Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 FÖRSTA KAMMAREN 1960

20—21 maj
Debatter m. m.

Fredagen den 20 maj Sid

Svar på interpellationer:

av herr Sveningsson ang. trafikövervakning och motorfordons kontroll

.............................................. 3

av herr Edström ang. tidpunkten för öppnandet av reumatolo giska

kliniken vid Göteborgs universitet .................. 6

Marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet i Stockholm.......... 8

Befälsordningen vid armén .................................. 12

Om anslag ur kyrkofonden till Svenska diakonsällskapet........ 29

Anslag till försöksverksamheten med nioårig enhetsskola........ 31

Utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området . . 32

Riksdagens revisorers berättelse om granskning av statsverket:

Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation.......... 46

Gudhems kungsgård ...................................... 49

Kommerskollegiets organisation ............................ 50

Ersättning för färd med egen bil i vissa fall.................. 50

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer samt till tunnelbanor
............................................... 52

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. .......................................... 57

Åtgärder för förhindrande av skattefusk ...................... 64

Viss restitution av energiskatt på bränsle ...................... 67

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit.............. 75

Vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. ..........................................

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 20 maj

Statsutskottets utlåtande nr 125, ang. vissa avtal om överlåtelse av
fastigheter m. m. inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde
.................................................. 3

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut .......................... 42

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. anslag till Bidrag till handelshögskolan
i Stockholm .................................... 12

— nr 111, ang. anslag till Handelshögskolorna: Stipendier ...... 12

— nr 112, ang. anslag till Familjebidrag ...................... 12

— nr 113, ang. befälsordningen vid armén m. m............... 12

— nr 114, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens

fjärde huvudtitel m. m................................... 29

— nr 115, ang. ändrade bestämmelser om värnpliktslån m. m. . . 29

— nr 116, om viss vidgning av direktiven för 1959 års besparings utredning

för försvaret .................................. 29

— nr 117, ang. riktlinjer för ordnande av utbildningen av lärare i

vissa yrkesämnen m. m................................... 29

— nr 118, ang. förenkling av stiftsmyndigheternas arbetsformer

m. m..................................................... 29

— nr 119, ang. anslag till Bidrag till framställning av blindskrifter

och talböcker för blinda .................................. 31

— nr 120, ang. anslag till nomadskolor m. m................... 31

— nr 121, ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

samt statens försöksskola i Linköping ...................... 31

— nr 122, ang. anslag till en musikskola i Härnösand m. m..... 32

— nr 123, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m..... 32

— nr 124, ang. uppförande av en barn- och ungdomspsykiatrisk

klinik vid lasarettet i Lund................................ 32

— nr 126, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden.............. 32

— nr 127, ang. lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m. 32

— nr 128, ang. riksdagens revisorers berättelse om granskning av

statsverket m. m........................................... 45

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang.
förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa

städer och stadsliknande samhällen m. m................... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m. . . 57

— nr 45, ang. åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m..... 64

— nr 61, ang. viss restitution av energiskatt på bränsle ........ 67

— memorial nr 65, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

ändring i kommunalskattelagen ............................ 72

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit .................................... 75

— nr 22, ang. förordnande om fortsatt valutareglering, m. m..... 85

— nr 23, ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om bankrörelse 86

—- nr 24, ang. omorganisation av riksgäldskontoret ............ 86

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 27 kap.

16 § strafflagen, m. m..................................... 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, om utredning ang. avgiftsbe lagda

trafikanläggningar m. m............................. 86

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation, m. m. 86
-—- memorial nr 32, ang. sammanjämkning betr. kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande vissa norrlandsfrågor ................ 121

Lördagen den 21 maj

Statsutskottets memorial nr 137, ang. gemensam votering i fråga om
statsbidrag till en estnisk skola i Göteborg.................. 122

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Nr 18

Fredagen den 20 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 256, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande turismen
i Sverige;

nr 257, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna;
och

nr 258, i anledning av väckta motioner
om utredningar rörande åldringsvården.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 259, i anledning av väckta motioner
angående rätten för jordbrukare
i Norrbottens lappmark till vatten och
fiske;

nr 264, i anledning av väckta motioner
om anteckning i fastighetsbok i vissa
fall; samt

nr 265, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst un -

dantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Ang. trafikövervakning och motorfordonskontroll Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Sveningssons interpellation angående
trafikövervakning och motorfordonskontroll,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Sveningsson har i en till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
riktad interpellation
frågat om statsrådet anser den nu förekommande
trafikövervakningen och
motorfordonskontrollen vara tillräckligt
omfattande och effektiv och — om så
inte är fallet — vilka åtgärder statsrådet
är berett vidtaga för att öka effektiviteten
i trafikövervakningen och motorfordonskontrollen.

Då interpellationen främst berör
statspolisorganisationen, har det överlämnats
åt mig att besvara densamma.

När det gäller omfattningen och effektiviteten
av trafikövervakningen och
motorfordonskontrollen vill jag erinra
om att på grundval av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
förslag ordningsstatspoliscn
har förstärkts med mer än
360 man under budgetåren 1954/55—
1956/57. Under de följande budgetåren
liar ordningstatspolisen successivt utökats
med ytterligare över 100 man. Fr.

o. m. den 1 juli 1960 kommer den sam -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. trafikövervakning och motorfordonskontroll

manlagda styrkan att uppgå till omkring
750 man. Samtidigt härmed har
motorfordonsbeståndet avsevärt utökats
och högklassig och modern utrustning
av olika slag har anskaffats.

Utöver ordningsstatspolisen sker gigetvis
en omfattande trafikövervakning
i den kommunala polisens regi.

Såsom starkt understrukits i de senare
årens statsverkspropositionen vid
anmälan av medelsbehovet för statspolisorganisationen
är utbyggnaden av trafikövervakningsresurserna
ett absolut
nödvändigt led i strävandena mot en
förbättrad trafiksäkerhet. Med hänsyn
till kostnaderna för förstärkning av ordningsstatspolisen
—■ varje ordningsstatspolisman
kan, om hänsyn tas till erforderliga
fordons- och utrustningsanskaffningar,
beräknas dra en kostnad av
cirka 40 000 kronor — måste emellertid
vid den fortsatta utbyggnaden av ordningsstatspolisen
hänsyn även tagas till
de statsfinansiella förhållandena. Viss
hänsyn måste också tagas till att en
alltför snabb utbyggnad av statspolisen
kan medföra vakanser hos den kommunala
polisen, då det gäller utbildad personal.

Vad särskilt gäller frågan om motorfordonskontrollen
vill jag hänvisa till
det svar, som statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet lämnade
på en av ledamoten av denna kammare
herr Lundström vid förra årets riksdag
väckt interpellation i ämnet. Jag vill vidare
erinra om att frågan uppmärksammats
av 1958 års besparingsutredning,
som föreslagit en undersökning av i vilken
utsträckning bilinspektionens arbetsuppgifter
skulle kunna lösas utan inspektionens
medverkan, och inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har påbörjats
en utredning om förutsättningarna
för att utöka motorfordonskontrollen.
Vid anmälan av spörsmålet i årets statsverksproposition
har föredragande departementschefen
förutsatt att det
påbörjade utredningsarbetet bedrives
skyndsamt. Till följd av frågans komplicerade
natur har förslag hittills ej kunnat
framläggas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men styrelsen beräknar

att så skall kunna ske före eller i samband
med styrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1961/62.

Sammanfattningvis vill jag sålunda uttala,
att jag i och för sig anser önskvärt
att trafikövervakningen skärpes genom
en ytterligare förstärkning av ordningsstatspolisorganisationen,
och avsikten
är att även i fortsättningen bygga
ut denna organisation i den takt, som
den växande trafiken kräver och som
de statsfinansiella resurserna medger.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag uttalar till statsrådet
och chefen för inrikesdepartemetet mitt
tack för svaret på den interpellation som
jag framställt. Helt naturligt har jag ingenting
att invända mot att det blev inrikesministern
som svarade på mina frågor.
Jag är fullt medveten om att trafikövervakningen
och motorfordonskontrollen
sorterar under såväl kommunikationsdepartementet
som inrikesdepartementet.

Om jag får fatta statsrådets sammanfattning
i slutet av svaret på det sättet
att han menar, att även den nuvarande
trafiken fordrar en starkare, bättre och
effektivare kontroll, har jag anledning
att vara nöjd med svaret.

Visst måste vi vid alla tillfällen beakta
det statsfinansiella läget och ta hänsyn
till vad våra ekonomiska resurser medgiver
— ingen är väl numera tveksam
om vilken uppfattning vi i det avseendet
har på högerhåll — men det vore väl underligt,
om inte dessa svårigheter kunde
övervinnas, när den stora och ständigt
ökade trafiken på våra vägar medför allt
mer ökade faror och det finns stora risker
för att människoliv, ofta oskyldiga
mäniskoliv, offras bara för att åtskilliga
motorfordon icke är i trafikvärdigt
skick och på grund av att vederbörande
förare icke följer trafikbestämmelserna.
Med detta faktum för ögonen och det
spel med människoliv som numera faktiskt
förekommer på våra vägar framstår
det som absolut nödvändigt att ha en

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. trafikövervakning och motorfordonskontroll

god och effektiv trafikkontroll. Nog måste
vi ha råd att tillse att gällande lag och
författning på ett så viktigt område som
detta blir tillämpade. Ingen vill väl i onödan
ha en sträng poliskontroll, men på
detta område måste vi helt enkelt få till
stånd en större stränghet. Den uppfattningen
får man när man ser på utvecklingen
av antalet trafikolyckor under
1950-talet — 8 500 dödade i trafiken,
165 000 skadade och materiella skador
reglerade genom försäkringsbolagen för
2 500 miljoner kronor.

När man som trafikant är ute på vägarna
i landet, träffar man mycket sällan
på den trafikkontroll som jag åsyftar i
min interpellation. Jag har personligen,
trots mitt frikort på järnvägen, under
de två senaste åren kört bil mellan 6 000
och 7 000 mil. Under dessa två år liar
jag blott vid ett enda tillfälle träffat på
trafikkontroll på vägen. När man av erfarenhet
vet och själv ideligen får se att
det i trafiken finns många, många motorfordon
som är i ett mycket bristfälligt
skick och därtill ideligen får bevittna
hur vårdslöst en del motorförare använder
sitt fordon, känns det litet oroligt
och kusligt att själv vara trafikant. Man
har verkligen anledning att ifrågasätta,
om samhället på detta område har gjort
sin skyldighet för att hålla efter olydiga
och oansvariga trafikanter.

Om jag inte är fel underrättad ordnas
genom statspolisen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en gång om året vid
ett veckoskifte en stor och omfattande
trafikkontroll. Denna landsomfattande
kontroll skedde i år vid veckoskiftet
den 26—27 april. En sammanställning av
resultatet är inte klar ännu för hela landet
men kommer tydligt och klart att
utvisa att mycket brister i ansvarskänsla
hos trafikanterna. Några delsiffror visar
klart detta.

I bilinspektionens malmödistrikt visar
rapporterna att man kontrollerade
1 327 bilar. Av dessa fick 31 körförbud,
500 måste sedan de blivit reparerade genomgå
kontrollbesiktning hos bilinspektionen,
305 fick göra efterbesiktning hos
polisen eller på någon bilverkstad, och
491 fordonsförare fick tillsägelse att ut -

föra mindre reparationer. Man tog bara
i malmödistriktet vid denna kontroll 10
rattfyllerister, 2 motorcykeltjuvar och
1 biltjuv, varjämte 8 personer blev tagna
för olovlig körning. I stockholmsdistriktet
tog man också ett tiotal rattfyllerister,
och 30—40 bilar fick körförbud. I
göteborgsdistriktet fick 29 bilar körförbud.
— Fler siffror skulle kunna redovisas,
men det är onödigt, eftersom alla
siffrorna pekar i samma riktning.

Visst är det bra med ett sådant här
stort pådrag på en gång över hela landet,
men när en så omfattande trafikkontroll
bara förekommer en gång om
året, är det många bilar som inte kommer
med i kontrollen, och det kan ju
också hända mycket med en bil från det
ena året till det andra.

Jag har också en känsla av att trafikkontrollen
huvudsakligen sker på riksvägarna
och de mest trafikerade vägarna.
Det är kanske riktigt, men man får
inte glömma de mindre trafiktyngda vägarna.
Man måste vara på det klara med
att många bilägare här i landet är medvetna
om att deras fordon är i bristfälligt
skick och därför inte vågar köra ut
på en riksväg.

Jag har fått den uppgiften, att trafikkontrollen
i viss mån anpassas efter hur
många efterbesiktningar som bilinspektionen
hinner med utan att alltför mycket
eftersätta sina andra uppgifter. År
den uppgiften riktig, är ordningen inte
tillfredsställande.

Att dessa kontrollbesiktningar som
bilinspektionen har att utföra icke är
avgiftsbelagda utan helt fria är inte heller
som det bör vara. Om dessa kontrollbesiktningar
avgiftsbeläggs och en obligatorisk
efterbesiktning av alla äldre
fordon införs så snart som möjligt, behöver
en skärpt trafikkontroll av detta
slag icke föra med sig några nya kostnader
för statskassan men ändock bli
av väsentligt värde.

Den ökning av ordningsstatspolisen
med 100 man sedan 1956/57 som här redovisas
iir ingen stor ökning med tanke
på den hastigt ökande biltrafiken. Denna
statspolis har väl också andra uppgifter
iin att kontrollera fordonen och tra -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska kliniken vid Göteborgs universitet

fiken. Man driver propagandakampanjer
för större trafiksäkerhet och använder
därvid de vanliga propagandamedlen såsom
affischer och uttalanden i olika
sammanhang, inte minst i radion. En
viktig del av propagandan för större trafiksäkerhet
går ut på att gällande författningar
och bestämmelser skall efterlevas.

Jag tackar än en gång för svaret. Med
tanke på de löften som statsrådet ger i
sitt svar och den energi som han visat i
sitt arbete kan man ha förhoppningar
om att statsrådet på ett tillfredsställande
sätt skall ordna upp också vad det här
gäller, nämligen trafikkontrollen och
trafiksäkerheten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det visar sig att herr
Sveningsson och jag i stort sett är överens,
och detta hälsar jag med den allra
största tillfredsställelse.

Jag kan helt instämma med honom,
när han säger att det skulle vara underligt
om vi inte hade råd till en utbyggnad
då det gäller ett så betydelsefullt
område som här är i fråga. Det yttrandet
skulle innebära att herr Sveningsson
vunnit en stor framgång i högerpartiet,
eftersom detta parti så sent som
1957 yrkade avslag på Kungl. Maj:ts
framställning om utökning av statspoliskåren
med 45 poliser från och med
budgetåret 1957/58. I år har det inte
väckts någon motion som berör den
punkten.

Jag har som sagt all anledning att
notera detta med största tacksamhet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till detta senaste uttalande
av statsrådet vill jag bara säga,
att det hänt en hel del på trafikområdet
sedan 1957; trafiken har ökat alldeles
särskilt mycket under de senaste
åren, och genom att vägnätet inte kunnat
byggas ut och förbättras i tillräcklig
omfattning har det blivit alltmera
trångt om utrymmet på vägarna.

Jag har för min del här inte talat å
partiets vägnar. Det är tillåtet att ha en

egen uppfattning i en fråga, hoppas jag,
och när det gäller så betydelsefulla ting
som människoliv bör vi, såsom jag sagt
i mitt tidigare anförande, ha råd till en
tillräckligt effektiv kontroll.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska
kliniken vid Göteborgs
universitet

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Edströms interpellation angående
tidpunkten för öppnandet av
reumatologiska kliniken vid Göteborgs
universitet, och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Edström har frågat mig,
om den reumatologiska kliniken vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg kommer
att öppnas för sitt ändamål den 1
januari 1961 eller, om så icke blir fallet,
när den kan förväntas bli öppnad.

Som svar vill jag anföra följande.

Enligt ett mellan pensionsstyrelsen
och Göteborgs stad år 1949 träffat avtal
åtog sig staden att för vård av personer
lidande av reumatiska sjukdomar
låta uppföra och inreda en klinikbyggnad
om 120 vårdplatser och att upplåta
nyttjanderätten till pensionsstyrelsen
två år efter klinikens färdigställande.
Klinikbyggnaden togs i bruk den 1 juli
1952 och skulle således ställas till styrelsens
disposition fr. o. m. den 1 juli
1954. Jämväl för tiden därefter har staden
mellertid enligt Kungl. Maj:ts medgivande
disponerat klinikbyggnaden för
annan sjukvård, nämligen allmänmedicin
och allergologi. Denna dispositionsrätt
har genom beslut av Kungl. Maj:t
utsträckts att gälla t. o. m. den 31 december
1960.

Frågan om avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet — som
ju bl. a. avser reumatiska sjukdomar —-har varit föremål för behandling av flera
utredningar, och enligt ett i decem -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska kliniken vid Göteborgs universitet

ber förra året avlämnat betänkande föreslås,
att denna verksamhet successivt
skall avvecklas och överföras till sjukvårdshuvudmännen.
I fråga om de reumatiskt
sjuka förordar utredningen, att
den mera kvalificerade vården organiseras
såsom en specialitet inom regionsjukvården.
Till denna ståndpunkt har
jag i huvudsak anslutit mig i den i dagarna
avlämnade propositionen med förslag
till regionsjukvårdens utbyggande,
därvid jag framhållit, att det är angeläget
att ifrågavarande klinik vid Sahlgrenska
sjukhuset snarast möjligt tages
i anspråk för sitt avsedda ändamål. Förslaget
om avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet torde icke
kunna föreläggas riksdagen förrän
vid 1961 års vårsession.

Givetvis blir riksdagens ställningstagande
till berörda båda principförslag
avgörande för hur man bör förfara med
kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset och
det är därför icke möjligt att i dag lämna
något närmare besked angående tidpunkten
för dess ianspråktagande för
reumatiskt sjuka. I avvaktan på riksdagens
ställningstagande synes det staden
meddelade tillståndet att disponera kliniken
för andra ändamål än reumatikervård
böra förlängas ytterligare någon
kortare tid.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för det erhållna
svaret.

1 synnerhet tackar jag för det för de
reumatiskt sjuka så glädjande meddelandet,
att departementschefen ansluter sig
till den senaste utredningens förslag att
den kvalificerade reumatikervården i
huvudsak organiseras på regionsjukvardsplanet
och att vi i dag eller i morgon
har att förvänta en proposition om
regionsjukvården.

Reumatikervården har ju under mer
än en generation — ända sedan 1930-talet — hemsökts av någonting som jag

skulle vilja kalla en tärande utredningssjuka.
Det enda praktiska resultatet av
de många, långa och oavbrutna utredningarna
har varit 1946 års riksdagsbeslut,
som tyvärr även det — såsom jag
närmare försökt analysera i min interpellation
— fortfarande, efter 14 år,
blott till hälften är realiserat. För de
reumatiskt sjuka har det varit djupt tragiskt
att den medicinska vetenskapens
och tekniska utvecklingens resultat på
grund av bristfällig organisation och utbyggnad
praktiskt kunnat komma dem
till godo i så begränsad utsträckning
som skett. När nu även departementschefen
anslutit sig till uppfattningen
att det är angeläget att den reumatologiska
kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset
snarast möjligt tages i anspråk för
sitt ändamål, så får man väl i glädjen
däröver finna sig i att realiserandet av
denna för de sjuka så angelägna sak åter
uppskjutes en kortare tid. Må detta uppskov
bara inte bli längre än högst ett
halvt år — det hoppas jag och många
med mig. Det är nämligen inte bara med
hänsyn till sjukvården och de reumatiskt
sjukas omedelbara nytta trängande
angeläget att denna klinik öppnas för
sitt ändamål, utan så är fallet även med
hänsyn till den medicinska undervisningen
och forskningen.

Världshälsoorganisationen har i första
rummet till uppgift att söka förbättra
sjuk- och hälsovården inom de underutvecklade
länderna, men den har också
uppgiften att inom kulturländerna stimulera
sådana sektioner av hälso- och
sjukvården som är underutvecklade. I
det fallet har reumatikervården visat
sig vara aktuell. År 1954 utsände WHO
till olika länders hälsovårdsdepartement
och medicinalstyrelser en promemoria
som gick ut på att reumatikervården
snarast möjligt borde förbättras. En sådan
promemoria sändes också till Sverige.
Det är intressant att läsa vad som
där står, bl. a. den passus, som säger
att förbättrad undervisning i rcumatologi
av speciallärare i den grundläggande
läkarutbildningen är den viktigaste
åtgärden för att få till stånd ett mera
resultatrikt bekämpande av reumatiska

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet i Stockholm

sjukdomar, framför allt för att nå ett
minskat antal arbetsoförmögna och invalider
i dessa sjukdomar.

Hur man än organiserar reumatikervården
måste nämligen den kvantitativt
övervägande delen skötas av praktiserande
läkare och tjänsteläkare i samarbete
med sjuksköterskor och sjukgymnaster
m. fl. Därför är det mycket viktigt
hur utbildningen av dem är konstruerad.
Det är hos dem som den rätta
förståelsen och insikten för dessa sjukdomar
måste väckas. Därför måste vi
sträva efter att alla våra medicinska
högskolor och universitet får specialkliniker
och speciallärare i reumatologi
— även i Göteborg. Nu undandrar sig
just de svårare fallen av reumatiska
sjukdomar i Göteborg undervisningen.
De vårdas i Lund, och studenterna får
aldrig se dem. Den undervisning som
där ges om dessa praktiskt ofta ej så
enkla problem blir därför inte så ingående
som den borde kunna bli. Detta är
mindre tillfredsställande och indirekt av
betydelse för de sjuka.

Även ur forskningssynpunkt är det
högst angeläget att ett nytt forskningscentrum
på detta område skapas i vårt
land.

Frågan är därför ur folkhälsosynpunkt
ytterst betydelsefull, och statsrådets positiva
inställning till dessa spörsmål är
synnerligen glädjande.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 21—
23.

Föredrogs sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m., medelsanvisningen
för budgetåret 1960/61
till Statens skogsförbättringsanslag och
till Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
ävensom Kungl. Maj:ts förslag rörande

skogsvårdsavgiften för år 1960 jämte i
ärendena väckta motioner, m. m.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Enär förevarande utlåtande av tryckeritekniska
skäl icke kunnat utdelas till
kammarens ledamöter förrän strax före
detta sammanträdes början, beslöts, på
framställning av herr talmannen, att detsamma
nu skulle bordläggas ånyo för att
företagas till avgörande vid kammarens
sammanträde nästkommande tisdag.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet
i Stockholm

I propositionen nr 114 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 11 mars
1960, föreslagit riksdagen att dels godkänna
ett vid statsrådsprotokollet fogat
förslag till avtal mellan kronan och
Stockholms stad angående marköverlåtelser
m. m. å Ladugårdsgärdet, dels ock
bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats vidtaga de åtgärder
och meddela de föreskrifter som
erfordrades för genomförande av exploateringen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Boheman
m. fl. (I: 636) och den andra inom
andra kammaren av herr Källenius m. fl.
(11:785), i vilka yrkats, att riksdagen
skulle 1) med avslag å Kungl. Maj:ts

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. marköverl&telser m. m. å Ladugårdsgärdet i Stockholm

förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om upptagande av förnyade
förhandlingar med Stockholms stad angående
utformningen av den framtida
bebyggelsen inom berörda delar av Ladugårdsgärdet;
eller 2) om under punkt
1 gjord hemställan ej vunne riksdagens
bifall, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att, enligt vad i motionerna anförts,
vid exploateringen av ifrågavarande
områden måtte vidtagas den
minskning i bebyggelsen, som efter närmare
överläggning med Stockholms stad
befunnes erforderlig.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:636 och 11:785,

I. godkänna ett vid statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 11 mars 1960 fogat förslag till avtal
mellan kronan och Stockholms stad angående
marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet; II.

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
förordat vidtaga de åtgärder
och meddela de föreskrifter, som erfordrades
för genomförande av exploateringen.

Reservation hade avgivits av herrar
Xihlfors, Arvidson och Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:636 och 11:785,

I. godkänna ett vid statsrådsprotokollet
för kommunikationsärenden för
den 11 mars 1960 fogat förslag till avtal
mellan kronan och Stockholms stad angående
marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet
med de ändringar däri, som
kunde föranledas av vad reservanterna
anfört;

It. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i nämnda statsråds -

protokoll förordat samt reservanterna
i frågan anfört vidtaga de åtgärder och
meddela de föreskrifter, som erfordrades
för genomförande av exploateringen.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag ber i korthet att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Sedan stadsfullmäktige i Stockholm
numera godkänt avtalsförslaget är det
ju i själva verket inte så värst mycket
att göra i denna fråga. Den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet avser
ju närmast att fästa uppmärksamheten
på de olägenheter som en alltför stark
exploatering av Ladugårdsgärdet skulle
medföra ur många synpunkter, inte
minst med hänsyn till den kärlek, med
vilken man i denna stad och i detta
land omfattar allt som har med Djurgården
att göra.

Jag har här endast velat fästa uppmärksamheten
på att det vore i högsta
grad önskvärt, om staten vid exploateringen
toge större hänsyn än som hittills
gjorts till dessa förhållanden.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det var intressant att
höra en representant för motionärerna
ta så skall vi säga lidelsefritt på denna
fråga. Det har ju i pressen och eljest,
som väl kammarens ledamöter har sett,
förts en ganska hetsig debatt rörande
detta ärende, och vi har inte från djurgårdsnämndens
sida, där jag har äran
vara ledamot, velat bemöta vad som därvidlag
sagts. De påståenden, som gjorts
i pressen via intervjuer och liknande,
har vi således inte velat bemöta officiellt,
och det gör, herr talman, att jag
anhåller att få ge en saklig redogörelse
för hur detta ärende ligger till. Det är
alltså inte här fråga om att ligga i luven
på varandra från olika håll, ty —
och det vill jag från början starkt understryka
— vi är säkerligen alla besjälade
av samma tanke som den herr
Boheman förde fram, nämligen att kronans
mark och skönhetsvärden över huvud
taget skall skyddas i så stor ut -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet i Stockholm

sträckning som någonsin är möjligt. Vi
är alltså alla eniga om målet, och det
är bara fråga om hur man skall gå till
väga för att nå detta mål.

För huvuddelen av kronans mark föreligger
ju tidigare riksdagsbeslut om
exploatering. Det är endast vissa markområden
vid Värtans järnvägsstation
som inte redan varit föremål för exploateringsbeslut.
Jag skall inte här gå in
på detaljer. Eftersom reservanternas talesman
var så kortfattad, skall jag försöka
vara lika föredömlig. För större delen
av den areal, som det är fråga om,
finns det redan stadsplaner. Propositionen
nr 114 utgör alltså icke något avsteg
från det riksdagsbeslut som fattades
år 1959, vilket motionärerna tycks förmena
att det gör. Jag skall som hastigast
nämna de olika områdena och se hur
det ligger till.

Jag börjar med Kampementsbacken,
som har spelat en mycket stor roll i den
offentliga debatten. Staden förvärvade
största delen av denna år 1949, och det
avtalet blev godkänt av riksdagen. Kampementsbacken
var från början tänkt
som sjukhusområde. För närvarande är
det, jag höll på att säga tyvärr, inte
aktuellt för det ändamålet. Området är
nu tillgängligt för allmänheten liksom
Gärdesheden söder därom. Enligt avtalet
skall nu stadens mark på Gärdesheden
bebyggas med fem åttavånings hyreshus.
Observera att detta gäller stadens
mark! Bebyggelsen där får alltså
större höjd än som förutsattes år 1949.
Avtalet har utan förbehåll godkänts av
stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige har
alltså inte tvekat att ta marken i anspråk
för bebyggelse i väsentligt större
utsträckning och med större verkan på
Gärdesheden än som år 1949 ansågs
lämpligt och önskvärt.

Sjukhusborgarrådet har — det vill jag
parentetiskt anmärka — hållit fast vid
önskemålet att Kampementsbacken skulle
reserveras för bebyggelse för sjukoch
åldringsvård.

Jag går sedan över till frågan om exploateringsområdet
i kvarteret Tegeludden,
den s. k. Frihamnsentrén, som också
har spelat en stor roll i debatten.

Detta område har hittills endast delvis
kunnat utbyggas. Det förhållandet togs
upp av 1953 års riksdagsrevisorer, som
ansåg att stadsplanefrågan borde lösas
snarast möjligt. Det påpekades ■—■ vilket
är alldeles riktigt — att kronan genom
dröjsmålet gjorde stora ränteförluster.
Denna fråga behandlades bl. a. av 1945
års markkommission. Först nu, 15 år
senare, har överenskommelse om stadsplanerevision
kunnat träffas, dock till
priset av en väsentligt nedskuren byggnadsrätt
för kronan. Rätten har skurits
ned till cirka två tredjedelar, vilket är
ett flagrant exempel på att kronan inte
är den vandal i detta sammanhang som
man har velat göra gällande på vissa
håll. Därigenom har kronan givit ett
mycket stort bidrag till byggnationens
anpassning till Gärdesheden och Borgen.

Kronan har alltså intagit en positiv
ställning till frågan. Staden däremot har
inte ansett det vara lika angeläget att
på sin mark nedskära byggnadshöjder
och utnyttjande, såsom jag nyss nämnde.
På kronans område vill man emellertid
gärna reducera byggnadsrätten,
vilket framgår av den debatt som förts
från motionärernas sida — kanske inte
så mycket motionärerna i denna kammare
som motionärerna i medkammaren.
Kronan har accepterat inskränkningar
i sin byggnadsrätt i väsentligt
större utsträckning än lagen hade kunnat
ålägga en enskild markägare. Vid
debatten i stadsfullmäktige framhöll t.
ex. industriborgarrådet att stadsplanen
borde utbyggas i sin helhet utan vidare
inskränkningar. Näringslivets behov av
lokaler nära hamnen är mycket stort.
Det föreligger också ett mycket stort
antal ansökningar om mark hos djurgårdsnämnden
från olika näringsidkare.
Motionärernas påstående att detta område
skulle vara särskilt lämpligt för
bostäder måste bero på ett missförstånd
eller brist på kunskap om de faktiska
förhållandena.

Jag går så över till frågan om kvarteren
Lissabon och London. Dessa kvarter
ligger icke i direkt anslutning till
Gärdesheden, och det har heller inte

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 18

Ang. marköverlåtelser m. m. å Ladugårdsgärdet i Stockholm

varit någon tvekan om att denna mark
skall användas till bostadsbebyggelse.
Förhandlarna är ense om detta. Hos
djurgårdsnämnden ligger det ett mycket
stort antal ansökningar, från enskilda,
från personalsammanslutningar
vid järnvägarna och försvaret, från
Stockholms studenters bostadsstiftelse
och från kooperativa byggnadsföretag.
Som ett unikum kan jag nämna i förbifarten,
att till och med en av motionärerna
på sin organisations vägnar har
varit mycket ivrig att erhålla mark för
bebyggelse inom det område som man
nu anser inte bör bebyggas.

Motionärerna säger vidare att planläggningen
är bristfällig och exploateringen
hård och att stadsplanerna inte
skulle passa in i en enhetlig plan. Jag
vill i sammanhanget helt kort konstatera
att huvuddragen rörande markens
användning är bunden genom flera av
riksdagen godkända avtal mellan kronan
och staden. Det finns en rad sådana
avtal, som jag inte skall uppta tid med
att räkna upp.

För allmänhetens del finns det cirka
100 hektar till förfogande till och med
1997. Jag inbillar mig att 100 hektar är
rätt mycket mark att »lufta sig på».

Motionärerna har också tagit upp frågor
som det enligt byggnadslagen ankommer
på Kungl. Maj:t att avgöra. Det
är inte frågan om stadsplanerevisionerna
som riksdagen skall pröva. Jag vill i
detta sammanhang understryka, att den
mark som kronan förfogar över inte har
betydelse som friområde. Man har gjort
stort nummer av detta, och därför betonar
jag det mycket starkt. Är det så
att det behövs flera eller större sådana
friområden, kan alltså endast stadens
mark komma i fråga. Staden kan t. ex.
avstå från eller inskränka bebyggelsen
på Kampementsbacken. Det är inget
tvång enligt avtalet att bygga där. Det
står i reservationen ett par meningar
som jag skall be att få citera: »I stadskollegiets
skrivning framkommer också
tydligt, att en dylik exploatering cj
skulle ha genomförts, om staden själv
kunnat bestämma över området. Kronan
föregår här icke med gott exempel.» Jag

upprepar vad jag sade: Staden har en
möjlighet att utöka friområdena!

Det är dock så att kronan tillhandahåller
mycket stora friområden i Stockholm.
Vi bär Kungsträdgården, Humlegården,
södra och norra Djurgården,
Hagaparken och så vidare. Den mark
som staten använt för byggnation i förhållande
till dessa friområden är mycket
liten, och viss del av denna bebyggelse
utgöres av kulturella institutioner
och idrottsanläggningar. Motionärernas
omdömen om den markpolitik
som kronan för är det mot denna bakgrund
utomordentligt svårt att förstå,
och jag vill tillägga som en icke oväsentlig
synpunkt, att planerna går ut på
bostadsbebyggelse för cirka 5 000 människor
plus bebyggelse för kontor, lager
och industrier i icke obetydlig omfattning,
vilket också utskottet understryker.

Ja, herr talman, det vore mycket att
tillägga men eftersom reservanternas talesman
har tagit upp frågan så sobert
som har skett, finns det ingen anledning
att gå in i vidare polemik. Jag har dock
velat få med dessa synpunkter i riksdagens
protokoll, så att man har dem
att bygga på vid den eventuellt fortsatta
tidningspolemiken.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 253, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastig -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén
heter m. m. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 125 bifölles även av andra
kammaren.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Europarådets rådgivande församling åren
1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie
möte fattade beslut jämte i anledning av
propositionen väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Handelshögskolorna: Stipendier;
och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Familjebidrag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. befälsordningen vid armén

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befälsordningen
vid armén m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1960 föreslagit
riksdagen besluta dels att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas

uppgifter, utbildning, rekrytering och
tjänstgöring skulle utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
föreslagit, dels att premie
till värnpliktig för fullgjord särskild
befälsövning och reservofficersutbildning
vid armén skulle utgå i enlighet
med vad departementschefen föreslagit,
dels att tjänstgöring och ekonomiska förmåner
för reservofficer vid armén
skulle bestämmas i enlighet med vad
departementschefen föreslagit, dels ock
att av departementschefen föreslagna
förändringar beträffande avlöningsförmåner
i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret
skulle genomföras.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (1:616) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II:
769), i vilka hemställts, att riksdagen,
förklarande att den icke nu vore beredd
att taga ställning till frågan om reservofficerarnas
utbildning, tjänstgöring och
ekonomiska förmåner m. in., måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition i befälsfrågan
i nämnda avseenden samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan måtte bliva föremål för fortsatta
överväganden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom m. fl. (1:617) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 767), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 måtte
besluta att

1) avslå förslaget om övergång från
reservpensioner till pemiesystem,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att förslag måtte föreläggas riksdagen
i fråga om möjligheten för studerande
att vid tillträde till högskolor,
universitet och andra högre läroanstalter
i merithänseende få tillgodoräkna
sig genomgången militär utbildning,

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

3) frågan om tjänsteställningsförhållandena
vid armén på sätt i motionerna
anförts skulle bliva föremål för riksdagens
ståndpunktstagande, innan något
slutligt beslut fattades,

dels en inom andra kammaren av herr
Fröding m. fl. väckt motion (II: 768),
vari hemställts, att riksdagen måtte

1) antaga Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 109 med följande tillägg
och ändringar, nämligen såvitt avsåge
yrkande under a) med det uttalandet, att
reservofficer som vore därtill särskilt
lämpad borde kunna avses för krigsplacering
jämväl som bataljonschef, likställd
befattning i stabstjänst eller motsvarande,
samt såvitt avsåge yrkandet
under c) med det uttalandet, att vad
reservofficerslönen beträffade en förhöjning
av denna motsvarande löneklassuppflyttning
för statpersonal borde vara
möjlig och att vad de två premierna
för fullgjord reservofficerstjänstgöring
beträffade dessa borde beskattas såsom
ackumulerad inkomst,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen de förslag till ändring eller
förtydligande av skatteförfattningarna
som erfordrades för att de två premierna
för fullgjord reservofficerstjänstgöring
skulle kunna beskattas såsom ackumulerad
inkomst,

b) att frågan om befälets tjänsteställning
måtte underställas riksdagen,

c) att Kungl. Maj :t måtte utfärda nya
bestämmelser rörande reservofficersutbildningens
meritvärde såväl vid intagning
till statlig läroanstalt som vid sökande
av statlig tjänst,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:770).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionen II: 770 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:616 och 11:769
icke måtte av riksdagen bifallas;

Ang. befälsordningen vid armén

c) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionen 11:768, i vad den avsåge reservofficerarnas
krigsplacering i bataljonschefsbefattning,
besluta, att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas
uppgifter, utbildning, rekrytering
och tjänstgöring skulle utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11
mars 1960 föreslagit;

d) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:617 och 11:767, i vad
de avsåge övergång från reservpensionstill
premiesystem, besluta, att premie till
värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning
och reservofficersutbildning vid
armén skulle utgå i enlighet med vad
departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
föreslagit;

e) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionen II: 768, i vad den avsåge löneklassuppflyttning,
besluta, att tjänstgöring
och ekonomiska förmåner för reservofficer
vid armén skulle bestämmas
i enlighet med vad departementschefen i
berörda statsrådsprotokoll föreslagit;

f) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, besluta, att i berörda
statsrådsprotokoll föreslagna förändringar
beträffande avlöningsförmåner
i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret skulle
genomföras;

g) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 768, i vad den avsåge beskattning
av premier under tjänstgöring
som reservofficer, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

Ii) att motionerna 1:617 och 11:767
samt II: 768, i vad de avsåge reservofficersutbildningens
meritvärde, icke måtte
av riksdagen bifallas;

i) att motionerna 1:617 och 11:767
samt II: 768, i vad de avsåge frågan om
tjänsteställningsförhållandena vid armén,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Nr 18

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén

Reservationer hade anförts, utom av
annan, av herrar Axel Johannes Andersson,
Pålsson, Sundin, Svensson i Stenkyrka,
Nilsson i Göingegården, Hansson
i Skegrie och Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b—e
och g hemställa,

b) att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:616 och 11:769, avslå
Kungl. Maj ds förslag, i vad avsåge
reservofficerarnas utbildning, tjänstgöring
och ekonomiska förmåner m. m.,
samt i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa,
att frågan härom måtte bliva föremål
för fortsatta överväganden;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionen II:
768, i vad den avsåge reservofficerarnas
krigsplacering i bataljonschefsbefattning,
besluta, att befälsordningen m. m.
vid armén och befälskårernas uppgifter,
utbildning, rekrytering och tjänstgöring,
dock med undantag av reservofficerskåren,
skulle utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 11 mars 1960
föreslagit;

d) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:617 och 11:767, i vad de
avsåge övergång från reservpensions- till
premiesystem, besluta, att premie till
värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning
skulle utgå i enlighet med vad
departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
föreslagit;

e) att Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 768, i vad avsåge tjänstgöring
och ekonomiska förmåner för reservofficer
vid armén, icke måtte av riksdagen
bifallas;

g) att motionen II: 768, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Majd rörande
beskattning av premier under tjänstgöring
som reservofficer, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr PÅLSSON (ep):

Till utlåtandet är fogad en reservation,
som är avgiven av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. Jag deltar i
denna reservation, och jag skall med anledning
därav be att få säga några ord
i anslutning till reservationen som sådan.

Det är närmast vad det gäller reservofficerskåren
som reservationen tar sikte
på andra synpunkter än departementschefen
och utskottet har anlagt
på en del spörsmål. Jag skulle i sakfrågan
vilja säga ungefär följande. Då nu
arméns befälsfråga efter många års utredning
äntligen nalkas sin lösning, är
det påfallande hur väl förslagen i fråga
om det aktiva befälet mottagits både
hos myndigheter och hos personalorganisationer.
Man hade haft anledning att
räkna med vissa svårigheter på det planet.
1954 års befälsutredning och Kungl.
Maj:t har uppenbarligen lagt ned stor
möda och omsorg på de aktiva befälskårernas
framtida ställning i befälsordningen.
Resultatet har ju på det avsnittet
blivit en samlande lösning, som
i allt väsentligt verkar mycket väl övervägd.

Jag kan inte neka till att man får ett
motsatt intryck, då man ser på de förslag
som framlagts beträffande det icke
aktiva befälet, som utgör cirka 90 procent
av befälsorganisationen i fält. Det
är sålunda ingen liten och betydelselös
grupp det här gäller. Den kritik, man
skulle nästan kunna säga den markerade
olust, som de föreliggande förslagen rörande
det reservanställda och värnpliktiga
befälet har väckt på många håll,
speciellt inom personalorganisationerna,
är påfallande. Detta är så mycket mer
märkligt som dessa organisationer och
deras medlemmar knappast är direkt intressemässigt
berörda av de framlagda
förslagen. Den reservofficerskår som för
närvarande finns står ju kvar på sina
gamla villkor. Det har t. o. m. här i riksdagen
i statsutskottet uppstått en rätt
livlig diskussion i den här frågan, som
på intet sätt, såvitt jag kan se, är politiskt
kontroversiell. Det tyder ju på att

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 18

förslagen beträffande det icke aktiva befälet
blivit otillräckligt övervägda.

En närmare granskning av befälsutredningens
i proposition nr 109 upptagna
förslag har styrkt mig i denna uppfattning.
De framlagda förslagen beträffande
reservanställt och värnpliktigt befäl
rymmer åtskilliga svagheter och
oklarheter, och dessutom kvarstår en
rad viktiga frågor olösta. Det är därför
något förvånande, att Kungl. Maj:t inte
velat hörsamma personalorganisationernas
vädjan om ytterligare överväganden,
innan proposition framlades i den här
delen av befälsfrågan. Det är mig bekant,
att chefen för försvarsdepartementet så
sent som i februari uppvaktades av ledande
representanter för samtliga personalorganisationer
och samarbetsorgan
för det icke aktiva befälet med en enträgen
vädjan om uppskov för noggrannare
utredning och närmare överväganden.

Här skall jag endast gå in på en grupp
av det frivilligt rekryterade befälet, nämligen
reservofficerarna, som jag tidigare
har talat om. Vi har för närvarande
bortåt 11 000 reservofficerare. Till jämförelse
kan nämnas, att siffran för det
aktiva officersbefälet rör sig omkring
4 500. Vi är väl alla överens om att reservofficerarna
är nödvändiga i armén
som kompanichefer eller för motsvarande
uppgifter i fältorganisationen. Dessa
befattningar är nyckelposter, som kräver
hög kvalitet. Den moderna taktiken,
som ställer ökade anspråk på ett självständigt
uppträdande, gör kvalitetsproblemet
alltmer framträdande.

Kvaliteten beror emellertid inte bara
på utbildning, utan jämväl på personliga
egenskaper. Det är absolut nödvändigt,
att det civila livets ledarförmågor
knyts till rescrvofficersinstitutionen.
Förpliktelser och förmåner måste mycket
noga anpassas med hänsyn därtill,
och det är alldeles klart, att militärmyndigheternas
önskemål inte ensamt får
vara avgörande, då det exempelvis gäller
tjänstgöringstidernas längd. Reservofficerskårens
egna erfarenheter måste
väl rimligtvis vara av rätt stort intresse
i detta sammanhang. Det synes mig utan

Ang. befälsordningen vid armén

tvivel nödvändigt att förlänga reservofficerarnas
grundläggande utbildning.
Den förlängning med fem månader, som
Kungl. Maj:t och utskottet föreslår, är
dock enligt mitt sätt att se absolut för
lång. Följden måste bli svårigheter att
inte bara kvantitativt utan även på ett
tillfredsställande kvalitativt vis täcka
det föreliggande behovet. Det har sagts
mig att cirka 50 procent av dem som
befunnits lämpliga för vidarebefordran
avböjer fortsatt utbildning vid kadettskolorna.
Rekryteringssvårigheterna torde
väl närmast bero på att avvägningen
mellan förpliktelser och förmåner inte
längre står sig i den alltmer tilltagande
konkurrensen på det civila utbildningsområdet.
Många i och för sig lämpliga
ungdomar drar sig nog för att binda sig
vid en förlängd grundutbildning och en
obligatorisk fortsatt tjänstgöring, särskilt
med hänsyn till att befälsutbildningen
praktiskt taget helt saknar civilt
meritvärde. Nu vill man ju utan vidare
förlänga den grundläggande utbildningen
för reservofficerare med fem månader.
Dessutom vill man helt koncentrera
denna rätt avsevärda grundutbildning
till åldern 20—25 år, då många
ungdomar, och kanske många av dem
man just vill komma åt, är hårt engagerade
i sin yrkesutbildning.

Utbildningsgången bör vara så smidig
som möjligt. Det bör exempelvis vara
möjligt att sprida ut den avslutande kompanichefsutbildningen
inom en rimlig
tidrymd, exempelvis upp till 30 års ålder.
Alla möjligheter att rationalisera
utbildningen måste också utnyttjas. Det
kan ske på olika sätt. Man har nämnt
brevundervisning, i den mån och den
utsträckning en sådan undervisningsform
är möjlig på detta område. Klart
är i alla händelser att en del ämnen kan
tillgodoses genom denna form av undervisning.
Kungl. Maj :t har emellertid
inget som helst förslag att komma med
på den punkten, trots att det har redovisats
goda erfarenheter av denna metod
utomlands, t. ex. i Danmark.

En annan diskutabel punkt i Kungl.
Maj:ts förslag för reservofficerarnas
grundläggande utbildning är att den av -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén

slutande delen —■ reservofficerskurserna
— kan komma att ligga alltför avlägset
från den tid då vederbörande skall
vara krigsplacerad som kompanichef.
Om denna utbildning skall vara färdig
vid 25-års åldern och vederbörande kanske
krigsplaceras vid 35—40 år, så kan
man fråga sig hur mycket av det inlärda
som finns kvar, och i den mån det finns
kvar, hur mycket av detta som överensstämmer
med den taktik och den metodik
som kan vara aktuell vid det senare
tillfället.

Jag ställer mig också undrande till
den kategoriska inställningen till reservofficerarnas
avgång. För närvarande kan
de kvarstå till 55 år, ja t. o. m. i särskilda
fall ytterligare i femårsperioder,
ända upp till 70 år, har det sagts mig,
för fullgörande av vissa administrativa
funktioner. Jag bestrider ingalunda att
detta är en mycket hög ålder, men frågan
är väl om man kan ta klivet ända
ned till 47 år. Detta förefaller inte så rationellt
med tanke på att många är vid
god vigör vid den åldern och bör vara
fullt användbara för vissa befattningar
och andra specialfunktioner av administrativ
natur även efter värnpliktsålderns
utgång. Jag anser det önskvärt att
man så länge som möjligt utnyttjar den
investering som gjorts i form av utbildning
av ifrågavarande personal, och
då frågar jag mig, om 47 år inte är en
alltför tidig åldersgräns.

Jag vill gärna medge att statsutskottet
synes mig ha sett något klarare än
Kungl. Maj :t på rekryteringssvårigheterna.
Utskottet har kommit fram till flera
påtagliga förbättringar av propositionen.
Utskottet understryker sålunda kravet på
att reservofficerspremierna blir värdeoch
standardbeständiga och föreslår att
de skall kunna utbetalas i rater. Vidare
gör utskottet värdefulla uttalanden i fråga
om möjligheten till löneklassuppflyttning
och till efterlevandeskvdd. Jag erkänner
att detta är klara förbättringar,
men det skingrar enligt min mening inte
den oro för rekryteringen som utskottet
självt ger uttryck för. Utskottet har sålunda
avslutningsvis uttalat att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t för riksda -

gen framlägger andra förslag om farhågorna
beträffande rekryteringsutfallet
skulle besannas.

Hela problemet om avvägningen mellan
förpliktelser och förmåner ''för reservofficerarna
är så betydelsefullt och
känsligt för rekryteringen, att en noggrann
och jag skulle vilja säga mindre
forcerad analys av alla de faktorer som
övar inflytande på rekryteringen bör
ske. Fn utbrytning av reservofficersfrågan
för ytterligare överväganden är så
mycket mer naturlig, som en rad vitala
frågor kvarstår olösta. Dessa skall enligt
propositionen utredas. Det kan inte vara
riktigt att nu definitivt fastställa utbildningstiden
m. m. utan att avvakta dessa
särskilda undersökningar som såvitt jag
förstår bör kunna slutföras inom en relativt
snar framtid. Det existerar ett
mycket nära samband och ömsesidigt beroende
mellan dessa frågor och de förslag,
som nu framlagts till avgörande,
och jag kan därför inte finna det lämpligt
att riksdagen nu skulle besluta om
de sistnämnda utan hänsyn till de resultat
vartill de förestående utredningarna
kan komma att leda.

