Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:18)

RIKSDAGENS

Ir.fi.*!''

PROTOKOLL

Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1967

6—7 april

Debatter in. m.

Torsdagen den 6 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Hernelius om internationellt samarbete för att hindra

skador av olja vid sjöolyckor .......................... 3

av fru Diesen ang. viss luftförorening i Stockholm .......... 5

av herr Skärman ang. beredskap vid oljekatastrof till sjöss .. 6

Svar på interpellation av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. landsbygdens
postservice ...................................... 9

Fredagen den 7 april

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägunderhåll och vägbyggnader .......................... 13

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer
.................................................. 33

Vissa anslag till industri, teknisk forskning, m. m.:

Bidrag till kursverksamheten vid statens institut för hantverk

och industri ............................................ 35

Sveriges geologiska undersökning .......................... 40

Teknisk forskning ........................................ 42

Sammansättningen av styrelsen för Institutet för nyttiggörande

av forskningsresultat, INFOR, m. m....................... 44

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi ........ 46

Kraftstationer m. m....................................... 50

Arvsbeskattningen .......................................... 54

Interpellation av herr Fälldin ang. ombudskostnader vid frivillig
uppgörelse om överlåtelse av mark för naturvårdsändamål .... 58

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av fru Hamrin-Thorell ang. vissa deltidskurser, berörda i
Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående vissa åtgärder

inom vuxenutbildningens område m. m................. 59

av herr Hiibinette om skydd för mötes- och yttrandefriheten .. 59

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 7 april

Statsutskottets memorial nr 47, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till Teologiska fakulteterna: Avlöningar ........ 13

Jordbruksutskottets memorial nr 11, ang. gemensam votering i
fråga om anslag till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
.................................................. 13

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna på driftbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde .... 13

— nr 43, ang. anslag till industri, energiförsörjning, teknisk

forskning m. m......................................... 35

—- nr 46, ang. anslag till statens sjöhistoriska museum.......... 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändrad lydelse av 12
och 20 §§ förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.......... 54

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Torsdagen den 6 april

Kammaren sammanträdde kl, 16.00.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne mars.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 122, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om klinisk prövning av vissa
medel för födelsekontroll.

Om internationellt samarbete för att

hindra skador av olja vid sjöolyckor

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Hernelius’
fråga till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena om internationellt
samarbete för att hindra skador av olja
vid sjöolyckor, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 29 mars,
och anförde:

Herr talman! Herr Hernelius har frågat
utrikesministern om svenska regeringen
är beredd att — i anledning av
inträffad händelse och bl. a. den fortgående
ökningen av tanktonnaget ■—
föreslå ett internationellt samarbete
som, vid sidan av det pågående lagtekniska,
skyndsamt syftar till en internationell
beredskap för att på effektivast
möjliga sätt kunna förhindra skador
av oljespridning vid olyckstillfällen.

Med hänsyn till den tidsmässiga sammanstötning
som i dag uppstått mellan
andra kammarens och första kammarens
frågestunder har det uppdragits åt
mig att lämna svaret. Kommunikationsministerns
svar lyder:

Jag vill först nämna att frågan om
oljeskador vid olyckstillfällen behandlades
vid sjöfartsministermötet i Oslo
i juni 1966. Den västtyska kommuni -

kationsministern tog med stöd från
svensk sida upp frågan med hänvisning
till att ett tankfartyg havererat i
Nordsjön. Han förklarade sig villig att
sammankalla ett möte med Nordsjöstaterna
för överläggningar om möjliga
gemensamma åtgärder för att förhindra
eller minska skadorna av utfluten olja.
Förslaget har resulterat i en inbjudan
till ett sammanträde i Hamburg den
10—11 maj 1967 om åtgärder mot skador
i närmast Nordsjön och Skagerack.
Förutom de skandinaviska länderna har
Belgien, Frankrike, Nederländerna och
Storbritannien inbjudits.

De allvarliga oljeskadeproblem som
kan uppstå vid ett haveri av ett tankfartyg
har på ett skrämmande sätt illustrerats
genom den katastrof som inträffat
med oljetankern Torrey Canyon
utanför Cornwalls kust. Helt naturligt
har i anledning av denna förlisning initiativ
till en internationell överläggning
tagits från brittisk sida. På begäran
för några dagar sedan av Storbritanniens
regering och regeringarna i
ett antal andra länder, däribland den
svenska regeringen, kommer Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) att hålla ett extra rådsmöte i
London den 4—5 maj 1967. Mötet skall
behandla frågan om en skyndsam översyn
av gällande internationell rätt och
praxis vad beträffar transporter till
sjöss av farlig last och åtgärder för att
möta hotet av förorening, som i internationellt
vatten kan orsakas av havererat
fartyg med sådan last. Vid detta
IMCO-möte kommer bl. a. möjligheterna
att få till stånd en internationell beredskap
mot oljeskador förorsakade av
haverier att diskuteras.

Frågan om en internationell beredskap
på detta område har sålunda redan
aktualiserats genom initiativet till
det särskilda rådsmötet inom IMCO.

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Om internationellt samarbete för att hindra skador av olja vid sjöolyckor

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det noteras med tillfredsställelse
att detta särskilda rådsmöte
på brittiskt initiativ kommit till
stånd och att Sverige anslutit sig till
detta initiativ. Det vore inom parentes
sagt synnerligen förvånande om så
inte hade skett.

Jag vill emellertid nämna att denna
fråga framställdes den 28 mars och att
den brittiska pressen den 30 samma
månad kunde meddela om den brittiska
regeringens initiativ. Det kan emellertid
inte nog understrykas att det inte
bara är fråga om lagstiftnings- och försäkringsproblem
utan också gäller något
annat.

Vad var det som skedde vid tankbåts^
katastrofen utanför England? Jo, tankbåten
i fråga läckte först olja i tio dagar.
Den brittiske premiärministern flög
över platsen i helikopter, ett särskilt
nödkabinett fungerade, en operationsbas
uppsattes och trupprörelser påbörjades,
men först på den tionde dagen
kom man på en, såsom man menade, effektiv
åtgärd, nämligen bombning av
fartyget.

Denna åtgärd förkastades av annan
internationell expertis såsom varande
meningslös och på lång sikt rent av
skadlig. I varje fall kan man kanske
sammanfattningsvis säga med Times i
en ledare i går efter en parlamentsdegatt
i frågan, att tankbåtsärendet icke
var Mr. Wilsons Trafalgar.

Vad jag syftar till är alltså att vid
sidan av internationell lagstiftning och
internationell lösning av försäkringsproblemen
— vilket naturligtvis i längden
måste drabba konsumenterna — behöver
man om inte en internationell
brandkår så i varje fall ett internationellt
handlingsmönster för hur man
omedelbart skall bete sig i händelse av
sådana olyckor, detta med tanke på vad
som står på spel i dessa sammanhang.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
hann hit från medkammaren för att lä -

sa upp svaret på denna fråga, men jag
hörde ändå större delen av vad herr
Hernelius hade att säga. Jag vill understryka
att vi från regeringens sida betraktar
detta spörsmål som en utomordentligt
viktig internationell fråga. Det
har ju framskymtat i pressen att regeringarna
skulle ha försummat denna
fråga — allmänt sovit i den. Som framgår
av svaret togs den i själva verket
upp på sjöfartsmötet i fjol av den tyske
kommunikationsministern, med starkt
svenskt stöd. Det hade förekommit vissa
tillbud, och man började fråga sig: Vad
händer om en sådan stor tanker råkar
ut för skeppsbrott och oljan flyter ut?
Det är något av en bister ironi att det
några veckor innan den här katastrofen
inträffade kallades till det första mötet
för en ingående diskussion om vad man
skulle göra vid en kalamitet som denna
— men mötet hade ännu inte hunnit
hållas.

Jag är övertygad om att det nu inträffade
kommer att aktivera staterna
över hela fältet när det gäller både de
legala sjörättsliga, de försäkringsmässiga
och de beredskapsmässiga frågorna,
och det skulle vi självfallet hälsa
med den största tillfredsställelse. Det
lilla bidrag som man från svensk sida
skall ge, det skall vi försöka åstadkomma.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag tar med största tillfredsställelse
del av statsrådet Palmes
deklaration ovanpå det svar som statsrådet
Lundkvist har lämnat. Nu har två
av regeringens ledamöter utlovat den
största snabbhet från svensk sida i
handläggningen, och det bör, hoppas
jag, vara en garanti för att vi inte oförberedda
kommer i sådana här situationer
om något liknande skulle inträffa
i fortsättningen. Man kan ju bara göra
tankeexperimentet om vad som skulle
hända på Västkusten med en liknande
tanker eller med en mindre tanker på
Östersjön.

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. viss luftförorening i Stockholm

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara fru Diesens
fråga angående viss luftförorening i
Stockholm, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 mars, och
yttrade:

Herr talman! Fru Diesel! har frågat
mig om jag uppmärksammat de vådor i
fråga om luftföroreningar, som är en
följd av eldning med s. k. tjockolja vid
bl. a. de statliga byggnaderna i Stockholm.

På detta vill jag svara att vad gäller
statens fastigheter inom Stockholmsområdet
har inom kommunikationsdepartementet
redan övervägts möjligheten
att övergå från den svavelrika
tjocka eldningsoljan till svavelfattig
olja, exempelvis eldningsolja 1.

Därför uppdrog jag i december 1966
åt byggnadsstyrelsen att skyndsamt utreda
denna fråga, och jag förväntar
mig att utredningen skall föreligga i
vår.

Jag kan sålunda med visst eftertryck
besvara fru Diesens fråga med ja.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Av detta framgår ju att statsrådet
har uppmärksammat vådorna av eldning
med starkt svavelhaltig olja, och
något annat hade jag väl heller inte
väntat mig. Luftföroreningarna utgör
en allvarlig fara, och dröjsmål kostar
pengar. Det framgår bl. a. av en artikel
i söndagsnumret av Svenska Dagbladet,
ur vilken jag vill citera några rader.

»Tio miljarder dollar per år i 30 års
tid framåt —- det är det fasaväckande
höga pris som experter i USA räknar
med att landet tvingas betala för att lö -

Ang. viss luftförorening i Stockholm
sa sina vatten- och luftföroreningsproblem.
300 miljarder dollar. Med litet
förutseende på den tid då problemen
ännu inte nått nuvarande gigantiska
proportioner, hade priset blivit betydligt
lägre. Det är också den chans Sverige
har i dag, chansen att tänka sig
för innan det är för sent.»

Byggnadsstyrelsen håller på med en
utredning. En liknande utredning görs
inom Stockholms stad. Av tidigare utredningar
där framgår att bland enskilda
fastighetsägare är det mindre än
10 procent som använder den svavelrika
tjockoljan. Däremot eldas de större
blockcentralerna och vissa större
centrala värmestationer med tjockolja.
I stor utsträckning är det fråga om fastigheter
som tillhör Stockholms stad eller
staten. Inom staden utreder man
nu möjligheten att gå över till svavelfattig
olja, och man arbetar också som
ett alternativ med ett förslag till förbud
mot svavelrika eldningsoljor.

Av det 90-tal fastigheter som staten
äger här i Stockholm är de flesta stora
komplex, sådana som t. ex. radio- och
TV-huset. Många ligger dessutom i hjärtat
av Stockholm, förutom det hus i
vilket vi nu befinner oss har vi riksbanken,
kanslihuset och de kungliga
teatrarna.

Den förorenade luften drabbar i hög
grad Gamla stan och dess invånare. I
de trånga gränderna blir det liten luftväxling.
Vinden kan inte spela fritt. Vi
önskar väl alla att Gamla stan förblir
en levande stadsdel, och då måste vi
också se till att det blir möjligt att bo
och leva där. Staten och Stockholms
stad har ju gjort upp en plan för att sanera
och restaurera Gamla stan. Det
har tyvärr dröjt med genomförandet.
Men det brådskar verkligen, ty även de
gamla husen far illa genom den höga
halt av svaveldioxid som finns i luftföroreningarna.
Det finns hus med skulptural
utsmyckning av gotlandssandsten,
där den månghundraåriga ornamentiken
håller på att plånas ut, och den
förstöringen går mycket snabbt. Kam -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Ang. beredskap vid oljekatastrof till sjöss
pen mot luftföroreningarna måste nu
bli klar på utredningsstadiet och avsätta
praktiska resultat. Det gläder mig
att höra att byggnadsstyrelsens utredning
snart skall föreligga färdig.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag förstår att fru
Diesen var vänlig att ställa frågan till
mig för att ge mig tillfälle att stå här
och skräppa med att vi redan var i gång.
Det är jag mycket tacksam för. Läget
är ju det att det var staten som började,
och sedan kom staden efter, och nu
hoppas jag att kanske även de enskilda
skall komma efter och undersöka detta.
Det är riktigt att rätt mycket sådan här
olja användes. De största enskilda posterna
går väl till karolinska sjukhuset
med en årsförbrukning på 16 000 kubikmeter,
SJ med 6 500, hovförvaltningen
med 1 000 o. s. v. Skall man gå över
till den bättre oljan, så blir det naturligt
inte billigt. Man kan räkna med
ungefär 50 procents ökning av kostnaderna.
Det blir ungefär 3 miljoner kronor
i ökade kostnader för de statliga
byggnaderna. Med de kommunala och
enskilda byggnaderna blir det naturligtvis
en betydande kostnad, men därmed
är naturligtvis på intet sätt sagt att
man inte skall göra det. Vi bör bara nu
klarlägga förhållandena ordentligt innan
vi agerar. Jag vill också påpeka att
man satt i gång med detta på ett vidare
plan. Immissionssakkunniga lade ju
strax före jul fram sina förslag som innefattade
fyra lagar, bl. a. en om luftförorening,
buller och andra immisioner.

Jag delar fru Diesens mening att vi
har chans att undvika mycket av det
elände som har drabbat en del storstäder
i världen. Sådana åtgärder kommer
att kosta mycket pengar och måste
sättas in på många olika fält. Det behövs
en konsekvent och målmedveten
viljeinriktning bakom alla dessa olika
delåtgärder. Vi håller nu också på med
frågan om bilavgaser och mycket annat.

Den fråga som fru Diesen har tagit upp
är utan tvivel en viktig bit i detta pussel.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Eftersom vi har givit
uttryck för vår ömsesidiga tacksamhet
— jag har tackat för svaret och statsrådet
har tackat för frågan —- är vi
kanske kvitt.

Jag vill påpeka att karolinska sjukhuset
inte ligger i Stockholms stad, och
därför nämnde jag inte det. Det torde
ligga i Solna.

Jag skall kanske dröja något med att
ge statsrådet ett nytt tillfälle att tala om
hur duktig han är och att han varit
först när det gäller denna fråga. När
jag väckte frågan var min avsikt framför
allt att fästa riksdagens uppmärksamhet
på den allvarliga situation i vilken
stockholmarna befinner sig när det
gäller luftföroreningar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi kan avsluta tackandet.
Jag vill med djup förtvivlan erkänna
ett fel. Karolinska sjukhuset ligger
mycket riktigt i Solna. Ur luftföroreningssynpunkt
är väl inte detta av avgörande
betydelse. Luften följer inte
nödvändigtvis stadsgränserna. Det beror
bl. a. på hur vinden blåser.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. beredskap vid oljekatastrof
till sjöss

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Skärmans
fråga till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
beredskap vid oljekatastrof till sjöss,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 29 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
kommunikationsministern om det

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

finns beredskapsplan och utrustning
för att effektivt möta en oljekatastrof
av den art som nyligen inträffat vid
Cornwalls kust. Enligt fastställd fördelning
av ärendena inom kommunikationsdepartementet
ankommer det på
mig att besvara frågan.

Beredskapen mot oljeskador har behandlats
av oljeskyddsutredningen som
i juni 1965 lämnade sitt betänkande
»Beredskap mot oljeskador».

Utredningen konstaterade att möjligheterna
att ingripa mot oljefläckar till
havs av tekniska skäl är begränsade.
Åtgärderna måste därför inriktas på att
avse främst oljeutflöden på land, i sjöar
och vattendrag samt i kustvatten. Uppgiften
att ingripa mot oljeutflöden och
ordna den beredskap som behövs föreslogs
därför bli lagd på primärkommunerna
som en obligatorisk kommunal
angelägenhet.

Betänkandet har remissbehandlats.
Med hänsyn till remisskritiken har utredningsförslaget
inte ansetts kunna
läggas till grund för lagstiftning utan
kompletterande utredning om oljeskyddsberedskapens
kostnader och
finansiering.

Under de senaste åren har, delvis på
grund av oljeskyddsutredningens förslag,
flera förtjänstfulla initiativ tagits
för att få till stånd beredskap mot oljeskador.

Vissa länsstyrelser har planlagt åtgärder
som olika samhällsorgan under
länsstyrelsens ledning skall vidta vid
katastrofer av skilda slag. Planerna kan
tillämpas även vid oljeutflöden. Frågor
om samordning och ledning av samhällsåtgärder
vid katastrofer utreds
f. n. av räddningstjänstutredningen som
tillkallades förra året.

En del kommuner har en beredskap
mot oljeskador. Främst gäller detta
hamnstäderna. Ofta är då brandkåren,
hamnpersonalen, gatukontoret samt
vatten- och avloppsverket engagerade.
Samarbete har ibland etablerats med
oljeföretag eller industrier. Särskild
materiel finns, bl. a. s. k. länsor som

Ang. beredskap vid oljekatastrof till sjöss
läggs ut på vattenytan för att hindra oljans
spridning.

Vidare har privata oljesaneringsföretag
tillgång till utbildad personal och
utrustning för ingripande mot oljeutflöden.

Med anledning av händelsen utanför
Cornwalls kust har vår svenska tillsynsmyndighet
i fråga om olja, nämligen
sprängämnesinspektionen, tagit
initiativet till en expertgrupp, som vid
en oljekatastrof omedelbart skall kunna
träda in som rådgivare åt kommunerna,
länsstyrelserna och andra som deltar
i oljeskyddet. Expertgruppen avses
bestå av företrädare för sprängämnesinspektionen,
statens vatteninspektion,
sjöfartsstyrelsen och brandmyndigheterna
samt experter på transport- och
bärgningsfrågor.

Sammanfattningsvis konstaterar jag
att flera goda initiativ tagits för att få
till stånd en oljeskyddsberedskap. Det
är min förhoppning att pågående utredningsarbete
skall ge underlag för
åtgärder som möjliggör ökad samordning
och effektivitet i oljeskyddsberedskapen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Så är vi då tillbaka
igen vid katastrofen med Torrey
Canyon. Medan herr Hernelius’ fråga
direkt tar ställning till de mera världsvida
internationella synpunkterna på
olj ef öroreningarna och på katastrofer
av den typ som under veckan före påsk
timade utanför Cornwalls kust, har jag
mera velat se på de lokala förhållandena
för vårt eget land och därvid naturligtvis
främst kusttrakterna som ju
mest kommer i farozonen, i synnerhet i
samband med olyckor med det nu alltmera
svällande tonnaget på tankbåtarna.
Det är ju i detta sammanhang som
de verkligt stora oljekatastroferna kan
inträffa.

Hur är vi rustade? I Storbritannien
togs man i detta fall tydligen på sängen.
För oss kan problemet bli än värre. Vi

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Ang. beredskap vid oljekatastrof till sjöss
har trängre vatten, inte så starka vattenströmmar
och vi har inget tidvatten
att tala om — däremot har vi svårnavigerade
vatten.

Vad skall vi göra om det händer en
olycka av detta slag vid Västkusten —
herr Hernelius har redan ställt denna
fråga — i Öresund eller i inloppet till
Stockholm med Roslagens skärgård, för
att inte tala om Göta älv där hela Göteborg
har sitt fiskvatten?

Vi har fått det svaret att detta är en
primärkommunal uppgift. Jag anser nog
att primärkommunerna, även om herr
Lundkvist tagit ett mycket gott initiativ
för att få dem allt större, ändå är
för små för att kunna lösa dessa frågor.

Många incidenter har inträffat. Det
har i dagarna publicerats en förteckning
över oljeskador, vilken Svenska
naturskyddsföreningen tillställt oljeskyddsunionen.
Av denna förteckning
framgår att ganska mycket har hänt
på denna front men att vi ännu varit
förskonade från de stora olyckorna.

Detta är en utomordentligt allvarlig
fråga för hela naturskyddet. Jag anser
att vi skulle behöva sätta in större enheter
än kommuner i detta sammanhang,
kanske engagera hela civilförsvaret
i skyddsarbetet. I varje fall borde
tydliga och klara beredskapsplaner
uppgöras och upplag av materiel borde
finnas för att kunna möta en eventuell
olycka av detta slag.

Detta är alltså, såsom jag nämnt, en
utomordentligt allvarlig fråga även ur
naturvårdssynpunkt. Jag har gjort en
del egna iakttagelser, och jag har funnit
att en sänkning och övertäckning av
oljan inte löser problemet i strandkanterna.
Jag har själv i Skåne råkat
trampa i ett oljelager som hade övertäckts
med grus, så att det inte ens var
synligt. Att oljan klibbade fast vid fotterna
och smutsade ned kläderna, så
att dessa inte kunde rengöras ens med
kemisk tvätt, var en sak för sig. Allvarligare
var att hela växt- och djurlivet
omkring denna fläck på flera kvadratmeters
omkrets var alldeles dött.

