Nr 18 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 ANDRA KAMMAREN 1967

6—7 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 6 april

Svar på frågor av:

herr Norrby ang. propositionsavlämnandet.....................

herr Nilsson i Agnäs ang. de generella hastighetsbegränsningarna..
herr Sjöholm ang. postförsändelser med diskriminerande påskrift
herr Antby ang. aktuella företagsnedläggningar och driftsinskränkningar
i Dalsland..........................................

fru Nettelbrandt ang. väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoli klinikerna.

...............................................

herr Rimmerfors ang. gottgörelse för skada som åstadkommits av
svensk brottsling utomlands, herr Gustavsson i Alvesta ang. gottgörelse
för skada genom svensk medborgares brottsliga handling
inom eller utom Sverige, och herr Lindahl ang. gottgörelse till
norsk medborgare i anledning av brott av rymlingar från svensk

fångvårdsanstalt..........................................

herr Börjesson i Falköping ang. etiketterna på medicinflaskor____

herr Nilsson i Bästekille ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
om erosionsskydd på ön Ven..........................

Svar på interpellationer av:

fru Jäderberg ang. metoden för identifiering av nyfödda.........

fru Renström-Ingenäs ang. begränsning av riskerna vid trafik

med vissa snabba transportfordon...........................

herr Bengtson i Solna ang. varningsljus å motorfordon...........

fröken Ljungberg ang. användningen av inkomst av lyxtelegram blanketter.

...............................................

herr Nilsson i Östersund ang. samordning av de svenska och norska

bestämmelserna om lastbilstrafik............................

herr Jansson ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med

övergången till högertrafik.................................

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 18

Sid.

Nr 18

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Hedin ang. undantag från allmän varuskatt för tillbehör till

vissa fiskeredskap......................................... 44

herr Tobé ang. försäkringsskyddet mot skada genom löskommen

olja..................................................... 45

herr Grebäck ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård 45
Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden ang. kommunernas konkurrens om tandläkare 47

herr Persson i Heden ang. tandläkarutbildningen................ 47

herr Tobé ang. möjligheten att kringgå föreläggande att borttaga
vanprydande skylt........................................ 48

Fredagen den 7 april

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Umeå ang. återgivandet i dagspressen av kartmaterial 49

herr Westberg ang. vattenregleringsavgifterna.................. 50

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen

till vägunderhåll och vägbyggnader.......................... 53

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket

in. m. Anslagen till sjöfartsverkets verksamhet................ 73

Meddelande ang. plan för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden.
....................................................... 76

Anslag till industri, energiförsörjning, teknisk forskning m. m.:

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m............................................... 76

Teknisk forskning........................................... 82

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader.
...................................... 84

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi........... 87

Kraftstationer m. m......................................... 95

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hamrin i Kalmar ang. utseendet av ledamöter i lantbruksnämnder.
................................................ 100

herr Sjöholm ang. folkpensionärs rätt till extra avdrag vid taxeringen
................................................... 100

herr Hector ang. bestämmelserna om penninginsamling å allmän

plats.................................................... 100

herr Fridolfsson i Stockholm ang. beredande av plats vid fackskolor 100

Innehåll

Nr 18

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 april

Statsutskottets memorial nr 47, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om anslag till Teologiska fakulteterna: Avlöningar 53
Jordbruksutskottets memorial nr 11, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande i allmänhet av

fiskerinäringen............................................. 53

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde....... 53

—- nr 43, rörande anslag till industri, energiförsörjning, teknisk forskning
m. m................................................. 76

— nr 46, om anslag till statens sjöhistoriska museum.............. 98

Torsdagen deri 6 april 1967

Nr 18

Torsdagen den 6 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. propositionsavlämnandet Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Norrby har frågat
mig, om jag avser att i fortsättningen
genom en bättre planering av regeringens
arbete skapa förutsättningar för att
propositioner avlämnas till riksdagen i
jämnare takt än vad som varit fallet
hittills i år.

Självfallet eftersträvar regeringen alltid
att planera sitt arbete på bästa möjliga
sätt och att därvid ha uppmärksamheten
fästad på att underlätta riksdagens
arbete. Den alldeles övervägande delen
av regeringens förslag till riksdagen
framläggs i statsverkspropositionen. Under
senare år har i växande utsträckning
förslagen inarbetats i statsverkspropositionen
i stället för att bli föremål
för särpropositioner. Detta innebär
att riksdagen redan vid sessionens början
har ett mycket omfattande arbetsmaterial.
Enligt uppgift från utskottssekretariaten
har utskotten inte saknat
arbetsuppgifter. Diskussionen om propositionsavlämnandet
måste naturligtvis
ses mot denna bakgrund.

Under hösten koncentreras arbetet i
departementen till statsverkspropositionen.
Därav följer att de andra propositionerna
naturligtvis kommer i ett senare
skede. De tider som regeringen
preliminärt anger för deras avlämnande

är att betrakta som ett arbetsprogram,
i vilket förskjutningar kan inträffa. I
en del fall har remisstiderna på utredningsförslag
gått ut sent eller måst förlängas,
varigenom regeringen varit nödsakad
att skjuta på sitt ställningstagande.
Stundom innehåller remissvaren synpunkter
som kräver kompletterande utredningar.
Ofta föregås också propositionerna
av segslitna förhandlingar med
olika organisationer, vilket självfallet
kan innebära tidsförskjutningar. Vidare
har den ökade användningen av interpellations-
och frågeinstituten betytt en
inte oväsentlig ökning av arbetsbördan
i kanslihuset. Under perioden 11 januari—20
mars besvarades i år 110 enkla
frågor mot 57 förra året. Samtidigt har
antalet interpellationer under motsvarande
tid ökat från 74 förra året till 117
i år, varav 29 besvarats under den aktuella
perioden mot 24 föregående år.

Likväl är det otillfredsställande att
32 propositioner inte kunnat bordläggas
förrän den 29 mars. Å andra sidan
avlämnades med ett undantag dessa
propositioner till riksdagen redan mellan
den 17 och den 22 mars. Det stora
antalet propositioner har sålunda i viss
mån kompenserats av att den ordinarie
motionstiden i praktiken förlängts med
minst en vecka.

Den hårda arbetsbelastningen för regering
och riksdag är ett uttryck för
den politiska viljan till ett aktivt och
målmedvetet reformarbete. Årets riksdag
har fått sin prägel av omfattande och
betydelsefulla reformförslag över ett
mycket brett fält. Jag vill som exempel
nämna bostadspolitiken, markfrågan,
vuxenutbildningen, investeringsbanken,
jordbrukspolitiken och en rad förslag
syftande till organisatoriska förändring -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på fråga ang. propositionsavlämnandet

ar och rationaliseringar av statsverksamheten.
I valet mellan att fullfölja detta
reformarbete eller att redovisa ett färre
antal propositioner mot slutet av propositionstiden
har regeringen inte tvekat.
Det är min övertygelse att inte heller
riksdagen gör det.

Vidare anförde:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsministern
för svaret på min enkla fråga, som av
svarets längd att döma inte var så enkel.
I själva verket besvarades inte frågan
i sin helhet. Jag vet alltjämt inte om
statsministern tänker planera regeringens
arbete bättre i vad avser propositionsavlämnandet
i fortsättningen av
årets riksdag och kommande år.

Mest var det kanske tillbakablickar i
statsministerns svar, men min fråga syftade
framåt. Jag vet inte om detta förhållande
är symtomatiskt för regeringen.

Det kan synas förmätet av mig som ny
riksdagsledamot att i mitt första anförande
från denna talarstol ge mig på en
fråga som griper så djupt in i riksdagens
arbetsformer, vilka jag ju knappast
är belastad med erfarenhet av. Men
en nykomling upplever riksdagsarbetet
på ett helt annat sätt än de gamla politiska
ringrävarna, och därför kanske mina
synpunkter kan ge litet extra belysning
av propositionsanhopningen och
dess vådor.

Rationalisering är ju dagens lösen i
alla upptänkliga sammanhang, och det
är därför med ett visst nöje jag kan ge
regeringen en rationaliseringskomplimang.
Förra året behövde regeringen
tio dagar på sig för att avlämna 33 propositioner
—■ i år har regeringen lyckats
pressa tiden till sju dagar för samma
prestation. Det rör sig alltså om en
effektivitetshöjning med inte mindre än
30 procent. Men den verkliga toppnoteringen
aviseras i propositionsförteckningen
den 22 mars från statsrådsberedningen.
Den 10 april kanske blir en

märkesdag i svensk politisk historia. Då
kan vi nämligen förvänta oss 23 propositioner
på en dag — om regeringen kan
fullfölja sina planer förstås, och det är
det kanske ingen som tror riktigt på i
detta sammanhang numera.

Det är bara synd att regeringen samtidigt
låtit »effektiviteten» breda ut sig
på demokratins bekostnad. Ty det är
ju grundläggande funktioner i en parlamentarisk
demokrati som störs när oppositionens
arbetsmöjligheter begränsas
så påtagligt som just nu är fallet. Oppositionen
skall med hjälp av ett par sekreterare
per riksdagsgrupp inom loppet
av några veckor arbeta fram alternativ
till flera tiotal genomgripande regeringsförslag
— förslag som regeringen
haft månader och år på sig för att utveckla
med hjälp av hundratals kanslihustjänstemän.
Till yttermera visso har
oppositionen det löpande riksdagsarbetet
att tänka på. Det är mot den bakgrunden
självklart att oppositionsförslagen
blir skissartade.

Anhopningen av propositioner gör
också att allmänheten får svårt att följa
med i den politiska debatten. Regeringsförslagen
dominerar det politiska nyhetsmaterialet.
Jag vill säga att jag inte
tagit fram måttstocken för att med spaltmillimetersiffror
bevisa mitt påstående.
Oppositionen får ställa upp med handikapp
i den demokratiska kampen om
väljarnas intresse.

När man ser närmare på detta problem
smyger sig en obehaglig känsla på:
regeringen har kanske inte helt oavsiktligt
travat så många viktiga propositioner
på riksdagens bord under så kort
tid. Har regeringen verkligen gjort allt
för att undvika en sådan här anhopning
av propositioner? Finns det inga
un derlåtenlietssynder ?

Jag vill i detta sammanhang citera ett
yttrande av statsministern i en interpellationsdebatt
år 1961 i denna kammare.
Det lydde så här: »Från regeringens
sida kommer alla åtgärder att
vidtagas för att försöka få propositioner

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på fråga ang. propositionsavlämnandet

avlämnade tidigare vid kommande riksdagar.
» Vid fjolårets interpellationsdebatt
i denna fråga tog inte statsministern
tillbaka detta långtgående löfte.

Herr talmannen påminner mig nu med
hjälp av signallampan här i talarstolen
om att den rekommenderade tidsgränsen
tre minuter är nådd och belyser därmed
bostavligt och bildligt ytterligare ett av
oppositionens handikapp i riksdagsarbetet,
nämligen tidsbegränsningen vid
repliker och frå gedebatter.

Hans excellensi herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den tidsbegränsningen
hade väl den ärade riksdagsledamoten
själv kunnat undvika genom att väcka en
interpellation. Det finns väl ingen som
drömmer om att talmannen skulle införa
någon tidsbegränsning vid interpellationsbesvarande.
Detta sätt att argumentera
var över huvud taget ganska typiskt
för interpellanten.

Hade det nu varit en interpellation,
skulle jag gärna ha velat ta upp en del
mycket väsentliga problem. Jag skulle
tro att det inte i något land i världen
lämnas ett så utomordentligt tillfälle för
riksdagen att delta i utformningen av
landets politik som här i Sverige. Vi redovisar
propositionerna och inbjuder
till motförslag. Det är inte som i andra
länder så att man begär svaret ja eller
nej, utan genom den utförliga motiveringen
i propositionerna inbjuder man
oppositionen och andra riksdagsledamöter
att delta i utformningen av förslagen.
Så går det inte till i något annat parlament,
och det var ganska häpnadsväckande
toner som hördes nyss -—• att vi
på något sätt skulle vilja försvåra oppositionens
arbete.

Detta är ingen interpellationsdebatt,
herr talman, och därför kan jag inte
lägga fram det mycket omfattande material
som jag har till mitt förfogande.
Hade jag läggning för herr Norrbys insinuanta
sätt att argumentera skulle jag
givetvis ha sagt att herr Norrby ställt

en fråga för att hindra mig att lägga
fram mitt material. Jag gör inte det, utan
jag vill bara visa hur han argumenterar.

En enda sak kanske jag får lov att
säga. Vi har gjort vissa jämförelser med
redovisningen i andra länder av exakt
likartade frågeställningar. Vi har haft
rekommendationer från nordiska kommittéer
om t. ex. namnlagarna. Samma
lagförslag föranledde i den danska
riksdagen en proposition på 6 sidor,
i den norska riksdagen en sådan
på 88 sidor och i den svenska riksdagen
en proposition på 204 sidor. Varför?
Jo, för att vi är angelägna om att ge ett
fylligt material, en god service för medborgarna
och riksdagsmännen. Jag skulle
kunna fortsätta och tala om varumärkeslagen
— 25 sidor i Danmark, 12
sidor i Finland, 23 sidor i Norge, 275
sidor i Sverige.

Om man på oppositionens sida vill
ha ett i hög grad förenklat propositionsförfarande
så att man bara talar om vad
regeringen har för avsikter, då skall vi
givetvis gärna överväga det. Men jag
vill nog ha mycket noggranna överläggningar
mel talmanskonferensen innan vi
gör det. Den svenska propositionsredovisningen
är unik i världen. Den är avsedd
att möjliggöra för riksdagen att
delta i lagstiftningsarbetet. Låt oss vara
tacksamma för att vi har den traditionen
och låt oss inte ge den föreställningen
att här pågår ett försök att hindra en
aktiv medverkan från riksdagens sida!

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Förhållandet med tidsbegränsning
vid interpellationsdebatter
är inte riktigt så enkelt som statsministern
vill göra gällande. Det förekommer
tämligen ofta i riksdagens hektiska slutspurt
att det läggs in interpellationssvar
i andra större debatter, och då gäller
tidsbegränsning för interpellanten men
inte för den svarande.

Man kan också konstatera en klar tendens
till missbruk av interpellationsinstitutet
— inte från dem som interpelle -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på fråga ang. propositionsavlämnandet

rar utan från dem som svarar ■— genom
att svaret skjuts upp mycket länge. Detta
leder till att man frestas att använda
det enkla frågeinstitutet för att snabbt
få en fråga belyst medan den är aktuell.

Statsministerns påstående att sakskäl
i denna fråga inte kunde redovisas i
tillräcklig omfattning faller platt till
marken mot bakgrunden av att statsrådet
Geijer här i kammaren och i första
kammaren för en vecka sedan räknade
upp en mängd sakskäl i just de spörsmål
som här är aktuella. Min fråga var
emellertid framställd redan före denna
debatt, och jag har därför att i dag ta
emot statsministerns svar och kommentera
det.

Jag tror att mina två frågor inte är så
insinuanta som statsministern vill göra
gällande. Det finns i själva verket ett
par mycket enkla åtgärder, som skulle
kunna underlätta oppositionens arbete
med propositionerna. En metod har regeringen
för första gången, såvitt jag
förstår, tillämpat i dag, nämligen att till
riksdagens förfogande ställa lagrådsremisserna.
Dessa är offentliga handlingar
men trycks inte i så stor upplaga att
de regelmässigt kan användas av riksdagsmännen
i deras förberedelsearbete.

En annan variant, som också är lätt
att tillämpa, är att man efter en offentlig
utredning sammanställer remissyttrandena
och överlämnar dem i en bunt
— i ganska många exemplar — till riksdagen,
så att ledamöterna har dem till
förfogande när de skall förbereda arbetet
med de förslag som så småningom
kommer i form av propositioner.

Dessutom kunde man kanske ge remissinstanserna
en direkt uppmaning
att själva göra en kort sammanfattning
av sina remissyttranden, som riksdagsledamöterna
också kunde få hopbuntade
när remissvaren har kommit in, så att
vi hade en förkortad men auktoritativ
version av remissyttrandena att arbeta
med. Den komprimering av dessa som
nu finns i propositionerna innebär en
risk för en litet missvisande redovis -

ning. Våra tjocka propositioner är för
övrigt ett resultat just av att vi får dessa
trots allt ganska fylliga redovisningar av
remissyttrandena i propositionerna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är självfallet att vi
gärna på allt sätt vill underlätta för
riksdagen att följa utredningsarbetet.
För närvarande ordnas detta så att så
fort en offentlig utredning är färdig
ställs 500 exemplar till riksdagens förfogande,
och detta anses räcka. Remissyttrandena
överlämnas till riksdagens
npplysningstjänst och finns där tillgängliga.
Det är möjligt att regeringen skall
göra ännu en bearbetning av dem. Det
blir då en ytterligare belastning på
kanslihuset genom vad som är en serviceuppgift
för riksdagen. Man kan
mycket väl överväga detta. Om det
bara var det som den ärade frågeställaren
åsyftade, skulle han kanske inte
ha behövt ta till så oerhört starka brösttoner
i början av sitt anförande.

Det finns en mycket enkel metod,
ärade frågeställare och herr talman,
att klara detta problem. Vi har inte
långt från oss ett land med en borgerlig
regim. Där kallas motsvarigheten
till kanslihuset »det store frysehuset»
och riksdagen är praktiskt taget arbetslös.
Det är mycket lätt att ordna
det så, och det kanske är det alternativ
som oppositionen nu arbetar
på att införa i vårt land. I så fall kommer
den nog att möta ett visst motstånd.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Oppositionen och regeringen
är helt överens om det avslutande
avsnittet i statsministerns svar
på min fråga, nämligen att man inte
skall slå av på reformtakten. Det gäller
här att skapa bästa möjliga arbetsbetsvillkor
för riksdagen, och på den
punkten är vi helt ense. Vad vi däremot
tydligen inte är överens om är

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på fråga ang. de generella hastighetsbegränsningarna

huruvida regeringen verkligen har lagt
ned all tänkbar möda på att få demokratin
att fungera genom att skapa
så goda arbetsförhållanden som möjligt
för oppositionen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det lönar sig tydligen
att resonera, ty nu är jag fullkomligt
överens med frågeställaren. Det är
självklart att det även ligger i regeringens
intresse att få de enskilda riksdagsmännen
att noggrant och med stor
uppmärksamhet pröva de förslag som
lämnas fram och vara med om att utarbeta
kompletterande förslag.

Vad jag har velat framhålla är att
man inte bör påstå att vår demokrati
på något sätt är hotad därför att det har
kommit ett betydande antal propositioner
i sista stund. Inget annat parlament
lämnar så stor rörelsefrihet åt den enskilde
riksdagsmannen — och frågeställaren
kan väl inte insinuera att Sverige
är den enda demokratin i världen.

Vårt arbete som riksdagsmän är betungande,
det vet vi, och det är bara
bra om man på allt sätt försöker förenkla
det. Men man skall då inte göra
saken så enkel för sig att man tror att
man kommer förbi de mycket svåra avvägningsproblem
som här uppstår. Frågeställaren
har medgivit att det är bra
om en fyllig redovisning lämnas i propositionen.
Om man sålunda tillgodoser
önskemålet om en sådan kanske den tid
detta tar inkräktar på den enskilde
riksdagsmannens tid för prövning. Man
kommer inte förbi detta avvägningsproblem
genom några enkla, banala
slagord om att riksdagsmannens arbete
skulle underlättas oerhört om regeringen
gjorde på det eller det sättet.

När det riktas angrepp mot att vår
metodik inte är demokratisk och när
det konkreta förslag som frågeställaren
har lagt fram innebär att vi skall
göra sammanställningar av remissva -

ren, finns det ingen proportion mellan
anklagelsen för bristande demokrati och
den lilla mus som föddes av berget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. de generella hastighetsbegränsningarna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig, om jag inte uppfattar de
generella hastighetsbegränsningarna
som olämpliga med tanke på den skiftande
karaktären i kvalitet och trafikintensitet
hos det svenska vägnätet.

Någon tid innan herr Nilsson framställde
sin fråga avlämnades till riksdagen
en proposition (1967:55) om inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk.
I den tillkännagav jag min avsikt att
föreslå Kungl. Maj:t att framlägga förslag
till riksdagen angående differentierade
hastighetsgränser för fordon
med hänsyn till beskaffenheten av olika
vägar. Ett sådant förslag kommer inom
kort att föreläggas riksdagen.

I samband därmed får riksdagen en
sammanfattande rapport om de mycket
positiva resultat som uppnåtts genom
de tillfälliga hastighetsbegränsningarna.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs är
tyvärr förhindrad att ta emot detta svar,
och jag hoppas att statsrådet inte har
något emot att jag i hans ställe får tacka
härför.

I sitt svar säger statsrådet att förslag
kommer att framläggas för riksdagen
om differentierade hastighetsgränser
just med hänsyn till beskaffenheten av
olika vägar. Det är ganska naturligt att

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på fråga ang. de generella hastighetsbegränsningarna

en herre som herr Nilsson i Agnäs, som
har sin varelse i Norrland, har uppfattat
vissa olägenheter med en generellt lika
bestämd gräns över hela landet. I Norrland
finns numera goda, raka vägar med
relativt liten trafikintensitet.

I sitt svar säger också statsrådet att
han kommer att ge en redovisning av
hur de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
har verkat, och det är jag glad
över. Jag skulle gärna redan nu vilja
fråga om det resultat som statsrådet har
kommit fram till i detta sammanhang
är entydigt, om man så att säga beträffande
de temporära hastighetsbegränsningarna
kan urskilja att det är just karaktären
av temporär som är det väsentliga
trafiksäkrande elementet.

Men, herr talman, det försiggår ju också
en debatt om generella, i tiden icke
begränsade hastighetsgränser, och nu
undrar jag om statsrådet är beredd att
inför kammaren i dag säga om det förslag
som han här nämnt kommer att gå
ut på temporära, differentierade hastighetsgränser
eller i tid obegränsade sådana
differentieringar.

Den frågan har ett mycket stort intresse
för allmänheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall svara rent
principiellt, möjligen till herr talmannens
begrundan. Jag har varit osäker
om huruvida jag skulle svara på denna
fråga eller inte.

Läget är det att jag har lagt fram en
proposition här i riksdagen och däri
annonserat en kommande proposition
om differentierade hastighetsgränser efter
vägarnas beskaffenhet. Någon tid
därefter frågade herr Nilsson i Agnäs
om jag tyckte att man borde ha differentierade
hastighetsgränser. Den frågan
kom något post festum, eftersom
jag, som sagt, hade annonserat en kommande
proposition.

Nu frågar herr Bengtson i Solna vad
den propositionen kommer att innehål -

la, och då vill jag svara att jag anser
mig förhindrad att ingå på en diskussion
om den saken. Jag har annonserat
en proposition, som skall ligga på riksdagens
bord om ett par veckor, och herr
Bengtson får väl ge sig till tåls till dess.

Herr talman! Jag var som sagt tveksam
huruvida jag skulle besvara denna
fråga eller inte.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Kommunikationsministern
kommer nu in på rent principiella
frågor, och det kan ju leda till en mycket
intressant diskussion.

Är det den omständigheten, att statsrådet
har sagt att det skall bli differentierade
hastighetsgränser, som är det
väsentliga i den nyhet som statsrådet
presenterat i proposition nr 55 i år?
Varför kan man då inte också tänka sig
att vi får en uppgift om huruvida hastighetsbegränsningarna
skall vara temporära
eller tidsbegränsade? Det är en
sak som statsrådet själv avgör, men jag
kan för min del inte se någon större
skillnad i upplysningsvärde i den ena
eller andra frågan. Och framför allt
kan jag inte se någon skillnad i principiellt
hänseende, om man ger den
ena eller andra upplysningen. Det får
statsrådet förlåta mig.

Sedan frågade jag vad statsrådet hade
för erfarenheter av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
och om de var entydiga.
Det har onekligen stort intresse
och hänger onekligen ihop med den fråga
det bär gäller. På den punkten behövde
kanske statsrådet därför inte vara
så hemlighetsfull.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att herr Bengtson
i Solna inte riktigt har uppfattat
vad jag menade. Om det skulle bli praxis
att vi annonserar en proposition av den
eller den innebörden, som kommer att
framläggas den och den dagen, så måste
det vara mycket frestande för alla riks -

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på fråga ang. postförsändelser med diskriminerande påskrift

dagens ledamöter att genom enkla frågor
få till stånd en preliminär diskussion
eller få ytterligare upplysningar
om den propositionen. Det tror jag skulle
i någon mån förstöra det utomordentliga
frågeinstitut som vi i dag tillämpar.
Detta i förening med att frågan väcktes
efter det att jag lagt fram min första
proposition är skälet till att jag inte
vill gå in på en sakdebatt.

När det gäller erfarenheterna av de
tillfälliga hastighetsbegränsningarna
kommer de att utförligt redovisas i den
proposition som redan är under tryckning.

Herr BENGTSON i Solna (li):

Herr talman! Herr statsrådet medger
i alla fall att det inte är någon principiell
skillnad mellan att lämna en upplysning
om vilken omfattning hastighetsbegränsningen
skall få över huvud
taget eller ge en sådan som enbart gäller
huruvida denna skall vara differentierad
eller ej, respektive tidsbegränsad
eller till tiden obegränsad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. postförsändelser med
diskriminerande påskrift

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om det för närvarande är möjligt
för postverket att vägra befordran av
brev eller annan försändelse med för
adressaten diskriminerande eller nedsättande
påskrift och om jag -—- för det
fall postverket saknar denna möjlighet
— vill föranstalta om att sådan möjlighet
skapas.

Det har tidigare funnits bestämmelser
innefattande förbud mot befordran av
försändelser, på vilka förekom medde -

landen som uppenbarligen sårade tukt
och sedlighet eller som var för adressaten
förnärmande. Förbudet upphävdes
år 1950, vilket motiverades med svårigheterna
att tillämpa ifrågavarande bestämmelser
på ett enhetligt sätt. Dels
kunde det ju endast bli fråga om att
stoppa försändelser med sådana meddelanden
i fall då dessa observerades av
en postfunktionär, dels innebar bedömningen
i de enskilda fallen om ett meddelande
var sedlighetssårande eller förnärmande
särskilda problem.

I samband med upphävandet av angivna
förbud utfärdade postverket emellertid
en föreskrift om att då postfunktionär
iakttar att på försändelses yttre
förekommer meddelande som uppenbarligen
är sedlighetssårande eller för
adressaten förnärmande försändelsen
skall insändas till poststyrelsen. Genom
styrelsens försorg tillställs sedan adressaten
försändelsen i tillslutet skick.

Detta arrangemang synes mig innebära
en lämplig avvägning mellan å ena
sidan postverkets och även allmänhetens
intresse av att försändelser kan vidarebefordras
utan hänsyn till arten av
förekommande meddelanden, å andra
sidan adressatens intresse av att slippa
utsättas för obehag genom att utomstående
får kännedom om förnärmande
meddelanden.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det framgår av svaret
— som var utförligt och bra och för vilket
jag tackar — att det är möjligt, inte
att stoppa dessa brev men att stoppa de
mest stötande följderna av dem. Jag erkänner
att det är ett ganska listigt sätt
man använder för att lösa problemet.
Och det behövs någonting härvidlag, ty
det finns firmor som satt i system att
trakassera människor genom stämplar

o. d. utanpå kuvert. Jag har ett bevis
här i min hand, som jag senare skall
låta kommunikationsministern ta del

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på fråga ang. aktuella företagsnedläggningar och driftsinskränkningar i
Dalsland

av. Det har tydligen slunkit igenom
skärselden, och det är ingenting att säga
om den saken, ty jag förstår att sådant
mycket väl kan inträffa.

En intressant fråga i sammanhanget
är om postverket möjligen skulle kunna
ådraga sig straffansvar för att det vidarebefordrar
påståenden utanpå kuvert
som i och för sig skulle förskylla straffbarhet
enligt brottsbalken. Då hjälper
inte den fina metod som används, ty det
blir ändå fråga om en förolämpning enligt
lagens terminologi som kommer
fram till adressaten.

Vidare blir det en mängd arbete för
generalpoststyrelsen om sådana här trakasserier
— såsom nu faktiskt sker —
sätts i system. Jag tycker för min del att
generalpoststyrelsen inte bör belastas
med sådant; det rör sig här om firmor
som nonchalerar alla värden utom profitintressets.
Dessa firmor drar sig inte
för att använda statliga myndigheter i
en trafik som är mycket klandervärd
och mycket smutsig.

Även om den metod som postverket
tillämpar är rätt bra tycker jag alltså
att man skall fundera över om ytterligare
åtgärder måste vidtagas, när denna
trafik på sätt som skett sätts i system.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. aktuella företagsnedläggningar
och driftsinskränkningar i
Dalsland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Antby har frågat
om jag är beredd vidta särskilda åtgärder
för att bereda sysselsättning åt och
hjälpa den arbetskraft som hotas av arbetslöshet
i samband med aktuella företagsnedläggningar
och driftsinskränk -

ningar i Dalsland — bl. a. vid Fengersfors
bruk.

Inom området Bengtsfors—Åmål i
norra Dalsland har AB BillingsforsLånged
och Fengersfors bruk varslat
om nedläggning. Sammanlagt berörs
650 personer. Tidigare har Bengtsfors
sulfitfabrik med drygt 200 anställda lagt
ned driften.

Sysselsättningsproblemen i samband
med nedläggningen av Bengtsfors sulfitfabrik
har lösts genom intensifierade
förmedlingsinsatser, omskolning och lokalisering
av företag. Bl. a. har AB Volvo
förlagt en tillverkningsenhet till orten.

AB Billingsfors-Långed med cirka 400
anställda varslade i oktober 1966 om
nedläggning med successiv avveckling
fram till den 1 juni 1967. Hittills har
sysselsättningsfrågan lösts för cirka 200
av de berörda genom dels överflyttningar
inom Billingsforskoncernen, dels
förmedling till andra företag. Omkring
25 personer genomgår f. n. omskolning.
Ett tiotal kvinnor sysselsätts i industriellt
beredskapsarbete och ytterligare
ett 20-tal avses tills vidare beredas arbete
där. Av de återstående 140 arbetstagarna
räknar man med att 75—80 kan
flyttas inom Billingsforskoncernen. Ett
60-tal har ännu arbete inom det avvecklade
företaget. För dem pågår intensifierade
förmedlingsåtgärder för placering
vid andra företag, eventuellt efter
omskolning.

Vad gäller Fengersfors bruk har
smärre inskränkningar skett i etapper.
Den 28 mars i år varslades om att bruket,
som nu har cirka 250 anställda,
kommer att nedläggas. En omställningskommitté
har bildats. Arbetsförmedlingen
avser att öppna arbetsförmedling
vid företaget, och intensifierade
förmedlingsåtgärder kommer omedelbart
sättas in. Man räknar med att i stor
utsträckning kunna inrikta förmedlingsarbetet
på sysselsättning i Åmål dit flera
mindre industrier har lokaliserats

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på fråga ang. väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna

under de senaste åren. Åtgärder har
också vidtagits för att dit lokalisera ytterligare
företag och för att utöka driften
vid företag som redan är etablerade
där. Man räknar med att därmed kunna
ge sysselsättning åt i första hand två- å
trehundra personer. Länsarbetsnämnden
planerar vidare att bygga ut omskolningsverksamheten
i Åmål.

Genom de nämnda åtgärderna kommer
sysselsättning att kunna beredas för
en stor del av den berörda arbetskraften.
Ytterligare åtgärder kommer emellertid
att behövas, särskilt för äldre och
lokalt bundna arbetstagare. Av de vid
Fengersfors varslade är drygt 100 över
50 år. Dessutom bar ett 50-tal av arbetstagarna
egnahem i orten. Eftersiom avvecklingen
beräknas ske successivt under
ett år får arbetsmarknadsmyndigheterna
tid till planering och prövning
av olika lösningar av dessa problem.

Vidare anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga, och jag vill genast
säga att jag är glad över att det
liade en så positiv lydelse.

Näringslivet på Dal använder i stor
utsträckning trä som råvara. Detta är
fallet med bl. a. alla de företag som
är omnämnda i svaret. Här finnes en
rad produktionsenheter som på grund
av sin storlek eller andra omständigheter
haft svårigheter att anpassa sig
till den rationalisering och strukturomvandling
som vårt näringsliv genomgår
för närvarande.

Det fall som särskilt har aktualiserat
min fråga är Fengersfors. Det är
ortens dominerande -— eller rättare
sagt enda — företag som är på fallrepet.
När man erfar att företaget har
250 anställda förstår man att både enskilda
människor och kommunens folk
får bekymmer. Det är här fråga om
problem som tarvar både tanke och
handling. I första hand gäller det att

nöjaktigt klara den aktuella krisen
för dem som hotas eller drabbas av arbetslöshet
genom brukets nedläggning.
Men på sikt är det ännu viktigare att det
skapas förutsättningar för näringslivets
utveckling och omstrukturering inom
området. Utan att här gå in på frågan
om lokaliseringsområdets utsträckning
vill jag ifrågasätta om inte detta
är ett fall där lokaliseringsorganens resurser
på ett särskilt sätt behöver tas
i anspråk.

Som nämns i svaret rymmer åmalsområdet
också glädjande nog företag
som visat framåtanda och väl hävdat
sig på en hård marknad. Det borde
vara möjligt för dem att expandera genom
insatser från bl. a. de berörda
organens sida.

Vi skall inte glömma att det finns
enskilda människor bakom de problem
vi här berör. Vårt folk strävar efter
ökad fritid, men nog är i dag rätten
till arbete och meningsfylld sysselsättning
en än väsentligare del av de
mänskliga rättigheterna.

Herr talman! Jag står nu här i lampans
sken liksom en gång Lili Marlene.
Jag måste därför sluta mitt anförande
men vill kraftigt understryka att alla
som bygger och bor i dalslandsbygden
eller eljest är lierade med den förväntar
att inrikesministern med hjälp av
de organ han förfogar över skall göra
en kraftfull insats för Dalslands näringsliv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. väntetiderna vid de
statliga sjukvårdspoliklinikerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat om jag avser att ta initiativ till
några tillfälliga lösningar i syfte att

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1907

Svar på fråga ang. väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna

nedbringa de ofta mycket långa väntetiderna
vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna
i avvaktan på en mer definitiv
lösning av frågan, sedan rådet för sjukliusdriftens
rationalisering — SJUKA
— så småningom framlagt sin slutrapport
härom.

Staten är huvudman för tre undervisningssjukhus.
Vid karolinska sjukhuset
har en arbetsgrupp nyligen tillsatts med
uppgift att granska organisation och
arbetsrutiner vid sjukhusets polikliniker.
Arbetsgruppen skall särskilt uppmärksamma
väntetiderna, så att dessa
nedbringas så långt detta är möjligt.
Tidsbeställning har införts vid vissa
kliniker. Vid akademiska sjukhuset i
Uppsala har en arbetsgrupp sysslat med
dessa problem sedan år 1905. Tidsbeställning
är här genomförd för samtliga
polikliniker utom en. Vid införandet
av tidsbeställning har man kunnat iaktta
en minskning av väntetiderna. Något
siffermaterial som belyser minskningens
omfattning finns dock inte. Arbetsgruppen
fortsätter sin verksamhet.

SJURA fick år 1904 i uppdrag att undersöka
möjligheterna att minska väntetiderna
vid öppna mottagningar. SJURA
beräknar att kunna slutföra uppdraget
i år. Därvid kommer man bl. a.
att redovisa en utredning, tillsatt av
Stockholms stad, av förhållandena på
vissa polikliniker vid Sabbatsbergs, S:t
Eriks och S:t Görans sjukhus under
våren 1905. Slutsatserna av undersökningen
kommer givetvis att utnyttjas
även för de statliga sjukhusens del.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
är glädjande att konstatera att man
skall tillsätta och redan har tillsatt sådana
arbetsgrupper, som kan förväntas
ge positiva resultat.

Jag har stor förståelse för de svårigheter
under vilka man på grund av

personalbristen arbetar inom sjukhusen.
Förhållandena är dock alltfort så
otillfredsställande att det enligt min
mening inte bör få fortsätta på det sättet.
Redan tidigare borde det ha gjorts
radikala förändringar på denna punkt.

Det finns, om man tänker på privata
läkare, på företagens hälsokontroll och
på de relativt nystartade läkarhusen,
otaliga exempel på hur rationellt det
faktiskt går att ordna med tidsbeställningar,
så att patienterna i mycket liten
utsträckning behöver sätta bort dyrbar
tid på väntan i köerna. Det borde
inte ha varit omöjligt att lösa problemen
på samma sätt vid poliklinikerna. Vid
dessa företag och hos de privata läkarna
är det en helt annan precision i
tidsfixeringen, vilket gör att de enskilda
patienterna inte behöver lida sådant
men som för närvarande på poliklinikerna.
Vid dessa händer det att patienter
kan få tid utsatt till tidigt på morgonen,
under dagen få sitta timme efter
timme för att så småningom bli varse
att läkaren gått på rond eller tagit
lunch och sedan komma in någon gång
på eftermiddagen. Det är faktiskt inte
en tillfredsställande ordning.

Det har dessutom upplysts mig från
vederhäftigt håll att det t. o. m. skulle
förekomma att man gör skillnad mellan
å ena sidan manliga patienter, som
förutsättes ha ont om tid, och å andra
sidan kvinnor och barn, som anses ha
gott om tid. Att döma av uppgifter som
jag har fått av många enskilda personer
förefaller detta inte helt osannolikt.
Det finns anledning att påtala även ett
sådant förhållande och att över huvud
taget reagera mot att skillnad göres beträffande
den ena eller andra personen
när det gäller att släppa fram vederbörande
i kön. De som besöker poliklinikerna
är i stor utsträckning personer
som inte anser sig ha råd att söka läkare
på annat håll eller som har behov
av just den specialistvård som finns på
ett visst sjukhus. Det är enligt min mening
viktigt att man tänker på att även

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på fråga ang. väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna

dessa människors tid är mycket dyrbar
och inte får användas hur som helst.
För landet produktiva arbetstimmar
går därvid förlorade.

Låt mig till slut endast erinra om,
herr talman, att statsutskottet i ett enhälligt
utlåtande 1964 strök under att
utskottet för sin del ansåg det angeläget
ur såväl den enskilde patientens som
samhällets synpunkter att väntetiden
vid poliklinikerna reducerades.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tror inte att det var
en särskilt lycklig jämförelse som fru
Nettelbrandt gjorde mellan poliklinikerna
samt de privata mottagningarna
på läkarhusen. Vid de privata mottagningarna
har man inga akutfall och bedriver
heller ingen undervisning.

Låt mig erinra om, fru Nettelbrandt,
att vi i vårt land har omkring 1 miljon
intagningar om året på våra sjukhus.
Det kan beräknas att närmare 20 miljoner
läkarbesök göres i öppen vård.
Inemot 50 procent av dessa läkarbesök
sker vid sjukhusens öppna mottagningar
— det bör man hålla i minnet.