Under utskottsbehandlingen har det
också framförts ytterligare förslag, som
styrker uppfattningen att denna fråga
inte är mogen för avgörande. Kontakter
med representanter för reservofficerskåren
har givit samma besked. Man tycker
där —■ alldeles oavsett meningsskiljaktigheterna
i vissa sakfrågor — att en forcering
skulle vara ytterst olycklig.

En enligt mitt sätt att se avsevärd
svaghet i propositionen är, att den så
gott som helt glider förbi den stora och
länge omdiskuterade frågan om gränsdragningen
mellan reservbefäl och värnpliktigt
befäl. Personalorganisationerna
bär här själva kommit med ett helt nytt
förslag, som innebär en ur många synpunkter
mera tilltalande skiktning av de
olika kårerna. En sådan renodling vore
otvivelaktigt gagnelig ur allmän försvarssynpunkt
och gåve möjlighet för
nuvarande värnpliktiga kaptener och
löjtnanter att efter förvärvad erforderlig
kompetens erhålla reservofficers ställning.
Systemet skulle säkert inte bli dy -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

rare än det nuvarande genom att alla
fänrikar finge värnpliktslön och skulle
genom den vidgade rekryteringsbasen
säkert också bli effektivare.

Försvarsministern säger att han finner
förslagen vara »av konstruktivt intresse»
och avser att utreda dem. Det
framstår dock för mig som något underligt
att man, då man efter en lång utredning
skall bestämma den framtida ordningen
för det icke-aktiva befälet, går
förbi denna som jag tror mycket centrala
och väsentliga fråga. Inte minst för
det värnpliktiga befälets skull hade denna
fråga bort klaras ut, innan man fattar
beslut om den framtida ordningen
för deras del. Det är väl också ur allmän
försvarssynpunkt — och speciellt
med tanke på den framtida rekryteringen
— betänkligt, att propositionen väckt
så stark kritik och jag skulle nästan vilja
säga olust inom reservofficerskåren. Alla
på den kanten synes vara överens om
att önska en utbrytning, och i sakfrågorna
tror jag att man praktiskt taget är helt
överens. Reservofficerarnas organisationer
har ju, såvitt jag förstår, ingenting
att vinna på om frågan löses i den ena
eller andra riktningen. De står, som jag
tidigare sagt, kvar vid sina gamla villkor.
Jag kan i detta sammanhang knappast
se mer än en sak som skulle kunna
intressera dem, och det är frågan om
meritvärderingen. Det är möjligt att en
sådan fråga kan ha betydelse för de yngre
av de nu anställda reservofficerarna.
Såvitt jag förstår synes deras vädjan om
uppskov och noggrannare överväganden
vara dikterad av en omsorg om försvarets
bästa och särskilt en kvalitativt tillfredsställande
rekrytering i framtiden.
Det förhållandet synes mig vara anledning
nog att inte nu skynda i väg utan
gå till grunden med denna sak.

Jag kan inte frigöra mig från intrycket
att propositionen i vad den avser reservbefälet
har tillkommit väl hastigt.
Man saknar ju en ordentlig redovisning
av hur det är ordnat i andra länder, och
i flera sakfrågor förefaller behandlingen
av detta ärende ha varit något ytlig. Jag
vill bara ta ett exempel. Det heter i utskottets
utlåtande — på tal om jämförcl 2

Första kammarens protokoll 1960. Nr IS

Ang. befälsordningen vid armén

ser mellan nuvarande och blivande förmåner
— att 50 procent av reservofficerarna
tar ut engångsbelopp i stället för
månatlig pension. Onekligen blev jag något
överraskad över den nyheten. En undersökning
av saken visar att en jämförelse
är mycket osäker, eftersom de
som tar ut engångsbelopp kan göra det i
tre etapper och alltså i princip kan förekomma
tre gånger i statistiken, medan
de som tar ut månadspension s. a. s. redovisas
endast en gång. Men vad värre
är: siffrorna tycks avse ett enda år och
ett ganska olyckligt valt sådant. Nu har
nämligen krigsårens stora kullar av reservofficerare
kommit upp i ett åldersläge,
då det första engångsbeloppet är
aktuellt. Alla som väljer den formen redovisas
nu, medan alla de — och det torde
vara den övervägande delen — som
väljer månatlig utbetalning inte blir aktuella
och redovisade förrän om cirka
tio år. Dessutom är det väl så att 1959
var ett olämpligt år att basera en analys
på. Vi vet ju att då beslutades ATP och
att ett extremt stort antal uttag av engångsbelopp
bedömes ha skett i ett slags
panik, av rädsla för att reservofficerspensionen
skulle samordnas med den
allmänna tjänstepensionen liksom hittills
varit fallet med statspension i övrigt.

Jag har velat anföra detta exempel för
att visa det vanskliga i för hastiga och
ytliga undersökningar. Hela frågan om
reservbefälet bör bli föremål för en mer
noggrann och allsidig utredning.

Ibland har det gjorts gällande, att det
skulle vara tekniskt svårt att bryta ut
reservofficersfrågan ur befälsfrågan i
övrigt. För det påståendet har det inte
visats några övertygande skäl. Kontakter
under hand med folk som i detta avseende
får hänföras till experter och som
enligt min mening torde vara insatta i
denna fråga motsäger påståendet. För
övrigt tycks det ju ha gått bra att bryta
ut frågan om reservunderofficersinstitutionen.
Man kan ju då fråga sig, varför
det inte går i fråga om reservofficersinstitutionen.
Naturligtvis förstår jag, att
det för departementschefen kan vara tilltalande
ur praktisk synpunkt att få frå -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén
gan löst nu, men den synpunkten får enligt
min uppfattning väga lätt mot de
risker man tar genom ett otillräckligt
övervägt beslut, som dessutom skapar
olust och besvikelse inom reservofficerarnas
organisationer. Riksdagen har anledning
begära, att en mer noggrann behandling
av frågan kommer till stånd.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Axel Johannes Andersson
m. fl., i de punkter som avviker
från utskottets hemställan.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Den reservation som
herr Pålsson nu har berört får inte
undanskymma det förhållandet, att det
när det gäller ställningstagandet till befälsreformen
i stort föreligger enighet
inom utskottet. Beträffande de verkligt
stora frågor, som skall behandlas i detta
sammanhang, kan man glädjande nog
konstatera, att utskottet enhälligt har
följt departementschefen. Det är en
punkt -— jag skall visst inte göra gällande
att den är betydelselös — nämligen
frågan om reservofficerarnas utbildning
och anställningsförhållanden, som reservationen
har anknutit till.

Jag kan i detta anförande faktiskt inte
ta upp alla de påståenden som herr
Pålsson har gjort. I den mån jag avstår
från att göra det, betyder det inte, att
jag bär gett honom rätt i det han har
sagt. Jag vill emellertid ta upp en del
av vad han anförde till granskning.

Jag vill först erinra om reservofficerarnas
ställning enligt den nuvarande
ordningen. De har i dag en grundutbildning,
som praktiskt taget sammanfaller
med den som ges åt de värnpliktiga
officerarna. Det åtagande, som de
gör och som så att säga kan konstituera
det förhållandet att de utgör en särgrupp
i förhållande till de värnpliktiga officerarna,
går ut på att de för framtiden —
efter grundutbildningen — åtar sig att
fullgöra 48 dagars tjänstgöring inom
varje treårsperiod. Detta förhållande gör
att de räknas in bland de fast anställda
inom försvarets personaltillgångar.

Reservofficeren är ■— som jag sade —
fast anställd. Han har lön som en aktiv
officer när han tjänstgör och får så
småningom, då han lämnar verksamheten
i det militära, en pension. Jag vill
erinra om att detta förhållande — den
relativt ringa skillnaden mellan en värnpliktig
officers utbildning och reservofficerens
— har föranlett mycken kritik,
som inte de som har haft att utreda dessa
frågor — vare sig den Bredbergska
utredningen eller den utredning som jag
har haft nöjet att delta i —- har kunnat
gå förbi. De värnpliktiga officerarna har
pekat på att deras grundutbildning, som
nämnts, har varit densamma som reservofficerarnas.
De har, särskilt om de har
varit engagerade i frivilligrörelsen och
därmed påtagit sig att på egen hand
skola sig för sina militära uppgifter haft
anledning att göra jämförelser, när de
har varit i tjänst. De har kanske då haft
att fullgöra samma uppgifter som reservofficerarna.
De har gjort jämförelser
med sina kolleger och funnit, att deras
egen ställning inte varit tillräckligt välordnad.
De har funnit, att skillnaden i
den värnpliktiges och den reservanställdes
villkor varit för stor.

Det är inte bara de värnpliktiga officerarna,
som bär gjort dessa reflexioner.
Jag vill erinra om att 1955 års revisorer
ägnat denna fråga mycket stort intresse.
Jag förvånar mig kanske en smula över
att en ledamot, som tillhört 1955 års revisorer,
bär kunnat sätta sitt namn under
ett motionsyrkande, som går rakt
emot vad 1955 års revisorer uttalade. De
pekade nämligen vid detta tillfälle just
på det förhållandet, att det var liten
skillnad i fråga om utbildning av värnpliktiga
officerare och reservofficerare.
De ifrågasatte om man över huvud taget
borde ha kvar reservofficersorganisationen.
De menade att man genom att slopa
den skulle till och med kunna få ekonomiska
möjligheter att ge de värnpliktiga
bättre förmåner och ansåg att man
allvarligt borde överväga om inte reservofficerarnas
uppgifter helt skulle
kunna flyttas över på de värnpliktiga.
De pekade också på det förhållandet att
det finns möjligheter att stå kvar i re -

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Nr 18

servofficersanställning efter värnpliktstidens
utgång vid 47 års ålder, ett förhållande
som de ansåg vara oriktigt. De
pekade på ekiperingsersättning och en
rad andra ting.

Jag har anfört detta bara för att visa
att det uppenbart inte kan ligga till på
det sättet när man skall bedöma frågorna
om de aktiva officerarnas, reservpersonalens
och de värnpliktigas uppgifter,
att man uteslutande kan tänka på hur
reformen kommer att verka för en grupp
och därtill en mindre grupp i detta sammanhang.
Det förhåller sig inte så som
herr Pålsson sade, att 90 procent av våra
officerare är engagerade i den fråga
som reservationen knyter an till. Herr
Pålsson har tydligen räknat in den helt
övervägande del, som utgörs av de värnpliktiga
officerarna, vilka knappast har
någon trasa med i denna byk.

Anställningsförhållandena för reservofficerarna
har varit föremål för kritik
också ur andra synpunkter. Herr Pålsson
var inne på en i ett sammanhang.
Han pekade på att vid tiden för tilläggspensionens
tillkomst rusade många i väg
i panik och tog ut sina förmåner i form
av det kapitaliserade värdet av pensionen.
Ja, jag vill betyga att jag just vid
det tillfället träffade många som förklarade
att det var högst angeläget att snart
få en annan ordning när det gäller reservofficerarnas
villkor, därför att förmånen
att i framtiden få pension inte
längre skulle komma att betyda någonting.
Det sades att det var mycket angeläget
att verkligen komma fram med ett
förslag som innebar en förändring. Herr
Pålsson pekade också på vad som då
hände när han nämnde att 50 procent
av denna grupp tog ut sina pensionsförmåner
i form av en engångsutbetalning.
Men inte kan väl denna reaktion tas som
uttryck för att man i dag skall vara villig
att bevara ett system som faktiskt har
överlevt sig självt vid det här laget?

Vi skall kanske tala ut om pensionerna
i detta sammanhang. Vad innebär
ATP? Jo, den kommer för de reservanställda
alt betyda alt de får sina framtida
pensionsförmåner grundade också
på den lön som de åtnjuter när de är

Ang. befälsordningen vid armén

inkallade och gör militärtjänst. Den lön
som de då uppbär kommer för deras vidkommande
att grunda rätt till en bättre
pension en gång i framtiden. Det vore
väl fullständigt orimligt om vi skulle
säga att visserligen har en förändring
skett genom ATP, som betyder att man
ger en pensionsgottgörelse på lönen, men
vi skall därutöver ha kvar denna pensionsordning
som hör det förgångna till.

Jag vill i detta sammanhang säga att
vi visst skall lyssna på vad reservofficersförbundets
representanter har att
säga, och det har vi sannerligen gjort.
Jag kan betyga att under utredningsarbetet
har de fått framföra sina synpunkter,
och dessa har också blivit beaktade.
Jag vet att man i samband med att
propositionen förbereddes i försvarsdepartementet
hade upprepade överläggningar
med reservofficerarna om deras
förhållanden. Vi kan också konstatera
att departementschefen gjort mycket väsentliga
ändringar i det förslag han hade
som underlag. 1954 års befälsutredning
förelog inte så goda förmåner för
reservofficerarna som departementschefen
nu har föreslagit riksdagen. Utredningen
hade också föreslagit att reservofficerarnas
tjänsteställning skulle förändras
i förhållande till vad som nu gäller.
På den punkten har departementschefen
tagit hänsyn till den kritik som
reservofficerarna och de värnpliktiga
officerarna fört fram och sagt att han
skall vänta med att ta ställning till den
frågan.

Jag skulle kunna anföra fler exempel,
men det jag nu anfört talar för vad jag
redan sagt, att reservofficerarna i sina
ansträngningar att påverka ställningstagandet
inte blivit lottlösa. Jag tror
tvärtom man kan säga att det tagits mycket
stor hänsyn till de uppfattningar
som framförts.

Å andra sidan, och där vill jag tala
fullständigt uppriktigt, finns det organisationer
i vårt samhälle som inte har
sådan fasthet, att samma representanter
kommer till överläggningar från gång
till gång. Det kan ske förändringar, varvid
de nya företrädarna för organisationen
inte känner sig bundna av vad

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén

tidigare representanter kan ha sagt.
Trots att det alltså pågår förhandlingar
och träffas uppgörelser kan det hända
att man inte når fram till ett resultat
som slutligen alla är överens om.

Jag anser för min del att tiden är
mogen för ett avgörande och att ett
fortsatt dröjsmål med en reform för reservofficerarna
endast kan vara till skada
för försvaret. Reservanterna skriver
ju mycket starkt om behovet av en reform.
På den punkten har de varit lika
angelägna som departementschefen och
utskottsmajoriteten alt framhålla lnir
den nya situation, som befälet kan ställas
inför, radikalt förändrar kravet på
utbildning och över huvud taget hur
angeläget det är att vi har god kvalitet
på kompanicheferna i vår krigsorganisation.
Jag delar helt de synpunkterna.
Jag menar att det måste tas krafttag för
att vi skall få fram en bättre utbildning
än den man i dag har av reservofficerare.

Men när det gäller att förverkliga detta
som vi är överens om, när man skall
ta ställning till förslaget om en bättre
utbildning, då ryggar reservanterna tillbaka.
Det får inte bli en förlängning av
tjänstgöringsskyldigheten med så lång
tid som fem månader. Förmånerna är
för blygsamma, säger man, mycket är
ännu outrett, tjänstgöringspremierna är
inte värdesäkra. Jag vet inte vad man
menar med detta sista. Ett väsentligt resultat
av de resonemang som reservofficerarna
haft med departementet är att
man funnit en lösning som i framtiden
ger reservofficerarna en värdesäkring.
I stället för att fastställa fixerade belopp,
som föreslogs av utredningen, har
man låtit premierna bli beroende av löneutvecklingen,
och på det viset har
man åstadkommit en värdesäkring.

Reservanterna säger vidare, att mera
elastiska förutsättningar borde skapas
för värnpliktiga officerare alt övergå till
reservanställning, att frågan om militärtjänstens
civila meritvärde vid intagning
till de spärrade faktulteterna och högskolorna
är under utredning o. s. v.

Jag vill gärna säga att ingenting är
så bra att det inte skulle kunna bli bätt -

re. Jag skall gärna hålla med herr Pålsson
om att man med fortsatt utredningsarbete
om dessa frågor naturligtvis
i olika avseenden skulle kunna komma
fram till ett ännu bättre förslag än
det vi har att behandla. Men jag vill
starkt reagera när han säger att detta
förslag har forcerats fram; det ligger
dock ett tioårigt utredningsarbete bakom.
Vi hade den Bredbergska utredningen
som arbetade under fyra, fem
år, och sedan har 1954 års befälsutredning
arbetat med dessa frågor. Jag vill
betyga för herr Pålsson att man sannerligen
inte slarvat ifrån sig frågan om
reservofficerarna.

Man har ibland kritiserat utredningen
genom att säga att det står bara så
och så många sidor om reservinstitutionen,
medan betänkandet i sin helhet
rymmer över 400 sidor. Då bortser man
ifrån att en mycket stor del av det övriga
materialet i betänkandet avhandlar
den grundutbildning som är gemensam
för de värnpliktiga officerarna, för reservarna
och för de aktiva. Man kunde
lika gärna säga, att också detta material
siktar till att vi skall få fram bättre
reservofficerare. Jag ger inte mycket för
sådana jämförelser.

Reservanternas motiv för att dröja nu
är ytterst svaga, anser jag. Vad önskar
man när man talar om bättre möjligheter
för värnpliktiga officerare att gå
över till reservanställning? Man talar
om detta precis som om de värnpliktiga
förlorar någonting som de har i dagens
läge. I realiteten är det ju så att i det
förslag, som riksdagen nu tar ställning
till, dessa ting betonas. Det finns faktiskt
möjligheter för en pojke som inte
under grundutbildningen tagit vara på
tillfället att bli reservofficer, att något
senare bli det, så detta är absolut inget
skäl för att vi skall skjuta på frågan.
Förslaget i det avseendet betyder en
förbättring i förhållande till vad som
nu gäller.

Värdesäkringen har jag redan talat
om som ett argument. Skillnaden här
är att förslaget också inrymmer ett försök
att åstadkomma en värdesäkring.

Så till meritvärderingen. Jag måste

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Nr 18

säga att det är argumentnöd när man
i detta sammanhang talar om meritvärdering
och problemen i samband därmed
som ett skäl för att skjuta på frågan.
Vad rör det sig om? Jo, frågan är
om vid våra högskolor militärtjänsten
har ett värde för eleven, ett värde som
skolan tillgodoräknar honom och säger:
Du får dina poäng uppräknade vid inträdet,
eftersom du gjort så och så lång
militärtjänst. Jag tycker det verkar som
om herr Pålsson menade att om man
utreder dessa ting skulle man möjligen
kunna få en meritvärdering, en poängberäkning
i detta sammanhang, som
skulle stimulera till ökad rekrytering av
reservofficerare. Men så får det inte vara.
Frågan måste naturligtvis vara om
en ung människa, som går in vid en
läroanstalt, genom militärutbildningen
fått kunskaper som är av värde i den
fortsatta utbildningen. Det är detta som
skall värderas, och i det sammanhanget
skall vi ej ta hänsyn till hur det verkar
på rekryteringen för försvaret. Konsekvensen
kan också bli att man får bättre
rekrytering till de tekniska vapenslagen,
där vi i dag inte har några svårigheter
att få fram vare sig reservofficerare
eller andra, men får större svårigheter
att knyta ungdomar med reservanställning
till låt oss säga infanteriet
eller andra grenar av försvaret, som inte
kan erbjuda samma civila meriteringsmöjligheter.
Det argumentet har inte
här att skaffa och har helt enkelt
ingenting med den nu aktuella frågan
att göra.

Herr Pålsson talade vidare om åldersfrågan.
Om jag förstod honom rätt ansåg
han att reservofficeren kanske inte
skulle få vara kvar ända upp till 70 år
men att vissa uppgifter kunde klaras av
personer som kommit betydligt längre
upp i åren än till den gräns som gäller
för den nuvarande värnpliktens slut. Det
är ju faktiskt vad det framlagda förslaget
ger möjlighet till. Förslaget innebär
inte att man hindrar reservofficerarna
att fortsätta även efter 47-årsåldern. De
får emellertid inte någon särskild premie
härför utan får i så fall samma lön
när de är inkallade som de aktiva har.

Ang. befälsordningen vid armén

Man måste ta allvarligt på åldersproblemet,
vilket också varit en av anledningarna
till att det nu föreslås en betydande
omläggning av reservofficerarnas
tjänstgöring. Man eftersträvar att
pressa ned större delen av tjänstgöringen
så långt som möjligt i de tidigare åldrarna.
Motiven härför är flera. Det
främsta är att vi behöver ha unga kompanichefer,
ungdomar som kan tåla de
fysiska påfrestningar som de kan komma
att ställas inför. Dessutom är det ett
intresse från reservofficerarnas sida att
inte få en alltför stor del av tjänstgöringen
förlagd till de högre åldrarna —
jag talar här om 40-årsåldern som hög.
I det skedet av livet är dessa människor
ofta engagerade i civil verksamhet som
de har svårt att komma loss ifrån. Under
utredningsarbetet framställdes också
från reservofficerarnas sida önskemålet
att man skulle försöka få bort en del av
den tjänstgöring som infaller under det
senare skedet av tjänstgöringsperioden.
Detta har nu också skett enligt det framlagda
förslaget. Jämfört med nuvarande
ordning blir tjänstgöringen under perioden
30—47 år två månader kortare för
reservofficerarna än vad den är i dag.
Den förlängda tjänstgöringen ligger helt
på grundutbildningen. Målsättningen
har varit att få fram kompetens för kompanichefsbefattning
redan vid 25 års ålder.
Då skall dessa ungdomar placeras
inte som kompanichefer utan som kompanichefs
ställföreträdare, vilket betyder
att de måste ha kompetens att föra
kompani. Det är dessa motiv som ligger
bakom den vidtagna förändringen, och
där har de militära kraven råkat sammanfalla
med de intressen som man har
också på civilt håll. Detta hindrar dock
inte herr Pålsson att fortsätta diskussionen
i åldersfrågan.

Även med det framlagda förslaget
finns det trots allt möjligheter för de
något äldre värnpliktiga att genomgå reservofficersutbildning,
men de måste
underkasta sig precis samma grundutbildning
som de yngre. Det finns ingen
genväg för dem. Det får anses uteslutet
att på enklare vägar kunna komma fram
till rcservofficersanställning.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén

Det är självfallet mycket betydelsefullt
att man inom försvaret tar fasta på
de ledaregenskaper som människor utvecklar
i det civila livet. Det försöker
man också göra på militärt håll. Men
här står man inför svåra problem. Pojkarna
tas ju in för att göra sin värnplikt
vid 19—20 års ålder. Hur skall man redan
då kunna avgöra om ungdomarna
en gång i framtiden kommer att intaga
en ledande ställning i den ena eller andra
funktionen i samhällslivet, således en
ledarställning som skulle passa samman
med militär befälsutövning? Om man
redan i 20-årsåldern kunde plocka ut de
människor som en gång i framtiden
kommer att visa goda ledaregenskaper
som t. ex. vägmästare, jägmästare, arbetsledare
inom industrien etc., skulle
det vara mycket lättare att även lösa det
militära befälsproblemet. Goda civila befälsegenskaper,
god befälsrutin i det civila
är nämligen också av stort värde
för den militära befälsutövningen. Men
här möter vi ett krux som man inte kan
komma ifrån. Vi står inför nödvändigheten
att ge de unga militärutbildningen
redan på ett så tidigt stadium att man
inte kan veta vilka uppgifter de en gång
kommer att få i samhällslivet och vilka
egenskaper de då kommer att visa.

Jag vill dessutom tillägga att det är
mycket som spelar in när en ung person
har att ta ställning till frågan om
han skall bli reservofficer eller inte. Jag
har talat med hundratals ungdomar ute
på förbanden om dessa saker och frågat
dem om de har lust att bli aktiva officerare,
reservofficerare eller anmäla sig
för att bli värnpliktiga officerare och
genomgå kadettskola. Det har varit mycket
intressant att höra ungdomarnas reaktion.
Det finns naturligtvis — vi skall
inte klandra dem —• många svenska ungdomar
som inte har någon starkare önskan
när de är inkallade än att komma
hem så fort som möjligt. Jag vill inte
uttala något värdeomdöme om deras inställning
utan bara konstaterar att det
finns många sådana ungdomar. Det finns
människor som inte kan tänka sig att
syssla med militär verksamhet mer än
vad som är absolut nödvändigt inom

värnpliktslagens ram, och dessa ungdomar
kan vi i detta sammanhang inte göra
någonting åt. Men det finns andra som
funderar på att kanske bli reservofficerare.
Ofta är det familjetraditioner
som bestämmer. Man har en far eller en
bror som varit reservofficer eller aktiv
officer och vill också själv ha en militär
vidareutbildning. Det kan också vara så
att vederbörande är intresserad av det
friska liv ute i naturen som följer med
en anställning såsom reservofficer. En
mängd olika sådana motiv —• jag kan
nu inte redogöra för alla — bestämmer
den unga människans ställningstagande
i det här sammanhanget, men naturligtvis
spelar också de ekonomiska förhållandena
in.

När jag har frågat unga värnpliktiga,
om de vet vilka förmåner de som reservofficerare
får när de går in i pensionsåldern,
har jag inte stött på någon
som kunnat klara ut vilka förmånerna
är, och jag tror att det motivet i grund
och botten spelar rätt liten roll för dem.
Ställer man däremot frågan om de föredrar
att få premier eller vill få pension
en gång i framtiden, säger de allesamman
att de hellre vill ha premierna och
vill använda pengarna till att exempelvis
fortsätta sin civila utbildning vid
universitet eller på annat håll.

Det är dessa ungdomars reaktioner
som vi skall ta hänsyn till. När pensionssystemet
är förlegat tror jag inte
någon annan väg står öppen för oss än
att som nu har föreslagits försöka att
med premier locka ett tillräckligt antal
unga intresserade och lämpliga pojkar
till att bli reservofficerare. Jag tror inte
att det förslag som nu framläggs kan
innebära någon som helst försämring —
jag menar att det tvärtom medför en
betydande förstärkning av möjligheterna
att locka lämpliga och intresserade personer
till reservofficersanställning.

Jag märker att jag kanske redan har
talat för länge, men jag vill ändå anknyta
med ett par ord till herr Pålssons
anförande i övrigt. Han talade om att
reservofficerarna över lag känner olust
inför det föreslagna systemet. Det är inte
på det sättet. Jag tror att många av re -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

servofficerarna resonerar på samma sätt
som jag har gjort och har samma uppfattning
som jag. Även om någon som
har anknytning låt oss säga till Reservofficersförbundets
kansli eller styrelse
råkar ha en annan mening, kan man inte
säga att den är utslagsgivande för hur
reservofficerarna i allmänhet känner
och tänker i det här sammanhanget. Det
väsentliga är emellertid hur de unga
människor tänker för vilka systemet
skall komma att gälla, eftersom de som
redan nu är officerare inte kommer att
beröras av systemet.

Vi får naturligtvis inte bortse från att
det kan finnas möjligheter att låt oss
säga genom korrespondensundervisning
reducera utbildningstiden något — om
jag har läst rätt, sägs det också i utskottsutlåtandet
att en sådan möjlighet
skall beaktas — men vi skulle hänge oss
åt önskedrömmar om vi trodde att vi
skulle kunna skaffa fram kompanichefer
genom att meddela undervisning per
korrespondens. Nej, vi måste vara så
mycket realister att vi erkänner att de
möjligheterna dock är synnerligen begränsade.

Det beslut vi i dag skall fatta innebär
att de aktiva officerarna får en förbättrad
utbildning, eftersom de alla bl. a.
skall genomgå en obligatorisk krigshögskolekurs.
Beslutet innebär också en förstärkning
av underofficerarnas utbildning
— för att de skall bli kompanichefer
i framtiden skall de genomgå en
speciell truppslagsskola, deras utbildning
skall inriktas på deras nya uppgifter.

De här kategorierna ■— löjtnanterna,
som i krigsorganisationen kommer att
gå in som kompanichefer, och underofficerarna,
som i stor utsträckning
kommer att bli kompanichefer — utgör
trots allt deii starkaste delen av vår befälsorganisation
i dag; de är människor
som redan kan falla tillbaka på en flerårig
militär utbildning. Den svaga länken
i vårt försvar på kompanichefsnivå
måste anses vara reservofficerarna, även
om de utan tvivel utgör en betydelsefull
tillgång.

Det skulle emellertid icke vara riktigt

Ang. befälsordningen vid armén

att, samtidigt som vi ställer nya krav
på de aktiva officerarna och underofficerarna
och beslutar stärka deras utbildning,
avstå från att ge en bättre utbildning
åt den grupp som dock objektivt
sett utgör den svagaste delen av vår
befälsorganisation. Även om det jag nu
har sagt kan stöta en och annan reservofficer,
måste vi bortse från att de inte
tycker om resonemanget. Det viktiga för
oss som här i riksdagen skall ta ställning
till förslaget är att skapa en organisation
som vi verkligen kan lita på.
Vi måste i vår krigsorganisation ha befäl
som är väl lämpat för sin uppgift.
Det måste vara riksdagens primära intresse
att se till detta, även om vi som
sagt kan råka komma i kollision med
en eller annan grupp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag är angelägen att rätta
till ett missförstånd från herr Holmqvists
sida som jag tydligen blev offer
för. Jag sade visst inte att reservofficerarna
utgjorde 90 procent av befälet;
vad jag sade var att det icke aktiva befälet
utgör cirka 90 procent av befälsorganisationen
i fält, och det icke aktiva
befälet inkluderar både värnpliktiga officerare
och reservofficerare. Jag vill
tillägga att jag är helt medveten om att
antalet reservofficerare inte uppgår till
ett sådant procenttal. Jag är på det klara
med att de för närvarande utgör en
grupp på ungefär 6 000 och de aktiva
officerarna en grupp på 4 500. Det är således
ganska tydligt att reservofficerskåren
numerärt sett betyder rätt mycket.

Jag skall inte gå in på någon diskussion
beträffande herr Holmqvists antagande
att reservofficerarna var den svagaste
länken i vårt försvar. I så fall är
det ju beklagligt, då vi inte skulle ha
mer än tio procent av aktivt befäl, om vi
skulle behöva sätta upp en fältorganisation.
Det är sålunda en mycket stor länk
som är svag, men jag har kanske därvidlag
inte en så pessimistisk uppfattning.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén

Jag skall vidare konstatera att utredningen
har pågått i tio år, t. o. m. drygt
det, men jag tror att jag sade i början
av mitt förra anförande att utredningen
liksom departementet hade nedlagt ett
uppenbarligen mycket grundligt arbete
för att klara upp förhållandena för det
aktiva befälet. Jag är sålunda benägen
att tro att huvudparten av denna tioårsperiod
har ägnats åt denna kår och något
mindre åt reservofficerskåren.

Herr Holmqvist sade att reservofficerarna
inte hade blivit lottlösa. Ja, de nuvarande
reservofficerarna behåller väl
de villkor som de hittills har haft — de
berörs ju inte mycket av detta förslag —
utan här är det väl mera fråga om att få
en konstruktion, varigenom vi kan få
fram de nya, unga årsklasser av reservofficerare
som vi behöver. I det läget,
menade jag och menar jag alltjämt, blir
det en fråga om frivillighet, och jag har
nog den uppfattningen —■ kanske delvis
grundad på erfarenheter från andra områden
— att om vi under sådana förhållanden
skall komma någon vart, bör man
helst ha folk med sig och inte mot sig.
Nu kan det ju sägas att vi ingenting vet
om den saken beträffande den kommande
generationen, men jag skulle ändå
inbilla mig att det betyder en hel del
vilken inställning den organisation har
som finns på området.

Herr Holmqvist ville dra i tvivelsmål
om det förhöll sig på det sättet med den
organisationen. Det vet jag inte, och det
är väl ganska meningslöst att här processa
om den saken. Jag vill bara konstatera
att vid den uppvaktning som gjordes inför
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
— jag tror att det var den
8 eller 12 februari i år •—- lämnade reservofficersförbundet
en skrivelse, där
man hade preciserat vissa påståenden
och önskemål, och såvitt jag vet har förbundet
varken återkallat skrivelsen eller
ansett att man på något sätt fått önskemålen
tillgodosedda; om så har skett är
det till en ytterst obetydlig del.

Herr Holmqvist sade vidare någonting
om att det var svårt att bedöma ledaregenskaperna
hos ungdomarna. Det med -

ger jag, men det militära befälet har väl
ändå, då man plockar ut reservbefälet,
bildat sig ett omdöme om vederbörande.
Ibland läser man ju i tidningarna ■—
även om det gäller helt andra områden
— att våra ynglingar i 15-, 16-, 17-årsåldern
företer ledaregenskaper — måhända
av det mera tråkiga slaget — och
kan man då inte tänka sig att det även
när det gäller 20—21-åringar kan konstateras,
om de har större eller mindre ledaregenskaper.
Det är väl den enda metodik
man har att räkna med. Jag är således
inte villig att helt resignera och
säga att det är rena slumpen eller hasarden
som avgör här, utan någon liten
ledning skulle jag föreställa mig att man
har vid bedömningen av pojkarna även
på detta område sedan de varit inkallade
en tid.

Herr Holmqvist ansåg att det var ett
nödargument då jag hade tagit upp meritvärderingen
och det är naturligtvis
vanskligt att diskutera ett sådant spörsmål.
Om emellertid den militära reservofficerstjänsten
nu helt saknar meritvärde
inte bara när det gäller fakulteterna
utan också, kan man väl säga, när det
gäller statliga tjänster, är väl kanske
också det av en viss betydelse.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga
att jag har givit mitt erkännande åt
resultatet vad gäller det aktiva befälet.
Jag har också givit ett erkännande åt
utskottets förbättring av propositionsförslaget.
Men jag trycker mycket hårt på
att man här har med frivillighet att göra,
och då betyder det oerhört mycket
vilken inställning befintliga organisationer
på området har.

En fråga fick jag inget svar på, och
det gällde varför det är så omöjligt att
bryta ut frågan om reservofficerskårens
ställning och fortsatta villkor när det
går så bra att göra beträffande reservunderofficerskåren.
Jag föreställer mig
att man skulle med samma fog kunna
bryta ut även den frågan. Jag tror att
det för försvarsväsendet vore lyckligt,
om denna fråga kunde lösas med tanke
på att det här gäller frivillighet när man
skall anställa dessa reservofficerare.

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Pålsson har ju nu
förklarat att han visst inte menade att
reservofficerarna utgjorde 90 procent
eller så av vår befälskår utan ett något
mindre procenttal, och jag kanske
missförstod honom på den punkten. Reservofficerarna
utgör ju i själva verket
5, 6 eller kanske 7 procent av vår befälskår.

När det gäller mitt påstående att reservofficerarna
inte blev lottlösa efter
sina kontakter med bl. a. departementet
i denna fråga, säger herr Pålsson
att de väl inte hade något att hämta
där och inte fick någonting för egen
räkning. Nej, jag har inte heller menat
att just de människor, som fört samtalen
och representerat reservofficerarna,
gått till departementet för egen del. Men
herr Pålsson har ju själv framhållit att
de velat ha en så god lösning som möjligt
och att de talat för sakens skull. I
den mån deras synpunkter vid samtalen
blivit beaktade, har man väl därför
rätt att säga att de som deltog i förhandlingarna
inte gick lottlösa därifrån.
Det var detta jag avsåg, och jag tror att
de flesta förstod att jag inte menade
något annat med mitt yttrande.

Herr Pålsson säger: Hur kan det komma
sig att reservofficerarna fortsätter
att vara så emot förslaget? Ja, det kan
man fråga sig, ty den kritik som förslaget
först utlöste riktade sig ju mest mot
den föreslagna tjänsteställningen. Frågan
gällde hur de värnpliktiga och reservarna
skulle rangeras i förhållande
till de aktiva, och förslaget innebar att
aktiva underofficerare skulle erhålla
förmansställning framför reservofficerare
på viss nivå. Kritiken på den punkten
var mycket hård, och departementschefen
har avstått från att följa utredningen
i det fallet. För min del skulle
jag kanske i och för sig ha velat diskutera
dessa frågor även med försvarsministern,
ty jag tror att det fanns goda
skäl för utredningens förslag. Men jag
förstår mycket väl att man här har gjort
en eftergift, och en mycket betydande
sådan, för dem som fört reservofficerarnas
talan. Det var som sagt denna del

Ang. befälsordningen vid armén

av förslaget som utlöste den mesta kritiken,
och jag — som ändå har följt
dessa frågor rätt väl —• vågar säga att
de detaljer som man nu talar om inte
har spelat någon nämnvärd roll i varje
fall i den offentliga debatten.

Jag har inte sagt att det går till litet
hipp som happ när man skall ta ut de
blivande reservofficerarna. Jag tror,
herr Pålsson, att de flesta förstod att
vad jag talade om var de motiv som
fäller utslaget när en pojke avgör om
han skall försöka bli reservofficer eller
inte. Jag vet mycket väl att man i det
militära inte tar ut folk på en slump.
Redan vid inskrivningen försöker man
ju gradera de värnpliktiga efter deras
lämplighet och förmåga. Man har en
grupp Ah, dit de värnpliktiga i allmänhet
föres, alltså de som man inte
tänker sig att behöva ta ut för befälsuppgifter.
Vidare finns en grupp A, som
omfattar de för underbefälsutbildning
avsedda värnpliktiga, och slutligen en
grupp K, till vilken hänföres de som
har viss kompetens för annan befälsutbildning,
d. v. s. anses lämpliga för
underofficers- eller officersutbildning.
Endast om man befinnes lämplig för
placering i gruppen K har man möjlighet
att så småningom bli aktiv officer
eller reservofficer. Redan från början
ställs alltså åtskilliga krav för att en ung
människa skall få lov att bli reservofficer,
och man kan inte tala om att den
saken utlämnas åt något godtycke. Det
är inte på något sätt fråga om ett hasardspel,
som herr Pålsson menade,
utan systemet är nog riktigt, så som det
är uppbyggt.

Till sist skall jag gärna svara på herr
Pålssons fråga vad som gjort att man
kunnat bryta ut problemet om reservunderofficerskåren
och ta ställning till
den men inte brutit ut frågan om reservofficerarna.
Det beror helt enkelt på
att man i framtiden, enligt det förslag
som riksdagen nu tar, kommer att tillgodose
de betydelsefulla befälspositioerna
inom underhållstjänsten, som bl. a.
kompanikvartermästare, genom vårt aktiva
underbefäl och genom en speciell
utbildningslinje för värnpliktiga som

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén
tagits ut till underofficersutbildning.
Man kommer alltså att få befäl i tillräcklig
utsträckning för de uppgifterna,
och det är ur den synpunkten inte nödvändigt
att man i framtiden skall ha
kvar en speciell kår för reservunderofficerare.
Utredningen föreslog också att
den helt enkelt skulle försvinna ur organisationen;
man skulle inte vidare ha
den institutionen. Men sedan finns det
en hel rad skäl, bl. a. sentimentala, skulle
jag tro, som talat för att man skulle
bibehålla institutionen. Det gör inte så
förfärligt mycket, eftersom man i dag
praktiskt taget inte anställer några inom
denna reservunderofficerskår. Därför
är det likgiltigt om man tar ställning
till den frågan i dag, i morgon eller
någon annan gång. Så länge vi har
dessa reservunderofficerare kan de med
fördel användas för kvartermästaruppgifter,
som det är tänkt, och vid de
fortsatta övervägandena är det kanske
möjligt att man kan finna det lämpligt
att bibehålla dem just för den uppgiften.

Men detta är dock en annan sak än
vad det här gäller. När inte de aktiva
officerarna och underofficerarna räcker
till måste vi ha en annan befälsgrupp
som kan ta ansvaret för chefskapet på
kompaninivå. Det är de människorna vi
måste utbilda, och den frågan måste lösas.
Detta är den stora skillnaden och
detta har gjort att statsrådet inte har
kunnat rycka ut denna fråga utan ansett
det viktigt att den snarast blir löst.

Jag har velat ge dessa förklaringar,
herr talman, i anslutning till herr Pålssons
inlägg.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten vidare, så det är bara en sak
jag skall ta upp. Om jag inte hörde fel,
sade herr Holmqvist i början av sitt anförande
att vår reservofficerskår skulle
uppgå till 6 å 7 procent av den totala
befälsstyrkan. Kan det vara riktigt?

Har vi 4 500 aktiva officerare, 6 000
reservofficerare och, av siffrorna att
döma, 5 000 värnpliktiga officerare, är

vi uppe i sammanlagt 15 500. Då måste
ju 6 000 svara mot mer än 6 å 7 procent
av hela antalet — det är snarare nära
40 procent.

Jag vill bara klarlägga att jag, om jag
uppfattade honom rätt, aldrig kan tro
att den uppgift herr Holmqvist lämnade
är riktig.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Pålssons replik vill jag säga att procenttalet
ju är beroende av vilket underlag
det beräknas på. När herr Pålsson talar
om 90 procent såsom icke aktiva har
han använt ett sådant underlag att man
kan beräkna antalet reservofficerare till
6 å 7 procent.

Sedan kan man fråga: Vad är befäl?
Skall vi i detta sammanhang räkna in
också underofficerarna? Det är en öppen
fråga.

När herr Pålsson själv använde siffran
90 procent hade jag anledning att
korrigera den och ange det riktiga procenttalet
i sammanhanget.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten a hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten b framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på godkännande av den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet rösta för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten c, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. befälsordningen vid armén

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 29.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten d framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
d, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. befälsordningen vid armén
fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 29.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten e, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
e, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten f hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten g förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på godkännande av den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
g, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 28.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna h och
i hemställt.

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Om anslag ur kyrkofonden till Svenska diakonsällskapet

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1960/61 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.;

nr 116, i anledning av väckta motioner
om viss vidgning av direktiven för
1959 års besparingsutredning för försvaret;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

varvid utlåtandena nr 114 och 117 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., i vad propositionen
avser förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i två särskilda
avdelningar.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avd. I.

Om anslag ur kyrkofonden till Svenska
diakonsällskapet

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 101, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 mars 1960, i vad propositionen
hänvisats till behandling av statsutskottet,
föreslagit riksdagen att fatta beslut
angående förenkling av stiftsmyndighe -

ternas arbetsformer, m. m. på sätt i propositionen
närmare angivits.

I samband med behandlingen av propositionen
nr 101 hade utskottet förehaft
vissa i anslutning till densamma väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirmark m. fl. (1:597) och den andra
inom andra kammaren av herr Neländer
m. fl. (11:737), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte bevilja Svenska diakonsällskapet
ett anslag av 50 000 kronor
ur kyrkofonden för budgetåret 1960/61
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t förorda,
att bidrag till lärarlönerna vid det av
sällskapet drivna Sköndalsinstitutet i
fortsättningen i största möjliga utsträckning
finge utgå efter samma normer som
för övriga jämförbara enskilda utbildningsanstalter; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Hammar m. fl. väckt motion (II:
742).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
avdelningen på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen 11:742 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 mars 1960 förordade
riktlinjer för en förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer och handläggningen
av arbetet på stiftskanslierna;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för förenklat avräkningsförfarande
mellan pastoraten och
kyrkofonden m. m. ävensom för avlönande
av pastoratsadjunkter och vissa
andra icke-ordinarie präster;

c) antaga vid propositionen nr 101
fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275)
om kyrkomusiker och lag om ändrad lydelse
av 1 § 2 mom. och 3 § 1 och 2
mom. lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostna -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om anslag ur kyrkofonden till Svenska diakonsällskapet

derna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag);

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
i övrigt erforderliga bestämmelser,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat i fråga om förenkling av
arbetet på stiftskanslierna m. m.;

e) godkänna av departementschefen
framlagt förslag till personalorganisation
vid domkapitlen;

III. att motionerna 1:597 och 11:737
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! I denna punkt är det
ett par detaljer, som jag gärna i all blygsamhet
vill fästa uppmärksamheten vid.

Några motionärer har framställt yrkande
om att Kungl. Maj :t skulle medges
att ur kyrkofonden, som det mest handlar
om i detta utlåtande, också lämna
anslag till Svenska diakonsällskapet,
d.v. s. Sköndalsinstitutet, med 50 000
kronor och att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa, att när det gäller
bestämmande av lärarlöner Sköndalsinstitutet
behandlas ungefär så som
man behandlar andra viktiga enskilda
undervisningsanstalter.

Sköndalsinstitutet har i många år —
jag tror att det är 60 år — bedrivit sin
utbildningsverksamhet. Det har skett
huvudsakligen med bidrag från kyrkligt
intresserade människor, som på olika
vis har understött denna verksamhet.
Under dessa många år har naturligtvis
denna undervisningsanstalt undergått
åtskilliga förändringar. Det har skett
många moderniseringar, som säkerligen
har varit välbehövliga, och nu ter sig institutet,
efter vad jag kan bedöma, ungefär
som våra socialinstitut, våra utbildningsanstalter
för socionomer. Men statens
bidrag har därvidlag ingalunda följt
med i utvecklingen. Det har för detta
stora institut medfört ett år för år ökat
underskott. Det årliga underskottet utgör
f. n. mellan 200 000 och 300 000 kronor.
Riksdagen har varit njugg, och motiveringarna
har många gånger synts
mig var synnerligen hårdragna när

det gällt att finna ursäkt för att man
underlåtit att ge detta institut ett bidrag
av de medel som staten förfogar
över och som framför allt kommer från
kyrkofonden. Denna är ju en typisk fond
för understödjande av kyrklig verksamhet,
framför allt i form av bidrag till
löner och dylikt. Det synes mig som om
man inte varit så tillmötesgående som
man skulle kunna och borde vara.

Lärarna och utbildningen är, som jag
nämnde förut, i huvudsak av samma
slag som vid våra socialinstitut. Man
har på anstalten sökt tillmötesgå framförda
önskemål om lärarnas kompetens.
Man har även ställt allt större krav på
dem som söker inträde vid institutet när
det gäller förkunskaper. Det måste nog
sägas att eleverna — för närvarande oftast
fattiga pojkar som kommer från
landsorten — är av samma slag och på
samma bildningsståndpunkt som eleverna
vid socialinstituten. Det syns ju
också att de har blivit väl utbildade, därför
att de kunnat placeras överallt i samhällets
sociala organ och på det kyrkliga
förvaltningsområdet.

Nu säger emellertid utskottet — och
det är något ganska nytt i fråga om förståelsen
— att man bör kunna öppna en
liten glugg för att möjliggöra för anstalten
att få kyrkofondsmedel. Man tänker
då på en särskild form av utbildning,
nämligen kyrkokantorernas utbildning.
För att fylla de nya kyrkliga organisationerna
erfordras det naturligtvis folk
med utbildning, och statsutskottet menar
att Kungl. Maj:t bör kunna finna
möjlighet att av kyrkofondens medel
lämna erforderligt bidrag till institutets
utbildning av kyrkokantorer. Jag vill
gärna be ecklesiastikministern, som nu
är inne i kammaren, att titta litet närmare
på detta precedensfall när det gäller
att bereda Sköndalsinstitutet understöd
av det allmänna.

När det gäller lärarlönerna vill man
avvakta förslag från något som kan kallas
diakonalutredningen. Jag har sökt
efter detta utredningsorgan, men jag har
inte kunnat finna vad det är för någonting.
Det tycks inte vara något som hör
till den borgerliga delen av statsverk -

Fredagen den 20 maj 1960 fm. Nr 18 31

Anslag till försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

samheten. Det är kanske något som tillkommit
på frivillighetens väg. Det synes
mig emellertid inte, som om det
skulle vara ett giltigt skäl till att statsmakterna
undandrar sig att ge understöd
till lönerna åt lärarna vid detta institut
i samma utsträckning och efter
samma grunder som tillämpas vid de
många andra enskilda läroanstalter som
finns i riket. Diakonalutredningen bör
inte lämpligen vara den som hindrar, att
man bereder rättvisa på detta område
även åt Sköndalsinstitutet.

Jag vill emellertid inskränka mig till
att konstatera, att utskottet varit välvilligt,
då det i alla fall nu öppnar en liten
dörr för att lämna bidrag av allmänna
medel till Svenska diakonsällskapet och
Sköndalsinstitutet. Jag tror att det är på
tiden att så sker. Jag ber vördsamt att
få lägga herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet detta på hjärtat.

I övrigt har jag, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Hedblom (fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande avdelning
hemställt.

