läkarförbundet här, och i många
andra sammanhang därutöver, givit uttryck
åt, en inställning för övrigt som
alls icke delas av hela läkarkåren, står
och kommer att stå i strid med hela det
utbyggnadsprogram för sjukvården, inte
minst den del som faller inom mentalsjukvårdens
domäner, som samhället nu
vill satsa på. Specialistproblemet kan
nyttjas i denna strid mellan samhället
och läkarnas fackliga organisationer.

Specialistproblemet är redan nu, mot
bakgrunden av den snabba utveckling
som sker inom hela den medicinska vetenskapen,
ett svårlöst och intrikat problem.
Därom vittnar de relativt täta omarbetningar
av bestämmelserna som ägt
rum bara inom den korta tidrymd min
generation varit yrkesverksam. Det blir
än svårare att lösa i framtiden. Skickligt
använt kan det nyttjas som en framåtdrivande,
utvecklande faktor, oskickligt
handlagt kan det bli ett tillbakahållande
element — detta gäller vilken myndighet
som än skall handlägga dessa frågor.
Både en för snabbt framdriven och högt
driven specialisering och en försenad
sprängning av gamla vetenskaper, resp.
ett försvårande av nya, ännu ej kända
kombinationer av olika utbildningsområden,
kan visa sig vara av ondo.

Det är ingen tvekan om att utformningen
av specialistområdena kommer
att återverka inte bara på taxesättningen
— ett problem som är viktigt nog för
den enskilde sjuke, även om reservanterna
tycks ha förbigått detta — utan
också på utformningen av våra sjukhus,
särskilt specialavdelningarna inom dessa,
på avvägningen mellan öppen och
.sluten vård, samt på utformningen av
den fortsatta läkarutbildningen.

Det är för mig uppenbart att allt detta

18 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 19

274 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

inte kan få förbli ett ensidigt fackligt
problem utan att samhället måste få bli
medbestämmande och medansvarigt och
få full insyn i alla dessa intrikata avvägningsproblem.
Det ligger ingen kritik
mot läkarförbundets hittills utförda
gärning på detta område, när inrikesministern
nu föreslår en annan prövningsordning
— som icke på något sätt
utmanövrerar läkarförbundets möjligheter
att här samverka i framtiden med
statsmakterna -— men icke förutsätter
andra värderingsregler i sak.

Jag vill till fröken Höjer säga, att
läkarförbundet icke gärna kan utgöra
det enda sakkunniga forum vi kan räkna
med eftersom det arbetar efter i tryck
utgivna anvisningar, som förvisso medicinalstyrelsen
haft tillgång till och även
en nyinrättad myndighet, om det blir
någon, kan få ta del av.

Däremot ligger det en ny grundsyn
bakom inrikesministerns förslag, att
samhället nu också skall få möjlighet att
vara medansvarig i utformningen av
dessa för hela sjukvårdsväsendets framtida
gestaltning så väsentliga problem
som specialistbestämmelserna utgör. Vi
har inte tidigare haft klart för oss vilken
inverkan specialistproblemet kan
ha på alla olika områden, och man har
därför inte tidigare angripit frågeställningen.
Men i samma ögonblick man
blir medveten om vad detta instrument
innebär, måste samhället ha rätt att få
delta vid avgörandena.

På anförda skäl ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte med särskilt
nöje jag nu än en gång — förra gången
var för något år sedan —- tar upp polemik
mot min ärade kollega Elisabet
Sjövall. Den grundsyn vi båda har beträffande
denna lika väl som så många
andra frågor är så olikartad att någon
överensstämmelse inte lär vara möjlig.

