Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1963

26 april

Debatter m. m.

Fredagen den 26 april Sid.

Svar på frågor:

av fröken Nordström om rätt till fri tandvård i samband med

havandeskap även efter missfall.......................... 3

av herr Pettersson, Harald, ang. kontrollåtgärderna vid import
av fjäderfä ............................................ 4

Anslag under elfte huvudtiteln:

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar . . . ............. 6

Arbetsmarknadsstyrelsens personalorganisation .............. 8

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanslag ................ 12

Arbetsförmedlingens personalorganisation .................... 13

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag ...................... 17

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ...................... 17

Personalförstärkning vid trafikpolisen ...................... 39

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning .................. 42

Anslag under åttonde huvudtiteln till studiesociala ändamål
m. m.:

Studiebidrag .............................................. 45

Om införande av examenspremier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.................................... 49

Kostnader för avskrivning av vissa studielån med statlig kreditgaranti
................................................ 53

Anslag under åttonde huvudtiteln till högre utbildning och forskning: En

professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. m. 53
Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet . . 64

Om inrättande av ett elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska
institutet .......................................... 71

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg.................... 74

Om höjning av beloppen för licentiand- och doktorandstipendier 78
1 Första kammarens protokoll 1963. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Sid.

Bidrag till viss busstrafik .................................... 79

En ny dyrortsundersökning .................................. 80

Ändring av viss bestämmelse om Svenska skeppshypotekskassans

verksamhet .............................................. 82

Om successiv avveckling av pantlånerörelsen .................. 83

Om utredning rörande verkskyddets finansiering .............. 84

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 april

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 6

— nr 56, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 44

— nr 57, ang. vissa anslag till hemvärnet och vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m................................. 44

— nr 58, ang. fortsatt bemyndigande att meddela statliga exportkreditgarantier
.......................................... 45

— nr 59, ang. utgifterna å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
............ 45

— nr 60, ang. anslag till studiesociala ändamål m. m........... 45

— nr 61, ang. anslag till högre utbildning och forskning........ 53

— nr 62, ang. anslag till bidrag till viss busstrafik m. m......... 79

— nr 63, ang. anslag till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .................................... 80

— nr 64, ang. upplåtelse av mark för ett internationellt student hem,

m. m............................................... 80

•— nr 65, ang. anslag för en dyrortsundersökning m. m......... 80

— nr 66, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. m........................................... 82

— nr 67, ang. fortsatt drift av skandinaviska undervisningssjuk huset

i Korea, m. m....................................... 82

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring av viss bestämmelse
om Svenska skeppshypotekskassans verksamhet, m. m....... 82

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, om successiv avveckling av
pantlånerörelsen ........................................ 83

— nr 46, om utredning rörande verkskyddets finansiering ...... 84

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. försäljning av viss kronan
tillhörig mark ............................................ 84

— nr 12, ang. allmän beredskapsstat: jordbruksärenden ........ 84

— nr 13, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden
...................................................... 84

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Fredagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00

Om rätt till fri tandvård i samband med
havandeskap även efter missfall

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fröken Nordström till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet medverka till sådan komplettering
av den i gällande lagstiftning
stadgade rätten till fri tandvård i samband
med havandeskap, att denna rätt
utsträckes till att gälla även efter missfall?» Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat, om jag vill medverka till sådan
komplettering av rätten till fri tandvård
i samband med havandeskap att denna
rätt utsträckes att gälla även efter missfall.

Ersättning från sjukförsäkringen utgår
för tandläkarvård, som en kvinna erhållit
under tid då hon varit havande eller
inom 270 dagar efter förlossningsdagen.
Bestämmelserna innebär, i händelse av
missfall, att ersättning kan utgå för tandläkarvård
som meddelats före missfallet
men ej för vård, som meddelats därefter.
Vid tillämpningen av bestämmelserna anses
missfall inte föreligga, om ett barn
framfödes dött efter utgången av den
tjugoåttonde havandeskapsveckan.

Rätten till ersättning för tandläkarvård
i samband med havandeskap och
barnsbörd infördes genom lagen om allmän
försäkring, som trädde i kraft vid
årsskiftet. Förutsättningarna för en vidgad
rätt till ersättning för tandläkarvård
från den allmänna försäkringen prövas
av 1961 års sjukförsäkringsutredning. I

avbidan på utredningens ställningstagande
är jag inte beredd att överväga ändringar
i gällande regler.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för socialdepartementet, herr statsrådet
Aspling, för svaret på min enkla
fråga om tandvårdsersättning efter missfall.

Jag kom att uppmärksamma det problem,
som jag nu underställt statsrådet,
då Stockholms allmänna försäkringskassa
via folktandvårdsstyrelsen i Stockholm
meddelat Eastmaninstitutet, centraltandpolikliniken
på södersjukhuset
och stadens distriktstandpolikliniker att
författningsenlig ersättning kunde utgå
från kassan åt en havande kvinna för
tandvård, som hon åtnjutit före ett missfall,
men inte för den behandling som
ges efter, även om behovet konstaterats
före missfallet och t. o. m. om behandlingen
påbörjats före detsamma. Denna
tolkning av lagtexten var, såvitt jag hittills
förstått det hela, naturlig, ty lagen
säger att antingen skall en kvinna för att
få tandvård vara havande, och det kan
hon uppenbarligen inte vara efter ett
missfall, eller också skall hon ha genomgått
en förlossning —- ett missfall är ju
enligt vanligt språkbruk inte en förlossning.

Att vid tillämpningen av bestämmelsen
missfall inte anses föreligga, om ett
barn framfödes dött efter utgången av
den tjugoåttonde havandeskapsveckan,
som herr statsrådet har angivit i sitt
svar, framgår inte av den tjänsteskrivelse
som har gått ut via folktandvårdsstyrelsen.
En sådan tillämpning minskar givetvis
det antal kvinnor, som det gäller.
Jag hoppas att upplysningen skall nå
fram till alla dem det vederbör, vilket
den tydligen ännu inte gjort.

Att en kvinna råkar ut för missfall är
väl, även om det sker före utgången av

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. kontrollåtgärderna vid import av fjäderfä

den tjugoåttonde havandeskapsveckan, i
de flesta fall en svår upplevelse. Att hon
därtill drabbas av en utgift, som den
som föder sitt barn levande slipper undan,
måste ju te sig egendomligt.

Om jag före den allmänna motionstidens
slut hade förutsett att den här situationen
skulle kunna uppkomma, skulle
jag givetvis ha tagit upp frågan i en motion,
men nu har jag i hopp om att ingen
onödig tid skulle förspillas besvärat herr
statsrådet så här sent under vårsessionen
med en fråga i ämnet. Fastän jag — vilket
jag hoppas att statsrådet förstår — är
en aning besviken över innehållet i svaret,
ty jag hoppades och jag tycker fortfarande
att frågan skulle kunna lösas
utan närmare utredning, ber jag ändå att
få tacka för att herr statsrådet velat besvara
min fråga och för löftet om utredning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kontrollåtgärderna vid import
av fjäderfä

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Pettersson, Harald,
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet framställt en så
lydande fråga: »Anser statsrådet att vidtagna
kontrollåtgärder vid import av
fjäderfä kan anses tillräckliga med hänsyn
till den oroande ökningen av smittsam
hjärnhinneinflammation bland fjäderfä,
vilken bedömts ha samband med
den ökande broilerproduktionen?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara denna fråga, fick nu
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig, om jag anser att vidtagna
kontrollåtgärder vid import av fjäderfä
kan anses tillräckliga med hänsyn till
ökningen av smittsam hjärnhinneinflammation
bland fjäderfä.

De kontrollbestämmelser som tillämpas
vid ifrågavarande djurimport — det

gäller främst daggamla kycklingar och i
något fall avelsägg — är följande. Djuren
skall åtföljas av intyg av auktoriserad veterinär
i utförsellandet att ursprungsbesättningen
är belägen inom område, som
är fritt från bland annat den aktuella virussjukdomen
smittsam hjärn-ryggmärgsinflammation.
Djuren skall vidare vid veterinärbesiktning
före utförseln ha befunnits
friska och icke misstänkta för att
kunna överföra smittsam sjukdom. Vid
ankomsten till Sverige besiktigas de av
veterinär och förvaras därefter i karantän
i tolv månader. Karantänen inspekteras
av läns- eller karantänsveterinär två
gånger i månaden under de första sex
månaderna och slutbesiktning av kycklingarna
sker innan karantänen hävs.
Vid eventuella sjukdomsfall skall veterinären
underrättas och döda kycklingar
insändas till statens veterinärmedicinska
anstalt för undersökning.

Under den tid som gått, sedan den
smittsamma hjärn-ryggmärgsinflammationens
virus första gången påvisades i
Sverige 1956, har endast ett sjukdomsfall
— i februari 1963 — inträffat i en importkarantän.
Såvitt jag kan bedöma har
de försiktighetsmått, som vidtagits vid
import, motsvarat vad som med hänsyn
till våra nuvarande kunskaper om sjukdomen
har varit påkallade.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Harald Petterssons
fråga.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min fråga.

Det kan väl kanske utan vidare sägas
att detta inte är någon stor fråga i det
stora sammanhanget, men den oroväckande
ökning som har skett i landet av
den sjukdom det här gäller gör att man
måste försöka analysera orsakssammanhangen.

Herr statsrådet har här givit ett utförligt
svar beträffande de bestämmelser,
som nu gäller vid import av fjäderfä.
Jag kan bara som lekman ha ett omdö -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. kontrollåtgärderna vid import av fjäderfä

me om detta och tycker nog att vad som
här har redovisats är tillfredsställande.
Men vi vet att sjukdomen uppträdde i
Sverige första gången 1956, och sedan
dess har den brett sig över landet på
ett sådant sätt att det på något ställe
måste vara otillfredsställande förhållanden.

Vi talar ju i olika sammanhang om en
specialiserad produktionsinriktning. Det
har visat sig att just broilerproduktionen
är lämpad för att drivas i större omfattning.
Men vi vet också att det genom
denna sjukdoms uppträdande blivit för
vissa odlare stora förluster, och det är
alldeles klart att skall man kunna stimulera
till en sådan här ökad produktion,
gäller det också att se till att dessa odlare
får en känsla av att betryggande
kontrollåtgärder vidtas.

Herr statsrådet säger till sist i svaret:
»Såvitt jag kan bedöma har de försiktighetsmått,
som vidtagits vid import, motsvarat
vad som med hänsyn till våra nuvarande
kunskaper om sjukdomen har
varit påkallade.»

Jag tolkar herr statsrådets uttalande
som att det ändock kan råda en viss
tveksamhet, huruvida man inte även när
det gäller importkontrollen måste skärpa
nuvarande bestämmelser.

Jag vill rätt allmänt säga att allt som
kan göras för att förhindra sjukdomar
och i detta fall hönssjukdomarnas spridning
måste vi vara beredda att satsa på.
Vi måste också, såvitt jag kan förstå, göra
en ökad insats för att hindra att vi
får över oss de sjukdomar som man nu
har i andra länder och i detta fall sjukdomar,
som förekommer i Amerika.

Jag vill än en gång tacka herr statsrådet
för svaret och uttala den förhoppningen,
att ingenting försummas när det
gäller att hjälpa dessa människor som i
sin näring har drabbats och drabbats
mycket hårt ekonomiskt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om utvidgning av Gotska
Sandöns nationalpark; samt

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
153, till Konungen i anledning av framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
återbetalning till statsverket av
till avbetalningslånefonden anvisade medel.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 154, till Konungen i anledning av
väckt motion angående älgjakten.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 156, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnader för viss psykologisk
samtalsbehandling och rådgivning;
samt

nr 157, i anledning av väckt motion
om förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimitationer.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Härmed anhåller undertecknad om befrielse
från det till mig den 18/5 1962
lämnade uppdraget att vara suppleant
för herr Karl Emil Ahlkvist i dennes
egenskap av fullmäktig i riksbanken.

Stockholm den 24/4 1963

Tore Bengtsson

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att
i anledning därav val av en suppleant

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

för herr Ahlkvist efter herr Bengtsson
skulle i föreskriven ordning anställas.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående godkännande av
vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 750 till statsutskottet och
motionen nr 751 till utrikesutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 47 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Åkerlund (1:471) samt
den andra inom andra kammaren av herrar
Cassel och Björkman (II: 570), hade
hemställts, att riksdagen måtte till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 82 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 471 och II: 570 till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 47 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin och Per Petersson, fröken Karlsson
samt herr Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 471 och II: 570 till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
82 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag är övertygad om att
vi alla har klart för oss, vilken betydelse
en tänkt angripare fäster vid att kunna
förbereda sitt angrepp genom en omfattande
och efter hans syften utformad
propaganda. Den saken behöver jag inte
alls understryka. Men vad som kan vara
av stor betydelse är att man är rustad
mot propaganda och att man har anordnat
sitt psykologiska försvar genom
att i förväg studera de propagandametoder,
som kommer till användning, utläsa
syftet med dem och på så sätt försöka
i förväg få en uppfattning om vad
den tilltänkte angriparen ämnar göra,
hur stor vikt man bör fästa vid hans propaganda
o. s. v.

Den reservation som finns fogad till
denna punkt och som bygger på ett yrkande
i motionsparet I: 471 och II: 570
syftar till att förstärka vår beredskap
från de synpunkter som nyss anförts. I
motionerna har konstaterats, att vikten
av en hög psykologisk beredskap under
såväl krigs- som fredstid är odiskutabel.
För att redan i fredstid från realistiska
utgångspunkter kunna öka den psykologiska
beredskapen och därmed ge ett bidrag
till försvarsviljans upprätthållande
även i sådana utrikespolitiska lägen, som
inte direkt inger allmän oro, bör de för
den psykologiska beredskapen närmast
ansvariga, d. v. s. i främsta rummet beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar,
ha bästa tänkbara möjligheter att
skapa sig en föreställning om potentiella
motståndares propagandauppläggning
och propagandaavsikt.

Ett synnerligen värdefullt hjälpmedel

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

härvid är kontinuerliga analyser av det
kalla krigets propaganda. Det är väsentligt
att detta utvecklas även under fredstid.
Det kan motverka ett förhållande,
som man så ofta haft tillfälle att konstatera,
nämligen hur raskt intresset för
försvar och för olika civilförsvarsproblem
sjunker tillbaka vid tider, då det
inte ser ut att hota att ta eld i knutarna.

Redan under andra världskriget utvecklades
tekniskt högstående metoder
för sådant analysarbete. Specialforskare
på området gör nu gällande, att man genom
kontinuerlig djupanalys av propagandan,
i viss mån kan förutsäga politiska
eller militärpolitiska åtgärder. Under
alla förhållanden kan ett studium av
en potentiell motståndares propaganda
inom de egna gränserna och bland de allierade
ge goda anvisningar för bedömanden,
som göres av den högsta politiska
och militära ledningen.

Då det av olika skäl är angeläget att
praktiska metoder för effektiv propagandaanalys
utarbetas, är det av vikt att
beredskapsnämnden får möjligheter att
bedriva forskning på detta område. Under
fredstid torde ett fortlöpande studium
och en fortlöpande analys kräva
endast begränsad personalstyrka. Resurser
för insamling och bearbetning av
uppgifter om använda massmedia, om
propagandans omfattning, inriktning
och spridning samt om den verkan den
kan beräknas ha, är vad som främst behövs.
Den slutliga bedömningen av detta
material förutsätter expertis, som dock
inte torde behöva heltidsanställas för
uppgiften.

I reservationen begärs för detta ändamål
ett anslag som är 35 000 kronor större
än vad som föreslås i statsverkspropositionen,
vilket senare också utgör utskottets
förslag.

Denna fråga är inte ny. Även förra
året begärde vi ett ökat anslag just för
detta ändamål. Nämnden hade då själv
inte begärt mer än vad som föreslogs i
propositionen. I år är läget ett annnat.
Nämnden får ju anslag inte bara under
denna punkt, utan också under de två
närmast föregående. Även under punkt

I, inrikesdepartementets personalanslag,
redovisas en anhållan om personalförstärkning,
som endast delvis bifallits. I
punkten 2, inrikesdepartementets omkostnadsstat,
redovisas ett förslag om anslag
till nämnden för vissa särskilda
uppgifter. Förslaget innebär en anslagshöjning
av 37 000 kronor mot begärda
65 000 kronor. I denna punkt har nämnden
begärt 10 000 kronor för arvode till
särskilt tillkallad expertis, om det personaltillskott
som begärdes under punkt 1
inte bifalles.

I den debatt som fördes i frågan i fjol
i denna kammare meddelade departementschefen,
att nämnden utöver de ordinarie
anslagen erhållit ganska betydande
anslag för utförande av vissa bestämda
uppgifter. Något anslag till det
viktiga ändamål, som i motionerna och
reservationen påyrkas, tycks dock inte
ha utgått, och det finns inte med i den
anslagshöjning som departementschefen
föreslår i år.

.Tåg yrkar därför bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen av
herr Virgin m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som herr Kaijser nyss erinrade
om, motionerade högern även i
fjol på denna punkt om ett höjt anslag.
Riksdagen avslog motionsyrkandet. Jag
har inga nya argument att presentera i år
utöver dem jag hade i fjol.

Jag ber för den skull, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 4—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Punkten 21

Arbetsmarknadsstyrelsens personalorganisation Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 förordat, dels
godkänna av föredragande statsrådet förordad
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64, dels ock till
Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 10 516 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Yngve Nilsson och Sveningsson (1:497)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m.fl. (II: 504), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 10 196 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1:348) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II 406), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att för personalförstärkning
på arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå
inrätta åtta nya tjänster i
överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag, med de ändringar i
fråga om lönegradsplacering, som i motionerna
angivits, i stället för fem, som
Kungl. Maj.-t föreslagit, samt att härför
anslå 125 000 kronor utöver Kungl.
Maj :ts förslag och således till Arbets -

marknadsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1963/64 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10 641 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 348 och II: 406 samt I: 497
och II: 504, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 10 516 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin och Per Petersson,
fröken Karlsson samt herr Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:497 och 11:504 ävensom
med avslag å motionerna 1:348 och II:
406, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 10 196 000 kronor;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Rönnberg och Harry Carlsson, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungs -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Arbetsmarknadsstyrelsens personalorganisation

kile och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:348 och 11:406
ävensom med avslag å motionerna I: 497
och 11:504, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 och reservanterna
förordat;

b) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 10 641 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det är väl alldeles riktigt,
som utskottet påpekar, att den kraftiga
utbyggnad av arbetsförmedlingsorganisationen,
som har genomförts, ställer
ökade krav på verkets centrala ledning.
Vi har med anledning härav i den reservation,
som vi har anfört på denna
punkt, ansett det tillrådligt att följa arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till personalorganisation.
Vi tror för vår del
också att med hänsyn till de kvalifikationer,
som fordras inom arbetsvärden,
är det inte möjligt att rekrytera personal
med den lönesättning, som har föreslagits.

Vad beträffar arbetsmarknadsstyrelsens
egen personalorgansation är det ju,
som utskottet påpekat, självfallet att utbyggnaden
av arbetsförmedlingarna
medför ökade krav på den centrala ledningen.
Detta gäller inte minst arbetsvårdsbyrån,
som hav att svara för planeringen
av de specialåtgärder av olika
slag, som måste tillgripas för de svårast
handikappade. Det föreligger för närvarande
ganska omfattande planer på ut -

byggnad av speciella anpassningskurser
och skyddade verkstäder för bl. a. hörselskadade,
epileptiker och psykiskt utvecklingsstörda.
Den pågående utbyggnaden
av de skyddade verkstäderna på
olika håll i landet kräver också stora
insatser från arbetsvårdsbyråns sida.

Den personalförstärkning, som arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt, bör därför
såvitt vi kan förstå komma till stånd.
Speciellt angeläget är att arbetsvårdsbyrån
tillföres den begärda tjänsten som
chef för den administrativa detaljen samt
en förste byråinspektör för anskaffning
av arbetsobjekt till de skyddade verkstäderna.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
b.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I punkterna 21, 22, 23
och 24, som alla gäller arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokala organ, arbetsförmedlingarna,
både vad gäller avlönings-
och omkostnadsanslagen, har vi
anfört reservationer. Då motiveringarna
i princip är desamma för våra reservationer
på alla dessa punkter, ber jag att
redan nu få framföra de skäl, som ligger
bakom de yrkanden, som framförts
i våra motioner i dessa frågor.

Arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingsorganen
har under de senaste
åren tillförts ett mycket stort antal
tjänster. Under innevarande år har tillkommit
cirka 300 tjänster inom arbetsförmedlingen,
varigenom det totala antalet
tjänster där uppgår till drygt 2 100.
I år föreslår man ytterligare 85 tjänster
plus 10 tjänster under anslagsposten för
avlöning till tillfällig personal. Den centrala
ledningen, arbetsmarknadsstyrelsen,
som förra året fick några få nya
tjänster, föreslås nu få ytterligare 16
tjänster och kommer därvid att ha cirka
500 tjänster. Hela verket kommer vid bifall
till de i år äskade förstärkningarna
att ha inte mindre än cirka 2 700 befattningar.
Från budgetåret 1959/60 till budgetåret
1963/64 skulle lönekontot, om regeringens
förslag bifalles, öka från 34

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Arbetsmarknadsstyrelsens personalorganisation

miljoner till 62,5 miljoner och omkostnadsanslaget
från 7,8 miljoner till 15,1
miljoner — sålunda har anslagen på
denna korta tid i det närmaste fördubblats.

Det är inte bara vi, som känner oss
ganska illa till mods över ett så stort
ämbetsverk, vilket dessutom så ohämmat
fått svämma över alla bräddar genom
att annektera en del uppgifter, som inte
utan vidare kan anses höra till dess
verksamhetsområde. Även statskontoret
har känt oro över det stora verkets organisation.
Statskontoret uttalar att tiden
synes vara mogen för en ny organisationsundersökning
på arbetsförmedlingsområdet
— den senaste genomfördes
åren 1952—1956.

Vi är inte övertygade om att tillsättandet
av sammanlagt 111 tjänster nu
ger en organisation, som är lämplig och
ändamålsenlig. Vi vill därför i avvaktan
på dels den av statskontoret begärda organisationsundersökningen,
dels också
resultatet av den pågående arbetsmarknadsutredningen,
vars slutsatser i fråga
om uppläggningen av vår arbetsmarknadspolitik
naturligtvis också kan vara
av betydelse för bedömande av omfattningen
av arbetsmarknadsorganens uppgifter,
inskränka oss till att föreslå dels
en förstärkning av personalen på försvarssektionen,
dels en ökning med 10
tjänster avseende tillfällig personal.

Det betyder inte att vi underkänner
betydelsen av arbetsvärd, yrkesvägledning
och andra liknande åtgärder. Vi
vill inte bestrida, att det besvärliga läget
nu på arbetsmarknaden kan kräva en
viss personalökning inom områden för
vissa av arbetsmarknadsorganens uppgifter,
men vi har det intrycket, att arbetsmarknadsverket
försöker lägga under
sig uppgifter, som antingen hör hemma
under andra ämbetsverk eller helt
eller delvis kan klara sig själva. Verket
förefaller att vilja vara en stat i staten
och t. o. m. en mäktig stat i staten, som
kan och bör sköta det mesta. Jag tänker
t. ex. på arbetsmarknadsstyrelsens tendens
att breda ut sig över en allt större
del av yrkesutbildningens område, där
den gör intrång på sådant, som man kan

tycka rätteligen borde höra under yrkesöverstyrelsen
och kanske också under
statens hantverksinstitut.

Vad den förra beträffar kan man hänvisa
till vad som avhandlas i proposition
nr 144, där de problemen något
berörs. Jag tänker också på arbetsmarknadsorganens
önskan att blanda sig in i
förmedlingen av rena servicetjänster,
som helt naturligt kan skötas utan ämbetsverkets
ingripande — en sak som vi
touchade litet vid i ett utlåtande från
andra lagutskottet för någon tid sedan.
Säkerligen kan också andra exempel anföras
där samma tendens föreligger.

Allt det här gör att vi vill syfta till en
begränsning av utökningen av verkets
resurser på personal- och omkostnadsanslagen
i enlighet med vad vi anfört i
de reservationer som är fogade till punkterna
21—24. I punkten 21 ber jag alltså
att få yrka bifall till reservationen a.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När vi har lyssnat till
reservanternas talesmän har vi väl alla
kommit underfund med att det är en betydelsefull
fråga, som vi nu behandlar,
och att meningarna är starkt delade.

En sak är här klar. Arbetsförmedlingsorganisationen
bär under de senare
åren genomgått en betydande utbyggnad,
som har varit förestavad av olika ting
som har inträffat på arbetsmarknaden.
Den ökade ambitionen att effektivisera
sysselsättningspolitiken har tvingat fram
åtgärder som tidigare var okända. Det är
en samhällsuppgift av hög angelägenhetsgrad
att tillvarata den viktiga produktionsfaktor
som arbetskraften utgör och
utnyttja den på ett effektivt sätt.

I det läge vi nu har, när vi kan räkna
med brist på arbetskraft, framträder givetvis
detta med särskild styrka. En väsentlig
uppgift i detta sammanhang är
att bereda handikappade möjlighet att
genom eget arbete ordna sin försörjning.
De handikappade utgör också en av de
viktigaste grupperna när det gäller att
tillvarata de arbetskraftsreserver som
finns. Allt detta kräver betydande insatser
från samhällets sida, och en väsentlig

Fredagen den 2G april 1963

Nr 18

Arbetsmarknadsstyrelsens personalorganisation

faktor härvidlag är en utbyggnad och
effektivisering av arbetsförmedlingsorganisationen.

Det är mot denna bakgrund som statsutskottets
majoritet har ansett en fortsatt
utbyggnad av dessa områden av arbetsförmedlingen
erforderlig. Högern har här
haft en avvikande mening, som vi nyss
hörde herr Kaijser redogöra för. Man har
velat betydligt begränsa utbyggnaden,
och som motiv härför har man pekat på
att en organisatorisk undersökning av arbetsmarknadsverket
bör göras.

Utskottsmajoriteten ställer sig inte alls
avvisande till en organisationsundersökning,
utan har tvärtom understrukit betydelsen
av att de organisatoriska frågorna
ägnas särskild uppmärksamhet. Vi har
emellertid anledning att utgå ifrån att både
Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksammar denna fråga utan
att riksdagen särskilt skriver därom. En
organisationsundersökning kan även bli
ganska tidskrävande. Det är angeläget att
inte nu göra något som verkar hämmande
på arbetsförmedlingsorganisationens effektivitet.
Utskottsmajoriteten anser också,
att även om en organisationsundersökning
nu skulle företas, är de föreslagna
personalförstärkningarna så väl motiverade
att tillsättandet av dessa tjänster
inte på något sätt kan föregripa resultatet
av en organisationsundersökning.

Från i huvudsak folkpartistiskt håll
har man velat gå i motsatt riktning mot
högern och föreslagit en längre gående
utbyggnad än vad som begärts i propositionen.
Redan Kungl. Maj:ts förslag innebär
att arbetsförmedlingarnas arbetsvårdsavdelningar
skall förstärkas med
inte mindre än 50 nya tjänster. I år har
en förstärkning redan skett med 40 tjänster.
För innevarande år och nästa budgetår
kommer alltså arbetsvårdsavdelningarna
att få 90 nya tjänster. Dessutom
finns möjligheter till tillfällig personalförstärkning.
Inför denna som vi tycker
betydande förstärkning har utskottsmajoriteten
inte ansett sig böra förorda en
längre gående utbyggnad än vad Kungl.
Maj:t har föreslagit.

Som utskottet framhållit i utlåtandet
bör man även beakta den förstärkning

som skett inom de andra avdelningarna i
arbetsförmedlingsorganisationen. Förstärkningen
av dessa avdelningar underlättar
i hög grad arbetsvårdsavdelningarnas
arbete. Arbetsförmedlingsorganisationen
måste även präglas av stor elasticitet
med möjligheter till omdisponeringar
mellan olika avdelningar alltefter behovet
på olika områden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Jacobsson, Per, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i herr Virgins m. fl. vid punkten
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Kaijsers yrkande.

Herr Jacobsson, Per, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 11 punkten 21 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanslag

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Per Jacobsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 25;

Nej — 31.

Därjämte hade 76 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 23.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 22

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanslag I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 497, av
herr Nilsson, Yngve, och herr Sveningsson,
samt 11:504, av herr Nordgren
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 2 328 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:497
och II: 504 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 2 128 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin och Per Petersson,
fröken Karlsson samt herr Turesson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 497 och II: 504, såvitt nu vore
i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 128 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Den vid denna punkt avgivna
reservationen är en följdreservation
till vår reservation under föregående
punkt. Reservationen innebär att man,
om man alltså avstod från att öka antalet
nya tjänster vid arbetsmarknadsstyrelsen,
också skulle kunna minska omkostnadsanslaget.
Då vår reservation under
punkt 21 har fallit har jag, herr talman,
nu inget annat yrkande än utskottets.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Punkten 23

Arbetsförmedlingens personalorganisation Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit, dels
godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64, dels ock till
Arbetsförmedlingen: Avlöningar för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 52 005 000 kronor

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förut nämnda likalydande motionerna
1:497, av herr Nilsson, Yngve,
och herr Sveningsson, samt II: 504, av
herr Nordgren m. fl., i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 49 905 000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta
verkställa en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 348, av herr Lundström
m. fl., och 11:406, av herr Ohlin m. fl.,
i vilka, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att för
personalförstärkning av arbetsvårdsexpeditionerna
inom arbetsförmedlingen
inrätta 105 nya tjänster i överensstämmelse
med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i stället för 50, som Kungl. Maj :t
föreslagit, samt att för detta ändamål
anslå 1 812 000 kronor utöver Kungl.
Maj:ts förslag och således till Arbetsför -

medlingen: Avlöningar för budgetåret
1963/64 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 53 817 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Tage Johansson m. fl. (1:346)
och den andra inom andra kammaren
av herr Eskel m. fl. (II: 398).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:348 och 11:406, I:
497 och 11:504 samt 1:346 och 11:398,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 52 005 000 kronor;

II. att motionerna 1:497 och 11:504,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin och Per Petersson,
fröken Karlsson samt herr Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:497 och 11:504 ävensom
med avslag å motionerna 1:348 och II:
406 samt I: 346 och II: 398, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

Fredagen den 26 april 1963

14 Nr 18

Arbetsförmedlingens personalorganisation

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 49 905 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:497 och 11:504, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt
låta verkställa en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Rönnberg och Harry Carlsson, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gutafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 348 och II:
406 ävensom med avslag å motionerna
1:497 och 11:504 samt 1:346 och II:
398, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1963 och reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 53 817 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Utskottet lämnar i denna
punkt en ganska utförlig redovisning av
de utvidgade arbetsuppgifter som numera
åvilar arbetsförmedlingarna och arbetsvårdsorganen;
inte minst genom införandet
av lagen om allmän försäkring
och de vidgade möjligheter till förtidspensionering,
som denna lag ger, kommer
ju särskilt arbetsvärdens uppgifter
att ökas i mycket hög grad. Därför vore
det enligt vår uppfattning olyckligt både
ur humanitära och ur arbetsmarknads -

politiska synpunkter, om man genom en
underbemanning av arbetsvårdsorganen
skulle äventyra de rehabiliterings- och
sysselsättningsåtgärder som är så angelägna.
De arbetsuppgifter det här gäller
är ju också av synnerligen arbetskrävande
art och fordrar en mer individuell behandling,
om goda resultat skall kunna
nås. Personalen måste vara kunnig och
väl orienterad på det här ifrågavarande
området.