Fru Nettelbrandt efterlyste närmast
åtgärder vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna,
och det kanske kan vara
av intresse att säga några ord därom.
.lag tror inte att man kan göra gällande
att förhållandena skulle vara sämre
vid de statliga sjukhusen. Denna fråga
är mycket aktuell för sjukhusledningarna,
och de anstränger sig för att finna
bättre metoder. Man får emellertid
inte glömma stegringen i tillströmningen
av patienter. Låt mig nämna några
siffror från karolinska sjukhuset.

Besöksfrekvensen i den öppna vården
vid detta sjukhus var 1964 305 000
patienter, 1965 315 000 och 1966 336 000.
Däribland finns naturligtvis många
återbesök, men siffrorna ger en mycket
god belysning av ökningen i patientantalet
vid den öppna vården på poliklinikerna.

Jag vill även erinra om en annan
sak, som jag inledningsvis antydde.
Förhållandena blir på sitt sätt mera
komplicerade vid undervisningssjukhusen
än vid andra sjukhus. Undervisningen
av medicine kandidater måste
som bekant fortgå samtidigt som patienter
behandlas på poliklinikerna. Då
antalet patienter ökar blir naturligtvis
förhållandena många gånger pressande.
Detta är också bakgrunden till att arbetsgrupperna
har tillsatts och att stora
ansträngningar göres för att kunna
åstadkomma en förbättring.

Jag vill sluta, herr talman, med att
knyta an till vad fru Nettelbrandt sade
om att de privatpraktiserande läkarna
skulle ha ordnat det hela så mycket
bättre. Hon framhöll emellertid samtidigt
att alla inte har råd att gå dit. Nej,
det är nog riktigt. Tillströmningen till
våra allmänna sjukhus är däremot mycket
stark och så bör det också vara
när samhället svarar för sjukvården.

Jag underskattar inte dessa problem.
De är besvärliga. Men det finns säkert
inte någon patentlösning, utan man får
söka sig fram på olika vägar. Och jag
ser med intrese fram mot resultatet av
den utredning som SJURA nu företar
och hoppas att den i många avseenden
skall bli vägledande i fortsättningen när
det gäller åtgärder av olika slag.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet
inte tycker att det var någon särskilt
lämplig jämförelse jag gjorde, när
jag talade om dem som hade lyckats så
mycket bättre i fråga om precision av
tiderna. Men faktum kvarstår ändå att
det just är vid poliklinikerna som vi
har de oerhört långa väntetiderna. För
de enskilda patienter som där sitter
bort så mycken värdefull tid är det en
mycket ringa tröst att t. ex. antalet patienter
i den öppna vården uppgår till
20 miljoner, för att ta något av de stora
tal som herr statsrådet här nämnde.
Dessa människor betraktar det hela som

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på frågor ang. gottgörelse för skada som åstadkommits
utomlands, m. m.

ett enskilt problem, inte som ett problem
för hundratusental eller miljoner.

Inte heller jag tror att det finns någon
orsak att göra gällande att det
skulle vara sämre ordnat på de statliga
sjukhusen än på polikliniker som
drivs i annan regi, men här i riksdagen
har vi kanske inte anledning diskutera
annat än just de statliga sjukhusen.
Dessutom tror jag att detta är någonting
som sprider sig; om det ordnas
bra på ett håll, får detta effekt också
på andra håll. Därför kan det indirekt
ha en viss betydelse vilket system som
tillämpas på de olika poliklinikerna.

I mitt förra anförande sade jag visst
att det är värdefullt med de arbetsgupper
som finns. Jag frågade kanske
inte, varför det inte finns sådana även
vid det tredje sjukhuset, men man kanske
ändå där kan utnyttja erfarenheterna
från de övriga. Jag ser sålunda fram
mot det arbetsresultat som dessa grupper
kommer att framlägga, och ännu
mera ser jag fram mot de resultat som
enligt uppgift skall redovisas från
SJURA under detta år. Det är säkerligen
mycket intressanta synpunkter och
förslag som man där kan komma fram
till.

I likhet med statsrådet tror jag inte
heller att det finns någon patentlösning
av den fråga det här närmast gäller.
Däremot anser jag bestämt att den går
att lösa, om man griper sig an uppgifterna
på ett vettigt sätt. Man får t. ex.
inte krypa bakom det förhållandet att
det gäller undervisningssjukhus och dylikt.
Enskilda människor som blir anmodade
att komma till en sjukhuspoliklinik
klockan åtta eller halv nio på
morgonen tycker nog inte att det är
särskilt väl använd tid för vare sig deras
egen, sjukhusets eller det allmännas
del, när de tvingas sitta på polikliniken
och hänga innan ännu ens läkaren
har infunnit sig där.

Detta är enligt min mening nonchalant
handlat mot dessa människor, och

av svensk brottsling

jag unnar dem ett större hänsynstagande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på frågor ang. gottgörelse för skada
som åstadkommits av svensk brottsling
utomlands, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herrar Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta och Lindahl har
ställt likartade frågor om möjligheterna
att få ersättning från svenska staten
för skador som utomlands vållats
av svenskar genom brottsliga handlingar.
Frågorna torde få ses mot bakgrunden
av ett aktuellt fall, där framställning
gjorts om ersättning för skada
som vållats av en rymling från en
svensk fångvårdsanstalt. Framställningen
är för närvarande föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, varför jag för dagen
inte är beredd att ta ställning till saken.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Det är väl så att principspörsmål ofta
aktualiseras av enskilda händelser.
Även lagstiftarna tvingas ibland att laga
efter läglighet. Rakgrunden till de
frågor, som jag och ett par kammarkamrater
ställt till regeringen och som
socialministern nu har besvarat, är
också ett aktuellt fall — för övrigt ett
synnerligen upprörande fall. För min
del mötte jag problemet genom min
kontakt med den fångvårdsanstalt där
de båda ungdomarna förvarades efter
brottet. Det var redan för två, tre år

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på frågor ang. gottgörelse för skada som åstadkommits av svensk brottsling
utomlands, m. m.

sedan som de gjorde sig skyldiga till
4enna brottsliga handling i vårt västra
grannland. Efter en gemensam rymning
från en öppen svensk fångvårdsanstalt
hade de båda ynglingarna på ett numera
vanligt sätt gjort inbrott i ett vapenförråd
och så utrustade givit sig
i väg västerut. Vid plundring av en
verkstad i Norge sköt de ned verkstadsägaren,
och det är ur denna brottshandling
som ersättningsroblemet uppstått.

En av ynglingarna ådömdes ett långvarigt
frihetsstraff för dödsskjutningen
och den andre ett kortare fängelsestraff
för medhjälp. Båda saknar tillgångar
och möjligheter att inom rimlig tid ersätta
något av vad de har ödelagt, frånsett
att människoliv aldrig kan ersättas.
Inget skadestånd har för övrigt utdömts
i samband med rättegången i
Sverige.

Nu är det så — som vi vet genom
press, radio och TV — att den mördade
verkstadsägarens änka och barn
kommit i stora ekonomiska svårigheter
efter mordet. Familjen lever på
norsk socialhjälp, och det har försports
att man inte längre orkar behålla sitt
hem utan nödgas lämna det. Att svenska
myndigheter i detta läge inte haft rätt
och möjlighet att gottgöra den skada,
som svenska brottslingar åstadkommit
genom att rått och kallt gå in och mörda
en familjeförsörjare i ett norskt samhälle,
kan knappast bidraga till respekt
för svenskt rättsväsende. Något måste
göras för att komplettera lagstiftningen,
så att dessa brister undanröjs.

Stämningen i Norge har också varit
synnerligen upprörd. Det är därför förvånansvärt
att inte socialstyrelsen och
regeringen klarat upp denna sak tidigare.
Varför skall ett sådant här ärende
behöva förhalas till dess att den norska
opinionen förgiftats och saken fått en
så stor publicitet i hela Norden? Måste
man verkligen sitta och vänta så länge
innan man ingriper, när vi ändå av allt
att döma saknar möjlighet att med nu -

varande bestämmelser ge en sådan ersättning? Eftersom

svaret inte innehåller något
annat besked än att regeringen för närvarande
överväger fallet kan jag bara uttala
en förhoppning att man kommer
till en positiv lösning i en humanitär
och för det nordiska rättsväsendet hedrande
anda.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Också jag ber att få
framföra mitt tack till socialministern
för svaret.

Det är riktigt att anledningen till att
frågan ställdes var det aktuella fall i
Norge, som herr Rimmerfors här relaterat,
och jag ber att få ansluta mig till
vad han sagt. Men min fråga begränsar
sig inte till det norska fallet. Den lyder
ju: »Vill statsrådet medverka till sådan
ändring av gällande bestämmelser att
personer, som, inom eller utom Sverige,
blir lidande av svenska medborgares
brottsliga handlingar, erhåller ersättning
av svenska staten?» I bilaga 7 till
årets statsverksproposition upptas under
punkten I 7, rubriken »Ersättningar
för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl.», ett anslag på 100 000 kronor.
Såvitt jag kunnat finna, när jag läst
handlingarna, avser beloppet ersättning
för skador, vållade av vissa rymlingar
m. fl.

För närvarande tas anslaget i anspråk
för utbetalning av ersättning för skador
som vållats av personer, intagna på
fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor,
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. Ersättning utgår för
skada, förorsakad av intagen som rymt
från anstalten eller lämnat denna som
frigångare eller erhållit permission.

Ersättning från anslaget kan alltså ges
för skador på egendom. Om en rymling
stjäl eller kvaddar en bil, förutsätter
jag att ersättning skall kunna utgå från
detta anslag. Men jag kan inte finna att
det framgår tydligt huruvida en familj

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 18

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på fråga ang. etiketterna på medicinflaskor

kan få ersättning i ett fall då en rymling
skjuter ned en person inom Sverige.
Om samhället inte klarar kontrollåtgärderna,
är det enligt min mening
samhällets sak att ta ansvaret och konsekvenserna
i dylika fall.

Jag har också i årets statsverksproposition
uppmärksammat statsrådets uttalande
under denna punkt att skador,
vållade av patienter från mentalsjukhus,
inte bör ersättas från statens sida efter
huvudmannaskapsreformen. Landstingen
övertog mentalsjukvården den 1 januari,
och min följdfråga blir — om jag
får ställa en sådan — på vilket sätt
spörsmålet om ersättning har aktualiserats
i samband med landstingens övertagande
av mentalsjukvården. Är de nya
huvudmännen, landstingen, beredda att
ta detta ansvar, eller är det i dag ingen
som har ersättningsskyldighet?

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Även jag tackar statsrådet
för svaret på min enkla fråga. Om
de nuvarande bestämmelserna icke tilllåter
att ersättning utgår till den norska
änkan och hennes barn, hoppas jag att
statsrådet tar ett initiativ för att få en
ändring till stånd. Skall det först träffas
en nordisk överenskommelse, kan det
dröja ytterligare ett bra tag.

Om statsrådet skulle underställa riksdagen
ett positivt förslag, kan jag inte
tänka mig annat än att det kommer att
bifallas. Detta konkreta fall ger oss alla
en tankeställare. Hur lätt händer det
inte att en helt vanlig familj, trots alla
reformer, kommer i kläm om byråkratin
får göra sig alltför bred.

En person som uppmärksammat detta
fall har sänt mig en devis av Ludvig
Holberg som han enligt personlig uppgift
haft nytta av och därför låtit trycka:
»Visse ting, som giöres imod reglerne,
have behaget Gud selv.»

Herr talman! Jag tror inte att någon
kommer att klandra socialministern,
om han handlägger detta ärende i Ludvig
Holbergs anda.

Även om det svar som statsrådet här
har lämnat är formellt riktigt, skulle jag
vilja ställa en följdfråga: Vill socialministern
redovisa sin allmänna inställning
till denna sak?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag avser inte att i mitt
korta inlägg med anledning av de tre
enkla frågorna ta upp en diskussion om
själva principen — det är ett spörsmål
med många aspekter. Därför kommer
jag inte att gå in på någon debatt
med herr Gustavsson i Alvesta om de
frågor han ställde — det kan bli tillfälle
att återkomma till den saken.

Men eftersom alla frågeställarna direkt
har haft i tankarna den tragedi
som utspelades i Norge och som ganska
naturligt har givit återklang även i vårt
land, vill jag säga att vi självfallet inte
avser att fördröja ärendet.

Den remissbehandling som frågan har
ägnats har tagit sin tid, det är sant, men
jag avser att söka påskynda ett avgörande.

På den fråga som herr Lindahl avslutningsvis
ställde till mig — och som
han karakteriserade som ovanlig — vill
jag bara svara att ärendet kommer att
behandlas i positiv anda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. etiketterna på medicinflaskor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om jag överväger åtgärder
i syfte att göra apoteksstilen på
medicinflaskornas etiketter så lättläst,
att den utan svårighet kan tydas av
patienterna.

Märkningen av läkemedel övervakas

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om erosionsskydd på
ön Ven

av medicinalstyrelsen. Enligt styrelsens
receptkungörelse skall varje läkemedelsförpackning,
som utlämnas enligt recept,
vara försedd med en etikett som
skall vara utskriven på skrivmaskin.
Etiketten skall bl. a. innehålla uppgifter
om patientens och receptutfärdarens
namn samt en individuell doseringsanvisning.
Etiketten får inte täcka någon
väsentlig text som redan finns på förpackningen.

Enligt vad jag erfarit har medicinalstyrelsen
uppmärksamheten riktad på
det av frågeställaren angivna spörsmålet.
Jag vill tillägga, att medicinalstyrelsen
håller på att utarbeta en märkningskungörelse
för standardiserade läkemedel
och att styrelsen därvid också kommer
att pröva frågan om utformningen
av läkemedelsförpackningarnas originaletiketter.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga, som var föranledd
av pressuppgift beträffande en
företagen undersökning bland långtidssjuka
åldringar i Göteborg. Det har visat
sig att gamla som har flera mediciner
ofta förväxlar dessa med förgiftningar
som följd. Den direkta orsaken
synes vara att apoteksstilen på etiketterna
är så liten att åldringarna har
svårt att tyda den. Vidare står det ofta
inte klart angivet om medicinen är avsedd
för magen eller som sömnmedel.

Den som enligt uppgift företagit undersökningen,
docent Percy Nordqvist,
betecknar detta som skandal. Hemvården
av långtidssjuka bygger på att patienten
skall kunna klara sin medicinering
själv. När en patient av fyra inte
kan göra detta måste åtgärder vidtas.
Det räcker inte med mer information
när medicinen utskrives; etiketterna
måste göras lättlästa, och det måste också
klart anges vad medicinen avser. Det

är därför angeläget att bestämmelser utfärdas
om förbättrade etiketter för att
patienterna inte så lätt skall riskera
förväxling av mediciner.

Enligt socialministerns svar kommer
medicinalstyrelsen att ha sin uppmärksamhet
riktad mot det av mig berörda
spörsmålet. Vidare håller den på
att utarbeta en märkningskungörelse
för standardiserade läkemedel. Jag hälsar
med tillfredsställelse dessa åtgärder.

Jag hoppas, herr talman, att det inte
skall dröja alltför länge innan medicinalstyrelsen
utfärdar bestämmelserna
för märkning av läkemedel, så att texten
blir så tydlig och lättfattlig som
möjligt. Därigenom kommer ödesdigra
konsekvenser i händelse av felläsning
att kunna undvikas.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition om erosionsskydd
på ön Ven

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat inrikesministern, om
någon proposition angående Vens erosionsskydd
kommer att avlämnas under
riksdagens vårsession. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har fått
i uppdrag att i samråd med sjöfartsstyrelsen,
geotekniska institutet, naturvårdsnämnden
och Landskrona stad
undersöka förhållandena på ön Vens
västra kust samt möjligheterna att förhindra
fortsatt förstörelse genom erosion.

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. metoden för identifiering av nyfödda

Enligt vad jag har inhämtat avser
länsstyrelsen att om någon månad redovisa
resultatet av undersökningarna.
Länsstyrelsens redovisning kommer också
att avse öns östra kust, där erosionsproblemet
bedömts vara lika akut som
på öns västra sida.

Om erforderliga åtgärder är av den
art att riksdagens medverkan fordras
får bedömas mot bakgrunden av det
material som kommer att redovisas.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lundkvist få framföra mitt tack för svaret
på den fråga som jag har ställt.

Jag aktualiserade frågan även i fjol,
och då fick jag också veta att länsstyrelsen
i Malmöhus län höll på med vissa
undersökningar. Då det nu har gått
så lång tid började jag bli orolig över
var frågan hade hamnat. Av svaret i
dag framgår att länsstyrelsen i Malmöhus
län även undersöker ön Vens östra
kust och att hela ön sålunda skall undersökas.
Det förklarar varför dessa undersökningar
har dragit så långt ut på
tiden.

I svaret säges vidare att länsstyrelsen
om någon månad väntas redovisa resultatet
av undersökningarna. Om »riksdagens
medverkan fordras får bedömas
mot bakgrunden av det material som
kommer att redovisas» — för att använda
statsrådets egna ord.

Jag fick i förra veckan ett telefonsamtal
från en av dem som äger villor
på ön. Han uttalade sin stora oro över
att ingenting skulle bli gjort förrän det
var för sent. Detta problem gäller för
övrigt inte bara ön Ven — även på
andra platser är erosionen mycket stor,
med ty åtföljande risker för de människor
som eu gång i tiden har byggt en
sommarvilla på betryggande avstånd
från stranden.

Jag hoppas att länsstyrelsen i Malmöhus
län raskar på med att lägga fram

sitt material. Och om det skulle visa
sig att riksdagens medverkan behövs,
vädjar jag till statsrådet Lundkvist att
han redovisar ärendet så fort som möjligt.
Denna sak är så viktig att vi inte
kan nonchalera den.

Herr talman! Jag tackar än en gång
statsrådet Lundkvist för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
mars.

§ 10

Svar på interpellation ang. metoden för
identifiering av nyfödda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat
mig om jag överväger att införa bestämmelser
om en säkrare metod för
identifiering av nyfödda.

Det är medicinalstyrelsen som beslutar
om åtgärder för säkerställande av
barns identitet. I cirkulär den 7 mars
1946 har styrelsen för den slutna förlossningsvården
gett närmare anvisningar
om ett system med två sammanhängande
nummerbrickor med samma
nummer. Innan navelsträngen klipps
av särskils brickorna, varefter en bricka
fästs runt barnets och en runt moderns
handled. Nummerbrickorna får
inte under några omständigheter avlägsnas
från handlederna förrän vid utskrivning.
Medicinalstyrelsen anser detta
system vara betryggande för fastställande
av identitet under nyföddlietsperioden.

En kompletterande identifieringsmetod
med fotavtryck på de nyfödda används
bl. a. vid Allmänna barnbördshuset
i Stockholm och lasarettet i Kristianstad.
Beträffande denna metod har
man kunnat konstatera, att tekniken

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. begränsning av riskerna vid trafik med vissa snabba

transportfordon

vid upptagandet av fotavtrycken inte
är helt tillförlitlig. Innan en säker teknik
uppnåtts, är medicinalstyrelsen inte
beredd att medverka till att detta identifieringssystem
införs allmänt som
komplettering till nummerbrickorna.

Vidare anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag är väl medveten om att vårt nuvarande
identifieringssystem för nyfödda
kan vara betryggande under normala
betingelser. Men det finns risk för att
fel, beroende på den mänskliga faktorn,
kan uppstå under olyckliga omständigheter,
t. ex. vid personalbrist och ett
större antal födslar än normalt. Med
de föreskrifter som finns om anbringande
av nummerbrickor borde kanske
inte den risken vara så stor, men vid
exceptionella förhållanden är bricksystemet
otillfredsställande.

Jag tänker på vad som hände i Danmark
häromåret. Där kidnappades ett
nyfött barn ur en barnvagn utanför en
affär. Brottet är ännu inte uppklarat.
Men om man en dag hittar det kidnappade
barnet, kan man ändå inte med
säkerhet fastslå att det är fråga om rätt
barn. Man kan på sannolika grunder
anta att det är det kidnappade barnet,
men man kan aldrig definitivt fastställa
barnets identitet. Om det kompletterande
.systemet med fotavtryck hade använts,
är det mycket som talar för att
identifieringen skulle kunna bli hundraprocentig.

Av statsrådets svar framgår att tekniken
vid tagandet av fotavtryck ännu
inte är helt tillfredsställande. Innan en
säker teknik utarbetats är medicinalstyrelsen
inte heller beredd att medverka
till att det identifieringssystemet
blir allmänt infört. Jag vill emellertid

ur dessa meningar utläsa att försök göres
för att förbättra tekniken och att
man, när en tillförlitlig metod utarbetats,
är beredd att medverka till att ett
sådant identifieringssystem allmänt införes
som komplettering till systemet
med nummerbrickor.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret, som åtminstone delvis
är positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. begränsningav
riskerna vid trafik med vissa snabba
transportfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat mig om jag är beredd att
pröva möjligheterna att genom ändrade
regler om maximihastighet eller på annat
sätt begränsa de trafikrisker som
vissa snabba transportfordon utgör på
våra vägar.

De fordon som fru Renström-Ingenäs
avser är lastbilar med lägre totalvikt
än 3,5 ton och personbilar, som används
i yrkesmässig trafik eller s. k. firmatrafik.

Sedan vägtrafikförordningen tillkom
år 1951 bar allmän hastighetsbegränsning''
gällt för bussar och lastbilar men
inte för personbilar. Från början avsåg
begränsningen alla bussar och lastbilar
och maximihastigheten var 60 km/tim.
År 1955 undantogs bussar och lastbilar
vilkas totalvikt var 2,5 ton eller därunder.
Denna viktgräns böjdes är 1962
till 3,5 ton och samtidigt böjdes maximihastigheten
till 70 km/tim. På motorvägar
är maximihastigheten 90 km/tim
för dessa fordon. Höjningen av viktgränsen
innebar en anpassning till reglerna

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. begränsning av riskerna vid trafik med vissa snabba

transportfordon

i andra nordiska länder. Både min företrädare,
statsrådet Skoglund, och riksdagen
framhöll att denna reform var
av provisorisk karaktär och att man
borde återgå till de förutvarande reglerna,
om några från trafiksäkerhetssynpunkt
påtagligt oförmånliga verkningar
konstaterades.

För varje förare gäller att han, oavsett
vilket slags fordon han kör, skall anpassa
hastigheten till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till övriga
omständigheter kräver. Underlåter han
detta så att han kan anses ha kört ovarsamt,
kan han straffas för vårdslöshet i
trafik.

I fråga om lastbilarna har det inte
konstaterats några sådana påtagligt oförmånliga
verkningar av reglerna om
maximihastighet att det finns anledning
att överväga ändring av reglerna.

När det gäller personbilarna är det
otvivelaktigt så att fordon som kan uppnå
höga hastigheter kan vara en fara
för trafiksäkerheten i händerna på förare
som inte är tillräckligt ansvarsmedvetna.
Sådana fordon används visserligen
i yrkestrafiken men de utgör
endast ett fåtal jämfört med dem som
används i den privata trafiken. Det
finns inte heller något som talar för att
yrkesförarna skulle vara mindre ansvarsmedvetna
än de privata förarna.
Särskilda bestämmelser i fråga om snabba
fordon som används i yrkestrafik
bör därför inte komma i fråga. Skall något
göras måste det avse alla grupper
personbilsförare.

Vi vet att alltför höga hastigheter orsakar
många trafikolyckor. I kampen
för ökad trafiksäkerhet är därför liastighetsfrågan
av största betydelse. De
tillfälliga hastighetsbegränsningar som
med jämna mellanrum förekommit sedan
1960 är ett led i denna kamp. I en
proposition som inom kort lämnas till
riksdagen förordas ett system med differentierade
hastighetsgränser för fordon
med hänsyn till beskaffenheten av

olika vägar. Någon ytterligare åtgärd i
denna fråga är jag inte beredd att nu
överväga.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-1NGENÄS (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Statsrådet har i år blivit överhopad
med frågor rörande trafiken, och det
tycker jag är ganska naturligt eftersom
så många människor känner oro inför
den kommande övergången till högertrafik.
Faktorer som har visat sig utgöra
faromoment under nuvarande förhållanden
kan väntas bli än mera riskfyllda
under en ganska lång övergångstid
efter trafikreformens genomförande.
Höga hastigheter orsakar också ofta
olyckor.

Det är därför givet att firmabilarna,
som är kända för att framföras med hög
hastighet, kommer i blickpunkten.

Jag instämmer helt i statsrådets uttalande
att förare av dessa fordon icke
kan stämplas som mindre ansvarsmedvetna
än andra. De besitter därtill i allmänhet
stor körskicklighet. Men deras
arbetsförhållanden är särpräglade därför
att de i den affärsmässigt drivna
verksamheten ofta arbetar under en helt
annan press än övriga förare. Man konkurrerar
om att snabbast möjligt nå ut
till konsumenterna med varorna. Såväl
producenter som konsumenter fordrar
snabba leveranser. Ackordsöverenskommelser
kan utgöra ytterligare stimulans
till höga hastigheter. Om körningarna
sker under obekväm arbetstid och i
mörker blir den höga hastigheten än
mera farofylld —- detta så mycket mera
som förarna under dylika arbetsförhållanden
lätt blir uttröttade.

Nu frågade jag i min interpellation
inte endast om statsrådet vore beredd
att ändra reglerna för hastigheten, utan
även om statsrådet kunde tänka sig att

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. begränsning

transportfordon

på annat sätt begränsa de trafikrisker
som de snabba transportfordonen utgör.
•lag framställde min interpellation i februari,
och i mars lädes två trafikpropositioner
på riksdagens bord. Jag har faktiskt
i dessa propositioner — nr 52 och
55 — funnit en rad säkerligen mycket
betydelsefulla åtgärder som statsrådet
föreslår men som inte nämns i interpellationssvaret.
Förslagen kommer
snart upp till debatt i kammaren, och
jag skall därför inte nu uppta tiden med
att närmare kommentera dem. Jag vill
bara uttrycka min tillfredsställelse över
att kommunikationsministern i propositionerna
ger ett långt mera positivt
uttryck för möjligheterna att inskränka
de risker jag här talat om än i interpellationssvaret.

Låt mig i all korthet fästa uppmärksamheten
på de förbättrade regler för
trafikövervakning som föreslås och varigenom
såväl yrkesinspektionen som polisen
kopplas in på hithörande uppgifter.
Det är enligt min mening ett mycket
bra förslag, och måhända blir det
genom den effektivare övervakningen
t. o. in. möjligt att minska det oskick som
förare av stora lastbilar — ofta med
släpvagnar — gör sig skyldiga till då
de kör så nära varandra att föraren av
en personbil inte kan komma emellan
utan tvingas att antingen ligga efter fordonen
med sin bil eller ge sig ut på en
otäckt lång omkörningssträcka. Det är
många som klagar på detta oskick.

De nya reglerna rörande arbetstid och
vilotid samt förbudet mot att köra bil
i uttröttat tillstånd kommer nog också
att ha god verkan.

Till slut vill jag, lierr statsråd, uttrycka
min glädje över den utomordentligt
goda trafikpropaganda som TV ger
i ofta återkommande och skickligt genomförda
program.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om jag får många frå -

av riskerna vid trafik med vissa snabba

gor om trafik och trafiksäkerhet, så
upplever jag inte dessa som en belastning.
Det är tvärtom ett kärt besvär
för mig att besvara frågorna, eftersom
jag då har tillfälle att i riksdagen diskutera
dessa ting.

Det är riktigt att jag begränsade mitt
interpellationssvar till att bara gälla
frågan om hastigheten för att hålla svaret
inom hanterlig längd. Jag hade
tänkt att i repliken beröra de andra ting
vi gör på detta område, men det har fru
Rensitröm-Ingenäs redan klarat av på ett
utomordentligt sätt. Jag vill nu bara
erinra om att de nya reglerna om arbetsoch
vilotid för förare i yrkesmässig trafik
kommer att omfatta även firmabilar,
vilket hittills inte varit fallet.

Jag tror att man genom hela denna
serie av åtgärder skall kunna ta ett betydelsefullt
steg framåt för att skapa
ökad säkerhet, inte minst på det viktiga
område som fru Renström-Ingenäs berört
i sin interpellation.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Interpellanten har tagit
upp frågan om lämpligheten av att
begränsa hastigheten för vissa fordon,
och jag förstår att hon i detta avseende
har siktat på lastbilstrafiken. Det
har också påtalats att alltför höga hastigheter
många gånger ger en mycket
besvärlig trafiksituation och förorsakar
många olyckor.

Jag vill emellertid, herr talman, säga
att de olyckor som inträffat vid höga
hastigheter inte beror på att vi har en
hastighetsgräns som är satt till 70 kilometer
för den tunga trafiken sedan
några år tillbaka. Många förare kör
ovarsamt vare sig hastigheten är 30, 40,
50, 60 eller 70 kilometer i timmen.
Det är chaufförens sätt att behandla
fordonet som är avgörande för riskerna
på vägarna.

Jag tror, herr statsrådet, att om man
skall fullfölja det utomordentliga arbete
som departementet bar gripit sig an

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. begränsning av riskerna vid trafik med vissa snabba

transportfordon

med på trafiksäkerhetens område, skall
man snabbt se till att traktorerna på
vägarna kommer under andra bestämmelser
än för närvarande. Därest man
låter den nuvarande formen av traktorkörningar
pågå efter landsvägarna,
är jag rädd för att det blir en ganska
begränsad förbättring av trafiksäkerheten
genom de åtgärder som vidtas
mot den »legala» bilismen.

Jag hoppas att den utredning som
pågår i detta avseende snart skall resultera
i ett förslag. Jag tänker då närmast
på ett förslag som reglerar framförandet
av traktorer och frågan om
deras beskattning. Under lång tid har
man byggt om regelrätta lastbilar —
många gånger gamla, utnötta och med
dåliga bromsar — till vanliga trafikredskap
som framförs efter vägarna
med långa släp. Det är dessa som utgör
den stora trafikrisken, även om
de kör mycket långsammare än 70 kilometer
i timmen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! I den senare delen
av sitt anförande tog herr Sundelin
upp tre problem. Det första gällde fordonskombinationerna
och deras längd.
Jag vill påpeka att det i detta ärende
föreligger ett betänkande som nu är
ute på remiss. Remisstiden utgår den
1 maj och vi hoppas kunna framlägga
ett förslag i höst. Jag har den
bestämda uppfattningen att vi måste
reglera fordonskombinationernas längd,
såsom man gjort i de flesta andra länder,
för att vi inte skall få rena monster
på våra vägar.

Den andra frågan gällde traktorerna.
Därom är att säga två ting. Problemet
med traktorernas beskattning skildras
för mig i ampra ordalag under mina
resor i Sverige. Det är under utredning
inom bilbeskattningsutredningen under
ordförandeskap av generaldirektör
Hörjel. I anslutning till frågan om andra

bestämmelser vill jag påpeka att departementet
för någon vecka sedan
expedierade direktiven till en utredning
om motorredskapen; det finns ju
—■ jag har lärt mig mycket — ett oherrans
antal olika typer av sådana på
våra vägar, och bestämmelserna är för
närvarande ganska bräckliga. Denna
utredning kör alltså nu i gång, och
det är i hög grad samma problematik
som återkommer när det gäller traktorerna.

Med detta vill jag ha sagt att vi i
dessa konkreta frågor efter förmåga
arbetar för att effektuera herr Sundelins
önskemål — eller rättare sagt för
att åstadkomma någonting; exakt hur
åtgärderna kommer att se ut kan jag
givetvis inte redovisa i dag.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för dessa upplysningar, som
enligt mitt förmenande är värdefulla.

Statsrådet tar upp frågan om fordonslängderna
och fordonskombinationerna.
Vi vet att en utredning har stannat
för en fordonslängd av 22 meter.
Jag skall inte ingå i någon debatt om
den saken och vill inte heller ställa någon
fråga till statsrådet i det avseendet.
När man nu skall ta sig an att
reglera floran av lastbilsekipage av olika
typer och längder tror jag emellertid
att det är en från alla synpunkter
klok politik att inte stanna vid 22 meter
utan att försöka sträcka sig uppåt —
jag vill inte ange något tal, men i varje
fall några meter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är glad att herr
Sundelin inte ställde någon fråga, ty
i så fall hade jag inte kunnat svara.
Detta är ju ett mycket ömtåligt problem.
Här ligger ett bud på 22 meter, det
finns en reservation på 20 meter och
en reservation på 24. Jag misstänker

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. begränsning

transportfordon

att vi innan denna hantering är avslutad
kommer att få många fler bud.
Det enda jag kan säga i dag är att vi
måste ha en bestämmelse om en maximilängd.
Jag tror att det också är i
näringens intresse att vi får klara regler
i detta avseende, inte minst i fabrikanternas,
eftersom det betyder att
de kan bygga släpvagnarna mera enhetligt
i stället för att skräddarsy dem
enligt alla möjliga önskemål. Därigenom
kan de ju få längre serier och
lägre tillverkningskostnader.

Alla parter har alltså ett gemensamt
intresse av att vi får en reglering på
detta område. Sedan kommer meningarna
att brytas mycket starkt beträffande
vilken längd som skall tillåtas.
På den punkten aktar jag mig visligen
för att i dag uttala någon åsikt.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Sundelin tala litet aggressivt
om traktorerna som sådana,
han lät ungefär som en åkeriägare som
möter en viss konkurrens från de traktorer
som går på vägarna. Jag känner
till dessa traktorer från skogsindustrin,
och de är utomordentligt viktiga för
dennas rationalisering.

Jag skulle vilja fråga herr Sundelin
hur det egentligen står till med olycksfrekvensen
på detta område. Här uttalades
nämligen att den skulle vara hög.
Jag vet att det har förekommit olyckor,
men att de skulle vara så många som
herr Sundelin lät påskina här i kammaren
är för mig inte bekant.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Man blir imponerad
när man hör vilken lång rad av utredningar
och aktiviteter som kommunikationsministern
kan berätta för oss om.
Under den senare delen av diskussionen
drog jag mig till minnes ett spörsmål
som kommunikationsministern och
jag diskuterade förra året, då jag frå -

av riskerna vid trafik med vissa snabba

gade om man inte skulle kunna förse
snöplogarna med ljudsignaler. Jag ställde
frågan emedan det hade varit många
olyckstillbud under den snörika vintern.
I min hembygd hade t. ex. ett par gående
på vägen inte observerat snöplogen,
som kom bakom dem, förrän det
var för sent och en av dem blev dödad.

Jag hoppas att den nya utredning som
kommunikationsministern nämnde även
tar upp problemet med snöplogarna.
Jag skulle vara mycket glad om
jag fick uppleva den dagen då kommunikationsministern
säger att det går
att uppfånga ljudsignaler från en snöplog.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Herr Lothigius sade att
jag uttryckte mig aggressivt. Det kanske
jag gjorde. Jag talade inte från utgångspunkten
att traktorer utgör en
konkurrens för lastbilstrafiken, även om
detta i mycket stor utsträckning är fallet.
Dessa traktorer — vare sig det är
fråga om traktorer som är ombyggda
av gamla bilar, jordbrukstraktorer eller
liknande — är farliga ur trafiksäkerhetssynpunkt
så snart de kommer ut på
vägarna med en eller två släpvagnar
efter sig. Det bör varje människa begripa.

Jag kan inte uppge något antal trafikolyckor
och vill inte heller ange några
fall, men även herr Lothigius bör känna
till att dessa fordon många gånger
orsakar trafikolyckor. Men de kanske
inte publiceras, och de anmäles inte heller
till polisen. De blir inte föremål för
en sådan granskning som en bil, vars
ägare dock har betalat både skatt och
registrering på fordonet. Jag skulle vilja
fråga herr Lothigius om han tror att
dessa fordon är lika säkra i trafiken
som de bilar vilka årligen besiktigas
och därför måste hållas i trim. Det är
alldeles självklart att traktorerna är
utomordentligt farliga. De blir dess -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. begränsning

transportfordon

utom allt vanligare. Under de två, tre
senaste åren har antalet traktorer ökat
oroväckande.

Eftersom konkurrensen nämndes i
detta sammanhang vill jag säga att även
om jag personligen som åkare befinner
mig i den lyckliga situationen att jag
inte behöver frukta någon omfattande
konkurrens från dessa traktorer — jag
bor nämligen på en plats där de inte
kan konkurrera annat än i skogen, där
de hör hemma — så vet vi alla att framför
allt i de sydliga delarna av landet
finns det en uppsjö av traktorer. Dessa
konkurrerar med de bilar för vilka
ägarna måste betala skatt. De måste även
betala skatt på brännoljan. Det kanske
därför kan tillåtas mig att säga att de
faktiskt utgör en mycket besvärande
konkurrens. Det är på tiden att traktorerna
jämställes med andra bilar. Låt
det bli transporter på lika villkor och
med likadana fordon!

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag fann när jag lyssnade
till herr Sundelin att denna debatt
egentligen skall föras i ett annat
forum. Jag skall därför avstå från vidare
debatt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i frågan om traktorerna. Om herr Lothigius
själv någon gång under betodlingssäsongen
skulle företa en studieresa till
Skåne, kan jag försäkra att han kan få
höra livliga diskussioner om traktorer.
Jag har själv gjort det.

Jag vill bara svara fru RenströmIngenäs
att frågan om ljudsignaler självfallet
kommer upp i utredningen om
motorredskapen. Jag vill bara påpeka
att expertisen hittills har avrått från att
införa sådana signaler.

När fru Renström-Ingenäs nyss uttryckte
en förhoppning att få höra något,
trodde jag inte att det var mig hon

av riskerna vid trafik med vissa snabba

förväntade sig att höra något från utan
att hon snarare önskade höra ett kraftigt
böl från en snöplog någon gång i
framtiden. Men hur det blir med detta
får vi se en gång när utredningen är
klar.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Med anledning av herr
Sundelins attacker mot jordbrukstraktörer
som konkurrenter till åkarna vill
jag i likhet med herr Lothigius påpeka
att denna problematik hör inte till
denna debatt. Jag tror inte att jordbrukstraktorer
utgör någon större fara
för trafiken. Deras hastighet är begränsad
till 30 km per timme. Därtill trafikförsäkrade
i likhet med andra fordon.
De är däremot inte skattebelagda, eftersom
de inte är lastfordon i vanlig mening.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt kan
jag alltså inte finna att jordbrukstraktorerna
utgör någon större risk än andra
fordon. De är ju också besiktigade liksom
bilar. Det är en överdrift att påstå
att jordbrukstraktorerna utgör någon
speciell trafikfara.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag erinrar mig att kommunikationsministern
under fjolårets
diskussion gav uttryck åt farhågan att
man inte skulle kunna förse snöplogar
med så kraftiga ljudsignaler, att dessa
skulle kunna uppfattas av gående på
vägen. Jag undrar om detta verkligen
kan vara riktigt. Jag gör fortfarande
samma reflexion: Kan man uppfatta
ljudsignaler från månen eller från andra
långt hort belägna platser, bör man
kunna sända ljudsignaler från en snöplog
så att en person som går framför
den och inte kan uppfatta ljussignalerna
ändå kan höra den andra varningssignalen
och därmed rädda sig.

