Nr 18 ANDRÅ KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 ANDRÅ KAMMAREN 1970

16—17 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 16 april

Svar på frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. rätt till inplacering i sjukpenningklass
vid uppbärande av hemsjukvårdsbidrag.............

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. det statliga stödet till inackorde ringshem

för narkomaner...................................

herr Mundebo (fp) ang. möjligheterna för ensamstående att adoptera
barn................................................

herr Magnusson i Borås (m) ang. domänverkets lokalisering.......

herr Stridsman (ep) ang. eventuell reglering av Kalixälven.......

herr Burenstam Linder (m) ang. de statliga företagens verksamhet

i Norrland................................................

fru Mogård (m) ang. föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration

för tvätt- och diskmedel...................................

fru Mogård (m) ang. åtgärder för att nedbringa fosfathalten i tvätt och

diskmedel............................................

herr Lothigius (m) ang. åtgärder för att tillvarata stormfälld skog
fru Nilsson (ep) ang. verksamheten vid Kolleberga skogsskola.. ..

herr Jonasson (ep) ang. rotvältor i stormfälld skog..............

fru Sundberg (m) ang. tidpunkten för framläggande av ytterligare

förslag i anledning av betänkandet »Ett renare samhälle»......

herr Glimnér (ep) ang. bristen på kyrkomusiker.................

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. fortsättning av rörelse efter konkurs.
....................................................

herr Sjönell (ep) ang. reformering av företagsformerna för mindre

och medelstora företag.....................................

Svar på interpellation av herr Wikner (s) ang. bestämmelserna om
utlåning av automatvapen till enskild person samt på frågor av
1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

Sid.

8
9

20
21

24
26

Nr 18

Innehåll

Sid.

herr Johansson i Växjö (ep) ang. villkoren för enskild persons innehav
av automatvapen och fröken Wetterström (m) ang. bestämmelserna
om enskild persons vapeninnehav..................... 27

Svar på interpellationer av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. verkställigheten av påföljd av

brott begånget i annan europeisk stat........................ 33

herr Elmstedt (ep) ang. domsagokansliernas lokalisering.......... 37

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. nedbringande av kostnaderna

för anlitande av rättshjälp.................................. 40

Interpellation av herr Dahlgren (ep) ang. skördeskadeskyddet....... 42

Utsträckt motionstid.......................................... 44

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. prästs skyldighet att förrätta vigsel 44
fru Marklund (vpk) ang. ändring av bestämmelserna om prisnedsatta
läkemedel........... 44

Fredagen den 17 april

Meddelande ang. dagens sammanträde........................... 45

Villabeskattningen............................................ 45

Jordbrukspolitiken............................................ 62

Rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester
........................................................ 90

Rätt till sjukpenning vid vård av sjukt barn...................... 92

Bättre tillvaratagande av odlingsbar mark........................ 93

Statligt kreditstöd till förvärv av familj eskogsbruk................ 95

Interpellation av herr Wachtmeister (m) ang. befordringsgången för

underofficerare.................... 96

Meddelande om enkla frågor av:

herr Romanus (fp) ang. telefonkatalogens Stockholmsdel......... 99

herr Lindberg (s) ang. beskattningen av vattenfallsverket........ 99

herr Hedin (m) ang. åtgärder mot vissa inslag i riksutställningar... 99

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. ändring i kommunalskattelagen
................................................... 45

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. jordbrukspolitiken......... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i luftfartslagen..... 90

— nr 29, ang. kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm 90

Innehåll

Nr 18

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om barntillägg till folkpension 90

— nr 23, om pensionsrätt för liemmadöttrar med vårduppgifter..... 90

— nr 24, om förbättring av adoptivföräldrars ställning............ 90

— nr 25, ang. rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning
av semester........................................ 90

— nr 26, om en allmän tandvårdsförsäkring...................... 92

— nr 27, om rätt till sjukpenning vid vård av sjukt barn.......... 92

— nr 28, om frivillig sjukpenningförsäkring för förvärvsarbetande

ålderspensionär............................................ 93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. handeln med begagnade

bilar, m. m................................................ 93

— nr 28, om obligatorisk färdskrivare på motorfordon, m. m...... 93

— nr 32, om vissa åtgärder för ökad säkerhet i trafiken........... 93

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, om bättre tillvaratagande av

odlingsbar mark........................................... 93

— nr 15, om statligt kreditstöd till förvärv av familj eskogsbruk... 95

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20, om förbud mot nytillverkning
och försäljning av icke gångbara svenska mynt........ 95

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. förhandlingar rörande prissättningen
på jordbrukets produkter......................... 95

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Torsdagen den 16 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
april.

§ 2

Svar på fråga ang. rätt till inplacering i
sjukpenningklass vid uppbärande av
hemsjukvårdsbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om hemsjukvårdsbidrag
till hustru som vårdar handikappad
make är att anse som arbetsinkomst
som berättigar till inplacering i sjukpenningklass.

Hemsjukvårdsbidrag som av landstinget
utbetalas till vårdaren anses som
inkomst av anställning för vårdaren när
det gäller sjukpenningklassplacering
liksom vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst. Bidraget är i detta fall
skattepliktig inkomst för vårdaren. Utbetalas
bidraget till den sjuke själv påverkar
bidraget däremot enligt riksförsäkringsverkets
prövning inte klassplaceringen
för den som vårdar den sjuke.
Till vem hemsjukvårdsbidraget skall utbetalas
avgörs av landstinget.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra

ett tack till socialministern för svaret
på min fråga.

Då det gäller hemsjukvårdsbidrag som
utgår till hustru som vårdar exempelvis
en handikappad make har det rått delade
meningar om huruvida detta bidrag
är att anse som inkomst av anställning.
Oklarheten har väl närmast berott
på att ifrågavarande bidrag sökts av den
sjuke själv, och det är vederbörandes
vårdbehov som är avgörande för bidragets
beviljande. Det finns alltså inte något
anställningsförhållande mellan
landstinget och vårdaren som får bidrag
utbetalat till sig.

Det skall tydligen ändå tolkas som om
ett anställningsförhållande föreligger
även ifall det är hustrun som är vårdare.
Bidraget berättigar då vederbörande
till inplacering i sjukpenningklass
och skall då deklareras som inkomst
av tjänst enligt vad som framgår
av statsrådets svar. Enda undantaget
är tydligen det fall då bidraget utbetalas
till den sjuke själv från landstinget.
Förmodligen är det detta förhållande
som skapat den ovisshet i den
praktiska tillämpningen som jag har påtalat
i min fråga.

Statsrådet har nu genom sitt svar bidragit
till att skapa klarhet på denna
punkt och jag ber att ännu en gång
få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill göra det tilllägget,
och det framgick också av mitt
svar, att landstingen fattar skilda beslut
i fråga om betalningsmottagare och
att detta kan få konsekvenser från socialförsäkringssynpunkt.
Jag har emel -

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. det statliga stödet till inackorderingshem för narkomaner

lertid inhämtat att Landstingsförbundet
har uppmärksammat problemet och att
det har utfärdat en rekommendation,
i vilken förbundet förordar den linje
som innebär att hemsjukvårdsbidraget
betalas ut till vårdaren.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för socialministerns
sista klarläggande därför
att jag tror att det också kan vara
ett väsentligt bidrag till att avlägsna
den ovisshet som för närvarande råder
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. det statliga stödet till

inackorderingshem för narkomaner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat, om jag vill lämna en redogörelse
för bestämmelserna om statligt
stöd till av stiftelser drivna inackorderingshem
för narkotikamissbrukare.

Vården av narkotikamissbrukare ordnas
inom ramen för landstingens sjukvårdande
och kommunernas socialvårdande
verksamhet. För att stimulera utbyggnaden
av vårdresurserna har staten
åtagit sig att lämna stöd i form av
bl. a. anordningsbidrag och driftbidrag
Jill behandlingshem och inackorderingshem
för narkotikamissbrukare.
Driftbidrag till behandlingshem och inackorderingshem
utgår med belopp
motsvarande 75 procent av de styrkta
nettokostnaderna för hemmets drift,
maximerat till det högsta belopp per
plats söm staten betalar till driften av
inackorderingshem för alkoholmissbruåare.
Statsbidrag enligt dessa grunder
utgår till både kommun och stiftelse
som driver inackorderingshem för nar -

kotikamissbrukare.

Den omständigheten att en stiftelse
driver ett inackorderingshem befriar
inte de kommuner som placerat personer
på inackorderingshemmet från de
uppgifter och det kostnadsansvar kommunerna
har. Som förutsättning för
statsbidrag till en stiftelse gäller därför
enligt socialstyrelsens föreskrifter att
kommunerna skall lämna förbindelse att
svara för de kostnader som inte täcks
av statsbidraget.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för denna redovisning.

Socialministern förstår nog att bakgrunden
till min fråga är den ekonomiska
kris som har drabbat just ett
inackorderingshem för narkotikaskadad
ungdom, nämligen Frykgården i Värmland.
Detta inackorderingshem drivs av
en stiftelse till vilken initiativet togs
av föräldraföreningen för narkotikaskadad
ungdom. Nu har den ekonomiska
krisen blivit så allvarlig att man inte
ens har pengar att betala ut lönerna i
full omfattning.

Vårdresultatet vid inackorderingshemmet
är enligt expertisen utomordentligt
gott. 60 procent av de utskrivna
är helt narkotikafria, ca 20 procent
är under fortsatt vård och beträffande
de övriga är det ovisst hur det går. Man
bedriver en öppen verksamhet, man
håller föreläsningar i skolorna om narkotikabrukets
faror och man håller kontakt
med bildningsorganisationer och
ungdomsorganisationer.

Byrådirektör Nordin i socialstyrelsen,
som handlägger ärendet, säger i ett uttalande
att det utan tvivel behövs
många fler Frykgården i Sverige. Vi
skall verkligen göra allt från vår sida
för att inte ekonomin skall sätta en
käpp i hjulet för gårdens fortsatta verksamhet,
säger byrådirektör Nordin och
tillägger, att det är viktigt att Frykgår -

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på fråga ang. möjligheterna för ensamstående att adoptera barn

den får leva vidare.

I sin redovisning säger socialministern
att statsbidraget är maximerat och
att det bygger på det högsta belopp per
plats som staten betalar till driften av
inackorderingshem för alkoholmissbrukare.
Men det går ju inte att göra någon
direkt jämförelse härvidlag, eftersom
ungdomarna på dessa inackorderingshem
inte har möjligheter till arbete i
öppna förvärvslivet. Och vad jag är bekymrad
för efter statsrådets svar är att
det vakuum som uppstått i ekonomin är
socialministern inte beredd att fylla ut
genom statsbidrag; han hänvisar i stället
till kommunerna. Men maximeringen
är det väl ändå möjligt att rucka på
när det bevisligen finns en verksamhet
som har en mycket god vårdande effekt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
nämnde att bakgrunden till hans fråga
är den ekonomiska krisen för Frykgården
i Värmland. Jag vill därför framhålla
att Kungl. Maj:t i januari i år
meddelat det beslut som erfordras för
driftbidrag till Frykgården för innevarande
budgetår. Statens bidrag och
kommunernas avgifter skall täcka kostnaderna
för verksamheten vid Frykgården.
Statens bidrag täcker omkring hälften
av kostnaderna. Som jag har nämnt
i mitt svar finns ansvarsförbindelser
från respektive kommuner för de återstående
kostnaderna.

Frykgården har meddelat socialstyrelsen
att man har vissa ekonomiska
svårigheter. Enligt vad styrelsen under
hand meddelat beror detta på att likviditetssituationen
för närvarande icke
är tillfredsställande. Styrelsen, som hittills
har betalat ut statsbidrag på 120 000
kronor för verksamheten innevarande
budgetår, undersöker därför möjligheterna
att snarast möjligt förskottera ytterligare
bidrag inom ramen för gällande
bestämmelser.

Till allra sist, herr talman, vill jag
fästa herr Erikssons i Arvika uppmärksamhet
på att det här är fråga om ansvarsförbindelser
med kommunerna och
att samma bidrag skulle utgå även om
kommunerna drev liknande inackorderingshem.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Får man tolka statsrådets
senaste inlägg så, att statsmakterna
inte kommer att göra någon ytterligare
insats utöver de bidrag som det
enligt maximeringen är möjligt att lämna? Det

råder en viss oro inför situationen.
Socialministern säger att det föreligger
en viss ekonomisk kris, men den
är ändå inte så liten utan tvärtom mycket
allvarlig. Som jag nämnde har man
från socialstyrelsens sida sagt att man
är rädd för att gården inte skall kunna
drivas i fortsättningen, om den inte får
ordentligt stöd. Detta är allvarligt med
hänsyn till det goda vårdresultatet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag understryker återigen
att kommunerna har lämnat en
ansvarsförbindelse. Här kan alltså kommunerna
träda in och gör det självfallet
också. Det är en viktig sida av saken,
som herr Eriksson i Arvika inte
får glömma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. möjligheterna för
ensamstående att adoptera barn

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Mundebo har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. domänverkets lokalisering

för att uppnå större likhet i olika barnavårdsnämnders
bedömning av ärenden
rörande ensamståendes adoption.

Innan domstol beslutar i ärende om
antagande av adoptivbarn skall domstolen
inhämta yttrande från vederbörande
barnavårdsnämnd enligt bestämmelserna
i 20 kap. 6 § föräldrabalken.
I dessa ärenden liksom i ärenden om
medgivande att motta fosterbarn kan
det förekomma att barnavårdsnämnderna
har olika uppfattningar om lämpligheten
för en ensamstående att ta
hand om ett barn.

För att nå större likhet i barnavårdsnämndernas
bedömning av ärenden om
mottagande av fosterbarn ändrades barnavårdslagens
47 och 80 §§ med verkan
fr. o. m. den 1 juli 1969. Ändringarna
innebar dels att barnavårdsnämnderna
fick befogenhet att meddela förhandsbesked
om ett enskilt hems allmänna
lämplighet som fosterhem, dels att den
som genom förhandsbesked fått sitt
hem förklarat olämpligt som fosterhem
kan överklaga beslutet i högre instans.
Dessa ändringar har främst tillkommit
för att underlätta mottagandet av utländska
barn som fosterbarn i väntan
på adoption.

Det är givetvis angeläget att i vidare
mån få till stånd en enhetlig bedömning
i de olika barnavårdsnämnderna då det
gäller ensamståendes möjligheter både
att motta fosterbarn och att adoptera
barn. Dessa frågor kommer att behandlas
av den under förra året tillsatta fosterbarnsutredningen.

Vidare anförde

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på
min fråga.

Frågan berör bara en av de många
rättsliga, ekonomiska och sociala aspekter
som aktualiseras i samband med
en adoption. Lagen tillåter ensamstående
att adoptera, och allt flera är in -

tresserade av detta. Emellertid tycks
bedömningarna i många fall vara mycket
restriktiva och framför allt mycket
varierande. Det finns kommuner där
en ogift kvinna eller en änka vägras att
ta ett adoptivbarn, medan grannkommunen
i motsvarande fall säger ja. Inställningen
varierar alltså mycket från
plats till plats. Avgörandet vilar i stor
utsträckning på en person som har direktkontakt
med och kännedom om situationen.
Det kan vara skiftande arbetsvillkor,
skiftande metoder, skiftande
värderingar eller skiftande tillgång
till specialister som bestämmer resultatet.

Det är mycket önskvärt att vi kan få
en större enhetlighet i bedömningarna.
Därför är det tillfredsställande att fosterbarnsutredningen
kommer att ta upp
denna fråga. Jag känner emellertid inte
till tidsplanen för denna utredning. Jag
frågar mig, om man kunde tänka sig att
utredningen med förtur tog upp detta
problem, om man kunde tänka sig att
socialstyrelsen i sina råd och anvisningar
verkade för större enhetlighet
i bedömningen av dessa frågor och om
man kunde tänka sig att inrätta regionala
adoptionsbyråer med uppgift att
ge råd till tilltänkta adoptivföräldrar
samt verka för större enhetlighet i bedömningen
av dessa frågor. Det är angeläget
för de människor det berör att
bedömningen i olika kommuner är lika.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. domänverkets
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat chefen för jordbruksdepartementet
hur det kan vara möjligt att

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på fråga ang. eventuell reglering av Kalixälven

domänverket för närvarande håller på
att iordningställa nya förvaltningslokaler
i Solna när delegationen för utflyttning
av ämbetsverk till landsorten enligt
tidningsuppgifter överväger att
bl. a. föreslå utflyttning av domänverket.

Med hänsyn till att domänverket
fr. o. m. innevarande år hör till industridepartementet
ankommer det på
mig att besvara frågan.

Domänverkets lokalfråga har varit aktuell
i många år. I november 1963 fick
verket i uppdrag att i samråd med byggnadsstyrelsen
utföra projektering avseende
en ny förvaltningsbyggnad och
verket erhöll samtidigt medel för bestridande
av projekteringskostnaderna.

Sedan dess har riksdagen i olika omgångar
anvisat medel till byggande av
en förvaltningsbyggnad i Solna för domänverket.
Detta skedde första gången
under budgetåret 1967/68 då 7 miljoner
kronor anvisades. För det nu löpande
budgetåret samt för det kommande
har anvisats 3,8 resp. 5,2 miljoner
kronor.

Det förhållandet att delegationen för
lokalisering av statlig verksamhet överväger
möjligheterna att flytta en rad
centrala förvaltningsmyndigheter, däribland
domänverket, kan inte innebära
att riksdagens beslut i fråga om verkets
förvaltningsbyggnad inte skulle fullföljas.
Samtidigt är det helt klart att tillkomsten
av denna byggnad inte innebär
något hinder för en utflyttning av
domänverket om en sådan åtgärd framgent
skulle beslutas. Byggnaden är av
sådant slag att det inte torde erbjuda
några svårigheter att i så fall använda
den på annat sätt.

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för industridepartementet för
svaret på min fråga.

Denna angelägenhet har väckt ett

visst intresse sedan olika tidningar publicerat
ett meddelande om att delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
förbereder en eventuell utflyttning
av domänverket trots att nya lokaler
för verket för närvarande håller
på att iordningställas på en plats några
kilometer utanför Stockholms centrum.
Inte minst de i detta verk anställda
personerna har varit intresserade av att
få veta vad som kommer att hända,
men frågan har också ett mer allmänt
intresse, över huvud taget är intresset
stort för en utflyttning av de statliga
förvaltningsenheterna. Det är dock inte
många som har flyttat ut från Stockholm;
det är väl endast försvarets fabriksverk
som har gjort det — det flyttade
för något tiotal år sedan till Eskilstuna.

Statsrådet säger att tillkomsten av den
nya byggnaden i Solna inte innebär
något hinder för en senare utflyttning
av domänverket till någon plats i landsorten.
Jag är angelägen understryka att
det är av yttersta vikt att en del av de
statliga förvaltningarna flyttas ut, och
jag hoppas att inte minst industriministern
ser till att så sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. eventuell reglering
av Kalixälven

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman har
frågat mig, om jag vill medverka till att
minskning av Kalixälvens vattentillflöde
inte kommer till stånd.

Regeringen har uppdragit åt statens
vattenfallsverk att utreda vissa frågor i
samband med en fortsatt utbyggnad av
statens vattenkrafttillgångar. Utredningen
omfattar bl. a. Kalix älv. Resultatet

Nr 18

Torsdagen den 10 april 1970

Svar på fråga ang. de statliga företagens verksamhet i Norrland

av utredningsarbetet beräknas föreligga
om ett par veckor.

Efter sedvanlig remiss och beredning
kommer frågan att redovisas i proposition
till årets riksdag. Jag får därvid
tillfälle att ange mitt ställningstagande
till den av herr Stridsman väckta frågan
om Kalixälvens vattentillflöde.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga. Jag konstaterar
att svaret inte helt oväntat inte innebär
något direkt besked. Statsrådet hänvisade
till att det pågår ett utredningsarbete
som beräknas vara klart om två
veckor.

Länsstyrelsen i mitt hemlän har också
under denna vecka i en skrivelse till
vattenfallsstyrelsen begärt besked i frågan
om utbyggnad eller överledning.
Det vore mycket bra om vi snabbt kunde
få ett besked, så att en ny inflammerad
Vindelälvsdebatt kunde undvikas.

Det är ingen mening med att nu åberopa
alla de remissvar som lämnats på
riksplanet beträffande detta ärende.
Låt mig i stället säga att man på länshåll
hyser mycket stor oro för de följdverkningar
som en överledning i detta
sammanhang kan åstadkomma. Statsrådet
Wickman sade i sitt svar att frågan
efter sedvanlig remiss och beredning
kommer att redovisas i proposition
till årets riksdag. Låt mig därför slutligen
ställa två mycket korta frågor beträffande
remissförfarandet. Innebär
detta att regeringen kommer att inhämta
länsmyndigheters, berörda kommuners
och ortsbefolkningens inställning
till överledningsprojektet? Och vilken
hänsyn kommer regeringen att ta till
och vilken betydelse kommer regeringen
att tillmäta dessa parters inställning
vid fattande av beslutet?

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag trodde att herr talmannen
skulle göra en konstitutionell
kommentar till de två sista frågorna.
Låt mig emellertid besvara dem direkt.

När jag säger att det skall bli ett
remissförfarande i sedvanlig ordning
menar jag också detta. Därvid kommer
självfallet också länsstyrelsen i Norrbottens
län och de berörda kommunerna
att höras.

Den andra frågan — vilket ställningstagande
som kommer att göras i frågan
och vilken vikt olika faktorer kommer
att tillmätas — är av den typen att herr
Stridsman inte kan räkna med att få
något annat svar än att han kommer
att kunna få besked härom i den proposition,
som kommer att läggas på
riksdagens bord någon gång i juni månad.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill bara understryka
beträffande det sista som statsrådet
Wickman sade om de remissvar som
kommer att avlämnas från länsmyndigheten,
kommuner och ortsbefolkning,
att regeringen bör tillmäta just dessa
yttranden mycket stor betydelse. Jag
hoppas att regeringen kommer att göra
det innan den tar slutlig ställning i frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. de statliga företagens
verksamhet i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
har frågat mig, om jag anser att de
statliga företagen på ett tillfredsställande
sätt bidragit till att hindra en försvagning
av den norrländska ekonomin.

De statliga bolag som har sina verk -

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på fråga ang. de statliga företagens verksamhet i Norrland

samheter helt eller till betydande del
förlagda till Norrland, alltså LKAB,
ASSI och Norrbottens Järnverk, har genom
sina bidrag till sysselsättningen en
utomordentlig betydelse för ekonomin
i olika delar av Norrland. Det rådande
sysselsättningsläget inom stödområdet
är emellertid generellt sett inte tillfredsställande,
och jag kan följaktligen i
dagsläget inte anse att vare sig statsägda,
kooperativa eller privatägda företag
har i tillräcklig mån bidragit till den
norrländska ekonomins utveckling.

Vidare anförde:

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
industriministern för svaret.

Det är riktigt att det är många samverkande
faktorer som förklarar de
svårigheter som finns i det norrländska
näringslivet för närvarande, men jag
anser ändå att industriministern i sitt
svar inte tillräckligt beaktade vissa frågor
som jag vill fästa uppmärksamheten
på.

Den omfattande satsning som under
de senare åren har skett på statligt företagande
har till mycket liten del varit
inriktad på att stödja Norrland, den
del av landet där det verkligen föreligger
behov av ett aktivt nyföretagande.
Detta faktum rimmar mycket illa med
den långa raden av socialdemokratiska
uttalanden om hur viktiga de statliga
företagen är för att trygga sysselsättningen
i Norrland. Jag har här en förteckning
på en hel lång rad uttalanden,
som verkligen rimmar mycket illa med
verkligheten.

I själva verket beror en hel del av
sysselsättningssvårigheterna i Norrland
på att de statliga företagen inte har
lyckats upprätthålla sysselsättningen i
tillfredsställande grad. För att belysa
detta vill jag nämna några sifferuppgifter.

Antalet anställda i statliga företag i
Norrland har under 1960-talet minskat

från ungefär 45 000 till 34 000, d. v. s.
en nedgång med 11 000 eller 25 procent
av det totala antalet. Samtidigt har enskilt
näringsliv expanderat, så att antalet
anställda inom industrin i Norrland
under motsvarande period har ökat
från 99 000 till 107 000.

Det har alltså skett en uppgång i det
totala antalet anställda inom industrin
i Norrland trots en väsentlig nedgång i
antalet anställda inom de statliga företagen.
Detta innebär att den del av de
industrianställda i Norrland som är
sysselsatta i statliga företag har minskat
från ungefär 45 till cirka 30 procent.
Slutligen har statliga företag, herr
industriminister, knappt 200 000 anställda
i landet som helhet. Den del av
dessa som är sysselsatt i Norrland har
under denna 10-årsperiod minskat från
ungefär 22 till cirka 17 procent.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Burenstam Linder börjar ikläda sig
Hans Hagnells kappa. Jag hoppas att
herr Burenstam Linder kommer att
göra det även i andra frågor än när
det just gäller kraven att de statliga
företagen i Norrland skall vara mera
expansiva.

Men, herr Burenstam Linder, vi skall
vara litet försiktiga med denna statistik.
Den minskning i antalet anställda
vid de statliga företagen, som herr Burenstam
Linder åberopade, gäller helt
de statliga affärsverken, framför allt
Vattenfall och domänverket. Det är där
den största nedgången har förekommit.
Och jag tror väl inte att herr Burenstam
Linder menar att det vore riktigt
av domänverket att driva en annan politik
när det gäller skogsbrukets rationalisering
än den som generellt drivs
i skogsindustrin.

Detsamma gäller Vattenfall. När vattenkraftutbyggnadsarbetena
nedgår är
det ganska naturligt att sysselsättningen
i Vattenfall också minskar. Det kan

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. de statliga företagens

knappast tas som intäkt för något omdöme
om statligt företagande som sådant.

Beträffande industriföretagen — LKAB,
ASSI och NJA som är de helt
dominerande — har sysselsättningen
under de senaste tio åren varit i stort
sett oförändrad. Visserligen har det förekommit
en icke oväsentlig nedgång
vid LKAB, men samtidigt har det skett
en ökning i ASSI och, framför allt,
NJA.

Vad beträffar inriktningen av vårt
fortsatta arbete kommer utvecklingen
att visa den prioritering som vi ger
de statliga företagens expansion i Norrlandslänen.
Redan fattade beslut rörande
investeringsprogrammen i ASSI och
NJA innebär en satsning på i runt tal
600 miljoner kronor. Det är en satsning
som visar vår vilja att bevara och stärka
de statliga företagens ställning i
Norrbotten.

Vad slutligen gäller jämförelsen mellan
statliga och privata företag i Norrbotten,
som här är det intressantaste
länet, så svarar de statliga företagen
för drygt hälften av den totala industriella
sysselsättningen där. Man kan
därför säga att läget i Norrbotten inte
bara skulle vara allvarligt utan förtvivlat
från den industriella sysselsättningens
synpunkt, om vi inte hade haft de
statliga företagen.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Ja, herr industriminister,
visst finns det förklaringar till varför
det ena eller det andra företaget har
minskat antalet anställda, men jag tycker
att det vore roligt att litet oftare
få höra industriministern erkänna att
det kan erbjuda väl så stora sysselsättningsproblem
att vara anställd i ett
statligt företag. Det vore bra om vi
fick höra det litet oftare.

Vad beträffar nyföretagandets inriktning
kvarstår att det har varit en omfattande
nybildning av statliga företag,
mer eller mindre på löpande band, men

verksamhet i Norrland

den har hittills i mycket liten grad inriktats
på det område där det verkligen
finns ett starkt behov av att försöka
öka sysselsättningen med olika meto der.

Jag kommer väl ihåg den debatt
som vi hade om SVETAB i höstas. Vi
ville då att detta bolags verksamhet
skulle inskränkas till att gälla Norrland,
någonting som industriministern
inte var intresserad av.

Det kvarstår dock att de siffror jag
angav visar utvecklingen under 1960-talet. Herr Wickman gör på nytt en serie
uttalanden. Vi har förut hört många
sådana uttalanden, men kvar står dock
de siffror som visar vilken väg de statliga
företagen styrt under 1960-talet.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Jag tycker att herr Burenstam Linders
intresse för de statliga företagen
i Norrland, enkannerligen Norrbotten,
är en aning hycklande. Varför skall vi
inte nämna anledningen till nedgången
i affärsverkens sysselsättning, eftersom
det är den som helt dominerar bilden.
Det är icke de statliga industriella företagens
utveckling som varit negativ från
sysselsättningssynpunkt; det gäller uteslutande
domänverket och Vattenfall.

Vad slutligen SVETAB beträffar har
mig veterligen hittills bara en nyetablering
blivit offentliggjord. Det gäller ett
principbeslut — den konkreta innebörden
av nyetableringen är ännu inte
klar. Det gäller emellertid Kramforsregionen,
närmare bestämt Marieberg.
Det är alltså en klar Norrlandssatsning
och de kommande besluten, som kommer
att kunna offentliggöras inom loppet
av någon eller några månader i fråga
om SVETAB, gäller just Norrlandslänen.

Att jag i diskussionen här i riksdagen
om SVETAB för ett år sedan avvisade
oppositionens krav på att SVETAB
enbart skulle inrikta sin aktivitet på
Norrland berodde inte på något bristande
intresse för sysselsättningen i Norr -

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på fråga ang. föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration för tvätt- och
diskmedel

land. Tvärtom berodde det på att förutsättningen
för SVETAB att driva en
aktiv verksamhet just i Norrland var
att ha ett så pass brett underlag som
en aktivitet också i andra delar av landet
kunde lämna.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! År det inte så, herr talman,
att socialdemokraternas och herr
Wickmans övertro på vad man skulle
kunna åstadkomma med hjälp av statliga
företag är en viktig anledning till
att man inte bedrivit en så pass energisk
lokaliseringspolitik som annars
skulle ha varit fallet. Den likgiltighet,
ja nonchalans, med vilken man från socialdemokratisk
sida betraktar praktiska
företagsproblem återspeglas i den
verksamhet som herr Wickman är ansvarig
för i Norrland. Denna nonchalans
kanske också är förklaringen till
att man på en del företagarhåll — om
man får tro opinionssiffror — fått ett
ganska ringa förtroende för den politik
som industridepartementet bedriver, ett
förtroende som är väsentligt lägre än
för ett annat statsråd.

Jag vill upprepa att parallellt med
utvecklingen under 1960-talet har enligt
de siffror jag angav skett en ökning i
antalet industrianställda i Norrland,
som har varit så stor att det mer än
väl har uppvägt den nedgång som har
skett inom den statliga företagssektorn.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är självklart att
den privata industrin, som är den helt
dominerande industrin i detta land,
skall bidraga till en ökad industrialisering
av Norrlandslänen. Just detta är
ett väsentligt element i hela vår lokaliseringspolitik
och bär varit det under
hela 1960-talet. Det vore att karikera
utvecklingen om man säger att det föreligger
en motsättning mellan försöken
att å ena sidan effektivisera och ex -

pandera de statliga företagen i lokaliseringspolitiskt
syfte och å andra sidan
arbeta samtidigt med de privata företagen
i samma syfte. Vi kommer säkerligen
att kunna redovisa ett gott resultat,
ty jag vet att det kommer att ske
en betydande ökning i den privata industrins
lokaliseringsaktivitet liksom
också i de statliga företagens expansion.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. föreskrifter om enhetlig
innehållsdeklaration för tvättoch
diskmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Mogård har frågat
mig, om jag anser att konsumenterna
av tvätt- och diskmedel blir tillfredsställande
informerade om ingredienserna
i medlen, med särskild hänsyn till
deras miljöskadliga effekt, och om jag,
om så inte är fallet, ämnar vidta åtgärder
så att föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration
för tvätt- och diskmedel
kan utfärdas.

Frågan om varudeklaration på tvättmedelsförpackningar
behandlades av
riksdagen under hösten 1969. Därvid
underströks de stora svårigheter som
föreligger att utforma en varudeklaration
så att den verkligen kan väntas
leda till ett positivt resultat från miljövårdssynpunkt.
Samtidigt betonades det
önskvärda i en ökad information till
konsumenterna om närsaltproblemen.
Det framhölls vidare att arbete pågick
inom varudeklarationsnämnden på att
få fram en frivillig varudeklaration beträffande
tvättmedel, där också sådana
beståndsdelar som var av betydelse från

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration för tvätt- och

diskmedel

miljövårdssynpunkt redovisades. Resultatet
av detta arbete borde enligt riksdagen
avvaktas innan andra åtgärder
övervägdes.

Jag vill erinra om att miljökontrollutredningen
har till uppgift att lägga
fram förslag om uppgiftsskyldighet för
tillverkare m. fl. om användningen av
miljöfarliga ämnen. Några åtgärder från
min sida är därför inte nu aktuella.

Vad gäller frågan om information till
allmänheten rörande tvättmedlen vill
jag erinra om att konsumentinstitutet
rekommenderat en tvättmetod, som innebär
en kombination av syntetiska
tvättmedel och tvåltvättmedel. Denna
metod ger god tvätteffekt samtidigt som
fosfatmängden reduceras med 2/3 jämfört
med om enbart syntetiskt tvättmedel
används. Jag vill också nämna att
naturvårdsverket och konsumentinstitutet
avser att ge ut ett informationsblad
rörande tvättmedel. Vidare planeras
en informationsfilm om tvättmedelsproblemen.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret, som jag självfallet
inte är särskilt nöjd med.

Naturvårdsverkets chef har uttalat att
det är helt önskvärt att de människor
som är nöjda med den tvätteffekt som
fosfatfria medel ger, också använder
dem. Jag skall inte här ta upp det misstag
han begår när han tror att hög
fosfathalt automatiskt ger bäst tvättresultat
utan utgår från att han och statsrådet
Bengtsson medger att konsumenterna
kan göra en miljöinsats genom
att välja mindre miljöfarliga tvätt- och
diskmedel.

Men det är självklart att konsumenterna
då måste ha information. En fullgod
information ges i dag av ett par
tvättmedelstillverkare som har fullständig
innehållsdeklaration på sina pro -

dukter, och jag trodde att konkurrensen,
om inte annat, skulle driva fram
en innehållsdeklaration över hela linjen.
De övriga företagen har emellertid
visat föga intresse för konsumentupplysning.

Ett företag meddelar på paketet att
fosfathalten sänkts med 2/3, vilket ju
är en helt värdelös upplysning så länge
man inte talar om från vilken nivå man
sänkt.

I dagarna har man lanserat två nya
medel. Det ena reklameras under rubriken
»Vår insats för miljövården» och
anges vara fritt från fosfater och perborat,
men vilka ingredienser det i stället
innehåller upplyser man inte om.
Beträffande det andra medlet talar man
om att fosfatet inte ingår och upplyser
även om ingredienserna men har inga
mängdangivelser. Som bekant är det
även andra ämnen än fosfater som är
diskutabla — i varje fall omdiskuterade
— och ingenting säger att inte fler blir
det. Konsumenterna har rätt att få reda
på vad de köper.

I Finland har man nu, om vi skall
tro en uppgift i Hufvudstadsbladet den
29 mars, fått till stånd en frivillig överenskommelse
mellan de miljöansvariga
myndigheterna och tvättmedelsindustrin
om att tvättmedelsförpackningarna
skall förses med uppgifter om vad
medlen innehåller. Här i landet tycks
en sådan överenskommelse inte vara
möjlig inom rimlig tid.

Jag kan för min del inte finna något
bärande skäl för att det inte skulle införas
skyldighet att ha innehållsdeklaration
på paketen. Jag kan inte heller
finna att jordbruksministern bär framlagt
några bärande skäl. Livsmedelsstadgekommittén,
som ju nyligen framlagt
ett betänkande, har föreslagit en
obligatorisk innehållsdeklaration av
livsmedel. Skall jag fatta jordbruksministerns
svar så, att vi inte heller på det
området kommer att få en innehållsdeklaration
som är obligatorisk?

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på fråga ang. föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration för tvätt- och
diskmedel

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vill fästa fru Mogårds
uppmärksamhet på att vi för närvarande
inte har någon lagstiftning,
med vars hjälp vi kan tvinga fram en
deklaration. Så länge vi inte har det
har vi bara att frivilligt träffa överenskommelser
med fabrikanterna om
att de på sina förpackningar skall ange
vad dessa innehåller.

Jag har tillsatt en utredning, miljökontrollutredningen,
som arbetar föredömligt
snabbt. När den lägger fram sitt
förslag får vi i vår hand en möjlighet
att tvinga fram en deklaration.

Det är riktigt att man i Finland har
träffat en överenskommelse av detta
slag. Jag kanske borde nämna att Finland
har en lagstiftning, genom vilken
man skulle kunna tvinga fram deklarationer.
I Finland betraktas nämligen
tvättmedlen som livsmedel. Emellertid
har man inte tillämpat lagen utan har
en frivillig överenskommelse, som egentligen
inte går så långt som den frivilliga
överenskommelse som Sverige bär
lyckats få till stånd mellan naturvårdsverket
och tvättmedelsfabrikanterna.
Ett av företagen i Finland, nämligen RF,
har gått in för en totaldeklaration —
det har också RF här i Sverige gjort
— och övriga tvättmedelsföretag i Finland
väntas följa efter. Det har de inte
gjort helt hos oss.

Jag kan alltså för dagen inte ge fru
Mogård något annat svar än att så länge
vi inte har en lag, med vars hjälp vi
kan tvinga fram en sådan här deklaration,
är vi hänvisade till frivilliga överenskommelser.
Enligt min mening har
vi också gjort vissa framsteg. Det är
emellertid en utomordentligt komplicerad
fråga; det framgick ju av den mera
nyanserade delen av fru Mogårds anförande
att det inte är så enkelt att klara
ut vilka ingredienser som är bra eller
dåliga från miljövårdssynpunkt.

Varudeklarationsnämnden. som försö -

ker åstadkomma en frivillig varudeklaration
på detta område, säger att det
är mycket svårt att få fram effektiva
testmetoder, med vilka man kan avgöra
huruvida ett tvättmedel är miljövänligt
eller inte. Man arbetar emellertid
för högtryck. Jag vill också säga att så
långt det ankommer på mig lovar jag
att vi skall få fram miljövänliga tvättmedel
med hjälp av den lagstiftning som
nu förbereds.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag vill erinra jordbruksministern,
ifall han tillfälligtvis
har glömt det, om att denna diskussion
långt ifrån är ny. Hur länge skall vi
säga att vi tyvärr inte har några hjälpmedel
i vår hand? Vi kan väl inte till
den grad vara slavar under den lagstiftning
som finns att vi inte kan stifta
nya lagar — på ett område som vi
väl känner till, där vi vet att en produkt
är skadlig?

Fosfathalten i tvättmedlen varierar
mellan 0 och 60 procent och i maskindiskmedlen
mellan 6 och 59 procent.
Det har invänts — jag kallar dem som
invänder obotfärdiga — att dessa siffror
är ointressanta, medan det intressanta
skulle vara den fosfatmängd som
rinner ut i avloppen. Men det måste
rimligtvis finnas något samband mellan
det ena och det andra.

I Finland tycks man vara nöjd med
att deklarera innehållet. Varudeklarationsnämnden
sägs sedan ganska lång
tid arbeta för högtryck. Här bär i alla
fall en hemtidskrift på nolltid gjort en
undersökning och framlagt just de uppgifter
om fosfatmängden per kilogram
tvätt som naturvårdsverkets chef under
ett tidigare skede, i höstas och i somras,
påstod vara knutpunkten i det hela.