Såsom framgår av vår reservation har
vi även på denna punkt ansett oss böra
följa arbetsmarknadsstyrelsens förslag,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation b vid denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med hänvisning till det
jag anförde vid behandlingen av punkt
21 ber jag att få yrka bifall till reservation
a vid denna punkt.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! Jag finner det angeläget
att säga några ord i anslutning till min
reservation på denna punkt.

Utskottet yttrar i utlåtandet, att man
anser »en betydande förstärkning av arbetsvårdsavdelningarna
erforderlig» -—
jag vill betona ordet betydande. I propositionen
har också departementschefen
understrukit vikten av att »den rehabilitering
av fysiskt, mentalt eller socialt
handikappade, som påbörjas vid olika
institutioner, kan fortsättas genom arbetsvärden
och leda vidare till arbetsplacering,
omskolning eller annan positiv
åtgärd».

Som väl torde vara bekant för kammarens
ledamöter har de materiella resurserna
på arbetsvärdens område byggts ut
väsentligt de senaste 5—10 åren. Staten,
landstingen och kommunerna har satsat
stora pengar på både den medicinska och
den yrkesmässiga rehabiliteringen med
träningsinstitutioner, omskolning, utbildning
och andra åtgärder. Det är dålig
ekonomi för samhället om man inte samtidigt
ser till att arbetsvårdsorganisationen
får de personella resurser, som ford -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

ras för att man skall kunna fullt och helt
utnyttja rehabiliteringsinstitutionerna
och följa upp de förberedande åtgärder
som gjorts där, så att det hela leder fram
till en för den enskilda människan varaktig
och tillfredsställande lösning på
hans arbets- och försörjningsproblem.

1 olika sammanhang har redovisats att
verksamheten vid arbetsvårdsexpeditionerna
ökat mycket kraftigt, särskilt under
den senaste 5-årsperioden. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
statistik var antalet
sökande den 31 december 1958 cirka
25 000 — den 31 december 1962 nära
40 000. Bara under 1962 var ökningen
inte mindre än 6 000 personer. Siffrorna
i år visar fortsatt ökning. Januari-februari
1962 var ökningen cirka 1 600 jämfört
med samma tid 1961 —• för januari-februari
i år redovisas en ökning på inte
mindre än 3 700 jämfört med samma tid
i fjol.

Det finns tjänstemän inom arbetsvärden
som har drygt 300 ärenden varje månad!
Med de ofta mycket komplicerade
problem det här gäller, förstår var och
en att det inte finns någon möjlighet att
klara en sådan arbetsbelastning på det
sätt man skulle önska.

Jag skall inte här tala om den psykiska
press på tjänstemännen som det innebär
att veta, att man aldrig hinner med och
att sjuka och skadade människor inte blir
betjänade så som de borde ha rätt till.
Ännu allvarligare är konsekvenserna för
den enskilda handikappade människan;
det är henne eller honom som eftersläpningen
går ut över. De bristande personalresurserna
orsakar långa väntetider,
och alla vet hur psykiskt påfrestande det
är att gå i ovisshet och vänta på utredningar
och åtgärder som blir avgörande
för de fortsatta möjligheterna till arbete
och försörjning. Utgångsläget för rehabiliteringsåtgärderna
kan bli betydligt sämre
efter en sådan väntan i sysslolöshet
och ovisshet.

En annan sak som man skall ta hänsyn
til] vid bedömningen av personalbehovet
är att arbetsvärden nu får ta hand om ett
klientel som är betydligt svårare handikappat.
Man har numera större möjligheter
än förr i fråga om medicinsk behand -

Arbetsförmedlingens personalorganisation
ling och rehabilitering och, som tidigare
sagts, bättre resurser för arbetsträning,
arbetsprövning, omskolning m. m. Vi har
också en annan målsättning: vi erkänner
rätten till arbete även för sådana kategorier,
som är så svårt handikappade att de
inte har full arbetsförmåga. Utvecklingen
har fört med sig att kraven ökat från handikapporganisationerna
med fysiskt och
mentalt svårt handikappade, t. ex. spastiker,
psykiskt utvecklingsstörda. Även
från nykterhetsvården, kriminal- och
ungdomsvården ökar kraven på arbetsvärdens
insatser.

För här nämnda grupper krävs alldeles
speciella åtgärder. Som exempel kan
nämnas särskilda anpassningskurser och
speciella beredskapsarbeten, där man
måste sätta in individuella stödåtgärder
av olika slag, som för med sig oerhört
mycket arbete för de tjänstemän som
skall handlägga dessa ärenden.

Varje grupp i samhället, som jag här
har räknat upp, kräver uppmärksamhet
och insatser i fråga om sina speciella
problem. Som exempel kan nämnas att
av de nya tjänster, som arbetsvärden får
den 1 juli, avser man att disponera sex
för att tillsätta särskilda räjongkontaktmän
för kriminalvården. Andra grupper
har givetvis samma anspråk på att få sina
behov tillgodosedda.

Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
anges att lagen om allmän försäkring
kommer att medföra ökade arbetsuppgifter
för arbetsvärden, och det
behöver minsann understrykas. Omfattningen
av den ökade belastningen kan
väl inte exakt bedömas nu, men man räknar
med 25 000 å 30 000 nya pensionsfall,
och den siffran är talande nog.

Mot bakgrunden av de faktorer jag här
pekat på måste det vara fullt klart att den
personalförstärkning som arbetsmarknadsstyrelsen
begärt för sin fältorganisation
inte är tilltagen i överkant. Man får
väl snarare räkna med att det kan bli fråga
om krav på ytterligare förstärkning
utöver de nu begärda 105 tjänsterna på
grund av nya krav på ökade insatser från
arbetsvärdens sida.

Av de i propositionen upptagna 50 ny
tjänsterna har 20 placerats i lönegrad 13

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Arbetsförmedlingens personalorganisation
Denna lönesättning anser jag vara för låg
för arbetsvärden med hänsyn till de kvalifikationer,
som fordras för dessa arbetsuppgifter.
Det går över huvud taget ej
att rekrytera personal till arbetsvärden i
lönegrad 13. Jag anser att man i fråga om
lönegradsplacering måste gå på arbetsmarknadsstyrelsens
yrkande, att inga
tjänster inom arbetsvärden skall placeras
lägre än lönegrad 16.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation b under
punkten 23.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har redan i mitt tidigare
inlägg redogjort för utskottets syn
på dessa ting.

Under nu löpande budgetår har skett
en ökning med 40 tjänster, och för nästa
budgetår föreslås en ökning med 50 tjänster.
Det innebär en sammanlagd ökning
med 90 tjänster. Vi har inom utskottsmajoriteten
inte ansett oss kunna gå längre.

Om vi skulle tillfredsställa alla anspråk
i fråga om tjänster, finge vi också bereda
oss på att skaffa de pengar som skulle bli
erforderliga. Det är svårt att bara skilja
ut den ena eller den andra tjänsten och
inrätta den, och det gör att man här får
lov att göra en avvägning. Den avvägning,
som i propositionen har gjorts, har vi
ansett vara acceptabel. Utskottsmajoriteten
har därför kunnat godtaga Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att än en gång få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevar ande punkt gjorda
hemställan.

Beträffande mom. I, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Jacobsson, Per, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Kaijser,
att kammaren skulle godkänna det för -

slag, som innehölles i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
iörklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
23 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 23.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. II framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Virgin in. fl. vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del; och
förklarades den förra proposiitonen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Punkten 21

Arbetsförmedlingens omkostnads''
anslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
497, av herr Nilsson, Yngve, och herr
Sveningsson, samt II: 504, av herr Nordgren
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till
Arbetsförmedlingen: Omkostnader för

budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 12 803 000 kronor.

1 de likalydande motionerna 1:497
och II: 504 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 11 803 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin och Per Petersson, fröken Karlsson
samt herr Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
497 och II: 504, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetsförmedlingen: Omkostnader

för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 11 803 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av att
vår reservation vid punkten 23 har fallit
har jag på denna punkt inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkton 25

Ang. vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
reservationsanslag av 300 000 000 kronor,
därav förslagsvis 170 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson in. fl. (1:137) och den
andra inom andra kammaren av fru
Eriksson i Ängelholm m. fl. (11:158), i
vilka hemställts, att arbetsmarknadsstyrelsen
måtte övertaga hela administrationen
av näringshjälpen, att det statliga
näringshjälpsbidragets maximibelopp
för startande av rörelse eller anskaffande
av invalidbil måtte höjas till 10 000
kronor, att anslaget måtte uppräknas
med erforderligt belopp samt att prövning
av ärenden om förnyat näringshjälpsbidrag
i fall där fullt bidrag tidigare
utgått måtte ske av arbetsmarknadsstyrelsen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:226) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (11:283), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att i motionerna
anförda synpunkter skulle beaktas
vid utformningen av de sysselsättningspolitiska
åtgärderna i övre Norrland;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Näsström (I:
234) samt den andra inom andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl. (II:
277), i vilka föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas
medgiva, att inom ramen för
anslagen till Rörlighetsstimulerande åtgärder
medel finge tagas i anspråk för
att underlätta rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till regioner med betydande
sysselsättningssvårigheter i sådana
fall, då tillgången på kvalificerad
arbetstkraft skulle bidraga till att öka
sysselsättningsmöjligheterna;

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 348, av herr Lundström

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

m. fl., och 11:406, av herr Ohlin m. fl., in. fl. (11:497), i vilka hemställts, att

1 vilka, såvitt nu vore fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att maximibidraget
för den statliga näringshjälpen
från och med den 1 juli 1963 skulle höjas
från 5 000 kronor till 10 000 kronor
och för detta ändamål inom ramen för
reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder under femte huvudtiteln
för budgetåret 1963/64 anslå

2 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Nils-Eric Gustafsson (I:
352) samt den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m.
fl. (11:403), i vilka anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte, med hänsyn till angelägenheten
av att främja näringslivets utveckling
i Norrland, uttala, att beredskapsarbeten,
som behövdes för sysselsättning
åt friställd norrländsk arbetskraft,
så långt möjligt borde anordnas
inom respektive län;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson (I: 413)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (II:
500), i vilka föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av förevarande punkt
måtte

1. besluta dels att bidag till näringshjälp
till handikappade från och med
den 1 juli 1963 skulle utgå med högst
10 000 kronor, dels att näringshjälp från
nämnda tidpunkt skulle utgå även till
hjälpmedel i hushållsarbete åt handikappade
husmödrar, samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om inrättande av lånestöd på
förmånliga villkor, med uppgift att utgöra
stöd till de handikappade i deras
näringsutövning samt komplettering till
nuvarande bidrag till näringshjälp,
skyndsamt måtte utredas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (I; 417) och den andra
inom andra kammaren av herr Fålldin

riksdagen vid behandlingen av nu ifrågavarande
punkt måtte

A. besluta, a) att s. k. utrustningsbidrag
skulle upphöra utgå från och med
budgetåret 1963/64 samt b) att starthjälpsbidraget
även i fortsättningen skulle
utgöra 300 kronor;

B. hemställa hos Kungl. Maj:t, att frå gan

om användningen av de rörlighetsstimulerande
medlen även för underlättande
av flyttning av kvalificerad arbetskraft
till de sysselsättningssvaga områdena
måtte prövas särskilt i överensstämmelse
med vad 1962 års riksdag förordat;
:

C. bemyndiga Kungl. Maj:t att skyndsamt
vidtaga erforderliga åtgärder till
förstärkning av länsarbetsnämnderna
med lokaliseringspolitiska befattningshavare
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (1:418)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (II: 495);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Carlsson i Huskvarna och Nilsson
i Lönsboda väckt motion (II: 397).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 226 och II: 283 samt I: 352 och II:
403 godkänna vad utskottet i punkten anfört
rörande inriktningen av beredskapsarbetena; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 417 och II: 497, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet i
punkten anfört angående rörlighetsfrämjande
åtgärder;

III. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 234 och II: 277 samt I: 417
och II: 497, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört angående rekrytering
av kvalificerad arbetskraft till regioner
med betydande sysselsättningssvårigheter; IV.

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 348 och II: 406, I: 137 och II: 158
samt I: 413 och II: 500, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört angående näringshjälpen; V.

att motionen II: 397 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag jämte motionerna
I: 348 och II: 406, I: 137 och II: 158 samt
I: 413 och II: 500, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna 1:418 och 11:495 till
Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 000 kronor, därav
förslagsvis 170 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

a) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Edström, Rönnberg, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Lassinantti,
Larsson i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred samt fru
Holmberg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 226 och II: 283 samt I: 352 och II: 403
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
beredskapsarbeten, som behövdes för
sysselsättning av friställd norrländsk arbetskraft,
så långt möjligt måtte anordnas
inom respektive norrländska län,
samt i övrigt godkänna vad reservanterna
anfört rörande inriktningen av beredskapsarbetena
;

b) av herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Larsson i Hedenäset och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskot -

tets yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 417 och II: 497, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört angående
rörlighetsfrämjande åtgärder;

c) av herrar Virgin, Rikard Svensson,
Mårtensson, Hjorth, Karlsson i Olofström,
Blidfors och Almgren, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt herrar Fagerlund
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 234 och II: 277 samt I: 417
och II: 497, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört angående rekrytering
av kvalificerad arbetskraft till regioner
med betydande sysselsättningssvårigheter.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
en minoritet inom utskottet, sammansatt
av representanter från högern, folkpartiet
och socialdemokraterna, stannat för
en reservation som i stort sett sammanfaller
med vad föredragande statsråd
anför i statsverkspropositionen.

Det gäller frågan om att kunna använda
de rörlighetsstimulerande medlen
även för underlättande av omflyttning
av kvalificerad arbetskraft till de sysselsättningssvaga
områdena. Utskottet
behandlade denna fråga i fjol i sitt av
riksdagen godkända yttrande nr 80, och
utskottet förordade då en särskild prövning
av denna fråga. Statsrådet har
emellertid i år inte ansett sig beredd
att ta ställning till frågan utan har ansett
att den bör bli föremål för avgörande
i samband med behandlingen av
de förslag, som kommer att avges av
kommittén för näringslivets lokalisering.
Då denna kommitté kan beräknas avge
sitt yttrande i år har också vi ansett
att man bör kunna avvakta det.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Jag kan beklaga att frågan inte klarats
av till årets statsverksproposition. Den
har kanske visat sig vara svårare att
lösa än man från början har tänkt sig.
Enligt min mening kan bl. a. vissa avgränsningsproblem
av ganska intrikat
natur göra sig gällande vid bedömandet
av anslagsfrågor — eller rättare sagt bidragsfrågor
■—• av denna art. Jag tror
därför att det vore riktigt att man, när
nu den nämnda kommittén beräknas bli
färdig så pass snart som uppgivits, avvaktar
med fastställandet av de regler
som här skall bli gällande, eftersom de
då kan bedömas i ett större sammanhang.

Å andra sidan förstår jag att problemet
i och för sig kan vara mycket betydelsefullt
för vissa utpräglade avfolkningsområden,
och jag förstår också att en
viss skyndsamhet kan vara av nöden.

I motionen anges Tornedalen och den
ångermanländska Ådalen som exempel
på dylika områden. I Värmland har vi
också ett par områden, nämligen Nordmarks
härad i västra Värmland och hela
den övre Ivlarälvsdalen, där samma problem
gör sig gällande och där avfolkningen
hotar att försvåra möjligheterna
att tillgodose kvarvarande befolkning
med den service som samhället rätteligen
bör kunna bjuda.

Med anledning av vad jag nu har anfört
ber jag sålunda att få yrka bifall
till reservation c vid denna punkt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Arbetsmarknadspolitiken
får en för varje år ökad betydelse
och särskilt under det senaste året har
debatten rörande olika åtgärder inom
detta viktiga område varit mycket livlig.
Därvid har det väl ofta rått ganska
delade meningar om såväl mål som medel
för den samhällets insats om vars
nödvändighet alla säkert varit eniga.

Låt mig som en personlig uppfattning
få uttala, att det enligt min mening hade
varit önskvärt om de lokaliseringspolitiska
åtgärderna fått ett avsevärt kraftigare
stöd av staten och att samhällets utgifter
i samband med förflyttning av arbetskraft
i samma mån kunnat minskas.
Inom den landsdel varifrån jag kommer

ser man med djup oro på den, som man
uppfattar det, planlagda avfolkningen.
Möjligheten att flytta arbetstillfällena till
den plats och den bygd som har ett arbetskraftsöverskott
har i alltför ringa
grad prövats som ett realistiskt alternativ
till den arbetskraftförflyttning vilken
skett i allt hastigare takt. Man har ibland
fått det intrycket att de statliga organ
som handhar arbetsmarknadspolitiken
vid sin bedömning knappast tagit hänsyn
till de konsekvenser den ena eller
andra åtgärden har kunnat medföra för
den bygd, som varit aktuell, utan endast
tänkt på det enskilda sysselsättningsfallet.

En tyngdpunktsförskjutning av arbetsmarknadspolitiken
mot en mera aktiv
lokaliseringspolitik vill jag beteckna som
eu absolut nödvändighet. Detta gäller i
varje fall Norrland, men jag föreställer
mig att konstaterandet kan gälla även
andra glesbygdsområden i vårt land.
Mot bakgrunden av detta vill jag uttala
en förhoppning om att den lokaliseringsutredning,
vars resultat väntas i slutet
av detta år, skall anvisa konkreta och
snabbt framkomliga vägar för verkligt
positiva åtgärder, som kan lösa de mycket
stora problem det här är fråga om.
Jag önskar att min behärskade optimism
i detta fall inte skall visa sig ha varit
för stor.

Herr talman! Från centerhåll har vi
varit starkt kritiska till vissa åtgärder
och motiveringar som regeringen fört
fram inom sysselsättningspolitiken. Ofta,
kan jag säga, när det kommit fram förslag
i syfte att stärka näringslivet och
förbättra sysselsättningsmöjligheterna i
de sysselsättningssvaga områdena, har
man inriktat sig på avslag under motivering
att det finns en lokaliseringsutredning,
och medan den arbetar får man inte
göra något på det här fältet. Egendomligt
nog har man kunnat vidtaga både
den ena och den andra förändringen inom
arbetsmarknadspolitiken i övrigt,
trots att det finns också en arbetsmarknadsutredning.
Men den får tydligen —■
i motsats till lokaliseringsutredningen •—
föregripas snart sagt hur mycket som
helst.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Vid förra årets riksdag behandlades ett
förslag som väckts av utredningen rörande
näringslivets lokalisering. Denna hade
påtalat angelägenheten av att de rörlighetsfrämjande
medlen användes också
för att underlätta rekrytering av kvalificerad
arbetskraft i sysselsättningssvaga
områden. Inom sådana områden kan det
ju allmänt sett finnas god tillgång på arbetskraft,
men det kan vara brist på sådan
arbetskraft som har en nyckelställning
med särskild betydelse för sysselsättningens
utveckling och upprätthållande.
I denna fråga framhöll statsutskottet
i fjol följande: »Utskottet anser att de
rörlighetsstimulerande åtgärderna bör
kunna utnyttjas även i det av lokaliseringskommittén
och motionärerna avsedda
syftet.» Utskottet hemställde om
prövning och förslag i frågan.

Föredragande statsrådet har i årets
statsverksproposition avvisat denna beställning
från riksdagen, och trots att förslaget
kommer från lokaliseringsutredningen
är motiveringen att dess betänkande
bör avvaktas. Sådant kan man väl
kalla den obotfärdiges förhinder!

Jag är utomordentligt glad över att utskottets
majoritet anslutit sig till de
dubbla motionsyrkandena om att de rörlighetsfrämjande
medlen skall användas
även för att underlätta rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft inom områden
med betydande sysselsättningssvårigheter.
Det uttalande som utskottet därvid
gör måste tillmätas stor betydelse. Utskottet
framhåller att det »icke bör komma
i fråga att under sådan hänvisning
avvisa att inom arbetsmarknadspolitiken
i övrigt godkända åtgärder användes på
sätt som skulle gagna utvecklingen och
förbättra sysselsättningsmöjligheterna i
de sysselsättningssvaga områdena. De
medel som nu står till buds bör så långt
det är möjligt användas i nämnda syfte
oavsett pågående utredningsarbete. Enligt
utskottets mening inger det även starka
betänkligheter att intensifiera de rörlighetsstimulerandc
åtgärderna på sätt
som föredragande statsrådet avsett, emedan
detta uppenbarligen skulle motverka
det syfte, som lokaliseringsutredningens
uppdrag innefattar, och försvåra genom -

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
förandet av de förslag utredningen kan
förväntas framlägga.»

Detta uttalande av utskottet måste, som
jag ser det, tillmätas stor principiell betydelse.
Med tanke på detta uttalande är
det något av en inkonsekvens att det inte
lyckats att få majoritet i utskottet för kravet
på att beredskapsåtgärdernas inriktning
skall vara oförändrad och beredskapsarbeten
bedrivas i Norrland i den
omfattning som sysselsättningsläget kräver.
Enligt statsverkspropositionen skall
friställd arbetskraft i Norrland överflyttas
till beredskapsarbeten i andra delar
av landet. Man skulle således tillämpa en
princip som ytterligare skulle påskynda
avfolkningen. Motiveringen är att behovet
av beredskapsarbeten i Norrland varit
så stort att man där kommit längre i
fullföljandet av vägplanerna än annorstädes.
För min del vill jag erinra om att
vägplanen inte utgör någon mätare på
huruvida vägnätet i olika delar av landet
står på likvärdig nivå. Ser man till
vägnätets beskaffenhet, kan man nog alltjämt
finna att Norrlandsvägarna i genomsnitt
inte är av samma kvalitet som
vägnätet inom andra delar av landet. Både
allmänt sett och som en utvecklingsinsats
för näringslivet behövs en fortsatt
upprustning — inte minst med tanke på
att en allt större del av transportarbetet
blir bilburet, t. ex. inom skogsbruket och
skogsindustrien.

I anledning av motionsyrkande om att
behovet av beredskapsarbeten i Norrland
skall tillgodoses efter oförändrade principer
har utskottet presterat en, som jag
vill beteckna det, egendomlig skrivning.

Man ansluter sig till propositionen och
tillägger: »Avgörande vid valet av arbetsobjekt
får därvid vara både den prioritering
som kan ges åt den ifrågavarande investeringen
och den sysselsättningspolitiska
effekt som projektet medför. Självfallet
bör vid hänvisning till beredskapsarbete
hänsyn tagas till den enskilde arbetssökandens
personliga förhållanden,
varvid möjligheterna att bereda honom
en mera stadigvarande sysselsättning särskilt
måtte beaktas.»

Enligt utskottet skall riksdagen i anledning
av motionerna godkänna detta.

Nr 18

Fredagen den 2G april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Jag vill fråga: Är det något i detta uttalande
som inte gäller redan nu inom sysselsättningspolitiken?
Har inte utskottet
hittat på denna skrivning eller beskrivning
av vad som redan gäller för att slippa
ett direkt avslagsyrkande på motionerna?
Hoppas inte utskottet på en motionsdöd
om inte i tysthet så dock i skönhet?
I sak är det ju ett klart och rent avslag
på motionerna som utskottet gått in
för.

På centerhåll kan vi inte gå med på
att sysselsättningsproblemen i Norrland
skall lösas genom att de arbetslösa hänvisas
till beredskapsarbeten i andra delar
av landet. Man skall inte betrakta de
beredskapsarbeten som bedrivits och
som alltjämt kan bedrivas i Norrland
som en förspilld investeringsinsats. Inte
något skäl har åberopats för att dessa beredskapsarbeten
skulle ha ett lägre ekonomiskt
värde än andra. Däremot kan
sägas att deras värde är påtagligt som en
utvecklingsinsats för näringslivet och
sysselsättningen, som ett medel att direkt
motverka förekommande arbetslöshet
och som en insats för förbättring av ett
vägväsende som är långt ifrån fullgott
och fullständigt. Både dessa och andra
skäl talar för att beredskapsarbeten som
avser att bereda sysselsättning åt friställd
arbetskraft i Norrland så långt möjligt
skall bedrivas inom respektive län.

Arsenalen av rörelsestimulerande medel
har på sistone utökats med ett speciellt
utrustningsbidrag om 2 000 kronor.
Detta användes vid flyttning av arbetskraft
från speciella områden, nämligen
Ådalen och Tornedalen. Jag föreställer
mig att man i Tornedalen hade väntat sig
en annan effekt av övervägandena rörande
Tornedalsutredningen, men tidsmässigt
var faktiskt detta bidrag för flyttning
av arbetskraft från området det första
man fick känna av. Måste det inte inge
starka betänkligheter att på detta sätt peka
ut vissa områden: Är sysselsättningsmöjligheterna
nu så låga och framtiden
så dyster att vi måste vidta extraordinära
åtgärder för att få folk härifrån? Det
måste få en hämmande inverkan på sysselsättningsskapande
initiativ i dessa
bygder och på kommuners och andras

insatser för att skapa bättre framtidsbetingelser.
Det kan heller inte ha någon
stimulerande inverkan utan framdeles
en negativ effekt på de företag och det
kapital som eventuellt kan tänkas ha intresse
av en etablering inom dessa områden.
Vi anser att verksamheten med dessa
speciella utrustningsbidrag bör upphöra.

Medlen till de rörlighetsfrämjande åtgärderna
har ökat kraftigt i omfattning.
De senast kända slutliga kostnaderna gäller
budgetåret 1961/62. Kostnaderna utgjorde
då sammanlagt 6 000 000 kronor.
I år föreslås 14 000 000 kronor, d. v. s.
en ökning med 133 %. Det är väl ingen
tvekan om att en sådan intensifiering av
denna ensidiga rörlighetsverksamhet kan
få mycket menliga framtida verkningar
inom de nuvarande syselsättningssvaga
områdena. Här går man sannerligen in
för en lokaliseringspolitik med föregripande
av utredningen och utan att ha
konsekvenserna på sikt klara för sig. Det
är inte att undra på att utskottet uttalat
starka betänkligheter mot denna intensifiering.
För vår del vill vi inte biträda
den beloppsmässiga förstärkning som ingår
som ett led i intensifieringen. Bidragen
bör hållas på den nivå som förra året
prisades som riktig. Sedan må de som
har lust därtill fortsätta att prisa och rosa.

Om man som vi är skeptisk mot denna
ensidiga rörlighet är det naturligt att
man inriktar sig på att skapa arbetsobjekt
på ort och ställe. Vi har framlagt åtskilliga
förslag i detta syfte också vid
årets riksdag. I detta sammanhang kan
jag nämna beredskapsarbetenas inriktning
som ju behandlas under denna
punkt. Jag vill också nämna vårt förslag
om förstärkning av arbetsmarknadsorganen
på länsplanet i syfte att ge dessa
organ personella resurser för lokaliseringspolitiska
insatser.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ju i vissa
fall vidtagit sådana åtgärder på försök
med gott resultat. Vi anser att man bör
och kan vidga denna verksamhet till alla
de län där den behövs, och vi har reserverat
oss för detta då det inte gått att få
majoritet i utskottet. Man borde i vårt

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

land tillämpa, tror jag, någon av de metoder
som tillämpas i Norge beträffande
sysselsättningspolitikens inriktning.

Den inriktningen kan belysas av att
man där har motsvarigheten till våra
länsarbetsnämnder delad på två huvudavdelningar:
en för arbetsförmedlande
verksamhet och en för utveckling av näringslivet
och skapande av varaktig sysselsättning.
Centralt har man dels arbetsdirektoratet
som närmast motsvarar vår
arbetsmarknadsstyrelse, dels »distriktenes
utbyggingsfond», som har lokaliseringspolitiska
och sysselsättningsskapande
uppgifter.

Slutligen vill jag, herr talman, hälsa
med tillfredsställelse att förbättringarna
av näringsbidraget till handikappade,
främst höjningen av bidragsmaximum
från 5 000 till 10 000 kronor, i år biträtts
till skillnad från i fjol, då motsvarande
motionsyrkande avvisades. Vi har också
motionerat om att man skall söka tillskapa
ett lånestöd till de handikappades
näringsverksamhet. Utskottet har
ställt sig förstående till detta och förutsatt,
att rehabiliteringsberedningen kommer
att ta upp frågan. Då rehabiliteringsberedningen
redan haft spörsmålet till
behandling och konstaterat att ett behov
av lånestöd finns, måste det innebära
en regelrätt beställning. Det bör
alltså ankomma på rehabiliteringsberedningen
att snarast framlägga förslag i
ärendet.

Med stöd av det anförda ber jag alltså
att få yrka bifall till reservationerna
a och b rörande mom. I och II under
den förevarande punkten. I övriga delar
och med särskild tonvikt på mom. III
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Efter den utförliga behandling
som den föregående talaren
ägnat denna fråga kan jag begränsa mig
till några få punkter.

I reservation a, som speciellt behandlar
frågan om inriktningen av beredskapsarbetena,
gör vi en del invändningar
mot utskottets skrivning.

Utskottet erinrar om att föredragande
statsrådet anför att inriktningen av beredskapsarbetena
i Norrlandslänen medfört
att vägbyggandet i dessa län kommit
att ligga före gällande flerårsplaner
för väginvesteringarna, medan i andra
län vägbyggandet släpar efter i motsvarande
grad. Utskottet finner därför en
annan inriktning av beredskapsarbetena
vara önskvärd.

Mot detta resonemang torde med fog
kunna göras den invändningen att den
specialdestination av väganslaget för beredskapsarbeten
som riksdagen tidigare
beslutat visserligen har möjliggjort en
betydelsefull upprustning av vissa länsoch
huvudvägar inom Norrlandslänen,
men att detta, även om det kommit att
betyda vissa förskjutningar inom ramen
för gällande flerårsplaner för väginvesteringarna,
endast inneburit att tidigare
eftersläpningar inom området i någon
mån kunnat minskas.

I sammanhanget bör också observeras
att behovet av utvidgning och upprustning
av det till huvudvägarna anknytande
vägnätet är betydligt större i Norrlandslänen
än i övriga delar av landet.

Tillgång på angelägna och välmotiverade
arbetsobjekt i Norrland torde sålunda
icke saknas, vartill kommer en omständighet
som även utskottet pekar på,
nämligen angelägenheten av att vid hänvisning
till beredskapsarbeten hänsyn tages
till den arbetssökandes personliga
förhållanden. Utskottet tillägger: »varvid
möjligheterna att bereda honom en mera
stadigvarande sysselsättning särskilt
måste beaktas». Till detta sista kan väl
göras den anmärkningen att beredskapsarbeten
i allmänhet inte syftar till eller
leder till en mera varaktig sysselsättning.
Detta torde vara förhållandet, oavsett till
vilken del av landet dessa arbeten är
förlagda.

Rimligtvis bör man kunna begära att
de sysselsättningsmöjligheter som skapas
i denna form förlägges till de områden,
där arbetskraften finns och där utflyttningen
framför allt ger anledning
till oro.

Tyvärr har ju diskussionen omkring
dessa frågor kommit att betraktas som

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
en diskussion av speciella Norrlandsfrågor,
och invändningar av det här slaget
anses i någon mån också som stänk
av norrländsk kverulans. Jag beklagar
om det är på det sättet. Det råder säkerligen
ungefär samma förhållanden på
många andra håll i landet, och då bör
självfallet samma regler gälla även där.

Jag vill med detta ingalunda motsätta
mig en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik
— den är säkerligen i
dagens läge ofrånkomlig i detta land under
rådande sysselsättningsförhållanden
— men om man utan vidare även slår
fast att dessa principer skall tillämpas
beträffande beredskapsarbeten av tillfällig
karaktär, då har jag nog svårt att
följa med.

Även om man i princip accepterar en
rörlig arbetsmarknadspolitik, kan man
ju ha litet olika meningar om hur denna
politik skall tillämpas och genom vilka
medel den skall främjas.

Här har utskottets majoritet med skärpa
framhållit — vilket ju också den föregående
talaren har påpekat -— att det
under inga förhållanden bör komma i
fråga att inom arbetsmarknadspolitiken
i övrigt godkända åtgärder inte också
skall få komma till användning för att
främja sysselsättningsmöjligheterna i de
sysselsättningssvaga områdena. Utskottet
gör i samma stycke ett uttalande,
som jag tycker utan olägenhet kan fogas
till kammarens protokoll. Jag citerar
vad utskottet här säger: »Enligt utskottets
mening inger det även starka betänkligheter
att intensifiera de rörlighetsstimulerande
åtgärderna på sätt
som föredragande statsrådet avsett, emedan
detta uppenbarligen skulle motverka
det syfte som lokaliseringsutredningens
uppdrag innefattar, och försvårar
genomförandet av de förslag utredningen
kan förväntas framlägga. Med det anförda
tillstyrker utskottet motionsyrkandena
rörande de rörlighetsstimulerande
medlens användning i syfte att
underlätta kvalificerad arbetskrafts
flyttning till sysselsättningssvaga områden.
»

Rörlighet på arbetsmarknaden är säkerligen
nödvändig om det skall vara

möjligt att föra en smidig arbetsmarknadspolitik
i ett expanderande samhälle,
men det kan inte vara rimligt att
denna rörlighet och de rörlighetsstimulerande
åtgärderna endast skall verka åt
ett håll.

När det gäller att främja rörligheten
på arbetsmarknaden kan man inte beskylla
arbetsmarknadsstyrelsen för att
inte använda de massmedia som står till
buds. I dessa dagar går en stor annons
genom Norrlandspressen, förmedlad och
bekostad av arbetsmarknadsstyrelsen.
Rubriken på den här annonsen faller
omedelbart i ögonen och är ganska suggestiv,
vilket naturligtvis också måste
vara syftet: »Det kan löna sig åt! flytta.
» Man vänder sig i första hand till
byggnadsarbetarkåren. Man talar om
sysselsättningsmöjligheterna i andra delar
av landet, man talar om möjligheterna
att skaffa bostäder, och man talar om
de fördelar som kan vinnas på olika
sätt och de olika rörlighetsstimulerande
åtgärder som man här kan erbjuda.

Det är ju klart att när hela denna katalog
genomgåtts med alla de möjligheter
som här erbjudes, innebär rubriken i och
för sig inte någon särskild överdrift.

I samma annons har man också till yttermera
visso fogat en karta över Sverige.
Den kartan har två färger; den är
gråmelerad och suddig för den del som
omfattar Norrland, alltså mer än hälften
av vårt land, medan den andra delen har
oskuldens vita färg. Det är kanske inte
någon medveten avsikt bakom denna
färgsättning. Det är säkerligen ingen avsikt
att skapa några associationer av
grå tristess och hopplöshet som ställts
mot en ljusare och en mera hoppfull
framtid, men det kan ju förekomma att
man genom en skicklig propaganda når
syften som man kanske inte medvetet eller
direkt har avsett.

Nåja, jag skall inte häckla arbetsmarknadsstyrelsen
vidare på denna punkt.
Jag vill bara säga att jag nog skulle bli
bra överraskad den dag då arbetsmarknadsstyrelsen
genom annonser i de sydoch
mellansvenska tidningarna talar om
att det kan löna sig att etablera sig i
Norrland.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att erinra om en undersökning
som helt nyligen verkställts av arbetsmarknadsstyrelsen
för att belysa den efterföljande
rörligheten hos den arbetskraft
som genom anvisande av förefintliga
stimulansåtgärder utflyttat från Västerbottens
och Norrbottens län under viss
tid 1959 och 1960. Undersökningen visar
att av dem som fick bidrag i oktober
1959 slutade 28 procent inom tre månader
och 68 procent inom ett år sina anställningar
på de platser dit de ursprungligen
hade flyttat. Motsvarande siffror
för 1960 var 27 respektive 64 procent. I
det sammanhanget förtjänar också påpekas
att inte mindre än 47 procent hade
återvänt till hemlänet, medan 27 procent
stannat kvar i anställningslänet.

Jag gör inga kommentarer till detta.
Jag drar bara den slutsatsen att bilden av
de rörlighetsstimulerande åtgärdernas
verkningar kanske inte är alldeles entydig.
Kanske ger den i någon mån belägg
för det antagandet att det kan löna sig
att söka bereda sysselsättning där arbetskraften
finns och där den uppenbarligen
också trivs.

Det var några reflexioner kring denna
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med a betecknade reservationen
och i övrigt yrka bifall till utskottsförslaget
på denna punkt.

Häri instämde herr Petersson, Per,
(h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag lovar att fatta mig
mycket kort. Denna punkt ger ju underlag
för en mycket vittomfattande överläggning
-— det är jag medveten om —
men jag tror inte att vi nyttjar saken genom
långa anföranden.

Jag är glad över att departementschefen
och utskottet nu har kommit med ett
förslag som i förhållande till innevarande
budgetår innebär en anslagsökning
med 110 miljoner kronor. Det är ju inom
ramen för denna medelsanvisning som
vi inom vårt land kan vidta en rad åtgärder
till fördel för såväl hela landet

som framför allt kanske de människor
som bor inom olika lokala områden. I
går hölls det en konferens i Örebro där
inrikesministern meddelade att vi skulle
få ett nytt förslag som innebar att investeringsfond
skulle få användas för företagsetablering
i underförsörjda orter. Jag
vill till inrikesministern framföra ett tack
för den saken, ty jag tror att just en sådan
åtgärd har en utomordentligt stor
betydelse, vida större än en rad av de detaljer
som vi här ibland diskuterar. Men
när man läser tidningsreferaten från
Örebrokonferensen blir man inte lika
glad över fortsättningen. Arbetsmarknadsstyrelsens
representant höll där ett
anförande som — om det är riktigt återgivet
i tidningarna — gör att man i stora
delar av vårt land blir ganska betänksam.

Ärade kammarledamöter! Låt oss minnas
litet grand tillbaka i tiden — 30, 40,
kanske 50 år tillbaka! Erinra er vilka företag
ni har i era respektive hemorter!
Försök att bilda er ett omdöme om dessa
över huvud taget hade funnits i dag om
man skulle ha tillämpat detta s. k. A-regionssystem!
Riksdagens revisorer hade
nöjet att resa i Småland i fjol, och vi besökte
en rad olika företag. Det var företag
som sannerligen inte låg i några Aregioner.
Vi var mycket glada över den
kännedom vi fick om den småländska företagsamheten,
och den finns ju desto
bättre också i andra delar av landet. Låt
mig bara för mitt läns räkning erinra om
det bekanta företaget Hägglund och Söner
med dess 1 500 anställda arbetare.
Jag är absolut övertygad om att hade den
gamle hedersmannen Hägglund blivit
kommenderad till någon A-ort när han
började denna industri, hade det inte blivit
någonting av det — han hade helt
enkelt stegrat sig. Vi har ju de bekanta
skofabrikerna i Mjällom i Nordingrå. De
skulle inte ha funnits där i dag, om vi
alltför restriktivt tillämpat detta system.
Men jag tror mig veta att regeringen har
en annan synpunkt på detta problem, och
jag hoppas att också riksdagen har det.

En råd andra länder, Norge, Frankrike,
Italien, Finland m. fl. har visat att det är
möjligt att med samhälleliga insatser ock -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

så uträtta någonting. Inte minst av psykologiska
skäl bör man nog inte slå ner
önskan hos de människor det här gäller
om att det skall uträttas någonting i de
glesorter där man ingenting högre vill än
att där få en företagsamhet som gör att
man kan klara sig själv och sin familj.
Vårt land har ju en ganska stor yta. Det
vore inte otänkbart att vi skulle kunna
ha plats för ytterligare flera miljoner
människor under förutsättning att alla
goda krafter samverkar till en utveckling
av vårt näringsliv. Vill man vara med om
en sådan utveckling, är det enligt min
mening nödvändigt att man ser på dessa
ting med allvar. Slagord uträttar ingenting
på detta område. Vi måste hjälpas åt
att göra det som kan uträttas och göra
det så snart som möjligt.

Vad jag närmast ville beröra, herr talman,
var de rörelsestimulerande åtgärderna.
Enligt de nuvarande bestämmelserna
kan man ju få stimulansbidrag från
staten om man reser i den ena riktningen
men inte om man vill flytta i den andra
riktningen. Jag förstår hur detta har tillkommit.
Det gäller ju arbetslösa. Jag vill
därför inte angripa dessa åtgärder i och
för sig. Det har emellertid vid flera tillfällen
visat sig att man behöver kvalificerad
arbetskraft i de områden, där man
inte har ett väl utvecklat näringsliv just
för att kunna få till stånd ett sådant på
de olika orterna. Därför är det nödvändigt
att man får till stånd de bestämmelser,
som utskottsmajoriteten i dag har föreslagit
och enligt vilka arbetsmarknadsstyrelsen
skulle bemyndigas att avgöra i
vilka fall man skall tillämpa denna nya
princip. Jag tror säkert att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att bedöma denna
möjlighet från fall till fall för att den
skall få den effekt som motionärerna har
avsett.

Herr talman! Jag har velat framhålla
de synpunkter jag nu anfört. Jag vill ännu
en gång tacka för det förslag, som offentliggjordes
i Örebro. Jag hoppas att
regeringen skall finna det möjligt att vidtaga
ytterligare åtgärder i samma riktning,
som kan bli en stimulans för de
olika orter som behöver hjälp. Jag vill
erinra om, som tidigare har påpekats, att

dessa orter inte bara finns i Norrland
utan också i många andra län inom vårt
land. Dessa orter behöver naturligtvis
samma hjälp till självhjälp som vi norrlänningar
så innerligt önskar.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
bifall till statsutskottets förslag vid alla
moment under punkt 25.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Näsström var så
vänlig att jag känner mig uppkallad att
tala om att det inte är jag som har lagt
fram det förslag han berörde. Skall vänlighet
riktas mot någon härför, blir det
närmast mot finansministern. Det är jag
angelägen att framhålla. Yad jag i går
yttrade i Örebro var att finansministern
i ett tal inför länsarbetsdirektörerna
meddelat att förslag till ändring av lagstiftningen
om investeringsfonder kommer
att framläggas i riksdagen — det
kommer att ske endera dagen. Jag hade
tillfälle att i Örebro något beröra innehållet
i det kommande förslaget. Det är
riktigt, som herr Näsström här nämnde,
att förslaget avser att göra det möjligt
att använda investeringsfonderna också
för lokalisering av företag till glesbygdsområden.
Jag är lika glad som herr Näsström
över att vi därmed får medel i våra
händer för att kunna bedriva en aktivare
lokaliseringspolitik. Det skall inte
råda någon tvekan om att detta är ett
vårt gemensamma intresse. Jag kan förstå
reaktionen från Norrlandsbänkarna,
när man är litet tveksam om de rörelsestimulerande
åtgärderna, annonseringarna
o. s. v., därför att det har kanske i
alltför hög grad framstått som om den
offentliga näringspolitiken, framför allt
arbetsmarknadspolitiken, i huvudsak bestod
av ingredienserna omskolning och
omflyttning. Det är inte avsikten. Vi är i
lika hög grad överens om behovet av att
försöka stimulera till en flyttning och
nyetablering av företag till de områden,
där arbetskraft finns tillgänglig, men,
ärade kammarledamöter, jag tror att vi
också bör ha klart för oss problemets
storleksordning. Vi behöver bådadera. Vi
behöver både omflyttningsmöjligheter
och flyttning av kapital, d. v. s. företag.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

De prognoser som finns tillgängliga
visar bland annat i fråga om skogsbruksrationaliseringen
att upp emot 50 000
skogsarbetare kommer att friställas under
de närmaste fem å sex åren.

Det krävs en enorm aktivitet och framför
allt optimism och tilltro till vår företagsamhet,
om vi tror att vi skall kunna
lokalisera företag i en sådan omfattning
att all denna friställda arbetskraft
kan beredas sysselsättning.

Jag har hittills endast berört skogsbruket.
Därutöver kan nämnas den fortgående
rationaliseringen inom jordbruket.
Det är klart att många människor kommer
att söka sin utkomst i servicenäringarna,
i kommunikationerna o. s. v. Dessa
sysselsättningsområden är växande
även i Norrland.

Måste vi emellertid inte också tillgodose
efterfrågan på arbetskraft i Mellansverige
och Sydsverige, där den uppstår
som en naturlig följd av den expansionskraft
som där finns i en rad företag. Jag
skall bara nämna Göteborgsområdet, som
har en rad stora industrier i ett expansionsskede
där efterfrågan på arbetskraft
är utomordentligt omfattande. Vi har
gjort ett mycket hastigt överslag av problemen
hos — i Göteborg — Volvo, SKF,
Götaverken, Eriksbergsvarvet och — inom
Göteborgsområdet —• Saabindustrierna
i Trollhättan. Dessa har behov av arbetskraft
praktiskt taget omedelbart i
anslutning till de utvidgningar som har
förekommit och den expansion som är i
gång. Efterfrågan på arbetskraft är omkring
5 000. Man behöver alltså ett så
stort antal arbetare inom de närmaste
åren.

Det finns anledning att ställa följande
fråga: Är det inte rimligt att försöka stimulera
den arbetskraft som är ledig i
områden med undersysselsättning att
flytta till områden med kraftig efterfrågan
på arbetskraft, där företagen ligger
fast och inte utan vidare kan flytta. Under
alla omständigheter skall man väl
erbjuda arbetskraften möjlighet till sysselsättning
på så förmånliga villkor som
möjligt inom områden där det verkligen
finns utsikter till mycket goda förtjänster.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
Jag vill liksom herr Näsström inte ta
upp någon större debatt, men jag tror
liksom herr Näsström att det, sedan betänkandet
om lokaliseringsutredningen
blivit färdigt, kommer att finnas tillfälle
att diskutera principerna. Man kan ändå
i detta sammanhang inte förbigå att ta
ställning till om vi är beredda att medverka
till en omflyttning av arbetskraft,
för att på det sättet bereda de företag,
som har utrymme för en expansion tillfälle
att få arbetskraft. Om t. ex. Volvo
skall kunna konkurrera på världsmarknaden
är ju en av förutsättningarna att
företaget får erforderlig arbetskraft till
den nya industri som det har byggt. Volvo
har nämligen investerat ca 200 miljoner
kronor i de nya industribyggnaderna
och i nya moderna maskiner. Detta
ger bolaget enligt dess egna bedömanden
möjlighet att konkurrera på den stora
bilmarknaden. Dessutom ger det ej
enbart de i företaget anställda goda inkomster
utan jämväl åt landet ett gott bidrag
av inkomster som har möjliggjort
den stora standardhöjningen under efterkrigstiden
och som också är en av förutsättningarna
för att vi skall kunna
fortsätta att höja vår gemensamma standard,
hur vi än sedan skall ta ut denna
höjning.

Måste vi inte på detta sätt gå till botten
med problemen för att kunna göra våra
bedömningar? Jag är övertygad om att vi
alla önskar framgång åt dessa företag
med god expansiv förmåga och att det
inte uppstår alltför stora strider i fråga
om arbetskraftsrekryteringen. Vi skulle
eljest kunna komma in i en orimlig situation.

Jag erkänner att det självfallet är lika
angeläget att ta hänsyn till vad herr Näsström
och flera andra talare berört, nämligen
att befolkningsuttunningen i vissa
områden går så långt att stora ekonomiska
värden kan komma att spolieras och
man försvårar för de människor som ändå
måste bo kvar inom dessa områden
att behålla sin sociala och kulturella
standard och de serviceinstutitioner, skolor,
sjukhus och en rad andra anordningar
som de varit med om att bygga upp.
En samhällsekonomisk, liksom en social

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
och känslomässig, bedömning måste komma
in i bilden som fullt legitim och förståelig.

En aktivare lokaliseringspolitik anses
vara nödvändig för att stimulera till en
uppbyggnad av företag. Därmed uppstår
frågan till vilka orter lokaliseringen skall
äga rum. Anledningen till att jag tog till
orda var främst att herr Näsström av tidningsreferaten
fått den uppfattningen att
arbetsmarknadsstyrelsens chef kategoriskt
sagt att en lokalisering till centralorterna
inom de s. k. A-regionerna var
vad vi skulle satsa på. På den punkten
vill jag något nyansera bilden, för att inte
detta intryck skall bli bestående. Arbetsmarknadsstyrelsens
chef sade ungefär
följande: Vi har mycket få stora företagsenheter,
som vi kan förvänta att få
utflyttade eller beträffande vilka vi kan
räkna med att få medverka vid nyetablering.
Jag tar inte nu upp vad som kan
göras av kommuner i stimulerande avseende,
utan försöker ange vilka väsentliga
insatser från statens sida som kan företagas.
Ansträngningarna måste gå ut på
att försöka förmå industrierna till en nyetablering
eller omflyttning av större företagsenheter,
som kan ge kraft och styrka
åt de regioner inom vilka man anser
det nödvändigt med en samhällsinsats.
Därför måste man säga sig att det i första
hand är angeläget att de s. k. A-regionernas
centra får stora företagsenheter. Detta
är ingenting märkvärdigt. Det är inte
så att A-centra är orter med låt oss säga
75 000 eller 100 000 invånare. Jag erinrar
om att Lycksele är centralort inom en Aregion,
för att ta ett enda exempel — i
Norrland finns det flera orter som ingår
som centralorter i A-regioner, och där
man också kan bygga upp en service åt
dem som skall anställas i företagen som
tjänstemän eller arbetare, vilket i sammanhanget
har stor betydelse. Men därmed
har jag inte velat säga att man inte
skall stimulera företag att söka sig till
s. k. B- eller C-orter, enligt arbetsmarknadsstyrelsens
klassificering. I den mån
det finns önskemål därom och man kan
stimulera till detta, kommer man att göra
det också.

För en A-region är det ju inte bara vä -

sentligt vad som finns på centralorten.
A-regioner förutsättes bygga på alla de
orter som finns i regionen, även de av Boch
C-karaktär. Ju starkare underlaget
är desto starkare blir hela regionen.

Ett talande exempel som jag brukar
använda är Gotland, som är en väl avskild
A-region med Visby som centralort.
Där har man under hela efterkrigstiden
och kanske även tidigare haft problem
med avflyttningen och besvärligheter i
fråga om sysselsättningen. Nu har till
Gotland lokaliserats en avdelning av L.
M. Ericsson, som skall ha 1 200 anställda
när den blir färdigutbyggd. Detta företag
har lokaliserats till Visby, som är regionens
centralort, men det har givit
styrka åt hela regionen. I kölvattnet på
detta stora företag har kommit smärre
företagsenheter av servicekaraktär och
annat, och de är inte bara lokaliserade
till Visby utan också till andra platser på
Gotland. De ger styrka åt hela regionen.

Det var ungefärligen motsvarande som
arbetsmarknadsstyrelsens chef ville
framhålla. Jag vill tillägga att bilden inte
får vara så onyanserad att det framstår
som om det är uteslutande på A-regionernas
centralorter som man kommer att
satsa. Det är inte meningen, och det var
inte heller meningen med generaldirektörens
uttalande. Jag hade anledning att
efter honom gå upp i talarstolen och göra
ungefär motsvarande nyansering som
här — kanske något längre, men jag
skall inte upprepa allt.

Herr talman! Jag har funnit anledning
att ta upp dessa två särskilda spörsmål.
Det skulle också finnas andra intressanta
ting att diskutera, men jag vill bara
lämna ett meddelande till någon som under
debatten framhöll att man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida skulle angett
att Tornedalsområdet var det område
där de som flyttar därifrån skall få
det s. k. utrustningsbidraget. Låt mig säga,
att den 5 april i år beslutade arbetsmarknadsstyrelsen
att utrustningsbidraget
skall med omedelbar verkan kunna
utdelas till sådana som flyttar från Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
och Gävleborgs län med undantag
av Gästrikland. Det gäller alltså

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

inte bara den speciella region som pekats
ut, utan man har ansett det rimligt att
människor, som skall erbjudas frihet i
sitt yrkesval, skall få detta bidrag oberoende
av var de bor i Norrland.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta av vad inrikesministern sade, men
jag skulle vilja göra ett par korta erinringar.

I början av sitt anförande nämnde han
förhållandena på västkusten. Hans beskrivning
är säkert riktig, men låt mig
erinra om vad riksdagen gjorde bara för
några veckor sedan. Vi anvisade i runt
tal 500 miljoner i garanti för Uddevallavarvet
och Eriksbergs varv. Jag var glad
åt den saken, men skulle vi komma i
samma situation i andra delar av landet
hoppas jag att få åtminstone inrikesministerns
stöd för att också där vidtaga
kraftåtgärder.

Jag har ingenting emot västkusten. Om
man ser vårt land som ett exportland,
ligger västkusten bäst till. Det kan ingen
bestrida. Men vi får inte se så enögt på
detta problem att vi till exempel säger
att vi skall koncentrera det huvudsakliga
av vår industri till västkusten.

Jag är också överens med inrikesministern
om att vi huvudsakligen bör ägna
oss åt A-regionerna, men låt mig ta ett
speciellt exempel. I förgår hade arbetsmarknadsstyrelsens
chef rest till ett område
som har 20—25 mil till närmaste Aort.
Vad skall man göra där? Ingen kan
rimligen begära att människorna där
skall åka 20—25 mil kväll och morgon.
Skall vi lämna dem åt deras öde? Då bör
de ha klart besked så att de vet vad de
skall rätta sig efter. Men regering och
riksdag bör försöka hjälpa även sådana
områden i den mån det är möjligt. Jag
begär inga orimligheter, men jag tror det
är nödvändigt att dessa människor får
klart besked. Om arbetsmarknadsstyrelsens
hela stab är inriktad på att hjälpa
bara i de stora A-regionerna och säga nej
till alla övriga, då förstår man att dessa
människor i glesbygden förlorar tron på
samhällets vilja att hjälpa. Det är i allra

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
högsta grad opsykologiskt, och det är
detta jag vill framhålla.

I övrigt tror jag att inrikesministern
och jag är överens på de flesta punkterna.

Det har talats mycket om Norrland
här, men jag ser inte detta enbart som ett
Norrlandsproblem — flera andra län har
samma problem. I Norrland är vi emellertid
beredda att fortfarande i rätt
många år anslå många miljoner till yrkesutbildning
åt ungdomarna, som sedan
tvingas flytta till andra orter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även jag har med synnerlig
glädje tagit del av det referat som
finns i tidningarna i dag av Örebrokonferensen
i går. Jag finner det angeläget
att uttala min särskilda tillfredsställelse
med att inrikesministern är med och
som han säger nyanserar bilden vid sådana
här tillfällen. Jag har nämligen varit
med på konferenser där arbetsmarknadsstyrelsens
chef har varit ensam företrädare
för de centrala myndigheterna,
och jag måste säga att man nog inte får
en entydig uppfattning om hur statsmakterna
ser på de här sakerna av de resonemang
som i sådana sammanhang har
förts.

Jag håller med inrikesministern om att
de här problemen är stora. Det är alldeles
självklart att de kräver många olika
åtgärder. Det förslag som nu har varslats
beträffande möjligheter att utnyttja
investeringsfonderna löser enligt min
mening inte heller alla problem man
kan ha för att intressera företagen för en
lokalisering inom dessa sysselsättningssvaga
områden. Jag tror att det behövs
mycket mer.

Herr statsrådet talade om svåra avvägningar:
man har å ena sidan fasta företag
i andra delar av landet som kämpar
med svårigheter att rekrytera arbetskraft,
och å andra sidan har man t. ex. i Norrland
områden med arbetskraftsöverskott.
Jag håller med om att det kan vara en
svår avvägning, men varför måste man
också intensifiera åtgärderna för att få

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

sysselsättning i beredskapsarbeten i andra
delar av landet där inte det skälet kan
åberopas, att det finns stora fasta industriföretag
som behöver få folk? Jag
skulle gärna vilja ha svar på frågan vilken
konsekvens man där har stött sig
på.

Jag är nu efter statsrådets inlägg medveten
om att de särskilda områden som
kan komma i åtnjutande av utrustningsbidrag
har vidgats, men detta ändrar inte
på något sätt den argumentering som jag
presterade i mitt anförande.

Jag vill avslutningsvis säga att inte
heller jag ser detta bara som en norrländsk
fråga, även om jag i min argumentering
uppehöll mig rätt mycket vid
Norrland. Jag sade också att jag tror att
de här svårigheterna äger relevans i stora
delar av landet, speciellt i glesbygdsområdena.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Vi har för inte så länge sedan diskuterat
kommunindelningen, och vi har haft
länsstyrelserna och kommunerna i arbete
under det här året med uppgörande av
planer för hur kommunblocken inom länen
bör gestaltas. Förslagen har nu lämnats.

Låt mig säga att vi anser att kommunblocken
är de primära enheter på vilka
man bör bygga när man börjar bedriva
en aktiv lokaliseringspolitik. Vi talar
därför inte om A-, B- och C-regioner utan
om kommunblock, och det är de näringsgeografiska
förhållandena inom kommunblocken
vi håller på att studera. Där
vi finner att det ekonomiska underlaget
för dessa block sviktar måste vi gå in
med insatser. A-regionernas antal är väl
ungefär 100, medan kommunblockens antal
enligt de preliminära planerna är
340. Det ger kanske en liten anvisning
om skillnaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
är också helt införstådd med att det är
på det planet vi skall göra insatserna där
de behövs. Jag tror att herr Näsström
och jag är helt överens i det avseendet.

Jag tog upp Västsverige därför att jag
erinrade mig att vi här har ett område
med fasta industrier som behöver unge -

fär 5 000 arbetare under de närmaste
åren. Jag ville framhålla att man väl ändå
bör medverka till att arbetskraften
kommer dit. Det är möjligt att den kommer
ändå, utan de här stimulansåtgärderna,
men vi tycker det är rimligt att
man vid sidan av arbetsförmedlingskontorens
ansträngningar att flytta över arbetskraft
bereder vissa områden med
långa avstånd ekonomiska förmåner, som
väsentligt kan underlätta omflyttningarna.

Herr Gustafsson sade att flyttningsbidragen,
annonseringen och en rad andra
åtgärder som arbetsmarknadsstyrelsen
svarar för gått så långt att man känner
sig en smula misstänksam mot arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta visar de svårigheter
som inte minst generaldirektören
för arbetsmarknadsverket har. Han skall
försöka föra en så realistisk politik som
möjligt med beaktande ävenledes av de
ekonomiska problemen. Han säger att
verket behöver annonsera för mellan 4
och 5 miljoner kronor om året. Får man
inte genom annonsering försöka stimulera
omflyttningen av arbetskraft, måste
man kanske i stället — han har själv angivit
siffran — satsa ca 50 miljoner kronor
på att öka beredskapsarbetenas omfattning
i Norrland. Därmed är detta inte
ett problem bara om huruvida annonseringen
är trevlig eller inte.

Det är ett realistiskt samhällsekonomiskt
problem, där vi naturligtvis måste
ställa oss frågan om vi är beredda att
besluta om dessa ökade utgifter från samhällets
sida. Vi har väl nu i gång beredskapsarbeten
för omkring 300 miljoner
kronor. Skall vi öka på dem med ytterligare
50—60 miljoner kronor, eller skall
vi försöka denna andra väg och ge 4 å 5
miljoner kronor till annonsering? Vad
vi här måste väga mot varandra är alltså
ytterligare 50 miljoner kronor till beredskapsarbeten
eller 4—5 miljoner till annonsering
och stimulans för omflyttning
av arbetskraften.

Som svar på en direkt fråga beträffande
beredskapsarbetenas omfattning vill
jag till herr Gustafsson säga att beredskapsarbeten
pågår eller planeras i huvudsak
i norra delarna av landet. Det

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

finns ett par smärre beredskapsarbeten
även söderut. Jag kan inte exakt komma
ihåg siffrorna, men det torde hittills röra
sig om en omflyttning av 60—65 man
från Norrland till arbetena söderut. Det
är möjligt att beredskapsarbetena i de
södra delarna av landet kan få vidgad
omfattning i fortsättningen, dock inte så
mycket att jag kan förstå den oro som
man på norrlandshåll känner inför detta.

Jag har haft anledning att titta på en
liten skrift från mitt eget län och det
gamla fattighäradet Sunnerbo, en hundraårsskrift
som bl. a. innehåller en beskrivning
av levnadsförhållandena för
människorna där för 60—80 år sedan,
alltså vid den tid då den gamla bondehushållningen
föll samman. Vad måste
dessa människor göra när det inte fanns
några utkomstmöjligheter för många av
dem? En del flyttade till Amerika, men
ganska många sökte sig norrut, till gruvfälten,
järnvägsbyggande och vägbyggande
uppe i Norrland. Många av dem har
stannat där uppe och kanske gjort värdefulla
insatser. Men på den tiden fick
man inga flyttningsbidrag. Det behövdes
inga stimulansåtgärder. De drevs av nöden
att flytta från sin hemort och söka
sin utkomst på annat håll. Märkligare
var det inte. Jag erkänner gärna att förhållandet
var detsamma för dem som
från norr flyttade till Amerika. Det var
helt enkelt nödvändigt för dem att flytta.
Nu pågår en omställningsprocess inom
jordbruket och skogsbruket, inte minst i
Norrland, som, såsom jag nyss sade, friställer
åtskilligt med arbetskraft. Samhällets
insatser måste då inriktas på att bereda
dessa människor sysselsättning och
utkomst. Vi accepterar ingen arbetslöshet
och har ingen anledning att göra det. För
att komma till rätta med svårigheterna
söker vi oss då fram på två vägar, vilket
vi har varit överens om i många år. Den
ena vägen är att vi måste se till att de
som inte har arbete får möjlighet att söka
sig till de arbetstillfällen som finns.
Vi vill emellertid också gå den andra vägen,
nämligen att flytta arbetstillfällena
till arbetskraften. Kan vi inte nu vara
överens om att pröva oss fram på båda
dessa vägar.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Sedan kan man naturligtvis alltid säga
att vi borde gå snabbare fram med åtgärderna.
Vi har som en första åtgärd av
större omfattning beslutat garantera
varvskrediter, som herr Näsström erinrade
om. Vi har härmed för första gången
prövat oss fram på detta område.

När herr Näsström frågar om vi är beredda
att pröva i vad mån det finns andra
områden, där det kan vara lika angeläget
med kapitalinsatser, kan jag personligen
svara ja på den frågan. Jag vill
också gärna understryka att en vidgad
samhällelig företagsverksamhet kan komma
in i diskussionen. Vi står fria och
obundna till en prövning härvidlag även
med hänsyn till glesbygdsområdenas behov.

Som redan annonserats kommer finansministern
endera dagen vidare att
framlägga förslag som gör det möjligt
att använda investeringsfondernas medel
för att befrämja åtgärder i lokaliseringsavseende.
Några av deltagarna i den s. k.
lokaliseringsutredningen har varit bekymrade
häröver och frågat om regeringen
verkligen vill föregripa lokaliseringsutredningens
förslag och redan nu
vidta åtgärder, om vilka förslag eventuellt
skulle presenteras av utredningen.
Ja, vi befinner oss alltså i den situationen
att vi å ena sidan har att ta hänsyn
till nödvändigheten att genomföra snabba
åtgärder och å andra sidan ta hänsyn
till pågående utredningen och vad den
kan komma att ge för resultat. Vi har
försökt att gå fram på en medelväg och
hålla utredningen någorlunda underrättad
om vad som här göres så att vi inte
vidtar något som på något sätt hindrar
utredningen i dess arbete. Jag tror inte
att regeringens förslag i fråga om investeringsfondernas
användning eller beslutet
om den stora kapitalkrediten till Uddevallavarvet
på något sätt kommer att
hindra lokaliseringsutredningen i dess
arbete. Tvärtom får vi väl genom regeringens
åtgärder tillfälle att pröva en del
av de åtgärder som kanske i lokaliseringsutredningens
överväganden kommer
att få ännu större omfattning. Vi
väntar alla med stort intresse på lokaliseringsutredningens
resultat. Därmed

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
får vi nämligen också underlag för en
kanske än mer realistisk och principiell
debatt av dessa frågor. Redan nu har
jag emellertid velat ange några personliga
principiella uppfattningar som -— i
den mån jag kommer att delta i det fortsatta
arbetet —- kommer att vara vägledande
för mig när det gäller näringspolitiken.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Eftersom jag tillhör lokaliseringsutredningen
skall jag kanske säga
till inrikesministern att jag inte anser
att de åtgärder som regeringen här vidtagit
på något sätt föregriper utredningens
betänkande. Tvärtom kan vi tacksamt
notera att man redan nu inom olika
avsnitt av samhällslivet söker underlätta
för företag att flytta från tättbebyggda
delar av vårt land till andra områden.

Jag noterar med glädje inrikesministerns
positiva yttrande i fråga om lokaliseringspolitiken.
Han har klart givit till
känna att han för sin del är beredd att
använda båda de här aktuella vägarna,
nämligen dels att omflytta arbetskraften,
dels att stimulera industriföretag att flytta
till områden med undersysselsättning.

Jag hade inte tänkt ge mig in i någon
lokaliseringsdebatt vid behandlingen av
denna fråga — en sådan debatt kommer
ju sedan lokaliseringsutredningen i höst
avgctt sitt betänkande — men det är i alla
fall ett par saker som jag här skulle vilja
beröra. I diskussionen har bl. a. tagits
upp den annonskampanj som nu pågår
framför allt i Norrland. Jag skall inte
vända mig mot kampanjen som sådan eller
de åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen
måste vidtaga därför att den enligt sin
instruktion har att skaffa sysselsättning
åt friställd arbetskraft, alltså arbetslösa.
I stället vill jag vända mig mot det som
händer i kölvattnet på denna annonskampanj.
Industrier i södra och mellersta
Sverige skickar nämligen ut tjänstemän -—
värvare, om jag skall använda det uttrycket
— till olika orter i Norrland. Dessa
värvare stannar en vecka eller kanske
längre tid och söker förmå arbetskraft
att flytta till deras industrier söderut i

landet. Ur deras egen synpunkt är detta
lovvärt, men det har nackdelen att
man också kan locka bort arbetskraft
som redan har sysselsättning inom befintlig
norrländsk industri. Följden kan
bli svårigheter för den industriella produktionen
i Norrland, därest den här
verksamheten får större omfattning och
man tillåter värvare att med olika medel
på sidan om arbetsmarknadspolitiken
försöka locka folk att flytta, med bidrag
av det ena eller det andra slaget. Jag har
velat peka på detta därför att det enligt
rapporter som jag fått har förekommit
och även nu förekommer att sådana värvare
slagit sig ned litet här och var på
de större orterna i Norrland för att förmå
arbetskraft att flytta söderut.

Vad jag vill vända mig mot är egentligen
närmast herr Kaijser, som yrkar
bifall till reservation c, vilken innebär
avslag på den motion jag väckt och på
utskottets utlåtande beträffande den.
Herr Kaijser hänger liksom reservanterna
upp sitt avslagsyrkande på att lokaliseringsutredningen
kommer att avge
sitt betänkande innevarande år; då
skall man inte vidtaga några åtgärder
redan nu. Men, herr Kaijser, om lokaliseringsutredningen
avger sitt betänkande
innevarande år skall det först ut på remiss.
Riksdagen kan inte godkänna ett
förslag från utredningen förrän 1964,
och verkningarna av riksdagsbeslutet
kan icke inträda förrän efter den 1 juli
1964. Först på hösten 1964 eller någon
gång i början av 1965 har allting kommit
i gång. Skall man verkligen inte under
sådana förhållanden kunna tillstyrka en
så liten sak som att de rörlighetsstimulerande
medlen får bli dubbelverkande
och inte skall ha nuvarande ensidiga
inriktning? Man försvårar ju inte på något
sätt det framtida ställningstagandet
i lokaliseringsfrågorna genom att bifalla
motionen.

Kommittén för näringslivets lokalisering
hade i fjol tillfälle att avge ett remissyttrande
till statsutskottet beträffande
då väckta motioner i denna fråga.
Jag citerar ur det remissyttrandet:
»För att främja utvecklingen av företag
inom regioner med betydande sysselsätt -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ningssvårigheter bör emellertid de rörlighetsstimulerande
medlen även kunna
tagas i anspråk för att underlätta dessa
företags rekrytering av kvalificerad arbetskraft,
som ej finns att tillgå inom
den egna bygden.» Kommittén har säkerligen
inte ändrat uppfattning i denna
fråga sedan förra året. Statsutskottet
skrev också kraftigt i samma riktning,
men det har inte föranlett någon åtgärd
från regeringens sida.

Vår motion i år syftar till att bereda
möjligheter att stimulera företag att flytta
till områden där det finns arbetskraft.
Hur verkar för närvarande bestämmelserna
på detta fält? Ja, man har möjlighet
att ge flyttningsbidrag hela vägen
från Gävle och upp genom Norrland till
sådana som vill flytta från Norrland till
mellersta Sverige eller någon annanstans
där det behövs arbetskraft. I sådana fall
lämnas stimulansbidrag på upp till 2 000
kronor och dessutom dagtraktamente
tills vederbörande kommit i gång på den
nya orten. Men om en industri flyttar
från låt mig säga Stockholmsområdet eller
Göteborgsområdet till en ort i Norrland
och vill ha med sig kvalificerad
arbetskraft — verktygsarbetare, förmän
och tjänstemän som tidigare varit anställda
hos företaget — utgår inte ett
öre i bidrag. Vid flyttningen upp till
Norrland måste vederbörande betala alla
kostnader själva, därför att arbetsmarknadsstyrelsen
enligt nuvarande bestämmelser
inte kan bevilja bidrag av något
slag. Bidragsgivningen har alltså en ensidig
inriktning, och jag måste betrakta
det så att samhället genom denna ordning
medvetet bidrar till en omflyttning
av arbetskraften och inte stimulerar industrien
att i stället flytta till områden
där arbetskraften finns.

Jag har här en fotostatkopia som gäller
ett företag vilket flyttade från Stockholmsområdet
till en ort i Norrland. Med
statlig kreditgaranti byggdes ett stort industrikomplex
där den ifrågavarande
specialindustrien så småningom kommer
att sysselsätta ett par hundra man. Denna
industri behövde ta med sig verktygsarbetare
och annan kvalificerad personal
med många års utbildning. Företagaren

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 18

skrev till arbetsmarknadsstyrelsen och
frågade huruvida denna arbetskraft kunde
få flyttningsbidrag till den nya fabriken
i Norrland.

Fotostatkopian tar upp de allmänna
villkor som arbetsmarknadsstyrelsen har
att rätta sig efter och slutar med följande:
»Som framgår av ovanstående kan
de av Eder anställda, vilka skall flytta
med företaget, tyvärr inte erhålla bidrag
från arbetsmarknadsstyrelsen.» Det innebär
således att de inte erhåller flyttningsbidrag.
Av den anledningen har vi väckt
motionen, som går ut på att även områden
där det råder undersysselsättning
skall kunna få dessa rörlighetsstimulerande
medel.

I motionen, som tillstyrkts av statsutskottet,
hemställes att riksdagen måtte
besluta att Kungl. Maj:t bemyndigas att
inom ramen för anslaget till rörlighetsstimulerande
åtgärder medel må tagas i
anspråk för att underlätta rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft till regioner
med betydande sysselsättningssvårigheter
i sådana fall då tillgången på kvalificerad
arbetskraft skulle bidraga till att
öka sysselsättningsmöjligheterna. Jag
tycker för min del att det är ett rättvisekrav
att dessa medel ställes till förfogande
på ett sådant sätt, att de även kan
ges till de industriers anställda, som
flyttar till områden där det råder brist
på sysselsättning, vilket också skulle stimulera
industrier att flytta till sådana
orter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Hem talman! Jag vill bara erinra om
att jag i mitt första anförande beklagade
att denna fråga inte blivit avklarad i
tid före statsverkspropositionen avgivande.
Jag föreställer mig att det fanns
vissa skäl som gjorde att regeringen inte
följde den beställning som riksdagen på
förslag av statsutskottet hade gjort. Jag
tänker mig att det kan ha varit t. ex. att
det måste finnas vissa avgränsningssvårigheter
när bidrag skall beviljas. Det
är väl inte så lätt att utan vidare säga

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

till vilka områden man skall flytta för
att få bidrag. Vad menas med »betydande
sysselsättningssvårigheter»? Var
går gränsen mellan sysselsättningssvårigheter
som är »obetydliga» och sådana
som är »betydliga»?

När lokaliseringsutredningens betänkande
är att vänta så pass snart anser
jag att det är naturligt att avvakta betänkandet
för att kunna bedöma hela frågan
i ett större sammanhang. Jag har ■—
som jag också anförde i mitt första inlägg
— klart för mig vad detta kan betyda
även för regioner inom det län där
jag bor, och jag hoppas att frågan i sinom
tid skall få en lösning.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Kaijser frågar
efter vilka områden det här skulle kunna
vara fråga om, vill jag svara att arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt senaste beslut
om utvidgning av de områden, där
rörlighetsstimulerande medel skall kunna
utgå, klart angivit vilka områden det
gäller. Om det här blir fråga om en dubbeiverkan,
så vet vi att i första hand
industrier som flyttar till dessa områden
erhåller de rörlighetsstimulerande medlen,
och då är det ju ändock till syvende
og sidst arbetsmarknadsstyrelsen som
kommer att pröva dessa frågor.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få säga några ord beträffande
beredskapsarbetena och deras inriktning.

Av statsutskottets utlåtande framgår att
en annan inriktning av beredskapsarbetena
skulle vara önskvärd särskilt när
det gäller vägbyggandet. Det är klart att
många i Syd- och Mellansverige kan få
den uppfattningen att vi är väl lottade i
Norrland i fråga om vägarbeten och speciellt
beredskapsarbeten. Nu är det emellertid
inte på det sättet. Norrland är
stort till arealen och har ett glest järnvägsnät
samt skiljer sig i många hänseenden
från Syd- och Mellansverige. Jag
skall här bara nämna några exempel. Den

vägplan för Norrbotten, som för en tioårsperiod
fastställdes för ett år sedan, tog
sikte på att det skulle behöva byggas
6 300 kilometer skogsbilvägar enbart i
Norrbottens län. Därtill skall vi lägga
länsvägarna och broarna. Yi vet också
från behandlingen av Tornedalspropositionen
att det enbart i Tornedalen skulle
behöva byggas boråt 200 mil skogsbilvägar.
Vid en konferens i Arvidsjaur i
januari månad i år uttalade professor
Sundberg — även inrikesministern besökte
den konferensen — att det i Norrbottens
län finns endast 2,2 meter skogsbilväg
per hektar produktiv skogsmark,
medan det i Syd- och Mellansverige finns
14,1 meter, alltså sex—sju gånger så lång
vägsträcka per hektar skogsmark. Han
säger att det alltså föreligger ett mycket
stort behov av att bygga ut vägnätet. Professor
Sundberg tillfogade att det innebär
en väldig förlust för hela det svenska
hushållet, att man inte kan få bygga vägar
i den utsträckning som är önskvärt.
När man friställer arbetskraft i skogsbruket
är det ganska naturligt att man, för
att kunna hålla industrien med virke och
få till stånd produktiva skogsavverkningar,
framför allt ser till att man får vägar
och på så sätt kan behålla skogsavverkningar
på områden där de annars inte
skulle varit lönsamma. Det finns utan
tvekan i övre Norrland möjligheter att
sysselsätta beredskapsarbetare med nyttiga
arbeten.

Utskottet säger nu att det inte vill göra
något direkt uttalande utan vill beakta
de personliga förhållandena när det
gäller beredskapsarbetarna och att hänsyn
även bör tagas till de olika arbetenas
art, d. v. s. att det skall vara produktiva
arbeten.

Det är ju självklart, men vid förflyttning
av beredskapsarbetare till södra
och mellersta Sverige gäller det ofta
äldre arbetskraft, som kanske av familjeskäl
inte har så lätt att flytta på sig.
Vi har inte något emot en flyttning över
huvud taget från Norrland till södra
Sverige. För att nämna några siffror på
den punkten kan jag konstatera, att under
de senaste 30 åren 170 000 arbetsföra
människor har flyttats från Norr -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

land till det övriga Sverige. Det är alltså
mer än vad inrikesministern nämnde
för skogens del, nämligen att 50 000 arbetare
flyttat per 10 år. Ungefär 60 000
arbetare per 1 O-årsperiod räknat har
flyttat under de gångna 30 åren. Vi vet
alltså att vi får vara beredda på att folk
skall flytta till andra delar av landet,
men just när det gäller beredskapsarbeten
och så länge vi har behov av vägbyggnader
och andra nyttiga arbeten i
övre Norrland, anser jag att man i första
hand bör tillgodose det, eftersom detta
måste vara hela folkhushållets angelägenhet.

Det talas också om svårigheterna att
flytta folk och att man bör stimulera
dem på olika sätt. Man kan fråga sig om
detta är nödvändigt just när det gäller
vår hemmaindustri, och om den skall ha
en sådan förläggning som den har för
närvarande. Det sägs att det råder brist
på byggnadsarbetare i södra och mellersta
Sverige. Vad skulle hindra att man till
våra nordliga breddgrader förläde tillverkningen
av viss utrustning för bostäderna
såsom t. ex. fönster och dörrar
samt köksinredningar. Skulle man kunna
utnyttja möjligheten att till Norrland
förlägga hemmaindustrier, skulle man i
varje fall kunna sysselsätta människorna
med sådant arbete, och man hade inte
den konkurrens som råder när det gäller
exportindustrien. Det skulle i alla fall
hjälpa till att dryga ut byggnadsarbetskraften
i Syd- och Mellansverige, om
man kunde förlägga en del av byggnadsproduktionen
till Norrland, särskilt då
produktionen av träalster.

Jag tror inte att många norrlänningar
i och för sig skulle ha något att invända
emot vägarbete i Syd- och Mellansverige,
om de kunde få fast sysselsättning
vid vägförvaltningarna och kunde få arbeta
några år framöver. Vad man reagerar
emot är att arbetare flyttas bara för
några månaders beredskapsarbete.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Om man skulle döma av
hemortsadresserna för dem som — bort -

sett från inrikesministern — deltagit i
denna debatt, skulle man få ett intryck
av att det vore en ren Norrlandsdebatt.
Jag vill nog gärna understryka att detta
inte på något sätt är ett renodlat Norrlandsproblem,
även om problemställningarna
där kanske är mer utpräglade
än på något annat håll. Det är helt enkelt
ett för hela vårt samhälle gemensamt
problem. Jag vill gärna säga att jag inte
på något sätt tar den kritik som kommer
från Norrland för något utslag av kverulans,
som herr Jacobsson uttryckte det,
ty jag vet att det finns naturliga skäl
till de bekymmer man hyser inför den
rådande situationen.

När lokaliseringsutredningen hade dessa
problem under övervägande, vägde
naturligtvis Norrlandsfrågorna utomordentligt
tungt i vågskålarna, men de var
inte allenarådande. Detta gäller inte enbart
för utredningens vidkommande,
utan man måste sätta in problemen i deras
stora sammanhang. Jag måste säga
att det är utomordentligt glädjande för
mig att statsutskottets majoritet äntligen
kommit fram till att man skall låta de
rörlighetsstimulerande åtgärderna verka
i båda riktningarna. Det kan kanske betraktas
som en liten detalj 1 sammanhanget,
men det är en ytterst betydelsefull
detalj, inte minst ur psykologisk synpunkt.
Det är därför att hoppas på att
riksdagens majoritet här säger ifrån. Här
har för första gången tagits upp åtgärder
som avser att skapa ett aktivt program
även i fråga om industrialiseringen av
Norrland. Statsutskottet är således berett
att aktivt stödja en omflyttning av arbetskraft
åt ett håll som man inte tidigare
beaktat.

Jag kanske till en början var något
överraskad av regeringens beslut att lägga
fram förslag om att investeringsfonderna
skulle användas för lokaliseringspolitiska
syften. Jag måste dock säga, att
när inrikesministern har förklarat, att
ledamöter inom lokaliseringsutredningen
med bekymmer sett detta beslut, bör
han inte räkna mig dit. Jag tror att man
kan betrakta beslutet att använda dessa
fonder som ett första steg mot det som
väl ändå måste bli resultatet så småning -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
om av lokaliseringsutredningens prövning
av frågan. Därmed öppnar sig nämligen
möjligheten att med omedelbar
verkan påbörja ett program som det är
alldeles uppenbart att man så småningom
måste ta upp i dess fulla utsträckning.

Jag kan gärna här inför kammarens
ärade ledamöter bekänna, att jag ibland
bar gripits av en känsla av vanmakt inför
att man här råkat in i det normala
statliga utredningsmaskineriets kvarnar,
som ju i likhet med en del andra kvarnar
mal långsamt. De mal som bekant
mycket effektivt, men de mal långsamt,
och det är uppenbart att man ofta måste
avvakta ett utredningsresultat längre än
man skulle önska att man behövde göra
innan man kan sätta i gång med åtgärderna.
Det kan ur den synpunkten vara
tacknämligt att det öppnas möjligheter
att ta investeringsfonderna i anspråk för
lokaliseringsändamål.

Yad beträffar den diskussion som bar
förts här och som hade sin upprinnelse
i gårdagens konferens i Örebro angående
lämpliga lokaliseringsorter vill jag säga,
att det får inte bli på det sättet att de
s. k. A-orterna skulle vara sakrosankta
när det gäller att åstadkomma ny sysselsättning.
Det är alldeles uppenbart att
man därmed skulle förfuska något av
grundidén för själva lokaliseringen, nämligen
att man skall söka upp människorna
där de bor och bereda dem sysselsättning
där. Skulle man föra en politik
som syftar till att företag skulle etablera
sig enbart inom stora orter, skulle
det i sin tur betyda en ny form av folkvandring,
som skulle — i ännu högre grad
än vad som hittills sker från Norrland -—
stimuleras genom statliga åtgärder, och
det är klart att detta inte kan vara riktigt.
Det må vara riktigt att stora företag
inte kan etableras var som helst.
Det finns exempel, och jag tror att vi
kan få nya exempel på det också, att om
man etablerar ett företag med betydande
arbetskraftåtgång i ett område med gles
befolkning, betyder det i sin tur att den
närmaste omgivningen inom åtskilliga
mils omkrets kommer att glesas ut ännu
mer. Det kan möjligen sägas att man

kan eliminera den risken, eftersom bilen
har fått den ställning den har — man
kan åka längre sträckor mellan bostad
och arbetsplats — men förr eller senare
visar sig resultatet, och vill man ha en
befolkningsfördelning sådan som den vi
försökt sätta upp som mål för lokaliseringspolitiken,
är det uppenbart att man
måste som lokaliseringsorter också satsa
på de mindre tätorterna.

Inrikesminstern säger att han för sin
del vill betrakta de nya kommunala samarbetsområdena
som lokaliseringsområden,
som man får behandla i ett sammanhang,
och jag tror att det är riktigt. Om
man kunde få den synen på saker och
ting från kommunalpolitiskt håll, att
man betraktar de nya områdena som en
enhet i detta hänseende, får man säkerligen
möjlighet att sätta in de statliga åtgärderna
på ett sådant sätt att hela kommunens
intresse kan tillgodoses.

Låt mig säga ett par ord beträffande
reservationen c på den här punkten. När
herr Kaijser försvarar den är han naturligtvis
i sin fulla rätt att göra det,
men jag är överraskad av att man på en
punkt som denna är direkt beredd att
svära på kungens ord. Det brukar inte
vara fallet hos högern, även om det inträffat
ett par gånger på senaste tiden.
Man brukar vara rätt kritisk mot Kungl.
Maj:t inom högerpartiet, men när det nu
gällt åtgärder som skulle ha kunnat få
omedelbar verkan, har man backat ut.
Det har gjort att jag börjat fundera över
om högerpartiet inte tänker sluta upp
kring den lokaliseringspolitik över huvud
taget som vi är tvungna att föra. Det skulle
vara ytterligt betänkligt, när vi så småningom
går att taga ståndpunkt till det
förslag som lokaliseringsutredningen
kommer med och som jag tror på vissa
punkter kan komma att bli ganska långtgående.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter den långa debatt
som nu har förts skall jag fatta mig
mycket kort. Det är inte mer än ett par
dagar sedan vår älskvärde talman delgav
oss att vi inte får resa hem förrän

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

föredragningslistan är genomgången, och
jag förmodar att vi alla är angelägna
om att få debatten slutförd i tid.

När det nu gäller denna punkt i elfte
huvudtiteln har inte någon i utskottet
haft avvikande mening beträffande medelsanvisningens
storlek. Även i en del
andra frågor har enigheten varit fullständig,
likaså när det gällt att ta ställning
till motioner, i vilka det har föreslagits
en höjning av näringsbidragets
maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor.
På den sistnämnda punkten har utskottet
gått längre än vad Kungl. Maj:t
har gjort.

Endast i de frågor som debatten har
rört sig kring har det rått delade meningar.
Debatten har fått en norrländsk
accent — med orätt tycker jag, ty det
är inte endast i Norrland som man har
sysselsättningsbesvär och utflyttningsbekymmer.
Sådant har undan för undan
förekommit i olika län, och det gör
att de ting som arbetsmarknadsstyrelsen
har att syssla med berör landet i sin
helhet, fast givetvis i olika grad. Jag
tycker fördenskull att man inte skall
alltför mycket överbetona att det gäller
en speciell Norrlandsfråga, ungefär på
samma sätt som när vi en gång i världen
hade en del s. k. Bohusfrågor, som
inte alltid var så värst roliga.

På en punkt har debatten — debatten
är synd att säga, inläggen är ett
bättre ord — varit stark, nämligen i fråga
om de rörlighetsstimulerande medlen.
Statsutskottets tredje avdelning föreslog
i fjol — statsutskottet gick med på
det och riksdagen också —• att skriva
till Kungl. Maj:t och hemställa om att
dessa medel skulle gå, som vi kallade
det, även i omvänd ordning. När det
nu förelåg motioner i år om att bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga denna åtgärd,
när inrikesministern hade motiv
för att avvakta lokaliseringsutredningens
betänkande och då det sades att detta
snart skulle vara färdigt att framläggas,
så ansåg majoriteten i tredje avdelningen
att man kunde nöja sig med den uttryckliga
beställning som riksdagen gjorde
förra året. Alla var nämligen medvetna
om, att det inte var riktigt, att medlen

bara skulle ge möjlighet för vederbörande
att resa åt ett håll och inte även åt
andra hållet. Men när vi var beredda
att gå så långt, var vi givetvis ändå något
fundersamma. Bland annat var det en
synpunkt som någon gång fördes fram,
och det var att medel givetvis inte skall
anvisas till människor som har arbete
för att söka sig arbete någon annanstans.
För oss var detta emellertid inte en sådan
fråga, som man skulle väcka en stor
debatt om, utan för oss var det avgörande
att vi tidigare hade sagt, att vi ansåg
att dessa rörlighetsstimulerande medel
borde få användas för resa i båda
riktningarna. Vår mening hade sagts ut,
riksdagen hade instämt i den, och vi
antog därmed att åtgärder också skulle
vidtas, utan att ett beslut skulle behöva
fattas än en gång.

Innan jag slutar vill jag säga några
ord med anledning av vad herr Emil
Näsström yttrade om B-orterna. Jag kan
helt instämma med honom. Regionsindelningen
har varit ett elände. Här har vissa
orter klassificerats som A, andra som
B och andra som G. De som kommit lägre
än A har fått en mindervärdesstämpel
på sig, och det skulle vara mycket angeläget,
om man, som inrikesministern
sade, inte längre behövde räkna med olika
regioner utan bara med block. Man
har nämligen på sina håll undrat, om
en ort som varit klassificerad som Bort,
alltid skall förbli det. Det har sagts,
att det inte är nödvändigt, då orten får
de institutioner som skall finnas på Aort
nu, men så länge institutionerna inte
finns där, kan orten inte bli A-ort. Orten
får inte dessa institutioner och kan
följaktligen inte höja sig i orternas sociala
rangskala.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan utom i mom. III, där
jag hemställer om bifall till reservationen
c.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Bara ett par ord. Jag är
den förste att understryka vad herr Birger
Andersson nämnde. Jag är fullständigt
ense med honom om att detta pro -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
blem inte bara är någon Norrlandsfråga,
och om jag minns rätt har jag framhållit
detta vid ett par tidigare tillfällen. Inte
minst under de resor landet runt som jag
har haft tillfälle att göra har jag kunnat
konstatera att denna fråga är aktuell inom
många andra områden än Norrlandslänen.

Jag måste erkänna, att jag inte riktigt
hörde vad herr Birger Andersson sade
om B-orterna, men jag vill bara erinra
om att många av våra numera stora företag
har börjat i mycket blygsam skala.
Jag skulle tro att om vi på den tiden
hade haft en sådan här alfabetregistrering,
skulle de inte kommit under B, utan
långt ned, kanske under Y eller något sådant.
Det gör att jag för min del vill slå
vakt om den företagsamhet som finns
även på de små orterna. Jag hoppas att
den skall kunna utvecklas och att man
inte förhindrar och förkväver den genom
statliga åtgärder.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande ettvart av momenten
I—III av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan och därefter särskilt
angående utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om mom. I, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —52.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande mom.
II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna med
b betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. personalförstärkning vid trafikpolisen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 17.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
enligt de med avseende å mom. III
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 68.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkterna 26—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Ang. personalförstärknäng vid trafikpolisen Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statspolisorganisationen: Gottgörelse
till polisdistrikten för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
32 512 000 kronor, därav 21 690 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (I: 501) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (11:592), hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte bevilja statspolisintendentens
äskande om 15 tjänster utöver
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
därav till statspolisorganisationen i gottgörelse
till polisdistrikten för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
32 732 000 kronor, därav 21 910 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:501 och 11:592, såvitt nu
vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 32 512 000 kronor, därav

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. personalförstärkning vid trafikpolisen

21 690 000 kronor alt avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Edström och Per Petersson, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt herr
Turesson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 501 och II:
592, såvitt nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 32 732 000 kronor,
därav 21 910 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under punkt 41 i statsutskottets
utlåtande nr 11 har delvis redovisats
behandlingen av motion nr 501
i denna kammare, som jag har väckt,
och motion nr 592 i andra kammaren
—• som väckts av herr Bohman. I den
mån vårt förslag rör sig om ett utökat
antal statspoliser för övervakning av trafiken,
är det redovisat i detta sammanhang.
Genom denna motion har vi även
i övrigt fört fram vår uppfattning om
vissa åtgärder som bör vidtas för att
öka trafiksäkerheten ute på våra gator
och vägar. Utan att göra någon antydan
om den statistik som här föreligger, vill
jag säga att vi alla vet att trafikolyckorna
i vårt land drabbar ett betydande antal
människor. Det rör sig här om förluster
av många människoliv och av
mycket stora materiella värden. Det rör
sig vidare om mänskliga lidanden av en
storleksordning, som ingen på något sätt
kan mäta. Vad kostar inte trafikolyckorna
många gånger helt oskyldiga människor? Allteftersom

trafiken har ökat så
enormt, har frågan om trafiksäkerheten
blivit en stor och dominerande fråga
som måste ägnas allt större uppmärksamhet.
Även om vi med glädje kan konstatera
att Sverige i förhållande till bilarnas
antal och i jämförelse med andra
länder inte har särskilt många trafik -

olyckor utan ligger väl till i den internationella
statistiken, fordras ändå en
kraftfull och samlande insats från samhällets
sida för att trafiksäkerhetstillståndet
skall kunna förbättras. Det är
säkert riktigt •— som vi har sagt i vår
motion — att trafikolyckorna inte är
något ödesbestämt, inte något som till ett
visst antal måste ses som en naturlig och
oundviklig företeelse i det moderna samhället.
Ofta förs diskussionen på detta
område om barnen, vägen, bilen, föraren
och hastigheten. Det framhålles ofta
i den allmänna debatten om trafiksäkerheten
och trafikolyckorna, att mycket är
beroende av att bilen inte är i fullgott
skick, att vägen inte är utbyggd på ett
sätt som den borde vara, att bilisterna
inte har fått tillräckligt god utbildning,
att föraren av ett motorfordon inte är i
den kondition han borde vara och mycket
annat. Men däremot talas det mycket
sällan och alltför litet om att det brister
och enligt min uppfattning brister oerhört
mycket i trafikkontrollens effektivitet.
Och visst är dessa synpunkter på
bilen, vägen, föraren och andra trafikanter
riktiga, men här får inte förbises,
att vi har en trafikförordning som
dåligt efterleves och att det är samhällets
uppgift att se till att det inte förhåller
sig på det sättet.

Det måste vara en riksdagens uppgift
att inte bara stifta lagar utan också tillse
att samhället är organiserat på ett
sådant sätt att gällande lagar och författningar
efterleves. Vi må besluta, som
vi skall göra vid denna riksdag, att bilarna
skall kontrolleras varje år, och
det må bli — som det talas om i dagens
tidningar — att det skall avläggas körkortsprov
vart femte år men viktigare
än allt detta är att de organ, som har
att svara för den dagliga kontrollen av
trafiken, får möjlighet härtill.

Det har sagts många gånger att bättre
utbyggda vägar är den bästa garantien
för en bättre trafiksäkerhet, och ingen
har väl ändrat mening på den punkten.
Samtidigt är vi alla medvetna om vägarnas
tillstånd, och med stor sannolikhet
kommer under långa tider att vara kvar
flera tusentals mil vägar i vårt land

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. personalförstärkning vid trafikpolisen

som inte är byggda för dagens eller för
framtidens biltrafik. I förhållande till
vägarna i sin helhet är det korta sträckor
som bygges om och förbättras. Och
då finns anledning att — så länge vi har
det som vi har, nämligen att vägarna inte
är utbyggda i takt med biltrafiken —
framställa frågan, varför inte bilisterna
kan lära sig att köra trafiksäkert även
på sämre vägar. Det är nämligen ingen
tvekan om att det går att köra bil och
att köra trafiksäkert på vägar, som inte
är byggda för en omfattande biltrafik.
Det talas om trafikfällor på vissa ställen
ute på vägarna. För den som följer gällande
bestämmelser existerar inga trafikfällor
— det vill jag påstå.

Yad jag vill komma fram till är att det
tyvärr finns ganska många bilister, som
aldrig lär sig att köra trafiksäkert utan
en väsentligt starkare och bättre trafikövervakning
än den vi nu har. Om man
undantar våra största och mest trafikerade
vägar, Europavägarna, och vägarna
i närheten av våra större städer, ser
man ytterst sällan någon polisman eller
trafikkontroll. Vad som är ännu mera
vanligt är att man ser bilister på vägen,
som inte ger sig ro att följa gällande trafikbestämmelser.
Det är inte ovanligt att
se bilister, som kör på ett ytterst ansvarslöst
sätt, och jag är för min del förvånad
över att det inte händer fler
olyckor än det i verkligheten gör. Orsaken
till att så många bilister kör illa och
ansvarslöst är, som sagt, att det praktiskt
taget på många vägar totalt saknas
någon uppsikt över trafiken.

Det finns säkert många i sin dagliga
gärning annars laglydiga medborgare,
som dock av oförstånd inte följer trafikbestämmelserna.
Det är ett brott att köra
på ett otillåtet sätt, men det betraktas
inte så av ett betydande antal människor.
För att det skall bli en ändring fordras
det därför enligt min mening, att bilisterna
blir mer påpassade och mer kontrollerade.
Vi tycker inte om en sträng
kontroll i något sammanhang, men i detta
fall tror jag att en sådan är nödvändig.
Upplysning och propaganda är nog
bra, men med dessa medel uppnås inte
åsyftat resultat. Även med en strängare

trafikkontroll än den vi nu har skulle
det inte finnas anledning att fördenskull
tala om något polisvälde.

Kungl. Maj :t har föreslagit en förstärkning
av ordningsstatspolisen med 40
man. Förslaget tillstyrkes av utskottet.
Vårt och reservanternas förslag innebär
endast en ytterligare ökning med 15
statspoliser, vilket sammanfaller med
statspolisintendentens äskande. Säkert
kan även vårt förslag anses vara alltför
obetydligt. I båda fallen är ökningen
närmast av formell art i förhållande till
de uppgifter som enligt min mening föreligger.
Dessa tjänster, 40 eller 55, utspridda
över hela landet, kommer inte
att märkas så mycket. När det emellertid
gäller så allvarliga ting som att rädda
människoliv måste alla möjligheter
tillvaratagas. Egendomligt skulle det vara,
om vi inte skulle ha råd att hålla oss
med en så god trafiksäkerhet som möjligt.

Av detta skäl och med den anförda
motiveringen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid punkten 41
fogade reservationen av herr Virgin

m. fl.

Häri instämde herr Kaijser (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som vi hörde av den föregående
talaren innebär förslaget från
statsutskottets majoritet en ökning av
antalet statspoliser med 40, under det
att högerreservanterna vill ha en förstärkning
med ytterligare 15 tjänster.
Under nu löpande budgetår har tillkommit
40 tjänster. Sammanlagt skulle
under innevarande och nästa budgetår
denna polisorganisation komma att förstärkas
med 80 tjänster. Vi har inom utskottet
inte ansett, att det nu finns möjligheter
att gå längre och har fördenskull
från majoritetens sida kunnat helt
instämma i Kungl. Maj ds förslag, som
sålunda innebär en förstärkning med
ytterligare 40 polismän, d. v. s. en lika
stor förstärkning som förra året.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

Iicrr KAIJSER (h):

Herr talman! Det var en liten detalj i
avdelningsordförandens yttrande, som
jag vill opponera mig mot. Han använde
ordet »högerreservanterna». Det är inte
bara en högerreservation. För vår reservation
står också herr Edström och fröken
Elmén antecknade. Det kan kanske
betyda något, när vi går till votering.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Då får jag kanske be
dessa folkpartister om överseende för
att jag kallade dem för högermän.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 93;

Nej — 32.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 42—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
232, av herr Lundström, och 11:280, av
herr Magnusson i Borås, till Vissa kostnader
för civilförsvarsutbildning m. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 7 252 000 kronor.

I Kungl. Maj :ts anslagsberäkning inginge
bland annat 70 000 kronor för att
stödja administrationen för uppbyggnader
och vidmakthållandet av de frivilliga
flyggrupper, som vore avsedda att
stå till civilförsvarets förfogande, samt
för utbildning av dessa.

I de likalydande motionerna 1:232
och 11:280 hade föreslagits, att ytterligare
130 000 kronor skulle anvisas för
detta ändamål. Motionärerna hade sålunda
hemställt, att riksdagen till Vissa
kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret 1963/64 måtte anvisa
ett anslag av 7 382 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Per
Petersson, fröken Karlsson och herr
Turesson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:232 och 11:280
till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 7 382 000
kronor.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För att pröva och upprätthålla
den frivilliga flygkårens beredskap
samt för att skapa kårkänsla och
känsla av ansvar inför uppgiften anser
civilförvarsstyrelsen det nödvändigt att
åtminstone en gång under året länsvis
sammandra kårens flyggrupper till en
kort övning i enlighet med av kårledningen
uppgjord plan. Härför behövs
130 000 kronor.

Utskottet anser det angeläget att stöd
kan lämnas till de betydelsefulla frivilliga
insatser för civilförsvaret som det
här är fråga om men vill inte ändra på
den fördelning i medelsanvisningen till
civilförsvaret som departementschefen
föreslår.

Jag vill framhålla att här finns en reserv
av specialutbildad personal, för
vars utbildning staten inte har behövt
engagera sig ekonomiskt, och av materiel,
vars anskaffning, underhåll och förnyelse
på intet sätt belastar staten. Kostnaderna
för specialutbildning kan skattas
till cirka 10 miljoner kronor för den
personal som finns, och värdet av materielen
till mellan 10 och 15 miljoner. Behovet
av flyggrupperna i civilförsvarets
tjänst har styrkts vid vissa större civilförsvarsövningar.

Från luftfartsstyrelsen har under senare
tid kritik riktats mot vissa förhållanden
inom det privata civilflyget. Särskilt
med hänsyn till den kritiken förefaller
syftet att skapa kårkänsla och ansvar
inför uppgiften för dem som är engagerade
i detta arbete vara en angelägen
uppgift.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! 1953 års civilförsvarsutredning
hade anledning att undersöka
om och i vilken omfattning flyg, särskilt
långsamtgående flygplan och helikoptrar,
kunde underlätta och rationalisera
civilförsvaret här i landet. Man
fann då, att detta borde vara möjligt
inte bara med helikoptrar — det är
självklart att dessa ger speciella möjlig -

heter till observationer ■— utan också
med mindre flygplan. Det antagande utredningen
gjorde har ju sedan bekräftats
av de försök som gjorts.

I anslutning till den ståndpunkt jag
intog i civilförsvarsutredningen har jag
ansett det nödvändigt att övningar ordnas
för dessa flyggrupper och för den
personal som skall syssla med dessa
uppgifter. Därför har jag motionerat i
denna fråga tillsammans med herr Magnusson,
som också tillhörde utredningen.
Hur viktiga dessa övningar är, har
civilförsvarsstyrelsen bekräftat och herr
Kaijser nyss understrukit.

Jag vill påpeka, att dessa övningar
är betydelsefulla inte bara för förarna
av flygplanen, utan i minst lika hög
grad om inte ännu mer för den civilförsvarspersonal
som skall syssla med
hela denna apparat, t. ex. för dem som
skall följa med i flygplanen och vara
observatörer samt för sådana som på
marken skall organisera den med flygobservationerna
samhöriga verksamhet
som behövs, om vi blir utsatta för krigshandlingar.
Att tvingas klara denna utbildning
med bara teoretiska övningar
utan att också praktiskt kunna genomföra
dem på det sätt som civilförsvarsstyrelsen
föreslagit, tror jag uppriktigt
sagt är till skada för civilförsvaret och
kan visa sig vara mycket kostsammare
än det tilläggsanslag som begärts av civilförsvarsstyrelsen
och motionärerna.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I detta statsutskottsutlåtande,
nr 11, har mitt namn funnits
med på många platser i reservationerna.
Att jag trots detta inte har pläderat för
dem, beror på de speciella förhållanden
som råder inom statsutskottet, och som
innebär att den som har handlagt ärendena
inom avdelningen också för debatten
i kammaren.

Däremot begär jag ordet på denna
punkt, där mitt namn inte återfinns
bland reservanterna, trots att dessa är
mina partikamrater. Jag har gjort det

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

för att jag vill uttala min sympati för
reservationen som sådan. Det är, som
reservanterna och motionären säger, säkerligen
angeläget att det i reservationen
framförda kravet tillgodoses. Jag
har emellertid inte helt kunnat bedöma
om reservationens krav kan tillgodoses
utan att vara i strid mot försvarsöverenskommelsen.
Jag är i egenskap av ledamot
i försvarskommittén utomordentligt
angelägen om att uppgörelsen verkligen
förverkligas inte bara till sin bokstav
utan också till sin anda.

Detta är anledningen, herr talman, till
att jag inte har kunnat stödja reservationen,
utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I utskottets förslag ingår
70 000 kronor för att stödja administrationen
för uppbyggnaden och vidmakthållandet
av de frivilliga flyggrupper,
som är avsedda att stå till civilförsvarets
förfogande. Som det framgår av
utskottets skrivning är vi mycket positivt
inställda till denna verksamhet, men
vi anser att en avvägning av medelsanvisningen
till civilförsvarets olika grenar
bör ske i ett sammanhang. Vi vill
inte vara med om att nu bryta ut ett
avsnitt, ty det kan ju påverka även andra
områden.

Utskottet har därför ansett, att det stöd
för denna verksamhet som förutsattes, i
skälig utsträckning skall beaktas vid
den årliga prövningen. Detta har gjort,
att vi inte har ansett oss kunna tillstyrka
motionen. Med undantag för tre ledamöter
har samtliga i utskottet varit
av den uppfattningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat pro -

positionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, punkten
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 19.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 64—87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 88 och 89

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1963/64 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till hemvärnet och
vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m.; samt

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 13 och 14
Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till studiesociala ändamål m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till studiebidrag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 141 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1: 6) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:5),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Johansson m.fl. (1:207) och den

Anslag till studiebidrag

andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m.fl. (11:264),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström (I: 220) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Dahlgren och
Wahrendorff (11:238),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:537) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (IT: 658),

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ryding m. fl. väckt motion (II: 392).

I motionerna I: 6 och II: 5 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, 1) att
den övre åldersgränsen för rätt till allmänt
studiebidrag skulle höjas, så att bidraget
utginge till och med den termin,
varunder eleven fyllde 20 år, att tillämpas
från och med den 1 januari 1964, 2)
att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas utfärda
härför erforderliga författningsändringar,
3) att i anledning därav under
åttonde huvudtiteln till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1963/64 anvisa
ett med 8 500 000 kronor förhöjt
förslagsanslag om sammanlagt 149500000
kronor, samt 4) i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om sådana tilläggsdirektiv
för utredningen rörande studiehjälpen
vid gymnasier, yrkesskolor m. fl. läroanstalter,
att frågan om allmänna studiebidrag
och annan studiehjälp till elever
vid enskilda skolor toges upp till prövning
i utredningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 6 och II: 5, i vad
de avsåge övre åldersgränsen för allmänt
studiebidrag, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:6 och 11:5 samt
1:537 och 11:658, samtliga motioner i
vad de avsåge medelstilldelningen, till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
141 000 000 kronor;

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag till studiebidrag

III. att motionerna I: 6 och II: 5, i vad
de avsåge elever vid enskilda skolor, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionerna I: 207 och II: 264
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna 1:220 och 11:238
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionen II: 392 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Källqvist, Thorsten Larsson,
Widén, Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungsltile, Larsson i
Hedenäset och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1: 6 och 11:5, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t för riksdagen
måtte framlägga förslag om höjning av
den övre åldersgränsen för rätt till allmänt
studiebidrag från 18 till 20 år i så
god tid, att denna reform kunde träda
i kraft den 1 januari 1964.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Den femte punkten i
detta utlåtande avser studiebidrag och
stipendier. Vi har i en partimotion yrkat,
att den övre åldergränsen för rätt
till allmänt studiebidrag höjes från 18
till 20 år. På den punkten har vi tvingats
reservera oss, eftersom majoriteten har
avstyrkt vårt yrkande.

Det finns all anledning att höja åldersgränsen.
Även om en utredning
kommer att lägga fram ett förslag, anser
vi att man kunde företa en höjning
redan nu. Vi reservanter har därför
inom utskottet yrkat på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
ett förslag så att den här reformen
kunde träda i kraft den 1 januari
1964. Vi har hört i dag från regeringshåll
att man, även om en utredning är

på väg, kan vidta vissa snabba åtgärder,
och vi tycker att detta är en åtgärd
som man mycket väl skulle kunna
vidta utan att föregripa utredningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 5 i
utlåtandet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag kan direkt instämma
med herr Källqvist i hans yrkande,
men jag vill ändå vid denna punkt göra
några reflexioner om ett par andra saker.

Bestämmelserna om studiestödet har
ganska länge årligen varit föremål för
upprepade förslag om ändringar och
förbättringar. Därvid har man mest diskuterat
studiestödet åt högskolestuderande.
Det har inte heller i år saknats
förslag om ändringar härvidlag. Vi har
emellertid för vår del inte i år följt upp
våra motioner i frågan med reservation.
Detta beror uteslutande på att vi
nu äntligen kan se frain mot att studiesociala
utredningen rätt snart blir färdig
med sitt arbete. Då jag nu ser utredningens
ordförande här i kammaren,
kan jag inte underlåta att uttala en förhoppning,
att det förslag som utredningen
kommer att framlägga skall visa
sig undanröja de orättvisor som vi under
en följd av år har kritiserat. Vi hoppas
att utredningens förslag snart skall
bli allmänt känt i sin helhet — i den
mån det inte redan är det.

Den reservation, som jag nu ämnar
yrka bifall till, avser en höjning av åldersgränsen
för studiehjälp till elever i
sådana skolformer som omfattas av allmänna
studiehjälpsreglementet. Det allmänna
studiebidraget utgår nu med 50
kronor per månad till dess att eleven
fyller 18 år. Vi har tidigare här i kammaren
behandlat ett förslag om höjning
av det allmänna studiebidraget med 10
kronor per månad. Tyvärr ansåg sig
inte riksdagen kunna bifalla detta förslag.
För de föräldrar som har barn i
de skolor det här gäller är det faktiskt
ett rätt kännbart avbräck, när 50 kronorsbidraget
bortfaller då barnen fyller

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

18 år. Trots att studiesociala utredningen
snart torde vara färdig med sitt arbete
och trots de signaler som utskottsmajoriteten
fått om innehållet i utredningens
kommande förslag är det, anser
vi, mycket motiverat att redan nu
bifalla vårt förslag om en höjning av
åldersgränsen från 18 till 20 år.

När det gäller studiestödet till elever
vid dessa skolformer —• jag tänker närmast
på gymnasier och liknande — har
jag den principiella uppfattningen att
studiekostnaden rätteligen helt bör ligga
på staten och inte på föräldrarna.
Det är, anser vi, en ganska rimlig begäran
att studiestödet från staten bör utgå
även i gymnasieåldrarna.

Det förslag som reservationen innehåller
är bara att betrakta som en etapp
på vägen, och med tidigare uttalade förhoppningar
om att den blivande reformen
snart kommer till stånd vill jag, herr
talman, yrka bifall till reservationen av
herr Edström m. fl.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det förslag som reservanterna
nu har talat för skulle inte träda
i tillämpning från och med den 1 juli
i år, utan reservanternas mening är att
en särskild proposition skulle föreläggas
höstriksdagen och att den begärda
höjningen av åldersgränsen skulle träda
i kraft den 1 januari 1964. Nu är det
ju så att just denna fråga behandlas av
studiehjälpsutredningen. Vi befinner oss
där i slutskedet av arbetet, som kommer
att bli klart under sommaren. Detta betyder
att ett avsnitt av det blivande utredningsförslaget
skulle föreläggas redan
höstriksdagen i en proposition, och skulle
man tillämpa en sådan metod torde
det innebära någonting för svensk statsförvaltning
ganska unikt. Vad man skulle
kunna vinna vore ett halvår, och det
med användning av en tämligen egenartad
metod.

Detta om proceduren.

Vad sedan beträffar sakfrågan så föreligger
inte nu ett klart utformat förslag,
men man vill höja den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag från

Anslag till studiebidrag
18 till 20 år. Härvidlag föreligger en viss
motsättning i reservationen. Först säger
man att åldersgränser är någonting principiellt
oriktigt •— studiestödet borde i
stället knytas till skolan — men omedelbart
därefter föreslår man just att åldersgränserna
skall bibehållas, dock så
att den övre gränsen höjs med 2 år.

Skulle man välja den metoden, innebär
det att man fortfarande utestänger en
hel del elever från möjligheten att erhålla
allmänt studiebidrag, nämligen de
elever över 20 år som finns framför allt
vid tekniska gymnasier och inte minst
vid folkhögskolor. I mycket runda tal
är det drygt 10 procent av eleverna i
skolor, vilka täcks av studiehjälpsreglementet,
som i alla fall skulle ställas utanför.
Skall man välja en principiellt ny
väg så är det mera rationellt att överge
åldersgränserna helt och hållet och
i stället ge stödet åt elever vid vissa skolor.
Men det är alldeles uppenbart att en
sådan reform skulle bli ganska dyr ■—
ett avskaffande av åldersgränserna vid
tillämpningen av studiehjälpsreglementet
kan väntas innebära i grova tal eu
fördubbling av det nuvarande anslaget.

I det läget blir frågan om man har
råd till en sådan reform, och man får
väga värdet av den mot andra tänkbara
åtgärder på detta område, exempelvis
en förstärkning av de särskilda studiebidragen
— som ju är till för att hjälpa
landsbygdens ungdom med rese- och inackorderingskostnader
— eller en förstärkning
av andra element inom studiehjälpssystemet,
som omfattar en rad olika
delar. Det förefaller mig ganska rimligt
att man tar ställning till dessa problem
först när man har ett förslag soin
belyser alla aspekter på frågan, och jag
tror mig som sagt kunna lova att ett sådant
förslag kan bli offentliggjort inom
relativt få månader.

Vinsten vid bifall till reservationen
skulle möjligen bli att bidragen kunde
utgå ett halvår tidigare än annars, utan
att man i sammanhanget anvisar varifrån
pengarna skulle tas. Dessutom skulle
ett bifall till reservationen innebära
att man gör en framryckning på en speciell
punkt utan samband med hela det

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag till studiebidrag
övriga reformområdet. Mot bakgrunden
härav ber jag, herr talman, att få tillstyrka
utskottets förslag.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Gentemot herr Palme
skulle jag vilja säga, att det i vår reservation
framhålles, att det allmänna studiebidraget
endast utgår till elever i sådana
skolformer som f. n. omfattas av
allmänna studiehjälpsreglementet. Även
om vi bara skulle vinna 1/2 år, är detta
dock ett steg i rätt riktning och liksom
en anvisning.

Vi skall givetvis med stort intresse ta
del av vad herr Palme och hans medhjälpare
kommer med. Om förslagen går
i den riktning vi önskar, skall vi naturligtvis
ställa oss välvilliga till dem.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tycker att det var
en rätt klen motivering herr Palme anförde
för avslag på reservationen, när
han sade att utredningen om en viss tid
kommer med ett väl genomtänkt förslag.
Det får vi ju hoppas att den gör, men
— som jag sade i mitt tidigare anförande
— så innebär vårt förslag ju ändå en
förbättring under den tid vi väntar på
det andra förslaget.

Vad herr Palme sade om stöd som
skulle utgå i linje med vad landsbygdens
ungdom kan behöva i resebidrag m. m.
noterar jag bara med tacksamhet och
har ingen som helst invändning mot
detta. Däremot anser jag inte att det
finns någon motivering för att avslå reservationen
därför att ett annat förslag
så småningom kommer.

Herr PALME (s):

Herr talman! Efter denna välvilja vill
jag ogärna polemisera mot vare sig herr
Källqvist eller herr Larsson.

Till herr Larsson vill jag emellertid
säga, att det kanske inte är så särskilt
motiverat att rycka ut en bit av ett helt
reformkomplex och säga att vi med den
lilla biten vill komma ett halvt år före.
Jag behjärtar de sentiment som ligger
bakom herr Larssons framstöt, men jag
kan inte finna dem sakligt motiverade.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill i anledning av
uttalanden av föregående talare göra en
viss distinktion. Här talas det om att
en utredning kommer. En utredning är
i och för sig mindre än exempelvis en
motion, ty den går fram till riksdagen.
Men därom vet man föga när det gäller
en utredning. Inte ens Kungl. Maj:ts förslag
innebär ju någonting annat än ett
förslag.

Det är en mycket stor skillnad på en
utrednings förslag och en riksdagsframställning
i ett ärende. Den distinktionen
tycker jag att herr Palme skall göra.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
mom. I av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i övrigt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande mom.
I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten 5
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om införande av examenspremier åt studerande vid universiteten m. fl.

läroanstalter

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 41.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Om införande av examenspremier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 26 270 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wirmark och Åke Larsson (1:130) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Allard och fru Renström-Ingenäs
(II: 123),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Isacson och Sveningsson
(1:408) samt den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
(II: 489).

I sistnämnda båda motioner hade hemställts
att riksdagen måtte besluta

a) att studerande, som avlagt primärexamen,
skulle erhålla examenspremium

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 18

i enlighet med vad i motionerna anförts
med 2 500 kronor för varje år vartill normalstudietiden
enligt kursplanen beräknades,
dock att i motionerna angivna
övergångs- och dispensbestämmelser
skulle gälla;

b) att till Examenspremier för studerande,
som avlagt primärexamen vid universitet,
högskolor eller därmed jämförliga
läroanstalter, anvisa för budgetåret
1963/64 ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor;

c) att avslå Kungl. Maj:ts förslag under
åttonde huvudtiteln angående Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 408 och II: 489, i
vad de avsåge införande av examenspremier,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:130 och II: 123
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 408 och II: 489, såvitt nu
vore i fråga, till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 26 270 000 kronor;

IV. att motionerna I: 408 och II: 489, i
vad de avsåge anslag till examenspremier,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr Virgin,
fröken Ljungberg, herr Nilsson i Göingegården
och fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I, III och IV hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:408 och 11:489, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta, att studerande som avlagt
akademisk och därmed jämförlig primärexamen,
skulle — med bibehållande
av rätt till statlig kreditgaranti — från

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om införande av examenspremier åt studerande vid universiteten m. fl.

läroanstalter

och med den 1 januari 1964 erhålla examenspremium
i enlighet med vad reservanterna
förordat;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i de avseenden, som av reservanterna
angivits;

III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
408 och II: 489, såvitt nu vore i fråga,
till Naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 408 och II: 489, såvitt nu
vore i fråga, till Examenspremier åt studerande,
som avlagt primärexamen vid
universitetet, högskola eller därmed jämförlig
läroanstalt för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000
kronor.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Inför vetskapen om att
en utredning pågår, vilken såsom dess
ordförande nyligen har annonserat
snart kommer att framlägga sitt förslag,
anser jag det nog ganska fruktlöst att
säga någonting i denna fråga. Jag har
emellertid själv skrivit på en motion
kring några spörsmål om studiefinansieringen,
och det föreligger även en reservation
på denna punkt — och även
på nästa punkt — som berör dessa frågor.
Jag skulle därför, herr talman, gärna
vilja beröra båda dessa punkter på
en gång, eftersom de hör samman.

Det nuvarande studiefinansieringssystemet
har mycket påtagliga brister, och
vi har från högerpartiets sida under flera
år motionsvis påtalat detta och föreslagit,
att de nuvarande naturastipendierna
skall utbytas mot andra stipendier,
som vi har kallat examenspremier. Den
kanske främsta felkonstruktionen beträffande
de nuvarande studiestipendierna
är att de för det första är behovsprövade
och för det andra alltså kommer att utgå
i mycket begränsad omfattning. För
närvarande utgår de väl till ungefär
hälften av antalet studerande vid hög -

skolor och universitet. Genom att de är
behovsprövade, d. v. s. bundna till en
viss inkomstgräns på omkring 20 000 kronor,
kommer åtskilliga studenter att inte
ha möjlighet att få denna hjälp. Det tas
ju inte heller hänsyn till antalet barn
inom familjen, vilket kanske är en av
de största bristerna i systemet. En enbarnsfamilj
bedöms på praktiskt taget
samma sätt som en flerbarnsfamilj.

Om man i stället införde examenspremier
skulle man på ett helt annat sätt
kunna skapa rättvisa. Man skulle också
införa ett sporrande moment av betydelse
för studierna. Om kreditgivningen
kunde anordnas via statliga kreditgarantier
och man inför examenspremier
samt förbinder dem med möjligheten
till studieavdrag efter den tid när studierna
är avslutade, vilket vi har föreslagit
under punkten 8, får man ett system som
på olika sätt och olika vägar hjälper till
att finansiera studierna och som stimulerar
hela studiegången. Man får också
ett system som inte lider av alltför stora
administrativa problem. Det är ganska
enkelt att administrera.

Jag tror att man kan våga hoppas, att
utredningen kommer att beakta dessa
synpunkter, och jag vill anknyta denna
förhoppning till hur den utredning blev
bemött som 1960 framlade sitt förslag
om avdrag för studiekostnader. Förslaget
blev godtaget av praktiskt taget samtliga
remissinstanser.

Jag vill understryka att man måste gå
denna väg för att få en möjlighet att finansiera
studierna och på det sättet också
sporra vederbörande studerande att
under sin studietid kunna ha ett arbete
vid sidan om. Man bör inte försvåra en
rad finansieringsvägar, vilket man faktiskt
gör med det nuvarande systemet.
Och med anledning av detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten 7 fogade reservationen.

Herr PALME (s):

Herr talman! Kanske inte heller jag
skulle förlänga debatten på denna punkt
med hänsyn till att vi snart får åter -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om införande av examenspremier åt studerande vid universiteten m. fl.

läroanstalter

komma till hela frågan, men jag kan inte
underlåta att begagna tillfället att säga
några ord om detta s. k. examenspremiesystem,
vilket man kanske bör tänka genom
litet innan man alltför ivrigt förordar
det.

Vad innebär det? En studerande får
ju låna pengar, men sedan han väl har
avlagt sin examen skall han få möjlighet
att få en premie av viss storlek för
varje år som studierna har pågått. Misslyckas
han däremot med att ta examen,
får han inte någonting alls.

Man hoppas nu, att detta skall utgöra
en sporre för vederbörande studerande.

.Tåg vill påpeka för herr Isacson att
det är tveksamt om ett sådant risktagande
kan innebära en särskild sporre
för högre studier. Alla undersökningar
som gjorts tidigare har ju givit belägg
för att just känslan av risktagande och
av osäkerhet om möjligheten av att betala
studierna har grundlagt eu tveksamhet
hos befolkningsgrupper, där det
inte finns en utbildningstradition. För
dem är det säkert inte någon sporre med
en sådan här risk, som innebär att man
under många år framåt i tiden inte vet
att man kan klara finansieringen.

Det talas vidare ofta om den tilltagande
frekvensen av studieneuroser och
splittring i studierna. Jag vill inte uttala
mig om detta är riktigt, men det måste
vara mycket oroskapande och pressande
för en studerande att starta en
studiebana i fullständig ovisshet om
han någon gång ganska långt fram i tiden
kommer att få examenspremier.
Ovissheten består hela studietiden. Han
vet nämligen inte förrän den dagen, då
han avlagt sin sista tentamen, om han
får någon examenspremie.

Detta måste ju vara ett starkt pressande
och oroskapande element för den
enskilde studenten, för att nu inte tala
om hur pressande det måste vara för de
akademiska lärarna. Det är ju nämligen
en gång så, att de akademiska lärarna
har ett ämbetsansvar för att de adepter
de släpper igenom skall hålla hygglig
standard. Hur skall den professor bete
sig som förhör en student och vet att det

inte bara gäller examen, utan även
20 000—30 000 kronor för vederbörande
student? Kan professorn undgå att känna
det pressande när han vet, att underkänner
han studenten och denne inte
får sin examen, så gör studenten också
en ekonomisk förlust av mycket stora
mått på ett enda bräde.

Sedan kommer nästa fråga: Hur blir
det med dem som »kör», trots allt?
Många kan ju bli sjuka, andra kan bli
psykiskt insufficienta på olika sätt, alltså
drabbas av en icke mätbar sjukdom,
andra kan få personliga bekymmer, som
gör att det går illa i studierna så att de
inte klarar sig fram till examen. Det
finns många sådana fall. Det kan också
vara så att den studerande kommer till
högskolan med de bästa föresatser, men
så visar det sig att han inte har förutsättningar
att klara de akademiska studierna.
Det måste finnas många sådana
fall i ett läge, där man velat ge ungdomar
en chans att pröva på.

Vad inträffar med dem? Dels får de
ingen examen, vilket som var och en
vet innebär sämre förutsättningar på arbetsmarknaden
och normalt lägre inkomster
än de annars skulle ha fått,
varigenom de redan av den anledningen
har sämre återbetalningsförmåga än de
som lyckas i sina studier, dels får de
inte heller examenspremier. Just dessa
personer skall emellertid fullt ut betala
de lån som de har fått av staten. De som
har sämre återbetalningsförmåga åläggs
återbetalning! Ur sociala synpunkter ter
det sig otillfredsställande.

Man kan anföra många andra skäl mot
detta förslag, bl. a. det rent praktiska,
att om man skall ge de studerande ett
kontantbidrag, så varför inte ge dem
det under studietiden? Det är praktiskt
och enkelt i stället för att krångla med
ett system som gör att man får bidraget
efteråt.

Jag har velat säga detta för att stimulera
herr Isacson till att tänka igenom
den här problematiken en gång till. Det
finns mycket annat man kan diskutera
på det studiesociala området, och man
behöver inte fastna för ett system som

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om införande av examenspremier åt studerande vid universiteten m. fl.

läroanstalter

man finner sakna praktiska möjligheter,
när man skärskådar det närmare.

Därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Något system som skulle
helt undanröja riskerna av att påtaga
sig studieskulder kan jag inte förstå att
ens utredningen skall kunna åstadkomma.
Varje som helst ställningstagande,
som innebär att man binder sig för en
tid av studier, måste väl vara ett risktagande,
såvida inte samhället helt och
hållet vill betala alla studier, oavsett hur
de går. Detta får vi kanske återkomma
till när herr Palme har framlagt sitt förslag.

Vi har i detta fall kombinerat vårt
förslag med förslag om avdrag för studiekostnader,
och jag tror att man måste
se detta i ett sammanhang. Om man
inte får den examen man har tänkt sig,
kanske man får en inkomst på annat
sätt, och då har man i alla fall en möjlighet
att dra av studiekostnaderna.
Examenspremierna kan naturligtvis diskuteras
utifrån många synpunkter, och
jag är fullt medveten om att man kan
lägga många aspekter på den saken. I
alla fall tror jag att vårt förslag är bättre
än det nuvarande systemet med naturastipendier,
ty det ger absolut ingen rättvisa.
Av de många som i dag ligger vid
högskolorna är det alltför många som
har tagit »stora risker» och som inte är
hjälpta med det system som vi nu har.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Isacson inte har kunnat försvara examenspremiesystemet.

Det är självklart att vi skall pröva alla
tänkbara vägar att skapa ett hyfsat studiesocialt
system, men jag har velat begagna
detta tillfälle att redovisa, att min
entusiasm för examenspremiesystemet
är starkt begränsad.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
mom. II av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande mom. I, III och IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. II hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. I, III
och IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Isacson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten 7
mom. I, III och IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 21.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. kostnader för avskrivning av vissa studielån med statlig kreditgaranti

Ang. en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten S

Ang. kostnader för avskrivning av vissa

studielån med statlig kreditgaranti

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 6 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Isacson och Sueningsson
(I: 409) samt den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl. (11:491), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte 1) upphäva gällande
grunder för generell avskrivning av vissa
studielån från och med den 1 juli 1963
samt 2) till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 409 och II: 491, i
vad de avsåge upphävande av gällande
grunder för avskrivning av vissa studielån,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1: 409 och II: 491, såvitt nu
vore i fråga, till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 6 200 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Virgin, fröken Ljungberg, herr
Nilsson i Göingegården och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:409 och 11:491, såvitt nu
vore i fråga, upphäva gällande grunder

för generell avskrivning av vissa studielån
från och med den 1 juli 1963;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:409 och 11:491, såvitt nu
vore i fråga, till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under denna punkt avgivna reservationen
av herr Virgin m. fl.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Majt:s i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1963/64
till högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ang. en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckning -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en professur i internationell rätt vid
en för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1963 anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med hudgetåret
1963/64 dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
34 107 000 kronor.

Departementschefen hade vidare förordat,
att det skulle få ankomma på
Kungl. Maj :t att — därest riksdagen icke
riktade någon erinran häremot — framdeles
besluta rörande benämningen av
vakanta professurer i historia vid universiteten.
Härvid hade förutsatts, att berörda
universitetsmyndigheter i samband
med dylik vakans skulle överväga
ämnesområdet för sådan professur
samt innan professuren kungjordes till
ansökan ledig till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, till vilka nämnda överväganden
kunde leda.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson in. fl. (I: 319) och den
andra inom andra kammaren av herr
Anners m. fl. (II: 374),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 326) och den andra inom
andra kammaren av herr Tobé m. fl. (II:
493),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (I: 328) och den
andra inom andra kammaren av herr
Anners m. fl. (II: 373),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg m. fl. väckt motion (II:
87).

I motionerna I: 319 och II: 374 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om dels införande vid de teologiska fakulteterna
av ett system med s. k. orga -

Uppsala universitet, m. m.
nisationsplaner, att läggas till grund för
dimensioneringen av dessa fakulteters
undervisningsresurser, dels tilldelning
till de teologiska fakulteterna av assistent-
och skrivbiträdespersonal i en utsträckning,
som motsvarade vad som vore
fallet vid de humanistiska fakulteterna,
dels ock att för täckande av de därigenom
föranledda kostnadsökningarna
berörda anslag måtte höjas med erforderligt
belopp.

I motionerna 1:328 och 11:373 hade
anhållits, att den år 1938 beslutade professuren
i internationell rätt vid Uppsala
universitet måtte uppföras på stat
från och med budgetåret 1964/65.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 326 och II: 493, i
vad de avsåge inrättande av en tjänst
som idrottsläkare vid universitetet i
Uppsala, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna 1:328 och 11:373
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 87, i vad den avsåge
inrättande av en professur i anestesiologi
med docenten M. Holmdahl
som förste innehavare, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:319 och 11:374, I:
326 och II: 493 samt II: 87, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 34 107 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
vad i motionerna I: 319 och II: 374 yr -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. en professur i internationell ratt vid Uppsala universitet, m. m.

kals i fråga om automatiskt verkande
regler för tilldelning av lärarkrafter
m. m. åt de teologiska fakulteterna, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna, att riksdagen
icke funnit något att erinra mot att
det finge ankomma på Kungl. Maj :t att
framdeles besluta rörande benämningen
av vakant professur i historia.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Edström och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Eimén, herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile och Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herr
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 328 och II: 373, besluta, att professuren
i internationell rätt vid universitetet
i Uppsala, varom principbeslut
fattades vid 1938 års riksdag, skulle uppföras
på universitetets stat från och med
budgetåret 1964/65;

b) av herrar Virgin, Edström och Källqvist,
fröken Ljungberg, herrar Thorsten
Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken Eimén,
herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile och Larsson i Hedenäset,
fröken Karlsson samt herr Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Enligt det i reservationen b föreslagna
yttrandet borde framdeles — liksom
för närvarande vore fallet — ämnesområdet
för en professur och därmed också
professurens benämning fastställas av
riksdagen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vid denna punkt finns
en reservation betecknad med b, som
vänder sig emot departementschefens
begäran om fullmakt att bestämma ämnesområdet
för en professur i historia
och därmed också professurens beteckning.

För inte så länge sedan reagerade
riksdagen rätt surt, när regeringen begärde
en fullmakt att få överta en av
riksdagens befogenheter. Nu är vi i
samma situation igen. Det kanske är
många som tycker att denna fråga inte
är lika stor och betydelsefull som den
förra, men om man tittar närmare på
saken finner man att den också är betydelsefull.
Det har naturligtvis inte
varit utan skäl, som riksdagen förbehållit
sig rätten att få bestämma när det
gäller den här saken, naturligtvis inte
minst av hänsyn till de studerande som
skulle komma att sväva i ständig ovisshet,
om vi skulle gå med på detta förslag.

Så sent som i går uppvaktades chefen
för ecklesiastikdepartementet av Svenska
historiska föreningen, som enligt referat
vädjade till statsrådet att vid en
nybesättning av befintliga professurer i
historia inte företa någon särskild avgränsning
av professurernas ämnesområde
med mindre ytterligare minst en
professur i ämnet inrättas vid ifrågavarande
lärosäte. Detta säger väl en del
om vilken vikt och betydelse man på
berört håll tillmäter denna fråga.

Man frågar sig också, vad det är som
gör att departementschefen nu begär
denna fullmakt. Man frågar sig om det
bara har varit någon olyckshändelse i
arbetet, eller vad det annars kan vara.

Under våra resonemang i avdelningen
fick vi klart för oss, att det bara är frågan
om det första steget in på en ny
väg. Ger riksdagen ett finger nu då det
gäller historia, kommer man att undan
för undan begära ytterligare fingrar då
det gäller andra ämnesområden, och det
skulle då inte dröja så länge förrän riksdagen
har förlorat hela handen, när det

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en professur i internationell rätt vid
gäller att hålla sin hand över denna sak.
Jag tycker detta är en så pass allvarlig
angelägenhet att det finns all anledning
för kammaren att tänka på detta.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, betecknad
med b, som föreligger vid denna punkt.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! I likhet med herr Andersson
tillmäter jag den fråga som
han nyss har behandlat en mycket stor
principiell räckvidd. Det finns inget
rimligt skäl varför Kungl. Maj:t skulle
vilja ha fullmakt när det gäller att ändra
beteckningarna just för professurerna
i historia här i landet. Det måste
vara någon alldeles speciell anledning,
som ligger bakom detta äskande från
departementschefens sida. Jag vill helt
instämma i de synpunkter som herr Andersson
lagt på denna fråga.

Vid punkten 10 finns i andra momentet
ett avslagsyrkande från utskottets
sida på några motioner, nämligen motionerna
328 i första kammaren och 373
i andra, som jag vill beröra.

Det är klart att den fråga som det här
rör sig om, nämligen frågan om en professur
i internationell rätt vid Uppsala
universitet, är en så gammal bekant till
riksdagen, att riksdagen kanske känner
sig ha anledning till att bara artigt och
vänligt hälsa på vederbörande och gå
förbi. Men man kunde kanske överväga
att celebrera detta på ett annat sätt, eftersom
riksdagen ju i dag firar 25-årsjubileum
med denna fråga. Det var nämligen
år 1938 som riksdagen fattade sitt
principbeslut om inrättande av en professur
i internationell rätt vid Uppsala
universitet.

Riksdagen har icke återkallat det
principbeslutet. Statsutskottet har träget
skrivit, merendels välvilligt, i frågan,
men något resultat i positiv riktning
har det inte blivit. I stället har äskandet
om en professur i internationell
rätt avslagits med motiveringar av olika
slag. Huvudargumenten har varit olika
olika år. Vid vissa tider har man anfört
statsfinansiella skäl, vid andra tidpunk -

Uppsala universitet, m. m.

ter har det anförts att kompetenta sökande
till detta ämne knappast går att
uppbringa.

Men intetdera av dessa argument
är gångbart i dag. De kan faktiskt
inte åberopas. De starkaste motiveringarna
för denna professur gav väl
juristutbildningskommitterade 1955. En
del av vad juristutbildningskommittén
uttalade finns återgivet i motionen nr
373 i andra kammaren, och jag vill hänvisa
till den utan att nu ta upp tiden
med en uppläsning av citat.

Det uttalande som där gjordes stämmer
utomordentligt väl överens vad andemeningen
beträffar med vad hans excellens
herr statsministern i tisdags föredrog
för den ärade kammaren som
regeringsdeklaration i utrikesdebatten.
Jag tillät mig då i debattens slutskede
framhäva, vad som sades i regeringsdeklarationen
om de internationella
rättsreglernas betydelse. Där talades
bl. a. om att »liksom lagen i en enskild
stat bl. a. är till för att skydda den svage
mot den starke, så måste vi söka
främja ett internationellt regelsystem,
som bevarar staternas självständighet
och individualitet men samtidigt främjar
det internationella samarbetet och
tillåter uppkomsten av större ekonomiska
och politiska enheter».

Folkrätt och internationell privaträtt
har av den juridiska fakulteten i Uppsala
från början avsetts bli omfattade
av den nu aktuella professurens ämnesområde.

Jag hävdade i tisdags att det uttalande,
som gjordes från regeringens sida,
på något sätt måste få en förpliktande
innebörd, och jag hävdar fortfarande
den uppfattningen. Jag vågar därför
hoppas att den med a betecknade reservationen
vid punkten 10 skall vinna
den ärade kammarens bifall och att
Uppsala universitet nu efter 25 år får
sin allvarligt och träget äskade professur
i internationell rätt fr. o. in. den
1 juli 1964 — vilket har begärts i reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att beträffande
punkten 10 få yrka bifall till
utskottets hemställan under mom. I, III,

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. en professur i internationell ratt vid Uppsala universitet, m. m.

IV och V. Beträffande mom. II yrkar
jag bifall till den med a betecknade reservationen
och beträffande mom. VI
ber jag att få instämma i herr Axel Johannes
Anderssons yrkande om bifall
till den med b betecknade reservationen.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja säga
ett par ord om denna sist berörda fråga
om inrättande av en professur i internationell
rätt vid Uppsala universitet.

Jag har särskilt anledning att göra
det, ty det var på mitt initiativ som frågan
togs upp när jag tillhörde juridiska
fakulteten i Uppsala. Då var läget i
landet det, att det inte fanns någon professur
som hade någon av den internationella
rättens grenar som huvudområde.
Det var alltså mycket illa ställt med
möjligheterna till forskning och undervisning
i internationell rätt.

Den framställning, som universitetsmyndigheterna
i anledning av min skrivelse
till fakulteten gjorde, ledde till —
som den föregående talarinnan sagt —
ett beslut i riksdagen 1938. Beslutet innefattade
bara ett principbeslut, och det
fanns skäl därtill för att möjliggöra litet
längre speciminationstid för eventuella
sökande. Men sedan kom krigsåren,
och då blev det ju inte några utvidgningar
av universitetens personal.

Efter kriget behandlades frågan i den
regering, som då kom till och som jag
hade äran att tillhöra. Då befanns det
att man kunde komma fram på en något
genare väg genom ett arrangemang
som innebar ett inrättande av en professur
vid Stockholms Högskola —■ jag
skall inte gå in på detaljerna, ty de var
litet komplicerade. Det befanns då föreligga
möjligheter att få till stånd en
professur i internationell rätt och därmed
var det mest trängande behovet på
detta område tillgodosett.

Det är emellertid klart att det i längden
inte kan vara tillräckligt och tillfredsställande
att det finnes bara denna
enda professur i Stockholm, som har
internationell rätt som huvudområde.

Jag har för min del den bestämda uppfattningen
att detta förslag inte minst
på grund av ärendets historia — det har
ju legat på is sedan 1938 — bör få prioritet
framför de flesta andra förslag om
inrättande av professurer i olika ämnen.
Jag vill för min del säga att jag
kommer att rösta för reservationen på
denna punkt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! .lag skall be att få anföra
några allmänna reflexioner i anslutning
till det ärende som vi nu behandlar.

Låt mig då börja med att säga, att det
i och för sig är mycket glädjande att
våra anstalter för högre utbildning och
forskning rustas upp på det sätt som nu
sker! Men man kan inte komma ifrån
att den vetenskapliga arbetskraften
faktiskt inte kan utnyttjas fullt effektivt,
därför att biträdespersonal — det kan
vara fråga om kanslibiträden, kontorsbiträden,
tekniska biträden o. s. v. —
inte finns tillgänglig i tillräckligt stort
antal. Jag vet många institutioner i Uppsala
där det vetenskapliga arbetet faktiskt
hämmas därför att det inte finns
tillräckligt med skrivhjälp. Och i många
fall är det ju också så, att institutionscheferna
inte kan hinna undan med det
rent administrativa arbetet tillräckligt
snabbt därför att de inte har tillräcklig
biträdeshjälp.

I andra fall kan det vara svårt att fullt
effektivt utnyttja en ny institution, därför
att det inte finns de tekniska biträden
som skulle behövas. Jag skulle som
exempel kunna nämna den nya limnologiska
institutionen vid Uppsala universitet,
som faktiskt inte kommer åt t
kunna utnyttjas fullt effektivt, eftersom
man där saknar både tekniska biträden
och kanslibiträden för en mängd olika
arbetsuppgifter.

I fråga om denna institution är det ju
för övrigt inte bara den rent vetenskapliga
verksamheten och den högre undervisningen,
som blir lidande av den påtalade
bristen, utan det är också arbetsuppgifter
av rent praktisk art, som blir

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en professur i internationell rätt vid

lidande i en tid, då frågor som rör vattnets
kvalitet spelar en så stor och framträdande
roll i vårt arbete.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag skulle gärna vilja vädja
till ecklesiastikministern att nästa år behandla
framställningar om biträdestjänster
av nu angiven art mera välvilligt än
vad som hittills har skett, ty jag är övertygad
om att det i mycket hög grad skulle
främja det arbetet, som dessa anstalter
för högre undervisning och forskning
är avsedda för.

Herr PERSSON, EINAR (s):

Herr talman! Om jag först skulle börja
med herr Axel Johannes Anderssons
inlägg om det föreslagna bemyndigandet
för Kungl. Maj:t, vill jag framhålla, att
det inte är någon nyhet att Kungl. Maj:t
får bemyndiganden inom olika områden
av statsförvaltningen. Det händer ju vid
varje plenum här i riksdagen. När det
gäller den nu aktuella frågan tror jag
mig kunna säga, att vi bör akta oss för
att göra den större än vad den egentligen
är. Det gäller väl här bara en praktisk
ordning för att lösa just detta spörsmål.
Det gäller ju ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t avseende tillsättningen av
professurer i historia. Detta ämne är ju,
som herr Axel Johannes Andersson
nämnde, mycket stort och omfattande.
För min personliga del tror jag, att ämnet
måste avgränsas på något sätt för
att man skall kunna få till stånd en bättre
ordning.

Jag nämnde ordet »praktisk». Det kan
ju inträffa, att en professur av det slag
det här gäller blir vakant strax efter det
att riksdagen har slutat sin session, t. ex.
nu i vår. Det är inte otroligt, att detta
kan komma att inträffa till följd av olika
omständigheter. Utan det ifrågasatta
bemyndigandet skulle det då komma att
dröja en avsevärd tid, innan professuren
blir möjlig att tillsätta. Riksdagen
måste ju vara samlad och Kungl. Maj:t
måste lämna en proposition i ärendet.
Det tar ju tid, innan propositionen sedan
blir utskottsbehandlad. Därefter
skall professuren utlysas till ansökan le -

Uppsala universitet, m. m.
dig. Därför kan det i sämsta fall komma
att dröja ett helt år innan professuren
blir tillsatt.

Man behöver nog inte hysa någon större
rädsla för att Kungl. Maj:t skulle gå
några raka vägar härvidlag, ty det är ju
tydligt utsagt i propositionen, att universitetsmyndigheterna
skall höras om
vilken inriktning professuren bör få. Det
torde därför inte vara någon risk för
riksdagen att på denna punkt biträda
statsutskottets förslag.

När det sedan gäller professuren i internationell
rätt, som varit föremål för
principbeslut redan 1938, vill jag erinra
om att universiteten innevarande år fått
en mycket kraftig upprustning, som medför
ganska stora ökade kostnader. För
att bara ta ett par exempel kan jag nämna,
att anslagsökningen för Uppsala universitet
är nära 5 miljoner kronor och
för Lunds universitet 6 miljoner kronor.
Inte mindre än sammanlagt 52 nya professurer
kommer att tillskapas vid bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Hur många nya professurer, som departementschefen
än kan komma att föreslå,
kommer det nog att finnas plats
för motionärer att föreslå ett stort antal
professurer därutöver. Man torde väl
aldrig någonsin komma dithän, att Kungl.
Maj :ts förslag kan tillfredsställa alla motionärer
i detta avseende. Det är kanske
inte så mycket att säga om detta; emellertid
är det hela ju i sista hand en avvägningsfråga.
Universitetsmyndigheterna
lämnar ju in sina förslag till professurer,
som de vill ha inrättade. För min
del tror jag, att varje motionär, som motionerar
om en ny professur, gör gällande,
att det ämnesområde hans motion
berör är det absolut viktigaste. Hur det
sedan går med de andra motionärernas
förslag, har man inte något större intresse
för. Av denna anledning har
Kungl. Maj:t större förutsättningar att
göra en bedömning än t. ex. vi har på
en avdelning i statsutskottet. Därför har
vi också följt Kungl. Maj:ts förslag i denna
del.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. m.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill här säga några
ord om rätten att besluta om professurernas
benämning i ämnet historia av det
skälet, att ett par talare i denna kammare
har lagt djupa principiella aspekter
på frågan.

Upprinnelsen till denna diskussion är
debatten om en differentiering av historieforskning
och historieundervisning
vid universiteten. Det har sedan länge
här i riksdagen framförts förslag om professurer
i modern historia. Riksdagen
har också nu beslutat om en professur i
modern historia i Göteborg som den
andra professuren där i detta ämne.

I samband med den debatten fick jag
det intrycket, att det fanns en ganska
utbredd uppfattning här i riksdagen om
önskvärdheten av att utvecklingen gick
i den riktningen, att undervisningen och
därmed också forskningen i detta ämne
blev mera differentierad vid universiteten.
Det vore alltså ganska naturligt, att
somliga professorer i sin undervisning
hade tyngdpunkten förlagd till äldre epoker,
medan andra fick koncentrera sig
på modern historia.

Det är alldeles uppenbart att det är
universitetsmyndigheterna som här måste
in i bilden och få delta i denna debatt.
Det går ju inte till på det sättet i
vårt land, att regeringen bara sitter och
bestämmer om hur en ledigförklarad
professur skall benämnas. Jag utgår därför
från att det är på initiativ av universitetsmyndigheterna,
som en namnförändring
skall kunna ske. Som utskottets
ärade talesman nyss anförde, riskerar
man i vissa fall inte bara en försening
på ett år, utan på bortåt två år, om
man skall vänta på ett förslag i en statsverksproposition.
Uteslutande av detta
mycket praktiska skäl har jag ansett det
vara en fördel — det är enbart ämnet
historia det gäller — om Kungl. Maj:t
kunde få besluta om benämningen av
tjänsterna.

En talare — herr Axel Johannes Andersson
—- underrättade kammaren om
att jag i går uppvaktades av professor
Lönnroth som talesman för Historiska
föreningen. Han gjorde gällande — och

det är säkerligen alldeles riktigt — att
landets samtliga historieprofessorer och
riksarkivarien inte just nu vill ha någon
annan benämning än historia på den
hastigt ledigblivna professuren i Lund
— det var självfallet att det var fråga om
den. Eftersom det nämligen finns två
professurer vid de båda stora universiteten
med många studerande på högstadiet,
skull en en orimlig snedbelastning
av arbetsbördan uppstå genom att den
odelade professuren skulle komma att
omfatta hela undervisningsfältet, medan
den differentierade professuren i modern
historia endast skulle omspänna
epoken från år 1789 och framåt. Man
vill därför ha denna differentiering först
när man får den tredje professuren.

Jag vill alltså understryka, herr talman,
att detta även från professorshåll
och historikerhåll är en praktiskt fråga
och ingenting annat.

Det är uppenbart, att oavsett om riksdagen
eller Kungl. Maj :t beslutar om professurernas
benämning, så kommer hänsynen
till och prövningen av universitetsmyndigheternas
uppfattning att i
stort sett bli densamma.

Herr Undén och jag har under årens
lopp talat en hel del om den professur i
internationell rätt, som det här också
talats om. Det finns i och för sig inget
att invända mot tanken på en professur
i detta ämne. Jag hoppas fortfarande att
någon gång bli i tillfälle att medverka
till ett beslut i positiv riktning i den
saken. Att det i år inte framlagts något
förslag i statsverkspropositionen om detta
beror uteslutande av det också mycket
enkla skälet, att det bland den mängd
professurer, som i år föreslagits, helt enkelt
inte fanns plats för en professur i
ämnet internationell rätt. I den situationen
har jag bara en enda försvarslinje,
och det är att påstå, att i stort sett är
den angelägenhetsgradering riktig som
i propositionen har gjorts. I Uppsala
kommer i år vid den juridiska fakulteten
en professur i nationalekonomi. Jag
ansåg utan tvekan, att nationalekonomi
var väsentligare i dagens situation än internationell
rätt. Det var en annan professur
som också föll ut till Uppsalas

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en professur i internationell rätt vid
förmån, nämligen den i barnpsykiatri.
Även där var det mycket svårt att göra
jämförelser, men för min del ansåg jag,
att den sistnämnda borde gå före.

Dessutom, fröken Ljungberg, vill jag
tillägga, att det i detta nya ämne, som
säkerligen kommer att få en kanske stor
framtid, just inte finns något överskott
på kompetenta sökande. Jag vet väl att
det för närvarande finns sådana, men
så har det inte alltid varit.

För herr Osvakl vill jag till sist bara
påpeka, att numera är regering och riksdag
dessbättre förskonade från bekymret
att placera biträdestjänster på de olika
institutionerna. Universiteten får numera
ett klumpanslag, som är ganska betydande.
Sedan beror det ibland, kanske
till och med ofta, på de enskilda professorernas
förmåga att inom fakultet och
konsistorium hävda sig, när pengarna
skall fördelas.

Jag ser att en av mina ärade företrädare
i ämbetet just nu är närvarande i
kammaren. På den tiden då han var
med, och det är inte så länge sedan, gjorde
man ett budgetarbete i detalj, och
ecklesiastikdepartementet fick göra en
regelrätt finansberedning om varje tjänst
som vaktmästare och kanslibiträde. Jag
har också varit med om detta, på tjänstemannaplanet.
I dag går det till på ett
helt annat sätt. Uppsala universitet, som
det här är fråga om, har en ganska betydande
pott, och ibland kan vissa institutionschefer
under en viss — dess bättre
ofta ganska kort —• period känna sig
mindre gynnade.

I det fall, som herr Osvald nämnde,
limnologen, gäller det en nybyggd institution
med en aktiv och progressiv professor.
Han hade tidigare en mycket liten
institution, full med folk, liv och
rörelse och aktiv forskning. Efter många
sorger och bedrövelser har han nu fått
flytta in i en mycket stor och alldeles ny
institution, och plötsligt känner han, att
han har för litet folk för den nya institutionen.
Man har helt enkelt inte hunnit
växa i kapprocken. Men, herr Osvald,
med den erfarenhet vi har av tågordningen
vid universitetet är det allde -

Uppsala universitet, m. m.
les klart, att det endast är en tidsfråga
innan den saken är justerad.

Till slut vill jag ännu en gång säga,
herr talman, att utöver den källa, som de
direkta universitetsanslagen utgör, finns
de stora forskningsanslagen via forskningsråden.
Det finns icke en enda forskande
professor — och man hoppas att
de flesta är forskande — som har behövt
nöja sig med den basorganisation,
som riksdagen ger medel, utan alla har
tjänster långt därutöver.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
herr Persson upplyste här om,
att vi vid praktiskt taget varje plenum
ger Kungl. Maj :t ett bemyndigande.

Ja, det kan jag väl hålla med om, men
det gäller vissa speciella bemyndiganden.
Vad är det fråga om här, herr Persson?
Jo, om man läser utskottsmajoritetens
yttrande finner man »att det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att
---framdeles besluta rörande benämningen
av vakanta professurer i historia
vid universiteten». Det gäller alltså
inte det enstaka fall, som nu redovisas
för oss, utan vi skall för framtiden
överlämna detta åt Kungl. Maj :t. Det är
ju någonting helt annat än de bemyndiganden
vi brukar ge i andra sammanhang
här i kammaren.

Einar Persson sade också, att han inte
trodde att Kungl. Maj:t skulle gå så »raka
vägar», att riksdagen skulle på något
sätt sidosteppas. Nästa mening i utskottsutlåtandet
efter den nyss citerade lyder:
»Härvid har förutsatts att berörda universitetsmyndigheter
i samband med dylik
vakans skulle överväga ämnesområdet
för sådan professur samt innan professuren
kungjordes till ansökan ledig
till Kungl. Majt inkomna med de förslag,
till vilka nämnda överväganden kunde
leda.»

Jag har i min hand en skrivelse från
ecklesiastikdepartementet, daterad den
25 maj 1962. Där står: »Kungl. Maj:t
föreskriver tillika, att berörda univer -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. m.

sitetsmyndigheter i samband med inträffande
vakans å professur i historia skola
överväga ämnesområdet för professuren
samt, innan professuren kungöres till
ansökning, till Kungl. Maj:t inkomna
med de förslag, till vilka nämnda överväganden
kunna leda.»

Detta var alltså den 25 maj 1962, och
nu återfinner vi det praktiskt taget ordagrant
i statsutskottets utlåtande 1963.

Jag tror naturligtvis också, som departementschefen
säger, att universitetsmyndigheterna
kommer att höras, så att
regeringen inte kommer att handla lättvindigt
i denna fråga. Men det gäller
här inte uteslutande den professur i
historia, som nu är aktuell.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Vad beträffar historieprofessurernas
benämning är det fortfarande
fullkomligt obegripligt att den förlängning,
som en riksdagshandläggning
av det ärendet skulle innebära, vore så
katastrofal just när det gällde ämnet
historia, men inte annars. Det är denna
egendomliga begränsning till ämnet historia,
som är oklar.

Men, herr talman, jag begärde egentligen
ordet för att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
säga, att han måste förstå om det för
många här i riksdagen är obegripligt
med den angelägenhetsgradering, som
tar på sig att år efter år efter år uppskjuta
genomförandet av det principbeslut,
som vi här tidigare talat om när
det gäller internationell rätt. Detta principbeslut
är nu 25 år gammalt, och en
vördad ledamot av kammaren, som är
initiativtagaren i frågan om en professur
i internationell rätt vid Uppsala universitet,
vill tillmäta den professuren
stor prioritet.

Dessutom måste man komma ihåg, att
i dagens situation är frågan om den internationella
rätten av större betydelse
än någonsin, när vi från svenskt håll engagerar
oss på det sätt som vi gör —•
och med rätta — både i internationella
organisationer och som mänskliga indi -

vider som deltar i det internationella
samarbetet.

Jag förstår inte, herr talman, hur man
kan tala om en lägre angelägenhetsgrad
i det här fallet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
biträdestjänsterna vid universitet och
högskolor anslås i form av ett totalantal
för varje anstalt, men det är inte detta
som är det väsentliga. Det väsentliga är
att tjänsterna är så få att många institutioner
inte har tillräckligt med biträden
och att många forskare måste slå sig
ihop om en biträdestjänst. Man kan inte
komma ifrån att det gör att forskningsarbetet
blir hämmat.

Vad t. ex. limnologiska institutionen
beträffar är det riktigt att den nuvarande
chefen förut har haft en mycket liten
institution och nu får en ny, stor
och fin institution. Det är han tacksam
för, och alla som studerar limnologi är
också tacksamma för det. Men det vore
bra om han, när han nu kommer till sin
fina institution, kunde utnyttja alla dess
goda arbetsmöjligheter. Om det inte
finns tillräckligt med biträdestjänster,
dröjer det en tid innan man får möjlighet
att utnyttja de lokaler som nu har
ställts till institutionens förfogande. Det
är inte bara här utan också på många
andra håll som det icke finns tillräckligt
med biträdestjänster.

Jag har emellertid, herr talman, inte
motionerat om den här saken. Jag vill
nu än en gång upprepa min vädjan till
herr ecklesiastikministern, att han ser
till att vi verkligen kan utnyttja både
institutioner och vetenskaplig arbetskraft
så som man skulle kunna göra om
det funnes tillräckligt med biträdeshjälp.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson sade att
det här gäller ett speciellt bemyndigande.
Ja, om jag förstått saken rätt måste
det vara ett speciellt bemyndigande. Det

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. in.

är bara fråga om en professur i historia,
inte i något annat ämne, och därför
måste det bli ett speciellt bemyndigande.

Herr Andersson talade sedan om framtiden.
Allt beror på vad man lägger in i
uttrycket framtiden, men hur kort tid
som helst framåt i tiden måste väl vara
framtid.

Vidare bemötte herr Andersson vad
jag hade sagt om raka vägar. Jag sade
att Kungl. Maj:t inte kan gå raka vägar
härvidlag, just med hänsyn till det som
utskottet har skrivit och som herr Axel
Andersson nyss har refererat. En professur
brukar ju nästan hundraprocentigt
få den benämning som vederbörande
universitetsmyndigheter har föreslagit.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Bara ett par ord till fröken
Ljungberg!

Fröken Ljungberg är förvånad över att
detta skall gälla just ämnet historia. Jag
vet inte om jag läst in för mycket i hennes
tonfall, men jag fick intrycket att
hon tror att jag är speciellt misstänksam
när det gäller historieämnet. Ingalunda!
Anledningen till detta förfarande
är tvärtom att ämnet historia är så speciellt.
Enligt den undervisning jag fick
i går av professor Lönnroth är de nya
studieplanerna i ämnet historia uppdelade
i tre perioder: en fram till 1700, en
från 1700 till 1848, och en från 1848
fram till modern tid. Ämnet är alltså redan
uppspaltat, och det finns stora möjligheter
för eleverna att koncentrera sig
på något avsnitt. Det kommer till och
med att finnas möjlighet att ta tre betyg
i historia utan att ha latin, om man
koncentrerar sig på den moderna epoken.

Ingenting i internationell rätt eller
raden av andra ämnen har denna problematik.
Det är därför historieämnet är
specialbehandlat i denna diskussion.

Sedan vill jag också att det skall vara
klart, fröken Ljungberg, att jag aldrig
har ansett internationell rätt som ett
ämne av lägre angelägenhetsgrad. Jag
är djupt och allvarligt medveten om att

det mesta på forskningens, utbildningens
och kulturens områden har en hög
angelägenhetsgrad. Vad jag har sagt
som mitt enda försvar i alla sådana här
situationer är, att i den angelägenhetsgradering
som vi har gjort bland övriga
professurer har vi betraktat en professur
i internationell rätt som en fråga av
mindre angelägenhetsgrad och alltså ansett
att den måste komma efter. Det är
icke detsamma som att påstå att ämnet
internationell rätt har mindre betydelse.
Men det går inte, fröken Ljungberg —
det vet vi alla i detta hus — att varje
gång få allt vad man vill. Även departementschefernas
möjligheter är av ekonomiska
skäl begränsade.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad gäller historieprofessuren
tror jag att ecklesiastikministern
har förklarat saken på sådant sätt
att de flesta av kammarens ledamöter
kan känna sig belåtna.

Vad beträffar professuren i internationell
rätt ber jag, herr talman, att få
nämna att jag har haft nöjet att sitta
med i skolutskottet under en så lång tid
att vi därunder haft åtta olika ecklesiastikministrar
av olika politisk kulör. Jag
kan inte erinra mig något år när vi inte
haft en rad motioner om nya professurer.
Jag misstänker att ni andra som är
yngre än jag kommer att få vara med
om detta i riksdagen i all er framtid. Det
finns nämligen så många olika önskemål
om nya professurer att det varken från
ekonomiska eller andra synpunkter är
möjligt att på en gång tillfredsställa alla
dessa önskemål. Det sammanhänger
också med en rad andra omständigheter.
Här gäller det inte bara att riksdagen
anvisar en klumpsumma pengar,
utan det är mycket annat som påverkar
dessa beslut.

För egen del skulle jag vara glad om vi
i ett svep kunde ordna alla dessa frågor
för en överskådlig tid framåt. Men det
finns inga möjligheter att göra det, vilken
ecklesiastikminister som än sitter
och vilket parti han än må tillhöra. Han
måste ändå varje år göra dessa besvärli -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet, m. m.

ga avvägningar. Man kommer helt enkelt
inte undan den saken.

Sedan förstår jag mycket väl att riksdagens
ärade ledamöter kan ha olika
uppfattningar om vad som bör anses vara
det viktigaste. Men det är ju ändå departementen
som här efter förmåga måste
söka göra denna avvägning, vilket
också har skett under alla dessa år som
jag här talat om. Jag är övertygad om
att så kommer att ske också i framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Einar Persson har
en egendomlig uppfattning om framtiden.
Han tror att framtiden är ett ganska
begränsat begrepp. Om ecklesiastikministern
här får ett bemyndigande, i
vilket det står att det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att framdeles besluta rörande
benämningen av vakanta professurer
i historia vid universiteten, vill
jag inte på det sättet underkänna ecklesiastikministerns
intelligens att jag tror
att han kommer att säga att framtiden
är slut när han har tillsatt den första
nya professuren med ny benämning. Det
kommer säkert inte att tillgå på det sättet.

Sedan vill jag tillägga något som jag
inte hann med i min förra replik. Här
säges att det denna gång uteslutande är
fråga om historia. Nästa gång kommer
man att säga att det uteslutande gäller
något annat vidsträckt ämnesområde.
Det finns nämligen åtskilliga ämnen av
den typen, där det måste vara lika besvärligt
att få till stånd en professur som
när det gäller ämnet historia.

Till slut vill jag, herr talman, bara säga
att det är rätt egendomligt att man
först år 1963 har upptäckt hur opraktisk
den ordning är som riksdagen har tillämpat
så lång tid.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Mot det sista som herr
Andersson yttrade vill jag endast säga
att om Kungl. Maj :t skulle missbruka
den fullmakt, som riksdagen nu skall rös -

ta om, finns det ju möjlighet för riksdagen
att återkalla densamma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vartdera av
momenten II och VI av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt
därefter särskilt angående utskottets,
hemställan i övrigt.

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten.
10 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fL
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Fredagen den 26 april 1963

64 Nr 18

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet
Ja — 65; Punkterna 11—25

NeJ 64. Vad utskottet hemställt bifölls.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. VI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
10 mom. VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkten 26

Om inrättande av vissa professurer vid
Stockholms universitet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1963 anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Stockholms
universitet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64, dels ock
till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 20 075 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandler in. fl. (I: 72) och den andra inom
andra kammaren av herr Lassinantti
m. fl. (II: 85),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:120) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 146),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Billman och Nordenson (1:195)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hammar och Berglund (II:
245),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 326) och den andra inom
andra kammaren av herr Tobé m. fl.
(11:493),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (I: 329) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wiklund (11:395),

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hernelius (1:405) och den andra inom
andra kammaren av herr Wahlund m.
fl. (11:588),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Bengtson i Solna m. fl. väckt motion
(II: 479).

I motionerna 1:195 och 11:245 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en professur skulle inrättas vid Stockholms
universitet i romanska språk, särskilt
ibero-romanska språk, samt att den
nuvarande lärostolens benämning skulle
ändras till romanska språk, särskilt
franska och italienska språken.

I motionerna 1:329 och 11:395 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta om
inrättande av en professur i kriminologi
med tillhörande institution vid Stockholms
universitet från och med budgetåret
1963/64 samt ställa härför erforderliga
medel till förfogande.

I motionerna 1:405 och 11:588 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att en professur i sinologi skulle inrättas
vid Stockholms universitet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:72 och 11:85, i
vad mån de avsåge inrättande från och
med den 1 juli 1963 av en laboratur i
naturgeografi med docenten V. Schytt
som förste innehavare, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 120 och II: 146, i
vad de avsåge inrättande av en preceptur
i socialekologi, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna 1:195 och 11:245,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i romanska språk, särskilt iberoromanska
språk, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionerna 1:326 och 11:493,
i vad de avsåge inrättande av två tjänster
som idrottslärare vid universitetet i

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 18

Stockholm, icke måtte av riksdagen bifallas; V.

att motionerna 1:329 och 11:395,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1963 av en professur i kriminologi
jämte tillhörande institution, icke
måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:405 och 11:588,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1963 av en professur i sinologi,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionen 11:479, i vad den
avsåge inrättande från och med den 1
juli 1963 av en laboratur i matematisk
statistik, särskilt försäkringsmatematik,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 72 och II: 85, I:
120 och II: 146, I: 195 och II: 245, I: 326
och II: 493, I: 329 och II: 395, I: 405 och
11:588 samt 11:479, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; b)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 20 075 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herr Virgin, fru Wallentheim,
herrar Edström och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Tliorsten Larsson, Widén,
Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, herrar Nilsson
i Göingegården, Svensson i Ljungskile
och Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herr Källstad, vilka ansett,
att utskottets ytrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
V och VIII hemställa,

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:329 och 11:395, såvitt nu

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

vore i fråga, besluta inrättande vid
Stockholms universitet av en professur
i kriminologi från och med budgetåret
1963/64 med till professuren knutna
hjälpkrafter;

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:329 och 11:395
ävensom med avslag å motionerna I:
72 och 11:85, 1:120 och 11:146, 1:195
och II: 245, I: 326 och II: 493, I: 405 och
11: 588 samt 11:479, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad reservanterna föreslagit; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 20 159 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att f;l instämma
i reservationens yrkande om inrättande
av en professur i kriminologi vid Stockholms
universitet, men det är inte den
saken jag egentligen skall tala om. Det
kan förefalla inopportunt att vid denna
tid när kammaren mer eller mindre är
i uppbrottsstämning ta upp en fråga
där det inte gäller något yrkande, men
eftersom ecklesiastikministern är närvarande
i kammaren tar jag mig friheten
att göra det.

Vid denna punkt finns ett motionspar,
med motionen i denna kammare väckt
av herr Hernelius. Då han inte har tillfälle
att vara här i dag och då jag har
ett förflutet i ärendet, vågar jag ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk en
stund. Frågan gäller en professur i ämnet
sinologi.

För två år sedan väcktes en motion i
frågan här i kammaren av fru Segerstedt
Wiberg. Statsutskottet konstaterade
då att det här gällde ett relativt ex -

klusivt ämne och att fortsatta överväganden
rörande ämnets representation
inom universitetsväsendet borde ske på
samnordisk bas. I den motion som framlagts
i är påpekas med rätta att det synes
alldeles uppenbart att vi i framtidens
Sverige behöver personer med specialutbildning
av olika slag -— naturvetenskapsmän,
medicinare, ingenjörer och
tekniker — som har skaffat sig kunskaper
i kinesiska. Jag vill lägga därtill att
kunskaper i andra ostasiatiska språk
också är nödvändiga. Fru Segerstedt Wiberg
erinrade i sin motion för två år sedan
om att den kontakt med det kinesiska
språket som vi förr hade genom missionärer
nu bortfallit efter de politiska
skeenden som ägt rum i Kina, och jag
erinrade i diskusssionen vid behandlingen
av den motionen om att även den
kontakt som våra affärsmän har haft
med Kina blivit försvårad. Men Kina är
världens folkrikaste land, och förr eller
senare måste förbindelserna med det
-landet åter bli livligare. Då måste vi
vara beredda. Det är alldeles tydligt att
våra dagars studenter fattat den saken
klart. Det visar sig av den ökade tillströmningen
till undervisningen här i
Stockholm. Vi har i Sverige utomordentliga
traditioner att bevara i fråga om
olika grenar av sinologi. Jag behöver
bara erinra om namnen Sven Hedin, Johan
Gunnar Andersson, Osvald Sirén
m. fl. Den vördade lärde, som fortfarande
vid hög ålder leder undervisningen
i kinesiska språket vid Stockholms universitet,
torde vara Västerlandets utan
jämförelse främste sinolog, och han har
skapat ett mycket stort anseende för
Stockholms universitet som ett centrum
för sinologiska studier, ett anseende
som förpliktar. Ett tecken på detta anseende
är att tre personer som fått
grundläggande utbildning i Stockholm
under Bernhard Karlgrens ledning är
professorer utomlands, i Köpenhamn,
New York och Canberra.

Personligen skulle jag helst se att en
professur inrättas i ostasiatiska språk.
Vår förbindelser med Japan och Korea
motiverar en sådan ämnesbestämning,
men det är kanske ett alltför stort ämne.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

I varje fall bör ämnet sinologi inriktas
på kinesisk filologi.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag vill understryka betydelsen av
att, som utskottet skriver, spörsmålet om
nämnda undervisnings upprätthållande
och därmed i samband stående frågor
blir föremål för ytterligare prövning
från Kungl. Maj:t sida.

Jag vill än en gång framhålla att det
här inte längre gäller en exklusiv vetenskap
för några få. Det har i stället blivit
fråga om en undervisning som kan
föra nytta med sig för eu hel rad av
människor med olika uppgifter. Och den
ytterligare prövning av ärendet från
Kungl. Maj :ts sida som utskottet föreslår
bör därför, liksom övriga skäl som
anförts, leda till ett enda men klart angivet
mål, en professur i ämnet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Inte heller förslaget om
inrättande av en professur i kriminologi
vid Stockholms universitet — som återfinnes
i en reservation vilken grundar
sig på ett par motioner, nr 329 i första
kammaren och nr 395 i andra kammaren
— innebär någon nyhet. Det har visserligen
inte angelägenhetsgraderats bort
så lång tid som den professur i internationell
rätt vilken nyligen med en rösts
majoritet avslogs här i kammaren, men
under fem år har universitetsmyndigheterna
årligen försökt vinna Kungl.
Maj:ts förståelse för att även detta önskemål
är utomordentligt betydelsefullt.

År 1960 etablerades ett nordiskt kriminologiskt
samarbete, men från Sveriges
sida har vi inte samma möjligheter
som de övriga nordiska länderna att aktivt
medverka i det samarbetet. Yi saknar
nämligen den förutsättning som en professur
utgör när det gäller att bedriva
en kontinuerlig forskning i kriminologi.

I den motion jag nyss åberopade omtalas
också att utländska forskare som
känner till vår reformvänliga politik vid
ett flertal tillfällen, efter vad som kommit
till motionärernas kännedom, genom
nämnden för internationellt bistånd har
uttalat önskemål om att få bedriva kri -

minologiska studier bär i Sverige; detta
har man dock måst avråda från därför
att vi saknar en fast organiserad forskningsinstitution
på området.

Men professuren behövs inte bara för
forskningens egen skull utan också för
den undervisning i kriminologi som är
nödvändig om vi skall kunna täcka åtminstone
någonting av det personalbehov
vi har i detta land inom både kriminal-
och ungdomsvården, polisväsendet,
åklagarmyndigheten och nykterhetsvården,
för att nämna endast några samhällsinstitutioner.
Ur dessa synpunkter
behöver vi den professur och den institution
som begärs i reservationen, för
vilken jag här talar.

Kungl. Maj:t har också i år avslagit
universitetskanslerns äskande om en professur
i kriminologi, men nu med hänvisning
till svårigheterna att finna rätt
fakultetstillhörighet. Utskottet åberopar
i sitt yttrande Kungl. Maj:ts uttalande
härvidlag och förväntar förslag från universitetsmyndigheterna
rörande såväl
ämnesinriktningen som fakultetstillhörigheten.
Därom är val i och för sig ingenting
att säga — det är bara det att universitetsmyndigheterna
själva har begärt
en professur vid den juridiska fakulteten,
detta bl. a. därför att lärostolar och
institutioner för kriminologi är knutna
till de juridiska fakulteterna inte bara i
de övriga nordiska länderna utan också
i andra europeiska länder. Det finns alltså
en tradition som talar för sådan tillhörighet,
men den är naturligtvis inte
någonting nödvändigt eller ofrånkomligt.

Jag delar på denna punkt helt och hållet
vad som sägs i reservationen, att icke
»frågan om professurens fakultetstillhörighet
eller olösta detaljfrågor beträffande
professurens förhållande till närstående
forskningsgrenar skall föranleda
fortsatt uppskov med inrättande av densamma».
Ämnet kriminologi har ett så
mångsidigt innehåll att man -— såsom
också klart sägs i motionen — kan tveka
om vilken fakultet en lärostol i ämnet
skall knytas till; men att den frågan skall
stjälpa professuren är något som jag för
min del inte riktigt kan acceptera.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

Det starkaste skälet för ett ja till denna
professur är emellertid, herr talman, att
situationen på brottslighetens område i
vårt land kräver en effektivt organiserad
orsaksforskning. Flera statliga utredningar
som nu pågår kör mer eller mindre
definitivt fast på det förhållandet, att
man har svårt att mäta verkningarna av
de åtgärder vi genomför på kriminalvårdens
område lika väl som att klarlägga
orsakerna till kriminaliteten. Det
är för att råda bot på de bristerna som
en sådan här forskning begärs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Yirgins m. fl. reservation vid
punkten 26, i vad avser momenten V och
VIII. I övriga moment tillstyrker jag utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Wallentheim
(s) samt herrar Källqvist (fp)
och Schött (h).

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Det är inte med några
större förhoppningar om framgång som
man ställer sig i ledet av supplikanter
för nya professurer, men jag kan inte
underlåta att uttrycka besvikelse över
den behandling som två motioner, nr
195 i denna kammare och 245 i andra
kammaren, fått av statsutskottet. Dessa
motioner har avstyrkts av ett enhälligt
utskott.

Redan vid förra årets riksdag framfördes
i motioner enligt min uppfattning
mycket starka skäl för att man
skulle inrätta en ny professur i romanska
språk, särskilt ihero-romanska, d. v. s.
spanska och portugisiska, och samtidigt
ändra den nuvarande professuren
i romanska språk till professur i romanska
språk, särskilt franska och italienska.
Behovet av högre undervisning
i spanska och portugisiska är utomordentligt
väl dokumenterat och är i starkt
stigande. Kraven på utbildad personal
kommer såväl från näringslivet som från
den högre utbildningen och kulturlivet.
Man kan i dagens tidningar läsa ett referat
av en utredning som gjorts av undervisningsrådet
Dahllöf om avnämarsynpunkter
på det nya gymnasiet. Där

ges stark tonvikt åt de moderna språken
som måste ges ett ökat utrymme på
det framtida gymnasiet, och bland de
språk som här nämnts kommer också
spanskan. Det föreligger därför starka
motiv för att undervisning och forskning
däri vid Stockholms universitet,
som nu ombesörjes genom en extra lektoratstjänst,
ändras så att det blir en
särskild professur varigenom undervisningen
och forskningen skulle ändamålsenligt
samordnas och vidareutvecklas.
En uppdelning av den nuvarande
professuren i romanska språk skulle utöver
att ge spanska och portugisiska en
starkare ställning också medge en mera
koncentrerad insats från den nuvarande
professurens innehavare för franskans
och italienskans del.

Förslaget om en särskild professur
vid Stockholms universitet i spanska
och portugisiska ligger också i linje med
den tonvikt som chefen för ecklesiastikdepartementet
lagt vid att man skall
bredda utbildningen av lärarkrafter som
ett led i upprustningen av det högre undervisningsväsendet.
Samtidigt bör även
genom denna åtgärd en handledning och
forskning gynnas.

Jag vill tillägga att i det här fallet
finns det visshet om att en högt kompetent
person kan bli innehavare av
professuren. I själva verket föreligger
det risk för att den som nu upprätthåller
undervisningen och bär den betungande
undervisningsbördan som extra
lektor kan komma att lämna universitetet
på grund av otillfredsställande
och osäkra arbetsförhållanden. Över huvud
taget gäller det, tror jag, vid bedömningen
av vilka procedurer som
skall ha prioritet att sådana fall där man
genom inrättande av en professur kan
bereda en verksam och högt kvalificerad
forskare och lärare en tryggad ställning
och gynnsamma arbetsvillkor bör
ges företräde.

Nu har också, synes det mig, utskottet
i huvudsak tagit intryck av den argumentation
som förts i motionerna. Redan
förra året uttalade utskottet att goda
skäl talade för att en dylik professur
kommer till stånd. Man ville visserligen

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

inte biträda motionsyrkandet men utgick
ifrån att utvecklingen på ifrågavarande
område borde komma att ytterligare
beaktas av Kungl. Maj :t. I år har
utskottet varierat sin s. k. välvilliga
skrivning något i det man anför att ehuru
utskottet inte anser sig böra biträda
yrkandet dock vill »understryka, att
förevarande fråga synes utskottet vara
av den betydelse att den bör av Kungl.
Maj:t ägnas särskild uppmärksamhet».

Utskottet ger i själva verket inte någan
som helst motivering för sitt avslagsyrkande,
och jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang göra ett par
allmänna reflexioner. Det talas ju i dessa
dagar så mycket om att man skall
stärka riksdagens ställning, men det förefaller
mig som om det redan inom de
nuvarande formerna är en viktig förutsättning
att riksdagen är beredd att
självständigt göra sina avvägningar och
acceptera välgrundade förslag, även om
de inte kommer från Kungl. Maj ds kansli.
Om majoriteten av riksdagen utgår
från att den högsta visdomen vid avvägningar
mellan olika behov alltid ligger
hos Kungl. Maj d, synes det mig svårt
att ge riksdagens förslagsställande verksamhet
en meningsfylld innebörd.

Jag vill, herr talman, med stöd av det
anförda be att få yrka bifall till motion
nr 195 i denna kammare och nr 245 i
medkammaren.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Es sumamente irnportante
que nuestras empresas de exportaciön
tengan a su servicio personas
hablando espanol y portugés, personas
pudiendo presentar nuestros articulos
de exportacion en los idiomas nacionales
de los mercados donde deseamos
vender nuestros productos.

Jag har tillåtit mig att börja detta anförande
på spanska för att på detta något
okonventionella sätt dra de ärade
kammarledamöternas uppmärksamhet
till behovet av att våra exportindustrier
får bättre tillgång till sådan språkkunnig
personal, som de behöver för att på

ett effektivt sätt kunna bearbeta de
marknader ute i världen, där spanska
och portugisiska talas. Låt oss som
exempel ta den sydamerikanska och
mellanamerikanska marknaden. Det är
välbekant att Sydamerika är ett utvecklingsland
med oerhörda naturrikedomar
som hittills endast exploaterats i
mycket ringa utsträckning. Tyskar, engelsmän
och amerikaner är synnerligen
medvetna om vikten av att på ett tidigt
stadium skaffa sig fotfäste på dessa
marknader, och de spar inga ansträngningar
för att vinna detta syfte. Bl. a.
har de förstått vikten av att skaffa fram
folk som talar spanska och portugisiska.
De har förstått att utan sådana personer
i sin tjänst har deras exportindustrier
inte stora chanser att vinna förståelse
och framgång på marknader, där det
utan vidare förutsättes att den utländske
säljaren skall tala landets språk.

Om vi svenskar skall ha några utsikter
att tävla med tyskar, engelsmän och
amerikaner på detta område, måste vi i
varje fall lägga ned större ansträngningar
på att få fram folk som talar de berörda
ländernas språk och som kan presentera
våra varor på ett begripligt sätt.
Det är alltså helt enkelt en fråga om en
investering för att öka vår export, när vi
motionärer yrkar på tillsättandet av en
professur i spanska och portugisiska vid
Stockholms universitet.

Jag skulle tro att NIB, d. v. s. nämnden
för internationellt bistånd, har fått
känna på hur hämmande det är för dess
verksamhet i utlandet att nämnden har
stora svårigheter att skaffa fram språkkunnigt
folk. Än så länge torde detta huvudsakligen
ha varit fallet när det gäller
franskan, men man får antaga att nämnden
sannolikt kommer att möta lika stora
svårigheter när den skall inrikta sin
verksamhet på spanska eller portugisiska
områden. Den kommer sannolikt
att få göra samma erfarenhet där, ty exempelvis
spanskan är ju det tredje
världsspråket.

I sitt utlåtande över motionen 1962
konstaterar statsutskottet, som herr Nordenson
nyss påpekade, att det enligt utskottets
mening finns goda skäl för att

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om inrättande av vissa professurer vid Stockholms universitet

en dylik professur kommer till stånd.
Det är beklagligt att utskottet bara konstaterar
att det finns goda skäl för inrättandet
av den föreslagna professuren.
Man hade kunnat vänta sig att utskottet
i konsekvens med ett sådant konstaterande
hade tillstyrkt motionen och därmed
gjort våra exportnäringar en välbehövlig
tjänst. Eftersom det nu inte har
kommit något sådant konsekvent handlande
från utskottet, ber jag emellertid
här att i egenskap av motionär få förena
mig med herr Nordenson i ett yrkande
om bifall till motionerna 1:195
och 11:245.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Efter att ha hört herr
Billmans anförande på spanska vore det
frestande att här hålla ett anförande på
älvdalsmålet. Jag tror nog det skulle
vara intressant för kammaren att höra
litet av det också. Jag skall göra det genom
att i korthet säga att »ig får yrk bifall
till avdskudets förslag i åll punkter»,
d. v. s. jag yrkar bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I, IT, IV,

VI och VII av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, därefter särskilt
angående mom. III samt slutligen
särskilt rörande mom. V och VIII.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. I, II, IV, VI och

VII hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående mom. III framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:195 och II: 245,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
26 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:195
och 11:245, såvitt nu vore i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. V och
VIII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
26 mom. V och VIII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om inrättande av ett elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska institutet

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votring
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 58.

Därjämte liade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 27—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Om inrättande av ett elektro-akustiskt laboratorium
vid karolinska institutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1963 anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64, dels ock till
Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 14 195 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Ivar Johansson (1:230)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Petterson i Degerfors m. fl. (II:
281),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-OIof Hanson m. fl. (1:478)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén m. fl. (11:482).

I motionerna 1:230 och 11:281 hade
hemställts, att riksdagen måtte till ett
elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska
insitutet och förlagt till tekniska

högskolan i enlighet med vad medicinalstyrelsen
föreslagit bevilja för lönekostnader
180 000 kronor och för omkostnader
116 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 230 och II: 281, i
vad de avsåge inrättande av ett elektroakustiskt
laboratorium, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 478 och II: 482,
angående inrättande från och med budgetåret
1964/65 av en personlig professur
i mikro-biologisk genetik för professorn
G. Bertani, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:230 och 11:281, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
14 195 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Petterson i Degerfors,
fröken Elmén samt herrar Lassinantti
och Blomkvist, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I och
III hemställa.

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 230 och II: 281, såvitt nu
vore i fråga, besluta inrättande av ett
elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska
institutet;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om inrättande av ett elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska institutet

till motionerna 1:230 och 11:281, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad reservanterna föreslagit; b)

godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
14 375 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt som
gäller anslagen till karolinska institutet
finns avgiven en reservation av ett antal
medlemmar av samtliga demokratiska
partier utom högern. Jag är motionär,
och om jag hade haft tillfälle att
bevaka ärendet i statsutskottets plenum,
hade jag också stått bland reservanterna.
Nu skall jag i stället be att här få
plädera för reservationen.

Herr talman! Detta är ett angeläget
ärende. De olika åsikter som markerats
har inte alls följt de politiska linjerna.
Huvudmotionär i andra kammaren är
herr Göran Petterson i Degerfors, ledamot
av medicinalstyrelsens hörselvårdsnämnd
och med personliga erfarenheter
från arbetet i nämnden och av betydelsen
av den verksamhet som det här är
fråga om.

Sedan förra året får alla som är i behov
av hörapparater statsbidrag för anskaffning
av sådana. Det anslag som i
årets statsverksproposition föreslagits
och beviljats för detta ändamål är 5 miljoner
kronor. Det är alltså ett högst avsevärt
belopp. För att få statsbidrag skall
man köpa apparater som är godkända,
och godkännandet meddelas av medicinalstyrelsen
på förslag av hörselvårdsnämnden.
Den tekniska undersökning av
de olika apparattyperna som ligger
bakom hörselvårdsnämndens förslag
sker och måste naturligen ske vid ett
elektro-akustiskt laboratorium. Det elek -

tro-akustiska laboratorium som man haft
tillgång till har varit en vid institutionen
för telegrafi och telefoni vid tekniska
högskolan befintlig arbetsgrupp
för teknisk audiologi.

Den arbetsgruppen har alltså att för
medicinalstyrelsens hörselvårdsnämnds
räkning utföra något som närmast är ett
rutinarbete, nämligen utprovning av olika
apparattyper och bedömande av huruvida
de kan vara av den kvaliteten att
anskaffande av dem bör berättiga till
statsbidrag.

Det är också till den arbetsgruppen
som landets cirka 40 hörcentraler vänder
sig för att få råd och hjälp i fråga
om tekniska problem. Arbetsgruppen
har också andra uppgifter till vilka jag
återkommer, men redan de som jag nu
anfört gör att en stabilitet för denna
verksamhet är nödvändig. Man måste
veta att man har tillgång till en expertis
som sysslar just med de frågor det här
gäller, d. v. s. en hög teknisk sakkunskap,
anpassad till de dövas problem.
De som hör till gruppen har ingen fast
anställning. De lever på anslag från medicinska
och tekniska forskningsrådet,
något som givetvis inte är riktigt när det
gäller rutinarbete, men de bedriver också
avancerad forskning vid sidan om rutinarbetet.
De får anslag från privata
sammanslutningar, och de får arvoden
för konsultuppdrag och undervisning,
men de lösa former det hela har gör
att den eminenta sakkunskap som finns
inom gruppen lätt kan försvinna till annat
håll.

Det är klart att laboratoriets arbete
inte inskränker sig till rutinmässig
granskning av hörapparater. Man följer
utvecklingen inom akustiken i avsikt att
inom audiologien tillgodogöra sig och
tillämpa tekniska framsteg. Om ett mera
fast laboratorium blir inrättat, kan man
där fullgöra omfattande undersökningar
inom bullerforskningen, för hörselskyddsprovning,
man kan utveckla och
fullända metoder för hörselprövning o.
s. v., man kan bedriva undervisning för
dövlärare och för arbetarskyddspersonal,
man kan utarbeta speciell hörselapparatur
för personer med svåra hör -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om inrättande av ett elektro-akustiskt laboratorium vid karolinska institutet

selskador och små hörselrester av sådan
typ att de kräver speciellt konstruerade
apparater. Redan nu har man konstruerat
apparatur för att undersöka hörseln
hos nyfödda. Vi vet ju alla att många
barn länge gått och att det kanske finns
barn som ännu går under beteckningen
psykiskt efterblivna fastän de i stället
haft fel på hörseln. Det är en mycket
angelägen och en hittills mycket svår
uppgift att med säkerhet utreda hörselförhållandena
hos de mycket små barnen.
Man har inom gruppen ägnat en
stor del av sitt arbete just åt de döva
barnens problem, där man i samarbete
med medicinska experter utarbetat nya,
förbättrade undersökningsmetoder.