Följderna av en oljekatastrof drabbar
således inte bara vårt fritidsliv utan
innebär även en olycka för naturen.

Jag ber emellertid att få tacka statsrådet
Lundkvist för svaret, som var
långt och utförligt. Det har tagits flera
goda initiativ, vilka jag hoppas skall
leda till något resultat.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
det inte var jag som menade att detta
under alla förhållanden måste bli en
primärkommunernas angelägenhet. Jag
redovisade endast det förslag som oljeskadeutredningen
kommit fram till.

Eftersom det föreligger betydande
svårigheter i samband med finansieringsfrågorna
i detta sammanhang måste
vi emellertid, vilket inte minst framgick
av remissyttrandena, överarbeta utredningens
förslag bl. a. med sikte på
finansieringsproblemen. Därför får vi
väl så småningom, när vi har alla dessa
papper på bordet — även de papper
som vi erhåller från bl. a. den räddningstjänstutredning
som tillsatts — bedöma
på vilket sätt vi slutgiltigt skall
åstadkomma den samordning och den
effektivitet i oljeberedskapsfrågan, som
vi ju ändå alla är överens om att vi
behöver få.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag uttryckte mig kanske
litet otydligt i mitt förra inlägg. Det
är ju alldeles riktigt, som statsrådet
Lundkvist påpekar, att det var oljeskyddsutredningen
som lade fram ifrågavax-ande
förslag om primärkommunerna.
Jag ville bara framhålla som min
åsikt att de absolut är för små enheter
och att vi inte får dröja för länge med
utredningen av detta spörsmål, ty vilken
dag som helst kan detsamma hända
som veckan före påsk hände med tankern
Torrey Canyon. Vad gör vi då?
Har vi den beredskap och det material
som krävs för att vi skall kunna möta
en sådan situation?

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill på intet sätt
efterlämna det intrycket från denna debatt
att vi skulle liksom vänta på någonting.
Vi skall verkligen inte dröja
med de åtgärder som är nödvändiga att
vidta på utredningsplanet för att så
snabbt som möjligt komma fram till
den önskade effektiviteten.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. landsbygdens postservice

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Karl-Erik Erikssons interpellation
angående landsbygdens postservice, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig, dels om jag är
beredd att medverka till att garantier
skapas för att den rationalisering som
pågår inom postverket kan genomföras
utan att den medför en försämrad service
för befolkningen, dels om den av
postverket tillsatta utredningen om
lantbrevbäringsservicen slutförts och
till vilket resultat den kommit, dels om
det i vissa områden är möjligt att genom
inrättandet av postdiligenslinjer
skapa en snabbare och bättre service.

Som jag tidigare redovisat för riksdagen
har det under senare år bedrivits
en omfattande rationalisering och utbyggnad
av postanordningarna på
landsbygden. Å ena sidan sker en indragning
på olika håll av fasta postanordningar,
vars vidmakthållande
med hänsyn till ändrade förutsättningar
i befolknings- och bebyggelsehänseende
inte längre kan motiveras. Å andra
sidan sker en utbyggnad av postanordningarna
främst genom en successiv
utveckling och motorisering av
lantbrevbäringen. Denna har f. n. en
linjelängd av ca 150 000 km och betjä -

Ang. landsbygdens postservice
nar närmare 600 000 hushåll. Som exempel
på rationaliserings- och utbyggnadstakten
kan nämnas att under år
1966 omkring 200 mindre poststationer
ersatts med lantbrevbäring, varvid linjelängden
utökats med ca 6 900 km.
Härigenom har omkring 20 000 hushåll
fått bättre postbetjäning.

En försöksverksamhet bedrivs i syfte
att utveckla lantbrevbäringens servicemöjligheter.
Som exempel kan nämnas
de försök med en utbyggd service, som
f. n. görs på ett antal lantbrevbäringslinjer
på Gotland. Därvid tillämpas ett
system med på brevlådorna applicerbara
signalbrickor, som kan användas
då man av någon anledning vill att
lantbrevbäraren skall uppsöka bostaden.
De veckodagar då sådana besök i bostaden
kan göras är bestämda i förväg.
För dem som har bostaden belägen
upp till 200 meter från brevbärarens
färdväg står möjligheten öppen två dagar
i veckan och för dem som bor längre
bort och upp till en kilometer från
färdvägen en dag i veckan. Försöken
innefattar en förbättrad service även
så till vida att lantbrevbäraren är utrustad
för fullständig postsparbanksservice.
Erfarenheterna har varit uteslutande
goda, och postverket avser
med hänsyn härtill att utsträcka försöksverksamheten
till vissa andra områden.

Vad beträffar herr Erikssons fråga
om möjligheterna att genom inrättande
av postdiligenslinjer få till stånd en
snabbare och bättre service må framhållas
att postverkets diligenstrafik är
begränsad till de fyra nordligaste länen
och att några planer inte föreligger
att utvidga den till andra delar av landet.
Vad som åsyftas med frågan torde
dock mindre vara den verksamhet, som
innefattas i diligensrörelsen, än den
bil- och bussburna postföringen över
huvud. Denna sker i betydande omfattning
med reguljära transportmedel,
företrädesvis linjebussar. Postverket använder
också egna bilar eller anlitar
särskilda entreprenörer för postbeford -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Ang. landsbygdens postservice
rån på längre sträckor. Det kan här
konstateras, att den fortgående avvecklingen
av olönsam järnvägstrafik medför
en ökad övergång från järnvägs- till
landsvägsbefordran. Hittills har en sådan
omläggning i allmänhet kunnat ske
utan nämnvärda förseningar i postbefordringen.
Som exempel kan nämnas
de i herr Erikssons hemlän inrättade
bilpostlinjerna på sträckorna Karlstad
—Hagfors—Klaråsen, Karlstad—Torsby
och Arvika—Årjäng, där man i viss utsträckning
uppnått en förbättring av
befordringstiderna.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Min första fråga i
interpellationen gällde huruvida rationaliseringen
inom postverket kan genomföras
utan att den medför försämrad
service för befolkningen.

Statsrådet lämnar i sitt svar en intressant
redovisning över nedläggning
av postanstalter och utbyggnaden av
lantbrevbärarlinjerna och avslutar detta
med slutsatsen: »Härigenom har omkring
20 000 hushåll fått bättre postbetjäning.
» Tyvärr är det nog så att meningarna
är delade bland dem som är
berörda av rationaliseringen.

Jag har stor respekt för postverkets
strävan alt rationalisera och förbättra,
men jag har i min interpellation också
nämnt exempel på att det inneburit
försämringar. När jag i januari framställde
interpellationen var det bl. a.
mot bakgrunden av den hårda indragningen
av poststationer i västra Värmland.
När planerna blir fullföljda kommer
inte bara socknar utan också en
hel storkommun att stå helt utan postanstalt.

Beträffande svaret på den andra frågan
noterar jag med intresse den redovisning
som lämnas över den pågående
försöksverksamheten. Det är också med
tillfredsställelse jag noterar statsrådets
bestämda påstående att erfarenheterna
har varit uteslutande goda.

Jag vill här passa på och understryka
vad jag framhållit i min interpellation
att det är ytterst viktigt för samarbetet
mellan postverket och allmänheten att
rationaliseringsåtgär derna genomföres
i samförstånd med ortsbefolkningen.

Den tredje frågan gällde just den biloch
bussburna postföringen, som statsrådet
fullt riktigt tolkat det.

Det påpekas i svaret, som jag tycker
fullt riktigt, att när järnvägslinjer lägges
ned måste man söka andra, snabba
befordringsvägar. Jag vill helt instämma
i att här behöver alla resurser sättas
in.

Vi skall väl här inte diskutera lokala
detaljer för mycket, men eftersom
statsrådet anfört exempel från mitt eget
hemlän vill jag något beröra detta.
Statsrådet nämner några exempel på
omläggningar till bilpostlinjer som inneburit
förbättringar. Vi är inte helt
ense i ett av dessa exempel, och det var
delvis detta exempel som var bakgrunden
till den tredje frågan i min interpellation.
Nu har det emellertid blivit
känt att en utredning är på gång om en
lösning som skulle leda till en förbättring.
Då är det bara att hoppas att
postverket kommer att genomföra denna
förbättring.

Det har, herr talman, sagts många
ord av artighet i denna frågestund. Jag
vill tacka än en gång för svaret, och jag
vill säga att det gläder mig att det präglas
av en så positiv anda.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag får i departementet
en hel del kontakt med dessa ärenden.
Det förekommer klagomål och
överklaganden i vissa fall när man lägger
ner en poststation. Det finns ofta
ett visst motstånd i bygden mot detta.
Men när man väl har fått klart för sig
hur det nya systemet fungerar, går det
i allmänhet att komma överens rätt så
bra.

I postverkets kundtidning finns det
ett ganska bra uttalande av en hemmans -

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

ägare uppe i Västernorrland. Han bodde
granne med posten. När poststationen
lades ned tyckte han att det skulle bli
en kraftig försämring för hans del, men
han säger nu: »För mig soan bodde så
nära poststationen kan det se ut som
om jag fått det sämre, men det är faktiskt
lika bra som när poststationen
fanns, ja kanske ännu bättre, ty lantbrevbäraren
kommer in i bostaden när
han har något med sig som man skall
kvittera, och om jag t. ex. vill skicka
ett paket eller göra en inbetalning, så
markerar jag det i min postlåda, och då
kommer lantbrevbäraren in.»

Detta system, som postverket har satsat
mycket på har i stort sett visat sig
vara mycket bra. Det är klart att det
kan gnissla i enskilda fall, ty ingenting
är perfekt här i världen. Detta system
har dock inneburit att man har klarat
de utomordentligt svåra problem som
skulle ha uppstått i glesbygderna, om
man inte på detta sätt hade haft ett
konstruktivt alternativ att erbjuda när
poststationer på grund av befolkningsminskning
och annat måste läggas ned.
När det gäller de konkreta exemplen i
Värmland är det möjligt att det förekommit
gnissel. Det har inrättats tre
bilpostlinjer, nämligen Karlstad—Hagfors—Klaråsen,
Karlstad—Torsby och
Arvika—Årjäng. När bilpostföringen på
sträckan Karlstad—Hagfors infördes
hade det samband med nedläggning av
persontrafiken vid järnvägen. Det fick
till resultat att posten anlände till Hagfors
en timme tidigare än den gjorde
förut, vilket medförde att landsvägstransporterna
från Hagfors upp efter
Klarälvsdalen kunde utgå en timme tidigare.
Posten till Torsby kommer nu
fram 17 minuter tidigare än den gjorde
med tåg från Kil.

På linjen Arvika—Mellerud senarelade
SJ vissa postförande tåg. Postverket
inrättade då bilpostföring dels från
Arvika och dels från Mellerud och
Åmål. Därmed kunde man i stort sett
bibehålla samma ankomsttider för posten
som före omläggningen av tågti -

Ang. landsbygdens postservice
derna. Det kan naturligtvis fortfarande
föreligga vissa svårigheter i dessa trakter.

Herr Eriksson har redan nämnt att
postverket håller på med en utredning,
och med min kännedom om postverket
vågar jag påstå att denna utredning
kommer att bedrivas med hög ambitionsgrad.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra den
kommentaren att den utredning som
pågår gäller en direktlinje från Karlstad
till Årjäng, vilken skulle innebära
en förkortning av befordringstiden med
cirka två timmar.

Jag har velat understryka att när indragningar
och omläggningar görs det
är ytterst viktigt att detta sker i samförstånd
med berörda parter. Där har
det brustit till viss del, vilket väckt stor
irritation på vissa håll.

Statsrådet Palme har här åberopat ett
uttalande. Det må, herr talman, vara
mig förlåtet om jag använder ett kort
uttalande, som jag nyligen fann i en
tidning och som gäller de områden vi
nu diskuterar. En stor del av bygdens
befolkning har gjort ett uttalande, vilket
går ut på att man ingenstädes är
riktigt nöjd med de nya posttransporter
som införts i stället för de indragna
poststationerna. I en del socknar
kommer posten tre—fem timmar senare
än den gjorde förut. Postverkets löfte
att värdeförsändelser skall avlämnas i
bostad som ligger inom ett avstånd av
200 meter från linjevägen infrias i
många fall inte.

Jag tror att den utredning som pågår
och de ändringar som väntas kommer
att förbättra läget. Jag är överens
med herr statsrådet om att det är viktigt
att göra det bästa i den situation
som föreligger.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 88, med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i taxeringsförordningen och
bemyndigande att medge vissa avvikelser
från uppbördsförordningen, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 735.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 6, 43 och 46
samt memorial nr 47, bevillningsutskottets
betänkande nr 30 ävensom jordbruksutskottets
memorial nr 11.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
47 och jordbruksutskottets memorial nr
11 i nu nämnd ordning skulle sättas
främst bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 93, angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.40.

In fidem
Solveig Gemert

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Fredagen den 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 30
nästlidne mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

På begäran av riksdagsman Gustaf
Elofsson från Vä intygas härmed, att
han på grund av akut febersjukdom
med hjärtsvikt icke kan deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 6/4 1967
och att han beräknas behöva vara borta
ytterligare minst 2 veckor från dagens
datum räknat.

Centrallasarettet, Kristianstad, den
5/4 1967.

Lars Sjöberg

Avdelningsläkare,
leg. läkare

Herr Elofsson, åt vilken herr talmannen
tidigare jämlikt § 24 av kammarens
ordningsstadga beviljat ledighet
från riks dagsgöromålen den 4—den 7
april, erhöll nu förlängd ledighet för
den tid, varunder han på grund av
den i läkarintyget omförmälda sjukdomen
vore oförmögen till arbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 47, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1967/68 till
Teologiska fakulteterna: Avlöningar,

godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av
jordbruksutskottets memorial nr 11, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Gemensam votering avseende frågor
i de i dag godkända voteringspropositionerna
i statsutskottets memorial nr
47 och jordbruksutskottets memorial nr

11 äger, såsom tidigare tillkännagivits,
rum vid plenums början onsdagen den

12 april kl. 10.00.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader Kungl.

Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1967/68 under
de skilda väganslagen innebar,

att till Vägunderhållet skulle anvisas
ett reservationsanslag av 624,5 miljoner
kronor,

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

att till Vägbyggandet skulle anvisas
ett reservationsanslag av 655,3 miljoner
kronor,

att till Bidrag till underhåll av vägar
och gator skulle anvisas ett förslagsanslag
av 91 miljoner kronor,

att till Bidrag till byggande av vägar
och gator skulle anvisas ett reservationsanslag
av 270 miljoner kronor,
att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. skulle anvisas ett
reservationsanslag av 46,5 miljoner
kronor och att under budgetåret 1967/
68 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar skulle beviljas intill
ett belopp av 100 000 kronor, samt
att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle anvisas ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor.

De nuvarande anslagen till byggande
av riksvägar, byggande av länsvägar,
byggande av ödebygdsvägar samt
byggande av storbroar skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag icke längre uppföras
på riksstaten utan ersättas av
anslaget Vägbyggandet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Åkesson och Skärman (I: 142)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
(II: 179),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Tistad och Hermansson (I: 210)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Berndtsson in. fl. (11:267),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Schött och Arvidson (1:294)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hedin och herr Bengtson i
Solna (11:376),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg m. fl. (1:295) samt
den andra inom andra kammaren av

herr Bengtson i Solna och herr Hedin
(II: 373),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Yngve Nilsson
(1:410) samt den andra inom andra
kammaren av herr Bengtson i Solna
och herr Åkerlind (11:374),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Andersson in. fl. (I: 527) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Umeå m. fl. (II: 675),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Fälldin och Sundin (1:531)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Kårby in. fl.
(II: 672),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fru Dieseli (I: 534)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bengtson i Solna m. fl.
(II: 666),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ferdinand Nilsson och Torsten
Andersson (I: 537) samt den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Va in. fl. (II: 680),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (I: 540) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna och herr Nilsson I
Agnäs (11:665),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Stenkyrka och
herr Franzén i Träkumla väckt motion
(II: 375).

I motionerna 1:295 och 11:373 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
allsidig och förutsättningslös utredning,
på sätt som i motionerna närmare
angivits, om vägväsendets framtida
finansiering ■— lånefinansiering respektive
avgiftsfinansiering •— vad avsåge
starkt kapitalkrävande anläggningar,

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

såsom motorvägar och storbroar, antingen
inom pågående utredningars
ram eller som en ny utredning.

I motionerna 1:410 och 11:374 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
uppdraga åt Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana åtgärder, att rostskadorna på
bilarna genom spridning av salt eller
andra frätande ämnen på vägarna om
möjligt förhindrades.

I motionerna 1:531 och 11:672 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle uttala nödvändigheten
av att vid budgetarbetet i Kungl.
Maj:ts kansli inför budgetåret 1968/69
utrymme skapades för en kraftig ökning
i vägupprustningen i enlighet med
syftet i gällande vägplan.

I motionerna I: 537 och II: 680 hade
föreslagits,

1. att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag avseende att den förbättrade
vägstandard, som motorismens utveckling
erfordrade, måtte på ett mera
rättvist sätt komma hela det vägnät till
godo som nu i alltmer ökad omfattning
betjänade motorismens behov för person-
och varutrafik inklusive de tunga
transporterna;

2. att därvid skulle åsyftas att åstadkomma
likställighet mellan landsbygdens
och stadssamhällenas bidragsprocent
under skäligt hänsynstagande till
väghållarnas skattekraft;

3. att i avvaktan på ytterligare åtgärder
städernas och de stadsliknande
samhällenas bidragsprocent vid vägbyggen
skulle sänkas med hälften av
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt, dvs. utgå med 90 eller 80
procent, ävensom att i samband härmed
anslaget härför skulle sänkas från
270 miljoner kronor till 263 miljoner
kronor;

4. att anslagen för bidrag till underhåll
och byggande av enskilda vägar
på landsbygden i enlighet med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag skulle

höjas till respektive 48,5 miljoner kronor
och 25 miljoner kronor, varjämte
anslag till byggande av tätortsvägar
(typ C) utanför stadsplanerad mark
avseende större byggnadsgator m. m.
skulle överföras att utgå av anslaget
till vägföretag i städer och stadsliknande
samhällen, vartill nu högre bidrag
erhölles.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:540 och 11:665, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Vägunderhållet för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
624 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:540 och 11:665,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Vägbyggandet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 655 300 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

III. att riksdagen måtte till Bidrag
till underhåll av vägar och gator för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 91 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:537 och 11:680
ävensom 1:540 och 11:665, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 270 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; V.

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:537 och 11:680, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reserva -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

tionsanslag av 46 500 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedien;

b) medgiva, att under budgetåret
1967/68 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar finge beviljas
intill ett belopp av 100 000 kronor; VI.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 537 och II: 680,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; VII.

att motionerna I: 537 och II: 680,
i den mån de icke berörts under punkterna
IV—VI, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:527 och
11:675, såvitt de avsåge medelsförbrukningen
under anslagen till vägunderhållet
och vägbyggandet, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IX. att motionerna I: 527 och II: 675,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna I: 531 och II: 672
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:295 och 11:373
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionen II: 375 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 534 och

11:666 icke måtte av riksdagen bifallas; XIV.

att motionerna I: 294 och

II: 376 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XV. att motionerna I: 410 och II: 374
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVI. att motionerna 1:142 och

II: 179 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XVII. att motionerna 1:210 och
II: 267 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Sundin, Harald Pettersson,
Mattsson och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 531 och II: 672, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande nödvändigheten av
att vid budgetarbetet i Kungl. Maj:ts
kansli inför budgetåret 1968/69 utrymme
skapades för en kraftig ökning i
vägupprustningen;

b) av herr Ståhl, utan angiven mening; c)

av herr Kelander, likaledes utan
angiven mening;

d) av herrar Ottosson, Strandberg,
Schött, Turesson och Petersson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XI hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 295 och II: 373, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning av
frågan om låne- och avgiftsfinansiering
av väg- och brobyggnader.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Enbart under punkten
3 i statsutskottets utlåtande nr 6 har
kammaren att ta ställning till utgiftsbelopp
som sammantaget utgör inte
mindre än drygt 1 700 miljoner kronor,
och i hela utlåtandet har vi en utgiftsstorlek
på drygt 2,2 miljarder kronor.
Bara för en vecka sedan behandlade vi
här i kammaren nästan lika stora utgifter.
Det gällde då investeringarna
inom televerket m. m. Då liksom nu visar
tydligen regeringen ett ganska bristande
intresse, att döma av de tomma
statsrådsbänkarna.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Jag tillät mig, herr talman, att i remissdebatten
ställa den frågan: Vart
är vi på väg med hela vår vägpolitik?
Vad som i dag för oss alla är bekant är
ju att vi kan följa långtidsutredningens
prognoser beträffande trafikutvecklingen
för perioden 1964—1970. Vi får klart
för oss att man där beräknar en ökning
av persontransportarbetet med
personbil av 50 procent och en ökning
av godstransportarbetet med lastbil av
60 procent. Det är också intressant att
studera vad statsverkspropositionen säger
i fråga om vägarnas standard. Det
sägs att endast 37 procent av riksvägnätet
har fullgod standard i förhållande
till dagens trafik. Det sägs också att
motsvarande siffra två år tidigare var
36,5 procent. Det innebär således att vi
under en tvåårsperiod har lyckats få
en förbättring till stånd på en halv
procent, d. v. s. en kvarts procent per
år. Vem som helst kan ju räkna ut att
vi aldrig med denna enorma snabbhet
av en kvarts procent per år når i kapp
vägutbyggnaden. Tanken går osökt till
det klassiska räkneexemplet om Akilles
och sköldpaddan.

