Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1966

14—15 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 14 april sid.

Svar på enkel fråga av herr Tistad om överenskommelse med
Storbritannien angående ömsesidig befrielse från bilskatt i vissa
fall ...................................................... 3

Svar på interpellation av herr Isacson ang. jordbrukspolitikens
framtida utformning ...................................... 6

Interpellation av herr Andersson, Torsten, ang. utflyttning av statliga
verksamheter från Stockholms-området.................. 22

Meddelande ang. enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, ang.
statslån till samfundslokaler................................ 24

Fredagen den 15 april

Vissa anslag under sjätte huvudtiteln:

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar ................ 25

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut............ 27

Den ifrågasatta nedläggningen av järnvägslinjen Västervik—•
Hultsfred .............................................. 28

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål:

Konstnärsstipendier, m. m................................. 31

Konstnärsbelöningar ...................................... 37

Förvärv av konst för statens byggnader .................... 38

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek .............................................. 39

Om inrättande av lånecentral för biblioteken i mellersta Sverige
.................................................. 40

Utbildning av ungdomsledare .............................. 42

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet .................... 47

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet .... 48

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.......... 55

Om bidrag till Bernadotte-museets verksamhet .............. 62

Om eds ersättande med försäkran på heder och samvete........ 63

Den internationella biståndsverksamheten .................... 65

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 15 april

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 10—55) 25

— nr 47, ang. anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. förfarandet vid nedsättning
av stämpelskatt på inteckning i fast egendom...... 63

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om eds ersättande med försäkran
på heder och samvete.............................. 63

— nr 22, om obligatoriskt stöldskydd på bilar ................ 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändrad lydelse av 33 och
60 §§ arbetarskyddslagen ................................ 65

— nr 36, ang. krigsförsäkringen för sjömän .................. 65

— nr 37, om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
................................................ 65

Torsdagen den 14 april 19(56

Nr 17

Torsdagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

I anledning av studiebesök i Ryssland
anhåller undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet för tiden
den 20 april—den 29 april 1966.

Stockholm den 14 april 1966

Einar Eriksson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 40 § 1
mom. civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74), m. m.

Om överenskommelse med Storbritannien
angående ömsesidig befrielse från
bilskatt i vissa fall

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr Tistads fråga
om överenskommelse med Storbritannien
angående ömsesidig befrielse från
bilskatt i vissa fall, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 1
april, och anförde:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag ämnar vidtaga åtgärder i
syfte att få till stånd en överenskommelse
med Storbritannien om ömsesidig
befrielse från automobilskatt för
motorfordon som i det andra landet
brukas för transport av varor.

Jag vill svara att det förra året togs
kontakter mellan England och Sverige

i syfte att undersöka förutsättningarna
för en lösning av bl. a. det av herr Tistad
berörda spörsmålet. Man kan förvänta
att dessa kontakter återupptas innevarande
år i avsikt att få till stånd
förhandlingar i frågan. Från svensk sida
är man beredd att medverka till att
dessa förhandlingar leder till ett positivt
resultat.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skall be att till
statsrådet Sträng få framföra ett tack
för svaret. Om jag hade fått svaret den
dagen jag lämnade in min fråga, kunde
jag ha sagt att jag varit mycket tillfredsställd
med det. På grund av den
aktivitet som min fråga har väckt hos
de berörda transportföretagen har jag
emellertid sedan dess fått vissa informationer
som gör att jag tillåter mig
att något utvidga frågeställningen och
be statsrådet Sträng om ett ytterligare
besked.

Anledningen till att jag ställde frågan
är ganska lätt att förstå. I englandstrafiken
har man börjat införa moderna
lasthanteringsmetoder, och man står
inför en mycket långtgående utveckling
på detta område. Omläggningen innebär
att man övergår till trailers och
containers och s. k. flats för transport
av varor med specialbyggda fartyg, som
lastas och lossas enligt någonting som
kallas roll-on-roll-off-metoden. Man för
alltså lasten ombord och från bord på
hjul. I någon omfattning kommer dessa
specialbyggda fartyg att överföra lastbilar,
dock mera undantagsvis, beroende
på att man inte vill låsa dragfordon
och förare under de långa sjötransporterna.
Man föredrar att överföra
själva lastdelen i form av trailers eller
rättare sagt semitrailers, de senare vad
som i den svenska vägtrafikförordning -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Om överenskommelse med Storbritannien

bilskatt i vissa fall

en kallas för påhängsvagnar. De vilar
med ena änden på dragfordonet och
med den andra på hjul.

Denna trafik har förekommit under
ett par års tid i ganska begränsad omfattning,
och det har i huvudsak varit
engelska semitrailers som kommit hit.
De har belagts med skatt av fem kronor
om dagen under vistelsen här. Det är
en förehållandevis hög skatt, eftersom
dessa semitrailers inte rullar på vägarna
under mer än en mycket liten del av
den tid de uppehåller sig här. De skall
ju lastas och lossas, och de står och
väntar på transportlägenheter o. s. v.
Namnet »påhängsvagn» kanske inte ger
en riktig uppfattning om vad det rör
sig om. Det är fråga om väldiga bjässar.
De största lastar 21,5 ton och en
mindre typ 15 ton. Det är i och för sig
berättigat att ta vägskatt, ty de sliter
onekligen på vägarna, men det är inte
detta det är fråga om.

Detta slags trafik har, som jag sade,
hittills varit ganska begränsad, men sedan
ett par veckor har ett rederi öppnat
trafik mellan Göteborg och Immingham
med två turer i veckan. Fartygen
kan på varje tur medföra 30 å 40 semitrailers
av största storleken. I maj kommer
ytterligare en linje att öppnas
mellan Göteborg och Hull som visserligen
koncentrerar sig på containertrafik
men där man även kan transportera
semitrailers och lastfordon av andra
slag.

Ett stort antal företag har nu inriktat
sig på den trafiken, och man har skaffat
en mängd sådana trailers även i
Sverige, som kommer att sättas in i
denna trafik. Vi får dock räkna med
att ganska många engelska semitrailers
kommer till Sverige.

Det är väl ganska självklart och behöver
inte tas upp till diskussion här,
att det finns intresse för att på allt sätt
underlätta för denna moderna transportform
och att befria den från pålagor
som inte är nödvändiga eller sakligt
betingade. I princip är dessa semi -

angående ömsesidig befrielse från

trailers skattebelagda. I den svenska
automobilskatteförordningen finns det
en fullmakt för Kungl. Maj :t att utfärda
bestämmelser för sådana fordon som
tillfälligt uppehåller sig i landet. Det är
en kungörelse från år 1934 som här tilllämpas.
Bestämmelsen innebär en skatteplikt
i princip, men det finns två fall
då befrielse från skatteplikt kan förekomma.

Det ena fallet är när det främmande
landet medger skattefrihet för motsvarande
svenska fordon. Det är alltså fråga
om reciprocitet i det fallet. Det andra
fallet för skattebefrielse är när det
främmande landet är anslutet till konventionen
om beskattning av motorfordon
vid internationell godsbefordran.
England är i motsats till Sverige inte
anslutet till denna konvention, och följaktligen
föreligger inte den grunden för
skattebefrielse. Enligt de informationer
som hittills har stått till buds har
engelsmännen lagt skatt på motsvarande
svenska fordon.

Under den senaste veckan har jag
emellertid fått veta att just när det gäller
semitrailers förekommer ingen skattebeläggning
i England. Engelsmännen
har lagt hela skatten på dragfordonet,
vilket väl i och för sig är en riktig princip,
eftersom trailern endast kan trafikera
vägarna när den har ett dragfordon
framför. Det finns emellertid ingen anledning
att diskutera denna princip
här, men det synes mig, om dessa informationer
är riktiga — och jag har all
anledning att tro att de är det — som
om det redan nu skulle föreligga möjlighet
till skattefrihet för semitrailers.

Det skulle rentav, med den avfattning
som 1934 års kungörelse har, finnas
anledning att tro att det kanske under
ett par års tid har förekommit en felaktig
tillämpning av kungörelsen, beroende
på att vi har varit bristfälligt informerade
om den interna engelska lagstiftningen
på detta område. I så fall
bör det finnas möjligheter att rätta till
detta förhållande. Det finns ju en för -

Torsdagen den 14 april 19(i(>

Nr 17

Om överenskommelse med Storbritannien angående ömsesidig befrielse från

bilskatt i vissa fall

ordning om oriktig avgiftsberäkning i
tullverket, som tillåter restitution i sådana
fall då för höga avgifter bär påförts,
för en tid av två är tillbaka.

Jag skulle med anledning av detta
vilja fråga statsrådet Sträng om statsrådet
är beredd att gå i ytterligare närkamp
med denna fråga och undersöka
genom departementet eller genom vederbörande
ämbetsverk om det finns
förutsättningar för att med omedelbar
verkan genomföra en skattebefrielse
och, om det skulle befinnas att dessa
förutsättningar har funnits men på
grund av bristfälliga informationer inte
har kunnat utnyttjas under någon tid,
om statsrådet ställer sig välvillig till
restitution av skatt till de företag som
har inbetalat sådan. Det är fråga om
ganska få företag och bör inte vålla några
större svårigheter.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Denna sista aspekt på
frågan är faktiskt ny för mig. I botten
ligger här internationella konventioner
dels om skattebefrielse för persontrafik
i främmande land och dels om skattebefrielse
för varutrafik. Sverige har godtagit
båda dessa konventioner. Däremot
har England hitintills bara godtagit
konventionen för persontrafiken, men
ännu inte godtagit konventionen för varutrafiken.
Av den anledningen och
mot bakgrund av att detta skall vara reciprokt
har vi kommit i denna situation.
Nu upptogs ju vissa diskussioner
under fjolåret, och de kommer att fortsätta
i år. Personligen tror jag att man
får söka klara av frågan i dess fullständiga
sammanhang. Jag reagerar nog
på det sättet att jag knappast finner anledning
att träffa en specialöverenskommelse
för semitrailers. Enligt min uppfattning
bör det vara möjligt att få en
överenskommelse med engelsmännen om
befrielse, d. v. s. att engelsmännen gör
samma åtagande som vi från svensk sida
redan har gjort genom att godkänna

konventionen; och då bör man ta in hela
varutrafiken oavsett om varorna fraktas
på en vanlig lastbil eller på en semitrailer.

Jag vill alltså se varutrafiken som en
helhet och finner knappast anledning
till några specialbestämmelser för påhängsvagnarna.
Eftersom Sverige är
mycket positivt till en lösning av frågan
utgår jag dock från att det skall visa
sig möjligt att träffa en överenskommelse
med engelsmännen, innebärande
att all varutrafik skall vara skattebefriad
i båda länderna oavsett om frakten sker
på en lastbil eller en påhängsvagn.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
att statsrådet har en positiv
inställning. Men jag kan inte förstå
att man skulle behöva ta upp några
förhandlingar med England — i de av
Kungl. Maj:t år 1934 utfärdade bestämmelserna
sägs ingenting om att en överenskommelse
med det främmande landet
fordras. Man kan nöja sig med att konstatera
de faktiska förhållandena. Vi
har möjlighet att här i Sverige ge skattebefrielse
oavsett om skattefriheten i
det främmande landet grundar sig på en
träffad överenskommelse eller beror på
utformningen av den interna lagstiftningen.

Här möter vi nu en helt ny situation.
Man har startat en trafik med utnyttjande
av moderna metoder och satt in ett
stort kapital. Så drabbas man av en, jag
vill kalla det, ganska antik skattebeläggning.
Innan fordonet får lämna
hamnen skall man betala sina pengar
för den ifrågasatta uppehållstiden —
någon kredit kan inte ges på grund av
att chauffören måste medföra ett skattekvitto.
Och när det skall betalas en
slant i importhamnen för var och en av
40 semitrailers, förstår vi att det tar
sin lilla tid innan fordonen kommer i
väg. Detta är alltså inte bara en kost -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

nadsfråga utan det är också en fråga
om fördröjning.

Ytterligare besvär vållas genom att
dessa semitrailers är obemannade.
Chauffören på dragfordonet tar hand
om kvittot men lämnar semitrailern på
någon fabrik ute i landet. När den sedan
skall passera ur landet och kommer
till utförselhamnen med ett annat
dragfordon måste man visa, att skatt betalats
för hela uppehållstiden; men kvittot
finns inte. Det blir då risk för att
man måste betala dubbel skatt — och i
det sammanhanget uppstår svårigheter
att fastställa vilken tid fordonet varit i
landet, eftersom kvittot är det enda papper
som styrker denna tid. Det rör sig
alltså om ett administrativt krångel
som verkar ganska gammalmodigt, inte
alls i takt med utvecklingen på andra
områden av utrikestrafiken.

Med hänsyn till de relativt små belopp
det här gäller bör det vara ganska
självklart att man skall göra allt man
kan för att snabbt få en lösning till
stånd. Sådan som kungörelsen är formulerad
tycker jag nog också att förutsättningarna
finns: man går helt enkelt
på de faktiska förhållandena i England.
Vi har tidigare exempel på att man brutit
ut vissa klart begränsade kategorier
av fordon. Jag vill minnas att det just
i fråga om den engelska trafiken fanns
ett undantag för turistbussar, dock icke
tvåvåningsbussar. Man har alltså tidigare
gjort ganska långt gående uppdelningar.

Med tanke på att denna fråga är mycket
betydelsefull för trafiken — det
gäller att operera bort en kostnad som
förefaller ganska onödig och slippa
ifrån ett administrativt krångel -—
skulle jag trots allt vilja vädja till finansministern
att ta saken under omprövning
och se om det inte är möjligt
att åstadkomma en omedelbar lösning i
enkelhetens tecken.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. jordbrukspolitikens framtida ut formning Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Isacsons interpellation
angående jordbrukspolitikens framtida
utformning, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Isacson har frågat
mig om de uttalanden som gjordes vid
min presskonferens den 14 mars innebär
att regeringen tagit ställning till
jordbrukspolitikens framtida utformning
utan att avvakta resultatet från
1960 års jordbruksutredning.

Vid den åberopade presskonferensen
framhöll jordbruksminister Holmqvist,
att 1960 års jordbruksutrednings väntade
förslag kommer att remissbehandlas
och därefter i vanlig ordning prövas
av regeringen tillsammans med det
ytterligare utredningsmaterial som kan
komma att erfordras. Samtidigt presenterades
de riktlinjer som den socialdemokratiska
partistyrelsen anser att
man bör följa, när den framtida jordbrukspolitiken
skall utformas.

Det förhållandet att ett parti sitter i
regeringsställning varken kan eller bör
hindra dess styrelse från att utforma
riktlinjer för partiets politik på viktiga
samhällsområden, även om dessa
är föremål för statliga utredningar. Lika
självklart är det, att en partipolitisk
regering, i alla de frågor den har att ta
ställning till, tillämpar den grundsyn
på problemen som präglar dess partiprogram.

Svaret på herr Isacsons fråga är alltså,
som framgår av det sagda, att regeringen
inte tagit ställning till 1960 års
jordbruksutrednings förslag. Däremot
kommer den att i sitt ställningstagande
följa de principer som kommit till uttryck
i den socialdemokratiska partstyrelsens
riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken. Detta är en självklarhet
och innebär inte något föregripande
av utredningens förslag eller remissyttrandena
däröver.

Torsdagen den 14 april 19&6

Nr 17

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

Herr ISACSON (li):

Herr talman! Jag ber att till lians
excellens statsministern få framföra
mitt tack för svaret, som jag tycker kommit
snabbt.

Jag skulle inledningsvis vilja säga att
jag ingalunda ifrågasätter regeringspartiets
rätt att utforma riktlinjer för partiets
politik på viktiga samhällsområden.
Det är inte det saken gäller. Men
det finns mycket i anledning av det sätt
på vilket regeringen här presenterat ett
jordbrukspolitiskt program som det är
skäl att diskutera. Själva tillvägagångssättet
gjorde på mig ett sådant intryck
att jag inte kunde låta bli att framställa
en interpellation.

Det började mycket dramatiskt den
här dagen — den 14 mars — då vi alla
var inställda på att förlåten till jordbrukspolitikens
framtid skulle öppnas
och vi skulle få se vad jordbruksutredningen
hade föreslagit. Vi visste nog
att jordbruksutredningen inte var klar
— dess utlåtande hade inte slutjusterats;
den saken var jag själv fullt medveten
om — men ändå fick vi alltså vid detta
tillfälle höra dess ordförande lämna en
kort sammanfattning av den framtida
jordbrukspolitiken. Det kom i redogörelsen
inte mycket med av motiveringar,
inte mycket av det grundmaterial som
utredningen arbetat med. Han nämnde
i förbigående att det fanns reservationer,
men ingenting nämndes om motiven
till dessa reservationer. Men allt
detta fann vi oss i. En debatt är nyttig,
och vi visste att det hela skulle ut på
remiss, att det skulle komma att bli
livligt diskuterat och behandlat av en
råd institutioner och organisationer och
få all den sakkunniga belysning som vi
har råd att kosta på oss i vårt parlamentariska
samhälle.