Avd. II

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda; samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

varvid utlåtandet nr 120 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Anslag till försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr

1 under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av

2 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (I:
259) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (11:317),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:259
och 11:317, såvitt nu vore i fråga, till

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet

m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 400 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
j a-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medels omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 123;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

122, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola i
Härnösand m. m.;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen in. m.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund; samt

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61,

varvid utlåtandet nr 123 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet
från Stockholms-området

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag i fråga
om lokaliseringen av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 120 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer för
en utflyttning av viss statlig verksamhet
från Stockholms-området som i statsrådsprotokollet
förordats.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat en förflyttning av arméns inten -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

denturförråd i Stockholm till Filipstad,
av ledningsorganen vid Marinkommando
Ost till Västerhaninge, av Stockholms
tygstations signalverkstad i Sundbyberg
till Borås, Jönköping eller Växjö samt av
statens centrala frökontrollanstalt och
statens växtskyddsanstalt till ort i Mellansverige.
Däremot ansåges Österbygdens
vattendomstol icke böra förflyttas.
Icke heller hade tills vidare föreslagits
någon ändrad lokalisering av sparbanksinspektionen.
Det ansåges vidare böra
ankomma på Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag att
efter ytterligare utredning besluta om lokaliseringen
av dessa båda företag. Vid
en utflyttning även av dessa skulle genom
förslagen i propositionen i runt tal
1 200 arbetstillfällen tillföras orter utanför
Stockholmsområdet.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels en motion i andra kammaren av
herrar Nilsson i Gävle och Holmberg
(II: 792), i vilken motion hemställts, att
riksdagen med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 120 för sin del
måtte besluta, dels att utflyttning av viss
statlig verksamhet från Stockholmsområdet
även skulle gälla österbygdens vattendomstol,
varvid Gävle borde anses
som lämplig lokaliseringsort, dels att
riksdagen som sin mening skulle uttala,
att Svenska penninglotteriet aktiebolag
borde utflytta från Stockholmsområdet
till Gävle, som varande den lämpligaste
lokaliseringsorten;

dels två likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herrar Yngve
Nilsson och Arvidson (1:647) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Nilsson i Bästekille och Nilsson i Svalöv
(II: 798);

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:646) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. (11:799),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 120 måtte dels uttala sig för en utflyttning
från Stockholmsområdet enligt

3 Första kammarens protokoll 1960. Nr 18

lokaliseringsutredningens förslag av försvarets
fabriksstyrelse till Eskilstuna och
Österbygdens vattendomstol till Gävle,
dels ock såsom sin mening giva till känna
att Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska
penninglotteriet aktiebolag, enligt
vad som visats genom lokaliseringsutredningens
undersökningar och de avgivna
remissutlåtandena, borde kunna
utflyttas från Stockholmsområdet och
att de fortsatta undersökningarna av teknisk
natur borde bedrivas med största
skyndsamhet;

dels ock en motion i andra kammaren
av herr Nihlfors (11:800).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:646 och 11:799
samt motionen 11:792, samtliga motioner
såvitt de avsåge frågan om en utflyttning
av Österbygdens vattendomstol,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionen II: 792, såvitt densamma
avsåge utflyttning av Svenska penninglotteriet
aktiebolag till Gävle, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna I: 646 och II: 799,
såvitt de avsåge utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna 1:647 och 11:798
samt motionen II: 800 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 646 och II: 799, såvitt de
avsåge uttalanden om att Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska penninglotteriet
aktiebolag borde kunna utflyttas från
Stockholmsområdet och att de fortsatta
undersökningarna av teknisk natur borde
bedrivas med största skyndsamhet, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet härom i utlåtandet anfört;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna de riktlinjer
för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholmsområdet,
som i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960 förordats.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) beträffande utflyttning av österbygdens
vattendomstol av herrar Pålsson,
Sundin, Svensson i Stenkyrka och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:646 och 11:799 samt motionen
II: 792, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, uttala sig för en utflyttning
från Stockholmsområdet av Österbygdens
vattendomstol till Gävle;

2) beträffande utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse av herrar Pålsson,
Sundin, Åkerström, Svensson i Stenkyrka
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 646 och II: 799,
såvitt nu vore i fråga, uttala sig för en
utflyttning från Stockholmsområdet av
försvarets fabriksstyrelse;

3) beträffande utflyttning av statens
centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt av herrar Nihlfors
och Bohman, vilka ansett, att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen 11:800
samt med avslag å motionerna I: 647 och
II: 798, besluta att icke nu taga ställning
till frågan om en utflyttning från Stockholmsområdet
av statens centrala frökontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt; 4)

beträffande riktlinjerna för en utflyttning
av viss statlig verksamhet från
Stockholmsområdet

a) av herrar Pålsson, Sundin, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka, under förutsättning av bifall till
den med 1) betecknade reservationen,
ansett, att utskottet bort under VI hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, godkänna de
riktlinjer för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholmsområdet,

som i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960 förordats,
dock med den modifikation som följde
av vad reservanterna under I hemställt;

b) av herrar Pålsson, Sundin, Åkerström,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Kårby, vilka, under förutsättning
av bifall till den med 2) betecknade
reservationen, ansett, att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
godkänna de riktlinjer för en utflyttning
av viss statlig verksamhet från
Stockholmsområdet, som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 25
mars 1960 förordats, dock med den modifikation
som följde av vad reservanterna
under III hemställt;

c) av herrar Nihlfors och Bohman, vilka,
under förutsättning av bifall till den
med 3) betecknade reservationen, ansett,
att utskottet bort under VI hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, godkänna de
riktlinjer för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholmsområdet,
som i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960 förordats,
dock med den modifikation som följde
av vad reservanterna under IV hemställt.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Om man vid detta tillfälle
skulle vilja vara litet pretentiös
skulle man kanske kunna säga, att detta
i någon mån är ett historiskt ögonblick,
i det att riksdagen nu för första gången
praktiskt kommer att ta ställning till
ett antal förslag om utflyttning av verksamhet
från huvudstaden.

Diskussionen på detta område har ju
vid detta laget pågått under åtskilliga
år. Riksdagen har upprepade gånger
haft att ta ställning till motionsvis framförda
förslag, som har gällt frågan om
möjligheten att på något sätt ingripa
i den förändring, som pågår i samhällslivet
och som innebär att en allt starkare
koncentration av människor sker
till de stora tätorterna, samtidigt som
glesbygderna mer och mer avfolkas.

Denna debatt har förts med växlan -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

de framgång. Statsmakterna har också
på olika områden vidtagit åtgärder
framför allt när det gällt att lokalisera
privat företagsamhet till platser, där
man ansett att den har behövts. Särskilt
byggnadsregleringen tjänade på
sin tid i hög grad till att förhindra
olämplig lokalisering av ytterligare sysselsättningsmöjligheter
till platser, som
tidigare var väl tillgodosedda.

Under diskussionen fördes då och då
fram frågan om den statliga verksamheten
och de statliga ämbetsverken. Det
anfördes många gånger från den civila
sidan med all rätt, att man inte ansåg
det riktigt att statsmakterna inskränkte
sig till att syssla enbart med det privata
näringslivet. De borde också titta
på sin egen verksamhet. Denna uppfattning
framfördes också vid flera tillfällen
i riksdagen och ledde till att man
i ett par fall genom utredningar lät
pröva frågan om statlig verksamhets förläggning.
Detta har emellertid hittills
icke lett till något resultat om man bortser
från att fiskeristyrelsen vid 1950-talets början förlädes till Göteborg —
efter många om och men och efter
många omsvängningar i riksdagen. Därefter
har genom utredning prövats förläggningen
av det på sin tid nybildade
sjöfartsverket. Det bär vidare varit tillfälle
att genom utredning pröva förläggningen
av vattenfallsstyrelsens nya
förvaltningsbyggnad, som numera finns
ute i Råcksta.

I intet av dessa fall medförde utredningarna
något resultat ur lokaliseringssynpunkt.
När det gällde sjöfartsstyrelsen
kanske det med skäl kan sägas,
att utredningen strandade på den
grund att utredningsmännen stannade
vid olika uppfattningar. Sjöfartsverkets
förläggning är också en av de specialuppgifter,
som den nu sittande lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet
har att syssla med.

Man gjorde emellertid en erfarenhet
under de separata utredningsarbetena,
nämligen att det var ytterligt svårt atl
över huvud taget ta itu med den statliga
verksamhetens lokalisering genom
att endast ta i betraktande separata fall.

De skäl som anfördes emot en omlokalisering
gick i huvudsak ut på att det
skulle uppstå kontaktsvårigheter men
också personalproblem av mycket stora
mått. Vid en sådan separat undersökning
hade man ingen möjlighet att jämföra
svårigheterna för ett flertal verk
med varandra. Därför väcktes också i
riksdagen motioner om en översyn av
hela det statliga fältet, vilket också resulterat
i den nu sittande utredningen
rörande lokaliseringen av den statliga
verksamheten.

I denna utrednings direktiv ingår att
se på hela den statliga förvaltningsapparaten,
inte bara ämbetsverken utan
också statliga företag i övrigt. Utredningen
har också direktiv att särskilt
undersöka, huruvida det är möjligt att
i vårt land skapa ett andra förvaltningscentrum.

I detta sammanhang kommer givetvis
en mycket stor fråga in i bilden,
nämligen totalförsvarets lokalisering. På
den punkten kan man väl utan att föregripa
någonting säga, att man i varje
fall på den militära sidan är nära nog
helt ense om att en utflyttning måste ske
redan i fredstid, då det av allt att döma
torde vara klart att en snabbutrymning
vid ett krigsfall icke är möjligt att reellt
genomföra.

När utredningen har gått till sitt arbete
har den först försökt att få en överblick
över hela fältet, vilket har lett till
att den har gjort en uppdelning av de
statliga ämbetsverk och verksamheter
som kan komma i fråga. De har delats
upp i tre grupper. Den första gruppen
omfattar sådana verk, som icke utan
stora svårigheter kan flyttas från Stockholm
just med hänsyn till Stockholms
roll som huvudstad. Dit hör exempelvis
statsdepartementen och några av de stora
centrala ämbetsverken. Sedan har det
blivit en andra grupp, den största, till
vilken bär hänförts sådana som inte kan
flyttas ut utan att betydande kontaktsvårigheter
uppstår och där man kan
konstatera att ett verk är särskilt beroende
av ett eller flera andra. Den
tredje gruppen omfattar ämbetsverk och
verksamheter av det slag, som det nu

Nr 18

Fredagen den 2U maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

föreliggande utlåtandet sysslar med. Där
kan man konstatera att varje verk för
sig icke är beroende av kontakter på ett
sådant sätt, att en utflyttning skapar
några oöverstigliga svårigheter. Utredningen
har ansett att dessa kan behandlas
var för sig. Det förslag som nu föreligger
har under hand presenterats genom
utredningens olika utlåtanden.

Vad beträffar det fortsatta arbetet gäller
det att ta ställning till ett andra förvaltningscentrum,
och detta sammanhänger
naturligtvis i hög grad med den
andra stora gruppen av ämbetsverk, de
verk, som är beroende av ömsesidiga
kontakter.

Man kan i detta sammanhang fråga sig
om utvecklingen på det befolkningspolitiska
planet alltjämt är sådan, att ett dylikt
arbete är nödvändigt. Det har under
hand visat sig, att det inte synes räcka
med att man på detta sätt tar upp till
behandling den statliga verksamheten,
utan man måste också skapa sig möjlgheter
att bedöma näringslivets och den
civila verksamhetens utveckling över
huvud taget.

Är detta då nödvändigt? Ja, jag ber,
herr talman, att få hänvisa till vad Industriens
utredningsinstitut har sagt alldeles
nyss, nämligen att denna befolkningsomflyttning
kommer att fortgå i
nära nog obegränsad omfattning. Jag för
min del skulle nog vilja säga i detta
sammanhang, att jag tror att utredningen
har räknat i underkant. Jag misstänker
starkt, att utvecklingen kommer att visa
sig gå väsentligt fortare, så att det blir
en väsentligt starkare omflyttning än vad
som bär är redovisat. Utredningen redovisar
emellertid, att 1975 kommer våra
tre största städer, Stockholm, Göteborg
och Malmö, att ha samma invånarantal
som landsbygden i stort, d. v. s. alla glesbygder
samt alla tätorter med mindre
än 500 invånare. Glesbygdernas invånarantal
skulle minska från 34 procent
år 1960 till 28 procent år 1975.

I det sammanhanget har vi haft anledning
att syssla med en ny faktor,
nämligen att folkomflyttningen i framtiden
inte kommer att vara enbart ett
glesbygdernas problem, utan i lika hög

grad ett de mindre tätorternas och de
mindre och medelstora städernas problem.
Visserligen konstaterar Industriens
utredningsinstitut, att de sammanlagda
stora regioner man talar om — i allmänhet
länsregioner — inte kommer att göra
några nettoförluster, om man bortser
från Gotland, som tyvärr kommer att
åderlåtas i mycket hög grad, men det
kommer att inom länsregionerna ske en
stark omflyttning till de stora bebyggelseenheterna.
Den omflyttningen kommer
att i hög grad gå ut över de mindre
tätorterna. Folkomflyttningen får således
en annan karaktär än hittills.

Detta säger oss, att arbetet med att
försöka tillföra de hotade regionerna stimulerande
företag och ökad sysselsättning
kommer att bli ännu mer aktuellt
under de år som närmast kommer. Man
kan säga att lokaliseringsutredningens
förslag, som i dag ligger på riksdagens
bord, är ett led häri. För utredningen
har det varit väsentligt att anvisa sådana
nya lokaliseringsplatser för de
verksamheter och ämbetsverk, som det
gäller, att man med skäl kan säga, att
den bygden behöver en stimulans.

Jag tror jag kan säga, att man i utredningen
på dessa punkter är fullständigt
enig. De förslag som utredningen har
lagt fram och som vi nu har att ta ställning
till har utredningen varit helt ense
om, och jag tror man kan förvänta, att
utredningen kommer att vara ense på
väsentliga punkter även i fortsättningen.
Utredningen räknar ju i sina led representanter
för de fyra demokratiska partierna,
som sålunda alla är eniga om
dessa tåg för att försöka i någon mån
hejda tätorternas väldiga tillväxt och
stimulera de regioner som behöver stimulans.

När det gäller den fråga som just nu
ligger på bordet, skulle jag vilja, herr
talman, på ett par punkter säga några
ord.

Kung], Maj:t bär i stort sett accepterat
utredningens förslag och lagt fram
dem på ett sätt, som inte ger anledning
till några erinringar. Utredningen hade
föreslagit utflyttning av två verksamheter,
som har bolagskaraktär, nämligen

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

Penninglotteriet och Tipstjänst. I fråga
om dessa har departementschefen emellertid
konstaterat, att deras bolagskaraktär
gör det ur konstitutionell synpunkt
svårt att fatta ett beslut om utflyttning.
Jag är tacksam för att utskottet tagit
upp motionärernas syn på detta och föreslagit,
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anges vad utskottet på denna
punkt anfört. Utskottet säger, att det
inte bör föreligga någon svårighet i detta
hänseende och att de utredningar,
som skall ske i dessa fall, bör leda fram
till att en utflyttning verkställes.

Vi har inom lokaliseringsutredningen
ansett oss kunna konstatera, att det inte
finns någon som helst anledning för
dessa två statliga sysselsättningsobjekt
att ligga i huvudstaden. Deras behov av
kontakter är inte på något sätt av det
slaget.

Jag skulle gärna vilja använda detta
tillfälle att starkt understryka förhoppningen,
att utredningarna verkligen leder
till att dessa två företag flyttas ifrån
huvudstaden till de orter, som här föreslagits,
eller eventuellt andra.

På två punkter har Kungl. Maj :t inte
velat följa utredningens förslag. Det är
när det gäller utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse och den vattendomstol,
som här är diskuterad. Jag kan till nöds
förstå, att man varit tveksam om vattendomstolens
utflyttning från Stockholm.
Det är en liten institution med ett fåtal
anställda, och arbetsområdet omfattar
även Stockholm, där denna vattendomstol
nu ligger. Jag skall be att få komma
närmare in på detta sedan. Men vad
jag inte kan förstå är, att man inte ansett
det vara riktigt att försvarets fabriksstyrelse
flyttas ut. På den punkten
har nämligen praktiskt taget alla parter
varit ense om lämpligheten av en utflyttning.
Inte mindre än 24 av 32 remissinstanser
är positivt inställda till en
utflyttning, och de remissinstanser, som
i detta fall är negativt inställda, har varit
lika negativt inställda till nära nog
samtliga de förslag, som ligger på bordet
i dag. Vad som framför allt för mig
synes vara avgörande när det gäller fab -

riksstyrelsen är att de militära förvaltningsmyndigheterna
är helt eniga om
lämpligheten att här företa en utflyttning.
Fabriksstyrelsens verksamhet tillhör
ju också de mest decentraliserade
med ett flertal företag av olika art på
olika orter i landet. Det förefaller mig
— utredningen är på den punkten helt
enig — som om det inte skulle kunna
uppstå några kontaktsvårigheter om
man företar den utflyttning av fabriksstyrelsen
till Eskilstuna som utredningen
föreslagit. En dylik utflyttning skulle
inte på något sätt kunna påverka
fabriksstyrelsens kontaktmöjligheter.
Tvärtom kommer verket närmare en del
av sina sysselsättningsobjekt, som just
finns i denna bygd.

Till utskottets utlåtande finns på denna
punkt fogad en reservation av herr
Pålsson in. fl. med beteckningen 2), till
vilken jag ber att få yrka bifall.

När det gäller österbygdens vattendomstol
har det mot förslaget om utflyttning
anförts, att domstolen har det
största antalet partsombud i huvudstaden,
där den nu ligger. Det må vara sant
att så är förhållandet, men detta kan,
herr talman, inte åberopas som ett skäl
varför vattendomstolen skall ligga just
i Stockholm. Vad är anledningen till att
partsombuden dragits till Stockholm?
Jo, dels att vattendomstolen funnits där,
dels annan verksamhet som har anknytning
till partsombudens vanliga arbete.
Det är ofta så när man diskuterar lokaliseringsspörsmål,
att man åberopar förhållanden
som har uppstått just genom
att Stockholm i detta sammanhang är
vad Stockholm är. Jag menar på goda
grunder att om vi skall bryta den gamla
regeln att all statlig verksamhet skall
ligga i Stockholm, måste vi också bryta
dessa förutfattade meningar.

Beträffande Österbygdens vattendomstol
bör vidare anföras, att visserligen
har under senare år antalet mål ökats
i södra delen av dess område, alltså närmare
Stockholm, men tyngdpunkten i
vattendomstolens arbete, således de mål
som gäller vattenregleringar, ligger alltjämt
i mellersta och norra delen av dom -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

stolens verksamhetsområde och kommer
väl också att ligga där åtminstone un -

der de närmaste tjugu aren.

Vad sedan gäller argumentet att parterna
skulle vara så beroende av att
kansliet ligger i Stockholm vill jag erinra
om att det vid en undersökning i
samband med att Söderbygdens vattendomstol
flyttades till Växjö visade sig,
att partsbesöken på vattendomstolens
kansli inte alls hade den omfattning som
man tidigare trott. Man var i stället mer
beroende av vad själva objektet för målet
låg, ty det var dit man samlades för
sammanträden.

Jag tror att förhållandet är detsamma
med Österbygdens vattendomstol. En förflyttning
till Gävle skulle säkerligen inte
på något sätt innebära de vådor som
har befarats av ett par av remissinstanserna.

I detta sammanhang måste jag, herr
talman, konstatera att jag under detta
arbetes gång har gjort åtskilliga erfarenheter
om den inställning som människorna
i allmänhet har till detta problem.
Mina erfarenheter har inte alltid varit
av angenämt slag. Vad österbygdens vattendomstol
här presterat i form av remissyttrande
är ett mycket märkligt
aktstycke. Domstolen talar helt frankt
om tvångsdirigering, diktatur o. s. v.
När jag läste detta opus första gången
slog det mig, att en vattendomstol kanske
bör vara det sista organet att tala
om dylika företeelser. Vad innebär nämligen
ofta vattendomstolens beslut? Jo,
att man måste tvångsförflytta flera tiotal
familjer, kanske hundratals människor,
vilkas ägor sedan dränks i vatten.
På denna punkt har österbygdens
vattendomstol skjutit så högt över målet
i sitt remissyttrande att dess uttalanden
inte kan förtjäna vitsord.

Jag har, herr talman, icke blivit övertygad
av de anförda skälen mot en utflyttning
av österbygdens vattendomstol.
För mig som motionär är det en glädje
att konstatera, att det även på denna
punkt finns fogad en reservation till utskottets
utlåtande, avgiven av herr Pålsson
m. fl. Jag ber, herr talman, att även
få yrka bifall till den reservationen.

Jag är övertygad om att både i fråga
om försvarets fabriksstvrelse och Österbygdens
vattendomstol kan kammarens
ärade ledamöter lugnt följa de propåer
som utredningen kommit med, nämligen
utflyttning från Stockholm. Utredningens
förslag är mycket grundligt prövade och
undersökta innan de över huvud taget
presenterats. Alla konsekvenser är så
långt det för oss varit möjligt att bedöma
klart belysta. Några bärande skäl
mot en utflyttning har heller inte kunnat
anföras.

I detta anförande instämde herr Hagberg
(h).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få göra en
principiell kommentar samt ta upp ett
konkret avsnitt i statsutskottets föreliggande
utlåtande.

Först vill jag säga att jag finner det
glädjande att departementschefen och
utskottet intagit en så positiv principiell
inställning i denna fråga. Detta är att
hälsa med glädje av många skäl. Om
det verkligen skall bli något av allt det
myckna talet om en målmedveten och
rationell lokaliseringspolitik är det nödvändigt
att statsmakterna gör något, i
första hand där de själva direkt kan påverka
händelseutvecklingen.

Jag är fullt medveten om att lokaliseringspolitiken
i vårt land främst har sin
betydelse i fråga om industriföretagens
lokalisering. Men den offentliga verksamheten,
framför allt den statliga, har
också en självklar betydelse. Staten kan
medverka till en rationell lokalisering
av sina egna organ, institutioner och
företag. Ingen drömmer väl om att den
centrala statsförvaltningen skulle flyttas
ut från Stockholm —- det är heller
ingen som kommer med sådana propåer
— men sådana organ som inte har
egentligt behov av att ligga i huvudstaden
kan man efter omsorgsfull prövning
i rimlig utsträckning flytta från huvudstaden.

Motiven är tvåfaldiga. Jag skall inte
gå närmare in på dem men vill erinra
om att det råder stark koncentration

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

1:6

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

av statliga organ till stockholmsräjongen
och att detta, om ingenting annat
görs, kommer att inom kort leda till
mycket stora anspråk på utrymme och
nya lokaler. Det andra motivet är att
man kan bidra till en rikare differentiering
av näringslivet och arbetslivet i
landet genom en rationell lokaliseringspolitik.

Behandlingen av dessa första förslag i
lokaliseringsfrågan blir på sitt sätt en
probersten. Resultaten kommer att visa
vilken vikt statsmakterna tillmäter frågan,
med vilken energi de angriper den
sedan utredningen sagt sitt ord. En sak
står ganska klar: ju större objekt som
berörs av lokaliseringsutredningens förslag
— och de blir av skisserna för arbetet
att döma efter hand större —• desto
större motstånd är att vänta från de
direkt berörda. Det sätt på vilket de nu
berörda organen reagerat är härvid
mycket talande. Det kommer utan tvivel
att behövas en fast och målmedveten
vilja hos regering och riksdag om
det över huvud taget skall bli någonting
som kan kallas en rationell lokaliseringspolitik.

Vilken inställning riksdagen har rent
principiellt i denna fråga framgick för
nägot år sedan, när riksdagen hemställde
om en stor lokaliseringsutredning.
Det visar att här föreligger ett intresse
av att skapa en långsiktig, bärande linje
med sikte på framtiden och omspännande
näringslivet i dess helhet. Det är
väl då rimligt att staten själv i första
hand medverkar och visar sin ambition.
I så måtto är proposition nr 120
tilltalande och lovande, liksom den principiella
inställning statsutskottet nu intar.

Jag vill göra en kort kommentar till
Penninglotteriets utflyttning, som av utredningen
föreslås ske till Gävle. Däremot
finner jag inget skäl att beröra
den ifrågasatta utflyttningen av österbvgdens
vattendomstol till Gävle, och
jag vill av skonsamhet heller inte på in
på österbygdens vattendomstols eget remissyttrande.

Jag noterar med tillfredsställelse att
finansministern liksom utskottet intar

en mycket positiv hållning i principfrågan
om Penninglotteriets utflyttning.
Departementschefen bemöter en lång
rad gjorda invändningar och hävdar att
några större olägenheter inte torde kunna
påvisas av en flyttning. Ja, i vissa
avseenden tror han rent av att förutsättningarna
skulle bli bättre genom en
omlokalisering — det sker när han förordar
Gävle som huvudalternativ. På
den punkten vill jag betyga att Gävle
stad med stort nöje skulle motta Penninglotteriet
och på allt sätt hjälpa till
att lösa de praktiska och andra problem
som sammanhänger med en flyttning.
Utredningen har visat och remissinstanserna
understrukit att alla förutsättningar
finns i Gävle för att lotteriet skall
kunna driva sin verksamhet. De flesta
remissinstanserna har också tillstyrkt
omlokalisering eller inte haft något att
erinra däremot.

Jag vill parentetiskt säga att det på sitt
sätt skulle vara en gärd av rättvisa om
den statliga lokaliseringspolitiken kunde
komma Gävle stad till godo. Under
de senare åren har tre stora industriföretag
i staden med totalt 800—1 000
anställda upphört. Två av dem var stora
privata textilföretag, men det tredje
var ett statligt bolag, nämligen Tobaksmonopolets
stora välskötta fabrik, som
flyttade till Malmö. Det senare finner
jag vara ett ganska underligt utslag axstatlig
lokaliseringspolitik. Det är givet
att arbetsmarknaden genom dessa industrinedläggelser
har vållats svåra störningar.
De värsta olägenheterna har
kunnat elimineras tack vare den goda
konjuktur som har rått, men ännu märker
man nackdelarna på arbetsmarknaden,
särskilt för den kvinnliga arbetskraften.

Det är även mot denna bakgrund man
kan se det livliga intresse som vi i Gävle
har uttryckt i fråga om Penninglotteriets
förflyttning. Vi har funnit det desto
mer tilltalande att departementschefen
och utskottet bär visat en så klart
positiv inställning till denna fråga.
Självfallet är det Penninglotteriets styrelse
som i egenskap av ledning för bolaget
skall besluta. Jag vill gärna ut -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

trycka en förhoppning, att det kan ske
snarast när de nu påbörjade distributionsekonomiska
undersökningarna avslutats
och att beslutet skall fattas i
samma positiva anda som bar präglat
departementschefen och utskottet —
man kan i Penninglotteriets styrelse icke
misstaga sig på den klart positiva
inställningen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Vi har hört herr Anderssons
utomordentliga goda inlägg om
lokaliseringsutredningen, vad den har
att arbeta med och hur den strävar att
så grundligt som möjligt tränga in till
problemens kärna och framlägga förslag
först när man är absolut säker på att
ha nått full enighet; så fattade jag åtminstone
herr Anderssons anförande.
Men särskilt i hans slutord framstod utredningen,
såvitt jag förstår, närmast
som allvis — när den kom fram till ett
förslag var det någonting fullständigt
orubbligt, som man helt enkelt inte fick
lov att gå ifrån.

Utredningen har gjort ett stort arbete,
men den har sina största uppgifter
framför sig. Det är riktigt som herr
Andersson sade, att en hel del statliga
verk och myndigheter måste ligga i
Stockholm — man måste få en utredning
också på den punkten — men det
finns åtskilligt många fler som man kan
tänka sig förlagda utanför Stockholm;
och därvidlag behövs det en betydligt
grundligare utredning än man hittills
har åstadkommit. Konsekvensen skulle
kunna bli att man skapade ett nytt förvaltningscentrum
utanför Stockholm.

Nu är det ju ett betydligt mindre vittsyftande
förslag vi för dagen har att
göra med. Lokaliseringsutredningen har
föreslagit att några enstaka myndigheter
och andra organ skall flyttas ut från
Stockholm. Regeringen har inte velat gå
fullt så långt som lokaliseringsutredningen
förordat, men vi har ändå att
fatta beslut om, skall vi säga, ett litet
knippe av förslag.

I fråga om österbygdens vattendomstol
har regeringen ansett att åtskilliga

skäl talar för att den bör ligga kvar i
Stockholm. Som herr Andersson påpekade,
är domstolen nu förlagd inom sitt
område, även om kanske tyngdpunkten
finns längre norrut. Men dessutom behöver
domstolen kontakt med så många
andra organ som finns här i Stockholm,
att förläggningen hit får anses vara den
riktigaste i detta fall.

När det gäller de båda bolagen Tipstjänst
och Svenska penninglotteriet har
Kungl. Maj:t inte tagit bestämd ståndpunkt
utan diskuterat saken. Man menar
att detta är frågor som rent formellt,
så har åtminstone jag fattat det, kan avgöras
tämligen snart. När bolagen gjort
erforderliga utredningar får vi ju se
vad de kommer att besluta.

Vi har alltså nu fått göra bekantskap
endast med en ringa del av alla de förslag
som jag hoppas skall komma från
lokaliseringsutredningen. Det är väl inte
tal om annat än att alla har den inställningen
att man i fortsättningen skall
undvika en alltför stark koncentration
till Stockholm. En spridning av de statliga
institutionerna bör vara möjlig.
Men vi måste också förstå hur svårt det
kan bli att få bort institutioner från
Stockholm som redan är förlagda här.
Å andra sidan får motståndet inte drivas
så långt att man inte skall kunna
rubba på någonting. Jag ser Kungl.
Maj:ts förslag såsom ett första steg som
kommer att följas av flera.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i de allmänna synpunkter på lokaliseringspolitiken,
som herr Möller och
tidigare herr Torsten Andersson har anfört.
Att jag begärt ordet, herr talman,
beror närmast på att jag också vill instämma
i vad herr Torsten Andersson
sagt beträffande punkt V i utskottsutlåtandet.
Jag vill, i likhet med herr Andersson,
understryka min tillfredsställelse
över att såväl Kungl. Maj:t som utskottet
har gjort ett starkt uttalande på
denna punkt och konstaterat dels att ut -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

flyttning är möjlig, dels att utredningarna
bör bedrivas med största skyndsamhet.

Jag ber, herr talman, att få understryka
dessa synpunkter.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Det finns väl inte någon
som kan eller vill anklaga lokaliseringsutredningen
för bristande försiktighet i
sina bedömningar av vilka verksamheter,
som eventuellt kan komma i fråga
för utflyttning. Tvärtom får man vid
studiet av utredningens betänkanden ett
starkt intryck av att den gått fram med
största varsamhet och verkligen bemödat
sig om att stå på fast grund när den
förordat utflyttningar.

Intrycket att utredningen lyckats därmed
förstärks när man tar del av remissyttrandena
om förslaget till ny förläggningsort
för försvarets fabriksstyrelse.
Av de 32 remissinstanserna har,
som herr Torsten Andersson redan sagt,
24 klart accepterat förslaget om flyttning
till Eskilstuna. Många förstärkande
argument har därvid bifogats. Endast
fyra av remissinstanserna har ställt sig
avvisande, nämligen fabriksstyrelsen
själv, statens avtalsnämnd och två löntagarorganisationer.

Departementschefens avslagsyrkande
är synnerligen knapphändigt motiverat.
Propositionen skjuter, helt kort, på frågan
tills framtida överväganden skall göras
om utflyttning av större statliga förvaltningsenheter,
eventuellt i samband
med tillskapande av ett centralt statligt
förvaltningscentrum utanför Stockholm.
På denna, jag säger inte spik, möjligen
nubb, upphänges avstyrkandet av utflyttningsförslaget.

Utskottet har, ehuru principiellt välvilligt,
böjt sig för detta och tillfogat att
ett sådant ställningstagande förutsätter
undersökningar av »allmän ekonomisk
natur». Ja, det vill jag lova! När man
ser vilka invändningar som reses mot
utflyttningen av tämligen fristående förvaltningar
förstår man att det inte är
gjort i en handvändning att förflytta flera
sammanhängande enheter.

I medvetande om detta är det angeläget,
om man verkligen vill någonting,
att ta fasta på ett väl underbyggt förslag.
Fördelarna av fabriksstyrelsens förflyttning
till Eskilstuna är många och stora.
Styrelsen får direkt anknytning till en
av sina största industrier och bekväma
kontakter med övriga verksamheter i
Mellansverige. Samtidigt är förbindelserna
med Stockholm så snabba och
goda, att man tvekar när man använder
ordet »utflyttning».

Då jag är övertygad om att ett fullföljande
av lokaliseringsutredningens
tanke på denna punkt innebär dominerande
fördelar, ber jag, herr talman, att
få ansluta mig till yrkandet om bifall till
reservationen av herr Pålsson m. fl.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag vill till en början helt
allmänt deklarera att jag ansluter mig
till tanken att omlokalisera sådana ämbetsverk,
som det är möjligt att flytta
från huvudstaden, men jag skall inte fördjupa
mig i denna fråga. Jag har emellertid
på en punkt när det gäller lokaliseringsutredningens
utlåtande en avvikande
mening, och det gäller Österbygdens
vattendomstol.

Österbygdens vattendomstol består för
närvarande av en avdelning på 10 personer
och en extra avdelning på 6 personer,
som väl närmast sysslar med regleringen
av Siljan och Trängslet. Dessa
16 personer kan inte betraktas såsom
något ämbetsverk, som utan vidare kan
flyttas ut, utan härvidlag får man lov att
bedöma frågan med hänsyn till allmänhetens
och rättsväsendets intressen.

Föredragande departementschefen har
i samråd med chefen för justitiedepartementet
och efter tillstyrkan av vattenöverdomstolcn,
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegium
och alla övriga av vattenmålen
berörda parter motsatt sig en förflyttning
av domstolen från Stockholm.

Domstolens verksamhetsområde omfattar
för närvarande Gotland, Södermanland,
Uppland, Dalarna, Västmanland
och över huvud taget alla vattendrag
som flyter ned mot Mälaren. Det

42 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

ar inte riktigt, att tyngdpunkten ligger
norr om Gävle eller däromkring. Den
växlar, men den ligger för närvarande
icke norr om Gävle.

Jag har sysslat med vattenmål sedan
år 1922, ehuru jag nu inte längre är så
verksam, men jag har den bestämda erfarenheten
att det är riktigt som det
säges, att flertalet partsombud är stockholmsadvokater
och advokater som bor
i Mellansverige. Vi har då — och det är
egentligen advokaterna som besöker vattendomstolen
där akterna finns — möjlighet
till förbindelse med den juridiska
och tekniska sakkunskapen i Stockholm.
Fn förflyttning till Gävle skulle innebära
mycket stora svårigheter för den
rättssökande allmänheten och skulle
även betydligt fördyra själva domstolsförfarandet.
Vi har ofta ärenden till
Stockholm, och vad gäller markägarna
beröres de inte av att domstolen ligger
i Stockholm, eftersom domstolen i regel
har syn på den plats, som målet gäller,
och därför reser både till Dalarna, till
Gotland och till Stockholms skärgård.

Att förflytta 16 personer — det blir väl
mindre när den extra avdelningen senare
dras in — är att göra större våld
än nöden kräver och till skada för den
rättssökande allmänheten. För oss måste
det ställa sig mycket besvärligt att ha
domstolen i Gävle eller i Örebro — förbindelserna
med Örebro är också betydligt
sämre än med Stockholm. I Stockholm
kan man vidare ofta anknyta besöken
till den tekniska utredningen.

Jag kan alltså inte på denna punkt —
även om jag i princip godkänner att en
lokalisering bör ske —- vara med om det
resonemang som här från en del håll
föres när det gäller detta ringa antal
personer. Söderbygdens vattendomstol
flyttades med rätta till Växjö, och vi
bör beakta att Stockholm, om även österbygdens
vattendomstol omlokaliseras,
förlorar sin sista vattendomstol. Det betyder
en förlust även för vattenöverdomstolen
och övriga myndigheter med hänsyn
till den nuvarande svårigheten att
rekrytera vattenrättsingenjörer och andra
sakkunniga inom vattendomstolsområdet.

Jag har inte kunnat underlåta att ta
till orda i detta ärende, därför att jag
skulle anse det synnerligen olyckligt ur
allmänhetens synpunkt, om nu de It!
personerna i denna vattendomstol flyttades
förslagsvis till Gävle.

Jag ber, herr talman, att få biträda
utskottets förslag på denna punkt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag har redan tidigare instämt
med herr Torsten Andersson, och
under sådana förhållanden kanske det
inte skulle vara erforderligt att jag yttrade
ytterligare några ord. Å andra* sidan
har under debatten framkommit
uttalanden av sådan innebörd, att jag
inte finner det alldeles opåkallat att
tillägga ett par korta reflexioner.

Om man försöker göra en sammanfattning
av de inlägg, som har gjorts,
synes den kunna gå ut på ett konstaterande
av en praktiskt taget över hela
linjen positiv inställning till de här avhandlade
förslagen från lokaliseringsutredningen,
och till de principiella och
praktiska ståndpunkter, som lokaliseringsutredningen
har intagit. Även de
talare, som har avslutat sina anföranden
med hemställan om bifall till utskottets
förslag, har ju gjort detta med ett ganska
påtagligt understrykande av att de
i sak ställde sig positiva, men att de nu
inte ville gå längre än vad propositionen
har ifrågasatt, beroende på att vissa
ting kanske borde ytterligare undersökas.

Jag tror, att det var herr Möller som
gjorde det uttalandet, att, då vi nu för
första gången i ett större sammanhang
tar ståndpunkt till dessa spörsmål, så
innebär detta ståndpunktstagande ett
slags probersten på hur statsmakterna i
fortsättningen kommer att ställa sig i
angelägenheter av denna innebörd. Jag
tror att denna observation är riktig.

Om då min egen observation också
är riktig, nämligen att här föreligger
en över lag positiv inställning, så förmenar
jag att man, i varje fall som jag
nu ser på dessa ting, har anledning till
tillfredsställelse med förloppet av den

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

debatt, som här har ägt rum. Dess allmänna
grundton synes mig oförtydbar.
Ingen har här visat någon starkare reaktion
mot de förslag, som har kommit
från lokaliseringsutredningen, utan fastmera
understött deras principiella och
rent praktiska värde.

Jag tror också, att man ur en annan
synpunkt har anledning till tillfredsställelse
med denna debatt. Den bör
kunna bli ett slags ledstjärna och ett
stöd för regeringen, när den i fortsättningen
har att ta ståndpunkt till de ytterligare
förslag, som är att förvänta
från lokaliseringsutredningen. Det är
riktigt vad som här tidigare har uttalats
av herr Nestrup, då han framhöll, att
de spörsmål, som i dag avhandlas, är
av begränsad räckvidd. Samtidigt påpekade
han, att vi i sinom tid har att
emotse ett väsentligt mera omfattande
och genomgripande förslag, nämligen
det stora komplex, som man brukar kalla
för undersökningarna rörande tillskapandet
av ett andra förvaltningscentrum
här i landet. Den allmänt positiva inställning,
som har kommit till uttryck,
bör alltså vara av värde för Kungl.
Maj :t, när Kungl. Maj:t i fortsättningen
skall bilda sig en uppfattning även i den
sistnämnda verkligt stora frågan.

Vad det här gäller är naturligtvis två
saker. Å ena sidan är det en tvingande
nödvändighet att på ett eller annat sätt
lätta befolkningstrycket i huvudstaden.
Jag behöver inte för kammarens ledamöter
närmare utveckla den frågan. Vi
känner alla till problemet, och vi är
alla dagligen konfronterade med vad
den starka människoanhopningen i
Stockholm leder till, inte minst trafiktekniskt
men även ur bostadssynpunkt.
Detta problem är ju också klart angivet
i direktiven för utredningen.

Den andra sidan av detta stora komplex
gäller möjligheterna att försöka
ordna på sådant sätt, att även landsorten
skulle kunna få bli lokaliseringsplats
för någon del av den statliga administrationen,
i den mån, givetvis, så kan
ske utan förfång för de uppgifter, som
skall skötas.

Det är alltså en tvåsidig uppgift, som

lokaliseringsutredningen har sig förelagd,
och det är ju också dessa båda sidor
av problemet, som statsmakterna
ständigt har att hålla i blickfältet.

För egen del kommer jag att rösta
för de reservationer, som här föreligger
i anslutning till lokalseringsutredningens
förslag, och jag skulle naturligtvis
gärna se att det kunde bli en allmän anslutning
till dem. Jag anser dem nämligen
sakligt starkt underbyggda. Men
även om reservationerna nr 1, 2, 4 a
och 4 b skulle stanna i minoritet, tror
jag, att jag vågar säga, att icke desto
mindre är kammarens ståndpunktstagande
i dessa frågor av en för utredningen
hoppingivande innebörd, och
det tycker jag är ett gott resultat av
den överläggning, som här har ägt rum.

Herr talman! .lag instämmer i de yrkanden,
som herr Torsten Andersson tidigare
har ställt.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! I herr Hagbergs anförande
fanns mycket som jag skulle kunna
instämma i, men jag fann det å andra
sidan skäligen onyanserat. Han förklarade
till slut att han skulle biträda
samtliga reservationer, alltså även reservationen
till förmån för en utflyttning
av Österbygdens vattendomstol.

Det är väl emellertid inte riktigt vad
herr Hagberg sade, nämligen att det
förslaget inte skulle ha väckt någon starkare
reaktion. Det redovisas i propositionen
att avstyrkande yttranden har avgivits
av vattenöverdomstolen, österbygdens
vattendomstol, vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet, statens vatteninspektion,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Gotlands, Västmanlands
och Kopparbergs län — alltså samtliga
länsstyrelser utom den i Gävleborgs län
-— Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
advokatsamfund, SACO och Svenska
landskommunernas förbund.

Herr Hagberg talade om såsom en
riktpunkt, att man borde minska befolkningstrycket
här i Stockholm. Jag
har emellertid framhållit att de ordina -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

rie befattningshavarna vid Österbygdens
vattendomstol uppgår till ett antal av 10
personer och att där för närvarande
dessutom tjänstgör 6 extra. Dessa 16 personer
kan ju inte ha en sådan betydelse
för befolkningstrycket i Stockholm, att
hänsynen därtill bör föranleda herr
Hagberg att av principiella skäl gå emot
utskottets förslag på den här punkten.
Vi får inte avhända oss det fria bedömandet
av vad som i sådana här lokaliseringsfrågor
kan vara riktigt och rimligt
med hänsyn till den rättssökande
allmänheten och oss alla och vad som
innebär en okynnesförflyttning. Det
ifrågavarande förslaget är en okynnesändring,
som är farlig och skadlig för
rättsväsendet på detta område.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag måste bestämt reagera
emot herr Gezelius’ uttryck att förslaget
beträffande vattendomstolens förflyttning
innebär en »okynnesändring».
Om herr Gezelius tyckte, att herr Hagberg
var onyanserad i sin argumentering,
måste jag säga detsamma om herr
Gezelius. Det är ju faktiskt inte på det
sättet att vattendomstolen skall komma
till juristerna, utan juristerna får väl
komma till domstolen, där den finns.
Herr Gezelius framhöll också att det gällde
en numerärt mycket obetydlig kår.
Det må så vara, men jag kom att tänka
på den där historien om mannen som
lastade stockar på sin vagn och sade om
hästen: »Orkar du den, så orkar du den.»
Till slut hade han lastat på så mycket
att hästen inte kunde rubba på lasset.
Det är klart att om man låter småbitarna
vara, kan man sedan knappast motivera
att man tar de stora bitarna.

Man måste här följa en princip, och
om det i detta fall inte har kunnat förebringas
skäl, som övertygat utredningen
om att domstolen bör ligga kvar i Stockholm,
så kan förslaget om en utflyttning
inte heller betecknas som en okynnesändring.
Detta är, som jag redan sagt,
ett i sammanhanget mycket onyanserat
uttryck.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Herr Andersson fick inte
sammanhanget riktigt klart för sig. Jag
framhöll, att om man ser till befolkningstrycket
måste förslaget om denna förflyttning
betraktas såsom en okynnesändring.
Jag vidhåller detta. 16 personer
-— även om de sitter som befattningshavare
i österbygdens vattendomstol
— har inte en sådant vikt att hästen
inte skulle kunna dra lasset även om de
blev kvar, för att nu fullfölja herr Anderssons
liknelse.

Det var detta jag avsåg med mitt anförande,
och jag håller fast vid att det
faktiskt inte föreligger några starka skäl
att företa en lokaliseringsändring för
dessa 16 personer, en förändring som
skulle vara till skada för många.

Herr Andersson sade, att advokaterna
och den rättssökande allmänheten får
komma till domstolen. Ja, det är väl
inte någon riktig princip när det gäller
rättsväsendet att domstolarna inte skall
söka upp allmänheten och ge den tillfälle
att komma till tals. Det gör ju emellertid
vattendomstolarna — de far ut och låter
alla i bygden föra sin talan. Det är alltså
något onyanserat att hävda principen att
vi skulle kunna förlägga en domstol till
Skåne, därför att dalkarlarna kan åka
dit ned och processa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 20 mai 1960 fm.

Nr 18

Ang. utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholms-området

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja •— 90;

Nej — 38.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
III framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 59.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna IV—VI
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av riksdagens
år 1959 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1959 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj:t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisade, hade efter tagen
kännedom av vissa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning
i övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation

Punkterna 1—5

Lades till handlingarna.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Uades till handlingarna.

Punkterna 8—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11—18

Lades till handlingarna.

Punkten 19

Ang. det statliga buss- och biltrafikväsendets
organisation

Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, hade revisorerna föreslagit en närmare
undersökning av möjligheterna att
sammanföra de under statens järnvägars
ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Schött (I: 60) samt den andra inom
andra kammaren av herr Darlin m. fl.
(II: 74), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i syfte dels att, för
åstadkommande av en rationellare organisation
och drift, sammanföra de under
statens järnvägars ledning drivna bussoch
biltrafikrörelserna, dels ock att i
samband därmed undersöka möjligheterna
att i enskild ägo överföra av
staten ägda trafikföretag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att revisorernas förevarande uttalande
samt motionerna 1:60 och 11:74 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksda -

gen måtte i anledning av riksdagens
revisorers ifrågavarande uttalande och
med bifall till motionerna 1:60 och II:
74 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i syfte dels att, för åstadkommande
av en rationellare organisation
och drift, sammanföra de under
statens järnvägars ledning drivna bussoch
biltrafikrörelserna, dels ock att i
samband därmed undersöka möjligheterna
att i enskild ägo överföra av staten
ägda trafikföretag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vid denna punkt yrkar
reservanterna utredning i syfte dels att,
för åstadkommande av en rationellare
organisation och drift, sammanföra de
under statens järnvägars ledning drivna
buss- och biltrafikrörelserna, dels ock
att i samband därmed undersöka möjligheterna
att i enskild ägo överföra av
staten ägda trafikföretag.

Den utredning som vi nu påyrkar är
föreslagen av 1959 års statsrevisorer. I
reservationen går vi dock litet längre
än vad statsrevisorerna gör i sitt yrkande
på utredning. Vi yrkar nämligen att
den eventuella utredningen också skall
som jag nämnde omfatta möjligheterna
att i enskild ägo överföra av staten ägda
trafikföretag.

Det nuvarande nätet har ju bildats
dels av linjer som SJ startat, dels av
sådana som övertagits vid förstatligandet
av enskilda järnvägar och dels genom
förvärv av linjer från enskilda företag.
Uppdelningen, sådan den nu är, är alltså
historiskt betingad och har inte framkommit
på grund av rationella överväganden
rörande driftens effektivitet.
Statsrevisorerna betonar — och det vill
vi reservanter också understryka — att
ekonomiska fördelar skulle kunna vinnas
om biltrafiken dreves i mera enhetliga
former. Därför föreslår vi också
en utredning om dessa möjligheter.

Förvaltningen av denna trafik sköts
ju, utom av SJ och postverket, av flera
fristående företag av aktiebolagskaraktär.
Det förekommer, det är vi medvetna
om, ett nära samarbete mellan de
olika grenarna, men de olika bolagen

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. det statliga

är dock självständiga när det gäller administrativa
och förvaltningstekniska
frågor. Frågan om en enhetligare organisation
har flera gånger tidigare behandlats.
Förbättringar har också skett,
bl. a. genom beslut av Kungl. Maj:t i december
1958 rörande den geografiska
fördelningen av trafikområdena. Vi anser
dock att en närmare utredning i alla
fall är önskvärd. Det är alldeles säkert
riktigt som järnvägsstyrelsen framhåller,
att ett fortlöpande övervägande sker.
Styrelsen säger bl. a. att det finns anledning
till tveksamhet, huruvida ytterligare
sammanslagningar skulle medföra
påtagliga fördelar. Ja, det kan vara tveksamt,
det är möjligt, men det är för att
undanröja denna tveksamhet som det
kan vara lämpligt att tillsätta en utredning
som företar en översyn över hela
fältet. Nu säger utskottet att det finns
skäl att anta, att syftet med statsrevisorernas
utredningsförslag kan nås utan
att särskilda åtgärder vidtas. Detta är
i sin tur reservanterna tveksamma om,
och därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Som medansvarig för
tlen revisorernas berättelse som föreligger
skulle jag också vilja säga några ord
på denna punkt. Det är klart att statsutskottet
och statsrevisorerna inte i alla
frågor kan ha precis samma uppfattning.
Det skulle vara ganska konstigt,
och det kan ingen begära. Men å andra
sidan tycker jag att statsutskottet har
ansett att statsrevisorerna har haft förnuftiga
synpunkter på så många punkter
att det finns anledning att vara åtminstone
relativt nöjd.