Detta är inte ett spörsmål som har något
intresse för människorna i städerna
utan är något som under snörika vintrar
har betydelse för oss som bor ute

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. varningsljus å motorfordon

på landsbygden. Jag hoppas att experterna
kommer att tänka om i detta avseende
när de fortsätter att utreda dessa
frågor.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Om jordbrukstraktorn
inte befinner sig ute på vägen med stora
släp, stora timmerlaster eller andra laster
utan håller sig i jordbruket där den
hör hemma, är den inte alls någon trafiksäkerhetsrisk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. varningsljus
å motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig om jag vill medverka
till att sådana ändringar görs i vägtrafikförordningen
att det blir tillåtet för
en bilist att på bilen, när den står stilla,
anbringa ett varningsljus med roterande
reflektor för att därigenom fästa uppmärksamheten
på att en olycka inträffat
eller på att vägen på annat sätt helt
eller delvis är blockerad.

Belysningsanordning med blinkande
sken, bortsett från körriktningsvisare,
får enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen
och vägtrafikkungörelsen inte
användas på fordon utan tillstånd av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessa
bestämmelser tillkom år 1961 och motiverades
med att en alltför riklig förekomst
av blinkljus skulle verka högst
irriterande på fordonsförare och andra
trafikanter. Blinkljuset borde reserveras
för användning i särskilda fall, då påtagligt
behov av sådan markering förelåg.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
föreskrifter får särskilt blinkljus
användas på bl. a. utryckningsfordon,

väghållningsfordon och bärgningsbil.
Tillstånd kan också medges i annat fall,
t. ex. vid transport av bred last.

Som herr Bengtson framhåller i interpellationen
kan ett havererat fordon
utgöra en stor trafikfara, om det blivit
stående på ett sådant ställe eller under
sådana förhållanden att andra förare
inte kan se det i god tid. Jag delar herr
Bengtsons uppfattning att föraren på
något sätt bör varna för den fara som
hans fordon utgör. Nordisk vägtrafikkommitté
har i ett år 1966 avgivet betänkande
om enhetliga nordiska trafikregler
föreslagit skyldighet att sätta ut
varningsanordning i sådana situationer.
Betänkandet remissbehandlas f. n.
Inom kommunikationsdepartementet remissbehandlas
också en framställning
som går ut på att alla körriktningsvisare
på en bil skall få användas på en gång
som blinkande varningsanordning. Jag
får alltså anledning att ta upp frågan
om varningsanordning när dessa är färdigberedda.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.
Det gläder mig att kommunikationsministern
betraktar det som ett
kärt besvär att svara på trafiksäkerhetsfrågor.
I dessa frågor har det hållits
många debatter, och det har under lång
tid också pågått en allmän debatt utanför
denna kammare i dem. Vi har fått
eller är på väg att få ett trafiksäkerhetsverk,
och det är i och för sig glädjande.
Om man skulle göra någon kommentar
härtill så är det att detta verk skulle ha
kunnat inrättas något tidigare.

Kommunikationsministern har i sin
proposition radat upp åtskilliga åtgärder
som har vidtagits. Men trafiksäkerhet är
ju inte bara stora svepande linjer. Det
är också en mängd smådetaljer. Det är
väl självklart att jag inte anser att nu
förevarande spörsmål hör till de större

28 Nr 18 Torsdagen den 6 april 1907

Svar på interpellation ang. varningsljus å motorfordon

trafikfrågorna, men en lösning av denna
fråga skulle innebära en viss möjlighet
att eliminera en hel del typer av
olyckor.

Det är väl främst mörkerolyckorna
som utgör ett mycket stort problem. Den
typen av olyckor är ju också mycket
vanlig. Vidare är det kedjekrockarna.
Det kan vara olyckor till vilka upprinnelsen
är nästan bagatellartad, med
mycket lindriga materiella skador. Men
innan polisen hunnit komma till platsen
och med sina varningsljus väckt
trafikanternas uppmärksamhet, inträffar
det många gånger ytterligare kollisioner.
Det var en sådan, som jag tyckte
var särskilt upprörande, som hände
på Norrtälje vägen några dagar innan
denna interpellation skrevs. Men även
vid andra tillfällen då sikten är skymd
är det väsentligt att bilisterna kan varnas
om att vägen av någon anledning
har blivit blockerad av skadade personer
eller bilar.

Vi har här i kammaren haft en motion,
som har behandlats i tredje lagutskottets
utlåtande nr 19. Det gällde
enhetliga varningssignaler inom Norden
på utryckningsfordon. Utskottet
skrev — och det blev också kammarens
beslut — att man vill framhålla att genomförandet
av högertrafikreformen i
Sverige gör det angeläget att enhetliga
bestämmelser införs så snart som möjligt.

Om vi får en enhetlig färg på signalerna
på utryckningsfordon, så måste
det väl bli någon färg ledig som skulle
kunna användas för varningsljus i
sådana här sammanhang, alltså varningsljus
vid tillfälliga blockeringar
som kan och får — nu är det förbjudet
—• sättas upp av bilisterna själva.
Förbudet tillkom 1961, som kommunikationsministern
säger i sitt svar. Det
motiverades med att eu alltför riklig
förekomst av blinkljus skulle verka
högst irriterande på fordonsförarna. Så
säger herr statsrådet i sitt svar, och jag
bara undrar då: Är det så att man be -

dömer saken på det sättet att det skulle
bli en alltför riklig förekomst av
blinkljusanordningar om de användes
vid olyckstillfällen? Det är väl mera
irriterande för trafikanter att oförberedda
stöta på eu olycksplats i trafiken.
Den motivering som statsrådet här
anför tycker jag är en smula inadekvat.

I sitt svar säger statsrådet att han
delar min uppfattning att föraren på
något sätt bör varna för den fara som
hans fordon utgör. Det är ju i och för
sig glädjande. Sedan nämner statsrådet
att det är ett par olika saker som han
överväger att göra. Då skulle jag helt
enkelt vilja fråga om statsrådet är beredd
att även överväga att ta bort bestämmelsen
om att det skulle vara förbjudet
att använda sådana här roterande
varningsljus av en särskild färg för
att fästa uppmärksamheten på att en
olycka inträffat. Är statsrådet beredd
att upphäva detta förbud? Det är självklart
att missbruk under alla omständigheter
bör beivras, men jag anser att
anordningen skall kunna användas även
av privata bilister, utan att man skall
behöva gå till väg- och vatten först när
en olycka inträffat och be om tillstånd
att få använda den.

Jag skulle också vilja fråga om statsrådet
är beredd att upplysa kammaren
om det är tillåtet på olika platser på
kontinenten att använda ett sådant varningsmedel
som jag här föreslagit. Jag
tror det är rätt väsentligt nu när vi vid
högertrafikens införande lemmar in oss
i den europeiska trafikgemenskapen,
att vi också på alla punkter försöker
anpassa oss efter den.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Först tror jag nog att
herr Bengtson något missuppfattat det
där med irritationen. Det var inte irritationen
vid olyckor som jag talade om,
utan skälet till att man infört en reglering
är att man tidigare kunde sätta in
roterande blinkljus litet hur som helst

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar pa interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

och i förekommande fall använda dem
i stället för rävsvansar eller andra attribut
som varit ägnade att påkalla gångtrafikanternas
uppmärksamhet i skilda
lägen. Därför måste man ha en reglering
av detta. Nu har tredje lagutskottet
yttrat sig, men dess yttrande var ju
bara ett påpekande att det beträffande
varningstrianglar föreligger ett förslag
om en obligatorisk bestämmelse om
varningstrianglar. Jag kan bekräfta att
jag ute på vägarna vid flera tillfällen
sett vilken betydelse en sådan varningstriangel
kan ha vid en olycka.

Om man generellt skulle släppa detta
förbud mot blinkljus så föreställer jag
mig att antalet trafikanter som skulle
skaffa sig sådana här roterande blinkljus
uteslutande med tanke på att använda
dem för det fall att de skulle bli
vittne till en olycka torde vara förhållandevis
ringa. Om man begränsar användningen
till bara dessa fall, så tror
jag inte att det är många bilister som
skulle skaffa trianglarna. Men det är naturligtvis
en åtgärd som kan övervägas
bland andra åtgärder.

Jag tar emellertid fasta på vad herr
Bengtson sade om att vi nu inlemmas
i den europeiska gemenskapen genom
högertrafiken. Vi inlemmas ju i denna
gemenskap steg för steg när det gäller
vägtrafikregler över huvud taget. Det
blir mer och mer så att våra trafikregler
inte bestämmes så mycket här hemma
som vid de internationella konferenser
som äger rum i Geneve, Paris och
annorstädes, vid vilka man kommer
överens länderna emellan om vilka regler
man skall ha. Och jag har mer och
mer funnit att det klokaste vi kan göra
är att företräda våra synpunkter så
kraftigt som möjligt vid de internationella
rådslagen men att också så långt
vi någonsin kan strikt följa de internationella
reglerna. Ty enhetliga regler
är oerhört viktiga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Jag kan sålunda inte besvara herr
Bengtsons fråga huruvida den åtgärd

som nu är i fråga kan bli aktuell, ty
prövningen pågår både här hemma och
internationellt.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Statsrådet sade att jag
har missuppfattat honom när det gäller
irritationsmomentet. Ja, jag har bara
läst interpellationssvaret och lyssnat till
statsrådet; jag vet inte om utskottet haft
några andra synpunkter på frågan om
missbruk. Men efter att ha hört statsrådet
har jag nu fått en något underlig
uppfattning om de irritationsmöjligheter
som uppstått.

Jag delar helt statsrådets uppfattning
att förhållandena på något sätt måste
regleras, frågan är bara om man skall
gå så långt som till ett förbud. Jag hoppas
att statsrådet förstår att också jag
vill att missbruk skall beivras. 1 annat
fall skulle ju åtgärderna helt förfela
sitt syfte.

Även om statsrådet mer eller mindre
lämnade det personliga beskedet att
han inte tror så mycket på denna åtgärd
får jag väl ändå tolka statsrådets
svar så, att han är beredd att överväga
möjligheterna att ändra kungörelsen
därhän att bruket blir tillåtet och missbruket
i stället beivras. Ett bruk i vettigt
syfte skall inte straffas med böter,
vilket nu sker.

Jag tolkar alltså statsrådets uttalande
så att han är beredd att överväga
en dylik ändring.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. användningen
av inkomst av lyxtelegramblanketter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig dels om jag vill redogöra för

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. användningen

skälen för televerkets beslut att fr. o. in.
juli 1968 minska och fr. o. in. juli 1969
helt indra det bidrag till Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar
som utgår från inkomsterna av lyxblankettförsäljningen,
dels om jag vill medverka
till att bidrag från lyxblankettförsälj
ningen även i fortsättningen kommer
att utgå till Nationalföreningen.

Den ifrågavarande avvecklingen av
televerkets på lyxtelegramavgiften baserade
bidrag till Nationalföreningen för
hjärt- och lungsjukdomar får ses bl. a.
mot bakgrund av det förhållandet, att
verkets telegramrörelse sedan åtskilliga
år uppvisar relativt sett betydande underskott.
Det gäller såväl rörelsen totalt
som den speciella lyxtelegramrörelsen,
och detta även efter den i höstas vidtagna
höjningen av bl. a. tilläggsavgiften
för lyxblankett. Tilläggsavgiften utgör
numera 2 kronor 50 öre för1 vanlig blankett
och 3 kronor 50 öre för fyrsidig
blankett.

Utifrån förutsättningen att inflytande
teleavgifter totalt sett skall täcka televerkets
driftkostnader innebär ett underskott
i telegramrörelsen att andra
rörelsegrenar inom televerket i motsvarande
mån får lämna ett större överskott.
Under sådana förhållanden blir
det ännu svårare att upprätthålla fiktionen
av lyxtelegramrörelsen som eu
insamlingsverksamhet. I själva verket är
det fråga om statsbidragsgivning i televerkets
regi till förmån framför allt för
viss medicinsk forskning. En sådan bidragsgivning
har en naturligare anknytning
till den verksamhet som exempelvis
medicinska forskningsrådet bedriver
och som medger en bedömning av de
ifrågavarande bidragsobjekten i ett vidare
medicinskt forskningssammanhang.

Televerket har planerat avvecklingen
så att det inte blir plötsliga avbrott.

Vidare anförde:

av inkomst av lyxtelegramblanketter

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme för svaret. Det gav mig otvivelaktigt
vissa klarläggande besked i de
frågor som jag ställt, och det är jag
tacksam för. Men jag hoppas ändå att
statsrådet vill vara med om ett litet
kompletterande meningsutbyte för att
ytterligare förtydliga upplysningarna,
även om det innebär att jag också kompletterar
med frågor.

Svaret på den första frågan är egentligen
ganska enkelt och klarläggande
och borde i och för sig vara acceptabelt.
Rörelsen bär sig inte — alltså skall
ett affärsverk inte gå denna väg att ge
bidrag till en för affärsverket främmande
verksamhet. Jag vill från början
säga ifrån att jag är medveten om den
begränsning som föreligger i riksdagens
befogenheter i förhållande till de affärsdrivande
verken, och jag skall försöka
att i mitt resonemang inte göra några
övertramp. Men frågan har självfallet
ett mycket stort allmänt intresse — det
gäller lyxtelegrammens vara eller icke
vara, och flertalet människor i detta
land skickar ju någon gång lyxtelegram.
Dispositionen av de medel som sammanskjuts
genom en av telegramkunderna
frivilligt erlagd extra avgift för en
tjänst har också helt naturligt allmänt
intresse, och det är detta som gör frågan
känslig.

Beslut om affärsverkets driftkostnadsstat
fattas i realiteten av affärsverkets
styrelse, även om ifrågavarande
stat sedan fastställs av Kungl. Maj :t.
Detta är något som jag lärt mig i den
vackra bok om våra statliga företag som
utges av handelsdepartementet. Just
därför att det är på detta sätt vore det
ju ytterst intressant att få del av styrelsebeslutet
i en fråga som måste komma
att spela en roll i styrelsens statbehandling
följande år. Därför blev jag
ganska förvånad när jag genom upplysningstjänstens
förmedling fick besked
om att det inte föreligger något styrelsebeslut
i denna fråga utan att beslutet

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

tycks ha fattats inom telestyrelsens direktion.
Är det riktigt att ett sådant här
beslut fattas på direktionsnivå?

Sedan 1912 har Svenska nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar
fått medel från lyxtelegramiförsälj ningen.
Lyxtelegrammen kom till på initiativ
av Nationalföreningen, som ju i sin
tur hade fått idén från en privatperson.
Är det inte här fråga om ett slags avtal
mellan två parter? Ett avtal som ingås
år för år eller för en längre tid? Jag
undrar hur förhåller det sig med de
rättsliga grunderna i fråga om beslutsförfarandet?
Kanske även frågan om
upphovsrätten kommer in i bilden? Avser
telestyrelsen att fortsätta med lyxtelegramiförsälj
ningen även sedan bindningen
till Nationalföreningen har upphört?
Det är också i detta sammanhang
en mycket väsentlig fråga, om man tänker
på hur lyxtelegramförsäljningen
har kommit till.

Den andra av mina två interpellationsfrågor
gällde om statsrådet ville
medverka till att medel på detta sätt
fortfarande skall kunna utgå till Nationalföreningen.
Statsrådet svarade, enligt
vad jag uppfattade, att statsrådet
inte anser sig kunna medverka därtill.
Motiveringen är att det i själva verket
är fråga om eu statsbidragsgivning i
televerkets regi till medicinsk forskning,
och den bidragsgivningen bör ske på
annat sätt.

Ända sedan 1912 har 1 å 1,5 miljon
och ibland mera årligen på detta sätt
tillförts Nationalföreningen. Det är riktigt,
som statsrådet säger här i svaret,
att pengarna har gått till medicinsk
forskning — jag tror nästan hundraprocentigt.
Först gällde det lungsjukdomarna,
och säkerligen har dessa pengar
från lyxtelegramförsäljningen bidragit
till att lungtuberkulosen begränsats i
vårt land. Nu avser bidragen från Nationalföreningen
till största delen forskning
rörande hjärt- och kärlsjukdomar,
och därför har också föreningen ändrat
sitt namn.

Jag skall inte uppehålla mig vid det
förhållandet att ett upphörande av dessa
bidrag från lyxtelegramförsäljningen
innebär ett dråpslag mot Nationalföreningen,
vilken på flera områden har
bedrivit en socialt och medicinskt betydelsefull
verksamhet —■ föreningen har
också vissa andra medel. Jag skall bara
beröra vad statsrådet själv anför i sitt
interpellationssvar. Det gäller för det
första karaktären avstatsbidragsgivningen
i televerkets regi och för det andra
uttalandet att lyxtelegramförsäljningen
betraktad som insamlingsverksamhet är
»en fiktion». Jag tar upp den sista frågan
först.

Det är ju ändå så, herr statsråd, att
det bara är en del — till en början var
det 50 procent och sedan liar det blivit
mindre — av de speciella avgifterna för
lyxtelegrammen som utgjort dessa 1, 1,5
eller 13A miljon årligen till Nationalföreningen.
Jag vet — och anser att det
är riktigt — att televerket skall drivas
efter affärsmässiga principer och att det
på en del verksamhetsområden kan förekomma
underskott som kanske täcks
av överskott på andra områden. I det
hela skall det gå ihop.

Vilket är då det verkliga förhållandet
mellan lyxtelegramrörelsen och försäljningen
av vanliga telegram? Är det inte
i själva verket på den vanliga telegramrörelsen
— jag vet inte om det heter
affärstelegram eller någonting sådant
— som förlusten har varit stor och måste
täckas genom inkomster från lyxtelegrammen?
Är det därför herr statsrådet
talar om att det är ännu svårare att upprätthålla
fiktionen av lyxtelegramrörelsen
som en insamlingsverksamhet?

Statsbidragsgivningen i televerkets regi
till förmån för viss medicinsk forskning
har, säger statsrådet, en naturligare
anknytning till exempelvis den
verksamhet som medicinska forskningsrådet
bedriver. Det är ett uttalande som
jag inte alls bestrider. Det är emellertid
en princip som man kan rätta sig efter
om det gäller att införa ett nytt stats -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. användningen

bidrag till viss forskning och man överväger
vilket organ som skall administrera
det. Det s. k. statsbidrag vi här diskuterar
är trots allt insamlat genom
särskilda konsumentavgifter, och det
har 55-årig hävd. Det kan faktiskt inte
upphöra utan att det uppstår ett ganska
besvärande vakuum på ett visst område.
Bär då herr statsrådet inte •— givetvis
inte som kommunikationsminister utan
som medlem av den svenska regeringen
med styrelseansvar — skaffat någon
återförsäkring hos annan departementschef?
Annars förefaller detta uttalande
att vara något av en undanflykt, ett slag
i luften, ett högt ljudande ingenting.

Den avslutande meningen, herr talman,
som talar om att televerket har
planerat avvecklingen så att det inte
blir plötsliga avbrott, uppfattar jag inte
som ett försvar utan snarare som en
vädjan. Den rörde mig så, att jag inte
skall kommentera den här.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det var många synpunkter
fröken Ljungberg hade att anföra.
Jag skall försöka att ta upp så många
jag kommer ihåg av dem.

Vad först beträffar fiktionen kan man
räkna med att all telegramverksamhet
går med förlust, vare sig det gäller lyxtelegram
eller vanliga telegram. Varje
telegram som sänds ger, har jag hört,
en genomsnittsförlust på 4 kronor. Befordringen
av telegrammen är den förlustbringande
faktorn. Extrakostnaden
för lyxblanketten, utskriften etc. är inte
så stor.

Fröken Ljungberg säger att »här samlar
allmänheten frivilligt in pengar genom
att skicka dessa lyxblanketter».
I själva verket täcker allmänhetens bidrag
inte på långt när kostnaderna för
att skicka dessa telegram. Televerket
måste därför ta från överskottet på telextrafiken,
på våra vanliga telefonsamtal
o. s. v. för att betala först förlusten

av inkomst av lyxtelegramblanketter

på verksamheten och sedan bidraget till
Nationalföreningen. Det är därför i någon
mån en fiktion att säga att de enskilda
konsumenterna ger dessa bidrag.
Det är i själva verket televerket — telefonabonnenterna
och telexanvändarna
— som betalar bidragen.

Fröken Ljungberg undrade vad som
nu kommer att hända med lyxblanketterna.
Det beror främst på efterfrågan.
Om efterfrågan finns skall de i princip
vara kvar även om man försöker täcka
kostnaderna och minska förlusten. Fröken
Ljungberg antydde vidare att Nationalföreningen
har ett slags Copyright
på tanken eftersom föreningen
hittade på detta 1912. Ja, det är en komplicerad
juridisk fråga som jag inte
vill ge mig in på. Jag har emellertid
svårt att föreställa mig att Nationalföreningen
skulle säga: »Då får ni inte
fortsätta att skicka lyxtelegram.» Jag
tror inte att Nationalföreningen kommer
att agera på det sättet. Om den gör
det får vi väl försöka lösa det problemet
då.

Fröken Ljungberg sade vidare att jag
av svaret att döma tycks anse att televerket
har rätt att göra på detta sätt.
Det har många gånger sagts här i kammaren,
att affärsverken skall drivas
affärsmässigt. De kan inte påta sig
sociala förpliktelser som är främmande
för deras verksamhet. Det är i och
för sig främmande för televerket att
ägna sig åt bidragsgivning för aldrig
så behjärtansvärda ändamål. Jag kan
därför inte bestrida att televerkets principiella
uppfattning är riktig och står i
överensstämmelse med de riktlinjer som
vi har dragit upp för de statliga affärsdrivande
verken.

Yad jag har varit angelägen om —
det kan jag säga eftersom jag har sammanträtt
med representanter både från
Nationalföreningen och televerket -—
är att avbrottet inte skulle göras alltför
abrupt utan att man avvecklar verksamheten
successivt. Detta har också televerket
gått med på och det tror jag att

Torsdagen den (i april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

Nationalföreningen har uppfattat som
en fördel.

Om denna verksamhet nu avvecklas
bortfaller alltså en del anslag till Nationalföreningen.
Föreningen har lämnat
bidrag till medicinsk forskning, studieresor
av olika slag, deltagande i och
anordnande av kongresser etc. Centralkommittén
för vanförevården har också
fått en mindre summa. Hur skall då
denna verksamhet kunna kompenseras?
Jag tror inte att man skall gå den vägen
att ett särskilt anslag inrättas på
statsbudgeten för bidrag till Nationalföreningen
motsvarande det belopp som
den tidigare erhållit. Jag är säker på
att det inte är detta fröken Ljungberg
menar utan att hon syftar på hur denna
typ av verksamhet i dess helhet kan
kompenseras.

Detta är något som jag inte i detalj
kan yttra mig om, eftersom det får bli
föremål för en prövning i vanlig ordning
av regering och riksdag. Jag har
desto mindre anledning att göra det eftersom
det inte tillhör mitt departement.
Men så mycket kan jag säga, att
den del av verksamheten som finansieras
av centralkommittén, vilket är den
mindre summan, inte skall vara svår
att kompensera.

Rent allmänt kan jag peka på att en
minskad förlust för televerket, vilken
ökar dettas totalvinst, samhällsekonomiskt
innebär att det uppstår en förstärkning
av budgeten som bör möjliggöra
en kompensation i andra former
för denna typ av verksamhet. Så långt
kan jag ju gå i mitt resonemang, dock
naturligtvis utan att binda mig i några
detaljer.

Det föreligger ingen önskan från vår
sida att komma åt den verksamhet som
Nationalföreningen bedriver. Vi anser
tvärtom att det är en synnerligen värdefull
verksamhet. Men samtidigt har
jag som departementschef en förpliktelse
att stödja affärsverken i deras
strävan att bedriva sin verksamhet på
ett sådant sätt och i sådana former,

3 — Andra kammarens protokoll 1967. X.

som regering och riksdag vid så många
tillfällen har krävt.

Med detta tror jag mig ha besvarat
flertalet av de punkter som fröken
Ljungberg tog upp.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Också jag tror att herr
statsrådet följde upp mina frågor och
jag tackar för detta. Jag ber emellertid
ändå att få återkomma på ett par punkter
—■ jag tror mig kunna lova att inte
bli långrandig.

Jag vill för det första ta upp frågan
om fiktionen. Det var inte fiktionen att
rörelsen skulle betalas med avgifterna
som jag syftade på utan det var, såsom
herr statsrådet framhållit, »fiktionen av
lyxtelegramrörelsen som en insamlingsverksamhet».
Att det är fråga om en
sådan kan man nämligen inte komma
ifrån, eftersom det är en speciell avgift
som läggs på för detta ändamål.

Jag kan inte tänka mig att det är
pappers- och tillverkningskostnaderna
av lyxtelegrammet som är 2:50 kronor
högre än för andra telegram. Man måste
betrakta detta som en form av insamlingsverksamhet.
Det är ingen fiktion.

För det andra vill jag ta upp statsrådets
yttrande att han inte kan ta ställning
till detta beslut med hänsyn till affärsverkets
självständighet. Ja och nej!
Jag är inte säker på att det är riktigt.

I den bok som jag nyss visade står
det bland en del andra viktiga påpekanden,
att vissa beslut som fattas av
en affärsverksstyrelse kan överklagas
hos Kungl. Maj :t. Jag förstår dock att
detta inte gäller beslut av detta slag.
Det allvarliga i detta sammanhang är
emellertid att det inte finns något styrelsebeslut
på detta. Detta är det för
mig allvarligaste. Det är också en av anledningarna
till att jag undrar, om det
inte kunde vara skäl i att ompröva frågan.
Det finns emellertid ingen möjlighet
att fullfölja en sådan procedur och
därför kan inte heller herr statsrådet
IS

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

göra det med hänsyn till att det inte
finns något styrelsebeslut på denna
punkt.

Tillvägagångssättet har nog varit något
egendomligt och kan ge anledning
till en granskning med offentlighetsreglerna
och annat som utgångspunkt.

Herr statsrådet svarade på frågan,
hur denna typ av verksamhet kan kompenseras,
att detta måste prövas i vanlig
ordning. Javisst, när jag tog upp
resonemanget om en kompensation nöjde
jag mig med just detta konstaterande.
Det gäller inte Nationalföreningens
omfattande och skiftande verksamhet i
dess helhet utan just den del som innebär
att bidrag ges till medicinsk forskning.
Här fattar man ett beslut, som
innebär att man årligen drar bort en
miljon eller mer från medicinsk forskning,
utan att på något sätt i förväg ha
några kompensationsgarantier. Det tycker
jag är allvarligt. Man borde på något
sätt ha sörjt för att det skulle finnas
några möjligheter i detta avseende, innan
man fattar ett sådant beslut. Detta
sade jag inte till statsrådet Palme såsom
kommunikationsminister utan som medlem
av regeringen — vilket jag nyss antydde
— och det tycker jag är en viss
skillnad.

Jag vill nöja mig med detta och tackar
för min del än en gång statsrådet Palme
för det svar som jag har fått. Jag
kan trots allt inte förstå annat än att det
på de vägar som är framkomliga -—- det
finns sådana — måste föreligga inte bara
möjligheter utan mycket starka skäl
till att ompröva beslutet i denna fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande frågan om
eventuell kompensation har vi självfallet
underrättat vederbörande andra
departement om att denna fråga blir
aktuell, så att de skall kunna tänka på
möjligheten av att inrymma den inom
ramen för sin verksamhet. Det gäller
socialdepartementet, ecklesiastikdepar -

tementet och även finansdepartementet.
.Tåg kan dock inte sträcka mig längre
än till att säga att det blir fråga om en
prövning — men i princip ökar vi det
samhällsekonomiska utrymmet genom
att minska eu förlust.

När det sedan gäller hanteringen av
detta, finns det en instruktion för televerket
som ger generaldirektören vissa
beslutsbefogenheter. Jag vet inte om detta
varit diskuterat i styrelsen eller icke.
Jag hade för mig att så var fallet. Det
är möjligt att det har diskuterats där
men att beslutet åvilat generaldirektören,
men det vågar jag inte yttra mig
om. Det finns emellertid en instruktion
för televerket, och det skulle förvåna
mig ytterligt, om inte generaldirektören
även i denna fråga har följt den instruktion
som det åligger honom att följa.

Här är det ju i och för sig inte fråga
om verkets självständighet i första hand,
utan det är fråga om riktlinjerna för
verksamheten. Om ett verk åberopar
att så här säger ni åt oss att vi skall
agera och därför gör vi så eller så, är
det nästan omöjligt för departementet
att svara att ni har handlat fel, utan
man måste ställa sig bakom ett verk
som handlar i enlighet med sig förelagda
principer.

Beträffande förlusten är det faktiskt
så, att av de 2: 50 som man betalar i
extra avgift går, om jag minns rätt,
2: 10 åt till blankett och utskrift. Bortsett
härifrån är det alltså en förlust på
4 kronor när det gäller befordran. Marginalen
var alltså inte så stor, som jag
tyckte mig märka att fröken Ljungberg
hoppades att den skulle vara.

Det har antytts att man kunde lösa
frågan genom att kraftigt höja avgiften
för lyxblanketterna; då skulle man
täcka sina kostnader och även kunna
få en slant över. Jag vet att televerket
undersöker detta spörsmål, men blir
lyxblanketterna alltför dyra, uppstår
det sannolikt ett kraftigt köpmotstånd.
Blir det lika dyrt att skicka ett telegram
som att sända en blomsterkvast blir

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Svar på interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

det kanske så att blomsterkvasten vinner
i allt flera fall. Den vägen skall prövas.
Den vore principiellt fullkomligt
all right, men jag kan knappast tro att
utsikterna är särskilt stora. Det är dock
inte min sak att bedöma.

Herr TURESSON (li):

Herr talman! Jag har vid några tillfällen
här i kammaren försvarat den
företagsekonomiska princip som ett annat
statligt kommunikationsverk enligt
riksdagens och Kungl. Maj :ts beslut
har att tillämpa. Jag har självfallet inte
gjort det för att stödja kommunikationsministrar
utan för att jag ansett att det
var min uppgift av andra skäl att göra
det. Jag är därför litet förvånad över
en del av den argumentering som statsrådet
Palme anför i dag. Borde inte
samma regler gälla för det ena som för
det andra kommunikationsverket i fråga
om avgränsningen av lönsam respektive
icke lönsam del av driften, i fråga om
villkoret att i möjligaste mån varje gren
av driften genom sina inkomster skall
täcka sina kostnader?

Om man nu konstaterar att telegramtrafiken
— all telegramtrafik, sade statsrådet
— under en följd av år har gått
med förlust och att förlusten är så stor
som 4 kronor per expedierat telegram,
så är det naturligtvis riktigt som statsrådet
säger, att då är det andra abonnenter,
vi som telefonerar och som använder
telex o. s. v., som får betala förlusten
på telegramtrafiken. Jag kan inte
se annat än att botemedlet mot detta är
att höja telegramavgifterna så, att telegramtrafiken
bär sina egna kostnader.

Om man nu skall jämföra vanliga
telegram på den lilla smutsgula lappen
med lyxtelegram i fråga om kostnaderna
för deras expediering, så har statsrådet
sagt att det kostar 2 kronor 10 öre
mer att skriva ut ett lyxtelegram inklusive
blankettkostnad. Jag kan naturligtvis
inte bestrida den uppgiften. Summan
förefaller mig dock hög, eftersom
utskriftsarhetet väl praktiskt taget är

precis detsamma vare sig det är på den
där smultsgula blanketten eller på lyxtelegramblanketten,
och själva blanketten
kan ju rimligen inte kosta så mycket.
Men låt oss acceptera merkostnaden
på 2:10! Då vill jag påpeka att det
måste finnas en annan faktor i hanteringen
av lyxtelegrammen som verkar
åt andra hållet. Det är nämligen så, att
när vi fyller 50 år — det har inte statsrådet
gjort än — eller gifter oss så får
man en massa lyxtelegram, och till skillnad
från de vanliga affärstelegrammen
som expedieras vart och ett för sig, bärs
lyxtelegrammen ut i buntar. Man får ett
kuvert, innehållande 20 eller 30 telegram
åt gången, och det måste ju avsevärt
förbilliga själva befordringsavgiften
för lyxtelegrammen och detta verkar
alltså i motsatt riktning mot merkostnaden
för blanketten. Jag är därför inte
riktigt övertygad om att den företagsekonomiska
analysen av lyxtelegramhanteringen
i jämförelse med den övriga
telegramhanteringen är absolut kristallklart
utförd.

Slutligen skulle jag vilja säga, att sedan
man gjort en sådan på företagsekonomiska
grunder baserad kostnadsanalys
av vanlig telegramtrafik kontra
lyxtelegramtrafik, så skall man självfallet
fixera avgifterna. Om man sedan
utöver den eventuella merkostnaden
som lyxtelegrammen drar för televerket
lägger till en krona eller två kronor,
avsett att vara ett insamlingsbidrag
till Nationalföreningen, så kan jag inte
se att det är någon fiktion. Det är bidrag
till en insamling som konsumenten
betalar och konsumenten vill inte
ha det på annat sätt. Jag tycker att det
finns anledning att tänka litet djupare
på detta, alldeles bortsett från vilken
verksamhet Nationalföreningen bedriver
och vilka andra möjligheter den har
att täcka sina kostnader. Det behövs en
klarare genomlysning av hela problemet,
både vanlig telegramtrafik kontra
lyxtelegramtrafik och telegrammen såsom
eventuell möjlighet för folk att

Nr 18

Torsdagen den 0 april 1967

Svar på interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter

lämna bidrag till en verksamhet, som de
vill stödja.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta var utomordentligt
intressant! Tanken att ta ut hela kostnaden
för telegramrörelsen och ovanpå
detta lägga en insamlingsavgift är
fullkomligt all right om det går att
lösa — det sade jag i min förra replik
— och televerket håller på att undersöka
frågan. Men risken finns att priset
då blir så högt att efterfrågan på
lyxblanketter sjunker. Det är detta som
diskuteras.

Herr Turesson hade anslående teorier
om att lyxtelegrammen företagsekonomiskt
är billigare. Herr Turesson kanske
är van vid ganska våldsamma 50-årsdagar med stora buntar av telegram
och dä kanske en viss mängdeffekt kan
uppnås, men det är inte alla som fyller
så våldsamt. I detta sammanhang är det
ofta fråga om obekväm arbetstid; folk
kommer ofta sent på att de skall sända
telegram.

Den väsentliga kostnaden är inte utbärningen
utan befordringskostnaderna
i nätet, och de är lika stora för vanliga
telegram som för lyxtelegram. Herr Turesson
tog alltså bara upp en speciell
del, d. v. s. kostnaden för utbärningen
till mottagaren.

För att förlägga det företagsekonomiska
resonemanget till telegramrörelsen
som helhet är det riktigt att den
totalt sett går med förlust. Herr Turesson
fråga om detta kan vara riktigt med
hänvisning till de principer vi i allmänhet
har för de affärsdrivande verken.
På sikt är det naturligtvis inte bra,
och detta har varit ett bekymmer för
televerket sedan ett antal år tillbaka.
Av det skälet har man den 1 augusti i
fjol höjt avgifterna för telegrammen
rätt kraftigt i syfte att minska underskottet.
Man har vidare fört över en
allt större del av verksamheten till telex,
som framstår som en mycket slag -

kraftig konkurrent till telegrammen.
Om man plötsligt vidtar alltför kraftiga
avgiftshöjningar kan detta påverka
efterfrågan, så att förlusten blir ännu
större. Därför har televerket ansett sig
böra hantera detta problem försiktigt
och höja avgifterna successivt under
ett antal år för att på det sättet få en
uppfattning om hur det slår ut.

Detta problem finns också inom andra
verk. Inom postverket t. ex. går tidningsrörelsen
med påtagligt underskott,
vilket betalas av andra delar av verksamheten.
Det förs ju heta debatter här
i riksdagen när man försöker rätta till
på den punkten. Kostnadstäckningskravet
på verken som helhet och även på
delkostnaderna måste fyllas. Man kan
dock inte begära att verken skall uppfylla
kraven på samtliga delposter samtidigt.
De måste också få handla företagsekonomiskt
klokt. Detta är herr
Turesson och jag överens om. .Tåg har
sagt ungefär så i mina tidigare repliker
och jag vet inte vad det var herr Turesson
tycker är underligt.

Skulle det däremot visa sig att det
går att täcka förlusterna på dessa telegram
och samtidigt lämna bidrag till
Nationalföreningen, är jag övertygad
om att televerket inte kommer att ha
någonting emot det. Det förefaller mig
dock vara övervägande sannolikt att
blomsterkvasten blir en övermäktig konkurrent.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! När jag sade att varje
telegram går med en förlust på 4 kronor
och att huvuddelen av den förlusten ligger
på utbärningssidan, så citerade jag
statsrådet Palme tämligen ordagrant. Jag
hade själv ingen aning om hur stor siffran
var, men statsrådet nämnde den i
sin andra replik här. (Nu hör jag att
statsrådet säger att den siffran gällde
befordringen, inte utbärningen.) Men
det går givetvis att arbeta in befordringskostnaderna
i avgiften. Uppenbart
är emellertid att en mycket stor del av

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. samordning av de svenska och norska bestämmelserna
om lastbilstrafik

befordringskostnaderna ligger på utbärningen
även om den inte är fullt så
stor som 4 kronor.

Hur våldsamma eller mindre våldsamma
50-årsdagar människor firar är
det väl ändå klart, att om det också
bara ligger två telegram i varje kuvert
som bärs ut samtidigt, så är den dyrbara
utbärningskostnaden bara hälften
så stor som när man skickar ut de vanliga
telegrammen ett och ett. Det kan vi
väl vara överens om.

Dessutom tror jag inte att det är så
oerhört vanligt att utbärningen förekommer
på obekväm arbetstid. Telegrafstationerna
stänger ganska tidigt.
Att få ett telegram utburet efter eu
viss, ganska tidig tidpunkt på kvällen
är omöjligt. Man måste ofta beställa sina
telegram antingen på förmiddagen eller
dagen innan för att få dem utburna avsedd
dag.

Nå, nu skall jag inte förlänga denna
debatt mera, men jag tyckte det var
ganska lustigt att få delta i debatten,
eftersom jag vid andra tillfällen så ofta
bär ådragit mig en hel del politisk ovilja
när jag försvarat statsrådet Palmes och
hans företrädares politik vid driften av
ett annat kommunikationsverk. Och jag
tycker det är angeläget att samma företagsekonomiska
principer tillämpas
även för televerket.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bedyra herr
Turesson att samma principer skall tilllämpas
för samtliga kommunikationsverk,
ej mindre televerket än även statens
järnvägar.

Herr Turesson har verkligen intressanta
teorier. Obekväm arbetstid är t. ex.
inte bara kvällar och nätter. Vi har
också någonting som heter helger. Och
jag har en känsla av att exempelvis
pingst- och midsommarafton är relativt
frekventa när det gäller avsändandet av

lyxtelegram, även om de då inte i första
hand gäller 50-årsdagar.