Man har även arbetat med möjligheten
att redan på fosterstadiet utröna om
ett barn har hörsel. Det kan ju förefalla
att vara ett onödigt och klåfingrigt tillfredsställande
av en nyfikenhet, men
när vi om någon vecka skall diskutera
frågan om en utvidgning av indikationerna
för avbrytande av havandeskap
kan vi kanske få en uppfattning om hur
angeläget det vore att på ett mycket tidigt
stadium kunna utröna om det finns
någon hörsel hos ett foster eller inte.
Jag skall redan nu säga att jag tvivlar
på att man kan komma att få ett säkert
svar på den frågan redan vid den tidpunkt
då det vore av värde att få veta
detta. Jag tror inte att hörselorganet är
så färdigt redan vid den tidpunkten,
men det kan ju vara väl värt att ta reda
på hur det i själva verket ligger till med
den här saken.

Ja, det har redan gjorts mycket arbete
inom den omtalade gruppen, mycket mera
finns och kommer alltid att finnas
att göra. Den tekniska utvecklingen och
nödvändigheten att följa denna är en
orsak härtill. Det är klart att allt detta
arbete inte i längden kan presteras av
en arbetsgrupp som den angivna. En
fastare organisation är nödvändig. Det
bör som medicinalstyrelsen föreslagit
inrättas ett laboratorium vid karolinska
institutet. Tills vidare skulle det kunna
ha lokaler vid tekniska högskolan. På så
sätt kan arbetsgruppens för hörselvården
nödvändiga verksamhet säkerställas
6 Första kammarens protokoll 1963. Nr 18

under en övergångsperiod, till dess förslaget
om permanenta laboratorielokaler
kan förverkligas. Medicinalstyrelsen
har, såsom framgår av reservationen, anhållit
om ett löneanslag på 180 000 kronor
och ett omkostnadsanslag på 116 000
kronor till laboratoriet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Ärade kammarledamöter! Det gäller
här att hjälpa sådana som är döva, det
gäller att hjälpa döva barn, det gäller
att hjälpa döva vuxna, och kanhända
kan det komma att gälla oss själva när
vi blir gamla.

I herr Kaijsers yttrande instämde herr
Eric Carlsson (ep), fru Nilsson (s) samt
herrar Harald Pettersson (ep), Ernst Olsson
(ep), Eskilsson (h) och Schött (h).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag skall inte fresta kammarens
tålamod när den befinner sig i
uppbrottsstämning. Vad jag egentligen
önskar är att instämma i vad herr Kaijser
här anfört, och jag vill understryka
vad han sade att det är ett angeläget
ärende.

Tillkomsten av detta av medicinalstyrelsen
föreslagna laboratorium är nödvändig
för den hörselvårdande verksamheten,
som är livlig ute i landstingen och
som syftar till att hjälpa handikappade
människor med dålig hörsel att få sina
hörapparater av sådan kvalitet att de
fyller sin uppgift.

Dessutom vill jag också understryka
vad Kungl. Maj:t själv har sagt i statsverkspropositionen,
nämligen att denna
verksamhet är av mycket stor betydelse.
Utskottet har även framhållit den mycket
betydelsefulla uppgift som ett eventuellt
elektroakustiskt laboratorium har
att fylla. Men utskottet skiljer sig från
ärendet med att säga att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan.
Nu är tyvärr ingen från regeringen
här närvarande i kammaren, men jag
riktar ändå en mycket stark vädjan till
ecklesiastikministern att med det snaraste
ta upp denna fråga och bringa den

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

till sin lösning. Som verksamheten nu
bedrives får man betrakta som ett provisorium,
som inte kan få bestå någon
längre tid.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och då jag tror
att samtliga ledamöter vill resa hem så
snart som möjligt, skall jag nöja mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. II av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående mom.
I och III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 1 och III
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
30 mom. I och III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 55.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 31—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Ang. bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till musikkonservatoriet i
Göteborg för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 205 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Adolfsson (1:43) och den andra inom
andra kammaren av fru Ryding (II: 52),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 306 750 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Bergman m. fl. (I: 106) och den
andra inom andra kammaren av fru Gunne
m. fl. (11:126), i vilka anhållits, att
riksdagen måtte besluta dels att till
musikkonservatoriet i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
306 750 kronor, dels ock att frågan om
Göteborgs musikkonservatoriums förstatligande
från och med budgetåret 1964/65
skulle tagas upp till prövning.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:106 och II: 126, i
vad de avsåge förstatligande av konservatoriet
i Göteborg, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:43 och 11:52 ävensom
1:106 och II: 126, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 205 000
kronor.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! I det spända läge som
kammaren nu befinner sig i skulle jag
inte ha tagit till orda, om jag inte varit
förvissad om att de synpunkter som jag
kommer att framföra och det yrkande
jag kommer att framställa kommer att
mötas av ett mycket stort gensvar.

Det gäller här en fråga som i mycket
hög grad skulle kunna betecknas som
en riksdagens och framför allt första
kammarens egen angelägenhet. Vid 1958
års riksdag fattades beslut här i kammaren
om att på statsbudgeten uppföra anslag
till Göteborgs musikkonservatorium,
och några timmar därefter följde samma
beslut i andra kammaren.

Sedan dess har äskats anslag varje år
till musikkonservatoriet i Göteborg. Det
beslut som då fattades hälsades med stor
glädje inte bara av dem som vill befrämja
musiklivet här i landet utan även
av dem som vill hävda riksdagens egen
aktivitet. Det är vanligt att riksdagen uttalar
meningar år efter år i en fråga
men att ingenting annat händer. Denna
gång följdes emellertid meningsyttringarna
av ett konkret beslut, som innebar
kostnader.

Före 1958 har denna fråga om musikkonservatoriet
i Göteborg haft en rätt
lång historia. Jag skall inte berätta om
alla dessa olika skeden, men ett år efter
min födelse — alltså år 1916 — startade
en orkesterskola i Göteborg på initiativ
av Orkesterföreningen i Göteborg. När
1947 års musikutredning i sitt betänkan -

de, jag tror det avlämnades år 1954, föreslog
att man skulle decentralisera musikundervisningen
i landet och inrätta en
sådan här skola i Göteborg, omvandlade
man den skola som fanns i Göteborg, för
att kunna förbereda en definitiv lösning
av frågan, till ett musikkonservatorium.
Det väcktes i riksdagen motioner om att
det skulle utgå anslag av statsmedel till
skolan. Motionerna bifölls inte då, men
man fick pengar av lotterimedel. Men
riksdagen beställde en utredning om de
organisatoriska förutsättningarna för
skolans förstatligande och dess organisation.
Detta skedde 1956. År 1957 framlades
betänkandet, och 1958 kom som
sagt riksdagens för en sådan här fråga
något ovanliga självständiga handlande.

Jag skall inte ta upp tiden med att beskriva
de arbetsförhållanden som man
arbetar under där nere, de knappa ekonomiska
villkor man har och det berättigade
i att bifalla den framställning som
motionsledes gjorts här i riksdagen. Jag
skall bara påpeka att kostnaden per elev
vid Göteborgs musikkonservatorium är
knappt hälften av kostnaden vid motsvarande
utbildningsanstalter här i landet
och av de kostnader som beräknades
av den förra året avlämnade utredningen
om musikledarutbildningen. Detta har
man uppnått bl. a. tack vare det stora
intresse och den entusiasm som finns i
Göteborg. Institutioner och myndigheter
där nere påtar sig generöst kostnader
som de inte direkt bokför på skolan.

Den utredning, som beställdes av riksdagen
och som utfördes av professor
Carlberg, chef för musikhögskolan här i
Stockholm, förordade ett elevantal av 75.
Man har vid konservatoriet försökt pressa
sig upp nära denna gräns och är nu
uppe i 70 elever. Man orkar dock inte
vidare, om man inte får mer pengar.
Steget från 70 till 75 elever förefaller
kanske inte vara så stort, men det sistnämnda
antalet anses av alla sakkunniga
vara den minimigräns, som erfordras för
att man skall kunna meddela kollektiv
undervisning. Man skall ju bedriva ensamhetspel,
orkester- och körövningar.
Härför måste man ha ett elevantal som
inte understiger 75, och för att nå ett

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

sådant antal måste skolan få bättre ekonomiska
villkor.

Det finns en formulering i statsutskottets
utlåtande, som gjort mig litet fundersam.
På sid. 61 står följande: »förekomsten
av ett musikkonservatorium torde
vara ett så värdefullt tillskott till en orts
kulturliv, att det kan förutsättas att även
kommunalt bidrag bör lämnas till verksamheten.
» Man bör kanske inte ta så
allvarligt på denna formulering. Jag vill
inte göra gällande att man inte har funderat
när man har skrivit dessa ord,
men jag tror inte att man däri har lagt
in någon principiell innebörd. Jag finner
inte att motsvarande yttrande har gjorts
under punkterna 89, 90 och 91, som gäller
musikhögskolan i Stockholm. Man
förutsätter för denna inte något kommunalt
bidrag. Staten betalar helt kostnaderna
för denna utbildn(ingjSanstalt.
Man får väl också förutsätta att staten,
när den slutgiltigt tar på sig ansvaret
för konservatoriet i Göteborg, också skall
svara för dess kostnader. Avsikten är väl
inte att föra in en ny princip för fördelningen
mellan stat och kommun av finansieringen
av den högre utbildningen.
Det är ju här fråga om en högre utbildning
som av gammal hävd finansieras av
statsmedel. Att verksamheten vid konservatoriet
f. n. under utbyggnadsskedet
finansieras med hjälp av andra medel
är en annan historia. Kungl. Maj:t har
för resten själv gett sin välsignelse åt att
verksamheten vid skolan betraktas som
högre utbildning, eftersom eleverna där
är berättigade till naturastipendier i
samma omfattning som andra elever som
genomgår högre konstnärlig utbildning.
De är vidare berättigade att disponera
studentbostäder o. s. v. Kungl. Maj:t anser
det därför tydligen alldeles klart att
verksamheten vid konservatoriet skall
räknas in i kategorien högre utbildning.

Jag förmodar därför att statsutskottet,
när det har gjort denna skrivning, har
syftat på något annat än att man skall införa
en ny princip.

Frågan om förstatligandet har varit
föremål för diskussioner, och det är alldeles
klarlagt att ett förstatligande bör
ske. Kostnadsökningen för staten rör sig

om ungefär 100 000 kronor, vilket inte
är några märkvärdiga siffror i sammanhanget.
Frågan är så väl utredd, att det
inte finns mycket mer att tillägga. Jag
skulle vilja sluta detta lilla anförande
med att vädja till kammaren att med utgångspunkt
från vad kammaren gjorde
1958 nu stödja det yrkande som ger ett
slutresultat av det beslut vi då fattade.

Jag skulle vilja hemställa att kammaren
måtte besluta dels att till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 306 750 kronor,
dels ock att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att frågan om Göteborgs
musikkonservatoriums förstatligande
fr. o. m. budgetåret 1964/65 tas upp till
prövning. Detta yrkande är likalydande
med yrkandet i motionerna I: 106 av
mig själv m. fl. och II: 126 av fru Gunne
m. fl. med allenast en formell ändring.

Häri instämde herrar Schmidt (fp)
och Dahl (s).

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Bergman har i
ganska hög grad betat av fältet, så jag
kan spara en del av det jag ursprungligen
tänkt säga. Genom denna sovring har
också klarlagts, att jag instämmer i allt
väsentligt med vad han sagt.

Om det skulle vara så, att enskilda
riksdagsledamöter förhåller sig mera
vaksamma beträffande riksdagsangelägenheter
som på ett eller annat sätt berör
deras hemorter, anser jag detta fullt
i sin ordning, och det gör nog kammarledamöterna
i allmänhet. Men det är ju
inte därför säkert, att det alltid gäller en
i verklig mening lokal fråga även om den
har lokal anknytning. Under hänvisning
till vissa formuleringar i utskottets utlåtande
på denna punkt, vill jag ge ord
åt den meningen, att frågan om anslag
till Göteborgs musikkonservatorium inte
är en lokal fråga. Samma sak torde för
övrigt gälla konservatoriet i Malmö, men
dess förhållanden känner jag för min del
alltför litet till för att kunna yttra mig
annat än i princip.

Musiklärarutbildning och undervisning
i ensemblespel måste betraktas som

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

en rikets angelägenhet. Det erkändes
också av musikutredningen i det betänkande
som avgavs 1954. Till precis samma
slutsats kom man i den utredning,
som på statligt uppdrag år 1957 slutfördes
om musikkonservatoriet i Göteborg.
Det är sålunda fullt klarlagt, att ett förstatligande
bör ske och att staten borde
svara för denna verksamhets kostnader.
Man bör inte — som tydligen sker ibland
— förväxla de kommunala musikskolorna
med den högre musikutbildning varom
här är fråga. Det är olika saker, och
den högre utbildningen bör vara en
statlig angelägenhet.

Med instämmande i vad herr Bergman
nyss yttrade beträffande problemen vid
Göteborgs musikkonservatorium kan
man våga säga, att staten inte har skött
denna uppgift på ett tillfredsställande
sätt. Det är inte för mycket sagt, att vi
här i landet är underutvecklade på musikkulturens
område. Den slutsatsen kan
väl dras härav, att detta också har medverkat
till att den s. k. skvalmusiken fått
en så utomordentlig chans som fallet är.
Det kan inte gå på annat vis när bl. a.
musiklärarutbildningen är så pass eftersatt.
För övrigt noterar också utskottet,
att bristen på musiklärare är mycket
framträdande i hela landet, och det var
framför allt detta beklämmande förhållande
som föranledde mig att motionera
här i kammaren om en sådan höjning av
anslaget till Göteborgs musikkonservatorium,
att verksamheten skulle kunna
bedrivas åtminstone i den nu planerade
omfattningen och med den rationalitet
som har till förutsättning att elevantalet
är minst 75. Som herr Bergman nyss
framhöll har man vid detta konservatorium
ännu inte lyckats komma upp till
mer än 70 elever, men man är mycket
nära det tal som i ekonomiskt avseende
betraktas som rationellt.

Det är naturligtvis bra att stipendiering
förekommer inom det skapande musiklivet
i vårt land, men försummas det
primära, d. v. s. uppbyggnaden från
grunden, så blir alltsammans bara halvdant.
Att ge musikkonservatorierna de
materiella resurser de behöver för en
rationell och i tillräcklig omfattning

driven musikpedagogik är enligt min
mening liktydigt med en uppbyggnad
från grunden.

Jag skall vara lika stillsam som herr
Bergman när det gäller att beskriva förhållandena
vid Göteborgs musikkonservatorium
och vill bara hänvisa till de
antydningar som har gjorts i de två olika
motioner som har väckts i anslagsfrågan.
Jag vill understryka att över
Göteborgs konservatorium har, som man
brukar säga, knapphetens kalla stjärna
tindrat alla år som konservatoriet har
existerat. När trots detta undervisningsresultatet
blivit så gott att det fått högt
beröm från högsta ort, finns det skäl att
ge konservatoriets ansvariga stort A i betyg Innan

jag lämnar talarstolen vill jag
ställa en fråga till utskottet, hur det tänkt
sig att konservatoriet skall kunna klara
nästa verksamhetsår. För att driva undervisningen
ekonomiskt rationellt krävs
det, som redan påpekats, att elevantalet
är minst 75. Även om lokalkostnaderna
frånräknas så blir kostnaderna för undervisning
av sådant omfång omkring eller
något över 300 000 kronor, att det
kommer att fattas 100 000 kronor jämte
eventuellt vad lokalerna kostar för att
räknestycket skall gå ihop för Göteborgs
konservatorium.

Herr Bergman framhöll att konservatoriet
inte kan ta emot mer än dessa 70
elever utan att erhålla mera pengar. Jag
skulle vilja tillägga att konservatoriet
inte ens kan behålla dessa 70 elever utan
att mera pengar beviljas. Jag kan inte se
att utskottet har givit någon antydan om
sättet för denna frågas lösning. Det har
endast uttryckt en förhoppning om att
större anslag skall komma att beviljas
sedermera. Detta ger mig anledning att
fråga utskottet: Har utskottet möjligen
tänkt sig att elevantalet vid Göteborgs
musikkonservatorium skall minskas?
Jag önskar svar på den frågan.

Får jag kanske hemställa om svar på
ännu en fråga? På vilka grunder stöder
sig utskottet, när det förklarar att även
kommunalt ekonomiskt stöd bör lämnas
konservatoriernas verksamhet? Det skulle
vara intressant att få veta vad man av -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Om höjning av beloppen för licentiand- och doktorandstipendier

ser därmed och hur man kan komma till
den uppfattningen, att detta i viss utsträckning
är en kommunal fråga.

Herr talman! Situationen för Göteborgs
musikkonservatorium är så prekär,
att det begärda ökade anslaget borde
ha beviljats redan för nästa statliga
budgetår, och följaktligen måste jag yrka
bifall till de motionsyrkanden som
föreligger härom.

Den motion som herr Bergman nyss
talade för tar liksom den motion jag har
väckt här i kammaren upp frågan om
förstatligande. Medan jag för min del
haft till utgångspunkt att ett förstatligande
bör kunna påräknas utan ett särskilt
påpekande från riksdagens sida,
varför jag inte i motionen framställt något
formellt yrkande härom, begärts i
herr Bergmans motion att frågan om ett
förstatligande skall tas upp till prövning.
Då min motion bekantgör precis
samma ståndpunkt i detta avseende och
då dessutom våra anslagsförslag är identiska,
kan det inte vara riktigt av mig
att krångla till proceduren här genom
att yrka bifall till min motion, utan det
enda riktiga — och i enlighet med min
åsikt — är att ansluta mig till det yrkande
som herr Bergman nyss framställt
här.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under förevarande
punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats.

dels att utskottets hemställan skulle bifallas; dels

ock, av herr Bergman, att kammaren
skulle besluta, dels att till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 306 750 kronor,
dels ock att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om Göteborgs
musikkonservatoriums förstatligande från
och med budgetåret 1964/65 måtte tagas
upp till prövning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad ut -

skottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till herr
Bergmans yrkande; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
92, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till herr Bergmans under överläggningen
framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 39.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 93—99

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100

Om höjning av beloppen för licentiandoch
doktorandstipendier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier för budgetåret

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 716 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Iiållqvist och Hilding
(1:209) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hammar (II: 244),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, dels att licentiandstipendierna
skulle höjas från 5 500 kronor till 8 000
kronor och att doktorandstipendierna
skulle höjas från 8 000 kronor till 11 500
kronor, dels att förevarande anslag skulle
uppräknas — utöver vad departementschefen
föreslagit —- med 1 316 000
kronor, dels ock uttala, att regler borde
Införas, som skulle göra det möjligt att
genom anknytning till arvoden för förste
amanuenser och respektive assistenter
automatiskt öka stipendiernas belopp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:209 och 11:244, i
vad de avsåge höjning av beloppen för
licentiand- och doktorandstipendier,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:209 och 11:244, i vad de
avsåge medelstilldelningen, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 6 716 000 kronor; III.

att motionerna I: 209 och II: 244,
i vad de avsåge automatisk ökning av
stipendiebeloppen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Källqvist, som dock ej antytt sin mening.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag har motionerat om
ökade stipendier, men jag skall avstå
från att anföra motivering och endast
yrka bifall till motionen. Jag hoppas det
räknas som goodwill nästa gång jag
kommer igen.

Ang. bidrag till viss busstrafik

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1:209; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 101—118
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119
Lades till handlingarna.

Ang. bidrag till viss busstrafik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till viss busstrafik
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
viss busstrafik m. m. för budgetåret 1963/
64 å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 3 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m, fl. (1:355) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:417),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Ringaby (I: 505)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren (II: 514).

I motionerna 1:355 och 11:417 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Ang. en ny dyrortsundersökning
att till Bidrag till viss busstrafik m. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 3 700 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:355 och 11:417 samt 1:505
och II: 514, till Bidrag till viss busstrafik
m. m. för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 3 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 355 och
11:417 samt med avslag å motionerna
1:505 och 11:514, till Bidrag till viss
busstrafik in. m. för budgetåret 1963/64 å
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 3 700 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Avfolkningen på landsbygden
fortsätter, och därmed får de
busslinjer större svårigheter som dock är
nödvändiga för den befolkning som bor
kvar. Vi fick ett bidrag för något år sedan
med två kronor per vagnmil, men i
en reservation yrkar vi att bidraget höjs
till tre kronor. Det medför att anslaget
totalt måste höjas till 3,7 miljoner kronor.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som finns till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Utskottet har anfört att det delar departementschefens
uppfattning om behovet
av en fortsatt stödverksamhet på detta
område. Utskottet har också understrukit
vikten av att stödåtgärderna avpassas
så, att de i rimlig mån kan till -

godose ifrågavarande trafik. Dessutom
har utskottsmajoriteten sagt, att om anslagsbeloppet
skulle visa sig otillräckligt
för en bidragsgivning i enlighet med de
grunder som statsmakterna beslutat, förutsätter
utskottet att Kungl. Maj:t i likhet
med föregående år begär en förstärkning
av anslaget. Utskottsmajoriteten
har därför stannat för att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag, som innebär en
uppräkning av anslaget från 2,7 till 3
miljoner kronor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av mark
för ett internationellt studenthem, in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. en ny dyrortsundersökning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 54 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Kostnader
för dyrortsundersökning å riksstaten
för budgetåret 1963/64 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Kungl. Maj :t hade förordat, att en ny
dyrortsundersökning, vilken förutsattes
bliva färdigställd under 1965, skulle
verkställas för att giva underlag för en
revision av den gällande lönegrupperingen.
Propositionen innehöll en redovisning
av de principer, efter vilka dyrortsundersökningen
ansågs böra verkställas.

I anledning av propositionen hade inom
andra kammaren väckts en motion av
herr Boo (II: 754), i vilken hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
nr 54 måtte a) avslå Kungl.
Maj :ts förslag rörande prisgeografisk undersökning
samt b) i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om prövning och förslag
rörande undersökning av kallorts- och
avståndskostnader i de norra delarna av
landet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
vidare till behandling upptagit
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Widén och Per Jacobsson (1:153) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Neländer och fru Nettelbrandt (II:
179), i vilka yrkats, att riksdagen skulle
besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
1) att den av utredningen angående
grunderna för en prisgeografisk undersökning
föreslagna undersökningen
måtte omedelbart igångsättas och bedrivas
med sådan skyndsamhet, att förslag
om möjligt kunde framläggas under år
1964, 2) att i motionerna anförda synpunkter
på den prisgeografiska undersökningen
måtte i möjligaste mån beaktas,
och 3) att under mellantiden uppkommande
frågor om berättigade uppflyttningar
till högre ortsgrupp icke
måtte uppskjutas med hänvisning till pågående
utredning utan prövas på grundval
av anförda omständigheter;

dels ock en inom första kammaren
väckt motion av herrar Sundin och Jonasson
(1:362), i vilken anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning samt för -

Ang. en ny dyrortsundersökning
slag till riksdagen om avveckling av dyrortsgraderingen
av statsanställdas löner
samt övergång till en friare lönesättning
inom den statliga sektorn enligt vad som
i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 754 såvitt nu vore i fråga,
till Kostnader för dyrortsundersökning
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

B. att motionen II: 754, såvitt däri yrkats
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
undersökning av vissa kallorts- och avståndskostnader,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:153 och 11:179
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen I: 362 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herrar Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B—D hemställa,

B. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 754 såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

C. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 153 och II: 179, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

D. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen I: 362, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Reservationen innehåller
två sidor synpunkter och argument
som reservanterna har ansett borde

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

komma under Kungl. Maj:ts prövning.
Under de arbetsförhållanden, som för
närvarande råder i kammaren, vågar
jag räkna med att jag liksom herr Källqvist
framdeles kan påräkna en viss
goodwill om jag nu avstår från att utveckla
alla dessa argument och inskränker
mig till att framställa mitt yrkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Bengtson
m. fl.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkten A samt därefter
särskilt angående punkterna B—D
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkterna B—D förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Bengtson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt drift av
skandinaviska undervisningssjukhuset i
Korea, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring av viss bestämmelse om
Svenska skeppshypotekskassans verksamhet Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring av viss
bestämmelse om Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet, m. m.

I förevarande utlåtande hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag, medgiva
att, utöver vad i förordningen den
6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan och reglementet
den 22 november 1929 (nr 364) för kassan
vore stadgat om prövning av ansökningar
om lån, finge gälla, att kassan
tills vidare icke måtte bevilja lån från
kassan, avseende fartyg med en bruttodräktighet
över 7 000 ton utan att Kungl.
Maj :t för varje särskilt fall lämnat tillstånd
därtill.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag har inget yrkande i
denna fråga och vill endast säga ett par
ord.

Utskottet har ju ingenting att erinra
mot Kungl. Maj:t proposition och noterar
endast, att Kungl. Maj :t inom den
närmaste framtiden torde få söka komma
till en lösning beträffande rederinäringens
kapitalförsörjning. Jag hoppas
verkligen att det inte skall dröja
alltför länge innan vi kommer fram till
en lösning som gör det möjligt att anskaffa
kapital till byggande av fartyg
oberoende av storleken. Det är inte riktigt
att försöka begränsa byggandet till
fartygsstorlekar som inte är gångbara
med den utveckling som sjöfarten fått.
Det blir helt enkelt nödvändigt att bygga
de fartyg som eventuellt kan finna
de guldklimpar som det nu är så angeläget
att finna.

Jag har, herr talman, som sagt inget
yrkande, men jag vill inte låta tillfället
gå förbi utan att göra detta påpekande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Om successiv avveckling av pantlånerörelsen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av pantlånerörelsen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 32
i första kammaren av herrar Bengtson
och Sundin samt nr 38 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning syftande till pantlånerörelsens
successiva avveckling i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 32 och II:
38, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Gomér,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 32 och II: 38, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av möjligheterna att successivt
avveckla pantlånerörelsen, samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanten
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Iierr talman! Jag skulle önska att jag
mera utförligt kunde motivera, varför
jag anser att pantlånerörelsen helt bör
avvecklas. Jag skall avstå från det och
bara påvisa, att denna låneform i vissa
fall kan ta ut låneavgifter, som utgår
med 36 procent per år och på dessa
låneavgifter som en tilläggsavgift kan
uttaga högst tio procent. För skrymmande
gods må utgå en förhöjning med
eu fjärdedel av låneavgiften.

Att en sådan institution från en förgången
tid fortfarande skall existera,
finner jag ganska egendomligt. Det finns
dessutom nio län som icke har något
pantlånekontor, vissa andra har ett enda
och håller på att avveckla detta. Det kan
också påvisas att målsägandevärdet av
på pantlånekontoren i Stockholm återfunnet
stöldgods under tiden 1/1—31/7
1962 uppgick till inte mindre än 181 000
kronor. Det är alltså där som stöldgodset
i många fall kommer fram.

För att belysa hur pantlånekontoren
kan användas, skulle det inte förvåna
mig, om åtskilliga av dem som stod i
spritköerna i dag dessförinnan har besökt
något pantlånekontor för att få
pengar till inköp av sprit. I ett land som
vårt med en hög levnadsstandard och
en högt utvecklad arbetsmarknadspolitik
och där vi har en sociallagstiftning,
som kanske utgör ett mönster för många
länder i världen, kan inte en sådan här
låneform vara berättigad längre.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Gomér.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi har hört oss för på
olika håll beträffande pantlånerörelsen
i landet och därvid konstaterat att den
går tillbaka mer och mer. Det anses
dock att behov av en sådan rörelse alltjämt
föreligger därför att många människor
kommer i tillfällig ekonomisk
förlägenhet och då kan låna litet pengar
på något bohag eller vad det kan vara
fråga om för att senare lösa ut det belånade.
Det är inte lika lätt att i en
trängd situation låna pengar på annat
sätt, skaffa borgen etc. När pantlånekontoret
finns, behöver folk inte heller
göra det, och vi har inte tyckt att man
borde ta bort den möjligheten att klara
en ''tillfällig penningförlägenhet i storstäder
och på många andra håll, där
man ofta inte har så stora möjligheter
som ute i landet att vända sig till släkt
och vänner för att få hjälp. Det är detta
som gjort att vi har ansett, att det inte
finns någon anledning att nu gå till attack
mot pantlånerörelsen.

84 Nr 18 Fredagen den 26 april 1963

Om utredning rörande verkskyddets finansiering

Herr Bengtson nämnde att det förekommer
att man hittar stöldgods på
pantlånekontoren, men mot det argumentet
säger polisen att det är lyckligt
att pantlåneinrättningarna finns, därför
att de mycket ofta ger rätt spår när
det gäller att söka efter dem som har
stulit i ena eller andra delen av landet.

Jag yrkar följaktligen bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om utredning rörande verkskyddets
finansiering

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande verkskyddets
finansiering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 450
i första kammaren av herr Bengtson och
herr Pettersson, Harald, samt nr 547 i
andra kammaren av herrar Magnusson i
Nennesholm och Wahrendorff.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
skyndsam utredning av frågan om verkskyddets
finansiering i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 450 och II: 547,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Wahrendorff, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att

riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 450 och II: 547, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning av frågan rörande verkskyddets
finansiering.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avlämnad av
herr Wahrendorff.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall til! vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, såvitt
angår jordbruksärenden; och
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden,

varvid utlåtandena nr 10 och 12 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 163, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna an -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

gående inregistrering av fartyg m. m.;
och

nr 164, i anledning av väckt motion
om översyn av kyrlcomusikerstadgan.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

I egenskap av ordförande i Folketshusföreningarnas
Riksorganisation har
jag utsetts till svensk delegat vid fjärde
internationella arbetarfilmkongressen i
Tel Aviv.

I anslutning till kongressen kommer
jag att studera olika samhälleliga anläggningar
i Israel.

Med anledning härav anhåller jag om
tjänstledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 maj till och med
den 16 maj 1963.

Stockholm den 26 april 1963.

Hjalmar Nilsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

159, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, m. m.;
samt

nr 164, med förslag till allmänna riktlinjer
för en malminventering i Norrbottens
län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner angående
ytterkuvert till äktamakeförsändelse
vid allmänna val;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till verkstäder för handikappade
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1963/64; samt

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående vattenfallsstyrelsens högspänningstaxor; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad förmögenhetsbeskattning;
samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
om upphävande av energiskatten på
elektrisk kraft;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för åklagare att i
brottmål föra talan för försäkringsgivare
m. fl.; samt

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i utsökningslagen, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om semester, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 45, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd till handikappade;

nr 47, i anledning av väckt motion
angående preskriptionstiden för återbetalning
av socialhjälp;

nr 49, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel;
samt

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

nr 51, i anledning av väckt motion
angående rätt att passera riksgränsen
annorstädes än vid passkontrollställe;

jordbruksutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om utredning huruvida den kollektiva
bespisningen uppfyller berättigade
näringsfysiologiska krav.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 752, av herr Augustsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
120, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 753, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 120, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 754, av herrar Virgin och Isacson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 120, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 755, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m.;

nr 756, av herr Wikner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala ledning
m. m.;

nr 757, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

145, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97); samt

nr 758, av fröken Andersson och herr
Andersson, Torsten, i anledning av
Kungl. Majrts proposition nr 149, med
förslag till lag om upplåtande av kyrkorum
i vissa fall.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020