Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1962

2—9 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 maj Sid.

Interpellation av lierr Larsson, Åke, ang. radio- och TV-anställdas
deltagande i politisk verksamhet ............................ 6

Fredagen den 4 maj
Svar på interpellationer:

av herr Schött ang. bokföringsplikt och taxeringskontroll för

mindre företagare ........................................ 8

av herr Edström om fortsatta försök i kariesbekämpande syfte

med tillsättning av fluor i vattenledningsvatten ............ 10

av herr Sveningsson om tillgodoseende av allmänhetens krav på
säkerhet vid vissa patienters permittering från mentalsjukhus
m. fl. vårdanstalter ...................................... 12

Utbildningsfrågor inom teater-, radio-, film- och TV-produktionens
områden ............................................ 18

Tillsyn av sjuka barn, vilkas mödrar ha förvärvsarbete.......... 22

Arbetsvärdering ............................................ 24

Ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag .... 33

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt ........ 51

Omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller
fabrikationsledet, m. m..................................... 66

Tisdagen den 8 maj

Interpellationer:

av herr Jonasson ang. utformningen av den s. k. melodiradions

framtida verksamhet .................................... 87

av herr Sundin ang. vägavstängningar till följd av tjälskador .... 88

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

St 18

Innehåll

Onsdagén den 9 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Wikner om åtgärder i syfte att

minska antalet skogsbränder ................................ 90

Avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och

skogsvägar .................... 92

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m. 108
Svar på interpellation av herr Nilsson, Yngve, ang. prisutvecklingen
för jordbrukets produkter, m. m..................... 111

Förskollärarutbildningens organisation ........................ 144

Om anslag till svenska diakonsällskapets utbildningsinstitut...... 154

Bidrag till viss busstrafik .................................... 159

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skat tetyngda

kommuner, m. m................................... 163

Värdering av varulager vid beskattningen .................... 165

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden............ 172

Bostadsförmedlingens organisation och principer .............. 178

Svar på interpellation av herr Peterson, Eric, om enhetliga regler
för utseende av styrelseledamöter i kommunal bostadsförmedling 179

Interpellationer:

av herr Andersson, Torsten, ang. avsättningsmöjligheterna för

järnskrot m. m......................................... 183

av herr Bengtson ang. utbildning av bilskollärare ............ 184

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 4 maj

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om utredning rörande
utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, radions och
televisionens områden samt om en högskola för utbildning av
vissa yrkesutövare inom film och TV ...................... 18

— nr 29, ang. behovet av daghemsplatser, om inrättande av ett

sei’vicesystem för tillsyn av sjuka barn samt om utredning rörande
servicehus ........................................ 22

— nr 30, om överväganden i syfte att ge julafton karaktär av

helgdag .... 24

— nr 31, om bättre tillvaratagande av arbetskraftens kapacitet

inom den statliga förvaltningen ............................ 24

— nr 32, ang. ökat skydd mot radioaktiv strålning ............ 24

— nr 33, ang. arbetsvärdering .............................. 24

— nr 34, om underhållet av rastplatserna vid de allmänna vägarna,
m. m............................................. 33

— nr 35, om formerna för en intensifierad och planmässig social

forskning ......... 33

— nr 36, om åtgärder i syfte att åstadkomma billigare läkemedel 33

Innehåll

Nr 18

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, ang. ändring i kommunallagen,
m. m. ............................................... 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt ............................ 51

— nr 39, ang. omläggning av den allmänna varuskatten och undantag
från dylik skatt för investeringsvaror, m. m. ............ 66

Onsdagen den 9 maj

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanks och

riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem ........ 90

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i kommunalskattelagen
...... 92

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa åtgärder i prisreg lerande

syfte på jordbrukets område, in. m................. 108

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. Sveriges anslutning till en
konvention för upprättande av Organisationen för europeisk

rymdforskning m. m..................................... 144

Statsutskottets utlåtande nr 75, ang. Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad propositionen avser svensk rymdforskning
samt medelsanvisning ................................ 144

•—- nr 66, ang. marinens tekniska personal m. m............... 144

— nr 70, ang. bidrag till restaurering av Uppsala domkyrka m. m. 144

— nr 71, ang. överenskommelse med Finland om avsättning till
den gemensamma kulturfonden av 5 milj. kr. ur räntelikvider

å till Finland lämnade svenska statskrediter ................ 144

— nr 72, ang. förskollärarutbildningens organisation .......... 144

— nr 73, ang. bidrag till socialinstituten ...................... 154

— nr 74, ang. anslag till personhistorisk forskning och publiceringsverksamhet
........................................ 158

— nr 76, ang. anslag till Bidrag till viss busstrafik m. m....... 159

— nr 77, ang. ytterligare investeringar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m..................... 163

— nr 78, ang. ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt

synnerligt skattetyngda kommuner, m. m................... 163

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om viss inskränkning i rätten
att arrendera strandområde .............................. 165

— nr 26, ang. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan........ 165

—• memorial nr 28, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

tjänstebil för biskopen i Luleå stift ........................ 165

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. premiesystem för viss reservpersonal
vid krigsmakten ................................ 165

— nr 68, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m. . . 165

— nr 69, ang. vissa anslag för militärmusiken m. m........... 165

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. värdering av varulager

vid beskattningen ........................................ 165

— nr 43, om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden .. 172
Bankoutskottets utlåtande nr 21, om bidrag till riksdagsledamöters

studieresor i utlandet .................................... 178

Nr 18

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om införande av obligatorisk
bostadsförmedling ........................................ 178

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37, om utredning angående
bostadsförmedlingens organisation och principer .... 178

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. skydd mot jordvärdestegring,
m. m........................................... 182

— nr 29, ang. rösträtten vid vissa allmänningsstämmor ........ 182

— nr 30, om sådan ändring av hyresregleringslagen att höjning

av grundhyra icke må beviljas på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgäst .................... 182

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, om att avsätta området Padjelanta
i Norrbottens län till nationalpark, m. m............. 182

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om inrättande av
haverikommissioner för motortrafik, om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet, om inrättande
av ett statligt trafikinstitut och om vissa undersökningar
i syfte att öka trafiksäkerheten ............................ 182

Onsdagen den 2 maj 1962

Nr 18

Onsdagen den 2 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 25 niistlidne
april.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37,
39 och 40 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 10.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen
för europeisk rymdforskning m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående marinens tekniska
personal m. in.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den gemensamma
kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter jämte i ämnet
väckt motion;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förskollärarutbildningens
organisation jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63 jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslut -

ning till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad propositionen avser
svensk rymdforskning samt medelsanvisning; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag'' för budgetåret
1962/63 till Bidrag till viss busstrafik
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.; samt
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, in. m., jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av motioner om viss
inskränkning i rätten att arrendera
strandområde;

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612), dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till restaurering av Uppsala domkyrka
in. in. jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motioner
om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. in., dels motioner om vidareutbildning
av präster vid sjukhusen,
dels ock motioner om tjänstebil för
biskopen i Luleå stift.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

Torsdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 177, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av väckt motion om installerande
av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar; och

nr 178, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella lånearrangemang,
in. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till Byggnadsarbeten
in. in. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade

jordbruksegendomar jämte i ämnet väckta
motioner.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid arbetsplenum fredagen den 4 dennes
kommer jag att föreslå kammaren
att avbryta förhandlingarna omkring kl.
17.30, oavsett om samtliga å föredragningslistan
upptagna ärenden då genomgåtts
eller ej.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 66 och 70—78 ävensom
tredje lagutskottets utlåtanden nr
25 och 26 samt memorial nr 28.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 75 skulle uppföras näst efter
utrikesutskottets utlåtande nr 2.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.

Interpellation ang. radio- och TV-anställdas
deltagande i politisk verksamhet

Herr LARSSON, ÅKE, (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Hjälpen till u-länderna
och kunskapen om de afrikanska folkens
frigörelsesträvanden från sitt koloniala
beroende är för närvarande frågor
kring vilka ökad upplysning bör spridas
till en större allmänhet. I det arbetet
bör alla krafter samverka. Med utgångspunkt
härifrån anser jag radiotjänsts åtgärd
att, på sätt som skett, förbjuda anställda
i företaget att delta i möten och
sammankomster, där upplysning kan ges

Torsdagen den 3 maj 1962

Nr 18

Interpellation ang. radio- och TV-anställdas deltagande i politisk verksamhet

till ett större antal människor, som oförklarligt.
Jag tvekar inte att förklara det
vara i högsta grad otidsenligt att fasthålla
vid ett sådant förbud.

Vid 1 maj-möten i Karlskoga och Degerfors
hade i år mötesarrangörerna lyckats
få en känd TV-anställd nyhetsuppläsare
att berätta om sina intryck från
resor i Afrika. Detta föranledde radioledningen
förklara henne olämplig att i
fortsättningen medverka som nyhetsuppläsare
i televisionen.

Med anledning av detta hemställer jag
om kammarens tillstånd att till kommunikationsministern
rikta följande interpellation
:

Överväger kommunikationsministern
åtgärder till en ökad frihet för de TVoch
radioanställda att på sin fritid delta
i politisk verksamhet på samma sätt
som tillkommer övriga medborgare.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 27
nästlidne april.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 175, i anledning av väckt motion
om översyn av vägtrafikförordningens
bestämmelser rörande minderårigs rätt
att framföra traktor å allmän väg; och
nr 176, i anledning av väckta motioner
angående vägtrafikförordningens
bestämmelse om hastighet vid passerande
av järnvägskorsning.

Ang. bokföringsplikt och taxeringskontroll
för mindre företagare

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Schötts interpellation angående bokföringsplikt
och taxeringskontroll för
mindre företagare, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en interpellation har
herr Schött frågat mig om jag är villig
att företaga en översyn av gällande bestämmelser
i syfte att möjliggöra för
mindre företagare att utan dagliga noteringar
i dagbok upprätta en bokföring,
som må anses tillfredsställande ur taxeringskontrollsynpunkt.
Jag vill svara följande.

1961 års riksdag har i skrivelse den
25 april 1961 (nr 185) anhållit om en
översyn av bokföringslagen. Vid denna
översyn, som avser att bringa bokföringslagen
i nivå med de krav som nutida
näringsliv ställer, får även de synpunkter
som framförts i interpellationen
beaktas. Enligt vad jag erfarit avser

den 4 maj

justitieministern att inom en nära framtid
tillsätta en utredning för översyn av
bokföringslagen. Någon specialutredning
synes därför inte nu böra igångsättas.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

I denna har jag påpekat det allt vanligare
förhållandet att mindre företagare
av olika anledning — ofta bristande tid
eller bristande förmåga — ej själva sköter
sin bokföring utan härför anlitar någon
bokföringsbyrå eller annan sakkunnig.
Vidare har jag framhållit att det därvid
mycket ofta händer, att företagaren
t. ex. en gång i veckan eller en gång
i månaden överlämnar erforderliga uppgifter,
räkningar och kvitton för införing
i dagbok och för kontering.

Då rörelseidkare enligt bokföringslagen
är skyldig att föra dagbok, i vilken
affärshändelserna skall införas dagligen
post för post, kan resultatet härav bli,
att taxeringsmyndighet som kommer underfund
med förhållandet tar detta som
formell anledning att underkänna vederbörandes
deklaration och åsätta honom
s. k. skönstaxering. Vid dylik taxering
blir bevisbördan omvänd. Situationen
blir den att den skattskyldige, som — eftersom
bokföringen ej godkänts — ej kan
åberopa denna som bevis i sin argumentation,
har mycket små möjligheter att
få rättelse i en felaktigt åsatt skönstaxering.

Denna ordning måste anses otillfredsställande,
och det var därför som jag
i min interpellation undrade, om herr
statsrådet vore villig låta företaga en
översyn av gällande bestämmelser i syfte
att möjliggöra för mindre företagare att

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. bokföringsplikt och taxeringskontroll för mindre företagare

utan dagliga noteringar i dagbok upprätta
en bokföring, som kan anses tillfredsställande
ur taxeringskontrollsvnpunkt.

Herr statsrådet hänvisar nu i sitt svar
till att 1961 års vårriksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit om en allmän
översyn av bokföringslagen i syfte att
bringa denna i nivå med de krav, som
nutida näringsliv ställer. Herr statsrådet
anser att mina i interpellationen framförda
synpunkter får beaktas vid denna
översyn och meddelar samtidigt att justitieministern
avser att inom en nära
framtid tillsätta en utredning för översyn
av bokföringslagen, varför någon
specialutredning inte nu synes böra
igångsättas.

Herr talman! I anledning av detta svar
får jag meddela, att jag är fullt medveten
om riksdagens beslut i fjol. Det tillkom
efter en motion av mina meningsfränder
herr Gösta Jacobsson i denna
kammare och herr von Sydow i medkammaren,
och motionen avsåg en allmän
översyn av bokföringslagen, som ju är
av år 1929 och därför helt naturligt i
behov av en revision. I första lagutskottets
enhälliga, av en enhällig riksdag
godkända utlåtande nr 27 framhölls att
den föreslagna utredningen borde genomföras
snarast. Sedan riksdagens beslut
har nu ett år förflutit, när finansministern
låter meddela att han erfarit
att justitieministern avser att i en nära
framtid tillsätta den begärda utredningen.

För min del måste jag beklaga att
ifrågavarande utredning, som av många
bedömes som mycket angelägen, ännu
inte kommit i gång. Det synes mig anmärkningsvärt,
att vederbörande statsråd
icke ägnat denna fråga större intresse
än vad som synes vara fallet. Härtill
skulle jag vilja foga, att den begärda och
nu utlovade utredningen omspänner hela
bokföringslagen och därför kan befaras
komma att ta avsevärd tid i anspråk med
hänsyn till alla de skilda problem, som
den kommer att få ta ställning till. Det
av mig i interpellationen berörda problemet
utgör en detaljfråga, som för de
berörda mindre företagarna är av det

lf Första kammarens protokoll 1962. Nr

största intresse och som det därför hade
varit önskvärt att få löst med det snaraste.

Då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nu anser att någon
specialutredning av denna fråga ej bör
igångsättas, tillåter jag mig utgå ifrån
att herr statsrådet — med hänsyn till
den otillfredsställande ordning som det
av mig påtalade förhållandet innebär för
åtskilliga skattskyldiga •—- vill medverka
till att den allmänna utredningen snarast
blir tillsatt och kommer att bedrivas med
skyndsamhet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var ett yttrande i interpellantens
inlägg, som ger mig anledning
att göra en kommentar. Interpellanten
gör gällande, att det skulle vara små
möjligheter för vederbörande företagare
att efter en felaktig skönstaxering få rättelse
till stånd. Jag ställer mig frågande
inför detta enligt min mening djärva påstående,
som jag tror inte har verklighetsunderlag.
Vi har ju en bokföringslagstiftning,
som fixerar vissa minimiregler
för företagarnas bokföringsskyldighet.
Självfallet kan taxeringsmyndigheterna
icke enständigt för egen del liberalisera
bokföringslagens föreskrifter. Har man
infört vissa minimiregler, så har taxeringsmyndigheterna
att hålla sig till dem
vid den taxeringskontroll, som vederbörande
företagare skall underkastas. Om
således företagaren icke har följt bokföringslagens
minimiföreskrifter, blir han
skönstaxerad, och jag har svårt att inse
hur man egentligen skall kunna undvika
det. Vid en sådan skönstaxering är företagaren
emellertid inte rättslös. Han har
möjlighet att processa och därvid
framlägga det material för hävdandet av
sin ståndpunkt, som han anser vara erforderligt.
Finns då tillgång till vederbörliga
verifikationer och tillräckligt sifferunderlag,
spelar ju den omständigheten
ingen roll, att han har inlevererat
materialet en gång i veckan, en gång varannan
vecka eller en gång i månaden till
en revisionsbyrå, som handlägger bokföringen
för hans räkning. Föreligger ett
18

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om fortsatta försök i kariesbekämpande

ledningsvatten

sådant material vid en process och befinnes
det även i övriga avseenden vara
ett korrekt och otvistigt material, har jag
svårt att förstå den slutsats som interpellanten
kommer fram till, nämligen att
vederbörande företagare vid en skönstaxering
är praktiskt taget rättslös. Jag
ifrågasätter om inte detta var ett något
förhastat uttryck.

Jag har velat göra denna kommentar,
ty jag skulle misstaga mig mycket när
det gäller taxeringsmyndigheterna, om
dessa inte i processen tar hänsyn till klara
och odiskutabla verba.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill framhålla, att jag
i mitt anförande aldrig använde uttrycket
rättslös. Ett faktum är emellertid, att
vederbörande om hans bokföring underkänts
och han därför blir åsatt en sliönstaxering,
kommer i ett besvärligt läge.
Den bedömning som jag här tillåtit mig
göra delas inte bara av många av de
skattskyldiga det här gäller utan även av
åtskilliga taxeringsmän. Jag kan nämna,
att den t. o. m. delas av flera ordförande
i prövningsnämnderna.

Det har f. ö. skrivits mycket i fackpressen
om skattedomstolarnas bedömning
av räkenskapers bevisvärde. För
dem av kammarens ledamöter, som är
speciellt intresserade av ämnet, tillåter
jag mig hänvisa till tidskriften Skattenytt
nr 1—2 för detta år, där det behandlas
av kammarrättsfiskalen Bo Rydin.

Till slut tillåter jag mig uttala den förhoppningen,
att statsrådet och chefen för
finansdepartementet dock delar interpellantens
uppfattning att den nuvarande
ordningen ej är tillfredsställande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När det gäller den utredning
rörande bokföringslagen, vars tillsättande
inom den närmaste tiden har
aviserats av justitieministern, kan jag
tillfredsställa interpellanten med att för
egen del deklarera, att jag är intresserad
av att detta sker snarast möjligt och

syfte med tillsättning av fluor i vatten eventuellt

att det förhållande, som här
har berörts och som också jag betraktar
som onödigt formellt, blir korrigerat vid
den översyn, som skall företagas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om fortsatta försök i kariesbekämpande
syfte med tillsättning av fluor i vattenledningsvatten Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Edströms interpellation om fortsatta
försök i kariesbekämpande syfte med
tillsättning av fluor i vattenledningsvatten,
och nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Edström har frågat mig
om jag är villig medverka till att sådan
ändring av hälsovårdsstadgan snarast
kommer till stånd att fortsatta försök
med fluoridering av vattenledningsvatten
i lämplig koncentration för att
minska kariesfrekvensen blir lagligt tilllåtliga
efter godkännande av medicinalstyrelsen.

Som svar på frågan får jag anföra följande.

Tandkaries torde vara den f. n. mest
spridda folksjukdomen i vårt land och
det är synnerligen angeläget att alla möjligheter
att förebygga karies väl tillvaratages.

De senaste decennierna har stora förhoppningar
fästs vid fluoridering av
vattenledningsvatten som ett från flera
synpunkter effektivt kariesförebyggande
medel. Ett mycket stort antal svenska
och utländska undersökningar har gjorts
rörande fluorens verkan på tänderna, och
det torde numera stå klart, att fluorpåverkan
leder till en betydande kariesreduktion
i vart fall hos barn och ungdom.
Fluorpåverkan genom vattenledningsvatten
har den fördelen framför
andra förebyggande åtgärder att man
når stora delar av befolkningen utan ak -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om fortsatta försök i kariesbekämpande

tiv medverkan från den enskildes sida.
Som massprofylaktiskt medel är vattenfluorideringen
därför av utomordentligt
stort värde.

Genom medicinalstyrelsens försorg
har verkställts två utredningar rörande
kariesprofylax genom fluor, i vilka vattenfluoridering
rekommenderats som en
effektiv och riskfri åtgärd. På grundval
av dessa ställningstaganden föreslog medicinalstyrelsen
1958 att fluoridering
under erforderlig kontroll skulle tillåtas.
I en reservation till den ena av nämnda
utredningar samt i yttranden över medicinalstyrelsens
förslag yppades emellertid
delade meningar bland odontologiska
och medicinska experter i fråga
om de med vattenfluoridering förbundna
hälsoriskerna, och på många håll ansågs
åtgärdens karaktär av tvångsmedicinering
inte godtagbar. Medicinalstyrelsens
förslag har därför inte lett till
någon åtgärd för att få till stånd en reglerad,
allmän vattenfluoridering. Sedan
länge pågår emellertid försök att på annat
sätt än genom fluoridering av vattenledningsvatten
tillföra fluor, exempelvis
genom pensling av tänderna med
fluor, och undersökningar sker beträffande
möjligheterna att fluoridera olika
livsmedel. Dessa former av fluorpåverkan
anses dock allmänt inte kunna få
samma totaleffekt som vattenfluoridering.

På lokalt initiativ igångsattes 1952
vattenfluoridering i Norrköping. Sedan
regeringsrätten i december 1961 förklarat
denna vattenfluoridering innebära
missförhållanden i hälsovårdshänseende
och verksamheten med anledning därav
inställts, har hälsovårdsnämnden i Norrköping
begärt Kungl. Maj:ts tillstånd att
få under begränsad tid fortsätta fluorideringen.
Vid remissbehandling av framställningen
har en enhällig odontologisk
och medicinsk expertis förklarat, att de
erfarenheter man numera vunnit av
fluorens verkningar inte ger belägg för
att fluor skulle medföra hälsorisker i de
små doser som kommer i fråga vid vattenfluoridering.
De enda oförmånliga
verkningar som kunnat påvisas är lätta,

syfte med tillsättning av fluor i vattenledningsvatten för

blotta ögat osynliga och för det allmänna
hälsotillståndet betydelselösa vita
fläckar på tänderna hos 10—15 procent
av befolkningen i områden med fluoriderat
vatten. Bland dem som på grund
av dessa erfarenhetsrön tillstyrkt framställningen
återfinnes bl. a. flertalet vetenskapsmän
som tidigare hyst farhågor
för hälsorisker vid långvarig fluorkonsumtion.
Ivändningarna mot vattenfluoridering
med hänsyn till dess tvångskaraktär
vidhålles vid remissbehandlingen
av hälsovårdsnämndens framställning
endast i ett fåtal yttranden. De flesta
remissinstanser anser denna fråga utgöra
ett led i avvägningen mellan vattenfluorideringens
fördelar och nackdelar
och finner därvid övervägande skäl tala
för bifall till framställningen om fortsatt
vattenfluoridering i Norrköping.

Med hänsyn till den ståndpunkt som
man sålunda numera allmänt intar på vetenskapligt
håll i fråga om vattenfluorideringens
karieshämmande effekt och
dess riskfrihet överväges f. n. inom inrikesdepartementet
åtgärder som skall
göra det möjligt att efter prövning i varje
särskilt fal! tillåta vattenfluoridering
under betryggande medicinsk och teknisk
kontroll. Då vattenfluorideringen
innebär, att den enskilde medborgarens
valfrihet i fråga om fluorkonsumtion inskränkes,
torde härför krävas en särskild
lagstiftning vid sidan om hälsovårdsstadgan.
Förslag till sådan lagstiftning
är under utarbetande i departementet
och torde komma att föreläggas innevarande
års höstriksdag. Denna lagstiftning
kommer att göra det möjligt att
fortsätta vattenfluorideringen i Norrköping.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter det svar jag erhållit
av herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
liar jag egentligen
endast att till honom framföra ett enkelt
tack för hans positiva inställning till
problemet samt uttrycka den förhopp -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om tillgodoseende av allmänhetens krav pa säkerhet vid vissa patienters permittering

från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter
ningen, att han må förunnas få uppfylla
sitt löfte att till årets höstriksdag framföra
lagstiftningsförslag i detta ärende.

Vill erinra om att sådana massprofylaktiska
åtgärder som klorering av
dricksvatten och pastörisering av mjölk
på sin tid väckte en opposition liknande
den som just nu förekommit mot
vattenfluoridering, även om denna opposition
genom masskommunikationernas
mindre omfattning vid ifrågavarande tid
inte blev lika allmänt observerad. För
närvarande torde emellertid inga röster
höjas vare sig mot vattenklorering eller
mjölkpastörisering, vilka båda åtgärder
varit till största välsignelse för vårt folks
hälsa. Inte heller har den organiserade
oppositionen mot vatenfluoridering veterligt
krävt någon åtgärd emot av naturen
fluorrika dricksvatten.

Beträffande den vetenskapliga försöksverksamheten
med vattenfluoridering i
Norrköping, vars avbrytande på grund
av regeringsrättens dom var den omedelbara
orsaken till min interpellation, vill
jag nämna, att bland annat medicinalstyrelsen
vitsordar att dess försöksuppläggning
är unik, värdefull och internationellt
mycket uppmärksammad. Det
synes mig för våra gemensamma strävanden
att förbättra folkhälsan vara av synnerligt
värde, att sådan försöksverksamhet
får fortsätta. Det verkar nu som om
detta skulle bli möjligt.

Vill även vitsorda just vad herr statsrådet
nämnde i sitt svar, nämligen att
det betydelsefulla nu inträffat att flertalet
vetenskapsmän, som tidigare hyst
farhågor för hälsorisker vid långvarig
fluorkonsumtion, numera inte längre är
motståndare till vattenfluoridering av
föreslagen styrka.

Kan inte underlåta att erinra om detta
problems ekonomiska räckvidd. Tandkaries
är vår mest utbredda folksjukdom.
Orsakar samhället hundratals miljoner
i årliga kostnader. Vi har inte tillräckligt
med tandläkare. Vi önskar utvidga
våra sjukförsäkringsförmåner även
till tandvården. De personella resursernas
otillräcklighet är här förnämsta
hindret. Det är möjligt att vi genom vat -

tenfluoridering, om sådan genomföres i
större skala inom landet, skulle kunna
nedbringa kariesfrekvensen och därigenom
också behovet av tandläkare. Som
alltid skall vi finna, att profylax är
mycket effektivare och billigare än terapi.

Jag hoppas att en klok och kontrollerad
vattenfluoridering skall bli lika välsignelsebringande
för vårt folks hälsa
som tidigare kloreringen av dricksvatten
och pastöriseringen av mjölk visat
sig vara. Den som rest i de orientaliska
länderna och upplevt vattenkloreringens
utomordentliga förmåga att hejda epidemier
trots låg folkhygien och den som
i barndomen upplevt tuberkulosens härjningar
i Norrland genom mjölkinfektion
anser sig ha berättigat underlag för förhoppningsfull
inställning till att vi genom
vattenfluoridering skall finna ett
effektivt medel i hjälpen mot tandkaries
och för uppnående av bättre folkhälsa.

Jag vill än en gång rikta ett varmt
tack till statsrådet för svaret på min interpellation.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om tillgodoseende av allmänhetens krav
på säkerhet vid vissa patienters permittering
från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Sveningssons interpellation
om tillgodoseende av allmänhetens
krav på säkerhet vid vissa patienters
permittering från mentalsjukhus in. fl.
vårdanstalter, erhöll ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Sveningsson har frågat
mig dels om jag anser att allmänhetens
berättigade krav på säkerhet till liv och
egendom tillgodoses vid permittering av
farliga patienter vid mentalsjukhus och
andra vårdanstalter, dels om jag kommer
att utfärda sådana direktiv till be -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om tillgodoseende av allmänhetens krav på säkerhet vid vissa patienters permittering

från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

rörda anstalter, att allmänhetens krav på
säkerhet så långt som möjligt tillgodoses.

Till svar härpå får jag anföra följande.

De av interpellanten åsyftade patienterna
torde i huvudsak vara sådana, som
vårdas på de båda specialavdelningarna
vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus.
Målsättningen för vården även av dessa
patienter är en medicinsk och social
rehabilitering, och jämväl beträffande
här avsedda patienter räknar man med
att ett icke ringa antal skall kunna återbördas
till samhällslivet. Detta gäller i
princip även sådana patienter som begått
våldsbrott. Över huvud taget framstår
det ur humanitär synpunkt som ofrånkomligt
att vistelsen på sjukhuset får en
såvitt möjligt positiv innebörd inte bara
för de patienter, som kan återgå till
samhällslivet utan också för dem, som
icke kan utskrivas.

■lag vill i detta sammanhang erinra
om de betydande framsteg som skett
inom mentalsjukvården under de senaste
decennierna och vilka inneburit att
ett ökat antal patienter kunnat vårdas
under allt friare former. Ett viktigt led
i återanpassningen erbjudes genom den
möjlighet som föreligger för läkarna att
genom olika förmåner såsom permissioner
och frigång underlätta de sjukas
återgång till ett normalt, fullvärdigt liv
utanför sjukhuset. Att förbjuda eller
starkt inskränka permissioner och frigång
skulle för mentalsjukvårdens del
innebära en återgång till ett äldre system
präglat mera av förvaring än vård.
En alltför långtgående återhållsamhet
med förmåner av här ifrågavarande slag
skulle dessutom försvåra den psykiatriska
omvårdnaden och sannolikt leda
till en ökning av antalet rymningar.

Erfarenheten visar att den ökade personliga
frihet, som svensk mentalsjukvård
— i likhet med vad som är fallet
i många andra länder med en progressiv
mentalsjukvård — erbjuder patienten,
är medicinskt riktig och välmotiverad.
Enligt 84 § sinnessjukstadgan skall dock
medicinalstyrelsen beträffande patien -

ter, som begått mot annans personliga
säkerhet riktad handling eller visat mera
uttalad samhällsbesvärlighet, föreskriva
erforderliga inskränkningar i överläkares
rätt att lämna medgivande till besök
utom sjukhuset. Enligt medicinalstyrelsens
föreskrifter må sådana besök,
d. v. s. frigång eller permission, icke
medgivas annat än i samråd med överinspektören
för mentalsjukvården.

Vad särskilt angår det nu aktuella Sidsjöns
sjukhus har i föreskriven ordning
tillstånd meddelats ett begränsat antal
patienter att som regel högst en gång i
månaden och alltid i skötares sällskap
besöka Sundsvall.

Självfallet söker man vid beviljande
av permission och frigång beträffande
patienter, som betecknas som »farliga»,
så långt som möjligt tillgodose samhällets
berättigade krav på säkerhet till liv
och egendom. Det nu aktuella fallet synes
ha uppkommit på grund av uppenbart
överträdande av gällande bestämmelser
från en befattningshavares sida
och torde alltså icke kunna hänföras till
brist i bestämmelserna. Med hänsyn härtill
och till vad förut anförts synes nuvarande
direktiv beträffande beviljande
av permissioner och frigång vara till
fyllest och ändrade direktiv sålunda
icke vara erforderliga.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet uttalar
jag mitt tack för svaret på min interpellation,
även om jag inte helt kan dela
statsrådets uppfattning.

När individer som skall ha sin tillvaro
på sinnessjukhus eller andra vårdanstalter
släpps ut på ledighet eller permission
och det händer olyckor till liv och egendom,
så upprör alltid sådana händelser
sinnena hos allmänheten på ett alldeles
särskilt sätt. Så var också fallet med den
händelse som utspelades i Sundsvall och
Uppsala den 24 och 25 januari i år.

Det är en allmän uppfattning att såda -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om tillgodoseende av allmänhetens krav på säkerhet vid vissa patienters permittering

från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

na som på grund av begångna svåra brott
eller av annan orsak vistas på anstalt bör
vara omhändertagna på ett så betryggande
sätt, att ingen under vårdtiden skall
behöva känna sig hotad. Såvitt jag kan
finna är det i sinnessjuklagen föreskrivet
att den som är för vård intagen inte
skall vistas utanför sinnessjukhuset om
detta kan innebära fara för annan persons
säkerhet eller eget liv.

Den rymning och den händelse som
var den direkta orsaken till denna interpellation
var liksom en del andra liknande
händelser mycket upprörande. I en
artikel i tidningen Aftonbladet kunde
man läsa bl. a. följande, skrivet av en
brottsreporter om denna rymning från
Sidsjön: »Jag har talat med en lång rad
människor: en landsfiskal, en kriminalkommissarie,
en kriminalassistent, en
restaurangchef, en läkare, ett par vårdare
och flera ''vanliga’ människor, allesammans
säger: Historien är otrolig —
skandalös! Hur kan något sådant inträffa?»
1 några rader i slutet av denna artikel,
som jag tror ganska väl återspeglar
allmänhetens uppfattning i denna fråga,
heter det: »Hur den här historien än gestaltar
sig så måste den framstå som ett
unikum i svensk kriminalvård. För det
är ändå inte så här vi har tänkt oss förvaringen
av det farliga klientelet i samhället?» En

patient som betecknades som en
mycket farlig förbrytare fick ledigt från
anstalten och kom tillsammans med sin
vårdare i väg till en sprit- och dansrestaurang
i Sundsvall. Att detta var ett ytterst
ansvarslöst handlande av vårdaren
och inte i överensstämmelse med givna
instruktioner kan inte råda någon tvekan
om. På den punkten delar jag helt
statsrådets uppfattning.

Det råder väl inte heller någon tvekan
om att den förbrytare, som kom ut på fri
fot, både före och efter rymningen var
betecknad som en mycket farlig förbrytare,
särskilt för kvinnor, och dömd för
mycket grova brott. Det hände dess bättre
ingen större olycka denna gång, men
det hade mycket lätt kunnat ske en sådan
olycka. Kvinnan, som under natten

blev bestulen på 1 600 kronor, hade tur
i oturen att ändå komma så lindrigt undan.
Mot bakgrunden av rymlingens syndaregister
kan man nog säga att kvinnan
under bilturen var i verklig livsfara, och
vad hade inte kunnat inträffa om den
mannen inte hade blivit gripen redan
dagen efter? Skall en sådan patient ut i
frihet, bör det vara under sådana förhållanden
att alla slag av olyckor så långt
möjligt förebygges, som statsrådet också
uttalat.

Även om de stora olyckorna i liknande
sammanhang — jag räknar då med händelser
där människoliv gått till spillo —
inte är så många till antalet, har det ändå
under de senaste tio åren förekommit en
del hemska händelser, där oskyldiga
människor har fått offra sitt liv. Jag vill,
herr talman, bara anföra ett par exempel
på vad som har inträffat och vad som
kan inträffa.

För ett antal år sedan inträffade en
fruktansvärd händelse här i Stockholm i
en fastighet på Drottninggatan. En efter
alla uttalanden att döma utomordentligt
skötsam och bra flicka från Norge, 21 år
gammal, blev mördad av en man i samma
ålder. Mannen som begick brottet var
permitterad från straffanstalt — de anstalterna
sorterar ju inte under inrikesministerns
departement, men det kanske
ändå kan tillåtas mig att med ett par ord
beröra fallet.

Den mannen blev som 18-årig dömd
villkorligt för sedlighetsförbrytelse mot
minderårig. Något år därefter begick han
en mycket grov våldtäktsförbrytelse i
Lilljansskogen och blev dömd till 5 års
straffarbete. På dagen ett år efter straffets
utdömande fick mannen permission
för att resa till sitt hem på egen hand.
Han reste till Stockholm i stället, och
första natten han vistades där fick en
som sagt mycket skötsam och ordentlig
flicka släppa till sitt liv. Den mannen
fick tillfälle till tre grova våldsbrott på
tre år. Man kan tycka, såsom tidningarna
den gången uttalade, att det var två grova
brott för mycket.

Eu annan fruktansvärd händelse inträffade
i mitten på 50-talet. Då blev en

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om tillgodoseende av allmänhetens krav pa säkerhet vid vissa patienteis permittering

från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

kvinna i Uppsala ihjälhuggen av en patient
på Ulleråkers sinnessjukhus. Man
visste om att kvinnan var hotad till livet.
Trots detta hade patienten en stunds
frigång varje dag. Man tillämpade det systemet
att man ringde kvinnan varje dag
då patienten släpptes ut för att kvinnan
skulle sätta sig i säkerhet. Men en dag
ringde man för sent, patienten hade redan
släppts och kvinnan var utgången.
Patienten träffade på kvinnan vid hennes
ingång — även hon fick släppa till
sitt liv. Patienten hade vid flera tidigare
tillfällen försökt att vaka ut kvinnan,
helt naturligt i samma avsikt.

Det måste vara mycket svårt att hävda
att det i dessa båda fall och i en hel del
andra varit en tillräcklig kontroll och ett
riktigt handlande från anstaltens sida.
Och är bestämmelserna verkligen sådana
de borde vara?

I sitt svar talar herr statsrådet om den
humanitära anda som numera präglar
vården vid anstalterna, och han förklarar
att detta ger goda resultat. Jag förstår
att det är en både stor och svår uppgift
att återföra dessa individer på sinnessjukhus
eller anstalter till en normal tillvaro
i samhället, men den humanitet
man här känner får inte sträcka sig så
långt att hemska olyckor inträffar. Farliga
individer kan inte bli bättre genom
att de får tillfälle att begå nya brott, och
det räcker inte efteråt med ett beklagande
av vad som inträffat. Medkänslan med
de sjuka och med dem som kommit på livets
skuggsida får inte leda till att säkerhetskravet
eftersättes. Samhället har
ovillkorlig rätt att skydda sig mot personer,
som genom sin abnorma läggning
äventyrar medmänniskors trygghet till
liv och hälsa och förstör materiella värden.
Humanitära synpunkter kan och bör
anföras, men de bör starkast anföras till
skydd för de oskyldiga människor som
kan bli kriminalpatienternas offer. Säkerheten
i det dagliga livet är och förblir
det primära humanitära kravet. Det går
inte att komma ifrån att ansvaret för de
olyckor som inträffar i sista hand faller
på staten.

Jag vill till sist ifrågasätta om inte fri -

gångs- och permissionsbestämmelserna
vid våra vårdanstalter av olika slag behövde
bli föremål för en översyn. Kanske
behöver även vårdpersonalen vid dessa
anstalter utökas. Sakkunskap på området
anser även att utbildningen av vårdpersonalen
behövde vara bättre än vad den
nu är — allt i syfte att för allmänhetens
del uppnå en större trygghet. Jag hoppas
livligt, herr talman, att arbetet på detta
område skall föras vidare efter sådana
riktlinjer.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror det skulle vara
möjligt att väsentligt förlänga den lista
av fall som herr Sveningsson uppräknade
och som han tydligen vill ta till intäkt
för en bedömning av det här problemet,
vilken, om jag förstår honom
rätt, måste leda till en väsentlig skärpning
av bestämmelserna och en begränsning
av möjligheterna för försöken att
återanpassa patienter i mental- och kriminalvård
genom beviljande av permission
och frigång.

Jag erkänner att detta är ett stort problem,
där självfallet säkerheten för människorna
i allmänhet måste vara avgörande.
Man kan emellertid inte bortse
ifrån de försök som samhället ändå måste
göra att återanpassa sjuka människor
till samhällslivet i den mån som ett tillfrisknande
sker.

Här kommer vi till den svåra bedömningen:
vad innebär tillfrisknandet, och
hur påverkas tillfrisknandeprocessen genom
försök till återanpassning och till
nya kontakter med samhällslivet? Man
kan naturligtvis säga att vi bör skärpa
bestämmelserna, låsa våra inrättningar
och inte låta dessa människor få någon
kontakt med livet utanför, och därmed
kan man kanske uppnå den trygghet som
herr Sveningsson är ute efter. Men det
finns också en annan sida av problemet,
den människovårdande, som innebär ett
hänsynstagande också till de sjuka människorna
— man får väl ändå betrakta
det som föranleder omhändertagandet
såsom sjukdomsfenomen. Också till des -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om tillgodoseende av allmänhetens krav på säkerhet vid vissa patienters permittering

från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

sa människor måste vi ta hänsyn, och vi
måste skapa en opinion hos allmänheten
för att söka så långt det är möjligt skapa
bättre förutsättningar för en återanpassning
av dessa människor i samhällslivet.

Vi betraktar det nog som ett av de
största problem den moderna mentalsjukvården
står inför just nu, hur man
skall kunna återanpassa de människor i
den normala mentalsjukvården som man
numera med moderna tekniska och kemiska
hjälpmedel kan förbättra så långt
som till ett tillfrisknande och till utskrivning.
Vi möter för närvarande de största
svårigheterna när det gäller att återföra
patienterna till samhällslivet, resocialisera
dem, och det beror inte minst på
att människorna i allmänhet har en förutfattad
mening om mentalsjukvården eller,
som vi tidigare sade, sinnessjukvården.
Det tar mycket lång tid innan vi
kan komma till rätta med en inrotad föreställning
därvidlag, och det kommer
att krävas mycken upplysningsverksamhet
innan vi så att säga är mogna för
att ta emot de resultat som den moderna
medicinen ger möjligheter till.

Nu uttalar jag mig alltså mera generellt
om återanpassningsproblemet inom
mentalsjukvården, men samma sak gäller
naturligtvis sådana kriminella personer
som bedöms vara mentalt sjuka. Man
försöker att med den moderna mentalsjukvården
förbättra patienternas tillstand
så långt, att man tror på möjligheterna
av en återanpassning. Nu är det
sa — och det gäller också om mentalsjuka
i allmänhet — att de första förnyade
kontakterna med samhällslivet är
de svåraste, och hur man skall gå till
väga för att liksom slussa ut patienterna
är ett av de stora problemen. De måste
ändå ha en kontakt med livet utanför
för att veta vad som möter dem när de
kommer ut.

Jag kan instämma i att vi kanske har
uträttat för litet inom både kriminalvård
och mentalsjukvård då det gäller
eftervården. Justitieministern har tagit
upp saken, och vi för diskussioner om
den. Vi måste hjälpa dessa människor
också utanför anstalterna under en längre
tid än nu efter deras frigivande.

För dessa första kontakter med samhällslivet
utanför anstalterna har man
möjlighet att medge permission och tillfälliga
besök ute i samhällena. Att dessa
besök är omgärdade med mycket restriktiva
bestämmelser är uppenbart — det
skall vara vaktare, vårdare eller skötare
med vederbörande. Man kan emellertid
inte värja sig för att en olycka kan inträffa
på grund av särskilda omständigheter,
och i det aktuella fallet, som jag
inte skall gå in på, förelåg det alldeles
speciella omständigheter — vederbörande
hade inte följt bestämmelserna och
handlade inte på ett sätt som stämde
med bestämmelsernas mening och innehåll,
men att det finns en förklaring härtill
har vi klart för oss.

Vi måste rikta uppmärksamheten på
utbildningen, inte minst utbildningen av
vårdpersonal och skötare. Sedan några
år tillbaka har vi inom mentalsjukvården
en långt gående utbildningsverksamhet,
och den hoppas vi kunna bygga
ut vidare. Jag tror att vi för närvarande
pressar mentalsjukvårdens resurser för
utbildning så långt det över huvud taget
är möjligt, men i den mån ytterligare
sjukhus tillkommer och nya utbildningsmöjligheter
skapas, måste vi givetvis
fortsätta att vidga denna utbildning för
att göra anstalterna än mera kvalificerade
att omhänderha även dessa uppgifter.

När det gäller de fall vi diskutera kan
jag alltså inte rikta någon invändning
mot herr Sveningssons uttalande, att man
så långt det är möjligt måste skapa betryggande
säkerhet för allmänheten. Men
jag fäster uppmärksamheten vid orden
»så långt det är möjligt». Detta är en
bedömningsfråga, där vi gemensamt får
söka komma fram till en linje. Med utgångspunkt
från de olyckor som inträffar
får vi undersöka om de haft sammanhang
med brister i bestämmelserna och
om man kan ändra dessa. Jag skulle vilja
fråga herr Sveningsson vad han anser
att man — utöver vad jag hör anfört om
de bestämmelser och regler som gäller
för frigång och permission — skall göra
i detta avseende, alltså för att så långt
som möjligt skapa betryggande säkerhet.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om tillgodoseende av allmänhetens krav

Vill herr Sveningsson att vi skall låsa in
alla dessa människor på anstalterna, eller
anser han att vi skall ha möjligheter
att i den moderna mentalsjukvårdens
och den moderna kriminalvårdens anda
och i människovärdens namn söka så
långt som möjligt åstadkomma en resocialisering,
en återanpassning också av
dessa sjuka människor? Vi måste ju bedöma
dem som sjuka, det bör vara samhällets
uppgift att så långt som möjligt
försöka återskänka dem hälsan, och i de
strävandena utgör denna verksamhet ett
led.

Det är beklagligt när olyckor av detta
slag inträffar, jag erkänner det, men
olyckor inträffar också på andra områden.
Vill herr Sveningsson ha förändringar
till stånd, så bör han deklarera
vari de skall bestå. Jag tror inte att det
främjar vården, om man på detta sätt
söker skapa en upprörd stämning ute
bland människorna. Enligt min mening
är det viktigt att vi för den stora allmänheten
gör klart att den moderna
mentalsjukvården och den moderna kriminalvården
kräver också av människorna
ute i samhället förståelse för dem
som skall återanpassas, samtidigt som
vi gör allt för att hindra de olyckor som
här berörts.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Som svar på statsrådets
fråga till mig måste jag säga, att jag såsom
lekman på området inte kan vid
detta tillfälle ge något recept på vad som
skall och bör uträttas för att en ur allmänhetens
synpunkt större säkerhet
skall uppnås. Jag har endast velat rikta
uppmärksamheten på problemet och erinra
om att allmänheten blir irriterad
och ännu inte riktigt förstår den humanitära
anda som ligger bakom permitteringarna.

Sedan har jag inte så mycket att erinra
mot statsrådets senaste anförande; vi
tycks vara överens på en del punkter.
Jag kan också erkänna att olyckor inträffar
på alla områden, men som jag
tidigare antytt har det på detta område

på säkerhet vid vissa patienters permittering
från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

blivit litet väl många olyckor under de
senaste tio åren.

Det torde vara en allmän uppfattning
att humaniteten har gått litet väl långt
när det gäller dem som är intagna på anstalter.
Statsrådet framhöll att vi måste
anlägga människovårdande synpunkter
när det gäller dessa sjuka människor.
Det är alldeles riktigt, men man måste
också anlägga människovårdande synpunkter
när det gäller de oskyldiga offren,
som inte brutit mot någon lagstiftning.

Jag vill så långt som möjligt vara med
om en humanitär inställning mot dem
som vistas på anstalter och som har
kommit på livets skuggsida, men jag vill
i detta sammanhang citera vad en tidning
för inte så länge sedan skrev: Det
är väl inte meningen att de humanitära
kraven skall drivas så långt när det gäller
dem som vistas på anstalt, att man i
stället nödgas söka sätta osk3''ldiga medborgare
i säkerhet.

Till sist vill jag nämna att jag har fått
mottaga en del brev sedan jag framställde
interpellationen, bl. a. ett brev
från en patient vid Sidsjöns sjukhus.
Han hävdar allmänhetens intresse i detta
avseende och talar om vilka förhållanden
som förekommer. Jag vet inte
om uppgifterna i brevet är riktiga, men
där sägs att det i rätt stor utsträckning
förekommer att patienter får gå ut och
in och har ganska stor frihet. I många
fall händer inga större olyckor, sägs det,
men sådana patienter söker sig till Stockholm,
hamnar i de träskmarker som här
finns och super ned sig. Sedan får polisen
hämta dem och återföra dem till
anstalten. Man tycker att ordningsmakten
har tillräckligt många uppgifter utan
att behöva ta hand om sådana som är
intagna på anstalt.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Får jag bara säga beträffande
herr Sveningssons återgivning
av detta brev, att jag förmodar att det
funnits skäl för vederbörandes intagning
på Sidsjön!

Fredagen den 4 maj 1962

18 Nr 18

Ang. utbildningsfrågor inom teater-,

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1962/
63, m. in., hänvisades propositionen, såvitt
anginge det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för
vissa skattskyldiga föreslagits skola ingå
i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Ang. utbildningsfrågor inom teater-,

radio-, film- och TV-produktionens
områden

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
utbildningsfrågor inom teaterns, filmens,
radions och televisionens områden samt
om en högskola för utbildning av vissa
yrkesutövare inom film och TV.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
34, av herr Källqvist, och II: 66, av herr
Helén, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en utredning rörande i motionerna berörda
utbildningsfrågor inom teaterns,
filmens, radions och televisionens områden.

Vidare hade i en inom första kammaren
väckt och likaledes till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, I:
346, av herr Bengtson, anhållits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om tillsättande av
en utredning rörande skapandet av en
högskola för utbildningen av kreativa yrkesutövare
inom film- och TV-produktionens
områden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 34 och II:
66 samt motionen I: 346 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Johnsson i Skoglösa och herr Magnusson

radio-, film- och TV-produktionens områden
i Nennesholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med anledning
av motionen I: 346 samt de likalydande
motionerna I: 34 och II: 66 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning rörande utbildningen
av kreativa yrkesutövare inom teater-,
radio-, film- och TV-produktionens områden.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! I förevarande utlåtande
av allmänna beredningsutskottet råder
full enighet om motionärernas yrkande
— och samtliga remissinstanser är av
samma uppfattning — att en utredning
bör komma till stånd. Det är alltså inte
på den punkten som utskottsmajoriteten
och reservanterna står emot varandra.

Utskottet säger i sista delen av sitt utlåtande:
»Utskottet delar motionärernas
uppfattning om vikten av att frågan om
utbildning av yrkesfolk inom teatern
och de massmedia, som spelar en så dominerande
roll i dagens samhälle,
bringas till en lösning.» Men sedan fortsätter
utskottet: »Utskottet har emellertid,
som framgår av vad ovan anförts,
ansett den i olika sammanhang nu pågående
prövningen av vissa väsentliga
frågor på området böra avvaktas innan
ytterligare åtgärder ifrågasätts.» Utskottet
hemställer därför att motionerna icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservanterna anser att det med den
spridning som radio och även TV har
fått —- dessa media är kanske snart en
alla familjers egendom — är nödvändigt
att i så stor utsträckning som möjligt
anlita svenska artister. Vi vet att det
i TV förekommer många utländska program,
som den stora allmänheten kanske
inte förstår och fattar. När de betalat
sin licens bör det också ges program
som de förstår.

Reservanterna yrkar därför, »att riksdagen
med anledning av motionen I: 346
samt de likalydande motionerna 1:34
och 11:66 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. utbildningsfrågor inom teater-, radio-, film- och TV-produktionens områden

rörande utbildningen av kreativa yrkesutövare
inom teater-, radio-, film- och
TV-produktionens områden».

Utskottsmajoriteten anser således att
denna fråga skall bordläggas och prövas
i annat sammanhang, men det tar ju sin
tid innan en sådan prövning kommer till
stånd. Om vi däremot skriver till Kungl.
Maj:t och dessa frågor prövas av redan
pågående utredningar har ju Kungl.
Maj:t kännedom om det och kan använda
dem, och vi kan på det sättet
snabbare få fram ett resultat, som leder
till att vi får svenska program i radio
och TV i större utsträckning än som nu
är fallet.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herr Källqvist (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Utbildningen inom vissa
kulturområden •— på teaterns, operans
och musikens områden — är mycket god
i vårt land. Trots otillräckliga resurser
och en betalning som har varit skandalöst
låg när det gäller en del av artisterna
har ändå artister utbildats inom
de svenska nationalscenerna, som har
nått absolut toppklass i världen. De har
emellertid fått arbeta med dessa otillräckliga
resurser, och dessutom har den
utbildning, som har presterats, varit —
om jag får säga så -— mycket fragmentarisk.
På vissa områden har det varit
en god utbildning, medan man inte alls
bär ägnat sig åt vissa andra områden.
Det har saknats en samordning av den
konstnärliga utbildningen. Många av dessa
artister och andra har kämpat själva
och också nått fram till en utomordentlig
klass. Vi har haft filmfotografer, som
är av högsta internationella klass. Tyvärr
har de inte kunnat stanna i Sverige
utan fått lov att söka sig till andra länder,
men de har dock fått sin första
praktik under svenska förhållanden. Detta
tycker man borde inspirera till en
mera systematisk utbildning på de områden
som jag har nämnt. Därför har vi
tänkt oss att man skulle bilda någonting
av en akademi för utbildning inom dessa

kulturområden: teater, film, television
och massmedia över huvud taget.

Motionerna i detta ärende har remitterats
till en rad remissinstanser, och så
gott som samtliga har tillstyrkt att en
utredning bör komma till stånd. Allmänna
beredningsutskottet har emellertid
inte kunnat komma fram till ett tillstyrkande,
och det ser jag som motionär givetvis
med beklagande. Utskottet hänvisar
till att provinsteaterutredningen
lade fram ett betänkande hösten 1961.
Det är dock att observera att det i utlåtandet
sägs, att utredningen har framhållit
att inte enbart skådespelarutbildningen
utan även utbildningen av regissörer
och andra inom teatern verksamma
yrkesmän, såsom dekoratörer, teatertekniker,
dramatiker och teaterkritiker,
är otillfredsställande. Det har man alltså
konstaterat. Sedan sägs det att utredningen
mest har arbetat med grundutbildningen
men att den också har skisserat
riktlinjer för en central teaterskola.
Utredningen har alltså skisserat riktlinjer
för en sådan skola. Menar beredningsutskottet
att det skulle räcka med att
skissera riktlinjer för att inrätta någonting
av en akademi för utbildning inom
dessa kulturella områden? Det är väl
knappast troligt, utan man får väl anse
att denna skiss är någonting som man
skulle kunna arbeta vidare på. Det talas
här om en central teaterskola, men frågan
är om det som utredningen har skisserat
skulle komma att täcka hela det
område som vi avser att täcka. Det har
också konstaterats av denna utredning,
att den inte anser att det ligger i dess
uppdrag att gå närmare in på frågan
om den centrala skolan. Alltså kvarstår
endast denna skiss, och det är inte mycket
att komma med när det gäller att
inrätta en akademi på detta område.

När utskottet alltså inte har kunnat
avfärda motionerna med denna provinsteaterutredning,
har utskottet i stället
sagt att det finns en pågående utredning
angående nya former för utbildning, helt
eller delvis inom filosofisk fakultet och
att det finns en underkommitté som
skulle arbeta med dessa frågor. Skulle
då denna kommitté kunna täcka hela

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. utbildningsfrågor inom teater-,
detta område? Ja, det är möjligt att den
i någon mån kan göra det, men kommittén
har själv sagt att den endast
har haft anledning att pröva sådan utbildning,
som på ett eller annat sätt kan
tänkas ha en mera omedelbar anknytning
till de filosofiska fakulteterna. Ja,
det måste man väl fästa mycket stor vikt
vid. Jag tror inte att de filosofiska fakulteterna
anser sig kunna syssla med
utbildning av filmfotografer eller andra
sådana yrkesgrupper. Man kommer närmast
fram till att även detta är ett underkännande
och att inte heller den kommittén
kan anses ha möjligheter att ta
hand om de uppgifter det här har motionerats
om.

Kommittén kommer till det resultatet
att ytterligare experter kunde knytas till
utredningsarbetet, men den säger vidare
att den inte heller har någonting att invända
mot att det blir en särskild utredning.
Huruvida denna utrednings direktiv
tillåter att den alls tar upp de
frågor som berörs i motionerna, har jag
inte haft tillfälle att undersöka. Det kan
ju hända att utskottets talesman kan
upplysa om detta. Är det verkligen så
som utskottet har låtit framskymta, att
denna utredning verkligen kan täcka de
områden som vi har föreslagit utredning
på, då skulle vi vara mycket belåtna,
men är det så att vi fortfarande skall
mötas av denna negativism och ljumhet,
som vi tyvärr har märkt så mycket av
på kulturens område och som tar sig uttryck
i att man i ord talar så mycket om
vad man skall göra för kulturen men när
det gäller att verkligen handla på ett så
viktigt område som detta, ställer sig negativ,
vore det mycket tråkigt. Det är
inte bara detta, som jag nämnde tidigare,
att artister och dylika är skandalöst underbetalda,
utan i detta fall förefaller
det också som om man ställde sig negativ
till en sådan sak som deras utbildning.

Jag kan därför inte på något sätt biträda
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 28 i det skick det nu har
utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som finns fogad till
utskottets utlåtande.

radio-, film- och TV-produktionens områden
Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Utskottet bär vid behandlingen
av de motioner varom här
är fråga kunnat konstatera, att de olika
uppgifterna inom här ifrågavarande område
nyligen har varit eller är under
prövning i olika sammanhang. Detta gäller
såväl grundutbildning som högre utbildning.
Herr Bengtson har egentligen
sagt det väsentliga av vad jag skulle behöva
säga i detta sammanhang. Han har
nämligen liksom jag och utskottet kunnat
konstatera, att 1955 års provinsteaterutredning
hösten 1961 lade fram ett
betänkande rörande den sceniska utbildningen
och framhöll att arbetsförhållandena
på detta område är otillfredsställande.

Utredningen har även, såsom herr
Bengtson har sagt, skisserat vissa förslag
till en framtida organisation eller
utbyggnad på detta område. Den har
gått så långt att den t. o. m. har sagt,
att den skola eller utbildningsanstalt
som så småningom skall komma till
stånd bör få benämningen »Teater-, radio-
och filmskolan». Utredningens förslag
ligger f. n. under Kungl. Maj:ts
prövning. Förslaget är ute på remiss,
och man vågar väl förutsätta att de remissorgan
som här blir tillfrågade kommer
att framföra de eventuella avvikande
synpunkter som de kan ha. Sedan är
det väl Kungl. Maj:ts sak att bedöma,
huruvida utredningens förslag kan föranleda
vidare åtgärder. I det sammanhanget
har även utskottet pekat på att
fakultetsutredningen har aviserat en
framställning om att särskilda experter
skulle knytas till kommittén för att den
skulle kunna behandla ärendet på det
sätt fakultetsutredningen anser vara välbetänkt.

Detta problem är kort sagt av den omfattningen,
att det egentligen inte skulle
behöva uppstå någon strid om det. Utskottet
delar motionärernas uppfattning
om att väsentliga ting berörs i motionerna.
Men å andra sidan är det enligt
praxis så, att om en utredning framlagt
ett betänkande, som ligger för prövning
i Kungl. Majrts kansli, brukar riksdagen
inte i samma andetag skriva till Kungl.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. utbildningsfrågor inom teater-,
Maj:t och begära ny utredning på samma
område. Utskottet har tyckt detta
vara väsentligt, och detta bär också gjort
att utskottet, som i sin motivering starkt
har understrukit betydelsen av en lösning
på dessa frågor, ändå har kommit
fram till ett avstyrkande av de motioner
varom här är fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag är egentligen mera
tillfredsställd med vad herr Sörlin sade
än med utskottets skrivning, ty enligt
hans uppfattning var det ju i alla fall
önskvärt att det görs någonting på detta
område. Jag kan dock inte finna att någon
av de utredningar som redan är tillsatta
täcker de önskemål som framförts
i motionerna.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor
till herr Sörlin. Provinsteaterutredningen
har icke velat gå in på frågan om den
högre utbildningen. Kan man då säga
att »skisserade riktlinjer» skall kunna
räcka för att skapa en högre utbildning?
Kan man verkligen tänka sig att ett beslut
fattas på så pass lösa grunder? Vidare
vill jag fråga: När denna utredning
har ansett att den inte kan gå in på vissa
områden, vill då utskottets talesman deklarera,
att vi kan förvänta att utredningen
verkligen kan täcka det syfte
som tydligen både utskottet och motionärerna
anser vara önskvärt?

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Herr Bengtson undrade
vad man menar med att skissera ett förslag.
Ja, det är väl i svenskt språkbruk
detsamma som att bygga upp vissa linjer
kring en fråga. Jag kanske får fråga herr
Bengtson om ett ord i hans motion: Vad
är »kreativa» yrkesutövare? Kreativ är
ett ord som inte finns i svensk ordlista
och inte i Svensk Uppslagsbok. Det är
möjligt att det finns böcker på främmande
språk som kan ge upplysning. I den
engelska ordlistan finns ordet, men där
stavas det på annat sätt.

radio-, film- och TV-produktionens områden
När man skisserar riktlinjer, herr
Bengtson, bygger man upp något omkring
vissa ting, och det är vad utredningen
bär gjort. Jag föreställer mig att
man i varje fall i Kungl. Maj :ts kansli
kommer att beakta förslaget, och om
det finns en verklig grund att bygga vidare
på, så kommer riksdagen så småningom
att få ett förslag från regeringen
i den här frågan. Att nu tillsätta ytterligare
en utredning måste väl ändå innebära
att frågan skjuts ett visst antal år
framåt i tiden. Herr Bengtson och utskottet
— och även kammaren, föreställer
jag mig -— är överens om att det
hastar, att ett förslag bör komma fram
så snabbt som möjligt, och detta har
gjort att utskottet har avfattat klämmen
på det sätt som skett beträffande de här
motionerna.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vad beträffar ordet kreativ
så rör vi oss här inom internationella
områden. Jag skall gärna erkänna att det
är detta som gjort att det engelska ordet
»Creative» har kommit in i sammanhanget.
Vi skulle ha kunnat använda ordet
»skapande», men det täcker kanske
inte riktigt samma begrepp.

Min uppfattning om vad »skissera» är
kommer väl närmast från det konstnärliga
området. En konstnär gör några linjer,
så att han minns vad han sett och
håller kvar tanken, men sedan återstår
den allra största delen av arbetet, och
det var just detta som jag ville poängtera:
Även om man har skisserat riktlinjerna,
så återstår den största delen av
utredningsarbetet. Vem skall göra det?
En sådan handläggning av frågan skulle
ta betydligt flera år i anspråk än vad det
skulle ta med en särskild utredning.

Herr Sörlin hoppas att regeringen
skall ta initiativ. Jag måste säga att den
aktivitet som har visats från det hållet
på kulturområdena i övrigt gör att jag
ser pessimistiskt på möjligheterna att
snabbt nå ett resultat. Av den anledningen
måste jag vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. tillsyn av sjuka barn, vilkas mödrar

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag noterar att herr
Bengtson till kammarens protokoll har
låtit anteckna att regeringens sätt att behandla
kulturfrågorna i det här landet är
upprörande dåligt. Jag undrar om herr
Bengtson kan stå för det yttrandet i sak.
Det är många i det här landet som har
sagt att kulturen aldrig tidigare har fått
det stöd som den för närvarande får av
den svenska regeringen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Emanuel, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Emanuel, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 22.

ha förvärvsarbete

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tillsyn av sjuka barn, vilkas mödrar
ha förvärvsarbete

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner angående behovet av
daghemsplatser, om inrättande av ett
servicesystem för tillsyn av sjuka barn
samt om utredning rörande servicehus.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats nedannämnda motioner:

1) de likalydande motionerna I: 509,
av herr Sundin, och II: 591, av herr
Wahrendorff, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en skyndsam utredning angående
behovet av dagshemsplatser för
förvärvsarbetande mödrars och ensamstående
familjeförsörjares barn och därvid
även om undersökning av möjligheterna
till en viss samordning mellan de
kommunala daghemmen och familjedaghemmen
samt även kartläggning av det
framtida behovet av sådana platser i enlighet
med motionernas syfte;

2) motionen II: 624, av herr Holmberg
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till åtgärder, som
gjorde det möjligt för kommunerna att
snabbt inrätta ett servicesystem för tillsyn
av sjuka barn, vilkas mödrar hade
förvärvsarbete; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 503,
av herrar Boheman och Hilding, samt
II: 588, av fru Nettelbrandt in. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
huruvida och på vilka vägar man från
statens sida kunde stimulera till byggande
av servicehus måtte bliva föremål för
skyndsam utredning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna 1:509
och II: 591,

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. tillsyn av sjuka barn, vilkas mödrar ha förvärvsarbete

2) de likalydande motionerna 1:503
och II: 588 samt

3) motion II: 624

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, som behandlar
flera motioner med det gemensamma syftet
att tillgodose behovet för förvärvsarbetande
kvinnor att kunna lämna sina
barn för tillsyn och vård under den tid
mödrarna arbetar, erinrar utskottet om
att Kungl. Maj:t till socialstyrelsen översänt
riksdagens skrivelse med anledning
av en motion, som jag väckte vid 1960
års riksdag, om en utredning beträffande
förutsättningarna att inom den allmänna
sjukförsäkringens ram bereda ensamstående
förvärvsarbetande familjeförsörjare,
som på grund av minderåriga
barns sjukdom tillfälligt tvingades stanna
hemma från arbetet, ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Denna Kungl.
Maj :ts skrivelse skulle tagas i beaktande i
den verksamhet som ankommer på socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet
för den sociala hemhjälpsverksamheten.
Med anledning härav, heter det vidare
i utskottets utlåtande, har socialstyrelsen
bl. a. till samtliga hemhjälpsnämnder
utsänt en skrivelse med råd och anvisningar
för ordnande av barnvaktstjänst
för sjuka barn till mödrar i förvärvsarbete.

Detta är alldeles riktigt, men ett faktum
är att socialstyrelsen alltsedan den
sociala hemhjälpsverksamheten blev
statsunderstödd — det var år 1944 ■— i
alla sina upplagor av »Råd och anvisningar»
som rör hemhjälpen har, alltså i
17 års tid, påpekat hur viktigt det är att
man i kommunerna ordnar tillsyn av
barn som i vanliga fall är på daghem och
i lekskolor eller går i småskolan, om barnen
blir sjuka och modern måste gå till
sitt arbete.

Socialstyrelsen har gjort dessa påpekanden
av tre huvudorsaker. Det är för
det första av hänsyn till den förvärvsar -

betande mamman, som inte skall behöva
avstå från en välbehövlig inkomst. Det
är för det andra av hänsyn till barnen.
Jag undrar hur många sjuka småbarn
det är som i dag ligger hemma ensamma
därför att modern i morse måste gå till
sitt arbete, i bästa fall med en snäll
granntant som tittar in till dem. För det
tredje är det hänsynen till smittrisken.
Ett tämligen obetydligt förkylt barn kan
nämligen bli orsak till att andra, klenare
barn kan råka ut för svåra infektionssjukdomar.

Trots alla dessa skriftliga anvisningar
från socialstyrelsen under nära två decennier,
trots ett intensivt upplysningsarbete
i alla dessa år i föredragsform,
vid överläggningar med hemhjälpsnämnder
och barnavårdsnämnder, trots en
lyckad försöksverksamhet i samarbete
med Rädda barnen — resultatet har givetvis
använts i propagandan —- har det
varit svårt att få kommunerna att sätta
fart på verksamheten.

Socialstyrelsen håller nu på med att
bearbeta en stor enkät med alla hemhjälpsnämnder.
Man har hastigt gjort ett
utdrag åt mig, som jag fick i dag på förmiddagen.
Det kan möjligen vara fel på
några ental, men sammandraget är nog i
det närmaste riktigt. Av 980 hemhjälpsnämnder
som har svarat, är det bara 24
som inrättat barnvaktstjänster. Av våra
sex största städer är det bara två som
har gjort det.

Jag tvivlar inte på att kommunerna
kommer att bli mer och mer medvetna
om behovet av sådan service, och jag
hoppas att det blir ett tryck inte minst
från kvinnornas sida, men faktum är att
det inte går fort. Det är inte lätt att finna
pålitliga, bra människor som är beredda
att med kort varsel rycka in på
detta sätt och som samtidigt är så ekonomiskt
oberoende att de kan gå utan arbete
dessemellan.

Sjukdomsfrekvensen bland daghemsbarnen
och småskolebarnen växlar med
årstiden och i samband med epidemier.
Det är inte heller så lätt att se efter sjuka,
kinkiga barn.

Jag anser fortfarande att syftet med
den motion som jag avlämnade år 1960

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. arbetsvärdering

och som då blev avslagen av riksdagen
på förslag av andra lagutskottet är riktigt:
de mödrar som tvingas stanna hemma
från sitt arbete för att passa sjuka
barn skall kunna få någon form av ekonomisk
gottgörelse. Kan inte detta ske,
såsom vi föreslagit i motionen, inom
sjukförsäkringens ram, bör det kunna
ske på annat sätt. Större och svårare
samhälleliga problem har vi ju kunnat
lösa med fantasi och god vilja.

Hur bra en barnvakt än är blir det
bara ett surrogat för mamman. Hon är
ju i regel en alldeles främmande människa,
som kommer in i det sjuka barnets
tillvaro.

Här har vi inom barnsjukhusvården
på många ställen ordnat så att mödrarna
kan få vara hos sina sjuka barn och till
och med ligga på sjukhuset över natten.
Det har man gjort därför att man vet vilken
psykisk skada ett barn kan ta av att
vara skilt från modern just när barnet
har ont och är ledset och allting är så
bedrövligt som det kan vara.

Jag tycker att man bör ta konsekvenserna
av framsynta barnläkares uppfattning
i denna fråga också när det gäller
småbarn som ligger sjuka i sina hem. Ett
barn kan vara lika dåligt och känna sig
lika sjukt fast det inte är ett sjukhusfall.

På detta stadium har jag, herr talman,
inte något yrkande, men jag hoppas att
grundtankarna i min motion från 1960,
som för övrigt är ett gammalt krav från
folkpartihåll, också kan tas upp till prövning
i en kommande översyn av barnstugeverksamheten
och utredningen om
tillsyn av sjuka barn.

Jag tror inte att det ena goda skall
förskjuta det andra. Man bör verka för
åtgärder, som gör det möjligt för en
mamma att utan katastrof för hemmets
ekonomi stanna hos sitt sjuka barn när
det allra bäst behöver henne, om hon vill
det. Och man bör verka för en intensifierad
barnvaktstjänst.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! De synpunkter fröken
Nordström anförde är tillgodosedda genom
den behandling frågan fått i utskot -

tet. Vi förutsätter också att dessa frågor,
om vilkas angelägenhet inga delade meningar
råder, kommer att bli föremål
för översyn vid den utredning som vi
förutsätter skall komma.

Vi kan därför enas i sakfrågorna, och
jag hoppas att den behandling de kommer
att få skall tillgodose det angelägna
intresse det här är fråga om.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion om
överväganden i syfte att ge julafton karaktär
av helgdag;

nr 31, i anledning av väckt motion om
bättre tillvaratagande av arbetskraftens
kapacitet inom den statliga förvaltningen;
och

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående ökat skydd mot radioaktiv
strålning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. arbetsvärdering

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner angående arbetsvärdering.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 512, av herr Virgin m. fl., och II: 593,
av fröken Wetterström m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte tillsätta en utredning, i vilken
i motionerna berörda förhandlingsparter
vore företrädda, med uppgift att
dels undersöka frågan om arbetsvärderingsmetodens
tillämpbarhet inom den
statliga sektorn och dels, om utredningen
gåve anledning därtill, utarbeta förslag
till arbetsvärderingssystem.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 512 och
11:593 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ringaby och Schött, fru Hamrin-Thorell,
herrar Eric Peterson, Hamrin i Jönköping
och Carlsson i Huskvarna samt fru
Gunne och fru Kristensson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
1:512 och 11: 593 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om tillkallande av en
utredning, i vilken i motionerna berörda
förhandlingsparter vore företrädda, med
uppgift att pröva i motionerna upptagna
frågor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Frågan om arbetsvärdering
har vi behandlat här flera gånger.
Den dök upp någon gång på 1940-talet,
och sista gången vi hade den uppe här
i riksdagen var 1961. Men det faktum att
riksdagen inte någon gång ställt sig positiv
till det förslag om en utredning om
arbetsvärdering som lagts fram är ju inte
i och för sig någon anledning till att
man skall låta en god tanke falla. Och
det är enligt min mening en god tanke,
som ligger bakom de motioner, vilka
resulterat i detta utskottsutlåtande.

Arbetsvärderingen är ju egentligen
inte någon nyhet, ty det sker en fortlöpande
systematisk arbetsvärdering inom
olika verk, och statskontoret har i
sitt remissyttrande givit en provkarta på
de verk som just har använt sig av detta
instrument.

Arbetsvärdering är naturligtvis bara
eu väg. Det är ingalunda någon kungsväg
till en rättvisare uppskattning och
därmed rättvisare lönesättning än den
vi nu har.

Jag skulle vilja dra en parallell med
ett näraliggande område, nämligen de relativt
nya testningar som görs, inte minst
från kommunernas sida, för att bedöma
de sökandes kvalifikationer till olika

Ang. arbetsvärdering
befattningar. Där anser man inte att testningen
ensam är avgörande, utan den är
en av de faktorer, efter vilka man sedan
bedömer vederbörandes kvalifikationer
och lämplighet för den ifrågasatta
befattningen. Man kan se arbetsvärderingen
på liknande sätt. Det är en
möjlighet vid sidan av andra att rättvisare
uppskatta olika arbeten.

Jag tror att vi är alldeles för bundna
vid gamla föreställningssätt, när det
gäller just att uppskatta olika arbeten.
Man kan dra det ena exemplet efter det
andra i fråga om olika befattningar och
olika arbeten, som är ytterst olika uppskattade
och därmed också olika lönesatta.
Och direkt förbluffande finner jag
det vara, att de yrken, som kvinnorna
enligt traditionen är mest representerade
i, i allmänhet är ganska lågt värdesatta
och lågt avlönade. De kårer där
det uteslutande finns kvinnliga befattningshavare
är överlag — skulle jag vilja
påstå — sämre betalade än vad de
blandade kårerna med ungefär samma
utbildning och samma arbete är. Man
kan inte heller komma ifrån, att det är
inom de lågt avlönade yrkena, som de
flesta kvinnorna befinner sig.

Motionärerna förmenar liksom reservanterna,
att en arbetsvärdering skulle
kunna bringa ur världen många gamla
fördomar, som just häftar vid indelningen
i manligt och kvinnligt arbete, främst
inom låglönegrupperna, och därmed
möjliggöra en rättvisare värdering.

För att ta ett annat exempel kan man
konstatera, att de människovårdande yrkena
i allmänhet uppenbarligen är lågt
värderade, och där återfinns ju en hel
del kvinnor. Fortfarande är den som lär
sig att sköta bilar mycket bättre betald
och mycket mera uppskattad än den som
lär sig att sköta barn. Kanske detaljerade
arbetsanalyser skulle kunna ge oss
nya aspekter på arbetsmarknaden och
dess olika områden.

De som är motståndare till eller likgiltiga
för en arbetsvärdering har varje
år strängt taget bara haft två motiv att
framföra. För det första sägs det vara
svårt att avväga de olika faktorerna i ett
arbetssystem mot varandra, t. ex. fysisk

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. arbetsvärdering
ansträngning mot utbildning. Det måste
bli en subjektiv bedömning. Ja, tacka för
det! Men meningen är att värdera kvalifikationerna
för ett arbete i jämförelse
med ett annat, och då lär det vara möjligt
att sätta upp en viss norm. För övrigt
är det redan nu en alldeles otroligt subjektiv
bedömning av de olika arbetsområdena.
Subjektiviteten skulle enligt min
uppfattning minska genom detaljerade
arbetsanalyser.

För det andra skulle, sägs det, en arbetsvärdering
inskränka på den fria förhandlingsrätten.
Detta är en svårbegriplig
ängslan för att komma från de mäktiga
organisationer, som dominerar arbetsmarknaden.
Ibland förefaller det,
som om den fria förhandlingsrätten —
som vi alla respekterar och ingalunda
vill nagga i kanten — är som en molnstod,
bakom vilken goda åtgärder kan
döljas, om de inte passar på något sätt.
Vi har ett exempel härpå i den fråga,
som vi får till avgörande om någon
vecka, nämligen det förslag till ratificering
av likalönskonventionen, som regeringen
lagt fram i en proposition och
som har debatterats här i kamrarna
många gånger. Det är väl ändå ingen
som i dessa dagar tror, att en ratificering
av konventionen för ett par år sedan
på något sätt skulle ha inskränkt
den fria förhandlingsrätten på arbetsmarknaden.
Jag tror inte heller, att en
utredning om en arbetsvärdering skulle
kunna nagga denna fria förhandlingsrätt
på något sätt i någon kant.

Organisationerna på arbetsmarknaden
utövar en makt, som ibland nästan borde
skrämma dem själva. Att de skulle
vara rädda för en ekonomisk kartläggning
av det arbete, som de sedan skall
diskutera lönerna för, tror jag inte på,
herr talman, i synnerhet som reservanterna
förutsätter att i den utredning, som
skulle komma till stånd om en arbetsvärdering,
också skulle sitta representanter
för arbetsmarknadens parter. Dessa
skulle alltså få utöva allt tillbörligt
inflytande på utredningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
alltså att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag kunde strängt taget
kanske ha inskränkt mig till att instämma
i vad fru Hamrin-Thorell här framfört,
men jag vill begagna tillfället att få
tillägga ett par synpunkter.