Men så läste vi Aftonbladet, och där
kunde vi konstatera att regeringen den
14 mars skulle hålla en presskonferens.
Under ett fotografi av herr Holmqvist
stod det att läsa: »Eric Holmqvist, jordbruksminister,
gör i dag en viktig jordbrukspolitisk
deklaration på regering -

ens vägnar: press nedåt på matpriserna,
reducerat svenskt jordbruk, effektiva
företag, generös socialpolitik.» Vidare
står det: »Socialdemokratiska partiets
och regeringens linje klarläggs vid en
presskonferens i kanslihuset i dag där
statsrådet Holmqvist kommer med en
deklaration som sannerligen inte brister
i klarhet.»

I samma artikel kunde Aftonbladet
visa att vi betalar 22 öre för mycket för
mjölken, en krona för mycket för margarinet,
att sockret kostar en krona för
mycket per kilo och smöret fem kronor
för litet per kilo och att potatisen troligtvis
kan bli billigare.

Man väntade med spänning på denna
presskonferens. Vid konferensen utdelades
en stencilerad promemoria. Där
sägs mycket riktigt att man kommer att
föra en jordbrukspolitik som innebär
lägre priser på vissa varor, billigare
mjölk, billigare margarin och billigare
socker. Man utvecklar skälen härför. Jag
kan inte gå in på detta nu.

Men dagen efter kunde vi slå upp alla
våra tidningar och konstatera samma
sak: Regeringen hade lovat oss en konsumentvänlig
jordbrukspolitik med lägre
priser. Jag kan inte låta bli att citera
Dagens Nyheter där det står: »Billigare
mjölk och margarin. Var tredje bonde
skall bort.» Där har man ett utomordentligt
fotografi av två sammanbitna
statsmän som står så att säga ansvariga
för vad som här sägs. Herr statsministern
får ursäkta, men jag har sällan
känt mig i politiska sammanhang mera
olustig till mods än när jag såg detta.
Varför skall man hantera en fråga på
detta sätt? Varför skall man angripa ett
viktigt politiskt problem på så sätt att
man helt enkelt ställer en viss yrkesgrupp
i en situation som gör att den
känner all den olust och otrivsel som
en yrkesgrupp kan känna? Jag tycker
att det var ovärdigt regeringen, uppriktigt
sagt, att handla på det sättet.

Nu säger naturligtvis herr statsministern:
Det var inte regeringen som
framträdde, det var regeringens studie -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

grupp. Det står också i promemorian.
Men bakom sig hade studiegruppen hela
partistyrelsen. Och det var heller inte
vilken presskonferens som helst där detta
serverades. Det var en presskonferens
anordnad av herr statsministern,
en presskonferens där en studiecirkel
fick komma till tals, men inte vilken
studiecirkel som helst utan en studiecirkel
där herr jordbruksministern var
ordförande, han som skall handlägga
den framtida jordbrukspolitiken.

Finns det någon som i den situationen
kunde tro att regeringen hade kvar någonting
av vilja att objektivt försöka
lösa dessa problem? Jag kan i varje
fall inte uppfatta situationen på annat
sätt än att jag måste tycka att regeringen
här har brustit i vilja att objektivt
verkligen lösa dessa problem.

Hur är det? Vi har vårt kända parlamentariska
system när det gäller att
behandla de här frågorna. Men här har
plötsligt en av de stora samhällsfrågorna
kommit i blickfältet, och man
har liksom en känsla av att den frågan
kan lösas vid sidan av remissinstanserna.
Man går ut till konsumenterna
med ett löfte om lägre matpriser, men
ett illa underbyggt löfte. Allt detta gör
på mig ett utomordentligt underligt intryck.
Varför, herr statsminister, kan
man gå ut med sådana löften utan att
samtidigt redovisa hela kostnadssidan?
Finns det ingenting på kostnadssidan
som det är anledning att ta upp i sammanhanget?
Här tar man faktiskt ut
vinsterna i förskott och serverar konsumenterna.
Men kostnadssidan då? Jag
måste ställa några frågor. Jag skulle
vilja hänvisa till de direktiv som utredningen
arbetar med, och det är mot
bakgrunden av dessa direktiv som jag
ber att få ställa följande frågor.

Hur mycket kostar den väldiga omställning
som här måste genomföras?
Hur många miljarder är regeringen beredd
att ställa till förfogande? Hur är
det med valutabalansen, när vi skall
importera mycket mera livsmedel? Var
finns bostäderna för dem som enligt re -

geringen alltför länge dröjt kvar på
landsbygden och som skall in till tätorterna?
År det inte slöseri med kapitalinvesteringar
som ändå kunde slitas ut
inom lantbruket och skogsbruket? Blir
det inte några ekonomiska konsekvenser
för samhället av en alltför uttunnad
landsbygd? Finns det inga kommunikationsproblem
och servicefrågor vilkas
lösning kommer att kosta samhället
mycket pengar? Hur går det med landskapsvården?
Kostar det inte någonting?
Har regeringen eller dess studiegrupp
eller partistyrelsen bemödat sig att se
det rent ekonomiska sambandet inom
jordbruksproduktionen, t. ex. mellan
mjölk- och köttproduktionen, ur konsumentsynpunkt
och ur producentsynpunkt?
Vad kostar det avgångsvederlag
som generöst måste skjutas till för att
avgången från jordbruket skall ske tillräckligt
snabbt, enligt regeringens uppfattning?
Vad är tillräckligt snabbt? Har
vi inga andra synpunkter på jordbrukspolitiken
inför en anslutning till EEC?
Har vi inte lärt oss någonting av den
nya jordbrukspolitik som signalerats i
USA?

Allt detta har regeringen gått förbi,
och regeringens studiegrupp har inte
nämnt det med ett enda ord. Man tiger
om hela kostnadssidan, men man redovisar
vinsten för konsumenterna.

Jag vill gärna understryka att jag är
fullt medveten om — och jag vill gärna
säga det — att ingenting är viktigare
för jordbruket än att försöka föra en
konsumentvänlig jordbrukspolitik. Konsumenterna
är våra kunder. Men att
över huvud taget föra en sådan jordbrukspolitik
att man långsiktigt kan
driva en konsumentvänlig jordbrukspolitik,
det är det som är det väsentliga.
Kortsiktigt kan man ge konsumenterna
vissa fördelar genom att föra en
kortsynt jordbrukspolitik, men dessa
problem löser man inte kortsiktigt. Man
måste lösa dem på lång sikt, och det förvånar
mig att man inte tagit upp den
saken i resonemanget.

Jag har här kanske i någon mån av -

Torsdagen den 14 april 1966

Nr 17

Anp.

reagerat mig min olust inför alltsamman
efter denna presskonferens. Men jag
skulle vilja säga att jag är ytterst angelägen
om att regeringen i detta sammanhang
klarar ut att man verkligen
kan lita på att behandlingen av detta
problem i fortsättningen blir objektiv,
att regeringen kommer att ta all
hänsyn till remissinstansernas synpunkter
och att den proposition som skrivs
inte i förväg är bestämd på grund av
regeringens ställningstagande, som jag
anser vara helt förhastat emedan man
inte tagit ställning till hela den problematik
vilken inte heller har belysts av
regeringen.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av påståendet att det
går för långsamt. Det är också ett tema
i regeringens deklaration och ett tema
i presskommentarerna kring denna i
den socialdemokratiska pressen. »Det
har gått för långsamt!» Har det gått för
långsamt, hans excellens herr statsministern?
Var tredje bonde skall bort,
står det här. Sedan 1940 har två tredjedelar
av de yrkesverksamma inom jordbruket
lämnat näringen. Det är i medeltal
20 000 per år. Hur fort bör det gå
för att regeringen skall vara nöjd? Jag
frågar: När blir regeringen nöjd? Vet
herr statsministern att av de 150 000 yrkesverksamma
inom jordbruket som i
dag sitter på hemman som enligt utredningen
är för små, nämligen mindre än
15 ha, är mer än hälften, 80 000, över
55 år gamla? Skall vi omskola dem?
Skall vi försöka få bort dem fortare än
kvickt? Är det inte lämpligt med en
framtida anpassning på det sätt som
skett? Räcker det inte med 20 000 om
året?

Jag tror att den flåsartade brådska
som regeringen visat i detta sammanhang
genom att den 14 mars presentera
en ny jordbrukspolitik som delvis
går längre än jordbruksutredningen föreslagit,
måste ge intryck av att det är
en fråga som bör ses som en av de
stora frågorna i årets valrörelse.

Jag vet inte varför det annars skulle

jordbrukspolitikens framtida utformning

varit en så samstämmig kör av socialdemokratiska
tidningar som tog upp argumenteringen
på samma sätt och ställde
samma löften om billigare livsmedel.
Och jag kan annars inte förstå kommentaren
i tidningen Folket där man
säger: »I dag går startskottet för valrörelsen.
»

Ja, herr talman, vad som är väsentligt
i detta sammanhang är att vi vid
detta tillfälle får ett definitivt besked
av hans excellens statsministern om att
regeringen kommer att objektivt pröva
allt detta och i första hand handla utifrån
sakliga utgångspunkter och utan
att vara hunden av den deklaration som
regeringen lagt fram där dess studiegrupp
fört talan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! På den sista frågan kan
jag utan vidare svara ja. Det meddelades
redan vid den presskonferens som
diskuteras här, att vi hade för avsikt
att i vanlig ordning remittera jordbruksutredningens
betänkande, och vi
skulle självfallet inte göra det om vi
inte hade för avsikt att ta något intryck
av vad remissinstanserna säger. Vi tror
att många synpunkter kan läggas på
detta mycket stora problem, och jag
föreställer mig att vi har att motse, såsom
vi brukar få, samvetsgrant utarbetade
remissvar både från samhällets
myndigheter och från näringslivets organisationer.

Jag tror det är klokt att vi försöker
hålla oss till vad som har förevarit och
inte hänger oss åt vad man tror har
förevarit.

Den 14 mars var praktiskt taget alla
representanter för vår jordbruksnäring
samlade i Stockholm. Man hade enträget
vädjat till landshövding Netzén att
han vid det tillfället skulle tala om, så
långt han kunde göra, vad jordbruksutredningen
skulle komma att föreslå.
Det gjorde han, och det finns väl ingen
som anklagar honom för den saken. Det

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

har väl hänt många gånger förut att
man har avslöjat ting ur en kommande
utredning — jag skulle kunna lämna
åtskilliga exempel, om interpellanten eller
kammaren har intresse av det.

Vidare var jordbrukets organisationer
kallade till möte för att framlägga
sina synpunkter på landshövding Netzéns
anförande. Det finns ingen som
kritiserar det — självfallet skall de ha
rätt att föra fram sina synpunkter.

Jag hade en presskonferens den 14
mars. Det är ett misstag att tro att jordbruksfrågorna
upptog huvudparten av
intresset vid denna presskonferens.
Jag skulle tro att det som gjorde det
starkaste intrycket på svenska folket
var beskeden i avtalsfrågorna. Även beskeden
i författningsfrågorna gav upphov
till åtskilliga tidningsskriverier. Vi
talade också om bostadsfrågorna. Man
efterlyste riktlinjer som en annan sittande
kommitté är sysselsatt med att
utarbeta, och vi lämnade vissa upplysningar
— den kommittén hade inte
kommit lika långt som jordbruksutredningen,
men vi talade om så mycket
vi ansåg oss kunna meddela.

Herr talman! Jag undrar om det finns
någon i denna kammare som tror att vi
den 14 mars, när Lantbruksförbundet
hade sitt möte, när jordbruksutredningens
ordförande lämnade sin redogörelse
och jordbrukets organisationer lade
fram sina synpunkter, skulle ha haft
någon som helst möjlighet att vid presskonferensen
undvika jordbruksfrågorna.
Det hade varit lika omöjligt som
att undvika att beröra de mycket intrikata
och besvärliga förhållandena i
samband med avtalsförhandlingarna
och regeringens ställningstagande till
ett eventuellt ingripande på arbetsmarknaden.

Detta är alltså vad som har förekommit.
Märkvärdigare än så bör man inte
göra det.

Nu säger interpellanten att han blev
skräckslagen av det meddelande som
han läste i Aftonbladet. Ja, Aftonbladet
är ju en pigg tidning, som hade recen -

serat presskonferensen innan presskonferensen
hade hållits, och det var ju behjärtansvärt.
Interpellanten borde emellertid
ta det litet lugnare, så att han inte
en månad efteråt är lika skräckslagen
inför Aftonbladets recension.

Interpellanten skulle möjligtvis kunna
ta det lika lugnt som herr Ohlin.
Jag tillhör inte dem som i alla väder
lovprisar herr Ohlin, och det gör jag
inte nu heller, men det är ett faktum
att han för en vecka sedan sade i Västerbotten
att det inte har hänt någonting,
att det inte har gjorts något utspel
och att regeringen bara vill ta äran
av en utveckling som pågår för fullt.

Interpellanten nämnde själv att 20 000
bönder försvinner varje år — eller
övergår till andra yrken, borde jag kanske
säga, eftersom vi får hoppas att de
inte försvinner. Så olika kan man bedöma
det som har inträffat. Om man
vill ge en objektiv skildring av det förslag
som har framlagts, tror jag man
finner att det är raka motsatsen till vad
interpellanten försökt göra gällande.

Herr talman! Jag skall undvika att nu
låta mig lockas in på den sakdiskussion
som jag hoppas skall komma så småningom
när sinnena har lugnat sig något
hos de ärade representanterna för
oppositionen, men låt mig fastslå följande.

Det är att vända fullkomligt upp och
ned på fakta när man säger att det
förslag som vi har lagt fram skulle innebära
att vi icke tar hänsyn till de
stora ekonomiska sammanhangen. Hela
vårt förslag utgår ju från det faktum
att det svenska samhället och det svenska
näringslivet genomgår en våldsam
omdaningsprocess. Jordbruket är en av
de delar av näringslivet som därvid,
om icke speciella åtgärder vidtas, kommer
hårdast i kläm.

Lägg märke till vad som händer!
Under de senaste fem åren har 95 000
i jordbruket sysselsatta lämnat jordbruket.
Jag hoppas som sagt att de inte
har försvunnit, utan de flesta arbetar
väl i andra näringsgrenar, i industrien,

Torsdagen den 14 april 1966

Nr 17

Ang.

handeln, serviceyrkena o. s. v. Förutsättningen
för att detta kunnat ske utan
eu katastrof för samhället har varit att
det har drivits eu ekonomisk politik i
detta land som har medfört att vi haft
efterfrågan på den arbetskraft som utvecklingen
själv har friställt från jordbruket
och skogsbruket — lägger jag
till siffrorna för skogsbruket, där eu
likartad rationaliseringsprocess pågår,
kommer jag upp till 110 000.

Nu säger den socialdemokratiska partistyrelsen
att detta är eu otroligt betydelsefull
del av den svenska strukturella
förändringen. Vare sig vi gör
någonting eller ej — så långt har herr
Ohlin rätt — kommer människor att
strömma från ett jordbruk, som icke
ger tillräcklig försörjning, till industri,
byggnadsverksamhet och handel, som
ger bättre försörjning. Vad vi försökt
göra är att sätta denna fråga in i dess
samhällsekonomiska sammanhang och
försöka skapa samma trygghet för dem
som lämnar jordbruket som för textilarbetare
som utrationaliseras. Damerna
och herrarna kanske lade märke till att
tidningarna den 14 mars, samma dag
som dessa revolutionära ting hände och
då det sades att vi skulle avskaffa så
många bönder, meddelade nedläggandet
av ett textilföretag i Malmö, varigenom
600 arbetare skulle bli utan sysselsättning.
Samma grad av trygghet som vi
vill ge åt dem som på grund av rationalisering
i textilindustrien blir urståndsatta
att utföra sitt arbete på den
invanda arbetsplatsen, samma grad av
trygghet måste landets bönder kunna
känna.