Men jag tycker att herr Turessons
företagsekonomiska resonemang rörande
lyxtelegramverksamhetens nutid och
framtid är så intressanta, att jag skall
lägga mig vinn om att sända ett exemplar
av protokollet från denna debatt
till generaldirektören och chefen för
televerket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. samordning
av de svenska och norska bestämmelserna
om lastbilstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig dels om de skilda
bestämmelser som gäller beträffande
lastbilstrafiken på de svensk-norska mellanriksvägarna
huvudsakligast är beroende
på respektive vägars och broars
bärighet, eller om det föreligger andra
orsaker som hindrar en samordning av
ifrågavarande bestämmelser, dels hur
jag bedömer möjligheterna alt komma
fram till en samordnande lösning av
dessa problem.

Som herr Nilsson påpekat i interpellationen
gäller på vissa vägar mellan Sverige
och Norge olika bestämmelser i
respektive länder i fråga om högsta tilllåtna
axel- och boggitryck, totalvikt
samt bredd och längd för lastbilar. I
regel är de norska bestämmelserna mer
restriktiva än de svenska.

Det kan i detta sammanhang nämnas
att det förekommer ett reguljärt samarbete
mellan norska och svenska vägmyndigheter
vid byggandet av mellanriksvägar.
Detta gäller exempelvis beträffande
Graddisvägen, som nu är un -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. samordning

om låstbilstrafik

der utbyggnad, samt en ifrågasatt mellanriksväg
Kiruna—Nordnorge. I samband
med att fråga uppkommit om förstärkning
av Svinesundsbron till 10
tons axeltryck och 16 tons boggitryck
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som ett villkor för svenskt deltagande i
kostnaden för förstärkningsarbetena angivit,
att samma belastning kan tillåtas
på vägens (E 6) fortsättning i Norge i
första hand till Oslo.

Jag vill betona att man från norsk
sida för att underlätta den internationella
lastbilstrafiken i vissa fall har
medgivit lättnader, varigenom skillnaderna
i bestämmelserna för mellanrikstrafiken
så långt det hittills varit möjligt
har undanröjts. I de fall skilda bestämmelser
fortfarande tillämpas torde
dessa huvudsakligen bero på respektive
vägars och broars bärighet.

I Norge har för närvarande en särskild
kommitté i uppdrag att utarbeta
och lägga fram förslag till en vägplan
för den närmaste 20-årsperioden. Enligt
vad jag erfarit har inom kommittén
lagts fram förslag till bärighetsnormer
som i princip skulle medge trafik av fordon
med samma axel- ocli boggitryck
in. in. som nu är tillåtna på de större
vägarna i vårt land.

Både Norge och Sverige har anslutit
sig till internationella konventioner som
innehåller rekommendationer till medlemsländerna
att bygga ut vägnäten så
att den internationella biltrafiken underlättas.
Samarbetet om mellanriksvägarna
är ett uttryck för detta. Enligt min
mening finns det anledning förmoda
att sådana skillnader i vägtrafikbestämmelserna
som kan verka hindrande för
lastbilstrafiken så snart det är möjligt
kommer att undanröjas.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till kommunikationsministern
för svaret på min interpellation. Sam -

av de svenska och norska bestämmelserna

tidigt vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att man vid planeringen
av nya mellanriksvägar genom förhandlingar
mellan norska och svenska vägliiyndigheter
söker komma fram till gemensamma
trafikbestämmelser. Statsrådet
nämner vidare att både Norge och
Sverige anslutit sig till internationella
rekommendationer om att bygga ut vägnäten
så att den internationella biltrafiken
underlättas.

Allt detta är givetvis i hög grad tillfredsställande.
Den skandinaviska halvön
kommer mer och mer att betraktas
som en sammanhållen näringsgeografisk
enhet, där krånglet vid gränserna definitivt
tillhör en gången tid. Vi har skapat
en gemensam nordisk arbetsmarknad,
vi har slopat passtvånget mellan
de nordiska länderna och vi strävar
efter en harmoniserad sociallagstiftning.
Om några månader övergår Sverige
till högertrafik och anpassar därmed
sina trafikregler i detta avseende
till omgivande länders.

I min interpellation tog jag väg E 75
mellan Trondheim—Östersund—Sundsvall
som ett exempel på de skilda bestämmelser
som gäller för lastbilstrafiken
mellan Norge och Sverige. Denna
väg, som invigdes den 1 oktober 1959,
tillkom efter riksdagsbeslut år 1955.
Huvudmotiveringen var att man genom
den nya mellanriksvägen skulle underlätta
oljeimporten över Trondheims isfria
hamn. Men även om beredskapsskälen
dominerade, har vägen fått en
ökad betydelse för näringslivets transportbehov
och för turismen. Av de totala
byggnadskostnaderna på cirka 21
miljoner satsade Sverige inte mindre
än 14,7 miljoner, motsvarande kostnaden
för hela nybyggnadsdelen på svensk
och norsk sida, samt en del av kostnaderna
för ombyggnad av sträckan Turifoss—Stjördal
på norsk sida. Man skapade
en väg av hög klass med god bärighet,
avsedd för oljetransporter och annan
tung trafik.

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. samordning av de svenska och norska bestämmelserna

om lastbilstrafik

Statsrevisorerna uttalade år 1959, att
vägen efter slutförande av pågående
arbeten kommer att bli av god klass
även på den norska sidan och trafikabel
för 10 tons axeltryck. Trots detta är
högsta tillåtna axeltryck bara 8 ton mot
10 på svensk sida. Högsta tillåtna boggitryck
är 12 ton på norsk och 16 ton
på svensk sida. Mera som en kuriositet
kan jag nämna att det skiljer endast
5 centimeter på högsta tillåtna fordonsbredd
på norsk och svensk sida.

Jag har den uppfattningen att vi i
samråd med norrmännen borde kunna
komma till rätta med de skillnader som
det här är fråga om. De skapar bara
irritation och besvär för dem som svarar
för lastbilstrafiken efter denna väg.
Var de svaga punkterna finns på denna
vägsträcka kan jag inte bedöma — om
det är broarna eller om det är vissa delar
av vägbanan. I varje fall föreställer
jag mig att dessa svaga punkter är av
ganska begränsad natur.

Det är därför min förhoppning att
kommunikationsmininistern tar upp
överläggningar i denna fråga med sin
norske kollega. Detta är kanske ingen
fråga av större räckvidd, men den har
ändå sin betydelse när det gäller att
underlätta kommunikationerna mellan
två länder som har så mycket annat
gemensamt.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord ta upp en annan aspekt på denna
fråga än herr Nilsson i Östersund gjorde.
Först och främst tycker jag att avslutningen
i statsrådets svar inte andas
den effektivitet som man kanske är van
vid när lierr statsrådet ger ett svar, åtminstone
till en representant för oppositionen.
Det sägs: »Enligt min mening
finns det anledning förmoda att sådana
skillnader i vägtrafikbestämmelserna

som kan verka hindrande för lastbilstrafiken
så snart det är möjligt kommer
att undanröjas.» Man skulle önska att
svaret vittnat om mera aktivitet.

Får jag bara nämna hur det ligger till
i södra Sverige. Vi kör i dag mellan
200 000 och 300 000 kubikmeter flis till
den norska cellulosaindustrin och mellan
100 000 och 200 000 kubikmeter
rundved till samma industri. Det är nödvändigt
för oss att göra detta så länge
vi inte har byggt ut vår egen industri i
södra Sverige. De åkare som kör dessa
varor vill av rationella skäl använda de
ekipage som finns här i Sverige. Som
herr Nilsson i Östersund sade skiljer det
5 centimeter på bredden och naturligtvis
åtskilligt mer på längden, men detta
gör att man kan ta så mycket mera i
last. Det är bara 60 procent av den fulla
kapacitet som kan tas i Sverige, som
våra svenska åkare kan utnyttja.

Nu kan det sägas att vi kan låta våra
grannar i Norge och Danmark, där man
i vissa sammanhang har likheter, köra
dessa laster. Men så enkelt är det inte,
ty man är beroende av att själv disponera
körsätt och fordon. Om man skall
driva denna verksamhet på svensk sida,
måste man ha kontrakt för leveranserna
på fyra eller fem år, så att de svenska
åkarna får möjlighet att skaffa ekipage
för norska eller danska bestämmelser.

I den ökande handeln mellan våra
nordiska grannar utgör dessa körningar
en ytterst besvärlig flaskhals. Ordnas
inte dessa förhållanden upp ganska
snart, kan norrmännen i större utsträckning
ta ved från Sovjetunionen eller Kanada
— vi finner redan tecken på detta.
Det är ju mera lönsamt att frakta flisvaror
i stora båtar till norsk cellulosaindustri
än att föra dem från Sverige. Vi
kommer att för ganska lång tid framåt
behöva denna avsättning av råvaruprodukter
som inte vår egen svenska cellulosaindustri
kan ta emot. Dessutom ligger
den norska cellulosaindustrin så
väl till för Västsverige.

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

Jag skulle till sist vilja ställa ett par
komplementfrågor till herr statsrådet:
Vilka aktiviteter tänker herr statsrådet
utveckla för att medverka till en förändring
i detta sammanhang? Går det inte
att härvidlag föra en mera aktiv politik
inom Nordiska rådet?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Frågan om Trondlieimsvägen
har vi ofta haft tillfälle att diskutera
med våra norska vänner, eftersom
de önskar att vi i Sverige i större utsträckning
skall utnyttja Trondheims
hamn. Vi måste emellertid hävda att
godset skall gå de vägar som betraktarna
anser vara mest ekonomiska. Befraktarna
har ibland åberopat just dessa begränsningsbestämmelser,
som medför
omlastningar och sådana besvärligheter,
och vi har framfört dessa synpunkter.

Emellertid har vi också alltid understrukit
att det, även om denna speciella
hake skulle avlägsnas, inte därmed är
säkert att det blir en våldsamt ökad
svensk trafik över gränsen till hamnen
i Trondheim. Det kan vi inte utfärda
några som helst garantier för. Detta har
väl i någon mån verkat hämmande på
trafiken till denna hamn.

För hen- Lothigius vill jag påpeka att
vi relativt nyligen har lyft upp — om
jag så får säga — eu ganska betydande
del av vårt vägnät till 10 tons axeltryck
och 16 tons boggitryck. Vi har medvetet
strävat åt det hållet ■— men experter
brukar säga mig att vi därigenom har
tänjt våra resurser till det yttersta. Vi
sliter hårt på dessa vägar; de tål knappt
en sådan belastning.

Av de svenska vägarna till Norge är
förutom E 75 mellan Jämtland och Tröndelagen
bara ytterligare en mellanriksväg,
nämligen den över Arvika, Eda och
Kongsvinger, upplåten för 10 tons axeltryck
och 16 tons boggitryck. På övriga
mera betydande mellanriksvägar — E 6,
E 18 och väg 312 över Fjällnäs — är på

den svenska sidan om gränsen det högsta
tillåtna axel- ocli boggitrycket 8 respektive
12 ton.

Det är klart att våra norska vänner
har en mera restriktiv inställning i detta
avseende. Vi har dock utvecklat aktivitet,
och det har förekommit kontakter
mellan departementen i denna fråga. Vi
har nämnt den vid något ministermöte;
vi träffas numera så ofta — jag skildes
från min norske kollega i morse och
möter honom igen på lördag — att vi
har gott om tillfällen att resonera om
dessa ting.

Även om min norske kollega är partivän
till herr Lothigius måste jag emellertid
ha en viss förståelse för hans svårigheter.
Det norska vägväsendet kämpar
nämligen med stora besvärligheter.
Landet är ganska vidsträckt, och terrängen
är sällsynt oländig och svår att
bygga vägar i. Det norska vägnätet har
också en annan standard än det svenska.
Därför vore det orimligt att ställa samma
krav på norrmännen som vi —- med
tänjande av våra resurser — ställer på
oss själva.

Det kommer emellertid inte att vara
något fel på vår aktivitet. När tillfälle
erbjuds — och det händer då och då —
skall vi disktuera denna problematik
med våra grannar och påpeka för dem,
att det från svensk och från nordisk
synpunkt vore av stort värde, om vi
kunde få mera enhetliga bestämmelser.
Även om de är goda grannar, kan vi
dock inte ställa orimliga krav på dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. statens järnvägars
trafikunderlag i samband med
övergången till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: -

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

Herr talman! Hert Jansson liar frågat
mig om jag vill informera kammaren
huruvida prognosberäkningarna i samband
med övergången till högertrafik
går ut på att SJ kommer att få en ökad
belastning i fråga om person- och godstrafik.
Vidare har herr Jansson frågat
vilka åtgärder som förbereds för att ta
emot en ökad resefrekvens, därest en
sådan ökning av trafikunderlaget är att
vänta, samt vilka ökade anspråk som
därvid kommer att aktualiseras i fråga
om SJ :s personalbehov.

I fråga om persontrafiken kan en viss
överflyttning från bil till järnväg beräknas
ske i samband med övergången till
högertrafik. Denna överflyttning torde
komma att beröra såväl trafiken på
långa avstånd som lokaltrafiken. Beträffande
den långväga trafiken har SJ bedömt
att den tolala trafiken på järnväg
i samband med högertrafikomläggningen
inte blir större än vid högtrafik under
sommaren. Enligt SJ:s bedömning
kan en ökad tillströmning av trafikanter
klaras med tillgängliga resurser.

Godstrafiken på landsväg torde i endast
ringa grad komma att påverkas av
trafikomläggningen. Någon näm;nvärd
ökning av godstrafiken på järnväg beräknas
på grund härav inte komma att
ske.

SJ kommer att vidta särskilda åtgärder
för att tillgodose en ökning av persontrafiken
i anslutning till trafikomläggningen.
Vissa långväga persontåg,
som normalt inte körs i september, kommer
sålunda att vara i trafik denna månad.
I övrigt kommer persontågen under
hösten 1967 att förses med fler vagnar
än motsvarande tid förra året. Vidare
kan förstärkningsvagnar sättas in
och extratåg anordnas med relativt kort
varsel.

För SJ:s busstrafik kommer hela den
disponibla fordonsparken att hållas körklar.

Något behov av att öka SJ:s personal

på grund av högertrafikreformen beräknas
inte uppkomma.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.

Det bekräftas i svaret att man beräknar
— vilket var utgångspunkten för
min fråga — att en viss överflyttning
kommer att äga rum från bil till järnväg
liksom till andra kollektiva trafikmedel
i anslutning till omläggningen
till högertrafik. Detta gäller såväl trafiken
på långa avstånd som lokaltrafiken.
Det hade varit intressant att fa
veta om det inom departementet gjorts
någon beräkning, uttryckt i siffror, rörande
storleken av denna väntade övergång.
Jag medger emellertid att det är
mycket svårt att göra en sådan beräkning
— kanske är det omöjligt.

Måhända kan man också vara mera
optimistisk när det gäller denna övergång
än vad jag var när jag framställde
interpellationen. Säkerligen blir övergången
störst under den allra första
tiden efter högertrafikens införande.

Det sägs i svaret att SJ kommer att
vidta särskilda åtgärder för att tillgodose
en ökning av persontrafiken i anslutning
till trafikomläggningen. Enligt
min mening hade ett samhällsintresse
tillgodosetts om SJ och de som svarar
för övriga kollektiva trafikmedel kunnat
utnyttja detta tillfälle för en offensiv,
för en PR-drive kombinerad med
ökad service och ökad komfort i syfte
att inte bara få en tillfällig ökning av
resandefrekvensen utan även bibehålla
den sålunda stimulerade ökningen.

Det skulle också vara önskvärt att SJ
kunde överta en större del av godsbefordran.
Möjligt är att jag härvidlag inte
representerar helt moderna meningar.
Men det leker mig ännu i hågen innan
jag övertygats om något annat att mer
av vår godsbefordran skulle kunna ske
längs den spårbundna vägen och att vi

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Svar på interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

något skulle söka minska de gigantiska
lastbilskolonner som vi nu liar på vägarna.
Förekomsten liärav har under
den senaste timmen diskuterats i flera
sammanhang. De förorsakar faktiskt för
närvarande stora problem i vårt lands
trafik och tycks komma att skapa allt
större sådana i framtiden.

Jag skulle dock gärna ha velat höra
kommunikationsministerns mening om
vilket perspektiv vi skall anlägga på
frågan om godstransporterna i framtiden.
I storstadsområdena är det ett intresse
att övergå till en större användning
av de kollektiva trafikmedlen, dels
därför att svårframkomligheten för privata
bilar blir allt mera påtaglig, dels
på grund av följderna av privatbilismen
i form av luftföroreningar. Det finns
också andra aspekter som kan föras in
i detta sammanhang, men jag skall nöja
mig med dessa.

Beträffande personalsidan uttalar
herr statsrådet att något behov av att
öka SJ:s personalstyrka med anledning
av högertrafikreformen inte beräknas
uppkomma. Jag tar för givet att herr
statsrådet har uppmärksamheten riktad
på att de rationaliseringar inom SJ,
vilka genomförts under de senaste åren,
har skapat en ganska stark irritation
bl. a. bland medlemmar i Svenska järnvägsmannaförbundet,
vilken kommit till
uttryck i många av dess lokalavdelningar.

Man kan fråga sig om inte detta är
en oundviklig spänning, som uppstår
mellan varje företags delvis föregivna
delvis berättigade strävanden till en
rationell skötsel och de anställdas önskan
om en mera normal rytm och trivsel
i arbetet.

Där SJ kan öka sin kapacitet genom
teknisk utveckling och förbättring menar
jag att detta är helt i sin ordning.
Däremot vill jag absolut avråda från
åtgärder som lägger en ökad arbetsbörda
på den personal SJ för närvarande
har.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Jansson utbredde
sina betraktelser över mycket vida fält.
Jag svarade på frågan om det föreligger
en beredskap för en ökad passagerartillströmning
i samband med genomförandet
av högertrafikreformen, och
jag angav att en sådan finns. Sedan anför
emellertid herr Jansson att det vore
ett gott tillfälle för SJ att i detta sammanhang
skaffa sig ett klientel som blir
bestående.

I och för sig är detta mycket önskvärt,
men jag vill samtidigt framhålla att
det från trafiksäkerhetssynpunkt inte
är angeläget att vi skall skrämma bort
folk från vägarna under omläggningsperioden.
En oklok inställning som man
stundom hör exempel på är att man
när högertrafikreformen genomförs
kommer att ställa in bilen och inte ämnar
ta ut den förrän efter en månad.

Det är just under det första skedet
med den mycket långsamma trafik som
då kommer att råda som folk verkligen
skall pröva på och lära sig högertrafiken.
Det är mycket farligare att
komma in i ett senare skede när högertrafiken
väl är etablerad bland de ständiga
trafikanterna. Att SJ i detta sammanhang
får ett ökat klientel är alltså
inte helt och hållet en fördel, även om
det i och för sig är något önskvärt.

Herr Jansson tar vidare upp hela frågan
om SJ:s möjligheter att hävda sig
på godstrafikens område. Jag kan nämna
att jag i förra veckan var nere hos
min kollega i Västtyskland och ganska
grundligt studerade deras Autobahn
med dess uppbyggnad och dess trafik.
Innerfilen på deras motorvägar erbjuder
en fantastik anblick, helt upptagen
som den är av en enda ko av jättelika
långtradare, av den förre tyske kommunikationsministern
kallade »dessa vägarnas
elefanter». Det är klart att det har
skapat betydande svårigheter i Tyskland,
och man försöker där stimulera

Torsdagen den 6 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

järnvägen till bättre konkurrensförmåga
på godstrafikens område. Men då vill
jag ändå understryka för herr Jansson
att hela den nya trafikpolitiken — som
tar bort regleringarna när det gäller
den rena landsvägstrafiken; som tar
bort transportförpliktelserna för SJ;
som reducerar den icke ersättningsberättigade
trafiken; som innebär en rimlig
kostnadsavvägning för de olika delarna
av verksamheten — just har till
syfte att ge SJ större möjligheter att
hävda sig på ett ekonomiskt sunt och
riktigt sätt.

Tendensen har väl varit den, att inom
t. ex. statens järnvägar godset fått subventionera
persontrafiken, medan det
på landsvägarna snarast torde förhålla
sig tvärtom —• där är det personbilismen
som subventionerar yrkestrafiken,
om man ser till vad den senare kategorin
kostar vägväsendet och vilken belastning
på vägnätet som den utgör.
Detta har vi rättat till genom att de
senaste taxehöjningarna på SJ framför
allt har lagts på personsidan, för att
få bättre balans mellan verksamhetsgrenarna.
Dessutom avvecklas på olika
håll olönsam trafik.

Jag tror därför att det finns mycket
goda chanser för järnvägen att hävda
sig. På de längre transporterna hävdar
sig ju järnvägen redan i dag mycket
bra, den har i stort sett bibehållit sin
andel av trafiken. Den ökning andelsmässigt
som åkerierna har gjort har
främst gått ut över sjöfarten. Jag tror
sålunda att SJ har en god framtid och
ett en del av denna framtid ligger i en
rationell transportpolitik och en del i
ett väl skött företag som utnyttjar järnvägens
fördelar.

Herr talman! Med detta har jag gjort
mig skyldig till att röra mig utanför ämnet
för den av herr Jansson ställda interpellationer!.
För det fall att detta är
mitt sista inlägg ber jag att få framföra
ett tack till herr talmannen för att han
låtit denna frågestund räcka i över tre
timmar.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det har varit en lång
frågestund. Jag skall därför göra denna
min anmärkning ytterst kort. När statsrådet
Palme säger att vi inte skall
skrämma bort folk från vägarna, så
föreligger över huvud taget inte någon
risk för det. Vi har en växande belastning
på alla våra vägar, och den utvecklingen
kommer säkert att fortsätta, oberoende
av övergången till högertrafik.
Men vi kan inte ha någonting emot —
och det förefaller som om vi är överens
om det — att en större part går
över till de kollektiva trafikmedlen. Jag
tycker att det kunde vara lämpligt att i
samband med övergången till högertrafik
göra ett försök att få en del människor
att ändra på sina trafikvanor.

När statsrådet säger att den nya trafikpolitiken
ger SJ nya möjligheter att
hävda sig på ett sunt och riktigt sätt,
är jag helt ense med honom. Det återstår
att se om SJ också kommer att göra
det.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bara för att i protokollet
rätta till ett missförstånd vill jag
säga att jag inte tror att det rent generellt
går att skrämma bort folk från vägarna,
och det är inte heller meningen.
Vi skall inte skrämma bort dem från
vägarna just i samband med omläggningen
till högertrafik, därför att det
är bra om trafikanterna tränar sig i högertrafik
just under tiden omedelbart
efter själva omläggningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 88, med
förslag till folkbokföringsförordning,
in. in., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i taxeringsförordningen
och bemyndigande att medge vissa av -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

vikelser från uppbördsförordningen, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
lagutskott.

§ 17

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 917 och 918.

§ 18

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
6, 43, 46 och 47, bevillningsutskottets
betänkande nr 30 samt jordbruksutskottets
memorial nr 11.

§ 19

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Rillingsfors, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av industrinedläggelser
i Dalsland,

fru Renström-Ingenås, till herr statsrådet
Wickman angående det svenska
atomenergiprogrammets kommersiella
utvecklingsmöjligheter, och

herr Krönmark, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående utformningen av skördeskadeförsäkringen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 20

Pa hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets memorial
nr 47 och jordbruksutskottets
memorial nr It i nu nämnd ordning
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

§ 21

Interpellation ang. undantag från allmän
varuskatt för tillbehör till vissa
fiskeredskap

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (li), som yttrade:

Herr talman! Enligt en av riksskattenämnden
utfärdad förordning av den 20
december 1965 skall, vad gäller fiskeredskap,
det färdigmonterade nätredskapet
befrias från omsättningsskatt.
För att skattebefrielse skall gälla kräves
att fiskeredskapet säljes för att av köparen
användas i sådant yrkesmässigt fiske,
som enligt kommunalskattelagen är
att hänföra till rörelse. Skattefrihet föreligger
däremot inte vid försäljning av
delar till nätredskap med undantag för
själva nätet.

Det förhåller sig emellertid så att de
som driver fiskenäringen som rörelse
och yrkesverksamhet ofta själva i stor
utsträckning monterar sina redskap. Så
är förhållandet bl. a. för dem som driver
fiske med ålbottengarn och ryssjor
eller med drivgarn efter lax och sill.

Montering av olika tillbehör till nät
och andra fiskeredskap utgör en lämplig
sysselsättning för yrkesfiskaren under
otjänlig väderlek eller annan tid
varunder fiske icke kan bedrivas.

Det kan knappast ha varit statsmakternas
avsikt att endast de yrkesfiskare
som inköper färdigmonterade fiskeredskap
skulle komma i åtnjutande av befrielse
från omsättningsskatt. Den egenartade
utformning som skattebestämmelsen
fått enligt riksskattenämndens
förordning kan på ett ur samhällsekonomisk
synvinkel olämpligt sätt påverka
fiskarnas inköp av redskap. Det
måste nämligen i och för sig anses
lämpligt att eljest outnyttjad arbetstid
användes för montering av fiskeredskap.

Härutöver tillkommer inköp av olika
tillbehör till redskap för lagning och
komplettering. Jämväl sådana inköp
torde från statsmakternas sida ha avsetts
böra bli befriade från omsättnings -

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Interpellation ang. försäkringsskyddet mot skada genom löskommen olja — Inter -

pellation ang. ansvaret för båttrafiken i

skatt. Om så ej vore fallet skulle skattebefrielsen
kunna innebära att inköp av
nya redskap stimuleras på bekostnad av
lagning vilket knappast kan ha varit
avsikten.

De föreliggande bestämmelserna har
dels vållat svårigheter att tolka för försäljarna
av fiskeredskap, dels stark irritation
bland yrkesfiskarna. En översyn
av bestämmelserna synes vara i
hög grad påkallad.

Med hänvisning till vad soan ovan
sagts hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
nödiga åtgärder för att, såsom nu är fallet
vid färdigmonterade nätredskap, tillbehör
för montering och lagning av nätredskap
skall befrias från varuskatt vid
försäljning till yrkesfiskare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. försäkringsskyddet

mot skada genom löskommen olja

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Den fruktansvärda
olycka som drabbat England genom oljeutflödet
från den utanför Land’s End
förlista tankern »Torrey Canyon» har
framkallat oroliga frågor på många håll
här i landet rörande vår beredskap mot
dylika katastrofer i skilda hänseenden.

I samband med den utredning rörande
beredskap mot oljeskador som framlades
för två år sedan av särskilt tillkallade
sakkunniga (SOU 1965: 45) framkom
bl. a. att försäkringsskyddet mot dylika
skador är ytterst bristfälligt. En enskild
person lär inte kunna försäkra sig mot
risken för skada å egendom genom på
havet löskommen olja. Det skydd mot

Stockholms skärgård

skador i samband med sjöolyckor som
genom sjöassurans i viss mån kan beredas
tredje man lär principiellt icke omfatta
skada genom olja till följd av
skeppsbrott. Visserligen torde assuransföretagen
i några sådana fall godvilligt
ha lämnat gottgörelse åt skadelidande,
men någon rättslig skyldighet härtill
torde de icke erkänna.

I betraktande av de mycket stora skador
som kan åstadkommas i samband
med sjöolyckor som drabbar oljeförande
tankfartyg synes frågan om försäkringsskyddet
böra klargöras och regleras
genom lagstiftning, och, såvitt angår
skador i samband med sjöolyckor,
även genom internationella överenskommelser.

Med hänvisning till berörda förhållian
den anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att låta utreda
frågan om försäkringsskyddet mot
skador genom löskommen olja?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. ansvaret för båttrafiken
i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Statsmakterna har sedan
länge omfattat den reguljära båttrafiken
i Stockholms skärgård med intresse.
Bakgrunden har varit att det allmänna
bör svara för att den bofasta skärgårdsbefolkningens
behov av fastlandsförbindelser
tillgodoses i rimlig utsträckning.

Ekonomiskt stöd till det gamla Waxholmsbolagets
vintertrafik började utgå
redan år 1948, och sedan år 1952 har
även bolagets sommartrafik i Stock -

Nr 18

Torsdagen den 6 april 1967

Interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

holms norra och mellersta skärgård subventionerats.
Gemensamt med staten har
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting varit subventionsgivare. Mellan
åren 1952 och 1959 reglerades stödet
genom två mellan Stockholms stad
och Waxliolmsbolaget träffade avtal
jämte tilläggsöverenskommelser. Fr. o.m.
sistnämnda år inträdde även staten och
landstinget såsom direkta huvudmän
gentemot Waxholmsbolaget. Genom ett
avtal år 1963 har staten, Stockholms
stad och Stockholms läns landsting å
ena sidan och Vaxholms stad å andra
sidan träffat en överenskommelse angående
upprätthållande av reguljär båttrafik
i mellersta skärgården under tjugoårsperioden
1964—1984. Staten har i
detta avtal förbundit sig att täcka 40 %,
Stockholms stad och landstinget 30 %
vardera av underskottet på trafiken, sedan
visst bidrag från Vaxholms stad och
Österåkers kommun avräknats.

Mot bakgrunden av förhållandena i
mellersta och norra skärgården, där alltså
det allmänna sedan länge engagerat
sig ekonomiskt i båttrafiken, väcktes i
början av år 1963 i riksdagen de likalydande
motionerna 1:99 och 11:119
om en plan för trafiken i Stockholms
södra skärgård. Med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963
tillkallade chefen för handelsdepartementet
samma dag en företrädare för
staten att tillsammans med vederbörande
företrädare för Stockholms stad och
Stockholms läns landsting göra en utredning
om den reguljära båttrafiken
i södra skärgården. Utredningen framlade
sitt betänkande den 30 juni 1966.

Enligt direktiven för denna utredning
framhöll departementschefen, att han
fann det motiverat — med hänsyn till
samhällets ansvar, när det gäller att tillgodose
den bofasta skärgårdsbefolkningens
rimliga anspråk på kontinuitet i
fastlandsförbindelserna — att det allmänna
närmare än som hittills ansetts
behövligt följde trafikförhållandena i
Stockholms södra skärgård och att detta

borde ske i samverkan mellan staten,
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting.

I den sedermera verkställda utredningen
konstaterades bl. a., att statens,
Stockholms stads och Stockholms läns
landstings företrädare i utredningen var
ense om att de av dem i betänkandet
föreslagna åtgärderna till förbättring av
de reguljära sjöförbindelserna i södra
skärgården borde genomföras så snart
som möjligt. Utredningen konstaterade
vidare, att förhandlingar om organisation
och finansiering av skärgårdstrafiken
snarast borde upptagas mellan staten,
Stockholms stad och landstinget i
samråd med berörda kommuner. Man
underströk önskvärdheten av att den
reguljära båttrafiken i södra skärgården
samordnades med trafiken i mellersta
skärgården och att ett rederi fick
huvudansvaret för hela området. Eftersom
skärgårdstrafiken i väsentliga avseenden
måste betraktas som en integrerande
del av den kollektiva trafiken i
övrigt, talade enligt utredningen mycket
för att ett sådant för hela skärgårdsområdet
gemensamt rederi ställdes under
huvudmannaskap tills vidare av
Kommunalförbundet för Stockholms
stads och läns regionala frågor (KSL)
och fr. o. in. år 1971 av det numera i
princip beslutade storlandstinget.

Departementschefens direktiv till utredningen
synes ge ett klart belägg för
att staten —• såsom motionärernas tanke
också var — skulle vara beredd att utsträcka
sitt ansvar för skärgårdstrafiken
även till den södra skärgården, där trafikförhållandena
måste betecknas som
otillfredsställande. Uttalandena i utredningen
måste tolkas som ett uttryck för
att staten borde deltaga i finansieringen
av denna trafik. Remissbehandlingen av
utredningen resulterade vidare i praktiskt
taget samstämmiga förord för utredningens
förslag.

Av dagspressen framgår, att förhandlingar
nu inletts mellan KSL och Vaxholms
stad om KSL:s övertagande av

Torsdagen den 6 april 1967

Nr 18

Interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

trafiken i mellersta och norra skärgården
från stadens företag Waxholmsbolaget.
I anslutning härtill pågår förhandlingar
mellan kommunikationsdepartementet,
Stockholms stad och Stockholms
läns landsting om en anpassning av
1963 års avtal till det föreslagna övertagandet.
Vid de senare förhandlingarna
lär man enligt tidningarna från departementets
sida ha förklarat det vara
uteslutet för statens del att deltaga i
kostnaderna för trafiken i södra skärgården.
Det lär också vara så att staten
på allt sätt söker komma ifrån sitt ansvar
för trafiken i mellersta och norra
skärgården enligt 1963 års avtal.

Dessa meddelanden är alarmerande.
Från det allmännas sida har sedan länge
eftersträvats ett nära samspel mellan
land- och sjötrafik. Fn sådan samordning
kräver när det gäller de reguljära
kommunikationerna insatser av det allmänna.
För denna ståndpunkt talar, att
staten i allmänhet ■— antingen som huvudman
eller bidragsgivare — svarar
för kommunikationsfrågornas lösning i
form av investeringar i och underhåll
av vägar, tunnelbanor, bilfärjeleder,
flygplatser etc. Det är uppenbart att
skärgårdens kommunikationsnät måste
betraktas som en del av det allmänna
kommunikationsnätet, för vilket staten
i olika sammanhang starkt markerar sitt
huvudmannaskap och ansvar. De hittillsvarande
erfarenheterna av skärgårdstrafiken
har tydligt visat, att trafiken
inte kan fungera tillfredsställande
utan ekonomiska insatser från det allmänna.
Det allmännas trafikpolitik måste
därför rimligen gälla även båttrafiken
i skärgårdarna.

Med hänvisning till vad ovan anförts
ber jag att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande frågor:

Är det statsrådets uppfattning, att staten
antingen som huvudman eller som
bidragsgivare skall svara för trafiken i
Stockholms skärgård?

Är statsrådet i så fall beredd att med -

verka till att denna fråga får en så snabb
lösning som möjligt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 122, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om klinisk prövning av
vissa medel för födelsekontroll.

§ 25

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 93, angående dispositionen
av vissa medel ur skördeskadefonden,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 919, av herr Werbro och fru Torbrink,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 67, angående vissa anslag
till civilförsvaret, och

nr 920, av herr Lindström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående kommunernas konkurrens
om tandläkare,

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för ecklesistikdepartementet
angående tandläkarutbildningen,
och

Nr 18

Torsdagen den

6 april 1907

herr Tobé, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
möjligheten att kringgå föreläggande
att borttaga vanprydande skylt.

§ 28

Upplästes och lädes till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herr
förste vice talmannen i riksdagens
andra kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 5 april
1967.

§ 1

i skrivelse den 28 februari 1967 hade
extra ordinarie kanslisten fröken Lillemor
Ahlström anhållit om entledigande
från sin tjänst från och med den 1 april
1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fröken Ahlström begärt entledigande,
dels ock förordna fru Berit Hildebrand
att från och med den 17 april 1967 tills
vidare vara extra ordinarie kanslist i
lönegrad Ae 15 hos riksdagens andra
kammare.

§ 2

I .skrivelse den 29 mars 1967 hade
stenografen hos andra kammaren pol.
mag, Lars Nilsson anhållit om tjänstledighet
för militär repetitionsövning
under tiden den 10 april—13 maj 1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Nilsson begärd tjänstledighet, dels ock
förordna teknologen Bo Wallin att under
Nilssons tjänstledighet uppehålla
dennes stenografbefattning.

§ 3

I skrivelse den 8 mars 1967 hade maskinskrivaren
vid snabbprotokollet fru
Kjerstin Schullström anhållit om entledigande
från sin tjänst från och med
den 1 april 1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Schullström begärt entledigande,
dels godkänna, att fru Lillemor Miskar
förordnats att under tiden den 1—4
april 1967 uppehålla ifrågavarande
tjänst, dels ock utse fru Miskar till maskinskrivare
vid snabbprotokollet från
och med den 5 april 1967.

§ 4

Herr talmannen anmälde, att han beviljat
maskinskrivaren vid snabbprotokollet
fru Ingrid Eldin tjänstledighet
för egna angelägenheter under tiden
den 1 april—31 maj 1967.

Med förordnande å ifrågavarande
tjänst skulle tills vidare anstå.

§ 5

Herr talmannen anmälde vidare, att
maskinskrivaren vid snabbprotokollet
fru Lore Andersson beviljats tjänstledighet
för egna angelägenheter under
tiden den 17—23 april 1967 och att fru
Kjerstin Sohlberg förordnats att uppehålla
tjänsten under sagda tid.

In fidem

Sune K. Johansson
§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Fredagen den 7 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. återgivandet
i dagspressen av kartmaterial

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrarade: Herr

talman! Herr Larsson i Umeå
har frågat, om jag är villig att ta initiativ
till att tillståndsgivningen förenklas
och reproduktionen befrias från avgift,
när dagspressen i syfte att illustrera
nyhetsartiklar återger kartmaterial.

Som svar på herr Larssons fråga vill
jag meddela att Svenska reproduktionsaktiebolaget
och Svenska tidningsutgivareföreningen
kommit överens om att
dagstidningarna tills vidare skall få publicera
aktuellt kartmaterial utan föregående
ansökan, när det gäller den dagliga
nyhetsförmedlingen. Överenskommelsen
omfattar dock inte publicering
av särtryck av utflyktskartor o. d. och
inte heller återgivning i andra tidningar
än de dagliga. Med hänsyn till denna
överenskommelse är något initiativ
från min sida inte motiverat.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Som framgår av svaret har sedan frågan
ställdes uppgörelse träffats mellan
reproduktionsaktiebolaget och Svenska
tidningsutgivareföreningen om att dagstidningarna
tills vidare skall få publicera
aktuellt kartmaterial utan föregående
ansökan när det gäller den dagliga
nyhetsförmedlingen. Beträffande avgiftsbefrielse
för publicering av sådant
material säger jordbruksministern ingenting.
Att jordbruksministern är förtegen
på den punkten har jag dock full
förståelse för, eftersom det i första hand
är bolaget som avgör sina debiteringar.

Förutom den rättighet tidningarna
fått att utan föregående ansökan publicera
kartmaterial har reproduktionsaktiebolaget
den 14 mars meddelat Tidningsutgivareföreningen
att det under
1967 inte kommer att uttagas några avgifter
för publicerat material i vad gäller
nyhetsförmedlingen.

Då jag framställde min interpellation
med önskemål om befrielse från tillståndsgivning
den 2 mars, och mina
önskningar tilhnötesgicks i bolagets
svar till Tidningsutgivareföreningen redan
den 6 mars — och meddelande om
avgiftsbefrielse bekräftades den 14 mars
—- är saken alltså redan avklarad när
jag nu har fått svar på min interpellation.
Eftersom resultat nu nåtts genom
min framställning är jag nöjd. Samtidigt
vill jag uttrycka min tillfredsställelse
med reproduktionsaktiebolagets snabba
handläggning av frågan sedan densamma
uppmärksammats samt för bolagets
tillmötesgående mot dagspressen i vad
gäller allmänhetens krav på nyheter
som bör kompletteras med kartmaterial.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

1 3

Svar på interpellation ang. vattenregleringsavgifterna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig om jag är beredd att lämna en
redogörelse för storleken av årligen inflytande
vattenregleringsavgifter och
hur mycket som lämnas i bidrag årligen
och för vilka olika slag av projekt som
bidrag erhålles.

De vattenregleringsavgifter som herr
Westberg åsyftar uppgår för närvarande
till omkring 7,2 miljoner kronor per
år. Dessa avgiftsbelopp kan ej helt disponeras
för avsedda bygdeändamål utan
måste till viss del reserveras för oförutsedda
skador i avdömda vattenmål.
För närvarande är medelsbehållningen
cirka 14,4 miljoner kronor.

Under de två senaste åren har Kungl.
Maj:t för olika ändamål inom bygder,
som berörts av regleringsföretag, anvisat
cirka 4,6 miljoner kronor respektive
cirka 6,9 miljoner kronor. Sålunda har
avgiftsmedel exempelvis under år 1966
utgått till elektrifieringsanläggningar
(cirka 1,5 miljon kronor), samlingslokaler
och byggnader av kulturell natur
(cirka 1,4 miljon kronor), åtgärder för
att främja renskötseln (cirka 1,2 miljon
kronor), idrottslig verksamhet (cirka
900 000 kronor), åtgärder för att främja
turism (cirka 800 000 kronor), väg- och
brobyggnader (cirka 700 000 kronor)
samt vatten- och avloppsanläggningar
(cirka 400 000 kronor).

Av exemplifieringen framgår att ifrågavarande
avgiftsmedel kommit att tillgodose
väsentliga behov av allmän art
inom berörda bygder. För att kunna få
bidrag av dessa medel har som regel
ställts kravet att åtgärden skall vara av
investeringskaraktär.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Först ett tack till jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jag finner svaret upplysande
och värdefullt, och jag vet att det är
många som med stort intresse tar del av
de uppgifter som jordbruksministern
här har lämnat. Det är väsentliga belopp
som fonden förfogar över, och det är betydande
anslag som betalas ut till olika
ändamål. Jag är som sagt tacksam för
den lämnade redogörelsen men vill gärna
om möjligt få problemställningen ytterligare
belyst.

I min interpellation har jag tagit upp
problemet med de ingrepp i den naturliga
miljön, som görs i samband med
regleringsföretagen, och framhållit angelägenheten
av att man i möjligaste
mån kompenserar de skadeverkningar,
som det här gäller. Vattenkraftsutbyggnaderna
är ofta ytterst betänkliga ur naturvårdssynpunkt,
och det skulle enligt
min mening vara särskilt angeläget att
de regleringsmedel som står till buds
kunde komma naturvården till godo. Såvitt
jag kan se tar inte jordbruksministern
upp detta problem i sitt svar. Vill
jordbruksministern säga något om det
är jag synnerligen tacksam.

När man genomför regleringsåtgärder
raseras ofta betydande skönhetsvärden.
Så har också varit fallet i mitt län. I
min hembygd hade vi bland annat två
vackra vattenfall. Det ena var den välkända
Laforsen, som genom den genomförda
kraftverksutbyggnaden förlorade
större delen av sin storslagenhet och
skönhet. Detta innebär också att bygden
får minskad attraktionskraft på turisterna,
som tidigare gärna sökte sig
till Laforsen. Det finns inte längre lika
mycket att se och beundra efter den berörda
delen av Ljusnan.

Med hänsyn till detta förhållande vill
jag fråga jordbruksministern om det inte
vore riktigt att använda en större del
av regleringsavgifterna till turistanläggningar
inom de berörda bygderna för
att därigenom kompensera något av den
förlust, som bygden gjort i detta avseende.

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Svar på interpellation ang. vattenregleringsavgifterna

Jag vill också fråga om de regleringsavgifter
som gäller t. ex. Ljusnans och
Voxnans dalgångar redovisas på sådant
sätt, att man kan avläsa summan, och
om anslagen till berörda bygder avses
motsvara influtna medel.

Yad jag här har sagt innebär givetvis
inte att jag är kritisk mot att vattenregleringsavgifter
används för tillgodoseende
av andra ändamål i en bygd som
berörs av ett regleringsföretag, t. ex. beredande
av tillgång till elektrisk kraft
för jordbruk, samfärdsel, hantverk eller
småindustri eller eljest för befolkningens
behov, som det står i vattenlagen.
Men jag vill framhålla vad jag tidigare
sagt, nämligen att jag finner det särskilt
angeläget att vattenregleringsmedlen får
tjäna miljövården och turismen.

Jag vore synnerligen tacksam om
jordbruksministern villa svara på de
följdfrågor som jag här ställt, men jag
ber också att ännu en gång få tacka för
det svar som redan har lämnats.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Först vill jag erinra om
att när det gäller de ingrepp som sker i
naturen i samband med en vattenreglering,
så åligger det domstolen att döma
ut de belopp som erfordras för att genomföra
återställningsarbeten. Den fråga,
som här reses såsom den primära,
skall alltså väsentligen handläggas i annan
ordning, och så sker även vid vattendomstolarna.
Det är sålunda nödvändigt
att redan vid handläggningen hos
dessa ta hänsyn till de ingrepp som äger
rum genom en reglering. Jag tror det
vore mycket olyckligt om vi så att säga
skulle flytta över dessa kostnader på de
regleringsmedel som vi talar om, ty då
skulle det komma att konkurrera med
många andra angelägna bygdeändamål.

Herr Westberg ställde två kompletterande
frågor — för det första om jag
anser att en större del av regleringsmedlen
bör gå till turismen, för det andra
om jag anser att de bygder som berörs

av regleringsföretagen i Ljusnan och
Voxnan har fått sin skäliga andel av
regleringsmedlen. När det gäller den
första frågan vill jag säga att jag inte är
särskilt tilltalad av att göra något uttalande.
Jag skall gärna erkänna att vår
befattning med dessa frågor i departementet
i mycket hög grad blivit beroende
av länsstyrelsernas och kommunernas
intressen, och jag tycker det skall
vara på det sättet. Vi skall inte sitta i
jordbruksdepartementet och göra uttalanden
om vilka ändamål som härvidlag
skall tillgodoses, utan det bör ankomma
på de berörda kommunerna och på
länsstyrelserna att — naturligtvis inom
ramen för vad som är tillåtligt i det avseendet
enligt domstolarnas och kammarkollegiets
bedömning — avgöra hur
medlen skall disponeras. Det är mycket
väl tänkbart att det inom ett område
finns intresse av att satsa mer på turismen,
men det finns också så många andra
ändamål som man hoppas kunna tillgodose
med dessa medel.

Jag ber således att få avstå från att
göra något uttalande på denna punkt.

I fråga om de konkreta regleringsföretag
som nämndes erkänner jag att jag
inte nu kan lämna någon uppgift. Vi
har inte ett material tillgängligt som kan
ge klart besked om vad som är använt
av dessa regleringsmedel och som kan
sägas direkt ansluta till de bygder som
här fördes på tal. Ibland kan det vara
mycket svårt att dra gränserna och
fastslå huruvida människorna, i bygder
som ligger ett par tre mil från regleringsföretaget,
blivit berörda. Det är en
mycket kinkig fråga, och jag kan som
sagt inte ge något svar om Ljusnan och
Voxnan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för att
jordbruksministern velat gå i svaromål
än en gång, även om jag inte fick direkta
svar på de frågor jag ställde.

Jordbruksministern menar att det är
vattendomstolen som skall utdöma er -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Svar på interpellation ang. vattenregleringsavgifterna

sättning för de skador som uppkommer
i samband med en sådan här reglering.
Jag har förstått saken så att vattendomstolen
i första hand tar upp frågor som
gäller skadeverkningar i ekonomisk mening
— alltså ingrepp i jordbruk, skogsbruk
etc., där det blir skadeverkningar
av ekonomisk art — medan vattendomstolarna
inte lägger lika stor vikt vid
skadeverkningar i miljöhänseende, t. ex.
att landskapet förändras, fågellivet
äventyras och förutsättningarna för jakten
förändras. Fisket däremot tror jag
att vattendomstolarna ägnar ett betydande
intresse.

.lag har trott mig förstå, att själva
landskapsbilden och landskapsvården
inte ägnas samma intresse som de ekonomiska
synpunkterna. På den punkten
kan det hända att jag är felunderrättad,
men detta är det intryck jag
har fått. Om detta intryck är riktigt,
återstår här ett område —• miljövården
— där regleringsmedel skulle kunna
komma till användning för att kompensera
skadorna. Det var i det avseendet
jag gärna ville få veta hur jordbruksministern
ser på saken. Nu har han tagit
upp frågan i det stora sammanhanget,
och det är kanske inte möjligt
för honom att ytterligare kommentera
min frågeställning. Jag har emellertid
velat påpeka detta för att klargöra
vad jag avsåg.

När det gäller fördelningen av medlen
vill jordbruksministern inte säga
någonting om till vilka ting dessa bidrag
i första hand skall utgå, eftersom
det är en svår avvägningsfråga. Jag
förstår detta mycket väl, men vad jag
här ville komma åt var själva principen.
Det är ofrånkomligt att eu bygd som
berörs av regleringar förlorar mycket
av sin attraktionskraft på turisterna.
Vore det inte då rättvist att ge väsentliga
anslag till turistanläggningar av
olika slag och kanske till inköp av mark
för turismen, att över huvud taget stödja
turismen för att kompensera bygden
i detta avseende? Det är detta jag vill

sätta i fråga. Det betyder ingalunda att
man skulle dirigera alla medel åt det
hållet men väl att man skulle ta mycket
stor hänsyn just till detta behov.

Jag frågade om det är möjligt att läsa
ut av jordbruksdepartementets bokföring
hur mycket det kommer in i
regleringsavgifter från ett visst bestämt
område, t. ex. Ljusnan-Voxnans dalgång.
Detta fick jag inte något svar på.
Vidare frågade jag om man avser att
lämna anslag till berörda bygder i
ungefärligt förhållande till de medel
som flyter in från dem. Kanske jordbruksministern
känner sig förhindrad
att här lämna ett besked, men om det
vore möjligt att få ett svar vore jag
tacksam.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det kan ges många
exempel på att vattendomstolen har
utdömt ersättningar och ålagt företag
som vill göra reglering att ta på sig
mycket betydande kostnader på naturvårdssidan
för att återställa naturen
efter de ingrepp som göres o. s. v. Givetvis
är det dock mycket svårt att
återskapa terrängen precis som den såg
ut innan regleringsföretaget kom till
stånd; det är helt enkelt en omöjlighet.
Det kan också vara mycket svårt
att efteråt avgöra om ett landskap ser
vackrare ut nu än tidigare eller om
det är fulare och i så fall hur mycket
detta är värt i pengar. Uppfattningarna
är divergerande på den punkten,
men jag tror att man i stort sett kan anse
att det har visats ett betydande
intresse i vårt land för att komma till
rätta med skadeverkningarna på detta
område.

Beträffande Ljusnan och Voxnan är
det klart att om vi sätter oss ned och
ser på de ärenden som förekommit genom
åren, skulle jag kanske vid ett senare
tillfälle kunna återkomma. Jag
kände emellertid inte till att jag skulle
få en följdfråga beträffande just det

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

regleringsföretaget, och därför är det
fullständigt omöjligt att i dag vara beredd
att lämna de uppgifterna.

Jag återkommer till vad jag sade tidigare,
att det nog inte är någon mening
med att jag gör några uttalanden
om användandet av dessa avgifter. Det
är en bättre ordning att kommunerna
och länsstyrelserna yttrar sig om detta
och att vi i kanslihuset inte har någon
förutfattad mening om användningen av
pengarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 93, angående
dispositionen av vissa medel ur skördeskadefonden.

§ 5

Föredrogs val'' för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 919;
ocli

till jordbruksutskottet motionen nr
920.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
undantag från allmän varuskatt för
tillbehör till vissa fiskeredskap,

herr Tobé, till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
försäkringsskyddet mot skada genom
löskommen olja, och

herr Grebäck, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ansvaret för båttrafiken i
Stockholms skärgård.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs vart för sig

statsutskottets memorial nr 47, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag för budgetåret 1967/68
till Teologiska fakulteterna: Avlöningar;
och

jordbruksutskottets memorial nr 11, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna
i de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden onsdagen
den 12 april.

§ 8

Utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställ! bifölls.

Punkten 3

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbyggan -

54 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

de hade Kungl. Maj:t (bilaga 8, s. 21—
40) lämnat en allmän översikt över beräkningen
av väganslagen m. in.

Kungl. Maj ds förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1967/68 under de
skilda väganslagen innebure

att till Vägunderhållet anvisades ett
reservationsanslag av 624,5 milj. kr.
(punkt B 4, s. 40—42);

att till Vägbyggandet anvisades ett
reservationsanslag av 655,3 milj. kr.
(punkt B 5, s. 42—44);

att till Bidrag till underhåll av vägar
och gator anvisades ett förslagsanslag
av 91 milj. kr. (punkt B 6, s. 44 och 45);

att till Bidrag till byggande av vägar
och gator anvisades ett reservationsanslag
av 270 milj. kr. (punkt B 7, s. 45
och 46);

att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar in. in. anvisades ett reservationsanslag
av 46,5 milj. kr. (punkt B 8,
s. 46 och 47) och att under budgetåret
1967/68 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.;

samt att till Bidrag till byggande av
enskilda vägar anvisades ett reservationsanslag
av 20 milj. kr. (punkt B 9,
s. 47 och 48).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg in. fl. (I: 295) och den andra
inom andra kammaren av herrar Bengtson
i Solna och Hedin (II: 373), i vilka
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning, på
sätt som i motionerna närmare angåves,
om vägväsendets framtida finansiering
— lånefinansiering respektive avgiftsfinansiering
— vad avsåge starkt kapitalkrävande
anläggningar, såsom motorvägar
och storbroar, äntingen inom pågå -

ende utredningars ram eller som en ny
utredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson in. fl. (1:527) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Umeå in. fl. (II: 675);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Torsten Andersson
(1:537) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i Vä
in. fl. (II: 680);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Fälldin och Sandin (I: 531) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Kårby m. fl. (II: 672), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala nödvändigheten
av att vid budgetarbetet i Kungl.
Maj ds kansli inför budgetåret 1968/69
utrymme skapades för en kraftig ökning
i vägupprustningen i enlighet med
syftet i gällande vägplan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 540) och den andra inom
andra kammaren av herrar Bengtson
i Solna och Nilsson i Agnäs
(II: 665);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard och fru Diesen (I: 534) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna in. fl. (II: 666);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Arvidson (1:294) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Iledin och Bengtson i Solna
(11:376);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Yngve Nilsson
(1:410) och den andra inom andra
kammaren av herrar Bengtson i Solna
och Åkerlind (II: 374);

Fredagen den 7 april 19C7 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åkesson och Skärman (I: 142) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar m. fl. (11:179);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Tistad och Hermansson (I: 210) och
den andra inom andra kammaren av
hen- Berndtsson m. fl. (II: 267);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla väckt motion
(II: 375).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 540 och II: 665, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 624 500 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:540 och 11:665, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Vägbyggandet
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 655 300 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; III.

att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 91 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 537 och II: 680 ävensom
I: 540 och II: 665, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till byggande
av vägar och gator för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
270 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; V.

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:537

och II: 680, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
46 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

medge att under budgetåret 1967/68
statlig lånegaranti för lån avseende inköp
av vägunderhållsmaskiner för vissa
enskilda vägar beviljades intill ett belopp
av 100 000 kr.;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 537 och II: 680, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till byggande av enskilda vägar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

VII. att motionerna I: 537 och II: 680,
i den mån de icke berörts under punkterna
IV.—VI., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 527 och II: 675,
såvitt de avsåge medelsförbrukningen
under anslagen till vägunderhållet och
vägbyggandet, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IX. att motionerna I: 527 och II: 675,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna 1:531 och 11:672
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:295 och 11:373
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionen II: 375 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 534 och II: 666
icke måtte av riksdagen bifallas;

XIV. att motionerna I: 294 och II: 376
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XV. att motionerna I: 410 och II: 374
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

o6 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

XVI. att motionerna 1:142 och II: 179
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVII. att motionerna I: 210 och II: 267
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Siuidin, Harald Pettersson,
Mattsson och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet under X. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 531 och II: 672, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört rörande nödvändigheten
av att vid budgetarbetet i Kungl.
Maj:ts kansli inför budgetåret 1968/69
utrymme skapades för en kraftig ökning
i vägupprustningen;

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande; c)

av herr Nelander, likaledes utan
angivet yrkande;

d) av herrar Ottosson, Strandberg,
Schött, Turesson och Petersson, vilka
ansett att utskottet under XI. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 295 och II: 373, i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad i
reservationen anförts beträffande utredning
av frågan om låne- och avgiftsfinansiering
av väg- och brobyggnader.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Det föreligger inte så
många avvikande meningar i år när det
gäller vägbudgeten — centerpartiet har
redovisat en och högerpartiet en.

Jag skall börja med att referera något
av vad långtidsutredningen sagt när
det gäller den framtida utvecklingen
på trafikområdet. Under perioden
1964—1970 beräknas persontransportarbetet
öka med 50 procent och godstransportarbetet
med lastbil med 60

procent. Om man räknar i antalet bilkilometer
visar denna prognos att den
årliga ökningen av väg- och gatutrafiken
kan beräknas till cirka 6 procent.
Man bör ställa denna väntade ökning
av trafikarbetet i förhållande till väganslagen.
Väg- och vattenbyggnadsverkets
material visar att cirka 37 procent
av riksvägnätet har fullgod standard,
medan 36 procent är i behov av snar
ombyggnad. Detta gäller alltså vägarnas
standard i förhållande till dagens trafik.
De siffror som jag förut nämnde gällde
den väntade ökningen av trafiken fram
till 1970. Av de genomgående länsvägarna
har 23 procent fullgod standard
i förhållande till dagens trafik och 54
procent är i behov av snar ombyggnad.
I jämförelse med beräkningarna för två
år sedan har en liten förbättring inträtt
beträffande dessa länsvägar. Det beror
naturligtvis på att man här har anlitat
underhållsanslagen.

När endast 23 procent av länsvägarna
är fullgoda är det ett sorgligt tillstånd
som råder. Betraktar man vägstandarden
i dag i ljuset av den tänkta
ökningen måste man bli ytterligt bekymrad.
Även i år går vi alltså att besluta
om anslag för byggande som är
oförändrade i kronor räknat. Det måste
självfallet innebära att omfånget av
byggandet måste minska. Det innebär
också att man måste tulla kraftigare på
underhållanslaget.

Förslaget innebär en ökning på underhållssidan,
och det måste man vara
tillfredsställd med. Men om anslagen
till byggande inte ökas måste anslagen
till underhåll ökas; i annat fall kan man
över huvud taget inte förstå hur det
skall gå att hjälpligt klara trafikflödet.

Vi skall också komma ihåg att vägstandarden
är en mycket viktig komponent
i trafiksäkerhetsarbetet — en fråga
som vi här i kammaren sedermera
kommer att behandla.

När vi i utskottet behandlat dessa
anslag har vi självfallet haft att ta

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

hänsyn till det samhällsekonomiska
läget. Det är ju ingen nyhet — det
måste man alltid göra. Det parti som
jag har äran att representera anser
emellertid att det viktigaste vi nu har att
göra är att understödja näringslivets
utvecklingsmöjligheter. En mycket viktig
del därav anser vi ligga just däri
att det mest ekonomiska trafikarbetet
blir utfört. En förutsättning härför är
att vägstandarden hålles uppe och vägbyggandet
blir större än för närvarande.
Vi har dock ansett oss böra stödja
Kungl. Maj :ts anslagsäskanden i år, men
vi har velat uttala att riksdagen i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t bör påpeka
att vägupprustningarna måste beredas
ett aktivt utrymme i det kommande
budgetarbetet. Detta är innebörden
av den reservation som fogats till utlåtandet
av herr Sundin in. fl.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 a av herr Sundin
in. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Även vid utskottsbehandlingen
har det alldeles klart framgått
att herr Gustafsson i Kårby inte är
ensam om de bekymmer beträffande
vägbyggandet som han här har redogjort
för. Anslagen har legat stilla i
varje fall under de år då den nuvarande
kommunikationsministern har
haft ledningen av departementet, och
med hänsyn till prisstegringar och löneökningar
som har förekommit har
därför nybyggandet av vägar knappast
kunnat öka, trots att det skulle behövas
på många håll. Läget är obestridligen
mycket bekymmersamt.

Man kan mot detta peka på två plusposter,
som inte får förbises. Den första
är det vägbyggande som bedrivs såsom
beredskapsarbeten och som särskilt i
de nordliga länen har inneburit ett tillskott
av betydelse. Den andra är att
man genom bättre byggnadsmetoder
söker få ökad effekt av tillgängliga an -

slag. Man har försökt mäta hur stor
den ökningen kan vara, men jag vågar
inte ha någon uppfattning om den saken.
Jag tror inte någon kan bestrida
att rationaliserade och effektiviserade
arbetsmetoder kan öka byggandet inom
en given kostnadsram, men jag måste
lämna öppet vilken betydelse denna
pluspoäng kan ha.

Det är emellertid obestridligt att anslagen
till vägbyggandet behöver ökas
efter de år av stillastående som vi har
upplevt.

I utskottsutlåtandet står det att utskottet
av skilda skäl inte har kunnat
ansluta sig till centerpartiets yrkande.
Detta beror på förslaget i motionen liksom
i reservationen, att riksdagen nu
skulle skicka ett bud till Kungl. Maj.-t
om att i höst inte bara förbereda nästa
års anslag till vägbyggandet, utan även
bereda petita för året därpå. Regeringen
skulle alltså passa på, innan andra
behov har anmält sig, att bereda utrymme
i budgeten för en verkligt kraftig
ökning av vägbyggandet.

Jag reagerar inte på något sätt emot
den del av centerpartiets motion som tar
sikte på ökat vägbyggande, och därvidlag
har jag nog en enig utskottsavdelning
bakom mig — vi skulle säkerligen
litet till mans önska bättre anslag
till nybyggande av vägar. Såsom herr
Gustafsson i Kårby nyss sade måste vi
emellertid för närvarande av budgetskäl
vinnlägga oss om återhållsamhet
här liksom på andra håll. Jag har därför
inte kunnat biträda den andra tanken
i centerpartiets reservation, nämligen
att vi nu skulle för detta speciella ändamål
binda ytterligare eu betydande del
av en budget som vi icke känner till
och som vi inte har framför oss. Jag
anser att riksdagen måste förbehålla
sig rätten att från år till år ta ställningtill
utgifter för olika ändamål så att vi
kan göra den avvägning som är nödvändig
om vi skall kunna tillgodose
olika behov på ett rimligt sätt.

58 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I statsutskottets föreliggande
utlåtande nr 6 behandlas under
punkt 3 väganslagen. Innan jag går in på
de aktuella frågeställningarna som gäller
korttidsaspekten, d. v. s. verksamheten
under nästa år, och långtidsfinansieringen,
skulle jag vilja göra några betraktelser
över den vägbyggnadspolitik
som har förts sedan det sist blev byte på

kommunikationsministerposten.

Regeringen har visat stor återhållsamhet
i anslagspolitiken samtidigt som beskattningen
av bilismen har skärpts väsentligt
—• jag återkommer senare till
den problematiken. På det viset har debatten
om vår framtida vägpolitik förlamats.
Man har helt enkelt glömt att investeringar
i vägbyggandet är utomordentligt
viktiga. Jag tror att bilismen
mer än någonting annat har möjlighet
att höja standarden i samhället. Det är
inte bara näringslivet som har behov av
goda och säkra vägar; även för den enskilde
bilisten betyder goda och säkra
vägar en möjlighet att vidga sina vyer
och se sig om, och arbetstagarna får större
bekvämlighet vid resor till och från
sitt arbete. Bilismen och vad därtill hör
har förvandlat hela samhället, och framför
allt ungdomen, som är uppvuxen
med bilen, har svårt att förstå att bilismen
skall motarbetas och hårdbeskattas.

Den trafiksäkerhetsdebatt som har
förts under flera år har lett till en hel
del positiva åtgärder, men jag vill fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att trafiksäkerhetsdebatten också har
en negativ sida. Biltrafikens avigsidor
har av dem som inte är särskilt förtjusta
i bilar tagits till intäkt för att motarbeta
bilismen. Man talar om att bilarna fördärvar
luften och ger upphov till många
skador. De som menar att bilismen i sig
själv är någonting negativt glömmer alla

de positiva sidorna, och det gör att den
debatt som förs om bilismen inte ger bilismen
rättvisa. TV skulle aldrig komma
på idén att göra ett program direkt
om bilismens positiva sidor, utan i stället
talar man om trafikskadorna. Och
visst har bilismen avigsidor! Men då
måste man sätta in all kraft på att komma
till rätta med dessa och inte ta dem
till intäkt för att minska vägbyggnadstakten.
Jag tycker det är den sämsta
möjliga slutsats man kan dra av ett sådant
resonemang. Man får helt enkelt
inte kasta ut barnet med badvattnet.

Jag har, lierr talman, den största förståelse
för att det finns personer som är
skrämda inför övergången till högertrafik.
Själv har jag varit en aktiv förespråkare
för reformen, och det är jag
alltjämt, ty jag tror att det är en nödvändig
sak. Men den spelar i denna debatt
också en stor roll. I och med att folk är
osäkra inför vad som kommer att hända,
blir de negativt inställda till bilism. När
vi här i kammaren diskuterade högertrafikens
genomförande för fyra år sedan,
sade vi väl också, att det skulle bli
nya tag när det gäller att bygga säkra
och moderna vägar. Jag för min del
skulle åtminstone då aldrig kunnat tänka
mig, att vi skulle börja det första
året med högertrafik med i realiteten
sänkta vägbyggnadsanslag. Jag har
utomordentligt svårt att förstå att det
skulle vara en klok politik. Jag tror att
det snarare är en mycket kortsynt politik.

Därmed kommer jag in på kostnadsanslagen
för nästa år. Som de båda tidigare
talarna sagt är det samhällsekonomiska
bekymmer som gör att man inte
kan höja anslagen, och jag måste tyvärr
konstatera, att ett enigt utskott biträder
kommunikationsministerns förslag.
Statsmakterna vägrar således att dra
konsekvenserna av ett införande av högertrafiken,
åtminstone vad beträffar
vägbyggnadsanslagen.

I min motion har jag krävt ökade an -

Fredagen den 7 april 1907 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

slag; jag har försökt låta bli att rubba
finansministerns cirklar och därför föreslagit
att en omläggning av vissa anslag
till kalenderår, som kommunikationsministern
förordat, uppskjutes ytterligare
ett år. Bl. a. härigenom skulle
det kunna bli utrymme för att öka väganslagen
med 46,9 miljoner kronor.

I förhållande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag är detta ingen
stor ökning. Den ökning jag föreslår innebär
bara att man ungefär håller samma
takt som tidigare, d. v. s. det innebär
en kompensation för försämrat penningvärde.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bar föreslagit att man skulle få 125 miljoner
kronor mer till byggande av gator
och vägar men bar inte alls fått gehör
för detta.

Vad som nu föreslås får ju bl. a. den
följden att skillnaden mellan vad bilisterna
betalar in i bilskattemedel samt
vad som går till egentligt vägbyggande
och övriga poster på automobilskattefondens
anslagssida håller på att bli
större och större.

För budgetåret 1966/67 beräknar utskottet
att det föreligger en skillnad på
388 miljoner, som alltså statsmakterna
av bilisternas pengar helt undandrar
vägbyggandet. Därtill kommer de 200
miljoner i form av ökning av bensinskatten
som inte skulle ingå i automobilskattefonden
som vi, ärade kammarledamöter,
i fjol beslöt skulle gå till ett
speciellt konto. I runda tal rör det sig
därför om 600 miljoner kronor som nu
undanhålls vägbyggandet. Utskottet har
inte räknat ut bur mycket det blir för
det kommande budgetåret och jag kan
inte heller själv säga något därom för
ögonblicket. Ett är emellertid säkert:
det blir inte mindre än i år.

När nu av olika skäl vägbyggnadsanslagen
inte kan höjas måste man väl,
herr talman, i alla fall söka andra medel
för finansieringen av vägbyggandet
— vi kan ju inte bara slå av på framstegstakten.

Inom högerpartiet bar vi år efter år
förordat att vi, eftersom det statsfinansiella
läget är så bekymmersamt, får ett
lånefinansieringssystem, så att åtminstone
motorvägar, storbroar och sådant
kan finansieras. Enligt vägplanen skulle
det i dag finnas ungefär 100 mil motorvägar,
men vad har vi? Jo, vi har knappt
en fjärdedel. Vilka blir de framtida konsekvenserna
om vi fortfarande skall räkna
med endast en fjärdedel av den framstegstakt
som en gång förutsattes? Det
skulle i så fall dröja en oändligt lång tid
innan vi får de moderna och säkra vägar
som trafiken kräver.

Vi bar också förordat att det vid vissa
större företag där det finns alternativa
framkomstmöjligheter på vägarna skulle
tas ut en avgift, vilket ju är ett system
som förekommer på många håll utomlands
och som också möjliggjort finansiering
av vissa projekt som eljest inte
skulle ha kunnat finansieras.

Herr talman! Dessa synpunkter har
högerledamöterna utformat i en reservation
nr 1 d, som jag ber att få yrka bifall
till.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det samhällsekonomiska
liksom även det statsfinansiella läget har
väl i år medverkat till att statsutskottets
fjärde avdelning haft ovanligt få motioner
med yrkanden om höjning av väganslagen.
Vi har haft ett mindre antal
enskilda motioner om höjning av anslagen
men det har gällt ganska blygsamma
belopp och inga av partirepresentanterna
i utskottet har yrkat bifall till
dem. Det är också ovanligt få reservationer
under sjätte huvudtitelns driftbudget
i år.

Med hänsyn till de resurser vi haft
att fördela har det trots allt åstadkommits
vägbyggande och vägunderhåll i
stor omfattning. För nästa budgetår räknas
det med ett oförändrat byggande för
945,3 miljoner kronor och ett underhåll
för 761 miljoner kronor. Därtill kom -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

mer de belopp som skall tas ur specialbudgeten
för vägändamål, varför slutbeloppet
blir 2 324,2 miljoner kronor.
De nämnda siffrorna återspeglar väl
egentligen inte vad som investeras av
hela samhället på gatu- och vägväsende
samt byggande och underhåll, då ju
framför allt städerna satsar pengar på
dessa viktiga investeringar.

Yisst kan man önska större medelstilldelning
till vägbyggande, men jag tror
att det inte skadar att tala om vad som
satsats och fortfarande kommer att satsas
på vägarnas upprustning.

Under perioden 1958—1960 uppgick
kostnaderna för det sammanlagda vägbyggandet
till inte mindre än 5 858 miljoner
kronor. I förhållande till den en
gång uppgjorda vägplanen ligger ju eftersläpningen
helt på städernas vägbyggande.
Tidigare var det kanske inte
bara penningbristen som var orsaken
till att vissa objekt inte kunde färdigställas,
men det är klart att pressen på
hela vår ekonomi under det senaste årtiondet
och alla andra behov på olika
områden varit en bidragande orsak.

Herr talman! Med den särskilda kännedom
jag har om städernas stora vägbyggnadsproblem
måste jag säga, att
både regering ocli riksdag i sina kommande
bedömningar inte kan komma
ifrån att en större satsning behövs på
vissa utbyggnader i våra större städer.
Därvid är det framför allt de viktiga
genomfartslederna som har stor betydelse
både för näringslivet och bilismen.
Dessa arbeten kan nog inte vänta alltför
länge. Det uttalandet kan jag göra
och ändå helt ta avstånd från den reservation
som centerpartiets ledamöter fogat
till statsutskottets utlåtande. Regeringen
måste vid budgetbehandlingen
för kommande år ha frihet att överblicka
alla statsutgifter utan alltför stora
bindningar från riksdagens sida. Det
enda undantaget härvidlag bör vara den
av riksdagen beslutade reform som skall
förverkligas nästa år. Statsutskottet och

riksdagen har så sent som förra året
i denna fråga gjort ett uttalande. Vid
behandlingen av motioner från högerpartiet
skrev statsutskottet följande i
sitt utlåtande nr 121 år 1966:

»Beträffande yrkandena i motionerna
I: 758 och II: 927 rörande en utgiftsram
i budgetarbetet vars tillväxt motsvarar
högst produktionsökningen i landet finner
sig utskottet icke kunna förorda att
1966 års vårriksdag skall göra bindande
ujttalanden om den budgetbehandling
som föregår det förslag till statsreglering
Kungl. Maj:t har att förelägga 1967
års riksdag.»

Jag har velat påminna om detta uttalande
med anledning av den nu föreliggande
reservationen. Den gången gick
herr Gustafsson i Kårby och hans partivänner
på utskottets linje.

Vart skulle det leda om riksdagen i
alla »tunga» frågor i förväg skulle låsa
regeringen i dess budgetbehandling?
Detta kan inte vara riktigt med hänsyn
till den stora samhällsekonomiska betydelse
som statsutgifterna enligt min
uppfattning fått.

Så bara några ord om det som herr
Bengtson i Solna nyss sade. Ilerr Bengtson
förde ett allmänt gny över att anslaget
till vägbyggandet stått stilla. Han
ansåg tydligen att det var den nuvarande
kommunikationsministern som hade
ansvaret härför. Herr Bengtson menade
också att detta hade verkat förlamande
på diskussionen om vägbyggandet. Det
kan jag inte begripa. Diskussionen om
den framtida vägbyggnadspolitiken och
tekniken för vägbyggandet pågår ju
ständigt. Vi får väl också nytt material
när vägutredningen framlägger sitt förslag
till ny vägplan för tiden framför
oss. Då, herr Bengtson, får vi anledning
att fortsätta den diskussion som ständigt
pågår.

När herr Bengtson talar för en höjning
av väganslagen vill jag liksom avdelningens
ordförande, herr Ståhl, konstatera,
att ingen ledamot av utskottet,

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

inte ens herr Bengtsons partivänner,
ställt sig bakom motionerna. Motionsyrkandena
inryms väl inte heller i högerns
budgetförslag, och det var väl därför
som herr Bengtson inte kunde yrka bifall
till motionerna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan
på denna punkt.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
sade att jag för ett allmänt gny
över vägpolitiken. Jag får väl i viss
mån medge det. Men jag har en känsla
av att de övriga tre talare som varit
uppe i talarstolen har instämt i det.

Sitter man som representant i statsutskottet
och beslutar om att hålla anslagen
nere, så kan det ju se litet underligt
ut om man sedan går upp i talarstolen
i kammaren och säger att man
är missnöjd med sina egna beslut. Till
och med utskottets talesman, herr Johansson
i Norrköping, var ju på det
klara med att det inte kan fortsätta på
det här viset. Det bär man också konstaterat
i Norge. Det är ett land vars
regering bär karakteriserats på ett mycket
underligt sätt av statsministern i
det här landet. Han sade i går i en debatt
att norska regeringens kanslihus
betraktas som ett fryshus. Det är ju ett
mycket diplomatiskt uttalande av en
stor statsman. Men i Norge har man i
alla fall tagit itu med dessa problem.
Man har vid frågans behandling för
några månader sedan ökat anslagen för
kommande år med över 20 procent.
Norrmännen har på alla punkter sett
till att de åstadkommer en förbättring
av samfärdsmedlen. Här i landet skryter
man med att man är framstegsvänlig,
men på denna punkt står utvecklingen
såvitt jag kan bedöma helt stilla.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Både herr Ståhl och
herr Johansson i Norrköping har beträffande
reservationen från centerpartiet
anmärkt att den skulle innebära en
viss bindning av det kommande budgetarbetet.
Det är alldeles klart att det
är fråga om det. Vi har ju tidigare år
väckt motioner om direkta höjningar
av anslagen, men vi har inte haft någon
framgång med dem. Därför har vi
nu velat att riksdagen skulle göra detta
uttalande så att man i Kungl. Maj:ts
kansli får klart för sig att vi önskar
ökade anslag till vägbyggandet. Det går
inte, herr Johansson, att låta vägbyggnadsamslagen
ligga helt stilla; det är
helt omöjligt med hänsyn till trafikutvecklingen.
Då går vi mot en försämring
av vår vägstandard som inte kan
vara förenlig med vare sig klok ekonomi
eller framsynthet när det gäller
att stödja näringslivet.

Jag tycker att herr Johansson i Norrköping
är alldeles för blygsam. När
man i kanslihuset inför budgetbehandlingarna
läser protokollen från debatterna
kan man i varje fall inte av herr
Johanssons uttalanden få intrycket att
detta är en allvarlig fråga. Vi måste väl
tala om för Kungl. Maj:t att vi inte är
belåtna med att vägbyggnadsanslagen
ligger stilla.

Uttalanden som binder kommande
budgetarbete görs esomoftast. Sådana
har vi gjort flera gånger i statsutskottet.
Det händer t. o. m. att statsministern
håller stora tal, varvid han binder
upp budgeten t. ex. i fråga om socialhuvudtiteln.
Så nog inträffar det att
man i förväg binder budgetarbetet.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag
skall gå in i polemik med herr Bengtson
i Solna om vad den borgerliga regeringen
i Norge gör på vägområdet.
Man kan naturligtvis stå här och tala
om en ökning på 20 procent, men vi

62 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

skall nog inte jämföra de norska och
svenska vägarna. Som medlem av utskottets
fjärde avdelning har jag haft
möjlighet att åka på en del av de norska
vägarna, och de tål nog ingen jämförelse
med de svenska.

Sedan sade herr Gustafsson i Kårby
att jag är blygsam. Jag vet inte om det
är blygsamt att säga som jag gjort, att
om vi under de kommande åren får
ökat ekonomiskt utrymme tycker jag''
att pengarna i första hand skall användas
till upprustning av städernas bidragsberättigade
gatu- och vägleder, ty
där råder det stor eftersläpning. Det uttalandet
tycker jag är en tillräcklig
fingervisning för kanslihuset.

När vi har genomfört högertrafiken
och står inför behandlingen av nästa
års budget, finns det kanske utrymme
för en ökning av de ordinarie väganslagen,
när de andra anslagen bortfallit.

Vad sedan gäller frågan om att göra
bindande uttalanden var herr Gustafsson
i Kårby förra året själv med om att
uttala, att riksdagen inte skall göra några
bindande uttalanden till Kungl.
Maj:t. Nu säger han något annat. Jag
vet inte vad jag skall kalla ett sådant
förfarande, men inte är det riktigt. Det
uttalande som utskottet då gjorde skall
väl gälla alla frågor; man skall väl inte
bara mäla ut en. Uttalandet skall väl
gälla generellt.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi skall inte jämföra
de norska och de svenska vägarna, säger
herr Johansson i Norrköping, och
det skall vi kanske inte göra. Det liar
jag heller inte gjort. Men om en sådan
jämförelse göres och om den utfaller
till de svenska vägarnas fördel, kan ju
det bero på att man inte haft någon
borgerlig regering i Norge tidigare.
Den har ju tillkommit nu.