Det är intressant att se, vilken egendomlig
dimbildning det blir så fort frågan
om arbetsvärdering kommer på tal.
Jag ser med intresse att i den första
skrivningen av utskottets recit har det
funnits en sådan formulering av LO:s,
TCO:s och SACO:s remissyttranden, att
utskottet där ansåg sig böra anföra, att
respektive remissorgan var rädda för att
det här skulle bli en reglering lagstiftningsvägen.
Detta uttryckssätt har som
väl är fallit bort i den nu aktuella skrivningen.
Det finns rimligtvis ingen anledning
till sådana farhågor. Det sägs
ju i motionen, att förhandlingar tvärtom
skall kontinuerligt och i detalj äga rum.
Man kan nog gå så långt att man skulle
kunna säga, att en utredning i arbetsvärderingsfrågan
i själva verket innebär
ett slags förhandlingsförfarande mellan
parterna.

Här kvarstår emellertid en sak, och
det är också den som utskottet åberopar,
nämligen att löntagarorganisationerna
nu som vid tidigare tillfällen i
sina remissyttranden avstyrkt motionerna
under hänvisning bl. a. till att förslaget
skulle innebära en inskränkning i
den fria förhandlingsrätten. Utskottet
ansluter sig tydligen till den uppfattningen,
när det inte kunnat finna några
omständigheter som skulle föranleda
riksdagen att ändra sin tidigare ståndpunkt
i frågan.

Har man inte i någon mån tappat bort
det förhållandet, att staten här är den
ena parten? Staten som arbetsgivarpart
borde väl ha intresse av att i fråga om
lönestrukturen, d. v. s. de inbördes relationerna
mellan löntagargruppernas löner,
finna någon möjlighet till bedömning
av lönerelationernas rimlighet —
fru Hamrin-Thorell var inne på detta.
Numera är det ju ändå så, att det i förhandlingarna
ofta gäller en höjning av
låglönegrupperna eller tillgodoseende av
större jämställdhetskrav i allmänhet. Ju
starkare den förhandlande arbetstagare -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

parten är, desto större möjligheter bär
den att driva sina synpunkter. Något
slags värderingsnorm för tjänsternas inbördes
relation har man emellertid
knappast.

Det är klart att denna fråga om arbetsvärderingen
kan utgöra ett speciellt
intresse för de kvinnliga löntagarna av
just det skäl, som fru Hamrin-Thorell
anförde, ty det torde inte vara möjligt
att på annat sätt än med en genomförd
arbetsvärderingsmetodik komma åt det
egendomliga förhållandet, att t. ex. vården
av maskiner anses oändligt mycket
värdefullare och medför en högre lönesättning
än vården om människor. Så
förhåller det sig alltjämt i vårt land.

Som framgår av både TCO:s och LO:s
remissyttrande, är dessa organisationer
principiellt för en arbetsvärdering. Det
kan ha sitt intresse att i detta sammanhang
också få påpeka, att stabiliseringsutredningen,
som förra året avgav ett
betänkande betitlat »Mål och medel i
stabiliseringspolitiken» tar upp frågan
om arbetsvärdering och förklarar bl. a.,
att det skulle främja önskemålet om en
lugn löneutveckling, ifall arbetsvärderingssynpunkten
gåves en mera framträdande
plats. Utredningen uttalar vidare,
att om ett visst arbetsområde under
en lång tid visar sig ha svårt att
övervinna brist på arbetskraft, detta
måste anses tyda på att lönesättningen
är felaktig ur arbetsvärderingssynpunkt.
Riktigheten av detta uttalande kanske
kan bestridas, i synnerhet som jag här
måste rycka lös det ur sitt sammanhang,
men otvivelaktigt ligger det åtskilligt
bakom uttalandet.

Man behöver ju inte befara, att en arbetsvärdering
i och för sig skall resultera
i en revolutionerande lönesättning'',
enär arbetsvärdering inte ger anvisning
om storleken av lönedifferenserna — de
skall ju fastställas på annat sätt, nämligen
just förhandlingsvägen. Det är
fortfarande bara fråga om relationerna
mellan arbetsuppgifternas art.

Statskontoret uttalar sig i sitt yttrande
faktiskt för en utredning och pekar på
flera tidigare utredningar just inom
statsförvaltningen. De utredningar, som

Ang. arbetsvärdering
statskontoret berör, får emellertid inte
sin fulla effekt, om man inte undersöker
möjligheten av en samordning mellan
flera områden och inte bara, såsom enligt
statskontorets redovisning hittills
har skett, enbart sysslar med t. ex. kontorsgruppen
eller dylikt.

Jag vill nog, herr talman, i likhet med
fru Hamrin-Thorell också dra fram
kungl. propositionen nr 70, som kammaren
så småningom kommer att få ta
ställning till nu under vårriksdagen. I
propositionen framlägger Kungl. Maj:t
förslag om ratificering av konventionen
nr 100 angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Det är
intressant att se att i artikel 3, p. 1 står
följande: »Åtgärder skola vidtagas för
att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats,
som uppgiften förutsätter, såframt
genomförandet av konventionens
bestämmelser därigenom underlättas.»

Det är otvivelaktigt en positiv syn på
önskemålet att finna någon form för en
objektiv värdering av arbetsuppgifterna,
som denna konvention i artikel 3 eftersträvar.
Vad där sägs är just detsamma
som motionerna och reservationen i dag
vill framhålla.

En arbetsvärdering måste nog, herr
talman, komma fram som ett slags metodik
i det modernare lönesättningsförfarandet.
Det är bara beklagligt, om riksdagen
med en negativ hållning år efter
år försenar möjligheterna att igångsätta
en utredning, som måste bli ganska tidsödande.
Det skulle vara önskvärt, herr
talman, om riksdagen skulle våga ta det
steg, som reservationen till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33 föreslår,
nämligen att tillskriva Kungl. Maj: t
med en anhållan om en utredning, i vilken
båda förhandlingsparter, staten och
de statsanställdas organisationer, skulle
vara företrädda, med uppgift att pröva
de frågor, som har upptagits i motionerna.
Det är, som sagt, ett arbete på lång
sikt, och det skulle därför vara önskvärt,
om det kunde igångsättas så snart som
möjligt.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i fru Hamrin-Thorells yrkande om bifall

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. arbetsvärdering
till reservationen av herrar Ringaby och
Schött m. fl. till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33.

I detta anförande instämde fröken Andersson
(h).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Denna fråga har under
senare år då och då behandlats i riksdagen,
senast för halvtannat år sedan. Riksdagen
har varje gång icke funnit anledning
att begära den utredning som motionärerna
och reservanterna önskar.

Arbetsvärdering i den form motionärerna
vill ha den är ett relativt nytt inslag
i lönedebatten och den arbetsmarknadspolitiska
debatten i vårt land. Denna
typ av arbetsvärdering praktiseras i
mycket ringa omfattning. Det är väsentligen
inom LO-området, på arbetarsidan,
som denna typ av arbetsvärdering försöksvis
har praktiserats, men i mycket
ringa omfattning. Man beräknar att omkring
60 000 arbetare har lön genom arbetsvärdering.
Det är en mycket ringa
del av det totala antalet anställda. Det
är därför uppenbart att det är ett mycket
komplicerat problem att skapa ett
arbetsvärderingssystem som är användbart
och kan accepteras.

Här talas om att det skulle bli ett
medel att komma fram till rättvisare
löner. Det är mycket svårt att veta om
detta är möjligt. Begreppet »rättvis lön»
är över huvud taget något man bör
vara försiktig med att använda. Men det
är möjligt att ett arbetsvärderingssystem
kan bidra till att skapa bättre relationer
i viss omfattning inom ett fack, där arbetsuppgifterna
är någorlunda jämförbara.
Svårare blir det naturligtvis när
man skall göra jämförelser mellan olika
yrken och olika fack. Särskilt svårt är
detta självfallet när det gäller intellektuellt
arbete. Man kan undra om det över
huvud taget är möjligt och framkomligt
att med något slag av mekaniskt poängsystem,
hur det nu skall utformas, skapa
fasta lönerelationer mellan olika befattningar.
Man kan inte tänka sig att ett
totalt system skulle kunna fungera på
arbetsmarknaden, icke ens inom den

statliga sektorn med dess 1/3 miljon anställda.

Man kan ifrågasätta om inte de ärade
damer som här uppträtt överskattar arbetsvärderingen
som ett instrument för
att främja kvinnolönernas höjning. Det
har visat sig under den senaste tiden,
icke minst detta år, i avtalsrörelsen att
det skett något av en islossning för kvinnolönerna.
Det har skett genom förhandlingar
på sedvanligt sätt utan hjälp av
arbetsvärdering.

Den typ av löneinstrument som har använts
vid de vanliga förhandlingarna
har en generell och omedelbar verkan,
medan en arbetsvärdering icke skulle
kunna få motsvarande effekt.

Jag vill också säga att det finns vissa
påfallande risker med ett arbetsvärderingssystem,
nämligen risk för fastlåsning
av tjänster och fack genom normer
som ändå måste fastställas rent subjektivt.
Själva poängsättningen måste ske
genom en uppskattning som inrymmer
rent subjektiva faktorer. Det statliga
lönesystemet är redan nu tillräckligt
stelt, och det skulle vara olyckligt om
man fick in ett nytt element som gjorde
det ännu stelare och riskerade att motverka
det som i dag ter sig mer angeläget,
nämligen att få möjlighet till ökad
rörlighet och smidighet i lönesystemet.

Utvecklingen bär utan tvivel en tendens
till marknadslön, där tillgång och
efterfrågan i olika yrken och arbetsuppgifter
allt starkare kommer att påverka
lönesättningen. Och där tror jag att det
nu tillämpade lönesystemet i friare former
är bättre och smidigare än en mekanisk
arbetsvärderingsmetod.

Jag vill inte frånkänna arbetsvärderingen
vissa fördelar. Det kan väl tänkas
att den kan ge fördelar, men jag tror att
motionärerna och reservanterna starkt
överskattar dessa. Arbetsvärderingen har
prövats både i den privata och statliga
sektorn i begränsad omfattning, och vi
kan säga att vi inte vet så särskilt mycket
om den. Statskontoret vill att man
skall gå vidare på den väg som har beträtts
i vissa av statens verk inom tre ä
fyra uppräknade sektorer. Men i motsats
till vad fröken Ljungberg här anförde

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

uttalar sig statskontoret icke för en utredning
utan säger tvärtom att en sådan
särskild utredning icke är erforderlig.

.Tåg tror att hela denna fråga måste angripas
icke genom en total utredning,
som motionärerna och reservanterna
önskar, utan genom att man låter den
växa fram inom olika sektorer, där man
kan ta hänsyn till skilda förhållanden
i olika fack. Den bör växa fram i samspelet
mellan staten respektive privata
arbetsgivare och de fackliga organisationerna.
Det är riktigare och klokare än
att kasta hela denna fråga i en mammututredning
som skulle omfatta hela den
statliga sektorn.

Det har väl inte undgått någon att det
bland löntagarorganisationerna råder
mycket stor skepsis mot arbetsvärdering
efter de resultat som hittills är nådda
av vissa utredningar. Här har samtliga
löntagarorganisationer, vilka grupper de
än representerar, definitivt gått emot att
den begärda utredningen kommer till
stånd och förordar i stället en annan
väg.

Jag vill också fastslå, att detta inte
endast är en metodfråga ifrån de fackliga
organisationernas sida. SACO intar
i sitt yttrande en principiellt avvisande
hållning och tror helt enkelt inte på metodens
användbarhet för de tjänster, som
SAGO-tjänstemännen och motsvarande
liar. SACO framhåller i sitt utlåtande
vissa faktorer som skulle bli föremål för
bedömning i ett arbetsvärderingssystem:
omdöme, uppfattningsförmåga, organisationstalang,
ansvarsmedvetenhet, analyseringsförmåga,
objektivitet, vidsyn. Sådana
begrepp ligger i ett intellektuellt
arbete, men hur skall de kunna mätas,
eller hur skall en jämförelse här kunna
ske mellan olika grupper? Det är uppenbart
att det är inte så enkelt som motionärerna
möjligen tänker sig.

Även om det skulle lyckas att upprätta
ett sådant system, säger SACO, torde
därmed icke motionärernas förhoppning
om arbetsvärdering som en väg till
rättvisare lönesättning kunna uppfyllas.
SACO framhåller också, att arbetsvärdering
skulle kunna riskera att låsa lönesättningen
och motverka marknadslöne -

Ang. arbetsvärdering
anpassningen. Tvärtemot motionärernas
uppfattning inträder här en väsentlig
begränsning av utrymmet för den fria
förhandlingsrätten.

Jag skulle länge kunna fortsätta — men
jag skall inte göra det — att relatera hur
de fackliga organisationerna ser på denna
fråga. Deras synsätt skiljer sig radikalt
från motionärernas optimistiska förhoppningar.
På ett håll, nämligen från
SR, säger man sig icke kunna räkna med
arbetsvärderingen som ett aktuellt instrument,
men att en intensiv forskning
pågår och möjligen i framtiden kan ge
bidrag till bedömningen av lönesättningen
och till möjligheten att skapa rättvisare
relationer mellan olika grupper.
De metoder som kommit fram efter kriget
väckte till att börja med vissa optimistiska
förhoppningar som emellertid
grusades senare, som TCO understryker
i sitt uttalande. Och om jag inte minns
fel har de som är från Uppsala direkta
erfarenheter av detta. Uppsala är en av
de städer som gjorde en utredning, men
resultatet blev sådant att man måste
lägga utredningen i skrivbordslådan.
Det var ett misslyckande.

Med allt detta i bakgrunden måste man
säga att det finns starkt fog för en skeptisk
hållning gentemot den tankegång
som uttalats i motionerna.

Riksdagen brukar inte direkt lägga
sig i sådana frågor, som av parterna på
arbetsmarknaden anses vara förhandlingsfrågor.
Inte heller brukar riksdagen
handla i direkt strid mot de berörda
fackliga organisationerna. Det skulle heller
inte vara lämpligt att göra så nu, eftersom
arbetsvärdering, i den mån den
kan komma att utvecklas, i hög grad blir
en fråga om förtroende mellan parterna.

Riksdagen har, herr talman, tidigare
avslagit dessa framstötar, senast hösten
1960, och jag anser att något skäl för en
ändrad hållning inte finns i dag. Jag
hemställer därför om bifall till utskottets
utlåtande.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Utskottets talesman vill
framför allt framhålla, att motionärerna
och de som talar för angelägenheten av

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. arbetsvärdering
att pröva arbetsvärderingsmetodik även
i de statliga sammanhangen är alltför optimistiska
i sin tro på ett system, som
inte är tillräckligt prövat. Man kan ju
använda samma argument tillbaka och
säga: Herr Möller är alltför pessimistisk
gentemot en metodik, som inte är
prövad. Det argumentet är knappast något
som slår.

När herr Möller talar om att begreppet
»rättvis lön» är ett diffust begrepp,
håller jag helt och hållet med honom.
Jag tror ingen som företräder intresset
av att tillämpa eller försöka tillämpa arbetsvärderingsmetodik
heller någonsin
talar om rättvis lön. Man använder uttrycket
»rättvisare lönesättning» i alla
de här sammanhangen — det är också
en nyans att lägga märke till.

Överskattar vi arbetsvärderingen som
instrument? Ja, säger herr Möller. Ett
fulländat instrument går väl aldrig att
åstadkomma, det är självklart, men frågan
är om man inte skulle kunna åstadkomma
någonting som i alla fall vore
bättre. Jag tror detta belyses väl just av
ett exempel herr Möller drog fram, nämligen
SACOrs remissyttrande. SACO skulle
ha varit oroligt för vad som skulle bli
föremål för bedömning och talat om hur
oerhört svårt det är att bedöma alla de
faktorer som ingår i intellektuella arbetsuppgifter.
Men, herr Möller, är det
inte just det man gör i alla fall, när man
sätter den ena chefslönen i den ena lönegraden
och den andra chefslönen i
den andra lönegraden? Man gör där en
skönsmässig bedömning av det som enligt
en allmän uppfattning, som man har,
ingår i dessa chefers arbetsuppgifter och
som konstituerar olikheten i deras arbete.
Vad vi vill komma åt med en arbetsvärdering
är att få en något så när
preciserad analys av vad arbetsuppgifterna
omfattar och innebär.

Jag skall gärna ta fasta på vad herr
Möller var inne på, nämligen de speciella
erfarenheter vi har gjort i Uppsala.
Jag är glad att herr Möller gav mig till
fälle att tala om detta. I referatet från
förra riksdagsdebatten i denna fråga har
jag läst precis samma felaktiga uttalande
som herr Möller gjorde i dag.

Den utredning som gjordes i Uppsala
var helt lokal och berörde de kommunalt
anställda, som fanns med på den
dåvarande lönestaten. Det gällde ganska
olikartade tjänster, även om chefstjänsterna
uteslöts. Här gällde det att arbeta
fram ett system.

Utredningen lades visst inte helt och
hållet åt sidan eller i någon skrivbordslåda.
Vad som hände var att stadsfullmäktige
remitterade hela ärendet till
Stadsförbundets styrelse för att efterhöra,
om Stadsförbundets styrelse hade något
intresse av att försöka för kommunerna
i stort åstadkomma någonting som
skulle kunna sägas vara en arbetsvärderingsmetodik
att rekommendera. Stadsförbundet
vågade sig inte på det. Det
förvånar mig knappast — Stadsförbundet
vågar sig kanske inte ofta på saker
som är nya.

Men en utomordentlig viktig del av utredningen
behölls i Uppsala, nämligen
den del som innehöll arbetsanalyser av
alla de tjänster och befattningar som
hade behandlats i utredningen. De arbetsanalyserna
togs om hand av den
kommunala lönenämnden, som beslöt att
följa upp arbetet, och enligt vad jag senast
häromdagen hörde av en lönenämndsrepresentant
från Uppsala ligger
dessa arbetsanalyser från 1940-talets
slut, sedermera kompletterade, fortfarande
till grund för lönenämndens bedömning
av förliandlingsfrågor. Man kan
således inte på något sätt säga att resultatet
lades i skrivbordslådan; det har
tvärtom fått en praktisk tillämpning,
som jag tror är utomordentligt värdefull.

Jag vill i det sammanhanget påpeka
för herr Möller, att det i motionen är
ganska väl klargjort att man inte på en
gång kan komma fram till en arbetsvärderingsmetodik.
Stora och omfattande
förberedelsearbeten i form av arbetsanalyser,
som i och för sig är ett väsentligt
resultat, måste göras, och därvid bör
de förhandlande parterna givetvis vara
med.

Jag tror, herr talman, att jag inte
minst mot den bakgrunden bar anledning
att stryka under, att ju förr man

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

kan sätta i gång ett försök att åstadkomma
arbetsanalyser och arbetsvärdering
inom den statliga sektorn, desto bättre
är det. Det kommer säkert, herr Möller!

Herr MÖLLER (s):

Det var en intressant distinktion som
fröken Ljungberg gjorde mellan »rättvis»
och »rättvisare» lönesättning. Jag frånkänner
inte denna distinktion berättigande,
men jag trodde ju att om det kan
talas om en rättvisare lönesättning så
måste man väl också kunna tala om en
rättvis lön. Men så är tydligen inte fallet
hos reservanterna.

Det är riktigt att en arbetsvärdering,
om man nu vill använda det ordet, ständigt
förekommer vid lönesättning. Men
enligt vad jag uppfattat är det en helt
ny metod motionärerna vill införa, nämligen
ett poängsystem som framkommer
genom en bedömning av alla de egenskaper
som en tjänst kräver. På det statliga
området finns ett klassificeringssystem
som är kombinerat med årliga
förhandlingar och tjänsterevisioner.
Härtill kommer en faktor som gör sig
allt starkare gällande, nämligen hänsynen
till marknadslöneläget, vilken väl
var den faktor som bestämde lönesättningen
för byråcheferna och de högsta
tjänstemännen i övrigt i årets avtalsuppgörelse
för statstjänarna.

Fröken Ljungberg säger att man inte
kan hoppas att på en gång kunna komma
fram till ett arbetsvärderingssystem,
utan att det måste bli tidsödande. Ja,
när man erfar den föreställning, motionärerna
har kan man verkligen tänka sig
att det blir ett tidsödande arbete. Till
grund för ett arbetsvärderingssystem
måste nämligen heter det i motionen ligga
detaljerade analyser av arbetsuppgifter
och kvalifikationskrav för varje
befattning. Man kanske inte behöver undersöka
var och en av de över 330 000
befattningarna i statstjänst, men vi måste
ha klart för oss att det innebär ett gigantiskt
utredningsarbete att skapa ett
arbetsvärderingssystem av sådan räckvidd.
Under tiden utvecklar sig förhållandena
på arbetsmarknaden mycket

Ang. arbetsvärdering
snabbt och kräver smidighet och anpassning.
Även om man skulle lyckas komma
fram till ett godtagbart system, skulle
man av marknadshänsyn ändå tvingas
till ideliga revisioner, och det skulle betyda
att systemet förlorade i värde.

Jag ber återigen att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Jag har ingen särskild anledning att
lägga mig i denna debatt, men eftersom
den utredning som verkställdes i Uppsala
i det här ämnet har figurerat i debatten,
vill jag bara anmäla, att den minnesbild
som jag har av värdet och resultatet
av denna utredning skiljer sig
ganska avsevärt från den som fröken
Ljungberg här presenterade. Visst var
det ett värdefullt material som kom fram
genom utredningen, men det ledde på
grund av den poängberäkning som tilllämpades
till orimliga resultat på vissa
håll, och därför var det inte med någon
entusiasm som kommunalmännen accepterade
utredningen. Ett bekvämt sätt att
göra sig av med utredningen var emellertid
att inte använda egna skrivbordslådor
i kansliet, utan skicka den till
Stadsförbundet, där materialet tydligen
finns nu. Eftersom fröken Ljungberg tillhör
Stadsförbundets styrelse, finns det
kanske anledning för henne att plocka
fram det.

Huruvida sedan lönenämnden i Uppsala
använder de arbetsanalyser, som
gjordes av utredningen, såsom underlag
för sina förhandlingar, känner jag inte
till. Sedan stadsfullmäktige i Uppsala
behandlade utredningen har jag emellertid
inte träffat på ordet arbetsvärdering
någon gång i de otaliga framställningar,
som görs från lönenämnden till drätselkammare
och stadsfullmäktige.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har kanske litet större
anledning än herr Eriksson i Uppsala
att lägga mig i debatten, eftersom jag är
förste reservant. Jag ber därför att få
säga några ord.

Jag kan helt instämma i vad fru Ruth
Hamrin-Thorell och fröken Blenda Ljung -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. arbetsvärdering
berg här har sagt, men jag vill därutöver
göra en liten randanmärkning.

Jag lyssnade som vanligt uppmärksamt
till herr Yngve Möllers anförande, men
jag tyckte nog att han talade en aning
vid sidan av ämnet, även om han gjorde
det på ett trevligt och försynt sätt. Han
talade om hur svårt det skulle vara att
objektivt värdera objektivitet och uppfattningsförmåga
och andra abstrakta
ting.

Men det är ju inte riktigt detta, som
det här är fråga om. Det är här inte
fråga om att värdera en befattningshavares
kvalifikationer, utan vad man skall
söka värdera är befattningen som sådan,
vilket reservanterna också mycket tydligt
liar understrukit.

Det enda av motståndarnas argument
som jag kan godta är att det kanske är
förenat med vissa svårigheter att göra
en sådan här utredning och komma fram
till ett acceptabelt system, som kan leda
fram till en någorlunda rättvis lönesättning
för olika tjänster. Jag medger att
det kan vålla vissa svårigheter, men det
får inte hindra oss att få till stånd en utredning
i denna fråga. Vi har knäckt
värre problem på andra områden.

Jag kan vidare inte godta argumentet
att det skulle vara ett ingrepp i den förhandlingsrätt
som arbetsmarknadens parter
har. Tänk bara på den obligatoriska
löntagarpensioneringen, som enligt min
och mångas uppfattning är ett större ingrepp
i förhandlingsrätten för arbetsmarknadens
parter än det här kan bli
fråga om.

.lag vill också gärna understryka vad
som säges i proposition nr 70, där det talas
om arbetsvärdering. I artikel 3 står
där, att de metoder som skall användas
vid en sådan värdering skall fastställas
av vederbörande parter som ingår kollektivavtal.

Jag anser, herr talman, att vi reservanter
har en ganska hållfast grund för
vår reservation.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Eriksson säga, att även om herr Eriks -

sons minnesbild av förfaringssättet i
Uppsala är en annan än min vågar jag
med bestämdhet påstå att jag har anledning
att minnas bättre än herr Eriksson
i detta fallet. Men den saken kan vi göra
upp så småningom.

Det arbetsvärderingssystem som utbildades
och förslagsvis framlades för
stadsfullmäktige i Uppsala var, det erkänner
jag oförbehållsamt, ett valhänt
försök, vilket kanske inte är så underligt
eftersom något liknande aldrig tidigare
gjorts i landet. Det har dock runnit mycket
vatten under broarna i Stockholm
sedan dess — det är ju 12—13 år sedan.
Man skulle därför kanske nu med en utredning
kunna få fram någonting annat.
Den första och viktiga delen av materialet
i Lippsala, nämligen arbetsanalyserna,
har emellertid under alla förhållanden
blivit ett levande material för lönenämnden.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Till herr Ringaby vill
jag säga att jag inte ett ögonblick trott
att det är fråga om att arbetsvärdera olika
befattnings/iauare. Det är självklart
fråga om en arbetsvärdering av befattningarna.
Men det ändrar ingenting i
fråga om svårighetsgraden att fastställa
en poängbedömning med alla de faktorer
som där ingår för att kunna skapa
ett rättvist system. Svårigheterna är lika
enorma hur man än går till väga.

Jag tycker därför att det är riktigt att
följa den tankegång som statskontoret
uttrycker och som väl också ligger bakom
SR:s hänvisning till den intensiva
forskning som pågår på detta område.
Vi bör, anser jag, låta denna forskning
och de utvidgade försök som statskontoret
förutsätter ge ytterligare erfarenheter
och avvakta resultatet härav för att
få säkrare hållpunkter för vårt handlande
än vi nu har.

I denna situation tror jag att det är
riktigt att kammaren följer den ståndpunkt
som beredningsutskottet intagit
och som redovisas i utlåtandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala

talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Ilamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamria-Tliorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej -— 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner
om underhållet av rastplatserna vid de
allmänna vägarna, m. m.;

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

förtroendeuppdrag
nr 35, i anledning av väckta motioner
om formerna för en intensifierad och
planmässig social forskning; samt

nr 36, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att åstadkomma billigare
läkemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. in.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 6 mars 1962 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 71, vari Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen
intagna förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den
2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av
130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder.

I propositionen hade föreslagits ändrade
bestämmelser i kommunallagarna om
ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag. Förslaget innebar,
att kommunerna skulle få möjlighet att
efter grunder, som kommunerna själva
bestämde, allmänt och fullt ut gottgöra
förtroendemännen icke bara för kostnader
på grund av uppdragen utan även
för det arbete som vore förenat med upp -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

dragen. Ersättningsformerna hade föreslagits
bliva arvode, som skulle utgöra
ersättning för utfört arbete, samt traktamente,
resekostnadsersättning och ersättning
för särskilda utgifter. Ändringarna
i ersättningsreglerna föranledda
ändringar även i vissa ersättningsbestämmelser
i andra författningar.

Genom förslaget hade i fråga om kommunala
arvoden stadfästs den inom kommunerna
redan vidtagna anpassningen
till lagstiftningen om försäkring för allmän
tilläggspension. Härigenom ansåges
pensionsfrågan för förtroendemännen i
allmänhet få en tillfredsställande lösning.
De borgerliga kommunerna hade dock
föreslagits få möjlighet att i undantagsfall
göra särskilda pensionsutfästelser.
Dylika pensionsbeslut av stads- eller
kommunalfullmäktige skulle icke längre
behöva underställas länsstyrelsens prövning.

Slutligen hade framlagts förslag om
viss utvidgning av de borgerliga primärkommunernas
rätt att utan särskilt tillstånd
upptaga lån samt om möjlighet för
stadsfullmäktige i Stockholm att till
stadskollegiet och övriga nämnder delegera
beslutanderätten beträffande ordningen
för att till tjänstgöring inkalla
vissa suppleanter.

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse
hade föreslagits skola träda i
kraft den 1 januari 1963 och övriga författningsändringar
den 1 juli 1962.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr 198
i första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
samt nr 300 i andra kammaren av
herrar Palm och Björkman,

dels motionen nr 121 i andra kammaren
av herr Ekström i Iggesund m. fl.
och

dels de likalydande motionerna nr 427
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 510 i andra kammaren av
herr Hedlund in. fl., sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge ändringar av

kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753) och av kommunallagen för
Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).

I motionerna 1:198 och 11:300 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
i syfte att klarlägga den heltidsanställde
drätselkammar- eller kommunalnämndsordförandens
kommunalrättsliga ställning
samt de riktlinjer, som borde gälla
för de ekonomiska förmåner som förenades
med uppdraget.

I motionerna I: 427 och II: 510 hade,
i de delar motionerna hänvisats till utskottet,
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
förslag måtte föreläggas 1962 års höstriksdag
rörande sådan ändring i kommunallagarna,
att kommun ej behövde
inhämta Kungl. Maj:ts medgivande för
upptagande av bottenlån till bostadsbygnad,
för vilken statliga lån beviljats
kommunen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring i ikraftträdandebestämmelserna
böra företagas

1 de uti förevarande proposition, nr 71,
framlagda lagförslagen — för sin del
måtte antaga i utlåtandet införda förslag
till

1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den

2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av
130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder;

B) att motionerna

1) 11:121 samt

2) I: 427 och II: 510

Fredagen den 4 maj 19G2

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt;
samt

C) att motionerna I: 198 och II: 300
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

De av utskottet förordade ikraftträdandebestämmelserna
inneburo, att samtliga
författningar skulle träda i kraft den

1 januari 1963; dock finge enligt utskottets
förslag kommunerna redan dessförinnan
fatta beslut eller träffa överenskommelse
enligt de nya reglerna med
verkan från och med den 1 januari 1963.

Reservationer hade anförts

1) av herr Braconier, som dock ej antytt
sin mening; samt

2) av herrar Sveningsson och Magnusson
i Tumliult, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition nr 71, måtte för sin
del antaga i propositionen framlagda
lagförslag med de ändringar, vilkas innebörd
närmare framginge av i reservationen
införda förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den

2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av
130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder;

B) att riksdagen med bifall till motionerna
1:198 och 11:300 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
i syfte att klarlägga den heltidsanställde
drätselkammar- eller kommunalnämndsordförandens
kommunalrättsliga ställ -

ning samt de riktlinjer som borde gälla
för de ekonomiska förmåner soin förenades
med uppdraget; samt

C) att motionerna

1) II: 121 samt

2) 1:427 och 11:510

måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt.

De av reservanterna föreslagna ändringarna
i Kungl. Maj:ts förslag avsågo
bland annat, att arvode icke skulle utgå
för fullmäktige- eller landstingsmannaskap;
de anspråk på ersättning som enbart
dessa uppdrag kunde medföra skulle
tillgodoses genom traktamenten och
resekostnadsersättningar.

Herr SVENINGSSON (h):

llerr talman! Konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande nr 15 redovisar
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag om mycket utvidgade
möjligheter för kommunala förtroendemän
att erhålla en fullgod och väl
tilltagen ersättning för sitt kommunala
arbete. När det gäller den del av propositionen,
som berör ersättning till förtroendemännen,
har jag och Erik Magnusson
i Tumhult fogat en reservation till
utskottets utlåtande, då vi inte kunnat
godtaga riktigt allt i detta mycket långt
gående förslag.

Vad som här föreslås bygger på kommunalrättskommitténs
betänkande. Dess
förslag fick, det måste erkännas, ett i
stort sett välvilligt mottagande i remissinstanserna,
men på vissa punkter förekommer
också rätt stor tveksamhet från
en del remissinstanser.

Utskottsutlåtandet gäller eu stor fråga,
och det beslut som riksdagen i dag skall
fatta kommer att för många kommuner
bli ett dyrbart beslut, som leder till en
skattehöjning och ingenting annat.

I den mån som ersättning nu utgår till
kommunala förtroendemän, så är detta
reglerat i kommunallagen, och vi reservanter
tycker att det är ett stort och ett
djärvt steg man tar, när man helt enkelt
stryker bort nu gällande bestämmelser i
kommunallagen och helt överlämnar åt

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

kommunerna att själva fatta beslut i full
frihet, utan några normer eller riktlinjer.
Vilken uppfattning man än liar i
denna fråga — om det skall vara en väl
tilltagen ersättning, eller om kommunalmännen
även i fortsättningen skall arbeta
i någon mån av ideellt intrese — måste
alla erkänna att det här gäller en mycket
stor förändring.

Visserligen har det i år blivit en kraftig
lönehöjning åtminstone på eu del avtalsområden,
men i den mån riksdagens
löneavtal i dag med kommunerna blir
omsatt i praktisk handling slår detta avtal
i procent räknat säkert alla tidigare
träffade avtal.

Jag ifrågasätter för min del, om inte
utvecklingen här i landet ibland går litet
väl fort. Vår nuvarande kommunallag
är inte tio år gammal, och jag har litet
svårt att tro att sedan år 1953 reellt
skett sådana förändringar i vårt samhälle,
att den nu föreslagna långt gående
förändringen skulle vara motiverad ur
den synpunkten. Nog har den kommunala
verksamheten vuxit ut otroligt mycket,
och visst har kommunalskatten varit i
ständigt stigande under de senaste tio
åren, men inte kan någon ändå påstå att
resurserna i allmänhet har ökat så att det
allmänna kan ta nya utgifter och omkostnader
på detta sätt.

Visst klarar de stora kommunerna -—
där folkmängden ökar och antalet skattekronor
stiger — även dessa nya utgifter.
Men det är inte alls säkert att ersättningarna
till förtroendemännen kommer att
ligga lägst i de minsta kommunerna, i
avfolkningskommunerna. Kanske blir utvecklingen
i stället den att en del små
kommuner med svag ekonomi kommer
att i särskilt hög grad utnyttja de möjligheter
som här öppnas; och då blir det en
betydande påfrestning.

Visserligen skall inte dessa höjda kostnader
bestridas av statsmedel, men dock
av allmänna skattemedel. Därför hade
det varit av intresse att vi fått någon beräkning
på vad förslaget kan komma att
kosta kommunerna i nya utgifter. Men
någon sådan klarhet har det inte gått att
få. Riksdagen kommer här att fatta beslut

utan att kunna bedöma vilken ny börda
skattemässigt man lägger på kommunerna.

Någon har försökt göra gällande, att de
nuvarande bestämmelserna om ersättning
för kommunalt arbete skulle härröra
från naturahushållningens tid. Ingenting
kan vara mer felaktigt. De regler
som gäller i dag och som nu inte längre
anses duga är som jag redan sagt inte tio
år gamla; många av riksdagens nuvarande
ledamöter har varit med om att besluta
dem.

Det är klart att kommunerna och
många kommunalmän inte har någonting
emot att få detta förtroende och denna
frihet att själva bestämma om den ersättning
som skall utgå. Jag är ganska övertygad
om att många kommuner, kanske
de flesta, kommer att sköta det förtroende
de får på ett förnuftigt och riktigt
sätt. För detta omdöme talar kännedomen
om att det alltjämt finns en del
kommuner, där förtroendemännen inte
tar ut den ersättning, som kommunallagen
ger möjlighet till. Det är ingen svårighet
att alltjämt träffa på kommuner,
där man för gemenskapen har det intresset,
att man inte alls tar ut någon sammanträdesersättning.

Tidigare i vårt land, mer i gångna tider
än nu, har det varit många kommunalmän
som offrat mycket tid och gjort
stora uppoffringar för den egna bygden,
den egna kommunen, av rent ideellt intresse.
Jag för min del har en stark förhoppning
om att åtminstone en del av
den idealitet, varmed den egna kommunens
angelägenheter tidigare har omfattats,
skall komma att leva vidare.

Om man här tror att man kan köpa
kommunalt intresse och kommunal självstyrelse
för pengar, tror jag att man
framdeles kommer att bli rätt besviken.
Man kommer att finna att den möjligheten
inte finns.

Jag kan för min del erkänna, såsom
jag också har gjort i utskottet, att jag ingenting
har emot att möjligheter skapas
så att kommunalmännen kan få en skälig
ersättning för sitt arbete. Tidsutvecklingen
har blivit sådan, att folk inte vill ar -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

beta utan ersättning. Vi reservanter accepterar
således vad som kan kallas för
en skälig ersättning.

Däremot tycker jag att det är mycket
svårt att acceptera det resonemang, som
förekom vid utskottsbehandlingen och
som går ut på att riksdagen måste antaga
detta förslag, därför att detta är vad
kommunerna redan i viss omfattning i
många år har tillämpat. Det finns i den
kungl. propositionen i varje fall redovisat
ett remissutlåtande, där en kommun
uttalar, att den lämnar ersättning för inkomstbortfall
och att det fungerar bra;
därför godtar kommunen det nya förslaget.
Kanske är det första gången en remissinstans
har uttalat, att den har brutit
mot gällande lagstiftning och att det
har givit ett så gott resultat att alla är belåtna.
Man kan fråga om det är några
nya signaler i lagstiftningsarbetet, att
nya lagar skall tillämpas långa tider i
förskott och att regering och riksdag sedan
skall komma traskande många år efteråt
med ett lagförslag och ett beslut.
Detta kan inte vara en godtagbar ordning
eller ett mönster för hur det borde vara,
och jag tycker att det skulle vara särskilt
svårt för konstitutionsutskottet att välvilligt
godtaga en sådan ordning.

Även om en skälig ersättning kan godtagas,
hade det väl varit berättigat att
man hade försökt att skapa ett skydd för
att skälighetsgränsen inte överskrides.
•Tåg tror för min del att det hade varit
lyckligt, om riksdagen här hade försökt
att skapa ett skydd mot oskäligt tilltagna
arvoden och traktamenten. Ty vi
kommer framdeles att få erfara att en hel
del kommuner kommer att missbruka
sina rättigheter.

Det finns även en del remissinstanser
— rätt många — som anser att vissa normer
i denna fullständiga frihet borde ha
förekommit. Såväl utredningen som departementschefen
och även utskottets
majoritet är medvetna om att det är angeläget
med vissa riktlinjer och vissa
normer. Man lägger emellertid över ansvaret
för utarbetandet av normalförslag
på kommunförbunden. Med all respekt
för kommunförbunden, tycker jag inte
att riksdagen här handlar på ett vanligt

sätt eller på det sätt riksdagen borde
handla.

Visserligen är det svårt att härvidlag
göra en riktik och noggrann avvägning
mellan stora och små kommuner, men
nog borde riksdagen ha fastställt åtminstone
en övre maximigräns för de dagarvoden
och traktamenten som skall utgå.

Det var ingen svårighet för 9—10 år
sedan att fastställa sådana normer. Inte
brukar riksdagen handla på det sättet att
den därför att en fråga är svår överlämnar
den till några icke statliga instanser.
Regering och riksdag utfärdar
bestämmelser, normer och riktlinjer i
så många andra sammanhang, att det
även borde ha skett i detta fall på det
vidsträckta kommunala området.

Begreppet skäligt, som återkommer i
olika sammanhang i denna proposition,
kommer säkert att tolkas ytterst olika.
Vad man i den ena kommunen anser
vara skäligt anses inte vara skäligt i den
andra. Inte heller torde det vara någon
som tror att de kommunala ersättningarna
blir jämnare kommunerna emellan
efter detta nya system, enligt vilket kommunerna
på intet sätt ens formellt är
bundna i sina beslut. Även om utredningskomimittén
och regeringen har
sträckt sig mycket långt när det gäller
friheten för kommunerna att själva besluta
och bestämma, måste man säga att
utskottet faktiskt sträcker sig ännu längre
när utskottet gör följande uttalande:
»Det bör vidare erinras om att ett kommunalt
beslut, varigenom förtroendeman
tillerkänts ett uppenbart oskäligt högt
arvode, efter besvär kan komma att upphävas
såsom olagligt.» Utskottet bär här
klart sagt att man när det gäller kommunala
ersättningar kan sträcka sig mycket
längre än till vad som är skäligt.
Man kan sträcka sig ända fram till gränsen
»uppenbart oskäligt», innan ett beslut
kan angripas besvärsvägen.

Vi reservanter kan inte vara med om
att godtaga att kommunalfullmäktige- och
stadsfullmäktigeledamöter skall kunna
belönas med både arvode och traktamente
efter att nu bara ha möjlighet att
få reseersättning. Från nuvarande förhållanden
till vad som komma skall är

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

ett mycket långt steg. Fullmäktiges sammanträden
är inte så många, och i regel
hålles de på kvällstid. Vi anser därför
att det borde kunna räcka med traktamente
och reseersättning. Samma är förhållandet
när det gäller landstingssammanträde.
Vad landstingen beträffar anser
vi att någon ändring i förhållande till
de bestämmelser som nu gäller inte behöver
införas.

Det beslut som utskottet föreslår skall
genomföras kommer att mycket väsentligt
öka möjligheterna till utdelning av
kommunala pensioner. Vi anser att pensioner
utbetalade av kommunala skattemedel
inte skall komma i fråga som belöning
till den som bara varit ledamot
av kommunalfullmäktige eller landsting
och inte heller till den som bara varit
suppleant i nämnd eller styrelse. Vi kan
inte inse att pensionsutfästelserna behöver
utvidgas. En förbättring av pensionerna
har skett i andra sammanhang.
Att ett beslut om pension till kommunal
förtroendeman skall underställas länsstyrelsen,
anser vi bör gälla även i fortsättningen.
Det är en garanti mot missbruk
och en garanti för att dessa beslut
blir enhetliga. Som vi har sagt markeras
länsstyrelsens funktion som kommunal
tillsynsmyndighet.

Enligt det föreliggande lagförslaget
kan den som bara bär varit suppleant i
nämnd eller styrelse tillerkännas pension
av kommunala skattemedel, vilket
inte kan vara rimligt och riktigt. Man
kan misstänka att bakom detta förslag
ligger andra tankar än de som bygger
på skälighetsprincipen. Statsrådet stryker
under sitt uttalande att för att kommunal
pension skall kunna utgå, skall
kommunalt arbete av betydande omfattning
vara utfört under en lång följd av
År. Lagtexten samt statsrådets och utskottets
uttalanden är enligt min mening
här inte i överensstämmelse med
varandra. Hur den som under en lång
följd av år bara varit suppleant i en
styrelse eller nämnd samtidigt skall ha
kunnat utföra kommunalt arbete av betydande
omfattning, har jag för min del
ingen möjlighet att kunna klara ut.

Vi har också sagt i vår reservation att
när det gäller ersättning till suppleanter
i kommunernas styrelser och nämnder
bör ersättning utgå endast i de fall då
suppleant fyller en uppgift som liknar
den en ordinarie ledamot fyller. Kommunerna
arbetar under så olika förhållanden
att jag mycket väl kan erkänna
att detta med suppleanterna är en rätt
svår fråga. Vi har på denna punkt inte
heller föreslagit någon ändring i lagtexten.
Vi nöjer oss med detta uttalande,
och därmed har vi markerat vår uppfattning
om i vilken utsträckning vi anser
att suppleanterna bör ha ersättning.

Behandlingen av motionen i denna
kammare nr 198, lämnad av herr Ragnar
Bergh, och motionen i andra kammaren
nr 300, lämnad av herrar Palm och
Björkman har också redovisats i detta
utskottsutlåtande. Motionerna gäller ett
förslag om utredning i syfte att klarlägga
den heltidsanställde drätselkammar- och
kommunalnämndsordförandens kommunalrättsliga
ställning. Här är ett avsnitt
av kommunallagstiftningen som det finns
anledning att närmare utreda, och efter
det beslut som förmodligen kommer att
fattas i dag blir det ännu mer angeläget
att utreda vilken ställning en vald förtroendeman
också kan fylla som tjänsteman.
I motsats till utskottet har vi reservanter
funnit anledning att yrka bifall
till dessa motioner, då vi anser att
denna så viktiga fråga bör bli föremål
för utredning.

Eu fråga som rätt mycket har diskuterats
den senaste tiden både i riksdagen
och i andra sammanhang är den: Befinner
sig den kommunala demokratien
och den kommunala självstyrelsen i en
kris? Den frågan skall nu också bli föremål
för utredning.

Jag anser att det beslut riksdagen i
dag kommer att fatta inte kommer att
stärka vare sig den kommunala demokratien
eller den kommunala självstyrelsen.
De värden som säkert alla vill slå
vakt omkring blir inte bättre bevarade
genom att kommunalmännen i verkligheten
alltmer blir heltids- och deltidsanställda
tjänstemän. Ett så långtgående

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

förslag som detta kommer inte alltid
eller till övervägande del att gagna vårt
kommunala liv.

Än en gång vill jag framhålla att ofta
talas det så vackert om de värden vi har
i demokrati och kommunal självstyrelse,
men jag tror inte — som jag redan har
sagt — att man köper dessa värden för
pengar. Av den orsaken ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen 2.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! På grund av omständigheter
som jag själv tyvärr inte helt var
herre över hade jag inte tillfälle att delta
i utskottets behandling av det här
ärendet. Om jag skulle kunnat göra det,
hade mitt namn återfunnits på den reservation
som herr Sveningsson nu har
talat för. .lag har velat deklarera detta,
samtidigt som jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som här föreligger är ju nästan enhälligt.
Det är herr Sveningsson och herr
Magnusson i Tumhult som har mält sig
ur gemenskapen, herr Braconier har avgivit
en blank reservation, och nu har
herr Virgin också talat om att om han
varit närvarande så skulle han ha undertecknat
reservationen.

Jag har inte för avsikt att gå in i någon
detaljdebatt med anledning av vad
herr Sveningsson sagt, då jag har kännedom
om att flera av utskottets ledamöter
anmält sig och kommer att ta upp
diskussion på de särskilda punkterna.
Jag skulle först vilja säga att den omständigheten
att kommunalrättskommittén
var enhällig i sitt yttrande borde
uppmärksammas av kammarens ledamöter,
och för högermännen i denna kammare
skulle jag vilja påpeka att när en
så gammal och aktad medlem av högerpartiet
som herr Mannerskantz, som under
många år satt i denna kammare och
väl fäktade för högerns synpunkter, har
kunnat ansluta sig till detta yttrande så

borde det stämma i synnerhet högerledamöterna
till eftertanke. Jag vill vidare
säga att alla som sitter i denna
kammare eller åtminstone nästan alla
väl har deltagit eller deltar i kommunalt
arbete, i landsting, i fullmäktigeförsamlingar,
och de har således en betydande
erfarenhet av arbetet i både primärkommunerna
och sekundärkommunerna. De
hör således kunna bedöma vad som är
kärnfrågan nämligen: Har man förtroende
för de folkvalda kommunalmännen
eller inte? Herr Sveningsson har deklarerat
att han har ett sådant förtroende,
men icke förty kommer han och fordrar
att man skall ställa upp normer -—
högsta gränser •—- för kommunerna när
de skall fatta sina beslut och att man i
viss mån skall bibehålla underställningsskyldigheten.
Jag skulle vilja påpeka att
det i fråga om kommunalpolitiken finns
en möjlighet att reagera som kanske är
större än den möjlighet som finns att
reagera mot rikspolitiken, därför att de
kommunala frågorna är mera gripbara
för den allmänna opinionen. Man kan således
förvänta sig att om det skulle bli
något övertramp, vilket det är mänskligt
att det någon gång kan bli, kommer det
att på det lokala planet mötas av en reaktion
som kan ha mycket stor betydelse.
Vidare är det naturligtvis möjligt
att överklaga beslut om uppenbart oskäliga
ersättningar. Det skydd som herr
Sveningsson efterlyser finns alltså redan
i propositionen.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
kommunalrättskommittén lika väl som
inrikesministern i sin proposition, utskottet
i sitt majoritetsutlåtande och —
som jag hoppas — riksdagen i dag har
gått fram på en linje som jag tycker är
fullt naturlig och som är nödvändig.
Jag skulle vilja beteckna vad som härvidlag
har skett och kommer att ske som
en myndighetsförklaring av kommunalmännen.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Bara ett par ord. Utskottets
ärade ordförande åberopar att kommunalrättskommittén
var enhällig i sitt

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

yttrande, och av den orsaken anser han
tydligen också att det borde råda större
enighet även här i riksdagen, så att det
helst kunde fattas ett enhälligt beslut.
Jag vill bara peka på att det inte är så
ovanligt att ett utredningsbetänkande är
enhälligt men att utredningens uppfattning
inte delas helt av riksdagen. I fråga
om den nya kommunsammanslagningen
fanns det också ett enhälligt utredningsförslag,
men i riksdagen var meningarna
mycket starkt delade.

Vidare åberopar utskottets ordförande
att herr Mannerskantz, som vi väl känner
här i kammaren, har varit ledamot
av den eniga kommunalrättskommittén,
och det är alldeles riktigt. Men jag har
haft ett samtal med honom, och han har
helt naturligt sagt att om riksdagen eller
högerns ledamöter inte vill följa utredningsförslaget,
så har han ingenting att
erinra mot det.

Herr Elmgren framhöll att detta är en
myndighetsförklaring för kommunerna,
men jag vill bara ytterligare stryka under
vad jag har sagt att det är mycket
stor skillnad mellan det beslut som vi
skall fatta i dag och det beslut som herr
Elmgren var med om för nio eller tio
år sedan. Jag kan inte riktigt hålla med
om att kommunerna blivit så fullmyndiga
på denna korta tid.

När det gäller den av oss föreslagna
underställningsskyldigheten av pensionsbesluten
tycker jag att jag befinner mig
i rätt gott sällskap, ty också länsstyrelsen
i Älvsborgs län har föreslagit sådan
skyldighet.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson har
naturligtvis rätt i sitt påpekande att det
kan finnas eniga utredningar med representanter
för alla partier, men att utredningens
förslag i alla fall inte blir
accepterade av de olika partierna i riksdagen.

Jag skall inte lägga mig i den interna
diskussion som förts mellan herr Sveningsson
och herr Mannerskantz. Jag
skall bara uttala min stillsamma förvåning
om herr Mannerskantz verkligen

sprungit ifrån den ståndpunkt han intagit
i en kunglig kommitté.

Jag var mycket tacksam för att herr
Sveningsson begärde ordet för kort genmäle.
Därigenom fick jag tillfälle att göra
något som jag glömde i mitt första
anförande, nämligen att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig göra en kort
principiell deklaration i detta sammanhang.
Innan jag går in på den skulle jag
dock vilja ge herr Sveningsson ett gott
råd, nämligen att inte glömma att stryka
passusen om skattehöjningen, när han
skicker hem sitt tal till vår gemensamma
bygds högerorgan, ty han har väl ändå
gått för långt på den punkten.

Det förslag som ligger på riksdagens
bord att man skall överlåta åt kommunalmännen
att efter eget skön, efter egen
prövning och efter egen bedömning bestämma
om ersättningarna till förtroendemännen
betraktar jag som ett betydelsefullt
led i den allmänna politik som vi
har följt under en mångfald år när det
gäller den kommunala lagstiftningen,
en politik som inneburit att vi försökt
stärka den kommunala självstyrelsen på
olika punkter. Dit kan hänföras exempelvis
att bestämmelserna om speciell representation
för olika fackintressen har
slopats undan för undan, dit kan hänföras
den ändring av byggnadslagstiftningen
som innebär att man gett kommunerna
större inflytande. Det skulle kunna
anföras flera exempel. Man kan tillägga
att den nu beslutade nya kommunindelningen
också innebär att man anförtror
kommunerna större uppgifter och därmed
också lägger ett större ansvar på
kommunalmännen.

Jag finner det ganska egendomligt om
man på den här punkten skulle sparka
bakut, när man under en lång följd av
år både genom lagstiftning och genom
samhällsutvecklingen i stort kommit att
visa allt större förtroende för de kommunalt
ansvariga. Trots detta skulle man
icke sträcka förtroendet så långt att kommunalmännen
skulle få bestämma sina

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

arvoden med den inskränkning som lagstiftningen
här föreskriver genom möjligheten
att klaga. För mig skulle det vara
högst märkligt. Jag vill gärna från
denna plats ge uttryck för det förtroende
som vi hyser för kommunalmännen i
stort ute i landet. De utför ett värdefullt
arbete och en utomordentlig prestation.
Som jag ser det finns det inte någon anledning
att tro något annat än att denna
uppgift som nu anförtros dem skall handhas
med den omsorg, det nit och den
skicklighet som vi är vana att finna hos
de kommunala förtroendemännen.

Jag är, herr talman, glad över att anslutningen
till förslaget är så allmän -—
med de undantag som tidigare har berörts
— ty det visar att kammarens övervägande
flertal är fast beslutet att främja
den kommunala självstyrelsen med de
medel som vi har. Den kommunala självstyrelsen
är en företeelse som man då
och då tar fram till begrundan och beskådan,
och oftast överbjuder vi varandra
för att betyga den kommunala
självstyrelsen vår aktning. Därför måste
jag säga att det ligger åtskilligt av inkonsekvens
i att man backar på en avgörande
punkt när det gäller att hävda
denna självstyrelse.

Jag tror, herr talman, att det i detta
sammanhang är på sin plats att ge en
eloge åt dem som har ansvaret för den
skrivning som utskottet här presterat.
Jag tycker att den utgör ett utomordentligt
gott underlag för de diskussioner
som kan komma att föras och de beslut
som kan komma att fattas på det kommunala
planet. Såsom redan sagts är det
uppenbart att det är en betydelsefull reform,
en reform som kommer att innebära
— såsom utskottets ärade ordförande
framhöll — att man så att säga myndigförklarar
de kommunala förtroendemännen.
Den skrivning som ligger till grund
för riksdagens beslut kommer att spela
en utomordentligt stor roll, och det är
glädjande att den fått en sådan utformning
att man med fullt förtroende kan
överlåta åt kommunalmännen att fatta
beslut om dessa saker.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är kanske av så stor principiell betydelse
att det är riktigt att man från alla
de partiers sida vilka deltagit i behandlingen
av detta ärende avger en deklaration
i likhet med vad herr Andersson
här gjort. Jag kan då inte neka till att
om jag tvingas använda samma argument,
så gör jag det med verklig självövervinnelse.
Det skall inte bli någon ovana av
mig, det kan jag försäkra.

Låt mig göra den bekännelsen att jag
under min tidigare verksamhet som kommunalman
i många år förfäktat den åsikten
att arbete i kommunala nämnder och
styrelser skulle vara oavlönat. Jag bortser
då från mera arbetskrävande sysslor
såsom ordförandeuppdrag. Men så kom
för ett tiotal år sedan den stora kommunreformen,
och den förändrade ganska
radikalt hela situationen. De erfarenheter
vi gjort under de gångna tio åren har
lett till att vi, som tidigare var motståndare
till reformen, nu måst börja tänka
om. Det väsentligt ökade arbetet, kravet
på bättre kompetens för uppdragen och
övergången från sammanträden på
kvällstid till sammanträden på dagtid gör
att man nu nog får anse att det finns en
ganska hög angelägenhetsgrad för den
reform vi i dag skall fatta beslut om.

Det har också sagts att kommunalrättskommittén
och remissinstanserna var
rätt ense. Jag ber att ytterligare få understryka
detta. Det har inom kommunerna
utbildats en ny mentalitet på detta område.
Man säger: Varför skall inte kommunerna
liksom varje annan arbetsgivare
göra rätt för sig och inte behöva stå i
tacksamhetsskuld till kommunalmännen
som utför arbete åt kommunerna. Att det
här är fråga om att lagfästa en praxis,
som man redan tvingats in på inom
många kommuner, är väl riktigt. Om man
skall ta det som ett motiv för avslag, som
herr Sveningsson tycks mena, lämnar
jag åt kammaren att bedöma. Det är klart
att man kan ha vissa önskemål om lagens
utformning. Jag kan instämma i högerreservanternas
resonemang, då de talar
om en viss försiktighet och säger att ersättningen
skall begränsas till vad som
verkligen kan vara skäligt med hänsyn

2jr Första kammarens protokoll 1962. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

till arbetets art. Men jag menar som herrar
Torsten Andersson och Elmgren att
detta skall man överlämna åt kommunernas
beslutande organ att avgöra. Jag tror
att dessa kommer att se till att det inte
blir fråga om någon överbetalning. Och
skulle det som herr Elmgren framhöll
någon gång bli fråga om något sådant,
så kommer nog väljarnas reaktion inte
att utebli.

Departementschefens på sidan 24 refererade
uttalande att arvodet inte bör bestämmas
att utgå individuellt efter förlorad
arbetsinkomst, anser jag vara ett steg
i rätt demokratisk riktning. Man har i
stort sett givit förslaget en utformning
som anger att arvodet inte bör överstiga
vad som är skäligt med hänsyn till uppdragets
art och den tid som beräknas
åtgå för dess fullgörande.

Herr talman! Till sist vill jag framhålla
att det ju endast är fråga om en rätt
för kommunerna och inte eu skyldighet,
även om man kanske får se den reform
som vi nu går att besluta om såsom en
viss fingervisning för kommunerna. Jag
är för min del villig att bifalla lagförslaget
sådant det föreligger i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15. Jag ber att få
yrka bifall till detsamma.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
ville i kraft av det förslag som här
föreligger upphöja detta ögonblick till
något av ett historiskt ögonblick. Det
måste jag reagera emot, och därför begärde
jag ordet. Det skulle vara historiskt
så till vida som beslutet skulle innebära
kommunernas myndighetsförklaring.
Men utskottets ordförande kan väl
knappast åsyfta att friheten för de kommunala
förtroendemännen att belöna sig
själva skulle vara kommunernas myndighetsförklaring.
Kommunernas myndighetsförklaring
måste självklart ligga i
den frihet kommunerna har att handlägga
de uppgifter som är kommunala
uppgifter.

Jag skulle, herr talman, vilja säga att
det på sätt och vis ändå ligger något
i att ögonblicket är historiskt. Läser

man detta utskottsutlåtande har man
nämligen anledning att säga att här suddas
ut de allra sista resterna av uppfattningen
att förtroendeuppdragen har
en speciell karaktär. Det sägs klart och
tydligt på sidan 15 i utskottets utlåtande,
där det heter: »Kommittén finner det
svårt att hos förtroendeuppdraget se en
så särpräglad valör att ersättningsfrågorna
bör bedömas på annat sätt än när
det gäller insatser på andra verksamhetsområden.
»

Herr talman! Jag måste säga att jag
för min del på denna punkt helt och hållet
delar reservanternas uppfattning. Det
värde som ligger i att kommunala förtroendemän
använder den tid som är
deras egen, till och med om det i vissa
fall kanske kan medföra ekonomiska
uppoffringar, för att fullfölja uppgifter
som det ligger i deras eget intresse att
få vara med om att fullfölja innebär inte
ett intrång i deras liv. Att just uppdraget
som fullmäktig skulle vara så ansträngande
att förtroendemännen ofta
får — som det står här — offra arbetstid
för att bereda sig vila före eller efter
sammanträdet, det gränsar nog till sådana
uttalanden som hör hemma i en annan
skrift än i ett utskottsutlåtande.

Jag vill, herr talman, utan att gå för
långt, i detta sammanhang ändå säga att
det inom den rådande kommunallagens
ram finns mycket stora möjligheter för
de kommunala församlingarna att ge ersättning
för sådana arbetsuppgifter i
kommunens tjänst som utförs av kommunala
förtroendemän, uppgifter som är
särskilt tidsödande och som kanske också
är särskilt påfrestande för personligheten
på många sätt. Den möjligheten
har kommunerna också begagnat sig av,
och den medger i stor utsträckning en
individuell prövning i varje särskilt fall.
Det är ett sätt att gå till väga som jag
finner ganska tillfredsställande. Jag har
därför svårt att finna att det föreligger
något verkligt skäl för den lagändring
som här är föreslagen.

Det är ytterligare en detalj som jag
finner anledning att beröra. Det har i
många sammanhang talats om den benägenhet
för mångsyssleri som alltmer

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

börjar prägla dem vilka innehar s. k.
förtroendesysslor bär i landet. Det gäller
också inom det kommunala området.
Det skulle ha varit intressant om man
på något sätt här hade kunnat få svar
på en viktig fråga: I vad mån ligger det
någonting generellt i utvecklingsinriktningen
— vilket man ibland kan iakttaga
— mot att en kommunal förtroendeman,
som har en viktig uppgift och som
för den skull också uppbär ett skäligt
arvode, plötsligt befinner sig i den situationen
att han inte kan fullgöra sitt civila
arbete för den kommunala uppgiftens
skull, varvid man måste skaffa honom
någon annan kommunal syssla förenad
med ännu ett arvode. Härigenom
är han på väg att bli en kommunal
mångsysslare. Företeelsen är inte alldeles
ovanlig. Utvecklingen mot yrkespolitiker
på det kommunala området har
gått märkligt snabbt. När jag har tagit
upp denna företeelse i detta sammanhang
så är det, herr talman, därför att
jag hyser en oro — jag vet inte i vad
män den är berättigad -— för att den
frihet som man vill ge kommunerna och
som självklart i och för sig innebär ett
erkännande, kan medföra en fortsatt utveckling
i riktning mot att förtroendemän
nödgas samla fler och fler uppdrag
på en hand och å andra sidan att i allt
större utsträckning kommunerna måste
avstå från människor som fortfarande
behåller sina civila sysslor. Att man i
kommunerna ser allt fler förtroendevalda
som helt ägnar sig åt de kommunalpolitiska
uppgifterna, är enligt, min
mening, en olycklig utveckling.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
antyda att min uppfattning i dessa frågor
är av den arten att jag har anledning
att instämma i yrkandet om bifall
till reservationen 2.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg uppfattade
ett yttrande av mig på det sättet
att det här skulle gälla en myndighetsförklaring
för kommunerna. Jag uttalade
mig emellertid inte så •— det skulle
vara orimligt att använda ett sådant ut -

tryckssätt — utan sade att det här var
fråga om en myndighetsförklaring för
de kommunala förtroendemännen i den
meningen att man överlåter åt dem
själva att även bestämma arvoden och
ersättningar.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! När de kommunala arvodena
infördes skedde det med den motiveringen
att ingen skulle vara hindrad
av ekonomiska skäl att fullgöra ett uppdrag
för vilket han av övriga medborgare
ansågs vara lämplig. Den grundtanken
tycker jag är riktig, och jag delar
också uppfattningen att man bör vara
mycket återhållsam med arvoden av det
slag det här gäller.

Jag har, herr talman, begärt ordet för
att förklara att jag trots detta inte kan
dela reservanternas uppfattning. Jag
menar att utredningen liksom utskottet
iakttar försiktighet. Jag tillåter mig även
framhålla att herr Axel Mannerskantz
har deltagit i utredningsarbetet. Denne
är en man — vilket vi alla känner till
— som karakteriseras av bl. a. sparsamhet
och klokhet.

Jag kan å andra sidan icke helt biträda
utskottsmajoritetens skrivning på
alla punkter. När det gäller själva sakfrågan
har jag emellertid kommit till
samma resultat som majoriteten. Jag vill
understryka att förhållandena naturligtvis
är mycket olika i olika kommuner.
Det är inte möjligt att jämställa små
landskommuner med stora städer. Jag
har inte funnit det sakligt riktigt att som
reservanterna undanta fullmäktiguppdrag
eller uppdrag som landstingsman
från möjlighet till ett arvode. Jag vill
vidare understryka att den som är fullmäktig
i en större stad inte bara har
att deltaga i sammanträdena, utan han
skall också läsa igenom och sätta sig in
i många handlingar, deltaga i gruppsammanträden
m. m. Jag kan inte förstå
varför man bör göra en åtskillnad mellan
honom och den som är ledamot av
en nämnd eller en styrelse. I det senare
fallet skulle man enligt reservanterna
kunna tillerkänna vederbörande ett ar -

44 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

vode, men man skulle icke kunna göra
det när det gäller en fullmäktigledamot.

En landstingsman, som deltager i ett
vanligt landstingsmöte, uppbär i regel 50
kronor per dag. Nu är ju avsikten att
dela upp beloppet så att det blir bl. a.
en särskild traktamentsdel. För eu landstingsman,
som bor i sammanträdesstaden,
måste ersättningen enligt reservanternas
förslag i fortsättningen sänkas, ty
traktamentet för vederbörande kan inte
gärna komma att uppgå till 50 kronor.
Jag ifrågasätter om man här har tänkt
sig in i konsekvenserna.

Vad jag nu har berört är en detalj,
och jag skall inte uppehålla mig vid fler.

Sedan gäller det underställelsefrågan.
Är det inte inkonsekvent när reservanterna
menar att man skall bibehålla underställelseförfarandet
då det gäller
eventuella pensioner, som ju kommer att
utgöra en mycket, mycket liten del, men
att det icke skall fordras underställelse
hos länsstyrelse i fråga om arvoden, som
är den stora delen? Jag tycker att reservanterna
här varit inkonsekventa, och
jag delar således utskottsmajoritetens
uppfattning.

.Tåg har varit med om att för min hemstads
del avgiva ett yttrande över sakkunnigbetänkandet.
Vi har där för vår
del understrukit önskvärdheten av att
man från Stadsförbundets och övriga
kommunförbunds sida får fram normalbestämmelser,
och jag vill även från
denna talarstol uttala förhoppningen att
så blir fallet. Slutligen uttalar jag även
den förhoppningen att man därvid kommer
att rekommendera återhållsamhet
och att kommunerna kommer att vara
återhållsamma. Jag anser det emellertid
riktigt att det skall finnas möjlighet för
kommuner och landsting att medge arvoden
på det sätt som utredningen enhälligt
har föreslagit.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag vill gärna uttala min
tillfredsställelse över att man nu kommit
fram till ett positivt förslag — det
förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Tiden rinner ju ganska fort, och

när man talar om de txo aren — som
herr Sveningsson gjorde — må det ju
vara tillåtet att göra en återblick på hur
denna fråga utvecklats.

Det är sex år sedan jag motionerade
om att arvode skulle få utgå till kommunalmän.
Motionen avstyrktes med stor
majoritet i konstitutionsutskottet, och
naturligtvis avslogs den i kamrarna. Jag
kom igen efter ett råd av en äldre utskottsledamot,
som uppmanade mig att
inte yrka på någonting annat än en
förutsättningslös utredning, där det gällde
att stryka under ordet förutsättningslös.
Jag följde rådet. Då hade stämningen
börjat ändra sig i utskottet. Det blev
majoritet för en utredning, och så kom
kommunalrättskommittén till. Jag blev i
tillfälle att där förfäkta de meningar som
jag visste rådde bland en stor mängd
kommunalmän här i landet.

Nu är vi framme vid ett positivt förslag
som inte alls suddar ut det sista
av förtroendeuppdragets karaktär •—
som någon talare tidigare här yttrade •—
utan snarare understryker denna karaktär.
Vad säger att ett förtroendeuppdrag
upphör att vara ett förtroendeuppdrag,
om man erhåller någon ersättning för
det? Var är den lagen skriven någonstans?
Den finns inte. Snarare är det väl
här en gradfråga; det gäller nämligen
vad som kan anses innebära en anställning
och vad som kan anses innebära
ersättning för utfört arbete. Riksdagen
ger genom detta beslut kommunalmännen
samma förtroende som riksdagen
tillmäter sig själv, när riksdagen bestämmer
sina arvoden. Vad är det för orimligt
i detta? Många kommunalmän har
blivit medlemmar i riksdagen inte därför
att de här skött sig så utomordentligt
bra — ty det vet vi inte någonting
om förrän de kommit hit •— utan därför
att de har skött sig bra ute i kommunerna
och av kommunerna och folket utsetts
till riksdagsmän. Det är orsaken till
förtroendet. Jag tror inte att de som sitter
här och fortfarande är kommunalmän
och att de som verkar på kommunalplanet
undergår någon sinnesändring
genom att detta lagförslag genomföres.

Vi har också inom kommittén själv -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

fallet diskuterat maximigränser för arvoden
av olika karaktär. Vi avstod från
att fixera sådana, och vi kom så långt
att vi avrådde från att göra det, och
varför, ärade kammarledamöter? Jo, helt
enkelt därför att all erfarenhet i detta
land visar att en maximigräns också
mycket lätt blir en minimigräns. Har det
fastställts en topp, anser man att man
kan sträcka sig till den. Har en sådan
gräns inte fixerats, trycker vi mera på
ansvarskänslan hos kommunalmännen.
Jag är alldeles övertygad om att den
kommunala försiktigheten med kommunala
medel är så stor att vi inte behöver
riskera några överdrifter därvidlag.

Jag skulle gott ha kunnat ta upp en
polemik på olika punkter i detaljfrågor
som här har berörts, men jag skall avstå
från det. Jag är belåten och tillfredsställd
med vad utskottet har sagt, och
jag tror att det blir till gagn ute i kommunerna
när man nu kommer att genomföra
en lag på området. Jag skulle
endast vilja säga ■— ty någon elakhet har
man väl rätt att komma med •—• att jag
gärna vill medverka till att herr Sveningssons
anförande kommer ut till de
svenska kommunalmännen och att de
blir delgivna den uppskattning och det
förtroende som herr Sveningsson och
hans meningsfränder har för deras ansvarskänsla.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det finns ett enda skäl
till att jag begärt ordet i denna debatt.
Det är för att i någon mån kritiskt kommentera
eu synpunkt som tre av talesmännen
för utskottets utlåtande har anlagt.
Alla tre —• herr Elmgren, herr Torsten
Andersson, och herr Kronstrand —
har kombinerat denna fråga med frågan
om kommunal självstyrelse och gett sina
inlägg i det avseendet sådana formuleringar
att man skulle kunna tro att frihet
eller icke frihet för kommunalmännen
att bestämma sina egna arvoden
skulle ha någon väsentlig betydelse i det
stora sammanhang som omfattar den
kommunala självstyrelsen.

För att citera de tre ledamöterna bör -

jar jag med herr Torsten Andersson, som
hade den kanske mest långtgående formuleringen.
Han menar att arvodesfrågan
berör frågan om kommunal självstyrelse
på en avgörande punkt. Herr Kronstrand
hade en liknande formulering:
Detta är en principiellt mycket betydelsefull
fråga. Herr Elmgren använde uttrycket
— jag antecknade det omedelbart
— att här var det fråga om en myndighetsförklaring,
icke för kommunerna
men för de kommunala förtroendemännen.

Jag tror alt man överskattar denna frågas
betydelse om man sätter in den i det
sammanhanget och anser att den har så
mycket att göra med kommunal självstyrelse,
som de tre herrarna velat göra gällande.
Man förbiser nämligen i det sammanhanget
att den väsentliga omfattningen
av den kommunala verksamheten inte
avgöres av kommunallagen utan av eu
speciallagstiftning, som om man så vill
delegerar en del som statliga ansedda
uppgifter till kommunala arbetsorgan.
Kommunallagen som sådan kommer där
i huvudsak in för att ange arbetsformerna,
kungörelseförfarande, propositionsordning,
protokoll, besvärstider och diverse
annat.

De som vill värna den kommunala
självstyrelsen borde enligt min mening
inte ägna så stort intresse åt denna ganska
perifera fråga. De borde snarare ägna
sitt intresse åt speciallagstiftningen
och dess inverkan på den kommunala
verksamhetens omfattning och den kommunala
friheten.

Endast en mindre del av en kommuns
verksamhet bestämmes genom kommunallagen.
Vad som reglerar omfattningen
där är kompetensreglerna, i vilka det
sägs att en kommun skall ha rätt att vårda
sina angelägenheter. I övrigt anger
kommunallagen också på detta område
arbetsformer och dithörande ting.

När man resonerar som de tre apostroferade
herrarna gjort bör man väl
vara konsekvent och över huvud taget icke
låta kommunallagen ange någon ram
för kommunernas verksamhet. Kompetensreglerna
är vagt formulerade i den
nya kommunallagen, och tyvärr har vi

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

ännu en rätt mager prejudikatsamling.
Fältet är alltså inte så strikt avgränsat
som man skulle önska. Också där borde
väl herrarnas intresse sättas in i stället
för på det förhållandevis lilla avsnitt vi
nu diskuterar.

Sedan är det en synpunkt jag alldeles
saknar i herrarnas resonemang. Herrarna
är tydligen helt främmande för den
tanken att menige man i en kommun via
lagstiftningen kan behöva ett värn emot
sina egna förtroendemän. Tror herrarna
att det är alldeles utan orsak som man i
kommunallagen dock har gjort ett slags
ramlagstiftning innanför vilken kommunerna
måste hålla sig? Jag håller före att
det också är ett hänsynstagande till menigheten
som man därmed ådagalagt.

Utöver vad jag har sagt skulle jag alltså
kunna tillägga att en ram behövs, och
att den behövs också av det skäl jag nyss
antytt.

Inom utskottet har man också försökt
— fastän efter en annan metod än den vi
hittills prövat — att få fram regler för
hur de nya bestämmelserna skall tillämpas.
Förut har principen, som herr
Schött refererade, varit den att man mätt
ut de kommunala arvodena ifrån den demokratiska
utgångspunkten att ingen av
ekonomiska skäl skall förhindras att påtaga
sig ett kommunalt uppdrag. Det belopp
som förtroendemannen bekommer
måste givetvis ändras från tid till annan
bland annat med hänsyn till penningvärdets
fall. Nu har man i stället infört uttrycket
skälig ersättning. Den nedre
gränsen är angiven i departementschefsyttrandet:
ersättningen skall täcka normala
inkomstförluster. Så menar man att
kommunförbunden skall komma med
en normerande föreskrift. Det är också
en väg att gå. Men när man nu ändå tänker
sig att en överordnad myndighet
skall kunna pröva de kommunala besluten,
hade det varit värdefullt om man
bättre fixerat vad som menas med skälig.
Nu är formuleringarna så pass vaga att
det blir ganska svårt för en besvärsmyndighet
att pröva beslut från materiella
synpunkter.

Med det jag nu har sagt har jag velat
anföra att jag tycker att kombinationen

med problemet om kommunal .självstyrelse
i mycket ringa grad hör hemma i den
här debatten — debatten om kommunal
självstyrelse bör föras i annat sammanhang
— och att reglerna borde varit mera
exakt formulerade.

Jag kommer för min del att stödja reservationen
2.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att kammaren
är herr Bergh mycket tacksam
för den lektion i kommunalkunskap som
han här har meddelat. Jag ber därför om
ursäkt för att jag i alla fall måste göra
invändningar på ett par punkter.

Mig förefaller det ganska klart att
om man inför en bestämmelse i lagen
som innebär en begränsning, låt vara
att det som herr Bergh säger gäller ett
så snävt område som att fastställa arvoden,
så är det dock fråga om en begränsning
i den kommunala självstyrelsen.
Det är väl alldeles uppenbart.

Det som begränsar den kommunala
självstyrelsen i stort, säger herr Bergh,
är den kommunala kompetensen. Ja, det
förhåller sig nog på det sättet, och eftersom
det kommit på tal kan jag inte underlåta
att peka på att det faktiskt under
de sista av dessa tider har inträffat
ett par saker som gör att man allvarligt
måste överväga om man inte borde vidga
den kommunala kompetensen. Vi vet
egentligen inte vad den passus i kommunallagen
som handlar om att kommunerna
har att handha sina gemensamma
angelägenheter riktigt innebär. Herr
Bergh nämnde att vi ännu inte fått tillräckligt
med prejudikat. Det är riktigt.

Vi för här i landet en politik som syftar
till att förse bygder och samhällen
med företag och stimulera sysselsättningen
på alla sätt. Det har i ett par
akuta fall visat sig att kommuner efter
överklagande av de kommunala instansernas
beslut på detta område förhindrats
att få önskat tillskott i sysselsättning
och arbete. Man har då naturligtvis
all anledning att ifrågasätta den kommunala
kompetensens omfattning. Jag

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till
har den uppfattningen att man på den
punkten måste ompröva sin position. Att
man med utnyttjande av den kommunala
kompetensens begränsning kan förhindra
en utveckling som i övrigt ur samhällets
intresse är önskvärd är naturligtvis
anmärkningsvärt. Jag trodde inte att vi
skulle behöva dra in den detaljen i denna
diskussion. Skall man ta upp den
kommer man fram till att den kommunala
självstyrelsen kan vara precis hur
kringskuren som helst. Det förhållandet
kan dock inte utgöra ett försvar för att
också i fråga om arvodena fortsätta att
kringskära den kommunala självstyrelsen.