Det fastslås i promemorian att detta
är en mycket snabb utveckling och att
den kommer att fortsätta. Långtidsutredningen
har beräknat att om ingenting
oförsett händer inom jordbruk och
skogsbruk minskningen kommer att bli
så hård att någon gång kring 1975 —
jag är inte riktigt säker på årtalet —
inte en tredjedel, utan två tredjedelar
kommer att ha utrationaliserats. Det är
alltså långtidsutredningen som drar ut

jordbrukspolitikens framtida utformning

trendsiffrorna. Vi frågar oss då: Skall
vi sitta alldeles stilla och bara konstatera
att eu utveckling som har lämnat
dessa resultat fortsätter och fortsätter
i än snabbare takt, om långtidsutredningens
analys är riktig? Vi säger följande:
»Det klokaste är att man använder
den i och för sig av strukturomvandlingen
framkallade situationen till
eu bättre planering av jordbruksegendomarnas
storlek.» En av huvudpunkterna
är att de jordbrukare som stannar
i näringen skall ha en bättre grad av
försörjning. Detta står i den promemoria
som här skildrades. Det står bl. a.

— jag säger det eftersom interpellanten
tycks förvånad — att förändringen i
företagsstrukturen inte har fortgått i
den takt som varit önskvärd. Det betyder
inle att man skall pressa fram en
snabbare avfolkning, utan det betyder
precis det som jag här skildrade, nämligen
att man vill begagna detta tillfälle
till att få fram en rimligare storleksordning
av jordbruket.

Jag kan inte finna annat än att det
är precis detta som har inträffat. Det
är klart att vi får diskutera mycket om
detta i framtiden. Den takt i vilken
dessa ting skall realiseras har vi icke
yttrat oss om. Vi har bara påpekat att
om ingenting göres är det sannolikt att
vi får — om det nu sker på tio år -—
de siffror som jag här skildrat, och det
är alltså en interpolering av den nu
fortgående utvecklingen.

Om staten nu träder in, har vi inte
sagt någonting om att denna takt skall
påskyndas eller vara långsammare. Vad
vi däremot har sagt är att vi tror att
om vi får en förnuftigare struktur när
det gäller vårt jordbruk än för närvarande
är fallet, finns det en möjlighet
att icke låta prisstegringarna beträffande
jordbrukets produkter fortgå i samma
takt som inom andra näringsgrenar.
Vi har då tagit ut tre speciella områden

— det har gällt mjölken, margarinet
och sockret — men vi har inte yttrat
oss om den genomsnittliga prisnivån i
annan mån än att vi framhållit att vi

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

inte tror att det skall vara nödvändigt
med en prisstegring, om man får en
rationellt skött jordbruksnäring och utnyttjar
den situation som här föreligger.
Vi tror då att det skall vara möjligt
att få en långsammare takt i fråga
om prisstegringar än inom andra näringsgrenar.
Jag kan lugnt hålla med
herr Ohlin om att det inte är någon revolution
som här sker, utan det är ett
utsträckande av den solidaritetsprincip
som vi har försökt att få tillämpad inom
alla andra områden till att omfatta även
denna del av näringslivet. Jag skulle bli
mycket ledsen om de, jag höll på att
säga, nästan hysteriska tonfall som
fanns i början inte skulle kunna lugnas
ner så att vi fick ett förnuftigt resonemang
kring dessa ting av precis samma
slag som vi haft när det gällt utformningen
av vår arbetsmarknadspolitik.

Jag har, herr talman, som sagt ingen
anledning att gå in i en sakdiskussion
i annan mån än för att försöka rätta
till de missförstånd som tydligen skrämmer
upp alldeles förskräckligt. Om man
väl undersöker det hela, kommer man
att säga att det är en synnerligen stor
omdaning som pågår inom vårt samhälle
och att den omdaningen drabbar
jordbruket. Det gör den, oavsett om vi
gör någonting eller inte gör någonting
åt det hela. Det gäller då att göra den
omdaningen sådan att hela samhället
får största möjliga nytta därav och att
man samtidigt skänker den grad av
social trygghet, som vi betraktar som
naturlig för alla samhällsgrupper, även
till landets jordbrukare.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talade
om de hysteriska tongångar som förekom
i början av denna debatt — han
menade tydligen inte här i dag utan
efter den 14 mars, så vitt jag förstår.
Jag kan väl säga att det kanske rått en
hel del hysteri kring denna fråga, men
jag tror att regeringen i detta fall får

ta hela och fulla ansvaret. På det sätt
som det hela serverades, kunde det
knappast väcka annat än just den oro
och den olust, som jag här tidigare
skildrat.

Det finns väl ändå ett visst samband
även mellan regeringspressen och regeringen.
Man kan inte, hur man än läser
uttalandena, tolka dem på annat sätt än
att regeringen har tagit definitiv ställning.
Nu säger statsministern att vi vill
anpassa jordbruket till en ny tid för
att det skall kunna svara mot sin funktion
inom ett förändrat samhälle. Ja,
det är vi väl alla överens om, men det
är vägarna dit vi hade haft anledning
att sakligt diskutera. Den omställningsprocessen
är långsam men också dyrbar.
Den kostar företagarna mycket av
tålamod och engagemang, ekonomiskt
och på annat sätt. Att över huvud taget
arbeta i en atmosfär som inger olustkänslor
är något av det tråkigaste som
finns. Den atmosfären skapades tyvärr
efter regeringens framträdande vid
presskonferensen den 14 mars.

Jag kan inte förstå varför det skall
vara så bråttom. Att utredningen delvis
har publicerat sitt betänkande innan
det har slutjusterats är i och för sig
ganska egendomligt, men att regeringen
uppträder och tar ställning på det sätt
den gjort har förvånat mig ännu mycket
mera.

Statsministern säger att jag har vänt
upp och ned på fakta, men det har jag
inte gjort. Jag har velat säga att regeringen
genom sin deklaration för konsumenterna
redovisat kortsiktiga vinster
som finns att göra genom den nya
jordbrukspolitik som man serverar,
men den har inte med ett ord berört
kostnadssidan. Det är minst sagt en
ohederlig redovisning, ty kostnadssidan
är minst lika väsentlig.

Jag har i det sammanhanget ställt
en rad frågor, t. ex. hur regeringen ser
på kostnadssidan. Om nu omställningen
går så snabbt att jordbruket avfolkas
med 20 000 yrkesverksamma personer
om året, tycker jag inte regeringen be -

Torsdagen den 14 april 1966

Nr 17

Ang.

höver tillgripa några åtgärder för att
forcera denna avfolkning. Morgondagens
situation kan vara helt annorlunda.
Regeringen får kanske vid ett senare
tillfälle vidta åtgärder för att få tillräckligt
inånga människor sysselsatta
inom jordbruksproduktionen.

Allt detta hade det funnits anledning
att diskutera. Nu har man i en situation,
diir avflyttningstakten från jordbruket
borde ha varit tillfredsställande, ytterligare
velat forcera den. Det är det som
jag inte kan finna någon som helst mening
i.

Det behövs förvisso bättre planering.
Den planering som här diskuterats, vilken
bland annat innebär att jordbruksutredningen
föreslår prispress för att
produktionsnivån snabbt skall bli tillräckligt
låg, den har ytterligare accentuerats
i deklarationen vid presskonferensen
den 14 mars. En sådan situation
är något av det olustigaste ett företag
kan arbeta under, särskilt om det
står inför mycket stora och besvärliga
omställningsproblem med betydande investeringar.
Den frågan har inte statsministern
berört, men jag anser att den
är mycket väsentlig i sammanhanget.

Jag har med detta velat understryka
att det är väsentligt att hela denna
fråga kan få utredas i en lugn atmosfär
under det år som går innan vi över
huvud taget får ta ställning till den i
riksdagen. Frågan får inte bli politiskt
infekterad. Den måste hanteras på det
sakliga sätt som ett svårt problem skall
hanteras på, om dess lösning skall kunna
bli till både konsumenternas och
producenternas fördel.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är väl närmast en
retorisk fråga när hans excellens statsministern
försynt undrar om det var
någon i kammaren som trodde att det
skulle gå att undvika att prata jordbruk
på presskonferensen den 14 mars.
Det är klart att det inte var möjligt, om

jordbrukspolitikens framtida utformning
man hade utgått från att det skulle vara
det väsentliga i sammanhanget.

När det gäller utredningar anser jag
detta tillvägagångssätt ur allmän synpunkt
vara anmärkningsvärt.

Det sätt varpå denna fråga framlades
innebar ju i verkligheten att de representanter
för oppositionspartierna som
fanns i utredningen totalt sattes ur spel.
Den mening som skulle komma att göras
gällande i kommande reservationer
fick över huvud taget inte en chans i
sammanhanget. Man ställer sig frågan:
År det meningen att det skall bli någon
sorts praxis i fortsättningen att utredningar
av det slag som hittills förekommit
skall på detta sätt sättas ur spel redan
från början genom att man från
socialdemokratiskt håll — från regeringssidan
— publicerar det som man
anser vara lämpligt och tar upp till diskussion
det som man anser vara befruktande
för sin del?

Vi kan ju försöka tänka oss in i den
situation som reservanterna nu befinner
sig i. Deras möjlighet att gå den normala
vägen, att avge sina reservationer
till utlåtandet, är sålunda tillfälligt satt
ur spel. De har, efter vad jag kan förstå,
att i betydande omfattning författa
sina reservationer under trycket av den
debatt som ägt rum efter regeringens
publicering av sin del av utredningen,
och vad värre är: de instanser som nu
skall remissledes yttra sig om den kommande
utredningen kan ju inte heller ha
undgått att ta intryck av den debatt
som man så att säga har fått i förskott.

Jag hävdar, herr talman, att det sålunda
icke kan bli ett remissförfarande
som ger det utbyte som hans excellens
statsministern har förväntat sig, då det
kommer att färgas av det ställningstagande
som har skett i olika former tidigare.
Jag måste säga att det finns
från rent parlamentarisk synpunkt anledning
att djupt beklaga detta. Hans
excellens statsministern har sålunda
försökt hävda att det är resultatet, bland
annat, av vad en studiegrupp inom partiet
har kommit fram till. Men hela

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

uppläggningen, hela gången av saken,
skulle ju ge vid handen att vad man
sålunda åstadkommit är den officiella
uppfattning man hade inom den förevarande
utredningen.

Det finns också en annan sida av det
här problemet som intresserar mig i
synnerligen hög grad. Här har man nu
konstaterat att ett så och så stort antal
bönder varje år försvinner från sina
torvor, och det har vi nogsamt haft känning
av. Då säger hans excellens statsministern
att vi inte kan sitta med armarna
i kors och åse den utvecklingen.
Nej bevars, det är väl den mening vi
har hävdat under flera år. Men det sätt
varpå man nu tar itu med saken är det
som upprör i varje fall mig. Man konstaterar
sålunda att eftersom den svenska
jorden nu inte avkastar mycket mera
än vad några tusental bönder kan
existera på, så skall man gripa in i utvecklingen
på det sättet att man påskyndar
avfolkningen.

Ibland har man, herr statsminister,
ett intryck av att man i den pågående
debatten liksom inte tillerkänner jordbrukarna
någon plats i samhället. Jag
har träffat jordbrukare under de senaste
åren som just har sagt att det är
det bittraste de upplever, när man sålunda
inte ens vill ge ett erkännande av
att de har utfört ett arbete som är värt
någonting från samhällets synpunkt.
Varför skulle man inte kunna ge dem
som vill bli vid sin torva en chans att
arbeta så länge krafterna räcker? Jag
vet att många begär inte mer. Så kommer
den andra sidan av saken. När vi
har slagits för en aktiv lokaliseringspolitik
under åren som gått, har vi anslutit
oss till den därför att det är alldeles
uppenbart att om man tunnar ut befolkningen
alltför mycket genom avflyttning,
så kommer man så småningom till
den insikten att där kan inte levas ett
normalt samhällsliv: människorna är
för få för att bära kostnaderna för den
service de har rätt att kräva.

När socialdemokratien presenterade
sitt jordbruksprogram, som sålunda in -

nebär att man skall göra pinan kort för
så många som möjligt, så slutar man där
det egentligen aktuella problemet uppstår,
nämligen hur det skall vara möjligt
för de människor som kommer att
bo kvar att sitta vid den jord som finns
kvar i glesbygden. Hur skall det vara
möjligt för dem att leva sitt normala
samfundsliv efter den åderlåtning som
här sker?

Man skall omskola, säger man. Herr
Isacson frågade hur det skall gå med
omskolningen när den största delen av
människorna är 55 år eller däröver. Det
sägs ingenting om var de sedan skall få
sin placering. Skall drivkraften till det
som sker ute i bygderna vara att skaffa
ny arbetskraft på den industriella sidan,
så vill vi nog samtidigt gärna ha
en försäkran om att denna arbetskraft i
så fall skall ges en chans att stanna
kvar i hembygden. Kan inte det ordnas
så håller man så att säga på att här
gräva en grav för den landsbygd som vi
har i dag. Kan vi inte få ha människorna
kvar i någon mån så har vi ingen
chans att driva den apparat som landsbygden
ändå måste vara.

Jag tror att det hade varit mycket angeläget
om det i den debatt som har
följt på detta förslag hade funnits rum
också för de synpunkter som skulle
komma att framföras reservationsvis,
varigenom debatten liksom hade fått
någon sorts jämnhet och inte den slagsida
som nu har uppstått.

Det skulle trots allt glädja mig om vi
från hans excellens statsministerns sida
i dag i anledning av denna debatt
skulle få något av en försäkran att man
i varje fall vad på honom ankommer
skall se till att människorna skall ges
en chans att vara där de helst vill vara,
nämligen i sin hembygd, och inte tvingas
ut att trängas på det sätt som oftast
hittills har skett. Det är en djupt allvarlig
fråga. Det är helt enkelt den som
kommer att avgöra möjligheterna för
befolkningen i stora delar av vårt land
att leva sitt liv i fortsättningen.

Torsdagen den 14 april 1906

Nr 17

Ang.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hade aldrig trott att
jag skulle komma att ge mig in i en
jordbruksdebatt, men det var en del
saker som statsministern sade bär som
gjorde att jag ändå begärde ordet. Jag
tänker först och främst på när han vid
flera tillfällen åberopade folkpartiledaren
Ohlin och liksom gjorde gällande
att herr Ohlin och statsministern var
på precis samma våglängd när det
gällde denna fråga.

Det pågår en jordbruksdebatt också
i andra kammaren, och jag vet att herr
Ohlin där har haft tillfälle att klargöra
sin ställning, och den överensstämmer
inte alls med den som statsministern
intar. Jag skulle tro — jag har inte
varit inne och lyssnat till vad herr
Ohlin har sagt — att herr Ohlin har
förklarat att om denna minskning inom
jordbruket fortsätter som den har gjort
under många år så behövs det inte någon
extra påtryckning för att man skall
nå fram inom rimlig tid till den procentsats
som statsministern inte heller
var riktigt säker på. Det var ju inte
länge sedan statsministern stod på denna
plats och förklarade att det inte
bär någon större betydelse i detta
sammanhang om man talar om siffran
80 eller om det blir någon procent mer.

Jag har samma inställning som herr
Torsten Andersson att regeringen haft
ett väldigt olyckligt grepp på denna
fråga när den presenterades vid den
s. k. presskonferensen.

Statsministern förklarade nyss att
det egentligen bara var frågan om att
sörja för tryggheten hos landets jordbrukare.
Det var en solidaritetsförklaring
det var frågan om. Ja, men hur
kan man, om man har den uppfattningen,
presentera hela saken på sådant
sätt, att alla de som berörs uppfattar
det så att det blir en våldsam reaktion? En

av kammarens ledamöter, som sitter
strax bakom statsministern, framställde
en interpellation till jordbruksministern
för några dagar sedan. Han

jordbrukspolitikens framtida utformning
hade tydligen kommit hem till Norrbotten
och funnit att det rådde en rätt
olustig stämning hland jordbrukarna
diir. De hade upplevt statsministerns
solidaritetsförklaring på sitt särskilda
sätt, nämligen som om de snart inte
längre hade några chanser att bedriva
jordbruk i Norrbotten.

Jordbruksministern spelade ganska
väl med i spelet och förklarade att herr
Hedström kunde åka hem till Norrbotten
och lugna de upprörda sinnena där.

Jag tycker att man med de resurser
som regeringen har till sitt förfogande
borde ha möjligheter att presentera en
sådan sak som denna med större skicklighet
än vad som skedde i detta fall.

Som gammal tidningsman vill jag
också opponera mig emot ett uttryck
som statsministern använde. Herr Isacson
hade litet högläsning för sig ur Aftonbladet,
som i förväg hade talat om
vad studiegruppen skulle komma att
meddela vid det här celebra tillfället.
Detta förklarade statsministern med att
Aftonbladet hade »recenserat presskonferensen
innan den hade hållits». Det
fann han på sitt sätt vara belijärtansvärt.

Som gammal tidningsman har jag lärt
mig att man inte skall recensera —- det
skulle i detta fall egentligen heta referera
■—■ en händelse innan den har inträffat.
Jag har en del erfarenheter av
att tidningsmän har försökt sig på
konststycket att referera en sak innan
den har hänt, och det har många gånger
fått beklagliga konsekvenser.