Det finns flera kommuner som uppmanar
sina invånare att tvätta fosfatfattigt.
Det vore väl i alla fall önskvärt
att vi fick en enhetlig information

Nr 18

16 Nr 18 Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att nedbringa

över hela landet, som kunde ge oss en
mindre fosfatmängd som resultat.

Jag kan inte förstå vad det finns för
skäl att inte införa skyldighet för alla
fabrikanter att tala om för konsumenterna
vad deras tvätt- och diskmedel
innehåller. KF:s styrelse framhöll förra
året att en sådan skyldighet skulle
vara ett logiskt inslag i den önskvärda
informationen. Det är naturligtvis logiskt
att låta de miljöintresserade människorna
göra sin insats. När fabrikanterna
inte frivilligt kommer på idén
att ge den information som konsumenterna
bär rätt att kräva — och många
kräver i dag sådan information — måste
samhället föreskriva skyldighet för
dem att göra det. I andra sammanhang
är socialdemokrater inte rädda för regleringar
även i ganska små detaljer.
Vilket är det verkliga skälet till att man
i detta fall hela tiden skjuter frågan
framför sig?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag förstår inte vilka
invändningar fru Mogård har mot min
uppläggning av denna fråga.

Förra året tillsatte jag en utredning,
miljökontrollutredningen, som har till
uppgift att skyndsamt sätta i mina händer
instrument så att jag kan tvinga
fram en sådan här deklaration. Jag kan
inte förstå att man kan handla på annat
sätt i denna fråga än i alla andra.
Man måste ha en lagstiftning och en
författning innan man kan vidta tvingande
åtgärder. Jag hoppas att kommittén
snabbt kan framlägga förslag —
det har den lovat mig. Vi har alltså
gjort vad vi kunnat för att skynda på
denna fråga.

Nu är vi emellertid hänvisade till frivilliga
överenskommelser. Det är naturligtvis
en temperamentsfråga hur man
umgås med den människa med vilken
man skall träffa en frivillig överenskommelse.
Jag anser att vi har lyckats
med vissa företag men inte med andra,

fosfathalten i tvätt- och diskmedel

och jag har ingenting emot att man gör
rekommendationer och ber alla människor
att tvätta med KF:s tvättmedel
om de är mer miljövänliga. Några obligatoriska
åtgärder kan samhället emellertid
inte föreskriva innan vi får den
lagstiftning som jag har beställt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. åtgärder för att nedbringa
fosfathalten i tvätt- och diskmedel Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Mogård har frågat
mig om några initiativ för att nedbringa
fosfathalten i tvätt- och diskmedel kan
väntas under året.

Som redovisats i flera olika sammanhang
pågår samarbete mellan naturvårdsverket
och tvättmedelsbranschen
för att få fram miljövänligare tvätt- och
diskmedel. Som resultat av detta arbete
har under 1969 två av de större tillverkarna
sänkt fosfathalten i huvuddelen
av sina produkter med ca 15 procent.
Vidare har under hösten 1969 två
nya tvättmedel med låg fosfathalt introducerats
på marknaden. Fortsatt arbete
pågår för att få fram ersättningsmedel
för fosfaterna. Ett sådant medel är NTA
som redan används i vissa tvättmedel.
Omfattande undersökningar rörande
detta medels verkningar har bedrivits
under de senaste åren. Naturvårdsverket
räknar med att resultatet av dessa
undersökningar skall föreligga under
våren. I dagarna har vidare ett nytt
tvättmedel kommit ut på marknaden,
vilket är helt fritt från fosfater.

I fråga om diskmedlen vill jag framhålla
att de s. k. handdiskmedlen inte
innehåller fosfater. Däremot förekom -

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på fråga ang. åtgärder för att nedbringa fosfathalten i tvätt- och diskmedel

mer relativt höga fosfathalter i flera
inaskindiskmedel. Problemet med fosfaterna
i diskmedel har hittills inte på
långt när varit av samma storlek som
i fråga om tvättmedel. De åtgärder som
hittills vidtagits har därför i huvudsak
avsett tvättmedlen. Naturvårdsverket
kommer nu att ta upp frågan om en
sänkning av fosfathalten också i maskin
diskmedlen.

De åtgärder som hittills vidtagits för
att sänka fosfathalten i tvättmedel har
genomförts helt inom ramen för ett frivilligt
samarbete mellan naturvårdsverket
och tvättmedelsbranschen. Några
möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder
finns inte enligt nuvarande lagstiftning.
Hela frågan om lagstiftning
mot miljöskadliga ämnen och produkter
utreds emellertid för närvarande av
miljökontrollutredningen. Vissa förslag
från utredningen torde vara att vänta
i år.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
också för detta svar.

Enligt dåvarande statens vatteninspektion
var fosfatinnehållet i tvättmedlen
det mest betydelsefulla problemet
från vattenvårdssynpunkt. Detta uttalande
gjordes i början på 1960-talet.
Inspektionen tog initiativet till den s. k.
detergentkommittén, som bildades kring
årsskiftet 1965—1966. Man har nu samrått
inom denna kommitté under närmare
fem år. Resultatet är inte överväldigande.
Anledningen till att samrådet
och de frivilliga överenskommelserna
framskrider så oerhört långsamt
är svårförståelig. Det är emellertid tankeväckande
att en tvättmedelstillverkare
— som mycket riktigt inte heller
kommit på tanken att innehållsdeklarera
sina produkter — i en intervju i tidningen
Vi i oktober 1969 uttalar att fosfatens
roll i vattenförstöringen inte är
helt klarlagd!

Vi väntar nu på naturvårdsverkets
rekommendation av NTA eller annan
ersättning för fosfaterna. Borde vi inte
medan vi avvaktat detta ha gjort något
åt fosfaterna? Måste vi inte nu försöka
få stopp för fosfathalter på upp till 50
—60 procent? Skall vi bara finna oss i
att våra vatten blir än mer förstörda
medan man med lämpor försöker få
vissa fabrikanter att ta reson?

I januari i år besökte amerikanska
och kanadensiska naturvetare Sverige
och träffade därvid representanter för
både forskning och tvättmedelsindustri.
Ordföranden i den kanadensiska regeringens
naturvårdskommitté skriver i
en rapport av den 16 februari följande:
»Det är uppenbart att tvättmedelsindustrin
inte inser hur brådskande åtgärder
som fordras.» Han kräver totalt
stopp för allt fosfat i tvättmedel, om
möjligt senast 1972, och dessförinnan
indragning av alla produkter med mer
än 25 procent fosfathalt senast sommaren
1970.

USA:s närmaste motsvarighet till vårt
naturvårdsverk uppmanar tvättmedelsindustrin
att omedelbart sänka fosfathalten
till lägsta möjliga nivå och anser
att ett totalt utbyte av fosfat mot miljövänligare
ingredienser bör ske så snart
som möjligt.

Inspirationen till dessa hårda tag lär
man ha fått i Sverige. Kan inte också
vi bli litet inspirerade och äntligen sätta
stopp för en miljöförstöring, till vilken
en viktig orsak är känd och mot
vilken omedelbara åtgärder är möjliga,
ja länge varit möjliga?

Det uttalas i statsrådets svar att det
föreligger stora svårigheter att lagstifta
i denna speciella fråga. Den måste tydligen
ses i ett vidare sammanhang. Vi
har emellertid ändå kunnat utfärda bestämmelser
om maximering av svavelhalten
i eldningsolja. I Västtyskland har
man lagstiftat mot hårda tensider. I
detta avseende har vi som väl är lyckats
få till stånd en frivillig överenskommelse.

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att nedbringa fosfathalten i tvätt- och diskmedel

Vad är det som är så speciellt med
tvätt- och maskindiskmedel? Kan inte
denna fråga brytas ut? Vi har inte råd
att vänta och att låta vattnet undergå
en fortsatt nedsmutsning. Jordbruksministern
sade att han inte kunde förstå
mina invändningar mot hans uppläggning
av hans tidigare lämnade svar.
Min enda invändning är att vi inte har
råd att vänta längre. Det är bråttom!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Om vi hade minskat
svavelhalten i eldningsoljan så att man
inte hade kunnat elda med denna, är
jag inte så säker på att konsumenterna
hade uppskattat oss. Ett tvättmedel skall
ändå ha en viss tvätteffekt. Det måste
man tänka på när man diskuterar denna
fråga.

Vad jag vill framhålla är emellertid
att man inte skall underskatta det som
gjorts på frivillighetens väg i fråga om
tvättmedlen. Fru Mogård råkade själv
omtala att man ändå hade lyckats träffa
en överenskommelse, nämligen om övergång
från hårda till mjuka tensider.
Det skedde alltså efter frivillig överenskommelse.

Man har sedan gått vidare på denna
väg. Två företag har sänkt fosfathalten
i sina tvättmedel med i genomsnitt 15
procent under 1969. Vidare har det tillkommit
två nya tvättmedel, baserade på
en blandning av syntetiskt tvättmedel
och tvåltvättmedel, med mycket låg fosfathalt
under hösten 1969. Tillverkarna
har nu utfäst sig att lämna naturvårdsverket
en årlig redogörelse över
den totala mängden försålda fosfater
och andra ämnen i tvätt-, disk- och rengöringsmedel.
Den överenskommelsen
är mycket bättre än den finländarna
har träffat.

Herr talman! Det vore mycket mer
att tillägga, men här gäller det en enkel
fråga och jag nöjer mig därför med
det sagda.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag hade just med tillfredsställelse
noterat att jag sluppit höra
det vanligaste argumentet, nämligen att
det inte går att tvätta utan att ha en
mycket stor kvantitet fosfat i tvättmedlet.
Det argumentet måste väl ändå komma
ur bruk någon gång. Vi har i dag
tvättmedel med 6, 10, 25, 49 procents
fosfathalt. Det är inte husmödrarna som
påstår att de måste ha 36 eller 49 procents
fosfathalt i tvättmedlet. Det är inte
fosfathalten som betyder något, utan det
är den totala sammansättningen. Jag
tycker att jordbruksministern skall vända
sig till tvättmedelsfabrikanterna och
diskutera denna sak. Det är en mycket
viktig fråga.

Sedan bär jag alls ingenting emot frivilliga
överenskommelser. Tvärtom tycker
jag att det är högst önskvärt att
träffa sådana. Men jag anser att samhället
inte skall finna sig i att man
skjuter på ett avgörande med den motiveringen
att vi håller på att träffa en
frivillig överenskommelse, när vi aldrig
någonsin, eller i varje fall inte inom
rimlig tid, kommer fram till ett resultat.

Slutligen har jordbruksministern nu
två gånger med stolthet talat om den 15-procentiga sänkning av fosfathalten som
skett. Men då skall vi komma ihåg att
man har sänkt 15 procent av t. ex. 60
procent, vilket inte innebär att man
skall dra 15 procent från 60 procent.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag ber om överseende
för att vi drar ut på tiden, men tendensen
att göra interpellationer av enkla
frågor är mycket besvärande.

Ett bra tvättmedel skall självfallet ha
god tvätteffekt. Jag är emellertid inte
tekniker och kan därför inte avgöra vad
ett tvättmedel skall innehålla för att det
skall ha god tvätteffekt, men den saken
ingår i de studier man gör. Tvättmedlen
skall sammansättas så att de blir så
miljövänliga som möjligt, samtidigt som

Torsdagen den IG april 1970

Nr 18

Svar på fråga ang. åtgärder för att tillvarata stormfälld skog

de har god tvätteffekt. Det är en ambition
som vi inte kan ge efter på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. åtgärder för att
tillvarata stormfälld skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Lothigius har frågat
om jag med anledning av höstens
stormfällning avser vidtaga några ytterligare
åtgärder som gör det möjligt för
svensk skogsindustri att rädda ansenliga
värden åt svenskt skogsbruk.

Eftersom herr Lothigius’ fråga gäller
om jag avser vidta ytterligare åtgärder
anser jag det inte nödvändigt att rekapitulera
vad som har hänt från det
stormfällningarna skedde fram till den
dag frågan ställdes. Jag vill omtala att
Kungl. Maj :t därefter i fredagens konselj
anslog 3 miljoner kronor för bidrag
till åtgärder mot befarade insektshärjningar
inom de stormhärjade områdena.
Några åtgärder härutöver förbereder
jag för närvarande inte.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.
Jag tycker emellertid att man i departementet
borde ha givit statsrådet ett
besked om vad frågan egentligen innebär,
så att jag sluppit det egendomliga
svar som jag nu fått.

Situationen är den att vi i höstas hade
en stormfällning som kostade landet
ungefär 1,2 miljarder kronor. Ungefär
hälften av denna skog har vi kunnat
röja undan. Det finns sålunda över en

halv miljard kronor som ligger kvar ute
i våra skogar. I höstas och på nyåret
vidtogs vissa åtgärder, t. ex. statsgaranterade
lån till skogsägarna för att de
skulle kunna ta hand om den stormfällda
skogen, lagra den i viss mån och leverera
den till skogsindustrin. Men detta
har inte hjälpt. Endast en del av de
pengar som finns har kunnat utnyttjas.
Vi har inte kunnat ta hand om skogen
på rätt sätt.

Från skogsindustrisidan har vi då försökt
informera både jordbruksdepartementet
och industridepartementet om
denna fråga, och vi har hos riksbanken
begärt krediter för att samla ihop
den stormfällda skogen och därmed klara
skogsägarnas svåra situation. Detta
har inte lyckats. Därför ställer jag nu
frågan: Finns det utrymme, och vilket
intresse har statsmakterna för att
ge oss krediter, så att vi kan klara upp
den nuvarande situationen? Det finns
det tydligen inte. Vi hade behövt 40—50
miljoner kronor från investeringsfonden
som vi skulle kunna utnyttja för att
med vår maskinella utrustning lagra
skog inom skogsindustrin, vattenbegjuta
den och kunna klara den till nästa
säsong.

Det hade varit riktigt icke minst nationalekonomiskt
att hjälpa till att klara
denna situation. Tekniska skador, fördyrad
avverkning, fördyrad återväxt
och för tidig avverkning kommer att
kosta 250 miljoner kronor enligt de beräkningar
som gjorts. Då lämnar man
3 miljoner kronor för att klara skadeinsektshärjningar.
Det är inte tillfredsställande,
och jag hade väntat mig ett
klart besked om att man är beredd att
tillsammans med skogsindustrin hjälpa
till att klara situationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag svarade på den fråga
herr Lothigius ställde. Om det gällde
krediter är det finansministern som

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

skall svara på frågan. Han har redan
svarat på den punkten, och jag har
ingenting att tillägga därvidlag.

De kreditgarantier vi har lämnat behöver
man inte använda hos sågverken.
Det kan mycket väl gå till så att
den enskilde skogsägaren får kreditgarantier
och har virket hos sågverket,
så att man på det sättet kan rädda det.
Men vi kan inte gå ut och säga att man
i första hand skall ge lån åt skogsägarna.
Vi lämnar garantier. Vi är alltså
borgensmän, och då får man försöka
låna pengar precis som alla andra. Helt
utan möjlighet att få lån är man inte.
Vi följer denna fråga vecka efter vecka
och ser att man så småningom kan få
lån där vi har lämnat garantier. Det är
i regel jordbrukare och skogsägare som
har stora affärer med bankerna. De är
goda bankkunder, och bankerna har intresse
av att låna ut pengar till dem.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr statsrådet sade att
finansdepartementet egentligen skulle
svara på en sådan fråga. Jag har faktiskt
vänt mig till industridepartementet
i detta ärende, som upplyst att man
därifrån fört över frågan till jordbruksdepartementet
som redan hade tagit
upp densamma. Det är jordbruksdepartementet
som har givit krediterna till
jordbrukarna, krediter som icke har
utnyttjats därför att man inte kunnat
få pengar från bankerna. Det är endast
en ringa del av dessa 20 miljoner kronor
som i dag utnyttjas. Då gäller det
att försöka samarbeta mellan svenskt
näringsliv och olika departement för
att klara den uppkomna situationen. Det
gäller mycket stora värden för hela
vårt land. Den hjälpen har vi inte fått.

Jag tycker att vi behöver kraftfullare
tag och större förståelse för vad problemen
gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. verksamheten vid
Kolleberga skogsskola

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Nilsson har frågat
om jag vill redogöra för hur verksamheten
vid Kolleberga skogsskola kommer
att bedrivas efter den 1 juli 1970.

Skogsskoleutbildningen vid Kolleberga
skogsskola upphörde under år 1969.
Härefter har vissa kurser anordnats vid
skolan. Dessa kurser kommer att slutföras
till den 1 juli i år. Byggnadsstyrelsen
undersöker f. n. hur skolbyggnaderna
skall kunna användas därefter.

Vidare anförde

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Bengtsson för svaret på min fråga. Anledningen
till att jag ställt den är att
jag har fått reda på att man vid Kolleberga
skogsskola inte har fått någon
som helst information om anläggningens
vidare användning efter den 1 juli
i år. Man har på grund härav hyst farhågor
för att verksamheten där helt
skulle upphöra i och med att den kursverksamhet
som nu bedrivs kommer
att avslutas nämnda datum. Även om
den skogliga utbildning som tidigare
har ägt rum vid Kolleberga skall bedrivas
på annat håll, vore det enligt min
mening ett stort slöseri med resurser
att inte på något sätt använda sig av
denna institutions möjligheter även i
fortsättningen.

Jag väckte vid förra årets riksdag en
motion i ärendet, vari jag förordade
att skolan skulle användas för undervisning
i miljövård. Vid behandlingen
av motionen i jordbruksutskottet hänvisade
man till utredningar på området
och avstyrkte motionen.

Jag kan emellertid inte se bort ifrån
att Kolleberga besitter enastående goda

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar

förutsättningar i detta avseende. Var
inom södra Sverige finner man ett område
med motsvarande variationsrikedom
i fråga om studieobjekt och exkursionsmål?
Var finner man en institution
med samma grundutrustning i
fråga om lokaler och demonstrationsytor?
När skogsinstituten inom kort
övertar skogsskolornas roll, kommer
viss personal att bli överflödig. Uenna
personal skulle med stor fördel kunna
medverka i miljövårdsundervisningen.

När man betänker att mycket stora
utbildnings- och fortbildningsproblem
framöver kommer att pocka på sin lösning
inom miljövårdsområdet i hela
dess vidd — det gäller t. ex. lärargrupper,
kommunalmän, föreningsfolk, husmödrar
och företagens folk — framstår
det ännu tydligare att detta är ett objekt,
som inte kan stå outnyttjat. Jag
tolkar statsrådets svar så att möjligheterna
till användning på nämnda sätt
inte är uteslutna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. rotvältor i
stormfälld skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson har frågat
om jag är beredd att ta initiativ
till att arbeten igångsätts för att välta
tillbaka de många rotvältor som efter
föregående års stormfällning utgör en
stor fara i skogarna.

Arbetet med att välta tillbaka de
många rotvältor som finns i skogarna
efter stormarna hösten 1969 är ofantligt,
eftersom det är fråga om ca 150
miljoner stammar som skadats av stormen.
Det är därför inte möjligt att vidta
generella åtgärder. Däremot är det

på fråga ang. rotvältor i stormfälld skog

nödvändigt att göra något åt rotvältor
som finns i närheten av skolor, lekplatser
och andra områden som frekventeras
av allmänheten. Inom dessa områden
vidtar domänverket på sina marker
behövliga åtgärder för att undanröja
riskerna för allmänheten. Liknande
insatser görs av markägande kommuner,
bolag och enskilda. Beträffande
sådana områden av detta slag inom
vilka åtgärder ej vidtas av markägarna
förbereder skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
insatser för att undanröja
farorna.

Som framgår av vad jag sagt har inh
tiativ redan tagits till sådana åtgärder
som herr Jonasson efterfrågat.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! På många platser i vårt
land står rotvältorna kvar och lurar
efter höstens stormfällningar. Förr eller
senare kommer de att falla omkull.
De utgör förrädiska dödsfällor. Detta
har vi tidigare diskuterat, och om ris-;
kerna torde vi vara överens. Alla möjligheter
till varningar och upplysningar
måste tillgripas, men hur vi än propagerar
kvarstår likväl riskerna. Man bävar
inför tanken på vad som kan komma
att ske. Snart kan det också vara
för sent. Allt som praktiskt kan göras
måste ske.

På platser nära samhällen och där
människor ofta vistas måste arbete
igångsättas. Det är också möjligt att
med traktorer och liknande maskiner
utföra detta arbete. Frågan är vem som
skall ta initiativet och vem som skall
stå för kostnaderna. Skogsägarna utgörs
av kommuner, domänverket, bolag och
enskilda såsom här har sagts. Sett ur
rent skoglig synvinkel är åtgärder i
denna riktning mindre ekonomiska.
Skogsägarna har ju redan gjort stora
förluster på stormfällningarna, men det
gäller här inte främst skogsägarna.

Här gäller det framför allt den all -

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av ytterligare förslag i anledning av

betänkandet »Ett renare samhälle»

mänhet som utnyttjar allemansrätten,
alltså de människor som vistas i skogen,
och det gäller i högsta grad barnen.
Jag tycker nog att det är samhällets
skyldighet att förebygga dessa olyckor
och också att klara arbetet. Om en
olycka har inträffat och man försöker
att med rättslig prövning utse boven i
dramat, så är det trots allt ett faktum
att olyckan har hänt. Ingen kan återkalla
den.

Skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän,
som har mycket god lokalkännedom,
borde kunna göra mycket administrativt
arbete, gärna i samarbete med andra,
men det behövs också medel för
ändamålet, och jag tycker att det borde
vara möjligt att anvisa sådana. Det rör
sig nog inte om så stora summor. Staten
bör kunna ta på sig kostnaderna.

I svaret pekar jordbruksministern på
att vissa markägare planerar åtgärder.
Det är bra, men för min egen del vill
jag nog säga att jag inte har sett så mycket
— ja, knappast någonting — som
blivit gjort i praktiken ännu. Jordbruksministern
säger vidare att där nödiga
åtgärder inte vidtas förbereder skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna insatser.
Jag tolkar detta som ett positivt
svar på en väsentlig fråga. Jag tolkar
det också så att medel kommer att ställas
till förfogande. Görs det, då är vi
överens i den här frågan.

Jag tackar för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Jonasson och jag
är helt överens på den här punkten. Det
föreligger inget markägaransvar. En
skogsägare som har rotvältor på sin
mark kan inte med lagens hjälp tvingas
att ta bort dem. Domänverket har gjort
det på sina områden, och en hel del
bolag och enskilda skogsägare gör det.
Som jag sade i mitt svar, förbereds insatser
av skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
och förberedelserna

har fortskridit mycket långt. Jag tror
också att det skall vara möjligt att få
fram de medel som erfordras för att
klara verksamheten i de områden som
herr Jonasson och jag var överens om
att man i första hand måste ägna sig
åt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
speciellt för det klarläggande
han gjorde beträffande ansvarsfrågan.
Den frågan har varit mycket diskuterad
i olika sammanhang, och man har inte
vetat hur det förhåller sig. Jag tycker
att det var en värdefull upplysning.

Härmed var överläggningen slutad,

§ 13

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av ytterligare förslag i anledning
av betänkandet »Ett renare samhälle» Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Sundberg har frågat
mig om jag vill upplysa om när ytterligare
förslag med anledning av betänkandet
Ett renare samhälle kommer
att föreläggas riksdagen.

Jag räknar med att lagrådsremiss i
detta ärende kan avlämnas i maj och
att proposition skall kunna lämnas till
årets höstriksdag.

Vidare anförde

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret. Med några korta
ord var det klart uttömmande och gjorde
mig helt nöjd. Låt mig bara säga
några ord om bakgrunden till min fråga.

Jordbruksministern har ju lagt fram
en proposition om ökad informations -

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på fråga ang. bristen på kyrkomusiker

verksamhet på miljövårdsområdet och
också med förslag till en antiskräpkampanj.
Vi har faktiskt, för att travestera
jordbruksministerns ord förut, ingen
lagstiftning för att hålla rent i det
här landet, och man måste onekligen
ställa sig litet förvånad över möjligheten
att klara en sådan här kampanj,
när det inte är klart avgjort var ansvaret
ligger för renhållningen i naturen.
Jag vill erinra om t. ex. 1960 års
vägsakkunnigas förslag om ökat renhållningsansvar
för väghållare, som ju
också kommittén för ett renare samhälle
förde fram som sitt förslag. Vi
har vidare frågan om huvudmannaskapet
vid interkommunal samverkan för
avfallshantering och vi har inte minst
kommunens renhållningsansvar, som i
dag är begränsat till de fall där sanitär
olägenhet föreligger.

Jag har ingen möjlighet att ställa någon
fråga till jordbruksministern om
vad propositionen kommer att innehålla.
Jag är emellertid glad för att den
debatt, som kom till stånd i samband
med att betänkandet avlämnades, med
all säkerhet kommer att återigen aktualiseras
när förslaget går ut på lagrådsremiss
och på det sättet bidra till att
skapa en bättre information och också
till att göra den planerade kampanjen
mera värdefull.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. bristen på
kyrkomusiker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat
mig om jag observerat att antalet
vakanta kyrkomusikertjänster är stort
och vilka åtgärder jag avser att vid -

taga för att avhjälpa den svåra bristsituationen.

Det stora antalet vakanta kyrkomusikertjänster,
inte minst kantorstjänster,
har redovisats i skilda sammanhang. Det
är främst en utbildningsfråga och har
som sådan aktualiserats bl. a. av 1965
års musikutbildningskommitté. Med anledning
därav har också i prop. 1970:
25 angående musik- och dansutbildning
framhållits det stora behovet av en förstärkning
av den lägre kyrkomusikaliska
utbildningen. Formerna för och omfattningen
av denna förstärkning och dimensioneringen
av den högre kyrkomusikaliska
utbildningen, dvs. utbildningen
av organister, kommer att tas upp i det
nu inledda arbetet på att närmare förbereda
en reform av musikutbildningen.

Vidare anförde:

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Jag noterar med
tillfredsställelse att statsrådet är medveten
om att det råder en brist på detta
område, men jag delar inte helt statsrådets
uppfattning att det enbart är en
utbildningsfråga. Jag tillåter mig ha den
uppfattningen att det är flera frågor
som här sammanfaller. Jag vill i detta
sammanhang omnämna ett uttalande av
biskopen i Linköpings stift för inte
länge sedan. Vid en överläggning angående
pastoratsindelningen pekade han
på den stora bristen just på kyrkomusiker.
Han framhöll att skolor dras in
och förändring sker beträffande skollärarnas
utbildning till kantorer, vilka
sålunda minskar i antal.

Från mitt eget pastorat där vi har fem
församlingar kan jag även, herr talman,
omvittna, att det finns en skolkantor i
en församling, medan man i de övriga
församlingarna får hanka sig fram med
olika medel, ibland med anlitande av
studerande från närmaste stad fem mil
därifrån, vilket vid förrättningar särskilt
på vardagar ställer sig synnerligen
besvärligt.

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. fortsättning av rörelse efter konkurs

Man har även åberopat en sammanställning
som gjorts på uppdrag av styrelsen
för Kyrkomusikernas riksförbund.
Det konstateras i den rapporten
att antalet besatta skolkantorstjänster
minskat från 1 137 den 1 januari 1965
till 825. Det anges vidare att rapporter
visar att antalet vakanta tjänster fortsätter
att stiga. Dessutom anges att den
främsta anledningen till bristsituationen
är det förhållandet att lediga skolkantorstjänster
inte kunnat återbesättas
i nämnvärd utsträckning.

•lag är medveten om, som jag inledningsvis
sade, att det kan vara många
faktorer som påverkar detta problem,
t. ex. grundskolereformen. Skolkantorerna
återfinns främst bland folkskollärare
som tidigare arbetade i folkskolans
tredje—åttonde klasser och numera
främst verkar i grundskolans fjärde—
sjätte årskurser. Det kan vara lönesituationen,
bundenheten i tjänsten, den
obekväma arbetstiden med stor spridning
bland åliggandena, en ojämn ledighet,
jourtjänst o. s. v.

Det är ju ett allmänt erkänt förhållande
att de kyrkomusikaliska aktiviteterna
intar en framträdande plats i kyrkans
värld, liksom den allmänna kulturella
insats som dessa människor gör är av
stort värde för samhället som sådant,
inte minst ute i glesbygderna. Min uppfattning
är sålunda att detta är värden
som man bör vara rädd om och att svårigheterna
på vägen inte skall visa sig
oöverstigliga, när det gäller att lösa
dessa problem.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att det i statsverkspropositionen
framhölls att bristen på kyrkomusiker
och i synnerhet det stora antalet vakanta
skolkantorstjänster lett till att den
kyrkomusikaliska verksamheten i en
mängd församlingar ombesörjes av s. k.
orgelspelare. Ett statligt stöd föreslås utgå
för nästa budgetår till de kurser för

orgelspelare, som anordnas huvudsakligen
av kyrkomusikernas organisationer.
I går beslöt riksdagen i enlighet med
propositionens förslag. Jag vill bara göra
detta tillägg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. forsättning av rörelse
efter konkurs

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat mig om jag är beredd att
stoppa de osunda affärsmetoder som tar
sig uttryck i att en person efter konkurs
kan starta nytt företag i annat
namn och fortsätta med sådana transaktioner
gång efter annan till skada för
borgenärer.

I vårt land råder sedan gammalt näringsfrihet.
Detta innebär att vilken
svensk medborgare som helst i princip
har rätt att starta och driva rörelse. Den
som är försatt i konkurs får dock enligt
särskild bestämmelse i konkurslagen
inte driva rörelse med vars utövande
följer bokföringsskyldighet.

I vissa fall kan näringsfriheten missbrukas
till skada för borgenärerna. Det
gäller såväl kreditgivare som anställda.
I sådana fall som frågeställaren avser
torde kreditgivarna ha möjligheter att
genom kreditupplysning få vetskap om
förhållanden av angivet slag. Vad beträffar
de anställda framhöll jag i ett
svar på en enkel fråga tidigare i år i
denna kammare att frågan om lönefordringars
ställning i konkurs ägnats särskild
uppmärksamhet i samband med
pågående arbete med en revision av
förmånsrättsordningen. Vidare kommer
inom en nära framtid inrikesdepartementet
att lägga fram ett förslag som
syftar till att i princip ge löntagarna

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på fråga ang. fortsättning av rörelse efter konkurs

garanti fullt ut för lönefordringar i konkurs.
Andra fordringar som kan bli lidande
är skattefordringar. Några betydande
förluster för statsverket på grund
av det med frågan avsedda förfarandet
har såvitt jag vet inte inträffat. Jag vill
slutligen framhålla att vissa förfaranden
kan beivras på straffrättslig väg.

På grund av vad jag nu har anfört anser
jag inte nödvändigt att nu vidta några
åtgärder i det med frågan avsedda
syftet men jag kommer att följa vad som
sker på detta område även i fortsättningen.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret, även om det egentligen
tar upp andra saker än dem jag
frågat efter. Det är nödvändigt att lönefordringar
och skatter kan tryggas vid
konkurser. Vad jag frågade efter är
egentligen de problem som uppstår inom
näringslivet. Därvidlag tycker jag
nog att statsmakterna bör se till att sådana
fordringar inte kan spolieras.

Det är bra att vi i landet har näringsfrihet,
men statsmakterna har väl ändå
skyldighet att se till att denna näringsfrihet
inte missbrukas av ansvarslösa
personer. De osunda affärsmetoder jag
pekat på förekommer ganska ofta. Det
gäller sådana branscher som radio och
TV, kyl och frys, guldvaror, resebyråbranschen
etc.

Det går så till att affärsinnehavaren
skaffar sig ett varulager på kredit. Han
betalar inte detta men säljer det och går
därefter i konkurs. Efter en tid startar
han ett nytt företag, låt oss säga i hustruns
namn. Det blir samma transaktion,
han köper ett lager på kredit, betalar
inte och blir försatt i konkurs. Så går
det en tid och därefter öppnar han ett
nytt företag, låt oss säga i en sons eller
dotters namn. Samma procedur går om
igen. Enligt svensk lag — det gäller alltså
konkurs- och näringsrätt — finns så -

vitt jag vet inga hinder för att man gör
på detta sätt. Det går heller inte att ställa
sådana människor under straffsanktioner.
Det är endast om man kan bevisa
att det ligger ett avsiktligt bedrägeri
bakom som man kan anställa åtal, såvida
jag är riktigt underrättad. Polisen
känner väl till många sådana här fall
men säger att det är få man kan komma
åt genom att åberopa bedrägligt förfarande.

Att det kan förekomma sådana här affärsmetoder
i vårt land beror väl på att
vi har mycket liberala etableringsbestämmelser
— de är nog liberalare än
i många andra länder. Detta innebär att
det alldeles särskilt är utländska leverantörer
som kommer att bli lidande,
och man har på det hållet många gånger
ställt sig ganska oförstående till denna
fria etableringsrätt. Det är inte länge
sedan det i en tidning stod att läsa om
en sådan skojeriaffär här i Stockholm
som gällde bostadsuthyrning och där
man hade hunnit med tre konkurser
och tre nyetableringar. Man hade lurat
en hel del människor på deras sparbelopp,
och det gick tre omgångar innan
det kunde sättas stopp för det hela.

Herr talman! Jag vill till sist ändå haka
fast vid det lilla löfte som ges i svaret,
att statsrådet skall följa vad som
sker i fråga om dessa osunda tendenser.
Det finns all anledning att göra det.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har ju själv angivit vad som är dilemmat
här, nämligen att vi på detta område
önskar ha möjligheter för var och
en att starta verksamhet. Och herr
Hansson har ju för sin del inte ens
snuddat vid tanken att vi skulle söka införa
något slags etableringskontroll för
att granska personer och säga att den
och den får inte lov att starta verksamhet.
Att göra på det sättet skulle säkerligen
uppfattas som ett alltför hårt in -

26 Nr 18 Torsdagen den 16 april 1970

Svar på fråga ang. reformering av företagsformerna för mindre och medelstora
företag

grepp, och det är väl inte någon väg
som vi kan slå in på.

Men då är vi alltså i den situationen
att det finns möjligheter för mindre nogräknade
personer att förfara på det sätt
som här skildrats. Jag tycker emellertid
att man i affärsvärlden — jag har ju
sagt att vi vill »pinna för» när det gäller
de anställda — får iaktta en viss försiktighet
genom kreditupplysningsverksamhet
innan man ger sig in i affärer.
Det hjälper väl då inte om man startar
ett företag i sin frus, sin sons eller sin
dotters namn — kreditupplysningsanstalterna
lär ändå kunna upplysa om
vem som står bakom. Det är detta som
gör att jag för närvarande inte kan se
att vi konkret kan vidtaga några åtgärder
i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. reformering av företagsformerna
för mindre och medelstora
företag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
mig när förslag kan förväntas om en reformering
av gällande lagstiftning i syfte
att för mindre och medelstora företag
skapa en mera ändamålsenlig företagsform
än den nuvarande aktiebolagsformen.

Aktiebolagsutredningen kommer att
under sommaren i år avlämna betänkande
med förslag till ny aktiebolagslag.
Förslaget syftar bl. a. till en förenkling
av nuvarande aktiebolagslag.
Enligt vad jag har inhämtat kommer utredningen
att i sitt betänkande behandla
frågan om särskilda bolagsrättsliga regler
för mindre företag. Innan utredningsförslaget
har avlämnats och re -

missbehandlats är jag inte beredd att
göra något uttalande i frågan.

Vidare anförde

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Det var ju
klart och rätt uttömmande och innehöll
besked så långt justitieministern i nuvarande
läge har möjlighet att lämna
några uppgifter. Jag har med andra ord,
herr talman, anledning att vara i varje
fall relativt nöjd med svaret.

Av svaret framgår det att aktiebolagsutredningen
redan kommande sommar
skall lämna ett betänkande med förslag
till ny aktiebolagslagstiftning. Det blir
då, kan man väl förutsätta, ett mycket
noga penetrerat och väl genomtänkt
förslag, eftersom utredningen vid det
laget har arbetat under cirka tio år.

Vad angår de ting som intresserar
mig och som har föranlett min fråga
framgår det av justitieministerns svar
dels att förslaget syftar till en förenkling
av nuvarande aktiebolagslag, dels
att man även skall behandla frågan om
särskilda bolagsrättsliga regler för
mindre företag. En förenkling av nuvarande
aktiebolagslag är givetvis helt i
linje med de önskemål som ligger bakom
den fråga jag framställt, nämligen
att hanteringen av denna materia skall
göras väsentligt mycket enklare för just
mindre företag. Det hela är alldeles för
komplicerat och tungrott för närvarande.

Jag vill erinra om, herr talman, att
den nuvarande aktiebolagslagen kom till
då man fortfarande så att säga led av
psykosen efter Kreugerkraschen och det
gällde att i syfte att skydda aktieägarnas
intressen till varje pris täppa till alla
tänkbara smyghål. Det gjorde att det
blev en ytterst komplicerad och tung
lagstiftning med en mängd regler, som
synes vara ganska onödiga. Det förfarande
som föreskrivs för stiftande av

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på interpellation och enkla frågor

vapeninnehav

aktiebolag är exempelvis det tyngsta åtminstone
i Västeuropa. Det finns också
regler om anmälningsregistrering som
är synnerligen besvärande.

Den särskilda utredningsman som en
gång var tillsatt, professorn i obligationsrätt
Håkan Nial, lade 1957 fram en
utredning, som innehöll förslag till väsentliga
förenklingar av aktiebolagslagen,
bl. a. i syfte att underlätta för
mindre företag att tillämpa aktiebolagsformen.
Jag tar kanske inte alldeles miste,
om jag tror att de särskilda bolagsrättsliga
regler för mindre företag och
de förenklingar som justitieministern
talar om är inspirerade av Nials förslag.

Vad beträffar de bolagsrättsliga reglerna
för mindre företag finns det förebilder
utomlands, t. ex. i Tyskland och
Frankrike. Dessa lagar har kanske inte
slagit alldeles väl ut, men de har dock
varit lämpliga för de mindre företagen.

Jag vill sluta, herr talman, med att
än en gång tacka justitieministern för
hans svar. Jag hoppas att det förslag
som vi får se i sommar kommer att innehålla
regler, som gör att de mindre
företagen i mycket större utsträckning
än nu kommer att kunna övergå till en
för dem lämplig företagsform, regler
som är rättvisa och inte diskriminerar
dem på någon punkt. Det gör nämligen
de nuvarande bestämmelserna, t. ex. när
det gäller avsättning till investeringsfonder
och en del andra ting. De mindre
företagen måste ha möjlighet att tilllämpa
en företagsform som är så enkel
att den ger dem en rättvis möjlighet
att konkurrera på lika villkor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation och enkla frågor
ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav

Ordet lämnades på begäran till

ang. bestämmelserna om enskild persons

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fröken Wetterström har
frågat mig om jag anser nuvarande bestämmelser,
vilka medger innehav av
vapen och ammunition i hemmet för
enskild till vissa försvarets frivilligorganisationer
ansluten medlem, tillfredsställande.

Herr Johansson i Växjö har frågat
mig vilka villkor jag anser bör uppsättas
för att enskild person skall få
disponera automatvapen.

Herr Wikner har frågat mig om jag
är villig att lämna en redogörelse för
rådande bestämmelser beträffande utlåning
av automatvapen och ammunition
till enskilda personer samt om jag
överväger att medverka till att skärpa
bestämmelserna på detta område.

