Nr 18 FÖRSTA K AM MAR EN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 FÖRSTA K AM MAR EN 1969

17—18 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 17 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av fru Lundblad, Grethe, (s) ang. läkarundersökning av vårdnadshavare
för barn.................................... 3

av herr Karlsson, Ove, (s) ang. beredskapsarbetena för den

äldre arbetskraften .................................... 4

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. avgifterna vid långtidsvård
m. in............................................. 7

Svar på interpellation av herr Kaijser (m) om rätt i vissa fall för

läkare att uppbära näringsbidrag .......................... 13

Interpellation av herr Werner (vpk) ang. Barkarby flygplats och

bebyggelsen av Järvafältet ................................ 14

Meddelande ang. enkel fråga av herr Richardson (fp) ang. namn
på den nya integrerade gymnasieskolan .................... 15

Fredagen den 18 april

Om statligt kreditstöd vid förvärv av skogsmark, m. m......... 16

Om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk .................. 17

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
................................................ 24

Rundradioverksamheten m. m............................... 28

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål, m. m.:

Konstnärsbelöningar ...................................... 59

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m......................................... 62

Bidrag till Tekniska museet................................ 68

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m. 70

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m................... 81

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.......... 83

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid,

Om förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning till anstaltsvistelse

eller värnpliktstjänstgöring ................................ 88

Meddelande ang. enkel fråga av herr Berglund (s) ang. vissa missförhållanden
i samband med tillämpningen av datateknik vid
skatteindrivningen i Stockholm ............................ 91

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 april

Statsutskottets memorial nr 44, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till S:t Lukasstiftelsen.............................. 16

— nr 45, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av vissa till

statsutskottet hänvisade motioner.......................... 16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, om statligt kreditstöd vid förvärv
av skogsmark, m. m................................. 16

— nr 8, om statlig kreditgaranti för deltidsj ordbruk .......... 17

— nr 9, om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva

familjejordbruk .......................................... 24

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. anslagen till rundradioverksamheten
m. m........................................... 28

— nr 41, ang. överlåtelse av staten tillhörig fast egendom...... 59

— nr 43, ang. anslag till vissa allmänna kultur- och bildnings ändamål

samt internationellt-kulturellt samarbete .......... 59

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, om samordning av samtliga
lagbestämmelser angående underhåll till barn.............. 88

— nr 34, ang. förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning till anstaltsvistelse
eller värnpliktstjänstgöring .................. 88

— nr 35, ang. ersättningen vid yrkesskada.................... 89

— nr 36, ang. värnpliktigs sjukpenningavgift.................. 89

— nr 37, ang. ersättningen från den allmänna sjukförsäkringen

för sjukhus- och läkarvård utomlands...................... 89

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26, om föreskrifter angående
personalmatriklar bekostade av allmänna medel...... 89

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Torsdagen den 17 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 121, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt jämte motioner.

Ang. läkarundersökning av vårdnadshavare
för barn

Statsrådet fru ODHNOFF erhöll ordet
för att besvara fru Grethe Lundblads
(s) fråga angående läkarundersökning
av vårdnadshavare för barn,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 11 april, och anförde:

Herr talman! Fru Grethe Lundblad
har frågat om jag anser, att en laglig
möjlighet för barnavårdsnämnderna att
ålägga föräldrar eller annan fostrare
att genomgå läkarundersökning skulle
öka barnavårdsmyndigheternas möjligheter
att i förebyggande syfte vidta åtgärder
innan barn utsätts för allvarliga
påfrestningar på grund av sina hemförhållanden.

Den här frågan diskuterades vid tillkomsten
av den nuvarande barnavårdslagen.
Möjligheten att införa befogenhet
för barnavårdsnämnderna att förordna
om läkarundersökning av föräldrar
avvisades emellertid. Därvid
hänvisade man till att en sådan befogenhet
skulle väcka allvarliga betänkligheter
med hänsyn till de enskildas

anspråk på skydd för den kroppsliga
integriteten.

Jag vill erinra om att den förra året
tillsatta socialutredningen enligt sina
direktiv skall företa en allsidig översyn
av barnavårdslagen. Jag utgår ifrån,
att den av fru Lundblad aktualiserade
frågan kommer att prövas av socialutredningen
i detta sammanhang.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret, som jag
tycker låter ett litet hopp skymta fram.
Bakgrunden till min fråga är inte enbart
att man på senaste tiden såväl i
pressen som i andra massmedia har
relaterat fall av både barnmisshandel
och vanvård eller försummelse av barn.
I flera av dessa fall har framskymtat
att orsaken till försummelsen eller vanvården
varit föräldrarnas psykiska
ohälsa, eller man kan kanske säga att
en psykisk svaghet, ibland av mera tillfällig
art, varit orsaken till att man använt
olämpliga uppfostringsmetoder.

Jag har också den erfarenheten att
de ärenden, där man kan vidta åtgärder
enligt barnavårdslagens 25 § mom.
a, är mycket svåra att utreda. Det är
också en av anledningarna till att jag
har frågat om inte barnavårdsmyndigheterna
skulle få rätt att ålägga föräldrar
att genomgå läkarundersökning i
ärenden under utredning.

Ibland har allmänheten kanske bibringats
den uppfattningen att barnavårdsnämnderna
inte i tillräcklig omfattning
utnyttjar möjligheten att skilja
barn från hem där de utsätts för olämplig
behandling.

Häremot får man ställa förarbetena
till barnavårdslagen, där det ofta framhävs
att man skulle sträva till ett för -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Ang. beredskapsarbetena för den äldre arbetskraften

troendefullt samarbete mellan barnavårdsnämnder
och föräldrar. Departementschefen
uttalade den gången att
han ansåg att en läkarundersökning av
föräldrar/fostrare inte skulle åläggas
dem därför att det kunde anses strida
mot föräldrarnas rätt till integritet, mot
deras rättssäkerhet.

Men barnet då — kan man fråga —
som är helt försvarslöst i sin hemmiljö?
Har det någon säkerhet? Säkerhet att
någon hjälper det när föräldrarna sviker?
Ofta är utredningen av hemmiljön
och bevisföringen för att denna är
olämplig mycket svåra. Det är svårt
därför att det nästan aldrig är fråga
om en medveten önskan att skada barnet.
Det är svårt därför att mycket få
föräldrar räcker till i alla uppfostringssituationer.
Det gäller därför att bedöma
om det är fråga om en tillfällig
»miss» eller en verkligt olämplig hemmiljö.
Det är också svårt att utreda sådana
här fall därför att känslobanden
mellan föräldrar och barn kan hålla
även under mycket allvarliga påfrestningar.
Då är det mycket svårt att fastställa
liur stor grad av olämplighet eller
oförmåga det finns hos föräldrarna.

Jag har en känsla av — men kan inte
bevisa det med någon statistik — att
utredningar i ärenden beträffande fostrares
oförmåga tar längre tid i anspråk
än utredningar beträffande underårigas
misskötsamhet av olika slag. Men
jag tror att barnavårdsnämnderna, när
de får ärendena för bedömning, ofta
ser mycket allvarligt på dessa ärenden,
skall vi kalla dem vanvårdsärenden,
vid sin bedömning av vilken åtgärd
som skall vidtagas.

Att jag har viss sympati för att ge
barnavårdsnämnderna rätt att ålägga
föräldrar att genomgå läkarundersökning
har delvis sin grund i en önskan
om snabbare och mera grundliga utredningar
i sådana fall. Har man ingen
läkarundersökning måste behovet av
åtgärder bedömas helt utifrån sociala
värderingar. Kunde man även få tillgång
till medicinska värderingar —

eventuellt från den psykiska barnaoch
ungdomsvården — skulle man få
en mycket säkrare bedömningsgrund.

En ytterligare anledning till att jag
anser att det bör finnas möjlighet till
ett visst tvång är att i ärenden där föräldrar
visat bristande insikt eller bristfälligt
omdöme i förhållande till barnen
medför just dessa egenskaper hos
föräldrarna — eller brist på egenskaper
kanske man skall säga —- att deras
villighet att frivilligt medverka blir
mindre. Samtidigt är läkarundersökning
motiverad just i dessa fall. Man
har att göra med en ond cirkel.

Jag tror inte att jag är helt ensam
om denna uppfattning. Karl Höjer skriver
i sin bok Samhället och barnen
från 1961: »Understundom vore det
uppenbarligen önskvärt att kunna få
en läkarundersökning till stånd även
för den underåriges föräldrar eller en
av dem. Någon kallelse till sådan undersökning
kan emellertid icke utfärdas
utan här är nämnden helt hänvisad
till att söka komma överens med
vederbörande om en undersökning.»

Det är med stort intresse jag i statsrådets
svar noterar att departementet
har den uppfattningen att den här
nämnda frågan kommer att beaktas av
socialutredningen, som för närvarande
arbetar. Vi bör inte lämna någon möda
osparad för att öka möjligheterna att
hjälpa de barn som kommer i kläm i
sin hemmiljö.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. beredskapsarbetena för den äldre
arbetskraften

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Ove Karlssons
(s) fråga angående beredskapsarbetena
för den äldre arbetskraften, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 21 mars, och yttrade:

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Ang. beredskapsarbetena för den äldre arbetskraften

Herr talman! Herr Ove Karlsson har
frågat om jag anser att ytterligare åtgärder
är erforderliga för att tillse att
den äldre och lokalt bundna arbetskraften
inte i samma utsträckning som
nu sker drabbas av den pågående inskränkningen
av beredskapsarbeten.

Den nedskärning av beredskapsarbetena
som nu har inletts gäller till största
delen allmänna beredskapsarbeten
och i fråga om dessa i första hand länen
utanför skogslänen. De särskilda
beredskapsarbetena berörs i mindre
utsträckning av nedskärningen. Därav
följer att de äldre som sysselsätts vid
beredskapsarbeten endast i mindre omfattning
kommer att bli berörda. I de
fall länsarbetsnämnderna anfört speciella
skäl för att vissa beredskapsarbeten
skall fortgå trots den planerade
nedskärningen har arbetsmarknadsstyrelsen
medgett sådan jämkning.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga. Anledningen till frågan är den
oroande utveckling och besvärliga situation
som i många fall drabbat enskilda
personer såväl som orter och
områden genom indragningen av beredskapsarbetena
under våren. Denna
indragning skedde i många fall i rätt
snabb takt.

För att inga missförstånd skall behöva
uppstå vill jag först säga att vi
anser att en rörlig arbetsmarknad är
nödvändig och att en stimulans på olika
sätt måste ges för att få människor
att flytta till orter där det råder brist
på arbetskraft. Man bör naturligtvis i
första hand försöka få arbetslösa människor
att flytta. Vad som gör mig orolig
nu när beredskapsarbetena avvecklas
är att en blick i statistiken säger en
att det är den äldre arbetskraften som
drabbas hårdast, människor som betraktas
som lokalt bunden arbetskraft.
Av de arbetslösa i mitt län under den
gångna vintern har ett stort antal varit
över 60 år.

Skogsvårdsarbetena, i vilka de äldre
arbetslösa skogsarbetarna i stor utsträckning
varit sysselsatta, visar en
oroväckande utveckling. Ett stort antal
av de friställda finns i åldrarna över
60 år, och mer än hälften tillhör åldersgruppen
55 år och äldre. I den åldern
är det stora svårigheter att få arbete
på den öppna arbetsmarknaden, även
efter omskolning.

En mera lokal undersökning visar att
i en kommun där 25 personer friställdes
från de skogliga beredskapsarbetena
— siffran härrör sig från omkring
den 20 mars — var 15 födda mellan
1903 och 1908. Av dessa var flertalet
inte kvalificerade för äldrestödet. De
hade inte arbetat 24 månader under de
senaste tre åren. En del av dem var
också utförsäkrade från arbetslöshetskassan.
Förmodligen är förhållandet
likartat på andra platser.

Personligen anser jag att beredskapsarbeten
aldrig skall vara något slutmål
utan att det i varje fall beträffande den
yngre och medelålders arbetskraften
alltid måste finnas en strävan att nå
anställningar på den öppna arbetsmarknaden.
För den som kommit upp
i åldrarna, den som har ett lyte eller
den som drabbats av en skada och har
uppenbara svårigheter att flytta till annan
ort kan ett beredskapsarbete emellertid
vara den enda lösningen. Samhället
ingriper ju i många sammanhang
för att hjälpa den enskilde, och jag
hoppas därför att den pågående indragningen
av beredskapsarbetena inte
alltför hårt skall behöva drabba den
äldre arbetskraften.

Så ett par ord, herr talman, innan jag
slutar, angående vad statsrådet sade om
att indragningen inte så mycket skulle
drabba de särskilda beredskapsarbetena.
I ett cirkulär från arbetsmarknadsstyrelsen
sägs att »det växande behovet
av arbetskraft bör nämligen förbättra
möjligheterna till anställning på
öppna marknaden för personer som är
sysselsatta i beredskapsarbeten». I cirkuläret
anförs vidare: »Under hänvis -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1909

Ang. beredskapsarbetena för den äldre arbetskraften

ning till vad ovan anförts får styrelsen
meddela att samtliga beredskapsarbeten
... skall nedläggas vid de tidpunkter
som nedan angivits.» Och så står
det att allmänna och särskilda beredskapsarbeten
med vissa undantag skall
nedläggas enligt följande plan: S-, Woch
X-län den 3/4, Y och Z den 30/4.
Jag anser att dessa län kan räknas till
skogslänen. Jag hoppas, herr talman,
att jag på ett modest sätt har kunnat
understryka nödvändigheten av att det
inom dessa områden skapas möjligheter
och förutsättningar att bedriva beredskapsarbeten.

Jag vill ännu en gång, herr talman,
tacka herr statsrådet för svaret med
den förhoppningen att det i fortsättningen
skall bli en positiv bedömning
av frågan om sysselsättning av äldre
och lokalt bunden arbetskraft i beredskapsarbete.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill kanske först
erinra herr Ove Karlsson om att vi varje
år när våren kommer och möjligheterna
att få arbete på annat håll blir
större regelmässigt drar ned både de
allmänna beredskapsarbetena och de
särskilda beredskapsarbetena.

I år har det skett en snabbare neddragning
inom vissa län än vad som
exempelvis varit fallet i fjol. Detta beror
på att arbetsmarknadssituationen
och möjligheterna att få annat arbete
i dag ter sig betydligt ljusare än förhållandet
varit på mycket länge.

Jag kan här nämna totalsiffrorna.
Den 10 mars fanns det något mer än
43 000 lediga platser i landet, och det
var faktiskt 15 000 fler platser än i fjol
vid samma tidpunkt. Om jag begränsar
mig till skogslänen kan jag upplysa att
det där vid samma tidpunkt i år fanns
något över 5 000 lediga platser, vilket
innebär en ökning med nära 2 000 i
jämförelse med föregående år.

Jag vill inte alls med detta göra gällande
att det på något sätt skulle vara

oberättigat att tala för att möjligheter
bereds den äldre arbetskraften att få
stanna kvar i beredskapsarbeten —- så
kommer att ske också i ganska betydande
utsträckning. Om vi fortfarande
ser på den situation som rådde i mars
finner vi att 13 500 personer — det
gäller handikappade med flera grupper
— var sysselsatta i de särskilda beredskapsarbetena.
Det var faktiskt 2 000
färre än som i fjol sysselsattes vid denna
tidpunkt. Går jag ytterligare ett år
tillbaka finner jag att vi i år hade 6 000
flera sådana arbeten på gång. Vi får
därför alltid se detta som ett samspel.
När konjunkturerna går upp, får vi
räkna med — och herr Ove Karlsson
hade ju samma uppfattning —- att denna
verksamhet begränsas. Det vore ju
oriktigt om det skulle bli på det sättet
att den ökade efterfrågan på arbetskraft
skulle ta sig uttryck i att man
fick söka arbetskraft utanför landets
gränser. Det sker en betydande tillströmning
i dag från våra nordiska
grannländer och från annat håll. I den
situationen är det alldeles uppenbart
att vi måste i en högkonjunktur knappa
in på beredskapsarbetena, ty eljest
har vi ingenting att ta till om vi skulle
få sämre möjligheter till arbete i landet
än vi nu tycks ha.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Jag var, som jag sade
i mitt inledningsanförande, överens
med herr statsrådet om nödvändigheten
av att begränsa beredskapsarbetena
under högkonjunkturerna. Jag ville
emellertid påtala just de svårigheter
som den äldre och lokalt bundna arbetskraften
haft framför allt i vissa
skogslän, och jag hoppas att jag också
kunnat klargöra i mitt anförande att
jag framför allt åsyftade den äldre och
lokalt bundna arbetskraften, särskilt

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

personer över 55 år. Enligt de siffror
som redovisats för de senaste veckorna
ökar antalet arbetslösa bland dessa
människor, och det är beklagligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Ferdinand. Nilssons
(ep) fråga angående avgifterna vid
långtidsvård in. in., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 10
april, och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har ställt frågor till mig rörande
en överenskommelse som träffats mellan
representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen beträffande
vårdavgiften i sluten sjukvård
och om de motiv som ligger bakom
denna överenskommelse.

Efter överläggningar mellan representanter
för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen har i januari
1969 nåtts enighet om en samförståndslösning
rörande vissa sjukförsäkrings-
och sjukvårdsfrågor, överenskommelsen
har godkänts av Svenska
landstingsförbundets styrelse och
Svenska kommunförbundets sjukvårdsdelegation.
Den har därefter i februari
redovisats i en departementspromemoria
med förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen
m. m.

Överenskommelsen kommer att ligga
till grund för viktiga reformer inom
sjukförsäkringen, vilka efter remissbehandling
av departementspromemorian
är avsedda att genomföras den 1 januari
1970. Dessa reformer innebär
främst att ett radikalt förenklat ersättningssystem
för sjukförsäkringen införs
för all den öppna läkarvård som
lämnas i samhällets regi och att en betydande
förbättring genomförs av pen -

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.

sionärernas sjukförsäkringsskydd vid
sjukhusvistelse. Överenskommelsen innefattar
att sjukvårdshuvudmännen vid
samma tidpunkt — alltså inte tidigare
än den 1 januari 1970 — ändrar vårdavgiften
i sluten sjukvård från i regel
5 till 10 kronor per dag och att sjukförsäkringen
står för denna höjda avgift
på samma sätt som hittills. För
sjukvårdshuvudmännen medför de
nämnda åtgärderna en inkomstökning
på tillsammans ca 235 miljoner kronor
om året. Av detta belopp finansieras
enligt förslagen i departementspromemorian
ca 200 miljoner kronor genom
en höjning av arbetsgivarnas avgift till
sjukförsäkringen. De försäkrades egna
avgifter till sjukförsäkringen kommer
inte att påverkas av reformerna.

Överenskommelsen förutsätter att
sjukvårdshuvudmännen inte företar någon
höjning av gällande vårdavgifter
i sluten sjukvård för någon patientkategori
före den 1 januari 1970. Motivet
härför är när det gäller pensionärerna
att nuvarande regler om utförsäkring
efter sammanlagt 180 dagars sjukhjälpstid
inte kan anses ge ett tillräckligt
försäkringsskydd vid en allmän
höjning av vårdavgiften till 10 kronor
per dag. Det bör påpekas att vid beräkningen
av dessa 180 dagar läggs
ihop alla kortare och längre sjukskrivningsperioder
efter pensionsbeslutet
och att utförsäkringen därför kan träffa
även pensionärer med en relativt
kort aktuell vårdtid vid utförsäkringstillfället.
Jag har ansett det vara utomordentligt
viktigt att genomföra en förbättring
av detta försäkringsskydd för
pensionärerna innan någon allmän höjning
av vårdavgiften kommer till stånd.
Jag vill gärna säga att sjukvårdshuvudmännens
representanter vid våra överläggningar
har haft förståelse för denna
strävan att öka pensionärernas försäkringsskydd
innan någon avgiftshöjning
sker. Överenskommelsen innefattar
att den nuvarande 180-dagarsregeln
för pensionärernas sjukvårdsförsäkring
utsträcks till 365 dagar med verkan

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.
fr. o. m. den 1 januari 1970 och, som
jag förut nämnt, att några höjningar
av vårdavgiften inte skall ske före denna
tidpunkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Aspling få framföra mitt tack för
de synpunkter han anfört i anslutning
till mina frågor. Jag beklagar det, men
jag har en känsla av att statsrådet nog
inte direkt anknutit till frågorna sådana
de var formulerade. Jag frågade om
landstingen genom avtal med representanter
för socialdepartementet bundits
att icke höja eller sänka vårdavgifterna.
Utan direkt anknytning till detta
ställde jag också en annan fråga, angående
de statliga synpunkter som skulle
tala för att under 1969 bevara de
stora differenser som föreligger mellan
avgifterna inom landstingen. Nu säger
statsrådet att huvudparten har avgifter
på 5 kronor. Ja, det är en knapp majoritet
som inte har sådana bestämmelser,
men den är mycket knapp så det
är ungefär hälften—hälften. Somliga
har ingen avgift alls utan endast fickpengar;
det förekommer i tre län. Dessutom
förekommer varianter på 8, 10
och 11 kronor. Så ungefär ligger det
till, och det var på den grundvalen jag
ställde mina frågor. Jag gjorde det därför
att vi i Uppsala län har fattat ett
beslut, som inte kom till i slöhetens
och slentrianens tecken utan efter en
ganska ingående diskussion. Där har
på intet håll gjorts gällande att vårt
landsting skulle vara bundet av något
avtal i dessa frågor.

Förvaltningsutskottets ordförande
och vice ordförande samt landstingsdirektören
var närvarande när resultatet
av dessa förhandlingar föredrogs,
men de hade tydligen inte precis samma
uppfattning som den herr statsrådet
ger uttryck åt, nämligen att man
icke fick röra vid dessa avgifter tidigare
än 1/1 1970. Nu säger statsrådet
försiktigt att man inte får höja dem.

Enligt ett uttalande som har gjorts av
hans medhjälpare i socialdepartementet
har man kommit överens om att avgifterna
skulle förbli oförändrade.

Nu är det faktiskt så, att av våra
grannlän har Stockholms och Gävleborgs
län en avgift på 5 kronor. Örebro
län och Västernorrlands län har 11 kronor,
Västmanlands län har 10 kronor,
Östergötlands län 10, Kalmar norra och
södra har båda 10 kronor och Älvsborgs
län har 10 kronor. Det varierar
ganska mycket. Man frågar sig därför
varför avgiften inte får höjas och varför
statsrådet anser det vara av så
utomordentlig vikt att man skall behålla
dessa orättvisor. Jag vet inte, men
den 1 maj lär det komma ett demonstrationsmärke,
på vilket det står att man
vill ha ökad jämlikhet, och jag undrar
om man kan få det på det här viset.

Jag vill understryka att vi, när vi
inom vårt län fattade vårt beslut, inte
erhöll några som helst uppgifter av
den som företrätt oss inom Landstingsförbundet
om att här skulle föreligga
någon överenskommelse. Vi blev mycket
häpna när vi såg uttalandet från
socialdepartementet. Det var därför jag
ställde min fråga.

Det är intressant att veta hur det
ligger till, när landstingens representanter
i styrelser och vid ordförandekonferenser
inte känner till överenskommelsen
och den likväl skulle vara
bindande för landstinget. Det var därför
jag frågade om landstingen genom
avtal förbundit sig, och på det fick jag
inget ordentligt svar.

Jag har också frågat mig om det ur
statens synpunkt är rimligt att under
år 1969 bibehålla denna olikartade avgiftsbestämning
som faktiskt förekommer.
Det är så mycket besvärligare
som de främmande patienter vi mottar
i vårt landsting på det viset hamnar
i en ganska egenartad situation. För
till exempel västmanlänningarna skall
det hos oss betalas 10 kronor medan
det för patienter från Stockholms län
skall betalas 5 kronor. Jag förstår inte

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

varför ett konserverande av dessa olikheter
skulle vara något statligt intresse.
Det är därför jag har ställt min fråga,
som jag knappast fick något klart svar
på.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Nilsson har ställt den här frågan.
Jag förstår att han känner sig litet bekymrad
över det beslut som hans landsting
har fattat och som han uppenbart
i så hög grad har medverkat till.

Som jag har framhållit i svaret föreligger
det en överenskommelse mellan
.socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen,
vilken innebär att någon
höjning av gällande vårdavgifter inte
skall ske före den 1 januari 1970. Det
är därför i högsta grad förvånande att
en borgerlig majoritet i Uppsala läns
landsting, såvitt jag vet med herr Nilssons
egen utslagsröst, har beslutat om
en höjning av vårdavgifterna för pensionärer
efter det att överenskommelsen
hade träffats. Samtliga socialdemokratiska
landstingsmän har också, såvitt
jag vet, reserverat sig mot landstingets
beslut. Att särregler införts av
vissa landsting innan överenskommelsen
träffades är inte något försvar för
att sedan överenskommelsen kommit
till stånd genomföra höjningar av pensionärernas
avgifter före den 1 januari
1970. Uppsala läns landsting har brutit
mot överenskommelsen, och det finns
verkligen anledning att beklaga detta,
herr Nilsson.

Jag vill påpeka för herr Nilsson att
överenskommelsen är undertecknad av
bland andra hans partikollega Stig
Hansson i Önnarp i egenskap av ordförande
i Landstingsförbundet. Till yttermera
visso: i slutet av januari samlade
Landstingsförbundet alla ordförandena
i förvaltningsutskotten till en
informationsträff om detta. Den 17
mars sände Landstingsförbundet till
landstingens förvaltningsutskott en
skrivelse, ur vilken jag ber att få citera

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.
följande: »Förbundet vill på förekommen
anledning understryka att den
mellan socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen
uppnådda samförståndslösningen
förutsätter att inga
som helst ändringar i nu rådande sjukhusavgiftssystem
företas för någon patientkategori
före den 1 januari 1970.»

Enligt min mening är det mycket
viktigt att en förbättring av pensionärernas
sjukförsäkringsskydd genomförs
innan det sker en allmän höjning av
vårdavgifterna, överenskommelsen innefattar
en reformering av pensionärernas
sjukförsäkring, och tidpunkten
när denna reform kan genomföras är
med hänsyn till remissförfarandet och
riksdagsbehandlingen den 1 januari
1970. Det är därför det har träffats en
överenskommelse om att gällande vårdavgifter
inte får höjas förrän efter
nämnda datum. Jag ser det som en
skyldighet för mig att ta till vara pensionärernas
berättigade intresse av en
förbättring av sjukförsäkringen genom
att utsträcka 180-dagarsregeln till att
avse 365 dagar. Det är för övrigt en
fråga, herr Nilsson, som många gånger
har varit aktualiserad här i riksdagen.
Hur många frågor och interpellationer
har jag inte besvarat om den s. k. 180-dagarsregeln! Och senast vid förra
årets riksdag väcktes en motion i den
här frågan av en partikollega till herr
Nilsson.

Vill herr Nilsson nu försvara de borgerliga
partiernas uppträdande i Uppsala
läns landsting, må det vara hans
sak. Han får då också ta konsekvenserna
av att detta noteras som ett utslag
av praktisk borgerlig politik, vilket
i hög grad har sin udd riktad mot
pensionärerna.

Det är i och för sig önskvärt med en
likartad avgiftssättning på sjukhem och
ålderdomshem. Detta syfte kommer
man att nå genom den träffade överenskommelsen,
men dessförinnan måste
sjukförsäkringsskyddet förbättras
för pensionärerna genom att sjukhjälpstiden
utsträcks från 180 till 365

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.
dagar. Först då finns de garantier som
behövs för att en höjning av vårdavgiften
till 10 kronor per dag skall kunna
genomföras.

Att det finns möjlighet till avgiftsnedsättning
etc. är inte heller någonting
nytt, utan det är en möjlighet som
skall finnas redan vid uttaget av den
vanliga sjukhusavgiften av fem kronor.
Detta är inte något försvar för en höjning
av vårdavgiften före den överenskomna
tidpunkten.

Motsvarande passus om möjligheterna
till avgiftsnedsättning finns för övrigt
också med i överenskommelsen för
tiden efter den 1 januari 1970.

Herr talman! Jag har varit angelägen
om att i hög grad understryka dessa
synpunkter mot bakgrunden av vad
som förevarit i denna fråga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag beklagar att herr
statsrådet varit så ensidigt informerad
i denna fråga. Vid det sammanträde
som här nämnts och där ordförandena
i landstingen var närvarande var också
vice ordförandena — en av dem som
står som reservant — närvarande.
Landstingsdirektören var också närvarande.
Men vi fick inte från något håll
några upplysningar om att ett avtal var
träffat, och jag har inte ens funnit att
herr statsrådet gjort gällande att något
bindande avtal var träffat, ty det hade
förutsatt att landstinget hade gett fullmakt
åt Landstingsförbundet i denna
fråga. I själva verket har landstinget
fått ärendet på remiss efteråt.

Herr statsrådet talar vidare med stora
bokstäver och med all rätt om värdet
av den reform som genomförs
fr. o. m. den 1 januari 1970. Även om
jag är litet kritisk på andra punkter,
vill jag ge ett fullt erkännande av denna
reform, men det är inte detta jag
här har tagit upp och frågat om, fastän
herr statsrådet har funnit den delen av
frågan intressantare.

Jag ber att få understryka att vad
som för mig varit av värde är att få
veta, om landstingen bundits genom
något avtal, och på den frågan har herr
statsrådet fortfarande inte gett något
som helst svar. Han säger att det har
förts vissa förhandlingar med Landstingsförbundet.
Det är alldeles riktigt
och jag skulle kunna interpellera där.
Men jag intresserar mig för vad socialministern
och socialdepartementet har
gjort i denna fråga, och jag tycker att
det är detta vi bör resonera om i dag.

Jag understryker att det är riktigt
att vi har haft olika meningar inom
vårt landsting angående vilka avgifter
som skulle tas ut. Men ingen av de reservanter
som herr statsrådet nämnt
har gjort gällande att något avtal var
träffat. Jag konstaterar att vid det informationsmöte
där uppgifter om reformen
lämnades till ordförandena var
även en av reservanterna — vice ordförandena
— företrädd. Han var med
efteråt och behandlade dessa ärenden
i förvaltningsutskottet utan att göra gällande
att vi skulle vara bundna av något
avtal. Han avgav reservation men
inte på denna grund, herr statsråd.

Jag hade inte tänkt gå in på dessa
detaljer, utan jag hade tänkt att vi skulle
kunna hålla oss till det centrala i
denna debatt, nämligen frågan om den
kommunala självbestämmanderätten i
dylika frågor. Men det gör inte statsrådet,
utan han vill göra partipolitik
av det hela. Om vi skall göra partipolitik
av detta, vill jag fråga statsrådet:
varför är det så ytterligt beklagligt att
Uppsala läns landsting har beslutat en
avgift av 10 kronor, under det att jag
inte hört några som helst beklaganden
över att Örebro läns landsting och att
Västernorrlands läns landsting fr. o. m.
den 1 januari 1969 höjt långtidsavgifterna
till 11 kronor? Säg mig, herr
statsråd: »Passar inte detta i den partipolitiska
kompotten?»

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
försvarar en dålig sak, och det gör
väl att han känner sig något besvärad
i denna debatt. Jag skall heller inte
förlänga den så mycket, men jag vill
till herr Nilsson säga följande. Har
man träffat en överenskommelse utgår
man också från att den skall hållas.
Det är väl ingen tillfällighet, herr Nilsson,
att Landstingsförbundet känner
sig uppfordrat att den 17 mars skicka
ut en skrivelse till landstingens förvaltningsutskott
där man, som jag
nämnde, just säger att man förutsätter
att ingen höjning av vårdavgifterna
skall ske före den 1 januari 1970.

Det är heller inte, herr Nilsson, såvitt
jag vet — och jag har försökt kontrollera
det — något annat landsting
än Uppsala läns som har företagit höjning
efter överenskommelsen. Det är
väl det som gör att herr Nilsson känner
sig något klämd i denna fråga, därför
att det i hög grad gäller pensionärerna.

Jag skall, herr talman, som sagt inte
förlänga debatten. Jag är tacksam för
att herr Nilsson har väckt frågan och
jag har fått tillfälle att markera dels
vad som har hänt i Uppsala läns landsting,
dels den överenskommelse som
vi här har träffat om en viktig fråga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet har velat
göra gällande att jag skulle kunna
känna mig klämd för vad som hänt i
denna fråga i Uppsala läns landsting.
Nej, herr statsråd, det är andra som
sitter hårdare i kläm, de som icke skulle
ha lämnat de uppgifter som de enligt
statsrådets mening skulle ha lämnat
för den händelse anledning därtill
funnits. När vi skickar vårt presidium
i förvaltningsutskottet till Stockholm
och dessa personer icke bär något att
invända —- när vi har en timslång debatt
i vårt landsting och ingen från
statsrådets parti på något vis gör gäl -

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.

lande att här finns någon överenskommelse
om vårdavgifterna — då har jag
anledning att betvivla att så är fallet.
Det är väl de personer som skulle ha
känt till fakta i saken och icke talat
om det, som sitter litet illa till. Vi däremot
som fattade våra beslut under
medverkan av dessa personer utan att
de nämnde något om detta, kan ju inte
sitta illa till. Det kan vi göra klart för
oss.