Det är ändå framstegstakten i arbetet

som är det väsentliga, och nu har man
tagit itu med vägfrågorna i Norge och
försökt rätta till tidigare försummelser.
Det är kanske anledning att föra samma
politik här.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i diskussionen om vad som sker i
Norge, utan jag vill bara erinra herr
Johansson i Norrköping om att det står
ett och annat fjäll i vägen där. Då är
det inte så lätt att bygga vägar.

Sedan instämmer jag i vad andra talare
redan sagt, nämligen att herr Johansson
i Norrköping är en mycket belåten
man. Han är nöjd hur det än går.
Byggs det vägar så byggs det, och bygger
man inte så är herr Johansson ändå
lika glad. Han säger att vi kommer att
kunna bygga ungefär lika mycket vägar
nästa budgetår som vi byggt i år. Nej,
det kan vi inte alls! Anslaget är detsamma,
men det betyder i realiteten att
vägbyggandet blir mindre, ty det blir
dyrare att bygga för varje år — liksom
allt annat blir dyrare. Det är ju inte
så muntert.

Herr Johansson i Norrköping sade
också att vad vi i första hand skall
bygga är genomfartsleder i städerna,
och det är väl riktigt. Men vi skall inte
glömma att man behöver vägar även
på landsbygden. Där bär t. ex. skogsindustrierna
oerhörda problem med att
få sina produkter transporterade på
rimligt sätt. De måste kunna köra med
tunga fordon för att transporterna skall
bli ekonomiska.

När vägfrågorna diskuterats i utskottets
avdelning har man blivit helt överens
om att varje trafikslag skall bära
sina egna kostnader — alltså i enlighet
med det beslut som riksdagen fattade
för några år sedan. Det är en sund ekonomisk
hushållning och ett uttryck för
valfrihetens princip. Den bör gälla alla
trafikslag, även vägtrafiken. På den

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

punkten föreligger ingen avvikande mening.

I fråga om den allmänna investeringspolitiken
för vägarna har vi på högerliåll
i år som många år förut haft några
avvikande meningar att föra fram.
Det gäller framför allt två punkter.

Den första punkten som jag mycket
kort skulle vilja ta upp — herr Bengtson
i Solna har redan berört den och
min uppfattning avviker inte från hans
— gäller problemet om lånefinansiering
kontra direktfinansiering. När
man skaffar sig långsiktiga nyttigheter,
som beräknas komma att ge avkastning
under många år fram i tiden, t. ex.
järnvägar, kraftstationer — vare sig
man bygger vattenfall eller skaffar
atomkraftverk — fabriker, bostadshus
och andra anläggningar, så är det ingen
vettig människa som kommer på idén
att allt detta skulle betalas kontant.
Det naturliga och praktikabla är ju att
man bygger med lånat kapital. Avkastningen
av nyttigheterna används till
viss del för detta kapitals förräntning
och amortering. Det är ingenting äventyrligt
i detta; det är en sund ekonomi.
Det möjliggör att nyttigheterna anskaffas
vid en tidigare tidpunkt än eljest,
och det medför en rimlig spridning
av kostnaderna på olika generationer.

Vad jag inte kan förstå är att inte
motsvarande resonemang skulle vara
hållbart även när det gäller vägbyggen.
Man säger att det här inte kommer in
några synliga pengar. Det är ett formellt
resonemang. I verkligheten är investeringar
i vägbyggande i allmänhet
förnuftiga och i högsta grad lönsamma.
Varför skulle det vara uteslutet för
oss under kommande budget att bygga
fler kilometer väg än som motsvarar
just det antal kronor som kommer in
från bilskatten under just det budgetåret? Jag

kan förstå om man här säger:
Det är svårt att låna pengar, det är

trångt på kapitalmarknaden och det är
svårt att få arbetskraft. Om man lånar
pengar skulle den samlade efterfrågan
på kapital och arbetskraft komma att
överstiga tillgången, och på så sätt
skulle man späda på inflationstendensen.

De tre invändningarna kan i en given
situation vara fullt riktiga. Men om det
— nu talar jag hypotetiskt — i ett tänkt
läge finns en hygglig tillgång på kapital
och ett visst överskott på arbetskraft,
skulle det då inte ha varit rimligt
att överväga att gå lånevägen? Jag
är ledsen att departementschefen inte
är bär, annars skulle jag ha frågat honom.
Om man svarar nej på den frågan,
vad är det för skäl som man åberopar
för en negativ inställning? Det skulle
för mig vara ytterst intressant att få
veta det.

Det andra problem där vi har en mening
som något avviker från majoritetens
gäller avgiftsfinansieringen. Vi
är alla överens om att den storbro, som
snart nog kommer att byggas — observera,
herr talman, att jag säger kommer
att byggas, trots att det kanske är
djärvt — över Öresund, skall finansieras
genom upplåning och betalas med
inflytande broavgifter. Avgiftsfinansieringen
är alltså accepterad när det gäller
en storbro mellan två nordiska
länder. Varför skulle den inte vara acceptabel
om det gäller en bro av betydande
storleksordning eller en annan
trafikanordning av mycket speciell
storlek inom landet? Om vi nöjer oss
med att traska vidare under tillämpning
av nuvarande system, enligt vilket
alla vägbyggen skall betalas kontant
och inga avgifter får avkrävas trafikanterna
— inte heller på motorvägarna
— kommer vi att förbli ett u-land
på vägtrafikens område. Mer än 100 000
bilar tillförs marknaden varje år —
våra bilköer förlängs, vi står där och
hackar och puttrar och kommer ingen
vart. De medel som nu ställs till väg -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

verkets förfogande är uppenbarligen
helt otillräckliga, om vi vill upprätthålla
en rimlig standard på de trafikleder
som redan finns. Och skulle vi
vilja verkligen lösa problemet rörande
de motorvägar som vi behöver, så går
ju detta inte alls.

Yi har i vägplanen uppsatt att vi vill
ha 1 800 kilometer motorvägar fram till
år 1975. Den 1 januari 1967 hade vi av
dessa 1 800 kilometer lyckats bygga 253.
För att klara vägplanen skulle vi få
satsa i medeltal 600 miljoner kronor
om året enbart för byggande av motorvägar.
Det kan vi inte — vi klarar inte
detta, även om statsrådet Palme skulle
anstränga sig aldrig så mycket för att
i enlighet med centerpartiets fromma
önskningar och reservationer lägga på
alla kol som finns för att få en kraftig
ökning av anslagen för vägupprustning
i den budget som skall göras upp för
1968/69.

Jag tror vi måste säga oss detta: Det
går inte med nuvarande finansiering
att klara vare sig byggandet av motorvägar
eller upprätthållandet av en
hygglig standard på vägarna — det gäller
både vägarna ute på landet och städernas
genomfartsleder. Vi måste tillföra
pengar även från annat håll. Då
anmäler sig problemen lånefinansiering
och avgiftsfinansiering, och de måste
lösas.

1965 tillkallade finansministern särskilda
sakkunniga för att verkställa en
översyn av vägtrafikbeskattningen, och
chefen för kommunikationsdepartementet
har också tillsatt en utredning för
att undersöka vilka kostnader för det
allmänna som vägtrafiken skall betala.
Det är bra i och för sig. Men nog vore
det väl lämpligt att man, när dessa utredningar
nu arbetar, lät utredningarna
få tilläggsdirektiv, så att de också
kunde fundera över hur frågan om den
framtida finansieringen av det stora
vägbyggande som behövs skall kunna
lösas och därvid även tog upp de pro -

blem som jag nämnt: lånefinansiering
och avgiftsfinansiering.

Herr talman! Jag nöjer mig med detta
och ber att få yrka bifall till reservationen
1 d av herr Ottosson m. fl.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr andre vice talmannen
Cassel sade att jag var mycket blygsam
och nöjd och belåten. För min del
måste jag säga att jag sannerligen inte
känner igen herr andre vice talmannen
i dag. Han talar om en storbro — Öresundsbron
— och han säger helt enkelt
att den kommer att byggas. Det var inga
dåliga grejor — det är inte till att vara
blygsam!

Jag vet inte om herr andre vice talmannen
och övriga ledamöter av Nordiska
rådet lovat ut en storbro utan riksdagens
hörande under det nu avslutade
mötet i Helsingfors. Det är dock rätt
mycket pengar det kommer att gälla,
och vi får väl ändå återkomma till frågan.

Förslaget om en utredning rörande
avgiftsfinansiering eller lånefinansiering
har ju riksdagen diskuterat ett flertal
gånger. Det har därvid hänvisats till
pågående utredningar och att vi bör
vänta tills dessa är färdiga. Jag tycker
också det är riktigt att göra på detta
sätt, ty när utredningarna är klara har
vi ju ett underlag att basera vårt ställningstagande
på både då det gäller kostnaderna
och kostnadsansvaret. Det är ju
sådana saker en av utredningarna hav
till uppgift att reda ut.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag säger till herr
Johansson i Norrköping att solen kommer
att gå upp i morgon är det inte
något löfte från min sida.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill först slå fast

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

att utbyggnaden av vårt vägnät har fått
en mycket god början. Vi har tydligt
kunnat förmärka hur den ena vägen
efter den andra har förbättrats genom
de miljoner som har anslagits av riksdagen.
Men detta är, herr talman, inte
tillräckligt. De tidigare talarna har påvisat
hur oerhört stort behovet är av
ytterligare pengar för att bygga flera
och bättre vägar.

År 1962 gjorde statsutskottet en skrivning,
som jag trodde innebar att man
skulle kunna beräkna en årlig ökning
av väganslagen med i vart fall 100 miljoner
kronor. Denna utomordentliga
skrivning grundades bl. a. på en motion
i denna kammare.

Jag förstår mycket väl att man har
svårt att finna möjligheter att anslå
mera pengar till vägarna. Det har emellertid,
herr talman, inträffat någonting
nytt genom ett riksdagsbeslut tidigare
detta år, nämligen höjningen av bilskatten
med 50 procent, vilken tillför
statskassan i runt tal 300 miljoner kronor.
Dessa pengar kommer självfallet att
gå till den s. k. bilskattefonden, som
redan nu rymmer åtskilliga hundra
miljoner kronor.

Jag skulle alltså ha velat se ett samband
mellan att ta in ytterligare pengar
av bilismen och lämna ut pengar till
vägarna som naturligt, men det har man
av ekonomiska skäl inte haft möjlighet
till. Dock hoppas jag att riksdagen efter
denna debatt och efter att ha beslutat
om en höjning av bilskatten med 50
procent på allvar tar upp frågan om
en ökning av väganslagen.

Jag delar den mening som har framförts
att det inte går att på detta sätt år
efter år underlåta att höja anslagen till
vägarna, men jag skall inte gå in på några
detaljer beträffande de olika anslagens
storlek och hur de har utfallit.
Det var bara på en enda punkt som
jag allvarligt reagerade mot herr Johanssons
i Norrköping resonemang,
nämligen när han sade att man, om ut -

rymme finns när man under kommande
år skall upprätta budgeten, bör tillse att
ett högre anslag i första hand går till
städerna, där det verkliga behovet föreligger.
Nej, det är inte bara där! Behovet
är utomordentligt stort i många
städer — det kan man erfara om man
bilar genom dem —- men det är minst
lika stort ute i vårt avlånga land på de
vanliga landsvägarna, där den tunga
trafiken har svårt att komma fram. Jag
hoppas alltså att regeringen finner möjligheter
till en kraftig ökning av anslaget
till vägarna och att det anslaget fördelas
inte bara på städerna utan i minst
lika stor utsträckning på de allmänna
vägarna i övrigt.

Det har också sagts att man inte kan
binda regeringen och det är naturligtvis
i och för sig riktigt. Det skulle innebära
en oerhört stor svårighet utöver
den som redan finns att klara ekonomin,
om riksdagen år efter år skulle
binda regeringen för det ena och det
andra. Men, herr talman, här föreligger
en skillnad! Det finns redan en bilskattefond
som väl ändå i rättvisans
namn måste anses utgöra en buffert
mellan förutsättningarna och den väganslagsökning
man vill framföra.

Jag vill ställa frågan: Vad skulle sägas
från det svenska försvaret om vi
hade en fond på åtskilliga hundra miljoner,
som icke fick tagas i anspråk av
försvaret? Vad skulle då hänföras till
den ena och den andra budgeten som
regeringen här presenterar? Knappast
skulle någon komma på idén att använda
en sådan fond på samma sätt som
bilskattefonden.

Jag har förut uttryckt den meningen
i kammaren att det bör vara möjligt att
på ett tidigt stadium se till att vägarna
tillföres mera pengar. Jag har givit uttryck
för min mening, och jag ämnar
återkomma till den. Jag kommer själv
att kunna ge anvisningar om på vilket
sätt man skall kunna få pengar till vägarna
även om jag inte kan göra det

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr IS

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

i dag, eftersom detta inte skulle ha
någon verkan nu. Men det finns enligt
min mening möjligheter att göra det
vid annat tillfälle. Jag hoppas alltså
att regeringen — oavsett om denna reservation
till förmån för motioner från
centerpartiet vinner kammarens gehör
eller inte — skall ta ad notam de synpunkter
som har framförts.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep), Lundmark (s), Westberg (fp) och
Öhvall (fp).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundelin och jagbehöver
inte diskutera behovet av vägarnas
fortsatta upprustning och det
starka intresse som både han och jag
hyser för denna fråga. Därvidlag är vi
fullständigt överens. När jag har nämnt
några siffror har jag utgått från att vi
beträffande landsbygden och riksvägnätet
har överskridit den nuvarande
vägplanen, och jag har sagt följande:
Den stora eftersläpningen gäller städerna.

Det kan väl ändå inte herr Sundelin
förneka. Det är ett fullständigt faktum
som jag endast har velat framhålla —
ingenting annat.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Flera talare har betonat
behovet av större anslag till vägarna.
Jag vill därför bara göra en del påpekanden.

Inom Stockholms län beräknas ett
tiotal större vägbyggnadsföretag under
de närmaste åren kräva så mycket pengar
att för hela Stockholms län i övrigt
återstår mindre än 10 procent av länets
anslag. Länet är ca 25 mil långt. Följden
blir då att mycket viktiga vägombyggnader
måste skjutas på framtiden.

Inför nedläggningen av persontrafiken
på järnvägen Uppsala—Rimbo frågade
jag förra året här i kammaren kommu -

nikationsministern om han inte ansåg
att vägarna i området och främst vägen
mellan Rimbo och Knutby behövde rustas
upp. Herr Palme ansåg inget sådant
behov föreligga, trots att både berörda
kommuner och länsstyrelsen i Stockholms
län hade krävt att denna väg
skulle byggas om före järnvägsnedläggningen.
Under innevarande vår har
denna väg varit så dålig att småbilar
har fastnat i leran och måst hjälpas
loss av bärgningsbilar. Toppen på eländet
nåddes —- åtminstone hoppas jag att
inget värre skall inträffa — förra veckan
när en buss på denna väg körde
i diket. Enligt bussföraren var vägen
nyskrapad, och det var så smetigt att
bussen inte tog styrning. Busssen var
nästan fullsatt med skolbarn, och en
mycket allvarlig olycka hade lätt kunnat
inträffa.

Exempel som detta visar att de sämsta
vägarna och det största behovet av
upprustning finns på landsbygden. De
människor som bor där och som på
olika sätt blir så att säga diskriminerade
tvingas till på köpet att köra på urusla
vägar, trots att de betalar lika mycket
i bensin- och bilskatt för sina bilar som
andra gör. Jag hoppas att det skall bli
någon förbättring på detta område. Det
exempel jag har anfört är kanske inte
enastående, det finns möjligen exempel
på ännu värre förhållanden. Men det
visar, anser jag, att det inte främst är
städernas behov som är eftersatta.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Johansson i Norrköping
sade, nämligen att det är städernas
trafikleder som är mest eftersatta. Jag
skall naturligtvis inte polemisera mot
herr Åkerlind beträffande vad han sade
om vägen mellan Rimbo och Knutby,
och det finns säkerligen även många
andra vägar som är dåliga. I det stora
sammanhanget har dock landsbygden

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

blivit jämförelsevis väl tillgodosedd i
förhållande till städerna.

Jag är också på det klara med att herr
Sundelin vet vad han talar om; på sätt
och vis är han fackman på området. Jag
tycker dock att hela resonemanget om
att behovet är lika stort ute i landet inte
är tillräckligt konkretiserande. Man
måste väga det ena projektets angelägenhetsgrad
mot det andra.

Jag skulle vilja ta kammarens tid i anspråk
för att säga några ord om trafikledsutbyggnaden
i Stockholm.

Jag måste då först av allt konstatera
att den plan för utbyggnadstakten av
trafikapparaten i Stockholm som har
uppgjorts inte kommer att kunna fullföljas.
Eftersläpning förekommer redan
nu, och med de statliga bidrag som är
förutsedda kommer eftersläpningen att
bli mycket långvarig.

Låt mig erinra om att det i 1957 års
vägplan för landet gjordes en bedömning
av vägbyggnadsbehovet under tioårsperioden
1958—1967 mot bakgrunden
av vissa prognoser rörande urbanisering,
bilutveckling och dylikt. Därvid
konstaterades ett investeringsbehov på
8,2 miljarder kronor, varav 2 miljarder
i städerna. Vägplanens målsättning har
enligt verkställda beräkningar uppnåtts
till cirka 90 procent i fråga om landsbygden,
men bara till cirka 75 procent
när det gäller städerna. Dessutom vet
vi att urbaniseringsprocessen och bilutvecklingen
har gått betydligt snabbare
än vad vägplanen förutsatte. I vägplanen
räknade man exempelvis med att
Storstockholm under tioårsperioden
1958—1967 skulle öka med cirka 125 000
invånare, medan den faktiska ökningen
torde komma att uppgå till ungefär
200 000. Biltätheten är därtill cirka 10
procent högre än enligt beräkningarna
i vägplanen.

Mot bakgrunden av denna utveckling
vill jag betona hur allvarligt det är om
vi tillåter en fortsatt eftersläpning i
storstockholmsregionen. Storstockholms

andel av det totala statliga anslaget för
byggande av vägar och gator har under
senare år visat en vikande tendens, vilken
också kommer till uttryck i den nu
fastställda fördelningsplanen för åren
1967—1971. Stockholms andel av bidragen
till det kommunala vägbyggandet
enligt planen 1965—1971 ser ut på
följande sätt: År 1965 var Stockholms
andel 61,4 procent, år 1966 var andelen
68,6 procent, för 1967 är den 67,6 procent,
för 1968 är den tänkt att bli 60,4
procent, år 1969 är vi nere i 58,1 procent,
år 1970 i 59,2 procent, och 1971
får Stockholm 64,1 procent av de medel
som fördelas. Stockholm har hemställt
om bidrag under perioden 1967—1971
på sammanlagt 588 miljoner kronor,
men den fördelningsplan som görs upp
visar under samma period en tilldelning
av 309,5 miljoner kronor. Där finns
alltså en differens på 279 miljoner kronor.

Trafikledsplanen för Stockholm skulle
vara förverkligad 1980. Den återstående
investeringsvolymen enligt Stockholms
trafikledsplan, inklusive en del
justeringar som har gjorts, är av storleksordningen
3,5 miljarder kronor. Det
förefaller vara ett enormt belopp, men
om man slår ut det på antalet människor
i regionen finner man att det handlar
om 2 300 kronor per invånare. Jag tilllåter
mig göra en jämförelse med ett
enda trafikprojekt, nämligen Ölandsbron,
som beräknas kosta 4 750 kronor
per invånare. När man skall bedöma
värdet av trafikbyggandet måste man
på detta sätt ta hänsyn till folktätheten
och utnyttjandegraden. Ett byggande
för 3,5 miljarder kronor betyder ett årligt
byggande för 250 miljoner kronor
i Stockholm. Mot detta belopp skall ställas
drygt 60 miljoner, som ges enligt fördelningsplanen.
Ett genomförande av
trafikledsplanen kommer alltså att kräva
stora kommunala insatser, även om
Stockholm skulle få ett väsentligt ökat
statsbidrag.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Under tioårsperioden 1956—1965 har
Stockholm hyggt trafikleder för 700
miljoner kronor och tunnelbanor för
350 miljoner kronor, alltså sammanlagt
1 050 miljoner kronor. I statsbidrag till
dessa arbeten har erhållits 350 miljoner
kronor, vilket betyder att staden har
fått betala två tredjedelar av kostnaderna
med kommunala medel.

Jag skall inte lämna någon alltför detaljerad
redogörelse för Stockholms planer,
men det kan finnas skäl att föra
in dem i debatten. Alla riksdagsmän är
för övrigt i viss mån stockholmare, i
varje fall i den meningen att de kan
bedöma de svårigheter som finns i trafiken
här och kanske har vissa intryck
av de behov som föreligger.

Det kunde sålunda ha varit intressant
att gå in på de olika trafikleder som är
planerade och även på den tunnelbaneutbyggnad
som planeras, eftersom det
ofta sägs att Stockholm kapar åt sig en
alltför stor andel av de tillgängliga resurserna.
Jag vill emellertid nu bara
ange ett par siffror som visar bilskattemedelstilldelningen
i förhållande till
antalet fordon. Stockholm erhöll år 1964
cirka 500 kronor per bil av bilskattemedlen
och Stockholms län cirka 800
kronor per bil. För riket i dess helhet
var motsvarande siffra 900 kronor per
bil. Relationen blir densamma enligt
den nya femårsplanen.

Jag förstår att det inte är realistiskt
att just nu ställa konkreta yrkanden om
någon omfördelning, men jag instämmer
helt med dem som har talat för att inom
den totala ramen för statsbidragen en
större del skulle gå till städerna, framför
allt till storstockholmsregionen, om
denna region skall kunna utvecklas
planenligt och fungera på ett ur näringslivets
och medborgarnas synpunkt
tillfredsställande sätt. Jag skulle vilja
påstå att det förslag som här föreligger
inte överensstämmer med andan i de
beslut som riksdagen tidigare har fattat,
eftersom förslaget är alltför snålt

mot storstockholmsregionen och städerna
i övrigt.

Jag hoppas att jag med de här synpunkterna
inte har väckt alltför stor
affekt hos dem som har att framför allt
tillse att också landsbygden får medel
för att bygga ut sitt vägväsende.

Det är illa, om det blir en debatt där
vi ställer det ena mot det andra. Jag
är helt på det klara med nödvändigheten
av en betydande utbyggnad av vägväsendet
på landsbygden och vill därför
inte i och för sig polemisera mot någon.
Lösningen ligger naturligtvis främst
däri att den totala ramen vidgas, så att
det kan bli större medelstilldelning både
för landsbygd och städer men med ökad
prioritet för städerna.

Herr SUNDELIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Jansson vill
jag säga att jag hyser all förståelse för
de problem som Stockholm har för att
klara sina trafiksvårigheter. Men jag
vill absolut inte gå med på att städerna
skall få den stora andelen vid en eventuell
höjning av väganslagen. Herr Jansson
säger att man bör ta hänsyn till befolkningstätheten
i detta sammanhang;
det är den som skall vara utslagsgivande
enligt hans mening. Det är klart att
man inte kommer helt ifrån en sådan
bedömning, men enligt mitt sätt att se
bör lönsamhetsprincipen vara lika avgörande.

Vad skulle Stockholm säga, om det
skulle bli omöjligt för den tunga industrin
ute i vårt avlånga land att klara
sina transporter till rimliga priser? Det
kanske också skulle få dålig effekt på
stockholmsproblematiken.

Jag har i stor utsträckning haft möjlighet
att ta del av vägproblemen runt
om i landet, även städernas problem,
och jag vill absolut avråda ifrån att
man tillför städerna en större andel av
väganslagen än hittills.

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18 69

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson säger att
alla riksdagsmän i viss mån är stockholmare
och därför har möjlighet att
skaffa sig ett intryck av behoven av väganslag
här i Stockholm. Det ligger väl
någonting i det, men jag har ändå inte
kunnat få det intrycket att dessa behov
är större inom Stockholms stad än på
många håll ute på landsbygden.

Vidare uttalade herr Jansson en förhoppning
om att de synpunkter han
framfört inte skulle skapa affekt hos
dem som har att bevaka att landsbygdens
intressen blir tillgodosedda eller
hur han uttryckte det. Såvitt jag förstår
bör vi inte var och en bara se till
våra egna intressen, utan främst anlägga
rättvisesynpunkter: Var är behoven

störst och var är de minst och vilka tillgångar
har vi att satsa på det ena och
det andra?

Vi bör alltså inte ta sikte på de intressen
som ligger oss allra närmast,
utan vår uppgift här i kammaren är att
se till rättviseintressena.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ge herr Åkerlind
rätt i att man skall inte bara se till
de egna intressena. Det har väl heller
ingen gjort, inte ens herr Åkerlind själv
när han talade om vägen i Knutby, ty
naturligtvis föreligger det också ett behov
att ordna den vägen.

Herr Sundelin tog upp lönsamlietsprincipen.
Det är ett stort problem han
därmed för in i debatten, ty det är mycket
svårt att åstadkomma en beräkning
enligt denna princip. Det är klart att
det är mycket lönsamt att få trafiken
ordnad också i stockholmsområdet; den
tunga industrin finns ju även här. Och
transporterna går ju i båda riktningarna.
Jag tycker därför inte att detta var
något argument att framföra i detta
sammanhang.

När det gäller den pågående omläggningen
till högertrafik har Stockholms

stad fått 35 miljoner kronor i s. k.
högertrafikpengar, men det beräknas
att staden därutöver i egna kostnader
för denna omläggning får betala 15 miljoner
kronor, och det är ju inte så litet.
Jag tror att man också måste ta med
sådant i bilden.

Stockholms stad har under åren i
stort sett burit kostnaderna för byggandet
av tunnelbanorna. Säkert kommer
man att invända att kommunalskatten
i Stockholm likväl ligger betydligt lägre
än kommunalskatten på många andra
håll i landet. Det är riktigt, men det
sammanhänger med andra förhållanden
som jag inte här skall gå in på.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det var ett yttrande av
andre vice talmannen som kom mig att
begära ordet. Man fick av hans anförande
intrycket att frågan om avgiftsfinansiering
för en öresundsbro redan
skulle vara klar. Riksdagen har emellertid
mig veterligt inte gjort något
sådant uttalande. Frågan var uppe till
behandling 1963 i samband med den
nya trafikpolitiken. Högern hade da
väckt en motion om lagstiftning för avgiftshelagda
trafikanläggningar, och i
det sammanhanget rörde vi även vid
frågan om en eventuell öresundsbro.

Herr talman! Jag skall be att få läsa
upp vad det sammansatta utskottet skrev
i denna fråga, en skrivning som visar
att riksdagen inte på något sätt har
bundit sig! »Med hänsyn vidare till
att en fast förbindelse över Öresund är
av speciell karaktär får såsom departementschefen
framhållit frågan om avgiftsbeläggning
av trafiken tas upp till
behandling i samband med ett ställningstagande
till detta projekt. Vid bl. a.
angivna förhållanden har utskottet icke
funnit sig berett att tillstyrka det i motionerna
1:819 och 11:974 framförda
yrkandet angående särskild lagstiftning
om avgiftsbelagda trafikanläggningar.»

70 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Frågan ligger alltså öppen för riksdagens
del.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Några tankegångar i
debatten har uppkallat mig till ett par
mycket korta kommentarer.

Med anledning av herr Janssons argumentering
beträffande statsbidrag till
väg- och tunnelbanebyggande i Stockholm
vill jag säga, att han kanske före
sin argumentation i allmänna ordalag
om att både storstäder och landsbygd
skall ha pengar till vägnäten borde ha
läst vad författningarna stadgar om
statsbidrag när det gäller vägbyggandet.

Städerna har inte någon ovillkorlig
rätt till statsbidrag för sitt gatubyggande
utan i stället förhåller det sig så,
att det till de samfärdsleder som är av
betydelse för den allmänna vägtrafiken
kan lämnas statsbidrag i den män behov
föreligger och därtill svarande tillgångar
så medger.

Jag tror att herr Jansson skulle ha
fått mera stadga på sitt något mångordiga
anförande om bidrag hit och bidrag
dit, om han hade haft klart för sig
att man här inte kan dela ut pengar
hur som helst. Statsmakterna har t. v.
fastställt principerna härför. För att
vi skall kunna tillmötesgå herr Janssons
önskemål måste vi alltså först ändra
dessa principer.

Väd beträffar frågan om automobilskattemedlens
användning för tunnelbanebyggnader
i Stockholm vill jag
påminna om att riksdagen våren 1965
— jag vet inte om herr Jansson var
medlem av kammaren då •— ganska bestämt
uttalade på vilka grunder dessa
s. k. specialdestinerade pengar kunde
användas för detta ändamål, som ju inte
i egentlig mening är väghållning. Jag
tror inte att man bör vidga gränserna
för det beslutet utan att verkligen ha
tänkt igenom på vilka grunder och i
vilka detaljer det bör ske. Behoven är
naturligtvis nästan oändliga, och det är

mycket lätt att anmäla önskemål och
krav.

Jag vill sedan säga några ord i anslutning
till vad herr andre vice talmannen
tidigare yttrade beträffande lånebehovet.
Vi har, som herr Sundelin redan
berört, reserverade medel på sammanlagt
cirka 1 100 miljoner kronor. Man
kan alltså inte säga att det föreligger
någon direkt brist på pengar. Men vad
som tvingar både regering och riksdag
till en viss återhållsamhet är naturligtvis
de samhällsekonomiska skälen.
Vid dessa bedömningar är vägbyggandet
ur både ekonomisk och arbetsmarknadssynpunkt
en buffert som finns
att tillgå och som är tänjbar efter arbetsmarknadsläget
och de krav som reses.
Men reserven är så stor, att det —
även om medlen inte helt kan utnyttjas
till vägbyggande; hur reserven är
uppdelad vet jag inte — inte kan talas
om något direkt nödläge.

Även det allmänna statsfinansiella
läget tvingar ju oss, herr Cassel, till omtanke.
Jag blev något häpen när jag
hörde hur fullständigt fördomsfritt herr
andre vice talmannen talade om möjligheterna
att låna; det var bara att låna
upp pengar för att sätta i gång stora
arbeten av det ena eller andra slaget
och sedan finansiera det hela med avgifter.
Jag kom att tänka på den debatt
som herr andre vice talmannen och
jag hade en dag omedelbart före påsk.
Då gällde det små pengar, nämligen vad
det skulle kosta att få en andra kanal i
TV. Men då betonade herr andre vice
talmannen mycket kraftigt att just samhällsekonomiska
skäl talade för att vi
inte skulle anslå dessa slantar; vi skulle
därigenom riskera den samhällsekonomiska
balansen. I dag har herr andre
vice talmannen totalt glömt dessa betänkligheter,
och han viftar gladeligen
med väldiga belopp, som samhällsekonomin
tydligen skall tåla.

Jag har, herr talman, svårt att se
hur detta kan gå ihop.

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Herr andre vice talmannen CASSEL

(10:

Herr talman! .Tåg liar litet svårt
att förstå vad herr Ståhl nu sist menade.
.lag förmodar att lian inte var inne när
jag höll mitt anförande. Jag sade inte
att man i nuvarande läge skulle gå ut
och låna, utan jag framhöll att mot lånefinansieringen
kan anföras två synpunkter.
Den ena är att det kan vara trångt på
lånemarknaden och därför svårt att få
låna pengar; den andra är den rent samhällsekonomiska
synpunkten att arbetsmarknaden
kan vara hårt trängd och
att man, om man också lånade pengar
och använde dem för vägbyggande, kom
att överanstränga arbetsmarknaden och
de reala resurserna och alltså spä på
inflationen.

Jag frågade vidare: Men skulle det
inte i ett hypotetiskt läge — jag betonade
hypotetiskt — som är sådant att
det finns relativt hyggligt utrymme på
lånemarknaden och viss arbetslöshet
på arbetsmarknaden, kunna tänkas att
man lånade pengar till vägbyggande?

Detta betyder inte, herr Ståhl, att
jag står här och viftar med miljonbelopp
som finns till förfogande i dagens
läge — det har jag aldrig gjort. Men
jag tycker nog att man skulle fundera
på att svara på min fråga; den är
principiellt intressant. Jag ser fortfarande
till min ledsnad att kommunikationsministern
inte är närvarande
i kammaren — det var inte heller fallet
när vi nyligen resonerade om radiooch
TV-frågorna. Jag vet inte var han
befinner sig, men det vore trevligt att
få se honom här i kammaren någon
gång.

Till herr Blidfors vill jag säga att jag
är tacksam för hans högläsning. Det är
alltid intressant att lyssna till herr
Blidfors, som har väl reda på sig. Det
finns givetvis inte något formligt beslut
av riksdagen vare sig om att bygga
en bro över Öresund eller om finansieringssättet
— det har jag aldrig på -

stått. Men alla vet — det är alltså ingen
hemlighet vare sig för herr Blidfors eller
för mig •— att när det byggs en sådan
bro blir den avgiftsfinansierad. Så
ligger det till med den saken.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är möjligt att herr
andre vice talmannen talade om ett
hypotetiskt läge i fjärran utan någon
relevans i dagens situation fastän jag
inte uppfattade det. Men i så fall var
jag inte ensam därom; jag har kollationerat
det med några ledamöter i kammaren,
som var lika förvånade som jag
över herr andre vice talmannens uttalande.

Ett sådant hypotetiskt läge, som vi
inte haft på många år och som av allt
att döma knappast torde inställa sig inom
överblickbar tid — vi får nog dras
med våra samhällsekonomiska bekymmer
— är inte vad som behöver diskuteras
för dagen. Jag instämmer i att
det hade varit värdefullt att ha kommunikationsministern
här men det
finns mer reella saker som nu behöver
diskuteras, t. ex. det skriande behov
som föreligger på vägbyggnadsområdet
och som tyvärr är ett brännande dagsaktuellt
problem.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
för herr Ståhls undervisning i detta
ämne. Det föreföll emellertid av hans
inlägg, som om det nästan funnes författningsmässiga
svårigheter att öka
anslaget till städerna. Får jag till det
bara säga att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslog 335 miljoner och det
blev 270 miljoner. Om herr Ståhl vill
ägna sig åt fortsatt undervisning, vore
det därför bättre att han vände sig
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För min del kände jag inte behov av
det tillrättaläggande som herr Ståhl
gjorde. Det finns inget som helst hinder
för att öka städernas anslag, liksom in -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen
och vägbyggnader

te heller anslaget till landsbygden. Jag
talade framför allt för att den totala
ramen skulle ökas, och det trodde jag
att även herr Ståhl uppfattade.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tar till orda, men jag lovar att
mitt anförande skall bli mycket kort.

I sitt anförande kom herr Ståhl in på
det som jag tycker är det centrala i hela
debatten om upprustningen av våra vägar,
när han talade om den fördelning
av resurserna som det ytterst gäller.
Herr Jansson och några andra talare
har krävt en kraftig ökning av ramen
för vägbyggandet, och i likhet med övriga
ledamöter i denna kammare är jag
naturligtvis mycket intresserad av ett
ökat vägbyggande. Alla önskar vi få
så bra kommunikationer som möjligt
här i landet. Men, mina damer och herrar,
vi skall inte bortse ifrån att de
större resurser som man för över till
vägbyggandet måste tas från andra håll.
Den centerpartireservation som avgivits
vid denna punkt innebär att regeringen
antingen skall ta pengarna från
anslagen till andra samhällsändamål eller
också höja skatten. Den saken måste
klart sägas ut. Man kan inte bara kräva
att vi skall höja anslaget till vägbyggande.
Det är en from och i och för
sig berättigad önskan, men den saknar
realekonomiskt underlag om man inte
samtidigt talar om hur man tänkt sig
att dessa stora belopp skall kunna plockas
fram och vilka andra angelägna
områden av samhällslivet som skall
släppa till resurserna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—1X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

m. m. Anslagen till vägunderhåll

dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. X) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 36 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 d);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. XI) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. in. Anslagen till

sjöfartsverkets verksamhet

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 d) av herr Ottosson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. XII—XVII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Allmän översikt över beräkningen avanslagen
till sjöfartsverket m. m. Anslagen
till sjöfartsverkets verksamhet

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Vid denna punkt bär
jag och några andra ledamöter väckt
en motion beträffande rubriken Byggande
av fiskehamnar, eftersom vi blev
litet oroade av formuleringarna i propositionen
därvidlag.

År 1944 tillsattes en utredning, som
fick namnet 1944 års fiskehamnsutredning
och som hade i uppdrag att se
över fiskeliamnsbyggandet och utarbeta
en plan för fortsatt utbyggande och
upprustning av fiskehamnar. I slutet av
1940-talet framlade utredningen en sådan
plan, som antogs av riksdagen. Denna
plan var mycket omfattande och avsåg
ett stort antal fiskehamnar som skulle
nybyggas eller rustas upp. Redan kort
tid efter det att riksdagen hade antagit

planen var man emellertid på det klara
med att utvecklingen hade sprungit
ifrån den. Den fortgående utbyggnaden
av fiskeflottan och rationaliseringen,
som betyder större och mer djupgående
båtar, gjorde att det behövdes
större och djupare hamnar, och därför
var man 1960 färdig att fatta beslut om
en ny översikt av fiskehamnsbyggandet.
Översynen gjordes inom sjöfartsverket,
och riksdagen spikade 1962 en
femårsplan för nybyggnad och upprustning
av 24 fiskehamnar till en beräknad
kostnad av 15 å 16 miljoner
kronor. Man räknade med att det årligen
skulle behöva anvisas 3 miljoner
kronor för ändamålet. 1963 och 1964
anvisades också detta belopp, men år
1964 sammanfördes anslaget Byggande
av fiskehamnar med andra anslag och
uppfördes under punkten Byggande av
fiskehamnar in. m. med olika underrubriker.
1966 minskades anslaget för
byggande av fiskehamnar till 2 miljoner
kronor.

I årets statsverksproposition har på
kommunikationsdepartementets huvudtitel
under punkten Byggande av fiskehamnar
in. in. endast upptagits ett formellt
belopp av 1 000 kronor, och departementschefen
hänvisar bl. a. till de
reservationer som finns. Det är riktigt
att det under punkten Byggande av fiskehamnar
m. m. finns reservationer.
Men vid underrubriken Byggande av
fiskehamnar finns inga reservationer
— medlen är helt och hållet förbrukade.
Jag och övriga motionärer var ovissa
huruvida det gick att disponera över
reserverade medel från andra underrubriker
under den gemensamma rubriken
Byggande av fiskehamnar m. m.,
och därför väckte vi motionen och begärde
att medel skulle få disponeras
över. Det tycks nu framgå av utskottets
skrivning att det också är möjligt att
använda de reservationer som finns under
de andra rubrikerna till byggande
av fiskehamnar — jag antar att det är

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen till

sjöfartsverkets verksamhet

så, efterscwn även utskottet skriver om
dessa stora reservationer. Jag har för
min del ingenting att invända, om det
på detta sätt går att disponera över
medel.