Då frågorna berör samma område har
jag valt att besvara dem i ett sammanhang.

För att en person skall få tillstånd
att inneha skjutvapen ställs följande
krav i vapenförordningen av 1949 samt
av Kungl Maj :t fastställda tillämpningsföreskrifter
från 1961:

Vapen får endast innehas av person,
som skäligen ej kan antas komma att
missbruka vapnet. Den sökande skall
ha ett styrkt behov av att inneha vapen.
Vidare skall den sökande vara
känd för pålitlighet och laglydnad samt
vara omdömesgill och eljest lämplig att
anförtros skjutvapen.

Prövningen skall utföras av polismyndigheten
i den ort, där den sökande
har sin hemvist.

För automatvapen och pistol gäller
härutöver den skärpta bestämmelsen
att tillstånd ej får ges såvida inte synnerliga
skäl föreligger.

Vidare krävs att den sökande skall
ha fyllt 21 år. Prövningen sker också
efter strängare principer än i fråga
om mindre farliga vapen. Sålunda fordras
att sökanden är aktiv medlem i

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation och enkla frågor ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav

skytteförening, förening för frivillig befälsutbildning
eller annan motsvarande
organisation samt att han uppfyllt fordringarna
för erhållande av automatskyttemärke
i guld.

Dessa regler gäller vid licensgivning
till enskild person men de ligger även
till grund för den bedömning som görs
vid utlåning av skjutvapen från vissa
frivilliga försvarsorganisationer.

Sådan frivillig försvarsorganisation
får för övning eller tävling låna ut skjutvapen
till medlem enligt vissa mycket
restriktiva regler. Restriktiviteten måste
noga vägas mot de berättigade krav,
som frivilligorganisationerna måste ställa
för att kunna bedriva sin utbildning.

Vad hemvärnet beträffar är problemet
något annorlunda. Hemvärnet utgör
en del av armén och består av militärt
organiserade och på frivillighetens
väg rekryterade förband, vilka utgör en
synnerligen värdefull omedelbar insatsberedskap.
Att frångå den nu tillämpade
principen att utlämna vapen är inte
möjligt om hemvärnet skall kunna lösa
sina beredskapsuppgifter. Antagningsbestämmelserna
för hemvärnsmän är
noggranna och syftar till att utvälja
endast lämpliga personer. Över antagningen
får bl. a. kommunen tillfälle att
yttra sig.

En översyn av vapenförordningen pågår
för närvarande i justitiedepartementet
men det är ännu för tidigt att
uttala sig om resultatet av denna.

I avvaktan på utredningens förslag
har emellertid överbefälhavaren år 1968
utfärdat provisoriska bestämmelser, vilka
innebär en skärpning av gällande
tillämpningsföreskrifter.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för det uttömmande
svaret på min interpellation.

Min fråga gällde utlåning av automat -

vapen och ammunition till enskilda personer.
Statsrådet meddelar i svaret att
provisoriska bestämmelser har utfärdats
vilka innebär en skärpning av tilllämpningsföreskrifterna
och att prövning
sker enligt mycket restriktiva regler.
Det ställs vissa fordringar: sökanden
måste vara aktiv medlem i skytteförening,
i förening för frivillig befälsutbildning
eller i motsvarande organisation.
Enligt bestämmelserna måste
den som har lånat vapen för träningsskjutning
och vill förvara det i sitt
hem tillhöra en skytteförening eller liknande
organisation.

Även om dessa fordringar uppfylls
kan olyckliga omständigheter inträffa
och vapen kan missbrukas av tillfälligt
omtöcknade personer som inte har förmåga
att styra sig själva. Det kan leda
till oanade konsekvenser både för den
som använder vapnet och för den eller
dem som blir utsatta för beskjutning.
Det är högst tragiskt för alla parter och
bör förhindras.

De medlemmar som lånar automatvapen
för träningsskjutning borde återlämna
vapnen efter övningens slut. Risken
för missbruk blir mindre om en
person får ta ansvaret för förvaring av
vapnen än om dessa sprids ut på flera
personer.

I en rubrik på första sidan av dagens
nummer av Aftonbladet står det följande:
»Skjuten av k-pistman i sitt eget
garage». Det är hög tid att något görs
då det gäller automatvapnens förvaring.
Enligt uppgift från upplysningstjänsten
finns det en föreskrift om att kulsprutepistol
alltid bör förvaras hos styrelseledamot
eller funktionär. Det är en
mycket löslig skrivning. Ordet »bör»
borde naturligtvis ändras till »skall».

Det heter vidare att pipa alltid skall
förvaras på annan plats än vapnet i
övrigt. Min fråga är om denna bestämmelse
verkligen efterföljs.

Jag hälsar med största tillfredsställelse
den översyn som försvarsministern

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på interpellation och enkla frågor ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav

nämnde. .Tåg har även fått uppgifter om
att en proposition om vapenlagstiftning
beräknas bli avlämnad hos riksdagen
den 4 maj i år. Kommer den att innehålla
ändrade bestämmelser beträffande
automatvapen i de avseenden som
jag berört?

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Även jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Statsrådet har i sitt svar gjort en resumé
övter de regler som tillämpas vid
medgivande att inneha vapen. Jag hade
dock önskat att statsrådet mera personligt
hade givit uttryck för sin uppfattning
i denna fråga och för de synpunkter
han anlägger på detta problem.
Min fråga avsåg nämligen vilka villkor
statsrådet anser bör uppsättas för att
enskild person skall få disponera automatvapen.

Det har emellertid framställts tre frågor
i detta spörsmål, och statsrådet har
kanske i sitt svar försökt gå en medelväg.
Det är både rationellt och riktigt,
men det hade varit värdefullt att få del
av några av statsrådets egna synpunkter! Innehav

av alla slag av skjutvapen
kan helt naturligt i vissa situationer innebära
livshotande risk för människor
i omgivningen. Det kan uppstå rena
olyckshändelser, men när de verkliga
tragedierna äger rum har vapen ofta
kommit i händerna på labila människor,
som i sinnesförvirrat tillstånd inte kan
lägga band på sina känslor, varvid
våldsbegäret tar överhand. Vi nås då
och då av rapporter om sådana ohyggliga
dåd. Vi reagerar givetvis kraftigt
mot det som inträffar i sådana fall, och
en naturlig reaktion är också hur vi
skall kunna förhindra att sådant i fortsättningen
inträffar.

Innehav av automatvapen är i sådana
sammanhang särskilt farliga. Under
senare år har förmärkts en oroande
tendens till ökad användning av

kulsprutepistoler och pistoler i samband
med grövre brottslighet.

Enligt statsrådets svar tycks det också
tillämpas en tillfredsställande restriktivitet
vid polismyndighets tillståndsgivning
för innehav av dessa vapen. Det
nämndes i svaret att man för sådant
innehav skall ha fyllt 21 år, skall vara
aktiv i en skytteförening och skall ha
automatskyttemärke i guld. Allt detta är
bra. Alla vapen inom försvaret och de
frivilliga försvarsorganisationerna ligger
dock utanför polisens tillståndsgivning.
Just härvidlag föreligger ett mera
påtagligt riskmoment, innebärande att
vapen kan komma i olämpliga händer.
Visserligen uttalar statsrådet att de regler
som tillämpas av polismyndighet
vid licensgivning till enskild person
även ligger till grund för den bedömning,
som görs vid utlåning av skjutvapen
från vissa frivilliga försvarsorganisationer.
Jag skulle emellertid tro att
det i det senare fallet är lättare att se
mellan fingrarna. Med detta vill jag
inte låta någon skugga falla över de
frivilliga försvarsorganisationerna. Vi
vet vad de gjort och vad de betyder
för vart lands försvar.

En frivillig organisation är emellertid
intresserad av att vidga sin medlemsbas,
och ett vapeninnehav i hemmet
för den enskilde medlemmen kan
verka som en positiv faktor i denna
strävan. Det innebär för en del personer
en viss status att få äga ett vapen.
Såvitt vad jag förstår finns det inga
särbestämmelser om den licensfria utlåningen.

Sedan säger statsrådet i sitt svar något
som är mycket intressant: »Restriktiviteten
måste noga vägas mot de berättigade
krav som frivilligorganisationerna
måste ställa för att kunna bedriva
sin utbildning.» Detta är alldeles riktigt.
Utan vapen går det självfallet inte att
driva en frivillig försvarsorganisation.
Avvägningen därvidlag är en svår fråga.
Det framstår emellertid som ytterst

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation och enkla frågor

vapeninnehav

angeläget att man tillvaratar alla möjligheter
som finns för att förhindra
eller åtminstone försvåra att dessa
skjutvapen blir åtkomliga för opålitliga
personer. Där har säkerligen försvarsministern
och jag samma uppfattning.

Jag hoppas att den översyn av vapenförordningen
som enligt svaret för
närvarande pågår i justitiedepartementet
skall utmynna i förslag som tillfredsställer
dessa krav.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Även jag ber att som
sist i raden få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Efter den uttömmande redogörelsen
som försvarsministern lämnat av gällande
bestämmelser enligt vapenförordningen
rörande enskild persons tillstånd
att inneha skjutvapen övergår
försvarsministern till att säga att de
regler som gäller licensgivning till enskild
person också ligger till grund för
den bedömning, som göres vid utlåning
av skjutvapen från vissa frivilliga försvarsorganisationer.
För övning eller
tävling får dessa organisationer låna
ut skjutvapen till medlemmar enligt
mycket restriktiva regler, sägs det i
svaret. Enligt de uppgifter jag inhämtat
avses väl därmed för det första att
utlåning av automatvapen endast får
ske för kortare tid och för det andra
att sådan utlåning endast får förekomma
till den som fyller särskilda kvalifikationskrav.
Men något svar på min fråga
huruvida statsrådet anser det tillfredsställande
att enskild medlem tillätes att
i hemmet förvara såväl vapen som ammunition
har jag tyvärr inte fått.

Det är detta förvarande i hemmet av
både vapen och ammunition som jag
i så hög grad finner vara diskutabelt ur
säkerhetssynpunkt. Det ligger här nära
till hands att jämföra med motsvarande
bestämmelser för värnpliktiga som
ligger inne för utbildning vid de militära
förbanden. I deras personliga ut -

ang. bestämmelserna om enskild persons

rustning ingår vapen, men ammunition
delas ut först omedelbart före skjutövningen,
och när övningen är slut företas
en noggrann kontroll av att överbliven
ammunition återlämnas. Varför
kan inte samma, och som jag tycker
högst befogade, säkerhetsförskrifter
gälla för de frivilliga försvarsorganisationerna,
med undantag för hemvärnet?

Statsrådet säger i svaret att i avvaktan
på den översyn av vapenförordningen
som för närvarande pågår i justitiedepartementet
har överbefälhavaren år
1968 utfärdat provisoriska bestämmelser,
som innebär en skärpning av gällande
tillämpningsföreskrifter. Min fråga
är då: Avser inte dessa provisoriska
bestämmelser enbart befattningshavare
i krigsmakten?

Kanske är tillämpningsföreskrifterna
för utlåning av vapen och ammunition
från de frivilliga försvarsorganisationerna
som berörs i stort sett tillfredsställande;
kanske gäller det här snarare
huruvida kontrollen och efterlevnaden
av bestämmelserna fungerar på ett
fullt tillfredsställande sätt. Det gäller
innehav av vapen men främst gäller
det ammunitionen. Om det finns brister
därvidlag, så undrar jag om försvarsministern
vill medverka till att
förhållandena i det avseendet ändras.

Jag skulle vara tacksam, om jag kunde
få svar på dessa mina frågor, och då
i synnerhet den fråga som jag tidigare
framställt men inte fått besvarad i
statsrådets skriftliga svar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Fröken Wetterström
och herr Johansson i Växjö vill veta vad
jag personligen anser i stort om dessa
bestämmelser. Jag anser att de i princip
är bra. Några ändringar är inte på väg,
inte heller i den kommande lagen.

I fråga om tillämpningen av bestämmelserna
vill jag i dag inte yttra mig,
därför att JO har med anledning av vad

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på interpellation och enkla frågor ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav

som inträffat i Uppsala hämtat in uppgifter,
och vi måste avvakta denna utredning.
Då jag föreställer mig att det är
denna händelse som har föranlett frågor
och interpellation vill jag endast meddela
att den person det gällde var biträdande
idrotts- och skytteledare inom
PBU. Han var en säker skytt och han
hade deltagit i tävlingar. Den 12 april
skulle han ha deltagit i en ny tävling,
och fördenskull hade han enligt de bestämmelser
som gäller rätt att inneha
vapen.

Herr Wikner var inne på frågan om
förvaring av vapen över huvud taget.
Vad som oroar mest — det skrivs om
ett fall i en tidning i dag — är att det
kan förekomma missbruk av vapen som
t. ex. har stulits. Det har tyvärr också
förekommit i några fall att värnpliktiga
som inom kompaniet förvarar egna vapen
har lyckats få med sig dessa på fritiden.
Detta är en fråga som vi under
de senaste åren har observerat och arbetat
med. Det är en kostnadsfråga och
en organisationsfråga. För att förhindra
att någon värnpliktig på fritiden
skall kunna föra ett komplett vapen med
sig ut överväger man nu att efter tjänstens
slut ha vapnen delade och att en
vital del av vapnet skall förvaras på
central plats vid förbandet. Denna del
av vapnet skall man endast få ta fram
när tjänsten återupptas. Det är ungefär
detta sätt att klara problemet som
man nu överväger.

Beträffande vapenstölderna befinner
vi oss för närvarande i en relativt gynnsam
situation. Antalet sådana stölder
har minskat mycket starkt beroende på
den ombyggnad av våra vapenförråd
som har pågått under de senaste tio
åren och vilken nu börjar bli färdig och
har lett till de önskvärda resultaten.

Herr talman! Jag tror att detta är vad
jag nu kan säga.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag tror att den vikti -

gaste frågan är förvaringen av skjutvapnen.
Det kan inte vara riktigt att man
får ta med sig både automatvapnet och
ammunitionen, när det faktiskt finns föreskrifter
om att de skall förvaras åtskilda.

Förvaringen bör handhas av en person
i ett större sammanhang och med
säkerhetsåtgärder beträffande inlåsning
m. m. Jag är glad över att nu ha fått
svaret att man överväger en sådan förvaring
som kan vara till fyllest. Vi vet
ju att för förvaring av dynamit och andra
sprängämnen gäller ytterst stränga
föreskrifter — det krävs nära nog skottsäkra
källare -— och sådana bestämmelser
borde väl tillämpas även då det gäller
de farliga automatvapnen. Jag hoppas
verkligen att det blir en ändring.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Försvarsministern har
faktiskt ännu inte svarat på min fråga
om han finner det tillfredsställande ur
säkerhetssynpunkt att både vapen och
ammunition förvaras i hemmen. Är det
över huvud taget tillåtet att ha ammunition
hemma?

Försvarsministern skildrade den speciella
tragiska händelse som nyligen inträffat.
Ja, visst kan det hända att en
person som har alla kvalifikationer för
att få inneha ett skjutvapen kommer ur
psykisk balans och därigenom kan komma
att missbruka vapnet. Men risk finns
också att vapen som förvaras tillsammans
med ammunition kommer i händer
som det rakt inte är avsett för. Jag
vore alltså tacksam för att få höra försvarsministerns
uppfattning om detta.

Sedan ytterligare en fråga: Innefattar
verkligen de skärpta tillämpningsföreskrifter
som ÖB utfärdat även personer
som inte är befattningshavare vid krigsmakten? Herr

JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag tackar för den ytterligare
upplysning jag fick av försvars -

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation och enkla frågor ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav

ministern. I stort sett tycks han vara
belåten med de föreskrifter som finns.
Vi får i alla fall hoppas att de som ser
över föreskrifterna kommer med någonting
som gör dessa bättre.

Sedan vill jag helt hålla med försvarsministern
om att det är glädjande
— vi kan glädja oss allesammans — att
stölderna från de militära förråden har
minskat under de senaste åren, naturligtvis
tack vare insatser av riksdagen
och av försvarsministern.

En bevekelsegrund för att lämna ut
vapen till medlemmar i de frivilliga befälsförbunden
anfördes av en militär
chef efter vad som inträffat i Uppsala.
Han sade att det förekommer att förbandschefen
säger nej till utlämning
av vapen, men i regel är man tacksam
för att vederbörande vill vidmakthålla
sin militära färdighet. Jag menar inte
att vapen lämnas ut vind för våg,
utan man kollar naturligtvis, men just
det där att man vill försöka knyta så
många som möjligt till de frivilliga försvarsförbunden
gör att man kanske litet
grand ser mellan fingrarna.

Jag hoppas, som sagt, att den pågående
utredningen skall föreslå förbättringar
och att bl. a. de frivilliga befälsförbunden
kan arbeta vidare för landets
försvar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Till herr Wikner vill jag
säga att enligt bestämmelserna kan man
tillfälligt låta automatvapen med ammunition
förvaras i hemmen. När det
gäller hemvärnet är det ju regel.

På fröken Wetterströms fråga måste
jag ge samma svar. Det finns i de svenska
hemmen någon miljon vapen med
ammunition. En mindre del av detta
antal tillhör kronan och är utlånade av
försvaret. Vår lagstiftning medger oss
att hemma ha vapen, om vi kan få licens
för dem, och ammunition.

Överbefälhavaren har nu vid den på -

gående översynen och för utarbetandet
av tillämpningsföreskrifter föreslagit
justitiedepartementet att medlem av frivillig
befälsorganisation eller frivillig
försvarsorganisation skall få söka vapenlicens
och på samma sätt som civila
personer få sin ansökan prövad av polisen.
Om man följer ÖB:s förslag blir
alltså denna fråga löst och alla som ansöker
om vapenlicens får precis samma
behandling.

Det torde vara nästan omöjligt att bedriva
en så omfattande frivillig försvarsverksamhet
som vi gör i Sverige
om inte en del av medlemmarna i de
frivilliga försvarsorganisationerna medges
rätt att ha vapen och ammunition
hemma för att kunna bedriva utbildning
och träning; när det gäller hemvärnet
och vissa enskilda personer kan
vi upprätthålla en god försvarsberedskap
bl. a. med hjälp av frivillig personal.

Riksdagen får om fjorton dagar tillfälle
att ta ställning till dessa frågor
när vi skall behandla anslagen till de
frivilliga försvarsorganisationerna och
i vissa fall principerna för utbildningsverksamheten.
Hittills har riksdagen inte
enligt vad jag vet någon gång avvisat
de principer som nu tillämpas.

Till sist vill jag säga till fröken Wetterström
att de skärpta bestämmelserna,
som ÖB utfärdade 1968 efter överläggningar
med bl. a. polisle^ningen,
avsåg alla kronan tillhöriga vapen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag kände faktiskt till
att man får förvara vapen och ammunition
hemma under särskilda förhållanden.
De skriftliga bestämmelserna lyder:
»Vapen och ammunition bör om
möjligt förvaras åtskilda,» — bör står
det, vilket jag tycker är ganska vagt
uttryckt — »helst i olika lokaler men
i allt fall under skilda lås. Slutstycken
till gevär o. d. vapen bör förvaras
på annan plats än vapnet i övrigt.»

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på interpellation ang. verkställigheten av påföljd av brott begånget i annan
europeisk stat

Det finns alltså föreskrifter. Om dessa
följdes kunde det bli bättre förhållanden.
Det är möjligt att dessa föreskrifter
inte följs när vapen förvaras i hemmet.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag vill endast säga att
jag beklagar att försvarsministern tror
att det skulle visa sig omöjligt att följa
de rekommendationer som ÖB ger, alltså
att var och en — även medlem av frivillig
försvarsorganisation — som skall
få inneha automatvapen bör få sin ansökan
prövad av polisen. Trots all respekt
för den utomordentliga nyttan av
rekryteringen till de frivilliga försvarsorganisationerna,
vilka fyller ett stort
behov när det gäller vår försvarsberedskap,
tycker jag ändå inte att det finns
större skäl för medlemmarna av dessa
förbund och dess föreningar att få
lättare tillgång till vapnen. Jag tycker
vidare att det borde övervägas om inte
motsvarande bestämmelser när det gäller
kontroll av tilldelad och överbliven
ammunition som tillämpas vid skjutövningar
vid utbildning vid de militära
förbanden kunde tillämpas också för
frivilligorganisationerna. Det vore onekligen
mera betryggande om så skedde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. verkställigheten
av påföljd av brott begånget i
annan europeisk stat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har ställt vissa frågor till mig angående
arbetet inom Europarådet på en
konvention om brottmålsdomens internationella
rättskraft.

Ett konventionsförslag har utarbetats
som innehåller bestämmelser om verkställighet
av brottmålsdom i annan konventionsstat
än domslandet. De brottspåföljder
som konventionen avses omfatta
är bl. a. sådana som innebär frihetsberövande
och böter. En förutsättning
för verkställighet i annan stat än
domslandet är att den gärning som avses
i domen är straffbar även enligt
lagstiftningen i den stat där fråga om
verkställigheten uppkommer.

Konventionsförslaget har antagits av
Europarådets ministerkommitté tidigare
i år. Kommittén beslöt då att konventionen
skulle öppnas för undertecknande
vid det europeiska justitieministermötet
i maj.

Från svensk sida har vi enligt min
mening ett starkt intresse av att konventionen
snabbt sätts i kraft. Jag tänker
då särskilt på den möjlighet som
konventionen öppnar att få hem svenska
ungdomar, som har dömts till långvariga
frihetsstraff utomlands, och låta
domen verkställas här i landet. De nordiska
justitieministrarna är inställda på
att verka för ett snabbt ikraftträdande
av konventionen. Bortsett härifrån är
det svårt att för närvarande med bestämdhet
uttala sig om intresset för konventionen
i de europeiska länderna. Jag
avser att på det kommande europeiska
justitieministermötet ta upp frågan med
mina kolleger.

Konventionen träder i kraft tre månader
efter deponerandet av det tredje
ratifikations- eller godkännandeinstrumentet.
För införlivande av konventionen
i svensk rätt krävs lagstiftning. Jag
kan inte nu uttala mig närmare om formen
för denna lagstiftning.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min stora tillfredsställelse över svaret
på min interpellation. Den konvention

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

34 Nr 18 Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation ang. verkställigheten av påföljd av brott begånget i annan
europeisk stat

med syfte att ge rättskraft i hemlandet
åt sådan brottmålsdom som avkunnats
av domstol i annat land än hemlandet
är ett exempel på konsekvenserna av
den hastiga internationalisering vår
värld genomgår. Den blir ett värdefullt
tillskott till den internationella rättsordning
som vi alla hoppas skall kunna
byggas upp och byggas ut och vinna
åsyftad och effektiv tillämpning. Det är
mycket glädjande att justitieministern
intar en så positiv attityd till denna
fråga. Något annat var väl inte heller
att vänta med tanke på justitieministerns
långa erfarenhet av arbetet som
svensk delegat i Europarådet.

Samtidigt kan man inte annat än beklaga
att det alltså visserligen går att
få fram en konventionstext avseende
verkställighet av påföljd för brott av enskilda
i vederbörandes hemland, även
om brottet begåtts och påföljden ådömfs
i annat land, medan det är betydligt
svårare att bygga upp de delar av en
internationell rättsordning som skulle
skapa förutsättningar att med förpliktande
verkan döma ut påföljder för begångna
rättskränkningar av t. ex. en
stat gentemot en annan stat. Brott mot
låt oss säga internationella avtal eller
mot de mänskliga rättigheterna är dock
oftast långt allvarligare till sina följder
än brott av enskild gentemot ett visst
lands strafflagstiftning.

Det är väl huvudsakligen fyra kategorier
som genom den fortgående internationaliseringen
aktualiserat det spörsmål
vi nu behandlar.

1. En mer och mer internationellt aktiv
grupp av yrkesförbrytare som trots
allt dock kanske inte är så stor som
man ibland föreställer sig.

2. En grupp personer, ofta i yngre år,
med litet äventyrslysten läggning, vilka
på grund av olika inte sällan hel- eller
halvromantiska, ibland östasiatiskt färgade
levnadsideal eller på grund av triviala
familjekonflikter är på flykt från
sin situation och då ibland hamnar i

brott, särskilt genom befattning med
narkotika. Man har ibland om de yngsta
inom denna grupp använt uttrycket ungdomspilgrimer.

3. Turister som rent tillfälligtvis råkar
begå brott utom hemlandet.

4. Slutligen vissa personer som genom
arbetskraftens ökade rörlighet över
landgränserna befinner sig utomlands
som s. k. migrant workers, i en del fall
såsom flyktingar, och där av tillfälligheternas
spel och den främmande miljöns
tryck kan råka illa ut genom att
begå brott, kanske i vissa fall av ren
okunnighet om lagarna i det land de
gästar. Vi vet, herr talman, att svenska
medborgare tillhörande någon av dessa
grupper i en del fall hamnar i utländska
kriminalvårdsanstalter och att å andra
sidan vissa utländska medborgare av
här angivna kategorier finns i svenska
kriminalvårdsanstalter.

Justitieministern pekar med allt fog
på den möjlighet som den blivande konventionen
öppnar att få hem svenska
ungdomar som dömts till långvariga frihetsstraff
utomlands. Men en annan väl
så viktig sida av den problematik som
konventionsförslaget sökt komma till
rätta med är t. ex. de svårigheter vi
bär i Sverige ibland har då det gäller
att verkställa påföljd avseende utländska
medborgare, särskilt i sådana
fall då vederbörande inte talar svenska
och inte heller något av de större språken.
Om anstaltsvistelsen i sig medför
isolering från vanligt liv, blir denna
kraftigt förstärkt för en utländsk icke
svenskspråkig person i en svensk kriminalvårdsanstalt
genom språkbarriären
med ytterligare svåra kommuniceringsproblem
på det vanliga rent medmänskliga
planet såsom följd.

Redan många finländska medborgare
i svenska kriminalvårdsanstalter hamnar
som intagna i denna fördubblade
isolering från omvärlden därför att de
ofta talar enbart finska. Även skillnaden
i seder och bruk, matvanor, religions -

Torsdagen den 16 april 1970 Nr 18

Svar på interpellation ang. verkställigheten av påföljd av brott begånget i annan
europeisk stat

utövning och sådant gör att extra påfrestande
komplikationer genom ganska
enkla missförstånd lätt kan uppstå beträffande
både personal och intagna.
Det enda som något kan medverka till
att lindra isoleringskänslan med nu antydda
orsaker är besök hos den intagne
av företrädare för hemlandets ambassad
i Sverige eller kanske någon präst,
företrädande den trosbekännelse som
den intagne tillhör. Men dessa är få och
har särskilt vad angår diplomatisk personal
många andra funktioner att svara
för.

Förra året intogs 14 600 personer i
svenska kriminalvårdsanstalter. Av dem
var 1 000 finska medborgare, ungefär
100 danska och lika många norska medborgare.
Återstoden utgjordes av personer
med mycket skiftande nationaliteter.
En del av de intagna av nordisk nationalitet
som ådömts längre påföljd
överförs efter någon tid till någon anstalt
i hemlandet med stöd av den s. k.
nordiska verkställighetslagen, men det
blir rätt många utländska medborgare
kvar i de svenska anstalterna. Någon
statistisk uppgift om antalet utländska
medborgare i de svenska anstalterna
just nu finns inte efter vad jag har kunnat
konstatera vid kontakt med kriminalvårdsstyrelsen
i dag, men det är klart
att avgång sker genom att påföljderna
även för dessa personer efter hand upphör.
Om ingen avgång skulle äga rum,
skulle en ganska betydande del ta upp
utrymmet på anstalterna. De skulle tillsammans
fylla en av våra största anstalter
men, som sagt, här sker en genomströmning
även av utländska intagna
på anstalterna.

Problemet är alltså relativt stort för
den svenska kriminalvården och ökar
antagligen efter hand som det internationella
utbytet allmänt taget ökar mellan
länderna. Det är detta problem liksom
förekomsten av en del svenskar i
utländska kriminalvårdsanstalter som
vi hoppas skall minska i betydelse när

konventionen träder i kraft. Vi hoppas
att detta skall kunna ske något snabbare
än som är vanligt i sådana här
sammanhang därför att Europarådets
rådgivande församling något vid sidan
om den vanliga ordningen haft ärendet
på remiss och tillstyrkt konventionstexten.

Jag säger uttryckligen minska dessa
problem därför att denna konvention
såvitt jag kunnat inhämta är begränsad
till europeiska konventionsstater eller
rent av enbart Europarådsstater som
ansluter sig till konventionen. Detta betyder
att t. ex. en turkisk medborgare
som begår brott i Sverige — vi har just
nu ett uppmärksammat dråp- eller
mordfall i Stockholm, där en sådan är
misstänkt som gärningsman — skulle
kunna föras över till sitt hemland för
påföljdens verkställande. Likaså skulle
en svensk, dömd för t. ex. befattning
med narkotika i Turkiet, kunna återföras
till Sverige för domens verkställande,
allt under förutsättning att de båda
Europarådsstaterna Sverige och Turkiet
ansluter sig till konventionen och denna
är i kraft. Men något liknande skulle
inte kunna ske — och jag tror att det är
ett praktiskt fall — om motsvarande
ömsesidiga problem berörde låt mig
säga Sverige och Pakistan. Eller är konventionstexten
avsedd att så småningom
få inte bara en europeisk utan en
fullt internationell räckvidd?

I interpellationssvaret sägs att konventionsförslaget
rörande bl. a. påföljder
som innebär frihetsberövande och
böter omfattas av detta förslag. Den
sistnämnda arten av påföljd blir ju allt
vanligare. Det beräknas att alla allvarligare
brott inför europeiska domstolar
gäller överträdelser av trafiklagstiftningen,
där böter är den allmännast tilllämpade
påföljden. Då vill jag för min
del gärna erinra om att det finns en
Europarådskonvention av 1964 angående
straff för vägtrafikbrott eller vägtrafikförseelser.
Denna konvention är, om

36 Nr 18 Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation ang. verkställigheten av påföljd av brott begånget i annan
europeisk stat

jag läst rätt, så konstruerad att sådana
utländska medborgare som begår lagöverträdelser
i ett visst land antingen
kan dömas i det land där överträdelsen
begåtts, vilket är det vanliga, men att
verkställigheten av domen sedan kan
ske i den dömdes hemland — eller också
skulle målet rent av kunna flyttas
över till domstol i vederbörandes hemland.

Denna konvention, som alltså gäller
trafikmål, är veterligen inte ännu i
kraft, och Sverige har såvitt framgår av
Europarådstryck för sin del inte signerat
eller ratificerat denna konvention.
Det gäller för övrigt även en färdig
Europarådskonvention av samma år —
alltså 1964 — om övervakning av villkorligt
dömda och villkorligt frigivna
lagöverträdare. Det skulle vara värdefullt,
herr talman, att veta hur snart
man kan räkna med att Sverige möjligen
går in under dessa båda konventioner,
som väl på ett eller annat sätt
måste samordnas med den konvention
som min interpellation avser. Kan vi
alltså räkna med att den sistnämnda
konventionen får full internationell
räckvidd?

Många är säkerligen intresserade av
denna fråga, exempelvis anhöriga till
svenskar som råkat illa ut utomlands,
kanske i något land borta i Östasien.
Lagöverträdarna själva är givetvis också
intresserade av frågan.

Vidare vill jag fråga huruvida något
kan meddelas om hur det blir med de
båda redan befintliga Europarådskonventionerna
avseende främst överföring
av lagföringen och verkställigheten av
påföljder i vissa fall till vederbörande
myndighet i den dömdes hemland inom
Europa.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga.

Herr Wiklund i Stockholm har ju be -

rört många av de skäl som gör det
önskvärt att den ifrågavarande konventionen
kommer i tillämpning. Det var
egentligen bara på en punkt som herr
Wiklund ställde en fråga, och det gällde
den situation som uppstår när vederbörande
land inte hör till Europarådet.
Jag kan inte ge herr Wiklund
något annat svar än att det inte är
ovanligt att Europarådet i ett sådant
här sammanhang kan öppna vägen för
andra stater att biträda konventionen.
Jag föreställer mig alltså att det på det
sättet kan finnas möjligheter till en viss
utvidgning.

Sedan berörde herr Wiklund ett annat
konventionsförslag, som gällde trafikbrottslighet.
Därvidlag ligger det till
så, att det pågår en departementsutredning
som så småningom skall remitteras.
Jag kan inte nu säga hur remissbehandlingen
utfaller och om vi kan
få fram någon proposition redan under
detta år, men frågan är alltså på gång
i departementet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningarna. Jag förförstår
väl att det kan vara svårt för
justitieministern att i så pass komplicerade
sammanhang som dessa konventioner
svara alldeles oförberett hur det
ligger till.

Jag är särskilt intresserad av huruvida
det inte skulle vara det riktiga,
och om det inte kommer att ske, att
man söker åstadkomma en samordning
mellan dessa konventioner, alltså 1964
års konvention om trafikmålen och den
konvention som jag nu har ställt fråga
om. Det rör sig nämligen om samma
påföljdstyp; det är bötespåföljd det här
gäller. Det vore i varje fall rationellt
med en samordning. Jag vet dock att
internationell lagstiftning inte alltid är
fullt rationellt ordnad. Den kommer till
på skilda vis under mycket olika påverkningar
från skilda håll och kan

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på interpellation ang. domsagokansliernas lokalisering

därför inte alltid bli så rationell som
man skulle önska.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. domsagokansliernas
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmstedt har frågat
mig om jag är beredd att redovisa
regei-ingens syn på frågan om underrätternas
organisation i vad avser domsagokansliernas
lokalisering.

Riksdagen antog i maj 1969 riktlinjer
för en översyn av den judiciella indelningen.
Riksdagen godtog därvid principen,
att en domkrets regelmässigt bör
vara så stor att den bereder sysselsättning
åt minst tre lagfarna domare, men
uttalade att principen bör tillämpas
med stor försiktighet. Enligt riksdagens
mening bör en domstol med två domare
behållas, om den är så belägen att en
indragning av domstolen skulle påtagligt
försämra den rättssökande allmänhetens
krav på service eller eljest medföra
väsentliga olägenheter för enskilda
eller det allmänna. I detta sammanhang
betonade riksdagen särskilt att
domsagokansli i centralort så långt möjligt
bör bibehållas. Riksdagen ansåg
också att domstol med endast en domare
övergångsvis kan komma i fråga.

Efter tillkomsten av det nyssnämnda
riksdagsbeslutet har Kungl. Maj:t i särskilda
beslut för ordnat om den judiciella
indelningen i tre hela län och
delar av fyra andra län. Besluten skall
med ett undantag gälla fr. o. m. den 1
januari 1971. Genom dessa beslut minskas
antalet underrätter — som den 1
januari 1970 var 135 — med 17. Av
dessa är tolv s. k. enmansdomstolar. De
återstående fem har i dag två domare

men är alla belägna i orter där det finns
ytterligare en domstol. Ingen centralort
som i dag har kansli för domstol
med minst två domare kommer alltså
att sakna domstol till följd av dessa
beslut. Bortsett från ett specialfall innebär
de hittills fattade besluten att sju
orter med enmansdomstolar mister sin
domstol. I samtliga fall är det fråga
om domstolar med så litet arbetsunderlag
att de redan nu inte ger full sysselsättning
för mer än en ordinarie domare.
I flertalet av dessa fall kommer
dessutom arbetsunderlaget att minska
ytterligare som en följd av kommunindelningsändringar.
Korta avstånd och
goda kommunikationer bidrar i dessa
fall också till att någon nämnvärd försämring
av servicen ej uppstår för den
rättssökande allmänheten genom nedläggningen
av domstolskansliet på orten.

De beslut för vilka jag nu har redogjort
stämmer enligt min mening helt
överens med riksdagens uttalanden, och
dessa kommer givetvis att beaktas även
i det fortsatta arbetet. Vad särskilt beträffar
enmansdomstolarna är jag beredd
att medverka till att sådan centralort,
som är särskilt ogynnsamt belägen
och har besvärliga kommunikationsförhållanden,
kan på de villkor riksdagen
angett få fortsätta att vara kansliort för
domkrets, även om domstolens arbetsunderlag
är otillräckligt för fler än en
ordinarie domare.

Slutligen vill jag framhålla att varje
beslut har föregåtts av utredning om de
lokala förhållandena och att kommuner
och andra intressenter haft tillfälle att
yttra sig över utredningen. Som ett led
i beredningen av ärendena brukar dessutom
tjänstemän i justitiedepartementet
överlägga direkt med företrädare för
berörda lokala intressen och berörd
personal, vanligen i samband med besök
på de orter som är i fråga. Detta
förfarande kommer att tillämpas också
i fortsättningen.

Vidare anförde:

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation ang. domsagokansliernas lokalisering

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min interpellation.

Som vi alla minns var riksdagsbeslutet
i fjol en kompromiss. En rad motioner
från olika håll, bl. a. en fyrpartimotion,
slog vakt om domsagokanslierna
— på goda grunder, som jag bedömer
det, med hänsyn till den funktion
som dessa fyller på de orter där de
finns, och de är många.

Av svaret framgår att efter riksdagsbeslutet
vissa beslut har fattats angående
den judiciella indelningen. Ingen
centralort som har kansli för domstol
med minst två domare blir till följd av
dessa beslut utan domstol, och det är
naturligtvis bra.

Statsrådet säger vidare i svaret att
de fattade besluten överensstämmer
med riksdagens uttalanden och att dessa
även i det fortsatta arbetet kommer
att beaktas. Det förutsätter vi naturligtvis,
eftersom det väl var riksdagens
mening att dess uttalanden skulle beaktas.
Riksdagsbeslutet ger dock utrymme
för tolkningar av Kungl. Maj:t som
har att besluta i de enskilda fallen. Med
ledning av svaret noterar jag emellertid
att regeringens handläggning av de
fall i vilka beslut har fattats bådar gott
i fortsättningen, åtminstone för tvådomarkretsarna.
Justitieministerns besked
bör kunna verka lugnande på
många håll i landet. Jag drar denna
slutsats av svaret och hoppas att statsrådet
inte har något att erinra däremot.
I mitt hemlän finns två tvådomarkretsar,
och jag kan försäkra att man verkligen
följer denna fråga med stor uppmärksamhet.

Den aktionskommitte som bildades
och verkade i förberedelsearbetet inför
riksdagsbehandlingen av domkretsindelningen
är fortfarande i verksamhet,
vilket visar vilken vikt man fäster vid
bevarandet av domsagokanslierna på de
orter där sådana finns. Denna kommitté
består av personer från olika

partier och från skilda delar av landet.
Det är alltså inte fråga om något lokalt
utan om ett högst allmängiltigt intresse.

Att tillhandahålla en så allsidig samhällsservice
som möjligt ligger i varje
aktiv kommuns intresse, och att mista
en domsaga med kansli är en betydelsefull
förlust; en sådan ort kan lätt
stämplas som mindre expansiv. Detta
gäller orter med såväl en- som tvådomarkretsar.
Jag noterar också att justitieministern
i svaret deklarerar att
han är angelägen att medverka till att
även endomarkretsar får bestå där så
kan anses påkallat.

Jag betecknar sålunda svaret på min
interpellation som positivt från min utgångspunkt
och hoppas att denna tolkning
skall visa sig vara riktig. Jag är
övertygad om att de kommunalmän som
läser svaret— och de är många — kommer
att tolka det på samma sätt. Frågan
är, jag påpekar det än en gång, av
mycket stort intresse.