Det finns sålunda anledning att slå
fast den inkonsekvens som herr Bergh
gjort sig skyldig till i sitt resonemang.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill upprepa för herr
Andersson vad jag sade för en stund sedan,
att den ram som kommunallagen
uppdrar för den kommunala självstyrelsen
bland annat är att se som ett uttryck
för den rent demokratiska synpunkten,
att menigheterna ute i kommunerna
ibland kan behöva ett värn
emot sina egna förtroendemän.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Bergh säga att det inte kan finnas någon
tvekan på den punkten. Det behov herr
Bergh efterlyser är tillgodosett med den
skrivning utskottet har.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast därför att det i debatten har
kommit fram rätt mycket av misstroende
gentemot de kommunala förtroendemännen
och vidare för att lägga till rätta
vissa missuppfattningar.

Herr Sveningsson började med att tala
om att det skulle bli en fullgod och väl
tilltagen ersättning för de kommunala

innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
förtroendemännen. Jag vet inte hur herr
Sveningsson kan veta det, ty vad är det
som skall beslutas? Jo, att ge de kommunala
fullmäktigeförsamlingarna rätt
att bestämma om de arvoden som skall
utgå inom den egna kommunen. Huruvida
de blir väl tilltagna och det blir
fullgod ersättning vet vi ingenting om,
ty det beslutar de kommunala församlingarna
själva om. Det är den rätt vi
vill ge dem.

Herr Sveningsson påstår att detta skulle
bli ett dyrbart nöje. Hur vet herr
Sveningsson det? Har han en sådan dålig
erfarenhet av de kommunala förtroendemännen
och deras arbete, att han
utan vidare kan påstå att det skulle bli
ett mycket dyrbart beslut?

Vad är det för beslut som skall fattas?
Jo, beslutet gäller att ge dem som
sysslar med allmänna angelägenheter,
med kommunala uppdrag, ersättning för
det arbete som de utför. Vad är det då
man i första hand har att beakta? Jo,
att de inte behöver sätta till för stor del
av sin arbetsinkomst.

Herr Sveningsson åberopade här i
sitt anförande ett fall i Smedjebacken,
där man beslutade att ge ersättning för
förlorad arbetsinkomst. Vi vet att man
inte får göra på så sätt, men varför gjorde
man det i den kommunen? Jo, därför
att de som fått uppdragen inte skulle
behöva förlora sin arbetsinkomst för att
de deltar i allmänt arbete. Nu har man
sagt att man skall försöka få ett arvode
som genomsnittligt täcker den förlorade
arbetsinkomsten, och det kan väl inte
vara oriktigt att kommunerna får rätten
att besluta om denna ersättning.

Herr Sveningsson nämnde vidare att
det var fråga om att köpa kommunalt
intresse. Tror herr Sveningsson att kommunens
medlemar, som deltar i de allmänna
valen, skulle vilja komma fram
till en sådan ordning i den egna kommunen
att man där skulle betala de kommunala
förtroendemännen och säga: Ni
får det här avlönade uppdraget som ersättning
för den och den insatsen? Jag
tror att herr Sveningsson har väldigt
dålig kontakt med våra kommunala förtroendemän
och med kommunalt arbete

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

över huvud taget när han i denna församling
kan göra ett sådant påstående.

Sedan talade herr Sveningsson om att
riksdagen liksom hittills borde fastställa
en övre gräns för dessa arvoden. I den
nuvarande kommunallagen finns ingen
sådan övre gräns. Där talas visserligen
om den s. k. sammanträdestian, men det
står också att om det är fråga om särskilt
arbetskrävande uppgifter kan högre
ersättning beviljas. Hur hög denna ersättning
får vara står inte i kommunallagen.
Om man skulle införa en övre
gräns kan det, som herr Garl Albert Anderson
påpekade, lätt bli fråga om en
minimigräns i stället för en maximigräns.
Det är just detta man velat undvika
genom att ge kommunerna rätt att
själva bestämma om de ersättningar som
skall utgå. Det framgår också av lagen
hur hög ersättningen bör vara. Det säges
nämligen att arvode skall utgå »för det
arbete som är förenat med uppdraget».

Man påstår här att fullmäktiges ledamöter
skulle »belönas». Nej, det är inte
fråga om några belöningar, utan här gäller
det arvoden. Det finns ju mycket
vidsträckta kommuner i vårt land, t. ex.
många norrlandskommuner, där en person
som skall delta i ett fullmäktigesammanträde
kan behöva sätta till både två
och tre dagar. Det kan inte vara riktigt
att man i dylika kommuner inte skall
ha rätt att besluta om arvoden som åtminstone
något så när täcker den arbetsinkomst
som vederbörande fullmäktigeledamot
tvingas avstå. Anser man
verkligen att detta är oriktigt? Eller hyser
man kanske fortfarande samma uppfattning
som vissa högermän tidigare
haft, nämligen att man genom att förhindra
kommunerna att ge arvoden skall
omöjliggöra för vissa kommunalt intresserade
människor att delta i det kommunala
arbetet? Man har verkligen anledning
att fråga om det är den uppfattningen
som här ligger bakom det resonemang
som man för.

Herr Sveningsson talade vidare om
pensionen som en belöning. Jag vill då
bara hänvisa till vad som står i det förslag
till lag som här föreligger. Där säges att
»fullmäktige äga ook, när särskilda skäl

därtill äro, bevilja ledamot ---- som

under en lång följd av år på grund av
uppdrag utfört arbete av betydande omfattning,
pension». I tredje momentet
talas sedan om att detta även gäller för
dessa andra uppdrag, ledamotskap av
beredning och suppleantskap för sådan
ledamot. Herr Sveningsson talar nu om
suppleanter i allmänhet och försöker
misstänkliggöra hela förslaget utan att
observera att förutsättningen för att pension
skall kunna beviljas är att vederbörande
under en lång följd av år utfört
arbete av betydande omfattning. Varför
vill man här ge ersättning till suppleanter?
Jo, för att därigenom stimulera
dem och göra det möjligt för dem att
utan att behöva sätta till för mycket av
egna pengar kunna delta i det kommunala
arbetet. Det måste ju vara en riktig
ordning. Då man nu här söker göra gällande
att avsikten skulle vara att ge
suppleanter pension målar man alltså
upp något som aldrig kommer att bli
verklighet.

Även fröken Ljungberg talade om att
fullmäktige inte bör ha arvoden. Jag vill
då ännu en gång erinra om de långa avstånden.
Det finns också fullmäktigeförsamlingar
som på grund av arbetsmängden
måste sammanträda på dagtid. Det
kan väl inte anses vara oriktigt att i
dylika fall bevilja ersättningar.

Man talar också om mångsyssleri. Det
kan hända att vad som här föreslås kommer
att minska mångsyssleriet, ty det ger
möjlighet att betala ett skäligt arvode
för varje uppdrag. Nu är arvodena ofta
så små att man samlar ihop flera arbetsuppgifter
på en hand för att vederbörande
inte skall behöva förlora alltför
mycket av sin arbetsinkomst.

Till slut vill jag, herr talman, säga
ungefär detsamma som herr Torsten Andersson.
Det talas så mycket om kommunal
självstyrelse. Senast i förra veckan
talade herr Sveningsson varmt för
den kommunala självstyrelsen och kommunernas
rätt att själva bestämma över
de egna angelägenheterna utan förmynderskap
från statens sida. Ja, det räckte
bara en vecka. Nu vill man inte tillåta
kommunerna att själva fatta beslut om

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
ersättning till dem som deltar i det kom- att sådant förekommer nu. Det skulle väl
munala arbetet, utan här skall staten vara rätt underligt om inte herr Pettersvara
förmyndare över kommunerna. Jag sons parti, som har innehaft makten i så
har väldigt svårt att följa dylika tanke- stor utsträckning, och under så lång tid
gångar. inte redan tidigare hade sett till att det

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall blivit en ändring i den ordningen, om
till utskottets förslag. sådant skulle ha förekommit.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr Petterssons anförande.

Han frågade mig vad jag grundar min
uppfattning på när jag tror att det kommer
att bli ett mycket dyrt beslut om man
här ger kommunerna rätt att själva bestämma
arvodenas storlek. Jag bygger
min uppfattning på den omständigheten
att vi genom en förteckning från Landskommunernas
förbund har fått bevis på
att man ute i kommunerna icke respekterat
kommunallagens bestämmelser utan
väsentligt överskridit de arvoden som
regleras i kommunallagen. Om friheten
för kommunerna i framtiden blir så stor
som nu föreslås kommer detta säkerligen
att resultera i betydligt höjda arvoden.

Jag har inte alls sagt att det gäller att
köpa förtroendemän, utan det måste vara
en missuppfattning från herr Petterssons
sida. Vad jag sagt är att jag inte tror att
man kan köpa kommunalt intresse för
pengar. Det är alltså en väsentlig skillnad.

Sedan går det inte att förneka att lagtexten
ger möjlighet för en kommun att
besluta om pension till den som bara har
varit suppleant. Jag frågade redan i mitt
första anförande hur det skall vara möjligt
för en person som under en lång
följd av år bara är suppleant att utföra
kommunalt arbete av stor betydelse. Det
har jag inte kunnat klara ut, men är herr
Pettersson så säker på att det inte kommer
att fattas några beslut om den saken,
så får jag väl nöja mig med det.
Vi får tillfälle att kontrollera det framdeles.

Jag tycker inte man behöver ta i riktigt
så hårt, att man frågar om jag verkligen
menar att vissa grupper av människor
skall hindras från att inneha kommunala
förtroendeuppdrag. Jag tror inte

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Det har sagts många bra
saker här, och jag skulle ha kunnat nöja
mig med att instämma i de uttalanden
som har gjorts till förmån för utskottets
förslag, men fröken Ljungberg yttrade
ett par ord som jag inte vill göra mig
skyldig till att inte ha besvarat. Hon säger
att den tid som man sätter till för ett
sammanträde med kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige är ens egen fritid,
som man tar från sig själv, och att man
i vissa fall kan få lägga ut pengar för det.

Det är ju så att fröken Ljungberg och
jag företräder var sin partigrupp. Jag
företräder såväl i det kommunala som i
landsting och här i riksdagen en grupp
av människor som verkligen måste se på
de ekonomiska utläggen även när det
gäller en sådan här sak. Jag skulle kunna
tala om flera fall där duktiga kommunalkvinnor
av ekonomiska skäl fått avsäga
sig sina uppdrag. I ett fall som jag tänker
på kunde en duktig kvinna med tre
barn absolut inte betala barnvakt tre,
fyra timmar för att få gå på ett sammanträde,
och det betyder ju en hel del.
Jag anser att vi måste se till att vi här
inte frånskiljer en grupp av människor
som kan ta dessa förtroendeuppdrag,
utan det måste stå fritt för alla människor.
Därför måste jag opponera mig
emot att man inte kan täcka utläggen
för vissa människor.

Jag vill också säga till dem inom högerpartiet
som företräder reservationen,
att de har frihet att tacka nej till den
förmån som jag hoppas kommer. Jag är
emellertid tacksam för det arbete som
utskottet har gjort. Jag vet att det betyder
oerhört mycket i det kommunala
livet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

Iierr LAGER (k):

Herr talman! .lag begärde egentligen
ordet bara för att uttala min synnerliga
tillfredsställelse med det förslag som utskottet
nu har kommit med och som möjliggör
en bättre ordning i kommunerna.
Låt mig bara göra ett par små reflexioner
i anslutning till debatten.

Herr Sveningsson gjorde i sitt första
anförande här ett par konststycken, som
på sitt sätt var beundransvärda — så
praktfulla logiska kullerbyttor som han
åstadkom bevittnar man inte varje dag.
Han påpekade nödvändigheten av att ta
vara på den idealitet som ligger bakom
många människors insatser i det kommunala
livet. Man hade ju kunnat vänta
att han då skulle ha kommit fram till ett
yrkande om bifall till utskottets hemställan,
ty man måste väl ge de människor
som är intresserade av kommunalt
arbete en möjlighet att utveckla detta
intresse och tillgodose den idealitet som
de är besjälade av. Men herr Sveningsson
kom egendomligt nog till den ståndpunkten
att folk med kommunalt intresse
som av idealitet vill göra någonting
för sin kommun lämpligen bör bestraffas
med böter i form av förlorad arbetsförtjänst.

Tänk exempelvis på en arbetare eller
annan löntagare i de lägre lönegraderna
i Stockholm som inför statbehandlingen
på höstkanten har att under loppet av
några dagar läsa igenom tryckta handlingar
på tusentals sidor! Man begär av
honom att han skall behärska hela detta
material, men när skall han få tid att
arbeta igenom det? Även om arbetet delas
upp på olika rotlar inom en partigrupp,
är materialet ofta alltför omfattande
för att man på fritid skall kunna
arbeta igenom det och verkligen behärska
ämnet. Det är inte alls ovanligt •— jag
känner till flera sådana fall — att partiorganisationerna
måste rycka in och betala
vederbörande ett par dagars arbetsförtjänst
för att han eller hon skall ha
möjlighet att fullgöra de uppdrag som
har tilldelats dem.

Herr Sveningsson ömmade också för
den kommunala självstyrelsen, och han
framhöll att man bör vara rädd om den

och att den bör utvecklas. Efter detta
konstaterande från herr Sveningssons
sida kunde man vänta att han skulle yrka
bifall till utskottets hemställan, men
han gjorde motsatsen. Han menade att
den kommunala självstyrelsen kommer i
fara, därest inte riksdagen utfärdar en
detaljbestämmelse i fråga om utbetalandet
av arvoden. Jag förstår inte ett sådant
ståndpunktstagande.

Till vad fröken Ljungberg sade vill jag
bara foga en liten anmärkning. Hon var
rädd för att mångsyssleriet skulle uppmuntras
genom den anordning, som nu
kan komma till stånd efter lagändringen.
Man måste väl då först fråga vad som
menas med mångsyssleri; om man menar
att få människor sysslar med mycket
eller att många människor var och en
sysslar med litet. Jag tror att mångsyssleri
i den senare meningen kommer att
bli resultatet av den föreslagna anordningen.
Den kommer att motverka tjänstemannavälde
och byråkrati, och den
kommer att innebära att uppgifterna
sprids på de förtroendevalda kommunalmännen
på ett annat sätt än för närvarande.

Herr Sveningsson nämnde också att
man på sina håll i kommunerna har
överskridit sina befogenheter när det
gäller att bestämma arvoden till kommunala
förtroendemän, och lian sade att
riksdagen nu kommer i efterhand och
bekräftar den saken. Ja, om nu någonting
sådant har förekommit, är det ju
bara en kritik mot riksdagens tröghet att
besluta i denna fråga. Livet självt går
förbi riksdagen, och i det avseendet kan
det ju vara litet genant för riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sveningsson
och herr Magnusson i Tumhult vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sveningsson och
herr Magnusson i Tumhult vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5, av
herr Axel Emanuel Andersson, och

II: 11, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam prövning av och förslag
angående befrielse från allmän varubeskattning
i den yrkesmässiga handeln
med begagnade traktorer;

2) de likalydande motionerna 1:65,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
11:97, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., vari bland annat anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag snarast om att dubbelbeskattningen
vid försäljning i andra
hand av för produktionen erforderliga
maskiner ävensom motorfordon måtte
bringas att upphöra;

3) de likalydande motionerna 1:153,
av herr Isacson m.fl., och 11:196, av
herr Hedin m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att begagnade
traktorer och lantbruksmaskiner skulle
undantagas från skattskyldighet enligt
förordningen om allmän varuskatt;

4) de likalydande motionerna 1:159,
av herr Schött m. fl., och II: 193, av herr
Gustafsson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte — i syfte att befria
tidningen Ungdomsnytt liksom andra
skoltidningar med ungdomsfostrande
syfte från omsättningsskatt -— besluta
sådan ändring av 10 § förordningen om
allmän varuskatt, att undantag från skatteplikt
till sådan skatt även gällde periodisk
publikation, som utgåves med
bidrag av allmänna medel;

5) de likalydande motionerna I: 275,
av herrar Arvidson och Ringaby, samt
11:280, av herr Svenungsson m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen
måtte förordna om
undantagande från skatteplikt till allmän
varuskatt för de tekniska och kulturella
hjälpmedel, som av handikappade
och lytesskadade användes i terapeutiskt
eller rehabiliteringssyfte, såsom
olika slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker o. d.;

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

6) de likalydande motionerna I: 278,
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson,
samt II: 352, av herr Rydén m. fl.,
vari föreslagits att riksdagen skulle hemställa
hos Kungl. Maj:t att utfärda anvisningar
till förordningen om allmän
varuskatt, varigenom från skatteplikt undantoges
konst, som försåldes vid utställningar;
ävensom

7) de likalydande motionerna I: 452,
av herr Carl Albert Anderson, och
II: 538, av herr Hagnell, vari hemställts,
att 10 § 1 mom. punkten 7 i förordningen
om allmän varuskatt måtte givas den
utformningen, att från sådan skatt jämväl
undantoges korporationsidrottsrörelsens
periodiska publikationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän
varuskatt undantaga begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. in.

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) I: 5, av herr Axel Emanuel Andersson,
och II: 11, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

2) I: 65, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och 11:97, av herr Börjesson i
Glömminge m. fl., samt

3) I: 153, av herr Isacson in. fl., och
II: 196, av herr Hedin m. fl.,

dels måtte antaga i betänkandet infört
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt,

dels ock måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning rörande
undantag från allmän varuskatt av för
produktionen erforderliga begagnade
maskiner och motorfordon;

B) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att undantaga vissa tidskrifter från
skatteplikt

att riksdagen måtte i anledning av vad
som anförts i följande motioner, nämligen -

1) I: 159, av herr Schött in. fl., och
II: 193, av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

2) I: 452, av herr Carl Albert Anderson,
och II: 538, av herr Hagnell,

antaga i betänkandet infört förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507>
om allmän varuskatt;

G) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga tekniska och kulturella hjälpmedel
till handikappade och lytesskadade att

följande motioner, nämligen

I: 275, av herrar Arvidson och Ringaby,
samt II: 280, av herr Svenungsson
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens;
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga konst, som försåldes vid
utställningar

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1:278, av herrar Källqvist och PerOlof
Hanson, samt II: 352, av herr Rydén
m. fl.,

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t med stöd av 10 §
2 mom. varuskatteförordningen måtte
förordna om befrielse från varuskatt för
konstverk, som försåldes på konstutställningar;
samt

E) att under punkterna A)—D) angivna
motioner måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Erik
Jansson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Brandt i Aspabruk, Engkvist,
Asp, Kristenson i Göteborg och Carlsson
i Västerås, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under A, B och D hemställa,

A) beträffande lagstiftnings- och utredning
syrkande i syfte att från allmän

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa andringar i förordningen om allmän varuskatt

varuskatt undantaga begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

att följande motioner, nämligen

1) I: 5, av herr Axel Emanuel Andersson,
och II: 11, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

2) I: 65, av herr Ferdinand Nilsson
in. fl., och II: 97, av herr Börjesson i
Clömminge m. fl., samt

3) 1:153, av herr Isacson in. fl., och
il: 196, av herr Hedin m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att undantaga vissa tidskrifter från
skatteplikt

att följande motioner, nämligen

1) I: 159, av herr Scliött m. fl., och
II: 193, av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
samt

2) I: 452, av herr Carl Albert Anderson,
samt II: 538, av herr Hagnell,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga konst, som försåldes vid utställningar att

följande motioner, nämligen

I: 278, av herrar Källqvist och PerOlof
Hanson, samt II: 352, av herr Rydén
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den halva av bevillningsutskottet,
som har haft tur i lottdragningen,
erbjuder kammaren att följa
med på en liten extra tur efter traktor;
det gäller också att försöka skaffa
billigare litteratur och att hjälpa utövande
konstnärer att slippa betala varuskatt
vid utställningar.

Detta ärende kan förefalla vara tämligen
oskyldigt, men jag tvingas nog säga
att när man studerar ärendet närmare
visar det sig, att om riksdagen skulle be -

sluta vad majoriteten föreslår i förevarande
betänkande får nog beslutet rätt
vittgående konsekvenser. Man kanske säger
att ett och annat undantag från den
nuvarande varuskatteförordningen inte
kan ställa till så mycket besvär, men det
är nog vad det kommer att göra. Vi har
ju sökt att få underlaget för varuskatten
så vidsträckt som möjligt. Vi vill att
det skall vara en generell beskattning,
och det vill vi därför att det då blir lättare
med kontrollen och med redovisningen.
Varje undantag som vi gör försvagar
våra möjligheter i dessa avseenden.

Att de partier, som har röstat emot
varuskatten, ansluter sig till nya undantag,
begriper jag, men att de partier, som
•—- låt vara inte i första men i andra omgången
■—• har röstat för skatten, har
ett intresse av att slå sönder hela detta
skattesystem, har jag mycket svårt att
förstå.

Nu har man tagit fram ett par exempel
och säger att någon varuskatt inte
skall tas ut bl. a. vid försäljningen av begagnade
traktorer, alltså då en traktor
säljs andra eller tredje gången Ja, så kan
man väl säga beträffande åtskilliga varor.
.Tåg vet mycket väl att motionärerna
från början har begärt, att traktorer inom
jordbruket och dess binäringar skall
undantas vid försäljning i andra hand,
men det ändrar inte min syn på dessa
ting. Jag ifrågasätter rent av om det är
något intresse för jordbruket att få till
stånd sådana undantag, med den allmänna
inställning samhället har till jordbruksnäringen.
Det är ju så att jordbrukets
kostnader i stort sett täckes genom
de prisreglerande åtgärderna. Man kan
naturligtvis diskutera om det i varje given
situation blir hel kompensation, mer
själva prisregleringssystemet syftar ju
till att bibehålla en inkomstnivå för jordbrukarna
som står i en viss relation till
andra gruppers inkomster. Under sådana
förhållanden anser jag det felaktigt om
jordbrukarna argumenterar så, att de
måste ha undantag från den och den och
den saken, när det leder fram till sådana
konsekvenser som vi reservanter anser
att det gör.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Hela denna varuskatteförordning är så
upplagd, att varje gång en vara omsättes
skall det debiteras skatt. Det motiv som
majoriteten av utskottet har åberopat för
att befria begagnade traktorer från varuskatt
håller ju inte alls. Kammarens ledamöter
har väl i gott minne hur man i
debatten om beskattningen av de begagnade
personbilarna sade, att i den mån
ett skattebelopp kan flyttas över från de
begagnade bilarna och i stället tas ut vid
de nya bilarnas försäljning så går detta
skattetekniskt för sig. Det blev alltså inte
något skattebortfall beträffande personbilarna
och man bröt heller inte upp någon
särskild del av varuskatteförordningen
genom den anordning som då beslutades.
Därför tycker jag att utskottsmajoritetens
argument i detta fall inte är hållbart
och relevant. Skulle man åberopa
det i detta sammanhang borde man ju säga,
att samhället får ett så och så stort
inkomstbortfall om vi slopar varuskatten
på traktorer, och därför är vi beredda
att ta ut motsvarande belopp vid försäljningen
av nya traktorer.

Jag är väl medveten om att vissa svårigheter
kunde ha uppstått även vid ett
sådant tillvägagångssätt, men nu ligger
det ju så till att utskottets majoritet har
tvingats att ta med inte bara jordbrukets
använda traktorer utan alla traktorer.
Annars hade de inte blivit någon konsekvens
i det hela — det går ju inte att
skilja ut olika grupper av traktorer efter
användningssättet — och därför har
majoriteten räddat sig genom att låta
förslaget avse hela varuområdet, alla begagnade
traktorer.

Jag vill ännu en gång betona hur viktigt
det är att riksdagen ser upp i dessa
sammanhang, så att vi inte hamnar i det
läget att vi en vacker dag måste ändra
hela varuskatteförordningen därför att
undantagen blivit så många att man inte
kan kontrollera det hela. Vad får vi då
i stället? Pengarna måste ju fram både
när det gäller de stora tingen och när det
gäller de små. Utskottsmajoriteten förordar
t. ex. bifall till en motion om skattebefrielse
för en tidskrift som skulle vara
av sådan karaktär att den har särskilt
gynnsam inverkan på ungdomen. Motio -

nen är så skriven att man tror att stora
ideella organisationer står bakom denna
tidskrift. Jag har fått uppgift om att
så inte alls är förhållandet. Ideella organisationer
har på sin tid varit inkopplade,
men nu är det mest camouflage —
tidskriften ges ut av en enskild person.
Den tidskriften skulle enligt majoritetens
förslag bli befriad från varuskatt.

När det gäller korporationsidrottens
organ tycker jag liksom reservanterna i
övrigt, att man i en skrivelse till KungL
Maj:t kunde ha begärt att få slippa ifrån
varuskatten, men detta har inte skett under
den tid varuskatteförordningen tilllämpats.
Vi anser sålunda att det inte
finns någon anledning att ändra författningen.
I den mån man anser att korporationsidrottens
organ skall befrias från
varuskatt tycker vi att det är riktigare att
Kungl. Maj:t bedömer detta än att riksdagen
går åstad och ändrar lagstiftningen.

Vad sedan gäller varuskatten vid försäljning
från konstutställning vill jag gärna
ha framhållet, att vi på sin tid gick
en motionär till mötes på det sättet att vi
tog bort varuskatten vid konstutövarnas,
försäljning direkt till konsument, men vi
betonade då: Hitintill och inte vidare:
Det var inte minst skattetekniska skäl
som gjorde att vi gick med på den ändringen.
Nu kommer samma motionär
igen och vill att det skall medges skattebefrielse
för den försäljning som sker vid
utställningar. Nästa steg måste bli att den
konst som säljs i konsthandel måste befrias.
Det är inte varor i egentlig mening,
utan här är det fråga om en andlig prestation,
säger man. Prestationen är väl lika
stor när det gäller produkter som säljs
i konsthandel! Hur skall majoriteten förklara
att vi har kvar varuskatten vid försäljning
i konsthandeln, om vi godtar
det här förslaget om skattebefrielse vid
försäljning på utställningar? Och har
man möjlighet att begränsa begreppet
»andlig prestation» bara till vissa slag
av produkter?

Jag tror att majoriteten är inne på eu
väldigt farlig väg, om — jag betonar det
— man vill ha kvar den här skatten. Om
man är medvetet ute för att förstöra den

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

beskattningen, att luckra upp förordningen
så att den blir svårhanterlig och
kontrollen blir besvärlig, då förstår jag,
men jag har inte hört några deklarationer
om att det skulle finnas sådana syften.
I konkurrensen mellan partierna får
man inte gå så långt att man tar sådana
här steg. Jag säger »konkurrensen mellan
partierna», ty den måste ha spelat en roll
i det här sammanhanget.

Reservanterna har inte kunnat finna
att någon enda av dessa motioner är av
sådant värde att riksdagen bör vare sig
ändra nuvarande förordning eller skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning
om saker och ting.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr John Ericsson är
en skicklig företrädare för den bestående
ordningen i samhället i detta avseende
som i åtskiliga andra, men jag
undrar om han inte ibland gör sig skyldig
till något som vi alla då och då råkar
göra, nämligen att bevisa för mycket.

Om vi först ägnar oss ett ögonblick åt
frågan om skattefrihet för vissa begagnade
produktionsmedel, som det på kanslispråk
heter i betänkandet, så skulle jag
vilja anföra följande. Reservanterna anser
— herr John Ericsson nämnde det
också i sitt anförande — att det förhållandet
att en begagnad vara tidigare varit
föremål för skattebelagd försäljning icke
utgör något bärande skäl för skattefrihet
vid ny yrkesmässig försäljning, eftersom
det är fråga om ny omsättning till annan
konsument. Det är ju en principiell inställning,
och i och för sig är det naturligtvis
ingenting att säga om att man
har den principiella inställningen. Men
bevillningsutskottet har på denna avgörande
punkt en helt annan principiell
inställning, som självfallet också, anser
jag, är förtjänt av respekt. Bevillningsutskottet
anser nämligen att en sådan
upprepad skattebeläggning — ty det är
ju det som det är fråga om •— innebär
ett avsteg — och det är viktigt att hålla
i minnet — från varuskattens karaktär
av engångsskatt.

När vi fattade beslut om varuskatten,
var utgångspunkten för våra avgöranden
att den skulle vara en engångsskatt. I
den mån varan — låt oss säga begagnade
traktorer eller andra begagnade lantbruksmaskiner
— omsättes flera gånger,
kan givetvis den totala, på varan belöpande
varuskatten bli orimligt hög, sedd
i förhållande till varans ursprungliga
värde. Jag föreställer mig att herr John
Ericsson ger mig rätt, i varje fall i det
hänseendet.

En påtaglig risk föreligger enligt vår
mening också för att den icke yrkesmässiga
och således skattefria handeln
med begagnade varor ökar på bekostnad
av den reguljära handeln. Det är en risk
som man måste räkna med vid en ordning
som den nuvarande.

Mest angelägen finner utskottet en reform
vara — som jag redan har antytt
— för vissa av jordbrukets investeringsvaror,
begagnade traktorer och andra
maskiner, därför att sådana maskiner,
som vi alla vet, ofta anskaffas i begagnat
skick och representerar ett relativt
högt värde. Det är ju ett annat förhållande
med dessa maskiner än låt oss
säga med de maskiner som anskaffas till
en mekanisk verkstad eller därmed jämförlig
verksamhet; verkstadsmaskiner
säljs ju endast i undantagsfall begagnade,
medan traktorerna i utomordentligt
stor utsträckning omsättes begagnade.

Bland skälen mot den föreslagna skattefriheten,
som utskottsmajoriteten stöder,
framför reservanterna -— det kan
man läsa i deras skrivning •— bland annat
den farhågan att det skulle kunna
inträffa att man av skattetekniska skäl
reparerar en traktor som eljest skulle utrangeras.
Detta påstående användes faktiskt
såsom ett argument från reservanternas
sida. Jag tillåter mig betvivla att
ett sådant skäl har något vidare med
verkligheten att göra.

Den flergångsfoeskattning**— det är ju
en sådan som det är fråga om •— som
uppstår med den rådande ordningen,
drabbar jordbruket. Vi kan inte komma
ifrån att denna gång efter annan pågående
skattebeläggning av samma vara
utgör en extra produktionskostnad för

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

jordbruket. Det torde inom parentes sagt
röra sig om ganska avsevärda belopp för
jordbrukets vidkommande, eftersom handeln
med begagnade traktorer, såvitt jag
av tillgängliga uppgifter kan förstå, utgör
ungefär 50 procent av den totala
traktorhandeln. Detta understryker vad
jag sade för ett ögonblick sedan, nämligen
att den begagnade traktorn är en
mycket allmän företeelse just inom jordbrukets
maskinanskaffning.

Slutligen skulle jag beträffande detta
avsnitt — alltså när vi talar om begagnade
lantbruksmaskiner ■— bara vilja erinra
därom, att någon varuskatt ju inte
utgår vid försäljningstransaktioner privatpersoner
emellan. Sådana sker utan
varuskatt. Redan nu är det mycket vänligt
att de varor det bär är fråga om
skiftar ägare vid auktioner på jordbruksinventarier
i samband med avveckling
av jordbruksdrift, och sådan
försäljning är enligt nu gällande lagstiftning
inte skattepliktig, enär den inte
är att anse som yrkesmässig. En fortsatt
skattskyldighet för begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner kommer säkerligen
att medföra att antalet transaktioner
privatpersoner emellan — på auktioner
o. dyl. — kommer att stiga med
motsvarande minskning av den reguljära
handelns volym. Detta vill jag ha sagt om
traktorer och vad därmed äger sammanhang.

.lag skulle vilja anknyta ett par ord
till vad herr John Ericsson sade om
periodiska publikationer. I fråga om
dem påpekar reservanterna bl. a. — även
herr John Ericsson antydde detta •— att
i den mån en tidskrift finansieras med
allmänna medel utgår inte skatt på dessa
bidrag. Nej, det är nog så riktigt! Men
produkten, publikationen, kan beläggas
med omsättningsskatt. Vad som emellertid
är av större intresse att framhålla i
detta samanhang är följande.

Enligt nu gällande bestämmelser är
frågan om skattebefrielse för tidskrifter
beroende av vilket syfte tidskriften tillgodoser.
Bestämmelserna innebär märkligt
nog att tidskrifter, som utges i ungdomsfostrande
syfte, inte omfattas av

skattebefrielse. Lagbestämmelserna på
denna punkt är alldeles oförtydbara.
Tidskrifter blir inte befriade från skatt
om de utges i ungdomsfostrande syfte,
men om de utges i nykterhetsfrämjande
syfte eller i politiskt syfte är de konstigt
nog befriade. Denna ordning medför
sålunda att exempelvis en publikation
som »Ungdomsnytt» är skattebelagd. Nu
ansåg herr Ericsson att denna publikation
inte är av allmän karaktär. Den är
visserligen mycket spridd och om innehållet
kan det inte sägas annat än gott,
men den ägs av enskild person. Skall
enskild person skänkas skattefrihet? Men
det är ju inte fråga om vem som är
ägare till den. Den relevanta frågeställningen
är: Vilka är tidskriftens syften?
— självfallet inte vem som är ägare till
denna publikation. »Ungdomsnytt» liksom
andra skoltidningar — observera att
man i utskottets betänkande inte sysslar
enbart med den utan talar även om andra
skoltidningar med ungdomsfostrande
syfte — bör enligt utskottets åsikt
undantagas från skatteplikt, naturligtvis
därför att den utges i ungdomsfostrande
syfte. Varför skall man diskriminera
den, när man låter exempelvis politiska
eller nykterhetsbetonade skrifter vara
skattebefriade? Det förstår jag inte. Detta
är en inadvertens. Jag kan inte förklara
hur den har kommit till, men när
man bär upptäckt den tycker jag det
skulle vara angeläget för oss alla att
rätta till den saken.

Sedan har vi en annan sådan här
egendomlig inadvertens, nämligen de
skrifter som är organ för korporationsidrottsrörelsen.
De är lustigt nog skattebelagda,
under det att publikationer som
är organ för Svenska Riksidrottsförbundet
är befriade. Det är också något som
en gång kommit med i lagstiftningen och
nu släpar med. Det finns ju inga rimliga
skäl till varför den ena gruppen skall
vara skattebelagd och den andra befriad
från skatt. Finns det goda jkäl —
vilket jag anser —• till att de publikationer
som utges av organisationer tillhörande
Svenska Riksidrottsförbundet skall
vara befriade, bör rimligt och logiskt

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt
sett även de publikationer som utges av
korporationsidrottsrörelsen vara befria -

de.

Frågan om konsten på utställningarna
är naturligtvis inte någon större sak,
men den kan ha ett visst principiellt intresse,
måhända mot bakgrunden av det
observerade inslag som häromdagen ägde
rum i första-majtåget till Gärdet, där
en grupp kulturarbetare, som inom sig
räknade charmerande företrädare för
denna verksamhet, har blivit mycket
uppmärksammad. Denna konst som försäljs
på utställningar, hur behandlas
den? Jo, om en konstnär säljer privat
från sin ateljé, slipper han, som herr
Ericsson sade, omsättningsskatt, men om
han i sin ateljé, som ju ofta är hans hem,
ordnar en utställning och säljer från
denna, utgår omsättningsskatt. Om han,
vilket är det vanliga, säljer sina alster
på en vanlig konstutställning, får han
också betala omsättningsskatt. Varför
skall han vara fri från varuskatt i det
ena fallet och vara tvungen att betala
skatt i det andra fallet? Ja, därom får
man inte någon klarhet, när man läser
motiveringen för denna lagstiftning. Man
kan endast konstatera att detta underliga
förhållande består. Jag tycker att när
man bär gjort ett sådant konstaterande,
borde det vara angeläget att försöka
rätta till förhållandet. Framför allt tycker
jag att det är orimligt att en konstnär
som säljer på en utställning skall få
sitt alster belagt med omsättningsskatt
med hänsyn till att konstutställningar är
den vedertagna formen för konstnärernas
kontakt med publik och kritik.

Det är inte någon stor sak, som det
är fråga om här, men jag kan mot bakgrunden
av herr John Ericssons anförande,
som var lite mera temperamentsfullt
på denna punkt än jag väntat, inte
underlåta den reflexionen att reservanterna
offrat åt ett överdrivet formellt
eller snarare formalistiskt betraktelsesätt.
Någon större förståelse för kulturskaparnas
särskilda förhållanden och
villkor tycker jag knappast heller talar
ur deras ståndpunktstagande och allra
minst ur det anförande som herr Ericsson
till min överraskning höll här.

Med tillfredsställelse — rätt skall vara
rätt ■—- har jag emellertid observerat att
reservanterna åtminstone inte anfört
statsfinansiella betänkligheter såsom motiv
för sin avvisande hållning i detta
fall. Att det s. k. intäktsbortfallet för
statsverket — ett magiskt ord i alla sådana
här sammanhang — i detta fall
inte kan röra sig om särskilt stora pengar,
det kan nog konstnärerna av egen
hård erfarenhet vittna om.

Jag nämnde inslaget av kulturskapare
i den traditionella och vördnadsvärda
marschen till Gärdet den 1 maj. De tågade
fram där under sina banderoller.
Jag känner inte till dessa demonstranters
förbindelser med det politiska livet
eller deras kunskaper om vad som äger
rum här i riksdagen. Hade de emellertid
haft tillfälle att studera innehållet i den
reservation som är anknuten till bevillningsutskottets
betänkande nr 37 och de
däri gjorda uttalandena beträffande den
allmänna omsättningsskatten vid försäljning
av konstverk, hade de, om de så
önskat, utan tvivel där kunnat få uppslag
till eu ganska pikant banderoll i
nämnda demonstrationståg.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När jag satt och lyssnade
—- i detta sammanhang för ovanlighetens
skulle ■—- inte till utskottsmajoritetens
representant utan till reservanternas,
som försökte att i fråga om talet om
konkurrens mellan dessa tre partier som
står för utskottsutlåtandet smyga in ett
insinuant tonfall, så verkade det i viss
mån ihåligt, alldeles naturligt liktydigt
med Kinna-Ericssons hederlighet över
huvud taget. Jag vill, herr talman, till
detta bara knyta påpekandet, att när
man talar om konkurrensen mellan partierna
i detta sammanhang så är det
från vår sida inte alls meningen alt på
något sätt demonstrera. Jag vill bara
knyta an en stilla undran, om det aldrig
varit så att det parti, som herr Ericsson
företräder, egennyttigt har tänkt på

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

det egna partiets möjligheter i olika sammanhang.

När utskottets ordförande säger, att
detta kommer att få vittgående konsekvenser,
kan jag inte riktigt dela den
uppfattning han då för till torgs. Fortsättningen
löd att man här måste ha en
generell beskattning när det gäller utgiftsbeskattningen
som sådan, och därvidlag
skall jag kunna gå herr Ericsson
till mötes på det sättet att jag i viss utsträckning
delar hans uppfattning. Men
i detta sammanhang skall vi också vara
medvetna om att en oms-beskattning eller
en utgiftsbeskattning ju skall ha karaktären
av en engångsbeskattning. I fråga
om traktorer och dessa begagnade maskiner
är det emellertid så -—• och då
talar jag'' av egen erfarenhet från en viss
maskinhandel —- att det hänt att man
betalt omsättningsskatt på begagnade
traktorer inte bara en utan två och till
och med tre gånger. Detta står ju ej i
överensstämmelse med principen för denna
beskattning.

Jag vet inte att man från jordbrukarhåll
i detta sammanhang har anledning
att tala i försiktiga ordalag — om jag
nu uppfattade bevillningsutskottets ordförande
rätt —• ty dessa utgifter som
man åsamkar jordbruket kan på intet
sätt inräknas så alt de skulle komma
jordbruket till godo.

I fråga om de andra delarna av betänkandet,
vilka blivit vidhängda på något
underligt sätt och som har med kulturen
att göra — publikationer såsom
Ungdomsnytt och även konsten ■— skulle
jag kunna nöja mig med att instämma
i vad herr Hagberg alldeles nyss sade
från talarstolen här. Till detta vill jag
bara knyta en enda reflexion, och det
är att när utskottets ordförande säger,
att det är en privatperson som ger ut
Ungdomsnytt, så är väl detta inte riktigt
med sanningen överensstämmande. Jag
har här i min hand, herr talman, en urkund
som gäller stiftelsen Ungdomsnytt.
Baktom denna tidning står ingen privatperson
utan en stiftelse med stadgar i
vanlig ordning, revision o. s. v.

Det finns väl inte anledning att orda
mer om detta, utan jag vill till sist bara,

herr talman, säga att omröstningen i
andra kammaren resulterat i att man där
bifallit utskottets hemställan. Med andra
ord har man inbjudit regeringsledamöterna
och i det sammanhanget även reservanterna
på en åktur på en begagnad
traktor utan att den skall vara belagd
med omsättningsskatt.

Herr talman! Jag vill bara allra sist
uttala den förhoppningen, att även denna
kammaren skall ge de här nämnda
samma möjlighet att pröva denna åktur,
utan att man skall ha en känsla av att
det fordon man åker i är belagt med
denna skatt. Med dessa ord ber även
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan förstå att herr
Sundin är glad över det nya majoritetsförhållande
som uppstått i riksdagen.
Han betraktar det väl också som säkert
att majoriteten blir bestående för framtiden
och gav uttryck för sin glädje häröver.

När herr Hagberg och herr Sundin resonerar
här, har det skett från den utgångspunkten
att det förhållandet, att
man betalat varuskatt en gång skulle leda
till att varan därmed skulle vara befriad
från skatt, om den säljs på nytt.
Då för vi in en annan princip, som innebär
att vi befriar alla begagnade varor
från varuskatt. Jag föreställer mig att
det blir ett väldigt stort register som vi
får framför oss, om vi skall inta den
ståndpunkten. Såvitt jag har kunnat följa
med har det inte fattats något principbeslut
om att varuskatt bara skall betalas
en gång.

Herr Hagberg säger att det är föga troligt
att reservanterna har någon verklighetsgrund
för vad de skriver om att
begagnade varor kan repareras och förbättras.
Det skulle vara ett formellt betraktelsesätt.
Ja, är det så, skulle man väl
dra slutsatsen, att om varuskatten inte
spelar någon roll i detta sammanhang,
har den inte heller någon betydelse i
andra sammanhang. Nu skulle varuskatt

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

inte tas ut på en traktor som köpts i begagnat
skick. Om man monterar på mycket
värdefulla nya ting på traktorn, blir
det inte heller varuskatt på nyheterna.
Jag hade föreställt mig att sådant skulle
locka, men nu säger herr Hagberg, att
det är alltför formalistiskt betraktat. Ja,
då får vi väl sluta att diskutera effekten
av varuskatten, om resonemanget sköts
på det sättet.

Herr Hagberg, som är en skicklig debattör,
uppehöll sig rätt länge vid försäljning
av konst från konstutställning,
och han ironiserade över att konstutövare
deltagit i förstamajdemonstrationen i
Stockholm. Det är klart att rönnbären
kan vara sura ibland. Jag ser inte något
felaktigt i det förhållandet, att riksdagen
tidigare velat tillmötesgå konstnärerna
i så motto att de slipper betala
varuskatt, då de säljer direkt till konsument.
Vi betonade då från vår sida,
att man skulle beakta det förhållandet,
att det är skattetekniska bekymmer som
gör att man kunde gå med på en sådan
lättnad. Men utställningsförsäljning är ju
en handel. Jag frågade herr Hagberg hur
vi skall göra. Vi måste väl avskaffa varuskatten
även i konsthandeln, om vi lägger
utskottets princip som grund för vår
inställning. Han svarade inte på det, och
det förstår jag att han inte ville göra.
Men nog ställs man inför den frågan, när
man hör herr Hagbergs argumentation.
Han erkände vad herr Sundin bekände
till hälften, nämligen att vi på vår föredragningslista
i dag har ett ärende som
är ännu mera vittsyftande. Jag hade naturligtvis
tänkt på den saken också, när
jag sade att kammarens ledamöter bör
akta sig för de extraturer som bevillningsutskottets
majoritet har föreslagit.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr John Ericsson hade
tagit fasta på den omständigheten att jag
i mitt tidigare anförande försynt något
ironiserat över inslaget av kulturarbetare
i årets förstamajdemonstration här i
staden. Han menade, att »rönnbären var
sura». Nej, herr John Ericsson, i flera
fall var de fastmera alldeles ovanligt söta
— av tidningarnas bilder att döma.

Så gäller det frågan om konstnärernas
alster. Herr John Ericsson var rädd för
konsekvensen. Men, herr Ericsson, det
är inte bevillningsutskottets majoritet
som här har försökt knäsätta en ny princip.
De ord, som förekommer i utskottets
skrivning, är tämligen kongruenta med
innehållet i skrivelser som konstnärernas
riksorganisation ingivit till Kungl.
Maj :t i denna angelägenhet. Såsom i dem
framhållits kan betalning, som en konstnär
erhåller för sina verk, inte betraktas
som vederlag för en vara i varuskatteförordningens
mening. Oavsett om konstverket
säljs direkt från konstnärens
ateljé eller vid utställning, bör ersättningen
anses såsom honorar för andlig
prestation och således vara fri från varuskatt.
Jag kan inte se annat än att jag
skulle kunna instämma i detta principiella
resonemang. Nu menar herr John
Ericsson och reservanterna att det är
orimligt att hävda en sådan uppfattning.
De säger: »Fullföljes detta resonemang
att ersättning för s. k. andlig prestation
inte skall beskattas torde det innebära
att allt konsthantverk, smycken,
konstglas, prydnadssaker, vissa möbler
och mattor undantas från beskattning».
Jag säger uppriktigt, att det enligt min
mening inte vore någon risk, därest man
förfore på det sättet. Jag tycker att det
är rimligt att man går den vägen, eftersom
det dock är fråga om andliga prestationer,
och några statsfinansiella betänkligheter
behöver man inte ha.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara två ting
som jag vill påpeka. Det ena gäller varuskattens
karaktär av engångsskatt. På
denna punkt vidhåller jag min uppfattning.
Herr Ericsson i Kinna anser att
den inte kan betraktas på det sättet, men
det är ju ohållbart rent praktiskt, om
vi ser på hur det hela för närvarande
tillämpas, ty om jordbrukarna säljer till
varandra, då utgår inte denna omsättningsskatt.

Till sist undrade utskottets ordföran -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

de, om jag kände glädje inför den nya
majoritet, som på detta sätt hade uppstått.
Ja, herr talman, jag har personligen
inte alls någonting emot den vändning
som det hela här tagit. I nuvarande
läge är det ju på det sättet, att det är vid
ytterst få tillfällen som den halvan blir
utskottsmajoritet. Jag tycker att det ges
så få tillfällen till detta, att herr Ericsson
i Kinna inte bör missunna oss den
glädjen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är intresserad att få
höra, om herr Hagberg och herr Sundin
menar att det är någonting alldeles
särskilt farligt att det försiggår affärer
medborgare emellan när det gäller ägodelar
av varjehanda slag. Är det felaktigt
att hålla auktioner och sälja varor?
Är det alldeles felaktigt att en innehavare
av en traktor säljer den till en
granne? Menar herr Sundin och herr
Hagberg att sådan försäljning måste under
alla omständigheter ske genom den
organiserade handeln? Jag trodde att vi
skulle kunna vara överens om att i den
mån en sådan försäljningsverksamhet
medför nytta och är ändamålsenlig, då
skulle man väl inte behöva koppla in ett
tredje led. Jag tror att jag någon gång
hört att jordbrukarna klagat över att det
finns mellanhänder, som tar så nycket
betalt, men i detta fail, då det inte finns
några mellanhänder, klagar man på att
det inte utgår någon varuskatt. Det gäller
ju här en försäljning av ringa omfattning,
och varför skall man då propsa på
att få ytterligare ett led här i försäljningen?
Jag kan inte finna att det är
något fel att, om man driver handel i
reguljär omfattning och då säljer en
vara, låt vara begagnad, den nye ägaren
får betala varuskatt. Det är detta vi
tvistar om.

Nu gav herr Hagberg i varje fall mig
det erkännandet — och det är jag honom
tacksam för — att om vi inte tar ut
varuskatt när det gäller försäljning av
konst på utställningar, följer därav ■—
som reservanterna säger — rätt långt -

gående konsekvenser. Han erkände att
om den värdering, som utskottets majoritet
bär, skulle läggas till grund för
en ändring i varuskatteförordningen,
blir det inte bara de varor som majoriteten
tänker på som blir föremål för
skattebefrielse. Herr Hagberg erkänner
alltså att allt som reservanterna talat om
på sidan 22 är riktigt. Jag tycker att
detta är en ärlig bekännelse, och den
stöder min uppfattning, att börjar man
bär släppa efter, följer konsekvenserna
som ringar i vattnet. Herr Hagberg har
på ett område deklarerat att han för sin
del är beredd att ta konsekvenserna. Är
herr Sundin också beredd att ta konsekvenserna? -

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! På frågan, om det är fel
att maskininnehavare eller andra köper
av varandra utan att det går genom den
reguljära handeln, vill jag svara att det
är min personliga uppfattning att all
auktoriserad handel i vårt samhälle tjänar
samhället över huvud taget på. Det
som jag förde in i bilden är det principvidriga
skattemässigt, att om man går
över den auktoriserade handeln, som
driver försäljning av maskiner, skall
Varuskatt utgå, men om man gör affärer
vid sidan därom man och man emellan,
skall inte dessa principer upprätthållas.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att beröra vad herr John Ericsson här
yttrade i fråga om konstnärerna och
kulturskaparna, ty hans inställning i detta
fall sammanfaller, tycker jag, inte
med hans allmänna syn på sådana ting.
Det är emellertid — jag hoppas att han
inte tar illa upp — ett slags perfektionstänkande
från hans sida — då han så
hårt går emot varje tanke på att skapa
en särställning för kulturskaparna. Har
man denna perfektionistiska inställning,
kan jag förstå honom men inte annars;
han brukar inte ha en sådan inställning
i andra sammanhang men här driver han

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

den energiskt och ur sin synpunkt skickligt.
För min del är det klart att dessa
kulturskapare intar en särställning och
arbetar under särskilda förhållanden,
som jag anser att man bör ta hänsyn till,
även om man gör det med risk för att
komma i kollision med det fast rotade
svenska perfektionstänkandet.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Ericsson fällde ett
yttrande, som föranledde mig att begära
ordet. Han ställde frågan, om det egentligen
finns något intresse från jordbrukets
sida att undantaga begagnade traktorer
från varuskatt. Jag vill svara härpå,
att ett sådant intresse just föreligger.

Jag tror inte att tiden i dag tillåter att
vi får till stånd en jordbrukspolitisk debatt,
men jag skulle i detta sammanhang
vilja säga, att den kompensation till
jordbruket för ökade kostnader, som
man talar om i alla sammanhang, tyvärr
i alltför hög grad är en kompensation på
papperet. I en tid, då kostnaderna ökar
så starkt som nu är fallet över hela fältet,
är det mycket svårt för jordbruket
att vinna en rättvis kompensation för
dessa kostnadsökningar. Med hänsyn
härtill har även omsättningsskatten på
investeringsvaror mycket stor betydelse.
Av detta skäl är det, herr Ericsson, ett
mycket starkt intresse för jordbruket att
begagnade traktorer befrias från omsättningsskatten.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det har talats mycket
om omsättningskatten på begagnade
traktorer och dylikt, varför jag inte skall
förlänga debatten i någon större grad.
Jag vill bara tillägga, att herr Ericsson
i Kinna, som är född på landet, nog har
kännedom om att det knappast finns
några maskiner, som förslits så snabbt
som traktorer och andra jordbruksmaskiner.
De är utsatta för de allra största
påfrestningar. Man kan inte överallt få
täta lager och dylikt, utan sand och jord
flyger in, och därmed förslites delarna

i oerhörd grad jämfört med andra maskiner.

Man kan ju fråga sig varför man efter
den alhnänna omsättningsskattens
införande skall fortsätta med att betala
omsättningsskatt för en sak, som man
vid inköpet redan erlagt skatt för. Om
jag finner att jag behöver byta ut en
maskin eller skaffa mig en större, varför
skall jag då fortsätta att gång efter
annan betala omsättningskatt för samma
vara? Jag har alltid tänkt mig, att en
varuskatt skall vara så beskaffad, att
man skall betala skatten på varan när
man köper densamma, och därmed skall
skatten vara betald en gång för alla så
länge varan används. Nu förefaller det
vara på det sättet, att ny varuskatt skall
utgå så snart byte sker av inte bara traktorer
utan även alla andra maskiner.

Jag vill vidare säga till herr Ericsson
i Kinna, att det är riktigt att jordbrukare
många gånger byter sinsemellan
och att det då inte utgår någon varuskatt,
men jag tror inte att dessa fall utgör
mer än 5 procent av hela omsättningen.
Vid auktioner utgår inte heller
någon varuskatt, men vi bör komma
ihåg att vid en auktion lämnas alltid 6
månaders räntefri kredit, och det har en
oerhörd betydelse. En sådan kredit har
man inte vid byte jordbrukare emellan,
och det är därför svårt för dem att göra
sådana affärer. Det är inte alltid jordbrukaren
bär tillgång till erforderligt
kapital utan han måste vända sig till
någon annan inrättning. Jag tror därför
att det inte föreligger något som helst
intresse för att man skall fortsätta att
gång på gång betala omsättningsskatt,
utan vi bör väl någon gång försöka få
en ändring till stånd på denna punkt.

Herr Ericsson yttrade vidare, att han
inte förstod att det här kunde föreligga
något intresse för jordbrukets del, då
dessa förhållanden beaktas i priskalkylen.
Detta är emellertid alldeles fel, herr
Ericsson, ty jordbrukets prissättning försämras
för varje dag som går. Prissättningen
försämras inte på den grunden
att statsmakterna inte skulle hysa ett
varmt intresse för det svenska jordbruket,
utan därför att vi inte har några

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

möjligheter att kunna konkurrera med
länder, som har ett annat utgångsläge än
vi har här i vårt land, man kan därför
ha vilken regel man vill. Det görs gällande,
att det finns regler, som utlöses
och som tillförsäkrar jordbruket en viss
inkomst. Jordbruket tillförsäkras emellertid
bara inkomster på papperet men
inte i verkligheten. Vi kan nämligen inte
utnyttja reglerna till följd av att de
länder, som exporterar jordbruksvaror,
producerar dem mycket billigare på
grund av andra strukturer och inte
minst tack vare tillgång till mycket billig
arbetskraft.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre genom att gå in på andra
varuslag. För att inte kammarens ledamöter
skall få den uppfattningen att det
inte spelar någon roll vilken skatt som
lägges på maskiner därför att denna
merkostnad är inräknad i priskalkylen,
har jag velat protestera mot det yttrande
i denna riktning, som har fällts. Jag
skall nöja mig härmed, herr talman, och
endast be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall inte med
många ord förlänga denna debatt. Det
var nästan rörande att höra herr Ericssons
oro för vad som skulle kunna hända
i fortsättningen. Det lät rent av som
domsbasuner. Jag tror inte att det är
motiverat att hysa så stora bekymmer
för vad som nu föreslås.

Jag skall bara uppehålla mig vid frågan
om den vidgade skattebefrielsen för
försäljning av konst. Jag tror faktiskt
att det är motiverat av rent skattetekniska
skäl att göra denna vidgning, tv
det skulle bli lättare och inte svårare
med kontrollen på området. Som det nu
är med den begränsade befrielsen är det
ganska svårt att genomföra en effektiv
kontroll. Det finns alltså tvärtemot vad
reservanterna påstår skattetekniska och
handelsmässiga skäl som talar för denna
utvidgning. Något skäl till bekymmer
av den art som herr Ericsson gav
uttryck åt finns, såvitt jag kan förstå,
inte.

Att sedan göra en sådan gränsdragning
mellan vad som är enskild försäljning
och vad som är handel, som utskottsordföranden
försökte göra, är en ganska
vådlig hantering. När man talar om befrielse
från skatt på konstverk vill jag
påpeka, att det ändock finns en definition
och gränsdragning, nämligen i tulltaxeförordningen.
Låt oss hålla oss till
den, så har vi klarat av en del av dessa
svårigheter.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skall inte med
många ord förlänga denna debatt. Jag
vill endast göra ett par reflexioner.

Herr Ericsson i Kinna förklarade i
sitt första inlägg att endast de som vill
uppluckra den nuvarande lagstiftningen
på detta område kan stödja utskottsmajoriteten.
Jag vill deklarera att vi
vidhåller vår tidigare ståndpunkt beträffande
omsättningsskatten. Det är en
skatteform som drabbar i högsta grad
orättvist. Därför vill det parti som jag
representerar stödja alla förslag som tar
sikte på, om inte att direkt omedelbart
upphäva omsättningsskatten, så i varje
fall att åstadkomma en uppluckring av
den. Vi anser att utskottsmajoritetens
förslag är ett steg i den riktningen.

Vi tycker att det är rimligt att omsättningsskatt
inte tas ut på försäljning
av begagnade traktorer, liksom man inte
heller tar ut den vid försäljning av begagnade
bilar. Vi tycker också att det är
i högsta grad orättvist att det rika Riksidrottsförbundets
publikationer skall
vara befriade från omsättningsskatt, medan
däremot Korpidrottsförbundets
publikationer skall vara belagda med
omsättningsskatt.

Vi tycker inte heller att det är något
vidare uttryck för strävan att underlätta
konstnärernas läge, när man upprätthåller
eu ordning som går ut på att en
konstnär, som hyr en utställningsateljé
och som sålunda måste betala extra
kostnader, skall erlägga omsättnings -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

skatt för de konstverk han råkar sälja,
medan den försäljning han gör direkt
är befriad från omsättningsskatt. Det är
en inkonsekvens och ett uttryck för en
viss illvilja mot konstnärerna, som vi
borde komma ifrån.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få säga att vi visserligen inte till alla
delar kan acceptera den motivering som
utskottsmajoriteten har fört till torgs
men att vi i själva klämmarna kommer
att rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall endast be att
få göra en liten reflexion med anledning
av några ord av herr Hagberg.

Jag brukar alltid fästa mig vid att
herr Hagberg lägger sina ord så väl och
trevligt, att de knappast kan leda till något
missförstånd, men på en punkt
tyckte jag att herr Hagberg uttalade sig
något otydligt. Han sade att kulturarbetarna
som deltog i förstamajdemonstrationen
tydligen var okunniga om vad
som försiggick i bevillningsutskottet och
i riksdagens kamrar. Det var alltså på
grund av denna okunnighet som de deltog
i dessa demonstrationer. Jag har inte
velat tolka deltagandet på detta sätt.
Jag har velat tolka det så att denna bortglömda
och missgynnade grupp har menat
att anfall är det bästa försvaret;
skall man nå något resultat skall man
vända sig till dem det gäller, och de
kunde aldrig nå bättre effekt än att med
sina paroller deltaga i ett demonstrationståg
och gå tillsammans med sina
motståndare under vajande fanor och
klingande spel och där göra propaganda
för sina åsikter. Då jag tyckte att
herr Hagberg, som sagt, uttalade sig något
otydligt, ville jag lämna min uttydning
av detta problem.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen erinran
att göra mot vad som senast framförts
av herr Axel Johannes Andersson. Vad
jag avsåg med mina ord om att de i första -

majtåget till Gärdet deltagande kulturarbetarna
synbarligen inte har någon
vidare intim kontakt med vad som sker
i riksdagen var den omständigheten, att
de därest de förnummit den kalla hand,
som bevillningsutskottets socialdemokratiska
halva visat konstnärerna i detta
sammanhang, möjligen däri skulle ha
kunnat få ett uppslag till en banderoll
av rätt pikant karaktär.

I och för sig kan naturligtvis diskuteras
det en smula paradoxala förhållandet,
att man går i ett socialdemokratiskt
demonstrationståg för att hävda denna
uppfattning. Man skulle kanske kunnat
göra det på ett annat sätt än det som
nu kom till synes, då de man demonstrerade
emot dem, som man demonstrerade
med, onekligen ett ganska ovanligt tillvägagångssätt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag förstår att intresset
för kulturarbetarnas villkor är stort och
att man vill ge dessa grupper bättre villkor,
men jag anser inte att denna framstöt
kan vara av något väsentligt värde
för konstutövarna. Deras förhållanden
får vi nog klara på annat sätt. I varje
fall, mina damer och herrar, får vi komma
ihåg, att om vi skall kunna ge effektivt
stöd, måste vi se till att staten får
inkomster.

Om jag ännu en gång tar mig friheten
att hänvisa till nästkommande betänkande,
där vi rör oss med mera konkreta
realiteter än i detta, kanske jag får
säga att jag när det gäller nästa betänkande
hoppas på bättre förståelse för
min mening.

Herr Hanson i Stockholm säger, att
om vi går med på denna ändring, blir
det lättare att kontrollera uppbörden och
tillämpningen, men han erkände samtidigt
att det blir en vådligt svår sak
att värdera var gränserna skall gå. Ja,
just det! Men den saken måste myndigheterna
göra, de kommer aldrig ifrån
det. De måste göra en gränsdragning
någonstans, och det blir inte den gräns
som majoriteten begär att Kungl. Maj:t
skall utreda, utan den gräns som herr
Hagberg i Malmö antydde, och så får

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

man gå ett steg vidare och ett steg
vidare — det blir följden av det hela.

Herr Elofsson i Va sade att jag borde
veta hur det går till på landet och hur
snabbt man sliter ut traktorer. Men det
var ju dessa traktorer som såldes så
många gånger! De säljs gång på gång,
och ändå slits de ut med detsamma. Det
får vi klara ut vid ett annat tillfälle,
men det går inte ihop.

Jag är tacksam för herr öhmans deklaration.
Den har ett väsentligt intresse.
Jag antydde nämligen i mitt första
anförande, att när det gäller det parti,
som har intresse av att uppluckra denna
förordning undan för undan så att
den sönderfaller, begriper jag deras
ställningstagande. Men jag frågade samtidigt
om de tre borgerliga oppositionspartierna
delar den uppfattning som
herr öhman så tydligt deklarerat, att
vi bör besluta så att denna förordning
undan för undan sönderfaller, så att
någonting annat kommer i stället. Herr
Öhman gav tydligt besked, det tackar jag
honom för. Det var till herr öhman och
hans meningsfränder i kammaren jag
ställde mitt tidigare uttalande. Jag har
bara den förhoppningen att herr Öhman
när det gäller nästa ärende får svårt
att följa med den nuvarande majoriteten.
Där är det andra klämmar. Men
det tror jag herr öhman kommer nuderfund
med själv och röstar med oss
när det gäller betänkandet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag misstänker att utskottsordföranden
missförstod mig. Jag
sade visserligen att man kunde ha
gränsdragningsbekymmer, men jag sade
också att den gränsdragning herr Ericsson
i Kinna försökte, när det gällde att
dra en gräns mellan handel och så att
säga enskild försäljning, var ett ganska
vådligt gränsdragningsförsök. Jag rekommenderade
att man i stället skulle
överväga att tillämpa den gränsdragning
som görs i tulltaxeförordningen,
där man räknar upp vad som skall betraktas
som konstverk.

Sedan får bevillningsutskottets ärade
ordförande förstå att jag och många

med mig inte har riktigt samma motvilja
som utskottets ordförande när det
gäller att klippa herr Strängs garn.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle bara till utskottets
ärade ordförande vilja säga något
emot det han sade om att när en
traktor är utsliten är den borta. Det
är alltid så, herr Ericsson, att de större
gårdarna inte kör så länge att traktorn
är rent utsliten. Man överlåter snart
traktorn till ett mindre jordbruk genom
byteshandel eller så. På så sätt
kan traktorn användas av flera. Om det
är mindre sysselsättning för den, kan
den hålla ändå.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, anförde herr talmannen, att enär
bevillningsutskottet i förevarande betänkande
gjort hemställan av innebörd
bland annat, att motionerna I: 65 och II:
97, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, av riksdagen skulle lämnas
utan åtgärd, men nämnda motioner av
utskottet upptagits jämväl i betänkandet
nr 39, vilket ännu ej förehafts till behandling
av kammaren, utskottets nu förevarande
hemställan finge anses avse
motionerna allenast i vad de upptagits
i betänkandet nr 37, nämligen såvitt anginge
yrkandet om upphävande av dubbelbeskattningen
vid försäljning i andra
hand av maskiner och motorfordon. Vidare
yttrade herr talmannen, att propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu föredragna betänkandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den vid
betänkandet avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt
nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -—- 63;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu vore i
fråga; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu
är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 67.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten C hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu
är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

fattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —64;

Nej—67.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten E hemställt.

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av väckta
motioner om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror, in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17,
av herr Bengtson m. fl., och 11:41, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om så skyndsam prövning
av eu omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
att förslag i ärendet kunde
föreläggas innevarande års höstriksdag
eller senast nästa års vårriksdag i enlighet
med vad i motionerna anförts; samt
i samband härmed jämväl prövning av
möjligheterna att från den allmänna varubeskattningen
ytterligare undantaga
betydelsefulla varor, som enbart eller
huvudsakligen användes i näringslivets
investeringar;

2) de likalydande motionerna 1:65,
av herr Ferdinand Nilsson in. fl., och
II: 97, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., vari anhållits bland annat, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag snarast om allmänna
varuskattens omläggning och överfö -

rande att uttagas i partihandels- och tillverkningsstadiet
samt att i samband
härmed från sådan fördyrande varubeskattning
måtte befrias för uppehället
nödvändiga varor såsom jordbrukets genom
avtal prisreglerade produkter;

3) de likalydande motionerna I: 157,
av herr Ebbe Ohlsson, samt II: 188, av
herrar Darlin och Nordgren, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning i syfte att från allmän varuskatt
undantaga förbrukningsvaror, halvfabrikat
etc., som för hantverk och småindustri
vore att hänföra till underleveranser
för vidare bearbetning;

4) de likalydande motionerna 1:337,
av herr Hagberg m. fl., och 11:411, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att det syntes riksdagen
angeläget, att allmänna skatteberedningen
till ingående prövning upptoge frågan
om att från omsättningsskatt undantaga
investeringsvaror;

5) de likalydande motionerna I: 338,
av herr Hagberg m. fl., och 11:410, av
herr Heckscher in. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam utredning
i syfte alt från allmän varuskatt undantaga
varor, vilka hänfördes till förbrukningsartiklar
som användes för produktion
inom industrien och hantverket,
jordbruket och fisket samt handeln;

6) de likalydande motionerna I: 363,
av herr Stefanson, och II: 436, av herr
Kollberg in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

a) om skyndsam utredning och förslag
om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att sådan skatt ej
uttoges på förbrukningsartiklar, som användes
för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket
och fisket,

b) att allmänna skatteberedningen,
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter, måtte upptaga till ingående

Fredagen dén 4 maj 1962 Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

in. m.

prövning frågan om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta
beskattningen, samt

c) att allmänna skatteberedningen
måtte erhålla uppdrag att efter särskild
utredning av experter från olika grenar
av näringslivet pröva frågan om möjligheterna
att uttaga den allmänna varuskatten
i ett tidigare led, varigenom detaljhandeln
skulle befrias från uppbördsoch
redovisningsarbetet;

7) de likalydande motionerna 1:365,
av herrar Sveningsson och Ringaby,
samt 11:439, av herr Nordgren in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en helt förutsättningslös
utredning av frågan om i vilket
led den allmänna varuskatten borde uttagas; 8)

de likalydande motionerna I: 469,
av herr Stefanson, och II: 548, av herr
Nordgren, vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att allmänna skatteberedningen
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter måtte till ingående
prövning upptaga frågan om uttagande
av allmän varuskatt på reparations- och
underhållsarbeten samt service på lös
egendom för produktionsändamål; ävensom 9)

de likalydande motionerna I: 472,
av herr Sveningsson, och II: 549, av
herr Nordgren in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle antaga i motionerna
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 13 § förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, vilket yrkande avsåg skatteplikt
för s. k. fritidsföretagare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) beträffande utredningsyrkande om
i vilket led den allmänna varuskatten
borde uttagas

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) 1:17, av herr Bengtson in. fl., och
11:41, av herr Hedlund m. fl.,

2) 1:65, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och 11:97, av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) 1:363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg m. fl., ävensom

4) 1:365, av herrar Sveningsson och
Ringabv, samt II: 439, av herr Nordgren
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
investeringsvaror

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) 1:17, av herr Bengtson in. fl., ocli
II: 41, av herr Hedlund m. fl.,

2) 1:337, av herr Hagberg in. fl., och
11:411, av herr Heckscher in. fl., samt

3) 1:363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
förbrukningsvaror inom produktionen att

följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) I: 157, av herr Ebbe Ohlsson, samt
II: 188, av herrar Darlin och Nordgren,

2) I: 338, av herr Hagberg in. fl., och
11:410, av herr Heckscher m. fl., samt

3) 1:363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
reparations- och underhållsarbeten
in. in.

att följande motioner, nämligen I: 469,
av herr Stefanson, och 11:548, av herr
Nordgren,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

68 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikationsledet,
m. m.

E) beträffande ulredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
jordbrukets prisreglerade produkter

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarandc fråga, nämligen

I: 65, av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,
och II: 97, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F) beträffande yrkande om skatteplikt
för s. k. fritidsföretagare

att följande motioner, nämligen

I: 472, av herr Sveningsson, och II: 549,
av herr Nordgren m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Söderquist, Gösta
Jacobsson, Billman, Christenson i
Malmö, Magnusson i Borås, Larsson i
Umeå och von Sydow, vilka ansett, att
utskottet bort under A—D hemställa,

A) beträffande utredningsyrkande om
i vilket led den allmänna varuskatten
borde uttagas

i anledning av följande motioner, nämligen 1)

I: 17, av herr Bengtson m. fl., och
II: 41, av herr Hedlund m. fl.,

2) 1:65, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och 11:97, av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) I: 363, av herr Stcfanson, och
II: 436, av herr Kollberg in. fl., ävensom

4) I: 365, av herrar Sveningsson och
Ringaby, samt II: 439, av herr Nordgren
in. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte genom utredning, vari inginge experter
från olika grenar i näringslivet,
förutsättningslöst undersöka möjligheterna
att uttaga den allmänna varuskatten
i ett tidigare led;

B) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
investeringsvaror

i anledning av följande motioner, nämligen 1)

1:17, av herr Bengtson m. fl., och
II: 41, av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 337, av herr Hagberg m. fl., och
II: 411, av herr Heckscher m. fl., samt

3) 1:363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att det syntes riksdagen
angeläget, att allmänna skatteberedningen
upptoge till ingående prövning
frågan om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta beskattningen,
varvid utslagsgivande hänsyn
borde fästas vid de kostnadsmässiga
verkningarna med avseende å de svenska
företagens konkurrenskraft gentemot
utländska företag samt vid de konjunkturpolitiska
aspekterna för utformningen
av en indirekt skatt avseende investeringskostnader; C)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
förbrukningsvaror inom produktionen i

anledning av följande motioner, nämligen 1)

I: 157, av herr Ebbe Ohlsson, samt
II: 188, av herrar Darlin och Nordgren,

2) I: 338, av herr Hagberg m. fl., och
11:410, av herr Heckscher m. fl., samt

3) I: 363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
i syfte att från allmän varuskatt
(omsättningsskatt) undantaga varor, vilka
hänfördes till förbrukningsartiklar
som användes för produktion inom industrien
och hantverket, jordbruket och
fisket samt handeln;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
reparations- och underhållsarbeten
in. m.

att följande motioner, nämligen

1:469, av herr Stefanson, och 11:548,
av herr Nordgren,

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

Ang. omläggning av

måtte anses besvarade genom vad reservanterna
under B) och C) hemställt;

II) av herrar Gustaf Elofsson och Fälldin,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A—E hemställa,

A) beträffande utredningsyrkande om
i vilket led den allmänna varuskatten
borde uttagas

i anledning av följande motioner, nämligen 1)

1:17, av herr Bengtson m. fl., och
II: 41, av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 65, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och II: 97, av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) I: 363, av herr Stefanson, och
II: 436, av herr Kollberg m. fl., ävensom

4) I: 365, av herrar Sveningsson och
Ringaby, samt II: 439, av herr Nordgren
in. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om så skyndsam
prövning av en omläggning av den allmänna
varuskatten till partihandels- eller
fabrikationsledet, att förslag i ämnet
kunde föreläggas innevarande års höstriksdag
eller senast nästa års vårriksdag; B)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
investeringsvaror

i anledning av följande motioner, nämligen 1)

1:17, av herr Bengtson in. fl., och
11:41, av herr Hedlund m. fl.,

2) 1:337, av herr Hagberg in. fl., och
II: 411, av herr Heckscher in. fl., samt

3) I: 363, av herr Stefanson, och
11:436, av herr Kollberg in. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning
av möjligheterna att från den allmänna
varubeskattningen ytterligare undantaga
betydelsefulla varor, som enbarl
eller huvudsakligen användes i näringslivets
investeringar, så att förslag i äm -

net kunde föreläggas innevarande års
höstriksdag eller senast nästa års vårriksdag; C)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
förbrukningsvaror inom produktionen i

anledning av följande motioner, nämligen 1)

I: 157, av herr Ebbe Ohlsson, samt
II: 188, av herrar Darlin och Nordgren,

2) I: 338, av herr Hagberg in. fl., och
11:410, av herr Heckscher in. fl., samt

3) 1:363, av herr Stefanson, och
11:436, av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad reservanterna
anfört;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
reparations- och underhållsarbeten

771. 771.

i anledning av följande motioner, nämligen I:

469, av herr Stefanson, och II: 548,
av herr Nordgren,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad reservanterna
anfört;

E) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
jordbrukets prisreglerade produkter

i anledning av följande motioner, nämligen I:

65, av herr Ferdinand Nilsson in. fl.,
och 11:97, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Nu är ordningen på
torpet återställd, och som vanligt skall
jag uppträda som en av talesmännen för
reservanterna. De ting, som behandlas i
det här föreliggande betänkandet, gäl -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

ler också omsättningsskatten men är
kanske av något större både principiell
och finansiell betydelse än de vi behandlade
för eu stund sedan.

Vår framställning om utredning angående
investeringsvarornas undantagande
från allmän omsättningsskatt avstyrkes
av utskottsmajoriteten på traditionellt
sätt. Man erinrar från majoritetens
sida om att statsmakterna vid utformningen
av omsen eftersträvat att i princip
erhålla ett så vidsträckt skatteunderlag
som möjligt — det är en synpunkt
som herr John Ericsson för övrigt utvecklade
i flera sammanhang under
överläggningen för en stund sedan. Varje
undantag från skatteplikt anses i viss
mån fråntaga skatten generell verkan,
o. s. v. Dessa argument känner kammarens
ledamöter väl till — de har flera
gånger framförts under våra debatter i
dessa angelägenheter.

Utskottets socialdemokratiska halva
påpekar vidare att ett undantag för investeringsvarorna
innebär ett skattebortfall
med inemot 30 procent. Det är en
mycket betydande summa, det är jag
den siste att vilja bestrida. Jag återkommer
till den saken om ett ögonblick.

Men samtidigt som majoriteten på sedvanligt
sätt framför dessa argument vägrar
den lika enständigt att medge, att
saken också har en annan sida. Det är
inte bara fråga om att man skall ha ett
så vidsträckt skatteunderlag som möjligt,
och det är inte bara fråga om att beskattningen
skall göras så generell som
möjligt — det finns även andra aspekter
på denna viktiga fråga.

Omsättningsskatten utgår, som förhållandena
nu är, på såväl konsumtionsartiklar
som investeringsvaror. Detta leder
till att omsen i slutskedet i verkligheten
är högre än den nominella siffran
anger. Jag vet inte om kammarens ledamöter
har närmare reflekterat över detta
förhållande, men så ligger saken under
alla omständigheter till. Genom att
även bostadsbyggandet träffas åstadkommer
omsen också direkta hyreshöjningar.
Det är en sak som man borde
vara medveten om, även om den från

visst håll kanske inte framskjuts på något
särskilt demonstrativt sätt.