Då det gäller punkt 19 kan jag dock
inte riktigt förstå statutskottets inställning.
Revisorerna vill ha sagt, att vi
tycker att det borde företas en undersökning
av denna fråga. Vi förutsatte
att en sådan undersökning kanske skulle
komma att visa, att enhetlig ledning
av statens järnvägar och alla de olika
bolag som hör samman med dem och
som nu verkar helt fristående, tekniskt

buss- och biltrafikväsendcts organisation
och administrativt, skulle ha en viss betydelse.

Jag vill erinra om — fröken Andersson
gjorde det också i sitt inlägg — att
vi nu har en rad bolag som står utanför
SJ. De har kommit i SJ:s ägo på
grund av den historiska utvecklingen,
d. v. s. dessa bolag fick SJ samtidigt
med att ett förstatligande av järnvägarna
skedde. Vi har ju biltrafik med omkring
600 bussar och bilar som övertogs
i samband med att GDG-banorna
förstatligades. Detsamma gäller SLAB,
som följde med Västeråsbanan till staten.
SLAB har ju också ungefär samma
antal lastbilar som sammanlagda antalet
bilar och bussar tillhörande GDG. SLAB
utför enligt mitt sätt att se ett mycket
nyttigt arbete. De sköter ju en inte så
ringa del av godstrafiken i landet i nära
anslutning till statens järnvägar.

Vi har vidare Trafikaktiebolaget
Stockholm—Nynäs, som också följde
med en enskild bana, samt dessutom
ASG med en del dotterföretag. Dessa
bolag har ju inte tillkommit, emedan
riksdagen eller statens järnvägar ansett
det vara en rationell lösning att ha dessa
bolag vid sidan av statens järnvägar,
utan helt enkelt därför att bolagen vid
förstatligande av banorna har kommit
med på köpet.

Inom statsrevisionen inbillade vi oss,
att man efter en undersökning kanske
skulle komma till den uppfattningen,
att verksamheten i sin helhet skulle kunna
drivas mer ekonomiskt. Jag vill inte
påstå, att vare sig statsutskottet eller
järnvägsstyrelsen gjort gällande, att
statsrevisorernas yttrande saknar bärighet,
men järnvägsstyrelsen anser, att tidpunkten
för den föreslagna undersökningen
inte är lämplig. Jag får för min
del hävda, att tidpunkten enligt min
mening i allra högsta grad är lämplig
för den undersökning som statsrevisorerna
önskade. Man kommer ändå inte
förbi, att i detta nu ligger hela vårt
kommunikationsväsen i stöpsleven. Statens
järnvägars verksamhet minskar ju
genom att ett stort antal banor är nedlagda
eller kommer att nedläggas. Dessutom
befinner sig väl också busslinjer -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation

na i viss utsträckning i farozonen. Detta
sammanhänger ju med att människorna
i stor utsträckning skaffar sig bilar
jämte den strukturförändring som skett
på landsbygden. Det bor där för litet
folk för att man skall kunna uppehålla
vissa billinjer, och uppehåller man dem,
så har i alla fall antalet turer minskats
på många håll.

Jag tycker för min del, att statsutskottet,
som ändå har visat en viss förståelse
för statsrevisorernas uppfattning,
kunde ha uttryckt sig något mer positivt
i denna såvitt jag kan förstå mycket
viktiga fråga. Jag tror liksom statsutskottet,
att järnvägsstyrelsen bör ha
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga — det skulle för övrigt vara egendomligt,
om så inte vore förhållandet.
Jag har förtroende för järnvägsstyrelsen,
men det hade såvitt jag förstår inte
skadat saken, om statsutskottet på ett
annat sätt än som skett understrukit revisorernas
uppfattning, så att frågan så
snart som möjligt hade kommit upp till
behandling.

Herr BERGII, RAGNAR, (h):

Jag skulle, herr talman, gärna vilja
säga ett par ord i anslutning till vad
herr Lindahl slutade sitt anförande med.
Herr Lindahl sade att det i det här
speciella fallet enligt hans mening inte
skulle ha skadat, om statsutskottet litet
starkare än som skett hade understrukit
de önskemål som statsrevisorerna
givit uttryck åt. Jag skulle gärna vilja
utsträcka detta omdöme till att säga, att
det hade varit värdefullt om statsutskottet
mera allmänt än som skett över huvud
i statsutskottets yttrande i år över
revisorernas berättelse hade understrukit
de önskemål som revisorerna givit
uttryck åt. Jag bygger den uppfattningen
på den ställning, som riksdagens revision
bör ha i vår förvaltning.

Jag utgår därvid ifrån de erfarenheter
jag själv gjorde på den tid, då jag
hade glädjen att vara en av riksdagens
revisorer. Jag märkte mer än en gång
att redan existensen av en riksdagens
revision hade en mycket väsentlig be -

tydelse. Den verkade så att säga prohibitivt
i många avseenden, och åtskilliga
undersökningar som revisionen
gjorde men som inte föranledde något
yttrande ifrån revisionens sida hade en
god inverkan på vederbörande ämbetsverk.

När revisorerna efter de vanligen
mycket grundliga överläggningar som
de har anser sig böra påtala vissa ting,
bör det vara angeläget för riksdagen
själv att inte genom överslätande uttalanden
rycka undan grunden för den effekt
som riksdagsrevisionens arbete bör ha.
Jag har — som jag sade nyss — ett allmänt
intryck av att man i år har varit
litet mildare än vanligt från statsutskottets
sida, och jag befarar att om detta
skulle bli regel kommer väsentliga förutsättningar
för den nytta revisionen
gör att försvinna till skada för förvaltningen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr THUN (s):

Herr talman! Utskottet uttalar ju att
frågan om den lämpliga organisationen
av statens järnvägars buss- och lastbilstrafik
har behandlats i olika sammanhang
och att den inom SJ varit föremål
för fortlöpande överväganden. Det säges
vidare, att man där vidtagit åtskilliga
åtgärder i syfte att rationalisera och
koncentrera verksamheten. Järnvägsstyrelsen
har också framhållit, att det råder
ett gott samarbete mellan de olika
buss- och biltrafikrörelserna inom SJ
med gemensamt utnyttjande av personella
och materiella resurser. Styrelsen
framhåller vidare, att de företagsenheter
SJ arbetar med redan är tillräckligt
stora för att ge de fördelar som stordriften
möjliggör såväl i avseende på upphandling
som i fråga om administration,
personal etc. och att det finns anledning
till tveksamhet, huruvida ytterligare
sammanslagningar skulle medföra påtagliga
fördelar.

Utskottet bär givetvis ingående prövat
detta och alltså kommit fram till att det,
när man ändå ifrån vederbörande myndighets
sida vidtagit en hel del åtgärder

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

för att råda bot på tidigare eventuella
besvärligheter, inte funnits någon anledning
att gå hårdare fram. Herr Bergh
framhåller det som mycket betänkligt
att utskottet här har i ett utlåtande försökt
att släta över det hela och därigenom
invagga vederbörande myndighet
i den föreställningen, att riksdagen kanske
inte följer verksamheten på ett sådant
sätt som det borde finnas anledning
till. Jag har ingen anledning att närmare
gå in på detta uttalande av herr
Bergh, då jag anser att det ligger betydande
överdrifter i det resonemanget.
Utskottet har ingalunda slätat över i sitt
yttrande, utan anser att vad som här är
skrivet utgör ett tillräckligt observandum
för vederbörande myndighet att ta
hänsyn till vid det fortsatta arbetet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 20 och 21

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 24—26

Lades till handlingarna.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Punkterna 29 och 30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Lades till handlingarna.

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 18

Punkten 32

Ang. Gudhems kungsgård

Under jordbruksdepartementet, § 32,
hade revisorerna ifrågasatt lämpligheten
av att på Gudhems kungsgård anordnats
ett samjordbruk i enlighet med bestämmelserna
i 1948 års lag om sambruksföreningar.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat bland annat:

»Utskottet vill för sin del helt allmänt
framhålla, att det givetvis är önskvärt
att samjordbrukstanken prövas under
betingelser som möjliggör realistiska bedömningar
av brukningsformens fortsatta
möjligheter. I vad mån i det aktuella
fallet lämpliga betingelser förelegat
har utskottet svårt att bilda sig
en uppfattning om. Som framgår av revisorernas
berättelse och de avgivna utlåtandena
har myndigheternas omdömen
om projektet varierat avsevärt. Såvitt utskottet
vid sin behandling av ärendet
kunnat finna, föreligger dock sådana
omständigheter att något särskilt uttalande
från dess sida icke är påkallat.
Utskottet vill därför begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.»

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vid denna punkt finns
ingen reservation, men jag kan inte låta
den gå till handlingarna utan att säga
någonting.

Revisorerna har här sagt, att en rad
omständigheter talar för att det inte var
lämpligt med en sambruksförening på
Gudhems kungsgård. Jag vet inte riktigt
hur man skall tolka revisorernas uttalande
på den punkten. Jag kan möjligen
hålla med om att det kan ifrågasättas,
huruvida det var lämpligt att beröva föreningsjordbruket
en del av byggnaderna
där, men det kan ju i övrigt inte vara
olämpligt att fem lantarbetare fick cliansen
att bilda denna sambruksförening.

Vidare säger revisorerna, att företaget
måste betecknas som riskfyllt och att det
inte skulle gå ihop för dem. Jag tycker
att det hela tyder på att revisorerna inte

50 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. kommerskollegiets organisation. — Ang. ersättning för färd med egen bil i vissa
fall

har satt sig in i ärendet. Resultatet från
denna korta tid visar faktiskt någonting
annat. Det är därför nästan ännu mer
förvånande att utskottet, när det tar
ställning till denna fråga, säger: »I vad
mån i det aktuella fallet lämpliga betingelser
förelegat har utskottet svårt att
bilda sig en uppfattning om.» Jag vill,
herr talman, inte vara elak mot utskottet,
men jag skulle vilja säga, att när utskottet
har svårt att bilda sig en egen
uppfattning om rätta förhållandet tyder
väl detta på, att inte heller utskottet bär
tagit så noga reda på betingelserna där.
Bara på dessa nio månader av det första
året gav driften ett ganska bra överskott,
och det tyder väl på, att revisorerna och
utskottet haft litet felaktiga uppfattningar
om förhållandena.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande, ty det anser jag vara utsiktslöst.
Jag ville dock säga, att såvitt
jag vet är betingelserna för jordbruk på
kungsgården lika bra som på andra håll,
kanske nästan bättre.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Punkterna 33—35

Lades till handlingarna.

Punkten 36

Ang. kommerskollegiets organisation

Under handelsdepartementet, § 36,
hade revisorerna förordat en utredning
av möjligheterna att till kommerskollegium
överflytta statens handelslicensnämnds
göromål.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning i det av revisorerna
angivna syftet.

Vid punkten hade reservation avgigits
av herrar Edström, Källqvist, Malmborg
och Ståhl vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angi -

vits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagens revisorers ifrågavarande
uttalande icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Punkt 36 rör kommerskollegiets
organisation, och där berörs
bl. a. frågan om handelslicensnämndens
arbetsuppgifter.

Jag skall, herr talman, helt kort be
att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Edström m. fl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande
punkten endast yrkats, av herr
Källqvist, att kammaren skulle godkänden
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Källqvists yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 37—40

Lades till handlingarna.

Punkten 41

Ang. ersättning för färd med egen bil i
vissa fall

Under civildepartementet, § 41, hade
revisorerna förordat, att gällande bestämmelser
om resekostnadsersättning i
samband med tjänsteresor skulle ändras
på visst sätt.

Revisorerna hade ansett, att gällande
bestämmelser om resekostnadsersättning
vid tjänsteresor med eget motorfordon
borde skärpas därhän, att rätten till ersättning
i fortsättningen gjordes beroenda
av om användandet av eget motorfordon
vore till fördel för förrättningen
eller eljest vore ur statens synpunkt
lämpligt.

Utskottet hade icke velat bestrida, att
de nuvarande bestämmelserna kunde va -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. ersättning för färd med egen bil i vissa fall

ra i behov av översyn eller förtydligande
på en eller annan punkt, exempelvis
i vad anginge grunderna för kostnadsjämförelse
mellan bilresa och järnvägsresa.
En eventuell ändring av de
hithörande bestämmelserna syntes utskottet
kunna ske i samband med den
allmänna översyn av de statliga reseförfattningarna,
som 1958 års B-riksdag ansett
böra komma till stånd efter slutförandet
av löneförfattningsberedningens
nu pågående arbete.

Utskottet hade i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet gjort vissa uttalanden, till
vilka jag anser att jag måste göra några
påpekanden.

Man måste till en början göra klart för
sig att ersättning för färd med egen bil
utgår enligt två principer. Enligt den
första utgår icke ersättning med högre
belopp än som skulle ha utgått för det
fall att reguljärt trafikmedel anlitats. I
revisorernas förevarande uttalande behandlas
endast detta fall.

Enligt den andra principen utgår ersättning
enligt den s. k. kilometertaxan,
vilken fastställts i samråd med bl. a. vederbörande
personalorganisationer. Här
erfordras ingen jämförelse med kostnaderna
för anlitande av reguljärt trafikmedel.
Vederbörande myndigheter har
nämligen här erhållit ett generellt bemyndigande
att tillåta tjänstemännen
att begagna egen bil. Detta fall beröres
icke av revisorernas uttalande.

I fråga om utskottets utlåtande vill
jag göra följande erinringar.

Utskottet säger först att »bakom revisorernas
förslag kan spåras en strävan
att nedbringa kostnaderna för tjänsteresor».
Jag skulle vilja framhålla att jag
tycker att utskottet uttalar sig mycket
försiktigt. De besparingar det här rör
sig om kan enbart inom försvaret kom -

ma att uppgå till omkring en miljon kronor
årligen!

Utskottet skriver vidare: »Enligt utskottets
mening ger de nuvarande bestämmelserna
— rätt tillämpade —
knappast rum för någon befogad kritik.»
Jag skulle häremot vilja framhålla att en
sådan kritik mot det system som för
närvarande tillämpas kan vara befogad
i hög grad. Enligt nuvarande bestämmelser
äger en tjänsteman enligt principen
om kostnadsjämförelse rätt att begagna
egen bil även i sådana fall, då färd med
bil ur statens synpunkt är helt meningslös.
Ingenting hindrar för närvarande
en tjänsteman att mot ersättning färdas
med egen bil t. ex. mellan Stockholm
och Malmö och mellan Stockholm och
Boden, som skedde för några dagar sedan,
trots att utomordentliga tågförbindelser
finns mellan dessa städer och
trots att det är fråga om en sådan tjänsteförrättning,
som utan minsta olägenhet
kan fullgöras utan att bil användes.

Utskottet säger vidare i ett avsnitt:
»Den i förslaget åsyftade inskränkningen
i användandet av eget motorfordon
vid tjänsteresor synes utskottet f. ö.
föga förenlig med bilismens utveckling.»

Jag vill här framhålla att staten inom
överskådlig tid måste uppehålla järnvägsförbindelser
mellan ett stort antal
orter i landet. Det är väl då i högsta
grad angeläget, föreställer jag mig, att
statens egna tjänstemän vid förrättningar
begagnar sig av dessa järnvägar när
så kan ske utan olägenhet. Det är svårt
att inse, att ett åläggande för statstjänstemän
att begagna sig av statens egna
transportmedel i här berörda fall skulle
utgöra ett hot mot bilismens utveckling.

Det kanske kan vara på sin plats att
erinra om att de besparingar som här
står att vinna rör sig om avsevärda belopp.
1953 års statsrevisorer upptog frågan
om de värnpliktigas rätt att använda
egen bil, alltså regler av samma typ som
det här är fråga om, och statsrevisorerna
framhöll då att reglerna borde
omprövas. En sådan omprövning har
skett, och man har i statsverkspropositionens
fjärde huvudtitel redovisat att

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer samt till tunnelbanor

besparingarna på ett år uppgick till
700 000 kronor.

Utskottet anför vidare: »Det må även
framhållas att gällande ersättningsregler
tillkommit efter hörande av vederbörande
personalorganisationer.» Jag
antar att man här från utskottets sida
gjort sig skyldig delvis till ett missförstånd.
Jag har i första delen av mitt
anförande omnämnt, att de bestämmelser
som avser ersättning för resor utan
kostnadsjämförelse, alltså enligt den andra
principen, inte har varit berörda av
statsrevisorernas framställning utan står
helt utanför diskussionen.

Jag vill till sist, herr talman, säga
att nästan samtliga remissmyndigheter
— försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen,
statskontoret och statens sakrevision
— har ansett att det här finns
mycket pengar att spara, och de har tillstyrkt
revisorernas ståndpunkt. Den enda
myndighet som har ställt sig avvisande
är statens lönenämnd. Av vilka skäl
den har ställt sig avvisande är för mig
obekant.

Jag hoppas, herr talman, att vederbörande
statsråd kommer att beakta de
synpunkter, som jag har framfört, vid
den kommande behandlingen av detta
ärende.

Häri instämde herr Gezelius (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 42

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning
i vissa städer samt till tunnelbanor

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i

vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 81, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll samt med hänvisning till
vid propositionen fogade författningsförslag,

dels föreslagit riksdagen att godkänna
förslaget till

1) förordning om statsbidrag till vägoch
gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;

dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget
till

2) lag angående ändring i lagen den 30
juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar;

dels inhämtat riksdagens yttrande
över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan
den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan); dels

ock föreslagit riksdagen att med
avseende å anslagsanvisning för bidrag
till byggande av vägar och gator bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen
hemställt.

De i propositionen upptagna författningsförslagen
innefattade dels nya regler
om statens bidrag till finansiering
av väg- och gatunäten i städer och stadsliknande
samhällen och dels vissa ändringar
i bestämmelserna om väghållningsskyldighet.

Propositionen hade, såvitt anginge
de vid densamma fogade författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och tredje
lagutskottet hade propositionen hänskjutits
till sammansatt stats- och tredje
lagutskott.

I samband med propositionen hade
det sammansatta utskottet behandlat sex

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer samt till tunnelbanor

i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna 1:594, av
herr Hanson, Per-OIof, och herr Sunne,
samt II: 728, av herr Helander m. fl.;

de likalydande motionerna 1:595, av
herr Hanson, Per-OIof, och herr Sunne,
samt II: 730, av herr Nihlfors m. fl.;
ävensom

de likalydande motionerna 1:596, av
herr Hedblom m. fl. samt II: 729, av
herrar Löfgren och Nihlfors.

I motionerna 1:595 och 11:730 hade
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 81 skulle
besluta, att de gator och vägar i städer,
för vilka ej nu utginge något statsbidrag,
i enlighet med vad i motionerna föreslagits
skulle komma i åtnjutande av
bidrag å 50 % av de belopp, vartill
stadens kostnader för underhållet beräknades
skäligen böra uppgå.

I motionerna 1:596 och 11:729 hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att statsbidrag borde kunna utgå även
för andra lösningar av för den allmänna
samfärdseln viktiga trafikleder än sådana,
som avsåges i det nu aktuella förslaget
till regler för statsbidrag till gator
och vägar — t. ex. tunnelbanor — i
den mån sådana andra lösningar från
samhällsekonomisk synpunkt vore fördelaktigare,
varvid bidragsgivningen i
varje särskilt fall borde bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning samt underställd
riksdagen för beslut.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna det
vid förevarande proposition, nr 81, fogade
förslaget till förordning om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar;

C. att riksdagen i anledning av det
vid propositionen fogade förslaget till

kungörelse om ändring i stadgan den 30
juni 1943 (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan)
samt motionerna I: 594 och II: 728 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i denna
del anfört;

D. att riksdagen till Bidrag till byggande
av vägar och gator för budgetåret
1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

E. att förevarande motioner,

1. I: 594 och II: 728,

2. I: 595 och II: 730 samt

3. I: 596 och II: 729,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nihlfors, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under E 2 och E 3 hemställa,

E 2. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 595 och II: 730 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört
och anhålla att Kungl. Maj:t måtte för
1961 års riksdag framlägga förslag innebärande
att statsbidrag skulle utgå till
icke-statsbidragsberättigade gators underhåll
med 50 procent av såsom skälig
beräknad underhållskostnad;

E 3. att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 596 och II: 729, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
uttala, att statsbidrag borde kunna utgå
även för andra lösningar av för den
allmänna samfärdseln viktiga trafikleder
än sådana, som avsåges i det nu aktuella
förslaget till regler för statsbidrag till
gator och vägar — t. ex. tunnelbanor —
i den mån sådana andra lösningar från
samhällsekonomisk synpunkt vore fördelaktigare,
varvid bidragsgivningen i
varje särskilt fall borde bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning samt underställd
riksdagen för beslut.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! I anslutning till den
proposition, som har föranlett detta utskottsutlåtande,
har väckts några motioner,
vilka följts upp i en till utlåtandet
fogad reservation. Jag skall tilllåta
mig att säga några ord i anledning
av denna reservation och de sakförhållanden,
som ligger bakom den.

Det var ju så, att en utredning enhälligt
föreslog vidgade bidrag till gatuväsendet
i tätorterna, och det visar sig,
att de remissinstanser som här har yttrat
sig i flertalet fall också har varit
för en vidgning av bidragsgivningen, såvitt
jag kan förstå av ganska väl grundade
skäl. Men departementschefen och
utskottet har inte funnit skäl att bygga
vidare, utan menar att det skulle innebära
en »splittring av resurserna» och
avvisar alltså denna utvidgning.

Att tala om en splittring av resurserna
är väl ändå inte riktigt. Har man en specialbudget
för bilskattemedel, som skall
gå till underhåll av vägar på vilka bilarna
rullar, bör man inte begränsa anslagen
alltför långt. Det finns trafikanläggningar
som nu faller utanför bidragsgivningen
men som rimligen borde stödjas
på detta sätt. Jag tycker det är en rättvisefråga
att så sker och kan inte tänka
mig annat än att det förr eller senare
måste bli en vidgning.

Jag skall inte argumentera mer på den
punkten utan skall be att få säga några
ord om bidrag till tunnelbanebyggen.
Jag tycker att såväl departementschefen
som utskottet argumenterar mycket lösligt
på den punkten. Utskottet säger, att
det i nuvarande läge inte föreligger tillräckligt
material för en bedömning av
frågan om bidrag till tunnelbanebyggen.
Vad är det egentligen man väntar på;
vad är det för ytterligare material man
vill ha fram?

Utskottet skyller på en utredning, nämligen
den ganda stabila 1953 års trafikutredning,
som tankes utreda en principfråga
om hur vi på längre sikt skall
främja ett ändamålsenligt val mellan olika
trafikmedel. Jag frågar mig, hur en
utredning i princip skall kunna klara ut
ett sådant problem som huruvida det är

i vissa städer samt till tunnelbanor

lämpligt eller icke att bygga tunnelbana
i en stad. Det är en sak som icke kan
avgöras i princip utan bara i det konkreta
fallet.

Låt mig fastslå att trafikförhållandena
i Stockholms stad i dag skulle ha varit
helt kaotiska, om inte staden varit förutseende
nog att bygga tunnelbanor trots
diskrimineringen i statsbidragsbestämmelserna.
Risken är väl att andra städer
kan tänkas göra sig skyldiga till felinvesteringar
och dröja alltför länge med
att bygga tunnelbanor, som skulle vara
kommunikationstekniskt motiverade, därför
att de kan få bidrag till byggande av
trafikleder i gatuplanet men däremot inte
till byggande av tunnelbanor.

Flera av de remissinstanser som har
yttrat sig har föreslagit generell bidragsrätt
till tunnelbanor. Andra har inte
velat gå så långt men sagt att staten efter
prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall borde kunna medge bidrag. Jag
kan inte se, varför inte riksdagen skulle
kunna följa en sådan linje.

Jag tycker att de skäl som här förs
fram mot bidragsrätt är så svaga, att de
knappast står för sig själva, och det är
mycket beklagligt att man behandlar
denna fråga på ett så snålt sätt. Det måste
ju ändå vara ett allmänt intresse att
de stora städernas trafikapparat fungerar,
och jag kan inte se att detta blir
möjligt, om inte trafiken rör sig i flera
plan, d. v. s. om man inte bygger trafikleder
under gatuplanet för att avlasta
yttrafiken. Att bygga tunnelbanor
är nödvändigt med hänsyn till den starka
ökningen av motorfordonsantalet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Beryman
(s).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
sade bland annat, att de skäl, som hatanförts
av utskottet, är så svaga, att de
knappast står för sig själva, och han
tilläde att vi måste se till att de stora
städernas trafikapparat fungerar på ett

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer samt till tunnelbanor

tillfredsställande sätt. Ja, vi är väl alla
ense om att de stora städernas trafikapparat
bör fungera på ett tillfredsställande
sätt, men det är i första hand
städerna själva, som skall se till den saken.
De måste i god tid ordna sina trafikförhållanden
på sådant sätt, att förhållandena
inte blir kaotiska, som herr
Hanson uttryckte det.

Detta ärende gäller en principfråga,
som man menar att 1953 års trafikutredning
skulle kunna hjälpa till att
klara upp, nämligen för vilka trafikanläggningar
som de medel det här är
fråga om, skall lämnas. Jag är för min
del inte alls övertygad om att tunnelbanor
bör bli bidragsberättigade på det
sätt, som föreslagits i reservationen. Där
står bland annat följande: »En tunnelbana
ingår nämligen som ett led i ett
kombinerat trafiksystem, varmed åsyftas
att på ett rationellt sätt tillgodose
behovet av kollektiva persontransporter.
» Ja, man kan väl säga, att även
järnvägarna ingår som ett led i ett kombinerat
trafiksystem, men såvitt jag vet
har ännu ingen ifrågasatt att järnvägarna
skulle få bidrag av de medel, som
vi här talar om.

Vi har inom utskottet inte känt oss
övertygade om att de skäl, som har anförts
för bidrag till tunnelbanor är tillräckligt
vägande. Huruvida sedan våra
skäl är starka skall jag inte nu uttala
mig om, men enligt min mening är de
alldeles tillräckligt starka.

Vad sedan beträffar frågan, för vilka
gator och vägar i städerna underhållsbidrag
skall utgå, har reservanten i likhet
med motionärerna förordat statsbidrag
på 50 procent för underhållskostnader
till nu icke statsbidragsberättigade
gator. Man har kostnadsberäknat sådana
bidrag till sammanlagt 16 miljoner
kronor. Utskottet har inte haft anledning
att ingå på någon närmare prövning,
huruvida den kostnadsberäkningen
iir riktig. Jag vill bara erinra om att
om man går in för att ge bidrag till gator
och vägar i städerna, kan krav naturligtvis
sedan komma att resas på liknande
bidrag även till andra tätorter,
kanske mvcket små sådana. Man kan

över huvud taget inte veta vad det hela
kommer att sluta med, om man börjar att
ge bidrag till underhållskostnader på
sätt, som ifrågasatts i motionerna och
reservationen.

Såvitt jag kan finna bör de uppgifter,
som man här från städernas sida vill
ha bidrag till, skötas och finansieras av
städerna själva. Om en annan princip
så småningom kan komma att utkristalliseras
av 1953 års trafikutredning, får
vi ta upp den till överläggning senare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vill påpeka för sammansatta
utskottets ordförande, att bakom
motionärernas förslag om en vidgning
av statsbidragsgivningen till underhållskostnader
för gator i städerna
står en enhällig utredning. Det är alltså
inte motionärernas eget påfund.

Dessutom skulle jag mycket ha uppskattat
om herr Osvald hade fortsatt sitt
citat ur reservationen beträffande tunnelbaneanläggningars
roll i ett trafiksystem.
Jag skall läsa upp hela den mening
som herr Osvald citerade bara delvis.
Den lyder: »En tunnelbana ingår
nämligen som ett led i ett kombinerat
trafiksystem, varmed åsyftas att på ett
rationellt sätt tillgodose behovet av kollektiva
persontransporter samtidigt som
möjlighet uppkommer att utan alltför
stor investering i statsbidragsberättigade
gatubyggen åstadkomma en acceptabel
framkomlighet för trafiken i ytplanet.
»

Herr Osvald gjorde i sitt inlägg ett uttalande,
som närmast får tydas så, att
han anser det vara oriktigt att över huvud
taget ge statsbidrag till gator i städer.
Men den principen är redan knäckt,
så att i det fallet är herr Osvald — jag
vågar säga det —- en smula reaktionär
och bakom sin tid. Jag försäkrar att han
riskerar att komma i samma olyckliga
situation också när det gäller tunnelbanorna.

Utskottet är faktiskt i sitt utlåtande
litet försiktigare än herr Osvald när det

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om statsbidrag till väg- och gatuhållning

gäller möjligheten att i framtiden få
med även tunnelbanor bland statsbidragsberättigade
trafikanordningar. På
sidan 55 i utskottets utlåtande heter det:
»Även om vissa skäl kan andragas för
att bidrag i någon omfattning utgår till
anläggande av tunnelbanor, föreligger
i nuvarande läge icke tillräckligt material
för en slutlig bedömning av frågan.»
Låt oss slå fast att tunnelbanorna är de
största trafikmaskinerna i städerna, och
de är mycket mer effektiva än trafikleder
i gatuplanet. Jag kan inte förstå att
en tunnelbana principiellt skall bedömas
så annorlunda än en stor trafikled
i ytplanet, så att man inte skulle kunna
tänka sig att ge statsbidrag till en tunnelbana.
Det är en sakligt ohållbar
ståndpunkt, och jag kan fortfarande inte
inse att en dylik inställning bygger
på verkliga sakskäl. Det är en rent godtycklig
begränsning som här görs. Det
måste ju även för bilisternas del vara
ett intresse, att gatorna inte blir så
överbelamrade med folk att det inte går
att ta sig fram med bilar.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! För att anknyta till vad
herr Hanson sade sist vill jag konstatera,
att det självklart är ett intresse
att städernas gator inte blir så belamrade
med bilar att man försvårar trafiken
på gatorna. Det är emellertid ett
problem, som städerna får lösa på annat
sätt än vad som här föreslagits, och
det kan inte lösas genom att bygga tunnelbanor.
Jag tror att man i många fall
skulle kunna komma fram betydligt lättare,
om man hade parkeringsfrågorna
lösta på ett annat sätt i de större städerna
än vad som för närvarande är
fallet.

Jag skall sedan anknyta till vad herr
Hanson sade i anslutning till citatet ur
reservationen, »samtidigt som möjlighet
uppkommer att utan alltför stor investering
i statsbidragsberättigade gatubyggen
åstadkomma en acceptabel framkomlighet
för trafiken i ytplanet». Detta
gäller nu för städerna. Man kan ju
också säga att järnvägarna avlastar en

i vissa städer samt till tunnelbanor
hel del trafik från de stora motorvägarna
och även från andra vägar som är
statsbidragsberättigade. Man skulle då
kunna komma till den slutsatsen, att
om tunnelbanor skall ha statsbidrag
skall statsbidrag även utgå till andra
typer av spårbunden trafik.

Jag anser det riktigast att man inväntar
de resultat som trafikutredningen
kan komma till. Det finns enligt min
mening inte någon anledning att här
frångå den princip, som de nuvarande
reglerna bygger på. Jag vill erinra om
att utskottet framhållit detta och att motiveringen
för 95-procentregeln främst
tar sikte på sådana fall, då stadens eller
samhällets egen byggnadsverksamhet är
av icke alltför ringa omfattning jämförd
med det statsbidragsberättigade företaget.
Det kan emellertid tänkas förekomma
fall då en strikt tillämpning av 95-procentregeln inte kan anses skälig, och
därför förutsättes ju också, att man
skall kunna göra avsteg från denna regel.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag nödgas dess värre
konstatera att herr Osvald ingalunda för
sin del lämnade denna fråga öppen och
överlämnade den till 1953 års trafikutrednings
vida famn utan redan har
bildat sig en bestämd åsikt om att tunnelbanor
under inga omständigheter
skall ges statsbidrag, och därvid må det
förbli. Jag kan därför ut ifrån hans allmänna
resonemang inte finna annat än
att hans hänvisning till 1953 års trafikutredning
för hans del är ett skalkeskjul
och ingenting annat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkterna
A—E 1 av utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan
samt vidare särskilt rörande vardera
punkten E 2 och E 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A—E 1 hemställt.

Fredagen den 20 mai 1960 fm. Nr 18

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall

Sedermera gjordes i fråga om envar
av punkterna E 2 och E 3 enligt förekomna
yrkanden propositioner, dels på
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades propositionerna på bifall
till vad utskottet hemställt vara med
övervägande ja besvarade.

Om undantagande från beskattning av
vinst, som beror på penningvärdets fall
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 36,
av herrar Simdin och Eric Carlsson,
samt II: 87, av herr Larsson i Hedenäset,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande undantag från realisationsvinstbeskattningen
vid egnahemsförsäljning
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna 1:296,
av herrar Ringaby och Schött, samt
11:365, av herr Björkman m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående sådan ändring i skatteförfattningarna,
att vinst, som enbart
berodde på penningvärdets fall, i möjligaste
mån kunde undantagas från beskattning,
samt

3) de likalydande motionerna 1:416,
av herr Landström m. fl., och 11:441,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om översyn och förslag
om reformering av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning

m. m.

av egnahem i syfte att underlätta rörligheten
på arbetsmarknaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 36, av
herrar Sundin och Eric Carlsson, samt
II: 87, av herr Larsson i Hedenäset, ävensom
de likalydande motionerna I: 416,
av herr Lundström m. fl., och II: 441, av
herr Ohlin m. fl., samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 296, av
herrar Ringaby och Schött, samt II: 365,
av herr Björkman m. fl., — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande möjligheterna att från beskattning
för realisationsvinst undantaga
vinst vid egnahemsförsäljning; samt

2) att de likalydande motionerna I:
296, av herrar Ringaby och Schött, samt
11:365, av herr Björkman m. fl., måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Snygg,
Jansson, Oscar Carlsson, Sundström, Allard,
Kärrlander, Wiklund och Andersson
i Essvik, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 36, av
herrar Sundin och Eric Carlsson, samt
11:87, av herr Larsson i Hedenäset,

2) de likalydande motionerna I: 296,
av herrar Ringaby och Schött, samt II:
365, av herr Björkman m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna I: 416,
av herr Lundström m. fl., och II: 441, av
herr Ohlin m. fl.,

•

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgiird.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
från bevillningsutskottet av -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om undantagande från beskattning av

m. m.

handlas tre motionspar, som avser undantag
från realisationsvinstbeskattningen.
Två av motionerna berör enbart egnahemsförsäljning,
medan i den tredje
motionen begäres utredning angående
sådan ändring i skatteförfattningarna att
vinst, som enbart beror på penningvärdets
fall, skall undantagas från realisationsvinstbeskattning.

Vi hade att behandla liknande motioner
senast förra året, då riksdagen avvisade
motionärernas yrkanden. I år
har bevillningsutskottets majoritet tillstyrkt
att riksdagen i skrivelse till Kungi.
Maj:t anhåller om en utredning rörande
möjligheterna att från beskattning för
realisationsvinst undanta vinst vid egnahemsförsäljning.
Av denna kläm framgår
att de mest långtgående yrkandena i
två av motionerna inte har upptagits av
utskottets majoritet, som alltså begränsat
sin hemställan till att avse endast realisationsvinst
om uppkommer genom egnahemsförsäljning.

Man kan självfallet se på denna fråga
ur flera synpunkter. Utskottets majoritet
säger att beskattningen får anses såsom
oskälig, om man säljer en fastighet,
som är bostad åt ägaren, och denna
försäljning är motiverad av att vederbörande
har fått en ny anställning på
annan ort. Man anser ailtså att det skulle
föreligga ett visst tvångsläge, som
skulle föranleda att ägaren slipper realisationsvinstbeskattning,
och man stärker
argumentet ytterligare genom att
säga att det inte ligger någon spekulation
i en sådan försäljning. Det kan
ju tänkas att vederbörande får sälja
sin fastighet så kort tid efter det att han
förvärvat den, att han får den högsta
realisationsvinstbeskattningen, men i
flertalet fall går det nog att göra sådana
arrangemang, att en sådan situation
inte inträffar. Om emellertid detta
ipte kan undvikas, är väl ändå ingen
större olycka skedd, om man får ett så
bra pris för den fastighet man ägt, att
man har garderat sig för penningvärdets
fall under den tid man har haft fastigheten.
Realisationsvinstbeskattningen
tar ju inte hela övervinsten utan bara en

vinst, som beror på penningvärdets fall

del därav, och jag vill gärna se det så,
att de människor, som har förmånen att
äga fast egendom kommit i en mycket
bättre situation än de människor som
ägnat sig åt ett penningsparande i form
av bankinsättningar, inteckningar i fastigheter,
obligationer och liknande; de
får ju inte någon kompensation för penningvärdeförsämringen.
Men då säger
man att vederbörande kanske måste
köpa ytterligare en fastighet på nästa
plats han kommer till för att få en bostad.
Ja, det kan väl inträffa, men då
har ju vederbörande på nytt placerat
sitt sparkapital i ett realvärde. Om han
får låna pengar till köpet av fastigheten
och penningvärdeförsämringen fortsätter,
lånar han ju goda pengar och betalar
med dåliga. Problemställningen hade
ju blivit annorlunda, om motionärerna
hade yrkat på att man skulle ersätta
de människor som förlorar på
fastiglietsförsäljningen på grund av att
de t. ex. måst byta anställning och flytta
från orten och inte får ut tillräckliga
försäljningsvärden. Mycket starka skäl
talar för att om arbetsmarknadsläget på
en ort försämras i ogynnsam riktning,
så att egnahemsägare måste sälja sina
fastigheter, bör man kunna överväga att
samhället skall träda emellan — risken
är ju att fastighetsvärdena i ett sådant
läge sjunker och vederbörande får ut
ett mindre belopp än deras fastigheter
är belånade för — i syfte att underlätta
en omflyttning av arbetskraften. Men
jag kan inte finna det särskilt starkt motiverat
att slopa realisationsvinstbeskattningen
och se den åtgärden som ett
led i strävandena att skapa större rörlighet
på arbetsmarknaden genom att
underlätta flyttning.

Förra året avslog riksdagen som sagt
ett motionsyrkande av liknande art. Det
är min förhoppning att riksdagen kommer
att intaga samma ståndpunkt i år,
och det sker om man bifaller den till
bevillningsutskottets betänkande nr 43
fogade reservationen av undertecknad
och ett flertal andra ledamöter.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Fredagen den 20 maj 1960 fm. Nr 18

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fali

m. m.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Gentemot reservanternas
talesman, som ju samtidigt är bevillningsutskottets
aktade ordförande, vill
jag till en början framhålla en omständighet,
som han till min överraskning
över huvud taget icke uppehöll sig vid,
nämligen att realisationsvinstbeskattningen,
som väl alla vet, i första hand
avser att träffa spekulationsaffärer. Detta
är ett fundament för lagstiftningen,
som vi inte alldeles bör bortse från i en
överläggning av denna karaktär.

Vidare skulle jag gärna vilja erinra
kammarens ledamöter om den uppmjukning
av gränsen mellan full skatteplikt
och full skattefrihet, som vidtogs år 1951.
Vi borde kanske också hålla i minnet
det beslut, som vi själva fattade i fjol,
nämligen att vinst vid sådan avyttring av
jordbruksfastighet, som utgör led i åtgärder
för jordbrukets eller skogsbrukets
rationalisering, inte skall betraktas
såsom skattepliktig realisationsvinst.
Detta är ju ett ganska klart ståndpunktstagande
från riksdagens sida i det hänseendet.

De motioner, som här behandlas, och
som reservanternas talesman uppehållit
sig vid, knyter enligt min mening på sitt
sätt an till tankegångar av samma slag
som den uppfattning, vilken motiverade
de av mig just nämnda riksdagsbesluten.
Men det är klart, att även penningvärdeförsämringen
kommer in i bilden,
bl. a. på det sättet att sådan vinst som
beror på inflationen — det håller naturligtvis
herr John Ericsson med mig
om — är av fiktiv natur. Särskilt framträder
det oskäliga i beskattningen —
den saken uppehöll sig herr John Ericsson
vid — i sådana fall då fastighet användes
såsom bostad för ägaren och anledningen
till avvttringen är att denne
fått anställning på annan ort, där han
måst inköpa eller bygga en likvärdig
fastighet eller på annat sätt försöka
lösa bostadsproblemet för sig och sin
familj.

Reservanternas talesman har för ett
ögonblick sedan påmint om bevillningsutskottets
tidigare ståndpunktstagande i

denna fråga. Vad han därvid anfört är
givetvis riktigt; jag har ingen erinran
mot den redogörelsen. Å andra sidan föreställer
jag mig, att den ärade talaren
bör ha en smula svårt att bestrida, att
ett fasthållande i alla väder vid de
nuvarande beskattningsreglerna måste
motverka — i varje fall underlättar det
inte — t. ex. en omflyttning av arbetskraft,
som kan vara önskvärd av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Detta är ju ett
problem, som spelar en stor roll i dagens
samhälle och som jag tycker, att
man har anledning att även i detta sammanhang
skänka skäligt beaktande.

Jag skulle vilja fråga herr John Ericsson:
Är det för resten inte så, att arbetsmarknadsstyrelsen
hemställt om bemyndigande
att få disponera arbetslöshetsmedel
för stöd åt vissa egnahemsägare,
som vid förflyttning på grund av arbetsbrist
på orten gör förluster vid försäljning
av den egna fastigheten? Eftersom
det förhåller sig på det sättet, tycker
jag man har anledning att diskutera
den här angelägenheten ur något vidare
synpunkter än de kanske rent
formalistiska, som man tidigare har
anlagt. Ävenledes tycker jag nog, att
herr John Ericsson kunde medge att det
i allmänhet inte finns något spekulationsintresse
i egnahemsägandet. De tiotusentals
och åter tiotusentals svenska
arbetare, exempelvis, som skaffar sig egnahem,
gör inte detta i spekulationssyfte
— det är klart att sådana fall kan
förekomma, det vill jag inte bestrida,
men någon generell företeelse är det inte
— utan de gör det i syfte att få en bostad.
De har inte avsikten sälja fastigheten
vid första bästa tillfälle. Då det
förhåller sig på det sättet, menar jag
att realisationsvinstbeskattningen beträffande
sådana fastigheter måste anses
stridande mot det grundläggande syftet
med en sådan beskattning. Realisationsvinstbeskattningen
har ju tillkommit
med tanke på sådana fastigheter i fråga
om vilka ett spekulationsintresse kan
konstateras.

Reservanterna framhåller, att det skulle
vara förenat med, som de skriver.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om undantagande från beskattning av

m. m.

»utomordentligt stora» svårigheter att
tillskapa ur rättvisesynpunkt godtagbara
regler, enligt vilka undantag från
realisationsvinstbeskattning skulle medges
vid egnahemsförsäljning. Men, herr
talman, är inte detta att rätt kraftigt
överdimensionera problemet? Nog har
vi, ärade kammarledamöter, i vår skattelagstiftning
lyckats knäcka betydligt
hårdare nötter än denna! Skulle t. ex.
inte en sådan utväg kunna prövas som
att anknyta beräkningen av skattepliktig
vinst till index?

Som kammaren finner har vissa av
motionärerna velat gå längre än till egnahemsförsäljning,
ett förhållande som
herr John Ericsson också påpekat. Utskottet
för sin del anser sig dock böra
begränsa frågan på det sätt, som jag
här har antytt. Vi stannar alltså vid egnahemslägenheter
och inskränker oss
till att föreslå skrivelse till Kungi. Maj:t
med begäran om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning för
realisationsvinst undantaga vinst vid egnahemsförsäljning.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det torde råda enighet
om att spekulationsvinster bör förhindras,
och därför har jag ingenting i princip
emot den lagstiftning som finns beträffande
realisationsvinsterna. Man kan
med de regler som gäller förhindra att
det uppstår spekulationsvinster, men å
andra sidan får man observera, att beskattningen
i vissa fall drabbar på ett
icke önskvärt sätt. Vi har i de motioner
som förts fram från centerpartihåll inte
inlåtit oss på problemet i hela dess vidd,
därför att vi anser det knappast vara
möjligt att bemästra, utan vi har inskränkt
oss till ett område, där man inte
gärna kan säga att det företas några
försäljningsoperationer i syfte att göra
spekulationsvinster. Det är beträffande
egnahemmen som vi velat få en bättre
ordning till stånd.

vinst, som beror på penningvärdets fall

Det är en enkel sak vi har föreslagit.
Om en person av olika omständigheter
skall sälja en egnahemsvilla, kanske rent
av blir tvingad att sälja den därför att
han får förflyttning till ny arbetsplats,
och sedan skall köpa en kanske precis
likadan villa på en annan plats, kan
resultatet bli att han drabbas av en hård
beskattning. Vad som är avgörande är
om han ägt villan endast så kort tid, att
de hårdare beskattningsreglerna skall
tillämpas, eller icke.

Det har talats tidigare i dag i lokaliseringsdebatten
om förflyttning av vissa
företag. Skall man flytta ett företag från
Gävle till Malmö, finns det kanske arbetare
som har egnahemsvillor som de kan
bli nödsakade att sälja för att kunna
köpa motsvarande villor på den nya
platsen, och då kan det knappast vara
rimligt att man realisationsvinstbeskattar
deras försäljning. Numera strävar vi
av olika skäl efter en något större rörlighet
på arbetsmarknaden än tidigare,
och då skulle det väl vara viktigt att
underlätta arbetskraftens förflyttning
genom att bostadsfrågan ordnas på ett
mera tillfredsställande sätt än som nu
sker. Jag tror knappast att det skulle möta
så stora svårigheter att man inte skulle
kunna ordna åtminstone detta avsnitt
av det stora problemet, vars övriga detaljer
vi inte har gått in på.

Därför, herr talman, anser jag att bevillningsutskottets
betänkande, som inskränkts
till denna begränsade del, är
fullt i sin ordning. Jag ber att få förena
mig med dem som yrkat bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Hagberg sade att
han blivit överraskad över att jag inte
nämnt att denna skattelagstiftning avser
spekulationsvinster. Jag har inte nämnt
detta av det skälet att detta förhållande
är väl känt av kammarens ledamöter.

Herr Hagberg argumenterar med att
riksdagen redan nu har gjort ett par
mycket väsentliga undantag. Ledamöterna
frågar sig vad det är för undantag.

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Om undantagande från beskattning av

Jo, de finns angivna i reservationen nederst
på sidan 8. Där har vi reservanter
sagt att vad man hänvisar till i motionerna
är försäljning av egendom, framtvingad
av jordbrukets rationalisering.
Det är alltså inte frågan om en viss kategori
fastighetsägare som skall undantagas,
utan man har gjort ett undantag,
där huvudvikten legat vid anledningen
till försäljningen, ett visst tvångsförhållande.
Detsamma gäller ju reglerna för
expropriation. Den vinst, som uppkommer
vid expropriation, drabbas ju inte
av realisationsvinstbeskattning, därför
att vederbörande ägare i det fallet ju
inte själv har avgörande inflytande på
försäljningen. De argument, som består
i att man hänvisar till dessa två undantag,
biter alltså inte på mig.

Herr Hagberg säger vidare att det väl
är så, att arbetsmarknadsstyrelsen har
begärt pengar för att hjälpa folk vid
förflyttning från en ort till en annan.
Ja, det var just det förhållandet som jag
ansåg att man borde fundera litet över.
Märk väl, herr Hagberg, att där gällde
det sådana försäljningar som medfört
förluster. Det vi talar om nu är de fall,
då fastigheter vid försäljning ger betydande
belopp utöver anskaffningsvärdet
och då fastigheterna inte har innehafts
mer än mycket kort tid. Det är någonting
helt annat.