1 detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
de synpunkter som herr Elmstedt fört
fram. Man följer dessa frågor mycket
intensivt ute i de berörda kommunerna.
Riksdagens beslut beträffande domkretsindelningarna
har utan tvivel skapat
en betydligt ljusare situation för
många domsagor än tidigare vilket
framgick då man tog del av domstolsutredningens
betänkande. Riksdagens
beslut fattades på grundval av ett enhälligt
utskottsutlåtande, vilket åstadkoms
genom kompromiss.

Jag finner justitieministerns svar positivt.
Det bör kunna skapa en viss
trygghet på många håll, inte minst inom
några av kommunerna i mitt län, nämligen
Bollnäs, Söderhamn och Ljusdal.

Jag vill emellertid påpeka att justitieministern
i sitt svar gjort sig skyl -

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på interpellation ang. domsagokansliernas lokalisering

dig till en felaktighet, som jag hoppas
är ett olycksfall i arbetet och inte en
avsiktlig feltolkning av riksdagens beslut.
Justitieministern säger nämligen
att riksdagen ansåg att domstol med endast
en domare »övergångsvis» kan komma
i fråga. Så har riksdagen emellertid
icke skrivit. I utskottsutlåtandet uttalas
i stället att olika skäl kan befinnas vara
så starka att de motiverar bibehållandet
av en domkrets som ger arbete
för endast en domare.

Om man alltså i departementet ser
endomardomsagorna som ett övergångsfenomen,
står detta inte i överensstämmelse
med riksdagens uttalande i denna
fråga.

Jag deltog i behandlingen av detta
ärende inom första lagutskottet, och
även om man där försöker se domkretsindelningen
från hela landets synpunkt
är man som enskild ledamot särskilt
intresserad av förhållandena och
svårigheterna i sitt eget län.

Vi har i södra Hälsingland två domsagor,
en i Bollnäs och en i Söderhamn,
och vardera domsagan har och kommer
att ha underlag för två domare. Såväl
med hänsyn till fjolårets riksdagsbeslut
som med hänsyn till justitieministerns
svar i dag räknar jag med att vi kommer
att få behålla dessa båda domkretsar.
Det finns inget som helst motiv för
att sammanslå dem. De är varken geografiskt
eller näringsmässigt knutna till
varandra och har var sitt särskilda uppland.
De bildar också var för sig en Aregion.
Jag skall inte nu räkna upp ytterligare
skäl för ett bevarande av båda
dessa domkretsar. Dessa skäl finns
angivna i första lagutskottets utlåtande
förra året i detta ärende. Där uttalas
bl. a. också att domsagokansli i centralort
så långt möjligt bör bibehållas.

.Tåg noterar även särskilt justitieministerns
uttalande beträffande endomardomsagorna.
Jag uppfattar det som
positivt bl. a. när det gäller bevarandet
av domsagan i Ljusdal. Det är en endomardomsaga,
men där föreligger en myc -

ket stor ärendebalans som kommer att
kvarstå, eftersom Järvsö kommun har
mycket besvärliga arronderingsförhållanden,
vilket medverkar till en markant
ökning av domstolsärendenas antal.

En lokalisering av domstolskanslierna
till kusten skulle innebära besvärliga
kommunikationsproblem med resvägar
på upp till 30 mil till domsagorna
för människor från de inre delarna av
landskapet. Det är ju angeläget att beakta
de processekonomiska synpunkterna
i detta sammanhang. Domstolskommittén
har också framhållit att kommunikationer,
bosättningsförliållanden
och näringsliv måste uppmärksammas
liksom vikten av att domstolens kansli
blir relativt lättillgängligt från domkretsens
olika delar.

I Bollnäs ligger dessutom länets mentalsjukhus
med närmare 700 patientplatser.
För vissa av dess patienter prövas
utskrivning och andra frågor av
en utskrivningsnämnd, vilkens ordförande
bör vara domare. Det är därför
lämpligt att ha en nära geografisk
anknytning mellan domsagokansliet och
den psykiatriska kliniken.

Jag har i tidningarna därhemma redogjort
för riksdagens beslut i denna
fråga och då framhållit de vidgade
möjligheter som öppnats för ett bevarande
av samtliga tre domsagor, och
jag finner detta ytterligare styrkt av
justitieministerns svar. Vi följer utvecklingen
med stort intresse och har mycket
stora förväntningar.

Till sist en liten detalj. Jag hade
för några veckor sedan en debatt med
kommunikationsministern och uttalade
därvid mitt missnöje med SJ :s kontakter
med kommunerna i frågor som rör
nedläggning av järnvägar. Jag skulle
till justitieministern nu vilja uttala min
tillfredsställelse över de överläggningar
som justitiedepartementets tjänstemän
haft och har med kommunernas
företrädare när det gäller domkretsindelningen.
Dessa överläggningar har be -

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Svar på interpellation ang. nedbringande av kostnaderna för anlitande av rättshjälp

dömts mycket positivt i varje fall av
kommunerna i mitt hemlän. Om man
en gång uttalar sitt missnöje, kan det
finnas anledning att en annan gång uttala
den tillfredsställelse man känner
med en sak.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är riktigt som fru
Jonäng påpekade, att mitt uttalande i
svaret möjligen kan misstolkas, när jag
har sagt att domstol med endast en
domare »övergångsvis» kan komma i
fråga. Detta gäller övergångsbestämmelserna,
och riksdagen har inte i de definitiva
bestämmelserna talat om att det
skulle kunna ske endast »övergångsvis».

De frågor vi här rör oss med är mycket
besvärliga, det kan jag försäkra.
Vi arbetar oss fram successivt från län
till län och försöker att med stöd av
våra utredningar samt de besök som
departementstjänstemännen gör och de
uppvaktningar vi får i departementet
från nästan varje domkrets att uppnå
ett så tillfredsställande resultat som
möjligt. Som frågeställarna säkert förstår
kan jag inte nu säga någonting om
de områden som ligger dem särskilt
varmt om hjärtat. Jag har ännu inte
haft någon föredragning från beredningen
i departementet och är därför
ganska okunnig om den situation som
föreligger. Det är först när utredningarna
är klara som vi kan göra en avvägning
och lägga fram förslag. Men
jag hoppas det skall lyckas för oss att
utforma förslag som i så liten grad
som möjligt medför besvikelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. nedbringande
av kostnaderna för anlitande av rättshjälp Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag avser
att vidta åtgärder i syfte att nedbringa
kostnaderna för anlitande av rättshjälp.

I statsverkspropositionen har riktlinjerna
för en reform av rättshjälpen
angetts. I reformen ingår bl. a. att åstadkomma
en effektiv kontroll över det allmännas
kostnader för juridiskt biträde.
Jag har i detta sammanhang även anfört
att taxor och normalarvoden för
olika typer av mål och ärenden bör
kunna tillämpas i betydande utsträckning
när privatpraktiserande jurister
anlitas mot ersättning av allmänna medel.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Då jag anser att den fråga jag aktualiserat
är av största betydelse från rättssäkerhetssynpunkt
beklagar jag att svaret
är så knapphändigt att man därur
inte kan utläsa statsrådets syn på problemet.
Min interpellation tillkom på
begäran av personer med egna erfarenheter
av de svårigheter som möter då
behov av juridiskt biträde uppkommer.

De kostnader detta betingar kan bli
betydande för vederbörande och står
kanske inte i rimlig proportion till vad
man eventuellt kan vinna genom en rättegång.
Fri rättshjälp kan som bekant
endast erhållas i fall då klienten i fråga
anses sakna alla möjligheter att själv
ersätta sin juridiska hjälp. Detta innebär
att endast personer med mycket
låga inkomster eller inga alls samt andra,
som på grund av mycket höga inkomster
har råd att anlita dyrbart juridiskt
biträde, kan tillgodoräkna sig
det stöd en sådan hjälp betyder.

Från rättssäkerhetssynpunkt anser jag

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

Svar på interpellation ang. nedbringande av kostnaderna för anlitande av rättshjälp

detta inte vara tillfredsställande. Principen
om allas lika rätt inför lagen
måste enligt min mening förutsätta att
alla också ges samma reella chans att
hävda sig och sina intressen vid rättegångar.

Våra lagar och förordningar är som
bekant i långa stycken svåra att tolka
för vanliga medborgare, och än svårare
kan detta bli när konflikter och tvister
uppstår. Tillgång till juridisk hjälp
måste därför anses vara eu rätt som hör
tillkomma alla i sådana situationer. Det
är från den synpunkten stötande att
kostnaderna kan lägga hinder i vägen
för att eu människa skall få sin sak
allsidigt prövad.

Statsrådet anför att taxor och normalarvoden
för olika typer av mål och
ärenden bör kunna tillämpas i betydande
utsträckning när privatpraktiserande
jurister anlitas mot ersättning av
allmänna medel. Enligt nu gällande bestämmelser
är det endast en del av arvodena
som ersätts av det allmänna —
resten får klienten stå för.

Som jag i interpellationen framhållit
anser jag att det på sikt bör vara
samhällets angelägenhet att se till att
varje medborgare kan erhålla fri tillgång
till den information som erfordras
för tolkande av de lagar och förordningar
vilka samhället självt utfärdar.
Allmänheten bör ha rätt att kräva en
sådan service på detta utomordentligt
viktiga område.

Så länge kostnadsfrågan omöjliggör
för många människor att anlita juridisk
hjälp vid behov, blir också den
värdefulla principen om allas lika rätt
inför lagen svår att till fullo tillämpa
i praktiken.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
ur eu särskild aspekt säga några ord i
detta ärende — det skall inte bli många.

Rättshjälpen och kostnaderna härför

är viktiga frågor. Alldeles särskilt viktigt
är det kanske i ett akut skede, nämligen
när det gäller rättegång i brottmål.
Där har vi ett mycket tillfredsställande
förfarande genom att den åtalade
alltid förfogar över ett rättegångsbiträde.
Kostnaderna tar man sedan ut av
den enskilde. Det förordnas en offentlig
försvarare, och kostnaderna kan
uppgå till mycket stora belopp som man
sedan avkräver vederbörande. Det värs-''
ta är att man också avkräver den soih
blivit frikänd vissa rättegångskostnader,
vilket är helt felaktigt. Folkpartiet
har i år framlagt en motion som vill
rätta till detta förhållande.

Det är från kriminalpolitisk synpunkt
mycket olyckligt att samhället utkräver
dessa pengar, eftersom det förhindrar
den rehabilitering av den skyldige som
vi alla eftersträvar. Fn person som har
avtjänat ett fängelsestraff av längre eller
kortare art avkrävs dessa rättegångskostnader
när han skall återanpassas i
samhället.

Jag framförde vid förra årets riksdag
motionsvägen en idé om att man skulle
införa ett system med statsanställda offentliga
försvarare. På samma sätt som
vi har vissa åklagardistrikt skulle vi ha
distrikt för offentliga försvarare, och
samhället skulle aldrig återkräva kostnaderna
härför. Jag tror att det skulle
vara ett system med mycket stora fördelar.

Man skulle då alltid ha tillgång till
väl kvalificerade försvarare. Så är inte
alltid fallet för närvarande i vissa bygder
i vårt land. I Stockholm har det
hävdats från advokathåll att det är vissa
advokater som alltid får dessa uppdrag,
vilket vållat en viss irritation. Men förslaget
skulle framför allt innebära att
samhället icke skulle återkräva kostnaderna,
vilket skulle vara kriminalpolitiskt
mycket värdefullt.

Jag har velat ta tillfället i akt att
framföra dessa synpunkter till justitieministern
inför en framtida ytterligare
reformering på detta område.

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
fann mitt svar kortfattat. Men,
herr Börjesson, i statsverkspropositionen
lämnas det en mycket utförlig redogörelse
för vad den allmänna rättshjälpen
skall innebära, en redogörelse
som samtidigt är att betrakta som direktiv
för den stora arbetsgrupp inom justitiedepartementet
som håller på med
detta. Där kan herr Börjesson få detaljerade
upplysningar, och jag tycker inte
att man skall behöva belasta kammaren
med att läsa upp flera sidor ur statsverkspropositionen.

Till herr Sjöholm vill jag säga att
arbetsgruppen i justitiedepartementet
även har på sitt program att granska
just frågan om de offentliga försvararna
och problematiken med kostnaderna
och återbetalningen, som vi väl känner
till. Arbetsgruppen skall på den punkten
komma med ett förslag. Jag kan
inte här gå in på detta, då arbetsgruppen
ännu inte är klar med sitt arbete;
jag hoppas emellertid att det skall föreligga
en promemoria till sommaren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 103, om
riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 118,
med förslag till lag om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar, in. m.;
samt

till bankoutskottet propositionen nr
124, angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa.

§ 22

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1326.

§ 23

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtande nr 16 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 21—26.

§ 24

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nygren (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
rekryteringen av nämndemän,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående provisoriska
åtgärder för information till invandrare,
och

herr Hellström (s), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående ökad samhällelig kontroll
över läromedlen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 25

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 skulle uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 34 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 26

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Trots de stora utbetal -

Torsdagen den 16 april 1970

Nr 18

ningar, som i år har skett på grund av
skördeskadorna 1969, är det obestridligt
att skördeskadeförsäkringen aldrig har
bemötts med sådan misstro som för närvarande.
I princip skall skördeskadeförsäkringen
fungera som en arbetslöshetsförsäkring.
När brukaren berövats
sin inkomst på grund av extrema väderleksbetingelser
skall försäkringen utgöra
en grundgaranti.

Det nuvarande försäkringssystemet
fungerar för närvarande inte så att denna
trygghet uppfylles. Variationerna
mellan olika skördeuppskattningsområden
och inom samma område är mycket
stora, trots att väderleksförhållandena
och de allmänna förutsättningarna för
samma skörd har varit helt likartade
Självfallet innebär detta en grund fö:
irritation och missnöje med skördeska
deförsäkringen i dess nuvarande form,
vilket är förståeligt med tanke på de
premier den enskilde jordbrukaren
själv erlägger och den stora självrisk
som han för närvarande får ta. Många
jordbrukare hävdar i dag, att det nuvarande
systemet är helt otillfredsställande
och att det endast är slumpen
som avgör om bidrag skall utgå eller
icke. Missnöjet är så stort, att man kan
befara att många av årets blivande provytevärdar
kommer att motsätta sig att
provytor över huvud taget läggs ut på
deras arealer. En försäkringsform som
möter en sådan uppenbar misstro borde
bli föremål för en omfattande översyn
i syfte att göra försäkringssystemet
effektivare och rättvisare.

Det vill synas som om de nuvarande
skördeuppskattningsområdena är för
stora. En övergång till mindre och geografiskt
och odlingsmässigt enhetligare
områden skulle kunna leda fram till ett
rättvisare försäkringsutfall jordbrukare
emellan. Den självrisk som jordbrukarna
för närvarande har är beräknad till
15,5 procent vilket skall ses som ett medeltal;
med fog kan frågas om denna
självrisk icke är för hög för att försäkringen
för den enskilde jordbrukaren

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

skall fungera som ett skördeskydd.

För att i någon mån rätta till de praktiska
verkningarna av skördeskadeförsäkringens
egendomliga utfall måste i
år de behovsprövade bidragen tillmätas
större vikt än vanligt. Enligt nu gällande
bestämmelser skall 1 procent av
sammanlagda skördeskadeförsäkringsmedel
gå til! dessa behovsprövade bidrag.
Det är således en förhållandevis
liten summa varmed förhållandena för
hårt skuldsatta jordbrukare skall regleras.
Det finns anledning förmoda alt
denna summa i år kommer att vara otillräcklig
för att utgöra ett realistiskt bidrag
för de många som i år kommer att
söka bidrag.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet för avsikt att företa en
översyn av det obligatoriska skördeskadesystemet,
så att det ger större individuellt
skydd?

Har statsrådet för avsikt att tillföra
ytterligare medel till de behovsprövade
skördeskadebidragen, om det visar
sig att de medel som nu finns i förhållande
till godkända ansökningar är
otillräckliga för att bidrag skall kunna
utgå i en sådan omfattning som motiveras
i ansökningarna?

Anser statsrådet att den nu tillämpade
metodiken vid hopsamling, torkning,
tröskning, vägning och siffermaterialets
behandling fram till slutresultatet
är av sådan art, att risk icke föreligger
för sammanblandning av de olika
provytornas skörderesultat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 112, angående avgifterna
i postverkets tidningsrörelse, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Nr 18

Torsdagen den 16 april 1970

Utsträckt motionstid
§ 28

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 57, med förslag till lag om
otillbörlig marknadsföring, m. m., motionen
nr 1327, av herr Pettersson i
Lund;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., motionerna:
nr 1328, av herr Enarsson,
nr 1329, av herr Eskel m. fl., och
nr 1330, av fru Jonäng och herr
Eriksson i Bäckmora;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 78, angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB, motionen
nr 1331, av fru Marklund och herr Hermansson; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 84, angående transportstöd
som regionalpolitiskt medel, motionerna: nr

1332, av herrar Eliasson i Sundborn
och Boo,

nr 1333, av herr Enarsson, och
nr 1334, av herr Eriksson i Bäckmora
och fru Jonäng; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet in. m., motionen
nr 1335, av herr Eriksson i Bäckmora
och fru Jonäng.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29

Utsträckt motionstid

Fru MOGÅRD (m), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr 97,
angående nytt planerings- och budgeteringssystem
för försvaret, och nr 119,
angående riktlinjer för lots- och fyrväsendets
organisation och för statliga
sjöfartsavgifter, måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter onsdagen den 29 innevarande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående prästs skyldighet att
förrätta vigsel, och

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående ändring av bestämmelserna
om prisnedsatta läkemedel.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Fredagen den 17 april

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
april.

§2

Meddelande ang. dagens sammanträde

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att avslutas
senast omkring kl. 16.00.

§3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 112, angående avgifterna
i postverkets tidningsrörelse.

§4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1327; och

till statsutskottet motionerna nr 1328
—1335.

§5

Föredrogs den av herr Dahlgren (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skördeskadeskyddet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§6

Villabeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370) jämte motioner.

I proposition nr 49 hade Kungl. Maj :t
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 20 februari 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Med anledning av den väntade höjningen
av taxeringsvärdena för en- och
tvåfamiljsfastigheter vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering föreslås i propositionen
vissa ändringar av den metod
som gäller vid beskattningen för
beräkning av inkomst av sådana fastigheter,
den s. k. villaschablonen. Som intäkt
avses skola tas upp 2 % av den
del av taxeringsvärdet som inte överstiger
150 000 kr., 4 % av den del som ligger
mellan 150 000 och 225 000 kr. samt
8 % av den del av taxeringsvärdet som
överstiger 225 000 kr. Vidare föreslås
att det extra avdraget för villaägare,
f. n. 200 kr., höjs till 500 kr.

De nya bestämmelserna föreslås tilllämpade
första gången vid 1971 års
taxering.

Motioner väckta med anledning av propositionen 1)

De likalydande motionerna 1:1007
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:1167 av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari hemställts att riksdagen beslutade a)

att repartitionstalet beträffande
fastigheter för vilka inkomsten beräknades
i enlighet med bestämmelserna i

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

24 § 2 mom. och 25 § 3 inom. kommunalskattelagen
bestämdes till 1,5 %,

b) att som intäkt av sådana fastigheter
upptoges ett belopp motsvarande för
helt år 1,5 % av den del av fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret
som icke överstege 150 000 kr., 3%
av den del av taxeringsvärdet som överstege
150 000 kr. men icke 250 000 kr.
och 8 % av den del av taxeringsvärdet
som överstege 250 000 kr.,

c) att för ovannämnda slag av fastigheter
medgåves avdrag för värdeminskning
med 2 % av byggnadsvärdet, förutsatt
att fastigheten vore minst 30 år
gammal,

d) att en allmän översyn av beskattningsreglerna
för en- och tvåfamiljsfastigheterna
komme till stånd,

e) att bevillningsutskottet utarbetade
erforderlig lagtext;

2) de likalydande motionerna 1:1016
av fru Elvij Olsson och II: 1176 av herr
Jonasson in. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade att fysisk person,
som vore mantalsskriven på honom
tillhörig en- eller tvåfamilj sfastighet,
finge åtnjuta ett extra avdrag med, för
helt år räknat, 600 kr., dock högst med
det belopp som skulle upptas som intäkt
av fastigheten;

3) de likalydande motionerna 1:1017
av herr Österdahl in. fl. och II: 1177 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts att riksdagen

a) beslutade att det extra avdraget
enligt 25 § 3 mom. kommunalskattelagen
bestämdes till 600 kr.,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
utredning och förslag till nytt skattesystem
för villafastigheter;

4) motionen II: 1175 av herr Clarkson
m. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade att helt avveckla
den kommunala fastighetsskatten
eller i andra hand att sänka repartitionstalet
till 1 % och att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig lagtext.

Motioner väckta vid riksdagens början

5) De likalydande motionerna I: 780
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 916 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari såvitt nu var i fråga hemställts

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde
översyn av schablonreglerna för inkomstberäkningen
av villafastigheter;

6) de likalydande motionerna I: 786
av herr Manne Olsson m. fl. och II: 922
av herr Nyström m. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning av förutsättningarna
och formerna för en beskattning
av fritidshus i linje med vad som
anförts i motionerna;

7) motionen 11:934 av herr Wennerfors,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde utredning av förutsättningarna
och formerna för beskattning
av fritidshus.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 49
och med avslag på motionerna 1:1007
och 11:1167, 1:1016 och 11:1176 samt
I: 1017 och II: 1177, i vad de avsåge ändringar
av 24 § 2 mom. och 25 § 3 mom.
kommunalskattelagen (1928: 370) -—anta
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370);

II) att riksdagen måtte

A) beträffande repartitionstalet

avslå

1) motionerna 1:1007 och 11:1167 i
denna del samt

2) motionen II: 1175;

B) beträffande översyn av schablonbeskattningsreglerna avslå §) 1)

motionerna 1:780 och 11:916, i
vad de behandlades i detta betänkande,

2) motionerna 1:1007 och 11:1167 i
denna del samt

3) motionerna 1:1017 och 11:1177 i
denna del;

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

C) beträffande utredning om beskattning
av fritidshus

avslå

1) motionerna I: 786 och II: 922 samt

2) motionen II: 934.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

a) under I

att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 49 och
med bifall till motionerna 1:1007 och
II: 1167, i vad de avsåge ändringar av

24 § 2 mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370), samt med
avslag på motionerna 1:1016 och
11:1176 samt 1:1017 och 11:1177, sistnämnda
motioner i vad de innefattade
yrkande om höjning av det extra avdraget
till 600 kr., anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370)
med de ändringar att 24 § 2 mom. och

25 § 3 mom. erhölle i reservationen angiven
lydelse;

b) under II A 1 och 2

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:1007 och 11:1167, i vad
de innefattade yrkande om nedsättning
av repartitionstalet, samt med anledning
av motionen II: 1175, anta i reservationen
intaget förslag till lag om ändring
i 47 § kommunalskattelagen;

2) av herrar Tistad (fp), Levin (fp),
Johan Olsson (ep), Vigelsbo (ep), Ericsson
i Åtvidaberg (fp) och Börjesson i
Falköping (ep), vilka ansett att utskottet
under I bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 49 och
med bifall till motionerna I: 1016 och
11:1176 samt motionerna 1:1017 och
11:1177, sistnämnda motioner i vad de
innefattade yrkande om höjning av det
extra avdraget till 600 kr., ävensom med
avslag på motionerna 1:1007 och II: 1167,
i vad de avsåge ändringar av 24 § 2
mom. och 25 § 3 mom. kommunalskatte -

Villabeskattningen

lagen, anta det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i koinmunalskattelagen
med den ändringen att
25 § 3 mom. erhölle i denna reservation
angiven lydelse;

3) av herrar Tistad (fp), Levin (fp),
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson
i Borås (m), Vigelsbo (ep), Ericsson
i Åtvidaberg (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett att utskottet
under II B 1, 2 och 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna 1:1017 och 11:1177 samt
1:1007 och II: 1167, i vad dessa motioner
innefattade yrkande om översyn av
reglerna för schablonbeskattning av villor,
samt med anledning av motionerna
I: 780 och II: 916, i vad de behandlades
i detta betänkande, i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till
nytt system för beskattning av en- och
tvåfamiljsfastigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (in):

Herr talman! De höjningar av fastighetsvärdena
som årets taxering kommer
att leda fram till medför ganska
kraftiga skattehöjningar, inte minst för
egnahems- och sommarstugeägare. Den
registrerade genomsnittliga höjningen
ligger på 34 å 35 procent, men i allmänhet
har stegringarna blivit omkring
50 procent och inte sällan långt därutöver.
Genomsnittssiffran dras tydligen
ner något genom att uppjusteringarna
har blivit ganska små på en del mindre
orter, där det inte längre finns några
köpare. Regeringen har inte heller kunnat
blunda för dessa verkningar, och
det torde vara av denna anledning som
finansministern i proposition 49 har
föreslagit vissa åtgärder för att dämpa
skattestegringen. Finansministern har
ju alltid varit angelägen om att framhålla
att han varit ytterligt välvillig mot
dessa fastighetsägare när det varit aktuellt
med skattehöjningar. De föreslagna
ändringarna är emellertid ingalunda

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

till fyllest för att utjämna de skattehöjningar
som dessa medborgare kommer
att drabbas av på grund av de uteslutande
fiktiva värdehöjningarna. Otillräckligheten
i de föreslagna åtgärderna
framgår tydligt av det förhållandet att
staten genom den genomförda höjningen
av fastighetsvärdena kommer att öka
sin skatteintäkt med ca 250 miljoner
kronor.

Vi har inom moderata samlingspartiet
ansett att ytterligare åtgärder måste
vidtas för att förhindra att ifrågavarande
kategorier nu drabbas av eu
skattehöjning av denna storlek. Vi har
därför i motioner framlagt ett förslag,
vilket vi även följt upp i reservationer
till bevillningsutskottets betänkande, innebärande
att vid beräkningen av intäkten
från bostadsfastigheter denna
skall begränsas till 1,5 procent för taxeringsvärden
upp till 150 000 kronor och
till 3 procent för den del av taxeringsvärdet
som ligger mellan 150 000 och
250 000 kronor samt för taxeringsvärde
därutöver till 8 procent.

Det är en felföreställning om man
försöker göra gällande att villabeskattningen
skulle vara särskilt gynnsam.
Den schablonmetod som infördes 1953
är visserligen enkel i sin tillämpning,
men den slår inte helt bra i dag. Sålunda
byggde det förslaget på att reparationskostnaderna
skulle hålla sig inom
2,5 procent. Villaägaren bär nämligen,
i motsats till andra fastighetsägare,
inte rätt till avdrag för reparationskostnader.
Var och en som emellertid
bär litet inblick i vad reparationskostnaderna
numera uppgår till vet att dessa
inte kan hålla sig inom 2,5 procent.
Vidare har många andra kostnader stigit
kraftigt, såsom t. ex. utgifter för värme,
vatten, renhållning in. m. Vi anser
därför att det finns anledning att nu
ompröva dessa beräkningar.

Vi har också föreslagit att villor som
nu nått en ålder av över 30 år, för
vilka reparationskostnader av stora
mått alltmer börjar göra sig märkbara,

borde få bli föremål för ett värdeminskningsavdrag
av 2 procent.

Herr talman! Det är helt naturligt
att många ägare av egnahem, villor och
sommarstugor, som nu hastigt drabbas
av kraftiga skattestegringar på grund av
de fiktiva värdestegringarna, känner
det ganska egendomligt att de nu skall
betala en högre skatt. Det har inte inträffat
något som kan motivera ett dylikt
högre skatteutdrag. Genom att ägarna
av dessa fastigheter också — i de
allra flesta fall — får betala garantiskatt
till kommunerna, då det ytterligt
sällan uppstår något netto, blir förekomsten
av den icke avdragsgilla kommunalskatten
ännu mer betungande.
Detta gäller särskilt de villaägare som
bor i kommuner där kommunalskatterna
är mycket höga. Riksdagen har redan
för flera år sedan i princip uttalat
sig för att garantiskatten skulle bort.
Därför har vi nu ansett att man borde
ta ytterligare ett steg på den vägen genom
att sänka repartitionstalet till 1,5
procent.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationerna
1 och 3.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den motivering
vi har anfört i reservationerna
2 och 3 vid detta utskottsbetänkande
skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till dessa reservationer.

1 detta anförande instämde herrar
Ericsson i Åtvidaberg (fp) och Polstam
(ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Fram till 1954 beskattades
ju villafastigheter som andra fastigheter
med rätt till avdrag för alla utgifter
som inte avsåg grundförbättringar.
Bodde ägaren i huset beräknades
värdet av fri bostad efter ortens hyrespris.
Efter 1954 tillämpades den nuvarande
metoden, I stället för beräkning
av egna hyresförmåner infördes en
schablon på 3 procent av fastighetens

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

taxeringsvärde som hyresförmån. Inga
andra avdrag för omkostnader än för
räntor medgavs. Det var efter en utredning
av sakkunniga som man kom fram
till dessa 3 procent. De skulle i genomsnitt
motsvara den mera detaljerade hyresberäkning
med avdrag för fastighetsutgifter
som gjorts tidigare.

Denna metod ansågs ha många fördelar,
men den gjorde det nödvändigt
att varje gång man höjde taxeringsvärdena
justera procentsatsen. Det är
nämligen i fastigheten nedlagt kapital
som skall beskattas, och det blir ju detsamma
även om man höjer taxeringsvärdet.
Man har höjt dessa taxeringsvärden
två gånger tidigare och därför
också sänkt de ursprungliga 3 procenten
till först 2,5 procent och sedan 2
procent.

Det kan sägas att en olägenhet med
denna metod är att även de som bygger
senare och lägger ned mera kapital på
grund av kostnadsstegringen ju också
får nytta av den lägre procenten. Man
har emellertid ansett det omöjligt att
ha olika procentsatser efter byggnadsår.
Därtill kommer att man också ansett
att nybyggda fastigheter åsatts mer adekvata
taxeringsvärden.

Så småningom konstaterade man att
metoden hade mindre goda effekter på
grund av att den låga inkomstberäkningen
och avdragsrätten för räntorna
gjorde att det lönade sig mycket bra
för stora inkomsttagare att bygga villor
i halvmiljonersklassen och kanske mer.
Hyrorna i dessa blev inte så mycket
dyrare än för en vanlig hyreslägenhet.
Det var anledningen till att riksdagen
år 1966 beslöt att täppa till detta hål
i schablontaxeringen. Detta skedde genom
att procentsatserna differentiera des.

Det blev fortfarande 2 procent för
villor upp till 100 000 kronors värde,
men sedan ökade det till 4 procent för
belopp mellan 100 000 och 200 000 kronor
och till 8 procent för belopp däröver.
Så nådde man alltså resultatet att
det inte längre är särskilt lönande att
4 — Andra kammarens protokoll 1970.

Villabeskattningen

placera kapital i lyxvillor.

Nu har taxeringsvärdena ånyo höjts
efter en rekommendation vid riksskattenämndens
möte i maj förra året. Nämnden
rekommenderade en höjning till
75 procent av 1968 års saluvärde. Det
skedde efter utredning och beräkning
av värdena på försålda villafastigheter.
Dessa låg i regel över taxeringsvärdena,
varför en justering ansågs påkallad.
Den slutliga höjningen blev dock
icke den som rekommenderats utan väsentligt
lägre.

Villor med taxeringsvärden under
100 000 kr. höjdes med 32 procent, villor
mellan 100 000 och 125 000 kr. med
41,6 procent och villor i värdeskikten
125 000—150 000 kr. samt 150 000—
175 000 kr. med 44,5 procent. För villor
mellan 200 000 och 225 000 kr. motsvarar
den genomsnittliga höjningen 40
procent och för villor i tre skiktgränser
över 225 000 kr. med respektive 37 procent,
32,9 procent och 39,5 procent.
Genomsnittet för samtliga villor torde,
herr talman, utgöra 36 procent — alltså
inte ens hälften av vad som rekommenderades
vid riksskattenämndens möte.
Flertalet villor och praktiskt taget alla
fritidshus kommer att ligga inom 2-procentsskiktet.
Efter den preliminära fastighetstaxeringen
har nämligen endast
5 procent av alla villor fått ett taxeringsvärde
överstigande 150 000 kr. och
endast 0,9 procent av dessa har åsatts
värden över 225 000 kr. Av fritidshusen
har endast cirka 0,3 procent åsatts högre
taxeringsvärde än 150 000 kr.

Beträffande fritidshusen föreligger en
motion, och jag skall kanske nämna
några ord om denna i sammanhanget.
Motionärerna vill ha en utredning om
en särskild beskattning av fritidshusen.
Detta är en fråga som har samband
med den kommunala fastighetsskatten.
Taxeringsvärdena för fritidshusen höjs
nu betydligt mer än värdena för villor,
och särskilt kraftigt sker detta i utpräglade
fritidskommuner. Dessa kommuner
får därigenom ett ökat skatte■
18

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

underlag. Utskottet erinrar liksom tidigare
om att kommunerna har olika möjligheter
att kompensera sig för sina
kostnader för fritidsbebyggelsen. Vi anser
därför att skälen för en särskild beskattning
av fritidshus nu är svagare
än tidigare och avstyrker följaktligen
detta motionsyrkande.

Resultatet av de nya procenttalen blir
att praktiskt taget inte någon får betala
annan »progressiv» skatt på sin
villa än den han redan förut betalar.
95 procent av alla villor för permanent
bruk har efter den företagna höjningen
faktiskt ett taxeringsvärde under
150 000 kr. Utskottet kan därför inte
hålla med motionärerna om att villataxeringen
efter dessa justeringar innebär
någon orättvisa mot villaägarna.
Tvärtom, de är fortfarande gynnade i
förhållande till dem som bor i hyreshus.

Man får hålla i minnet att syftet med
schablonen är att beskatta skälig förräntning
på det kapital som fastigheten
representerar. Gör man en jämförelse
med dem som i stället sätter in sitt
kapital i ett sparinstitut står detta alldeles
klart. De får betala inkomstskatt
på ränteinkomsten intill sista öret.

Den eventuella höjning av villaägarnas
bostadskostnad som inträffar till
följd av de höjda taxeringsvärdena, blir
måttlig, och det gäller även högt taxerade
villor.

Låt mig ta ett exempel. Jag sade att
den genomsnittliga höjningen blir 36
procent. Det genomsnittliga taxeringsvärdet
beräknas uppgå till 52 000 kr.,
och detta har nu höjts till 70 000 kr.
2 procent på 52 000 kr. minus det extra
avdraget på 200 kr. gör 840 kr. Nästa
år blir det alltså 2 procent på 70 000
kr. minus det till 500 kr. höjda extra
avdraget. Det blir då 900 kr., alltså 60
kr. mer. Den som har 30 procents marginalskatt
får betala 18 kr. mer, och
den som har 50 procents marginalskatt
får betala 30 kr. mer. Det kan då rimligen
inte vara den katastrof som man

vill försöka göra gällande.

Utskottet kan därför inte tillstyrka
yrkandena om lägre procentenheter och
högre extra avdrag, d. v. s. 600 kr. i
stället för föreslagna 500 kr. i propositionen.

Av samma skäl som jag åberopat kan
utskottet inte heller tillstyrka yrkandet
om att man för fastigheter med minst
30 års ålder skall äga rätt till ett årligt
värdeminskningsavdrag på 2 procent
av byggnadsvärdet. Det skulle betyda
en återgång i viss män till de gamla
bestämmelserna och komplicera det
hela.

Vad beträffar garantibeloppet eller
repartitionstalet för en- och tvåfamiljsfastigheter
yrkas att detta skulle avvecklas
eller sänkas till en eller en och
en halv procent. Bevillningsutskottet
har tidigare uttalat sin sympati för att
man avskaffar denna garantibeskattning
och garantibeloppet. Men i dagens
läge finner vi det praktiskt omöjligt
att göra det. Om man gör en sådan
operation, får det ganska betydande
konsekvenser för kommuner med
stora kraftverksanläggningar och kommuner
med utpräglade fr itids villaområden.
Det skulle komma att betyda ett
relativt stort skattebortfall, och man får
inte heller bortse ifrån att ett differentierat
repartitionstal skulle komplicera
deklarations- och taxeringsförfarandet.
Därför avstyrker utskottet även detta
yrkande.

Herr talman! Även om schablonen
har vissa olägenheter genom att den
måste ändras varje gång vi företar en
justering av fastighetstaxeringsvärdena,
menar vi att den är avgjort bättre än
den gamla metoden. Den är enkel och
praktisk från deklarations- och taxeringssynpunkt.
Den tidigare metoden
var däremot krånglig och opraktisk och
medförde mängder av processer. Utskottet
kan därför inte heller tillstyrka
yrkandet om utredning om ett nytt
system.

Med detta, herr talman, yrkar jag bi -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

fall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Även om ett stort antal
villafastigheter kommer att befinna sig
bland dem som får tvåprocentig intäktsberäkning
kommer dock detta system
att innebära att samtliga fritidsstugeägare
kommer att bli föremål för skatteökning.
Dessutom drabbas samtliga
villaägare där taxeringsvärdet är över
30 000 kronor, om man räknar med en
50-procentig ökning av taxeringsvärdena
vilket är ganska vanligt på centralorterna.
Räknar man med en 35-procentig
ökning inträder skattehöjning
vid ett nuvarande taxeringsvärde av
ca 40 000 kr. och däröver. EU övervägande
antal personer kommer alltså att
få skatteökningar genom vad vi nu går
att besluta.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 34, som avgivits med anledning
av propositionen 49, behandlas
även motioner angående beskattning av
fritidshus. I de likalydande fyrpartimotionerna
I: 786 och 11:922 hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära en utredning av förutsättningarna
och formerna för en beskattning
av fritidshus. Detta, herr talman,
är ingen direkt ny fråga. Den behandlades
redan 1962 i bevillningsutskottets
betänkande nr 17 i samband
med diskussionen om fastighetsbeskattningen.
Det framhölls redan vid denna
tidpunkt att kommunerna är huvudmän
för planläggningen och att detta
drar med sig åtskilliga kostnader. Utgifterna
för planläggning och ordnande
av sanitära och andra förhållanden har
stigit undan för undan även då det gäller
sommarstugebebyggelse, och en hel
del av dessa utgifter faller som bekant
på kommunerna.

Frågan om kommunernas möjligheter
att kompensera sig för utgifter med
anledning av fritidsbebyggelse har också
senare varit föremål för riksdagens

Villabeskattningen

behandling ett flertal gånger, under de
senaste åren dels i samband med bevillningsutskottets
betänkande nr 8 år
1968, dels i anslutning till dess betänkande
nr 7 år 1969. Vid båda dessa
tillfällen har motionerna avslagits, men
bevillningsutskottet har dock i sina betänkanden
förutsatt att Kungl. Maj:t
skulle ha sin uppmärksamhet fäst vid
dessa frågor, som utskottet ansett ha
stor betydelse för kommuner med fritidsbebyggelse
av större omfattning.

I det betänkande som föreligger i dag
är utskottets skrivning, som vi märker,
inte lika positiv som i de två föregående,
detta på grund av de höjda värdena
efter 1970 års fastighetstaxering. Utskottet
framhåller att de av motionärerna
framförda frågorna har nära samband
med frågan om den kommunala fastighetsskatten.
Det framhåller också att
taxeringsvärdena har höjts för fritidshus
i de utpräglade fritidskommunerna
och att dessa kommuners skatteunderlag
härigenom i viss mån bär höjts.
Detta är obestridligt, och jag har ingen
invändning att göra på den punkten.