Nu kan man kanske lämpligare använda
ordet recensera än referera i
detta sammanhang. Recension brukar
mest förekomma då det gäller teater
och andra liknande spektakel, som utspelas.
Och tydligen hade Aftonbladet
på känn, att här skulle det bli ett spektakel
och inte några sakliga framställningar! Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ge mig

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

in på något försök till analys av hur
pass olika herr Ohlin och jag ser på
dessa ting. Jag höll på att säga att det
gläder mig, om vi inte ser dem på likartat
sätt.

Vad som var viktigt för mig var bara
att konstatera herr Ohlins bedömning
av frågan, huruvida det hade annonserats
väldiga förändringar i vår jordbrukspolitik
eller ej. Jag grundade mitt
uttalande därvidlag på vad jag erfarit
av TT-referatet av herr Ohlins tal —
men det kanske inte var ett referat
utan en recension; jag förstår ju nu att
man får skilja på referat och recension!
Enligt TT säger herr Ohlin, att
detta inte var något märkvärdigt utan
precis vad som håller på att ske för
närvarande. Jag tillät mig då, herr talman,
att säga att på ett vis har herr
Ohlin rätt — d. v. s. om hans ord är
rätt återgivna i referatet eller recensionen;
jag har blivit tveksam nu, sedan
en »erfaren tidningsman» har sagt att
det förhåller sig på något annat vis,
men jag har ingenting annat än TTreferatet
att gå efter. Jag kan inte sitta
i andra kammaren och lyssna, som tydligen
herr Axel Andersson kan göra,
och samtidigt vara i första kammaren.

Vad jag vill ha sagt är bara att herr
Ohlin har rätt så långt, som att vi för
närvarande lever i en otrolig omdaningsprocess
inom det svenska samhället.
Vi kunde kanske ha lättare att föra
ett resonemang där vi förstod varandra,
om vi talade om textilindustriens
situation. Denna industris situation är
ju enligt många helt och hållet framkallad
av vår handelspolitiska linje. Jag
tror att det påståendet är fel, men
många säger ju så, precis som många,
som tror sig försvara jordbrukets intressen,
drivs över i en långt gående
protektionism. För textilarbetaren kan
det ju se ut som om han kastas ut insitt
jobb på grund av statsmakternas
likgiltighet för hans öde och till följd
av att statsmakterna driver en handelspolitisk
linje, som inte ger utrymme för
trygghet och mänskliga känslor. Jag be -

tonar, som sagt, att jag tror att detta
resonemang är felaktigt, men det finns
personer som driver det.

Inom socialdemokratien har vi sagt
följande: För en riktig användning av
den svenska industriens krafter måste
vi låta textilindustrien, liksom alla andra
industrier, känna trycket av konkurrensen
utifrån, men vi kan inte lämna
åt sidan den arbetskraft och de företagare,
som där är sysselsatta, utan vi
måste skapa garantier för en gemensam
trygghet, en gemensam solidaritet.

En gång när jag berömde herr Andersson
i Brämhult blev han så ledsen,
ty han trodde att han måste ha sagt något
galet. Därför skall jag nu avstå
från att instämma med herr Andersson,
ehuru jag är starkt frestad att göra det.
Herr Andersson resonerade ju som så:
Om vi skall klara problemen måste vi
ha inte bara socialvård och stöd åt dem
som blir utrationaliserade, utan vi måste
ha en effektiv näringspolitik, till vilken
också lokaliseringspolitiken hör.
Som herr Andersson framhöll hör allt
detta ihop. Och jag anser att det väsentliga
i socialdemokratiens jordbruksprogram,
som det är presenterat här, är att
vi försöker sätta jordbruksfrågan i de
socialpolitiska, arbetsmarknadspolitiska
och näringspolitiska sammanhang
där den hör hemma och att vi inte bryter
ut jordbruksnäringen och säger, att
denna näring skall behandlas på ett
helt annat sätt än alla andra näringar
i vårt land.

Det är klart att det kan skapas olust
hos den som arbetar exempelvis inom
textilindustrien, som hotas av indragningar
och minskning i sysselsättningen
— jag förstår det. Men betänk hur
känslan av att samhället ansvarar för
att inga katastrofer skall hända har genomsyrat
exempelvis textilindustriarbetarförbundet!
När den första efterkrigstidens
textilkris kom i vårt land,
var det många som talade om att vi
borde höja tullarna. Man talade blygsamt
om två, tre eller fyra procent.
Textilindustriarbetarförbundet antog

Torsdagen den 14 april 190(1

Nr 17

Antf.

tvärtom på sin kongress ett uttalande
av innebörd, att förbundet förstod det
riktiga i att landet använder sina produktiva
resurser så att det i en fri handel
får bästa nytta av dem, men i gengäld
krävde textilarbetarna också någonting
av samhället.

Litet av den tron på samhället och
den tron på framtiden önskar jag faktiskt
att landets jordbrukare också hade
förmåga att ge uttryck för. Det är nämligen
självklart att om man bara skapar
känslan att man är utlämnad, helt
enkelt lever i ett samhälle där inga
hänsyn tas till jordbrukets intressen,
då blir det en trist och död stämning
över den näringsgrenen. Och så behövde
det verkligen inte vara.

Ja, herr talman, jag vill bara konstatera
att såvitt jag nu kan finna är det
ingen som förmenar ett politiskt parti
att ange riktlinjer för sin politik. Den
omständigheten att ett parti sitter i regeringsställning
kan självfallet icke påverka
den friheten. När mittenpartierna
avgav sin deklaration i början av
året, innehöll också den synpunkter på
jordbrukspolitiken. Anser man att det
var någonting alldeles oriktigt? Nej,
tvärtom — vad som föranledde angreppen
var väl de vaga formuleringarna i
deklarationen. Men inte skulle vi ha angripit
de partierna med ett enda ord
om de försökt att — liksom vi — grundligt
penetrera problemet.

Tyvärr skall jag strax vara borta i
ett annat sammanhang, som kanske inte
är lika viktigt som första kammarens
sammanträde, men jag tror att jag sagt
ungefär vad jag vill säga och jag kan
inte fortsätta debatten mycket längre
— annars skulle jag ytterst gärna ha
velat läsa upp vad som står i socialdemokraternas
nu så starkt förkättrade
program. Det skulle ha varit väldigt
bra om det programmet därigenom
kunde ha fått ökad spridning. Men huvudpunkterna
hinner jag kanske ändå
redogöra för, herr talman!

Den första punkten är: Jordbrukspolitikens
långsiktiga syfte skall vara att

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 17

jordbrukspolitikens framtida utformning

skapa ett självbärande svenskt jordbruk
och därmed billigast möjliga livsmedel
för konsumenterna. — Är det någon
som kan stå upp och säga att detta är
orimligt?

För att uppnå största möjliga effektivitet
i samhällsekonomien begränsas
jordbruksproduktionen utan att kravet
på försörjningsberedskap eftersättes. —
Den processen är, som jag redan framhållit,
i full gång.

Genom en snabb rationalisering skall
möjligheter skapas för jordbrukarna
att uppnå en tillfredsställande inkomststandard.

Den statliga rationaliseringspolitiken
aktiviseras ytterligare.

Ökad konkurrens i produktion och
distribution av livsmedel möjliggöres.

Prisutveckingen för jordbruksprodukter
dämpas.

Lägre priser på vissa varor: billigare
mjölk, billigare margarin, billigare socker.

Nuvarande prisregleringssystem förenklas.

Arbetsmarknads-, social- och lokaliseringspolitiska
insatser skall skapa social
trygghet och underlätta omställningen
för den jordbrukande befolkningen.

Sista punkten är: teknisk och ekonomisk
hjälp till utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning och livsmedelsdistribution.

Detta är ett program för en jordbruksnäring
som — på den punkten är
vi alla här i kammaren överens — utsättes
för en våldsam avflyttning. Programmet
kan väl omöjligen betraktas
annat än som ett utsträckande av vår
solidaritetsprincip till jordbruksnäringen,
precis, som vi försökt göra när
vi visserligen vägrat textilindustrien
protektionistiskt tullskydd men likväl
gjort klart för de anställda: katastrof
kommer det ingalunda att bli för er —
samhället är redo att försöka skapa en
kanske mera fruktbar, produktiv och
inkomstbringande sysselsättning åt er
än den ni haft förut. Det är något av

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

samma fighting spirit, som den parollen
möttes med av textilarbetareförbundet,
som man hade hoppats att jordbrukarna
skulle visat i dagens situation.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Ju längre jag lyssnar på
hans excellens statsministern, desto
obegripligare blir hela den här presskonferensen.

Herr statsministern konstaterar att en
våldsamt stor avflyttning skett och sker.
Men varför skall man då dramatisera
hela frågan och gå ut på det sätt man
gjorde när man sade: genom en ny jordbrukspolitik
kan vi lösa ett väsentligt
problem för konsumenterna och ge billigare
livsmedel? Detta är egentligen
det avgörande. Men herr statsministern
har gått förbi hela problemet om hur
det skall lösas.

Så säger herr statsministern: Det är
väl underligt att inte jordbrukarna har
någonting av tro på framtiden! Jag svarar
att jordbrukarna är optimister av
födsel och ohejdad vana -— är de inte
det, så kan de inte vara jordbrukare.
Det är den omständigheten att jordbrukarna
har behandlats så som här har
skett som gör att många av dem — framför
allt de äldre —- blir oerhört bittra
och förlorar tron på framtiden.

Hur är det med de unga, de som skall
satsa på framtiden, dem vi behöver i
morgondagens samhälle? För dem måste
skapas en jordbrukspolitik som ger
dem tro på framtiden, en jordbrukspolitik
som är konkret på ett annat sätt
än den som här har presenterats av regeringen.
Det gäller rationaliseringsfrågor,
förvisso, och frågor om olika sätt
att medverka till en rationalisering, men
den väsentligaste frågan får inte bli att
man i dag säger, att vi skall tillämpa
en jordbrukspolitik som ger billiga
livsmedel, samtidigt som man accepterar
ett resonemang inom jordbruksutredningen
som innebär att man konstate -

rar: sker inte omställningen tillräckligt
snabbt, kommer vi att införa prispress.

Det är detta som gör, att man har
mycket svårt att förstå att över huvud
taget denna presskonferens skulle behöva
komma till stånd. Nu har statsministern
i stället talat mycket om textilindustriens
problem, och det är kanske
litet egendomligt. Varför talade inte
statsministern också om Norrbottens
järnverk? Den frågan kunde ju tas in i
bilden. Och det finns många andra omställningsproblem
som ingalunda är ointressanta.

Jag skulle på nytt vilja ställa frågan:
Varför skedde publiceringen samma
dag, den 14 mars? Hans excellens statsministern
har sagt att det bl. a. berodde
på att jordbrukets organisationer då
hade en presskonferens. Men vad i all
sin dar har det med saken att göra?
Jordbrukets organisationer, som håller
på att skriva på sina reservationer, måste
ju få en chans att säga någonting om
hur de såg på jordbruksutredningen.
Majoritetens förslag presenterades ju
av utredningens ordförande. Regeringen
har dock möjlighet att på olika vägar
få sin mening framförd. Det är regeringen
som framlägger förslaget till
riksdagen i form av en proposition. Varför
ha så flåsartat bråttom, att man
samma dag måste tala om för svenska
folket hur man ser på jordbrukspolitiken?
Detta är fullständigt obegripligt.

Nu säger statsministern, att man på
konferensen den här dagen tog upp så
många andra väsentliga frågor, t. ex.
avtalsfrågan. Ja, men när det gällde den
frågan sade regeringen, att det är »en
sak, som den inte kan lägga sig i». I
jordbruksfrågan däremot hade regeringen
ett preciserat program. Det är
ändå en liten skillnad!

Jag tror att herr statsministern kan
lita på de svenska jordbrukarnas förmåga
till rationalisering och omställning.
Men förutsättningen för att det
skall lyckas är ändå att vi får en jordbrukspolitik,
som ger dem tron på framtiden.

Torsdagen den 14 april 19CC

Nr 17

An«. jordbrukspolitikens framtida utformning

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
statsministern, att jag inte gör anspråk
på att kunna utföra sådana storartade
konststycken som han ibland förmår.
Jag har sålunda aldrig gjort anspråk
på att kunna sitta här i första kammaren
och lyssna till vad man säger i andra
kammaren. Jag påpekade endast att
det just nu pågår en jordbruksdebatt
också i andra kammaren. Jag visste inte
vad herr Ohlin där hade sagt, men jag
förmodade att han sagt ungefär det och
det. Jag ville bara rätta till den saken.

Jag har emellertid fått ett referat —
inte en recension — över vad herr
Ohlin sade i Västerbotten, där han för
övrigt karakteriserade det utspel som
vi i dag har diskuterat som ett jippo.
Han sade vid det tillfället: »Den omdaning
av jordbruket som socialdemokraterna
eftersträvar fortgår deras bön
förutan.» Vidare gjorde han det konstaterandet,
som väl många av oss har
gjort, att vad man ville med det här
utspelet var att ge konsumenterna det
intrycket, att det skulle ske en kraftig
sänkning av priserna på vissa viktiga
livsmedel. Nu får vi höra, att det kanske
inte blir så snabbt som en del konsumenter
måhända drömt om.

Statsministern drog här fram mittenpartiernas
programförklaring när det
gäller jordbruket. Det är väl ändå en
viss skillnad mellan att de gör en sådan
programförklaring och att jordbruksministern
som ordförande i en studiegrupp
framlägger sina synpunkter
på hur man där har sett på problemen
och ger det intrycket, att saker och
ting kommer att hända mycket snabbt.

Då var det mycket riktigare att göra
som statsministern nyss gjorde, att läsa
upp ur det socialdemokratiska partiprogrammet,
där det, enligt vad jag antecknade,
står att »det långsiktiga syftet»
skall vara det och det, bl. a. att
man skulle kunna få fram prissänkningar.
Hur långsiktigt syfte det är fråga
om — om prissänkningarna skall kom -

ma om fem eller tio eller femton år —
säger programmet ingenting om. Men
de som lyssnade till presskonferensen
trodde ju att det skulle ske redan i år.

Sedan skulle jag nog vilja protestera
mot statsministerns beskrivning av det
här utspelet. Han tyckte själv att det
var liksom ett under av enkelhet och
klarhet, och han kunde inte förstå hur
så många människor hade missförstått
denna enkla och förnämliga framställning.
Kan då statsministern förklara för
mig, varför en ledamot av denna studiegrupp,
som samtidigt är ledamot av
denna kammare, måste rikta en interpellation
till jordbruksministern för att
få klarhet i en sak som han själv har
varit med om att studera så länge?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! I det här huset är det
ju fritt för alla att ha sin uppfattning
om saker och ting. Det är alldeles
uppenbart att hans excellens statsministern
och hans parti har rätt att ha
sin uppfattning om hur det skall gå till
på jordbrukets område.

Men när han här ställde kravet, att
jordbrukarna dessutom skulle vara tacksamma
för vad som nu håller på att ske,
tycker jag ju att man har rätt att protestera.

Från min barndom som jag tillbringade
någonstans i en landsbygd
kommer jag ihåg att det på en granngård
fanns en husmor som gällde för
att vara mycket sträng mot sina barn.
Hon hade ett mycket raffinerat sätt att
bestraffa dem. De fick gå ut i den närbelägna
hagen och bryta sig ett ris, och
så fick de stryk av det riset. Sedan
skulle de säga: Tack, snälla mamma!

Det är litet i överkant, tycker jag.
Jag ifrågasätter om inte statsministerns
krav på jordbruket också är litet i
överkant.

Hans excellens vill inte medge, att
det på jordbrukarhåll finns intresse för
den här saken. Men vad är det som har
skett under de senaste åren? Jo, det
har kunnat konstateras att det ratio -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Ang. jordbrukspolitikens framtida utformning

naliserats bort 10 000 å 12 000 jordbruk
varje år, och det sker med påtagligt
intresse och full medverkan från jordbrukarnas
sida. Man ikläder sig i dag
kostnader för nya investeringar på ett
sätt som skulle varit alldeles otänkbart
för några år sedan. Man tror alltså på
att man genom att satsa sina pengar,
sina händers arbete och sin hjärnas
förstånd skall kunna åstadkomma någonting.
Nu klipps det av, det går inte
att komma ifrån. Då menar jag, att det
är litet grovt att kräva att man dessutom
skall vara tacksam.