Sedan gör statsrådet ett sådant nummer
av Landstingsförbundets skrivelse.
Jag har tagit reda på den där skrivelsen.
Det var en kansliskrivelse som
skickades ut och som sedermera genom
en socialdemokratisk landstingsman
vidarebefordrades till lokalpressen i
Uppsala. Jag har alltså klart för mig
hur det hängde ihop med detta. Herr
statsråd, jag hade inte tänkt dra upp
de där sakerna här. Jag ville tala om
de principiella frågorna. Jag ville veta
om Landstingsförbundet är bundet och
kan binda landstingen. Jag finner icke
att vi kan vara bundna av någon överenskommelse
som var oss fullständigt
okänd och som våra representanter inom
Landstingsförbundet icke kände till,
ty i så fall hade de säkert talat om det,
herr statsråd.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Låt mig bara erinra
herr Nilsson om att när ifrågavarande
beslut fattades i Uppsala reserverade
sig samtliga socialdemokratiska landstingsmän
mot beslutet. Det föreligger
ju reservation mot de beslut som de
borgerliga träffade — såvitt jag vet
med herr Nilssons utslagsröst, vilket
jag nämnde förut. Det är väl något av
detta som gör att herr Nilsson nu känner
sig besvärad när hela frågan nu
har rullats upp och när Landstingsförbundet
i en skrivelse, mot bakgrunden
av vad som uppenbart har inträffat,
faktiskt får lov att på sitt sätt ge
herr Nilsson en bakläxa. Därtill kommer
att denna överenskommelse med

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Ang. avgifterna vid långtidsvård m. m.
Landstingsförbundet är träffad. Vi hade
oändligt många diskussioner, herr
Nilsson, om denna ytterst viktiga fråga
rörande vårdavgifterna, och vi kom
överens om att ingenting skulle hända
före den 1 januari 1970 så att vi fick
tid att skapa ett skydd för pensionärerna
när vårdavgifterna skulle höjas.
Det är det skyddet som vi nu hoppas
kunna åstadkomma genom ett beslut
här i riksdagen redan i höst.

Ju längre herr Nilsson försvarar denna
sak, desto sämre tycker jag argumentationen
blir.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att åter få fästa
statsrådets uppmärksamhet på att dessa
reservationer som förelåg i förvaltningsutskottet
och sedan i landstinget
inte på någon punkt gjorde gällande att
det skulle finnas någon som helst överenskommelse.
Hade man trott det, skulle
man i all rimlighets namn ha talat
om det. Så pass goda kamrater är vi
i kommunalt samarbete. Det kanske
statsrådet inte har tänkt på, men så är
det. Om man har den uppfattningen
att här föreligger en överenskommelse,
sitter man inte och kritiserar ett förslag
och gör uttalanden men hemlighåller
en sak som skulle ha varit en
sådan trumf att spela ut. Nej, herr
statsråd, så gör inte dessa män. Jag
har all anledning tro att de lika väl
som vi inte kände till och inte känner
till att Uppsala läns landsting har bundit
sig i denna sak. Då hade man gjort
det gällande, så enkelt ligger det till.

När herr statsrådet talar om hur
oändligt betydelsefullt det är att hålla
avgifterna nere hos oss vill jag framhålla
att avgifterna vid ålderdomshemmen
i landskommunerna är 10 kronor
oavsett vilket parti som har majoritet.
Som jag förut nämnde höjde man den
1 januari avgifterna i Örebro och Västernorrlands
län, där majoriteten är
socialdemokratisk, till 11 kronor. Jag
har inte hört statsrådet göra någon

reflexion om detta. Han konstaterar
bara att en överenskommelse, som våra
män inte känner till, skulle ha träffats
senare, och att de då skulle sitta så
mycket sämre till. Jag begriper mig
inte på detta.

Statsrådet skall inte inbilla sig att
jag känner det som om jag skulle sitta
illa till. Jag hade att bygga på de uppgifter
som vår borgerlige förvaltningsutskottsordförande
och vår socialdemokratiske
vice ordförande hade varit
skyldiga att lämna ifall de trott att det
förhöll sig så. Jag känner dessa män
tillräckligt väl för att veta att de då
också hade meddelat oss. Detta kan
herr statsrådet inte komma förbi.

Jag är fortfarande inte på något vis
övertygad om att här skulle föreligga
en överenskommelse som bunde de olika
landstingen. Då hade säkert inte
höjningarna av avgifter i angränsande
län vidtagits.

Statsrådets indignation gäller oss i
Uppsala län. Han har inte ett ord att
säga om de socialdemokratiskt behärskade
län där avgiften är 11 kronor och
de socialdemokratiskt eller borgerligt
ledda landsting där avgiften är 10 kronor.
Han säger bara att det har träffats
en överenskommelse om detta,
men de män vi hade med vid ordförandekonferensen
har icke gjort gällande
att så var fallet.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Kommunikationerna
mellan de borgerliga i Uppsala läns
landsting får väl de borgerliga själva
svara för. Jag vill återigen påpeka för
herr Nilsson att det utsändes en PM
till förvaltningsutskottens ordförande
och vice ordförande samt till landstingsdirektörerna
före den informationskonferens
i slutet av januari som
jag har omnämnt. I denna PM finns en
redogörelse för överenskommelsen, och
det är klart utsagt att vårdavgifterna
skall höjas först den 1 januari 1970.
Promemorian är undertecknad av

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Om rätt i vissa fall för läkare att uppbära näringsbidrag

bland andra Landstingsförbundets ordförande
Stig F. Hansson, partivän till
herr Nilsson. Det är ingen tillfällighet
att socialdemokraterna i Uppsala läns
landsting har gått emot det beslut som
herr Nilsson uppenbarligen med stor
iver har ansett böra genomföras.

Slutligen vill jag framhålla att det
icke förekommit i något annat landsting
att man höjt avgifterna efter det
att överenskommelsen träffats. Det säger
kanske tillräckligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
upprepa för statsrådet vad jag
sade förut. Om statsrådet Aspling hävdar
att det skulle ha lämnats skriftligt
meddelande om dessa saker till ordföranden
och vice ordföranden i vårt
förvaltningsutskott och till vår landstingsdirektör
och de sedan inte anmält
detta när ärendena behandlades i
landstinget, så är det en mycket allvarlig
anklagelse som statsrådet uttalar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om rätt i vissa fall för läkare att uppbära
näringsbidrag

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Kaijsers
(m) interpellation om rätt i vissa
fall för läkare att uppbära näringsbidrag,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
om jag vill medverka till att även privatpraktiserande
läkare efter fyllda 48
år kan få näringsbidrag i samband med
obligatorisk utbildning i civil krigssjukvård.

Jag har från socialstyrelsen inhämtat
att ersättningsbestämmelserna för del -

tagande i grundkurser för civil krigssjukvård
kommer att aktualiseras i styrelsens
anslagsframställning för budgetåret
1970/71.

Den fråga som herr Kajiser tagit upp
i sin interpellation kommer således att
prövas i vanlig ordning under höstens
budgetarbete.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag har tolkat
det som positivt och som att det innebär
att den mindre lyckade utformning
som bestämmelsen har fått i det här
avseendet kommer att ändras.

Det här är ju en teknisk detalj, ur vilken
man väl inte ens med stora försök
skall kunna pressa ut någon politisk betydelse.
Det är här fråga om litet pengar
för statsverket men belopp som kan
betyda en hel del för var och en av de
enskilda personer som åläggs en tjänstgöring
vars motsvarighet, såvitt jag kan
förstå, andra grupper i princip inte
har.

Att svaret är positivt gör att jag egentligen
borde känna mig helt tillfredsställd.
Det finns emellertid en sak som
jag vill kritisera. Jag tycker att det tar
lång tid innan ändringen kan genomföras.
Det sägs att frågan om nya ersättningsbestämmelser
kommer att tas upp
i samband med anslagsframställningen
för budgetåret 1970/71. En ändring borde
dock rimligen kunna genomföras
även för dem som skall fullgöra den
här tjänstgöringen under budgetåret
1969/70. Som jag sade gäller det litet
pengar för statsverket, men det kan
gälla förhållandevis mycket för de enskilda
personerna.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har redan sagt att
denna fråga får prövas i vanlig ordning
under höstens budgetarbete. Men jag vill
påpeka att läkare som är över 48 år får
vid deltagande i kurser för utbildning

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Interpellation ang. Barkarby flygplats och

i civil krigssjukvård ersättning enligt
samma principer som gäller för andra
medborgare vid tjänstgöring inom civilförsvaret,
dvs. dagersättning med 78
kronor, utbildningspremie med 15 kronor
per dag samt reseersättning. Det
kan i princip vara diskutabelt att införa
särbestämmelser för en viss grupp
civilförsvarspliktiga — det bör vi nog
ha i minnet. Frågan kommer emellertid,
som sagt, att bli föremål för prövning.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! De privatpraktiserande
läkarna kan ju göra jämförelser med
sina kolleger på sjukhusen. Dessa får
samma ersättning. Sjukvårdshuvudmännen,
som betalar sjukhusläkarnas löner,
betalar också kostnaderna för vikarier
för dem. De privatpraktiserande läkarna
får själva betala sina lokaler, sin
personal osv. under den tid de deltar
i de kurser det här gäller.

Hittills har det varit fråga om korta
kurser. Det har gällt kurser på sex dagar.
Jag har själv tidigare deltagit i en
kurs av liknande typ. Jag har också
haft tillfälle att helt nyligen närmare
följa en sådan kurs, och jag måste säga
att alla deltagare var mycket positiva
till kursen och tyckte att de hade fått
lära sig mycket. Men det kan ju inte
bestridas att de privatpraktiserande läkarna
känner sig satta i särklass därigenom
att de åsamkas betydligt större
ekonomiska förluster under den tid
som de deltar i denna utbildning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 40, 41 och 43
samt memorial nr 44 och 45, andra lagutskottets
utlåtanden nr 33—37 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 26.

bebyggelsen av Järvafältet

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
44 och 45 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

106, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. in.; och
nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
uppgifter och ställning
inom det statliga biblioteksväsendet.

Interpellation ang. Barkarby flygplats
och bebyggelsen av Järvafältet

Herr WERNER (vpk) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I uppgörelsen mellan
staten och primärkommunerna om Järvafältets
disposition för civilbebyggelse
ingick att Barkarby flygfält skulle
undantas. Enligt Kungl. Maj:ts proposition
nr 184/1963 skulle detta alltjämt
bibehållas som krigsbas och anläggningarna
»under överblickbar tid skulle disponeras
för militära ändamål». Att döma
av departementschefens uttalande i
prop. nr 110 vid årets riksdag om sin
avsikt att uppdra åt chefen för flygvapnet
att bl. a. överföra Svea flygkår
(F 8) till Västmanlands flygflottilj synes
i varje fall i huvudsak dessa avses
bli flyttade.

Exploateringen av fältets södra del
har påbörjats och dispositionsplan för
dess norra del upprättats. Bortsett från
delar avsedda som grön- och fritidsområden
kommer sålunda även fältets

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

norra del att bebyggas. Enligt beräkningarna
skall bostäder uppföras här
för 110 000—140 000 invånare. Att mitt
i denna bebyggelse och i grannskapet
till förutsett cityområde bibehålla ett
fält som krigsbas förefaller ur såväl militära
som civila synpunkter vara ytterst
olämpligt. Ett faktum är att fältet
i sin helhet behövs om det skall kunna
bli möjligt att här skapa ett modernt
stadsområde av förutsedd storleksordning.
Ett sådant måste utöver självklara
lokala servicefunktioner också kunna
fungera som ett »filial»- eller »parallella-city
till Stockholms innerstad.

Till denna slutsats har även statens
planverk kommit i sitt nyligen avgivna
remissyttrande till försvarets fredsorganisationsutrednings
tredje delbetänkande.
I detta heter det bl. a.:

»För att få bästa möjliga resultat av
de samlade insatserna på denna betydelsefulla
uppgift är det angeläget att
alla förutsättningar — i fråga om bebyggelsens
fördelning, trafiklösningar,
sociala och miljömässiga sammanhang
— blir så gynnsamma som möjligt. Sett
mot den bakgrunden framstår det som
ofrånkomligt att ett bibehållande av
Barkarby flygplats som krigsbas måste
innebära en allvarlig begränsning av
möjligheterna att forma det nya område
som Järvastaden tänkts kunna bli.»

När det gäller att tillgodose militära
och försvarsintressen för huvudstadsregionens
del måste hänsyn tas till omfattningen
av hittillsvarande och planerad
bebyggelse. De militära anläggningarna
bör inte få tillåtas att hindra
denna utveckling, särskilt som Barkarbyfältets
bibehållande som krigsbas —
vilket redan påpekats — måste framstå
som synnerligen olämpligt.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

Meddelande ang. enkel fråga

1. Hur ser statsrådet för sin del på
ändamålsenligheten av att bibehålla
Barkarby flygplats som krigsbas med
hänsyn till planerad bebyggelse på Järvafältet
i flygplatsområdets omedelbara
närhet?

2. Är statsrådet beredd att ta något
initiativ i syfte att Barkarby flygplats
skall upphöra som krigsbas och att det
militära behovet av en sådan ges en
annan lösning, så att de angelägna intressena
att i full utsträckning möjliggöra
en modern stadsbebyggelse på
Järvafältet kan bli tillgodosedda?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Carlsson, Eric, och fröken Pehrsson undertecknad
motion, nr 1004, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 77, med
förslag till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan den 14 december
1956 (nr 617).

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Richardson (fp) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
»Vilket namn tänker Statsrådet ge den
integrerade gymnasieskola som 1968 års
riksdag fattade beslut om?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.00.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Fredagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers framställning
med anledning av verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets uppgifter
och ställning inom det statliga
biblioteksväsendet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 1004.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 44, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1969/70 till S:t Lukasstiftelsen.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende fråga i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
— under förutsättning att andra
kammaren jämväl godkänner den nu
ifrågavarande voteringspropositionen —

att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 23 april
kl. 10.00.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 45, angående överlämnande
till jordbruksutskottet av vissa
till statsutskottet hänvisade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om statligt kreditstöd vid förvärv av
skogsmark, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motioner
om statligt kreditstöd vid förvärv
av skogsmark, m. m.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling i
ett sammanhang upptagna motioner:

dels de likalydande motionerna I: 90,
av herr Svanström m. fl., och II: 108,
av herr Persson i Heden in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 851, av herr Pettersson, Karl, och II:
977, av herrar Oskarson och Enarsson.

I motionerna 1:90 och 11:108 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att efter
prövning av skogspolitiska utredningens
betänkande förslag angående statligt
kreditstöd till förvärv av fastigheter
med uteslutande skogsmark måtte
föreläggas redan 1969 års höstriksdag
eller senast 1970 års vårriksdag i enlighet
med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. anse motionerna I: 851 och II: 977,
såvitt avsåge tillskottsförvärv av skogs -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

mark, besvarade med vad utskottet i
utlåtandet anfört,

2. lämna motionerna I: 90 och It: 108
samt I: 851 och II: 977, sistnämnda motionspar
såvitt i övrigt vore i fråga,
utan åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Motionärerna i detta
ärende har på ett kraftigare sätt än vad
utskottet har velat gå med på önskat
aktualisera frågan om statligt kreditstöd
för enbart skogsfastigheter.

Vi har den uppfattningen att utskottet
är ganska positivt. I utlåtandet heter
det nämligen: »Enligt utskottets mening
talar alltjämt starka skäl för att
frågan om statligt stöd vid förvärv av
fastighet bestående av skogsmark tas
upp i samband med behandlingen av
skogspolitiken i övrigt.» Den lilla osämja
som man kanske kan säga har uppstått
mellan utskottet och motionärerna
gäller väl endast sättet att handlägga
frågan. Motionärerna vill ha fram ett
förslag i denna riktning snabbare, vill
alltså att ärendet skall behandlas med
förtur.

Jag har tagit till orda här bara för
att framhålla för skogspolitiska utredningens
ordförande angelägenheten av
att denna lilla framstöt inte blir bortglömd
i den fortsatta behandling
som skogspolitiska utredningen kommer
att företa — som jag hoppas så
snart som möjligt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
anmäla att jag inte har något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk.

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

Till behandling i ett sammanhang
hade jordbruksutskottet upptagit följande
motioner:

dels de likalydande motionerna I:
154, av herr Pettersson, Harald, och
herr Pettersson, Axel Georg, samt It:
269, av herr Jonasson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i fråga om rationaliseringsstödet
till jordbruket måtte
medgiva, att statliga kreditgarantier
finge lämnas även för deltidsjordbruk,
vars innehavare hade sin huvudsakliga
sysselsättning utanför jord- och skogsbruksnäringen,

dels motionen I: 156, av herr Svenungsson
in. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om sådan ändring av rationaliseringskungörelsen,
att kreditgarantier
kunde lämnas även till förvärv av
deltidsjordbruket,

dels motionen 1:238, av herr Pettersson,
Karl, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en sådan ändring av rationaliseringskungörelsens
6 och 9 §§,
att mindre jordbruk och deltidsjordbruk
inom Jämtlands län kunde erhålla
samma rationaliseringsstöd som övriga
jordbruksföretag,

dels de likalydande motionerna I:
298, av herr Jacobsson, Per, och II:
403, av herrar Berndtsson och Antby,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag till sådan ändring i bestämmelserna
om kreditgarantierna till jordbrukare,
att även deltidsjor dbrukare
kunde komma i åtnjutande av dessa
garantier,

dels ock motionen 11: 276, av herr
Oskarson in. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:154 och 11:269, 1:156,
1:238, 11:276 samt 1:298 och 11:403
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (m)

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

samt herrar Skagerlund (fp), Harald
Pettersson (ep), Annerås (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep),
Nilsson i Lönsboda (fp) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:154
och 11:269, 1:156, 11:276 samt 1:298
och 11:403 ävensom i anledning av
motionen 1:238 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om ändring av bestämmelserna
rörande statligt stöd till jordbrukets
rationalisering m. in. i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 behandlar en fråga som
varit aktuell ända sedan riksdagen antog
de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken
för ett par år sedan.

Enligt dessa riktlinjer skall staten
inte längre ekonomiskt stödja tillkomsten
och fortbeståndet av stödjordbruk
eller annat deltidsjordbruk som inte ger
full sysselsättning åt minst en man.

Från borgerligt håll har vi hela tiden
protesterat mot denna begränsning av
rationaliseringsstödet. Vid årets riksdag
har på nytt väckts en rad motioner
som föreslår ändringar av bestämmelserna.
Vi anser nämligen att deltidsjordbruket
alltjämt spelar en betydelsefull
roll inom vårt näringsliv, så betydelsefull
att stöd från staten är motiverat.
Med hjälp av modern teknik kan
även driften vid ett deltidsjordbruk bli
både effektiv och rationell. Att befrämja
en sådan utveckling bör vara huvudsyftet
med den statliga rationaliseringspolitiken.

Därutöver kan deltidsj ordbruket vara
värdefullt även ur andra synpunkter.
De många små brukningsdelarna runt
om i landet bidrar till att bevara det
öppna landskapet på ett enkelt och naturligt
sätt utan större kostnader för
samhället.

Man vill ibland förneka sambandet

mellan jordbrukspolitik och naturvård.
Det torde dock vara obestridligt att det
svenska jordbruket, främst genom kreatursskötsel
och betesdrift, har gjort och
gör en ovärderlig insats på landskapsvårdens
område. Vi fick en ny påminnelse
om detta genom en uppvaktning
som representanter för några kommuner
i Västerbotten gjorde för jordbruksministern
i onsdags och som refererades
i gårdagens tidningar. Satsa på naturvårdsbönder
var uppvaktningens önskemål.
Man ansåg att staten borde satsa
på jordbruk i de tre aktuella turistkommunerna,
därför att de bönder som
stannar kvar på gårdarna och sköter
sina jordbruk samtidigt ser till att de
övergivna gårdarna inte förfaller. Det
kan inte vara trevligt för turisterna att
komma till en bygd med igenvuxna hagar
och nedrasade boningshus, tyckte
delegationen.

Det finns alltså ett direkt samband
mellan den insats dessa deltidsjordbrukare
gör i naturvården och deras arbete
inom jordbruket.

Man kan även peka på andra omständigheter
som talar för ett stöd åt deltidsjordbrukarna,
exempelvis bostadsförsörjningen.
På detta område bidrar
jordbruket till att minska trycket på
bostadsmarknaden i tätorterna. Över
huvud taget ökas valfriheten i samhället,
om en jordbrukare som vill förbättra
sitt jordbruk och bli kvar i sin bygd
också i framtiden får stöd för sin strävan.

Jordbruksutskottet avvisar motionerna
i år liksom tidigare, bl. a. med den
motiveringen att de statliga resurserna
bör koncentreras på att bygga upp stora
enheter som på längre sikt kan bedriva
en konkurrenskraftig produktion.
Man har tydligen även på detta område
gripits av en övertro på stordriftens välsignelse.

Reservanterna i jordbruksutskottet
vill inte sätta några käppar i hjulen för
rationaliseringsverksamheten inom jordbruket.
Med våra förslag önskar vi endast
öppna möjligheter för de jordbru -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

kare, som alltjämt vill fortsätta med
kombinationen av jordbruk och annan
sysselsättning, att göra detta genom att
de erhåller stöd till erforderliga förbättringar,
även om de inte får hela sin
försörjning från jordbruket. Vi anser
inte att den sistnämnda omständigheten
skall beröva dem möjligheten till statligt
stöd på samma sätt som andra brukningsdelar
kan få.

Under denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande nr 8.

Häri instämde herr Pettersson, Kart,
(m).

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att understryka de synpunkter som anförts
i motionen I: 156 och som berör
en fråga vilken är ytterst aktuell i mitt
hemlän, där de mindre brukningsdelarna
dominerar. Herr Eskilsson har nyss
på ett utmärkt sätt framfört vårt partis
synpunkter på denna fråga.

Det stora jordbrukspolitiska riksdagsbeslutet
1967 var inte enhälligt. Det rådde
enighet om de stora riktlinjerna, när
det gällde jordbrukets rationalisering,
men det förelåg ett flertal i reservationer
framförda ändringsyrkanden, som
rörde nog så betydelsefulla detaljer. En
sådan reservation gällde statligt stöd
åt deltidsjordbruken. Den rationaliseringskungörelse
som är utformad i enlighet
med riksdagsmajoritetens beslut
undantar en stor del av de svenska
jordbruksfastigheterna — enligt beräkningar
rör det sig om cirka 75 000 enheter
—- från möjlighet att erhålla kreditgarantier
för rationaliseringsåtgärder
eller förvärv av s. k. stödjordbruk. I
dagens överskottssituation kan det naturligtvis
inte vara ett intresse att med
konstlade medel upprätthålla eller utöka
en produktion, som aldrig kan bli
direkt lönsam. Men det är inte detta frågan
gäller. Driften vid dessa mindre

statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk
brukningsdelar är av förklarliga skäl
extensiv. Driftsformen blir ofta köttproduktion,
baserad på betesgång. Och det
är här miljön och landskapsvården bokstavligt
talat kommer in i bilden.

Det svenska landskapet har i mycket
hög grad fått sin prägel av utformningen
av de mindre jordbruksfastigheterna.
Förutom att de ger sina brukare en
viss trygghet, inte minst under den
strukturomvandling av samhället som
vi nu upplever, utgör dessa jordbruksfastigheter
från miljö- och trivselsynpunkt
en faktor av stor betydelse för
hela samhället. Man kan också säga att
de utgör en jordbank för framtida uttag.
Om bostäderna på dessa mindre
fastigheter kan hållas i fullgott skick,
innebär det i en tid av bostadsbrist ett
icke föraktligt tillskott till bostadsmarknaden.
Enligt skogsvårdsstyrelsens uppgift
finns för närvarande cirka 160 000
hektar nedlagd åkerjord, som ännu inte
har kunnat tillvaratas för skogsodling.
Med nuvarande takt tar det 15 år att
få denna areal skogsplanterad — för att
inte tala om de betydande arealer som
årligen tillkommer. Om deltidsjordbruket
upphör kommer stora arealer att
ligga helt outnyttjade; de ligger där —
inte ens för fäfot.

På riksdagens bord ligger Kungl.
Maj :ts proposition nr 28 på jämnt 400
sidor. Det är förslaget till ny miljöskyddslag.
Detta rör huvudsakligen vatten-
och luftföroreningar, buller och
andra störningar. Naturvårdsproblemen
hör också dit, även om de kommer att
uppmärksammas i annat sammanhang.
Motsatsen till bullret är dock fortfarande
tystnaden, och här kommer
landsbygdsmiljön in i bilden. Naturvårds-
och jordbrukspolitik måste samordnas.
Den specialisering vi nu har
är knappast rationell. I denna samordning
måste den landskapsvård som just
deltidsjordbruket representerar på allvar
uppmärksammas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Den fråga vi här behandlar
utgör en del av ett stort komplex.
Det gäller vilken målsättning vi
har för stora delar av vårt land. Av
långtidsutredningen framgår hur man
ser på de stora områden i vårt land
som vi betecknar som glesbygder. Enligt
denna utredning blir total avfolkning
det slutliga ödet för dessa trakter,
och man förutspår att det sista skedet
av den processen kommer att bli ytterst
smärtsamt.

Den norske samhällsvetaren Ottar
Brox har behandlat dessa frågor i ett
betydande arbete, och det vetenskapliga
material han där stöder sina antaganden
på kan man inte så lätt bortse
från. Han konstaterar betydelsen av att
kombinera olika arbetsuppgifter, och
däri ingår just deltidsjordbruket som
en betydelsefull stomme.

Vi kommer dessutom in på en rad
andra frågor i detta sammanhang. Det
gäller bl. a. vad jag häromdagen i samband
med en interpellation diskuterade
med kommunikationsministern: betykanslte
måste utrymma betydelsefulla
delsen av att vi i sådana skeden, då vi
befolkningscentra, har områden som är
så beskaffade att människor från dessa
större städer där kan föra ett drägligt
liv. Det måste finnas bostäder, försörjnings-
och servicemöjligheter.

Frågan är: Skall vi bevara betydelsefulla
delar av vårt land, eller skall vi
i enlighet med vissa prognoser — bl. a.
från arbetsmarknadsstyrelsens chef —
förfara så att befolkningen samlas till
knappt tio orter i vårt land?

Vi kan jämföra med hur man har
det i Tyskland, som dock är ett i hög
grad industrialiserat land. Där betraktar
man deltidsjordbruket som mycket
betydelsefullt och räknar med att det
kommer att bestå under lång tid som en
viktig övergångsform.

Det finns skäl att fråga sig: Vilken
är målsättningen i vårt land, speciellt
från regeringspartiet, när det gäller deltidsjordbruket?
Man har anledning att

ställa den frågan inte minst i anledning
av den till lagrådet överlämnade lagrådsremissen
beträffande ny fastighetsbildningslag.
Den kommitté som förberedde
detta arbete har ansett att deltidsjordbruket
fortfarande är av betydande
värde för vårt land. I lagrådsremissen
utmönstras helt och hållet deltidsjordbruket
under motivering att det
inte överensstämmer med vår jordbrukspolitiska
målsättning.

Då är det alla skäl att ställa sig frågan:
Vilken är egentligen målsättningen
på detta område? Är målsättningen
att deltidsjordbruket helt och hållet
skall bort? Jag har liksom reservanterna
den uppfattningen, som även framförts
här av talare före mig, att deltidsjordbruket
är och under lång tid framöver
kommer att vara ett betydande
element i möjligheten att hålla glesbygden
levande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Det är klart, som herr
Eskilsson här har sagt, att deltidsjordbruket
alltjämt har en betydelsefull roll
i vårt samhälle, det skall vi inte förneka.
Men detta har vi också diskuterat
föregående år och året före det. Jag
kan inte finna att det har kommit fram
några nya argument från dem som hittills
har yttrat sig i denna debatt. Frågan
om det öppna landskapet och frågan
om naturvården m. m. har vi diskuterat
förut. Vi har ett naturvårdsverk.
Vi inom utskottsmajoriteten har
sagt oss att dessa aspekter får man lägga
fram hos denna myndighet. Frågan
om att lätta trycket på bostadsmarknaden
har också diskuterats förut. Jag
kan sålunda inte finna att det här
heller behöver göras några längre utläggningar.

Den senaste talaren före mig berörde
problemet med avfolkningen av glesbygden
och ville då dra ganska långtgående
slutsatser av den fråga vi nu dis -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

kuterar, som dock icke är någon stor
fråga. Den problematiken löser vi inte
enbart med ett kreditstöd på en procent,
eller vad här ifrågavarande subvention
kan röra sig om. Glesbygdsproblemet
måste lösas på helt andra sätt. Vi kommer
då in på en lokaliseringsfråga av
betydligt större mått.

Det har också sagts från jordbrukets
sida att när det gäller att bevilja samhälleliga
kreditgarantier så har man just
för jordbruket valt att göra en avgränsning
som inte förekommer i fråga om
kreditgarantier inom andra näringar.
Man vill med detta ha sagt att jordbruksnäringen
är missgynnad i jämförelse
med andra. Det argumentet förekom
föregående år och jag har hört det
senare också. Jag skulle med anledning
därav vilja fråga kammarens ledamöter
om ni någonsin har upplevt att samhället
beviljat företagslån eller kreditgaranti
åt företag som får mindre än en
sysselsatt. Om ingen kan säga att detta
liar skett är det ju reservanterna här
som vill göra en avgränsning från rationellt
tänkande inom jordbruket vilken
inte finns inom andra näringar.

Det är med dessa motiveringar som
jag helt kort vill yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, NILS, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag sade också att denna
fråga utgjorde en mindre del i ett
mycket stort komplex, där jag ifrågasätter
vilken målsättning vi har. Vad
som i alla fall kommer fram ur utskottets
utlåtande är inte en positiv inställning
till denna fråga.

Jag kan också ha anledning att, som
jag tidigare nämnt, ställa frågan om
målsättningen, eftersom vi vet att det
har sagts att i den jordbrukspolitiska
målsättningen inte ingår att i fortsättningen
ha kvar deltidsjordbruk. Det är
i alla fall en lagstiftning som riksdagen
om bara något år kommer att ta ställning
till.

statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

Herr ESKILSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Augustsson yttrade
att det inte tillkommit några nya
argument i debatten i år jämfört med
tidigare år, men jag vill påstå att situationen
inte är densamma nu som den
var när riksdagen år 1967 antog riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.

Då var ett argument för den nya politiken
att man skulle friställa så mycket
resurser som möjligt för andra ändamål
än jordbruksproduktion. Man skulle
påskynda avvecklingen av sådana
brukningsdelar som inte kunde anses
rationella — och dit räknades deltidsjordbruken
— för att på det sättet öka
tillgången till arbetskraft på andra områden
av näringslivet. Utvecklingen har
emellertid visat att man gjorde en felbedömning
1967 och vid de utredningar
som föregick 1967 års beslut. Det
har inte varit samma livliga verksamhet
och samma efterfrågan på arbetskraft
inom näringslivet i övrigt som
man räknade med. Det har inte gått så
lätt att placera den arbetskraft som
friställes från jordbruket, inom annan
verksamhet. Därför har det uppstått en
viss avmattning i nedläggningen av
jordbruk, som man förutsåg för några
år sedan. Det finns alltså inte samma
möjligheter nu som tidigare för dem
som lämnar sitt jordbruk att få sysselsättning
och arbete inom andra näringsgrenar.

Detta är ett motiv för att ompröva
jordbrukspolitiken som just gick ut på
att överflytta arbetskraft till annan
sysselsättning.

Herr SVENUNGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Det var herr Augustsson
som ifrågasatte kreditstöd till företag
med mindre än en sysselsatt. Men
som vi ser saken är det egentligen inte
här fråga om några direkt företagsekonomiska
beräkningar utan till stor del
en fråga om landskapsvård. Jag vill frå -

Nr 18

Fredagen den 18 april 19(59

Om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

ga, om herr Augustsson tror på någon
billigare form av landskapsvård än som
här nämnts. Vi tror inte att det blir
billigare med landskapsvård i t. ex.
arbetsmarknadsstyrelsens regi.

Herr AUGUSTSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Även det som herr Eskilsson
betraktar som ett nytt argument
har faktiskt blivit inaktuellt, ty den avmattning
i efterfrågan på arbetskraft
som han talade om och som har minskat
takten i nedläggningen av småjordbruk
har ju vänt ganska markant. Det
råder på många områden brist på arbetskraft
i dagens läge, särskilt i vissa
regioner, och därför är detta argument
inte längre aktuellt.

Frågan om en billigare form av landskapsvård
diskuteras i samband med
problemen hur landskapsvården skall
läggas upp. Jag vill ånyo säga att vi inte
kan klara av denna fråga nu utan att
den måste tas upp i ett större perspektiv
i så fall.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men jag
tyckte att herr Augustsson avfärdade
ärendet alltför lättvindigt. Han sade
bara att det inte har tillkommit några
nya argument sedan vi sist diskuterade
denna fråga. Det är klart att herr Augustsson
kan ha den filosofin att om de
som hade rätt förra gången bar stärkt
sin ställning i det val som företagits
därefter, då har de ännu mera rätt i
dag. Jag vill dock erinra herr Augustsson
om att i det närmaste halva riksdagen
år 1967, när vi förra gången tog
ställning till detta, ansåg att man borde
komma i åtnjutande av kreditstöd också
om man var deltidsjordbrukare.

Jag anser att det finns skäl att föra
fram detta krav ännu starkare i dag,
inte bara med hänsyn till konjunkturerna.
Det är möjligt att herr Augustsson
hade rätt i att de åter vänt uppåt,

men han tillfogade försiktigtvis att det
gällde inom vissa regioner. Jag tror att
problemet med sysselsättningen alltjämt
är svårt i de regioner där deltidsj
ordbruket är mest företrätt.