Att omsen sålunda träffar i flera led
av en varas framställning innebär ojämnheter
i belastningen, menar vi, i förhållande
till variationerna i produktionsprocessen.
Det kan inte — jag kan inte hjälpa
att jag här måste upprepa vad vi tidigare
framhållit — vara rationellt att i
samma skattesystem lägga in skatt på
investeringarna och skatt på konsumtion.
Det måste vara antingen det ena
eller det andra. Till den del, som omsen
träffar investeringar, är den i realiteten
en investeringsskatt. Men en investeringsskatt
avses ju inte att komma till
användning annat än i sådana situationer,
då det gäller att begränsa investeringarna.
Det argumentet har, som kammarens
ledamöter erinrar sig, många
gånger framförts från regeringens sida
i denna kammare, när det har gällt att
få kammaren med på investeringsskatt
eller på investeringsavgift — dylika förslag
har ju kommit och gått under årens
lopp.

För att en sådan här skatt skall ha en
investeringsbegränsande effekt måste
den självklart vara tidsbegränsad. Det
är, tycker jag, en principiellt sett tungt
vägande invändning mot den nu tillämpade
ordningen. Jag ställer frågan till
bevillningsutskottets ordförande, om det
verkligen går att bestrida vad jag nu
säger, nämligen detta: En permanent investeringsskatt
har icke någon investeringsbegränsande
effekt. Den kommer
endast att medräknas i företagens kalkyler
som en omkostnad och sålunda
inte på längre sikt att påverka företagens
dispositioner.

Naturligtvis gäller det hör, som så ofta
i sådana här sammanhang, en avvägningsfråga.
Å ena sidan svarar omsättningsskatten
på investeringsvaror för
cirka 30 procent av hela skatteintäkten.
Det är ostridigt att så är förhållandet.
Men å andra sidan kan tungt vägande
erinringar av principiell, av skatteteknisk
och jag skulle också vilja säga av
samhällsekonomisk art riktas mot den
nu tillämpade ordningen, vars skade -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

An g. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations

ledet, m. m.

verkningar nog i flera fall redan kan
anses vara ganska påtagliga.

För min del finner jag det oundgängligt
att detta problem snart klaras upp
en gång för alla. Begreppen flyter här,
och det kan inte vara till fördel vare sig
för de skattskyldiga eller för statsverket
att ordningen skall vara så pass konturlös
som den fortfarande är. Vid en
prövning av frågan bör givetvis såväl
konjunkturpolitiska som kostnads- och
konkurrensmässiga hänsyn komma till
uttryck.

Innan jag lämnar detta avsnitt, herr
talman, skulle jag gärna vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på en
— jag vågar kanske säga kuriös — detalj
i utskottsskrivningen. I sin plädering
för ett kvarhållande av omsen
även på investeringsvarorna framhåller
utskottet, att ett så brett skatteunderlag
som möjligt möjliggör en låg skattesats.
Jag kunde verkligen inte låta bli — jag
hoppas majoriteten inte tar illa upp,
när jag säger detta — att en smula dra
på munnen, då jag läste den där raden.

Hur förhåller det sig i verkligheten,
ärade kammarledamöter? Vi fick allmänna
varuskatten år 1959. Knappa två
år senare, i fjol höstas, höjdes skattesatsen
från 4 till G procentenheter, d. v. s.
med icke mindre än 50 procent. I det
fallet hörde man från dem, som bestämde,
inget tal om att ett brett skatteunderlag
skulle möjliggöra en låg skattesats
— det gick utomordentligt att höja
skattesatsen med 50 procent, trots det
breda skatteunderlaget! Investeringsvarornas
kvarhållande i skatteunderlaget
utgjorde, såvitt jag kan se, inte något
hinder för det skuttet uppåt i skattesatsen.

Jag tycker, att det ur deras synpunkt,
som står för betänkandet, skulle ha varit
till fördel för betänkandet, om inte
detta uttalande funnits med, och jag
förutsätter att det efter detta mitt påpekande
uteslutes ur kommande editioner.

Så till slut bara ett par ord beträffande
omsen på de s. k. krångelvarorna.
Här gäller det ju bl. a. förbruk -

ningsvaror, som används för produktion
inom industri, hantverk, jordbruk,
fiske och handel.

Utskottet framhåller, att genom de av
riksskattenämnden meddelade anvisningarna
på detta område har vissa
riktlinjer uppdragits rörande tolkningen
av materialbegreppet, och jag vill inte
bestrida att så har skett; nämnden
fungerar ju i detta sammanhang enligt
sina instruktioner. Men sedan skriver
utskottet, och även det är nog rätt remarkabelt:
»I nuvarande läge är det inte
möjligt att bedöma vilka praktiska
konsekvenser de av nämnden givna anvisningarna
kommer att få.»

Den formuleringen kan väl knappast
tolkas på annat sätt — jag har för min
del liksom många andra kommit till den
uppfattningen —- än att bevillningsutskottets
majoritet, i varje fall tills vidare,
lägger ansvaret för utvecklingen
på riksskattenämnden. Om bevillningsutskottets
ordförande kan lämna någon
annan tolkning, så emotser jag den med
intresse.

Vi reservanter anser, att man inte bör
gå till väga på det sättet i detta viktiga
sammanhang. Vi menar, att ansvaret i
första hand är riksdagens och skall läggas
på den. Riksdagen skall inte skjuta
det ifrån sig på riksskattenämnden, som
ju inte är någon dömande myndighet
utan som blott lämnar anvisningar.
Riksdagen bör klara upp dessa ting och
åstadkomma de nödiga definitionerna •—
stor utsträckning gäller det definitionsfrågor
— och i sådant syfte vill vi att
riksdagen skall föranstalta om en skyndsam
utredning.

Då frågan är av teknisk natur, bör utredningen
ske vid sidan om allmänna
skatteberedningen. Målsättningen bo r
därvid enligt vår mening vara, att gränsen
för skattefria förbrukningsvaror
dras vid en fysisk livslängd av tre år;
dessa fixeringar har tagits med i vår
skrivning bl. a. därför att enligt vår
uppfattning ett väl fiskaliskt bedömningssätt
förefaller ha kommit till uttryck
från riksskattenämndens sida.

Herr talman! Med hänvisning till vad

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

jag här anfört hemställer jag om bifall
till reservationen nr I, knuten till detta
bevillningsutskottets betänkande nr 39.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Ända sedan omsättningsskatten
infördes har man ju klagat över
att uttagandet av skatten lades på detaljhandelsledet
i stället för på grossist- och
fabrikationsledet. Vi vet vilket stort arbete
detaljisterna har att med alla småposter
ta ut denna varuskatt. Det vore
ju mycket enklare och lättare, om man
genom en omläggning kunde ta ut skatten
i partihandelsledet och fabrikationsledet.
Då skulle detaljisterna slippa ifrån
allt plock med varuskatten, hur liten
sak de än säljer.

Det är detta som gjort, herr talman,
att vi fogat en reservation till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.
Vi anser att en omläggning bör ske. Jag
vågar inte säga huruvida omläggningen
skulle leda till sämre inkomster för
statsverket — så borde ju inte behöva
bli fallet —- men jag vill erinra om att
i föregående ärende nämndes hur det
blir skatt på skatt på varorna, och detsamma
kan inträffa här genom att man
tar ut skatten i detaljhandelsledet.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan ber att med det anförda
få yrka bifall till reservation II,
som avgivits av herr Fälldin och mig.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Låt mig först mycket
kortfattat understryka några av de synpunkter,
som herr Hagberg framförde i
sitt anförande.

Jag vill mycket allmänt framhålla, att
det svenska näringslivets konkurrensmöjligheter
gentemot utlandet i hög grad
är beroende av den kostnadsnivå, som
näringslivet arbetar under. Kostnadsfrågorna
inom vår produktion är för närvarande
av mycket stor betydelse och
kommer att bil av ännu större betydelse
än tidigare när det internationella ekonomiska
samarbetet successivt utveck -

las. Om —• vilket de flesta av oss hoppas
på — den europeiska ekonomiska gemenskapen
utvidgas till att även omfatta vårt
land, kommer de företag, som arbetar på
vår hemmamarknad, att möta en ökad
konkurrens utifrån, men samtidigt får
det svenska näringslivet ökade chanser
till avsättning på EEC-marknaden. Det betyder
ett skärpt konkurrensläge och ändrade
ekonomiska förutsättningar för de
svenska företagen, samtidigt som ökade
avsättningsmöjligheter öppnar sig för
dem.

Såväl för att kunna möta den ökade
konkurrensen här hemma som för att
tillvarataga de ökade chanserna på exportmarknaden
är det nödvändigt att
statsmakternas åtgärder, bl. a. när det
gäller beskattningen av produktionen,
utformas så att de inte missgynnar svenska
företag i förhållande till utländska.

I motionerna 436 i andra kammaren
och 363 i denna kammare har framhållits,
att den nuvarande allmänna varuskatten
är en kostnadshöjande beskattning
av produktionen. Investeringar för
produktionsändamål — maskiner, verktyg
och apparater -— liksom även i viss
utsträckning förnödenheter, som används
inom produktionen, är belagda
med en sexprocentig omsättningsskatt.
Investeringar för omställning till nya
avsättningsförhållanden fördyras med
denna procentsats, åtminstone vad det
gäller maskinpark och verktyg. Omkostnaderna
blir även 6 procent högre när
det gäller vissa förbrukningsvaror.

I nyssnämnda motioner yrkar vi, liksom
tidigare år, att förnödenheter som
används i produktionen skall undantas
från den allmänna varuskatten, och vi
har också — i likhet med vad herr Hagberg
framhöll i sitt anförande — framfört
tanken på att de förbrukningsartiklar,
som har en livslängd understigande
tre år, skall undantas från omsättningsskatt.
Vi anser att denna fråga är av övervägande
teknisk art och att en utredning
vid sidan av den allmänna skatteberedningen
bör kunna ta upp denna
fråga till snar behandling.

Varuskatten på investeringsvaror nio -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

tiveras understundom med konjunkturpolitiska
synpunkter, men vi anser att
detta inte är någon hållbar motivering.
Omsättningsskatten är ju en permanent
skatt, som belastar produktionen oavsett
konjunkturutvecklingen. Vore det fråga
om en konjunkturpolitisk skatt, skulle
väl det nuvarande konjunkturpolitiska
läget motivera att man lättade på den
skatten eller helt och hållet tog bort
den. Det är emellertid som sagt en permanent
skatt, som verkar permanent
kostnadshöjande på produktionen och
som därmed också försämrar våra konkurrensmöjligheter.

I utländsk skattelagstiftning tar man
hänsyn till de indirekta skatternas höjande
av kostnadsnivån genom vissa restitutionsmöjligheter
för den indirekta
skatt, som belastar exportvaror.

Jag vill också beträffande omsättningsskatten
på investeringsvaror liksom
även omsättningsskatten på reparationer
och serviceverksamhet på investeringsvaror
säga, att många av de företag, som
arbetar inom branscher vilka har till
uppgift att förse näringslivet, bl. a. storindustrien,
med verktyg och maskiner
— speciellt verktyg — genom denna
skatt får ett försämrat konkurrensläge.
Jag har i dag hört talas om en företagare,
som gör verktyg just till industrien
och som säger, att några av hans kunder
har övervägt att börja tillverkningen
av hans produkter i egna verktygsavdelningar
därför att den höjda omsättningskatten
numera gör en sådan integrerad
tillverkning av just dessa hjälpmedel
mera lönsam.

Det är samma resonemang som ligger
bakom motionerna med yrkande om avskaffande
av omsättningskatten på reparationer
och serviceverksamhet i fråga
om investeringsvaror. Även i det avseendet
har skatten den effekten, att den
missgynnar de företag och branscher,
som speciellt är inriktade på denna reparations-
och serviceverksamhet. Tidigare
har många storföretag, särskilt industrier,
ansett det vara ekonomiskt lönsamt
och rationellt att anlita särskilda
reparationsfirmor för underhåll och regi
Första kammarens protokoll 1962. Nr

paration av produktionsapparaten — det
har varit mekaniska verkstäder, smeder
och reparatörer — som har utfört detta
arbete, men när omsättningsskatten infördes,
och den dessutom nu har ökat
med 50 procent är det risk för att många
företag anser det vara ekonomiskt fördelaktigt
att dels starta egen tillverkning
av verktyg och dels också reparationsverkstäder
inom det egna företaget. Skatten
gynnar således de stora företagen
med stora ekonomiska resurser genom
att den gynnar en integration inom företagen,
till förfång för de mindre företag
som speciellt arbetar på detta område.

Med det sagda, herr talman, vill jag
yrka bifall till den vid detta betänkande
avgivna reservationen nr I.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I detta betänkande har
reservanterna fört fram olika yrkanden
om skrivelser till Kungl. Maj:t. Man har
begärt utredning om investeringsvarornas
beskattning med hänsyn till företagens
konkurrenskraft. Man har begärt
utredning om i vilket led skatten skall
uttagas, antingen parti- eller detaljhandelsledet,
och man har begärt att förbrukningsvarornas
beskattning skall tagas
under övervägande. Vidare begärs
en undersökning om hur reparationsoch
underhållningsarbeten skall beskattas.
Det har även förts allmänna resonemang,
vilka alla går ut på att riksdagen
borde besluta om en skrivelse till
Kungl. Maj:t och därmed ge ett besked
om, att riksdagen nu hyser den meningen
att beträffande alla dessa förhållanden
skall man undersöka om inte en
ändring är av nöden påkallad.

En stor skatteutredning pågår. Det är
klart att det måste falla inom denna
skatteutrednings ram att se efter om det
finns några punkter som bör revideras.
Men när det gäller en sådan sak som
frågan om i vilket led skatten skall uttas,
vill jag bara erinra om de remisssvar
som kom in när vi från början
fattade beslut om denna skatt. Det var

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

ett väldigt omfattande remissförfarande
som då företogs, och om någonting blev
klarlagt var det väl just att skatten borde
tas ut i detaljhandelsledet. När man
nu begär att få ett besked på speciella
punkter — herr Hagberg i Malmö gjorde
så t. ex. i fråga om förbrukningsvarornas
beskattning — är det emellertid
inte möjligt för riksdagen att i detalj
preciserat säga, att så och så skall bestämmelserna
tillämpas, utan man har
väl alltid fått finna sig i att överlåta åt
speciella organ och ämbetsverk att från
fall till fall besluta i dessa praktiska
ting.

Jag tror att även herr Hagberg måste
erkänna, att det inte här föreligger en
sådan brist i lagstiftningen, som riksdagen
när som helst skulle kunna rätta
till. Näringslivet är så skiftande, inte
minst när det gäller företagsamheten, att
jag tror det är ändamålsenligare att avvakta
den erfarenhet vi når i riksskattenämnden.

Det är alltså inte här fråga om något
försök från riksdagens sida att vältra
över ansvaret på ett ämbetsverk, utan
det är väl helt enkelt så, att man anvisar
det mest ändamålsenliga sättet. En
annan sak är att näringslivet vill att
man till förbrukningsvarorna skall räkna
vad som förbrukas på låt oss säga
tre år, medan myndigheterna har en annan
ståndpunkt, nämligen att det skall
vara mycket snabbare förbrukning om
man skall räkna en vara till den kategorien.
Det är en intressefråga.

När det gäller den stora frågan om
skatt på investeringsvaror har utskottet
försökt att exemplifiera, vad det ekonomiskt
skulle betyda om man toge bort
skatten från investeringsvarorna. Jag
hoppas att ledamöterna har läst vad utskottet
i den delen anför på sidan 13.
Nu är det väl riktigt — både herr Hagberg
och herr Stefanson sade det ■— att
denna skatt är en belastning för företagen
ur konkurrenssynpunkt. Ja, visst är
den det. Men man kan även vända på
saken och i stället säga, att om vi nu
vill avstå från 900 miljoner kronor genom
att befria investeringsvarorna från

skatt, skall vi då lägga det beloppet på
den del av skatten som betalas av fysiska
personer? Eller skall vi ta igen
det på den direkta beskattningen av företagen?
Eller — och det kanske både
herr Hagberg och herr Stefanson säger
— skall vi spara statsutgifterna i stället
och på det sättet få balans? Vi vet emellertid
hur svårt detta är. Vi vill inte ta
bort en massa utgifter, som staten nu
har, ty vi kommer då in på frågan om
vad utgifterna används till.

Det rör sig alltså här om ett belopp
av storleksordningen 900 miljoner kronor.
Även om man erkänner, att detta
är cn belastning för näringslivet, blir
det hela till slut en avvägningsfråga:
skall konsumenterna i allmänhet — de
fysiska personerna —- betala en så pass
stor merandel, att vi måste höja skatten
kanske upp till 8 procent, för att befria
näringslivet från bördan, eller skall
vi ta ut beloppet av näringslivet på något
annat sätt?

Här är det anledning erinra om att
det svenska näringslivets konkurrenskraft
för närvarande — och skall vi
våga säga under hela efterkrigstiden —
inte har varit belastad genom en massa
skatteåtgärder, utan tvärtom — alldeles
tvärtom. Jag tycker att alla de som har
varit intresserade av ett starkt näringsliv
väl bör hålla riksdagens majoritet
räkning för att den har fört en sådan
skattepolitik. Vad som skett under de
senaste dagarna tyder inte på att det
svenska näringslivet är underlägset sina
konkurrenter på världsmarknaden, snarare
tvärtom.

Sedan vill jag gärna hålla med om att
vi i vår skattelagstiftning måste ta hänsyn
till vårt näringslivs konkurrensförmåga
både när det gäller exportindustrierna
och när det gäller hemmamarknaden.
Jag tror dock inte att vi hjälper oss
genom att här driva ensidiga krav på
att t. ex. industriens investeringar skall
befrias från varuskatt.

Herr Stefanson talade om reparationsoch
underhållsarbeten. Jag höll på att
säga att det var en miljöfråga — herr
Stefanson företräder ju en grupp före -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

tagare som kanske liar viss läggning
åt att säga, att så snart som det finns
en aldrig så liten grupp, som konkurrerar
på andra villkor än de andra, så
är det fara på färde. Förskjutningen
som befaras från fria yrkesutövare till
att industrierna skulle göra en strukturförändring
och själva öppna egna verkstäder
tror jag inte på. Inte heller tror
jag på att de här fritidsföretagarna,
som det har talats om gör så stor skada.
Det rör sig om bagatellbelopp — om
man nämligen inte vill göra gällande att
de är skattefuskare allihop, men något
sådant har jag inte hört sägas. Om de
följer lagar och förordningar och har
en så ringa omsättning som 1 000 kronor
är det ingenting att tala om i sammanhanget.

Fin strukturförändring av det slag herr
Stefanson talade om tror jag inte är
någon realitet. Det är ett tal, det vet
jag; folk säger så, det har jag stött på
det talet flera gånger. Jag tror inte att
det har någon reell bakgrund.

Herr Hagberg sade, att han hade svårt
för att inte dra på munnen när lian
läste utskottsmajoritetens skrivning. Majoriteten
liar sagt, att vi bör ha så stort
skatteunderlag som möjligt för att kunna
hålla en låg skattesats, men det hindrade
inte majoriteten från att vara med
om att höja skattesatsen från 4 till 0
procent, sade herr Hagberg.

Varför gjorde vi det, herr Flagberg?
Jo, därför att vi lättade den direkta
skatten. Flade vi inte velat göra det,
hade vi inte behövt höja omsättningsskatten
från 4 till 6 procent, det är
uppenbart. Om utskottsmajoritetens
skrivning tolkas på rätt sätt innebär
den, det måste herr Hagberg erkänna,
att om vi skulle ta undan en massa
varor från beskattning och vi ändå skulle
ta in samma skattebelopp, så måste
vi höja skattesatsen — och höja den
avsevärt. Jag tror att vår skrivning står
sig vid en granskning. Herr Hagberg har
kanske sina speciella funderingar i sammanhanget,
men jag tycker att skrivningen
är klargörande. Jag har också
den meningen, att i den mån man tar

undan fler och fler varugrupper och
tvingas upp till allt högre och högre
skattesatser, blir risken för fusk och
besvärligheter allt större. Där har vi
ytterligare en motivering till att inte
begränsa skatteunderlaget.

Nu vill jag gärna erkänna, att det
kan synas oskyldigt när man föreslår
att riksdagen skall begära bara en utredning.
Riksdagen skulle alltså inte kräva
omedelbar lagändring. Vi vet emellertid
vilken betydelse riksdagen lägger
i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Riksdagen
vill nämligen att Kungl. Maj:t
skall uppfatta skrivelser från riksdagen
på det sättet, att Kungl. Maj:t skall effektuera
skrivelsen. Jag håller väldigt styvt
pa att den meningen skall riksdagen
hålla fast vid, och därför anser jag att
man inte skall skriva till Kungl. Maj:t,
om man inte känner sig övertygad om att
det är ändamålsenligt och riktigt.

Därför har majoriteten i bevillningsutskottet
kommit fram till att yrka avslag
på de framstötar som gjorts i de
motioner som är behandlade i detta betänkande
från bevillningsutskottet. Jag
yrkar bifall till detsamma, herr talman!

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets värderade
ordförande sade att frågan, huruvida
de mindre företag som speciellt
inriktat sig på reparations- och serviceverksamhet
skulle bliva lidande av omsättningsskatten
på denna verksamhet,
närmast är en miljöfråga, som inte har
någon verklig bakgrund.

Jag vill nog bestrida detta påstående,
ty bakom mitt motionerande i den här
saken i riksdagen ligger faktiskt framstötar
från branschförbund och yrkesförbund
som har påpekat de olägenheter
omsättningsskatten — speciellt efter
höjningen — har inneburit för deras
verksamhet. Bakom ligger också motioner
till den kongress som Sveriges
hantverks- och industriförbund hade i
somras. Det är alldeles naturligt att
företagen inom reparations- och servicebranscherna
och även sådana som

76 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations''
ledet, m. m.

tillverkar maskiner och verktyg åt industrien
är oroade av utvecklingen. Det
finns också exempel på att kunder till
sådana företag har funnit det ekonomiskt
riktigt att sluta att anlita deras
tjänster och i stället anställt egna reparatörer
och utvidgat sina avdelningar
för framställning av verktyg.

Vad beträffar fritidsföretagare hör inte
jag till motionärerna och det finns
heller ingen reservation i den frågan.
Dock vill jag säga här i kammaren, att
jag har vissa sympatier för den motion
som väckts i frågan. Jag förstår bakgrunden
till den. Det krävs i motionen
att all verksamhet inom handel och hantverk
skall vara belagd med omsättningsskatt.
Motionärerna vill avskaffa den
gräns på 1 000 kronor, som utgör tak
för skattefri verksamhet.

Det är givet att när människorna får
mera fritid, kommer många av de anställda
vid företag på olika områden
att använda sin fritid för att tjäna lite
extra pengar på sin yrkesutövning. De
har möjlighet att konkurrera i pris, bl. a.
därför att de inte har några administrationskostnader
eller kostnader för fasta
affärs- eller verkstadslokaler men även
för att de dessutom inte behöver betala
omsättningsskatt. Det föreligger en stor
oro även här inom en del branscher
både inom hantverk och detaljhandel.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet, att denna
skatt på investeringsvaror innebär en
betydande belastning på näringslivet,
vilket framgår av att den svarar för
ungefär en tredjedel av hela omsättningsskatten,
eller 900 miljoner kronor.
Allt detta är riktigt. Nu menar herr
Ericsson, att, om man avlyfter denna belastning
från näringslivet, betyder detta,
att man förorsakar statsverket ett intäktsbortfall
på 900 miljoner kronor.

Är inte detta dock ett ganska statiskt
resonemang, herr Ericsson? I teorin kan
resonemanget vara riktigt — men är det
så säkert, att det stämmer även i praktiken?
Ty om näringslivet fortfarande

skall försöka arbeta med denna extra
belastning på nära 1 miljard kronor är
det ju inte alldeles osannolikt, att näringslivet
så småningom kommer i en
sådan situation, att det inte kan hålla
uppe en produktion som ger dessa 900
miljoner kronor i intäkt åt statsverket.
Kan det däremot befrias från denna belastning,
så är det inte otänkbart att
det kan expandera så mycket, att det i
annan ordning kan soulagera statsverket
för nämnda intäktsbortfall. Ett sådant
resonemang, som det herr Ericsson här
fört, föres ju ofta från socialdemokratiskt
håll, när man talar om skatter, intäktsbortfall
o. s. v., men det är ett statiskt
resonemang, som enligt min mening
inte är relevant till det verkliga livet.

Nu erinrade herr Ericsson om -— och
detta är alldeles riktigt —- att näringslivet
under en följd av år expanderat och
blomstrat. Javisst! Men vi står ju, som
alla känner så väl till, på trappsteget
till en ny tid med en väldig strukturrationalisering
och stora frågetecken för
det svenska näringslivet.

Jag har just bläddrat i kompletteringspropositionen.
Jag skall självfallet inte
uppehålla mig vid den nu, men jag vill
fästa uppmärksamheten vid att departementschefen
där ingalunda tvekar att
understryka det skärpta konkurrensläge,
med vilket vi har att arbeta i framtiden.
Är inte detta en omständighet,
som man har anledning att ta hänsyn
till, när man diskuterar även omsättningsskatten? Herr

JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Med instämmande av de
synpunkter, som anförts av herr Hagberg,
skulle jag vilja inskränka mig till
att behandla frågan om den allmänna
varuskattens uttagande i ett annat led
än i detaljhandelsledet.

Innan jag går in på denna fråga,
skulle jag vilja ge uttryck för den meningen
att den allmänna varuskattens
nuvarande konstruktion med skattens
uttagande i detaljhandelsledet har obe -

Fredagen den 4 maj 19C2 Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

stridligt stora tekniska förtjänster. Inte
minst innebär den omständigheten att
undantagsvarorna är få eller inga, fördelar
ur administrativ synpunkt, såväl
för detaljhandeln där systemets tyngdpunkt
ligger, som för kontrollmyndigheterna.
Systemet erbjuder därför inga
speciella komplikationer för detaljhandeln.
Det är tekniskt sett relativt enkelt
och rätlinjigt. Här vill jag inflika att
det ur systematisk synpunkt kan vara
mer eller mindre farligt med undantagsvaror.
Somliga kan vara mera farliga
än andra, och undantag för specialvaror
som säljs på alldeles särskilda vägar
är ofta mindre farliga. Farorna är
störst — med vissa undantag — i den
normala varuhandeln med konsumtionsvaror.

I fråga om investeringsvaror och industriens
förbrukningsartiklar är det
klart att ett undantag i vissa fall kan
medföra en viss försvagning för systemet,
men jag tror inte att den försvagningen
skulle märkas så förfärligt påtagligt.
Systemets tekniska förtjänster
utesluter givetvis inte att detaljhandelns
utövare känner uppgiften att svara för
varuskatten som en börda. Det är klart
alt den kräver mycket arbete av den enskilde
detaljisten och hans personal. Ansvaret
för skatten känns också betungande.
Speciellt inom specerihandeln
klagar man över att redovisningen medför
stor arbetsbelastning, vilket den nog
också gör. Ersättning av statsmedel utgår
visserligen för detta arbete, men
man menar på specerihandlarhåll att
det är otillräckligt.

Det finns dessutom en del branscher,
där man inte anser sig kunna kalkylera
in omsättningsskatten i varupriserna,
och där blir det ofta meningsskiljaktigheter
med allmänheten, vilket kan medföra
vissa påfrestningar. För företag som
säljer varaktiga konsumtionsvaror medför
skatten också sina problem. Icke
desto mindre betvivlar jag för min personliga
del trots herr Gustaf Elofsson
att övergången till ett annat system, där
skattens uttagande flyttas tillbaka ett
steg vid distributionen och lägges på

partihandelsledet eller fabrikationsledet,
skulle vara bättre ur detaljisternas synpunkt.

Jag bär svårt att tro det. Den viktigaste
invändningen vilar på följande
förhållanden. Det finns så inånga integrerade
företag, där såväl partihandelsfunktionen
som detaljistfunktionen ligger
i samma led. Detta skapar besvärliga
problem. Varuhusen och de stora
detaljistkedjorna åtnjuter dessutom ofta
bättre inköpsvillkor än detaljisterna i
övrigt. Till följd därav skulle varuhusen
och kedjorna ofta få lägre beskattningsvärden
och därigenom också en
lägre skatt än de mindre detaljhandlarna.
Konkurrensen skulle icke längre bedrivas
på lika villkor i beskattningshänseende.

Jag vill också peka på en annan sak.
Med nuvarande system får detaljisten
betala skatten i efterskott, han bär kredit
på skatten. Med det föreslagna systemet
— med partihandelsledet som ansvarigt
— skulle han däremot principiellt
betala skatten inkluderad i sitt inköpspris,
d. v. s. han fick betala skatten
i förskott. Det skulle kräva ökat rörelsekapital
eller ökade krediter.

I Danmark står som bekant på dagordningen
ett av regeringen framlagt
förslag om införande av en allmän omsättningsskatt
på 5 procent i detaljhandelsledet.
Protesterna från detaljhandelshåll
har varit mycket kraftiga. Dessa
protester synes närmast sammanhänga
med att undantagsvarorna är så
många att de går utanför gränsen för
vad köpmännen ansåg tillrådligt. Det
kan förtjäna nämnas att en särskild ämbetsmannakommitté
närmare penetrerat
frågan om det led, i vilket skatten bär
uttagas, och därvid kommit till det resultatet,
att man enhälligt och bestämt
varnat för en skatt i partihandelsledet.

Enligt en dansk tidning, som jag har
framför mig, har kommittén anfört inte
mindre än tio argument för detaljhandelsskatt
i stället för engrosskatt. För det
första ger detaljhandelsskatten den mest
ensartade beskattningen, medan engrossskatten
betyder högre skatt på livsme -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet.

m. m.

del och lägre skatt på lyxvaror. Detaljistskatten
är också näringspolitiskt neutral,
medan engrosskatten skulle gynna
stormagasin — alltså varuhus — och
kedjebutiker med lägre inköpspriser. För
det tredje skulle engrosskatten leda till
att skattetrycket blir olika, när man
skall konstruera ett engrospris som icke
existerar, t. ex. för bagare, slaktare, möbelsnickare
och guldsmeder. För att ge
samma skattebelopp måste dessutom engrosskattens
skattesats höjas från 5 till
7 procent.

För min personliga del är jag som
sagt icke övertygad om att eu överflyttning
till partihandelsledet skulle vara
till fördel för detaljhandeln och vara
bättre ur kontrollsynpunkt. Det finns
emellertid obestridligen många människor
som har en annan uppfattning,
människor som har att bära bördan av
skatten, och för att lugna opinionen
tror jag att det bästa är att frågan göres
till föremål för en förutsättningslös utredning
under medverkan av representanter
för detaljhandeln. Samtidigt bör
man även utreda frågan, om inte detaljhandelns
ersättning är otillräcklig och
kanske bör höjas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I av herr Hagberg in. fl.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman. Varuskatten på nödvändiga
inköp är en skatt på utgifter, inte
på inkomster. För dem som är vana att
köpa upp och förbruka vad de får in
och låta staten svara för morgondagens
bekymmer i form av obligatoriska försäkringar
och pensioner må det så vara.
Då träffar beskattningen någorlunda inkomsten,
om den är relativt god. Men
vid små inkomster eller då dagens levnadskostnader
är större än inkomsten
och bruttoförsäljningen beskattas, är läget
ett annat.

I fråga om den allmänna varuskatten
existerar inte det differentierade sociala
hänsynstagande som man gärna såg i ett
demokratiskt samhälle. Den beskattning
det här gäller drabbar blint utan sådana

hänsyn. Den drabbar familjeförsörjare
med många munnar att försörja hårdare
än den ensamstående när det gäller för
livsuppehället nödvändiga inköp, den
drabbar den mindre välbeställde kännbarare
än den bättre ställde. Den som
inte har någon inkomst eller som har
nedsatt inkomst på grund av tillfälliga
inkomstbortfall, sjukdom osv., måste likväl
betala skatt för sina inköp. En företagare,
som har små inkomster, men vars
bruttoproduktion beskattas, råkar särskilt
illa ut. Hans egna inköp för uppehället
beskattas, men han har ingalunda
alltid möjlighet att ta skada igen genom
att övervältra på andra. Socialvårdstagaren,
som handlar för erhållet bidrag, eller
den som tär på en sparad slant, kan
lika litet undandraga sig skatt för inköp
av nödtorften som den som för utbildning
eller av andra skäl måste skuldsätta
sig.

EU undantagande från beskattningen
av nödtorften — vilket i icke ringa grad
skedde då omsättningsskatten år 1940
beslöts efter av Wigforss och Bramstorp
m. fl. angivna riktlinjer och jordbruksprodukterna
undantogs — var också
praktiskt möjligt att handha under åren
1941—194G. Då den nuvarande regimen
mot eu enhällig opposition genomdrev
den nuvarande varubeskattningen, bedömdes
detta hänsynstagande doktrinärt
som opassande — skatten blev inte allmän
nog — och praktiskt såsom omöjligt.

Beträffande de förhållanden, som här
föreligger, konstaterar jag, att herr John
Ericsson gick förbi det uttalande, som
föreligger i reservation II angående skattens
sociala skadeverkningar, när han
redogjorde för kritiken. Ett undantagande
av sådana produkter, som här har
berörts, skulle i praktiken fungera som
ett faktiskt obeskattat existensminimum
för alla, eftersom just ingen kan mer
än äta sig mätt och den mindre väl
ställde torde för livsuppehället snarare
bygga mer på sådana varor. Det framstår
som föga rimligt, att först besluta
en olämpligt avvägd skatt och omedelbart
därtill anknyta plåster i form av

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

Ang. omläggning av

bidrag o. s. v. För min del förstod jag
inte oppositionens motstånd mot sådana
åtgärder, när skatten väl genomdrivits,
och röstade då med regeringen. Detta
får icke uppfattas som ett gillande av
ett sådant skattepolitiskt lappskrädderi,
som innebär att man i likhet med Runebergs
krigsbuss får gå och lappa vad
man här nyss slog i kras. Då bevillningsutskottets
majoritet i sammanhanget
hänvisar till vad som gjorts för
barnfamiljer och folkpensionärer, vill
jag endast fråga, om dess talesmän verkligen
menar att det är nog härmed och
om det kan vara motiverat att genom oms
beskatta för livsuppehället nödvändiga
varor även för dessa folkgrupper. Utskottet
påstår gentemot yrkandet om undantagande
från beskattning av jordbrukets
prisreglerade produkter, att dessa
produkter skulle motsvara cirka 30
procent av varubeskattningen — uppgiften
återfinnes på s. 15 i utlåtandet.
Rätta förhållandet torde vara att denna
procentsats, som är hämtad från den
tidigare utredningen, avsett hela livsmedelsposten.
Av i 1959 års proposition
anförda siffror synes framgå, att omsättningsbeskattningen
på jordbrukets prisreglerade
produkter motsvarar cirka 20
procent — det är i alla fall en viss skillnad.
Den regering, som införde den
från år 1941 till år 1946 gällande omsättningsskatten,
var vidsynt nog att
därifrån undantaga viktigare livsmedel,
som mjölk, smör, margarin, ägg, potatis,
mjöl, gryn och bröd. När nuvarande varuskatt
förbereddes, beräknade statens
jordbruksnämnd att ett undantagande av
livsmedel i samma omfattning, som gällde
för 1940 års omsättningsskatt, skulle,
om skatten uttoges i detaljhandelsstadiet,
medföra ett skattebortfall av 35
miljoner kronor per skatteprocent. Det
skulle i dåvarande läge ha medfört ett
skattebortfall av 10 procent. Jordbruksnämnden
beräknade vidare, att ett undantagande
från beskattningen av endast
mjölk, grädde, smör, margarin, ägg
och potatis skulle innebära ett skattebortfall
av ungefärligen två tredjedelar
av angivna belopp eller cirka 6 å 7 pro -

cent. Till följd av den allmänna prisförskjutning,
som sedan dess inträtt, torde
procentsatsen numera närma sig 5 procent.

Den starka känslighet för prisförändringar
av även begränsad omfattning,
som särskilt avsättningsmöjligheterna
för mjölkproduktionen visat — senast
omvittnat av statens jordbruksnämnd i
yttrande till jordbruksutskottet — gör
att beskattningen av denna produktion
bör observeras såväl ur konsumenternas
som ur producenternas synpunkt. Smörprisets
tendens att ofta nog ligga under
vad som angivits vara nedre gräns inom
jordbruksregleringen är en faktor. Även
mindre prisförändringar påverkar konsumenternas
efterfrågan och tar sig uttryck
i köpmotståndet. Detsamma är
mångenstädes förhållandet beträffande
konsumtionsmjölken på många orter. Exempelvis
bör nämnas att på den för betydande
områden viktiga stockholmsmarknaden
omsbeskattningen av konsumtionsmjölken
med 6 å 7 öre per liter
innebär ett väsentligt tryck. Det bör
därvid erinras om att producenternas
mjölkpris i genomsnitt för 3,5-procentig
mjölk torde kunna anges till 43 öre per
liter. Här medför beskattningen av produkterna
uppenbarligen en belastning
på det ingångna sexårsavtalet, som icke
kan — såsom i utskottets utlåtande påstås
— av jordbrukarna överföras på deras
kunder utan att oförmånligt påverka
mjölkens och smörets avsättning.

På olika områden eftersträvas att förenkla
och att undvika skattekrångel för
löntagarna. Detta är gott och väl. Anmärkningsvärt
är emellertid att man
med ett ganska långt drivet principrytteri
hållit fast vid att beskatta jordbrukarnas
försäljning vid gårdarna, som
förnämligast torde omfatta mjölk, potatis
och ägg. Om dessa viktiga livsmedel
i konsumenternas och jordbrukarnas
gemensamma intresse befrias från
skatt, skulle detta också innebära att
möjligheten skapades att få bort det för
statsverket föga inbringande skatte- och
redovisningskrånglet, både när det gäller
försäljningarna vid gårdarna och ut -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations

ledet, m. m.

tagen för den egna familjen av dessa
produkter. Jag gjorde denna reflexion,
när jag hörde herr John Ericsson tala
om hur riktigt det var att när en konstnär
som producent själv sålde sina
konstverk skulle skatt inte utgå men när
försäljning skedde genom handeln skulle
skatt uttas. Jag tycker att principen
bör kunna tillämpas en smula mera generellt
när det gäller sådan försäljning
även från andra producenter.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
kammarens beslut måtte få den utformning,
som avsetts i reservation nr II.
Under förutsättning att detta yrkande
vinner kammarens bifall ber jag även
att få yrka följande tillägg till motiveringen
i denna reservations förslag till
utskottsutlåtande. Det gäller sista stycket
på s. 21, där talas om en sänkning
av den direkta skatten för de lägre inkomstgrupperna.
Tillägget bör således
inflyta före de två sista meningarna.

Jag föreslår således att detta tillägg
till utskottets motivering erhåller följande
lydelse: »Vid sidan härav synes böra
uppmärksammas den allmänna varuskattens
inverkan på prissättning och
avsättningsförhållanden för jordbrukets
genom avtal prisreglerande produkter.
Särskilt mjölkproduktionen, som är av
största ekonomiska betydelse vid det
stora flertalet jordbruk, synes beträffande
såväl smöret som konsumtionsmjölken
i fråga om avsättningen avsevärt
påverkas av prisförskjutningar av
denna storleksgrad. Exempelvis på
stockholmsmarknaden utgör en beskattning
av 6 å 7 öre per liter konsumtionsmjölk
en avsevärd belastning på ett genomsnittligt
mjölkpris till producenterna
av några och 40 öre.

I samband med beslutet om allmän
varuskatt hösten 1959 beräknades av
statens jordbruksnämnd skattebortfallet
på grund av ett undantagande därifrån
av mjölk, smör, ägg, potatis m. m. till
ett belopp motsvarande vid pass 7 procent
av vad skatten då angavs skola ge.
Numera torde motsvarande skattebortfall
kunna antagas ligga närmare 5 procent
av vad varuskatten ger. Beträffan -

de den viktigaste av ifrågavarande produkter,
mjölken, torde varuskatten nu
kunna beräknas till ca 125 miljoner kronor.
Skulle svårigheter bedömas föreligga
att direkt undantaga mjölk och smör
m. in. från varuskatten synes kunna övervägas
att ernå motsvarande resultat genom
någon form av restitutionsförfarande
i anknytning till gällande mjölkreglering.

I överensstämmelse härmed skulle det
också bli möjligt att avskaffa trasslet
med uppbörd av varuskatt på försäljning
av ifrågavarande produkter vid
gårdarna liksom av beskattning av jordbrukarnas
uttag därav för den egna familjens
behov.»

Detta tillägg skulle således inflyta före
de två sista meningarna i reservation
nr II, som lyder: »Dessa avvägningsspörsmål
bör höra till den allmänna
skatteberedningens uppdrag. Utskottet
vill understryka angelägenheten av att
beredningen upptar dessa frågor till
övervägande.»

Herr talman! Jag har ställt mitt yrkande
alternativt och yrkar att motiveringen
till reservation nr II måtte erhålla
det av mig angivna tillägget.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Hagberg, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; samt 3:o), av
herr Elofsson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som inneliölles
i den av honom och herr Fälldin
vid betänkandet anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations

ledet, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —-66;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten B, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Hagberg, att det förslagskulle
antagas, som innefattades i den
av honom in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del; samt
3:o), av herr Elof sson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom och herr

Fälldin vid betänkandet anförda reservationen
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge punkten C, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Hagberg, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; samt 3:o),
av herr Elofsson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som

Fredagen den 4 maj 1962

den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations

82 Nr 18

Ang. omläggning av

ledet, m. m.

innehölles i den av honom och herr
Fälldin vid betänkandet anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten D, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats 1 ro) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Hagberg, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; samt 3:o),
av herr Elofsson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som inne -

hölles i den av honom och herr Fälldin
vid betänkandet anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Emellertid, anförde vidare herr talmannen,
torde den av herr Hagberg in. fj.
avgivna reservationen i förevarande del
såsom varande en följdreservation till
samma reservation punkterna B och C
hava förfallit genom kammarens vid
nämnda punkter redan fattade beslut.

Sedermera gjordes i enlighet med återstående,
under l:o) och 3:o) här ovan
upptagna, yrkanden propositioner och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde punkten E, yttrade no
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Fälldin vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu vore i
fråga. Därjämte hade, fortsatte herr talmannen,
herr Nilsson, Ferdinand, under
överläggningen framställt ett särskilt yrkande
under förutsättning att yrkandet
om bifall till herr Gustaf Elofssons och
herr Fälldins reservation bifölles. Till
herr Ferdinand Nilssons yrkande ville
herr talmannen återkomma efteråt.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Gustaf Elofsson och herr Fälldin
vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten E, röstar

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Ang. omläggning av den allmänna varuskatten till partihandels- eller fabrikations ledet,

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Fälldin vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen anförde, att vid den
utgång, den nyss anställda omröstningen
erhållit, herr Ferdinand Nilssons yrkande
finge anses hava förfallit.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten F hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 9 maj.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 9/5—
den 14/5 på grund av utrikes resa i
landstingsangelägenheter (Tyskland och
Holland).

Stockholm den 4/5 1962

Martin Söderquist
E. Birke

Annie Wallentheim

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 185, till Konungen i anledning
av väckta motioner åsyftande dels
utredningar berörande vallagarna och
dels ändringar i dessa.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj:ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 166, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 167, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1);

nr 171, med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet in. m.; samt

nr 172, angående höjning av vissa
postavgifter m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
militärmusiken under budgetåret 1962/63
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen;
samt

nr 43, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde i
skatteärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om bidrag
till riksdagsledamöters studieresor i utlandet; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av motion om införande
av obligatorisk bostadsförmedling; nr

27, i anledning av motion angående
skydd mot jordvärdestegring, m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående rösträtten vid vissa allmänningsstämmor;
samt

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

nr 30, i anledning av motioner om
sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra icke må beviljas
på grund av förbättringsarbete som
bekostas av hyresgäst;

jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om att avsätta området Padjelanta i
Norrbottens län till nationalpark, m. in.;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av väckta motioner
om utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och principer; samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
om inrättande av haverikommissioner
för motortrafik, om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av ökad
trafiksäkerhet, om inrättande av ett statligt
trafikinstitut och om vissa undersökningar
i syfte att öka trafiksäkerheten.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18

Tisdagen den 8 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hernelius för tiden den
14—den 19 i denna månad för bevistande
av Internationella pressinstitutets
styrelsesammanträde och årskonferens
i Paris.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning, som jämte
därvid fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till närslutna läkarintyg
får undertecknad vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 7 maj till och med
den 20 maj 1962.

Kyktåsjö den 7 maj 1962

Carl U. Olsén

Att riksdagsman Carl U. Olsén, 94 02
28, Kyrktåsjö, på grund av bronchitis
acuta är oförmögen till arbete från
och med den 7/5 1962 till och med den
20/5 1962 intygas.

Hoting den 7/5 1962

J. Pettko
Leg. läkare

Även den av herr Olsén sökta ledigheten
beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad ly -

delse av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag; och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari
1958 (nr 52) om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 166,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 167, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1); och

nr 171, med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, angående höjning av vissa
postavgifter m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 67—69, bevillningsutskottets
betänkanden nr 35 och
43, bankoutskottets utlåtande nr 21,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 24,
27, 29 och 30, jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 37 och 38.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde allmänna

Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

beredningsutskottets utlåtande nr 37
skulle uppföras näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 24.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

173, angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation;
samt

nr 174, angående försäljning av viss
liäradsjord, m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion angående
Sveriges ombihlning till republik;

Statsutskottets utlåtanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

83, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 89, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning
jämte i ämnet väckta motioner;

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18

Interpellation ang. utformningen av den
nr, 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1962/63 till byggnadsforskning
jämte i ämnet väckt motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande avavtal
om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
in. m., jämte väckt motion om tullfrihet
för juteväv; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar (likviditets- och
kassakvotslag), in. m., dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto
samt om räntan som konjunkturpolitiskt
medel, m. in.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den ekonomiska politiken;

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m„ dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner;

s. k. melodiradions framtida verksamhet
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av överenskommelser
om nordiska centralbankskrediter; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot uppsägning
och permittering; samt

nr 23, i anledning av väckt motion om
visst undantag för utländsk sjöman från
bestämmelserna om skyldighet att inneha
arbetstillstånd;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor berörande
domänverket jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rennäringens främjande,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av väckt motion angående
brevbäringen i städer och tätorter;
samt

nr 40, i anledning av väckt motion om
effektivare åtgärder mot ocker.

Interpellation ang. utformningen av den
s. k. melodiradions framtida verksamhet

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Gjorda lyssnarundersökningar
har visat ett påfallande stort intresse
för lättare underhållning av den
art som ges i bl. a. melodiradion. Det stora
intresset återfinnes inom alla åldersgrupper
men är särskilt stort bland ungdom
och vissa grupper i övrigt, t. ex.
husmödrar och de äldsta i samhället.
Även bland vissa yrkesgrupper med enahanda
eller monoton arbetsrutin har den

Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Interpellation ang. vägavstängningar till följd av tjälskador

ljudtapet de lättare underhållningsprogrammen
bjuder visat sig mycket populär.

Frågan om de lättare underhållningsprogrammens
utformning har diskuterats
särskilt livligt i debatten om Radio
Nord och en ev. legaliserad kommersiell
programverksamhet. Men även om man
bortser från denna sammankoppling av
problemen synes det mig självklart att
man som komplettering till övriga, kanske
mer ambitiösa program i Sveriges
Radio tillgodoser även behovet av lättare
underhållning, bl. a. i den form som
nu sker genom melodiradion.

Frågan om melodiradions målsättning
beträffande programutformning och
kvantitativ omfattning förefaller i den
aktuella debatten något oklar. Melodiradion
började för ganska precis ett år sedan
och har f. n. en sändningstid på omkring
13 timmar per dag, varav huvudparten
sändes i P 2. Som jämförelse kan
nämnas, att P 1 utom melodiradion sänder
ca 15 timmar per dag och P 2 5 timmar.
Självfallet gäller debatten i dessa
frågor främst melodiradions programutformning
i kvalitativt avseende, men ytterst
gäller emellertid även den frågan
hur mycket pengar som kan ställas till
förfogande för denna form av programverksamhet.
Såvitt jag kan se är det också
på den punkten ovissheten om melodiradions
framtida ställning är som störst.

Inte minst med hänsyn till den livliga
debatt som f. n. pågår i radiofrågan samt
till att denna debatt i betydande utsträckning
synes gälla just den lättare
underhållningen, tror jag det skulle vara
av allmänt intresse med ett klarläggande
i fråga om utformningen av den programverksamhet
inom Sveriges Radio
det här gäller.

Med hänsyn till vad ovan anförts anhåller
jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att inför kammaren
redovisa sin syn på den s. 1c. melodiradions
framtida ställning inom Sveriges
Radios programverksamhet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. vägavstängningar till
följd av tjälskador

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Det är ett välbekant förhållande,
att vissa vägar i vårt land på
grund av skador i samband med tjällossningen
årligen brukar få avstängas i vissa
fall för all motortrafik men i större
utsträckning för tyngre trafik. Förekomsten
av avstängningar på grund av sådana
skador varierar från år till år, beroende
på väderleken under vinter och
vår. Under åren 1959—1961 varierade
således avstängningarna i fråga om tyngre
trafik mellan 780 vägmil och 1 390
vägmil för landet i dess helhet. I år har
emellertid dessa avstängningar redan
blivit av större omfattning. Enligt uppgift
per den 7 maj omfattade dittills de
maximala avstängningarna per vecka
1 580 vägmil. Härav belöpte sig inte
mindre än två tredjedelar eller ca 1 000
mil på de fyra nordligaste länen. Detta
är både relativt och absolut den högsta
siffran för dessa län under de fyra år
som här nämnts.

Man kan givetvis inte bortse från att
speciellt ogynnsamma väderleksförhållanden
kan ha medverkat till denna stegringstendens
i avstängningarna. Man
måste dock ifrågasätta, om vägupprustning
och vägunderhåll i tillräcklig grad
anpassats till de ökade krav på vägarnas
bärkraft, som trafiken numera ställer.
Skall vägarnas bärkraft vid tjällossning
kunna motsvara påfrestningarna
från den intensivare trafiken och de
tyngre transporterna, måste uppenbarligen
vägarnas upprustning och underhåll
förbättras.

Tjälskadorna på vägarna medför allmänt
menliga verkningar i fråga om trafiksäkerhet
och fordonsslitage. Det finns
emellertid anledning att framhålla ett

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18

Interpellation ang
par speciella olägenheter. Vägavstängningarna,
som företrädesvis gäller mindre
vägar och ej större länsvägar och riksvägar,
medför mycket stora svårigheter
i fråga om näringslivets transporter, inte
minst beträffande viktiga industriella råvaror.
För vissa områden blir de ekonomiska
verkningarna härav betydande.
Vidare medför avstängningarna att bilägare
ej kan nyttja sina fordon i den utsträckning
som erläggandet av fordonsskatt
ger dem rätt till, vilket ur principiell
synpunkt är otillfredsställande.

Då några förbättringar i fråga om tjälskadorna
inte kan iakttagas, utan utvecklingen
snarare går i motsatt riktning,
måste enligt min mening åtgärder vidtagas
i speciellt syfte att motverka och
minska dessa olägenheter. Den allmänna
vägpolitiken synes inte ha uppmärksammat
dessa spörsmål i tillräcklig grad.
Det är därför av vikt att en omprövning
kommer till stånd och åtgärder skyndsamt
vidtages i nämnda syfte.

vägavstängningar till följd av tjälskador

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor.

Har statsrådet uppmärksammat de omfattande
avstängningarna av allmänna
vägar på grund av tjälskador, som är särskilt
omfattande i de nordligare länen,
samt de menliga verkningarna av avavstängningarna
?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
i syfte att motverka förekomsten av i
första hand sådana tjälskador som medför
vägavstängning?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Onsdagen den 9 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde
:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Fahlander
Bergman
Jacobsson, Per
Elowsson, Nils
Bergh, Ragnar
Damström
Elofsson, Gustaf
Eriksson, Einar
Nord
Möller
Eskilsson
Mossberger
Kronstrand
Hedström
Sundin

fröken Ranmark
Stålile

Ohlsson, Ebbe
Hansson, Nils
Larsson, Åke
Gustavsson, Bengt

Hanson, Per-Olof
Gustafsson, Nils-Eric
Pettersson, Gunnar

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Augustsson
Mårtensson
Stefanson
Wikner

Nilsson, Yngve
Hjorth

Carlsson, Eric
Edström
Jansson, Paul
Källqvist

Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de
å listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Om åtgärder i syfte att minska antalet
skogsbränder

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wikners interpellation om åtgärder i

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Om åtgärder i syfte att minska antalet skogsbränder

syfte att minska antalet skogsbränder,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Wikner har frågat mig
om jag uppmärksammat den ökade
skogsbrandfrekvensen samt om jag finner
det möjligt att genom propaganda
åstadkomma en begränsning av skogsbränderna
och om jag är beredd att undersöka
vilka åtgärder som kan vidtagas
i detta syfte.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Enligt tillgänglig skogsbrandstatistik
var såsom interpellanten framhållit antalet
skogsbränder under femårsperioden
1956—1960 avsevärt större än under
närmast föregående femårsperiod. Det
förekom emellertid påfallande många
skogsbränder under den torra sommaren
1959, vilket i väsentlig grad medverkat
till det ogynnsamma värdet för femårsperioden
1956—1960. Ser man till antalet
skogsbränder för varje år under
den aktuella tioårsperioden, finner man
att skogsbränderna inte ökat år för år
på det sätt som en jämförelse av värdena
för nämnda femårsperioder skulle
kunna ge anledning att antaga. Det torde
dock vara klart att antalet skogsbränder
visat en stigande tendens under
senare år.

Enligt min mening är det av stor vikt
att effektiva åtgärder mot skogsbränder
vidtages. I den nya brandlagstiftning,
som antagits av årets riksdag, förutsattes
också att skogsbrandförsvaret i alla
kommuner skall samordnas under bygdebrandförsvarets
högsta befäl i syfte
att förstärka skogsbrandförsvaret.

När det gäller att förebygga skogsbränder
är jag i likhet med interpellanten
av den uppfattningen att mycket
står att vinna genom en väl avvägd propaganda
för ökad varsamhet med eld i
våra skogar. Sådan propaganda bedrives
också i väsentlig omfattning.

Svenska brandskyddsföreningen, som
erhåller visst statligt bidrag till sin verksamhet,
har sålunda under senare år låtit
framställa och distribuera affischer
om skogsbrandfaran samt utfärdat
skogsbrandvarningar i press, radio och

TV. Föreningen sprider vidare upplysning
genom av föreningen inspelad film.
En sådan är för närvarande under arbete.
Föreningen förbereder nu en särskild
kampanj beträffande brandskyddet
i lantgårdar, i vilken även frågan
om skogsbränderna avses skola belysas,
och planerar ett utvidgat samarbete mellan
föreningen samt radio och TV.

Vidare ger riksbrandinspektören i enlighet
med den för honom gällande instruktionen
råd och anvisningar till
kommunerna i brandskyddsfrågor, även
i spörsmål som rör skogsbrandskyddet.

Det är givetvis angeläget att den propaganda
som här avses i väsentlig omfattning
riktar sig till dem som — enligt
vad statistiken visar — i högre grad en
andra vållar skogsbränder, nämligen
minderåriga och turister. Beträffande
upplysningen i dessa frågor bland minderåriga
vill jag erinra om bestämmelserna
i ett av Kungl. Maj:t år 1953 utfärdat
cirkulär angående undervisning
i brandskydd och olycksfallsvård. Enligt
cirkuläret skall eleverna i den högsta
obligatoriska klassen vid folkskolorna,
eleverna vid de allmänna läroverken,
folk- och småskoleseminarierna etc. bibringas
de enklare grunderna för eldsläckning
och förebyggande brandskydd.
Härvid meddelas också undervisning i
skogsbrandskydd. Såvitt angår upplysning
till turister vill jag särskilt framhålla,
att domänstyrelsen i samråd med
riksbrandinspektören planerar att i samband
med att kronoskogar inom kort
kommer att öppnas för turistliv i olika
former låta i dessa marker uppsätta anslag
med bl. a. anmaning till allmänheten
att uppmärksamma skogsbrandfaran.

Av vad jag anfört torde framgå att
propagandan för att minska antalet
skogsbränder bedrives på bred front och
i avsevärd omfattning. Med hänsyn till
de starka ekonomiska intressen som
brandförsäkringsbolagen har på detta
område, finner jag det naturligt, att i
första hand Svenska brandskyddsföreningen,
som i avsevärd omfattning stödes
av dessa bolag och skogsnäringens
företrädare, verkar för en intensifiering
av propagandan mot skogsbränderna.

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Enligt min mening synes det särskilt
lämpligt att man härvid vänder sig till
bl. a. olika fritidsorganisationer och använder
sig av radio och TV.

Herr talman, med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Jag vill än en gång framhålla, att förebyggande
åtgärder mot skogsbrand bör
vidtagas i större omfattning än hittills.
Det är uppenbarligen ett stort intresse
att skogsbrandförsvaret utformas på sådant
sätt, att det till minsta möjliga kostnad
ger största möjliga effekt. Att kunna
helt undvika skogsbränder är givetvis
uteslutet, men säkerligen kan man genom
ökad propaganda i TV, radio, filmer,
broschyrer och bland skolungdomen
nå längre. 1 dagens läge, när domänverket
avser att låta allmänheten få
tillträde till kronoparkerna som fritidsområde
— vilket är riktigt — synes det
mig vara av vikt att alla får klart för sig
hur man bör uppträda i skog och mark
vid handhavande av eld och eldfarliga
föremål.

Det gäller ju mycket stora värden då
skogen brinner, och för att skogsbrandskyddspropagandan
skall kunna bedrivas
i önskvärd omfattning måste det anses
vara ett ovillkorligt krav att tillräckliga
medel anslås för propagandan.
Brandförsäkringsbolagen borde även
lämna bidrag och staten ytterligare höja
sitt anslag. Jag vill nämna att staten nu
inte anslår mer än 2 000 kronor till sådan
propaganda, och denna ytterst blygsamma
summa borde enligt min mening
kunna höjas väsentligt. Staten och kommunerna
bestrider på olika sätt utgifterna
för skogsbrandförsvaret. Kostnaderna
för skogsbrandbevakning bestrides
helt av statsverket. Under de senaste
åren har dessa kostnader varierat mellan
650 000 och ca 2 miljoner kronor.
Genom att satsa mera på förebyggande
åtgärder mot skogsbrand kunde statens
och kommunernas utgifter nedbringas.

ökat statsanslag för denna propaganda
skulle säkert bli en billig premie för
staten med dess stora skogsinnehav. Inrikesministern
säger att propaganda bedrives,
men jag anser att denna propaganda
bör ytterligare väsentligt ökas.

Jag ber än en gång att få framföra ett
tack till statsrådet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
173, angående pansartruppernas och pansarinfanteriets
fredsorganisation.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående försäljning av viss häradsjord,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 79 och 81—100,
bevillningsutskottets betänkanden nr 48
och 51, bankoutskottets utlåtanden nr
17-—20, 24 och 26, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 23, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 8 och 13 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 39 och 40.

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 12 januari 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 56, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade på grundval av
ett av skattelagssakkunniga avgivet bc -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Ang. avdragsrätt för värdeminskning a tackdiknmgsanlaggmngar och skogsvägar

länkande framlagts förslag till bestämmelser
om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet. I fråga om
täckdikningsanläggningar hade föreslagits,
att hela kostnaden och i fråga om
skogsvägar en tredjedel av kostnaden
skulle få avskrivas med tio procent
per år.

De nya bestämmelserna voro avsedda
att tillämpas första gången vid 1963 års
taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 565,
av herr Bengtson m fl., och II: 685, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 56 måtte besluta, att avskrivningsunderlaget
för värdeminskningsavdrag
för skogsvägar skulle utgöra två
tredjedelar av kostnaden för anläggningen
efter avdrag för i förekommande
fall utgående statsbidrag, samt antaga
i motionerna infört förslag till
ändring av punkten 2 b av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen;

II) de likalydande motionerna I: 566,
av herr Eskilssson m. fl, och II: 687, av
herr Nilsson i Svalöv in. fl, vari anhållits,
att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 56 fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
med de ändringar, att dels avskrivningsunderlaget
för skogsvägar bestämdes
till två tredjedelar av anläggningskostnaden
och dels avskrivning för beskattningsåren
1960 och 1961 medgåves
i förhållande till de totala kostnaderna
för täckdikningsanläggningar och två
tredjedelar av kostnaderna för skogsvägar; III)

de likalydande motionerna I: 567,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Siindin,
samt II: 683, av herrar Fälldin och
Antonsson, vari föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 56 skulle besluta,

1) att skattskyldig, som icke kunde
utnyttja värdeminskningsavdrag för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar
för beskattningsår enligt avskrivningsplanen,
skulle äga rätt att förskjuta
avdraget till senare beskattningsår,

2) att nyanläggning av täckdikning
och skogsvägar, som verkställts under
beskattningsår, beträffande vilka taxering
i första instans verkställts åren
1958—1962, skulle medföra rätt till värdeminskningsavdrag
på sätt som skattelagssakkunniga
föreslagit, dock att i
fråga om skogsvägar två tredjedelar av
sådan kostnad skulle anses som nyanläggningskostnad; IV)

de likalydande motionerna I: 568,
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. och
II: 684, av herr Hansson i Önnarp m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 56 måtte
besluta, att punkten 2 b av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåg, att i
täckdikningsanläggning skulle inbegripas
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning;

V) de likalydande motionerna I: 569,
av herr Olofsson m. fl., och II: 682, av
herr Antby in fl., vari anhållits, att riksdagen
med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit i proposition nr 56 måtte besluta,

a) att avskrivningsunderlaget för anläggning
av skogsväg skulle bestämmas
till två tredjedelar av kostnaden i stället
för i propositionen föreslagna en tredjedel,
samt

b) att i fråga om avskrivning å såväl
täckdikningsanläggning som skogsväg
en på visst år fallande icke utnyttjad
avskrivningsdel skulle utnyttjas under
något senare år under avskrivningsperioden;
ävensom

VI) de likalydande motionerna I: 570,
av herr Widén, samt II: 686, av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson
i Norderön, vari föreslagits, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen nr 56 måtte besluta,

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å

1) att rätt till avdrag för anläggande
av skogsväg skulle föreligga med hela
anläggningskostnaden i den mån den bestritts
av den skattskyldige, samt

2) att ifrågavarande kostnad skulle
efter den skattskyldiges eget val få avdragas
antingen på en gång eller under
en tidsperiod av fem år efter skogsvägens
färdigställande.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 342,
av herr Ringabij m. fl. och 11:416, avherr
Magnusson i Tumhult m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt i någon form kunde
beviljas för nyanläggning genom
skogsplantering; samt

2) motionen II: 605, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag att ombyggnads- och iståndsättningskostnader
för enskild utfartsväg
för den enskilda fastigheten skulle
vara avdragsgilla vid beskattning av inkomst
från fastigheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 56 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas och i anledning av de
inbördes likalydande motionerna 1:567,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt 11:683, av herrar Fälldin och
Antonsson, I: 568, av herr Nils Theodor
Larsson m. fl., och II: 684, av herr Hansson
i önnarp m. fl., samt I: 569, av herr
Olofsson m. fl., och II: 682, av herr Antby
m. fl. — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar,
att punkt 2 b av anvisningarna till 22 §

täckdikningsanläggningar och skogsvägar
och ikraftträdandebestämmelserna erhölle
i punkten angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 342,
av herr Ringaby m. fl., och 11:416, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 565,
av herr Bengtson m. fl., och 11:685, av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 566,
av herr Eskilsson m. fl., och 11:687, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:567,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt II: 683, av herrar Fälldin och
Antonsson;

5) de likalydande motionerna 1:568,
av herr Nils Theodor Larsson m. fl., och
II: 684, av herr Hansson i önnarp m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1:569,
av herr Olofsson m. fl., och II: 682, av
herr Antby m. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Widén, samt 11:686, av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i
Norderön; ävensom

8) motionen II: 605, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

De av utskottet förordade ändringarna
i punkten 2 b av anvisningarna till
22 § förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
inneburo, dels att
skattskyldig skulle äga rätt att till ett
senare beskattningsår förskjuta vid taxeringen
icke utnyttjade avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, dels ock att alla täckta
avlopp, således även huvudavlopp, i
direkt anslutning till täckdikning skulle
få inräknas i avskrivningsunderlaget.
Utskottets förslag till ändrade ikraftträdandebestämmelser
innebar, att avskrivningsreglerna
icke i något fall skulle
äga tillämpning beträffande räkenskapsår,
som gått till ända före den 1 november
1962.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Ang. avdragsrätt för värdeminskning a täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Reservationer hade avgivits

I) angående begreppet täckdikningsanläggning
och rätten att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag

av herrar John Ericsson, Einar Eriksson
och Erik Jansson, fröken Ranmark,
herrar Wärnberg, Engkvist, Andersson
i Essvik, Kristenson i Göteborg och Nyström
samt fru Skantz, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 56 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas — måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
iindringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i reservationen angiven
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:342,
av herr Ringaby m. fl., och 11:416, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:565,
av herr Bengtson m. fl., och II: 685, av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:566,
av herr Eskilsson m. fl., och 11: 687, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 567,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt II: 683, av herrar Fälldin och
Antonsson;

5) de likalydande motionerna I: 568,
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.,
och II: 684, av herr Hansson i önnarp
m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1:569,
av herr Olofsson m. fl., och II: 682, av
herr Antby m. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Widén, samt II: 686, av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i
Norderön; ävensom

8) motionen II: 605, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Nilsson i Svalöv, Christenson i Malmö,
Eriksson i Bäckmora, Enskog och Björkman,
vilka —• under åberopande av innehållet
i de inbördes likalydande motionerna
I: 565, av herr Bengtson m. fl., och
II: 685, av herr Hedlund m. fl., I: 566,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 687, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., 1:567, av
herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt 11:683, av herrar Fälldin och Antonsson,
samt I: 569, av herr Olofsson
m. fl., och II: 682, av herr Antby m. fl.,
samtliga motioner såvitt här vore i fråga
— ansett, att punkten 2 b av anvisningarna
till 22 § och ikraftträdandebestämmelserna
i det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits; samt

III) angående enskild utfartsväg

av herrar Sundin och Eriksson i Bäckmora,
vilka — under åberopande av innehållet
i motionen II: 605, av herr Börjesson
i Glömminge in. fl. —- ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen
med bifall till nämnda motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag att ombyggnadsoch
iståndsättningskostnader för enskild
utfartsväg skulle vara avdragsgilla vid
beskattning av inkomst av fastighet.

Den i reservationen I föreslagna ändringen
av ikraftträdandebestämmelserna
överensstämde med utskottets förslag till
ändring av samma bestämmelser.

De i reservationen II föreslagna ändringarna
i förevarande lagförslag skilde
sig från utskottets förslag bland annat
därutinnan, att reservanterna föreslagit,
att avskrivningsunderlaget för skogsvägar
skulle bestämmas till två tredjedelar
av anläggningskostnaden.

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Vid behandlingen i bevillningsutskottet
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 56 och i samband därmed
väckta motioner har utskottet vid ett par
av huvudpunkterna delat sig i två lika
stora hälfter. Lotten har gjort, att den
socialdemokratiska halvan har blivit reservanter
i den första delen, som gäller
avskrivningsgrunder för täckdikning
och frågan om rätten att skjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag till kommande
år.

Förslaget i propositionen om värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar
och skogsbilvägar, vilka båda ju
är grundförbättringar å fastighet, är ett
avsteg från de skatteregler och principer
som tillämpas i vår skattelagstiftning.

Förhållandet är ju nämligen det, som
skattelagssakkunniga också har konstaterat,
att vår skattelagstiftning inte beskattar
kapitalförvärv utan endast inkomstförvärv.
Således beskattas inte
vinst vid försäljning av fastighet, mer
iin under de första åren i syfte att förhindra
spekulation, men konsekvensen
av dessa beskattningsregler är att förvärv
av en fastighet eller grundförbättringar
å denna inte heller är avdragsgilla.
Däremot medgives avdrag för reparation
och underhållskostnader, för att
det ursprungliga värdet skall kunna bevaras,
samt ett mindre värdeminskningsavdrag
för de delar av fastigheten som
minskar i värde trots underhållsarbeten.
Då man vid bedömningen av hithörande
spörsmål både inom skattelagssakkunniga
och inom departementet och vid remissförfarandet
har kommit till den
slutsatsen att nuvarande skatteregler på
ett markant sätt motverkar en önskvärd
ökning och effektivisering av investeringarna
i täckdikningsanläggningar och
skogsbilvägar, kan ett sådant avsteg som
här är föreslaget i begränsad omfattning
vara befogat.

För att börja med täckdikningsanläggningarna
innebär propositionens förslag,
som ju enhälligt tillstyrkts av utskottet,
att dessa anläggningar får avskrivas

i sin helhet — med 100 procent — på
så sätt att en tiondel får avskrivas under
vart och ett av åren under en tioårsperiod.
I begreppet täckdikning ingår
också täckta avlopp som har direkt förbindelse
med nämnda dikning. Den borgerliga
hälften av utskottet har utöver
detta föreslagit en ökning av avdragsrätten
till att omfatta även huvudavlopp
i enlighet med yrkandet i motionerna
I: 568 och II: 684. De socialdemokratiska
reservanterna hävdar att enligt gällande
rättspraxis innefattas inte huvudavlopp
i begreppet täckdikning, och under remissbehandlingen
har uttalats farhågor
för svårigheter att avgöra i vad mån huvudavlopp
betjänar täckdikning eller annan
vattenavledning. Reservanterna delar
dessa farhågor, och även de borgerliga
ledamöterna i utskottet delar ju uppfattningen
att en klar gränsdragning bör
ske.

Detta är ingen stor sak beträffande
skattebortfall utan huvudsakligen en teknisk
fråga. Vi reservanter vill hävda den
meningen att det gäller att begränsa undantagen
från gällande skatteregler så
mycket som möjligt och i detta fall till
två klart avgränsade objekt. Med den
ändring den borgerliga hälften vill ha
är steget nära till att ta med invallningsföretag
och närbesläktade ändamål.

Vad beträffar de motionsyrkanden
som tillstyrkts av utskottet beträffande
möjligheten att framtida år utnyttja ej
tidigare utnyttjade avdrag vill reservanterna
ej gå med på att täckdikningsavdrag
och avdrag å skogsvägar jämställes
med avdrag å inventarier utan anser
att dessa måste jämställas med det begränsade
värdeminskningsavdrag som
medgives å fastighet, och beträffande
sådana avdrag tillätes ju ingen förskjutning.
Rent allmänt kan också sägas att
grundförbättringar som täckdikningar
och skogsvägar måste påverka taxeringsvärdet
och därmed också påverka värdet
å hus och det vanliga värdeminskningsavdraget
å fastigheten.

Det var vad jag hade att säga beträffande
täckdikningsanläggningar. Låt
mig, herr talman, medan jag ändå har

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å
ordet, något motivera utskottets utlåtande
i övrigt, där ju de borgerliga representanterna
är reservanter.

Då det gäller avskrivningar på skogsbilvägar
vill jag först erinra om de regler
som tillämpas vid byggande av enklare
vägar av engångskaraktär. I sådana
fall betraktas vägbygget som en ren
driftkostnad och är därmed avdragsgillt
på en gång vid beskattningen. Gradskillnader
kan också föreligga mellan
full avdragsrätt och de fall då hela arbetet
betraktas som grundförbättring.
Någon ändring härutinnan föreslås inte.

Propositionen föreslår nu att en tredjedel
av de som grundförbättring ansedda
kostnaderna skall få avskrivas efter
samma regler som täckdikningar, d. v. s.
med en tiondel under vart och ett av
åren under en tioårsperiod. De borgerliga
reservanterna önskar utsträcka avskrivningsunderlaget
till två tredjedelar
av kostnaderna. Naturligtvis kan man
hitta motiveringar för reservanternas
förslag. Man kan till och med hitta goda
motiveringar, och man kan instämma i
önskvärdheten av ett rationellt skogsbruk
och att en förutsättning härför är
tillgången på goda skogsvägar. Men här
föreligger en avvägningsfråga mellan å
ena sidan en önskvärd expansion av exportindustrien
och å andra sidan skatterättvisan.
Jag är nämligen helt övertygad
om att önskvärdheten av skattelättnader
för att få en behövlig injektion
kan åberopas av många näringar och näringsutövare.

Vi får också ha klart för oss att hela
den proposition som vi nu behandlar är
på alla punkter en liberalisering av nuvarande
skatteregler och ger skattebetalarna
favörer. Låt mig bara nämna ett
enda exempel. Här kan inträffa att en
investering i en fastighet på låt mig
säga 50 000 kronor, som väl måste höja
fastighetens värde, om investeringen
skall ha något fog för sig, får avdragas
på tio år. Sker sedan en försäljning av
fastigheten, måste ju ändå fastighetens
värde ha stigit avsevärt, om inte med
50 000 kronor så i varje fall upp emot
detta belopp. Den betalning som då erlägges
för fastigheten kommer inte att

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

täckdikningsanläggningar och skogsvägar
upptagas vid beskattningen. Det är alltså
mycket stora skattefavörer för den
som kan utnyttja dem.

Det ligger naturligtviis inget underligt
i att de borgerliga partierna vill gå
ännu längre i fråga om skattesänkningar.
Det har vi vant oss vid både i utskottet
och i riksdagens kamrar, men jag har
svårt att finna den sakliga grunden för
de i detta avseende framställda kraven.

I den mån kammarens ledamöter inte
redan känner till sakförhållandena vill
jag erinra om att det utgår relativt stora
statsbidrag till byggande av skogsvägar.
För det överväldigande antalet skattskyldiga
utgår statsbidraget med 50 procent
till stamvägar och 40 procent till
andra vägar. Även dessa bidrag måste ju
medverka till att fastighetsvärdena höjs.

Vad beträffar reservation III, som
handlar om enskild utfartsväg och i vilken
begärs en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning och förslag
att vissa avdrag skall medges för kostnader
för sådan väg, finner utskottet att
det därvidlag inte föreligger samma motiveringar
som beträffande täckdikning
och skogsbilvägar. Med anledning härav
avstyrker utskottet utredningskravet.

Herr talman! Jag ber att beträffande
täckdikningsanläggning och rätten att
förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag
fa yrka bifall till reservation I
av herr John Ericsson m. fl., och i övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! När det gäller utlåtandet
om täckdikningen är det som herr Wärnberg
mycket riktigt påpekade, på två
punkter som utskottsmajoriteten och reservanterna
ej är överens. Utskottsmamajoriteten,
som i denna fråga, vilket
också herr Wärnberg nämnde, utgöres
av de tre borgerliga partierna, vill att
alla täckta rörledningar — även utlopPen
— skall inkluderas i avskrivningsunderlaget,
under det att reservanterna
i likhet med propositionen vill införa en
ny definition på begreppet täckdikning
för att undandraga de täckta avloppen
från avskrivningsunderlaget.

98 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å t

Jag förstår inte riktigt varför reservanterna
intagit denna attityd. Det kan
nämligen förhålla sig så, att ett skifte
som behöver dikas, till sin konstruktion
kan vara så beskaffat, att man måste
lägga flera dikningssystem, och man måste
då ha ett huvudavlopp som samlar
upp vattnet från de olika systemen. Därav
följer att det första man måste göra
i ett sådant fall är att taga upp avloppet.
Detta avlopp är alltså förutsättningen
för dikningens genomförande och ingår
således i systemet, varför konsekvensen
borde bli att detsamma också inräknas
i avskrivningsunderlaget.