Man talar också om önskvärdheten av
att bevara ett så stabilt penningvärde
som möjligt och att skydda människorna
mot de besvär som uppstår genom
en penningvärdeförsämring. I verkligheten
förhåller det sig emellertid på det
sättet att en lagstiftning, varigenom sådana
här fastighetsförsäljningar undantas
från realisationsvinstbeskattning, får
till effekt en ytterligare markering av
fördelarna av att ha realvärden, och det
är ju detta som är typiskt för inflationstider,
alt människorna vill ha realvärden.
Jag tror därför inte att det undantag
från realisationsvinstbeskattning
som här föreslagits kan gagna den strävan
som går ut på att stabilisera penningvärdet
och skydda folk från penningvärdesförsämringens
skador. Det

vinst, som beror på penningvärdets fall

m. m.

problemet kan nog inte lösas på det här
sättet. Det gäller inte i första hand att
skydda dem som lyckats förvärva realvärden,
utan vad som är angeläget i detta
sammanhang är ju att skydda penningsparare
av olika slag. Det kan gälla
bankinsättningar, såsom jag sade tidigare,
det kan gälla obligationer och det
kan gälla inteckningar. Det är ju innehavarna
av sådant kapital som verkligen
direkt får känning av penningvärdesförsämringens
stötar och som drabbas
mycket hårt av densamma.

Det är dessa skäl som har föranlett reservanterna
att gå på avslagslinjen när
det gäller de väckta motionerna.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag hade knappast haft
någon anledning att delta i debatten, då
mina synpunkter sammanfaller med dem
herrar Hagberg och Bengtson har anfört.
Men när herr John Ericsson här
särskilt påpekade vad som står i reservationen
nederst på sid. 8, nämligen att
skattebefrielse inte skulle tillkomma någon
viss kategori fastighetsägare, utan
att det avgörande skulle vara anledningen
till fastighetsförsäljningen, så vill jag
bara framhålla att detta är precis vad
vi har föreslagit. Det av oss påkallade
undantaget är ju inte avsett för en viss
kategori fastighetsägare, utan det avgörande
skall vara anledningen till försäljningen.
Anledningen är ju tvånget
att sälja sin bostad för att flytta till en
annan ort och där skaffa sig en ny bostad.
Om en egnahemsägare av denna anledning
tvingas sälja sin fastighet och
därvid eventuellt erhåller några tusen
kronor mer än inköpsvärdet så måste
han säkerligen på den nya ort, där han
får sitt arbete, betala inte bara hela denna
summa utan därtill ytterligare några
tusen kronor för att skaffa sig en ny
fastighet — som inte är bättre än den
förra utan likvärdig med den. Kan man
anse det vara rimligt att en person, som
på det sättet får en precis likadan bostad
som den han lämnade och som dessutom
kanske har fått betala ett par tu -

62 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall
m. m.

sen kronor till, också skall betala skatt
på den uppräknade vinst han gjort vid
försäljningen av sin förra fastighet? Jag
har, herr talman, väldigt svårt att inse
det rättvisa i en sådan beskattning.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Jag är väl medveten om att utskottsmajoriteten
begär en utredning. Herr
Spetz, som är taxeringsexpert, är inte
bekymrad för utredningens resultat.
Emellertid kommer han väl aldrig ifrån
att det skulle bli fråga om en prövning
av vilka som skulle få slippa realisationsvinstbeskattning.
Man skulle alltså,
föreställer jag mig, pröva i vilka fall det
vore berättigat att någon skaffade sig ett
nytt jobb och flyttade till en annan ort.
Den lagstiftningen blir då inte av det
allra enklaste slaget! Jag konstaterar
emellertid att herr Spetz inte är rädd
för en sådan lagstiftning, och detta är
något överraskande för mig som förut
har lärt känna herr Spetz och hans noggrannhet
då det gäller skattelagstiftning.

Herr Spetz anförde här ett exempel
om en person som sålde sitt egnahem
och skulle få betala skatt för något tusental
kronor. Utgångsläget var ju i det
fallet ändå att vederbörande hade blivit
kompenserad för penningvärdesförsämringen
genom att fastigheten stigit i pris.
Han fick flera kronor tillbaka än han
satt in i fastigheten. Den som egentligen
förlorat är den som lånat ut pengar åt
vederbörande, ty han får ingen kompensation
alls. Och när jag framhåller
att skatten på realisationsvinsten endast
tar en del därav, så innebär det ju också
att någonting blir kvar av realisationsvinsten.
Men vi kan aldrig komma ifrån
att det är olyckligt att på det viset spalta
ut en viss grupp, som är innehavare av
realvärden, och lämna därhän alla de
många penningspararna som inte har någon
som helst garanti för ett bevarat
realvärde. Det går enligt mitt sätt att se
inte an att förfara så. Skall man skydda
människorna mot penningvärdesförsämringen,
kan man inte ge det skyddet

bara åt en viss grupp, den nämligen som
har realvärden och som just därigenom
ändå får en mycket större kompensation
än de som är penningsparare.

Ingenting av vad som har anförts här
visar att det är lämpligt att gå på en annan
linje än bifall till reservationen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen, att jag
ännu en gång nödgas vända mig mot
min värderade vän John Ericsson. Men
den ärade talaren gick nog, tycker jag,
en liten smula förbi det centrala i min
argumentation. Jag försökte påvisa grunden
för vår realisationsvinstbeskattning,
nämligen synen på spekulationsintresset.
Man vill komma åt spekulationsintresset,
och för sådant syftes vinnande
har man infört denna beskattning
och de tidsgränser, som där finns stipulerade.
När det gäller egnahemsfasligheter,
föreligger väl i alla fall praktiskt
taget aldrig något spekulationsintresse.
De tusentals och åter tusentals
arbetare, som bygger sina egnahem, gör
det ju, som jag sade, inte på spekulation.
De bygger för att ha dem som bostäder.
Om de sedan t. ex. på grund av
arbetsbrist eller på grund av rörligheten
på arbetsmarkaden eller av annan
orsak tvingas lämna sina fastigheter och
sälja dem, kan man ju inte säga, att
det är ett spekulationsintresse, som gjort
sig gällande. Det är angelägenheter av
helt annan kvalitet som spelat in. Den
slutsats, man måste dra av detta är att
då bör inte heller någon lagstiftning, som
tar sikte på spekulationsintressen, träda
i tillämpning. Detta är anledningen till
att jag intagit den ståndpunkt, som jag
gett tillkänna.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Som motionär i fjol och
även i år kan jag känna mig belåten över
att frågan fått ett så stort fall framåt
som den faktiskt har. Den ligger kanske
på tröskeln till ett avgörande.

Vad som föranlett mig att begära or -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Om undantagande från beskattning av

det nu var ett yttrande av bevillningsutskottets
värderade ordförande, och vad
som föranledde mig att motionera i fjol
var en händelse i Örebro län. Jag hade
i fjol tillfälle att redogöra för ett fall
som gällde en lantbrukare i trakten av
Vretstorp i västra delen av Örebro län.
Han inköpte en jordbruksfastighet och
sålde den efter sex år. Han var nödgad
att sälja på grund av vidriga väderleksförhållanden
och fick 50 000 kronor mer
för fastigheten än vad han hade gett.
Man kunde lätt räkna ut, att det precis
motsvarade penningvärdets fall under
den tiden, som bland annat innefattade
året 1951, vilket var ett svårt inflationsår.

Denna vinst, som ju inte var någon
som helst vinst, lades ovanpå förtjänsten
av annan verksamhet som han övergick
till, varigenom han fick en skatt på
cirka 25 000 kronor. Man kan säga att
han fick plikta 25 000 kronor för att
pengarna hade fallit i värde under dessa
år. Det är sådana fall som vi motionärer
har ansett vara orimliga, varför
vi ansett att något måste göras.

Den motion som jag har väckt, nr
1:296, syftar ju längre än de två motionerna
från centerparti- och folkpartihåll.
Jag skall icke här yrka bifall till
min motion, emedan jag i enighetens intresse
kommer att godta utskottets skrivning.
Men det är inte fråga om att beskatta
en del av vinsten som bevillningsutskottets
ärade ordförande sade, ty precis
samma händelse kan ju drabba en
egnahemsägare att vinsten är fiktiv. Yi
har förresten ett exempel på det också
i Örebro län. Där hade en kalkbruksarbetare
nödgats flytta till Kalmar län.
Han fick 15 000 kronor mera för sin
villafastighet än han betalat för den och
skaffade sig en precis likadan villa i
Kalmar. Det var inte nog med att han
fick byta arbete och flytta, utan han
fick skatta för 15 000 kronors inkomst
— en vinst som han givetvis inte hade
haft.

Det är dessa synpunkter som jag har
velat framföra här. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Nr 18

vinst, som beror på penningvärdets fall

m. m.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ringaby var nöjd
med att utskottet tillstyrkt den motion
som bl. a. han undertecknat. Nu valde
han som exempel en lantbrukare som
sålt sin egendom och fått ett överpris
på 50 000 kronor. Då drog jag den slutsatsen
att det inte vara fråga om ett eget
hem, utan det var ett lantbruk. Majoriteten
skriver emellertid, att den begränsar
sitt yrkande till att gälla egnahemsförsäljningar.

Det andra exemplet som herr Ringaby
anförde gällde en arbetare som flyttade
till Kalmar. Var det tvingande omständigheter
som gjorde att han flyttade
dit? Det skall enligt utskottsmajoriteten
taxeringsnämnden avgöra. Om han fick
15 000 kronor i överpris på fastigheten,
har man anledning att fråga vad den
som lånade ut pengarna fick i kompensation.
Det kanske var ett sparbankslån
med pengar som kommit från
småsparare. Fick de motsvarande kompensation
för penningvärdets fall? Det
tror jag knappast. Det är de som råkat
ut för olyckan, herr Ringaby. Den
här mannen kunde ta igen förlusten
till hälften. Han har alltså räddat en väsentlig
del av realvärdet, och han skaffade
sig ett nytt realvärde, när han kom
till Kalmar. Skall man lagstifta är det
väl i första hand inte för att bevara
realvärden, medan andra kategorier av
sparare får taga hela bördan på sig.

Jag har ingenting emot att man skapar
en lagstiftning, som så långt möjligt
skyddar spararna. Vi har inte så
goda erfarenheter av möjligheterna att
åstadkomma ett sådant resultat, men syftet
kan vi vara överens om. Det är angeläget
med ett så stabilt penningvärde
som möjligt. Vad som föreslås i motionen
och bevillningsutskottets betänkande
verkar inte alls i den riktningen.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle kanske ha
påpekat att det bara är en del av min
motion som bevillningsutskottet till -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. åtgärder för förhindrande av skattefusk

styrkt, men man får ibland vara belåten
även för en del. Det är inte alltid
man kommer så långt.

Så vill jag reagera en smula mot herr
Ericsson, som använde ordet »överpris»
flera gånger. Det är inte fråga om överpris
här, utan det är fråga om ett belopp
som uppräknats, därför att pengarna
förlorat i värde. Det är ju i realiteten
samma belopp det rör sig om, det
är bara uttryckt i sämre kronor. Den
som har lånat ut pengar får dem tillbaka
med ränta, men den som byter
fastighet får ju i alla fall skatta för en
vinst som han inte gjort.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Som motionär har jag
med mycket stort intresse lyssnat till
dem som fört motionärernas talan, men
med ännu större intresse har jag lyssnat
till utskottsordföranden, som desslikes
är reservant. I detta sammanhang
vill jag för den ärade ordföranden i tre
moment sammanfatta den diskussion
som förts.

Först tvingas egnahemsägaren, på
grund av att han får en annan arbetsplats,
att realisera realkapitalet och förvandla
detta till likvida medel. Sedan
flyttar han, och på den nya arbetsplatsen
köper han ett nytt egethem för de
likvida medlen — med avdrag av den
realisationsskatt, som utskottets talesmän
vänder sig emot. För det tredje är
utskottsordförandens resonemang fullständigt
hållbart, och det är kanske
därför utskottets ordförande för detta
resonemang, om man i en framtid skall
spekulera i att karusellen med penningvärdeförsämringen
fortsätter. I annat
fall håller det inte.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,

sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 43,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 74.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. åtgärder för förhindrande av skattefusk Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner rörande åtgärder för förhindrande
av skattefusk, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 206,
av herrar Söderberg och Thun, samt II:
250, av herrar Carlsson i Västerås och
Jacobsson i Sala, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. åtgärder för förhindrande av skattefusk

måtte begära dels en översyn av skattelagstiftningen
i akt och mening att försvåra
och förhindra skattefusk, dels ock
en utredning om strafflagstiftningen rörande
brott mot skattelagarna, innebärande
en straffskärpning vid sådana
brott;

B) de likalydande motionerna 1:431,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 515, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

C) motionen II: 367, av herr Jönsson
m. fl.; samt

D) motionen II: 371, av herrar Henningsson
i Hälsingborg och Bengtsson
i Landskrona.

I det nu föredragna betänkandet hade
utskottet bland annat yttrat, att det
kunde vara förtjänt att övervägas, om
icke ökade möjligheter borde skapas
till utbildning och instruktion av den
personal, som skulle deltaga i taxeringsarbetet
som ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnder. Angeläget
vore också att de förtroendevalda ledamöternas
intresse för taxeringsarbetet
stimulerades, vilket bland annat syntes
kunna ske genom att de i större utsträckning
än nu informerades om den aktuella
utvecklingen inom beskattningsområdet.
Lämpligt vore även att länsstyrelserna
undersökte, huruvida det
från kommunernas sida förelåge intresse
av att anordna informations- och
instruktionssammanträden för taxeringsnämndsledamöter
och att länsstyrelserna
i så fall i lämplig form lämnade sin
medverkan.

Utskottet hade hemställt, att

1) de likalydande motionerna 1:206,
av herrar Söderberg och Thun, samt II:
250, av herrar Carlsson i Västerås och
Jacobsson i Sala,

2) de likalydande motionerna I: 431,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt 11:515, av herr Johansson i Stockholm,

3) motionen 11:367, av herr Jönsson
in. fl., ävensom

o Första kammarens protokoll 1960. Nr 18

4) motionen II: 371, av herrar Henningsson
i Hälsingborg och Bengtsson i
Landskrona,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i sin skrivning med anledning av min
motion och en del andra motioner om
åtgärder mot skattesmitarna varit mycket
förstående och välvilligt. I stort sett
har jag bara att instämma i vad utskottet
säger och uttala en önskan att de åtgärder
mot skattefusket, som i betänkandet
omnämnes, snarast måtte genomföras.
Några reflexioner vill jag ändå komma
med.

I sista stycket av betänkandet säger
utskottet: »För att få ett tillfredsställande
resultat av taxeringen fordras
först och främst en ändrad inställning
till skattefusk hos många skattskyldiga,
präglad av större solidaritet mot samhället.
» Ja, det är så sant som det är
sagt, men om vi tänker tillbaka på de
debatter som i vintras hölls i radio och
TV, kan vi verkligen tvivla på att alla
är besjälade av en önskan att medverka
till större solidaritet mot samhället.
En del av deltagarna gick i viss mån
till försvar för skattesmitarna med hänvisning
till det höga skattetrycket. Ett
effektivt sätt att lindra skattetrycket för
de lojala skattebetalarna är att tillse
att taxeringsresultatet blir så rättvisande
som möjligt, och därmed kan man
också lätta skattetrycket för de flesta
skattebetalarna.

Tyvärr är det inte så för närvarande,
utan alltför många skattesmitare finns,
och detta tyder på att den nuvarande
taxeringsorganisationen inte helt fyller
måttet. De åtal som kommer till stånd
rör i de flesta fall relativt små förseelser;
det är klart att också dessa skall
beivras. Men de svårare fallen hinner
inte myndigheterna med att undersöka
i tillräcklig omfattning innan preskriptionstiden
utgår. Allmänheten kan där -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. åtgärder för förhindrande av skattefusk

för lätt få den uppfattningen att här gäller
den gamla satsen: »De små tjuvarna
hänger man, men de stora låter man
löpa.» Detta beror på att taxeringsorganisationen
för närvarande inte äger tillräcklig
effektivitet.

En av orsakerna till att taxeringsorganisationen
inte kan byggas ut tillräckligt
snabbt är väl att en hel del av
de taxeringsexperter som anställts övergår
från taxeringsorganisationen till
välavlönade befattningar hos bolag och
enskilda, där de får till huvudsaklig
uppgift att leta rätt på kryphålen i skattelagstiftningens
nuvarande utformning.
Staten med sitt stelbenta lönesystem har
inte möjlighet att konkurrera, och därför
mister man en hel del av de dugliga
taxeringsexperterna. Jag anser för min
del att det här är nödvändigt med en
snabb översyn av skattelagstiftningen
för att söka täppa till alla dessa kryphål.
Jag är inte så optimistisk att jag
tror att taxeringsorganisationen någonsin
skall få en sådan effektivitet, att
skattefusket helt kommer att försvinna.
Jag tror inte heller att en omläggning
från direkt beskattning till varubeskattning
kommer att medföra att skattefusket
försvinner — de som vill fuska hittar
alltid utvägar. Det är emellertid
statsmakternas skyldighet att så långt
det är möjligt förhindra brotten mot
våra skattelagar. Jag vill därför, herr
talman, sluta med en vädjan till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
att han så snabbt som möjligt
vidtar de åtgärder som är möjliga för
att försvåra och omöjliggöra skattesmitarnas
ohederliga hantering.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Söderberg hade inte
något yrkande, och jag skulle således
inte ha behövt begära ordet. Men
det är en synpunkt som jag gärna vill
framföra, och det är den att bevillningsutskottet
är enhälligt i detta utlåtande.
Det ger en redogörelse för vad som har
vidtagits när det gäller taxeringsorganisationens
effektivisering. Det förekommer
några värdeomdömen i betänkan -

det, och framför allt är det en sak som
är ny och som inte framförts av motionärerna
utan som framkommit vid
utskottsbehandlingen, och det är vad utskottet
skriver på sid. 8 i sitt utlåtande
beträffande lekmannainflytandet i taxeringsnämnderna.
Jag tror att det ligger
vikt uppå att det från denna talarstol
framföres som ett mycket bestämt önskemål
till Kungl. Maj:ts regering att när
det gäller anslagstilldelningen beakta
just det förhållandet, att man behöver
information och instruktion. Om det nu
är så beträffande anslagstilldelningen,
att vederbörande länsstyrelse kanske har
vissa betänkligheter mot att bedriva denna
informationsverksamhet — ty om så
sker, kommer de tillgängliga anslagsmedlen
att bli otillräckliga för andra
uppgifter — tror jag att det är fel i själva
uppläggningen.

Jag vill bara ha sagt att det är ett
starkt önskemål att regeringen ställer
anslag till förfogande, så att man kan
genomföra denna upplysningsverksamhet
— om man så vill kalla det — eller
denna informations- och instruktionsverksamhet.
I första hand avses att staten
skall betala, men det kan också tänkas
här bli fråga om en kombination mellan
statlig och kommunal verksamhet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
över motionerna om förhindrande
av skattefusk ger inte anledning
till något längre meningsutbyte. Utskottet
har klart redovisat de åtgärder som
gjorts för att söka förhindra skattefusket
och man pekar också på vad som behövs
för att åstadkomma rättvisare taxeringar
och en bättre deklarationsmoral. Eftersom
jag som taxeringsnämndsordförande
i åtskilliga år sysslat med taxeringsarbete,
är det några synpunkter på detta
som jag vill redovisa.

Den utbyggnad av taxeringsorganisationen
som skett under de senaste åren
har utan tvekan varit till fördel för effektiviteten
i taxeringsarbetet, och i den
utsträckning man kan få tillgång till go -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. viss restitution av energiskatt på bränsle

da tjänstemän bör organisationen utbyggas
mera. Det är såvitt jag förstår förutsättningen
för att vi skall kunna nå ett
rättvisare taxeringsresultat och en rimligare
fördelning av skattebördorna.

Men det är inte nog med att vi får en
utbyggd taxeringsorganisation. Det är lika
angeläget att vi inte får en taxeringsbyråkrati
som silar mygg och sväljer kameler,
utan att vi får ett taxeringsinstrument
som slår ned på de kvalificerade
skattefuskarna vilka undandrar stat och
kommun stora summor. Det är vidare
angeläget att vi inte får en taxeringsorganisation
som ägnar alltför mycken tid
åt att få fram en eller annan hundralapp
i skatt från folkpensionärer eller likställda
som haft extrainkomster. Men allt
som kan göras för att få en effektiv taxeringsorganisation
bör självfallet göras.

Jag är nöjd med utskottets skrivning
som understryker betydelsen av —- vilket
utskottets ordförande framhöll — att
de förtroendevalda ledamöterna stimuleras
i sitt arbete och får de informationer
de behöver för att utföra sitt arbete på
ett effektivt sätt. Som nu är fallet får de
ofta inte sådana informationer, och det
är utan tvekan en brist. Lokal- och personkännedom
är otvivelaktigt värdefullt
i taxeringsarbetet. Många gånger kan
taxeringsnämnder med tillgång till intresserade
ledamöter, som känner deklaranterna,
göra en god insats vid uppspårande
av skattekällor.

I detta sammanhang vill jag peka på
att det under senare år visats en tendens
till att företagare bildar aktiebolag för
att komma ifrån den granskning som de
lokala taxeringsnämnderna utför. Detta
är en icke önskvärd utveckling och kan
tjäna som argument för att lekmannaoch
det lokala inflytandet bibehålies och
göres effektivare.

De motionärer som tagit upp avdragsrätten
för representationskostnader har
berört en svår punkt ur kontrollsynpunkt
och en mycket om punkt vid beskattningen.
Det kan många gånger vara
svårt för taxeringsnämnderna att avgöra
luir pass berättigade avdragsanspråken
är. Men att de inte är små skall jag ge
el t exempel på:

I den taxeringsnämnd jag tillhör fick
vi för några år sedan en deklaration som
på inkomstsidan tog upp ett belopp av
något mer än 40 000 kronor. Till stor del
utgjordes inkomsterna av traktamentsoch
reseersättningar. Hur mycket tror
kammarens ledamöter att det var kvar,
sedan deklaranten gjort alla avdrag? Jo
90 procent utgjordes av avdrag och 10
procent återstod som inkomst för den
deklaranten! Det är klart att en sådan
deklaration icke kunde godkännas. Detta
exempel kan visserligen sägas vara
extremt men det finns säkerligen likartade
på andra håll.

När utskottet anför att det vore mycket
vunnet om politiska och ideella organisationer
ville medverka till att sprida
ökad upplysning om den rätta karaktären
av brott mot skattelagarna, vill jag
livligt understryka denna synpunkt.
Men, herr talman, man blir kanske inte
så optimistisk när det gäller möjligheterna
att på den vägen nå några resultat,
då man — som herr Söderberg tidigare
påpekade — lyssnade till televisionsdebatten
om skattefusk. Där ansträngde sig
tre av talarna till att om inte försvara
så dock på allt sätt förklara bort skattefusket,
medan endast en av de tre debattörerna
yttrade vad alla borde ha sagt,
nämligen att skattefusket är ett brott
både mot samhället och övriga medborgare.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt.

Ang. viss restitution av energiskatt på
bränsle

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av väckta
motioner angående viss restitution av
energiskatt på bränsle.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 118, av herr Hermansson

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. viss restitution av energiskatt på bränsle

mfl., och II: 144, av herr Hansson i
Skegrie m, fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta medgiva restitution
med 50 % av energiskatten på bränsle
till växthusuppvärmning för tiden 1/7
1957—31/12 1958 på så sätt, att den medgivna
nedsättningen av skatten utginge
med 100 c/o under 11/2 år framåt från
den 1 juli 1960 i stället för med nuvarande
50 %.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:118, av herr Hermansson m. fl., och
II: 144, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
om viss restitution av energiskatt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Anders
Johansson, Torsten Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg och Larsson i
Luttra, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 118, av herr Hermansson
m. fl., och II: 144, av herr Hansson i
Skegrie m. fl., besluta, att handelsträdgårdsmästare
med yrkesmässig växthusodling
skulle erhålla befrielse från energiskatten
på bränsle avsedd för växthusuppvärmning
under tiden den 1 juli
1960—den 31 december 1961.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Kammarens ledamöter
observerar nog att denna fråga på sätt
och vis är en gammal bekant. Icke desto
mindre kan kanske några få ord vara
på sin plats för att erinra om sakförhållandet.

Som kammaren minnes är enligt förordningen
om energiskatt fasta och flytande
bränslen för bland annat uppvärmningsändamål
sedan den 1 juli 1957
underkastade beskattning. Det har en
viss betydelse att hålla detta datum i
minnet. Med stöd av förordningens bestämmelser
har Kungl. Maj:t medgivit

trädgårdsmästare med yrkesmässig
växthusodling nedsättning med 50 procent
av energiskatten på bränsle, som
förbrukas för växthusuppvärmning,
fr. o. m. den 1 januari 1959. I de motioner,
det här är fråga om yrkas på
en retroaktiv restitution. Sålunda föreslås
i dessa motioner att näringsidkarna
i fråga erhåller restitution med 50
procent av den energiskatt som erlagts
under tiden t. o. m. den 31 december
1958 på så sätt att fullständig skattebefrielse
medgives för bränsleförbrukningen
under ett och ett halvt år framöver
fr. o. m. den 1 juli 1960 — detta
för att göra restitutionsförfarandet ur
teknisk synpunkt så enkelt och billigt
som möjligt.

Som motivering för motionsyrkandet
har bl. a. anförts, att trädgårdsnäringen
på grund av den utländska konkurrensen
inte haft möjlighet att av -konsumenterna
ta ut högre priser som kompensation
för energiskattepålägget, enär
prissättningen på det slags trädgårdsprodukter
det här är fråga om — det
gäller ju finare ting, som tomat, gurka,
sallad samt krukväxter och snittblommor
— på grund av det konstanta trycket
från importerade varor mera påverkas
av prisläget i de viktigaste exportländerna
på detta område i Europa
än av de inhemska produktionskostnaderna.
Vidare understryker motionärerna
att man inom andra jämförbara
branscher erhållit skattenedsättning
med retroaktiv verkan. Det är av betydelse
att fasthålla vid detta, att andra
jämförbara branscher har icke blott
erhållit skattenedsättning, utan skattenedsättning
med retroaktiv verkan, vilket
nu motionärerna begär även för
trädgårdsnäringens vidkommande.

Såvitt jag kan förstå, är det inte
minst sistnämnda förhållande som spelat
in. Man finner, enligt min mening
inte utan fog, att trädgårdsnäringen i
detta sammanhang blivit föremål för en,
jag tror man kan våga säga oberättigad
diskriminering. Den likställighet som
man här kräver tycker i varje fall jag
är berättigad.

Jag kan tyvärr inte finna att utskot -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. viss restitution av energiskatt på bränsle

tet ägnat något vidare intresse åt den
sidan av saken, alltså, om jag så får
säga, likställighetssidan. Däremot understryker
utskottet kraftigt de kontrollsvårigheter
som antages föreligga vid
det individuella restitutionsförfarande,
som man här ifrågasätter. Bl. a. påpekas
att uppgifter saknas såväl om antalet
trädgårdsmästare med yrkesmässig växthusodling
som dessas förbrukning av
olika slags bränsle. Jag måste nog, herr
talman, medge att jag har en liten smula
svårt att förstå dessa invändningar,
tv, ärade kammarledamöter, har man
möjlighet att ordna retroaktiv restitution
inom vissa grupper av vår företagsamhet,
bör man väl kunna göra det
även inom andra. Till på köpet är det
bär fråga om en grupp av så pass begränsad
omfattning som trädgårdsnäringen.

För mig är denna angelägenhet, som
jag redan antytt, närmast en fråga om
likställighet mellan trädgårdsnäringen
å ena sidan och andra restitutionsberättigade
grupper å den andra. I de fall
skattenedsättning med stöd av energiskatteförordningen
medgivits industriföretag,
har nämligen nedsättningen regelmässigt
givits retroaktiv verkan, och
det är ingenting annat än vad vi nu begär
även för trädgårdsnäringens vidkommande.

Med hänsyn härtill har jag också biträtt
reservationen, till vilken jag, herr
talman, med dessa få ord ber att få yrka
bifall.

I detta anförande instämde herr Spelz
(fp).

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag skulle kunnat nöja
mig med att instämma med herr Hagberg,
men då jag som motionär såväl i
år som i fjol bär haft tillfälle att konstatera
att bevillningsutskottet bär ställt
sig avvisande till dessa motioner, vill
jag med några synpunkter beröra denna
fråga.

Liksom herr Hagberg vill jag erinra
om att vid införandet av energiskatten
den 1 juli 1957 infördes också möjlig -

het att för vissa grupper ge nedsättning
av skatten, så att den inte skulle drabba
orättvist hårt på speciella företag, som
det hette.

Efter beslutet den 1 juli 1957 gjorde
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
en framställning om en sådan nedsättning.
Efter viss utredning medgav
Kungl. Maj:t en sådan nedsättning med
50 procent från den 1 januari 1959, men
denna nedsättning fick inte retroaktiv
verkan, såsom i samtliga de andra fall
där framställning hade bifallits. Det är
denna orättvisa gentemot trädgårdsnäringen
som vi i våra motioner har velat
få ändring på.

Vår motion i fjol — jag vill med några
få ord erinra om det — gick närmast
ut på att få en retroaktiv restitution
på detta område. Detta visade sig
emellertid inte vara möjligt att genomföra.
Vi menade att genom det långa
dröjsmål som skett, omfattande ett och
ett halvt år, hade trädgårdsnäringen förorsakats
förluster, som ytterligare hade
skärpts genom det besvärliga konkurrensläget,
som vi alla vet att trädgårdsnäringen
är försatt i, och vi var på det
klara med från motionärernas håll att
någon individuell restitution av skatten
knappast var administrativt genomförbar.
Motionerna gick därför ut på en
kollektiv restitution för samtliga handelsträdgårdar.
Det belopp som då skulle
återföras, skulle ges till de strävanden
trädgårdsnäringen under senare år haft
att genom en ekonomisk sammanslutning
få ett bättre stöd för näringen i
fråga.

Det gick som sagt inte att få gehör
för detta, men vi fastnade för att energiskattenämnden
gjort ett förslag, när den
yttrat sig över fjolårets motioner. Nämnden
menade att man skulle kunna tänka
sig den lösningen att man för motsvarande
tid framöver skulle kunna höja
restitutionsbeloppet så att det utgick
med 100 procent i stället för med 50 procent.
Det är detta som vi i årets motion
har fört fram som ett förslag.

Inte heller denna gång vill utskottuts
majoritet gå med på vårt förslag, som
jag tycker skulle vara lätt att genom -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. viss restitution av energiskatt på bränsle

föra. Därigenom, måste jag säga, framstår
orättvisan ännu större, eftersom
trädgårdsnäringen här arbetar under
svåra förhållanden, som kanske kommer
att skärpas genom den nya situationen
på europamarknaden. Genom den orättvisa
som här råder förefaller det som
om man inte hade det minsta intresse
för att lätta förhållandena. Det är därför
angeläget för mig som motionär att
vi kommer fram till ett beslut, som reservationen
faktiskt ger anvisning om.

Med anledning av detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Som de föregående talarna
har påpekat har detta ärende varit
uppe till behandling tidigare i riksdagen.
Nu har motionärerna som stöd
för sina yrkanden sagt att det är en
besvärlig produktion som här avses, det
gäller finare grönsaker, tomater, gurka,
sallad o. s. v. Det är möjligt att det
är med verkligheten överensstämmande,
men eftersom det är en fri näring skall
den väl anpassa sig efter föreliggande
marknadssituation. Det sägs vidare att
trädgårdsodlarna inte haft några större
möjligheter att på konsumenterna övervältra
de kostnader som uppkommit genom
den extra skattebelastningen. Jag
undrar då vad det är för undersökning
som ligger bakom det påståendet. Inte
har jag kunnat finna några sådana utredningar,
utan det är väl bara ett antagande.

Det sägs vidare att exportindustrierna
har fått restitution. Ja, det finns skäl för
det. Om en svensk näring skall konkurrera
på världsmarknaden och får en
extra belastning —• det är t. ex. fråga
om stålugnar och liknande — tycker jag
att det är rimligt att se till att inte denna
extra belastning ökar kostnaderna så
att det blir besvärligt att sälja.

Beträffande trädgårdsnäringen vågar
man väl säga att den revidering av tulltaxan
som genomförts har givit bland
annat trädgårdsnäringen ett extra stöd.

Nu påstår visserligen motionärerna att

antalet utövare inom trädgårdsnäringen
har minskat och säger att åtskilliga haft
sina anläggningar belägna så att marken
tagits i anspråk för tomtändamål. Ja.
dessa näringsutövare har väl ingenting i
detta sammanhang att göra, tv jag utgår
ifrån att de har fått bra betalt för sina
anläggningar. Att det vidare nu skulle
finnas ett mindre antal yrkesutövare än
tidigare inom denna näring har jag inte
heller lyckats få något bevis för. Det kan
vara så att antalet företagare har minskat
men att produktionen är större. Det
förefaller mig som om den .svenska trädgårdsnäringens
produktion skulle ha
ökat och ökat avsevärt. Det sammanhänger
med att vi nu har en hemmamarknad
som är helt annorlunda beskaffad
än för, låt oss säga, tio å femton år
sedan. Alla förstår vad jag syftar till, när
nu efterfrågan kommer från en hel
mängd nya konsumenter. Det är en fördel
att ha denna näraliggande köpkraftiga
marknad, den är den svenska trädgårdshanteringens
bästa stöd.

När herr Hagberg i Malmö sade att
man diskriminerar denna näring om den
inte retroaktivt får tillbaka den skatt
den fått betala under ett och ett halv år,
finns det anledning erinra om att priset
på olja och koks nu är lägre än det var
i mitten av år 1957, även om vi lägger
till skatten.

Det är väl också så, att om en myndighet
har anvisat en teknisk väg för ett
förfarande, som ju herr Hermansson erinrade
om, får vi väl uppfatta det hela
så att myndigheterna sagt att det tekniskt
sett går att använda denna metod
med större fördel än om man skulle göra
en retroaktiv utbetalning. Man kommer
ju aldrig ifrån att man skulle fresta människorna
till att missbruka dessa bestämmelser;
att kontrollera i detalj är svårgenomförbart.
I stället för att tala om
diskriminering av trädgårdsodlingen
när det gäller detta skatteärende måste
man väl säga att myndigheterna visat
förståelse för näringen genom att den
fått en skattelindring då bränsleförbrukningen
är relativt stor. Om yrkesutövarna
inom trädgårdsnäringen vid ett tidigare
tillfälle har fått betala som andra

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Ang. viss restitution av energiskatt på bränsle

konsumenter har jag svårt att förstå att
trädgårdsnäringen diskrimineras därför
att andra konsumenter fått en skattelättnad
från en tidigare tidpunkt. Jag
vill enträget vädja till kammaren att följa
bevillningsutskottets förslag, som innebär
ett avslag på de väckta motionerna.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bara en replik till bevillningsutskottets
ärade ordförande.

Han påpekade, att enligt hans uppfattning
har denna näring, som nu beklagar
sig över situationen, haft det
ganska gynnsamt med hänsyn till den
starka konsumtionsökning, som har ägt
rum här i landet. Ja, visst har här ägt
rum en stark konsumtionsökning, eftersom,
såsom herr John Ericsson antydde,
den allmänna välståndsökningen har
tagit sig uttryck även på detta område,
men denna konsumtionsökning är
inte detsamma som en produktionsökning
inom landet. Konsumtionen har i
avsevärd utsträckning inriktats på importerade
produkter. Jag behöver härvidlag
bara nämna två artiklar, apelsiner
och vindruvor, där ju de svenska
trädgårdsodlarna inte har någon som
helst glädje av den ökade konsumtionen.
Det verkliga läget, herr John
Ericsson, är att den svenska trädgårdsnäringens
kapacitet håller på att sjunka
med varje år. Det påpekas sålunda
i motionen: »Ett stort antal handelsträdgårdar
nedlägges nämligen varje år
på grund av bristande lönsamhet eller
för att deras mark tages i anspråk vid
utbyggnaden av städer och samhällen.
Nyetablering eller utbyggnad av befintliga
företag bär praktiskt taget helt avstannat,
varigenom man kan räkna med
att växthusarealen nu är mindre än för
tre år sedan.»

Detta är dock, herr talman, omständigheter
som något borde ha uppmärksammats
vid utskottets skrivning då utskottet
förordar avslag på motionerna.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Med all respekt för herr
Hagberg i Malmö måste jag säga att det

är motionärerna som framför detta påstående
som stöd för sitt yrkande. Jag
frågade i mitt första anförande om det
finns någon undersökning angående
riktigheten av uppgiften — jag har
inte funnit något sådant bevis. Det är
ett tomt påstående. Att herr Hagberg citerar
detta påstående, som inte är dokumenterat,
förvånar mig i någon mån.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 61,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 61.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 65, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 40 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m, m. jämte
i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående plena under återstoden av
vårsessionen.

Plena kommer under återstoden av
vårsessionen, såvitt nu kan bedömas,
att hållas lördagen den 21 dennes kl.

13.00, bordläggningsplenum, måndagen
den 23 dennes kl. 16.00, bordläggningsplenum,
tisdagen den 24 dennes kl.

10.00, arbetsplenum, onsdagen den 25
dennes kl. 10.00, arbetsplenum, och fredagen
den 27 dennes kl. 11.00, arbetsplenum.
Ytterligare plena kommer att
hållas i mån av behov. Kvällsplenum
kommer att bli erforderligt tisdagen den
24. Däremot kommer kvällsplenum icke
att hållas onsdagen den 25. Fredagen
den 27 bör kammarens ledamöter räkna
med kvällsplenum.

Avsikten är att tisdagen den 24 behandla
ärenden rörande dels vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, dels sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, vilket är upptaget på dagens föredragningslista
bland en gång bordlagda
ärenden, dels ock ett antal ärenden
från bevillnings- och bankoutskotten,
vilka torde bilda underlag för en
ekonomisk debatt.

Gemensamma omröstningar i vissa
ärenden, beträffande vilka kamrarna
stannat i olika beslut, kommer att företagas
onsdagen den 25 vid plenums början
kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 260, i anledning av motionsvis
väckta förslag om utredning rörande
ändrad organisation av säkerhetskontrollen
på atomområdet;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Byggande
av fiskehamnar;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1960/61 till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

276, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten för fångvården;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m.; samt

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 263, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar, m. m., såvitt avser
stadsägan 1534 i Solna stad jämte i
ämnet väckt motion; och

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställlning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkost nader.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

161, med förslag till lag om byggnadsminnen;
och

nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 24,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till anordnande av vissa lokaler för
luftbevakningen m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till arkiv, bibliotek, museer
och akademier m. m. samt till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildningen
av lärare på det husliga området m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges elevers centralorganisation
;

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående livstidsgager åt förtjänta
utövare av konstnärliga yrken;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 137, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag
till en estnisk skola i Göteborg;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
för varusmuggling, m. m.; samt

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag)
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lantliushållningsseminariet
å Rimforsa;
samt

nr 33, angående uppskov med behandlingen
av visa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 690, av herr Andersson, Birger, i
anledning av bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att utskottet
beslutat att för närvarande icke
framlägga något förslag för riksdagen
med anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående
utgivande av en matrikel över riksdagens
ledamöter; samt

nr 691, av herrar Boheman och Birke,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 157, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Fredagen den 20 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1960 dagtecknad proposition,
nr 102, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

a) godkänna i propositionen tillstyrkta
grunder för Aktiebolaget Industrikredits
organisation och verksamhet;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om överlåtelse av aktier i bolaget
i överensstämmelse med vad föredragande
departementschefen anfört;

c) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att —- i stället för tidigare utfästelse
att till bolagets förfogande ställa
statens fyra procents obligationer på nominellt
tolv miljoner kronor — utfärda
garantiförbindelse på samma belopp att
ingå i bolagets garantifond.

Genom den föreliggande propositionen
hade grunderna för en föreslagen
omorganisation av bolaget samt ett mellan
14 affärsbanker och representanter
för statens intresse i Aktiebolaget Industrikredit
utarbetat förslag till avtal
mellan staten och övriga aktieägare som
skulle ingå i bolaget underställts riksdagens
prövning. Avtalsförslaget innebar
bland annat att staten, som nu innehade
tre fjärdedelar av aktierna i bolaget,
skulle överlåta aktier till ett antal
affärsbanker, varigenom aktiekapitalet
komme att fördelas lika mellan staten
och berörda banker. Aktiekapitalet skulle

bibehållas vid åtta miljoner kronor, men
i bolagsordningen skulle intagas bestämmelse
innebärande möjlighet att
framdeles öka aktiekapitalet till 24 miljoner
kronor. Enligt förslaget skulle vidare
staten utse fyra styrelseledamöter
och affärsbankerna lika många.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalvdande motionerna 1: 605.
av herrar Torsten Andersson och Mattsson,
samt 11:748, av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa

I. att i till propositionen nr 102/1960
fogat förslag till avtal mellan staten och
affärsbankerna angående Aktiebolaget
Industrikredits organisation och verksamhet
tredje paragrafen måtte utgå;
samt

II. att Kungl. Maj:t vid valet av ledamöter
i bolagets styrelse måtte tillse, att
minst två av de ledamöter, som skulle
utses av Kungl. Maj:t, hade särskilda insikter
i och kvalifikationer i fråga om
de mindre företagens kreditproblem;

2) de likalydande motionerna I: 621,
av herrar Stefanson och Sveningsson,
samt 11:763, av herr Nordgren m. fl„
vari hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att bestämmelserna i 16 § av förslaget
till bolagsordning för AB Industrikredit
borde omarbetas på ett sådant
sätt, att lån mot inteckning i fast egendom
eller tomträtt måtte lämnas intill
ett belopp motsvarande 70 % av pantens
uppskattade värde samt så, att bolaget i
sin nya form i övrigt finge möjlighet
att bedriva utlåningsverksamheten på
ett så effektivt och samtidigt smidigt
sätt, att syftet med bolagets verksamhet
därigenom tillgodosåges;

3) de likalydande motionerna 1:622,
av herr Svärd, och 11:764, av herr

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

Magnusson i Borås m. fl., i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle, med ändring
av förslaget i propositionen nr
102, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte, med beaktande
av vad i motionerna anförts,
till landets affärsbanker utbjuda statens
samtliga aktier i Aktiebolaget Industrikredit.

I motionerna 1:605 och 11:748 samt
1:621 och 11:763 hade uppmärksamheten
särskilt riktats på att i det föreslagna
avtalet intagits en bestämmelse
(§ 3), som innebure, att bolaget som
regel icke skulle lämna sådan kredit
som affärsbankerna ägde lämna enligt
för dem för närvarande gällande bestämmelser.
Jämlikt 57 § banklagen kunde
affärsbankerna nu lämna 10-åriga
amorteringslån upp till 150 000 kronor,
och motionärerna ansåge, att en sådan
undre gräns för de av Aktiebolaget Industrikredit
lämnade lånen icke borde
finnas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. — med bifall till föreliggande proposition
—

I. godkänna i propositionen tillstyrkta
grunder för Aktiebolaget Industrikredits
organisation och verksamhet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om överlåtelse av aktier i bolaget
i överensstämmelse med vad i propositionen
anförts;

III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att -— i stället för tidigare utfästelse
att till bolagets förfogande ställa
statens fyra procents obligationer på
nominellt tolv miljoner kronor — utfärda
garantiförbindelse på samma belopp
att ingå i bolagets garantifond;

B. besluta, att motionerna 1:622 och
II: 764 icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C. besluta, att motionerna I: 605 och
II: 748 samt I: 621 och II: 763 — i den
mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört

— icke skulle till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Yngve Nilsson,
Hamilton och Nordgren, vilka ansett
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. — med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition —

I. godkänna —• —• —■ verksamhet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t —--

anförts;

III. bemyndiga —--garantifond;

B. i anledning av motionerna I: 622
och 11:764 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt till berörda affärsbanker utbjuda
och försälja jämväl resterande aktieinnehav
i AB Industrikredit och med
bankerna träffa därav föranledda avtal;

C. besluta att--- -— se utskottet C

--- —• föranleda;

2) av herrar Danmans och B oi ja, vilka
dock ej antytt sin mening; samt

3) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. — med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition —

I. godkänna----verksamhet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t — — —
anförts;

III. bemyndiga---garantifond;

B. besluta att--- — se utskottet B

---- föranleda;

C. i anledning av motionerna I: 605
och 11:748 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;
samt

besluta, att motionerna 1:621 och II:
763 icke skulle till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fredagen den 20 maj 1900 em.

Nr 18

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att helt kort få
göra några reflexioner som motionär i
denna fråga.

När man läser dels propositionen och
dels utskottets utlåtande är det inte
utan att man kommer att tänka på ett
yttrande i andra kammaren för några
år sedan, där en talare just i ett sådant
bär besvikelsens ögonblick citerade några
ord i refrängen på en då känd schlager:
»Du gav mig din kyss, men aldrig
ditt hjärta.»

Jag är angelägen att understryka, herr
talman, att den reform beträffande Aktiebolaget
Industrikredit som nu företas
skulle vara mycket värdefull om den vore
så att säga genomgående. Industrikredit
får här så väsentligt ökade utlåningsresurser
att man i och för sig har
anledning att vara glad över det, men
samtidigt berövas Industrikredit möjligheterna
att verkligen vara den förmedlare
av lån till småföretagsamheten
som man önskar.

Här i riksdagen har frågan om den
mindre företagsamhetens långfristiga
krediter diskuterats under många år. Vi
vet att affärsbankernas långivning har
sin bestämda gräns angiven i banklagstiftningen.
Också lånetiden är begränsad,
så att bankerna endast kan ge tioårskrediter.
Den långivning som förmedlas
av företagarföreningarna bygger
på samma principer, alltså med tioårskredit.
Samma är givetvis med hänsyn
till banklagstiftningen förhållandet när
det gäller den statliga kreditgarantien.

Nu visar erfarenheten att krediternas
omloppstid både i fråga om företagarföreningarnas
långivning ur fonden och
beträffande kreditgarantien genomsnittligt
rör sig om ungefär åtta år. I ett företag
är ju åtta år ingen lång tid, och
när den första låneperioden börjar lida
mot sitt slut uppstår svårigheter i de
allra flesta företagen. Vederbörande företagare
kan då möta betydande problem
när det gäller att antingen åstadkomma
en konvertering av sin låneförbindelse
eller att inlösa lånet hos den
bankförbindelse han har. Under sådana
förhållanden skulle den långfristiga kre -

ditgivning, som vi här diskuterar, utgöra
en högst väsentlig lättnad framför
allt för de mindre företagen.

I ett litet företag är det ju ofta så,
att den som driver och äger företaget
själv är sysselsatt i produktionen och
där fullgör sin normala arbetsdag. Men
utöver detta skall han göra kalkyler,
sköta sin bokföring, göra inköp och
kanske hålla försäljningskontakter.
Många gånger innebär det att han får
göra en dubbel arbetsdag. Har han då
också att dras med de problem som
skapas av att hans kreditfrågor inte kunnat
lösas på ett förståndigt och riktigt
sätt, så blir ju hans redan stora börda
väsentligt tyngre.

Från vårt håll menar vi att det skulle
innebära en väsentlig lättnad, om man
kunde lyfta upp sådana krediter till mera
långfristiga perioder. Genom att statuterna
för Industrikredit föreskriver att
pengar inte får lånas ut under den gräns
banklagen anger för affärsbankerna,
nämligen 150 000 kronor, stänger man
ute en mycket stor del av just de små
företagare som skulle behöva denna
långfristiga kredit. Deras kreditproblem
är inte löst, och det löses inte genom
de förändringar som nu föreslås. Visserligen
kan det sägas att man har möjligheter
till undantag och kan sträcka
sig till krediter även för lägre belopp
än 150 000 kronor, men sådana krediter
kommer att lämnas i ytterst begränsad
omfattning.

Det måste därför med beklagande
konstateras, att när nu verkligen ett
krafttag tas för att rusta upp Industrikredit,
så att det bättre motsvarar de
krav som kan ställas på ett för staten
och affärsbankerna gemensamt kreditinstitut,
så rycker man samtidigt undan
möjligheterna för småföretagarna att till
fullo utnyttja Industrikredit.

I den motion som jag närmast svarar
för har vi pekat på dessa förhållanden.
Vi hade önskat att man skulle kunna gå
ned i botten vid denna kreditgivning.
Från bankhåll liksom från utskottets sida
förklaras det att ett sådant förfarande
skulle medföra väsentligt ökade omkostnader.
Jag är, herr talman, inte all -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

deles övertygad om riktigheten härav.
Affärsbankerna har nämligen oftast redan
gjort den prövning av kreditobjekten
som är nödvändig — de har en klar
uppfattning om klientelets värde när
det gäller långivning. Man säger också
att omkostnaderna skulle ökas och att
det inte bleve möjligt att hålla den låga
ränta som det här är fråga om. Men faktum
är att bankerna redan har den erforderliga
apparaturen, och jag vill nog
säga, herr talman, att dagens marginal
mellan utlånings- och inlåningsräntorna
i själva verket har sådan storleksordning
att den borde vara tillräcklig för
att täcka in även de eventuellt ökade
kostnader som skulle uppstå i och med
att man vidgar klientelet och får ett större
antal små lån.

Jag är ledsen, herr talman, att behöva
konstatera att denna reform, som från
början lovade så gott, för småföretagarnas
del praktiskt taget har stannat på
papperet. Frågan om att anskaffa långfristiga
krediter för de mindre företagen
är efter denna reform alltjämt lika
aktuell.

Till bankoutskottets utlåtande är fogad
en reservation, nr 3, av herrar
Mattsson och Eliasson. Denna reservation
klarlägger den syn, som motionärerna
haft på denna fråga, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Torsten Andersson i hög grad
övedriver den skillnad, som skulle bestå
mellan vad utskottet föreslår och vad reservanterna
önskar.

Det gäller i detta ärende att upprusta
Aktiebolaget Industrikredit, som tidigare
hade mycket begränsade resurser. Dessa
rörde sig om ett belopp på sammanlagt
60 å 70 miljoner kronor. Bolaget skulle
genom det föreliggande förslaget få resurser,
som överstiger 300 miljoner kronor,
till utlämnande av långfristiga —
20-åriga — lån till den mindre och medelstora
företagsamheten.

Man har i detta sammanhang försökt

att rationalisera förhållandena genom att
anvisa olika kategorier låntagare till olika
lånemöjligheter. För de mindre låntagarna
har man, såsom redan den föregående
talaren har erinrat om, både garantilån
och företagarföreningslån samt
långfristiga banklån. Bankerna är oförhindrade
att utlämna lån på 10 års amorteringstid.
Det har emellertid uttryckligen
framhållits från bankhåll, och vi har
även kunnat konstatera det i utskottet, att
detta inte innebär någon gräns i och för
sig, utan det är mycket vanligt att 10-åriga amorteringslån i bankerna blir förlängda.
Om man t. ex. har ett lån, som
under 10-årsperioden har kunnat amorteras
ned till hälften, är det mycket vanligt
att den återstående hälften förlänges
på en ny 10-årsperiod. Det är således inte
något svalg befäst mellan de 10-åriga
banklånen och de 20-åriga lånen från
Aktiebolaget Industrikredit.

Likaså är det inte heller någon sådan
fix gräns stipulerad för Aktiebolaget
Industrikredit, att bolaget inte skulle få
lämna lån under 150 000 kronor. Det står
visserligen i ett avtal mellan staten och
bankerna, att lån i regel icke skall utlämnas
till sådana låntagare, som har
möjligheter att få motsvarande lån på
annat håll. Det har emellertid betonats
från dem som nu går in i denna verksamhet
— representant för bankerna
har företrätt inför bankoutskottet — att
man från bankernas sida är beredd att
i särskilda fall gå under dessa 150 000
kronor, och man har erinrat om att Aktiebolaget
Industrikredit i sin gamla
verksamhet gick ned till ungefär 100 000
kronor. Man räknar också med att det
genom den samverkan med bankerna,
som nu kommer till stånd, skall bli möjligt
för dem att i varje särskilt fall
medverka till en utskiftning av dessa lån
efter deras karaktär i den lämpliga formen.
Huvudsaken är ju att man genom
denna anordning i betydlig grad ökat resurserna
för att kunna tillmötesgå de
krav som kan uppkomma på detta område.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan
i vad det gäller denna punkt.

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ang. andrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

Dock bör jag kanske tillägga, att man
inte, såsom herr Torsten Andersson gjorde,
skall bagatellisera de risker för en
högre ränta, som otvivelaktigt skulle åtfölja
ett lånesystem i Aktiebolaget Industrikredit,
vilket skulle omfatta även
smålån. Det talas i motionen om lån på
40 000 och 50 000 kronor. Om man skulle
komma ned till lån av den storleksordningen,
förutsätter det en helt annan
förvaltningsapparat inom bolaget. Bolaget
skulle behöva utvidgas med drygare
förvaltningskostnader som följd och
med risk för att marginalräntan skulle
behöva sättas högre än man skulle behöva
göra med den organisation, som utskottet
här har anslutit sig till.

Medan jag har ordet, herr talman,
skulle jag vilja skifta gestalt och i stället
för att tala på utskottets vägnar tala på
de reservanters vägnar, som till utskottsutlåtandet
fogat reservationen nr 1.

I det nuvarande Aktiebolaget Industrikredit
innehar staten tre fjärdedelar av
aktierna. Enligt förslaget skulle staten
och affärsbankerna ha hälften var av
detta aktiekapital. Reservanterna har inte
kunnat finna något skäl, varför man
inte vid omorganisationen kunnat ta
steget fullt ut och låta affärsbankerna
överta hela aktiekapitalet. Om en gång
vid starten ett handtag från statens sida
ansågs erforderligt, är det numera svårt
att finna några fördelar med statens fortsatta
medverkan — den är nu helt enkelt
obehövlig, eftersom affärsbankerna
är i stånd att själva bära ansvaret och
har möjlighet att svara även för den garanti,
som nu skulle falla på staten. Som
det nu är tänkt skall garantibeloppet
till 12 miljoner vardera tecknas av staten
och affärsbankerna, men det är
ingenting som hindrar att affärsbankerna
tecknar hela garantibeloppet på 24
miljoner, och man kan inte påstå att
tryggheten i det senare fallet skulle vara
mindre än vid ett hälftenbruk med staten.
Om affärsbankerna bure hela ansvaret,
skulle deras erfarenhet och organisatoriska
resurser på ett mera effektivt
sätt komma till sin rätt, och det skulle
vara till fördel för låntagarna.

Utskottet säger att statens medverkan
medför fördelar för låntagarna genom
lägre räntesatser och att denna förmån
kan bortfalla om samtliga aktier övertas
av affärsbankerna. Det är sannerligen
svårt att förstå, vad utskottet menar med
detta uttalande. Att det skulle kunna bli
ett sämre ränteläge för lånen i Aktiebolaget
Industrikredit, om detta vore ensamägt
av bankerna, framstår som ett
påstående utan varje grund i verkligheten.

Då emellertid reservanterna inte velat
fördröja den föreslagna omorganisationen
med dess väsentligt förstärkta resurser
för Industrikredits verksamhet,
har de tills vidare biträtt förslaget sådant
det föreligger, men hemställer om uppdrag
åt Kungl. Maj:t att snarast upptaga
förhandlingar med bankerna om försäljning
av återstående aktier och att med
bankerna träffa det avtal som därav kan
föranledas. Det är till den reservationen
som jag härmed ber att få yrka bifall.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har all respekt för
de synpunkter som utskottets ärade ordförande
anför beträffande den påräknade
generositeten från bankerna, men jag
måste nog ändå på den punkten vara
mera pessimistiskt inställd än vad herr
ordföranden i bankoutskottet är. Min
erfarenhet säger mig, att på den punkten
är det nog riktigt att vara åtskilligt återhållsam.
Dock får vi se, när ett par år har
har gått och detta nya institut fungerat,
hurudant resultatet då blivit. Då kan
det kanske bli lättare att på nytt bedöma
saken.

Sedan vill jag endast på mina personliga
vägnar säga, att kravet att bankerna
skulle äga hela aktiekapitalet kan
vara betänkligt ur den synpunkten, att
man då kunde löpa risken att räntan på
de lån som utlämnas kunde bli väsentligt
högre än när staten genom sin lägre
ränta å sin sida kunde verka utjämnande.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Vid bankoutskottets utlåtande
nr 21 har undertecknad fogat
en blank reservation. Detta är gjort närmast
för att få påpeka ett par uttalanden
i utskottets skrivning.

I motion nr 621 i denna kammare
framhålles bland annat önskvärdheten
av att någon minimigräns för storleken
av de lån, bolaget äger rätt att meddela,
inte bör ifrågaltomma. Utskottet uttalar
i denna angelägenhet att gällande praxis
inte skall brytas; jag citerar: »Utskottet
vill i anledning härav påpeka att den
nämnda bestämmelsen» — den gäller
gränsen vid 150 000 kronor — »i avtalet
icke är avsedd att åstadkomma någon
ändring i gällande praxis.» Lägger man
härtill att bolaget i sin hittills bedrivna
verksamhet meddelat lån till 100 000 kronor
med sin starkt centraliserade organisation,
torde denna praxis inte äventyras
för framtiden med den nya organisationen.

Men härtill kommer ännu en sak, som
bör observeras. Utskottet säger: »Med
den allmänna formulering bestämmelsen
givits bör styrelsen även framdeles ha
frihet att när den så finner lämpligt
bevilja lån till belopp som understiger
150 000 kronor.»

Enligt min mening möjliggör detta uttalande
för styrelsen att utlämna lån
understigande de 100 000 kronor som nu
är vedertaget. Då detta hitintills varit
möjligt utan avsteg från kreditanstaltens
speciella karaktär, kan en ytterligare
sänkning enligt motionärernas
önskningar vara både möjlig och lämplig Det

finns enligt min mening ett stöd
för denna uppfattning i vad Aktiebolaget
Industrikredit säger i sitt utlåtande
över de fjorton affärsbankernas framställning.
Bolagets yttrande refereras i
propositionen nr 102 på s. 7, där jag
återger följande: »Bolaget framhåller

härefter att dess erfarenhet från den hittillsvarande
verksamheten och det ökade
behov av mera liberala lånevillkor som
särskilt under de senaste åren yppats
i samband med rationaliserings- och omställningsåtgärder
inom näringslivet för -

anlett bolagets styrelse att redan tidigare
överväga förslag om uppmjukningar i
hittills gällande bestämmelser för bolagets
verksamhet.»

Till detta kan man lägga departementschefens
uttalande i samma proposition
på s. 13: »I fråga om bolagets
utlåning har någon direkt ändring av
låneverksamhetens inriktning inte föreslagits.
Denna skulle alltså liksom hittills
företrädesvis avse mindre och medelstora
näringsföretag. Jag ansluter mig
till denna ståndpunkt.» Allt detta sammantaget
ger grund för den meningen
att en lägre minimigräns än nuvarande
100 000 kronor kan komma att tillämpas.
Därmed skulle även de i reservation
nr 3 framförda yrkandena vara
tillgodosedda.

I detta sammanhang kan erinras om
de ökade resurser som tilldelats våra
företagarföreningar. Kreditgarantien av
staten har ju ökats till 35 miljoner kronor,
och samtidigt har utlåningens
maximigräns för dessa föreningar ändrats.
Gällande gräns av 40 000 kronor
efterträds snart av en övre gräns på
50 000 kronor, och därtill kommer bemyndigandet
att i speciella fall sträcka
utlåningens gräns till 75 000 kronor. Det
vill synas som skulle en samordning här
vara på väg, en samordning som blir
den mindre företagsamheten till mycket
god hjälp.

Jag har i likhet med herr Ewerlöf givit
akt på den skrivning som utskottet
gör på s. 3, där utskottet yttrar: »Samtidigt
medför statens medverkan fördelar
för låntagarna genom de lägre räntesatser
som kan tillämpas. Skulle samtliga
aktier i Aktiebolaget Industrikredit
övertagas av affärsbankerna kan
denna förmån för låntagarna bortfalla.»

Uttalandet får väl närmast tolkas så,
att statens medverkan är att anse som
en garanti för låga utlåningsräntor. Affärsbankerna
ensamma utan staten som
partner skulle kunna bringa denna förmån
i fara. För min del kan jag inte
biträda denna mening, och detta av följande
skäl.

I detta sammanhang har icke från
något håll räknats med subventioner.

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

Vid sådant förhållande blir frågan om
effektiviteten hos organisationen helt avgörande
för resultatet. Räntesättningen
måste alltid täcka omkostnaderna. Ett
affärsbankernas gemensamma ansvar för
Aktiebolaget Industrikredit skulle komma
dem att ställa hela deras samlade
erfarenhet och landsomfattande organisation
till förfogande, och man måste
då fråga, varför villkoren därmed skulle
försämras. Smidiga och affärsmässiga
former utan byråkratisk belastning brukar
i allmänhet verka kostnadssänkande.

I motion nr 621 har vidare bl. a. föreslagits,
att säkerheterna icke, såsom
förutsättes i avtalet, skall begränsas till
50 procent, utan utvidgas till 70 procent
i anslutning till förslaget från affärsbankernas
sida i det planerade Aktiebolaget
Företagsfinans. Under utskottsbehandlingen
har emellertid upplysningar
inhämtats, av vilka framgår att
bank- och fondinspektionen motsätter
sig en utvidgning av 50-procentsregeln.

Av denna anledning har vi från vårt
håll kunnat godta den skrivning som här
föreligger. Av utlåtandet framgår att
Aktiebolaget Industrikredit utan hinder
av angivna gräns vid 50 procent mot
betryggande säkerhet kan utlämna lån
till ett sammanlagt belopp motsvarande
summan av bolagets eget kapital och
garantifond, eller 37 miljoner kronor.
Här föreligger alltså möjlighet för Aktiebolaget
Industrikredits styrelse att med
hjälp av dessa 37 miljoner kronor, som
utgör ett disponibelt kapitalbelopp redan
vid företagets omorganisation, gå
utöver angivna 50 procent av uppskattade
värden. Detta torde vara en mycket
god tillgång för de lånsökande det här
gäller.

Med hänsyn till det anförda har jag
inget yrkande.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Man kanske först skulle
vilja uttala en stillsam förvåning
iiver att till detta betänkande över huvud
taget fogats några reservationer. Sedan
jag hört de ärade reservanterna an (i

Första kammarens protokoll 1900. Nr IS

föra sina synpunkter har jag fått en
stark känsla av att denna min förvåning
är mycket välgrundad. Jag skulle
utan vidare kunna instämma i den första
delen av det anförande som bankoutskottets
värderade ordförande höll,
där han bl. a. klargjorde frågan om lånegränsen.
Jag skulle kunna instämma
i herr Anderssons replik, i vart fall i
dess senare del, där han starkt underströk
önskvärdheten av att samhället
ändå här är med som en garant. Herr
Danmans anförande föranleder mig
egentligen inte att över huvud taget
komma med någon replik. Han ansåg
i stort sett den skrivning, som utskottets
utlåtande fått, vara fullt godtagbar.

Låt mig så till detta, herr talman, få
foga några reflexioner.

Den proposition som ligger till grund
för bankoutskottets utlåtande nr 21 avser
som bekant en ändring av AB Industrikredits
organisation i syfte att öka
bolagets kapacitet — en åtgärd säkerligen
ägnad att främja småföretagsamheten
i vårt land. Man är förvånad
över att det avgivits reservationer, icke
minst därför att förslaget om en förändring
av AB Industrikredits omorganisation
bygger på en överenskommelse
mellan affärsbankerna och staten, avseende
att förstärka möjligheterna för
särskilt småföretagen att erhålla långfristiga
krediter på så goda villkor som
möjligt.

Staten har ju skapat Industrikredit
med uppgift att meddela mellanlånga
och långfristiga krediter till näringslivet
och främst till de mindre och medelstora
industriföretagen. Denna verksamhet
har sålunda varit ett värdefullt
komplement till bankernas mera kortfristiga
kreditgivning.

Genom det föreliggande förslaget sker
nu en omorganisation av bolaget. Avtalsförslaget
innebär bl. a. att staten, som
nu innehar tre fjärdedelar av aktierna
i bolaget, överlåter aktier till ett antal
affärsbanker, varigenom aktiekapitalet
kommer att fördelas lika mellan staten
och berörda banker. Aktiekapitalet skall
bibehållas vid 8 miljoner kronor, men
i bolagsordningen skall intas bestäm -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

melser innebärande möjlighet att framdeles
öka aktiekapitalet till 24 miljoner
kronor.

Enligt förslaget skall vidare staten
utse fyra styrelseledamöter och affärsbankerna
lika många. Bolaget skall ställas
under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Det finns, herr talman, enligt mitt
sätt att se ingen anledning att särskilt
uppehålla sig vid högerns reservationsyrkande,
som ju går ut på att till landets
affärsbanker utbjuda statens samtliga
aktier och därmed frånhända staten
allt inflytande i bolaget och på dess
kreditgivning. Man får väl mera se denna
reservation, byggd på en motion,
såsom ett uttryck för högerns allmänna
offensiv mot statens företagsamhet. Högern
är kanske inte i första hand ute
efter att söka få en ny ordning, som
bättre skulle gynna den mindre företagsamheten,
utan vill väl fastmera markera,
att högern även i detta avseende
är att lita på då det gäller att beröva
samhället medinflytande i viktigare
sammanhang.

Att samhällets medinflytande i Aktiebolaget
Industrikredit är av betydelse
för själva saken, nämligen kreditgivningen
till småföretagsamheten, råder
det nog ingen tvekan om. Säkerligen är
småföretagarna själva mycket medvetna
härom.

Vad så beträffar reservationen nr 3
från centerpartiet uttalas däri, att bestämmelsen
om en gräns på 150 000
kronor, under vilken gräns i regel krediter
inte bör lämnas, är klart olämplig.
Till detta är att säga -— och det har
betonats redan i tidigare inlägg — att
avsikten med denna bestämmelse i avtalet
inte är att företa någon ändring
av gällande praxis för bolagets utlåning.
Med den allmänna formulering bestämmelsen
givits bör styrelsen även framdeles
ha frihet att, när den finner lämpligt,
bevilja lån till belopp som understiger
150 000 kronor.

En generell ändring av bestämmelsen
skulle inte vara välbetänkt, eftersom
den skulle leda till att huvudinriktningen
av Aktiebolaget Industrikre -

dits verksamhet skulle bli en annan än
vad som hittills gällt. Bolaget skulle
med andra ord komma in på verksamhetsområden,
där andra statliga, men
också enskilda kreditformer redan finns
och för vilka bolagets organisation
knappast är lämpad. Bolaget saknar för
närvarande resurser för en kreditbedömning
och övervakning som skulle
avse ett mycket stort antal lån till mindre
belopp. Det kan dessutom antas att
bolaget, om man slog in på en sådan
linje, skulle se sig nödsakad att med
hänsyn till stegrade förvaltningskostnader
tillämpa en högre räntesats än för
närvarande. Detta påpekande från utskottsmajoritetens
sida är inget annat
än ett faktiskt konstaterande. Det kan
komma att bli så.

Utskottsmajoriteten har i detta sammanhang
särskilt velat betona att det
förhållandet, att Aktiebolaget Industrikredit
kan lämna 20-åriga lån jämfört
med affärsbankernas 10-åriga lån, icke
bör tillmätas större betydelse, eftersom
en avvägning av kredittiden alltid får
ske från fall till fall och affärsbankerna
har vissa möjligheter att efter utgången
av en 10-årsperiod under särskilda omständigheter
förlänga kredittiden för en
ny period.

I reservation nr 3 berörs vidare frågan
om säkerhetsbestämmelserna, och det
ifrågasättes en höjning av lånegränsen
från 50 till 70 procent av ställd säkerhet.
Efter vad vi har inhämtat har en
sådan ändring faktiskt övervägts under
förarbetena till den nya organisationsformen,
men inte kunnat realiseras med
hänsyn till de krav bank- och fondinspektionen
och försäkringsinspektionen
uppställt för att bolagets obligationer
och reverslån alltjämt skall betraktas
som fondgilla.

Dessutom vill vi från utskottsmajoritetens
sida framhålla, att bolaget, utan
hinder av angiven gräns vid 50 procent,
får mot annan säkerhet, som självfallet
skall vara betryggande, utlämna
lån intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
summan av bolagets eget kapital
och garantifond, d. v. s. i utgångsläget
cirka 37 miljoner kronor. Inom

Fredagen den 20 mai 1960 em.

Nr 18

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

denna ram kan således lämnas exempelvis
lån mot inteckning ovanför 50
procent av det uppskattade värdet av
en industrifastighet eller lån mot enbart
förlagsinteckningar.

I reservationen nr 3 yrkas slutligen
att minst två av de av Kungl. Maj:t utsedda
styrelseledamöterna bör ha särskilda
kvalifikationer i fråga om att bedöma
de små företagens skötsel, ekonomi
och därmed sammanhängande problem.
Till detta har utskottsmajoriteten
endast uttalat, att man kan förutsätta
att i Aktiebolaget Industrikredits
styrelse efter omorganisationen, liksom
för närvarande, kommer att ingå personer
med de angivna kvalifikationerna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tycker att herr Aspling
gjorde det alldeles för lätt för sig
när han först uttryckte sin förvåning
över att det över huvud taget fanns några
reservationer i detta utlåtande, men
sedan konstaterade att han kunde instämma
i en hel del -— han tog hälften
av herr Ewerlöfs anförande, två rader
av mitt anförande och det mesta av herr
Danmans’ samt sade att det stämde helt
med hans uppfattning.

Herr Aspling förbigick alltså till en
början helt vad som hade anförts av oss
i övrigt, och därmed menade han väl
att kammarens ledamöter skulle få ett
intryck av att det hela var mycket enkelt.
Men så fick motionärerna upprättelse
i den senare delen av herr Asplings
anförande. Då sysslade han ingående
med vad motionärerna och reservanterna
hade för uppfattning.

Jag ber, herr talman, att i protokollet
få understryka att såväl herr Ewerlöf
som herr Aspling med mycken skärpa
bär framhållit att den begränsning
det här talats om inte innebär, att Aktiebolaget
Industrikredit inte skulle
kunna lämna lägre lån än just 150 000
kronor. Jag vill, som sagt, gärna understryka
detta och hoppas att det också

kommer att läsas av dem som skall
handha långivningen i fortsättningen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag förvånade mig över
att herr Aspling i sitt mycket utförliga
anförande inte fick tillfälle att ange något
enda skäl, som kan styrka det som
åberopats i utskottsutlåtandet emot vårt
yrkande om att bankerna helt och hållet
skulle få överta aktierna i bolaget.
Han sade bara helt enkelt, att det var
med förvåning han konstaterade att en
reservation över huvud taget hade gjorts.

Jag har för min del förklarat, att det
ligger både i statens och i bankernas och
i låntagarnas intresse att få den rationalitet
i uppläggningen av den nya institutionen,
som skulle bli följden för
den händelse bankerna med all sin erfarenhet
och med sina resurser finge sköta
denna verksamhet. Herr Aspling begick
ett misstag — jag skulle nästan vilja beteckna
det som ett medvetet misstag —
när han ville påbörda reservanterna att
deras ståndpunktstagande inte dikterades
av hänsyn till låntagarnas intresse
utan innebar ett fullföljande av något
slags föreställning om att statsinflytande
inte var önskvärt över huvud taget.

Det är icke på det sättet. Jag trodde
att jag skulle slippa att höra en insinuation
av sådant slag när vi här helt sakligt
diskuterar en fråga, där jag anfört
mina skäl och samtidigt efterlyst, varpå
utskottsmajoriteten grundar sitt påstående
om den gynnsammare ränta som
skulle följa av statens medverkan.

Jag betraktar utvecklingen här som
ett historiskt förlopp. Från början må
det ha varit så, att Akitebolaget Industrikredit
inte kunde komma till stånd med
mindre än att staten inträdde som huvuddelägare.
Nu är man i färd med att
minska statens andel till hälften. Då frågar
jag: Varför kan man inte på en gång
ta steget fullt ut, när bankerna numera
har tillräckliga resurser för att erbjuda
lika god säkerhet i egen regi?

Det är min övertygelse att detta sätt
att handla vore det rationellaste och riktigaste.
Jag liar inte hört något skäl an -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

föras som ens har antytt vad det är som
ligger bakom utskottets tal om förmånligare
ränta genom statens medverkan.

Innan herr Torsten Andersson lämnade
talarstolen fällde han något yttrande
om, att här skulle ju låntagarna gå
miste om vad staten kan ge »genom sin
lägre ränta». Vilken lägre länta är det,
som genom statens medverkan kan erbjudas
i detta sammanhang? Visst har
staten genom riksbanken inflytande på
räntesättningen men det gäller ju generellt
oavsett om staten är meddelägare
eller ej.

Jag avvaktar med tillförsikt den framtida
utvecklingen och de erfarenheter
man nu kan komma att göra av den nya
anordningen. Jag tror att den dagen
kommer, när såväl staten som bankerna
och låntagarna skall finna, att det
vore väl så rationellt att avlyfta statens
engagemang i detta sammanhang.

Herr ASPLING (s):

Jag vill, herr talman, bara konstatera,
att högern står ensam i denna fråga som
i så många andra frågor vid denna riksdag.

Herr Ewerlöf efterlyser argumenten
för att vi anser, att samhället såväl nu
som tidigare — sedan 1934 — bör ha inflytande
och kontroll över industrikrediterna.
Ja, herr Ewerlöf, jag skulle tro,
att inte minst företrädarna för småföretagarna
i detta land själva skulle
kunna ge svaret på den frågan. Jag är
ganska övertygad om att de känner sig
tämligen trygga därför, att just samhället,
just staten, är en av parterna i denna
mycket viktiga organisation.

Det är vad jag har att anföra, herr
talman, i anslutning till herr Ewerlöfs
fråga på denna punkt.

Slutligen också ett ord till herr Torsten
Andersson! Han anförde egentligen
bara en enda kritisk synpunkt, och den
gällde hans oro för lånetaket på 150 000
kronor, som han egentligen inte önskade.
Annars skulle han, såvitt jag har förstått,
i stort sett ha varit tillfredsställd
med utlåtandet.

På den punkten har det emellertid

försäkrats, att detta icke är någon fix
siffra utan att man i fortsättningen får
betrakta det hela som en fråga, där
man kan förhandla från fall till fall. Utskottets
ärade ordförande har själv här
angivit, att vid ett sammanträde i bankoutskottet
med en företrädare för
bankintressena bekräftades detta.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Tillåt mig bara att till
utskottets ärade ordförande säga, att om
han ser på s. 3 i utskottsutlåtandet, så
finner han att det faktiskt i de två sista
meningarna i andra stycket står på följande
sätt: »Samtidigt medför statens
medverkan fördelar för låntagarna genom
de lägre räntesatser som kan tilllämpas.
Skulle samtliga aktier i Aktiebolaget
Industrikredit övertagas av affärsbankerna
kan denna förmån för låntagarna
bortfalla.»

Har jag låtit lura mig av detta utskottsutlåtande,
må det vara hänt! Men bakom
det står ju inte bara de socialdemokratiska
ledamöterna av utskottet, utan jämväl
de folkpartistiska, och då kan väl
sålunda —- om man nu skall anse de
folkpartistiska ledamöterna som mera
vittnesgilla i ett sammanhang som detta
— den mening som jag förfäktar inte
vara alldeles utan grund.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! I mitt första anförande
återgav jag just den sats, som herr
Andersson här har anfört, och jag sade
där att jag ogillade det uttalandet. För
att nu återgå till mitt yttrande återger
jag ännu en gång för herr Andersson
vad jag sade: »För min egen del kan
jag icke biträda denna mening och detta
av följande skäl...» —- och så anförde
jag de skäl, om vilka här är fråga.

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ang. andrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte lierr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 98;

Nej — 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna

punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Mattsson och herr Eliasson
i Sundborn vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mattsson och
herr Eliasson i Sundborn vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande

del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående ökad frihet för

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

kapitalrörelser från och till Sverige,
m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
samt

nr 24, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 27
kap. 16 § strafflagen, m. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av motioner om utredning angående
avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar angående vissa
ändringar i lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas organisation, m.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Majd hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen, att för budgetåret
1960/61 dels till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar och Omkostnader
anvisa förslagsanslag av
7 688 800 kronor respektive reservationsanslag
av 5 085 000 kronor, dels till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
anvisa ett reservationsanslag av
13 000 000 kronor, dels till Bidrag till
trädgårdsnäringens rationalisering an -

visa ett reservationsanslag av 100 kronor,
dels till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti anvisa ett
förslagsanslag av 4 000 000 kronor ävensom
medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940 finge för år 1961 nedsättas till 3,6
procent, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller byggnad
å åbolägenhet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge i den mån köpeskillingen
förräntats enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1961 utgå efter 3,6 procent, att
under budgetåret 1960/61 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett
belopp av 14 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kronor, dels för
lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor samt dels för lån till vissa särskilt
angivna slag av driftsrationalisering
inom jordbruket intill ett belopp av
1 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 11 mars 1960 avlåten proposition,
nr 96, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden samma dag, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
framlagda förslagen till vissa organisationsändringar
inom lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, m. m.; dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningarna

Fredagen den 20 maj 1900 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
vilka angivits i propositionen;
dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61; dels fastställa viss angiven
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61; dels för
budgetåret 1960/61 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 3 429 000 kronor
respektive 514 500 kronor, till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 11 702 500
kronor respektive 2 772 100 kronor samt
till Lantbruksnämnderna: Utrustning

och Utbildningskurser för viss personal
reservationsanslag av 70 000 kronor respektive
25 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat härefter angivna till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:
134, av herr Hermansson m. fl., och
II: 164, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att lånegarantier avseende
statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering skulle beviljas företag
oavsett storleksordning samt att hos
Kungl. Maj :t hemställa om härför erforderlig
ändring i gällande kungörelse;

2) de likalydande motionerna I: 139,
av fröken Ranmark m. fl., och 11:166,
av herr Wahrendorff m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:223,
av herr Nord m. fl., och II: 272, av herr
Åhman in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
den övre belåningsgränsen för lånegaranti
vid inköp av egnahemsjordbruk
skulle sänkas från nuvarande 100 procent
till tidigare gällande 90 procent;

4) de likalydande motionerna 1:320,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Svanström, samt 11:400, av herrar Grebiick
och Iirandt i Siitila;

5) de likalydande motionerna 1:474,
av herrar Eskilsson och Ringaby, samt

11:607, av herr östlund m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 9 000 000 kronor;

6) de likalydande motionerna I: 480,
av herr Larsson, Sigfrid, m. fl., och II:
407, av herr Heeggblom m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
oförändrat anslag av 235 000 kronor till
1960 års verksamhet inom hushållningssällskapens
veterinär avdelningar;

7) de likalydande motionerna I: 481,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
11:595, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. i vilka motioner hemställts, att
åtgärder för genomförande av jordbruks
komplettering med skog måtte vidtagas
i enlighet med vad som i motionerna
angivits, att därvid måtte beaktas
behovet av att statens tillgångar
av skogsmark finge medverka dels direkt
för att genomföra lämpliga förstärkningar
av jordbruk, dels även vid byten
för genomförande av förstärkningar
och bättre arrondering av bondeskogsbruk
liksom av förbättrad arrondering av storskogsbruk,
att vid försäljning av staten
tillhörig skogsmark till komplettering av
jordbruk en bättre överensstämmelse
måtte åvägabringas mellan den ränta
som jordbrukarna finge betala å för
kompletteringens genomförande erforderliga
statliga garantilån och den kapitaliseringsprocent
å årlig genomsnittsavkastning
som lades till grund för prissättningen,
ävensom att lånevillkoren för
garantilån för underlättande av skogskomplettering
måtte anpassas till att
bättre svara mot skogsskiftets bestånd,
uttagsmöjligheter och erforderliga skogsvårdsåtgärder
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

8) de likalydande motionerna 1:482,
av herr Nord in. fl., samt II: 602, av herrar
Rimås och Nilsson i Lönsboda, i vilka
hemställts alt riksdagen måtte lvos Kungl.
Maj:t förorda att kungörelsen 1954:311
om statlig garanti för lån för uppförande
av lagerhus in. m. för jordbruksändamål

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

skulle ändras så, att det bleve möjligt att
bevilja lånegaranti även för byggnad, avsedd
för partiförsäljning av frukt och
grönsaker;

9) de likalydande motionerna I: 483,
av herr Nord m. fl, och II: 601, av herr
Rimås in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att av Kungl. Maj:t föreslagen
ändring av 5 § kungörelsen 1955: 354 måtte
utvidgas till att avse även 17 § i kungörelsen,
så att trädgårdsföretag med flera
än en årsanställd arbetare skulle kunna
erhålla både lånegaranti och statsbidrag
eller endera som stöd till rationaliseringsåtgärder
enligt kungörelsens regler; 10)

de likalydande motionerna 1:484,
av herr Olsson, Ernst, m. fl., och II: 589,
av herr Börjesson m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
anhålla om att vid försäljning för skogskomplettering
av fastigheter tillhörande
kronan måtte tillämpas prissättning i
överensstämmelse med gällande marknadsvärde
i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels anhålla om prövning
och förslag rörande avveckling av domänverkets
markfond i enlighet med
riksräkenskapsverkets i motionerna refererade
rekommendationer, dels ock
anhålla, att en allsidig utredning måtte
företagas beträffande vilka principer
som i framtiden skulle gälla för statens
innehav av skogsmark och att därvid
måtte beaktas de skäl, som förelåge för
avveckling av statens innehav av skogsmark
genom försäljning till enskilda i
stora delar av vårt land i enlighet med
de i motionerna framförda synpunkterna; 11)

de likalydande motionerna 1:488,
av herrar Sveningsson och Ringaby, samt
II: 598, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning om lantbruksnämndernas
betydelse för det svenska jordbruket och
i vad mån nämndernas verksamhet kun -

de överflyttas till hushållningssällskap
eller andra statliga länsorgan;

12) de likalydande motionerna I: 602,
av herr Osvald, och II: 741, av herr von
Seth m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts förslag i vad gällde lantbruksingenjörerna,
dels tills vidare fastställa
lantbruksstyrelsens förslag till lantbruksingenjörsorganisation,
dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
angående lantbruksingenjörsorganisationen; 13)

de likalydande motionerna I: 606,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 747, av
herr Hseggblom m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag att assistenter i
Ao 15 skulle inrättas för uppgifter med
yttre rationalisering, dels å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
11 202 500 kronor och till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 172 100 kronor, dels hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning i
syfte att snarast överföra lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter till andra organ; 14)

de likalydande motionerna 1:623,
av herr Jonasson m. fl., och II: 762, av
herr Wahrendorff m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att antalet lantbruksingenjörsbefattningar
å ordinarie stat inom lantbruksorganisationen
skulle utgöra tolv i enlighet
med vad i motionerna anförts, dels
att i propositionen föreslagna 23 assistenttjänster
i Ao 15 skulle besättas med
personal, som hade lägre agrar, skoglig
eller teknisk utbildning, dels att län i
fråga om lantbruksnämndernas verksamhet
för jordbrukets yttre rationalisering
efter medgivande av lantbruksstyrelsen
skulle indelas i distrikt, dels
att lantbruksnämnd skulle äga fastställa
stationeringsort för sina befattningshavare; 15)

de likalydande motionerna I: 624,
av herr Svanström, och II: 760, av

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

herr Johansson i Granö, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte dels
avslå Kungl. Maj:ts förslag om sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna
och de båda hushållningssällskapen
i Kalmar län, dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärder för att
försöksvis sammanföra lantbruksnämnd,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse
i norra Kalmar län till en gemensam
administrativ och kameral enhet
med förläggning till Västervik;

16) de likalydande motionerna I: 625,
av herr Hellebladh m. fl., och II: 761, av
herr Svensson i Krokstorp m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i vad
gällde sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna
och de båda hushållningssällskapen
i Kalmar län måtte besluta
uppskjuta avgörandet i denna fråga,
i varje fall då det gällde hushållningssällskapen,
till dess pågående och
bebådade utredningar rörande rådgivnings-
och rationaliseringsverksamhet
inom jord- och skogsbruk förelåge och
slutgiltig ställning i hela detta frågekomplex
kunde tagas av riksdagen;

17) motionen 11:591, av herrar Elmwall
och Svensson i Vä;

18) motionen 11:606, av herrar Weclén
och Gustafsson i Skellefteå;

19) motionen 11:736, av herr Börjesson,
vari hemställts, att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj :ts förslag om
sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län samt av de båda
hushållningssällskapen i samma län,
dels ock anhålla hos Kungl. Maj:t —
med sikte på en omorganisation framdeles
av lantbruksnämnds- och hushållningssällskapsorganisationerna
i motionens
syfte — om åtgärder i syfte att låta
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i södra delen av Kalmar län,
så ock lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i norra delen av Kalmar
län, inom båda länsdelarna var för sig,
gemensamt hålla de befattningshavare,
som kunde anses lämpligt för åstadkommande
av besparingar i enlighet med
vad i motionen anförts; ävensom

20) motionen 11:746, av herr Ekström
i Björkvik m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och
II: 762, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, besluta de i utlåtandet föreslagna
ändringarna i fråga om lantbruksingenjörernas
organisation och
verksamhet;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 746
besluta de i utlåtandet föreslagna ändringarna
i fråga om byggnadskonsulenternas
organisation och verksamhet;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
II: 736, I: 624 och II: 760 samt I:
625 och 11:761, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att sammanslagning
skulle ske per den 1 juli 1960
av de två lantbruksnämnderna i Kalmar
län;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 606 och II: 747 samt I: 623 och
II: 762, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de övriga förslag
till organisationsändringar beträffande
lantbruksnämnderna som framlagts i utlåtandet; E.

avslå de i motionerna 1:488 och
11:598 samt 1:606 och 11:747 framförda
yrkandena berörande lantbruksnämndernas
framtida verksamhet och
organisation;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de övriga förslag
till omorganisation beträffande lantbruksstyrelsen
som framlagts i utlåtandet; G.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:606 och 11:747, 1:602 och 11:741

90 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

samt 1:623 och 11:762, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna som
angivits i utlåtandet;

H. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:602 och 11:741 samt 1:623 och II:
762, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, fastställa under punkten införd
avlöningsstat för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:747 ävensom motionerna
11:736, 1:624 och 11:760 samt 1:625
och II: 761, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, fastställa under denna
punkt införd avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

J. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och II: 762,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 429 000 kronor;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
1:602 och 11:741 samt 1:623 och II:
762, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, å riksstaten för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett

förslagsanslag av 514 500 kronor;

L. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 606 och II: 747, II: 736, I: 624 och II:
760 samt I: 625 och II: 761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
11 702 500 kronor;

M. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna

I: 606 och II: 747, II: 736, I: 624 och II:
760 samt I: 625 och II: 761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 772 100 kronor;

N. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 70 000
kronor;

O. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser
för viss personal ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

P. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:736, 1:624 och 11:760 samt 1:625
och II: 761, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att efter i utlåtandet
åsyftad tidpunkt statsbidrag endast
skulle utgå till ett för Kalmar län gemensamt
hushållningssällskap;

Q. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
7 688 800 kronor;

R. i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
1:480 och 11:407 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 320 000 kronor;

S. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
139 och II: 166 i skrivelse till Kungl.
Majd giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande undersökning
av möjligheterna att till hushållningssällskapet
i Göteborgs och Bohus län
överföra en fiskerikonsulentbefattning;

T. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motio -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens

nerna 1:474 och 11:607 samt 11:606,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag
till jordbrukets rationalisering ett
reservationsanslag av 13 000 000 kronor;

IT. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag
av 100 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 400 000 kronor;

X. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 134 och II: 164 samt I: 483 och
11:601, sistnämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna det i utlåtandet
framlagda förslaget till ändring av grunderna
beträffande statlig kreditgaranti
för lån till trädgårdsnäringens rationalisering; Y.

med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:320 och 11:400, såvitt nu vore i
fråga, godkänna det i utlåtandet framlagda
förslaget rörande införande av
statlig kreditgaranti för lån till sådan
driftsrationalisering inom jordbruket
som avsåge övergång till viss del eller
helt till specialproduktion;

/. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
medgiva, att under budgetåret 1960/61
statlig kreditgaranti finge beviljas dels
för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 14 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill ett
belopp av 15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
in. in. intill ett belopp
av 20 000 000 kronor och för driftslån
intill ett belopp av 6 000 000 kronor
med rätt för Kungl. Majd att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande av la -

Nr 18

och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

gerhus in. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kronor, dels
för lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av
2 000 000 kronor samt dels för lån till i
utlåtandet särskilt angivna slag av
driftsrationalisering inom jordbruket intill
ett belopp av 1 000 000 kronor;

Å. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnaliemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940, finge för år 1961 nedsättas till
3,6 procent;

Ä. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenbet som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntats enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1961 utgå efter 3,6 procent; II.

att motionerna 1:320 och 11: 400,
såvitt däri yrkats, att handläggningen
av ärenden angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering skulle
överflyttas från lantbruksstyrelsen till
lantbruksnämnderna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att det i motionerna I: 482 och II:
602 framförda yrkandet, att bestämmelserna
angående statlig garanti för lån
för uppförande av lagerhus m. m. för
jordbruksändamål skulle ändras så, att
det bleve möjligt att bevilja garanti
även för byggnad avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker, icke
måtte någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:483 och 11:601 såvitt avsåge
yrkandet att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa, att av Kungl. Maj:t föreslagen
ändring av 5 § kungörelsen
1955:354 måtte utvidgas så, att träd -

92 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

gårdsföretag med flera än en årsanställd
arbetare skulle kunna erhålla statsbidrag
som stöd till rationaliseringsåtgärder; V.

att de i motionen 11:591 framförda
yrkandena rörande ändring av vissa
bestämmelser angående statligt kreditgarantistöd
för jordbrukets rationalisering
samt i samband med jordbruksegnahemsverksamheten
måtte av riksdagen
avslås;

VI. att motionerna 1:223 och 11:272
rörande viss sänkning av belåningsgränsen
i fråga om jordbruksegnahemslån
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:481 och 11:595;

VIII. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:484 och 11:589.

I motiveringen hade utskottet å s.
53 i det tryckta utlåtandet yttrat bland
annat följande:

»På samma skäl som i fråga om sammanslagningen
av lantbruksnämnderna
i Kalmar län förordar utskottet att såsom
förutsättning för vederbörliga statsbidrag
skall bestämmas att också de båda
hushållningssällskapen i länet sammanföres
samt att det nya sällskapet
stationeras i Kalmar med en arbetsgrupp
förlagd till Västervik. Enligt utskottets
uppfattning bör vissa överläggningar
ske mellan de två nuvarande
sällskapen samt mellan dessa och företrädare
för staten innan sammanslagningen
genomföres i syfte att avklara
spörsmål av organisatorisk-teknisk natur
som uppkommer vid och hör samman
med omorganisationen, överläggningarna
torde böra igångsättas snarast
och bedrivas så skyndsamt som möjligt.
Med hänsyn till det sagda vill utskottet
ej förorda, att nu fastställes att hushållningssällskapens
sammanförande skall
ske per den 1 januari 1961, utan föreslår
att detsamma skall äga rum snarast
möjligt efter det nyssberörda överläggningar
avslutats. Departementschefens
förslag i fråga om personaluppsätt -

ningen i det nya hushållningssällskapet
föranleder ingen invändning från utskottets
sida.»

Reservationer hade avgivits

1) såvitt avsåge lantbruksingenjörernas
organisation och verksamhet, av
herr Lage Svedberg, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I D hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt motionerna 1:623 och II:
762 ävensom med avslag å motionerna
1:606 och 11:747, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna de övriga
förslag till organisationsändringar
beträffande lantbruksnämnderna som
reservanterna framlagt;

3) av herrar Eskilsson, Hseggblom
och östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I I, I L och I M
hemställa, att riksdagen måtte

I I. i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
I: 606 och II: 747 ävensom med avslag å
motionerna 11:736, 1:624 och 11:760
samt 1:625 och 11:761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, fastställa i
reservationen införd avlöningsstat för
lantbruksnämnderna, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/
61;

I L. i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
I: 606 och II: 747 ävensom med avslag
å motionerna II: 736, I: 624 och II:
760 samt I: 625 och II: 761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 11 202 500 kronor;

I M. i anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till motio -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ang. vissa andringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

nerna 1:606 och 11:747 ävensom med
avslag å motionerna 11:736, 1:624 och
II: 760 samt I: 625 och II: 761, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 672 100 kronor;

4) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Hieggblom, Antby, Östlund och Rimås,
vilka ansett, att det nyss återgivna stycket
av utskottets motivering å s. 53 i
det tryckta utlåtandet bort erhålla följande
lydelse:

»På samma —- ■—- — (lika med utskottet)
----- med omorganisationen.

Med hänsyn till det sagda vill utskottet
ej förorda, att nu fastställes att hushållningssällskapens
sammanförande skall
ske per den 1 januari 1961, utan föreslår
att detsamma skall äga rum snarast möjligt
efter det nyssberörda överläggningar
avslutats. Ej heller anser utskottet att
riksdagen bör taga ställning till personaluppsättningen
i det nya hushållningssällskapet
förrän de av utskottet förordade
överläggningarna rörande spörsmål
av organisatorisk-teknisk natur slutförts.
»;

5) av herrar Lage Svedberg, Jon Jons son,

Mossberger, Gunnar Berg, Hedström,
Andersson i Hyssna, Jonsson i
Strömsund, Sköld, Lindström och Jönsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under I It hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
motionerna 1:480 och 11:407 å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett

reservationsanslag av 5 085 000 kronor;

6) av herr Pettersson i Dahl, vilken
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits; 7)

av herrar Nord, Eskilsson, Uno
Olofsson, Hieggblom, Antby, östlund och

Rimås, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I T hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
1:474 och 11:607 ävensom i anledning
av motionen II: 606, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till jordbrukets
rationalisering ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

8) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Hieggblom, Antby, Östlund och
Rimås, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I X, III och
IV hemställa,

I X. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds framställning ävensom
motionerna 1:483 och 11:601, såvitt nu
vore i fråga, samt med bifall till motionerna
1:134 och II: 164 godkänna
det av reservanterna framlagda förslaget
till ändring av grunderna beträffande
statlig kreditgaranti för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering;

III. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:482 och 11:602 besluta,
att sådan statsgaranti som för närvarande
kunde utgå jämlikt kungörelsen 1954:
311 om statlig garanti för lån för uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
finge beviljas även för
byggnad, avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:483 och 11:601, såvitt nu
vore i fråga, godkänna det av reservanterna
framlagda förslaget att jämväl
trädgårdsföretag med flera än en årsanställd
arbetare skulle kunna erhålla
statsbidrag som stöd till rationaliseringsåtgärder; 9)

såvitt avsåge grunderna för statlig
kreditgaranti till trädgårdsnäringens rationalisering
samt möjlighet till statlig

94 Nr 18 Fredagen den 20 mai 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

lanegaranti för byggnad, avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker,

av herr Pettersson i Dahl, som likväl
ej antytt sin åsikt;

10) av herrar Nord, Vno Olofsson,
Antby och Rimås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VI hemställa,
att motionerna 1:223 och 11:272
rörande viss sänkning av belåningsgränsen
i fråga om jordbruksegnahemslån
måtte av riksdagen bifallas; ävensom

11) av herrar Sigfrid Larsson och Harald
Pettersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under VII och
VIII hemställa,

VII. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:481 och 11:595 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört i frågan om
komplettering av jordbruksfastigheter
med skog, m. m.;

VIII. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 484 och II: 589 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande utredning
angående avveckling av domänverkets
markfond samt angående principerna
för det statliga skogsinnehavet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Under punkt I D finns
en reservation, betecknad med nr 2. Vi
reservanter föreslår däri en ändring, innebärande
att vi önskar ge organisationen
en större smidighet.

Jag vill omedelbart deklarera att vårt
ändringsförslag inte innebär några ökade
kostnader för statsverket. Frågan gäller
23 assistentbefattningar, som enligt
propositionen skall inrättas vid lantbruksnämnderna.
Såväl utskott som reservanter
tillstyrker detta antal assistentbefattningar.
Enligt propositionen
och utskottet skall emellertid dessa
tjänster besättas enbart med personer
med lägre agrar eller teknisk utbildning.
Vi reservanter menar att det bör vara

möjligt att även kunna besätta åtminstone
några av dessa befattningar med
personer med lägre skoglig utbildning.
Vi anser att starka skäl talar härför.
Lantbruksstyrelsen har särskilt påpekat
att man räknar med en betydande omarronderingsverksamhet
på det skogliga
området och en ökad rådgivningsverksamhet
beträffande överföring av sämre
jordbruksmark till skogsmark, och härtill
behövs folk med skoglig utbildning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Jag övergår nu till reservation nr 4,
som jag helt kort skall säga ett par ord
om; den rör sammanslagningen av de
båda hushållningssällskapen i Kalmar
län. Vi reservanter menar att de överläggningar
som utskottet föreslagit skall
kunna bedrivas så, att formerna för
sammanslagningen skall bli de mest ändamålsenliga
och att detta syfte inte
skall äventyras av tidsnöd genom att det
definitivt skall spikas fast, att sammanslagningen
skall ske den 1 januari 1961.
Då jag utgår ifrån att representanter för
Kalmar län kommer att närmare belysa
denna fråga nöjer jag mig nu med, herr
talman, att yrka bifall till reservation
nr 4.

I fråga om det statliga stödet till trädgårdsnäringen
har ett antal reservanter
en mot utskottet något avvikande
mening. Enligt § 5 i kungörelsen angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering gäller som huvudregel
för erhållande av statlig kreditgaranti,
att sådan endast kan beviljas företag
med högst en anställd. Undantagsvis kan
dock något större företag komma i åtnjutande
av en dylik garanti.

Det skall villigt erkännas att departementschefen
här föreslagit en uppmjukning,
men en obetydlig sådan. I
stället för att tala om »något större företag»
har han endast angivit »större
företag» och alltså strukit ordet »något».
Det är den huvudsakliga ändringen, men
även efter denna uppmjukning blir det
i praktiken knappast några andra än
de allra minsta företagen som kan erhålla
lånegaranti.

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens

I likhet med lantbruksstyrelsen föreslår
därför vi reservanter, att även trädgårdsföretagare
med mer än en anställd
skall ha möjlighet att erhålla statlig kreditgaranti.
Vi anser att detta är särskilt
angeläget för att trädgårdsnäringen
skall kunna rusta sig för den hårdnande
konkurrens, som man får räkna
med i anledning av den gemensamma
marknadens införande nu den 1 juli.
Inte minst för de något större företagen
är det av stor vikt att kunna anpassa sin
rörelse efter det nya läget.

Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
att trädgårdsnäringsutredningen inte
slutfört bearbetningen av sitt material
rörande lönsamhetsförhållanden inom
trädgårdsnäringen, och det verkar som
om utskottet har tagit detta till intäkt för
avslag på motionerna. Jag tror dock inte
att någon trädgårdsföretagare sitter med
armarna i kors och väntar på resultatet
från en utredning innan de ser om sin
näringsgren och söker göra den tidsenlig
och effektiv.

En fråga som har nära samband med
den jag nyss berört gäller lånegarantibestämmelserna
för lagerhus. För att
uppföra lagerhus för jordbruksprodukter,
t. ex. potatis, kan man erhålla lånegaranti.
Man frågar sig då, varför dylik
garanti inte kan beviljas när det gäller
byggnad för partiförsäljning av frukt
och grönsaker.

Sådana byggnader är i dag ett nödvändigt
kompliment till trädgårdsnäringen.
Vi kan väl alla vara överens om
att det är ett allmänt intresse att den
stigande konsumtionen av grönsaker och
frukt i största möjliga utsträckning tillgodoses
genom inhemsk produktion. Vi
har berört frågan tidigare i dag, när vi
behandlade ett ärende från bevillningsutskottet
— det deklarerades då att det
skett en ökad konsumtion av dessa ting,
och det är enbart glädjande, men vi vill
väl också gärna att denna ökade konsumtion
i största möjliga utsträckning
tillgodoses genom inhemsk produktion.

Det finns därför stor anledning att
samma stöd i form av lånegarantier —
som ju praktiskt taget inte kostar staten

och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

någonting —• kan beredas trädgårdsnäringen
som jordbruket. Med dessa ord
yrkar jag bifall till reservation nr 8.

Vidare föreligger en reservation nr 11,
som jag'' också skall säga några ord om.
Den gäller till att börja med en fråga,
som vi diskuterade i fjol i samband med
rationaliseringspropositionens behandling.
I stora delar av vårt land intar
frågan om skogskomplettering av jordbruket
en framskjuten roll i programmet
för jordbrukets rationalisering. Det
är väl knappast något tvivel om att under
de år som gått den synpunkten ytterligare
har accentuerats. Även om i
många fall skogskompletteringen av
jordbruk kan ske genom byte emellan
lantbruksnämnder å ena sidan och staten
och bolag å den andra, blir det i
vissa trakter nödvändigt med köp av
skog från kronan för att skapa bärkraftiga
brukningsenheter.

Emellertid är det faktiskt så, att den
prispolitik, som domänverket tillämpar,
i mycket hög grad omöjliggör detta. Man
kunde tycka, att det vore rimligt och
skäligt att det vid försäljning av kronoskog
för kompletteringsändamål tillämpades
en prissättning, som motsvarar
det allmänna saluvärdet. Det har bl. a.
lantbruksstyrelsen med skärpa framhållit.
Vad avser då lantbruksstyrelsen
med det allmänna saluvärdet? Ja, det är
vad skogsmark kostar i den allmänna
handeln. Lantbruksstyrelsen har själv
uttryckt det så, att det är det pris som
framkommer vid försäljning enskilda
jord- och skogsbrukare emellan.

Detta tycker emellertid domänverket
är ett alldeles för lågt pris och menar
att det skall vara högre. Vad grundar
domänverket denna uppfattning på? Ja,
det iir en på rent teoretiska grunder utformad
avkastningsvärdering, som ligger
till grund för domänverkets prissättning.
Vi reservanter kan inte godkänna
den prispolitik domänverket tilllämpar.

Till sist, herr talman, ett par ord om
domänverkets markfond. Redan år 1915
föreslog riksräkenskapsverket, att markfonden
borde avvecklas och att domän -

96 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

verket skulle vara skyldigt att utverka
investeringsanslag för markförvärv på
samma sätt som andra statliga institutioner
måste göra om de skall köpa
mark. Det motionsledes framförda yrkandet
om en utredning rörande avveckling
av domänverkets markfond
och i samband därmed också en undersökning
av principerna för det statliga
skogsinnehavet anser vi reservanter vara
mycket starkt motiverat.

Jag ber därför, herr talman, att även
få yrka bifall till reservation nr 11.

I detta anförande instämde herrar
Hermansson (ep), Jonasson (ep) och
Ernst Olsson (ep).

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I utlåtandet nr 22 behandlar
jordbruksutskottet den andra av
de stora organisationsfrågor, som utskottet
har haft att handlägga vid årets riksdag.
Den första var lantmäteriets organisation,
som vi avgjorde för ett par veckor
sedan, och i nästa vecka kommer
skogsvårdsstyrelserna.

I samtliga dessa tre ärenden syftar
man till att effektivisera organisationen,
så att den bättre motsvarar utvecklingen
och de aktuella arbetsuppgifterna. När
det gäller lantbruksorganisationen innebär
detta, att man skär ner t. ex. lantbruksnämndernas
personalorganisation
och därigenom åstadkommer rätt betydande
besparingar.

Denna utveckling stämmer väl överens
med högerpartiets förslag under tidigare
år. Vi har nämligen ansett, att lantbruksnämndernas
organisation har varit överdimensionerad
i förhållande till arbetsuppgifterna,
och att organisationen tillåtits
växa i alltför rask takt. Under de
två senaste budgetåren har avlöningsoch
omkostnadsanslagen för lantbruksnämnderna
uppgått till omkring 15,5 miljoner
kronor. För nästa år däremot begärs
för samma ändamål ungefär 14,5
miljoner kronor. Början till en minskning
av kostnaderna är alltså gjord, och
vi hoppas att man i fortsättningen skall
kunna krympa organisationen ytterliga -

re, t. ex. genom en omfördelning av arbetsuppgifterna.

Det borde vara naturligt att återföra
arbetet med den inre rationaliseringen
till den plats där den fanns förr,
nämligen till hushållningssällskapen, eftersom
dessa uppgifter så intimt hänger
samman med driftrationaliseringen. Motioner
har väckts vid årets riksdag om
en utredning i detta syfte. Emellertid har
jordbruksministern aviserat en allmän
översyn av den statliga och statsunderstödda
organisationen, som rör jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering. Vi
väntar att en sådan utredning skall kunna
anvisa möjligheter till ytterligare besparingar
genom att en del dubbelarbete
undvikes. Vi har därför från högerpartiets
sida avstått från att framställa något
särskilt utredningsyrkande. Vi föreslår
emellertid redan i år en minskning
av anslaget till lantbruksnämndernas avlönings-
och omkostnadsanslag med tillsammans
600 000 kronor. Detta är innebörden
i reservationen nr 3, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

På en punkt är jag tveksam när det
gäller minskningen av lantbruksorganisationen.
Det gäller den föreslagna
minskningen av antalet lantbruksingenjörstjänster.
Det är givet att många av
lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter
kan lösas av andra befattningshavare vid
lantbruksnämnderna. Omorganisationen
innebär inte heller att de nuvarande
lantbruksingenjörerna avskedas, utan
att de överförs till övergångsstat. Risken
är dock uppenbar att de yngre ingenjörerna
kommer att söka sig över
till andra verksamhetsområden när befordringsmöjligheterna
försvinner. På
så sätt minskas organisationens kapacitet,
och väntetiden kommer att förlängas
framför allt i de delar av landet där
behovet av lantbruksingenjörernas medverkan
är allra störst. Jag tror att det
hade varit motiverat med en något försiktigare
reduktion på detta område än
vad som föreslås i propositionen.

Utöver den minskning av anslaget till
lantbruksnämnderna som jag nyss nämnde
föreslår vi i en gemensam reservation

Fredagen den 20 mai 1960 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

från folkpartisterna och högermännen i
utskottet en minskning av rationaliseringsanslaget
med 4 miljoner kronor till
9 miljoner kronor. Det är för övrigt samma
belopp som gäller för innevarande
budgetår. Motiveringen här är välkänd
för kammarens ledamöter. Vi måste numera
ställa strängare krav än förr på
lönsamheten i fråga om rationaliseringsobjekt
som skall stödjas med statsbidrag.
På detta område har tyvärr skett en hel
del felinvesteringar under årens lopp.
Man har använt stora pengar på att modernisera
och rationalisera framför allt
mindre jordbruk, som trots detta snart
upphört som självständiga brukningsdelar.
För övrigt överensstämmer önskemålet
om prutning här med den allmänt restriktiva
inställning som vi från högerpartiets
sida försökt att hävda vid årets
riksdag. Jag ber således, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 7 om
minskning av rationaliseringsanslaget
med 4 miljoner kronor.

Härutöver ber jag, herr talman, att få
instämma i herr Sigfrid Larssons yrkande
om bifall till reservationerna nr 4
och 8.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att i min framställlning
få begränsa mig till de delar
av det föreliggande utlåtandet som berör
förhållandena i Kalmar län.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 22
har utskottet behandlat bl. a. ett förslag
till sammanförande av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen i Kalmar
län. Utskottet har därvid tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag endast med det undantaget
att beträffande hushållningssällskapen
skyndsamma förhandlingar
skall upptagas dels mellan de båda
sällskapen och dels med statsmakterna.
Då jag jämte herr Hellebladh förmodligen
är den här i kammaren som
bäst känner förhållandena i norra Kalmar
län, ber jag att få ta kammarens
tid i anspråk med att anföra några synpunkter.

Tillkomsten av de dubbla organen i
7 Första kammarens protokoll 1960. .Yr IS

Kalmar län har följande historiska bakgrund.
Det år 1811 bildade Kalmar läns
hushållningssällskap blev efter knappt
50-årig verksamhet delat, sedan för övrigt
ett förslag om länets delning avvisats
av statsmakterna. Inom parentes kan
jag som en kuriositet nämna, att Västerviks
nuvarande stadshotell en gång i
tiden uppfördes för att bli residens i ett
tilltänkt särskilt län för norra delen av
Kalmar län. När rikets landsting inrättades
i början av 1860-talet, blev denna
institution gemensam för de södra och
norra länsdelarna, men redan efter ett
par år måste delning ske. Sedermera har
tudelning av länet skett i de flesta sammanhang.
De gemensamma institutioner,
som finns förlagda till Kalmar, har
rönt betydande kritik mot sin verksamhet
inom norra länsdelen.

När RLF bildades gjordes allvarliga
försök att jordbrukets fackliga organisation
skulle omfatta hela länet. Ett länsförbund
med namnet Kalmar fastlands—
Ölands länsförbund av RLF konstituerades
den 8 maj 1943. Detta länsförbund
fick ej anslutning från södra delen av
länet och Öland, utan redan följande
år ändrades namnet till Kalmar norra
länsförbund, sedan ett länsförbund i söder
bildats.

Inom länet har sedan många år tillbaka
funnits ett gemensamt bildningsförbund.
Så sent som föregående år
måste man även på detta område åstadkomma
delning för att verksamheten i
norra delen av länet skulle den man
önskade.

Inom jordbrukets föreningsrörelse
finns ingen förening som omfattar hela
länet. Då länsdelarna varit för små att
utgöra egna föreningar har verksamhetsområdena
utökats över länsgränsen till
Östergötland.

Vad som främst orsakat denna tudelning
av länet är förvisso länets geografiska
struktur med långa avstånd och
dåliga kommunikationer. Dock inverkar
säkerligen också den etnologiska gränsen
till mycket stor del. Det är inte för
mycket sagt att befolkningen i norra
länsdelen ej känner någon samhörighet

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas

m. m.

söderut utan är helt inriktad mot norr
och mot väster, mot Östergötland och
Linköping. Även i kyrkligt avseende är
länet delat, då norra delen tillhör Linköpings
stift.

Icke i något avseende, där frivilligt
samarbete skapats genom föreningar på
jordbrukets område, har det lyckats att
sammanföra länet till ett verksamhetsområde.
Att tvångsvis sammanföra länsdelarna
går givetvis, men detta är ett ytterst
allvarligt ingrepp i befolkningens
bestämmanderätt och kommer att
åstadkomma konsekvenser.

När det gäller den nu föreslagna sammanslutningen
förtjänar det framhållas,
att den kontakt mellan bygdens folk
och ledamöterna i lantbruksnämnden
som anses så värdefull ju också måste
minska, eftersom antalet ortsrepresentanter
bara blir hälften så stort som nu
om institutionerna sammanförs. Jag ifrågasätter
om det blir möjligt för de två
ledamöter från norra länsdelen som kommer
att inväljas i lantbruksnämnden i
Kalmar att med samma kännedom som
nu avgöra föreliggande frågor och uppehålla
oförändrad kontakt med bygdens
folk. En sammanslagning som innebär
minskning av personalstyrkan och längre
restid för kvarvarande personal måste
innebära sämre rådgivning — detta kan
inte bortförklaras.

Med Kalmar som förläggningsort för
kanslierna i jordbruksorganen uppstår
det förhållandet, att befolkningen norr
om Västervik har närmare till lantbruksnämnd
och hushållningssällskap i Linköping
och Nyköping och dessutom bättre
förbindelser norröver. Det har från
jordbrukarhåll i norra delen av länet
sagts att man, om jordbruksorganen i
Västervik flyttas till Kalmar, i händelse
av en oungänglig sammanslagning hellre
ser att en sådan sker med Östergötland
i stället.

Jag vill framhålla, att norra länsdelen
torde utgöra det område där rådfrågningen
ökar mest. Ärenden rörande torrläggning
och skiftesverksamhet pågår
också. Det försiggår ett lagarbete mellan
organens tjänstemän och fullföljds -

organisation.

åtgärder genom konsulenternas rådgivning.
Tillkomsten av den nya lantmannaskolan
i Gamleby och de senare årens
ökade kursverksamhet där innebär att
rådfrågningen från jordbrukare tilltar.
De råd som lämnas måste lämnas avexperter
som är acklimatiserade inom
ortens jordbruk.

Kalmar läns norra landsting lämnar
till områdets hushållningssällskap ett
årligt stöd. Enligt 1960 års statförslag
beräknar hushållningssällskapet dessa
anslag till 42 504 kronor. Det finns skäl
att anta, att dessa anslag minskar kraftigt
vid en sammanslagning av hushållningssällskapen,
eftersom södra landstinget
ej beviljar anslag i samma relation.

Sammanfattningsvis kan sålunda framhållas,
att befolkningens resor till Kalmar
blir alltför besvärliga och kostnadskrävande,
att rådgivningen i norra länsdelen
är väl så efterfrågad som i den
södra och på flera områden större, att
minskningen av antalet tjänster inom organen
kommer att innebära minskad
rådgivning, att i de framräknade besparingssummorna
ej ingår merkostnaden
för befolkningens konsultation hos experterna,
att restidens ökning ej har beaktats
i resonemanget om experternas
bättre utnyttjande i rådgivningen till
jordbrukarna, att organens placering
på en ort nära länsmyndigheten är ett
sökt argument utan reell betydelse, att
landstingsbidragens inverkan vid en sammanslagning
av hushållningssällskapen
ej har tillräckligt beaktats samt slutligen
att jordbruksupplysningsutredningens
förslag om viss omorganisation inom
jordbruksorganen ej har beaktats
och ej heller frågan om sammanslagning
av hushållningssällskap och jordbruksnämnd.

En ny länsindelning skymtar i framtiden.
Stora organisatoriska förändringar
kan med största sannolikhet förväntas
i en nära framtid, som innebär ändrad
organisation av de nuvarande jordbruksorganen
i Kalmar län. Att under
sådana framtidsförväntningar redan nu
omorganisera lantbruksnämnderna, hus -

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

hållningssällskapen och skogsvårdsstvrelserna
inom Kalmar län måste enligt
min mening vara oriktigt. Det har sagts
att det förhållandet, att antalet brukningsdelar
minskar, skulle medföra
minskad rådgivning, men jag anser att
så ej är fallet.

Vad gäller den föreslagna sammanslagningen
vill jag gärna ta fasta på departementschefens
försäkringar om att
befolkningen i norra länsdelen skall
tillförsäkras en lika god service som
hittills. Jag har emellertid svårt att tro,
att detta skall bli möjligt om de föreslagna
åtgärderna genomförs. Man kommer
inte ifrån att avstånden medför
långa och besvärliga resor för tjänstemännen,
som får tillbringa en stor del
av sin dyrbara tid på landsvägarna. Vid
en centralisering till Kalmar torde snarare
antalet befattningshavare behöva
ökas än minskas, om en med den nuvarande
likvärdig kontakt skall kunna
uppehållas.

Med tanke på pågående och bebådade
utredningar om här berörd verksamhet
förefaller det tämligen oöverlagt att nu
helt brådstörtat och emot befolkningens
klart uttalade önskemål genomföra en
sammanslagning av här berörda organ
i Kalmar län. Möjligen skulle man försöksvis
pröva den vägen att samordna
den kamerala delen av verksamheten.
Sålunda kunde man tänka sig att lantbruksnämnd,
hushållningssällskap och
jämväl skogsvårdsstyrelse på varje
kansliort enades om ett gemensamt
kansli, varvid besparingar i fråga om
kontorsutrustning och personal måhända
kunde uppnås.

En fråga som är värd att beakta i
detta sammanhang är den om en kommande
justering av länsgränserna. Från
många håll i norra Kalmar, bl. a. från
Tjustsocknarna och Västerviks stad, liar
det med skärpa framhållits att de, i
händelse sammanslagning av olika organ
till Kalmar sker, kommer att begära
länsgränsjustering i syfte att komma
till Östergötland. Det har ju även
i andra sammanhang signalerats utredning
om ett flertal länssammanslagning 7+

Första kammarens protokoll 1960. XrlS

ar, varvid även Kalmar län och Östergötlands
län varit nämnda. Skulle den
nu föreslagna sammanslagningen av här
berörda organ beslutas i dag av riksdagen,
kan det ju bli på det sättet, att
man efter några år får på nytt bryta
sönder organisationen för att den skall
följa de nya länsgränserna. Själv hyser
jag den meningen, att så länge vi i
norra delen av länet får behålla våra
självständiga organ kommer inte kravet
på länsgränsjustering att resas med
samma allvar som det finns anledning
befara efter en tvångsmässig sammanslagning
av lantbruksorganen.

Eftersom motionen nr 736 i andra
kammaren, som väckts av herr Börjesson,
i vissa delar sammanfaller med
motionen nr 624 i denna kammare av
undertecknad och den likalydande motionen
nr 760 i andra kammaren av herr
Johansson i Gränö, ber jag att få yrka
bifall till motionerna nr 624 i första
kammaren och nr 760 i andra kammaren,
vilka innebär att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län och dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
för att försöksvis sammanföra lantbruksnämnd,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse
i norra Kalmar län till en
gemensam administrativ och kameral
enhet med förläggning till Västervik.

Häri instämde herr Osvald (fp).

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! När man stiger upp i talarstolen
i kväll har man en känsla av
att det är uppbrottsstämning. Jag skall
försöka att fatta mig så kort, att inte någon
som helst tid skall gå förlorad för
kammarens ledamöter, då jag förstår att
de flesta skall resa hem.

Jag har i en motion, nr 625, undertecknad
även av några andra kammarledamöter,
framställt yrkande att riksdagen
i vad gäller sammanslagning av
de båda lantbruksnämnderna och de båda
hushållningssällskapen i Kalmar län
ville besluta uppskjuta avgörandet i den -

100 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

na fråga, i varje fall då det gäller hushållningssällskapen,
till dess pågående
och bebådade utredningar rörande långivnings-
och rationaliseringsverksamhet
inom jord- och skogsbruk föreligger
och slutgiltig ställning i hela detta frågekomplex
kan tagas av riksdagen.

Frågan om sammanslagning av de angivna
organen har varit föremål för en
särskild utredning. Utredningsmannen
har i sitt betänkande angivit vissa omständigheter,
som kan anföras mot en
sammanslagning, och därvid bl. a. föreslagit
norra länsdelens inriktning i flera
avseenden mot Östergötlands län. Det
är en fråga som jag för min del inte vill
kommentera, därför att det ju råder skilda
meningar om den saken. Han har vidare
talat om kommunikationerna i länet
och länets uppdelning på två landsting.
Beträffande kommunikationerna
påpekar emellertid utredningsmannen,
att en förbättring och en utbyggnad av
vägnätet har skett och kan beräknas
fortgå under de närmaste åren. I det fallet
vill jag endast erinra om att riksväg
4 mellan Kalmar och Norrköping visserligen
förbättras, men avståndet förkortas
icke i särskilt stor omfattning.
Det kan måhända förtjäna påpekas, att
för viss del av befolkningen i norra
länsdelen är avståndet till huvudstaden
lika långt som till länets residensstad.
Härtill kommer att kommunikationsförhållandena
är betydligt bättre än till
Kalmar. Skulle nu det förhållandet mot
förmodan inträffa, att smalspårslinjen
Västervik—Hultsfred framdeles lägges
ner, finns det därefter ingen järnvägsförbindelse
från norra länsdelen till
Kalmar, om man inte skall resa omvägen
mot Linköping.

Ur kommunikationssynpunkt uppstår
det sålunda stora besvärligheter med
sammanslagningarna, och för de jordbrukare
och andra, som vant sig vid att
använda de olika organen i Västervik,
kommer förändringen att te sig ofattbar.
Givetvis kan de föreslagna arbetsgrupperna
med förläggningsort till Västervik
något minska besvärligheterna,
men dock icke helt.

Jordbruksministerns ståndpunktstagande
har väl i viss mån påverkats av
att man räknat med kostnadsminskningar,
och på den saken är väl inte mycket
att anmärka. Det är givet att man försöker
göra allt vad som göras kan för att
få ned kostnaderna. Vad jag för min del
fruktar är att kostnadsminskningarna
inte skall bli så stora som man har räknat
med. Det måste ändå bli en hel del
resor för tjänstemän och personal mellan
residensstaden och norrut. Vi tror
dessutom att servicen för jordbrukare
och andra, som begagnar sig av hushållningssällskap
och lantbruksnämnder,
kommer att bli åtminstone i någon mån
sämre.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 1:625, som innebär ett
uppskjutande av beslut i ärendet beträffande
lantbruksnämnder och hushållningssällskap.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är, kan man säga, ett resultat
av de förändringar som ägt rum under
de snart 11 år lantbruksnämnderna
verkat i vårt land. Avflyttningen från
landsbygden har blivit större än man
räknade med, och det allt mindre antal
människor som vill stanna i jordbruket
behövs för att ta hand om en
hel del mindre jordbruk som skall
besås med skog eller sammanläggas. Det
är uppenbart att den hastiga avfolkningen
av landsbygden ställer allt större
krav på den del av lantbruksnämndernas
organisation, som sysslar med
fastighetsbildning och skall försöka
åstadkomma så pass bärkraftiga jordbruk
att de lockar folk att stanna kvar
på landsbygden vid de jordbruk och i
de byar som man räknar med skall
bli kvar.

Den föreliggande propositionen och
det utskottsutlåtande, som avgivits i anledning
av den, syftar som jag ser det
till en anpassning av den lantbruksorganisation,
som sysslar med jordbru -

Fredagen den 20 maj 1900 em.

Nr 18

101

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

hets rationalisering, efter utvecklingen
på jordbrukets område. Jag tycker för
min del att förslaget på det hela taget
är bra utformat, och jag tror att det
kommer att öppna möjligheter till en
effektivisering av lantbruksnämndernas
arbete.

Men när vi i fjol antog den ändrade rationaliseringskungörelsen
och i år beslutar
denna omorganisation i viss utsträckning
av lantbruksnämnderna och
lantbruksstyrelsen, så tror jag att det
vore värdefullt om vi inte redan nu
började tala om nya förändringar och
störande ingrepp i organisationen. Tv
vad lantbruksnämnderna i dag och år
framåt behöver, herr talman, det är arbetsro!
Tjänstemännen måste få känslan,
att nu får de sitta kvar i sina befattningar
och göra sina arbetsinsatser utan att
bli irriterade av förslag som kan innebära
försämringar eller i varje fall förändringar
för deras vidkommande.

Lantbruksnämndernas förehavanden
diskuteras ju rätt mycket, och med olika
politiska och andra utgångspunkter
är det naturligt att man kommer till
skilda resultat. Men jag tycker nog att
Skattebetalarnas förening intar en särställning
i denna diskussion när det
gäller att anföra exempel och argument.
Föreningen har nämligen gett ut en
broschyr, som man haft vänligheten att
sända också till mig. Rubriken är: »Till
frågan om lantbruksnämndernas avskaffande»,
och där tar man upp fem jordförvärvsärenden
till skärskådande. Sedan
den 1 januari 1949 har lantbruksnämnderna
handlagt 59 000 jordförvärvsärenden.
De fem exemplen i broschyren
utgör sålunda 0,1 promille av
nämndernas ärenden. Föreningen skickar
alltså på fullt allvar ut en broschyr
om detta ytterst ringa antal fall, som
påstås vara illa handlagda av lantbruksnämnderna.
Jag kan inte bedöma om
föreningen har rätt, men jag tror faktiskt
att det kan vara flera fall där lantbruksnämnderna
måhända inte lyckats
så väl; nämndernas tjänstemän är ju lika
litet som andra ofelbara människor.
Jag tycker i alla fall att det är att byg -

ga slutresultat och uppfattningar på
alltför smal bas, när man tar fram dessa
få fall och vill bibringa allmänheten
uppfattningen, att så gör lantbruksnämnderna;
och sedan är man liksom
färdig med dem. En god vän till mig
brukar säga, att man aldrig skall sluta
hoppas därför att hoppet är det sista
som lämnar människan, men jag vill
säga att förhoppningen om att Skattebetalarnas
förening, som ger ut tidningen
Sunt Förnuft, skall utarbeta och trycka
en broschyr, där lantbruksnämndernas
samlade verksamhet och arbetsresultat
objektivt redovisas, den förhoppningen
har redan släppt mig; jag tror inte
att någonting sådant kommer att ske.

Jag övergår så till att i korthet säga
något om de reservationer som fogats
till utlåtandet, först då om reservation
2 om skogligt utbildad personal. I fjol
beslöt vi ju att 17 nya tjänster skulle
inrättas för skogligt utbildad personal,
och jag vill livligt understryka att det
särskilt i Norrland, i Mellansveriges
skogslän och kanske i norra Skåne behövs
skogligt utbildad personal för att
lantbruksnämnderna skall kunna genomföra
omarronderingar, byten med skog,
värderingar och dylikt. Men när vi
nu helt nyligen har genomfört en så
pass stor utökning, tycker nog utskottets
majoritet att man borde kunna vänta
och se hur den verkar, innan man begär
ytterligare sådana tjänster.

Reservation nr 3 upptar högerns
prutningsförslag. De är gamla bekanta,
och jag skall inte så mycket gå in på

dem. Jag vill bara här säga om högerns
stora lidelse att avskaffa lantbruksnämnderna,
att när den så där varje
år prutar på anslagen, är det att liksom
bävern gnaga på roten till trädet i
förhoppning om att det till sist skall
ramla omkull. Jag kan inte säga något
annat än vad jag sagt förut i den frågan,
nämligen att om man menar allvar
med att jordbruket skall rationaliseras
och att rationaliseringen skall genomföras
med samhällets bistånd, så
kan man inte gå den väg, som högern
anvisar.

102 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

Här har mycket talats om Kalmarhistorierna,
men jag skall inte nu gå in
på dessa detaljer. Jag tror att regeringens
förslag på den här punkten innebär
en nödvändighet. Inom utskottet
har föreslagits några små praktiska
justeringar. Jag vill säga att förslaget,
som i sina grunddrag är framlagt i propositionen,
efter dessa små ändringar
säkert går att genomföra.

I reservation nr 5 har vi från socialdemokratiskt
håll anslutit oss till
Kungl. Maj:ts förslag när det gäller hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier. Vi anser att Kungl.
Maj:ts förslag är det riktiga. Visserligen
torde en del av dessa laboratorier ha
dragits med ekonomiska svårigheter,
men jag är övertygad om att det finns
möjligheter att genom förnuftiga justeringar
och avvägningar av taxorna och
genom att rationalisera verksamheten
går det att åstadkomma en sanering av
ekonomien utan att verksamheten behöver
subventioneras från statens sida.

Från folkpartiets sida anförs i reservation
nr 7, att de ökade krav på lönsamhet,
som uppställdes i och med ändringen
av rationaliseringskungörelsen,
skulle leda till att det inte behövdes så
mycket pengar till statsbidrag. Jag vill
emellertid för min del framhålla, att vi
ju inte har någon erfarenhet av denna
verksamhet ännu, och därför bör vi
pröva oss fram ett par, tre år, innan
vi företar några förändringar.

Reservation nr 8 gäller frågan om
kreditgivningen till trädgårdsnäringen.
På den punkten har ju Kungl. Maj:t
föreslagit en uppmjukning, så att, då
särskilda omständigheter föreligger, lånegarantier
kan lämnas även till trädgårdsföretag
med mer än en arbetare. I
de fall då trädgårdsverksamhet bedrives
som ett rent industriföretag har man
ju möjlighet att få stöd genom företagarföreningarna,
och därför har utskottsmajoriteten
ansett att riksdagen
inte bör gå längre än Kungl. Maj:t föreslagit.

Här har vidare — närmast från herr
Sigfrid Larssons sida — talats om frå -

gan om skogskompletteringen. Denna
verksamhet har nu kommit i ett helt
annat läge än tidigare. Numera finns
helt andra förutsättningar för att genomföra
kompletteringar än tidigare.
Jag tänker då på den tid för snart 10
år sedan, när herr Ferdinand Nilsson
och jag arbetade tillsammans i den rationaliseringskommitté,
som utredde de
här frågorna under en fyra, fem år. Nu
har lantbruksnämnderna avsevärt större
möjligheter att köpa eller byta skog för
att verkställa kompletteringar.

Jag vill framhålla att eftersom frågan
om statsskogarnas användning för kompletteringsändamål
var uppe till övervägande
i fjol i samband med beslutet
angående rationaliseringskungörelsen,
tycker jag inte att vi nu behöver ta
upp det ärendet till nytt övervägande,
utan vi bör vänta och se, hur det tidigare
beslutet kommer att verka.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 5
och i övrigt till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson påpekade
att vi fick 17 stycken assistenttjänster i
fjol på det skogliga området, och han
tyckte att det fick räcka tills vi får se
hur det verkar. Jag vill emellertid erinra
om att lantbruksstyrelsen sagt ifrån, att
det är ett minimum med 25 sådana assistenter
just av det skäl som herr Jonsson
själv androg, nämligen arronderingen av
skogsmark o. s. v. Inte heller vi reservanter
önskar öka antalet tjänster, men
vi tyckte att när nu de 23 assistenttjänsterna
skall besättas med befattningshavare
med agrar eller teknisk utbildning,
borde lantbruksstyrelsen ha
frihet att överföra vissa av dem till
skoglig verksamhet.

Vad beträffar de veterinärbakteriologiska
laboratorierna säger herr Jonsson
att det är riktigt som Kungl. Maj :t säger
och att vi skall följa Kungl. Maj:t.
Jag måste säga att i det här fallet tycker
jag inte att det är riktigt att följa Kungl.

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18 103

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

Maj:t, och det är många som delar den
uppfattningen.

Hur skall man göra för att hushållningssällskapen
skall klara sin ekonomi?
Jo, säger herr Jonsson, höj taxorna och
rationalisera arbetet! Jag vill erinra om
att det har funnits en utredning, jordbruksanslagsutredningen,
där jag var med,
som övervägde detta problem. Innan utredningen
avlämnat sitt betänkande fick
vi över oss som en kalldusch att anslaget
skulle dras in. Vi var så gott som
alla i kommittén överens om att vissa
åtgärder skulle vidtagas men att anslaget
självfallet måste utgå till dess så
skett.

Jag skall bara nämna ett av de många
remissyttranden, i vilka det sägs att anslaget
bör utgå till dess vi får till stånd
den rationalisering som herr Jonsson
talar om. Veterinärstyrelsen anför att
det ur statsverkets synpunkt torde vara
förmånligare att understödja lokal laboratorieverksamhet
än att utbygga de statliga
centrallaboratorierna och fortsätter:
»Tidpunkten för den föreslagna avvecklingen
av statsbidraget är i hög grad
olämplig.»

Jag skall bara med detta be att på
denna punkt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Lantbruksnämnderna
ute i länen är ofta föremål för debatt
här i riksdagen. När nu dessa statliga
rationaliseringsorgan varit i verksamhet
11—12 år, tror jag att man i mycket
stor omfattning inte är tillfredsställd
med resultatet av deras arbete. Man är
nog rätt överens om att de förhoppningar
man hade 1947, när beslutet fattades
om de framtida riktlinjerna för jordbruket,
inte har blivit infriade. Utvecklingen
inom jordbruket har, vilket också
herr Jonsson framhöll, som så mycket
annat gått hastigare än man kunde
vänta den gången. Visst är det svårt att
bedöma utvecklingen i framtiden, men
nog är det mycket som har blivit annorlunda
än man trodde 1947. Ingen
kan dock lastas för detta.

Det är enligt min mening så mycket
som medverkat till att lantbruksnämnderna
inte har orkat med i den hastiga
utvecklingen och inte har kommit att
få den stora betydelse för landsbygdens
framtid som många trodde 1947. Vem
trodde för 11—12 år sedan att en del
landsbygdsområden på så kort tid som
skett skulle förvandlas till rena ödebygder,
där allt mänskligt liv har försvunnit?
Det är inte svårt att finna sådana
bygder i dag, och det blir ännu
lättare om några år. Den ekonomiska
likställighet mellan jordbrukare och
andra befolkningsgrupper som utlovades
1947 har aldrig uppnåtts —• det blev
ödebygder i stället.

Visst var det åtskilliga som redan
1947 var tveksamma om lämpligheten
och värdet av denna statliga rationaliseringsverksamhet,
och därför hälsas
nu med tillfredsställelse att man tagit
det första steget i riktning mot en begränsning
av dessa nämnders verksamhet
och en minskning av kostnaderna
för deras administration. Man har anledning
att hoppas att fortsättning följer
på den inslagna vägen. Efter de uttalanden
som besparingsutredningen
gjorde och efter de många remissinstansernas
yttranden över besparingsutredningens
förslag finns det anledning till
en förhoppning att verksamheten hos
lantbruksnämnderna skall bli allt mindre
omfattande och kostnaderna allt lägre.
Jordbruksministern har också givit
löfte om en ny utredning, och i motsats
till herr Jonson hoppas jag att den
utredningen och en förändring av verksamheten
kommer så snart som möjligt.

Kanske är det litet olika i de olika
bygderna, men vad beträffar det verksamhetsområde
för en lantbruksnämnd
som jag känner bäst till, nämligen skogsbygderna
i södra delen av Älvsborgs län,
anser jag att lantbruksnämndens verksamhet
i positiv riktning för jordbruket
i största allmänhet är ganska betydelselös,
och jag anser att det skulle vara
av intresse att få klarhet i vad lantbruksnämndernas
verksamhet i verkligheten
har betytt för ett sådant område.

104 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

Att jag bär denna uppfattning beror inte
på att lantbruksnämnden i det nämnda
området skulle ha sämre kvalifikationer
än någon annan, utan det beror
mera på att i dessa skogsbygder saknas
förutsättningar för en rationaliseringsverksainhet
som har någon nämnvärd
betydelse för utvecklingen. Det är också
bra, enligt min mening, att lantbruksnämnden
i det området — liksom fallet
kanske är även på andra håll — inte
gjort några stora insatser utan i stället
uträttar så litet som möjligt, ty när
en lantbruksnämnd med hjälp av de lagar
som står till dess förfogande uträttar
någonting, åtminstone när det gäller
fastighetsbildningen, så blir det mycket
ofta irritation och missnöje i byg den.

Många gånger verkar också lantbruksnämndens
åtgärder mindre väl genomtänkta,
och det blir, som sagt, en
stark reaktion bland jordbrukarna.

Lantbruksnämnderna har icke på något
sätt bland jordbrukarna och hos allmänheten
vunnit det förtroende och det
anseende som hushållningssällskapen
länge har haft. Det finns enligt min mening
inget statligt organ på länsplanet
som är utsatt för så mycket kritik som
just lantbruksnämnden. Nämnden betraktas
som en onödig organisation.
Jordbrukarna är villiga — det har de
visat — att själva genomföra en långt
gående rationalisering, men många
gånger står lantbruksnämnden hindrande
i vägen för en frivillig rationalisering.
I den mån som lantbruksnämnderna
kommer att ha kvar några uppgifter
och någon verksamhet som inte kan läggas
ned, bör de uppgifterna föras över
till andra länsorgan, och då ligger, såsom
jag och andra har sagt i en motion,
hushållningssällskapen och länsstyrelserna
nära till.

Det ser ut som om den verksamhet
som staten bedriver i lantbruksnämnderna
inte riktigt passar staten. Sett ur
statens allmänna synpunkt kan staten
inte vara betjänt av att ett organ blir
utsatt för denna ständiga och många
gånger hårdhänta kritik, tv det kan inte
förnekas, att allmänheten i detta fall

är mycket kritiskt inställd, även om det
finns en och annan som alltjämt tror
på lantbruksnämnderna. Om man ville
arbeta efter den linjen, att lantbruksnämnderna
som självständiga länsorgan
kom att försvinna så snart som möjligt,
skulle man enligt min mening göra den
statliga verksamheten i allmänhet en
stor tjänst.

När denna statliga rationaliseringsverksamhet
skall bedrivas, fordras det
mycket gott handlag med praktiska ting.
Med all respekt för statliga tjänstemäns
insatser är det svåra uppgifter. Jag riktar
inte någon som helst kritik emot
de tjänstemän som handlägger ärendena
— det är uppgifterna som är svåra.
Tjänstemännen vid en lantbruksnämnd
skall komma ut och med hjälp av de
lagar som här gäller lämna råd till jordbrukarna.
De reser ut och säger till en,
att den jordbiten skall läggas till den
fastigheten och att han bör köpa den.
Fn annan jordbrukare, som vill köpa en
jordbit, blir förbjuden att göra detta, tv
den passar bättre i ett annat sammanhang.

Jag vill också säga till herr Jonsson i
Fjäle, att om man gick igenom registren,
skulle man inte behöva studera
den där skriften från Skattebetalarnas
förening, som jag inte själv läst och som
jag inte på något sätt vill försvara. Det
finns i motsats till vad herr Jonsson
trodde många fler misslyckade fastighetsförvärv
än de fem som där omtalas.

Jag tycker att det är omöjligt att tänka
sig, att allmänheten skall ha förtroende
för en verksamhet av detta slag.
I varje fall är det mycket svårt för verksamheten
att vinna allmänhetens förtroende.
Den gårdfarihandelsrörelse som
lantbruksnämnderna här bedriver med
jordbitar bör läggas ned. Svårigheten
ligger mycket i det förhållandet, att
man kan med tvångslagarnas hjälp köpa
jord, men det går inte lika lätt att
med lagarnas hjälp sälja den jord man
köper. När människorna i sådan omfattning
som nu sker flyttar i väg till
städer och samhällen, blir det många
jordbitar över med lantbruksnämnden

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 105

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

som ägare. 1 södra delen av Älvsborgs
län är lantbruksnämnden en stor jordägare.
Är det meningen att staten genom
lantbruksnämnderna skall öka sitt jordinnehav,
kan man i någon mån förstå
deras uppgifter. För någon tid sedan
fattades också ett beslut som kanske såg
rätt oskyldigt ut när det gällde att jämna
vägen för att föra över jordinnehav
från lantbruksnämnderna till domänstyrelsen.
Man har bara anledning hoppas,
att beslutet blir lika oskyldigt i tilllämpningen.

Förslag om att lantbruksnämnderna
skall helt upphöra som självständiga organ
har många gånger förts fram här i
riksdagen under de år som gått sedan
nämnderna kom till. Personligen gav
jag uttryck för den uppfattningen redan
1947 i andra kammaren, när beslutet
om lantbruksnämnderna fattades. Jag
hävdade redan då, att denna rationaliseringsverksamhet
borde ha lagts in under
hushållningssällskapen.

1958 års besparingsutredning har tagit
upp denna fråga och framhållit, att
det finns möjligheter att rationalisera
jordbruksorganens egen verksamhet,
d. v. s. hushållningssällskapens, skogsvårdsstyrelsernas
och lantbruksnämndernas
arbete. Besparingsutredningen
har sagt, att det bör tillsättas en särskild
utredning, som snarast får till uppgift
att verkställa en översyn av administrationen
när det gäller dessa organ
på jordbrukets och skogsbrukets område.
Många är de remissinstanser som
uttalat sig välvilligt och positivt om en
sådan utredning, och jag hälsar med tillfredsställelse
det löfte som jordbruksministern
här har givit.

Jag vill sluta med att återge vad länsstyrelsen
i mitt eget län, Älvsborgs län,
säger i sitt yttrande. Det är angeläget,
uttalar länsstyrelsen, att den föreslagna
undersökningen beträffande organisationen
av lantbruksnämnder, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser
snarast kommer till stånd. Här bör det
vara möjligt att nå inte bara kostnadsbesparingar
utan samtidigt en effektivare
organisation.

Må denna utredning, herr talman, bli
nästa steg på det här området. Denna
önskan vill jag härmed ha uttalat utan
att framställa något yrkande.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! De som här lyssnat till
herr Sveningssons anförande och till
mitt anförande måste fråga sig, om vi
bor i samma land, så skilda tycks våra
uppfattningar och erfarenheter vara.
Jag vill för min del säga, att om man
utgår från så renodlat konservativa och
pessimistiska synpunkter och när man
är belastad med så många förutfattade
meningar som herr Sveningsson i dessa
frågor, finns det ingen möjlighet att
se något vettigt och gott hos lantbruksnämnderna.
Nog är det väl ändå att begära
litet för mycket, när han säger att
vad som var byar när lantbruksnämnderna
började, är nu ödemarker som
nämnderna inte kunnat göra något åt.
Lantbruksnämnderna skulle sålunda ha
gjort fruktbar mark av det! Detta är
verkligen att begära litet för mycket av
dem. Strukturomställningen är nämndernas
stora uppgift. Herr Sveningsson
tycks förbise det omfattande och mycket
betydelsefulla problem som en omarrondering
av både skog och jord innebär.
Ta vara på alla de jordbruk som
inte finner köpare och söka få så många
människor som möjligt att stanna kvar
på vår landsbygd — det kan man inte
göra bara genom att tala illa om lantbruksnämnderna,
utan här erfordras också
bestämda insatser och tro på landsbygdens
framtid. Om man skulle t. ex.
överföra en del av den många gånger
impopulära verksamhet som lantbruksnämnderna
utövar, till hushållningssällskapen,
då bleve också dessa impopulära,
och herr Sveningsson komme att
hålla sådana här fördömande anföranden
om hushållningssällskapen, när det
har gått ett par år, därför att det inte
händer någonting. Jag tycker ändå det är
egendomligt att han är så kritisk mot
lantbruksnämnderna. Herr Sveningsson
vill strängt taget att ingenting skall hän -

106 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

da på något område, för det är ju så
bra som det är, och ändå kritiserar han
lantbruksnämnderna. Jag har den uppfattningen
att lantbruksnämnderna ändå
uträttat åtskilligt, inte minst på rationaliseringens
område, för att åstadkomma
bärkraftiga fastigheter och få
till stånd en väsentlig förbättring av
arronderingarna.

När herr Sveningsson här talar om
att lantbruksnämnderna är gårdfarihandlare
i sådana här fastigheter, vill
jag betrakta detta som ett beröm. Det
är en fördel att lantbruksnämnderna
går i gårdarna och frågar sig för och
resonerar med folk. Man får också höra
ibland, att man bara handlar och inte
resonerar.

Jag vill, herr talman, vidhålla mitt
yrkande och säga att jag tror, att om
vi slipper sådana anföranden ute i bygderna
som herr Sveningsson här hållit,
så tror jag att det går bättre för lantbruksnämnderna
att arbeta.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jonsson ville göra
gällande att jag skulle ha lagt ansvaret
på lantbruksnämnderna för att det har
uppstått ödebygder ute på landsbygden.
Så långt sträckte sig inte min kritik.
Herr Jonsson tycks ha missuppfattat
mitt uttalande. Den utveckling som
har skett hade vi säkert fått lantbruksnämnderna
förutan. Men de har, i varje
fall i den bygd, som jag har erfarenhet
av, inte uträttat något för att
hejda denna utveckling utan i stället
medverkat till att avflyttningen fortgår.

Vi har inte tid här att dra fram några
lokala exempel, men jag skall tilllåta
mig att anföra ett enda. I en socken
där hemma köpte lantbruksnämnderna
för några år sedan samman ett
antal gårdar. De planterade omedelbart
skog på åkrarna och rev ned byggnaderna.
Jordbrukarna i omgivningen var
mycket upprörda över detta handlingssätt.
Nu växer skogsplantorna på åk -

rarna, och man kanske har lugnat sig
litet i omgivningen. Vad säger jordbrukarna
nu? Jo, de säger att om lantbruksnämnderna
åtminstone inte hade
rivit ned byggnaderna, så hade man i
denna ödebygd kunnat få sommargäster
om sommaren. Nu har man inte denna
möjlighet. Den hade man haft om
någon annan varit ägare till dessa gårdar.

Jag skall inte falla för frestelsen att
här dra fram flera exempel på misslyckade
fastighetsaffärer. Jag skall inte
heller falla för frestelsen att försöka citera
vad jordbrukarna i stor utsträckning
säger om lantbruksnämndernas
verksamhet. Om jag gjorde det är jag
rädd för att jag fick en anvisning om
att sådana citat inte passade i första
kammaren eller i dess protokoll.

Jag tycker att herr Jonsson var rätt
kritisk mot mina uttalanden. Han hade
väl inte behövt ägna min ringa person
så stor uppmärksamhet. Jag skulle
bara vilja hänvisa till vad hans partikamrat
Lage Svedberg sade för några
veckor sedan i denna kammare om
lantbruksnämnderna. Om herr Jonsson
läser det protokoll jag åsyftar får han
nog en annan uppfattning i dessa frågor.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill här inför första
kammaren inbjuda herr Sveningsson att
komma till Gävleborgs län och följa med
oss i lantbruksnämnden på en resa eller
fara själv på upptäcktsfärd. Jag tror
att han då kommer att få höra yttranden
om lantbruksnämnden och dess arbetsinsats
som även kan sägas från första
kammarens talarstol.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Den inbjudan som herr
Jonsson gjorde kan bli ömsesidig. Jag
skulle bli mycket glad om jag kunde
få litet annan erfarenhet av dessa fastighetsaffärer
som lantbruksnämnderna

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

107

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

gör än dem jag bär från min egen
bygd. Jag skall be att vid tillfälle få
diskutera vissa ärenden mera personligt
med herr Jonsson; det skulle bli
mig ett nöje och säkert vara av värde
för oss båda.

Jag hoppas att det är tillåtet att citera
det uttalande som herr Jonssons
partikamrat herr Lage Svedberg gjorde
här i kammaren den 4 maj — något som
tiden inte medgav när jag förra gången
hade ordet. Han anförde när han
uttalade sina bekymmer beträffande
lantbruksnämndernas verksamhet följande:
»Den formen av planering kan
man knappast i fortsättningen i någon
större utsträckning bedriva med statsmedel,
ty det skulle innebära att vanhävdade
fastigheter skulle ligga i statans
ägo i avvaktan på ett köpintresse
från de jordbrukare, vilkas ägor ligger
nära intill.»

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I det nu föreliggande
utlåtandet från jordbruksutskottet talas
det mycket om jordbrukets rationalisering.
Men mycket av det som går under
den rubriken liksom mycket av det som
göres ute i landet under namnet rationalisering
är i själva verket raka motsatsen
till en rationalisering. Om termen
rationalisering över huvud taget
skall ha någon förnuftig mening, måste
det väl vara den att den skall innebära
en ökad produktivitet när det gäller den
svenska jorden eller — skulle man också
kunna säga -— en större produktion
per arbetstimme eller kapital som sättes
in i jordbruksdriften,

Den s. k. yttre rationaliseringen är
egentligen bara en sida av jordbrukets
rationalisering. Minst lika viktig — jag
skulle t. o. in. kunna påstå viktigare —
är åtgärder för att vidmakthålla och
förbättra jordens kulturtillstånd, jordens
alstringskraft. Vissa av de förslag,
som har framlagts från Kungl. Maj:ts
sida och som även har godtagits av jordbruksutskottet,
är enligt min mening i
själva verket nedbrytande, i längden de -

struktiva för svenskt jordbruk. Ett sådant
förslag är det som nu framlagts i
fråga om jordens torrläggning, d. v. s.
den mycket kraftiga nedskärningen axantalet
lantbruksingenjörer. Jag måste
säga att jag uppriktigt sagt inte hade
väntat mig att vår nuvarande jordbruksminister
skulle ha framlagt ett förslag
om en så kraftig nedskärning av antalet
lantbruksingenjörer som varit fallet.

Det gäller nu kanske mer än förr att
se till, att jordens värde, jordens alstringskraft
bevaras, och detta ställer större
krav än förr på att jorden är ordentligt
torrlagd så att man även under
blöta höstar kan komma ut på markerna.
Man vinner inte mycket, om man
genom en s. k. yttre rationalisering tillskapar
s. k. bärkraftiga brukningsdelar,
om man inte på dessa bärkraftiga brukningsdelar
kan använda moderna maskiner
som kan komma ut på markerna
även under nederbördsrika höstar. Jag
skulle vilja säga att marken också måste
vara bärkraftig. Vi hade med all säkerhet
inte behövt räkna med så stora
skördeskador som vi fått göra under relativt
blöta höstar, om vi haft våra jordar
ordentligt torrlagda så att vi kunnat
tillvarataga skörden.

Nu säger departementschefen i propositionen,
att de nuvarande lantbruksingenjörsavdelningarnas
verksamhet successivt
minskat i omfattning, och man
hänvisar till att man för närvarande i
hög grad begränsat de större torrläggningsföretagen
för att utvinna jordbruksmark.
Det är alldeles riktigt att
detta är en uppgift som lantbruksingenjörerna
haft i gångna tider, nämligen
att genom större torrläggningsföretag
tillskapa nya arealer jordbruksmark.
Det är sant att den delen av arbetsuppgiften
successivt minskat. Men därmed
är inte sagt att lantbruksingenjörernas
arbetsuppgifter över huvud taget eller
överallt har minskat. Tvärtom har deras
arbetsuppgifter i vissa avseenden
ökat. De har fått nya arbetsuppgifter,
inte minst i fråga om vatten- och avloppsfrågornas
behandling, där det nu
på grund av den nya lagstiftningen krii -

108 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

ves helt andra åtgärder än vad som
krävdes förr i tiden, och det är arbetsuppgifter
för vilka lantbruksingenjörerna
är synnerligen väl skickade.

Det finns också andra arbetsuppgifter,
t. ex. i de fall där torrläggningen
av jordbruksmarken kan komma att rubbas
genom väganläggningar eller genom
andra åtgärder av teknisk art och där
jordbrukarna eller konsulenterna med
enbart agronomisk utbildning icke har
möjligheter att tillvarataga jordbrukets
intressen. Lantbruksingenjörerna är
däremot genom den utbildning de erhållit
mycket väl skickade att behandla
sådana frågor. De är inte bara tekniskt
utbildade, utan har också en viss juridisk
skolning. Detta gäller t. ex. i fråga
om större väganläggningar, där det ofta
kan bli fråga om sådana problem.

Det sägs nu att vad som behöver göras
är täckdikning för att förbättra jordarna
på det sätt, som jag nyss har anfört.
Jag vill erinra om att i många jordbruksbygder
-— särskilt i slättbygderna
— är det en förutsättning för en framgångsrik
täckdikning att avloppen är ordentligt
utförda och att man får till
stånd större avdikningsföretag för att
kunna genomföra täckdikningen på ett
tillfredsställande sätt. Om det nu inte
krävs några stora företag för att skapa
nya marker, krävs det sålunda ofta nog
stora företag för att vidmakthålla jordens
bördighet och möjligheterna att
bruka jorden.

Man måste därför säga sig, att den
mycket kraftiga organisationsbeskärning,
som innebär att vi norr om Stockholm
endast kommer att ha en enda
lantbruksingenjör för nära två tredjedelar
av Sveriges land, är synnerligen
otillfredsställande. I en motion som jag
har väckt i denna kammare, nr 602,
och som i andra kammaren väckts som
nr 741, framhålles bl. a., att det förefaller
vara mindre välbetänkt att avveckla
lantbruksnämndernas tekniska
expertis, innan man påbörjat den aviserade
översynen av den statliga och
statsunderstödda organisationen inom
hela det område, som rör jordbrukets

samt skogsbrukets rationalisering och
därmed sammanhängande spörsmål. Jag
vill kraftigt understryka, att man bort
invänta en ordentlig utredning rörande
hela detta problemkomplex, innan man
skred till en sådan våldsam nedskärning
av en organisation, som för vårt
lands jordbruks utveckling har spelat
en så utomordentligt stor roll. Redan
den reduktion som föreslogs av lantbruksstyrelsen
var enligt min uppfattning
i kraftigaste laget, och det hade
bort stanna vid den. Den ytterligare reduktion
som företagits inom departementet
kommer nog att få allvarliga
följder. Den besparing som man tror
att man här skall vinna kan komma att
stå vårt land dyrt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 602 i denna kammare.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls förlänga
debatten, som redan bär pågått så
länge.

Till föreliggande utskottsutlåtande är
fogad en reservation nr 10, i vilken vi
föreslår, att belåningsgränsen för jordbruksegnahemslån
sänkes från nuvarande
100 procent till 90 procent. Utskottet
påpekar i sin motivering, att det här
gäller en fråga, som varit uppe tidigare
till behandling och att det — som utskottet
gör gällande — inte har hänt någonting,
som motiverar en ändring i
fråga om belåningsgränsen.

Nej, det kan hända, att ingenting har
hänt mer än att staten varje år förlorar
en avsevärd summa genom denna högt
liggande belåningsgräns.

Jag skall, som sagt, inte förlänga debatten
utan skall bara be att få yrka bifall
till reservationen nr 10.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Det är bara ett avsnitt
av föreliggande utlåtande, som jag skall
be att få med några ord beröra. Det gäller
bidraget till hushållningssällskapens

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18 109

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

omkostnader eller punkt 12 i nionde huvudtiteln.
Härom har väckts en motion
i första kammaren, nr 480, och en i andra
kammaren, nr 407, vari hemställts om
anvisande av ett oförändrat belopp av
235 000 kronor som bidrag till hushållningssällskapens
veterinäravdelningar.

Sedan ett flertal år tillbaka har ju bidrag
på 20 000 kronor utgått till laboratorier
med fullt utbyggd diagnostisk
verksamhet. I årets statsverksproposisioii,
nionde huvudtiteln, föreslår departementschefen,
att de medel, som kan
anses erforderliga för att stödja den fortsatta
verksamheten vid de lokala veterinärbakteriologiska
laboratorierna,
skall utgå ur hushållningssällskapens
omkostnadsanslag och att verksamheten
genom olika slag av åtgärder, bl. a. taxehöjningar,
efter någon övergångstid bör
kunna göras ekonomiskt självbärande.

Det är ju gott och väl, om det går att
ordna på det sättet. Nu torde de olika
hushållningssällskapen kanske ha något
olika ekonomiska möjligheter, men man
får den uppfattningen av remissyttrandena,
att man nog inte är riktigt med på
noterna, att det nog inte går att ordna
det så lätt •— om jag får uttrycka det
så — som departementschefen här har
tänkt sig. Enligt uppgift från veterinärstyrelsen
hade nämligen år 1958 nio av
elva laboratorier trots det statliga bidraget
på 20 000 kronor haft ett underskott
på tillhopa 123 750 kronor. Jag har personligen
det kanske i detta läge tvivelaktiga
nöjet att vara ordförande i hushållningssällskapets
laboratoricnämnd i
vårt län, och jag kan försäkra att vår
chefsveterinär är mycket bekymrad över
hur verksamheten skall finansieras om
statsbidraget uteblir i enlighet med departementschefens
förslag.

Som jag nämnt har de flesta remissinstanserna
tillstyrkt motionerna, och
veterinärstyrelsen framhåller bl. a. att
det icke synes möjligt att genom taxehöjningar
skapa en betryggande grund
för laboratoriernas fortbestånd och kompensera
uteblivet .statsbidrag. Jordbruksanslagsutredningen
säger i sitt yttrande
att även om den principiellt anser att

8 Första kammarens protokoll 1960. Nr IS

dessa laboratorier bör göras ekonomiskt
självbärande synes det rimligt att under
denna övergångstid bidrag av statsmedel
fortfarande bör utgå. Hushållningssällskapens
förbund föreslår också, att det
för budgetåret 1960/61 anvisas ett oförändrat
anslag om 235 000 kronor till
1960 års verksamhet vid hushållningssällskapens
veterinäravdelningar.

Vi hörde nyss av herr Jon Jonsson,
utskottets talesman, — jag kan väl kalla
honom så, eftersom han kommenterade
både sin och övriga reservationer -— att
han för sin del var övertygad om att om
det bara ordnas på ett förnuftigt sätt
bör det gå att driva laboratorieverksamheten
ekonomiskt utan statligt stöd. Det
kan nog vara alldeles riktigt, men det
där förnuftiga sättet är det kanske inte
så lätt att få tag i på rak arm. Att höja
taxorna omgående är inte så trevligt, och
något annat recept att förbättra ekonomien
på området med omedelbar verkan
hade inte utskottets talesman heller att
rekommendera.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan angående bidrag till
hushållningssällskapens omkostnader
med ett reservationsanslag av 5 320 000
kronor.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Åtskilliga av de synpunkter
som har framförts under debatten
hittills hade kanske bort utförligare
kommenteras ifrån min sida än vad
jag anser att tidpunkten inbjuder till.
Några av dessa synpunkter kan jag dock
inte gärna låta gå ouppmärksammade
förbi.

Jag vill börja med att säga att det
givetvis är med tillfredsställelse som jag
konstaterar att jordbruksutskottet i stort
sett enhälligt har tillstyrkt ändringsförslagen
beträffande nämndernas och lantbruksstyrelsernas
organisation. Jag tror
också i likhet med lierr Jonsson i Fjäle
att det för den närmaste framtiden är
angeläget att nämndernas och styrelsernas
personal i lugn och ro får koncentrera
sig på de stora arbetsuppgifter

110 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

som faktiskt föreligger inom området
och ifrån de förutsättningar som för närvarande
gäller. Å andra sidan är det
uppenbart att det lär vara svårt att räkna
med någon bestående ordning på detta
område. Så till vida men endast i det
avseendet vill jag i anslutning till vad
herr Sveningsson framfört ha sagt att i
den tillämnade nya större jordbruksutredningen
är det självfallet att inte heller
organisationsfrågorna kan undgå att bedömas
mot bakgrunden av det resultat
och de bedömningar som denna utredning
kan komma till.

I de invändningar som framförts i
de till utskottsutlåtandet fogade reservvationerna
och i de anföranden som
här har hållits som stöd för argumenteringarna
i reservationerna är det speciellt
några saker som jag vill beröra.

Herr Larsson i Svalöv — om jag får
börja från början —• hade särskilt två
ting att peka på. Det ena gällde frågan
om de assistenttjänster som föreslås inrättade.
Där menade herr Larsson i
Svalöv att lantbruksstyrelsen i alla fall
hade begärt 25 sådana tjänster men att
man har nöjt sig med 17 i propositionen
vars förslag jordbruksutskottet tillstyrkt.
Jag vill på den punkten bara erinra herr
Larsson om att samma synpunkter framfördes,
jag tror av herr Larsson också
i fjol, men att riksdagen då stannade
för att inrätta dessa 17 speciella tjänster
för de skogliga biträdesuppgifter, som
lantbruksnämnderna ansågs vara i behov
av. Jag tror att det skulle vara
utomordentligt obetänksamt om man
gick längre vid det här laget utan att
ha under tillbörlig tid avvaktat erfarenheterna
av den förstärkning som de
representerar.

Fn annan sak som herr Larsson kanske
först förde på tal och som därefter flera
har återkommit till var frågan om anslagen
till några av hushållningssällskapens
veterinäravdelningar. Det är kanske
en fråga som inte har framgått av de
synpunkter som har framförts härvidlag,
och det är frågan om det verkligen
föreligger ett behov av att fortsätta med
anslagen till just de 11 hushållningssäll -

skapens veterinäravdelningar, som av
tradition haft dessa anslag.

Utan att bli alltför utförlig på den
punkten vill jag självfallet erinra om att
av den redovisade bokföringen för resultaten
under de senaste åren framgår otvetydigt,
att det är underskott på veterinäravdelningarna.
Det som har större
intresse är dock frågan på vilka grunder
man vågar påståendet, att det till
och med skulle vara möjligt att göra
den verksamheten självbärande utan
statsbidrag och rent av i de flesta fall
utan tillskott ifrån annat håll. Jag är på
den punkten tvingad att anföra ett par
synpunkter, som är ägnade att belysa
detta.

När det gäller veterinäravdelningarna
är det givetvis en faktor att räkna med
på vilket sätt man finner det möjligt
att efterkomma de taxehöjningar som
SVA, statens veterinärmedicinska anstalt,
i årets statsverksproposition har föreslagits
genomföra, ett förslag som lämnats
utan erinran ifrån riksdagens sida.
Detta förslag föranleder vissa ökningar
av statsbidragen till laboratorierna på
anslaget Förekommande och hävande av
smittsamma husdjurssjukdomar m. m.
Men den största betydelsen i det sammanhanget
ligger dock enligt min uppfattning
däri, att avgifterna till SVA
också utgör norm för laboratoriernas
taxesättning av de bakteriologiska undersökningarna,
obduktionerna o. s. v.
Om man på den punkten bara räknar
med en taxehöjning av samma slag som
förordats i det sammanhang jag nyss
nämnde, skulle därmed vid oförändrad
uppdragsfrekvens inkomstökningarna vid
laboratorierna komma att uppgå till sammanlagt
i runt tal 70 000 kronor. Den allra
viktigaste inkomstkällan för laboratorierna
är för närvarande den djurhälsokontroll
i skilda former som bedrivs. Som
torde vara bekant för dem, som är särskilt
intresserade i denna fråga, varierar emellertid
avgifterna för den kontrollen vid
de olika laboratorierna ■—• jag behöver
sannolikt inte gå in på de detaljerna.
Men om man gick in för de anslutningsavgifter,
som gäller såsom de högsta

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

avgifterna vid veterinäravdelningarna,
skulle detta innebära för 1959 ett tillskott
för juverhälsokontrollen av 40 000
kronor, för svinhälsokontrollen 270 000
kronor och för hönshälsokontrollen
4 700 kronor. Det är med detta siffermaterial
framför ögonen som jag vågar
påståendet att det ingalunda är otroligt
att flertalet av de laboratorier det här
rör sig om faktiskt skulle kunna göras
självbärande och till och med, som jag
nämnde nyss, utan de bidrag som nu
utgår från den ekonomiska föreningsrörelsen
och andra intressenter.

Ser man närmare på siffrorna —- jag
vågar inte tråka med detaljsiffrorna
mera utförligt ■— når man fram till det
resultatet att av de 11 veterinäravdelningar
som här är aktuella är det endast
Jönköpingslaboratoriet som säkert skulle
förbli vid ett förlustläge, uppskattningsvis
beräknat till ett så pass blygsamt
belopp som ungefär 3 000 kronor, och
Kalmarlaboratoriet, för vilket det för
nästa år sannolikt skulle komma att
betyda en förlust av ganska ringa storleksordning.
Jag tror att om man tar
hänsyn till alla dessa faktorer —• utan
att gå närmare in på dem — kan jag
säga att man finner tillräckligt goda
skäl för att de anslag det här är fråga
om inte behöver utgå i den form som de
för närvarande gör.

Det finns också åtskilliga andra saker,
som kan vara ägnade som tankeställare.
Det är sant att de hittills sedvanliga
inkomsterna för hushållningssällskapens
veterinäravdelningar minskar, men skälet
därtill är bl. a. att jordbrukarnas ekononomiska
föreningsrörelse i de stycken
där den är i behov av laboratorier av
specialbeskaffenhet, exempelvis vid
slakteriföreningarna, är på väg att undan
för undan skaffa sig egna laboratorier,
så att man alltså inte längre anlitar
hushållningssällskapens veterinäravdelningar.
Det behöver inte betyda att
dessa avdelningar i ett slag skulle bli
överflödiga, men jag tror nog att om
man är alldeles uppriktig skall man
ändå finna, att det knappast föreligger
skäl för att i samtliga de 11 fall det här

gäller fortsätta att låta det anslag utgå,
som av tradition och ålder har befunnits
böra förstärka de ekonomiska resultaten
vid dessa avdelningar.

Ett enda tillägg på denna punkt får
jag kanske göra. Det är beträffande
understöden åt hushållningssällskapen i
de två nordligaste länen för anställande
av veterinärer. Det har inte förts på tal
här i debatten, men jag vet att det ändå
satts frågetecken vid detta problem. Jag
vill bara nämna, att beträffande det
anslag, Bidrag till hushållningssällskapens
veterinäravdelningar, som för närvarande
ges till sällskapen i de två nordligaste
länen, har jag utgått ifrån som
självklart att det stödet skall fortfara,
men i fortsättningen bestridas från den
post på 200 000 kronor i norrlandsanslaget,
som skall stå till Kungl. Maj:ts
förfogande för bidragsgivning med syfte
att påskynda standardförbättringen inom
det norrländska jordbruket. Detta om
den saken.

Får jag så, herr talman, i största
korthet ta upp en synpunkt som herr
Osvald förde på tal. Han kände besvikelse
över att jag hade tillåtit mig begå
en som han tyckte alltför våldsam nedskärning
av lantbruksingenjörsorganisationen
inom lantbruksstyrelsen.

Jag är övertygad om att herr Osvald
är väl underkunnig om att det finns
andra experter av herr Osvalds dignitet
inom den högre lantbruksundervisningen
som har en närmast motsatt uppfattning.
Dessa experter anser för sin del att utvecklingen
här har gått fram med samma
hastighet som på andra områden. De anser
vidare att lantbruksingenjörsorganisationen
när det gäller torrläggningsföretagen
tidigare har haft en långt större
uppgift att fylla än vad lantbruksingenjörerna
haft under senare år och vad de
med all sannolikhet kommer att få i
fortsättningen. Jag måste därför sätta ett
stort frågetecken för påståendet att den
nu föreslagna omorganisationen skulle få
den ödeläggande effekt som herr Osvald
ville göra gällande. Även om herr Osvald
kanske uppfattar det som ett hädiskt
uttalande tillåter jag mig ändå sä -

H2 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

ga, att det knappast är på de sämre jordbruksjordarna
som vi skall inrikta arbetet
att höja produktiviteten i det läge
som vi sedan åratal tillbaka befinner oss
i beträffande vår jordbruksproduktion.
Det torde i nuvarande situation mestadels
uppfattas som ändamålsenligare att
icke fullfölja odlingarna vare sig på vattensjuk
mark eller på sådana jordar som
fordrar mera genomgripande torrläggningsåtgärder
för att ge en tillfredsställande
och säker avkastning.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
fortsätta detta mera teoretiska resonemang.
Jag vill bara upprepa vad jag
nyss sade, att det uppenbarligen inom
samma fögderi som herr Osvald företräder
finns en annan expertis som inte ansluter
sig till herr Osvalds uppfattning.
I förra veckan hade vi för övrigt en interpellationsdebatt
i andra kammaren.
Företrädare för alla fyra partierna
framförde i det sammanhanget synpunkter
rakt motsatta dem som herr Osvald
här hävdat i denna fråga.

Herrar Svanström och Hellebladh uppehöll
sig vid en fråga som jordbruksutskottet
inte har vidrört särskilt mycket,
nämligen sammanslagningen av
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i Kalmar län. Jag vill inte
ingå på någon djuplodning av det problemet,
och jag ifrågasätter inte heller
riktigheten av herr Svanströms historieskrivning
i fråga om utvecklingen inom
de båda länsdelarna i Kalmar län — det
mesta av hans skildring i den delen är
nog riktigt. Det är dock oriktigt att som
herrar Svanström och Hellebladh tro att
det enbart skulle vara besparingsskäl
som varit avgörande för utredningsmannen
eller mig själv då vi framlagt förslaget.
Jag tror inte heller att de skälen
varit utslagsgivande för jordbruksutskottet
när det accepterat förslaget och inför
riksdagen tillstyrkt en sammanslagning
av de båda landstingsområdenas lantbruksnämnder,
hushållningssällskap
o. s. v.

Självklart har den nya ordningen med
större enheter också en positiv sida och
inte bara en negativ innebörd. Jag vill

här uttala den förhoppningen att servicen
i norra länsdelen av Kalmar län inte
skall behöva bli sämre efter omorganisationen.
Den förhoppningen bygger bl. a.
på den självklara omständigheten att
inom en större enhet kan vissa uppgifter
utföras med mindre personal. Man får
därigenom möjlighet att disponera personal
för de grenar av verksamheten där
det verkligen behövs rådgivning och teknisk
och annan vägledning. Man kan då
på de punkterna inom organisationen
åstadkomma erforderlig förstärkning för
att få till stånd tillfredsställande service,
och detta alldeles oberoende av i vilken
del av länet man förlägger kansliet.

Jag har nog en känsla av att debatten
kring denna fråga har blivit åtskilligt
överdimensionerad och inflammerad i
den länsdel, där man till och med hotat
med separatistiska rörelser, därest riksdagen
skulle godkänna det förslag som
jordbruksutskottet här enhälligt har förordat.

Det föreslagna uppskovet med sammanföringen
av hushållningssällskapen
utgör ett avsteg från mitt förslag, men
jag accepterar gärna den ståndpunkt som
jordbruksutskottet nu har förordat. Jag
skall självfallet heller inte underlåta att
medverka vid de överläggningar som
jordbruksutskottet förväntar skall komma
till stånd i fortsättningen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Netzén talade
om hur många assistenttjänster för skogligt
utbildad personal som vi skulle få
hos lantbruksnämnderna. Vi får väl nu
avvakta tiden och se hur det i verkligheten
blir. Jag vill bara erinra om att
lantbruksstyrelsen mycket starkt understrukit
behovet av dessa tjänster, vilket
jag också tror är riktigt. Reservanterna
begär ju för övrigt inte heller ett ökat
antal assistenttjänster över huvud taget.
Vi önskar bara att det skall vara möjligt
för vederbörande att på vissa av dessa
assistenttjänster placera skogligt utbildad
personal.

Fredagen den 20 maj 1900 em.

Nr 18

113

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

Statsrådet Netzén uppehöll sig vidare
vid de veterinärbakteriologiska laboratorierna.
Han ville påvisa att det går mycket
bra för hushållningssällskapen att
klara ekonomien. Man kan, sade statsrådet,
höja taxorna, och statsrådet räknade
ut hur mycket pengar en dylik höjning
skulle ge. Men är det säkert att man
även efter en taxehöjning i lika stor utsträckning
som hittills kan sälja de
tjänster som det här är fråga om till
jordbrukarna — det är ju tjänster som
det här ytterst gäller. Det är inte alls säkert
att man får lika många beställningar
på dessa tjänster oberoende av priset.
Jag tror för min del inte att så kommer
att bli fallet. Jag har litet erfarenheter
från mitt lön. Dessa erfarenheter visar
att man får vara försiktig att höja taxorna
för juverhälsokontrollen. I fråga om
hönshälsokontrollen, som ju är mycket
viktig, har vi funnit att det helt enkelt
inte går att höja avgifterna om man vill
ha tillräcklig anslutning. Däremot har
det gått rätt bra att höja taxorna för svinhälsokontrollen,
vilket vi också gjort.
Men det går naturligtvis bara till en
viss gräns, och höjs taxorna över den
gränsen riskerar vi att vederbörande
tackar nej till kontrollen under motivering
att man får betala för de andra
formerna av kontroll.

Statsrådet säger också att Jönköping
kanske får svårt att klara sig, men jag
undrar om det inte blir besvärligt också
för Nyköping, som inte längre får
samma intäkt som nu från bakteriologiska
och andra undersökningar för
slakterierna. Jag tycker det ligger mycket
i vad veterinärmedicinska anstalten
säger i sitt yttrande: »Det synes anstalten
att en indragning av här ifrågavarande
statsbidrag kan komma att medföra
mycket stora nackdelar för statsverket.
Om hushållningssällskapen mister sitt
statsbidrag för veterinär verksamhet, kan
det dessutom rent allmänt sett komma
att bli betydligt svårare än hittills att
erhålla deras medverkan till statligt angelägna
bekämpningsåtgärder, allt till
största nackdel för djursjukvården.»

Här kommer också en annan synpunkt

in. Den verksamhet som bedrivits av de
veterinärbakteriologiska laboratorierna
är nämligen mycket betydelsefull också
ur humanmedicinsk synpunkt.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag tvingas ändå lämna
ytterligare ett par detaljsiffror för att
tillfredsställa herr Larssons önskemål
om svarets fullständighet.

Den första förutsättningen för att mina
siffror skall gälla är att SVA har att
tillämpa en taxa som överstiger den hittillsvarande
med 20 procent, och vi är
överens om en uppräkning med 20 procent.
SVA sköter för närvarande verksamheten
i hela Östsverige. Finns det
något skäl att hushållningssällskapens
veterinäravdelningar och deras laboratorier
i andra delar av landet — låt oss
säga Malmöhus län — skall ha lägre taxor?
Jag tycker inte det.

Den andra förutsättningen är att det
också sker en uppräkning av anslutningsavgifterna
per ko, per gris, per
höns o. s. v. till de avgifter som redan
tillämpas. För närvarande tar man ut
för juverhälsokontroll 6 kronor per ko,
för svinhälsokontrollen 10 kronor per
besättning och för hönshälsokontrollen
25 öre per djur. Om man gör det, blir
resultatet — givetvis med reservation
för ändringar i frekvensen -— följande:
för Stockholm ± 0, Nyköping ± 0, Linköping
— 5 800, Jönköping —2 900,
Kalmar — 4 700, Kristianstad + 83 000,
Malmö -f 11 100, Falkenberg + 19 100
samt Örebro och Västerås ± 0.

Detta blir alltså resultatet under de
förutsättningar som herr Larsson förbisåg,
nämligen att man tillämpar samma
taxor som gäller för vissa delar av landet
och att man tillämpar samma anslutningsavgifter
som betalas på andra
håll i landet, där inte hushållningssällskapens
veterinäravdelningar fortfarande
har statsstöd.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att det finns en del personer som inte

114 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

delar min uppfattning om torrläggningsproblemen,
men jag vet också att den
reduktion som har föreslagits av lantbruksslyrelsen
icke har beretts av lantbruksstyrelsens
sakkunnige i torrläggningsfrågor.

Den uppfattning som jag har delas av
så gott som hela lantbruksingenjörskåren.
Här är det icke fråga om något kårintresse,
eftersom lantbruksingenjörerna
har så lätt att få andra anställningar, att
de inte behöver slå vakt om sina platser.

Låt mig också säga att vad jag syftar
på icke är sämre jordbrulcsjordar utan
jordar som kan vara mindre goda därför
att de inte är tillräckligt torrlagda.
Blir de ordentligt torrlagda kommer de
upp i mycket hög klass.

Jag vill vidare erinra om att vårt land
före andra världskriget stod på fjärde
plats i hela världen i fråga om avkastning
per hektar men att vi nu har sjunkit
ned till tionde eller tolfte platsen
eller något sådant. Statsmakterna kan väl
inte med jämnmod se att den svenska
jordens alstringskraft minskas. Om det
skail fortgå som det nu gör tror jag att
de besparingar som här föreslås kan
komma att stå Sverige mycket dyrt. Jag
hyser den fasta förvissningen, herr talman,
att herr statsrådet och chefen för
kungl. jordbruksdepartementet i en inte
så avlägsen framtid kommer att dela
min uppfattning.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad jordbruksministern
anförde beträffande förhållandena
i Kalmar län ber jag att bara
helt kort få anföra, att vad jordbruksministern
antydde om fördelarna med
större enheter möjligen kan gälla lantbruksnämnderna,
eventuellt också skogsvårdsstyrelserna.
När det gäller hushållningssällskapen
är det emellertid uppenbart
att det föreliggande förslaget medför
en väsentlig minskning av tillgänglig
personal. Jag har svårt att tro på allvar,
att det med denna minskning skall
vara möjligt att bibehålla servicen, vilket
vi har jordbruksministerns löfte om.

Det torde vara mycket svårt att genomföra
en sådan oförändrad service, och
jag har tidigare påpekat svårigheterna
när det gäller kommunikationer och annat.
Jag tar emellertid herr jordbruksministerns
löfte ad notam och hoppas
kunna föra med hem till länsdelen den
förvissningen, att man från jordbruksdepartementets
sida är beredd att vidtaga
alla tänkbara åtgärder i den nya
organisationen för att servicen till jordbrukarna
skall bli lika god som tidigare.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av de siffror som jordbruksministern
nyss nämnde om beträffande avgifterna
säga att vi — jag är själv ordförande
i vår laboratorienämnd — har
fått lov att höja dessa avgifter varje år.
Jag tyckte mig för övrigt känna igen
de siffror som statsrådet nämnde. Vi
har måst göra det därför att omkostnaderna
på detta område, liksom på
alla andra, stiger undan för undan, och
vi har redan diskonterat taxehöjningen
för vårt vidkommande. Vi blir nödsakade
att höja ytterligare, om vi skall
komma i balans.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Osvald trodde att
jag så småningom skulle komma att
dela hans uppfattning. Gentemot detta
vill jag säga att jag redan nu i oroväckande
hög grad delar herr Osvalds uppfattningar
på många områden, men med
en väsentlig reservation. Jag gör det
inte när det gäller torrläggningsföretagen,
därför att jag tycker att vi har så
många exempel på tvivelaktig nytta av
torrläggningsföretag, där expertisen varit
övertygad om att båtnaden vida
överträffat kostnaden men där man likväl
har underlåtit att räkna med alla
de övriga vådor som torrläggningsföretagen
inneburit, inte minst i de södra
landsdelarna. Det är starkt tvivel underkastat
om man där ens kan uppvisa

115

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

ett enda större torrläggningsföretag, som
redovisar större båtnad än den omedelbara
och den efterföljande kostnaden.

Till herr Larsson i Svalöv skulle jag
vilja säga: Om omkostnaderna i Malmöhus
läns hushållningssällskap, där
herr Larsson bekläder den viktiga posten
som vice ordförande, har stigit så
mycket, att inte ens de högsta avgifterna
är tillräckliga, i motsats till vad
förhållandet är i andra delar av landet,
är det naturligtvis ingenting som hindrar
herr Larsson att fortsätta med att
höja avgifterna, om en exklusivare service
än på andra håll visar sig vara
önskvärd.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! De större torrläggningsföretag,
som herr statsrådet syftade på
är en del äldre företag, och jag vill gärna
betyga att jag är fullt överens med
jordbruksministern på den punkten och
har själv många gånger klandrat dylika
företag, därför att de inte har varit tillräckligt
väl planlagda. Det är emellertid
inte nu fråga om sådana företag utan
om fortsatt torrläggning, eller rättare
sagt vidmakthållande av en god torrläggning
av verkligt förstklassiga åkerjordar.
Det är det som behövs och inte
dessa mer eller mindre stenbundna marker,
som har uppstått efter misslyckade
stora torrläggningsföretag. På dem skall
vi låta skog växa. Det är de goda åkerjordarna
det nu är fråga om. De behöver
också bli ordentligt torrlagda, och
därvidlag fattas det ännu mycket i vårt
land innan vi får allting i det skick som
det bör vara.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det var en formulering
snarare än en tanke som jag fäste mig
vid i jordbruksministerns anförande.
Han nämnde någonting om ett ärende
— inte det ärende som jag nu kommer
att beröra — som hade behandlats förra
året, och han ansåg att det för statsmakterna
nu inte fanns någon anled -

ning att för den sakens skull ändra sig.
Det intresse, som jag har för en del saker
som hänt, gör att jag bland annat
följt med hur arbetarpartiets riksdagsgrupp
arbetade förr i världen, när den
inte var i regeringsställning. Jag har
därvid ingalunda kunnat konstatera någon
tendens att man, därför att man
inte den ena riksdagen fick igenom
väsentliga önskemål, skulle ansett sig
förhindrad att komma igen nästa riksdag.
Det tycker jag är förebildligt och
skall försöka rätta mig efter.

En av de centrala frågorna i vårt
land är givetvis frågan om att trygga
människor mot arbetslöshet, trygga en
full sysselsättning och bereda möjlighet
för människor att också behålla sin lokala
förankring och undvika störande folkomflyttningar.
Inom industrien har
mycket omfattande åtgärder vidtagits
och många miljonbelopp anslagits i sådant
syfte. I de fall då det har visat
sig svårt att på någon ort åstadkomma
försörjningsmöjligheter har man i det
längsta velat undvika omflyttningar, velat
undvika att rycka bort människor
från deras miljö och försökt skapa sysselsättningar
på orten för att de skall
kunna fortsätta sin verksamhet där.

Om jag då gör en jämförelse med frågan
om de ofullständiga jordbruken så
beror det på att man där har problemen
med partiell arbetslöshet i mycket
stor utsträckning. Enligt min mening
är dessa problem väl värda en uppmärksamhet
motsvarande den som ägnas arbetslöshet
på andra håll. Jag konstaterar
också, att samma skäl som talar för
att man i möjligaste mån skall låta människor
leva kvar i sin gamla trakt och
näring och inom denna erhålla försörjning
gäller även beträffande de ofullständiga
jordbrukens folk. Det är en
mycket litet nöjaktig lösning av problemen
när man säger: »Om det inte går
bra slår vi ut ett antal jordbruk och
låter människorna flytta därifrån.» Sådana
metoder iir inte populära inom industrien.

Dessa allmänna synpunkter kan väl
vara värda att något litet nämnas som

116 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

bakgrund till den uppfattningen att det
är nödvändigt att effektivt fullfölja en
komplettering av de ofullständiga jordbruken.

Det var på grund av denna min uppfattning
som jag med stort intresse lyssnade
till de toner som anslogs först av
herr Eskilsson och sedan i ännu djupare
bas av herr Sveningsson. Jag kan
inte hjälpa att jag fick intrycket att de
lade in något av sin själ i detta. Herr
Eskilsson talade om de felaktigheter
som begåtts när man i en del fall hade
lämnat stöd åt små jordbruk, som det
sedermera visat sig svårt att upprätthålla,
och herr Sveningsson talade om
det missnöje som lantbruksnämndernas
verksamhet åstadkommit i landet. Det
är alldeles riktigt som herr Jonsson i
Fjäle framhöll, att man inte behöver
hålla sig till Skattebetalarnas förenings
fem exempel och inte heller till herr
Sveningssons sjätte, utan det finns därutöver
tillräckligt många fall, där lantbruksnämnderna
inte på ett nöjaktigt
sätt kunnat lösa problemen; och detta
är ganska naturligt. Lantbruksnämnderna
kan inte lyckas i samtliga fall —• de
måste söka sig fram till lösningar utifrån
givna förutsättningar och med den
ram lagstiftningen drar upp —- men de
lyckas i många, många fall. Missnöjet
finns representerat hos ett visst klientel,
och i all synnerhet herr Sveningsson
har tagit intryck av det klientelet,
men även herr Eskilsson. Det var detta
klientel vi tänkte på i 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
när vi
konstaterade att den riktigaste rationaliseringsåtgärden
inte alltid åstadkommes
bara för att vederbörande har
de största ekonomiska resurserna och
för ögonblicket kan betala mer än andra.
Det kan finnas fall där man måste
räkna med att en åtgärd är nödvändig
för att skapa bärighet åt ett jordbruk
vars ägare inte har råd betala vad som
helst. Då må de som har de större resurserna
känna sig hårt irriterade när
de inte får tillfälle att spela ut sina stora
pengar och köpa bort sina fattiga
grannar i den utsträckning de själva

önskar och vill. Jag tror inte att våra
bygder i längden har större nytta av
en sådan kortsiktig rationalisering. Enligt
min mening kommer flera misstag
att begås, om man släpper lös dessa
krafter, än de misstag som lantbruksnämnderna
kan ha begått.

I detta ärende föreligger motioner angående
möjligheterna att effektivisera
jordbruksrationaliseringen, och dessa
motioner har uppmärksammats i reservation
11.

Här sades nyss att det är litet som
har uträttats. Ja, i fråga om skogskompletteringen
konstaterade den dåvarande
regeringen 1951 att det hade gjorts
alldeles för litet, vilket sammanhängde
med att resurser inte funnits tillgängliga
o. s. v. Det är klart att resultaten
även i framtiden blir beroende av resurserna
och hur de används. Om jag
då berör de synpunkter som framhållits
i motionerna I: 481 och II: 595 så vill
jag bara slå fast att motionerna syftar
bl. a. till att man skall beakta behovet
av att statens tillgångar av skogsmark
får medverka dels direkt för att genomföra
förstärkningar och bättre arrondering
av jordbruk och dels för att genomföra
byten. Nu är det ju så att de
beslut man räknar med förutsätter utnyttjande
av kronans resurser i en viss
utsträckning. Således är det inte fråga
om någonting nytt utan om nyanser i
detta hänseende, när motionärerna velat
få beaktade möjligheterna att man
ökar möjligheterna att utnyttja kronans
mark för att genomföra förbättringar.
Jag finner alltså att den omständigheten
att ett beslut fattades vid föregående
riksdag inte innebär att man den gången
gjorde färdigt allt i fråga om nyanseringen
av detta program. Det förefaller
mig i stället rimligt att man även
på det området oavlåtligt strävar att
komma fram till bättre normer, som kan
vara effektiva och lämpliga för sitt ändamål,
i enlighet med de grunder som
av statsmakterna fastställts.

Herr Sigfrid Larsson pekade på att
kronans prissättning inte har underlättat
förvärven, och såvitt jag förstår har

117

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens

detta i många fall utgjort ett ganska absolut
hinder för kronans medverkan.
Motionärerna har särskilt tryckt på den
inadvertens, den brist i överensstämmelse,
som föreligger mellan den räntesats
enligt vilken man kapitaliserar värdet
av skogsmark som skall försäljas för
komplettering, och den räntesats som
tillämpas vid de statliga garantilånen.

Om jag med ett enkelt exempel pekar
på vad det gäller, så gör jag det genom
att fastslå att om exempelvis kapitaliseringsprocenten
är 4,25 procent och räntesatsen
på garantilånen sattes till 6,25
procent, så innebär detta ingen särskild
lockelse för människorna att engagera
sig. »Med det mått varmed I mäten skall
eder mätet varda», tycker jag är en
princip som borde vara tillämplig i detta
fall. Om kronan vid beräkningen av
räntan på de lån som skall möjliggöra
kompletteringar räknar med en räntesats,
borde det inte vara alltför stor
skillnad mellan den räntesatsen och den
räntesats som domänverket tillämpar vid
värderingarna.

Det andra önskemålet som framhålles
i motionen är, att man skulle ordna så
att lånvillkoren, alltså amorteringsvillkoren
och över huvud taget lånens löptid,
inte uppdrages i överensstämmelse
med en stel byråkratisk mall utan med
hänsyn till de förutsättningar som föreligger
när det gäller att förvärva ett
visst skogsskifte. Är detta skogsskifte
kanske försett med mogen skog, är det
ju klart att amorteringarna kan genomföras
hastigare genom uttag. I det fallet
däremot, där det kanske är så att för
kompletteringen har förvärvats skog
som har varit illa hanterad och är i
behov av skogsvårdsåtgärdcr, där man
kanske har tagit ut skörden i förskott,
är det klart att frågan om amortering
och lånens löptid bör vara av en helt
annan betydelse.

•lag kan inte finna annat än att detta
är en fråga om rent praktiska åtgärder,
och den omständigheten att riksdagen
förra året inte accepterade ett sådant
resonemang innebär väl inte att den för
all framtid skall slå dövörat till för så
enkla och naturliga synpunkter.

Nr 18

och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

Med detta har jag sagt ungefär vad jag
önskar säga i sammanhanget, och jag
har inga andra yrkanden än de som
tidigare har framförts av herr Sigfrid
Larsson.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har här tidigare instämt
i herr Sigfrid Larssons första anförande,
och jag skall därför fatta mig
kort.

Jag vill bara i detta sammanhang ha
sagt att när det gäller den skogliga personalen
tror jag att den nya organisationen
ger möjligheter till en förbättring
på den punkten, men jag tror inte att
den blir så stor att den räcker till. Vi
behöver ha många sådana tjänster och
många befattningshavare som kan dessa
frågor. Det gäller köp och byten av
skogsfastigheter, och det gäller värderingar
i olika hänseenden. Just på detta
område har vi haft en besvärlig flaskhals,
och det är farligt om den situationen
består. Jordbruksministern försäkrade
här att en avsevärd förbättring
kommer att inträda, och även jag har
deklarerat att jag tror på det. Men säkert
kommer ändå en brist att kvarstå.
Får jag tolka jordbruksministerns
förklaring, att han är positiv till detta,
på det sättet att därest det visar sig behövas
och därest en flaskhals alltjämt
kommer att bestå på den här punkten,
vill jordbruksministern hjälpa till att
genom omfördelning av tjänsterna få ytterligare
tjänster på det här området?

Till herr Sveningsson skulle jag sedan
bara vilja säga att när han gör gällande
att lantbruksnämnderna inte har infriat
förhoppningarna och att landsbygden
på sina håll avfolkats sedan lantbruksnämnderna
kom till, så ligger det sanning
i det senare påståendet. Men denna
utveckling bar väl inte direkt med
lantbruksnämnderna att göra. Det är
klart att man inte alltid kan vara nöjd
med vad lantbruksnämnderna åstadkommit.
I vissa fall kan ju misstag ha begåtts.
Men man måste vid också inse —-såsom för övrigt herr Jonsson i Fjiile
framhöll — att bland så många fall som

118 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

lantbruksnämnderna haft att handlägga
måste en del ha blivit misslyckade. I
regel har de väl i alla fall uträttat ett
värdefullt arbete. Jag vill i detta sammanhang
ha sagt, att den som aldrig
har gjort något fel har väl heller aldrig
gjort något gott; han har aldrig trott
sig om något och därför heller aldrig
åstadkommit något särskilt.

Det är givet att jordförvärvslagen behövs,
och det är också självklart att
dess tillämpning måste bevakas av någon.
Jag skulle vilja ställa frågan, hur
landsbygden skulle ha sett ut nu, om vi
inte haft denna lag. Jag har haft tillfälle
att se hur en hel del hemman gick
sitt öde till mötes, innan lantbruksnämnderna
kom till, och jag vill säga att det
var hög tid att någonting gjordes på den
punkten.

Jordbruksministern har ju signalerat
en utredning beträffande lantbruksnämndernas
framtida organisation, och
herrar Sveningsson och Eskilsson har
uttalat sitt gillande därav. I detta önsketänkande
torde inrymmas en förhoppning
om att nämnderna skulle avvecklas
och kanske att jordförvärven helt skulle
friges. Jag skulle gärna här vilja ställa
den frågan: Delar jordbruksministern
denna deras uppfattning?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan
med viss uppdelning, vartill herr
talmannen ville återkomma, och därefter
särskilt angående utskottets motivering
i viss del, där annat yrkande förekommit
än om godkännande av utskottets
yttrande.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt rörande
varje punkt, beträffande vilken
annat yrkande framkommit än om bifall
till utskottets förslag, därvid dock dels
punkterna I A, I G, I H, T J och I K och
dels punkterna I I och I L skulle upp -

tagas samtidigt, samt därefter särskilt i
vad gällde utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande punkterna I A, I G, I H, I J
och I K, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan i nämnda punkter
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 602.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten I C, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att
motionerna 1:624 och 11:760 i förevarande
del skulle bifallas; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
625 och II: 761, såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten I D förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Sigfrid Larsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkterna I I och
I L, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Eskilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
delar; 3:o) att kammaren skulle
bifalla motionerna 1:624 och 11:760,
såvitt nu vore i fråga; samt 4.-o) att
motionerna 1:625 och 11:761 i förevarande
delar skulle bifallas. Herr talmannen
yttrade, att med hänsyn till kam -

Fredagen den 20 mai 1960 em. Nr 18 119

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

m. m.

marens redan fattade beslut yrkandena
om bifall till motionerna finge anses förfallna.

Härefter gjordes enligt de återstående,
under l:o) och 2:o) här ovan angivna,
yrkandena propositioner; och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten I M, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Eskilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; 3:o) att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:624 och II:

760, såvitt nu vore i fråga; samt 4:o) att
motionerna I: 625 och II: 761 i förevarande
del skulle bifallas. Emellertid, anförde
herr talmannen, torde yrkandena
om bifall till motionerna få anses hava
förfallit genom kammarens redan fattade
beslut.

Därpå gjordes enligt återstående, under
l:o) och 2:o) här ovan angivna,
yrkanden propositioner; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

I avseende å punkten I P, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o)
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 624 och II: 760 i förevarande del;
samt 3:o) att motionerna 1:625 och II:

761, såvitt nu vore i fråga skulle bifallas.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
I R förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Lage Svedberg m. fl. vid utlåtandet

avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten I R, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lage Svedberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I T framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

120 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22 punkten
I T, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna havar
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten I X förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten I X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a —■ 08;

Nej — 48.

Härpå gjordes rörande envar av punkterna
III och IV enligt förekomna yrkanden
propositioner, dels på bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock på antagande
av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr Nord
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen; och förklarades
propositionerna på bifall till vad
utskottet hemställt vara med övervägande
ja besvarade.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten VI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten VII, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar
Sigfrid Larsson och Harald Pettersson
vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18 121

Ang. vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,

ni. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten VII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sigfrid Larsson
och Harald Pettersson vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Larson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjordes enligt de i fråga om
punkten VIII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande

av det förslag, som innefattades i den
av herrar Sigfrid Larsson och Harald
Pettersson vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i övrigt hemställt.

Slutligen gjordes beträffande utskottets
motivering i det stycke å s. 53 i det
tryckta utlåtandet, som började med orden
»På samma» och slutade med »utskottets
sida.» propositioner, först på
godkännande av vad utskottet yttrat samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna
den motivering, som i berörda
del föreslagits i den av herr Sigfrid
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 32, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 rörande
vissa norrlandsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

122

Nr 18

Lördagen den 21 mai 1960

Lördagen den 21 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 227, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 285, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar;
samt

nr 286, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 161, med förslag till lag om
byggnadsminnen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 690 till bankoutskottet
och

motionen nr 691 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24 och
statsutskottets utlåtanden nr 129—136.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till en
estnisk skola i Göteborg.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Därefter godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att, under förutsättning att den nu godkända
voteringspropositionen bleve godkänd
även av andra kammaren, enligt
överenskommelse med nämnda kammares
talman gemensam omröstning i ärendet
komme, såsom tidigare meddelats,
att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 25 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35,
andra lagutskottets utlåtanden nr 43 och
45 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 och memorial nr 33.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/
61 till avskrivning av nya kaptalinvesteringar; nr

141, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till
Stockholms kapplöpningssällskap;

nr 142, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
till riksstat för budgetåret 1960/61
m. m.;

Lördagen den 21 maj 1960

Nr 18 123

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition anående statstjänstemannens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. m., i vad propositionen avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom att utfärda
de övergångsbestämmelser som må bliva
erforderliga i anslutning till dessa ändringar; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1960/61, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt;

nr 63, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av skattesystemet,
m. m.; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

25, angående regleringen för budgetåret
1960/61 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m.m.;

nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om vissa åtgärder
på den offentliga ekonomiska politikens
område; samt

nr 27, angående särskilt lönetillägg åt
bos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; första

lagutskotets utlåtande och memorial: nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 37, angående uppskov med behandligen
av vissa utskottet tilldelade ärenden; andra

lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

44, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 §
1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967), dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.;

nr 48, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna;

nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.13.

In fidem
K.-G. Lindelötv