Jag vill ställa en fråga till herr Augustsson,
och det är hur han vill definiera
deltidsjordbruket i framtiden.
Det finns visserligen en definition i utlåtandet,
nämligen att företaget skall ge
full sysselsättning åt minst en man.
Men om vi skall fullfölja den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken och i
mycket stor utsträckning ta bort animaiieproduktionen
från det egentliga
jordbruket, får vi deltidsjordbruk i
även de högre arealgrupperna. Då blir
det ganska svårt att klara dessa linjer
framöver.

Det är närmast från denna utgångspunkt
som jag anser att tyngden i kravet
på att deltidsjordbruk skulle inrangeras
här är större i dag och blir
större framdeles än tidigare, just på
grund av det faktum att vi kommer att
få jordbrukare med relativt stora arealinnehav
som icke har full sysselsättning
på gården. De kanske har sysselsättning
enbart på sommaren eller sysselsättning
endast delvis året om, men
är främst kanske beroende av säsongvariationerna.
Inte minst med hänsyn
till detta förmenar jag att det finns stor
anledning att pröva om bestämmelserna.

Herr talman! Med stöd av detta vill
också jag yrka bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Augustsson har
utförligt redogjort för vår inställning.

Jag är förvånad över att motionärerna
och reservanterna årligen kommer
igen med denna fråga. Vi är ju ändå
överens om att stödet skall utgå till effektiva
och rationella jordbruk. Det är
en fråga om resurser om man skall
sträcka sig längre. Slår man ut resurserna
på alla företag betyder ju detta
att det blir mindre till var och en, och

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

jag undrar om ens herr Eskilsson är
till freds med ett sådant handlande.

Nu är det ju så att deltidsjordbruken
kan få stöd, och det är bara fråga om
hur långt ner man skall dra gränsen.
Förslaget innebär att jordbruket bör
sysselsätta minst en man. Att gå därutöver
är, som herr Augustsson redan
påpekat, betänkligt, eftersom det då
skulle kullkasta 1967 års riksdagsbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken.

Det är inte uteslutande stora företag
som får ganska goda bidrag och stöd.
Så t. ex. har jordförvärvslån beviljats
många jordbrukare vilkas åkerareal
omfattar mindre än 30 hektar, sedan
strukturrationalisering skett. Det tyder
väl ändå på att deltidsj ordbrukarna har
fått hjälp men att deras gårdar efter
rationaliseringen har blivit större.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
herr Augustsson sade beträffande sysselsättningsmöjligheterna
i olika regioner.
I det sammanhanget bör nämnas
att mitt läns landsting, med anledning
av den vikt som landstinget tillmäter
denna fråga, har beslutat att företa en
utredning om deltidsjordbrukens betydelse
i kombination med turistnäringen.

I motionen I: 238 har jag framhållit
att även riksdagen borde visa sitt intresse
härför. När människorna från
tätortsregionerna kommer till turistområdena,
bör det finnas personer där
som kan ta hand om dem. En sysselsättning
under turistsäsongen passar
tidsmässigt väl samman med arbete i
deltidsjordbruk.

Med anledning därav ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Jag kan i likhet med
flera tidigare talare instämma i att

statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk
detta är en liten fråga i förhållande
till övriga ärenden som vi sysslat med
under veckan. Framför allt är belastningen
på statskassan mycket ringa.

Närmast är det fråga om viljan att
mjuka upp rationaliseringskungörelsen
av år 1967. Som vi hört tidigare, är
målsättningen att skapa jordbruksföretag
som äger eller som kan förutses
inom en nära framtid få förutsättningar
för rationell jordbruksdrift. Den praktiska
tillämpningen i lantbruksnämnderna
innebär att man arbetar för en
successiv uppbyggnad av en kärnfastighet.
I de egentliga jordbruksbygderna
sker som regel denna successiva uppbyggnad
genom företagarnas egna initiativ
och i samverkan med lantbruksnämnden.
Som det också har sagts tidigare,
finns det stora delar av vårt
land där det inte går att bygga upp rationella
jordbruksföretag i den anda
som jordbruksrationaliseringskungörelsen
anger, utan då kvarstår deltidsjordbruket.

Att den här frågan har en viss aktualitet
framgår av de fem motioner som
har väckts. Ett drag har de olika motionärerna
gemensamt, nämligen att de
anser det nationalekonomiskt riktigt att
underlätta förvärv och brukande av deltidsjordbruk.
Motiveringarna har vi
hört i de tidigare anförandena. Jag
vill bara trycka på landskaps- och naturvårdssynpunkterna
och deltidsjordbrukens
nytta såsom en åkerreserv.

I vårt land har vi ganska ensidigt
stimulerat boendet i tätorterna, men
det är oss inte obekant att många inte
trivs med den livsformen utan vill tillbaka
till glesbygden. De vill ha sin
permanenta bostad där, och de vill
gärna äga en bit av det svenska landskapet.

Jag är medveten om att lantbruksnämndernas
arbete blir mera komplicerat,
om man för in naturvårdsmomentet.
Från jordbrukarhåll har vi
dock alltid hävdat att jordbrukspolitik
och landskapsvård hör intimt samman.
Vi tror att vi också kan räkna med en

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

ökad förståelse från andra gruppers
sida för den sammankoppling som det
här är fråga om därför att den på längre
sikt kommer att bli den billigaste formen
när det gäller att bevara den svenska
landsbygden och att bibehålla landskapet
öppet och trivsamt.

Herr talman! Vi som har förmånen att
bo i ett rikt land, i valfrihetens samhälle,
bör ha råd att genom en statlig
kreditgaranti något underlätta förvärv
av mindre jordbruksfastigheter, således
fastigheter som har blivit över vid
strukturrationaliseringen och som ur
miljövårdssynpunkt anses värdefulla
att bevara.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om åtgärder för att åstadkomma
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

I de likalydande motionerna 1:300,
av herr Kristiansson, Axel, och fru Olsson,
Elvy, samt II: 331, av herr Josefson
i Arrie m. fl., hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala, att det fortsatta arbetet
för jordbrukets rationalisering i främsta
rummet borde inriktas på åstadkommande
av bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:300 och 11:331 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (m)
samt herrar Skagerlund (fp), Harald
Pettersson (ep), Annerås (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Nilsson i Lönsboda
(fp), Sundkvist (ep) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del hort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 300
och 11:331 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening uttala, att det fortsatta
arbetet för jordbrukets rationalisering

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Om åtgärder för att åstadkomma
i främsta rummet borde inriktas på
åstadkommandet av bärkraftiga och
effektiva familjejordbruk.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Även i den här frågan
har det förelegat olika uppfattningar
mellan den socialdemokratiska majoriteten
och den borgerliga minoriteten
ända sedan de grundläggande besluten
fattades för två år sedan. För den oinvigde
kan skillnaden mellan majoritetens
och minoritetens synpunkter synas
obetydlig, men vi som är i opposition
anser inte att den är betydelselös.

Enligt majoritetens uppfattning kommer
familjejordbruken att dominera
inom svenskt jordbruk under överskådlig
tid och därför behöver inte riksdagen
göra något uttalande om att man
med rationaliseringsverksamheten särskilt
skall avse just dessa jordbruk.
Den borgerliga minoriteten — som jag
har tillhört ända sedan vi behandlade
frågan för två år sedan — hyser emellertid
farhågor för att huvudvikten
kommer att läggas på stora och mycket
stora brukningsenheter. Från socialdemokratiskt
håll har nämligen visats en
påfallande benägenhet att stödja sådana
företag, därför att man därigenom tror
sig kunna pressa livsmedelspriserna.

Även om huvudprincipen för rationaliseringsverksamheten
innebär att
stödåtgärderna skall avse jordbruksföretag
utan begränsning till någon särskild
företagsform ville vi därför från
början understryka att åtgärderna framför
allt skulle inriktas på det bärkraftiga
familjejordbruket. En sådan inriktning
borde vara självklar, eftersom 80
procent av brukningsdelarna i vårt land
är enheter med högst 20 hektar åker.

Vi har ännu inte så lång erfarenhet
av den nya rationaliseringspolitiken,
men det förefaller redan nu klart att
de förhållandevis stora enheterna får
företräde när kreditgarantier beviljas
och att man sätter upp arealgränser som
försvårar för familjejordbruken att
hävda sig i konkurrensen. Därför vid -

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
håller vi reservanter meningen, att
verksamheten i främsta rummet borde
inriktas på att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk, som det
heter i reservationen, och att riksdagen
bör uttala sig för detta.

Herr talman! Jag ber att med det
anförda få yrka bifall till reservationen.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Herr Eskilsson säger att
för den oinvigde verkar inte skillnaden
så stor mellan reservanternas och majoritetens
skrivning. Jag kanske inte är
så invigd, eftersom jag tycker att skillnaden
faktiskt inte är särskilt märkbar.

Reservanternas yrkande stämmer med
få undantag överens med den praktiska
tillämpningen på jordbrukets område
av de aktuella bestämmelserna. Men
skulle riksdagen ändå slå fast detta yrkande
kanske baktanken är att man på
så sätt framöver helt skall stoppa alla
andra företagsformer än just familjejordbruket.
Från vår sida vill vi inte
göra denna snäva begränsning av näringspolitiken,
och jag skulle tro att utvecklingen
kommer att medföra att allt
färre människor accepterar en sådan
begränsning. Jag frågar mig särskilt
hur de yngre jordbrukarna kommer att
ställa sig därtill. De kommer förmodligen
också att hamna i den situationen
någon gång att de gemensamt vill diskutera
en större enhet. Det skulle inte
alls vara bra om vi begränsade deras
möjligheter i det fallet. Vi skall väl ändå
ta hänsyn även till den generationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (in) kort genmäle:

Herr talman! Om det är som herr
Augustsson säger, att den praktiska tilllämpningen
i huvudsak gynnar familjejordbruket,
förstår jag inte det farliga
i att riksdagen understryker en sådan
tillämpning genom ett uttalande.

Syftet är ingalunda att stoppa andra

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

företagsformer. Jag påpekade i mitt yttrande
nyss, att huvudregeln för rationaliseringsverksamheten
borde vara att
befrämja rationella jordbruksföretag
utan begränsning till någon särskild företagsform.
Men därutöver vill vi reservanter
med tanke på familjejordbrukets
stora betydelse betona att verksamheten
främst skall inriktas på sådant
jordbruk. Huvudregeln och det speciella
uttalandet behöver inte »slå ihjäl»
varandra.

Herr AUGUSTSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte motiveringen
för reservationen bättre efter
detta inlägg. När även herr Eskilsson
säger att den praktiska tillämpningen
är ungefär sådan som vi här sagt, varför
skall vi då slå in öppna dörrar? Om
vi går vidare på denna väg och begränsar
oss till vissa företagsformer, stänger
vi dörrar som vi eventuellt — även
jordbrukets ungdom — skulle vilja ha
öppna i framtiden.

Herr ESKILSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte jag som
sade att den praktiska tillämpningen innebär
att man framför allt stöder familjejordbruken.
Det var herr Augustsson
som fällde det yttrandet.

Herr AUGUSTSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Icke desto mindre är
det riktigt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det kanske kan synas
som om man gräver upp en gammal
strisyxa från det stora slaget om jordbruket
1967, om man kommer igen på
denna punkt, eftersom riksdagen, låt
vara med en knapp majoritet, den gången
talade om hur det framgent skulle
vara. Men jag vill betyga kammaren
att detta inte alls beror på prestigehunger
eller besvikelse över att man

förlorade den gången. Det beror helt
enkelt på att vi anser att riksdagsbeslutet,
som det i praktiken fungerar,
inte är till fyllest.

Jag kan knyta an till vad som står
i utskottsutlåtandet och till vad som sades
av herr Mossberger i diskussionen
om det ärende vi behandlade tidigare.
Man säger att huvuddelen av rationaliseringsstödet
alltjämt går till det s. k.
familjejordbruket — vilket för övrigt
inte är så lätt att definiera. Det vore
alldeles orimligt om inte så skulle vara
fallet med hänsyn till att familjejordbruket,
med den mycket vida definition
som man nu vill tillämpa, omspänner
åtminstone nio tiondelar av det
svenska jordbruket. Att det mesta av
rationaliseringsstödet alltjämt går till
denna grupp är ju ingenting att förhäva
sig över.

Men jag vill framhålla att om vi ser
på fördelningen inom denna grupp,
finner vi mycket klart markerat att man
har gjort en förskjutning till de större
enheterna. Det finns siffror på detta.
Men det hör till bilden att dessa siffror
egentligen inte åskådliggör hurdan situationen
är, därför att ett mycket stort
antal sökande så att säga stannar på
vägen sedan de fått veta hurudana bestämmelserna
är. De får ett förhandsbesked,
och så låter de aldrig saken bli
prövad. Det är den kalla verkligheten.
Dessa fall finns inte i statistiken. Man
behöver här inte ta ytterligheterna när
det gäller storleken — vi har Sörmlandsfallet
i minnet. Jag tror att det
finns tillräckligt mycket annat att anföra
ändå.

Om det är så att det allra mesta i
dag går till s. k. familjejordbruk beror
det också på andra saker. Jag vet att
mycket stora projekt har avslagits på
grund av att man inte kunnat få lönsamhetskalkylen
att gå ihop. Det gäller
framför allt på äggsidan, där det har
varit fråga om ett projekt på 150 000
höns. Detta projekt föll sannolikt igenom
inte därför att man menade att det
var orimligt att lämna stöd, utan helt

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Om åtgärder för att åstadkomma
enkelt därför att kalkylen inte gick
ihop. Men om vi hade haft ett bättre
pris och en bättre lönsamhet föreställer
jag mig att man med nuvarande bestämmelser
hade lämnat detta stöd. Om man
verkligen har några omsorger om det
egentliga jordbruket, undrar jag hur
man menar att det skall gå ihop framdeles.

Herr Augustsson, och kanske andra
meddebattörer, menar väl att det resonemang
jag här för är irrationellt och
att jag frångår den rationella linjen i
jordbrukspolitiken. Jag vill då mycket
kortfattat säga att jag inte alls är övertygad
om att dessa stora projekt är mera
rationella än jordbruk i egentlig bemärkelse.
Man kan i detta sammanhang
fråga sig vad som verkligen är rationellt.
Det kan ju också vara rationellt
att inte skilja mellan jord, gröda och
djur, som man ju gör när man går in
för dessa fristående animalieprojekt
som man på visst håll är så förtjust i.
Jag tror att det är mera rationellt och
på sikt också mera hållbart att i större
utsträckning än man gör i dag satsa
på de jordbruk som vi redan har. Det
är närmast detta som har gett mig anledning
att återkomma med kravet att
riksdagen skulle mycket bestämt uttala
att familjejordbruket skall komma i förgrunden
på ett helt annat sätt än hittills.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Reservationen utmynnar
i att riksdagen skulle skriva till
Kung], Maj:t och begära att rationaliseringen
i främsta rummet bör inriktas
på åstadkommandet av bärkraftiga och
effektiva familjejordbruk. Men varför
skall man behöva skriva till Kungl.
Maj :t om vad som redan sker?

Utskottet har ju erinrat om den utredning
som lantbruksstyrelsen gjorde
för budgetåret 1967/68. Den visar att
enfamiljsjordbruken dominerar starkt,

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
och efter vad jag kan se kan man väl
inte komma familjejordbruket närmare
än det enmansjordbrukaren sköter jämte
sin familj.

I utredningen visas också fördelningen
av de bifallna ansökningarna om
stöd till yttre rationalisering efter arealens
storlek. Efter rationaliseringen var
det 836 fall eller 80 procent som hade
mindre än 50 hektar, och endast 221
fall eller 20 procent som hade över 50
hektar. I inte mindre än 290 fall eller
28 procent av hela antalet var arealen
efter rationaliseringen mindre än 20
hektar. Man kan således inte påstå att
det är de stora företagen som är gynnade,
utan det är snarare tvärtom.

Samma förhållande gäller beträffande
den inre rationaliseringen. Siffrorna
visar att efter inre rationalisering hade
210 jordbruk eller 32 procent en åkerareal
under 30 hektar och 66 procent
av jordbruken en areal under 50 hektar.

Det framgår alltså att det nästan uteslutande
är familjejordbruken som kommit
i förgrunden. Detta var vi praktiskt
taget alla överens om i utskottet
när vi uttalade oss på det sätt som utskottet
här gjort.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I all korthet vill jag
säga att herr Mossbergers siffror låter
bra, men om de sätts i relation till de
olika gruppernas inbördes storleksförhållande
blir de mindre bra. Jag har
granskat de här siffrorna från den
aspekten och funnit att de mindre storleksgrupperna
är klart underrepresenterade.
Detta förhållande beror inte på
att man inte vill ha lån, utan helt enkelt
på att man dels får låneansökningarna
avslagna, dels och kanske
framför allt på att man aldrig avger
någon låneansökan som bestämmelserna
nu är utformade. Inte minst på grund
av detta blir det här framkomna siffermaterialet
missvisande.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Storleken 50 hektar bör också sättas
i relation till medelinnehavet av areal.
Då finner jag att 50 hektar inte alltid
kan betraktas som en liten areal. Min
bedömning på denna punkt kan inte
vara väsentligt annorlunda än herr
Mossbergers med hänsyn till att vi är
från samma bygd.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är klart att med
statistik kan man bevisa vad som helst,
men ett faktum är att det i detta fall
är ganska svårt för herr Kristiansson
att bevisa något annat än vad som framgår
av lantbruksstyrelsens undersökning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kung],
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslagen för
budgetåret 1969/70 till rundradioverksamheten
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade KungL
Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
3 januari 1969, föreslagit riksdagen att
dels anvisa i statsrådsprotokollet angivna
anslag till rundradioverksamheten
m. m., dels medgiva, att televerket
finge lämnas i statsrådsprotokollet angivna
beställningsbemyndiganden.

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1969/70 under
de skilda anslagen innebar,

att till Viss beredskapsutrustning
skulle anvisas ett reservationsanslag av
550 000 kronor,

att till Ersättning för viss rundradioverksamhet
skulle anvisas ett anslag av
31 230 000 kronor,

att till Rundradioanläggningar skulle
anvisas ett investeringsanslag av
76 100 000 kronor samt

att till Radio- och televisionshus
skulle anvisas ett investeringsanslag av
11 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

dels de likalydande motionerna I:

203, av herr Virgin m. fl., och II: 217,
av herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

594, av herr Andersson, Axel, och II:
717, av herr Sellgren m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

€00, av herrar Brundin och Sveningsson,
samt II: 711, av herr Nordstrandh
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

604, av herr Dahlén m. fl., och II: 722,
av herr Wedén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

610, av herr Lidgard m. fl., och II: 725,

av herr Wennerfors in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

616, av herr Ottosson m. fl., och II: 693,
av herr Hovhammar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

617, av herr Ottosson m. fl., och II: 694,
av herr Hovhammar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

623, av fröken Stenberg m. fl., och II:
724, av herr Wennerfors m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

627, av herr Strandberg, samt 11:723,
av herr Wennerfors och herr Magnusson
i Borås,

dels motionen II: 136, av herr Börjesson
i Falköping och herr Eriksson
i Bäckmora,

dels ock motionen II: 137, av herr
Fridolfsson i Stockholm och herr
Björck i Nässjö.

I motionerna 1:203 och 11:217 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att tillläggsdirektiv
måtte utfärdas till 1966
års reklamutredning att snarast utreda
och framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser för den reklamverksamhet
som fordrades för att bland annat
av pressen ägt fristående, reklamfinansierat
företag för program 2 i TV med
samma förpliktelser i fråga om opartiskhet
och mångsidighet som för närvarande
åvilade Sveriges Radio.

I motionerna I: 594 och II: 717 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till

Ang. rundradioverksamheten m. m.
Kungl. Maj :t skulle anhålla om ytterligare
åtgärder för att åstadkomma en
så hög täckningsgrad som möjligt för
TV 2 redan vid programstarten och att
licensavgifterna skulle differentieras
med hänsyn till de geografiska möjligheterna
att taga del av ifrågavarande
program.

I motionerna I: 600 och II: 711 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
översyn av avtalet mellan staten och
Sveriges Radio Aktiebolag med beaktande
av vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 604 och II: 722 hade
hemställts, att riksdagen: måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande radio-TV-verksamhetens
organisation i framtiden, varvid
utredningen bland annat borde utarbeta
förslag om hur ett från Sveriges
Radio fristående reklamfinansierat företag
för program 2 i TV borde organiseras
och därvid beakta vad som i
motionerna anförts.

I motionerna I: 623 och II: 724 hade
anhållits, att riksdagen måtte — utöver
det belopp om 31 230 000 kronor som
Kungl. Maj :t föreslagit till ersättning
för viss rundradioverksamhet — bevilja
570 000 kronor för utökning av Sveriges
Radios programverksamhet för
utlandet (UTP).

I motionerna I: 627 och II: 723 hade
föreslagits, att riksdagen till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1969/70
skulle anvisa ett investeringsanslag av
56 100 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:203 och 11:217 samt 1:604
och II: 722,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 594 och II: 717,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 600 och II: 711 samt II: 137,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 610 och II: 725,

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

5. att riksdagen måtte medgiva, att
televerket finge lämnas i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1969 förordade beställningsbemyndiganden,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:627 och II: 723 till
Rundradioanläggningar för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under televerkets
fond anvisa ett investeringsanslag
av 76 100 000 kronor,

7. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1969/70
på kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 11 000 000 kronor,

8. att riksdagen måtte till Viss beredskapsutrustning
för budgetåret 1969/70
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
550 000 kronor,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 623 och II: 724 till Ersättning
för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 31 230 000 kronor,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 693,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 136,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:617 och 11:694.

I sitt yttrande över motionerna I: 600
och II: 711 samt II: 137 hade utskottet
å s. 5 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat följande:

»Sveriges Radios ansvar för programverksamhetens
handhavande regleras
genom ett mellan staten och bolaget
den 30 december 1966 ingånget
avtal som trädde i kraft den 1 juli 1967
och gäller till och med den 30 juni
1977. Uppsägning av avtalet skall ske
senast ett år före avtalstidens utgång.
Vid utebliven uppsägning förlänges avtalet
med fem år åt gången.

Rolaget skall enligt § 6 i avtalet i sin
programverksamhet hävda de grundläggande
demokratiska värdena. Programverksamheten
skall vidare enligt
avtalet i sin helhet präglas av skälig
balans mellan olika åsikter och intressen.
Rolaget skall före sändning av program
så noggrant som omständigheterna
medger kontrollera sakuppgifter i
programmen. Felaktig sakuppgift skall
beriktigas när det är påkallat, och den
som har ett befogat anspråk att bemöta
ett påstående skall beredas tillfälle till
genmäle. Beriktigande och plats för
genmäle skall ges utan oskäligt dröjsmål.

De till § 6 knutna programreglerna,
som av styrelsen för Sveriges Radio
fastställdes 1948, är enligt vad utskottet
inhämtat oförändrade.

Med hänvisning till det anförda finner
utskottet några åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade och
avstyrker därför motionerna i fråga.»

Reservationer hade avgivits

1, beträffande utredning om ett från
Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV, av
herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser (in),
Strandberg (m), Bohman (m), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh (m)
och Källstad (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:203 och 11:217 samt I:
604 och II: 722 hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om tilläggsdirektiv till 1966 års
reklamutredning att snarast utreda och
framlägga förslag till erforderliga bestämmelser
för den reklamverksamhet
som fordrades för ett bland annat av
pressen ägt fristående, reklamfinansierat
företag för program 2 i TV med
samma förpliktelser i fråga om opartiskhet
och mångsidighet som för närvarande
åvilade Sveriges Radio;

2, beträffande avtalet mellan staten

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

och Sveriges Radio (punkten 3 i utskottets
hemställan), av herrar Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Eric Peterson (fp), Kaijser
(m), Strandberg (in), Johan Olsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Nordstrandh (in), Källstad (fp), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep), vilka
ansett, att den del av utskottets yttrande
på s. 5 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »De till» och
slutade med »motionerna i fråga» bort
hava följande lydelse:

»Av bilaga till styrelseprotokoll framgår
att radiochefen i samband med att
styrelsen för Sveriges Radio för sin del
godkände förenämnda avtal framhållit
att formuleringen i § 6 inte avsåge att
göra någon som helst ändring i de riktlinjer
som vore gällande och som på
sin tid stadfästes av styrelsen och programledningen
i vissa uttalanden 1948
och som införts i programreglerna. Enligt
dessa uttalanden uppfattade dåvarande
Radiotjänst försvaret av de demokratiska
värdena som en av sina
främsta uppgifter. Av uttalandena framgår
också att upplysning om tanke- och
yttrandefrihetens betydelse har sin givna
plats i programmet, att opinionsriktningar,
vilkas verksamhet riktar
sig mot demokratin, inte ensidigt får
komma till tals och inte får lämnas
oemotsagda samt att det bör tillses att
försåtlig propaganda mot demokratin
inte insmyger sig i till synes opolitiska
programpunkter.

Under erinran om innebörden av det
sålunda anförda finner utskottet på
grundval av de nu förevarande motionerna
några särskilda åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade och
avstyrker bl. a. därför motionerna i
fråga.»;

3, beträffande investeringsanslag för
nästa budgetår, av herrar Kaijser (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och
Nordstrandh (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angi -

Ang. rundradioverksamheten m. m.
vits, samt att utskottet bort under 6
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 627 och II: 723
till Rundradioanläggningar för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 56 100 000 kronor;

4, beträffande Sveriges Radios programverksamhet
för utlandet, av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Eric Peterson (fp),
Kaijser (m), Strandberg (m), Johan
Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Källstad (fp),
Dahlgren (ep) och Sundman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:623
och II: 724 till Ersättning för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1969/
70 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 31 630 000
kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Plysch-radikalerna har
uppenbarligen fått alltför stort utrymme
i Sveriges Radio och TV. De utgör
en försvinnande liten men högljudd del
av ungdomen, och de företräder ofta
odemokratiska åsikter som icke har gehör
bland svenska folket. I ett land
med demokratiskt styrelseskick är det
sunt och riktigt att den stora delen av
svenska folket reagerar mot sådana företeelser.
Jag tycker också att det är
på sin plats att vi, när vi i riksdagen
diskuterar radio och TV, ger våra åsikter
till känna om vad som förekommit.
Sveriges Radio och TV är dock i vårt
land ett monopolföretag, och som massmedier
har radio och TV ett oerhört
inflytande på åsiktsbildningen i landet.
Därför bör vi också diskutera dessa mediers
programverksamhet vid detta tillfälle.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Vänstervridningen har gjort sig bred,
och då ställer man sig frågan: Stämmer
detta med avtalet mellan staten och Sveriges
Radio? Avtalet är självfallet inte
så preciserat att man med stöd av det
kan göra anmärkningar i fråga om olika
detaljer. I ett avseende är avtalet fullt
klart. I § 6, som är den omstridda paragrafen
står: »Programverksamheten

skall bedrivas med beaktande av ljudradions
och televisionens centrala ställning
i samhället. Av detta följer bl. a.
skyldighet för bolaget att i lämplig
form upplysa om nuets händelser, orientera
om viktiga kultur- och samhällsfrågor
samt stimulera till debatt kring
sådana frågor.» Men det står också uttryckligt
utsagt i avtalet att Sveriges
Radio och TV skall hävda de demokratiska
värdena.

Det finns också anteckningar från de
huvudpunkter som radiochefen anförde
vid föredragningen rörande det nya
avtalet av den 27 juni 1967 då avtalet
mellan staten och Sveriges Radio förnyades.
Radiochefen anförde då att hävdandet
av de demokratiska grundvärdena
helt allmänt innebar att Sveriges
Radios verksamhet skulle vila på demokratisk
grund. Vidare sade han att Sveriges
Radio har skyldighet att aktivt
förfäkta dessa grundvärden i programverksamheten.
Detta innebär inte att
odemokratiska opinioner och meningsyttringar
inte skall få återges, men att
de bör bemötas på ett sätt som klart
utvecklas i gällande programregler. I
de programregler som utfärdats står att
kravet på opartiskhet i första hand innebär
att Sveriges Radio självt icke får
ta ställning i kontroversiella frågor.
Det är alltså de medverkande i vederbörande
program och inte Sveriges Radio
som står för ställningstagandena.
I andra hand innebär kravet på opartiskhet
att olika åsikter skall komma till
tals i programmen och balanseras på
ett rättvist sätt.

Det är givetvis svårt att avgöra vad
som är en korrekt balans när det gäller
att låta olika åsikter komma till

tals. Hur vet man egentligen hur många
som står bakom en meningsriktning som
kommer till uttryck i vårt land? I vissa
fall kan man i efterhand säga hur det
borde gått till. Om vi ser på en sådan
sak som kårhusockupationen förra året,
som tog upp så mycken tid i TV och
radio, så har vi senare i en TV-debatt
fått veta att när en del av dessa demonstranter
sade sig representera studenter,
arbetare och bönder så hade de inte
en enda fackförening i hela Sverige
bakom sig. De tillfrågades direkt och
gav ett undvikande svar. När man upprepade
frågan, fick de lov att erkänna
att ingen fackförening fanns bakom
dem. Med vetskap om detta förhållande
kan man inte påstå att dessa ungdomar
representerar någon större grupp i samhället.
Det har också senare vid kårhusvalen
visat sig att denna meningsriktning
inte alls var av sådan omfattning
att den borde fått göra sig så bred
i radio och TV.

Radio och TV skall återspegla olika
strömningar och åsikter i samhället;
detta är naturligtvis riktigt och det protesterar
jag inte emot. Men om man
ägnar särskilt stort utrymme åt dylika
strömningar som jag här exemplifierat,
så medför det att okritiska åhörare
kommer att påverkas, och det gäller
framför allt ungdomen. Man får lätt den
uppfattningen att detta är nu den svenska
ungdomens åsikter. Därför är radions
och TV :ns ställning synnerligen
känslig, och man bör noggrant överväga
vad som skall framföras i dessa
massmedia. Kravet på en viss balans
bör kraftigt understrykas.

Skillnaden mellan de åsikter som
framförs i reservation 2, som jag i första
hand vill tala om, och utskottsmajoritetens
åsikt är egentligen obetydlig.
Utskottet har ju understrukit det som
står i paragraf 6. Vad vi önskat är endast
att man något utförligare skulle
motivera detta genom att citera det som
sades i radiochefens uttalande när det
nya avtalet ingicks. Vi reservanter kan
inte förstå att det skulle vara felaktigt

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

att ta med detta uttalande i utskottets
utlåtande. Jag har redan nämnt att man
inte i varje detalj kan precisera hur
radio och TV skall bedriva sin verksamhet,
men samtidigt måste man medge
att radiochefen har ett stort inflytande
när det gäller hur radions och
TV :s verksamhet skall utformas. Då
måste man anse det vara betydelsefullt
vad han uttalade vid avtalets ingående.
Därför menar vi reservanter att det yttrandet
borde ha tagits med. Det finns
nu publicerat i reservationen, och vi
har anfört att man med det avtal som
godkändes 1967 inte avsåg att göra någon
som helst ändring i fråga om paragraf
6. Det skulle alltså inte bli någon
ändring i de riktlinjer som på sin
tid stadfästes av styrelsen och programledningen
i vissa uttalanden 1948,
och som införts i programreglerna. I
enlighet därmed uppfattade dåvarande
Radiotjänst försvaret av de demokratiska
värdena som en av sina främsta
uppgifter.

Av radiochefens uttalande framgår
också att upplysning om tanke- och
yttrandefriheten har sin givna plats i
programmet, att opinionsyttringar som
riktar sig mot demokratin inte ensidigt
får komma till tals och inte får lämnas
oemotsagda samt att det bör tillses
att försåtlig propaganda mot demokratin
inte insmyger sig i till synes opolitiska
programpunkter.

Jag har svårt att förstå varför den
socialdemokratiska delen av utskottet
inte vill medge att dessa synpunkter
borde publiceras och understrykas
igen. Jag är övertygad om att utskottets
majoritet inte har något att invända
mot vad som där yttrats. Jag tror inte
man vill opponera sig mot vad som
framförts i detta sammanhang.

Sedan har vi endast gjort det tillägget
i reservationen att under »erinran om
innebörden av det sålunda anförda finner
utskottet på grundval av de nu förevarande
motionerna några särskilda
åtgärder i ämnet från riksdagens sida

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

Ang. rundradioverksamheten m. m.

inte påkallade och avstyrker bl. a. därför
motionerna i fråga».

Det är alltså inget bifall till motionerna,
utan bara ett understrykande
av vad som nu gäller i fråga om radions
och TV:s sätt att sköta sitt arbete.

När det gäller att råda bot på eventuella
missförhållanden är det klart att
vad som är viktigt är att de påtalas
vid olika tillfällen, både i pressen och
i radions och TV:s egna program, och
att de påtalas i riksdagen. Radioledningen
bör lägga den allra största vikt
vid hur programmen utformas och, om
missförhållanden finns, se nogsamt till
anställningssituationen. Om det skulle
finnas personer som medvetet driver
en propaganda som inte är i överensstämmelse
med avtalet, så bör sådan
personal givetvis inte arbeta i radio
och TV.

I en av reservationerna, som är välkänd
tidigare, föreslås ett annat medel,
och jag skall, herr talman, nämna några
ord om det också. Reservanterna kommer
att framlägga sin motivering, men
jag vill nämna vad utskottet har tagit
för ställning till den.

Man för fram frågan igen om att man
skulle ha ett fristående reklamfinansierat
företag för att få en viss konkurrens
inom radions och TV :s verksamhet.
Vi har inte velat tillstyrka det.
Man har under åtskilliga år fört fram
detta önskemål, men det bör påpekas
att det pågår en utredning om reklamens
inverkan inom TV och radio, och
det kan vara anledning att avvakta resultatet
av utredningens arbete.