Den andra punkten, där oenighet föreligger,
är rätten att förskjuta vid taxeringen
outnyttjade värdeminskningsavdrag.
Utskottet anser att rätt till sådan
förskjutning bör medgivas, under det att
reservanterna är motståndare till densamma
och hänvisar till att sådan rätt
ej finnes då det gäller byggnader. Vidare
menar man att den tidigare beslutade
förlustutjämningen icke skulle motivera
en sådan förskjutning. Varför skall man
vara motståndare till en sådan ordning?
Arbetet är ju utfört, och den omständigheten
att vederbörande råkat ut för förluster
så att avdragen ej kan utnyttjas
bör väl inte leda till en diskriminering.
Kan vi inte vara överens om att vattensjuk
mark inte har förutsättningar att
ge någon lönsamhet? Den måste dikas.
Det är ett grundvillkor för att full skörd
skall ernås. Utskottsmajoriteten vill gå
den litet mera generösa vägen för att underlätta
ekonomiseringen. Det blir endast
en hjälp till självhjälp. Det eventuella
skattebortfallet kompenseras av att skördarna
ökar efter dikningens genomförande.

Då det gäller den andra punkten i detta
utlåtande, nämligen skogsvägarna, har
den socialdemokratiska delen fått majoritet
i utskottet, och vi andra har avgett
en reservation nr II till förmån för en
avskrivning med två tredjedelar av kostnaden
under tio år. Utskottet vill i denna
punkt åt! endast en tredjedel av kostnaden
skall få avskrivas under tio år. Vi
reservanter anser emellertid att anläggandet
av skogsvägar ingår som ett led i

och skogsvägar

rationaliseringen av skogsdriften till
följd av den ökade mekaniseringen och
motoriseringen av transporterna. Denna
rationalisering är inte något självändamål
utan har helt enkelt tvingats fram
på grund av att skogsnäringen arbetar i
en hård konkurrens med utlandet. Det
gäller att se till att de svenska skogsprodukterna
kan stå sig i denna konkurrens,
samtidigt som det gäller att bibehålla näringens
lönsamhet. Med de avverkningsmetoder
som under senare år har börjat
användas kommer en hel del av dessa
skogsvägar att få en ganska kort användningstid
eller att få mycket ringa
betydelse under åtskilliga år framöver.

Med hänsyn till de synpunkter jag här
har framfört skulle jag till sist vilja
framhålla, att det torde vara riktigt att
karakterisera huvudparten av dessa vägkostnader
som driftkostnader, och det
är också med hänsyn härtill som vi har
avgivit vår reservation till förmån för
avskrivning med två tredjedelar av anläggningskostnaden.

Herr talman! Med detta ber jag att när
det gäller den första punkten, rörande
täckdikningen, få yrka bifall till utskottets
hemställan och när det gäller den
andra punkten, rörande skogsbilvägarna,
bifall till reservation II.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara med några
få ord kommentera vad herr Wärnberg
alldeles nyss har sagt speciellt när det
gäller frågan om möjligheterna till avskrivningar
beträffande skogsbilvägar.
Herr Wärnberg säger att detta i och för
sig utgör en stor skattelättnad, som även
kommer att föra med sig en värdestegring
för berörda fastigheter.

Jag vill då allra först säga, att när
finansministern har lagt fram detta förslag,
ser jag det inte som en gärd av
liberalisering och en skattesänkning
utan så mycket mera som ett försök att
nå större rättvisa på detta område. Förhållandet
är ju det, att dessa vägar uteslutande
användes för att transportera
fram råvaror till industrien. Till detta
kommer, herr Wärnberg, fordons- och

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å
brännoljeskatt som tas ut av ägarna till
de lastbilar som i huvudsak använder
dessa vägar, vilket gör att man många
gånger om har betalt den skattelättnad
som här kommer i fråga.

Sedan vill jag, herr talman, i vad det
gäller reservation III angående enskild
utfartsväg bara hänvisa till vad
som står skrivet i motionerna och yrka
bifall till reservationen. I övrigt instämmer
jag i de yrkanden som herr Yngve
Nilsson alldeles nyss här har framställt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Då herr Wärnberg nämnde
något om att det var fråga om en
skatteförmån, en favör, när man skapade
dessa avdragsmöjligheter, skulle jag
vilja säga, att man också kan se det på
precis motsatt sätt. Det är väl så att en
av de viktigaste rationaliseringsåtgärderna
i skogsbruket i dag är att bygga
skogsbilvägar. De mycket starkt ökade
kostnader som skogsbruket kommer att
få dras med framöver — ökade löner
osv. — gör att rotvärdena på många
håll är mycket starkt hotade. Det är helt
enkelt nödvändigt att snabbt bygga ut
skogsbilvägnätet, om man skall kunna
utnyttja skogarna på många håll. Här
måste man vidta alla tänkbara åtgärder.
Staten lämnar visserligen bidrag — det
föreslås 8 miljoner kronor för nästa år,
men det räcker inte till mer än 70 mil
vägar. Det är ett mycket litet antal mil.
Man borde bygga nya vägar i skogarna
mycket snabbare. När skogsbilvägnätet
är utbyggt ordentligt, kommer detta att
innebära mycket kraftigt minskade
kostnader för skogsbruket och därmed
också bättre skatteunderlag för herr
Sträng. Mera pengar kommer in i skatt
på längre sikt. Även om man är tacksam
för detta förslag och tycker att det är
utomordentligt, borde nog majoriteten
här ha varit generös och sträckt sig till
två tredjedelar av anläggningskostnaderna.
Sådan skattereform kommer att
stimulera till ökat utbyggande av skogsbilvägnätet.
Eftersom det då kommer in
mera pengar i form av skatt, kan man

täckdikningsanläggningar och skogsvägar
helt bortse ifrån den favör som det talas
om här.

Så sägs det, att man har rätt att göra
värdeminskningsavdrag på byggnader i
vissa sådana sammanhang. Det avdraget,
som beror på taxeringsvärdet, berörs ju
i mycket ringa grad av skogsvärdet. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
förslaget om två tredjedels avdrag när
det gäller byggande av skogsbilvägar.

Jag skulle också vilja anknyta till frågan
om möjligheterna att förskjuta de
outnyttjade värdeminskningsavdragen inom
en tioårsperiod. Man har visserligen
pekat på att en rätt till sådan förskjutning
skulle vara obehövlig sedan vi fått
lagstiftningen om förlustutjämning. Men
förlustutjämningen täcker inte alls det
behov som här föreligger. Rätten till
förlustutjämningsavdrag kan utnyttjas
endast under förutsättning att vederbörande
inte har så stor inkomst att han
får någon beskattningsbar inkomst, och
man kan redovisa förlust på en rörelse
utan att fördenskull råka i en sådan
situation. Så fort en person har
1 000 kronor i beskattningsbar inkomst,
kan han inte utnyttja förlustutjämningsavdraget.
Därför tror jag att det vore
välbehövligt att få en rätt att flytta över
värdeminskningsavdrag för det ena året
till det andra för att hjälpa en person
som något år får stora förluster på rörelsen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det har i resonemangen
om denna fråga sagts, att när finansministern
nu varit så vänlig att lägga
fram ett sådant för skogsägarna
generöst förslag, borde man nöja sig
med detta och inte trilskas och vilja ha
ännu mer än han har föreslagit. Med all
aktning för finansministerns personliga
älskvärdhet, som jag sätter mycket högt,
tror jag dock inte att jag kan beteckna
det föreliggande förslaget som någon akt
av generositet från hans sida. Det är väl
tvärtom så att utvecklingens tryck till
sist har tvingat regeringen att föreslå en
kodifiering av ett system som redan
har kommit till uttryck i praktiken och

100

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å
som kommit till uttryck just därför att
de formella bestämmelserna visat sig
orättvisa. De är inte bara orättvisa, utan
de belastar direkt en av Sveriges viktigaste
exportnäringar. Det är en beskattningspålaga
som inte stimulerat
skogsbruket, utan snarare haft motsatta
verkningar. Jag tror inte att regeringen
kunnat vara blind för dessa faktiska
förhållanden, vilka bestyrkts av
utredningen och flera remissinstanser.
Det är detta som är bakgrunden till det
föreliggande lagförslaget.

Nu är det klart att det kan råda delade
meningar om var schablonstrecket
skall sättas. När det gäller att från fall
till fall avgöra vad som är grundförbättring
och vad som är att hänföra till
driftkostnader vid anläggning av en permanent
skogsväg, är förhållandena givetvis
rätt skiftande. De som nu vill
medge avskrivning med två tredjedelar
av anläggningsbeloppet har enligt reservanternas
mening — och jag har anslutit
mig till den i utskottet — en god
grund för sin bedömning. Ett inte så
fitet antal av remissinstanserna har ju
ansett, att man skulle få dra av väsentligt
mera, nämligen hela beloppet.

Det finns dessutom ett speciellt skäl
som gjort, att jag i utskottet anslutit mig
till reservanternas ståndpunkt om två
tredjedelars avdragsrätt. Det skälet är
— och det har påpekats från olika håll

_ att s. k. permanenta skogsvägar i

många fall har en temporär ekonomisk
betydelse med ganska långa intervaller
mellan de tillfällen, då behov av användning
verkligen föreligger. Framförallt
förekommer detta i bondeskogsbruket,
där man ofta samlar ihop ett virkesförråd
inom ett visst område för
avverkning, och när det avverkningsmogna
förrådet har tagits ut förlorar
vägen starkt i ekonomisk betydelse under
en längre eller kortare tid. I sådana
fall får vägen huvudsakligen betraktas
som en driftkostnad för den aktuella
avverkningen, och dess egenskap av
s. k. grundförbättring är under mycket
lång tid ganska ringa.

Nu visar en statistik i slutet av propositionen
att under åren 1951—1958

täckdikningsanläggningar och skogsvägar
cirka 40 procent av skogsbilvägarna
byggts i aktiebolagsskogar, och härav
har man dragit den slutsatsen att den
föreslagna åtgärden huvudsakligen skulle
tillgodose bolagen. Jag undrar om
man inte skall akta sig för att dra sådana
slutsatser av denna statistik. Det
är ju så att de enskilda skogarna utgör
en mycket stor andel av skogsarealen
här i "landet, och man kan förmoda att
där finns ett betydande uppdämt behov,
som kan komma till uttryck om
man underlättar villkoren för byggandet
av sådana vägar.

Det är med hänsyn till dessa synpunkter
och till skogsbrukets nyckelposition
inom den svenska exportnäringen som
jag för min del anslutit mig till reservanternas
förslag om två tredjedelars
avdragsunderlag av byggnadskostnaderna
för permanenta skogsvägar. Jag tycker
att det var en väl underbyggd och
befogad ståndpunkt, och jag förenar mig
därför om bifall till reservation II.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! De frågor som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande nr
40 rörande avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar och skogsbilvägar
är naturligtvis av mycket stor
betydelse för jord- och skogsbruket, som
här redan poängterats. På grund av de
erfarenheter och iakttagelser som jag
gjort under många års taxeringsarbete
i fråga om skogsbrukets beskattning och
gällande bestämmelsers tillämpning i
praxis, vill jag här framföra några synpunkter
beträffande skogsbilvägar.

De nu gällande bestämmelserna har
fått en mycket restriktiv tillämpning i
praxis. Det föreligger ett flertal rättsfall,
där beskattningsdomstolarna helt
vägrat avdrag även i fall där en gammal
väg för hästtransporter tidigare funnits.
I rätt många fall blir den skattskyldige
ställd i en ogynnsam situation med nuvarande
bestämmelser. Detta är förhållandet
bl. a. om skogsägaren bygger ut
skogsbilvägar inom områden där marken
har svag produktionsförmåga så att det
dröjer länge innan nästa uttag kan gö -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

101

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å (äckdikningsanläggningar och skogsvägar

ras. Den nya bilvägen höjer rotvärdet
kanhända med 4—5 kronor per kbm,
som sålunda direkt återspeglar sig i en
intäktsökning under året, medan den
många gånger dryga kostnaden för skogsbilvägen
inte får avdragas. Med tanke
på statsskattens progressivitet blir beskattningen
här mycket kännbar. Det
dröjer kanske 8—10 år innan vägen i
nämnvärd grad blir utnyttjad på nytt för
skogstransporter.

Praxis beträffande avdrag har växlat
mellan olika delar av landet. Inom en
del områden har beskattningsnämnderna
medgivit avdrag med visst belopp, motsvarande
kostnaderna för en mera tillfällig
väg, medan på andra håll avdrag
helt vägrats. Det sistnämnda förfaringssättet
har stöd i föreliggande rättsfall
från prövning i såväl kammarrätten som
regeringsrätten, och riksskattenämnden
har för resten under senare tid rätt kategoriskt
uttalat sig för ren avslagslinje i
flera fall.

Särskilt ogynnsamma resultat har jag
också kunnat iakttaga för skattskyldiga,
som nyligen tillträtt en skogsfastighet
och som för att nedbringa skuldbördan
gör ett förhållandevis stort uttag ur skogen
och i samband härmed bygger skogsbilvägar.
Här uppkommer en kraftig intäktsökning
för beskattningsåret, medan
kostnaden för skogsbilvägen inte heller
i det fallet får avdragas.

Här kommer även ett annat avsnitt av
skogsbeskattningen in i bilden, nämligen
bestämmelserna om värdeminskning för
skog. Som bekant är underlaget för värdeminskning
enligt den s. k. förrådsmetoden,
som mest kommer till användning,
det genomsnittspris som betalats
för skogen vid förvärvet. Då ofta även
yngre skog ingår i förrådet, blir medelvärdet
på grund härav lägre även för
den mogna skogen. Enligt den grundläggande
principen skall endast tillväxten
under innehavet beskattas, men på
grund av bestämmelsernas utformning
och tillämpning blir i många fall även
kapitaluttag ur skogen beskattade. Dessa
förhållanden hör inte direkt till dagens
fråga, men på grund av att de ofta samverkar
med bestämmelserna rörande av -

dragsrätt för skogsvägar till ett synnerligen
otillfredsställande och jag vågar
kanske säga i vissa fall obilligt resultat
för den skattskyldige, har jag här velat
påtala även dessa bestämmelser.

Såsom framgår både av utredningen
och av avlämnade motioner har anläggningskostnaderna
för skogsvägar alltmer
fått karaktären av driftkostnad. Det nära
sambandet med en omedelbar intäktsökning
talar, tycker jag, starkt för cn sådan
tolkning av kostnadsbegreppet. Att
utbyggda skogsvägar skulle ha en så värdehöjande
effekt på fastigheten som här
har gjorts gällande, synes nog rätt diskutabelt.
Även om detta resonemang i någon
mån kan accepteras, motiverar det
ingalunda eu så kraftig reduktion av avskrivningsunderlaget
som här föreslås.
Väger man de båda komponenterna —
grundförbättring och driftkostnad —
mot varandra, finner man att starka skäl
talar för att övervägande delen av anläggningskostnaden
bör inräknas i avskrivningsunderlaget.

Remissyttrandena i ärendet bör också
tillmätas betydelse. Så auktoritativa organ
som skogsstyrelsen, domänstyrelsen,
flera skogsvårdsstyrelser och andra har
ansett att hela anläggningskostnaden bör
få avskrivas. Domänstyrelsen har bl. a.
påpekat, att enligt styrelsens uppfattning
måste anläggning av skogsbilvägar till
mycket stor del fylla exakt samma funktion
som skyddsdikning å skogsmark, för
vilken kostnaden är avdragsgill i sin helhet.

Jag anser det föreliggande förslaget
vara ett steg i rätt riktning för att åstadkomma
en mera rättvis och likformig
beskattning i detta avseende och hälsar
det därför med största tillfredsställelse.
Men jag hyser den bestämda uppfattningen
— som jag förut här sagt — att
det föreslagna avskrivningsunderlaget
med en tredjedel av kostnaderna är för
lågt och inte ger ett resultat, som överensstämmer
med de verkliga förhållandena
inom skogsbruket. Jag anser att det
förslag, som reservanterna i detta avseende
framlagt om ett avskrivningsunderlag
med två tredjedelar av kostnaderna,
är mera riktigt och mera överensstäm -

102

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å
mer med verkligheten och är sakligt motiverat.

Herr talman! I anslutning till de anförda
synpunkterna ber jag att få yrka
bifall till reservation 11 av herr Stefanson
in. fl.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att denna debatt i första hand
har kommit att röra sig om skogsbilvägarna
— förslaget rörande täckdikningsanläggningarna
har ju accepterats
av så gott som alla; det är också den
lilla saken. Låt mig då till herr Yngve
Nilsson säga, att när han beskyller den
socialdemokratiska utskottshalvan för
att skapa en ny definition när det gäller
huvudavloppen, vågar vi påstå att
det förhåller sig precis tvärtom, ty enligt
den rättspraxis som i dag utbildats
hör inte dessa avlopp till täckdikningsanläggningar.
Den socialdemokratiska
halvan vill emellertid att kostnaderna
för alla stamdiken, som hör samman
med täckdikning, skall inräknas i avskrivningsunderlaget.
Det är således inte
någon ny definition som vi försöker
göra, utan vi vill använda den gamla
definitionen.

När det gäller skogsbilvägarna har alla
talare här försökt övertyga kammaren
om att det är nödvändigt för skogsbruket
att få skogsbilvägar för att kunna
klara sig i den hårdnande konkurrensen.
Det är väl ingen som vill bestrida
att det är rationellt att bygga skogsbilvägar
— det är vi alla på det klara
med. Men icke desto mindre är detta
en grundförbättring. Vägen förstörs ju
inte i och med det första skogsuttaget,
utan vägen består och höjer fastighetens
värde. Enligt nuvarande regler skall vi
inte beskatta kapitalförvärv, men vi medger
heller inte avdrag för detta vid försäljning
av kapitaltillgång. I detta fall
är det klart och tydligt att vi ökar fastighetens
värde, alltså en kapitaltillgångs
värde, och då kan detta enligt nuvarande
skattereglering inte vara avdragsgillt,
ty då försäljningen en gång
äger rum, behöver man inte skatta för

täckdikningsanläggningar och skogsvägar
det värde som finns. Här göres gällande,
att man ju inte höjer värdet av fastigheten.
Varför göres då egentligen sådana
här investeringar? Det är väl ingen
som är så dum att han gör investeringar
som inte tjänar någonting till. Man
gör detta för att få större inkomster av
fastigheten, och då måste man få en
värdehöjande effekt. Jag måste medge
att det är svårt att ta ställning till frågan
om vi skall gå med på en avskrivning
av anläggningskostnaderna med
ytterligare några procent, men det förslag
som på denna punkt framlagts har
skattelagssakkunniga kommit till, och
vi liar anslutit oss till detta.

Vidare är det inte att tveka om att
det här är fråga om en liberalisering av
skatteavdragsrätten, ty i dag medges
inte något avdrag alls. Herr Lundström
ville göra gällande att det inte var någon
liberalisering utan bara ett fastställande
av gällande praxis. Men den
senaste talaren, herr Enarsson, förklarade
tydligt vad riksskattenämnden och
de högsta skattemyndigheterna sagt på
denna punkt, och i förhållande till detta
är det här fråga om en liberalisering.
Det är klart att man kan önska sig skattelindringar
undan för undan för att
få bättre resultat för den näring man
arbetar i. Jag tycker att det är en legitim
önskan, men samma önskan finns
inom hela det svenska näringslivet. Det
finns över huvud taget en önskan inom
alla näringsgrenar att investera mer
för att tjäna mer. Men dessa investeringar
i fastigheter är inte avdragsgilla, och
då anser den socialdemokratiska utskottshalvan
att så inte böra vara förhållandet
här heller.

Jag kan hålla med herr Isacson om
att rotnettot blir mindre och mindre,
men hittills har utfallet av fastighetsköpen
inte givit vid handen någonting
dylikt, ty köpeskillingen vid de försäljningar
av fastigheter som hittills
skett, har vida överstigit taxeringsvärdena,
särskilt när det funnits bra skog.
Vad detta grundar sig på vet jag inte,
men jag tror inte att det beror på att
rotnettot blivit mindre. Att skogsfastigheterna
sjunker en aning i värde till en

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

103

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

rimlig nivå, tycker jag inte är något
stort fel. Det är kanske inte någonting
som vi bör sträva efter, men det är
kanske inte heller någonting att säga
något om, ty ökningen av priserna på
skogsgårdarna har under den senaste tiden
varit större än av priserna på andra
objekt.

Jag har ingen anledning att ändra mitt
tidigare yrkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter den mycket utförliga
redovisning, som här har lämnats
av utskottets talesman, har jag egentligen
bara att göra en liten komplettering
i anledning'' av ett par av inläggen.

Herr Lundström gjorde gällande, att
ett avdragssystem redan utvecklats och
att det föreliggande förslaget därför bara
skulle innebära en kodifiering av
praxis. Det framgick emellertid av ett
senare inlägg, att denna praxis aldrig
varit helt genomförd. Snarare gav väl
talaren uttryck för att skattedomstolarna
varit ganska snäva vid sin prövning
av avdragsrätten. Nu tillkommer ju den
omständigheten, att den avdragsrätt,
som har accepterats av mellankommunala
prövningsnämnden som riktgivare,
med 8 kronor per byggd sträckmeter
har undanröjts genom ett utslag i regeringsrätten.
Efter de senaste utslagen är
det således ytterst tveksamt, om man
över huvud taget kan hänvisa till någon
praxis. Vad regeringen har åsyftat med
sin proposition är därför att låta den
avdragsrätt, som på sina håll tidigare
accepterats av skattedomstolarna, bli
lagfäst och allmänt vedertagen.

Liksom herr Wärnberg i sina båda inlägg
vill jag understryka det enkla förhållandet
att varje skatteliberalisering
måste betalas. Det finns i slutet av propositionen
— vilket också herr Lundström
hade observerat — en redovisning
av hur de olika skogsvägarna fördelar
sig på olika intressenter. Det visar
sig att det under 1950-talet är aktiebolagen,
som i första hand har varit intresserade
av de skogsvägsbyggen vi här
talar om. Det har ju framgått av debat -

ten, att när det gäller de mindre vägarna
— drivningsvägarna — som får växa
igen sedan drivningsområdet är avverkat,
liksom i fråga om underhåll och
uppehållande av redan byggd stamväg,
så är avdragsrätten hundraprocentig.
När det är fråga om nyanläggning av
en permanent skogväg för man nu in i
debatten frågan om grundvärdestegring
kontra avdragsrätt. På den punkten har
herr Wärnberg redan utvecklat argumenteringen,
varför jag inte behöver ta
upp ämnet vidare. Jag vill emellertid
framhålla, att det är alldeles uppenbart,
att om en fastighet, som skall försäljas,
har ett välbyggt nät av permanenta stamvägar,
vilka underlättar skogsdrivningarna,
så har en sådan fastighet ett både
taxeringsmässigt och salumässigt högre
värde än en fastighet, som saknar detta
för drivningen nödvändiga arrangemang.
En köpare måste följaktligen ta hänsyn
härtill. Finns inte sådana vägar, måste
han själv betala anläggningen av dem.
Enligt min mening är det därför ingen
tvekan om att det föreligger en klar förbindelse
mellan fastighetens värde och
en utbyggd grundvärdeförbättring i det
avseende som vi just här diskuterat. Jag
vill inte acceptera det inlägg, som vi
alldeles nyss hörde från kammarens talarstol,
i vilket man ville knyta anläggandet
av stamvägar till den direkta
driftkostnaden. Det förhåller sig inte
på det sättet, utan det blir här fråga om
en grundförbättring av fastigheten, vilket
avspeglas i ett högre taxerings- och
saluvärde.

I den tabell, som avslutningsvis är fogad
till propositionen, har man -— som
jag nyss nämnde —• redovisat utvecklingen
under 1950-talet när det gäller
fördelningen på olika intressenter. Det
visas i denna tabell, att det i första hand
är bolagen, som har intresse av denna
avskrivning. Självfallet har även fysiska
personer i egenskap av skogsfastighetsinnehavare
samma intresse, men rent
volymmässigt är det, som sagt, bolagen
som är de dominerande. Jag vill upprepa
även här vad jag tillät mig säga i
andra kammaren, nämligen att alla skatteliberaliseringar
skall finansieras på

104 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 19G2

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

något sätt. Ser man på aktiebolagens
skatteprestationer under den senaste tioårsperioden
så finner man, att finansministern
— det är ju ett oriktigt uttryckssätt
jag använder, när jag faller in i oppositionens
tankebanor, men det kan ju
i detta sammanhang vara ett dramatiskt
sätt att presentera en i övrigt krånglig
fråga — fick i runt tal 1 000 miljoner
kronor i form av bolagsskatt år 1950. År
1960 fick finansministern också 1 000
miljoner kronor. Under samma tioårsperiod
fick de fysiska personerna — jag
använder fortfarande skattespråk och
avser alla enskilda personer — underkasta
sig en tredubbling av skatteuttaget.
Nu vill jag inte att man med en så enkel
jämförelse skall dra alltför långtgående
slutsatser. Man kan kanske göra gällande,
att vi har haft starka och effektiva
fackföreningar, som i varje avtalsrörelse
har kunnat ta ut den sista kronan av bolagens
mervinster, och att det följaktligen
är fackföreningarna som gett anledning
till att bolagen under nämnda tio
år inte har presterat någon ökning av sin
skattekontribution till samhället. Med all
respekt för fackföreningsmännen —• jag
har ju tidigare varit en av dem — vill
jag emellertid dra i tvivelsmål, att en sådan
effektivitet från deras sida skulle
föreligga. Följaktligen kan man väl säga,
att under 50-talet försiggått en förskjutning
i fråga om skattebördan från de juridiska
personerna till de fysiska personerna,
en förskjutning som väl i och för
sig delvis har sina starka motiveringar.
Det är ju företagens slagkraft och konkurrenskraft,
som också de fysiska personerna
i andra hand skall räkna med
för sina möjligheter att avancera.

Har man detta klart för sig, finner
man det hela naturligt att det var med
ytterst stor tvekan som regeringen gjorde
sitt förslag, som innebär en klar skatteliberalisering
för företagarna och, när
det gäller skogsvägarna, för de företagare
som dominerar frågeställningen, nämligen
de juridiska personerna. Vi gjorde
det i alla fall, kanske delvis beroende på
att efter regeringsrättens utslag skulle
det annars bli en direkt försämring för
företagarna. Nu slår vi fast i lag den

mera generösa praxis som skattedomstolarna
på sina håll dittills har tillämpat.
Om man dessutom har i åtanke att även
de juridiska personerna, inom ramen
för de anslag som regering och riksdag
beviljar, kan tillgodogöra sig statsbidraget
—• för de juridiska personerna 25
procent av anläggningskostnaderna och
för de fysiska personerna 50, i vissa fall
40 procent — måste man ju erkänna att
detta innebär ett klart stöd till verksamheten.
Det stödet kompletteras enligt regeringsförslaget
med ytterligare ett stöd,
nämligen en obligatorisk avdragsrätt
med 33 1/3 procent av anläggningskostnaderna.
Jag tycker att det allmänna
stödet skulle gå för långt om man utöver
statsbidragsverksamlieten skulle via skatteavdrag
ge ett stöd av 66 2/3 procent på
det som blir kvar när statsbidraget har
frånräknats kostnaderna. Varje skatteliberalisering
som sker måste betalas av
skattekollektivet i övrigt. Har man detta
klart för sig, tror jag att man inte är alltför
entusiastisk för skatteliberaliseringar
på vissa specifika områden, där det stora
skattekollektivet inte får vara med.

Man har hänvisat till att det finns remissinstanser
som velat gå längre. Ja,
det är framför allt de skogliga remissinstanserna.
Där är det självfallet hjärtat
som talar. De sysslar med dessa frågor,
har dem speciellt inför sig och har därför
större svårigheter att se saken ur
hela skattekollektivets synpunkt. Men i
detta ärende finns också en rad remissutlåtanden,
där man har varit utomordentligt
tveksam inför den liberalisering
som här sker just med hänsyn till att
den sker på ett specifikt område av det
stora skattekollektivet och får betalas
av de andra. Dessutom innebär förslaget
något av ett markant avsteg från en
av skatteteknikens grundvalar, nämligen
att en grundförbättring icke skall vara
avdragsgill, eftersom det höjda fastighetsvärdet,
som herr Wärnberg understrukit,
inte beskattas när man vid försäljning
av fastigheten kan räkna in det
som en inkomst.

Detta var, herr talman, mina små kompletteringar
till debatten, som i alla övriga
avseenden, tycker jag, inneburit ett

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

105

Ang. avdragsratt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

tillräckligt klargörande av förslagets detaljer.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Herr Wärnberg var i sitt
senaste anförande inne på frågan: Varför
skall man investera om inte för att
höja fastighetens värde? I det här speciella
fallet förhåller det sig så, att om
jag inte gör denna investering kan jag
inte fortsätta att göra de skogsuttag jag
har gjort tidigare. Under dessa år har
mekanisering och rationalisering gått
framåt, och jag kan inte använda de tidigare
arbetsmetoderna. Nu måste jag
använda motoriseringens fördelar. Hade
jag alltså inte gjort dessa investeringar,
hade jag i stället fått en sänkning av fastighetsvärdet,
men med dessa investeringar
får jag möjlighet att bibehålla fastighetens
värde.

Remissinstanserna har, säger man, varit
av olika meningar. Finansministern
säger, att en del varit tveksamma i sitt
omdöme. I själva verket har majoriteten
varit positiv. Inte mindre än 13 av
dessa instanser har förordat två tredjedelar,
två har förordat tre fjärdedelar,
och inte färre än 20 stycken har förordat
att avskrivningsunderlaget skulle utgöras
av 100 procent.

Med hänvisning till detta, herr talman,
ber jag att få vidhålla mitt yrkande om
bifall till reservation II av herr Stefanson
m. fl.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det sägs att det skulle
först och främst vara ett bolagsintresse
att denna avdragsrätt kommer till. Det
har väl varit så hittilldags, att bolagen
och domänverken byggt de flesta skogsbilvägarna,
men under de senaste åren
har det skett en stark ökning från det
enskilda skogsbrukets sida. Det är ändå
så, att 50 procent av skogsarealen ägs av
enskilda skogsägare, och där kommer att
behöva investeras mycket inom den närmaste
tiden just på detta område. För
dem är det alltså ett stort intresse att
man underlättar finansieringen av dessa
anläggningar.

4f Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

Finansministern säger, att en sådan
skatteliberalisering innebär att någon
annan måste betala. Men man måste väl
vara klar över att skogsägarna i och
med sådana rationaliseringar får ett
större rotnetto, vilket kommer att betyda
ökade skattemedel. På det viset får stat
och kommun snart tillbaka vad de i anläggningsögonblicket
får avstå. Jag kan
därför inte förstå att det med rätta kan
sägas, att andra måste betala vad skogsägarna
får som förmån. Det är fråga om
att få ett bättre rotnetto och därför på
längre sikt en bättre beskattning.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Wärnberg säger att
jag inte velat medge att det var fråga om
en liberalisering av lagstiftningen. Det
är klart att det är en liberalisering av
lagstiftningen, eftersom det är fråga om
att upphäva en tidigare lag på detta område
och skapa en ny som medger en
avdragsrätt som tidigare formellt inte
har funnits. Det har jag inte bestritt. Men
jag har sagt att ändringen inte bottnar
i någon generositet från regeringens sida
utan beror på att regeringen har insett
att de rådande bestämmelserna icke
varit tillfredsställande. Det har ju finansministerns
anförande nyss givit belägg
för. Han säger att om de formella
bestämmelser som fanns skulle ha tillämpats,
vilket skulle ha blivit fallet efter
det att taxeringsmyndigheternas medgivande
har upphävts, skulle det ha inträtt
en försämring för skogsbruket. Det
har regeringen insett vara felaktigt och
därför har lagförslaget framlagts.

Nå, detta med »generositeten» har ju
ingen praktisk betydelse; det var mera
en formell anmärkning som jag gjorde.

När man drar i tvivelsmål att denna
fråga verkligen skulle ha betydelse för
skogsnäringen vill jag emellertid tillägga,
att de myndigheter som har ansett att
hela anläggningskostnaden borde få dragas
av är skogliga myndigheter, som
själva inte har några som helst ekonomiska
intressen av denna avdragsrätt
men som bättre än några andra förstår
vilken betydelse en sådan avdragsrätt

106

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsaniäggningar och skogsvägar

skulle ha för skogsnäringen. Det är ett
av de skäl som jag tillmätt mycket stor
betydelse vid mitt ställningstagande i
denna fråga.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som finansministern säger, att om det
sker en liberalisering i fråga om en viss
beskattning så skall den betalas, men
jag ser det på det sättet, herr finansminister,
att detta i och för sig inte är en
liberalisering utan endast en början till
en rättvisare fördelning på detta område.
Jag vill än en gång säga ifrån, att om
man tar de samlade inkomster som lastbilarna
ger i fråga om fordonsskatt och
skatt på brännoljor m. m. och överför
vad som rätteligen hör skogsbruket och
dessa vägar till, då utgör detta, som jag
ser det, inte en liberalisering utan helt
och hållet en omfördelning för att skapa
en större rättvisa på detta område.

Vidare förhåller det sig väl också så,
som tidigare har förts fram i debatten,
att om man kan skapa bättre möjligheter
för den enskilde skogsbrukaren att
få fram sitt virke, får finansministern
också större inkomster. Om vi bara tar
det exemplet att driftkostnaderna tidigare,
innan en skogsbilväg har kommit
till, belöpt sig på exempelvis femton kronor
per kubikmeter och man nu kan nedbringa
kostnaden till tio kronor, så kommer
inte minst finansministern själv att
tjäna på en sådan reform. Om man i detta
läge kan tjäna både det enskilda skogsbruket
och skogsindustrien och om även
herr Sträng får sin beskärda del, då är
det väl den bästa rättvisa man kan åstadkomma.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den argumentationen att
om bara finansministern får tillräckligt
kraftiga skattesänkningar så kommer
han att få starkt ökade skatteinkomster
hör vi inte för första gången här i dag.
Det är en argumentation som brukar tilllämpas
på hela området, men jag skall
inte ta upp den till diskussion nu.

Det var närmast herr Isacsons inlägg
som gav mig anledning till replik. Det är
riktigt att bondeskogsbruket representerar
i runt tal 50 procent av den svenska
skogsarealen och bolagsskogsbruket i
runt tal 25 procent. Det framgår dock av
den tabell som finns i slutet av propositionen
att bolagsskogsbruket, som alltså
markmässigt är hälften så stort som det
enskilda skogsbruket, varje år har byggt
flera kilometer skogsbilvägar än vad det
enskilda skogsbruket tillsammans har
gjort. Det är med hänsyn härtill som jag
menar att bolagen är huvudintressenter
i denna skatteliberalisering.

Även när det gäller bondeskogsbruket
vill jag göra gällande att regeringsförslaget,
om jag ser det i det samband
med möjligheterna till statsbidrag, är
helt tillräckligt. Om jag tar det enkla
sifferexemplet att det gäller att anlägga
en skogsbilväg för 100 000 kronor, så
kan den enskilde skogsägaren få 50 procent
i bidrag. Han har då 50 000 kronor
kvar att finansiera. Om han sedan får
avskriva en tredjedel eller i runt tal
17 000, så får han en förbättring av sin
fastighet med 100 000 kronor för en egen
utgift av 34 000 kronor.

Oppositionen anser att vi bör gå på
två tredjedelar eller med andra ord: för
en värdestegring av den egna fastigheten
på 100 000 kronor bör den enskilde
satsa 17 000 kronor. Är det någon som
tror att man vid försäljning av en fastighet
som fått en grundförbättring på
100 000 kronor inte skulle få ut mer i
vinst än det som blir kvar enligt detta
enkla räknestycke? Jag tror att ingen
inbillar sig det. Försäljningssumman tas
ju då upp såsom en extra vinst utan att
bli beskattad.

Ser man ärendet från denna utgångspunkt,
som ju herr Wärnberg mycket utförligt
redovisade, kommer jag i varje
fall fram till att regeringsförslaget är tillräckligt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det var herr Sundins inlägg
om skatterättvisan som uppfordrade
mig att begära ordet. Nu har finansmi -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

107

Ang. avdragsrätt för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

nistern redogjort för hur det förhåller
sig, så jag har inte mycket att tillägga.

Låt mig emellertid ta det exempel som
jag anförde i mitt första inlägg. Man investerar
för 50 000 kronor i ett täckdikningsföretag
och får avskriva alltsamman
— när det gäller investering i skogen
blir det en tredjedel. Fastigheten har
därmed stigit med 50 000 kronor i värde.
Man säljer den efter tio år och får kanske
in något mindre än 50 000 för förbättringen,
eftersom det har blivit någon
förslitning, i varje fall om det är fråga
om täckdikning, men man får in låt oss
säga 30 000 eller 40 000 kronor. Det är
en inkomst som inte beskattas. Är det
skatterättvisa, herr Sundin? Det tycker
jag inte. Det är en kolossal slcatteorättvisa
till förmån för de skattedragare det
nu gäller. Att vi ändå i utskottet har gått
med på detta beror på att vi anser att
det i landets intresse behöver ske en utvidgning
av investeringarna, eftersom
de släpar efter.

Herr Nilsson säger att vi i dag måste
ha skogsbilvägar, eftersom det annars
blir en sänkning av fastigheternas värde
— det var väl ungefär så herr Nilsson
menade. Ja, det är möjligt, och jag bestrider
heller inte det, men i alla andra
näringar där man råkar i samma läge
och investerar för att behålla värdet av
sina anläggningar har man ingen avdragsrätt.
Jag tycker inte att det på
grund av ändrade mekaniska förhållanden
bör beviljas avdragsrätt när det gäller
skogsbilvägar. Dessutom kan ju en
liten sänkning av de kolossalt uppdrivna
värdena på skogsskiften vara befogad.
Det har varit så uppdrivna värden de senaste
åren, att någon sänkning av dem
kan vara befogad.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande förevarande betänkande
komme att framställas först
särskilt i fråga om begreppet täckdikningsanläggning
och rätten att förskjuta
outnyttjade värdeminskningsavdrag,
därefter särskilt angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, vidare sär -

skilt rörande enskild utfartsväg samt
slutligen särskilt avseende utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
avsåge begreppet täckdikning sanläggning
och rätten att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet härutinnan hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr John Ericsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40,
såvitt avser begreppet täckdikningsanläggning
och rätten att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr John Ericsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —65;

Nej —71.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

108

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte

Härpå gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som framkommit med avseende
på utskottets hemställan i vad anginge
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan som i denna del
vore likalydande med herr John Ericssons
m. fl. reservation, samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40,
såvitt avser avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan
såvitt avsåge enskild utfartsväg, yttrade
nu herr talmannen, hade bifall yrkats

på jordbrukets område, m. m.
dels till utskottets hemställan, som i
denna del vore likalydande med reservationen
av herr John Ericsson m. fl.,
dels ock till det förslag, som innefattades
i den av herr Sundin och herr Eriksson
i Bäckmora vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Beträffande utskottets hemställan i övrigt,
anförde vidare herr talmannen,
torde, till följd av utgången av föregående
omröstningar, kvarstå allenast yrkande
om bifall till reservationen av
herr John Ericsson in. fl., vilken reservation
i återstående delar vore i sak lika
med utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls herr John
Ericssons m. fl. reservation.

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område beräkna ett reservationsanslag
av 138 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
23 februari 1962 dagtecknad proposition,
nr 95, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet
föreslagit riksdagen att

dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget till omläggning av
gränsskyddet för fjäderfäkött och levande
fjäderfä,

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18 109

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

dels godkänna vad i propositionen föreslagits
angående prisutjämning för
torkat äggalbumin och kärnbindemedel,
dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under regleringsåret
1960/61 och som influtit eller
inflöte under regleringsåren 1961/62
och 1962/63 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under
nämnda regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 143 000 000 kronor,

dels till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1962/63 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
anvisa ett investeringsanslag av
33 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:78,
av herrar Pettersson, Harald, och Larsson,
Thorsten, samt II: 111, av herr
Mattsson in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att vid pågående översyn av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område frågan om kreditförsörjningen
för rationaliseringsändamål måtte
bliva föremål för särskild skyndsam
prövning, varvid de i motionerna framförda
synpunkterna borde beaktas;

2) de likalydande motionerna 1:179,
av herrar Carlsson, Georg, och Nilsson,
Ferdinand, samt 11:226, av herr Elmwall
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
en skyndsam prövning av möjligheterna
till beredskaps- och utjämningslagring
av fodersäd, bland annat hos producenter,
i enlighet med vad i motionerna anförts; 3)

de likalydande motionerna I: 180,
av herrar Eslcilsson och Svärd, samt II:

225, av herr Eliasson i Moholm m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära omprövning
av den tekniska utformningen av
brödsädsprisernas anpassning till förskjutningar
på utlandsmarknaden; omprövningen
förutsatte givetvis förhandlingar
med jordbrukets förhandlingsdelegation; 4)

de likalydande motionerna 1:235,
av herrar Nilsson, Ferdinand, och Carlsson,
Georg, samt 11:381, av herr Elmuiall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om

1. skyndsam undersökning på sätt i
motionerna förordats om orsakerna till
den för jordbruket i Mellansverige och
vissa delar av Götaland ogynnsamma inkomstutvecklingen
;

2. framläggande — på grundval av
ovannämnda undersökning — av förslag
till åtgärder, som kunde möjliggöra en
rättvisare inkomstutveckling för jordbruket
i ifrågavarande områden;

5) de likalydande motionerna 1:306,
av herr Bengtson m. fl., och II: 388, av
herr Hedlund m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att vid pågående jordbruksutredning
frågan om jordbrukets
kapitalförsörjning måtte utbrytas och
behandlas skyndsamt, så att förslag till
en förbättrad kapitalförsörjning för
jordbruket kunde föreläggas 1963 års
riksdag, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

6) de likalydande motionerna 1:307,
av herr Bengtson in. fl., och 11:387, av
herr Hedlund in. fl. vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om dels undersökningar rörande
inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket i enlighet med vad
i motionerna anförts, dels ock — därest
undersökningarna så motiverade —
framläggande av förslag till sådana åtgärder,
att den i jordbruksavtalet och
riksdagsbeslutet 1959 åsyftade utfyllnaden
av inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket kunde uppnås
under sexårsperioden;

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

7) de likalydande motionerna 1:379,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
11:457, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning och förslag angående
erforderliga åtgärder mot den kommersiella
storproduktionen inom animalieområdet
i syfte att skydda den jordbrukspolitiska
målsättningen, varvid för
den kommersiella storproduktionen måtte
prövas en i förhållande till dess inverkan
på överskottsproduktionen bättre
avvägd andel av avgiftsbeläggningen,
i enlighet med vad i motionerna anförts;

8) de likalydande motionerna I: 583,
av herrar Isacson och Nilsson, Ferdinand,
samt II: 741, av herr Nordgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att hundbröd skulle hänföras till
de varuslag under tulltaxenummer 23.07,
som omfattades av förordningen 1956:
401;

9) motionen 1:624, av herr Carlsson,
Eric, vari anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av propositionen nr 95
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kopparbergs län måtte
erhålla prisort vid inlösen av brödsäd,
förlagd till Hedemora, samt att prissättning
där måtte ske utan avdrag i enlighet
med motionens syfte;

10) de likalydande motionerna I: 625,
av herrar Gustaf sson,Nils-Eric, och Hedström,
samt II: 754, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 95 skulle i enlighet med
vad i motionerna anförts uttala, att en
differentiering av utjämningsavgifterna
å mjölk och mejeriprodukter borde övervägas,
så att de utginge med lägre belopp
för Norrbottens län och Västerbottens
läns lappmark, samt att Kungl. Maj:t
skulle givas i uppdrag fatta därav föranledda
beslut; ävensom

11) motionen 11:617, av herr Elmwall.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

avslå motionerna I: 306 och II: 388;

2) lämna motionerna I: 78 och II: 111
utan åtgärd;

3) lämna motionerna 1:307 och II:
387 utan åtgärd;

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna 1:235 och 11:381
jämte utskottets utlåtande i förevarande
del måtte överlämnas till 1960 års jordbruksutredning; 5)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna 1:379 och 11:457
jämte utskottets utlåtande i förevarande
del måtte överlämnas till statens jordbruksnämnd; B.

beträffande brödsäd och brödsädsprodukter 1)

avslå motionerna I: 180 och II:
22i5;

2) avslå motionen I: 624;

3) avslå motionerna 1:583 och II:
741;

C. i fråga om fodersäd i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att motionerna
1:179 och 11:226 jämte utskottets utlåtande
i förevarande del måtte överlämnas
till statens jordbruksnämnd;

D. beträffande mjölk och mejeriprodukter
avslå motionen II: 617;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna det i utlåtandet förordade
förslaget till omläggning av
gränsskyddet för fjäderfäkött och levande
fjäderfä;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna vad i utlåtandet förordats
angående prisutjämning för torkat
äggalbumin och kärnbindemedel;

G. med bifall till Kungl. Majts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande
användningen av de medel som influtit
under regleringsåret 1960/61 och som
influtit eller inflöte under regleringsåren
1961/62 och 1962/63 genom upptagande
av införselavgifter, ävensom av andra

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

i samband med jordbruksregleringen under
nämnda regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel;

H. avslå motionerna 1: 625 och II:
754;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
Område anvisa ett förslagsanslag av
143 000 000 kronor;

J. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
för budgetåret 1962/63 under
kapitalbudgeten, fonden för förlag till
statsverket till Särskild lagring av livsmedel
anvisa ett investeringsanslag'' av
33 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:306
och 11:388 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid pågående jordbruksutredning
frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
måtte behandlas skyndsamt,
så att förslag till en förbättrad kapitalförsörjning
för jordbruket kunde föreläggas
1963 års riksdag, i enlighet med
vad reservanterna anfört;

tets yttrande bort i viss del hava den
avfattning, som i reservationen angivits;
samt att utskottet bort under A 4 hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att motionerna
1:235 och 11:381 jämte utskottets utlåtande
i förevarande del måtte överlämnas
till statens jordbruksnämnd i det
syftet att nämnden i samråd med jordbrukets
organisationer snarast skulle
kunna vidtaga erforderliga åtgärder för
en förbättrad inkomstutveckling i de berörda
områdena;

4) av herrar Nord, Carl Eskilsson,
Ringaby, Jonasson, Hansson i Skegrie,
Antby, Nilsson i Lönsboda, Östlund och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under B 3 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:583 och II: 741 besluta, att
hundbröd skulle hänföras till de varuslag
under tulltaxenummer 23.07, som
omfattades av förordningen 1956:401;

5) av herr Jonasson, som dock ej antytt
sin mening.

Dessutom hade vid utlåtandet avgivits
särskilda yttranden

1) av herrar Nord, Nils Hansson,
Isacson, Antby, Nilsson i Lönsboda,
Östlund och Hedin; samt

2) av herrar Ringaby, Jonasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A 3
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:307 och 11:387 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört angående undersökningar
rörande inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket
samt angående sådana åtgärder, att den
i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket
kunde uppnås under sexårsperioden; 3)

av herrar Jonasson, Ringaby, Elmwall
och Hedin, vilka ansett, att utskot -

2) av herrar Carl Eskilsson, Ringaby,
Östlund och Hedin.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara
herr Yngve Nilssons interpellation angående
prisutvecklingen för jordbrukets
produkter, m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
i en interpellation frågat mig

dels vilka åtgärder som vidtagits eller
kommer att vidtagas för att fortlöpande
undersöka huruvida de utfästelser
om inkomstförbättring, som vid sexårsavtalets
ingående avgavs, verkligen
infriats,

112

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfti
dels om jag är villig att låta undersöka
i vad mån en eventuell vidgning
av inkomstklyftan mellan industriarbetare
och jordbrukare bär sin grund i
en felbedömning vid avtalets ingående
av världsmarknadsprisläget den 1 september
1959 ocli/eller av kostnadsläget
vid samma tidpunkt,

dels vilka åtgärder jag anser påkallade,
om det visar sig att jordbrukets prisutveckling
inte förlöpt i enlighet med
avtalets innebörd.

Med anledning av den första frågan
jag erinra om att beräkningarna
rörande den s. k. inkomstklyftan enligt
sexårsavtalet grundar sig på lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska undersökning.
Insamlingen, granskningen och
bearbetningen av det omfattande materialet
till denna undersökning tar givetvis
viss tid. Först sedan dessa förberedelsearbeten
utförts kan en analys
ske. 1960 års jordbruksutredning skall
enligt sina direktiv följa och analysera
verkningarna av gällande jordbruksavtal.
Utredningen avser — som för övrigt
framgår av jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, som behandlas här i kammaren
i dag — att under hösten i år bearbeta
då föreliggande material från den jordbruksekonomiska
undersökningen för
år 1960 och att under våren 1963 bearbeta
materialet för år 1961. Liksom
jordbruksutskottet utgår jag från att
lantbruksstyrelsen sätter in de resurser,
som erfordras för att frambringa behövligt
material från den jordbruksekonomiska
undersökningen i sådan tid att
jordbruksutredningens tidsplan skall
kunna följas.

Vad angår den andra frågan vill jag
upplysa om alt kostnadsprisindex i september
1959 låg vid 100,7, d. v. s. i stort
sett på den våren 1959 uppskattade
nivån. Däremot var de faktiska importpriserna
vid avtalsperiodens ingång hösten
1959 betydligt högre än vad som
förutsattes vid förhandlingarna under
våren 1959. Världsmarknadsprisindex
låg sålunda i september 1959 9,1 procent
och i medeltal för september—december
1959 10,5 procent högre än prognospriserna.
I och med att index -

på jordbrukets område, m. m.
skillnaden översteg 3 procent utlöstes
också i december 1959 den s. k. 3-procentregeln
och gränsskyddet justerades
därvid ned till den faktiska importprisoch
kostnadsnivån under närmast föregående
tremånadsperiod. Under den tid,
som föregick utlösningen, drog alltså
jordbruket fördel av ett högre gränsskydd
än vad importpris- och kostnadsläget
motiverade. Det ligger emellertid
i systemets natur, att fördelar liksom
vid andra tillfällen nackdelar kan uppkomma
för jordbruket av sexårsavtalets
bestämmelse om tre månaders kompensationsräkning
för utlösning av 3-procentregeln.

Som framgår av det sagda undanröjer
redan systemet med 3-procentregeln
verkningarna av en eventuell felbedömning
i utgångsläget av världsmarknadspris-
och kostnadsläget. Någon för
jordbruket oförmånlig verkan av de våren
1959 gjorda bedömningarna av dessa
faktorer kan inte heller konstateras.

Med anledning av interpellantens
tredje fråga vill jag erinra om att det
åligger statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation att
som representanter för berörda parter
övervaka att sexårsavtalets bestämmelser
följs. I dessa ingår också regler om
översyn av prissättningssystemet under
löpande avtalsperiod. Enligt dessa regler
skall ändringar i avtalet ske endast under
vissa angivna förutsättningar, nämligen
vid mera väsentliga växelkursändringar
eller vid betydande förändringar
i förutsättningarna för utrikeshandeln.
Några föreskrifter om översyn av prissättningssystemet
under löpande avtalsperiod
utöver dem, som redan ingår i
sexårsavtalet, bör enligt min mening inte
införas. Med detta, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Yngve Nilssons
interpellation.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Vad den första frågan beträffar kon -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

113

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

staterar jag med förvåning att några beräkningar
hittills inte föreligger. Först
till hösten — två och ett halvt år efter
de! avtalet slöts och två år efter det att
det trädde i kraft — skall bearbetningen
av materialet ske. I själva verket vet
alltså ingen, inte heller herr statsrådet,
från dessa utgångspunkter vilken effekt
som avtalets regler har medfört. Det
första avtalsårets resultat hoppas vi
skall bli känt i höst; det andra årets
resultat får vi möjligen veta på våren
1963. Jag förstår att tekniska eller andra
hinder förelegat, men det hindrar
inte att tillståndet som sådant måste betraktas
som mycket otillfredsställande.

Jag har vidare frågat herr statsrådet
om någon felbedömning möjligen skett
när basindex fastställdes, antingen beträffande
kostnadsindex eller beträffande
världsmarknadsindex. Herr statsrådet
betygar att så inte är fallet
och säger beträffande kostnadsindex att
den låg ungefär på beräknad nivå, under
det att världsmarknadsindex låg avsevärt
högre; i september 1959 inte mindre än
9,1 procent över beräknad nivå. Det var
alltså då avtalet trädde i kraft. Detta betraktar
herr statsrådet som en fördel för
jordbruket.

I själva verket måste väl detta förhållande
innebära att man räknat med för
låga världsmarknadspriser som vikter då
denna index vägdes. Annars borde ju
världsmarknadsindex den 1 september
1959 ha legat ungefär vid siffran 100,
och då hade alltså den följande utlösningen
av 3-procentregeln inte inträffat.
Det är lätt att förstå vad detta hade betytt
för jordbrukets prisnivå, då och i
fortsättningen.

Men låt oss lämna detta; index kan
räknas på många sätt och användas i
mer eller mindre subtila debatter. Vad
som är mest väsentligt — ja, det enda väsentliga
— är naturligtvis det praktiska
resultatet, sådant det avtecknar sig i
jordbrukets produktpriser.

Enligt statens jordbruksnämnds utredningsbyrå
låg prisläget för jordbruksprodukter
under produktionsåret 1958—
1959 — d. v. s. året före avtalets ikraftträdande
— vid talet 99,9 i en prisindex -

serie, där mittpriset per den 1 september
1959 är bas, alltså lika med 100. För
produktionsåret 1959—1960 var siffran
100,6, d. v. s. plus 0,6, och för år 1960—
1961 103,7, eller plus 3,7. Vid avtalets ingång
kom man överens om att cirka
1 100 kronor skulle kompensera eftersläpningen,
alltså fylla en del av den omtalade
klyftan på 3 600 kronor, genom
justeringar av importskyddet vid avtalets
ingång. Enbart detta beräknades komma
att påverka produktpriserna med 3 procent.
Därtill kommer sedan den allmänna
kostnadsstegringen och inkomstregelns
inverkan.

Enligt Jordbruksekonomiska Meddelanden
för november 1961 är en teoretisk
index, där dessa faktorer — alltså
vid tillämpning av löneregeln och kostnadsregeln
— sammantaget kommit till
uttryck, betydligt över den verkliga producentprisindex.
Jag tar bara några
spridda siffror för den producentprisindex,
som borde ha uppnåtts. I januari

1960 borde siffran ha legat vid plus 0,80,
i juli samma år vid plus 3,77, i januari

1961 vid plus 3,27 och i juli sistnämnda
år vid plus 5,99. Om man jämför med
priserna under produktionsåret 1958—
1959 — innan avtalet trädde i kraft —
borde till de nämnda indextalen läggas
de 3 procent, som avsåg att delvis fylla
ut inkomstklyftan. Prisindex borde ha
utvecklats på följande sätt: prisindex
sattes vid avtalets ikraftträdande vid
siffran 100, utfyllnaden av inkomstklyftan
skulle utgöra 3 procent och höjningen
enligt löne- och kostnadsregeln 5,99,
alltså sammanlagt 108,99. I stället för vid
102,8 — som det i realiteten var — borde
alltså producentprisindex ha legat
vid 109.

Jag vill påpeka att mina uppgifter här
helt hämtats ur offentliga handlingar.
Det är alltså inte jag som påstår något,
utan jag bara refererar tillgängligt material.
Jag har i min jämförelse gått ut
ifrån prisläget året närmast före den nya
avtalsperioden. Det var väl så att det
skulle ligga någon realitet bakom talet
om engångsförbättring då avtalet sattes
i kraft.

Vad svaret på min sista fråga beträffar

114 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
gör det mig inte glad. Det innebär tydligen
att oavsett avtalets utfall är statsrådet
inte villig medverka till några justeringar,
som inte betingas av mera väsentliga
växelkursändringar eller betydande
förändringar i utrikeshandeln. Jag har
en känsla av att flertalet av Sveriges
jordbrukare, i den ekonomiska situation
de befinner sig, betraktar detta som ett
onödigt negativt svar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Nilsson noterar
med förvåning, som han uttrycker sig,
att det varit så svårt att få fram inkomstuppgifterna
för åren 1960 och 1961. Den
saken borde väl ändå inte ha förvånat
honom så mycket, eftersom det ju varit
känt under ganska lång tid att man först
någon gång i höst kan få fram siffrorna
för 1960 och att materialet för 1961 inte
kan beräknas föreligga förrän kanske
nästa vår. När jag gav mitt svar levde
jag nästan i föreställningen att herr Nilsson
genom tidningarna eller på annat
sätt redan hade fått kännedom om dessa
förhållanden och därför inte behövde
bli direkt förvånad.

Till herr Nilssons anmärkningar beträffande
prisförhållandena när avtalet
trädde i kraft jämfört med de bedömningar
som gjordes tidigare vill jag säga att
det resonemang jag här fört måste vara
riktigt. 3-procentregeln verkar nämligen
på det sättet att den återställer det tidigare
förhållandet, och om man från början
hade räknat med högre världsmarknadspriser
så hade det ju betytt, herr Nilsson,
att 3-procentregeln inte kommit till utlösning
och att alltså inga ytterligare inkomster
tillförts jordbrukarna. Jag håller
med om att det kan vara svårt att
diskutera statistik även på detta område,
men jag tycker att mitt sätt att se saken
i detta fall är riktigt, och jag förstår inte
invändningarna på den punkten.

Sedan är det klart att de utredningar
och det material som föreligger kan utnyttjas
när man skall belysa dessa förhållanden.
Jag skulle kunna komplettera
herr Nilssons uppgifter med en hänvisning
till det som var och en kan läsa i

på jordbrukets område, in. m.

Statistisk Tidskrift, som i nr 12 för 1961
innehåller en redogörelse beträffande de
deklarerade inkomsterna för inkomsttagare
inom jordbruket och dess binäringar
jämfört med andra grupper av inkomsttagare
i vårt samhälle. Den redogörelsen
visar att jordbrukarnas deklarerade
inkomster 1960 var 9 101 kronor i
genomsnitt, jämfört med 8182 kronor
1959. Denna officiella statistik utvisar
alltså en inkomstökning för jordbrukarna
med 919 kronor eller 11,2 procent.
Jag har endast velat anföra detta som
en komplettering till vad som här tidigare
har sagts men anser att vi i stort vinner
på om vi kan vänta med att föra den
här diskussionen till dess vi har fått
fram det bättre material som bör ligga
till grund för bedömningen, alltså resultatet
av de undersökningar som nu pågår
i lantbruksstyrelsen.

Till sist beklagar herr Nilsson att jag
inte förklarat mig beredd att vidtaga
några särskilda åtgärder utöver dem som
avtalet anvisar. Jag tror att det är svårt
för oss alla att bidra med några uppslag
som passar ihop med hela avtalskonstruktionen
och tanken bakom den,
uppslag som verkligen skall kunna användas
och betraktas som naturliga lösningar
i detta sammanhang.

Jag har lyssnat på denna diskussion.
Sådana uppslag som att t. ex. återställa
en del av omsättningsskatten på mjölk
och ost till jordbruket kan givetvis kastas
fram, men det är ju alldeles orimligt
att begära att konsumenterna skall ha anledning
att acceptera sådana försök att
lösa dessa problem. Jag har noterat att
varken herr Nilsson eller någon annan
som har deltagit i denna kritik av inkomstberäkningarna
har kunnat finna
på några vägar, där man skulle kunna
åstadkomma förbättringar av avtalet. Jag
föredrar i så fall att det först läggs fram
konkreta förslag till bedömning.

Herr NILSSON, YNGVE, (li) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller bearbetningen
av materialet tyckte statsrådet

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

115

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in.

Holmqvist att jag borde vara välinformerad
om hur det ligger till. Men det
kan väl inte bortresoneras att det tar
alldeles för låg tid att få fram dessa uppgifter.
Man skulle kunna utgå från de
framförliggande åren, alltså 1957—1958
bearbeta dem och omsätta resultatet till
det nya avtalet, så kunde man på ett tidigare
stadium få en uppfattning om inkomstutvecklingen.

Sedan refererar statsrådet en serie
som står i Meddelanden om inkomsttaxeringen
för jordbrukare. Ja, det är
ju egentligen inte det som det gäller, ty
där finns väl inte heller tillräcklig bearbetning.
Den är inte insatt i sitt rätta
sammanhang. Jag har i stället velat peka
på var producentprisindex borde ha legat
om vi skulle ha haft möjlighet att ta
Ut de priser som förutsattes då det nya
avtalet ingicks. Det visar med all tydlighet
att vi inte har kommit upp till den
punkt där vi skulle ligga, stora eftersläpningar
förekommer.

Jag nämnde i mitt första anförande
att producentprisindex i juli skulle ha
legat vid 109, medan den i stället låg
vid 102,80, vilket innebär, tycker jag, en
väsentlig skillnad som måste betyda
mycket för jordbruket i inkomsthänseende.
Vad gäller det tal som man valde
till bas vid avtalets ingående verkar det
väl i alla fall som man inte har gjort
riktigt som man borde. Man har väl, som
jag uttryckt mig, vägt med för lätta vikter.

Jag vill erinra om att det i Kungl.
ÄJaj :ts proposition nr 147 år 1959 står
eu tabell över världsmarknadsprisindex,
som börjar den 1 september 1956, då
världsmarknadsprisindex var 121. Årsmedeltalct
för året 1956/57 var 116,6 och
för året 1957/58 103,3. Om jag sedan tar
några månader under 1958/59 — jag kan
börja med september — ligger index på
107,6, 108, 111,2, 112,9, och så följer
111,2 för januari 1959. Slutligen var index
för februari — den senaste kända
siffran — 106,9. Detta tycker jag tyder
på att man låg på ett högre världsmarknadspris
vid den tiden än vad vi sedan
fick räkna med vid avtalets ingående.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Nilsson att oavsett hur vi bedömer den
produktionsprisindex som herr Nilsson
har talat om, är det klart att inte heller
den ger ett tillräckligt material för en
bedömning av inkomstutvecklingen. Det
är bara en av de uppgifter man behöver.
Vi kommer alltid till sist i det läget
att vi får erkänna att vi vet för litet.
Jag sade även när jag åberopade Statistisk
Tidskrift, att jag inte heller tyckte
att det materialet var tillräckligt utan
att det var en fördel att vänta tills vi
fick bättre material att grunda en diskussion
på om hur den faktiska utvecklingen
har varit för jordbrukarnas inkomster.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Debatten om den proposition
som vi här har att behandla, nr
95, har ju påbörjats genom detta interpellationssvar.

Jag skall här bara ha sagt alt jag inte
har några större anmärkningar mot själva
propositionen som sådan. Det är bara
någon enstaka punkt man kan ha vissa
betänkligheter mot. Annars måste man
väl med tillfredsställelse hälsa den ökning
av beredskapslagringen av livsmedel
som här föreslås.

I samband med denna proposition har
en del motioner behandlats som har
väckts vid riksdagens början. Det är speciellt
beträffande behandlingen av motionerna
som jag för min del och inte
heller centerpartiet kan vara med på
vad utskottet här föreslår. I de likalydande
motionerna I: 306 och II: 388 från
centerpartiet begärs, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att vid pågående jordbruksutredning frågan
om jordbrukets kapitalförsörjning
måtte utbrytas och behandlas skyndsamt,
så att förslag till en förbättrad kapitalförsörjning
för jordbruket kan föreläggas
1963 års riksdag». Även i motionerna
I: 78 och II: 111 har från centerpartihåll
krävts en del förbättringar på kreditförsörjningens
område.

116

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte

Som vi alla vet fordrar såväl den yttre
som inre rationaliseringen inom jordbruket
stora kapitalinvesteringar. På
grund av det kostnadsläge som nu har
uppstått på olika sätt, inte minst med
hänsyn till penningvärdeförsämringen,
krävs det ju stora investeringar både för
nybörjare och för andra. En framåtsträvande
jordbrukare måste ha ett tillräckligt
stort jordbruk. Han måste ha moderna
maskiner, täckdikad, lättarbetad
mark, en god kreatursbesättning och
driftkapital för anskaffande av utsäde,
gödselmedel m. m. Kanske redan för ett
familjejordbruk kommer det att krävas
stora belopp, på cirka 200 000—300 000
kronor. Härvidlag måste enligt vår uppfattning
samhället hjälpa till, alldenstund
det av en sådan jordbrukare krävs
en så stor insats. Den gamla tanken att
man under sin livstid eller kanske under
en relativt kort tid skulle kunna göra sig
skuldfri är numera förlegad. Det finns
inga möjligheter att så göra. Därför är
det nödvändigt att det till jordbrukets
förfogande ställs långfristiga krediter till
låg ränta. Om riksdagen menar allvar
med talet om att inkomstklyftan skall
utjämnas, måste den också ge möjlighet
till kapitalanskaffning mot låg ränta.

I reservation nr 1 från centerpartirepresentanterna
framhålles nödvändigheten
av att jordbrukets kapitalfrågor löses
med det snaraste. Enligt 1960 års jordbruksutrednings
yttrande finns det ju
också möjligheter att redan på kort tid
vidta en del åtgärder. Jag skall fördenskull
be alt få yrka bifall till reservation
nr 1.

I motionerna nr I: 307 och II: 387 har
från centerpartiets sida föreslagits »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om dels undersökningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket i enlighet med
vad i motionerna anförts, dels framläggande
av förslag till sådana åtgärder att
den i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket
kan uppnås under sexårsperioden».
Den frågan har ju diskuterats un -

på jordbrukets område, in. m.
der den debatt som har föregått beträffande
detta utskottsutlåtande.

Målsättningen för prispolitiken på
jordbrukets område var ju enligt 1959
års riksdagsbeslut om sexårsavtalet att
jordbruket skulle beredas möjligheter att
följa med i den allmänna inkomstutvecklingen
men också att den klyfta i fråga
om eftersläpningen som förelåg vid avtalsperiodens
början skulle utfyllas. Det
har diskuterats hur stor den klyftan
egentligen var, men man får utgå ifrån
att den rörde sig om bortåt 3 600 kronor,
Utjämningen skulle ske genom att jordbruket
skulle få behålla de s. k. rationaliseringsvinsterna.

Från motionärernas sida har ifrågasatts
huruvida denna klyfta till någon
del har kunnat utjämnas, detta med hänsyn
till de ökade kostnader jordbruket
har fått vidkännas. Man kan peka på höjningen
av lönerna till den lejda arbetskraften,
såväl den inom jordbruket som
den inom föreningsrörelsen anställda. Vi
har vidare kreditsvårigheterna, den höga
räntan, storproduktionen inom vissa
branscher — fläskfabrikerna har spelat
en rätt betydande roll — m. m.

Jag vill tydligt och klart ha sagt inför
kammarens ledamöter att det inte är vår
avsikt att bryta upp sexårsavtalet, men
vad vi önskar är en översyn som klarlägger
förhållandena. Det råder stor oro
och förtvivlan i jordbrukarkretsarna. Av
prishöjningarna anser jordbrukarna att
de inte fått mycket med. Höjningen har
gått bort i form av ökade omkostnader.
Därför vill vi nu ha till stånd en utredning
som klarlägger de faktiska förhållandena,
och skulle klyftan fortfarande
vara lika stor, kräver vi åtgärder. Jordbruksministern
har alldeles nyss i interpellationssvaret
till herr Yngve Nilsson
sagt att han inte anser det vara nödvändigt
med en översyn i det här läget. Man
kan vänta och se, säger han, men jag
skulle vilja säga att medan gräset växer
så dör kon. Därför tror jag nog att åtgärder
är nödvändiga snarast möjligt.

Jordbruksministern sade att det inte
har kommit fram några uppslag om hur
detta problem skulle lösas. Men man har

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

117

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ändå taxeringsutfallet att stödja sig på.
Det finns en hel del uppgifter av samma
slag som man tidigare haft vid sådana
här undersökningar, uppgifter från
de ekonomiska föreningarna beträffande
inköp, prissättning o. s. v. Jag tror
för min del att om viljan bara vore god
skulle det gå att få en översyn till stånd,
så att man finge klarhet i de här frågorna.
De som är oroade skulle få se hur
det verkligen förhåller sig, och är deras
oro befogad, bör ju åtgärder kunna vidtagas
så snart som möjligt. Visar det sig
att deras oro inte är berättigad, vore ju
även ett sådant klarläggande värdefullt.

Herr Yngve Nilsson har sagt att han
är förvånad över att resultaten kommer
så sent, och det är ju alldeles riktigt att
så sker. För min del är jag dock mer förvånad
över att man från högerns sida
inte kunnat följa det förslag som framförts
från centerpartiet såväl 1960 som
1961. Men man skall väl inte skälla på
nya kamrater och nya vänner, utan jag
konstaterar att ett par av högerns representanter,
herr Ringaby som hör till reservanterna
och även herr Yngve Nilsson
efter vad jag kan förstå, har anslutit
sig till vårt resonemang på den här
punkten. Vad jag inte kan förstå är att
inte övriga högerledamöter i jordbruksutskottet
kunnat följa vår reservation för
att försöka uppnå ett resultat i den här
frågan. Det gäller här en rättvisefråga
som jag tror att det är angeläget att vi
får löst så snart som möjligt, och jag ber
med dessa ord att få yrka bifall till reservation
nr 2.

I detta utlåtande behandlar utskottet
också motionerna nr I: 235 av herrar
Ferdinand Nilsson och Georg Carlsson
och nr II: 381 av herr Elnrwall in. fl.

I dessa motioner hemställs om en
skyndsam undersökning på sätt i motionerna
förordats om orsakerna till den
för jordbruket i Mellansverige och vissa
delar av Götaland ogynnsamma inkomstutvecklingen,
samt om framläggande —•
på grundval av ovannämnda undersökning
—■ av förslag till åtgärder, som kan
möjliggöra en rättvisare inkomstutveckling
för jordbruket i ifrågavarande områden.

Om vi studerar den jordbrukseltonomiska
undersökningens resultat, finner
vi att Mellansverige ligger särskilt illa
till i inkomsthänseende. Jag skall inte gå
in på tabellerna. De återfinnes här i utskottets
utlåtande, och de talar för sig
själva. Orsaken till dessa förhållanden är
rätt svår att analysera. Förhållandena
kan bero på många olika faktorer — fodersädens
dåliga lönsamhet, skördeskadornas
omfattning m. m. En snabb undersökning
på denna punkt är nödvändig,
liksom snara åtgärder, varför vi här
i reservation 3 yrkat att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
motionerna 1:235 och 11:381 jämte utskottets
utlåtande i förevarande del skall
överlämnas till statens jordbruksnämnd
i det syftet att nämnden i samråd med
jordbrukets organisationer snarast skall
kunna vidtaga erforderliga åtgärder för
en förbättrad inkomstutveckling i de berörda
områdena.

Jag ber fördenskull också att få yrka
bifall till reservation nr 3.

I motionerna I: 583 och II: 741 har i
anslutning till jordbruksnämndens framställning
yrkats att hundbröd skulle
överföras till jordbruksregleringen. Detta
är ingen stor fråga. Tulltaxeutredningen
har varit inne på tanken att hundbröd
skulle betraktas som en jordbruksprodukt
och överföras till denna kategori.
Därför har vi reservanter ansett
det vara riktigt att så sker i enlighet
med tidigare uttalanden, och jag ber sålunda
att få yrka bifall till reservation
nr 4.

Till sist har kammarens ledamöter
kanske observerat att jag låtit anteckna
en blank reservation här. Det beror på
att det föreligger en motion nr I: 624 av
herr Eric Carlsson, vari han begärt att
Kopparbergs län måtte få en prisort för
brödsäd, förlagd till Hedemora, samt att
prissättning skulle ske utan prisortsavdrag.
Att få ändring på denna punkt anser
jag vara hopplöst i nuläget — hur
angelägen saken än må vara — eftersom
riksdagen beslutat att under nuvarande
avtalsperiod ingen ändring beträffande
prisorterna och prisortsavdragen skall
ske, såvida inte speciella skäl föreligger.

118

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

Jag har tidigare i denna kammare motionerat
och slagits för att detta orättvisa
system skulle bort och att man i
varje brödspannmålsproducerande län
skulle få en prisort utan prisortsavdrag.
Dessa framstötar har dock aldrig gett något
resultat. Men det måste väl ändå vara
fel att de län som har högre produktionskostnader
också skall ha lägre pris
för varan. På denna punkt har jag haft
samtliga riksdagens partier emot mig
med undantag för centerpartiet. Därför
har jag för min del ansett det lönlöst att
ställa något yrkande på denna punkt
utan har nöjt mig med eu blank reservation.
Jag vill bara till sist hoppas att den
nu sittande jordbruksutredningen skall
kunna lösa denna fråga, så att när den
avtalsperiod som vi nu är inne på har
gått till ända och vi får ett nytt avtal,
frågan om dessa prisorter skall kunna
lösas på sätt som från centerpartihåll föreslagits.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det utlåtande som vi
nu behandlar och som avser prisreglerande
åtgärder för jordbruket rör ju en
för modernäringen helt naturligt mycket
viktig fråga. Jag vill genast säga ifrån
att reservationerna 2 och 3 inte får ses
som någon ogin kritik eller som någon
attack mot sexårsavtalet, trots att reservanterna
önskar en översyn av detta avtals
verkningar under de 2 1/2 år som
avtalet gällt.

Vi tycker på goda grunder att en sådan
analys av avtalet är motiverad, även
om det i avtalet sägs att ändringar i systemet
bara skall göras i vissa fall, t. ex.
vid större förändringar av växelkurserna.
Det borde emellertid stå klart för
alla att om ett sexårigt avtal på grund
av många faktorer inte har kunnat ge det
resultat som förhandlingsparterna avsett
och önskat och detta uppdagas efter cirka
två år, kan man svårligen bara låta
allting gå i fyra år till. Med lite god vilja
och mindre prestigehänsyn skulle en
analys av utvecklingen och eventuellt
därav påkallade åtgärder mycket väl
kunna göras. Det gäller dock en yrkes -

grupp på över 200 000 människor, som
under flera år fått starkt ökade omkostnader
utan möjlighet att täcka dessa i
produktpriserna. Att utvecklingen verkligen
varit ogynnsam för jordbruket intygas
ju också av jordbrukets förhandlingsdelegation,
som på sidan 9 i utskottets
utlåtande säger: »Produktprisutvecklingen,
som följts fortlöpande, ger
vid handen, att en icke oväsentlig priseftersläpning
uppkommit...» Och längre
ner säger man att orsaken till detta är
de starkt och snabbt fallande världsmarknadspriserna.

Utskottsmajoriteten är visserligen inte
negativt inställd till en översyn av inkomst-
och kostnadsutvecklingen sedan
1959 och hänvisar till att 1960 års jordbruksutredning
avser att hösten 1962 bearbeta
material från undersökningar för
år 1960. Någon gång i slutet av år 1962
skall vi alltså få veta sexårsavtalets inverkan
på inkomst- och kostnadsutvecklingen
under 1960. Vi tycker att det är
eu onödigt lång tidsutdräkt. Man borde
väl kunna få fram materialet snabbare.

Oavsett hur ogynnsamt resultatet av
den här undersökningen än blir, avser
emellertid utskottsmajoriteten inte att
föreslå några som helst åtgärder för att
rätta till situationen, och det är i detta
avseende som reservationen skiljer sig
från utskottets förslag. Vi reservanter anser
nämligen inte att det räcker med en
översyn av inkomstutvecklingen och därefter
— med en beklagande gest — ett
konstaterande att avtalsuppgörelsens
målsättning inte har kunnat uppnås. I
ett sådant läge måste väl ändå något göras.
Om man skulle använda en drastisk
liknelse skulle man kunna säga att
det inte räcker med att konstatera att någon
ramlat i en vak, man måste också
försöka bispringa honom.

Debatten kring denna fråga har emellertid
fått en principiell karaktär. I själva
sakfrågan är efter vad jag kan förstå
alla ense om att avtalet inte gett vad sor«
varit avsikten att ge. Skall träffat avtal
ändå gälla och alla justeringar vara tabu
under hela sexårsperioden, även om detta
skulle betyda katastrof för svenskt
jordbruk? Ja, det är det som är frågan.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

119

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Det är den springande punkten i hela
denna debatt. De som anser att avtalet
skall löpa tiden ut utan justering får väl
ha den uppfattningen. Jag kan inte dela
den.