Hans excellens statsministern har
ägnat sig mycket åt textilindustrien. Det
har så till vida fägnat mig som jag själv
representarar den bygd som det i första
hand gäller, nämligen boråsbygden.
Jag skall inte gå in på någon diskussion
om var det eventuella felet med
textilindustrien ligger, om det beror på
konkurrens eller något annat. För mig
är det väsentligt att man kan konstatera
vad som här hänt eller håller på att
hända. Det friställs ständigt stora skaror
människor som inte kan få sin bärgning
i textilindustrien.

Då uppstår naturligtvis problemet på
vilket sätt man skall råda bot för detta.
Det kanske inte finns någon bot när det
gäller utvecklingen av näringen i och
för sig — det är möjligt att man måste
acceptera detta förhållande. Men då
har man att gå den andra vägen, nämligen
att försöka ersätta vad som är
förlorat och bereda människorna utkomstmöjligheter.
Det är det som är
det helt överskuggande problemet där
nere.

Jag kan inte finna annat än att det
är precis detsamma inom jordbruksnäringen.
Där rör det sig också om
människor som man bör ha all den
aktning för som man har för enskilda
människor över huvud taget i samhället,
människor som liar rätt att kräva samhällets
omvårdnad. År det omvårdnad
när man rycker bort existensmöjligheterna,
de existensmöjligheter som redan
är ytterst problematiska men som blir

dåliga ned till noll genom de åtgärder
man håller på att vidta?

Det är det som är den stora frågan.
Och det är det som är frågan när man
ser att dessa människor har mist tron
både på samhället och på sin egen tillvaro,
ty de anar ingen ljuspunkt som
de kan falla tillbaka på och säga: Jag
utför tydligen ändå i samhället något
arbete som är värdefullt och riktigt
och jag kanske tolereras bara för det!

I min gröna ungdom, när man smått
började intressera sig för politik, hölls
ofta debatter man och man emellan ute
i bygderna. En sak tyckte jag att man
lärde sig då, och det var att småfolket,
d. v. s. de människor som inte levde på
solsidan, som inte hade den stora delen
av denna världens goda, hade en viss
förankring hos socialdemokratien. Där
fann de förståelse för sina problem.

På den punkten tycker jag att socialdemokratien
har undergått en våldsam
förändring i våra dagar. Den förståelsen
finns inte längre, ty i så fall skulle
det väl falla något korn av den också
på alla de människor, som berörs av
den operation man här håller på med.
Det är att beklaga, ty jag tror att samhället
skulle tjäna utomordentligt på
att de som arbetar för dess bästa vore
mera eniga på denna punkt, nämligen
att se till alla enskilda människors intressen
och inte försöka stöta ut vissa
grupper som man inte har något intresse
av.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 § och 39 § 2 mom.
lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

nr 85, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

nr 90, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 91, angående viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m. in.;
samt

nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 98, med förslag till virkesmätningslag;
och

nr 100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
101, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark i Trollhättan.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
102, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 62 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, med förslag rörande de värnpliktigas
utbildning m. m.; och

nr 107, med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, angående förordning om rätt för
resande in. fl. att införa varor tull- och
skattefritt, m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 112,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 113, med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
116, angående viss utbildning av läkare
med utländsk medicinsk examen
in. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 117, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 och 34 §§
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Interpellation ang. utflyttning av statliga verksamheter från Stockholms-området

nr 118, med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612); och

nr 119, med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium.

Föredrogos och hänvisades

motionen nr 686 till bevillningsutskottet,

motionen nr 687 till lagutskott,

motionerna nr 688—694 till statsutskottet,

motionerna nr 695—698 till lagutskott,

motionerna nr 699 och 700 till statsutskottet,

motionen nr 701 till lagutskott,

motionerna nr 702—704 till statsutskottet,

motionen nr 705 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 706—709 till statsutskottet,

motionerna nr 710 och 711 till lagutskott
samt

motionerna nr 712—718 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 45—48, bevillningsutskottets
betänkanden nr 26—30
och 33, bankoutskottets utlåtanden nr
23 och 24, jordbruksutskottets utlåtande
nr 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 24—26.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 47 skulle sättas näst
efter samma utskotts utlåtande nr 6.

Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 85 och
nr 90, hemställer jag att kammaren måt -

te medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna kommit
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. utflyttning av statliga
verksamheter från Stockholmsområdet Ordet

lämnades på begäran till herr
ANDERSSON, TORSTEN, (ep) som yttrade: Herr

talman! De centrala ämbetsverken
och annan central statlig verksamhet
är med några enstaka undantag
lokaliserade till Stockholm. Frågan om
utflyttning av statliga verksamheter
från Stockholm till andra områden har
länge varit aktuell. Senast prövades den
av lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet, som i slutet av 1963
lade fram sitt huvudbetänkande.

Lokaliseringsutredningens förslag var
inriktat på en omfattande utflyttning
av statliga verksamheter. Av cirka 185
undersökta verksamhetsgrenar kunde
enligt utredningens bedömning 110 flyttas
från Stockholm. Ett 20-tal enheter
ur denna totala utflyttningsgrupp ansågs
av utredningen vara relativt fristående
i förhållande till annan statlig
verksamhet. Lokaliseringsorten för dem
kunde bedömas efter vad som syntes
lämpligt i varje särskilt fall. I fråga om
de 90 återstående verksamhetsgrenarna
förelåg däremot så stort behov av
inbördes samarbete, att man borde eftersträva
större samlade utflyttningar.
Dessa 90 enheter, betecknade som den
stora utflyttningsgruppen, skulle kunna
utflyttas under en tid av 10—15 år. Utredningen
hade också ett alternativ på
kortare sikt med en utflyttning från
huvudstadsområdet av ett 30-tal verksamhetsgrenar,
den lilla utflyttningsgruppen.
Denna begränsade utflyttning

Torsdagen den 14 april 1966

Nr 17

Interpellation ang. utflyttning av statliga verksamheter från Stockholms-omradet

skulle planläggas på sådant sätt, att den
inte föregrep en större omlokalisering
längre fram.

Det finns flera skiil som talar för en
utflyttning av statliga verksamheter från
stockholmsområdet. De hefolkningsoch
miljöpolitiska synpunkterna t. ex.
är av stor betydelse. Inom storstockholmsområdet
är nu cirka 1,1 miljon
människor bosatta. Det är skäl att betrakta
detta som en överdimensionerad
bebyggelse. Prognoserna pekar på
en ökning till cirka 1,5 miljon fram
till 1990. Den totala utflyttning, som utredningen
ansåg möjlig, skulle gälla
inemot 28 000 statliga befattningar.
Trycket på storstockholmsområdet
skulle därmed kunna minskas med över
100 000 personer. Helt naturligt skulle
en sådan omlokalisering av den statliga
verksamheten göra det lättare för
Storstockholm att komma till rätta
med t. ex. trafikproblem, sociala förhållanden
och bostadsbrist. Samtidigt
skulle utvecklingen stimuleras i de nya
lokaliseringsområdena.

Lika väsentligt är det naturligtvis, att
den statliga verksamheten har en lokalisering,
som i största möjliga utsträckning
främjar effektiviteten. Med hänsyn
till vissa statliga verksamhetsgrenars
funktionsmässiga samhörighet är
det angeläget, konstaterade lokaliseringsutredningen,
att sammanhålla stora
delar av den centrala statsförvaltningen
inom från kommunikationssynpunkt
relativt slutna områden. Den statliga
verksamheten i Stockholm är emellertid
utspridd på olika håll i staden
och dessutom mycket trångbodd. Inom
Stockholms innerområden kunde enligt
utredningens bedömning endast statsdepartementen
och ett mindre antal ämbetsverk,
som har mycket stora behov
av kontakt med regeringens kansli, beredas
utrymme. Den punktvisa utflyttningen
av ämbetsverk till olika förorter
inom stockholmsområdet, såsom
vattenfallsstyrelsens lokalisering till
Råcksta och televerkets till Farsta, kunde
på längre sikt leda till en uppsplitt -

ring av statsförvaltningen, som minskade
effektiviteten. Lokaliseringsutredningen
ansåg sig kunna konstatera, att
föreliggande planer beträffande stockholmsområdet
inte gav anvisning på någon
rationell lösning av den statliga
verksamhetens utbyggnadsproblem, vare
sig i innerstaden eller i förorterna.
Fn utflyttning av en väsentlig del av den
statliga verksamheten från stockholmsområdet
framstod sålunda som önskvärd
inte minst ur effektivitetssynpunkt.

Särskild vikt måste i sammanhanget
också fästas vid att de centrala myndigheternas
placering i Stockholm är
mindre tillfredsställande från beredskapssynpunkt.
Stockholm måste antas
vara ett primärt mål vid ett angrepp
mot vårt land. De centrala ledningsorganen
måste i ett kris- eller krigsläge
flyttas ut till skyddade eller mindre utsatta
platser. Detta gäller inte endast
militära myndigheter utan också andra
organ, som är av särskild betydelse för
vårt totalförsvar. Utflyttning av alla
myndigheter med väsentliga totalförsvarsuppgifter
eller i varje fall av den
övervägande delen av dem skulle enligt
lokaliseringsutredningen medföra odiskutabla
vinster från beredskapssynpunkt.

En utflyttning av den omfattning som
lokaliseringsutredningen diskuterade är
naturligtvis i och för sig kostnadskrävande.
Men den kan totalt sett knappast
bedömas medföra några större
kostnadsökningar för samhället. På de
nya lokaliseringsorterna måste givetvis
bostäder byggas i väsentlig utsträckning.
Men samtidigt lättas trycket på
bostadsmarknaden i Storstockholmsområdet
i motsvarande mån, vilket torde
kunna leda till en viss total kostnadsminskning.
Nya förvaltningsbyggnader
måste uppföras på de nya lokaliseringsorterna.
Men samtidigt kan det
konstateras, att den statliga verksamheten
nu under alla förhållanden har
ett betydande behov av nybyggnader
för skilda ändamål. Den akuta lokal -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966

Meddelande ang. enkel fråga
bristen för den statliga verksamheten
kommer på något längre sikt att nödvändiggöra
avsevärda investeringar,
även om den centrala statliga verksamheten
i samma utsträckning som för
närvarande skulle vara förlagd till
Stockholm. Det nuvarande läget måste
sålunda betraktas som tjänligt för planering
av en omfattande omlokalisering
av den statliga verksamheten.

Den här berörda frågan är från skilda
utgångspunkter av stor betydelse för
vårt samhälles utveckling. Lokaliseringsutredningen
lade såsom nämnts
fram sitt betänkande i slutet av 1963.
Detta har varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. Från regeringens sida
har därefter emellertid inte något
initiativ i frågan kommit till synes.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
rikta följande frågor:

Har regeringen för avsikt att på
grundval av lokaliseringsutredningens
rörande statlig verksamhet betänkande
framlägga förslag till utflyttning av

statliga verksamheter från Stockholmsområdet
till andra områden?

När kan i så fall proposition i frågan
väntas föreligga?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Petersson,
Erik Filip, (fp) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Avser Statsrådet förelägga
riksdagen förslag i anledning av sakkunnigas
betänkande angående statslån
till samfundslokaler, 1964: 52?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.39.

In fidem
K-G. Lindelöw

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Fredagen den 15 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att det är min avsikt
att söka avsluta detta plenum kl.
15.45.

Jag får också meddela, att riksdagens
ledamöter inbjudits att måndagen den 9
maj besöka marinen. Exemplar av denna
inbjudan har utdelats, och anmälningslista
för anteckning om deltagande
i besöket finns utlagd i kammarens
kapprum. Listan indrages fredagen den
29 april kl. 18.00.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1966/67 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 10—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wikberg (I: 454) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Växjö m. fl. (II: 543), i vilka hemställts,

att riksdagen vid sin behandling av anslaget
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 90 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herrar From och Westberg väckt
motion (II: 536).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 454 och II: 543, till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 85 000 000 kronor; II.

att motionen II: 536 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson och
Bengtson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Kårby, Mattsson och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 454 och II: 543, till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
90 000 000 kronor.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! För alla som sysslar
med kommunernas problem är det känt
vilken stor eftersläpning som föreligger
sedan åratal tillbaka beträffande bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar.

I en reservation till punkt 13 har yrkats
bifall till motionsparet I: 454 och
II: 543, och i enlighet därmed föreslås

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

en uppskrivning av medelsanvisningen
under denna punkt med 5 miljoner kronor
för att göra det möjligt att inhämta
eftersläpningen. Om jag inte är fel underrättad,
tar det för närvarande sex år
för kommunerna att få dessa medel.
Om denna reservation bifalles skulle
väntetiden kunna avkortas med ett år,
vilket säkert skulle uppskattas mycket
av kommunernas representanter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 13.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Utskottet har anslutit sig
till Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag
på 85 miljoner kronor för detta ändamål,
det vill säga samma belopp som
utgick under förra året. Jag erkänner
att detta är ett mycket viktigt ändamål
och att riksdagen undan för undan bör
höja anslaget, så att vi kommer till rätta
med den eftersläpning som herr Larsson
talade om.

Utskottet har emellertid hänvisat till
det ekonomiska läget och dessutom påpekat
att det under rätt många år har
beslutats om en ständig ökning av anslaget.
Anslaget utgick under budgetåret
1958/59 med 30 miljoner kronor.
Det har sedan ökats undan för undan
och är nu, som jag nyss nämnde, uppe i
85 miljoner kronor. Vid de tillfällen då
Kungl. Maj:t tidigare föreslagit en ökning
med 10 miljoner kronor, eller vid
något tillfälle med 15 miljoner, har det
ständigt framlagts reservationer om
ytterligare ökning av anslaget.

Utskottsmajoriteten har alltså, som
jag nämnt, hänvisat till att det tidigare
år efter år har beslutats om rätt kraftiga
höjningar av anslaget. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av

utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
13 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 35.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Punkterna li—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Punkten 24

Anslag till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för Sveriges
meteorologiska och hydrologiska
institut, att tillämpas tills vidare från
och med hudgetåret 1966/67, dels ock
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 622 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Wikberg in. fl.
(I:456) och den andra inom andra
kammaren av herr Josefson i Arrie
in. fl. (11:544), i vilka hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av förevarande
anslag för budgetåret 1966/67
måtte anvisa ett förslagsanslag av
8 907 216 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:456 och 11:544,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tilllämpas
till vidare från och med budgetåret
1966/67;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 622 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson
i Kårby och Mattsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 456 och II: 544,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Sveriges meteorolo -

giska och hydrologiska institut, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 907 000 kronor.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! I motionsparet 1:456
och II: 544 har föreslagits en ökning av
anslaget till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut med 285 000 kronor,
för att institutet i enlighet med sin
begäran skulle kunna anställa personal
för att centralt utföra vissa långsiktiga
väderleksprognoser för bl. a. jordbrukets
behov. Härigenom skulle prognoser
kunna lämnas också under lördagar och
söndagar, liksom under semesterperioder.

I reservationen vid punkten 24 har
föreslagits att institutet skall tillföras
den begärda personalförstärkningen genom
att anslaget höjs med 285 000 kronor.
Utskottets majoritet har dock tydligen
tagit intryck av det hårda klimatet
denna kalla vår och eftervinter. Detta är
ju dessutom i viss utsträckning en jordbruksfråga,
och jordbruket är den näring
i landet som speciellt får kännas
vid den hårda klimatförsämring som
brutit in över Sverige i många avseenden
— inte bara meteorologiskt.

Nu hoppas jag på töväder och vårvindar
och vågar, herr talman, yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skall inte som herr
Larsson hänvisa till vädrets makter när
jag försvarar utskottets hemställan.

Kungl. Maj:t har föreslagit en ökning
av detta anslag med 185 000 kronor i
jämförelse med föregående budgetår.
Utskottet har hänvisat till det samarbete
som pågått mellan institutet, flygvapnet
och hushållningssällskapen, varvid
man har anlitat väderradaranläggningarna
och prognosresurserna vid ett an -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den ifrågasatta nedläggningen av järnvägslinjen Västervik—Hultsfred

tal flygflottiljer. Detta samarbete har
lett till att man kunnat utfärda lokala
prognoser, som enligt utsago har varit
till stor och god nytta för jordbruket.
Vi har därför inom utskottsmajoriteten
inte nu velat gå längre än Kungl. Maj:t.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsprepositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 17.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Ang. den ifrågasatta nedläggningen av

järnvägslinjen Västervik—Hultsfred

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 290, av herr Sveningsson, samt 11:361,
av herr Oskarson och herr Bengtson i
Solna, till Ersättning till statens järnvägar
för drift av icke lönsamma järnvägslinjer
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 205 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 289, av herrar
Svanström och Hellebladh, samt II: 532,
av herr Dahlgren m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 289 och II: 532 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna, att planerna på en nedläggning
av järnvägslinjen Västervik—Hultsfred
omedelbart borde inställas och att i
stället breddning av ifrågavarande
sträcka borde företagas så snart ske
kunde.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Under denna punkt
redovisas ett motionspar, I: 289 och II:
532.