Jag ville ge det erkännandet åt reservanterna
i detta fall att de uttryckligen
har sagt ifrån att hårda regler
skall gälla för annonsering. En del av
dessa regler anser jag vara kloka och
riktiga, men jag anser att det skulle
vara ännu kraftigare restriktioner. Den
nedbrytande reklam som förekommer
i andra länder har man t. ex. inte berört
i detta sammanhang.

Vad jag emellertid finner egendom -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.
ligt är att man nu egentligen inte har
föreslagit någon frihet på radio- och
TV-området, utan man har i stället föreslagit
utredning av frågan om ett reklamfinansierat
företag. I så fall får
man inte heller någon fullständig frihet.
Vi får bara ett annat företag som får
monopol på sitt sätt därför att det blir
reklamfinansierat. Jag tycker att det är
egendomligt att reservanterna har slagit
in på den vägen. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat anse att det skulle
vara ett sätt att lösa de problem som
finns på radions och TV:s område.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till reservation
2 ävensom till reservation 4 beträffande
programverksamheten för utlandet. I
övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Det är väl inte många
företeelser i vårt land som i så hög
grad upptar allmänhetens intresse och
är föremål för dess diskussion som radio
och TV och dess verksamhet.

Tydligen spelar den verksamheten
betydligt större roll för vårt folk än vi
kanske anar. Vi har många gamla och
många i den övre medelåldern, vilkas
huvudsakliga sysselsättning och underhållning
är att höra och se på det
som etermedia har att erbjuda.

När denna fråga var uppe till behandling
i kammaren i december 1966
tog jag mig friheten att berätta en historia
som ger belägg för detta mitt
påstående. Det händer ju ibland att
man i denna kammare upprepar saker
och ting. Jag skall be att få göra det nu.
Det var historien om de gamla makarna
som vaknade en morgon ganska tidigt.
Mannen hälsade hustrun med orden:
»God morgon, Anna, vad är det
för program i TV i kväll?»

Givetvis blir ett medium som omfattas
med så stort intresse mycket påpassat
och föremål för kritik — både
positiv och negativ, både berättigad

och oberättigad. Vi är alla eniga om
att radio och TV skall ha de förutsättningar
och möjligheter som kan ge de
bästa programmen och det bästa utbytet
för avgiften. Uppfattningarna skiljer
sig emellertid då det gäller frågan hur
dessa förutsättningar skall skapas. Det
nuvarande läget inom radio- och TVområdet
är enligt reservanterna otillfredsställande.
Det beror till stor del
på regeringens ovilja att söka nya vägar.
På detta område befinner vi oss i
en oförutsedd och snabb teknisk utveckling
som borde ha utnyttjats bättre.
Gång på gång har förslag om en
förutsättningslös utredning av hela
frågekomplexet avvisats. De tekniska
möjligheter som föreligger för ett friare
system har förbisetts, och de långsiktiga
finansieringsfrågorna har lämnats
olösta.

Vi har från vårt håll framhållit och
håller fortfarande fast vid att det i ett
monopolföretag inte finns fullgoda möjligheter
för en fri och allsidig opinionsbildning
och samhällsdebatt. Visserligen
görs nu vid genomförandet av
TV 1 och TV 2 ett försök att i någon
mån tillvarata de fördelar som konkurrens
medför. Det nya systemet är
dock behäftat med allvarliga brister.
Centraliseringen blir påfallande, inte
minst när det gäller en så viktig sak
som nyhetsförmedlingen. Enligt vår
mening, som vi framfört åtskilliga gånger,
skulle urvalet av åsikter, nyheter
och information bli rikare och mera
allsidigt genom förekomsten av två
självständigt konkurrerande företag.
Risken för ensidighet gäller inte bara
nyheter utan också samhällsreportage,
litteratur, musik m. m.

TV 2 står nu inför sin start och att
detta beslut skulle rivas upp kan och
bör inte komma i fråga. Men däremot
är det, enligt vår mening, fullt möjligt
och även nödvändigt att det nu tillsätts
en utredning med uppgift att
framlägga ett förslag om hur ett friare
radio-TV-system kan utformas i framtiden.
Detta skulle ge TV-publiken stör -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

re valfrihet. Man bör kunna komma
fram till ett väl fungerande konkurrenssystem
där flera institutioner än
Sveriges Radio kan ägna sig åt sändningar.
Detta behöver inte betyda att
etableringsrätten skulle bli helt fri.
Sändningsmöjligheterna är ännu begränsade,
och hur de skall disponeras
måste bli föremål för lagstiftning, i
varje fall då det gäller TV-sidan. I nuvarande
läge anser vi, att planeringen
bör inriktas på att skapa ramarna för
ett självständigt företag för TV 2. Hur
dessa ramar exakt skall utformas, bör
handläggas av experter, exempelvis
1966 års reklamutredning, något som
föreslås i reservation 1.

I samma reservation anges mycket
kortfattat några principer som bör
vara vägledande för det nya systemet.
Jag skall inte ta upp tid med att nu
upprepa detta. Det nya företaget bör
givetvis arbeta under samma regler för
opartiskhet och ansvar som gäller för
Sveriges Radio. Avtalets bestämmelser
om opartiskhet är av fundamental betydelse
för ett företag med ensamrätt
till sändningar. Utan en sådan regel
vore detta system oförenligt med en
demokratisk ordning. Reträffande finansieringen
bör företaget få tillstånd
att försälja reklamtid. Hur detta skall
ske måste också bli föremål för utredning,
varvid hänsyn måste tas bland
annat till verkningarna på dagspressens
ekonomiska villkor. Alla finansieringssystem
medför givetvis nackdelar, men
vi måste väl utgå ifrån att licensfinansieringen
i framtiden inte kommer att
räcka till, om vi vill vara med i utvecklingen
på radio- och TV-området. Jag
vill ställa frågan: Hur ser majoriteten
på spörsmålet om finansieringen av
radio och TV i framtiden?

Reklam i TV finns på många håll.
Den har utformats olika, på vissa håll
på ett helt oacceptabelt sätt och på andra
håll på ett sätt som borde kunna
accepteras i vårt land. I England t. ex.
anser både RBC och ITV att konkurrensen
mellan de två företagen varit till

Ang. rundradioverksamheten m. m.
nytta i flera avseenden. Håller vi fast
vid yttrande- och åsiktsfriheten — och
det gör vi väl alla, ty de utgör ju omistliga
värden för demokratin — måste vi
låta dessa frihetsbegrepp slå igenom
också på radio- och TV-området.

Låt mig till slut säga att även om
resurserna möjliggör ökad frihet får
därför inte friheten missbrukas. Självfallet
måste många bestämmelser och
villkor uppställas för en reklamfinansierad
radio- och TV-verksamhet.

Herr talman! Jag yrkar med detta
bifall till reservationerna 1, 2 och 4.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Frågan om monopolsystemet
inom svensk radio och television
har varit föremål för debatter i
riksdagen under många år. Ständigt får
man från regeringspartiets sida höra
det påståendet att ingenting nytt har
inträffat som kan förändra partiets position
då det gäller ställningstagandet
till en från monopolbolaget fristående
programproduktion. Jag har personligen
—- liksom vi har gjort från moderata
samlingspartiet och folkpartiet —
flera gånger påvisat att situationen inte
kan anses vara enahanda år från år, av
det enkla skälet att det dock för varje
år som går inträffar någonting som
måste påverka vårt ställningstagande.
Jag tänker då inte enbart på det väsentliga
förhållandet att tekniken ständigt
förändras i ett accelererat tempo. Jag
tänker också på att det kan inträffa
andra händelser som skulle kunna påverka
oss i våra ställningstaganden,
t. ex. om vi personligen konfronteras
med andra system än det vi vant oss vid
här i landet. Till detta skall jag återkomma
litet senare.

Det vore mig fjärran, herr talman,
att nu upptaga kammarens tid med ingående
analyser av de grundläggande
värderingar som vi från vår sida inlägger
i frihetsbegreppet. Jag har gjort
det så många gånger att jag i princip
kan hänvisa till de positioner som vi

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

från moderata samlingspartiets och
folkpartiets sida tidigare intagit då det
gäller frågan om monopol i radio och
TV. På den punkten kan jag erkänna
att vi nog inte kan komma fram med
så många nya argument. Låt mig bara
ännu en gång konstatera att vi alla här
i kammaren med kraft uttalar att vi
med alla medel vill slå vakt om yttrandefriheten
och pressfriheten. Så
snart någon vill tillämpa samma princip
och samma frihet på radio- och TVområdet,
stegrar sig emellertid alla
socialister och slår ifrån sig med båda
händerna — för att inte säga att de i
brist på sakliga argument nästan tvingas
att också använda fotterna.

Jag skall inte heller ta tid i anspråk
för att analysera de tekniska problemen
och belysa teknikens möjligheter såsom
bevisföring för att den gamla tesen om
trängseln i etern är fullständigt världsfrämmande.
Jag har gjort det tidigare
i olika sammanhang här i kammaren,
t. ex. i december 1966, då jag analyserade
de tekniska förutsättningarna och,
utan att bli motsagd, kunde konstatera
att hela det resonemang regeringspartiet
fört och alltjämt för är totalt felaktigt.

Vid detta nämnda tillfälle ställde jag
den konkreta frågan till herr Palme —
som då var närvarande i kammaren —
om han ville motbevisa mig i den tekniska
analysen. Men se det ville han
inte!

Låt mig bara konstatera att teknikens
utveckling fortsätter och ständigt
gör nya landvinningar. I årets partimotion
visar vi som exempel på teknikens
framsteg hur den nya s. k. laserprincipen
totalt kommer att revolutionera
framtidens möjligheter för kommunikation
mellan enskilda individer,
mellan regioner, mellan länder och
världsdelar.

Många sådana motsvarande nya tekniska
principer skulle kunna upptagas
till analys, och alla sådana analyser
skulle än mer än tidigare styrka mitt
påstående att någon som helst saklig

grund för det doktrinära fasthållandet
vid monopolsystemet ur teknisk synpunkt
saknar all grund.

Jag begär inte att våra politiska motståndare
skall vara insatta i alla de tekniska
problem som är förknippade med
radio och TV, men dessa tekniska förhållanden
måste väl ändock vara grundläggande
då det gäller att bedöma och
ta ståndpunkt till hur ett elektroniskt
massmediasystem skall kunna utnyttjas
inom ett demokratiskt samhälle.

I debatten med herr Palme i december
1966 framhöll jag att Sverige internationellt
bör arbeta för en snabb lösning
av internationella överenskommelser
med hänsyn till att den internationella
samordningsplaneringen håller på
att akterseglas. Vi har upprepat detta
krav i årets partimotion. Sveriges agerande
får dock på intet sätt utgå från
den förutsättningen att vi skall söka
skapa motmedel i förhållande till vad
dagens och morgondagens tekniska utveckling
möjliggör. Det bör i stället innebära
ett positivt mottagande och riktigt
utnyttjande i syfte att förena länder
jorden runt. Hur Sverige handlagt
den frågan inom Förenta nationerna
avser jag att ta upp till prövning i annat
sammanhang och kan alltså lämna
frågan på den punkten i dag.

Jag nämnde, herr talman, att vi skulle
kunna få förhållanden som kan påverka
oss i våra ställningstaganden.
Just nu är det mycket populärt att tala
om riksdagsresor. Statsutskottets fjärde
avdelning hade glädjen att förra hösten
bl. a. få besöka London. Under besöket
i London —• det föreligger skriftlig
rapport som är godkänd i avdelningen
— fick vi en dag tillfälle att
träffa prominenta företrädare för statsbolaget
BBC, och en dag träffa lika prominenta
företrädare —• jag tror t. o. m.
det var cheferna själva — för det kommersiella
företaget ITA.

Vi fick ställa precis de frågor vi ville
och vi fick svar på alla frågor vi ställde.
Det är för mig förvånansvärt att
man över huvud taget inte synes ha

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

lärt någonting eller påverkats av vad vi
där fick del av. 1 detta sammanhang
skall jag inte polemisera med herr Torsten
Bengtson, eftersom herr Bengtson
av olika skäl inte kunde delta. För mig
var det en upplevelse att få lyssna till
företrädarna för dessa båda företag och
höra den samstämmighet som kom till
uttryck när såväl chefen för BBC som
chefen för ITA på ett och samma sätt
förklarade för oss att man hade fått —
och jag tror att herr Eric Peterson också
talade om detta — en förbättrad programkvalitet
i den konkurrens man nu
hade. Yi fick också klart för oss genom
de frågor vi ställde att det inte vore
tänkbart att gå ut och fråga det engelska
folket, om man ville avstå från reklamen
i TV och i stället få högre licensavgifter.
Det, sade cheferna, vore
den dummaste fråga vi kunde ställa,
därför att en sådan sak skulle det engelska
folket aldrig acceptera.

Jag frågar dem av majoritetens talesmän
som var med på den här resan:
Lärde ni er inte någonting, tog ni inte
några intryck eller vilka intryck över
huvud taget fick ni under besöket i England? Det

är intressant att göra jämförelser.
Jag har roat mig med att jämföra
hur situationen är inom TV-området
speciellt i våra europeiska länder. Jag
kan inte underlåta att delge kammaren
några synpunkter som är föranledda av
denna analys, särskilt som hela problematiken
hänger ihop med licensavgiften,
som jag strax skall beröra.

Jag skall nämna ett antal länder i
Europa som alla har fler kanaler än
vad vi har för närvarande i Sverige,
som alla har betydligt längre sändningstid
per vecka och som alla har betydligt
lägre licensavgifter. Jag räknar upp
några av dem:

Österrike: 2 kanaler, en sändningstid
av 85 timmar i veckan, reklam, licensavgift
120 kronor.

England: 3 kanaler, 200 timmar i
veckan, reklam, licensavgift 136 kronor.

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Finland: 2 kanaler, 75 timmar i veckan,
reklam, licensavgift 100 kronor.

Frankrike: 2 kanaler, 100 timmar i
veckan, reklam, licensavgift 104 kronor.

Västtyskland: 3 kanaler, 140 timmar i
veckan, reklam, licensavgift 77 kronor.

Italien: 2 kanaler, 110 timmar i veckan,
reklam, licensavgift 98 kronor.

Nederländerna: 2 kanaler, 70 timmar
i veckan, reklam, licensavgift 107 kronor.

Schweiz: 3 kanaler, 150 timmar i veckan,
reklam, licensavgift 100 kronor.

Belgien: 2 kanaler, 100 timmar i veckan,
licensavgift 99 kronor.

Och så kommer då Sverige på denna
lista: 1 kanal, 45 timmar i veckan, licensavgift
280 kronor! Jag tycker att
det säger sig självt hur den jämförelsen
utfaller.

I partimotionen har vi sagt att vi förvånar
oss över att departementschefen
inte heller i år vill tala om vart det
skall barka hän en bit in på 1970-talet.
Sveriges Badio har i sina petita år efter
år talat om att det måste till licenshöjningar.
Det begärde man tidigare och
har velat ha höjningar tidigare än vad
fallet är.

Vi har under årens lopp sagt att det
kommer att bli licensavgifter på inemot
400 kronor. Vi har också roat oss med
att titta litet närmare på detta förhållande
och försökt — genom att gå igenom
årsberättelser från Sveriges Badio
under ett antal år och genom att se på
de prognoser som Sveriges Radio för
egen del har ställt — analysera hela
problemkomplexet fram till budgetåret
1973/74. För att få ett riktigt utfall vid
en sådan analys måste man enligt vår
bedömning ta hänsyn till produktivitetsutvecklingen.
Det visar sig att produktiviteten
inom televisionens område
— om den mätes med utgångspunkt
från antalet sända TV-timmar per anställd
— under perioden 1961/62—
1967/68 har minskat med i genomsnitt
6 procent per år. Under samma period
har medellönen per anställd ökat med

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

6,75 procent. Med en fortsatt sådan produktivitetsutveckling
och likartad tendens
i löneutvecklingen är det lätt att
räkna ut att därest man skall följa den
planerade sändningstid som Sveriges
Radio har tänkt sig i sin prognos, nämligen
att 1973/74 ha 4 628 sändningstimmar,
så erfordras i detta mammutföretag
4 959 personer. Ett sådant företag
tror jag inte att någon kan vara glad
åt. Det är kanske därför man ser och
hör talas mycket om den personalpolitik
som bolaget i dag bedriver. Men
om man skall klara dessa 4 959 anställda
får man ett sådant lönekonto och
ett sådant omkostnadskonto i övrigt att
man 1973/74 —- om det licensfinansierade
monopolsystemet bibehålls — måste
ta ut inemot 400 kronor i årlig licensavgift.
På den punkten säger departementschefen
ingenting i år, men
vi har i vår motion belyst hur vi vill
lösa det hela.

I anledning av vad herr Bengtson
sade om att man måste ha fasta regler
om man skall ge sig in på reklam vill
jag påpeka att det är riktigt. Jag kan
i detta sammanhang hänvisa till vår
partimotion, där vi bland annat berört
de principer man har för reklaminslag
enligt Television Ad, som vi också fick
tillfälle att fråga närmare om när vi var
i London.

Herr talman! Detta är utgångsvärderingar,
vilka gör att vi står som reservanter
i år liksom tidigare. I fråga om
reservation 1 har jag för närvarande
inget annat att tillägga än att jag vill
yrka bifall till den reservationen.

Herr Bengtson har redan tidigare berört
reservation 2 om avtalet mellan
staten och Sveriges Radio. Jag yrkar
bifall även till den reservationen och
skall inte säga mer, eftersom annan talesman
för vårt parti kommer att beröra
just den.

Reservation 3 är en följdreservation,
kan man säga. Med hänsyn till att vi
inte accepterar utbyggnad av detta
mammutföretag inom monopolets ram
anser vi inte heller att vi skall lämna

Sveriges Radio medel för att anställa
ett hundratal nya tjänstemän och göra
viss utbyggnad för att kunna bedriva
sin monopolverksamhet. Därför har vi
skurit ned de äskade medlen med 20
miljoner kronor, vilket framgår av reservation
3, som jag också ber att få
yrka bifall till.

Reservation 4 berör Sveriges Radios
programverksamhet för utlandet. I denna
reservation har de tre borgerliga
partierna enat sig om en uppräkning av
Kungl. Maj :ts förslag med 400 000 kronor.
Denna uppräkning är endast till
för att täcka de automatiska utgiftsstegringarna
och för att man skall kunna
bibehålla nuvarande omfattning av
sändningarna och denna programverksamhet.
Får Sveriges Radio inte dessa
medel blir det nödvändigt att göra ingrepp
på ett eller annat sätt. Det åvilar
Sveriges Radio att bedöma vad som i
så fall skall göras.

Men jag kanske inte, herr talman, i
dag behöver tala så mycket om reservation
4. Jag vågar ändå utgå från att
många socialdemokrater kommer att
rösta för den reservationen. Åtminstone
borde alla som tillhör Stockholms arbetarkommun
och Norrbottens partidistrikt
inom SAP göra det. Om inte tycker
jag att de borde skämmas över att
de satt på distriktskongresserna för en
vecka sedan och gjorde uttalanden, i
Stockholm bl. a., där man krävde att
Sveriges Radio skall göra nya utsändningar
på grekiska för att tala om för
det grekiska folket hur omvärlden ser
på dess situation. I Norrbotten begärde
man att det skulle ges större möjligheter
att skicka nya reportrar till de latinamerikanska
länderna.

Har man gjort sådana uttalanden på
distriktskongresserna borde man också
kunna stå för det och i detta sammanhang
även stödja vår reservation 4, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Reservation 2, som är
fogad till det utlåtande vi nu behand -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

lar, är anmärkningsvärd på så sätt att
det inte är fråga om skiljaktiga meningar
om huruvida en motion skall
avslås eller bifallas. Det är bara en
meningsskiljaktighet beträffande utskottets
formulering som har lett till
att det blivit en reservation.

Efter att ha redovisat innehållet i det
avtal som gäller mellan staten och Sveriges
Radio samt uttolkningen av § 6
i det avtalet säger utskottet, att man
med »hänvisning till det anförda» avstyrker
motionen. Reservanterna för i
stort sett samma resonemang och säger
sedan att man under »erinran om
innebörden av det sålunda anförda»
avstyrker motionen. Det är alltså formuleringen
»under erinran om innebörden»
av § 6 i avtalet som den
socialdemokratiska utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna gå med på att
skriva under.

Vad är det som kan ha motiverat
skillnaden mellan de socialdemokratiska
representanterna och oppositionen? Jag
tror, herr talman, att det inte enbart
kan vara fråga om den alltid stora benägenheten
hos utskottsmajoriteterna
att avslå motioner, att svära på kungens
ord. Det är inte enbart rädslan för att
säga ifrån vad man innerst inne tycker,
utan jag är rädd för att det finns en
djupare orsak: att man helt enkelt inte
vill erinra om innebörden av det avtal
som är slutet med Sveriges Radio, avseende
det krav som ställs på monopolradion
att i sin programverksamhet
hävda de grundläggande demokratiska
värderingarna. Vid valet av ordet »hävda»
har man alldeles uppenbart haft
en bestämd mening. Man har inte valt
ordet »iaktta» eller något annat ord,
utan man har valt det ord som i sammanhanget
är mest laddat med krav
på aktivitet. Det skall vara ett aktivt
hävdande av demokratins grundläggande
värderingar.

Sveriges Radio är en enorm maktfaktor
på opinionsbildningens område.
Att övervaka att innebörden i avtalet
efterlevs är därför en av de mest ange -

Ang. rundradioverksamheten m. m.

lägna uppgifterna inom ramen för försvarandet
av vår demokrati. Bland det
svenska folket sprider sig en betydande
oro för utvecklingen av Sveriges Radios
programverksamhet. Det är en allmän
undran och ibland förskräckelse
bland — jag vågar säga — ett flertal
i vårt samhälle inför den utveckling som
man kunnat uppleva under de allra senaste
åren.

Man upplever i många program tendenser
som tyder på ett främlingskap
i förhållande till samhället i övrigt.
I en rad olika program, både i ljudradion
och i televisionen, har radikala
vänstersympatier fått bestämma innehåll
och utformning av programmen.
Det är inte mot en socialdemokratisk
inriktning av programmen jag nu reagerar.
Det är i stället den odemokratiska
inriktningen jag vänder mig emot.
Ultravänstern har getts stort utrymme
också för osakliga angrepp mot näringsliv
och enskilda företag.

Låt mig ge ett annat exempel på den
avvägning som görs. Under en period
omfattande fem kvartal framkom i Sverige
84 boktitlar under ämnesrubriken
Statskunskap och politik. Nio av dem
kan betecknas som ultravänster. Alla
dessa nio böcker blev föremål för en
ingående och intressant analys i totalt
åtta program. Av de 75 övriga böckerna
blev en föremål för recension i ett program.
Den boken hade ju inte någon
borgerlig touche utan skulle väl närmast
rubriceras som gammalvänster,
eftersom Ernst Wigforss var författaren.

Det säger litet grand om den avvägning
som man gör i programverksamheten.
Man recenserar allt som
skrivs på ultraradikalt vänsterhåll, men
man negligerar det övriga. Det är därför
inte rätt när Sveriges Radio säger
att dess uppgift är att spegla debatten
i samhället och att debatten förs endast
på vänsterhåll. Det är inte så. Alla dessa
böcker är att betrakta som inlägg i
debatten, men Sveriges Radio har icke
haft intresse av att recensera dem.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Det kanske allra mest oroande är att
även i barnprogram har radikala vänstersympatier,
som socialdemokratiska
partiet rimligen inte kan stå för, fått
påverka programmens innehåll och utformning.
Mot denna bakgrund finner
jag högst märkligt att socialdemokraterna
inte kunnat vara med om att
erinra om innehållet i och innebörden
av avtalet med Sveriges Radio. Det
krävs verkligen en förklaring till vad
man innerst menar med att, mot den
bakgrund som så starkt upplevs av
inånga människor i vårt land, man icke
velat vara med om att erinra om skyldigheten
att i programverksamheten
värna om och hävda de demokratiska
grundläggande principerna.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservation 2.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Efter allt som sagts från
reservanternas sida finns kanske inte
mycket att tillägga. Men medan herr
Bengtson försvarade utskottsmajoriteten
gjorde jag några anteckningar om ett
par punkter.

Då herr Bengtson vid ett tillfälle talade
i egenskap av reservant sade han
sig ha mycket svårt att förstå varför
den socialdemokratiska delen av utskottet
inte kunnat ansluta sig till reservation
2. Med användande av samma
ordalag skulle jag vilja förklara mig
ha mycket svårt att förstå varför herr
Bengtson och hans parti inte har kunnat
ansluta sig till reservation 1.

Ty herr Bengtson inledde ju sitt anförande
med en rad anklagelser mot
Sveriges Radio för att inte hålla balansen.
Han tog kanske inte i lika
kraftigt som herr Brundin nyss gjorde
och kanske inte heller med samma intresse
som jag gjort när jag vid ett par
tidigare tillfällen i kammaren har pekat
på just den här snedbalansen. Men
herr Bengtson påpekade att odemokratiska
intressen får starkt företräde
i radio och TV. Han framhöll vidare

att radio och TV med sitt stora inflytande
på opinionsbildningen i vårt land
måste åläggas en sträng restriktivitet
så att en snedvridning av opinionsbildningen
inte uppstår.

Herr Bengtson hade alltså mycket
kritiska synpunkter på radions och
TV:s sätt att sköta sin uppgift. Ändå
vill han liksom utskottsmajoriteten inte
vara med om att skapa konkurrens för
detta företag. Herr Bengtson hänvisar
till en pågående utredning i den frågan.
Men utskottsmajoritetens opposition
mot ytterligare företag i denna
bransch fanns ju långt innan några utredningar
var på tal. Herr Bengtsons
hänvisning förefaller mig därför bara
vara ett sätt att söka kringgå detta problem.

Märkligt nog riktade utskottsmajoritetens
talesman nästan en anklagelse
mot reservanterna för att dessa yrkat
på utredning om endast ett konkurrerande
företag. Herr Bengtson tyckte det
skulle vara en skral frihet med enbart
ett konkurrerande företag. Det borde
tydligen enligt hans uppfattning bli en
hel rad konkurrenter. Men man får
väl i detta som i så många andra sammanhang
ta ett steg i sänder. Om vi
fick ett konkurrerande TV-företag kunde
vi lära oss vilka verkningar ett sådant
arrangemang skulle få. Om det visade
sig, herr Bengtson, inte vara tillräckligt
med två företag i denna bransch skulle
vi kunna återkomma med yrkande på
flera företag. Men detta tror jag inte
blir aktuellt på lång tid ännu.

Jag har också alltid varit mycket
förvånad över att man kan resonera på
det sätt som man gör från majoritetens
sida beträffande radio och TV, när
man för ett helt annat resonemang vad
gäller pressen. Då är man verkligt angelägen
att tala om nödvändigheten av en
fri konkurrens. Man är där rädd för att
det skall bli en snedbalans, att en viss
grupp av tidningar skall få ett så överväldigande
inflytande att de helt kommer
att styra opinionen. Man har funnit
detta så allvarligt att vi som be -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

kant har fått ett presstöd, som kostar
många miljoner, för att hålla de tidningar
under armarna som nödvändigtvis
anses böra finnas för att det skall
bli en balans i debatten. Här har man
alltså precis motsatt uppfattning.

Tidningarna lever ju i stor utsträckning,
man kan säga nästan helt, på
reklamen och ingen protesterar mot det.
När det däremot gäller att släppa in
reklamen i radio och TV blir man genast
förskräckt. Många har sagt att
svenska folket inte skulle tycka om att
få se reklam i TV. Jag tror inte alls på
det. Om man t. ex. ser på hur publiken
reagerar mot reklamen i samband med
biografföreställningar — där inleds ju
i allmänhet programmen med »reklamsnuttar»
— finner man att detta visar
något annat. Jag har sett många sådana
reklaminslag, och det är klart att det
finns en del som är löjeväckande och
som man tycker verkar litet stolliga.
Men det kan man också säga om många
av TV-programmen. De är inte bara
löjeväckande och stolliga utan också
torftiga och ibland rent urusla. Många
reklaminslag, sådana vi sett dem på
våra biografer, är onekligt skickligt
gjorda, intresseväckande och roande.
Jag tror inte att den publik, som kommer
till en biograf i så god tid att den
hinner se reklamavsnitten, tycker att det
skulle varit bättre att ha fått sitta och
vänta kanske i fem minuter utan att någonting
hänt. Varför skulle det vara annorlunda
med TV-publiken? Varför skulle
inte den gilla att det i de pauser som
då och då och rätt ofta uppstår i TV
hände någonting? Varför skulle den
publiken tycka att det var så förskräckligt
att se reklam, när samma människor
som biopublik tydligen inte bara
fördrar det utan tycker att det är njutbart? Över

huvud taget är det väl så, herr
talman, att åtminstone de flesta av oss
tycker att det är bra med konkurrens
på alla områden. Det är bra när det gäller
filmen, det är bra när det gäller
teatern, det är bra inom konsten, det

Ang. rundradioverksamheten m. m.

är bra inom många områden, ty det
skapar större valmöjligheter att se olika
saker och ting och t. o. m. köpa olika
saker och ting. Det ger större utrymme
för nya initiativ, för nya grepp och
kanske också för nya sätt att nalkas
problemställningar. Men när det gäller
radio och TV, som enligt herr Bengtsons,
min och många andras uppriktiga
mening inte har skötts på ett riktigt
sätt, då vill man ändå inte veta av någon
konkurrens. Jag tycker, herr talman,
att detta är fullständigt obegripligt.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det råder inte några
delade meningar mellan herr Axel Andersson
och mig i den kritik som har
riktats mot Sveriges Radio och TV.
Men frågan är ju: Löser man problemet
genom att starta ett annat företag?
Eftersom herr Axel Andersson direkt
frågat varför vi inte skulle kunna stödja
detta, vill jag hänvisa till de olägenheter
jag tidigare berört i detta sammanhang.
Inte heller i år står det i reservationen
att man på något sätt skulle
gardera sig emot vad jag vill kalla
åsiktsköp, dvs. att ett politiskt parti
eller någon annan kan köpa programverksamhet.
Det talas i reservationen
om aktieteckning, om restriktioner och
sådant, men ges inga konkreta besked.

Ett annat problem, som jag berört
tidigare, är nedbrytande reklam. Riksdagen
har t. ex. begärt förbud mot spritreklam,
och jag hoppas att justitieministern
kommer att lägga fram en proposition
härom. Det finns kanske också
utsikter att få förbud mot tobaksreklam
in. in. Det är sådan reklam som brukar
göra sig oerhört bred i kommersiell TV
i likhet med viss annan reklam som
är allt annat än önskvärd ur samhällssynpunkt.
Allt detta medverkar till att
det inte lär bli bättre med denna sorts
TV-program. Däremot har det påtalats
i reservationen att samma villkor gäller
för denna reklamverksamhet som för

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

övriga program beträffande opartiskhet
och ansvar. Det gäller ju att verkligen
följa dessa fastställda regler. Om programverksamheten
står det i dessa bestämmelser
t. ex. att radion har skyldighet
att hävda den västerländska demokratins
grundprinciper, särskilt dess
krav på rättssäkerhet samt tanke-, yttrande-
och samlingsfrihet. Det står också
angivet att huvudregeln måste vara
att odemokratiska riktningar endast i
undantagsfall får komma till tals och
att deras uttalande inte får lämnas
oemotsagda. Vidare kan Sveriges Radio
låta demokratiska riktningar hävda
de demokratiska värdena och kritisera
övergrepp mot dessa utan att därför ge
odemokratiska riktningar motsvarande
möjlighet att framträda eller rätt till
försvar eller motkritik.

Vi har här så klara och bestämda
regler, att om vi följer dessa måste
programverksamheten bli sådan att
man inte får stor anledning att anmärka
på den. Kanske jag också skall tillägga,
herr talman, att vad som nu sagts om
de demokratiska värdena även gäller
andra likartade värden. Sveriges Radio
bör således främja humanitet och motverka
brutalitet. Det vore kanske önskvärt
att man beaktade detta vid en hel
del val av filmer.

Detta är orsaken, herr Axel Andersson,
till att vi inte tror att det finns
garantier för att man kan hålla en sådan
form av TV-verksamhet inom rimliga
gränser, utan det kommer att uppstå
åtskilliga olägenheter.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är rätt märkligt
att herr Bengtson vill påstå att det
finns garantier för opartiskhet osv. när
det gäller det monopolföretag vi nu har.

I sitt första anförande konstaterade
han att det inte fanns någon sådan
opartiskhet, utan det förhöll sig precis
tvärtom: vissa grupper fick betydligt
större utrymme än andra i radio och
TV.

Vidare säger herr Bengtson att han
är så förfärligt rädd för att denna reklam
skall bli nedbrytande — han använde
det uttrycket. Men om detta reklamfinansierade
företag sköts som det
skall skötas, hur går då det resonemanget
ihop med att reservanterna kräver
att det skall finnas regler om opartiskhet
och ansvar? Den som har ansvar
kan väl inte tillåta att saker och
ting släpps fram som är moraliskt förkastliga
och nedbrytande för den publik
som han vänder sig till. Något sådant
kan helt enkelt inte förekomma.

Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Bengtson, men han trodde tydligen
att i det här andra företaget skulle
de politiska partierna kunna köpa programtid
och utnyttja den nya organisationen
för att sända ut köpt politisk
propaganda. Men det är väl ändå klart
och tydligt utsagt att det inte skall förekomma.
Jag tycker att de skäl som
herr Bengtson i varje fall åberopar för
att han intar en så negativ ställning i
detta fall inte håller.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja veta var
garantierna finns för att det inte kommer
att säljas politiska program i kommersiell
TV. Sådant förekommer i andra
länder. Det står ingen garanti för
att det inte skall säljas politiska program.
Då blir följden den som jag
nämnde. Regeln att verksamheten skall
bedrivas under ansvar är ett tänjbart begrepp.
De två ämnen som jag nämnde
— sprit- och tobakspropaganda — råder
det delade meningar om. Många
hävdar att det inte är något fel i att
bedriva sådan propaganda. Jag anser
för min del, liksom herr Axel Andersson,
att det är fel. Men det finns inte
någonting sagt om de båda ämnen som
jag angav som exempel.

Sedan talade herr Andersson om vad
det kunde finnas för garantier för opartiskhet
i det nuvarande systemet. Det
finns inga garantier direkt för detta,

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

ty det går inte att specificera vad man
skall göra. Men alla de citat som jag
läst upp om riktlinjerna för programverksamheten
i radio och TV innebär
ju en viss garanti. Om man följer dessa
riktlinjer till punkt och pricka kommer
ingenting sådant att förekomma som vi
nu har haft anledning att rikta kritik
emot.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart och tydligt
utsagt i reservation nr 1 att det skall
vara stränga och klara regler för hur
det här nya TV-företaget skall verka.
För mig är det alldeles självklart att
till dessa stränga regler måste höra att
ett politiskt parti inte skall ha möjlighet
att köpa politisk reklam i detta företag.
Det anser jag vara så självklart att vi
inte borde behöva diskutera det, ty det
skulle ju svära mot det som står litet
längre fram i nämnda reservation, nämligen
att reglerna för opartiskhet och
ansvar skulle vara desamma. Det vore
ju inte opartiskt om man började sälja
reklam för ett visst politiskt parti.

Det är en sak i detta utlåtande som
jag också har grubblat på. På s. 3
refererar utskottet en del uttalanden.
Bland annat heter det: »I anslutning
härtill erinrades om det i flera västeuropeiska
demokratier förekommande
''public service-systemet’, dvs. ett system
där man gett rätten till rundradioutsändningar
åt ett eller flera allmännyttiga
företag som haft stor självständighet
och frihet att verka som ''en
rundradio i allmänhetens tjänst’.» Vidare
tillägger man: »Företagen ansågs
i de flesta fall ha lyckats bevara sin
integritet, sin självständighet och sitt
oberoende. De ansågs också ha i stor
utsträckning svarat för de djärva initiativen,
förnyelsen av programstoffet och
originaliteten i presentationen.»

År det inte detta som hela svenska
folket går och längtar efter? Vi skulle
få en förnyelse av programstoffet, och

Ang. rundradioverksamheten m. m.

vi efterlyser andra initiativ än dem
som kommit från Sveriges Radio-TV
där — som någon uttryckte det i andra
kammaren — de pudelklippta utgjort ett
sådant enastående inslag och originalitet
i presentationen.

Här gäller det rundradion. Men sedan
fortsätter man på nästa sida i utlåtandet
i omedelbar anslutning till vad
jag förut citerat: »Förslaget att i Sverige
införa kommersiell privatägd television
avvisades vid förenämnda riksdag
helt under hänvisning bl. a. till erfarenheterna
från andra länder.» Men
är det en sådan enorm skillnad mellan
rundradio och television? När det gällde
rundradion hade man enbart gynnsamma
erfarenheter, men plötsligt blir
det när det visas rörliga bilder i anslutning
till vad som sägs så betänkligt
att utskottsmajoriteten inte kunnat gå
med på reservanternas förslag.

Herr Bengtson lyckades i varje fall
inte övertyga mig om att de skäl han
anfört i detta sammanhang är tillräckliga
för det ställningstagande han har
gjort.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka att vad
herr Axel Andersson läst upp var taget
ur reciten till den av 1966 års riksdag
godkända propositionen nr 136. Det är
alltså departementschefen och inte utskottet
som gjort ett referat av förhållandena
i vissa andra länder.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det har inte alls förbigått
mig att utskottets uttalande — jag
nämnde det i förbifarten — börjar med
en hänvisning till proposition nr 136
och till vad departementschefen där anfört.
Men det är väl alldeles uppenbart
att utskottsmajoriteten genom att citera
detta visar att den och departementschefen
har precis samma uppfattning.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det som vanligen utmärker
en följetong brukar vara den
stegrade spänningen, men det är någonting
som man stört omöjligt kan säga
om detta ärende. Det verkar precis som
om man räknade med ett lyckligt slut
genom uttröttning.

I de båda motionsparen från moderata
samlingspartiet och folkpartiet begärs
en snabbutredning av frågan om
nödvändiga bestämmelser för att kunna
införa ett fristående reklamfinansierat
företag, och som vi kunnat läsa i
skrifterna tänker man sig så småningom
flera företag. Man säger att man är
ute i frihetens ärende. Får folkpartiet
och moderata samlingspartiet som de
vill, skall det bli etableringsrätt i etern.

Det var ganska intressant att läsa protokollet
från andra kammaren för ett
år sedan då denna fråga var på tal. Då
sade herr Hedlund att här förekom ett
våldsamt missbruk av språket, lika tokigt
som när det i kommuniststaterna
talades om demokrati. Naturligtvis går
det inte av praktiska skäl att ha en fri
etableringsrätt. Hur man än resonerar
måste det til syvende og sidst vara fråga
om att utdela privilegier.

Motionärerna vill ha frihet för enskilda
intressenter i en eller annan kollektiv
drapering att på vissa juridiska
villkor driva TY-företag med reklampengar
som inflyter genom marknadsföring
i deras kanal av varor och åsikter.

Utskottet strider för eu annan sorts
frihet. Yi vill slå vakt om Sveriges Radio,
som — jag understryker det — är
ett tekniskt monopol, icke något åsiktsmonopol,
ett företag som i sin rikt fasetterade
programpolitik skall stå fritt
från både statligt och privatekonomiskt
inflytande och beroende.

Enligt vår övertygelse garanterar den
ordningen på bästa sätt att de fina principerna
om yttrande- och tryckfrihet,
överförda och tillämpade i etermedia,
kommer till sin rätt och främjar den
fria, nyansrika opinionsbildning som

motionärerna, lika väl som alla vi andra,
finner riktig och nödvändig.

Jag beklagar att vår ståndpunkt inte
kan bli förstådd. Jag säger som herr
Strandberg nyss sade, jag inte kan hitta
på några fler argument för att stryka
under att det är en principfråga som
skiljer oss åt.

Motionärerna vill att pressen skall få
huvudansvaret för det första fristående
TV-företaget, och folkpartiet vill också
knyta några representanter för folkrörelserna
till huvudmännen. Vi har fört
många debatter här i riksdagen om dessa
saker. I tidigare debatter har flera
talare varit inne på att tanken att koppla
ihop tidningsägarintressen med reklam-TV,
vilket är en mycket skrämmande
tanke.

Vi upplever ju eu koncentrationsprocess
inom tidningsvärlden. Flera tidningar
läggs ner, och vi kommer att få
några stora tidningar som drivs av betydande
ägarkoncerner. Press och TV
är enligt min mening två skilda saker
som skall stimulera och bevaka varandra.
Om man skulle åstadkomma denna
sammankoppling som man är ute efter,
skulle det enligt min uppfattning — och
jag tror jag talar å majoritetens vägnar
— innebära en försämring. Det är
orimligt att försöka göra gällande att
det skulle vara en kungsväg mot en friare
opinionsbildning.

Herr Holmberg sade i denna kammare
år 1966 att om opinionsbildningen
skall vara fri, måste också de institutioner
som skapar opinioner vara fria.
Utskottsmajoriteten tyckte precis detsamma.

Motionens förslag om huvudmannaskapet
är för resten inte någon nyhet.
Sveriges Radio ägs ju av pressen, folkrörelserna
och industrin. 1 styrelsen
sitter representanter för ett tvärsnitt av
befolkningen. Även om det görs en hel
del missar, som väl torde vara ganska
oundvikliga hur man än har det ordnat,
tror jag att Sveriges Radio kan åberopa
en stark goodwill ute bland befolkningen.
Jag har åtminstone hört erkänn -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

samma ord även från de nu mycket kritiska
talarna här om radioledningens
obundenhet och dess bevarade integritet.
Jag kan inte underlåta att citera vad
som anförts i folkpartiets motion — och
något liknande står faktiskt i moderata
samlingspartiets — om styrelsen för det
nya företaget: »Denna bör med samma
oberoende och självständighet ledas av
företagets chef som för närvarande är
fallet med radiochefen i Sveriges Radio.
»

Vi kan väl vara överens om att Sveriges
Radio arbetar under ständig uppmärksamhet
och bevakning från riksdag,
radionämnd, press och en mycket
påpasslig allmänhet. Programpolitiken
fingranskas. Detta jätteföretag — visst
är det stort, och det växer naturligtvis
i takt med ökade programönskemål,
och helt naturligt just nu när man står
inför starten av program 2, färg-TV,
distriktsorganisationens utbyggnad osv.
— granskas på det sakkunnigaste sätt
i samband med alla anslagsframställningar
för såväl drift som investeringar.
.lag vill fråga herrarna här: Vilka
jämförbara möjligheter till insyn, kontroll
och uppföljning kommer att finnas
i det nya privatägda företaget? Jag
skulle tro att de möjligheterna är uteslutna.

I den Strandbergska motionen läser
jag att det viktigaste är att bryta monopolet
och att reklamfinansieringen är
ett alternativ att klara finansieringen.
Jag är mycket nyfiken. Kan man få
veta vilka andra alternativ herr Strandberg
tänker sig. Det kan ju inte gärna
bli fråga om avgifter, eftersom ni ju
ömmar för licensbetalarna, inte bara
annonsörerna.

Vill folk ha reklam i TV? Jag kan
liksom herr Möller och många andra
gjorde i fjol hävda att det aldrig hörts
minsta antydan om att svenska folket
skulle vilja ha reklam serverad i vardagsrummen.

Det finns en hel del vägande skäl mot
reklam. I en liten skrift som jag verkligen
rekommenderar — den kom ut

Ang. rundradioverksamheten m. m.
1965 och är utgiven av Nordiska kommittén
för konsumentfrågor —- redovisas
sakligt en mängd skäl både för och
emot. I den skriften har jag läst att
det i Danmark inte gjorts någon officiell
framställning i ärendet sedan 1961.
Vidare, att man i Finland, där man ju
har reklam i TV, är mycket irriterad
och har haft förslag om minskning eller
förbud. Beträffande Danmark förekom
där reklam i radion tidigare, men verksamheten
återupptogs inte efter kriget.

I Nordiska rådet har det förekommit
förslag om att rådet borde ta initiativ
hos de olika regeringarna i den här
frågan, men detta förslag har tillbakavisats.

Besöket i England var mycket intressant,
även om en del gick mig förbi,
eftersom jag inte kan språket tillräckligt
väl. Till herr Strandberg vill jag
emellertid säga att vad vi hörde var två
chefers uppfattning —■ chefen för BBC
hade för resten förut varit hos ITV —
och vi hade ingen möjlighet att efterforska,
om det fanns någon annan mening
ute bland de stora tittarskarorna.

Det har visat sig att det i länder där
reklam-TV införts varit mycket svårt
att få fram ordentliga konsumentupplysningsprogram.
Jag vill inte bestrida
att det görs många goda program också
av företagen i dessa länder, men man
kan väl utan vidare säga att utvecklingen
för kommersiell TV kan bli densamma
som inom nöjesindustrin.

Det går enligt min mening inte att
frikoppla programutbudet inom en reklam-TV
från rena rama affärsbedömningar.
Enligt vad som upplystes under
besöket i Amerika tar man där i programpolitiken
en alldeles speciell hänsyn
till tonåringarna som värdefulla
framtida köpare och som utgör en mycket
stor del av TV-tittarna på bästa
sändningstid. Jag tror att det var herr
Lindahl som frågade om det kolossala
reklamutflödet ledde till sänkta varupriser.
Svaret var en axelryckning. Vi
frågade också om annonsörerna hade
något inflytande —• även beträffande

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.
dem finns det som bekant regler — och
fick svaret, litet tveksamt: »Men detta
är i alla fall affär, det är orealistiskt
att bortse från det.»

Reklam i TV innebär enligt mitt förmenande
risker för programpolitiken
och en styrning av våra beteendemönster,
synsätt osv. Jag hoppas verkligen
att vi skall slippa en reklam för att
skaffa oss den där tekniska lilla grejen
som herr Bengtson talar om och som
skall hjälpa oss att stänga av den övriga
reklam som skulle komma att flöda
i TV-rutan.

Inom Sveriges Radio har man en hög
ambitionsgrad. Det kan jag försäkra efter
20 års styrelseledamotskap där. Det
tycker jag också att man skall erkänna,
även om vi är överens om alt det görs
missar, önskemål om bättre program
har vi alla, men det är en fråga om tid
och pengar.

Detta leder mig direkt över till frågan
om licensavgiften. Herr Strandberg
har med siffror visat hur låga licensavgifter
man har i åtskilliga andra länder
som har reklam. År 1966 betalade vi
67 öre för radio och kronor 1:92 för
TV per dag. Vi betalar naturligtvis mera
nu. Men kan herr Strandberg nämna
någonting som inte har följt med i prisutvecklingen?
För min del är jag inte
heller rädd för en avgift på exempelvis
400 kronor; det motsvarar priset för
två aftontidningar, om man slår ut beloppet
per dag. Bör vi inte något besinna
vad som verkligen utbjudes i radio
och TV? Här är det ju inte heller
fråga om en personlig biljett, utan hela
herr Strandbergs familj får ta del av
alla program för samma kostnad. Vad
som utbjudes är nyheter, kulturella program,
teater, osv., osv. Jag kan inte anse
att licensavgiften är alltför dyr.

Herr Strandberg vet väldigt mycket
om teknik. Det gör inte jag. Men, herr
Strandberg, den fråga som vi nu skall
avgöra är inte någon teknisk fråga utan
en politisk fråga. Detta är tydligen ett
ställningskrig, och jag kan inte tro an -

nat än att vi kommer att stå på barrikaderna
också nästa år.

När herr Strandberg förra året talade
om motionen fanns det ett så glatt tonfall
i herr Strandbergs stämma, liksom
i många andras. Ni var så segervissa.
Det skulle vara en affär bara på några
månader, sedan skulle man rätta till allt
som var snett och krokigt, även på radio-
och TV-området. Men det går ju
inte alltid som man tänker sig. Det kan
inte hjälpas att motionerna i dag ter
sig mindre meningsfulla, eftersom vi
nu har en socialdemokratisk majoritet
och en regering som sitter säkrare än
förut. Jag kan aldrig tro att herr Strandberg,
såsom den realist han är, ett enda
ögonblick har trott att han skulle få gehör
för sin motion. Den är väl närmast
att betrakta som ett beställningsskrädderi.
Det förefaller så, eftersom det
tycks finnas åtskilliga inom herr Strandbergs
parti, liksom inom folkpartiet,
som inte är med på noterna.

År 1966 läste jag upp en del klipp här
i kammaren, bl. a. ett från GöteborgsPosten,
där det deklarerades att man
inte alls kände något behov av konkurrens
utanför Sveriges Radio. Man
delade inte den uppfattning som folkpartiets
ledning hade, och man stödde
sig på en mycket omfattande kontakt
med partimedlemmar och tidningsredaktörer.

Herr Brundin gjorde ett uttalande som
jag verkligen tycker var anmärkningsvärt,
jag skulle till och med vilja säga
oförsynt. Han ville nämligen göra gällande
att utskottsmajoriteten skulle vara
rädd för att återge vad som står i
§ 6. Vi har den praxis här i riksdagen
att vi överlåter verksamhet till verkscheferna
enligt vissa regler och bestämmelser,
och de får sedan handla
under ansvar. Vi lägger oss inte i detaljerna.
Allt vad som är väsentligt
står i § 6, och till den är programregler,
som fastställdes av styrelsen 1948,
anslutna. I dessa regler har ingenting,
ändrats.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Med anledning därav tyckte vi inom
majoriteten att herr Brundin m. fl. skulle
ha känt sig belåtna. Jag har naturligtvis
ingenting emot att deras åsikt
kommit in i trycket, om de nu anser
att det fanns fog för en särskild liten
reprimand till herr Rydbeck.

Jag tror inte att det är alldeles fel,
som radiochefen säger, att debatten i
Sveriges Radio speglar strömningarna
i tiden. Vi socialdemokrater hade kanske
en gång tidigare mycket stor anledning
att vara upprörda över snedbelastningen
i programpolitiken. Det är
ändå så att en radikalism är på väg. Vi
konstaterar att ungdomen i mycket
större utsträckning nu än förut är politiskt
intresserad. Det gäller framför allt
de studerande ungdomarna. Det har väl
inte kunnat undgå herr Brundin att detta
inte är någonting som förekommer
bara i Sverige. Det är praktiskt taget
likadant överallt. Ungdomarna diskuterar
samhällsproblem osv.

Herr Axel Andersson talar om att
vi går och längtar efter djärva grepp.
När nu sådana förhoppningar blir verklighet
genom en något tillspetsad samhällsdebatt
blir herrarna förfärligt förskräckta.

Jag skall inte alls ta upp frågan om
boktitlar osv., och jag vill inte alls göra
gällande att det inte finns saker som
skulle kunna göras på annat sätt. Jag
delar också herr Bengtsons och andras
uppfattning att TV inte behöver komma
dragande med kameror och göra intervjuer
så snart några personer demonstrerar
mot det ena eller andra.
Det är en sak att TV handlar på det sättet,
men jag tycker det är en ganska
besynnerlig argumentering när man
framhåller att en metod att råda bot
på detta är att tillåta ett reklamfinansierat
företag inom denna bransch.

Herr talman! Till slut vill jag säga
något om den motion som behandlar
utlandsprogrammen. Dessa program har
fått stegrade anslag under senare år,
men även de drabbas av svårighet
att få täckning för verksamheten,

Ang. rundradioverksamheten m. m.

ja för automatiska kostnadsökningar.
Det gäller många andra verksamheter
för vilka staten anslår medel. De som
gör dessa program är säkert inte de
enda som får finna sig i inskränkningar.
Men företaget har säkerligen samma
möjligheter att göra prioriteringar inom
sin budget som man har på många andra
håll. Jag vill också påpeka att inskränkningarna
rör tre punkter.

Den första är ett popprogram för
ungdom. Jag tycker att man kan dra in
det i detta läge utan att det är någon
större katastrof.

Den andra punkten gäller sändningar
som går till Afrika och kanske vissa
andra delar av världen — det vet jag
inte så noga. Sändningarna sköts av
studerande här i Sverige som behärskar
dessa speciella språk. Det är mycket
ledsamt — jag håller med om det —
att vi måste göra inskränkningar härvidlag,
men jag är övertygad om att det
skall finnas möjligheter att tillgodose
viktiga önskemål genom de prioriteringar
som företaget kan göra.

Den tredje punkten slutligen gäller
vissa missionsprogram. Dessa har skickats
ut till sju olika håll. Efter vad jag
har inhämtat kan man få täckning för
98 procent av missionärerna om man
gör sändningar åt två håll. Följaktligen
kan vi inte heller därvidlag anse att en
inskränkning är något förfärligt. Jag
kan inte föreställa mig att vare sig
ledamöterna i Stockholms arbetarekommun
eller några andra behöver
skämmas för den saken.

Herr talman! Jag har gjort en del
anteckningar under talets gång, men
dem kan jag knappast läsa själv så jag
måste be att få avstå.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Låt mig bara säga några
ord till herr Bengtson beträffande det
resonemang han för om reklamreglerna.
Herr Bengtson! Läs vad som står
bland annat i vår partimotion, där vi
pekar på att man som en principiell

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.
lösning skulle kunna tänka sig det engelska
systemet. Detta system är upplagt
så att vetenskapsmän, läkare och alla
möjliga kategorier är inkopplade långt
innan programmet skall sändas. Jag vill
minnas att programmen är föremål för
prövning tre—sex månader i förväg.
En sådan metodik har vi eventuellt kunnat
tänka oss i detta fall.

Tack snälla fru Wallentheim för betyget
åt vår partimotion! Fru Wallentheim
sade att den närmast är att beteckna
som ett beställningsskrädderi.
Fru Wallentheim vet mycket väl att ett
beställningsskrädderi ger förnäm vara,
betydligt bättre än vanlig konfektion.
Jag tackar för vitsordet och omdömet.

Jag har mycket svårt att förstå vad
fru Wallentheim menar med att Sveriges
Radio är ett tekniskt monopol.
Det där får nog fru Wallentheim förklara
litet mer för att jag skall kunna
följa med i svängarna. Ett tekniskt monopol
kan man kanske säga att vi har
inom televerket. Men att hon kan ha en
motsvarande beteckning på Sveriges Radio
är för mig en gåta.

Att påstå att styrelsen skulle vara ett
tvärsnitt av folket — nej, fru Wallentheim,
det går inte. Vi har väl ändå inte
95 procent socialdemokrater i Sverige.
Därmed faller det argumentet.

Vilka vill ha reklam? Fråga våra ungdomsförbund!
Den nya generation som
växer fram och förstår vad tekniken
ger oss för möjligheter talar mest om
att bryta monopolet och även gå in på
reklamsidan. Det är och förblir ett fullständigt
felaktigt påstående att reklam
inte skulle kunna hålla prissättningen
nere. Det är nog tvärtom så att reklamen
är ett incitament till den konkurrens
mellan olika utbud som vi har och som
i och för sig är prisdämpande. Det tror
jag att alla som har med den saken att
göra kan räkna ut.

Slutligen tror jag inte att man utan
vidare kan dra in utlandsprogrammen
på det sätt som fru Wallentheim säger.
Det räcker ändå inte till. Man har behov
av 400 000 kronor för att klara

dagens sändningar. Drar vi in dessa
400 000 försvinner de tre programmen.
Hur skall ni då klara de krav ni rest
i Stockholms arbetarekommun och i
Norrbottens partidistrikt?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim började
med ett fullständigt oriktigt påstående
när hon gjorde gällande att vi
i vår partimotion skulle ha begärt fri
etableringsrätt. Vad vi har begärt står
i klämmen, och det avser en utredning
om ett fristående, reklamfinansierat
företag för program 2 i TV. Att det
skall tolkas så att vi har begärt fri
etableringsrätt kan jag inte riktigt förstå.

Sedan menade fru Wallentheim att
det nuvarande monopolet verkligen var
noga bevakat, inte bara genom vissa
bestämda regler, utan också genom
pressen. Hon pekade också på att en
vaken allmänhet noggrant följde med
vad som förekom i radio och TV. Därefter
kom hon in på det eventuella
företag som skulle uppstå om den av
oss begärda utredningen gav till resultat
att man fick en reklamfinansierad
konkurrent. Kontrollen över det företaget
skulle, menade hon, bli praktiskt
taget obefintlig. Jag undrar: Skulle

plötsligt den svenska tidningspressen
underlåta att intressera sig för att bevaka
just de TV-sändningar som kom
därifrån? Skulle man inte vara lika intresserad
att bevaka dem som de sändningar
vi nu har? Skulle den allmänhet
som tittar på programmen i reklam-TV
plötsligt förlora allt intresse
för att ge sig till känna? Vi har haft
en lång rad tittarstormar — som det
kallas — mot TV, och detta vittnar om
att man inte sköter sig så som allmänheten
menar att man skall sköta sig.
Skulle tittarna plötsligt förlora all förmåga
att reagera mot sändningar som
förekommer i den andra TV-kanalen?
Jag kan inte tro att det är på det sättet.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Låt mig också upprepa den fråga
som herr Strandberg ställde och som
även fru Wallentheim ställde: Vill folk
ha reklam i TV? Det är ingen som har
påstått att folk vill ha det. Men om fru
Wallentheim går exempelvis till en
folkpensionär, som inte har någonting
annat än folkpensionen att leva på,
men är utrustad med TV, och frågar:
»Vill Ni ha några reklamsnuttar i TV
eller vill Ni att licensavgiften skall höjas
med 150 kronor om året?» så är
jag övertygad om att fru Wallentheim
i 99 fall av 100 får det beskedet: »Visst
tar jag reklamen och slipper undan
den där utgiften.» Det är väl så frågan
skall ställas.

Nu är det inte heller meningen —
som fru Wallentheim tror och som jag
fick ett intryck av att herr Bengtson
också tror — att reklamen i TV skulle
bli ohejdad och inte veta av några som
helst gränser. Den som har sysslat med
tidningsarbete vet ju att inte ens reklamen
i pressen får vara ohejdad. Även
tidningsutgivarna har vissa regler att
följa när det gäller annonseringen. En
tidning kan ju själv begränsa; vissa
tidningar vägrar att ta emot annonser
angående rusdrycker, preventivmedel
och sådant. Det finns alla möjligheter
att reglera annonseringen.

Vidare sökte fru Wallentheim skrämma
oss med det sätt varpå reklamen
i TV utnyttjas i USA. Det är väl ändå
ingen här som har sagt att vi skall följa
det amerikanska exemplet när det
gäller en reklamfinansierad TV hos oss.

I USA är det inte alls ovanligt att en
annonser bekostar själva programmet
och sedan i detta program avbryter
sändningarna och gör reklam för sin
vara. Det måste naturligtvis bli rätt
irriterande, men i detta sammanhang
har klart och tydligt sagts ifrån att
inte någon annonser får köpa eller bekosta
ett program och där inlägga reklam
för sitt företag. Reklamvisningarna
skall ske mellan programmen, inte
i dem. Jag tror alltså att fru Wallentheim
har missförstått detta.

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Jag finner det slutligen ganska egendomligt
att fru Wallentheim gjorde gällande
att avtalets § 6 gav allt skydd och
alla garantier vi kan begära, men litet
senare förklarade hon att även hon och
de hon talade för haft anledning att
vara upprörda över snedbelastningen
i programverksamheten. Fru Wallentheim
deklarerade även att hon var
minst lika upprörd som herr Bengtson
över den skall vi kalla det favorisering
av de här pudelklippta ungdomarna
som förekommit i TV. Vart tog då garantierna
vägen?

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim sade
att det är praxis i riksdagen att ange
generella riktlinjer men sedan överlåta
åt verkschefer att klara av detaljerna,
vilka riksdagen inte vill lägga sig i.

Men fru Wallentheim! Sveriges Radios
förpliktelser att hävda de demokratiska
värdena, att upplysa om tanke-
och yttrandefrihetens betydelse, att
fasthålla vid principen att opinionsriktningar
mot demokrati inte ensidigt
får komma till tals och förbli oemotsagda
och att tillse att försåtlig propaganda
mot demokratin inte insmyger
sig i till synes opolitiska programpunkter,
det räknar inte jag till »detaljerna».
Det är detta som utskottets
minoritet har velat erinra om i sitt
yttrande.

Fru Wallentheim vet också mycket
väl att ingen i statsutskottets fjärde avdelning
efter de föredragningar i frågan,
som radiochefen haft, torde vilja
vara med om att rikta någon reprimand
mot honom, som fru Wallentheim
nyss uttydde reservationen. Det
är en helt annan sak att vi ansett det
påkallat att erinra om innehållet i avtalet
mellan Sveriges Radio och staten.

Jag blev tillfrågad om jag inte observerat
den radikalism som är på väg,
inte bara i vårt land utan runtom i
Europa. Jo, det har jag, fru Wallentheim.
Jag tycker också det är riktigt

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.
att denna radikalism får komma till
uttryck på olika sätt, naturligtvis också
i ljudradion och televisionen.

Men jag måste be att få undervisa
fru Wallentheim om något i detta sammanhang.
Den radikalism som framför
allt de unga generationerna är bärare
av och som grundar sig på ett mycket
starkt engagemang för de fattiga folken
och på att de unga inte okritiskt accepterar
enbart en materiell välfärdsuppbyggnad,
den radikalismen, fru
Wallentheim, bärs upp av ungdom i
samtliga demokratiska partier både här
hemma och i andra länder. Det är en
allmän företeelse, som jag för övrigt
varmt sympatiserar med.

Men det finns någonting annat i tiden
också, nämligen det utnyttjande
av detta engagemang som odemokratiska
krafter systematiskt söker åstadkomma.
Det är just mot dessa odemokratiska
krafter som vi har vänt oss
i hela vårt resonemang — i motionen,
i utskottets utlåtande och i reservationen.
Man kan därför inte som fru Wallentheim
gå förbi detta resonemang,
utan om vi alls anser att vår demokrati
är värd att försvara, då måste vi vara
oerhört vaksamma mot varje försök att
undergräva dess styrka. Om programinslag
i ljudradio och TV tillåts, vilka
till sin inriktning uppenbarligen syftar
till att just undergräva demokratin, då
måste man säga ifrån. Denna erinran
i reservationen riktar sig inte enbart
mot Sveriges Radio, den riktar sig naturligtvis
ut mot hela samhället, manar
till ökad observation. Kanske riktar
den sig inte minst till departementet,
vars chef det borde åligga att särdeles
noga följa utvecklingen. Enligt § 13 i
avtalet skall han inskrida när anledning
därtill finns.

Radionämnden får ett växande antal
anmälningar — tyvärr alldeles för sakta
växande, eftersom det finns en stor
tröghet när det gäller att anmäla program.
Radionämnden har dock behandlat
och stämplat åtskilliga program,
som till sin inriktning varit odemokra -

tiska, men de som producerat dessa
program får, såvitt jag kan förstå, korrektivfritt
fortsätta sin programproduktion.
Därför händer det också att en
och samma producent upprepade gånger
drabbas av anmärkningar.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Sveriges Radio är ett
tekniskt monopol, därmed avsåg jag
sändningssidan. I programpolitiken
finns det utrymme för en mångfald idéer,
tankar och meningsriktningar. Jag
instämmer med herr Möller som förra
året yttrade att det väl praktiskt taget
inte finns någon klok tanke som inte
har en rimlig chans att komma till uttryck
i Sveriges Radio. Jag sade också
några ord om Sveriges Radios styrelse.
Det var inte tal om huruvida ledamöterna
var socialdemokrater eller tillhörde
något annat parti, men de sitter
ju inte där i egenskap av herr Andersson
och Pettersson eller den och den,
utan de representerar olika sidor i samhället,
näringslivet, LO, kooperationen
och andra folkrörelser. Det var vad jag
avsåg med yttrandet att de representerade
ett tvärsnitt av befolkningen.

Först skulle jag vilja säga att jag är
glad att herr Rrundin och jag står på
precis samma plattform vad gäller vakthållningen
kring demokratin. Jag är
glad att vi båda betraktar den som ett
omistligt värde och något som vi skall
vara rädda om. Det är den principen
som är uttryckt i § 6. I övrigt kan jag
inte riktigt förstå herr Rrundins yttrande.
Herr Rrundin vill med reservation
2 erinra om att Sveriges Radio har
en avtalsförpliktelse att slå vakt om demokratin.
Vill man erinra en verkschef
om något som han enligt avtalet skall se
till, finns det väl plats för en reprimand?
Jag kan inte förstå annat.

Jag sade i mitt tidigare inlägg att jag
är medveten om att det görs misstag.
Men, herr Axel Andersson, hur många
underliga saker förekommer inte i vår

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

svenska press? Vi har haft en lång diskussion
om tidningsetiken t. ex. Vill
herr Andersson som pressman ta ansvar
för hela den annonsflora som kan förekomma
i tidningarna? Jag tror inte det.
Jag litar inte heller på hans försäkringar
att reklamen skulle skötas med
det ansvar som är förutsättningen för
reklamförekomst i det föreslagna nya
företaget. Tvärtom finns det risker för
övertramp — detta har jag påpekat.

Vidare vill jag säga till herr Axel Andersson
att om folkpensionärer eller
andra grupper i samhället får välja
mellan låga licensavgifter och reklamsnuttar,
är det väl självklart att dessa
som de flesta andra människor väljer
den lägre licenskostnaden. De flesta har
aldrig tänkt igenom hela reklamproblematiken
och de konsekvenser som kan
uppstå av dem. Jag vill erinra om vad
en ledande TV-personlighet — tyvärr
har jag glömt hans namn -— sade vid
ett tillfälle; jag citerade hans uttalande
1966. Han sade att med hänsyn till de
oerhörda maktbefogenheter som är förknippade
med dessa reklamförhållanden
skulle de ekonomiska privata intressena
aldrig släppts in. Jag delar den
uppfattningen helt och fullt.

Jag skall inte vidare gå in på den
Brundinska motionen, då herr Fritz
Persson närmare kommer att beröra
den.

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en enda
punkt som jag vill ta upp i mitt genmäle
till fru Wallentheim. Hon håller
fast vid att vår erinran skulle innebära
en reprimand till radiochefen. Det kan
rimligen inte vara så, ty enligt särskild
lagstiftning har man inte det förhållandet
i Sveriges Radio som man har i ett
enskilt företag vilket som helst, att det
är högste chefen som har det totala,
samlade ansvaret för allt som händer.
I Sveriges Radio har man ett delat ansvar:
det är flera personer som enligt
ansvarighetslagen har det slutliga an -

Ang. rundradioverksamheten m. m.

svaret för produktionen och för programmens
innehåll. Därför talas det i
motionen över huvud taget icke om radiochefen
utan om radioledningen, som
är en ganska stor, kollektiv grupp.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Nu fick jag en ny förklaring
till begreppet »tekniskt monopol»,
nämligen att det endast avsåg ett
monopol på sändningssidan. Men fru
Wallentheim måste väl ändå hålla med
mig om att det är detta monopolföretag
som bestämmer vad som skall presenteras
på sändningstid, alltså vad vi skall
lyssna till och titta på.