Jag vill emellertid säga några ord om
en fråga som omnämns i både propositionen
och utskottsutlåtandet. Departementschefen
talar om den utredning
som tillsatts för att göra eu förnyad
översyn av fiskehamnsbyggandet, och
även utskottet pekar på denna. Jag tar
dock för givet att man inte avser att
utbyggandet av fiskehamnar skall stagnera
under den tid denna utredning arbetar.
Jag vet inte om utredningen har
börjat sin verksamhet och inte heller
hur snart den kan avslutas. Men om vi
räknar med »medellivslängden» för
svenska utredningar, så kommer det väl
att dröja åtskilliga år tills utredningen
är färdig och remissinstanserna yttrat
sig, så att eu proposition kan framläggas.
Det vore orimligt om fiskehamnsbyggandet
under tiden stoppades, så
att den nödvändiga rationaliseringen
inom fisket inte kunde fortgå. Som jag
nämnde krävs för de större och mer
djupgående båtarna att fiskehamnsutbyggandet
får fortsätta. En sådan rationalisering
är alldeles nödvändig om vi
skall kunna följa med i den internationella
konkurrensen. Jag förväntar
därför att den igångsatta utredningen
inte skall lägga hämsko på möjligheterna
att fortsätta utbyggandet och nybyggandet
av fiskehamnar. Om man verkligen
avser att göra en paus, måste det
betyda att man också får göra en paus
i den pågående rationaliseringen av
vårt fiske.

Herr talman! Jag bär inte något yrkande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! För den som inte tränger
djupare in i de anslagstekniska
djunglerna är det inte lätt att veta var
orsaken ligger till att sjöfartsstyrelsen

även i år begärt bortåt en miljon kronor
mer på anslaget Bidrag till småbåtshamnar
m. m. och av Kungl. Maj :t
föreslås få oförändrat 4,2 miljoner kronor,
vilket sker trots en hänvisning till
en reservation på detta anslag i början
av nu löpande budgetår på 5,2 miljoner
kronor. Den 1 juli 1966 fanns därför
tillsammans med det anslag som förra
årets riksdag beviljade totalt 9,4 miljoner
kronor disponibla för detta ändamål.

Fritidsbåtsrörelsen är ju under explosionsartad
utveckling, varom vi inte
minst i dessa dagar påminns genom
alla båtutställningar och den febrila aktiviteten
i småbåtsvarv och hamnar
runt landet. Det beräknas att tillskottet
av fritidsbåtar per år uppgår till 20 000
och att denna rörelse för närvarande
omfattar 600 000 enheter, av vilka
minst 200 000 är motordrivna. Det senare
antalet är av speciellt intresse i
detta sammanhang, eftersom anslaget
avser en kollektiv återbäring av bensinskatt
till motorbåtsägarna.

Denna kraftiga utveckling har självfallet
lett till svåra utrymmes- och trevnadsproblem
för eller i samband med
denna verksamhet. Bara i stockholmsområdet
beräknades bristen på platser
för vinterparkering av fritidsbåtar till
5 000. Ett mycket stort antal får därför
ligga i sjön, de flesta därtill oförsäkrade,
eftersom försäkringen i regel upphör
om inte båten dragits upp på land
senast den 15 oktober. Här står uppenbarligen
stora och växande kapitalvärden
på spel.

Man kan, herr talman, mena att detta
är enbart båtägarnas och kommunernas
huvudvärk, men så har man inte sett
saken hittills, detta på grund av motorbåtsägarnas
inleverans till staten av
bensinskatt. Kvantiteten av inlevererad
skatt växer dels genom att båtarnas antal
alltså ökar, dels genom att folk skaffar
sig mera bensinförbrukande motorer.
Förra året nämndes siffran 20 mil -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket in. m. Anslagen till

sjöfartsverkets verksamhet

joner kronor som det skattebelopp motorbåtsägarna
erlade. I år anses summan
säkerligen komma upp i 25 miljoner
kronor. Båtägarna återfår formellt
omkring 4 miljoner kronor.

I princip har staten alltså ansett sig
böra medverka till bättre förhållanden
för fritidsbåtarna genom att i bidragsform
ge tillbaka skattemedel för att
främja tillkomsten av småbåtshamnar
och underhållsåtgärder av ombyggnadskaraktär
beträffande dessa. Trots
att behovet av förtöj ningsplatser och
materiella anordningar i övrigt för fritidisbåtsverksamlieten
är så stort och
dessutom ökar, växer anslagsreservationen.
Vad kan det bero på? Såvitt jag
kan förstå är eu av orsakerna markbristen
vid stränderna i de stora tätorterna,
och markbristen för hamnar
av detta slag är väl i sin tur en fråga
om hur stora ekonomiska resurser man
kan och vill satsa på markförvärv för
det nu aktuella behovet. Ytterligare en
förklaring till att reservationen på anslaget
ökar torde vara att bidragsbestämmelserna
i praktiken inte verkar
tillräckligt stimulerande på kommuner
som berörs av detta problem. Procenten
av de kostnader som är statsbidragsgrundande
är tydligen i tillämpningen
för låg. Det gäller väl särskilt
de s. k. hemmahamnarna.

Fn utökning av de ändamål vid
hamnanläggningar för småbåtar som är
berättigade till statsbidrag borde kunna
ge mera stimulans åt det angelägna intresset
att ordna förtöjnings- och uppläggniingsförhållandena
för fritidsbåtrörelsen.
Inte minst ligger stimulansbehovet
på det psykologiska planet såsom
en följd av det faktiskt föreliggande
restitutionsintresset på detta område.

Att statens engagemang i detta avseende
bör förstärkas är enligt min mening
inte bara motiverat av det gamla
skälet, alltså den kollektiva återbäringen
på den av motorbåtsägarna erlagda
bensinskatten. Det skulle, herr talman,

nämligen vara möjligt att med bättre
och utbyggda anordningar för fritidsbåtrörelsen
också avleda en del av det
fritidsintresse, som nu är inriktat på
bilismen och som ju enligt den debatt
som har förts om vägtrafiken skapar —
det vet vi alla — växande svårigheter
i form av trängsel och olyckor på våra
vägar särskilt under sommarhalvåret
med konsekvensen av en alltmer allvarlig
belastning av mer eller mindre bestående
invaliditet hos ett ökat antal
medborgare — offer för denna växande
bilism. Någon sakkunnig har uttryckt
fördelarna med fritidsverksamheten
till sjöss genom att säga att det
rent statistiskt finns vida större chans
att överleva en båtsemester än en bilsemester.
Inte minst anses risken för
invalidiserande kroppsskador vara vida
större till lands än till sjöss. Riktigheten
av detta uttalande lämnar jag
därhän, men det har som sagt gjorts av
en på området speciellt erfaren person.

Självfallet skall båtägarna genom avgifter
bidra till kostnaderna för hamnanläggningar,
men det ter sig rimligt
att vissa andra kostnader för dessa än
de som nu är statsbidragsberättigade
kan få åberopas för den kollektiva skatteåterbäringen.
Hur långt man kan gå
när det gäller att göra även löpande
underhåll och driftkostnader till viss
del statsbidragsberättigade kan väl diskuteras.
I varje fall borde man kunna
ansluta sig till tanken att de kostnader
fritidsutredningen föreslagit såsom
statsbidragsberättigade också snart nog
blir statsbidragsgrundande. Det gäller
anläggningskostnader, båtupptagningsanordningar,
båtuppläggningsplatser,
bilparkeringsplatser, sanitära anläggningar,
belysning och stängsel vid småbåtshamnar,
enligt min mening inte
särskilt djärva grepp men dock förbättringar.

Tidigare år åberopade man fritidsutredningens
pågående arbete såsom skäl
för återhållsamhet i denna fråga, även

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

om viss förbättring av statsbidraget beslöts
av 1964 års riksdag. I år hänvisas
till denna utrednings numera avgivna
och till och med remissbehandlade
slutbetänkande. Det sker dock, herr talman,
med en såvitt jag förstår litet
svårtydd och egenartad skrivning. Man
säger, att fritidsutredningens förslag
»torde komma att prövas inom Kungl.
Maj:ts kansli». Råder verkligen någon
tveksamhet på den punkten? Det hör
väl till rutinen att en offentlig utredning
prövas i denna ordning? Det är
inte lätt att förstå vad utskottet menar.
Dessutom meddelas i utlåtandet att 1965
års bilskatteutredning överväger även
denna restitutionsfråga, som avser en
rörelse som håller på att bli en folkrörelse.

Herr talman! Gör man inte något
snart för att åstadkomma bättre förhållanden
för förtöjning, vinteruppläggning
och vård av fritidsbåtar, kan man
räkna med växande problem i berörda
kommuner vad gäller trevnad, trivsel
och ordning vid stränderna i dessa
kommuner. Det blir säkert också ökade
båtstölder och förluster genom förstörelse
av nedlagt kapital i båtar och
kanske också i de hamnanordningar,
som dook trots allt finns.

Trots utskottets avvisande av den
motion som jag bär väckt i denna fråga
hoppas jag att förslag om bättre återbäringsregler
beträffande småbåtshamnarna
framläggs nästa år. Jag har —
som detta ärende ligger till rent formellt
— inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr
Norrby (fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 12—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 38 och 39

Lades till handlingarna.

§ 9

Meddelande ang. plan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden den 12 april—31 maj.
Såsom å planen angivits är densamma
ofullständig beträffande maj månad.
Planen har gjorts upp på grundval av
uppgifter som lämnats av utskotten. Ett
antal aviserade propositioner har emellertid
ännu ej avlämnats, varför ytterligare
ärenden väntas tillkomma. Med
hänsyn härtill och till den övriga arbetsbelastningen
i slutet av maj bör
kammarens ledamöter räkna med att
samtliga de i tidsplanen upptagna dagarna
kommer att tagas i anspråk, onsdagen
den 31 maj dock endast om så erfordras
på grund av skiljaktiga beslut.

§ 10

Anslag till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
B 12, s. 27) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
565 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet

Fredagen den 7 april 1907

Nr 18

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson in. fl. (I: 305) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro in. fl. (II: 180),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 865 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:305 och 11:180, till
Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 565 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Ottosson, Wallmark, Åkerlund, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Björkman, Källstad och Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:305 och 11:180, till
Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 865 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Örebro (fp):

Ilerr talman! I den debatt som föres
om företagens lönsamhet, om strukturrationalisering
och fusioner hävdas att
ju större ett företag är, desto effektivare
är det och har större möjligheter
att hävda sig i konkurrensen. Den uppfattningen
framföres ständigt, men man
kan fråga sig om inte detta förhållande
håller på att förändras, även om fortfarande
de större företagen — de med
mer än 1 000 anställda — har ett i genomsnitt
högre förädlingsvärde, drygt

10 000 kronor större per år och anställd,
än småföretaget med mindre än 50 anställda.

Av intresse har varit att ta del av den
utredning som Sveriges hantverks- och
industriorganisation har gjort. Där konstateras
att tillväxttakten börjat bli
snabbare inom småföretagen än inom
storindustrin. Trots de besvärliga finansierings-
och utbildningsmöjligheter
som föreligger för denna sektor av vårt
näringsliv har de mindre företagen genomfört
en specialisering och rationalisering
som medfört att de börjar hinna
ifatt storindustrin i tillväxttakt beträffande
produktionskapacitet per anställd.
Av nämnda utredning framgår
att medan de medelstora — med mellan
50 och 500 anställda — och de stora företagen
— med mer än 500 anställda —
under perioden 1954—1964 endast ökat
sitt förädlingsvärde med 41 respektive
53 procent, ökade småföretagen sitt med
62 procent. Under samma tid minskade
antalet sysselsatta inom småföretagen,
men trots detta kunde de hålla sin förädlingsandel
i förhållande till näringslivet
i övrigt, vilket icke varit fallet för
exempelvis de medelstora företagen.

Detta visar att småföretagen hävdar
sig bra inte bara i fråga om tillväxttakten
utan också när det gäller förmågan
att åstadkomma nykonstruktioner
på olika tekniska områden. Svenskt näringslivs
styrka ligger inte endast i
kvantitet utan också i specialisering,
och i det sammanhanget har småföretagen
sin givna plats att försvara. Av det
skälet måste de också få vidgade möjligheter
till utbildning av sin personal.
De större företagen har därvidlag ett
försprång: de kan själva ordna sin kursverksamhet
och utbildning. De mindre
företagen däremot saknar de ekonomiska
förutsättningarna att anordna egna
kurser. Eftersom dessa företagare i regel
endast har att falla tillbaka på sin manuella
yrkesskicklighet har det varit av
utomordentligt stort värde, att statens
institut för hantverk och industri ge -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

nom sin utbildningsverksamhet kunnat
fylla detta behov.

I motionerna I: 305 och II: 180 framhålles
att risk föreligger att institutets
verksamhet kan komma att behöva nedskäras
väsentligt, om departementschefens
förslag kommer att bifallas av riksdagen,
ett förhållande som vore mycket
beklagligt med hänsyn till de insatser
som hittills presterats från institutets
sida. Institutets insatser måste betraktas
såsom ett mycket betydelsefullt led i
arbetet för en produktionsökning och
effektivisering inom näringslivet, då
främst beträffande hantverket och de
mindre och medelstora industrierna.
Denna uppfattning biträdes av reservanterna
i utskottet.

I årets statsverksproposition föreslår
departementschefen, att anslaget under
tionde huvudtiteln Statens institut för
hantverk och industri: Bidrag till kursverksamhet
in. in. för budgetåret 1967/
68 skall utgå med 565 000 kronor. Detta
är samma belopp som det som utgått
såväl under innevarande budgetår som
under budgetåret 1965/66. Under nämnda
tid har institutets verksamhet starkt
ökat inom samtliga yrkes- och fackområden,
samtidigt som man har haft att
bära de under denna tid kraftigt höjda
priserna, där särskilt lönekostnaderna
utgjort en synnerligen tyngande faktor.
I sin anslagsframställning till årets riksdag
hemställer därför styrelsen för institutet,
att anslaget uppräknas med
300 000 kronor till 865 000 kronor.

Institutets yrkande innebär endast att
man tagit hänsyn till dels redan inträffade
och beräknade kommande automatiska
kostnadsökningar med 200 000
kronor, dels till det förhållandet att —
med hänsyn till institutets finansiella
organisation och ekonomiska omslutning
—• institutet måste ha medel till
sitt förfogande för vissa oförutsedda utgifter
o. dyl. Detta belopp har beräknats
till 100 000 kronor och har avsetts att
stå till Kungl. Maj :ts disposition, att
utnyttjas först efter Kungl. Maj:ts beslut
på förslag av institutet.

Därest riksdagen bifaller Kungl. Maj :ts
förslag kommer institutet på grund av
kostnadsökningen i ett problematiskt läge
redan under innevarande budgetår. De
kostnadsökningar som institutet tvingas
möta under detta år beräknas stiga upp
mot 1 miljon kronor. Mest tyngande härvidlag
är lönekostnadernas ökning, som
är en följd av löneuppgörelsen för statstjänstemannen.
Huvuddelen av personalen
— tre fjärdedelar av institutets
samtliga anställda — som är avlönad
inom anslaget har visserligen statligt bestämda
och reglerade tjänster; deras lönevillkor
ansluter sig av naturliga skäl
till de för statstjänstemännen i gemen
gällande. Vid en oförändrad anslagsram
måste institutet svara för dessa lönekostnadsökningar,
vilka beräknas uppgå
till 650 000 kronor.

På övriga utgiftsposter inom anslaget
är självfallet kostnadsökningarna väsentliga;
ej heller här erhålles någon
kompensation. Enda utvägen för institutet
att täcka dessa kostnadsökningar
är att vidtaga kraftiga höjningar på
kursavgifter samt rådgivnings-, provnings-
och undersökningstaxor, beräknade
till mellan 20 och 25 procent. Vad
särskilt beträffar kursverksamheten är
denna höjning synnerligen olycklig,
samhällspolitiskt och sett i ett större
sammanhang. Från samhällets sida har
det — trots de för närvarande begränsade
resurserna —- ansetts angeläget att
satsa på vuxenutbildningen. Då kan det
inte vara rimligt att institutets insatser
på vuxenutbildningens område, vilka
också omedelbart gagnar ett produktivt
syfte i företagen, skall försvåras och fördyras.
Såväl institutets kursverksamhet
som dess informations- och rådgivningsverksamhet,
som ytterst tar sikte på företagens
effektivisering och ökade lönsamhet
och därmed utgör ett positivt
moment i den målsättning som angivits
i finansplanen, borde enbart av detta
skäl särskilt uppmärksammas.

Nu säger utskottet att vad i motionerna
anförts inte innefattar tillräckliga
skäl för att frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

Jag tycker att vad i motionerna anförts
tydligt visar vilka problem institutet
står inför då det gäller att kunna bedriva
sin verksamhet för att gagna företagen
och då speciellt de mindre och medelstora.

Herr talman! Jag får därför yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I reservationen vid
denna punkt uttalar reservanterna, såsom
herr Andersson i Örebro redan har
påpekat, att de delar den i motionsparet
1:305 och 11:180 framförda uppfattningen,
att en efter omständigheterna
rimlig och motiverad anpassning
av bidraget till statens instituts för
handel och industri kursverksamhet
måste eftersträvas. Med hänsyn härtill
och då reservanterna anser att den i
motionerna yrkade anslagshöjningen är
väl underbyggd yrkas att riksdagen till
kursverksamheten i fråga för budgetåret
1967/68 anvisar ett reservationsanslag
om 865 000 kronor, innebärande
en ökning av anslaget med 300 000 kronor
i jämförelse med departementschefens
förslag. Det finns, herr talman,
starkt vägande skäl som talar
för bifall till den föreslagna uppräkningen
av detta anslag.

I årets finansplan konstateras bl. a. att
de långsiktiga målen för vår ekonomiska
politik, nämligen att med bevarande
av full sysselsättning och samhällsekonomisk
balans främja en snabb framstegstakt
och öka välfärden i samhället,
kan hotas av kortsiktiga rubbningar
av den samhällsekonomiska balansen.

Detta konstaterande bestyrkes av de
två senaste årens erfarenheter. I finansplanen
utsäges därför helt följdriktigt
att »balansrubbningen i den svenska
ekonomin måste mötas med kraftfulla
åtgärder» samt att »en produktivitetsfrämjande
politik betingas av behovet
både att kompensera lönekostnadsstegringen
genom ökad rationa -

lisering och att motverka den av strukturella
förändringar på världsmarknaden
framkallade försämringen av vissa
näringsgrenars konkurrenskraft».

Regeringen är alltså klart inställd på
att det gäller att satsa på produktivitetsfrämjande
åtgärder för att vi efter
några år skall kunna avlägsna den nuvarande
balansrubbningen i samhällsekonomin
genom att i första hand förbättra
bytesbalansen — en målsättning
som vi alla torde vara överens om. Produktiviteten
inom industrin avhänger
emellertid inte bara av att de stora
företagen på exportsidan kan öka sin
effektivitet utan i mycket stor utsträckning
även av att de mindre och medelstora
företagen kan göra samma sak, och
ökad effektivitet när det gäller både enskilda
individer och företag förutsätter
tillgång till en i grunden avgörande
faktor, nämligen utbildning.

När det gäller de enskilda individerna
är det uppenbart att regering och
riksdag under senare år mer och mer
har insett vidden av denna enkla sanning.
Vi satsar nu mer på utbildning
av medborgarna än någonsin tidigare —
den nyligen avlämnade propositionen
om vuxenutbildningen bär härvidlag
syn för sägen. Men som jag nyss framhöll
är icke bara de enskilda människorna
i behov av ökande och fortgående
utbildning. Även våra företag
måste genom en gedigen vidareutbildning
av företagsledare och andra inom
företaget få tillgång till det ständigt
ökande kunskapsstoff som tekniken och
samhällsutvecklingen avsätter och därigenom
göras effektivare. Effektiva företag
betyder produktionsstarkare företag
och därmed också mera konkurrenskraftiga
företag.

De stora företagen är, när det gäller
utbildning och möjlighet att tillgodogöra
sig teknikens ständigt fortgående
landvinningar, i ett gynnsammare läge
än de mindre. Stora industrier har ekonomiska
resurser att bereda sin personal
eu kontinuerlig utbildning och är

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

även i ett annat betydelsefullt hänseende
i ett väsentligt bättre läge än de
mindre företagen inom hantverk och industri.
Samhället investerar nämligen
årligen väldiga belopp på utbildningen av
kvalificerad arbetskraft vid våra universitet
samt tekniska och ekonomiska
högskolor. Denna kvalificerade arbetskraft
har bara de stora företagen råd
att ta hand om och anställa i sin tjänst,
medan de mindre företagen med få undantag
icke kan för sin del dra någon
nytta av samhällets stora investeringar
på här nämnda område.

Den enda utbildningsanstalt, som
står de mindre företagen inom hantverk
och industri till buds och som är
speciellt anpassad till deras behov, är
faktiskt statens institut för hantverk
och industri. Jag kan, herr talman, icke
finna det annat än upprörande och därtill
utgöra bevis på ovanligt dålig framsynthet
ur samhällsekonomisk synpunkt
att gentemot detta institut driva en
sådan anslagspolitik, som departementschefen
med stöd av utskottsmajoriteten
vill göra. Med för andra året
i följd oförändrade anslag för kursverksamheten
torde det på grund av
inträdda stora kostnadsökningar bli
ofrånkomligt att denna verksamhet får
lov att nedskäras väsentligt. Detta drabbar
med särskild kraft hantverket och
den mindre industrin, vilka grupper
inom näringslivet dels har väsentligt
större betydelse för näringslivet och
dess möjligheter att höja produktiviteten
än vad de flesta föreställer sig,
dels är i största behov av att institutet
kan hålla i gång en kursverksamhet,
som är på toppen både kvantitativt och
kvalitativt.

Dessa förhållanden har man uppenbarligen
insett och dragit de riktiga
konsekvenserna av i våra grannländer,
vilka ju uppvisar i stort sett samma
situation budgetmässigt och samhällsekonomiskt
som vårt land. Som påpekas
i motionerna får den danska motsvarigheten
till statens institut för hantverk

och industri, Teknologisk institut i Köpenhamn,
ett statligt stöd med 84 procent
av kostnaderna för kursverksamheten
och 60 procent för rådgivningsverksamheten,
eller minst 70 procent för
den totala verksamheten. För det norska
institutet utgår understöd med allmänna
medel till cirka 80 procent.

Det är även mot denna bakgrund
ganska ömkligt, att man i vårt land med
dess dynamiska och expansiva företagare
inom den mindre och medelstora
industrin icke skall orka med att
hålla dessa företagares enda utbildningsanstalt
på åtminstone samma effektivitetsnivå
som tidigare. I stället
tvingar man genom i realiteten minskade
statsanslag fram en krympning av
den utomordentligt viktiga kursverksamheten
vid statens institut för hantverk
och industri, som har haft och
har en statlig bidragsgivning, vilken väsentligt
understiger de danska och
norska motsvarigheterna. Man bör dock
noggrant betänka, när man som i finansplanen
talar om en satsning på
en produktionsbefrämjande politik, att
de mindre och medelstora företagen
inom produktionen står för 27 procent
av alla sysselsatta inom industrin och
22 procent av förädlingsvärdet i hela
produktionen.

Varje åtgärd, som leder till att våra
mindre och medelstora företag kan
höja sin produktivitet, leder alltså omgående
till betydelsefulla förbättringar
av det samlade produktionsvärdet inom
näringslivet med åtföljande direkta förbättringar
för hela samhällsekonomin.
Och en av de betydelsefullaste åtgärderna,
när det gäller att höja den mindre
industrins produktivitet, är att satsa
på utbildningen, som i detta fall har
formen av en synnerligen viktig vuxenutbildning.
Den institution i landet som
lämnar de värdefullaste bidragen till
detta speciella slag av vuxenutbildning
är statens institut för hantverk och industri
genom den kursverksamhet, som
institutet bedriver. Det är rätt och slätt

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

att låta snålheten bedra visheten, om
man som nu är fallet beskär institutets
möjligheter att hålla i gång denna kursverksamhet
i erforderlig utsträckning.
Fn uppräkning av det av departementschefen
föreslagna anslaget till kursverksamheten
med 300 000 kronor skulle
kunna hålla denna verksamhet kvar
på ungefär nuvarande nivå, vilket måste
framstå som ett minimikrav.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
3 a.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! En del av herr Anderssons
i Örebro argumentering föranleder
mig att göra vissa påpekanden.

Han framhöll inledningsvis, att man
tydligen vill nedvärdera betydelsen av
de små företagens verksamhet och vid
bedömningarna haussa upp de stora
företagen. Jag vågar försäkra herr Andersson
att den sortens värdesättning
ingalunda förekommer från min sida
när jag bedömer de här problemen,
utan jag är klart medveten om att även
de mindre företagen utgör en betydelsefull
faktor i det svenska näringslivet.

Det är alltså inte fråga om prioritering
mellan stora och små företag som
på något sätt har påverkat bedömningen
av den i ärendet väckta motionen. Bedömningen
får uteslutande ses mot bakgrunden
av budgetläget. Man kan säga
att denna motion representerar så och
så litet i förhållande till budgetens hela
omfattning, men det finns mängder
av motioner om anslagshöjningar i vilka
argumenteringen i viss utsträckning
sannolikt kan föras på samma sätt som
när det gäller denna motion. Om man
överallt följer denna argumentering
blir summan när budgetsammanställningen
skall göras något annorlunda än
vad förutsättningarna för budgeten
medger.

När vi i år håller hårt på olika anslagsposter
och talar om en begränsning
i utgiftsstegringarna och i vissa
fall håller anslagen på samma nivå som
tidigare år bör vi ändå komma ihåg, att vi
relativt sett gör begräsningarna på en
ganska hög nivå.

Herr Andersson och även herr Sjönell
sade vidare, att de stora företagen
har resurser så att de själva kan ordna
kurser medan de små företagen inte kan
ordna kurser på samma sätt. Detta är ju
ett riktigt påpekande men jag vill göra
den lilla kompletteringen, att om många
små företag skickar personer till en
gemensam kurs kommer företagen
sammantagna till en enhet i viss mån
att motsvara ett stort företag. Då föreligger
ändock den skillnaden, att det stora
företaget får betala hela kurskostnaden
självt, under det att de små företagen
får betala en del av kurskostnaden själva
medan resten finansieras genom
statligt stöd. På utbildningsområdet brukar
ju också den som är föremål för
utbildning själv få satsa något, eftersom
han har en viss nytta av utbildningen
i sin framtida verksamhet.

Herr talman! Utskottets ståndpunktstagande
betyder således inte på något
sätt ett underkännande av behovet av
utbildning. Tvärtom är vi klart medvetna
om detta behov, men i det nuvarande
budgetläget har vi inte ansett
oss kunna tillstyrka motionen. .lag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Herr Lindholm framhöll
att jag i inledningen till mitt förra
anförande ville göra gällande att man
från utskottets sida något nedvärderar
de mindre företagen. Detta är dock en
missuppfattning. Vad jag sade var att
det i den allmänna debatten om strukturrationaliseringar,
fusioner o. s. v. alltid
brukar framhållas att de större företagen
har bättre möjligheter att hävda
sig i konkurrensen.

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Teknisk forskning

När det gäller kursverksamhet för
stora och små företag är det uppenbart,
att de stora företagen har avsevärda
lättnader. Exempelvis är Arbetsgivareföreningens
kurser i de olika länen
och städerna mycket billigare än de
kurser som för närvarande hålles på
hantverksinstitutet. Vid det sistnämnda
tar man ut mellan 250 och 700 kronor
per kurs och vecka. Det är betydligt
större avgifter än vad Arbetsgivareföreningen
tar. Man har också betydligt
större kostnader än vad storföretagen
har för sina egna kurser.

Uppenbart är, som vi hävdat i vår
motion, att om anslaget till institutet,
som har så stor betydelse för den mindre
företagsamheten, bibehålls vid samma
belopp som det varit i två år, så
kommer verksamheten att krympas. När
man ser vilka resurser som motsvarande
institut i Danmark och Norge har, något
som herr Sjönell talade om, förvånar
man sig över statens njugghet mot institutet
i Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98 ja
och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Teknisk forskning

Kungl. Maj:t hade (punkt E 1, s. 66
—68) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 22 428 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlén in. fl. (I: 412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 524), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att anslaget till Teknisk forskning uppräknades
med 1 000 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag och att därför till
Teknisk forskning för budgetåret 1967/
68 anvisades ett reservationsanslag av
23 428 000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 412 och II: 524, till Teknisk
forskning för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
22 428 000 kr.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander, Källstad och Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

till motionerna 1:412 och 11:524, till
Teknisk forskning för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
23 428 000 kr.;

b) av herr Wallmark, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Vid punkten 23 — som
behandlar den tekniska forskningen —
i statsutskottets föreliggande utlåtande
finns en reservation nr 3 a, till vilken
jag anslutit mig. I denna föreslås att
ytterligare 1 miljon kronor ställs till
förfogande för denna forskning. Jag vill
påpeka att vi samtidigt vid den följande
punkten 39 om atomenergiverksamheten
föreslagit en nedprutning av anslaget
med 6 miljoner kronor.

1 fråga om den tekniska forskningen
åberopar jag våra motioner 524 och 498,
tryckta i denna kammare. I flera olika
sammanhang har vi under senare år
framhållit vikten av att svensk forskningsadministration
blir föremål för en
allsidig utredning. Det måste skapas en
organisation som möjliggör en långsiktig
forskningsplanering. Behovet av en
sådan utredning framgår inte minst av
departementschefens förslag till anslag,
vilka inte närmare har motiverats.

Hösten 1965 biföll denna kammare en
fyrpartimotion om utredning i denna
fråga. Denna avslogs tyvärr i första
kammaren. Det borde dock vara angeläget
för Kungl. Maj :t att trots detta och
med anledning av andra kammarens
tydligt uttalade önskan tillsätta en dylik
utredning.

Att de föreslagna anslagssummorna
mot bakgrund av de begärda höjningarna
är otillräckliga torde vara ostridigt.
Främst gäller detta anslagen till
den naturvetenskapliga forskningen och
till teknisk forskning. Inte minst med
hänsyn till den tekniska forskningens
betydelse för vårt näringsliv och därmed
för det ekonomiska framåtskridan -

Teknisk forskning

det anser vi starka skäl föreligga för
den begärda anslagsökningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten 23 fogade reservationen
3 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Om vi höjer anslaget
med en miljon kronor, så får man säkerligen
inga större svårigheter att konsumera
den miljonen. Men vi har på
denna liksom på andra punkter att ta
hänsyn till hur budgeten kommer att se
ut när den slutligen blir sammanräknad.
Detta har varit bestämmande för utskottets
bedömning av denna fråga.

Till detta vill jag endast lägga, att det
ändå är aktningsvärda belopp som totalt
anslås till forskningen i vårt land.
Jag kan inte nämna någon summa, men
det skulle vara intressant att göra en
sammanställning över alla anslag som
ges till forskningen såväl från offentliga
instanser som enskilda. Jag skulle
tro att den summa man då fick fram
skulle förvåna t. o. m. herr Nelander.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skulle troligen finna
det lika intressant som herr Lindholm
att ta del av en sådan uppgift om hur
stor den sammanlagda kostnaden för
forskningen i vårt land är. Och det vore
väl just en uppgift för den utredning
som vi sedan flera år tillbaka har begärt.

Vad budgetresonemanget angår vill
jag bara säga att vi på en senare punkt
i utskottets betänkande har yrkat på
en nedprutning av ett annat forskningsanslag,
nämligen när det gäller atomenergiverksamheten
inom Aktiebolaget
Atomenergi. Vi har täckning för den
begärda summan i vårt budgetalternativ.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Nelander vill tydligen
ta med den ena handen och ge

6* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr IS

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader

med den andra. Vi kommer till behandlingen
av nämnda anslagspost litet senare;
jag vill nu bara erinra om den
mycket uppmärksammade debatt som
förts med anledning av att en mycket
framstående forskare på atomenergiområdet
avser att emigrera till annat land.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes ocli godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 64 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 24

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader Kungl.

Maj :t hade (punkt E 2, s. 68

o. 69) föreslagit riksdagen att till ifråga -

varande ändamål för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson (I: 92) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Sjönell och Börjesson i Glöinminge
(11:126), i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att antalet
ledamöter i styrelsen för INFOR ökades
från fem till sju och antalet suppleanter
från tre till fyra, så att företrädare
för mindre och medelstora företag kunde
beredas plats i styrelsen i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kr.;

2. att motionerna 1:92 och 11:126
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Källstad och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 92 och II: 126, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att antalet ledamöter
i styrelsen för INFOR ökades
från fem till sju och antalet suppleanter
från tre till fyra, så att företrädare för
mindre och medelstora företag kunde
beredas plats i styrelsen i enlighet med
vad i motionen anförts;

b) av herr Åkerlund, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det torde i dag inte från
något håll resas någon invändning mot

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader

påståendet att forskning och tekniskt
utvecklingsarbete på hög nivå och i intensiv
omfattning utgör en av de viktigaste
förutsättningarna för att vår
industri skall kunna hållas högeffektiv
och konkurrenskraftig. Hos vårt tekniskt
begåvade folk finns runt om i landet
idéer och uppslag till nya produkter,
till förbättringar av gamla och till
effektivare och mera rationella arbetsmetoder.
Detta idékapital torde utan
diskussion utgöra en av våra förnämsta
och värdefullaste naturtillgångar, som
vi med lämpliga medel bör få maximal
avkastning på genom att idéerna och
uppslagen — innovationerna om man
så vill -— substantieras och överförs till
lönsam produktion.

Statsmakterna har också haft ögonen
öppna för vikten av att söka ta vara på
och ekonomiskt utnyttja innovationer
av olika slag. Sålunda beslöt 1964 års
riksdag att inrätta ett särskilt statligt
institut för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR. I samband med beslutet
ställdes 20 miljoner kronor till institutets
förfogande. Enligt sina stadgar
skall INFOR finansiellt medverka till
att resultat av forskning och uppfinnarverksamhet
vidareutvecklas med sikte
på industriell användning samt nyttiggöres
genom industriell produktion och
marknadsföring.

Det är ingalunda så, att uppfinningar
och utvecklingsidéer till övervägande
del är resultat av det lagarbete som utförs
på de stora företagens med komplicerad
apparatur försedda laboratorier.
Undersökningar, företagna i t. ex.
USA, visar att större delen av det kommersiellt
mest värdefulla nyskapandet
härrör från uppfinnare som arbetar ensamma
och från mindre företagare. Enligt
uppgift i en amerikansk facktidskrift
har 70 procent av alla kommersiellt
viktiga uppfinningar som gjorts
i USA under de senaste 10 åren haft
ensamma genier som upphovsmän. Det
finns ingen anledning att ifrågasätta att
förhållandena skulle vara väsentligt an -

norlunda i vårt land. Med stöd av egna
erfarenheter vill jag påstå att hos våra
mindre svenska industrier en oräknelig
mängd idéer och uppslag fått stanna på
papperet därför att dessa mindre företag
saknar medel till fortsatt utvecklingsarbete.

INFOR är därför av allra största intresse
för den mindre industrin. Institutet
bör också, om det utvecklas i avsedd
riktning, ha anledning att särskilt
intressera sig för just denna industrikategori
och det väldiga idékapital som
där ligger outnyttjat. Utan tvivel har
också intentionerna hos INFOR :s upphovsmän
varit att institutet i hög grad
skulle inriktas på att söka spåra upp
och kommersiellt utnyttja detta idékapital
och sålunda bli småindustrins
finansiella stödorgan på ifrågavarande
område.

Detta antagande bekräftas av ett uttalande
för några dagar sedan av statsminister
Erlander i en offentlig debatt
om den föreslagna investeringsbanken.
Herr Erlander kom i ett sammanhang
in på olika insatser som den socialdemokratiska
regeringen gjort till småindustrins
fromma och nämnde härvid
särskilt initiativet till INFOR :s igångsättande.
Att den mindre industrin
också måste konstateras vara i särskilt
behov av det finansiella bistånd som
kan lämnas av INFOR har jag tidigare
antytt, och det torde vara en slutsats
som är alltför självklar för att närmare
behöva utvecklas.

Mot denna bakgrund är det, herr talman,
både märkligt och inkonsekvent
att INFOR :s styrelse är så ensidigt sammansatt.
Samtliga fem nu fungerande
styrelseledamöter är verksamma inom
storföretag eller bankväsende. De två
utsedda suppleanterna företräder vederbörande
departement och ett storföretag.
Ett fullständigt naturligt och med
hänsyn till INFOR :s ställning och betydelse
för den mindre industrin starkt
grundat krav är, som också framhållits
i reservationen, att företrädare för de

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader

mindre och medelstora industriföretagen
tillförs INFOR :s styrelse. Detta krav
skulle kunna tillgodoses, som föreslås
i motionerna 1:92 och 11:126, genom
att antalet styrelseledamöter ökas från
fem till sju och antalet suppleanter från
tre till fyra genom ändring av institutets
stadgar. Förslaget har, som jag anmärkte
vid fjolårets behandling av ärendet,
den stora fördelen att det inte
kostar statsverket några pengar. Utskottsmajoritetens
ärade talesman behöver
aliså inte lägga pannan i bekymrade
veck och hänvisa till det ansträngda
statsfinansiella läget för att motivera
avslag på ett icke socialdemokratiskt
förslag. Andra argument måste uppenbarligen
till för att dels manifestera
socialdemokraternas påstådda intresse
för de mindre industriföretagen, dels
samtidigt avstyrka ett krav som utan att
det kostar staten något vid bifall på ett
enkelt sätt skulle konkretisera detta intresse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
4 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag lovar herr Sjönell
att jag inte skall lägga pannan i djupa
veck för att undersöka vilka budgetskäl
som kan anföras för att icke biträda
denna motion. Men jag har ändock vissa
synpunkter som jag tycker är beaktansvärda
vid bedömningen.

Fn styrelse av denna art bör ju ha
förutsättningar att sammanträda och
att arbeta effektivt. Därför har man valt
att utse en styrelse med enbart fem
ledamöter. Om man vidgar styrelsen innebär
detta — det känner samtliga kammarens
ledamöter till — att svårigheterna
att samla styrelsen ökas, ty det
rör sig regelmässigt om strängt upptagna
personer.