I motionerna anförs först några allmänna
synpunkter beträffande de problem
som kommer att beröra bygder
som drabbas av järnvägsnedläggelse.
Dessa bygder erbjuds i bästa fall en
ersättningstrafik med landsvägsbussar.
Vi anser som motionärer att man som
ett minimikrav i sådant fall borde
begära att någon nedläggning av järnväg
icke får ske innan det berörda
landsvägsnätet får en fullständig upp -

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. den ifrågasatta nedläggningen av järnvägslinjen Västervik—Hultsfred

rustning. Detta sker i inånga fall inte.
Att sätta in landsvägsbussar i stället
för järnvägens rälsbussar när vägarna
är backiga och krokiga är direkt olämpligt
både med tanke på passagerarnas
bekvämlighet och trafiksäkerhetens
krav, hävdar motionärerna.

Motionärerna övergår sedan till att
redovisa aktuella förhållanden i Kalmar
län. 1 Kalmar län svävar nedläggningshotet
över en hel del av länets
järnvägar. Det är självklart att detta
hot medför bekymmer i olika sammanhang.
Jag är ju i denna kammare känd
för att vara orolig i olika sammanhang
— det fick jag statsrådet Holmqvists
ord på häromdagen. Nedläggningshotet
medför emellertid en oro som är berättigad.
Det råder ju ingen tvekan om att
kommunikationerna är av mycket stor
betydelse för näringslivet.

I lokaliseringsdebatter och andra debatter
har med tydlighet framgått att
den sydöstra delen av Sverige, till vilken
del Kalmar län hör, är ett ur lokaliseringssynpunkt
samt när det gäller
industrianläggningar och annat inte helt
gynnat område. Det är därför särskilt
önskvärt att hänsyn tas till kraven på
goda kommunikationer. Skulle de planer
på indragningar genomföras som
för närvarande är mer eller mindre aktuella
i länet, kommer detta att innebära
att Kalmar län i fråga om järnvägar
endast får kvar tre tvärgående stickspår,
nämligen linjerna till Västervik,
Oskarshamn och Kalmar, medan t. ex.
Vimmerby stad helt kommer att sakna
järnvägsförbindelser. Vi har ansett detta
vara ett mycket olyckligt förhållande
som inte får bli verklighet.

Vad sedan gäller den planerade nedläggningen
av järnvägslinjen Västervik
—Hultsfred vill jag säga, att det föreligger
ett avtal mellan det enskilda företag
som tidigare ägde ifrågavarande
järnvägslinje och staten, vilket innebär
att en breddning av spårvidden skall
företagas till nästa år. Motionärerna
begär en skrivelse till Kungl. Maj:t
med tillkännagivande av att planerna

på eu nedläggning av ifrågavarande
järnväg skall stoppas och att i stället eu
breddning så snart som möjligt måtte
företagas. En summa är också utfäst
såsom ersättning för den händelse
breddningen inte kommer till stånd
inom angiven tid.

Motionärerna anför vidare att många
frågetecken finns beträffande resonemanget
om underskott på landsbygdens
järnvägar. Det är svårt, säger motionärerna,
att frigöra sig från misstanken
att en viss styrning av lönsamhetsundersökningarna
kan ske. Motionärerna
framhåller också att kostnaderna för
landsbygdens järnvägar bör ses i jämförelse
med de enorma summor som
staten satsar i Stockholm och andra
storstäder för att klara trafikproblemen
där.

Med vad jag här anfört av motionärernas
motivering vill jag understryka,
hur allvarligt vi i denna landsända
ser på dessa problem. Utskottet har för
sin del sagt, att den trafikpolitik som
beslutades här i riksdagen år 1963 föreskriver
viss gång i fråga om behandlingen
inför en förestående nedläggning.
Vi känner väl till denna gång och
vi har i ett annat sammanhang lämnat
en motion, som kräver en förändring
av det beslut som fattades år 1963, vilken
förändring bland annat innebär en
rådgivande diskussion med andra berörda
organ såsom landsting, länets planeringsråd
o. s. v. När den motionen
blir aktuell, kommer vi naturligtvis att
närmare redogöra för våra synpunkter.
I fråga om järnvägslinjen Västervik—
Hultsfred gäller ett speciellt avtal mellan
staten och det enskilda företaget,
vilket gör att denna fråga inte är helt
jämförbar med andra liknande frågor.

Herr talman! Med anledning av det
som jag nu har anfört ber jag att få yrka
bifall till motionerna I: 289 och II:
532.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Svanström har
själv erinrat om de riktlinjer för tra -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den ifrågasatta nedläggningen av järnvägslinjen Västervik—Hultsfred

fikpolitiken som beslutades i enlighet
med sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande år 1963.

Dessa riktlinjer innebär ju att man
vid nedläggning av järnvägslinjer skall
tillämpa samma förfarande som tidigare.
Som det står i utskottsutlåtandet, får
således bland andra arbetsmarknadsstyrelsen
och Näringslivets trafikdelegation
tillfälle att delta i beredningen av
ärendet på verksplanet. Vidare får länsstyrelse
och kommunala myndigheter
yttra sig såväl remissvägen som vid
olika sammanträden. Utskottet har ansett
att detta tillvägagångssätt ger tillräckliga
garantier för en omsorgsfull
prövning av ärendet. Jag för min del
anser att man inte gärna kan övergå till
ett annat förfarande, som innebär att
riksdagen skulle ta ställning till olika
nedläggningspropåer från järnvägsstyrelsens
sida. Jag tycker att herr Svanström
borde kunna vara överens med
mig om att dessa frågor i fortsättningen
bör handläggas på ungefär samma sätt
som tidigare.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Låt mig ställa en fråga
till herr Fritz Persson: Anser herr Persson
att det föreligger någon skillnad i
detta fall, där det finns ett avtal om
breddning av ifrågavarande järnvägsdel? -

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det avtal som föreligger
mellan det nuvarande järnvägsföretaget
och staten får väl regleras på det
sätt som är angivet där. Jag tycker inte
att riksdagen har någon särskild anledning
att lägga sig i detta. Avtalet bestämmer
ju hur det skall gå till, om
järnvägen inte kommer att breddas.

Jag kan erinra om ett annat fall som
förelåg till behandling när riksdagen
tog ställning till riktlinjerna för den

allmänna trafikpolitiken. Redan tidigare
hade riksdagen fattat beslut om
breddning av en järnväg i Kronobergs
län, men det beslutet upphävdes vid
det här tillfället.

Hur en uppgörelse skall ske mellan
staten och järnvägsföretaget i det nu
aktuella fallet är en sak som får regleras
i enlighet med avtalet. Där är det ju
angivet hur det skall gå till, om ingen
breddning kommer till utförande. Utskottsmajoriteten
har icke ansett sig
kunna ta ställning på annat sätt än som
framgår av utlåtandet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag kan inte vara till
freds med det svar som herr Persson
har givit mig.

Det är självklart att avtalet skall regleras
på det sätt som där är föreskrivet,
men jag tror att det finns anledning anse
att riksdagen i detta sammanhang
bör anmäla sina synpunkter på problemet.
Det är vad vi har avsett med motionen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag har inte räknat med
att herr Svanström, som talar för motionen,
skulle vara tillfredsställd med
vad jag har anfört. Som jag sade förut,
har utskottsmajoriteten ansett att riksdagen
i varje fall i nuvarande läge inte
har anledning att befatta sig med den
här frågan på annat sätt än som skett i
utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. II förekomna yrkandena

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 289 och II: 532;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 46—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 54 och 55

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungi. Maj :ts

1 statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1900/07 till allmänna kultur- och bildningsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1900/07
anvisa ett reservationsanslag av

2 574 000 kronor.

Detta reservationsanslag var för innevarande
budgetår uppdelat på fyra anslagsposter,
nämligen en till stipendier
åt författare och översättare, en till
stipendier åt konstnärer inom måleri
m. in., en till stipendier åt tonsättare
och en till stipendier åt konstnärer i
övrigt.

Stipendierna utgjordes av större arbetsstipendier,
mindre arbetsstipendier,
resestipendier och stipendier av pensions-
eller understödskaraktär. De större
arbetsstipendierna utginge normalt
med cirka 12 000 kronor och de mindre
arbetsstipendierna med lägst 4 000 kronor
och högst 6 000 kronor, övriga stipendier
utginge med belopp enligt vederbörande
stipendiemyndighets bestämmande.

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lundström och
Bengtson (I: 192) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hedlund
och Ohlin (II: 245), i vilka motioner,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta inrätta ytterligare
20 större och 40 mindre arbetsstipendier
till konstnärer inom måleri
m. m. och i anledning därav till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1900/07
anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 390 000 kronor förhöjt reservationsanslag
av 2 904 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 192 och II: 245, såvitt nu
vore i fråga, till Konstnärsstipendier för
budgetåret 19GG/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 574 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Harrg Carlsson, T horsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 245, såvitt
nu vore i fråga, till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1900/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 904 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
rörande den nu förevarande
punkten jämväl finge beröras punkterna
2—5 i detta utlåtande; eventuella yrkanden
i anledning av sistnämnda punkter
skulle dock framställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse över att vi får behand -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.
la de fem första punkterna i ett sammanhang
— de hänger ju nära ihop
med varandra och avser konstnärsstöd
i olika former.

När det gäller konstnärsstipendierna
utgår för innevarande budgetår ett anslag
på sammanlagt 2 474 000 kronor.
De fyra organ som svarar för utdelningen
av de statliga konstnärsstipendierna
har tillsammans begärt en anslagshöjning
med nära 3,2 miljoner
kronor. Den största ökningen avser
konstnärer inom måleriet, vilket är rätt
naturligt eftersom trycket där är hårdast;
enligt uppgift från Akademien för
de fria konsterna har cirka 500 ansökningar
inkommit till de sammanlagt 50
stipendier som är disponibla under innevarande
budgetår. De fyra organen
hemställer också om att de större arbetsstipendiernas
belopp skall höjas
från 12 000 till 15 000 kronor.

Departementschefen begär en höjning
av det totala anslaget med endast
100 000 kronor. I utskottet har vi reserverat
oss för en anslagshöjning med ytterligare
390 000 kronor. Den summan
är ju blygsam i jämförelse med vad
skolöverstyrelsen äskat men innebär
ändå att det skulle bli utrymme för ytterligare
20 större och cirka 50 mindre
stipendier.

De siffror jag tidigare anfört torde
ge klart besked om att verkligt stora
behov föreligger. Jag vill särskilt understryka
att ett ökat antal stipendier
skulle ge yngre konstnärer större möjligheter
att komma i åtnjutande av arbetsstipendier.
Detta tror jag personligen
är mycket viktigt. När de unga
konstnärerna fullbordat utbildningen
och skall börja sin verksamhet är de
helt naturligt oftast okända och har i
många fall stort behov av det stöd som
ett stipendium innebär, men tyvärr är
det alltför sällan som unga konstnärer
har möjlighet att få något av de stipendier
som finns.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 1.

Så några ord om punkten 2 i utlåtandet,
som gäller konstnärsbelöningar.
Dessa belöningar skall utgå, som det
ordagrant står i kungörelsen, till den
som gjort mycket betydande insatser
för svenskt kulturliv. Tyvärr har dessa
konstnärsbelöningar fått en sådan utformning,
att belöningen endast blivit
en tom gest för många av de konstnärer
som erhållit den.

I utskottets skrivning framhålls att
den nuvarande utformningen av konstnärsbelöningarna
har accepterats av
konstnärerna. Jag vågar påstå att detta
är en överdrift. Det bevisas bl. a. av
att ett flertal konstnärer sagt nej till de
erbjudna belöningarna. Vi känner alla
till den starka oppositionen från konstnärerna
på den punkten. Jag kan nämna
att för år 1966 100 stycken konstnärsbelöningar
kommer att utdelas. Av
dessa 100 belöningar som skall utgå till,
som jag nyss angav, personer som gjort
en mycket betydande insats i svenskt
kulturliv får 55 konstnärer — alltså
mer än hälften — inte ett öre. Av de 45
som tilldelas belöningar får aderton
högst 10 000 kronor, sju mellan 10 000
och 15 000, nio mellan 15 000 och 20 000
samt elva mellan 20 000 och 25 000 kronor.
Taket är som kammarens ledamöter
vet fem gånger basbeloppet, alltså
cirka 25 000 kronor. Jag vill kraftigt
understryka att med den utformning
som belöningarna nu bar är det alltså
mer än hälften som inte får någonting
under innevarande år.

I en partimotion från centerpartiet
och folkpartiet föreslås att reglerna för
utdelning av konstnärsbelöningar skall
få en sådan utformning att de i större
utsträckning tillgodoser behovet av ekonomiskt
stöd till förtjänta konstnärer.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några få ord också om punkten 4.
Denna punkt gäller förvärv av konst
till statliga byggnader.

Reservanterna skiljer sig här från utskottet
i två avseenden. För det första
föreslår vi en ökning i jämförelse med
nuvarande anslag med 700 000 kronor

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

mot av departementschefen föreslagen
höjning med 200 000 kronor. Jag kan
nämna att reservanternas förslag helt
sammanfaller med vad statens konstråd
har begärt. För det andra föreslår reservanterna
att riksdagen skall bifalla
motionsyrkandet om att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte understryka
betydelsen av ett återinförande
av den s. k. procentregeln beträffande
förvärv av konst för statens byggnader.
Denna regel har ju tidigare stått som
riktpunkt, och det är —■ om jag inte
är fel underrättad — först på senare år
som den har frångåtts. Så sent som år
1962 uttalade sig riksdagen mycket positivt
för ett återinförande av regeln
som ett rättesnöre för inköp av konst
till statliga byggnader.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med yrkanden på de två sista punkterna
när dessa behandlas.

Häri instämde herr Olsson, Johan,

(ep).

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den föregående talaren
sade att konstnärsbelöningarna i många
fall endast blir en tom gest, och jag
skall be att först få säga några ord
kring detta ämne.

Visserligen kan jag hålla med om att
belöningarna i vissa fall i praktiken kan
bli en tom gest. Jag tycker emellertid
inte att vi av den orsaken skall utdöma
det nuvarande systemet utan i stället
— om så är fallet — ändra systemet,
men på ett annat sätt än vad reservanternas
förslag innebär.

Reservanternas talesman pläderade
för en sådan ändrad utformning av belöningarna
att ekonomiskt stöd i större
utsträckning än för närvarande skall
kunna ges åt förtjänta konstnärer som
är i behov av sådant stöd. Jag vill uttala
den meningen att det i och för sig
inte behöver ligga något fel i att belöningarna
i så hög grad som är fallet inriktas
på att skapa viss ekonomisk
trygghet åt konstskapare, vilkas aktivi 3

Första kammarens protokoll 1966. Nr 17

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

tet har mattats eller som av en eller annan
orsak helt enkelt inte längre orkar
att skapa konstnärliga verk, konstnärer
för vilka inspirationskällan så att säga
har sinat. Det måste garanteras en framtid
i största möjliga lugn åt dessa konstskapare.
Men som vi framhöll för vår
del redan när konstnärsbelöningarna
beslutades, borde det finnas ett slags
komplement till dessa belöningar, och
vi föreslog ett system med långtidslegat,
förslagsvis femåriga. Dessa skulle
tjäna syftet att ge yngre aktiva konstskapare
arbetsro att fullfölja sina verk
— något som nuvarande osäkra stipendiesystem
inte kan göra. Riskdagen gick
emot detta vårt förslag, däribland alltså
även de reservanter som nu tycks ha
kommit till insikt om att dessa yngre,
aktiva och förtjänta konstskapare har
råkat komma litet vid sidan om när det
gäller det statliga stödet, något som den
föregående talaren här nyss poängterade.
Jag tror för min del inte att lösningen
kan ligga i att till deras förmån
nagga konstnärsbelöningarna i
kanten — d. v. s. ta från den ena konstnärsåldersgruppen
för att ge åt en annan
åldersgrupp —- utan lösningen består
just i att skapa ett system med
långtidslegat som ett medel för att ge
ökad arbetsro åt dessa yngre, aktiva
konstnärer.

Följaktligen kan jag för min del inte
biträda reservationen vid punkten 1,
även om jag naturligtvis har viss sympati
för de synpunkter som den föregående
talaren anförde beträffande
detta problem. Jag tror emellertid inte
att lösningen av problemet ligger på
det plan som reservanterna och talaren
här har velat ange.

Mer än detta skall jag inte säga om
konstnärsbelöningar, stipendieringar
och legat. Möjligen skulle jag kunna
tillägga att hur viktiga sådana stödåtgärder
än är, så kan de inte få vara
huvudsak i fråga om de samhälleliga
kulturåtgärderna, utan bara något som
kompletterar den kulturaktivitet som
samhället i övrigt bör utveckla.

Fredagen den 15 april 1966

34 Nr 17

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

I stället skall jag be att få säga några
få ord om ersättningarna för utfört kulturarbete,
alltså den fråga som här återfinns
under punkt 5 i utskottets utlåtande.

I anslutning bland annat till vårt förslag
om en högre ersättning till författarna
för begagnande av deras verk vid
offentlig utlåning säger utskottet att den
föreslagna totala anslagsökningen är
väl avvägd. Men det beror väl på mot
vilket man väger. Om man jämför med
exempelvis 5 000 miljoner kronor till
militären kan man tycka att anslagsavvägningen
till detta kulturella ändamål
inte är helt lyckad.

Men vidare är det ju så att författarersättningen
och anslagen till denna
inte är att jämföra med anslagen till
stipendiering och till konstnärsbelöningar.
Där finns inga jämförelsepunkter.
Som alla vet lånar samhället ut författarens
konstprodukt till allmänheten
— och bestämmer sedan snålt och godtyckligt
hur mycket produktens skapare
skall ha i ersättning för att hans produkt
lånas ut till allmänt begagnande.
Jag undrar mot vilken annan yrkeskategori
man skulle våga förfara på detta
sätt. Mot ingen annan. Vidare är det ju
så att författarens royalty genom bokförsäljning
minskar på grund av att
böckerna finns tillgängliga för utlåning.
Det säljs självfallet mindre av hans verk
till följd härav, eftersom det finns möjligheter
att låna boken i stället för att
köpa den. För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag skarpt understryka
att jag inte kritiserar detta utlåningssystem
— alldeles tvärtom, det är ett
bra system, och det bör utvecklas ty
det har i hög grad bidragit till att boken
blivit en allmän egendom och bör
leda till att den blir det i ännu högre
grad än nu. Men jag kritiserar häftigt
och till och med förnärmat att åt den
som skapat det utlånade verket slängs
till denna minsta grindslant för att samhället
till allmänt begagnande lånar ut
den produkt han skapar.

Utskottet säger i utlåtandet att den

största anslagsökningen på stipendieområdet
och till vissa andra närbesläktade
kulturändamål som finns i dessa
punkter har föreslagits just beträffande
författarersättningen. Jag skall inte bestrida
detta, men utskottet borde kanske
också ha nämnt hur många år som
har förflutit sedan författarpenningen
senast höjdes. Bedömningen hade kanske
blivit litet annorlunda, om också
denna sakuppgift hade lämnats.

Om en författares böcker lånas ut
10 000 gånger under ett år på de offentliga
biblioteken, blir hans utlåningsersättning
hela 50 kronor högre för ett år
än vad den hittills varit, om det förslag
som här föreligger genomföres. 50 kronor
mera får han för 10 000 boklån! Jag
hävdar enständigt dels att denna för
författarna kränkande oginhet beträffande
deras arbetsersättning inte får
fortsätta, dels också att detta system att
diktatoriskt fastställa ersättningens storlek
— eller rättare sagt litenhet —
måste avlösas av förhandlingar och på
förhandlingarna följande uppgörelser
såsom överallt annars sker när fysisk
eller andlig arbetskraft skall utnyttjas
av samhället eller av några andra.

Under hänvisning till detta kommer
jag också när vi kommer fram till punkten
i fråga att yrka bifall till de motioner
som vi har lagt fram i detta
ärende.

Får jag slutligen, herr talman, också
när det gäller procentregeln för konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader
bara uttala min förvåning över
att reservanterna ovillkorligen vill identifiera
procentregeln med ett system om
exakt bara en procent. En sådan fastlåsning
lämnar inget svängrum för tillräckliga
variationer beträffande objektens
art, de objekt som skall utsmyckas,
eller för den ytterligare utveckling
som är önskvärd också på detta område.
Visserligen kan vi väl ha en enprocentregel
som ett slags garanti för
att det inte stannar upp utan fortsätter
och går framåt på området. Men riktigast
är det väl att undan för undan och

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

självfallet snabbast möjligt öka anslagen
för detta ändamål samt inte göra
halt när utsmyckningsanslaget uppgår
till en procent av byggnadskostnaderna.

Jag har alltså för min egen del — och
jag talar personligt — inte riktigt kunnat
förstå enprocentregeln och ännu
mindre att en sådan ovillkorligen skall
innebära fastlåsning vid ett så lågt tal
som en procent. Det borde kunna tänkas
möjlighet att riktpunkten, om man
skall tillämpa en procentregel, kunde
vara exempelvis två procent av byggnadskostnaderna
för konstnärlig utsmyckning
eller till och med tre procent,
beroende på vår kulturella standardutveckling
o. s. v.

Jag är alltså litet kritisk på detta
område, men eftersom reservationen
ändå pekar framåt vad beträffar anslagen
skall jag ta mig friheten att sedermera
rösta med reservanterna i den
frågan.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Eriksson i att det bara är bra att
vi får behandla dessa punkter gemensamt,
eftersom de i hög grad hör ihop.

Reservanterna är kritiska mot konstnärsstipendierna
och framhåller, som
herr Adolfsson varit inne på, att utdelandet
är att betrakta som en tom gest,
då mer än hälften av dem som får belöningarna
inte får någon glädje av
dem. Stipendierna måste emellertid betraktas
som ett socialt stöd för dem
som av olika skäl inte längre har möjlighet
att få någon inkomst från sin
konstnärliga utövning. Jag tror inte det
är riktigt som herr Eriksson säger, att
det förekommer en stark opposition på
den punkten. Oppositionen var kanske
stark första gången stipendierna utdelades,
men sedermera har man nog
kommit underfund med att de är avsedda
att vara ett verkligt stöd för
konstnärerna. Ivonstnärsbelöningarna
har ju också uppräknats med 500 000
kronor.

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

Beträffande förvärv av konst till statens
byggnader bar en väsentlig ökning
skett, om man tar hänsyn till hur
verksamheten har lagts upp. I och för
sig är ökningen inte större än 200 000
kronor, men Kungl. Maj:t föreslår att
staten under nästa budgetår får göra
beställningar av konst för ett motsvarande
belopp, och man kommer därigenom
upp till 3,6 miljoner kronor. Därutöver
finns 2 miljoner kronor i reserverade
medel. Sammanlagt står alltså
5,6 miljoner till förfogande för beställning
av konst under kommande budgetår.
Det är ju ett avsevärt belopp, och
man kan ifrågasätta, om det över huvud
taget finns möjlighet att utnyttja
hela detta belopp på en enda gång.

Reservanterna talar om återinförande
av enprocentregeln. Det är en regel
som aldrig har kommit att fungera. Den
beslutades 1939, samma år som det andra
världskriget bröt ut, men kom aldrig
i tillämpning.

I likhet med herr Adolfsson måste jag
ifrågasätta, om det kan vara lämpligt
att ha en fastlåst regel enligt vilken en
procent av byggnadskostnaderna för
statens alla byggnader skall anslås till
inköp av konst. Det skulle innebära att
man exempelvis för Musköanläggningen
skulle få ett betydande anslag för
konst. Man måste väl ändå ta hänsyn
till vilken karaktär vederbörande anläggning
har innan man anslår pengar
till konstnärlig utsmyckning.

Under punkt 5 har den högsta uppräkningen
skett, med inte mindre än
590 000 kronor. Man kan naturligtvis
såsom herr Adolfsson vara missnöjd
med utformningen, men det har ju på
alla dessa punkter under de senaste
åren skett en successiv uppskrivning,
så att beloppen numera är ganska betydande.
Därför ber jag nu, herr talman,
att i första hand få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt 1.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Först ett par ord till
herr Adolfsson! Han säger beträffande

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.
reservation A att han inte delar reservanternas
mening, eftersom den innebär
att man skall ta från den ene och
ge till den andre. Det är i så fall inte
reservation A som herr Adolfsson syftar
på, eftersom vi där tydligt och klart
föreslår en ökning av anslaget för att
kunna utvidga antalet stipendier och
på så sätt ge möjlighet åt fler unga
konstnärer att komma i åtnjutande av
ett stipendium.

Både herr Adolfsson och herr Söderberg
har anfört, att man inte får låsa
fast sig vid någon procentregel. Jag delar
den uppfattningen. Den skall vara,
som jag uttryckte det i mitt första anförande,
en riktlinje eller ett rättesnöre
—• jag använde de två orden. Jag är helt
medveten om att ett lokstall inte kan
få samma konstnärliga utsmyckning
som en skola. Jag trodde det stod klart
för kammarens alla ledamöter att en
procent gällde en samlad målsättning.

När herr Söderberg kom in på frågan
om inköp av konst till statliga byggnader
sade han att det står till förfogande
ungefär 5,6 miljoner, eftersom
man får ta i bruk en reservation på
drygt 2 miljoner kronor. Det talas också
i utskottets skrivning om dessa 2
miljoner. Jag är förvånad över att herr
Söderberg tar in dem i debatten här.
Av dessa pengar — det gäller noga räknat
2,1 miljoner — gäller 1,6 miljon
kronor redan kontrakterade konstverk.
Vidare har man inbjudit konstnärer att
skapa konstverk för 355 000 kronor,
och 300 000 kronor är utlovade till universiteten
i Stockholm och Umeå. Dessa
medel är inte disponibla, herr Söderberg.

Herr SÖDERBERG (s):

Konstnärerna skall skapa konstverk
för dessa pengar under kommande budgetår,
herr Eriksson. Alltså finns det
möjlighet för konstnärerna att få arbetsuppgifter
för ungefär 5 miljoner kronor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Jag vill bara säga till herr Söderberg
att det gäller pengar som riksdagen tidigare
år har anslagit för inköp av
konst. Vi kan inte räkna dem ytterligare
en gång i årets anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 96;

Nej — 31.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 15 april l%(i

Nr 17

Punkten 2

Anslag till konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärsbelöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 525 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft de under punkten
1 omnämnda motionerna I: 192 och
11:245, i vilka, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
till 1967 års riksdag om sådan utformning
av konstnärsbelöningarna, att de i
större utsträckning tillgodosåge behovet
av ekonomiskt stöd till förtjänta
konstnärer.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 525 000 kronor; 2.

att motionerna I: 192 och II: 245,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:192 och 11:245,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till 1967
års riksdag om sådan utformning av
konstnärsbelöningarna, att de i större
utsträckning tillgodosåge behovet av
ekonomiskt stöd till förtjänta konstnärer.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konime att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
2 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
oeh befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —-95;

Nej —31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

38 Nr 17 Fredagen den 15 april 1966

Anslag till förvärv av konst för statens byggnader
Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anslag till förvärv av konst för statens
byggnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Förvärv av konst för
statens byggnader för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av

1 800 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva statens konstråd
att under budgetåret 1966/67 beställa
konst för — utöver anvisade medel
—- ett belopp av högst 1 800 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkterna 1 och 2 omnämnda motionerna
I: 192 och II: 245, i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte

dels besluta anslå ytterligare 0,5 miljoner
kronor till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader och således
till Förvärv av konst för statens byggnader
anvisa ett reservationsanslag av

2 300 000 kronor,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver
anvisade medel — ett belopp av
högst 2 300 000 kronor,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t
understryka betydelsen av ett återinförande
av procentregeln beträffande
förvärv av konst för statens byggnader.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:192 och 11:245, såvitt
nu vore i fråga,

a) till Förvärv av konst för statens
byggnader för budgetåret 1966/67 an -

visa ett reservationsanslag av 1 800 000
kronor,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver
anvisade medel — ett belopp av högst
1 800 000 kronor;

2. att motionerna I: 192 och II: 245, i
vad de avsåge ett återinförande av procentregeln
vid beviljande av anslag till
förvärv av konst för statens byggnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Neländer och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 245, såvitt
nu vore i fråga,

a) till Förvärv av konst för statens
byggnader för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 300 000
kronor,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver
anvisade medel — ett belopp av
högst 2 300 000 kronor;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 192 och II: 245, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
beträffande ett återinförande av procentregeln
vid beviljande av anslag till
förvärv av konst för statens byggnader.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fredagen den 15 april 1960 Nr 17 3£

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek

för utlåning av deras verk genom bib -

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmanen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 5

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare m. fl.

liotek m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 2 630 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade beträffande biblioteksersättningen
förordat, att grundbeloppet,
såvitt gällde ersättning för hemlån
och referensexemplar av svenska
originalverk, skulle höjas från nuvarande
5 respektive 20 öre till 6 respektive
24 öre samt, såvitt gällde ersättning för
hemlån och referensexemplar av översatt
litteratur, från 1 respektive 4 öre
till 2 respektive 8 öre.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Adolfsson (I: 133)
och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson (II: 181), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
besluta att höja biblioteksersättningens
grundbelopp från 5 öre till 8 öre för
lån av rättsskyddat svenskt originalverk,
från 20 till 32 öre för bruk av svenskt
referensexemplar och från 4 till 16 öre
för bruk av referensexemplar i översättning
samt att motsvarande uppräkning
skulle ske av ifrågavarande förslagsanslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 133 och II: 181, till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 630 000 kronor.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 133 och II: 181.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder före -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Om inrättande av lånecentral för biblioteken i mellersta Sverige

komna yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
därpå att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Om inrättande av lånecentral för biblioteken
i mellersta Sverige

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 5 395 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Eric Gustaf
Peterson och herr Karl-Erik Eriksson
(I: 82) samt den andra inom andra kammaren
av herr Keijer m. fl. (II: 121), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att från och med den
1 januari 1967 inrätta en lånecentral
förlagd till Stockholms stadsbibliotek
och i anledning därav uppräkna ifrågavarande
anslag med 40 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 82 och II: 121, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
5 395 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemstäl -

la, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 82 och II: 121, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 5 435 000 kronor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! I sitt anslagsäskande
för bidrag till folkbibliotek begär skolöverstyrelsen
40 000 kronor för inrättande
av en lånecentral vid Stockholms
stadsbibliotek fr. o. m. 1/1 1967. Enligt
den plan för utbyggnad av lånecentralverksamheten,
som redovisades i proposition
50 vid fjolårets riksdag, skall
landet indelas i tre regioner. I varje region
skulle förläggas en lånecentral,
som skulle förmedla lån av sådan litteratur
som länsbiblioteken inte kan ställa
till förfogande.

I två av regionerna är redan lånecentraler
inrättade, en i Umeå för
Norrland och en i Malmö för södra Sverige.
Nu fattas alltså lånecentralen i
Stockholm för mellersta Sverige. Stadsfullmäktige
i Stockholm har i oktober
1965 i princip godkänt att stadsbiblioteket
skall fungera som lånecentral för
mellersta Sverige. Man har alltså signalerat
grönt, men förutsättningen är givetvis
att statsbidrag beviljas.

Jag vill framhålla att det är den befolkningsmässigt
största regionen som
det nu gäller. Förutom Stockholms stad
omfattar mellanregionen Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län. De inrättade
centralerna fungerar alldeles utmärkt,
och den stora lånefrekvensen
visar att de har en uppgift att fylla.

Departementschefen har inte gått
med på det begärda anslaget. I en flerpartimotion
har dock skolöverstyrelsens
äskande tagits upp, och reservationen
innebär en ökning av det föreslagna
anslaget till bidrag till folkbibliotek
med 40 000. Detta skulle då göra
det möjligt att inrätta en lånecentral
även för mellersta Sverige.

Fredagen den 15 april 19(5(5

Nr 17

Om inrättande av lånecentral för biblioteken i mellersta Sverige

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
(ill reservationen vid punkt 62.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Johan, (ep).

Ilerr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Eriksson säger att
det inte finns en lånecentral för mellersta
Sverige. Statsutskottets majoritet
delar inte herr Erikssons uppfattning
på den punkten. Det är nämligen så att
Kungl. biblioteket i Stockholm har till
uppgift att vara lånecentral. Därför
finns det inget skäl för att här skapa
en särskild anordning, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag måste säga att jag
är förvånad över att herr Söderberg säger
att Kungl. biblioteket skall fylla
denna uppgift.

I de handlingar som lämnats till
Stockholms stadsfullmäktige står det
ordagrant så här: »För mellersta Sveriges
del föreligger också en speciellt
ogynnsam situation i och med att
Kungl. biblioteket sett sig nödsakat att
införa synnerligen restriktiva bestämmelser
för utlåning av nationalexemplaret
av svensk litteratur.»

