Nr 18 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18 ANDRA KAMMAREN 1960

20—21 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 20 maj fm.

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................... 5

Svar på fråga av fröken Vinge ang. befogenhet för länsskolnämnderna

att avgiva yttrande över behovet av yrkeslärartjänster........... 5

Svar på interpellationer av:

herr Ohlin ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid

utbyggnaden av universitet och högskolor.................... 7

herr Rimmerfors ang. visumtvånget för flyktingar............... 15

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade

beslut m. ..................................................

Befälsordningen vid armén m. .................................. 25

Vissa anslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m.:

Förändringar beträffande försvarets musikorganisation........... 44

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl...................... 45

Marinen: Avlöningar till aktiv personal m. fl.................... 48

Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal m. fl................. 49

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot................................ 50

Reglering av prisstegringar................................... 50

Vidgning av direktiven för 1959 års besparingsutredning för försvaret 51

Stiftskansliernas organisation m. ............................... 52

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m..,.................... 54

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m................. 57

Fredagen den 20 maj em.

Granskning av statsverket m. m.:

Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation............ 73

Citadellet i Landskrona...................................... 74

Kommerskollegiets organisation............................... 75

1 -—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande

samhällen m. in............................................. 78

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets

fall m. m................................................... 85

Åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.................... 97

Restitution av energiskatt på bränsle............................ 101

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit............... 104

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m............................................. 116

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 20 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 125, ang. överlåtelse av fastigheter m. m.

inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde........... 17

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa av Europarådets rådgivande

församling åren 1959 och 1960 fattade beslut.................. 17

Statsutskottets utlåtande nr Ilo, om Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm................................................. 25

— nr 111, om anslag till Handelshögskolorna: Stipendier........... 25

— nr 112, om anslag till Familjebidrag.......................... 25

— nr 113, ang. befälsordningen vid armén m. m................... 25

— nrll4, ang. vissa anslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. 44

— nr 115, ang. ändrade bestämmelser om värnpliktslån m. m....... 51

— nr 116, om vidgning av direktiven för 1959 års besparingsutredning

för försvaret............................................... 51

— nr 117, ang. riktlinjer för utbildningen av lärare i vissa yrkesämnen

m. m...................................................... 51

— nr 118, ang. stiftskansliernas organisation m. m................. 52

— nr 119, om bidrag till blindskrifter och talböcker för blinda...... 54

— nr 120, om anslag till nomadskolor m. m....................... 54

— nr 121, rörande försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. 54

— nr 122, ang. anslag till en musikskola i Härnösand m. m......... 56

— nr 123, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m......... 57

nr 124, ang. uppförande av en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

vid lasarettet i Lund....................................... 57

— nr 126, ang. stat för riksgäldsfonden.......................... 57

— nr 127, om lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m..... 57

Fredagen den 20 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse angående granskning av statsverket m. m............ 73

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa samhällen

m. m.................................................... 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.......... 85

Innehåll

Nr 18

Sid.

— nr 45, rörande åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m..... 97

— nr 61, ang. restitution av energiskatt på bränsle................ 101

— memorial nr 65, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut

rörande ändring i kommunalskattelagen, m. m.................. 104

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit...................................... 104

— nr 22, om fortsatt valutareglering, m. m....................... 116

— nr 23, ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om bankrörelse---- 116

— nr 24, ang. omorganisation av riksgäldskontoret................ 116

Första lagutskottets utlåtande nr 33, om ändrad lydelse av 27 kap. 16 §

strafflagen, m. ............................................ 116

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. ................................................. 11®

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. ändringar i lantbruksstyrelsens

och lantbruksnämndernas organisation, m. m................... 116

— memorial nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande

vissa norrlandsfrågor....................................... 148

Lördagen den 21 maj

Statsutskottets memorial nr 137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut om statsbidrag till en estnisk skola i Göteborg............ 151

.....>1 •:r:; f ■.) '' :i HuUUii t''j’! .^(m; ,[ >

''ilii.tjffcjlM- ; !f% ‘y)ii’. ''r f''": ’ "ii ,,h> III I i

■■ ''■ i:HiitiwrtHr A i In tf

-•»‘rAA ifit ''■-■■■■ .ims A'', in *W’urMu<4 v-U

...... .....• .....

.......* ■ ■ ■ ■ - • <>< if-i .5.;.-:te!y(nöJi.(«y JfftajToi „<«; T tf

.•»«!o->{n,!itrf<( fria fi >.. :! iho t . .. • .<.•>>« b»nr>.''ir, yat,

........../i; . oiit vnia^itxKo JVw

/a •>?! iV/J l>t.bn«i in * IM >h/ini.;ihi \

’’ 1 ............. ..............-•-*! .«! .f»£-~t4e

• -i; 1 -ir t - ‘ •’! ■ . n \ ■.,.■ ■ - r. .t f ^ -

• • -j....... - • - • ...... • . ...... .tf IT v,s)!fj;l

•?ll''»/llWtSA,H1l.i)niil . ;ii <■: .It w liv.jt;}.'';»!;» /.bil •.v,ir-.-v. 1

• • • • ■ • ■ - 1 .''fni.tti-::: ,ir • ..ii,HUai»I fjltr

••hfTRi.ji /tjjlWuiU;!-: />-; mlinml m !nhi.*«ii-»in

................ . inijt;>I,*tMBiT!Oi!

yRfti JS jnfc n i^eh-ii)!

" * i ... \ , _ •''

......• f;.t i t < l-ld/ i,

(£!■!

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Fredagen den 20 maj

Kl. 11.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Åter har en av våra kamrater lämnat
vår krets. Ledamoten av kammaren Hjalmar
Åhman avled i onsdags efter en tids
sjukdom.

Åhman har såsom kommunal förtroendeman
och landstingsman gjort mycket
betydande insatser. Han invaldes i
riksdagen år 1949 och har varit verksam
i tredje lagutskottet och jordbruksutskottet,
där hans erfarenhet och sakkunskap
utgjort en värdefull tillgång, speciellt
vid behandlingen av jordbruks- och
skogsfrågor.

Hjalmar Åhman var en man som utan
stora åthävor höll fast vid och kämpade
för sin övertygelse, och han var högt
skattad av både meningsfränder och
motståndare. Vi lyser frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollen för den 13 innevarande
maj.

§ 3

Herr TALMANNEN anförde:

Av tryckeritekniska skäl har sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 icke kunnat utdelas
till kammarens ledamöter förrän i dag
på förmiddagen. Ärendet torde därför
icke böra företagas till avgörande i dag
utan behandlingen uppskjutas till tisdagen
den 24 maj.

Vid det plenum, som hålles i morgon
kl. 13.00, kommer endast bordläggningar
och andra formella ärenden att behandlas.
I nästa vecka anordnas bordläggningsplenum
på måndag kl. 16.00
och arbetsplena på tisdag kl. 10.00, onsdag
kl. 10.00, fredag kl. 11.00 och lördag
kl. 10.00. Samtliga arbetsplena torde
komma att fortsättas på kvällen.

§ 4

Svar på fråga ang. befogenhet för länsskolnämnderna
att avgiva yttrande över
behovet av yrkeslärartjänster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat,
om jag vill vidta sådana åtgärder,
att länsskolnämnderna får befogenhet
att i former liknande dem, som gäller
vid fastställande av ämneskombinationer
för vissa adjunkts- och ämneslärartjänster,
avge yttrande över behovet av olika
slag av yrkeslärartjänster, innan dylika
tjänster ledigförklaras av den kommunala
skolstyrelsen.

Ämneskombination för adjunkts- eller
ämneslärartjänst inom det allmänna skolväsendet
fastställes av länsskolnämden
eller i vissa fall av skolöverstyrelsen.
Någon motsvarighet till denna anordning
finns inte beträffade yrkeslärartjänsterna
i enhetsskolan eller yrkesskolorna.
Detta sammanhänger delvis med att man
vid skolstyrelsereformen endast sparsamt
tilldelade länsskolnämnderna uppgifter
i fråga om den direkta ledningen
och administrationen av yrkesskolväsendet.
Denna ordning betraktades dock ej
såsom definitiv utan det förutsattes att

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Svar på fråga ang. befogenhet för länsskolnämnderna att avgiva yttrande över be
hovet av yrkeslärartjänster

frågan i vad mån nämnderna skulle ha
ytterligare sådana uppgifter fick upptagas
sedan erfarenhet vunnits angående
den nya regionala organistionen.

Det är väl också så, att något trängande
behov av en befogenhet för länsskolnämnderna
av den art, fröken Vinge
åsyftar, knappast föreligger för närvarande.
I och med att utbildningen av
lärare i yrkesämnen får fastare former
och yrkesutbildningen ytterligare utvidgas
kan det emellertid bli påkallat att ta
upp denna fråga till prövning. Jag har
förvissat mig om att överstyrelsen för
yrkesutbildning har sin uppmärksamhet
riktad därpå. Spörsmålet torde väl även,
från delvis andra utgångspunkter, bli
aktuellt i samband med de slutliga övervägandena
inom 1955 års sakkunniga för
yrkesutbildningens centrala ledning, m. m
och i samband med den definitiva utformningen
av den förberedande yrkesutbildningen
inom enhetsskolan.

Härpå anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
enkla fråga. Det är givetvis riktigt, att
man vid skolstyrelsereformen bara rätt
sparsamt tilldelade länsskolnämnderna
uppgifter i fråga om den direkta ledningen
och administrationen av yrkesskolväsendet,
men man kan inte komma
ifrån, att länsskolnämnden har ansvar
för planeringen av hela skolväsendet
inom länet. Därvidlag intar yrkesutbildningsfrågorna
en mycket väsentlig
plats. Just nu har nämnderna i allmänhet
ett utmärkt tillfälle att öva inflytande
på denna planering, när man håller
på att fastställa de organisationsplaner,
som kommunerna ingav vid årsskiftet,
men i fortsättningen aktualiseras
dessa frågor egentligen bara när skolstyrelserna
själva föreslår någon ändring
av sina organisationsplaner.

Det finns väl knappast något utbild -

ningsområde, där utvecklingen går så
hastigt som just på yrkesutbildningens
fält. Vissa kurser och avdelningar behöver
läggas ned, och nya utbildningsområden
behöver tas upp. Om man då
har yrkeslärare, som har en mycket speciell
utbildning och är stationerade på
en viss ort, uppkommer många problem,
t. ex. i fråga om omskolning av yrkeslärarna
och beträffande transporter. Det
är alldeles riktigt att en del av dessa
problem måste tas upp av 1955 år sakkunniga
för yrkeutbildningens centrala
ledning, vilka bl. a. skall syssla just med
frågan om omskolning och fortbildning
av yrkeslärare. Men man skulle säkerligen
i framtiden kunna minska behovet
av omskolning, såväl för lärare som för
de elever vilka utbildas av dessa lärare,
om man särskilt omsorgsfullt planerade
vilka utbildningsgrenar som skall finnas
inom en kommun och aktualiserade
den frågan varje gång en ny tjänst skall
tillsättas. Det gäller i varje fall beträffande
ordinarie yrkeslärare.

Visserligen är det länsskolnämnden
som utnämner dessa ordinarie lärare,
men jag vill se den länsskolnämnd som
skulle vägra att utnämna en lärare, ifall
tjänsten varit ledigförklarad i vederbörlig
ordning och det funnits kvalificerade
sökande. Jag är säker på att man
i de flesta fall då utnämner läraren, även
om man tycker att det inte stämmer
med länsplaneringen att just i ifrågavarande
kommun ordna en utbildning
av det slag det gäller.

Nu antydde statsrådet att dessa frågor
bör ytterligare övervägas, och de
delade meningar, som statsrådet och jag
har, avser väl huvudsakligen frågan om
hur pass trängande detta behov är. För
min del är jag övertygad om att statsrådet
får anledning att mycket snart på
nytt överväga dessa problem.

Med det anförda ber jag att än en
gång få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 18

§ 5

Svar på interpellation ang. samverkan

med de övriga nordiska länderna vid ut byggnaden

av universitet och högskolor

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Ohlin frågat, om jag
vill delge kammaren min uppfattning
om möjligheterna att nå praktiskt betydelsefulla
resultat vid det närmaste decenniets
utbyggnad av universitet och
högskolor genom samverkan med övriga
nordiska länder.

Herr Ohlin pekar i sin interpellation
på några av de praktiska resultat, som
hittills nåtts i fråga om nordiskt samarbete
på den högre utbildningens och
forskningens områden. Han nämner institutet
för teoretisk atomfysik i Köpenhamn
och den högre journalistutbildningskursen
i Århus. Jag vill för egen
del till en början erinra om ytterligare
ett antal redan vidtagna åtgärder, syftande
till vidgat nordiskt samarbete.

När det gäller forskningen och forskarutbildningen
har man under de allra
senaste åren inom ramen för OEEC fått
till stånd ett skandinaviskt samarbete
genom att åtta naturvetenskapliga och
tekniska institutioner — två danska, två
norska och fyra svenska — vilka var
och en inom sitt område representerar
den absoluta toppen av vetenskaplig aktivitet,
åtagit sig att bl. a. svara för gemensam
forskarutbildning företrädesvis
för yngre nordiska vetenskapsidkare.

Genom dansk-norsk-svenskt samarbete
inom OEEC har vidare igångsatts en gemensam
vidareutbildning för lärare i
matematisk-naturvetenskapliga och tekniska
ämnen.

På samma sätt har nyligen startats
utarbetande av gemensamma läroböcker
för universitetsstudier i matematik, fysik,
kemi och vissa tekniska ämnen.

Vidare kan nämnas, att finska veterinärstuderande
delvis erhåller sin utbildning
i Norge och Sverige och att vid

konstakademien i Köpenhamn ett antal
svenskar brukar genomgå en högre kurs
i trädgårdsarkitektur.

Vad gäller den högre utbildningens
område i övrigt vill jag här vidare särskilt
erinra om att beslut inom kort torde
komma att föreligga om en betydelsefull
lättnad för universitets- och högskolestudier
i nordiskt grannland. En
svensk student kan från och med nästa
läsår utnyttja sitt statsstipendium och
sina lån för studier i något av de övriga
nordiska länderna. Motsvarande
ordning avses skola gälla för studerande
från dessa länder. Dessa nya bestämmelser
bör kunna leda till ett väsentligt
ökat studentutbyte i framtiden.

Slutligen kan här erinras om att på
initiativ av Nordiska kulturkommissionen
man framgångsrikt lyckats lösa den
svåra frågan att få till stånd internordisk
tentamensgiltighet i ett antal ämnen
inom de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna.

Vad så gäller det egentliga spörsmål
som nu aktualiserats av herr Ohlin —
samarbete med anledning av den förestående
utbyggnaden av universitet och
högskolor — vill jag först peka på att
i propositionen 1960:119 förordats att
den av universitetsutredningen föreslagna
utbyggnaden av de tekniska högskolorna
görs något mer omfattande för att
bland annat möjliggöra för studerande
från de nordiska grannländerna att här
bedriva tekniska studier inom ett område,
där vi har speciella förutsättningar
att meddela undervisning. Jag åsyftar
förslaget att för detta ändamål öka intagningen
vid avdelningen för bergsvetenskap.

I övrigt vill jag framhålla att jag helt
delar herr Ohlins uppfattning att man
bör eftersträva att inom ramen för tillgängliga
ekonomiska resurser genom en
viss arbetsuppdelning och samverkan
mellan de nordiska länderna söka effektivisera
utbyggnaden av den högre undervisningen
och forskningen.

När det gäller de tekniska högskolornas
utbyggnad — herr Ohlin synes i

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Svar på interpellation ang. samverkan med

naden av universitet och högskolor

direktiven för de av denna fråga berörda
organisationskommittéer, som kommer
att tillsättas vid bifall av riksdagen
till propositionen 1960:119, framhålla,
att de på lämpligt sätt bör pröva möjligheterna
att realisera de rekommendationer
rörande samarbete på det tekniska
högskoleområdet, som Nordiska
rådet i november förra året tillställde
berörda regeringar.

Till sist vill jag nämna, att den rekommendation
från det senaste nordiska
undervisningsministermötet, som
herr Ohlin omnämner i interpellationen
och som går ut på att myndigheter och
utredningsorgan i de nordiska länderna
skall vara uppmärksamma på möjligheterna
till nordiskt samarbete i här aktuella
avseenden, för iakttagande tillställts
samtliga universitets- och högskolemyndigheter,
forskningsråden samt
de sakkunnigutredningar och andra organ,
för vilka sådana möjligheter är eller
kan tänkas bli aktuella. Att i enlighet
härmed de, som omhänderhar det
praktiska arbetet med utbildningsväsendets
utbyggnad, fortlöpande bevakar de
ifrågavarande samarbetsmöjligheterna,
synes mig vara den mest effektiva vägen
allmänt sett att nå praktiskt betydelsefulla
resultat. En allomfattande utredning
i ämnet, såsom herr Ohlin ifrågasatt,
anser jag därför inte för närvarande
påkallad, särskilt med hänsyn till
att Nordiska kulturkommissionens sektion
I har som en av sina viktigaste uppgifter
att just i samordnande syfte fortlöpande
bevaka utvecklingen på förevarande
område och ta de initiativ till specialutredningar
eller liknande åtgärder,
som kan finnas motiverade.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret. Jag är mycket

de övriga nordiska länderna vid utbygg glad

över hans allmänna instämmande i
den syn på detta spörsmål som jag uttryckt
i interpellationen och som jag
tror kammaren allmänt är benägen att
acceptera. Det är icke desto mindre värdefullt
att ecklesiastikministern här
klart deklarerat, att man bör eftersträva
»att inom ramen för tillgängliga ekonomiska
resurser genom en viss arbetsuppdelning
och samverkan mellan de
nordiska länderna söka effektivisera utbyggnaden
av den högre undervisningen
och forskningen».

Det är klart att en sådan deklaration
för framtiden kommer att kännas förpliktande.
Enligt min mening har detta
konsekvenser på många olika områden
i den högre utbildningen och forskningen.
Jag syftar inte speciellt på de tekniska
högskolornas utbyggnad, vilket
intryck statsrådet fått, utan min interpellation
har en mera allmän syftning.
Vad som skett beträffande handläggningen
av den tekniska utbildningen erbjuder
emellertid ett mycket stort intresse
dels i och för sig och dels därför
att det möjligen kan bli ett exempel
att efterfölja på andra områden.

Jag vill därför erinra om vad som
skett. Nordiska rådet tog ett initiativ
och skrev till regeringarna och förordade
nordiskt samarbete för att få till stånd
en bättre teknisk utbildning, som tidsläget
motiverade. Regeringarna översände
denna skrivelse till Nordiska kulturkommissionen.
Denna tillsatte då,
uppmuntrad av denna speciella hänvändelse
från regeringarna, två kommittéer,
varav den ena för den högre
tekniska utbildningen. Denna kommitté
har avlämnat en rapport, där den ger
ganska detaljerade rekommendationer,
som för övrigt finns redovisade i den
av herrar Helén och Boija väckta motionen.
Dessa rekommendationer gäller ett
samarbete som kan komma till stånd
utan någon mera radikal organisatorisk
samordning. Nordiska rådet rekommenderade
sedan på nytt regeringarna att

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Svar på interpellation ang. samverkan med
naden av universitet och högskolor

påskynda och trygga genomförandet av
dessa rekommendationer.

Nu säger ecklesiastikministern att
han om riksdagen bifaller propositionen
1960: 119, har för avsikt att uppdra

åt berörda organisationskommittéer att
på lämpligt sätt pröva möjligheterna att
realisera de rekommendationer rörande
samarbete på det tekniska högskoleområdet,
som Nordiska rådet har tillställt
berörda regeringar. Löftet att man skall
pröva möjligheterna är kanske en smula
vagt. Mot bakgrunden av ecklesiastikministerns
allmänna deklaration hyser
jag emellertid den förhoppningen, att
direktiven till dessa kommittéer skall
få ett mera positivt tonfall. Vad beträffar
samordningen även på andra områden
än det tekniska säger ecklesiastikministern
att nordiska undervisningsministermötets
allmänna deklaration, att
myndigheterna på detta område i Norden
skall samarbeta, tillställts samtliga
universitets- och högskolemyndigheter.
Dessa uppmanas vara uppmärksamma
på möjligheterna till nordiskt samarbete.
Det tycks vara till stor del till dessa
uppmaningar statsrådet för framtiden
tänker lita.

Här måste jag göra det påpekandet
att universitets- och högskolemyndigheter
utan särskilda direktiv, utan ekonomiska
möjligheter och utan tillfälle att
själva besluta om väsentliga organisatoriska
förändringar endast har handlingsfrihet
i frågor av ganska begränsad
räckvidd. Jag vill dock ingalunda underskatta
dessa myndigheters möjligheter,
t. ex. när det gäller organisationen
av gemensam forskning inom lämpliga
områden, men när det gäller själva
undervisningens organisation är deras
möjligheter många gånger begränsade.
Frågan om arbetsfördelning och specialisering
och därigenom mera effektiv
utbyggnad av den högre undervisningen
är t. ex. en fråga som dessa underordnade
myndigheter inte har någon
egentlig möjlighet, utom i undantags -

de övriga nordiska länderna vid utbygg fall,

att själva handlägga. Nog behövs
det ett större grepp på mera centralt
håll för att önskvärda resultat skall
kunna vinnas. Låt mig påpeka att utredningen
rörande de tekniska högskolorna
var ett sådant centralt grepp, där
regeringarna faktiskt efter uppmaning
från Nordiska rådet gjorde en hänvändelse
till kulturkommissionen, som sedan
blev det organ vilket tillsatte en
central nordisk utredning.

Skulle det inte vara lämpligt, herr
statsråd, att försöka få till stånd motsvarande
åtgärder på andra områden
än det tekniska, var för sig täckande
icke oväsentliga delar av den högre undervisningen?
Det anser jag. Man bör
alltså företa liknande utredningar som
den tekniska vilken i mitt tycke gav
gott resultat, låt vara att på andra områden
ännu mera radikala åtgärder kan
befinnas lämpliga. Såvitt jag kan se tarvas
initiativ från regeringarna. Det är
ju inte bara fråga om allmänt nordiska
utredningar, avseende alla de fem nordiska
länderna eller de fyra som närmast
blir berörda. Det kan gälla samarbete
mellan universitet och högskolor
parvis, mellan Sverige och Danmark,
Sverige och Finland eller Sverige och
Norge. Att Nordiska kulturkommissionen
skulle vara den naturliga instansen
att självständigt sköta allt detta utredningsarbete
utan initiativ från regeringarna,
kan icke antagas. Nordiska
kulturkommissionen har synnerligen
begränsade resurser vad gäller sekretariat
och synes inte vara det organ som
ligger närmast till att ta upp frågor sådana
som t. ex. arbetsfördelning och
samarbete mellan Umeå universitet och
universitetet i Uleåborg. Det förefaller
mig angeläget att regeringarna även
utan sådana speciella uppmaningar
från Nordiska rådet som den vilken i
det omnämnda fallet kan väntas medföra
goda resultat på det tekniska området
—■ själva engagerar sig för att inom
lämpliga organ få till stånd ett frukt -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid utbygg naden

av universitet och högskolor

bärande utredningsarbete. Tanken på
att decentraliserade överväganden, t. ex.
av institutionscheferna i ett visst ämne
i samtliga nordiska länder, skulle kunna
lösa alla här föreliggande problem,
är orealistisk. Jag är övertygad om att
ecklesiastikministern heller inte på allvar
menar att detta är problemets lösning.
Men då räcker det inte med en
hänvisning till de decentraliserade lokala
kontakterna utan då tarvas mera
centrala initiativ av liknande art som
det som förekommit på det tekniska området
och i vissa fall med starkare tonvikt
på organisationens anpassning efter
behovet av arbetsfördelning.

Jag hoppas fortfarande att statsrådet
Edenman och jag i grund och botten
har samma inställning till denna fråga.
Jag finner ingen anledning att av hans
svar, även om jag skulle ha önskat att
det gått längre i konkret riktning, draga
annan slutsats än denna. Men jag vill
uttrycka önskan att han själv i en nära
framtid kommer att draga längre gående
praktiska slutsatser av sin inställning
än dem han här i dag har redovisat.

Jag får kanske göra en liten hänvisning
till att det inom justitiedepartementen
i de nordiska länderna sedan
rätt länge funnits vissa kontaktorgan
som väl inte saknat betydelse när det
gällt att få det nordiska samarbetet att
glida, ett samarbete som är och länge
har varit omfattande på juridikens
fält. Även socialdepartementen kan sägas
ha en viss organiserad central kontakt.
Jag hoppas att även de nordiska
ecklesiastikdepartementen inte skall anse
att den ministerresolution som har
antagits och, som jag nämnde, är det
enda som nu behöver göras, utan att
ecklesiastikdepartementen, för Sveriges
del då i synnerhet statsrådet Edenmans,
skall vilja handla i samma anda som
Nordiska rådets uttalande av år 1958,
ur vilket jag skall be att få citera: »Nordiska
rådet hemställer till regeringarna

att företaga regelmässiga och ingående
undersökningar rörande samarbetsmöjligheter
vid uppbyggandet av universitet
och högskolor med utgångspunkt
från departementens behandling av dessa
institutioners budgeter och med stöd
av det utredningsarbete som utförts av
Nordiska kulturkommissionens vetenskapliga
sektion.» Tanken bakom detta
uttalande är ingalunda att allt arbete
skall lämnas till Nordiska kulturkommissionens
vetenskapliga sektion och
att regeringarna skall sätta sig i efterhand.
Tanken är att regeringarna och
ecklesiastikministrarna, som har ansvaret
för budgetbehandlingen, skall taga
centrala initiativ som kan medföra
de framsteg som säkerligen inte bara
ecklesiastikministern och jag utan hela
kammaren skulle önska.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kanske bör ge en
del kompletterande upplysningar utöver
vad jag nämnde i mitt interpellationssvar.
I sakfrågan har jag inte någon
mening som avviker från herr Ohlins.

Herr Ohlin efterlyser större grepp på
dessa frågor. Större grepp kan man ha
fog att önska, men innan man tar dem,
eller förmår ta dem, måste vi i det nordiska
samarbetet på detta område lära
oss en metodik som är praktiskt tillämpbar.
Den utredning vi båda har talat om
och som gjordes angående samarbetet
mellan de tekniska högskolorna har pekat
på en sådan metodik.

Jag ber här att få nämna några praktiska
ting. Man föreslår t. ex. en kvotordning
mellan länderna. Det är en
mycket viktig sak. Ännu viktigare är
ett förslag om en clearingrapportering
för att på det sättet relativt snabbt kunna
använda lediga studieplatser, liksom
också ett förslag rörande det ömsesidiga
studentutbyte! för kortare delar av
studietiden och en hel del andra utmärkta
förslag med full frihet för licen -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Svar på interpellation ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid utbygg naden

av universitet och högskolor

tiater att flytta mellan institutionerna
o. s. v. Jag har den uppfattningen att
det är lämpligt att börja just på det
tekniska området, där resurserna är
stora och där man kan lära sig hur man
så att säga skall arbeta när det gäller
denna form av institutionellt samarbete.

Jag vill också tillägga något om det
OEEC-samarbete som jag nämnde i mitt
interpellationssvar. Jag sade där att det
fanns två danska, två norska och fyra
svenska institutioner som samarbetade
i forskning och forskarutbildning, och
de institutionerna är utplockade med
den riktpunkten för ögonen att de skall
vara absoluta toppinstitutioner på
världsnivå.

Jag tar mig friheten, herr talman, att
nämna vad det är för institutioner, och
även där kommer vi att lära oss mycken
teknik när det gäller sådant samarbete.
Det rör sig om två institutioner
i Köpenhamn. Det är korrosionslaboratoriet
och ett elektroakustiskt laboratorium.
Norrmännen bidrar med två institutioner
i Trondheim. Den ena är institutionen
för servoteknik och den
andra en för teknisk kemi. Själva har
vi dels institutet för masspektrometri
under ledning av professor Sune Bergström
vid karolinska institutet och dels
en mycket uppmärksammad institution
som arbetar med taltransmissionen på
tekniska högskolan. Vi har även institutionen
för termokemi i Lund och vidare
är en grupp samarbetande biotekniska
institutioner här inkopplade.

Herr talman! Jag tror att även detta
OEEC-samarbete, som är finansierat på
så sätt, att OEEC betalar halva kostnaderna
och de deltagande länderna den
andra halvan via forskningsråden,
kommer att lära oss ganska mycket om
hur man skall förfara under det praktiska
vardagsarbetet.

Men även andra initiativ kanske kan
nämnas. Vi har ett gott samarbete
institutionellt när det gäller marinbiologi.

Samarbete har på initiativ av Nordiska
kulturkommissionen kommit i
gång även med de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga
institutionerna
i Köpenhamn. Det upplystes härom
dagen att man i Lund inte aktar för
rov att låna en spektrometer från Köpenhamn.
Det är en dyrbar apparat,
men den lånas generöst ut under en
viss period och fraktas sedan tillbaka
över Sundet, över huvud taget tror jag
att man t. ex. mellan Lund och Köpenhamn
har mycket mera intimt samarbete
än vi i allmänhet föreställer oss när
det gäller dessa ting.

Även i budgetarbetet har det faktiskt
förekommit ett visst samarbete på det
sättet att vi söker ta hänsyn till de specialiteter
som finns i andra länder. Om
jag inte blir missförstådd, skall jag
lämna ett exempel.

Det gäller det keltiska språket. Jag
tror att jag vågar påstå att det är en
specialitet. Vid Oslo universitet finns
en professur i keltiska, och det har under
flera år gjorts framställningar om
att vi skulle kunna få något liknande i
Stockholm eller Uppsala och att vi
skulle kunna få börja med forskning i
keltiska språket även här. Det är faktiskt
på det sättet att professuren i Oslo
har varit ett av argumenten när vi har
framhållit att en tjänst i keltiska icke
har legat allra högst uppe på angelägenhetsskalan.
Vi har helt enkelt sneglat
mot en nordisk arbetsfördelning.

Jag kan nämna andra exempel på liknande
saker i fråga om vilka man i
Norge, Danmark och Finland helt enkelt
i sitt budgetarbete har tagit hänsyn
till de resurser som finns i andra
länder, exempelvis Sverige.

Slutligen säger herr Ohlin att den
nordiska kulturkommissionen väl ändå
inte kan vara kapabel och inte har resurser
att klara de större greppen på
detta område. Då vill jag bara erinra
om att Nordiska kulturkommissionen
inte är ett vanligt utredningsorgan —

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid utbygg naden

av universitet och högskolor

det vet herr Ohlin lika väl som jag —
utan ett direkt regeringsorgan. Det är
ett organ som har helt andra möjligheter
att så att säga arbeta i regeringarnas
och ministeriernas anda. Saknar det
resurser, är det självfallet att det blir
hämmat, men något annat organ att arbeta
med eller att arbeta över än Nordiska
kulturkommissionen har vi enligt
min mening, inte behov av för
närvarande.

Herr talman! Eftersom vi önskar samma
sak — jag vågar kanske hänvisa till
mitt förflutna i Nordiska kulturkommissionen
— kan jag nämna att även jag
tror att vi så småningom behöver ett
större grepp på det nordiska samarbetet.
Men vi måste först lära oss en massa
praktiska ting i den vanliga, vardagliga
förvaltningen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet säger att man
nu kan börja på det tekniska fältet. Ja,
det tycker jag också är mycket bra,
men det föreföll mig som om herr
statsrådet inte motiverade varför man
inte nu skall börja och gå vidare även
på andra områden. Vi skulle i några
ämnen kunna öka kapaciteten utöver
behovet i varje nordiskt land, t. ex. genom
tillsättande av en extra lärarbefattning
eller genom att på annat sätt utvidga
institutionerna för att ta emot
studerande från andra länder på samma
sätt som man skall göra i fråga om
bergsvetenskap vid tekniska högskolan
i Stockholm. Varför inte göra en översyn
sektionsvis av möjligheterna på
andra områden än de tekniska. Varje
sektion bör representera ett större fält
än ett enstaka ämne och vara t. ex. en
naturlig del av ämnena inom en fakultet.
Så kan man pröva vilka möjligheter
som kan finnas.

Nordiska kulturkommissionen har
inte den expertis — det vet statsrådet
lika bra som jag eller bättre — som behövs
för att göra en sådan översyn. Om

statsrådet tycker att själva tillsättandet
av utredningen skall gå via kulturkommissionen,
har jag ingenting att invända
mot det. Huvudsaken är att regeringarna
här är villiga att ta initiativ —-utan speciella uppmaningar från Nordiska
rådet som i det »tekniska fallet»
— och se till att man får till stånd utredningar,
vari ingår den tekniska kunskap,
vilken Nordiska kulturkommissionen
inte har och inte kan ha på alla de
områden det här är fråga om.

Skulle det inte vara möjligt, herr
statsrådet, att statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet
eller någon annan
lämplig person i varje land finge vara
ett permanent kontaktorgan, som bl. a.
hade till uppgift att till tjänst åt ministrarna
förbereda tillsättandet av sektionsutredningskommittéer
för två eller
flera nordiska länder och för lämpliga
sektioner? De kunde utgöra motsvarigheter
till den tekniska och de
skulle kunna åstadkomma resultat under
de närmaste åren. Jag tror inte att
vi bara skall sitta och vänta på erfarenheter
från det tekniska fältet. Tiden
synes vara mogen för att göra en liknande
översyn även på de andra områdena.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara tillägga ett
exempel på att den nordiska aspekten
är levande för den svenska regeringen.
Jag tar mig friheten att citera några rader
ur den proposition angående regionsjukvården,
som inrikesministern i
dag överlämnar till riksdagen. Han skriver
där bl. a.: »I detta sammanhang vill
jag slutligen framhålla, att jag beträffande
regionsjukhuset i Umeå med tillfredsställelse
skulle se att ett nordiskt
samarbete kunde komma till stånd. Om
möjligheter öppnades för patienter från
Nordnorge och norra Finland att mottagas
för vård på regionklinikerna i
Umeå, skulle det säkerligen i många

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

13''

Svar på interpellation ang. samverkan med

naden av universitet och högskolor

fall underlättas för patienter från dessa
områden att erhålla specialistvård på
ett lättillgängligt sätt, samtidigt som
patientunderlaget för regionsjukhuset i
Umeå skulle förbättras. Förutsättningarna
för en dylik anordning torde därför
böra undersökas ytterligare.»

Jag tar för givet att sådana aspekter
på nytt kommer in i bilden vid planeringen
av såväl den odontologiska som
den medicinska utbildningen i Umeå.

Jag vill slutligen göra ytterligare ett
påpekande, nämligen att Nordiska rådet
i sommar kommer att få ta ställning
till hela frågan om den nordiska läkarmarknaden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna än en
gång betyga, att jag inte på något sätt
ifrågasätter vare sig ecklesiastikministerns
eller regeringens i övrigt levande
nordiska intresse. Jag är alldeles övertygad
om att det intresset finns. Men
jag beklagar i alla fall, herr statsrådet,
att jag inte fick något svar på min fråga,
om inte regeringen kunde finna
lämpligt att i samråd med de andra nordiska
regeringarna ta initiativ, så att
man i en någorlunda nära framtid finge
till stånd en översyn av samarbetsmöjligheterna
inom lämpliga sektioner av
den högre undervisningen och forskningen.
Det skulle vara en översyn av
ungefär det slag, som har ägt rum på
det tekniska fältet. Jag tycker det är av
mindre betydelse, om denna översyn
skall ske genom att utredningar tillsättes
via kulturkommissionen eller inte.
Huvudsaken är att jag efterlyser ett regeringsinitiativ,
medan statsrådet inte
alls kommenterat detta förslag i sina
yttranden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! En av huvudfrågorna,
herr Ohlin, vid de nordiska minister -

de övriga nordiska länderna vid utbygg mötena

är just diskussioner om den
problematik, som herr Ohlin här själv
berörde.

Det är ovanligt att ett statsråd interpellerar
en ledamot av kammaren, men
vi har här i dag närvarande en mycket
välkänd sådan, som dessutom är representant
för Nordiska kulturkommissionens
första sektion. Denne representant
kan säkerligen intyga att just denna sak,
att försöka finna ut områden som är
lämpliga för nordiskt samarbete, tillhör
huvuduppgifterna även vid Nordiska
kulturkommissionens sammanträden. Då
man finner ett sådant område, gör man
alltså separata framställningar på det
sätt som skett under de gångna åren.

Det finns dessutom, herr Ohlin, numera
mycket goda telefonförbindelser i
Norden, varför det samarbete på statssekreterarplanet,
som herr Ohlin talar
om, också redan nu förekommer. Jag
vill tillägga att under hela universitetsutredningens
arbete, framför allt när
det gällde prognosverksamheten, hölls
departementen och ministerierna i de
övriga nordiska länderna kontinuerligt
underrättade om utredningsarbetets
gång.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Att jag tar till orda i
denna interpellationsdebatt beror på
att jag har ett behov av att uttrycka min
tacksamhet till både herr statsrådet och
till interpellanten för att denna stora
och betydelsefulla fråga har blivit aktualiserad.

Mitt tack till statsrådet är närmast
föranlett av vad han har sagt beträffande
den tekniska utbildningen och
samarbetet på det tekniska planet mellan
de nordiska länderna, men också
av vad han framförde beträffande möjligheterna
till ett ökat studentutbyte i
framtiden. Jag hälsar vidare med tillfredsställelse
att stipendierna skall bli
mera allmängiltiga i de nordiska länderna
samt också att det så småningom

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. samverkan med

naden av universitet och högskolor

skall bli en internordisk tentamensgiltigliet.

Mitt tack till professor Ohlin, interpellanten,
är närmast av personlig art.
När jag går till nummer 8 av Nordisk
Kontakt, där interpellationen redovisas,
finner jag mot slutet en liten kommentar,
där det sägs att tankegångar av samma
slag som professor Ohlins tidigare i
år har ventilerats i Nordisk Kontakt.
Det är min ringhet det är fråga om. I ett
tidigare nummer har jag skrivit en artikel,
där jag aktualiserat ungefär motsvarande
problem. Detta skall inte på
något sätt föranleda mig att påstå att interpellanten
har hämtat sina intressanta
synpunkter och frågor från denna
artikel, långt därifrån. Frågorna är ju
väsentliga och ligger så att säga i tiden,
och ingen kan egentligen påstå att
han varit först och utnyttjats av den
andre.

Vad jag närmast vill säga är, att det
skulle vara mycket värdefullt om det
kunde bli en partipolitisk konkurrens
i dessa frågor, där professor Ohlin utnyttjade
sina goda kontakter med de liberala
partierna i andra nordiska länder
och fick dem att arbeta på ett motsvarande
sätt för att stimulera aktivitet
på detta område. Jag vet att det redan
i dag finns ett starkt och levande intresse
inom socialdemokratien i samtliga
nordiska länder för att aktualisera
dessa frågor och få dem att också ta
konkret form i politisk handling. Det
är den konkurrensen och de initiativen
som jag skulle vilja efterlysa hos folkpartiet
och professor Ohlin.

Beträffande själva ämnet vill jag
framhålla, att jag liksom herr statsrådet
tror att det fordras större grepp i det
nordiska samarbetet; framtiden väntar
det av oss. Det är närmast en fråga om
hur man rent praktiskt skall kunna ge
den nordiska kulturkommissionen större
administrativa resurser. Jag tror att
vi behöver göra denna kulturkommission
till ett verkligt planeringsutskott

de övriga nordiska länderna vid utbygg för

den högre nordiska utbildningen
och forskningen. Egentligen borde ingen
väsentlig utredning i dessa frågor
tillsättas i något nordiskt land utan att
man såg till att observatörer eller experter
från grannländerna fick delta i
överläggningarna och diskussionerna,
kanhända enbart som observatörer. I
många fall skulle det dock vara värdefullt
och praktiskt om de också kunde
delta som arbetande medlemmar i olika
utredningar.

Detta är, herr talman, mitt lilla bidrag
till denna debatt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det var inte min mening
att fresta herr talmannens tålamod,
men ecklesiastikministerns uppmaning
gör att jag här från talarstolen
måste understryka, att det vore olyckligt
om denna debatt gav intrycket, att
det viktigaste nu är att så att säga mäta
temperaturen i vårt nordiska intresse
på ömse håll. Den är hög, och alla är väl
tacksamma för exempelvis den insats
hem Kellgren gjort som opinionsbildare
genom åren. Men här är det ju en fråga
inte bara om teknik utan också om effektivitet
i själva utredningsarbetet, och
då måste jag nog beklaga att ecklesiastikministern
inte personligen vill ta på
sig ett litet större ansvar för att utvecklingen
går så pass långsamt för närvarande.

Låt oss se på den fråga, som här tagits
fram som modell: frågan om möjligheterna
att få grannländernas studenter
att studera vid de nordiska tekniska
högskolorna. Redan på ett tidigt
stadium har det alltså kommit fram ett
sådant förslag, som exempelvis den nuvarande
ecklesiastikministern personligen
då var intresserad av. Det kom till
Nordiska rådet, som skrev till regeringarna
med en rekommendation. Regeringarna
hänsköt saken till kulturkommissionen.
Denna tillsatte som utredningsmän
högskolerektorerna, de mest

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Svar på interpellation ang. visumtvånget för flyktingar

eminent sakkunniga som stod till buds.
Dessa utredningsmän kom med ett enhälligt
förslag, men tyvärr togs det förslaget
inte upp till behandling av exempelvis
det svenska ecklesiastikdepartementet
i princippropositionen nr 119.
Det förslaget har nu tagits upp i en motion,
och enligt särskilda utskottets i går
justerade utlåtande avlåtes nu en skrivelse
till ecklesiastikministern. Bollen
är därmed på sätt och vis tillbaka till
den som satte den i gång, och det har
inte hänt så mycket på vägen annat än
att man har fått de tekniska hjälpmedel,
som behövs för att göra någonting.

Jag är litet rädd för att det nordiska
samarbetet för närvarande har karaktären
av pingpongspel. I och för sig är
det välmenta och välriktade bollar som
slås, men det blir liksom aldrig något
riktigt resultat annat än på områden,
där regeringarna med sina större resurser
kan ta initiativ. Det marinbiologiska
samarbetet och growing point-programmet,
är just sådana saker där regeringarna
har varit involverade och
satt in sina krafter.

Nordiska kulturkommissionens ekonomiska
och personella resurser är
utomordentligt blygsamma, och vi kommer
att upprepa våra önskemål till regeringen
att få en fastare förankring i departementet.
Det är nog nödvändigt att
ecklesiastikministern, trots den arbetsbörda
han har inom sitt mycket stora
departement och trots de utomordentligt
viktiga svenska frågor som pockar
på hans uppmärksamhet, ändå avdelar
en liten del av sin välmöblerade hjärna
åt ett ständigt tankearbete och handlingsvilja
även i dessa frågor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
nu för att göra något tillägg i debatten
med statsrådet Edenman. Jag
är fortfarande optimistisk och tror att
han snart skall komma längre när det
gäller centrala initiativ än han velat
redovisa i dag.

Jag vill bara i anledning av herr
Kellgrens anförande säga, att om jag hade
läst herr Kellgrens artikel i Nordisk
Kontakt innan jag framställde min interpellation,
så skulle jag givetvis inte
ha underlåtit att av courtoisie hänvisa
till den artikeln, vilken uttrycker tankegångar
av samma slag som jag företräder.
Vi är säkert båda två mycket
glada åt att ingen av oss kan göra anspråk
på någon upphovsmannarätt till
dessa tankar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. visumtvånget
för flyktingar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Rimmerfors har i en interpellation
frågat utrikesministern, om
han har för avsikt att inom den närmaste
framtiden vidtaga åtgärder för
ratificering av Europarådets konvention
den 20 april 1959 angående upphävande
av visumtvånget för flyktingar
samt om utrikesministern avser att verka
för en samtidig ratificering av konventionen
i de övriga nordiska länderna.
Då interpellationen främst berör inrikesdepartementet,
har det överlämnats
åt mig att besvara den.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Innebörden av konventionen i fråga
är i huvudsak, att flykting med gällande
resedokument, utfärdat av vederbörlig
myndighet i den stat där han är bosatt,
skall få inresa utan visum i annan
stat som tillträtt konventionen för ett
besök under högst tre månader samt att
den stat som utfärdat resedokumentet
skall vara skyldig att återtaga flyktingen,
såvida denne icke fått tillstånd att
varaktigt bosätta sig i besökslandet. Kon -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. visumtvånget

ventionen, som träder i kraft när tre
medlemmar av Europarådet undertecknat
den utan förbehåll om ratifikation
eller ratificerat konventionen, har hittills
undertecknats av Belgien, Frankrike,
Västtyskland, Luxemburg och Nederländerna,
de tre sistnämnda dock
under förbehåll om ratifikation.

Konventionen har utarbetats av Europarådets
specialkommitté för förenkling
av gränsformaliteter, i vilken kommitté
även de skandinaviska länderna
är representerade. Sedan konventionen
antagits av Europarådet i april 1959 har
frågan om tillträdande av konventionen
upptagits till särskilda överläggningar
mellan de nordiska länderna. I dessa
överläggningar deltar även Finland,
som visserligen icke är medlem av Europarådet
men som på grund av den
nordiska passöverenskommelsen direkt
kommer att beröras av att övriga nordiska
länder tillträder konventionen.

Även om ett tillträdande av konventionen
möjligen skulle kunna medföra
vissa olägenheter är det av humanitära
skäl angeläget att på olika sätt så långt
möjligt försöka undanröja sådana bestämmelser,
som försätter flyktingarna
i en undantagsställning. Deras belägenhet
är svår nog ändå. Jag anser det därför
önskvärt, att även Sverige tillsammans
med de övriga skandinaviska länderna
om möjligt tillträder konventionen.

Jag vill slutligen tillägga att i avbidan
på nyssnämnda överläggningar Kungl.
Maj :t i dagens konselj — efter samråd
med övriga nordiska länder — beslutat
upphäva viseringstvånget för i Norden
bosatta flyktingar vid resor mellan de
nordiska länderna.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

för flyktingar

tementet för svaret på min interpellation.
Jag ställde den till utrikesministern
med tanke på att det gällde ett fördrag,
en europeisk konvention, men jag
uppfattar det som helt konsekvent att
jag får svaret på interpellationen från
det departement som behandlar flyktingärendena.
Detta är också i första
hand en flyktingfråga, en fråga som direkt
berör praktisk flyktingpolitik.

Jag har aldrig tvivlat på att Sverige
så småningom skulle ansluta sig till
Europakonventionen av den 20 april
1959. Den föreligger här enbart i grundtext
under rubriken European Agreement
on the Abolition of Visas for Refugees.
Men när det gick över ett år
utan att någonting hördes av, tyckte
jag att man borde efterlysa hur långt
frågans behandling hade fortskridit.
Sedan måste jag erkänna att jag blev
litet orolig, när jag i UD:s redogörelse
för Europarådets arbete under 1959
fann en kommentar, som ger vid handen
att, som det heter på sidan 36 »Sverige
tills vidare icke kan ansluta sig till
avtalet, i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av den nordiska passunionens
verksamhet».

Det låter ju en aning mera tveksamt
än inrikesministerns positiva ord om
sin inställning till frågan i dagens interpellationssvar.

Sedan vill jag beträffande statsrådets
svar först av allt konstatera den klart
flyktingvänliga tonen. Något annat var
ju heller inte att vänta. Sverige har hedrande
traditioner att försvara och fullfölja
på detta humanitära fält. Under
världskrigets hårda år liksom i tider av
revolution och skräck i andra länder
har Sverige fått tjäna som en fredens
och räddningens ö i ett upprört folkhav.
Vi bör därför om möjligt vara
bland de första att underlätta flyktingarnas
livsvillkor även när det gäller
den större europeiska gemenskapen.

Den visumlättnad för de nordiska
länderna som medgivits i dagens konselj
är ett steg i rätt riktning. Låt oss

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Vissa av Europarådets rådgivande församling

hoppas att erfarenheterna av dessa lättnader
skall öppna väg för en helhjärtad
ratificering även av det större avtalet,
Europarådets. Frågan är ju enligt statsrådets
meddelande redan föremål för
förhandlingar mellan de nordiska länderna,
och därmed har den andra delen
av min fråga redan besvarats tillfredsställande.

Jag är, herr talman, glad att kunna
konstatera, att frågan motionsvis redan
har kommit upp i Nordiska rådet. Jag
har här i min hand en rekommendation
som är inlämnad till Nordiska rådet av
norrmännen Nils Hönsvald och Jon
Leirfall samt dansken Ole Björn Kraft.

I motionen sägs beträffande denna fråga,
att man vill tillråda de nordiska länderna
att ansluta sig till den europeiska
konventionen av den 20 april 1959 om
upphävande av visumtvånget för flyktingar
bosatta i Europarådets medlemsstater.
Denna konvention, fortsätter motionärerna,
har ännu inte trätt i kraft.

Den är bara ratificerad av Belgien och
Frankrike men den har därutöver
undertecknats av Förbundsrepubliken
Tyskland, Luxemburg och Nederländerna
utan att ännu vara ratificerad av dessa
länder. Norden bör, menar motionärerna
i Nordiska rådet, markera sin anslutning
till strävandena under »Världens
flyktingår» att lindra flyktingarnas
situation genom att antaga den nämnda
konventionen på samma sätt som alla de
fem nordiska länderna har ratificerat
eller biträtt flyktingkonventionen av år
1951. Vi finner det föga rimligt, förklarar
motionärerna, att flyktingarna, som
har genomgått så stora lidanden och
gjort så stora förluster innan de nått friheten,
skall vara väsentligt sämre ställda
när det gäller resemöjligheter än övriga
resande. Så långt motionen. På det
internordiska fältet kommer frågan sålunda
upp till behandling.

Låt mig sluta, herr talman, med att
säga, att det mest hoppingivande för
flyktingarna och det mest tillfredsställande
för oss som är verksamma inom

Nr 18

åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

det svenska flyktingarbetet är inrikesministerns
klara ord, att han anser det
önskvärt att även Sverige tillsammans
med de övriga skandinaviska länderna
om möjligt tillträder konventionen. Det
bör, synes det mig, vara möjligt och jag
ber att få tacka för detta svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 21
—23.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls,
i 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
253, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av vissa avtal om överlåtelse av
fastigheter m. in. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

§ 10

Vissa av Europarådets rådgivande församling
åren 1959 och 1960 fattade
beslut m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och
1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade
beslut jämte i anledning av propositionen
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I utrikesutskottets utlåtande
nr 5 behandlas Kungl. Maj :ts
proposition nr 113 beträffande samtliga
de beslut som Europarådet träffade vid
sitt elfte ordinarie möte. Det gäller generalförsamlingens
sammanträden i
april och september förra året och i
januari i år. I samband med denna proposition
har jag väckt en motion tillsammans
med herr Heckscher och herr
Regnéll.

Herr talman! Läget i Europa är sådant,
att det borde kunna motivera en
ingående debatt med utgångspunkt från
rapporten från Europarådet. På grund
av den tidsnöd vi nu befinner oss i under
vårsessionens sista dagar finns inte
utrymme för en sådan större debatt. Jag
skall inskränka mig till några få synpunkter,
som i huvudsak är knutna till
den motion vi väckt.

Det kan visserligen invändas, att den
dominerande frågan vid de sista sammanträdena
med generalförsamlingen,
nämligen frågan om förhållandet mellan
de sex och de sju och de handelspolitiska
förhållandena över huvud taget
i Västeuropa, har varit föremål för
mycket ingående debatter inte minst i
samband med antagandet av EFTA-konventionen.
Jag kan instämma med departementschefen
när han betonar vikten
av att EFTA-staterna, som ju i olikhet
mot den gemensamma marknaden
inte har tillgång till någon gemensam
parlamentarisk församling, får möjlighet
att inför ett representativt europeiskt
forum framföra sina synpunkter
på de handelspolitiska frågorna. Jag
kan också instämma när departementschefen
säger, att det är värdefullt att
Europarådets rådgivande församling
med kraft har varnat för faran av en
splittring av Europas ekonomi. Jag vill
tillägga en förhoppning om att det gemensamma
sammanträde, som skall äga
rum i Strasbourg under midsommarhelgen
mellan Europarådets rådgivande
församling och den gemensamma mark -

nadens parlament, skall få ett positivt
resultat. Så långt tror jag inte att det
finns några som helst meningsskiljaktigheter.

Men den livliga debatten om de ekonomiska
och handelspolitiska förhållandena
bör inte få skymma bort det
viktiga arbete, som Europarådet har sig
förelagt på det kulturella, sociala, humanitära
och juridiska området. Vi har
i motionen uttryckt det så, att just faran
för splittring i ekonomiskt avseende
gör det så mycket viktigare att man
tillvaratar alla de möjligheter som finns
till samverkan mellan Europas länder
på övriga områden. I det avseendet har
vi som kallar oss funktionalister, vi som
i dagens läge inte syftar till en politisk
union av Europas alla fria stater, sannerligen
inte mindre ansvar än de s. k.
federalisterna.

I motionen har vi tagit upp det arbete
som Europarådet utför för att skydda
de mänskliga rättigheterna. Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna
utgör ett av de värdefullaste
resultaten av rådets arbete. Vid januarisammanträdet
i år beslöt församlingen
enhälligt att anta fyra rekommendationer
för att utvidga och effektivisera
den europeiska domstolens för de
mänskliga rättigheterna arbete. Motionen
går ut på dels att Sverige skulle avge
en förklaring, som innebär att vi ställer
oss under domstolens jurisdiktion,
dels att riksdagen skulle uppmana regeringen
att medverka till att de enhälligt
antagna rekommendationerna blir fullföljda.

Får jag innan jag går vidare nämna,
att i propositionen endast en av dessa
fyra rekommendationer är återgiven in
extenso. De övriga tre är endast rubrikmässigt
angivna. För att riksdagen
skall få tillfälle att ta del av Europarådets
beslut på detta område har vi motionärer
fått ombesörja en översättning
av de övriga tre rekommendationerna,
som vi har fogat som en bilaga till motionen.
Jag skulle vilja uttrycka en öns -

Fredagen den 20 maj 1960 fm. Nr 18

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

kan om att hans excellens utrikesministern,
som jag ser är närvarande här, i
fortsättningen i större utsträckning låter
riksdagen få del av texten till sådana
rekommendationer som rör centrala
europeiska frågor.

Den viktigaste av rekommendationerna,
nr 233, är den som går ut på att ministerkommittén
skall uppmana de fördragsslutande
stater, som ännu inte
gjort det, att avge en förklaring som innebär
att vederbörande stat ställer sig
under den europeiska domstolens jurisdiktion.
Sverige tillhör de länder som
ännu inte gjort detta. Trots att yrkanden
om en sådan förklaring har framställts
vid många tillfällen har den
svenska regeringen hittills intagit en avvaktande
hållning. En av motiveringarna
till denna avvaktande hållning har
varit, att domstolen ännu inte kommit i
arbete, att det inte har anhängiggjorts
några mål inför den och att man ännu
inte fått någon erfarenhet beträffande
lämpligheten eller behovet av att domstolen
i stället för ministerkommittén
handlägger mål som rör de mänskliga
rättigheterna.

Nu har vi i alla fall för första gången
fått ett gemensamt europeiskt rättsligt
forum, sedan i januari förra året
ledamöter valdes till denna domstol.
Det finns bland annat en svensk domare
i den. I mars i är anhängiggjordes
också de första målen inför domstolen.
Jag tycker därför, herr talman,
att tiden borde vara inne också för vårt
land att underställa sig denna domstol.
Inte har väl vi större anledning än Belgien,
Danmark, Västtyskland, Irland, Island,
Luxemburg, Holland och Österrike
att undandra oss en sameuropeisk
rättslig prövning av vår handläggning
av frågor som rör de mänskliga rättigheterna?
Dessa länder har ju underställt
sig domstolens jurisdiktion.

Utskottets utlåtande på denna punkt
är intressant. Man säger att det inom
utskottet fortfarande råder tveksamhet
om huruvida »tiden erfarenhetsmässigt

är inne och vägande skäl nu föreligger
för ett beslut att Sverige skulle underställa
sig domstolens avgörande». Det
sägs också att det är delade meningar
inom utskottet om »en sådan förklarings
principiella och praktiska värde».
Men utskottet fortsätter i en ganska positiv
anda: »Utskottet skulle finna det
naturligt, att under regeringens fortsatta
prövning samråd äger rum särskilt med
Norge, som tills vidare också intar en
liknande avvaktande hållning, och jämväl
med Danmark och Island, som i saken
fattat positivt beslut.» Det påpekas
också att medlemsförslag väckts i Nordiska
rådet och att det därför blir tillfälle
att dryfta frågan vid dess kommande
sammanträde. Utskottet förutsätter
vidare att »frågans läge redovisas
för nästkommande års riksdag i
samband med den årliga propositionen
om Europarådet».

Utlåtandet bär tecken av att vara en
kompromiss, och det verkar som om
utskottet velat vara tillmötesgående mot
den av motionärerna väckta tanken
utan att dock binda sig. När jag nu, herr
talman, underlåter att ställa något yrkande
om bifall till motionen på denna
punkt, så sker det i den förhoppningen,
att man vid den fortsatta behandlingen
i Nordiska rådet och vid
de fortsatta överläggningarna i andra
sammanhang skall komma fram till det
resultatet, att riksdagen redan nästa år
får ett positivt förslag från regeringen.
.lag anser det önskvärt att vi i denna
fråga skall kunna bevara den enighet
vi hittills haft i de stora europeiska
frågorna.