Låt mig ändå poängtera att reservanterna
inte avser — som herr Jonasson
nyss sagt — att riva upp avtalet, utan i
första hand gäller det en utredning och
eventuellt åtgärder inom avtalets ram.
Jordbruksministern ville i sitt interpellationssvar
veta vad vi har för recept för
att komma detta problem inpå livet. Jag
skall tillåta mig att ge ett enda litet exempel.

Första gången inkomstregeln utlöstes
var den 16 maj 1960. Jordbrukarens inkomst
skulle då höjas med 5,2 procent,
och för att man skulle nå detta mål skulle
bl. a. konsumtionsmjölken höjas med
ett öre per liter. Detta gjordes emellertid
inte, utan i stället tog mejerierna de
s. k. smörpengarna i anspråk.

Den 1 februari 1961 kom en ny utlösning
av inkomstregeln och ännu eu höjning
av konsumtionsmjölken med ett öre
per liter. Strax efter denna höjning var
smörpengarna slut, och den ettöring som
utlovats jordbruket 1960 togs nu ut genom
höjt mjölkpris av mejerierna, givetvis
utan att jordbruaket tillfördes ökade
inkomster. Det var ju bara en omflyttning
av kostnadstäckningen. Teoretiskt
blev det dock en inkomstökning för
jordbruket, därför att mejeripriset på
mjölk och inte producentpriset användes
vid jordbrukets inkomstberäkning.
Jag skulle bara vilka fråga: Var någonstans
i sexårsavtalet står det att man
skulle laborera med smörpengarna på
detta sätt?

Ytterligare en sak är värd att påpeka.
Vid årsstämman med Örebro länsförbund
av RLF gjordes ett enhälligt uttalande av
de 600 närvarande jordbrukarna. Där
heter det bl. a.: »Stämman anhåller därför
att styrelsen vidtager juridiska undersökningar
om avtalets konstruktion,
alldenstund de oefterrättliga förhållandena
vid avtalets tillämpning klart strider
mot grundtanken i avtalet.» Liknande
uttalanden har gjorts av praktiskt taget
alla RLF:s länsförbund vid deras möten
i år.

Jag deltog i beslutet om uttalandet i
Örebro, och därför är det rätt naturligt
att jag även här i riksdagen fullföljer kravet
på snabb översyn av utvecklingen
och åtgärder i förbättrande syfte, om så
skulle erfordras. Vi reservanter kan inte
nöja oss med att bara kallt konstatera
att situationen är otillfredsställande och
därmed låta saken bero. Min position i
denna fråga torde alltså vara helt oantastlig.

Jag vill också gärna påpeka att i centerpartiets
reservation omnämnes en
mängd saker såsom jord- och jordbrukspolitiken,
finanspolitiken, penningpolitiken
och fläskfabriker in. in. Det är alldeles
självklart — och det tror jag herr
Jonasson är införstådd med — att jag
inte delar centerpartiets uppfattning hur
dessa olika spörsmål skall lösas, men debatten
i dag gäller ju inte heller dessa
problem. Den som stöder reservation nr
2 tar alltså inte någon som helst ställning
till dessa frågors politiska utformning.
Omröstningen gäller bara reservationens
kläm.

Beträffande reservation nr 3 behövs
inte någon längre utläggning. Herr Jonasson
har redan motiverat den, och
tabellen på s. 48 i utlåtandet talar sitt
tydliga språk. Det måste vara något fel
när så stora differenser kan uppstå i inkomsten
av jordbruk i södra och mellersta
Götaland. Situationen torde under
alla förhållanden motivera att statens
jordbruksnämnd i samråd med jordbrukets
organisationer försöker analysera
orsakerna till denna utveckling. För min
del tror jag att man i detta fall kanske
kunde komma långt med enbart råd och
upplysning.

Jag vill också yrka bifall till reservation
nr 4. Den gäller ingen stor fråga,
men det kan väl anses rättvist och rimligt
att en fabrikant av hundbröd får ett
importskydd. Han har ju tidigare haft
ett tullskydd som tagits bort. Nu är det
meningen att överföra varugruppen
hundbröd till jordbruksregleringen och
ge fabrikanten ett skydd mot konkurrensen
utifrån.

Att centerpartiet ensamt kommit att
stå för reservation nr 1, som gäller jordbrukets
kapitalförsörjning, innebär inte

120

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

att vi tycker att denna fråga är oviktig.
Tvärtom, det är en betydelsefull sak.
Men utskottsbehandlingen gav besked
om att jordbruket trots kreditrestriktionerna
blivit mycket väl tillgodosett med
kapital. Motionärerna uppskattar jordbrukets
upplåningsbehov i öppna marknaden
till 200 å 250 miljoner kronor
om året. Riksbanksfullmäktige påpekar
emellertid på s. 4 i utlåtandet att kredittillförseln
till jordbruket stigit från
250 miljoner kronor år 1959—1960 till
minst 300 miljoner kronor år 1961 och
betecknar denna ökning som anmärkningsvärd
med hänsyn till gällande kreditrestriktioner.
Beloppet överstiger alltså
vad motionärerna själva har begärt.

För mig är inte ökade krediter huvudsaken
— skulder har vi mer än nog
av. Vi har i denna kammare en aktad
ledamot, herr Torsten Mattsson i Eneryda.
Hans fader tillhörde också han som
bekant riksdagen, nämligen andra kammaren.
I mitten på 1940-talet ordnade
denne hedersman tillsammans med en
känd bankman en jordbrukarriksdag
om jordbrukets kreditproblem. Även
herr Mattsson junior var med vid dessa
överläggningar och deltog också i debatten.
Jag har, herr talman, det föredrag
som hölls vid detta tillfälle med
mig här, och det är ganska intressant
att studera. Av detta föredrag framgår
att på 1930-talet, när de stora svårigheterna
för svenskt jordbruk började,
ökade också kravet på krediter, och
man vill på olika sätt tillföra jordbruket
nya lånemöjligheter. Men samtidigt
påpekades att likvideringen av växlar
försämrats, att antalet lagsökningar ökat
o. s. v. Detta tydde ju närmast på att
jordbruket hade svårt att klara de skulder
som det redan hade. Emellertid öppnades
nya lånemöjligheter, men det
dröjde inte länge förrän det kom en
stark reaktion, och det talades om jordbrukets
överdrivna skuldsättning.

Är det inte, ärade kammarledamöter,
ungefär samma situation som föreligger
i denna dag? Var och en som sitter
i en styrelse för någon kreditinrättning
vet att ansökningarna om uppskov
med ränta och amortering ökar. Jord -

brukets skulder vid centralföreningarna
stiger starkt — dessa har ju givit mycket
stora krediter till svenskt jordbruk.
Man kan fråga sig om jordbruket tål en
större skuldbörda i dag. För mig är det
primära att bättra på lönsamheten. Detta
måste ordnas först, innan nya kreditmöjligheter
tillskapas för jordbruket.
Detta måste göras så lönsamt att det
kan bära en ökad skuldsättning, som
kan förorsakas av nödvändiga rationaliseringar
och omställningar av driften.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna nr
2, 3 och 4.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Det förhåller sig efter
allt att döma så —- som tidigare talare
har påpekat — att inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket inte
har gått i den riktning som man hade anledning
att förmoda och även syftade
till vid sexårsavtalets ingående. Särskilt
synes detta gälla för de mellansvenska
bygderna — tonen i herr Ringabys anförande
tycktes mig bekräfta att man
där har rätt dystra erfarenheter. I brist
på statistiskt material för åren efter 1959
ifrån lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska
undersökningar kan tyvärr icke
det aktuella läget i dag klart överblickas.
I ett särskilt yttrande betecknat med
1, till utskottets utlåtande har sju av
utskottets ledamöter, däribland jag, påpekat
det beklagliga i denna eftersläpning.
Jag skulle gärna vilja fråga jordbruksministern
om det inte är möjligt
att här få fram en snabbare bearbetning.
Jag vet inte vad denna eftersläpning
kan bero på, men är det bara fråga om
en ökning av personella resurser, tycker
jag att det borde vara möjligt att
skaffa fram denna personalförstärkning
så att vi verkligen kan följa utvecklingen
på detta område. I den mån statistiskt
material sedan kommer att föreligga
och bekräfta en befarad eftersläpning
för jordbruket gentemot industrien, bör
detta enligt vår mening ge anledning till
att man undersöker möjligheterna att
inom avtalets ram påverka utvecklingen
under återstående del av avtalstiden.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

121

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Förstod jag statsrådet Holmqvist rätt,
var han väl av samma åsikt när han
han talade om att man skulle försöka nå
fram till naturliga lösningar inom avtalets
ram. Det finns väl vissa möjligheter
härtill, och jag hoppas att vi i det
fallet kan räkna på jordbruksministerns
stöd.

Man får givetvis förutsätta att de överväganden
som kan komma i fråga liksom
all utredning rörande tänkbara åtgärder
sker inom jordbrukets egna utredningsorgan
och inom 1960 års jordbruksutredning.
Vidare får man väl
förutsätta att jordbrukets förhandlingsdelegation
å sin sida fortlöpande bevakar
jordbrukets intressen och vid behov
tar initiativ till de överläggningar
som läget kan visa sig kräva såväl för
jordbruket i dess helhet som för speciellt
jordbruket i mellersta Sverige. Jag
vill i övrigt hänvisa till det särskilda
yttrande, som visar vårt ställningstagande
i detta fall.

Jordbrukets kapitalförsörjning är givetvis
ett angeläget problem. Det har
berörts motionsledes och av föregående
talare. Jag har själv tidigare behandlat
problemet här i kammaren i en remissdebatt
för några år sedan, varför jag
inte skall gå närmare in på det nu. När
1960 års jordbruksutredning och lantbruksstyrelsen
framhåller att önskvärda
ändringar i det statliga kreditgarantisystemet
bör kunna övervägas utan att
jordbruksutredningens förslag avvaktas
och när därtill lantbruksstyrelsen förebådar
förslag redan till höstens riksdagssession,
har utskottet tagit fasta på
detta och nöjt sig härmed. Ett bifall till
reservationen 1 har för min del liksom
för utskottsmajoriteten inte synts kunna
komma i fråga, när såväl lantbruksstyrelsen
som jordbruksutredningen har
ansett »det vare sig sakligt försvarligt
eller praktiskt genomförbart att ur
jordbruksutredningens arbete utbryta
och snabbehandla hela kapitalförsörjningsproblemet».

Med det anförda torde jag ha framfört
vad från vårt håll är att säga om utskottsutlåtandet,
de särskilda yttrandena
och de tre första reservationerna. Åter -

står så reservationen 4, som gäller hundbröd.
Jag har inte kunnat förstå varför
mitt namn fallit bort under denna
reservation. Jag vill därför inför kammaren
förklara att jag stöder densamma.
Jordbruksnämnden har nämligen
lämnat en ingående motivering för återinförande
av importskydd för hundbröd.
Detta skydd upphävdes år 1959
men anses av nämnden med hänsyn
till jordbruksregleringens inverkan på
råvarukostnaderna böra återinföras. Ur
beredskapssynpunkt framstår det dessutom
som angeläget att vi får behålla
en fabrikation av denna produkt inom
landet. Föregående talare, som också
har yrkat bifall till denna reservation,
har inte påpekat att vi har inte mindre
än 400 000 hundar här i landet och att
av dem 30 000 är s. k. beredskapshundar,
Det får nog anses helt omotiverat
att undanta produkten från det gränsskydd
våra fodermedel åtnjuter, helst
som en inte helt obetydlig kvantitet
svensk spannmål utan detta skydd skulle
undandragas avsättning och förädling.
Statsrådets avstyrkande är enligt min
mening inte övertygande. Det är ju bara
ett kort avstyrkande med hänvisning
till att frågan nyligen har prövats. Jag
tycker för min del att jordbruksnämnden
här har framlagt en stark motivering.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen 4.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Ärendet har ju redan
någorlunda behandlats ur olika synpunkter.
Jag noterade emellertid en liten felsägning
av herr Hansson i Ronneby, och
jag tycker det vore synd om den kom
bort. Han råkade om betänkandet använda
ordet »utskottsunderlåtande», vilket på
ett sätt kanske är betecknande.

När jag bedömer de åtgärder som vidtages
till stöd för svenskt jordbruk, konstaterar
jag att jordbruket faktiskt är belamrat
med en eftersläpning och med
svårigheter, som väsentligt kontrasterar
emot utvecklingen i övrigt inom samhäl -

122

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
iet. Vi fick ju ett jordbruksavtal med en
viss, klart bestämd målsättning — likställighet
genom rationalisering. Så fick
vi omsättningsskatten samt under perioden
skärpta kreditrestriktioner. Jag fäste
mig därför vid att när herr Ringaby
redovisade sitt ställningstagande till kreditfrågan
han särskilt citerade en auktoritet
— riksbanken — som sagt honom
att jordbruksnäringen med hänsyn
till gällande kreditrestriktioner hade blivit
tämligen väl tillgodosedd. Om man
syftar till en utveckling av det svenska
jordbrukets avkastningsmöjligheter, är
det givet, att rationaliseringen måste vara
kapitalkrävande. Står man vidare inför
påfrestningar som drabbar en näring
som jordbruket då den står inför stormarknadsproblemet,
blir kapitalförsörjningsproblemen
likafullt betydelsefulla
nog. Om man tittar på vad jordbruksministern
så vackert säger i propositionen
om rationalisering av trädgårdsodlingen,
finner man att han där pekar just på
hur mycket det betyder att åstadkomma
erforderlig kapitalförsörjning för att genomföra
den nödvändiga rationaliseringen.

Kreditfrågan är alltså mycket betydelsefull.
Den har skärpts av åtgärder
mot ett inflationstryck, som är alldeles
påtagligt men som jordbruket inte har
någon del i. Jordbruket, denna genom
statliga avtal prisreglerade näring, har
givetvis icke bidragit därtill, utan det är
andra faktorer som i sådan riktning påverkat
utvecklingen.

Jag har fäst uppmärksamheten vid ett
uttalande av statssekreteraren i finansdepartementet,
som fälldes inför bankmän
den 27 oktober 1961. Det återges i
Svenska bankföreningens skrift nr 88 för
år 1961. Han nämnde att skatteunderlaget
ökade med cirka 11 procent såväl
1960 som 1961 och jämförde detta med
motsvarande siffror för 1958, som var
4,6, och 1959, som var 4,8. I anslutning
härtill fastslog han att det beträffande
skatteunderlagets stora ökning »definitivt
icke är önskvärt med en upprepning
eftersom ökningens storlek är ett
bevis för att vi icke lyckats bemästra
överkonjunkturen på arbetsmarknaden».

på jordbrukets område, m. m.

Jag har återgivit detta därför att han
där berörde en väsentlig källa till detta
inflationstryck. Man har velat bekämpa
det genom kreditrestriktionerna, och här
har jordbruket, liksom annan mindre företagsamhet
kommit ganska hårt i kläm
— det lär man inte komma förbi.

Innan jag återgår till utskottsbetänkandet
vill jag också säga, att när man vet
vilka svårigheter som stora delar av
svenskt jordbruk arbetar under, så gjorde
det åtminstone på mig ett nära nog
sorgligt intryck när jag i radio fick tillfälle
att höra hans excellens herr statsministern
uttala sin bedrövelse över riksdagens
beslut beträffande småbrukarhjälpen.
Han menade att det var ett stort
hinder för rationaliseringen att beslutet
hade kommit till. Det var en liten anslagsökning
det var fråga om, och man
har alltså fäst särskild uppmärksamhet
vid de svårigheter för rationaliseringen,
som man menar skapas genom att man
låter dessa bidrag vara kvar åt nytillträdande.
Men, herr talman, jag undrar om
någon människa för närvarande i valet
om han skall tillträda ett litet jordbruk
eller inte låter avgörandet vara det bidrag
på 500 kronor eller något sådant,
som det här är fråga om. Det är ett stöd
och en uppmuntran, men det kan aldrig
vara så att det inverkar avgörande för
människors livsval i en sådan situation.
Jag har velat påpeka detta.

Nu återgår jag till utskottsutlåtande!,
och jag konstaterar, att det föreligger ett
antal reservationer. Det talas, herr talman,
ibland om hur olämpligt det är, att
centerpartiet råkat i dåligt sällskap och
genomfört så gräsliga saker som dyrortsgrupperingens
avskaffande när det gäller
skatterna o. s. v. i samarbete med socialdemokraterna.
Samarbete med socialdemokraterna
har ansetts vara en dödssynd
mot borgerlighetens helige ande —
när det bedrivs av centerpartister. Men
när man i det utskottsutlåtande som här
föreligger tittar på reservationerna, måste
man fråga sig hur det ställer sig med
det borgerliga samarbetet i detta speciella
fall. Jag konstaterar, att det tycks gå
alldeles utmärkt för både högermän och
folkpartister att samarbeta med social -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

123

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

demokraterna när det gäller att säga nej
till en del krav, som jag för min del
finner rimliga nog och som framförts
här.

När jag tittar på reservationerna, är
det en sak jag inte kunnat undgå att fästa
mig vid. Den första reservationen —
om kreditfrågan — är undertecknad av
de båda centerpartisterna. Den andra —
om översyn av avtalet — är undertecknad
av herr Ringaby och de båda centerpartisterna;
folkpartiet och de tre
andra högermännen lyser med sin frånvaro.
Den tredje reservationen är avgiven
av herrar Jonasson, Ringaby, Elmwall
och Hedin, och anslutningen till
centerpartisterna från annat borgerligt
håll har således ökat med 100 procent,
d. v. s. de övriga borgerliga är två — de
andra lyser fortfarande med sin frånvaro.
Men så kommer vi till den punkt där
den borgerliga samlingen är 100-procentig
— efter herr Hanssons deklaration
här kommer väl hela borgerligheten denna
reservation till stöd. Det gäller frågan
om hundbrödet. Det är visst ingen betydelselös
fråga. Jag menar nog att det gäller
ett rimligt och skäligt motionskrav,
och eftersom jag är med på motionen är
jag givetvis glad åt det stöd frågan fått.
Men endast när det gäller införandet av
hundbröd i tulltaxan har vi fått det fulla
borgerliga stödet! Det är en reflexion
som man kan göra.

Det kommer att sägas: De andra har
ju gjort särskilda yttranden till utlåtandet! Ja,

men vad är det för skillnad mellan
eu reservation och ett yttrande. Jo,
man kan inte yrka bifall till ett särskilt
yttrande, och man kan inte räkna efter
hur många i vederbörandes parti som
stöder en sådan opinionsyttring. Därför
förefaller det mig vara betydligt värdefullare
med en reservation, i fråga om
vilken man kan se hur många som står
bakom när det gäller.

Jag har berört frågan om jordbrukskrediten
en liten smula. Jag har svårt att
finna det rimligt och skäligt att man försöker
bagatellisera nödvändigheten av
eu hygglig kreditförsörjning för jordbruket.
Skall rationaliseringen kunna ge -

nomföras, skall det finnas någon utsikt
för att den målsättning sexårsavtalet
uppställer skall kunna förverkligas, måste
man räkna med en tillräcklig kreditförsörjning.
Den frågan kräver, såvitt jag
begriper, ett rimligt och skäligt beaktande
av de faktiska svårigheter som har
skapats. Jag menar att vi ju måste tänka
oss, att det är fråga om att näringen
äntligen skall nå fram till den likställighet,
som man så många gånger viftat
med. Under sådana förhållanden bör
jordbruket inte beredas svårigheter att
tillgodose rimliga kreditbehov.

Jag kommer så till omsättningsskatten
och den belastning denna skatt innebär
på avtalet. Jag vill säga klart ifrån, att
det var ett misstag som nyligen kom till
uttryck från bevillningsutskottsmajoritetens
sida då den sade att jordbrukets
prisreglerade produkter skulle representera
30 procent av omsättningsskatten.
Den siffran gäller livsmedel över huvud
taget. Men den rätta siffran är vacker
nog ändå — om vi räknar den produktion
som förelåg när 1959 års proposition
behandlades, var det fråga inte om
30 men väl om 20 procent, d. v. s. 280
miljoner av 1 400 miljoner. Förskjutningen
har sedan dess säkerligen gått nedåt,
eftersom jordbruket endast delvis -— på
sitt omkostnadskonto — kunnat följa
med i den allmänna ansvällningen av
omsättningen här i landet.

Det är alltså i alla fall en belastning
på inemot 20 procent, som nu föreligger,
och det kan vi väl inte gå alldeles förbi.
Särskilt gäller detta om vi ser till den
produkt, som i de allra flesta jordbrukarhem
är den väsentligaste, nämligen mjölken.
Vi vet att mjölkproduktionen ute i
bygderna genom omsen tyngs av i genomsnitt
5 öre per varje direktförsåld liter,
medan man i Stockholm kommer
upp till närmare 7 öre. Vi måste samtidigt
räkna med att när det gäller smöret
så tynger omsättningsskatten priset med
ungefär 45 öre per kilo. Detta är en hård
belastning, som inte kan avlastas på jordbrukets
kunder, eftersom en prishöjning
medför avsättningssvårigheter.

Med andra ord: ju mindre smör vi kan
sälja inom landet, desto mer måste jord -

124

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
brukarna kosta på för att få överskottet
sålt utomlands. Det är likadant beträffande
konsumtionsmjölken, som också är
priskänslig. Exemplen visar att vi under
den tid avtalet räckt utsatts för en belastning
som varit ganska svår att dras med.

Sedan har vi det mellansvenska problemet,
och jag vill peka på att vi där
har rört vid ett betydelsefullt frågekomplex.
Man har från vår sida påtalat ■—
och det tror jag är berättigat — de orimligheter
mjölkclearingen innebär, vad
omkostnaderna för slaktdjursavgifterna
innebär, och man har påtalat de dåliga
fodersädspriserna i Mellansverige. Vidare
har vi berört hur hårt skördeskadorna
drabbat just dessa bygder.

Jag har tidigare snuddat vid skördeskadeproblemet
och skall inte gå in på
det nu. Inte heller skall jag tynga framställningen
med några mera ingående
detaljer. Jag vill dock peka på att det
inte är rimligt, att hela slaktproduktionen
utan vidare skall bära trycket av ett
exportöverskott, när ungefär 55 procent
av fläsket är att hänföra till vad vi
ibland kallar »de skånska provinserna»,
alltså Skåne, Blekinge och Halland. Det
är inte rimligt att slaktavgifterna på
samma sätt skall drabba de delar av landet,
som har en i förhållande till avsättningen
mindre produktion.

Det har ifrågasatts differentiering efter
två linjer. Det kunde antingen ske lokalt
eller också genom att något bromsa
upp fläskfabrikerna. Jag för min del ställer
mig positiv till varje försök att skaffa
rimlig rättvisa i båda fallen. Jag vet att
frågan om slaktavgifterna i viss mån ligger
under behandling i statens jordbruksnämnd,
men det uppslag som här har
framförts angående differentiering borde
tas upp i det sammanhang som motionen
har berört. Jag menar, att det
vore bra om motionen där komme till
omprövning.

Lantbruksstyrelsen har sagt, att det är
mycket svårt att genomföra en lokal differentiering.
Ånej, det är nog inte så
svårt som de föreställer sig, som inte
vill. Om man räknar med en allmän
slaktavgift och en återbetalning genom

på jordbrukets område, m. m.
organisationerna direkt till leverantörerna,
så gör det en differentiering möjlig,
som kommer de trakter till godo som det
gäller, och då går det inte att sudda ut
gränslinjerna genom att leverera till olika
slakterier. Det till sin omfattning något
mindre betydelsefulla, men ur andra
synpunkter känsliga problemet angående
fläskfabrikerna bör också kunna beaktas.
Jag tror detta är nödvändigt.

När det gäller mjölkclearingen har vi
från Mellansverige sagt oss, att här har
vi de stora konsumtionsområdena. Men
på grund av svårigheterna att skaffa arbetsfolk
och på grund av andra omständigheter
har denna mjölkproduktion ändå
haft svårt att hävda sig, och den lönsamhet,
som skulle behövas, har inte
funnits. Mjölkclearingen tas ut med 20
öre, och sedan går 4 öre tillbaka. Vi gillar
clearingen, och det är enligt vårt
sätt att se bra att den finns, men vi tror
att den inte är riktigt väl avvägd och
att den bör omprövas.

Det har sagts att jordbrukets organisationer
sköter det här och att de är
nöjda. Ja, herr talman, men jag tar mig
friheten påpeka, att det bland Mjölkcentralens
medlemmar — och det är den
stora organisationen här i Mellansverige
— råder ett mycket starkt missnöje med
de ekonomiska villkor som sexårsavtalet
och prisutjämningen inom SMR för
mjölkproduktionen ger inom Mjölkcentralens
område. Detta missnöje har tagit
sig uttryck på olika sätt. Inom Mellansverige
anser vi att organisationerna
med skärpa måste framföra medlemmarnas
missnöje till de organ och myndigheter,
som handhar sexårsavtalets och
prisutjämningens tillämpning. Vi förmenar
att de gemensamma intressen, som
en så stor del av landets jordbrukare har,
måste tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Jag vill säga att den uppfattningen, att
det i Mellansverige skulle råda allmän
belåtenhet med det sätt på vilket clearingen
ordnas, sålunda är starkt överdriven.
De skildringar herr Ringaby givit
från jordbrukarmöten ute i landet
kan jag instämma i. Vid de möten som

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

125

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande
jag har varit på har jag hört samma toner,
och man har varit synnerligen missnöjd
med det resultat som föreligger.

Jag ber bara att få instämma i de yrkanden
som framförts av herr Jonasson.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Ferdinand Nilsson har försökt förvirra
den här debatten. Är man inte alls
insatt i frågorna, verkar det nog som om
vi inom borgerligheten vore mycket oense,
men det är faktiskt inte på det viset.
Att det föreligger dels särskilda yttranden
och dels reservationer och att en
högerman har gått med centerpartisterna
innebär inte någon större splittring i
de väsentliga frågorna. Jag tror det skulle
vara nyttigt att försöka se litet kallt
på problemet — det finns all anledning
att göra det med hänsyn till det resonemang
som utskottet har fört.

Jag vill först säga, att jag vet att det
bland jordbrukare överallt i landet råder
en mycket stark oro inför utvecklingen
och en stark olust över de stora
kostnadsökningar som har skett under
den senaste tiden och för vilka jordbruket
har svårt att få kompensation.

Jag vill i detta sammanhang vända
mig mot ett resonemang som ofta förs
på många håll inom tidningspressen och
som vi mötte inte minst när vi häromdagen
diskuterade frågan om omsättningsskatten
och jordbruket. Man hävdar,
att det inte har någon betydelse för
jordbruket om kostnaderna ökar, eftersom
jordbruksavtalet är så finurligt och
utstuderat, att jordbruket omgående får
kompensation för ökade kostnader. Jag
framhöll redan häromdagen att detta
inte är någonting annat än en illusion:
det blir kanske en kompensation på papperet,
men inte i verkligheten.

Det har belysts tidigare i debatten
bl. a. av herr Yngve Nilsson, att det föreligger
en eftersläpning. I synnerhet när
vi nu under en lång tid haft fallande
världsmarknadspriser kan vi inte hjälpa
att vi får en eftersläpning, och även om
avtalet vore aldrig så utstuderat måste
varje fördyring innebära nya problem

syfte på jordbrukets område, m. in.
för jordbruket. Yi måste ha klart för oss
att priserna inte kan höjas hur som helst
utan att man möter ett köpmotstånd.

Det har gjorts en stor affär av att jordbruket
har fått kompensation för kostnadshöjningarna
i form av 3 öre mer
per kg mjölk. Genom att konsumtionsmjölken
höjdes med 3 öre skulle jordbruket
få en viss kompensation, men nu
när mejeriarbetarnas och transportarbetarnas
avtal är klara och man kan räkna
samman alla kostnader kommer de flesta
mejeriföreningar underfund med att det
inte blir någonting kvar för jordbruket,
eftersom konsumtionsmjölken ändå bara
utgör cn liten del av den totala mjölkproduktionen.
Någon mejeriförening har
diffust lovat, att jordbruket kanske skall
få ett halvt öres höjning, men sannolikt
kommer den också bort. Situationen är
alltså bedrövlig.

Vad spannmålspriserna beräffar vill
jag säga, att vi förra året hade betydligt
lägre brödspannmålspriser än exempelvis
år 1952, trots att jordbrukets samtliga
kostnader nu är så oerhört mycket
högre. Vi har nyligen fått ett lantarbetaravtal
som innebär starka höjningar —
det blir för vissa kategorier fråga om en
höjning av timlönen med 75 öre å 1 krona.
Hur skall vi kompensera detta? Alla
jordbrukare har i dag anledning att vara
bekymrade — den saken kan vi alla vara
ense om.

Jag vill på nytt understryka att man
en gång för alla borde avliva myten att
jordbrukarna får kompensation för ökade
kostnader. Omsättningsskatten är en
sådan sak som tillkommit sedan jordbruksavtalet
slöts och som bidragit till
att öka jordbrukets kostnader i mycket
hög grad. Omsättningsskatten betyder
oerhört mycket i den omställningsprocess,
som jordbruket i dag är inne i med
stora investeringar i nya maskiner och
byggnader. Omsättningsskatten betyder
mycket för kostnaderna, och vi bör ha
klart för oss att den har tillkommit efter
det att avtalet slöts år 1959.

Att vi nu haft litet delade meningar
i utskottet beror i viss mån på andra
faktorer. Vi är överens om att läget är
otillfredsställande för jordbruket. Vi

126 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

måste emellertid också vara på det klara
med att vi inte direkt kan hävda, att
det nuvarande jordbruksavtalet, sådant
det nu är skrivet, måste anses vara felaktigt
utformat. Det beror på att det
material, som vi först måste ha tillgång
till för att verkligen kunna bedöma det
nuvarande avtalet, än så länge är otillfredsställande
och inte bearbetat. Jordbruksutskottet,
som även diskuterat denna
sida av frågan, har klart sagt ifrån,
att alla klutar måste sättas till för att
snabbt få fram detta material och få det
bearbetat. Det får, fastslog utskottet under
debatten, här inte längre förekomma
någon eftersläpning; den saken
skriver också utskottet tydligt och klart.
När materialet en gång ligger på bordet
finns det naturligtvis anledning att få
til! stånd en jordbrukspolitik debatt i
denna kammare för att diskutera hur vi
skall kunna klara jordbrukets problem.
Det finns alltså anledning att återkomma
till denna sak. I dag har vi emellertid,
herr Ferdinand Nilsson, inte tillgång
till det erforderliga materialet, och vi
kan enligt min mening inte diskutera
denna sak förrän vi bar siffrorna på
bordet. Vi borde, anser jag, kunna vara
överens om att inte förvirra debatten
genom att redan nu diskutera denna
fråga.

Det är för övrigt inte alldeles säkert
att vi under hela sexårsavtalet kommer
att ha fallande världsmarknadspriser,
vilket vi ju haft under den sista tiden.
Vi kan, vilket vi väl alla innerligt hoppas,
komma i den situationen att världsmarknadspriserna
stiger. De luckor, som nu
uppstår vid fallande världsmarknadspriser,
kommer i så fall att kunna utfyllas
till jordbrukets förmån. Vi bör
därför kanske inte kritisera jordbruksavtalet
alltför hårt förrän vi fått se hur
det verkar i en situation med stigande
världsmarknadspriser.

Jag vet mycket väl att detta är en
politiskt känslig fråga och att man kan
råka i biåsväder om man angriper den
reservation som här gjorts. Det bryr jag
mig emellertid inte om. Jag anser att om
vi nu har ett jordbruksavtal, så måste vi
först statistiskt konstatera, bur det fun -

gerar. Sedan får vi diskutera huruvida
några åtgärder behöver företas för att
förbättra situationen för jordbrukarna.
Det kommer kanske då att bli nödvändigt
att vi enas om vissa åtgärder för att vi
över huvud taget skall kunna ha kvar ett
tillräckligt jordbruk i vårt land.

I ett särskilt yttrande framhåller vi,
att om det skulle visa sig, att jordbrukets
eftersläpning är stor och ej överensstämmande
med sexårsavtalets målsättning,
bör detta ge anledning till överläggningar
om möjligheterna för kompensation till
jordbruket från de utgångspunkter man
då kan komma till.

Sedan är det en annan fråga som har
aktualiserats, nämligen jordbrukets kapitalförsörjning.
Centerpartiet begär i eu
partimotion en utbrytning av frågan om
jordbrukets kapitalförsörjning. Vi är alla
medvetna om att det här gäller en mycket
viktig fråga. Olika remissinstanser
har emellertid framhållit, att det inte är
lämpligt att frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
utbryts ur 1960 års jordbruksutredning.

1960 års jordbruksutredning har ju
till uppgift att granska jordbrukspolitiken
framöver från en rad olika aspekter.
Jag är övertygad om att de förslag,
som denna utredning så småningom kommer
att framlägga, kanske i många avseenden
kommer att bli rätt annorlunda
än vad vi föreställer oss.

Jordbruksutredningen anser nu, att
man sakligt inte bör bryta ut jordbrukets
kapitalfrågor från utredningen. Samtidigt
anvisar man emellertid olika vägar
för att på litet kortare sikt söka komma
till rätta med vissa aktuella problem. Man
räknar i remissvaret upp en rad förslag
som man är beredd att diskutera. Man är
från utredningens sida redo att överlämna
dessa förslag till lantbruksstyrelsen
för översyn. Lantbruksstyrelsen å sin
sida har förklarat sig villig att medverka
till att förslagen i fråga framläggs för
årets höstriksdag. Under sådana förhållanden
tycker jag att vi borde kunna enas
om att gå denna väg utan att det därför
behövs en särskild reservation. Bland
de problem som 1960 års jordbruksutredning
räknar upp är: höjning av nuvaran -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

127

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets omraae, in. in.

de maximigräns för driftlån, vilken nu
är 20 000 kronor, medgivande av lånegaranti
för yttre rationalisering i vissa fall
även efter det tillskottsförvärvet skett,
lättande av amorteringsbördan i fråga
om vissa lån, liberalare bedömning i fråga
om säkerhet för garantilån, o. s. v.

Från lantbruksstyrelsens sida är man
som sagt beredd att bearbeta dessa problem
så att förslag kan framläggas till
1962 års höstriksdag. I det läget anser
jag att man från utskottets sida inte behöver
demonstrera genom att säga, att
man inte är nöjd med detta. Då förslagen
kommer fram i höst finns det ju anledning
att diskutera dessa saker mera ingående,
och då får vi återkomma.

I centerpartiets partimotion begär man
alltså, att jordbrukets kapitalförsörjning
skall utbrytas från 1960 års jordbruksutredning.
I reservationen begär man emellertid
ingen sådan utbrytning, utan där
nöjer man sig med att frågan skall snabbbehandlas
av jordbruksutredningen, trots
att denna förklarat sig inte kunna göra
det på ett sätt som anses tillfredsställande.

Jag tror för min del att frågan om
jordbrukets kapitalförsörjning under de
närmaste åren kommer att bli en av de
allra viktigaste jordbrukspolitiska frågorna.
Med den utveckling som sker på
landsbygden i dag, den snabba avflyttningen
från jordbruket och de stora rationaliseringsbehov
som föreligger på
många områden är jordbrukets kapitalförsörjning
helt enkelt en livsfråga. Den
nya generation jordbrukare som träder
till och skall överta gårdarna får ofta en
oerhört stor skuldbörda.

Jordbrukets kapitalfråga är emellertid
ingen isolerad fråga, utan den hör ihop
med beskattningsproblemen. Hur stora
möjligheter finns det i själva verket i
dag för en hårt skuldsatt jordbrukare att
med nuvarande inkomster kunna klara
erforderliga amorteringar? På grund av
beskattningens utformning råkar en
skuldsatt jordbrukare mycket snart i en
mycket svår situation. Han klarar det
helt enkelt inte, eftersom hans avskrivningsmöjligheter
enligt nu gallande regler
är mycket starkt begränsade. Därtill
kommer att det även i ett annat avseen -

de har skett en mycket stark förändring
under senare tid i fråga om hans situation.
Förr sade äldre jordbrukare alltid,
att man skulle börja försiktigt. Man skulle
börja med en liten djurbesättning och
sedan låta den växa ut under kanske 10
år, så att man fick den erforderliga stora
djurbesättningen på gården. I våra dagar
kan man inte handla på det sättet. Ett
jordbruksföretag är i dag någonting helt
annat än förr. En modern jordbrukare
måste redan från början sätta in alla
resurser för att på bästa sätt kunna utnyttja
alla möjligheter till effektiv produktion.
Kan han inte göra det, kommer
han inte att kunna klara sitt jordbruk.

Från dessa utgångspunkter har alltså
kapitalfrågan kommit i ett helt annat
läge i dag än för bara fem, tio år sedan.
Den yngre jordbruksgenerationen — den
som skall träda till — har härvidlag vitala
problem att bevaka. Jag tror emellertid
att dessa frågor är av så utomdentligt
stor betydelse, att vi inte riktigt
har klart för oss deras vidd och innebörd
och inte heller vet hur de skall lösas
förrän 1960 års jordbruksutredning
har haft tillfälle att ingående studera frågorna
och framlagt ett förslag i ämnet.
Särskilda arbetsgrupper studerar och begrundar
dessa frågor, och jag vet att de
har haft mycket ingående överläggningar
och kommer med förslag, som säkert
kommer att bli mycket diskuterade men
som kommer att vara utomordentligt intressanta
utifrån många olika utgångspunkter.

Vi är nog, herr Nilsson, i sak överens.
Och om man läser reservationerna rätt,
är det väl inte så mycket ni vill åstadkomma
utöver att ni är på det klara med
att materialet skall fram fortast möjligt.
Ni vill också att åtgärder skall vidtagas,
men det är ju alldeles omöjligt att diskutera
några åtgärder förrän materialet ligger
på bordet. Vi har ett jordbruksavtal,
som vi dock har godkänt och som våra
organisationer ändå solidariskt måste slå
vakt om, och det vore farligt att försöka
slå sönder detta avtal eller söka
bevisa, att det förefaller vara sämre
än det kanske i själva verket är.

Jag anser alltså att man borde kunna
se litet mera kallsinnigt på denna sak,

128

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

men att man också bör göra allt för att
snabbt få fram ett material, som kan belysa
hur det verkligen ligger till. I det
avseendet får verkligen inte någonting
försummas, och jag hoppas att jordbruksministern
gör allt för att materialet
snarast möjligt blir bearbetat och kommer
till vår kännedom. Jag hoppas att
vi, när så skett, också skall få en positiv
syn på frågan om möjligheterna att
inom jordbruksavtalets ram skapa inkomstlikställighet
för jordbruket. Har
man gjort tekniska fel från början, och
har det tillkommit saker och ting som
man inte hade klart för sig när jordbruksavtalet
beslöts, får självfallet inte en yrkeskår
bli mer eller mindre ekonomiskt
ihjälslagen bara därför att jordbruksavtalet
inte fungerar på det sätt som alla
var överens om och trodde att det skulle
fungera.

I det fallet hoppas jag, herr jordbruksminister,
på en positiv syn när det gäller
dessa frågor.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag åhörde med stort
nöje herr Isacsons anförande, och i
långa stycken kan jag helt instämma i
de synpunkter han anförde.

Det var emellertid på en punkt som vi
inte riktigt förstod varandra, men det
beror kanske på att jag hade tillfälle att
vara med åren 1960 och 1961 när vi från
centern i motioner begärde de siffror,
utan vilka herr Isacson ansåg att vi inte
kunde göra någon faktisk bedömning i
dessa frågor. Det fanns emellertid åtskilliga
s. k. borgerliga som röstade emot
de framställningar, i vilka vi yrkade att
få fram materialet och få möjlighet att
följa upp hur det hade gått med avtalet.
Herr Isacson måste förstå att man är
litet tveksam över ett och annat när man
varit med om en sådan sak. Det ligger
faktiskt till på det sättet. I allt väsentligt
förefaller det mig dock — även beträffande
kreditfrågan — som om herr
Isacson hade en helt annan inställning
än den talare med samma åsiktsriktning
som den han företräder, vilken närmast

varnade för att det kunde bli alldeles
för mycket krediter och som ansåg att
det kunde vara farligt att driva denna
linje för långt. Men jag är nyfiken att
se hur det kommer att gå i voteringen
—• hur många som verkligen kommer att
rösta med oss. De har sitt särskilda yttrande
— rätt ut i luften — och det kan
de ju inte rösta på. Därmed har de endast
åstadkommit en läpparnas bekännelse,
men handlingen har fått anstå.

Det skulle alltså vara intressant att
veta, hur det egentligen ligger till med
den här saken. Jag vill ha siffror och
material när det gäller jordbruksavtalet,
men jag vill också gärna ha siffror på
hur herrarna kommer att ställa sig i voteringen.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag tyckte att herr Isacson tog sig väl
starka brösttoner när han talade om
upprivning av sexårsavtalet. Får jag klart
och tydligt säga ifrån, herr Isacson -—
om herr Isacson har tid att lyssna på
mig så länge — att vi motionärer ingalunda
har avsett att man skulle uppriva
detta sexårsavtal. Det trodde jag skulle
ha klarlagts i den tidigare debatten. RLF
säger för övrigt i sitt yttrande liksom
förhandlingsdelegationen, att förbundet
delar motionärernas uppfattning om
önskvärdheten av denna utredning.

Sedan skulle jag till både herr Isacson
och herr Hansson i Ronneby beträffande
det särskilda jdtrandet vilja fråga:
När man säger sig ha samma uppfattning
som reservanterna, varför vågar
man inte då stå för yrkandet i reservation
2, som verkligen vill någonting i
denna fråga? Annars blir det ju, såsom
herr Ferdinand Nilsson har sagt, ett
slag i luften.

När det gäller kapitalfrågorna vill jag
speciellt rikta mig till herr Ringaby.
Han säger sig hålla med om att kapitalfrågorna
är viktiga, men sedan säger
han, att vi först och främst skall få till
stånd en bättre lönsamhet; det är inte
större skulder vi vill ha.

Nej, tacka för det! Vem vill ha skul -

Onsdagen den 9 mai 1962

Nr 18

129

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

der, om man inte är tvungen till det?
Många är emellertid tvingade att ta på
sig skulder för att klara situationen; det
vore inga svårigheter, om så inte vore
fallet. Jag kan därför inte förstå resonemanget
från herr Ringabys sida.

Herr Hansson i Ronneby har också
sagt att pengar har stått till förfogande,
men från vissa håll av vårt land har det
inte låtit så; det har tvärt om sagts att
pengar fattas. Här har åberopats att 1960
års jordbruksutredning skulle vara negativ
till åtgärder beträffande kapitalfrågorna.
Herr Isacson har också resonerat
litet om detta. Men utredningen säger
ju enligt sid. 2 i utlåtandet: »Skulle
däremot motionärernas syfte vara mindre
långtgående och endast avse en översyn
av vissa delproblem, ställer sig saken
annorlunda.»

Sedan räknar utredningen upp en hel
del som kan göras. Det gäller ökade möjligheter
att med statlig kreditgaranti underlätta
utvidgning av brukningsenhet,
höjning av nuvarande maximigräns för
driftlån, medgivande av lånegaranti för
yttre rationalisering i vissa fall även efter
det tillskottsförvärvet skett, lättande
av amorteringsbördan i fråga om vissa
lån, exempelvis skördeskadelån, och liberalare
bedömning i fråga om säkerhet
för garantilån.

Det är på dessa punkter vi reservanter
anser att någonting borde kunna göras,
och det är fördenskull reservationen föreligger.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av den lilla debatt som uppstått
kring det särskilda yttrandet. Det
var ju roligt att anmärkningen kom från
herr Ferdinand Nilsson, ty om jag inte
är fel underrättad torde han ha ledningen
här i kammaren när det gäller särskilda
yttranden och särskilda motiveringar;
han laborerar ju ofta själv med
sådana. Jag vill också påpeka att centerpartiet,
om jag inte missminner mig, avgav
ett särskilt yttrande när jordbruksavtalet
på sin tid godkändes.

Nu skulle jag vilja göra kammarens
5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 18

ledamöter uppmärksamma på att det faktiskt
inte tycks vara någon som helst
skillnad mellan detta särskilda yttrande
och reservation 2. Det särskilda yttrandet
innehåller att materialet bör komma
fram snabbare; det önskemålet har
vi också i reservation 2. Det särskilda
yttrandet talar om en analys av möjligheterna
att inom jordbruksavtalets ram
påverka utvecklingen; en sådan analys
vill vi också ha i reservation 2. Det är
bara så att de som står bakom det särskilda
yttrandet inte har orkat fram till
en reservation. Jag finner för min del
att det borde vara mycket svårt att rösta
för ett utskottsutlåtande som bestämt säger
ifrån att inga som helst åtgärder
skall genomföras, vilket resultat analysen
än leder till, och samtidigt avge
ett yttrande som innebär att sådana åtgärder
bör vidtagas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna ansluta
mig till vad herr Ringaby sade angående
svårigheterna för herrarna i fråga om
det särskilda yttrandet.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga det utan närmast för att rätta ett
missförstånd av herr Ringaby. Jag har
inte någon enda gång under de år jag''
tillhört kammaren avgivit något särskilt
yttrande — det misstaget vill jag rätta.
I övrigt tycker jag att det är trevligt med
herr Ringaby, eftersom han i år har eu
så bra uppfattning!

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Efter detta »sällsamma
mellanspel» med diskussion om särskilda
yttranden och reservationer och nyanser
därvidlag skall jag bara konstatera,
att herr Ringaby nyss slog fast, att han
har orkat reservera sig tillsammans med
centerpartisterna, under det att de tre
andra högermännen inte hade tillräckliga
krafter för att orka fram till en reservation.
Det är i alla fall värdefullt att vi
har fått detta bekräftat av herr Ringaby.

Emellertid var det inte för att säga

130

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
detta som jag begärde ordet utan för att
tala om motion nr 624 som jag väckt i
denna kammare. Den gäller prisorterna,
ett speciellt problem som vi tidigare har
diskuterat i anslutning till de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område.

Först ber jag då att få säga, herr talman,
att när vi debatterar jordbruket och
dess möjligheter finns det anledning att
litet grand fundera över den situation
som ändock råder för närvarande. Ofta
ägnas dessa frågor ett ganska förstrött
intresse. Fn ärad ledamot av denna kammare
sade vid ett tillfälle, när han blev
tillfrågad huruvida han skulle deltaga
i jordbruksdebatten: »Nej, jag tänker
ägna mig åt någonting nyttigare.» Jag
måste säga att man blir en aning beklämd
när man hör sådant. Den som lever
ute bland folket och deltar i människornas
liv vet nämligen att läget i dag
är bekymmersamt och att man har stora
svårigheter att kämpa mot.

Någon har sagt att situationen i dag är
den, att man äter upp gammalt kapital
så tillvida att man inte kan genomföra
grundförbättringar och i övrigt underhålla
sina byggnader, bostäder o. s. v.
Detta är på lång sikt en ganska bekymmersam
utveckling, som vi borde ha anledning
att ägna särskild uppmärksamhet.
Faktum är dock att det på lång sikt
behövs ett livskraftigt jordbruk i vårt
land, detta ur såväl försörjnings- som beredskapssynpunkt.

Men det var alltså motionen om prisorterna,
herr talman, som jag egentligen
ville beröra. Vi har ju en sådan situation

1 dag i vårt land, att det finns hela län
som saknar prisorter. Kopparbergs län
är ett sådant område. Den brödsädesodling
som sker där får man ut ett betydligt
lägre pris för än man får ut på andra
håll. Det är en prissättning som ligger

2 kronor lägre per 100 kilo.

Man kan säga att odlingen inte har någon
större omfattning i det länet. Jag har
gjort en undersökning härvidlag och har
konstaterat, att den odling som sker för
avsalu ändock rör sig om 5 000 å 6 000
lön.

Det finns ett sexårsavtal som diskuteras
mycket och som vi har diskuterat

på jordbrukets område, m. m.
här i dag. Avtalet förutsätter att man
skall försöka se till att jordbrukarna bereds
inkomstförbättringar i rimlig omfattning.
På de orter, där man får ut en
lägre ersättning för sin produktion och
där man också har högre produktionskostnader,
är det givet att det inte finns
förutsättningar att nå fram till den liställighet
som avtalet syftar till.

Det betonades i fjol, när vi diskuterade
de här sakerna i samband med Kungl.
Maj:ts proposition, att det finns vissa
områden där jordbrukarna har särskilda
bekymmer. Det är otvivelaktigt på det
sättet att det bl. a. är de områden, som
inte har prisorter, som får ett försämrat
ekonomiskt utbyte.

Herr talman! Jag har varit tveksam om
huruvida det nyttjar något till att yrka
bifall till min motion, detta med hänsyn
till den behandling som den har fått
i utskottet och kanske också med hänsyn
till att det har bedömts som utsiktslöst
att yrka bifall till den. Men rättvisa
och billighet talar för, tycker jag, att
oavsett var vi bor i vårt land skall vi ha
samma inkomstmöjligheter. Det gör, herr
talman, att jag vågar yrka bifall till motionen
nr 624 i denna kammare, i vilken
föreslås att det inrättas en prisort i Kopparbergs
län, förlagd till Hedemora, som
är centrum för brödsädesodlingen i länet.

Häri instämde herr Isacson (li).

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill först säga att
jag tror, trots det klander som från
jordbrukarhåll framförts mot sexårsavtalet
och trots vissa missnöjesyttringar
som kommit till uttryck bl. a. på
RLF-möten, att detta avtal ändock är
en stor tillgång för jordbruket. Det är
en fast grund som prisregleringarna bygger
på, och man vet vad man har att
ty sig till.

Som herr Isacson nyligen påpekat,
har det varit sjunkande utlandspriser
varav följt att prisläget har försämrats
även här, men det kan bli högre priser
igen, så att jordbrukarna här i landet
får möjligheter till högre prissättning

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

131

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

och därmed givetvis också en viss kompensation
för de relativt låga priser som
har rått under den senaste tiden.

Sedan vill jag gå in på de resonemang
som liär har förts — inte så
mycket i detalj utan mera i princip.
Vad då först gäller kapitalförsörjningen
vill jag säga — det har påpekats tidigare
både av herr Isacson och andra
talare — att jag inte tror att den är det
största problemet för jordbrukarna för
närvarande, utan som även riksbanksfullmäktige
har påpekat så har lånemöjligheterna
kunnat tillgodoses för
jordbruket kanske i större utsträckning
än för mindre företag av annat slag och
för industrien.

Det har inkommit ett yttrande till utskottet
från 1960 års jordbruksutredning,
där det sägs att det kommer att
företagas en omfattande undersökning av
strukturomvandlingen inom jordbruket
och vilka kapitalbehov och lånebehov
som därvid kommer att uppenbaras,
och därför tror jag att vi kan klara
oss med de möjligheter som för närvarande
finns. Vidare vill jag erinra om
att i ett remissyttrande till utskottet säger
lantbruksstyrelsen, att den har sin
uppmärksamhet riktad på kapitalfrågan
och överväger att överlämna vissa förslag
i så god tid, att de kan behandlas
vid höstriksdagen. Lantbruksstyrelsen
följer alltså kapitalförsörjningen inom
jordbruket och försöker vidtaga de ändringar
inom sexårsavtalets ram och inom
ramen för den rationalisering, som
kan anses erforderlig.

Om jag så övergår till reservation nr
2, måste jag säga att jag blir lite förvånad,
särskilt över herr Ringaby. Han
har nyss stått här och sagt, att jordbruksutskottet
här skulle ha sagt ifrån
att ingenting får hända, och därför kan
han inte rösta för dess förslag. Det är
ändå så, herr Ringaby, att jordbruksutskottet
föreslår att motioner och utskottsutlåtanden
skall överlämnas till
1960 års jordbruksutredning, så att
den kan beakta vad som däri framförs
vid de undersökningar som företages.
Jag vill också säga, att det påpekas
i utskottsutlåtandet att lantbruks -

styrelsen bör få de resurser som är nödvändiga
för att snabbt få fram det grundmaterial
som behövs för övervägandena.
Jag måste säga, att detta är en positiv
ståndpunkt.

Det har också förvånat mig något att
det kommit fram särskilda yrkanden i
riksdagen från centerpartihåll. Centerpartiet
har ju representanter både i förhandlingsdelegationen
— även i jordbruksnämnden
— och i den stora 1960
års jordbruksutredning. Denna utredning
består, om jag inte är fel underrättad,
av 24 ordinarie ledamöter samt 35 av
landets främsta experter på jordbrukets
område. Den arbetar i en mängd olika
delegationer för att söka få fram det erforderliga
materialet. Det förefaller ändå
en smula egendomligt att man i det
syftet skall behöva göra påpekanden genom
riksdagen, när man, som fallet är
med utskottets ordförande, sitter i utredningen.
Det skulle väl ligga närmare
till hands att inom utredningen begära
att snabbt få fram det material som behövs
till belysning av hela detta frågekomplex.

Vidare tycker jag att det är rätt egendomligt
med detta framhävande av
förhållandena i Mellansverige. Det kanske
är riktigt att jordbrukarna i Mellansverige
— och då särskilt de mindre
jordbrukarna — befinner sig i en något
sämre ställning än jordbrukarna längre
söderut. Jämför man med förhållandena
norrut, tror jag ju inte de är sämre
ställda.

I reservationen begärs alltså utredning
om utvecklingen i de mellansvenska
bygderna, vilken skulle ske i samråd
med jordbrukets organisationer. Men
hur skall man kunna avgöra om jordbruket
i Mellansverige har det sämre
eller bättre ställt, om man inte gör liknande
utredningar inom andra områden
i landet? Det måste väl ändå skapas jämförelsestatistik
för att man skall kunna
få eu välgrundad uppfattning om de
verkliga förhållandena. Vi anser att det
material av jordbruksutredningen, som
nu håller på att bearbetas inom lantbruksstyrelsen
och som innehåller uppgifter
från hela landet, skall ge resultat

132

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

så fort som möjligt, så att vi får vissa
förutsättningar att på ett säkert sätt bedöma
dessa saker. Herrar Ringaby och
Jonasson har här förklarat, att vi måste
få fram material så att vi vet vad vi
skall göra. Men här skulle man ändå
besluta, trots att man ännu inte vet
hur materialet ställer sig.

Jag tror ändå vi kan säga, att vi inom
jordbruksutskottet har varit helt och
hållet positiva i fråga om de problem
som här framförts. Vi har närmast varit
positiva till att få fram förutsättningarna
för eu bedömning av jordbrukets
prisutveckling såväl i Mellansverige
som i övriga delar av landet.
Sedan man har detta material sig förelagt
och kan bedöma det, kan man göra
en översyn av sexårsavtalet och se
vad man inom ramen för detta avtal
kan åstadkomma för att råda bot på
de eventuella missförhållanden som
uppstår. Jag vill erinra om att vi vid
1961 års riksdag hade att diskutera frågan
om fodersäden och den stora ökningen
av fläskproduktionen. Vi begärde
då att jordbruksnämnden skulle företaga
en översyn. Denna begäran expedierades
från Kungl. Maj :t redan i början
av december och jordbruksnämnden
håller nu på att företaga denna översyn.
Den har även utvidgats litet för att
ge eu bredare belysning av det hela.
Utredningen måste ju också sägas komma
att något belysa förhållandena i
Mellansverige och ge en bedömning av
dem.

Sedan är det en annan sak, som jag
också kraftigt vill understryka, nämligen
att centerpartisten herr Jonasson
— och även herr Ringaby som har blivit
bondeförbundare, höll jag på att
säga, i ett par reservationer — till synes
inte förstår den rent positiva inställning,
som utskottet och även Kungl.
Maj :t har i denna fråga, ehuru de ju förklarar,
att vi måste ha utredningarna
färdiga först. Jordbruksministern har i
dag från denna talarstol sagt, att han
är angelägen att understryka vad jordbruksutskottet
säger, nämligen att lantbruksstyrelsen
skall få sådana resurser,
att det material som skall ligga

till grund för denna bedömning kan
komma fram så fort som möjligt. Det
är först då som man kan göra en bedömning.

En annan sak som har påpekats här
är frågan om den kommersiella storproduktionen.
Det påpekas ju i de remissyttranden,
som finns i utlåtandet,
att det är en komplicerad sak. Vi har
ett fritt näringsliv och det är nog svårt
att regleringsmässigt komma till rätta
med detta problem. Jag tror det är riktigt
som lantbruksstyrelsen säger, att
det är ett mycket invecklat problem,
som man får lov att ta litet tid på sig
för att bedöma. Men man kan ha blickarna
riktade på det. Jag vill än en
gång påpeka att det inte är så lätt att
vidtaga särskilda ingripanden och ändå
anse att vi skall hålla på den fria näringsutövningen.

Reträffande hundarna vill jag säga,
att det ju var bra att vi hade dem, ty
på det sättet kunde vi på en punkt
få konstatera en fullständig borgerlig
samling. Herr Ferdinand Nilsson sade
ungefär som så, att det ofta ansetts vara
syndigt att samarbeta med socialdemokraterna.
På det viset har han på en
punkt räddat alla de borgerliga partierna
undan synden.

Det har kanske förekommit en del
irritation vid avtalets utlösning — det
är väl alla medvetna om —- på jordbrukets
område. Det har ibland blivit
en prissättning, som jordbrukarna kanske
inte har räknat med på grund av
kostnadsstegringar i mellanleden. Men
jag tror ändå inte att vi skall framföra
denna kritik på sätt som gjorts av herr
Ferdinand Nilsson och herr Jonasson,
nämligen att förringa värdet av detta
sexårsavtal. Ty om man tänker den tanken
till slut att sexårsavtalet var särskilt
galet, då tror jag inte man skapar
förutsättningar hos både konsumenter
och producenter att kunna ingå ett flerårsavtal
när detta avtal går ut. Jag tror
att vi som har varit med åtskilliga år
här i riksdagen har den bestämda uppfattningen,
att det är väl att vi kan få
en sådan här längre period, under vilken
vi slipper att varje år såsom förut

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

133

Ang. vissa åtgärder i prisregle
ha dessa långa debatter om jordbrukets
prisreglering och prisförhållanden. Det
bör kunna skapas en viss automatik och
en viss regleringsapparat, som på det
sättet med hänsyn till olika faktorer ger
jordbruket den inkomst som man genom
sexårsavtalet har syftat till.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Till utskottets talesman
herr Jonsson i Fjäle skulle jag vilja
säga, att det ingalunda är så att vi vill
förringa värdet av det nuvarande sexårsavtalet.
Jag vet inte hur många gånger
jag skall behöva säga det från denna
plats. Men här är det fråga om att man
inom ramen för detta avtal vill ta reda
på vart utvecklingen går och försöka
bringa detta till allmänhetens kännedom,
så att man vet hur man skall ställa sig.

Herr Jonsson säger vidare, att det ser
ut som om herr Ringaby och jag inte
skulle förstå det positiva i utskottets
utlåtande. Det förhåller sig ju ändå på
det sättet, att här är det tiden det gäller,
och även inom utskottets majoritet är
man bedrövad över att det dröjer så
länge innan man får fram material. Vår
avsikt har varit att man skulle försöka
på andra vägar få fram en inkomstjämförelse
som skulle kunna klarlägga det
hela.

Herr Jonsson i Fjäle säger vidare, att
utskottet vill överlämna dessa motioner
till 1960 års utredning, och lian tillägger
att han inte förstår att jordbruksutskottets
ordförande kan sitta i jordbruksutredningen
och ändå föreslå en utredning
när det gäller kapitalfrågorna. Eftersom
jordbruksutskottets ordförande
sitter i andra kammaren och alltså inte
kan försvara sig, vill jag uppmana herr
Jonsson att titta på s. 2 i 1960 års jordbruksutrednings
yttrande. Där har utredningen
själv anfört en hel del synpunkter
på åtgärder som är möjliga att
vidtaga redan nu, och därför får man väl
inte förundra sig över att jordbruksutskottets
ordförande på denna punkt kunnat
inta en sådan ställning.

nde syfte på jordbrukets område, m. m.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Fjäle påpekade,
att utskottsmajoriteten är positivt
inställd till denna fråga. I mitt första
inlägg sade även jag, att utskottet är
positivt inställt när det gäller att göra
en analys av avtalet och söka få fram material.
Däremot är utskottsmajoriteten
inte positivt inställd när det gäller att
vidta åtgärder.

Jag ber att få citera vad som står på
sidorna 37—38 i utskottets utlåtande:
»Det i motionerna framställda yrkandet
om jämkningar i jordbrukets prissättningssystem
kan utskottet inte tillstyrka.
Utskottet anser, att några föreskrifter om
översyn av prissättningssystemet under
löpande avtalsperiod utöver dem, som
ingår i sexårsavtalet, inte bör införas.»

Vad jag ville veta var hur det förhåller
sig i detta avseende, men man vill inte
försöka rätta till missförhållandena. Jag
vill också understryka att vi vill vidta
åtgärder i denna riktning utan att riva
upp hela sexårsavtalet. I mitt första inlägg
nämnde jag ett exempel på hur
man 1961 gjorde vissa transaktioner med
mjölkkassan, så att man fick fram en
fiktiv vinst för jordbruket. Det står inte
i sexårsavtalet att man kan göra så. Man
kan tydligen göra vissa jämkningar utan
att bryta sönder avtalet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Jonssons
i Fjäle anförande som uppkallade mig till
ett genmäle. Han pekade på de så att säga
positiva sidorna i jordbruksutskottets utlåtande,
och nu har herr Ringaby redan
hunnit belysa värdet av dem. Det är ju
bra att man vill veta saker och ting,
men jag hade inte tänkt tala om den saken
i allmänhet, utan jag hade tänkt
be att få klarhet om det uttalande som
gjordes av självaste jordbruksministern.
Denne förklarade att han för sin del hade
den uppfattningen att avtalet var så
konstruerat, att om man bortser från förhållanden,
som kan inträda i samband
med ändring av växelkurserna och internationella
förhållanden, så står avta -

134

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
let ungefär fast. Om jag missförstått honom
på den punkten, vore jag väldigt
glad att få missförståndet rättat, ty vad
han sade lät ganska otäckt.

För min del har jag när detta avtal
varit på tal velat betona, att vad som
är det väsentliga i avtalet är målsättningen
i fråga om likställighet. Resten
är tekniska detaljer — »världsliga» ting
som bör underordnas målsättningen. Så
tror jag i varje fall att den ena parten
fattar saken. Vi från jordbrukarhåll kan
i vart fall inte bedöma saken så, att det
gör detsamma hur det går, att vi inte kan
göra någonting åt det, så länge avtalet
räcker. Målsättningen får väl ändå vara
det förnämsta.

Sedan sade herr Jonsson i Fjäle —
och det är alldeles riktigt — att jordbruksnämnden
redan har fått frågan om
slakteriavgifterna till behandling. Den
motion som väckts syftar inte till en
ekonomisk undersökning i egentlig mening.
Den konstaterar den eftersläpning
som föreligger för Mellansverige och pekar
på de faktorer i samband med slakteriavgifter,
mjölkclearing och även priserna
på fodersäden, vilka alldeles särskilt
har uppmärksammats. Detta har
styrkts av ett antal remissinstanser från
län som berörs därav. Yi motionärer menade
då helt enkelt, att det var rimligt
och riktigt att samma nämnd, statens
jordbruksnämnd, som redan har slakteriavgifterna
om hand, skulle få tillfälle
att ta upp frågan om differentieringen
och frågan om mjölkclearingen, som ligger
till på samma sätt, och göra detta
i samband med jordbrukets organisationer.
Vi menade att det skulle vara mera
att hoppas därav än av den stora begravningsplats,
som jag fruktar att jordbruksutredningen
skall bli för bra många förhoppningar
som vi har hyst under den
tid vi väntat på resultat från det hållet.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Var och en som läst de
remissvar som inkommit har funnit, att
alla utgått ifrån att man vill ha fram
detta material och vill ha fram det så
fort som möjligt. Remissinstanserna har

på jordbrukets område, m. m.
redovisat förutsättningarna för att få
fram materialet och sagt att det här gäller
komplicerade saker. Jordbruksutskottet
anser sig under nuvarande förhållanden
inte kunna föreslå någon direkt åtgärd,
utan har hemställt att motionerna
överlämnas till den stora utredning, som
håller på med dessa saker och som har
en mängd experter på olika områden till
sitt förfogande. Vi får väl se, om det inte
ur detta material kan komma fram några
förslag i den ena eller andra riktningen,
och då får vi diskutera åtgärder.

Inom den grupp jag tillhör har vi den
bestämda uppfattningen, att om vi från
jordbruksutskottets håll skall anvisa några
förslag, så skall vi också veta vad vi
föreslår och veta att vi har en fast grund
aR bygga på. Det är denna ståndpunkt
som herr Ringaby och i viss mån herr
Jonasson tolkar som negativ. Det är den
inte. Det är bara det, att vi vill veta
vilket grundmaterial vi har att bygga på
och se vad som kan komma fram av det.

Som jag sade i mitt förra anförande
kompliceras frågan av förhållandena i
Mellansverige. Det finns där olika avgifter
och olika produktionsområden,
som det inte är så lätt att komma till
rätta med. Och framför allt — om man
undersöker bara detta område så säger
det oss inte något, eftersom vi måste ha
fram jämförelsematerial från andra områden
i landet. Det är detta som man förbiser.

Det hela kanske bara återspeglar det
förhållandet, att vi råkar ha val i år!

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I den interpellationsdebatt
som var upptakten till denna diskussion
fällde jordbruksministern ett
yttrande, som kom mig att begära ordet.
Han sade, att en betydande ökning, angiven
till 11,2 procent, hade skett i jordbrukarnas
medelinkomst under en viss
tidsperiod.

Jag vill då, herr talman, understryka
att de jämförelser som gjorts mellan jordbrukarnas
inkomster och anställdas inkomster
många gånger kan vara vilseledande.
När det gäller jordbrukarna är

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

135

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. in.

det ofta fråga om en familjeinkomst, resultatet
av familjens samlade arbete, medan
det i fråga om anställda rör sig om
en enda persons förtjänst på ett år.

En annan synpunkt är, att det är angeläget
att komma fram till en jämförelse
som avser inkomsten per arbetstimme.
En sådan undersökning har skett inom
den del av Kalmar län som jag representerar,
och den har utförts av Lantbruksförbundets
bokföringsbyrå på platsen.
Man har då undersökt timförtjänsterna
vid jordbruk av varierande storlek för
ungefär samma tid som jordbruksministerns
uppgift avsåg. Beloppet växlar mellan
1 krona per timme och 3 kronor per
timme. Med sådana siffror för ögonen
har man självfallet svårt att tro att det
skall bli möjligt att under den löpande
sexårsperioden — i enlighet med målsättningen
— utfylla den klyfta som
konstaterades vid avtalets ingående.

Det kan också förtjäna framhållas i
detta sammanhang, att enligt tillgängliga
uppgifter avseende år 1959 — statistik
liar ju en benägenhet att bli gammal —
hade företagare inom jordbruket en årsinkomst
av 7 068 kronor, medan anställda
inom byggnadsverksamheten hade
11 939 kronor, inom industri och hantverk
10 381 kronor och inom samfärdsel
11 310 kronor, för att nu ta några siffror.

Herr talman! Jag kommer från ett område,
där lantbrukarnas fackliga organisation
redan före sexårsavtalets ingående
var mycket kritisk mot avtalet. Detta
hindrar emellertid icke att jag här delar
den uppfattning som framförts av
bl. a. herr Jonasson; inte heller jag vill
vara med om att diskutera ett upprivande
av det ingångna avtalet. Avtalet gäller
självfallet, och det skall gälla under den
avsedda tiden.

Men såsom tidigare framförts i debatten
är det angeläget, att målsättningen i
avtalet understrykes och görs till det väsentliga,
nämligen att jordbrukarna under
avtalsperioden skall uppnå ett med
andra grupper jämförligt inkomstläge.
Om man har anledning att befara, att
utvecklingen inte går i rätt riktning, är
det väl bättre att på ett tidigt stadium av
avtalsperioden börja diskutera eventuellt

tänkbara åtgärder för att leda utvecklingen
i rätt riktning. Det måste vara
rimligt att man, sedan siffrorna — som
vi hoppas •— så snabbt som möjligt redovisats
och i fortsättningen ännu snabbare
än hittills redovisas, ingående diskuterar
de möjligheter som finns att inom
eller utom avtalets ram se till att en kontinuerlig
uppföljning av målsättningen
kan uppnås.

Jag vill helt kort understryka de synpunkter,
som här har framförts beträffande
de nya kostnader som icke varit
kända när avtalet ingicks utan tillkommit
sedan dess och som utgör en belastning
för jordbruket, t. ex. omsättningsskattens
införande. Jordbruket skall ju
få rationaliseringsvinsten, men det kostar
ju att rationalisera. Jordbruket köper
maskiner för ungefär 1 miljon kronor om
dagen — det är en betydande investering.
Jag vill understyrka vad här sagts
om ett ökat utrymme för kapitalinvesteringar
för jordbrukets behov.

Jag skall, herr talman, till sist bara
helt kort be att få instämma i de yrkanden
som här tidigare ställts om bifall till
reservationerna nr 1, 2 och 3, som är
fogade till föreliggande utskottsutlåtande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Efter det tidigare animerade
grälet mellan de borgerliga partierna
om tolkningen av hemställandena
i de avgivna reservationerna skulle jag
i det fallet kunna nöja mig med att instämma
med dem som ansåg att ett bifall
till reservationerna i praktiken betyder
att man rycker ut vissa element ur
sexårsavtalet och behandlar dem särskilt
under avtalsperioden för att sedan förelägga
dem för riksdagen. Om vi läser
hemställandena under reservationerna 1
och 2, får vi klart för oss att ett bifall
till dem skulle innebära att man ur den
pågående utredningen rycker ut vissa
element, som skulle behandlas vid sidan
av avtalet och bli föremål för särskilt
beslut. Jag kan inte få någon annan uppfattning
av vare sig motionerna eller reservationerna
än att man således — trots

I06 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

att man här i debatten säger att man inte
vill förringa värdet av sexårsavtalet och
inte vill uppriva det utan vill respektera
det — avger reservationer, som otvivelaktigt
har den andemeningen, att man
i vissa avsnitt skall bryta ut en del av
det nuvarande sexårsavtalet.

Om vi sedan läser reservation nr 3 och
konstaterar att utskottet i sin hemställan
begärt att de motioner det där gäller
jämte utlåtandet skall överlämnas till
1960 års jordbruksutredning, är det förvånansvärt
att motionärerna inte nöjer
sig med detta utan att en särskild reservation
har avgivits. När det gäller den
eftersläpning som jag tror herr Ferdinand
Nilsson var inne på vill jag bara
hänvisa till vad utskottet sagt och citerat
på s. 9 i utlåtandet, där jordbruksnämnden
klart anger att det icke råder
den eftersläpning, som motionärerna vill
göra gällande.

Bland de yttranden som har infordrats
över motionerna är det kanske mest
intressant att läsa vad riksbanksfullmäktige
har anfört när det gäller jordbrukets
kapitalförsörjning. Yttrandet ger klart
till känna att motionärerna varit ute i
ogjort väder när det gäller jordbrukets
kapitalförsörjning. Fullmäktige betonar
även att Iånebestämmelserna för jordbruket
är mera generösa än på andra områden.
Jag skall, herr talman, tillåta mig
att ur detta betänkande citera något av
vad fullmäktige har anfört. De säger:
»De statliga kreditgarantierna, vilka särskilt
nämncs i motionerna, utgör ett viktigt
element i jordbrukets kreditförsörjning,
ehuru det bör ihågkommas, att den
övervägande delen av kreditgivningen
sker utan sådana garantier.»

Fullmäktige anför vidare: »Gällande
villkor är synnerligen generösa vid bestämningen
av det belopp med vilket
garanti kan utgå. Garantien täcker t. ex.
hela kostnaden för en rationaliseringsåtgärd
och skillnaden mellan bottenlån och
hela köpeskillingen vid förvärv av fastighet.
Detsamma måste anses gälla amorteringsvillkoren.
Den längsta amorteringstiden
är 30 år för jordbruksegnahemslån,
25 år vid rationaliseringslån
och 15 år vid driftlån.» Det är alltså

här fråga om lån som icke säkerställes
genom inteckningar.

Vidare har riksbanksfullmäktige anfört
att kredittillförseln till jordbruket,
räknat som ett nettobelopp, kan uppskattas
ha stigit från, i runda tal, 250
miljoner kronor åren 1959—1960 till
minst 300 miljoner kronor år 1961. Fullmäktige
säger, att slutsatsen därför enligt
fullmäktiges mening måste bli, att
det varit möjligt att tillgodose jordbrukets
kreditbehov i en omfattning som är
anmärkningsvärd med tanke på den restriktiva
kreditpolitiken under de båda
senaste åren, och att upplåningen på den
öppna marknaden sålunda till och med
överstigit det av motionärerna angivna
upplåningsbehovet.

Fullmäktige säger här i slutklämmen
att fullmäktige vill med hänsyn till tillväxten
av kreditgivningen till jordbruket
och utformningen av gällande regler
för kreditgaranti ifrågasätta, om kreditproblemen
är av sådan angelägenhetsgrad,
att de bör brytas ut ur sitt sammanhang
och behandlas med förtur av
utredningen. Jag tror att dessa uttalanden
från riksbanksfullmäktiges sida klart
anger att motionärerna här varit ute i
ogjort väder. Jordbruket har tillförts kapital
i betydligt större utsträckning än
motionärerna själva i sin vildaste fantasi
tänkt sig i sin motion.

Det vidtages andra åtgärder på detta
område, som kommer att tillföra jordbruket
kapital. Det har framlagts en proposition,
nr 124, vari föreslås bildande
av ett AB Företagskredit. Jag tillät mig
att i utskottet anföra detta förslag som
ett plus för jordbrukets kreditförsörjning,
enär jordbrukets ekonomiska föreningar
därigenom skulle få ytterligare
möjligheter att få kapital till sin verksamhet.
Det framgår även av vad departementschefen
har anfört på s. 43 i
propositionen, att så är avsett. Jag fick
i utskottet liuvudskakningar till svar,
när jag gjorde detta påpekande. De som
företräder jordbruket här i kammaren
har emellertid kanske inte den kontakt
med jordbrukets fackliga och ekonomiska
organisationer att de kan följa med
vad som sker ute i livet. Jag har här

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

137

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

framför mig en ledare i RLF-tidningen
om jordbrukets kapitalförsörjning. I ledaren
uppges att jordbrukarna själva i
sin ekonomiska rörelse skrapat ihop ett
eget kapital, som inklusive fonder och
vinstmedel anges uppgå till något mer
än 750 miljoner kronor. Jag skall för
min del understryka, att det är glädjande
att det svenska jordbruket kunnat
bygga upp en ekonomisk föreningsrörelse
med så stort kapital i botten. I samma
tidningsartikel tar man även upp ett resonemang
om AB Industrikredit och det
tilltänkta AB Före tagskredit. Man har
där samma uppfattning, som jag tidigare
gav uttryck åt, att framför allt AB Företagskredit
kommer att kunna tillföra
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
medel till dess verksamhet. Det innebär
— vilket även framgår av artikeln —
att därmed underlättas de egna gårdarnas
kapitalförsörjning. Kapitaltillförseln
till föreningsföretagen måste givetvis ske
i sådana former, framhåller man i artikeln,
att bestämmanderätten ligger kvar
hos jordbrukarna. Man har således här
varit inne på samma problem som vi nu
diskuterar och har konstaterat att det
finns möjligheter att tillföra jordbruket
det kapital som behövs.

När utskottet tog ställning till föreliggande
motion, låg ju till grund för
ställningstagandet vissa remissyttranden,
framför allt det yttrande från riksbanksfullmäktige,
som jag i vissa delar citerat
och som ju påpekar att jordbruket erhållit
kapital i vida större utsträckning
än motionärerna har avsett. Dessutom
arbetar ju 1960 års jordbruksutredning,
som kommer att beröra vissa element i
det nu gällande avtalet.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i de olika punkterna.

Herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Jag skall försöka inskränka
mig till att besvara några frågor,
som direkt har ställts till mig i debatten.
Därutöver skulle jag kanske vilja göra
några ytterligare tillägg.