Vidare sägs det i statsverkspropositionen
att inte mindre än 36 procent av
riksvägnätet är i behov av en snar uppbyggnad.
För två år sedan var dessa
siffror 34,5 procent. Vi har här alltså
en differens på 1,5 procent. Men här
går det inte att jämföra med sköldpaddan,
utan här tvingas man ta till något
annan skaldjur, och då blir det väl närmast
kräftan som kommer in i bilden,
eftersom den också går baklänges.

Skulle man vidare analysera de sista
tio årens väginvesteringar och räkna
om dem efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägindex torde man våga påstå
att vi ligger på en eftersläpning som
är över 1 500 miljoner kronor, förmodligen
betydligt mera.

En av de frågor som vi i vår reservation
har tagit upp gäller utbyggnaden
av våra större trafikleder, närmast
motorvägarna. I vägplanen räknade
man med att vi år 1975 skulle ha

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 18

tillgång till ett motorvägnät med en
längd av 1 800 kilometer. Den 1 januari
i år var den totala motorväglängden i
Sverige endast 250 kilometer. Detta betyder
att vi, om vi skall följa den vägplan
som jag har åberopat, fram till
1975 har att bygga 1 550 kilometer motorväg.

Det är visserligen svårt att ange en
siffra på hur stor byggkostnaden är per
vägsträcka — den varierar som bekant
högst avsevärt. Det finns avskräckande
exempel på en del stora vägleder av typ
Essingeleden, där fem kilometer kostat
260 miljoner kronor. Jag har dock av
sakkunskapen fått en genomsnittssiffra
på 3 000 kronor per meter, d. v. s. tre
miljoner kronor per kilometer motorväg.

Om vi skall bygga dessa 1 550 kilometer
på de åtta år, som enligt tidigare
planering återstår, och räknar med
siffran tre miljoner kronor per kilometer,
skulle vi alltså under denna tid
behöva satsa i runt tal 600 miljoner
kronor per år bara för att bygga motorvägar.
Var och en kan förstå hur en
sådan beräkning haltar mot bakgrunden
av att vi i föreliggande statsverksproposition
för riksvägar har ett totalanslag
på 350 miljoner kronor. Detta är
omkring hälften av vad det skulle kosta
att bara bygga årets andel av det tidiggare
planerade motorvägnätet.

Det är i denna situation vi har ställt
oss frågan om det kan fortsätta på detta
sätt. Finns det inte andra metoder?
Tvingas vi inte att gå in för ett nytt
synsätt i denna problematik? Det är
detta spörsmål som vi på nytt har tagit
upp i den motion som föranlett föreliggande
reservation.

Vi kan inte förstå annat än att den
långsamma utbyggnadstakt som nu tilllämpas
kommer att innebära att byggandet
förr eller senare — helst så
snart som möjligt — avsevärt måste påskyndas,
och då är vi ju tillbaka i frågeställningen
hur detta skall finansieras.

Jag tror inte att det finns möjlighe -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ter att fortsätta med en politik som innebär
en direktfinansiering med automobilskattemedel.
Det nya synsätt som
vi på denna punkt vill få närmare utrett
innebär att vi vill få till stånd en
diskussion om det inte vore skäligt att
ge sig på en ny finansieringsmetodik
i form av lånefinansiering, måhända
avgiftsfinansiering.

I ett hänseende har vi accepterat tankegången,
såvitt jag förstår. Det gäller
den nya Öresundsbron. Mellan två nordiska
länder kan man tänka sig en avgiftspolitik.
Varför skall man inte kunna
tänka sig ett motsvarande system
här i riket?

Det har gjorts gällande att även denna
punkt är föremål för utredning. Men,
herr talman, jag har icke kunnat finna
någonstans att så är fallet. I vår motion
hemställer vi därför om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
den framtida finansieringen •—
lånefinansiering respektive avgiftsfinansiering
— antingen inom pågående
utredningars ram eller som en ny utredning.
Det vore väl märkvärdigt om
vi inte skulle få till stånd en sådan utredning
så att vi erhåller underlag för
en sakdebatt när vi skall ta ställning
definitivt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen d.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Väganslagens storlek är
ju en årligen återkommande fråga i
riksdagen. Man kan då undra om det
kan hända så mycket nytt mellan varje
år vi diskuterar frågan. Jag vill för
min del påstå att den snabba utvecklingen
gör att det ändå alltid blir aktuellt
med en diskussion om anslagen
till vägväsendet. Det har visserligen
sagts i kommunikationshuvudtiteln att
investeringarna i vägar och gator hålls
på en fortsatt hög nivå. Det är naturligtvis
diskutabelt, om det är en hög nivå
i förhållande till de behov som finns.
De ökningar som föreslagits motsvarar

ju inte vad som egentligen behövdes,
och med hänsyn till penningvärdeförsämringar
och kostnadsökningar i övrigt
betyder de föreslagna väganslagen
liksom de som gäller för innevarande
budgetår i realiteten en försämring av
resurserna, inte någon förbättring.

I vägplanen har förutsatts att investeringar
i allmänna vägar skulle få öka
med 100 miljoner kronor om året efter
1962, så att de 1967 uppgår till 1 070
miljoner kronor. Den ansvariga myndigheten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
underströk i sina petita i höstas
att eftersläpningen i väginvesteringarna
fram till och med 1966 är betydande.
Under 1950-talet var väginvesteringarnas
tillväxttakt rätt avsevärd —
nära 10 procent per år. Nu har vi i stället
den situationen att det är en reell
försämring av resurserna. När vägplanen
1959 antogs som ett handlingsprogram
för tiden fram till 1975 eftersträvade
man en hög takt i vägupprustningen
med hänsyn till den snabba trafikutvecklingen.
Det har emellertid visat
sig senare att såväl fordonstillväxten
som trafikökningen har blivit väsentligt
större än som förutsattes vid
beslutet 1959. Långtidsutredningens
prognoser beträffande trafikutvecklingen
för perioden 1960—1970 visar en ökning
av persontransportarbetet med
personbil av 50 procent och en ökning
av godstransportarbetet med lastbil av
60 procent. Lastbilstransporternas andel
av det totala inrikes transportarbetet
beräknas under perioden öka från
39 procent till cirka 45 procent. I ett
tal som generaldirektör Vahlberg i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen höll häromdagen
påvisade han att lastbilstransporternas
del i Sveriges varuutbyte med
utlandet väntas öka från 1964 till 1970
med 150—200 procent, medan den totala
exportkvantiteten ökar med 25—30
procent.

Det har anförts så många uppgifter
för en upprustning av vägväsendet av
herr Strandberg i dag och även vid
andra tillfällen, att jag inte skall orda

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ytterligare om detta utöver vad jag nu
sagt. Det kan förutsättas att den pågående
vägplaneutredningen möjligen
kommer att lägga fram förslag till en
forcerad vägupprustning. Det är emellertid
ovisst när det kan ske. I riksdagsberättelsen
meddelas det ingenting
i fråga om när utredningens arbete kan
väntas vara färdigt.

När jag nu med dessa ord har gett
en motivering för högre anslag, finner
man av den reservation som har avgivits
av herrar Sundin, Harald Pettersson,
Mattsson och Gustafsson i Kårby,
att vi där inte har gått in på att yrka
på en ökad anslagstilldelning. Detta
är helt betingat av det ekonomiska läget.
Vi menar att denna sak måste i
varje fall till nästa år planeras på ett
sådant sätt att man inte låter väganslagen
i realiteten gå tillbaka, utan man
måste se till att de verkligen håller takten
och att man också kan göra en avsevärd
upprustning av hela vårt vägväsen.

Jag kan således i detta avseende instämma
med herr Strandberg i mycket
av vad han sade i motiveringen för en
upprustning av vägväsendet. Det är bara
beträffande anslagsfrågan som vi har
delade meningar. I den reservation
som avgivits av herrar Ottosson, Strandberg
m. fl. har man gått in på två vägar
som har diskuterats. Den ena gäller lånefinansiering
och den andra avgiftsfinansiering.
Jag vill först erinra herr
Strandberg om att automobilskattefonden
fortfarande innehåller avsevärda
belopp. I varje fall finns de där formellt.
Det är på samma sätt i år att
det blir ett större tillskott som tillförs
automobilskattefonden. Således kan
man när man ser på detta inte säga att
det är någon brist på pengar, ty om vi
finge lov att ta dessa medel i anspråk,
så skulle ju redan de ge en de! resurser.
Vidare vill jag säga att det inte
precis varit bristen på medel som medfört
att vi inte har gett mera till vägarna,
utan det har i stor utsträckning varit
en arbetskraftfråga. Även om vi un -

der detta år haft vissa hotande tendenser
på arbetsmarknadens område med
en del arbetslöshet, så har läget dock
förbättrats, och dessutom är det ju så
att förra året höll sig arbetslösheten
mellan 1 och 1,5 procent. Man kan således
inte säga att problemet hittills i
första hand varit medelsbrist, utan det
har också till mycket stor del varit en
arbetskraftfråga.

Jag skulle vilja säga att det brister
betydligt i viljan hos Kungl. Maj:t att
verkligen göra något på vägområdet.
Om det verkligen finns vilja på det hållet
att göra litet mera, så kan man när
man disponerar nästa års budget och
dess utgifter mycket väl avsätta en större
del till vägfinansiering, och då kan
man göra det med en plan och i relation
till andra utgifter. Det är därför
som vi i vår reservation sagt att vi vill
skriva till Kungl. Maj :t att man skall
planera på ett sådant sätt att större anslag
kan ges. Däremot anser jag det inte
nödvändigt att vi skulle ha lånefinansiering.

Vad beträffar frågan om att avgiftsfinansiera
vägar kan jag medge att det
finns vissa skäl för denna metod, ty det
skulle kunna tänkas att man via det
systemet, som vi anlitar även på andra
områden där vi behöver det, skulle kunna
suga upp en viss mängd köpkraft,
genom att folk finge betala för att köra
över en bro eller köra på en viss väg.
Denna fråga har dock behandlats åtskilliga
gånger, och vi kan inte påstå
att man har särskilt goda erfarenheter
av denna finansieringstyp i andra länder.
Jag vill bara påpeka att systemet
utgör ett rätt avsevärt hinder för trafiken.
Om det är en mycket trafikerad
väg får man hålla ett stort antal genomgångsställen
där det i regel måste
finnas personal, och varje bil måste
dock stoppa och lämna sin avgift innan
den får köra vidare. Jag vet inte om
man kan påstå att detta är särskilt rationellt.
Vid avdelningens studier i ett
par länder som har sådana system rådde
i varje fall mycket delade meningar,

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
om jag inte rent av kan säga att majori -

teten ansåg att detta inte var något system
som vi borde införa i vårt land.

Jag kan också referera till att vid
diskussion med den centrala vägledningen
i Förenta staterna, där det finns
avgiftsfinansierade vägar, framkom att
man hade den uppfattningen att det
inte var värt att bygga ut systemet ytterligare
utan att man tvärtom borde
ta in en del av dessa tullvägar under
det allmänna vägunderhållet och låta
bilisterna köra på vanligt sätt där utan
att stoppa dem för att ta upp speciella
avgifter. Om det i något fall kan bli
fråga om att tillämpa avgiftsfinansiering
för exempelvis bron över Öresund,
vill jag dock framhålla att det här råder
en väsentlig skillnad. Det rör sig
ju här om trafik mellan två länder och
om ett byggprojekt som inte på något
sätt kan jämföras med vad som har förekommit
i Sverige, och vi kan möjligen
göra ett undantag i detta fall, när
det nu gäller ett sådan stort projekt
som enligt vad jag hoppas kommer att
genomföras inom den närmaste tiden.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Sundin m. fl. beträffande utskottets
hemställan under mom. X och i övrigt
bifall till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kan för min del
instämma i det mesta av vad de båda
föregående talarna här har sagt, även
om meningarna i någon mån delar sig
mellan herr Strandberg och herr Bengtson
i fråga om avgiftsbeläggning av vägar
och lånefinansiering eller inte. Åtminstone
en gång om året brukar det
äga rum debatt om vägarna, och det är
vid det tillfället då sjätte huvudtiteln
och väganslagen behandlas, även om det
—■ som herr Bengtson här har sagt —
inte inträffar så mycket nytt från det
ena året till det andra.

Det verkar kanske litet meningslöst
att år efter år fortsätta med att säga att
de verkligt långa vägsträckorna i vårt
land är i ett bristfälligt och inte i ett
tillfredsställande skick. Men när utvecklingen
på detta område faktiskt
blir allt värre för varje år som går, kan
det vara berättigat att även denna gång
framföra några synpunkter.

Om bilisterna och trafikanterna någon
gång har anledning att vara missbelåtna
så är det just i år, ty samtidigt
som bilskatten höjes med 50 procent
sänkes i verkligheten väganslagen. Varför
höjer man bilskatten men inte väganslagen?
Jo, helt naturligt därför att
man avser att använda bilskattepengarna
till annat ändamål än vägarna. Ingen
skall vara förvånad över att bilisterna
i allmänhet, och de som ägnar sig åt
lastbilstrafik i synnerhet, starkt reagerar
mot sådana beslut, ty lastbilsägarna
är hårt pressade av både höga skatter
och dåligt framkomliga vägar.

Även om en del större vägar är tilllåtna
för tung trafik, måste bilarna när
det gäller virkestransp orter nästan alltid
köra in på mindre och sämre bärkraftiga
vägar, och avgörande för vad
bilen får lasta blir då hur högt axeltryck
som tillätes på den mindre vägen.
För att endast ta ett exempel vill jag
nämna att ägaren till ett stort sågverk
hemma i mina bygder uttalade för några
veckor sedan: »Bara vi betalat bilskatten
så stängdes vägarna för lastbilstrafik,
så att vi inte får fram det virke vi
behöver till sågverket.» Även om vägbyggnadsanslagen
nämligen tas upp
med samma belopp innevarande budgetår
som föregående år, innebär detta
i verkligheten en sänkning på grund av
att arbetskraften och allt annat — som
vi alla så väl känner till — blir allt
dyrare för varje år som går. De korta
vägbitar som blivit nybyggda och förbättrade
de senaste åren kommer att
motsvaras av ännu kortare under nästa
budgetår.

Väginvesteringarna kommer inte att
ligga kvar på den nivå där de nu är,

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

den må kallas hög eller inte, ty när
inte anslagen ökar i takt med inflationen
kan inte vägbyggena fortgå i samma
omfattning som tidigare. Även om
underhållsanslaget har höjts med 45
miljoner kronor är denna höjning inflationspengar
och ingenting annat. Om
regeringens och utskottets förslag följs
kan det fastslås att några utsikter till
bättre vägunderhåll inte finns. År efter
år fortsätter denna enorma eftersläpning
i vägunderhållet. Den stora olyckan
när det gäller vägunderhåll är, som
vi har sagt så många gånger, att vi har
ett alltför stort underhåll av grusvägar.
Alltjämt är 60 procent av våra nära
10 000 mil vägar grusvägar. Jag vill även
denna gång framhålla att något mera
hopplöst än grusunderhållet av våra
allmänna vägar med dagens trafik knappast
är tänkbart.

I den kungl. propositionen framhåller
kommunikationsministern att väginvesteringarna
skall ligga kvar på samma
höga nivå som tidigare. Man kan
fråga sig vad ett sådant uttalande egentligen
skall tjäna till. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petitaförslag talas
det sannerligen inte om att väginvesteringarna
befinner sig på en hög nivå.

Visst kan man i år liksom tidigare
erkänna att det anslås betydande belopp,
men om vi ser dessa belopp mot
bakgrunden av det stora antal bilar vi
har — nästan två miljoner — och vilken
omläggning av våra kommunikationer
som skett under de senaste 10—15 åren
och mot bakgrunden av att bilarnas antal
alltjämt ökar, så kan ingen göra gällande
att väginvesteringarna befinner
sig på en hög nivå. För min del kan jag
inte beteckna detta uttalande om väginvesteringarnas
höga nivå annat än
som ett propagandajippo av och för regeringen.

Det finns alltför många dåliga vägar
i förhållande till trafiken. Även permanentbelagda
vägar och vägar belagda
med oljegrus är många gånger i dåligt
skick. Det verkar som om permanenta
slitlager och oljegrus lägges på alltför

svagt underlag, så att man får dyrbara
reparationer ganska snart.

I stället för att kurvor rätas ut och
svackor med dålig sikt försvinner, införes
långa sträckor med hastighetsbegränsningar
och omkörningsförbud. Nu
har vi förvarnats om att vi rätt snart
skall belönas med ständiga hastighetsbegränsningar,
någonting jag kan försäkra
att många bilister inte har något
större intresse av. Det skulle vara bättre
att skapa trafiksäkerhet genom att
lära bilister och trafikanter att känna
sitt ansvar när de färdas ute på vägarna.

När det nu redovisas en del fakta om
vägarna och det talas om denna höga
nivå för investeringarna, varför inte
då tala om hur många kilometer eller
mil vägar som blivit ombyggda under
exempelvis år 1965 och 1966? Då kunde
vi ta upp till bedömning hur dessa siffror
passar in med behovet av ombyggnad
och hur eftersläpningen ökar eller
minskar. Redovisa gärna i fortsättningen
år för år den väglängd som blir så
förbättrad att den svarar mot kraven
från dagens och morgondagens trafik
minst tio år framåt, så blir det lättare
att bedöma väginvesteringarna i förhållande
till behovet.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petitaförslag räknas med en ökning av
väg- och gatutrafiken med 6 procent.
Det finns andra beräkningar som visar
en betydligt högre siffra. Sedan vägverket
så många gånger har uttalat farhågor
för att eftersläpning i fråga om
framkomligheten på trafiklederna kan
uppstå, föreslås med denna utgångspunkt
en höjning av anslaget till städernas
och landsbygdens väghållning
med 12 procent. Detta ansåg man vara
välmotiverat med hänsyn till föreliggande
behov och till den eftersläpning
som väntas under budgetåret 1966/67 i
förhållande till föregående budgetår.

I petitaförslaget framhålles något som
är mycket väsentligt — vilket också
herr Strandberg redan har understrukit
— nämligen att vägstyrelsen anser att
av riksvägarna 37 procent har fullgod

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

standard med tanke på dagens trafik,
medan 36 procent var i behov av snar
ombyggnad.

Av genomgående länsvägar hade bara
23 procent fullgod standard för dagens
trafik, medan 57 procent var i behov av
snar ombyggnad. Beträffande övriga
länsvägar har ingen undersökning
gjorts, utan man vet bara att de är i
ett så ytterst bedrövligt skick att det är
bäst att inte ta med dem i någon bedömning
eller beräkning. Denna kategori
av vägar, som betecknas som övriga
länsvägar, utgör de långa vägsträckorna.
Det rör sig om inte mindre
än 71 700 km av sammanlagt 97 350 km
allmänna vägar.

För några år sedan redovisades en
undersökning från 1961/62 om vägarnas
standard ur underhållssynpunkt. Då
konstaterades en eftersläpning i själva
underhållet med 500 miljoner kronor. I
dag är siffran sannolikt minst 1 000 miljoner.
Det är själva vägbanan som blivit
utsliten på grund av att nytt material
inte påfyllts. Vägdiken har släpats
igen. Buskar och gräs behöver röjas
bort vid vägkanterna, så att sikten
blir bättre.

Under denna punkt i statsutskottets
utlåtande redovisas bl. a. behandlingen
av en motion som jag tillsammans
med herr Yngve Nilsson har väckt i
denna kammare, nr 410, och som berör
olägenheten av att vägverket sprider
starkt frätande ämnen på vägarna, vilket
orsakar rostskador på bilarna. Det
är inte nog med att bilisterna får sina
fordon sönderskakade på grund av
sönderkörda och mycket gropiga vägar
utan därtill åsamkas de stora och som
man kan tycka onödiga kostnader genom
nämnda rostskador.

Nu har även utskottet en välvillig inställning
till detta problem och anför
att man så långt möjligt skall undvika
att sprida frätande ämnen på vägarna.
Min förhoppning är att allt vad som är
möjligt skall göras för att bilisterna
skall slippa betungande kostnader för
rostskador till följd av dessa ämnen.

Det finns ett glädjeämne i årets förslag
till vägbudget. Statsrådet Palme
har i motsats till sin företrädare i ämbetet
röjt bort alla jämförelser med den
av riksdagen antagna vägplanen, som
var beräknad efter 1956 års penningvärde
— en plan som man i verkligheten
kommit allt längre bort ifrån och
som aldrig blivit riktigt respekterad.

Sedan några år arbetar en ny vägplaneutredning,
men nog kan man fråga
vad det tjänar till att göra upp vägplaner
som inte ens följs sedan de blivit
antagna av riksdagen. Emellertid kan
man kanske hysa förhoppningen att det
i framtiden skall bli en bättre ordning
i detta avseende. Den förre kommunikationsministern
skulle ju till varje
pris göra de jämförelser som jag nämnde
nyss. Under alla de år som förflöt
sedan 1956 tog han ingen hänsyn till
den stora förändring som penningvärdet
undergick. Om han bara kunde räkna
fram att vägarna fått i kronor vad
de skulle ha, tyckte han att all rättfärdighet
var uppfylld. Jag vill uttala min
tacksamhet för att vår nuvarande kommunikationsminister
åtminstone inte
följer i det spåret.

Det skall villigt erkännas att med
årets ansträngda statsfinanser är det
inte lätt att hitta några medel till ökade
väganslag, hur angelägna dessa än
är. Det finns i år ingen reservation om
höjda väganslag. Jag anser därför att
de möjligheter som redovisas i reservation
d bör prövas. Skall man få en
lösning på vägfrågorna får man söka
efter en möjlighet till finansiering i vissa
fall på annat sätt. Som herr Strandberg
sagt får man sannolikt söka sig
fram till låne- och avgiftsfinansiering.
I detta avseende instämmer jag i vad
herr Strandberg redan uttalat. Jag tror
att bilisterna inte är ovilliga att ta kostnaderna
för bättre vägar, om de vet att
pengarna verkligen går till det ändamålet.

Jag instämmer, herr talman, i det
yrkande, som redan framställts om bifall
till reservation d.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Den diskussion som
hittills förekommit här i kammaren
angående vägförsörjningen har följt
samma linjer som den brukar vartenda
år. Den siste ärade talaren har uppträtt
på precis samma sätt och ställt
liknande krav som han gjorde föregående
år.

Jag skall inte gå in på herr Strandbergs
expertberäkningar, det finns ingen
större anledning att göra det, men
han nämnde också, om jag inte misstog
mig, att det var angeläget att se
till att man för näringslivets del hade
bra vägar. Jag har här några siffror
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnat och som visar att man har beaktat
detta från styrelsens och från de
olika vägförvaltningarnas sida. Styrelsen
säger bl. a.: »Styrelsen kan också
med tillfredsställelse notera en snabb
ökning av det ''tunga vägnätet’. Våren
1966 omfattade sålunda de vägar, som
är tillåtna för 10 ton axeltryck och 16
ton boggitryck, 15,2 % av hela vägnätets
längd (föregående år 10,8 %).
Av riksvägarna är 75,4 % nu upplåtna
för nämnda belastningar.» Målet för de
närmaste åren i fråga om utvidgning
av det tunga vägnätet är att man skall
få en lika stor bärkraft på de vägar
som återstår.

Detta är väl ändå ett bevis på att
man, i varje fall från vägmyndigheternas
sida, bär beaktat de krav näringslivet
ställer på goda vägar.

Det finns väl ingen som inte skulle
önska att man kunde lämna större anslag
till vägarna. Herr Bengtson var inne
på att det avgörande är att man kan
avsätta en större del av våra verkliga
resurser för att bygga och underhålla
vägar. Han nämnde att det inte är
pengarna det gäller utan arbetskraften
och de övriga resurserna. Det föreföll
mig underligt att herr Bengtson först
underströk detta och sedan sade att om
Kungl. Maj :t ville se till att man avsatte
ytterligare medel till vägbyggandet,
då skulle det klara sig.

Jag kan inte finna någon vidare logik
i detta.

Jag skall inte ta upp vidare diskussion
om mer än en liten sak. Det
gäller den reservation som avgivits av
herr Sundin m. fl., den reservation herr
Bengtson yrkade bifall till.

I reservation a krävs »att riksdagen
må, med bifall till motionerna
I: 531 och II: 672, i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
rörande nödvändigheten av att vid budgetarbetet
i Kungl. Maj:ts kansli inför
budgetåret 1968/69 utrymme skapas för
en kraftig ökning i vägupprustningen».

Ginge man in för att på det sättet
binda budgetarbetet för framtiden,
skulle det leda till mycket underliga
konsekvenser. Man skulle vid budgetarbetet
då inte kunna ta hänsyn till de
rådande ekonomiska förhållandena, till
konjunkturläget o. s. v. Man skulle vara
helt bunden, oavsett hur situationen
än vore. Jag kan för min del inte heller
tänka mig att man på detta sätt skulle
binda budgetarbetet på ett visst område.
Varför skulle man inte då kunna
göra det på flera områden, t. ex. när
det gäller forskning, bostadsbyggande
och vad det nu än kan vara? Det kan
finnas personer som på dessa områden
har ett lika stort intresse som reservanterna
har när det gäller vägarnas upprustning.
Både centerpartiet och folkpartiet
har tidigare varit ense med oss
om att man inte på detta sätt skall binda
budgetarbetet. Jag har i min hand
statsutskottets utlåtande nr 121 år 1966
som visar att så varit fallet. I detta utlåtande,
som är dagtecknat den 18 maj
1966, gör utskottet ett uttalande som både
centerpartiet och folkpartiet har anslutit
sig till. I utlåtandet sägs: »Beträffande
yrkandena i motionerna 1:758
och II: 927 rörande en utgiftsram i budgetarbetet,
vars tillväxt motsvarar högst
produktionsökningen i landet, finner sig
utskottet icke kunna förorda att 1966
års vårriksdag skall göra bindande uttalanden
om den budgetbehandling som
föregår det förslag till statsreglering

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Kungi. Maj:t har att förelägga 1967 års
riksdag.»

Jag och mina partivänner står fast
vid detta uttalande, och vi har därför
inte ansett oss kunna gå med på centerpartiets
yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! På en enda punkt skall
jag bemöta både herr Bengtson och herr
Persson. Jag tycker att herrarna alltför
mycket trycker på arbetskraftssituationen
då det gäller ett fortsatt vägbyggande.
Tillåt mig att framhålla följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äskade
för riksvägar ett anslag på 390
miljoner kronor. Departementschefen
skar ned detta med 40 miljoner kronor.
För länsvägar äskade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ett anslag på 216 miljoner
kronor, vilket av departementschefen
har skurits ned med 20 miljoner
kronor. Departementschefen har alltså
gjort nedskärningar med cirka 60 miljoner
kronor.

I bilaga 8 till statsverkspropositionen
år 1967 sägs på sidan 21: »Genom fortsatta
intensifierade rationaliseringsåtgärder
blir det enligt styrelsens bedömande
möjligt att utan ökning av den
totala arbetsstyrkan utvidga verksamheten
i takt med den ökning av anslagen
som styrelsen föreslår.»

Redan i dag kan styrelsen klara arbetskraften
för ytterligare 60 miljoner
kronors byggande. Jag tror för övrigt
att den skulle kunna klara betydligt
mer, därest medel ställdes till förfogande.
Det rör sig här snarare om stora
investeringar i maskinpark och liknande
än om så förfärligt stor tillgång
på arbetskraft. Vi skall kanske dämpa
det förda resonemanget och försöka få
ned det till litet mera normala proportioner.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Persson framhöll,
vilket också uttalas i propositionen, att
större vägar — »de tunga vägarna»,
som det sägs •— byggs ut så att man
där kan köra med lastbilar med högt
axeltryck. Men det är nog många gånger
så, som jag påtalade i mitt första anförande,
att det inte räcker, ty de tunga
lastbilarna behöver köra också på mindre
vägar, där deras höga axeltryck inte
tillåts. Lastbilstrafiken blir därför bunden
av de föreskrifter som gäller för
de mindre vägarna.

Jag vill också säga några ord med anledning
av påståendet att det inte skulle
gälla pengarna utan arbetskraften.
Det påståendet kan inte ha fog för sig
vid den här tidpunkten, även om det argumentet
har använts vid många tidigare
tillfällen. Jag vill särskilt peka på
vad generaldirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalade vid en sammankomst
i Göteborg så sent som i onsdags
i denna vecka, nämligen att konkurrensen
om samhällets pengar kan
dämpa vägnätets utbyggnad. Han menade
att de ekonomiska resurserna skall
användas för många olika ändamål och
att det tyvärr kanske blir vägarna som
får sitta emellan. I det sammanhanget
skall jag be att få ställa en fråga till
statsrådet Palme med anledning av ett
uttalande som generaldirektören enligt
ett tidningsreferat gjorde vid samma
tillfälle. Rubriken i tidningen lyder:
»Vi måste börja lägga ned vägar.» Generaldirektören
menar att trafiken på
många vägar är obetydlig och att vi inte
har råd att underhålla sådana vägsträckor.
Vi vet att många vägar i glesbygderna
inte trafikeras så mycket,
men de har alltjämt en stor uppgift att
fylla för dessa bygder. För övrigt är
det ett ganska enkelt underhåll dessa
vägar får nu för tiden. Den fråga jag
vill ställa till statsrådet är följande:
Kan vi vänta oss att man för att slippa
ifrån en del vägunderhåll i framtiden
kommer att upphöra med underhållet

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

av vissa vägar? Det är i så fall en utveckling
som kommer att medföra en
ännu dystrare situation än den som för
närvarande råder i glesbygderna.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson vände sig
speciellt mot att centern i sin reservation
vill att riksdagen skriver till Kungl.
Maj:t och ger till känna en önskan om
kraftig upprustning av vägnätet genom
höjning av väganslaget i nästa års budget.
Jag kan inte alls finna något förvånande
i att riksdagen skriver på det
sättet. Riksdagen är helt suverän gentemot
Kungl. Maj :t och har full rätt att
skriva vad den önskar. Anser riksdagen
att det bör göras en upprustning
så kan den mycket väl skriva till Kungl.
Maj:t. Jag skulle dessutom vilja understryka
att det förefaller i högsta grad
behövligt. Så som saker och ting har
utvecklats de senaste åren finns det all
anledning för riksdagen att skriva till
Kungl. Maj:t och framföra en önskan eller
uppmaning eller vad herr Persson
vill kalla det.

Eftersom herr Persson tog upp vissa
andra saker vill jag framhålla att vi anser
att regeringen år efter år har gjort
mycket stora felplaneringar — inte
minst på bostadsområdet, herr Persson
— och därför finns det anledning att
göra vissa påpekanden.

Med anledning av det av herr Persson
åberopade yttrandet om att riksdagen
icke vill binda budgetarbetet måste
jag säga att det inte heller talas om
några konkreta siffror i vår reservation.
Det står inte att man skall anslå det
eller det beloppet, utan det står att det
är nödvändigt att inför budgetåret
1968/69 utrymme skapas för en kraftig
ökning i vägupprustningen. Det talas
inte om ett bestämt antal miljoner, utan
det är en uppmaning att ta större summor
i anspråk. Om jag erinrar mig rätt
talade herr Persson om ett bestämt tak
för ett visst ändamål, och på det sättet
bör man kanske inte göra.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är kanske inte i och
för sig så underligt att centerpartiet i
år kommer på en helt annan linje än
man gjorde i statsutskottet den 18 maj
förra året och senare i kamrarna. Herr
Bengtson kan inte komma ifrån att det
gäller precis samma sak. Förra året
sade nämligen utskottet — och jag skall
citera en del av utlåtandet 1966 en gång
till -— att man »inte finner sig kunna
förorda att 1966 års vårrriksdag skall
göra bindande uttalanden om den budgetbehandling
som föregår det förslag
till statsreglering Kungl. Maj :t har att
förelägga 1967 års riksdag». I år däremot
säger centerpartiets reservanter
i sin kläm, att riksdagen skall ge till
känna vad som har uttalats i partiets
motioner nämligen att det är nödvändigt
»att vid budgetarbetet i Kungl.
Maj:ts kansli inför budgetåret 1968/69
utrymme skapas för en kraftig ökning
i vägupprustningen».

Jag vet inte hur många miljoner herr
Bengtson tänker sig —- han säger att
det här inte gäller några miljoner. Men
skall det vara en kraftig ökning av vägupprustningen
får den väl ändå gälla
några hundra miljoner. Och det är
pengar, det också!

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tittat litet på
statsutskottets utlåtande och mitt intresse
fäster sig särskilt vid reservationerna;
Kungl. Maj:ts proposition hade
jag haft tillfälle att ta del av förut.

Jag konstaterar att intresset för de
enskilda vägarna inte tycks vara överväldigande
inom utskottsmajoriteten eller
hos reservanterna —- jag har inte
upptäckt några speciella uttalanden i
det avseendet, utan man hamnar där
bland i viss mån allmänna talesätt.
Jag anser mig böra påtala detta därför
att vi, som vet var vägarna finns i detta
land, måste säga oss att den alldeles
övervägande delen av vårt vägnät be -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

står av enskilda vägar. Jag är naturligtvis
inte så kortsynt att jag inte begriper,
att hårt trafikerade vägar tarvar
större anslag och att vägar som är speciellt
betydelsefulla för näringslivet bör
få större del av pengarna än andra.
Men jag bär en bestämd känsla av att
den avvägning man kommit fram till
inte är så kolossalt lyckad.

Det finns inte fullt 100 000 kilometer
allmänna vägar i detta land. Beträffande
de enskilda vägarna förelåg
länge egentligen inga uppgifter. Jag har
forskat på den punkten, eftersom jag
en gång hade ett speciellt uppdrag inom
jordbrukarorganisationerna angående
det enskilda vägväsendet. Då hittade
jag i en kungl. utredning ett mycket
allmänt uttalande som åsyftade vinterväghållningen,
och där sades det att
man trodde att det enskilda vägnätet
var»något längre än det allmänna». Detta
var ungefärligen vad de officiella
papperen hade att förmäla.

Emellertid har i samband med skogstaxeringen
1957—1963 hittats en siffra,
som säger att det enskilda vägnätet har
en längd av sammanlagt 220 000 kilometer.
Med enskilda vägar avser man
då sådana vägar som är farbara året
om; man gör en viss reservation för en
del av dem under tjällossningstid, men
vi som är ute och reser på de allmänna
vägarna under tjällossningen vet att vi
måste göra en del små reservationer
också beträffande dem. I alla fall finns
siffrorna 220 000 kilometer enskilda vägar
och 100 000 kilometer allmänna vägar.
Det ger ett begrepp om proportionerna
—- inte när det gäller trafikbelastningen,
men i fråga om vägnätens
längd.

Om jag sedan övergår till att se på
trafiken på dessa vägar vill jag konstatera,
att vi har en växande motortrafik
på de enskilda vägarna. I allt
större utsträckning söker sig människorna
ut på de enskilda vägarna. Trafiken
blir större och större, bilarna blir
allt vanligare i glesbygderna. Det ökade
bilbeståndet gäller inte bara A-bilar,

ehuru vi som bor i trakten av Stockholm
gärna får det intrycket. Även ute
i bygderna har man mer och mer börjat
använda bil vid sina resor. Detta
är nödvändigt om man skall kunna söka
sig till förvärvskällor på annan ort.
Man vet att om man vill arbeta i ett
samhälle är det oerhört svårt att få bostad
där; man bor kvar så länge det
går och åker bil till arbetsplatsen. Det
har således blivit en ökad trafik till arbetsplatserna
i tätorterna som en följd
av det sätt, på vilket statsmakterna sköter
bostadsproblemet i detta land.

Det finns också en annan trafikström
på dessa vägar, säsongbetonad eller
inte, en trafik som ökar, nämligen i de
fall då människor bor i tätorter men
likväl söker arbete utanför dessa.

Sedan kommer här till sist en mycket
stor kategori, nämligen fritidsfolket,
som i synnerhet under sommarmånaderna
söker sig just till dessa småvägar.
Den där uppfattningen som
stadsplanerare har om att människor
söker sig till strövområden är en smula
överdriven —- det vet vi ju alla, som
har litet kontakt med verkligheten.
Folk åker så långt vägen räcker, sedan
stiger man ur bilen, man äter sin matsäck
och man badar. Detta är fritidsfolket
ute i naturen, och dessa människor
trafikerar i största utsträckning
också dessa småvägar. Man kan inte
komma ifrån att det här är fråga om en
ökad trafik.

Bilismen är hårt skattelagd; jag återkommer
till den saken i ett annat sammanhang.
Men hur fördelar sig pengarna
när man skall göra någonting för
de vägar som motortrafiken nyttjar?

Den första nationalsång som vi hade
här i landet, —- ja, det kanske var Sinclairsvisan,
men sedan kom väl den
som var ägnad Gustav III när han grep
sig an med att i detta land genomföra
vad franska revolutionen med mycket
blod lyckades verkställa, nämligen när
han ruckade på privilegieväsendet. Då
sjöngs det bland borgare och bönder
här i landet någonting om han »som

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

inte tål att vågen illa väger». Jag har
en känsla av att det skulle vara önskvärt,
om vågen när det gäller avvägningen
av bilskattemedlens användning
vägde något bättre!

Jag vill konstatera att kommunikationsministern
för vägbyggandet i år
föreslår ett anslag av 655,3 miljoner
kronor. Det innebär en förhöjning av
anslaget med 45,3 miljoner kronor. För
byggande av vägar och gator i städer
upptas ett oförändrat belopp av 270
miljoner kronor. Det är ju inte så dåligt.
Men för enskilda vägar på landsbygden
föreslås 20 miljoner kronor.
Därtill vill jag dock lägga också anslaget
för vägbyggande å skog i enskild
äro med 12,5 miljoner kronor.

Om vi ser på hur vägkilometrarna fördelar
sig, kan ju den som vill roa sig
med att räkna ut hur mycket det skulle
bli per vägkilometer ifall man gjorde
en sådan fördelning.

När det gäller underhållet av vägar är
det ändå tokigare. I statsverkspropositionen
för budgetåret 1966/67 föreslås
att bidraget till underhåll uppräknas
med 97,5 miljoner kronor till 624 miljoner
kronor — allt enligt vad i propositionen
närmare anges. För underhåll i
de fall, då städer och stadsliknande
samhällen är väghållare av betydelsefullare
vägar och gator, föreslås ett anslag
av 91 miljoner kronor. Och så
föreslås till underhåll för 60 000 av de
220 000 enskilda vägkilometrarna således
46,5 miljoner kronor. Jag måste
säga att det med hänsyn till trafikbelastningen
skulle vara egenartat, om
denna avvägning vore den slutgiltigt
rätta. Jag tror inte att det kan vara
riktigt.

Vid en jämförelse mellan bärkraften
hos kommunerna och de enskilda väghållarna
ute i glesbygderna framgår vidare,
att de förra har helt andra förutsättningar
att reda sig än de enskilda
väghållare, som får klara alltihop själva.

När man talar med stadsbor finner
man att de betraktar en gata eller en
väg fram till sin bostad såsom en na -

turlig mänsklig rättighet. Att människor
själva skall behöva lägga ner arbete
och pengar på att få en utfartväg förstår
man inte på detta håll. Jag konstaterar
också att denna avvägning framstår
som ganska egenartad.

I reservationerna sägs det inte särskilt
mycket om detta förhållande. I
den reservation, som herr Fritz Persson
särskilt vände sig emot, framhålls
det att det behövs »en kraftig upprustning
av vägväsendet». Jag förstår denna
reservanternas synpunkt och kan
ansluta mig till den, men jag måste medge
att det ändå finns en ursäkt för
Kungl. Maj :t.

Man förbrukar nämligen en otrolig
mängd pengar på en enligt alla förnuftiga
människors mening ganska meningslös
uppgift, som inte har någon
omedelbar aktualitet, nämligen övergången
till högertrafik. Det förbrukas
för detta ändamål mycket stora belopp,
som kanske på lång sikt kan sägas inte
vara bortkastade — det är inte i och
för sig galet att genomföra denna reform.
Men varför skulle detta göras just
i en situation, där konkurrensen om
vägmedlen är sådan, att man för underhållet
av enskilda vägar får nöja sig
med ett anslag på 46,5 miljoner och för
byggande av enskilda vägar, d. v. s.
egentligen iordningställande av dessa i
sådant skick att de blir statsbidragsberättigade,
får nöja sig med 20 miljoner
kronor?

Det är ingen proportion mellan siffrorna
i detta avseende. Även utan tanke
på att roten och upphovet till trängseln
om automobilskattemedlen givetvis
är den kolossala medelsförbrukningen
för övergången till högertrafik, måste
man tycka att beslutet om denna reforms
genomförande ändå var oöverlagt.

Jag hade för en tid sedan nöjet att
sitta i ett förvaltningsutskott i ett landsting
— alla medel anslås som bekant
inte över statsbudgeten — där vi fick
en framställning från länskommittén för
övergång till högertrafik i vårt län. Där -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

vid uttalades det klart, att man vände
sig till landstinget i anledning av att
detta var en hälsovårdande inrättning,
som särskilt borde ta sig an högertrafikfrågan,
eftersom detta var så farligt
och skulle medföra så mycket olyckor
och elände.

Vi tog detta för vad det var värt, men
vi kan utan vidare konstatera att det
läggs ned så mycket pengar både inom
den statliga budgeten och på andra håll,
där man över huvud taget kan skrapa
ihop några medel, att jag tror att statsrådet
Palme när han slutgiltigt skall
redovisa räkningen inte kommer under
3/4 miljard kronor, sedan han väl letat
upp alla de summor som flyttats över
till andra poster också i budgeten för
att få det hela att se litet snyggare ut.

.Tåg har på denna punkt en liten gås
oplockad med herr statsrådet, som nu
händelsevis är närvarande här i kammaren.
Jag vill erinra om att jag en
gång interpellerade finansministern om
hur man kunde räkna så till den grad
galet i den proposition, där man föreslog
högertrafikreformen. Jag fick etl
löfte då —• och jag erinrar nu om det
— att jag skulle få svar av finansministern.
Men hur det var blev det statsrådsberedning,
och så befanns det strategiskt
lämpligt att den nyutnämnde
kommunikationsministern skickades
fram. Han meddelade, att detta skulle
redovisas i den kommande propositionen.
Jag skulle få svar då.

Propositionen kom, men statsrådet
Palme kom inte när frågan behandlades
i denna kammare. Så blev det med den
diskussionen!

Jag förstår det där, och jag skall inte
gå djupare in på saken nu. Men när vi
har den trängsel och det stora medelsbehov,
som är konstaterat och som väl
alla är överens om, måste man säga att
det väl är synd att man just i den situationen
— då det är så ont om pengar
o. s. v. — gjorde en investering som
kanske inte var en felinvestering men
som kom mycket olämpligt just i detta
sammanhang.

Jag har, herr talman, velat beröra
dessa frågor därför att jag tycker att
de liksom hotar att komma bort.

Sedan skall jag ta upp några enkla
små yrkanden, som herr Andersson i
Brämhult och jag i denna kammare
och herr Svensson i Vä m. fl. i andra
kammaren har framfört. Vi har till att
börja med konstaterat, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasätter om
man inte möjligen kunde sänka bidragsprocenten
för vägar i städer och stadsliknande
samhällen från 95 till 85 procent
i högsta kategorin och från 85 till
75 procent i den lägre kategorin. Så
djärva var inte motionärerna. Men vi
frågade om det inte, medan man funderade
på saken, kunde göras en sänkning
med 5 procent och därigenom reducera
anslaget på den punkten.

Varför gjorde vi det? Var det av småsinthet
gentemot städer och stadsliknande
samhällen? Nej, det var det inte!
Men en liten smula fråga om rättvisa
var det, ty när vi kommer till de enskilda
vägarna i glesbygderna är procentsatserna
betydligt lägre. Där finns
särskilt en vägkategori C som jag tycker
bör observeras. Det är sådana vägar
i icke stadsplanerade områden, där det
faktiskt är fråga om tätare bebyggelse,
således bostadsgator o. s. v. Man bör
flytta över den kategorin dit den hör.

Jag ringde till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och frågade hur många
av dessa fattiga miljoner till glesbygdens
enskilda vägar, alltså till de
220 000 eller 60 000 vägkilometrarna,
herrarna får ta vilken siffra ni vill,
som i verkligheten går till kategori
C. Det är en mycket tidsödande sak
att ta reda på, svarade man, men vi gissar
ungefär 10 procent.

Sedan tog jag reda på saken i en vägförvaltning
och en av mina medmotionärer
i en annan. Ungefär 45—50 procent
av de pengar som skulle gå till
glesbygdsvägarna gick till de där vägarna.
Och de fick bidrag efter den
lägre procentsatsen trots den högre trafikbelastningen.
Därför tyckte vi mo -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

tionärer att man kunde flytta över dem,
ty även med den blygsamma sänkning
av tätortsvägarnas procentsats som vi
varit djärva nog att föreslå skulle det
bli en avsevärd förbättring för dem.

Men det har inte utskottet tyckt, och
inga reservanter heller, vilket jag utan
vidare konstaterar. Man vill inte ge några
lättnader åt de vägar i samhällena
som det här var fråga om.

Varför tog vi särskilt upp detta problem,
varför var vi ivrigare än Kungl.
Maj :t när det gällde den sänkta procentsatsen? Ja,

anledningen var också, att här
konstateras det utan vidare av vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen, en myndighet
som jag fäster stort avseende vid,
att efterfrågan är mycket stor när det
gäller de enskilda vägarna. De av vägförvaltningarna
anmälda behoven för
enskilda vägar i glesbygderna har under
de senaste åren, säger styrelsen,
kunnat tillgodoses endast till två tredjedelar.
Om man då kunde åstadkomma
en liten förbättring på denna punkt, ta
något litet från de 270 miljonerna, så
skulle man komma upp till det som även
väg- och vatten i all underdånighet
hade hemställt om hos Kungl. Maj:t,
nämligen en ökning från 46,5 miljoner
kronor för underhåll av enskilda vägar
till 48,5 miljoner kronor. När det gällde
byggandet skulle man vidare kunna
komma upp från 20 till 25 miljoner
kronor och dessutom få utrymme för
överflyttningen av vägkategori C.

Man tycker att detta var ett hyggligt
och resonabelt program, som inte borde
ha väckt alltför stor anstöt och som
väl åtminstone på något håll borde ha
funnit en smula förståelse. Men det
har inte skett, och när så är förhållandet,
herr talman, ber jag att få avstå
från att för närvarande göra något
yrkande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med herr Ferdinand

Nilsson om kostnaderna för högertrafikens
införande. Vi får hoppas att han
får redovisning framdeles för de kostnader
som han efterlyser. Det är klart
att vi alla kan beklaga, att det blir så
mycket dyrare än man räknade med
när beslutet fattades.

Herr Nilsson uttalade vidare att man
i reservationerna under denna punkt i
utlåtandet rör sig med allmänna ordalag.
Jag är inte ansvarig för det, men
det verkliga förhållandet är väl ändå,
att det är pengar som fattas för att man
i år skulle kunna föreslå höjda anslag.
Vi skulle gärna ha velat göra det, men
då måste vi samtidigt föreslå skattehöjning,
och det vill vi inte vara med
om.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga något om herr Ferdinand Nilssons
resonemang om de enskilda vägarna.
Den siffra på 220 000 vägkilometer
för de enskilda vägarna som han angav
kan ju vara riktig, men det är ju
inte alls så mycket av de enskilda vägarna
som har statsbidrag. Om jag inte
minns fel rör det sig om 60 000—70 000
kilometer.

Jag vet inte heller om herr Ferdinand
Nilsson har några personliga erfarenheter
från enskilda vägar, om han är
enskild väghållare. Jag har kanske tidigare
omtalat här i kammaren, att det
kanske inte är någon av kammarens ledamöter
som bor så långt från allmän
väg som jag gör. Jag är med och underhåller
enskilda vägar på sammanlagt 7
kilometer åt två håll. Det är klart att
man kan vara missnöjd i olika sammanhang,
men med den erfarenhet jag
har, tycker jag att det är rätt välställt
med statsbidragen till dessa enskilda
vägar. Det sker uppskattningar så att
man får statsbidrag efter den trafik,
som finns på vägen. Och min erfarenhet
är, som jag kanske också sagt vid
något tidigare tillfälle, att det många
gånger är en lättnad att komma in på
en enskild väg, ty den är bättre underhållen
än den allmänna vägen.

Så länge det är på det sättet kan vi

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
i varje fall inte ha några förhoppningar
om att det allmänna helt och hållet
skall överta och svara för de enskilda
vägarna. Det som har framkommit i diskussionen
om att allmänna vägar skulle
läggas ned pekar inte heller i den riktningen.
Jag är väl medveten om att herr
Ferdinand Nilsson inte gjorde det uttalandet
för att det allmänna skulle
överta underhållet helt och fullt av de
enskilda vägarna, men det har vid tidigare
tillfällen ställts sådana yrkanden
här i riksdagen, och jag anser att ett
sådant övertagande inte är möjligt.

Under detta anförande hade herr
talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag minns att jag en
gång sagt till herr Sveningsson: »Varför
skall vi konservativa bönder behöva
gräla om bagateller?»

Jag är förvånad över att herr Sveningsson
här uppträder som talesman
för dem som vill lägga mera pengar på
de högt trafikbelastade vägarna. Vi har
i vår motion inte på något sätt åsyftat
att man inte skulle tillgodose ett berättigat
behov i det avseendet, men vi har
velat ifrågasätta, om det verkligen är
riktigt att underhållet av de enskilda
vägarna skall begränsas till 46,5 miljoner
kronor, medan man ökar anslaget
till underhåll av de allmänna vägarna
med närmare 100 miljoner kronor.

År detta riktigt väl avvägt, herr Sveningsson?
Låt någon annan försvara
dessa orättvisor!

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få avstå,
trots att jag begärt ordet. Det har sagts
så mycket i denna debatt att jag inte
finner någon anledning att göra något
ytterligare uttalande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall lova, om det
det är möjligt, att försöka låta bli att
gräla med herr Ferdinand Nilsson •—•
jag tycker för övrigt inte att de synpunkter
jag anförde kunde kallas för
»gräl».

Men siffran som herr Ferdinand Nilsson
nämnde, nämligen en ökning med
närmare 100 miljoner kronor av anslaget
till underhåll av de allmänna vägarna,
är inte riktig, utan det har föreslagits.
45 miljoner kronor för ändamålet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det har till mig riktats
en direkt fråga som jag vill besvara med
anledning av generaldirektör Vahlbergs
anförande häromdagen.

När det gäller att överföra vägar från
allmänt till enskilt underhåll, får detta
prövas i varje särskilt fall, om omständigheterna
berättigar därtill. Det har
förekommit flera fall, då man exempelvis
har byggt en ny stor fin väg parallellt
med en gammal allmän väg, och då
har man ibland fört över den gamla vägen
från allmänt till enskilt underhåll.
Men statsmakterna har ingen annan bedömning
än att detta får prövas i varje
särskilt fall.

När det gäller underhållet av de enskilda
vägarna vill jag inte lägga mig
i den strid som här har brutit ut mellan
»konservativa bönder» —- jag kan
med bästa vilja i världen inte påstå att
jag är vare sig konservativ eller bonde,
och jag kan därför inte »delta i gänget».
Men anslaget till underhåll av enskilda
vägar har ju överensstämt med vad
länsstyrelserna har bedömt vara erforderligt
-—• om jag minns rätt.

Till herr Ferdinand Nilsson, som visade
upp en nog så omfattande »gåsfarm»
i fråga om sina mellanhavanden
med staten, skall jag bara säga ett ord
med anledning av den fråga han ställde
om kostnaderna för högertrafiken. Dessa
kostnader är beräknade till 600 mil -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

joner kronor i 1965 års penningvärde.
Ännn har ingenting framkommit som
skulle tyda på att detta skulle vara alltför
lågt räknat, eller hur? Förberedelserna
på det tekniska planet ligger närmast
före i tidtabellen och där har några
väsentliga fördyringar inte skett,
men vi får se resultatet när slutredovisningen
görs.

Dessa kostnader har dock utförligt
redovisats för riksdagen i olika sammanhang,
och riksdagen har tagit ställning
till dem — även herr Ferdinand
Nilsson.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få konstatera
att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet inte berörde
frågan om byggandet av enskilda
vägar, d. v. s. iordningställandet av vägarna
för att få möjlighet att ansöka
om bidrag. Herr statsrådet kanske förstår,
att om man vill söka bidrag för en
enskild väg så kräver vägmyndigheterna,
med all rätt, en viss standard.
Det är ofta svårt att komma upp till
denna standard, och det är därför det
s. k. byggnadsanslaget till enskilda vägar
är av betydelse. Beträffande detta
konstaterar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att ansökningar kunnat täckas
endast till två tredjedelar.

En annan sak, som naturligtvis herr
statsrådet inte kan känna till, men som
vi känner till ute i bygderna, är att
man måste anlita folk från vägförvaltningen
som kan projektera och hjälpa
till att kostnadsberäkna sådana vägar.
Vid vägförvaltningar i flera län, som
jag känner till, hänvisar man ofta till
att det inte finns personal till detta.
När man har ett begränsat anslag —• ett
mycket begränsat anslag, herr statsråd
— entusiasmerar det inte till köbildning
när köbildningen som jag nyss sade
är 50 procent större än vad pengarna
räcker till. Herr statsrådet förstår väl
då också, att det inte kan finnas någon
oerhörd iver att öka den kön.

Jag kommer nu tillbaka till frågan om
högertrafikpengarna. Jag trodde att
min mening framstod klar när jag exemplifierade
den med nödropet från
högertrafikkommissionen i det län, som
jag råkar känna till, om de faror allmänheten
skulle utsättas för när reformen
verkställdes. Det hänvisas till att
man är ute och försöker att på olika håll
— i statsbudgeten också, herr statsrådet,
men även kommunalt och landstingskommunalt
— skaffa pengar för
att klara av omläggningen.

När herr statsrådet till slut redovisar
spektaklet med övergången till högertrafik,
som först skulle kosta 340
miljoner kronor, så skulle jag om herr
statsrådet då sysslar med dessa saker
vilja rekommendera att ta med dessa
små pengar också. Tillsammans blir det
ganska mycket!

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! När det gäller de enskilda
vägarna har jag ingen annan mening
än utskottsmajoriteten, och min
mening har i den delen på ett förträffligt
sätt företrätts av herr Sveningsson.

Vad beträffar högertrafikkostnaderna
kan det hända att en del landsting och
kommuner har tagit på sig kostnader,
som är att hänföra till högertrafiken.
De har i allmänhet, av naturliga skäl,
varit mycket angelägna om att ta ut
sådana kostnader av högertrafikkommissionen.
Men när exempelvis en trafikapparat
eller en väg skall byggas om
med anledning av omläggningen för högertrafik
har det hänt att man passat
på att samtidigt förbättra standarden
utöver vad som är motiverat av den
rent tekniska omläggningen. Frågan har
då gällt i vad mån högertrafikkommissionen
skall betala även standardförbättringen.

Detta är en ganska svår gränsdragning.
Det är alldeles klart att man här
och där lyckats få sådana här standardförbättringar
betalda med höger -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

trafikpengar. De småposter, som herr
Nilsson talar om, kommer måhända alltså
att i hög grad vara kvittade när
sluträkningen kommer. Vi får väl vänta
och se.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Palme för det svar jag fick på min
fråga.

Det är klart att det inte är så lätt
att ange vad generaldirektören har menat
med sitt uttalande i Göteborg. När
det byggs en ny väg tycker jag det är
berättigat att lägga ned en sämre väg,
som den nya ersätter. Men det var inte
så jag fattade generaldirektörens meddelande,
utan jag fattade det så att man
avser att framdeles lägga ned vägar utan
att ersätta dem med nya och bättre.
Detta tycker jag kan bli ganska bekymmersamt
för glesbygden. Vi får se hur
det är meningen att utvecklingen skall
vara framdeles.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Naturligtvis har även
trafikutvecklingen någon betydelse. Det
får bli en bedömning i varje särskilt
fall. Vi får se vad den bedömningen ger
för resultat.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det finns ju någonting
som heter glödande kol, och jag skall
be att med fullaste hjärta få instämma
i vad herr Sveningsson säger angående
nedläggandet av allmänt underhåll på
vägar ute i bygderna.

Dock är jag förvånad över — när herr
Sveningsson ändå begärde ordet för replik
— att han var så blyg att han inte
på något vis tackade för den vackra
blomman han fick av statsrådet för sitt
försvar för det nuvarande systemet att
behandla de enskilda vägarna i detta
land!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
.särskilt angående mom. I—IX, därefter
särskilt rörande vartdera av mom. X
och XI samt vidare särskilt i fråga om
mom. XII—XVII.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I—IX hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. X förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundin
m fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
3 mom. X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Ang. ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinier

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej— 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. XI, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ottosson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
3 mom. XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 20.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr IS

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. XII—XVII hemställt.

Punkterna 4—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Ang. ersättning til! trafikföretag för

drift av icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg och fröken Stenberg
(I: 334) samt den andra inom andra
kammaren av herr Petersson m. fl.
(II: 420),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson in. fl.
(1:408) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Kårby
m. fl. (11:517).

I motionerna I: 334 och II: 420 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om översyn före höstsessionen
vid innevarande års riksdag
av bestämmelserna om statsbidrag till
ifrågavarande busstrafik.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:334 och 11:420
samt motionerna 1:408 och 11:517,
samtliga motioner såvitt de avsåge
översyn av reglerna för statsbidrag till
trafikföretag för drift av icke lönsam -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Ang. ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

ma busslinjer, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 408 och II: 517,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om statsbidrag med 2 kronor 50
öre per vagnmil bidragsgrundande trafikarbete
från och med kalenderåret
1968, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 408 och II: 517,
såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
7 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade anmälts av herr
Strandberg, som dock ej antytt sin mening.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt en blank reservation och ville
bara kortfattat beröra varför.

I riksdagsbeslutet om den statliga
trafikpolitiken från 1963 står det: »I
den mån det inte med kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss
bygd den trafikservice i fråga om landtransporter
som från samhällets synpunkt
är rimlig, bör ersättning utgå av
allmänna medel. En dylik ersättning är
icke att betrakta såsom en subvention
åt trafikföretaget utan såsom ett köp
från det allmännas sida av vissa transporttjänster
som företaget självt från
företagsekonomiska synpunkter ej har
anledning utföra.»

Det är, herr talman, i linje med detta
beslut som Kungl. Maj :t har utfärdat de
regler som nu gäller för bidrag till drift
av icke lönsamma busslinjer. I årets
statsverksproposition upptas ett förslag
till statsbidrag med 7 miljoner kronor
för nästa budgetår, i realiteten en uppräkning
med 100 000 kronor. Även på
denna punkt var jag litet bekymrad i
samband med remissdebatten. Vad som

har hänt är ju faktiskt att inom loppet
av två på varandra följande riksdagar
har underskotten för de busslinjer, till
vilka bidrag utgått, kommit upp till
sammanlagt 27 miljoner kronor, varav
endast 6,5 miljoner kronor kunnat täckas
genom bidrag vid tillämpning av
gällande bidragsregler. Vid de två senaste
riksdagarna har speciellt just
dessa busslinjer kommit att drabbas
mycket hårt. Förra året drabbades de
av en merbeskattning, nämligen 5 öres
höjning av skatten på motorbrännolja.
Därigenom kom dessa icke lönsamma
busslinjer att belastas med 2,5 miljoner
kronor. Man beräknar vidare att dessa
busslinjer från den 1 januari 1968 kommer
att belastas med ytterligare 6 miljoner
kronor om året till följd av den
höjda fordonsskatten. På dessa två riksdagar
har man således åstadkommit en
ökad pålaga av inte mindre än 8,5 miljoner
kronor.

Föreliggande motion har varit föremål
för behandling även tidigare här i
riksdagen, nämligen då den via bevillningsutskottet
passerade upp till kamrarna.
Bevillningsutskottet skrev då någonting
i och för sig ganska intressant.
Utskottet påtalade nämligen mer eller
mindre att det var orimligt att vi med
ena handen lämnar ut statsbidrag och
med den andra handen lägger nya pålagor.
Bevillningsutskottet förutsatte att
statsutskottet vid sin prövning av statsbidragen
skulle ta skälig hänsyn härtill.

Under utskottsbehandlingen framkom
att Kungl. Maj:t uppdragit till statens
biltrafiknämnd att undersöka den icke
lönsamma busslinjetrafiken för att se
om man bör ändra på den bidragsgivning
som sker för närvarande. Kungl.
Maj :t har begärt förslag från biltrafiknämnden
i samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1968/69. I det läget
har jag, herr talman, inte någon orsak
att komma med något konkret yrkande,
utan jag får finna mig i denna
behandling. När nu 1967 års trafik får
vidkännas den nämnda extra beläst -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens institut för hantverk och industri

ningen på 2,5 miljoner kronor, skulle
jag emellertid vilja uttala ett önskemål
i anslutning till biltrafiknämndens
prövning av ärendet. Skulle det visa
sig att nämnden kommer fram till att
det vore skäligt att i samband med utbetalningen
av anslagen år 1968 göra
retroaktiva justeringar för 1967, så
skulle detta säkerligen hälsas med tillfredsställelse
bland trafikanterna. Risken
är annars att vi får en accelererad
nedläggningstakt, och det kan icke vara
till godo för någon, speciellt inte för
befolkningen i glesbygderna.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Eftersom herr Strandberg
inte hade något särskilt yrkande,
ber jag endast att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 33—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 38 och 39

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. bidrag till kursverksamheten vid
statens institut för hantverk och
industri

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kurs ■(•3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 18

verksamheten in. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 565 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson in. fl. (1:305) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro in. fl. (II: 180),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
in. in. för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 865 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 305 och II: 180, till
Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten
m. in. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 565 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axe! Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Ottosson, Wallmark, Åkerlund, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Björkman, Kållstad och Sjönell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:305 och 11:180, till Statens
institut för hantverk och industri: Bidrag
till kursverksamheten m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 865 000 kronor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det torde råda enighet
om att den verksamhet som bedrives av
statens institut för hantverk och industri
är av stort värde för svenskt näringsliv.
Det gäller såväl den kursverksamhet
som institutet har som informa -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens institut för hantverk och industri

tions- och rådgivningsverksamheten.
Institutet spelar en speciellt stor roll
vid överförandet av tekniskt och ekonomiskt
tänkande till enskilda företagare
och har därmed bidragit till en effektivisering
av näringslivet.

Sedan länge utgår statsbidrag till
verksamheten. Detta bidrag har emellertid
under en följd av år relativt sett
minskat i förhållande till de kostnader
som institutet har för sin verksamhet.
Det kan således nämnas, att medan statens
andel av den kontanta driftkostnaden
var 50 procent för tio år sedan,
är den nu nere i ungefär hälften av denna
andel. Statsbidraget har således urholkats,
vilket har försvårat institutets
möjligheter att arbeta effektivt. Under
de två senaste budgetåren har statsbidraget
varit oförändrat 565 000 kronor.
Någon kompensation har alltså inte ens
utgått för automatiska kostnadsökningar.
Än mindre har institutet haft möjlighet
till en ökad expansion av sin
verksamhet.

Institutet har för nästa budgetår begärt
en uppräkning av anslaget med
300 000 kronor. Denna uppräkning skulle
utgöra en kompensation för de automatiska
kostnadsökningarna och viss
beredskap för oförutsedda utgifter. Den
begärda höjningen möjliggör dock
knappast någon ökning av institutets
verksamhet. Inte minst i det läge som
svenskt näringsliv för närvarande befinner
sig är ett ökat stöd till rådgivnings-
och kursverksamheten för företagare
en synnerligen angelägen åtgärd.

I reservationen vid punkten 3 har
herr Axel Andersson m. fl. hemställt om
bifall till institutets anslagsäskande.
Med hänvisning till vad jag här har
sagt, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag finner anledning
att ytterligare understryka den betydelse
som hantverksinstitutet har särskilt
för mindre och medelstor industri men

även för våra hantverksyrken av olika
slag. Hantverksinstitutet intar en särställning
som den enda tekniska institutionen
i landet med huvuduppgift att
genom fortbildningsverksamhet, rådgivning,
provnings- och försöksverksamhet
verka för speciellt den mindre
och medelstora industrins lönsamhet
och effektivisering. Till och med statliga
inrättningar och storindustri har
alltmer funnit anledning att anlita
hantverksinstitutets tjänster.

Dagens samhällsekonomiska problem
kretsar i hög grad kring näringslivets
produktivitet, vår förmåga att konkurrera
i och sälja på utlandet och därmed
våra möjligheter att nå en riktig bytesbalans.
Vår framgång därvidlag är avgörande
för om vi skall kunna vidmakthålla
full sysselsättning och i fortsättningen
höja vår levnadsstandard. Vi
är överens om att skall vi kunna bekämpa
inflationstendenserna och prishöjningarna
måste vi öka produktionen.
Skall vi kunna konkurrera måste vi producera
billigare, och för att kunna göra
det måste vi rationalisera våra företag,
utbilda våra arbetsledare, våra tekniker
och övrig personal.

Mot denna bakgrund framstår det
som i högsta grad angeläget att satsa
på sådana enheter som hantverksinstitutet.
Där bedrivs en koncentrerad
verksamhet i samarbete med näringslivet
för att utbilda och fortbilda personal
med sikte på rationalisering och
effektivisering av våra företag.

Det är förvånande att institutets
framställningar inte i större utsträckning
hörsammats av regeringen. Vi är
dock i den situationen att vi satsar
miljardbelopp på en arbetsmarknadspolitik
som främst har till uppgift att
trygga de enskilda människorna mot
bristande sysselsättningsmöjligheter.
Det är troligt att insatser för stärkande
av produktiviteten och vårt näringslivs
konkurrensförmåga skulle ha sådana förebyggande
verkningar att en stor del
av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken
kunde bortfalla. Regeringen har

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Ang. bidrag till kursverksamheten vid
ju ändå i olika sammanhang framhållit
angelägenheten av att näringslivet får
tillräckliga resurser, att investeringsförmågan
stärks o. s. v. En konsekvens
härav vore väl att man också i större
utsträckning ställer medel till förfogande
för sådana ändamål som vi här diskuterar.
Den mindre och medelstora industrin
har dock en avsevärd betydelse
både för produktiviteten och sysselsättningsmöjligheterna
här i landet —
det gäller i synnerhet på kort sikt, då
insatser här kan ge tämligen omedelbara
resultat. I diskussionen omkring
den föreslagna investeringsbanken talar
man ju om de mycket stora investeringsklumparna
som skall skapa trygghet
för vår arbetskraft — det är frågor
som har betydelse på mycket lång sikt.
Alla skäl talar dock för att den mindre
och medelstora industrin nu liksom
även på sikt kommer att ha avgörande
betydelse för utvecklingen i vårt land.

Jag vill med det sagda ha uttalat angelägenheten
av att statens hantverksinstitut
under de närmaste åren mötes
med en större förståelse från riksdagens
sida och att möjligheter skapas för
utbyggnad och utveckling av dess nyttiga
och produktiva verksamhet. Därmed
har jag också sagt, herr talman,
att jag anser att riksdagen bör följa reservanternas
yrkande i denna fråga och
höja anslaget till kursverksamhet med
300 000 kronor.

I detta anförande instämde herr
Carlsson, Eric, (ep) och herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen
i denna kammare talat om de
mindre och medelstora företagens betydelse
för vårt ekonomiska liv — jag
har gjort det när debatten gällt bidrag
till yrkesutbildning, bidrag till företagareföreningarna
och statligt stöd till
statens institut för hantverk och industri,
alltså den fråga vi nu diskuterar.

statens institut för hantverk och industri

Jag tycker det är glädjande att kunna
konstatera att i den debatt om vårt näringsliv,
som nu har pågått så intensivt
under ett par månader med anledning
av förslaget om investeringsbank, de
mindre och medelstora företagens betydelse
för ett modernt näringsliv röner
mera förståelse än tidigare. Man har
från olika håll förklarat att när det nu
föreslås betydande belopp för att främja
svensk industri så är det givet att det
blir nödvändigt att också stödja de
mindre och medelstora företagens kreditförsörjning
på olika sätt. I den näringspolitiska
debatten har det emellertid
inte bara talats om kreditförsörjning,
utan man har framhållit hur nödvändigt
det är att vårt näringsliv följer
med i den tekniska utvecklingen, att
man satsar på forskning och försöksverksamhet
inom näringslivet. Det är
här som statens institut för hantverk
och industri kommer in som en mycket
viktig faktor. Institutets uppgift är att
översätta den tekniska forskningens resultat
till praktisk tillämpning i arbetslivet.
Institutet har att på sitt sätt skapa
en motsvarighet till de möjligheter
som finns inom storindustrin att i sina
laboratorier översätta dessa forskningsrön
till praktisk användning i produktionen.

Det är glädjande att man även i dagspressen
nu tar upp de mindre och medelstora
företagens situation mera än
man har gjort tidigare. Jag läste häromdagen
i Dagens Nyheter en artikel av
Fagerberg, i vilken han talar om den
tekniska forskningen och provningsverksamheten
i USA. Han påstår där att
undersökningar har visat att forskningsresultat
många gånger kommer snabbare
till praktisk tillämpning i det
mindre företaget än i storföretaget. Han
menar att man i innovationsverksamheten
har all anledning att satsa på just
de mindre och medelstora företagen.

Det är alldeles uppenbart att i våra
mindre och medelstora företag föds
många idéer och många nyheter både
när det gäller produktionsmetoder och

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens
nya varor som bidrar till en produktionsökning
och en välståndsökning i
vårt land. Jag är övertygad om att institutet
kan påskynda en sådan utveckling.
Om statens institut för hantverk
och industri finge tillräckliga resurser
att utöva en effektiv provnings- och
försöksverksamhet som kunde komma
de mindre och medelstora företagen till
godo skulle detta mycket snabbt ge utslag
i en ökad produktion. Det är nödvändigt
att de resultaten av en sådan
provningsverksamhet också kan föras
ut till företagarna genom konsultationsoch
kursverksamhet.

Det kursbidrag som vi nu diskuterar
har just tillkommit för att ge institutet
sådana resurser. Institutet har i år äskat
ett anslag som med 300 000 kronor
överstiger det anslag som har tillstyrkts
av Kungl. Maj:t. Av dessa 300 000 kronor
är 200 000 kronor avsedda för att
täcka den automatiska kostnadsökning
som löneökningarna inom institutets
fria del har medfört. 100 000 kronor är
avsedda att stå till Kungl. Maj:ts förfogande
för speciella ändamål. Medlen
kan beviljas av Kungl. Maj:t efter ansökan
från institutets styrelse. Jag
tycker att det är all anledning att staten
i det snabba utvecklingsskede, som
svenskt näringsliv för närvarande befinner
sig i, i varje fall täcker de automatiska
kostnadsökningarna och tillser
att löneutvecklingen för den personal,
som redan är knuten till institutet, kan
följa med i den automatiska stegringen.

Den personal som är anställd inom institutets
fria del måste ju i lönehänseende
följa med lönesättningen inom den
statliga sektorn.

Vi kommer snart här i riksdagen att
behandla den proposition om vuxenutbildning,
som för någon vecka sedan
lades på kammarens bord. Man är i
denna rätt generös med anslag till vuxenutbildningen.
Jag vill liksom herr
Olsson peka på att staten genom arbetsmarknadsstyrelsens
kursverksamhet,
när det gäller både omskolningsoeh
uppskolningsverksamheten, satsar

institut för hantverk och industri

mycket stora pengar på att söka anpassa
arbetskraftens kunnande till den tekniska
utvecklingen och strukturförändringen
i vårt land.

Hantverksinstitutet har exakt samma
uppgift för en grupp av sysselsatta inom
näringslivet. Institutet är i första hand
till för att företagare och personer i ansvarig
ställning inom arbetslivet skall
ha möjlighet att aktualisera sina kunskaper
och anpassa dem efter den tekniska
utvecklingen. Det finns all anledning
att vara lika generös när det
gäller möjligheterna för dessa människor
att anpassa sin utbildning till utvecklingen
som när det gäller andra
inom näringslivet sysselsatta.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Under den punkt som
vi nu behandlar, nämligen bidrag till
hantverksinstitutets kursverksamhet,
har herrar Johan Olsson och Stefanson
tagit upp en ganska omfattande debatt
beträffande de små och medelstora
hantverks- och industriföretagens betydelse.
Det råder väl inget tvivel om att
vi alla anser att denna företagskategori
är mycket betydelsefull, men jag kan
inte finna något speciellt skäl till att
vi just i detta sammanhang skulle ta
upp en så omfattande debatt som framför
allt ordföranden i hantverksinstitutets
styrelse herr Stefanson har satt
i gång.

Herr Stefanson och jag sitter båda i
en utredning där dessa frågor mycket
intimt berörs, nämligen utredningen om
företagareföreningarnas verksamhet,
där också statens institut för hantverk
och industri kommer in i bilden, framför
allt när det gäller frågan om konsultationsverksamheten.
Jag tror att herr
Stefanson och jag är överens om att
man inte skall plottra bort denna verksamhet
på de olika företagareföreningarna,
utan att vi i stället i hög grad
bör inrikta oss på att stärka hantverksinstitutets
ställning i detta sammanhang.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Ang. bidrag till kursverksamheten vid

Frågan gäller emellertid nu kursverksamheten.
Det har, såsom herr Stefanson
antytt, framlagts en proposition om
en höggradig förstärkning av vuxenutbildningen,
vilket också bör kunna få
sin betydelse i detta sammanhang. Man
skulle självfallet på alla de olika anslagsposterna
i statsbudgeten under
punkt efter punkt kunna peka på att det
vore ytterst angeläget att få högre anslag,
men villigheten sträcker sig inte
lika långt när det gäller att betala alla
de räkningar som det här kan bli fråga
om. Kungl. Maj:t måste ju fundera också
över den sidan av saken och har
därför inte ansett sig vid detta tillfälle
kunna öka det aktuella bidraget.

Herr Stefanson anför att det är nödvändigt
att också den fria delen av
hantverksinstitutets verksamhet skall
kunna följa med i lönehänseende. Men
herr ordföranden i institutet, det är
väl inte någon av dem som är sysselsatta
i denna fria verksamhet som inte
redan har fått denna följsamhet i fråga
om löneutvecklingen. Det ligger inte till
så. Vi kan bara erinra oss att när vi
i fjol diskuterade samma punkt var motiveringen
från hantverksinstitutet att
man ville att kurserna för bl. a. fastighetsskötare
skulle vara kostnadsfria.
Jag för min del fann då inte något som
helst skäl — och det var också utskottsmajoritetens
mening — att dessa kurser
skulle vara avgiftsfria. I det fallet rörde
det sig nämligen om sådana som
är anställda hos bostadsstiftelser och
hos fastighetsägare av olika slag och
som skulle få sin utbildning vid institutet.
Att denna utbildning skulle vara
kostnadsfri finns det inga som helst
skäl till — vederbörande arbetsgivare
kan mycket väl svara för den kostnaden.
Så ligger det till också i andra
sammanhang. Därför kan institutets styrelse
mycket väl titta på vilka möjligheter
man här har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

statens institut för hantverk och industri

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg omnämnde
att vi nu har en proposition
om vuxenutbildning och att den bör
göra sitt till för att, som jag förstår
han menade, underlätta den utbildning
vi här talar om. Vi måste ändå ha klart
för oss att den utbildning som propositionen
i första hand syftar till är
grundutbildning till fackskolekompetens
och gymnasiekompetens. Den tekniska
fortbildningen av arbetande personal
i företagen som vi nu diskuterar
är en uppgift som alltfort kommer att få
ligga hos sådana institutioner som hantverksinstitutet.
Det är därför den allra
största anledning att ge institutet ökade
resurser.

I en tidigare debatt i dag talade herr
Ferdinand Nilsson om en våg som väger
ojämnt. Man kan väl använda samma
uttryck här när man jämför å ena
sidan den väldiga satsning som vi är
beredda att göra på vissa investeringar
och å andra sidan det här anslaget, där
man alltså inte ens vill sträcka sig så
långt att man täcker de ökade kostnaderna.
Man är tydligen beredd att skära
ned verksamheten. Statistiken visar att
när det gäller hantverksinstitutets
driftkostnader 1953—1954 låg statens
andel på 50 procent, medan statens andel
nu är nere i 27 procent. Vad det gäller
enbart kursverksamheten var statsbidraget
från början 31 procent — nu
är det bara 10 procent. Det totala anslaget
från staten till institutet ligger
för närvarande på ungefär 43 procent
av de sammanlagda kostnaderna, medan
man i Danmark och Norge har betydligt
större statsbidrag till de institut
som där är av liknande karaktär.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Söderberg sade
i sitt anförande att förra året motiverades
en del av avgiftshöjningen med

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till Sveriges geologiska undersökning

kostnadsfria kurser för fastighetsskötare.
Den argumenteringen återfinns ju
inte i år. I år är motiveringen för det
högre anslaget uteslutande att kursbidraget
bör följa med i kostnadsutvecklingen
och att institutet bör ha möjligheter
att ge personalen samma löneökningar
som staten ger. Det är alldeles
nödvändigt att institutet har denna
möjlighet. Annars får bl. a. på grund
av konkurrensen med näringslivet institutet
inte den kvalificerade personal
som det behöver. Yi har mycket skicklig
personal på de olika avdelningarna
inom institutet. Det händer gång efter
annan att vi har verkliga problem med
att behålla denna expertis, enär företag
inom näringslivet konkurrerar med
bättre förmåner.

Herr Söderberg säger att vi kan höja
avgifterna. Ja, visst har vi fått lov att
göra det, och våra kursavgifter är nu
relativt höga. Jag vill än en gång säga
att det finns lika stor anledning för staten
att satsa på denna utbildning som
att satsa på t. ex. arbetsmarknadsstyrelsens
uppskolningskurser; hantverksinstitutets
kurser är nämligen också till
för att anpassa arbetskraftens utbildning
och kunnande till ny teknik och
till förändringarna inom näringslivet.
De är till för att aktualisera yrkeskunnandet,
för att få en högre produktion
inom företagen och ett bättre
ekonomiskt utfall.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,.
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 52.

Punkterna 4—.9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till Sveriges geologiska undersökning I

enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte
till Sveriges geologiska undersökning:
Prospektering för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
10 600 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Åkerlund, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt, som gäller prospekteringsverksamheten
vid Sveriges geologiska undersökning,
fogat en blank reservation.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslag till Sveriges geologiska undersökning

Detta gjorde jag även i fjol vid behandlingen
av samma anslag. Jag tillät mig
då framhålla att målsättningen för Sveriges
geologiska undersökning var oklar.
Ett prospekteringsanslag skall rimligen
utmynna i resultat i form av någonting
praktiskt och konkret användbart när
det gäller utnyttjande av landets malmtillgångar.

Alternativet till att exploatera malm
är att göra inventeringar av malmtillgångarna.
En sådan allmän inventeringsverksamhet
är inte här avsedd,
utan här är det i själva verket meningen
att prospekteringen skall utmynna
också i ett nyttiggörande av malm. En
särskild inventering av järnmalmstillgångarna
i övre Norrland är avsedd att
göras men hänger alltså inte ihop med
denna fråga.

Hittills har anvisats och tagits i anspråk
i runt tal 40 miljoner kronor till
denna prospekteringsverksamhet. Nu
begärs ytterligare 10 miljoner kronor.
Sammanlagt har alltså riksdagen anvisat
50 miljoner kronor för prospekteringen,
men vad vi har fått tillbaka
från denna verksamhet är inte riktigt
klart. Yi har inte fått fram några synbara
malmtillgångar som blir utnyttjade.
Vi har fått långa redogörelser för
vad man har letat efter och även en
redogörelse för vad man tänker leta
efter nästa budgetår. Men den fråga
som jag ställde i fjol kvarstår obesvarad,
nämligen för vilket ändamål man
letar och för vilket ändamål man anslår
pengar.

I fjol fanns det dock en liten antydan
i det att det sades att beträffande en
malmfyndighet, som har varit känd
länge, den i Stekenjokk, skulle inom en
nära framtid förslag framläggas om vad
den skulle användas till. Men denna antydan
om att något skulle hända har vi
inte fått uppföljd på något sätt i år,
utan det är tyst om detta. Det motiverar
naturligtvis frågan om det här över huvud
taget händer någonting alls?

Jag har i fjol anfört kritiska synpunkter
på den gruvlagstiftning som vi

har, nämligen 1938 års gruvlag. Jag
framhöll att ett utmärkande drag för
gruvlagen är att den lägger hinder i
vägen för en exploatering av landets
naturresurser. Vi får nu i dessa dagar
uppleva hur våra järngruvor, de mellansvenska
i första hand, läggs ned.
Därför tycker jag att det är rimligt att
man strävar efter att upptäcka andra
gruvfyndigheter och att utnyttja dessa.
I första hand gäller det sulfidmalmerna.
Men inte heller på det området händer
det tydligen någonting, utan vi lägger
år efter år ned pengar enbart på
denna form av »prospektering».

Det finns dessutom en punkt som bör
särskilt observeras, nämligen uranprospekteringen.
Den har tidigare varit förlagd
till AB Atomenergi. Nu föreslås
emellertid i årets statsverksproposition
att uranprospekteringen skall överföras
till Sveriges geologiska undersökning.
Man kan bara konstatera att AB Atomenergi
inte lyckats leta reda på några
exploaferingsbara uranförekomster i
landet. Ändock har dessa stor betydelse
bl. a. för frågan om Ranstadsverket och
dess utnyttjande. Nu är det således meningen
att även uranprospekteringen
skall föras över till Sveriges geologiska
undersökning. Om det betyder att den
verksamheten också skall inrangeras
under verksamhet med inventeringssyfte
snarare än att man skall söka finna
något för landet användbart uran,
finns det anledning att ställa sig litet
undrande inför vad som här sker.

Även på denna punkt vill jag emellertid
ha sagt att, som jag ser det, felet
i grund och botten är att vi har en sådan
koncessionslagstiftning på uranområdet
att den ligger som ett effektivt
hinder mot att försöka leta fram uranförekomster.
Huruvida det finns några
sådana kan ju ingen veta på förhand,
men lagstiftningen bör dock vara utformad
så att den inte hindrar arbetet
även på detta område.

Jag bär velat anföra dessa synpunkter
i kammaren, men jag har inget särskilt
yrkande.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till teknisk forskning

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Åkerlund frågade
vad denna prospektering skall tjäna för
ändamål. Jag trodde det var tämligen
klart att man därmed vill kartlägga vilka
fyndigheter vi har och som sedermera
skall utnyttjas. Finner herr Åkerlund
att gruvlagstiftningen och koncessionslagstiftningen
inte är tillfredsställande,
så har han haft möjlighet att i
annat sammanhang ta upp den frågan.

Herr Åkerlund har inte kommit med
något yrkande, varför jag inskränker
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 11—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till teknisk forskning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Teknisk forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 22 428 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlén m. fl. (I: 412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 524), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att anslaget till Teknisk forskning
skulle uppräknas med 1 000 000 kronor
utöver Kungl. Maj:ts förslag och att
därför till Teknisk forskning för budgetåret
1967/68 skulle anvisas ett reservationsanslag
av 23 428 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:412 och 11:524, till
Teknisk forskning för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
22 428 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Källstad och Sjönell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:412
och II: 524, till Teknisk forskning för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 23 428 000 kronor;

b) av herr Wallmark, som dock ej
antytt sin mening.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Vi har i detta sammanhang
att behandla motioner från folkpartiet
om en ökning av forskningsanslagen.
Det gäller närmare bestämt anslagen
till teknisk forskning.

Inte minst de senare årens debatt har
gett vid handen att forsknings- och utvecklingsarbete
är av mycket stor betydelse
för vår förmåga att hävda oss i
den internationella konkurrensen på
olika områden och därmed också för
vår förmåga att åstadkomma ett snabbt
ekonomiskt framåtskridande.

Under en följd av år har anslaget till
forskning vida underskridit de äskanden
myndigheterna avgivit och de stora
behov som föreligger. Enligt vår uppfattning
är den forskning som sker i
forskningsrådets regi av särskild betydelse.
Vi har i annat sammanhang krävt
en uppräkning av anslagen till naturvetenskaplig
forskning. I detta sammanhang
föreslår vi att den tekniska forsk -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

ningen i forskningsrådets regi tillförs
ytterligare en miljon kronor.

Med hänsyn till de stora behov som
föreligger är denna höjning enligt mitt
förmenande starkt motiverad. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
a vid punkten 23.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Det betyder
att vi högerledamöter i utskottet
inte har kunnat vara med på den anslagshöjning
som har föreslagits från
folkpartiets och centerpartiets sida. Detta
innebär ingalunda att vi inte delar de
uppfattningar som herr Harry Carlsson
har fört fram här. Jag vill tvärtom understryka
det utomordentligt angelägna
i en väsentlig ökning av anslagen till
forskning som har med vårt näringsliv
att göra.

Den miljon som det här gäller har
man såvitt jag förstår kunnat åstadkomma
bl. a. genom en viss besparing
på AB Atomenergi — en punkt som senare
skall behandlas. Det är naturligtvis
en bedömningsfråga vilken väg man
skall gå i fråga om denna forskning.
Det blir ju så att säga anknytning till
industriellt arbete i båda fallen. Det
föreligger en mycket stor skillnad mellan
de äskanden som tekniska forskningsrådet
har gjort och de medel som
departementet ansett sig kunna ge. Om
man granskar tekniska forskningsrådets
femårsplan är det ingen tvekan om att
det i huvudsak är motiverade krav som
framförs, inte minst därför att de avser
att ge ett stöd åt den direkta forskningen
ute i näringslivet.

Nu ligger det emellertid till på det
sättet att äskandena från näringslivet
inte har stigit i den takt som man förväntat
hos tekniska forskningsrådet.
Detta sammanhänger förmodligen med

Anslag till teknisk forskning
att de spelregler som tekniska forskningsrådet
dragit upp inte riktigt stämmer
överens med de regler som man
vill följa i näringslivet. Det går inte
att skapa särskilda regler och säga att
nu får näringslivet anpassa sig efter
dem — vi har ett exempel på detta i
INFOR bl. a. som kanske kommer att bli
behandlat litet senare. Yi bör räkna
med att det stöd som staten helt naturligt
skall ge det tekniska utvecklingsarbetet
får lämnas i andra former. Yi
har malmfonden som jag tror har sådana
spelregler som är allmänt accepterade
och acceptabla för forskningsarbetet
ute i näringslivet.

När nu dessa ärenden så att säga byter
chef -— vi får ett nytt statsråd som
kommer att vara ansvarig för dem ■—■
så har vi den förhoppningen att det
nu skall kunna tas väsentliga krafttag
just på forskningssidan.

Vi har väckt en särskild partimotion
rörande den tekniska forskningen i näringslivet,
som kommer att bli behandlad
i höst. En del av de förslag som
framlagts i den motionen har av regeringen
redan tagits upp till diskussion
med näringslivet och även internt inom
olika statliga myndigheter, vilket ju i
och för sig är glädjande. Trots allt
krävs det emellertid väsentligt större
tag om vi, i någon mån i varje fall, skall
kunna täcka det, låt oss kalla det teknologiska
gap, som påstås finnas mellan
vårt land och vissa andra industristater.

Yi har dess värre inte ansett att det
varit möjligt att skapa ifrågavarande
resurser i årets budget. Därtill har den
varit alltför hårt trängd. Men det är
en bestämd önskan och förhoppning att
vi till ett kommande år, skall kunna
skapa medel för teknisk forskning inom
näringslivet med helt andra belopp än
vad som hittills ställts till förfogande.
Det är den önskan och den rekommendation
som jag skulle vilja framföra
till statsrådet Wickman när han nu
börjar sin nya gärning.

44 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Ang. sammansättningen av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR, in. m.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Även utskottsmajoriteten
anser att det kan finnas vissa skäl
som talar för en höjning av detta anslag.

Reservanterna pekar på en diskrepans
mellan forskningsrådets äskande och
departementschefens förslag och anger
som en motivering för höjt anslag att
skillnaden är alltför stor. Men det är
inte bara på denna punkt man kan hitta
en sådan diskrepans.

I nuvarande ekonomiska läge har vi
inte ansett oss kunna förorda ett avsteg
från Kungl. Maj:ts förslag. Därför ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
framställning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
ni. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 24

Ang. sammansättningen av styrelsen för
Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader
för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
150 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson (I: 92) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Sjönell och herr Börjesson i Glömminge
(II: 126), i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att antalet ledamöter
i styrelsen för INFOR måtte ökas
från fem till sju och antalet suppleanter
från tre till fyra, så att företrädare
för mindre och medelstora företag kunde
beredas plats i styrelsen i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader för

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Ang. sammansättningen av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forsknings -

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kronor;

2. att motionerna 1:92 och 11:126
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Källstad och Sjönell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:92
och II: 126, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att antalet ledamöter i styrelsen
för INFOR måtte ökas från fem
till sju och antalet suppleanter från tre
till fyra, så att företrädare för mindre
och medelstora företag kunde beredas
plats i styrelsen i enlighet med vad i
motionerna anförts; samt

b) av herr Åkerlund, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! 1964 års riksdag beslöt
att inrätta ett statligt institut för
nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR. Uppgifterna skall enligt stadgarna
vara att medverka till att uppfinningar
och idéer kommer till industriell
produktion och marknadsföring
i de fall där detta bedömes vara av allmänt
värde. Institutet kan i detta syfte
bevilja lån, inköpa aktier eller självt
förvärva uppfinningar för exploatering.
Vid institutets start budgetåret
1964/1965 ställdes 20 miljoner kronor
till dess förfogande.

Fram till mitten av februari i år har
INFOR beviljat lån om sammanlagt 2,7
miljoner kronor, varav 1,2 miljon har
uttagits. Det rör sig om sammanlagt 13
olika objekt. Verksamheten har således
ännu inte fått den omfattning och betydelse
som man väntade vid inrättandet
av institutet, men många ansökning 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr IS

resultat, INFOR, m. m.
ar ligger inne för behandling, och man
kan räkna med en successivt ökande
verksamhet.

Enligt stadgarna skall styrelsen bestå
av fem ledamöter och tre suppleanter.
De nu utsedda styrelseledamöterna är
verksamma inom storföretag och banker,
en av suppleanterna företräder vederbörande
departement och den andre
storindustrin. Det finns således ej representanter
för mindre och medelstor
industri i styrelsen för INFOR. Inom
denna sektor av näringslivet torde finnas
stora slumrande tillgångar i form
av uppfinningar och idéer, vilka inte
kommit till industriell produktion på
grund av brist på medel eller tekniska
resurser. Här finns utan tvivel ett rikt
arbetsfält för INFOR. Det skulle dock
verka stimulerande, om det krav på representation
i styrelsen som framförts
från mindre och medelstor industri
kunde tillgodoses. Det är nu tredje året
i följd som detta krav framföres i motioner
i riksdagen, och tiden borde nu
vara inne då även socialdemokraterna
och högern kunde gå med på detta förslag.

Den i ärendet avlämnade reservationen
går ut på att styrelsen i INFOR utökas
från fem till sju ledamöter samt att
suppleanterna ökas från tre till fyra,
så att företrädare för mindre och medelstor
industri kunde beredas plats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Som herr Olsson sade
är det tredje gången i följd som denna
fråga kommer upp i riksdagen. Såväl
1965 som 1966 års riksdag behandlade
det här ärendet, och riksdagen fann då
icke något skäl för att bifalla motionsyrkandena.
Varken i motionerna eller
i herr Olssons anförande har det i år
anförts några nya skäl. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Liksom i fjol vill jag
erinra om att min blanka reservation
inte gäller antalet styrelseledamöter i
INFOR. Jag biträder i det fallet majoritetens
mening. Jag vill framhålla att
vi i högerpartiet inte har accepterat
INFOR. Vid behandlingen av denna fråga
under 1964 års riksdag förordade vi
att EFOR i stället skulle byggas ut.
Denna linje vann alltså inte riksdagens
bifall, men det hindrar inte att det finns
anledning att erinra om sakförhållandet.

I propositionen föreslås att INFOR
får ISO 000 kronor till sina administrationskostnader,
vilket innebär en anslagsökning
med 50 000 kronor i jämförelse
med i fjol. Skulle styrelsen utökas,
betyder detta naturligtvis att ännu
större belopp erfordras, bl. a. till
arvoden åt styrelseledamöterna.

Jag anmälde i fjol att jag inte var
nöjd med det sätt varpå INFOR presenteras
för riksdagen. Vi får inte någon
redogörelse för vad INFOR gör.
Det förekommer ingen redovisning i
statsverkspropositionen. Jag efterlyste
en sådan redovisning i fjol. Jag finner
nu, när statsverkspropositionen presenteras,
att det inte heller i år lämnas någon
redogörelse för vad INFOR har uträttat.
Den enda upplysning som vi hittills
har fått är den som herr Johan
Olsson nyss lämnade om verksamheten.

Syftet med inrättandet av INFOR anges
i propositionen vara, att INFOR
skall ge finansiellt stöd i avsikt att
föra fram forskningsresultat och uppfinningar
till industriell produktion.
Självfallet är syftet lovvärt i och för
sig. 20 miljoner kronor anvisades av
1964 års riksdag för detta institut, som
då presenterades för allmänheten och
för riksdagen såsom ett finansinstitut.

Nu har vi till denna riksdag fått en
proposition med förslag om inrättande
av en statlig investeringsbank, vilken
— om man får döma av de promemorior
som har utgjort grundval för framläggandet
av propositionen — till inte

ringa del är motiverad just med forskningsargument.
Detta ger ju anledning
till den stillsamma reflexionen att
man här tydligen lagrar finansinstitut
uppå varandra för i stort sett likartade
ändamål.

Jag har inte något yrkande, herr talman,
men kan inte värja mig för att jag
på detta område spårar i någon mån en
grad av virrighet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
vartdera momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 25—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Anslag till atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi

Kungl. Maj.-t hade föreslagit riksdagen
att till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 92 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:543)
samt den andra inom andra kammaren

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

av herrar Ohlin och Hedlund (II: 692),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte till Atomenergiverksamhet
inom AB Atomenergi för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 86 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståihl väckt motion (11:696).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:543 och 11:692
samt motionen II: 696, sistnämnda motion
såvitt den avsåge förevarande
anslag, till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 92 000 000 kronor;

2. att motionen II: 696, såvitt den avsåge
visst villkor för medelsanvisning
till Marvikenanläggningen, icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Källstad
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 543 och II: 692
ävensom med avslag å motionen II: 696,
sistnämnda motion såvitt den avsåge
förevarande anslag, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 86 000 000
kronor.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Ottosson,
Wallmark, Åkerlund, Bohman och
Björkman.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det är inte min mening
att ta upp en omfattande debatt beträf -

fande anslaget till atomenergiverksamheten,
av det slag vi hade vid fjolårets
riksdag. Rent allmänt kan man väl nöja
sig med att konstatera att den diskussionen
ledde till en sundare bedömning
av möjligheterna att utveckla atomenergiprogrammet.
Vissa projekt av
alltför vittsyftande karaktär har också
kunnat nedtonas.

Det är enligt vår mening väsentligt
att verksamheten inom AB Atomenergi
alltfort koncentreras och effektiviseras.
Vi har i motioner till årets riksdag
föreslagit vissa utgiftsminskningar
när det gäller verksamheten. Vi har
konstaterat att man från sakkunnigt
håll ansett att en koncentration av AB
Atomenergis verksamhet till vissa centrala
arbetsuppgifter skulle vara ändamålsenlig.
Vidare borde kostnaderna
för administration och service begränsas
i samband med en koncentration av
verksamheten. Det vore enligt vår uppfattning
mera rationellt om en del av
den forskning, som nu bedrives i AB
Atomenergis regi, således inskränktes.

Emellertid är det samtidigt angeläget
att samhällets totala forskningsresurser
ökar. Jag vill i detta sammanhang påpeka
att vi från folkpartiets sida kräver
ökade finansiella resurser för den tekniska
och naturvetenskapliga forskningen,
en fråga som nyss behandlades här
i kammaren.

Herr talman! Med hänvisning till det
sagda vill jag yrka bifall till reservationen
av herr Axel Andersson in. fl. vid
punkten 39, vilket innebär ett anslag av
86 miljoner kronor till atomenergiverksamheten
inom AB Atomenergi för budgetåret
1967/68.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Johan, (ep).

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till punkten 39 i statsutskottets
utlåtande nr 43 ■— den gäller
verksamheten vid AB Atomenergi —
har högerledamöterna fogat ett särskilt
yttrande.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

I tionde huvudtiteln har en redogörelse
lämnats för utvecklingen inom AB
Atomenergi. Av den framgår att när det
gäller Ranstadsverket heräknas en utredning
om den fortsatta verksamheten
föreligga i höst. Vi har förutsatt att tidtabellen
för utredningen skall hållas
och även att utredningen skall klargöra
de ekonomiska och marknadsmässiga
förutsättningarna för en eventuell fortsatt
drift. Vi har varit angelägna att påpeka
att frågan om den fortsatta driften
skall aktualiseras fortast möjligt.

När det gäller AB Atomenergis övriga
verksamhet pågår en utredning om riktlinjerna
för den fortsatta driften. Vi
har beträffande Marvikenanläggningen
framhållit att färdigställandet, som nu
framskridit ganska långt, inte bör försenas.
Även här föreligger emellertid
frågetecken, om anläggningen är i stånd
att driva en ekonomiskt försvarbar rörelse
när det gäller utvinning av elektrisk
energi — detta bl. a. med tanke
på ovissheten i fråga om den nukleära
överhettningen. Investeringarna i denna
anläggning bör därför följas med
stor uppmärksamhet.

Då emellertid de statiga insatserna
även har betydelse för näringslivets
forsknings- och utvecklingsarbete på
atomenergiområdet, har vi inte ansett
oss kunna medverka till en ytterligare
nedskärning av anslagsbeloppet utöver
den bantning som departementschefen
föreslagit.

Herr talman! Jag har under punkten
39 intet annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp någon diskussion alls om anslagen
till AB Atomenergi. Däremot kan
det för mig vara ganska naturligt att beröra
vissa frågor som knyter an till den
diskussion jag hade med statsministern
den 23 februari beträffande möjligheterna
för svenska forskare att stanna i
Sverige — det gäller då särskilt Hannes

Alfvén. Eftersom hans anslag har i huvudsak
eller till stor del kommit från
AB Atomenergi och sorterat under handelsdepartementet
finns det kanske anledning
att här göra några kommentarer
och ställa vissa frågor. Debatten har
ju efter min frågestund fortsatt i pressen.
Det har framförts kritik och motkritik.
Jag har ingen anledning att gå in
på detaljer i diskussionen utan skulle
kanske närmast vilja koncentrera mig
på vad som egentligen har hänt i departementet.

I 1966 års statsverksproposition höll
anslaget således på att försvinna, men
genom en som jag då sade personlig inriktning
från statsministerns sida kom
det tillbaka igen. Departementschefen
framhöll i propositionen att han i avvaktan
på förslag från 1966 års atomenergiutredning
ej ville föreslå någon
ändring i nuvarande ordning för medelsanvisningen
utan räknade med oförändrat
0,6 miljon kronor för ändamålet.

Med hänvisning till denna skrivning
har atomenergibolaget begärt ett förnyat
anslag för kommande budgetår.
Atomdelegationen säger för sin del att
det skulle räcka med oförändrat anslag,
och om man vill ge ett större anslag bör
det ske på andra vägar. Plötsligt försvann
anslaget den gången definitivt
utan att motsvarande höjning gjordes
på atomforskningsrådens anslag, till vilka
sökandena hänvisades.

När statsministern i min debatt med
honom upplyste bland annat om att
viss forskning på en rad gränsområden,
som hittills hade bekostats via atomforskningsråden,
skulle flyttas över till
andra forskningsråd, synes detta inte
enligt uppgifter som jag har erhållit av
ansvarigt folk vara korrekt. Detta innebär
de facto att om vi granskar atomforskningsrådens
anslag finner vi att
råden utan att ta med Alfvéns anslag
har fått mindre medel till förfogande i
realvärde sett än vad de hade tidigare.
Det bekräftas också av att viss forskning
har fått läggas ned eller håller på
att läggas ned.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Statsministern talade om en teknisk
överflyttning. Med teknisk överflyttning
måste man mena att såväl sökanden som
anslaget skall överflyttas; det kallar
jag för teknisk överflyttning. Vad statsministern
sade är inget korrekt uttryck
för den här handläggningen.

Jag är angelägen att betona att jag
med mina inlägg inte har tagit någon
ställning till frågan om hur stora totalanslag
som skall ges till fusionsforskningen
här i landet. Det är en fråga som
det finns anledning diskutera när atomenergiutredningen
är klar med sitt arbete.
Den har bland annat i uppdrag att
syssla med den frågan. Vad jag har
vänt mig mot tidigare och fortfarande
vänder mig mot är den handläggning
som sker av sådana här ärenden. Det
kan inte vara en sällsynt samling olyckliga
omständigheter som har gjort att
behandlingen har blivit på det här sättet.
Vederbörande har nu tagit konsekvenserna
av statsmakternas handlande
och kommer att lämna landet. Det blev
alltså inte den upplösning på det hela
som statsministern uttryckte en så stark
förhoppning om och som jag också
gjorde. Det måste innebära att regeringens
agerande inte har varit korrekt.
Jag vill särskilt stryka under att de
kritiska synpunkter som har anförts
av professor Hannes Alfvén inte enbart
är en personlig uppfattning från hans
sida. Det finns ett antal mycket framstående
vetenskapsmän i landet i övrigt
som liar följt detta ärende och som
vitsordar hans påståenden i alla delar.
Jag har alltså ingen anledning att betvivla
att de uppgifter, som lämnats
och som jag gjort allt jag kunnat för
att kontrollera, är med sanningen överensstämmande.

De frågor jag skulle vilja ställa till
någon ansvarig inom departementet
gäller först och främst av vilken anledning
man föregående år ville lyfta ut
anslaget utan att tillse att någon motsvarande
summa ställdes till förfogande
under ett annat anslag. Vidare vill jag
fråga med vilket motiv och av vem ini -

tiativet togs till att lyfta ut anslaget ur
årets statsverksproposition. Jag frågar
detta eftersom man från departementets
sida föregående år uttalat att man
inte ville vidtaga någon ändring innan
atomenergiutredningen framlagt sitt
förslag, och något sådant har ännu icke
kommit. Det måste alltså finnas något
alldeles speciellt motiv för att man
handlat tvärtemot vad man uttalade
föregående år och dessutom tvärtemot
de underhandsupplysningar som Hannes
Alfvén fick i höstas innan han for
tiil USA.

Herr talman! Jag tror inte att det är
möjligt att lämna ett tillfredsställande
svar på dessa frågor, så att forskarna i
vårt land kan känna sig lugna. Det finns
såvitt jag förstår bara en slutsats att
dra av detta, nämligen att det icke funnits
någon önskan att tillrättalägga den
valhänta och personligen misskrediterande
handling som förekommit i detta
ärende.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan kort och gott
instämma i vad herr Ottosson framhållit
om det otrevliga i att skära ned det
föreslagna anslaget till atomenergiverksamheten
utöver vad departementschefen
redan gjort.

Reservanterna anför att det enligt deras
mening finns mycket bärande skäl
för en längre gående nedskärning. De
hämtar skälen för denna uppfattning i
den motion som väckts av mittenpartiledarna.
Jag tycker att man om man
läser denna motion uppmärksamt ändå
inte kan finna annat än mycket löst
grundade antaganden om möjligheten
att skära ned anslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I den debatt som hans
excellens statsministern hade med herr
Wallmark den 23 februari om forskningens
frihet i vårt land anförde herr

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till kraftstationer m. m.

Erlander enligt protokollet som sin uppfattning
»att vi gör vår yttersta för att
tillåta forskningen att vara absolut fri».
Statsministern sade också att forskarna
inte borde tvivla på detta, och fortsatte:
»Vi beviljar ju mängder av pengar
till forskare, om vilka vi vet att de har
helt andra politiska värderingar än vi.
Det faller oss inte in att säga: Ja, men
det forskningsresultatet kommer nog
inte att vara gynnsamt för oss.»

Jag skulle önska att jag som i all
anspråkslöshet ägnat mig åt forskning
skulle kunna reservationslöst göra gällande
att statsministerns intentioner
också helt stämmer överens med praktiken
sådan denna i verkligheten gestaltar
sig på institutionerna. Det finns
tyvärr tendenser som kan ge anledning
att uttrycka undran i detta hänseende,
åt vilken behandlingen av professor
Alfvén otvivelaktigt givit näring.

Jag har för egen del erfarenheter att
bygga på. Jag har nämligen själv för
några månader sedan blivit tillfrågad i
tjänsten, om jag vore villig att avsäga
mig mitt ledamotskap av riksdagen. Om
jag förklarat mig beredd härtill skulle
förslag om fortsatt statligt stöd för min
forskning givas annat innehåll än vad
som sedermera blivit fallet. Jag avböjde
att lämna riksdagen, och stödet drogs
in.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
39 mom, 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 32.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets i mom. 2 gjorda hemställan.

Punkterna 40 och 47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Anslag till kraftstationer m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kraftstationer m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 360 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

herr Per Jacobsson (1:303) och den
andra inom andra kammaren av herr
öhvall in. fl. (II: 395), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om medverkan
till sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltariffer i det norrländska
taxeområdet enligt lokaliseringsutredningens
förslag;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dalilén och Bengtson (I: 546)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 685),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Kraftstationer m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
5 miljoner kronor minskat investeringsanslag''
av 355 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 546 och II: 685, till
Kraftstationer in. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 360 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:303 och 11:395
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) beträffande medelsanvisningen, av
herrar Axel Andersson, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Wallmark,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Björkman, Källstad och
Sjönell, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:546 och 11:685, till Kraftstationer
m. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett investeringsanslag av
355 000 000 kronor;

Anslag till kraftstationer m. m.

b) beträffande vattenfallsstyrelsens
eltariffer i Norrland, av herrar Axel
Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Källstad
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:303 och 11:395,
i skrivelse till Kungl. Majd anhålla om
utredning rörande möjligheterna till
sänkning av vattenfallsverkets eltariffer
i det norrländska taxeområdet enligt
lokaliseringsutredningens förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkten 42 föreligger
två reservationer.

Den första reservationen, betecknad
a, grundar sig på en motion från mittenpartierna
beträffande anslagsgivningen
till vattenfallsstyrelsens regleringsföretag.
Med hänsyn till behovet
av återhållsamhet även med statens byggande
föreslås ett 5 miljoner kronor
lägre anslag än vad departementschefen
begärt. Det kvarstår trots detta en marginal
utöver medelsramen på 5 miljoner
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen a som innebär att
riksdagen måtte anvisa ett investeringsanslag
av 355 miljoner kronor.

I reservation b gäller frågan lägre
eltaxor i Norrland. Denna fråga har varit
uppe i riksdagen flera gånger. Det
var den stora lokaliseringsutredningen
som framförde förslag härom. Man föreslog
att kraftkostnaderna för de norrländska
förbrukarna skulle minskas
med 10 procent och att vattenfallsstyrelsen
skulle kompenseras för inkomstbortfallet,
vilket då uppskattades till 10
miljoner kronor.

Förslaget om billigare elström i Norrland
har därefter varje år förts fram i
motioner. Motiveringarna har varit och
är att elströmmen spelar en jämförelsevis
större roll för näringslivet i Norr -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Anslag till kraftstationer m. m.

land än i övriga Sverige genom koncentrationen
av industri med hög förbrukning
av elektrisk energi. Räknat
per arbetare är förbrukningen tre
gånger större i Norrland än i Svealand.
Det torde vidare finnas rent företagsekonomiska
motiv för lägre strömkostnader
i Norrland. Man har där de äldre
kraftverken, vilka är avskrivna och
alltså kan beräknas producera billigare
ström än senare uppförda kraftverk,
och man har korta ledningar till förbrukarna
med mindre överföringsförluster
som följd.

Framför allt måste dock denna fråga
ses som en lokaliseringspolitisk fråga.
Vi är tämligen överens om att vi måste
finna vägar att stödja och stimulera
det norrländska näringslivet. Det är såväl
samhällsekonomiska synpunkter
som försvarspolitiska och miljöbetonade
faktorer som här gör sig gällande.
Norrland har i många avseenden under
gångna tider utsatts för en orättvis och
hård behandling. Norrland har många
svårigheter att kämpa mot —• stora avstånd,
hårdare klimat, brist på tradition
inom industrin och allmänt högre
kostnader på olika områden.

I den mån man kan finna goda förslag
som motverkar de hårdare betingelserna
i Norrland måste man pröva dem.
De uppslag som här framförts av lokaliseringsutredningen
och som understötts
av flera remissinstanser är värda
att pröva. Reservationen går ut på
att man skall utreda möjligheterna att
sänka vattenfallsverkets eltariffer i
Norrland.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen b i utskottsutlåtandet.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! När det gäller den första
punkten beträffande medelsanvisningen
till kraftstationer m. m. vill jag
erinra kammaren om att det för inte
så länge sedan meddelades i tidningspressen
att man nu var färdig med vis -

sa kraftstationsbyggen i Norrland och
att man omedelbart önskade överföra
den arbetskraften till ett annat kraftverksbygge
som man ville sätta i gång.
Om man skulle följa reservanternas
uppfattning på denna punkt, så skulle
man göra det svårare att åstadkomma
arbetsuppgifter åt dem som nu är sysselsatta
med denna verksamhet. Det vore i
nuvarande situation, då vi ändå har
vissa svårigheter att hålla sysselsättningen
i gång på en del punkter, oklokt
att förfara på det sättet. Därför har
statsutskottets majoritet inte ansett sig
kunna biträda denna motion.

Den andra frågan, som gäller eltarifferna,
är en av de gamla bekantingar
som vi så ofta få tillbaka här i kammaren.
Men det är ju som redan anfördes i
fjol på det sättet att eltaxorna i Norrland
för den norrländska industrin redan
är lägre än på andra håll. Man har
där alltså redan fått en nedsättning av
eltaxorna. Man kan inte i detta sammanhang
från riksdagens sida behandla
annat än frågan om det statliga företagets
taxepolitik. Det finns inga möjligheter
för riksdagen att föreskriva
att de kommunala eller enskilda bolagen
i Norrland också skall företa en
sådan nedsättning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vårt förslag som är
framfört i reservationen, att minska anslaget
till kraftstationer med 5 miljoner
kronor, skulle inte påverka sysselsättningsmöjligheterna.
350 miljoner kronor
är dock anvisade i medelsramen för
detta ändamål, och det beloppet har
man inte avsett att nagga i kanten. De
10 miljoner kronor som anvisats därutöver
anser vi dock skulle totalt sett
kunna minskas. Har man gått in för att
på olika områden begränsa investeringsoch
byggnadsverksamhet får väl även
detta område finna sig i någon begränsning.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Det andra förslaget i reservationen
har framförts från många olika håll, och
det finns all anledning att tillsätta en
utredning beträffande dessa frågor. Det
kan tänkas att även enskilda och kommunala
företag blir enrollerade i uppgiften
att sänka eltaxorna för näringslivet
i Norrland. Hur detta skall gå
till bör en utredning få se över.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
42 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Anslag'' till kraftstationer m. m.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 47.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson in. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
42 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m, fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Ang. arvsbeskattningen
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 43—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens sjöhistoriska museum,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. arvsbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 12 och 20 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 40, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt.

I propositionen hade bland annat
föreslagits, att det skattefria beloppet
för förmånstagarförvärv enligt vissa
liv- samt olycksfalls- och sjukförsäkringar
skulle höjas från 25 000 till
32 000 kronor.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till

bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:96,
av herr Dahlén in. fl., och II: 131, av
fru Johansson in. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 154,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
11:194, av herr Nordgren in. fl.; ävensom 3)

de likalydande motionerna I: 220,
av herr Hubinette, samt 11:281, av
herr Fridolfsson i Stockholm och herr
Bengtson i Solna.

I motionerna 1:96 och 11:131 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående ändring av
3 § i förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria
sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu vore befriade från att
erlägga gåvoskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 40
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:96,
av herr Dahlén m. fl., och 11:131, av
fru Johansson m. fl., om befrielse jämväl
från arvsskatt för stiftelser och
sammanslutningar som vore befriade
från gåvoskatt,

2) de likalydande motionerna I: 154,
av herr Gösta Jacobsson in. fl., och
11:194, av herr Nordgren m. fl., om
en allmän översyn av arvsbeskattningen,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 220,
av herr Hiibinette, samt II: 281 av herr
Fridolfsson i Stockholm och herr
Bengtson i Solna, om höjning av det
skattefria beloppet till förmånstagare
vid arvsbeskattningen,

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,
Tistad, Mattsson, Magnusson i Borås,
Eriksson i Bäckmora, Sterne, Dahlgren
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
bort under B 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:96, av herr Dahlén
in. fl., och II: 131, av fru Johansson
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till riksdagen angående ändring
av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
i syfte att från arvsskatt befria
sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu vore befriade från att erlägga
gåvoskatt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I detta ärende föreligger
dels en proposition, som har tillstyrkts
av ett enhälligt utskott, dels ett
antal motioner, varav motionsparet
I: 96 och II: 131 har föranlett en gemensam
reservation av utskottets borgerliga
ledamöter. Det är vid den jag
vill uppehålla mig i detta inlägg.

Enligt förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt är vissa stiftelser befriade
från såväl arvsskatt som gåvoskatt. Detta
gäller stiftelser som har till huvudsakligt
ändamål att främja rikets försvar,
barns eller ungdoms vård och
fostran eller utbildning, vård av behövande
ålderstigna, sjuka och lytta
samt vetenskaplig forskning och undervisning.

Därutöver finns vissa stiftelser som
är befriade från gåvoskatt men icke
från arvsskatt, t. ex. stiftelser som har
till huvudsakligt ändamål att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga och andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål. Om en person
under sin livstid lämnar ett belopp som
gåva till sådan stiftelse utgår ingen

Ang. arvsbeskattningen
gåvoskatt. Men om han testamenterar
ett lika stort belopp till stiftelsen, måste
denna betala arvsskatt.

I motionerna framhålles att denna
olikformighet är otillfredsställande.
Motionärerna föreslår därför att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall begära
utredning och förslag i syfte att alla
stiftelser och sammanslutningar som nu
är befriade från gåvoskatt också blir
befriade från arvsskatt. Det kan anföras
starka skäl för en ändring. Många
människor som bestämt sig för att överlämna
en del av sin förmögenhet till ett
allmännyttigt ändamål, känner inte till
skillnaden i skattehänseende mellan gåva
och arv. I stället för att överlämna
gåvan under sin livstid, vilket de skulle
ha gjort om de hade insett skattekonsekvenserna,
tar de upp den i sitt testamente
med påföljd att mottagaren blir
belastad med arvsskatt.

För personer som känner till bestämmelserna
verkar arvsbeskattningen
ibland återhållande på viljan att testamentera
till stiftelser för allmännyttiga
ändamål. Eftersom många människor
ogärna skiljer sig från sitt sparkapital
under sin livstid, blir det inte heller av
att de skänker något av detta så länge
de lever. Det blir stiftelserna som förlorar
på detta.

Det är nu femte året i rad som riksdagen
behandlar denna fråga. Ett nytt
moment har tillkommit i år. Finansministern
meddelar i propositionen att
han inom kort kommer att tillsätta en
utredning för allsidig översyn av arvsbeskattningen.
Det är inte en dag för
tidigt. Riksdagen begärde en sådan utredning
1958, och vi har alltså nu väntat
i det närmaste nio år på den.

Denna fråga tarvar emellertid ingen
vidlyftig utredning. Den är tekniskt sett
enkel att lösa. Då den därtill är angelägen
bör den tagas upp till behandling,
oberoende av den stora utredningen
som kan förutsättas bli tidskrävande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen under
punkt B 1 av herr Enarsson in. fl.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Ang. arvsbeskattningen

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Tistad påpekar, att som grund för betänkandet
ligger en proposition ifrån
finansministern, där han föreslår en
ändring av vissa tekniska ting i förordningen
om arvs- och gåvoskatt. Dessa
förändringar tar främst sikte på att
anpassa författningen till verkligheten,
speciellt då det gäller vissa förmånstagarförvärv
i samband med liv- och
olycksfallsförsäkringar, som utfaller
bland annat från AF A-försäkringen och
från statens tjänstegrupplivförsäkring.
Det belopp som föreslås bli skattefritt
höjs från nuvarande 25 000 till 32 000
kronor i syfte att de utfallna förmånerna
inte skall träffas av beskattningen.
På den punkten råder, som herr Tistad
sade, enighet inom utskottet, och vi
hälsar med tillfredsställelse att dessa
ändringar av teknisk art har kommit till
stånd. I sammanhanget har utskottet
också haft att behandla några gamla
bekanta motionsföljetonger, som herr
Tistad närmare redogjorde för. Det är
yrkandena om en allmän översyn av
arvs- och gåvobeskattningen som 1958
års B-riksdag uttalade önskemål om
och som man år efter år motionerat om
snarast måtte utredas.

Bevillningsutskottet har för sin del
inte tidigare ansett det vara befogat
med dessa ytterligare framstötar. Kungl.
Maj:t har ju haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål bl. a. genom
utredningar på det familjerättsliga området.
Det har tidigare signalerats att
då dessa pågående utredningar var klara
var finansministern beredd att ta
itu med arvs- och gåvobeskattningen i
hela dess vidd.

Utskottet har i dag mindre än någonsin
anledning att ändra sin uppfattning
därvidlag, i synnerhet som nu finansministern
— vilket också herr Tistad
påpekade — i den nu behandlade propositionen
klart uttalat att han har för
avsikt att inom kort tillsätta den utredning
som länge eftertraktats och
som får i uppdrag att se över hela detta

område. Det skulle enligt vår mening
vara att betrakta som en klar överloppsgärning
om riksdagen nu, i överensstämmelse
med den borgerliga reservationen,
skulle skriva till Kungl.
Maj :t om tillsättning av en utredning
som finansministern redan sagt sig vilja
tillkalla inom en nära framtid. Jag
kan för min del inte se något berättigande
i ett sådant brevskrivande ifrån
riksdagens sida i detta läge.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande i dess helhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
under överläggningen yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt rörande
punkterna A, B 2 och B 3 samt
därefter särskilt angående punkten B 1.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A, B 2 och B 3
hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten
B 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
30 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt lians uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej —- 49.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 5, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

65, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.;

nr 89, angående rörelsemedel för domänverket;
samt

nr 91, angående godännande av överenskommelse
mellan Sverige och Danmark
rörande import av nötkött till
Sverige.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till information om Sverige i
utlandet jämte i ämnet väckta motioner; -

Ang. arvsbeskattningen
nr 49, i anledning av väckta motioner
om flyttning av Villingsbergs skjutfält
i Kilsbergen; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjt avdrag vid beskattningen för
försäkringsavgifter;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående tidpunkten för kommuns
besvär över taxering till kommunal inkomstskatt; nr

27, i anledning av väckt motion
om beredande av viss tid för avveckling
av skogskonto i dödsbo med en
delägare;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
kommuns skattskyldighet; samt
nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

17, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år 1966;

nr 24, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning; samt

nr 25, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa motioner, såvitt
de hänvisats till bankoutskottet;

första lagutskottets ulåtande nr 24,
i anledning av väckta motioner angående
minimibesättning å fartyg;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt lagen om
kollektivavtal;

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående uttagningen till specialundervisning
av elev i grundskolan;

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

nr 27, i anledning av väckta motioner
om barnpensionen inom den allmänna
försäkringen;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om socialförmåner till handikappade
som ingår äktenskap; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om förbättring av sjukpenningen
för husmödrar m. in.;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter; nr

23, i anledning av väckta motioner
om vissa problem för handikappade
vid övergången till högertrafik,
m. m.; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden;
samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/
68, m. in.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av motioner om
reserabatter för folkpensionärer, förtidspensionärer,
studerande och värnpliktiga,
om reserabatter å busslinjer
som ersatt nedlagda järnvägslinjer
samt om fria resor för värnpliktiga
till hemorten;

nr 14, i anledning av motioner om
en allmän identitetshandling; samt
nr 15, i anledning av motion om utredning
angående den personliga servicen
i samhället.

Interpellation ang. ombudskostnader vid
frivillig uppgörelse om överlåtelse av
mark för naturvård sändamål

Herr FÄLLDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den fortgående urbaniseringen
och den ökade fritiden har
rest ökade krav på områden för bad^
rekreation och naturupplevelser. Den
nya naturvårdslagstiftningen syftar
bl. a. till att åt framtiden garantera sådana
områden. Lagförslaget möttes i
stort sett positivt av markägarna och
deras organisationer. Att så blev fallet
får anses bero på att såväl utredningen
och propositionen som riksdagsbehandlingen
utgick från att handläggningen
av naturvårdsärendena skulle
ske i samförstånd med markägarna.

Den 31 mars i år meddelade jordbruksministern
beslut i ett naturvårdsärende
i Halland. Beredande instanser
hade efter ett 10-årigt arbete kommit
fram till ett avtal innebärande förvärv
av mark för ett naturreservat. Enligt
avtalet skulle säljarna utöver köpeskillingen
erhålla gottgörelse för sina ombudskostnader
och man skulle också
erhålla ränta från dagen för avtalets
upprättande. Avtalet hade tillstyrkts av
alla underlydande instanser. Jordbruksministerns
beslut innebär att han tilllåter
förvärv av huvuddelen av de
markområden som förslaget innebar
men däremot tillåter icke jordbruksministern
att markägarnas ombudskostnader
ersättes. Likaledes innebär beslutet
att ränta icke skall utgå från tiden
för avtalets upprättande utan först
från tiden fr. o. m. Kungl. Maj :ts beslut.

Enligt 36 § naturvårdslagen skall kronan
vid domstolsförhandling av ersättningsärenden
vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader om inte domstolen
av särskilda skäl förordnar annat.
Liknande bestämmelser inom andra
rättsområden har tolkats så att kronan
även vid frivilliga förhandlingar, som
leder till resultat, ersätter markägarna
för deras kostnader.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Därest jordbruksministerns beslut
skall anses prejudicerande för framtiden
torde den nuvarande positiva markägarinställningen,
som tagit sig uttryck
i beredvillighet till frivilliga uppgörelser,
inte komma att bli bestående. Om
det åberopade beslutet skall vara vägledande
för framtiden, kommer det att
innebära att kostnaden för den expertis
den enskilde markägaren måste
skaffa sig för att kunna tillvarataga sin
rätt inför en tvångsmässig försäljning,
ofta av komplicerad natur, skall bäras
av markägaren om han accepterar en
frivillig uppgörelse. Om ärendet får gå
till domstolsprövning är han däremot
garanterad ersättning. Under sådana
omständigheter kan utvecklingen gärna
inte bli annan än att markägaren kommer
att välja den senare vägen. En sådan
utveckling skulle enligt min mening
stå i direkt motsats till vad statsmakterna
uttalat såsom önskvärt och
medföra betydande praktiska olägenheter
för berörda myndigheter.

Mot bakgrund av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Avser statsrådet att för framtiden
upprätthålla den principen att ombudskostnader
vid fall av frivillig överenskommelse
i naturvårdsärende skall bäras
av markägaren?

2. Om så är fallet, anser statsrådet
att viljan till frivillig uppgörelse kommer
att minska från markägarnas sida
och att en sådan utveckling kommer att
skada naturvårdsfrågornas lösning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 736, av herr Svanström in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. in.; och

nr 737, av herr Virgin, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 105,
angående ytterligare utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av fru Hamrin-Thorell (fp) till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Är det Herr Statsrådets
mening enligt proposition nr 85,
att sådana deltidskurser, som avser att
ge kunskaper i att sköta hem och familj,
är att betrakta som hobbykurser
eller som yrkesutbildning av speciell
karaktär och att sådana kurser bör
finnas inom den lokala gymnasiala
vuxenutbildningen?»; samt

av herr Hubinelte (h) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Vilka åtgärder är Herr Statsrådet
beredd att vidtaga för att garantera
och vidmakthålla mötes- och yttrandefriheten
som på den senaste tiden
vid upprepade tillfällen genom organiserat
uppträdande kränkts?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967