När sedan utskottet uttalar den uppfattningen
att de av motionärerna framförda
skälen för en särskild beskattning
av fritidshus gör sig gällande med
mindre styrka nu än tidigare kan jag
emellertid inte följa med i resonemanget.
Visserligen får fritidskommunerna
ett ökat skatteunderlag genom de nya
taxeringsvärdena, men detta kompenserar
ändå inte kommunerna för de
utgifter som fritidsbebyggelsen åsamkar
dem. Som herr Brandt antytt är
det naturligtvis möjligt för kommunerna
att genom exploateringsavtal och
byggnadslovstaxor få vissa kostnader
täckta, men kommunerna kompenseras
ändå inte för alla de kostnader de har
på grund av fritidsbebyggelsen. Jag anser
det inte riktigt och rimligt att det
i längden skall fortgå så att värdkommunerna
får svara för en allt större
kommunal service och inte får mer
hjälp att betala kostnaderna härför än

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

genom de belopp som de får in i fastighetsskatt.

För att belysa några av de problem
som uppstår för de s. k. värdkommunerna
för fritidsbebyggelsen vill jag i
korthet anföra följande.

Vi kan som exempel ta skärgårdskommunerna
i Stockholms län. Befolkningsunderlaget
i dessa är i allmänhet
svagt och vikande. Genom att länets
skärgård alltmer uppbär funktionen att
vara fritids- och sommarbostadsområde
för en växande del av Storstockholms
befolkning, får dessa skärgårdskommuner
under sommaren en mångdubbelt
ökad befolkning.

Det är naturligt att dessa sommargäster
och andra besökande tillför kommunerna
en del inkomster genom att den
bofasta befolkningen får möjlighet till
försäljning av vissa produkter. Den får
också en del arbetstillfällen som medför
inkomster till kommunen. För kommunerna
är emellertid de skatteinkomster
man direkt eller indirekt får från
fritidsbebyggarna otillräckliga i förhållande
till de ökade kostnader som denna
fritidsbebyggelse för med sig.

Låt mig i detta sammanhang bara
nämna kostnaderna för olika kommunala
organ och funktioner såsom byggnadsnämnd
och dess byggnadsinspektörer,
hälsovårdsmyndigheterna, brandväsendet
o. s. v. Dessa organ måste vara
dimensionerade för att motsvara de stora
krav som fritidsbebyggelsen för med
sig. Planeringen för att trygga tillgången
på dricksvatten, anordningar för avlopp,
förvaring av sopor och avfall och
över huvud taget byggandet av tillfredsställande
sanitära anordningar medför
både organisatoriska och ekonomiska
problem för dessa kommuner.

Ett exempel på en typisk kommun
i Roslagen med betydande fritidsbebyggelse
är Frötuna kommun. Kommunen
hade den 1 januari i år 1 460 invånare.
I den fanns inte mindre än 4 670
fritidshus. Kommunens inkomst efter
1969 års taxering för denna fritidsbe -

byggelse var genom fastighetsskatten
16 681 skattekronor vilket gör cirka
200 000 kr. De nya taxeringsvärdena
ger något mer, vilket också herr Brandt
har framhållit, vilket gör att kommunens
inkomst kommer att stiga till cirka
280 000 å 300 000 kr. Denna summa
täcker ändå inte utgifterna på långt
när.

Det är väl ganska naturligt att detta
kommer att medföra stora problem för
kommunerna med de kommunala investeringar
som måste göras, om kommunerna
över huvud taget skall kunna
bereda sin fritidsbefolkning en någorlunda
hygglig service.

Med anledning av de problem som
otvivelaktigt kommer att uppstå har vi
motionärer velat aktualisera frågan om
de åtgärder som bör vidtagas för införande
av en kommunal beskattning av
fritidshus överensstämmande i huvudsak
med fritidsutredningens betänkande.

Fritidsutredningens betänkande innehåller
som vi vet bl. a. ett förslag om
att kommun skall äga rätt att uttaga
en årlig avgift på fritidsbebyggelse med
högst 200 kr. under förutsättning att
denna avgift kommer de fritidsboende
till gagn genom en ökad service från
kommunernas sida.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionsparet
1:786 och 11:922, således att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning av förutsättningarna
och formerna för en beskattning
av fritidshus.

I detta anförande instämde herr Trana
och fru Bergander (båda s) samt
herr Franzén i Träkumla (ep).

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits kan jag begränsa mig till att
understryka dels vad herr Magnusson i
Borås tidigare anfört och dels vad herr
Nyström just nu mycket vältaligt har
framhållit.

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Den motion jag väckt beträffande beskattningen
av fritidshusen står i överensstämmelse
med den fyrpartimotion
som herr Nyström har argumenterat
för. Herr Nyström har helt rätt när
han säger att kostnaderna för de små
skärgårdskommunerna är mycket höga
och mycket besvärande; de tenderar
dessutom att öka. De många fritidsmänniskorna
kräver en omfattande service.
Man kan nämna exempel på många
kommuner i Stockholms län. Herr Nyström
nämnde Frötuna och man kan
peka på kommuner söder om Stockholm
som Ösmo och österhaninge.

Man kan peka på Djurö i mellanskärgården
och Blidö i norra delen av
skärgården. Blidö har cirka 800 fasta
invånare. Dessa människor skall alltså
stå för en mycket omfattande service
till gästande fritidsmänniskor till ett
antal av mellan 20 000 och 25 000.

Herr talman! Efter herr Nyströms anförande
skall jag begränsa mig till att
säga, att det inte kan vara rimligt att
det är på det sättet. Problemet måste lösas.
Jag ber således att få yrka bifall till
motionen II: 922 av herr Nyström m. fl.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! I den här villaägardebatten
finns det kanske anledning att
erinra de borgerliga talarna om att det
också finns andra boendekategorier i
detta land än villaägare. När nu reservanterna
försöker göra gällande att villaägaren
skulle vara en missgynnad person,
vill jag tvärtom påstå att inga skulle
vara gladare än hyresgästerna i flerfamiljshusen
om de också fick tillämpa
de generösa skatteregler som villaägarna
nu har. Villaägarna har ju möjlighet
att i sina deklarationer dra av en mycket
betydande del av boendekostnaden,
nämligen den som svarar mot räntor
på upplånat kapital. Mot detta står den
lågt fastställda intäktsprocenten på fastighetens
taxeringsvärde. Följden blir
därför att de flesta villaägarna kan redovisa
betydande underskott i dekla -

Villabeskattningen

rationens fastighetsbilaga, ett underskott
som sedan kan utnyttjas för att
minska skatten på övriga inkomster.

Några motsvarande förmåner skattemässigt
eller på annat sätt har inte övriga
boendekategorier fått av samhället.
För att något belysa vad dessa skatteförmåner
betyder för bostadskostnadernas
storlek i det enskilda fallet skall
jag helt kortfattat redovisa ett exempel
från Lund. Det avser bostadskostnaderna
år 1969 för en nybyggd villa, och
det är i det ena fallet fråga om hyresrätt
och i det andra fallet om äganderätt.
Produktionskostnaden var i det
aktuella fallet 110 000 kr., lägenhetsytan
120 kvm och taxeringsvärdet 90 000 kr.
När vi gjorde upp en bostadskostnadskalkyl
och tog hänsyn till den skattemässiga
avdragsrätten för villaägare visade
det sig att en 30 000-kronorsinkomsttagare
som ägde villan skulle få
en boendekostnad på 5 275 kr. per år
exklusive värmekostnader, medan boendekostnaden
blev inte mindre än
7 840 kr. om man i stället hyrde motsvarande
bostad. Skillnaden uppgick
alltså i detta fall till 2 565 kr. Boendekostnaderna
för den som hyrde var
alltså i det närmaste 50 procent högre
än för den som ägde samma nybyggda
villa. Detta exempel kanske säger en
del om de fördelar som avdragsrätten
innebär för villaägaren.

Dessutom ökar skattesubventionerna
med inkomsten, men det är kanske en
fråga som vi inte har någon anledning
att ta upp i dag.

Man kan naturligtvis invända att de
skillnader i boendekostnader för hyresgäster
och villaägare, som jag här har
försökt belysa, minskar efter hand som
villaägarna amorterar sina fastighetslån.
Skattesubventionerna blir alltså
mindre för äldre villafastigheter för att
så småningom kanske helt försvinna.
Men totalbilden av villaägarnas skatteförmåner
jämfört med andra bostadskonsumenters
är ändå ganska klar.

Om man ser till villaunderskottens

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

totala omfattning i inkomsttaxeringen
efter avdrag för eventuella överskottsfastigheter,
tror jag man kan konstatera
detta. Det finns inga färdiga sammanställningar
på detta område, men
på basis av uppgifter från finansdepartementet
och från statistiska centralbyråns
taxeringsstatistik kan man räkna
fram att villaunderskottens netto
även efter 1970 års allmänna fastighetstaxering
snarare kommer att ligga över
än under en miljard kronor. Villaunderskotten
uppgår alltså till rätt betydande
belopp.

De borgerliga reservanterna säger sig
nu vilja verka för att likaberättigande
beskattningsvillkor och boendekostnader
skapas mellan olika boendekategorier.
Jag tycker att det är en riktig
princip, men tyvärr tycks man på den
kanten ha fått en helt felaktig uppfattning
om vilken boendekategori som är
den missgynnade i sammanhanget. Jag
skulle önska att de borgerliga reservanterna
med samma glöd som man nu
mobiliserar för villaägarna också kunde
ställa sig bakom önskemål om förbättringar
också för den boendekategori
som är den mest missgynnade, nämligen
de vanliga hyresgästerna i flerfamiljshus.
Men på den punkten har i varje
fall jag aldrig märkt något intresse
från borgerligt håll.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka avslag på reservationerna 1—3
som fogats till bevillningsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde herr Svenning,
fröken Anderson, herr Sörenson
och fru Gradin (samtliga s).

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Vi fick nyss höra av
en företrädare för regeringspartiet, att
de som bor i hyreshus skulle vara alldeles
speciellt missgynnade. Jag har ju
ingen anledning att såsom representant
för moderata samlingspartiet känna mig

träffad av detta. Det är nämligen en kritik
som främst måste riktas mot det parti
som har bestämt under flera tiotal år
och som har skött bostadspolitiken uteslutande
efter de riktlinjer som partiet
självt har ansett rimliga. Om detta nu
har lett fram till att vi har fått en sådan
besvärlig situation för hyresgästerna
i hyreshusen, må det vara en allvarlig
tankeställare för den sittande regeringen.

När herr Pettersson gör denna jämförelse
mellan hyreshusen och villorna,
gör han problemet alldeles för enkelt.
Då han talar om det stora underskott
som villorna redovisar, bortser han helt
enkelt från att villaägarna skall betala
kostnader för reparationer samt alla
andra kostnader för fastigheten, vilket
ju gör att det uppstår underskott vid
deklaration av en villa.

Vad det här är fråga om är att man
nu ämnar lägga en ytterligare beskattning
på 250 miljoner kronor per år
på de kategorier som har skaffat sig
egnahem. Det gäller i allmänhet familjer
och då främst barnfamiljer, som i
dag har de största kostnaderna på
grund av den inflationistiska politik
som vi för närvarande upplever. Dessa
människor kommer att drabbas hårdast
av det skatteförslag som riksdagen om
några veckor kommer att besluta om.
Det är ofta familjer med inkomster mellan
30 000 och 50 000 kronor som har
skaffat sig dessa egnahem och som därigenom
återigen kommer att få vara
med om att betala. Beträffande villorna
i Stockholmstrakten har taxeringsvärdena
höjts med ända upp till 80 och 90
procent. Det behöver inte vara någon
särskilt märkvärdig villa som i dag taxeras
för 190 000 å 200 000 kronor i detta
område. Det gäller sannerligen inte
några lyxvillor, men det är en boendeform
som är till utomordentligt stor
nytta och välsignelse för alla de stora
barnfamiljerna. Det är dem som man
i dag är ute efter att ytterligare beskatta.

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Det var utomordentligt
intressant att lyssna på herr Pettersson
i Lund. Jag tror att hundratusentals villaägare
kommer att ta del av herr Petterssons
anförande med stort intresse.

Vad som ytterligare skulle vara intressant
att veta, vilket herr Pettersson
inte har berört, är vad han syftar till.
Jag vill ställa frågan: Menar herr Pettersson
att vi skall öka skattebelastningen
på villaägarna? Vidare vill jag fråga:
Skulle herr Pettersson i Lund föredra
att över huvud taget denna boendeform,
det vill säga att bo i villa, toges
bort?

Herr PETTERSSON i Lund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är själv villaägare
så jag vet vad jag talar om beträffande
de förmåner som villaägarna har i motsats
till övriga boendekategorier. Om
herr Wennerfors har den uppfattningen
att villaägarna möjligen är intresserade
av mitt lilla anförande här, hoppas jag
att också hyresgästerna, som bor i flerfamiljshusen
och som inte har dessa
skattesubventioner och detta extra stöd
från samhället, är intresserade.

Herr Magnusson i Borås säger att moderata
samlingspartiet inte har anledning
att ta åt sig någon kritik på denna
punkt. Detta är inte riktigt. Deras
s. k. besparingsaktioner har ju i de flesta
fall gått ut just över dem som bor
i flerfamiljshus. Senast har vi sett exempel
på detta i det budgetförslag som
partiet har framlagt.

Vidare har herr Magnusson motiverat
det extra villastödet via skatten med
att det bor barnfamiljer i villorna. Då
vill jag fråga herr Magnusson om det
inte bor barnfamiljer i flerfamiljshusen.
Har de det inte ofta ännu sämre ställt
än de som har möjlighet att kosta på
sig en villa? Det är intressant att konstatera
att moderata samlingspartiet
tydligen bara är intresserat av att hjäl -

Villabeskattningen

pa de barnfamiljer som bor i villa. Jag
menar att man icke kan skjuta på det
problemet, utan man måste på något
sätt skapa en boenderättvisa mellan hyresgäster
å ena sidan och villaägare å
den andra. Denna rättvisa bör åstadkommas
så, att man, om man anser
att villaägarna inte har ett alltför stort
ekonomiskt stöd nu, bör på motsvarande
sätt ge också hyresgästerna i flerfamiljshusen
möjlighet att få motsvarande
stöd. Men ett sådant stöd bör i så
fall inte utformas på samma sätt som
villaägarstödet är konstruerat nu, nämligen
att det lämnas högre stöd ju högre
inkomsten är.

Jag tror vi har anledning att diskutera
detta problem mycket mera seriöst
i stället för att gå ut i debatten med
sådana allmänna beskyllningar som moderata
samlingspartiet har kommit med
här.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Även detta inlägg var
mycket intressant. Det skulle dock ha
varit ännu mera intressant, om herr
Pettersson i Lund hade svarat på min
fråga. Jag ställer den därför ännu en
gång till honom. När nu herr Pettersson
är i full fart där framme i talarstolen,
kanske han vill svara mig. Anser
herr Pettersson i Lund att skattebelastningen
bör öka för villaägare? Detta
är min klart ställda fråga.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Lund
säger att vårt parti skulle ha någonting
emot att vi får billigare bostäder, men
det är ju precis tvärtom. Vi har hela
tiden hävdat att den bostadspolitik, som
för närvarande förs i vårt land och som
har förts under ett flertal år, har lett
till så oerhört höga hyreskostnader att
människorna i dag i ytterst ringa utsträckning
har möjlighet att betala dem.
Det är i stället ni som har drivit den

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

politik som medfört dessa höga hyror.
Det är därför inte vi som skall ta ansvaret
för den politiken, utan det ansvaret
måste onekligen falla på regeringen.

När man sedan fortfarande talar om
subventioner till vissa grupper —■ i detta
fall till villaägarna — framkallar
man detta resonemang genom att begagna
sig av en helt felaktig statistik.
Har herr Pettersson inte reda på att
det t. ex. när det gäller fastighetstaxeringen
för de vanliga hyreshusen förekommer
full avdragsrätt för alla räntekostnader
som är nedlagda i fastigheten,
att det också förekommer full avdragsrätt
för alla reparationer som företages
och att det även förekommer
full avdragsrätt för alla de kostnader
som är förenade med driften av fastigheten?
Naturligtvis kommer detta
också i sin tur att påverka hyressättningen.
Det är inte där, herr Pettersson,
som felet med de höga hyrorna
ligger, utan det är helt enkelt den bostadspolitik
ni driver som gör att vi
har för höga boendekostnader i hyreshusen.
När det sedan är fråga om de
familjer som bor där har vi samma
känsla för dessa, och det är därför vi
har velat att man skall föra en annan
bostadspolitik än den nuvarande.

Jag har anledning att tala om — och
det kan inte herr Pettersson förneka —■
att just de kategorier som i dag har
skaffat sig ett eget hem är människor
som har lagt ned mycket arbete själva
och gjort mycket stora uppoffringar på
andra områden. Jag kan inte förstå av
vilken anledning den socialdemokratiska
regeringen i dag anser att dessa
människor har en ytterligare skattekraft
och därför höjer skatterna för
villorna och fritidshusen samtidigt som
man också kommer att genomdriva en
skattepolitik som innebär att skattetrycket
kommer att höjas ytterligare för
de flesta barnfamiljerna i vårt samhälle.
Det är det stora felet i dagens
politik!

Herr PETTERSSON i Lund (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag påpeka att
jag ingalunda missunnar villaägarna ett
boendestöd från samhällets sida. Mitt
krav och min påminnelse i dag gällde
att man också måste se på hyresgästernas
situation. De är inte alls så generöst
behandlade som moderata samlingspartiets
företrädare vill göra gällande.
När man lyssnar till dessa förstår
man att något stöd för att åstadkomma
låga boendekostnader för hyresgästerna
inte finns på det hållet. Det
har framkommit helt klart i denna debatt.

Herr Magnusson i Borås anförde också
att de höga boendekostnaderna är
ett resultat av regeringens politik. Vi
skall väl inte ta upp en debatt på den
punkten nu. Jag vill bara säga att moderata
samlingspartiets recept för att
klara av dessa höga boendekostnader,
som slår speciellt hårt när det gäller
flerfamiljshusen, tydligen är att ta bort
ytterligare stöd för de kategorier som
bor i flerfamiljshusen. Det tycker jag
ändå är att vända upp och ned på begreppen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är en gammal visa
som herr Pettersson kväder här, och
den utgår från lika felaktiga premisser
som alltid tidigare och ofullständig kunskap
om vårt skattesystem. Det är ju
så, herr Pettersson i Lund, att alla som
behöver låna pengar här i landet får
göra avdrag för räntan, vad de än lånar
till. Herr Pettersson kan låna för
att köpa en Rolls Royce eller en Bentley
och får då göra avdrag för ränta. När
herr Pettersson talar om boenderättvisa,
varför inte då också nämna bilrättvisa,
att alla skall ha samma bil och
samma förmåner när det gäller skatten?
Den som lånar till en förnämare
bil får göra avdrag. Vore det rättvist,
medan den som har gjort uppoffringar,

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

som herr Magnusson i Borås riktigt
framhåller, för att bo bättre, ofta för
att bereda sina barn en bättre uppväxt
-— vi är eniga om att det gäller
en bra boendeform — skulle diskrimineras?
Det är fullständigt ofattbart att
lierr Pettersson kan driva en sådan linje
— att den som vill bo bra skall diskrimineras
medan den som vill slösa
bort sin egendom och låna pengar för
helt andra saker skall gynnas. Den som
lånar pengar för att resa till Hawaii eller
någon annanstans får också göra avdrag
för räntan.

Den hyresgäst, herr Pettersson, som
skulle behöva låna pengar för sin hyra
eller som skulle vilja låna pengar för
att betala hyran för exempelvis 20 år
framåt får också göra avdrag. Här finns
en rättvisa. Den som bor i ett hyreshus
behöver inte låna pengarna därför
att hyran är utslagen på så lång tid.
Men den som bygger ett eget hem behöver
låna pengarna därför att han
måste satsa en väldig massa pengar på
en gång. Det är fullt rättvist. Vi har elt
skattesystem som bygger på skatteförmågeprincipen,
och den som nödgas
betala ränta förlorar i skatteförmåga.
Det är mycket enkelt och klart. Jag
tror att herr Pettersson skulle kunna
få en lektion om detta av någon som
han lyssnar mer till än mig, nämligen
finansministern, som ju begriper det
här. Han har precis samma synpunkter
på denna fråga som dem jag framfört
här. Det är, herr talman, underligt
— jag upprepar det — att herr Pettersson
i Lund och hans anhängare vill
diskriminera dem som vill använda
sina pengar på ett mycket vettigt sätt,
ty det är det att bo bra. De får kanske
därigenom offra andra förmåner som
andra människor har. Men det är kontentan
i herr Petterssons resonemang.
.lag delar herr Wennerfors’ mening att
villaägare och egnahemsägare — vårt
folk som herr Sträng brukar uttrycka
det — nog är intresserade av den ut -

Villabeskattningen

läggning som herr Pettersson här har
presterat.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Detta är ingen debatt
i en ny fråga. Vi har tidigare haft en
liknande debatt förut. Men jag skulle
vilja säga att vad som har krävts i denna
kammare och som inte har fått något
riktigt gensvar är en likställighet mellan
egnahemsägaren och bostadsrättsinnehavaren.
I båda dessa fall rör det
sig om ett sparande, ett sparande som
man helt enkelt måste ta hänsyn till.
Alla vet att det kan bli fråga om insatser
på 10 000 å 15 000 kronor för
en bostadsrättsinnehavare. För egnahem
är insatserna 20 000 å 25 000 kronor,
åtminstone på den ort där jag bor.
Det är alltså likställighet i huvudsaki
beträffande kapitalinsatsen, men det är
inte någon likställighet i annat hänseende.

Med anledning av att herr Sjöholm
åberopar finansministern vill jag säga,
att också finansministern har lyssnat
till detta krav. Det finns nämligen en
motion i detta ärende, undertecknad av
herr Lindkvist m. fl., där vi har sagt,
att vi kräver inte någon försämring för
egnahemsägare utan en likställighet mellan
två grupper. Jag tycker att det är
alldeles riktigt att så skall vara fallet.
Finansministern har nu tillkallat en utredningsman,
som skall söka ta hänsyn
till detta och föreslå en ordning som
jämställer dessa båda grupper. De är
inte likställda i dag. Jag kan åberopa
många exempel på detta och vittna om
att det inte finns någon chans för en
bostadsrättsinnehavare att få likställighet
f. n. Man bör resonera från utgångspunkten
att alla boendeformer i så stor
utsträckning som möjligt måste behandlas
lika, och det är det debatten rör
sig om. Vi är inte ute efter att på nå -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

V illabeskattningen

got vis vilja försämra förhållandena för
egnahemsägarna men vill åstadkomma
en liknande behandling för annan boendeform
för att därigenom få till stånd,
en rättvisa.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag tycker man bör slå
fast vad saken egentligen gäller. Vi har
en schablontaxering av villafastigheterna.
Då och då görs ju en utredning om''
fastigheternas saluvärden för att möjliggöra
en riktig beskattning av det ned-i
lagda kapitalet. Detta har inte med socialdemokrati
att göra, utan det rör sig
om en utredning för att få fram adekvata
värden.

Vid det av riksskattenämnden anordnade
sammanträdet fastställdes den genomsnittliga
taxeringsnivån, men detta
skedde på basis av 1968 års saluvärden
för att det skulle bli en tillfredsställande
marginal. Man utgick alltså
inte ens från det aktuella dagspriset.
Man räknade heller inte med 100 procent
av 1968 års saluvärden utan med
75 procent, men i verkligheten bygger
propositionen på ett underlag av i ett
genomsnitt 36 procent. Märkvärdigare
är det inte. Ursprungligen var vi förmodligen
ganska eniga om procenttalet
3, men varje gång taxeringsvärdena
höjts har procenttalet sänkts så att det
ungefär kompenserat de nya taxeringsvärdena,
och därför har vi numera fått
procenttalet 2. Att det ändock i vissa
fall har blivit en relativt kraftig höjning
av skattebelastningen har inte sin
grund i någon socialdemokratisk politik,
utan har skett helt enkelt därför
alt villor sålts till avsevärt högre pris
än taxeringsvärdena, varigenom vederbörande
kunnat tjäna pengar. Det verkliga
värdet har varit mycket högre än
det taxerade värdet, och för att i någon
mån eliminera denna skillnad har
vi höjt det extra avdraget från 200 till
500 kronor. Det är vad som har skett.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte fått något
svar av herr Pettersson i Lund, men på
sätt och vis har jag fått det av en av
hans kolleger. Herr Svenning instämde
ju i herr Petterssons anförande och sade
att vi skall ha så lika boendeformer
som möjligt. Då har jag väl fått ett indirekt
svar. Herr Svenning menar alltså
att om vi höjer skatten för villaägarna,
så blir formerna lika för de båda
boendekategorierna.

Slutligen noterar jag att herr Brandt,
som har sysslat mycket med dessa frågor,
inte alls gick in på det spörsmålet.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur herr
Wennerfors egentligen lyssnar. Jag sade
att alla sparandeformer skall behandlas
lika. Vi har ingenting emot att slå vakt
om egnahemsägarna, men vi fordrar
samma rätt för bostadsrättsinnehavarna.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Innebär det alltså, att
när man slår vakt om egnahemsägarna
skall man samtidigt arbeta för att på
sikt höja skatten för villaägarna?

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag börjar undra om
inte herr Wennerfors har litet svårt för
att fatta. Vi säger att vi har ingenting
emot att egnahemsägarna skyddas på
sätt som sker; vi begär bara att bostadsrättsinnehavarna,
som har en liknande
sparform, skall behandlas på
samma sätt.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter räknade med att denna
debatt nu skulle vara avslutad. Självfallet
väntade jag med stort intresse på
om herr Wennerfors skulle få svar på
sin direkta fråga till herr Pettersson i

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Lund, som han upprepade ett par gånger,
huruvida denne ville att beskattningen
på villorna skulle höjas. Herr
Pettersson svarade inte, trots att han
hade flera repliker, utan överlämnade
väl i viss mån denna uppgift till herr
Svenning.

Herr Brandt och jag har ju tidigare
haft diskussioner om villabeskattningen,
och vi får nu tillfälle till en ny omgång.
Jag medger, herr Brandt, att införandet
av schablonbeskattningen av
villor innebar en stor förenkling i taxeringsförfarandet.
Men herr Brandt kan
inte förneka att schablonbeskattningen
slår blint och ger mycket olika resultat.
Socialdemokraterna och framför
allt herr Pettersson i Lund stirrar sig
blinda på det ränteavdrag som tillämpas
inom villabeskattningen. Jag vet
inte om jag vågar säga det, men jag
tycker faktiskt att herr Sträng är eu
klok man. Han sade på den socialdemokratiska
partikongressen ifrån att
det inte kan bli tal om att avskaffa
ränteavdragen i villabeskattningen. Det
är omöjligt att avskaffa dessa avdrag
på ett område utan att också göra det
på andra. Men den skyhöga ränta, som
man nu får göra avdrag för, kan väl
ändå inte villaägarna lastas för. Det är
ju inte de som drivit fram det ränteläge
som vi för närvarande har. Det är
ett resultat av den ekonomiska politik
som regeringen för.

Ni talar alltid så tyst om att man
numera inte såsom tidigare får göra
avdrag för reparationskostnader, värdeminskning,
avdrag för sotning, vatten-
och renhållning o. s. v. Herr Pettersson
i Lund vet att dessa kostnader
har stigit förskräckande på ett par år.
Jag skulle kunna lämna herr Pettersson
i Lund många exempel på verkningar
av den nyss genomgångna hårda snövintern,
som framtvingat reparationer
på åtskilliga villor i det område där
jag bor. För dessa reparationer får man
alltså inte längre göra avdrag.

Jag tog upp dessa frågor när vi dis -

Villabeskattningen

kuterade budgeten i samband med statsverkspropositionen
i januari, men då
var det ingen som ville ta upp en debatt.
Jag har från början reagerat mot
den dubbla progressivitet som vi har
när det gäller villabeskattningen. Man
tar inte någon som helst hänsyn till om
det gäller en stor familj som behöver
större bostad och inte heller om någon
av yrkesskal kan behöva ett eller två
rum till i villan, såsom konstnärer och
andra. Alla skall beskattas efter den
dubbla progressiviteten.

Emellertid är det en annan synpunkt
som jag skulle vilja lägga på detta. En
av motiveringarna för individuell beskattning
enligt finansministerns proposition,
det s. k. skattepaketet, är att
man skall åstadkomma en förenkling
i skattesystemet. Men man åstadkommer
inte någon särskilt stor förenkling
när det t. ex. gäller villabeskattningen,
eftersom man begränsar de sidoinkomster,
de B-inkomster, som får räknas in
bland A-inkomsterna. Det är samma
trassel och krångel som förut för människor
som har både A- och B-inkomster.
Även om herr Sträng höjt beloppet
från 1 000 till 2 000 kronor, blir det
fortfarande samma krångel när man
skall räkna ut detta på den gula blanketten.
Det skall man göra nu före den
30 april för att ta reda på om man
skall göra fyllnadsinbetalning eller inte.

Om man tycker att en princip är
riktig — som socialdemokraterna tycker
om den individuella beskattningen
— varför upphör plötsligt riktigheten
av denna princip när man kommer litet
högre upp på inkomstskalan? Där
upphör tydligen förnuftet. Principen är
förnuftig i botten, men inte högre upp:
B-inkomster skall inte individuellt beskattas,
förmögenheter skall inte heller
individuellt beskattas. Nej, då gäller
en helt annan princip och en helt
annan rättvisa.

Man skulle kunna förenkla även villabeskattningen
om man genomförde individuell
beskattning även för B-in -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Villabeskattningen

komster. Men den förenklingen vill inte
socialdemokraterna vara med om. Vi
kan inte dra någon annan slutsats, herr
Pettersson i Lund, än att avsikten är
att klämma åt villaägarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
punktvis. Beträffande punkten
I ställes först propositioner rörande intäktsberäkningen,
därefter i fråga om
schablonavdrag och värdeminskningsavdrag
samt slutligen beträffande utskottets
hemställan i övrigt.

Punkten I

Intäktsb er åkning en (24 § 2 mom.)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under a
i reservationen 1 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I i utskottets betänkande nr 34, såvitt
avser intäktsberäkningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammren bifallit yrkandet
under a i reservationen 1 av
herr Gösta Jacobsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 27 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Schablonavdrag och värdeminskningsavdrag
(25 § 3 mom.)

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till yrkandet under a i reservationen
1 av herr Gösta Jacobsson
in. fl. i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till reservationen 2 av herr Tistad
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Gustafson i Göteborg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I, såvitt avser schablonavdrag
och värdeminskningsavdrag, i
bevillningsutskottets betänkande nr 34
antager yrkandet under a i reservationen
1 av herr Gösta Jacobsson m. fl. i
motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontra -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

proposition i nämnda votering antagit
reservationen 2 av herr Tistad in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 31 ja och 56 nej
varjämte 100 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I i utskottets betänkande nr 34, såvitt
avser schablonavdrag och värdeminskningsavdrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
104 ja och 81 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Villabeskattningen

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Punkten II A

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till yrkandet under b i reservationen
1; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
II A i utskottets betänkande nr 34
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under b i reservationen 1 av
herr Gösta Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
har röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 27 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IIB

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begär -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
II B i utskottets betänkande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 81 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II C 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 786
och 11:922; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten II C 2

Utskottets hemställan bifölls.

§7

Jordbrukspolitiken

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner angående
jordbrukspolitiken.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utsAottet till behand -

ling i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 421
av herr Bohman m. fl. och II: 467 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala att Kungl. Maj:t vid den
fortsatta tillämpningen av 1967 års riksdagsbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken
måtte beakta vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I: 919
av herr Bengtson m. fl. och II: 604- av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

1. godkänna de grunder och riktlinjer
som angivits i motionerna för tilllämpningen
av 1967 års jordbruksbeslut
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om kartläggning av olika beslut, förord-,
ningar och tillämpningsföreskrifter på
det jordbrukspolitiska området samt av
deras verkningar i förhållande till varandra
i syfte att skapa en helhetsbild
för bedömning av jordbrukspolitiken
i enlighet med motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 945
av herr Svanström och herr Eric Carlsson
samt II: 1086 av herrar Jonasson
och Dockered, vari hemställts att riksdagen
beslutade att ompröva gällande
jordbrukspolitiska målsättning i syfte
att öka försörjningsgraden samt vidga
rationaliseringsstödet till att omfatta
jämväl småbruk, deltidsjordbruk, familjejordbruk,
jord- och skogsbruk i kombination
samt betesdrift i miljövårdande
syfte,

dels de likalydande motionerna I: 928
av herr Axel Kristiansson och herr Olle
Eriksson samt II: 605 av herr Josefson
i Arrie in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta rummet
borde inriktas på åstadkommande
av bärkraftiga och effektiva familjejordbruk,

dels de likalydande motionerna 1:173

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

av herr Svenungsson m. fl. och 11:194
av herr Hedin m. fl, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om sådan ändring av
rationaliseringskungörelsen, att kreditgarantier
kunde lämnas till förvärv av
deltidsjordbruk, som från natur- och
miljövårdssynpunkt borde bevaras som
brukningsform,

dels de likalydande motionerna I: 255
av herr Eric Carlsson och herr Axel
Georg Pettersson samt II: 295 av herr
Jonasson in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om sådan ändring av bestämmelserna
rörande statligt stöd till jordbrukets
rationalisering att statliga kreditgarantier
kunde lämnas även för deltidsjordbruk,
vars innehavare hade sin
huvudsakliga sysselsättning utanför
jord- och skogsbruksnäringen,

dels de likalydande motionerna I: 261
av herr Skagerlund m. fl. och II: 290
av herr Berndtsson m. fl, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om förslag till sådan ändring i
bestämmelserna om kreditgarantierna
till jordbrukare att även deltidsjordbrukare
kunde komma i åtnjutande av dessa
garantier,

dels motionen II: 355 av herr Oskarson
m.fl., vari hemställts att riksdagen
uttalade sig för att vid tillämpningen av
1967 års riksdagsbeslut angående den
framtida jordbrukspolitiken även de naturvårdande
och försvarspolitiska intressena
beaktades, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om sådana ändringar i bestämmelserna
angående kreditgarantier till jordbrukare
att även deltidsjordbrukare kunde
bli delaktiga av sådant stöd.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna motionerna 1:945 och
II: 1086 utan åtgärd, såvitt desamma avsåge
omprövning av den jordbrukspolitiska
målsättningen,

2. lämna utan åtgärd motionerna

Jordbrukspolitiken

I: 919 och II: 604, såvitt desamma avsåge
kartläggning av jordbrukspolitikens
verkningar m. m.,

3. lämna utan åtgärd motionerna
1:173 och 11:194, 1:255 och 11:295,
1:261 och 11:290, 1:421 och 11:467,
1:928 och II: 605, II: 355 ävensom
1:919 och 11:604 samt 1:945 och
11:1086, sistnämnda båda motionspar
såvitt i övrigt var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Svenungsson
(m), Hansson i Skegrie (ep),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Krönmark (m), som ansett att utskottet
under 2 och 3 bort hemställa,
att riksdagen måtte

2. i anledning av motionerna 1:919
och II: 604, såvitt nu var i fråga, anhålla
att Kungl. Maj :t skyndsamt kartlade
verkningarna av 1967 års beslut rörande
jordbrukspolitiken,

3. i anledning av motionerna 1:173
och 11:194, 1:255 och 11:295, 1:261
och 11:290, 1:421 och 11:467, 1:928
och 11:605, 11:355 ävensom 1:919 och
11:604 samt 1:945 och 11:1086, sistnämnda
båda motionspar såvitt i övrigt
var i fråga, som sin mening ge till känna
vad reservanterna anfört beträffande
den fortsatta tillämpningen av jordbrukspolitiken,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I här föreliggande utskottsutlåtande
och den därvid fogade
reservationen tas samtliga de motioner
upp till behandling som har väckts i
detta sammanhang. Motionerna bygger
på de avvikande meningar som framfördes
alla redan år 1967. Motiveringarna
för dessa uppfattningar har ingalunda
blivit svagare utan tvärtom starkare
allteftersom tiden har gått.

Jag tror mig våga säga att jordbruksbeslutet
år 1967 i vissa stycken var syn -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

nerligen illa genomtänkt. Detta har också
kommit till synes därigenom att regeringen
självmant har gått in för att
korrigera vissa detaljer i det. Den mest
anmärkningsvärda förändringen gäller
Norrlandsstödet. Från början hävdade
man mycket bestämt att detta borde
helt avskrivas. Sedan ändrade man uppfattning
och sade att det kunde få vara
kvar i tre år, men sedan borde det avskrivas.
När propositionen kom visade
det sig att man inte vågade stanna ens
vid den ståndpunkten, utan förklarade
att man tills vidare kunde låta Norrlandsstödet
vara kvar. Den nuvarande
jordbruksministern har tillsatt en särskild
utredning som skall granska det
norrländska jordbrukets intressen och
stödformer. Jag tycker att det är riktigt
och bra att man till sist har hamnat
i det läget.

Ett annat exempel är mjölkregleringen
som skulle avskaffas efter ett visst
mönster under ett antal år. Det skulle
gå till på det sättet att konsumtionsmjölkpriset
successivt skulle sänkas och
detta skulle sedan kompenseras genom
ett höjt smörpris — smöret skulle kosta
13 å 14 kronor per kilo. Det visade
sig emellertid ganska snart att även
detta beslut var synnerligen orealistiskt.
En följd har det kanske fått —
utslaktningen av mjölkkor i detta land
torde slå rekord i Europa. Även på
detta område har jordbruksministern
tillsatt en utredning som skall se över
problemen. Det tycker jag är mera värt
ett erkännande.

Det stolta projektet med animaliefabrikerna
såsom varande en särskilt
effektiv form av livsmedelsproduktion
kolliderade synnerligen kraftigt med
miljövårdsintressena, sedan det blev
klart vilka väldiga marodörer dessa animaliefabriker
egentligen är. Det har
också sedermera visat sig att det rationella
familjejordbruket kan producera
dessa varor till fullt konkurrensmässiga
priser. Reservanterna kräver därför på
denna punkt återhållsamhet i fortsätt -

ningen i långivningen till animaliefabriker.

Krympningen av produktionsvolymen
till 80 procent av det inhemska behovet
motiverade man då med att vi skulle
bereda plats för en ökad import, framför
allt från u-länderna, till billiga priser.
Nu har man i samband med Nordekförhandlingarna
gått med på att
överlåta åt Danmark att fylla det supplementärbeliov
av livsmedel som vi kan
komma att få. Det intressanta är att
samtidigt som vi arbetar för att krympa
vår egen produktion och lägga ned
10 000—12 000 jordbruk per år hjälper
vi i stället till att bevara motsvarande
antal jordbruk och motsvarande jordbruksproduktion
i Danmark. Det var
ju inte precis meningen.

Det svenska jordbruket minskade efter
kriget sin produktion på samma
gång som det danska jordbruket ökade
sin produktion med 25 procent. Men
det finns större anledning att minska
jordbruksproduktionen i Danmark än
det finns i vårt land. Därför är det motiverat
att ställa den fråga som framförs
i en av motionerna, nämligen denna:
Vad är det för mening med att
envist hålla fast vid 80-procentsgränsen
för vår egen produktion, när vi är beredda
att bevara motsvarande produktion
t. ex. i Danmark?