Herr Ringabv tecknade en bild här

och yttrade därvid med adress till mig,
att det inte bara gäller att konstatera att
någon ligger i vaken utan också att räcka
en hjälpande hand och försöka dra upp
vederbörande. Om vi nu skulle försöka
göra denna bild mera rättvisande, bör
det först konstateras att vi i nuvarande
läge inte är helt överens om huruvida
någon ligger i vaken ännu. Vi hör en hel
del rop på hjälp — så långt kan vi vara
ense — men ropen höres i så fall i ett
så töcknigt landskap, att det är svårt
att urskilja om det föreligger ett nödläge,
där man behöver hjälpa. Jag tror
därför att vi gör klokt i att vänta med
att måla så drastiska bilder, i vilka man
framställer jordbruket som varande i ett
rent nödläge. Vi bör nog spara den beskrivningen
till andra situationer än den
som råder i dag.

Sedan vill jag framhålla att man knappast
bör framställa saken så att det är
en fråga om vilja och hur man röstar i
riksdagen när det gäller möjligheterna
att få fram statistiskt material. Det är
ju uppenbart, att det tar tid både att få
fram material och få det bearbetat. Det
är därför ingen som helst anledning för
mig att avge en deklaration om att jag
skall vidtaga särskilda åtgärder för att
påskynda utredningsarbetet. De som har
ställt frågan vet att man har engagerat
några av de främsta experterna inom
jordbrukets egna organisationer och en
del av våra främsta statistiker för att
hjälpa till med beräkningarna. Vilja att
få fram materialet saknas sålunda inte.

Herr Hansson frågade om han tolkat
mig rätt när det gällde ett uttalande som
jag gjorde. Härpå vill jag bara svara, att
när krav ställdes på mig att jag skulle
anvisa metoder för åtgärder i dagens
läge, så fann jag det i så fall lämpligt att
man från oppositionens sida lade fram
förslag och att man då kunde pröva om
de passade in i avtalets ram.

Enligt oppositionen är det målsättningen
i avtalet som är det avgörande.
Det vill jag verkligen ifrågasätta. Avtalet
har en konstruktion som avser att ge
jordbrukarna en viss inkomstutveckling
under sexårsperioden, en inkomstutveckling
som är ställd i relation till industri -

138

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
arbetarnas löner. Vi har ett prisreglerande
system, som skall göra det möjligt
att på den svenska marknaden ta
ut vissa priser. Vi har byggt upp en
skyddsrum- gentemot yttervärlden i form
av avgifter på import av jordbruksvaror.
Man har således genom förhandlingar
åstadkommit ett system, och detta system
ställer man vissa förväntningar på.
När man konstruerat avtalet, har man
vågat ha den förväntningen, att det under
sexårsperioden skulle leda fram till
ett visst resultat.

Vi måste se detta som realiteter. Ett
avtal är till för att respekteras. Vi kan
tolka det avtalet olika, men vi kan inte
komma och säga, att den uppställda målsättningen
är det primära, och bortse
ifrån att det till sist gäller ett avtal mellan
två parter. Några sådana uttydningar
får man inte göra, som gjorts i den här
diskussionen, där man sagt att målsättningen
står över allt annat och att vi
får bortse från vilka regler avtalet inrymmer.

■lag vill erinra om att detta avtal ändå
haft sin verkan: när vi började avtalsperioden
låg de svenska jordbrukspriserna
på ungefär samma nivå som medelpriserna
inom andra europeiska länder;
det är ett faktum att de svenska
priserna i dag ligger 5 procent över vad
som är genomsnittet i övriga europeiska
länder. Avtalet har alltså givit det svenska
jordbruket ett skydd i förhållande
till prisutvecklingen ute i världen.

Jag bör kanske också säga någonting
om reservationen om hundbröd. Som
redan tidigare bl. a. herr Jonsson framhållit
har man här det enda uttrycket
för en enhällig opposition. Om jag får
tillåta mig att skämta, kanske vi skall
vänta oss att se en valaffisch, där man
manar till sammanhållning kring det inhemska
och billiga hundbrödet. Det vore
i så fall, tycker jag, en passande klimax,
särskilt som man motiverat uppslutningen
kring hundbrödet med beredskapsskäl.
Vi skulle således av beredskapsskäl
hålla en hundstam i det här landet, och
en viss prissättning på hundbrödet vore
nödvändig för att nå dit.

Man kan fråga sig: Hur kunde hundar

på jordbrukets område, m. m.
leva här i landet innan man började
tillverka ett speciellt hundbröd? Ett faktum
är att de påyrkade åtgärderna för
subventionering av företaget i fråga ger
ingen som helst garanti för att prissättningen
på hundbrödet skulle bli så mycket
lägre till gagn för dem som håller
hundar. Nej, det företag vi diskuterar
har haft en ökad avsättning för sina produkter,
och det finns inte anledning att
säga, att det befinner sig i någon som
helst nödsituation.

Herr Ferdinand Nilsson och jag skulle
kunna tala om många saker, men jag
skall kanske inte locka upp honom. När
han åberopar statsministerns uttalande
om småbrukarstödet vill jag dock erinra
om att statsministern gjorde detta uttalande
inför en grupp tjänstemän, som
ställde sig frågande till detta märkliga
avsteg ifrån de principer, som hittills
varit vägledande för jordbrukspolitiken,
i och med att man nu skall ge extra tillskott
till småbrukarna, i synnerhet till
nytillträdande. Det borde inte förvåna
vare sig herr Ferdinand Nilsson eller
andra att det väcker en viss undran
bland andra grupper i samhället, när
man utan vidare flyttar över 10 miljoner
kronor på detta sätt. Främst uppmärksammas
det principiella avsteget.

Till sist, herr talman, vill jag beklaga,
att i denna diskussion inte kommit
till uttryck, att den proposition vi nu
behandlar i många stycken innebär ett
tillmötesgående från regeringens sida av
önskemål som ställts från jordbrukets
och från fabrikanters sida. Jag vill peka
på den uppräkning som skett av ramen
för prisregleringsmedel, som ställs till
regleringsföreningarnas förfogande. Denna
ram är höjd till 110 miljoner kronor.
Jag vet mycket väl att man inom den
ekonomiska föreningsrörelsen ser detta
som ett mycket väsentligt tillmötesgående
av de önskemål som förts fram från
organisationernas sida.

Jag skulle kunna ge fler uttryck för
hur man eftersträvat att tillgodose sådana
önskemål som förts fram ■— också
från industrier, och jag beklagar att detaljer
som hundbrödet kommit att spela
roll i denna diskussion, som borde ha

Onsdagen den !) tna.j 1902

Nr 18

139

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in.

kunnat kretsa kring mera väsentliga ting
i detta sammanhang.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Vad jag särskilt fäste
mig vid var att jordbruksutskottets talesman,
herr Jonsson i Fjäle, var glad över
att vi inte hade så långa och uppslitande
diskussioner nu när vi fått ett avtal
med en viss automatik i. Han menade att
det var bättre än förr.

•lag tycker dagens diskussion har bevisat
motsatsen. Man kan genast konstatera,
att vi inte har någon automatik
mellan målsättningen och avtalet. Målsättningen
var ju att vi inom jordbruket
skulle komma upp i en lönenivå jämställd
med industriarbetarnas. Tidigare, före
detta avtals ingående, hade vi en automatik,
och samtliga partier i riksdagen
och hela svenska folket var efter två
världskrig eniga om att vi behövde ett
visst jordbruk inom landet. Då hade
man ordnat det så att familjejordbrukets
utövare skulle vara jämställda med lantarbetarna,
och så snart lantarbetarna
fick några ören påökt så ökade jordbruksprodukterna
automatiskt med ett
visst antal miljoner kronor. Det var verkligen
automatik i det avtalet. Nu finns
det ingenting av sådan automatik i det
här avtalet, utan det bygger på utlandspriserna.
Hade vi fått ett världskrig med
ovanligt höga utlandspriser hade vi kanske
kunnat komma i det läge som vi hade
tänkt oss och kanske kommit så långt att
konsumentparten börjat klaga över avtalet.
Nu har det emellertid varit fallande
priser utomlands, och därför har den
situation uppstått som vi har i dag.

Det var ganska upplysande när jordbruksministern
i sitt senaste anförande
gjorde klart för oss att avtalet betyder
mer än målsättningen. Man hade trott
att avtalet skulle kunna justeras. När
man gör upp ett så långt avtal som på sex
år, har man vissa förutsättningar, och
går utvecklingen åt ett annat håll kan
det slå alldeles fel. Jag tror inte att någon
lönegrupp skulle ha gått med på att
skriva ett avtal i den här stilen. Såväl
mjölkpriset som spannmålspriser har varit
högre än de är i dag.

Under fjolåret företogs flera höjningar
av mjölkpriset, men mejerierna har
inte kunnat betala producenterna så
mycket för mjölken som tidigare. På årsmötena
förklarar man att det var bra att
vi fick en höjning av mjölkpriserna, tv
annars hade vi naturligtvis måst sänka
priserna på mjölken till producenterna.
Det är inte mycken tröst för jordbrukarna
när löneläget stiger som det har gjort.
Lantarbetarnas löner har under året
gått upp med 70 öre. Hade vi haft kvar
den automatik som vi hade under den
första uppgörelsens tid, hade vi automatiskt
fått en höjning av jordbruksprodukterna
med visst antal miljoner kronor
för varje höjning av lantarbetarnas
löner. Nu blev jordbrukarna lovade guld
och gröna skogar. De skulle komma ett
steg högre och bli jämställda med industriarbetarna.
Det var nog många som
tog ut för mycket glädje av detta löfte i
förskott. Nu har vi sett hur det börjar
se ut. Dagens situation börjar likna 1930-talets.

När det i propositionen har talats om
kreditsvårigheterna får man väl säga
att det som är mest utslagsgivande och
som bönderna borde få klart för sig är
om det över huvud taget lönar sig att
investera mera pengar i svenskt jordbruk.
När siffrorna kommer på bordet
får vi göra klart för oss om det är målsättningen
eller avtalet som skall hållas.
Avtalet är underskrivet och skall naturligtvis
hållas, men då bör man också
vara medveten om att jordbruket inte
kan komma upp i det inkomstläge, som
har blivit utlovat.

Det har i motioner talats om det mellansvenska
jordbruket. Man får till svar
att detta sköter jordbrukarnas organisationer,
men nog ser det underligt ut när
det talas om att man skall ta hänsyn
till att jordbruket är en fri företagsamhet.
I ett område som Storstockholm
hade man tidigare de högsta priserna
på mjölk. Nu finns det en organisation
som lagt ner mycket pengar för att få
distributionen på detta väldiga område
välordnad, men den kan inte lämna sådan
betalning till producenterna att det
finns någon mjölk kvar som levereras

140

Nr 18

Onsdagen den 9 mai 1062

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
från Stockholms närhet. Det är inte så
underligt att man funderar om allt står
rätt till. Därför har man motionerat om
att ta särskild hänsyn till de mellansvenska
förhållandena.

När man nu i alla fall inte kan göra
något åt avtalet, griper herr Ferdinand
Nilsson efter något som kanske kan liknas
vid ett halmstrå i en nödsituation.
Jordbruksministern tror inte alls att det
är någon nödsituation, och det kan vi
naturligtvis inte veta förrän vi får siffrorna
på bordet. Men den som sköter
ett jordbruk och har en viss lönesumma
och ett kapital som han skall förränta
har nog fått lära sig att om man inte
precis har vatten över huvudet, så går
det dock ständigt bakåt. Därför har Ferdinand
Nilsson också kommit med en
del förslag som jag tror kan vara positiva.
Vi kanske kommer dit om vi skall
försöka respektera målsättningen. Om vi
nu om några år får siffrorna på bordet
kanske vi måste tillgripa andra saker
som i och för sig icke rubbar avtalet men
som kompenserar jordbrukarna exempelvis
genom att ta bort omsättningsskatten
på livsmedel. Det hör inte till denna fråga,
men det är sådana saker som vi
kan bli nödsakade att ta upp. Det rubbar
inte avtalet men skulle i viss mån
göra det möjligt att få mera över till
jordbruket utan att konsumenten behöver
betala priset.

Det är ytterligare några synpunkter
jag skulle vilja framföra i denna diskussion.
Hela denna långa debatt är ett uttryck
för att det inte är så väl beställt
trots att vi har en målsättning som intet
annat land har. Vi har ett sexårsavtal
som alla parter har skrivit under, och
man trodde att detta skulle leda till resultat
om sex år, men det är knutet till
förhållandena på utlandsmarknaden och
innehåller mekaniska spärregler som utlöses
vid olika förhållanden. Avtalet är
inte alls bundet till målsättningen att
man skall uppnå likställighet med industriarbetarnas
löner, vilket det ju var
på den tiden då avtalet var bundet till
lantarbetarnas löner. Då visste man att
när lantarbetarlönerna ökade, så följde
jordbrukspriserna med.

på jordbrukets område, m. m.

Detta är, herr talman, några synpunkter
som jag velat anföra i detta sammanhang.
.Tåg ber i övrigt att få instämma
i det yrkande som herr Jonasson här
tidigare ställt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag än en gång måste begära
ordet för att till herr Hjalmar Nilsson
säga, att vår avsikt icke har varit att
bryta upp sexårsavtalet. Jag måste än en
gång fastslå detta eftersom herr Hjalmar
Nilsson inte varit inne i kammaren tidigare,
när detta sagts så många gånger.

Herr Hjalmar Nilsson påstår vidare,
att vi i reservationerna nr 1 och 2 bryter
ut vissa delar från jordbruksutredningen
och därmed försvårar utredningens
arbete. Jag tror ända att om vi kunde
få fram ett material, som visar trenden
i utvecklingen, skulle detta vara till
stor fördel för dem som har att handlägga
dessa frågor.

Beträffande jordbrukets kapitalförsörjning
säger herr Hjalmar Nilsson, att motionärerna
är ute i ogjort väder. Det
finns, förklarar han, kapital. Ja, då stöder
han sig på riksbanksfullmäktiges uttalande.
Det är kanske också riktigt att
kapitaltillgången varit någorlunda tillfredsställande,
men man kan inte komma
ifrån att det från vissa håll har sagts,
att tillräckliga medel inte stått till förfogande.
Det är den ena sidan av saken.
Den andra och kanske viktigare är att
man har fått till stånd vissa jämkningar
i fråga om lånemöjligheter och dithörande
regler. Allt detta redovisar 1960 års
jordbruksutredning på s. 2, där det framgår
att det går an att få fram vissa förbättringar
i detta avseende.

Sedan påstår herr Hjalmar Nilsson att
vi inte har kontakt med de praktiska förhållandena.
Den saken kanske inte jag
skall bedöma. De som är praktiska jordbrukare
och själva får känna på svårigheterna
måste väl ändå förutsättas ha de
intimaste kontakterna med det verkliga
läget.

Herr Hjalmar Nilsson förväxlar vidare
troligen föreningsrörelsens egen kapital -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

141

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

insats, insatskapital etc., när han diskuterar
kapitaltillgången. De pengarna är
ju avsatta för annat ändamål och kan
inte disponeras för lån till jordbrukarna.

Jordbruksministern sade i sitt anförande,
att avtalet har en konstruktion
som skall uppfylla vissa villkor och att
man inte utgår från någon viss målsättning.
Vi har väl dock ändå inkomstlikställighet
som den viktigaste målsättningen.
Det är, anser jag, av väsentlig
betydelse bl. a. ur försvars- och beredskapssynpunkt
att vi här i landet har ett
starkt jordbruk som kan försörja människorna
och frambringa de erforderliga
livsmedlen. Det blir säkerligen i längden
billigare att värna om eu jordbrukarkår,
som troget och träget arbetar
och som tryggar landets försörjningsmöjligheter.

Jordbruksministern förklarar vidare,
att vi alla måste acceptera prisutvecklingen.
Det är givet, men det är kostnadsutvecklingen
som här är den skrämmande
faktorn.

Till sist vill jag, herr talman, beträffande
hundbrödet upprepa vad jag, såsom
säkerligen kommer att framgå av
protokollet, sade redan i mitt första anförande,
nämligen att detta naturligtvis
inte är någon stor fråga. Det är från annat
håll som man har gett den dylika dimensioner.
Situationen är ju helt enkelt
den, att tulltaxekommittén tydligt uttalat
sig'' för alt liundbröd skall inrymmas under
jordbruksregleringen. När det dessutom
finns en fabrikant och några arbetare
här i landet som bör skyddas, anser
reservanterna att det inte kan vara
något fel att föra in även denna lilla
produktion under jordbruksregleringen
och därmed skapa rättvisa även för dessa
människor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jordbruksministern undrade
om vi helt bortsåg från reglerna i
jordbruksavtalet. Nej, det gör vi inte,
och jag hoppas att inte han heller gör
det. Jag får emellertid kanske ställa den
frågan till jordbruksministern, hur han
ser på det problem som sammanhänger

med att smörpriset en längre tid legat
under den nedre prisgränsen, trots att
det i avtalet står att man med alla till
buds stående medel skall medverka till
att något sådant inte sker.

Jag begärde, herr talman, närmast ordet
för att få tillfälle till en replik med
anledning av diskussionen, huruvida
målsättningen är det primära eller om
det skall vara de bestämda, detaljerade
reglerna som man i första hand skall ta
hänsyn till. Jordbruksavtalet är ju inte
ett vanligt löneavtal och kan inte jämföras
med sådana avtal. Man har varit
överens om en viss målsättning, vilket
enligt mitt förmenande här är det väsentliga.
För att nå denna målsättning
har man sedan konstruerat vissa regler
i förhoppning om att reglerna skall lända
till att man uppnår målsättningen.
Om det visar sig att tekniken slår fel och
målsättningen inte uppnås måste, inte
minst eftersom det är en så lång avtalsperiod,
enligt min mening inom eller
utanför avtalets ram ett återförande till
målsättningen ske.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har bara ett par korta
repliker, som egentligen borde ha
kommit i det sammanhang då respektive
yttranden fälldes.

Den första repliken rör samma sak
som herr Svanström var inne på, nämligen
jordbruksministerns inställning till
avtalet och dess detaljer. Statsrådet tröstade
jordbrukarna med att de svenska
priserna ligger rätt skapligt i jämförelse
med priserna i andra länder. Jag skall
inte gå in på den detaljen nu, men jag
skall dra en parallell. Vi har en skyddad
arbetsmarknad. Vad skulle löntagarna i
detta land säga, om man när de kom med
sina krav hänvisade till att arbetslönerna
i det eller det landet är mycket lägre?
Skulle de vara nöjda då? Vi måste väl
ändå förstå att det här i alla fall gäller
människorna mera än former och teknik.

Herr Ringaby och herr Hjalmar Nilsson
har fört på tal riksbankens uttalande,
att det efter förhållandena är väl beställt
med jordbrukskrediterna — jag vill

142 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
minnas att det var ungefär så riksbanken
sade. Jag vill bara i all beskedlighet
konstatera, att riksbankens i detta fall
negativa inställning till vår motion tycks
ha passat båda herrarna mycket bra.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Jag skall fatta mig lika föredömligt
kort som herr Svanström gjorde i sitt
inlägg.

Jag kan nästan ansluta mig till vad
herr Svanström nu säger. Han ger nämligen
till känna sin mening, att vi först
när sexårsavtalet har gått ut kan diskutera
vilka åtgärder som behöver vidtas.
Det är alldeles uppenbart att man i det
läget kan ha anledning att säga att vi inte
liar lyckats med det här avtalet under
sexårsperioden och att vi måste finna
någon lösning som förverkligar den målsättning
som är uppställd. Vare sig i avtalet
eller i de uttalanden som är gjorda
i anslutning till detsamma finns det någonting
som säger, att man under avtalsperioden
skall stanna till för att undersöka
i vad mån målsättningen kunnat
infrias och överväga vilka åtgärder man
skall vidta för att justera läget. Avtalet
känner inga sådana anordningar, och
den diskussionen kan vi ta upp först när
sexårsavtalet löpt ut.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det var en missuppfattning
från herr statsrådets sida att jag
skulle ha menat, att vi först när sexårsavtalet
gått ut skulle ompröva hur det
utfallit. Jag underströk i mitt första inlägg
här i kammaren att det kontinuerligt
bör uppföljas. Man måste väl ändå
tänka sig att målsättningen inte kan uppnås
med ett trappsteg, utan det är lämpligt
att det sker en successiv förbättring
och eu successiv utjämning av förhållandena.

Jag är på det klara med att avtalet som
sådant inte innehåller några dylika utfästelser,
men jag skulle finna det tacknämligt
om vi kunde påräkna ett positivt
intresse från statsrådets sida för en
sådan fortlöpande kontroll av utvecklingen.

på jordbrukets område, m. m.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr Isacson har redan i ett inlägg
framhållit någonting som jag tycker är
väsentligt, nämligen att det här avtalet
har en sådan konstruktion, att det i vissa
lägen kan sägas vara till nackdel för
jordbrukarna men också öppnar möjligheter
att under en viss utveckling ta tillbaka
det som så att säga är förlorat och
i vissa fall rent av ge en något bättre
position än som har förutsetts. Herr
Svanström kan lika litet som någon annan
nu säga, hur vi kommer att lyckas
klara målsättningen för sexårsavtalet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Kan vi inte räkna med att det nu, när
halva perioden snart är gången, kan vara
rimligt att vi får en överblick över hur
det hittills har utfallit?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande envar av
punkterna A 1, A 3, A 4, B 2 och B 3
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej:

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

143

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Hå emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten A 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ringaby m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr B ingaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten A 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ringaby m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde punkten A 4, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Jonasson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
A 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 9 maj 1962

144

Nr 18

Ang. förskollärarutbildningens organisation

Ja — 100;

Nej — 26.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkänna -

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

givit, att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten B 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till
motionen 1:624; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten B 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att liava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It)
punkten B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 54.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till en konvention för
upprättande av Organisationen för europeisk
rymdforskning m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till cn konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
in. in., i vad propositionen avser
svensk rymdforskning samt medelsanvisning; nr

66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående marinens tekniska
personal m. m.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den gemensamma
kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förskollärarutbildningens organisation Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förskollärarutbildningens
organisation jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Majd föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Bi -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

145

Ang. förskollärarutbildningens organisation

drag till utbildning av förskollärare för
budgetåret 1962/63 beräkna ett reservationsanslag
av 1 450 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 46 föreslagit riksdagen att

dels besluta, att förskollärarutbildningen
skulle förstatligas i den ordning
och vid den tidpunkt riksdagen senare
bestämde;

dels besluta, att ett statligt förskoleseminarium
från och med budgetåret
1962/63 skulle upprättas i Malmö med
den organisation Kungl. Maj:t bestämde;

dels besluta, att statsbidrag till nuvarande
sex förskoleseminarier från och
med budgetåret 1962/63 enligt Kungl.
Maj:ts närmare bestämmande skulle utgå
med belopp, motsvarande seminariernas
driftkostnader;

dels besluta, att förskollärarutbildningen
från och med budgetåret 1962/63
skulle stå under skolöverstyrelsens tillsyn; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder som
erfordrades för genomförande av den av
departementschefen förordade omorganisationen
av förskollärarutbildningen;

dels ock till Utbildning av förskollärare
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 450 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström in. fl. (1:99) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (II: 154), i vilka hemställts,
1) att riksdagen måtte fatta ett principbeslut
att förskolorna skulle inordnas i
det allmänna skolväsendet; 2) att riksdagen
måtte besluta, att den statliga tillsynsmyndigheten
för förskoleväsendet
skulle vara skolöverstyrelsen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arne Gcijer och Knut Johansson
(1:131) samt den andra inom andra
kammaren av fru Ekendahl in. fl. (II:

6 Första kammarens protokoll 1962. Nr IS

89), i vilka anhållits, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t
måtte överväga att organisera en tillfällig
snabbutbildning av förskollärare
i sådan omfattning, att den öppna bristen
på sådan personal vid daghemmen
snarast täcktes;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström in. fl. (1:550) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
in. fl. (II: 666), i vilka föreslagits,
att riksdagen med i övrigt bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 angående
förskollärarutbildningens organisation
skulle besluta, a) att ytterligare en
linje från och med läsåret 1962/63 skulle
inrättas vid förskollärarseminarierna i
Norrköping, Uppsala och Göteborg, b)
att en reaktiveringskurs för förskollärare
skulle anordnas under budgetåret 1962/
63, c) att en utbildningskurs för praktikföreståndare
och handledare inom förskoleväsendet
skulle anordnas under
sommaren 1962, d) att till Utbildning
av förskollärare för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 650 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Isacson (I: 551)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström m.fl. (11:667), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den statliga tillsynsmyndigheten
för förskoleväsendet skulle vara skolöverstyrelsen; dels

ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Trollhättan och
Bengtsson i Yarberg väckt motion (II:
78).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att förskollärarutbildningen
skulle förstatligas i den ordning och
vid den tidpunkt riksdagen senare bestämde
;

b) besluta, att ett statligt förskoleseminarium
från och med budgetåret

146

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

ång. förskollärarutbildmngens organisation

1962/63 skulle upprättas i Malmö med
den organisation Kungl. Maj:t bestämde;

c) besluta, att statsbidrag till nuvarande
sex förskoleseminarier från och
med budgetåret 1962/63 enligt Kungl.
Majrts närmare bestämmande skulle utgå
med belopp, motsvarande seminariernas
driftkostnader;

d) besluta, att förskollärarutbildningen
från och med budgetåret 1962/63
skulle stå under skolöverstyrelsens tillsyn; e)

bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder som
erfordrades för genomförande av den
av departementschefen förordade omorganisationen
av förskollärarutbildningen; II.

att motionerna 1:131 och 11:89,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen II: 78 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna I: 99 och II: 154
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:551 och 11:667
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 550 och II: 666 i
vad de avsåge ytterligare linjer vid förskoleseminarierna,
reaktiveringskurs för
förskollärare samt utbildningskurs för
praktikföreståndare och handledare icke
måtte av riksdagen bifallas;

VII. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:550 och 11:666 i vad de
avsåge medelstilldelningen, till Utbildning
av förskollärare för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 450 000 kronor.

Reservationer hade avgivits,

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under IV, VI och VII hemställa,

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 99 och II: 154, besluta, att
förskolorna skulle inordnas i det allmänna
skolväsendet samt att den statliga
tillsynsmyndigheten för förskoleväsendet
skulle vara skolöverstyrelsen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:550 och 11:666, besluta,
dels att ytterligare en linje skulle från
och med läsåret 1962/63 inrättas vid
vart och ett av förskoleseminarierna i
Norrköping, Uppsala och Göteborg, dels
att en reaktiveringskurs för förskollärare
skulle anordnas under budgetåret
1962/63, dels ock att en utbildningskurs
för praktikföreståndare och handledare
inom förskoleväsendet skulle anordnas
under sommaren 1962;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:550 och 11:666, i vad
de avsåge medelstilldelningen, till Utbildning
av förskollärare för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 650 000 kronor;

2) av herr Kellgren, vilken likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation, nr 1, till vilken
jag härmed vill yrka bifall.

Denna reservation innebär avvikande
uppfattning gentemot utskottsmajoriteten
i två avseenden. För det första hemställes
i reservationen, att riksdagen redan
i år måtte fatta principbeslut angående
förskolornas för sexåringarna inordnande
i allmänna skolväsendet samt att skolöverstyrelsen
måtte bli tillsynsmyndighet
även för denna del av barnens omhändertagande
under förskolåldern, i enlighet
med vad som närmare utvecklats i
motionsparet I: 99 och II: 154, som lämnades
i början av årets riksdag. För det
andra hemställes att den utbyggnad av
förskollärarutbildningen, som föreslagits
i Kungl. Maj :ts proposition nr 46, skulle
ytterligare utökas, i enlighet med vad
som föreslås i motionerna I: 550 och II:
666, med ytterligare tre parallella utbild -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

147

Ang. förskollärarutbildivingens organisation

ningslinjer, med eu reaktiveringskurs
samt med en utbildningskurs för praktikföreståndare
och handledare.

Jag tror att vi allesammans är överens
om lekstugornas och förskolornas stora
betydelse för barnens utveckling och anpassning
i samhället. Detta har ju allmänt
vitsordats av såväl forskare på
detta område som av föräldrar och skolans
olika företrädare. Det är just i
dessa yngre barnaår som den blivande
människan främst danas, då hon inte
minst läres att ta hänsyn till andra och
vad som fordras av individer och medlemmar
i ett samhällskollektiv. Det är
synnerligen viktigt att detta grundlägges
mycket tidigt i djupet av barnets själ.
Därtill kommer att förskolornas utvecklingsfrämjande
betydelse för barn med
mindre stimulerande hemmiljö är ett
viktigt led i våra allmänna strävanden
att från början ge alla barn lika chans
i livet.

All denna daning och fostran måste
börja som lek och fortsätta som skolarbete.
Men det finns inga fasta gränser,
utan arbetsområden och arbetssätt går
in i varandra. Man kan dela hela området
i tre olika sektioner, dels vad vi kallar
för daghem och lekstugor, dels förskolan
för 6-åringarna och dels den obligatoriska
skolan från och med 7 år. Den
sociala motiveringen för omhändertagande
av barn i daghem och lekstugor är
starkare än den pedagogiska. I förskolan
för 6-åringarna väger det mera jämnt,
även om det här fortfarande är ett starkt
inslag av lek. I det obligatoriska skolväsendet
dominerar pedagogiken helt.

Nu är det emellertid så olyckligt i vårt
land, att det inte såsom i flertalet andra
länder är samma myndighet som hela
tiden leder utvecklingen. Socialstyrelsen
är tillsynsmyndighet för de två första
faserna, för lekskolorna för de yngre
och förskolorna för 6-åringarna. Sedan
har skolöverstyrelsen ansvaret och sköter
tillsynen av den obligatoriska skolan.
Det är här motionärerna redan nu vill
skjuta över gränsen samt lägga även förskolorna
under skolöverstyrelsen, i detta
skede dock ännu inte lekstugorna.
Gjorde vi detta redan nu, skulle det bli

6f Första kammarens protokoll 1962. Nr

lättare för oss att liksom t. ex. i de
anglosaxiska länderna och i flera av
våra kulturländer på kontinenten så
småningom förskjuta den obligatoriska
skolan längre ned i årgångarna, däremot
inte att förlänga skolplikten. I vissa länder
är 5-årsåldern den undre gränsen
för denna skolplikt, även vi skulle så
småningom kunna komma ned åtminstone
till 6-årsgränsen. Yi har nu under
första halvåret av grundskolan mera
lek med barnen än pedagogik, och det är
den formen som kan föras ned till
6-åringarna. Det är kolossalt viktigt för
det svenska samhället att våra barn och
ungdomar kommer ut i samhällets olika
funktioner i jämförbar ålder med andra
länders ungdomar. Så småningom bör vi
närma oss övriga västerländska länders
förhållanden i detta avseende. Det går
inte att komma därhän i dag och inte
heller i morgon men så småningom, och
det är detta som motionerna avser.

Utvecklingen tvingar oss att för eller
senare ta steg i denna riktning, socialstyrelsens
och socialdepartementets företrädare
får säga vad de vill. Det vore av
synnerligen stort värde, om vi redan nu
här kunde få ett principbeslut i angiven
riktning samtidigt med att själva förskollärarutbildningen
lägges under skolöverstyrelsens
regim.

Jag vill nämna att detta inte bara är en
teoretisk utan en praktisk-ekonomiskt
viktig fråga vid den planering av nya
lågstadieskolor, som nu sker överallt i
landet. Kan vi dit även förlägga G-åringarnas
förskolor eller ej? I den stad där
jag är verksam, nämligen Lund, har vi
detta problem särskilt aktuellt. Det skapar
betydande merkostnader att behöva
skilja mellan förskolor och grundskolans
lågstadium. Detta är motiveringen
till att jag yrkar bifall till reservationen
i punkt IV.

De andra punkterna — VI och VII —
har på visst sätt än större aktualitet i
dag. Vi är alla överens om och det har
allmänt omvittnats, att det råder en verklig
brist på förskollärare och att utbyggnaden
av förskolorna och lekstugorna
inte minst därför har försinkats på ett
synnerligen anmärkningsvärt sätt till

148

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. förskollärarutbildningens organisation

förfång inte bara för barnen och deras
fostran utan även till hinder för hemmafruar
med förvärvsarbete. Detta har särskilt
understrukits i motionerna I: 131
och II: 89 av bl. a. herr Geijer och herr
Knut Johansson samt fru Ekendahl. Även
här krävs verkliga krafttag. I motionerna
1:550 och II: 666 har anvisats framkomliga
vägar.

Utskottets majoritet har inte velat biträda
dessa motionsyrkanden. Någon
motivering har där inte givits, men man
har medgivit att i den mån det är möjligt
är man fullt beredd att öka utbildningstakten.
En av utskottsmajoritetens talesmän
angav i statsutskottets plenum en
viss motivering. Dels, sade hon, förelåg
en betydande brist på kompententa sökande,
och dels hade man, särskilt i
Uppsala, dåliga och otillfredsställande
lokaler.

Nu har jag i socialstyrelsen tagit reda
på hur det förhåller sig därmed. De sökande
till kurserna i höst har redan ingivit
sina ansökningshandlingar till denna
styrelse. Det föreligger 699 sökande,
av vilka enligt socialstyrelsens bedömande
ungefär 630 anses kompetenta och
lämpliga. Av dessa kan man emellertid
enligt propositionens förslag blott ta
in ungefär 280 till utbildning. För närvarande
är det 230 platser, och eftersom
man i Malmö inte omedelbart kan sätta
i gång med dubbelkurser, kan det inte
bli mer än 50 platser till, alltså tillsammans
280, vilket är väsentligt mindre
än för hälften av de sökande. Vad Norrköpings-seminariet
beträffar, som taleskvinnan
i utskottet särskilt nämnde, när
hon talade om att det förelåg brist på sökande,
har 43 kompetenta sökande anmält
sig till 25 platser. Därtill kommer
ytterligare 100 sökande som anmält sig
för Norrköping i andra hand. Det är väl
motsatsen till brist! Vad slutligen Uppsala-seminariet
beträffar flyttar det till
hösten in i nya ändamålsenliga lokaler.
Lokalerna har tidigare varit otillfredsställande,
men att påstå att de är det
även i höst är knappast riktigt.

Det viktiga är att styrelserna såväl i
Uppsala som i Norrköping och i Göte -

borg för skolorna förklarat sig villiga
och i stånd att under två år framåt som
ett provisorium ta in en extra parallellklass.
De har nämligen redan haft parallellundervisning
av annan art och vet
att det går att praktiskt ordna, på dessa
platser medgives dock ej dubbelundervisning.
I Malmö däremot vill utskottsmajoriteten
ha sådan, där kan den dock
inte påbörjas förrän om ytterligare ett
år.

Utskottets majoritet avstyrker även
motionernas förslag om en reaktiveringskurs.
Det egendomliga är då, att
länsarbetsnämnden i Östergötlands län
samtidigt utannonserar en dylik repetitionskurs
för förskollärare vid Fröbelinstitutet
i Norrköping. Vore det inte lämpligare
att kursen, som motionärerna föreslår,
anordnas av tillsynsmyndigheten,
d. v. s. skolöverstyrelsen, och under dess
och ecklesiastikdepartementets kontroll?

Jag hörde att det sades i andra kammaren
att ett beslut av riksdagen i detta
fall är onödigt, då Kungl. Maj:t redan
beslutat att ordna på det andra sättet.
Nog har jag klart för mig att riksdagens
beslut många gånger verkar onödiga,
eftersom Kungl. Maj:t i alla fall
gör som han vill. Vi bör dock söka
hävda riksdagens rättigheter. Därför anser
jag, att skall det nu bli en reaktiveringskurs,
så borde utskottet ha tillstyrkt
motionärernas önskemål om anordnande
av en dylik kurs, då den nu i realiteten
ändå kommer till stånd genom Kungl.
Maj :ts försorg.

Man kan diskutera huruvida kursen
skall anordnas bara en gång eller om
den skall upprepas i framtiden. Både motionärerna
och, såvitt jag förstår, utskottets
majoritet har den inställningen att
en dylik kurs skall anordnas just då den
behövs. Jag skulle tro att vi i fortsättningen
inte behöver anordna sådana kurser
varje år. Det gäller att skapa ett provisorium.

Detsamma gäller utbildningskursen för
praktikföreståndare och handledare. Av
vad som sagts av arbetsmarknadsstyrelsens
företrädare synes framgå att denna
styrelse ämnar anordna en sådan kurs.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

149

Ang. forskollararutbildningens organisation

Vore det inte lämpligare att riksdagen
fattade beslut i den här saken än att det
beslutas vid sidan av riksdagen?

Jag anser att även beträffande punkt
VI och punkt VII är reservanternas yrkanden
så välgrundade att de inte kan
motsägas. Jag yrkar därför även beträffande
dessa punkter bifall till reservationen.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har anledning att
uttrycka glädje över det förslag som här
föreligger. Förskoleseminariernas förstatligande
är någonting som vi har sett
fram emot med stor tillfredsställelse, och
jag vill gärna också uttala min livliga
anslutning till den tanke på en successiv
utbyggnad som departementschefen har
givit uttryck åt och som också utskottet
t sin hemställan har anslutit sig till.

Jag har egentligen begärt ordet, herr
talman, med anledning av punkten V i
utskottets hemställan. Det gäller ett motionspar,
av vilket jag känner mig skyldig
till motionen nr 551 i denna kammare.
Motionerna berör egentligen bara
en detalj i det här stora sammanhanget,
nämligen frågan om den statliga tillsynsmyndigheten.
Jag vill kort framställa
den tankegång som har skisserats i motionerna
så, att de förskollärare som
lämnar seminariet och går ut i verksamheten
kommer i ganska stor och i ökande
omfattning att tas i anspråk av daghemmen.
Verksamheten på daghemmen
har man främst velat karaktärisera som
vårdande, men det är nog ingen tvekan
om att inte dessa förskollärare som arbetar
på daghemmen ser sin vårdande
uppgift samtidigt som i hög grad en pedagogisk
uppgift. För dem är varje vårdmoment
en del av uppgiften att inlemma
barnen i gemenskapen på daghemmet
och i den större gemenskap som barnen
möter i samhället. Det är i hög grad en
pedagogisk uppgift som är förenad härmed,
även om det är så till synes enkla
vårdande uppgifter som har med måltider
att göra. Jag menar med detta, herr
talman, att det otvivelaktigt ur de anställda
förskollärarnas synpunkt skulle

vara tillfredsställande att tjäna under en
och samma tillsynsmyndighet med ungefär
samma aspekter på hela deras uppgift,
antingen de är verksamma i lekskola
eller i denna typ av daghem. Det
måste också ur daghemmens synpunkt
vara tillfredsställande att verksamheten
där står under tillsyn av den tillsynsmyndighet
som har ansvaret för förskollärarutbildningen.

Jag hade fördenskull, herr talman,
egentligen velat yrka bifall till denna
motion, men reservation nr 1, som finns
fogad till punkt IV, innehåller i den andra
att-satsen exakt samma yrkande som
jag skulle vilja ställa. Därför kan jag ansluta
mig till vad som där sägs.

I den första att-satsen i samma punkt
talas om förskolornas inlemmande i det
allmänna skolväsendet. Om man med
detta menar lekskolorna eller förskolorna
för barnen i åldern närmast före
de skolpliktiga åren, då instämmer jag
helt i den tankegången att förskolorna
så småningom måste inlemmas i det allmänna
skolväsendet. Däremot är jag inte
beredd att säga, att det bör ske nu. Jag
är snarare tillfredsställd med vad utskottet
här säger om den utredning som
man från överstyrelsens sida tänkt sig
skola komma till stånd.

Jag är också i övrigt, herr talman,
överens och tillfredsställd med de yrkanden
som utskottet gjort i sin hemställan.
Jag ber därför att med den lilla
muntliga reservationen för det tidsbestämda
i den första att-satsen i moment
IV, reservation 1, ändå yrka bifall till
denna punkt IV i reservation 1 men i
övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad herr Edström här anfört.
Jag tror inte det finns någon oenighet
mellan utskottet och reservanterna när
det gäller lekskolornas och förskolornas
betydelse i vårt samhälle, utan på den
punkten är vi nog alla som sagt fullständigt
överens.

När det gäller förskolorna har en statlig
utredning, nämligen 1958 års förskol -

150

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. förskollärarutbildningens organisation

lärarutredning, ägt rum, och det är den
utredningen som ligger till grund för
den proposition som utskottet har behandlat
i detta utlåtande, nr 72. Utredningens
förslag avsåg ju som alla som
läst denna poroposition känner till, att
man skulle öka utbildningen av förskollärare
och sikta på en sammanlagd utbildning
av 365 sådana. Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt innebar att utbildningen
skall ökas med 50—75 förskollärare
om året. Som framgått av herr
Edströms anförande tycker reservanterna
att detta förslag inte går tillräckligt
långt. De hade helst sett att de kunnat
fördubbla denna siffra och utbilda 150
nya förskollärare. Jag måste emellertid
säga att denna första etapp som Kungl.
Maj :t och utskottet föreslår är ett stort
steg framåt när det gäller denna utbildning.

Det är gott och väl att som reservanterna
föreslå en forcerad utbildning på
detta område, men det finns vissa omständigheter
som man måste ta hänsyn
till när man förordar en längre gående
utbildning än vad utskottet föreslagit.

Framför allt måste man ta hänsyn till
lokalbehovet. Nu har ju herr Edström
här sagt att det är bra ställt på den punkten.
Men enligt de uppgifter som vi fick
på avdelningen skulle det vara ytterst
trångbott i Uppsala så att det inte skulle
finnas någon plats för ytterligare avdelningar.
Jag vet inte hur välgrundade
herr Edströms upgifter är, men uppgifterna
är i så fall motstridande.

Det har i motionen uppgivits att det
var 800 sökande till höstens utbildning
av förskollärare, men nu har ju herr
Edström korrigerat denna siffra och
sänkt den med ett 100-tal till 699.

Men även om det skulle finnas tillräckligt
med sökande elever och tillräckligt
med lokaler, är det dock en annan
omständighet som jag tror man måste
ta den största hänsyn till, nämligen lärartillgången.
Jag misstänker att det råder
lärarbrist här, liksom inom andra
verksamhetsfält på utbildningens område,
och framför allt råder det brist på
psykologer som är så oerhört viktiga
när det gäller denna utbildning. Det är

denna omständighet som man måste ta
den största hänsyn till när man skall
bygga ut undervisningen. Av den anledningen
kan jag inte finna annat än att
Kungl. Maj:ts förslag innebär att man
under den första etappen får nöja sig
med att utbilda 50—75 nya förskollärare.
Jag tror också att Kungl. Maj:t syftat
till att öka denna utbildning ganska kraftigt,
när omständigheterna så tillåter.
Jag anser därför för min del att det är
realistiskt att i detta avsnitt följa Kungl,
Maj :ts och utskottets förslag.

Låt mig till sist få säga några ord om
tillsynen. Av utskottets utlåtande framgår
att denna fråga prövades så sent som
vid 1960 års riksdag i samband med att
riksdagen tog ställning till förslaget om
ny barnavårdslag, och när det inte förflutit
längre tid än sedan 1960 finns det
inte någon anledning att nu ändra på
detta förhållande. Det är riktigt, såsom
fröken Ljungberg har framhållit på tal
om skolöverstyrelsens yttrande, att det
bör verkställas en utredning. Det är ju
andra myndigheter som har kommit in i
bilden nu, nämligen länsskolnämnderna,
och det bör utredas i vilken mån de bör
ta befattning med denna fråga.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! När man i dag från reservanternas
sida kritiserar Kungl.
Maj:ts proposition om förskollärarseminarierna,
förbiser man att den i alla
fall representerar ett stort kliv i och
med det principbeslut om förstatligande
av seminarierna som ett bifall till propositionen
innefattar.

Det har tagit många år att komma
fram till detta beslut. Anledningen är
ju närmast att de berörda parterna har
varit så oeniga om vilken tillsynsmyndighet
man borde ha, om socialstyrelsen
eller skolöverstyrelsen. Den sista utredningen
i ämnet, vilken för övrigt
herrar Bergh och Nils Theodor Larsson
i denna kammare förtjänstfullt medverkade,
var dock enhällig i sitt förord för

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

151

Ang. förskollärarutbildningens organisation

skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet,
och då två tredjedelar av remissinstanserna
följde utredningens förslag härvidlag
var tiden äntligen mogen att överlämna
detta utbildningsområde från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet.
Det är vad som nu har skett.

Om propositionen kan förefalla somliga
litet mager om benen, har den i
alla fall fått ett hållfast skelett, nämligen
förstatligandet av utbildningsinstitutioner,
som är av rikskaraktär och
inte rimligen bör bibehållas så länge
till i kommunal eller enskild regi. Med
förstatligandet följer möjligheter att ge
utbildningen ett jämnare hull, en jämnare
standard åt seminariernas undervisning,
som olika resurser i fråga om
lokaler och personal för närvarande gör
ojämn. På basis av en sådan jämnare
standard kan sedan utbildningskapaciteten
byggas ut och vidgas alltefter hand
som resurserna i fråga om seminarielärare,
handledare och lokaler medger
detta.

Nu säges i reservationen liksom av
reservanternas talesman här att det tillskott
av 50—75 examinerade förskollärare
per år som Kungl. Maj :ts förslag
närmast innebär är otillräckligt med
hänsyn till underskottet av förskollärare
och ett växande behov framöver. Det
kan vi från Kungl. Maj :ts sida hålla med
om, ifall antalet förskollärare skulle bibehållas
allt framgent vid det antal som
den nuvarande och föreslagna examinationskapaciteten
skulle innebära. Men
som jag nyss sade har man tänkt att successivt
öka utbildningen. Jag tänker då
på det växande behovet med anledning
av arbetsmarknadssituationen: antalet

förvärvsarbetande mödrar kommer enligt
den senaste långtidsutredningen att
växa snabbt. Man räknar med 180 000 å
200 000 fler gifta kvinnor på arbetsmarknaden
bara under 1960-talet. Men jag
räknar då inte med en så ambitiös målsättning
som angivits i folkpartimotionerna
— vilka reservanterna bygger på
— när det i en av motionerna anges som
»ett första mål» att ge samtliga sexåringar
som så önskar tillfälle att gå i
förskola. Herr Edström har utvecklat den

tankegången närmare i sitt anförande
och dragit fram en jämförelse som han
hade i sin motion med vissa andra länder,
där barnen börjar skolan i fem-sexårsåldern,
och han säger ganska oförtäckt
att han vill se förskolorna i Sverige
som en upptakt till den egentliga
skolan.

Jag tror att det finns många som med
mig ställer sig betänksamma inför en
sådan utveckling, nämligen att ruta in
ännu ett år av barnens liv för skolgång.
Vi får väl anledning att återkomma till
en diskussion om skoltidens längd och
betydelse för människan vid ett annat
tillfälle, när vi får de stora skolfrågorna
på riksdagens bord. Men herr Edström
svängde snabbt från de pedagogiska synpunkterna
till att åberopa även praktiskt-ekonomiska
synpunkter och de är
ganska väsentliga. Jag skulle i detta
sammanhang vilja be kammaren att göra
det nyttiga tankeexperimentet att
räkna ut vad det skulle kosta samhället
att förverkliga folkpartiets första mål i
denna fråga i den arbetskraftssituation
som vi nu har och som vi nu kan förvänta.
Jag har räknat ut detta och funnit
att nio gånger flera sex- och sjuåringar
i förskolorna än vi för närvarande
har — vi har nu 106 000 barn i dessa
åldrar — skulle betyda bortåt 4 000 förskollärare
mot för närvarande 1 800, att
det skulle betyda driftkostnader på 93
miljoner kronor, under förutsättning att
nuvarande proportion mellan daghem och
förskolor bibehålies, och att det skulle
medföra investeringar i nya daghemsoch
lekskolebyggen på cirka 250 miljoner
kronor. Om nu medborgarna i vårt
land skulle vilja ge förskolorna en så
hög angelägenhetsgrad att de är beredda
att ställa sådana resurser i form av
personal och pengar till förfogande för
ändamålet, måste vi vara på det klara
med att detta går ut över andra konkurrerande
ändamål. Men om vi håller
oss till en mindre ambitiös målsättning
för att tillgodose det behov av utvidgade
småbarnsinstitutioner, varom vi
alla iir ense, kommer vi att vidga utbildningskapaciteten
successivt — som
jag sade — men också göra det under

152

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang'', förskoliärarutbildningens organisation

hand genom en kursverksamhet av försöksnatur.

Herr Edström anmärkte på att arbetsmarknadsstyrelsen
förbereder repetitionskurser
för f. d. förskollärare, som
man vill dra tillbaka till yrket, och han
tyckte att det var »märkligt» att så sker
och kritiserade ett uttalande som jag
gjort i andra kammaren, där jag framhöll
att det nu inte behövdes något riksdagsbeslut
för att sätta i gång sådana
kurser. Han var irriterad över att
Kungl. Maj:t agerat så och att regeringen
— som han sade — gjorde precis
vad den ville utan att fråga riksdagen.
Det är en missuppfattning, herr Edström.
De kurser, som planeras och förberedes
inom arbetsmarknadsstyrelsen
planeras med regeringens goda minne
— det är sant — men arbetsmarknadsstyrelsen
har fått fullmakt att göra detta
inom ramen för den ordinarie omskolnings-
och utbildningsverksamheten,
till vilken riksdagen redan har anvisat
medel. Här har alltså riksdagen
inte på något sätt blivit förbigången.
Tvärtom: man utnyttjar anslag enligt
de principer som gäller för anvisandet
av dessa anslag.

Vi har även för närvarande på gång
i Stockholm en kompletteringskurs, där
barnsköterskor och lägre personal i
barnstugorna får en vidareutbildning.
Men den kompletteringskursen har vi
inga möjligheter att fortsätta med. Enligt
socialstyrelsens bedömning finns
det nämligen inte mer sådan personal
som är beredd att rekryteras för kommande
kurser. Detta gör att kursverksamheten
får bedrivas försöksvis på orter
där man tror sig om att kunna suga
upp elever, och man får alltså inte
redan från början binda denna verksamhet.
Av det skälet är jag kritisk mot
reservanternas yrkande att riksdagen
skall besluta vissa reaktiveringskurser.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
om tillsynen av småbarnsinstitutionerna,
vilken tillsyn både högermotionärerna
och reservanterna vill ha överflyttad
från socialstyrelsen till skolöverstyrelsen.
Inom social- och ecklesiastikdepartementen
är vi eniga om att detta vore

en olämplig åtgärd. Den hittillsvarande
tillsynen över dessa institutioner sorterar
under en särskild byrå i socialstyrelsen.
Den har visat sig ändamålsenlig —
det medger även högermotionärerna i sina
motioner. Skolöverstyrelsen skulle vid
en överflyttning behöva övertaga nämnda
byrå eller skaffa sig motsvarande befattningshavare
för att kunna fylla samma
funktion. Det förefaller ganska meningslöst.
Ute i kommunerna skulle tillsynen
liksom hittills omfatta institutioner,
vilkas klientel rekryteras främst
ifrån sociala premisser. Omhändertagandet
i daghem och förskolor sker alltjämt
först och främst av sociala motiv. I
Stockholm t. ex. är 40 procent av barnen
i dessa barninstitutioner barn till
ensamma mödrar. Barnstugorna är inlemmade
i den förebyggande barnavård
som anbefalles i den nya barnavårdslagen.
Denna barnavårdslag har riksdagen
antagit så sent som 1960. Vi har redan
många områden där personalutbildningen
ligger under skol- eller yrkesöverstyrelserna
men där de institutioner i vilka
personalen arbetar sorterar under andra
myndigheter, utan att detta medför några
nackdelar. Det gäller t. ex. barnsköterskor
och sjukhusbiträden med utbildning
som står under inseende av yrkesöverstyrelsen,
något som ju inte betyder
att barnanstalter och sjukhus sorterar
under yrkesöverstyrelsen.

Herr Edström trodde att utvecklingen
skulle gå åt det håll som avses i motionerna
— socialstyrelsen och dess företrädare
må tycka vad de vill, yttrade
han. Härtill vill jag säga att när vi i
kanslihuset liksom socialstyrelsen har en
annan uppfattning, så delar vi denna
uppfattning med en majoritet inom remissopinionen.
Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund
t. ex. anser en överflyttning omotiverad.
Regeringen delar som sagt den åsikten
och anser att barnstugeverksamheten är
ett led i den samhälleliga barnavården.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är fullt ense med
statsrådet Ulla Lindström om att förstat -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

153

Ang. förskollararutbildnmgens organisation

ligandet av förskollärarutbildningen är
ett steg framåt. Det är enligt min mening
dock inte ett så stort utan mer ett nödvändigt,
av utvecklingen framtvingat
steg framåt. Den levande utvecklingen
har trängt in i Kungl. Maj:ts kansli, att
så skett behöver inte vara överraskande.

Det vore enligt min mening ytterligare
ett steg framåt om vi kunde skjuta fram
tiden för skolgången. Statsrådet yttrade
på den punkten att hon var betänksam
över att inruta ännu ett år för skolan.
Nu yttrade jag mig inte på det sättet utan
sade klart att vi så småningom bör skjuta
fram vår nioåriga skolgång, så att vi
i likhet med övriga västerländska länder
och även en del öststater låter den obligatoriska
skolan börja i sexårsåldern.
Det är vad vi måste göra för att få ut
våra ungdomar tillräckligt tidigt i förvärvslivet.
Ju färre barn vi har i det
svenska samhället, ju tidigare är det ur
samhällets synpunkt nödvändigt att kunna
använda ungdomarna i deras funktioner
efter den utbildning de måste genomgå.
Under ett århundrade har vi ansett
det vara lagom att den obligatoriska
skolan börjar i sjuårsåldern. Det betyder
dock inte att vi skall göra på samma
sätt under nästa århundrade. Tvärtom
medför kulturen att människorna utvecklas
tidigare. Det är då naturligt och logiskt
att man tar konsekvenserna även
på detta område.

Vad skulle det kosta att förverkliga
detta program, frågar statsrådet och bävar
inför belopp av 93 miljoner kronor
vartill kostnaderna för förskolor för sexåringarna
skulle uppnå enligt hennes beräkningar.
Det är dock inte så särskilt
stora kostnader, om vi tänker på våra
miljardbudgeter ocli på att det här gäller
en oerhört viktig fråga, nämligen att få
barnen tidigare danade och fostrade. För
mig förefaller 93 miljoner kronor i detta
sammanhang inte vara en så stor summa
att man behöver bäva inför densamma.
Ännu mindre borde en regering behöva
bäva, som ännu inte bävat inför betydligt
större andra utgifter på andra områden i
samhället. Här gäller det, som sagt, ett
verkligt angeläget område.

Man kan naturligtvis diskutera om den
brist som finns på seminarielärare, på
psykologer och andra handledare skulle
hindra en så snabb utbyggnad av förskolelärarutbildningen
som reservanterna
önskar. Jag vill där erinra om att i reservanternas
yrkande också ingår att det
skall anordnas en särskild kurs för praktikföreståndare
och handledare. Det är
tillgång till sådana personalkategorier
vi behöver. Under den senaste tiden har
vi haft ettåriga kompletteringskurser för
viss personal för att få ut ett ökat antal
förskollärare. Vi bör kunna gå samma
väg och få till stånd kompletteringskurser
för andra grupper för att också
snabbutbilda lärare. Det är säkerligen
möjligt. Jag vill erinra om att styrelserna
för förskoleseminarierna i Norrköping,
Uppsala ocli Göteborg uttalat att
de kan ta emot ytterligare kurser med
de resurser de för närvarande har.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna I—III av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, därefter särskilt angående
envar av punkterna IV och V samt
slutligen särskilt rörande punkterna VI
och VII.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I—III hemställt.

I fråga om punkten IV, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

154

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om anslag till svenska diakonsällskapets

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 72, punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten V hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkterna VI och VII
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 72 punkterna
VI och VII, röstar
Ja;

utbildningsinstitut

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, vei''kställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om anslag till svenska diakonsällskapets
utbildningsinstitut

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63 jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
socialinstituten för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 1 518 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hellebladh m. fl. (I: 73)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svenungssoii m. fl. (11:106), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte anslå
150 000 kronor för utbildningsverksamheten
vid Svenska diakonsällskapets
utbildningsinstitut för budgetåret 1962/
63.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 73 och II: 106, till Bidrag till
socialinstituten för budgetåret 1962/63
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 518 000
kronor.

Resex-vation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Ander
ssson, Per Jacobsson, Bengtson, Edström,
Eric Carlsson och Staxäng, frö -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

155

Om anslag till svenska diakonsällskapets utbildningsinstitut

ken Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Kårby och
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 73 och II: 106
till Bidrag till socialinstituten för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 568 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Utskottet börjar sitt utlåtande
med att erinra om att den utredning
som arbetsmarknadsstyrelsen gjort
visar att en besvärande brist på socionomutbildad
arbetskraft föreligger. Man
skulle då kunna tro att utskottet skulle
vara synnerligen angeläget att medverka
till att denna besvärande brist undanröjdes.
Men när det kommer till kritan
saknar utskottet det intresset.

Vi bar här i landet ett institut vid
Sköndal, som utbildar bl. a. socionomer.
Detta institut drives av Svenska diakonsällskapet.
Där utexamineras årligen 35
stycken socionomer, och det är naturligtvis
ett synnerligen värdefullt tillskott.
De krafter som utbildas där har också
fått synnerligen gott betyg från alla håll.

Utskottet vill emellertid inte godkänna
denna utbildning. Man påstår att det här
synes vara fråga om en uppgift — nämligen
diakonien — för vilken statskyrkan
bör ansvara utan statens medverkan.
Alen utskottet konstaterar självt, att inte
mindre än 27 av dessa 35 socionomer
går ut i samhället som socialarbetare.
80 procent av dem som utbildas vid
Sköndal går alltså till samma verksamhet
som de som utbildas vid statens socialinstitut.

Jag tycker man borde ta konsekvensen
av detta när man vet att vi har stor
brist på socionomer och det finns ett
institut som hjälper staten att få fram
nödvändiga krafter. Då borde vi kunna
sträcka oss så långt att vi gav detta institut
ett ekonomiskt bidrag.

Utskottet säger emellertid också att vi
kommer att få ett nytt socialinstitut i
Umeå. Det är vi naturligtvis glada åt
allihop, inte minst vi norrlänningar. Men
det dröjer ett tag innan detta nya institut
är i gång, så att nya socionomer kan
utexamineras därifrån. Under tiden är
de socionomer som utbildas vid Sköndalsinstitutet,
synnerligen nödvändiga
för arbetsmarknaden och samhället i övrigt.

I den reservation som föreligger föreslår
vi att det av Svenska diakonsällskapet
drivna institutet skall få ett bidrag
av 50 000 kronor för detta år. Jag är
övertygad om att man kommer att: säga
att detta gäller bara halva budgetåret,
alltså kostar det egentligen 100 000 kronor.
Det är naturligtvis riktigt, men låt
oss komma ihåg att det socialinstitut
som skall upprättas i Umeå kommer att
kosta 260 000 kronor. Det kommer visserligen
att ha fler elever, men även om
vi lämnar detta bidrag till Sköndal kommer
eleverna från Sköndal att vara billigare
för staten än eleverna vid de
statliga instituten.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationen vid
statsutskottets utlåtande nr 73.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Detta är ingen ny fråga.
Redan vid 1960 års riksdag väcktes motioner
om ett anslag på 50 000 kronor till
Sköndalsinstitutet som bidrag till lärarlöner.
Riksdagen avslog emellertid dessa
motioner, och jag anser att det inte
har blivit någon förändring på detta
område sedan 1960. Det finns alltså inte
någon anledning för riksdagen att nu
ändra sin uppfattning.

I proposition nr 44 till 1961 års riksdag
tog departementschefen upp frågan
om statsbidrag till utbildningsverksamheten
vid Stora Sköndal. Efter en ganska
utförlig motivering förordade departementschefen
detta år ett statsbidrag
av 50 000 kronor som bidrag till kostnaderna
för den kyrkomusikaliska linjen
vid Sköndalsinstitutet. Detta bidrag skulle
dock utgå från kyrkofonden, ett myc -

156

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om anslag till svenska diakonsällskapets
ket viktigt observandum. Detta blev också
riksdagens beslut.

Denna fråga har, som herr Axel Johannes
Andersson nyss berört, tagits
upp motionsvägen vid riksdagen i år. I
dessa motioner föreslår man ett statsbidrag
på 150 000 kronor för helt budgetår.
Detta är 10 000 kronor mer än vad
direktionen för Svenska diakonsällskapet
begärt. Reservanterna föreslår ett
anslag på 50 000 kronor, och det är alldeles
riktigt som herr Andersson anmärkt
här, att detta gäller endast ett
halvår, och konsekvensen måste därför
bli att anslaget blir 100 000 kronor för
helt budgetår.

Jag vill också påminna om att statskontoret
avstyrker framställningen om
bidrag till Sköndalsinstitutet. Herr Axel
Andersson säger visserligen att det, även
om det skulle kosta 100 000 kronor, inte
är så mycket pengar jämfört med vad
utbildningen vid det nya socialinstitutet
i Umeå kommer att kosta staten. Jag
undrar dock om med hänsyn tagen till
elevantalet utbildningen vid Sköndal
verkligen skulle bli billigare än utbildningen
vid det nya institutet i Umeå.

Det är sant som herr Axel Johannes
Andersson säger att bristen på socionomer
har varit mycket besvärande under
en lång följd av år. Denna brist kommer
emellertid nu att avhjälpas i och med att
vi får ett nytt socialinstitut i Umeå, ett
förslag som också biträtts av statsutskottets
majoritet. Intagningen vid det
nya institutet i Umeå blir, som här tidigare
sagts, 70 elever. Samtidigt ökar
också intagningen vid det sydsvenska
socialinstitutet i Lund. Därmed skulle
det utbildningsmål som socionomutbildningskommittén
uppställt, nämligen 375
elever årligen, vara uppfyllt. Det kommer
för övrigt att bli 380 elever, alltså 5
elever mer än vad både socionomutbildningskommittén
och arbetsmarknadsstyrelsen
förordar. Det innebär att vid
samtliga socialinstitut i landet kommer
årligen att finnas ungefär 1 000 studerande.

Nu säger herr Axel Andersson att det
kanske kommer att dröja två och ett
halvt år innan man får någon praktisk

utbildningsinstitut

nytta av dessa nya elever. Det är visserligen
sant att det kommer att dröja några
år innan de nya eleverna kan delta i det
produktiva livet. Men det finns ju många
andra områden där man måste dras med
en besvärande brist på lämpligt folk.
Knappast på något verksamhetsfält kan
man avhjälpa bristen på arbetskraft inom
en så relativt kort tid som två och
ett halvt år.

Socionomutbildningskommittén har,
förklarar man vidare, tillstyrkt statsbidrag
till utbildning av socionomer vid
Stora Sköndal. Det är riktigt, men man
bör observera att socionomutbildningskommittén
samtidigt föreslog att pengarna
skulle utgå från åttonde huvudtitelns
anslag till kyrkliga ändamål. Det föreslår
emellertid inte reservanterna. I deras
förslag nämns över huvud taget ingenting
om att socionomutbildningskommittén
föreslagit att anslaget skulle utgå
av kyrkliga medel. Jag anser att om institutet
vid Stora Sköndal skall ha statsbidrag
bör bidraget gå över kyrkofonden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Einar Persson har
tydligen inte studerat reservationen
särskilt grundligt eftersom han inte observerat
att vad reservanterna här föreslår
är ett anslag på 50 000 kronor för
detta år. Det säges inte ett ord i reservationen
om att bidrag skall utgå i fortsättningen,
utan det är för det arbete
som bedrives i år som institutet skall
få delta bidrag. Det är möjligt att jag
för min del skulle kunna vara med om
att reservera mig för ett bidrag även
nästa år och kanske även påföljande år
till dess att vi kommit fram till den
situation som herr Einar Persson pekade
på, nämligen att vi vid de statliga
instituten har en fullt tillräcklig utbildningskapacitet.
Herr Einar Persson
räknade själv med att det skulle ta
ungefär två och ett halvt år innan vi
kom fram till det målet. Jag anser att

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

157

Om anslag till svenska diakonsallskapets utbildningsinstitut

fram till den tidpunkt då staten så att
säga blir självförsörjande på detta område
bör de som hjälper staten ha möjlighet
att få ett bidrag.

Vi framhåller i reservationen, som
herr Einar Persson här mycket riktigt
påpekat, att socionomutbildningskommittén
har tillstyrkt ett bidrag av
140 000 kronor. Det är också riktigt
som herr Einar Persson säger att bidraget
enligt kommitténs förslag skulle
utgå från åttonde huvudtitelns anslag
till kyrkliga ändamål. Jag har själv
mycket svårt att förstå varför man här
skall gå den vägen. Av de socionomer
som utbildas vid Stora Sköndal tillförs
80 procent samhället såsom socialarbetare,
medan endast 20 procent har
anknytning till kyrkans verksamhet.
Det är rätt egendomligt att man då skall
so bort från de 80 procenten och stirra
sig blind på de 20 procenten och mena
att för dessa 20 procents skull skall kyrkofonden
betala hela utbildningsverksamheten.
Det är ett ganska egendomligt
räknestycke som man här kommit
fram till.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Axel Andersson
sade att jag inte hade läst reservationen
tillräckligt grundligt. Jo, jag har läst
den mycket grundligt, och jag har inte
någonstans kunnat hitta att det här
skulle vara ett engångsanslag på 50 000
kronor. Jag är fullt övertygad om att
reservanterna menar att bidrag skulle
utgå också i fortsättningen och att det
alltså inte är fråga om något engångsanslag.

Sedan kan vi i detta sammanhang
påminna oss att det finns många utbildningsanstalter
här i landet. Vi hav haft
många sådana här frågor uppe i andra
avdelningen och har avstyrkt en hel
råd framställningar om anslag till olika
utbildningsanstalter. Det finns fortfarande
många utbildningsanstalter här i
landet som har en minst lika betydelsefull
uppgift som Sköndalsinstitutet och
kunde vara lika berättigade att få stats 7

Första kammarens protokoll 1962. Nr 18

bidrag. Jag vill t. ex. erinra om våra
tekniska institut, där eleverna får betala
mycket högre terminsavgifter än man
gör vid Sköndalsinstitutet. Det finns
fortfarande ingen anledning att ställa
just Sköndalsinstitutet i en särklass i
detta avseende.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Herr Persson sade i ett
tidigare anförande här att den brist
som finns i utbildningskapacitet stod
inför sitt omedelbara botande i och
med tillkomsten av det nya institutet i
Norrland — detta var i alla fall innebörden
av vad han sade.

Ingenting kan i själva verket vara
mer felaktigt än ett sådant påstående,
eftersom utbildningen av socionomer
och liknande här i landet är långt ifrån
tillräcklig ens med den ökning av utbildningskapaciteten
som är förutsedd.
Om man skulle ha någon förhoppning
att inom rimlig tid komma ifrån en närmast
katastrofal brist, vore det i själva
verket nödvändigt att starkt bygga ut
utbildningskapaciteten.

I denna bristsituation spelar Sköndalsinstitutet
sedan länga en betydande
roll. Här har redan nämnts siffror som
visar vilken årlig utbildning det handlar
om. Jag kanske kan få nämna i sammanhanget
att det inom Stockholms
stad, där jag har äran att i någon mån
vara med i arbetet inom socialvården,
sedan början av 1950-talet finns ett formellt
beslut om att elever från Sköndal
när det gäller tjänstetillsättningar
är likställda med dem som kommer
från socialinstituten. Vi har också de
allra bästa erfarenheter av eleverna
från Sköndalsinstitutet, så det behöver
inte vara någon diskussion om den saken.

När man vågar påståendet att bristerna
i utbildningskapacitet nu kommer
att botas med den lilla utbyggnad som
det nya institutet i Norrland innebär,
skall jag be att få nämna några siffror
som visar hur läget när det gäller tjänster
i landets tre största städer faktiskt
ser ut. Siffrorna är från slutet av förra
året.

158

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om anslag till svenska diakonsällskapets utbildningsinstitut

Av 117 s. k. socionomtjänster, d. v. s.
tjänster som bör tillsättas med folk som
har socionomutbildning, inom nykterhetsvården
i de tre största städerna i
landet var 35 besatta med socionomer,
57 tjänster uppehölls av personer som
inte hade de formella meriter de skulle
ha för dessa tjänster, och 25 var vakanta.
I socialnämnderna i de tre största
städerna fanns 260 tjänster som borde
vara besatta med socionomer, men
endast 80 var besatta med sådana.
Att knappheten på personal har försvårat
för kommunerna att fullgöra sina
uppgifter inte bara inom socialvården,
utan också inom barnavården och nvkterhetsvården
känner vi alla till.

Låt mig erinra om att det i en på sin
tid mycket uppmärksammad utredning
år 1960 om socialvården i Stockholm
konstaterades, att personalläget i staden
närmast var att betrakta som katastrofalt.
Jag kan försäkra att detta läge inte
beror på bristande ansträngningar
att försöka få personal, men det är så
att socionomerna försvinner i många
olika riktningar, många går över till
industrien och till andra yrkesområden,
vilket gör att kadrerna tunnas ut
inom den samhälleliga socialvården.

Det är med andra ord nödvändigt att
vi utnyttjar alla möjligheter att stärka
utbildningskapaciteten. Om vi i det läget
riskerade att Sköndalsinstitutets utbildning,
som ju får baseras på insamlade
medel, skulle behöva krympas eller
eventuellt upphöra, vore det verkligen
en mycket betänklig sak. Jag understryker
än en gång att alla klutar
behöver sättas till för att vi skall få eu
tillfredsställande utbildningskapacitet,
och därför behövs också Sköndalsinstitutet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades

i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 73, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel Johannes,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 74, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1962/63 till personhistorisk
forskning och publiceringsverksamhet
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 9 mai 1962

Nr 18

159

Ang. bidrag till viss busstrafik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Bidrag till viss busstrafik
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
viss busstrafik m. m. för budgetåret
1962/63 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 2 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson in. fl. (1:46) och
den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn in. fl. (II: 95),
i vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam prövning av
frågan om ett ökat stöd till viss mindre
lönsam landsbygdstrafik i enlighet med
vad i motionerna anförts samt att till Bidrag
till viss busstrafik för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 2 500 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Axel Johannes Andersson m. fl. (I:
140) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar in. fl.
(11:180), i vilka hemställts, att riksdagen
—- under förutsättning av bifall till
motionärernas förslag i motionerna I:
149 och II: 195 om restitution av halva
den för 1961 erlagda fordonsskatten för
busstrafiken på landsbygden — måtte
besluta upphäva det nu utgående särskilda
statsbidraget på förevarande område
och avslå departementschefens hemställan
under sjätte huvudtiteln om ett anslag
av 2 miljoner kronor till Bidrag till
viss busstrafik m. m. för budgetåret
1962/63.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å mo -

tionerna I: 46 och II: 95 samt I: 140 och
11:180, till Bidrag till viss busstrafik
m. m. för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 2 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Eric Carlsson,
Eliasson i Sundborn och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
I: 46 och II: 95 samt med avslag å motionerna
I: 140 och II: 180, till Bidrag till
viss busstrafik m. m. för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande har
till sin karaktär ett mycket starkt samband
med den befolkningsuttunning som
i stegrat tempo sker inom landsbygdsområdena.
Vissa kommunikationsmöjligheter
måste finnas, om inte avflyttning
från en bygd skall ske i katastrofal takt
med åtföljande olägenheter för samhället
och för de enskilda.

Den utan jämförelse största insatsen
för att förse landsbygden med kommunikationsmöjligheter
har under de senaste
årtiondena utförts av vårt lands
bussägare. Emellertid kan man förstå
att kostnaderna för trafiksvaga busslinjer
i glesbygderna i längden knappast
kan bäras av enskilda åkeriföretag. Vid
förra årets riksdag beslöts också att vi
skulle gå in för ett bidragssystem i syfte
att bereda en lättnad för sådana busslinjer
som uppenbarligen behövs men
där likväl det ekonomiska resultatet i
och för sig inte motiverar ett bibehållande
av linjerna.

Kungl. Maj :t har under denna anslagspost
för budgetåret 1962/63 föreslagit
ett oförändrat belopp av 2 miljoner kronor.
I en motion tillsammans med herr
Eliasson i Sundborn har jag föreslagit

160

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. bidrag till viss busstrafik

en uppräkning av detta anslag till 2,5
miljoner kronor.

Med hänsyn till den befolkningslconeentration
till städer och tätorter som
sker i allt snabbare takt har vi ansett oss
ha goda skäl för antagandet att det för
ifrågavarande budgetår behövs en förhöjd
bidragsram. De ökade kostnaderna
till följd av skattehöjningen på flytande
drivmedel utgör ävenledes ett starkt
stöd för en höjning av anslaget.

Utskottsmajoriteten har inte ansett sig
kunna förorda bifall till våra motioner.

Jag vill tillägga att vi ingalunda anser
att man på denna väg kan helt lösa dessa
mycket stora problem. Vi har därför
också i motionerna hemställt om en
skyndsam prövning av frågan om ett
ökat och mera permanent stöd till icke
lönande landsbygdstrafik.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om bifall till den reservation vilken
tar upp dessa krav och som är fogad
till utskottsutlåtandet av herr Bengtson
m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Nils-Eric Gustafsson har sagt
och fatta mig kort i övrigt om den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

När vi förra året behandlade frågan
om stöd åt busstrafiken rådde det givetvis
en viss tveksamhet om hur mycket
pengar som skulle komma att erfordras.
I det alternativ som diskuterades till det
förslag som sedan genomfördes, nämligen
skatterestitution, nämndes större
summor. Man ansåg att det skulle komma
att ge mera åt busstrafiken, vilket
det kanske också totalt sett hade gjort,
men fördelningen var sådan att jag vid
det tillfället inte ansåg mig kunna stödja
förslaget. Vi har nu i varje fall en
viss uppskattning av hur pengarna kommer
att räcka till, och vi ser ju att det
redan är ganska svårt i det avseendet
och att anslaget med all sannolikhet
kommer att visa sig otillräckligt.

Såsom herr Gustafsson redan har
framhållit fortsätter utglesningen på

landsbygden tyvärr, vilket gör att behovet
av stöd blir än större.

Ytterligare en faktor kommer härvidlag
att inverka. Det var första gången
som detta anslag beviljades förra året,
och man kan förutsätta att inte alla fått
kännedom om dessa bidrag eller kom sig
för att söka dem. Det kommer att bli
flera i fortsättningen, och detta kommer
att höja anspråken på anslagets storlek.
Nu kan man invända — såsom utskottet
har sagt på ett ställe i utlåtandet — att
om anslagsbeloppet skulle visa sig otillräckligt
för en bidragsgivning i enlighet
med de grunder som statsmakterna beslutat
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t begär erforderlig förstärkning av
anslaget. Det är givetvis riktigt och bra
att man gör på det sättet, men vi känner
väl till hur det förhåller sig med anslag
som är av en viss storlek; vet man att
endast ett visst något för knappt tilltaget
belopp står till förfogande innebär det
ofta att det blir en restriktivare behandling
av de ansökningar som kommer in.
Det är knappast önskvärt att det hela
lägges på en sådan bas, utan sådana bidrag
bör ges som möjliggör att denna
trafik kan upprätthållas med så många
bussar som är önskvärt, även om den
inte är ekonomisk bärig.

Jag ber att få instämma i yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Gustafsson anförde
nyss att det behövdes ett ökat stöd till
den busstrafik vars anslagsfråga nu är
föremål för behandling. Han nämnde det
höjda priset på drivmedel som ett argument
för ökat stöd. Vidare ville han i
enlighet med den av honom m. fl. väckta
motionen att man skyndsamt skall
pröva frågan om ökat stöd till viss mindre
lönsam landsbygdstrafik på sätt som
yrkas i motionen.

När det gäller frågan om ökat stöd
vill jag hänvisa till vad som står att
läsa i aprilnumret av Svensk Omnibustidning.
Man pekar där på att utvecklingen
förra året och detta år i vissa
avseenden har varit ganska gynnsam; i

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

161

varje fall har tendenser till inkomstförbättring
för bussföretagen visat sig. Man
nämner bl. a. att persontaxorna i trafiken
höjdes på de flesta håll redan under
1960 efter medgivande av statens
biltrafiknämnd på framställning från
Svenska omnibusägareförbundet; taxorna
har fått höjas inte bara för persontrafiken
utan också när det gäller godsbefordran.