Beträffande de övriga rekommendationerna
kan jag, herr talman, yttra mig
mera kortfattat. Rekommendationen 231
uppmanar ministerkommittén att sammankalla
experter för att utarbeta en
multilateral överenskommelse om att
domstolens kompetens skall utvidgas sfi,
att den skall avge rådgivande yttranden
rörande tolkningen av andra avtal
än konventionen om de mänskliga rät -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

tigheterna. Det framgår av utskottets
skrivning, att denna fråga utreds av
generalsekreteraren och att den är mycket
komplicerad. Utskottet har nämnt
en rad svårigheter som skulle inställa
sig om man skulle försöka förverkliga
tanken. Jag skall inte gå in på dessa
svårigheter i dag. Det finns anledning
att vänta tills utredningen är avslutad.
Med anledning av vad utskottet skriver
vill jag emellertid påpeka, att förslaget
ju bygger på den förutsättningen,
att man inte skall komma i konflikt med
de avtalsslutande parternas konstitutionella
system och att tolkningen endast
skall avse avtal eller konventioner som
gäller medlemsstater i Europarådet.

Tolkningen skall kunna begäras av
den högsta domstolsinstansen och gälla
fördrag beträffande vilka vederbörande
stat medgivit att domstolen skall få
tolka bestämmelserna. De av domstolen
avgivna utlåtandena skall vara rådgivande.
Vi kan väl vara överens om att
det är värdefullt att ha tillgång till en
aktivt arbetande allmän europeisk domstol
och att denna domstol på europeisk
basis kan tolka avtal, som ingåtts på
europeisk grundval.

Rekommendation 232 föreslår, att en
expertkommitté skall tillkallas beträffande
utvidgning av den europeiska
domstolens kompetens att tolka den
europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna även i de fall, då ingen
rättslig tvist föreligger. I första hand
skulle förslaget innebära, att Europarådets
generalsekreterare, ministerkommitté
och dess rådgivande församling
skulle kunna begära en tolkning av konventionen
hos den europeiska domstolen.
I begränsad omfattning skulle detta
också gälla medlemsstaterna.

När den s. k. ställföreträdarkommittén
hade sitt sammanträde i mars uttalades
inom kommittén stora sympatier
inom densamma för tillsättande av en
sådan expertkommitté, och för min del
kan jag inte förstå annat än att det
skulle vara till fördel att ha tillgång till

en möjlighet att på detta sätt tolka konventionen.
Jag har hört att man om
måndag skall ha ett nytt sammanträde
med ställföreträdarkommittén, och jag
vill inför utrikesministern uttrycka den
förhoppningen, att den svenska representanten
vid detta sammanträde inte
skall lägga hinder i vägen för en dylik
konferens.

Rekommendation 234 slutligen gäller
frågan om utvidgande av de rättigheter
som innefattas i konventionen. Jag noterar
med stor tillfredsställelse, herr
talman, att den svenska regeringen sedan
dessa motioner väckts genom sin
röst i ställföreträdarkommittén har bidragit
till att föra denna fråga ett steg
närmare sin lösning.

Herr talman! Jag har intet yrkande
för dagen. Detta innebär inte att jag
anser att motionerna varit onödiga. Jag
tror det är viktigt att fästa uppmärksamheten
på dessa frågor i den svenska
riksdagen, och jag vill uttrycka den förhoppningen,
att tiden skall arbeta för
deras lösning.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Eftersom herr Gustafson
i Göteborg huvudsakligen uppehöll
sig vid den europeiska domstolen skall
jag be att få säga några ord på den
punkten.

Jag skulle först vilja rätta till ett som
jag tror rätt vanligt missförstånd. Jag
vill inte alls påstå, att motionärerna
gjort sig skyldiga till det — de har fullt
klart för sig hur frågan ligger till. Men
jag tror att när vi riksdagsmän liksom
folk i allmänhet diskuterar den här saken
är det många som tror, att eftersom
vi inte är anslutna till den europeiska
domstolen eller rättare sagt inte ställt
oss under dess jurisdiktion, så skulle
anslutningen till konventionen om de
mänskliga rättigheterna vara av noll
och intet värde. Det förhåller sig emellertid
inte alls på det sättet, ty redan
accepterandet av konventionen om de
mänskliga rättigheterna ger den enskil -

Fredagen den 20 maj 1960 fm. Nr 18

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

de individen en betydande rättssäkerhet.

Man skall hålla detta i minne när man
bedömer denna fråga. Man skulle med
en viss förenkling kunna säga, att konventionen
har tre instanser. Den första
är kommissionen, som har karaktären
av ett förlikningsorgan. Om en enskild
anser sin rätt kränkt, tar kommissionen
för de mänskliga rättigheterna upp
frågan och försöker förmå parterna att
göra upp i godo; den felande parten
försöker man påverka för att undanröja
missförhållandet. Kommissionen i
sin tur kan hänvisa målet till domstolen,
men den enskilde individen kan
inte anhängiggöra sitt mål inför domstolen;
detta kan endast kommissionen
eller en stat göra. Den instans, dit målet
också kan hänskjutas, är ministerkommittén.
Här kommer troligtvis de
flesta målen att slutgiltigt avgöras. Om
denna med två tredjedelars majoritet
konstaterar, att en kränkning av konventionen
förekommit, fastställer den
en tidsfrist under vilken rättelse skall
göras.

Så långt har alltså vårt land accepterat
konventionen. Det skall inte döljas
.att då vi fattade detta beslut skedde det
med viss tvekan. Varför? Jo, framför
allt därför att man frågade sig: Skall en
anslutning betyda, att vår interna rätt
att suveränt stifta och tillämpa våra
egna lagar på något sätt äventyras? Men
vi accepterade konventionen trots vår
tvekan, detta i förlitande på att ministerkommittén
dock bestod av erfarna
politiker, som knappast skulle låta tilllämpningen
av Europarådets konvention
gå utom gränsen för vad jag skulle
vilja kalla praktisk internationell politik.

När det gäller den fråga som motionärerna
nu aktualiserat, förslaget att
Sverige skall acceptera även domstolen,
inställer sig givetvis denna tveksamhet
och dessa farhågor på nytt, nu
med ännu större styrka och eftertryck.
Det är på denna punkt som utrikesut -

skottet i år liksom i fjol förmenar, att
det kan vara skäl i att ställa sig avvaktande
tills man erhållit något säkrare
bedömningsgrunder.

Det finns, såsom också har framhållits
i utskottsutlåtandet, inte mycket att
ta på när det gäller att erfarenhetsmässigt
bedöma det hela. Dessutom kan vi
i år hänvisa till att frågan kommer upp
vid Nordiska rådets nästa session i
Reykjavik och att det kan ha sin betydelse
att invänta resultatet av överläggningarna
där.

Jag skall inte dölja, att det finns folk
här hemma som menar, att domstolen
t. o. m. kan vara onödig. Man pekar på
våra försök att synkronisera den nordiska
lagstiftningen, där vi inte ett
ögonblick funderar på något sådant
som en gemensam domstol utan låter
varje lands domstolsväsende fungera suveränt.

Det vore självfallet mycket mer att
säga om denna sak — jag har bara pekat
på en del problem. Utskottet har ju
penetrerat även andra ting som herr
Gustafson i Göteborg var inne på. Jag
skall emellertid inte fördjupa mig mera
i saken utan hänvisar till utskottsutlåtandet.
Låt mig bara sluta med att konstatera,
att vi lyckats bli eniga i utskottet
trots att motionärerna haft åtminstone
en representant där. Detta
tycker jag visar, att utskottet haft förståelse
för och ställt sig positivt till de
tankegångar som förts fram i motionerna.
Det finns emellertid svårigheter och
problem i sammanhanget som man inte
utan vidare kan gå förbi.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
riktigheten av den redogörelse, som
herr Bengtsson i Halmstad i början av
sitt anförande gav om de olika instanser
som bevakar de mänskliga rättigheterna,
och jag vill också, som jag gjorde

22 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

även i mitt förra anförande, uttrycka
min glädje över den förståelse för motionärernas
synpunkter som utskottet visat.
Jag skall emellertid inte i detalj gå
in på sakfrågan utan gör bara en kort
reflexion.

Om man var tveksam, när man beslöt
anta konventionen och gå med på att
ministerkommittén i sista instans skulle
kunna göra en prövning av dessa frågor,
så kan jag förstå detta från de utgångspunkter
herr Bengtsson anförde.
Men om man nu tagit det steget, tycker
jag det skulle vara mera betryggande
att låta det sista avgörandet ske i
en rättslig instans med erfarna, kompetenta
domare än att överlämna det till
en politisk instans, vilket ministerkommittén
dock är. Detta är ett av de skäl
som jag anser kan anföras för att man,
när man gått så långt att man antagit
konventionen, också skall vara villig
att ställa sig under domstolens jurisdiktion.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill bara till den intressanta
debatt som här förts foga förhoppningen,
att författningsutredningen
skall noga penetrera de problem som
följer med att vi antagit Europarådets
konvention angående de mänskliga rättigheterna.

Läser man den mest auktoritativa
tolkning vi har av våra grundlagar,
Malmgrens grundlagskommentarer, framgår
det på flera punkter att vederbörande
statsvetenskapsmän — det är ju numera
flera som står för utgivandet av
Malmgrens grundlagskommentarer —
uttalar att det är tvivelaktigt, huruvida
vi i svensk rätt följer Europarådets
konvention angående de mänskliga rättigheterna.
När det gäller uttolkningen
av § 16, som en gång med viss överdrift
kallades Sveriges magna charta,
kan ju författningsutredningen inte gärna
undgå att noga undersöka problemen.
På denna punkt är ju vår suverä -

nitet inskränkt genom ett överstatligt
organ, kan man säga. Vi måste, när vi
får ny regeringsform och nya grundlagar
över huvud taget, se till att vi verkligen
till punkt och pricka följer de deklarationer
vi antagit genom att ansluta
oss till den nu ifrågavarande konventionen.
Det är ju inte särskilt glädjande
att läsa en kommentar, där framstående
statsvetenskapsmän ifrågasätter
om vi verkligen noga följer konventionen.
Vi betraktar ju Sverige som en
gammal rättsstat, och vi får då verkligen
hoppas, att författningsutredningen
inte nonchalerar dessa stora och
centrala problem.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Då det inte finns någon
reservation antecknad vid detta utskottsutlåtande
är det kanske onödigt av mig
att ta ordet. Men jag skall yttra mig i
allra största korthet.

När man diskuterar frågan om domstolsförfarande
vid meningsskiljaktigheter
angående konventionen om de
mänskliga rättigheterna bör man inte
lämna ur sikte, att denna konvention
sveper över ett mycket stort fält och
att det därför ligger i sakens natur, att
den inte kan i alla hänseenden täcka
förhållandena i samtliga de länder, som
ansluter sig till konventionen. Jag skall
bara ta ett exempel från ett område som
diskuterats rätt mycket här i landet.

Konventionen kräver för administrativa
frihetsberövanden av olika slag att
de organ, som berövar medborgarna
friheten, skall vara instanser av judiciell
karaktär. Nu har vi på vissa områden
här i Sverige inte i vanlig mening
domstolar utan organ sådana som
barnavårdsnämnd, alkoholistnämnd,
nämnd som beslutar angående sinnessjukas
internering o. s. v. Vi har alltså
en typ av instanser, som vi anser vara
praktiskt lämpliga och riktiga, men
om vilka det med viss argumentering

Fredagen den 20 maj 1960 fm. Nr 18

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

skulle kunna sägas, att domstolar är de
inte, och detta skulle alltså stå i strid
med konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Nu har vi från regeringens sida resonerat
så, att en sådan konvention som
denna måste tolkas på ett sådant sätt, att
uppfattningen om de bestämmelser som
där finns inte blir för formalistisk. Jag
kan nämna i fråga om speciellt barnavårdsnämnderna,
att lagrådet vid sin
behandling av förslaget till ny barnavårdslag
fann anledning uttala, att det
inte var i strid med konventionen om
de mänskliga rättigheterna, att barnavårdsnämnden
hade den sammansättning
som där stadgas. Men det är klart,
att om man skulle gå till en internationell
domstol med frågan, om barnavårdsnämnd
är att betrakta som ett judiciellt
organ eller inte, skulle det kanske
vara ovisst, vilket resultat domstolen
skulle komma till.

Däremot är det ganska sannolikt, att
om frågan skulle hänskjutas till ministerkommittén
i Europarådet, vilken består
av utrikesministrarna eller deras
ställföreträdare, denna kommitté skulle
ha mera blick för det praktiska härvidlag
och inte tolka konventionen alltför
formalistiskt. I själva verket menar jag
■— i motsats till herr Gustafson i Göteborg
— att den instansordning, som
Sverige har accepterat genom att godta
kommissionen, varav följer att vi även
godtar ministerkommitténs utlåtande
såsom instans ovanför kommissionen, är
en bättre anordning än om man skulle
skicka en sådan fråga till den nya domstolen.
Det skulle alltså inte vara mera
betryggande att ha domstolen som avgörande
organ i stället för ministerkommittén.
Enligt min mening förhåller det
sig tvärtom med hänsyn till arten av
de bestämmelser som skall tolkas av
domstolen.

Sedan vill jag säga, att det inte är så
förfärligt angeläget, att man i fråga om
stater i samma ställning som Sverige
och de andra skandinaviska länderna

och en del övriga länder som har accepterat
kommissionen för de mänskliga
rättigheterna kumulerar möjligheterna
att få till stånd en internationell rättskipning.
Det är långt mera angeläget
att få de stater, som hittills har undertecknat
konventionen och inte har accepterat
kommissionen för de mänskliga
rättigheterna, att ta det steget. Jag tycker
att församlingens nit främst borde
sättas in på den punkten. Det vore av
större betydelse att få ett större antal
stater att acceptera kommissionen för
mänskliga rättigheter som instans än
att få de stater som gjort det att kumulera
de olika procedurerna för behandling
av frågor om konventionens tolkning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Med anledning av att
hans excellens utrikesministern sist
sade att Europarådet borde inrikta sitt
nit på att få de stater, som inte gått lika
långt som Sverige, att göra det kan jag
säga, att den frågan diskuterades så
sent som vid aprilsammanträdet i Strasbourg.
Givetvis kommer man med all
kraft att fortsätta arbetet på detta.

Utrikesministern nämnde vidare en
del svårigheter som skulle uppstå, om
Sverige skulle underställa sig domstolens
jurisdiktion. Det är klart att det
finns vissa svårigheter; i annat fall
hade väl Sverige redan för länge sedan
gjort det. Men frågan gäller ytterst, om
man anser att det är av värde att ha
en arbetande europeisk domstol. Anser
man detta vara av värde, måste man
söka sig fram på de vägar som kan leda
till att man finner det möjligt att ställa
sig under denna domstols jurisdiktion.
Alla de övriga länder som gjort det har
givetvis också haft betydande svårigheter
men lyckats överbrygga dem.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
den anda som finns i utskottets skrivning
skall vara vägledande och att man
skall finna vägar att överbrygga de

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1959 och 1960 fattade beslut m. m.

skillnader som för närvarande finns i
uppfattningarna på detta område.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Braconier. Jag vill bara
helt kort säga, att det är självklart att
vi i författningsutredningen skall tänka
på dessa konventioner när vi håller på
med vårt lagstiftningsarbete.

Jag hör till dem som i utrikesutskottet
har ansett, att vi har all anledning
att iaktta ett visst festina lente då det
gäller denna fråga. Skälen härför överensstämmer
med dem hans excellens
utrikesministern redan redovisat. Jag
har tillsammans med andra varit i tillfälle
att syssla med sådana här frågor,
icke inom Europarådet men inom Förenta
Nationerna. Där stöter man gång
på gång på sådana svårigheter som hans
excellens utrikesministern pekade på.

Tag exemplet med barnavårdsnämnden.
Då det gäller försumliga familjefäder
har vi ett förfarande som innebär
ett frihetsberövande utan att det kan
sägas, om man ser saken formellt, att
det representerar ett domstolsförfarande.
Vi är ju själva fullt övertygade om
att det i alla fall föreligger full rättstrygghet.
Men som utrikesministern påpekade
är det alltid svårt att skriva internationella
konventioner så, att de
täcker alla förhållanden. Vi laborerar i
olika länder och olika kulturmiljöer
med olika innehåll i begreppen. Vi har
olika anordningar för att se till att dessa
fri- och rättigheter skall kunna upprätthållas.
Jag skulle tro att en jurist som
ser på dessa frågor skulle komma till
det resultatet, att en barnavårdsnämnd
inte i egentlig mening kan anses som
domstol. I en politisk församling däremot,
där representanter för de mest
skilda länder är samlade, förstår alla
oss när vi säger, att vi inte har ett regelrätt
domstolsförfarande men att vi
har anordningar som fyller exakt samma
uppgift.

Jag skall inte gå in på någon ytter -

ligare saklig diskussion. Utrikesutskottet
har ju redovisat att det föreligger
olika åsikter i denna fråga, och vi får
upp ärendet mycket snart, under alla
förhållanden redan när den vanliga propositionen
angående Europarådet kommer
nästa riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Wahlund gjorde
vissa jämförelser med arbetet i Förenta
Nationerna. Jag har vid ett par tillfällen
haft möjlighet att i New York på litet
avstånd följa arbetet beträffande dessa
frågor. Svårigheterna är givetvis mycket
större i Förenta Nationerna än i Europarådet.
Det har också visat sig, att man
där har fått nöja sig med att ha en
förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Trots ett oerhört arbete har man
inte lyckats få fram någon konvention.
I Europarådet har man i det avseendet
lyckats komma ett steg längre och fått
fram gemensamma värderingsgrunder i
en utsträckning som gjort det möjligt
att få till stånd en konvention och vissa
organ, som ser till att konventionen hålles.
När man nu har dessa organ och
när Sverige för sin del accepterat kommissionen
och ministerkommittén som
slutligt avgörande och när man dessutom
har en domstol, som nu arbetar,
tycker jag det borde vara naturligt att
verkligen anstränga sig för att nå fram
till en möjlighet att ställa sig under
denna domstols jurisdiktion. En rad
övriga stater har ju lyckats med detta.

Herr Wahlund sade inte något annat
än att vi bör skynda långsamt i denna
fråga, och vi får väl avvakta utgången av
de nu förestående överläggningarna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Att domstolen arbetar
är väl litet för mycket sagt. Där har
anhängiggjorts två mål. Kan vi inte vänta
och se, hur de målen kommer att
behandlas?

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tackar herr Wahlund
för den upplysning han gav om
författningsutredningens arbete. Samtidigt
vill jag uttrycka den förhoppningen
att även frågan om domstols prövning
av administrativa frihetsberövanden
tas upp där. Skall man verkligen se
till att Europakonventionen angående
de mänskliga rättigheterna följes i
svensk lagstiftning i alla dess olika faser,
får nog författningsutredningen —
bl. a. med hänsyn till de påpekanden
som göres i sista upplagan av Malmgrens
grundlagskommentarer, ta upp
denna stora fråga. Den är visserligen
kontroversiell här i riksdagen, men om
vi anser oss bundna av konventionen
får vi också se till att vi följer den när
det gäller frihetsberövanden utan domstolsförfarande
— en fråga som även
tas upp i Malmgrens grundlagskommentarer,
där det riktas en viss kritik mot
vårt nuvarande svenska rättssystem.
Jag hoppas alltså att författningsutredningen
inte förbigår denna stora fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Bidrag till handelshögskolan
i Stockholm,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Handelshögskolorna: Stipendier,
och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

1960/61 till Familjebidrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Befälsordningen vid armén m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befälsordningen
vid armén m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1960, föreslagit
riksdagen besluta dels att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas
uppgifter, utbildning, rekrytering
och tjänstgöring skulle utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen föreslagit, dels att
premie till värnpliktig för fullgjord särskild
befälsövning och reservofficersutbildning
vid armén finge utgå i enlighet
med vad departementschefen föreslagit,
dels att tjänstgöring och ekonomiska
förmåner för reservofficer vid armén
finge bestämmas i enlighet med vad departementschefen
föreslagit, dels ock
att av departementschefen föreslagna
förändringar beträffande avlöningsförmåner
i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret
finge genomföras.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 616) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (11:769), i
vilka hemställts att riksdagen, förklarande
att den icke nu vore beredd att
taga ställning till frågan om reservofficerarnas
utbildning, tjänstgöring och
ekonomiska förmåner in. m., måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition i befälsfrågan
i nämnda avseenden samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att frågan
bleve föremål för fortsatta överväganden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom in. fl. (1:617) och den andra

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

inom andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (11:767), i vilka hemställts att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 109 måtte besluta
att

1) avslå förslaget om övergång från
reservpensioner till premiesystem,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att förslag förelädes riksdagen i fråga
om möjligheten för studerande att vid
tillträde till högskolor, universitet och
andra högre läroanstalter i merithänseende
få tillgodoräkna sig genomgången
militär utbildning,

3) frågan om tjänsteställningsförhållandena
vid armén på sätt i motionerna
anförts bleve föremål för riksdagens
ståndpunktstagande, innan något slutligt
beslut fattades,

dels en inom andra kammaren av herr
Fröding m. fl. väckt motion (II: 768),
vari hemställts att riksdagen måtte

1) antaga Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 109 med följande tilllägg
och ändringar, nämligen såvitt avsåge
yrkandet under a) med det uttalandet,
att reservofficer som vore därtill
särskilt lämpad skulle kunna avses för
krigsplacering jämväl som bataljonschef,
likställd befattning i stabstjänst eller
motsvarande, samt såvitt avsåge yrkandet
under c) med det uttalandet att vad
reservofficerslönen beträffade en förhöjning
av denna motsvarande löneklassuppflyttning
för statpersonal skulle
vara möjlig och att vad de två premierna
för fullgjord reservofficerstjänstgöring
beträffade dessa finge beskattas
såsom ackumulerad inkomst,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen de förslag till ändring eller
förtydligande av skatteförfattningarna
som kunde erfordras för att de två premierna
för fullgjord reservofficerstjänstgöring
skulle kunna beskattas
såsom ackumulerad inkomst,

b) att frågan om befälets tjänsteställning
måtte underställas riksdagen,

c) att Kungl. Maj :t måtte utfärda nya
bestämmelser rörande reservofficersutbildningens
meritvärde såväl vid intagning
till statlig läroanstalt som vid sökande
av statlig tjänst,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (II: 770),
vari hemställts att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition 1960:109
måtte besluta att befälsordningen vid
armén skulle grundas på enhetsbefäl enligt
de riktlinjer, som drogos upp av reservanterna
i 1948 års befälsutrednings
betänkande Befälsordningen vid infanteriet
samt att utskottet vidtoge de ändringar
i propositionen vartill ett bifall
till motionen kunde föranleda. .

Utskottet hemställde

a) att motionen II: 770 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:616 och 11:769
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionen II: 768, i vad den avsåge
reservofficerarnas krigsplacering i bataljonschefsbefattning,
besluta, att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas
uppgifter, utbildning, rekrytering
och tjänstgöring skulle utformas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 11 mars 1960 föreslagit;

d) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:617 och 11:767, i vad
de avsåge övergång från reservpensionstill
premiesystem, besluta, att premie
till värnpliktig för fullgjord särskild
befälsövning och reservofficersutbildning
vid armén finge utgå i enlighet
med vad departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll föreslagit;

e) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionen II: 768, i vad den avsåge
löneklassuppflyttning, besluta, att tjänstgöring
och ekonomiska förmåner för re -

Fredagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 18

servofficer vid armén finge bestämmas
i enlighet med vad departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll föreslagit;

f) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att i berörda
statsrådsprotokoll föreslagna förändringar
beträffande avlöningsförmåner
i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret finge
genomföras;

g) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 768, i vad den avsåge beskattning
av premier under tjänstgöring
som reservofficer, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; h)

att motionerna 1:617 och 11:767
samt II: 768, i vad de avsåge reservofficersutbildningens
meritvärde, icke måtte
av riksdagen bifallas;

i) att motionerna 1:617 och 11:767
samt II: 768, i vad de avsåge frågan om
tjänsteställningsförhållandena vid armén,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Pålsson, Sandin, Svensson i Stenkyrka,
Nilsson i Göingegården, Hansson
i Skegrie och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort i nedan angivna delar
hemställa

b) att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:616 och 11:769, avslå
Kungl. Maj:ts förslag, i vad avsåge
reservofficerarnas utbildning, tjänstgöring
och ekonomiska förmåner m. m.,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att frågan härom bleve föremål
för fortsatta överväganden;

c) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:768, i vad den avsåge reservofficerarnas
krigsplacering i bataljonschefsbefattning,
besluta, att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas
uppgifter, utbildning, rekrytering och
tjänstgöring, dock med undantag av reservofficerskåren,
skulle utformas i hu -

Befälsordningen vid armén m. m.

vudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11
mars 1960 föreslagit;

d) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 617 och II: 767,
i vad de avsåge övergång från reservpensions-
till premiesystem, besluta, att
premie till värnpliktig för fullgjord särskild
befälsövning finge utgå i enlighet
med vad departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll föreslagit;

e) att Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 768, i vad avsåge tjänstgöring
och ekonomiska förmåner för reservofficer
vid armén, icke måtte av
riksdagen bifallas;

g) att motionen II: 768, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
beskattning av premier under tjänstgöring
som reservofficer, icke måtte av
riksdagen bifallas;

2) av herr Åkerström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Den kungl. proposition,
som kammaren nu har att behandla,
bygger huvudsakligen på 1954 års befälsutrednings
förslag. I sin tur bygger
denna på 1948 års befälsutrednings majoritetsförslag.
Denna fråga har följaktligen
varit föremål för utredning under
relativt lång tid. I princip bygger
förslagen i övrigt på 1942 års försvarsbeslut.

Skälen för den föreliggande utredningen
bär varit svårigheterna att rekrytera
olika befälskårer. Det förslag som
nu framläggs i propositionen får hälsas
med tillfredsställelse. Det har också accepterats
i huvudsak av vederbörande
befälsorganisationer; det gäller i synnerhet
det aktivt anställda befälet. Vad
beträffar det icke aktiva befälet, som
representerar mellan 85 och 90 procent

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

av befälskårerna, kan det måhända hysas
tveksamhet om huruvida rekryteringen
är tillräckligt tillgodosedd genom
propositionen. Jag skall inte beröra
frågan om reservunderofficerskåren, ty
den är utelämnad i propositionen och
kommer senare att bli föremål för behandling.
Angående de värnpliktiga officerarna
vill jag bara understryka, att
det är rätt angeläget att fullfölja den
antydan som ges i propositionen om att
de skall ha möjlighet att övergå till att
bli reservofficerare efter vederbörliga
kurser.

Vad jag nu kommer att säga berör
följaktligen närmast reservofficerskåren.
Här har väckts en fyrpartimotion med
yrkande på att även frågan om denna
skulle bli föremål för ytterligare överväganden.
Orsaken till denna motion
är bland annat, att man förlängt tjänstgöringstiden
för reservofficerarna utan
att tillerkänna dem den erforderliga ekonomiska
kompensationen. Statsutskottet
har visserligen i sitt nio sidor digra yttrande
uppräknat en lång rad av till synes
tillfredsställande förmåner, men alla
dessa måste jämföras med den inkomst,
som vederbörande i det civila livet har
möjlighet att erhålla. Uppenbart är, att
en försämrad ekonomisk situation inträder,
om den förlängda tjänstgöringstiden
genomföres.

Redan nu förefaller det att vara svårt
att få den nödvändiga rekryteringen. Det
har sagts, att ungefär 50 procent av de
lämpliga inte tar anställning som reservofficerare.
Utbildningen är självfallet en
betydande belastning för den som har
civilt arbete — här är det ju ofta fråga
om personer i ledande ställning — men
samtidigt är man ur rekryteringssynpunkt
angelägen att få kvalificerat befäl.
Avsikten är som bekant att reservofficerare
jämte statofficerare och underofficerare
skall bekläda kompanichefsbefattningar.

Jag skall inte upprepa de synpunkter,
som anföres i vederbörande motion och
i den reservation, som är fogad till ut -

låtandet, utan hemställer, att kammarens
ledamöter själva tar del av dem.
Emellertid vill jag ytterligare betona,
att bakgrunden till reservationen är behovet
att tillgodose en erforderlig rekrytering.

Utskottet säger mot slutet av utlåtandet,
att »därest utvecklingen skulle besanna
de farhågor beträffande rekryteringsutfallet,
som yppats i de föreliggande
motionerna, utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger
de förslag till ändringar i tjänstgöringsförhållanden
och förmåner, som i så
fall kunna befinnas erforderliga».

Jag föreställer mig, att utskottet har
varit något tveksamt, när det tillstyrkt
den kungl. propositionen, men i övrigt
kanske denna skrivning i någon mån är
en överloppsgärning. Jag förutsätter, att
Kungl. Maj :t under alla omständigheter
i ett sådant läge kommer att ompröva
frågan, men då kan det vara alltför sent
och ytterligare ökade kostnader kan
vållas.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Axel Johannes Andersson m. fl.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! I det avsnitt av detta
ärende, som avser reservofficersinstitutionen,
har jag tillsammans med herr
Hamilton och herr Edlund väckt en motion.
I denna motion ifrågasätter vi visserligen
till en början, om inte ställningstagandet
till detta avsnitt borde
uppskjutas och frågan bli föremål för
ytterligare utredning, men vi nöjer oss
slutligen med att framställa vissa ändrings-
eller tilläggsyrkanden i anledning
av propositionen.

Den behandling som statsutskottet ägnat
dessa våra yrkanden har i stort sett
varit så välvillig, att jag, även om inte
motionärerna fått allt vad de begärt,
skall dra mitt strå till stacken för att
på denna jäktade dag söka undvika en
alltför långvarig debatt i detta ärende

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

genom att kort och gott förklara, att jag
kommer att stödja det yrkande om bifall
till utskottets utlåtande som väl
strax kommer att framställas.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man nu konstaterar, att efter
ett långt utredningsarbete har det äntligen
beretts tillfälle för riksdagen att
ta ställning till frågan om befälsordningen
vid armén samt det speciella befälsbehovet
vid ett normalinfanteriregemente.

Kungl. Maj :ts proposition bygger, såsom
här tidigare sagts, i väsentliga delar
på 1954 års befälsutredning, som i
fjol somras avslutades.

Även om det skulle vara intressant att
gå in på de av departementschefen anförda
principiella synpunkterna beträffande
vårt försvar, skall jag nu avhålla
mig därifrån. Jag vill i detta sammanhang
endast framhålla två ting. Dels
vill jag understryka, att den militärtekniska
utvecklingen medfört avsevärt
större krav på befälsutbildningen. Dels
vill jag i likhet med statsutskottet uttala,
att det måste anses som ett samhällsintresse
att officersyrket alltmer rekryteras
även från socialgrupperna 2
och 3.

I stället vill jag, herr talman, anföra
några synpunkter rörande det icke-aktiva
befälet, som ju har en synnerligen
viktig roll i vår krigsorganisation. Såsom
herr Svensson i Stenkyrka framhöll
är ungefär 85 procent av befälsposterna
anförtrodda åt denna kategori, och de
mera kvalificerade av dessa poster har
hittills rekryterats och kommer även i
fortsättningen att rekryteras på frivillighetens
väg. Det är därför inte att förvåna
sig över att reservhefälets och de
värnpliktigas organisationer ställer sig
litet undrande inför det förhållandet, att
såväl utredningen som sedermera propositionen
huvudsakligen uppehåller sig
vid det aktiva befälets ställning i krigsorganisationen.

Befälsordningen vid armén m. m.

En från många synpunkter känslig sak
härvidlag gäller just tjänsteställningen.
Sålunda har Värnpliktiga underofficerares
riksförbund inte kunnat godta att
t. ex. rustmästare och överfurir skall
placeras före värnpliktig sergeant. Jag
vill helt instämma i de synpunkter som
därvid anförts.

Det har sagts att förslaget skulle, om
det går igenom, minska den värnpliktiga
ungdomens intresse för att underkasta
sig såväl obligatorisk som frivillig utbildning
till värnpliktig underofficer.
Vi skall vidare hoppas att departementschefen
inte tar fasta på chefens för arméns
förslag att tilldela dessa grader
beteckningen kornett. Det för såvitt jag
förstår tankarna på någonting helt annat,
och man kan faktiskt vara rädd för
att den värnpliktige fanjunkaren skulle
komma att få heta fagott!

Den föreslagna tjänsteställningen
skulle otvivelaktigt medföra viss osäkerhet
och förvirring vid befälsutövningen.
Det torde vara lämpligast att man i
krigsorganisationen efter behov konstituerar
rustmätare och överfurirer till
underofficerare. Respekten för statbefälets
större tekniska kunskaper och rutin
i tjänsten bör liksom hittills kunna tillgodoses
genom att man inom samma grad
har placeringen: statbefäl, reservbefäl
och värnpliktigt befäl. Att ge värnpliktigt
befäl en särskild grad skulle, utöver
de olägenheter jag redan pekat på, vara
opsykologiskt ur andra synpunkter. För
den värnpliktige soldaten får det inte
finnas »bättre» och »sämre» befäl, utan
det skall rätt och slätt finnas befäl.

Tjänsteställningsförhållandena skall ju
bestämmas av Kungl. Maj :t i kommandoväg,
och departementschefen har därför
i propositionen endast framfört sin uppfattning
i frågan. Det är att hoppas att
han i berörda stycken kommer att känna
sig påverkad av remissinstanserna, när
dessa spörsmål skall bli föremål för fortsatt
bearbetning inom departementet.

Förslaget innebär vidare, att för det
värnpliktiga befälets del skall det ske

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

en kvalitativ höjning av grundutbildningen
och att underofficersutbildningen
även skall omfatta utbildning av kvartermästare
och stabsunderofficerare. Det
är i högsta grad angeläget att utbildningen
utvidgas på detta sätt. För närvarande
finns det inte inom den obligatoriska
utbildningens ram medtagen någon sådan
utbildning, utan den har helt skötts
av Centralförbundet för befälsutbildning.
Jag har erfarenheter av vad det
här rör sig om. Jag har sett, hur många
värnpliktiga underofficerare vid överföring
till lokalförsvarsförband plötsligt
funnit sig krigsplacerade såsom kvartermästare
utan att ha någon som helst
utbildning för uppgiften. Det är fortfarande
så i vårt land, att underhållstjänsten
ofta kommer i skymundan, trots att
det är dess funktionsduglighet som avgör
huruvida förbandet skall ha möjlighet
att lösa sina uppgifter.

Betydelsen av den frivilliga befälsutbildningen
har betonats, och det har
framhållits, att den inte har fått den
omfattning som förutsatts. Statsutskottet
skriver att denna befälsutbildning inte
har till sin kvantitativa omfattning uppnått
avsett resultat. Utskottet anser tydligen
ändå, att kvaliteten varit god och
i det vill jag instämma.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter
föreslår departementschefen att
värnpliktiga officerare och underofficerare
skall ha skyldighet att fullgöra två
särskilda befälsövningar om vardera 15
dagar, förlagda mellan första och andra
respektive andra och tredje repetitionsövningarna.
För dessa befälsövningar
skall, utöver vanliga förmåner, utgå en
premie på 250 kronor för varje period.

PBU :s verksamhet skall fortsätta, men
man kan då räkna med att den mera
kommer att inrikta sig på befordringsutbildning.
Beträffande premien på 250
kronor har statskontoret givetvis ansett
beloppet vara för högt, medan t. ex.
Centralförbundet för befälsutbildning,
Värnpliktiga officerares riksförbund,
Värnpliktiga underofficerares riksför -

bund och även Socialdemokratiska ungdomsförbundet
ansett detsamma vara
för lågt.

Jag tycker nog att detta bör omprövas
av departementschefen. Införandet av sådana
här premier fordrar en ändring i
värnpliktsavlöningskungörelsen.

Statsutskottet förklarar sig inte ha
något att erinra emot att man inför premien.
Detta tolkar jag på det sättet, att
tillstyrkan mera avser själva principen
om premier än ett direkt ställningstagande
till premiens storlek.

Herr talman! Detta var några synpunkter
som jag velat anföra. Dessa frågor
kommer departementschefen sedermera
ta ställning till. Jag anser mig
kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h) :

Herr talman! Jag vill i stort sett instämma
i herr Ekströms i Iggesund argumentering.
Jag vill därtill vid detta
tillfälle få infört i kammarens protokoll
några ytterligare synpunkter, som jag
vore tacksam om försvarsministern ville
ta del av, innan han lämnar en proposition
om det värnpliktiga befälets
framtida ställning.

Den befälsutredning som i höstas
presenterats av den ärade ledamoten av
första kammaren herr Holmqvist jämte
det senare lämnade remissyttrandet av
chefen för armén har kommit att mycket
starkt oroa det värnpliktiga befälet
och de värnpliktiga underofficerarna i
synnerhet. Även om det i ett allmänt uttalande
säges att det värnpliktiga befälet
spelar en odiskutabel och betydande
roll i hela vår krigsorganisation, kommer
denna uppfattning inte till synes i
utredningen och inte heller i chefens
för armén remissvar såsom man skulle
ha önskat.

Vad är orsaken till detta? Man kan
finna den i 1954 års befälsutredning
som gjort ett uttalande som står återgivet
i proposition nr 109: »Vad beträffar
den skolmässiga utbildningen av värn -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

pliktiga underofficerare anser utredningen
de resultat, som denna utbildning
givit under det sista decenniet,
icke tillfredsställande. Orsakerna härtill
torde framför allt vara att hänföra till
de centrala bestämmelser som utfärdats,
vilka i princip bundit utbildarna till en
icke lämplig stegringsföljd. Stora delar
av utbildningstiden har ägnats åt mekaniskt
indrillande eller, då det gällt
befälsutbildning, stereotypa mallövningar.
Följderna av en sådan utbildningsgång
har blivit allvarliga. De värnpliktiga
kan icke sägas ha befälsmässigt
gjorts redo för sina viktiga funktioner
i krigsorganisationen. Vidare torde det
tillämpade utbildningssystemet hos ett
stort antal värnpliktiga ha skapat en
sådan allmäninställning, att rekryteringen
till den frivilliga värnpliktiga
officersutbildningen allvarligt hämmats
och därmed även tillströmningen av
kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren
och den aktiva officerskåren.
»

Även om det nu förhåller sig på detta
sätt — jag anser detta uttalande i avsevärd
mån innebära en överdrift —-skall man väl inte straffa denna frivilliga
befälskår genom att försämra tjänsteställningen
för den därför att den av
försvaret icke bibringats lämplig utbildning.
Vad man här skall göra är att
förbättra utbildningen för denna kategori,
vilket försvarsministern nu glädjande
nog avsett att göra. Men då är
det icke heller rättvist att tjänsteförhållandena
försämras, i synnerhet som de
personer, som åtagit sig frivillig befälsutbildning,
av 1954 års befälsutredning
har betecknats som eu elit. Utredningen
understryker att inom kategorien underofficersuttagna
årligen sammanföres
en elit av landets manliga ungdom,
utvald med uteslutande hänsynstagande
till intellektuella och andra för personlighetens
utvecklingsmöjligheter väsentliga
faktorer och utan något avseende
till .socialt ursprung eller ekonomisk
bakgrund. Ej minst ur rekryteringssyn -

Befälsordningen vid armén m. m.

punkt är dessa förhållanden, framhåller
utredningen, att beakta genom de rika
tillfällen, som här erbjudes, att nå de
ur alla synpunkter bäst lämpade befälsämnena.
Med alla dessa superlativ är
det egendomligt att utredningen vill
rucka på den ställning denna grupp nu
har. I stället borde dessa iakttagelser ge
anledning till att skapa större frihet
för dessa värnpliktiga grupper att vid
lägre och lämpligare ålder om de så
vill övergå till reservbefäl, exempelvis
vid 27 års ålder som sergeanter och vid
35 års ålder som fanjunkare.

Nu har försvarsministern förståndigt
nog skjutit både tjänsteställningsfrågan
och frågan om slopande av reservunderofficerarna
och reservunderbefälet på
framtiden. Om dessa kategorier avskaffas,
då måste också departementschefen
skapa något annat, något som på
bättre sätt tar till vara de värnpliktigas
ambition och kunskaper och som ger
dem trygghet. Detta gäller såväl för de
värnpliktiga underofficerarna och underbefälet
som för de värnpliktiga officerarna.
Även om den tekniska utvecklingen
ställer mycket större fordringar
på befälet i dag än tidigare, kommer
vårt försvar även i fortsättningen att
till större delen vara beroende av det
värnpliktiga befälet, av unga människor
som i sin civila gärning blivit
mera tekniskt förfarna än förr var vanligt
och som är beredda att om de möts
av uppmuntran och förståelse påtaga
sig detta ansvar.

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
innebär i förhållande till propositionen
en väsentlig förbättring, men då
det finns nyanser i reservationen som
jag anser bättre tillgodoser dem som påtager
sig ansvaret att utöva befäl, kommer
jag att rösta för reservationen.
Skall vi få rekrytering av duktigt folk
till olika frivilliga befälsbefattningar,
måste det skapas sådana förutsättningar
att dessa människor kan förena arbetet
inom det militära med sin civila verksamhet.
Lyckas man inte med detta, får

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

vi inte tillräckligt med folk av den
rätta kvaliteten som vill åtaga sig denna
för vårt land viktiga gärning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tar till orda här för
att ge uttryck för de synpunkter jag
framför i motion nr 770. Samtidigt vill
jag understryka vad jag framförde i
motionen nr 525 till 1958 års riksdag i
anslutning till försvarspropositionen då.

Jag har den uppfattningen, att man
när det gäller befälet i största möjliga
utsträckning måste försöka få fram
lämplig personal, som är tillräckligt
kunnig för att fullgöra de uppgifter
som man 1960 och framåt måste ställa
på ett svenskt försvar. 1958 underströk
jag i detta sammanhang att vi skulle
försöka få fram en effektiv försvarsorganisation
och att vi måste komma bort
från sysselsättningsmotivet. Man har en
känsla av att det i vårt försvar mera
blir sysselsättningsfrågan än de reella
uppgifterna som blir huvudsaken, eftersom
man icke försökt få fram de tekniska
begåvningarna. Man har mera sett
på den teoretiska än på den praktiska
aktiviteten. Det måste bli en ledande
princip att försöka få fram officerare
och befälspersoner över huvud taget
som är både praktiskt och teoretiskt
kunniga. Framför allt måste man fordra
ansvar och att de visar handlingskraft
i den situation som kan uppkomma om
olyckan skulle komma över vårt land.
Jag har en känsla av att man här lever
kvar i någon sorts kastanda eller i ett
gradtänkande eller vad man nu vill
kalla det.

I den motion jag avlämnat till årets
riksdag i anledning av denna proposition
har jag tagit upp den reservationsvis
framförda tanken från 1948 års utredning
om ett enhetsbefäl. När man
bygger upp befälsordningen inom vårt
försvar gäller det att ta hänsyn till dugligheten
över huvud taget och inte bara
se på pappersmeriterna.

Jag är förvissad, att kammaren kommer
att följa statsutskottet och därmed
även den kungl. propositionen. Så går
det ju till i riksdagen och man gör det
även här med klar insikt om att det gäller
andra saker än just att få fram ett
effektivt försvar. Jag vill dock, herr
talman, understryka att det i framtiden
kommer att bli nödvändigt att komma
ifrån detta grad- och kasttänkande. I
stället bör man försöka få fram en enhetlig
uttagning av de lämpligaste personerna
för de arbetsuppgifter som en
i tekniskt avseende avancerad försvarsorganisation
ändå måste ha. Jag yrkar
därför bifall till motionen nr 770 som
talar för ett enhetsbefäl vid det nuvarande
och jämväl det kommande arbetet
inom försvaret.

Jag vill också erinra om att man tillsatt
en utredning — man kallar den
parlamentarisk — som åter skall titta
på försvarsfrågorna. Jag vet inte om
det skall bli någon sorts regeringstrogen
utredning, som redan på förhand
har riktlinjerna och besluten klara. Men
det är självfallet, att befälsfrågan under
alla förhållanden kommer att bli
av största betydelse i detta sammanhang.
Jag vill också framhålla, att man
inte kan bortse från den tekniska utvecklingen
och att ett försvar skall
vara effektivt och lämpat för den arbetsuppgift,
som det får sig förelagd.
Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag har velat anföra dessa
synpunkter.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Frågan om en ny befälsordning
har varit föremål för utredning
under lång tid, och de olika
förslag, som eventuellt har diskuterats,
har utsatts för hård kritik. För någon
tid sedan framlade den senaste utredningsmannen
ett förslag, kring vilket
man emellertid glädjande nog kunde
finna en oerhört stor uppslutning från

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

de allra flesta håll. Det är på detta utredningsarbete
som Kungl. Maj:t har
byggt sin proposition.

Efter vad vi inom utskottet har kunnat
utläsa av allt det material vi har
haft tillgängligt, har bakom utredningsförslaget
— och alltså i stort sett också
bakom Kungl. Maj :ts förslag, vilket,
som jag förut sade, är byggt på utredningsförslaget
— slutit upp olika militära
instanser, från överbefälhavare och
arméledning och sedan hela vägen neråt.
Det förefaller också, som om inte
heller de olika organisationerna på befälssidan,
vilka har haft tillfälle att ta
del av och yttra sig över förslaget, har
haft några väsentliga invändningar att
göra.

Man måste nog säga att det föreliggande
förslaget, som närmast gäller
armén, har hälsats med verklig tillfredsställelse
och ser ut att kunna leda
fram till en lösning. Det är i stort sett
ett principbeslut, som i så fall skulle
fattas, men ett beslut som förmodligen
också kommer att ligga till grund när
det i framtiden gäller marinen och
flyget.

Vad man från denna talarstol har
framfört från olika håll avser, om jag
så får säga, vissa detaljfrågor och vissa
avsnitt, som man kanske skulle ha velat
få utformade på annat sätt. Men det har
i huvudsak inte heller här framkommit
någon hård kritik. Den enda punkt,
som möjligen varit föremål för mera
markerade meningsmotsättningar, gäller
frågan, om reservofficerarna har tillerkänts
den ersättning för sin insats, som
de borde vara berättigade till. Man har
framhållit den längre och bättre utbildning
som nu krävs. Det är väl, som
någon här också har yttrat, nödvändigt
att allt befäl får en förstärkt utbildning.
De ökade fordringarna på befälsföringen
i krig har gjort, att man också på
den punkten har tillstyrkt vad som har
föreslagits. Reservofficerarna flyter ju
in i denna bild och utgör inget undantag.
De har en oerhört viktig uppgift
3 — Andra kammarens protokoll

Befälsordningen vid armén m. m.

och bör också få en förbättrad utbildning.

När det gäller reservofficerarna har
deras utbildning enligt förslaget tidigare
lagts med hänsyn till att de inte
skulle betungas med för mycken tjänstgöringsskyldighet
under sina produktiva
år. Enligt det föreliggande förslaegt
skall dock möjligheter ges att sprida
utbildningen på flera år.

Sedan kommer jag till en fråga, som
har berörts såväl i motioner som här i
debatten, nämligen frågan om reservofficerutbildnings
speciella meritvärde.
Även vi inom utskottet har ansett, att
denna utbildning bör kunna tillmätas
ett meritvärde. Men denna sak är föremål
för utredning och kan knappast föranleda
något speciellt uttalande, förrän
utredningsarbetet blir klart.

Vad som har skett i övrigt är att utskottet
i ett par olika sammanhang kraftigt
understrukit nödvändigheten av att
Kungl. Maj :t, därest det uppstår rekryteringssvårigheter,
bör överväga vilka
förbättringar som kan behöva komma
till stånd för att säkerställa rekryteringen.
Jag är övertygad om att Kungl. Maj :t
också kommer att fästa avseende vid
detta utskottets uttalande.

Vad slutligen gäller förpliktelser och
förmåner erhåller reservofficerarna för
närvarande ett engångsblopp på 9 100
kronor. Det föreslås höjt till 17 376 kronor,
varav 5 000 kronor skulle vara
skattefria och resten, d. v. s. 12 376 kronor,
skulle göras standardbeständig. Jag
tror inte att man i dagens situation kan
komma mycket längre. Det vore synnerligen
beklagansvärt, om man skulle bryta
ut detta avsnitt beträffande reservofficerarna
och låta det bli vilande till
längre fram i tiden, jag tror det är riktigare
att låta reservofficerarna följa
med i samma beslut som gäller befälsordningen
i övrigt.

Det är därför, herr talman, som jag
å majoritetens inom utskottet vägnar

_ vi är inte eniga inom utskottet, men

majoriteten för dess förslag är mycket

1960. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

stor — viil yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I anslutning till proposition
109 har jag och några kamrater
i denna kammare väckt motion 767, som
bl. a. föreslår bibehållande av reservpensioneringen
i stället för övergång till
premiesystem samt vidare tillgodoräknande
av den militära utbildningen som
merit för tillträde till civila högre utbildningsanstalter.
Rekryteringen skulle
härigenom enligt vår mening underlättas.
Beträffande det sistnämnda säger
också utskottet, att ett sådant meritvärde
säkert är av väsentlig betydelse, såväl
för försvaret som för den enskilde.
Utskottet menar emellertid att detta är
en fråga som 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
bl. a. skall ta under sin
behandling. Därmed får väl också vi ge
oss till tåls.

Utskottet har emellertid på mitten av
sidan 45 i sitt utlåtande ett yttrande som
ger till känna att man inte själv känner
sig så helt säker. Det heter: »Utskottet
vill dock framhålla, att, därest utvecklingen
skulle besanna de farhågor beträffande
rekryteringsfallet, som yppats
i de föreliggande motionerna, utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t för riksdagen
framlägger de förslag till ändringar
i tjänstgöringsförhållanden och förmåner,
som i så fall kunna befinnas erforderliga.
»

Jag låter mig nöja med dessa uttalanden
från utskottet beträffande vår motion
och kommer inte att ställa något
särskilt yrkande i anledning av densamma.

Däremot biträder jag herr Svenssons
i Stenkyrka yrkande om bifall till reservationen
nr 1), vilken bl. a. beträffande
reservofficerarnas utbildning, tjänstgöring
och ekonomiska förmåner föreslår
fortsatta överväganden.

I detta samamnhang skulle jag emellertid,
herr talman, vilja anföra några
synpunkter i fråga om ett detaljspörs -

mål som inte berörts vare sig i motioner
eller i utskottsutlåtandet. Det rör förvaltarna.

På ett infanteriregemente finns f. n.
två förvaltartjänster, lönegradsplacerade
i Ao 15 och med pensionsålder vid
60 år. Fanjunkarna pensioneras som bekant
vid 50 år. Härutöver finns vid varje
regemente tre uppbördsförvaltare,
placerade i Ao 17 och med 60 år som
pensionsålder.

I propositionen föreslås nu ytterligare
fyra förvaltartjänster vid varje regemente,
varav två placerade i Ao 17
och två i Ao 15, pensionsålder 50 år.
Det är alltså 10 år lägre än nuvarande
förvaltartjänster. Sänkningen av pensionsåldern
beror naturligtvis på den
ändrade disposition av underofficerskåren,
som befälsreformen innebär. De
nya befattningarna skall tillsättas med
underofficerare, som de tre senaste
åren kan uppvisa väl vitsordad trupptjänst
och befinner sig i åldern 38—45
år.

En viss olustkänsla har tydligen nu
spritt sig bland de kårens medlemmar
som trots meriter inte kan komma i fråga.
Särskilt kännbart blir detta givetvis
under övergångstiden. De som redan
tjänstgör som förvaltare kan inte
söka de nya tjänsterna på grund av den
ändrade pensionsåldern. De kanske blir
förbigångna av yngre kolleger som har
10 å 15 tjänsteår mindre. De får vidare
gå kvar till 60 år, medan de andra med
högre lön får avgå vid 50 år. De underofficerare,
som nu sitter på regementsstabens
olika avdelningar som förvaltare
i 15 :e eller som fanjunkare i 13 :e
lönegraden och som en gång utsågs till
dessa befattningar på grund av lämplighet,
känner sig självfallet klart distanserade.
De har blivit offer för den
numera inte ovanliga punktvisa lönelyftningen.

Antagligen säger försvarsministern
att detta inte har påtalats vare sig av
militärledningen eller av Underofficersförbundet.
Och det må vara riktigt,

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

underligt nog tycks det vara så. Jag
vet inte hur en någorlunda rättvis ordning
skulle kunna skapas i detta speciella
fall. Men jag skulle vilja vädja till
försvarsministern att söka få fram en
acceptabel lösning på problemet, så att
inte misstämning skapas inom den militära
tjänstemannakår det här rör sig
om.

Jag har i detta avseende intet yrkande
men har velat föra fram dessa synpunkter,
om möjligen därigenom rättelse
kan ske vid tillsättande av de ifrågavarande
befattningarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! På grund av den starka
opinionen mot höga militärutgifter och
tendensen till att de skall bli ännu högre
har regeringen tillsatt en militär besparingsutredning.
Man skulle kanske
också kunna tänka sig att de dispositionor
som regeringen föreslår skulle gå i
besparingens tecken. Det ärende som vi
nu behandlar avser någonting i alldeles
motsatt riktning. Det går ut på att inte
bara konservera de mycket höga militärutgifterna,
utan låsa fast dem vid en
ännu högre nivå än tidigare.

Förslaget syftar till att öka armébefälet
med 450 befattningar från 2 888
till 3 338, d. v. s. med 16 procent. Det
syftar vidare till att man skall öka befälet
vid infanteriregementena med 2
officerare, 1 underofficer och 20 underbefäl.
Vid ett vanligt infanteriregemente
skall det efter det här förslaget alltså
finnas 66 officerare, 43 underofficerare
och 108 underbefäl, d. v. s. 217 man.
Dessa 217 man skall alltså ha till uppgift
att utbilda i genomsnitt 500 värnpliktiga,
d. v. s. styvt två värnpliktiga för
varje lärare. Och detta gäller fredsorganisationen!
För dessa läraruppgifter
anser man sig enligt förslaget behöva
en sådan oerhörd massa befäl. För regementena
utgör ökningen av det fast
anställda befälet 12 procent.

I den utredning, som bildar grundvalen
till regeringens proposition, kon -

Befälsordningen vid armén m. m.

stateras att det är en mycket beklaglig
tendens till en oavbruten sänkning av
kvaliteten hos officersbeståndet. Man
uttrycker det så, att det egentligen är
studenterna med de lägsta betygen som
går in på officersbanan. Detta är ingen
antimilitaristisk vulgärpropaganda, efter
vad jag förstår, utan det är ett konstaterande
av en officiell utredning,
och en medlem av regeringspartiet är ju
ansvarig för uttalandet. Skulle man formulera
detta brutalt, skulle det väl innebära,
att med den nuvarande befordringsgången
kommer vi att inom kort
tid ha ännu dummare generaler än vad
vi har för närvarande. Inför denna situation,
att kvaliteten sänks hos dem
som skall svara för krigsmakten, har utredningsmannen
alltså dragit den slutsatsen,
att vi får öka dem kvantitativt,
precis som om intelligensnivån stiger
genom att man får flera dumbommar inom
ett område.

Vi kan för vår del inte förstå att detta
är rationellt, att det innebär en förstärkning
av försvaret, att det är på det
sättet man skulle använda pengarna.
När det gäller armébefälet innebär ju
detta en kostnadsstegring med sex miljoner
plus 250 000 kronor. Smärre besparingar
har gjorts på andra områden,
men det är på det hela taget en ganska
betydande kostnadsökning som man här
låser fast, samtidigt som man har tillsatt
en utredning för att undersöka det
militära slöseriet och en parlamentarisk
utredning för att undersöka hur
den svenska försvarsmakten skall utformas.

Är inte detta att gå utredningarna i
förväg? Är det verkligen så bråttom
med en dylik reform att man inte skulle
kunna avvakta det arbete som här
möjligen utföres? Är det inte skäl att
fråga om det inte finns några rationaliseringsmöjligheter
inom den militära
organisationen? Skall rationaliseringen
bara innebära att man bygger ut de fasta
kadrarna mer och mer, att det för två
värnpliktiga skall vara en lärare? Det

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

kan inte vara förnuftigt. Jag är ganska
övertygad, att om här funnes en militär,
som försökte se rationellt på dessa frågor,
skulle han finna många möjligheter
att genomföra drastiska besparingar i
stället för denna oavbrutna utbyggnad
av de fasta kadrarna.

Nu sägs det i försvarsministerns kommentar
att man äntligen har funnit en
formel för att ena de stridiga viljorna.
Tidigare har detta varit omöjligt. Ja,
vad är denna formel? Det gäller ju inte
något enhetsbefäl, som exempelvis herr
Lundberg föreslagit och som det tidigare
varit en mycket stark opinion i riksdagen
för. Formeln innebär att man skulle
ha tre »lika kategorier precis som tidigare.
Den reella förändringen är bara
den, att det blir flera officerare, underofficerare
och underbefäl. Det är val
inte så svårt att ena de stridiga viljorna,
när alla får som de önskar, ty detta
måste ju vara innebörden.

Jag vill inte förneka betydelsen, herr
talman, av att exempelvis underofficerare
kan bli kompaniofficerare i krigsorganisationen;
jag tror att det är en
välbehövlig reform. Men jag måste verkligen
ifrågasätta klokheten i att underbefäl,
när det blir allvar av, skall flyttas
från den militära tjänsten och placeras
vid skrivborden. Det är ju meningen
att de då skall gå in i förvaltningstjänst,
och i stället skall mer eller
mindre erfarna människor, som i alla
fall tidigare mera tillfälligt har sysslat
med uppgifterna, sättas som gruppchefer
och också i vissa fall som officerare.
Kan det vara en rationell ordning,
kan det stärka försvarsorganisationen?
Jag har oerhört svårt att förstå detta.

I fjol utgjorde lönekostnaderna för
armén på de poster, som behandlas i
detta och nästa utlåtande, 239 miljoner
kronor. I huvudtiteln, som framlades i
januari, skriver försvarsministern upp
detta till 253 miljoner kronor, d. v. s.
plus 14 miljoner kronor. I propositionen
nr 110, som därefter framlades, har
han prutat ned miljonerna till 246. Till -

skottet på dessa poster skulle alltså vara
7 miljoner. I den motion, som vi tidigare
har väckt och som kommer att behandlas
under nästa punkt, har vi föreslagit
att man skulle begränsa utgiften
till samma belopp som föregående år,
d. v. s. 239 miljoner kronor. Även från
den utgångspunkten har jag ansett att
det är motiverat att reagera mot att man
låser fast ännu högre utgifter på detta
område.

Herr talman! Jag har inte väckt någon
motion, men jag skulle i alla fall
vilja föreslå, att riksdagen med den motivering,
som jag här angivit, avslår
punkten c) i utlåtandet nr 113.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill först på det kraftigaste
reagera mot herr Hagbergs oberättigade
betygsättning av den svenska
officerskåren. Den bör inte stå opåtalad
i kammarens protokoll.

Sedan är det ganska naturligt, om
man efter de många årens utredning av
befälsfrågan nu känner lättnad över att
ha nått fram till en lösning. Det är särskilt
angenämt att man fått Underofficersförbundet
och andra organisationer
att acceptera det förslag som nu framlagts
rörande underofficerarnas ställning
i den framtida försvarsorganisationen.
Jag uttrycker min tillfredsställelse
över att man nu kommit så långt
att man tycks till fullo uppskatta den
kårens arbetsinsatser — utan att därmed
på något sätt reducera de andra
befälskårernas betydelse.

Den stora frågan här — och det är
väl närmast den som tvisten rör sig om
— är givetvis reservofficersinstitutionens
utformning samt kårens utbildning
och förmåner. Där tycker jag att
man måste ta hänsyn till att reservofficersorganisationerna
för sin del inte är
tillfredsställda med den lösning som föreslagits
i propositionen. Man gjorde
från det hållet i våras en del uttalanden,
som klart visar att man icke kunde nå

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

den uppslutning kring den föreslagna
lösningen som hade varit önskvärd. Vi
får i sammanhanget komma ihåg, att vi
här har att göra med frivilliga åtaganden
av personer, som är inriktade på
ett civilt yrke men som vid sidan därav
vill göra en omfattande försvarsinsats
som reservofficerare.

Vidare bör vi ha klart för oss att 85
procent av alla befälstjänster i den
framtida krigsorganisationen kommer
att besättas med reservofficerare. Det
är då mycket angeläget att här nå fram
till en lösning, som hela reservofficerskåren
kan ställa sig bakom.

Nu har utskottsmajoriteten — och det
är vi reservanter klart medvetna om -—
visat ett ganska stort tillmötesgående
när det gällt sådana synpunkter, som
innebär att man ställer sig skeptisk till
utvecklingen för framtiden. Utskottet
säger, att om de farhågor som yppats i
motionerna skulle besannas, så skall
frågan naturligtvis tagas upp på nytt
—- men det är så dags då! Då har man
redan skapat en mindre god stämning
och kanske närmast uppammat en tendens
att undandraga sig den tjänstgöring,
som leder fram till reservofficer.
Det är inte så lätt att då kasta fram nya
och bättre förslag till lösning. Det dröjer
alltid åtskilliga år innan en annan
uppfattning tränger igenom om vad ett
nytt system betyder för dem som
underkastar sig reservofficersutbildningen.

Jag tror därför det är bäst att göra
som reservanterna föreslagit, nämligen
att skjuta på den definitiva lösningen
av denna fråga. Ett sådant uppskov har
ju gjorts för reservofficerarna inom
andra vapenslag än armén, och vad reservunderofficerarna
beträffar är ju inte
heller ställningstagandet definitivt.
Då tycker man att det inte borde vara
så farligt att skjuta på hela denna sak
och ta upp nya diskussioner om de kontroversiella
frågorna. Då kan man kanske
nå fram till enighet och träffa något
slags förhandlingsöverenskommelse

Befälsordningen vid armén m. m.

med de organisationer som företräder
reservofficerskårerna.

Herr Skoglund i Doverstorp nämnde
i sitt anförande tidigare i dag att han
var fullt medveten om de problem som
föreligger, när det gäller frågan hur
man i det civila livet skall mäta meritvärdet
av den militära reservofficersutbildningen,
vilken ju fördröjer vederbörandes
möjligheter att komma fram i
det civila arbetslivet. Den utredning
som pågår och som utskottet hänvisar
till spärrar givetvis riksdagens möjligheter
att i det fallet göra några uttalanden.
Men jag tror det är nödvändigt att
understryka, att om vi nu ökar på utbildningstiden
med fem månader, vilket
man tydligen har för avsikt, och
fastställer ersättningar som av de berörda
själva icke uppfattas som förbättringar,
så måste vi ta oss en allvarlig
funderare på om systemet verkligen kan
komma att ge ett tillfredsställande resultat
i praktiken, detta så mycket mer
som man ännu inte har klart för sig hur
man skall bedöma det civila meritvärdet
av reservofficersutbildningen.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter vill jag yrka bifall till reservation
nr 1) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors behov
av att dra en lans för officerskårens
intellektuella kvalifikationer får stå för
hans egen räkning. Jag har endast refererat
ett omdöme om dessa kvalifikationer
från den tillsatta utredningen,
ett omdöme, vilket också departementschefen,
såvitt jag kan förstå, lagt till underlag
för sina bedömningar av hur befälsfrågan
skall lösas. Rätt adress för
protester är sålunda i verkligheten denna
utredning och försvarsministern.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Beträffande herr Hagbergs
synpunkter på antalet befäl per
värnpliktiga skulle jag vilja påminna om

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

att befälsstatens utseende ju bygger på
krigsorganisationens krav. Har man detta
klart för sig, faller väl dessa funderingar
till marken.

Vapenutvecklingen liksom den tekniska
utvecklingen i övrigt kommer,
som framhålles i propositionen, att ställa
nya och ökade krav på befäl i olika
befattningar. Krigstekniken fordrar
mindre enheter, med självständiga uppgifter,
i långt större utsträckning än tidigare.
Det är mot den bakgrunden som
kravet på bättre utbildning för praktiskt
taget alla befälskategorier har rests
med sådan styrka.

Det är tidigare omvittnat att en stor
del av dem som har att uppehålla dessa
befälsposter rekryteras frivilligt. Det
är nödvändigt att de som fyller dessa
kadrer är de för uppgiften mest lämpade.
I det sammanhanget skulle jag parentetiskt
vilka skjuta in att jag tror att
den ordning som hittills tillämpats när
det gällt att fylla reservofficerskadrerna,
där den som haft en god teoretisk
allmän underbyggnad har haft ett klart
försprång framför den som inte haft det,
inte alltid bör få vara vägledande. Jag
är alldeles övertygad om att det när
det gäller trupptjänst i fredsorganisationen
är direkt nödvändigt att officerare
och underofficerare har en utbildning
som så långt som möjligt är jämbördig
med de bäst utbildade soldaternas,
men jag tror inte att det kravet är
lika starkt i krigsorganisationen under
fältförhållanden. Där har den naturliga
ledarbegåvningen de största förutsättningarna
att klara uppgiften. Både den
som har en god teoretisk underbyggnad
och den som kommer från det praktiska
livet har ju i princip samma militära utbildning.
I den situationen är det ledaregenskaperna
som avgör. Soldaternas
tillit till den praktiske mannen kan
många gånger vara av ofantligt värde.
Den ändring som nu signaleras hälsar
jag därför med tillfredsställelse.

När det gäller att fylla dessa poster,
vilket måste ske på frivillighetens väg,

är det emellertid angeläget att det blir
en riktig och bra avvägning mellan förpliktelser
och förmåner. Jag kan inte
se att vad departementschefen och utskottet
föreslår utgör en tillfredsställande
lösning. Det är framför allt reservofficersproblemet
jag tänker på. Fn omläggning
föreslås av förmånerna från
pension till engångsbelopp. Utskottet
nämner som jämförelse mot vad som nu
föreslås att engångsbeloppet utgör 9 100
kronor. Detta jämför man med det engångsbelopp
man vill erbjuda dem som
i fortsättningen tar på sig reservofficersutbildningen,
som blir längre än
tidigare, d. v. s. 12 000 kronor plus de
5 000 kronor som är skattefria, alltså
tillsammans 17 000 kronor. Låt mig påminna
om att utskottet valt premiebeloppet
för den som avgår vid 47 års ålder.
Den premie vederbörande har att
räkna med om han kvarstår i tjänst till
55 års ålder utgör emellertid i dag omkring
17 000 kronor. Jag har litet svårt
att förstå varför utskottet har gjort sin
jämförelse utifrån dessa utgångspunkter.
Är det möjligen därför att man i fortsättningen
inte räknar med att reservbefälet
skall kvarstå längre än till 47 år,
eller vad är orsaken till att utskottet
gör en sådan jämförelse?

Beträffande meritvärderingen vill utskottet
inte göra något uttalande eftersom
1954 års värnpliktsavlöningsutredning
sysslar med dessa frågor. Jag tror
inte heller att det är lämpligt att riksdagen
gör något uttalande så länge kommittén
arbetar. Jag har däremot den
uppfattningen att när man hållit på med
detta sedan 1951 eller 1952 eller när det
var man först började titta på meritvärderingen
och när vi snart har ett förslag
i ärendet så borde vi kunna vänta
med hela problemet rörande reservofficerarnas
ställning. Med de ökade krav
på utbildning vi har att räkna med för
framtiden i de flesta sammanhang tror
jag att värderingen av den militära
tjänstgöringen kommer att få en allt
större betydelse. De som eventuellt kom -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

mer att vara beredda att ställa sig till
förfogande kommer att fästa mycket
stort avseende vid om de får räkna den
tid de går förlustiga till godo i andra
sammanhang. Det finns skäl som talar
för att vi inte nu bör ta slutlig ställning
till hur reservofficersproblemen
skall lösas i framtiden, i synnerhet som
intresseorganisationerna har rekommenderat
en bättre avvägning i vissa avseenden.
Man har ju också velat diskutera
hur den föreslagna förlängda utbildningen,
som säkerligen har fog för sig,
skall uppdelas i tiden, och också velat
få en annan avvägning av de förmåner
som erbjuds. Jag tror inte att vi bör se
dessa intresseorganisationernas synpunkter
som uttryck för någon mer eller
mindre egoistisk inställning, ty enligt
förslaget har de ju rätt att stå kvar
vid nuvarande förmåner. Det måste vara
uteslutande rekryteringssynpunkten,
tanken på behovet och nödvändigheten
av att få de mest lämpade att söka sig
till dessa uppgifter, som ligger bakom
uttalandet.

När departementschefen och utskottet
och uppenbarligen också riksdagen
med de motiv som anförts har ansett det
nödvändigt att bryta ut frågan om reservunderofficerarna
och deras ställning
i framtiden, så kan jag inte se annat
än att minst lika starka skäl — kanske
ännu starkare, eftersom det är fråga
om en större kader — talar för att man
borde bryta ut och skjuta upp ett slutligt
avgörande också när det gäller reservofficerarna.
Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande,
och bakom den ligger, som jag
kort deklarerade i statsutskottet, delvis
andra uppfattningar om hur vår armé
skall vara utformad och uppbyggd i
framtiden.

Befalsordningen vid armén m. m.

I den proposition som ligger till grund
för utskottsutlåtandet tycker jag man
har tillåtit sig en del utsvävningar i resonemangen,
vilka inte varit nödvändiga
som bakgrund till propositionens slutliga
förslag. Jag får också intryck av att
man i det mesta accepterat att den organisation
vi nu har skall finnas kvar i
fortsättningen. Det är ännu ett skäl till
att jag inte gör mig medansvarig för vad
som föreslås i utskottsutlåtandet. Jag
tror att det för framtiden är ett behov
att officerarna över huvud taget skall
ha en i långa stycken annan utbildning.

Om man å andra sidan skulle utforma
försvaret som jag vill, skulle man få ett
försvar som inte vore så »tekniserat»
och till följd därav inte krävde fullt så
mycket av dessa officerare. Därmed
skulle deras utbildningstid bli kortare
och med åtföljande lägre kostnader för
samhället.

Jag skulle kunna anföra flera synpunkter
i denna fråga, men jag har redan
betonat att jag inte vill göra mig
medansvarig för vad som föreslås i utskottsutlåtandet.
Jag skulle lättare kunna
ta ställning för det uppskov som ligger
i reservanternas yrkande, men utan
att godta deras motivering. Jag kommer
således att avstå från att rösta vid voteringen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Debatten har hittills
huvudsakligen rört sig om en detalj i
förslaget, nämligen frågan om reservofficerarnas
ökade utbildningstid och
den ändring av ersättningen, som kommer
att utgå till dem enligt detta förslag.
Detta är emellertid, såsom herr
förste vice talmannen sade, endast en
del av ett brett upplagt försök att —•
bl. a. i enlighet med ett uttalande av
1955 års besparingsutredning, som
framlades 1958 — höja kvaliteten inom
vår försvarsmakt dels på den materiella,
dels på den personella sidan och att
söka eliminera kostnaderna härför ge -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

nom motsvarande besparingar inom organisationen.

Det är för att på personalsidan, närmast
befälssidan, i någon mån effektuera
denna tanke, som detta förslag har
framlagts. Det innebär bl. a. att reservofficerarna
sannolikt kommer att få en
ännu mer betydelsefull ställning i det
svenska försvaret än de hittills haft.
Man måste räkna med att de skall ha en
sådan utbildning, att de i varje fall vid
åtskilliga förband kommer att tjänstgöra
inte bara som kompanichefer utan
också som bataljonchefer med därtill
hörande ansvar.

Detta är bakgrunden till det krav på
ökad utbildningstid som reses framför
allt i fråga om reservofficerare. Man
frågar då — och det är på den punkten
jag skulle vilja göra en invändning: Varför
bryter man ut reservofficerarna i
armén och beslutar om dem nu, medan
man lämnar åtskilliga andra befälsgrupper
åt sidan? Man fattar ju icke något
beslut rörande reservofficerarna
inom marinen och inte heller inom
flygvapnet. Jo, det är helt enkelt av
praktiska skäl. Det går inte att genomföra
en så betydande förändring av utbildningstiden
m. m. som det här är
fråga om över hela linjen, utan man
måste liksom tidigare pröva sig fram.
Man får ta det ena steget efter det andra.
Hittills har man alltid vid en omläggning
av denna typ börjat inom armén
och sedan har den nya ordningen där
blivit normgivande för de andra och
mindre vapenslagen. Detta är ingalunda
någon tillfällighet. Vad som ansetts
vara ett fel i det föreliggande förslaget
är snarare det enda möjliga tillvägagångssättet.

Om man från denna utgångspunkt frågar
sig: Hur kommer det nu att bli för
reservofficerarna, kommer deras situation
att försämras på det sätt som man
har uppgivit? så kan denna fråga vara
befogad. Jag är angelägen om att betona
att deras utbildningstid kommer att
avsevärt ökas. Vi har ingen anledning

dölja att det från vissa reservofficerares
sida vid de förarbeten som föregått detta
utskottsförslag gjorts invändningar
emot den rätt väsentligt ökade utbildningstiden.
Å andra sidan står bakom
kravet på en kvalitetsförbättring — det
är inte bara departementschefen som
framfört den meningen — även arméledningen
och övriga ansvariga myndigheter.

När man inför ett missnöje från reservofficerarnas
sida har ställt frågan:
Vad anser då ni vara en skälig ökning av
utbildningstiden? har något svar icke
kunnat lämnas. Det finns inte — detta
är inte heller att begära —- en så i detalj
utarbetad och genomtänkt utbildningsplan,
vari man kunnat presentera
ett konkret förslag att ställa upp emot det
som departementschefen framlagt. Därför
har också resultatet — om man vill
fatta ett beslut nu -— måst bli att man
bör gå den väg departementschefen föreslagit.

Man kan då fråga sig: Varför har inte
avdelningen och utskottsmajoriteten velat
gå på uppskovslinjen, som här rekommenderas
av reservanterna? Om jag
får tala för mig själv — men jag tror att
vi inom avdelningen har haft samma
uppfattning — kan jag säga att vi under
alla de år som utredningsarbetet pågått
hyst det önskemålet, vid åtskilliga tillfällen
framfört även från denna plats,
att arbetet i fråga skulle påskyndas. Vi
måste komma till ett resultat, vi måste få
en sådan utbildning av reservofficerare
att den svarar mot tidens krav. När då
detta förslag äntligen ligger på bordet
har det, utifrån den grunduppfattning
vi har, varit omöjligt att ta på sitt ansvar
att säga: Det är inte så bråttom,
vi gör ingenting åt saken nu. Vi begär
nytt förslag! Reservanterna gör detta
men utan att på någon punkt, såvitt jag
kan finna, antyda i vilken riktning en
annan lösning skulle gå. Därför hänger
reservationen på denna punkt enligt
min uppfattning i luften.

Det har som sagt under diskussionen

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

här framhållits, jag minns inte av vem,
att reservofficerarna icke är nöjda. Detta
är, skulle jag vilja säga, en sanning
med sannolikt ganska stor modifikation.
Det finns reservofficerare, även ledamöter
av denna kammare, som anser att
det utskottsutlåtande som här föreligger
är tillfredsställande och att man bör
använda det som en utgångspunkt vid
bedömningen av de erfarenheter som
kommer att göras. Det är alltså inte riktigt
att reservofficerarna som kår är
missbelåtna. Snarast förhåller det sig
väl så att missnöjesyttringar kommit till
uttryck mera sporadiskt.

Reservanterna säger, att vi måste få en
sådan lösning att vi kan vara övertygade
om att rekryteringen inte avstannar.
Jag vill då fästa kammarens uppmärksamhet
på att frågan om rekryteringen
nu får ses från en något annan utgångspunkt
än tidigare. Detta har tydligen
förbigått herr Åkerström. Meningen är
ju nu att man skall försöka rekrytera
reservofficerskadern ur framför allt den
grupp av värnpliktiga officerare som visar
sig besitta den största lämpligheten.
De nya bestämmelserna kan ju, detta
gäller både förpliktelser och förmåner,
inte komma att drabba dem som redan
är reservofficerare. Dessa är så att säga
ställda utanför, och vad de har för farhågor
beträffande rekryteringen efter
genomförandet av detta beslut torde inte
kunna tillmätas större vikt än departementschefens,
armeledningens och utskottets
bedömningar. Vi för vår del hyser
inte dessa farhågor. Jag tror inte man
kan säga, att den lilla gruppen av mindre
belåtna reservofficerare bedömer saken
riktigare än vad man gjort på andra
håll.

År vi överens om att en förbättring av
utbildningen behövs — och det är ju
detta som är huvudsaken; jag noterar
med tillfredsställelse herr Fälldins uttalande
på den punkten — och så ser
litet på förmånerna, vill jag först och
främst fiista uppmärksamheten på att alla
jämförelser som gjorts och som an -

Befälsordningen vid armén m. m.

vänds som bevis för att det blir en försämring,
utgår från de förmåner reservofficerarna
hittills haft, med tjänstgöring
upp till 55 års ålder. Nu görs emellertid
en begränsning, så att tjänstgöringstiden
skall sträcka sig endast till
47 års ålder. Vid jämförelser måste man
därför se till vad reservofficerarna enligt
nuvarande ordning får fram till 47
års ålder och vad de kommer att få fram
till samma ålder enligt den nya ordningen.
Detta sätt att mäta framstår för mig
inte blott som det enda riktiga utan också
som det enda möjliga. Siffrorna i tabellen
på s. 50 i utlåtandet är tillförlitliga
— slutbeloppet utöver vad värnpliktig
officer får blir enligt nuvarande ordning
9 100 kronor och enligt den nya
ordningen 17 376 kronor.

Sedan kan man naturligtvis räkna
ihop de hittills utgående pensionerna
för tjänstgöring upp till 55 års ålder och
kapitalisera dem. Jag skall inte försöka
ange vilket belopp man då kommer fram
till, men en jämförelse med denna utgångspunkt
blir missvisande. Så länge
samordningen med ATP inte är ordnad
är det ju omöjligt att säga, om en pensionsförmån
i framtiden kommer att bli
av samma betydelse som den hittills varit.
Säkert är däremot att beloppet
17 376 kronor, av vilket en summa på
12 376 kronor är både värde- och standardbeständig,
är en betydande förmån.
Därtill kommer vad utskottet föreslagit
utöver propositionen, nämligen att
de som inte vill lyfta beloppet som engångspremie
skall kunna få ta ut det i
rater under en följd av år, vilket gör
att beskattningen kommer att drabba betydligt
lindrigare.

Över huvud taget är utskottsutlåtandet
att se som ett försök till en kompromiss
— därför har man sträckt sig så
långt i tillmötesgående som skett — jag
påminner om vad jag sade nyss att beloppet
får uttagas i rater. Huruvida de
farhågor som framförts kommer att besannas
kan varken reservofficerare eller
armeledning eller Kungl. Maj:t cl -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Befälsordningen vid armén m. m.

ler riksdagen avgöra i denna stund —
det är någonting vi får veta först när vi
sett hur det blir med rekryteringen.
Jag tror som sagt inte att det finns anledning
hysa några allvarliga farhågor,
ty förmånerna är betydande.

Jag vill till sist säga, att reservationen
lider av den svagheten, att den inte ger
minsta antydan om åt vilket håll en ny
utredning skall gå. Reservanterna säger
bara att de vill ha en utredning av en
hel råd frågor, där bara erfarenheten
kan visa, om bedömningen är riktig eller
inte — det kan ingen utredning klargöra.
Så grundligt som befälsfrågan är
utredd av olika utredningsmän såväl
militära som civila, så skulle jag vilja
se hur den utredningsman är skapad
som på förhand exakt skulle kunna säga,
hur en omläggning kommer att verka
i den ena eller andra detaljen. Den
utredning som föreslås i reservationen
är enligt min uppfattning omöjlig. Kravet
innebär att man spänner förhoppningarna
på en utredning till det orimliga.

Vad vi här bär försökt att göra är att
på grundval av Kungl. Maj:ts förslag
åstadkomma ett resonligt utlåtande, som
skulle bilda grundvalen för någon tids
experimenterande, varvid vi håller dörrarna
öppna. Skulle det inträda komplikationer
i det ena eller andra avseendet,
som man inte nu kan förutse, uppmanas
redan nu Kungl. Maj:t att ta initiativ
till de förändringar och förbättringar,
som då kan befinnas erforderliga.

Av de skäl jag här anfört måste jag,
herr talman, vidhålla, att utskottsutlåtandet
både ur försvarets och personalkårens
synpunkt är att föredra framför
reservationen, och därför ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! När jag inledningsvis berörde
reservationen, gjorde jag det i all
korthet, därför att jag ansåg att debatten
borde begränsas med hänsyn till den
långa föredragningslista vi har i dag.

Jag hänvisade också till de skäl som
reservanterna anfört, närmast bekymret
för att man med den nu föreslagna
ordningen kommer att äventyra rekryteringen.
Jag har med avsikt undvikit
att gå in på detaljer, men när herr Ståhl
nu närmast tar upp de ekonomiska förmånerna
— och det är ju dem det gäller
i samband med den utökade tjänstgöringen
— vill jag i ett avseende ge
herr Ståhl rätt, och det är när han säger,
att vederbörande reservofficerskår
självfallet inte kan ha något intresse av
dessa s. k. förmåner, utan att det måste
vara ett allmänt försvarsintresse som
ligger till grund för deras synpunkter.

Beträffande de påstådda förmånerna
vill jag emellertid påpeka att befälsutredningen
föreslagit en förlängning av
utbildningstiden med cirka fem månader.
Herr Ståhl hänvisade till att slutpremien
är 17 376 kronor. Det är ungefär
samma belopp som utgår för närvarande,
eller närmare bestämt 16 800 kronor
— visserligen vid 55 år. Men tjänstgöringen
mellan 47 och 55 år utgöres endast
av två 30-dagars perioder. I verkligheten
blir det en klar försämring.
Dessutom är i den tabell som herr Ståhl
åberopat upptaget ett belopp på 5 000
kronor, men då bör man komma ihåg
att då utgår heller inte nu tidigare utgående
löneförmåner.

Det är alltså en klar försämring jämfört
med nuvarande ordning. Dessutom
vill jag tillägga att om man går på pensionslinjen
är det, med det procenttilllägg
som finnes, en ytterligare försämring.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:770; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Stenkyrka begär -

Fredagen den 20 mäj 1960 fm.

Nr 18

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. a) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 770.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b och c

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande delar; samt 3:o)
bifall till det yrkande som under överläggningen
framställts av herr Hagberg;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Stenkyrka
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. b)
och c) i utskottets utlåtande nr 113, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

Befälsordningen vid armén m. m.

1) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Stenkyrka begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 146 ja och
55 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att tavlan markerar att jag avstod från
att rösta, men jag röstade nej.

Mom. d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i nu förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. e

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall i motsvarande
del till reservationen 1); och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. f

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. g

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten

44 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Förändringar beträffande försvarets musikorganisation

fogade reservationen 1) i denna del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. h och i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 13

Vissa anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Förändringar beträffande försvarets
musikorganisation

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
110 föreslagit riksdagen (punkt 2, s.
7—18 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
11 mars 1960) att dels besluta, att försvarets
musikorganisation skulle utformas
i enlighet med vad departementschefen
föreslagit, dels fastställa av departementschefen
förordad personalförteckning
för militärmusiken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
militärmusiken, att tillämpas tills vidare
från och med nämnda budgetår, dels
ock till Militärmusiken: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 9 800 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Äman och Söderquist

(1:618) och den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(II: 771), hemställts, att riksdagen måtte
i avvaktan på ytterligare undersökningar
avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
försvarets musikorganisation, i
vad det avsåge indragning av flygvapnets
musikkår vid F 8, samt besluta att
i enlighet härmed fastställa personalförteckning
och avlöningsstat för militärmusiken
för budgetåret 1960/61.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 618 och II: 771,

a) besluta, att försvarets musikorganisation
skulle utformas i enlighet med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
11 mars 1960 föreslagit;

b) fastställa av utskottet framlagd
personalförteckning för militärmusiken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

c) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för militärmusiken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

d) till Militärmusiken: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 9 800 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Nihlfors.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Denna punkt avser omorganisation
av försvarets musikorganisation.
I den frågan har jag och en del
andra ledamöter av denna kammare
samt herrar Åman och Söderquist i första
kammaren väckt en motion, som går
ut på att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj ds förslag att nu ändra försvarets
musikorganisation. Förslaget avser att
flygvapnets musikkår vid F 8 skulle dras
in.

Jag har avgivit en blank reservation

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

till utskottsutlåtandet och vill med några
få ord motivera varför jag yrkar bifall
till min motion trots vad som sagts från
utskottets sida.

En väsentlig sak, som bör påpekas i
detta sammanhang, är att frågan om försvarets
musikorganisation har varit aktuell
så länge. Det pågick en utredning
under tio års tid, då personalen alltså
befann sig i stor ovisshet om var man
skulle hamna och hur det hela skulle
ordnas. När sedan riksdagen år 1956
fattade beslut om den nya organisationen
medförde detta många omflyttningar av
personal. Inte minst var personalen vid
flygvapnets musikkår i Stockholm utsatt
för de besvär som är förbundna med
förflyttning. Ett par år senare skall nu
denna personal åter komma i samma
situation.

Som ett exempel på de problem, som
dyker upp vid sådana här förflyttningar,
kan jag nämna att flygvapnets chef
särskilt påpekat, att av tolv underofficerare
och furirer, som för två, tre år sedan
förflyttades till flygvapnets musikkår
i F 8, har inte mindre än sex stycken
eller hälften betalat insatser på
3 000—17 000 kronor för att klara sin
bostadsfråga. Nu kommer de uppenbarligen
i den situationen, att de måste försöka
bli av med dessa bostäder och få
tillbaka sina insatser. Vi får hoppas att
det skall lyckas, men det är inte säkert.

Jag vill också understryka att Tjänstemännens
centralorganisation i sitt remissyttrande
framhåller att frågan om
en ändring av musikorganisationen borde
kunna uppskjutas. Av allt att döma
står försvaret inför en ny period av
omdaning, och då vore det väl bättre
att i detta större sammanhang ta upp
även frågan om musikorganisationen i
stället för att bryta ut den och kanske
fatta ett delbeslut relativt i onödan.

Även om det skulle finnas många andra
saker att anföra i denna fråga, vill
jag, herr talman, begränsa mig till att
med det anförda yrka bifall till motionen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Nihlfors har givetvis
rätt däri, att dessa organisationsförändringar
innebär påfrestningar för
personalen. Det kan också bli kännbara
följder för de orter, där de indragna
musikkårerna har varit placerade. Om
man ser på hela utvecklingen, måste man
emellertid säga att det finns orter som
drabbats hårdare än Stockholm, eftersom
Stockholm ändå kommer att få behålla
sin beskärda del av de militära
musikkårerna. Med hänsyn härtill och
till nödvändigheten av att göra allt starkare
rationaliseringar och bringa ned
kostnaderna för det som inte är absolut
oundgängligt har vi inom utskottet ansett
det riktigt att följa Kungl. Maj:t.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
35) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Armén:
Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för budgetåret 1960/61 beräkna
ett förslagsanslag av 253 000 000 kronor,
hade Kungl. Maj:t i förberörda
proposition nr 110 (punkt 7, s. 42—71)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i vederbörliga personalförteckningar
för armén samt de övriga åtgärder, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit, dels bemyndiga Kungl. Maj:t

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

att med avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter
av i tillämpliga delar samma innehåll
som innefattades i de särskilda bestämmelser
som genom Kungl. Maj:ts brev
den 5 juni 1959 fastställts att lända till
efterrättelse för tillämpningen av arméns
personalförteckningar för budgetåret
1959/60, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för arméns anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att tillämpas
under budgetåret 1960/61, dels ock till
Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 246 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (1:156) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg
in. fl. (11:222), hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 239 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga personalförteckningar
för armén samt de övriga
åtgärder, som föranleddes av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11
mars 1960 föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tilllämpliga
delar samma innehåll som innefattades
i de särskilda bestämmelser
som genom Kungl. Maj:ts brev den 5
juni 1959 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av arméns
personalförteckningar för budgetåret
1959/60;

c) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för arméns anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1960/61;

d) till Armén: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 246 000 000
kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar gäller bl. a. vissa delar av
en motion som den kommunistiska
gruppen avgav vid riksdagens början.
Denna motion utgjorde i sin tur ett viktigt
avsnitt av vårt alternativ till regeringens
budgetförslag och skatteprinciper.
Enligt vår mening är det nämligen
omöjligt att genomföra en rättvisare
skattepolitik utan att också ta itu med
de orimliga rustningskostnaderna. Vårt
förslag innehöll två huvudpunkter. För
det första ville vi att man skulle ersätta
omsättningsskatten med ett system
som lade större kostnader på bolagen
och andra objekt inom de högre inkomstklasserna.
För det andra önskade
vi — det är detta som det här handlar
om — att man skulle genomföra en
sänkning av statsskatten för de mindre
inkomsttagarna med i runt tal 617
miljoner kronor genom att pruta ned
rustningskostnaderna med motsvarande
summa.

Efter alla de debatter, som förekommit
i riksdagen sedan vi väckte vår motion,
anser jag för min del ytterligare
styrkt att det inte finns någon annan, i
varje fall inte demokratisk, väg att lösa
skattefrågan. Dess bättre har ju synpunkter
av detta slag numera frammanat
en mycket omfattande folkopinion, som
också sätter spår i utskottsförslag och
motioner och som t. o. m. förmått försvarsministern
att åtminstone i viss
mån rucka på sin tidigare inställning.
I det sistnämnda fallet tänker jag särskilt
på det förhållandet att vi äntligen
har fått en särskild kommission
som skall ingripa mot slöseriet på militärt
håll och en utredning som skall
ompröva 1958 års försvarsöverenskommelse.
Även många av försvarsminis -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

terns partivänner uppträder numera
öppet, även i riksdagen, på samma sida
som vi när det gäller spörsmål som har
avgörande betydelse för bedömningen
av försvarsfrågan. Jag erinrar om den
reservation som socialdemokrater i
statsutskottet för en tid sedan avgav
rörande försvarets inriktning och organisation,
och det finns flera liknande
exempel. De borgerliga tidningarna har
försökt trösta sig med att vid riksdagsvoteringarna
om dessa saker har det
bara varit ett par tiotal socialdemokrater
som motsatt sig regeringens linje,
men det är nog en klen tröst för de
borgerliga propagandisterna. Faktum
är nämligen att utanför riksdagen finns
det en tilltagande opinion mot de odrägliga
skatterna, som ju främst beror på
slöseriet och överdimensioneringen då
det gäller militärapparaten. Ett steg i
rätt riktning tar också regeringen i
fråga om en del anslagsfrågor, som vi
nu behandlar. Jämfört med den situation,
som förelåg när vi väckte vår motion
i början av riksdagen, har nu avlöningskontot
för armén prutats ned
med i runt tal 7 miljoner kronor. Det
är mer än halva vägen i den riktning,
som kommunisterna har föreslagit. Vi
anser, att riksdagen borde gå också den
andra hälften av vägen.

En av de stora poster, som det nu
står strid om, är en direkt följd av de
nya principerna i 1958 års försvarsöverenskommelse,
nämligen de 60 miljoner
kronor som försvarsmakten skall
ha som kompensation för prishöjningar,
tydligen oavsett om det blir sådana
eller inte. För att karakterisera denna
del av miljonrullningen till militären
är det tillräckligt att erinra om vad
försvarsministern själv sagt, nämligen
att det kanske räcker med 40 miljoner
kronor men att han ändå föreslår 60
miljoner! över huvud taget är motiveringarna
på åtskilliga av de punkter,
som vi behandlar, av liknande typ. Det
kanske blir så eller så, resonerar man,
men för säkerhets skull hugger man till

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

a mycket kraftigt utan att kunna ge någa
ra exakta besked om det verkliga läget,
r I stor utsträckning återfaller man på
a de bemyndiganden, som regeringen har
a fått. Man menar, att den eller den sai
ken kan ordnas av regeringen själv och
v av de militära myndigheterna i kraft
i- av de bemyndiganden som regeringen
e har. Det är vår mening, att dessa ber
myndiganden ger regeringen tillräckliga
möjligheter att i stället ordna fört
svaret inom den begränsade ram, som
vi har föreslagit, om bara viljan finns
:, och man inte i alltför hög grad låter
e militärledningen bestämma,
i Herr talman! Jag vill i första hand
s yrka bifall till motionen nr 222 på den
punkt vi nu behandlar. Jag kommer
å sedan att på andra punkter med samma
i motivering som jag nu angivit yrka bii
fall till andra delar av den kommunisi
tiska motionen,
i

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls ta
upp något yvigt resonemang med herr
1 Holmberg och kommunisterna på denna
t punkt. Jag vill bara konstatera, att det
, för dem är en hopplös uppgift att här
i runda till och klumpa ihop vissa sumi
mor, som de anser vara rimliga eller
som de behöver för sitt s. k. alternativ,
i och så säga: »Detta vill vi göra.» Om
; riksdagen skulle följa kommunisternas
linje, skulle det gå ut över personalen
och ingenting annat. Jag vet inte, om
kommunisterna har tänkt sig in i det;
det är personalen som drabbas.

Jag vill ge herr Holmberg ett erkännande
på en punkt, nämligen att han
inte räknade kommunisterna till godo
den sänkning som faktiskt har inträtt
beträffande denna post. Den är ett resultat
av 1958 års försvarsbeslut, som
kommunisterna i stället energiskt har
bekämpat.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman!Är det något soin är summariskt
och »hopklumpat» — som herr

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Marinen: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

Ståhl säger —- är det åtskilliga av
punkterna i detta betänkande. Jag upprepar
det exempel som jag redan har
anfört med de 60 miljoner kronorna,
som skall anvisas för att möta eventuella
kostnadsstegringar. Förslaget har
varit så uppseendeväckande orimligt, att
även ledaren för ett borgerligt parti,
herr Hedlund, i fjol yrkade avslag på
hela detta belopp. Det är ingen tvekan
om att det är precis så orimligt, som
försvarsministern själv har påvisat genom
att säga: Det kanske räcker med
40 miljoner kronor, men vi vill i alla
fall ha 60 miljoner.

Yad sedan gäller nedprutningen av det
anslag, som nu är aktuellt, finns det väl
många samverkande orsaker därtill. Jag
tror, att den allra främsta är den starkt
tilltagande opinionen för att begränsa
rustningskostnaderna över huvud taget.
Som jag tidigare nämnt, har man i varje
fall prutat 7 miljoner kronor. Jag tycker,
att man också borde ta de övriga
6 å 7 miljonerna, som vi har föreslagit.
Det är ingen orimlighet.

Herr Ståhl hävdar, att denna besparing
kommer att gå ut över personalen.
Om man skall begränsa rustningskostnaderna
på det sätt som vi föreslagit,
måste det självfallet krävas mindre personal,
men det är väl ingenting främmande
för dem, som föreslår besparingsåtgärder
av olika slag, att det måste bli en sådan
begränsning. Vi har redan tidigare
från kommunistiskt håll kritiserat de åtgärder,
som nu föreslås i fråga om den
nya befälsordningen, som tydligen kommer
att innebära en kraftig utökning av
försvarsmakten utan att denna motsvaras
av en förbättring av effektiviteten.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Holmberg vill inte
diskutera denna punkt nr 7. Han börjar
helt plötsligt tala om det belopp som
skall användas som kompensation för
prisstegringar, och sedan går han över
till att resonera om kostnader i allmänhet.
Punkt 7, som vi här har uppe till

behandling, handlar om avlöningar till
aktiv personal m. fl., d. v. s. till fast
anställd personal. Det är väl inte meningen,
att man godtyckligt skall kunna
behandla den hur som helst. Den är anställd
med samma rättigheter som alla
andra statstjänare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
i motsvarande del till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Marinen: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
69) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Marinen: Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för budgetåret 1960/61 beräkna
ett förslagsanslag av 93 500 000 kronor,
hade Kungl. Maj:t i förberörda proposition
nr 110 (punkt 9, s. 72—102) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar för
marinen, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att med avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter
av i tillämpliga delar samma
innehåll som innefattades i de särskilda
bestämmelser som genom Kungl.
Maj:ts brev den 5 juni 1959 fastställts
att lända till efterrättelse för tillämpningen
av marinens personalförteckningar
för budgetåret 1959/60, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i avseende å

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

staterna för militära och civilmilitära
kårer vid marinen vidtaga av departementschefen
förordade provisoriska åtgärder,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för marinens
anslag till avlöningar till aktiv
personal m. fl., att tillämpas under budgetåret
1960/61, dels ock till Marinen:
Avlöningar till aktiv personal m. fl. för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 93 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 156 av herrar
Öhman och Helmer Persson samt II: 222
av herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 90 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga personalförteckningar
för marinen som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1960 föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tilllämpliga
delar samma innehåll som innefattades
i de särskilda bestämmelser
som genom Kungl. Maj :ts brev den 5
juni 1959 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av marinens
personalförteckningar för budgetåret
1959/60;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i avseende
å staterna för militära och civilmilitära
kårer vid marinen vidtaga provisoriska
åtgärder i enlighet med vad
departementschefen i förberörda statsrådsprotokoll
förordat;

d) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för marinens anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1960/61;

e) till Marinen: Avlöningar till aktiv
personal in. fl. för budgetåret 1960/61

anvisa ett förslagsanslag av 93 000 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag tidigare har sagt hemställer jag
om bifall till motion nr 222 i denna
kammare.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 10

Flygvapnet: Avlöningar till aktiv
personal m. fl.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
95) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för budgetåret 1960/61 beräkna
ett förslagsanslag av 122 000 000
kronor, hade Kungl. Maj:t i förberörda
proposition nr 110 (punkt 10, s. 102—
137) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar för
flygvapnet, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att med avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter
av i tillämpliga delar samma innehåll
som innefattades i de särskilda bestämmelser
som genom Kungl. Maj:ts brev
den 5 juni 1959 fastställts att lända till
efterrättelse för tillämpningen av flygvapnets
personalförteckningar för budgetåret
1959/60, dels godkänna av departementschefen
förordad avlönings -

4 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot — Reglering av prisstegringar

stat för flygvapnets anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att tillämpas
under budgetåret 1960/61, dels ock
till Flygvapnet: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 121 800 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga personalförteckningar
för flygvapnet som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1960 föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
avseende på personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tilllämpliga
delar samma innehåll som innefattades
i de särskilda bestämmelser
som genom Kungl. Maj:ts brev den 5
juni 1959 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av flygvapnets
personalförteckningar för budgetåret
1959/60;

c) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för flygvapnets anslag till
avlöningar till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1960/61;

d) till Flygvapnet: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
121 800 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 222 i denna kammare.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
i motsvarande del till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 11

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot

Efter punktens föredragning anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
jag har fogat till denna punkt har ingalunda
sin grund i att jag har något att
invända emot den förbättring av familjebidragen
som de två miljonerna
kronor är avsedda för, inte heller att
jag ogillar den förkortade tjänstgöringstid
varigenom man inbesparat en miljon
kronor. Min reservation har sin grund
i att jag icke anser det rimligt att ett
belopp som hänför sig till familjebidragen
skall kompenseras med en prutning
på anslaget till anskaffning av luftförsvarsrobot.
Eftersom ändringen av
familjebidragsbeloppen sammanhänger
med kostnadsfördyringar och prisstegringar
borde detta belopp ha reglerats
under punkt 12 som just gäller prisstegringar.
Jag hoppas det önskemålet skall
bli tillgodosett ett kommande år.

Jag har för närvarande inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Reglering av prisstegringar

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
194) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Reglering av prisstegringar för budget -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Vidgning av direktiven för 1959 års besparingsutredning för försvaret

året 1960/61 beräkna ett anslag av
60 000 000 kronor, hade Kungl. Maj:t i
förberörda proposition nr 110 (punkt
12, s. 140—145) föreslagit riksdagen att
dels godkänna att av departementschefen
angivna riktlinjer finge ligga till
grund för prisreglering av anslagen under
fjärde huvudtiteln under nämnda
budgetår, dels ock till Reglering av prisstegringar
för samma budgetår anvisa
ett anslag av 60 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 156 av herrar
öhman och Helmer Persson samt II: 222
av herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag
på 60 000 000 kronor till reglering av
prisstegringar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna att av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1960 angivna
riktlinjer finge ligga till grund för prisreglering
av anslagen under fjärde huvudtiteln
under budgetåret 1960/61;

b) till Reglering av prisstegringar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
60 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 222 i denna kammare.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Vidgning av direktiven för 1959 års
besparingsutredning för försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

116, i anledning av väckta motioner om
viss vidgning av direktiven för 1959 års
besparingsutredning för försvaret.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vi har i en motion föreslagit
att man skulle organisera förslagsverksamhet
inom försvaret och
även införa ett premiesystem för att
uppmuntra manskap och befäl att finna
rationaliseringsmetoder och besparingsobjekt
inom försvaret. Jag har utgått
ifrån att försvarsministern är intresserad
av saken, och när nu utskottets
utlåtande faktiskt har samma andemening
som i vår motion har jag ingen
anledning att framföra något speciellt
yrkande. Utskottet förklarar att huruvida
önskvärd intensifiering kan åstadkommas
genom att införa ett sådant
premiesystem är en fråga som 1959 års
besparingsutredning för försvaret bör
bedöma inom ramen för sina direktiv.
Detta är ju allt vad vi önskar nu skall
ske. Att utskottet sedan hemställer att
vår motion inte skall föranleda någon
åtgärd är egentligen en inkonsekvens
av utskottet.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

117, i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Stiftskansliernas organisation m. m.

ställningar angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa
yrkesämnen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Stiftskansliernas organisation m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stiftskansliernas organisation
m. m., i vad propositionen avser
förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m., jämte väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Vår motion nr 737 i
denna kammare, som väckts i anslutning
till proposition nr 101 av ett stort
antal medlemmar av riksdagens kristna
grupp och ledamöter från samtliga fyra
partier, avser att ge den vid Sköndalsinstitutet
bedrivna utbildningsverksamheten
ett stöd. Det är så riktigt vad
statsutskottet skriver i sitt synnerligen
välvilliga utlåtande nr 118 s. 26, att
den vid Sköndalsinstitutet bedrivna utbildningsverksamheten
är till stort gagn
för det kyrkliga arbetet liksom för olika
grenar av socialvården. Utskottet uttalar
som sin mening, att institutet är
värt allt det stöd, som kan ges. Trots
detta vågar utskottet sig inte på att tillstyrka
något direkt anslag ur kyrkofonden
men förutsätter — och detta vill
jag gärna understryka — att departementschefen
vid kommande avvägning
mellan framställningar om bidrag ur
denna fond också uppmärksammar utbildningen
vid Sköndalsinstitutet.

Det kan hör nämnas att institutet i
år har 157 elever, vilka kommer att efter
avlagd examen arbeta dels inom det
kyrkliga församlingsarbetet och dels
inom den borgerligt-kommunala socialvården.
Sköndalsinstitutet, som är en

fri stiftelse med cirka 3 000 medlemmar
landet runt, är angeläget i behov av
ekonomiskt stöd, då verksamheten under
de senaste åren gått med stort underskott.
Under 1959 var underskottet
129 000 kronor. För att institutet skall
kunna fortsätta sin samhällsgagneliga
verksamhet är ett ekonomiskt stöd i
någon form oundgängligen nödvändigt.

Några direkta anslag erhåller inte institutet
utan endast kollektmedel och
frivilliga gåvor från enskilda och församlingar.
Eleverna har emellertid numera
rätt till statliga lån — de uppgick
föregående år till cirka 200 000 kronor
— samt till stipendier. Dessa medel tillfaller
eleverna för deras kostnader för
inackorderingen på institutet.

Det synes mig som om statsbidrag till
lärarlönerna vid detta institut vore en
naturlig sak, och detta skulle vara en
synnerligen god hjälp. Statsutskottet
har i sitt utlåtande sammankopplat detta
med frågan om diakoniens ställning
och inorganisering i svenska kyrkan,
vilken fråga varit föremål för upprepade
motioner i kyrkomötet. Vid 1951 års
kyrkomöte väckte nuvarande ärkebiskopen
motion i ärendet. Denna remitterades
till kyrkomötets utredningsnämnd,
vars betänkande behandlades
vid 1953 års kyrkomöte. Detta beslöt då
i enlighet med utskottets förslag att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels
att diakonianstalterna skulle erhålla anslag
ur kyrkofonden till avlöning och
pensionering av vid anstalterna anställda
präster — det skulle här röra sig
om rektor och studierektor — dels att
frågan om diakoniens infogande i kyrkan
skulle bli föremål för snar utredning.

Till detta är att säga, att denna utredning
inte ens är tillsatt. Frågan ligger
hos Kungl. Maj:t. Att sammankoppla
frågan om statsbidrag till lärarlöner
med en stor utredning, som kanske inte
ger något resultat på ett tiotal år ännu,
är enligt min mening ogörligt. Medan
gräset gror dör kon, heter det i ett gam -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

malt ordspråk. Och om institutet inte
får snar ekonomisk hjälp, måste utbildningen
inskränkas och andra samhällets
institutioner överta en del av densamma.

För mig synes det som om följande
väg skulle vara framkomlig:

1. Enligt kyrkomötets hemställan
skulle Kungl. Maj:t kunna föreslå anslag
ur kyrkofonden till de två anställda
prästernas avlöning.

2. Enligt statsutskottets förslag skulle
kyrkofondsmedel kunna utgå åtminstone
till en av utbildningslinjerna, nämligen
den kyrkomusikaliska, vid vilken
kyrkokantorer utbildas.

3. För lärarlönerna vid de tre övriga
fyraåriga linjerna — det rör sig om en
summa av 200 000 kronor — borde
statsbidrag utgå.

Den sociala linjen exempelvis har en
utbildning, jämförlig med socialpolitiska
institutets. Församlingslinjen utbildar
ungdomsledare och andra församlingsarbetare.
Den kyrkokamerala
linjen slutligen utbildar kyrkligt administrativ
personal. Beträffande den sistnämnda
bör framhållas, att av kyrkokameral
personal finns det f. n. ett
stort behov, och detta växer när den
nya pastoratsindelningen genomförts.
Sköndalsinstitutet är också ensamt om
denna utbildning, och arbetsmarknadsstyrelsen
har framhållit, att någon ytterligare
utbildning utöver denna inte
är påkallad.

Mig synes det alltså vara möjligt att
på angivna vägar och med stöd av kyrkomötets
respektive statsutskottets uttalanden
kunna bisträcka Sköndalsinstitutet
med ekonomisk hjälp. Jag har således
f. n. intet annat yrkande än bifall
till statsutskottets utlåtande men
vill därjämte varmt vädja till ecklesiastikministern
att försöka på angivet sätt
finna vägar till stöd åt Sköndalsinstitutets
behjärtansvärda och samhällsgagneliga
verksamhet.

I detta anförande instämde herrar
Iiimmerfors (fp), Nilsson i Eönsboda

Stiftskansliernas organisation m. m.

(fp), Gustafsson i Borås (fp) och Antby
(fp), fru Wallerius-Gunne (h) och fru
Boman (h) samt herrar Gustafsson i
Bogla (s) och Hallén (s).

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Som medmotionär i
motion nr 742 ber jag att få ta kammarens
tid i anspråk några minuter. Vi
har i denna motion föreslagit att stiftsnotarietjänsterna
i Västerås och Strängnäs
i likhet med alla övriga, tidigare
i Ao 21 placerade dylika tjänster, måtte
uppflyttas till lönegrad 23.

Vi har försökt att göra en objektiv
och rättvisande bedömning av arbetsbelastningen
för juristpersonalen inom
samtliga stiftskanslier och därvid kommit
fram till att befattningarna i Västerås
och Strängnäs troligen hör till
dem som har den tyngsta arbetsbördan.
I detta sammanhang vill jag nämna, att
den tabell, belysande omfattningen av
vissa arbetsuppgifter, som redovisats i
stiftskansliutredningens betänkande på
s. 74, tyvärr blivit felaktig vad Västerås
beträffar, på grund av att ärendena
redovisats på olika sätt, beroende på
ett missförstånd från en befattningshavare
i Västerås. Så har t. ex. siffrorna
för stiftsnämndens inkomstposter upptagits
till 80 i stället för rätteligen 303.
Beträffande utgiftsposterna kan nämnas
att dessa upptagits till 491 i stället
för den riktiga siffran 806. Ser vi vidare
på stiftsnämndens inkomstverifikationer,
skall dessa vara 53 i stället
för 38 och utgiftsverifikationerna 919
i stället för 350 o. s. v.

Självfallet måste dessa alldeles för
låga siffror ha givit stiftskansliutredningen
en felaktig uppfattning om arbetsbelastningen.
Utredningen har i alla
fall föreslagit att stiftskanslierna i
Strängnäs, Västerås, Karlstad, Härnösand
och Luleå skall hänföras till samma
grupp vad arbetsbelastning beträffar.
I Luleå är notarietjänsten redan
tidigare placerad i 23 lönegraden, och
för Karlstad och Härnösand föreslås nu

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m.

i propositionen en uppflyttning, liksom
för Skara som tillhör en annan grupp,
men däremot inte för Västerås och
Strängnäs.

Att döma av utskottsutlåtandet har
utskottet inte närmare tagit upp motionen
till saklig prövning utan säger endast,
att utskottet finner det framlagda
förslaget bygga på ingående beräkningar
av arbetsbördan hos de olika stiftskanslierna
samt vidare att departementschefens
förslag ur personalsynpunkt
ställer sig förmånligare än utredningens
förslag.

Detta kan vara riktigt beträffande övriga
stiftskanslier men absolut inte vad
beträffar Västerås och Strängnäs. Den
ökning av arbetsbördan för juristpersonalen
som blir följden av indragningarna
och som föranlett uppflyttning i
lönegradsplacering på annat håll, är
lika stor i Västerås och Strängnäs och
bör precis lika mycket vara värd beaktande
där.

I utlåtandet sägs att vederbörande
personalorganisationer inte har haft
någon erinran mot föreslagen lönegradsplacering.
Till detta vill jag säga
att de båda befattningshavare, som här
är aktuella, icke tillhör någon fackorganisation
och alltså inte haft någon som
vid förhandlingarna har bevakat deras
intressen.

Inom de båda domkapitlen är förvåningen
och besvikelsen mycket stor.
Man anser förslaget innebära en allvarlig
och helt oberättigad och orättvis
nedvärdering av deras stiftskansliers arbetsuppgifter
och ansvar.

Jag delar deras uppfattning att en
orättvisa blivit begången och förstår att
vederbörande befattningshavare är upprörda.
Jag vill dock samtidigt understryka
att jag anser, att orsaken till
denna orättvisa främst bör sökas i en
del samverkande olyckliga omständigheter,
där man på intet sätt kan rikta
någon kritik mot departementschefen.

Herr talman! Det lönar sig inte att
här ställa något yrkande, men jag vill

i stället till ecklesiastikministern rikta
en vädjan att uppmärksamma och snarast
ompröva denna fråga.

Häri instämde herr Hammar (fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 18

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda, och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet

m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
164, s. 389—399 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. m. för budgetåret

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m.

1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(11:317), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte till
Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet

in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Skolöverstyrelsen: Försökverksamhet
m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort föreslå
oförändrad anslagstilldelning under
förevarande punkt samt förty hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet in. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Från högerpartiet har
till årets riksdag avlämnats en motion i
skolfrågor, vari de principiella riktlinjerna
för de närmaste årens skolpolitik
dragits upp. I denna motion, som inte
kommer att behandlas förrän vid höstriksdagen,
hänvisas till att försöksverksamhet
numera har införts i allt flera
skoldistrikt, något som skett i ett hastigt
tempo, samt att, då tidpunkten nu
är inne för ett bedömande efter hittills

vunna erfarenheter av resultatet av
verksamheten, man mera allmänt tycks
vilja rekommendera att, där så är möjligt,
enhetsskolan införes i landet i dess
helhet från och med år 1962. Med hänsyn
till att det inte går att för närvarande
utvinna nya resultat från hittills
befintliga försöksområden har man ansett
att en uppräkning av anslaget till
försöksverksamhet inte bör ske utan att
här skulle kunna sparas en slant på
600 000 kronor för nästa budgetår.

Jag är väl medveten om att det eventuellt
kan sägas, att det inte går att komma
så mycket längre just nu med en försöksverksamhet
av det slag och med
den utformning som har förekommit
under tidigare år. Men det finns andra
områden där det behöver ske en försöksverksamhet,
och då bör man för
denna ta i anspråk de medel, som tidigare
har ställts till skolöverstyrelsens
förfogande för försöksverksamhet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid punkt 1
av statsutskottets utlåtande nr 121 fogade
reservationen av herr Kaijser m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den föreliggande högerreservationen
innebär en anslutning till
den famösa motionen nr 259 i första
kammaren, som innehåller en lång rad
schablonartade krav på minskning av
anslag och inte ger någon verklig analys
eller saklig motivering för sänkningarna.
Den begränsning av försöksanslaget,
som de fakto relativt sett skedde
förra året, har vållat skolöverstyrelsen
mycket stora svårigheter, vilket framgår
av redogörelsen i statsverkspropositionen
på denna punkt. Det finns väl
anledning att inte upprepa vad som
hände i det fallet.

Nu har högern nyss genom herr Nilsson
i Göingegården förklarat att det är
meningslöst med en fortsatt utvidgning
av försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola. Det står i motionen, att

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m.

denna försöksverksamhet inte har givit
något underlag för en bedömning
av skolans framtida organisation. Detta
torde vara ett överord. I själva verket
har den tioåriga försöksverksamheten
givit en rad fasta hållpunkter för den
definitiva utformningen av den obligatoriska
skolan.

Nu påpekar herr Nilsson i Göingegården,
att det skulle vara önskvärt med
en viss omläggning av försöksverksamheten.
Något sådant förefaller i varje
fall mig vara rätt meningslöst så här i
försöksverksamhetens slutskede. Redan
under det läsår som kommer skall 1957
års skolberedning vara färdig med sitt
ståndpunktstagande. Det kan därför inte,
som jag sade, vara påkallat med någon
omläggning av försöksverksamheten
i sista ögonblicket.

Det är i själva verket här fråga om en
helt annan sak. Vad som pågår är ett
successivt genomförande av enhetsskolan.
Allt fler kommuner går över till enhetsskolesystem.
Det kan man göra utan
att förslaget om den kommande omorganisationen
behöver komma i ett sämre
läge vid 1962 års riksdag. Den pågående
utredningen befattar sig med timoch
kursplaner och med differentieringsproblemet
på enhetsskolans högstadium.
Men det är inte på något sätt
avsett, att detta utredningsarbete skall
rubba grundvalarna för själva enhetsskoleorganisationen.
Under sådana förhållanden
finns det ingen anledning att
förhindra en successiv övergång till enhetsskolesystemet.
En sådan övergång
motsvarar i själva verket kommunernas
behov av att få sitt skolväsende rationellt
ordnat. Det behovet har varit så
starkt, att den s. k. försöksverksamheten
därigenom har utvecklats explosionsartat.
Vi behöver därför inte på 60-talet
få den stockning, som skulle ha kunnat
befaras, om alla distrikten på en gång
ginge över till enhetsskolesystem.

Under dessa förhållanden finner jag,
att högerförslaget om en minskning av
anslaget är opåkallat. Jag ber därför,

herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen av
herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 166
ja och 44 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 122, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola
i Härnösand m. in.,

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik
vid lasarettet i Lund, och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 120 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer
för en utflyttning av viss statlig verksamhet
från Stockholms-området som i
statsrådsprotokollet förordats.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes:

I propositionen redovisas vissa förslag
som lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet avgivit angående
utflyttning av statliga institutioner
från Stockholm. I anslutning härtill
hemställes om riksdagens godkännande
av riktlinjer för utflyttning av viss
statlig verksamhet från Stockholms-området,
innebärande bl. a. — utöver i
särskild proposition föreslagen utflyttning
av fjärde militärbefälsstaben till
Strängnäs — förflyttning av arméns intendenturförråd
i Stockholm till Filipstad,
av ledningsorganen vid Marinkommando
Ost till Västerhaninge, av
Stockholms tygstations signalverkstad i
Sundbyberg till Borås, Jönköping eller

Växjö samt av statens centrala frökontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt
till ort i Mellansverige. Däremot
anses Österbygdens vattendomstol inte
böra förflyttas. Inte heller föreslås tills
vidare någon ändrad lokalisering av
sparbanksinspektionen. Det anses vidare
böra ankomma på Aktiebolaget Tipstjänst
och Svenska penninglotteriet aktiebolag
att efter ytterligare utredning
besluta om lokaliseringen av dessa båda
företag. Vid en utflyttning även av dessa
skulle genom förslagen i propositionen
i runt tal 1 200 arbetstillfällen tillföras
orter utanför Stockholms-området.

En särskild personaldelegation föreslås
för handläggning av vissa i samband
med omlokaliseringarna uppkommande
personalproblem.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels en motion i andra kammaren av
herrar Nilsson i Gävle och Holmberg
(II: 792), i vilken motion hemställts att
riksdagen med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 120 för sin del
mätte besluta, dels att utflyttning av
viss statlig verksamhet från Stockholms-området
även måtte gälla österbygdens
vattendomstol, varvid Gävle
borde anses som lämplig lokaliseringsort,
dels att riksdagen som sin mening
uttalade att Svenska penninglotteriet aktiebolag
borde utflytta från Stockholmsområdet
till Gävle, som varande den
lämpligaste lokaliseringsorten;

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herrar
Yngve Nilsson och Arvidson (1:647)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Bästekille och Nilsson
i Svalöv (II: 798), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att statens
växtskyddsanstalt borde förläggas till
ort i södra Sverige;

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:646) och
den andra inom andra kammaren av

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner n*. m.

herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 799),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 120 måtte dels uttala sig för en utflyttning
från Stockholms-området enligt
lokaliseringsutredningens förslag av
försvarets fabriksstyrelse till Eskilstuna
och österbygdens vattendomstol till
Gävle, dels ock såsom sin mening ge till
känna att Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag, enligt
vad som visats genom lokaliseringsutredningens
undersökningar och de avgivna
remissutlåtandena, borde kunna
utflyttas från Stockholms-området och
att de fortsatta undersökningarna av
teknisk natur borde bedrivas med största
skyndsamhet;

dels ock en motion i andra kammaren
av herr Nihlfors (II: 800), i vilken motion
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 120
måtte besluta att avslå förslaget att nu
ta ställning till frågan om en bortflyttning
från Stockholms-området av statens
centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:646 och 11:799
samt motionen 11:792, samtliga motioner
såvitt de avsåge frågan om en utflyttning
av österbygdens vattendomstol,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

II. att motionen 11:792, såvitt densamma
avsåge utflyttning av Svenska
penninglotteriet aktiebolag till Gävle,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 646 och II: 799,
såvitt de avsåge utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna 1:647 och 11:798
samt motionen II: 800 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 646 och II: 799, såvitt de
avsåge uttalanden om att Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska penninglotteriet

aktiebolag borde kunna utflyttas från
Stockholms-området och att de fortsatta
undersökningarna av teknisk natur borde
bedrivas med största skyndsamhet,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet härom anfört;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna de riktlinjer
för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholms-området,
som i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 25 mars 1960 förordats.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat:

I fråga om ny lokaliseringsort förutsätter
departementschefen — under
framhållande att statsmakterna i avvaktan
på vissa undersökningar rörande
bl. a. eventuell omorganisation av den
regionala verksamheten inte bör binda
sig för någon viss lokaliseringsort — att
anstalterna kommer att förläggas till ort
i Mellansverige. Undersökningar i nyss
angivet hänseende — innefattande uppdrag
att avge förslag rörande ny förläggningsort
för anstalterna — har numera
igångsatts genom en av chefen för
jordbruksdepartementet den 13 april
1960 tillsatt utredning. I frågans nuvarande
läge är utskottet — som på förevarande
punkt samrått med jordbruksutskottet
— inte berett att tillstyrka det
i motionerna I: 647 och II: 798 framställda
yrkandet, vilket avser att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att växtskyddsanstalten bör förläggas
till ort i södra Sverige.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utflyttning av Österbygdens
vattendomstol av herrar Pålsson,
Sundin, Svensson i Stenkyrka och
Gustafsson i Kårbv, vilka ansett att utskottet
bort under I. hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 646 och II: 799 samt motionen II: 792,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
uttala sig för en utflyttning från Stockholmsområdet
av österbygdens vattendomstol
till Gävle;

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen ar vissa statliga institutioner m. m.

2) beträffande utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse av herrar Påhson,
Sundin, Åkerström, Svensson i Stenkyrka
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett
att utskottet bort under III. hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 646 och II: 799, såvitt
nu vore i fråga, uttala sig för en utflyttning
från Stockholms-området av försvarets
fabriksstyrelse;

3) beträffande utflyttning av statens
centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt av herrar Nihlfors
och Bohman, vilka ansett att utskottet
bort under IV. hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 800
samt med avslag å motionerna I: 647
och 11:798, besluta att icke nu taga
ställning till frågan om en utflyttning
från Stockholms-området av statens
centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt;

4) beträffande riktlinjerna för en utflyttning
av viss statlig verksamhet från
Stockholms-området

a) av herrar Pålsson, Sundin, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 1) betecknade reservationen
ansett att utskottet under VI. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag, godkänna de
riktlinjer för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholms-området,
som i statsrådsprotokollet över ffnansärenden
för den 25 mars 1960 förordats,
dock med den modifikation
som följde av vad reservanterna under
I. hemställt;

b) av herrar Pålsson, Sundin, Åkerström,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Kårby, vilka under förutsättning
av bifall till den med 2) betecknade
reservationen ansett att utskottet
under VI. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, godkänna de riktlinjer för en
utflyttning av viss statlig verksamhet
från Stockholms-området, som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för

den 25 mars 1960 förordats, dock med
den modifikation som följde av vad
reservanterna under III. hemställt;

c) av herrar Nihlfors och Bohman,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 3) betecknade reservationen
ansett att utskottet under VI. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, godkänna de
riktlinjer för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholms-området,
som i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 25 mars 1960
förordats, dock med den modifikation
som följde av vad reservanterna under
IV. hemställt;

5) av herr Birger Andersson,

6) av fru Wallentheim,

7) av herr Staxäng och

8) av herr Johansson i Norrköping,

de fyra sistnämnda reservationerna

utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som motionär
jag i anslutning till statsutskottets utlåtande
nr 127 vill säga några ord.

Lokaliseringsutredningens av många
värderade och kanske av ännu fler föraktade
och begabbade arbete börjar nu
komma under riksdagens ögon och
dom. I Kungl. Maj:ts proposition nr 120
redogöres för utredningens direktiv och
den allmänna uppläggningen av arbetet,
och en redovisning sker av hittillsvarande
arbetsresultat så långt de har nått
offentligheten.

I vår motion nr 799 tar vi bl. a. fasta
på möjligheten att flytta försvarets fabriksstyrelse
från Stockholms-området.
Kungl. Maj :t hävdar i propositionen, att
med hänsyn till fabriksverkets karaktär
och verksamhet bör något positivt ställningstagande
nu inte ske. Ståndpunkt i
frågan bör man ta först, heter det, i
samband med framtida överväganden
om utflyttning av större statliga förvalt -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

ningsenheter, som möjligen kan tänkas
i samband med tillskapandet av ett centralt
förvaltningscentrum utanför Stockholm.
Utredningen arbetar enligt direktiven
med att undersöka möjligheten av
ett eller flera sådana centra och därmed
sammanhängande ekonomiska
spörsmål. Statsutskottet ansluter sig till
detta synsätt och avstyrker på dessa
grunder motion nr 799 i den del som
berör denna fråga.

Jag vill helt kort nämna, att lokaliseringsutredningens
förslag om att flytta
försvarets fabriksstyrelse från Stockholms-området
till exempelvis Eskilstuna
har tvättats i en hel del instanser,
d. v. s. 32 stycken. Av dessa tillstyrker
24, tre avstyrker och fyra är tveksamma.
Man kan nog säga, att de som avstyrker
synes göra det efter en viss
princip, ty de avstyrker nära nog alla
förslag till utflyttning.

Herr talman! Alla militära myndigheter,
som hörts över betänkandet, har
förklarat att de inte har någon erinran
emot utflyttningsförslaget. Tidigare har
man inom försvarsstaben bedömt saken
så, att fabriksstyrelsen tillhör den kategori
av myndigheter, som borde behandlas
i ett sammanhang med andra
militära staber och förvaltningar. De
undersökningar som gjorts och de militära
förvaltningsorganens uttalanden i
denna fråga visar dock att fabriksstyrelsen
mycket väl kan flyttas oberoende
av om övriga statliga, civila och militära
myndigheter flyttar eller inte.
Överbefälhavaren, som haft frågan på
remiss, har heller ingenting att erinra
mot en förflyttning. Alla försvarsgrenscheferna
och de militära förvaltningsorganen
biträder också förslaget.

Visst kan man här ha delade meningar,
och skäl kan vägas mot skäl, men
oss synes att den verkställda undersökningen
ger ganska starka belägg för en
utflyttning utan att avvakta ställningstagandet
till andra civila eller militära
myndigheters lokalisering. Vi anser att
det ur beredskapssynpunkt vore klokt

att ett uttalande redan nu gjordes till
förmån för en utflyttning.

Svårigheterna när en institution skall
flyttas från en plats till en annan — och
det gäller inte minst när den skall flytta
från Stockholm, denna syndiga och
brottsliga men så vackra stad — anmäler
sig genast och kan trädas upp som
smultron på strå. Remissinstanserna
har, som jag refererat, noga redovisat
dessa svårigheter i fråga om försvarets
fabriksstyrelse, men de har ändå bifallit
flyttningsförslaget. Man har visat på
den kontaktkrävande verksamheten, på
personalavgång — människor vill inte
flytta — samt på rekryteringssvårigheter
m. m., men ingen av dessa svårigheter
synes vara av den relevans att betydelse
för avslag bör tillmätas dem. Jag
vill därför yrka bifall till både reservation
1) och reservation 2).

Innan jag slutar vill jag passa på att
säga några ord till förmån för att Stockholms
tygstations signalverkstad i Sundbyberg
flyttas till Borås, som utredningen
av lokaliseringspolitiska skäl i
första hand förordar. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett Borås vara lämpligaste
platsen och att den är att föredraga,
bl. a. därför att arbetsmarknaden på
orten därigenom i någon mån differentieras,
vilket är högst önskvärt. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län understryker
också med kraft detta behov av en differentiering
av näringslivet i Borås med
omnejd, och Borås stad är beredd att på
allt sätt medverka till en god lösning
av denna fråga.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Frågan om näringslivets
lokalisering har diskuterats i många instanser
och vid många tillfällen. Det
är att hälsa med tillfredsställelse att
Kungl. Maj :t tillsatt en utredning som
skall syssla med frågan om lokaliseringen
av ämbetsverk och annan statlig
verksamhet till orter utanför Stockholm
och tagit upp denna utrednings förslag
på en del punkter. I direktiven till ut -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

redningen citerade statsrådet 1955 års
långtidsutrednings betänkande som avgavs
1956. Därur bör anföras några rader:
»Utredningen ställer frågan om det
inte vore önskvärt att dämpa takten i de
största städernas och speciellt Storstockholms
tillväxt. Bland de problem
som enligt utredningens uppfattning i
detta sammanhang bör klarläggas genom
ingående utredningar återfinnes en decentralisering
av vissa delar av den
centrala civila och militära verksamheten
till orter utanför Stockholm. Erfarenheter
från andra länder och från de
svenska storföretagen tyder på att man
har överskattat de organisatoriska olägenheterna
av en viss lokal decentralisering
av de förvaltande, utredande och
affärsdrivande organen. Enligt utredningen
bör utvecklingen av kommunikationerna
och särskilt telekommunikationerna
underlätta en utveckling i denna
riktning.»

Lokaliseringsutredningen har kommit
med en hel del förslag som Kungl. Maj:t,
som sagt, har tagit upp. Som motiv för
att föreslå utflyttning från Stockholmsområdet
har både utredningen och propositionen
pekat dels på befolkningspolitiska
och dels på samhällsekonomiska
skäl. Dessa skäl behöver inte ytterligare
utvecklas. Dem känner vi väl till. I
vissa yttranden som avgivits med anledning
av utredningsförslaget och som
återgivits i propositionen har man emellertid
framhållit, att dessa skäl skulle
behöva utvecklas mera för att få den
styrka som man vill tillmäta dem. .lag
tror dock att riksdagen väl känner både
de samhällsekonomiska och de befolkningspolitiska
skälen. Vi känner också
lokalbristen i Stockholms stad, svårigheterna
att få lokaler för kontor och
bostäder; och vi känner till andra stora
problem som uppstår i storstadsjäktet.
Jag har i annat sammanhang haft anledning
att göra den observationen i detta
senare avseende. Det sägs exempelvis
i en utredning att var fjärde stockholmare
skulle vara i behov av psykiatrisk

rådgivning. Det innebär ju — om det nu
kan vara sant, vilket jag betvivlar —
att den miljö som storstaden erbjuder
inte är särskilt nyttig.

Även beredskapsskäl talar väl för en
lokalisering till andra orter än Stockholmsområdet.
Detta framgår också av
de militära myndigheternas i propositionen
återgivna remissvar. De militära
myndigheterna har i detta hänseende
klart insett sitt ansvar. Det är att hälsa
med mycket stor tillfredsställelse att de
så aktivt stöder de förslag som avser lokalisering
av militära verksamheter till
annan ort än Stockholm. De har också
stött de förslag som gäller civila myndigheters
flyttning. På det militära området
är det inte så få ting som sker.
Kungl. Maj:t föreslår att man skall flytta
fjärde militärbefälsstaben, arméns intendenturförråd,
ledningsorganen vid
Marinkommando Ost och signalverkstaden
i Sundbyberg. Här går man åt rätt
håll, och vi hoppas att man skall fortsätta
på den vägen i den mån det anses
vara lämpligt, rationellt och praktiskt.

Ett par motioner har väckts i anledning
av propositionen. De är framburna
i bägge kamrarna av representanter för
socialdemokraterna, folkpartiet, högern
och centerpartiet. Till utskottets utlåtande
är fogade reservationer som i stort
sett stöder dessa motioner. De går ut
på att riksdagen också bör uttala sig för
utflyttning av österbygdens vattendomstol,
som Kungl. Maj :t inte lagt fram
förslag om. Reservanterna och motionärerna
anser att det finns anledning följa
utredningen också på denna punkt.
Utskottet åberopar som ett skäl för att
inte göra det, att det är en så liten myndighet
och att så få människor arbetar
vid österbygdens vattendomstol. Detta
skäl tillbakavisas i reservationen. Det
kan nämligen inte anses bärande. Vidare
anser reservanterna att riksdagen
bör uttala sig för utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse. Till detta förslag
har redan tidigare yrkats bifall. Reservanterna
vill också göra ett ännu mera

Nr IS

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

bestämt uttalande vad gäller den utflyttning
av Penninglotteriet och Tipstjänst
som utredningen föreslår. Utskottet
har härvidlag skärpt Kungl. Maj :ts
uttalande i propositionen, vilket är att
hälsa med tillfredsställelse.

Jag har under mina forskningar i
ärendet funnit att riksdagen inte kan göra
mera. Vi kan ju ändå skicka med
hälsningar till dem som kan ha inflytande
på saken, att utflyttningen av
Penninglotteriet och Tipstjänst bör påskyndas,
när den utredning är verkställd
som anmälts i propositionen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna nr 1
och 2.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation och
skall med anledning därav säga några
ord.

Låt mig först uttala min tillfredsställelse
över att riksdagen fått ta del av
lokaliseringsutredningens förslag och
nu även går att fatta beslut i anledning
därav.

Hittills har frågan om näringslivets
lokalisering huvudsakligen gällt det privata
näringslivet. Det råder emellertid
ingen tvekan om att även en del av den
statliga verksamheten kan förflyttas från
Stockholms-området till övriga delar av
landet. Jag är medveten om att det inte
är möjligt på en del områden, t. ex. när
det gäller den centrala statsförvaltningen,
men på en hel del områden, som
utredningen kommit fram till, finns det
stora möjligheter till förflyttningar.

Lokaliseringsutredningen har bl. a.
föreslagit en utflyttning av Penninglotteriet
och Tipstjänst. Till den frågan
har departementschefen inte tagit ställning;
han anser att vissa kompletterande
undersökningar bör göras av bolagen,
innan man kan fatta beslut om en förflyttning.
Både departementschefen och
utskottet är positivt inställda till utredningens
förslag på denna punkt. Utskot -

tet skriver: »Utskottet, som i likhet med
departementschefen föreställer sig att
en utflyttning av de båda bolagen från
Stockholms-området är praktiskt genomförbar,
vill för sin del understryka
önskvärdheten av att dessa undersökningar
snarast fullföljs.»

Till detta vill jag säga, att Norrköpings
stad har ställt sig helt positivt till
frågan om Tipstjänsts förläggning till
Norrköping. Staden har också klart sagt
ifrån, att man skall göra allt för att Tipstjänsts
organisation skall fungera i
Norrköping, om företaget nu skulle flyttas
dit. Därför hoppas jag att de undersökningar
som bolagen skall göra och
ställningstagandena med anledning därav
kommer att bli färdiga inom rimlig
tid och att man inte gör undersökningarna
med den förhandsuppfattningen, att
bolagens verksamhet endast kan bedrivas
i Stockholm, utan att man i likhet
med lokaliseringsutredningen försöker
göra en objektiv bedömning. Jag hoppas
också att undersökningarna skall resultera
i att något av de alternativ som utredningen
föreslagit blir förverkligat.

Jag vill utöver detta endast tillägga,
att jag helhjärtat kommer att stödja reservation
nr 2, som gäller utflyttning av
försvarets fabriksstyrelse.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s):

Herr talman! När man läser lokaliserigsutredningens
betänkande, får man
utan tvekan en stark känsla av att utredningen
gått synnerligen försiktigt till
väga och verkligen sökt sålla fram de
statliga verksamheter som utan större
olägenhet skulle kunna förflyttas från
Stockholm. Så mycket angelägnare förefaller
det då vara, att man verkligen
ingående prövar möjligheten att realisera
de förslag till utflyttning som kommittén
kommit fram till.

Försvarets fabriksstyrelse har av utredningen
hänförts till de verksamheter,
som betraktats som relativt fristående
och för vilka behovet av samarbete med
andra centrala myndigheter och organ

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

inte bedömts vara av den omfattningen,
att hinder för en utflyttning skulle föreligga
eller att en lokalisering borde ske
tillsammans med andra statliga organ.

Som herr Gustafsson i Borås anfört,
liar det övervägande antalet remissmyndigheter,
inte mindre än 24 av 32, ansett
sig helt kunna acceptera utredningens
ställningstagande. Mot den bakgrunden
förefaller den motivering, som i
propositionen anförts mot ett beslut nu
om utflyttning av fabriksstyrelsen, inte
bara knapphändig utan också stridande
mot lokaliseringsutredningens och remissmyndigheternas
bedömning av företagets
karaktär. I propositionen sägs
nämligen, att man med hänsyn till karaktären
av fabriksstyrelsens verksamhet
bör ta ställning till utredningens förslag
först i samband med framtida överväganden
om utflyttning av större statliga
förvaltningsenheter, eventuellt i
samband med tillskapandet av ett statligt
förvaltningscentrum utanför Stockholm.

Utskottets majoritet har konstaterat,
att den verkställda undersökningen och
avgivna remissyttranden pekar i riktning
mot att en utflyttning vore möjlig
utan avvaktan på ställningstaganden i
större sammanhang, men man har böjt
sig för den bedömning som gjorts i propositionen.

Det finns väl grundad anledning att
förmoda, att det nya förvaltningscentrum,
som man i olika sammanhang hänvisar
till, låter vänta på sig. Man kan
också, sedan man läst utredningens betänkande,
med goda skäl fråga sig, vilken
samtidig utflyttning av andra förvaltningsenheter
av betydelse för fabriksstyrelsens
verksamhet som skulle
kunna ske och som skulle göra ett avvaktande
fördelaktigare än den lokalisering
som utredningen föreslagit,
d. v. s. till en plats där man bär en av
fabriksverkets största industrier, där
styrelsen i övrigt blir centralt välbelägcn
i förhållande till större delen av sina
verksamheter och där den kommer

att få nära till de centrala myndigheterna
i Stockholm.

När inga andra motiveringar än de
som anförts i propositionen föreligger,
har jag i likhet med motionärerna
svårt att inse vad man skulle kunna vinna
på att uppskjuta ett beslut i denna
fråga.

Jag kommer därför att rösta för den
i anslutning till utskottets utlåtande avgivna
reservationen 2.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Gävle stad har haft
otur med vissa industrier. Det är inte
länge sedan Tobaksmonopolets fabrik
flyttades till Malmö. Vi har också haft
andra industrinedläggelser, exempelvis
Strömsbro textilfabrik med cirka 300
anställda. Därför är vi mycket intresserade
av att få nya företag till staden. I
dag gäller det närmast möjligheterna aft
få Svenska penninglotteriet och kanske
även österbygdens vattendomstol till
Gävle.

För att börja med Österbygdens vattendomstol
vill jag, till ledning för de
ledamöter som inte haft tillfälle att läsa
vattendomstolens yttrande i saken, citera
ett kort stycke. I sina försök att få
stanna i Stockholm skriver man:

»Emot de anställdas personliga svårigheter
rekommenderar utredningen
sådana kraftåtgärder som ''omplacering
av arbetskraft’ och förtidspensionering.
Av dessa metoder stämmer den förstnämnda
väl överens med vad som praktiseras
i diktaturstater, där de anställda
betraktas som brickor, ''arbetskraft'',
som av staten ''placeras'' utan hänsyn
till hur de enskilda människorna själva
önskar inrätta sitt liv. Vid beslut om
''omplacering’ skulle staten direkt eller
indirekt omgestalta de anställdas hela
tillvaro, bostadsförhållanden, ekonomi
och familjeliv. Det är med förvåning
man finner, att en statlig utredning i
vårt land är beredd att ''av samhälleliga
skäl’ rekommendera en sådan behandling
av medborgarna.»

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

Detta, herr talman, är ju en gruvlig
salva. Yttrandet är faktiskt skrivet av
tjänstemän, anställda av svenska staten.
Det riktar sig direkt mot den aktiva arbetsmarknadspolitik
som såväl riksdag
som regering har godkänt. På mig gör
aktstycket inget intryck, men på finansministern
tycks det ha haft inverkan,
ty han har ju faktiskt gått med på att
österbygdens vattendomstol skulle få
stanna i Stockholm. Motivet är, som det
sagts tidigare, att domstolen har så få
anställda. Jag anser dock liksom tidigare
talare att det inte är storleken som
skall vara avgörande, utan andra synpunkter
får läggas på problemet.

Varje flyttning av företag för självfallet
med sig personliga problem, och
jag vill vara den förste att förstå de anställda.
Men jag anser mig kunna säga
att t. o. m. vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör
och gifta kontorsbiträden
skall kunna trivas utmärkt i Gävle,
och framför allt verkar det, tycker jag,
som om den som skrivit det aktstycke,
ur vilket jag citerade, skulle ha blivit
på något sätt miljöskadad och vara i
behov av lantluft. Vi skall i Gävle försöka
ordna det så trevligt som möjligt
— myndigheterna där har sagt, att de
skall söka lösa alla problem på bästa sätt.
Jag anser därför att det inte funnits anledning
för finansministern att gå med
på de krav som Österbygdens vattendomstol
har framställt, nämligen att få
stanna i Stockholm. Jag har också i
motion II: 792 föreslagit att österbygdens
vattendomstol skall flyttas till
Gävle.

Vad Svenska penninglotteriet aktiebolag
beträffar är vi överens om att en
förflyttning till Gävle bör ske. Men att
Penninglotteriet självt skall få bestämma
i saken gör mig litet tveksam. På
sin tid fick ju även Tobaksmonopolet
självt bestämma hur det skulle förfaras
med fabriken i Gävle, och man bestämde
då raka motsatsen till vad vi tyckte
var klokt. Jag är inte så säker på att beslutet
går i den riktning som både fi -

nansministern och utskottet uttalat sig
för, om Penninglotteriets ledning får bestämma.
Av den debatt som förts bl. a. i
tidningspressen har ju framgått, att
Penninglotteriets styrelse inte är särskilt
intresserad av att flytta från Stockholm.

Dessa frågor måste såvitt jag förstår
ses i ett större sammanhang. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse att utskottet
rekommenderar att den utredning,
som Penninglotteriet nu söker gömma
sig bakom — jag kan inte finna någon
annan formulering — skall genomföras
så snabbt som möjligt. Vi behöver som
sagt nya arbetstillfällen i Gävle. Det rör
sig här om små företag — österbygdens
vattendomstol har bara tio ordinarie
befattningshavare och fem extra, medan
Svenska penninglotteriet har ett
femtiotal anställda — men principen är
riktig.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till motion II: 792.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Bohman har jag avgivit en reservation
till detta utskottsutlåtande, den enda reservation
som, tycker jag, är återhållsam.
Den går ut på att man inte nu
skall ta ställning till frågan om en av
de utflyttningar som Kungl. Maj:t föreslagit,
nämligen utflyttningen av statens
centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt för Stockholmsområdet
till en ännu icke angiven ort.

Motiveringen till reservationen har
kortfattat angivits i en motion, som
väcktes i anslutning till propositionen
och vari det påpekas, att många remissinstanser
i själva verket är synnerligen
tveksamma inför denna utflyttning. Innan
jag går in på detta spörsmål vill
jag deklarera, att jag inte vill principiellt
uttala mig i förvaltningsorganens
lokaliseringsfråga. Detta framgår även av
att jag accepterat regeringens förslag i
övriga delar men däremot inte ansett
mig kunna gå med på förslaget beträf -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga

fande frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten.
Jag kommer därför
endast att uppehålla mig vid dessa senares
lokalisering.

Låt mig då till en början erinra om
att det förekommit en mycket kraftig
kritik i vida kretsar mot lokaliseringsutredningens
uppläggning av arbetet.

I direktiven till utredningen finns en
anmaning att denna först skulle lägga
fram de principiella synpunkterna på
lokaliseringen av statliga myndigheter
och institutioner, varefter man skulle
kunna förvänta sig vissa förslag. Något
sådant principiellt övervägande från
utredningens sida tycks inte ha ägt
rum eller åtminstone inte ha offentliggjorts,
och detta har en hel del remissinstanser
funnit mycket egendomligt.
Jag vill närmast uppehålla mig vid
Landsorganisationens yttrande. På sid.
14 i propositionen finns detta sammanfattat
i följande mening, som jag citerar:
»I avsaknad av en närmare utredning
av bl. a. de skäl som talar för och
emot en omlokalisering samt de allmänna
principer som bör ligga till grund
för den statliga lokaliseringspolitiken
bör man inte planlöst flytta om olika
statliga organ.»

TCO har gjort samma allmänna bedömning
och har funnit att de principiella
övervägandena saknas — i varje
fall är de inte redovisade — och att
man därför inte bör skynda på mer
eller mindre planlöst utan ta det något
försiktigare. Därtill kommer de personella
problem som alltid dyker upp vid
sådana bär omflyttningar och som man
självfallet måste ta mycket stor hänsyn
till.

Det är många remissinstanser i övrigt
som ställt sig avvisande till förslaget
och som ansett att man inte nu bör
fatta beslut. Jag kan nämna Sveriges
lantbruksförbund, som beträffande frökontrollanstalten
anser, att man bör
uppskjuta ett slutligt ställningstagande.
Förbundet uttalar, »att servicen inom
frökontrollens nuvarande plomberings -

institutioner m. m.

område efter en utflyttning inte blir
tillnärmelsevis likvärdig med den nuvarande.
Olägenheterna i övrigt av en
utflyttning är inte av den omfattningen,
att de omintetgör en omlokalisering,
men förbundet kan inte godtaga,
att statens centrala frökontrollanstalts
nuvarande lokala område lämnas utan
en kontrollanstalt».

Det är klart att det finns en viss variation
i uttryckssätten när det gäller
uppskovsyrkanden från remissinstansernas
sida, men frågan är tydligen inte
så ordentligt utredd som den borde
vara.

Inom Stockholms-området har man
inte fört en sådan lokaliseringspolitik,
att situationen blivit så, att en utflyttning
från detta område av statliga
mvndigheter — som det ibland har
sagts för att skapa arbetstillfällen på
andra orter — skulle innebära att arbetstillfällena
i Stockholms-området definitivt
minskade. De kommuner, som
omger det egentliga Stockholm, för ju
en mycket aktiv egen lokaliseringspolitik,
som gått ut på att dra till sig företag
för att därigenom öka arbetstillfällena.
Denna koncentration till Stockholms-området
är av den omfattningen,
att sådana bär separata aktioner för
bortflyttning av ett eller annat statligt
verk eller en statlig institution är ganska
meningslösa, i varje fall om man
motiverar dem med samhälleliga lokaliseringsskäl.
I så fall bör man försöka att
få alla de problem, som är förknippade
med lokaliseringspolitiken, i ett samlat
grepp.

Utöver vad jag i detta anförande har
sagt om frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten
finns det naturligtvis
specialproblem beträffande just dessa
anstalter som man också bör beakta. I
fråga om växtskyddsanstalten, som placerades
där den nu ligger för snart 30
år sedan, var skälen för denna placering
precis desamma, skulle jag vilja
säga, som man nu anför för att flytta
bort den från området. Detta visar att

5 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.
Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

det inte kan vara möjligt att bedöma
sådana här frågor från de förutsättningar
som nu står till buds. Om man exempelvis
tror att växtskyddsanstalten
skulle vara ett entydigt och lättfattligt
begrepp vill jag påpeka, att en mycket
stor del av denna anstalts verksamhet
är av rent administrativ karaktär. Det
föreligger stora behov av kontakt med
Stockholms-området av olika skäl. Som
jag nämnde förut var förläggningen till
Stockholm för 30 år sedan just beroende
på att man ansåg det rationellt att
växtskyddsanstalten skulle få kontakt
med myndigheter, institutioner och organisationer
inom Stockholms-området.
Man tycker att delta inte gärna kunde
ha blivit förändrat till sin motsats på
dessa 30 år.

När man ser på problemet med lokaliseringen
är det intressant att se, hur
oerhört koncentrerade till Stockholmsområdet
jordbrukets organisationer är.
Jag skulle vilja säga att det är skrattretande
att se denna koncentration och
centralisering av jordbrukets olika institutioner
till Stockholm och till själva
centrum av Stockholm. Jag liar, herr
talman, framför mig en namnlista på
bortåt 70 sådana institutioner och organisationer,
och jag skall faktiskt läsa
upp valda delar av den.

Låt mig först nämna Sveriges lantbruksförbund
med 12 olika avdelningar.
Denna organisation har 700 tjänstemän,
varav majoriteten befinner sig i
Stockholm och skall placeras i förbundets
nya fastighet, som man kallar för
Böndernas hus och som är — som någon
sagt — decentraliserad 300 meter
från Centralstationen i Stockholm.
Längre har man inte kommit i den decentraliseringsverksamheten
på jordbrukarhåll.
Vidare har vi Lantbruksförbundets
bokförlag som smyger sig fram
här i centrum av Stockholm, Lantbruksförbundets
byggnadsförening likaså,
ävensom Bygdegårdarnas riksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk,
Jordbrukare-ungdomens förbund, Cen -

tralförbundet Lin och Hampa, Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund,
Svensk fruktkontroll, Sveriges yrkesfruktodlares
riksförbund, Sveriges pomologiska
förening, Avelsföreningen för
svenska ardennerhästen, Svenska fullblodsavelsföreningen,
Riksorganisationen
Sveriges avelsföreningar för nötboskap,
Sveriges ayrshireförening,
Svenska svinavelsföreningen, Sveriges
fjäderfaavelsförening, Sveriges kaninavelsföreningars
riksförbund — den
har alltså hoppat in här i Stockholm —
Sveriges biodlares riksförbund, Sveriges
pälsdjursuppfödares riksförbund — den
tycker tydligen att det är tillräckligt
kallt här — Svenska mejeriernas riksförening,
Riksost, Mjölkcentralen inte
att förglömma, Svenska insjöfiskares
centralförbund, Sveriges allmänna liypoteksbank,
Svenska lantmännens riksförbund,
Mälardalens lantmannaförbund,
Sveriges slakteriförbund, Svenska
ägghandelsförbundet, Sveriges ägggrossisters
förening, Sveriges potatisodlares
riksförbund. Sedan har vi
en hel del andra institutioner, exempelvis
Svenska lantarbetsgivareföreningen,
och Svenska lantarbetareförbundet
måste då också vara här,
Svensk spannmålshandel, Riksförbundet
för elektrifiering på landsbygden —
detta tycker det är upplyst att vara i
Stockholm — Svenska lantbrukares
olycksfallsförsäkringsbolag, Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget, Gödsel-
och kalkindustriernas samarbetsdelegation
och Svenska skogsvårdsföreningen.
Sveriges häradsallmänningsförbund
har egendomligt nog också
tyckt att den bör vara placerad på den
allmänning Stockholm utgör. Jordbrukets
skyddspropaganda, Stiftelsen Svenska
lantbruksveckan och Stiftelsen
Skogsveckan måste till varje pris hålla
till i Stockholm.

Det är väl ganska naturligt att, så
länge vi har alla dessa organisationer
här, folk åtminstone i de anstalter jag
förut nämnt, växtskyddsanstalten och

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

frökontrollanstalten, tycker att de för
att ha hyfsad kontakt med organisationerna
på sitt område måste hålla sig i
närheten av dem, som tydligen på frivillighetens
väg har valt Stockholm
som centrum.

Herr talman! Jag skall inte nu fördjupa
mig vidare i detta ämne utan yrkar
bifall till de reservationer av herr
Bohman och mig, som finns fogade vid
utskottsutlåtandet. Jag vill emellertid
utbe mig möjlighet att återkomma sedan
jag hört vad utskottets talesman
om en stund kommer att andraga.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var en mycket lång
lista herr Nihlfors läste upp. Jag vet
inte om han fick med alla på listan.
Han läste upp den för att därmed motivera,
att växtskyddsanstalten och frökontrollanstalten
behövde ligga i Stockholm
med hänsyn till de nödiga kontakterna
med alla dessa organisationer.
Jag vill därför upplysa herr Nihlfors
om att de allra flesta av dessa organisationer
är tillkomna efter det att växtskyddsanstalten
— enligt herr Nihlfors
— för 30 år sedan förlädes hit. Det
skulle innebära att dessa också skulle
kunna följa med vid flyttningen. Jag
skulle hälsa det med stor tillfredsställelse,
om många av dem också kunde
försvinna från Stockholm. Det är ingen
kontroversiell fråga oss emellan. Men
vi diskuterar nu statliga institutioner
och inte privata. Jag vill därför fråga,
om herr Nihlfors kan förklara för mig,
hur vi här i riksdagen skall kunna påverka
dessa privata institutioner att
flytta från staden.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Gustafsson i Kårby, att åtskilliga av
hans partikamrater innehar sådana ledande
poster i dessa organisationer, att
de för liinge sedan borde ha kunnat
påverka organisationerna och institu -

tionerna att flytta från Stockholm —
eller att i alla händelser inte lägga sig
300 meter från Centralstationen.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Den partipolitiska tillhörigheten
har visat sig vara en dålig
utgångspunkt när lokaliseringen skall
bedömas, oavsett om man sitter i statliga
eller privata företags ledning.

Herr PETTERSON i Degerfors (s) :

Herr talman! Jag har fullt klart för
mig, att vid behandlingen av ett sådant
ärende kommer lokalintressena fram.
Så har skett även i detta fall. Det finns
de som kräver att all statlig verksamhet
skall flyttas från Stockholm. Motsatsen
har vi i herr Nihlfors. Det jämnar
alltså ut sig, som gubben sade som
var låghalt, det ena benet är kortare
men det andra är i stället så mycket
längre.

Vad vi nu diskuterar är endast början
till en ganska omfattande omorganisations-
och utflyttningsprocess för de
statliga verken och inrättningarna. Utredningen
har inhämtat material från
inte mindre än omkring 170 olika myndigheter
och inrättningar och har därefter
delat upp dessa i tre grupper. Den
första gruppen är den, där mycket starka
skäl talar för att verksamheten bör
vara kvar i Stockholm. Man måste där
ha dagliga kontakter dels med varandra
och dels med andra myndigheter. Den
andra gruppen omfattar de verk och
inrättningar, där olägenheterna vid en
utflyttning från Stockholm skulle vara
av mindre omfattning. Denna grupp,
som till antalet är relativt stor, behöver
ha täta kommunikationer med andra
verk. För denna grupp pågår nu en utredning
om att förlägga den till en gemensam
region, så att samarbetet skall
kunna pågå ostört — man vill alltså få
ett helt nytt förvaltningscentrum.

Den tredje gruppen, vars verksamhet
är specialbetonad och vars behov av

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

samarbete med andra är mindre omfattande,
har brutits ur det stora sammanhanget.
Anledningen härtill är, kan man
säga, trångboddheten här i staden. Man
vill bereda plats för tillväxten av andra
verk, som inte har tillräckligt utrymme,
och kanske även för vissa nya verk. De
verk det här gäller finns angivna på s.
4 i propositionen. Jag skall i motsats till
herr Nihlfors inte räkna upp dem alla,
utan för att rationalisera arbetet i kammaren
hänvisar jag till s. 4 i propositionen.
Det är ju ganska överflödigt att
beröra alla dessa verk, varför jag inskränker
mig till att göra några påpekanden
i sådana fall, där departementschefen
frångått utredningen och där
det finns motioner och reservationer.

Låt mig då börja med österbygdens
vattendomstol, som av utredningen föreslagits
bli flyttad till Gävle men som
finansministern anser bör vara kvar i
Stockholm. Utskottsmajoriteten anser
också, att det finns starka skäl för att
den får vara kvar här. Skälet är inte
bara, som herr Gustafsson i Kårby sade,
att detta verk är så litet, att dess utflyttning
har mindre betydelse, utan det
finns också andra skäl. Vattendomstolens
område sträcker sig som bekant
från Ljusnan i norr till Gotland och Nyköpingsån
i söder. På s. 53 i propositionen
redovisas, att ca 15 procent —
noga räknat 14,8 procent — av alla målen
berör den norra delen av arbetsområdet,
ca 42 procent den mellersta delen
eller Mälardalsdelen och inte mindre
än ca 53 procent den södra delen. Och
det är arbetsuppgifterna inom den södra
delen som oavbrutet ökar. De flesta arbetsuppgifterna
har alltså berört den
södra delen, och det förvånar mig därför
litet att herr Svensson i Stenkyrka,
som bor på Gotland, varit så angelägen
om att Österbygdens vattendomstol skall
flyttas till Gävle. Men han har kanske
andra utgångspunkter.

Ett ytterligare skäl för att vi inte velat
flytta denna vattendomstol har varit
tveksamhet om huruvida vi kan flytta

vattenrättsdomarna. Enligt vad jag försport
har vattenrättsdomarna ingen förflyttningsskyldighet.
Vi kunde alltså
komma i den situationen, att vi flyttar
Österbygdens vattndomstol till Gävle,
medan vattenrättsdomarna är kvar i
Stockholm. Dessa omständigheter är anledningen
till att utskottet på denna
punkt följt departementschefen.

Då det gäller försvarets fabriksstyrelsc
är det säkert klokt, att den får vara
kvar i Stockholm tills utredningen om
ett nytt förvaltningscentrum blir klar;
annars skulle det kunna hända, herr
Lundkvist i Eskilstuna, att om den nu
flyttades till låt oss säga Eskilstuna, måste
den om några år åter flyttas, därför
att vi då fått ett nytt förvaltningscentrum.
Det skulle inte vara så lyckligt.
På den punkten kan jag dela herr
Nihlfors’ uppfattning, att det nog är
bäst att vara litet försiktig med utflyttningen.

Då det gäller växtskyddsanstalten och
frökontrollanstalten behöver jag bara
hänvisa till att det efter vad vi förstår
är nödvändigt att frigöra området ute
vid Bergshamra för annan bebyggelse.
Jag tycker att detta är ett rätt starkt skäl
för att man nu fattar principbeslut om
att förlägga växtskyddsanstalten till
Mellansverige. Det är möjligt att förlöggningsorten
då blir Uppsala, men
det är inte säkert.

Vad Tipstjänst och Penninglotteriet
beträffar anser vi att de argument, som
anförts för att styrelserna skall efter
prövning få avgöra frågan om lokaliseringsort,
är i svagaste laget. Det är därför
som utskottet i moment V sagt, att
dessa institutioner bör kunna flyttas och
att undersökningen därom bör bedrivas
så snabbt som möjligt.

Jag har härmed berört de punkter,
som det varit tvist om, och jag vill sedan
bara yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Petterson i Deger -

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

fors talade här om risken för att man efter
några år skulle bli tvungen att flytta
fabriksstyrelsen på nytt och då till det
förvaltningscentrum som skulle skapas.
Enligt vad jag förstår har det ansetts
vara en angelägenhet av betydelse att
genomföra de lokaliseringar som utan
större svårigheter kan ske. Man har ju
företagit, såsom det tidigare sagts, en
verkligt ordentlig sållning i syfte att
klargöra, vilka statliga organ som utan
mer betydande olägenheter bör kunna
flyttas bort från Stockholmsområdet redan
nu. Man bör väl då också begagna de
möjligheter till utflyttningar som finns
och inte uppskjuta allt tills det är klart
med ett eventuellt förvaltningscentrum.
Annars kan det under tiden bli mycket
besvärligt för olika institutioner här i
Stockholm.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts här föreliggande
proposition, som huvudsakligen
bygger på lokaliseringsutredningens
betänkande, föreslås bl. a. att statens
växtskyddsanstalt skall flyttas från
Stockholm och förläggas till ort i Mellansverige.
Lokaliseringsutredningen
har för sin del förordat, att anstalten
flyttas till Uppsala eller det omedelbara
grannskapet av denna stad. Något definitivt
förslag till ny förläggningsort för
växtskyddsanstalten har dock inte
framförts i propositionen. Kungl. Maj:t
har velat avvakta ytterligare utredningar,
innan statsmakterna definitivt binder
sig i fråga om förläggningen av
växtskyddsanstalten.

Tillsammans med herr Nilsson i Bästekille
har jag tillåtit mig att i motion nr
798 framlägga en del synpunkter på frågan
om växtskyddsanstaltens förläggning.
Vi har sagt oss, att frökontrollanstalten
och växtskyddsanstalten bör
vara placerade så nära varandra som
möjligt. Lokaliseringsutredningen har
tänkt sig, att frökontrollanstalten skulle
förläggas till någon ort i södra Sverige,
förslagsvis Lund, och vi ifrågasätter om

inte växtskyddsanstalten även bör förläggas
till södra Sverige. Det är mycket
som talar för detta. Både jordmån och
klimatförhållanden, i Sydsverige gör att
jordbruk och trädgårdsnäring dominera
i denna del av landet. Vidare skulle
växtskyddsanstalten kunna få bättre
kontakt med våra växtförädlingsanstalter
både när det gäller vetenskapliga
undersökningar och arbeten av praktisk
natur. Dessa senare anstalter är ju
dels Sveriges utsädesförening i Svalöv
och dels Weibullsholms växtförädlingsanstalt
i Landskrona. Växtförädlingen i
våra dagar är i mycket hög grad inriktad
på resistensförädling, alltså förädling
i syfte att göra växterna motståndskraftiga
mot olika slag av sjukdomar
och även mot angrepp av parasiter
o. dyl. Därför menar vi motionärer att
det skulle vara till fördel om det geografiska
avståndet mellan växtförädlingsanstalterna
och växtskyddsanstalten
blev så kort som möjligt.

När man studerar detta utlåtande finner
man, att utskottet har gått in för att
i enlighet med propositionen förorda en
plats i mellersta Sverige för växtskyddsanstaltens
placering. Utskottet har emellertid
understrukit, att en undersökning
är i gång beträffande var anstalten skall
förläggas. Under sådana förhållanden
tycker jag, att man inte direkt skulle
binda riksdagen vid ett uttalande om att
växtskyddsanstalten ovillkorligen skall
förläggas till Mellansverige. Vid denna
undersökning kan det komma fram sådana
omständigheter, att man finner,
att en plats i södra Sverige även skulle
kunna komma i fråga och kanske t. o. m.
vara bättre än en plats i Mellansverige.

1 utlåtandet säger sig statsutskottet ha
kommit till sitt resultat efter att ha tagit
kontakt med jordbruksutskottet. Hade
jordbruksutskottets ordförande varit
närvarande här i kammaren, skulle jag
till honom ha velat rikta en fråga om
hur nära denna kontakt har varit. Har
jordbruksutskottet verkligen haft en
föredragning i detta ärende och har

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

det gjorts en sakprövning av frågan, eller
har det bara fått sig förelagt ett förslag,
som det har sagt ja till?

Herr talman! Jag lovade att inte bli
långrandig. Därför ber jag att med hänvisning
till vad jag här anfört få föreslå,
att statsutskottets utlåtande nr 127
måtte få en ändrad lydelse så till vida,
att å s. 5 raderna 21—32 utbytes mot
följande:

»Vad åter beträffar frågan om valet
av ny lokaliseringsort finner utskottet
—- som sympatiserar med tanken att de
båda anstalterna bl. a. med hänsyn till
de inbördes kontakterna bör förläggas
till en och samma plats —• det knappast
vara lämpligt att binda sig för en förläggning
till ort i Mellansverige. Goda
skäl talar otvivelaktigt även för en förläggning
till ort i södra Sverige på sätt
framhålls i motionerna 1:647 och
II: 798. Det torde få förutsättas att fortsatta
undersökningar kan bringa klarhet
i fråga om lämpligaste förläggningsort.
Utskottet vill föreslå att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna
vad utskottet nu anfört.»

Herr talman! Om utlåtandet får denna
lydelse kommer det enligt utskottets
skrivning att stå utredningen fritt att
föreslå en plats antingen i mellersta eller
i södra Sverige. Enligt min mening
skulle utredningen då få arbeta betydligt
friare än den kommer att göra, om
vi här i dag fastslår placeringen till ort
i mellersta Sverige.

Herr talman! I anslutning till vad jag
här sagt yrkar jag under mom. IV, att
riksdagen må, i anledning av motionerna
1:647 och 11:798, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
sålunda anfört.

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag hörde herr Nilsson
i Svalöv tyckte jag, att man fick ett
alltför starkt intryck — men det kanske
var fel —• av att han ville lokalisera
växtskyddsanstalten och frökontrollan -

stalten till de stora jordbruksområdena
i södra Sverige, därför att det liksom
ligger ganska naturligt till, om man ser
saken litet ytligt.

Om vi håller oss till växtskyddsanstalten
finner vi, att den har karaktären
av både forsknings- och försöksinstitution.
Samtidigt har den en lokal förankring
i Mellansverige. Den är i själva verket
också en lokal institution, låt vara
att den är placerad i den till synes så
förhatliga storstaden Stockholm — dock
icke i centrum. Det verkar som om man
mycket lätt i sådana här diskussioner
associerar växtskydd med sådana saker
som de stora forskningsinstitutionerna
i Skåne och menar, att det borde
vara ganska naturligt att också växtskyddsanstalten
skulle vara placerad
där.

Herr talman! Jag har bara velat i
korthet bemöta herr Nilssons i Svalöv
allmänt uttryckta uppfattning om behovet
av att knyta växtskyddsanstalten
till södra jordbruksområdet.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt främsta argument
för en placering av växtskyddsanstalten
i södra Sverige är, att den vetenskapliga
delen av dess verksamhet bör bedrivas
vid huvudanstalten och att den vetenskapliga
forskningen på växtskyddsanstalten
bör stå i intim kontakt med
växtförädlingsanstalterna. Den del av
verksamheten, som har med försök att
göra, kommer naturligtvis liksom hittills
i stor utsträckning att bedrivas vid
de filialer som finns inom de olika jordbruksområdena.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! För någon vecka sedan
sades det att kontakterna mellan statsutskottets
femte avdelning och jordbruksutskottet
var för intima. Jag kan
nämna att kontakten fortfarande är ganska
intim. Att döma av de uppgifter vi
fått från jordbruksutskottet önskar inte

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Nr 18

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

jordbruksutskottet att södra Sverige
bör komma med i bilden.

En annan omständighet att beakta är,
att om man skall fullfölja det beslut
som vi har fattat om att bygga ut frökontrollanstalten,
måste man följa utskottets
linje.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag kan inte alls dela
herr Nilssons i Svalöv uppfattning, att
det skulle vara lämpligt att förlägga
statens växtskyddsanstalt till södra
Sverige. Den har ju en filial i Åkarp
och åtminstone vad mig är bekant fungerar
den alldeles utomordentligt väl.
Den kontakt som behövs med växtförädlingsanstalterna
i Weibullsholm och
Svalöv kan mycket väl upprätthållas genom
denna filial. Dessutom har jordbrukarna
i Skåne organiserat växtskyddsringar.
Verksamheten är alltså
ganska väl ordnad i Skåne, tycker jag.
Det är sämre ställt i övriga delar av
landet.

Nu är det rätt knepigt av herr Nilsson
att säga, att riksdagen skall göra ett
uttalande om att det är lämpligt att
förlägga statens växtskyddsanstalt i nära
anslutning till frökontrollanstalten,
ty om frökontrollanstalten skulle förläggas
till Skåne, skulle det ju i så fall
inte tjäna någonting till att pröva andra
möjligheter till lokalisering av växtskyddsanstalten.

Att det skulle ha någon större betydelse
att knyta dessa bägge anstalter till
varandra, tror jag inte. Jag kan inte förstå
att samarbetet mellan dessa institutioner
är av den avgörande art, att det
skulle spela någon roll om institutionerna
ligger nära varandra eller inte.

Jag kan hålla med om att statens
växtskyddsanstalt och frökontrollanstalten
inte bör ligga i Stor-Stockholm, men
däremot vore det säkert riktigt att förlägga
växtskyddsanstalten till Stockholmsområdet.
Vi har ju här omfattande

odling av köksväxter och övriga handelsträdgårdsprodukter.
Mycket viktig
är för övrigt också den kontroll som vid
import ur växtskyddssynpunkt måste
utövas i hamnarna. Många skäl talar
för att statens växtskyddsanstalt blir
kvar i mälarområdet. Vi skall väl i alla
fall tro, att det skall förekomma växtodling
norr om Skåne även i fortsättningen.
Att koncentrera allt på jordbrukets
område till Skåne är nog litet förhastat
än så länge.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda,
att samarbetet mellan växtskyddsanstalten
och våra växtförädlingsanstalter redan
nu är mycket gott. Men det torde
vara självklart att man kunde ha ännu
intimare samarbete om institutionerna
rent geografiskt låg närmare varandra.

Att det är ganska illa ställt med växtskvddsarbetet
i mellersta Sverige torde
inte motivera att själva växtskyddsanstalten
förläggs dit, ty växtskyddsfrågorna
för det praktiska jordbruket ordnas
såsom herr Grebäck själv vidrörde,
till stor del genom lokala filialer, växtskyddsringar
o. dyl., just såsom de skånska
lantbrukarna har ordnat det.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson
i Kårby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. I)
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 fm.

Lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 133 ja
och 69 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Ill

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 93 ja
och 99 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Pålsson m. fl.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på bifall till l:o) utskottets
hemställan; 2:o) den av herrar
Nihlfors och Bohman avgivna, med 3)
betecknade reservationen; samt 3:o) det
av herr Nilsson i Svalöv under överläggningen
framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Kammaren biföll den med 4 b) betecknade
reservationen av herr Pålsson
m. fl.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Fredagen den 20 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Granskning av statsverket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av riksdagens år 1959
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5, 7 och 11—18

Lades till handlingarna.

Punkterna 6 och 8—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Det statliga buss- och biltrafikväsendets
organisation

Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, hade revisorerna föreslagit en
närmare undersökning av möjligheterna
att sammanföra de under statens
järnvägars ledning drivna buss- och
biltrafikrörelserna (Del I, s. 133—141).

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Schötl (I: 60) och den andra
inom andra kammaren av herr Darlin
m. fl. (II: 74), i vilka hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte dels
att, för åstadkommande av en rationellare
organisation och drift, sammanföra
de under statens järnvägars led -

ning drivna buss- och biltrafikrörelserna,
dels ock att i samband därmed
undersöka möjligheterna att i enskild
ägo överföra av staten ägda trafikföretag.

Utskottet hemställde, att revisorernas
förevarande uttalande samt motionerna
1:60 och 11:74 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av riksdagens
revisorers ifrågavarande uttalande
och med bifall till motionerna
1:60 och 11:74 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning i syfte dels
att, för åstadkommande av en rationellare
organisation och drift, sammanföra
de under statens järnvägars ledning
drivna buss- och biltrafikrörelserna,
dels ock att i samband därmed undersöka
möjligheterna att i enskild ägo
överföra av staten ägda trafikföretag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill endast säga några
få ord i anslutning till den reservation,
som är anmäld vid denna punkt.

Frågan om en enhetligare organisation
av statens järnvägars buss- och lastbilstrafik
har aktualiserats i olika sammanhang.
Någon lösning av problemet
har dock ännu icke nåtts, och riksdagens
revisorer har i sitt förevarande uttalande
på nytt tagit upp frågan. Enligt
revisorerna synes ekonomiska fördelar
kunna nås därest biltrafiken drives under
mera enhetliga former, och en ut -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Citadellet i Landskrona

redning föreslås också rörande möjligheterna
att sammanföra de under SJ:s
ledning drivna buss- och biltrafikföretagen.

I anslutning till denna punkt har också
väckts tvenne motioner, där man förordar
den utredning, som revisorerna
här har begärt. Men i dessa motioner
begär man vidare, att utredningens direktiv
utvidgas till att omfatta även
uppgiften att pröva, huruvida icke ett
återförande i privat ägo i viss utsträckning
är att föredraga framför en fortsatt
statlig drift. Detta är alltså det yrkande
som reservanterna här framför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen nr 1).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Med den motivering,
som utskottet anför i sin skrivning, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 20 och 21, 24—26, 23 samt
31—35

Lades till handlingarna.

Punkterna 22, 23, 27, 29 och 30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid föredragning av punkten 22,

Citadellet i Landskrona

yttrade

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Beträffande denna
punkt har riksdagens revisorer gjort
ett uttalande. De har varit nere och sett
på citadellet i Landskrona. I samma
ärende har jag också väckt en motion,

som i allt väsentligt sammanfaller med
de synpunkter, som riksdagens revisorer
har lagt på denna fråga.

Det gäller ju en anläggning som ägs
av svenska staten. Citadellet, som uppfördes
under mitten av 1500-talet, alltså
på den s. k. dansktiden, då Skåne
ännu tillhörde Danmark, är faktiskt ett
kulturhistoriskt minnesmärke av stora
mått, inte endast sett ur svensk synpunkt.
Jag tror jag vågar påstå, att vi
inte ens i hela Norden har en motsvarighet
till denna gamla befästningsanläggning.

Sedan mitten av 1500-talet, då man på
den centrala slottsholmen uppförde de
första byggnaderna, har citadellet blivit
påbyggt i olika etapper. Det är givet att
denna fästning så småningom förlorade
sitt värde som försvarsanläggning. Redan
i början på 1800-talet började man
använda byggnaderna som fängelse, sedermera
också som tvångsarbetsanstalt.
Ännu in på 1900-talet användes de som
kvinnofängelse. Men därefter har citadellet
endast disponerats under mycket
korta perioder. Under det senaste
världskriget användes det som förläggning
åt vissa militära beredskapsförband,
och efter kriget var det under
några år förläggning åt flyktingar, som
kom från olika länder ute i Europa.

Sedan 1953 har byggnaderna på den
centrala slottsholmen stått tomma och
oanvända med undantag för en byggnad
som disponeras som militärförråd.
Jag måste säga, att åtskilliga av byggnaderna,
för att inte säga praktiskt taget
alla, befinner sig i ett miserabelt skick.
Detta har ju också understrukits i revisorernas
utlåtande. Om inte snabba åtgärder
vidtages, är det risk för att stora
kulturhistoriska värden kan gå till
spillo. Man hade också väntat att de
statliga myndigheterna skulle ingripa
och restaurera byggnaderna och rädda
dem från förstörelse.

Kungl. byggnadsstyrelsen har förvaltat
området sedan 1947, men under den
tiden har ingenting gjorts åt byggna -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

derna. Man har träffat avtal med Landskrona
stad, som har fått dispositionsrätt
över vissa ytterområden. De användes
nu för fritidsändamål. Men byggnaderna
på den centrala slottsholmen samt
markområdet därinne disponeras och
förvaltas av byggnadsstyrelsen. Dit äger
allmänheten inte tillträde — och nu ser
det också ut på sådant sätt där att jag
förstår att man inte vill visa området
för allmänheten. Det är ingen uppbygglig
syn.

Riksdagens revisorers utlåtande har
varit ute på remiss, och alla remissinstanser
har understrukit att man bör
ingripa snart, om inte stora kulturhistoriska
värden skall gå förlorade. Det
är givet att Landskrona stad har intresse
av att någonting blir gjort. Jag har i
min motion pekat på vissa saker, bl. a.
att om byggnaderna restaureras, så bör
man ta sikte på att de skall kunna användas
för vissa praktiska ändamål.
Jag skall emellertid inte trötta kammarens
ledamöter med att redogöra för
dessa.

Jag skall inte här ställa något yrkande
om bifall till motionen. Jag har i
densamma hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
en utredning om hur citadellet skall användas
i framtiden. Utskottet har skrivit
mycket välvilligt på den punkten
och tycks ha utgått från att kungl. byggnadsstyrelsen
kommer att med det snaraste
ta itu med denna sak, så att inte
några värden förfares. Enligt min och
många andras mening skulle det vara
mycket ledsamt om dessa kulturhistoriska
värden skulle gå förlorade, speciellt
som det inte finns någon motsvarighet
till denna anläggning i hela landet
och inte heller i det övriga Norden.

Jag hoppas sålunda att kungl. byggnadsstyrelsen
med det snaraste griper
sig verket an och ser till att inte dessa
byggnader skattar åt förgängelsen.

Vidare yttrades ej rörande denna
punkt.

Punkten 36

Kommerskollegiets organisation

Under handelsdepartementet, § 36,
hade revisorerna förordat en utredning
av möjligheterna att till kommerskollegium
överflytta statens handelslicensnämnds
göromål (Del I, s. 351—359).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om utredning i det av revisorerna angivna
syftet.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Källqvist, Malmborg och Ståhl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagens revisorers ifrågavarande
uttalande icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! I denna punkt behandlas
ett förslag från statsrevisorerna, vilket
har tillstyrkts av statsutskottet, att
statens liandelslicensnämnd skall gå
upp i och sammanslås med kommerskollegium.

Vi är några reservanter, som inte har
kunnat finna detta förslag lyckligt eller
välbetänkt. Vi har därför yrkat att handelslicensnämnden
skall som hittills vara
en fristående institution. Orsaken
härtill är att man 1956 beslöt att överföra
den dåvarande handels- och industrikommissionens
utredande och statistiska
verksamhet till kommerskollegium,
medan de rent krisbetonade uppgifter
som ålegat kommissionen borde
kvarstå. I samband med den omorganisationen
fick kommissionen den ändrade
benämningen statens liandelslicensnämnd.
Detta skedde för att utmärka
nämndens verksamhet. Och som utskottet
mycket riktigt skriver i sitt utlåtande
har antalet sådana licensärenden
av kriskaraktär hastigt minskat. I takt
därmed har också personalen kunnat
skäras ned.

Nu kommer helt plötsligt ett förslag

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Kommerskollegiets organisation

att denna verksamhet och den därtill
hörande personalen skall flyttas in i ett
ordinarie ämbetsverk med risk för permanentning
både av krisuppgifterna
och av den till dessa knutna personalen.
Vi reservanter har inte kunnat förstå
att det nu sent omsider, femton, sexton
år efter krigets slut, finns någon anledning
att permanenta denna verksamhet
eller den personal som sysslat med
den. Därför har vi inte heller kunnat
förstå varför verksamheten skall flyttas
till kommerskollegium.

Detta är den väsentliga synpunkten
på denna fråga, men därtill kommer att
det nog torde vara smidigare och riktigare
att handlägga de ärenden, som till
äventyrs uppkommer i fortsättningen,
inom den institution som har rutinen
inne och som alltsedan krigets slut haft
denna uppgift. Det torde ändå bara vara
en tämligen kort tid som dessa ärenden
kommer att kvarstå. Vår strävan är
och måste vara att normalisera förhållandena
även på detta område.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till den vid punkt
36 fogade reservationen av herr Edström
m. fl.

Herr JONSSON i Haverö (s):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten. Jag vill bara fråga herr Ståhl
om statens organisationsnämnds närvaroförteckning
eventuellt var felaktig
när denna fråga behandlades. Organisationsnämnden
har ju avgivit yttrande i
ärendet, och av närvaroförteckningen
att döma var herr Ståhl med om att tillstyrka
förslaget. Detta förvånar oss som
varit med i revisionen och föreslagit
detta. Men om det skulle vara så att närvaroförteckningen
var oriktig, så har
herr Ståhl nu möjlighet att meddela det.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Statsutskottet har under
denna punkt förordat en utredning angående
överföring av ett tillfälligt, krisbetonat
organ, handelslicensnämnden,

till ett permanent ämbetsverk. Vi måste
ha klart för oss att det alltid innebär en
viss risk för permanentning av arbetsuppgifterna
när dessa överföres till ett
ämbetsverk, även om man har aldrig så
goda föresatser att försöka undvika det.
De myndigheter som berörs av denna
fråga — kommerskollegium och handelslicensnämnden
— har var för sig
avgivit negativa utlåtanden över statsrevisorernas
förslag. Inom parentes kan
jag med anledning av vad den föregående
talaren sade nämna, att dessa utlåtanden
inte var tillgängliga när organisationsnämnden
behandlade ärendet.
Det är anmärkningsvärt att statsutskottet
i sitt utlåtande inte berört de av dessa
myndigheter framförda negativa synpunkterna.
Även om utskottet inte delar
dessa synpunkter, borde utskottet i sitt
utlåtande ha refererat de skäl, som myndigheterna
anfört i denna fråga, och
med några ord motiverat varför utskottet
inte biträder myndigheternas uppfattning.

Handelslicensnämndens ledamöter,
som representerar olika grenar av
svenskt näringsliv, har avgivit ett enhälligt
utlåtande, vari framförs skäl som talar
mot förslaget att överföra en krisbetonad,
i avveckling stadd nämnd till ett
permanent ämbetsverk. Om förslaget bifölles,
riskerade man bl. a. att sambandet
mellan näringslivet och licensarbetet
av organisatoriska skäl försvåras genom
nämndens avskaffande. I handelslicensnämnden
ingår representanter för industrien,
importhandeln, exporthandeln,
Kooperativa förbundet och LO,
den senare organisationen företrädd av
sin ordförande Arne Geijer. Samtliga
dessa ledamöter har — det vill jag än
en gång understryka — varit eniga om
sitt utlåtande, vilket som jag nyss sagt
inte fanns tillgängligt när organisationsnämnden
diskuterade frågan. Genom att
handelslicensnämnden och dess föregångare,
handels- och industrikommissionen,
varit sammansatt av representanter
för näringslivet har ett förtroen -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

defullt samarbete kunnat upprättas mellan
de av handelsregleringen berörda
parterna. Det har både för nämnden
och för det svenska näringslivet varit av
betydelse.

Jag kan i övrigt hänvisa till den vid
punkten fogade reservationen. Den torde
i huvudsak redovisa de synpunkter,
som man inom näringslivet har på
denna fråga. Jag vill bara tillägga att
nämnden strävar efter att ytterligare begränsa
handelshindrens omfattning och
hoppas att inom en nära framtid ha
möjlighet att avveckla sitt arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Kollberg har just
konstaterat att dessa utlåtanden icke
förelåg när ärendet var före i organisationsnämnden.
Jag skall villigt erkänna
att jag med det material som då fanns
inte hade någon anledning att göra någon
särskild undersökning efter den föredragning
som gjordes. När sedan frågan
utskottsbehandlades och dessa andra
utlåtanden förelåg fick jag givetvis
anledning att något mer fördjupa mig i
ämnet. Det stod då klart för mig att ett
misstag höll på att begås, när man utan
någon orsak tänkte permanenta denna
institution.

Jag är tacksam för att herr Jonsson i
Haverö fört detta på tal så att jag fått
deklarera min ståndpunkt. Jag har ingen
anledning att dölja att jag anser att om
man vid utskottsbehandlingen funnit
att man tidigare avgivit ett utlåtande,
som man icke kan stå för, så bör det
vara angeläget att rätta till det. Men
det förefaller mig ganska märkligt och
symptomatiskt att herr Jonsson i Haverö
till försvar för sin ståndpunkt inte
har det ringaste att säga i själva sakfrågan
utan nöjer sig med en rent formell
filippik mot mig personligen. Frågan
är ju: Har reservanterna eller utskottsmajoriteten
rätt? Det är väl ändå

Kommerskollegiets organisation

det som är det väsentliga inför avgörandet
i denna punkt.

Herr JONSSON i Haverö (s):

Herr talman! Det har faktiskt inte inträffat
någonting som ger vare sig mig
eller revisorerna anledning att ändra
uppfattning i fråga om den arbetsbörda
som åvilar denna institution. Det är det
som gör att jag velat avkräva herr Ståhl
en förklaring om anledningen till att
han ändrat uppfattning från den ena
instansen till den andra.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36 :o) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

3) av herr Edström m. fl.

Punkterna 37—40 och 42

Ladcs till handlingarna.

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

Punkten 41

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
vid kammarens nästföregående
sammanträde första gången bordlagda
utlåtande nr 1.

§ 3

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i
vissa städer och stadsliknande
samhällen m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
statsbidrag till väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 81, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll samt med hänvisning
till vid propositionen fogade författningsförslag dels

föreslagit riksdagen att godkänna
förslaget till

1) förordning om statsbidrag till vägoch
gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;

dels föreslagit riksdagen att antaga
förslaget till

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

dels inhämtat riksdagens yttrande
över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan
den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan); dels

ock föreslagit riksdagen att med
avseende å anslagsanvisning för bidrag
till byggande av vägar och gator bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen
hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge de
vid densamma fogade författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och tredje
lagutskottet hade propositionen hänskjutits
till sammansatt stats- och tredje
lagutskott.

I samband med propositionen hade
det sammansatta utskottet behandlat sex
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen i första kammaren
nr 594 och 595 av herrar Per-Olof Hanson
och Sunne och nr 596 av herr Hedblom
m. fl. samt i andra kammaren
nr 728 av herr A1eländer m. fl., nr 729 av
herrar Löfgren och Nihlfors samt nr
730 av herr Nihlfors m. fl.

Motionerna 1:594 och 11:728, vilka
voro likalydande, utmynnade i hemställan
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 måtte
besluta

1. att statsbidrag med 50 % av underhållskostnaderna
skulle kunna utgå till
samtliga vägföreningsvägar, samt

2. att den nuvarande efterhandskontrollen
vid vägbyggnadsföretag upphörde
och att den nuvarande kontrollen
under arbetets gång gjordes mer effektiv.

I de likalydande motionerna 1:595
och II: 730 hemställdes, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 81 måtte besluta, att de gator
och vägar i städer, för vilka ej nu
utginge något statsbidrag, komme i åtnjutande
av bidrag å 50 % av de belopp,
vartill stadens kostnader för underhållet
beräknades skäligen böra uppgå,
och att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext härför.

I de likalydande motionerna 1:596
och II: 729 hemställdes, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

proposition nr 81 med bifall till däri
gjorda yrkanden måtte uttala, att statsbidrag
skulle kunna utgå även för andra
lösningar av för den allmänna samfärdseln
viktiga trafikleder än sådana, som
avsåges i det nu aktuella förslaget till
regler för statsbidrag till gator och vägar
— t. ex. tunnelbanor — i den mån
sådana andra lösningar från samhällsekonomisk
synpunkt vore fördelaktigare,
varvid bidragsgivningen i varje särskilt
fall borde bli föremål för Kungl.
Maj:ts prövning samt underställd riksdagen
för beslut.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte godkänna det
vid förevarande proposition, nr 81, fogade
förslaget till förordning om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar;

C. att riksdagen i anledning av det
vid propositionen fogade förslaget till
kungörelse om ändring i stadgan den
30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan)
samt motionerna I: 594 och II: 728
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i denna del anfört;

D. att riksdagen till Bidrag till byggande
av vägar och gator för budgetåret
1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

E. att förevarande motioner,

1. I: 594 och II: 728,

2. 1:595 och 11:730 samt

3. I: 596 och II: 729,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nihlfors, som ansett att utskottets under

E. gjorda hemställan bort i punkterna
2 och 3 ha följande lydelse:

»2. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 595 och II: 730 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva till känna vad utskottet anfört och
anhålla att Kungl. Maj :t måtte för 1961
års riksdag framlägga förslag innebärande
att statsbidrag skall utgå till ickestatsbidragsberättigade
gators underhåll
med 50 procent av såsom skälig beräknad
underhållskostnad;

3. att riksdagen, med bifall till motionerna
1:596 och 11:729, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
uttala, att statsbidrag skall kunna utgå
även för andra lösningar av för den allmänna
samfärdseln viktiga trafikleder
än sådana, som avses i det nu aktuella
förslaget till regler för statsbidrag till
gator och vägar — t. ex. tunnelbanor —
i den mån sådana andra lösningar från
samhällsekonomisk synpunkt är fördelaktigare,
varvid bidragsgivningen i varje
särskilt fall bör bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning samt underställd riksdagen
för beslut.»

Vad utskottet hemställt föredrogs.
Därvid yttrade:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
avgivit en reservation,
som berör dels frågan om möjligheterna
att erhålla statsbidrag till byggande av
tunnelbaneanläggningar, dels frågan om
särskilt bidrag av statsmedel, närmast av
bilskattemedel, främst till underhåll av
gator och vägar i städer och stadsliknande
samhällen.

Innan jag närmare går in på de spörsmål
som berörts i reservationen, vill jag
göra den allmänna deklarationen att jag
tycker —- liksom Stadsförbundet, som
ägnat frågan om jämställdhet mellan städerna
och landsbygden i fråga om
statsbidrag till vägar och gator särskild
uppmärksamhet — att det tyvärr
alltjämt måste konstateras, att någon
mer djupgående förändring i fråga om

80 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

bidragsgivningen icke ägt rum och inte
heller tycks kunna åstadkommas inom
den närmaste framtiden, trots att en sådan
översyn av grunderna för praxis
borde betraktas som synnerligen nödvändig.

Det är otvivelaktigt så att städerna i
allmänhet, kanske särskilt de större, anser
sig med rätta vara mycket orättvist
behandlade när det gäller bidrag av
bilskattemedel. Den utjämning i detta
hänseende som städerna kräver tycks
låta vänta på sig. Även om det i detta
sammanhang närmast gäller en teknisk
revision i fråga om statsbidragsbestämmelserna
tycker jag dock det kan finnas
anledning att stryka under behovet
av en bättre likställighet mellan landsbygd
och stad.

Nu kan man säga att denna tekniska
revision av statsbidragsreglerna har betytt
någonting som med en välvillig tolkning
skulle kunna anses vara balsam på
såren ur städernas synvinkel. Jag syftar
på det förhållandet, att den tidigare
definitionen, som innefattades i uttrycket
»för biltrafiken viktiga gator»,
vilka skulle vara bidragsberättigade, nu
har bytts ut mot uttrycket »för den allmänna
samfärdseln nödiga gator». Även
om det uppgivits att det huvudsakligen
skulle vara fråga om en formell ändring
har departementschefen dock gjort vissa
uttalanden, som gör att jag kunnat
ansluta mig till utskottets formuleringar.
Utskottet tolkar departementschefens uttalanden
såsom mycket klarläggande i
de punkter, där det rått stor tvekan om
hur man skulle tillämpa de förutvarande
bestämmelserna. Om detta klarläggande
innebär en välvilligare behandling
av städerna ur bidragssynpunkt när
det gäller dessa »för den allmänna samfärdseln
nödiga gator», är man nog en
liten bit på väg mot den likställighet
som städerna strävar efter.

Låt mig, herr talman, härmed gå över
till den reservation jag har avgivit. Den
gäller alltså möjligheten att få statsbidrag
till byggande av tunnelbanean -

läggningar. Därvidlag har utskottet inte,
liksom ej heller statsrådet, tagit ställning
vare sig för eller emot. Detta problem
är ej nytt utan föreligger sedan
minst ett årtionde, och det är hittills ett
stockholmsproblem. Jag tror emellertid
inte framtiden kommer att utvisa att
det förblir ett huvudstadsproblem. Tunnelbaneanläggningar
för kollektiva
transporter i syfte att därmed ge möjlighet
att använda gatorna i de större städerna
för framför allt biltrafiken är säkerligen
en utveckling, som endast är
påbörjad och förmodligen kommer att
accelereras.

Det finns många remissinstanser utöver
stadsfullmäktige i Stockholm och
överståthållarämbetet som anser, att
det borde tagas en positiv ställning i
frågan om statsbidrag till byggande av
tunnelbaneanläggningar. Även i Göteborg
har man ansett att detta är något
som man måste ta upp till diskussion.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Stockholms län och stadsfullmäktige
i Malmö är inne på liknande
tongångar. Det är därför beklagligt
att vi tydligen här — eftersom jag är ensam
reservant i utskottet -— inte kan
räkna på att vinna gehör för de synpunkter,
som framförts i den motion
som är väckt i denna fråga.

Vi motionärer hade nämligen tänkt
oss att man från riksdagens sida skulle
kunna uttala sig för en sådan lösning att
man, när andra lösningar av trafikfrågorna
inte visar sig samhällsekonomiskt
så fördelaktiga som en tunnelbaneanläggning,
från fall till fall borde kunna ge
riksdagen tillfälle att pröva frågan om
statsbidrag. Men inte ens ett sådant modest
förslag har utskottsmajoriteten velat
vara med om. Jag tycker detta är
mycket beklagligt, eftersom vi i alla fall
måste räkna med att dessa frågor pockar
på sin lösning.

Departementschefen har hänskjutit
problemet till 1953 års trafikutredning.
Med all respekt för denna utredning
måste jag säga att det verkar som om

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i visi

den hade svårt att komma fram till något
resultat —- den har arbetat länge
utan att något slutbetänkande kan påräknas.

Vidare har jag i min reservation uppehållit
mig vid behovet av bidrag av bilskattemedel
till gatuunderhållet i städerna.
Det är också en rättvisefråga, där
städerna kommer i underläge i förhållande
till landsbygden. Härvidlag föreligger
ett nytt förslag från utredningen
om städernas väghållning, och detta
förslag har under remissbehandlingen
stötts av ett mycket stort antal remissinstanser.
Bland dessa återfinns vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt 1953
års trafikutredning, vilkas stöd jag naturligtvis
inkasserar med särskild tillfredsställelse,
eftersom denna utredning
av departementschefen i andra sammanhang
uppskattats. När det gäller detta
spörsmål har trafikutredningen tydligen
ansett, att det föreligger klara möjligheter
till en bidragsordning som den
av mig angivna. Ett flertal länsstyrelser,
från Norrbotten till långt ner i söder,
har också tillstyrkt denna anordning
med 50 procent bidrag till underhållskostnaderna
för städernas gator. Ändå
har departementschefen avvisat förslaget
och ansett, att staten av finansiella
och vissa andra skäl inte skall ta på sig
en sådan utvidgning av bidragsramen.

Utredningen har beräknat den ifrågasatta
utvidgningen av bidragsgivningen
innebära en kostnad på cirka 10 miljoner
kronor. Detta är naturligtvis ett
stort belopp, men det kommer ju från de
alltmer ökande bilskattemedlen, som är
väldiga, och därför har jag — och tydligen
även det stora flertalet remissinstanser
— ansett att utvidgningen skulle
kunna rymmas inom ramen för tillgängliga
medel, utan att det skulle behöva
bli någon prutning av bidragsgivningen
till vägar ute på landsbygden, som
också erfordras för den ökande biltrafiken.
Jag har alltså menat, att det inte
borde vara en så förfärligt hård konkurrens
om bilskattepengarna för dessa
6 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

städer och stadsliknande samhällen m. m.

ändamål i nuläget. För fem eller tio år
sedan hade situationen varit en annan,
men på landsbygdens vägar och på de
stora riksvägarna har under senare år
lagts ned så mycket pengar, att det vore
rimligt att man nu riktade blickarna
även mot städerna för att, som jag sade i
början av mitt anförande, åstadkomma
likställighet och därmed rättvisa åt städerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har det endast på ett par punkter redovisats
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanten.

För det första gäller meningsskiljaktigheterna
bidragen till tunnelbanebyggen.
Jag vill slå fast, att ett realiserande
av reservantens förslag skulle innebära,
att man ginge ifrån nuvarande normer
för fördelning av automobilskattemedlen.
Jag har en bestämd känsla av att vi
måste undersöka frågan ytterligare. I dag
kommer kraven härvidlag från huvudstaden
men, säger herr Nihlfors, det kan så
småningom komma krav även från andra
städer. Jag tror, att under lång tid
kommer kraven när det gäller tunnelbanor
att vara huvudstadskrav. Men även
när det gäller vanliga förortstrafikanläggningar
kan där också komma krav,
och att göra en uppdelning nu vore därför
för närvarande enligt min mening
inte riktigt.

Utskottet bär också anslutit sig till departementschefens
uppfattning. I den
utredning som arbetat fanns endast ett
par reservanter på denna punkt, och
båda hade anknytning till Stockholm.

För det andra gäller meningsskiljaktigheterna
det femtioprocentiga bidrag
för underhållskostnader till nu icke
statsbidragsberättigade gator och vägar
som utredningen föreslagit. Även här har
utskottet delat departementschefens uppfattning,
och jag tror det är befogat att
göra så med hänsyn till det behov av

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

nyanläggningar som finns. Vi får inte
överträda nuvarande bidragsgränser utan
försöka sätta in resurserna där dessa
bäst behövs. Jag är den förste att erkänna
att det kan vara besvärligt för städer
som har ett stort gatunät och att
det för dem är angeläget att få mer bidrag
därför att kommunalskattebördan
tynger. Men jag tror ändå att pengarna
i första hand bör gå till de trafikleder
som städerna måste bygga ut.

Därför skall man inte tumma på regeln,
utan man får väl säga som utskottet,
att man får se vad man har råd med
i framtiden. Det är enligt min mening
nödvändigt med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Det är de två frågor
som det råder delade meningar om.

Hur frestande det än vore att göra det
skall jag inte gå in på det resonemang
som herr Nihlfors fört om jämställdhet
mellan stad och landsbygd. Vi skulle nog
i så fall kunna föra en ganska lång diskussion
om det. Låt mig bara säga att
det finns städer med mycket stor landsbygd
med tillfartsleder och vägar, av
vilka nu kanske endast en del är bidragsberättigade,
och å andra sidan städer
som inte har någon större landsbygd
inom stadsgränsen. Det är mycket svårt
att säga vad som är rätt och vad som
är fel. Jag tror att vi från städernas sida
skall akta oss för att bara klanka. Vi är
tacksamma, om vi får mera pengar, men
jag tror, att vi skall vara rättvisa och
säga, att vi inte kan bygga mer än de
samhällsekonomiska resurserna tillåter.
Departementschefen har ju samtidigt
med denna nya översyn av lagstiftningen
kunnat öka anslaget från 90 till 115 miljoner
kronor eller med 25 miljoner kronor,
och det är ändå en god bit på vägen.

Herr talman! Med hänsyn till kammarens
tidsnöd skall jag inskränka mig till
detta och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag finner det symptomatiskt
att den ende stockholmaren i ut -

skottet också är den ende reservanten.
Det är åter fråga om en sammangaddning
av landsbygden mot enhälliga krav
från storstadens kommunala instanser.
Utskottets talesman sade nyss att detta
krav i fråga om tunnelbanan framför
allt är ett huvudstadskrav. Men riket har
väl ändå ett visst ansvar för sin huvudstad.
De riksdagsmän som vistas en stor
del av året i huvudstaden borde vara på
det klara med att tunnelbanan inte är något
extremt stockholmsintresse, att den
inte bara tillgodoser stockholmstrafiken,
ty vi kan lätt tänka oss vilket olidligt
kaos det skulle ha varit i trafiken till och
genom Stockholm, om inte Stockholms
stad i tid hade börjat bygga tunnelbanan.
I denna stad måste ju all trafik gå över
två och snart tre broar.

Jag skall också fatta mig mycket kort,
eftersom tiden är långt framskriden. Jag
ville bara påvisa att det här verkligen
gäller ett rättvisekrav, eftersom det också
är för rikstrafiken och allmänintressets
skull som dessa stora anläggningar
har byggts. Man borde väl ha åtminstone
lika mycket intresse för dessa centrala
anläggningar som för byvägarna.

Beträffande finansieringen delar jag
helt de synpunkter som reservanten anfört.
Jag skall helt kort be att få deklarera
att den grupp jag tillhör kommer
att rösta för reservationen.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men några yttranden
som fällts har varit sådana, att man möjligen
skulle kunna tro, att frågan om
statsbidrag till tunnelbanebyggnader och
liknande är enbart ett stockholmsintresse.
Jag vill därför nämna att jag är huvudmotionär
till motionen nr 729. Jag
har bidragit till att denna fråga ställts
inför riksdagen just av den anledningen
att jag har funnit det angeläget, att man
inte på grund av den höga statsbidragsgivningen
till huvudvägar över mark
frestas att gå in för sådana lösningar
som på längre sikt inte kan vara ända -

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

inålsenliga och kloka, så att man förr eller
senare när allt kommer omkring får
lägga ned ännu mera pengar på att göra
de definitiva lösningarna. Jag har i olika
sammanhang gjort mig till talesman för
att man hellre skall ta radikala grepp
på ett tidigt stadium vad beträffar trafikproblemen
än först välja lösningar
som kostar mycket pengar och därefter
tvingas till lösningar som kostar ännu
mera men som skulle ha kunnat undvikas,
om man planlagt efter riktiga utgångspunkter
redan från början.

Det är av den anledningen jag velat
särskilt stryka under att bidrag bör ges
också till andra lösningar, exempelvis
till tunnelbanebyggen, även om det hittills
inte har ansetts normalt att ta pengar
av bilskattemedel för sådana ändamål.
Om statsbidrag erhålles med 95 procent
för vägar och gator över mark, kanske
man just på grund av statsbidraget
frestas att bygga sådana och därmed använda
pengarna på ett sätt som i längden
inte kan vara klokt och riktigt. Det är
därför ett allmänt ekonomiskt intresse
för hela landet, att dessa frågor mäts efter
en annan måttstock än som hittills
skett.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vi kan naturligtvis diskutera
rättvisesynpunkter, men jag undrar
om vi kommer så långt med en sådan
diskussion, därför att beträffande
rättvisa har det alltid rått och kommer
alltid att råda olika uppfattningar.

Låt mig sedan tillägga att en bidragsgivning
till tunnelbaneanläggningar
skulle dra med sig en hel del andra problem.
Vi har t. ex de förortslinjer som
statens järnvägar driver. Skall bidrag
ges även till dem? Vi har spåranläggningarna,
där spårvagnarna på vissa gator
går på egen banvall. Skall bidra ges
även till dem? Jag tror att frågan om
bidrag till tunnelbanor är för tidigt
väckt och att vi får återkomma härtill
längre fram. När lagstiftningen om 10—

15 år skall ändras, kanske frågan är mera
aktuell än i dag.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Endast en kort replik till
herr Johansson i Norrköping, som med
brösttoner talade om rättvisesynpunkterna.
Jag vill erinra herr Johansson om
att, när det gäller det 50-procentiga bidraget
till underhåll av städernas gator,
är länsstyrelsen i Östergötlands län
en livlig tillskyndare därav — alltså herr
Johanssons »egen» länsstyrelse.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Även gatunämnden i
Norrköping har tillstyrkt den 50-procentiga
bidragsregeln och det har praktiskt
taget varenda stad gjort. Den remissinstans
hade väl varit dum, som
inte hade tillstyrkt utredningens förslag,
när man då skulle få ett bättre
utgångsläge rent ekonomiskt.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Eftersom herr Johansson
i Norrköping sade att den remissinstans
skulle varit dum som inte tackat
ja till ett sådant här bidrag, vill jag bara
säga, att jag vågar inte tänka den tanken
ut, vad dessa remissinstanser kommer
att tycka om departementschefens
och riksdagens bedömning av denna fråga,
därest det blir ett avslag på reservationen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! .lag tror också att frågan
om statsbidrag till tunnelbanebyggena är
för tidigt väckt. Är det meningen att man
skall ge statsbidrag, även om tunnelbanetrafiken
genom avgifterna blir lönsam?
Och på längre sikt kan man kanske räkna
med att den blir lönsam.

I första hand gäller det väl dessutom
att ge statsbidrag till trafiklederna för
den motortrafik som betalar bilskatterna.
Utredningen föreslog statsbidrag till
underhållet av vissa gator som nu inte
får statsbidrag. Men den föreslog sam -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

tidigt att viss väghållning ute på landsbygden,
framför allt i landsbygdens
mindre tätorter, också skulle bli statsbidragsberättigad.
Om man nu på grund
av sparsamhetskraven inte kunnat ge
dessa bidrag, går detta ut över inte
bara städerna utan också landsbygdens
väg- och gatuhållning. Vi måste räkna
med att behoven är mycket stora, även
om vi begränsar oss till vägväsendet och
gatuväsendet på landsbygden och i
landsbygdens tätorter.

Jag vill ha sagt detta, därför att debatten
har blivit ganska ensidigt inriktad
på Stockholms tunnelbana.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A—E 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nihlfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i mom. E 2) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nihlfors i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nihlfors yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 31 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
i nu förevarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i mom. E 3) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nihlfors i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nihlfors yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 29 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Undantagande från beskattning av vinst,
som beror på penningvärdets fall, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 36
av herrar Sundin och Eric Carlsson
samt II: 87 av herr Larsson i Hedenäset,
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning rörande undantag från realisationsvinstbeskattningen
vid egnahemsförsäljning
i enlighet med vad i
motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:296
av herrar Ringaby och Schött samt
11:365 av herr Björkman m. fl., vari
hemställts »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående sådan ändring i skatteförfattningarna,
att vinst, som enbart
beror på penningvärdets fall, i möjligaste
mån kan undantagas från beskattning»;
samt

3) de likalydande motionerna 1:416
av herr Lundström m. fl. och II: 441 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om översyn och förslag
om reformering av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem i syfte att underlätta rörligheten
på arbetsmarknaden».

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna 1:36 av
herrar Sundin och Eric Carlsson samt
II: 87 av herr Larsson i Hedenäset även -

som de likalydande motionerna 1:416
av herr Lundström m. fl. och II: 441 av
herr Ohlin m. fl. samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:296 av
herrar Ringaby och Schött samt II: 365
av herr Björkman m. fl. — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande möjligheterna att från beskattning
för realisationsvinst undanta vinst
vid egnahemsförsäljning; samt

2) att de likalydande motionerna
1:296 av herrar Ringaby och Schött
samt 11:365 av herr Björkman m. fl.
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Snygg,
Jansson, Oscar Carlsson, Sundström,
Allard, Kärrlander, Wiklund och Andersson
i Essvik, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:36
av herrar Sundin och Eric Carlsson
samt II: 87 av herr Larsson i Hedenäset,

2) de likalydande motionerna 1:296
av herrar Ringaby och Schött samt
11:365 av herr Björkman m. fl., ävensom 3)

de likalydande motionerna 1:416
av herr Lundström m. fl. och II: 441 av
herr Ohlin m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! På grund av det nyckfulla
V 2-spel, som numera ofta bedrives
i utskott och kammare, befinner
jag mig för ovanlighetens skull i den
situationen, att jag här skall tala för
reservationen och inte för utskottsbetänkande!.
Denna reservation är emellertid
detsamma som andra avdelningens
förslag till utskottsbetänkande, vil -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

ket förslag hade framgång inom avdelningen
men som vid lottningen inom
utskottet förvandlades till en reservation.

Den fråga som här behandlas är ju
inte ny. Den var föremål för prövning
vid föregående års riksdag och avvisades
då av båda kamrarna. År 1954 var
den föremål för en utförlig behandling,
varvid fastslogs att det innebar så utomordentliga
svårigheter att genomföra
en beskattning med hänsyn till penningvärdesförändringen,
att det inte var
möjligt att tillmötesgå önskemål därom.

Reservanterna anser att det inte har
framkommit några som helst nya skäl
som motiverar ett frångående av tidigare
beslut. I utskottsbetänkandet påpekas
visserligen att det har skett en viss
förändring genom att fastigheter, som
försäljes på grund av nödvändigheten
att företa vissa yttre jordbruksrationaliseringar,
är fritagna från skatt, men
man måste nog erkänna att detta inte
alls är jämförbart med en sådan befrielse
från beskattning som det i utskottsbetänkandet
propageras för.

Man gör gällande att i första hand
bör försäljning av egnahem befrias
från skatt. Det kan också i förstone
tyckas rättvist att en person, som genom
en industris nedläggande eller av annan
anledning mister sin anställning och
nödgas realisera sitt egnahem, skall
drabbas av en realisationsbeskattning.
Denna synpunkt kan ha ett visst fog för
sig, men dess värde bör inte överskattas.
De egnahem som det skulle bli
fråga om när det gäller ett sådant nedläggande
av en industri eller dylikt har
i regel tillkommit med hjälp av statliga
lån, och för överlåtandet av dessa
egnahem gäller alldeles särskilda regler.
Jag känner inte till något fall där en person,
som haft ett statligt belånat egnahem,
har drabbats av någon realisationsbeskattning,
detta av det enkla skälet att
för överlåtelse av ett sådant egethem
gäller att köpeskillingen icke får innefatta
någon som helst vinst, utan att säl -

jaren endast skall få full ersättning för
sina utlägg för förvärvandet av fastigheten
och vad han senare kostat på
denna. Önskar han försälja fastigheten
på annat sätt, har han att inlösa samtliga
statliga lån och i vissa fall t. o. m. att återbetala
vad han har fått i form av bidrag
till sänkande av hyreskostnaderna. Jag
tror sålunda, att det bara i ytterst få fall
förekommer fastighetsförsäljningar, som
skulle kunna drabbas av realisationsvinstbeskattning.
Under de sju sista åren
torde ett synnerligen litet antal egnahem
vara byggda i detta land utan statliga
lån.

I motionerna går man mycket långt i
sina krav på skattebefrielse på grund
av penningvärdesförändringen. Man menar,
att i fråga om avverkningsrätter,
lager, inventarier, virkesupplag, o. d.
skall skattebefrielse åtnjutas av denna
orsak. Det är väl ett ganska vittgående
och oöverskådligt krav man här framställer.
Inte heller skulle det vara så lätt
att åstadkomma en indexmässig sänkning,
vilket motionärerna också begär.
Det vore ganska egendomligt om vi skulle
reflektera på en utredning för att
möjliggöra skattelindring i dylika fall,
då vi vet att det är alldeles uteslutet att
vi skulle mäkta att hålla t. ex. småsparare
och obligationsinnehavare eller —
det kanske närmast jämförbara fallet —
dem som i sin ungdom har tagit en livförsäkring
och får ut den ett tjugutal år
senare efter en penningvärdesförändring,
som gjort realvärdet tämligen blygsamt
i jämförelse med de förhoppningar
som knöts till försäkringen, när den
togs, skadeslösa för denna penningvärdeförändring.

Herr talman! Jag tror att med den
tidigare grundliga behandling som kammare
och utskott ägnat detta problem
finns det — såsom reservanterna skriver
— inte anledning att nu förorda en
ny utredning i detta ärende. Därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen, vilket innebär avslag på
samtliga motioner i ärendet.

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta bevillningsutskottsbetänkande
behandlas tre olika
motioner. En av dessa är av ganska omfattande
natur och går ut på att man
skall skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning, som skulle syfta till att från
beskattning frita all vinst, som enbart
beror på penningvärdets fall. Det är en
mycket intressant frågeställning, men
utskottsmajoriteten har i sin skrivning
sagt ifrån, att den anser frågan komplicerad
och att man i detta sammanhang
bör begränsa sig till att tillstyrka en utredning
av de mera begränsade spörsmål,
som behandlas i de två övriga motionerna.
När därför herr Sundström
nu polemiserar mot tanken på att göra
en utredning över hela fältet är det en
polemik mot motionärerna och inte mot
utskottsmajoriteten, som inte i detta
sammanhang tagit upp den frågan.

Jag delar inte herr Sundströms synpunkter,
men med hänsyn till den
knappt tillmätta tiden skall jag i detta
sammanhang inte gå in på frågan, eftersom
utskottet för närvarande inte tillstyrker
någon utredning på den punkten.

I de andra motionerna behandlas ett
yrkande på att man från realisationsvinstbeskattning
skall undanta försäljning
av eget hem i vissa fall. Innan man
går in på denna fråga bör man göra klart
för sig vilket syfte realisationsvinstbeskattningen
har. Här kan vi få ett ganska
auktoritativt uttalande, därför att
herr Sundström förra året var med om
alt skriva under följande uttalande: »Utskottet
vill erinra om att bestämmelserna
om beskattning av realisationsvinst
syftar till att träffa de rena spekulationsaffärerna.
» Utskottet fortsatte sedan
i samma andedrag att beskattningen
med hänsyn till bevissvårigheterna utformats
på ett generellt sätt. Kvar står i
alla fall ett uttalande som jag tror att vi
alla är överens om, nämligen att realisationsvinstbeskattningen
är avsedd att
träffa de rena spekulationsaffärerna.

Låt oss ta ett exempel som är åberopat
i båda de motioner, vilka ligger till
grund för utskottsmajoritetens utlåtande.
En anställd i ett företag blir arbetslös.
Han har ett egethem, kan inte få
något arbete på den ort han bor och blir
erbjuden en anställning på annan ort.
Han måste då försälja sitt egnahem. På
grund av inflationen kan ha få mera betalt
för detta egnahem än den summa det
kostade honom att uppföra det. Han
känner sig därför inte rikare på något
sätt, ty realvärdet på fastigheten har inte
ökat. På den nya platsen måste han
också lösa sin bostadsfråga. Om han
där köper ett egethem har priset på det
också påverkats av inflationen. Antag,
att han köper ett precis lika stort hus
med samma utrymme och för samma
pris på den andra orten. Mannen har
inte genom detta erhållit någon som
helst vinst, ty han har inte fått någon
reell förmögenhetsökning. Om han haft
fastigheten kortare tid än tio år måste
han emellertid enligt realisationsvinstbeskattningsreglerna
betala skatt för en
del av den summa han fick vid försäljningen
av sitt egnahem.

Är detta en spekulationsaffär? Vi är
alla överens om att det inte är det.
Därför borde mannen, enligt det uttalande
som herr Sundström och vi alla
varit med om att skriva under, icke heller
betala skatt på denna affär som icke
är en spekulationsaffär, såvida man
verkligen klart kan avgränsa den. Vi menar
att det går i detta fall, och utskottsmajoriteten
har därför velat ha en utredning
på denna punkt.

Nu vill herr Sundström göra gällande
att det här inte är något egentligt problem.
Vi är emellertid alla intresserade
av att få en rörlighet på arbetsmarknaden.
Statsmakterna lägger ner ganska
stora belopp för att befrämja denna rörlighet,
vilken måste vara ett allmänt intresse.

Att det är ett hinder för rörligheten
på arbetsmarknaden, om den som blir
arbetslös har ett egethem, är vitsordat,

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

och arbetsmarknadsstyrelsen har fäst
uppmärksamhet på den saken. Den
har emellertid velat gå en annan väg,
nämligen att bevilja statsmedel till ägare
av egnahem för att de lättare skall
kunna flytta, om de inte kan få anställning
på den ort där de bor. Vi menar
emellertid att i det fall när det är givet
att det inte är fråga om någon spekulationsaffär
och skatt för realisationsvinst
följaktligen inte borde utgå, det vore
rimligt att statsmakterna här gjorde någonting
för att undanröja det hinder
som finns för rörligheten på arbetsmarknaden.
Det finns ingen anledning att ta
ut skatt i samband med försäljning där
någon reell vinst aldrig uppstått.

Man kan givetvis lösa denna fråga på
olika sätt. Man skulle kunna använda
den utväg man har i USA och som herr
Sundström väl känner till. Där har man
regeln att när ett en- eller tvåfamiljshus
försäljs och säljaren inom viss tid skaffar
ett nytt egnahem, slipper han betala
skatt för den summa som eljest skulle
vara skattepliktig.

Det finns som sagt många vägar att gå.
Problemet är inte alls olösligt. Ett bifall
till motionen och utskottets förslag skulle
innebära ett bidrag till att uppnå det
vi alla eftersträvar, nämligen en större
rörlighet på arbetsmarknaden och större
möjlighet för de som blir arbetslösa
att få ett nytt arbete. Jag yrkar, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
förslaget nu bara gäller egnahem, men
den omständigheten att de övriga borgerliga
här slagit följe med högern, och
högermotionen har mera vittgående krav
ger anledning att förmoda, att har vi
bara öppnat slussarna så kommer man
snart att späda på med en hel del andra
krav av det slag jag här har skildrat.

Det är också riktigt att realisationsvinstbeskattningen
är tänkt som en beskattning
av spekulationsaffärer, men
bevillningsutskottet har vid upprepade

tillfällen konstaterat att de gränsproblem
som yppar sig blir så svåra, att
det måste vara generella regler om man
skall komma till rätta med problemen.

Sedan kom man återigen in på frågor
som uppkommer vid flyttning från
en ort till en annan. Jag har gjort
gällande att under de senaste tio åren
eller i varje fall de senaste sju åren har
det byggts utomordentligt få egnahem i
detta land utan statslån. Statsbelånade
hus får som jag påpekat inte säljas till
annat pris än vad de verkliga kostnaderna
uppgår till med visst tillägg för penningvärdeförsämringen.
Kommer den
som sålt sitt egnahem till annan ort och
skall köpa ett egnahem där, finns det
sannolikt inga möjligheter att köpa något
annat än ett sådant som är statsbelånat,
och då åtnjuter han som köpare
precis samma förmåner som den gjorde
som köpte hans hus på hans tidigare
hemort.

Vidare kan man ju resonera så, att den
här egnahemsägaren måhända gör en
förlust men att den som t. ex. har lånat
honom goda pengar till att uppföra huset
och får igen pengarna efter tio år
också gör en mycket stor förlust utan
att det kan vara tal om att han skall få
kompensation. Jag har tidigare påpekat
vilket öde som drabbat småsparare, obligationsinnehavare
och försäkringstagare.

Det finns sålunda enligt vad vi kan
finna inte anledning att här vidtaga särskilda
åtgärder. Jag vidhåller sålunda
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att det finns fastigheter för vilka realisationsvinstbeskattningen
inte är något
problem, men detta är ju i alla fall
inte något skäl att inte vilja lösa frågan
för de fastigheter där problemet verkligen
finns.

Sedan säger herr Sundström att det
blir så svåra gränsproblem att det inte

Fredagen den 20 maj 1960 ein.

Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst,

tekniskt går att ordna med undantag
från realisationsvinstbeskattningen för
egnahem. Men man har ju gått ett steg
på vägen i ett annat sammanhang: som
framgår av utskottsutlåtandet beslöt
riksdagen så sent som förra året att vid
försäljning av fastighet i samband med
jordbrukets rationalisering skall realisationsvinstskatt
inte utgå av det skälet
att det i sådana fall inte är fråga
om spekulationsaffärer. Det möter inte
oöverstigliga tekniska hinder att göra
en avgränsning också på detta område.

Herr Sundström menar också att därför
att man inte kan kompensera småspararna
för de förluster de lider på
grund av inflationen så vill han inte
vara med om att undanröja de hinder
som för närvarande finns för att uppnå
den effektivitet vi alla eftersträvar med
vår arbetsmarknadspolitik. Det är en
logik jag har väldigt svårt att begripa.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Gränsproblemen här är
inte någon uppfinning av mig. Dem har
bevillningsutskottet påpekat vid flera
tillfällen och riksdagen har accepterat
den uppfattningen.

De vinster som kan uppkomma i samband
med jordbruksrationaliseringen är
det däremot inte minsta konst att göra
en undantagsregel för av det enkla skälet
att det är fråga om ett begränsat
område, som omfattar med avseende på
storlek och värde likartade objekt. Det
är därför omöjligt att göra jämförelser
med den åtgärd vi vidtog i det avseendet
vid föregående års riksdag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Sundström inledde
sitt första anförande med att nämna
den ovanliga position han hade, då han
för en gångs skull talade för reservanterna
och inte för utskottet. Den jämna
styrkefördelningen i kammaren och utskottet
mellan regeringspartiet och oppositionspartierna
medför förvisso under
stundom en del överraskningar. Då

som beror på penningvärdets fall, m. m.

bevillningsutskottets utlåtande nr 43
först kom under mina ögon, spärrade
jag upp dem i glad förvåning. Var det
verkligen möjligt, frågade jag mig, att
bevillningsutskottet sedan förra året
kommit till en riktig och förnuftig uppfattning
i denna fråga! Utskottets motivering
var så positiv och utlåtandet
var tillstyrkande. Men säg mig den glädje
som varar beständigt! Då jag vände
på sidan återkallades jag snabbt till
den bistra och kalla verkligheten. Det
var ju de borgerliga som med lottens
hjälp blivit majoritet och dikterat utskottets
utlåtande. Den socialdemokratiska
reservationen och herr Kärrlanders
anförande här i dag präglas alltjämt
av samma oförstående inställning
till dessa problem som förut. Deras motivering
för avslag är ganska kortfattad
och korthuggen, åtminstone i sin tidigare
del, men det skall jag inte klandra
dem för. De åberopar ju förra årets betänkande
som rätt ingående diskuterat
problemen, även den gången med negativt
resultat.

Helt negativt blev nu resultatet inte
i år. De borgerliga enades om en utredning
av det mera begränsade problemet,
om från realisationsvinstbeskattning
kunde undantas vinst från
försäljning av egnahem. Det är dock en
partiell framgång som kan ge anledning
till någon glädje för oss högermotionärer.
Från högerhåll togs denna fråga
upp redan 1951 utan att röna någon
större förståelse vare sig hos socialdemokraterna
eller några andra, men denna
gång har vi dock kommit en liten
bit på väg.

Jag är ganska förvånad över att utskottets
socialdemokratiska ledamöter
inte har velat gå med på ens denna begränsade
utredning. Jag tror uppriktigt
sagt, herr Sundström, att ni tar litet
för lätt på denna fråga. Att enbart
åberopa de svårigheter, som man tror
är förknippade med att åstadkomma en
rättvis beskattning på detta område, är
icke ett tillräckligt skäl. Förra året

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

hade vi i motionen ett exempel för att
belysa hur orimligt realisationsvinstbeskattningen
kan drabba i vissa fall.
I år skall jag bidraga med ett konkret
exempel ur verkligheten för att försöka
få herr Sundström att förstå, vad det
rör sig om.

En av mina vänner köpte 1953 en lägenhet
för 50 000 kronor. På grund av
familjens tillväxt köpte han 1959 en liten
villa. För lägenheten erhöll han
60 000 kronor i köpeskilling. Det motsvarar
ganska väl penningvärdeförsämringen
under dessa år. Han hade inte
innehaft lägenheten tillräckligt länge,
7 år, för att ens få reducerad beskattning
av realisationsvinsten. Mellanskillnaden,
10 000 kronor, drabbas nu av
beskattning som om det vore fråga om
inkomst och läggs på toppen av hans
övriga inkomster. Med en marginalbeskattning
på 40 procent måste han betala
4 000 kronor i skatt. Här var det
alltså fråga om rent byte till större bostad
av familjeskäl utan något inslag
av spekulation. Han behövde den erhållna
köpeskillingen — och väl det —
för att betala villan. Anser ni det då
riktigt, herr Sundström, att han skall
avstå 4 000 kronor av köpeskillingen
till skatt för en vinst som inte är någon
verklig vinst utan en ren fiktion?
Jag vill inte tro, herr Sundström, att ni
anser det. Men varför kan ni då inte gå
med på en utredning av frågan? Det är
väl inget, som ni behöver vara rädd
för, att låta experterna utreda denna
sak. Herr Gustafson i Göteborg har redan
framhållit att dessa problem har
gått att lösa i andra länder. Då borde
det gå att lösa dem också här.

Jag vill också erinra herr Sundström
om att i 1941 års förordning om krigskonjunkturskatt
togs hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Där stod i anvisningarna
att »därest uppkommen
realisationsvinst vid avyttring av tillgång
för stadigvarande bruk under beskattningsåret
använts för inköp av tillgång
liknande den avyttrade under så -

dana förhållanden att avyttringen och
inköpet helt eller delvis skäligen borde
betraktas som ett utbyte av en befintlig
tillgång mot en annan, realisationsvinsten
i motsvarande mån ej medräknas
vid taxering till krigskonjunkturskatt».

Vad som gick för sig 1941, borde väl
gå att åstadkomma även 1960.

I vår motion i år har — liksom i
de motioner som väckts från folkpartioch
centerpartihåll — som ytterligare
skäl för en ändring åberopats rörligheten
på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
har, som herr Gustafson
redan nämnt, i två omgångar
begärt att få disponera arbetslöshetsmedel
för stöd åt vissa egnahemsägare,
som vid förflyttning gör förluster vid
försäljning av egna fastigheter. Framställningarna
har inte bifallits avKungl.
Maj:t. Jag skall belysa detta med ett
par uppgifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen gjorde i
juni 1959 en specialundersökning om
långvarigt arbetslösa, d. v. s. sådana
som varit utan arbete mer än två månader.
En av grupperna karakteriserades
som »lokalt bundna». De utgjorde
1 290 personer. För dessa angavs som
skäl till bundenheten innehav av fastighet
för drygt 30 procent eller 395 personer.
Av dessa skulle självfallet inte
alla behöva drabbas av realisationsvinstbeskattning
— det vill jag ingalunda
påstå. Jag vill inte heller förneka
att det kan ligga något i vad herr Sundström
säger. Men det är sannolikt att
man i en del av dessa fall var i den situationen,
att vederbörande skulle ha
drabbats av realisationsvinstbeskattning.
Vore det då inte skäl att undersöka
frågan litet grundligare än vad
utskottet har gjort?

Förra året åberopade utskottet 1955
års stabiliseringsutredning. Det har man
inte gjort i år. Vi får avvakta och se,
om vi får något betänkande från denna
utredning under årets lopp, såsom förutskickats
i riksdagsberättelsen. Jagtror

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst,

nu inte att utredningens förslag för att
åstadkomma ett stabilt penningvärde
blir så mycket att stödja sig på i den
här frågan.

Vår motion syftade längre än vad
utskottets yrkande nu gäller. Den avsåg
utredning angående sådan ändring
i skatteförfattningarna, att vinst som
enbart beror på penningvärdets fall i
möjligaste mån kan undantagas från beskattning.
Vid debatten i fjol med utskottets
ordförande, herr Ericsson i
Kinna, var jag vänlig nog att säga att
detta var ett mera komplicerat problem.
Men det hade jag tydligen inte mycket
för, ty i år är utskottets reservanter
med herr Ericsson i täten helt negativa
och bryr sig knappast ens om att
beröra det.

Vi har inte från vårt håll uppgivit
detta krav. Det är ett väsentligt problem,
som det är angeläget att få löst.
Men för att ändå komma en bit på väg
— det är i alla fall ett steg framåt —
har högerledamöterna förenat sig med
övriga borgerliga utskottsledamöter och
begränsat utredningskravet om realisationsvinstbeskattning
till egnahemsförsäljning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är riktigt och
förnuftigt i utskottets betänkande eller
i reservationen är naturligtvis en smaksak
och därom kan vi tvista hur länge
som helst.

Herr Björkman framförde emellertid
ett exempel. Om jag hörde rätt, jämförde
han ett lägenhetsköp med ett villaköp.
Med kännedom om vad som sker
vid lägenhetsköp tror jag att vi skall
akta oss för att göra jämförelser med
regelrätta fastighetsaffärer.

Vi fick återigen belyst hur orimligt
det är att göra vissa jämförelser. Jag
har redan påpekat att en jämförelse
med jordbruksrationaliseringen inte är
relevant i detta sammanhang. Ännu

som beror på penningvärdets fall, m. m.

orimligare är att börja att gräva upp
den osaliga krigskonjunkturskatten från
1941 och göra jämförelser med köp och
försäljning av egnahem.

Jag har naturligtvis inget emot att
arbetsmarknadsstyrelsen försöker att
genom direkta penningstöd möjliggöra
avyttring och inköp av egnahem i avflyttnings-
respektive inflyttningsorterna.
Det finner jag vara en riktig utväg.
Alla sådana stödåtgärder skall redovisas
direkt, men man skall inte öppna möjligheter
för skattelindringar av skäl,
som inte är motiverade. Jag tror därför
det är klokare att gå fram på arbetsmarknadsstyrelsens
väg än på motionärernas.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber herr Sundström
ödmjukast om ursäkt för att jag råkade
kalla honom Kärrlander. Jag är litet
mera van att träta med honom om andra
beskattningsfrågor, och detta var
första gången som jag hade ett meningsutbyte
med herr Sundström, men jag
hoppas att vi i alla fall skall kunna resonera
om denna sak.

Det var ingen felsägning av mig beträffande
lägenhetsköpet, ty min gode
vän hade en lägenhet och han hade fått
lagfart på sin del i fastigheten. Han
blev beskattad för 10 000 kronor i realisationsvinst.
Med en marginalskatt på
40 procent fick han betala 4 000 kronor
i skatt, och jag väntar fortfarande att
herr Sundström skall tycka att detta
inte är riktigt rimligt.

Det förvånar mig att man inte i år
åberopat att penningvärdet i alla fall
är ganska stabilt. Det var det under
rätt lång tid 1958—1959. När denna
fråga om realisationsvinstbeskattningen
började diskuteras i riksdagen — det
var 1951 — var konsumentprisindex
117. Nästa gång saken diskuterades
år 1954 hade konsumentprisindex stigit
till 129. Förra året hade det gått upp
till 152 och nu har det klättrat upp ytterligare
sex enheter till 158. Jag är sä -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

ker på, herr Sundström, att om det
fortsätter i denna takt kommer det att
bli allt flera som drabbas av denna
orimliga realisationsvinstbeskattning.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den föreliggande frågan
gäller egnahemsfastigheterna och deras
realisationsvinstbeskattning. Det finns
redan nu vissa undantag från realisationsvinstbeskattning.
Det gäller tvångsvisa
försäljningar, expropriationer, och
det gäller sedan ett år också som redan
nämnts sådana försäljningar som sker
då det är fråga om rationaliseringsverksamhet
på jordbrukets område.

När det gäller egnahem är det oftast
så att det föreligger en viss tvångssituation,
så att vederbörande nödgas sälja
sitt egnahem och flytta från orten. Vederbörande
måste då skaffa sig en ny
bostad på den nya orten, varvid han
får betala ett högre pris. Då skulle han
behöva hela den köpeskilling som han
fått för det försålda egnahemmet. Det
får han inte ifall han måste betala realisationsvinstskatt.

Nu säger herr Sundström att den stora
massan av egnahem är statsbelånade,
och därvidlag kan det inte medges att
vederbörande får någon vinst. Ja, det
är riktigt, men det är ju så att man får
ta ut vad som motsvarar penningvärdets
fall och sina utlägg för de förbättringar
som man har gjort på fastigheten, varför
det även på dessa fastigheter kan bli
fråga om en viss realisationsvinstbeskattning.

Att man här har tagit upp egnahemmen
särskilt har ju samband med att
det skapar vissa problem då man genom
uppförandet av ett eget hem så
att säga bygger sig fast på viss ort och
viss arbetsplats. Blir det fråga om nedläggning
av industrien eller permittering
av arbetskraft eller om vederbörande
av andra anledningar måste lämna
sin fastighet, då föreligger självfallet
starka skäl för att man inte skall försvåra
för vederbörande att försälja fastighe -

ten och anskaffa en motsvarande bostad
på den nya bostadsorten. Det är alltså
främst sociala synpunkter som bidragit
till att vi motionerat i frågan, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan redovisat
vad som ingår i köpeskillingen vid
försäljning av statsbelånade hus, nämligen
kostnaderna för uppförande, de utlägg
som man har haft för förbättringar
av olika slag, uppsättande av staket
o. s. v. jämte skäligt tillägg för penningvärdeförändringen.

Nu säger herr Larsson i Luttra att
realisationsvinst likväl kan uppstå i dylika
fall. Jag betvivlar detta. Jag har
inte hört talas om och känner inte till
något sådant fall, åtminstone inte inom
det område där jag har varit verksam.
Alltsedan dessa låneformer kom till har
jag aldrig hört talas om att någon fått
betala realisationsvinstskatt, när köpeskillingen
har varit godkänd av länsbostadsnämnden.
Jag skulle vilja höra
exempel på att detta verkligen har inträffat.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Det finns inte någonting
som säger att den som av länsbostadsnämnden
fått en köpeskilling godkänd,
som ligger högre än det belopp han givit
för fastigheten, skall undantas från
realisationsvinstbeskattning. Även om
det självfallet måste bli relativt begränsade
höjningar, blir det ändå realisationsvinstskatt
på den vinst, som uppkommer.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! I denna diskussion har
ju frågan om penningvärdeförsämringen
eller inflationen spelat en viss roll,
och det är litet överraskande att man
uppträder och menar att de som lagt
ned sina pengar i realvärden skulle ha

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

förlorat på den utveckling av penningvärdet
som vi bevittnat.

Jag läste en liten broschyr av professor
Svennilson, där han talade om att
han sysslat med frågan vem som vunnit
eller förlorat på inflationen. Han
slutade sin inledning med att säga, att
detta berör så många olika faktorer att
han inte kunnat komma till botten av
problemet. Han trodde därför att man
knappast skulle lyckas klara ut vem som
förlorat eller vunnit på inflationen på
ett sådant sätt, att man kunde ta fasta
på det.

Antag att det är någon som byggt sig
ett eget hem för några år sedan och fått
bottenlånet i sparbanken, som ju har
hand om småspararnas pengar, och nu
säljer sitt egnahem och får tillbaka det
han lagt ner och betalar tillbaka pengarna.
Är det någon som förlorat på
detta är det väl den som lånat ut pengarna,
eftersom de pengar han får tillbaka
är mindre värda än de han lämnat
ut. Jag kan faktiskt inte komma till
något annat resultat.

När det gäller egnahem som byggts
under de sista sju åren — de är ju
närmast aktuella i detta sammanhang
— har det alldeles övervägande flertalet
byggts med statliga lån. Det finns någon
procent som byggts utan statliga lån,
och vad är det för hus? Jo, det är de
som varit så stora och dyra att staten
icke har velat belåna dem. Det är de
enda som kan komma i fråga förutom
de statsbelånade. När ett statsbelånat
egnahem skall försäljas, kan lånet överlåtas
på köparen. Då har man inom bostadsstyrelsen
tillämpat i korthet följande
ordning. Först har vederbörande
fått ta ut det pris, som han redovisade
som kostnad när han fick det slutliga
lånet. Det han kan redovisa att han
därefter lagt ned på fastigheten, har
han fått lägga till. Om han anlitat mäklare
vid försäljningen, har han fått lägga
till mäklararvodet. Dessutom har han
fått ta ut viss procent för penningvärdeförsämringen
på den egna insatsen.

Huruvida man i de fall, då man har sålt
ett hus efter dessa normer, har fått någon
realisationsvinstbeskattning undandrar
sig mitt bedömande. Men beträffande
de hus som byggts under de senaste
sju åren, kan den beskattningen
inte ha haft någon större betydelse.

Nu har man i utlåtandet sagt: »Särskilt
framträder det oskäliga i beskattningen
i sådana fall då fastigheten använts
såsom bostad för ägaren, och anledningen
till avvttringen är att fastighetsägaren
fått anställning på annan
ort, där han för att erhålla bostad för
sig och sin familj måst inköpa eller
bygga en likvärdig fastighet eller på annat
sätt lösa sitt bostadsproblem.» Det
kan man säga. Men den som inte skaffat
eget hem utan haft pengarna på
sparbanken och blir arbetslös och måste
flytta till annan ort, får ju ingen »förtjänst»
på att sälja hus. Och det är inte
bara de som har egnahem som blir arbetslösa.

Det är den ena sidan av saken. Fn annan
är, att vederbörande kan få överta
ett egnahem på precis samma villkor,
som gällde när han överlät sitt egnahem.
Detta har herr Sundström redan
nämnt.

Han har också det alternativet att
med statligt lån bygga ett nytt egnahem
på den plats där han får det nya
arbetet. Det är klart att detta egnahem
kan bli dyrare än det gamla men de
pengar han lägger ned är väl också
mindre värda än de han lade ner för
sju å åtta år sedan, eftersom penningvärdet
försämrats.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
man väl ändå skall rätta till det som är
vrångt, och även om det är en del som
inte drabbas, skall man väl rätta till för
de andra. Vilka är de? Det är väl det
fåtal som byggt så dyrt och stort att
bara vissa människor kan ha råd att
köpa sådana egnahem. Men då är det
folk som gott kan betala och som också
kan erlägga skatt för realisationsvinsten.

Här står det i utskottsutlåtandets

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

kläm: ».. . anhålla om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning
för realisationsvinst undanta vinst vid
egnahemsförsäljning; ...» Men om det
är någon som fått egnahemslån och
byggt tvåfamiljshus och försäljer det,
skall han då realisationsvinstbeskattas?
Om någon fått statliga lån och byggt
hus med fyra lägenheter, av vilka han
haft tre uthyrda med hyra som varit
kontrollerad av både bostadsstyrelsen
och hyresnämnden, och själv bott i
den fjärde, skall han också slippa realisationsvinstbeskattning
om han säljer
sitt hus? Eller skall han betala denna
skatt, eftersom man inte skall utreda
den frågan utan det här bara gäller dem
som bor i egnahem?

Jag begriper inte hur man kan rekommendera
ett förslag som går ut på
att man skall undanta en sådan liten del
av detta område, när det finns angränsande
delar där det är precis samma
problem. Det kan inte vara rimligt att
bifalla ett utskottsutlåtande med denna
utformning, och därför yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! En hel del av de argument
som reservanterna nu i slutet av
debatten kommer med, tycker jag är
mycket egendomliga. Herr Sundström
säger att man inte skall öppna möjligheter
för skattelindringar i denna utsträckning.
Men herr Sundström har ju
själv skrivit under ett utlåtande, som
säger att realisationsvinstbeskattningen
är avsedd att träffa endast rena spekulationsaffärer.
Kan man kalla det för
ren spekulationsaffär, om en egnahemsägare
blir arbetslös och därför måste
flytta till annan ort och i samband därmed
sälja sin fastighet? Nej, det kan
man inte. Därför borde herr Sundström
och jag vara ense om att det bör finnas
möjligheter att undanta sådan försäljning
från beskattning. Och då skall man
inte kalla det för en skattelindring. Om

man lägger på en skatt som på grund av
de generella skattebestämmelserna drabbar
på ett sätt som inte avsetts och man
sedan rättar till detta misstag, så kan
man väl inte, herr Sundström, säga att
man därmed öppnar möjligheter till
skattelindring.

Sedan sade herr Persson i Växjö att
det har gjorts utredningar om vilka
grupper som förlorat och vilka som
vunnit på inflationen, men att man inte
kommit till någon riktig klarhet på den
punkten. Men jag är säker på att den
egnahemsägare som jag här talar om vet
om han förlorar på affären eller inte,
och det är det som är det viktiga i sammanhanget.

Herr Persson i Växjö frågor vad det
kan vara för fastighetsägare som drabbas
av realisationsvinstbeskattningen,
när alla ju har statliga lån, om de har
byggt under de senaste åren. Då kan
skatten endast drabba dem som byggt
mycket stort och dyrt, och de kan ha
råd att betala realisationsvinstskatten,
säger han. Men herr Persson tycks helt
förbise det faktum att det finns äldre
egnahemsfastigheter här i landet, nämligen
en- och tvåfamiljshus, som inte är
uppförda med statliga lån, och som försäljes.
Om de säljes inom en tioårsperiod,
så drabbas de av realisationsvinstbeskattningen.

Vad sedan gäller nyare egnahem som
uppförts med statliga lån, har herr Larsson
i Luttra upplyst om att fastighetsägaren
när han säljer sitt egnahem har
rätt att ta ut ett visst belopp som kompensation
för penningvärdets fall. Och
herr Sundström lär ut, att om vederbörande
har haft fastigheten mindre än
tjo år, så drabbas han inte av realisationsvinstbeskattningen.
Jag måste emellertid
bestämt varna egnahemsägarna
här i landet för att lita på herr Sundströms
ord i det fallet. Det finns nämligen
ingenting i våra nuvarande skatteförfattningar
som undantar en sådan
vinst från realisationsvinstbeskattningen.
Herr Sundström kan fråga den skat -

Fredagen den 20 maj 1960 em. Nr 18

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

teexpertis som nu finns i denna kammare,
så får han detta bekräftat.

Till sist vill jag säga, att om man
verkligen vill en sak, så kan man också
genomföra den. Vi har tidigare här talat
om de regler som genomfördes förra
året när det gäller försäljning av fastigheter
i samband med jordbrukets rationalisering.
I det fallet motiverade utskottet
tydligt sitt ställningstagande,
och man kan därför dra ganska intressanta
paralleller mellan det beslut som
då fattades och det förslag som vi behandlar
här i dag. Bevillningsutskottet
sade förra året, när det gällde undantag
från realisationsvinstbeskattningen vid
försäljning av fastigheter i samband
med jordbrukets rationalisering »att de
föreslagna skattelättnaderna kan motiveras
från samma utgångspunkter som
den sedan länge gällande lagstiftningen
om skattefrihet för realisationsvinst vid
expropriation eller liknande tvångsförsäljning.
Det bör också ihågkommas att
det allmänna gör stora insatser för att
direkt främja jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering.---»

Det allmänna gör också stora insatser
för att främja rörligheten på arbetsmarknaden
och den fulla sysselsättningen.

Sedan fortsätter utskottet och säger
att »det således får anses vara ett betydande
allmänt intresse att undanröja de
hinder för denna verksamhet, som kan
föreligga i förhållanden utanför själva
verksamheten. Att reglerna för beskattning
av realisationsvinst ofta förhindrar
eller fördröjer en frivillig medverkan
från fastighetsägarnas sida i rationaliseringsföretag
kan inte bestridas.
Utskottet, som anser det angeläget att
rationaliseringssträvanden i möjligaste
mån befrämjas» — utskottet måste finna
det lika angeläget att främja den arbetsmarknadspolitik
vi nu för — »tillstyrker
med hänvisning till det anförda
de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
rörande beskattning av realisationsvinst.
»

Herr talman! Jag vill inte säga att
förhållandena är analoga, men det slog
mig att man med samma utgångspunkter
som utskottet och herr Sundström
förra året använde när det gällde undantag
från realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning i samband med
jordbruksrationaliseringen kan tillstyrka
utskottets hemställan i dag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Persson i
Växjö som uppkallade mig till en kort
replik.

Det förefaller som om herr Persson
sätter alltför stor lit till länsbostadsnämnderna
och de statliga egnahemslånen.
Man fick nästan uppfattningen att
det inte finns några andra egnahem än
sådana som är statligt belånade och som
om han menade att allting skulle ordna
sig, om man bara satte sin lit till länsbostadsnämnderna.
Men alla bor ju inte
i statsbelånade egnahem, herr Persson!
Och alla egnahem håller sig heller inte
inom den kvadratmetersgräns som är
uppdragen för statliga egnahemslån.
Inte kan vi hoppas på att länsbostadsnämnderna
skall kunna lösa problemet
med en rättvis beskattning av realisationsvinster.

Ni försöker föra debatten långt ut i
periferien och in på områden som ligger
långt från den fråga vi nu diskuterar.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid att herr
Gustafson i Göteborg argumenterar som
om frågan gällde enbart de försäljningar,
som föranletts av att nedlagda industrier
flyttat till annan ort. Så är inte fallet.
Yrkandet gäller egnahem över huvud
taget, vare sig de är statsbelånade
eller icke.

Vad beträffar beskattningen av egnahem
som är statsbelånade, så gäller den
frågan — märk väl — endast den räntefria
stående delen, vilket herr Persson i

96 Nr 18 Fredagen den 20 maj 1960 em.

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Växjö redan påmint om. Om lägenheterna
innehafts i mindre än 10 år, skulle
man få undantagande med 10 procent
från beskattning av vinst på grund av
värdeminskning. Det blir så pass blygsamma
belopp att det inte bör föranleda
att man ruckar på lagstiftningen endast
för att därmed kunna tillgodose
några ömmande fall. Det kan inte vara
riktigt att man på detta sätt öppnar
slussarna även i de fall då en frihet från
beskattning inte är befogad.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag frågade ju herr Gustafson
i Göteborg vad han menade med
det här. Man vill alltså ha en utredning
rörande befrielse från realisationsvinstbeskattning
på egnahem. Men hur skall
man då göra med dem som har tvåfamiljshus
eller med en löntagare som
byggt ett hus med tre eller fyra lägenheter?
Hur skall man bära sig åt för att
ge honom rättvisa? Detta utredningskrav
begränsas ju till egnahem.

Herr Gustafson säger nu att egnahemsägarna
själva skall avgöra om de
vunnit eller icke på inflationen. Jag har
ingenting emot att överlåta åt alla människor
att göra det, men då finns det ju
inte heller någon anledning att ta upp
den saken här.

Det är riktigt som herr Gustafson säger,
att det finns personer som byggt
enfamiljshus och tvåfamiljshus utan
statliga lån. Men hur många av denna
kategori finns det som skulle komma
att drabbas av en realisationsvinstbeskattning
vid försäljning och hur många
skulle drabbas av hela beskattningen?
Under de senaste åren är det ett fåtal
egnahem som byggts utan statliga lån.
Den saken är fullständigt klar. De soni
har byggt utan statliga lån har gjort det
därför att de haft råd att avstå dels från
den räntefria stående delen på 4 000
kronor, dels från den garanterade räntan
på bottenlånet och den låga räntan
på statslånet, något som påverkat bo -

stadskostnaderna årligen med kanske
500—600 kronor. Att de skulle komma i
en besvärlig situation, om de skulle behöva
sälja fastigheten för att flytta till
annan plats, och därvid drabbas av realisationsvinstbeskattning
är knappast
troligt.

Här har talats mycket om att det oskäliga
i beskattningen särskilt framträder
»i sådana fall då fastigheten används
såsom bostad för ägaren och anledningen
till avyttringen är att fastighetsägaren
fått anställning på annan ort» o. s. v.
För min del är jag mycket intresserad
av att man ordnar det så, att en egnahemsägare
som måste flytta till annan
ort kan klara sin bostadsfråga, dels avyttra
sitt egnahem och dels få en hygglig
bostad till hyggligt pris på den nya
orten. För många år sedan framlades en
statlig utredning angående åtgärder för
att ge egnahemsägare ett visst stöd i sådana
fall. Men det är ju en annan sak;
det är ju inte den saken som skall utredas
här.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i det här ärendet, men herr Perssons
i Växjö yttrande föranledde mig att
begära ordet. Nu har den fråga jag tänkt
ta upp redan belysts av herr Gustafson
i Göteborg och av herr Björkman, varför
jag inte har så mycket att tillägga.

När detta ärende behandlades i utskottet,
frånföll vi på högerhåll vårt
mera vittgående utredningskrav för att
uppnå enighet på den borgerliga sidan.
Av den sista delen av debatten har emellertid
framgått att här faktiskt finns så
pass många problem, att det tydligen
hade varit värdefullt om man kunnat
göra den utredning som högermotionärerna
yrkat på. I det avseendet har jag
nu intet yrkande, utan jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Persson i Växjö
har fortfarande inte kommit underfund

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.

med att det finns många egnahem här
i landet som byggts tidigare och icke har
statslån och som säljes inom en tioårsperiod
och alltså kan drabbas av realisationsvinstbeskattning.

Sedan frågade herr Persson i Yäxjö
mig vilka egnahem jag avsåg. Jag anser
att om man bygger hus för att få ett eget
hem och man gör ytterligare en lägenhet,
så är det fullt motiverat att dessa
bestämmelser gäller. Vi har också speciella
skattebestämmelser för en- och tvåfamiljsfastigheter.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det föreföll av herr
Perssons i Växjö anförande som om han
menade att om man bara bygger med
statliga lån då skall man slippa realisationsvinstbeskattning.
Om man däremot
sparar själv och bygger ett eget hem som
är lika stort eller litet större än de som
byggs med statslån, då spelar det inte
någon roll om man belastas med en sådan
skatt. Det är verkligen en mycket
besynnerlig uppfattning, herr Persson i
Växjö!

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Allard
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 99 ja
och 98 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Åtgärder för förhindrande av skattefusk,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av väckta
motioner rörande åtgärder för förhindrande
av skattefusk, m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HENNINGSSON i Hälsingborg
(s):

Herr talman! Det är ett ganska rikhaltigt
sortiment av motioner som redovisas
i detta utlåtande. Även om motionerna
har delvis olika innehåll framgår
det ändå klart att det är en utbredd
mening, att vårt nuvarande skattesystem
vidlådes av åtskilliga brister. Det gäller
kanske i särskilt hög grad de detaljer
däri som benämns taxeringsförfarande
och självdeklarationer. Man har i motionerna
angripit skattefusk, skatteflykt och
avdragsregler och det uppmärksammade
förhållandet att straffen för deklarationsbrott
ofta blir förhållandevis milda.

Det är inte enbart i riksdagen uppmärksamhet
ägnats dessa frågor utan
även i dagspressen, veckopressen, radion
och televisionen. Vid en debatt i radions
program 2 en sen lördagskväll gjordes
för övrigt en del uttalanden beträffande
deklarationsmoralen som jag fann så anmärkningsvärda
att jag gärna vill åter18 -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.

ge dem. En i debatten deltagande stadsfiskal
anförde att man i en kommun, som
hade 203 s. k. egna företagare inom sitt
område, hade funnit att 154 av dessa hade
avgivit felaktiga deklarationer. I mer
än 50 procent av fallen var felaktigheterna
sådana att åtal borde följa. Men
nar man inom fögderiet fann att så
många var hemfallna åt brottet, ansåg
man att detta skulle verka så nedbrytande
på den allmänna känslan och respekten
för lagen att man avstod från åtal.
Ett sådant tänkande beträffande användandet
av lagens bestämmelser är oroväckande.
Det kan finnas skäl ställa frågan,
hur det hela skulle avlöpa om denna
tankegång omsattes i praktiken även i
fråga om annan kriminell verksamhet.
Låt oss anta att polisen vid en rutinkontroll
av trafiken kom till att mer än 50
procent av de stoppade bilförarna inte
var nyktra i vägtrafikförordningens mening
utan hade för hög promillehalt av
sprit i kroppen. Skulle man då kunna
tänka sig att vederbörande myndighet
avskrev samtliga ärenden därför att
brottslingarnas antal var så stort? En
betänklig konsekvens i så fall.

När man sedan kom in på frågan om
de låga straffen för falskdeklaranter
meddelade stadsfiskalen i debatten, att
det endast vore en eller två personer årligen
som ådömdes frihetsstraff för
falskdeklaration. Han sade sig ha fått
det beskedet av de dömande myndigheterna,
att de hade den inställningen, att
när man ansåg sig veta att den som råkat
fast endast var en av de tusentals
personer som gjort sig skyldiga till samma
slag av brott, så bjöd det rätten emot
att ta till de hårdare straffen. Den som
råkat fast ansågs helt enkelt ha haft en
förfärlig otur. Även den tolkningen anser
jag, herr talman, minst sagt betänklig.

Jag vill däremot inte i något avseende
kritisera utskottet för dess behandling
av dessa motioner med tanke på att så
mycket i utredningsväg är på gång i samma
syfte, .lag noterar tacksamt den an -

märkningsvärt klara skrivningen, när utskottet
säger: »Utskottet vill inledningsvis
uttala sin fulla anslutning till det
syfte som ligger bakom motionsyrkandena.
» Men, herr talman, det är ändå en
sak i det enhälliga utskottets motivering
som jag vill rikta kammarens uppmärksamhet
på. Utskottet säger: »För att få
ett tillfredsställande resultat av taxeringen
fordras först och främst en ändrad
inställning till skattefusk hos många
skattskyldiga, präglad av större solidaritet
mot samhället. Detta torde knappast
kunna nås utan upplysning i olika former.
Sådan upplysningsverksamhet bör
självfallet äga rum genom det allmännas
försorg, men sannolikt skulle ett bättre
resultat nås, om även olika politiska,
ideella och andra organisationer ville
medverka till spridande av upplysning
om den rätta karaktären av brott mot
skattelagarna. Även om sådan propaganda
inte omedelbart får så stor verkan
torde den på lång sikt och i förening med
andra åtgärder kunna ge ett värdefullt
resultat.»

Har nu denna skrivning de borgerliga
ledamöternas verkliga stöd, kan man väl
också förvänta, när man är medveten
om propagandans betydelse i dessa frågor,
att samma ledamöter är beredda att
i sina framträdanden i talarstolar och i
press ändra sin nuvarande taktik. Ty
otvivelaktigt är det så att den form av
propaganda mot regeringen och socialdemokratien,
som nu ofta kommer till
användning från oppositionens sida, riktar
sig mot våra skattefrågor. Om detta
vore inte mycket att säga, om inte propagandan
i många fall finge en sådan
utformning, att den indirekt verkar nedbrytande
på skattemoralen. Sker en ändring
härvidlag, kan man kanske slippa
att i pressen läsa sådana uttalanden som
det följande, vilket stått att läsa i en
sydsvensk tidning:

»Skattebördan är ingen ljuvlig börda
ens för herr Strängs egna trogna, men
när man ser den i dagens sammanhang,
är den helt enkelt vanvettig och man för -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.

står så väl dem som söka undfly de
Strängska polyparmarna. Det är rena
rama självbevarelseinstinkten.»

Herr talman! Det är lätt att förstå vilken
nedbrytande inverkan sådan propaganda
kan ha på skattemoralen. Sker
ingen ändring härvidlag måste jag säga
mig, att utskottets välvilliga skrivning
endast är en läpparnas bekännelse.

Jag har intet yrkande.

Under detta anförande tog herr talmannen
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Visst kan man rita kors
i taket när motionärer från skilda meningsriktningar
finner ett utskottsutlåtande,
som i allt stämmer med deras synpunkter
och anser deras framställning
riktig. Men jag tar ändå till orda för att
visa, hur trögt det gått framåt på detta
område under alla dessa år, eftersom
man fortfarande tillåter skattesmitarna
att breda ut sig nästan hur mycket som
helst.

Jag skall liksom herr Henningsson i
Hälsingborg fatta mig kort beträffande
exemplifieringen, då jag anfört en mycket
rikhaltig exempelsamling ett par
gånger tidigare; jag behöver endast
komplettera på ett par punkter.

Det kan vara av ett visst kuriositetsintresse
att notera, att när jag vid förra
årets remissdebatt anförde en del drastiska
exempel, hämtade ur en fem, sex
år gammal utredning om metoderna för
skattesmiteriet och skattefusket, råkade
jag nämna att vi val iindå inte kommit
så långt här i landet som i Förenta staterna.
Där får affärsmännen t. o. in. yrka
avdrag för sina call-girls, d. v. s. för de
lättillgängliga flickebarn som tillkallas
per telefon niir en motsträvig kund skall
bearbetas och som blir riktigt lättillgängliga
först när kontraktet är underskrivet.

Jag kan nu notera, även om jag inte
har något konkret fall att åberopa, att

det dock från skatteexperter från andra
sidan framhållits, att utgifter för sådana
damer bör vara avdragsgilla även i Sverige
och inte bara detta, utan att det
även skall medges avdrag för mutor, något
som även förekommit i svensk deklarationspraxis.
Jag hämtar mina uppgifter
ur taxeringsnämndernas tidskrift
Skatte-Nytt, där en skatteexpert, som till
på köpet råkar heta Mutén, docent Leif
Mutén, yttrar följande:

»I åter andra fall avser representationen»
— det är alltså fråga om representationsavdragen
— »personer, som inte
är skattskyldiga i Sverige (i det sammanhanget
kan man för övrigt erinra om att
mutor till ämbetsmän i sådana länder,
där mutsystemet verkligen florerar, självklart
hör till exportindustriernas avdragsgilla
kostnader) ... Emellertid tror
jag inte att det främjar vare sig beskattningens
effektivitet eller skattemyndigheternas
samarbete med de skattskyldiga
(och därmed skattemoralen), om skattelagarna
används i något slags moraliserande
syfte för att vrida till rätta ens vad
många uppfattar som missförhållanden
— t. ex. just den överdrivna representationen,
och varför inte sådan, som även
innefattar tillhandahållande av damsällskap
för vidmakthållande av gästande
exportkunders goda humör.» Där har vi
alltså call-girls även i Sverige.

Gentemot detta uppträder en politiskt
mycket högersinnad man och taxeringsexpert,
nämligen förre stadsfiskal Eugen
Glas, som är taxeringschef i ett av våra
största bolagsdistrikt. Han tycker att det
gått litet för långt med mutorna. Han
konstaterar att det har gått dithän att
vad som i allmän lag är belagt med
straff godtages i taxeringssammanhang
och att »den som aktivt medverkat i ett
brott, såsom bestickning, alltså skulle
tillerkännas avdrag vid taxering med ett
lika stort belopp som det brottet avsett».
Han konstaterar att »taxeringarna är omgivna
av eu järnridå».

Nytt ordagrant citat: »Det är för övrigt
processuellt obegripligt, alt som alle -

100 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.

gat till bokförda mutbelopp vid taxeringarna
kan godtagas intyg, kvitton o. d. av
personer som enligt egna medgivanden
gjort sig skyldiga till ett så allvarligt
brott som det tagande av mutor resp. bestickning
innebär... Taxeringsmyndigheternas
notoriska avsaknad av möjligheter
till en effektiv kontroll annat än i
undantagsfall av dylika utgifters rätta
karaktär frestar givetvis till ett ökat
missbruk av rätten till avdrag vid taxeringen».

Stadsfiskal Glas fortsätter: »Det är
hög tid att de ansvariga myndigheterna
äntligen effektivt och skyndsamt ingriper
mot de allra mest praktiserade och
tillika mest stötande metoderna för övervältring
av en allt större del av den
tunga skattebördan på de anställda ...
Det går inte längre att blunda för en
skattesmitning, som ökar från år till år
och nu totalt torde belöpa sig till en
eller annan miljard kronor. Kan man
icke få bukt — inom ramen för det nuvarande
beskattningssystemet —■ med
denna skattesmitning, måste detta anses
ha överlevt sig självt.»

I annat sammanhang har samma expert
anfört att en rad skatteflyktsknep
används utöver dem som tidigare påvisats
i riksdagen, särskilt när det gäller
de stora bolagen: Vinster trollas
bort genom dotterföretag och ombud i
utlandet och dubbla fakturor, genom
falska intyg som inte skulle gälla vid
de allmänna domstolarna men godkännes
vid skatteprocesserna, genom manipulationer
med löner och skatteflyktsfonder,
genom föregivna organisationskostnader
och annat som kompletterar
de tidigare exemplen, med avdrag
för omkostnader, representation, bilar
o. s. v.

Vidare konstaterar stadsfiskal Glas
att man kan »till en förbluffande låg
kostnad, kanske 100 miljoner kronor,
driva in hundratals miljoner, kanske en
miljard till det allmänna», om man verkligen
håller efter skattesmitarna. Beträffande
sitt eget bolagsdistrikt kon -

staterar stadsfiskal Glas att det hela är
löjligt, eftersom det fåtal experter som
finns inte har någon möjlighet att genom
bokföringsgranskning och ordentlig
kontroll se efter hur mycket som
svindlas bort och inte kommer till beskattning.

Jag noterar givetvis tacksamt utskottets
välvilliga skrivning. Men jag skulle
ändå till regeringen, som inte är närvarande
— jag har ju talat med herr
Sträng om dessa ting förr — säga, att
det ännu efter alla dessa år går så oändligt
långsamt att få någonting gjort. Vi
hade för en tid sedan en interpellationsdebatt
med herr Sträng i denna kammare,
där vi kritiserade att han för
lång tid tagit bort sekreteraren från en
av de viktigaste utredningarna i detta
hänseende. Herr Sträng bestred riktigheten
av Stockholms-Tidningens uppgifter
och sade, att det skulle nog inte
dröja så länge i alla fall. Det har gått
några månader sedan dess, men ännu
har inte hörts så mycket som en susning
i löven från denna viktiga utredning,
som herr Sträng berövade sekreteraren.

Vi kan inte anklaga herr Sträng för
att inte vara påhittig när det gäller nya
skatter. Vi skulle bara önska att han
visade samma energi och uppslagsrikedom
när det gäller att driva in skatter
som beslutats från de kretsar, som har
bäst råd att betala dem men nu smiter.

Vid sidan av sina riktiga erkännanden
har utskottet också kommit med de
vanliga undanflykterna att det inte går
att bygga upp organisationen så fort
och att man inte kan få ett tillräckligt
antal experter. Vi medger gärna att det
behövs experter, framför allt för att
granska bolagens räkenskaper, och att
det inte är så gott om sådana, särskilt
som framför allt de stora trusterna genom
att betala högre löner brukar köpa
upp en del av statens bästa experter.
Men inte desto mindre borde det vara
ett statsintresse av första ordningen att
här få någonting gjort snabbt. Proble -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

met kunde ju lösas genom att de verkligt
goda experterna sattes in på de
stora skattesmitarna, på bolagen och de
stora förmögenhetsägarna. De kunde då
granska de metoder som stadsfiskal
Glas talar om, och så finge de mindre
kvalificerade öva sig på småföretagare
i skattesmitarbranschen. Om sedan beståndet
av taxeringsexperter byggdes
upp i litet snabbare tempo, skulle åtminstone
någonting kunna åstadkommas.
Det är dock miljarder som finns
att hämta, och jag kan inte förstå hur
man, när en så stark opinion skapats
inte gör mer för att få in dessa summor.
Det är framför allt löntagarna som i
stället får betala dessa väldiga belopp.
Missnöjet med det nuvarande tillståndet
stiger mycket snabbt.

Jag slutar med att säga att skatterna
skulle bli lägre — stadsfiskal Glas talar
om flera hundra kronor lägre för var
och en av de lägre löntagarna framför
allt — om man toge in dessa summor
från bolag och andra som har dessa
rika möjligheter. Skatterna skulle inte
bara bli lägre; de skulle också, för att
travestera ett känt uttalande, bli lättare
att fördra, om de delades mera rättvist
också bland dem som har bäst råd att
betala dem.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Restitution av energiskatt på bränsle

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av väckta
motioner angående viss restitution av
energiskatt på bränsle.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 118 av herr Hermansson
m. fl. och II: 144 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta medge restitution
med 50 % av energiskatten på
bränsle till växthusuppvärmning för ti -

Nr 18 101

Restitution av energiskatt på bränsle

den 1/7 1957—31/12 1958 på så sätt att
den medgivna nedsättningen av skatten
utgår med 100 % under 1 Vi år framåt
från den 1 juli 1960 i stället för med
nuvarande 50 %».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:118 av herr Hermansson
m. fl. och II: 144 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. om viss restitution av
energiskatt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Anders
Johansson, Torsten Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg och Larsson i
Luttra, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna
1:118 av herr Hermansson m. fl. och
II: 144 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
besluta att handelsträdgårdsmästare
med yrkesmässig växthusodling skulle
erhålla befrielse från energiskatten på
bränsle avsedd för växthusuppvärmning
under tiden den 1 juli 1960—den 31
december 1961.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När vi från motionärernas
sida har kommit tillbaka med denna
begäran om retroaktiv nedsättning
av energiskatten för trädgårdsodlarna,
är det inte bara de ekonomiska synpunkterna
som varit avgörande, även
om de är rätt betydelsefulla. Det gäller
dock en summa på 2 å 3 miljoner kronor,
som trädgårdsodlingen egentligen
borde ha rätt till restitution för. Det är
emellertid även ur principiella synpunkter
vi tagit upp detta igen.

Det var nämligen så att man, när
energiskatten på sin tid genomfördes,
också bestämde, att den industriella
produktion, som fördyrades med mer
än en procent genom denna skatt, skulle
kunna få nedsättning av energiskatten.

102 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Restitution av energiskatt på bränsle

Det var också en hel del industriella
produktionsgrenar som fick sådan restitution
och en del som även fick den
retroaktivt.

När trädgårdsodlingen begärde samma
förmån för sin förbrukning av
bränsle, inträffade det, att man först
inte kunde komma till något avgörande
av frågan om huruvida denna produktion
skulle räknas såsom en industriell
produktion. Det tog inte mindre än ett
och ett halvt år, då den frågan handlades
av den ena myndigheten efter den
andra, innan man kom till det resultatet,
att trädgårdsodlingen borde i detta
avseende jämställas med övrig industriell
produktion och följaktligen få samma
rätt till nedsättning av skatten som
andra industrier hade fått. En sådan
nedsättning har också beviljats, dock
gällande tidigast från den 1 januari
1959, alltså ungefär ett och ett halvt år
efter det att man fick erlägga denna
skatt.

Det är här soin det enligt min mening
principiella i frågan kommer in. När
det dock är så att man har erkänt, att
trädgårdsodlingen skall jämställas med
industriell produktion i detta avseende
och därför skall ha samma rätt till restitution,
så frågar man sig, varför detta
då inte kan få gälla från den dag skatten
utgick. Om det var riktigt att ge
trädgårdsnäringen restitution den 1 januari
1959, måste det ha varit lika riktigt
att ge den restitution från den första
dagen skatten utgick. Ur principiell
synpunkt måste man nämligen se det
på det sättet. För att slippa göra det
retroaktivt har här en lösning presenterats,
enligt vilken man skulle kunna
befria denna näring från skatt under
motsvarande tid framöver och på det
sättet i realiteten vinna detsamma.

Herr talman! Det är detta yrkande
som framförts i motionerna och även
påyrkats i reservationen. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Gustafson i Göteborg
(fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma med herr Hansson i Skegrie.
Jag tycker för min del att när man har
infört en skatt som har kommit att bli
kraftigt fördyrande på produktionskostnaderna
för denna näring, är det inte
mer än rimligt att man här liksom för
vissa områden inom industrien ser till
att man ger tillbaka så att näringen i
fråga icke belastas för oriktiga kostnader.
Det är ju också, som herr Hansson
i Skegrie även framhöll, på så sätt att
man numera genom beslut av Kungl.
Maj:t har fastslagit, att detta just är en
sådan näringsgren som skall ha denna
restitution. Under sådana förhållanden
kan jag inte förstå, varför man inte
också skall kunna ge trädgårdsodlarna
denna restitution.

Man hänvisar till att det skulle vara
så krångligt att genomföra en sådan
restitution. Jag reagerar mot ett förfarande
som innebär att statsmakterna
först genomför en beskattning, som
orättmätigt träffar en viss näringsgren
i samhället, och sedan inte försöker rätta
till detta av den anledningen att det
är krångligt. Det är inte så krångligt
att svårigheterna inte går att övervinna,
och det måste därför bli en uppgift för
samhället att rätta till detta missförhållande.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Riksdagen hade anledning
föregående år att ta ställning till
denna fråga, och ett sammansatt jordbruks-
och bevillningsutskott anförde
då bl. a. som skäl mot att denna restitution
skulle beviljas, att den erlagda
skatten troligen i betydande omfattning
hade slagit igenom i priserna och att
det fördenskull hade varit konsumenterna
som egentligen fått betala skatten.
Nu vet jag att herrar motionärer och
reservanter gör gällande, att den utländska
konkurrensen är så hård för

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

103

trädgårdsnäringen, att man inte haft
möjlighet att ta ut den kostnad som
energiskatten har inneburit för näringen.
Men det är ett påstående som motionärerna
och reservanterna inte kan leda
i bevis. Troligt är att de företagare som
har haft möjlighet att i höjda priser ta
ut den kostnad, som energiskatten utgjort
för dem under 1957 och 1958, också
gjort detta. Samma uppfattning som
det sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
hade föregående år i
denna fråga har också bevillningsutskottet
i år, när det avstyrker motionen.

Dessutom talar rent praktiska skäl
mot ett beslut beträffande individuell
restitution på det sätt som reservanterna
föreslår i år. När reservanterna föregående
år föreslog ett restitutionsförfarande,
anslöt de sig till en kollektiv
restitution och anförde då bl. a. som
skäl för denna, att en individuell restitution
skulle bli alltför tungrodd och
kostnadskrävande för att kunna genomföras.
Ingenting bär hänt sedan föregående
år, då herrar reservanter hade
den uppfattningen i samma fråga, där
de nu yrkar på denna individuella restitution,
som de för ett år sedan ansåg
skulle bli alltför tungrodd och kostnadskrävande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill i all korthet
säga till herr Allard, att det argument
som han har anfört emot en restitution
inte väger tungt, tvärtom. Om man tror
att trädgårdsodlingen skulle kunnat ta
ut denna belastning i höjda priser, kan
man resonera på samma sätt även för
industrierna. Jag skulle tro att om det
finns någon skillnad mellan industriernas
och trädgårdsodlingens möjligheter
att ta ut en skatt genom höjda varupriser,
så har industrien väsentligt lättare
att göra detta än trädgårdsodlingen. För
min del tror jag inte att det varit möjligt.
Allt talar för att den konkurrens

Restitution av energiskatt på bränsle

som råder för trädgårdsodlingens produkter
gör, att möjligheterna att ta ut
skatten i höjda priser är ytterst små.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Hansson tror inte
att dessa näringsidkare haft någon möjlighet
att ta ut kostnaderna för energiskatten
i form av höjda priser. Utskottet
har en annan uppfattning. Ingen av
oss kan ge några bevis för sin åsikt,
utan här får väl den tro som reservanterna
har och den som utskottet har stå
som bevis från båda sidor.

För övrigt anser jag att det också
finns anledning att erinra om vad denna
restitution skulle komma att kosta.
Det skulle dock bli fråga om ett totalbelopp
på omkring två miljoner kronor.
Det kan vara anledning att erinra härom,
då vi så sent som för en vecka sedan,
när vi behandlade åttonde huvudtiteln,
av statsfinansiella skäl inte hade
råd att kosta på drygt 64 000 kronor i
upprustning för ökning av intagningskapaciteten
vid en av våra högskolor.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! När herr Allard nämner
beloppet två miljoner kronor visar det
ingenting annat än att detta är en för
trädgårdsodlarna mycket betydelsefull
fråga.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det är naturligtvis ett
stort belopp för trädgårdsnäringen. Men
jag vill fråga herr Magnusson i Borås:
Hur anser herr Magnusson att denna individuella
restitution skall kunna ordnas
på ett rättvist sätt? Bestitutionen
skall ju bygga på den förbrukning av
bränsle som trädgårdsnäringen kommer
att ha från den 1 juli i år och ett och
ett halvt år framåt i tiden. På den förbrukningen
skall restitution ges för en
skatt som erlades 1957/58. Ett företag
som expanderar kommer alltså att få
ett betydligt högre restitutionsbelopp
än det erlagt i skatt. Ett företag som

104 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

går tillbaka kommer inte att få tillräcklig
restitution. Och hur skall man göra
med nystartade företag? Jag tror att reservanterna
inte har tänkt sig in i den
situation som skulle uppstå, om riksdagen
skulle acceptera det förslag som
reservanterna framlagt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill inte göra anspråk
på att kunna lösa den frågan,
herr Allard. Enligt mitt förmenande
måste det åligga dem, som infört den
här beskattningsformen, att även se till
att den drabbar alla rättvist.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Magnusson om att de verkligt sakkunniga
på detta område, nämligen energiskattenämnden
och kontrollstyrelsen,
har avstyrkt en individuell restitution
just på grund av de svårigheter som jag
nämnt. Det är väl då, herr Magnusson,
att kräva litet för mycket, om man säger
att de myndigheter, som alltså avstyrkt
en restitution, skall klara de
svårbemästrade problem det här gäller.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Men just de myndigheter
som herr Allard omnämner jämte —
om jag minns rätt — lantbruksstyrelsen
har rekommenderat den linje som nu är
reservanternas.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 96 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr BJÖRKÄNGE (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

§ 7

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 65,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 40 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 8

Ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1960 dagtecknad pro -

Nr 18 105

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

position, nr 102, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

a) godkänna i propositionen tillstyrkta
grunder för Aktiebolaget Industrikredits
organisation och verksamhet;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om överlåtelse av aktier i bolaget
i överensstämmelse med vad föredragande
departementschefen anfört;

c) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att — i stället för tidigare utfästelse
att till bolagets förfogande ställa
statens fyra procent obligationer på
nominellt tolv miljoner kronor — utfärda
garantiförbindelse på samma belopp
att ingå i bolagets garantifond.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande:

I propositionen föreslås vissa ändringar
av Aktiebolaget Industrikredits
organisation och verksamhet i syfte att
öka bolagets utlåningskapacitet. Förslaget
innebär bl. a., att staten skulle överlåta
ett antal aktier i bolaget till vissa
bankaktiebolag.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:605
av herrar Torsten Andersson och Mattsson
samt II: 748 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., vari yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa I.

att i till propositionen nr 102/1960
fogat förslag till avtal mellan staten och
affärsbankerna angående Aktiebolaget
Industrikredits organisation och verksamhet
tredje paragrafen måtte utgå;
samt

II. att Kungl. Maj:t vid valet av ledamöter
i bolagets styrelse måtte tillse att
minst två av de ledamöter, som skulle
utses av Kungl. Maj:t, hade särskilda in -

sikter i och kvalifikationer i fråga om
de mindre företagens kreditproblem;

2) de likalydande motionerna 1:621
av herrar Stefanson och Sveningsson
samt II: 763 av herr Nordgren m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 622
av herr Svärd och II: 764 av herr Magnusson
i Borås m. fl., i vilka föreslagits
att riksdagen måtte, med ändring av förslaget
i propositionen nr 102, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte, med beaktande av vad i
motionerna anförts, till landets affärsbanker
utbjuda statens samtliga aktier
i Aktiebolaget Industrikredit.

Utskottet hemställde

att riksdagen måtte

A. — med bifall till föreliggande proposition
—

I. godkänna i propositionen tillstyrkta
grunder för Aktiebolaget Industrikredits
organisation och verksamhet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om överlåtelse av aktier i bolaget
i överensstämmelse med vad i propositionen
anförts;

III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att — i stället för tidigare
utfästelse att till bolagets förfogande
ställa statens fyra procent obligationer
på nominellt tolv miljoner kronor — utfärda
garantiförbindelse på samma belopp
att ingå i bolagets garantifond;

B. besluta att motionerna 1:622 och
II: 764 icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C. besluta att motionerna 1:605 och
II: 748 samt I: 621 och II: 763 — i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört — icke skulle
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Yngve Nilsson,
Hamilton och Nordgren, som ansett att
utskottet bort under B. hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:622 och 11:764 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte snarast möjligt till berörda af -

106 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Andrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

färsbanker utbjuda och försälja jämväl
resterande aktieinnehav i AB Industrikredit
och med bankerna träffa därav
föranledda avtal;

2) av herrar Danmans och Boija, utan
angivet yrkande;

3) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett att viss del av
utskottets utlåtande bort ha i reservationen
angiven lydelse och att utskottet
bort under C. hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna It 605
och II: 748 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet sålunda anfört,
samt besluta att motionerna I: 621
och II: 763 icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag lovar att fatta mig
kort. Högerreservanterna i bankoutskottet
är nämligen helt överens med majoriteten
om lämpligheten av att omorganisera
AB Industrikredit och sälja en
del av aktierna till affärsbankerna. Vi
godtar alltså propositionen, som innebär
att den mindre och medelstora företagsamheten
får lättare att ta upp
långa lån. Men vi tycker inte, att man
skall stanna vid det. Man bör enligt vår
mening gå längre och sälja ut även resten
av aktierna till affärsbankerna. Det
är inte någon statlig uppgift att bedriva
sådan här verksamhet. Staten har tillräckligt
mycket att göra ändå. En begränsning
av statsverksamheten framstår
för varje dag som alltmer önskvärd.
Om AB Industrikredit görs till ett
helt enskilt företag, kan det med säkerhet
fungera smidigare och mindre
tungrott. För de kreditsökande kommer
detta säkerligen att medföra fördelar.
Det påstående som har gjorts av majoriteten
i utskottet, att situationen skulle
bli sämre för låntagarna, är helt obestyrkt.
Det vore intressant att få det
närmare preciserat här i kammaren.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen nr 1, av herr Ewerlöf
m. fl.

Herr BOIJA (fp) :

Herr talman! I en till Kungl. Maj :t
ingiven framställning av januari 1959
har 14 affärsbanker hemställt att få förvärva
aktier i ett särskilt bolag med firma
AB Företagsfinans, som bankerna
har för avsikt att bilda. Det nya bolaget
skulle i första hand tillhandahålla mindre
och medelstora näringsföretag krediter
för investering i fasta anläggningar,
maskiner, rationaliseringsåtgärder
etc. Krediterna beräknas få längre bundenhet
och komma att avse större belopp
än vad bankerna med hänsyn till
arten av sin rörelse och gällande regler
kan medge. Åt säkerhetskravet skulle
även i viss utsträckning kunna ges ett
annat innehåll än enligt banklagen. För
att hålla bolagets kostnader nere skulle
det nya företaget så långt som möjligt
utnyttja bankernas organisatoriska resurser
— detta är ett faktum av största
betydelse i detta fall.

AB Industrikredit konstaterar i sitt
remissvar, att det nya bolagets verksamhet
i stor utsträckning skulle komma
att sammanfalla med Industrikredits
egen verksamhet. Skillnaden skulle väsentligen
ligga däri, att det nya företaget
skulle kunna ställa mindre krav på
säkerhet.

Med anledning av denna framställning
från affärsbankernas sida har som bekant
förhandlingar förts mellan representanter
för statens intressen och dem
som stått bakom affärsbankernas framställning.
Dessa förhandlingar har lett
till den överenskommelse, som här föreligger
och som innebär ett ökat samarbete
mellan staten och affärsbankerna,
vilket har sammanfattats i avtalet
och i den nya bolagsordningen.

Från vår sida har i motion nr 621 i
första kammaren av herrar Stefanson
och Svenningsson samt motion nr 763
i denna kammare av herr Nordgren

Nr 18 107

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

m. fl. föreslagits att lånebeloppet icke,
såsom i avtalet förutsattes, skulle begränsas
till 50 procent av säkerheten
utan att det skulle kunna utvidgas till
70 procent, enligt vad som föreslagits
från affärsbankernas sida i fråga om
det tilltänkta AB Företagsfinans.

Under utskottsbehandlingen har vi
emellertid fått upplysningar, av vilka
framgår att såväl bank- som försäkringinspektionen
motsätter sig en utvidgning
av 50-procentregeln med hänsyn
till att dessa säkerheter måste vara
fondgilla. Av denna anledning har vi
från vårt håll kunnat acceptera den
skrivning, som föreligger i utskottsutlåtandet.

Som av utlåtandet också framgår kan
AB Industrikredit utan hinder av den
angivna 50-procentgränsen mot betryggande
säkerhet utlämna lån till ett sammanlagt
belopp, som motsvarar summan
av bolagets egen kapital- och garantifond
eller tillsammans cirka 37
miljoner kronor. Denna garantifond
kan, om det visar sig nödvändigt, utökas
genom höjda insatser från såväl
staten som bankerna. Här föreligger
alltså en möjlighet för AB Industrikredits
styrelse att med hjälp av dessa 37
miljoner kronor, som i detta avseende
utgör ett fritt disponibelt belopp, gå
utöver de 50 procenten. Detta torde
vara en mycket god tillgång och ge AB
Industrikredit relativt goda möjligheter
att tillmötesgå de lånesökande i den
utsträckning, som vi har föreslagit.

I nämnda motioner framhålls också
önskvärdheten av att någon minimigräns
för storleken av de lån, som bolaget
äger rätt att meddela, inte bör
ifrågakomma. Denna gräns har här satts
till 150 000 kronor. Man har sagt, att
med hänsyn till AB Industrikredits
uppgifter och låneverksamhetens inriktning
har i avtalet intagits en bestämmelse,
som innebär att bolaget som
regel — jag vill understryka detta —-icke skall lämna sådan kredit, som affärsbankerna
äger att lämna enligt nu -

varande stadganden, d. v. s. en kredit
på tio år upp till 150 000 kronor. Denna
kan efter en tioårsperiod förlängas
efter förnyad överenskommelse. Den
uppgiften har vi fått vid föredragningar
från bankmannahåll i utskottet.

Med hänsyn till den allmänna formulering
denna fråga fått bör emellertid,
som framgår av utskottets utlåtande,
styrelsen även i framtiden ha frihet att
när den så finner lämpligt bevilja lån
som understiger 150 000 kronor. Jag
vill särskilt understryka denna sista
mening, att styrelsen även i framtiden
skall ha möjlighet att bevilja lån av
mindre omfattning. Härmed bör enligt
vår uppfattning de synpunkter och önskemål
som framförts i reservation nr
3 vara tillgodosedda.

Utskottet menar att en generell ändring
av bestämmelserna inte skulle
vara lämplig med hänsyn till huvudinriktningen
av företagets verksamhet.
Som Industrikredits organisation är
uppbyggd saknar den i varje fall för
närvarande möjlighet att tillhandahålla
lån på alltför små belopp. Skulle en sådan
inriktning av verksamheten komma
till stånd, skulle naturligtvis en helt
annan organisation krävas och därmed
skulle också administrationskostnaderna
stiga och givetvis också räntesatsen.
Den räntedifferens man arbetar med är
mycket liten, och marginalerna skulle
krympa samman ytterligare. Utskottet
menar därför, att det är bättre att acceptera
förslaget som det här föreligger.

Till utskottets utlåtande har undertecknad
fogat en blank reservation. Den
hänför sig närmast till den mening som
återfinnes i utskottets yttrande i fjärde
stycket: »Samtidigt medför statens medverkan
fördelar för låntagarna genom
de lägre räntesatser som kan tillämpas.
Skulle samtliga aktier i Aktiebolaget Industrikredit
övertagas av affärsbankerna
kan denna förmån för låntagarna
bortfalla.»

Vi har för vår del inte kunnat dela

108 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.
Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

denna uppfattning och vi tror inte att
någon som helst skillnad härvidlag
skulle behöva uppstå. Tvärtom, på
grund av den organisation och de kontakter
bankerna har ut över hela landet
skulle kostnaderna måhända kunna
bli lägre. Något bevis för påståendet i
den mening jag citerade har icke presterats.

I form av statliga kreditgarantier förfogar
företagarföreningarna för närvarande
över cirka 35 miljoner kronor.
Man kan i dag få låna upp till 40 000
kronor. Denna summa kommer så småningom
att höjas till 50 000 kronor och
i speciella fall skall man kunna sträcka
sig upp till 75 000 kronor. Vi tror att
det alltfort skulle vara synnerligen
lämpligt, om företagarföreningarna tog
dessa smålån på 20 000—50 000 kronor.
Det skulle även vara värdefullt ur den
synpunkten, att företagarföreningarna
har en mycket god person- och lokalkännedom
och mycket väl skulle kunna
bedöma de låntagare som det kan bli
fråga om. Man skulle alltså kunna tänka
sig att företagarföreningarna, Industrikredit
och bankerna skulle kunna samarbeta
på ett effektivt sätt genom att
de var och en svarar för lån av viss
storleksordning och på så sätt kompletterar
varandra.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den omorganisation
som föreslagits i fråga om AB Industrikredit
innebär främst att staten och ett
antal affärsbanker skall samverka för
att utvidga bolagets möjligheter att lämna
de mindre och medelstora industriföretagen
medellånga och långfristiga
krediter. Aktiekapitalet skall lika fördelas
mellan staten och bankerna, vardera
parten skall utse fyra ledamöter i
bolagsstyrelsen men ordförande utses
av Kungl. Maj:t. Tills vidare skall aktiekapitalet
bibehållas vid 8 miljoner

kronor, men möjlighet till framtida ökning
föreligger. De föreslagna bestämmelserna
för bolagets upplåning medger
en ökning av Industrikredits utlåning
från f. n. 78 miljoner kronor till
drygt 300 miljoner kronor. Av särskild
betydelse är att lånetiden kan utökas
från högst 10 till högst 20 år.

Från högerhåll har i motioner föreslagits,
att staten skulle utbjuda statens
samtliga aktier i AB Industrikredit till
affärsbankerna. I utskottet har också
högerledamöterna reserverat sig till
förmån för detta förslag.

För egen del kan jag inte finna, att
detta förslag skulle innebära några fördelar
med hänsyn till syftet med bolagets
utlåningsverksamhet. Statens medverkan
bör vara ägnad att förbättra
möjligheterna för företagen att få långfristig
kredit på rimliga villkor. Jag
syftar här bl. a. på att staten bidrar till
att ställa säkerhet för bolagets förbindelser.
Staten har hittills varit huvudintressent
i AB Industrikredit och jag
tror att det av flera skäl är av värde,
att man har möjlighet att följa denna
verksamhet från statsmakternas sida.
För min del anser jag att det innebär
åtskilliga fördelar, att staten och de
privata bankerna samverkar på detta
område.

De mindre företagen har ju speciella
kreditproblem. De har i regel mindre
möjlighet till självfinansiering än de
större företagen. Därtill kommer att de
mindre företagen i regel saknar möjlighet
att via aktie- och obligationsmarknaden
skaffa sig långfristigt kapital. De
mindre företagen är alltså mer beroende
av bankkrediter och eftersom det är
fråga om kortfristiga krediter blir det
relativt höga räntekostnader.

Med hänsyn till detta är det ytterst
angeläget att de mindre och medelstora
företagen kan få långfristig kredit i
större utsträckning än för närvarande.
Omorganisationen av AB Industrikredit
innebär ett framsteg men som påpekats
både i motionen och reserva -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 109

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

tionen från centerpartihåll har man
inte nått en tillfredsställande lösning.
Enligt det föreliggande förslaget till avtal
skall Industrikredit i regel inte utlämna
lån under 150 000 kronor, eftersom
affärsbankerna har möjlighet att
lämna 10-åriga lån upp till detta belopp
enligt nuvarande bestämmelser.
Den regel som här införts i avtalet —
och den ändras ej nämnvärt enligt utskottets
skrivning — innebär att ett
företag, som erbjuder säkerhet i form
av inteckning i fastighet liggande inom
50 procent av fastighetens uppskattade
värde i allmänhet vägras lån, om ej
fastighetens uppskattade värde uppgår
till minst 300 000 kronor. Vi anser att
denna regel om att belopp under
150 000 kronor inte lånas ut är olycklig,
eftersom de mindre företagen därigenom
i så hög grad ställs utanför möjlighet
att få långfristig kredit. Jag
måste konstatera, att frågan om de
mindre företagens möjlighet att få långfristig
kredit fortfarande blir olöst även
om propositionen bifalles.

Utskottets majoritet har inte velat
vara med om att denna gränsdragning
vid beloppet 150 000 kronor skulle slopas.
Majoriteten anser det mindre välbetänkt
och pekar främst på att en
ökad utlåning till mindre företag skulle
kunna föranleda högre förvaltningskostnader
och därmed högre räntesats. Det
är klart att förvaltningskostnaderna kan
bli något större, om Industrikredit lämnar
ut flera lån på exempelvis 40 000—
50 000 kronor vardera än om bolaget
t. ex. skulle utlämna ett färre antal lån
om minst 150 000 kronor vardera. Men
i så fall löser man inte heller de mindre
företagens behov av långfristig kredit.
Och därtill kommer att man enligt
vår uppfattning överdriver ökningen
av förvaltningskostnaderna, om beloppet
150 000 kronor slopas och lån till
lägre belopp utlämnas i större utsträckning.
För det första är ju de säkerheter
som skall ställas av företagaren eller av
staten, kommun eller hank så betryg -

gande, att behovet av kreditövervakning
inte kan vara så arbetskrävande.
För det andra ingår ju 14 affärsbanker
som aktieägare i AB Industrikredit och
genom samverkan med dessa och kontakter
med deras lokala bankkontor bör
det vara lätt att skaffa de upplysningar
som kan behövas. Vi kan alltså inte
finna att utlåning i form av lån under
150 000 kronor behöver medföra dyra
förvaltningskostnader och därmed ökade
räntesatser. För övrigt, även om någon
extra tiondels procent skulle behöva
uttagas, så får ju ändock företagaren
lånet billigare än i form av vanlig
bankkredit.

Jag skall här inte närmare ingå på
kraven på säkerhet för lånen. Det vore
naturligtvis värdefullt, om man kunde
höja lånegränsen från 50 till 70 procent
av ställd säkerhet. Med hänsyn
till de krav som bank- och fondinspektionen
och försäkringsinspektionen
uppställt för att bolagets obligationer
skall vara fondgilla lär det inte vara
möjligt att nu göra någon ändring på
denna punkt. Som utskottet framhållit
har ju Industrikredit möjlighet att mot
annan betryggande säkerhet utlämna
lån till ett belopp som motsvarar bolagets
egna kapital och garantifond, för
närvarande 37 miljoner kronor. I reservationen
har vi från centerpartiets sida
framhållit, att denna fråga bör följas
med uppmärksamhet och att man bör
kunna vidga denna lånemöjlighet om
behov skulle visa sig föreligga.

Slutligen har vi i anledning av de
motioner som väckts ansett oss böra
göra ett uttalande om representationen
från statens sida i bolagets styrelse. Vi
har ansett att långfristig kredit skall
kunna ges utan någon särskild undre
gräns och att detta i sin tur motiverar
att minst två av de ledamöter, som
Kungl. Maj:t utser i styrelsen för bolaget,
bör ha särskilda insikter och praktisk
erfarenhet i fråga om de mindre
företagens skötsel och kreditfrågor.

Med dessa ord ber jag att få yrka bi -

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

fall till reservation nr 3 av herr Mattson
och mig.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag framföra några synpunkter,
men på grund av den sena timmen
lovar jag, herr talman, att fatta mig
kort.

Vi inom centerpartiet har ingen anledning
att invända något mot ändringarna
i AB Industrikredits status. Den
ökning av utlåningskapaciteten och förlängning
av utlåningstiden som blir följden
därav är välkommen och välmotiverad.
Det är emellertid ett par punkter
i bolagsordningen som vi anser nödvändigt
att ändra. Att den nedre utlåningsgränsen
inte annat än i undantagsfall
får understiga 150 000 kronor kan med
våra utgångspunkter inte vara tillfredsställande.
En sådan gränsdragning utestänger
i stor utsträckning småföretagarna
ifrån långa lån. Deras lånebehov
är i många fall lägre än 150 000 kronor,
men behovet av långfristiga lån kan
fördenskull vara lika angeläget som för
större företagare med större lånebehov.
Småföretagarnas mera framträdande
problem är just att erhålla långfristiga
lån.

Den möjlighet som bankerna har att
under särskilda omständigheter förlänga
kredittiden utöver 10 år för lån under
150 000 kronor är inte tillfredsställande
och är inte en trygg ordning för de
mindre företagen. Den utvägen måste
många gånger tillgripas när rena nödsituationer
uppstår och en återbetalning
av lånen inom föreskrivna tioårsperiod
inte är möjlig. Med den gräns för utlåningen
som utskottet föreslår måste
småföretagarnas lånemöjligheter begränsas.
Detta kan för dem i vissa lägen påverka
räntekostnaderna i ogynnsam riktning,
och det kan inte vara meningen
med AB Industrikredits verksamhet. Jag
kan inte tro, att administrationskostnader
för lån under 150 000 kronor skall
behöva stiga så kraftigt, att de i någon

avgörande grad påverkar utlåningsräntan.
Jag tror att utskottets farhåga härför
är överdriven.

Vad sedan beträffar valet av styrelse
anser vi att det vore önskvärt att i bolagsordningen
ha utsagt, att minst två
av ledamöterna skall ha särskilda insikter
och kvalifikationer i fråga om småföretagens
skötsel, ekonomi och därmed
sammanhängande problem. Med de påfrestningar
i olika avseenden, som den
mindre företagsamheten sannolikt står
inför med tanke på den pågående strukturomvandlingen
av samhället och i anledning
av det kommande handelssamarbetet
i Europa, är det inte bara ett företagarintresse
utan också ett samhällsintresse
att småföretagarnas möjligheter
på bästa sätt tillvaratages.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 av herrar Mattsson
och Eliasson i Sundborn.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag är något överraskad
av att denna överenskommelse mellan
staten och affärsbankerna i och för sig
har förorsakat tre reservationer. Man
får Väl ta detta som ett uttryck för det
allmänna politiska läget inom de borgerliga
grupperna, att man kommit på
så olika linjer. Vi får här inte bortse
ifrån, att när vi nu håller på att göra
om AB Industrikredit innebär det, att
vi får ett företag som på helt annat sätt
kommer att kunna tillgodose den mindre
företagsamhetens behov av långfristigt
kapital.