Jag måste säga att regeringens och
riksdagens tidigare beslut på denn^
punkt var felaktigt, och lika felaktigt
är det beslut som har fattats i Nordekförhandlingarna
att överlåta åt ett annat
land att fylla den produktion som
vi i vårt land samtidigt skall dra ner.

Detta var några exempel på att regeringen
själv gjort korrigeringar i 1967
års beslut. Det är klokt att man inte
dogmatiskt håller fast vid sådana beslut
som har visat sig vara mindre välbetänkta.

Utöver de korrigeringar som regeringen
själv har gjort finns det också
en del andra att göra, och det är dessa
korrigeringar motionärerna och re -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

servanterna no vill peka på, och vi
hoppas på en rättelse härvidlag så småningom.
När riksdagen år 1967 uttalade
att den snabba rationaliseringen av
jordbruken skulle fortsätta, hade vi på
vår sida den uppfattningen att man
skulle öka ansträngningarna för att av
de många små enheterna försöka skapa
bärkraftiga familjejordbruk. Det har
emellertid inte skett. De små jordbruken,
som bäst behöver rationaliseringsinsatserna,
har ställts vid sidan. Om
man drar skiljelinjen vid så pass stora
jordbruk som på 30 hektar, hamnar
icke mindre än 88 procent av Sveriges
jmjdbruk under den gränsen och 12 proc^Pt
däröver.

Det borde ju rimligen vara så att de
största insatserna görs bland de 88 procenten.
Men så sker inte. Det finns lantbruksnämnder
som anser att jordbruk
under 30 hektar inte har framtida bärkraft
och icke är önskvärda för framtiden,
och därför får dessa jordbruk
när det gäller rationaliseringsinsatserna
stå åt sidan för dem som är större.
Denna princip tillämpas t. o. m. på arrendena,
något som är ännu mer anmärkningsvärt.

Tyvärr synes det som om vissa yngre
teoretiker på lantbruksnämnderna inbillar
sig att 1967 års jordbruksbeslut
ger dem rätt till nära nog vilket förfaringssätt
som helst. Som jag förut sagt
har vi den meningen att det är bland
de 88 procenten jordbruk under 30 hektar
som huvudinsatserna bör göras för
att successivt, som det hette, bygga upp
bärkraftiga jordbruk.

Förra årets siffror från jordbruksnämnderna
visar emellertid att betydligt
fler rationaliseringsåtgärder i förhållande
till antalet jordbruk sätts in
på den lilla gruppen — de 12 procenten
— än på de 88 procenten under
30 hektar. Får jag med några exempel
belysa detta. År 1969 beviljades 178 garantilån
för jordförvärv. Av dessa gick
28 procent till den stora gruppen, som
utgör 88 procent av jordbruken. Men

Jordbrukspolitiken

till den lilla gruppen, som bara utgör
12 procent av jordbruken, gick 72 procent
av samtliga utlämnade lån.

Lånegarantierna, alltså de billiga lånen
för yttre rationalisering, visar ungefär
samma bild. De 88 procenten jordbruk
under 30 hektar fick 50 procent
av garantilånen, men det fick de 12
procenten jordbruk över 30 hektar också.
Av garantilånen för byggnader gick
31 procent till de 88 procenten och 69
procent till den lilla gruppen på 12 procent.
Detta torde visa att tillämpningen
av riksdagens beslut knappast är sådan
att den svarar mot riksdagens uttalande,
nämligen att man successivt
skall bygga upp bärkraftiga familjejordbruk.
Det är inte de redan stora
och relativt bärkraftiga som successivt
skall byggas ännu större, utan det är
de mindre och medelstora som successivt
skall göras bärkraftiga. På den
punkten har man tydligen tagit fel.

I reservationen fäster vi också uppmärksamheten
på ett uttalande som
gjordes 1967 om att jordbrukarna skulle
ges en levnadsstandard som är likvärdig
med den som andra grupper når
och att rationella enheter skulle ges
möjlighet till företagsekonomisk lönsamhet.
Nyligen publicerade utredningar
av lantbruksstyrelsen, lantbrukshögskolan,
representanter för departementet,
statistiska centralbyrån, jordbrukets
utredningsinstitut etc. visar att det
ännu är ganska långt kvar till de här
uppsatta målen. Den genomsnittliga arbetsinkomsten
för så stora jordbruk
som sådana på 40 ha -— de får väl ännu
åtminstone räknas till de bärkraftiga
och relativt stora — är inte mer än
ungefär 18 000 kr. Det innebär en inkomsteftersläpning
i förhållande till industriarbetarna
i dyrortsgrupp 3 med
inte mindre än omkring 5 000 kronor.
Om denne jordbrukare, som brukar 40
hektar eller 80 tunnland, skulle få en
lika god arbetsinkomst som industriarbetaren
i dyrortsgrupp 3, hade det år
1968 behövts en höjning av prisnivån

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

med inte mindre än 5 procent för
detta relativt stora jordbruk. När det
gäller familjeinkomsten under den tiden
skulle det lia behövts en höjning
av prisnivån med så mycket som 7 procent
för att inkomsten skulle bli jämförbar.
Jag tror att det skulle ha väckt
en väldig storm om man från jordbrukets
sida vågat framhålla att en sådan
höjning är nödvändig.

Enligt riksdagsbeslutet skulle också
rationella enheter ge företagsekonomisk
lönsamhet. Med begreppet företagsekonomisk
lönsamhet menade man då 5
procent på investerat kapital och samma
timlön för jordbrukarna som jämförbara
grupper. Nu har det visat sig
att förräntningen på i jordbruket nedlagt
kapital är synnerligen blygsam.
Under perioden 1965—1968 var den
genomsnittliga förräntningen för de
jordbruk som jag nämnde och som behandlats
i den tidigare utredningen endast
1,2 procent för gruppen 30—50
hektar. Går man till gruppen 20—30
hektar finner man en negativ förräntning.
Detta är icke vad som kallas för
företagsekonomisk lönsamhet.

Lantbrukshögskolan har gjort en resultatanalys
för en del jordbruk, och
jag skall ta ett exempel från denna analys.
Det gäller ett jordbruk på 39 hektar
åker och 106 hektar skog i Mellansverige.
Där var timlönen 1965 kronor 2: 17,
1966 4: 67 och 1967 2: 01. Det stämmer
dåligt med de uppsatta normerna om
5 procents ränta och samma timlön
för jordbrukarna som jämförbara grupper.

Den inkomstklyfta som jag nämnde
nyss —• något över 5 000 kronor för
dem som har ett jordbruk i 40-hektarsklassen
— och som vi borde försöka
jämna ut, kommer med stor säkerhet
att i stället ytterligare ökas genom den
hårdare beskattning, som blir följden
av de enligt min mening orimligt höjda
taxeringsvärdena.

Finansministern uttalade från denna
talarstol någon gång tidigare i år afl

lian skulle ta hänsyn till det inom familjeföretagen
arbetande kapitalet. Han
har också utfärdat ett slags reduceringsregel
som skulle vara till fördel för
detta och därvid satt nedre gränsen vid
en förmögenhet på 500 000 kronor. Det
blir möjligen de allra största jordbruken,
som kan få någon fördel av denna
reduceringsregel. De vanliga jordbrukarna
i vårt land har ytterst liten känning
av den reduceringsregeln. De får
i stället skatteskärpningar, vilka i sin
tur kommer att ytterligare öka den inkomstklyfta
som redan är ganska stor.

Det behandlas nu i bevillningsutskottet
en motion där man begär att deiua
reduceringsregel skulle få ett lägsta^Rlopp
av 300 000 kronor. Även om detta
ingalunda skulle hjälpa alla jordbrukare
att undgå en inkomstminskning
skulle det utgöra en viss kompensation
för de orimligt höjda fastighetsvärdena
som jordbruket har fått vidkännas.

Herr talman! När jag kritiserar dessa
taxeringsvärden, som indirekt är
skuld till att inkomstklyftan kommer
att öka, är det därför att de har grundats
på ett salupris som i vissa fall ligger
ända upp till 100 procent över markens
värde som jordbruksjord. Den
oerhörda markprisstegring som skett i
vårt land kan i betydande utsträckning
tillskrivas den uppluckring av jordförvärvslagen
som gjordes för några
år sedan. Vid det tillfället uttalade vi
från vårt håll varningar mot en sådan
uppluckring, och många remissinstanser
gjorde också detta. Dåvarande jordbruksministern
påstod emellertid att det
skulle bli till gagn för jordbruket, om
det kunde tillföras även kapital från
annat håll. Nu har vi några års erfarenheter
av detta. Vari ligger vinsten?
Vilken fördel har jordbruket av att man
har släppt in andra köparkategorier på
marknaden? Det skulle vara mycket intressant
att få upplysning om det.

Det orimligt uppskruvade markvärdet,
som alltså ibland ligger 100 pro -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

cent över avkastningsvärdet, kan väl
åtminstone inte vara till någon fördel
för jordbruket. Det kan möjligen vara
till fördel för de människor som har
haft så gott om pengar att de har kunnat
placera dem i jordbruk i förhoppning
om att på det sättet kunna skydda
sig mot inflation.

Men det var väl inte dem som man
var ute för att skydda när man luckrade
upp jordförvärvslagen. Jag har i min
enfald inbillat mig, att man gjorde detta
därför att det skulle, som jordbruksministern
sade vid det tillfället, bli till
gagn för jordbruket i vårt land. Men
i själva verket har möjligheterna att fylla
ut inkomsteftersläpningen ingalunda
blivit större, utan tvärtom mindre. Här
har jordbruket tyvärr råkat in i en
olycklig kedjereaktion: höga markpriser,
höga fastighetstaxeringar och ökad
skatt samt såsom en följd därav minskad
inkomst och vidgad inkomstklyfta.

Herr talman, det skulle vara mycket
att säga ytterligare, men jag skall inte
ta upp en del andra saker, eftersom
jag vet att andra talare kommer att göra

det.

Vi begär slutligen i reservationen, att
en kartläggning av verkningarna hittills
av 1967 års jordbruksbeslut skall utföras
och att detta skall ske i så god tid
att resultatet kan föreligga vid de förhandlingar
som så småningom skall tas
upp. Det är enligt vår mening för tidigt
att begära en ny allmän översyn av jordbrukspolitiken,
men det bör inte vara
uteslutet att successivt rätta till sådana
detaljer i jordbruksregleringen, där de
har kommit i otakt med utvecklingen
eller visat sig vara mer eller mindre
väl genomtänkta. Det är, som jag sade
tidigare, tacknämligt att regeringen
själv har tagit initiativ till dessa korrigeringar,
men det är också att hoppas
att när vi motionärer och reservanter
pekar på andra nödvändiga korrigeringar
även dessa kan bli föremål för
rättelse.

Herr talman! Med detta ber jag att få

Jordbrukspolitiken

yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Det kanske för någon
kan synas överraskande att det väckts
så många motioner i fråga om jordbrukspolitiken.
Den nuvarande jordbrukspolitiken
bygger ju på 1967 års
beslut här i riksdagen, och det har gått
så kort tid att man borde ha svårt att
göra utvärderingar. Men bara förekomsten
av motioner och förekomsten av en
debatt här i kammaren i dag bevisar
att det är någonting i det nuvarande
systemet som inte fungerar som avsikten
varit.

1967 års beslut byggde på följande
fyra premisser, som jag vill uttrycka det.
För det första fastslogs att jordbrukspolitiken
skulle ses som en aktiv del
av den allmänna näringspolitiken. För
det andra skulle jordbrukarna få del
av den ekonomiska och sociala trygghet
som erbjudes människor inom andra
näringar. För det tredje syftade man
till att krympa totalproduktionen till en
självförsörjningsgrad på 80 procent.
För det fjärde skulle statsmakterna underlätta
skapandet av rationella jordbruksföretag,
som hade att svara för
denna krympande produktion.

Då kan vara intressant att se i vilken
mån dessa föresatser blivit infriade under
de år som gått. Har jordbrukarna
fått del av den ekonomiska och sociala
trygghet som de utlovades av Sveriges
riksdag 1967? Svaret måste bli nej. Herr
Hansson i Skegrie har redan relaterat
en del av det siffermaterial som framlagts
av Jordbrukets utredningsinstitut
och som även är refererat i den partimotion
som avgivits av moderata samlingspartiet.
I detta material har man
utgått från 40-hektarsjordbrukaren och
jämfört honom med en industriarbetare
i dyrort 3, eftersom dessa båda grupper
år 1966, alltså sista året före den nya
jordbrukspolitiken, i stort sett var likställda
i inkomsthänseende. Om man

Nr 18

Fredagen den 17 april 197u

Jordbrukspolitiken

jämför dessa två grupper får man eu
rätt enkel och bra mätlinjal när det gäller
jordbrukets utveckling i förhållande
till andra näringar.

Man kan då konstatera att industriarbetaren
1966 tjänade 20 683 kr. och
40-hektarsjordbrukaren 20 914 kr. Två
år senare, alltså 1968, hade industriarbetarens
inkomst ökat till 23 059
kr., medan 40-hektarsjordbrukarens inkomst
hade minskat till 17 881 kr. Under
dessa två år hade industriarbetaren
således ökat sin inkomst med 2 576 kr.,
medan jordbrukaren fått vidkännas en
inkomstminskning på 3 033 kr.

Utvecklingen har alltså gått i rakt
motsatt riktning mot vad alla partier
ansåg önskvärt år 1967,

Varför har det blivit så? Jo, det är
en följd av den prispress som i enlighet
med fattade beslut föreligger beträffande
det svenska jordbruket. Det
sades år 1967 att priserna på jordbrukets
produkter icke skulle tillåtas stiga
i samma takt som priserna på övriga
produkter. Detta har man tekniskt ordnat
genom att man infört något som
kallas rensade konsumentprisindex och
som är det instrument man använder
när det gäller att bestämma jordbrukets
intäkter. Rensningen innebär ju att
man tar bort de ökningar av index som
är beroende på rent statliga åtgärder.
Detta har lett till att medan konsumentprisindex
under tiden 1966 till
1968 stigit med 6 procent har i stället
jordbrukets producentprisindex sjunkit
med 1 procent. Där får vi alltså bevis
på hur jordbrukets prispress fungerar.

Om vi gör det tankeexperimentet att
det inte funnits denna konstruktion
med en prispress utan att jordbruket
hade fått följa med i den allmänna
prisutvecklingen, skulle priset på jordbrukets
produkter i dag ha varit ungefär
7 procent högre.

Om man då tar exemplet med denne
40-hektarsjordbrukare, som här använts
som jämförelsematerial, visar statistiken
att år 1966 var medelomsättningen

i ett sådant företag i slättbygderna cirka
100 000 kr. 7 procents ökning av intäkterna
skulle alltså ha motsvarat en
ökning av omsättningen år 1968 med
7 000 kr. Jordbrukaren hade då haft
social och ekonomisk likställighet med
industriarbetaren i dyrort 3. Dessutom
hade möjligen förräntningen av hans
egna kapital varit något bättre än i dag.

Situationen kan också uttryckas på
det sättet, att bytesvärdet på jordbrukets
produkter gentemot industrivaror
har sjunkit med 6 procent under två
å tre år.

När riksdagen uttalade att jordbrukspolitiken
skulle betraktas som en naturlig
del av den allmänna näringspolitiken
innebar ju detta, att i stort sett
samma ekonomiska lagar skulle gälla
för jordbruket som för näringslivet i
övrigt och att det skulle skapas ett företagsekonomiskt
klimat som verkar stimulerande
för näringen.

Utskottsmajoriteten framhåller i sin
skrivning att under budgetåret 1968/69
endast 80 procent av kreditgarantiramarna
för jordbrukets rationalisering
har tagits i anspråk. Därav drar utskottet
tydligen slutsatsen att allt är gott
och väl. Här finns det alltså tillgång
till mer rationaliseringsmedel än vad
som motsvaras av efterfrågan, och då
man läser utskottsutlåtandet får man
nära nog intryck av att detta betraktas
som ett hälsotecken.

Herr talman! I verkligheten är det
tvärtom. Denna uppgift i jordbruksutskottets
utlåtande är verkligen alarmerande
och utgör ett symtom på att det
är någonting som inte fungerar. Man
får här ett bevis på att det i dag saknas
framtidstro och vilja inom jordbrukarkåren
att vidta de rationaliseringar som
i och för sig anses önskvärda och som
också i många fall är nödvändiga. Med
hänsyn till den ekonomiska utveckling
som jag skisserat vågar många jordbrukare
helt enkelt inte satsa mer kapital
på sitt jordbruk och sätta sig i större
skuld. De vet att förräntningen är låg,

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

i vissa fall negativ, och att de inte heller
får den arbetsersättning de har rätt
alt kräva.

Samtliga partier har, i varje fall formellt,
varit eniga om — av skäl som
jag här inte har anledning att närmare
gå in på — att vi här i landet skall ha
ett jordbruk. Men om 1967 års jordbruksbeslut
skall kunna fullföljas är
det nödvändigt att skapa sådana betingelser
för jordbruket att det blir möjligt
och även lockande för unga människor
att ägna sig åt jordbruksyrket. Med
den utveckling som nu skett har man
anledning hysa ganska stora farhågor
i det avseendet.

I direktiven till 1960 års jordbruksutredning,
vilka skrevs samma år, framhölls
att problemet då bl. a. var att så
snabbt som möjligt flytta över ungefär
100 000 människor från jordbruket till
industrin. I dag, alltså tio år senare,
kan vi konstatera att den problematiken
är antikverad. Nu är bara mellan
4 och 5 procent av befolkningen sysselsatt
i jordbruksnäringen. Sverige ligger
sannolikt lägst bland världens industriländer,
när det gäller den andel
av befolkningen som är sysselsatt i
jordbruket. Och som jag ser det kommer
vi mycket snart att få det motsatta
problemet, nämligen att säkerställa
det jordbruk som behövs för att
upprätthålla den självförsörjningsgrad
som 1967 års jordbruksbeslut innebar.
Detta kommer att bli svårt, och vi kommer
att vara tvungna att vidta särskilda
åtgärder för att det verkligen skall
finnas den arbetskraft som erfordras
för att svara för produktionen.

Ytterligare en fråga som berörts i
förevarande utlåtande är jordbrukets
roll inom miljövårdspolitiken och den
underavdelning av denna som naturvården
utgör. Regeringen och socialdemokraterna
hävdar i år liksom tidigare
envist att detta är två olika politiska
problem, som inte bör blandas
samman. Jordbrukspolitiken skall vara
en sak och naturvården en annan. Det

Jordbrukspolitiken

är eu fullständigt orealistisk inställning.
Jag vågar påstå att det fortfarande
är jordbrukarna som svarar för huvuddelen
av naturvården i vårt land,
såsom de har gjort i flera hundra år
på ett nära nog alltid föredömligt sätt.
Man har i dag med den jordbrukspolitik
som förts en utveckling i vissa regioner
mot en förslunming inte bara av
byggnadsbeståndet utan även av hela
naturen.

Samtidigt reagerar en växande opinion
mot atf landets utseende förändras.
Man kräver att statsmakterna skall
vidtaga åtgärder för att bevara landskapsbilden
o. s. v. Det kan därför inte
vara fråga om annat än den obotf är diges
förhinder när man på regeringshåll
vägrar att över huvud taget diskutera
sambandet mellan naturvården och
jordbrukspolitiken. Det är inte möjligt
att diskutera det ena utan att också ta
hänsyn till det andra.

Vi har från vårt parti framfört förslag
om att kreditgarantier skulle sättas
in för deltidsj ordbruk av betydelse
ur bl. a. miljövårdssynpunkt. Jag är
övertygad om att regeringen, oavsett
vilken uppfattning den i dag har, förr
eller senare kommer att tvingas att angripa
problemet i denna riktning. Befolkningen
kommer inte att tolerera
att stora regioner av vårt vackra land
mer eller mindre förstörs på grund av
en kortsynt materialistisk politik, vilken
syftar till att framställa förment
billiga livsmedel.

Jag instämmer i vad utskottets värderade
ordförande sade i slutet av sitt
anförande, att det är nödvändigt med
en kartläggning av de verkningar som
1967 års jordbruksbeslut haft fram till
i dag. Man kan redan klart skönja i
vilken riktning en sådan kartläggning
kommer att peka. Utvecklingen är alltför
entydig.

Herr Hansson i Skegrie menade att
tiden ännu inte var mogen att tillsätta
en ny jordbruksutredning. Det kanske
framför allt inte är politiskt möjligt —

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

det kan diskuteras huruvida det är politiskt
lämpligt — att kräva en ny jordbruksutredning.
Men, jag ber att få fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att vi, för att gå litet tillbaka i tiden,
tillsatte en jordbruksutredning vars förslag
föranledde beslut år 1947. Nästa
stora jordbruksutredning tillsattes 1960.
Det förflöt alltså minst tretton år mellan
dessa två stora utredningar. Sedan 1960
års jordbruksutredning tillsattes — den
tog god tid på sig och blev inte färdig
förrän år 1966 — och problemställningarna
så att säga rullades upp har det
gått tio år. Jag förstår till fullo att herr
Hansson i Skegrie, som var en värderad
ledamot av 1960 års jordbruksutredning,
måste känna det genant att redan
kräva en ny utredning.

Men eftersom utvecklingen i vårt
samhälle har accelererat på alla områden
— det gäller även jordbruket —
tror jag att vi den här gången varken
har tid eller råd att vänta lika länge
med att genomföra en översyn av hela
jordbrukspolitiken. En sådan kartläggning
av problemen som vi reservanter
kräver skulle nog visa att det kan vara
politiskt lämpligt att måhända inom en
ganska snar framtid igångsätta en ny
utredning. Jag vill dock inte i dag göra
denna fråga till något huvudnummer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna vara
nöjd med vad som hittills sagts i den
här frågan men vill dock framhålla att
den inte bara berör lantbruket utan hela
vår landsbygd och därmed samhället
i stort.

Erfarenheterna från tillämpningen
av 1967 års riksdagsbeslut får väl ännu
anses knapphändiga, men man kan redan
klart skönja att farhågorna för att
rationaliseringsbestämmelserna skulle
medföra olägenheter på många områden
ej vore ogrundade. Det gäller bl. a. ställ -

ningstagandet till och undervärderingen
av det mindre jordbrukets betydelse
för samhället. Om bortrationaliseringen
av deltidsjordbruken skall få fortsätta
i samma takt som hittills är det
stor fara för att vi skapar nya problem
som är besvärligare än de problem vi
tror oss lösa. Det är av den anledningen
som reservanterna inom jordbruksutskottet
vill stödja de motioner, bl. a.
11:290, som ligger till grund för reservationen
och vilkas yrkande innebär
att statligt stöd bör utgå även till jordbruk
som på grund av sitt läge och beskaffenhet
i övrigt är lämpade som deltidsjordbruk.

Det är ur flera synpunkter av värde
att bibehålla så mycket som möjligt av
denna driftsform, med den bebyggelse
och den befolkning som finns inom dessa
jordbruk, och de tekniska framstegen
har även här åstadkommit förutsättningar
för en effektiv jordbruksdrift.

Den från deltidsjordbruken lösgjorda
arbetskraften kommer som regel till
god användning för andra sysslor i
bygden och i närliggande tätorter. Till
detta kommer att många människor av
olika anledningar trivs med denna livsform
och boendemiljö, och de kan inte
tänka sig att byta bort den mot tätorternas
jäkt och stress. Tack vare bilismen
är det nu möjligheter till en vidare
arbetsregion, och avståndet mellan bostad
och arbetsplats har därför inte
längre samma betydelse som förr.

Genom kombinationen jordbruk—
annat arbete kan det bli möjligt för
hantverkare, byggnadsarbetare m. fl. att
ge service till såväl bygdernas fasta invånare
som fritidsbyggarna och turistnäringen.
Genom att utföra dessa tjänster
kan de få en god försörjning. Det
blir även fördelar på så sätt att människor
bor kvar ute i bygderna och
därmed lättar trycket på tätorternas
bostadsköer. Inte minst ur landskapsvårdande
synpunkt är det värdefullt att
deltidsjordbruken bevaras. Lika väl

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

som dessa har bidragit till att skapa
den landskapsbild vi vant oss vid kommer
de i fortsättningen, om de får vara
kvar, att underlätta vidmakthållandet
av denna landskapsbild. Ett samarbete
mellan jordbruket och naturvården skulle
lösa många problem ur landskapsvårdssynpunkt,
och det skulle säkerligen
även förbilliga denna vård.

Herr talman! Med detta korta anförande
vill jag yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Skärman m. fl.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Redan 1967, då riksdagen
skulle fastställa riktlinjerna för
det framtida jordbruket, förelåg förslag
om att också deltidsjordbruk skulle
komma i åtnjutande av statliga kreditgarantier.
Den borgerliga reservationen
i frågan avslogs emellertid av riksdagsmajoriteten.

Nu, tre år efter detta beslut, har erfarenheterna
visat att deltidsjordbruk
har en viktig samhällsfunktion. Ett deltidsjordbruk
kan också vara ett värdefullt
komplement till brukarens övriga
verksamhet, som nyss framhållits av
herr Berndtsson. Ofta är deltidsjordbrukaren
något av en serviceman i bygden.
Det gäller olika slags hantverkare, såsom
maskinreparatörer och snickeriarbetare,
som det i dag är ganska ont
om — i varje fall kan det vara svårt att
ordna heltidssysselsättning för dessa yrkesgrupper
på många platser. En kombination
av servicearbeten och deltidsjordbruk
kan möjliggöra att bygder som
annars skulle sakna yrkesutövare på
olika serviceområden får tillgång till
sådana. Detta är av stor betydelse för
hela samhället — det är odiskutabelt.

Utskottsmajoriteten hänvisar till att
motioner med samma yrkanden och
även i övrigt med huvudsakligen samma
innehåll som de nu föreliggande prövats
av riksdagen senast föregående år utan
att föranleda någon riksdagens åtgärd.
Men denna motivering håller inte, herr

Jordbrukspolitiken

talman. Att riksdagen tidigare avvisat
ett förslag är väl inget bevis för att förslaget
är felaktigt. Årens erfarenheter
torde, som nämnts, vara mera påtagliga
och utgöra mera bärande argument.

På de flesta mindre gårdarna är
byggnaderna väl underhållna, och bostaden
är väl av betydelse i bostadsbristens
tidevarv. Deltidsjordbruken
kan sålunda lätta trycket bl. a. på bostadsmarknaden.

Dessutom är deltidsjordbruken värdefulla
ur beredskapssynpunkt. Betydande
arealer med extensiv drift kan fungera
som en reserv vid ett eventuellt behov
av ökad inhemsk jordbruksproduktion.
Det är lättare att övergå från extensiv
till intensiv jordbruksdrift än att övergå
från skogsproduktion till jordbruksdrift.
Det har annars i dessa jordbruksnedläggningens
tider sagts, att om man
skulle behöva öka jordbruksarealen vid
avspärrning går det lätt att plöja upp
de åkermarker där man planterat skog.
Människor som uttrycker sig så vet inte
hur det verkar när man försöker odla
jordbruksväxter på skogsmark. Det är
ett helt annat bakterieliv i en åker än i
en skogsmark och det kan ta flera år
innan man får till stånd den produktion
som behövs.

Jag skulle tro att också statens naturvårdsverk
kan avlastas nu betydande
bekymmer över möjligheterna till eu
effektiv landskaps- och naturvård, om
dessa deltidsjordbruk finge fungera i
fortsättningen.

1 detta sammanhang finns det anledning
att uppmärksamma utvecklingen
efter 1967 års jordbrukspolitiska beslut
om den målsättning som tar sikte på en
80-procentig försörjningsgrad. En undersökning
av vad detta beslut kommer
att leda till sett ur beredskapssynpunkt,
ur viss försvarssynpunkt och ur naturvårdssynpunkt
torde vara både ändamålsenlig
och nödvändig.

En mer realistisk bedömning och behandling
av låneansökningar vid skogskomplettering
till jordbruk torde bli en

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

tvingande nödvändighet. För dagen är
det ganska besvärligt att få statlig lånegaranti
vid tillköp av skog till befintliga
jordbruk av mindre typ. Jag tror
— ja inte bara tror utan vågar konstatera
att jag vet — att dylika typer av
brukningsenheter där jordbruk och
skogsbruk ingår i kombination är på de
allra flesta platser i vårt land de mest
ändamålsenliga, praktiska och rationella.
Det fordras därför en omprövning av
möjligheterna att erhålla statliga lånegarantier
vid tillköp av skog till jordbruk.

Jordbruksutskottets ordförande har
bär tidigare analyserat jordbruksproblematiken,
och jag vill därför endast på de
punkter som jag har berört ytterligare
stryka under behovet av en omprövning
av 1967 års jordbrukspolitiska beslut.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till den reservation som är fogad vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 13 framläggs förslag syftande till
ändringar i olika avseenden av gällande
riktlinjer och bestämmelser i fråga
om jordbrukspolitiken. Förslagen överensstämmer
i stor utsträckning med motionsyrkanden
som tidigare behandlats
av riksdagen såväl år 1967, när riktlinjerna
för den nuvarande jordbrukspolitiken
fastställdes, som vid några
senare tillfällen. Jag kommer i det
följande att ta upp motionärernas
ändringsförslag och uttalanden rörande
jordbruksproduktionens omfattning,
prissättningen på jordbrukets produkter
och jordbrukets rationalisering.

Enligt motionerna I: 945 och II: 1086
bör i fråga om den svenska jordbruksproduktionens
omfattning eftersträvas
en böjning av självförsörjningsgraden
till 90 å 100 procent. Det finns i anledning
härav skäl att erinra om att 1967
års beslut på denna punkt i första hand
innebar, att produktionen i snabb takt

borde anpassas så att för jordbruket
kostsam överproduktion såvitt möjligt
kunde undvikas och att därutöver borde
eftersträvas en minskning av jordbruksproduktionens
omfattning ned till
den nivå, som erfordrades för en god
beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen.
Denna nivå angavs till en lägsta
självförsörjningsgrad i fredstid av 80
procent. En ökad beredskapslagring av
livsmedel förutsattes därvid. Då den
aktuella produktionskapaciteten låg betydligt
över nyssnämnda nivå, ansågs
någon omedelbar, väsentlig utökning av
sagda lagring dock ej erforderlig.

De skäl som låg till grund för 1967
års riksdagsbeslut rörande jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning äger
alltjämt giltighet. Den nedre gränsen
för den framtida produktionsvolymen i
fredstid bestämdes, som förut nämnts,
med hänsyn till vad som kunde anses
nödvändigt för en god beredskap. Detta
innebär bl. a. att syftet med det i motionen
II: 355 framförda önskemålet, atl
även försvars- och beredskapspolitikens
intressen bör beaktas inom jordbrukspolitiken,
redan är tillgodosett.

I anledning av vad som framförts i
motionerna 1:919 och 11:604 om att
jordbrukspolitiken bör regionalt differentieras
får jag hänvisa till det av 1967
års riksdag godkända uttalande vari
framhölls betydelsen av en geografiski
väl differentierad jordbruksproduktion.
Enligt 1967 års beslut bör vidare en betydande
jordbruksproduktion alltjämt
upprätthållas i de norra delarna av landet.
Särskilt stöd utgår med anledning
härav till jordbruket i denna del.

I detta sammanhang får jag kanske ta
upp till behandling några av de motionsyrkanden
som rör samordningen
av naturvård och jordbrukspolitik. I
motionen II: 355 föreslås att hänsyn tas
även till naturvårdsintressena vid genomförande
av jordbrukspolitiken. Riktlinjer
bör vidare enligt motionerna
1:421 och 11:467 skyndsamt dras upp
för ett samarbete mellan naturvården

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

och jordbruket. Det finns med anledning
härav skäl att erinra om att det
åligger lantbruksorganisationen att i arbetet
med jordbrukets rationalisering så
långt möjligt beakta naturvårdsintressena.
Yrkanden om samordning av naturvården
och jordbrukspolitiken lämnades
utan åtgärd av 1969 års riksdag.
Härvid hänvisades bl. a. till att Kungl.
Maj :t uppdragit åt statens naturvårdsverk
att från landskapsvårdssynpunkt
följa verkningarna av minskningen i
jordbruksproduktionens omfattning. En
av naturvårdsverket tillsatt arbetsgrupp,
vari ingår representanter för berörda
myndigheter och organisationer, studerar
för närvarande de problem på landskapsvårdens
område som hänger samman
med jordbrukets rationalisering.
Till följd därav finner utskottet nu ifrågavarande
motionsyrkanden inte böra
föranleda någon särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Detsamma gäller förslaget i motionerna
1:945 och 11:1086 om rationaliseringsstöd
till betesdrift som anordnas i
miljövårdande syfte.

I fråga om prissättningen på jordbrukets
produkter har enligt motionerna
1:421 och 11:467 den efter år 1966
förda prispolitiken lett till att jordbrukarnas
inkomster inte kunnat följa med
industriarbetarnas. Den ogynnsamma
prisutvecklingen bar samband med nedgången
av världsmarknadspriserna. Motionärerna
framhåller att prissättningen
på jordbrukets produkter måste ske på
ett sätt som lämnar en viss garanti föl
en fortsatt lönsamhet. Bland annat anses
gränsskyddet böra göras rörligare
än för närvarande, så att en automatisk
anpassning av skyddets storlek kan
ske, åtminstone vid väsentliga förändringar
av världsmarknadspriserna. Jag
får i anslutning härtill erinra om att
gällande riktlinjer för prispolitiken
bland annat innebär att prissättningen
på jordbrukets produkter fortlöpande
skall avvägas med beaktande av samhällets,
jordbrukarnas och konsumen -

Jordbrukspolitiken

ternas intressen. Jordbrukspriserna har
från och med budgetåret 1967/68 fastställts
med utgångspunkt häri. Vid de
överläggningar som årligen föregått
fastställandet av priserna har också
enighet uppnåtts mellan företrädarna
för staten och bl. a. jordbrukarna i fråga
om de framlagda förslagen. Vidare
finns anledning att erinra om att riksdagen
på förslag av jordbruksutskottet
år 1967 godtog vad som i propositionen
1967:95 hade anförts angående ändringar
av gränsskyddets storlek. Riksdagens
beslut innebar att de tidigare ofta
återkommande justeringarna av gränsskyddets
storlek inte längre skulle förekomma,
utan att sådan justering skulle
göras vid översyn som företogs med
ett eller ett par års mellanrum. Vad
gäller gränsskyddets omfattning i övrigt
uppmärksammas vidare att bl. a. de
särskilda förhållanden som råder för
olika produkter enligt riksdagens beslut
bör vara bestämmande för om en
fast eller rörlig införselavgift skall väljas
för en viss produkt. Om nu oppositionen
önskar en höjning av priset på
jordbrukets produkter, har man ju möjlighet
att framlägga sina synpunkter i
samband med den prisproposition som
riksdagen om någon tid kommer att få
la ställning till.

Enligt 1967 års riksdagsbeslut skall en
fortsatt snabb rationalisering av jordbruket
främjas. Det innebär bl. a. att
statens insatser på detta område skall
medverka till att göra jordbruksföretagen
så effektiva som möjligt. Uppbyggnaden
av effektiva jordbruksföretag
bör i princip ske utan begränsning
till någon särskild företagsform. Vidare
bör rationaliseringsarbetet med hänsyn
till de effektivitetsvinster, som härvid
kan åstadkommas, särskilt främja specialisering
och övergång till drift i större
skala inom jordbruksproduktionen.
Statligt ekonomiskt stöd bör utgå endast
till jordbruksföretag som har —
eller kan förutsättas inom nära framtid
få — förutsättningar för rationell

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

jordbruksdrift.

I motionerna 1:928 och 11:605 erinras
om att brukningsenheterna inom
det svenska jordbruket till ca 80 procent
består av gårdar med mindre än
20 hektar åker och att det primära målet
för rationaliseringsverksamheten
måste vara att göra sådana enheter bärkraftiga.
Enligt motionärerna ger erfarenheterna
av den hittillsvarande tilllämpningen
av jordbrukspolitiken vid
handen att förhållandevis stora enheter
ges företräde vid beviljande av kreditgarantier.
Härigenom minskar möjligheterna
att stödja en successiv uppbyggnad
av rationella familjeföretag.
Enligt motionärernas mening ger detta
anledning för riksdagen att uttala att
det fortsatta arbetet för jordbrukets rationalisering
i främsta rummet bör inriktas
på åstadkommande av bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

Motionsyrkanden av samma innebörd
som de nu föreliggande har behandlats
av riksdagen varje år sedan 1967 utan
att föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det har därvid bl. a. framhållits att kreditgarantiramarna
för jordbrukets rationalisering
varit så vida i förhållande
till behovet, att gott utrymme funnits
även för familjejordbruken, ett utrymme
som emellertid inte utnyttjas. Låt
mig till herr Krönmark säga att anledningen
till att detta utrymme ej utnyttjats
inte är — som herr Krönmark påstod
— att jordbrukarna skulle vara defaitistiska
när det gäller jordbrukets
framtida möjligheter, utan detta beror
mer på att vi sedan 1967 inte haft något
större utbud av jordbruksfastigheter.
Denna uppgift har lämnats av generaldirektör
Widén, och jag tror att han
är mycket väl insatt i dessa frågor.

Utvecklingen ger alltså inte belägg
för de i motionerna 1:928 och 11:605
uttryckta farhågorna att familjejordbruket
kommer i efterhand när det gäller
rationaliseringsverksamheten. Enligt
uppgift dominerar enfamiljsjordbruken
tvärtom starkt bland de jordbruk som

sedan 1967 erhållit stöd. Stödet har därvid
i stor utsträckning inriktats på eu
successiv yttre rationalisering av företagen.

I detta sammanhang kan nämnas att
under budgetåret 1968/69 endast 80 procent
av kreditgarantiramarna för jordbrukets
rationalisering utnyttjats. Dessa
ramar har fr. o. m. innevarande budgetår
vidgats med 50 miljoner kronor. Mot
denna bakgrund finns det väl ingen anledning
att förmoda att riksdagen skulle
frångå sin föregående år intagna ståndpunkt.

1967 års riksdag beslöt att tillkomsten
och fortvaron av deltidsjordbruk, vilkas
innehavare hade sin huvudsakliga
sysselsättning utanför jord- och skogsbruksnäringen,
inte längre skulle främjas
genom ekonomiskt stöd. I flertalet
av de i utlåtande nr 13 behandlade motionerna
yrkas att deltidsj ordbrukare
åter skall kunna få sådant stöd. Sålunda
hemställs i motionerna I: 255, I: 261,
11:295, 11:290 och 11:355 att deltidsjordbrukare
skall kunna erhålla stöd i
form av kreditgaranti. Enligt motionerna
1:173 och 11:194 bör sistnämnda
stödform kunna tillämpas i fråga om
deltidsjordbruk som från natur- och
miljövårdssynpunkt bör bevaras. Även i
motionerna 1:421, 1:919, 1:945, It:
1086, II: 467 och II: 604 görs uttalanden
till förmån för införande av rationaliseringsstöd
till deltidsjordbruk. Motionsyrkandena
motiveras bl. a. med att
kombinationen av arbete i jordbruk och
inom annan verksamhet är värdefull för
samhället och därför bör tas till vara i
den utsträckning det är praktiskt och
ekonomiskt möjligt. Enligt motionärernas
mening innebär ett upprätthållande
av deltidsjordbruket bl. a. att trycket
på bostadsmarknaden avlastas och att
möjligheterna att hålla landskapet öppet
ökas, varigenom landsbygdens rekreations-
och trivselvärde bättre kan tillvaratas.

Motionsyrkanden av i huvudsak samma
innebörd som de nu redovisade prö -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

vades av riksdagen senast föregående
år utan att föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen uttalade bl. a. att bärande
skäl talade för att de statliga resurser
som ställs till förfogande för
jordbrukets rationalisering alltjämt borde
inriktas på uppbyggnad av enheter
av sådan storlek att de har möjligheter
att på längre sikt bedriva en effektiv
och konkurrenskraftig produktion.
Dessa företag är, framhålls det, ofta
mycket kapitalkrävande, varför behovet
av finansieringsstöd till dem är stort.

Utskottet har inte kunnat finna att i
de nu väckta motionerna anförts några
skäl som motiverar att riksdagen ändrar
inställning till frågan om stöd åt deltidsjordbrukare.

1 överensstämmelse härmed avstyrks
även övriga i motionerna 1:421 och
II: 467 samt I: 945 och II: 1086 framförda
förslag om stöd till mindre och ej
bärkraftiga jordbruk.

I motionerna I: 945 och II: 1086 föreslås
att rationaliseringsstöd skall utgå
även till kombinerade jord- och skogsbruksföretag.
Stödgivningen till dylika
företag behandlas även i motionerna
1: 421 och II: 467 vari framhålls angelägenheten
av att uppspjälkningen av
lantbruksföretagen i en skogsdel och eu
jordbruksdel vid beslut om statligt rationaliseringsstöd
upphör.

Utskottet får härvidlag erinra om att
som villkor för statligt ekonomiskt stöd
till kombinerade jord- och skogsbruk
gäller att jordbruksdelen har sådan omfattning
och effektivitet att investeringarna
i den delen blir lönsamma. I anledning
av motionsyrkanden med i huvudsak
samma innehåll som de nu behandlade
uttalade jordbruksutskottet år 1967,
att lönsamhetskravet innebär att i jordbruksdelen
insatt arbete och kapital
skall ge full timersättning respektive
normal förräntning. Eventuellt bristande
lönsamhet i jordbruksdelen bör inte
anses kunna kompenseras genom förekommande
överskott från skogsbruksdelen.
Detta skulle givetvis inte hindra

Jordbrukspolitiken

att den som saknar full sysselsättning i
jordbruksdelen kan komplettera med
arbete i egen skog, varigenom företaget
i dess helhet kan komma att uppvisa full
bärkraft. De nämnda motionerna vid
1967 års riksdag föranledde i övrigt inte
någon riksdagens åtgärd.

Av det sagda framgår att rationaliseringsstöd
till kombinerat jord- och
.skogsbruk kan utgå om bl. a. nyssnämnda
lönsamhetskrav är uppfyllt. Vidare
kan, såsom framhölls i jordbruksutskottets
utlåtande nr 7 år 1969 över motioner
i hithörande ämne, statligt stöd under
vissa förutsättningar utgå vid yttre rationalisering
i form av tillskottsförvärv
av skogsmark till brukningsenhet, antingen
denna består av enbart jordbruksmark,
enbart skogsmark eller en kombination
av båda. Utskottet finner för
sin del inte skäl att föreslå någon ändring
av angivna riktlinjer för stöd till
kombinerade jord- och skogsbruk.

I motionerna 1:421 och 11:467 föreslås
att statligt stöd till animalieproduktion
utanför jordbruket, d. v. s. utan
samband med växtodling, inte längre
skall utgå. Enligt motionärernas mening
innebär tillkomsten av ytterligare sådan
produktion antingen att en från avsättningssynpunkt
ogynnsam ökning av animalieproduktionen
åstadkommes eller
att jordbrukare med växtodling måste
upphöra med animalieproduktionen,
varför jordbruksföretagens möjligheter
till full och jämn sysselsättning försämras.
I anslutning härtill kan nämnas att
i motionerna 1:919 och 11:604 uttalas
tveksamhet om lämpligheten av statligt
stöd för stordrift inom animalieproduktionen,
främst på grund av de med dylik
drift förknippade sanitära olägenheterna.

Det är enligt utskottets mening alltjämt
angeläget att statligt stöd kan utgå
till uppbyggnad av rationella jordbruksföretag
utan begränsning till någon särskild
företagsform samt att specialisering
och drift i större skala särskilt
främjas. En återgång till tidigare system

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

med generella begränsningar vid stödgivning
i fråga om företagsstorlek m. m.
kan därför inte förordas. Givetvis bör
frågan om stöd till uppbyggnad av animalieproducerande
företag av stor omfattning
noggrant prövas med hänsyn
bl. a. till de sanitära förhållandena och
till marknadssituationen. Enligt vad utskottet
erfarit har lantbruksstyrelsen utfärdat
tillämpningsföreskrifter som på
ett tillfredsställande sätt beaktar nu angivna
förhållanden. Utskottet finner
därför att föreliggande motionsförslag
inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Av vad som anförts i det föregående
framgår att utskottet avstyrker förslaget
i motionerna I: 945 och II: 1086 om
att gällande jordbrukspolitik bör omprövas.

Slutligen har utskottet tagit upp till
behandling ett i motionerna 1:919 och
II: 604 framfört förslag att riksdagen
skall genom Kungl. Maj:t begära en
kartläggning av olika beslut, förordningar
och tillämpningsföreskrifter på
det jordbrukspolitiska området samt av
deras verkningar i förhållande till varandra
i syfte att skapa en helhetsbild
som underlag för bedömningen av den
fortsatta jordbrukspolitiken.

Med anledning härav må framhållas,
att varje departement och myndighet
inom sitt verksamhetsområde torde ha
en samlad överblick och redovisning
över de riktlinjer och detaljbestämmelser
som gäller för respektive område.
Vidare ankommer det självfallet på varje
myndighet att söka klarlägga verkningarna
av de medel och de bestämmelser
myndigheten har ansvaret för.
Vad gäller det område, varom nu är
fråga, må erinras om att 1967 års riksdag
vid behandlingen av frågan om
lantbruksnämndernas organisation uttalade,
att en väsentlig uppgift för lantbruksstyrelsen
bör vara att analysera
behovet av olika åtgärder och värdera
effekten av insatta rationaliserings- och
omställningsmedel i syfte att ge den

fortsatta verksamheten en så effektiv inriktning
som möjligt.

För en samordnad bedömning av olika
delar av jordbrukspolitiken är tillkomsten
föregående år av den lantbruksekonomiska
samarbetsnämnden betydelsefull.
I denna nämnd ingår företrädare
för såväl de statliga organen på området
som jordbrukets organisationer.
Huvuduppgiften för samarbetsnämnden
är att regelbundet redovisa en helhetsbild
av utvecklingen inom lantbrukssektorn.

Herr talman! Jag skall inte nu närmare
gå in på vad som här anförts under
debatten — jag tycker att jag har
tagit ganska lång tid i anspråk ändå.
Jag vill bara till herr Krönmark säga.
att när han gjorde en jämförelse mellan
industriarbetarnas och jordbrukarnas
inkomster, så glömde han att ta med
en del poster, nämligen vissa kapitalinkomster
och hustruns inkomster. Räknar
man in dessa inkomster får man
enligt den motion som herr Krönmark
bär skrivit under följande siffror: För
1966 hade industriarbetarfamiljen eu
inkomst på 25 834 kronor, medan jordbrukarfamiljen
hade 32 012 kronor i inkomst.
År 1968 var industriarbetarfamiljens
inkomst 29 120 kronor, medan
jordbrukarfamiljens inkomst var 29 820
kronor.

Nu har jag emellertid ganska svårt a 11
tro på denna statistik; jag är övertygad
om att både herr Krönmark och jag
skulle ha svårt att inom det område som
vi båda kommer från kunna hitta några
industriarbetare som år 1966 hade
en familjeinkomst på 25 834 kronor; lika
svårt måste det vara att där finna
någon industriarbetare som år 1968 hade
en inkomst av 29 120 kronor.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 13 samtidigt som jag föreslår att de
motioner och reservationer som är
knutna till utlåtandet måtte lämnas utan
åtgärd.

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag satt och lyssnade
på herr Johanson i Västervik fick
jag en känsla av att ha förflyttats tre år
tillbaka i tiden, till år 1967 då vi första
gången diskuterade den nya jordbrukspolitiken.

Herr Johansons i Västervik inlägg gav
en version av något av den tidens sätl
att diskutera. Herr Johanson har tydligen
inte på något sätt uppmärksammat
vad som har hänt under de tre år som
gått sedan dess och vilka erfarenheter
som under den tid som gått gjorts av
1967 års jordbruksbeslut.

Jag vill här bara peka på en enda
sak, nämligen produktionsvolymens
storlek. Herr Johanson i Västervik sade
att vi måste komma ned till en 80-procentig
försörjningsgrad för att därmed
skapa förutsättningar för bättre lönsamhet
för de jordbruk som finns kvar. Må
så vara att riksdagen år 1967 har beslutat
om en sänkning av produktionsvolymen
och att vi då också från jordbrukarhåll
hade den uppfattningen att eu
viss sänkning måste ske, även om vi
inte ville gå så långt ned som till den
80-procentiga försörjningsgrad som
riksdagen beslutade.

Om vi ser på förhållandena i dag kan
vi lätt finna exempel på varthän det
leder om vi i vårt land i alltför stor
utsträckning blir beroende av import av
livsmedel. I fråga om vissa produkter
är vi i dag på grund av 1969 års dåliga
skörd hänvisade till import. Potatispriset
har t. ex. aldrig tidigare varit så
högt som i dag, och detta helt på grund
av att vi är beroende av import från
andra länder. Den svenska potatisskörden
1969 var för liten för att täcka
behovet. Det är väl om något ett uppenbart
bevis för vad som kan hända om
vi har för liten egen livsmedelsproduktion
i landet.

Nej, herr Johanson i Västervik, del
blir inte så som jordbruksministern den
gången under stora åthävor påstod, att

Jordbrukspolitiken

det genom en sänkning till 80-procentig
försörjningsgrad skulle skapas förutsättningar
för Sveriges konsumenter — vi
är ju alla konsumenter — att få billiga
livsmedel. Jordbruksministern trodde
att t. ex. mjölkpriset skulle sänkas med
20—30 öre per liter och att även priset
på många andra produkter skulle gå
ned. Det höga potatispriset i dag ger
belägg för att det inte blir så. Vi kan
också se hur svårigheter redan i dag
gör sig gällande när det gäller de stora
tätorternas försörjning med konsumtionsmjölk.
En mängd andra exempel
skulle kunna ges.

Herr KRÖNMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
yttrade strax före sista delen av sill
anförande att han inte skulle ta upp
vad som sagts i debatten. Han kom tydligen
omedelbart på bättre tankar, eftersom
han gick ifrån utskottsutlåtandet
och tog upp en del av vad som
sagts i debatten.

Gentemot mig sade herr Johanson att
anledningen till att inte mer än 80 procent
av kreditgarantiramarna utnyttjats
under budgetåret 1968/69 enligt generaldirektören
för lantbruksstyrelsen skulle
vara det minskade utbud av fastigheter
som förelegat. Men detta är väl, herr
Johanson i Västervik, en mycket liten
del av sanningen — om det nu över
huvud taget är någon sanning alls.

Jag var också med om att höra generaldirektörens
föredragning i utskottet.
Det är kanske riktigt att utbudet av
fastigheter minskat något, och det torde
väl i så fall vara av orsaker som hör
samman med den förda politiken; och
för den ansvarar ju herr Johanson i
Västervik i dag i högre grad än jag gör.
Personer som har realkapital drar sig
givetvis i nuvarande läge för att realisera
detta och håller kanske därför i
onödan på det.

Vad generaldirektören också upplyste
om var att lantbruksnämnderna i dag
har svårigheter att rekrytera låntagare.

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

Det nämndes vid hans föredragning.
Det gällde då KR-j or dbrukarna i Norrland,
som visserligen har svårigheter
men som ändå tack vare att de kan få
bidrag med upp till 40 procent till sina
investeringar från ekonomisk synpunkt
befinner sig i ett förmånligt läge. Men
inte ens när man har detta att locka
med finns alltså någon investeringsvilja
eller framtidstro i dag. Det är detta som
är sanningen, herr Johanson i Västervik.

Herr Johanson berörde vidare den
jämförelse jag gjort mellan industriarbetaren
och 40-hektarsjordbrukaren.
Herr Johanson menar att man inte skall
jämföra arbetsinkomsten, vilket jag
gjort, utan i stället ta det som på jordbrukarsidan
innefattas i jordbrukarens
arbetsinkomst plus familjeinkomsten
plus kapitalinkomst. Detta är väl, herr
Johanson, ingen jämlikhet. Om man följer
socialdemokraternas politik här skall
man alltså för att nå inkomstlikställighet
och i övrigt drägliga förhållanden
för jordbrukarna räkna med den inkomst
som en hel jordbrukarfamilj kan
ha när man jämför jordbrukarens inkomster
med industriarbetarens. För
övrigt kanske även industriarbetaren
har en viss kapitalinkomst. För jordbrukarna
inräknas bl. a. inflationsvinster i
detta sammanhang, vilket man inte gör
för industriarbetarna, men ofta har jn
även industriarbetare en inflationsinkomst,
t. ex. om han har ett eget hem eller
någonting sådant.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Anledningen till att lånen
inte går åt är väl dels att jordbrukarna
i nuvarande läge är betänksamma
inför att investera pengar, dels att lantbruksnämnderna
ofta ställer sådana
krav i fråga om jordbrukens storlek
med åtföljande hög skuldsättning att
jordbrukarna helt enkelt inte vågar sig
på det. Därför blir det pengar över.

Herr Johanson i Västervik hade inte

ett ord till försvar för att den lilla del av
Sveriges jordbruk som omfattar gårdar
på över 30 hektar — det är 12 procent
av Sveriges jordbruk — får den ojämförligt
största delen av alla rationaliseringsinsatser.

Vad sedan beträffar herr Johansons
resonemang om jordbrukarens familjeinkomst
så ingår ju i den både arbetsinkomst,
kapitalinkomst och beräknad
inflationsvinst. Men de posterna ingår
inte i industriarbetarens inkomst. Man
kan också utgå från den beräknade
timlönen. Vid den egendom som Lantbrukshögskolan
hade undersökt var,
som jag sade i mitt förra anförande,
timinkomsten kronor 2:17 första året,
kronor 4: 67 det andra året och kronor
2: Öl det tredje året. Det var betalningen
för arbetsinsatsen. Tycker herr Johanson
att det är riktigt att det är en
sådan skillnad mellan en industriarbetare
och en jordbrukare beträffande betalningen
per timmes arbetsinsats?

Vad beträffar kombinationen jordoch
skogsbruk och dess lånemöjligheter
är det en ytterligare felaktighet som
bör rättas till. Jag kan nämna att den
egendom som jag tidigare tog som exempel,
omfattande 39 ha åker och 106
ha skog, gav en förräntning då det gäller
jordbruket på minus 1,5 procent år
1965, minus 1,0 procent 1966 och minus
1,6 procent 1967. Men skogsdelen gav
plus 10,3 procent, plus 7,0 procent respektive
plus 11,0 procent. År det inte
riktigt att man beträffande en sådan
egendom får räkna med skogens avkastning
och dess värde? Det är dock
skogen som gör att man över huvud
taget kan driva denna egendom och göra
investeringar. Om en sådan egendom
skulle bedömas av lantbruksnämnderna
skulle det tydligen heta att jordbruksdelens
lönsamhet är så dålig att
det inte bör ges något stöd. Men skogsdelen
bär upp det hela bra.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt med herr Krönmark, eftersom
han tydligen inte är underkunnig
om att kreditgarantiramarna även
kan få användas för förvärv av jordbruksfastighet.

För att ytterligare belysa att statistik
inte är allt här i livet vill jag peka på
att en industriarbetare enligt uträkningen
i fråga hade en inkomst år 1966 på
20 683 kronor, om jag nu bara tar industriarbetarens
egen inkomst och inte
familjeinkomsten. Får jag fråga herr
Krönmark: Var i herr Krönmarks hemort
kan man påträffa de industriarbetare
som år 1966 hade en inkomst på
20 683 kronor och år 1968 en inkomst
på 23 059 kronor? Om herr Krönmark
vill, skall jag redovisa industrier där
kanske bara någon enda arbetare kom
upp till dessa inkomster år 1969 — och
då fick industriarbetarna ändå en ganska
god löneökning fr. o. m. årsskiftet
1968—1969. Statistiken redovisar med
andra ord inte allt.

I sitt första anförande mästrade herr
Hansson i Skegrie riksdagen för det
beslut om den framtida jordbrukspolitiken
som riksdagen fattade 1967. Det
må herr Hansson ha rätt att göra. Också
herr Persson i Heden försökte i viss
mån göra det, när han sade att det har
ju förflutit tre år sedan 1967 och att jag
nu lever i förfluten tid. Jag vill svara
att det går väl an om bara jag gör det,
men alla anföranden som hållits här
har ju utmynnat i en önskan att förbättra
jordbrukarnas villkor. Jag upprepar
att vi om ett par veckor kommer att
behandla propositionen om jordbrukspriserna.
Jag hoppas att herr Hansson
i Skegrie och herr Persson i Heden då
kommer att visa att inte de också har
missat de tre år som gått, utan att de då
verkligen redovisar sina krav på en sådan
höjning av jordbrukspriserna som
kan ge jordbrukarna den inkomst de
anser vara skälig.

Jordbrukspolitiken

Herr KRÖNMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
försökte tala om för mig, att om
lantbruksnämnderna inte har något större
utbud av fastigheter finns det heller
inte många köpare, vilket lett till att
man bara utnyttjat kreditgarantiramarna
till 80 procent. Men, herr Johanson,
lantbruksnämndernas fastighetsinnehav
är ju redan nu mycket stort, och det är
självfallet ett intresse för lantbruksnämnderna
att den jorden överförs på
rationella företag. Här finns alltså ett
utbud. Om inte annat har domänverket
stora markresurser, som kunde tas i
anspråk om man har behov av sådana.

Beträffande frågan om industriarbetarlönen
vill jag säga till herr Johanson
i Västervik att mina siffror är tagna ur
den officiella svenska statistiken. När
statistiken inte passar herr Johansons
intressen säger herr Johanson bara att
man i vår gemensamma hembygd inte
kan finna någon industriarbetare med
sådana löner som här redovisats. I så
fall har herr Johanson i Västervik en
städningsuppgift framför sig i vårt samhälle.
Eftersom herr Johanson tillhör
det maktägande partiet, bör herr Johanson
ha utmärkta möjligheter att se till
att vi i fortsättningen får en tillförlitlig
statistik.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vad beträffar den beräkning
av industriarbetarlönen som
gjorts i den nämnda aktuella utredningen
vill jag meddela herr Johanson i
Västervik att siffrorna i fråga har lämnats
till utredningen av LO. Jag förmodar
därför att man kan tro på dem.
De är alltså inte tillkomna på en höft.

Vidare säger herr Johanson att man
kan begära en höjning av priset på jordbrukets
produkter i samband med propositionen
om jordbrukspriserna i år.
Denna proposition är ju inte resultatet
av något slags prisförhandling. Det är
egentligen bara en fråga om en indexberäkning
och justering i gällande avtal

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

med hänsyn till det förändrade världsmarknadspriset,
en justering som skall
göras tid efter annan.

Hur var det för övrigt vid den senaste
prisförhandlingen, herr Johanson?
Ja, därvid lämnade jordbrukets
förhandlare ett bud som man ansåg
något så när skulle kunna ge jordbrukarna
den ersättning de hade rätt att
kräva. Men inför ett hot att statsmakterna
annars skulle bryta förhandlingarna
och själva diktera förslaget föll jordbrukarna
undan. Det var inte alls med
någon begeistring som man från jordbrukshåll
accepterade det senaste förhandlingsresultatet,
utan det var inför
hotet att regeringen annars skulle diktera
det hela.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
rekommenderade att vi när prispropositionen
behandlas skulle vidta åtgärder
för att förbättra jordbrukets lönsamhet.
Men, herr Johanson i Västervik,
prispropositionen är en årligen återkommande
företeelse som framläggs efter
förhandlingar mellan jordbrukets
förhandlingsdelegation och regeringen.
Den tillkommer på grund av indexförändringar,
kostnadsstegringar o. s. v.

1967 års principbeslut om jordbruket
tillkom i syfte att planera och dra upp
riktlinjer för det framtida jordbruket
på lång sikt. Det är sålunda här en väsentlig
skillnad. 1967 års jordbruksbeslut
gäller produktionsvolymens storlek,
deltidsjordbruken, skogskompletteringar
till jord- och skogsbruk o. s. v.,
således jordbrukets rationalisering i
framtiden.

Det har nu gått tre år sedan detta
beslut fattades, och det har tydligen
gått herr Johanson i Västervik spårlöst
förbi, i varje fall att döma av hans
inlägg i debatten. Vi reservanter vill på
grundval av de erfarenheter som gjorts
nu göra erforderliga ändringar på vissa
punkter och därigenom åstadkom -

ma förbättringar för det framtida jordbruket.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är tydligen ganska
svårt att få herr Krönmark att förstå
att statistik inte säger allt. Det är ju
ganska farligt att tro något sådant. En
man som hade sett att medeldjupet i
en sjö var en meter, hoppade i utan att
kunna simma. Men det fanns hjälpsamma
människor i närheten som drog upp
honom och frågade, hur han kunde
hoppa i sjön när han inte var simkunnig.
»Jo», sade han, »jag har sett på
sjökortet att medeldjupet inte är mer än
en meter.» Så kan det gå om man alltför
mycket fångas av statistik.

Jag har inte bestritt att de inkomstuppgifter
som här redovisats kan vara
riktiga, men jag har sagt att det i den
landsdel som herr Krönmark och jag
representerar är mycket svårt att hitta
en industriarbetare med de inkomster
som här angetts.

Till herr Persson i Heden vill jag
säga att det ju är riksdagen som fastställer
priserna på jordbruksprodukter
alt gälla från och med den 1 juli innevarande
år. Det är då klart att det inte
finns något som hindrar herr Persson
i Heden att motionera i ärendet, så att
riksdagen får pröva den prissättning
som herr Persson i Heden anser vara
skälig för att ge jordbrukarna den inkomst
som han finner motiverad.

Låt mig, herr talman, inte polemisera
med herr Persson i Heden utan bara
säga att det i 1967 års jordbrukspolitiska
beslut också ingick, om jag minns
rätt, att stödet till jordbruket skulle utformas
så att det underlättade jordbrukets
anpassning till en större marknad.
Även om vi i dag inte har anknytning
till EEC, kan vi kanske se fram emot
en sådan.

Generaldirektör Ingvar Widén framhöll
i sitt tal vid Lantbruksveckans öppnande
den 9 mars i år bl. a. att en »an -

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

knytning till en större europeisk marknad
får förutsättas medföra att det
svenska jordbruket erhåller samma villkor
som medlemsländerna i EEC nu
har och att man sålunda i ett sådant
läge får räkna med gemensamma priser
och en i princip fri handel över
medlemsländernas gränser av jordbruksprodukter».
Så långt generaldirektör
Widén. Det skulle kanske vara mindre
välbetänkt om riksdagen nu gjorde ett
sådant ställningstagande som skulle leda
till ett uppbromsande av det svenska
jordbrukets anpassning till förhållanden
med minskade handelshinder.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
på att tala om motionerna. Det har herr
Johanson i Västervik och hans meddebattörer
redan gjort. Jag har begärt ordet
för att något erinra om de principer
som ligger bakom 1967 års jordbruksbeslut
och möjligen också för att ställa
några försynta frågor.

Herr Hansson i Skegrie förklarade i
sitt första anförande att utvecklingen
visar att de som var oppositionella mot
1967 års jordbruksbeslut har fått rätt.
Han stöder detta på att det har gjorts
och alltjämt pågår utredningar om ändringar
i 1967 års jordbruksbeslut. Det
är väl i och för sig riktigt. Men om jag
inte missminner mig alldeles sades vid
behandlingen av 1967 års proposition
klart ut, att den fortsatta utvecklingen
skulle hållas under kontinuerlig uppsikt
och att man skulle vidta de åtgärder
som ansågs kunna komma att erfordras
för afl rätta det som kunde visa sig vara
mindre lämpligt. Det är väl detta som
nu pågår, och det skulle vara mycket
olyckligt om man statiskt skulle låsa
sig vid ett beslut utan att kunna ändra
på det. Tvärtom: gången brukar väl
vara den att man tror sig om att kunna
förutse saker och ting, man fattar ett
beslut, men sedan visar kanske utvecklingen
att det på den eller den punkten
möjligen hade varit bättre att ytterliga -

Jordbrukspolitiken

re pröva saken och försöka komma fram
till andra beslut.

Men vad var det som låg bakom 1967
års beslut? Reservationen är ju en borgerlig
paketreservation mot beslutet,
och den inrymmer många motioner. Jo,
bakom beslutet låg att det -— som det väl
alltid har varit, kanske med undantag
för tiden under och efter första världskriget
— var dåligt ställt för jordbrukarna.
Det var en grupp som hade stora
bekymmer. Vi var väl alltmänt överens
om att det fanns alldeles för mycket
jordbruk i detta land. Dessutom var det
övervägande antalet jordbruk småjordbruk
— småbruk helt enkelt — som inte
kunde ge sina ägare en inkomst, jämbördig
med andra gruppers. Alla ansåg
att något måste göras åt detta.

Vi socialdemokrater har ju haft vår
linje härvidlag, nämligen att det inte
bara gäller att rationalisera jordbruket
utan också att se till att antalet jordbrukare
kan minskas och att jordbrukare
kan föras till andra och mera välbetalda
yrken. Var skulle vi ha stått här i
landet i dag, om inte denna politik hade
vunnit anklang? Det är ett välkänt faktum
att ju större andel jordbruket har
i ett land, desto lägre är standarden, och
ju mera utvecklat ett land är i industriellt
avseende, desto högre standard
har det. Det har också visat sig att de
svenska jordbrukarna har varit utomordentligt
duktiga att rationalisera, inte
bara när det gällt att skaffa den maskintekniska
utrustningen o. s. v. utan också
när det gällt att driva upp avkastningen.
Detta har medfört att vi fortfarande
på vissa områden har stora livsmedelsöverskott.
Tänk på smörberget, som är
typiskt inte bara för oss utan också för
Finland och i stort sett för Europa i övrigt.
Vi måste komma till rätta med detta
problem, så att vi allmänt sett inte
producerar mer än vad vi behöver för
vår egen försörjning. Detta har vi varit
ense om, och ingen vill väl egentligen
förneka att det är riktigt. Oavsett vilket
läger man tillhör har man nog bekänt

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

sig till dessa principer.

Det finns några avsnitt i reservationen
som jag skulle vilja ha förtydligade.
På s. 9—10 sägs det: »I motionerna
framhålls att en av grundtankarna i
1967 års beslut var att man genom att
ge utrymme åt import till världsmarknadens
mycket låga priser medverkade
till att livsmedelspriserna genomsnittligt
kunde sänkas inom landet. I förhandlingarna
om Nordek synes man
emellertid, framhåller motionärerna,
från svensk sida vara beredd att acceptera
en supplementimport från Danmark,
som skulle betalas till svenska
producentpriser.» Sedan följer en formulering
som jag inte vet om jag kan
tolka riktigt: »I den mån import av
livsmedel från utvecklingsländerna sålunda
begränsas minskar givetvis styrkan
i angivna skäl för produktionsminskning.
Enligt utskottets mening kan
det ifrågasättas om det vid sådant förhållande
är motiverat att eftersträva en
så stark krympning av den svenska
jordbruksproduktionen som förutsattes
i 1967 års riksdagsbeslut.» Jag skulle
vilja fråga: Menar reservanterna att ett
bibehållande av vår nuvarande självförsörjningsgrad
skulle motivera och
rättfärdiga en begränsning av livsinedelsimporten
från utvecklingsländerna?
Det är litet otydligt utsagt.

I något motionspar anförs det att
Sverige är ett småbrukarland — ett förhållande
som jag själv inledningsvis berörde
och som även andra talare har
anknutit till ■— och att 80 procent av
de svenska jordbruken har en åkerareal
understigande 20 hektar. Motionärerna
och, såvitt jag förstår, även reservanterna
vill att dessa jordbruk skall
göras bärkraftiga. Hur skall det gå till?
Skall det ske genom höjda livsmedelspriser,
skall det ske genom statlig understödsverksamhet
eller skall det ske
genom ytterligare teknisk rationalisering?
Beroende på svaret uppställer sig
en ny fråga: Kan jordbrukare med jordbruk
på under 20 hektar själva bära

kostnaderna för den erforderliga maskinella,
byggnadstekniska och agrara rationaliseringen?
Enligt min uppfattning
är det helt omöjligt att få en sådan lönsamhet.
Vem skall då betala? Är det meningen
att staten skall svara för dessa
kostnader?

Oavsett vem som skall svara för rationaliseringskostnaderna
tror reservanterna
att driftlönsamheten på jordbruk
understigande 20 hektar i allmänhet
kan ge deras brukare en med andra
jämförliga grupper likvärdig standard
utan mycket kraftigt höjda priser på
jordbrukets produkter? Jag tror att en
driftig brukare genom specialproduktion
mycket väl kan klara sig på ett
jordbruk av den storleken, men vi kan
inte ha specialproduktion över hela linjen;
i stor utsträckning måste det bli
sedvanlig jordbruksproduktion. Nu får
man förutsätta att en sådan politik skulle
medföra en ökande produktion. Våra
jordbrukare är nämligen, som jag tidigare
har framhållit, dugliga och duktiga
yrkesmän, och de skaffar sig i allt
högre utsträckning utbildning. Sådan
utbildning kommer kanske för övrigt så
småningom att krävas av statsmakterna
— i instruktionerna för lantbruksnämnderna
talas redan om att det är värdefullt
om man skaffar sig utbildning.

Vad skall vi då göra med överskottet?
Skall vi sälja till EEC eller skänka till
u-länderna? Vem skall bära förlusterna?
Skall jordbrukarna liksom nu göra det
eller skall staten göra det? Om jordbrukarna
själva skall bära förlusterna
kan jag inte förstå att de kan ha något
intresse av en sådan överproduktion.

Jag vill ställa en fråga som jag skall
försöka besvara själv innan jag lämnar
talarstolen. Varför har jordbruket blivit
efter i utvecklingen inkomstmässigt?
Man kan väl inte behålla ett yrke i samma
form som det haft i alla tider? Detta
skall naturligtvis inte tas rent bokstavligt
— det har skett en stark utveckling
— men jag syftar framför allt
på storleken av jordbruken. De mindre

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

jordbruken kan inte hävda sig. Det finns
ett näraliggande exempel, nämligen
hantverket. Varför har det i stort sett
försvunnit? Jo, det har inte kunnat
hävda sig i industrialismens tidevarv.
Varför ser det ut som om även en del
industrigrenar skulle gå samma väg? Jo,
de kan inte hävda sig i konkurrensen.
Det måste man kunna göra om man skall
fortleva — d. v. s. fortleva på villkor
som inkomstmässigt är likvärdiga med
andra jämförliga grupper — för att använda
ett uttryck som har använts mycket
i sådana här sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall omedelbart
svara herr Trana på hans fråga, om vi
tror att det går att med hjälp av priserna
göra dessa mindre jordbruk bärkraftiga.
Det tror vi naturligtvis inte.
Men det finns många andra åtgärder
som kan vidtas, t. ex. skogskomplettering
till de gårdar för vilka detta är
möjligt. Men den åtgärden har man sagt
nej till. Det är också möjligt att genom
strukturrationaliseringar lägga samman
mindre gårdar och ge dessa garantilån
härtill. Det vägrar man också att göra.
Jag frågar därför herr Trana: På vilket
sätt vill herr Trana få bort de små
jordbruken ■— ty han säger ju att vi
måste minska antalet jordbrukare? Det
bör man i så fall göra genom att underlätta
rationaliseringen så att jordbrukarna
med statliga garantilån kan
lägga ihop sina gårdar eller på annat
sätt höja bärkraften. Menar herr Trana
att de mindre jordbrukarna skall »drivas
bort» från sina gårdar på något annat
sätt? Det kan väl inte vara riktigt.

Jag noterar med tacksamhet att herr
Trana säger att man aldrig skall handla
statiskt och att man inte heller skall

Jordbrukspolitiken

göra det när det gäller jordbruksbeslutet.
Det är detta som vi reservanter också
är ute efter; vi vill få ändrat vad vi
anser felaktigt liksom regeringen själv
har börjat ändra vad den anser felaktigt.
Om vi kan vara överens om att vi
inte skall handla statiskt kan vi säkerligen
hjälpas åt att rätta till felaktigheterna.

Herr KRÖNMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att herr
Trana argumenterar minst sagt demagogiskt
när han utgår från att 80 procent
av enheterna är under 20 hektar
och menar att prisökningar är förutsättningen
för att dessa jordbruk i dag
skall bli rationella och lönsamma. Nej,
vad som behövs är att vi får ett sådant
företagsekonomiskt klimat för det svenska
jordbruket att det blir möjligt att
göra fusioner mellan jordbruksföretagen
på samma sätt som inom näringslivet
i övrigt. Dithän kan man naturligtvis
inte nå om man helt går förbi prismekanismen.
Men då målar herr Trana
upp en vision av stora överskottslager,
och han talar om smörberget. Men herr
Trana vet väl att »smörberget» här i
landet i dag bara består av 1,5 kg per
person. Detta är alltså i dag inte något
problem, och det är inte säkert att det
blir något problem i framtiden heller.

Men om man har en prispress på jordbruket,
så tvingas jordbrukarna för att
kunna försörja sig att intensifiera driften
och producera mer och mer. Tvärtemot
vad herr Trana anser vill jag alltså
hävda att ju mer man pressar priserna
på jordbruksprodukterna i partiledet,
desto mer tvingas de jordbrukare
som så att säga är tvungna att sitta kvar
på sina fastigheter att producera och
desto större överskott får vi. På det sättet
kan vi inte lösa problemet med den
långsiktiga jordbrukspolitiken.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Visst, herr Trana, im -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

porterar vi från u-länderna. Vi importerar
därifrån bl. a. sådana varor som vi
själva inte kan producera, t. ex. sydfrukter
och andra liknande produkter.
Men menar herr Trana att vi skall medverka
till att det antal människor ■—
15 eller 20 miljoner — som i dag svälter
ihjäl på grund av livsmedelsbrist ökas
till kanske det dubbla? Bara för att vi
därifrån skall köpa våra livsmedel? Är
det vad man i detta sammanhang avser
med u-hjälp?

Deltidsjordbruken är inte bara en sysselsättningsfråga
utan även en trivselfråga.
Det finns oändligt många människor
som vill ha ett deltidsjordbruk
vid sidan av annan sysselsättning för
att därmed kunna bo under mer miljövänliga
förhållanden. Deltidsjordbruken
är också som jag tidigare sagt eu bostadspolitisk
fråga. Genom deltidsjordbruken
kan många människor dra nytta
av de goda bostäder som finns i landet
men som annars skulle stå outnyttjade.
Det är också en arbetskraftsreservfråga.
Många av dessa deltidsjordbrukare
kan i krissituationer på något
område sättas in i arbetslivet.

Deltidsjordbruken är alltså inte bara
en jordbrukspolitik fråga, utan det är
en mängd andra aspekter som här kommer
in i bilden. Erfarenheterna i detta
avseende under de tre år som gått sedan
1967 bekräftar att den borgerliga
minoriteten också på den punkten hade
rätt.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade att de mindre jordbruken borde
kompletteras med skog men ansåg att
detta hade omöjliggjorts. Men så är ju
inte alls fallet. Jag har suttit i lantbruksnämnden
så länge att fyra landshövdingar
hunnit vara ordförande under
den tiden, och vi har aldrig någonsin
vägrat rationalisera ett familjejordbruk
genom att tillföra det jord och skog.
Det blir i allmänhet bägge delarna. Jag
vet att herr Hansson har en annan upp -

fattning, men för den talar i varje fall
inte de erfarenheter jag har.

Herr Hansson i Skegrie frågade på
vilket sätt jag ville ha bort småjordbrukarna.
Det finns inte någon patentlösning,
men problemet löser sig så
småningom självt. Yi har framfört tanken
—- och den har ni accepterat —
att man när dessa småjordbrukare kommer
upp i en viss ålder kan ge dem
äldrestöd. Detta äldrestöd är måhända
i dag otillräckligt, men den saken får
man i så fall se över. Att ställa frågan,
om meningen är att dessa jordbrukare
skall drivas bort, är barockt. Vi är säkert
helt överens om att de har precis
samma rätt som alla andra människor
i detta land att behandlas med varsamhet
och humanitet.

Herr Krönmark tyckte att jag debatterade
demagogiskt. Det är möjligt att vi
har olika uppfattningar om vad som är
demagogik. Han sade också att vi måste
ha ett gynnsamt företagsekonomiskt klimat.
Det tycker jag nog att vi har. Man
kan ju ha olika uppfattningar, men jag
tror att vi från vissa synpunkter leder
när det gäller att åstadkomma ett gynnsamt
företagsekonomiskt klimat — jag
tänker t. ex. på bolagsbeskattning och
liknande. Vi har i åratal givit jordbrukarna
ett kraftfullt stöd för att hjälpa
dem alt rationalisera och att skaffa sig
tillräckligt med mark för att få drägliga
inkomster. Så sent som förra året
förbrukades bara 80 procent av de medel
som vi anslog. Trots detta har vi
ökat innevarande års anslag med 50
miljoner kronor.

Herr Krönmark sade vidare att vi i
dag inte har något smörberg. Varför,
frågar jag. Jo, det är väl därför att jordbrukarna
själva bedömt det som gynnsamt
att slakta ut en massa kor; 70 000
har om jag inte minns fel slaktats ut
under innevarande säsong.

Herr Persson i Heden höll med om att
vi skall importera från u-länderna, och
vi är då helt överens. Varför han frågade
mig, om vi skall medverka till att

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

flera människor skall svälta ihjäl förstår
jag inte. Jag tror inte vi har medverkat
till det.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det talas i dag mycket
om en förtroendekris mellan näringslivet
och statsmakterna. I första hand
avser man då naturligtvis industrin,
inte minst de mindre och medelstora
företagen — de s. k. familjeföretagen.
En nyligen genomförd enkät visade att
man inom familjeföretagen hade mycket
litet förtroende för herr Palme och
herr Wickman; det var bara 2 procent
som hade förtroende för dem. Några
fler hade förtroende för herr Sträng,
dock inte så många att man kan säga
att han fick godkänt.

Jag tror att man kan tala om en begynnande
förtroendekris också mellan
lantbruket och statsmakterna — lantbruken
är ju vanligen familjeföretag. Man
börjar ifrågasätta statsmakternas vilja
att åstadkomma lönsamhet i jordbruket.
lag blev litet förskräckt när jag hörde
herr Trana resonera om hur vi skall
bära oss åt för att bli av med alla de
mindre jordbruk vi har i vårt land. Jag
tror sannerligen inte att vi behöver vidta
några åtgärder. Det sker en mycket
hastig bortgång av mindre jordbruk.
För det behövs ingen åtgärd; tvärtom
skulle man väl vilja bromsa denna utveckling,
som gör att landsbygden avfolkas
så oerhört kraftigt.