Jag kan bara konstatera att det resonemang
som fru Wallentheim här har
fört om monopolet och reklamen tydligen
inte delas av majoriteten av folken
i Österrike, England, Finland,
Frankrike, Västtyskland, Italien, Nederländerna
och Schweiz. I alla dessa länder
har man accepterat tanken på att
hålla reklamen vid liv.

Observera slutligen, fru Wallentheim,
vad vi enats om att skriva efter våra
studier då vi var i London och besökte
de två TV-företagen. Vi hade därvid
ställt direkta konkreta frågor till direktörerna
i båda företagen. Jag citerar ur
vår reseberättelse: »På direkt förfrågan
förklarades konkurrensen de olika
företagen emellan verksamt ha bidragit
att höja kvaliteten på både BBC:s och
ITV :s program samt dessutom i hög
grad medfört en allmän kvalitetshöjning
av den allmänna annons- och reklamverksamheten
i landet.» Denna reserapport
har fru Wallentheim varit
med och godkänt i fjärde avdelningen
av statsutskottet. Detta var också den
erfarenhet man fick när man besökte
London.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! I egenskap av motionär
— när det gäller motionsparet I: 623

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

och II: 724 som berör Sveriges Radios
utlandsprogram och till detta beviljade
anslag — vill jag framföra ett par reflexioner
angående utskottets handläggning
av ärendet.

Jag har i år i samband med den utrikespolitiska
debatten redogjort för utlandsprogrammets
arbetsuppgifter och
lagt fram en rad fakta som visar den
aktuella programverksamhetens stora
betydelse för vårt lands goodwill. Jag
vill i dag bara erinra om att det gäller
information med kulturella, sociala, politiska
och kommersiella infallsvinklar.
Det betyder bl. a. en effektiv och saklig
presentation av vårt näringsliv och
vår livsviktiga export, och detta via
media med mycket stor genomslagskraft.
Allt detta är välkända fakta för
kammarledamöterna.

Men utskottets majoritet liar tydligen
ansett — som dess ärade talesman i dag
framhållit — att utlandsprogrammets
budgetförslag av statsmakterna har
granskats på det sakkunnigaste sätt i
fråga om driftsbidragen. Sedan har utskottet
följt utbildningsdepartementschefens
förslag, och resultatet är för utlandsprogrammets
del inte särskilt glädjande.

Därför vill jag, herr talman, än en
gång ha sagt att i en tid då andra länder
bygger ut sina kortvågssändningar
borde också Sveriges Radios utlandsprogram,
som representerar en dokumenterat
gärna avlyssnad demokratisk
röst i etern — därom vittnar en mycket
diger brevskörd från bl. a. stater som
har beskuren press- och yttrandefrihet
— ges möjlighet att få åtminstone
sin kostnadsautomatik täckt och inte ■—•
som nu är fallet genom utskottets handläggning
— tvingas till en nedskärning
av programverksamheten.

Under de senaste åren har den synbara
anslagshöjningen varit av formell
natur. Anslagen har i realiteten inte
täckt de automatiska kostnadsstegringarna,
beroende på att merparten
av produktionskostnaderna utgörs av
löner. Inga nya medel kan därför sägas

ha kommit utlandsprogrammet till del
för verksamheten eller för kvalitetsförbättring
av programmen.

Det är genom omdisposition och rationalisering
som en faktisk utökning av
sändningstiden har kommit till stånd
och en kvalitetshöjning har skett. Men
marginalerna är nu eliminerade, och
detta betyder för utlandsprogrammets
del att det tyvärr är fråga om en minskning
av driftsbudgeten, eftersom en
oförändrad medelstilldelning föreslagits
i statsverkspropositionen och tillstyrkts
av statsutskottets majoritet. Budgetåret
1969/70 betyder det för utlandsprogrammets
produktion en minskning på
ungefär 400 000 kronor. Detta beror alltså
på ostyrbara automatiska kostnadsstegringar.
Man måste alltså dra ifrån
cirka sex procent av anslaget för att
klara dessa automatiska kostnadsstegringar.

Det betyder i sin tur att extra aktiviteter,
som har satts i gång under verksamhetsåret
1968/69, måste skäras ned.
Detta har också fru Wallentheim medgivit.
Det program som startades genom
differentiering av sändningarna och
som genomfördes för att kvalitativt förbättra
programservicen för lyssnarna
inskränks nu fr. o. in. den 1 mars 1969.
Det gällde här tre programtyper. Det
var specialprogrammet för missionärer
— ett program som bl. a. gick till svenska
medborgare utomlands och som väl
får bedömas som ganska viktigt. Vidare
gällde det specialprogrammen på african-english
till Afrika, alltså till tredje
världen, och de måste väl också ha
ganska stor betydelse. Slutligen nämndes
ett pop-program, nämligen Saturday
Show, vilket var mycket populärt. Dessa
inskränkningar har väckt en mycket
stor internationell uppmärksamhet, tyvärr
av mindre smickrande art för Sverige.

Vidare är det här fråga om en del
andra aktiviteter, bl. a. transcriptionsprogram,
som också berörs av dessa indragningar,
och för verksamheten
1969/70 görs även vissa personalin -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

skränkningar. Det är i varje fall tre
tjänster som är i farozonen.

Det skulle kunna anföras fler exempel
på besparingar. Man har sparat in
2 000—3 000 dollar genom vissa programindragningar
när det gäller sändningarna
till USA. Jag skulle nog vilja
säga att besparingsvärdet i detta fall
kan diskuteras med hänsyn till de
svensk-amerikanska relationerna. Jag
skulle tro att de svenska beskickningarna
där ute har vissa synpunkter att
anföra på detta.

Det finns också någonting som heter
medel från Kollegiet för Sverige-information,
som kan tilldelas utlandsprogrammet.
Men dessa medel är projektbundna,
de kan inte användas som kompensation
för minskad institutionsbudget
och är inte heller enligt utlandsprogrammets
instruktion intecknade i budgeten.

Man kan fråga sig: Varför tilldelas
inte den institutionsbundna budgeten
anslag som begärts utan kanaliseras
över Kollegiet för Sverige-information?
Det vore naturligtvis en påtaglig vinst
för kontinuiteten i arbetet med utlandsprogrammet
om anslaget gick direkt
till verksamheten och inte via
kollegiet. Det är klart att samarbete
är bra, och det vill säkert båda parter
ha — alltså både Kollegiet för Sverigeinformation
och UTP — men nog är det
väl en onödig omväg att gå via detta kollegium,
som ju enligt § 5 i radiolagen
inte heller har någon bestämmanderätt
beträffande radiosändningar från sändare
i riket.

Efter bl. a. utrikesministerns positiva
deklaration i den utrikespolitiska debatten,
där han betonade just vikten av att
information gavs utlandet om framför
allt vår officiella syn på saker och ting,
skulle jag kunna tänka mig att också det
förmedlande organet, i detta fall UTP,
får tillräckliga ekonomiska resurser för
att fullgöra denna uppgift. De ekonomiska
resurser, ärade kammarledamöter,
som begärs för detta ändamål är
400 000 svenska kronor.

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservation 4.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Strandberg började
sitt anförande med att säga någonting
om att vi från vårt håll alltid säger
att ingenting nytt inträffat. För min del
kan jag inte anse att någonting nytt som
påverkar ställningstagandet i denna fråga
har inträffat sedan vi behandlade
den föregående år.

Nu talar herr Strandberg nästan alltid
om framtiden, och om hans sakkunskap
fram till 1973 står i något rimligt
förhållande till hans röstresurser,
kan han allting om framtiden också. När
vi häromdagen behandlade frågan om
anslag till väghållningen i framtiden,
fick vi höra herr Strandbergs skräckvisioner.
Då det gäller försvaret vet jag
att han ansluter sig till sina partivänners
mening. Nu är det radio och TV
frågan gäller, och framtiden kommer,
om herr Strandberg får rätt, att bli besvärlig
för oss alla. Jag är för min del
inte så rädd för framtiden, och herr
Strandberg borde väl kunna resonera
som jag: Sörj ej den gryende dagen förut,
njut av den flyende varje minut!
Jag är inte rädd för framtiden, så länge
den nuvarande oppositionen så framgångsrikt
försvarar sin oppositionsställning
och låter oss socialdemokrater regera.
Jag tror att där finns en viss garanti
för att allting ändå skall ordna
sig, även om många besvärligheter skulle
uppkomma.

Jag skall inte förlänga debatten om
reklamfinansierad TV. På den punkten
kan jag i stort ansluta mig till vad fru
Wallentheim har sagt, trots att det finns
en del att tillägga. Jag vill emellertid
gärna reducera diskussionen till något
så när rätta proportioner vad beträffar
utskottets ställningstagande i det
avsnitt som upptas i reservation nr 2.
Herr Brundin har framställt saken som
om de som anslutit sig till reservationen
skulle slå vakt om demokratin,
medan vi som håller på utskottsutlå -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

tandet inte skulle vara så ivriga på den
punkten. Herr Bengtson sade ju det
rätta ordet, när han framhöll att skillnaden
inte är stor. I princip är vi på
samma linje. Jag skall säga några ord
i det här stycket, och då skall jag hålla
mig till vad som verkligen är skrivet.
I reservation 2 har de borgerliga partiernas
representanter enats om ett tilllägg
till den av utskottsmajoriteten föreslagna
skrivningen i anledning av
motionsyrkanden som berör programverksamheten
i radio och TV. I motionsparet
I: 600 — den motionen har
väckts av herrar Brundin och Sveningsson
— och II: 711 har yrkats att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en översyn av avtalet mellan
staten och Sveriges Radio. Denna hemställan
har utskottet inte velat tillstyrka.
I en motion i andra kammaren har
vidare hemställts att riksdagen skall
begära att Kungl. Maj:t tar upp förhandlingar
med Sveriges Radio, syftande
till att programverksamheten i radio
och TV blir föremål för en fortlöpande
översyn, som främjar god programkvalitet,
objektiv information och
respekt för gällande lagar. Det där har
vi hört förut. 1967 tog riksdagen ställning
till en motion som innehöll de
yrkanden vilka nu återkommer i det
nämnda motionsparet och motionen.
1967 fanns ingen reservation, utan statsutskottet
avgav ett enhälligt utlåtande.
Utskottet sade den gången precis detsamma
som utskottsmajoriteten säger
nu. Utskottet hänvisade till det beslut
som statsmakterna hade fattat 1966 angående
rundradions fortsatta verksamhet
och framhöll att det ankommer på
företagets ledning och radionämnden
att tillse att de genom beslutet uppdragna
riktlinjerna för programverksamheten
följs. Vidare hänvisade utskottet
till att ett nytt avtal skulle slutas
mellan Kungl. Maj:t och radioföretaget
och utgick ifrån att motionens
syfte därvid skulle bli tillgodosett. Därefter
hemställde utskottet att motionen
skulle avslås.

Nu har ju motionens syfte blivit tillgodosett
därigenom att det i § 6 tagits
in ett uttalande om de demokratiska
värdena. Jag tycker att herr Brundin
har uppträtt litet underligt, när han
sagt att vi inte vågat tala om detta. Jag
behöver ju bara erinra om vad som
står på sidan 5 i utskottsutlåtandet.

Vad vi inte velat citera är ett stycke
av den kommentar till § 6 som man
utformat inom radioledningen, men vi
har hänvisat till programreglerna som
är knutna till den paragrafen utan att
citera någonting ur dem. Nu har herr
Bengtson citerat en hel del annat än
det som återkommer i reservationen.
Varför tog man då inte med hela denna
långa kommentar? Det är helt enkelt
opraktiskt att vi i sådana här sammanhang
skall citera kommentarerna
till varje paragraf i detta avtal som innehåller
23 paragrafer — jag vet inte
om man kommenterade alla. Vad är det
för mening med det? Av § 6 framgår
klart och tydligt vad vi avser och jag
tror inte alls att man förstärker detta
genom att citera ur programreglerna
eller kommentarerna till avtalet på sätt
som skett i reservationen.

Jag skall be att få säga något ytterligare
om herr Brundins agerande i
detta sammanhang. Herr Brundin säger
att han inte har riktat någon anmärkning
mot radiochefen. Anser herr
Brundin — det gör han naturligtvis —
att radiochefen tillhör radioledningen?
Jag vill inte påstå att det är en anmärkning
som återfinns i hans motion,
men nog är det ett underkännande av
radioledningen. I motionen har § 6
omnämnts, men sedan har herr Brundin
och herr Sveningsson i det sista
stycket före klämmen i motionen sagt
att även om avtalstexten kan synas vara
kristallklar, är det uppenbart att
dess innebörd ej framstår klart för
radioledningen. Man säger alltså att innebörden
i paragrafen är kristallklar
men att radioledningen inte begriper
den. Det är väl att gå litet väl långt.
Nu har herr Brundin retirerat, men

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

hur han skall få bort radiochefen ur
radioledningen återstår att se.

Men det är inte nog med det. Dessutom
anklagar herr Brundin utskottsmajoriteten
för att man inte återger
vad radiochefen uttalat i anslutning till
denna paragraf. Kan man snurra runt
på det sättet, inger man inte så stort
förtroende.

Utskottsmajoriteten anser att det räcker
med att citera § 6 i avtalet och
hänvisa till programreglerna. Det har
inte ett dugg att göra med någon rädsla
för att uttrycka sin mening. Vad
skall det tjäna till att säga mycket mer
än man behöver? Vi säger precis allt
som behövs i det här sammanhanget.

Nu har reservanterna, jag höll på att
säga som vanligt, hamnat i mycket dåligt
sällskap. I en artikel i Expressen
står det att borgarna basar TV och att
det nu är dags att stoppa all försåtlig
propaganda. Man fortsätter att folkpartiet,
centern och moderata samlingspartiet
i riksdagen givit Sveriges Radio
en kraftig erinran beträffande innebörden
i avtalet mellan staten och Sveriges
Radio i fråga om radio och TV. På
Expressens redaktion har man tydligen
läst herr Brundins motion. Det verkar
så när man läser detta. Men sedan säger
man att det är första gången som
politiska partier officiellt givit Sveriges
Radio en erinran och talar om att socialdemokraterna
har vägrat att delta
beträffande denna.

Jag måste säga, att om vi skulle gå
på reservationens förslag och inta en
annan hållning än när vi behandlade
frågan 1967, så måste man få intrycket
att det under mellantiden har hänt något
anmärkningsvärt. Radioledningen,
radiochefen och radionämnden har
skött sina uppdrag så pass uselt, att vi
är tvungna att bygga ut våra uttalanden
och ge dem »en erinran», som det
står i Expressen. För min del har jag
inte den meningen, och därför vill jag
inte vara med om att man gör på det
sättet.

Radiochefen har tagit upp dessa frå -

Ang. rundradioverksamheten m. m.
gor i en intervju den 7 april. Han säger
där bl. a.: »Radio-TV:s uppgift är
— oavsett vartåt det blåser — att spegla
de aktuella opinionerna och vara ett
forum för dessa. — Objektivitet är
egentligen bara ett filosofiskt problem.
Kan man verkligen vara objektiv? De
som säger att objektivitet existerar —
de vill vara subjektiva till döds. Vi på
Sveriges radio/TV ska däremot vara
opartiska och ge alla parter lika chanser,
utan att pröva ståndpunktsriktigheten.
»

Detta tycker jag är en riktig programförklaring.
Jag anser att riksdagen
inte skall göra uttalanden i dessa
frågor, utan de skall skötas av radioledningen
och radionämnden. Men också
radiochefens uttalande har styrkt
mig i min uppfattning, att majoriteten
i utskottet har handlat alldeles riktigt
när den har skrivit på sätt som den
har gjort. Däremot undrar jag om inte
reservanterna måste börja fundera om,
när de nu har fått stöd till och med
av Expressen. Jag har blivit styrkt i
min uppfattning också därför att Expressen
— om än på ett vagt sätt —
har tagit ställning mot utskottets utlåtande.

Jag yrkar, herr talman, givetvis bifall
till utskottets utlåtande på alla
punkter.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fritz Persson
undrade varför vi inte hade citerat
alla kommentarer till avtalet. Anledningen
härtill är att vi bara har velat
citera vad som är relevant i detta sammanhang.
Vi kan ju inte gärna citera
§17, där det står att paragrafen är ny
och ansluter sig till uttalandet i propositionen
om jävsförhållanden för vissa
styrelseledamöter. Herr Fritz Persson
tycker väl ändå inte att vi skall ta in
sådana saker. Vi har tagit in vad som
är relevant, det hade vi anledning att
göra.

Herr Fritz Persson säger vidare att

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

vi år 1967 sade så och så, men ingenting
har hänt. Jo, det har hänt åtskilligt.
Vänstervridningen har tilltagit inom
Sveriges Radio/TV. Därför finns
det anledning att påpeka vad som har
sagts härom, nämligen att detta förhållande
bör följas med uppmärksamhet.

Radiochefen säger i sina kommentarer
till avtalet, som har citerats tidigare:
»Hävdandet av de demokratiska
grundvärdena innebär helt allmänt att
Sveriges Radios verksamhet skall vila
på demokratisk grund och vidare att
Sveriges Radio har skyldighet att aktivt
förfäkta dessa grundvärden i programverksamheten.
» Vidare säger han:
»Här är alltså en gräns för opartiskheten.
» Det är alltså helt klart att i
fråga om demokrati är det inte meningen
att det skall bli någon jämställdhet
med de odemokratiska, utan demokrati
är det som skall framhållas i
Sveriges Radio/TV. Det är inte ur vägen
på något sätt att citera vad radiochefen
bär sagt, därför att det ju ändå
är han som har högsta ansvaret. Om
det har förekommit en alltför stor vänstervridning,
behöver det inte innebära
en anmärkning mot radiochefen personligen.
Det finns dock medarbetare
som mycket gärna när det bjuds tillfälle
låter dessa »plyschradikaler» och
folk med maoistiska åsikter framträda.
Dessa personer är inte representativa
för samhället, och det är inte demokratiskt
att släppa fram dem.

Detta är förklaringen till att vi har
citerat på det sätt som vi har gjort.

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fritz Persson säger
att jag har gjort en reträtt. Det har
jag inte alls gjort. Det är inte jag som
har sagt att reservationen innebär en
reprimand till radiochefen. Det var fru
Wallentheim som gjorde den tolkningen,
och jag har tillbakavisat den. Jag
gjorde det med hänvisning till någonting
som tycks ha förbigått även herr
Fritz Persson, nämligen att det före -

ligger ett i högsta grad delat ansvar för
programproduktionen i både ljudradio
och TV.

Sedan måste jag säga att det egentligen
är ett ganska djärvt — kanske
till och med anmärkningsvärt — påstående
som herr Fritz Persson gör. Vi
har nämligen i motionen skrivit att
även om texten är kristallklar i avtalet
tycks inte dess innebörd vara alldeles
klar för radioledningen. Jag gör alltså
den uttolkningen, herr Persson, att dessa
företeelser, innebärande odemokratiska
— antidemokratiska -— inslag beror
på att innebörden i denna avtalsparagraf
inte står helt klar och framför
allt att dess tyngd inte har varit
uppenbar. Men herr Fritz Persson tycks
anse att förhållandet inte alls är sådant,
utan att det har stått alldeles klart
för radioledningen vilken innebörd
denna paragraf har, och vilken vikt
riksdagen lägger vid den. Men likväl
har man åsidosatt avtalsparagrafens innebörd.
Det är en allvarlig anklagelse!

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att replikera herr Bengtsons anförande.
Jag har den meningen att det räcker
om man återger § 6 i utskottsutlåtandet
och hänvisar till de nämnda programreglerna.

Herr Brundin gör det inte så lätt för
sig. Han säger att han i sin motion skrivit
att även om avtalstexten kan synas
vara kristallklar, tycks det som om dess
innebörd inte är klar för radioledningen.
Riktigt så har han inte skrivit. Han
har skrivit att även om texten kan synas
kristallklar är det uppenbart att
dess innebörd ej framstår klar för radioledningen.
Men likväl är herr Brundin
med på en reservation som citerar
radioledningens kommentarer till § 6
och säger att så här skall det vara. Och
i Expressen skriver man sedan att nu
fick radioledningen en smäll i alla fall.

Det är väl alldeles uppenbart att eftersom
dessa kommentarer till och

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

med godtas av reservanterna som en
utveckling av vad som står i paragrafen
— innebörden är ju densamma —
så har radioledningen begripit avtalets
innebörd. Det säger reservanterna också
— annars skulle de inte ansluta sig
till dessa kommentarer. Det är därför
jag menar att herr Brundin talar med
två tungor i detta sammanhang.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock de
punkter, vid vilka endast yrkats bifall
till utskottets hemställan, komme att
sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Ang. rundradioverksamheten m. m.
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Ivar Johansson in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets
motivering, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
3 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. rundradioverksamheten m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej _ 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 4
och 5.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 6
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 7 och 8 hemställt.

I vad anginge punkten 9, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
10—12.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig fast egendom, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1969/70 till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete jämte motioner.

Punkten 1

Anslag till konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 10, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 3 januari 1969, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1969/70
anvisa till Konstnärsstipendier ett reservationsanslag
av 3 824 000 kronor
och till Konstnärsbelöningar ett förslagsanslag
av 810 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
646, av fru Diesen m. fl., och 11:761,
av fru Sundberg,

Anslag till konstnärsbelöningar

dels ock de likalydande motionerna
1:671, av herr Wirtén och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 766, av herrar
Sundman och Källstad.

I motionerna 1:671 och 11:766 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa,

1. att det nyinrättade kulturrådet i
sitt utredningsarbete prioriterade

a) bildkonstnärernas aktuella ekonomiska
situation,

b) konstnärsbelöningarnas konstruktion
och reglerna för utdelningen,

c) det statliga stödet till kommunerna
för att stimulera till insatser för en
förbättrad och allsidig kulturdistribution,

d) åtgärder för att åstadkomma en
vidgad kultursociologisk forskning och
därvid övervägde om samarbete kunde
etableras med de övriga nordiska länderna
samt

2. att riksdagen måtte besluta,

a) att 120 konstnärbelöningar skulle
utgå under budgetåret 1969/70,

b) att till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1969/70 anvisa ett med
35 000 kronor i förhållande till departementschefens
förslag förhöjt förslagsanslag
av 845 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:671 och 11:766, i vad de avsåge
viss prioritering av kulturrådets
utredningsarbete,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:646 och 11:761 till
Konstnärsstipendier för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 3 824 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 671 och 11:766, i vad de avsåge
antalet konstnärsbelöningar,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:671 och 11:766, nämn -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslag till konstnärsbelöningar

da motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 810 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
konstnärsbelöningar, av herrar Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Ottosson (in), Nyman (fp), Eric Peterson
(fp), Kaijser (in), Johan Olsson
(ep), Bohman (in), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sandman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett dels

att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet hort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:671 och 11:766, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att 120
konstnärsbelöningar skulle utgå under
budgetåret 1969/70,

dels att utskottet, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 3,
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
671 och II: 766, nämnda motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 845 000
kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 43 behandlar vissa allmänna kultur-
och bildningsändamål samt internationellt
samarbete. Anslagen till dessa
ändamål präglas också i år av återhållsamhet
med hänsyn till budgetläget.
Ibland kan man fråga sig om vi tar lika
allvarligt på dessa kulturfrågor i riksdagen
som på mera materiellt betonade
frågor. Och ändå är det mig inte obekant
att det tidigare i riksdagen den
dag då kulturfrågorna behandlades —
den s. k. Oscarsdagen — var både långa
och intensiva debatter i kammaren. Som
ett exempel på återhållsamheten kan

nämnas att till arkiv och museer har
beviljats sju tjänster av ett 90-tal äskade,
cirka 43 miljoner kronor av äskade
cirka 50 miljoner. Blåpennan har
flitigt använts, vilket kanske också varit
nödvändigt i ett strävt budgetläge.
Men i längden kanske det inte är nyttigt
för kulturen om vi skall kunna hävda
att jämlikhet bör eftersträvas då det
gäller kulturkonsumtionen, samtidigt
som kulturen alltmer blir en integrerad
och nödvändig faktor i samhället.

En nyhet i årets statsverksproposition
är inrättandet av ett kulturråd av
den nuvarande rådgivargruppen inom
utbildningsdepartementet. Kulturrådet
har som uppgift att göra utredningar
och lägga fram förslag rörande den
statliga kulturpolitiken. Därvid skall
rådet främst behandla frågor som sammanhänger
med den långsiktiga inriktningen
av de statliga åtgärderna på kulturområdet.
Bland annat skall också de
nuvarande statliga stödformerna för olika
grupper av kulturarbetare utredas,
vilket är synnerligen angeläget. Yi får
säkerligen anledning att återkomma till
kulturrådets insatser och utredningar.
Vi får hoppas att dessa skall leda fram
till ett kulturutbud som vi alla kan få
behållning och glädje av.

Inom femte avdelningen i statsutskottet
har vi på detta avsnitt haft ett
trettiotal motioner att behandla. Av dem
har avdelningen mer eller mindre tillstyrkt
tre i frågor som gäller fyra svenska
resestipendier till nordiska författare,
för vilket föreslagits ett särskilt anslag
på 20 000 kronor av statsmedel.
Därmed har vi fått den tvistefrågan ur
världen.

Vidare har vi enats om att föreningen
Sveriges pressarkiv och pressmuseum
skall få ytterligare 15 000 kronor
för sin angelägna verksamhet, vilket
även det säkerligen kommer att uppskattas.
Till resestipendier åt studerande
i grundskola och gymnasium m. m.
har vi gått med på ytterligare 18 000
kronor för resor i de nordiska länderna.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Herr talman! Det är inte precis några
extravaganser vi tillåtit oss, och jag tror
också att departementschefen kan se
nådigt på dessa avsteg. Det känns gott
ibland, måste jag säga, att ta egna initiativ
i ett utskottsarbete. Vi borde
kanske ha mera av detta.

Vid ett tiotal punkter har vi emellertid
kommit fram till skiljaktiga meningar
och reservationer. Anslagsmässigt
och numerärt är det främst inom ungdomsverksamheten
vi stannat vid skilda
beslut. Centerpartiet vill även i år
satsa mer på ungdomsverksamheten än
Övriga partier, folkpartiet och moderata
samlingspartiet har gått mera måttligt
fram.

Vid punkten 1 finns en reservation
av de borgerliga representanterna. Vi
har föreslagit att antalet konstnärsbelöningar
skall utökas med fem. Under
de tre senaste budgetåren har antalet
konstnärsbelöningar ökat med fem varje
år utom i år då departementschefen
inte gått med på någon ökning. Vi anser
att belöningarna inte kan få sin ursprungligen
avsedda betydelse med
mindre än att antalet stipendier är så
stort att även konstnärliga yrkesutövare
i åldersgruppen 35—50 år i större
utsträckning än för närvarande kan
komma i fråga som belöningsmottagare.
Uppräkningen rör sig om 35 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill i sakfrågan
helt och hållet instämma i det herr
Nyman har anfört samt även gärna understryka
det goda förhållande som
har rått i femte avdelningen i samband
med behandlingen av detta ganska omfångsrika
material.

Det framgår av föredragningslistan
att vi har ett tjugutal reservationer att
behandla, och det förefaller omöjligt
att hinna med det programmet till
kvällen. Herr Nyman och jag har emellertid
resonerat om att försöka rationalisera
så långt det går. Jag tror där -

Anslag till konstnärsbelöningar
för att vi mycket snart skall ha avverkat
ärendena.

Med detta vill jag, herr talman, endast
yrka bifall till reservationen under
denna punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Herr Nyman inledde
sitt anförande med att erinra om att
det fanns stora önskemål när det gäller
anslagen till kulturändamål men att
man även på detta område hade varit
restriktiv. När det är fråga om att gå
restriktivt fram så berör det givetvis
hela budgeten.

För att hålla mig till den punkt vi
nu behandlar vill jag dock erinra om
att trots att man har varit restriktiv så
har det skett åtskilligt rent ekonomiskt.
Anslagen till konstniirsstipendier var
t. ex. 840 000 kronor budgetåret 1962/
63. Året därpå steg beloppet till
1 212 000 kronor, en ökning med 44
procent. Budgetåret 1964/65 uppgick
anslaget till 1 994 000 kronor, en uppräkning
med 65 procent. Det aktuella
anslaget för 1969/70 är på 3 824 000
kronor. Det är en uppräkning i förhållande
till löpande budgetår med
styvt 20 procent. Man har alltså här
kanske inte varit fullt så restriktiv som
man kunde tro av herr Nymans anförande.

Låt mig sedan helt kort — eftersom
det är ett allmänt önskemål att vi skall
komma igenom behandlingen av detta
utlåtande relativt snabbt — bara erinra
om den reservation som är knuten till
denna punkt. Den gäller frågan om en
ökning av antalet konstnärsbelöningar
med fem, dvs. från 115 till 120. Departementschefen
har föreslagit oförändrat
antal. Med anledning av att kulturrådet
fått i uppdrag att utreda hur
konstnärsbelöningarna fungerar som
stödform anser sig majoriteten i utskottet
inte kunna biträda förslaget om
en ökning utan tillstyrker Kungl. Maj :ts
förslag om oförändrat antal belöningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Bertil Petersson framhåller
att beloppet för konstnärsstipendier
har ökat med 650 000 kronor. Men det
är här fråga om konstnärsbelöningarna
som jag yrkat ytterligare skall ökas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2 samt därefter särskilt
avseende mom. 3 och 4.

På gjord proposition bifölls vad ututskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 3 och
4 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
1 mom. 3 och 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja^propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 3 260 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
325, av herr Werner, och II: 369, av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1. att fastställa biblioteksersättningens
grundbelopp för budgetåret 1969/
70 från 6 öre till 12 öre för lån av
svenskt originalverk och från 24 öre till
48 öre för bruk av referensexemplar
samt från 2 öre till 6 öre för lån av
översatt verk och att företaga den uppräkning
av förslagsanslaget som föranleddes
härav,

2. att uttala sig för en successiv höjning
av ersättningen under därpå följande
4-årsperiod till minst 25 öre per
lån av svenskt originalverk samt motsvarande
höjningar i övrigt samt

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

3. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om initiativ för skapandet av
en ordning med förhandlingar med företrädare
för författarnas och översättarnas
organisationer, förslagsvis FLYCO,
rörande biblioteksersättningarna, varvid
ersättningsförhandlingarna i första
rummet borde avse den i punkt 2 ovan
föreslagna riktpunkten för där nämnd
4-årsperiod,

dels de likalydande motionerna I:
645, av fru Diesert och herr Blomquist,
samt II: 756, av herr Nordstrandh in. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att biblioteksersättningens grundbelopp
för författare från och med den 1 juli
1969 skulle höjas till 12 öre för lån och
48 öre för referensexemplar av originalverk
samt till 6 öre för lån och 24 öre
för referensexemplar av översatta verk,

dels de likalydande motionerna I:
669, av herr Wirtén, och II: 76b, av herr
Sundman, vari anhållits, att riksdagen
måtte

1. bifalla Sveriges författarfonds förslag
om att kostnaderna för de fyra nordiska
författarstipendierna icke skulle
belasta de medel som anvisats som biblioteksersättningar,

2. för ändamålet anvisa som särskilt
anslag under åttonde huvudtiteln 20 000
kronor för fyra nordiska författarstipendier
om vartdera 5 000 kronor och
2 000 kronor för sakkunniggranskning
av inkomna ansökningar eller tillhopa
22 000 kronor, samt

3. ställa beloppet till styrelsens för
Sveriges författarfond förfogande att
användas i särskilt föreskriven ordning,

dels ock de likalydande motionerna
1:670, av herr Wirtén och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 765, av herrar
Sundman och Ahlmark, vari föreslagits,
att riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek borde
höjas enligt i motionerna anförda riktlinjer
samt

2. till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom biblio -

tek m. m. under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 6 490 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 325 och II: 369, I: 645 och II: 756
samt I: 670 och II: 765, i vad de avsåge
höjning från och med budgetåret 1969/
70 av biblioteksersättningens grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:325 och 11:369, i vad de avsåge
hemställan om plan för successiv
höjning av biblioteksersättningens
grundbelopp och om initiativ till förhandlingar,

3. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 669 och II: 764, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att särskilda medel
skulle anvisas för nordiska författarstipendier,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:669 och 11:764 samt med avslag å
motionerna 1:325 och 11:369, 1:645
och 11:756 samt 1:670 och 11:765,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Ersättning åt författare
in. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
av 3 282 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
biblioteksersättningen, av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp), Eric
Peterson (fp), Kaijser (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sundman (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits,

dels att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 670 och II: 765 och i anledning
av motionerna 1:325 och II:

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

369 samt 1:645 och 11:756, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
höja biblioteksersättningens grundbelopp
från 6 öre till 12 öre för lån av
rättsskyddat svenskt originalverk, från
2 öre till 6 öre för lån av översatt verk,
från 24 öre till 48 öre för bruk av
svenskt referensexemplar och från 8
öre till 24 öre för bruk av referensexemplar
i översättning, varvid hälften
av ersättningen för svenskt originalverk
skulle utgå som författarpenning
och belopp överstigande 6 000 kronor
minskas med 50 procent,

dels ock att utskottet, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 1,
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 325 och II: 369,
1:645 och 11:756 samt 1:669 och II:
764 och med bifall till motionerna I:
670 och II: 765, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 6 512 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Beträffande punkt 4 i
utskottsutlåtandet, som rör ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek, föreligger en reservation
till utskottets förslag.