I samma tidningsartikel framhålles ett
par andra omständigheter. Centraliseringen
av skolväsendet har sålunda medfört
ökade möjligheter för omnibusföretagen
att få inkomster. Jag citerar: »Den
strukturförändring som pågår på skolskjutsområdet
har inte kunnat ske utan
vissa friktioner men på det hela taget
betyder grundskolans nya utformning
att skjutsorganisationen blir så omfattande
att gamla skjutsformer kan leva kvar
vid sidan av nya. För busstrafiken har
de senare årens utveckling medfört en
avsevärd ansvällning av köruppdragen
för det obligatoriska skolväsendets räkning.
»

Man noterar också i denna artikel att
högsta tillåtna fordonsbredd har ökats
till 250 cm. Man anser vidare att det innebär
en fördel att maximihastigheten
för bussar kommer att ökas från 60 till
70 kilometer i timmen, på motorväg till
90 kilometer i timmen.

Denna tidning, som är organ för
Svenska omnibusägareförbundet, framhåller
alltså att det finns vissa gynnsamma
tendenser som ger stöd för
uppfattningen att ekonomien redan har
förbättrats och kan förbättras ytterligare
i fortsättningen.

När det gäller den andra frågan, om
skyndsam prövning av stödet till viss
mindre lönsam landsbygdstrafik, menar
jag för min del att eftersom systemet
med stöd åt busstrafiken infördes i fjol
och knappast ännu hunnit bli prövat
får man väl vänta och se hur det utfaller,
innan man på nytt gör en utredning
av frågan om ökat stöd.

Herr Bengtson säger att anslaget är
knappt tilltaget. Naturligtvis är det inte
tilltaget i överkant — så brukar ju inte
riksdagen handla.

Ang. bidrag till viss busstrafik

Utskottsmajoriteten har i sin skrivning
sagt, att den räknar med att om det skulle
befinnas motiverat så kan Kungl.
Maj:t begära erforderlig förstärkning av
anslaget. Yi har med tanke på den korta
erfarenheten på det här området och
med hänsyn till de enligt min mening
inte alltför starka argumenten för en
höjning stannat för att hemställa om bifall
till Kungl. Maj :ts förslag om oförändrat
anslag på 2 miljoner kronor för
det ändamål, som riksdagen beslutade
om i fjol.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
har tydligen läst Svensk Omnibustidning,
och det råkar också jag ha
gjort. Jag är inte alldeles säker på att
den artikel, som herr Persson åberopar,
har hämtat sina siffror från de verkliga
glesbygder som jag anser att det
bär framför allt bör gälla. Den möjlighet
att höja taxorna som herr Fritz
Persson har talat om finns heller inte
i någon vidare stor utsträckning i de
verkliga glesbygdsområdena, där dessa
kommunikationer i alla fall är högst
nödvändiga.

Jag är tacksam för att lierr Persson
har understrukit att det föreligger god
vilja från utskottsmajoritetens sida och
att han räknar med att Kungl. Maj:t,
om så visar sig vara nödvändigt, kan
anvisa medel för att lindra svårigheterna.
Men vad jag sätter ett litet frågetecken
för i herr Perssons resonemang,
det är att han vill se detta som ett »experiment»,
eftersom det är så nytt som
sedan förra året. Jag vill inte beteckna
den här verksamheten som ett experiment,
utan som ett litet men allvarligt
försök till hjälp i en mycket svår situation
för människor ute i glesbygderna
och för näringsidkare på det här området.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vid förra årets debatt
förelåg ett förslag om att man skulle ge

162

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. bidrag till viss busstrafik
restitution på drivmedlen, men då anfördes
det argumentet, att det fanns åtskilliga
busslinjer som var fullt bärkraftiga,
och därför var det inte den vägen
vi borde gå. Vi bestämde oss då för att
stödja de busslinjer som verkligen behövde
hjälp.

Efter vad jag förstår, gäller den siffra
som herr Persson anförde för busstrafiken
i allmänhet. Emellertid visste vi ju
redan förra året, att det fanns en hel del
busslinjer som hade en någorlunda gynnsam
ställning. Därför anser jag att det
knappast är relevant i sammanhanget att
anföra siffror rörande busstrafiken i
dess helhet, utan vad man bör tala
om är just de linjer, som fått detta
stöd. Hur är det med bärigheten för
dem? Några andra exempel passar knappast
här. Det är ju de svaga busslinjerna
som vi talar om, och tyvärr
finns det ingen anledning att tänka sig
att det blir någon förbättring för dem.
Det blir nog så att vi kommer att få
fortsätta att lämna bidrag, och då finns
det anledning att höja anslaget.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Gustafsson säger,
att han inte betraktar detta som ett experiment
utan bara som ett litet försök
för att se om man kan hjälpa de bussföretag
— framför allt på landsbygden
— som haft eller har det besvärligt
ställt.

Nu vet jag inte om man kan göra så
fina distinktioner, att man skiljer på
»försök» och »experiment». Men om
man dock skall göra det och säga, att
detta inte är ett experiment, förstår jag
inte, att herr Gustafsson vill att man
redan nu skyndsamt skall pröva huruvida
man inte på annat sätt än vad som
liar skett skulle kunna ge stöd åt denna
busstrafik. År det inget experiment, utan
man skall fortsätta med detta förfarande,
så får man väl eventuellt lämna högre
anslag och kanske också ändra på
metoderna för prövningen vid anslagsbeviljandet.
Det måste väl vara det enda
riktiga.

Sedan får jag säga, att jag inte exakt

vet vad man bygger dessa siffror på i
Svensk Omnibustidning, men såvitt jag
begriper rör de busstrafiken över huvud
taget i landet. Om det är så som
man har anfört, att taxorna har höjts
— det gäller om jag har förstått det rätt
att alla bussföretagare har fått göra det
efter tillåtelse av biltrafiknämnden, så
är det väl en fördel som kommer alla till
del. Men också hastighetsökningen till 70
km måste väl anses som en fördel. Gentraliseringen
av skolundervisningen
medför enligt vad man här säger en del
fördelar, såvitt jag begriper, också för
bussföretag ute på rena landsbygden.

Jag tror inte man, som herr Bengtson
sade, kan skilja på bussföretag i allmänhet
och dem det här gäller, utan blir det
förbättringar i de avsnitt jag här nämnde
bör alla bussföretag, som nu kan
existera och som sköts rationellt, kunna
dra nytta av dem.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp) :

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt, men jag gör det,
eftersom jag haft en motion som går ut
på att stöd till busstrafiken skall utgå
efter helt andra linjer än denna experimentverksamhet,
som man nu är sysselsatt
med och som inte löser några som
helst problem.

Jag begärde ordet när jag hörde denna
citeringskonst ur Svensk Omnibustidning
och sättet att dra slutsatser av vad
som stod där. Jag beundrar omnibusiigarna
därför att de är ett målmedvetet
och optimistiskt folk; de är faktiskt inte,
herr Person, rädda för att även redovisa
att det kan finnas en och annan
ljuspunkt i deras tillvaro. Det finns ett
par tre sådana ljuspunkter, och dem redovisar
man.

Om man däremot läser referaten från
omnibusägarnas kongress, som hölls för
bara en vecka sedan, får man klart besked
om att i stort sett alla de gamla
svårigheterna består och att de ytterligare
har ökats. Det är alltså inte på det
sätt som herr Persson vill göra gällande,
nämligen att de har fått en väsent -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

163

Ang. ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda

kommuner m. m.

lig förbättring. Deras möjligheter för
framtiden har ökat i några fall —- de
som får chanser till skolskjutsar kan få
bättre möjligheter.

Om man ser på den bidragsgivning,
som hittills har skett, finner man ju att
det finns bussföretag som driver flera
linjer och som kan uppvisa att några av
linjerna har gått med överskott, medan
en eller annan linje har gått med stort
underskott. Detta beror naturligtvis på
hur de ligger och var man drar sina linjer
samt om man kan utnyttja sådana
möjligheter som skolskjutsar och dylikt.
Man kan inte enligt min mening generalisera
på det sätt som herr Persson har
gjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 77,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare investeringar inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
in. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrade grunder för bidrag till
skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till Bidrag
till skattetyngda kommuner, m. in., för
budgetåret 1962/63 beräkna ett förslagsanslag
av 16 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 111, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 2 mars 1962, föreslagit
riksdagen att a) med godkännande
av i statsrådsprotokollet angivna ändrade
grunder för bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter i ämnet; b) till Bidrag
till skattetyngda kommuner, in. m.,
för budgetåret 1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

164

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. ändrade grunder för bidrag till

kommuner, m. m.

I propositionen hade framlagts förslag
till ökat stöd åt de skattetyngda kommunerna
genom ändring av bestämmelserna
rörande skattelindringsbidragen. Avgörande
för om bidrag skulle kunna utgå
skulle i huvudsak liksom hittills vara, att
utdebiteringen i kommunen överstege 11
kronor per skattekrona och att kommunens
skatteunderlag understege det s. k.
gränsunderlaget, d. v. s. viss procent av
medclskatteunderlaget i rikets kommuner.
Beräkningssättet för detta gränsunderlag
hade föreslagits ändrat, varigenom
ett större antal kommuner än för
närvarande skulle komma i åtnjutande
av bidrag och bidragsprocenten öka. En
ökad differentiering hade föreslagits
även genom att riket skulle indelas i tre
gränsunderlagsområden mot för närvarande
två. Extra bidrag hade föreslagits
komma till väsentligt ökad användning
som ett komplement till de ordinarie bidragen.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts två motioner, nämligen

dels en motion inom första kammaren
av herrar Dalilbery och Wikner (I: 644),

dels ock en motion inom andra kammaren
av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. (11:803), vari bl. a. hemställts,
att riksdagen vid behandling av den föreliggande
propositionen måtte besluta,
att gränsunderlaget för Gotland skulle
utgöra 65 procent av medelsskatteunderlaget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 644 och II: 803, sistnämnda
motioner såvitt anginge förhöjt
gränsunderlag för Gotland, med godkännande
av i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 2 mars 1962 angivna
ändrade grunder för bidrag till
skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga föreskrifter i
ämnet;

skattelindring åt synnerligt skattetyngda

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
skattetyngda kommuner, in. in., för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor;

III. att motionen II: 803 i vad den icke
behandlats under I. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Kårby och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa angivna delar hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 803,
såvitt anginge förhöjt gränsunderlag för
Gotland, samt med avslag å motionen 1:
644, med godkännande av i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2
mars 1962 angivna ändrade grunder för
bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner samt med iakttagande
av vad reservanterna anfört bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
föreskrifter i ämnet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Reservationen vid detta
utskottsutlåtande går ut på att gränsunderlaget
för Gotland måtte höjas till 65
procent av medelskatteunderlaget. Förslag
om sådan höjning har avfärdats av
departementschefen, och utskottet har
gått på samma linje och ansett att det
inte finns motiv härför med hänsyn till
de kostnadsberäkningar som föreligger.
Såväl länsstyrelsen i Gotlands län som
Gotlands länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund har emellertid uttalat,
att det finns fog för en uppflyttning.

Yi reservanter har funnit att för Gotland
råder specifika förhållanden, som
tagit sig uttryck i höga fraktkostnader,
sjunkande befolkning o. s. v. Därför anser
vi att det finns anledning att för
Gotland besluta om 65 procent av medelskatteunderlaget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

165

Ang.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Vid behandlingen i utskottet
av det föreliggande utlåtandet har
man varit enig utom när det gäller den
punkt, som herr Bengtson pekat på,
nämligen att Gotland skulle hänföras till
det mellersta av de tre gränsunderlagsområden
som finansministern har föreslagit.
Reservanterna har därmed följt
skatteutjämningskommitténs förslag om
65-procentgränsen. Finansministern har
ju i sin proposition räknat upp denna
gräns till 70 procent, men reservanterna
har velat hålla kvar vid 65-procentgränsen.
Såvitt jag kan förstå skulle detta alltså
innebära, att man skulle införa en
fjärde områdesberäkning, och det har
utskottsmajoriteten inte velat vara med
om. Vi har full förståelse för Gotlands
problem i vissa avseenden, men vi har
den uppfattningen att man ingalunda
kan lösa dem på det sätt som reservanterna
har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkten I av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
punkterna It och III.

Därefter gjordes enligt de angående
punkten I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna II och III hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av motioner om viss
inskränkning i rätten att arrendera
strandområde; samt

7j Första kammarens protokoll 1962. Nr

värdering av varulager vid beskattningen
nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30
december 1959 (nr 612) dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial nr
28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till
restaurering av Uppsala domkyrka m. m.
jämte i anledning av propositionen väckta
motioner, dels motioner om inrättande
av särskilda studentprästbefattningar
m. in., dels motioner om vidareutbildning
av präster vid sjukhusen, dels ock
motioner om tjänstebil för biskopen i Luleå
stift.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
militärmusiken under budgetåret 1962/
63 m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

varvid utlåtandet nr 68 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner angaende värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet liade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
IS

166

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydandc motionerna 1:343,
av herr Schött m. fl., och II: 414, av herr
Källenius m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta tillägg till anvisningarna
till 41 | kommunalskattelagen
av innebörd, att det allmänna ändamålet
med huvudreglerna för varulagervärderingen
skulle beaktas jämväl vid tillämpningen
av reglerna för värdesättning av
byggnadsföretagens lager av fastigheter;

2) de likalydande motionerna 1:364,
av herr Stefanson, och 11:435, av herr
Kollberg in. fl., vari bland annat anhållits,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av gällande skattelagstiftning,
att nedskrivning av varulager åter skulle
medgivas till förut gällande 30 procent
av bokfört värde; samt

3) de likalydande motionerna I: 461,
av herr Hagberg in. fl., och 11:541, av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), vilket förslag avsåg den ändringen
av huvudregeln för varulagervärderingen,
att nedskrivning av varulager
finge ske till lägst 30 procent av lagrets
värde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande huvudregeln för varulagervärdering
vid inkomsttaxering

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:364,
av herr Stefanson, och 11:435, av herr
Kollberg m. fl., i vad de avsåge förevarande
fråga, samt

2) de likalydande motionerna I: 461,
av herr Hagberg m. fl., och 11:541, av
herr Heckscher in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande värdering vid inkomsttaxering
av byggnadsföretag tillhöriga
fastigheter

att de likalydande motionerna I: 343,
av herr Schött m. fl., och II: 414, av herr
Källenius m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Söderquist, Stefanson, Yngve Nilsson,
Nordenson, Magnusson i Borås, Rydén,
Darlin och Larsson i Umeå, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:364, av herr Stefanson,
och 11:435, av herr Kollberg
m. fl., samt de likalydande motionerna
I: 461, av herr Hagberg m. fl., och II: 541,
av herr Heckscher m. fl. — ansett, att
utskottet beträffande huvudregeln för
varulagervärdering vid inkomsttaxering
bort tillstyrka förslaget om att medgiva
nedskrivning av varulagret till 30 % i
stället för nuvarande 40 % och alltså
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte antaga det vid de likalydande motionerna
1:461 och 11:541 fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Herr NORD ENSON (li):

Herr talman! Den reservation som
finns fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 35 innebär ju ett tillstyrkande
av ett förslag att i huvudregeln
för varulagervärdering i kommunalskattelagen
skall medges nedskrivning av varulagren
till 30 procent i stället för nuvarande
40 procent.

Jag är medveten om att denna fråga
varit föremål för behandling i riksdagen
under en serie år, och jag är inte
förmäten nog att tro att jag kan tillföra
denna debatt något principiellt väsentligt
nytt. Å andra sidan innebär mitt
ställningstagande till denna fråga, att
hänsyn också skall tas till den aktuella
ekonomiska situationen och till utvecklingstendenserna
på längre sikt.

För att bringa klarhet i debatten och
undvika missförstånd vill jag understryka
att det syfte med varulagervärdering,
som avser att ge företagen möjlighet att
skydda sig mot prisfallsrisker, inte är
det motiv som i första hand ligger bak -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

167

Ang.

om motionerna och reservationen. En
nedskrivning till 40 procent torde i detta
hänseende ge en tillfredsställande
möjlighet för företagen att gardera sig
mot prisfallsrisker.

I stället är det de konjunkturpolitiska
motiveringarna som träder i förgrunden.
Dessa motiv har ju också under debatten
i ett flertal sammanhang betonats.
Redan vid skärpningen 1955 och vid den
fortsatta behandlingen har varulagervärderingens
konjunkturpolitiska betydelse
betonats.

Mot denna bakgrund är syftet med dessa
motioner och reservationen att skapa
förbättrade förutsättningar för företagen
att höja sin likviditet, att självfinansiera
sina investeringar och därmed
ytterligare konsolidera sig.

Låt mig alltså återigen betona, att det
är den konjunkturpolitiska motiveringen,
som jag här anser ha särskild vikt.
Vid en tidigare behandling underströks
dessa konjunkturpolitiska synpunkter
på följande sätt — det gäller 1955 års
proposition: »Såsom i propositionen
framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemäsigt
tillåtna lägsta lagervärdet öva
en betydelsefull inverkan på företagens
möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed
på omfattningen av företagens investeringar
inte endast i lagertillgångar utan
jämväl i maskiner, inventarier o. d.»

Liknande synpunkter framfördes vid
senare riksdagars behandling av frågan.
Därmed är också sagt att den avgörande
frågan icke nödvändigtvis är den nivå,
som regeln ger möjlighet till nedskrivning
till, utan lika viktig är frågan, om
det finns motiv för förändringar i denna
nedskrivningsmöjlighet, förändringar
som i ett visst läge kan syfta till att
stimulera företagens expansion och i
ett annat läge kan användas i riktning
mot att åstadkomma en åtstramning av
konjunkturpolitisk natur.

Mot den bakgrunden bör man givetvis
granska den aktuella konjunktursituationen
och utvecklingstendenserna på
längre sikt. Jag tänker inte trötta kammarens
ledamöter med att gå in på nå -

värdering av varulager vid beskattningen
gon längre konjunkturanalys. Jag skall
bara i korthet konstatera, att vi kan vara
ense om att den övervägande tendensen
är att utvecklingen går i dämpande
riktning. Från regeringshåll räknar man
också med att under det återstående
året och framöver vidta åtgärder i närmast
konjunkturstimulerande riktning,
men ytterligare är det vissa saker som
inträffat som är av betydelse för bedömning
av denna fråga.

Som framhållits i både konjunkturrapporten
och nationalbudgeten vid
årets början har en märkbar, för att inte
säga radikal förändring av likviditetsläget
inom industrien ägt rum som en
konsekvens av den höga investeringsverksamheten
under de senaste två åren
tillsammans med den parallella knappheten
på kapital och åtstramningen på
penningmarknaden. Det är ju mycket
betydande belopp, som företagen på
detta sätt har åderlåtits på för att kunna
genomföra sina investeringar.

Den andra tendensen är ju en krympning
av vinstmarginalerna, som ytterligare
accentuerats av de löneuppgörelser
som nyligen träffats; i många "branscher
kan en övervältring av priserna
inte komma till stånd, utan en stor del
av löneökningarna går ut över produktivitetsvinsterna
och måste bäras i form
av minskade marginaler.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i motionerna betonas särskilt
denna frågas vikt för de små och medelstora
företagen. Jag skall utan omsvep
erkänna, att för de större industriföretagen
och kanske också för företag
inom vissa andra branscher har inte ytterligare
uppmjukning av varulagervärderingsprinciperna
samma betydelse
och kan inte ges samma motivering. Man
må därför dröja ett ögonblick vid de
mindre och medelstora företagens läge.

Låt mig parentetiskt anmärka, att det
är påfallande hur litet vi vet om de
mindre och medelstora företagens läge
i olika avseenden, inte minst finansiellt.
Det har också framhållits av företagskreditutredningen,
som hade att studera
kapitalförsörjningsproblemet för de
mindre företagen. Även denna kommitté

168 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

tvingades erkänna att vår kunskap icke den i långtidsutredningen
är tillfredsställande utan har väsentliga
luckor.

Men några slutsatser har man ändå
kunnat dra av detta material. De små
och medelstora företagen arbetar genomsnittligt
med i förhållandevis stor
utsträckning lånat kapital. De bär i regel
en sämre ställning på kreditmarknaden
än de större företagen. Man har
emellertid nu att förutse vissa åtgärder
under denna riksdag för förbättring i
första hand av de små och medelstora
företagens kreditförsörjning när det
gäller långfristigt kapital. När det gäller
den mera kortfristiga kapitalfinansieringen
och lagerinvesteringarna, är utsikterna
inte så ljusa. Som framgår av
vissa uttalanden av den senaste långtidsutredningen
kan man möjligen räkna
med att affärbankernas utlåningsmöjligheter
blir mycket starkt beskurna under
den kommande femårsperioden som
en följd av strukturförändringar på kapital-
och penningmarknaderna. Dessa
faktorer sammantagna bör ju öka intresset
av att slå vakt om självfinansieringsoch
likviditetsförbättringsmöjligheterna
för särskilt de mindre och medelstora
företagen.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
betona likviditetssynpunkten, ty ett av
kännetecknen för denna lagervärderingsprincip
är ju att den möjliggör en
förbättring av företagens likviditet genom
minskade skatteutgifter utan samtidiga
investeringar, under det att andra
avskrivningsreglcr är direkt knutna
till investeringarna. Det gäller framför
allt de redan bestående lagren, som med
de uppmjukade bestämmelserna kan
ytterligare nedskrivas, och därmed
åstadkomma en likviditetsförbättring
inom företagen. Likviditetsförbättringen
bär stor betydelse för expansionsviljan
inom företagen, och det är av intresse
att notera, att enligt en fotnot i långtidsutredningens
betänkande finns det
undersökningar som tyder på att likviditetsläget
är av ungefär lika stor betydelse
som vinstläget för företagens investeringsvilja
och expansionsbenägen het.

Det finns andra intressanta uttalan -

i några av
dess bilagor -— som pekar på att för
den kommande femårsperioden kommer
exportansträngningarna att spela en
större roll för de små och medelstora
företagen, och samtidigt kommer deras
betydelse för uppnående av exportmålen
att vara större än hittills. Nu är det
så, att med en ökad exportinriktning
från de mindre och medelstora företagens
sida skapas nya finansierings- och
likviditetsproblem.

Det är oftast fråga om en ganska riskfylld
verksamhet; det gäller att i viss
mån kanalisera avsättningen från hemmamarknaden
över till exportmarknaden.
Det kräver också i många fall en något
större lagerhållning än vad den inarbetade
hemmamarknaden kräver. Detta
ställer anspråk både på ökat kapital
och icke minst på riskvilligt kapital, eftersom
det är en ganska riskabel verksamhet
särskilt under omställningsperio
derna.

Det föres i de sammanhang där det
föreslås en uppmjukning av dessa värderingsprinciper
ofta ett resonemang,
som går ut på att om företagen nu har
det så dåligt och så besvärligt och därför
behöver skattepolitiska lättnader, är
de sannolikt i det läget att de inte kan
utnyttja en ytterligare nedskrivning. Å
andra sidan, säger man, är det så, att
är företagen vinstgivande och har god
likviditet, så behöver de inte några lättnader.
Det är ungefär samma resonemang
som när man brukar säga, att endast
om man inte behöver ett banklån,
kan man få låna — först då har man en
tillräckligt solid ställning.

Jag tror att hela det resonemanget är
felaktigt. Vi går alltmer mot en typ av
företagssituation, som präglas av att företagen
visserligen inte går med förlust,
men med begränsade vinster och pressade
marginaler, vilket i och för sig gör
det möjligt för företagen att utnyttja
gynnsamma avskrivningsprinciper och
minska sin skatteutbetalning ävensom
samtidigt gör sådana möjligheter särskilt
angelägna för den fortsatta utvecklingen
och för benägenheten att expandera
och ta risker.

I detta sammanhang kan jag inte und -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

169

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

gå att fälla en liten anmärkning beträffande
inkuransavdraget. Beträffande den
tekniska utvecklingen och de risker, som
är förknippade härmed, gör man gällande,
att företagen i likhet med prisfallsrisken
är garderade häremot genom
existerande bestämmelser. Men just inkuransavdraget
är av den arten att företagen
ofta har svårt att utnyttja detsamma,
ty om företagens lager verkligen
är inkuranta i den mening, som accepteras
av skattemyndigheterna, är företagen
nog ofta på förlustsidan i sina bokslut.

En principiellt viktig synpunkt, som
framhållits i dessa sammanhang, är att
den ekonomiska politiken bör syfta till
inte att uppmuntra självfinansieringen,
utan till att stimulera företagen att konkurrera
på kapital- och penningmarknaden
om tillgängliga sparmedel för att
man därigenom skulle kunna få till stånd
en så rationell fördelning av våra investeringsresurser
som möjligt. Räntabiliteten
skulle på det sättet vara avgörande
för var expansionen äger rum och
inom vilka grenar investeringarna bör
få sin tyngdpunkt.

Jag har — det vill jag ärligt erkänna
—- sympati för den grundläggande tankegången
att en fri prisbildning och läget
på kapitalmarknaden bör vara vägledande
för investeringsverksamhetens
inriktning, men samtidigt förefaller det
mig, som om man på ett farligt sätt —
vilket särskilt har kommit till uttryck i
uttalanden från LO:s ekonomer — hårdragit
denna princip och skapat en något
orealistisk bild av investeringsverksamhetens
natur. Det är inte givet att de
samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt
mest räntabla investeringarna i ett
givet ögonblick föreligger i de mest
vinstgivande eller expanderande företagen.
Det är en generell tes. Man kan
mycket väl tänka sig, att ett företag, som
fullföljt en investerings- och expanderingsperiod,
just på grund härav uppvisar
höga vinster men som åtminstone
tillfälligtvis uttömt investeringsmöjligheterna
och att produktiviteten av nya
sådana är ganska låg.

På motsatt sätt kan man tänka sig, att

företag, som arbetar med mycket begränsad
lönsamhet, kan uppvisa investerings-
och rationaliseringsmöjligheter,
som både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt
visar mycket höga siffror.
Utan att i övrigt i sammanhanget
blanda in jordbruket, som ju inte berörs
av dessa regler, vill jag betona, att
jordbruket torde tillhöra en sådan näringsgren,
som inom den närmaste femårsperioden
har ett högst betydande reinvesteringsbehov,
samtidigt som man
kommer att arbeta under mycket begränsad
lönsamhet och stora svårigheter
att skaffa kapital. En liknande situation
kan mycket väl komma att föreligga inom
andra näringsgrenar och olika företagsgrupper.

Herr talman! Enligt min uppfattning
föreligger det goda skäl för att överväga
en uppmjukning av de nuvarande principerna
för varulagervärderingen. Jag
vill särskilt trycka på att det är själva
förändringen, som har en betydelse i
lättande syfte. Den skulle bidra till att
särskilt för en kategori av företag, som
kommer att spela en ökad roll för vårt
framåtskridande, nämligen de mindre
och medelstora företagen inom olika
branscher, förbättra likviditeten och
därmed självfinansieringsförmågan ocli
expansionskraften.

Med stöd av det nu anförda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! 1955 års riksdagsbeslut
i denna fråga innebar, att företagens lager
inte skulle upptagas till högre värde
än 40 procent, d. v. s. att avskrivning
medgavs med 60 procent. Från denna
procentsats får dessutom göras avdrag
för inkuranta varor efter särskilda regler.
Därjämte beslutades om vissa över -

170

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

gångsregler. Från och med 1960 års
taxering skulle de nya reglerna vara
gällande. På grund av vissa initiativ
uppsköts lagens ikraftträdande ett år.

Här diskuterade avskrivningsregler
avser ju att skydda företagen mot prisfall.
Sedermera har man i argumentationen
fört in nödvändigheten av att via
avskrivningarna även tillgodose kapitalbehovet.
Det kan även förtjäna att omnämnas,
att det före 1955 års beslut endast
var juridiska personer, som enligt
lag hade rätt att göra dessa avskrivningar.

När det gäller företagens möjligheter
till en jämnare kapitalbildning och därmed
liögrc konkurrensförmåga kommer
väl investeringsfondssystemet med skattebefrielse
för vissa belopp alt i konjunkturutjämnande
syfte ha stor betydelse.
Tidigare fattade beslut om borttagande
av den extra bolagsskatten och
om skattebefrielse vid nyemission bör i
positiv anda beaktas i denna debatt.
Inför en friare Europamarknad är det
nödvändigt att utöver redan vidtagna
åtgärder samhället vid beskattningen
och i andra avseenden ger våra svenska
företag möjligheter till konkurrens. Det
är med andra ord ett livsvillkor för hela
vårt samhälle.

När det gäller avskrivningsreglerna
anser jag att den nuvarande lagen är
till fyllest, och ber härmed, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Nordenson var
vänlig nog att erinra om att vi har diskuterat
dessa frågor i åtskilliga år. Men
herr Nordensons anförande hade den
fördelen att en del nya synpunkter kom
fram, och det är jag tillfredsställd med.

Han erkände oförbehållsamt, att ur de
synpunkter lagstiftarna haft som riktpunkt
när de utformat författningarna,
d. v. s. att gardera företagen för prisfallsrisker,
är de nuvarande avskrivningsreglerna
fullt tillfredsställande.
Jag sätter värde på ett sådant erkännande.

När herr Nordenson sedan utifrån
den utgångspunkten argumenterar för
att en förändring av reglerna skall ske
från konjunkturpolitiska synpunkter, är
resonemanget intressant på flera sätt.
Det kan tänkas, att man efter de utredningar
och överväganden som pågår
kommer fram till sådana slutsatser, att
man skulle kunna kombinera dessa önskemål,
att staten skall få in vissa inkomster
samtidigt som man bevakar
konjunkturpolitiska synpunkter.

Om jag utgår från det material som
motionärerna har levererat — jag tänker
på herrar Kollberg och Stefanson
— är det väl så, att antingen har motionärerna
uppgivit felaktiga summor,
eller också är herr Nordensons uppfattning
visserligen teoretiskt riktig, men i
praktiken utan betydelse. Herrar Kollberg
och Stefanson säger, att om man
justerar regeln med 5 respektive 10 procent
under första och andra året, så betyder
detta några tiotal miljoner kronor
som staten mister i skatt. Det skulle
alltså vara allt det rör sig om: några
tiotal miljoner i skatt.

Jag har inte undersökt var motionärerna
fått sina uppgifter ifrån. Men jag
skulle föreställa mig att i verkligheten
innebär en ändring av dessa regler inte
så mycket, eftersom ett relativt fåtal
företag ligger så nära gränsen att de
har skrivit ned sina lager med 60 procent.
Det får alltså inte någon större
effekt.

För en del år sedan hade vi uppgift
om hur många företag som utnyttjat hela
avskrivningsmöjligheten, och det visade
sig vara ett relativt blygsamt antal.

När herr Nordenson säger, att för de
mindre företagen spelar detta en roll ur
koncentreringssynpunkt, kan det vara
riktigt. Men frågan är: Har de haft möjligheter
att utnyttja de nuvarande reglerna
?

Så vill jag passa på att säga en sak
till. Om det är så att man måste upplösa
lagerreserven hos ett företag, är det
inte säkert att den går till beskattning.
Det finns åtskilliga företag som i sina
verksamhetsberättelser sagt att de upplöst
lagerreserven, men samtidigt har de

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

171

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

avsatt till investeringsfond. Det glömde
herr Nordenson att nämna.

Jag tycker att investeringsfonder och
lageravskrivningar kompletterar varandra.
På vilket förnämligt sätt de kompletterar
varandra framgår därav, att
hela den av företagen inbetalda skattesumman
rör sig om en miljard, medan
investeringsfonderna vissa tider rör sig
om två miljarder.

Om man räknar med att använda investeringsfonderna
så att man får viss
avskrivning och räknar med en beskattning
på 50 procent, kan ju utjämningen
via investeringsfonderna bli betydligt
mera effektiva än när det gäller
lagervärderingarna.

Jag vill nu inte uppehålla debatten
längre, sedan jag framhållit dessa synpunkter.
Även sett ur konjunkturpolitiska
perspektiv vidhåller jag personligen,
och kanske med mig utskottets majoritet,
att investeringsfonderna är ett
mycket mera verksamt instrument än lagervärderingsreglerna.

Kunde vi, herr talman, komma därhän
att vi kunde bedöma vår skattelagstiftning
på rent objektiva grunder, så vore
detta i och för sig önskvärt. Men om vi
skulle acceptera herr Nordensons syn
på att rörligheten och förändringen är
det väsentliga, så bör vi också vara
överens om att en ändring kan gå även
åt det andra hållet, såsom måste bli fallet
om man vill strama åt en alltför
våldsam konjunktur. Men man får då
inte klaga på fientlighet mot näringslivet!
Jag tror inte att Nordenson argumenterar
så, men det kanske finns en
och annan som vill göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDENSON (h ):

Herr talman! Det är givetvis i denna
fråga utomordentligt svårt att avgöra
den betydelse som en sådan här uppmjukning
kan få. Jag skulle dock vilja
erinra herr Ericsson om att om man tar
de närmast förgående åren som en utgångspunkt
för att bedöma i vilken mån
det här har utnyttjats, får man inte
glömma att vi gått igenom en alldeles

osedvanligt stark investeringskonjunktur.
Ett mycket rikligt avskrivningsunderlag
har presenterats i form av nya
maskiner, inventarier och byggnader —
framför allt maskiner och inventarier.
Vissa siffror visar, att relationen mellan
avskrivningar och investeringsverksamhet
i själva verket har sjunkit under de
senaste åren, ehuru det skattebelopp som
gått in till staten från företagen har varit
oförändrat eller till och med något
minskat.

Detta ger ändå en viss förklaring, men
frågan är: Befinner vi oss i samma situation
nu? Vi har en klar stagnationstendens
beträffande investeringsverksamheten
inom industrisektorn, och det
finns farhågor för alt det inte bara blir
en stagnation utan en ganska avsevärd
nedgång i denna investeringsverksamhet.
Då blir läget något annorlunda. Det
blir då inte så mycket fråga om att utnyttja
den avskrivningsmöjlighet, som
följer av en expansion, utan vi för en
direkt stagnerande utveckling, där varulagervärderingen
spelar större roll än
tidigare.

Jag skall emellertid gärna medge, att
det är utomordentligt svårt att avgöra
vilken verkan det skulle få, respektive
på vilka företag denna förmån skulle falla.
Jag beklagar återigen, att vi vet för
litet särskilt om mindre och medelstora
företag.

Vad investeringsfonderna beträffar är
jag tacksam för att herr Ericsson tog
upp dessa till debatt därför att det enligt
min uppfattning föreligger en klar
skillnad mellan investeringsfonder och
vissa av våra andra bestämmelser. Investeringsfonderna
ger en skattelättnad,
men samtidigt en likviditetsminskning.
Det är tankegången med dessa investeringsfonder,
att pengarna till en viss del
skall insättas och spärras hos riksbanken
och endast kunna användas efter
medgivande från statsmakterna, d. v. s.
arbetsmarknadsmyndigheterna, bortsett
från den successivt uppträdande fria sektorn.
Jag har i dag tryckt starkt på likviditetsaspekten,
och då blir inte invändningarna
att investeringsfonderna
spelar samma roll lika viktiga.

172

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

En annan sak är — jag ber om ursäkt
om jag inte är rätt bevandrad i bestämmelserna
— att avsättning till investeringsfonder
icke gäller företag drivna
som enskilda firmor utan är begränsad
till den form av företag som regleras av
aktiebolagslagen. Den kategori av företag
jag närmast har talat om representeras
val i större uttsräckning av enskilda
firmor än om jag tar industrien som helhet.

Slutligen, herr talman, skall jag klart
erkänna, att konsekvensen av mitt resonemang
är att man skall kunna ändra
bestämmelserna även åt andra hållet.
Jag kan dock icke garantera, herr Ericsson,
att det inte blir klagomål.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 35
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nordenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —• 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av väckta
motioner om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 516, av herr Per-Olof Hanson,
och 11:628, av fröken Elmén m.fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag till riksdagen om lämpliga
vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet
i taxeringsproceduren.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:516, av herr Per-Olof Hanson, och
11:628, av fröken Elmén m. fl., om ökat
rättsskydd för den enskilde i skatteärenden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Söderquist,
Gustaf Elof sson, Stefanson, Gösta Jacobsson,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo, Christenson i Malmö, och
Björkman, vilka ansett, att utskottets

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

173

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 516, av herr Per-Olof Hanson,
och II: 628, av fröken Elmén m. fl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag till riksdagen
om lämpliga vägar att stärka den enskildes
rättssäkerhet i taxeringsproceduren.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Om jag till en början
skulle försöka att karakterisera den socialdemokratiska
utskottshalvans skrivning,
vill jag gärna medge, att någon
skillnad mellan denna skrivning och reservanternas
uppfattning rörande den
allmänna målsättningen för taxeringsarbetct
knappast föreligger.

Utskottet synes angeläget att understryka,
att taxeringarna skall ske så att
de blir i möjligaste mån likformiga och
rättvisa. Utskottet erinrar också bl. a.
om den ändring, som företogs i samband
med genomförandet av 1956 års
taxeringsreform och som innebar att den
tidigare i författningen särskilt inskrivna
skyldigheten för kronoombudet att
tillvarataga kronans rätt, som det heter,
numera utgått. Denna ändring vidtog
man, framhåller utskottet, för att ytterligare
markera taxeringsnämndens och
dess ledamöters i princip opartiska
ställning.

Ävenledes påpekas, att det i den handledning
för arbetet i taxeringsnämnd,
som utgivits av riksskattenämnden, särskilt
understrukits, att rättelse i förekommande
fall även skall ske till den
skattskyldiges fördel. Bekant är ju också,
att sådana rättelser faktiskt ofta
sker. Slutligen påpekar utskottet, att
även taxeringsintendenterna numera
ålagts att vara vaksamma till den skattskyldiges
förmån.

Ja, herr talman, allt detta är nog så
riktigt, och jag har självfallet ingen erinran
mot dessa uttalanden av majoriteten,
men jag har en smula svårt att
vara med om att av dessa konstateranden,
som nu utskottet gör, dra den slutsatsen,
att allt är bra som det är och
att ytterligare reformer skulle på det

hela taget vara onödiga. Enligt reservanternas
mening kan det i början av
1950-talet inledda utrednings- och reformarbetet
på taxeringsområdet ingalunda
anses avslutat i och med vad som
hittills uträttats. Vi vet ju alla, att förhållandena
ändras utomordentligt snabbt,
inte minst på det ekonomiska fältet. Det
höga direkta skattetryck, som vi har
i vårt land när det gäller inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen, tillsammans
med den komplicerade och för gemene
man alltmer svåröverskådliga skattelagstiftningen
skapar undan för undan nya
problem, som vi ju också av och till
konfronteras med här i kammaren.

Jag skulle kanske också våga tillfoga,
att beskattningens totalt sett ökade omfång
givetvis skärpt angelägenheten av
att skapa betryggande garantier för att
rättvisa vederfares den enskilde deklaranten
vid beskattningen. Jag har inte
sett, att majoriteten har gjort några invändningar
i detta hänseende.

Reservanterna pekar på olika uppgifter
för det fortsatta reformarbetet. Man
tar sålunda sikte på alt stärka rättsskyddet
i första instans genom att en ledamot
av taxeringsnämnden skulle utses med
särskild uppgift att bevaka deklaranternas
rätt vid den förberedande granskningen.
Det finns ännu ett uppslag, som
går ut på att man kan tänka sig att ett
särskilt ombud med uppgift att bevaka
den enskildes rätt vid taxeringsproccssen
knytes till länsstyrelsen. Det är ett
helt nytt och, som jag tycker, intressant
uppslag.

Gentemot förslaget att utse en ledamot
i taxeringsnämnden att särskilt tillvarata
de skattskyldigas rätt gör emellertid
utskottet en invändning, som jag nog
får säga, att jag har en smula svårt att
förstå. Utskottet menar nämligen att en
sådan åtgärd skulle vara ägnad att —
som det heter i aktstycket — försvaga
övriga ledamöters opartiska ställning. »I
viss mån kan således förslaget», anför
utskottet, »sägas motverka sitt syfte.»
Jag skulle dock vilja fråga: Är inte detta
att uttala ganska oberättigade farhågor
utan relevans till verkligheten? Jag skulle
vara intresserad av att utskottets ta -

174

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

lesman tog upp den speciella saken i det
anförande, han kommer att hålla efter
mig.

Ett annat uppslag, som framförts av
motionärerna och som tagits upp av reservanterna,
skulle jag också gärna vilja
understryka. Det gäller en förstärkning
av beskattningsmyndigheternas
möjligheter att sprida saklig upplysning
och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor.

Det har ingalunda förbigått mig, att
utskottets skrivning i detta fall, liksom
i vissa andra hänseenden i detta betänkande
nr 43, är särdeles välvillig. Utskottet
säger sig dela motionärernas
uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat
är nödvändigt att de skattskyldiga
äger insikter i deklarationsförfarandet
och känner till åtminstone det
elementära innehållet i skattelagstiftningen.
Men jag skulle vilja fråga: Om
man nu har den uppfattningen, som
majoriteten alltså här ger uttryck åt,
varför kan man då inte vara med om
ytterligare åtgärder för att om möjligt
intensifiera denna upplysningsverksamhet?
Varför låsa sig fast vid uppfattningen
att det är bra som det är?

Herr talman! Jag föreställer mig, att
den här frågan måhända kommer att
ytterligare belysas från motionärernas
sida, och jag skall därför inskränka mig
till vad jag här redan har antytt. Jag
slutar alltså med att yrka bifall till reservationen,
som utmynnar i en hemställan
om utredning angående lämpliga
vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet
i taxeringsproceduren.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! I motsats till vad fallet
var i föregående ärende är utskottets
majoritet och reservanter denna gång
tämligen ense i salc.

Herr Hagberg hade vänligheten nog
att påpeka, att skillnaden inte heller är
så stor mellan utskottets och reservanternas
skrivning. Men, säger herr Hagberg,
utskottet anser att allt är bra som
det för närvarande är och vill inte vara
med om några ytterligare åtgärder för

att stärka rättssäkerheten för deklaranterna.

Det måste vara en ren missuppfattning
som utskottets värderade vice ordförande
här gör sig skyldig till. Vad utskottet
har sagt innebär, att med hänsyn
till vad som ändå har åtgjorts på detta
område finns det enligt utskottsmajoritetens
mening knappast anledning att
nu sätta i gång med en särskild utredning,
utan man bör avvakta resultatet
av de åtgärder som redan genomförts
och det utredningsarbete som för närvarande
pågår. I sak är vi dock, herr
Hagberg, helt ense. Vi är från utskottsmajoritetens
sida lika angelägna som
motionärerna och reservanterna att understryka,
att ju effektivare taxeringsår -betet göres, desto viktigare är det att
man samtidigt försöker stärka rättssäkerheten
för den enskilde i taxeringsärenden.

Jag behöver bara kort erinra om att
vid den förstärkning av taxeringsorganisationen
både kvantitativt och kvalitativt
som har vidtagits under senare år
har avsikten närmast varit att försöka
få till stånd rättvisa i beskattningen och
så mycket som möjligt eliminera det
skattefusk som otvivelaktigt tidigare har
kunnat förekomma. Vid en sådan effektivisering
av taxeringsarbetet är det naturligt
att de enskilda deklaranterna
kommer i en så att säga närmare kontakt
med själva taxeringsarbetet eller,
om jag får uttrycka det så, oftare kommer
att kollidera med bestämmelserna i
taxeringsförordningen och gällande skatteregler.
Det är då nödvändigt att tillse,
att man samtidigt som man höjer effektiviteten
i taxeringarbetet också stärker
rättsskyddet för den enskilde. På
den punkten är vi således fullständigt
eniga. Utskottet anser dock som jag tidigare
framhållit att det inte finns någon
anledning att nu påkalla nya utredningar.
De uppslag, som motionärerna
framfört och till vilka reservanterna
hänvisar, tycker vi inte har sådant innehåll
att det kan vara värt att igångsätta
en särskild utredning.

Herr Hagberg tog upp t. ex. motionärernas
uppslag att avdela en ledamot

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

175

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

av taxeringsnämnden och ge honom
speciell uppgift att tillgodose deklaranternas
intressen. Det förvånar mig att
man över huvud tar upp en sådan fråga.
Hela taxeringsnämndens uppgift är ju
att se till att deklarantens uppgifter är
riktiga och att hans rättsintressen skyddas.
Den ende i taxeringsnämnden som
man — även om det inte finns någon
anledning — möjligen skulle kunna misstänka
för att vara benägen att se till
det rent fiskaliska intresset än till deklaranternas
intressen är kronoombudet.
övriga ledamöter av taxeringsnämnden
skall dock tillgodose deklaranternas
intressen.

Detta är också anledningen till att
utskottet har uttryckt sig på det sättet,
att om man skulle acceptera en sådan
princip som att avdela en ledamot av
taxeringsnämnden för denna speciella
uppgift att bevaka den enskildes rättsskydd
skulle de andra ledamöterna i
taxeringsnämnden komma i en annan
ställning. Vad skulle de då egentligen
bevaka om deklaranternas intressen
skulle tillvaratas av ett speciellt ombud
i själva taxeringsnämnden?

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att i sak är utskottet och reservanterna
helt ense. Skillnaden ligger
bara däri att utskottet vill invänta resultatet
av de utredningar som redan pågår,
och vi anser inte att det finns anledning
att tillsätta ytterligare utredningar
på området.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det skulle i och för sig
vara mycket intressant att ta upp en debatt
med herr Einar Eriksson om innebörden
ur denna aspekt av de senare
årens reformer på detta område. Jag
tror inte att det är en alldeles riktig
skildring av situationen som herr Einar
Eriksson här gett.

Man kan vidare fråga sig, om den bild
av taxeringsarbetets karaktär som utskottet
ger i sin mycket utförliga skrivning,
verkligen motsvarar hur det går

till i verkligheten. Att den bilden inte
motsvarar allmänhetens uppfattning om
taxeringsarbetets gång torde vara obestridligt.
Deklaranterna har nämligen
säkert inte alls den uppfattningen. Sedan
man efter bästa förstånd och samvete
deklarerat händer det att man får
en brevlapp från taxeringsnämnden med
ett kort besked om att nämnden har
gjort en ändring i deklarationen. Deklaranten
får inte någon som helst förklaring
till varför taxeringsnämnden gjor''.
denna ändring och alltså inte heller någon
vägledning för den argumentering
som han möjligen kan komma att framställa.
Allmänheten upplever det nog så
att man står sig skäligen slätt inför den
relativt anonyma sammanslutning som
en taxeringsnämnd ändå är.

Idealet vore naturligtvis om taxeringsnämnden
vore i verklig mening opartisk.
Men är taxeringsnämnden verkligen det?
Jag tror det inte. Jag är övertygad om
att tjänstemän lätt får en tendens att
främst bevaka det fiskala intresset, och
just på grund av att de ändå är det offentligas
tjänstemän och yrkesmän på
området av ganska naturliga skäl lätt
får ett övertag över lekmannarepresentanterna,
vilket i och för sig tenderar
att skapa en bristande balans i det hela.
I motionen har därför förts fram tanken
att man för att få bättre balans skulle
uppdra åt en ledamot av nämnden att
tillvarata deklaranternas intressen, liksom
vara en motvikt mot de andra tendenserna,
alternativt en möjlighet till
ett slags ombudsmannatjänst inom länsstyrelserna.

Det är klart att brister finns även på
annat sätt. Bara som uppslag nämner
jag bättre möjlighet att få ställa kompletterande
material till förfogande. Alldeles
påtagligt är också att det brister
i kommunikationerna mellan deklaranterna
och taxeringsnämnderna. Jag säger
inte att det nödvändigtvis är någon
brist enligt gällande bestämmelser, men
i praktiken är taxeringsnämnderna synnerligen
sparsamma med beslutsmotiveringar.
Formeln är ju att »nämnden icke
funnit skäl att» o. s. v. — sedan är ärendet
för dess del avsågat. Naturligtvis för -

176

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

står jag till en del detta korthuggna
skrivsätt — det vore ju besvärligt om
man skulle tala om varför man fattat
sitt beslut, men resultatet är att det inte
blir någon beslutsmotivering.

Utskottet medger att brister föreligger
när det gäller den enskildes rättsskydd i
taxeringsprocessen. I betänkandet sägs:
»Inte heller vill utskottet göra gällande
att inte den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen
kan ytterligare förstärkas.
Utskottet vill således i och för sig
inte motsätta sig att lämpliga åtgärder
vidtas i syfte att förbättra rättsskyddet
i taxeringsprocessen».

Som motionär får man väl tacka för
det beskedet. Att utskottet sedan ändå
efter en del krumelurer hamnar i avstyrkande
om en skrivelse om utredning
är en sak för sig.

Med hänsyn till den framskridna timmen
skall jag emellertid inte argumentera
ytterligare, herr talman, utan ber
att med det anförda få yrka bifall till
reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag beklagar att tiden
är så långt framskriden — det är ju ett
utomordentligt viktigt och intressant ämne
kammaren nu har att behandla —
men av tidshänsyn skall även jag söka
fatta mig mycket kort.

Av betänkandet framgår att både utskottet
och reservanterna anser att en
väsentlig förbättring ägt rum under de
senare åren. Jag delar den uppfattningen.
Här framhålles bl. a. att prövningsnämnderna
har fått en annan ställning,
vilket inneburit en avsevärd förbättring.
I det sammanhanget vill jag inte underlåta
att uttala min beundran för prövningsnämndernas
ordförande, landskamrerarna.
De har ju som regel under
många år ägnat sig åt den fiskaliska sidan
av taxeringsarbetet, då de ofta
fungerat som taxeringsintendenter. Att
visa sig mäktig en omställning från
fiskal till ojävig domare är onekligen
ingen dålig prestation. Man måste beundra
landskamrerarna när de lyckats
med detta.

Sedan skulle jag vilja säga, herr talman,
att såvitt jag kan bedöma är inställningen
hos flertalet taxeringsmän*
avsevärt bättre nu än förr. Jag har personligen
ett obehagligt minne av hur en
överordnad taxeringsfunktionär en gång
i tiden förebrådde mig att jag hade för
många förslag till yrkande hos prövningsnämnden
i de skattskyldigas favör
och för få som gick i motsatt riktning''..
Några sådana förebråelser lär dess bättre
inte förekomma i våra dagar.

Utskottet framhåller på s. 8, att det
är angeläget att man avlönar taxeringsfunktionärerna
ordentligt. Jag delar helt
den uppfattningen och har varit i tillfälle
att framhålla den tidigare, i sammanhang
med att riksdagens revisorer
ifrågasatte om funktionärer vid länsstyrelsen
över huvud taget skulle inneha
taxeringsuppdrag. Jag erinrade då om
hur svårt det är att alls få dessa taxeringsuppdrag
besatta, svårigheter som
ger sig till känna hos länsstyrelserna
varje år. Följden har blivit att allt
fler taxeringsnämndsordförande belastasmed
flera taxeringsuppdrag. Detta är inte
lyckligt, eftersom det leder till eu
försening i taxeringsarbetet, vilket utgör
en avsevärd olägenhet för arbetet
hos de lokala skattemyndigheterna. Jag
vill än en gång framhålla betydelsen av
att taxeringsuppdragen blir väl avlönade,
så att man får det lämpligaste folket
för dessa krävande och grannlaga uppgifter.

Utskottet erinrar också om att häradsskrivarkontoren
skall hjälpa de skattskyldiga
till rätta och lämna dem upplysningar
i olika avseenden. För att det
skall kunna ske på ett tillfredsställande
sätt måste emellertid resurserna vara
tillräckliga, vilket tvvärr inte alltid är
fallet.

Herr talman! För min del har jag den
bestämda uppfattningen att mycket ännu
återstår att göra när det gäller att
tillvarata de skattskyldigas intressen.
Därför skulle jag med tillfredsställelse
hälsa en utredning i enlighet med motionärernas
förslag.

Jag ber att i all korthet få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

177

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den siste värderade talaren
hade — fastän han yrkade bifall
till reservationen — i motsats till herr
Per-Olof Hanson ändå upptäckt, att det
har skett rätt mycket under de sista
åren på detta område just i det avseende
som vi nu talar om, nämligen när det
gäller att på ett bättre sätt tillgodose
rättssäkerheten för allmänheten.

Herr Per-Olof Hanson har inte upptäckt
någonting, inte ens vad utskottet
har skrivit. Jag tycker att den handling
som här föreligger innehåller en så pass
ingående beskrivning av vad som har
skett på beskattningsområdet både när
det gäller att åstadkomma en effektivisering
av taxeringsarbetet och att försöka
skapa ett bättre rättsskydd för allmänheten,
att det borde vara tillräckligt
utan att vi skulle behöva inveckla oss i
någon längre diskussion om den sakeii.

Jag vet inte vilka erfarenheter herr
Per-Olof Hanson har fått av taxeringsarbetet.
Han har nämligen mage att säga,
att allmänheten står sig slätt mot
den relativt anonyma sammanslutning
som kallas taxeringsnämnd. Det är ganska
märkligt att man kan uttrycka sig
på det sättet om en kommunalvald
nämnd, bestående av kommunala förtroendemän,
som inte alls är några anonyma
vare sig herrar eller damer utan
representanter för en officiell kommunal
myndighet. Jag är övertygad om
att de tusentals människor, som är engagerade
i detta arbete, gör det mot —
som herr Schött antydde — en ganska
blygsam ersättning och lägger ned ett
ofantligt arbete just på att försöka skapa
såväl ett förtroende hos allmänheten
som rättvisa. Att då, när man vet det,
stiga upp och säga att allmänheten står
sig slätt mot en sådan anonym företeelse,
är att gå alldeles för långt.

Herr Per-Olof Hanson gjorde sig ockslcyldig
till en i sak felaktig uppgift, när
han sade att taxeringsnämnderna inte
bekvämar sig till att ge skäl för eventuella
avvikelser. Det är möjligt att det
finns någon taxeringsnämnd som inte
har gjort det, men de allra flesta — jag
skulle tro nära 100 procent av dem —

gör det, därför att det ingår i instruktionen
för taxeringsnämndsordförandena
att meddela deklaranterna de avvikelser
nämnderna behagar göra. Detta görs för
att ge en deklarant möjlighet att komma
in med förklaring.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Herr Eriksson försökte
göra gällande att jag inte hade märkt
någonting av det enorma reformarbete,
som enligt hans mening har skett på detta
område under senare år. Jag må ju
säga att herr Eriksson och för all del
också utskottsmajoriteten har plockat
upp både likt och olikt för att riktigt
styrka att detta arbete skulle vara ett
led i en entydig utveckling för att nå det
syfte, varom vi nu talar, d. v. s. en förstärkning
av den enskildes rättsskydd.
Så förhåller det sig emellertid inte, utan
man kan tvärtom gott göra gällande att
det har uppstått ett förändrat balansförhållande
till deklarantens nackdel. Jag
förnekar visst inte att man har gjort försök
i olika avseenden att förbättra läget
också för deklaranten, men det skulle
väl bara fattas annat i hela detta reformarbete!
Utskottsmajoriteten själv —
vilket kan förefalla överraskande mot
bakgrunden av den skönmålning som
herr Eriksson här presterade — erkänner
ju också att åtskilligt återstår att
göra på detta område för att tillförsäkra
deklaranterna ett bättre rättsskydd.

Jag vill också säga, att jag ingalunda
har riktat någon kritik mot taxeringsnämnderna;
jag har bara konstaterat.
Det är klart att vi bygger på olika erfarenheter;
jag bygger mina erfarenheter
framför allt från taxeringsarbetet i
Stockholm, och taxeringsnämnderna där
utgör relativt anonyma kommittéer, inför
vilka de skattskyldiga deklaranterna
står sig ganska slätt. Det innebär ingen
kritik mot deras sätt att sköta sitt arbete
eller deras ärliga vilja att göra ett bra
jobb, utan det är bara ett konstaterande
av ett notoriskt sakförhållande. Den saken
behöver vi därför inte diskutera.

Jag kan inte se att herr Erikssons resonemang
på denna punkt på något sätt

178

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. bostadsförmedlingens organisation

skulle behöva innebära någonting som
motsäger behovet av en utredning, som
verkligen tog itu med dessa frågor. Den
stora allmänna utredning, som satts i
gång rörande de administrativa rättsförhållandena,
skall nämligen inte speciellt
syssla med dessa spörsmål. De kan möjligen
bli en detalj i detta arbete, men
inte ens det vet vi någonting om. I det
långa utdrag ur direktiven för denna
utredning som utskottet återger finns det
verkligen inte mycket att hämta ur den
synpunkt som vi här i dag diskuterar.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

:h principer

Ja — 71;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
väckta motioner om bidrag till riksdagsledamöters
studieresor i utlandet, biföllsvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. bostadsförmedlingens organisation
och principer

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande
i ett sammanhang tredje lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
motion om införande av obligatorisk bostadsförmedling,
samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående bostadsförmedlingens organisation
och principer.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
373, av herr Hagberg in. fl. I denna motion
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om att förslag måtte framläggas om bestämmelser,
vilka medgåve möjlighet för
kommun, som ansökte därom, att införa
obligatorisk bostadsförmedling för alla
lägenheter, som uthyrdes i fastigheter
med mer än två lägenheter.

Tredje lagutskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att förevarande motion, II: 373,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Allmänna beredningsutskottet hade behandlat
två likalydande, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade motioner,
I: 192, av herrar Lennart Gei jer och Gunnar
Berg, samt II: 246, av herr Svenning
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en allsidig utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och
principer i avsikt att utröna möjligheter -

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

179

Ang. bostadsförmedlingens organisation och principer

na att åstadkomma normgivande regler
för en i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation
för alla kommuner som
nu hade eller i framtiden komme att inrätta
kommunal bostadsförmedling.

Allmänna beredningsutskottet hade i
det nu föredragna utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1:192 och 11:246 i skrivelse till Ivungl.
Maj :t måtte anhålla om tillkallande av en
utredning för prövning av i motionerna
berörda frågor.

Vid allmänna beredningsutskottets utlåtande
hade reservation avgivits av herrar
Axel Emanuel Andersson och Björkänge,
fru Gunne samt herrar Magnusson
i Nennesholm och Edlund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:192 och 11:246 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet JOHANSSON,
som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr
Eric Petersons interpellation om enhetliga
regler för utseende av styrelseledamöter
i kommunal bostadsförmedling,
och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Eric Peterson har frågat
mig om jag vill medverka till att enhetliga
regler för utseende av ledamöter
i styrelse för kommunal bostadsförmedling
skapas av innehåll, att minst
hälften av ledamöterna inte skall ha
ekonomiska intressen i eller annan direkt
förbindelse med bostadsbyggnadsföretag
utan vara att anse som företrädare
för den bostadssökande allmänheten.

Till svar på frågan får jag anföra följande.

Bostadsförmedlingarnas uppgift är i
huvudsak att verka för att hyreslediga
bostadslägenheter ställes till förmedlingarnas
disposition samt att fördela tillgängliga
lägenheter så rättvist som möj -

ligt mellan de bostadssökande. Då förmedlingarna
alltså skall bedriva sin
verksamhet för de bostadssökandes bästa,
bör i förmedlingarnas styrelser självfallet
ingå personer, som kan anses företräda
de bostadssökande. Det måste
emellertid också vara ett angeläget önskemål,
att styrelse för bostadsförmedling
tillföres sakkunskap och erfarenhet i fråga
om förhållandena på fastighets- och
hyresmarknaden. Den i interpellationen
antydda avvägningen mellan dessa olika
intressen är även enligt min mening
lämplig.

Jag delar emellertid de både i interpellationen
och i andra sammanhang
framförda betänkligheterna mot att ingripa
med lagstiftning för att astadkomma
en lämplig sammansättning av bostadsförmedlingarnas
styrelser. Denna
fråga synes i stället böra lösas på frivillig
väg.

I samband med den av årets riksdag
behandlade frågan om översyn av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner
uttalade jag, att jag hade för avsikt
att genom kontinuerliga överläggningar
med företrädare för kommunerna söka
få till stånd åtgärder för att stärka den
kommunala demokratien. I detta syfte
förbereds f. n. inom inrikesdepartementet
tillsättandet av en arbetsgrupp, vari
skall ingå bl. a. representanter för Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Inbjudan har utgått
till dessa förbund att deltaga i gruppens
arbete. Det synes mig lämpligt att
vid de kommande överläggningarna inom
denna arbetsgrupp ta upp även
spörsmål av det slag som avses i interpellationen.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet framföra
mitt tack för det synnerligen positiva
svaret på min interpellation. Bostadsförmedlingarna
har en av de allra
svåraste kommunala uppgifterna, beroende
bl. a. på det förhållandet att en del

180

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. bostadsförmedlingens organisation och principer

av de bostadsköande befinner sig i ett lägenheter i fråga om bostadsförmedverkhgt
nödläge. Vi talar ibland om ka- lingen utan att någon lägger sig i det
tastroffall. Vidare är det ju så att en från annat håll.

lång väntan på bostad skapar otålighet Jag yrkar bifall till den nämnda reoch
missnöje. Här bildas alltså en myc- servationen.
ket god jordmån för misstankar och ryk -

ten av olika slag. Dessa misstankar har
ofta och i många fall med orätt riktats
mot de ledamöter av bostadsförmedlingarna
som på ett eller annat sätt är knutna
till bostadsproduktionen. Genom en
avvägning mellan de olika intressena i
enlighet med interpellationen borde detta
orosmoment kunna komma bort. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterar
att statsrådet vill medverka till en klok
lösning av detta spörsmål.

Jag vill slutligen även uttala min tillfredsställelse
över statsrådets klart uttalade
uppfattning att frågan om bostadsförmedlingarnas
sammansättning
bör lösas på frivillig väg samt att statsrådet
valt en väg som ganska snabbt kan
leda till önskat resultat. Jag tackar alltså
för svaret.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
avstyrkt en motion nr 373 i andra kammaren.
I motionen yrkas att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle hemställa
om sådana bestämmelser att de
kommuner som så önskar skulle kunna
införa obligatorisk bostadsförmedling,
som då skulle omfatta alla ledigblivna
eller nybyggda bostäder. Motiveringen
för det kloka förslaget är lämnad här i
riksdagen vid åtskilliga tillfällen tidigare,
och den är nu sammanfattad i motiveringen
för motionen.

Jag ber, herr talman, att få hänvisa
till detta och yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
med anledning av att vi kanske är hungriga
allesammans; jag vill endast yrka
bifall till reservationen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37. Kommunerna
bör själva få avgöra sina ange -

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber endast att få
erinra om att frågan om obligatorisk
bostadsförmedling redan tidigare vid
flera tillfällen har varit uppe här i riksdagen,
och man har inte kunnat finna
någon anledning att lösa frågan om bostadsförmedlingen
på det föreslagna
sättet. Nu vill jag också erinra om —■
som också framhållits i tredje lagutskottets
utlåtande —■ att motionerna I:
192 och II: 246 har behandlats av allmänna
beredningsutskottet, och bostadsförmedlingens
organisation och principer
liar ju där redan blivit föremål för
en behandling. Det finns därför ingen
anledning att nu fatta något annat beslut
än det som tredje lagutskottet har
föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande i den angelägenhet som här behandlas.

Utskottet framhåller ju i sin motivering
att det ingalunda är fråga om att
ingripa i kommunernas självständighet
och självständiga handläggning av bostadsförmedlingsspörsmål
men pekar
också på att frågan är av den arten att
den tarvar en utredning. Inte mindre
än fem skäl nämns för att frågan bör bli
föremål för en utredning.

Det första skälet är att man över huvud
taget bör kartlägga de förhållanden
som nu råder inom de olika bostadsförmedlingarna.
Det andra skälet är att
man bör undersöka vilka möjligheter
som finns att nå större enhetlighet i bedömningsnormerna
hos de olika bostadsförmedlingar
som arbetar, varvid man
bl. a. bör undersöka, om man kan få

Onsdagen den 9 maj 19C2

Nr 18 181

Ang. bostadsförmedlingens organisation och principer

likformiga bedömningsnormer i de olika
bostadsförmedlingarna när det gäller
att avvika från turordningssystemet. Det
tredje skäl som anförs är att man bör
undersöka om det är möjligt för de lokala
bostadsförmedlingarna att få disponera
en större del av de bostadstillgångar
som finns än vad som nu är fallet.
Som fjärde skäl nämner man behovet av
interkommunal bostadsförmedling och
slutligen som femte skäl den mycket viktiga
frågan om offentlig insyn i bostadsförmedlingarnas
verksamhet.

Den pressdiskussion som har pågått
och som gällt förhållandena inom bostadsförmedlingarna
på två, tre platser
i landet illustrerar ju både behovet av
möjligheter till offentlig redovisning och
hur viktigt det är att denna offentliga
redovisning kan ske för att undvika de
bedömningar -— kanske ibland också felaktiga
— som kommer fram i olika sammanhang.

Reservanterna har sagt att de inte tror
på någon effektivisering av verksamheten
om det hela inordnas i ett enhetligt
system. Ja, den tron kan man ju ha.
Den kan också utskottet dela, ty därom
vet man ingenting, men det är i varje
fall inte något belägg för att det inte
kan bli bättre. När man slutligen säger
att inte minst viktig framstår den tidigare
av riksdagen beslutade successiva
avvecklingen av hyresregleringen, och
betraktar detta som en lösning är det
klart att man är inne på en gammal kär
tankegång, nämligen den att om man
avvecklar hyresregleringen och möjliggör
en helt fri utveckling av hyresläget
även i tätorterna, kommer man så småningom
i den situationen att prissättningen
på lägenheter kommer att förhindra
att de lägre inkomsttagarna får råd att
hyra de lägenheter som svarar mot familjens
storlek. Det är klart att jag inte
alls vill bestrida att detta är ett sätt att
försöka lösa bostadsbristen, men det är
inte ett sätt som majoriteten av allmänna
beredningsutskottet kan ansluta sig
till.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Efter herr Carl Albert
Andersons anförande kan jag inskränka
mig till att anföra ett par synpunkter
på reservationen, eftersom det yrkats
bifall till den. Det sägs i reservationen
att bostadsförmedlingsverksamheten bör
vara en helt kommunal angelägenhet,
men detta är ingenting som strider emot
beredningsutskottets utlåtande och motionen,
då motionen slutar på det sättet,
att utredningen skulle gälla sådana kommuner
som nu eller i framtiden kommer
att inrätta kommunal bostadsförmedling.
Det föreligger alltså inte något krav
på obligatorisk bostadsförmedling.

Vidare sägs i reservationen att en sådan
utredning som påkallats skulle, om
den gav resultat, försvåra en anpassning
efter lokala förhållanden. Också
där vill jag hänvisa till att vad som begärdes
i motionen innefattar hänsynstagande
till lokala förhållanden. Det står
i motionen att givet är att inom en sådan
principiell enhetlighet vissa lokalt
betingade modifikationer kan befinnas
vara nödvändiga.

Vad slutligen beträffar slutklämmen
att man här måste gå andra vägar samt
hänvisningen till den av riksdagen beslutade
successiva avvecklingen av hyresregleringen,
förstår jag inte varför
den frågan här skall behöva sammankopplas
med en effektivisering av bostadsförmedlingsverksamheten.
Det är
väl sannolikt så, att vi i framtiden under
alla förhållanden kommer att ha
behov av en viss bostadsförmedling,
även om hyresregleringen upphävs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara suga ett par
ord till herr Osvald. Han tillfogade som
motivering för att avstyrka den motion
som jag nämnde, att allmänna beredningsutskottet
tillstyrkt en förutsättningslös
utredning om bostadsförmedlingens
organisation och verksamhetssätt.
Jag skulle ha varit mycket nöjd,

182

Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962

Ang. bostadsförmedlingens organisation och principer

om också frågan om den obligatoriska
bostadsförmedlingen fått gå in i denna
förutsättningslösa utredning. Men det
har allmänna beredningsutskottet satt p
för genom att skriva: »Härvid bör dock,
som ovan nämnts, införande av obligatorisk
bostadsförmedling icke ifrågakomma.
» Utskottet har alltså undantagit
denna fråga från den förutsättningslösa
utredningen om bostadsförmedlingen i
allmänhet, och det beklagar jag.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Det är så många som har
talat för utskottet, fastän det var onödigt
att tala, eftersom jag sade så litet
när jag yrkade bifall till reservationen.
Jag vill därför yttra mig en gång till.
Vi reservanter är i gott sällskap. Vi har
fått Landskommunernas förbund med
oss. Stockholms fastighetsägareförening
avstyrker likaledes motionerna. I Svenska
stadsförbundet råder delade meningar,
om man skall avstyrka eller tillstyrka.
Vi reservanter står således inte alldeles
ensamma. Jag tycker inte att vi
skall sätta in flera bestämmelser än vi
har, och därför yrkar jag än en gång
bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Efter alt ha lyssnat till
herr Anderssons anförande delar jag
hans uppfattning att det är onödigt att
tala.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes till en början enligt de
beträffande tredje lagutskottets utlåtande
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionen II:
373; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om allmänna beredningsutskottets
utlåtande, anförde nu herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels

ock att kammaren skulle godkänna den
vid detta utlåtande avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
sistnämnda båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motion angående
skydd mot jordvärdestegring, m. in.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående rösträtten vid vissa allmänningsstämmor;
och

nr 30, i anledning av motioner om sådan
ändring av hyresregleringslagen att
höjning av grundhyra icke må beviljas
på grund av förbättringsarbete som bekostas
av hyresgäst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om att
avsätta området Padjclanta i Norrbottens
län till nationalpark, m. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av väckta motioner om inrättande
av haverikommissioner för motortrafik,
om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet,
om inrättande av ett statligt
trafikinstitut och om vissa undersökningar
i syfte att öka trafiksäkerheten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr förste vice
talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

183

Interpellation ang. avsättningsmöjligheterna för järnskrot m. m.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bankoutskottets utlåtanden
nr 17—20, 24 och 26 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 159, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753),
in. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 199, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 200, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om att avsätta området Padjelanta
i Norrbottens län till nationalpark,
in. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 17 bifölls även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 201, i anledning av motioner angående
behovet av daghemsplatser, om inrättande
av ett servicesystem för tillsyn
av sjuka barn samt om utredning rörande
servicehus;

nr 202, i anledning av motioner om
underhållet av rastplatserna vid de allmänna
vägarna m. m.; samt

nr 203, i anledning av motioner om
formerna för en intensifierad och planmässig
social forskning.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 204, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till restaurering av Uppsala domkyrka
in. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock motioner om inrättande av
särskilda studentprästbefattningar m. in.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 10 maj till och med den 16 maj 1962
för resor till Haag och Bryssel samt deltagande
i sammanträden i anslutning till
Europarådets session i Strasbourg.

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Interpellation ang. avsättningsmöjligheterna
för järnskrot m. in.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Skrothandeln är såväl
nationalekonomiskt som företagsekonomiskt
av stor betydelse för svenskt näringsliv.
Särskilt för järnbrukens råvaruförsörjning
måste en rationellt arbetande
skrothandel räknas som en väsentlig
förutsättning. För ett effektivt tillvaratagande
av järnskrotet är det emellertid
nödvändigt med ordnade avsättningsförhållanden.
Tyvärr har skrothandeln på
ifrågavarande område under senare tid
fått kämpa med avsevärda avsättningsproblem.
I all synnerhet gäller detta
smidesjärnsvarvspån, som är ett betydande
avfall vid verkstadsindustrien.
Man kan räkna med att ca 40 000 ton legerad
spån i år inte kan avsättas, vilket
innebär avsevärda förluster inte endast
för skrothandeln utan även för de mindre
och medelstora verkstadsföretagen,
som inte har möjligheter att lagra avfallet
utan måste forsla det till avstjälpningsplatserna.
Detta betyder givetvis

184 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 19G2

samtidigt en avsevärd nationalekonomisk
förlust.

Anledningen till att den legerade spånen
nu inte kan avsättas torde i första
hand vara att under år 1961 en betydande
import av järnskrot fick äga rum. I
år råder importförbud. Till följd av importen
i fjol har lagerhållningen vid
järnbruken blivit så stor, att det svenska
skrotet inte kan tagas emot. Under hela
tiden sedan 1928 har det varit exportförbud
och sådant råder sålunda även
för närvarande. De avsättningssvårigheter,
som uppstått genom importen i fjol,
skulle sannolikt kunna bemästras åtminstone
i viss utsträckning, om export
av järnskrot tilläts i det nuvarande läget.
Det framstår som anmärkningsvärt,
att man gentemot den näringskategori,
som det här är fråga om, tillgriper exportförbud,
när man inte samtidigt är
beredd att skydda näringen mot import.

En väsentlig fråga i sammanhanget är
hur den legerade spånen skall kunna tillvaratas
på bästa sätt. Detta är inte minst
en uppgift för forskningen och därmed
också för samhället. Såsom framhållits
är det stora värden som står på spel såväl
nationalekonomiskt som företagsekonomiskt.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet redogöra för i
vilken utsträckning importen av järnskrot
under fjolåret föranlett nuvarande
avsättningssvårigheter i fråga om svenskt
järnskrot?

2) År herr statsrådet beredd medverka
till att möjligheter öppnas för export av
svenskt järnskrot?

3) Avser herr statsrådet att vidtaga åtgärder
i syfte att intensifiera forskningen
rörande ett bättre ekonomiskt tillvaratagande
av legerad järnspån?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. utbildning av bitskollärare Ordet

lämnades på begäran till herr
BENGTSON (ep), som anförde:

Herr talmän! Antalet bilar i vårt land
har ökat mycket kraftigt på senare år. Sålunda
fanns vid slutet av år 1950 ca
345 000 bilar mot ca 1 325 000 vid slutet
av år 1960. Ett sådant bilantal, som vid
internationell jämförelse är mycket högt»
ställer givetvis stora krav på bilförarna,
om en tillfredsställande trafiksäkerhet
skall kunna upprätthållas. Utvecklingen
torde också ha medfört att kraven för erhållande
av körkort skärpts, såväl i fråga
om färdigheten att föra ett fordon som
i fråga om kunskapen om trafikens regler
m. m.

I ett sådant bilsamhälle, som vårt land
får sägas utgöra, är antalet personer som
avlägger körkortsprov mycket stort. Prov
avlägges inte endast av dem som har direkt
behov av körkort utan också av sådana
som mera obestämbart väntar sig
kunna få behov av körkort i framtiden.
I vissa yngre åldersgrupper torde det
stora flertalet få räknas som presumtiva
körkortsaspiranter. För att prov för körkort
skall kunna avläggas, fordras givetvis
att aspiranten besitter erforderliga
färdigheter och kunskaper. Dessa får formellt
förvärvas på det sätt aspiranten
själv önskar, men i praktiken torde nästan
undantagslöst körskola anlitas. För
körskolorna gäller att undervisningen
och utbildningen får handhavas endast
av lärare, som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Lärarna vid körskolorna är givetvis av
synnerligen stor betydelse i sammanhanget.
Med hänsyn till både trafiksäkenheten
och den enskildes kostnader är
det av vikt att körkortsutbildningen blir
så effektiv och pedagogiskt ändamålsenlig
som möjligt. Någon auktoriserad skola
för utbildning av körskolelärare finns
emellertid inte, vilket måste anses vara
en betydande brist. Det torde endast
finnas en i privat regi bedriven skola,
dit blivande körskollärare ibland hän -

visas.

Onsdagen den 9 maj 1962

Nr 18

185

Interpellation ang. utbildning av bilskollärare

Enligt min mening bör det prövas om
inte samhället kan medverka till betydelsefulla
förbättringar i detta avseende,
t. ex. genom tillskapande av någon
form av auktoriserad utbildning av kör.
skollärare och i samband därmed en pedagogisk
effektivisering över huvud taget.
Detta spörsmål synes vara av sådan
vikt, att en snar prövning är befogad.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet uppmärksammat den

brist, som nu finns i fråga om utbildning
av körskollärare, och avser statsrådet
att vidtaga åtgärder i syfte att avhjälpa
denna brist?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw