Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1967

4—5 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 april sid.

Interpellation av herr Jansson, Erik, ang. användningen av viss
kronan tillhörig mark i Solna och angränsande områden .... 3

Onsdagen den 5 april

Anslag under femte huvudtiteln:

Om tandvårdsförmåner åt ungdom ........................ 5

Om statsbidrag till driften av familjedaghem .............. 12

Utrustning av beredskapssjukhus .......................... 18

Personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna ............ 19

Medelsanvisningen till statens ungdomsråd ................ 20

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade .............. 22

Yrkesinspektionen ........................................ 24

Den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
.................................................. 26

Taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet........ 29

Avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader .......... 31

Familjebeskattningen ........................................ 39

Om åtgärder för en effektiv rättsvård ........................ 46

Om offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden 55

Om förhandlingsrätt för pensionärer.......................... 60

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen inom lantmäteriet .. 61

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 april Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde .............................. 5

— nr 45, om ersättning för skador genom naturkatastrof in. m. 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen ........ 26

— nr 17, ang. taxering såsom jordbruksfastighet eller annan

fastighet ................................................ 29

— nr 18, ang. hundskatten .................................. 31

— nr 19, ang. ändring i taxeringsförordningen ................ 31

— nr 20, ang. familjebeskattningen .......................... 39

— nr 21, ang. beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar
.................................................. 46

— nr 22, om överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrotts förbund

................................................ 46

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om allmän försäkring mot

skada genom brott ...................................... 46

—- nr 19, ang. klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll 46

— nr 20, om inrättande av en socialdomstol.................. 46

— nr 21, om ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande
................................................ 46

—- nr 22, om åtgärder för en effektiv rättsvård ................ 46

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. offentligt biträde i vissa
intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om beredande
av sluten, psykiatrisk vård i vissa fall .................. 55

— nr 20, ang. ändring i lagen om medling i arbetstvister, m. m. 60

— nr 21, om förhandlingsrätt för pensionärer ................ 60

•— nr 22, om ökade möjligheter att erhålla studielån .......... 61

— nr 23, om studiesociala förmåner vid svensk skola i u-land .. 61

— nr 24, om ersättning från den allmänna försäkringen för resekostnader
vid sjukdom .................................. 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om ett särskilt rättsinstitut
för upplåtelse av jord till skogsbruk ...................... 61

— nr 19, om ett enhetligt identifieringsljus på utryckningsfordon
i de nordiska länderna .............................. 61

— nr 20, om undersökning vid bilprovning av koloxidhalt .... 61

— nr 21, ang. backspegel på motorfordon .................... 61

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om åtgärder för att minska

arbetsbalansen inom lantmäteriet .......................... 61

—- nr 6, om biologisk prövning av kemiska bekämpningsmedel 67
—- nr 7, ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
m. m................................................... 67

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12, om undervisning
i hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer...... 67

Tisdagen den 4 april 1967

Nr 17

Tisdagen den 4 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets session i
Helsingfors beviljades herr Palme den
5 april, herr Lange för tiden den 4—
den 6 april samt herr Sträng för tiden
den 5 och den 6 april.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag ber att få meddela att en skrivelse
från justitiedepartementet inkommit
innehållande följande uppgifter:

Med hänsyn till sambandet mellan
proposition nr 100 om bostadspolitiken
och den blivande nya hyreslagen har
arbetet inom justitiedepartementet på
en lagrådsremiss beträffande hyreslagen
bedrivits med sikte på att kunna
tillhandahålla ledamöterna ett exemplar
av remissen innan tiden för väckande
av motioner i anledning av proposition
nr 100 utgår. Om inte tryckeritekniska
hinder möter i sista stund
kommer lagrådsremissen att kunna utdelas
till ledamöterna torsdagen den
6 april.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 45, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13
och 17—22, första lagutskottets utlåtanden
nr 15 och 19—22, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 20—24,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 18—
21, jordbruksutskottets utlåtanden nr 4,
6 och 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

81, med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr
612);

nr 82, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

nr 87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 34 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Interpellation ang. användningen av viss
kronan tillhörig mark i Solna och angränsande
områden

Herr JANSSON, ERIK, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I de norra delarna av
Storstockholm planerar nu såväl Stockholms
stad som dess närmaste grannar
för den fortsatta bebyggelsen. Generalplaner
föreligger och detaljplaner är
klara eller under utarbetande. För Järvafältet
är en stor nordisk arkitekttävlan
nyss avgjord gällande för den
mark som enligt avtal inköpts från
kronan.

I det omfattande planarbetet ingår
självfallet prognoser över den framtida
befolkningstätheten, behovet av skolor,
sociala inrättningar, fritidsområden
m. in. En nödvändig detalj när det gäller
bl. a. det beräknade trafikunderlaget
är bostadsområdenas omfattning i
förhållande till arbetsplatsernas storlek.
En någorlunda tillförlitlig prognos kan
här göras när det gäller planläggningen
av den mark kommunerna själva äger
eller som med hjälp av planinstitutet
kan påverkas.

Nr 17

Tisdagen den 4 april 1967

Interpellation ang. användningen av viss

angränsande områden

Tyvärr finnes områden framför allt
inom Solna stad och vissa delar strax
norr därom, som i planhänseende kan
betecknas som vita fläckar på kartan.
Det är de kronan tillhöriga och vid
den s. k. järvafältsförsäljningen undantagna
marken. Hit hör bl. a. två regementsområden.
Utflyttningen av statliga
institutioner har bl. a. nämnts, men
ingenting är känt för den oinvigde.
Sker några förberedelser sker de i
tysthet, vilket är beklagligt inte minst
för berörda kommuner.

Nya arbetsplatser — om det blir sådana
— kräver bostäder, olika slag av
service, biluppställningsplatser o. d.
Allt detta anordningar som kommunerna
ytterst kommer att ställas ansvariga
för. Det vore under sådana förhållanden
rimligt begära att kronan i
god tid håller berörda kommuner underrättade
om sina planer. Inte minst
viktigt är detta ur samordningssynpunkt.
De kronan tillhöriga markområdena
kan inte isoleras utan måste i
planhänseende på något sätt inordnas
med övrig bebyggelse.

Med anledning av det sagda hemställer
jag att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) År herr statsrådet beredd lämna
besked om vilka dispositioner som

kronan tillhörig mark i Solna och

eventuellt förberedes för markanvändningen
i de delar av norra Solna och
angränsande områden som äges av kronan? 2)

Är herr statsrådet beredd medverka
till att berörda kommuner får del
av statens avsikter i så god tid att ett
verkligt medinflytande i stadsplanearbetet
kan garanteras?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

733, av herrar Dahlén och Bengtson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 32, angående omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten;
samt

nr 734, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, angående omorganisation av
riksdagens ombudsmannaämbeten.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Onsdagen den 5 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 12
i denna månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret än även suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Detta förslag antogs.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få föreslå
att kammaren måtte besluta att antalet
suppleanter för de valmän som skall utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Herr talmannen tillkännagav, att herr
Sörenson låtit anmäla, att han på grund
av sjukdom vore urståndsatt att under
den närmaste tiden deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kung], Maj :ts proposition nr 81,
med förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 82, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 87,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

Vid föredragning av motionerna nr
733 och 734 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge instruktion för riksdagens
ombudsmän, till lagutskott och i
övrigt till konstitutionsutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Om tandvårdsförmåner åt ungdom

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 480 miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:397)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 512),
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:523) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Turesson och Magnusson i Borås
(II: 661).

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om tandvårdsförmåner åt ungdom

I motionerna I: 397 och II: 512 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag, innebärande
att ungdom i åldern 16—19 år skulle
äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som nu gällde inom mödratandvården.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 523 och II: 661 till Bidrag
till sjukförsäkringen för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 480 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:397 och 11:512,
såvitt avsåge tandvårdsförmåner för
ungdom, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
5 och 6 i det tryckta utlåtandet anfört
hland annat följande:

»I de nämnda motionerna 1:397 och
11:512 föreslås riksdagen begära förslag
som syftar till en förbättring av
den förebyggande tandvården och upplysningsverksamheten
på detta område.
Utskottet finner det angeläget inte
minst att tandvårdsbehovet minskas genom
en effektiv profylaktisk verksamhet
särskilt bland barnen. Den väsentliga
del av denna verksamhet som bedrivs
inom eller i anslutning till den
organiserade barntandvården är, som
motionärerna anför, främst en huvudmännens
uppgift. Möjligheterna härvidlag
till ökad effektivitet torde komma
att beröras av utredningen. Även upplysningsverksamheten
i övrigt bedrivs
i inte ringa omfattning. De nämnda motionerna
bör därför inte heller i denna
del föranleda någon riksdagens åtgärd.
»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Edström, Åkerlund, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Källstad, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo, vilka ansett,

att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:397 och
och II: 512, såvitt anginge tandvårdsförmåner
åt ungdom, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag, innebärande
att ungdom i åldern 16—19 år
skulle äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som nu gällde inom mödratandvården; b)

av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Edström, Åkerlund, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Källstad, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo, vilka ansett,
att det nyss återgivna stycket av utskottets
motivering bort erhålla följande
lydelse:

»I de nämnda motionerna 1:397 och
11:512 föreslås riksdagen begära förslag
som syftar till en förbättring av
den förebyggande tandvården och upplysningsverksamheten
på detta område.
Utskottet finner det angeläget att
vårdbehovet minskas genom en effektiv
profylaktisk verksamhet särskilt
bland barnen. Visserligen är en väsentlig
del av denna verksamhet främst en
huvudmännens uppgift. Olika möjligheter
till omedelbara statliga initiativ
torde emellertid finnas och utskottet biträder
därför motionsyrkandena på
denna punkt, samtidigt som utskottet
även finner det angeläget att utredningen
jämväl uppmärksammar dessa spörsmål.
»

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I den utredning om
tandvårdsförsäkring som lades fram
1965 pekas det på att de flesta människor
i vårt land har behov av tandvård
så gott som varje år. Svårigheterna
att tillgodose detta behov känner vi. Där
spelar ju många faktorer in. Bristen
på tandläkare och personal är ett av
hindren, men även andra omständigheter
inverkar härvidlag.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Vi har genom folktandvården åtminstone
i princip fri skoltandvård, men
även på detta område brister det, som
vi vet. Man har inte resurser att gå igenom
skolklasserna så regelbundet som
det i många fall vore önskvärt, men i
stort sett kan man väl säga att vi har
en någorlunda kontinuerlig tandvård
upp till 15—16-årsåldern. Därefter blir
det sämre. Ungdomarna går fortfarande
i skolan. De har kanske lång studietid
framför sig, och de har i de flesta fall
inga egna inkomster. Det har konstaterats
att i dessa åldrar tandvården ofta
blir allvarligt försummad. Detta förhållande
illustreras bl. a. av att de värnpliktiga
behöver väsentligt längre behandlingstid
än det övriga vuxenklientelet.
Man har med andra ord beträffande
åldersklientelet 16—19 år kunnat
konstatera en eftersläpning i tandvården,
som dels är tidskrävande och svår
att återhämta och dels även har vållat
skador som är svåra att reparera.

Problemet är hur man skall kunna
varaktigt förbättra situationen på detta
område. Detta har också vi reservanter
frågat oss. Vi har stannat för att föreslå
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Ma.j:t måtte hemställa om förslag innebärande
att ungdom i åldern 16—19 år
skall äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som gäller inom mödratandvården.
Detta innebär att ungdomar i dessa
åldrar skall erhålla fri tandvård i
den utsträckning som vederbörande
tandläkare bedömer erforderlig inom
ramen för de bestämmelser, som i förevarande
fall gäller.

Utskottets majoritet avvisar förslaget
med den motiveringen, att en reform
på detta område bör anstå intill dess
den tillsatta utredningen lämnats tillfälle
att framlägga sitt förslag. Härtill
är väl bara att säga att det ligger fara
i dröjsmål, att man egentligen inte behöver
någon vägledning av en utredning
för att konstatera det faktiska läget
och att ett bifall till reservationen
inte utesluter en anpassning till de
eventuella ändringar i beslutade bi -

Om tandvårdsförmåner åt ungdom

dragsformer vartill utredningens förslag
kan komma att föranleda.

I reservationen b tar vi upp frågan
om förebyggande åtgärder genom en
effektiv profylaktisk verksamhet. Detta
är ju av särskild vikt inte minst när
det gäller barnen. Det är väl riktigt, som
utskottet säger, att denna verksamhet i
första hand är sjukvårdshuvudmännens
uppgift. Men om man nu inte vill vara
alltför formell kan det också sägas, att
detta ingalunda bara är en förebyggande
hälsovårdsuppgift för huvudmännen
utan i hög grad en samhällets angelägenhet,
där staten i första hand borde
sätta in sina resurser.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
reservationerna a och b på denna
punkt.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Utöver vad herr Jacobsson
sagt skulle det väl inte vara så
mycket att tillägga. Han redogjorde ju
även på ett fullt riktigt sätt för utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Sjukförsäkringsutredningen lade i sitt
betänkande 1965 fram förslag om en
tandvårdsförsäkring inom den allmänna
försäkringens ram. I fråga om barntandvården
fann utredningen, att det nu
gällande systemet med kostnadsfri, organiserad
vård inom folktandvården var
den bästa ordningen. Vid remissbehandlingen
av förslaget om tandvårdsförsäkring
har remissinstanserna, främst
landstingen i egenskap av huvudmän
för folktandvården, understrukit behovet
av ytterligare utredning och klarlägganden.
Socialministern har i början
av året tillsatt en utredning för översyn
av de problem som behöver kartläggas.
Utskottsmajoriteten kan därför
inte finna det vare sig lämpligt eller
riktigt att ta ställning, innan den utredningen
blivit klar. Vi förutsätter givetvis
att det inte kommer att ta alltför
lång tid innan översynen är avslutad.

Vid behandlingen av mittenpartiernas
motioner i dessa frågor har utskot -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om tandvårdsförmåner åt ungdom
tet haft att syssla med en hel katalog
av ärenden, och det har inte varit lätt
att i alla sammanhang foga in dem på
det rätta sättet. Utskottet återkommer
därför på olika punkter. Den nu föreliggande
frågan kommer tillbaka i punkt
51, och jag skall redan nu motivera utskottets
ställningstagande även på den
punkten.

Som framgår av reservation b vill
motionärerna att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa om en
förbättrad förebyggande tandvård. Några
delade meningar mellan majoriteten
och motionärerna i fråga om vikten av
denna tandvård föreligger inte, men
ståndpunktstagandena har ändå blivit
skiljaktiga. Redan nu förekommer en
ganska betydande upplysningsverksamhet
på tandvårdsområdet i hl. a. skolorna,
såväl från huvudmännens sida
som från statens sida. Den är kanske
inte tillräcklig, men vi anser att även
denna delfråga bör lösas i samband
med det ställningstagande som får göras
när utredningen blivit klar.

Herr talman ! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande vad beträffar
punkten 12.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har anslutit mig
till det från mittenpartierna framförda
yrkandet om att riksdagen skall begära
ett förslag rörande tandvårdsförmåner
av samma natur som i fråga om mödratandvården,
gällande ungdom i åldern
mellan skoltandvårdens avslutande och
fram till och med 19 år. Att det är en
mycket angelägen uppgift att se till att
dessa ungdomar får tandvård, därom
torde vi väl alla vara överens. Som vi
har hört, har man ju också satsat på
vissa bestämda åtgärder för att så
skulle bli fallet.

Skoltandvården innebär ju inte bara
undersökning av skolbarnens tänder
och erforderlig behandling under skolåldern,
utan också att man försöker
lära skolungdomen en god tandhygien

och vänja den vid att regelbundet söka
tandläkare. Som vi också bär hört, bedrivs
på många håll en profylaktisk
verksamhet som går ut på att instruera
barnen i fråga om tandhygien och att
ge fluorbehandling, vilken kan ske på
olika sätt. Det kan också direkt utläsas
av de förkortade behandlingstiderna
att den förebyggande verksamheten har
medfört förbättrade förhållanden och
en mer eller mindre betydande nedgång
av den s. k. kariesaktiviteten.

Många ungdomar vänder sig ändå
inte till tandläkare. Det kan finnas olika
skäl till det, men jag skall inte stanna
vid dem. Herr Jacobsson nämnde
bl. a. att många ungdomar går i skolan
och saknar inkomster och att detta
skulle vara ett rimligt skäl till att de
inte uppsöker tandläkare.

De åtgärder som man hittills har
gjort för att stimulera dessa ungdomar
till att söka tandläkare har givetvis inte
varit särskilt effektiva. Ungdomarna
kan emellertid vända sig till folktandvården
och där få behandling efter en
i princip med 25 procent reducerad
taxa. Vissa landsting bär reducerat
taxan ytterligare. Eftersom det är svårt
att få tid vid folktandvården, kanske
även denna möjlighet inte har betytt
någon egentlig effektiv hjälp.

Vi vet att folktandvårdstaxan redan
i och för sig är en subventionerad
taxa. När sjukförsäkringsutredningen
behandlade denna fråga kom den fram
till att folktandvårdstaxan svarar emot
endast ungefär 60 procent av de reella
kostnaderna. Sannolikt har det väl blivit
en förändring med ytterligare sänkning
sedan dess. Det visar dock att den
kostnad som tandvården skulle innebära
för dessa ungdomar om de lyckades
komma till folktandvården vore
ganska överkomlig. Finge man använda
samma metodik som vid mödratandvården,
där det ges återbäring på
en taxa, som är avsedd att vara realistisk,
innebure det också en betydande
nedsättning av kostnaderna för tandvården,
och den skulle i princip kunna

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

äga rum hos vilken tandläkare som
helst. Tandläkarna är ju fria i sin taxesättning,
och återbäringstaxan är fixerad.
Det innebär naturligtvis att återbäringen
inte blir så stor som man har
tänkt sig. Under sjukförsäkringsutredningens
undersökning beträffande mödravårdstaxan
fann man, att återbäringen
varierade inom olika delar av landet
men höll sig mellan 50 och 70 procent
av de kostnader som vederbörande
hade fått erlägga. Det är klart att en
sådan reducering av kostnaderna skulle
vara av värde även för dessa ungdomar.

En sådan här reform kostar pengar.
Hur mycket kan den kosta? Det är mycket
svårt att beräkna. Är tandvården
kontinuerlig, d. v. s. regelbundna besök
sker varje år och åtgärder vidtages
varje år, blir de åtgärder som krävs inte
så omfattande varje gång och behandlingen
inte så dyr.

Gruppen ungdomar i åldern 17—19
år, som det här alltså framför allt gäller,
omfattar ungefär 350 000 individer.
Av dem är 15 000 nyblivna mödrar.
Dessa får mödratandvård nio månader
före förlossningen och även nio månader
efter, tillsammans ungefär ett och
ett halvt år. Det innebär att omkring
22 500 kvinnor i de aktuella åldrarna årligen
redan åtnjuter mödratandvård. Hur
många som redan nu får sin behandling
genom folktandvården är svårt att säga,
och det är alltså besvärligt att ange
hur många som nu inte får en ordentlig
vård. Kostnaderna för mödratandvården
— det gäller ungefär 120 000 nyblivna
mödrar per år som åtnjuter
vård i ett och ett halvt år, alltså 180 000
personer som skall få vård under året
— uppgår till ungefär 17 miljoner kronor.
Det är mycket svårt att beräkna
hur stora kostnaderna för den föreslagna
reformen kan bli, men de kommer
väl att ligga någonstans i den trakten.
De blivande och de nyblivna mödrarna
är ju särskilt utsatta för tandskador, på
samma sätt som det har visat sig att
dessa ungdomar är.

Om tandvårdsförmåner åt ungdom

Man får emellertid tillbaka en del
av kostnaderna även på annat sätt. Som
herr Jacobsson redan påpekat har det
visat sig att behovet av tandvård för
värnpliktiga ungdomar blir mycket
mindre om de har fått en regelbunden
tandvård under åren mellan tiden för
skolans avslutande och värnpliktstjänstgöringen.
Man har till och med kunnat
räkna ut att för varje år som tandvårdsluckan
— d. v. s. tidpunkten mellan
den sista ordentliga genomgången
av tänderna och fram till värnpliktsåldern
— blir större så ökar den erforderliga
behandlingstiden i genomsnitt
med mellan 22 och 23 minuter per
värnpliktig. Eftersom den genomsnittliga
behandlingstiden för de värnpliktiga
är 4 timmar 24 minuter kan man
förstå att varje år i det avseendet betyder
mycket. Även med hänsyn härtill
är det alltså svårt att beräkna kostnaderna
för den föreslagna reformen. Jag
tycker emellertid inte att de förefaller
vara oöverkomliga.

Också av det skälet har jag kunnat
ansluta mig till reservationen.

Den förebyggande tandvården är ett
stort kapitel och en fråga som var föremål
för diskussion i riksdagen för inte
så länge sedan. Särskilt gäller detta
den förebyggande tandvården för de
små barnen. Man kan ju fråga sig hur
det skall vara möjligt att komma längre
på den vägen. Är det möjligt att tandhygienisterna
skall kunna hjälpa till
att skapa en bättre tandhygien hos barnen
på ett tidigare stadium? Jag besökte
för något år sedan ett land där
man hade en regelbunden tandvård i
stort sett från tvåochetthalvtårsåldern.
Man hade där inom barntandvården
tandläkare med enklare utbildning än
vad vi har, en ordning som våra experter
på området inte har velat rekommendera.
Men det är möjligt att
tandhygienisterna kan hjälpa till så att
förhållandena blir bättre. Även i det
landet har det sagts att det fanns en
tandvårdslucka bland ungdomarna;
skador på tänderna inträffade alltså

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om tandvårdsförmåner åt ungdom
efter det att skoltandvården hade slutat
och fram till den tidpunkt då de
kom under tandläkarbehandling igen.
Det är alltså nödvändigt att man inte
bara siktar på profylax inom tandvården,
utan att man också försöker att
överbrygga den tandvårdlucka som jag
nyss nämnde om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att till alla delar
få instämma i de synpunkter som
herr Kaijser har anfört, vilka jag finner
mycket väsentliga i detta sammanhang.
Jag skulle emellertid vilja säga
ett par ord beträffande frågan om upplysning
och förebyggande verksamhet
på tandvårdsområdet.

Det är alldeles riktigt, som herr Rikard
Svensson påpekade, att en betydande
verksamhet på detta område sker
genom skolorna, genom skriftspridning
och på andra sätt. Det är riktigt att så
sker, och man kan på den vägen sannolikt
också nå vissa resultat. Jag skulle
tro att upplysningsverksamheten
framför allt i skolorna kan ha stor betydelse.

Vad jag emellertid aldrig förstått är
att vi inte i större utsträckning än
vad som sker anlitar de massmedia som
står till vårt förfogande i form av TV,
radio och andra masskommunikationer.
Jag tror att man på det området skulle
kunna nå goda resultat. Jag kan som
sagt inte begripa varför man inte i
större utsträckning än nu utnyttjar dessa
upplysningsmedia på detta område
och på många andra områden som berör
hälsovårdsfrågor och där en sådan
upplysning kunde nå fram till den
stora allmänheten och säkerligen göra
mycket god effekt.

Vi har anledning att verkligen på
allvar överväga detta när vi diskuterar
formerna för denna upplysningsverksamhet.
Jag kan inte tänka mig att
man — även om man hyser en aldrig

så grundmurad principiell motvilja mot
t. ex. reklam i TV — skulle kunna ha
några invändningar att göra mot upplysningsverksamhet
i denna form.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag instämmer gärna
med herr Jacobsson i att det är önskvärt
att våra massmedia mer än hittills
ägnar sig åt en saklig upplysning på
sådana här väsentliga områden. Detta
skulle ur många synpunkter vara värdefullt,
vilket jag också haft tillfälle att i
andra sammanhang understryka.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet för att göra några kommentarer.

Herr Svensson har redan framhållit
att vi har tillsatt en utredning som tar
sikte på att undersöka folktandvårdens
läge i dag, dess resurser och dess utbyggnad.
Det kan naturligtvis finnas
skäl för en reform, som speciellt tar
sikte på åldrarna mellan 17 och 19 år.
Det kan emellertid med fog anföras skäl
för att även andra kategorier i så fall
borde komma i åtnjutande av en separat
reform, t. ex. folkpensionärerna.

Jag vill tillägga att jag i direktiven
bl. a. framhållit att man från tandläkarhåll
framfört att det, även om folktandvården
liksom hittills i princip står öppen
för alla, synes ofrånkomligt att ungdomar
får förtursrätt till behandling för
att samhället inte skall behöva finna
sina tidigare utlagda kostnader vara utgivna
förgäves. Detta är alltså ett uttalande
från tandläkarhåll, som jag i direktiven
citerat.

Jag framhåller emellertid också i direktiven
att dessa frågor bör prövas av
utredningen. Att nu föregripa utredningens
överväganden genom att rycka
ut vissa grupper, för vilka man genomför
delreformer på försäkringssidan,
kan jag icke anse vara klokt.

Herr talman! Låt mig göra ett tillägg
beträffande de förebyggande åtgärderna.
Jag hade i denna kammare för en
tid sedan tillfälle att i en diskussion
med herr Svanström påpeka att utredningen
har att behandla även denna frå -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

ga, d. v. s. de åtgärder som sätts in i
förebyggande syfte. Jag har i direktiven
framhållit att man bör ta sikte på
vad som anförts av 1961 års sjukförsäkringsutredning
och vad som framkommit
under remissbehandlingen i anledning
härav beträffande de förebyggande
åtgärderna.

Vi har i dag väsentligt bättre kunskaper
än tidigare när det gäller hur den
mest utbredda av tandsjukdomarna, karies,
kan motverkas. De insatser som
nu görs från skolornas och landstingens
sida är naturligtvis av utomordentligt
stort värde. Låt mig gärna framhålla
att de resultat, som redan bär
framkommit av exempelvis behandlingen
i skolorna, där barnen nu bl. a. får
mera regelbundna sköljningar med
fluor, har varit tydligt positiva, och jag
skulle tro att denna verksamhet alltmer
kommer att utvecklas i fortsättningen.

Herr talman! Jag har även på denna
punkt velat understryka att utredningen
i sitt arbete har att uppmärksamma
också dessa frågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande viss del av utskottets
motivering.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. I gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Kaijser
in. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Om tandvårdsförmåner åt ungdom

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
12 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 51.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande den del av utskottets
motivering, som å sid. 5 i det tryckta
utlåtandet började med orden »I de»
och å sid. 6 slutade med »riksdagens
åtgärd» gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr Kaijser
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
motivering i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om statsbidrag till driften av familjedaghem

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner den del av motiveringen
i statsutskottets utlåtande nr
5 punkten 12, som på sid. 5 börjar med
orden »I de» och på sid. 6 slutar med
»riksdagens åtgärd», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr Kaijser
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 54.

Punkterna 13—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Om statsbidrag till driften av familjedaghem Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 28 miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

herrar Dahlén och Bengtson (I: 204)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 260),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Diesen (1:400) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
(II: 515).

I motionerna I: 204 och II: 260 hade
anhållits, att riksdagen måtte a) besluta
om statsbidrag till av kommunerna
bedriven, familjedaghemsverksamhet i
enlighet med vad i motionerna anförts
och till Bidrag till driften av familjedaghem
för budgetåret 1967/68 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 miljoner kronor; b) i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till definitiv utformning av det
statliga stödet till familjedaghemsverksamheten;
samt c) i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala sig för åtgärder för att
förbättra familjedaghemsverksamheten
samt för de allmänna åtgärder för förbättrad
barntillsyn som i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
28 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:400 och 11:515
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 204 och II: 260,
såvitt de avsåge statsbidrag till familjedaghemsverksamhet
och förslag till definitiv
utformning av det statliga stödet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 204 och It: 260,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Källstad, Nils -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om statsbidrag till driften av familjedaghem

son i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
hort under III hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 204
och II: 260, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta om statsbidrag till av kommunerna
bedriven familjedaghemsverksamhet
och till Bidrag till driften av
familjedaghem för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000
kronor,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till definitiv utformning
av det statliga stödet till familjedaghemsverksamheten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Genom att antalet förvärvsarbetande
kvinnor ständigt stiger,
alltså det förhållandet att båda föräldrarna
har arbete utom hemmet, ökar
också behovet av barntillsyn i olika
former i mycket hög grad. För närvarande
beräknar man att antalet barn
under sju år med förvärvsarbetande föräldrar
uppgår till omkring 200 000. Det
är naturligtvis en ganska osäker siffra,
men gjorda undersökningar har visat
att man rör sig omkring det talet.

Siffran är säkerligen ständigt stigande.
Under sådana förhållanden är det
också naturligt att man måste pröva
olika utvägar för att lösa barntillsynen.
En av dem är att öka intresset för barndaghemsverksamheten
genom ett statligt
stöd för denna form av barntillsyn.

Jag tycker inte att man behöver i detta
sammanhang ta upp någon diskussion
om frågan i vad mån den ena eller
den andra formen skall ha företräde
framför den andra. Jag tror att vi behöver
många olika former på detta område,
om vi skall kunna tillgodose det
ständigt växande behovet. Ingen vill bestrida
att barnstugorna i många avseenden,
inte minst ur pedagogiska och socialmedicinska
synpunkter, har stora
förtjänster. Men det måste å andra si -

dan sägas att det är en dyr form av
barntillsyn, att den är personalkrävande
och att även om vi ökar utbyggnadstakten
mycket kraftigt på detta område
kommer det att vara en utväg som
står ett mycket begränsat antal till buds.

Utskottet anser att frågan om statsbidrag
till barndaghemsverksamhet kräver
mycket ingående överväganden och
att man bör avvakta vad familjedaghemsutredningen
kommer att säga. Det
är klart att det är av intresse att få
reda på vad utredningen kommer att
säga. Här finner vi det dock framför
allt vara av vikt att något verkligen
händer och att man så snart som möjligt
vidtager åtgärder som är ägnade att
stimulera just denna gren av barntillsynsverksamheten.

Det är väl inte heller alldeles riktigt
att frågan är helt outredd. Socialstyrelsen,
som väl inte alldeles saknar insikter
i dessa ting, har i olika sammanhang
förordat statsbidrag till familjedaghemsverksamheten
och även framhållit
att denna form av barntillsyn
i många fall är den enda som kan erbjudas
och att den också i vissa fall
kan vara att föredra framför tillsyn i
barnstuga.

Dessa synpunkter har vi också närmare
utvecklat i vår reservation. Vi föreslår
— och då utgår vi från den förutsättningen
att statsbidraget skall utgå
med cirka 25 procent av kommunernas
bruttokostnader — att ett förslagsanslag
på 6 miljoner kronor skall anvisas
för ändamålet och att Kungl. Maj:t fastställer
provisoriska bidragsregler. Samtidigt
med att vi föreslår detta framhåller
vi också angelägenheten av att förslag
om en mera definitiv lösning av
denna fråga så snart som möjligt föreläggs
riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är en kär gammal
bekant, denna familjedaghems -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om statsbidrag till driften av familjedaghem

mamma, som är aktualiserad vid punkten
21 i statsutskottets utlåtande nr 5,
där det behandlas en motion av folkpartiet,
vilken avstyrkts av majoriteten
av utskottet men tillstyrkts av en
del reservanter. Jag skall tillåta mig att
skissera situationen med några ord.

Antalet daghemsplatser kommer att
fördubblas inom två år till 25 000 från
12 000. Men även med en sådan sjudande
aktivitet räcker inte platsantalet
på långa vägar till de 170 000 förvärvsarbetande
mammorna med barn under
7 års ålder. »Barndaghemmen behöver
ett komplement. Ett sådant komplement
är familjedaghemmet. Men då måste
förutsättningen vara att bidraget medverkar
till en ökad numerär av familjedaghem
... och en välbehövlig standardlyftning
av dessa hem. Det åstadkommer
man emellertid inte med några
statsbidragskronor som portioneras ut
med strilkanna. (Socialstyrelsen föreslog
i fjol 2 kronor per dag.) Ett eventuellt
statsbidrag måste vara stort nog
för att kunna förknippas med bestämda
villkor . . . Villkor t. ex. att kommunen
betalar dagmamman ordentligt — låt
säga 18—20 kronor om dagen — att
omkostnaderna för gästbarnet beräknas
realistiskt och blir avdragsgilla vid
beskattning, att inkomsterna av ett par,
tre dagbarn skall ge en dagmamma tillräckligt
underlag för ATP-poäng och
att arrangemanget förutsätter en stabilisering
av verksamheten med halv- eller
helårskontrakt mellan kommunen
och dess auktoriserade familjedaghem.
Men detta ökar också kraven på henne.
Hon kan behöva genomgå en orienteringskurs
om principerna för barnuppfostran.
Hon kan behöva hålla regelbunden
kontakt med daghemmen eller
någon barnavårdsnämndens konsult för
att rådfråga dessa i brydsamma situationer.
Hon kan behöva läkarundersökning
både av sig själv, sin familj och
den lille gästen utifrån. — — — Inte
alla barn nämligen passar på institutioner.
Det gäller infektionskänsliga,
blyga eller på annat sätt lite avvikande

barn, som behöver en lugnare hemmiljö
under bortovaron från den egna mamman.
Familjedaghemmet är därvid alternativet.

Den motsättning som har rått mellan
daghem och familjedaghem borde
avvecklas. Den är ofruktbar och har
hindrat familjedaghemmens utveckling.
Det är nu på tiden att ändra attityden
och välkomna familjedaghemmet som
ett nödvändigt komplement.»

Nu tror kanske kammarens ledamöter,
att jag suttit hemma i går vid mitt
skrivbord och utarbetat denna förträffliga
skildring av behovet av familjedaghem
och skisserat, hur en verkligt god
dagmamma skall fungera. Men det är
fullständigt fel. Jag måste med sorg
tillstå att jag förmodligen, om jag nu
försökt, inte kunnat skildra det hela så
bra som här gjorts. Varje ord från och
med »Barndaghemmen behöver ett
komplement. Ett sådant komplement
utgör familjedaghemmet» och till och
med det jag sist läste upp »---väl komna

familjedaghemmet som ett nödvändigt
komplement» är skrivet av förra
statsrådet fru Ulla Lindström i en
artikel i Vår bostad. Det var därför bara
för mig att skriva av detta.

Det vill med andra ord säga, att folkpartiets
synpunkter äntligen blivit socialdemokraternas.
Det går nämligen
aldrig att förneka att vi för fyra år
sedan första gången begärde att statsmakterna
med sitt stöd skulle komplettera
daghemmen med familjedaghem.
Sedan dess har vi tjatat och tjatat om
samma sak, men vi har aldrig rönt det
minsta intresse från socialdemokraternas
sida — i varje fall har det inte
tagit sig uttryck i en enda röst i riksdagen
till förmån för statsmakternas
bistånd till familjedaghemmen.

Men nu har samma sak blivit så aktuell
och nödvändig för socialdemokraterna,
och då skulle jag vilja veta ett
par saker. Vi har tyvärr ingen av dem
som har särskilt intresserat sig för
familjedaghemmen närvarande här i
kammaren, vare sig fru Lindström, frö -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

ken Mattson eller statsrådet Aspling,
men jag skulle ändå vilja ställa ett par
frågor.

Var det inte lika nödvändigt att skapa
bra betingelser för familjedaghemmen
för fyra år sedan som det är nu?

Vad har hänt sedan dess?

Om vi redan för fyra år sedan tagit
initiativ och stimulerat kommunerna
till att bygga ut även familjedaghemmen,
skulle vi ha besparat många föräldrar
stora bekymmer för placeringen
av sina barn, och barnen skulle ha
fått större trygghet och lugn.

Vad har gjort att det intresse som
framför allt de socialdemokratiska kvinnorna
visat under den senaste tiden
inte förrän nu har nått riksdagen? Var
det uteslutande för att förslaget om utbyggd
familjedaghemsverksamhet kommit
från fel håll och från fel parti? I så
fall har man på taktikens och politikens
altare offrat en stor skara familjer. Jag
kan inte finna annat ord än att det är
bristande politisk och intellektuell hederlighet
■—■ för att använda ett mycket
milt uttryck — som har bidragit till att
vi inte förrän nu har kommit fram till
att över huvud taget diskutera ett förslag
om familjedaghem.

Nu finns det chans att visa ett verkligt
intresse genom att rösta för reservationen.
Men det lär inte ske, ty i så
fall hade inte utskottet skyllt ifrån sig
på gammalt sedvanligt manér och sagt
att regeringen nu tagit hand om detta
och att vi får vänta och se. Jag erinrar
mig en sann historia från en debatt i
andra kammaren, där fiskaren Olle
Johansson, som nu har lämnat riksdagen,
hade motionerat om en fyr för
att västkustfiskarena skulle ha lättare
att orientera sig. Han fick avslag på
den, men erhöll, vad vi här brukar
kalla, en välvillig skrivning. Han sade
då på sitt äkta västkustmål: »Då är det
väl bäst att jag åker hem till mina fiskare
och säger att de får styra efter en
välvillig skrivning.» Jag har samma
känsla, att vi till familjer, med små
barn, där bägge makarna arbetar nu

statsbidrag till driften av familjedaghem

måste säga: Ni får sköta era barn efter
en välvillig skrivning från riksdagen!

Kom inte och säg att folkpartiet har
velat bygga ut familjedaghemmen på
daghemmens bekostnad, ty det är en direkt
osanning — jag tycker inte om ordet
lögn. Vi har hela tiden starkt framhållit,
att familjedaghemmet är ett komplement
till daghemmet och ingen ersättning
samt att kommunerna i så hög
takt som möjligt skall bygga ut daghemsverksamheten.

Jag tycker det är stor skada att statsrådet
Odhnoff, som förmodligen är »ille
faciet» på detta område, inte är i kammaren
och kan ta del av den historiska
utvecklingen. Det skadar nämligen inte
att veta vad ens eget parti har sagt,
tyckt och inte gjort. Men det är ju möjligt
att statsrådet senare kan få ta del
av det ändå.

Jag skall, herr talman, sluta med detta
och ber att få instämma i det yrkande
om bifall till reservationen, som
har framförts av herr Per Jacobsson.

Häri instämde herr Nyman (fp).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Representanter för vårt
parti står inte bakom denna reservation,
utan vi har varit med om utskottets
yttrande. Det beror inte på att vi
skulle ha något bristande intresse för
familjedaghemmen. Vi anser också att
familjedaghemmen är ett nödvändigt
och mycket nyttigt komplement till de
vanliga daghemmen. Även vi har under
flera år talat om betydelsen av familjedaghemmen,
framför allt för sådana
barn som fru Hamrin-Thorell nyss
nämnde om.

Förra året höll jag ett långt anförande
i denna fråga här i kammaren och
utgick därvid från vissa principiella
reflexioner angående daghemsverksamheten
över huvud taget. Jag framhöll
bland annat att vi tidigare har tyckt
att familjedaghemmen skulle kunna
klara sig utan statsbidrag. Ty om de
hem vilkas barn man tog hand om inom

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om statsbidrag till driften av familjedaghem

familjedaghemmen fick ett tillräckligt
och realistiskt förvärvsavdrag, så skulle
det medföra att mödrarna kunde lämna
sina barn till familjedaghem utan att
det behövde medföra några särskilda
extra kostnader. Jag påpekade emellertid
förra året att jag hade ändrat uppfattning
på grund av vissa förhållanden,
som gjorde att man trots allt kunde
vara i behov av statsbidrag för
familjedaghemsverksamhet. Jag nämnde
då också att vi önskade att den
saken ytterligare skulle utredas. Det
pågår just nu en utredning om familjedaghemmen
inom departementet. Det
är tråkigt att den inte är färdig i år.
Jag hoppas dock att den inte skall dröja
så länge samt, som fru Hamrin-Thorell
sade, att den utredningen verkligen
skall ta vara på de positiva värden som
familjedaghemmen har. Den bör behandla
de krav man bör ställa på en
god familjedaghemsverksamhet och
även i övrigt lösa familjedaghemmens
förhållanden så att mycket snart en utökad
verksamhet kan komma i gång och
bli ett fullödigt komplement och inte
bara komplement till utan understundom
en bättre ersättning för de stora
daghemmen.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i herr Kaijsers
anförande. Han tillhör ju majoriteten
inom utskottet i denna fråga. Även förra
året, när riksdagen fattade beslut om
det nya systemet med barnstugor och
barntillsynsverksamhet, förelåg motioner
om familjedaghemsverksamhet, vilka
utskottets majoritet inte kunde ansluta
sig till. Utskottet har intagit samma
ställning i år.

Det föreligger uppgifter om att den
nu tillsatta utredningen som skall syssla
med dessa frågor kommer att bli färdig
med sitt arbete inom en ganska snar
framtid, och då får vi ju möjlighet att
på ett helt annat sätt bedöma denna

fråga. Vi vill från utskottsmajoritetens
sida gärna understryka, att vi inte på
något sätt har tagit ställning vare sig
för eller emot familjedaghemsverksamheten.
Vi väntar på vad utredningen
kommer att säga. På detta material bär
vi då möjlighet att bygga en hållbar
och förnuftig synpunkt.

Att före en utredning, som skall ligga
till grund för ett beslut, ta så bestämd
ståndpunkt som fru Hamrin-Thorell
nyss gjorde är väl ganska oförsiktigt.
Man vet ändå inte riktigt vad utredningen
kommer att föreslå. Det var också
verkligt intressant att höra att fru
Lindströms ståndpunkt i fru HamrinThorells
ögon har blivit så bra, att fru
Hamrin-Thorell nu kan skriva av hennes
artiklar utan vidare. Så lät det sannerligen
inte när fru Lindström i egenskap
av statsråd svarade för detta gebit;
då var tonen en helt annan.

Jag vet inte — och jag skall inte heller
lägga mig i det — om man har rätt
att skriva av andras artiklar utan vidare.
Det får väl fru Hamrin-Thorell
själv fundera över.

Vidare frågar fru Hamrin-Thorell vad
som har hänt under de fyra år som
gått sedan folkpartiet gjorde sin framstöt
i fråga om barnstugeverksamheten.
Då sade vi på socialdemokratiskt håll
absolut nej, men förra året kunde alla
här i riksdagen fatta ett så klokt och
förståndigt beslut, att det var värt beröm.

Ja, fru Hamrin-Thorell, här hade det
nya hänt, att det hade lagts fram en
utredning som låg till grund för beslutet;
den visade på vilken väg man bäst
skulle kunna lösa detta problem. Med
stöd av den utredningen och de fakta
som vi den gången hade på bordet, både
i utskottet och sedan i riksdagen, så
fattade vi beslutet. Jag hoppas att det
kommer att gå precis på samma sätt
när den nu sittande utredningen blir
färdig. Då får vi möjlighet att ta ståndpunkt
och lösa även denna fråga.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Bara en replik, herr talman!

Jag tror att tryckfrihetslagen tillåter
vem som helst att citera en artikel, om
hon eller han talar om precis var den
har tagits och vem som har författat
den. Här behöver jag alltså inte ha
dåligt samvete för att jag citerade fru
Lindström så pass utförligt som jag
gjorde.

Jag ifrågasatte om inte den utredning
herr Svensson talat om kunde ha kommit
till stånd för fyra år sedan. Då togs
frågan upp och diskuterades. Fru Lindström
var då medlem av regeringen och
hade detta område särskilt under sitt
beskydd, men den gången ville varken
hon eller någon annan i regeringen eller
i socialdemokratiska partiet höra på
de motiveringar och argument som
framfördes till förmån för en utredning.

Om man då hade följt vårt förslag,
hade utredningen nu varit färdig och
vi hade kunnat fatta beslut i dag i stället
för att såsa på detta sätt.

Den gången kunde jag inte instämma
med fru Lindström, men sedan hon
lämnat regeringen har hon på ett ytterst
föredömligt sätt intagit en annan och
självständigare hållning till vissa samhällsproblem.
I en del av dem närmar
hon sig i hög grad vad folkpartiet anser,
i varje fall på detta område.

Min uppfattning om regeringens inställning
till denna fråga var den som
jag nyss framförde.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Till fru Hamrin-Thorells
senaste inlägg vill jag bara säga,
att det är tur för fru Hamrin-Thorell,
att fru Lindström alltjämt tillhör riksdagen.
Annars hade väl inte fru Hamrin-Thorell
något intresse att stå här
och citera henne i denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 17

statsbidrag till driften av familjedaghem

hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. I och II, därefter
särskilt rörande mom. III samt
vidare särskilt i fråga om mom. IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
21 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Anslag till utrustning av beredskapssjukhus

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. IV gjorda hemställan.

Punkterna 22—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Anslag till utrustning av beredskapssjukhus Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att det på riksstaten
för budgetåret 1961/62 uppförda
reservationsanslaget Anskaffande av
viss laboratorieutrustning m. m. finge
disponeras även under budgetåret 1967/

68, dels ock till Utrustning m. m. av
beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 6,3 miljoner kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (1:510) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (II: 644), hade
anhållits, att riksdagen måtte till
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1,3 miljoner
kronor minskat reservationsanslag av 5
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med hifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 510 och II: 644 till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 6 300 000 kronor;

II. att riksdagen måtte medgiva, att
det på riksstaten för budgetåret 1961/62
uppförda reservationsanslaget Anskaffande
av viss laboratorieutrustning
m. m. finge disponeras även under budgetåret
1967/68.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Källstad,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:
510 och II: 644 till Utrustning m. in.
av beredskapssjukhus vid krig eller
krigsfara för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! På denna punkt skall
jag fatta mig mycket kort.

Vi föreslår i reservationen en minskning
av anslaget till utrustning av
krigsberedskapssjukhus med 1,3 miljon
kronor. Jag skall inte närmare
utveckla motiveringen för detta förslag.
Vi anser nog, att de skäl som föranleder
en mera restriktiv behandling
av försvarsanslagen innevarande år —
alltså rent budgetmässiga synpunkter i
första hand — även bör kunna motivera
en begränsning av utgifterna på
denna punkt. Det anslag som vi föreslår
medger dock i huvudsak en oförändrad
takt i anskaffningarna för de
ändamål som det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Därefter gjorde lierr talmannen enligt
de rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
81 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan: kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Punkterna 82—87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88

Ang. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna I

enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning
för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet på
den här punkten för att ta upp en detalj
i fråga om ungdomsskoleverksamheten,
eu nog så viktig detalj för den delen,
nämligen personalutbildningen och de
krav som man för närvarande ställer på
dem som anställs som assistenter vid
ungdomsvårdsskolorna.

Tyvärr råder det brist på folk i assistentkarriären.
Orsakerna kan man tvista
om, men jag vill framhålla en. För
närvarande tillåter inte socialstyrelsen
att personer med mångårig erfarenhet
från ungdomsvårdsarbete blir assistenter
utan att de har en viss teoretisk bakgrund.
Om de inte har examensmeriter
får skolorna stå utan assistenter. Om en
person kan barnavårdslagen framlänges
och baklänges, så hjälper det inte. Även
om han har aldrig så lång erfarenhet
och har gått den långa vägen från vårdare
till tillsyningsman har han ingen
chans att kunna få en assistenttjänst i
exempelvis 17 lönegraden. En sådan
tjänst är förbehållen personer med socionomexamen,
akademisk examen eller
liknande.

Det har visat sig att skolorna har
svårt att få assistenter den vägen. Vid
den ungdomsvårdsskola där jag är ordförande,
Långanäs vid Eksjö, finns det
fyra assistenttjänster. Av dessa är i dag
bara två besatta, och för en kort tid sedan
var endast en tjänst besatt. De andra
tjänsterna uppehölls av tillsyningsmän
som »beordrades» till tjänsten under
en viss tid. Men de hade ingen
chans, hur goda meriter i fråga om er -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. medelsanvisningen till statens ungdomsråd

farenheter och kunnighet de än hade,
att få den tjänst som de faktiskt skötte.
Jag tycker att den ordning som här
praktiseras inte är bra.

Jag har velat begagna detta tillfälle
för att säga att examensmeriter givetvis
är bra — sådana skall naturligtvis
värdesättas -— men vi skall inte glömma
bort att det finns människor med lång
erfarenhet och med stor kunnighet på
detta område, som mycket väl skulle
kunna besätta dessa tjänster och kanske
kunna sköta dem betydligt bättre
än nyexaminerade från olika institut.
Jag tycker att det skulle vara rimligt
om man vid besättandet av dessa tjänster
toge hänsyn till den praktiska erfarenheten
i större utsträckning än som
för närvarande sker.

Det har sagts att man inom kriminalvården
använder en helt annan taktik;
där har folk med lång erfarenhet och
kunnighet på området möjlighet att få
motsvarande tjänster. Jag skulle gärna
se att man från socialstyrelsens sida i
fortsättningen följde en liknande linje.

Jag har, herr talman, velat begagna
tillfället att ta upp denna fråga under
den nu föredragna punkten. Jag har
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Wallentheim
(s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 89

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 90

Ang. medelsanvisningen till statens
ungdomsråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:289) samt den andra
inom andra kammaren av herr Krönmark
och fru Kristensson (II: 361), hade
yrkats, att riksdagen skulle avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag för
budgetåret 1967/68 av 600 000 kronor
till statens ungdomsråd, vars verksamhet
därigenom förutsattes upphöra.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker
hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:fs förslag samt med avslag
å motionerna 1:289 och 11:361, såvitt
rörde medelsanvisning, till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor;

II. att motionerna 1:289 och 11:361,
till den del de ej behandlats under I,
icke -måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Åkerlund, Schött och Turesson
samt fröken Ljungberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:289 och II:
361, till den del de ej behandlats under
I, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört om
dispositionen av anslaget.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att den verksamhet, som anslaget
möjliggjorde, skulle anförtros Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det gäller här ett anslag
på 600 000 kronor som skulle ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande för viss
upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor.

Kungl. Maj:t har hittills ställt anvisade
medel för denna verksamhet till

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. medelsanvisningen till statens ungdomsråd

förfogande för statens ungdomsråd. Vi
reservanter ställer oss mycket tveksamma
till lämpligheten av att ha ett litet
statligt dirigerat organ som planläggare
av kampanjer, i vilka det fria och frivilliga
ungdomsväsendet skall inrangeras.
Vi anser att det med fullt förtroende
skall kunna uppdragas åt Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd, som
är de frivilliga ungdomsorganisationernas
eget organ, att handha den uppgiften.
Av de 600 000 kronorna, som statens
ungdomsråd tilldelas, går inte
mindre än 175 000 kronor till administrationskostnader.
Vi tycker att det är
ett stort belopp. Vi förmenar att verksamheten
kan skötas bättre om det uppdrages
åt Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd att sköta denna verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Denna fråga har kommit
igen år efter år ända sedan man
beslöt att inrätta statens ungdomsråd
år 1959. Då beviljades 600 000 kronor
i anslag, och den summan har stått fast.
Dessa 600 000 kronor har alltså i dag
betydligt mindre värde än år 1959.

Utskottets majoritet har ansett, att det
inte finns anledning att frångå Kungl.
Maj ds förslag på denna punkt. Den
verksamhet, som statens ungdomsråd hedriver
för att samordna arbetet mellan
och med frivilliga ungdomsorganisationer
och myndigheter, och den materiel
och annat, som statens ungdomsråd ställer
till skolornas och hemmens förfogande,
är väl inte helt värdelös. Jag
tror att den har stor betydelse. Menar
man allvar med att vilja stödja ungdomsverksamheten
i denna form, är
detta anslag det mest blygsamma man
kan tänka sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vår reservation går inte
ut på att anslaget skall tas bort. Vi föreslår
i stähet att det skall kanaliseras en
annan väg. Vi tror att man kan ha ett
sådant förtroende för ungdomsorganisationernas
eget organ att ungdomsorganisationerna
inte såsom nu skall behöva
ledas av ett litet statligt organ.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omr ös tningspr oposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
90 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 91—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 104

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av 33 miljoner
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den: ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Enarsson (I: 403) samt
den andra inom andra kammaren av
fröken Ljungberg och fröken Wetterström
(II: 510), hade föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om prövning av gällande
kungörelse och tillämpningsbestämmelser
rörande Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade i syfte att avlägsna
hinder för ett rationellt utnyttjande
av bidraget på sätt i motionerna angivits.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 33 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:403 och 11:510
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Åkerlund, Schött och Turesson
samt fröken Ljungberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1: 403 och II: 510 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
prövning av gällande kungörelse och
tillämpningsbestämmelser rörande bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade
i syfte att avlägsna hinder för
ett rationellt utnyttjande av bidragen
på sätt i motionerna angivits.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Föreliggande punkt gäller
anslag till vissa hjälpmedel åt handikappade.
Möjligheterna för de handikappade
att erhålla sådana hjälpmedel
har förbättrats genom att förteckningen
över bidragsberättigade hjälpmedel har
utökats och genom att ordinationsrätten
har vidgats. Detta har skett genom
av medicinalstyrelsen utgivna föreskrifter.
Såvitt jag vet utgavs de senaste av
dessa i slutet av förra året.

Det finns emellertid bestämmelser
som medför att vissa grupper av handikappade
inte kommer i åtnjutande
av dessa förmåner, grupper som man
tycker också borde ha rätt till sådana
bidrag. Tack vare den tekniska utvecklingen
har vi nu också fått vissa
särskilt utformade hjälpmedel, vilka
emellertid de handikappade genom dessa
bestämmelser inte kan komma i åtnjutande
av.

De bestämmelser jag åsyftar går ut på
att hjälpmedlet i fråga skall lämnas av
ortopediska skäl och att det skall vara
särskilt avsett för handikappade. Det
ter sig t. ex. föga rationellt att en person,
som har svåra cirkulationsrubbningar,
astmatiska besvär eller rörelsehinder
på grund av ålderdomssvaghet,
för att ta de exempel som är anförda i
motionen, inte kan få bidrag till rullstol,
vilket däremot kan utgå till en
handikappad som är rörelsehindrad på

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

grund av reumatiska besvär och förlamningar.
Dessa personer befinner sig
ju i ungefär samma situation.

Som exempel på den andra typen av
olägenheter med dessa bestämmelser
kan jag nämna, att bidrag till terränggående
rullstol försedd med respirator
kan utgå till rullstolen men inte till
respiratorn, eftersom tillhandahållandet
av en sådan är en sjukvårdsangelägenhet.
Man kan alltså inte få bidrag
till kombinationen av dessa hjälpmedel,
något som är nödvändigt för att t. ex.
en polioskadad med andningsinsufficiens
skall kunna föra ett rörligt liv.

Ett annat exempel som också illustrerar
detta förhållande är bidragsgivningen
till den typ av skrivmaskin, som
vissa i övre extremiteterna totalförlamade
människor använder, nämligen
en s. k. sug- och biåsskrivmaskin, som
drivs med sug- och biåsrörelser. Bidrag
kan utgå till den särskilda apparatur,
som behövs för detta ändamål, men
inte till själva skrivmaskinen.

Vi tycker att detta är olämpligt och
vi anser att Kungl. Maj:t borde kunna
göra om gällande kungörelser och tilllämpningsbestämmelser
på så sätt att
dessa typer av handikappade och dessa
typer av hjälpmedel skulle kunna få bidrag
och ersättas på samma sätt som
de andra.

Herr talman! Detta är kontentan av
reservationen under punkt 104. Jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Riksdagen beslöt 1964
att även bestämmelserna om de sistnämnda
bidragen skulle ingå i en kungörelse
om statsbidrag för ortopediska
hjälpmedel m. m. Det väsentliga i detta
var att bidragsgivningen avsevärt vidgades
och kom att omfatta ett betydande
antal hjälpmedel i jämförelse
med tidigare.

1965 års riksdag lämnade Kungl. Maj:t
ett begärt bemyndigande att vidta ändringar
i reglerna för bidrag till hjälp -

medel för rörelsehindrade. Medicinalstyrelsen
har sedan fått i uppdrag att
utarbeta förslag i fråga om rätten att
ordinera hjälpmedel för den dagliga
livsföringen. Med stöd av riksdagens
bemyndigande utfärdade Kungl. Maj:t
1965 nya bestämmelser om statsbidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade.

Vid 1966 års riksdag, alltså förra året,
uttalade statsutskottet med anledning av
en motion i ämnet, att »utskottet utgår
från att Kungl. Maj:t och vederbörande
myndigheter noggrant följer utvecklingen
på ifrågavarande område och
vidtar erforderliga åtgärder för en ändamålsenlig
anpassning av bidragsreglerna».
Detta uttalande vill utskottet understryka
även i år.

Med detta anser vi att Kungl. Maj:t
och berörda myndigheter har möjligheter
att ompröva kungörelsen och bestämmelserna
efter hand som det behövs,
och vi förutsätter att de också
följer frågan med uppmärksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Anslag till yrkesinspektionen
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
104 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —31.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 105—112

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113

Anslag till yrkesinspektionen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 6 667 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:89) och den andra inom
andra kammaren av fru Ryding in. fl.
(II: 121), hade föreslagits, a) att riksdagen
skulle bifalla hemställan från arbetarskyddsstyrelsen
om inrättandet av
11 förste distriktsingenjörstjänster och
till Yrkesinspektionen: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslags -

anslag av 6 842 000 kronor, samt b) att
riksdagen skulle uttala sig för att specialinspektionerna
borde underställas
arbetarskyddsstyrelsen och att yrkesinspektionens
organisation med hänsyn
härtill borde bliva föremål för närmare
översyn.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:89 och 11:121, såvitt
nu vore i fråga, till Yrkesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 6 667 000 kronor; II.

att motionerna 1:89 och 11:121,
såvitt anginge specialinspektionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
tog vår grupp upp frågan om upprustning
av arbetarskyddet och en förstärkning
av yrkesinspektionen. Utskottet
fann då inte anledning att närmare
pröva behovet av en sådan och
verkställde inte heller någon remiss,
exempelvis till några fackliga organisationer.
Man anförde bl. a. att ingen
framställning förelåg från arbetarskyddsstyrelsen
i frågan.

Ungefär vid samma tidpunkt som
dessa förslag behandlades här i riksdagen
torde man i flera fackförbund
och enskilda fackföreningar ha varit
sysselsatt med att formulera motioner
till förbundskongresser och till LOkongressen
om just behovet av arbetarskyddsverkets
förstärkning och yrkesinspektionens
effektivisering. I detta
sammanhang finns det också anledning
ställa frågan, om nuvarande arbetarskyddslag
och dess tillämpningsföreskrifter
motsvarar de anspråk som det
nutida arbetslivet ställer. Dessa frågor
får vi dock tillfälle diskutera i ett senare
sammanhang. Jag skall därför av -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

stå från vidare resonemang på den
punkten.

I år föreligger vad utskottet saknade
förra året, nämligen en begäran från
arbetarskyddsstyrelsen om nya tjänster.
Man begär 11 nya tjänster, vilket regeringen
och utskottet prutat ned till 6
tjänster. Det är i och för sig ingen
stor ekonomisk fråga det rör sig om,
men vad betyder inte denna prutning
i praktiken?

1 propositionen säger socialministern,
att den genomsnittliga tiden mellan besöken
på samma arbetsställe sedan
1950-talet förlängts från 2,4 till 3,4 år.
Inrättandet av nya tjänster innebär alltså
bara en viss återhämtning från en
inträdd försämring. Jag tycker att det
finns anledning att ställa frågan: Är det
inte på tiden mot bakgrunden av allt
det rika material, som redovisades inte
minst vid förra årets LO-kongress, att
man siktar till en reell förbättring av
arbetarskyddet?

Jag vill anföra ytterligare ett exempel.
Vid Svenska fabriksarbetareförbundets
kongress förra året skrev dess
förbundsstyrelse i anslutning till väckta
motioner följande: »Vid en granskning
av Arbetareskyddsverkets nuvarande
resurser kan emellertid konstateras
uppenbara brister, som i förhållande
till behoven tycks tillta år från år.»

Vid LO-kongressen underströks i utlåtandena
med anledning av den rad
motioner, vilka ur olika synvinklar
krävde en förstärkning av arbetarskyddet
och yrkesinspektionen, dessa framförda
synpunkter. Ingen behöver således
tvivla på den mycket starka opinion,
som finns inom den fackliga rörelsen
i denna fråga. Det är bara att
beklaga att inte departementschefen och
utskottet varit så lyhörda för denna
opinion, att man velat tillmötesgå arbetarskyddsstyrelsens
begäran om inrättande
av 11 nya tjänster, som styrelsen
motiverar med de förlängda inspektionsintervallerna.

Låt mig också något beröra frågan
om specialinspektionernas överförande

Anslag till yrkesinspektionen
till arbetarskyddsstyrelsen. Denna fråga
aktualiserades i en motion från vår
grupp vid förra årets riksdag. Vi gav
då olika exempel på den bristande
samordningen mellan de olika inspektionsorganen
på grund av att dessa inte
sorterar under samma centrala organ.

I debatten i denna fråga förra året
pekade jag på att vid den bekanta tunnelolyckan
i Stockholm tillkallades allmänna
yrkesinspektionen för att göra
en omedelbar utryckning. Detta skedde
också, men det var egentligen endast
bergmästarämbetet med stationsort i
Falun, som var berättigat att utföra inspektionen.
Därifrån infann man sig
givetvis också, men förklarligt nog inte
med samma snabbhet som yrkesinspektionen
i Stockholm.

Jag vill peka på fler exempel. Ett
olycksfall inträffade i stockholmstrakten,
då elström gick igenom höljet på
en handklinga. Olyckshändelsen anmäldes
till allmänna yrkesinspektionens
första distrikt. En på området kunnig
man skickades till platsen, och efter undersökning
lokaliserades felet. Från
yrkesinspektionens första distrikt tillställdes
elinspektionen en rapport om
olyckshändelsen. Rapporten föranledde
elinspektionen att utdela en anmärkning,
som gick ut på att allmänna yrkesinspektionen
inte skulle befatta sig med
elström och olycksfall på grund av dåligt
material.

Jag tycker att det är ett anmärkningsvärt
förhållande, att specialinspektioner
sorterar under annat centralt
organ än arbetarskyddsstyrelsen.
Dessa tre är bergmästarämbetet,
sprängämnesinspektionen och inspektionen
av elektriska anläggningar —-den senare i sin tur uppdelad på två
byåer: kommerskollegiums elektriska

byrå och statens elektriska inspektion.
Detta kan inte motsvara en rationell
organisation, utan kraven på nödvändig
enhetlighet innebär att samtliga inspektionsorgan
blir underställda arbetarskyddsstyrelsen.

Kan utskottets talesman förklara, var -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

för de krav som rests från den fackliga
organisationen vid sprängämnesfabriken
i Gyttorp om sprängämnesinspektionens
överförande till arbetarskyddsstyrelsen
— krav som rests upprepade
gånger bl. a. i motion till förra årets
LO-kongress och som kongressen gav
sitt stöd — fortfarande skall nonchaleras?
Kongressen erinrade om de skrivelser
som överlämnats till cheferna för
handels- och socialdepartementen i
denna fråga och reste ånyo kravet på
en utredning om ett sådant överförande.
Finns det några som helst skäliga motiveringar
att gå emot den fackliga rörelsens
krav på en sådan utredning?

När det i utskottsutlåtandet framhålles,
att man inte finner skäl till något
riksdagens uttalande i ämnet, eftersom
man förutsätter att frågorna om
specialinspektionernas effektivitet även
framgent följs av Ivungl. Maj:t och berörda
chefsmyndigheter, kan man knappast
beskylla utskottet för någon större
tankemöda när det gäller att allvarligt
bemöta dessa förslag. Mina exempel,
tycker jag, visar att det finns
mycket att göra för att åstadkomma en
rationellare, effektivare och inte minst
en smidigare organisation på detta område.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till motionsparet I: 89 och II: 121.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tänker inte i detta
sammanhang ta upp någon diskussion
med herr Werner om kongressuttalanden
och annat, som kan ha förekommit
de senaste åren. Utskottet har följt
Kungl. Maj ds förslag i denna fråga, vilket
innebär en ökning med sex nya
tjänster.

Det föreligger givetvis i detta fall
som i alla andra fall en avvägningsfråga.
Bara det lilla utskottsutlåtande, som
vi här behandlar, innehåller över 130
punkter, och allesammans blir föremål
för avvägningar — om man skall sätta
in resurser i ökad omfattning eller
låta anslagen förbli oförändrade. Be -

handlingssättet för denna fråga skiljer
sig således inte från sättet att behandla
andra frågor.

Kungl. Maj:t har stannat för sex nya
tjänster av de elva begärda, vilket utskottet
har tillstyrkt. Utskottet har behandlat
denna fråga vid såväl 1965 som
1966 års riksdag, och ärendet är därför
inte nytt för utskottet. Utskottet, som
förutsätter att frågorna om specialinspektionernas
effektivitet även framgent
följes av Kungl. Maj :t och berörda
myndigheter, finner ingen anledning
att göra någon ändring i propositionens
framställning och har således följt
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt
vidare på bifall til! utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 11''f—736''

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning
av väckta motioner om ersättning för
skador genom naturkatastrof m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. den s. k. 80-procentregeln vid inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. den s. k. 80-procentregeln vid

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:155, av herr Gösta
Jacobsson m. fl., och II: 198, av herr
Thylén m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av frågan om
sådan ändrad avfattning av 1952 års
förordning med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den
80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen bleve
effektiv.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:155, av hem Gösta Jacobsson m. fl.,
och 11:198, av herr Thylén m. fl., angående
den s. k. 80-procentregeln vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Lothigius, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:155, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., och II: 198, av herr Thylén m. fl.,
måtte i .skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om sådan
ändrad avfattning av 1952 års förordning
med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen bleve
effektiv;

2) av herrar Erik Filip Petersson,
Tistad och Gustafson i Göteborg samt
fru Nettelbrandt, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är inte första
gången jag attackerar utformningen av
den s. k. 80-procentregeln vid inkomstbeskattningen.
Jag har gjort det därför
att regeln till följd av sin konstruktion
innebär en påtaglig praktisk orätt -

inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
visa för vissa skattebetalare. Det är inte
så många som drabbas, men även om de
utgör ett fåtal bör de väl kunna göra
anspråk på rättvisa och på att deras
problem ägnas uppmärksamhet. Det gäller
närmast en lagteknisk fråga. 80-procentregeln
innebär att ingen skattskyldig
i princip skall betala mer än 80
procent av sin sammanlagda inkomst
i skatt till stat och kommun. Men regeln
är inte effektiv. På grund av bestämmelsens
konstruktion kan i de individuella
fallen den sammanlagda skatten
bli väsentligt högre än 80 procent.
Regeln får nämligen inte inkräkta på
de kommunala skatterna. Den får inte
heller medföra att skatten nedbringas
till lägre belopp än som motsvarar skatten
på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten.

Det är framför allt den sistnämnda
spärregeln som leder till orättvisor.
Dessa har också ökat till följd av penningvärdeförsämringen.
Bevillningsutskottets
majoritet har ställt sig avvisande
till utredningskravet — närmast
med den motiveringen att den begärda
ändringen skulle rubba grunderna för
förmögenhetsbeskattningen. Man menar
att förmögenheten som sådan ger en
särskild skattekraft. Detta kanske var
riktigt så länge beskattningen hölls relativt
låg, men genom den automatiska
skärpning av skatterna som följer i penningvärdeförsämringens
spår har frågan
kommit i ett annat och besvärligare
läge. Förmögenheten som sådan kan
väl rimligen inte ha någon extra skattekraft
om, som det händer, hela avkastningen
går åt till att betala skatten.

Det borde inte vara någon svår match
att åstadkomma en acceptabel lösning
på detta problem. Jag noterar med tillfredsställelse
att finansministern omsider
utlovat en ändring i det administrativa
förhållandet att skattemyndigheterna
icke skall beakta 80-procentregeln
ex officio utan att regelns iakttagande
kräver särskild ansökan till länsstyrelsen.
Alltid en liten framgång!

Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Folkpartiets ledamöter
i bevillningsutskottet har i detta ärende
avgivit en blank reservation. Jag vill
motivera denna genom att understryka
att vi inte saknar förståelse för de principiella
synpunkter som framförts i motionerna.
Vi anser emellertid att det
problem som det bär gäller bör lösas i
samband med en allmän skattereform,
som också bör inbegripa förmögenhetsbeskattningen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Jacobsson konstaterade, att det inte är
första gången han attackerar denna
skattebestämmelse. Om man lägger de
synpunkter på det hela, som herr Jacobsson
gör, är det naturligtvis riktigt
att effektiviteten i lagstiftningen inte är
hundraprocentig. Han erkänner ju dock
själv att undantagen är mycket fåtaliga,
och han erkände också att en förmögenhet
i och för sig innebär skattekraft.
Det blir sålunda fråga om rent
tekniska arrangemang, om man inte vill
åstadkomma en allmän lättnad av förmögenhetsbeskattningen.

Herr Jacobsson var till freds med att
man skulle rationalisera på det sättet
att myndigheterna omsider själva skulle
meddela om vederbörande betalat för
mycket skatt. Det är väl ett framsteg,
men i sak innebär det ju ingenting.

Jag hade en gång tillfälle att tala med
en mycket högvördig man, som var i
den lyckliga omständigheten att han
var intresserad för 80-procentregeln.
Han frågade mig om jag tyckte det var
riktigt att staten tar ut mera i skatt än
vad vederbörande har i inkomst. Jag
sade att i princip ansåg jag detta inte
vara riktigt men att det sammanhänger
med en massa omständigheter. I detta
fall bestod förmögenheten av industriaktier
i ett familjebolag, och då berodde
det på hur taxeringsmyndigheterna
uppskattar dessa aktiers värde. Vid ett
närmare samtal kom vi fram till att

vederbörande inte precis var missnöjd
med att den sparbössa som han hade i
sin anläggning blev mer och mer fylld.
Men han tyckte inte om att behöva
skriva »underdånigst» till länsstyrelsen
för att få tillbaka sina egna pengar.

Det höll jag med om och jag sade:
Skriv bara namnet och adressen, så
kommer pengarna tillbaka. Man behöver
varken skriva underdånigst, högaktningsfullt
eller någonting annat.

Varför behöver man då över huvud
taget skriva?, frågade han. Jo, Ni är ju
en stor skattebetalare. Om inte Ni skriver
denna framställning, får flickorna
på länsstyrelsen gå igenom hela registret
av skattebetalare för att se efter var
det finns någon som betalat mer än 80
procent. Därför har Ni intresse av att
skriva.

Samtalet slutade med att han sade —
jag var med i regeringen på den tiden
—: Herr statsråd, det går att motivera
allting här i världen!

Jag är säker på att det var riktigt,
men kan vi få datamaskinerna att göra
detta jobb, är vi överens om att man
bör sätta in dem för att förenkla.

Det är också önskvärt att man får en
så effektiv 80-procentregel som möjligt.
Vi får väl se vad framtida skatteförslag
kan innebära.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den relativt välvilliga anda i vilken utskottets
ärade ordförande i sitt nu hållna
anförande behandlade denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. taxering såsom
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given, varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående taxering såsom
jordbruksfastighet eller annan fastighet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 151, av herr Hedström
in. fl., och II: 199, av herr Trana in. fl.,

jordbruksfastighet eller annan fastighet

hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
skyndsam utredning och förslag beträffande
de ändringar av kommunalskattelagen,
som vid beaktande av de
i motionerna påtalade bristerna ansåges
erforderliga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl
hemställt, att de likatydande motionerna
I: 151, av herr Hedström m. fl., och
II: 199, av herr Trana m. fl., angående
taxering såsom jordbruksfastighet eller
annan fastighet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Motion nr 151, som jag
och några andra socialdemokrater har
väckt i denna kammare, samt den likalydande
motionen nr 199 i andra kammaren
av herr Trana m. fl. behandlar
en fråga som vi anser bör beaktas. Vi
har nämligen uppmärksammat att det
blir allt vanligare att kapitalstarka personer
förvärvar mindre och icke rationella
jordbruksfastigheter. Förvärven
sker mest för fritidsändamål, men
sedan sätter man i gång med omfattande
reparationer och investeringar, som
inte står i rimlig proportion till fastigheternas
storlek eller avkastning. Genom
att dessa fastigheter är taxerade
såsom jordbruksfastigheter blir investeringarna
avdragsgilla vid beskattningen,
i den mån de kan betraktas såsom
underhåll. Fritidsintresset är sålunda
det avgörande för dessa köpare, och
någon stadigvarande bosättning är det
i regel inte fråga om.

I kommunalskattelagen stadgas att
fastighet skall taxeras såsom jordbruksfastighet
om den användes för jordbruk
med binäringar eller skogsbruk. Om
den däremot användes för annat ändamål
skall den taxeras såsom annan fastighet.
Det finns alltså bestämda regler
som inte behöver misstolkas. Nu
kan det emellertid förekomma fall där
bostadsbeståndet på en sådan jord -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. taxering såsom jordbruksfastighet eller
bruksfastighet är ganska betydande.