Det råder missförhållanden inom
jordbruket i dag — jag tänker t. ex. på
skördeskadeskyddet som vi diskuterade
för en tid sedan här i riksdagen. Det
allvarligaste missnöjet bottnar i att lönsamheten
under senare år så avsevärt
försämrats. 1967 års beslut om riktlinjerna
för framtiden innebar ju bl. a.
att i jordbruket sysselsatta personer
skulle få möjlighet att bli delaktiga i
den allmänna standardstegringen, men
hur har det gått? Ja, det har nämnts
tillräckligt mycket om detta tidigare
i debatten. Jag vill endast hänvisa till de

Jordbrukspolitiken

siffror som är angivna i en av motionerna
och som är hänförliga till den
officiella statistiken. Det enligt min mening
allvarligaste med dessa siffror är
den trend som man där ser, nämligen
att jordbrukarinkomsten visar en ständigt
sjunkande tendens både för 20-hektarsgården och 40-hektarsgården.
Man har all anledning tro att 1969 kommer
att visa ännu lägre inkomster än
1968 som är det sista redovisade året.
Vad som naturligtvis är mycket allvarligt
är de siffror som herr Hansson i
Skegrie har nämnt med mycket låga
timersättningar för jordbrukets del, något
som inte framgår av den officiella
statistiken.

Om en raket, som är inställd för att
träffa ett visst mål, avviker kraftigt från
kursen, vidtar man åtgärder så fort
som möjligt för att rätta till kursen och
få den att gå mot det rätta målet. På
samma sätt borde man göra inom jordbruket.
Det är uppenbart att man där
fjärmar sig alltmer från jämlikhetsmålet.
Jag tycker det är förvånansvärt att
man från utskottsmajoritetens sida inte
vill vara med om att inom ramen för
avtalet försöka vidta åtgärder så att
man kan få en annan utvecklingstrend
än den vi har för närvarande.

Utskottet avvisar här alla förslag och
säger t. ex. på s. 4: »Utskottet har inte
kunnat finna att vad som i förevarande
motioner anförts motiverar ett frångående
av nu gällande riktlinjer i fråga
om prissättningen på jordbrukets produkter.
»

Det är just prissättningen som har
varit orsak till den trend som jag nyss
beskrev, beroende på att vi har haft en
ogynnsam utveckling av världsmarknadspriserna
vilket har medfört att våra
inhemska priser har legat för lågt.

Om man inte vill blunda för denna
utveckling är det alldeles uppenbart att
man måste — i första hand inom ramen
för systemet — vidta åtgärder för att
rätta till denna eftersläpning. Man frågar
sig om inte talet om jämlikhet har

7 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Jordbrukspolitiken

någon relevans för lantbrukets del.

Jag skulle, herr talman, vilja peka på
ytterligare ett par frågor som har tagits
upp i motioner och i reservationen. I
en av motionerna har jag tillsammans
med kamrater fört fram att man bör få
rationaliseringsstöd även för deltidsj
ordbruket när detta har betydelse för
miljö- och landskapsvården. Det finns
naturligtvis även många andra skäl för
alt man i vissa fall bör stödja deltidsjordbruket.
Jag tror emellertid att just
landskapsvårdssynpunkten är ett av de
allra viktigaste, ty det visar sig att om
jordbruket försvinner i de bygder, som
man av miljöskäl vill ha öppna, blir
det kolossalt dyrbart att med andra åtgärder
behålla det öppna landskapet.
Det blir betydligt billigare att vidta åtgärder
så att lantbrukarna kan stanna
kvar där. En åtgärd är då t. ex. att man
ger kreditgarantistöd för dessa jordbrukare.

En annan fråga som har berörts i
motioner och i reservationen är det
kombinerade jord- och skogsbruksföretaget.
Herr Trana sade att i hans lantbruksnämnd
innebär detta inga problem,
men uppenbarligen kan det innebära
problem på andra håll. Bestämmelserna
är ju sådana, att i första hand
hänsyn skall tas till lantbruksdelen, och
endast om den är lönsam kan kreditgarantistöd
lämnas. Det borde vara helt
naturligt att den samlade enheten skall
avgöra om kreditgarantistöd skall utgå
eller icke. Om man kan få eu lönsamhet
på såväl skogsbruk som jordbruk i kombination
bör självfallet kreditgarantistöd
utgå.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord också om den animalieproduktion
som tillåts vid sidan av jordbruket
och som har tagits upp i reservationen,
där vi menar att man bör
vara mycket mera återhållsam med denna
produktion än man är för närvarande.
Jag anser att det finns god anledning
till det, dels därför att denna produktion
påverkar marknadssituationen ne -

gativt, dels, och framför allt, därför att
den medför betydande nackdelar för
miljön. I vårt län, Södermanland, har
vi för närvarande en ansökan om att få
en fläskfabrik förlagd i närheten av
Malmköping. Det finns en mycket stark
opinion i bygden mot att tillstånd skall
lämnas för uppförande av den fabriken.
Jag hoppas för min del att denna ansökan
kommer att avslås, trots att naturvårdsverket
har tillstyrkt uppförandet.
En fläskfabrik som förlädes dit
skulle från miljösynpunkt innebära en
väsentlig försämring för den bygden.

Herr talman! Jag skall här inte gå in
på alla andra frågor; de har berörts tillräckligt
mycket här förut av andra talare.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Min vän Eric Johanson
i Västervik talade för en stund om ett
synnerligt intressant sjökort, nämligen
ett som visade ett medelvattendjup på
en meter — detta hör väl knappast till
denna debatt, eftersom det nu pågår en
jordbruksdebatt som varken rör fiske
eller sjöfart, men nog tycker jag att det
i annat sammanhang skulle vara intressant
att se hur det sjökortet är beskaffat
som kan se ut på det viset.

Jag tycker nog att det är ganska rimliga
krav som reservanterna ställer.
Man pekar på en rad områden som bör
uppmärksammas och där utvecklingen
enligt motionärernas och reservanternas
uppfattning inte har varit tillfredsställande.
Man syftar på vissa jämkningar i
utformningen av rationaliseringsbestämmelserna.

Jag vill instämma i vad herr Berndtsson
har sagt tidigare beträffande det
mindre jordbruket, men jag vill tillägga
att det är behövligt med en mjukare
bedömning av kraven på jordbruksdelens
omfattning när det gäller rationaliseringsstöd
till kombinerade jordbruks-
och skogsbruksfastigheter. Herr
Persson i Heden har ju varit inne på

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

detta problem tidigare. Det kanske är
så, som man här har nämnt, att de ekonomiska
resurser som står till förfogande
inte har tagits i anspråk i full
utsträckning, men detta kan helt enkelt
bero på att det har gjorts en alltför
sträng bedömning i det ena eller andra
avseendet. För min del finner jag det
angeläget att myndigheterna beaktar
bl. a. de möjligheter som finns till en
successiv utbyggnad av fastigheterna
och inte säger nej till rationaliseringsstöd,
även om den rationaliserade fastigheten
inte omedelbart uppnår en tillfredsställande
storlek och bärkraft.
Detta kan nämligen också vara en bra
väg att anpassa jordbruket till den större
marknad som vi väntar skall komma.

Sedan vill jag bara till herr Trana
säga, att jag har tolkat reservanternas
skrivning på det viset — och de skriver
det tydligt — att det inte är huvudprinciperna
när det gäller rationaliseringen
som de anmärker på, utan att vad
de önskar är en kartläggning av resultatet
hittills samt en jämkning av de regler
som föreligger. Jag tycker detta är
ett ganska rimligt krav, som riksdagen
borde kunna gå med på att uppfylla.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
vad som är kvar av 1967 års jordbruksbeslut,
om man skulle gå med på denna
reservation med alla dess krav på olika
områden.

Jag har inte fått svar på de frågor
som jag ställde, då det talats om 7 procents
eftersläpning inkomstmässigt: Vilka
är det som skall betala det? År det
konsumenterna eller är det staten som
skall betala det? Det är väldigt viktigt
kanske just nu när det är valår. Ge ett
besked på den punkten! Skall det bli
livsmedelsfördyringar som följd av det
eller skall man på andra vägar lösa
frågan? Om livsmedelspriserna höjs,
finns det som vi vet någonting som heter
livsmedelskostnadsindex. Det påver -

Jordbrukspolitiken

kar de krav som sedan lönemässigt kommer
att framställas från olika håll. Då
kommer vi in i en ny omgång, en ny cirkel.
Är det så vi skall ha det?

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men låt mig bara säga ett par
saker helt kort. Talet om att medeldjupet
i sjön var en meter gick tydligen
inte alls in. Jag kanske kan uttrycka mig
litet klarare, om jag säger att en inkomsttagare
på 15 000 kronor har mycket
svårt att leva på den inkomsten.
Han har mycket liten tillfredsställelse
av att veta att det finns andra inkomsttagare
som har inkomster på kanske det
dubbla. Hans förhållanden påverkas
inte av att andra har så mycket större
årsinkomster. Så enkelt är det, herr
Antby, och nu hoppas jag, att talet med
vattendjupet på en meter kan gå in.

Till herr Hedin, som framhöll, att
problemet och trenden beträffande
jordbrukets möjligheter att klara sig
ligger i frågan om prissättningen på
jordbrukets produkter, vill jag åberopa
vad jag tidigare har sagt: Vi kommer
att i riksdagen inom den närmaste tiden
få behandla en prisproposition vari
föreslås, att vi skall ge jordbrukarna ytterligare
200 miljoner. Om man inte
anser att det är tillfredsställande, får
man väl motionera och säga vilka priser
man vill ge jordbruket för att jordbrukarna
skall få en tillfredsställande
inkomst.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Tranas fråga vad resultatet kommer att
bli för svensk jordbrukspolitik, om man
bifaller denna reservation, vill jag säga,
att reservanterna själva klart motiverat
det tidigare här i dag. Men jag vill till
protokollet få intaget vad reservanterna
själva har skrivit: »Emellertid finner
utskottet inte att huvudprinciperna
för jordbrukspolitiken behöver ändras.
De förslag som i det föregående har

Nr 18

Fredagen den 17 april 1971)

Jordbrukspolitiken

redovisats rör väsentligen sådana modifieringar
i tillämpningen som bör kunna
genomföras inom ramen för 1967 års
beslut.»

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
begärt ordet nu, men jag är tacksam för
att jag får svara herr Antby. Jag vill
säga att efter det att man skulle gå med
på vad som föreslås i reservationen,
skulle nog 1967 års jordbrukspolitik;!
beslut se ut ungefär som ett fisknät.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Till herr Johanson i
Västervik vill jag säga att vad vi nu diskuterar
här är huvudprinciperna, de bestämmelser
som skall gälla för framtiden.
Vi har visserligen riktlinjer uppdragna
sedan 1967, men såsom har
framhållits av flera talare här har regeringen
själv vidtagit en hel del ändringar
under tiden sedan dess. Vi föreslår
ytterligare en del ändringar. Det
är det vi skall ta ställning till i dag. Den
prisproposition som vi kommer att få
ta ställning till har ju som bakgrund
eu överenskommelse som är betingad av
vad som nu gäller principiellt. Det ligger
på ett helt annat plan, herr Johanson
i Västervik.

Herr HANSSON i Skegrie (ep);

Herr talman! Herr Trana frågade hur
man skall kunna uppnå inkomstlikställighet,
men statsmakterna har ju lovat
inkomstlikställighet. Hur har ni själva
tänkt er att detta skall kunna åstadkommas?
Var det kanske bara tomt prat
när ni talade om inkomstlikställighet?

Herr Trana sade vidare att det inte är
så mycket kvar av jordbruksbeslutet om
man också gör de ändringar som reservanterna
påyrkar. Det är naturligtvis
alltid en tröst att det, oavsett hur stora
bristerna än är då det gäller det som är
kvar, ändock finns något kvar. Med
tanke på herr Trana skulle man kunna
säga: Hurra för det lilla som är kvar!

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag sade till herr Hedin
att vi i riksdagen kommer att få behandla
propositionen om jordbrukets
prissättning om ett par veckor. Han
framhöll att orsaken till inkomsttrenden
inom jordbruket ligger i prissättningen
på jordbrukets produkter. Men
då, herr Hedin, finns det möjligheter
att i samband med behandlingen av den
propositionen motionera och göra framstötar
för att jordbrukarna skall få den
inkomst som de anses behöva. Jag förmodar
att herr Hedin då kommer att
redovisa vilka priser han vill åsätta
jordbruksprodukterna, så att jordbrukarna
kan bli tillgodosedda.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
påpekade med all rätt att den socialdemokratiska
politiken förutsätter att man
skall uppnå inkomstlikställighet mellan
jordbrukarna och med dem jämförbara
grupper. Han frågade hur vi själva tänkt
oss att det skall kunna åstadkommas.
Men hur har detta verkligen kunnat
undgå herr Hansson i Skegrie som ändå
är jordbruksutskottets ordförande?

Enligt vår mening skall jordbrukarna
få tillräckligt stora jordbruk, så att det
verkligen går att existera på dem, och
sedan några år tillbaka har vi väl främst
försökt skapa familjejordbruk av en
storlek som kan ge full sysselsättning
åt minst två man. Vi vill stödja familjejordbruken,
men jag önskar också framhålla,
att vi inte vill sätta några gränser
för någon form av jordbruk, utan
det bör få vara fri tävlan mellan jordbruk
av olika storlek. Jag vill understryka
detta eftersom herr Hansson berörde
saken i ett tidigare anförande.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
tycks ha svårt att begripa det
här. Han kan inte hålla med om att vi
skall eftersträva en annan och bättre
anpassning till världsmarknadspriserna,

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

som gör att jordbruket följer med vid
en kraftig sänkning av dessa. Den principen
kan vi besluta om i dag, ty det
har inte med prispropositionen att göra.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
konstatera att herr Johanson i Västervik
inte ens i debattens slutskede har
fått klart för sig vad vi i dag diskuterar.
Inte en utan flera gånger har jag framhållit
att vi nu diskuterar principbeslut
om jordbrukets framtid. Prispropositionen
rör ju frågor om jordbrukets
prissättning och återkommer varje år.

Det frågades hur mycket som blir
kvar av 1967 års beslut. Det beror på
olika faktorer. Jag vill bara upplysa
herr Johanson i Västervik och herr
Trana om att det 1967 förelåg precis
samma förslag som de som i dag återfinns
i motioner och som reservationsvis
framförts i utskottet. Det är de förslagen
vi nu diskuterar; det är principerna
om jordbrukets framtid det här
gäller.

Om det inte blir något kvar av innehållet
i jordbruksbeslutet 1967, så beror
det på att vi den gången fattade ett
felaktigt beslut och därför nu behöver
en ny jordbrukspolitik för att trygga
jordbrukets framtid och därmed Sveriges
livsmedelsförsörjning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Nej, herr Trana, det haj''
ingalunda undgått mig att strukturrationaliseringen
är ett viktigt led i försöken
att skapa bärkraftiga enheter som
ger inkomstlikställighet, men det är vägarna
dit som vi inte är ense om.

Den största delen av jordbruken, inte
mindre än 88 procent, är sådana som
har mindre än 30 hektar, och de bedömes
tyvärr ofta vara av det slaget att
de icke bör komma i åtnjutande av garantilån.
Förra året lämnades t. ex. i
Stockholms län inte ett enda garantilån
för jordförvärv till egendomar under 30
hektar. Vad vill herr Trana göra av alla

Jordbrukspolitiken

jordbruk under den gränsen? Skall vi
göra de stora jordbruken ännu större
och låta de övriga klara sig bäst de vill
och kan?

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag talar från talarstolen
för att bättre göra mig hörd; jag
förstår att det tidigare har uppstått något
missförstånd mellan herr Hedin och
mig.

Herr Hedin sade att prissättningen på
jordbrukets produkter är orsaken till
att jordbrukarna har lägre inkomster.
Jag säger då att vi kommer att behandla
propositionen om jordbrukspriserna
om några veckor, och då finns
det möjligheter att här göra framstötar
för att åstadkomma sådan justering av
prissättningen att vi kommer bort från
den trend som herr Hedin talade om.
Det är ju ändå riksdagen som beslutar
om prissättningen.

Nu är emellertid motionstiden för
prispropositionen utgången, och då vill
jag fråga herrar Hedin och Persson i
Heden: Har herrarna motionerat?

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag vill göra en kommentar
till herr Perssons i Heden anförande.
Herr Persson säger att för den
händelse det inte blir något kvar av
1967 års jordbruksbeslut får man finna
sig häri. Om man plockar bort det allra
mesta som inryms i detta beslut, blir
det ju inget kvar. Om man säger sig vilja
hålla fast vid detta beslut, såsom
man trots allt gjort i reservationen,
måste det betraktas mera som en läpparnas
bekännelse.

Herr Hansson i Skegrie säger å andra
sidan att vi inte vill hjälpa småjordbruken.
Jo det är vad vi vill. När del
inte finns något ntbud — herr Hansson
hänvisade därvidlag till Stockholms län,
som jag själv representerar — kan vi
emellertid inte göra så mycket åt det.
Vi beklagar i lantbruksnämnden att del
inte finns något utbud, så att vi kan

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester

göra rationaliseringar. Men vi vill naturligtvis
inte heller satsa på att jordbruk
av den nämnda storleksordningen
skall bli bestånde, såvida de inte bedriver
någon form av specialodling. Det
ingår i vår instruktion att göra en ekonomisk
kalkyl, som visar huruvida jordbrukaren
i fråga kan få en dräglig bärgning
på sitt jordbruk efter det att hjälpåtgärder
satts in. Jag anser att man bör
vara så pass hederlig mot den som ansöker
om hjälp att man undersöker om
vederbörande verkligen kan existera på
sitt jordbruk. Det är ett krav att jordbruksnämnderna
skall göra detta, och
det bör jordbrukarna vara tacksamma
för.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
82 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297), och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarlig biograffilm;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner om
barntillägg till folkpension,

nr 23, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter,
och

nr 24, i anledning av motioner om
förbättring av adoptivföräldrars ställning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar
vid beräkning av semester

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
angående rätten att tillgodoräkna enstaka
arbetsdagar vid beräkning av semester.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:881 av herrar Österdahl och Eric
Peterson samt II: 1037 av herr Westberg
i Ljusdal.

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester

I motionerna vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om sådant
förslag till ändring i semesterlagen
att även enstaka arbetsdagar grundar
rätt till semester i form av semesterlön
eller särskild semesterlön».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:881 och 11:1037
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Ilamrin-Thorell, herr Österdahl och fru
Freenkel (samtliga fp), som ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:881 och 11:1037 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
ge till känna vad reservanterna anfört
om semesterförmåner till deltids- och
korttidsanställda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Den motion som förevarande
utskottsutlåtande baseras på är
gammal och välkänd i denna kammare,
men vi har ansett att vi ville komma tillbaka
med den i år igen. Vi tycker nämligen
fortfarande att det är orättvist att
möjligheten att tillgodoräkna semester
för enstaka arbetsdagar skall vara beroende
av hur dessa enstaka arbetsdagar
är förlagda. Rätten till semester beror
inte på hur många timmar man arbetat
en månad utan också på hur
många dagar som man delat upp arbetstiden
på. Om t. ex. en anställd arbetat
40 timmar under en månad på så sätt
att han arbetat fem timmar varje dag
under åtta dagar har han rätt till
semester. Har han — eller jag kanske
skall säga hon, ty det gäller i de flesta
fall de kvinnliga arbetstagarna — däremot
arbetat åtta timmar per dag under
fem dagar, således också sammanlagt
40 timmar, föreligger ingen semesterrätt.
Om en anställd arbetat t. ex. 14

dagar i följd kring ett månadsskifte
med sju dagar i respektive månad får
vederbörande ingen semester, men om
den anställde arbetat åtta dagar i ena
månaden inträder semesterrätt.

Det är detta som vi alltjämt finner
mycket orättvist, och det är som jag antydde
särskilt orättvist mot kvinnorna
som önskar delta i förvärvsarbete. Vi är
alla här i riksdagen eniga om att kvinnornas
utträde på arbetsmarknaden bör
på olika sätt underlättas, och ett av sätten
är ju att erbjuda kvinnorna deltidsarbete.
Det gäller inte bara arbete i
snabbköpsaffärer o. d., utan industrin
har också börjat inse värdet av deltidsarbetande
arbetskraft, inte minst som
en övergång till heltidsarbete. Då tycker
vi att det är rättvist att man, hur
dessa dagar än förläggs i månaden, skall
ha rätt till semester.

Herr talman! Vi vidhåller vårt yrkande
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till ändring i
semesterlagen, så att även enstaka arbetsdagar
kan grunda rätt till semester i
form av semesterlön eller särskild semesterlön.
Jag tycker inte att jag behöver
anföra flera argument för reservationen,
utan jag yrkar nu endast bifall
till denna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Som utskottet här har
framhållit är semesterlagen en sociallagstiftning.
Semesterlagen skall i första
hand bereda arbetstagarna möjlighet
till vila och rekreation. Det finns också
grupper, vilkas förhållanden är sådana
att det kan vara svårt att för dem fixera
en sammanhängande rekreationstid. I
sådana fall kan semesterlön utgå i form
av ett procentuellt tillägg till lönen. Det
finns vissa arbetsområden, t. ex. byggnadsindustrin,
där arbetstagaren får
ut semesterlön om han arbetar en enda
dag. Det finns alltså möjlighet att genom
avtal få fram bättre förhållanden än
dem som lagen föreskriver.

Utskottet hänvisar till detta, och den

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Rätt till sjukpenning vid vård av sjukt barn

lilla grupp som inte arbetar åtta dagar
i följd under en månad har möjlighet
att ta ut en högre lön. På så sätt kan
dessa få en kompensation i lönehänseende,
vilken sedan kan förbrukas när
vederbörande har möjlighet att ta en
viloperiod.

Semesterlagen är i sig själv generös.
Den stipulerar en ram som inte får understigas
men som genom avtal eller individuella
överenskommelser ger utrymme
för bättre förmåner. Jag vill
dock understryka att lagens huvudprincip
är rätten till rekreation. Detta är en
skyddsmekanism i arbetslivet som inte
bör fuskas bort enbart genom att pengarna
skall komma att utgöra det primära.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 25.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall tilll reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Frsenkel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Tliorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flerta -

let av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fru Frsenkel begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 156 ja och
30 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner
om en allmän tandvårdsförsäkring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Rätt till sjukpenning vid vård av
sjukt barn

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
om rätt till sjukpenning vid vård av
sjukt barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! I motionsparet 1:321
och II: 349 berörs svårigheten att klara
tillsynen av sjuka barn. Motionerna har
utmynnat i en begäran att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att familjepolitiska kommittén får
i uppdrag att utreda denna fråga.

Utskottet har i sin motivering för avstyrkande
av motionerna anfört att detta
problem beaktas av olika utredningar.
Bl. a. har nämnts att det kommer
att behandlas av familjepolitiska kommittén.
Eftersom dennas direktiv har
varit svåra att få grepp om när det gäller
dessa sammanhang, har jag haft ett
samtal med socialminister Aspling, som
har bekräftat att frågan kommer att tas
upp till behandling av familjepolitiska

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

kommittén. I och med detta är motionärerna
till freds.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av motion om frivillig sjukpenningförsäkring
för förvärvsarbetande
ålderspensionär; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av motion angående
handeln med begagnade bilar, in. m.,

nr 28, i anledning av motion om obligatorisk
färdskrivare på motorfordon,
m. m., och

nr 32, i anledning av motioner om
vissa åtgärder för ökad säkerhet i trafiken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

Bättre tillvaratagande av odlingsbar
mark

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion om
bättre tillvaratagande av odlingsbar
mark.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Medveten om det orimliga
i att göra invändningar mot ett
enhälligt jordbruksutskott -— där man
kan förutsätta att expertisen sitter —
och det omöjliga i att vinna något gehör
för mina tankar vill jag ändå göra
en deklaration.

Det finns något som enligt min me -

Bättre tillvaratagande av odlingsbar mark

ning inte stämmer — men förmodligen
är felet mitt, när utskottet, jordbrukets
representanter i landet, myndigheter
och tyckare av alla slag förefaller att
vara eniga om att det stämmer. För min
del finner jag dissonans mellan å ena
sidan uppgifterna om produktionens
otillräcklighet och jordarealernas
krympning i en värld som svälter och
där hungerdöden hotar allt fler och å
andra sidan detta lugna besked att allt
är bra. Vi har rätt att förstöra hävdad
jord, vi kan föra odlad mark ut ur produktionen,
vi kan göra tusenåriga åkrar
till asfalt- och betongöknar, vi kan plantera
skog på tegen! Vi kan göra vad vi
vill — och framtiden skall tycka att vi
var kloka. Vi måste låta kommunerna
få tomter och industrierna utrymme på
slätten. Vi måste låta bebyggelsen svälla
kring redan stora städer, även om det
bara finns åkermark att bygga på.

Jag lägger märke till vad utskottet citerar
från statens planverks remissvar i
fjol, vari det framhölls att »resultatet
av den pågående strukturomvandlingen
av samhället ofrånkomligen måste bli
att växande krav ställs på mark för tätorternas
utbyggnad». Jag har mycket
svårt att gå med på detta ord »måste».
Men det är ett förkrossande lugn som
möter i planverkets remissvar, och jag
känner nästan det medlidsamina leendet
mot den ensamme, som envisas att tro
att all odlingsbar mark bör brukas, att
skördarna bör ökas och att vägar till
fördelning av livsmedlen måste sökas.

Hur obegriplig är inte den som har
kvar odlarens kärlek till jorden! Jag
som minns som en rikedom att jag själv
som ung har varit med om att bryta
mark och känt det meningsfyllda däri
— jag måste vara ett unicum. Och trots
att jag vet att det anses löjligt måste jag
än en gång i protokollet få ge uttryck
åt min uppfattning, som jag tidigare
har framfört här i kammaren, att vi
egentligen inte har råd och inte har rätt
att ödelägga en enda kvadratfot jord
som kan bära skördar.

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Bättre tillvaratagande av odlingsbar mark

Och vi har stora utrymmen — precis
som det står i utlåtandet — som inte
bebyggs men som med fördel skulle
kunna bebyggas i stället. Vi måste lägga
våra byggnader på mark som inte
kan bringas i hävd, som inte passar för
livsmedelsframställning — för sådd och
skörd.

Jag skall inte återkomma i denna fråga.
Givetvis vet jag att min röst inte
blir hörd. Men inför redovisningen av
mitt fögderi som människa vill jag säga
till nästa generation att några i dag
ville deras väl och försvarade deras
rätt att finna ärvd och hävdad jord i
behåll, vårdad och förbättrad och redo
att ge en växande mänsklighet rikare
skördar.

Också från miljösynpunkt vore en
ändrad disponering av byggande och
bosättning av ett oerhört stort värde.
Men kapital, tomtägare, kortsynt tätortspatriotism
och snävsynt kommunalpolitik
hindrar en vettig utveckling.

Låt mig slutligen understryka jordbruksutskottets
mening överst på bladets
andra sida där det står om det tämligen
självklara i att man inte tar högvärdig
jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål
om en likvärdig lösning
kan åstadkommas på annan mark.
Detta är egentligen en självmotsägelse
av utskottet — det är min mening som
skrivs. Det finns alltid likvärdiga lösningar.
Och i morgon skall det som vi
kallar likvärdiga lösningar kallas bättre
lösningar, rättfärdiga ställningstaganden.

Till slut måste jag helt stillsamt fråga
efter opinionen. Jag kan väl ändå inte
vara alldeles ensam om min uppfattning? I

detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
är i alla fall alldeles ensam i en uppfattning,
och det är när han påstår att

det i utskottsutlåtandet står att allt är
bra som det är. Det står ingenstans efter
vad jag kan finna. Tvärtom säger utskottet
på slutet i sitt utlåtande: »Det
framstod sålunda som tämligen självklart
att man inte bör ta högvärdig
jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål,
om en från samhällsbyggandets
synpunkter likvärdig lösning
kan åstadkommas på annan för jordbruket
mindre värdefull mark.» Därmed
har utskottet klart sagt att sådan mark
inte skall tas i bruk för tätbebyggelse om
den är användbar för jordbruksdrift.
Ungefär samma uttalande återfinns i
det betänkande som den s. k. riksplaneringen
har lämnat.

Om herr Nilsson i Agnäs minns det
så förde jag i fjol fram ett liknande
spörsmål. Det gällde bebyggelsen i
Malmöhus län där det enligt länsplanen
skall byggas en stad som sträcker sig
från Trelleborg längs hela öresundskusten
upp till Höganäs. Det kanske var med
hänsyn till den debatten som förra årets
jordbruksutskott formulerade meningen
att det är självklart att man inte skall
bebygga högvärdig jordbruksjord.

Yi har alltså en helt annan mening
än herr Nilsson i Agnäs påstår när han
förklarar att vi har sagt att allt är bra
som det är.

Herr NILSSON i Agnäs (in):

Herr talman! Jag slutade mitt anförande
med att påpeka att den mening
på andra sidan i utlåtandet, som även
herr Hansson i Skegrie citerade — att
det är tämligen självklart att man inte
bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk
för tätbebyggelseändamål -—
egentligen är ett understrykande av vad
jag skriver i motionen. Om vi är överens
härom har jag svårt att förstå, att
utskottet inte kunnat besvara min motion
på ett åtminstone något annorlunda
sätt.

Jag kan omöjligen få in i mitt huvud
att det skulle vara uteslutet att i vårt
land finna en likvärdig lösning. Låt oss

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk

som exempel ta trakterna utanför Lund,
som vi debatterade i fjol, eller trakterna
på Uppsalaslätten eller utanför Linköping
och anta att man där behöver
mark och då säger att vi måste ta den
tusenåriga hävdens jord. Jag kan inte
begripa att man inte kan inse att det
finns andra områden i relativ närhet —
om det nu måste vara i relativ närhet
— där man hellre skulle kunna lägga
bebyggelsen eller helt enkelt säga, att
vi inte skall bygga mer på denna mark.

I fråga om området Malmö—Lund
och trakten längs Öresund tycker jag
att bara tanken på den väldiga vattenledning
som skall föras ned ända från
Småland säger att det från alla synpunkter
är vådligt och farligt att bygga vidare
där.

Jag förstår nog att jordbruksutskottet
inte precis menar att det är bra som
det är, men utskottet säger ändå att det
är omöjligt att göra någonting.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
reducerade nu sitt krav till att det hade
räckt om utskottet skrivit att motionen
var besvarad eller någonting i den stilen.
Men om nu utskottet refererar ett
uttalande som gjordes i fjol med anledning
av en liknande motion och hänvisar
till detta, kan utskottet i år inte
skriva att motionen skall bifallas, etc.
Utan då måste väl utskottet hemställa
att årets motion icke måtte föranleda
någon åtgärd, eftersom förra årets motion
besvarades så vänligt som fallet
var.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Statligt kreditstöd till förvärv av
familjeskogsbruk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner

om statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Frågan om statlig lånegaranti
för bildande av familjeskogsgårdar
måste lösas inom en snar framtid.
Det är en tvingande nödvändighet
att åstadkomma familjeskogsgårdar, om
vi skall få en ändamålsenlig lösning
när det gäller strukturomvandlingen
inom svenskt jord- och skogsbruk.

Detta är ingen ny fråga. Motionen
har återkommit varje år alltsedan 1967.
Var gång har motionen avslagits med
motiveringen att det pågår en utredning
— den skogspolitiska utredningen.
Nu har det emellertid aviserats att denna
utredning skulle vara färdig med
sitt arbete. Detta upplyste jordbruksministern
om i februari månad i ett
svar på en fråga som jag hade ställt till
honom. Det är att hoppas att dessa
statsrådsord överensstämmer med verkligheten,
så att denna fråga snart kan
lösas. Därför, herr talman, har jag inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
om förbud mot nytillverkning och försäljning
av icke gångbara svenska mynt;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av motioner angående förhandlingar
rörande prissättningen på
jordbrukets produkter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

Interpellation ang. befordringsgången för underofficerare

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
22 innevarande april.

§ 16

Interpellation ang. befordringsgången för
underofficerare

Ordet lämnades på begäran till

Herr WACHTMEISTER (m), som yttrade
:

Herr talman! Den reglerade befordringsgången
för militär personal fungerar
som bekant mycket olika såväl mellan
de olika försvarsgrenarna som mellan
dessas olika förband. Särskilt svåra
har förhållandena blivit, där under beredskapsåren
nya förband sattes upp
eller befintliga utvidgades och därvid
rekryterades med befäl ur ungefär samma
åldersgrupp.

Det synes, som om därvid underofficerskåren
kommit hårdast i kläm. Såsom
mått på befordringssystemets skevhet
kan lämpligen tjäna antalet tjänsteår
som underofficer, innan lgr 17 uppnås.
Ett studium av försvarsväsendets
rulla för år 1969 visar då, att vid fortifikations-
och fälttygkårerna samtliga
fanjunkare har denna lönegrad. Vid
Svea livgarde erhålles lgr 17 efter sju
underofficersår, och sedan vandrar man
utefter hela skalan till det motsatta ytterlighetsexemplet
marinen (kustartilleriet
och flottan), där 25 år krävs.

»Vid KA finnes i dag 48 fluoff som
innehar 17. lgr. Samtliga uppnår 1970
50-årsstrecket och däröver. Utöver dessa
finnes 35 som innehar 15 lgr och alla
dessa passerar 1970 50-årsstrecket och
däröver. Med andra ord de ha trots sin
ålder och i genomsnitt en tjänsteålder
av 30—35 år ej ens nått slutlönegraden
och än mindre har de chans att erhålla
fanj (motsv) slutpension i samband
med avgång ur tjänsten vid 55 års ål -

der.» (Tidskrift för kustartilleriet 4/
1969; siffrorna avser dock ej teknisk
personal, som har något snabbare befordringsgång.
)

Att detta läge är abnormt och beroende
på speciella förhållanden under beredskapsåren
gör det ej bättre för den
drabbade personalen, och man förstår
lätt dennas irritation, när den jämför
med närmast likställd civil personalkategori,
yrkeslärarna, som placerats i
lgr 20. I detta sammanhang förtjänar
upprepas, vad chefen för marinen i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 februari
1970 anfört:

»Den omständigheten att personal i
en uppbyggnadssituation anställts för
att lösa ålagda uppgifter bör icke medföra
att personalen icke kommer i åtnjutande
av förmåner som normalt borde
tillkomma densamma.»

Vid underofficerskårens tidigare försök
att ernå rättelse hos försvarsministern
har denne hänvisat till statens avtalsverk.
Detta i sin tur hänvisar till
marinens befälsutredning. Denna, som
tillkallats i december 1963, skall enligt
direktiven precisera »befälets uppgifter,
formade av de krav som i krig och fred
ställs på krigsmakten. Med hänsyn till
dessa uppgifter bör utarbetas förslag till
en ändamålsenlig befälsordning och till
befälets inbördes gruppering, rekrytering,
utbildning och utnyttjande.»

I årets riksdagsberättelse har utredningen
icke förutskickat något om när
uppdraget beräknas slutfört, och huruvida
inom utredningens arbetsuppgift
över huvud taget faller att lösa den tillfälliga
kris det här är fråga om är ovisst.

Det är uppenbart, att något här måste
göras för att bryta den onda cirkel,
vari marinens underofficerskår utan
egen förskyllan hamnat, och då försvarsministern
måste anses vara den,
som närmast bär ansvaret för personalvården
inom krigsmakten, får jag hemställa
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

Interpellation ang. befordringsgången för underofficerare

Är herr statsrådet i tillfälle att informera
riksdagen om hur frågan om en
rimligare takt i befordringsgången för
främst marinens underofficerare avses
lösas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
och

nr 50, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom,

nr 27, i anledning av motioner angående
äktenskaps ingående inför svensk
myndighet i utlandet,

nr 32, i anledning av motioner angående
bestraffningen av lärare vid
övergrepp mot elev,

nr 33, i anledning av motion angående
avgivande av nöjdförklaring,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister, m. m., och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1966:158)
angående utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242)
jämte motioner i ämnet,

nr 31, i anledning av motioner angående
behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande,

nr 32, i anledning av motioner angående
bestämmelserna om återbetalning
av studiemedel, och

nr 33, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1938:274) om rätt till
jakt m. m. jämte motioner i ämnet,

nr 29, i anledning av motioner angående
belysningsutrustningen på motorfordon,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om handel med preventivmedel jämte
motion i ämnet,

nr 33, i anledning av motion angående
kostnaderna för gatuhållning m. m.
inom byggnadsplanelagda områden, och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1966:700) om vissa
gemensamhetsanläggningar, m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motioner om
statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m. m.,

nr 18, i anledning av motioner angående
stödet åt trädgårdsnäringen,
nr 19, i anledning av motioner om
åtgärder för bättre utnyttjande av skogsbilvägnätet,

nr 20, i anledning av motioner om
statligt stöd till försäkring av fiskebåtar
och fiskredskap, och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Bidrag till kommu -

Nr 18

Fredagen den 17 april 1970

nala avloppsreningsverk m. m. för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

§ 18

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från Nordiska rådets svenska delegation
med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session.

§ 19

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 57, med förslag till lag om
otillbörlig marknadsföring, m. m., motionen
nr 1336, av herrar Magnusson
i Borås och Enarsson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., motionerna:

nr 1337, av herr Börjesson i Glömminge,

nr 1338, av herr Enarsson,
nr 1339, av herr Enarsson,
nr 1340, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.,

nr 1341, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla,
nr 1342, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1343, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1344, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1345, av herr Jonsson i Mora,
nr 1346, av herr Jonsson i Mora,
nr 1347, av herr Krönmark,
nr 1348, av herr Larsson i öskevik
in. fl.,

nr 1349, av herr Lindberg m. fl.,
nr 1350, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs,
nr 1351, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, samt
nr 1352, av herr Tobé;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, angående förbättrat .studiestöd
m. m., motionerna:

nr 1353, av fru Berglund m. fl.,
nr 1354, av fru Jonäng och herr
Nilsson i Tvärålund, samt
nr 1355, av fru Mogård;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB, motionen

nr 1356, av herr Wennerfors;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri, motionerna: nr

1357, av herr Löfgren m. fl.,
nr 1358, av herr Persson i Heden
m. fl., samt

nr 1359, av herrar Thglén och Burenstam
Linder;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående transportstöd
som regionalpolitisk! medel, motionerna: nr

1360, av herr Björkman,
nr 1361, av herr Enarsson,
nr 1362, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1363, av herr Jonsson i Mora,
nr 1364 av herr Sellgren,
nr 1365, av herrar Sjöholm och Andersson
i Örebro,

nr 1366, av herr Westberg i Ljusdal,
nr 1367, av herr Åsling, samt
nr 1368, av herr Östrand m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m., motionen
nr 1369, av herr Stridsman m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten, motionen nr 1370, av
herr Josef son i Arrie och fru Jonäng;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
motionen nr 1371, av
herr Nilsson i Agnäs m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, med förslag till lag om
skydd mot flyghavre, motionen nr 1372,
av herr Hansson i Skegrie m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

Fredagen den 17 april 1970

Nr 18

herr Romanus (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående telefonkatalogens
Stockholmsdel,

herr Lindberg (s), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av vattenfallsverket,
och

herr Hedin (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartemen -

tet angående åtgärder mot vissa inslag
i riksutställningar.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.17.

In fidem

Sune K. Johansson