Det är en väsentlig ökning av företagets
kapitaltillgångar som nu skall ske.
Det är nu ett tak på 65 miljoner. Om
överenskommelsen slutföres kommer ca
310 miljoner att ställas till disposition
för småföretagarnas räkning. Det är alltså
en mycket betydande uppgång. Det
innebär också en smidigare ordning för
korta respektive långa lån. Bankerna
kommer på ett naturligt sätt att kunna
övergå mellan dessa former, vilket framför
allt kommer att ha sin betydelse vid

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

den gräns som centerpartireservanterna
talar om. 150 000 kronors-gränsen är
inte utsatt. Vi förutsätter att hittillsvarande
praxis alltjämt tillämpas, och
enligt denna har lånegränsen varit betydligt
lägre.

Det är också felaktigt att såsom herr
Eliasson i Sundborn gjorde uppförstora
kravet på ställande av säkerhet. Industrikredit
skall vara underkastat bankoch
fondinspektionen. Denna kräver
denna säkerhet, men i realiteten är det
på det sättet, att vi har en fri sektor,
som kommer att uppgå till 37 miljoner
kronor. Man kan alltså låna ur denna
utan att dessa säkerhetsbestämmelser
behöver iakttagas. Man kan också använda
sig av förslagsinteckning. Det är
alltså en betydande vidgning och ett
stort stöd, som här ges sinåföretagsamheten
och som jag tycker att det är
oklokt att undervärdera. Det är möjligt
att man har intresse av att framställa
saken på det sättet, men jag anser det
vara fel att söka undanskymma de verkliga
framsteg som här göres.

Herr Bohman ställde några frågor till
mig. Jag skall försöka fatta mig mycket
kort med hänsyn till den föredragningslista
som vi har framför oss. Herr Bohman
sade — och han talade här för högerreservationen
— att det finns anledning
att försöka begränsa statens verksamhet
så långt som möjligt. Jag skulle
vilja säga, att det är alldeles uppenbart
att högern här har insatt sin allmänna
offensiv mot staten i förgrunden och
låtit småföretagarna komma i kläm. Om
det är någon som inte tror på vad jag
säger i detta sammanhang, går det att få
upplysningar genom att tala med småindustriens
företrädare. Jag undrar om
det är någon bland dem, som skulle
ha velat ändra på AB Industrikredit så,
att staten skulle ställas helt utan inflytande.

Det är uppenbart att när vi tillskapade
detta institut år 1934 gjorde vi det därför,
att småföretagens läge jämfört med
storföretagens i fråga om kapitalanskaff -

ning var mycket ogynnsamt. Fortfarande
råder samma förhållande. Vi anser
det i och för sig inte vara någon speciell
statlig uppgift att tillhandahålla pengar,
men vi anser att staten bör medverka i
detta fall, därför att det är nödvändigt
för småföretagarna att få detta
stöd. Här går en vattendelare mellan
högerpartiet och oss, och anmärkningsvärt
nog tycks den också gå mellan folkpartiet
och centerpartiet. Det är det
avgörande i detta sammanhang. Jag tror
att om herr Bohman ger sig ut för att
försöka övertyga småföretagarna om något
annat, så kommer han att få ett vad
vi brukar kalla mycket styvt jobb.

Vi har sagt att statens medverkan kan
innebära, att småföretagen får lägre räntor.
Det är alldeles uppenbart, att när
staten har insyn i långivningen och AB
Industrikredit inte lämnar lån till alltför
låga belopp, så kan man hålla administrationskostnaderna
nere. Insyn är i
och för sig i detta hänseende mycket
värdefull, och vi kan också säga att det
kan vara värdefullt med den konkurrens
som här kan råda mellan de ordinarie
kreditinstituten, vilka är utan insyn, och
detta företag, som äges av staten och
bankföretag och där staten har insyn.
Det finns alltså, herr talman, i detta
sammanhang många skäl att åberopa.

För att förkorta debatten ber jag, herr
talman, helt enkelt att få yrka bifall till
utskottets förslag med hänvisning till
den utförliga motivering som givits i
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! När AB Industrikredit
bildades 1934 berodde det på att man då
gjorde om banklagen och tog bort den
långa utlåning, som bankerna tidigare
bedrivit. Att AB Industrikredit då till
övervägande delen blev statligt berodde
på att affärsbankerna inte var intresserade
av att medverka. Det förelåg nämligen
på den tiden inga svårigheter att
få lån av detta slag ute på marknaden
utan sådan medverkan.

112 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

När vi nu har intagit den ståndpunkten,
att vi accepterar Kungl. Maj:ts förslag
men anser att man skall fortsätta
och sälja ut alla bolagets aktier, är det
ett fullständigt konsekvent handlande.
Det står i överensstämmelse med den
grundinställning vi har, nämligen att
staten inte skall engagera sig i företagsamhet,
som lika bra eller bättre kan
skötas av enskilda.

Jag frågade nyss vilka konkreta olägenheter
som skulle uppkomma för kredittagarna,
om man gjorde AB Industrikredit
till ett enskilt företag. Jag har ännu
inte fått något svar, vare sig ifrån
herr Eliasson i Sundborn eller av bankoutskottets
vice ordförande. Herr vice
ordföranden i bankoutskottet säger att
småföretagarna skulle »komma i kläm»
genom de olägenheter som i så fall
skulle uppstå; vilka dessa vore skulle
jag kunna fråga småföretagarna om.
Men nu frågar jag herr Andersson i Ronneby,
vari dessa olägenheter består. Han
borde kunna svara mig; i varje fall borde
han kunna göra det bättre nu än de småföretagare,
som jag eventuellt kan fråga
efteråt.

Herr Eliasson sade sig »tro» på statsmakternas
medverkan och att denna
medverkan skulle göra långivningen förmånligare.
Han »tror», säger han, att
»åtskilliga fördelar» skulle uppkomma,
om staten bedrev denna verksamhet. Jag
frågar på nytt vilka fördelar, och jag
vill gärna ha ett besked. Jag utgår ifrån
att det inte är fråga om att skapa något
slags subventionsverksamhet i detta
sammanhang.

För herr Eliasson, som har ett sådant
förtroende för staten, vill jag bara påpeka,
att AB Företagsfinans — det företag
som affärsbankerna själva ville
men inte fick bilda — erbjöd bättre
förmåner än Industrikredit efter dess
ombildning. I AB Företagsfinans skulle
man få låna upp till 70 procent, och där
fanns ingen minimigräns vid 150 000
kronor. Staten har för övrigt ett annat
bankföretag, AB Sveriges kreditbank,

som tillämpar precis samma villkor som
affärsbankerna. Det blir alltså inte på
något sätt förmånligare för låntagarna,
trots att det är helt statsägt.

Jag väntar fortfarande, herr talman,
på konkreta besked och inte på allmänna
uttalanden.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Till herr Bohman vill
jag säga, att jag lämnade ett svar i mitt
anförande. Jag pekade på den omständigheten,
att staten här ställer säkerhet
för bolagens förbindelser och att detta
bör vara ägnat att möjliggöra fördelaktigare
lånevillkor från företaget Industrikredit.

Jag vill vidare till herr Bohman säga,
att jag kan inte förstå annat än att om
staten här medverkar, finns det större
möjligheter att räkna med att Industrikredit
inte bara så att säga skjuter sina
egna kommersiella intressen i förgrunden
utan ser till den uppgift, för vilken
bolaget har skapats.

Sedan vill jag gärna medge, herr talman,
att AB Företagsfinans, om jag
är riktigt underrättad, på en punkt var
bättre utformat än AB Industrikredit.
AB Företagsfinans hade nämligen inte
någon undre gräns vid 150 000 kronor.
Men om herr Bohman anser detta vara
bättre, har han möjlighet att här i kammaren
ansluta sig till centerpartiets reservation,
innebärande att man slopar
denna gräns. Gör han det, kan vi komma
på samma linje.

När herr Andersson i Ronneby talar
om småföretagen, vill jag påpeka att det
vore rimligare att han talade om de
medelstora företagen. Som förslaget nu
är utformat kommer småföretagen praktiskt
taget inte att beröras av förbättringarna.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! För att först anknyta
till vad herr Eliasson i Sundborn sade
tror jag inte alls att det är på det sättet,
att den mindre företagsamheten här

Nr 18 113

Fredagen den 20 maj 1960 em.
Ändrad organisation

kommer att få minskade lånemöjligheter
i förhållande till tidigare. Det sker
ju en vidgning av låneramarna och det
står 37 miljoner kronor till förfogande.
Gränsen vid 150 000 kronor utgör inte
heller något fastslaget tak i detta sammanhang
— det skall vi hålla i minnet
och det vet herr Eliasson redan tidigare.

Till herr Bohman vill jag säga, att om
herr Bohman lyssnat till mitt anförande,
skulle han, även om det är möjligt
att jag uttryckte mig dåligt, ha kunnat
finna skälen till vårt ståndpunktstagande.
Det är uppenbart att staten här inte
har några andra intressen än att med
den säkerhet som statspapper utgör se
till att det skapas bästa möjliga villkor
på lånemarknaden. Staten vill stödja
denna verksamhet och staten har intresse
av att detta instituts arbetsformer
skiljer sig från dem, som bankerna
i vanliga fall har.

Jag tror att alla dessa faktorer medverkar
på det sättet, att vi jämnar ut
den skillnad som finns mellan småföretagens
och storföretagens finansieringsmöjligheter.
Småföretagen har ju inte
den chansen att kunna gå ut på obligationsmarknaden.
Det är alldeles uppenbart,
att de inte har samma möjligheter
att låna hos försäkringsbolagen, eftersom
de är för små. Försäkringsbolagens
lån ges i hög grad mot andra tjänster,
mot att de får skriva försäkringar,
och där har storföretagen uppenbarligen
övertaget.

Det är ingen tillfällighet att Industrikredit
bildades 1934, och det är ingen
tillfällighet i och för sig att bankerna
kommer tillbaka med Företagsfinans
och försöker bli ensamma på området.
Men om de skulle bli ensamma där,
skulle småföretagen inte få det stöd vi
här i riksdagen anser att de skall få.
Detta är vår innersta mening i sammanhanget.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson nämnde,
8 — Andra kammarens

av Aktiebolaget Industrikredit

att företagen måste ställa säkerhet upp
till 300 000 kronor. Det är ju riktigt om
man håller sig till lån på 150 000 kronor,
som här antytts. Men om man följer
den praxis Industrikredit tidigare
tillämpat, skulle man kanske komma
ned till lån på 100 000 kronor, och då
blir säkerheten så mycket mindre.

I mitt första anförande nämnde jag,
att i botten — eller i toppen om man så
vill — har man företagarföreningar, där
man kan låna upp till 50 000 kronor,
möjligen 75 000 kronor. Därtill kan
eventuellt statsgarantien utnyttjas som
säkerhet när det gäller lån från Industrikredit.
Det kommer ju att underlätta
väsentligt för låntagarna.

Herr Nilsson i Tvärålund talade om
att det var mycket viktigt att småföretagen
skulle få långfristiga lån, och det
är i och för sig alldeles riktigt. Jag
nämnde också tidigare, att bankerna
här har en möjlighet att tillmötesgå låntagarna.
Det är ju i första hand fråga
om en tioårsperiod. Denna period kan
i regel förlängas, om man så önskar,
med ytterligare tio år. Bankerna säger
i realiteten inte nej. Om man lägger upp
en plan för amorteringar och förnyelse
av dessa lån, tror jag att det finns sådana
möjligheter. Detta har antytts i
utskottet vid de föredragningar vi haft.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Till säkerhet för AB
Industrikredits utlåningsverksamhet
skall läggas garantiförbindelser från
staten och reverser från affärsbankerna.
Det har ingen som helst betydelse
för företagets verksamhet om det är reverser
eller garantiförbindelser. Det påverkar
alltså inte ett dugg kostnadsläget
för AB Industrikredit. AB Industrikredit
är till formen ett privaträttsligt företag,
som skall bedriva sin verksamhet
affärsmässigt och bankmässigt. Jag vidhåller,
att det inte spelar någon roll, om
det är staten eller enskilda som satt in
pengarna. Ännu är alltså inte det påstående
styrkt som gjorts här, att låntagar -

protokoll 1900. Nr 18

114 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändrad organisation av Aktiebolaget Indnstrikredit

na skulle få större fördelar om företaget
vore statligt än om det vore helt enskilt.
Oavsett om staten är delägare i företaget
eller det ägs helt av enskilda står det för
övrigt liksom andra liknande företag
under kontroll av bank- och fondinspektionen.

Till herr Eliasson i Sundborn vill jag
till sist säga, att den yttersta konsekvensen
av herr Eliassons resonemang väl
egentligen skulle vara, att staten borde
träda in även i andra kreditinstitut,
t. ex. i affärsbankerna, eftersom man
därmed skulle ha möjlighet att ge större
förmåner till företagarna.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det är ingen mening
med att längre diskutera dessa frågor
med herr Bohman, och jag skall inte
ens diskutera skillnaden mellan ut- och
inlåning. Herr Bohman växlar gärna
mellan de båda begreppen, men det är
som sagt ingen mening med att fortsätta
debatten på den punkten. Påståendet
att låntagarna skulle få större
fördelar om Industrikredit var statligt
är inte styrkt, säger herr Bohman. Han
är inte mottaglig för sakskäl i det avseendet,
ty han är inte ute i sådana
ärenden.

De erfarenheter som framför allt småföretagarna
här i landet fått ger vid
handen, att Industrikredit med statlig
medverkan är ett högst värdefullt institut
när det gäller deras möjligheter
att göra sig gällande på kapitalmarknaden.
Detta är för oss ganska väsentligt.

Herr Bohman har här presenterat sin
allmänna målsättning, som är minskning
av statens verksamhet. Om småföretagarna
därigenom kommer i kläm,
så kan ingen hjälpa det. De stora principiella
riktlinjerna är viktigare.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag skall inte betunga
debatten i onödan. Jag sitter dock själv
med i en företagarförening och vet
hur stort värde man där sätter på des -

sa lån. Detta framgår av att det av 600
ansökningar om lån bara är en handfull
som ligger över 150 000 kronor. Alla
de övriga ligger under denna gräns, de
allra flesta på 40 000 å 50 000 kronor.

Många företagare har frågat mig varför
de inte kan få längre löptid på
dessa lån, 20 år eller så. Det har jordbrukarna,
hypoteksbankerna, de som
köper bostäder, ja, t. o. m. de som studerar.
Det är ett stort företagarintresse
att få lån med lång löptid. Jag gladde
mig när propositionen kom, men när
jag läste att gränsen var satt till 150 000
kronor blev jag litet besviken.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! När herr Boija talar om
kreditgarantierna, vill jag bara säga att
de ju inte är någon form av långfristig
kreditgivning i egentlig mening. Om
herr Boija är nöjd med dem, så får han
vara det, men jag tror inte att de mindre
företagarna är lika nöjda.

Så några ord till herr Bohman. Det
är här inte fråga om subventioner. Av
vissa mötesreferat att döma förefaller
det som om en del andra högermän
gjort vissa uttalanden, som tyder på att
de betraktar en ränta på låt oss säga 6
å 6,5 procent som något slags subvention.
Det är ett betraktelsesätt, som jag
har svårt att dela.

Sedan har jag ingen anledning påstå
att affärsbankerna skulle ha misskött
denna verksamhet, om de haft hand om
den själva. Det har jag heller inte gjort
gällande. Men affärsbankerna är ju inga
ideella inrättningar, och om de själva
skulle haft hand om denna verksamhet,
så hade de självfallet varit tvungna att
anlägga kommersiella synpunkter, och
då hade kanske verksamhetens omfattning
och inriktning inte blivit sådan,
att man vunnit de fördelar som här
åsyftas.

Sedan menade herr Bohman, att staten
så att säga skulle gå in i alla kreditinstitut,
närmast då affärsbankerna,
men det är väl ändå att föra en diskus -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 115

Ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit

sion på sidan om. Jag vill påpeka för
herr Bohman, att mig veterligt har
ingen, inte ens från högerhåll, påstått
att statens medverkan vid uppbyggandet
av ett långfristigt kreditinstitut för
jordbruket har varit till nackdel för
jordbrukarna. Det har jag svårt att tro.
Om herr Bohman har den uppfattningen,
så tror i varje fall inte jag att man
har den på jordbrukarhåll.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Ewerlöf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 39 nej, varjämte 10 av

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av
herrar Mattsson och Eliasson i Sundborn
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja och
26 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtanden:

116 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. in. jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående ökad frihet för
kapitalrörelser från och till Sverige,
m. m.,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
och

nr 24, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret; första

lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 kap. 16 § strafflagen, m. in.; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av motioner om utredning angående
avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående vissa
ändringar i lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas organisation,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1960/61 beräkna dels (p. 5 och 6)
till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar och
Omkostnader förslagsanslag av 2 878 700
kronor respektive 414 500 kronor, dels
(p. 7 och 8) till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 12 309 500 kronor respektive

2 972 100 kronor, dels ock (p. 9 och
10) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
och Utbildningskurser för viss personal
reservationsanslag av 70 000 kronor
respektive 25 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen, att för budgetåret
1960/61 dels (p. 11 och 12) till Bidrag
till hushållningssällskapen: Avlöningar
och Omkostnader anvisa förslagsanslag
av 7 688 800 kronor respektive
reservationsanslag av 5 085 000 kronor,
dels (p. 14) till Bidrag till jordbrukets
rationalisering anvisa ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor,
dels (p. 15) till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor, dels (p.
16) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor ävensom
medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940,
finge för år 1961 nedsättas till 3,6 procent,
att i avseende å köpeskilling för
sådan jordbrukslägenhet eller byggnad
å åbolägenhet, som år 1920 eller senare
år försålts från kronoegendom, räntan
måtte, i den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder som gällt
eller gällde för den stående delen av
före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, under år
1961 utgå efter 3,6 procent, att under
budgetåret 1960/61 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende yttre
rationalisering intill ett belopp av

14 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av

15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor med rätt
för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle ge anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels för
lån avseende uppförande av lagerhus

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 117

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

in. m. för jordbruksändamål intill ett belopp
av 4 000 000 kronor, dels för lån
avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000 kronor
samt dels för lån till vissa särskilt
angivna slag av driftsrationalisering
inom jordbruket intill ett belopp av
1 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 11 mars 1960 avlåten proposition,
nr 96, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden samma dag föreslagit
riksdagen att dels godkänna
de framlagda förslagen till vissa organisationsändringar
inom lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, m. m.;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
vilka angivits i propositionen;
dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61; dels fastställa viss angiven
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61; dels för budgetåret
1960/61 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 3 429 000 kronor respektive
514 500 kronor, till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 11 702 500 kronor respektive
2 772 100 kronor samt till Lantbruksnämnderna:
Utrustning och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag
av 70 000 kronor respektive
25 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat härefter angivna till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:139 av fröken Hem mark m. fl.
och II: 166 av herr Wahrendorff m. fl.;

2) 1:480 av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl. och 11:407 av herr Haeggblom
m. fl., likalydande, i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte för budgetåret
1960/61 anvisa ett oförändrat an -

slag av 235 000 kronor till 1960 års verksamhet
inom hushållningssällskapens
veterinäravdelningar;

3) 1:474 av herrar Eskilsson och
Ringaby, likalydande med 11:607 av
herr östlund m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

4) 11:606 av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor, innebärande
en besparing i jämförelse med Kungl.
Maj:ts förslag med 2 000 000 kronor;

5) I: 484 av herr Olsson, Ernst, m. fl.
och 11:589 av herr Börjesson m. fl.,
likalydande, i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels anhålla om
att vid försäljning för skogskomplettering
av fastigheter tillhörande kronan
måtte tillämpas prissättning i överensstämmelse
med gällande marknadsvärde
i enlighet med vad i motionen anförts,
dels anhålla om prövning och
förslag rörande avveckling av domänverkets
markfond i enlighet med riksräkenskapsverkets
i motionen refererade
rekommendationer, dels ock anhålla
att en allsidig utredning måtte företagas
beträffande vilka principer som i
framtiden skulle gälla för statens innehav
av skogsmark och att därvid beaktades
de skäl som förelåge för avveckling
av statens innehav av skogsmark
genom försäljning till enskilda i stora
delar av vårt land i enlighet med de i
motionerna framförda synpunkterna;

6) I: 481 av herr Nilsson, Ferdinand,
ni. fl. och II: 595 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts att åtgärder för genomförande
av jordbruks komplettering
med skog måtte vidtagas i enlighet
med vad som i motionerna angivits,
att därvid beaktades behovet av att sta -

118 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

tens tillgångar av skogsmark finge medverka
dels direkt för att genomföra
lämpliga förstärkningar av jordbruk,
dels även vid byten för genomförande
av förstärkningar och bättre arrondering
av bondeskogsbruk liksom av förbättrad
arrondering av storskogsbruk,
att vid försäljning av staten tillhörig
skogsmark till komplettering av jordbruk
en bättre överensstämmelse åvägabringades
mellan den ränta som jordbrukarna
finge betala å för kompletteringens
genomförande erforderliga statliga
garantilån och den kapitaliseringsprocent
å årlig genomsnittsavkastning
som lades till grund för prissättningen,
ävensom att lånevillkoren för garantilån
för underlättande av skogskomplettering
anpassades till att bättre svara
mot skogsskiftets bestånd, uttagsmöjliglieter
och erforderliga skogsvårdsåtgärder
i enlighet med vad i motionerna
sades;

7) I: 134 av herr Hermansson m. fl.,
likalydande med 11:164 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen beslutade att
lånegarantier avseende statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering finge
beviljas företag oavsett storleksordning
samt att hos Kungl. Maj :t hemställa om
härför erforderlig ändring i gällande
kungörelse;

8) 1:483 av herr Nord m. fl. och
II: 601 av herr Bimås m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa,
att av Kungl. Maj:t föreslagen ändring
av 5 § kungörelsen 1955: 354 måtte utvidgas
till att avse även 17 § i kungörelsen,
så att trädgårdsföretag med flera
än en årsanställd arbetare skulle
kunna erhålla både lånegaranti och
statsbidrag eller endera som stöd till
rationaliseringsåtgärder enligt kungörelsens
regler;

9) 1:320 av herr Larsson, Thorsten,
och herr Svanström samt II: 400 av herrar
Grebäck och Brandt i Sätila;

10) 1:482 av herr Nord m. fl., lika -

lydande med 11:602 av herrar Bimås
och Nilsson i Lönsboda, i vilka motionärerna
hemställt att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t förorda, att kungörelsen
1954:311 om statlig garanti för
lån för uppförande av lagerhus m. m.
för jordbruksändamål ändrades så, att
det bleve möjligt att bevilja lånegaranti
även för byggnad, avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker;

11) 1:223 av herr Nord m. fl. och
II: 272 av herr Åhman m. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts att riksdagen
måtte besluta att den övre belåningsgränsen
för lånegaranti vid inköp
av egnahemsjordbruk sänktes från nuvarande
100 procent till tidigare gällande
90 procent;

12) 11:591 av herrar Elmwall och
Svensson i Vä;

13) II: 736 av herr Börjesson, vari
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj :ts förslag om sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län samt av de båda
hushållningssällskapen i samma län,
dels ock anhålla hos Kungl. Maj :t
— med sikte på en omorganisation
framdeles av lantbruksnämnds- och hushållningssällskapsorganisationerna
i motionens
syfte — om åtgärder i syfte att
låta lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i södra delen av Kalmar
län, så ock lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i norra delen av
Kalmar län, inom båda länsdelarna var
för sig, gemensamt hålla de befattningshavare,
som kunde anses lämpligt för
åstadkommande av besparingar i enlighet
med vad i motionen anförts;

14) 1:624 av herr Svanström, likalydande
med 11:760 av herr Johansson
i Gränö;

15) 1:625 av herr Hellebladh m. fl.,
likalydande med II: 761 av herr Svensson
i Krokstorp m. fl.;

16) 1:488 av herrar Sveningsson och
Bingaby, likalydande med 11:598 av
herr Magnusson i Borås m. fl.;

17) 1:606 av herr Eskilsson m. fl.,

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 119

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

likalydande med 11:747 av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts förslag att assistenter i Ao 15 inrättades
för uppgifter med yttre rationalisering,
dels å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 11 202 500
kronor och till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
2 172 100 kronor, dels hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning i syfte att snarast
överföra lantbruksnämndernas arbetsuppgifter
till andra organ;

18) I: 602 av herr Osvald och II: 741
av herr von Seth m. fl. i vilka likalydande
motioner hemställts att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
i vad gällde lantbruksingenjörerna, dels
tills vidare fastställa lantbrukssstyrelsens
förslag till lantbruksingenjörsorganisation,
dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning angående
lantbruksingenjörsorganisationen; 19)

I: 623 av herr Jonasson m. fl. och
II: 762 av herr Wahrendorff m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta dels att antalet
lantbruksingenjörsbefattningar å ordinarie
stat inom lantbruksorganisationen
finge utgöra tolv i enlighet med
vad i motionerna anförts, dels att i propositionen
föreslagna 23 assistenttjänster
i Ao 15 finge besättas med personal,
som hade lägre agrar, skoglig eller teknisk
utbildning, dels att län i fråga om
lantbruksnämndernas verksamhet för
jordbrukets yttre rationalisering efter
medgivande av lantbruksstyrelsen finge
indelas i distrikt, dels att lantbruksnämnd
skulle äga fastställa stationeringsort
för sina befattningshavare, dels
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till författningsändring, som
föranleddes av förenämnda yrkanden;
samt

20) 11:746 av herr Ekström i Björkvik
m. fl.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och
11:762, sistnämnda motionspar såvitt
nu vore i fråga, besluta de i utlåtandet
föreslagna ändringarna i fråga om lantbruksingenjörernas
organisation och
verksamhet;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 746
besluta de i utlåtandet föreslagna ändringarna
i fråga om byggnadskonsulenternas
organisation och verksamhet;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
11:736, 1:624 och 11:760 samt
1:625 och 11:761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att sammanslagning
skulle ske per den 1 juli
1960 av de två lantbruksnämnderna i
Kalmar län;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 606 och II: 747 samt I: 623 och
II: 762, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de övriga förslag
till organisationsändringar beträffande
lantbruksnämnderna som framlagts i
utlåtandet;

E. avslå de i motionerna 1:488 och
II: 598 samt I: 606 och II: 747 framförda
yrkandena berörande lantbruksnämndernas
framtida verksamhet och
organisation; i

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de övriga förslag
till omorganisation beträffande lantbruksstyrelsen
som framlagts i utlåtandet; G.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:606 och 11:747, 1:602 och 11:741
samt I: 623 och II: 762, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna som
angivits i utlåtandet;

120 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

H. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och II: 762,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:747 ävensom motionerna
II: 736, I: 624 och II: 760 samt I: 625 och
II: 761, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, fastställa i momentet intagen
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

J. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och II: 762,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 429 000 kronor;

K. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 602 och II: 741 samt I: 623 och II: 762,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 514 500 kronor;

L. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:747, 11:736, 1:624 och
11:760 samt 1:625 och 11:761, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 11 702 500 kronor;

M. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:747, 11:736, 1:624 och
II: 760 samt I: 625 och II: 761, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lant -

bruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 772 100 kronor;

N. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 70 000
kronor;

O. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser
för viss personal ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

P. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:736, 1:624 och 11:760 samt 1:625
och II: 761, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta att efter i utlåtandet
åsyftad tidpunkt statsbidrag endast
skulle utgå till ett för Kalmar län gemensamt
hushållningssällskap;

Q. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
7 688 800 kronor;

R. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 480 och II: 407 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 320 000 kronor;

S. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 139 och II: 166 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
rörande undersökning av möjligheterna
att till hushållningssällskapet i
Göteborgs och Bohus län överföra en
fiskerikonsulentbefattning;

T. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:474 och 11:607 samt 11:606,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa till Bi -

Nr 18 121

Fredagen den 20 maj 1960 em.

och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Ändringar i lantbruksstyrelsens

drag till jordbrukets rationalisering ett
reservationsanslag av 13 000 000 kronor;

U. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag av
100 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 400 000 kronor;

X. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:134 och 11:164 samt 1:483
och 11:601, sistnämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna det i utlåtandet
framlagda förslaget till ändring av
grunderna beträffande statlig kreditgaranti
för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering;

Y. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 320 och II: 400, såvitt nu vore i fråga,
godkänna det i utlåtandet framlagda
förslaget rörande införande av statlig
kreditgaranti för lån till sådan driftsrationalisering
inom jordbruket som avsåge
övergång till viss del eller helt till
specialproduktion;

Z. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 14 000 000
kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
för jordbruksegnahemslån m. m. intill
ett belopp av 20 000 000 kronor och för
driftslån intill ett belopp av 6 000 000
kronor med rätt för Kungl. Maj:t att, om
förhållandena skulle ge anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 4 000 000 kronor,
dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp av

2 000 000 kronor samt dels för lån till
i det föregående särskilt angivna slag
av driftsrationalisering inom jordbruket
intill ett belopp av 1 000 000 kronor;

Å. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att den årliga räntan å den stående
delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av
år 1920 men före den 1 juli 1940, finge
för år 1961 nedsättas till 3,6 procent;

Ä. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller byggnad
å åbolägenhet som år 1920 eller senare
år försålts från kronoegendom,
räntan finge i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1961 utgå efter 3,6 procent;

II. att motionerna 1:320 och 11:400,
såvitt däri yrkats att handläggningen av
ärenden angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering skulle
överflyttas från lantbruksstyrelsen till
lantbruksnämnderna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att det i motionerna 1:482 och
II: 602 framförda yrkandet, att bestämmelserna
angående statlig garanti för
lån för uppförande av lagerhus m. m.
för jordbruksändamål ändrades så, att
det bleve möjligt att bevilja garanti
även för byggnad avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker, icke
måtte någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:483 och 11:601 såvitt avsåge
yrkandet att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa, att av Kungl. Maj:t föreslagen
ändring av 5 § kungörelsen
1955:354 måtte utvidgas så att triidgårdsföretag
med flera än en årsanställd
arbetare skulle kunna erhålla
statsbidrag som stöd till rationaliscringsåtgärder; V.

att i motionen 11:591 framförda
yrkanden rörande ändring av vissa be -

122 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

stämmelser angående statligt kreditgarantistöd
för jordbrukets rationalisering
samt i samband med jordbruksegnahemsverksamheten
måtte av riksdagen
avslås;

VI. att motionerna 1:223 och 11:272
rörande viss sänkning av belåningsgränsen
i fråga om jordbruksegnahemslån ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VII.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 481 och II: 595;

VIII. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 484 och II: 589.

I motiveringen anförde utskottet i sitt
tryckta utlåtande

dels på sidan 53, andra stycket:

»På samma skäl som i fråga om sammanslagningen
av lantbruksnämnderna
i Kalmar län förordar utskottet att såsom
förutsättning för vederbörliga statsbidrag
skall bestämmas att också de båda
hushållningssällskapen i länet sammanföres
samt att det nya sällskapet stationeras
i Kalmar med en arbetsgrupp
förlagd till Västervik. Enligt utskottets
uppfattning bör vissa överläggningar
ske mellan de två nuvarande sällskapen
samt mellan dessa och företrädare för
staten innan sammanslagningen genomföres
i syfte att avklara spörsmål av organisatorisk-teknisk
natur som uppkommer
vid och hör samman med omorganisationen.
överläggningarna torde böra
igångsättas snarast och bedrivas så
skyndsamt som möjligt. Med hänsyn till
det sagda vill utskottet ej förorda, att nu
fastställes att hushållningssällskapens
sammanförande skall ske per den 1 januari
1961, utan föreslår att detsamma
skall äga rum snarast möjligt efter det
nyssberörda överläggningar avslutats.
Departementschefens förslag i fråga om
personaluppsättningen i det nya hushållningssällskapet
föranleder ingen invändning
från utskottets sida.»;

dels ock på sidan 55, sista meningen
i första stycket, i anslutning till sitt uttalande
att det bland annat torde kunna
övervägas att låta fiskerikonsulenternas

hos Älvsborgs läns hushållningssällskap
arbetsuppgifter ändras så, att även Vänern
inrymdes i dem och att därigenom
en konsulenttjänst friställdes för placering
i Göteborgs och Bohus län: »I
det sammanhanget torde möjligen även
kunna undersökas om ej fiskerikonsulentfrågan
för hushållningssällskapet i
sistnämnda län skulle kunna lösas gemensamt
för detta sällskap och för hushållningssällskapet
i Hallands län.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lage Svedberg (såvitt avsåge
lantbruksingenjörernas organisation
och verksamhet), utan angivet yrkande; 2)

av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Pettersson i Dahl, vilka
ansett att utskottet under I: D bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
motionerna 1:623 och 11:762 ävensom
med avslag å motionerna 1:606 och
II: 747, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de övriga förslag
till organisationsändringar beträffande
lantbruksnämnderna som framlagts i utskottets
utlåtande med av reservanterna
förordad ändring;

3) av herrar Eskilsson, Haeggblom och
Östlund, vilka ansett att utskottet under
1:1, I:L och I:M bort hemställa, att
riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 606 och II: 747 ävensom med avslag
å motionerna 11:736, 1:624 och
II: 760 samt I: 625 och II: 761, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, fastställa
i denna reservation intagen avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

L. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 606 och II: 747 ävensom med avslag
å motionerna II: 736, I: 624 och II: 760
samt I: 625 och II: 761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 123

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
11 202 500 kronor;

M. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 606 och II: 747 ävensom med avslag å
motionerna II: 736, I: 624 och II: 760
samt 1:625 och 11:761, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 672 100 kronor;

4) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Hseggblom, Antbg, östlund och Rimås,
vilka ansett att ovan intagna stycke i utskottets
utlåtande å sid. 53 bort lyda sålunda: »På

samma —--(lika med utskot tet)

— — — med omorganisationen.
Med hänsyn till det sagda vill utskottet
ej förorda, att nu fastställes att hushållningssällskapens
sammanförande skall
ske per den 1 januari 1961, utan föreslår
att detsamma skall äga rum snarast
möjligt efter det nyssberörda överläggningar
avslutats. Ej heller anser utskottet
att riksdagen bör taga ställning till
personaluppsättningen i det nya hushållningssällskapet
förrän de av utskottet
förordade överläggningarna rörande
spörsmål av organisatorisk-teknisk natur
slutförts.»;

5) av herrar Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Mossberger, Gunnar Berg, Hedström,
Andersson i Hyssna, Jonsson i
Strömsund, Sköld, Lindström och Jönsson,
vilka ansett att utskottet under
I:R bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 480 och II: 407, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 085 000 kronor;

6) av herr Pettersson i Dahl, vilken
ansett att ovan anförda mening å sid.

55 i utskottsutlåtandet bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Diskussionsvis har framförts tanken
att låta hushållningssällskapen i Hallands
samt Göteborgs och Bohus län ha
en gemensam fiskerikonsulent. Med hänsyn
till den omfattning och betydelse
som fisket har i angivna båda län kan
utskottet inte förorda att detta alternativ
upptages till övervägande vid den
undersökning som fiskeristyrelsen skall
utföra i samråd med lantbruksstyrelsen.
»;

7) av herrar Nord, Eskilsson, Uno
Olofsson, Hseggblom, Antbg, östlund
och Rimås, vilka ansett att utskottet under
I:T bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:474 och 11:607 ävensom i anledning
av motionen II: 606, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till
jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

8) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Hseggblom, Antbg, östlund och
Rimås, vilka ansett att utskottet under
I:X, III och IV bort hemställa

I:X. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I: 483 och II: 601, såvitt nu
vore i fråga, samt med bifall till motionerna
1:134 och 11:164, godkänna det
av utskottet framlagda förslaget till
ändring av grunderna beträffande statlig
kreditgaranti för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:482 och 11:602, besluta
att sådan statsgaranti som för närvarande
kan utgå jämlikt kungörelsen
1954: 311 om statlig garanti för lån för
uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
finge beviljas även för
byggnad, avsedd för partiförsäljning av
frukt och grönsaker;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till

124 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

motionerna I: 483 och II: 601, såvitt nu
vore i fråga, godkänna det av reservanterna
framlagda förslaget att jämväl
trädgårdsföretag med flera än en årsanställd
arbetare skulle kunna erhålla
statsbidrag som stöd till rationaliseringsåtgärder; 9)

av herr Pettersson i Dahl (såvitt
avsåge grunderna för statlig kreditgaranti
till trädgårdsnäringens rationalisering
samt möjlighet till statlig lånegaranti
för byggnad, avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker), utan
angivet yrkande;

10) av herrar Nord, Uno Olofsson,
Antby och Rimås, vilka ansett att utskottet
under VI bort hemställa, att motionerna
I: 223 och II: 272 rörande viss
sänkning av belåningsgränsen i fråga
om jordbruksegnahemslån måtte av
riksdagen bifallas;

11) av herrar Sigfrid Larsson och
Harald Pettersson, vilka ansett att utskottet
under VII och VIII bort hemställa VII.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 481 och II: 595, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört i frågan
om komplettering av jordbruksfastigheter
med skog, m. m.;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 484 och II: 589, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i reservationen anförts rörande utredning
angående avveckling av domänverkets
markfond samt angående principerna
för det statliga skogsinnehavet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! I den proposition, som
ligger till grund för detta utlåtande,
finns i varje fall ett förslag, som beredde
mig och medmotionärer från 1958 en
betydande tillfredsställelse. Jag vill inte
påstå att vår tillfredsställelse grundar
sig bara på skadeglädje, men jag skulle

kunna säga: skrattar bäst som skrattar
sist!

I motionen 1958 föreslog vi nämligen,
att lantbruksnämndernas avlöningar
och omkostnader skulle minskas med
ungefär en miljon kronor. Förslaget avvisades
av det utskott, som nu har tillstyrkt
propositionens förslag att avlöningar
och omkostnader i lantbruksnämnderna
skall minskas med ungefär
en miljon kronor. Skillnaden mellan
motionsyrkandet 1958 och propositionens
förslag inskränker sig till ett belopp
av 9 300 kronor. Jag tror att det
för dem som för två år sedan drev linjen,
att det var fullkomligt omöjligt att
minska på lantbruksnämndernas avlöningar
och omkostnader, kan vara upplyftande
att läsa vad de yttrade när de
argumenterade mot vårt förslag. För
oss stod det klart, alt utvecklingen beträffande
lantbruksnämndernas organisation
från ett avlönings- och omkostnadsanslag
1948 på 6,8 miljoner till 15,5
miljoner 1959/60 i betydande grad blivit
resultatet av en tillämpning av Parkinson’s
lag om organisationernas utveckling.

Nu har man alltså kommit fram till
att det är möjligt att göra denna besparing,
och vi som tidigare intresserat oss
för denna fråga är inte på något sätt
förvånade.

I propositionen anförs ett strålande
exempel på de besparingsmöjligheter
som finns. I södra Sverige utrustades
1948 en lantbruksnämnd med en heltidsanställd
kamrer i god löneställning.
Den lantbruksnämnden har sedan kunnat
hyra in sin kamerala verksamhet
hos grannlänets lantbruksnämnd för en
kostnad av 200 kronor per månad. När
man känner till sådant är man övertygad
om att departementschefens besparingsförslag
ingalunda går tillräckligt
långt utan att det finns möjligheter till
ytterligare besparingar. Därför har vi
i reservation nr 3 yrkat, att anslagen till
omkostnader och avlöningar bör nedsättas
med ytterligare 600 000 kronor.

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 125

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Vi har därvid haft i blickpunkten,
att enligt förra årets riksdagsbeslut bidrag
endast kan utgå till rationaliseringsföretag
som även utan bidrag skulle
ge ekonomisk vinst. Det måste medföra
en betydande begränsning av de
rationaliseringsföretag som får bidrag
även av den anledningen, att ett betydande
antal jordbrukare på den vanliga
lånevägen bör kunna finansiera de rationaliseringsföretag
som här kan komma
i fråga. En jordbrukare är nämligen
av olika skäl helt enkelt tvungen att ha
ett oanvänt kreditvärde, realiserbar
skog eller realiserbara förråd för alla de
risker som finns i hans yrke. De jordbrukare,
som bedriver sin verksamhet
i avsikt att fortsätta med det för framtiden,
måste räkna med att ha ett sådant
kreditvärde, som de kan använda för
att skaffa lån på den fria marknaden
för att kunna utföra rationaliseringsföretag
som ger ekonomisk vinst. Vi har
också räknat med att denna begränsning
av bidragsgivningen kommer att
minska behovet av bidrag, och vi förordar
därför samma anslagsanvisning
som i fjol, nämligen 9 miljoner kronor,
med en begränsning av bidragsramen
till 15 miljoner kronor.

Jag ber i detta avseende att få yrka
bifall till reservationen nr 3 och 7.

Jordbruksministern har lyckats åstadkomma
dessa besparingar i lantbruksnämndernas
omkostnader genom att
vidta rätt betydande inskränkningar i
lantbruksorganisationen i mitt hemlän,
Kalmar län, där vi alltsedan lantbruksorganisationens
uppbyggande har haft
två lantbruksnämnder, en i Kalmar och
en i Västervik. Nu föreslås att dessa
lantbruksnämnder redan från den 1
juli i år skall sammanföras till cn. Departementschefen
redovisar, att detta
för det första året skall ge en besparing
på 73 000 kronor. Hur lokalpatriotiskt
inställd jag än är måste jag böja mig
för en sådan besparing när det gäller
cn så klart statlig organisation som det
bär är fråga om.

Det hade varit lyckligt, om departementschefen
för dagen eller för året
hade stannat vid den besparingsaktionen.
Det har han förresten egentligen
också gjort, ty han kan inte redovisa
några besparingar genom sammanslagning
av institutioner i Kalmar län annat
än när det gäller lantbruksnämnderna.
Han har emellertid också föreslagit,
att de bägge hushållningssällskapen
i länet skall sammanföras till en
organisation. För framtiden, säger han,
kommer detta att ge besparingar på
över 100 000 kronor, men för de närmaste
åren ingen besparing alls. Vi motionärer
från Kalmar län menar, att
man i den situationen hade kunnat se
tiden an.

Att vi har två hushållningssällskap
sammanhänger med att vi har två landsting
i Kalmar län. Egendomligt nog är
dock landstingens och hushållningssällskapens
gränser inte sammanfallande.
Ett härad räknas dels till det ena och
dels till det andra. Litet rörigt har det
alltså varit. Detta har också i sin mån
bidragit till att jag principiellt inte
kunnat annat än acceptera jordbruksministerns
tanke på ett sammanförande.

Jag kan emellertid vitsorda, att förslaget
väckt en betydande irritation
bland annat därför att den utredningsman,
som gjort upp det förslag som
propositionen bygger på, inte ansett tiden
mogen för en sådan sammanslagning.
De remissinstanser, med undantag
av en enda här i Stockholm arbetande
kommitté, som yttrat sig om sammanslagningsförslaget
har också ställt
sig på denna ståndpunkt, nämligen att
tiden inte nu är den lämpligaste, detta
därför att man får räkna med att de
tjänstemän som är anställda kommer
att bli sysselsatta även om det blir bara
en institution.

Huruvida denna sammanslagning i
det långa loppet kommer att betyda någon
förbättring av hushållningssällskapens
verksamhet är jag för min del i
mycket hög grad tveksam om. Det blir,

126 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

som vi konstaterade när vi talade om
lantmätarna, längre resor för tjänstemännen.
Det är emellertid den skillnaden,
att vi i lantmäteriinstitutionen
hade högt avlönade och kvalificerade
tjänstemän och under dem tekniker. I
Kalmar län är vi, om vi undantar jordbruksinstruktörerna,
inte utrustade med
instruktörer avlönade med statsmedel.
Husdjurskonsulenterna och maskinkonsulenterna
har inte några sådana instruktörer
till hjälp, och resultatet blir
att de högt kvalificerade tjänstemännen,
när de får ett större arbetsområde,
måste fungera som chaufförer åt sig
själva, och under den tiden kan de, såvitt
jag förstår, inte bedriva någon upplysningsverksamhet.

Det har också verkat irriterande att
man föreslog, att omorganisationen
skulle ske redan till den 1 januari nästa
år — vid en tidpunkt då hushållningssällskapen
enligt sina stadgar absolut
inte kunde ha saken ordnad. Där har vi
från Kalmar län att tacksamt notera,
att jordbruksutskottet vidtagit en mycket
betydande förbättring och skrivit,
att frågan får bli föremål för överläggningar,
innan ändring sker.

Jag och några andra ledamöter har
reserverat oss mot vad utskottet skriver
att omorganisationen måste ske i mycket
snabb takt. Vi menar, att där inga
besparingar står att vinna under den
närmaste tiden — t. ex. innan en tjänsteman
skall avgå av åldersskäl — är inte
brådskan så stor, och mindre brådska
skulle säkert verka avspännande i den
irritation som onekligen föreligger.

Vidare har vi yrkat att uttalandet att
beslut redan nu skulle fattas om personalorganisationen
i de nya hushållningssällskapen
skall utgå. Utskottet har
inte diskuterat frågan i detalj, men utskottet
säger, att de överläggningar som
skall ske mellan departementet och organisationerna
i Kalmar län skall röra
organisatoriska och tekniska problem.
Det rör sig alltså inte bara om datum
för igångsättandet, utan det gäller avgö -

randen också i fråga om vissa organisatoriska
problem. Då tycker vi att det
vore en gärd av rättvisa att organisationerna
där nere finge inför departementschefen
framföra sina åsikter om
hur den gemensamma organisationen
skall utformas. Ur den synpunkten ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 4).

I varje fall, om man från Kalmar läns
utgångspunkt betraktar, hur departementschefen
gått till väga vid framförandet
av detta förslag, kommer man
fram till att han i någon mån genom
själva tillvägagångssättet underlåtit att
undanröja den irritation som uppstått
och som, speciellt i fråga om hushållningssällskapen,
kan befaras få långtgående
skadeverkningar. När det gäller
hushållningssällskapens veterinäravdelningar
finns det också anledning att
rikta kritik mot det mindre goda handlaget.
Det tidigare utgående anslaget på
235 000 kronor har helt enkelt försvunnit,
utan att rubriken eller summan
nämnts i propositionen. Täckning får,
i den mån det är möjligt, sökas inom
det omkostnadsanslag som utan någon
som helst förändring skall tillföras de
olika hushållningssällskapen, vare sig
de har veterinäravdelning eller inte.
Utskottets majoritet, som tillkommit efter
lottning, har här gått emot departementschefen,
och jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Jag vill till detta knyta en erinran
om hur olika de propositioner från
jordbruksdepartementet varit uppbyggda,
som i vår kommit angående jordbruks-
och skogsbruksorganisationerna.
Jag vill också säga att vi hade hoppats
få behandla propositionen om skogsbruket
och propositionen om lantbruksorganisationen
samtidigt, men så blev
inte fallet.

Men när det gäller skogsbruket har
departementschefen på ett sätt som enhälligt
accepterats av det sammansatta
utskottet gått in för den linjen, att för
rena servicetjänster åt skogsägarna skall

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

127

Ändringar i lantbruksstyrelsens och

kostnaderna betalas dels genom taxor
och dels genom skogsvårdsavgifter.
Kostnaden för den rena servicetjänsten
skall inte belasta statens anslag, men å
andra sidan skall kostnaden för den
upplysningsverksamhet som skogsvårdsstyrelserna
bedriver inte belasta de enskilda
skogsägare, som använder länsskogvaktare
såsom hjälp i sitt skogsbruk.
Hade man resonerat på samma
sätt i fråga om veterinäravdelningarna
hade resultatet säkerligen blivit ett annat
än det man nu kommit fram till. Nu
menar man tydligen att hushållningssällskapen
skall klara saken genom taxehöjningar
i fråga om den del av veterinäravdelningarnas
verksamhet som är ren
service, genom hjälp åt djurägarna till
förebyggande och begränsande av sjukdomar,
och till fördel för sådana tjänster
som gäller ren upplysningsverksamhet.
Man hänvisar således hushållningssällskapen
till att genom höjning av
exempelvis taxorna i fråga om svinsjukdomar
— som hör till de bästa inkomsterna
på detta område — bekosta upplysningsverksamheten
beträffande sjukdomar
bland andra husdjur.

För min egen del har jag inte kunnat
komma till någon annan uppfattning än
att den upplysningsverksamhet, som bedrives
av veterinäravdelningarna för att
skapa förutsättningar för ett bättre hälsotillstånd
bland djuren, är minst lika
betydelsefull som den som bedrives av
sällskapens konsulenter i fråga om
jordbruk, husdjur, maskiner, trädgårdsskötsel,
fiske o. d.

Så ytterligare en sak som jag skulle
önska att jordbruksministern ville beakta.
Om jag får ett djur som är sjukt
kallar jag på veterinär, betalar honom
ett arvode, men inglunda ett arvode
som svarar mot den verkliga kostnaden
som till en del bestrides av statsverket;
en distriktsveterinär får ju lön av staten.
Om jag som jordbrukare vänder
mig till hushållningssällskapets veterinäravdelning
för att få hjälp med att
skydda mina djur mot sjukdomar, som

lantbruksnämndernas organisation, m. m.

jag eljest kunde anlita en statsavlönad
veterinär för att bota, då skall jag betala
vartenda öre av vad detta kostar.

Det är en inkonsekvens i uppläggningen
av dessa problem som jag tycker
är beklaglig, när det nu är fråga om en
översyn av den verksamhet, som skall
bedrivas inom lantbruksorganisationerna,
en översyn som departementschefen
har förordat och som jag livligt hoppas
skall komma till stånd. Men innan denna
utredning erhåller besked om hur det
hela skall ordnas till jordbrukarnas
hjälp, tycker jag det hade varit rimligt
att låta de bidrag bestå, som tidigare utgått
till veterinäravdelningarna, detta
så mycket mer som hushållningssällskapen
animerats att skaffa dessa veterinäravdelningar
för att därigenom avlasta
arbetet vid de centrala organisationerna,
bakteriologiska anstalten, veterinärmedicinska
anstalten och vad
de nu heter.

Jag yrkar alltså, herr talman, på denna
punkt bifall till utskottets hemställan.
I fråga om trädgårdsnäringen yrkar
jag bifall till reservation nr 8 men överlåter
åt någon annan att argumentera.
Vi borde egentligen ha rätt att utgå
ifrån att alla som skall avgöra denna
fråga hade läst propositionen, motionerna,
utskottsutlåtandet och reservationerna,
men det vet vi allesammans att de
inte har. För att inte förlänga mitt anförande
vågar jag dock utgå ifrån att kammarledamöterna
är insatta i de förhållanden
som jag inte här har i detalj
redovisat.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
rör en mängd viktiga frågor, och vi får
väl i viss mån beklaga att det kommit
upp i kammaren så sent.

Jag skall i likhet med herr Haeggblom
inte gå igenom alla frågorna — jag vet
att många kommer efter mig. Jag inskränker
mig till att yrka bifall till reservationerna
4, 7, 8 och 10 och avstår

128

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

från argumentering på samtliga dessa
punkter utom beträffande reservation 8.

Den fråga vi här möter är en gammal
bekant. Den hör hemma under rubriken
»Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti», och det är statens
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
det gäller. Det har nu gått några år
sedan den statliga stödverksamheten på
detta område, med syfte att främja rationalisering
av trädgårdsföretag, sattes
i gång, och vi kan se hur verkningarna
för trädgårdsnäringen varit. Vi måste
konstatera att värdet av rationaliseringen
redan från början blev urholkat genom
riksdagens beslut att begränsa stödet
till sådana företag som sysselsätter
högst en helårsanställd arbetare. Helt
visst är rationaliserings- och stödbehovet
stort inom denna grupp, men detsamma
är förhållandet för större företag,
vilka dessutom just på grund av sin
storlek har bättre förutsättningar att
tillgodogöra sig rationaliseringens fördelar.
Från folkpartiets sida sade vi redan
från första dagen ifrån att denna
begränsning var olämplig och alltför
snäv.

Lantbruksstyrelsen har varje år till
departementschefen anmält nödvändigheten
av en författningsändring. Lantbruksstyrelsen,
som väl känner till dessa
frågor, har under årens lopp gång på
gång återkommit till ärendet, och i övrigt
har allt fler och fler anslutit sig till
den uppfattning vi från början hyste. I
fjol hade vi kommit så långt att denna
kammare beslöt bifalla förslaget om ett
utvidgande av bestämmelserna, men eftersom
första kammaren gått emot förslaget
och en sammanjämkning inte var
möjlig föll frågan —• och nu är vi där
igen.

I år har i propositionen föreslagits
en viss ändring. Den var emellertid svår
att tolka och det är rätt kuriöst att två
motionärer hade tolkat den på rakt
motsatt sätt. Man måste erkänna att utskottets
majoritet nu gjort ett förtydligande
på denna punkt så att man inte

skall behöva sväva i tvivelsmål om vad
som egentligen avses. Förtydligandet består
däri att det hädanefter skall vara
regel, att man skall kunna erhålla kreditgaranti
även om man har mer än en
helårsanställd, vilket hittills endast beviljats
undantagsvis. Men kvar står att
det inte är klart och tydligt utsagt att
man skall kunna få det oavsett företagets
storleksordning. Vi är eniga om att
behovsprövningen skall bibehållas. Men
just detta uttryckssätt i utskottets utlåtande
»medan enligt Kungl. Maj:ts här
ifrågavarande förslag under samma förutsättningar
lånegaranti regelmässigt
skall kunna beviljas i dylika fall», d.v. s.
då det finns mer än en helårsanställd arbetare,
är fortfarande otydligt. Det är
väl fråga om det i sak är detsamma som
motionärerna har påyrkat.

Kvar står också en annan otydlighet.
Utskottets majoritet hänvisar även till
tionde huvudtiteln och det där framlagda
förslaget till nya former för finansiellt
bistånd åt trädgårdsnäring av
industriell karaktär. Den frågan behandlades
av riksdagen den 27 april.
Jag ber att få citera ett par rader ur
utskottsutlåtandet. Där talas det om det
statliga kreditstödet åt hantverk och
småindustri och handelsministern hade
i det sammanhanget sagt om ett förslag
att kreditstödet skulle utökas: »Däremot
kan jag inte helt ansluta mig till förslaget
att från kreditstödet åt hantverk och
småindustri utesluta företag som tillhör
jordbrukets binäringar samt trädgårdsodlingen.
Jag vill i likhet med
bl. a. länsstyrelserna och företagarföreningarna
i Kronobergs och Gotlands
län erinra om att det i åtskilliga delar
av landet allt fortfarande är av betydelse
för befolkningens utkomst och sysselsättningen
över huvud taget, att verksamheten
i möjligaste mån befordras för
exempelvis företag tillhörande livsmedelsindustrien,
företag inom fjäderfäoch
pälsdjursaveln samt företag som
bedriver plantodling. Tills vidare bör
låneorganen därför äga möjlighet att ut -

Fredagen den 20 maj 1900 em.

Nr 18

129

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

lämna lån till dylika eller liknande företag.
En viss försiktighet bör givetvis
iakttagas härvidlag, eftersom det är fråga
om verksamhetsgrenar, vilka för närvarande
i allmänhet icke omfattas av
förevarande kreditstöd. Självfallet bör
heller icke lån utgå till sådana företag,
för vilka någon annan form av statligt
kreditstöd finns. Stöd bör sålunda icke
utgå till sådan verksamhet, som erhåller
ekonomisk hjälp av staten inom ramen
för stödet till jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering.»

Till detta anknyter sedan utskottet
och förklarar: »Härvidlag har i propositionen
förordats en utvidgning av tilllämpningsområdet
för kreditstödet. Detta
föreslås sålunda utsträckt till olika
slag av anläggningsverksamhet, vidare
till jordbrukets binäringar. Såsom exempel
anges i sistnämnda fall företag tillhörande
livsmedelsindustrien, företag
inom fjäderfä- och pälsdjursaveln samt
företag, som bedriva plantodling.» Det
är detta ord »plantodling», som möjligen
skulle kunna anses tillämpligt på
trädgårdsodlingen, men jag har från sakkunnigt
håll fått den upplysningen, att
när statsutskottet behandlade denna sak,
räknade man inte med att detta skulle
gälla trädgårdsnäringen utan att därmed
endast avsågs skogsplantor. Det är alltså
oklart hur det förhåller sig med detta,
och det är fråga om inte trädgårdsnäringen
här satt sig mellan två stolar.
Man vet inte riktigt hur det kommer att
tillämpas. Man kommer ifrån dessa
otydligheter, om man vill gå in för den
formulering som motionärerna föreslagit,
nämligen att garantistödet skall lämnas
oavsett storleksordningen.

Sedan kommer jag till frågan om kreditgarantierna.
Därvidlag har också yrkats
i motioner, att författningen skulle
ändras så, att kreditgaranti kunde utgå
oberoende av företagets storlek. Utskottsmajoritctcn
har avstyrkt detta med
den motiveringen, alt de regler som för
närvarande gäller beträffande bidragsgivningen
för rationalisering av träd -

gårdsföretag numera tillämpas även beträffande
bidragsstödet till jordbrukets
rationalisering. Det skulle alltså bli ungefär
samma regler.

Med den saken förhåller det sig så,
att när denna stödform infördes 1955,
föreslog dåvarande departementschefen,
att företag med en helårsanställd skulle
jämställas med vad som i jordbrukskungörelsen
då förklarades tillämpligt på
brukningsdelar med upp till 20 hektar
åker. Det är över huvud taget svårt att
göra en sådan jämförelse mellan trädgårdsföretag
och jordbruk, men om den
jämförelsen är riktig, har det nu skett
en förändring i det avseendet så att statsbidrag
till rationaliseringsåtgärder inom
jordbruket numera skall utgå för brukningsdel
som ej är större än att två män
utan anlitande av arbetskraft utanför deras
familj kan sköta dem. Man har alltså
upphävt arealgränsen. Om man utgår
ifrån att den parallell som det talades
om 1955 var riktig skulle den motsvarande
parallellen nu bli ett trädgårdsföretag
med 4—5 anställda. Vi har inte
i motionen velat spekulera i var den
lämpliga gränsen skulle dras för företagens
storleksordning för att få en riktig
jämförelse med jordbruket utan har
föreslagit liknande regler som när det
gäller täckande av kreditgarantierna.