För mig står det alldeles klart, att

då det fackförbund, som både doktor
Sjövall och jag tillhör och vars kompetens
hon här försöker förringa, under
alla dessa år på ett sätt som inte framkallat
någon kritik har utövat denna
specialitetskontroll, är kontrollsynpunkterna
tillräckligt tillgodosedda. Det som
doktor Sjövall kallar samhället behöver
inte ingripa, då en sak kan regleras lika
väl genom ett sådant privat initiativ.
Läkarkåren skyddar på intet annat sätt
sina egoistiska intressen vid utövandet
av denna specialitetskontroll än att den
vill ha hög standard på de svenska läkarna
och ställer mycket höga krav på
alla de läkare som vidareutbildar sig
och sedan vill ha rätt att kalla sig för
specialister. Jag är övertygad om, som
jag framhöll i mitt föregående anförande,
att det inte finns anledning att tro
att allmänhetens berättigade anspråk på
denna kontroll blir bättre tillgodosedda
om, som fru Sjövall önskade, samhället
ingriper och reglerar, vilket, förstår jag,
är byråkraternas alldeles speciella önskan.
Då här inte har visats något exempel
på att läkarförbundet inte motsvarat
förtroendet att handha denna kontroll
utan då föregående utredningar
tvärtom har bestyrkt, att arbetet skötts
på förtjänstfullt sätt, vore det enligt min
mening högst olyckligt att här introducera
så genomgripande regleringar
såsom regeringen nu föreslår.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
von Friesen uppger att han och jag
drabbat samman både i år och förra
året och nog kommer att göra det i fortsättningen
också. Det är också riktigt
att vår grundsyn är totalt väsensskild.

Herr von Friesen står här som fackföreningsmän.
Jag försöker se saken
som ordinär medborgare och inordna
mitt yrke bland mängden av andra yrken,
och jag söker göra en avvägning
som inte är helt präglad av fackföreningsmannens
övervärderingar utan

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 275

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

vill skala bort kårsynpunkterna här och
var, där jag tycker att de har fått för
stor tyngd.

Jag vill inte ett ögonblick förringa
den kompetens som läkarförbundet har
visat i detta sammanhang, och det är
inte det striden gäller. Diskussionen
avser den principiella frågan om läkarförbundet
ensamt skall avgöra dessa
frågor, som blir så väsentliga för utformningen
av vårt sjukvårdsväsende,
eller om samhället också skall få inverka
på hur sjukvårdsväsendet i detta
avseende utformas. Dessa frågor är ytterligt
besvärliga och blir besvärligare
ju snabbare den medicinska utvecklingen
går. Jag vill ge samhället medbestämmanderätt
och kompetens på detta område,
men därmed vill jag ingalunda
förringa läkarförbundets arbete hittills.
Vad vi nu diskuterar är fördelningen av
ansvaret mellan de båda parter som
skall svara för sjukvården i landet, arbetsgivarna
— i form av samhället —
och arbetstagarna — i form av fackföreningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
lägga mig i denna speciella dispyt mellan
fru Sjövall och herr von Friesen
utan går tillbaka till de kontroversiella
punkter som här diskuterats. Jag vill
göra det med ett konstaterande av den
enighet, som i långa stycken kännetecknar
utskottets behandling av denna
fråga. Det har framför allt inte rått några
delade meningar om det grepp som
här tagits med uppdelningen av den
tidigare lagen i två nya.

Detta är en förbättring, säger herr
von Friesen. Konsekvensen bjuder ju
emellertid, att sedan man gjort detta
konstaterande man också ser till det
innehållsmässiga, den konstruktiva och
logiska uppbyggnaden av de två lagförslag
som här presenterats. När vi behandlar
frågan om läkarnas utövande av
sitt yrke och kvacksalvarnas verksam -

het i var sin lag, så är vi alltså överens
om att det föreligger en väsentlig skillnad
mellan läkarnas arbetsmetoder och
kvacksalvarnas. Med utgångspunkt från
att en sådan skillnad föreligger, har utskottet
i sin helhet anslutit sig till propositionens
tanke att man i lagtexten
inte bör begagna samma beteckning för
läkarnas arbete och för kvacksalvarnas
sysslande med sjukdomsbehandling.

Alla är också eniga om att man för
kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade
personers sjukdomsbehandling
bör använda beteckningen verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, en
beteckning som är fullkomligt neutral
och täcker både kvalificerade optikers
utprovning av glasögon på allmänheten
som det primitivaste kvacksalveri. Tyvärr
sträcker sig dock inte enigheten
längre än så.

Reservanterna i utskottet vill, att man
skall kalla läkarnas arbete för läkarverksamhet.
Men »verksamhet» är just
det ord som propositionen använder för
kvacksalvarnas och lekmännens sysslande
med sjukdomsbehandling, därför
att det är ett så pass obestämt uttryck,
som kan rymma både kvalificerat, på
en ordentlig utbildning grundat arbete
och skadligt eller i varje fall helt onyttigt
fuskande inom sjukvården. Det är
därför jag väl kan förstå att herr von
Friesen gärna hade sett att man inte
bytt ut ordet läkarkonst och, som reservanterna
gjort, fört in ordet läkarverksamhet
i stället. Men, herr von Friesen,
det är ju samma diffusa begrepp
som här kommer i fråga. Man kommer
alltså enligt reservanternas förslag tillbaka
i det läget att lagen rör sig med
samma ord både när den talar om läkarnas
yrkesutövning och om kvacksalvarnas
sysslande med sjuka, nämligen
»verksamhet». Att man vill kalla
läkarnas yrkesutövning läkarverksamhet
för att såvitt möjligt komma från
suddigheten undanröjer bara delvis
oklarheten. Jag vill erinra om att ledet
»läkar-» i det hittills använda ordet

18* — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 19

276 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

»läkarkonsten» inte har hindrat att man
ansett att också kvacksalvare utövat
»läkarkonsten». Detsamma kan inträffa
med uttrycket »läkarverksamhet» och
kanske i än högre grad det alternerande
uttrycket i reservanternas lagtext, nämligen
»verksamhet såsom läkare». Annorlunda
förhåller det sig med ordet
»läkaryrke». Man kan ju knappast tänka
sig att en kvacksalvare utövar läkaryrke.
I benämningen »yrke» ligger just
att vederbörande har utbildning för det
område, som han är verksam inom.
Eljest är han inte någon »yrkesman» i
detta ords hedervärda bemärkelse. För
mig framstår beteckningen yrkesman
som något utomordentligt fint. En god
yrkesman är en garant för kunnande
inom sitt område. Jag vill gärna i läkaren
se den högt kvalificerade yrkesmannen.
Den utbildning som motiverar
användningen av benämningen läkaryrke
är naturligtvis sådan utbildning
som ger läkarbehörighet enligt lagen.

Vi har alltså velat skapa klarhet i
denna lagstiftning genom att konsekvent
välja ordet läkaryrke för den verksamhet
som läkaren har att utöva. Då har
man från reservanternas sida tagit upp
det resonemang som här diskuterats om
intuition och omdöme såsom inslag i
kunnandet och i vederbörandes utövande
av sitt arbete. Jag understryker, vad
som här tidigare har sagts, att var kommer
inte dessa egenskaper i fråga? Vi
talar om exempelvis politikernas yrke,
och nog förutsätter det åtminstone i
viss mån både intuition och omdöme.
Det är alltså inte ovanligt att man också
för andra grupperingar talar om nödvändigheten
av dessa inslag. Till och
med på områden, där vederbörandes arbete
är helt beroende av talang och
speciell begåvning, talar man om yrken.
Så har exempelvis en skådespelare och
en musiker ett yrke.

För att få en språkvetenskapsmans
syn på saken har jag bett professor
Gösta Bergman vid Institutet för svensk
språkvård att göra ett uttalande i frå -

gan. Detta har visserligen avgivits mot
bakgrunden av motionärernas förslag
att ordet »läkarkonst» skulle behållas
i lagtexten, men i fråga om lämpligheten
av ordet »läkaryrke» har det full
aktualitet även med hänsyn till reservanternas
förslag. Efter att ha refererat
motionernas passus om att det krävs
särskild fallenhet och särskilt handlag
av en läkare säger professor Bergman:
»Motionärerna trycker här på vissa
svårvägbara faktorer som förvisso är
av största betydelse för läkarna som
yrkesmän. Egenskaper av besläktad art
krävs emellertid också av flera andra
yrkesutövare, att nämna bl. a. domare,
lärare och präster, i det hela av personer
vilkas yrken i vissa sammanhang
betecknas som kall. Man talar dock inte
om domarkonsten etc. Då motionärerna
föredrar ''läkarkonst’ är det väl grundbetydelsen
hos ordet ''konst’ som de velat
bringa till uttryck, nämligen förmåga,
stor skicklighet, i synnerhet förr
övergående i betydelsen förslagenhet,
klokhet o. d. Ordet uppvisar emellertid
flera betydelser som gör det mera
oskarpt i konturerna, alltifrån stor teknisk
och konstnärlig skicklighet till
fingerfärdighet (''taskspelarkonst'') och
hemlig förmåga (''spådomskonst, svartkonst’).

Sammansättningar med ''konst'' i betydelsen
yrkesutövning, teknik av visst
slag, ger numera ett lätt ålderdomligt eller
högtidligt intryck, t. ex. fortifikationskonst,
fältskärskonst, förlossningskonst,
ingenjörskonst, lantmäterikonst,
tandläkekonst, vattenbyggnadskonst etc.

Att ''utöva läkarkonsten (läkekonsten)’
ligger sålunda betydelsemässigt och stilistiskt
på ett annat plan än det sakliga
''utöva läkaryrket’. Från språklig synpunkt
kan ingen erinran göras mot detta
senare uttryck såsom beteckning för
läkarnas verksamhet. Tilläggas bör att
det torde vara svårare att under uttrycket
''utövare av läkaryrket’ räkna in
kvacksalvare och andra lekmän som utövar
en icke auktoriserad verksamhet

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19

277

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

på hälso- och sjukvårdens område än
under det mera diffusa ''utövare av läkarkonsten’.
»

Ja, det är professor Bergmans som
språkvetenskapsman omdöme i det här
sammanhanget, och det ger ju ett erkännande
åt den uppbyggnad som vi
har låtit komma till uttryck i lagstiftningen.

Låt mig sedan helt kort också beröra
frågan om specialitetsrådet. Herr von
Friesen har här sagt att han tycker, att
vi har haft dåligt handlag när vi har
berett denna fråga. Därför säger han
att det har skett utan kontakt med läkarförbundet.
Ja, helt ovetande om detta
har väl läkarförbundet inte varit. Frågan
om en ny behörighetslagstiftning
togs upp ungefär 1950 och blev föremål
för utredning som lämnade sitt betänkande
1956. I de yttranden som där
förekommer har också flera remissinstanser
yttrat sig till förmån för en
offentlig rättslig reglering av specialistkompetensgivningen.
Läkarförbundet
har också haft tillfälle att uttala sig i
frågan och anförde som sin mening, att
tidpunkten kanske ännu inte var mogen
för en sådan specialistreglering
men vände sig inte direkt mot den
tankegång som låg bakom. När vi tog
upp arbetet med den nya behörighetslagstiftningen,
var vi medvetna om att
det inom läkarförbundet fanns en specialitetsnämnd,
som på det området var
sysselsatt med att tillskapa de regler
som skulle komma att gälla för framtiden.
Vi visste också att i denna utredning
ingick en representant från medicinalstyrelsen,
ett av medicinalråden,
med vilken vi bl. a. hade kontakt i december
i fjol och då i visst sammanhang
meddelade att vi arbetade med den nya
behörighetslagen. I februari månad
hade vi ytterligare en kontakt med generaldirektören
för medicinalstyrelsen
jämte bl. a. nyssnämnda medicinalråd.
På förfrågan meddelade jag då att vi
höll på att arbeta med behörighetslagen
och däri tilltänkt specialistreglering.

Besked lämnades också om avsikten att
framlägga lagen för vårriksdagen. Vi
hade inte anledning att räkna med annat
än att läkarförbundet, om det hade
intresse för att delta i diskussionerna
kring och söka påverka utformningen av
lagstiftningen, skulle ha tagit kontakt
med departementet. Vi ansåg inte att
det skulle vara departementets sak att
ta upp denna kontakt.

När man sedan lagförslaget offentliggjorts
från läkarförbundets sida anmält
sitt intresse, har vi tagit upp kontakterna
med förbundet och haft flera diskussioner
om hur man i praktiken skall
tillämpa den lagstiftning, som jag hoppas
att också riksdagens andra kammare
kommer att anta. Vi har förklarat
oss vara beredda att i tillämpningen
söka benytta oss av och ta vara på de
förslag, som har utarbetats av läkarförbundets
särskilda kommitté om det
finns intresse härför.

Vad vi vill är att det skall finnas en
offentlig-rättslig reglering på detta område.
Det skall vara Kungl. Maj:t eller
också, efter bemyndigande, medicinalstyrelsen
som ytterst skall svara för
denna reglering. Vi har också sagt, att
vi är beredda att utforma specialitetsrådet
i enlighet med de tankegångar,
som läkarförbundet självt har fört fram,
vilket innebär att man skall erbjuda
också universitetskanslersämbetet och
läkarförbundet att ingå i rådet med representanter
tillsammans med medicinalstyrelsen.

Jag menar således, herr talman, att
det inte finns anledning att här frångå
propositionens förslag. Låt mig också
starkt understryka, inte minst med
hänsyn till den emfas, med vilken herr
von Friesen för fram läkarförbundets
intresse att se till, att de specialister
vi efterfrågar verkligen har de kvalifikationer
som man har anledning och
rätt att fordra av dem, att vi inte har
haft något annat motiv för hela vårt
arbete med den nya lagstiftningen. På
den punkten är vi således helt överens^

278

Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle beträffande
de bristande förhandskontakterna till
statsrådet vilja säga, att jag har erhållit
mina uppgifter från mina kolleger
i läkarförbundets ledning. Även om läkarna
bemödar sig om att utöva läkarkonsten
på ett framstående sätt, har de
inga röntgenögon, med vilka de kan
genomtränga själslivet hos statsråd och
statssekreterare. De hade faktiskt inte
någon aning om vad som tilldrog sig
på detta område, och jag tyckte, liksom
de, att statsrådet kunde ha givit
dem en liten vink härom.

Men jag skall inte föra någon träta
med statsrådet på den punkten, tv jag
tyckte mig i den allra senaste delen
av hans anförande spåra en samarbetsvilja
i denna viktiga fråga. Jag är också
övertygad om att statsrådet Johansson,
därest han sätter den sidan till,
är kapabel att klara ut detta svåra och
intrikata problem. Särskilt värde fäster
jag vid hans deklaration att det inte
är meningen, att man på några speciella
bakvägar skall införa någon sorts
sämre kompetens för läkarna. Skulle så
ändå bli förhållandet, är jag alldeles
övertygad om att mina kolleger i läkarförbundets
ledning kommer att förbehålla
sig rätten att själva fortsätta
med detta arbete för en kvalitetshöjning
inom läkarkåren som de har påbörjat
för många år sedan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Ehuru jag är fullt medveten
om vad ledamöterna i bänkarna
tänker, när de ser någon begära ordet
vid denna tidpunkt, vill jag ändå, emedan
jag fått en motion mycket snävt
avstyrkt, säga några ord till protokollet
— ingen behöver lyssna på mig.

I motionen, som jag har väckt, hemställes
att begreppen undersökning av
hälsotillstånd och behandling av sjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd
enligt 1 § lagen om förbud i vissa fall
mot verksamhet på hälso- och sjukvår -

dens område icke får fattas i så vid
bemärkelse att välkvalificerade psykologers
verksamhet hindras. Vidare har
jag hemställt om att frågan om legitimation
eller auktorisation av psykologer
snarast måtte ges en lösning.

Utskottet fastslår att förbuden mot att
i vissa fall syssla med sjuka människor
gäller även psykologisk behandling. Detta
är alldeles riktigt, och det var just
därför som motionen har väckts, då man
möjligen i detta förbud kan lägga in
mer än vad som avses. Departementschefen
anför — och utskottet citerar
detta — att psykologer endast får behandla
psykiskt sjuka patienter under
tillsyn av läkare. Då detta sker har
medicinalstyrelsen tillsynen över behandlingen,
som alltså utföres av läkaren
och hans medhjälpare psykologen,
och under sådana förhållanden
gäller icke förbuden.

Jag uppfattar detta så, att utskottet,
när det hänvisar till departementschefens
yttrande, ger ordet sjukdom betydelsen
konstaterad psykisk sjukdom. I
så fall kan jag vara till freds med utskottets
behandling av motionen i den
delen.

Under de senaste tio årens debatter
har behovet av psykologer ideligen
framhävts, när det varit fråga om utbyggnaden
av olika sociala och medicinska
institutioner, där man har vård
om människor med trasiga nerver, svåra
sociala handikapp o. s. v.

Den psykiska barna- och ungdomsvården
har icke kunnat genomföras,
delvis av brist på psykologer. Beslutet
om familjerådgivning, som vi kommer
att fatta, innebär ett ökat behov av psykologer.
Behandlingen av kriminella
och alkoholister kräver psykologer etc.

De psykologer, som anlitats inom institutionerna,
har arbetat i samråd med
läkare när det gällt människor som konstaterats
vara sjuka. Men vi har ett behov
av terapi även bland sådana som
i vanlig mening betraktas som friska,
barn som sluter sig inom sig själva och

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 279

Lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.

löper risk att inte utvecklas i god riktning,
särskilt under puberteten. Jag har
sett hur sådana barn, om de kommer
under psykologisk behandling, helt förvånande
kan komma till rätta med sig
själva. Jag tror det finns ett oerhört
behov av psykologisk behandling av
barn i puberteten, som är oroliga och
ställer till besvär i skolorna.

Jag är övertygad om att vi har behov
av psykologer även för vuxna, som
i tidens pressande situationer löper fara
att bli livsodugliga. I alla dessa fall
gäller det människor, om vilka man inte
säger att de är sjuka i vanlig mening.
Om man skall kunna använda psykologer,
är det av yttersta vikt att de får en
legitimation. Begäran om en sådan har
också framförts av de utbildade psykologerna
i psykologförbundet, och jag
hoppas att denna begäran kommer att
prövas.

Det finns inte någon fastställd behörighet
för psykologer. Kravet på legitimation
för psykologerna är inte, som
utskottet tycks tro, ett krav på rätt att
utan läkares hjälp bota psykiska sjukdomar
hos barn under 8 år, utan önskemålet
om legitimation innebär ett fastställande
och ett klarläggande av vad
som skall falla inom psykologernas
kompetens. Ur samma synpunkter som
läkarbehörigheten fastställes och kvacksalvarlagen
antages är det viktigt att
vi även får fastslaget psykologernas
kompetens och vad de i kraft av denna
kan utföra självständigt, vad de kan
utföra i samråd med läkare och vad de
kan göra direkt under läkares ledning.

Utskottet har uppenbarligen missuppfattat
innebörden av ordet legitimation
i motionen, kanske därför att man haft
ont om tid. Men jag förmodar att psykologförbundets
hemställan kommer att
med det snaraste bifallas. Om man fastställer
psykologernas kompetens och
ger dem legitimation, tror jag det skall
gå lättare att få väl kvalificerade psykologer.
Därigenom skulle vi också
kunna trygga det behov av psykologiskt

utbildade människor, som konstaterats.
Jag hoppas också att psykologerna i sin
yrkesutövning icke på något sätt skall
komma i kollision med kvacksalvarlagen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Mom. A

Utbytande av ordet »läkaryrket» mot
ordet »läkarkonsten»

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen I);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Frågan om specialistbehörighet

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen II); och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Höjer begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 44, såvitt
avser frågan om specialistbehörighet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Sunne m. fl.

280 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen

råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 90 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A i övrigt samt mom. B och
mom. C

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren nu kl. 20.25 att
ajournera sina förhandlingar till kl.
20.45 för att bereda bevillningsutskottet
tillfälle att sammanträda.

§ 7

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen Då

förhandlingarna kl. 20.45 återupptogos
under ledning av herr talmannen,
föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 §
1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 § 1 mom. och 29 §
1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

I detta lagförslag hade 27 § 1 mom.
B sista stycket samt ikraftträdandebestämmelsen
följande lydelse:

Värnpliktig som enligt av Konungen
meddelade bestämmelser är antagen för
utbildning till reservofficer vid armén
är skyldig att, utöver den i föregående

stycke angivna utbildningstiden, i den
ordning Konungen bestämmer undergå
utbildning till reservofficer under högst
tvåhundra dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960; dock att vad i lagen stadgas om
skyldighet för värnpliktig, som är antagen
för utbildning till reservofficer
vid armén, att undergå utbildning till
reservofficer under högst tvåhundra dagar
icke utan den värnpliktiges eget
medgivande skall gälla för den som vid
tiden för lagens ikraftträdande är antagen
för utbildning till reservofficer.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 671 i
första kammaren av herr Hedblom och
nr 830 i andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka samt

motionen nr 831 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl.

I dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen icke måtte bifalla förslaget
om införande av ett nytt sista stycke i
27 § 1 mom. B värnpliktslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna 1:671 och
II: 830 samt motionen II: 831 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 144.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Eric Carlsson, Edström och
Ringaby, fröken Höjer samt herrar
Wahrendorff, Hamilton och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen —- med bifall
till motionerna 1:671 och 11:830
samt motionen II: 831 och med förklaring,
att riksdagen icke kunnat bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 i oförändrat
skick —• måtte för sin del antaga
det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 27 §
1 mom. och 29 § 1 mom. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967)
med den ändringen, att sista stycket i
27 § 1 mom. B utginge samt ikraftträ -

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 281

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen

dandebestämmelsen erhölle följande lydelse: Denna

lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Om man noga granskar
förevarande utlåtande, vilket man vid
denna tidiga timme kan ta god tid på
sig för att göra, finner man att riksdagen
häromdagen beslöt nya tjänstgöringsbestämmelser
och utbildningsnormer
för reservofficerare. Liksom tidigare
gällande bestämmelser torde dessa
nya bli reglerade genom kungligt brev.
Ett undantag föreslås dock. Departementschefen
har i proposition, avlämnad
till riksdagen innan utskottet behandlat
huvudfrågan, föreslagit att de
200 dagar, med vilka utbildningstiden
förlängs för reservofficerare, skall införas
i värnpliktslagen. Något skäl härför
framföres inte i propositionen, där
det endast heter att förfarandet »synes
ändamålsenligt».

Man bör då, herr talman, ha i minnet
att dessa 200 dagar är en tjänstgöring
som går utöver den grundläggande utbildningstid
som åligger t. ex. värnpliktigt
befäl samt att de 200 dagarna
endast kan komma i fråga för personer,
som frivilligt och efter egen ansökan
antages till den statliga tjänsten som
reservofficerare.

Reservanterna menar nu att denna
kvalificering för fast anställning i statstjänst
inte har i värnpliktslagen att göra
lika litet som de aktiva officerarnas särskilda
utbildning, vilken regleras i annan
ordning. Därtill kommer att den
föreslagna utformningen av moment B
icke är övertänkt med hänsyn till dess
konsekvenser för sådana personer som
av någon anledning tvingas avbryta utbildningen.
Även om avsked i laga ordning
kan beviljas en aspirant, ser det
ut att vara omöjligt för Kungl. Maj:t att
medge eftergift för eu större eller mind -

re del av de 200 dagarna. Värnpliktslagen
anses tydligen så tvingande, att den
i andra fall på dagen anger storleken av
den eventuella avkortning av tjänstgöringstiden,
som Kungl. Maj:t må bestämma.

Personligen har jag en känsla av att
den uppkomna situationen närmast beror
på att de klarlägganden och förtydligande
uttalanden angående reservofficers
ställning och förhållanden, vilka
gjorts av statsutskottet och godkänts av
riksdagen, på grund av tågordningen
icke kunnat beaktas vid propositionsförfattandet,
som skett på ett tidigare
stadium. Så mycket större skäl finns att
nu i efterhand försöka rätta till saken.
Ett bifall till reservationen medför icke
någon som helst minskning eller ändring
av tjänstgörings- och utbildningstiden
för reservofficerare. Däremot
skullp det undanröja risken för icke
avsedda rättskollisioner samt verka rekryteringsbefrämjande.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Sunne m. fl.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Fråga är väl om inte
riksdagen redan har fattat principbeslut
i det föreliggande ärendet i och med
antagandet av statsutskottets utlåtande
nr 113 angående befälsordningen vid
armén. Jag medger dock att det kan
vara litet oklart på den punkten. Andra
lagutskottet har emellertid betraktat nu
förevarande fråga som en följdföreteelse
till den proposition som statsutskottet
behandlat och som riksdagen har fattat
beslut om.

Reservanterna har yrkat att bestämmelser
om utbildning av värnpliktiga
till reservofficerare icke skall intagas i
värnpliktslagen. Som motiv härför anför
de att frivillig tjänstgöring icke bör
bestämmas i lag. Reservanternas motiv
synes mig icke bärande. Redan nu finns
bestämmelser av motsvarande art i
värnpliktslagen, vilka innebär att uttag -

282 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen

ning till officersutbildning endast må
ske efter den värnpliktiges medgivande.
Detta regleras i värnpliktslagens § 6.

Reservanterna har vidare som ytterligare
motiv för sitt yrkande framhållit,
att reservofficerarna alltjämt skall betraktas
som fast anställda och att sådan
anställning endast kan erhållas efter frivilligt
åtagande genom ansökan. Anledning
skulle på grund härav ej finnas
att i lagen upptaga särskilda bestämmelser
om utbildning till reservofficer.
Ej heller denna motivering tycks mig,
herr talman, bärande. Att reservofficerarna
skall utgöra en grupp av fast anställda
förhindrar givetvis inte att bestämmelser
rörande utbildning före reservanställningen
finns i värnpliktslagen.
Redan nu sker exempelvis utbildningen
av blivande aktiva officerare
t. o. m. kadettskola med stöd av värnpliktslagens
bestämmelser.

Slutligen har reservanterna uttalat
farhågor för att utformningen av lagförslaget
skulle få en rekryteringshämmande
effekt. Man synes utgå ifrån att
den, som en gång förklarat sig villig att
undergå en viss utbildning, under alla
omständigheter skall tvingas fullgöra
densamma. Jag vill erinra om att redan
nu den frivilliga men bindande uttagningen
till värnpliktig officer av medicinska,
sociala eller andra skäl kan hävas
av försvarsgrenschef. Kungl. Maj :t
kan också befria från sådan uttagning.
Så sker nu. Man bör dessutom lägga
märke till att den formulering, som givits
i lagförslaget, innebär att skyldighet
att fullgöra den tjänstgöring, varom
nu är fråga, endast består så länge man
är reservofficersaspirant. Blir man sålunda
entledigad, föreligger inte längre
skyldighet att fullgöra eventuellt kvarstående
dagantal.

Jag kan icke finna, att de av reservanterna
anförda skälen kan motivera
ett frångående av den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets skrivning.
Jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Herr Odhe försöker krypa
bakom statsutskottet. För det första
kan naturligtvis statsutskottet inte diktera
andra lagutskottets åtgärd i denna
fråga, och för det andra finns det inte
ett ord i statsutskottets utlåtande som
anger, att dessa frågor skall regleras i
värnpliktslagen. Det kan särskilt påpekas,
att det för närvarande i värnpliktslagen
inte finns några bestämmelser om
reservofficerares utbildning, utan den
frågan regleras i helt annan ordning.

Att det sedan finns vissa inkonsekvenser
i värnpliktslagen — en och annan
sjökapten och motsvarande har sin frivilliga
tjänstgöring reglerad i denna lag
— är intet skäl för att göra flera fel i
den. Entledigande som reservofficersaspirant
ger icke dispens från denna
lag. Tvärtom är det beträffande annan
person tydligt angivet i vilka fall och
med hur lång tid Kungl. Maj:t kan bevilja
avkortning. Vore här fråga om en
ny generell regel, som herr Odhe vill
låta påskina, skulle det naturligtvis ha
angivits.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamilton begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Sunne in. fl.

Onsdagen den 25 maj 1960

Nr 19 283

Ändrad lydelse av 27 och 29 §§ värnpliktslagen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 95 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att särskilda utskottets utlåtanden
nr 1 och 2 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för fredagen
den 27 maj.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 146, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag om utredning i syfte att
vinna besparingar i den statliga förvaltningen,

nr 147, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl.
Maj:ts proposition med förslag i fråga
om lokaliseringen av vissa statliga institutioner
m. m.,

nr 148, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 149, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60, och
nr 150, angående statsregleringen för
budgetåret 1960/61;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 67, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 61 i anledning av väckta
motioner angående viss restitution av
energiskatt på bränsle,

nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 43 i anledning av
väckta motioner om undantagande från
beskattning av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.,

nr 69, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden,

nr 70, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 60 angående beräkning
av bevillningarna förbudgetåret 1960/61,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 62 i anledning av
väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen om allmän varuskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående utgivande
av en matrikel över riksdagens
ledamöter;

första lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 kap. 11 § strafflagen, m. m.; och
jordbruksutskottets memorial nr 35,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från tredje lagutskottet:
nr 308, i anledning av väckta motioner
om utredning angående avgiftsbelagda
trafikanläggningar m. m.;

från sammansatta stats- och tredje
lagutskottet:

284 Nr 19

Onsdagen den 25 maj 1960

nr 309, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet:

nr 326, i anledning av Kungl. Majrts
framställningar angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m., medelsanvisningen för budgetåret
1960/61 till Statens skogsförbätt -

ringsanslag och till Vägbyggnader å
skogar i enskild ägo ävensom Kungl.
Maj:ts förslag rörande skogsvårdsavgiften
för år 1960 jämte i ärendena väckta
motioner, m. m.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kL 21.01.

In fidem

Sune K. Johansson

tf V-i;

:)i jo

fl tnA

I v,;

rA Ali j4i

r;(Sr yi

•i J rivff.i

* Ah>A

I »''4 fl it

t OUNS TNYCKENI. ESSELTE* STHLM SO

006327