I denna fråga har vi under senare år
haft olika uppfattningar här i riksdagen.
Nu gäller meningsskiljaktigheterna
särskilt de belopp som skall gå till
Sveriges författarfond för utlåning av
böcker genom bibliotek. För närvarande
utgår 6 öre för lån av böcker och
24 öre för lån av referensexemplar av
originalverk samt 2 respektive 8 öre
för lån av översatta verk. Beloppen inbetalas
till Sveriges författarfond, och
ungefär hälften tillfaller författarna individuellt.
Föregående år uppgick den
summa som utbetalades som författarpenning
till ungefär 750 000 kronor.

Jag vill här bara exemplifiera hur
pass ringa ersättningen är till förfat -

tarna, som ligger bakom den ganska
stora produktion av böcker som utlånas
genom biblioteken.

Av författarpenningarna, som utbetalts
med sammanlagt cirka 750 000
kronor, understeg 88,3 procent 300
kronor. Endast 0,6 procent utgick med
belopp över 3 000 kronor. Av de 4 300
författare som har fått författarpenning
ligger 3 955 på belopp under 500
kronor. Det är således fortfarande en
ganska ringa ersättning som vi den här
vägen kunnat ge till dem som producerar
våra böcker.

Riksdagen har under de senaste dagarna
på sitt bord fått en skrift som
heter Författarna fordrar förhandlingsrätt.
Jag tycker att vi reservanter har
anledning att åberopa denna skrift. En
hel del av vad som framförs i denna
skrift stöder vi genom vår reservation.
Man påtalar bl. a. att medelinkomsten
bland författare som i huvudsak sökte
leva på sitt författarskap var 14 000
kronor år 1967 för åldersgruppen 20—
47 år. För gruppen över 48 år var medelinkomsten
9 000 kronor.

Det finns säkerligen all anledning att
verkligen ta ett krafttag på detta område
i enlighet med vad Författarföreningen
har begärt. Medan lönerna,
skriver man, snabbt ökat under 1950-och 1960-talen, har biblioteksersättningen
i åtta år stått oförändrad vid
3 öre. Den steg till 5 öre år 1962 för att
år 1966 höjas med ytterligare 1 öre.

Biblioteken är oumbärliga för vårt
kulturliv — det framstår som en självklarhet
för envar. Det är särskilt samhället
som lägger ned avsevärda belopp
på denna service åt medborgarna. Man
beräknar att samhällets och kommunernas
kostnader för varje boklån via
biblioteken uppgår till kronor 3:25,
medan författarna får 6 öre. Jag tycker
att de siffrorna säger en hel del.

Utskottet, som stannat vid samma
belopp som i fjol, hänvisar till att man
nu har tillsatt en utredning om litteraturstöd,
vilken utredning också skall
se över de statliga insatser som berör

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

författarnas inkomster. Även om man
nu behöver överse dessa statliga insatser
torde det enligt vår uppfattning
inte finnas något hinder för att snabbt
höja den ersättning till författarna som
utgår för boklån. Reservationen föreslår,
i likhet med Sveriges författarfond,
att dessa ersättningar skall utgå
med 12 öre för svenskt originalverk,
6 öre för lån av översatt verk samt 48
respektive 24 öre för bruk av svenskt
respektive översatt referensexemplar.

Vi föreslår detta i reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson har
närmare motiverat reservationen. Jag
vill bara ge några ytterligare kommentarer.

Det är ytterst angeläget och berättigat
enligt vår mening att Sveriges
författarfonds och FLYCO:s krav på
ökade biblioteksersättningar till författarna
nu blir beviljade.

Det kan erinras om att bokutredningen
i sitt betänkande redan 1952 förordade
ett grundbelopp på 5 öre för
varje lån. Efter 17 år har detta belopp
kommit upp till 6 öre, vilket inte ens
är det reella värdet av det belopp som
den gången föreslogs av bokutredningen.
De av Sveriges författarfond föreslagna
höjningarna av biblioteksersättningen
tycks därför i hög grad vara
befogade. Ett beslut i enlighet därmed
kan inte komma i konflikt med pågående
litteraturutredning, där en av reservanterna
själv sitter med.

Författarna har själva genom sina
organisationer i år tagit upp frågan
om biblioteksersättningen på allvar, något
som herr Olsson erinrat om, och
förbereder nu en aktion för att tillvarata
sina intressen. Författarna har
gett ut en skrift som herr Olsson visade
på. Jag kan tala om en annan som
heter »Varför bråkar författarna om
biblioteken?» I programskriften har de

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

synnerligen starkt motiverat sin rätt
att få förhandlingsrätt när det gäller
ersättningen för boklånen.

Biblioteken är den största konsumenten
av litteratur, skulle man kunna säga,
med cirka 60 miljoner boklån varje
år. Detta bör jämföras med de 4 å 5
miljoner böcker som författarna säljer
om året. Det är dessa böcker som de
i högsta grad är hänvisade att leva av.
Författarna är därför i själva verket,
enligt vad de själva säger, en låginkomstgrupp,
och herr Olsson har ju erinrat
om detta alldeles nyss.

För de flesta författare blir den ersättning
de får från biblioteken synnerligen
låg, kanske endast några hundra
kronor, och därför hjälper vad som
här föreslås inte upp det hela så mycket.
Det finns i dessa skrifter mycket
mer som belyser hur författarnas situation
är.

Vad skall vi nu göra? De borgerliga
partiernas representanter har föreslagit
en uppräkning av ersättningarna
enligt Författarfondens förslag. Det bör
inte uppfattas som ett frieri till författarna
utan som ett rättvisekrav. Det
har också av herr Olsson erinrats om
vad våra bibliotek kostar som skall
låna ut dessa böcker. Jag har fått den
uppgiften att varje lån i genomsnitt
kostar 3 kronor 50 öre. Vi ger som sagt
våra författare 6 öre i ersättning för
egna svenska verk.

Reservationens förslag innebär en
uppräkning med 3,2 miljoner kronor,
och vi anser att detta är ytterst berättigat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som vi nyss har hört
av de föregående talarna har utskottet
vid denna punkt behandlat en rad motioner
med yrkanden om höjningar av
biblioteksersättningen och med förslag
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära initiativ för skapan -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

de av en förhandlingsordning för författarnas
och översättarnas organisation
samt förslag om att de fyra nordiska
författarstipendierna, som kom till föregående
år, ej skall belasta Författarfonden.

Vid punkten har avgivits en reservation,
och de föregående talarna har
redogjort för vad den innehåller. Den
innebär en uppräkning av biblioteksersättningen
bl. a. för lån av rättsskyddat
svenskt originalverk från 6 till 12
öre.

Utskottets majoritet har med hänvisning
till den förlidet år tillsatta utredningen,
som skall göra en översyn av
de statliga insatserna för direkt författarstöd,
ej ansett sig kunna biträda
förslaget om en höjning. Detta innebär
självfallet inte att de som företräder
majoriteten i utskottet är negativa till
en förbättring av stödet till denna
grupp. Det framgår bl. a. av utskottets
enligt mitt förmenande mycket positiva
skrivning, som jag ber att få citera ordagrant: »Omfattningen

och utformningen av
det statliga stödet är givetvis en fråga
av stor betydelse för den enskilde författaren.
Med hänsyn härtill är det
utskottets förhoppning att litteraturutredningen
skall kunna bedriva sitt arbete
beträffande dessa frågor med
största skyndsamhet. För det fall arbetet
avsevärt fördröjs — t. ex. genom
att spörsmål sammanhängande med
upphovsmannarätten uppkommer —
hör utredningen enligt utskottets mening
överväga att lägga fram förstärkningsförslag
av provisorisk karaktär.»

Det är väl en ganska klart uttalad positiv
inställning till den här problematiken.

Låt mig så erinra om att utskottet
i anslutning till denna punkt när det
gäller de nordiska författarstipendierna
har enats om ett förslag som innebär
att man bifaller dels framställningen
från Författarfondens styrelse,
dels yrkanden som framförts i motionspar,
nämligen att kostnaderna för de

fyra nordiska stipendierna på 22 000
kronor läggs utanför Författarfonden
och alltså täcks genom särskilda medel.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
vid denna punkt.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Som ordförande i den
litteraturutredning som spelat en viss
roll i de tidigare inläggen och även i
utskottets utlåtande borde jag kanske
göra några korta kommentarer till detta
ärende.

I ett tidigare inlägg här i dag sade
herr Nyman helt allmänt om kulturbudgeten
att det kanske varit nödvändigt
att gå fram ordentligt med blåpennan
i ett strävt budgetläge. Jag föreställer
mig att detta också har varit ett
avgörande motiv för regeringen när den
avvisat FLYCCLs yrkanden trots att det
utan tvivel finns ömmande skäl för att
snabbt förbättra författarnas ställning.

Ett annat skäl för regeringen har
uppenbarligen varit att man funnit ett
behov av att göra en mera allmän översyn
av bokproduktionens och bokspridningens
problem, författarnas ställning
och mycket annat och lägga detta i en
utredning, där för övrigt författarna
själva är mycket starkt representerade.

När de borgerliga talarna understryker
att det är ett rättvisekrav att författarna
får de förbättringar som här
föreslås och att det är av den anledningen
man ställer sig bakom förslagen
tvingas man göra den lilla reflexionen
att om vi hade haft en borgerlig budgetpolitik
i detta land under de senaste
årtiondena, hade vi i dag sannolikt
inte haft någon biblioteksavgift att
diskutera och ännu mindre hur hög
denna avgift borde vara. Denna anordning
är nämligen okänd i det stora flertalet
europeiska stater, framför allt i
dem där borgerligheten sedan länge haft
en dominerande ställning. Det är väldigt
bra att man tack vare den socialdemokratiska
framstegspolitiken fått
en grund för samhällsinsatser även på

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. ersättning åt författare m. fl. för ut]

detta område och att samvetet har vaknat
i alla kretsar så att man nu tävlar
om att hitta på förbättringar.

Det skall som sagt tacksamt noteras,
men det måste väl också tilläggas — och
det tycker jag inte rikligt framgick av
herrar Olssons och Nymans anföranden
— att biblioteksavgiften inte ensam
kan tänkas lösa författarnas inkomstproblem.
De har i dag inkomster
från olika källor och biblioteksavgiften
är där ett viktigt och intressant inslag.
Men samhället måste också ställa
frågan: På vilka olika vägar kan författarnas
ställning ytterligare förbättras
och vilka av dessa vägar är de lämpligaste
ur sociala, kulturella och andra
synpunkter? Detta är verkligen ganska
komplicerade problem, och det är inte
alldeles självklart att man på sikt ensidigt
bör satsa på en kraftig höjning
av biblioteksavgifterna. Drar man dessutom
in hela problematiken om förhandlingsrätt
för författarna, kompliceras
frågorna ytterligare. Vi bör helst
inte ordna på det sättet att framsteg
på hela fältet bromsas upp i avvaktan
på en lösning av de ytterligt svårknäckta
juridiska problem som en sådan förhandlingsrätt
utan tvivel måste innebära.

Jag är för min del övertygad om att
litteraturutredningen kommer att ta ad
notam utskottsmajoritetens begäran om
att utredningen skall överväga att lägga
fram förstärkningsförslag av provisorisk
karaktär i den mån vi inte mycket
snabbt kommer fram till helt alternativa
förslag. Jag inbillar mig inte att
materian är så lätt att vi i en handvändning
skall lösa alla de problem som
ingår i utredningens direktiv. Jag finner
det därför mycket sannolikt att tanken
på förstärkningsförslag av provisorisk
karaktär senare kan bli aktuell.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Till utskottets talesman
herr Petersson vill jag gärna säga att

5f Första kammarens protokoll 1969. Nr

ling av deras verk genom bibliotek m. m.
även utskottets skrivning är starkt positiv
i det här stycket. Det finns skäl
för att herr Björk, som ju är litteraturutredningens
ordförande, verkligen läser
även vad utskottets majoritet har
skrivit och försöker att i utredningen
arbeta efter de intentioner som utskottets
skrivning ger uttryck åt. Reservanterna
anser emellertid att denna fråga
borde ha kunnat lösas temporärt utan
att utredningens arbete därmed på något
sätt hade försvårats.

Herr Björk sade att om vi hade haft
borgerlig majoritet i det här landet så
hade vi — »sannolikt», sade han för
säkerhets skull — inte haft förutsättningar
att ge dessa anslag. Jag vill inte
gå in på någon diskussion om den saken,
ty tiden medger inte detta. Jag
vill endast bestrida riktigheten i ett
sådant uttalande och hänvisar i övrigt
till den ekonomiska debatt som brukar
föras i andra avsnitt. Vi har deklarerat
en uppfattning, och vi står för den. Vi
har haft den tidigare, och vi kommer
att fortsätta att ha den. Vill man åstadkomma
jämlikhet och vill man handla
snabbt, har man här ett tillfälle att
temporärt eller hur man vill öka anslagen
för att förbättra författarnas situation.
Sedan utredningen fått titta på
problemet i dess helhet och undersökt
alla konsekvenser, kan ett nytt system
mycket väl avlösa det vi nu har. Jag
tycker att det är dålig jämlikhetspolitik
att hänvisa till en utredning när
det finns tillfälle att direkt visa ett
positivt intresse.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att tillägga utöver vad herr
Olsson har anfört.

Jag förstår att problemet är komplicerat
och att dessa frågor har stark
anknytning till upphovsrättslagen av år
1960. I princip lär författarna ha ensamrätt
att publicera, mångfaldiga och
sprida sina verk, men det har gjorts
vissa inskränkningar i denna ensam -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till Tekniska museet
rätt av, som det heter, allmänkulturella
skäl. Det får göras utdrag ur författarnas
verk, det får göras skolböcker osv.
Vi har dock här ett problem som så
småningom måste lösas. Det är min
förhoppning att den sittande utredningen
skall kunna framlägga förslag
som ger en tillfredsställande lösning på
problemet. Vi tycker emellertid att det
ligger så mycket i vårt yrkande, att
kammaren för dagen hör kunna rösta
för det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 5—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1U

Ang. bidrag till Tekniska museet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Tekniska museet
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 921 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
650, av herr Nyman m. fl., och II: 750,
av herr Mattsson m. fl.,

dels ock motionen 1:667, av herr
Wallmark.

I motionerna I: 650 och II: 750 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära, att anslaget
till Bidrag till Tekniska museet skulle
höjas med 63 822 kronor utöver vad departementschefen
föreslagit för ytterligare
två tjänster.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 650 och II: 750 till Bidrag
till Tekniska museet för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
921 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 667.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande bidrag till ytterligare
tjänster, av herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Ottosson (m),

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Nyman (fp), Eric Peterson (fp), Kaijser
(in), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Nordstrandh
(m), Iiällstad (fp), Dahlgren
(ep), Sundman (ep) och Eriksson i
Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungi.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 650 och II: 750 till Bidrag till
Tekniska museet för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 985 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I en fyrpartimotion i
andra kammaren, II: 750, har yrkats
på två tjänster av de tre som äskats av
Tekniska museet, men inte beviljats av
departementschefen. Som skäl för att
dessa tjänster bör tillsättas kan anföras
att den sakkunnigutredning som för
museets utveckling och organisation
gjordes 1964 föreslog 14 nya tjänster
för att säkerställa den framtida utbyggnaden
av detta museum. Av dessa 14
tjänster har hitintills endast beviljats
fem, varav fyra 1965/66.

Jag tror alla kan intyga att museet
har en mycket stor uppgift att fylla
och är mycket populärt. Man kan helt
enkelt betrakta Tekniska museet som
en riksinstitution som hela landet har
stort intresse av. Det är synnerligen
viktigt att vårt land, som har en mycket
berömd ingenjörskonst, för eftervärlden
kan bevara alla sällsynta tekniska
utrustningar.

Besöksfrekvensen har under senare
år stigit starkt, från 80 000 besökare år
1964 till 150 000 år 1968. Inte minst har
skolungdom visat stort intresse för detta
museum. Jag vet att Tekniska museet
är i stort behov av dessa två tjänster,
och därför har vi i en reservation
yrkat på ytterligare två tjänster.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Ang. bidrag till Tekniska museet

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Till den här punkten
har, som herr Nyman nyss nämnde,
fogats en reservation, vari yrkas på en
uppräkning av anslaget med 64 000
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag.
Låt mig i anslutning därtill anföra följande.

I sak föreligger inte delade meningar
mellan majoritet och reservanter.
Oavsett vilken ställning vi tagit till den
aktuella medelsanvisningen har vi samma
uppfattning om värdet av detta
museum, genom vilket man på ett föredömligt
sätt får den moderna tekniken
och dess historia presenterad. Utskottsmajoriteten
har emellertid fått uppgift
om att 1965 års musei- och utställningssakkunniga,
som utreder hela frågan
om de statsunderstödda och statliga
museerna, kan förväntas avlämna förslag
om bl. a. Tekniska museet i början
av nästa år. Med anledning härav har
utskottsmajoriteten för sin del godtagit
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Punkten 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

a) godkänna de riktlinjer för statligt
stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet, som angivits i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1969,

b) till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
5 925 000 kronor,

c) till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 4 200 000 kronor,

d) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
159, av herr Nyman m. fl., och II: 143,
av herr Mundebo, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning rörande grundoch
fortutbildning av ungdomsledare,

dels de likalydande motionerna I:
485, av herr Nilsson, Nils, och herr
Larsson, Thorsten, samt II: 560, av herr
Mattsson m. fl., i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att vid beviljande
av anslag till ungdomsorganisationerna
hänsyn måtte tagas till de kostnader
som föranleddes av deras ökande verksamhet
vid skolorna,

dels de likalydande motionerna I:
635, av herr Andreasson, och II: 732, av
herr Boo och herr Larsson i Borrby,
vari anhållits, att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att fördelningen av bidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
borde ske i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer,

2. till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budget -

året 1969/70 anvisa ett anslag av
7 500 000 kronor,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en femårsplan för utbyggnaden
av stödet till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet enligt i motionerna
anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
639, av herr Blomquist och herr Persson,
Nils, samt II: 752, av herr Nelander
m. fl., vari 3rrkats,

1. att riksdagen till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
skulle anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med 260 000
kronor förhöjt anslag,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle

a) framhålla vikten av att ungdomsorganisationernas
vägledande och fostrande
verksamhet sattes in så tidigt som
möjligt och hemställa att därför den
nedre åldersgränsen för statsbidragsberättigade
medlemmar sänktes från 12
till 10 år från och med budgetåret 1970/
71,

b) hemställa, att grundbidraget till
vissa ungdomsorganisationers centrala
verksamhet måtte höjas från 20 000 kronor
till 30 000 kronor budgetåret 1969/
70 och till 40 000 kronor budgetåret
1970/71,

dels de likalydande motionerna I:
647, av herrar Lidgard och Åkerlund,
samt II: 730, av herr Björck i Nässjö
och herr Wennerfors, i vad avsåge hemställan 1.

att riksdagen måtte besluta att för
budgetåret 1969/70 till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
anvisa ett med 75 000 kronor
förhöjt anslag av 6 000 000 kronor,

2. att av anslaget för budgetåret 1969/
70 till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet skulle anvisas
150 000 kronor till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

dels de likatydande motionerna I:
656, av herr Pettersson, Harald, m. fl.,
och II: 73''i, av herr Boo m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

1. till Bidrag till ungdomsledarutbildning
under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
6 800 000 kronor,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en femårsplan för utbyggnaden av
stödet till ungdomsledarutbildning,

dels de likalydande motionerna I:
657, av herr Pettersson, Harald, m. fl.,
och II: 733, av herr Boo m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att nedre åldersgränsen för deltagande
i statsbidragsberättigad fritidsgrupp
måtte sänkas från 12 till 10 år,

2. till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
anslå 14 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
673, av herr Wirtén m. fl., och II: 745,
av herr Kållstad m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta

1. att höja anslaget Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
till 6 705 000 kronor,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om

a) att grundbidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
ökades till 40 000 kronor per organisation
och år,

b) att Kungl. Maj :t vid fördelning
av bidrag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och Frikyrkliga ungdomsrådet
beaktade dessa organisationers
behov av anslagsökning motsvarande
andra ungdomsorganisationers,

dels ock motionen II: 737, av herr
Carlstein.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari 1969 förordade
riktlinjer för statligt stöd till
ungdomsorganisationernas verksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och 11:143,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å

motionerna 1:635 och 11:732, 1:639
och II: 752 samt I: 673 och II: 745, samtliga
motioner i vad de avsåge grundbidragets
storlek, besluta, att grundbidrag
skulle utgå med 25 000 kronor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 635 och II: 732, I: 639 och II:
752 samt 1:657 och 11:733, i vad de
avsåge ändrade åldersgränser för statsbidrag,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:635 och 11:732, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att spridningsvägningstalet skulle bestämmas
utifrån organisationens spridning
i landets primärkommuner,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11:737 och motionerna 1:635 och II:
732 samt 1:656 och 11:734, de fyra
sistnämnda i vad de avsåge femårsplaner,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:635 och 11:732, i vad de avsåge
visst andelsbelopp,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 647 och II: 730, i vad de avsåge
beslut av riksdagen om visst bidragsbelopp
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 673 och II: 745, i vad de avsåge
uttalande av riksdagen om bidragsgivningen
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:673 och 11:745, i vad de avsåge
uttalande av riksdagen om bidragsgivningen
till Frikyrkliga ungdomsrådet,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 560, såvitt nu vore
i fråga,

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:635 och 11:732, 1:639
och 11:752, 1:647 och 11:730 samt I:
673 och II: 745, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

1969/70 anvisa ett anslag av 5 925 000
kronor,

13. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:656 och 11:734, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 4 200 000 kronor,

14. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:657 och 11:733, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 13 200 000
kronor.

Vid punkten hade avgivits tolv särskilda,
med 4—8, 9 a och 9 b, 10 a—c,
11 samt 12 betecknade reservationer.

I reservationen 4, beträffande grundbidrag,
hade herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Ottosson
(m), Nyman (fp), Eric Peterson (fp),
Kaijser (m), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Nordstrandh (m), Källstad (fp), Dahlgren
(ep), Sundman (ep) och Eriksson
i Arvika (fp) ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:639
och II: 752 samt med bifall till motionerna
I: 635 och II: 732 och I: 673 och
II: 745, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att grundbidraget
från och med budgetåret 1969/70 skulle
vara 40 000 kronor.

I reservationen 5, beträffande åldersgränser,
hade herrar Ivar Johansson
(ep), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Dahlgren (ep) och
Sundman (ep) ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall

till motionerna 1:635 och 11:732 och
1:657 och 11:733 samt i anledning av
motionerna 1:639 och 11:752, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att beträffande nu ifrågavarande bidrag
skulle från och med budgetåret
1969/70 gälla nedre åldersgränsen tio
år.

I reservationen 6, beträffande spridningsvägningstal,
hade herrar Ivar Johansson
(ep), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep) ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:635 och 11:732, såvitt
nu vore i fråga, och med avslag
härutinnan å Kungl. Maj:ts förslag, besluta,
att spridningsvägningstalet skulle
beräknas enligt i motionerna intagen
tabell.

I reservationen 7, beträffande andelsbelopp,
hade herrar Ivar Johansson
(ep), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Dahlgren (ep) och
Sundman (ep) ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den avfattning,
denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 635 och II: 732, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att det s. k.
andelsbeloppet skulle vara lägst 12 000
kronor.

I reservationen 8, beträffande visst
bidrag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, hade herrar Ottosson
(m), Kaijser (m), Bohman (m) och
Nordstrandh (m) ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 8
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:647 och 11:730
besluta, att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd skulle för budgetåret
1969/70 uppbära statsbidrag med
150 000 kronor.

Beträffande bidragsgivningen till Fri -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

kyrkliga ungdomsrådet m. m. hade avgivits
reservationerna 9 a och 9 b.

I reservationen 9 a hade herrar Ottosson
(m), Kaijser (m), Bohman (m)
och Nordstrandh (m) — vid bifall till
reservationen 8 — ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits.

I reservationen 9 b hade herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Eric Peterson
(fp), Källstad (fp) och Eriksson
i Arvika (fp) ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 9 och 10 hemställa,

9. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:673 och 11:745 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
bidragsgivningen till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

10. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:673 och 11:745 som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
bidragsgivningen till Frikyrkliga ungdomsrådet.

Beträffande anslag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet hade
avgivits reservationerna 10 a—c.

I reservationen 10 a hade herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Eric Peterson
(fp), Källstad (fp) och Eriksson
i Arvika (fp) —■ vid bifall till reservationen
4 —• ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 12 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:635 och 11:732 och 1:639 och
II: 752 samt med bifall till motionerna
I: 673 och I: 745 ävensom med avslag
å motionerna 1:647 och 11:730, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 6 705 000 kronor.

I reservationen 10 b hade herrar Ottosson
(m), Kaijser (m), Bohman (m)
och Nordstrandh (m) — vid bifall till
reservationerna 4 och 8 — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 12 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:635 och 11:732 och 1:639 och
II: 752 samt med bifall till motionerna
1:647 och 11:730 ävensom 1:673 och
I: 745, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 6 780 000 kronor.

I reservationen 10 c hade herrar Ivar
Johansson (ep), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep) — vid bifall
till reservationerna 4—7 -— ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 12 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:639 och 11:752 och
1:673 och 11:745 samt med bifall till
motionerna 1:635 och 1:732 ävensom
med avslag å motionerna 1:647 och
11:730, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 7 500 000 kronor.

I reservationen 11, beträffande anslag
till ledarutbildning, hade herrar Ivar
Johansson (ep), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep) — vid bifall
till reservationerna 5—7 — ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort under 13 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:656 och 11:734,
nämnda motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ung -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

domsledarutbildning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kronor.

I reservationen 12, beträffande anslag
till fritidsverksamheten, hade herrar
Ivar Johansson (ep), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep) — vid
bifall till reservationen 5 — ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 14 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:657 och 11:733, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 14 000 000
kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det område som vi nu
kommer till gäller ungdomsverksamhet
och frivilligt folkbildningsarbete. Här
har vi en hel rad reservationer, men jag
föreställer mig att vi kan föra debatten
över hela området på en gång. Centern
har här ensam tre reservationer — det
finns också ett antal följdreservationer
— och vi har för vår del resonerat så
att det räcker med endast en votering
för att ange hur kammaren ställer sig
till ärendet.

Ungdomsfrågorna, som jag närmast
kommer att beröra, har diskuterats
mycket, och många utredningar under
de senaste två decennierna har sysslat
med ungdomsverksamheten. Många av
oss som är ledamöter i denna kammare
kommer säkert ihåg 1930- och 1940-talen och den ungdomsverksamhet som
de flesta av oss då var engagerade i.
Jag föreställer mig att vi tyckte —• och
fortfarande tycker — att denna verksamhet
var mycket nyttig för oss själva,
och den var till ovärderlig nytta för
samhället. Sedan dess har emellertid
samhällsbilden förändrats. Det är helt
andra förutsättningar för ungdomsarbetet
i dag. Hemmens betydelse, som

tidigare varit stor, har minskat, och i
viss mån har hemmens roll övertagits
av samhället.

Vi hade en ungdomsvårdskommitté
på 1940-talet. Man sade redan då att ungdomsarbetet
var betydelsefullt därför
att man med detta skapade sociala kontakter.
Man ökade samhällssolidariteten,
och ungdomsverksamheten hade en
allmänt fostrande betydelse. Sedan har
vi haft flera utredningar. 1962 års ungdomsvårdsutredning
ligger till grund
för det förslag som departementschefen
framlagt för riksdagen, som vi har motioner
kring och som vi nu diskuterar.

I dagens situation har vi ännu mer
än tidigare behov av en livlig ungdomsverksamhet.
Vi måste nog erkänna att
ungdomsorganisationerna hör till samhällets
redskap för att klara de många
problem som möter i den nya tiden med
dess snabba förändringar och dess brist
på någonting som ungdomen kan tro på
och hålla sig till. Det finns all anledning
för samhället att inse detta och
verkligen satsa på ungdomsorganisationerna.
När man vet att vi i år anslår
8,5 miljarder kronor till skolväsendet,
medan ungdomsverksamheten och folkbildningsarbetet,
som vi nu talar om,
endast får 40 miljoner kronor, tycker
man nästan att det är en disproportion.
Vi menar att ungdomsorganisationerna
har större betydelse — jämsides med
skolväsendet — än vad man här anslagsmässigt
vill tillmäta dem.

Den nämnda utredningen, som avlämnade
sitt betänkande 1967, har på
ett flertal punkter föreslagit förändringar
och långt gående anslag från
statsmakterna. Departementschefen ansluter
sig delvis till utredningens förslag.
I fråga om den centrala ungdomsverksamheten
föreslås en höjning av
anslaget från nu utgående 20 000 kronor
till 25 000 kronor för varje bidragsberättigad
organisation. Ungdomsutredningen
föreslog i sitt betänkande att
beloppet skulle vara 40 000 kronor, och
skolöverstyrelsen har understött utredningens
förslag. I en reservation har

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

centern, folkpartiet och moderata samlingspartiet
ställt sig bakom detta utredningens
förslag att varje organisation
som är bidragsberättigad skall få
ett grundbelopp av 40 000 kronor. Vi
menar att detta belopp skall avse den
centrala verksamheten som är av väsentlig
betydelse för en organisations
livskraft. Den ekonomiska situationen
möjliggör då en viss trygghet i verksamheten
och en viss frihet för organisationen
att åtaga sig nya saker och
få tid att följa med i utvecklingen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservation 4.

Centerpartiet har velat gå litet längre
när det gäller övriga moment som är
redovisade i utskottsutlåtandet under
denna punkt. I flera avsnitt yrkar vi
rätt kraftiga höjningar. Vissa yrkanden
verkar tillkrånglade, men det beror på
systemet — vi vill ha en paketlösning.
Jag yrkar bifall till våra reservationer
här, men jag kommer att begära votering
endast i den första omröstningen.

Den största ökning som vi yrkar här
gäller en höjning av anslaget till ungdomsledarutbildningen.
Vi menar att
ungdomsledarna är den viktigaste delen
i en ungdomsorganisation. Man har ofta
hört uttrycket att »det står och faller
med ledarkrafterna». När ungdomsutredningen
började sitt arbete frågade
den organisationerna vilka problem de
hade och i vilken ordning de ville gradera
dem. Då blev svaret att bristen på
ledare var det första problemet. Det
andra problemet var bristen på pengar,
sedan kom svårigheten att få ut föreningens
budskap, och slutligen var det
lokalfrågor och sådant. Det visar hur
viktigt det är att man verkligen har utbildade
ledare i tillräckligt antal. Det
är därför som vi har velat höja anslaget
här. Ungdomsutredningen föreslog
att 10 miljoner kronor skulle ställas till
förfogande för ledarutbildning. Skolöverstyrelsen
har föreslagit att nuvarande
anslag höjs till drygt 8 miljoner
kronor. Utskottet föreslår liksom Kungl.
Maj:t 4,2 miljoner kronor, medan vi i

denna reservation föreslår ett belopp av
6,8 miljoner kronor.

Reservation 5 berör åldersgränserna.
I det system som ligger till grund för
de rörliga bidragen till organisationerna
talar man om ett medlemsvägningstal.
Antalet medlemmar inom vissa intervaller
ger ökande sådana tal. Man
har alltså en viss nedre åldersgräns och
en viss övre gräns när man skall räkna
antalet ungdomar i en förening. Den
nedre gränsen är för närvarande 12 år,
och Kungl. Maj:t vill ha kvar denna
gräns. Ungdomsutredningen föreslog att
man skulle sänka den nedre gränsen till
10 år. Ungdomarna mellan 10 och 12 år
är nämligen numera i stor utsträckning
engagerade i ungdomsarbetet, och det
är en gärd av rättvisa att räkna med
dem i ungdomsorganisationerna vid
denna bidragsgivning. Skolöverstyrelsen
har föreslagit att åldersgränsen
skulle sänkas ända ned till 7 år. Reservanterna
vill alltså ha en gräns på 10 år
i stället för 12 år.

Reservation 6 gäller det rörliga bidrag
som utgår till ungdomsorganisationerna
utöver grundbidraget. Här talas
om ett spridningsvägningstal. Reservanterna
menar att en organisations antal
lokalavdelningar skall ligga till grund
för spridningsvägningstalet. Utskottsmajoriteten
anser att medlemsantalet i förhållande
till antalet kommuner skall utgöra
grunden. Vi tycker att spridningsvägningstalet
skall baseras på antalet
lokalavdelningar, därför att denna metod
är enkel och ger ett direkt rättvisande
resultat. Detta hindrar ju inte
den strukturomvandling inom föreningarna
som man talar om från utskottets
sida. Som bekant arbetar ju en riksorganisation
med lokalavdelningar, med
kretsar och distrikt. Det förekommer
ständig kontakt och samarbete mellan
de olika lokalavdelningarna. Men det
mått efter vilket organisationen skall
få bidrag borde lämpligen stå i relation
till varje lokalavdelning.

Reservation 7 tar upp frågan om det
s. k. andelsbeloppet, där man också har

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

ett system för beräkning av det rörliga
bidraget. Andelsbeloppet fastställs i förhållande
till tillgängligt anslag och det
vägningstal som organisationerna uppnår.
Om man får flera bidragsberättigade
ungdomsorganisationer skulle
det förhållandet kunna inträffa att
det rörliga bidraget minskar för samtliga
organisationer. Vi menar att det
här bör finnas ett minimibelopp som
vi vill fastställa till 12 000 kronor.

Herr talman! Med vad jag sagt tror
jag mig ha gått igenom den här punkten.
Vi fäster stor vikt vid dessa frågor
och har för avsikt att återkomma till
dem, om ungdomsutredningens intentioner
inte uppfylls snarast. Vi menar
att vi här verkligen kan visa vilja och
förståelse för ungdomsarbetet genom
att följa ungdomsutredningens förslag
och bevilja detta anslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till här berörda reservationer.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i
mycket av vad herr Olsson sagt om
ungdomsorganisationernas betydelse
och behov av medel men vill ändå göra
några kommentarer.

Statens stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet har som kanske är
bekant utretts av 1962 års ungdomsutredning,
som härom året lämnade sitt
slutbetänkande. I årets statsverksproposition
har departementschefen förordat
de riktlinjer för statligt stöd till
ungdomsorganisationernas verksamhet
som väsentligen bygger på nämnda betänkande.
Men anslagen för kommande
år kan endast betraktas som en första
etapp, och trots det höjda anslag
som kommit ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet till del med en
25-procentig förhöjning har en rätt stor
besvikelse uppstått inom ungdomsorganisationerna
vilka anser sig ekonomiskt
sett få göra på stället marsch.
I flera motioner har därför föreslagits
att regeringen skulle presentera en fem -

årsplan för utbyggnad av stödet till
ungdomsorganisationerna, beträffande
såväl den centrala verksamheten som
ungdomsledareutbildningen.

Denna fråga har allvarligt diskuterats
inom utskottet. Vi är förstående
för och medvetna om att femårsplaner
ur vissa synpunkter och under vissa
villkor — med tanke på planering och
uppbyggnad bl. a. —■ kan vara till fördel
för organisationerna, men vi har
ändå inte kunnat tillstyrka en sådan
femårsplan. Det skulle ha medfört att
riksdagen gjort en framtida bindning
av bidragsgivningen, vilket vi i allmänhet
inte vill gå med på. Det är därför
som vi avstyrkt förslaget om femårsplanen.

Sedan vill jag säga några ord om
grundbidraget till organisationerna.
Syftet med det statliga stödet till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
har generellt uttryckts som ett
allmänt stimulansbidrag för en verksamhet
som organisationerna i överensstämmelse
med sitt program önskar
genomföra. Som beräkningsnorm för
bidraget har gällt dels ett grundbidrag
som är lika stort till alla organisationer,
dels ett rörligt bidrag baserat på
olika beräkningar, som herr Johan
Olsson har varit inne på.

Skolöverstyrelsen föreslår att detta
grundbidrag skulle uppräknas till
40 000 kronor, medan departementschefen
har stannat vid 25 000 kronor.
Det innebär dock en uppräkning med
5 000 kronor, vilket också har blivit
utskottsmajoritetens förslag.

Reservanterna däremot anser att
grundbidraget är av mycket stor betydelse
och bör prioriteras vid en anslagshöjning
till ungdomsverksamheten.
De grundläggande kostnaderna för en
organisations verksamhet beror ju till
stor del inte bara av medlemsantalet,
utan det finns fasta kostnader för
kansli, utgivning av en ungdomstidning,
löner osv. Det gör att de mindre
lika väl som de större organisationerna
är i behov av ett grundbidrag. Yi

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

har velat gå med på skolöverstyrelsens
förslag att grundbeloppet bör höjas till
40 000 kronor till var och en av de 52
bidragsberättigade ungdomsorganisationerna,
vilket vi också föreslagit i en
reservation.

Reservationen 9 b avser bidrag till
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd
och Frikyrkliga ungdomsrådet. Yi
vill gärna att Ivungl. Maj:t vid sin prövning
av bidragstilldelningen till ungdomsorganisationer
skall tillerkänna
just dessa en anslagsökning.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationerna 4 och 9 b. I
övrigt yrkar jag bifall till vad utskottet
föreslagit på denna punkt, nr 18.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! I fråga om de principiella
resonemang som har förts av de
föregående talarna vill jag instämma
i mycket.

I den långa råd av reservationer som
är fogade till denna punkt är vi från
moderata samlingspartiet ensamma om
en, reservationen nr 8. Reservationerna
9 a och 10 b under denna punkt
samt reservationen 13 under punkten
19 blir följ dreservationer till reservationen
8 om denna bifalles. Förslaget
i reservation 8 innebär att ett anslag
på 75 000 kronor flyttas över från en
punkt till en annan. Det gäller en önskan
om ett ökat anslag till Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd —
SUL, som det förkortas i utskottsutlåtandet.
Det är en samarbetsorganisation
för 53 olika ungdomsorganisationer,
och dess uppgift är bl. a. och kanske
framför allt att utgöra ett forum
för internationella frågor av gemensamt
intresse för de samarbetande organisationerna.

Gång på gång framhålles behovet av
en vidgad saklig information till allmänheten
i u-landsfrågor. Vi är alla
medvetna om det stora behovet av en
vidgad kunskap såväl om förhållandena
inom u-länderna som i fråga om

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr 18

vårt lands möjligheter att bidra till deras
utveckling. Särskilt viktigt är det
att sådan information kan gå ut till
ungdomen för att ge den ett kunskapsunderlag
och därmed möjligheter att
konkretisera sitt ofta mycket livliga
intresse för u-länderna samt för att
den skall få en uppfattning om sina
egna möjligheter att göra insatser i
u-landsarbetet. Det må nu vara fråga
om omedelbart förestående insatser eller
insatser i en mer eller mindre avlägsen
framtid som de unga under tiden
skulle kunna förbereda sig för.

Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd försöker förse sina samarbetande
organisationer med den service
som är nödvändig för bl. a. nyssnämnda
informationsarbete. Sedan några år
har man tillsammans med SIDA regelbundet
anordnat kurser för ungdomsledare.
Det har varit både centrala
veckokurser och regionala veckoslutskurser.
Denna kursverksamhet har blivit
mycket uppskattad. Även i övrigt
har kursverksamhet i dessa frågor bedrivits.
Genom sina kontakter med olika
internationella ungdomsorganisationer
och landsråd över hela världen kan
landsrådet erbjuda möjligheter att delta
i internationella seminarier i speciella
ämnen för svenska ungdomar,
vilket dock hittills varit möjligt endast
i mycket liten utsträckning. Hela den
kursverksamheten skulle med fördel
kunna utvidgas — behovet är stort —
men det kräver ökad medelstillgång.
I reservationen har vi framhållit att vi
vill att organisationen skall tillförsäkras
ett anslag om 150 000 kronor om
året. Jag yrkar sålunda bifall till reservation
8 och, om den blir bifallen,
också till de övriga reservationer som
jag nämnde i början av mitt anförande.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
stryka under att det råder enighet om
den stora betydelse ungdomsorganisationerna
har för ungdomens samhällsfostran
och personlighetsutveckling.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

Man är enig om att stödet till den verksamheten
bör vidareutvecklas och förbättras.

I fråga om allmänna riktlinjer för det
statliga stödet till ungdomsorganisationernas
verksamhet och till ledarutbildning
har föredragande statsrådet framhållit
att en förutsättning för att samhället
skall ge en organisation sitt stöd
måste vara att organisationens verksamhet
som helhet kan anses befrämja
en demokratisk samhällsutveckling.
Bakom detta uttalande står utskottet
enigt. Utskottet understryker dessutom
den enighet som torde råda om att den
främsta drivkraften bakom samhällets
ungdoms- och fritidspolitik inte skall
vara riskerna för att den som är ung
skall misslyckas i sin sociala anpassning
utan i stället möjligheterna att ta
till vara den enskildes inneboende anlag
och förutsättningar. Det gäller under
sådana förutsättningar, framhåller utskottet,
att öppna nya möjligheter för
de unga att utnyttja fritiden på ett berikande
sätt.

Av det anförda torde framgå att i
väsentliga principiella frågor beträffande
stödet åt ungdomsorganisationerna
råder full enighet. De många reservationerna
gäller väsentligen detaljoch
anslagsfrågor.

Låt mig, herr talman, innan jag går
in på att bemöta de olika reservationerna
få framhålla att det anslag som
föredragande statsrådet föreslagit skall
uppfattas som ett första steg. Förslaget
innebär totalt en höjning av nu utgående
anslag med 2,8 miljoner kronor,
vilket blir en höjning med ca 25
procent för den centrala verksamheten
och ca 70 procent för ledarutbildningen.
Den sistnämnda siffran innebär i
pengar en uppräkning med 1,7 miljon;
det är alltså en avsevärd uppräkning av
anslaget.

I den första reservationen på denna
punkt, som gäller grundbidraget, yrkas
på en höjning till 40 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har emellertid anslutit
sig till tanken att det av föredragan -

de statsrådet framlagda förslaget om
25 000 kronor, vilket innebär en höjning
med 5 000 kronor i förhållande
till nuläget, är att betrakta som en
första etapp och har därför tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag.

I reservation 5 yrkas på att åldersgränsen
för bidrag sänks från nuvarande
12 till 10 år. Föredragande statsrådet
har, med hänsyn till att stödet
till fritidsgrupperna inte nu kommer
att läggas om — det motiveras bl. a. av
att man vill avvakta idrottsutredningens
förslag — stannat för att åldersgränsen
skall vara oförändrad. Utskottets majoritet
har anslutit sig till denna ståndpunkt.

I reservation 6 yrkas på en ändring
av spridningsvägningstalet, vilken innebär
att man skall lägga antalet organisationer
som grund för spridningsvägningstalet.
Herr Johan Olsson motiverade
denna sin reservation med att
det skulle vara en smidigare uppläggning.
Vi inom majoriteten menar att
det förslag som lagts fram av föredragande
statsrådet väl är minst lika smidigt
och dessutom, som framhålls i utskottets
utlåtande, har den fördelen att
det torde motverka en konservering
exempelvis av en organisationstyp med
mycket små organisationsenheter.

Utskottsmajoriteten har av dessa anledningar
ansett sig kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag även i denna
punkt.

I reservationerna 8 och 9 behandlas
frågan om anslag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och Frikyrkliga
ungdomsrådet. För dessa organisationer,
som är samarbetsorgan för andra
organisationer vilka inte har medlemmar
och organisationer i bidragsbestämmelsernas
mening, kan dessa regler
inte tillämpas. I propositionen föreslås
att det av denna anledning bör ankomma
på Kungl. Maj :t att pröva bidragsfördelningen
till dessa organisationer.
Utskottsmajoriteten biträder dessa
förslag och avstyrker alltså reservationerna.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande i alla moment.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 och
2 samt därpå särskilt rörande varje
återstående moment av utskottets hemställan.
Om anledning därtill gåves,
komme, fortsatte herr förste vice talmannen,
särskilda propositioner därefter
att framställas beträffande utskottets
motivering i viss del.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i mom.
1 och 2.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid punkten avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
18 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om mom. 4, anförde nu herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid punkten avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
18 mom. 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande mom. 5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 6.

Härefter gjordes enligt de beträffande
mom. 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ivar Johansson m. fl. vid punkten
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende å mom. 8, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Ottosson m. fl. vid punkten avgivna,
med 8 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
18 mom. 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej —17.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde mom. 9 gjordes nu propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Per Jacobsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 9 b betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidkommande mom. 10, anförde herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med
9 b betecknade reservationen i denna
del.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i mom.
11—U.

Punkterna 19—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
2 342 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
637, av herr Bengtson m. fl., och 11:
772, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., i vad avsåge hemställan att reservationsanslaget
Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m. för budgetåret
1969/70 måtte höjas med 58 000
kronor jämfört med vad Kungl. Maj:t
föreslagit,

dels ock motionen II: 770, av herr
Westberg i Ljusdal, såvitt nu vore i
fråga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 770, i vad den avsåge höjt
grundbidrag,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 770, i vad den avsåge medel till
upplysning rörande narkotikafrågan,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:637 och 11:772 samt 11:770,
i vad de avsåge instruktörsbidrag,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag

å motionerna I: 637 och II: 772 samt
II: 770, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
nykterhetsorganisationer m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 2 342 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
instruktörsbidrag, av herrar Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Ottosson (in), Nyman (fp), Eric Peterson
(fp), Kaijser (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (in), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett dels

att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 637 och II: 772 och
i anledning av motionen II: 770, samtliga
motioner i vad de avsåge instruktörsbidrag,
besluta höja bidragen till
instruktörer för upplysning i alkoholfrågor
med 2 000 kronor per instruktör,

dels att utskottet, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 3,
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 770 samt med bifall
till motionerna 1:637 och 11:772,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 2 400 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I motionsparet 1:637
och II: 772 som undertecknats av ett
stort antal riksdagsmän, tillhörande
riksdagens nykterhetsgrupp, har det
statliga bidraget till nykterhetsorganisationerna
behandlats. Inom landets nykterhetsorganisationer
finns anställda 29
instruktörer, till vilka utgår statliga
bidrag å 23 000 kronor per år och i

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer
några fall upp till 28 000 kronor per
år. Nykterhetsorganisationerna har
starkt understrukit det stora värde som
instruktörerna har för denna verksamhet.
De bidrar till att skola medlemmarna,
och de hjälper också till med
den utåtriktade verksamheten. Enligt
beräkning kostar i dag en instruktör i
genomsnitt cirka 50 000 kronor per år,
vilket belopp innefattar kostnader för
lön, resor och traktamentsersättningar.
Det är mycket angeläget att till dessa
befattningar kan rekryteras väl kvalificerade
personer. Under senare år har
emellertid uppstått svårigheter att på de
ekonomiska villkor som kan erbjudas
finna personal för dessa uppgifter, emedan
man inte kan betala dessa instruktörer
vad som behövs för att få fram så
bra personal som möjligt.

Detta har medfört att skolöverstyrelsen
har föreslagit en ökning med 4 000
kronor per instruktör och år för dessa
26 tjänster som nu erhåller 23 000 kronor,
medan departementschefen räknat
med oförändrat bidrag. Motionärerna
har velat föreslå en ökning med 2 000
kronor per instruktör och år som en
omedelbar förstärkning av bidragen.
Detta innebär för 29 instruktörstjänster
tillsammans 58 000 kronor per år, vilket
vi som reservanter från de tre borgerliga
partierna velat tillstyrka i en
reservation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Till denna punkt i utlåtandet
har fogats en reservation, yrkande
på en uppräkning av anslaget
med 58 000 kronor, dvs. 2 000 kronor
för var och en av de aktuella instruktörstjänsterna.
Utskottet har ej kunnat
biträda någon uppräkning av detta
anslag, bl. a. under motiveringen att
man ej kan överblicka konsekvenserna
av ett bifall till motionsyrkandena.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

m. m.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 och

2 samt därefter särskilt rörande mom.

3 och 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 3 och 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
23 mom. 3 och 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till de

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej —51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 24

Ang. bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
2 575 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

569, av herr Peterson, Eric, m. fl., och
II: C>36, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i vad avsåge hemställan att
riksdagen under åttonde huvudtiteln
till Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1969/70
måtte bevilja ett med 300 000 kronor
utöver Kungl. Maj :ts förslag förhöjt anslag
på tillsammans 2 875 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:

666, av herr Tistad m. fl., och II: 729,
av herr Andersson i Örebro m. fl., vari
anhållits, att riksdagen under anslagstiteln
Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet utöver i statsverkspropositionen
begärt belopp av
2 275 000 kronor måtte anvisa ytterligare
100 000 kronor till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

dels ock motionen II: 739, av herr
Dockered m. fl., vari yrkats, att anslaget
till De blindas förenings biblioteksverksamhet
skulle uppräknas till
1 140 000 kronor eller med 100 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
samt att anslaget till studielitteratur för
blinda skulle uppräknas till 235 000
kronor eller med 35 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit.

handikappades kulturella verksamhet
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:569 och 11:636, i vad de avsåge
ytterligare medel för kurs- och
studieverksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:666 och 11:729 samt 11:739,

1 vad de avsåge utöver Kungl. Maj:ts
förslag höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 739, i vad den avsåge höjt bidrag
till framställning av studielitteratur
för synskadade universitetsstuderande,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:569 och 11:636, 1:666
och II: 729 samt II: 739, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av

2 575 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits fyra särskilda,
med 15, 16, 17 a och 17 b betecknade
reservationer.

I reservationen 15, beträffande bidrag
till kurs- och studieverksamhet
m. m., hade herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Eric Peterson (fp), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 569 och II: 636,
såvitt nu vore i fråga, bevilja ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
300 000 kronor höjt bidrag till kursoch
studieverksamhet m. in.

I reservationen 16, beträffande bidrag
till De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet, hade herrar Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Ottosson (m), Nyman (fp), Eric Peter -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

son (fp), Kaijser (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (in), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:666 och 11:729
samt II: 739, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, bevilja ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 100 000
kronor höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet.

Beträffande medelsanvisningen hade

i reservationen 17 a herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Källstad (fp), Dahlgren (ep), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp) — vid
bifall till reservationerna 15 och 16 —
ansett, att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 739 samt med bifall till motionerna
1:569 och 11:636 samt 1:666 och II:
729, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 2 975 000 kronor,

i reservationen 17 b herrar Ottosson
(in), Kaijser (m), Bohman (in) och
Nordstrandh (m) — vid bifall till reservationen
16 — ansett, att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 739 och med bifall till
motionerna I: 666 och II: 729 samt med
avslag å motionerna 1:569 och 11:636,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 2 675 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Nu går det så snabbt
att man inte riktigt hinner med. Denna

punkt gäller bl. a. anslaget till De blindas
förenings allmänna biblioteksverksamhet.
Kungl. Maj:t föreslår 1 040 000
kronor. Det belopp skolöverstyrelsen
begärt uppgår till ytterligare 100 000
kronor. Här föreligger en fyrpartimotion
i vilken yrkas att riksdagen skall
fatta beslut om det högre beloppet, dvs.
1 140 000 kronor.

Det är ett synnerligen behjärtansvärt
anslag som det här gäller. Jag kan erinra
om att i fjol, när vi hade samma
anslagsfråga uppe, beslöt riksdagen
faktiskt ett anslag som låg 100 000 kronor
över vad regeringen hade föreslagit,
så det kanske finns en viss förhoppning
om att så skall kunna bli
fallet även den här gången. De blindas
förening har lagt ned ett mycket stort
arbete på att överföra böcker till blindskrift.
Medan medborgarna i övrigt har
nästan obegränsad tillgång till böcker,
har de svårt synskadade ett mycket
starkt begränsat urval. För närvarande
finns endast omkring 5 000 böcker
översatta till blindskrift.

För skolöverstyrelsens begäran om
ett högre anslag talar främst en ökad
lånefrekvens, som man bör ta hänsyn
till, och dessutom ökade kostnader. En
höjd utbildningsstandard och en längre
skolgång gör det särskilt angeläget
att ge dessa grupper ökade möjligheter
att följa med i utvecklingen och i någon
mån tillgodogöra sig den rikare
tillgång till litteratur som finns'' i dag.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservation nr 16.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt finns
ytterligare en reservation, nr 15, som
tar upp de handikappades kulturella
verksamhet. De handikappades situation
i samhället, och speciellt deras
anpassningssvårigheter när det gäller
mänskliga kontakter, skolning och kulturell
verksamhet över huvud taget har
blivit mycket uppmärksammad inte
minst i samband med en del TV-ut -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

sändningar. De handikappade vill leva
som vi, bli behandlade som vanliga
människor och ha kontakt med kulturen
som vi.

Redan 1966 lade skolöverstyrelsen
fram ett förslag till plan för att underlätta
de handikappades kulturella aktiviteter.
Den totala kostnaden för denna
skolöverstyrelsens plan uppgick till
bortåt 7 miljoner kronor. I årets statsverksproposition
uppgår anslaget för
de handikappades kulturella verksamhet
till inte mer än ungefär 2,6 miljoner
kronor av de ursprungligen avsedda
7 miljonerna. Vi har alltså ett bra
stycke kvar innan vi kommer fram till
det som skolöverstyrelsen ansåg lämpligt
för de handikappades verksamhet
härvidlag.

Ett viktigt område är kurs- och studieverksamheten
för i synnerhet ungdomen
och även upplysnings- och informationsverksamheten.
Det har begärts
ytterligare 680 000 kronor för
denna verksamhet för handikappade
ungdomar, men departementschefen
har endast kunnat tillstyrka 157 000
kronor -— alltså en avsevärd minskning.
Det är därför vi reservanter med
stöd av ett antal motioner lägger stor
vikt vid att detta anslag kan höjas ytterligare,
och vi har föreslagit 300 000
kronor. Det är vad som innefattas i
reservation 15 på denna punkt.

Sedan har herr Johan Olsson framfört
synpunkter på reservation 16 vid
punkten 24, som tar upp frågan om De
blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet.
Jag kanske kan tillåta mig,
eftersom jag tycker att detta är en mycket
väsentlig fråga, att göra några kommentarer
utöver dem herr Olsson gjort.

1961 gjorde skolöverstyrelsen en utredning
som utmynnade i förslag att
staten skulle överta ansvaret för de
blindas litteraturförsörjning. Kungl.
Maj :t var inte beredd att då ta steget
fullt ut utan man lät De blindas förening
också i fortsättningen sköta verksamheten,
och det har — det måste jag
säga — De blindas förening gjort på

ett utomordentligt sätt. Vår avdelning
hade tillfälle för ett år sedan att besöka
deras bibliotek och få uppgifter
om hur man får fram dessa blindböcker.
Det var mycket intressant. Anslagen
har under årens lopp höjts, men
inte i den utsträckning som varit önskvärd.
Upplåningen av dessa band har
nämligen varit synnerligen stor ifrån
de blindas sida, vilket gjort att medel
fattats och att man inom De blindas
förening tvingats ta medel från annan
kulturell verksamhet för de blinda, som
därigenom har bromsats upp.

Det finns 15 000 synskadade personer
i vårt land, och detta bibliotek har
ungefär 5 000 boktitlar i dag, men efterfrågan
är som sagt synnerligen stor.
Dessa människors valfrihet i fråga om
litteratur som passar deras intressen
är naturligtvis ytterst begränsad, och
även när det gäller tidningar och tidskrifter
är detta fallet.

Allt detta talar för att den uppräkning
av anslaget som föreslagits i den
reservation herr Olsson redogjort för
är synnerligen behjärtansvärd. Det är
inte mindre än fyra partier som står
bakom de motioner som reservationen
bygger på.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservationerna 15
och 16 vid denna punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
har i statsverkspropositionen föreslagits
ett anslag av 2 575 000 kronor, dvs.
en uppräkning av anslaget — i förhållande
till vad som utgår under löpande
budgetår — på omkring 500 000 kronor.
Till denna punkt har fogats två reservationer.
Den ena gäller anslag till de
handikappades kurs- och studieverksamhet.
Här har, som vi nyss hörde,
Kungl. Maj:t föreslagit en uppräkning
av anslaget med 157 000 kronor. I reservationen
yrkas på en ytterligare höj -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

ning av anslaget med 300 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag har här framför mig anslagsuppräkningarna
för de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåren 1966/
67, 1968/69 samt för det nu aktuella
budgetåret 1969/70. Av detta material
framgår att 1966/67 anvisades totalt

1 143 000 kronor. Förra årets riksdag
beslöt ett anslag på 2 075 000 kronor,
dvs. en uppräkning av anslaget med
932 000. Det nu aktuella förslaget om

2 575 000 kronor innebär, som jag nyss
erinrade om, en ytterligare anslagsökning
på en halv miljon. Anslaget under
detta avsnitt har alltså på två budgetår
räknats upp med 1 432 000 kronor.

Mot den bakgrunden har utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna biträda
en ytterligare anslagsuppräkning
med 300 000 utan har för sin del stannat
vid att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
som bl. a. innebär — för den del
av anslaget som gäller kurs- och studieverksamhet
— en uppräkning med
157 000 kronor.

Jag skall kanske här också nämna
delsummorna. Till kurs- och studieverksamhet
var 1966/67 anslaget 261 000
kronor och år 1968/69 var det 525 000
— alltså en mycket kraftig uppräkning.
För 1969/70 är föreslaget 682 000.

Den andra reservationen gäller De
blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet.
Anslaget för detta ändamål
är för det löpande budgetåret 940 000
kronor. Kungl. Maj :t föreslår en uppräkning
av anslaget med 100 000 kronor,
medan reservationen yrkar på ett
anslag som med 100 000 kronor överstiger
Kungl. Maj ds förslag. Låt mig erinra
om anslagsutvecklingen i fråga om
denna biblioteksverksamhet under 1960-talet.

För budgetåret 1960/61 anvisades
70 000 kronor, för budgetåret 1964/65
var anslaget uppe i 500 000 kronor, och
nu äskas för 1969/70 1 040 000 kronor.
Detta innebär att man under 1960-talet
har räknat upp anslaget till denna biblioteksverksamhet
med i det närmaste en

miljon. Jag förmenar alltså att det inte
med framgång kan hävdas att Kungl.
Majd, utskottsmajoriteten eller riksdagsmajoriteten
härvidlag har företrätt
någon negativ inställning. Denna anslagsökning
visar väl tvärtom en mycket
positiv — och berättigat positiv —•
inställning till verksamheten. Det är
självfallet mot den bakgrunden som utskottsmajoriteten
har biträtt Kungl.
Maj ds förslag.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att utskottet inte har visat någon negativ
inställning utan tvärtom. Yad som
görs av de svenska myndigheterna är
i många stycken beundransvärt.

Samtidigt står det faktum kvar att vi
får en allt klarare blick för att det finns
människor i samhället som inte har del
av den expansiva utvecklingen. Vi har
upptäckt att handikappade människor
i hög grad får uppleva en tillbakadragen
livsföring. Ur den synpunkten är
det för mig mindre intressant att höra
vad som har hänt under 1960-talet då
frågan gäller anslag från staten till handikappsektorn
i vårt folk än att få en
dynamisk och intensiv upplevelse av
att vi vill ge handikappade människor
en känsla av att inte vara, kanske inte
medvetet, men de facto, tillbakasatta i
samhället. Mig synes alltså att det inte
är riktigt att, som vi hörde utskottets
talesman göra, angripa detta problem
främst ur den ekonomiska utvecklingens
synpunkt. Problemet bör angripas
ur den synpunkten att det gäller människor
som det är en hederssak, en humanitär
sak för oss att hjälpa fram i samhället
till ett befriat, ett mer glädjefyllt
liv än de hittills tvingats föra.

Ur den synpunkten tycker jag inte
alls att det är svårt att yrka bifall till
de reservationer som föreligger.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 15
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
24 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid punkten avgivna, med 15 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 16 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
24 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 16 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej —- 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet hemställt i mom.
3 och 4.

88 Nr 18 Fredagen den 18 april 1969

Om förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning till anstaltsvistelse eller värnpliktstjänstgöring -

Punkterna 25—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av motioner om samordning av
samtliga lagbestämmelser angående underhåll
till barn, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning
till anstaltsvistelse eller värnpliktstjänstgöring Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av motioner
angående förbättrat skydd vid sjukdom
i anslutning till anstaltsvistelse
eller värnpliktstjänstgöring.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 776, av fru Olsson, Elvy, och fröken
Pehr sson, samt 11:884, av fru Jonäng
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående förbättrat skydd vid
sjukdom m. m. som inträffade i nära
anslutning till anstaltsvistelse eller
värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 776 och II: 884
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken PEHRSSON (ep):

Hem talman! I motionerna I: 776 och
11:884 har vi hemställt om utredning
om förbättrade sjukpenningförmåner
till personer som utskrivs från anstalter
samt till värnpliktiga vid tjänstgöringstidens
slut.

Vi motionärer menar att när det gäller
återförande av kriminella och övriga
missanpassade till ett normalt liv

är samhällsinsatser i olika avseenden
nödvändiga.

Socialförsäkringarna borde kunna utformas
så att de ger ett bättre skydd
än vad nu är fallet vid sjukdom som
inträffar i nära anslutning till anstaltsvistelse.

Jag har ofta haft tillfälle att se hur
svårt det kan vara för ungdomar vid
vård utom skola om de blir sjuka den
första tiden efter anstaltsvistelsen. Man
har börjat arbeta igen och tjäna pengar
och återanpassningen till samhället har
lyckats rätt väl. Men så blir vederbörande
sjuk en vecka eller 14 dagar efter
utplaceringen. Risken att allt som
byggts upp då raseras är mycket stor,
därför att vederbörande på grund av
sjukdom mister sin arbetsinkomst och
inte heller får ersättning från sjukkassan.
Denna måste först fatta beslut om
sjukpenningklass och inte förrän vid
följande månadsskifte utgår ersättning.

Andra lagutskottet anför i sitt utlåtande
att sjukpenning enligt lagen om
allmän försäkring har till uppgift att
under sjukdom kompensera inkomstbortfall.
Det står vidare att frågan om
sjukpenningförmånen för värnpliktiga
på riksdagens begäran är föremål för
utredning inom försvarets civilförvaltning.

När det gäller anstaltsvårdade har
1961 års sjukförsäkringsutredning i
mars 1969 framlagt ett delbetänkande
med förslag om att sjukpenning skall
utgå till ungdomsvårdsskoleelever vid
vård utom skola samt till långtidspermitterade
inom kriminalvården under
förutsättning att de på grund av förvärvsverksamhet
är sjukpenningplacerade.
I så måtto är motionerna ganska
väl tillgodosedda.

Det finns emellertid ytterligare ett avsnitt.
Sjukförsäkringsutredningen framhåller
att en ökad information är nödvändig
om sjukpenningrätt och klassplacering,
därför att sjukpenningklassplaceringen
får ske tidigast vid månadsskiftet
efter av försäkringskassan fattat

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18

Om förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning till anstaltsvistelse eller värnpliktstjänstgöring -

beslut i ärendet. Andra lagutskottet menar
att det är viktigt att denna princip
upprätthålles.

Allmänna försäkringslagen har undantagsbestämmelser,
som gäller anstaltsvårdade.
Det sägs där att den som
vistas på anstalt vid sjukdom inte mister
någon arbetsinkomst och därför inte
heller skall vara berättigad till sjukpenning.
Konsekvensen av detta borde
vara att den som i realiteten mister sin
inkomst på grund av sjukdom skulle
erhålla ersättning från försäkringskassan.
I sjukförsäkringslagen sägs nämligen
att ersättning skall utgå för att
kompensera inkomstbortfall.

Vi anser att även den som blir sjuk
i nära anslutning till anstaltsvistelse
borde få ett förbättrat försäkringsskydd.
Detta är viktigt för att hjälpa honom
över den första och kanske allra svåraste
tiden för återanpassning.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
men vill uttala den förhoppningen
att behovet av förbättrat skydd vid
sjukdom i nära anslutning till anstaltsvistelse
uppmärksammas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motion angående
ersättningen vid yrkesskada;

nr 36, i anledning av motioner angående
värnpliktigs sjukpenningavgift;
samt

nr 37, i anledning av motioner angående
ersättningen från den allmänna
sjukförsäkringen för sjukhus- och läkarvård
utomlands.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
26, i anledning av motion om föreskrif -

ter angående personalmatriklar bekostade
av allmänna medel, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
4, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

124, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

nr 125, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning; samt

nr 126, till fullmäktige i riksbanken
om användande av riksbankens vinst
för år 1968.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om befrielse i vissa fall
från skyldighet att återbetala ridhuslån; -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner; samt

nr 50, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, med anledning av motioner
om begränsning av möjligheterna till
avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. in.;

nr 30, med anledning av motion om
befrielse från stämpelskatt i syfte att
främja samverkan mellan byggherrar,
m. m.; samt

nr 32, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner angående
Sveriges Investeringsbank AB,
m. m.;

nr 16, i anledning av motioner om
åtgärder inom den ekonomiska politikens
och näringspolitikens områden;

nr 17, i anledning av motioner om
postgirokonto för alla medborgare;

nr 18, i anledning av motioner om
förstatligande av bensin- och oljehandeln;
samt

nr 19, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av motion om utvidgning
av ansvarighetsförsäkring att
gälla även vid skada på grund av
olyckshändelse; samt

nr 26, i anledning av motioner om
viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare
vid förmånstagarförordnande;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
skyldighet att samråda med kyrkoråd
i stadsplanefrågor;

nr 28, i anledning av motioner om
byggnadslov för vissa ekonomibyggnader; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt avser förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m. jämte motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
jämte motioner; samt

nr 13, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 27, i anledning av motioner angående
företagens hälsovård;

nr 28, i anledning av motioner om
bättre arbetarskydd m. m. inom vissa
yrkesområden;

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att stimulera konsumtionen
av fruktdrycker;

nr 30, i anledning av motioner angående
åtgärder mot reklam för sprit
och tobak m. m.; samt

nr 31, angående överlämnande till
lagutskott av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1005, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 77, med förslag till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617);

nr 1006, av herr Pettersson, Karl, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området; och
nr 1007, av herr Lundström m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, angående fortsatt valutareglering.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Berglund (s) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Har
Herr Statsrådet observerat att det år
1966 i Stockholm införda systemet med

Meddelande ang. enkel fråga
skatteindrivning genom databehandling
— enligt uppgifter i dagspressen —
medfört kaos i Stockholms skatteindrivning
så att en oproportionerligt
hög avskrivning av stockholmarnas
skatteskulder måste göras under senare
år jämfört med vad som under dessa
år avskrivits i landet i övrigt, där detta
system ej tillämpas, samt att systemet
i ett stort antal fall medfört att överskjutande
preliminär skatt enligt 1968
års taxering överförts till kronofogdemyndigheten
till följd av felaktiga uppgifter
om restförda, obetalda skatter?

Vilka åtgärder ämnar Herr Statsrådet
vidtaga för att komma till rätta
med detta förhållande?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969