Vidare är det en sak som tas upp i
denna reservation, nämligen lånegarantibestämmelserna
beträffande lagerhus
för jordbruksändamål.

Där har det förut några år varit så
att i kungörelsen ingått en bestämmelse
innebärande möjlighet att få lånegaranti
för lagerbyggnad avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker. Denna bestämmelse
föll bort i fjol, och nu har
vi motionerat om att den på nytt skall
komma med i kungörelsen. Inom trädgårdsnäringen
håller man för närvarande
på med att ordna en försäljningsorganisation.
Er den synpunkten vore det
angeläget om denna möjlighet att få lånegaranti
funnes kvar. Från borgerligt
håll har vi samfällt reserverat oss här -

9 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 18

130 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

för, och vårt yrkande återfinnes i reservation
nr 8, som jag ber att få yrka bifall
till.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! I detta utlåtande talas
om ändringar i lantbruksstyrelsen och i
lantbruksnämnderna. Vidare skall lantbruksingenjörsorganisationen
helt förändras.

Det finns såvitt jag förstår två förslag
utarbetade. Lantbruksstyrelsens förslag
innebar en nedskärning av antalet lantbruksingenjörer
till elva. Dessa skulle ha
regelrätta distrikt. I propositionen har
föreslagits en ytterligare nedskärning till
sju, vilka skall vara centralt placerade
och vilka man skall ha möjlighet att
skicka ut på de områden, där de tillfälligtvis
behövs. Nu är det möjligt att
lantbruksingenjörerna har en ojämn belastning
på sitt arbetsfält. Men en sak
torde vara säker, nämligen att i de verkliga
jordbruksområdena är de mycket
hårt belastade. Väntetiden vid en ansökan
om torrläggningsföretag är ofta tre
år och kan bli fem år och ännu längre.
Detta förhållande är naturligtvis inte tillfredsställande.
Dels får sökanden inte
möjlighet att dra nytta av de förbättringar
som en torrläggning för med sig,
dels innebär det ännu en nackdel, som
visat sig uppenbar de senaste åren. När
man lägger in ansökan om torrläggning,
frågar man förrättningsmannen vilka
möjligheter man har att klara finansieringen.
Denne talar om hur förhållandena
är just då. Så går två, tre år, kanske
fem år. När förslaget då presenteras
för honom, har de villkor som varit
förutsättningen för att han skulle kunna
genomföra torrläggningsföretaget förändrats
och möjligheterna att på ett tillfredsställande
sätt få låna minskat, helt
enkelt därför att riksdagen ändrat författningarna
och inte låtit de ansökningar
som låg inne få behandlas enligt de
gamla bestämmelserna.

Det kanske finns anledning att erinra
om att hela jordbruksavtalet är byggt på

att jordbruket skall vara rationaliserat.
Om servicen beträffande lantbruksingenjörerna
försämras, innebär det att man
tar bort möjligheter för många jordbrukare
att skapa ett jordbruk av den kvalitet
som fordras för att de skall komma
upp i den beräknade inkomstlikställigheten.
Det kanske vore bättre att höja
taxorna men skapa bättre service. Det
jordbruk vi vill åstadkomma med intensiv
maskindrift tvingas, för att maskinerna
effektivt skall kunna utnyttjas, att
torrlägga jorden och få fält av den storleksordningen
att det lönar sig att använda
de moderna maskinerna. Dessutom
kan man räkna med bättre skördar
efter en torrläggning.

Jag är medveten om att en omorganisation
måste genomföras. Men vad som
är förvånande är att en så drastisk nedskärning
göres utan att i propositionen
på något sätt påvisas, hur problemet under
den närmaste tiden skall lösas. Man
har sagt att det skall vara sju lantbruksingenjörer
och att de skall skickas ut till
platser, där de behövs. Det skall alltså
genomföras en rationalisering. Jag vet
att det finns konsulenter med agronomutbildning
som utrustats med s. k. begränsad
kompetens, d. v. s. de får handlägga
vissa ärenden. Jag är övertygad
om att den gruppen med fortsatt utbildning
skulle kunna klara mer kvalificerade
torrläggningsföretag. Någon väg för
att lösa det problemet har dock inte påvisats
i propositionen. Tills man fått en
utredning i detta hänseende och fått bestämda
direktiv hur det skall bli i framtiden
hade det varit bättre att gå på
lantbruksstyrelsens förslag.

Med hänvisning till vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till motion nr
602 i första kammaren och 741 i andra
kammaren.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! I proposition 96 har
jordbruksministern bl. a. tagit upp frågan
om sammanslagning av jordbruksorganisationerna
i Kalmar län.

Fredagen den 20 maj 19G0 em.

Nr 18

131

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Ser man endast till länets totalareal
har jordbruksministern starka skäl för
en sådan åtgärd. Tre skäl talar dock
emot detta steg, för det första länets
långsträckta form, för det andra huvudortens
placeing i södra ändan av länet
och för det tredje de dåliga kommunikationerna.
Kalmar län saknar helt vad
t. ex. Halland har, en, ja t. o. m. två
pulsådror från söder till norr. Vore Kalmar,
residensstaden, belägen i mitten av
provinsen, skulle också problemet vara
mindre. Genom en ifrågasatt nedläggning
av järnvägen Västervik-—Hultsfred försvinner
det enda allmänna samfärdsmedlet
i det långsträckta länet. Invånarna
längst uppe i norr har kortare väg till
huvudorten för fem andra hushållningssällskap
än till sitt blivande i Kalmar.

Jordbruksministerns stortvätt i norra
länsdelen lämnade skiftesorganisationen
orörd och det är vi naturligtvis tacksamma
för. Skiftesorganisationen har sitt
huvudsakliga arbete inom denna länsdel.

Förutsättningarna för ett gott resultat
är emellertid att det finns goda kontakter
mellan organisationen, lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen. Vi
hoppas nu, att skogsvårdsstyrelsen skall
få stanna i Västervik ograverad. Om
lantbruksnämnderna skall sammanslås
och placeras i Kalmar, måste en arbetsduglig
grupp lämnas kvar i Västervik,
inte minst med tanke på det nödvändiga
samarbetet med skiftesorganisationen.
Norra Kalmar län är ju en bygd under
omvandling, och där finns mycket att
göra för dessa organisationer.

Vi har haft vårt hushållningssällskap
i Västervik i över 100 år. I synnerhet
före den stora omorganisationen hade det
många medlemmar. Sällskapet och dess
tjänstemän liar utfört ett utomordentligt
betydelsefullt arbete för jordbruket och
därmed för länsdelens utveckling. Att
det har varit fullt upp med arbete och
god kontakt med yrkesfolket kan jag
försäkra. .lag beklagar, att denna organisation
— uppskattad av sina medlemmar
— nu skall försvinna.

I motion nr 761 i denna kammare har
jag och några kamrater från kalmarlänsbänken
tagit upp detta problem och kommit
fram till att ett uppskov är lämpligt,
tills pågående och bebådade utredningar
rörande rådgivnings- och rationaliseringsverksamheten
inom jord- och skogsbruket
föreligger. Först när de är klara
och riksdagen fått en fullständig överblick
över hela frågekomplexet anser vi
att tiden är mogen för att ta slutlig ställning.
Nu har jordbruksministern hastat
i väg utan tanke på sammanhang och
konsekvenser. Besparingar hägrar på
lång sikt, och det är ju vällovligt. Om
det sedan blir någon reell besparing må
lämnas därhän.

Utskottet har givit Kungl. Maj:ts förslag
sitt förord i huvudsak. Vad som nu
är nödvändigt att slå fast är att vi måste
få arbetsgrupper, som kan stanna kvar i
Västervik, och att de erhåller en sådan
sammansättning, att jordbrukets berättigade
krav på kvalificerad rådgivning inte
eftersättes. Det moderna jordbruket blir
mer och mer beroende av en god service,
och detta måste beaktas vid den
uppgörelse som skall ske mellan staten
å ena sidan och de båda hushållningssällskapen
å den andra.

Det skulle vara frestande att yrka bifall
till motionen när 761, som ju går ut på
att vi skall få ett uppskov tills alla dessa
problem ligger samlade inför riksdagen.
Emellertid har vi i jordbruksutskottet en
reservation nr 4), undertecknad av herr
Sigfrid Larsson m. fl., som har tagit upp
ett av de väsentliga spörsmålen, nämligen
frågan om lämpliga arbetsgrupper i
Västervik. Jag skall därför inskränka mig
till att yrka bifall till reservation nr 4)
vid jordbruksutskottets utlåtande nr 22.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen på nytt ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! .lag skall beröra två
punkter i detta utskottsutlåtande. Den

132 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

första, som tidigare bär tagits upp av en
länskamrat, gäller sammanslagningen
av jordbruksorganisationerna i Kalmar
län. Jag har en motion nr 736 i denna
kammare, i vilken även jag har tagit avstånd
från denna sammanslagning, men
jag har kanske gjort det från något andra
utgångspunkter än den föregående
talaren.

För dem som är norrlänningar kan
det kanske tyckas, att det inte skulle
finnas någon anledning för oss i södra
Sverige att tala om försvårad administration
på grund av långa avstånd. Kalmar
län utgör emellertid en ur kommunikationssynpunkt
speciellt besvärlig
del av södra Sverige, då det är delat i
tre geografiska områden. Dess fastlandsdel
är ju långsmal, och därtill
kommer det särskilda landskapet Öland,
som ligger utanför kusten.

Jag har i min motion gjort gällande,
att även om man kan spara pengar genom
att sammanslå dessa institutioner,
skulle man göra förluster på annat sätt.
Dels blir det längre resor för befattningshavarna,
och dels får allmänheten,
som skall besöka kanslierna, högre
kostnader på grund av tidsförluster och
dyrare resor.

Det har förut nämnts, att skogsvårdsstyrelsen
skall förläggas till Västervik
och att man på det sättet får en viss balans
inom länet. Vad lantbruksnämnden
beträffar vill emellertid ett stort antal
av dem, som har ärenden uppe i nämnden,
besöka den. Det finns många besvärliga
frågor, som det behövs ett personligt
samtal med vederbörande om.
Särskilt lånefrågor, inteckningsärenden
och dylikt tarvar resonemang tvärsöver
skrivbordet på tu man hand med vederbörande
tjänsteman.

Genom mitt ledamotskap i länsbostadsnämnden
har jag litet erfarenhet
av dessa förhållanden och jag vet att det
inte är lönt att företa en besiktningsresa
från Kalmar till de norra delarna
av länet, om man inte har två dagar till
sitt förfogande.

Enligt både propositionen och utskottsutlåtandet
skall det i Västervik finnas
en arbetsgrupp för hushållningssälskapet
och lantbruksnämnden. Men därmed
har man ju också gjort ett medgivande
av det riktiga i vår argumentering,
när vi säger att det är svårt att
sköta det hela från en enda kansliort.
Det är nu bara att hoppas att denna arbetsgrupp
inte kommer att existera endast
under en övergångstid och att den
skall bli utbyggd på ett sådant sätt, att
allmänheten kan räkna med att få sina
ärenden uppklarade vid ett besök i Västervik.

För min del har jag framkastat den
tanken att man skulle kunnat ha kvar
kanslierna men använt vissa tjänstemän
gemensamt. Detta skulle ur praktisk
synpunkt vara en mycket stor fördel,
och samtidigt skulle man kunna göra
samma besparingar som enligt Kungl.
Maj:ts förslag. Särskilt på den kamerala
avdelningen finns det många tjänster
som skulle kunna användas gemensamt.
Vi har inom hushållningssällskapet i
Kalmar delat kamrer med Karlskrona
under några år, och det har gått mycket
bra. Även lantbruksnämnder och hushållningssällskap
skulle sinsemellan
kunna dela vissa tjänster. Skulle man
inte på lång sikt kunnat tänka sig att
även direktörstjänsten vore delad?

Jag kommer så till den andra punkt
som jag ville med några ord beröra.
Den har behandlats i motionerna nr
589 i denna och 484 i första kammaren
och gäller frågan om domänverkets
skogsinnehav nu och i framtiden samt
värderingsgrunderna vid köp och försäljning
av detta skogsinnehav.

Den markfond, med vars medel domänverket
förvärvat skog, inrättades av
riksdagen år 1874. Utvecklingen har ju
blivit den, att domänverket säljer jordbruksjord
och gårdar och sedan köper
skog för de pengar som sålunda inflyter.
Riksräkenskapsverket har redan tidigare
framhållit att med nuvarande
budgetteknik vore det riktigare att des -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

133

Ändringar i lantbruksstyrelsens och

sa transaktioner i vanlig ordning redovisades
över kapitalbudgeten och på
det sättet komme under riksdagens
prövning. Det har också många gånger
tidigare kommit till uttryck en stark
opinion för att fördelningen av skogsinnehavet
mellan enskilda och det allmänna
inte bör förskjutas åt domänverkets
sida, utan bibehållas ungefär på
samma sätt som förut. I stället har emellertid
domänverket ideligen ökat sitt
skogsinnehav.

Det har också visat sig nästan ogörligt
för lantbruksnämnderna — åtminstone
hos oss i Kalmar län; det kanske
går bättre på andra håll — att genom
köp eller byte få tillgång till vissa delar
av domänverkets skogsinnehav för
att på det sättet förstärka en del jordbruk.
De förhandlingar som inom Kalmar
län förts i sådant syfte har varit
praktiskt taget resultatlösa.

Nu använder ju inte domänverket
samma beräkningsgrunder vid värderingen
av skog som vad lantbruksnämnderna
gör. Lantbruksnämnderna måste
räkna med en kapitaliseringsprocent av
5,5 och domänverket endast med 4,25.
Detta gör att domänverket kan gå högre
i priserna och att det blir en ojämn
dragkamp om de skogar som eventuellt
skulle användas för komplettering av
jordbruk. Det vore önskvärt med lika
värderingsgrunder, så att frågan om
dessa skogskompletteringar kunde bedömas
på ett realistiskt sätt.

I övrigt skulle jag när det gäller domänverkets
skogsinnehav vilja erinra
om att det framför allt är de verkliga
skogsbygderna som är utsatta för avfolkning.
Om människorna skall kunna
leva kvar där, måste skogsmarken i större
utsträckning ägas av enskilda personer
som kan ha skogsbruket som underlag
för sin försörjning.

.lag anser det mycket olyckligt om
domänverket skall expandera ytterligare
i dessa bygder.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till motion 736 i denna kam -

lantbruksnämndernas organisation, m. m.

mare, som utskottet hänvisar till under
punkten I C och punkten I P i utskottets
hemställan samt till reservation nr
11 i vad den avser punkten VIII.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Den proposition, som
ligger till grund för det utlåtande vi nu
behandlar, innehåller en hel del tänkvärda
ting, som man borde haft bättre
tid att penetrera än vad som nu är fallet.
För min del skall jag försöka fatta mfg
mycket kort, inte minst med tanke på
den sena timmen och att flera skall vittna
i denna fråga.

Det har kanske mest varit klagovisor
med anledning av det utlåtande som här
föreligger. Jag vill emellertid börja med
att säga, att jordbruksministern enligt
min uppfattning här gjort ett försök till
en vällovlig anpassning till utvecklingen.
Det är värdefullt och angeläget att
vissa uppgifter som hittills handlagts
av lantbrukskonsulenter skall kunna
övertas av personal som har lägre teknisk
eller agrar utbildning, men som
därutöver genomgått utbildningskurser.
Jag tror att det är bra att man slagit in
på denna väg.

Sedan skall jag be att få instämma i de
yrkanden som gjorts av herr Hseggblom
om bifall till reservation nr 4 angående
hushållningssällskapen i Kalmar
län, och nr 7 rörande rationaliseringsanslaget
samt likaså i herr Rimås’ motsvarande
yrkande i fråga om reservation
nr 8.

Reservation nr 10, vilken jag yrkar
bifall till, är en gammal bekant som
framförts från vårt håll flera gånger tidigare.
Vi menar att det finns gott fog
för det yrkande som görs i densamma.
Det är fråga om att belåningsgränsen för
egnahemslån skall sänkas från nu gällande
100 procent till 90 procent. Jag
tror att det är ekonomiskt sunt att en
låntagare själv eller genom privatlån
skall klara de 10 procenten i toppen.

Herr talman! Med dessa få ord vill
jag yrka bifall till reservation nr 10.

134 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag skall försöka redovisa
den syn som utskottsmajoriteten
haft på några av de kontroversiella ting
som berörs i utlåtandet och reservationerna.
Det har visserligen hittills inte
sagts någonting om reservation nr 2,
men jag förmodar att det kommer att
bli fallet i den kommande debatten. Jag
vill därför redan nu säga att utskottsmajoriteten
inte kunnat fatta annat än
att ett bifall till denna reservation måste
medföra en utökning av antalet assistenttjänster.
I reservationen föreslås
att man skall kunna låta dem som har
skoglig utbildning placeras som assistenter.
Det skulle väl i så fall vara i de
skogrika länen. Det län jag tillhör är ett
skogrikt län, men även om det är mycket
som talar för en förstärkning av den
skogliga sidan, kan vi inte tänka oss att
avstå ifrån den föreslagna anordningen
att få en assistent med jordbruksutbildning,
då den verksamhet som skall bedrivas
inom jordbruket —- skogskompletteringen
i all ära —- ändå är av stor
betydelse för skogrika län. Det är av
olika skäl svårt för oss att acceptera en
utökning av antalet assistenter. En hel
del av den besparing man från borgerligt
håll nu så tacksamt accepterar försvinner
i så fall, och det blir även andra
komplikationer, om riksdagen börjar
ändra på det föreslagna antalet tjänster
i vissa lönegrader.

Reservationerna nr 3 och 7 gäller helt
och hållet pengar. Herr Haeggblom började
med att uttala sin stora tillfredsställelse
över att man nu kunnat genomföra
minskningar i avlönings- och omkostnadsanslagen,
och han ville göra
gällande att det överensstämde med tidigare
högermotioner. Det kan man
kanske säga, skillnaden är bara den att
nu är denna besparing också underbyggd
med en förändring i organisationen,
som gör det möjligt att genomföra
besparingar. Tidigare besparingsförslag
har bara varit tillyxade mera på en
höft och man har inte konkret kunnat

redovisa hur de skulle kunna genomföras
genom en förändrad organisation.
Samtidigt finner man, när man lyssnar
till debatten, att det kanske mera är en
läpparnas bekännelse att man är glad
över de besparingar som gjorts.

Herr Haeggblom själv tvekade litet när
det gällde den besparing som kan göras
beträffande hushållningssällskapen i
Kalmar län -— besparingen kan inte ske
på nästkommande års budget enligt det
förslag utskottet nu presenterar, men det
blir i alla fall en besparing som inte är
att förakta. Herr Haeggbloms partivän,
herr Svensson i Krokstorp, var ännu mera
tveksam om den saken. Herr Eliasson
i Moholm har talat om en ökning av
tjänsterna inom lantbruksingenjörsorganisationen,
vilket väl inte heller kan
genomföras utan extra utgifter för staten.

Jag sade att jag skulle tala för utskottsmajoriteten,
men jag skall ändå
med några få ord tala för reservation
nr 5 där utskottets socialdemokratiska
ledamöter förlorade i lotteriet i utskottet
och därför står som reservanter. Det
gäller där en icke föraktlig besparing på
235 000 kronor i förhållande till majoritetens
förslag. Samtliga borgerliga ledamöter
i utskottet gick in för den ökade
utgiften. Såvitt vi har kunnat bedöma —
och vi tycker att vi i vår reservation har
redovisat ganska starka sakskäl — är
det inte absolut nödvändigt med detta
anslag. Det gäller en serviceverksamhet
som är till för våra jordbrukare, det är
sant, men också för våra kommuner,
deras hälsovårdsnämnder och andra
myndigheter. Det bör vara möjligt utan
alltför stora taxehöjningar att ta in de
pengar som fattas. Det går inte för samtliga
men för åtskilliga veterinärbakteriologiska
laboratorier. Även detta är
kanske ett litet blodprov på hur det
verkligen är ställt med den sparsamhetsvilja
man ofta talar om.

Reservation nr 6 har det inte yrkats
bifall till, och ingen kommer antagligen
heller att yrka bifall till den. Det gäller

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 135

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

en fiskerikonsulent i Vänern. Vi vill
praktiskt taget alla i utskottet, utom vår
ärade ordförande, ge friare händer åt
en undersökning av hur Vänern skulle
kunna få sin behövliga tjänsteman.

Vad beträffar reservation nr 8 angående
trädgårdsnäringen och dess behov,
som herr Rimås talade ganska utförligt
om, konstaterade ju redan herr Rimås
att det föreliggande förslaget innefattar
en förbättring då det där heter att
lånegaranti nu regelmässigt skall kunna
beviljas i de här berörda fallen, medan
skrivningen tidigare varit mera restriktiv.
En del rycker kanske på axlarna
åt den invändning vi ofta gör att vi
skall avvakta en arbetande utredning.
Utredningen om trädgårdsnäringen är ju
inte färdig än. Jag törs inte säga när
den skall bli det, det kanske andra kan
ge besked om. Men den har arbetat nu
så länge att det kanske nu finns förutsättningar
att resultatet av arbetet snart
skall kunna presenteras. Under sådana
förhållanden finns det inte anledning
att nu göra så stora förändringar i detta
avseende.

Herr Antby drog en lans för ett gammalt
folkpartiförslag vars praktiska betydelse
jag har svårt att förstå, nämligen
att lånegränsen som nu är 100 procent
skall sänkas till 90 procent. I verkligheten
är det ytterst få fall där fastighet
genom lantbruksnämnden belånas
upp till 100 procent. Lantbruksnämnden
måste ju pröva köparens förutsättningar
att ekonomiskt reda sig på sin inköpta
fastighet, vilket bjuder lantbruksnämnden
att redan av självbevarelsedrift,
för att inte råka ut för svåra förluster,
kräva att köparen skall ha viss
egen penninginsats för att starta rörelsen.
Men emellanåt kan en lantbruksnämnd
få att göra med en person som
vill skaffa sig jordbruk och vars personliga
skötsamhet inte finns något att anmärka
på och vars förutsättningar att
klara sig bedöms som mycket gynnsamma
fastän han behöver ta ett lån som
uppgår till hela inköpsvärdet. Skall en

lantbruksnämnd då vara nödsakad att
säga nej, säga nej kanske till en ung
människa som skulle kunna bli en bra
jordbrukare, därför att enligt bestämmelserna
högst 90 procent får belånas
oavsett att lantbruksnämnden i det speciella
fallet betraktar riskerna som ytterligt
små, när lantbruksnämnden rent
praktiskt och med den personkännedom
den vanligen besitter gör sin bedömning? Värderingsgrunderna

för skog och
domänverkets skogsinnehav som berörs
i reservation nr 11 har vi diskuterat i
ganska många sammanhang. Jag tycker
det går rätt bra numera med lantbruksnämndernas
befattning med skogskompletteringar
i de län där man sysslar
med sådana. De värderingsgrunder som
man har kommit överens om måste vi
väl acceptera. Det är ju riksdagen själv
som har begärt att få vissa rejäla värderingsgrunder.
Jag kan inte finna att
dessa ting med de bestämmelser som nu
finns vållar stora svårigheter.

Detta är naturligtvis en mycket kortfattad
redovisning från vår sida, men
av den redovisning jag har lämnat framgår
att jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan och skrivning i samtliga
punkter utom punkten R, där jag yrkar
bifall till den reservation som är avlämnad
av herr Lage Svedberg m. fl.

Herr H^EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
begärde ordet var närmast några reflexioner
som herr Jonsson i Strömsund
gjorde beträffande de besparingsmöjligheter
som motionärerna och departementschefen
åberopat. Jag tror att hans
iakttagelse är riktig, nämligen att motionärer
som skall försöka åstadkomma
besparingar i en administrativ apparat
befinner sig i det underläget att
de inte i detalj kan redovisa hur detta
skall ske, utan de måste förtroendefullt
överlämna saken åt departementschefen.
Det gjorde vi, och min anmärkning
var riktad mot dem som då försvarade

136 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

utskottsmajoriteten och som hävdade
att det inte gick att göra besparingar.
Men att det gick har departementschefen
varit snäll nog att verifiera.

Sedan skulle jag gärna vilja anföra
ett yttrande som härom dagen stod infört
i Sunt Förnuft beträffande besparingsmöjligheter,
nämligen att de möjligheter
till besparing som en opposition
från sin utgångspunkt kan göra är
ofantligt små i förhållande till dem som
finansministern kan göra i administrationen.
Eftersom nu jordbruksministern
inom sitt område har administrationsapparaten
om hand, är det självklart
att han här har en förutsättning att göra
sådana konkreta besparingar som oppositionen
inte har lika lätt att göra. Jag
säger detta med hänsyn till att det ofta
heter att därest det blir ett regimskifte,
skulle det inte gå att göra några besparingar.
Om sådana skall vara möjliga
eller inte beror på om vi får en jordbruksminister
som är lika intresserad
av att rationalisera som herr Netzén har
varit när det gällt lantbruksnämnderna.

Sedan kan jag inte låta bli att till
kammarens protokoll återge ett uttalande
som en ledamot av första kammaren
och partikamrat till herr Jonsson i
Strömsund gjort. Han sade, att det finns
många administrativa apparater — jag
tror att han tänkte på lantbruksnämnderna
— som är ungefär som bikupor.
De ynglar av sig så att de till sist måste
svärma, och när de svärmar sätter man
dem på övergångsstat såsom herr Netzén
fått göra med en del av den administrativa
apparat som utvecklats under de
år lantbruksnämnderna har funnits.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
var litet betänksam inför den
eventualiteten att han i egenskap av
ledamot av lantbruksnämnden skulle
behöva säga nej till en skötsam person
när det gällde att belåna en fastighet
upp till 100 procent. Ja, det kanske kan
vara svårt att någon gång behöva göra

det, men saken är nog den att en skötsam
person i allmänhet har möjligheter
att få borgen, varigenom han klarar saken
i alla fall. Dessutom har vi i vår
reservation anfört att för den händelse
att det finns fall där det kunde vara
motiverat med en högre belåningsgräns
än 90 procent, tycker vi att Kungl. Maj :t
skulle kunna avgöra den saken.

Sedan vill jag också påpeka att såväl
lantbruksstyrelsen som hushållningssällskapens
förbund vid tidigare tillfällen
i remissuttalanden framhållit sin
anslutning till yrkanden från vårt håll.

Herr JONSSON i Strömsund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till vad herr Antby anför
om möjligheterna för en skötsam
person att skaffa sig borgen vill jag säga,
att det kan väl hända att sådana
möjligheter förefinns. Men när det är
fråga om så stor skuldsättning som i
dessa fall finns dock inte så god säkerhet
för borgensmännen. Ett av motiven
för att man genomförde detta system
med statlig lånegaranti och statlig borgen
var att personer, som man ansåg
borde hjälpas till jordbruk, skulle slippa
att gå den mången gång rätt svåra
vägen till vänner, bekanta och andra
för att be om namn på borgensförbindelser.
Vi vet att det har varit förenat
med ganska stora svårigheter.

Vad beträffar herr Hseggbloms anförande
är det bara att konstatera, att han
i alla fall tycks vara relativt nöjd med
vad som här har åstadkommits. Det
hindrar inte att han ändå måste demonstrera
och hävda, att det skulle gå för
sig att spara ytterligare, i detta fall
600 000 kronor. Men inte heller nu finns
det någon som helst redovisning från
herr Hseggbloms sida för var man skall
spara dessa 600 000 kronor. Han bara
tror att det skall vara möjligt.

Herr HASGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Så till vida finns det en
redovisning som det är redovisat i den

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

137

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

avlöningsstat, som är uppgjord, på vilka
poster besparingarna kan göras.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Man måste väl säga att
det bakom det förslag i fråga om lantbruksnämndsorganisationen,
som kammaren
nu behandlar, ligger en högst
aktningsvärd strävan att hålla förvaltnings-
och administrativa kostnader på
en rimlig nivå. En sådan strävan bör
hälsas med tillfredsställelse. Enligt min
mening finns det emellertid erinringar
på några punkter, där förslaget skulle
ha kunnat få en bättre utformning.

Rent allmänt måste man väl säga att
en begränsning av antalet befattningshavare
ställer ökade krav på smidighet
och anpassningsförmåga, och inte minst
på möjligheterna att kunna anpassa organisationen
till lokala förhållanden
och arbetsuppgifter. Så har också skett
i betydande utsträckning, men på ett
par punkter borde man ha kunnat finna
en lämpligare lösning.

Antalet lantbruksingenjörer nedskäres
ju kraftigt — från 23 till 7. Lantbruksstyrelsen
har föreslagit 12. Begränsningen
utgör inte någon omedelbar besparing
av betydenhet, övertaliga befattningshavare
kommer nämligen att
finnas kvar, fast på övergångsstat. Nu
pågår ju inom jordlagstiftningen och
angränsande områden ett betydande utredningsarbete.
Det hade därför varit
skäl att behålla ett större antal på ordinarie
stat. De nämnda utredningarna
kan nämligen komma att leda till ett
större behov än det som finns just i dag
av dessa kvalificerade krafter inom
lanthruksorganisationen.

Under senare år har ju lantbruksnämnderna
prövat en distriktsindelning
inom länen. En sådan indelning är ofta
motiverad, inte minst med tanke på avstånd
och avståndskostnader och med
tanke på angelägenheten av lokalkännedom
och god kontakt med den befolkning
som beröres av verksamheten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att
distriktsindelning skall få förekomma
efter särskilt medgivande. Departementschefen
och utskottet har emellertid
inte kunnat biträda det förslaget.
Man kan tänka sig att lantbruksstyrelsen
skall kunna lämna medgivande till
att en befattningshavare får annan stationsort
än lantbruksnämndens kansliort,
men man förutsätter stor återhållsamhet
i fråga om sådana medgivanden.

Som jag framhöll inledningsvis borde
en begränsning av organisationen vad
det gäller antalet befattningshavare o.
dyl. medföra att man särskilt beaktar
behovet av smidighet och anpassning.
Man bör inte utgå från att länet alltid
är det lämpligaste arbetsområdet i rationaliseringsverksamheten.
Särskilt i
vissa län med stora avstånd kan distriktsindelning
vara lämplig. Lantbruksstyrelsens
inställning i frågan synes bekräfta
detta. Möjligheterna att anpassa
organisationen och verksamheten borde
också kunna underlättas, om lantbruksnämnderna
medges frihet att lägga
upp organisation och administration
efter eget bedömande i större utsträckning.
Jag tror inte att den restriktiva
medgivningsmöjlighet, som lantbruksstyrelsen
skall få, är en riktig utgångspunkt
i fråga om befattningshavares
stationeringsort. Man bör i större utsträckning
lita till lantbruksnämndernas
egen bedömning i det fallet. Jag
har, herr talman, inga yrkanden i dessa
avseenden, men har ändå velat föra
fram synpunkterna. Det får nämligen
inte hållas för uteslutet att utvecklingen
kommer att medföra omprövning
härvidlag.

Behovet av lantbruksnämndernas
medverkan när det gäller komplettering
och byte av skogsmark har ju påtalats
många gånger. Men också i andra
avseenden föreligger behov av en
förstärkning av den skogliga personalen.
I mitt eget län exempelvis, finns
många inägor, som under de senaste

138 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

årtiondena brukats som bete, ofta i förening
med skogsbete. Till följd av jordbruksdriftens
och skogsvårdens utveckling
är de numera överflödiga för det
ändamålet — och rätt betydande arealer
kommer att besås med skog. Här föreligger
också ett behov av skoglig personal,
som jag inte tror att mitt län
är ensamt om. Lantbruksstyrelsen har
föreslagit att antalet skogliga assistenter
skall ökas från 20 till 25. Departementschefen
har emellertid inte ansett
sig kunna biträda det förslaget. Då har
vi i motion från vårt håll föreslagit att
de 23 assistenttjänster i Ao 15, som departementschefen
föreslår och som
skall besättas med personal med lägre
teknisk eller agrar utbildning, skall
kunna komma i fråga även för skoglig
personal. Det föreligger ju skiftande
behov vid olika lantbruksnämnder av
olika kategorier personal. Där det skogliga
behovet är stort bör det vara lämpligt
att utnyttja befattningen för skoglig
befattningshavare. Detta kan åstadkommas
inom ramen för det föreslagna
antalet tjänster, bara man inte låser
tjänsterna till enbart teknisk eller agrar
personal. Man skulle vinna större smidighet
i organisationen. Utskottet har
dock inte biträtt denna uppfattning.
Däremot har i en reservation framhållits
att ett visst antal av dessa assistenttjänster
skall kunna besättas med skoglig
personal.

Detta var några kritiska synpunkter.
Sedan får jag kanske med tillfredsställelse
notera att utskottet tillmötesgått
den motion vi hade när det gällde fiskerikonsulent
inom vänersborgsområdet.
Med understrykande av angelägenheten
av att fiskerikonsulentbefattningen
i vänersborgsområdet bibehålies vill jag
tacka för den välvilliga inställning utskottet
har intagit. Därjämte vill jag,
herr talman, med hänvisning till vad
jag har anfört yrka bifall till reservation
nr 2) av herr Sigfrid Larsson
m. fl. samt till utskottets förslag i vad
gäller punkten R.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag, lika litet som jordbruksutskottet,
rår väl för att det på
nytt hunnit bli nattskift — som vanligt,
kanske jag skall tillägga, när jordbruksärenden
behandlas. Trots det har
jag ändå känt mig uppfordrad till att
göra åtminstone ett par kommentarer.
Jag kan i det väsentliga nöja mig med
att hänvisa till den argumentation, som
herr Jonsson i Strömsund har anfört.
Därutöver är det ett par saker, som jag
vill tillåta mig att nämna.

Jag tycker inte att de invändningar,
som här har framförts, fråntar mig rätten
att uttala tillfredsställelse över den
enhällighet, som kännetecknar jordbruksutskottets
behandling av de viktigare
principiella delarna i det omorganisationsförslag
beträffande lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen,
som vi här behandlar. Man skulle
kanske till detta också foga, att det
vore att hoppas att lantbruksnämnderna
nu fick möjligheter att i tämligen
godan ro fullfölja sin, som jag är övertygad
om, viktiga funktion under de
nya och ändrade betingelser, som det
ändå blir fråga om för deras tjänst
inom svenskt jordbruk.

Herr talman! Jag önskar, som jag
förut sade, beröra ett par sakfrågor.
Jag tänker då närmast på herr Haeggblom
och herr Svensson i Krokstorp
samt någon mera — jag tror det var
herr Antby — som tog upp frågan om
sammanslagningen av hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna i Kalmar
län.

I själva verket är vi väl ändå helt
överens. Det finns inga delade meningar
i jordbruksutskottet i princip om
sammanslagningen. Den enda skillnaden
gäller själva tidpunkten och framför
allt då frågan om hushållningssällskapen.
Jag tycker inte att den skillnaden,
som är begränsad till tidpunkten,
när vi är eniga om principen, riktigt

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

139

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

rättfärdigar de stora bokstäver herr
Hseggblom använder.

Kanske skall man inte heller inför
den ganska upprörda opinion, som inte
jag är okunnig om har förekommit i
norra länsdelen, nöja sig med att uppfatta
vad som händer här såsom en
negativ faktor i utvecklingen. Jag tror
det kommer att visa sig ganska snart
att med den större enhet, som dessa
sammanslutningar åstadkommer, skapar
man också en större möjlighet att inom
serviceområdet tillgodose de intressen,
som betjänar såväl den norra som den
södra delen av länet.

Jag menar allvar när jag säger att
det skall sörjas för att servicen i den
norra delen av länet, i den mån lantbruksnämnd
och hushållningssällskap
svarar för den, inte skall eftersättas.
Detta har inte så mycket samband med
kansliortens belägenhet som man kanske
varit frestad att tro efter de opinionsyttringar
som förekommit.

Den andra frågan gällde hushållningssällskapens
veterinäravdelningar.
Det föreföll mig som om herr Haeggblom
nästan helt förbisåg de faktorer,
som generellt kommer att påverka laboratoriernas
ekonomi, och det är ändå
detta det gäller. De faktorerna hänför
sig just till laboratorieverksamheten.
Det verkade som om herr Hseggblom
utgick ifrån att uteblivandet av
anslaget på 235 000 kronor också skulle
vara liktydigt med att veterinäravdelningarnas
upplysning och rådgivning
skulle bli lidande. För att inte ta onödigt
lång tid i anspråk vill jag bara be
herr Hceggblom se i huvudtiteln, s. 17,
för att där finna att under omkostnadsanslaget
för veterinär upplysningsoch
rådgivningsverksamhet under 1960
utgår 81 500 kronor. Man skall alltså
inte tro, att det som här gäller laboratorieavdelningar
kommer att inverka
på den upplysnings- och informationstjänst
som veterinäravdelningarna har
att svara för.

Bland de faktorer, som rättfärdigar

frågeställningen om det är rimligt och
nödvändigt att fortsätta med dessa anslag,
kommer också en fråga, som har
behandlats av årets riksdag och som
är normgivande för tariffer och taxor
även för laboratorierna i övrigt. Jag
vill bara hänvisa till taxehöjningen vid
SVA, som föreslagits i årets statsverksproposition
och som icke föranlett någon
erinran från riksdagens sida. Detta
betyder ökningar av statsbidraget till
laboratorierna via anslaget för förekommande
och hävande av smittosamma
husdjurssjukdomar.

Men viktigare i detta sammanhang är
att avgifterna vid SVA utgör en norm
för laboratoriernas egen taxesättning
för bakteriologiska undersökningar, obduktioner
o. s. v. Det hör ju till saken,
att SVA sköter detta för en stor
del av vårt land. Det finns ingen anledning
att just dessa elva veterinäravdelningar
vid hushållningssällskapen
skulle behöva tillämpa en annan taxa.
Enbart en justering till samma taxa
skulle betyda en inkomstförstärkning
med cirka 70 000 kronor, beräknat på
1959 års frekvenssiffror.

Jag vill emellertid till sist åberopa,
att den allra viktigaste inkomstkällan
ändå är själva djurhälsokontrollen i
alla dess olika former. Anslutningsavgifterna
varierar för närvarande från
den högsta och några kronor därunder
för juverhälsokontroll, som spelar en
mycket stor roll, till avgifterna för svinhälsokontroll
och hönshälsokontroll. Om
man räknar med att var och en av dessa
hushållningssällskapens veterinäravdelningar
uttog den högsta — eller med
den högsta jämförbar — tariff som för
närvarande utgår, skulle det i fråga om
juverhälsokontrollen betyda ett inkomsttillskott
på 40 000 kronor, för svinhälsokontrollen
270 000 och för hönshälsokontrollen
4 000 kronor. Lägger man
därtill förenings- och andra bidrag av
precis den storleksordning som utgick
1959, så förefaller det med dessa beräkningar
och dessa siffror som om det

140 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

endast skulle vara Jönköpings-laboratoriet,
vilket inte har några enskilda avgifter,
som skulle ha att räkna med en
förlust. Jag måste tillägga att det är en
mindre förlust — ungefär 3 000 kronor
för 1960. Visserligen skulle för 1960
med den justeringen också Kalmar-laboratoriet
få vidkännas en förlust — fortfarande
enligt dessa förutsättningar —
på mellan 4 000 och 5 000 kronor för
detta år. Men samtidigt har Kalmar läns
mejeriförening och Kalmar läns slakteriförening
ställt sig som garanter för
det underskott som kalmaravdelningen
har fått. Jag skulle tro att av det skälet
lär väl knappast deras intresse för denna
fråga bli svalare — jag kan givetvis
inte uttala mig säkert på den punkten.

Herr Hseggblom hade vänligheten att
ändå tro på att departementschefen försökt
prestera konkreta förslag, och han
beklagade att oppositionen inte har
samma möjligheter att presentera sådana
konkreta förslag. Men, käre herr
Hseggblom, när det nu presenteras ett
konkret besparingsförslag är det ändå
så förfärligt svårt att få oppositionen
att acceptera det.

Herr H.33GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett mycket underligt
slut på jordbruksministerns anförande.
Han började med att tala om
enigheten inom utskottet och att vi alla
ställt oss bakom såväl de principiella
förändringarna som de konkreta besparingarna.
Jag vill faktiskt uppmana jordbruksministern
att i protokollet läsa vad
han sade i början av sitt anförande och
sedan korrigera den skarpa anmärkningen
mot slutet.

Jag är inte okunnig om att det genom
veterinäravdelningarna kommer in mycket
pengar, som avdelningarna själva
drar nytta av. Men vad jag håller på är,
att om vi ställer hushållningssällskapen
inför nödvändigheten att finansiera sina
omkostnader med taxor, så får den förebyggande
husdjurshälsovården ett sämre
statligt stöd än med den veterinärvård

som försöker bota de sjuka djuren. Och
enligt min mening är det av betydande
värde för staten att dessa veterinäravdelningar
är effektiva. Djurägarna kan
t. ex. få veta vilka risker som föreligger
för att en juversjukdom skall utbryta vid
nästa laktation. Han kan också få veta,
om det finns förhårdnader o. d. hos djuren,
och han kan erhålla råd med behandlingen
under sintider. Därigenom
sparar djurägaren en del kostnader för
veterinär senare, vilka staten väl får
vara med om att betala.

Vad beträffar Kalmar län hoppas jag
att herr Netzéns ord här kommer att
omsättas i praktiken. Det var emellertid
inte bara tidpunkten vi skulle förhandla
om. I det utlåtande om vilket full enighet
rått i utskottet står, att vi också skall
förhandla om vissa organisatoriska och
tekniska problem. Vad som kan döljas
bakom den skrivningen torde utskottets
sekreterare kunna upplysa departementschefen
om.

Men klart är att vi i Kalmar län är
privilegierade genom att vi har två hushållningssällskap.
Men om vi ser på förhållandena
här i Sverige och jämför
dem med förhållandena i Amerika, ser
vi att jordbrukarna i USA genom statens
försorg får ungefär tre gånger så
mycket upplysning som jordbrukarna
här i landet får genom statsunderstödda
hushållningssällskap. Och då tycker jag
det är en fördel att vi varit litet privilegierade.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Hseggblom att början och slutet av mitt
anförande stämde överens. Jag konstaterade
att enighet förelåg om principerna
och om behovet av en sammanslagning
av lantbruksnämnd och hushållningssällskap
i Kalmar län, men att vi var av
skilda uppfattningar när det gällde tidpunkten.
Men de 235 000 kronorna var vi
inte överens om. Och när det då presenteras
ett konkret förslag, efterlyste jag

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

141

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

därför litet god vilja och räknade åtminstone
med herr Heeggbloms medverkan
i det avseendet.

Så några ord i själva sakfrågan. Herr
Haeggbloms anförande gav kanske det
intrycket att det var mycket stora taxehöjningar
som erfordrades för att verksamheten
skulle bli självbärande. Så är
emellertid inte fallet. Redan nu tillämpar
man i flera områden de högsta utgående
tarifferna, 6 kronor per ko, 10
kronor för svinbesättning och 25 öre för
höns. Vad det här gäller är 11 hushållningssällskap
av 24. Jag tror inte att
dessa belopp kan anses utgöra en för
hård belastning inom dessa områden,
när man nu i ena fallet har 5 kronor,
mindre än 10 kronor i andra och under
25 öre i det tredje fallet. Om man lägger
allt till allt, så ligger avgifterna gott och
väl inom räckhåll även för de 11 hushållningssällskap
till vilka under viss
tid statsbidrag har utgått.

Vid sedan jämförelsen med USA angår
skall jag inte ta upp den frågan, eftersom
den skulle föra alldeles för långt. Vi
skulle kanske då också komma in på förhållanden,
som skiljer sig så radikalt
från våra, att jämförelser är absolut
omöjliga.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ställer mig tveksam
inför är, att utredningen rörande
borttagandet av detta anslag till veterinäravdelningarna
bär vittnesbörd om att
statsrådet enligt min mening inte i tillräcklig
grad beaktar skyldigheten att införskaffa
nödiga upplysningar innan ett
ärende avgöres av Kungl. Maj :ts statsråd.
Jordbruksministern har skickat detta
ärende till jordbruksanslagsutredningen,
men innan denna utredning — som
anbefallts ett mycket tidsödande arbete
— hunnit överlämna sitt betänkande, var
statsrådet på det klara med vad resultatet
skulle bli. Det tycker jag nu inte är

alldeles honett gjort mot utredningen,
och det gjorde kanske att tonfallet skärptes
i någon mån, även om det inte låg
någon direkt ilska bakom.

Herr JOHANSSON i Gränö (ep):

Herr talman! Det var med mycket stort
intresse och spänd förväntan jag lyssnade
till jordbruksministern när han talade
om vad sammanslagningen av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen
i Kalmar län kan innebära. Jordbruksministern
trodde att den nuvarande
oron skulle kunna stillas. Han såg
ljust på situationen.

Men här föreslås ändå, herr jordbruksminister,
en minskning av antalet
tjänster med 14. Om jag inte minns fel
är därav tre stycken besatta med högskoleutbildad
personal. Är det möjligt
att med denna starka minskning av personalkadern
tänka sig att förhållandena
blir lika goda som tidigare? Antingen
måste vi nu ha folk i överflöd eller också
får vi ställa oändligt höga fordringar
på det starkt minskade antal tjänstemän
som skall utföra så stora ting.

Det är, herr talman, angående förhållandena
i mitt liemlän jag skulle vilja
säga några ord. Lantbruksorganisationen
är som bekant av relativt sent datum.
Hushållningssällskapen är gamla organisationer
som åtminstone tidigare byggde
på frivilligt medlemskap. Man behöver
knappast understryka den stora betydelse
sällskapen haft och säkerligen
också i framtiden kommer att få. De
band som medlemsanslutningen binder
mellan de olika näringsutövarna och sällskapen,
ofta via mindre underorganisationer
omfattande härader och socknar,
har haft stor betydelse och har varit ägnade
att stärka förtroendet för den skiftande
verksamhet som sällskapen utövar.

Hushållningssällskapet i Kalmar läns
norra område har funnits i över 100 år.
Man har varit beredd att inom kort fira
dess hundraårsjubileum. Det är nu fara
värt att detta jubileum får utbytas mot
gravöl. Det ligger kanske nära till hands

142

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

för kammarens ärade ledamöter att resonera
så att när i övriga län landsting,
hushållningssällskap, lantbruksnämnder
och skogsvårdsstyrelseområden sammanfaller
med länets gränser så borde detta
också vara lämpligt i Kalmar län. Herr
Svensson i Krokstorp har emellertid
redan redogjort för varför detta inte är
lämpligt. Många försök har under det
sista århundradet gjorts för att i administrativt
avseende sammanföra olika organ
på frivillighetens väg, men det har
nästan alltid misslyckats. Att tvångsvis
sammanföra länets statliga organ går givetvis,
men detta är ett ytterst allvarligt
ingrepp i befolkningens bestämmanderätt,
om man nu kan tala om en sådan,
ett ingrepp som kan komma att få obehagliga
konsekvenser. Jag kan nämna att
Kalmar läns norra landsting för innevarande
år har anvisat hushållningssällskapet
där 43 379 kronor till olika ändamål.
Huruvida landstinget kommer att
visa samma generositet i framtiden undandrar
sig mitt bedömande.

Denna proposition bygger på en utredning
som har varit ute på remiss. Men
man måste ändå ställa sig mycket frågande
inför en hel del saker. I summan
av kostnadsbesparingarna ingår ej de
merkostnader som åsamkas befolkningen
i norra länsdelen vid de konsultationer
som efter sammanslagningen måste
ske i Kalmar. Dessa kostnadsökningar i
form av dyrare resor och förlorad arbetstid
är svårberäknade men torde betinga
stora belopp. Man kan inte erkänna
de angivna besparingssummorna, eftersom
stora kostnader övervältras på befolkningen
i de delar av länet som ligger
längst från kansliorten.

Avståndet mellan den föreslagna
kansliorten Kalmar och de norra länsdelarna
kommer att bli i särklass stort.
Inget annat jordbruksområde i södra
och mellersta Sverige har så stora avstånd
att arbeta med. En titt på kartan
säger ju att länet är ett kustlän som är
mycket långt utsträckt. Det är 32 mil
långt och ungefär 8 mil brett. Att an -

vända personbil för ett besök i Kalmar
ställer sig för många dyrt, då fram- och
återresan från olika orter i norra Kalmar
län varierar mellan 20 och 50 mil.
Det blir endast de företagare som bor i
länsdelens sydligaste orter som kan använda
denna kommunikationsmöjlighet.

Utredningsmannens och lantbruksstyrelsens
beräkningar av de besparingar
som skall nås genom sammanslagning av
rådgivningsorganen är otillräckligt underbyggda.
Ingen utredning är utförd för
att visa de fördyringar som följer med
större kostnader för resor och traktamenten
åt personalen och med sämre utnyttjande
av rådgivarna, vilka måste vistas
på vägarna i bil en stor del av tjänstetiden.

Herr talman! Jag borde väl rätteligen
ha yrkat bifall till min motion, men för
att spara tid vid propositionens ställande
ber jag att få ansluta mig till det yrkande
som i detta avseende ställts av herr
Börjesson. Dessutom ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 6 av herr Pettersson
i Dahl.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Om svinhälsokontrollen
skall bli effektiv tror jag att kostnaderna
kommer att bli betydligt större än
vad som här antagits. Jag kan vid denna
tidpunkt inte redogöra för mina synpunkter
i detta avseende, men jag tror
att vi måste se på detta arbete på ett helt
annat sätt, om det skall bli effektivt och
om någonting skall kunna uträttas på
detta område. Detsamma gäller nog också
juverhälsokontrollen.

Med anledning av min motion nr 591
i denna kammare, som behandlas i detta
utlåtande, skall jag be att få säga
några få ord.

Lantbruksstyrelsen avser att undersöka
i vad mån vissa riktlinjer kan utarbetas
till ledning för lantbruksnämnderna
i de fall där ändring av säkerheten
för garantilån skall prövas. Jag hoppas
i så fall att dessa riktlinjer blir förmånliga
för låntagarna och att tillämp -

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 143

Ändringar i lantbruksstyrelsens och

ningen blir mera obunden än hittills.
Det får inte heller bli så, att ökat fastighetsvärde
under alla förhållanden
skall användas för att stärka säkerheten
på redan lämnade krediter. När långivaren
har godkänt lämnad säkerhet, bör
endast särskilda skäl få motivera en
utökning. Det är för en företagare av
stor vikt både ur rationaliseringssynpunkt
och andra synpunkter, att han
kan anlita alla möjligheter till ökad kredit.
Av vikt för en låntagare är också
att han kan få så stora bundna lån som
möjligt för de säkerheter han kan lämna.

Sammanförandet av flera garantilån
till ett rekommenderas också av lantbruksstyrelsen.
Hänvisning sker till ett
uttalande av departementschefen i proposition
147 år 1948. Statsrådet har
anslutit sig till uttalandena i förarbetena
till garantilånebestämmelserna men
vill även beakta låntagarnas egna önskemål.
Någon ändring av bestämmelserna
är således till synes icke nödvändig för
att nå motionärernas syfte.

Utskottet som ingående refererar remissyttrandena
avstyrker motionen utan
att närmare motivera denna sin ståndpunkt.
Det innebär ett accepterande av
remissinstansernas synpunkter. I framtiden
kan således en mer vidsynt tolkning
än hittills medges låntagarna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag erinrar jordbruksministern
om att anslaget till veterinäravdelningarna
även enligt utskottsmajoritetens
skrivning skall utgå under ett
övergångsskede. Vad man tycker är betänkligt
är, att anslaget skall dras in
under hushållningssällskapens pågående
verksamhetsår.

Vad frågan om besparingarna beträffar
tror jag att i detta fall oppositionens
besparingar står sig gott i jämförelse
med jordbruksministerns.

överläggningen var härmed slutad.

lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Herr talmannen gav till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan.

Mom. IA

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:602 och 11:741; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahrendorff begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I A) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 602 och
II: 741.

Mom. I B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:736
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 1 D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);

144 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. I E—I H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) i nu
förevarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Haeggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
11) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Eskilsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgå vos 126 ja och 37 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I J—IL

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IM

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall i motsvarande
del till den vid utlåtandet fogade reservationen
3); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
IM) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Eskilsson m. fl. i motsvarande
del.

Mom. I N och I O

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I P

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 736
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. I Q

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I R

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 145

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 5); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson i Strömsund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I R) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
5) av herr Lage Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 83 ja och 82 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Mom. IS

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IT

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 7); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

jordbruksutskottets hemställan i mom.
I T) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
7) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Antby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 100 ja
och 65 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I V och I V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I X

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 8) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I X) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

Den, som vill, att kammaren bifaller
10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 18

146 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

8) av herr Nord m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rimås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 85
ja och 80 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I Y—IÄ samt mom. II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 8) i denna del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

III) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
8) av herr Nord m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rimås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 84
ja och 80 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8) i
förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10); och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Moholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
YII) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18

147

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

11) av herrar Sigfrid Larsson och Harald
Pettersson i motsvarande del.

Mom. VIII

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall i förevarande
del till den vid utlåtandet fogade reservationen
11); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wahrendorff
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VIII) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
11) av herrar Sigfrid Larsson och
Harald Pettersson i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Wahrendorff begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 35 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

10* — Andra kammarens protokoll 1960.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som anförde: Herr

talman! Jag är markerad som
frånvarande, men jag röstade ja.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner i avseende å utskottets
motivering.

Andra stycket å sid. 53 i det tryckta
utlåtandet

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den av herr Sigfrid Larsson m. fl. avgivna
reservationen 4); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Haeggblom begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
den motivering, som anförts i andra
stycket å sid. 53 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i reservationen
4) av herr Sigfrid Larsson
m. fl.

148

Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
84 ja och 80 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Sista meningen i första stycket d sid.
55 i utlåtandet

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den av herr Pettersson i Dahl avgivna
reservationen 6); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Antonsson
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
den motivering, som anförts i sista
meningen i första stycket å sid. 55 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 22, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i reservationen
6) av herr Pettersson i Dahl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Königson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 143 ja och 11 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Utskottets motivering i övrigt
Godkändes.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 rörande vissa
norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
24, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till anordnande av vissa lokaler
för luftbevakningen m. m.,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m.,

nr 131, i anledning av Kungl. Majt:s
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till arkiv, bibliotek, museer
och akademier m. m. samt till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildningen
av lärare på det husliga området m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges elevers
centralorganisation,

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående livstidsgager åt förtjänta
utövare av konstnärliga yrken,

Fredagen den 20 maj 1960 em.

Nr 18 149

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 137, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag
till en estnisk skola i Göteborg;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
för varusmuggling, m. m., och

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag),
dels ock i ämnet väckta motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva läkaryrket
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa, och
nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av motionsvis
väckta förslag om utredning rörande

ändrad organisation av säkerhetskontrollen
på atomområdet;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Byggande
av fiskehamnar;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1960/61 till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

276, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten för fångvården;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner; nr

280, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till lä -

150 Nr 18

Fredagen den 20 maj 1960 em.

rarbostäder m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m.; och

nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 268, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker, m. m.; och
nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;
från första lagutskottet:
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket;

från tredje lagutskottet:
nr 259, i anledning av väckta motioner
angående rätten för jordbrukare i
Norrbottens lappmark till vatten och
fiske;

nr 264, i anledning av väckta motioner
om anteckning i fastighetsbok i vissa
fall; och

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.;
från jordbruksutskottet:
nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m., såvitt avser
stadsägan 1534 i Solna stad jämte i ämnet
väckt motion; och
nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkostnader;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 256, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande turismen i
Sverige;

nr 257, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna;
och

nr 258, i anledning av väckta motioner
om utredningar rörande åldringsvården.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 161, med förslag till lag om byggnadsminnen,
och

nr 163, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion,
nr 851, av herrar Magnusson i Borås
och Gustafson i Göteborg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 157,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj

Lördagen den 21 maj 1960

Nr 18 151

1955 (nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning.

Denna motion bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 23—
24 maj 1960 för deltagande i sammanträ -

de med Fria Fackföreningsinternationalens
kvinnokommitté i Bryssel.
Stockholm den 18 maj 1960

Sigrid Ekendahl

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.50 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 21 maj

Kl. 13.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 161, med förslag till lag om
byggnadsminnen; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 163, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 851.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 24 och
statsutskottets utlåtanden nr 129—136.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
137, i anledning av kamrarnas skiljak -

tiga beslut i fråga om statsbidrag till en
estnisk skola i Göteborg.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan
att förevarande ärende måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning, varefter den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35,
andra lagutskottets utlåtanden nr 43—
45 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 och memorial nr 33.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående underskott å sta -

152 Nr 18

Lördagen den 21 maj 1960

tens järnvägars fond för budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner,
nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/61
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till
Stockholms kapplöpningssällskap,
nr 142, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj :ts förslag
till riksstat för budgetåret 1960/61 m. m.,
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. in., i vad propositionen avser bemyndigande
för Kungl. Maj :t att vidtaga
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom att utfärda de
övergångsbestämmelser som må bliva
erforderliga i anslutning till dessa ändringar; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1960/61, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 62, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av skattesystemet,
m. m., och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

25, angående regleringen för budgetåret
1960/61 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.,

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om
vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område, och

nr 27, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16 :o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
och

nr 37, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial

nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. och
29 § 1 mom. värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967), dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 47, i anledning av väckta motioner
om statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m.,
nr 48, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna,

nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgär -

Lördagen den 21 maj 1960

Nr 18 153

der i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 285, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar;
och

nr 286, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen.

§ s

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.05.

In fidem

Sune K. Johansson