Detta är ett skäl. Och ett ytterligare
skäl är att en ökning på sätt herr Sjönell
vill förorda utlöser motsvarande
krav på en del andra områden. Till slut

står man då, om man följer denna vänliga
linje som herr Sjönell talar för, i
den situationen att styrelsen är så stor
att arbetsresultatet blir lidande.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Lindholm senast yttrade vill jag
bara framhålla, att är en styrelse effektiv
med fem personer, så torde den inte
bli särskilt mycket mindre effektiv om
man ökar antalet ledamöter till sju. Däremot
skulle jag kunna föreställa mig att
styrelsen bleve ineffektiv om den utökades
till 12 eller 14 personer, men det
är ju ändå inte föreslaget.

Herr Lindholm uttrycker farhågor för
att styrelsen till äventyrs skulle kunna
bli så stor som att omfatta 12 eller 14
personer, därför att olika grupper skulle
kunna komma med i spelet och anmäla
intresse av att få vara företrädda i styrelsen.
Men jag tycker faktiskt att det
inte är annat än den obotfärdiges förhinder,
när herr Lindholm anför dessa
skäl. Kretsen av presumtiva styrelseledamöter
är nämligen redan på förhand
starkt begränsad genom en bestämmelse
i 1 § av stadgarna för institutet.
Det heter där: »Institutet för
nyttiggörande av forskningsresultatet,
INFOR, har till uppgift att med utnyttjande
av de medel, som står till institutets
förfogande för ändamålet, finansiellt
medverka till att resultat av forskning
och uppfinnarverksamhet utvecklas
vidare med sikte på industriell användning
samt nyttiggöras genom industriell
produktion och marknadsföring.»

Det trycks alltså två gånger på begreppet
industriell i denna första mening
av 1 §, och jag anser att kretsen av
presumtiva styrelseledamöter därmed
är begränsad just till industrin. Men
jag kan inte förstå varför bara storindustrin
skall få ha representanter med i
styrelsen för detta institut, då institutet

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

så markant avsetts arbeta just för den
mindre industrins intressen. Jag tycker
det är fullkomligt självklart att den
mindre industrin skulle kunna komma
med i detta sammanhang. Och jag tror
— till skillnad från herr Lindholm —-inte att styrelsen skulle bli mindre effektiv,
om det kommer med två representanter
från den mindre och medelstora
industrin. Jag tror att den skulle
bli mer effektiv genom att ökad sakkunskap
skulle ställas till förfogande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Just den argumentering
som herr Sjönell förde kommer som ett
brev på posten om man biträder hans
yrkande. Vi bör nämligen komma ihåg
att industrin inte i och för sig är ett
enhetligt begrepp utan inrymmer många
olika branscher. Om herr Sjönell får två
branscher företrädda, kommer de andra
att med hans egen argumentering begära
att även få vara med.

Enligt min mening måste vi se till att
styrelsen blir arbetsduglig, och detta
önskemål får vi bäst tillgodosett genom
att ha en liten styrelse. Det är nämligen
att märka, herr talman, att det i debatten
icke vare sig nu eller tidigare har
anförts att styrelsen på något sätt har
misskött sin verksamhet, och själva
verksamheten är ändå det väsentliga.

•lag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24.-o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 71 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Kungl. Maj :t hade (punkt F 2, s. 79—
105) föreslagit riksdagen att till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 92 000 000
kr.

1 detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

två It ka lydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:543) och
den andra inom andra kammaren av

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

herrar Ohlin och Hedlund (11:692), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Atomenergiverksamhet inom
AB Atomenergi för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
86 000 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (11:696), i
vilken motion hemställts att riksdagen
vid behandlingen av statsverkspropositionen
bilaga 12, punkt F 2, Atomenergiverksamhet
inom AB Atomenergi måtte
a) anvisa ett reservationsanslag av 82
milj. kr., b) till övergångskostnader för
avveckling av driften vid uranverket i
ltanstad anvisa 3,4 milj. kr., c) uttala
att anslag för tungt vatten till anläggningen
vid Marviken borde anvisas först
sedan tillfredsställande garantier lämnats
atomenergidelegationen att anläggningen
vore godtagbar beträffande både
säkerheten och den tekniska funktionsdugligheten.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:543 och 11:692
samt motionen It: 696, sistnämnda motion
såvitt den avsåge förevarande anslag,
till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
92 000 000 kr.;

2. att motionen II: 696, såvitt den avsåge
visst villkor för medelsanvisning
Ull Marvikenanläggningen, icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ilarri; Carlsson, Bengtson,
Johan Olsson, Bliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Kållstad
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under 1. hort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 543 och II: 692 ävensom
med avslag å motionen 11:696,
sistnämnda motion såvitt den avsåge
förevarande anslag, till Atomenergiverk -

samhet inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 86 000 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Bohman och Björkman.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I reservation 5 föreslås
ett anslag till Aktiebolaget Atomenergi
för dess verksamhet på 86 miljoner kronor,
d. v. s. 6 miljoner kronor mindre än
vad Kungl. Maj :t föreslår.

Det har från sakkunnigt håll såväl
utanför bolaget som inom dess ledning
framförts att en koncentration av bolagets
verksamhet till vissa centrala arbetsuppgifter
skulle vara lämplig och
leda till en ökad effektivitet, inte minst
när det gäller vidareutvecklingen av
atomenergien för fredligt utnyttjande.
Vi reservanter delar denna uppfattning.

Oskarshamnskraftverkets tillkomst
har skett på enskilt initiativ. Dess produktion
kommer att baseras på anrikat
uran. Detta innebär en för svensk atomkrafts
utnyttjande betydelsefull utveckling,
och det möjliggör också för Aktiebolaget
Atomenergi att koncentrera sin
verksamhet.

Man skulle här också kunna minska
kostnaderna för administration och service.
Såsom tidigare nämnts från talarstolen
har vi, när det gäller teknisk och
naturvetenskaplig forskning, föreslagit
vissa anslagshöjningar. Det bör också
uppmärksammas att bolagets inkomster
av tjänster som utförs för beställare är
mycket blygsamma. Vi anser därför att
det bör vara möjligt för bolaget att med
den erfarenhet som det förvärvat inom
reaktorområdet kunna utveckla det
kommersiella utbytet av sådana tjänster
och förstärka bolagets inkomstsida. Av
dessa skäl ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 5.

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Beträffande Ranstad vet vi att verket,
såsom det står i statsverkspropositionen,
provkörts med tekniskt goda resultat.
Det ekonomiska resultatet är emellertid
klart otillfredsställande, vilket
har sin grund i att den internationella
prisutvecklingen på uranområdet medfört
att Ranstadsverket inte har förutsättningar
att kunna bedriva en lönande
produktion. För att få fram en lönande
verksamhet måste verket ha en annan
inriktning på sin produktion. En annan
lösning vore att det inträffade en prisökning
på uran, men knappast någon
räknar väl med att det inom en snar
framtid kommer att bli en sådan utveckling.
Vi har mycket stora skifferreserver
i Billingen, men vi vet alla att det
är en mycket låg uranprocent i denna
skiffer.

Nu står alltså Ranstadsverket färdigt.
Det har kostat bortåt 150 miljoner kronor.
Som vi säkerligen erinrar oss har
verkets tillkomst i hög grad motiverats
av beredskapssynpunkter. Nu anses tydligen
av flera skäl att Ranstadsverkets
roll och betydelse ur beredskapssynpunkt
väsentligt minskats. Sålunda har
verkets kapacitet ansetts vara mycket
begränsad, om vi skulle komma in i ett
avsp ärr ningsläge.

I detta sammanhang får man inte bortse
från det viktiga förhållandet att utnyttjandet
av Ranstadsverket i ett avspärrningsläge
hänger samman med frågan
hur de nya atomkraftverken kommer
att byggas upp och inriktas. Marviken
skall t. ex. inte utnyttja naturligt
uran utan inriktas på att utnyttja lätt
anrikat uran för att få högre effekt och
bättre ekonomi. Detta förutsätter import.
De enskilda intressenternas atomkraftverksprojekt
nära Oskarshamn inriktas
också på att utnyttja lätt anrikat
uran. Detsamma är förhållandet med det
mycket stora kraftverk som vattenfallsverket
projekterar för anläggande på
västkusten. Dessa kraftverk följer alltså
inte den s. k. blågula linjen med utnyttjande
av naturligt uran och tungt vat -

ten, utan de avses för lätt anrikat uran
som måste importeras.

Bakgrunden till handelsministerns uttalande
att beredskapssynpunkten måste
tillmätas mindre vikt är att import- och
lagringsmöjligheterna har ändrats, inte
minst genom det avtal på 30 år som den
svenska regeringen i fjol träffade med
Förenta staterna. Det ger oss möjligheter
till en import som är tillräcklig för
i varje fall överskådlig tid. Det förutsätter
också en inspektion av våra anläggningar
och av hur vi utnyttjar det
bränsle som vi skaffar oss. Av kostnadsskäl
är det, med den teknik som vi nu
känner till, helt uteslutet att Sverige
skulle kunna uppföra ett eget anrikningsverk.

Utvecklingen på atomenergiområdet
förefaller på vissa viktiga områden ha
gått i en annan riktning än statsmakterna
tidigare har utgått från. Frågan huruvida
programmet från början upplagts
på ett riktigt sätt och om de 1 500
miljoner kronor — jag tror att den siffran
är riktig ■—■ som statsmakterna har
satsat på atomenergipolitiken har utnyttjats
på det bästa och effektivaste sättet,
debatteras inte minst i dessa dagar,
och jag förmodar att den debatten kommer
att fortgå. Det är naturligtvis inte
lätt för oss lekmän att göra tvärsäkra
uttalanden beträffande de olika meningar
som framföres i denna debatt. Jag
tror dock att det är viktigt att debatten
fortsätter, eftersom den kan ge oss lekmän
ett säkrare underlag för våra avgöranden.
Utvecklingen på reaktorområdet
står inte stilla. Vi känner alla till
den diskussion som föres och den forskning
som bedrives för att utveckla
exempelvis de snabba s. k. bridreaktorerna,
som har ett helt annat behov av
bränsle och en helt annan ekonomi.

Beträffande Ranstadsverket föreslås
nu en viss fortsatt verksamhet där i avvaktan
på den utredning som skall göras
om verkets fortsatta drift och därmed
sammanhängande problem. Det gäller
bl. a. frågan om man kan starta en an -

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

nan lönande produktion på skifferbasis.
I dagens nummer av Dagens Nyheter
har en skribent berört detta problem.
Om jag har fattat det rätt har han ifrågasatt
om inte ett utnyttjande av lakrester
eller ett direkt utnyttjande av skiffer
•—■ de är väl närmast för byggnadsändamål
som man tänker sig detta — skulle
kunna innebära vissa strålningsrisker
och leda till att vi får helt nya miljöproblem.
Jag tänker inte ge mig in på
några spekulationer om den saken. Jag
utgår från såsom någonting självklart
att den undersökning, som nu görs om
Ranstadsverkets framtid och ett eventuellt
startande av någon annan produktion,
kommer att med utnyttjande av
den expertis som finns inom landet försöka
belysa problemet, så att vi får klarhet
även i det.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att ännu en gång få yrka bifall till reservationen
5.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in i
någon längre diskussion om anslaget till
atomenergiverksamheten. Det förekom
ju en längre debatt vid fjolårets riksdag
i denna fråga, och efter densamma tycks
det som om en delvis annan bedömning
har fått göra sig gällande och vissa
projekt av alltför vittsyftande karaktär
har kunnat dämpas.

Enligt vår mening — som har kommit
till uttryck i mittenmotionerna — bör
vissa utgiftsminskningar beträffande
verksamheten kunna företas. På sakkunnigt
håll har man ansett en koncentration
av AB Atomenergis verksamhet
till vissa centrala arbetsuppgifter vara
ändamålsenlig. Vi ansluter oss till denna
uppfattning. Kostnaderna för administration
och service kunde då också
nedbringas. En del av den vid AB Atomenergi
bedrivna forskningen skulle kunna
inskränkas. Däremot är det, såsom
jag tidigare i dag framhållit, angeläget
att samhällets totala forskningsresurser
ökar.

I fråga om Ranstadsverket kan jag instämma
i vad herr Eliasson i Sundborn
nyss yttrade.

Med hänvisning till vad jag har anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten 39 fogade reservationen nr 5
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! De frågor som behandlas
i detta avsnitt påverkas av åtskilliga
ovissa faktorer, och det är därför som
Kungl. Maj :t har tillsatt vissa utredningar
som har till uppgift att belysa
hela denna problematik.

Då statsutskottets femte avdelning besökte
Ranstad fick vi en mycket ingående
redogörelse för de olika problem
som man där arbetar med. Jag tror, herr
talman, att det i nuläget är riktigast att
avstå från förändringar i det förslag,
som Kungl. Maj:t har lagt fram, i avbidan
på att utredningarna kan presentera
förslag till åtgärder som eventuellt
behöver vidtas inom detta område.

Under sådana förhållanden vill jag,
herr talman, inte gå in på någon närmare
debatt om de ting som har berörts
av herrar Eliasson i Sundborn och Nelander.
De tingen är nu föremål för utredning,
och det är för tidigt att ta ställning
till dem innan utredningarna är
färdiga. Det är också förenligt med gammal
god riksdagspraxis att vänta i ett
sådant fall.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vi står här inför ett
av de både budgetmässigt och samhällsekonomiskt
största beslut som skall
fattas vid denna riksdag.

Det är klart att man kan föra det
resonemang som herr Lindholm nyss
gjort och som har förts i många år här
i kammaren, att riksdagen bör avhålla
sig från att ta någon ställning i dessa
svåra frågor, som befinner sig under utredning,
och i stället överlämna dem

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

helt åt experterna. Jag skulle tvärtom
vilja säga att det, eftersom det nu sitter
en utredning, är viktigt att vi ger uttryck
för vår syn på denna problematik,
i synnerhet om vi råkar ha en relativt
bestämd uppfattning; en opinionsyttring
är här värdefull. Därför skall
jag, herr talman, tillåta mig att något
avvika från regeln att vi inte tar upp
någon diskussion utan bara suddar över
och går vidare.

Jag gör detta inte minst av den anledningen,
att det till min stora förvåning
uppläts ett betydande utrymme i
en TV-sändning häromkvällen åt chefen
för det statliga företag som är verksamt
på detta område. Han fick utan någon
diskussionspanel utveckla sina uppfattningar,
som var mycket subjektiva,
liksom företagsledares synpunkter på
sina egna företags verksamhet i regel
är. Jag skall gärna erkänna, herr talman,
att jag blev något förvånad över
att man ansåg det lämpligt att vid detta
tillfälle tillåta en sådan typ av opinionsbildning
i ett så stort och viktigt ämne.

Efter att ha gjort dessa allmänna reflexioner
skulle jag vilja instämma i
vad herr Nelander nyss sade om att det
efter den allmänna debatt i detta ämne
som vi hade vid fjolårets riksdag har
inträtt något av en klimatförändring.
Det viktigaste som därvidlag har skett
är otvivelaktigt att den svenska regeringen
med Förenta staterna har ingått
ett 30-årsavtal som ger oss möjlighet att
utan svårigheter köpa anrikat uran i
de betydande kvantiteter, som vi, såvitt
jag kan förstå nu, kommer att behöva.
Jag måste här i kammaren liksom jag har
gjort i motionen uttala min glädje över
att detta avtal liar kommit till stånd, eftersom
det öppnar helt nya möjligheter
att inom rimlig tid förvandla atomkraftens
fredliga utnyttjande från det fruktansvärt
dyra experimenterande, som vi
nu har hållit på med i alla dessa år, till
ett kommersiellt utnyttjande, som kan
bli av utomordentlig betydelse för vårt
land.

Jag måste kondolera statsrådet Lange
för att han vid denna tidpunkt, när vi
verkligen övergår till någonting nytt
och löftesrikt på detta område, inte
längre är huvudman i regeringen för
denna verksamhet. Jag kan i stället gratulera
statsrådet Wickman till att han
har fått träda till just vid denna tidpunkt.
Eftersom jag inte känner till vad
som har skett bakom kulisserna, vet
jag inte om det är en slump att detta
sker samtidigt som avtalet har träffats,
men jag betraktar i varje fall avtalet såsom
ett gott omen.

Vi måste se på de ekonomiska proportionerna
i den här frågan. Herr
Eliasson i Sundborn nämnde nyss att
Ranstadsanläggningen, som nu är fullbordad
och under provkörning, har kostat
i det närmaste 150 miljoner kronor;
men hela verksamheten som sådan har
kostat ungefär 1 500 miljoner kronor av
skattebetalarpengar! Jag kan nämna för
statsrådet Wickman och för kammaren
att jag häromdagen frågade en av vårt
lands främsta experter, vad vi har fått
ut av detta belopp på 1,5 miljard kronor,
och han svarade: »Jag säger som
många andra: vi har naturligtvis fått ut
en hel del vetande, know-how, men att
värdera detta vetande i pengar är mycket
svårt.»

Man kan helt enkelt inte undgå att
få erfarenhet och vetande genom att bedriva
en sådan verksamhet. Men till några
som helst kommersiella resultat har
det ju inte lett, eftersom vi, när staten
nu genom de enskilda initiativen på
detta område -—- för det första Oskarshamnsanläggningen
och huvudmännen
för den, för det andra vattenfallsverket
och för det tredje det göteborgskonsortium,
som står omtalat i dagens tidningar
och som planerar att bygga eu
stor anläggning i Göteborg — helt enkalt
tvingas att skaffa råvara för de processer
som här sättes i gång. Men detta
att det är andra intressenter än regeringen
och naturligtvis framför allt AB
Atomenergi, det statliga bolaget, som

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

har framtvingat denna utveckling, gör
ju i och för sig inte förtjänsten av att
avtal har träffats mindre. Jag är den
förste att helt uppriktigt och generöst
uttrycka min glädje över det.

Går vi sedan tillbaka och undersöker
vad vi har fått för de pengar vi satsat
i detta sammanhang, måste vi konstatera,
att utom de experimentreaktorer som
vi har i Studsvik och på annat håll, så
har vi ju fått två stora, jag höll på att
säga, mausoleer över den svenska linjen.
Det ena är Ågestaverket. Som alla vet
uppges ju detta, efter att ha blivit betalt
och förräntat, gå med en förlust på
ungefär 20 miljoner kronor om året —
detta var anledningen till att Stockholms
stad inte ville överta det, när en
förfrågan härom riktades till staden.
Det andra är Marviken-anläggningen,
som ännu inte är fullbordad. Vi vet
emellertid redan nu att den icke kommer
att bli av den art som den var projekterad
på grund av att den metod,
överhettningsmetoden, som skulle ge
liksom toppen på produktionseffekten,
inte kan användas.

Jag har i min motion, herr talman,
föreslagit, att man icke skulle ge pengar
till tungt vatten förrän man vore säker
på att anläggningen uppfyller alla krav
ur säkerhets- och trygghetssynpunkt.
Detta skrev jag vid en tidpunkt innan
det var klart att överhettningen skulle
slopas. Så länge den var aktuell, menade
expertisen här i landet, att det kunde
vara högeligen riskabelt att sätta i
gång med en anläggning som vore oprövad
och om vilken man inte visste, huruvida
den komnie att hålla för de särskilt
svåra och hårda påfrestningar som
överhettningsmetoden innebure. Nu är
den saken ur världen, och därför är
min motion i den delen inaktuell. Men
den omständigheten att överhettningsmetoden
inte kan användas innebär, att
det ekonomiska utbytet av Marvikenreaktorn
icke kan bli det som man på
projektstadiet hade räknat med.

När nu hela den gamla tanken på ett

statligt huvudmannaskap för hela denna
verksamhet i landet är liksom torpederad
och de enskilda kraftföretagen träder
in och tar initiativ på olika sätt —
vattenfallsverket är visserligen inte ett
enskilt företag, men det handlar ju i
hög grad självständigt på detta område
— frågar man sig: Vilka uppgifter
återstår då för AB Atomenergi? Jag kan
självfallet inte uttömmande besvara den
frågan, men jag anser att man har skyldighet
att försöka bilda sig en uppfattning
i frågan. Pengarna får ju inte vara
helt bortkastade sedan vi satsat så
många miljoner på uppbyggandet.

Jag kan inte förstå annat än att AB
Atomenergi har, icke en organisation,
men en personal som i utomordentligt
hög grad är skickad att vara en mycket
fin expertis då det gäller den fortsatta
såväl teoretisk-vetenskapliga som teknisk-praktiska
forskningen. Det finns
personer i AB Atomenergi som därvidlag
fyller även internationellt sett mycket
höga krav och, herr talman, jag
räknar detta som den största tillgången
när det gäller denna verksamhet att vi
har fått en kader av experter på detta
mycket svåra område. Nu gäller det att
utnyttja den. Erfarenheten säger oss att
denna forskning rimligen inte längre
kan bedrivas i bolagsform och det åligger
utredningen att härvidlag komma
med förslag, men det må tillåtas en
enskild riksdagsman som sedan många
år tillbaka intresserat sig för denna
fråga att framhålla, att vi i varje fall inte
kan ha vetenskaplig forskning i ett bolag
vars ledning utan inskränkningar
kan mörklägga vad den anser bör mörkläggas
med följd att svenska folket blir
mycket oinitierat.

Jag har tidigare från denna talarstol
framhållit, och jag upprepar det och
hoppas att det skall få större effekt med
den nya ledning som tillträtt för denna
verksamhet på den politiska sidan, att
det ändock, herr talman, är någonting
förnedrande i att man skall behöva gå
krokvägar, nästan bakvägar, för att få

Fredagen den 7 april 1967 Nr 18

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

fram rätt elementära fakta om en på
det statliga området så dyrbar verksamhet
som denna. Redan detta att våra
vetenskapsmän på detta område måste
få tillgång till de rön och erfarenheter
som gjorts inom den svenska atomforskningen
är ett avgörande skäl för
att bolagsformen bör omprövas. Hittills
har även vetenskapsmännen varit helt
beroende av bolagsledningen i fråga om
utlämnandet av uppgifter. Jag tillåter
mig att här i kammaren nämna att
någon dag efter atomdiskussionen vid
fjolårets riksdag utfärdade ledningen
för AB Atomenergi ett påbud till sina
anställda, att ingenting om verksamheten
i bolaget fick yppas till utomstående
utan föregående tillstånd av bolagsledningen.

Det kan ändå inte få gå till på detta
sätt. Tillvägagångssättet motiveras med
att de enskilda företagen tillämpar denna
praxis. Men det är klart att det kan
vara riktigt när det gäller att skydda
vissa tillverkningshemligheter med hänsyn
till konkurrentföretag. AB Atomenergi
bedriver emellertid en forskning
för att ge god service åt andra företag,
inte för att hemlighålla uppgifter på
det här sättet. Jag påstår inte att alla
forskningsresultat bör lämnas ut urskiljningslöst,
och det är inte heller
någon annan som har krävt detta, men
jag måste bestämt reagera mot att man
inom ett statligt företag på detta sätt
helt onyanserat genomför en mörkläggning
över hela linjen — även när det
gäller från bolagets synpunkt helt obetydliga
angelägenheter som dock är
väsentliga för andra.

Jag hoppas först och främst att Studsvik,
när vi nu kommer in i en ny era
på detta område, förvandlas till en ren
forskningsinstitution. Om den skall sortera
under universiteten, tekniska högskolan
eller under någon annan huvudman
lämnar jag därhän, men det måste
bli en fri forskning jämställd med annan
högkvalificerad forskning här i landet.

Får jag så säga några ord om vad dessa
pengar skulle betyda om de anslogs till
forskning. Jag nämnde nyss, att denna
verksamhet hittills kostat 1 500 miljoner
kronor. Jag har på förfrågan fått veta,
att vad forskningsråden hittills sammanlagt
fått inte uppgår till halva det
beloppet. Man förstår då vilken fantastisk
betydelse det skulle få för svensk
forskning om dessa pengar disponerades
på annat sätt än för detta mångåriga
experimenterande inom ett bolag.

Beträffande AB Atomenergis förvandling
tror jag att det är absolut nödvändigt
att vi får till stånd en helt annan
typ av samarbete mellan expertisen på
detta område. De som arbetar i offentliga
och enskilda tekniska laboratorier
behöver helt andra kontakter än de
hittills kunnat få på grund av de principer
som varit vägledande för AB Atomenergi.
Ett samarbete över hela linjen
skulle kunna bli av utomordentligt stort
värde, och jag hoppas att statsrådet
Wickman skall hjälpa till att även i den
delen föra utvecklingen framåt.

Jag skulle också vilja uttala förhoppningen
att en intimare samverkan kom -mer till stånd med konstruerande och
tillverkande företag. Vi är lyckliga nog
att ha åtminstone ett företag här i landet
som tillverkar de större sakerna,
medan vi har flera företag som tillverkar
reaktordelar och andra i och för
sig ingalunda oviktiga detaljer. Här
skulle kunna göras betydande insatser
till förmån för svensk forskning, svensk
kraftförsörjning och inte minst för
svensk ekonomi.

Får jag här göra en parentes beträffande
professor Hannes Alfvén — jag vet
inget annat lämpligt sätt för en opinionsyttring
från riksdagens sida ■—
frågeinstitutet ger knappast möjligheter
härtill. Orsaken till att Hannes Alfvén
nästa budgetår lämnar Sverige och sin
forskning här hemma är följande. Han
får visserligen ett betydande anslag via
forskningsråden. Men eftersom plasmaforskningen
är en kolossalt stor och om -

94 Nr 18 Fredagen den 7 april 1967

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

fattande teknisk forskning — forskningsinstitutet
är nästan som en fabrik
med mycken sinnrik utrustning -— har
forskningen blivit ganska dyr. Det har
därför inte räckt med de anslag han
fått, och det ansågs ligga helt i linje
med uppgifterna för svensk atomforskning
och därmed för AB Atomenergi, att
till plasmaforskningen, som framför allt
tar sikte på vår kraftförsörjning för
all framtid, lämna dessa pengar.

.lag skall inte gå in på professor
Alfvéns historieskrivning i Vi. Han
har den uppfattningen — och jag tycker
att han kan ange goda skäl för den
— att anslagets nedpratning står i samband
med reservationen mot den Marvikenpolitik
som drevs av bolaget.

Vad jag vill slå fast och vad som är
viktigt är att när detta företag nu får
92 miljoner över driftbudgeten och dessutom
i runt tal 7 miljoner till Ranstad
och åtskilliga miljoner till andra ändamål,
så är det ju mycket anmärkningsvärt
att det inte finns plats för de
8 miljoner till professor Alfvéns forskning
som han hittills fått. De pengar
som gått till Alfvéns forskning torde vara
de bäst använda pengarna av hela
det stora anslaget till AB Atomenergi.
Eftersom jag har mig bekant att han
bundit sig i Förenta staterna och Sovjetunionen
endast för nästkommande
år, så skulle jag vilja hemställa till statsrådet
Wickman att inom regeringen
energiskt plädera för att vi får tillbaka
plasmaforskningen i Sverige. Antag att
man med denna forskning kan komma
till rent epokgörande resultat! Det vore
då en nationell förlust av oöverskådlig
räckvidd om de resultaten inte uppnåddes
här i landet. Detta är ändå viktigare
för vår kraftförsörjning än kanske
något annat.

Låt mig till sist säga några ord beträffande
Ranstad. Jag har motionerat
om att vi skulle ta bort anslaget till
Ranstad, inskränka driften ocli lägga
ned det och därför anslå ett belopp för
övergångskostnader. .Tåg förstår dem

bär i kammaren som säger att man av
kommunala och lokalpatriotiska skäl
måste ha någon ersättning innan man
lägger ned Ranstad; dylikt ligger ju
nära till hands för oss alla. Men å
andra sidan måste jag säga att det inte
är svårare att bedöma ett sådant här
företags ekonomi och framtida bärighet
än att bedöma ett järnverks eller
ett vanligt gruvföretags. Yi lägger utan
vidare ned gruvor i Bergslagen och tycker
inte att det är någon nationell olycka,
men att ta bort Ranstad skulle vara
en katastrof! För att motivera sin ståndpunkt
tar man till så fina ord att man
säger att man för att upprätthålla svensk
beredskap på detta område måste behålla
Ranstad.

Jag liar tidigare försökt belysa innebörden
i denna beredskap, och jag hade
faktiskt tagit med mig en del material
för att göra det i dag också, men när
jag slog upp en av dagens morgontidningar
fann jag där en artikel författad
av Klas Jirlow, som veterligen är en av
landets erkända reaktorexperter. Han
visar där i klara siffror att hur man
än gör, så någon beredskap blir det inte
fråga om. Ranstad kommer bara att
fylla eu liten del — jag vill minnas 4
procent — av det behov som vi kommer
att ha för redan nu färdigställda anläggningar.
Det är alltså ingen beredskap.
Det hela är en fiktion, som jag tillät
mig att säga i fjolårets debatt, och det
förblir det. Det kommer inte att rädda
några arbetstillfällen i Västergötland
och Skaraborgs län. Det vore mycket
bättre att få bort det och att i stället
använda pengarna till att anlägga ett
lönsamt företag, som så småningom kan
stå på egna ben. Detta företag är dömt
att bli sämre och sämre, därför att det
inte fyller någon som helst uppgift.

Jag har kanske nu upptagit tiden alltför
länge, men jag har faktiskt av mitt
samvete tvingats att ta till orda i denna
sak. Jag har nämligen under många år
haft klart för mig hur viktigt det är med
en upprensning av hela den verksam -

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

het det här gäller, så att de stora summor
det rör sig om kan användas på
riktigt sätt för riktiga ändamål.

Herr talman! Som en demonstration
mer än i förhoppning om framgång ber
jag att få yrka bifall till min motion,
II: 696.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
5) av herr Axel Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till motionen 11:696
i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 119
ja och 61 nej, varjämte 4 av kamma -

Kraftstationer in. m.

rens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
motionen II: 696 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna *fO och 47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Kraftstationer m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt I: F 1, s.
138—162) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
360 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson (I: 303) och den andra
inom andra kammaren av herr Öhvall
in. fl. (11:395), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om medverkan
till sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer
i det norrländska taxeområdet
enligt lokaliseringsutredningens förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (I: 546) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:685), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Kraftstationer m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 5 milj.
kronor minskat investeringsanslag av
355 000 000 kronor.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Kraftstationer m. m.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:546 och 11:685, till
Kraftstationer in. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
360 000 000 kr.;

2. att motionerna 1:303 och 11:395
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Johan Olsson, Bohman, Eliasson i
Sundborn, Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Björkman, Källstad och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under 1. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 546 och II: 685,
till Kraftstationer in. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
355 000 000 kr.;

b) beträffande vattenfallsstyrelsens
eltariffer i Norrland av herrar Axel
Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Källstad
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1: 303 och II: 395, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande möjligheterna till sänkning av
vattenfallsverkets eltariffer i det norrländska
taxeområdet enligt lokaliseringsutredningens
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! I motionerna II: 395 och
I: 303 har tagits upp frågan om sänkning
av vattenfallsstyrelsens eltaxor i
Norrland. Lokaliseringsutredningen förordade
att till de lokaliseringspolitiska
medlen i en aktiv lokaliseringspolitik
även borde höra sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltaxor i Norrland. Ut -

redningen konstaterade att även en relativt
måttlig sänkning av taxorna för
norrlandsindustrierna skulle i icke oväsentlig
grad stärka företagens konkurrenskraft
och därmed skapa förutsättningar
för ökad produktion och sysselsättning.
Priset på elkraften inverkar
givetvis på kostnadsläget inom handel
och serviceverksamhet i övrigt liksom
på de enskilda hushållens utgifter. Eu
generell taxenedsättning kan därigenom
få en viss effekt på levnadskostnaderna
och indirekt förbättra produktionsbetingelserna
i Norrland.

Enligt tillgängliga uppgifter är elkraftförbrukningen
tre gånger så stor
per arbetare och år i Norrland som i
Svealand. Detta sammanhänger givetvis
med att den tunga exportindustrien i
stor utsträckning är belägen i Norrland,
men även den lättare industrien förbrukar
där mer elkraft per capita än i övriga
delar av landet.

När man tar ställning till denna fråga
bör man beakta de naturliga förutsättningar
för elkraftsproduktion som föreligger
i de norra delarna av landet. Av
den elkraft som produceras i landets
nordliga delar beräknas hela 85 procent
bli överförd till sydligare delar. Trots
en relativt hög förbrukning per capita
utgör alltså den produktion av elkraft,
som vattenfallsverket avsätter i Norrland,
endast 15 procent av totalproduktionen.
Det borde därför inte vara omöjligt
att sänka priset på den elkraft som
levereras till det nordligaste området.

Utskottsmajoriteten har avstyrkt dessa
motioner med hänvisning till tidigare
ställningstagande, medan utskottets
folkparti- och centerpartiledamöter delar
motionärernas uppfattning att elkraftskostnadernas
storlek är av särskild
betydelse för det norrländska näringslivets
gynnsamma utveckling.

Jag ber, herr talman, därför att få yrka
bifall till utredningsförslaget i reservation
6 h vid punkten 42.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I reservation 6 a föreslås
en anslagsminskning med 5 miljoner
kronor. Kungl. Maj:t har föreslagit
ett investeringsanslag på 360 miljoner
kronor, medan vi förordar 355 miljoner
kronor med hänsyn till att det även på
det statliga området kan vara nödvändigt
med en viss återhållsamhet i byggandet.

Vad reservation 6 b beträffar har herr
Öhvall närmare utvecklat de synpunkter
som motionärerna och vi reservanter
anlägger på den betydelse som elkraftsförsörjningen
och därmed också taxesättningen
inom det norrländska taxeområdet
har för utvecklingen av näringsliv
och sysselsättning i denna del
av landet. Det finns efter detta anförande
inte mycket att tillägga, eftersom vi
har framfört samma synpunkter under
flera år.

Vi finner det angeläget att man gör
en snabbutredning och lägger fram ett
förslag till nästa års riksdag. Det kan
invändas att vissa reduktioner av vattenfallsverkets
eltariffer har gjorts. Men
jag tycker att det, av de skäl som utvecklats
i motionen och även i reservationen,
finns anledning att gå längre.
Lokaliseringsutredningens förslag avvisades
ju tyvärr för ett par år sedan, men
vi menar att denna fråga måste lösas enligt
mera positiva linjer än de som för
närvarande följs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 6 a och b.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar ju varje år
diskutera eltaxan i Norrland. I tidigare
debatter har upplysts att vattenfallsstyrelsen
tar ut eu lägre avgift i Norrland
än i övriga Sverige även sedan till taxan
i södra Sverige lagts de kostnader som
distributionen av elkraften leder till.
Styckevis torde man sålunda redan i det
taxesystem som tillämpas ha beaktat de

Kraftstationer m. m.

synpunkter som motionärerna gjort sig
till talesmän för. Det är också därför
som utskottet i år, liksom tidigare, inte
velat biträda motionsyrkandet.

Vad gäller det totala anslaget till
kraftstationer anförde herr Eliasson i
Sundborn att det bör vara en viss återhållsamhet
med det statliga byggandet.
Jag skulle tro att detta är ett uttalande
som herr Eliasson vid närmare eftertanke
helst såge att han inte gjort. Uttalandet
skulle nämligen innebära att man
begränsade möjligheten att utnyttja vattenkraften
samtidigt som efterfrågan på
elkraft årligen stiger, vilket i sin tur
tvingar oss att gå över till värmeverk,
atomverk o. d. som ersättning, när vattenkraften
är otillräcklig.

Det begärda anslaget bygger på de beräkningar
som gjorts, med ett tillägg för
oförutsedda saker. När det gäller en investering
av ett så stort belopp som här
förordas, torde det ur utskottets synpunkt
icke föreligga någon sakligt grundad
anledning till erinran mot den försiktighetsåtgärd
som Kungl. Maj :t vidtagit
i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Det är riktigt, herr
Lindholm, att denna fråga behandlats
flera gånger i denna kammare, men det
är inget skäl för att vi skulle avstå från
att återkomma när vi tycker att denna
taxesänkning bör genomföras. Enligt
mitt sätt att se är en sänkning av eltaxorna
faktiskt en av de mest användbara
åtgärderna när det gäller att förbättra
produktionsbetingelserna, även
om det inte i och för sig betyder att man
kan lita på att det skall vara avgörande.

I de sammanhang där den sätts in har
den dock en betydelse, och dessutom
kan man väl betrakta just denna sänkning
såsom relativt konkurrensneutral
i de sammanhang där den används och
inom regionen.

Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

Kraftstationer m. m.

Jag vill också påpeka att LO och ett
flertal andra remissorgan ansåg att just
en taxesänkning var en av de åtgärder
som var lämpliga i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 ro) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96
ja och 87 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111
ja och 69 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 43—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1967/68
till statens sjöhistoriska museum.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 7 april 1967

Nr 18

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärende till kammarens
sammanträde onsdagen den 12
innevarande april.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till information om Sverige i utlandet
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 49, i anledning av väckta motioner
om flyttning av Villingsbergs skjutfält i
Kilsbergen, och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjt avdrag vid beskattningen för
försäkringsavgifter,

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal inkomstskatt,

nr 27, i anledning av väckt motion
om beredande av viss tid för avveckling
av skogskonto i dödsbo med en delägare,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
kommuns skattskyldighet, och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

17, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1966,

nr 24, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning,
och

nr 25, angående överlämnande till

statsutskottet av vissa motioner, såvitt
de hänvisats till bankoutskottet;

första lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av väckta motioner angående
minimibesättning å fartyg;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt lagen om kollektivavtal,

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående uttagningen till specialundervisning
av elev i grundskolan,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om barnpensionen inom den allmänna
försäkringen,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om socialförmåner till handikappade
som ingår äktenskap, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om förbättring av sjukpenningen för
husmödrar m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter,
nr 23, i anledning av väckta motioner
om vissa problem för handikappade vid
övergången till högertrafik, m. m., och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utbyggnad av systemet
med växtförädlingsa vgifter, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden,
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68,
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 13, i anledning av motioner om
reserabatter för folkpensionärer, förtidspensionärer,
studerande och värnpliktiga,
om reserabatter å busslinjer
som ersatt nedlagda järnvägslinjer samt

100 Nr 18

Fredagen den 7 april 1967

om fria resor för värnpliktiga till hemorten,

nr 14, i anledning av motioner om en
allmän identitetshandling, och

nr 15, i anledning av motion om utredning
angående den personliga servicen
i samhället.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
5, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 65, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.,

nr 89, angående rörelsemedel för domänverket,
samt

nr 91, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Danmark
rörande import av nötkött till Sverige.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 921, av herr Tobé m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 59,
angående naturvårdens organisation,
m. m.,

nr 922, av herr'' Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 68, angående
central administration för hälso -

och sjukvården samt socialvården,
m. m.,

nr 923, av herr Werbro, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 77, angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse, m. m.,
samt

nr 924, av herrar Bohman och Ståhl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Hamrin i Kalmar, till hans excellens
herr statsministern angående utseendet
av ledamöter i lantbruksnämnder,

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
folkpensionärs rätt till extra avdrag
vid taxeringen,

herr Hector, till herr statsrådet Lundkvist
angående bestämmelserna om penninginsamling
å allmän plats, och

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående beredande av
plats vid fackskolor.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.26.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67

714736