Den areal åker som hör till fastigheten
kanske är utarrenderad, och arealen
skog och skogsmark anses enligt taxeringsmyndigheternas
bedömning såsom
icke ringa. Köparen hävdar i det aktuella
fallet att han delvis behöver byggnaderna
såsom administrationslokaler
för att kunna sköta skogen. Han kräver
med stöd av detta, att fastigheten skall
taxeras såsom jordbruksfastighet. Det
blir en svår nöt att knäcka. Vilken areal
skog skall anses såsom ringa eller icke
ringa? Någon praxis har icke utbildats
på detta område, och bl. a. av denna
orsak har vi tagit upp problemet till
skärskådande i vår motion. Vi anser
nämligen att förhållandena härvidlag
inte är tillfredsställande. Vi är medvetna
om att det inte är lätt att åstadkomma
en ändring på detta område, men vi
har funnit det vara lämpligt att närmare
utreda frågan. Därför har vi varit
djärva nog att ställa detta yrkande.

Utskottet har dock inte velat vara
med om detta. Efter en som vanligt noggrann
genomgång av hela frågekomplexet
uttalar utskottet förståelse för de
synpunkter som motionärerna har anfört
och fortsätter: »Det kan knappast
anses tillfredsställande att en skattskyldig
som enbart för fritidsändamål förvärvar
en från brukningssynpunkt
mindre rationell jordbruksfastighet
skall ha möjlighet att, med avdragsrätt
vid taxeringen, göra stora investeringar
i fastigheten.» Sedan anför utskottet
att vissa svårigheter är förknippade
med att ändra de nuvarande bestämmelserna
i skattelagstiftningen och slutar
med att säga: »Utskottet är därför
f. n. inte berett att tillstyrka bifall till
utredningsyrkandet men anser det angeläget
att Kungl. Maj:t ägnar frågan
uppmärksamhet.»

Med detta besked borde väl en motionär
vara nöjd, särskilt detta att utskottet
har ansett det angeläget att
Kungl. Maj :t ägnar frågan uppmärksamhet,
men ändå anser jag nog att starka
skäl talar för bifall till motionsyrkan -

annan fastighet
det om utredning av frågan. Det kan
inte vara rimligt och rättvist att just de
mest kapitalstarka och besuttna i samhället
skall ha denna möjlighet att få
extra favörer i skattehänseende.

Då det emellertid är utsiktslöst med
annat yrkande än om bifall till utskottets
betänkande, ställer jag inget yrkande
om bifall till motionen. Jag tilllåter
mig ändå att till utskottets uttalande
knyta förhoppningen att Kungl.
Maj:t skall ägna frågan den uppmärksamhet
som den utan tvivel förtjänar.

I detta anförande instämde herrar
Lage Svedberg (s), Augustsson (s),
Manne Olsson (s) och Rönnberg (s).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom motionären
inte ställde något yrkande, finns det
föga anledning att närmare motivera
det betänkande som föreligger.

Herr Hedström var angelägen framhålla
att det är en socialdemokratisk
motion som nu behandlas. Emellertid
är det nog så i utskottet att det inte
spelar så stor roll, om motionerna är
»öronmärkta» med »s» eller någon annan
partibeteckning, utan vi tar hänsyn
till vad frågan gäller i sak. Det enda
ovanliga som kan förmärkas i det
här betänkandet är att utskottet är synnerligen
välvilligt mot motionärerna.
Som regel brukar ju inte ens det vara
fallet. Anledningen till välviljan är
självfallet att utskottet har bedömt det
som angeläget att få rättelse i den av
motionärerna aktualiserade skattefrågan.

Vi hyser samma uppfattning som motionärerna,
nämligen att det inte kan
vara rimligt att beskattningsmässigt
gynna den som förvärvar jordbruksfastighet
för ett annat ändamål än det för
vilket fastigheten är avsedd; förutsättningen
är då att ändamålet är reglerat
i gällande skatteförfattningar.

Vi hoppas i likhet med motionärerna
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer denna fråga och bringar skatte -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. avdraget vid

lagstiftningen i en bättre överensstämmelse
med de faktiska förhållandena
än vad för närvarande är fallet så att
ändamålet blir beskattat på önskvärt
sätt.

Därmed hemställer jag om bifall till
bevillningsutskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående
hundskatten, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. avdraget vid beskattningen för
traktamentskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 31, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623).

I propositionen hade bland annat föreslagits
en förenkling av arbetsgivarnas
uppgiftsskyldighet enligt 37 § 2
mom. tredje stycket taxeringsförordningen
beträffande vissa traktamentsersättningar
m. in.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:711,
av herrar Brundin och Strandberg,
samt 11:888, av herrar Turesson och
Söderström, vari yrkats,

beskattningen för traktamentskostnader

a) att riksdagen skulle besluta sådan
ändring av kommunalskattelagen, att
rätten till avdrag för fördyrade levnadskostnader
vid förrättningar utom
hemorten grundades på den faktiska
förrättningstiden och icke såsom nu
på antalet övernattningsdygn,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om införande av
sådana bestämmelser, som innebure, att
avdrag för fördyrade levnadskostnader
vid förrättningar utom hemorten grundades
på statens allmänna resereglemente;
samt

2) de likalydande motionerna 1:712,
av herr Sundin, och 11:887, av herr
Boo in. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 61, av herr Lundström,
och II: 83, av herr Enskog, vari anhållits,
att riksdagen måtte, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till sådan ändring av gällande
anvisningar till kommunalskattelagen,
att avdrag för extra levnadsomkostnader
i samband med korttidsförrättning,
som varat mer än en dag,
medgåves för den faktiska tid förrättningen
varat och icke efter antalet övernattningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 31, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:61,
av herr Lundström, och II: 83, av herr
Enskog,

2) de likalydande motionerna I: 711,
av herrar Brundin och Strandberg,
samt 11:888, av herrar Turesson och
Söderström, ävensom

Onsdagen den 5 april 1967

32 Nr 17

Ang. avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader

3) de likalydande motionerna I: 712,
av herr Sundin, och II: 887, av herr
Boo m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Elofsson, Enarsson, Erik
Filip Petersson, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog,
Söderström och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B 1 och B 2 hemställa,
att riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna I: 61, av herr Lundström,
och II: 83, av herr Enskog, ävensom
1:711, av herrar Brundin och
Strandberg, samt II: 888, av herrar Turesson
och Söderström, sistnämnda motioner
i vad de avsåge frågan om avdrag
för ökade levnadskostnader vid
s. k. korttidsförrättningar •—• måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till sådan ändring av gällande
anvisningar till kommunalskattelagen,
att avdrag för ökade levnadskostnader
i samband med korttidsförrättningar,
som varat mer än en dag, medgåves för
den faktiska tid förrättningen varat
och icke efter antalet övernattningar.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Till detta betänkande
har bevillningsutskottets borgerliga ledamöter
fogat en reservation som jag
skall be att få motivera.

Vid vårriksdagen 1963 antogs vissa
förslag till ändringar i anvisningarna
till kommunalskattelagen. De avsåg att
skapa likformighet i traktamentsbeskattningen
mellan å ena sidan befattningshavare
i statens tjänst och å andra
sidan övriga skattskyldiga. Statstjänstemännen
hade tidigare varit, liksom de
nu är, befriade från skattskyldighet för
åtnjutna traktamenten. Man menade
och menar alltjämt att de statliga trak -

tamentena är så avpassade att de motsvarar
de normala merkostnader som
är förenade med en tjänsteresa. Därför
har statstjänstemännens traktamenten
alltid eller i varje fall sedan länge varit
fritagna från beskattning. Å andra
sidan får en statstjänsteman inte göra
avdrag för sina merkostnader under
tjänsteresa, även om dessa skulle överstiga
det belopp som utgår i traktamente.

Före 1963 års beslut måste däremot
alla andra skattskyldiga än statstjänstemän
deklarera sina traktamenten som
inkomst. De fick emellertid göra avdrag
för den ökning av levnadskostnaderna
som de fått vidkännas under resorna.
I princip skulle avdraget avse
de verkliga kostnaderna. I praktiken
var dessa naturligtvis inte alltid möjliga
att fastställa, varför man vid taxeringen
i viss omfattning måste använda
sig av schabloner. Vanligtvis understeg
de avdragsbelopp som taxeringsnämnderna
beviljade de traktamenten som
hade åtnjutits. En del av traktamentsersättningen
blev alltså i regel beskattad,
även om traktamentet i och för sig
var lägre än det som utgick till en statstjänsteman
i motsvarande ställning.

Nu menade man att detta var orättvist.
De ändringar i kommunalskattelagen
som antogs år 1963 syftade till
att alla skattskyldiga, som uppbar traktamenten,
skulle få schablonmässigt beräknade
avdrag för ökade levnadskostnader,
som motsvarade den utgivna
traktamentsersättningen i den mån denna
inte översteg vad som under motsvarande
betingelser skulle ha utgått
till en statstjänsteman. Den skattefrihet
som tidigare hade gällt för statliga traktamenten
utsträcktes att omfatta också
traktamenten som anvisades av kommuner,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.

Det var två ting man syftade till genom
1963 års reform. Det ena var att
genomföra en förenkling, det andra var
att skapa likformighet i beskattningen
mellan anställda i offentlig och enskild

Onsdagen-den 5 april 1967

Nr 17

Ang. avdraget vid

tjänst. Tyvärr blev inte bestämmelserna
så utformade att man fick den fulla likställighet
som man eftersträvat. Ledamöter
i 1963 års bevillningsutskott, som
jag förmodar är vittnesgilla, har betecknat
detta som ett olycksfall i arbetet.
Sådana är ibland svåra att undvika. När
de inträffar bör man emellertid framför
allt se till att de inte leder till bestående
men.

Enligt punkt 3 i anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen, som alltså
fick sin nuvarande lydelse år 1963, har
en anställd i enskild tjänst som företar
resor i tjänsten rätt att dra av vad han
har åtnjutit i traktamente intill ett normalbelopp
per dygn, som riksskattenämnden
fastställer för varje kalenderår.
Hittills har detta belopp alltid motsvarat
det högsta statliga traktamentsbelopp
som gällde vid kalenderårets ingång.
»Generaldirektörstraktamentet»
kallades det av socialdemokraternas talesman
i andra kammaren i förra höstens
debatt. Det är väl riktigt så till vida
som generaldirektörerna tillhör den
högsta statliga traktamentsklassen, men
dit hör också en stor mängd befattningshavare
i betydligt lägre tjänsteställningar.
För övrigt är inte spännvidden
mellan de statliga traktamentsklasserna
särskilt stor. Det finns tre
stycken, och mellan den högsta och den
lägsta klassen skiljer det bara 8 kronor
per dygn. Onekligen är det en förmån
för en del skattskyldiga att normalbeloppet
för alla motsvarar den högsta
statliga traktamentsklassen.

Så långt är allt gott och väl. Det är
emellertid inte bara normalbeloppets
storlek som är av betydelse utan också
den tid för vilken beloppet beräknas.

I det avseendet säger anvisningarna att
en resa som varit förenad med övernattning
skall anses ha varat det antal
dygn som motsvarar antalet övernattningar.
Den som påbörjar en resa den
ena dagens morgon och avslutar den
nästa dags kväll har varit borta två dagar
och en natt men får göra avdrag endast
med ett normalbelopp. Den som

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 17

beskattningen för traktamentskostnader
har börjat resan på kvällen den första
dagen ocli kommer tillbaka på tredje
dagens morgon, har varit borta två nätter
och en dag, och han får göra avdrag
med två normalbelopp. Detta kan inte
gärna anses rättvist och regeln har därför
utsatts för stark kritik.

Enligt en undersökning som gjorts av
TCO är resor av typen dag-natt-dag,
som i traktamentshänseende är mycket
oförmånliga, de som förekommer mest,
och de är utan all jämförelse mycket
vanligare än de för den skattskyldige
förmånliga natt-dag-natt-resorna. Utan
att pressa TCO-undersökningen alltför
hårt kan man av materialet dra slutsatsen
att ett stort antal anställda i enskild
tjänst som företar tjänsteresor fortfarande
är långt ifrån likställda med offentligt
anställda i fråga om beskattning
av traktamenten. Detta är inte tillfredsställande.

Ett faktum är att en anställd hos ett
enskilt företag, vars resor följer de mest
vanliga mönstren, enligt de nuvarande
bestämmelserna blir beskattad för en
del av sina traktamenten, även om hans
företag till punkt och pricka skulle följa
de statliga traktamentsbestämmelserna.

Det är sant att det finns möjlighet för
en skattskyldig som är anställd i enskild
tjänst att få avdrag för sina verkliga
merkostnader om dessa skulle vara
högre än schablonavdraget. Vederbörande
måste emellertid då kunna styrka
sina kostnader för alla förrättningar under
hela året, och vem kan göra det?
Det gäller ju inte bara hotell- och måltidskostnader
utan åtskilligt annat,
l. ex. tidningar, telefonsamtal, resor på
den tillfälliga vistelseorten o. s. v. Det
är nog ytterst få som förmår att förebringa
en fullständig utredning om sina
kostnader, utan schablonavdragen får i
de flesta fall gälla.

Som försvar för det rådande systemet,
vilket redan på hösten 1963 utsattes
för kritik och sedan oavlåtligt kritiserats,
har anförts bl. a. att de statliga
traktamentsbestämmelserna är så krång -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader

liga att man inte kan utforma avdragsschablonen
strikt efter dessa utan måste
göra avsevärda förenklingar. Man
menar att det ligger i schablonens natur
att den inte kan ge rättvisa i varje
särskilt fall, utan man får nöja sig med
att (ten ger rättvisa i stort sett.

Detta är naturligtvis ett i och för sig
riktigt resonemang, men det är ingenting
som säger att man inte med god
vilja och en del tankemöda kan konstruera
en schablon vilken är lika enkel
eller i varje fall nästan lika enkel
som den nuvarande men vilken ger ett
rättvisare resultat också i enskilda fall.
Även om man under alla förhållanden
måste tolerera eu viss grad av orättvisa
vid användande av schabloner i
beskattningen — det ligger som sagt i
schablonens natur — finns det gränser
för vad som kan tolereras. En schablon
som i de enskilda fallen ger mycket stora
fel, vilka avsevärt påverkar skatten,
är givetvis inte lika användbar som en
schablon, vilken har en mindre fellatitud
absolut eller relativt.

Man ställer väl också det kravet på
en schablon att den, sedd från den enskildes
synpunkt, skall verka utjämnande
i det långa loppet. En schablon som
ensidigt år efter år gynnar en grupp av
skattskyldiga och missgynnar en annan
är uppenbarligen inte lämplig. Det
förefaller mig som om den schablon det
just nu är fråga om är av detta slag.

Det föreligger emellertid olikformighet
i fråga om traktamentsbeskattningen
inte bara mellan arbetstagare i offentlig
och enskild tjänst utan också
mellan arbetstagare i enskild tjänst inbördes.
Hittills har detta gällt endast
i begränsad omfattning, men om proposition
nr 31, som nu enhälligt tillstyrkts
av utskottet, bifalles av riksdagen blir
dessa olikformigheter, såsom jag strax
skall visa, satta i system.

Enligt nu gällande bestämmelser behöver
en arbetsgivare inte i sin kontrolluppgift
för en anställd uppge utbetalda
traktamentsbelopp i två fall. Det
ena är när de traktamenten som utgått

under året inte överstiger 500 kronor,
det andra när traktamenten icke har utgått
för mer än 24 dagar under året.
I dessa fall behöver traktamentena inte
heller deklareras och blir följaktligen
inte beskattade. Hur stora traktamentena
varit per dag spelar ingen roll. Genom
dessa regler kan alltså även mycket
generösa traktamenten och vid tilllämpning
av 24-dagarsregeln rätt avsevärda
sammanlagda traktamentsbelopp
bli undantagna från beskattning.

I propositionen föreslås nu en ytterligare
inskränkning i arbetsgivarens
skyldighet att lämna uppgift om utbetalda
traktamentsersättningar i kontrolluppgift
och en däremot svarande
befrielse för arbetstagarna att deklarera
traktamentena. Förslaget går ut på att
arbetsgivare vilka har ett större antal
anställda, som mera regelbundet företar
tjänsteresor, på ansökan skall kunna
befrias från uppgiftsskyldighet under
förutsättning, såsom det heter, »att ersättning
utgår enligt sådana grunder att
den kan antagas icke komma att överstiga
avdragsgill ökning i levnadskostnaderna».

Huruvida detta villkor är uppfyllt bedömes
enligt i huvudsak två alternativa
kriterier. Det ena innebär att de traktamenten
som företaget utbetalar inte
överstiger det normalbelopp, som fastställts
av riksskattenämnden. Det andra
innebär att arbetsgivaren tillämpar ersättningsbestämmelser
som i allt väsentligt
överensstämmer med de statliga.

I och med detta öppnas alltså möjligheter
till dispens från uppgiftsskyldighet
för företagen, något som med
all säkerhet kommer att leda till att
ett mycket stort antal anställda i enskild
tjänst inte behöver deklarera sina
traktamenten och därmed principiellt
blir jämställda med anställda i offentlig
tjänst. Detta är naturligtvis en utveckling
i rätt riktning, som därför hälsas
med tillfredsställelse. Men den skärper
också kravet på att de arbetstagare
i enskild tjänst, som inte kan bli del -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. avdraget, vid beskattningen for traktamentskostnader

aktiga av denna liberalisering, får
skattemässig likställighet genom en
mera rättvis schablon för merkostnadsavdrag
än den nu tillämpade.

Finansministern står inte främmande
för detta krav. Han uttalar sig i propositionen
för en översyn av traktamentsbeskattningen.
Han anser dock att man
bör avvakta erfarenheterna av de nuvarande
reglerna innan en översyn
sker.

Bevillningsutskottet, bakom vars betänkande
står utskottets socialdemokratiska
hälft, understryker vikten av att
den aviserade översynen av bestämmelserna
inte onödigtvis uppskjutes. Formuleringen
är värd att lägga märke till;
den saknar inte en viss udd. Utskottet
går emellertid ännu ett steg längre och
skriver: »I den mån en bestämmelse
visat sig i praktiken leda till påtagliga
materiella orättvisor bör en justering
kunna ske utan att man föregriper en
översyn av bestämmelserna i övrigt.»
Därmed vill utskottsmajoriteten låta
bero.

Men det vill inte reservanterna. Vi
anser dels att en ändring av bestämmelserna
är angelägen, dels att frågan är
av den naturen att man inte behöver
längre erfarenhet än vad man redan
nu har för att komma till rätta med
den. Reservanterna föreslår därför att
riksdagen skall i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan
ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen,
att avdrag för ökade levnadskostnader
i samband med korttidsförrättningar
som varat mer än en
dag medges för den faktiska tid som
förrättningen har varat och inte efter
antalet övernattningar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag har motionerat i
detta ärende tillsammans med herr
Strandberg. Motionen syftar i likhet
med herr Lundströms motion här i

t3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 1

kammaren till att avdrag för ökade levnadskostnader
i samband med korttidsförrättningar
utom hemorten skall medges
för den faktiska tid förrättningen
varat och inte för antalet övernattningar.
Utskottet skriver nu att den
ifrågavarande bestämmelsen stundom
är ägnad att leda till taxeringsmässigt
mindre gynnsamma resultat. Utskottet
har emellertid inte velat biträda yrkanden
om ändring i de nya reglerna,
»dels med hänsyn till den ringa erfarenhet
man ännu har av deras tillämpning
i praktiken, dels enär utskottet
funnit de nya bestämmelserna, sedda i
stort, vara förenade med avsevärda fördelar
för såväl arbetstagare som taxeringsmyndigheter
och skattedomstolar».
Men utskottet säger också att ännu
kan givetvis mycket göras för att
åstadkomma likställighet mellan statsanställda
och andra. Vidare framhåller
utskottet att arbetsgivare, som tillämpar
ersättningsbestämmelser som i allt
väsentligt överensstämmer med de statliga,
kan — om förutsättningarna i övrigt
är uppfyllda —- erhålla befrielse
från uppgiftsskyldighet. Anställda hos
sådan arbetsgivare kan således automatiskt
erhålla avdrag i enlighet med bestämmelserna
i allmänna resereglementet.
I förslaget till ändring i taxeringsförordningen
heter det dock: »Förutsättning
för medgivande är att ersättning
utgår enligt sådana grunder att
den kan antagas icke komma att överstiga
avdragsgill ökning i levnadskostnaderna.
»

Jag har nu ställt följande fråga till
några experter på detta skatteområde:
»Om ett företag tillämpar de statliga
ersättningsbestämmelserna, bör det visserligen
kunna befrias från uppgiftsskyldigheten
enligt utskottets skrivning,
men företaget utger då ersättning för
s. k. överskjutande dag, vilket innebär
att ersättningen överstiger vad som i
taxeringsförordningen angivits som avdragsgill
ökning i levnadskostnaderna,
d. v. s. av riksskattenämnden angivna
normalbelopp per dygn. Vilket gäller?

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader

Taxeringsår ordningens lydelse eller
vad som sägs i förarbetena?» Då jag
har fått skilda tolkningar som svar på
denna fråga ber jag nu bevillningsutskottets
ordförande om ett klarläggande.
Skall företag som tillämpar det statliga
reglementet kunna befrias från
skyldighet att lämna sådana här uppgifter
om traktamenten? Det riktigaste
och enligt min uppfattning det mest
rationella är att i enlighet med motionsyrkandet
och nu i enlighet med
reservationen besluta hemställa om sådan
ändring av gällande bestämmelser
att avdragsrätten grundas på den faktiska
tiden för tjänsteförrättningen.
Man skulle då få klarhet på detta område
med lika tillämpning över hela
landet och likställighet i beskattningshänseende
mellan statliga och privatanställda
löntagare.

Utskottets motivering för att ej biträda
motionsyrkandena kan jag ej förstå.
Behovet av att få lång erfarenhet
av något som är uppenbart galet tycks
mig inte särdeles starkt, och det motiverar
under inga förhållanden att man
fasthåller vid något som utskottet självt
anser ge mindre gynnsamma resultat.

Kanhända ligger förklaringen däri att
frågan ändå inte ansetts ha så stor praktisk
betydelse för den enskilde skattskyldige.
Jag vill därför berätta att jag
under 1966 kontaktats av ett stort antal
löntagare som med självupplevelsens
styrka gett utlopp åt sin mening om
dessa mindre gynnsamma resultat.

Det innebär betydande oskälig skattebelastning
för en stor grupp löntagare,
och jag skall, herr talman, be att
få ge några exempel.

Genom att erhållna traktamentsbelopp
avseende s. k. överskjutande dag blir
beskattade, ökar skatten med stora belopp.
Jag har här uppgifter avseende
1966 för en chaufför, en livsmedelskonsulent
och två byggnadskontrollanter,
och skattebeloppen ökade för dessa fyra
personer med 120, 310, 450 respektive
850 kronor.

Alla dessa fyra har ersättning enligt

statens allmänna resereglemente. Det
är enligt min uppfattning stötande att
fasthålla vid regler som ger sådant utfall,
och jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Efter herr Tistads utförliga
redogörelse och föredragning
av våra regler för beskattning av traktamenten
kan jag fatta mig ganska kort.
Jag kan nöja mig med att erinra om att
beskattningen av traktamenten alltid
varit en besvärlig fråga. Å ena sidan
har det alltid ställts krav på enkelhet
och å den andra krav på att det verkligen
är kostnader som man yrkar avdrag
för och som skall täckas av traktamentena,
så att det inte rör sig om skattefria
förmåner av ena eller andra slaget
som kallas traktamenten. De ändringar
som genomfördes för ett par
—• tre år sedan innebar på detta område
stora liberaliseringar. De innebar
dels förenklingar, men de innebar
också ett avsevärt skattebortfall. Förenklingarna
fortsattes genom att man
gav ut anvisningar där man fastställde
att vid bortovaro dygnsvis skulle natten
räknas som det utslagsgivande. Det är
i förenklingssyfte som denna bestämmelse
kommit till. År det så att det är
galet, hade man inget annat val att tillgå
än att redovisa sina verkliga kostnader,
och då kunde man praktiskt taget
gå hur långt som helst.

Finansministern går nu ett stycke
längre i fråga om liberalisering och föreslår
att förste taxeringsintendenten
skall få medge vissa förenklingar av systemet.
Förutsättningen är att arbetsgivaren
intygar eller att det kan antas
att de utgivna trakamentsersättningarna
inte är större än att de täcker de
verkliga kostnaderna, och då behöver
arbetsgivaren inte lämna uppgift härom,
och den som mottar ersättningen
behöver inte deklarera för den. På detta
sätt har problemet lösts när det gäller
stora och även mindre, seriösa företag.
Visserligen har finansministern i

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ang. avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader

sina förarbeten utgått ifrån att arbetsgivaren
skall ha ett större antal anställda
— 30 eller 40 anställda —- som
utnyttjar dessa traktamentsförmåner,
men utskottet har sträckt sig litet längre
och anfört att det inte alls behöver
vara antalet anställda som är avgörande,
utan det är den ersättningspolitik
som tillämpas inom företaget som är
avgörande för om förste taxeringsintendenten
skall medge undantag. Det gäller
här att lösa problemet för de företag,
för vilka förste taxeringsintendenlen
kan medge undantag, och då är man
inne på den fråga jag började med,
nämligen att det gäller att se till att det
inte blir alltför stort skattebortfall eller
missbruk. Om dessa förutsättningar
brister hos vissa företag, föreligger ju
möjlighet att återkalla medgivandet,
och då får vederbörande använda de
vanliga reglerna. Finansministern har
också uttalat att det så småningom kommer
att företas en översyn av bestämmelserna,
och utskottet har understrukit
angelägenheten av att denna översyn
sker snart.

Jag vågar påstå att bevillningsutskottet
i denna fråga nästan har bifallit
motionsyrkandet, och jag tycker att det
är ganska märkligt att det har avgivits
en reservation, när motionärerna blivit
så välvilligt behandlade som här är fallet.

Herr Brundin ställde ett par frågor
till utskottets ordförande. Jag vet inte
om jag törs ta mig orådet före att svara
i hans ställe, men» jag vill i varje fall
göra ett försök. Det står klart och tydligt
i lagtexten att om företaget ger ut
traktamentsersättningar som inte kan
antas överstiga de verkliga levnadskostnaderna
och som alltså är traktamenten
och inte dolda löneförmåner, kan förste
taxeringsintendenten medge den befrielse
det här gäller. Men om man inte
vill tillämpa denna bestämmelse får
man följa de vanliga bestämmelserna
och tillämpa schablonmetoden. Det möter
väl inte något hinder att inte begära
denna befrielse av förste taxeringsin -

tendenten, utan man har väl på detta
område liksom på så många andra områden
här i landet valfrihet, såvitt jag
kan förstå. Förslaget i propositionen
innebär en lättnad i detta avseende, och
vill man inte begagna sig av denna lättnad
— arbetsgivaren vill kanske inte
lämna ett intyg då det måhända här
gäller dolda löneförmåner traktamentsvägen
— kan man tillämpa de utomordentligt
liberala regler som gäller på
detta område. Herr Brundin är naturligtvis
inte nöjd med detta svar, då det
kanske borde ha varit mera lagtekniskt
utformat, men såvitt jag kan bedöma
förhåller det sig på detta sätt.

Herr Tistad säger — jag måste även
bemöta honom litet grand — att de
bestämmelser om beskattning av traktamenten
som gäller i dag ensidigt gynnar
de statsanställda och att de privatanställda
kommer i ett betydligt sämre
läge. Jag tror inte att det är fullt så enkelt.
De privatanställda kan med nuvarande
regler komma i ett bättre läge.
Enligt schablonreglerna finns det en
högsta traktamentsklass, men statstjänstemännen
får aldrig traktamente enligt
högre traktamentsklass än de är berättigade
till. Om jag inte minns fel, sade
herr Tistad i sitt anförande att statstjänstemännen
inte någon gång kunde
gå över den högsta traktamentsklassen.
Den som är anställd i privat tjänst och
som haft verkliga kostnader som är
högre än gällande traktamentsbelopp
kan få avdrag härför, bara han kan
styrka det. Det är alltså inte här fråga
om någon ensidig förmån för de statsanställda,
utan även de privatanställda
har förmån av detta system.

Utskottet har anfört att det förväntar
sig en översyn av dessa bestämmelser
när erfarenheter av det nya systemet
kunnat vinnas. I avvaktan därpå
tillstyrker utskottet den förenkling
som finansministern föreslagit, och då
tycker jag att man har gått mycket
långt när det gäller att visa generositet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar herr Wärnberg
för svaret på min fråga, men det
är dess värre inte helt tillfredsställande.
Han anför att förste taxeringsintendenten
skall kunna medge befrielse från
sådan här uppgiftsskyldighet, om det
kan anses vara klart att bolaget eller
företaget inte ger ut mer pengar i traktamente
än vad som täcker de verkliga
merkostnaderna. Det stämmer inte riktigt
med utskottets skrivning där det

heter: »---- arbetsgivare, som till himpar

ersättningsbestämmelser, vilka i
allt väsentligt överensstämmer med de
statliga, kunna, om förutsättningarna i
övrigt är uppfyllda, erhålla befrielse
från uppgiftsskyldighet.» Vilket är det
riktiga? De statliga bestämmelserna innebär
som jag påvisade i mitt första
anförande, att traktamentsersättning utbetalas
för överskjutande dag. Det är
där knutpunkten ligger i hela denna
fråga, och jag måste därför be om ytterligare
klarläggande. De exempel jag gav
på utfallet av den tillämpning som gällt
de senaste åren visar alldeles uppenbart
att detta är ett mycket stort problem
för många människor.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag tycker faktiskt inte
det finns något glapprum mellan vad
som står i lagtexten och vad som står
i utskottets betänkande. Utskottet har
ju framhållit att när de privata traktamentsförmånerna
i allt väsentligt överensstämmer
med de statliga, skulle man
beträffande de privata traktamentena
kunna ge befrielse från skyldigheten
att lämna uppgift.

Herr Tistad sade — och det liajr väl
många av oss andra också sagt — att
de statliga traktamentena i stort sett
täcker de verkliga kostnaderna. I sådant
fall skulle man alltså kunna följa
regeln om befrielse från uppgiftsskyldighet
för dessa. Det betyder inte att
man på något sätt avviker från bestämmelsen
att inte få dra av mer än för de
verkliga kostnaderna. Om kostnaderna

är mindre än de statliga traktamentena
men dessa ändå utbetalas får man i sådant
fall använda vanliga schablonregeln.

Jag kan alltså inte finna något glapprum
mellan lagtexten och utskottets
skrivning. Det hade ju funnits möjlighet
för herr Brundin att lämna förslag
till lagtext i en motion, så hade det hela
kanske blivit något klarare. Den utredning
han efterlyser kommer så småningom
i form av en översyn. Man vinner
därför ingen tid med en särskild
utredning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkterna A och B 3 samt därefter särskilt
avseende punkterna B 1 och B 2.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A och B 3 hemställt.

I fråga om punkterna B 1 och B 2,
fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
19 punkterna B 1 och B 2, röstar

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr l''istad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsappparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från alt rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

Ang. familjebeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner angående familjebeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:160,
av fröken Mattson, samt II: 188, av fröken
Bergegren och fröken Andersson
i Strängnäs;

2) de likalydande motionerna I: 222,
av herr Hubinette, och 11:286, av herr
Ringaby;

3) de likalydande motionerna 1:224,
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson,

Ang. familjebeskattningen

samt II: 282, av fru Kristensson och
herr Björkman, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte efter företagen
utredning med beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna
förelägga riksdagen förslag om komplettering
av gällande förvärvsavdrag,
innebärande dels att föräldrar med minderåriga
barn kunde erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen,
dels att personer, som hade vårdnaden
om sjuk eller åldrig nära anhörig,
finge avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader; 4)

de likalydande motionerna 1:422,
av fru Hultell och herr Svanström,
samt II: 740, av fru Sundberg in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
brukare av jordbruksfastighet skulle
äga rätt utbetala ersättning för utfört
arbete, som direkt berörde jordbruksrörelsen,
jämväl till hustru, samt att
denna ersättning på sedvanligt sätt
skulle vara avdragsgill vid inkomstbeskattning
av jordbruksfastighet;

5) de likalydande motionerna I: 424,
av herr Lundberg in. fl., samt II: 541,
av fru Sundberg och herr Werner, vari
föreslagits,

a) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle anhålla om en sådan utformning
av förvärvsavdragen, att gift kvinna
eller ensamstående förälder med hemmavarande
barn under 11 år ägde i
sin deklaration göra ett förvärvsavdrag
på inkomsten av 25 procent, dock högst
4 000 kronor, och att kvinna eller ensamstående
förälder med barn i åldern
11 till 16 år ägde göra motsvarande
avdrag, dock högst 2 000 kronor; samt

b) , om ovanstående yrkande icke bifölles,
att riksdagen skulle besluta uppdraga
åt familjeskatteberedningen att
vid dess ställningstagande till förvärvsavdragens
storlek taga hänsyn till olikheterna
i barntillsynskostnader beroende
på barnens ålder;

6) de likalydande motionerna I: 565,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. familjebeskattningen

IT: 718, av herr Larsson i Borrby in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag rörande
rätt till avdrag i deklarationen
för hela eller viss del av mellanskillnaden
mellan verklig kostnad för hemhjälp
och den dagersättning, inklusive
tilläggssjukpenning, som hemmavarande
i allmän försäkring vore berättigad
till, i de fall som i motionerna angivits;

7) de likalydande motionerna 1:617,
av herr Bengtson in. fl., och II: 788, av
herr Hedlund in. fl., vari anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig för att de familjepolitiska
förmånerna borde göras
värde- och standardbeständiga samt tillkännagiva
vad i motionerna anförts
angående familjepolitiskt program;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig för att den nuvarande
familjebeskattningen borde ersättas
med en individuell beskattning;
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till
1968 års vårriksdag angående sådan
höjning av barnbidraget, att, för det
första, effekten av prisstegringar och
skattehöjningar, som inträffat sedan 1
juli 1965, eliminerades och, för det
andra, barnfamiljerna erhölle en reell
standardförbättring;

8) de likalydande motionerna 1:620,
av herr Dahlén in. fl., och 11:795, av
herr Ohlin m. fl., vari yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om förslag till
1968 års riksdag rörande sådan höjning
av de allmänna barnbidragen, att
barnfamiljerna finge dels en kompensation
för prisstegringar och skattehöjningar,
som inträffat efter den 1 juli
1965, dels en reell förbättring av standarden;
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till
1968 års riksdag om en familjeskattereform
innebärande särbeskattning att ge -

nomföras i samband med en allmän
skattereform;

9) motionen 11:283, av fru Kristensson
och herr Nordgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om
rätt för den som biträdde make i rörelse
eller jordbruk att deklarera för
uppkommen inkomst eller eljest för
värdet av utförda arbetsinsatser snarast
måtte bliva föremål för utredning;
ävensom

10) motionen II: 406, av fru Holmquist
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att änkling för det
beskattningsår under vilket hustrun avlidit
skulle åtnjuta avdrag enligt 46 §
3 mom. 2 stycket kommunalskattelagen,
dock högst 3 000 kronor för makarna
gemensamt.

De under 7 och 8 upptagna motionerna
hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt avsåge skattefrågor samt
i övrigt till lagutskott.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen i anledning av motionen
II: 406, av fru Holmqvist m. fl.,
måtte antaga i betänkandet infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 65 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:160,
av fröken Mattson, samt II: 188, av fröken
Bergegren och fröken Andersson
i Strängnäs,

2) de likalydande motionerna 1:222,
av herr Hiibinette, och II: 286, av herr
Ringaby,

3) de likalydande motionerna 1:224,
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson,
samt 11:282, av fru Kristensson och
herr Björkman,

4) de likalydande motionerna 1:422,
av fru Hultell och herr Svanström, samt
II: 740, av fru Sundberg m. fl.,

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

5) de likalydande motionerna I: 424,
av herr Lundberg m. fl., samt II: 541,
av fru Sundberg och herr Werner,

6) de likalydande motionerna 1:565,
av herr Thorsten Larsson m. fi., och
II: 718, av herr Larsson i Borrby m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 617,
av herr Bengtson m. fl., och II: 788, av
herr Hedlund m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

8) de likalydande motionerna 1:620,
av herr Dahlén m. fl., och II: 795, av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

9) motionen 11:283, av fru Kristensson
och herr Nordgren, ävensom

10) motionen 11:406, av fru Holmqvist
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Det av utskottet i punkten A framlagda
lagförslaget innebar, att änkling
med hemmavarande minderårigt barn,
vars hustru avlidit före den 1 juli under
beskattningsåret, skulle vara berättigad
till förvärvsavdrag enligt 46 §

3 mom. andra stycket kommunalskattelagen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet bort
under B 3, B 4, B 5 och B 9 hemställa,
att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna 1:224, av herrar
Yngve Nilsson och Enarsson, samt
II: 282, av fru Kristensson och herr
Björkman, samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 422, av fru Hultell
och herr Svanström, samt 11:740,
av fru Sundberg m. fl., 1:424, av herr
Lundberg m. fl., samt II: 541, av fru
Sundberg och herr Werner, ävensom
motionen 11:283, av fru Kristensson
och herr Nordgren, — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte efter företagen utredning
förelägga riksdagen förslag om kom -

Ang. familjebeskattningen

plettering av systemet med förvärvsavdrag
enligt schablon, innebärande
dels att föräldrar med minderåriga
barn kunde erhålla avdrag för styrkta
nödiga kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen, dels
att personer, som hade vårdnaden om
sjuk eller åldrig nära anhörig, finge
avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader; 2)

av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora och
herr Larsson i Umeå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B 7
och B 8 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av de likalydande motionerna
I: 617, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 788, av herr Hedlund in. fl.,
samt de likalydande motionerna I: 620,
av herr Dahlén m. fl., och II: 795, av
herr Ohlin m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1968 års
riksdag om införande av individuell
beskattning;

3) av fröken Ranmark, som dock ej
antytt sin mening.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sundin,
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag anmäler mig i detta
fall som »stand in» för högerreservanterna.

Reservation nr 1 av herr Yngve Nilsson
m. fl. går ut på utredning i syfte
att föräldrar med minderåriga barn
må kunna erhålla avdrag för styrkta
nödiga kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen. Avsikten
är att hänsyn skall tas till den
minskade skatteförmåga som förorsakas
av de med förvärvsarbetet förknippade
barntillsynskostnaderna. Vidare
vill reservanterna att personer som har
vårdnaden om sjuk eller åldrig nära
anhörig skall få avdragsrätt för nödiga

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. familjebeskattningen
tillsynskostnader. Allt detta är behjärtansvärt
med tanke på de yrkesutövande
kvinnorna.

Jag yrkar, herr talman, i korthet bifall
till reservation nr 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 20 behandlas motioner
angående familjebeskattningen. Herr
Gösta Jacobsson har redan i sitt anförande
meddelat att en del detaljförslag,
som dessa motioner tar upp, avser
förbättringar i valmöjligheten för förvärvsarbetande
kvinnor. Detta är fallet
i fråga om motionsyrkandet om rätt
för kvinna som hjälper sin make i jordbruk
eller annan rörelse att själv deklarera
sin inkomst av sådant arbete,
bl. a. därför att sådan arbetsinsats även
för hustru som arbetar i makens rörelse
bör medföra rätt till både ATP och sjukförsäkringsförmånerna.
Likaså innebär
förslaget om ökade förvärvsavdrag en
strävan att underlätta för kvinnor att
ta arbete utanför hemmet.

Även om vi (som står för reservation
nr 2, alltså folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i utskottet) sympatiserar
med många av åsikterna och
yrkandena i dessa motioner anser vi att
dessa detaljfrågor hänger nära samman
med sambeskattningsfrågan. Vi anser
att ifrågavarande detaljproblem bör tas
upp i samband med en genomgripande
reformering på familjebeskattniingens
område.

Vår principiella inställning till skattesystemet
är att varje inkomsttagare
bör beskattas efter sin egen inkomst,
helt oberoende av om vederbörande är
gift eller inte. Skatteuttaget skall inte
få inverka på kvinnans val av arbete.
Valet huruvida hon skall göra sin arbetsinsats
i hemmet eller i förvärvslivet
i ett arbete som passar hennes utbildning
och intresse skall inte påverkas av
hur hennes egen och makens inkomster
beskattas. Även i det avseendet menar

vi att skattelagstiftningen bör vara neutral.

Reservanterna har, liksom de partimotioner
som reservationen bygger på,
också sagt att en förutsättning för en
sådan reform, som innebär införande
av individuell beskattning, är att den
tar hänsyn till de gifta kvinnor som på
grund av ålder, bristande utbildning eller
ensidig näringslivsstruktur i hemorten
saknar reella möjligheter till yrkesarbete
utanför hemmet. När en övergång
till individuell beskattning sker
måste den vidare kompletteras med ett
förstärkt stöd till barnfamiljerna och
utbyggda möjligheter till omskolning
och yrkesutbildning för gifta kvinnor,
så att de kan få tillgång till arbetsmarknaden.

Nu har familj ebeskattningsutredningen
arbetat med dessa frågor sedan 1965.
Enligt uttalande i utskottsbetänkandet
väntas utredningen avsluta sitt arbete
under innevarande år. Reservanterna
under reservation 2 vill avvakta resultatet
av denna utredning, men instämmer
i partimotionernas åsikt att det är
angeläget att frågan om familjebeskattningen
löses snarast. Reservanterna anser
därför att riksdagen bör hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1968 års
riksdag i dessa frågor, t. ex. beträffande
införande av individuell beskattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2, fogad till utskottsbetänkandet.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I centerpartiets motion
rörande familjepolitiska åtgärder har
vi i år tagit upp frågan om den framtida
beskattningen.

Soin skattesystemet i dag är utformat,
gynnar det ju ingalunda barnfamiljerna,
utan det gynnar endast äktenskapet. I
gamla tider, när det oftast bara var en
inkomsttagare i familjen, kanske systemet
var riktigt, men nu, när det är alltmer
vanligt och ur samhällets synpunkt
angeläget att båda makarna förvärvsår -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

betar, framstår det som en naturlig sak,
att var och en skattar för sin inkomst
utan någon sammanblandning med den
andra makens inkomst. Skatten bör alltså
vara densamma på samma inkomst,
oberoende av civilstånd. En individuell
beskattning gör det också lättare för
kvinnorna att efter de barnavårdande
åren återgå till yrkesarbete. Med nuvarande
regler har ju familjen redan två
förvärvsavdrag, och de ökar inte i och
med att kvinnan återinträder i yrkesarbete.
Familjens nettobehållning blir
på det sättet inte så stor.

När särbeskattning och sambeskattning
diskuteras, spekuleras det väldigt
mycket över hur mycket var och en
skall tjäna därpå. Jag tycker det är mer
angeläget att se till att vi får ett rättvist
skattesystem. När eu omläggning
kommer till stånd, måste den även kompletteras
med ett ökat stöd till barnfamiljerna
och då, som jag ser det, i
form av höjda direkta barnbidrag.

Jag kan inte biträda de synpunkter
som redovisas i reservation nr 1 om
att man skall kunna göra avdrag för
styrkta nödvändiga kostnader för t. ex.
barntillsyn. Man bör valfritt få använda
sitt barnbidrag.

Jag förutsätter också att vid en eventuell
reform de som nu är faktiskt sambeskattade
också skall komma in i
samma system, alltså bli individuellt
beskattade. Problemen för dem som är
faktiskt sambeskattade tas upp utförligt
i en del motioner. Såsom exempel
kan nämnas att jordbrukarnas problem
är rätt ingående belysta. De kategorier
som det här gäller kan inte såsom andra
grupper begära frivillig särbeskattning
utan måste alltid bli föremål för
.sambeskattning.

En reform av detta slag kräver även
andra övergångsbestämmelser. Jag nämner
bara såsom ett exempel problemen
för äldre kvinnor med undermålig yrkesutbildning.

Utskottet skriver att en utredning
angående familjebeskattningen pågår
inom finansdepartementet. Det är ju

Ang. familjebeskattningen
tacknämligt att det händer någonting.
Men för det första har emellertid vi
inom oppositionspartierna inte någon
insyn i denna utredning. Det förekommer
ju alltför ofta numera att ett sådant
utredningssystem tillämpas. För
det andra anser jag i likhet med reservanterna,
att vi redan nu kan vara mogna
för ett sådant beslut att vi uttalar
oss för individuell beskattning och begär
att Kungl. Maj:t lägger fram förslag
härom till nästa års riksdag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2, som är fogad till detta
betänkande.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet omfattar ett
och ett halvt dussin motioner, som behandlar
familjebeskattningen. Resultatet
av utskottets granskning har blivit
att en motion har tillstyrkts. De övriga
motionerna har inte föranlett någon åtgärd.

Då frågar man sig: Vad vill oppositionen,
som har väckt huvuddelen av
motionerna? Den framträder med två
reservationer.

I reservation nr 1 från högerpartiet
hemställes om ytterligare utredning, vilket
är skillnaden mellan denna reservation
och reservation nr 2 från mellanpartierna,
som det numera heter.

Så förekommer ett särskilt yttrande
från centerpartiet, en särskild vers,
skulle jag vilja säga, som rör andra
ting än skattefrågorna. Det kanske är
gjort i speciellt syfte med tanke på att
herr Eriksson i Bäckmora står för yttrandet
— han vill ju ha allmän underhållning
även i riksdagen. I sak är vi
ense om en revidering av skattesystemet.
Hur vi skall kunna komma fram
till ett ändamålsenligt system vet vi inte
än, men utredningar pågår.

I reservation 2 pekar man också på
att det föreligger ett alldeles speciellt

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Ang. familjebeskattningen
problem för de kvinnor som inte kan
välja arbete, beroende på bygdens struktur.
Skall vi slopa sambeskattningen och
därmed följande favörer för de gifta
kvinnorna, måste vi vidta någon åtgärd
så att familjernas sammanlagda skattebörda
inte blir större i och med att avdragen
blir mindre.

Reservanterna erkänner att problemet
är besvärligt att lösa, och det är ju ett
framsteg. Annars brukar det heta att
det är bristande vilja hos majoritetspartiet
som gör att reformerna fördröjs.

I ett avseende är utskottets betänkande
ofullständigt. Det är många angelägna
önskemål som framförts, och
det skulle ha varit intressant att få en
beräkning av de sammanlagda kostnaderna
i händelse alla dessa motioner
skulle bifallas. Det har inte gjorts någon
sådan sammanställning, men om
någon vecka kommer det ett betänkande
från bevillningsutskottet i vilket
det finns beräkningar av det skattebortfall
som skulle bli följden av bifall
till vissa motioner. Den uträkningen
resulterade i ett enhälligt utskottsbetänkande.
Jag tror att det betänkandet
när det kommer till kammaren skall
föranleda att man funderar litet mera
noggrant än man gjort tidigare när vi
yrkat på ändringar i lagstiftningen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets betänkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Erikssons i Kinna anförande
framhålla att centerpartiets och folkpartiets
reservation inte innebär något
yrkande på ändringar i lagstiftningen
som kostar någonting.

Utskottets ärade ordförande talade
också om att båda reservationerna innehåller
utredningsyrkar.den. Det gör
inte reservation 2. Den innebär ett yrkande
om att förslag beträffande familjebeskattningen
måtte föreläggas
nästa års riksdag. Vi förväntar oss att

den utredning som redan arbetar skall
avlämna sitt betänkande i år och att
Kungl. Maj:t tar upp det till behandling
så pass snabbt att regeringsförslag kan
komma fram till nästa års riksdag.
Det föreligger alltså inget utredningsyrkande
från vårt håll utan bara ett
krav på att saken påskyndas.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag tolkar utskottsordförandens
uttalande så att han anser
reformer vara angelägna på detta område,
och det gläder mig. Jag förstår
emellertid inte talet om kostnaderna.
Jag sade i mitt anförande att man inte
så mycket bör se på hur mycket var och
en kan tjäna på en reform, utan det viktiga
är att vi får ett rättvist skattesystem.
Får vi det, så tror jag att staten
kanske skulle få in en del pengar från
vissa håll, pengar som skulle kunna användas
till sådant som vi inte ansett oss
ha råd med för närvarande, t. ex. att ge
ett bättre stöd till barnfamiljerna, bl. a.
i form av högre barnbidrag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Fru Olssons senaste inlägg
var intressant.

Hon syftar tydligen till en sådan
skärpning av beskattningen att vi därmed
skall kunna uppnå en snabbare
takt i fråga om de sociala reformerna.

Det var väl rätt tolkat?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkten A, därefter särskilt i fråga om
punkterna B 3, B 4, B 5 och B 9, vidare
särskilt rörande punkterna B 7
och B 8 samt slutligen särskilt avseende
punkten B i övrigt.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkterna
B 3, B 4, B 5 och B 9 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkterna B 3, B 4, B 5 och B 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. familjebeskattningen

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkterna B 7 och B 8 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkterna B 7 och B 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 36.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
punkten B.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för en effektiv rättsvård
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkan den:

nr 21, i anledning av väckt motion
angående beskattningen av vinst å totalisator
vid hästtävlingar; och

nr 22, i anledning av väckt motion
om överlåtelse av AB Tipstjänst till
Sveriges riksidrottsförbund.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om allmän försäkring mot skada
genom brott;

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om klinisk prövning av vissa medel för
födelsekontroll, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 20, i anledning av väckt motion
om inrättande av en socialdomstol;
och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt enskild för kostnad
i förvaltningsförfarande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för en effektiv rättsvård

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för en effektiv
rättsvård.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 66 i första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och nr 90 i andra kammaren
av herr Svensson i Vä m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag rörande erforderliga lag -

stiftningsåtgärder och resurser för
rättsvårdens effektiva upprätthållande
i enlighet med rättens och humanitetens
principer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 66
och 11:90, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Arvidson, Schött, Axel Kristiansson,
Svensson i Vä och Oskarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till förevarande
motioner, I: 66 och II: 90, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
under parlamentarisk medverkan
för att effektivisera rättsvården.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi står här inför ett av
de mest brännande problemen i hela
vårt svenska samhällsliv, nämligen det
fortgående fördärvet på rättsvårdens
område. Jag förstår inte riktigt hur
man i utskottet kan vara belåten med
att avvakta pågående utredningar.
Brottsligheten har faktiskt ökat katastrofalt
under de år rättsvården handhafts
av dem som nu har ansvaret för
den.

År 1954 hade vi 200 000 brottmålsoch
strafflagsfall, år 1964 var siffran
336 000, och nu kan man räkna med
ungefär 400 000 fall. Man vet dessutom
att antalet anmälda fall beträffande
våldsbrott säkerligen är i underkant
därför att samma incitament inte gäller
på detta område som beträffande
egendomsbrott, där ett försäkringsskydd
finns som förutsätter polisanmälan.
Vi står inför ett problem som inte
är betjänt av endast hänvisningar till
att statsmakterna följer denna utveckling
med uppmärksamhet. Man är inte
heller betjänt av fortsatta perifera utredningar.
Själva kärnproblemet måste
angripas radikalt. Så som rättsvården

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

har skötts under de gångna åren har
det bara blivit sämre och icke bättre.

I första lagutskottets utlåtande sägs
att statsmakterna sedan länge har sin
uppmärksamhet riktad på brottsutvecklingen
och möjligheten att uppdaga
brott. När man vet att brottslighetsfrekvensen
stiger medan andelen av uppklarade
fall sjunker frågar man sig vad
denna uppmärksamhet är värd. Reservanterna
har pekat på att vi för år 1966
kunde räkna med cirka 400 000 brott,
av vilka inemot 300 000 var ouppklarade.
Man frågar sig om detta är det resultat
statsmakterna velat uppnå genom
att, såsom man anför, med uppmärksamhet
följa frågan under de gångna
åren.

Någon kanske hänvisar till att det har
vidtagits vissa förstärkningar beträffande
polistjänsterna. Detta är alldeles
riktigt. För budgetåret 1966/67 begärde
länsmyndigheterna att få 2 300 nya
tjänster, rikspolisstyrelsen som hade
något bättre kontakt med kanslihuset
prutade ned äskandet till 1 200 tjänster,
medan Kungl. Maj:t föreslog 400 nya
befattningar, vilket också blev föregående
års beslut.

För budgetåret 1967/68 har de lokala
polismyndigheterna begärt 2 800 befattningar,
länsstyrelserna 2 780, rikspolisstyrelsen
970, varav egentliga polistjänster
700, och Kungl. Maj:t 250, varav
ungefär 200 är egentliga polistjänster.
Det är orimligt att tro att en sådan
förbättring kan medföra att man verkligen
kommer till rätta med problemet.

Samtidigt står vi inför en arbetstidsreform,
vilken enligt vad ansvariga polismän
i Polistidningen anger vid en
begränsning av arbetstiden från 45 timmar
till 42,5 timmar i veckan betyder
ett bortfall på mellan 300 och 400 polistjänster.
I själva verket går utvecklingen
under sådana förhållanden såvitt
jag kan finna baklänges.

Det förekommer uppenbarligen på
detta område radikalt olika bedömningssätt
beträffande de åtgärder som

Om åtgärder för en effektiv rättsvård
bör föreslås. Dessa bedömningsgrunder
är så olikartade, att problemen inte
kan lösas enbart genom att myndigheternas
framställningar mer och mer
prutas ned ju högre upp man kommer
bland samhällets beslutande instanser.
När det ligger så till saknar man enligt
min mening den gemensamma bedömningen
av det hela.

Jag har gjort — och jag upprepar
det — en jämförelse med riksförsvaret.
Det är en fråga om trygghet även där,
en fråga om yttre trygghet. Där faller
man inte i farstun för allt vad sakkunskapen
tycker och tänker, utan man tar
upp synpunkterna och granskar dem i
parlamentariska utredningar. Man försöker
komma fram till gemensamma
bedömningsgrunder och på det sättet
nå lösningar. Som det här ligger till kan
det inte hjälpas att det är nödvändigt
att man vidtar liknande åtgärder. Jag
pekar på nödvändigheten av att få ett
helt annat utgångsläge. .Tåg hänvisar
också till vad polismästare Liining
framhöll i Juridiska föreningen i Uppsala
när han konstaterade hur det ligger
till beträffande polisens ställning
hos den allmänna opinionen. Han pekade
på hur det blir svårare och svårare
att komma till rätta med företeelser
inom samhällslivet som man på sina
håll hejar på och uppmuntrar på ett
sätt som vi måste reagera mot.

Vi känner till och har läst om de
»spontana» demonstrationer som då
och då förekommer och som stör allmän
ordning. Vi vet allihop — vilket
också herr Liining konstaterade — att
dessa »spontana» demonstrationer är
omsorgsfullt organiserade och att man
vid behov, exempelvis från Uppsala till
Stockholm, flyttar över de demonstranter
som man behöver, om demonstranterna
inte räcker till här. Vi vet att när
en person slår sönder fönsterrutor under
en politisk demonstration betraktas
han efter internationella mått som en
martyr för sin politiska uppfattning.
Som om man inte skulle kunna demonstrera
sin politiska uppfattning på

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för en effektiv rättsvård
ett mindre busaktigt sätt än genom att
slå sönder fönsterrutor! Vi konstaterar
att SÄPO arbetar för landets trygghet,
för bekämpande av spionage o. s. v.,
men vi vet att det finns tidningar vilkas
allra största intresse tycks gälla inte det
positiva arbete som där uträttas, utan
frågan om där möjligen kan begås några
fel eller misstag eller förseelser.

Vi måste gå till grunden och bekämpa
denna allmänna inställning. Det lär vi
inte kunna genom en parlamentarisk
utredning — det förstår jag också —
men vi kan skapa resurser för rättsvården
så att det inte bara blir så att
statsmakterna som hittills med uppmärksamhet
följer utvecklingen, medan
förhållandena blir allt värre och tryggheten
blir allt sämre för de enskilda
människorna.

Människor som bor ensamma och avlägset
känner en starkare och starkare
otrygghet. Människor drar sig för att
gå ut på gatan i en storstad som Stockholm
efter mörkrets inbrott. Man vet
att man absolut inte skall ha en väska
i handen, men det är inte säkert att
man klarar sig ändå, ty överfall förekommer
ganska ofta. Jag såg en uppgift
i Aftonbladet —• en tidning som jag
dock inte betraktar som den allra största
auktoriteten — enligt vilken det var
tredje dag skulle förekomma en våldtäkt
i Stockholm. Jag vet inte om uppgiften
är riktig — den får stå för tidningens
räkning.

Att rättslösheten ökar mer och mer
har vi väl alla klart för oss. Under sådana
förhållanden kan man inte fortsätta
som hittills och bara vänta, utan
man måste väl ändå vidta åtgärder så
att rättsvården effektiviseras. Sedan urminnes
tider har det ålegat statsmakterna
att svara för fred och trygghet,
för människornas trygghet till liv och
egendom Det har ansetts som en bjudande
plikt. Här ser man och har statistiskt
material som visar hur utvecklingen
går i sådan riktning att det blir
sämre och sämre år från år. Och så säger
man att det för närvarande inte

finns någon särskild anledning att ge
sig in på detta område. Jag kan inte
hjälpa det, men jag måste bestämt reagera
mot detta. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
första lagutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Även om riksdagen så
sent som i december 1966 sade nej till
en liknande motion, anser jag mig ändå
kunna höra till dem som reserverar sig
mot detta utskottsutlåtande. Herr Ferdinand
Nilsson har sagt det mesta i sitt
omfattande anförande här. Därför behöver
jag väl inte bli mångordig, men
det är ändå några saker som jag vill
understryka.

Jag tycker att alla de ouppklarade
brotten, beräknade till inemot 300 000,
inger allvarliga bekymmer. De resurser
som ställts till samhällets förfogande
för att komma till rätta med brottsligheten
är otillräckliga. Det går inte att
gång efter annan bara hänvisa till att
statsmakterna sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem,
på denna brottsutveckling och på alla
ouppklarade brott. Här måste handlas.
En utredning i enlighet med vad motionärerna
förordat synes mig i högsta
grad angelägen. Samhället får inte brista
i en självklar plikt att i möjligaste
mån skydda medborgarna och deras
egendom.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först vill jag deklarera
att jag till fullo delar herrar Nilssons
och Arvidsons oro över brottsutvecklingen.
Det är verkligt oroande att
brottsligheten fortsätter att öka, även
om det på sista tiden ser ut att ha skett
i en något avsaktande ökningstakt. Det
mest oroande är att våldsbrottsligheten
— rån och misshandel — visar en särskilt
stark ökning.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Även första lagutskottet, som ju behandlade
frågan förra året och som
nu hänvisar till sitt utlåtande då, har
uttryckt oro för denna utveckling. Det
är också min mening att de åtgärder
som statsmakterna hittills vidtagit för
att möta brottsligheten är otillräckliga.
Både mittenpartierna och högern har
under många år i en mängd olika motioner
krävt ökade insatser mot brottsligheten,
men dessa motioner har ständigt
avvisats av regeringspartiet.

När herr Nilsson säger att utskottet
är belåtet med att avvakta pågående
utredningar, så tycker jag att det är en
något orättvis beskrivning av utskottets
mening. I varje fall har jag inte lagt in
den betydelsen i utskottets utlåtande.
Däremot, om man skulle tillsätta en
parlamentarisk utredning skulle det väl
enligt herr Nilssons mening inte innebära
att man fortsätter att vänta.

Det är riktigt att reservanterna framhåller
att den utredning de begär inte
är avsedd att innebära en motivering
för att skjuta på angelägna åtgärder.
Tyvärr är det ändå på det sättet att
detta kan bli resultatet, även om en utredning
startar och har de bästa intentioner
att inte uppskjuta angelägna åtgärder.

Detta är kanske ett av de skäl som
föreligger för att jag med tvekan — det
skall jag erkänna — har anslutit mig till
majoritetens förslag. Jag är tveksam om
en parlamentarisk utredning verkligen
är botemedlet. Det finns så mycket att
göra som ligger i öppen dag, både i
fråga om polisverksamheten, frivård,
möjligheter för eftervården att ordna
sysselsättning, frivårdsverkstäder etc.,
för att hindra återfall, en mera effektiv
barnavård på detta område och även i
fråga om att ge domstolarna den personalstyrka
de behöver för att utan
orimligt dröjsmål klara av målen. Även
där har regeringen sagt nej till de anslagsäskande
myndigheterna.

Herr talman! Jag är alltså ense med
reservanterna om att det här behövs
mer ingripande åtgärder än regeringen

Om åtgärder för en effektiv rättsvård
har varit beredd att föreslå, men jag
tror inte att just den parlamentariska
utredningen innebär någon avgörande
åtgärd. Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
började med att erinra om den
fortgående utvecklingen på brottslighetens
område, och ansåg att denna var
katastrofal. Detta är väl inte alldeles
med verkligheten överensstämmande.
Vi har en statistik som visar att under
åren 1962—1965 ökade antalet inregistrerade
brott i landet med 10—20
procent årligen. Däremot visar de preliminära
siffrorna för 1966, jämfört med
de preliminära siffrorna för 1965, att
det mellan dessa år har skett en ökning
med endast 2 å 3 procent. Jag vet
inte, om det är det förhållandet att
staten övertagit polisväsendet som nu
börjar slå igenom när det gäller utvecklingen
eller vilka orsakerna kan vara.
I varje fall är det en glädjande tendens,
även om det som sagt fortfarande
är tal om en viss ökning.

I likhet med herr Ernulf vill även
jag säga att det naturligtvis inte råder
några delade meningar mellan motionärerna,
reservanterna och utskottets majoritet
om att brottsutvecklingen, även
om antalet inregistrerade brott nu är
något mindre än tidigare, är ägnad att
inge oro. Det som skiljer utskottets majoritet
och reservanterna åt är väl
egentligen att utskottets majoritet inte
tror på att en stor parlamentarisk utredning
skulle kunna få fram några nya
förslag till handlingslinjer för att komma
till rätta med detta stora problemkomplex.
Jag kan även erinra om att
samtliga remissinstanser som yttrade
sig över en identisk motion vid fjolårets
riksdag ■— den behandlades för
övrigt så sent som i november månad
— avstyrkte en dylik utredning.

Den som uppmärksamt studerar det
föreliggande utlåtandet finner också en

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för en effektiv rättsvård

redogörelse för de utredningar som dels
pågår och dels avslutat sitt arbete över
frågor som motionärerna på nytt vill
aktualisera. Reservanterna trycker särskilt
på differenserna mellan rikspolisstyrelsens
framställningar avseende behovet
av ökat antal befattningshavare
och riksdagens godtagande av statsverkspropositionernas
i hög grad nedprutade
förslag på området. Den debatten
fördes för några veckor sedan här
i kammaren vid behandlingen av andra
huvudtiteln. Av diskussionen då framgick
dock att det inte bara är antalet
polismän som är avgörande för att göra
polisväsendet effektivare; det är även i
hög grad en fråga om tekniska och
maskinella hjälpmedel, moderna tidsenliga
polishus och många andra ting
som medger rationella arbetsmetoder.
Dessa saker kan vara väl så betydelsefulla
som ett ytterligare 100-tal tjänster.

Det framhålles även i reservationen
att man vill ha en snabbare och effektivare
handläggning av ärenden och
mål inom polis-, åklagare- och domstolsorganisationen.
Vi tror nog inte
heller att man inom justitiedepartementet
är blind för möjligheten att åstadkomma
dylika förenklingar. Ett exempel
därpå var propositionen nr 100,
som första lagutskottet behandlade vid
fjolårets riksdag och som kamrarna biföll.
Propositionen berörde just vissa
förenklingar och effektiviseringar av
polisens, åklagarnas och domstolarnas
arbete med trafikmål. Det gällde således
en ren rationalisering av metoderna
att bekämpa trafikförseelser. Jag
har ett litet minne av att herr Ferdinand
Nilsson inte riktigt gillade propositionens
syften i alla stycken, utan
menade att det enda riktiga och effektiva
för brottsbekämpandet vore kraftiga
personalförstärkningar såväl i fråga
om polis och åklagare som domare.
Därför är det nu särskilt glädjande att
se att reservanterna utvecklat tankegångarna
i Ferdinand Nilssons motion
till att gälla även effektivitetsvinster
utan den mera direkta anknytning till

kraftiga personalökningar som motionen
pläderar för.

För några år sedan behandlade första
lagutskottet även en proposition som
syftade till att förstärka myndigheternas
och polisens möjligheter att komma
till rätta med deklarationsbrott. Det
gällde dels en förstärkning av antalet
taxeringsintendenter — och det var
det inga nämnvärda invändningar mot
— dels föreslogs det att polisen skulle
få ökade befogenheter att göra husrannsakan,
beslagta böcker och handlingar
med räkenskaper för att komma på deklarationsfiffel.
Det vållade emellertid
stort rabalder, både i tidningarna och
inom utskottet. De mest högröstade menade
att vi var i färd med att hamna i
en polisstat. Ett sådant uttalande är
märkligt. Deklarationsfusk är ju också
ett slags förmögenhetsbrott, fast det i
första hand drabbar det allmänna. Principiellt
är det ingen skillnad mellan
det och förmögenhetsbrott riktade mot
fysiska personer. Det är bara den olikheten
att det i det förra fallet i första
hand är samhället och i andra hand
medborgarna som får sitta emellan, medan
det i det senare fallet i första hand
är medborgarna och kanske i andra
hand samhället som drabbas. Det är
dock en viss utbredd tendens — jag vill
naturligtvis inte påstå att den finns här
i riksdagen och inte heller vid domstolarna
— att bedöma brott mot skattelagarna
mildare än andra former av
förmögenhetsbrott. Det kan nog ligga en
viss fara i detta, ty det bidrar säkert
till minskad respekt för lagar och förordningar
i allmänhet.

Föregående talare var inne på den
låga uppklaringsprocenten av brott.
Man ser den i relation till antalet begångna
brott. Det är dock värt att notera
att de grövre brotten klaras upp
av polisen i väsentligt högre utsträckning
än andra brott. Uppklarandet av
grova brott ligger mellan 60 och 90
procent, medan t. ex. bilstölderna i våra
största städer klaras upp endast till 10
—15 procent.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Brottsutvecklingen är förvisso ett
problem, men vi vet även att myndigheter
av olika kategorier följer utvecklingen
med uppmärksamhet. Utredningar
är som sagt färdiga och andra
pågår. Vi är även förvissade om att
man från departementets sida är beredd
att göra insatser för att bekämpa
de nuvarande tendenserna på detta område.

Jag måste nog beteckna det såsom
verklighetsfrämmande när såväl motionärer
som reservanter trycker på att
deras önskade stora parlamentariska utredning
inte får fördröja åtgärder som
ter sig angelägna och brådskande. Det
torde nog vara så, att en dylik stor
utredning, där allting på nytt skulle så
att säga läggas i stöpsleven, skulle komma
att fördröja åtskilliga åtgärder som
vore till gagn, både på kortare och
längre sikt, när det gäller att bekämpa
brottsligheten och stävja brottsutvecklingen.

Utskottet har inte haft någon anledning
att nu göra någon annan bedömning
av denna motion och de problem
den drar upp än vad utskottet gjorde
för bara några månader sedan.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först några ord i periferien.
Utskottets ärade vice ordförande
talade vid denna frågas behandling
om den snö som föll i fjol — han
talade om hur vi ställde oss beträffande
skattemålen. Jag vill minnas att jag
i det fallet var lika positiv som han,
så ur den synpunkten känner jag mig
inte på något sätt berörd.

Men i fråga om trafikförseelserna är
det en annan sak. Där hade jag en känsla
av — och den känslan har jag fortfarande
— att den där metoden att
folk skall betala och sedan vara kvitt
med samhället reducerar rättsuppfattningen
till den moral, som man känner
till av skildringarna från den tid då

Om åtgärder för en effektiv rättsvård
avlatshandeln infördes och då det sades
att »Gud vill ingen syndares död, men
väl att han lever och betalar». Det är
den mentaliteten som jag inte gillar
därför att jag har en känsla av att eu
person, som har begått grova trafikförseelser,
verkligen bör få känna att han
står inför en domstol och inte bara betalade
kollekt till en poliskonstapel. Jag
hoppas att utskottets ärade vice ordförande
och jag inte har alltför olika
åsikter på den punkten.

Sedan kommer jag till det väsentliga,
och det är där jag ser hur olika vi bedömer
frågorna. För utskottets vice
ordförande, för den majoritet som stöder
utskottets förslag, för Kungl. Majtt
m. fl. innebär det en tröstegrund, att
brottsligheten inte ökade så förfärligt
mycket häromåret. Däremot är ökningen
av brottmål från 200 000 till
400 000 sedan 1954 någonting som man
så att säga bär vant sig vid. Den har
man accepterat. Det är detta jag reagerar
emot och det är där jag säger att
det finns olika bedömningar.

Sedan är det väl faktiskt så att det
som vi även förra året var inne på —
det vet herr Ernulf med det stora intresse
som han då ägnade vår reservation
— nämligen effektiviteten och vad
därmed sammanhänger, inte direkt är
någon innovation. Många av de värdefulla
tankar som kom till uttryck i reservationen
förra året återfinns också
i årets reservation. Det är bara det, att
ordflödet inte är riktigt lika ymnigt
i år.

Herr Ernulf säger att han egentligen
i grund och botten är av samma mening
som reservanterna i fråga om vad som
är tokigt och galet och vad vi behöver
göra någonting åt. Men när det kommer
till kritan, hittar jag herr Ernulf
ihop med herr Erik Svedberg och de
andra på nejsägarsidan.

Jag hade faktiskt bättre förhoppningar,
ty jag har utrustat mig med
protokollet från förra året och därav
framgår att herr Ernulf säger, att det
är klart att polisens resurser måste ut -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för en effektiv rättsvård

ökas avsevärt. Med detta menar varken
herr Ernulf eller jag förvisso icke det
förslag Iiungl. Maj:t framlagt i år. Sedan
fortsätter herr Ernulf: »Enligt min
mening är det alltså ganska sannolikt
att vi så småningom kommer att behöva
en utredning av det slag som reservanterna
här talat om, en utredning under
parlamentarisk medverkan.»

Det var herr Ernulf i fjol, men det är
inte herr Ernulf i år!

Till slut vill jag säga att jag dock får
en smula tvivel beträffande denna utredning,
när talesmannen för det stora,
maktägande partiet säger, att han tror
det kommer att gå långsamt och verka
som en broms på allting. Inte visste jag
att maskineriet på högsta ort fungerade
så långsamt! Jag har haft en mera
optimistisk uppfattnnig i det fallet än
herr Svedberg.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Eftersom herr Nilsson
tyckte, att jag hade ändrat mening sedan
föregående år, vill jag lugna honom
med, att jag till alla delar vidhåller
vad jag sade i mitt anförande i
debatten förra året. Jag tror att vi så
småningom får tillsätta en parlamentarisk
utredning.

Orsaken till min tvekan att förorda
det nu är vad jag sade i mitt förra
anförande. Det finns så mycket att göra
som inte behöver någon utredning. Herr
Nilsson och jag är överens om att det
behövs väsentligt förstärkta och förbättrade
resurser till polisen. Vi är överens
om att det finns en mängd saker
vi kan göra — inom fångvården, inom
kriminalvården, jag förmodar även frivården
och eftervården, och för övrigt
inom nykterhetsvården och barnavården.
Utredningar ligger färdiga, det
behövs bara ett regeringsförslag eller

— men det är naturligtvis orealistiskt

— motioner, som vinner riksdagens bifall.

Om jag stannar kvar i riksdagen,
kommer jag säkerligen om några år,

när de åtgärder som nu är färdiga för
behandling är vidtagna, att vara bland
dem som anser, att vi inte kan avvisa
tanken på en parlamentarisk utredning
om hur man mera grundligt skall angripa
detta problem. En utredning i dagens
läge, och med den majoritet en
sådan utredning skulle få, skulle nog
inte ge det önskade resultatet. Finns
inte den politiska viljan från majoriteten
i riksdagen att satsa på radikala
åtgärder för att förebygga och motverka
brottslighet, då hjälper tyvärr
inga utredningar, de må vara hur goda
som helst.

Jag hoppas, herr Nilsson, att vi tillsammans
kan komma i den ställningen,
att vi både kan utreda och genomdriva
de åtgärder, som vi är överens
om.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det kan vara onödigt
att debattera dessa ting så mycket nu,
när en stor debatt ägde rum här för tre
månader sedan. Det måste med nödvändighet
bli samma saker som kommer
igen. Jag måste dock säga något
när herr Ferdinand Nilsson erinrade
om proposition 100, om ordningsbot
och allt detta, som var före här i kammaren.

Vinningen med det systemet är ju, att
bagatellartade förseelser kan klaras
upp på ett enklare och effektivare sätt
än tidigare, och därigenom kan polisens
krafter koncentreras på väsentligare
saker.

Enligt protokollet från den debatten
sade herr Ferdinand Nilsson, att det
enda effektiva sättet att komma till
rätta med brottsutvecklingen var att vi
fick fler polistjänster. Jag tycker ändå
att man på den punkten bör framhålla,
att det här även kan vara fråga om rationaliseringsvinster
på olika sätt genom
att polisen får ökad teknisk utrustning
och kan arbeta effektivare och
snabbare. Det kan även vara ett mindre
kostsamt sätt att försöka bidra till

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

en lösning av dessa samhällsproblem.
Allting som beslutas här i riksdagen
på olika områden kostar pengar. Det
blir fråga om en fördelning av tillgångarna
mellan olika gagneliga ändamål,
och bördorna skall bäras av medborgarna.

Det är därför angeläget att framhålla,
att det många gånger även på detta
område kan vara verksamt med en rationalisering.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Av naturliga skäl talar
utskottets vice ordförande gärna om
de mindre trafikförseelserna från förra
året. Ja, det är helt naturligt. Men de
stora problemen, herr Svedberg, är:
Skall vi fortsätta med en utveckling
som denna? Skall vi inte få en återgång
till rimliga förhållanden någon gång?
Skall vi inte ta itu med dessa saker
ordentligt? Är det omöjligt för somliga
att göra klart för sig, att 2 miljoner
övertidstimmar för polisen under år
1965—1966 är väl mycket tilltaget? Kan
vi inte säga oss, att polisen måste få
omfattande personalförstärkningar?

Hur stora de skall vara kan man resonera
om. Lika väl som vi behöver ett
effektivt försvar, men därför inte behöver
acceptera allt vad sakkunskapen
inom armén säger, lika väl är det inte
nödvändigt att acceptera just de lokala
myndigheternas krav på 2 800 nya polistjänster.
Detta är dock saker och
ting, som en utredning skulle kunna
klara upp. Den skulle kunna väga skälen
mot varandra. Inom utredningen
skulle man kunna resonera om vad som
sakligt sett krävs för en effektivisering.
Man skulle inte bara säga, att »det
inte blev fullt så galet året förut som
året dessförinnan — det är visserligen
uselt nu, men farten när det gäller att
gå vägen utför har i alla fall saktat av
en smula».

Det är allt detta, herr Svedberg, som
jag anser vara det centrala i denna
fråga, och det är där som det brister.

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 17

Om åtgärder för en effektiv rättsvård

Jag skall inte diskutera mycket med
herr Ernulf. Jag konstaterar, att han
förra gången avsvor sig den parlamentariska
utredningen, men nu har han
kommit tillbaka till den igen. Välkommen!
jag hoppas att det denna gång
varar litet längre än förra gången.

Jag har en bestämd känsla av att vi
alla tillsammans ändå måste försöka
åstadkomma någonting vettigt och bra.
Jag hyser inte den uppfattningen, att de
människor som står bakom majoritetspartiet
är till freds med förhållandena
och tycker att allting är bra,
utan jag tror att vi här har uttryck för
snarast någon sorts flathet i fråga om
departementets möjligheter att göra sig
gällande i resonemanget om fördelningen
av de ekonomiska resurser som vi
för närvarande har. Det är där som det
brister. Annars har jag inte upptäckt
att rättslösheten har någon större opinion
bakom sig ute i bygderna. Vi får
komma ihåg, att det stora parti som
bär upp så stor del av representationen
i riksdagen återfinnes bland just
dessa människor. De vill vara i fred
och de vill ha trygghet. De vill känna
sig fredade i sina hem och de vill känna
säkerhet för vad de äger och har.

Om man bortser från prestigesynpunkter,
borde man kunna resonera sig
ihop om ett vettigt förslag, vars genomförande
skulle kunna möjliggöra inte
bara att brottsligheten inte längre
fortsätter att öka, utan också att vi
skulle komma tillbaka till rimliga och
vettiga förhållanden. Det är dock alldeles
galet med den utveckling som nu
pågår, och det är orimligt att vi skall
finna oss i vad som sker.

Jag vet att det inte går att klara allting
med polisen. Om detta är vad herr
Svedberg vill säga, så instämmer jag
med honom. Till slut gäller det att skapa
ett rättsmedvetande bland människorna
som reagerar i skattemål och
trafikmål men också när det gäller
tjuvnad och våldsbrott. Vi måste komma
tillbaka till de gamla buden »du
skall» och »du skall icke»!

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för en effektiv rättsvård

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Ferdinand Nilsson här bagatelliserar
vad riksdagen beslöt beträffande handläggning
av trafikmål. Herr Nilsson
sade, att ordningsförseelser inte är så
mycket att bråka om. Men just därigenom
att polisen inte behöver lägga ner
så mycket arbete på enkla saker så kan
den ju koncentrera sina krafter på allvarligare
ting, och det är den verkliga
vinsten med beslutet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Tror utskottets ärade
vice ordförande verkligen, att den stora
förändring som skett sedan 1954 låter
sig klaras upp bara genom att polisen
får det litet lindrigare i fråga om trafikförseelser? -

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Rationalisering är väl
ändå någonting väsentligt som — jämte
annat som kan göras på det här området
— bidrar till ett bättre tingens
tillstånd! Att polisen får koncentrera
sina krafter på verkligt stora saker
och kan behandla enklare ting mera
summariskt, måste vara en åtgärd i
linje med de syften herr Ferdinand
Nilsson pläderar för.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i det
allra sista som herr Svedberg sade, och
eftersom jag har ofta mött så stort intresse
för svensk laglydighet och svensk
ordning just från det hållet tycker jag
att det är roligt att få betyga det. Emellertid
vill jag understryka, att någon
större effekt lär man väl inte uppnå
med de åtgärder herr Svedberg talat
om. Men vi har det kanske så illa ställt,
herr Svedberg, att vi får vara belåtna
med det lilla som kan göras?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om offentligt biträde i vissa intagnings och

utskrivningsärenden

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion om offentligt biträde i vissa intagnings-
och utskrivningsärenden enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft en inom riksdagen
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr II: 786, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Nihlfors.

I motionen hade föreslagits, att riksdagen
för sin del skulle besluta sådan
ändring av lagen den 16 juni 1966 om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, att offentligt biträde, arvoderat
med allmänna medel, skulle
kunna anvisas intagen i ärenden hos
sjukhusnämnd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motion, II: 786, måtte för sin
del antaga i utlåtandet infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 26 och
32 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, herr Fredriksson och
herr Svensson i Kungälv, fru Skantz
samt herr Göransson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion, II: 786,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I detta ärende har lotten
avgjort vad som skulle vara utskottets
utlåtande. Jag och sju andra
ledamöter i utskottet har reserverat oss.
Utskottet har tillstyrkt förevarande mo -

tion. Reservanterna vill att den icke
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid riksdagens behandling av den
proposition med förslag till ifrågavarande
lag, som behandlades föregående
år, förelåg en motion med samma syfte
som den nu aktuella. Andra lagutskottet
avvisade vid det tillfället motionen
med hänvisning till vad departementschefen
uttalat i propositionen,
nämligen att man i avvaktan på en
samlad bedömning av möjligheterna att
erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen
inte borde införa offentligt biträde
på mentalsjukvårdens område. Utskottet
framhöll att man måste försöka
undvika att införa ett alltför rättegångsliknande
förfarande som fjärmar mentalsjukvården
från annan sjukvård.

Lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall trädde i kraft den 1 januari
innevarande år. Det har inte sedan
riksdagen behandlade motsvarande yrkande
i samband med behandlingen av
propositionen, såvitt vi reservanter kan
förstå, inträffat någonting som kan föranleda
en ändrad inställning till yrkandet
i fråga.

Såväl besvärssakkunniga som utredningen
om fri rättegång har avlämnat
betänkanden, och i båda fallen har
betänkandena varit föremål för remissbehandling.
Följaktligen kan man vänta
att den samlade bedömningen av ärendet
kommer till stånd relativt snart.
Visserligen har ingendera av de utredningar
som här är aktuella haft någon
bestämd uppfattning om i vilken
utsträckning man skulle gå ett sådant
önskemål tillmötes, som det här är
fråga om. Detta gäller över hela fältet.

Reservanterna förmenar följaktligen,
att man borde avvakta den samlade bedömning
som väl måste komma till
stånd i sådana här angelägenheter,
d. v. s. när det gäller offentligt biträde
i förvaltningsprocess och möjlighet till
rättegångshjälp i vanliga rättegångar.

Vi anser inte att förhållandena efter
den nya lagens tillkomst är sådana, att
det är någon så angelägen sak att av -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om offentligt biträde i vissa intagningsgöra
frågorna på detta område för sig,
utan hänsyn till vad som kan bli följden
av den samlade bedömningen beträffande
andra liknande angelägenheter.

Självfallet är det så, att de som är
föremål för fråga om intagning eller
utskrivning i regel är i sådant tillstånd
att de inte själva kan föra sin talan.
De har ju också rätt att anlita biträde.

I många fall finns också förmyndare
eller god man förordnad för vederbörande.
Jag har själv en känsla av att det
kan förekomma viss dualism när det
gäller att förordna offentligt biträde
vid dessa speciella fall, då det är fråga
om intagning eller utskrivning av patient.
Under den tid vederbörande vårdas
på sjukhus måste hans angelägenheter
handhas av en förordnad god
man eller förmyndare, eftersom det offentliga
biträdet inte skall agera i annat
sammanhang än då fråga är om inskrivning
eller utskrivning och tvist
uppkommer.

Utredningen om den slutna psykiatriska
vården har visserligen förordat,
att man skall kunna använda sig av
offentligt biträde, men den har samtidigt
sagt att man när det gäller de
medicinska bedömandena måste vara
försiktig med att anlita offentligt biträde.
Jag förmodar att man därmed
avsåg att anlita särskild läkare, som
skulle föra vederbörandes talan i ett
sådant ärende. Den medicinska bedömningen
av sjuklighetstillståndet är avgörande
för om vederbörande skall utskrivas
eller om han skall ha fortsatt
vård. Därutöver är det de enskilda angelägenheterna
det är fråga om i mycket
stor utsträckning.

Herr talman! Jag och reservanterna
har den uppfattningen, att man utan
olägenhet kan avvakta både erfarenheterna
från lagens tillämpning, sådan
den nu är utformad, och den samlade
bedömning som kan bli resultatet av
besvärssakkunnigas betänkande och utredningen
om fri rättegångshjälp.

och utskrivningsärenden

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När riksdagen förra
året antog den nya mentalsjukvårdslagen
fördes en lång debatt just om denna
punkt. Som vi minns var meningarna
i ärendet delade mellan såväl sinnessjuklagstiftningskommittén,
vars betänkande
— SOU 1964: 40 — låg till grund
för förslaget om denna lag, och propositionen,
d. v. s. departementschefens
förslag, som mellan riksdagens båda
kamrar, av vilka den första följde departementschefens
förslag och den andra
följde kommitténs förslag.

Sinnessjuklagstiftningskommittén hade
hävdat, att om så befanns erforderligt
för tillvaratagande av eu på mentalsjukvårdsanstalt
intagens rätt borde
offentligt biträde, arvoderat med allmänna
medel, kunna anvisas honom.
När departementschefen nu inte tog upp
detta förslag i sin proposition kom en
reaktion här i riksdagen i form av ett
flertal motioner.

Motivet till kommitténs förslag var
främst att den sjuka människans rätt
bör tillvaratas. Kommittén har i sitt betänkande
mycket utförligt och detaljerat
redogjort för sitt synsätt på denna
punkt. Samma motivation finner vi
också i det nu föreliggande utskottsutlåtandet.
Detta framgår av skrivningen
i slutet på s. 9, där det heter:

»I intagnings- och utskrivningsärenden
är icke sällan avgörande för beslutet
hur vissa faktiska förhållanden
närmare gestaltat sig. Så är exempelvis
fallet då omständigheterna i samband
med visst handlande är avgörande för
om patienten uppfyller det s. k. farlighetsrekvisitet.
I sådana situationer är
det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig
vikt att patienten, som till följd
av frihetsberövandet icke själv kan
verkställa utredning utanför sjukhuset,
har möjlighet att få hjälp av biträde.
För att denna rätt inte skall bli illusorisk
i fall då patient saknar förmåga att
av egna medel bekosta biträde eller då
patient inte själv kan ombesörja att
han erhåller dylik hjälp, är det ange -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden

läget att patienten genom det allmännas
försorg kan få det biträde han behöver.
Möjlighet att förordna offentligt
biträde bör därför enligt utskottets mening
införas. Kostnaden för sådant biträde
bör bäras av det allmänna.»

Detta är såvitt jag kan finna en mycket
stark motivering.

Reservanternas motivering för sitt avstyrkande
av motionerna, vilken vi nyss
hört herr förste vice talmannen argumentera
för, är densamma som den departementschefen
föregående år anförde,
och som förorsakade att denne då
inte upptog momentet i sin proposition,
nämligen dels att frågan om offentligt
biträde i mentalvårdsärenden sammanhänger
med spörsmålet om möjligheten
att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen
i allmänhet och att därför
en samlad bedömning i frågan borde
avvaktas, dels att man borde undvika
ett alltför rättegångsliknande förfarande,
som skulle fjärma mentalsjukvården
från annan sjukvård. Samma tankegångar
återfinns även i reservationen.

Den senare invändningen möt förslaget
att den sjuke under vissa förhållanden
skulle kunna erhålla kostnadsfritt
offentligt biträde kan knappast vara
tungt vägande. Det väsentliga är ju, att
mentalsjukvården måste skilja sig från
annan sjukvård genom att man i den
förra måste ha särskilda möjligheter till
tvångsintagning. Att skapa bättre rättssäkerhetsgarantier
för den sjuke i sådana
fall kan väl knappast sägas innebära,
att man ytterligare betonar mentalsjukvårdens
särställning. Detta argument
faller på sin egen orimlighet.

Invändningen att man bör avvakta
den allmänna översynen av möjligheterna
till fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen
är knappast mer hållbar.
De kriminella har ju redan rätt till
offentligt biträde — varför skulle då ej
de mentalsjuka i motsvarande och för
dem mycket besvärliga situationer med
frihetsberövanden få ha en motsvarande
rätt? Genom tvångsintagningen har
ju de senare försatts i precis samma

situation som de kriminella, de har
mycket reducerade möjligheter att själva
ta till vara sina intressen. Även härvidlag
är det motiverat att slå vakt om
de mänskliga rättigheterna, något som
vårt land som kulturnation har en särskild
förpliktelse att göra.

Att få hjälp är även många gånger
den bästa terapi som dessa sjuka kan
få, särskilt gäller detta de s. k. kverulanterna.
Ett av dem själva påyrkat offentligt
biträde måste för dem bli en
god hjälpande hand och en psykologisk
avledare för deras aggression.

Det är inte många människor det här
gäller, men att problemet löses är desto
viktigare för dem som det kan komma
att gälla. Den formulering som föreslagits
för lagändringen är även så försiktig
— det är ju inte den sjuke själv
utan ordföranden i nämnden som skall
avgöra ärendet — att missbruk effektivt
bör kunna undvikas.

Yi har ju upplevt missbruk av den
fria rättegångshjälpen i många avseenden.
Men i detta fall bör den inte kunna
missbrukas med den formulering,
som förslaget till lag nu fått. Jag tycker
nog att första kammaren denna gång
skulle kunna följa den mening som
andra kammarens majoritet hade förra
året.

Herr talman! Med denna motivering
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vet inte om det är
något särskilt starkt argument att åberopa
andra kammarens beslut föregående
år. Där fattades beslutet med 114
röster mot 94. I denna kammare blev
det 88 röster mot 44. Om det skulle vara
på det sättet, att majoriteten alltid hade
rätt, skulle det följaktligen, om man
räknade samman rösterna, vara första
kammarens mening som borde vara avgörande.

Nu tillhör jag inte dem som i alla
situationer är säker på att majoriteten

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om offentligt biträde i vissa intagningshar
rätt! Därför tycker jag att vi skulle
kunna lämna det beslut sam fattades
i fjol och hålla oss till sakläget.

Om det i fjol var motiverat att pröva
frågan om offentligt biträde i samband
med antagande av lagen, var det en sak
för sig och liksom mera naturligt, därför
att utredningen hade föreslagit en
sådan anordning och departementschefen
åberopade särskilda skäl för att han
inte tyckte att man skulle besluta i saken
just vid det tillfället. Men efter det
att beslutet är fattat och lagen har trätt
i kraft så sent som fr. o. m. den 1 januari
innevarande år, och det dessutom
har blivit helt andra huvudmän
för handhavandet av vården i fråga,
tycker jag att man skulle kunna lugna
sig litet, innan man kommer åter med
motionsyrkandet.

Jag är inte säker på att man bör sätta
likhetstecken med det fallet, att en person
är åtalad för brott och i samband
därmed frågan om sinnesundersökning
aktualiseras, därför att varje åtalad ju
har rätt att få biträde. Eftersom domstolen
skall fälla utslaget även i fråga
om sinnesundersökning, är det väl naturligt
att det offentliga biträdet också
träder till i dylika avgöranden.

Här är det ofta på det sättet, att vederbörande
patient har sökt eller kommit
att söka intagning vid sjukhuset på
eget initiativ, för den vård vid sjukhuset,
som regleras enligt sjukvårdslagen.
Men tillståndet kan försämras, och det
kan bli fråga om att patienten själv begär
utskrivning. Då uppkommer frågan
om han skall hållas kvar. Han har sökt
vården på eget initiativ då han hade
möjlighet att själv bedöma vårdbehovet;
denna möjlighet har försämrats,
och då tycker han att han vill skrivas
ut.

Jag anser inte att man bör göra jämförelser
mellan de fall som är föremål
för domstols behandling, och de fall
som på detta sätt prövas direkt av sjukhusmyndigheterna
och där vederbörande
via inskrivningsnämnd eller utskrivningsnämnd
har möjlighet att

och utskrivningsärenden
slutligen få ärendet prövat i psykiatriska
nämnden. I inskrivningsnämnden
är det en domare som är ordförande,
där finns också en läkare och en i allmänna
värv kunnig person. I psykiatriska
nämnden är likaledes en domare
ordförande, och där finns vidare två
av varandra oberoende läkare och två
med allmänna värv väl förtrogna personer.

Jag tycker att det föreligger en viss
garanti för att ärendena blir objektivt
behandlade. Nykterhetsnämnderna har
ju ofta att handlägga frågor om administrativt
frihetsberövande, och det förekommer
sådana avgöranden också
inom barnavårdsnämnden och möjligen
på andra håll inom administrationen.
Skulle det bli allmänt erkänt, att det
i sådana fall för rättsvårdens skull är
lämpligt med offentligt biträde, tycker
jag inte att man skall undanta den psykiatriska
vården. Men det är inte detsamma
som att jag anser, att man skall
förorda en sådan anordning just på
detta område. Det är inte mera bråttom
än att vi kan avvakta den samlande bedömning
som så småningom kommer
till stånd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag håller med förste
vice talmannen om att majoriteten inte
alltid har rätt. Inte minst gäller detta
i de politiska sammanhangen. I det fallet
är det inte några delade meningar
oss emellan.

Men då det gäller hans jämförelse
mellan de olika formerna av frihetsberövande
och de olika kategorier, som
därvid skulle behöva ha offentligt biträde,
är jag inte riktigt med på samma
noter. Jag tycker att jämförelsen är
ganska talande mellan de olika grupperna,
och framför allt skall vi komma
ihåg att det är just den brottslige och
den sjuke själva, de kategorier det här
gäller, som bör få uppfattningen att de
har garantier för en objektiv behandling.
Om de inte får den uppfattningen

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden

att de har en garanti för en objektiv
behandling — även om de sjuka på
grund av sin sjukdom kanske inte bedömer
saken på samma sätt som en
normal människa — hemfaller de lätt
till kverulans. Det är sådana sjukdomsuttryck,
som vi om möjligt skall söka
eliminera. Då skall vi inte genom våra
egna åtgärder låta den sjuke få intryck
av att han inte bedömes på ett objektivt
sätt.

Vi skadar ingen genom ett bifall till
kravet att dessa sjuka skall få en offentlig
försvarare på samma sätt som de
kriminella. Däremot skulle vi hjälpa
många i deras sjukdom. Jag tycker inte
det är riktigt konsekvent att en brottsling,
som berövas sin frihet, har rätt
till offentligt biträde men att inte en
sjuk skall ha samma rätt i samma situation.

Att det skulle uppkomma konfliktsituationer
mellan förmyndarna och de
offentliga biträdena, som förste vice
talmannen sade, tror jag knappast. Det
är väl tvärtom så att de i sådana fall
hjälper varandra.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Edström, trots att han här talar som
läkare, inte skulle se skillnaden mellan
den brottslige, som möjligen skall undergå
sinnesundersökning, och den
sjuke. Den brottslige skall ju antingen
dömas för brottet eller bli fri från
straff och undergå sjukvårdsbehandling.
Det är skillnad på detta och de
fall som gäller personer vilka uteslutande
kommer under bedömning därför
att de är sjuka.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag håller helt med herr
förste vice talmannen i det avseendet.
Men vi skall tänka på hur den sjuke
ser det. Det är det som är det viktiga.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har lyssnat med
mycket stort intresse till den diskussion
som ägt rum mellan utskottets ärade
ordförande, som denna gång företräder
reservanterna, och herr Edström.

Herr Strand sade en sak som var
mycket intressant och som jag tror
man bör ägna litet mera uppmärksamhet.
Den nya lagstiftning som vi har
här, vilken antogs i fjol och som gäller
från den 1 januari 1967 innebär i princip,
att den som är i behov av vård på
ett mentalsjukhus har att söka sig dit
för vård. Går han in frivilligt äger han
också att gå ut från sjukhuset när han
anser att han inte behöver vara kvar
där längre. Det finns dock vissa kriterier
som kan komma in i bilden och
som gör att det kan tillämpas en viss
kvarhållningsrätt.

Där finns ett område som enligt min
uppfattning är för litet beaktat i denna
diskussion, nämligen rättsskyddet för
den som söker vård på mentalsjukhus.
Medicinska framsteg har gjort att man
har fått en moderniserad lagstiftning,
där man kunnat stanna för ett beslut
som i princip innebär att den som går
fritt in också går fritt ut. Vi har fått
en mer humanitär syn på denna vård
än tidigare.

För den som frivilligt söker in på
ett mentalsjukhus och vet att det finns
en viss kvarhållningsrätt, måste det ur
både psykologisk synpunkt och rättsskyddssynpunkt
vara tillfredsställande
att veta att hennes rätt inte trädes för
när, även om det blir fråga om att tilllämpa
viss kvarhållningsrätt. Inte minst
ur humanitär synpunkt och ur sjukvårdssynpunkt
är detta en så väsentlig
faktor, att det föreligger all anledning
att ta hänsyn därtill.

Visst kan man som herr Strand här
säga: »Låt oss avvakta erfarenheterna!»
Man kan också säga, som sagts inom
utskottet, att det här rör sig om ett ytterst
litet antal fall. Jag vill betona att
det, även om det rör sig om ytterst få
fall, ändå är lika angeläget att den

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om förhandlingsrätt för pensionärer

sjuka människans rättssituation beaktas
och att hennes rätt över huvud taget
icke kränkes på något sätt.

Det är från dessa utgångspunkter som
jag betraktar frågan om offentligt biträde
åt den som är intagen på sjukhus.
Det är eu mycket stor och väsentlig
fråga att det tas hänsyn till rättsskyddet
och rättsvården. Det är också viktigt
att samtidigt därmed ger man denna
form av sjukvård den ställning som
den är på väg att få och som vi hoppas
att den får och som innebär att mentalsjukvården
blir jämställd med annan
sjukvård.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 28 maj 1920 (nr 245) om medling
i arbetstvister, m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om förhandlingsrätt för pensionärer

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om förhandlingsrätt för pensionärer.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 68, av herr Palm m. fl., samt nr
II: 93, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till riksdagen
rörande förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation
beträffande medlemmar
som gått i pension.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:68 och 11:93, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning rörande förhandlingsrätt för
arbetstagarorganisation beträffande
medlemmar som gått i pension.

Herr PALM (s):

Herr talman! Vi som motionerat i
denna fråga noterar med stor tillfredsställelse
att det i år varit möjligt att

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för att
åstadkomma ett enhälligt utskottsutlåtande,
som innebär att riksdagen begär
en utredning angående förhandlingsrätt
för löntagarorganisationerna att få
förhandla för sina medlemmar som redan
gått i pension. Med detta beslut
tillmötesgår riksdagen ett önskemål,
som aktualiserats för länge sedan och
som fått ett klart stöd i de remissvar
som bl. a. Landsorganisationen och
TCO avlämnat.

Vår tillfredsställelse är desto större
som riksdagen — enligt vad som anges
i utskottsutlåtandet — redan för 22 år
sedan, eller 1945, underströk betydelsen
av att denna fråga borde utredas.
Detta ställningstagande grundade sig
på en motion som avlämnats här i riksdagen
och som var inspirerad av tjänstemannarörelsen.
Riksdagens begäran
sändes vidare av Kungl. Maj:t till 1948
års förhandlingsrättskommitté, men
frågan togs inte upp i den slutliga behandlingen
av utredningen.

Erfarenheten har visat att tillkomsten
av den stora ATP-reformen, som
genomfördes efter stor strid här i riksdagen,
trots allt inte täcker in pensionsfrågans
lösning, framför allt av
vissa kategorier äldre tjänstemän, som
i nuvarande läge i alla avseenden inte
kan anses fått sin pensionsfråga löst
på ett helt tillfredsställande sätt. Under
alla förhållanden föreligger behov
av att få föra regelrätta förhandlingar
med arbetsgivarparten i dessa frågor.

Herr talman! Med dessa ord har jag
endast velat understryka betydelsen av
dagens beslut, som ger rättvisa åt vissa
smärre grupper, och vi torde nu kunna
hoppas att detta beslut innebär början
till slutet på en — ur min synpunkt
— onödigt segsliten fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

minska arbetsbalansen inom lantmäteriet

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väck-ta motioner
om ökade möjligheter att erhålla
studielån;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om studiesociala förmåner vid
svensk skola i u-land; och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader vid
sjukdom.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckt motion
om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse
av jord till skogsbruk;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt identifieringsljus
på utryckningsfordon i de nordiska
länderna;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om undersökning vid bilprovning
av koloxidhalt; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående backspegel på motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen
inom lantmäteriet

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för att minska
arbetsbalansen inom lantmäteriet.

I två inom riksdagen väckta, till
jordbruksutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nämligen 1:363, av
herr Eskilsson in. fl., och II: 579, av
herr Nilsson i Bästekille och herr Krönmark,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas för att

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen inom lantmatenet

minska eftersläpningen av förrättningar
och uppdrag inom lantmäteriet
samt att härvid måtte beaktas möjligheter
att viss lantmäteriförrättning
kunde anförtros privat lantmäteripersonal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 363 och II: 579
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Carl Eskilsson,
Lundberg och Eliasson i Moholm.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! De högermotioner som
behandlas i jordbruksutskottets utlåtande
nr 4 rör frågan om åtgärder för
att minska arbetsbalansen inom lantmäteriet.
Motionärerna hemställer att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att åtgärder vidtas för
att minska eftersläpningen av förrättningar
och uppdrag inom lantmäteriet.

Det är ju känt både för allmänheten
och inte minst för kommunalmännen
ute i landet att det fortfarande råder
en stor eftersläpning inom lantmäteriet,
trots de försök som under senare år
gjorts att råda bot på missförhållandena.
Sådan eftersläpning förekommer
på många områden och medför olägenheter
av olika slag för allmänheten.
Oftast kanske svårigheterna gör sig gällande
i samband med avstyckningar
för bostadsbyggande, där väntetiderna
många gånger medför dröjsmål med
slutlig reglering av fastighetsbelåningen.
Detsamma gäller förrättningar angående
bl. a. enskilda vägar, där väntetiden
ofta sträcker sig över många år.

Motionerna har varit ute på remiss
bl. a. hos lantmäteristyrelsen som avgivit
ett mycket långt remissyttrande,
vilket även finns utförligt refererat i
jordbruksutskottets utlåtande.

Till en början vill lantmäteristyrelsen
reducera den påstådda arbetsbalansens
storlek och förmenar att den inte är så

omfattande som motionärerna har antytt.
Styrelsen konstaterar dock att
lantmäteriet arbetar med besvärande
väntetider och anger att detta främst
beror på bristande personella resurser.
Men man hävdar från lantmäteristyrelsens
sida också att svårigheterna till
stor del beror på olämplig uppsplittring
av resurserna och anser att det
skulle vara till fördel för resultatet om
hela fastighetsbildningsväsendet eller i
varje fall större delen därav organisatoriskt
samordnades.

Där har vi motionärer en annan mening.
Yi tror att det skulle vara till fördel
för verksamheten, om man lät privat
lantmäteripersonal överta en del av
arbetsuppgifterna. Denna personal, som
bl. a. är knuten till konsultföretag av
olika slag, arbetar i regel under friare
former och kan många gånger även lösa
lantmäteriuppgifter i samband med
fullgörandet av andra uppdrag ute på
fältet.

Jordbruksutskottet har vitsordat angelägenheten
av att åtgärder vidtas för
att minska den alltjämt besvärande arbetsbalansen
inom lantmäteriet. Utskottet
vill emellertid i avvaktan på utredningar
som pågår inte vidta några särskilda
åtgärder i motionernas syfte
utan föreslår att de skall lämnas utan
någon riksdagens åtgärd.

Vi har ifrån motionärernas sida inte
velat reservera oss mot utskottets förslag.
Vi är medvetna om att det pågår
utredningar på detta område, och vi
har förhoppningar om att dessa utredningar
skall kunna leda till en förbättring
inom lantmäteriet. Men vi har i ett
särskilt yttrande angivit att enligt vår
mening borde man utan att avvakta
ytterligare utredningar allvarligt överväga
möjligheten att överlåta en del
arbetsuppgifter på privat lantmäteripersonal
och därigenom utnyttja den
arbetskapacitet, som förefinns utanför
det statliga lantmäteriet.

Vi har som sagt, herr talman, inte
kommit med något särskilt yrkande.
Jag har med mitt anförande endast ve -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om åtgärder för att

lat understryka den mening som vi givit
till känna i det särskilda yttrande
som är fogat till utskottets utlåtande av
herrar Lundberg, Eliasson i Moholm
och mig själv.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Eftersom jag sitter här
i kammaren och i mitt borgerliga yrke
sysslar med lantmäteri, kan jag inte
underlåta att komma med några uppgifter
med anledning av den motion
som här behandlas.

I motionen sägs bl. a. att en av orsakerna
till att lantmäteriet inte hinner
med sina arbetsuppgifter är, att det
inte debiteras marknadsmässiga priser.
Jag delar den uppfattningen fast
med motsatta synpunkter, och jag vill
därför påpeka vad som hänt på taxeområdet
inom lantmäteriet.

Fram till 1947 års slut arbetades det
med sportelinkomster. Den taxa som
gällde till den 1 januari 1948 hade för
dagarvode fastställt ett belopp av 12
kronor, som skulle utgöra ersättningför
åtta timmar, d. v. s. 1: 50 i timmen.
Den taxa som omtalas i lantmäteristyrelsens
skrivelse fastställdes att
gälla från den 1 oktober 1966, alltså
i höstas. Enligt denna taxa är kostnaden
för lantmätare 77 kronor per timme.
Det innebär således en höjning
med 75 kronor 50 öre per timme, d. v. s
5 033 procent. Ett annat exempel: en
avstyckning på högst 15 000 kvadratmeter
kostade fram till år 1948 endast 35
lcronor ute på landsbygden. Enligt den
taxa som fastställdes att gälla från
den 1 oktober 1966 kostar en avstyckning
på högst 2 500 kvadratmeter mellan
600 kronor, om tomten är obebyggd,
och 800 kronor, om den är bebyggd. Det
innebär en höjning med mellan 1 614
och 2 186 procent på 20 år. Även om
inflationen har gått väldigt hårt fram
med penningvärdet, kan man nog anse
att den höjningen torde räcka till
både för att täcka inflationen och för
att bromsa onödiga förrättningar. Följden
av att lantmäteriåtgärder blir för

minska arbetsbalansen inom lantmäteriet
dyra är att folk underlåter att verkställa
den fastighetsdelning som borde
ske fortlöpande inom samhället. Vi
kan riskera att få Dalaförhållanden i
hela riket, om vi skulle debitera för
höga avgifter.

I motsats till motionärerna anser jag
att lantmäteriet bör hållas strängt statligt.
Det skall dock inte vara ett affärsdrivande
verk utan ett serviceverk. Redan
Gustav II Adolf, som grundade lantmäteriet
vilket oavbrutet har verkat
sedan år 1628, begrep det. Senare har
tyvärr lantmäteriåtgärderna splittrats
på olika händer. Jag tycker i motsats till
motionärerna att det är nog med splittring
på detta område redan nu då statliga
lantmätare, statliga karterare, personal
från kartverket och statens repnoduktionsaktiebolag
samt konsultfirmor
springer och snubblar på varandra
med sina grundkartemätningar. Det
finns inte något system i den grundkarteverksamhet
som har växt upp under
de senaste 20 åren. Skulle man nu
införa samma system på fastighetsbildningsområdet,
finge vi det verkliga
sammelsuriet. I stället, skulle jag vilja
säga, borde givetvis statsverket ha fått
kontrollen över allt detta och sett till
att allmänheten fick en ferm och korrekt
service. Jag har således helt motsatt
åsikt mot motionärerna.

Nu har man väl inget annat att göra
än att vänta på den utlovade nya lagstiftningen
om fastighetsbildning. Justitieministern
svarade mig på en enkel
fråga för några veckor sedan, att lagförslaget
skulle remitteras till lagrådet
redan år 1968. Man kan då räkna med
att förslaget kommer på riksdagens
bord under år 1969 och att lagen träder
i kraft under år 1970. Det är några
år till dess, men lagen är i alla fall på
väg. Det är alltså inte fråga om en utredning
utan fråga om ett direkt lagstiftningsarbete
som håller på att ske.
Vidare har antalet studerande till lantmätare
ökat. Den första stora kullen
civilingenjörer på lantmäteriområdet
blir färdig under år 1968.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen inom lantmäteriet

Vad vi skulle behöva i lantmäteriet
är ett par år av arbetsro. Jag tror att
man redan nu kan skönja en viss
minskning av arbetsbalansen i samtliga
län utom ett län i Västsverige.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att det är inget lätt hantverk att
kryssa mellan olika bestämmelser, att
ta kontakt med alla de skilda myndigheter
som tillskapats under senare
årtionden, att ena stridiga viljor och
att ibland tolka otydliga och oklara
äldre rättshandlingar och kartor. Det
är inte de rutinmässiga avstyckningarna
herr Eskilsson nämnde som är problemet.
De är bagateller att verkställa,
och dem, skulle jag vilja säga, utför vi
inom lantmäteriet närmast som en bisyssla
och en avkoppling från de stora
och svåra frågorna.

Som jag förut har sagt, bör lantmäteriet
därför inte bli ett affärsdrivande
verk. Det skulle gå ut över fastighetsbildningen
på lång sikt. Lantmäteriet
måste förbli en serviceinstitution till
allmänhetens hjälp för att hålla ordning
och reda på de fastigheter som
överlever människorna och som kommer
att bestå och som lantmäteriet
kommer att få arbeta med i alla tider
framöver.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det kan ju vara eu lek
med siffror att räkna ut den procentuella
förhöjningen av taxor, som blir
mycket stor om man börjar tillräckligt
lågt. Det ger emellertid inget riktigt
uttryck för taxornas skälighet, utan då
måste man ta hänsyn till de förhållanden
som råder vid olika tillfällen.
Om taxan en gång i tiden har varit alldeles
onormalt låg och man sedan höjer
den några tiotal kronor, kan det ju bli
en mycket stor procentuell förhöjning
utan att man därför kan säga att taxan
har blivit för hög vid en senare tid -

punkt. I det särskilda yttrandet har vi
emellertid — efter de upplysningar som
lämnats om taxan — icke särskilt berört
taxefrågan, utan vi har nöjt oss
med frågan om organisationen i övrigt.

Herr Skårman var angelägen om att
lantmäteriet även i fortsättningen skall
vara ett serviceorgan och inte ett affärsdrivande
verk, och det kan vara riktigt.
Men då skall också detta serviceorgan
kunna tillgodose allmänhetens behov
och arbeta under rationella och effektiva
former. Lantmäteristyrelsen vitsordar
emellertid i sitt remissyttrande
att det finns en hel del detaljer i samband
med verksamheten som ingalunda
är rationella, som ingalunda tjänar
någon verklig funktion och som i
stället verkar förhindrande och fördröjande
på arbetet. Det är i det avseendet
som jag tror att det skulle
kunna vara värdefullt med en konkurrens
med andra företag som arbetar
under friare former och som inte är
så bundna av en del byråkratiska föreskrifter.

Herr Skårman antydde till sist att
arbetsbalansen håller på att minska i
landet som helhet, och det är kanske
riktigt att så är förhållandet. Jag vet
att balansen är väldigt ojämn i landets
olika delar. Emellertid var det naturligtvis
med ett visst intresse jag läste
vad överlantmätaren i Östergötlands län
för en kort tid sedan redovisade angående
verksamheten under 1966. Han
konstaterade att det alltjämt finns förrättningar
som är mer än fem år gamla
och som man inte har kunnat komma
till en lösning på. Jag har egen erfarenhet
av den saken; jag går nämligen och
väntar på en liten enkel vägförrättning
sedan ett par år utan att den har blivit
utförd. Det är sådana faktorer som gör
att jag tycker man borde kunna lätta
litet på skrankorna i arbetet och medge
en viss tävlan även med privat lantmäteriverksamhet.
Jag tror att det skulle
vara till gagn i varje fall för allmänheten.

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen inom lantmäteriet

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Eskilsson om att förhållandena
har varit otillfredsställande. Men inte
har de blivit bättre av den splittring
i fråga om uppgifterna som har skett
genom den i så hög grad ökade konsultverksamheten.
Det har funnits ett
begränsat antal lantmätare, ett begränsat
antal mätningsingenjörer och ett begränsat
antal kartriterskor. Vad som
har skett är att den allmänhet och de
kommuner som inte har fått sina angelägna
uppgifter utförda har betalat vad
som helst för att få dem utförda med
påföljd att dessa konsultfirmor av olika
slag — det har ju också startats föreningar
som bedriver sådan konsultverksamhet
— har kunnat betala avsevärt
högre löner än statsverket gjort.
Därmed bär de också övertagit en stor
del av personalen från statsverket. Det
har inte funnits mer än en pott att ta
ur. Ett begränsat antal tjänstemän har
utfört arbete inte på ett område, inte
inom en myndighet eller inom ett verk,
utan de har splittrats på flera sådana.

Jag skall inte gräva bakåt i tiden.
Jag har sannerligen inte hört till dem
som försvarat lantmäteriets eller statsverkets
åtgärder när det gäller lantmäteriets
rationalisering. Det förhåller sig
tvärtom — jag har svart på vitt på den
saken eftersom jag har lidit av litet
skrivklåda och därför har vittnesmål
kvar om vad jag har sagt i fråga om
utvecklingen på detta område — och
jag kan med glädje hålla med om det
allra mesta av vad lantmäteristyrelsen
nu skriver i sitt yttrande. Om man 15
år tidigare hade resonerat som man
nu gör hade vi kanske sluppit de besvärande
förhållanden som har rått under
senaste tiden. Det är sannerligen
inte heller så roligt för de tjänstemän
som arbetar under sådana förhållanden.
Vi har under de senaste åren på direkta
direktiv huvudsakligen fått ägna
oss åt att genomföra bostadsförsörjningsplanerna
och att se till att hinder
inte har lagts i vägen för bostadsbyg -

gandet. Sådana åtgärder som herr Eskilsson
talade om, t. ex. vägförbättringar,
ägoutbyten, laga skiften och en hel
del andra liknande åtgärder, har fått
vänta mycket länge på att bli utförda.
Det är inte tillfredsställande.

Om den begränsade kår av tjänstemän
som kan detta arbete ytterligare
splittras blir förhållandena ju ännu
sämre. Jag tror att de väsentligt höjda
taxorna kommer att medföra att inga
okynnesförrättningar sker. Det har ju
ofta förekommit att när grannar har blivit
osams om någon oklar gräns så har
den ene straffat den andre genom att
begära gränsbestämning. En sådan förrättning
är numera mycket dyr och
kommer väl inte att ske i någon större
utsträckning. Däremot finns det många
mycket nödvändiga förrättningar som
inte blir verkställda. Jag kan som exempel
nämna det fallet att någon har råkat
bygga ett uthus in över gränsen till
grannens tomt. Tidigare gjorde de upp
en sådan sak i gott samförstånd genom
att den som byggt uthuset köpte till en
remsa mark till sin egen tomt. Nu anser
de det inte värt att betala 600—800
kronor för en sådan liten avstyckning,
utan de skriver under ett papper sinsemellan,
ibland ett köpeavtal, ibland
ett nyttjanderättskontrakt. De flyttar
gränsen och låter allt vara som det är,
precis som man i alla tider gjort i Dalarna.
Det blir inte lätt att klara upp
äganderättsförhållandena när en gång
de gamla kontrakten, som varken är
lagfarna eller officiella på något sätt,
har försvunnit och det endast på marken
finns gränser som inte stämmer
med den officiella fastighetsindelningen.
Men just för att dessa frågor många
gånger är grannlaga — det kan gälla
tvister mellan grannar — är det angeläget
att staten behåller översynen och
kontrollen på detta område så som har
varit fallet från början av 1600-talet
fram till våra dagar.

Det är inte fråga om en strid om
vem som skall utföra ett uppdrag. Jag
kan försäkra herr Eskilsson att vi sam -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

Om åtgärder för att minska arbetsbalansen inom lantmäteriet

arbetar mycket bra både me i konsultfirmor
och med enskilda. Yi är bara
tacksamma för den hjälp vi kan få. Men
när problemet ligger på riksdagens
bord gäller det att få frågan rationellt
löst så att man inte splittrar resurserna
och resultatet blir ännu sämre. Det är
den synpunkt jag anlägger i denna
fråga.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är svårt att diskutera
denna fråga med en fackman som
herr Skårman, som har gjort betydande
insatser för att rationalisera verksamheten
och som har ägnat hela sitt liv åt
detta område. Jag har dock en aning
svårt att följa herr Skärmans tankegång
när han menar att eftersom vi har
ett begränsat antal tjänstemän som arbetar
inom lantmäteriet, vore det effektivaste
sättet att utnyttja dessa befattningshavare
att samla dem alla under
en hatt.

Jag har den uppfattningen att det
ibland kan vara värdefullt med konkurrens
även när det gäller arbete inom
den offentliga sektorn, men naturligtvis
skall staten ha hand om kontrollen
över arbetet. Vi kommer inte
ifrån att en statlig institution ibland
arbetar under mera tungrodda och byråkratiska
former än vad enskild företagsamhet
gör. Arbetseffekten och utbytet
av tjänsterna kan sålunda bli
större inom den fria företagsamheten
än inom den statliga.

Det är inte bara fråga om att splittra
resurserna utan också att utnyttja dem
på ett så effektivt sätt som möjligt. De
klagomål som ständigt och jämt framförs
av enskilda personer, av kommuner
och andra om hur länge de får vänta
på att få arbeten av detta slag utförda
vittnar om att det finns fog för önskemålet
om en friare företagsamhet
vid sidan av den statliga för att lösa
en del uppgifter. Detta måste dock hela
tiden ske under det statliga lantmäteriets
kontroll och överinseende.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan väl inte övertyga
herr Eskilsson, men låt mig ändå
ta ett praktiskt exempel från verkligheten.
Vid ett ägoutbyte i en socken i
Västergötland skulle vi, såsom man alltid
brukar göra, ansluta till det nät av
mätpunkter som fanns tidigare för att
få ett kontinuerligt sammanhang med
den tidigare verksamheten på denna
plats. Min mätningsingenjör kunde inte
klara upp detta utan tillkallade mitt
biträde.

När vi var ute och letade efter fixpunkter
fann vi två olika markerade
system. Ett var färdigmarkerat för flygfotografering,
medan ett annat tydligen
hade använts för fotografering något
år dessförinnan. Samhället i fråga hade
vidare ett gammalt system, vars
markeringar vi först inte lyckades finna.
Efter att ha hittat några s. k. punktbeskrivningar
kunde vi dock leta fram
även detta, och det befanns vara intakt.

På grund av att lantmäteriet inte haft
hand om denna verksamhet fanns det
alltså dels ett gammalt mätningssystem,
dels ett system som var utlagt av en
konsultfirma, dels och slutligen ett
system som var utlagt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för projektering
av en ny väg. Mellan dessa tre system
fanns inte något samband, utan de hade
utarbetats var för sig. På samma
sätt sker ibland med utredningar på
detta område: den ena vet inte vad den
andra gör.

Om detta arbete hade gjorts på ett
och samma håll och materialet hade
samlats, såsom man gör inom lantmäteriet,
hade samma sak inte behövt upprepas
flera gånger. Jag menar att man
inte får splittra upp verksamheten på
detta sätt i vattentäta skott som arbetar
var för sig.

Hur skall man då kunna tvinga fram
ett samarbete — genom något slags anmälningsplikt
eller dylikt? Jag tror att
detta är omöjligt att genomföra. Det är
en uppgift som staten borde ha hand -

Onsdagen den 5 april 1967

Nr 17

Om åtgärder för att

haft men som den inte har skött. Bara
det förhållandet att en motion om en
ny fastighetsbildningslagstiftning, som
bifölls år 1939 och som ledde till tillsättandet
av en utredning på området,
först 1968, såsom det har utlovats, kommer
att resultera i ett förslag till lagrådet
visar, att det inte bara är lantmäteriet
som har misskötts utan att
kanske även den lagstiftande församlingen
har arbetat för långsamt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! De föregående talarna
har inte framställt något yrkande på
denna punkt, inte ens om bifall till utskottets
hemställan, men jag utgår ändå
från att de går på utskottets linje trots
denna diskussion som kanske kommer
något oväntat.

Jag kan naturligtvis hålla med herr
Eskilsson om att det har förekommit
en besvärande balans inom lantmäteriet.
Jag är medveten om detta. Men
jag har också en känsla av att denna
balans har börjat att lätta. Det har alltså
blivit något bättre förhållanden.

Jag skall inte gå in på skälen till denna
besvärande balans. De kan vara
många, och jag skulle kunna ange exempel
på att den inte alltid berott på brist
på lantmätare. Det har varit helt andra
förhållanden som spelat in. Jag skall
dock inte uppta tiden med detta.

Utskottet har hänvisat till att det pågår
en utredning på området och att
ett förslag kommer att framläggas. Det
brukar ju vara kutym att man inte vidtar
någon åtgärd medan utredning pågår,
och jag har tolkat det särskilda
yttrandet så att också herr Eskilsson
varit införstådd med att avvakta denna.

Jag ber därför helt kort, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

minska arbetsbalansen inom lantmäteriet
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska bekämpningsmedel;
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av motioner om undervisning
i hemvård och hushållsarbete
för manliga pensionärer, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 121, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning
m. m. jämte motion, såvitt
ärendet hänvisats till utskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 88, med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiför -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967

sotning, teknisk forskning m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens sjöhistoriska museum;
och

nr 47, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1967/68 till Teologiska fakulteterna:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
jämte i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial nr 11,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ernulf avlämnad motion, nr 735, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela följande. Gemensam
votering i anledning av de i dag bordlagda
memorialen nr 47 från statsutskottet
och nr 11 från jordbruksutskottet
avses skola äga rum nästa onsdag,
den 12 dennes.

Fredagen den 14 dennes avses plenum
skola börja kl. 11.00.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen i
första kammaren i ärende angående
tjänstledighet, den 5 april
1967.

§ 1

På därom av stenografen i lönegrad
Ae 25 Arnold Eriksson gjord framställning
beviljades Eriksson tjänstledighet
tiden 4—6 april 1967 för tjänstgöring
vid Nordiska rådets session och
förordnades fru Mary Malm att under
samma tid fullgöra de stenograferingsgöromål
som ankommer på Eriksson
mot arvode som motsvarar lön enligt
lönegrad A 21.

§ 2

Reservstenografen hos kammaren fru
Yvonne Junestrand beviljades tjänstledighet
för havandeskap under 180
dagar fr. o. m. den 14 mars 1967.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967