Jag har kollat denna uppgift med
Kungl. biblioteket och har fått den bekräftad.
Det upplystes mig i går att
man inte kan låna ut svensk kvalificerad
litteratur utanför biblioteket. Man
kan inte låna ut all litteratur som är
tryckt i Sverige inklusive den på utländska
språk, utländsk litteratur som
rör svenska förhållanden, litteratur som
är skriven av svenska författare och
litteratur som är tryckt i utlandet på
svenska. Denna sistnämnda litteratur
kan man alltså inte heller låna ut. Det
är inte något litet område det gäller.
Jag kan peka på den finlandssvenska
litteraturen som exempel.

Eftersom herr Söderberg bygger upp
sitt ställningstagande endast på att

Kungl. biblioteket skulle kunna tjänstgöra
som lånecentral, vill jag säga att
jag hoppas att jag för herr Söderberg
liar klargjort att sfi inte är fallet, och då
bör vi vara överens om att bevilja
de 40 000 kronorna för att möjliggöra
en lånecentral även i mellersta Sverige.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är andra gången på
en kort stund som herr Eriksson sagt
sig vara förvånad över vad jag har
sagt. Vi får väl se under dagens lopp
om hanen kommer att gala för tredje
gången.

Men, herr Eriksson, Kungl. biblioteket
skall fylla denna uppgift. Är det så
att det inte har den möjligheten nu omedelbart,
bör man se till att det får den
möjligheten. Man skall inte lösa frågan
på det sättet att man uppdrar åt Stockholms
stadsbibliotek att fylla denna
uppgift.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Fredagen den 15 april 1966

42 Nr 17

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 63—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6S

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Werner och Adolfsson (I: 40)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (11:70), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att frågan om högskolemässig
ungdomsledarutbildning måtte bliva föremål
för en ny, allsidig, förutsättningslös
och snabb utredning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (I: 198) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Björkman och fru Kristensson (II: 243),
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
anslag skulle a) anhålla hos Kungl.
Maj:t att statsbidrag icke måtte utgå

till utbildning av ungdomsledare för
politiska organisationer samt b) till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörenson (1:269) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:345), i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
anslaget till utbildning av ungdomsledare
skulle upptagas med 3 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Elvy Olsson och herr Svanström
(1:293) samt den andra inom andra
kammaren av herr Boo m. fl. (11:364),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Werner och Adolfsson (I:
489) samt den andra inom andra kammaren
av herr Lorentzon m. fl. (II:
579), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att 50 000 kronor skulle
ställas till Föreningen Nordens ungdomsrepresentantskaps
förfogande för
stimulerande av ungdomsledarutbyte
mellan Sverige å ena sidan samt Island
och Färöarna å den andra.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:293 och 11:364,
1:269 och 11:345 samt 1:198 och II:
243, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

2. att motionerna I: 40 och II: 70 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

3. att motionerna 1:489 ocli 11:579
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer liade anförts

a) av herrar Harry Carlsson, Thorstcn
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
293 och II: 3G4 samt I:2G9 och 11:345
samt med avslag å motionerna 1:198
och II: 243, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 900 000
kronor;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:198 och 11:243 ävensom med avslag
på motionerna 1:293 och 11:364 samt
1:269 och 11:345, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
2 200 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Utskottsmajoriteten föreslår
på denna punkt, som gäller anslag
till utbildning av ungdomsledare,
ett oförändrat anslag på 2 500 000 kronor.
Centerns och folkpartiets representanter
har lämnat en reservation, i
vilken äskas 400 000 kronor ytterligare,
vilket gör ett sammanlagt belopp av
2 900 000 kronor.

Såsom skäl för majoritetens ståndpunkt
att här föreslå oförändrat belopp
anföres att dessa frågor är föremål för
översyn av 1962 års ungdomsutredning.
Skolöverstyrelsen, som ju väl känner

Anslag till utbildning av ungdomsledare
till dessa frågor och som är verkställande
myndighet, har haft kontakt med
den åberopade ungdomsutredningen
och har därefter funnit anledning att
föreslå ett belopp som med 1 000 000
kronor överstiger vad utskottsmajoriteten
har föreslagit. Inte mindre än 54
organisationer har till skolöverstyrelsen
anmält ett behov av ungdomsledarutbildningsbidrag
uppgående till sammanlagt
9 737 000 kronor.

Det är kanske ganska onödigt alt här
ytterligare understryka den betydelse
ungdomsorganisationernas arbete har
för samhället och dess utveckling. Jämsides
med hem och skola torde ungdomsorganisationerna
vara en förutsättning
för att samhällets insatser på
detta område skall ge avsett resultat. I
en synnerligen hastig utveckling med
alla de många problem som vi möter
på samhällets olika områden kan en
satsning på ungdomsorganisationerna
vara en förebyggande åtgärd som kommer
att löna sig. Uungdomsledarna intar
en nyckelposition när det gäller
ungdomsarbetet, och därför vill jag här
yrka bifall till den reservation som är
betecknad med a vid punkten 68.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag vill i stort understryka
vad herr Johan Olsson har sagt
och yrkar bifall till samma reservation.
Jag skulle dock vilja säga ett par ord
om ledarutbildningen inom ungdomsverksamheten.

Det är ju allmänt bekant att bristen
på ungdomsledare fortfarande är mycket
stor och att de flesta ungdomsorganisationer
lider av detta. Ledarbristen
är därför den väsentligaste orsaken, som
jag ser det, till att många ungdomsorganisationer
inte kan arbeta så effektivt,
d. v. s. kan nå så många ungdomar,
som man skulle önska, när vi vet vad
det betyder för ungdomarna att under
några år få tillhöra t. ex. en ideell organisation.

Samhället bidrager nu till denna ung -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Anslag till utbildning av ungdomsledare

domsverksamhet med mycket stora belopp,
till fritidsverksamhet med över
10 miljoner kronor och till central verksamhet
med över 4 miljoner kronor.
Jag anser att det är fråga om ett slags
marginalbelopp, detta att ge ytterligare
medel för utbildning av ungdomsledare
i denna verksamhet. Jag finner det synnerligen
befogat av den anledningen
att riksdagen går med på en uppräkning
med 400 000 kronor till utbildning
av ungdomsledare och ber med detta
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I motionerna I: 198 och
II: 243 yrkas att statsbidrag inte skall
utgå till utbildning av ungdomsledare
inom de politiska organisationerna. Reservationen
i denna del bygger på dessa
motioner.

Nu skall jag inte ta upp en vidare debatt
om denna principfråga. Den diskuterades
ju relativt nyligen mycket ingående
i samband med frågan om partistödet.
Av principiella skäl motsätter
sig reservanterna att stöd utgår till politiska
organisationer. Vi anser att demokratiska
partiers fria ställning inte
är förenlig med statsbidrag. Enligt vår
mening skall politiska organisationer
vara oberoende av staten, och fri åsiktsbildning
skall kunna ske där.

Om motivet till dessa bidrag är att
underlätta bedrivandet av ideellt arbete
bland ungdomen, så är bidragen
inte berättigade i fråga om dessa organisationer.
Det är nämligen omöjligt att
skilja på ideell och politisk verksamhet.

Med detta anförande, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation b.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Vi behöver knappast ha
någon diskussion om betydelsen av ungdomsorganisationernas
arbete. På den
punkten är vi väl alla överens. När
Kungl. Maj :t har tillsatt en speciell ut -

redning, 1962 års ungdomsutredning,
för att göra en översyn av gällande bestämmelser,
så är anledningen till det
att också Kungl. Maj:t har den bestämda
uppfattningen att det finns skäl att
göra förbättringar på det här området.
Utskottet har den uppfattningen att man
bör avvakta denna utredning, som beräknas
avge sitt slutbetänkande i år, innan
man går vidare.

Fröken Andersson talade om att det
är oförenligt med de demokratiska partiernas
ställning att ta emot statsbidrag,
därför att det kan hämma den fria
åsiktsbildningen. Såvitt jag vet, fröken
Andersson, kvitterar högern ut sitt partistöd
liksom alla andra organisationer,
och jag hoppas att fröken Andersson
inte därmed känner sig ha blivit hindrad
i sin fria åsiktsbildning. Det vore
väl ändå orimligt om vi inte skulle kunna
medverka till att ungdomarna i våra
politiska organisationer också skall få
bästa möjliga utbildning för att en gång
överta det arbete som vi i dag håller på
med i riksdagen, fullmäktigeförsamlingar
och kommunala institutioner landet
runt.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag instämmer helt i att
denna ungdom bör få den bästa tänkbara
utbildning för sitt framtida värv
— men därav följer ju icke att det skall
vara statsbidrag till detta.

Jag betonade vår principiella inställning.
Vad kan vi mera göra än att starkt
bekämpa anslagen till de politiska organisationerna?
När sedan riksdagen
fattat sitt beslut har vi böjt oss — i detta
fall som i så många andra.

Nu gäller det inte årets budget utan
kommande års, och om herr Söderberg
hjälper till genom att rösta på reservationen
slipper ju dessa organisationer
utkvittera det stöd som det är fråga om.

Jag kan inte se att herr Söderbergs
argumentation håller. Menar han att vi

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

skulle ha låtit bli att kvittera ut stödet
så att det skulle bli mer över till de
andra partierna, eller hur skulle vi ha
förfarit?

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Ja, om det innebär att
fröken Andersson inte kan ha de åsikter
som hon anser att hon skall ha tycker
jag absolut att hon skall avböja att
kvittera ut detta partistöd. Men det verkar
inte som det skulle vara någon
tyngre börda att ta emot stödet.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Med anledning av herr
Söderbergs inlägg vill jag bara påpeka
att ett oförändrat anslag i realiteten
innebär en minskning på grund av de
kostnadsökningar vi har.

Att åberopa utredningen förefaller
vara ohållbart. Vi väntar givetvis på
bra förslag från den, men det hindrar
ju inte alls att vi i någon mån följer
med kostnadsutvecklingen. Vi har ändå
önskemål anmälda som är fyra gånger
så stora som det belopp Kungl. Maj:t
här föreslår.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida
statsmakternas positiva vilja till
stöd åt ungdomsorganisationerna, även
om jag kanske tycker det går långsamt
och att fortfarande mycket finns att göra
på detta område.

Vi har emellertid motionerat i en annan
fråga som gäller den högskolemässiga
ledarutbildningen. Vi pekar i vår
motion på att allt fler människor återfinns
i befattningar som heltidsanställda
ungdomsledare. Den fortgående utvecklingen
kommer i framtiden att ställa
ännu större krav på den fritidspedagogiska
verksamheten, och behovet av
utbildad personal kommer att öka. För
närvarande saknas högskolemässig ungdomsledarutbildning
i vårt land. Ytterst
få ungdomsledare har någon form av

Anslag till utbildning av ungdomsledare
ungdomsledarutbildning på högskolenivå
— i de fall sådan förekommer gäller
det i huvudsak utexaminerade från socialhögskolorna.
Egentlig ungdomsledarutbildning
förekommer nu endast
vid vissa folkhögskolor, vid Stockholms
stads ungdomsledarinstitut och i form
av utbildning till fritidspedagoger.
Dessa initiativ är mycket betydelsefulla,
och jag hälsar dem med tillfredsställelse.
Ändock kvarstår behovet av högskolemässig
ungdomsledarutbildning,
och en sådan bör enligt vår mening
kunna knytas till lärarhögskola eller socialhögskola.

Frågan om den högskolemässiga ungdomsledarutbildningen
och ungdomsledarutbildningen
över huvud taget har
tidigare varit föremål för utredning.
Den högre formen av utbildning har
dock på intet sätt avancerat. Enligt vår
mening bör det finnas tre led i ungdomsledarutbildningen.
För det första
bör utbildningen täcka behovet av ledarkrafter
i den egna föreningen; dessa
ungdomsledare är verksamma på
fritid. För det andra bör vi få en utbildning
av heltidsanställda instruktörer,
ungdomsgårdsföreståndare och
motsvarande. Den utbildning som här
bör komma i fråga kan ske vid folkhögskolor
på ungdomsledarlinjer i tredje
årskursen, vid ungdomsledarinstitutet
i Stockholm eller motsvarande. För
det tredje behövs — och det är detta vi
har motionerat om — utbildning av personal
för ledande befattningar inom
kommunala organisationer och riksorganisationer.
Här föreligger enligt vår
mening behov av en högskolemässig ledarutbildning.

Nu har utskottet i sitt utlåtande hänvisat
till 1962 års ungdomsutredning.
Jag är dock mycket tveksam om direktiven
skall tolkas så att denna utredning
kommer att behandla den högskolemässiga
ledarutbildningen.

Jag skall citera ett litet stycke ur direktiven
för utredningen, där det står
följande: »Det har diskuterats om ledarutbildningen
bör vara längre och

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Anslag till utbildning av ungdomsledare
mera grundlig eller specialinriktad, frågor
som utredningen bör ta upp liksom
möjligheterna att utnyttja folkhögskolornas
resurser för ledarutbildning. Det
genom tidigare utredningar insamlade
materialet till belysning av kostnaderna
för ungdomsledarutbildningen bör
kompletteras genom ytterligare undersökningar.
» Jag tycker inte att här
gjorts ett klart uttalande om att också
frågan om högskolemässig ungdomsledarutbildning
skall utredas.

Jag vill därför yrka bifall till våra
motioner 1:40 och 11:70 i detta avseende.

Vi har även motionerat i en annan
fråga som måhända inte kan tyckas vara
så betydelsefull men som för de aktiva
ungdomsorganisationerna och ungdomsledarna
ändå betyder en del i det
nordiska samarbetet. Det gäller vår
motion som handlar om statsbidrag för
ungdomsledarutbyte med Island och
Färöarna. De flesta ungdomsorganisationerna
har ett mycket gott utbyte med
sina nordiska grannländer. Tyvärr har
inte minst på grund av de höga resekostnaderna
Island och Färöarna i detta
samarbete hamnat utanför den nordiska
gemenskapen.

Vi har därför dristat oss till att föreslå
att ett belopp av 50 000 kronor
skall ställas till Föreningen Nordens
ungdomsrepresentantskaps förfogande
för stimulerande av ungdomsledarutbyte
mellan Sverige å ena sidan och Island
samt Färöarna å den andra. Detta
förslag har utskottet inte ens argumenterat
emot utan bara yrkat avslag på
motionerna.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
I: 489 och II: 579.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Olsson, Johan, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Harry Carlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt

3:o), av fröken Andersson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av henne m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Johan
Olssons yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehål],
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 47 punkten 68 mom. 1
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Harry
Carlsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
G8 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 40.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande mom.
2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
I: 40 och II: 70; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes i enlighet med de
avseende mom. 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla motionerna
1:489 och 11:579; och förklarades den

förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 69

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
I: 286, av fru Olsson, Elvy, och herr
Wikberg, samt 11:463, av herr Boo
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 10 440 000 kronor;

2. att motionerna I: 286 och II: 463
samt I: 39, av herr Werner, i vad de
avsåge ändrade grunder för statsbidrag,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionen I: 39, i vad den avsåge
prövning av det ekonomiska redovisningssystemet,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1:39 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att bidragsbestämmelserna
för fritidsgruppsverksamheten
måtte ändras så, att den lägre åldersgränsen
sänktes till 7 år, samt att Kungl.
Maj:t jämväl måtte pröva ändamålsenligheten
av en ändring i nuvarande ekonomiska
redovisningssystem.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill när det gäller
det statliga stödet till ungdomsorganisationerna
påminna om att det till mycket
stor del utgår via fritidsgruppsbidragen.
Vår motion i denna fråga gäller
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av fritidsgruppsbidrag som nu är
12—25 år. Vi har velat ha en sänkning
av åldern ned till sju år. Anledningen
till detta är att man i en hel rad organisationer,
framför allt barnorganisationerna,
däribland Unga örnar, som

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

jag känner bäst till själv, scoutrörelsen
och det frikyrkliga ungdomsarbetet, har
en hel rad ungdomar under 12 år som
inte blir delaktiga av fritidsgruppsbidraget
enligt de nuvarande bestämmelserna.

Jag skall inte orda om behovet av
ökade ekonomiska bidrag i och för sig,
ty den frågan är under allsidig utredning
inom 1962 års ungdomsutredning,
men jag har velat påpeka detta med
åldersgränsen, eftersom denna fråga är
mycket väsentlig för de organisationer
som jag här har räknat upp. Det är
mycket angeläget att få ett snabbt beslut
till stånd om sänkning av fritidsgruppsåldern
till sju år, medan den
nuvarande gränsen uppåt bibehålies.

I detta sammanhang har vi också fäst
uppmärksamheten på den nuvarande
granskningen av fritidsgruppernas utgifter.
Alla som varit verksamma inom
ungdomsarbete känner till att det statliga
bidraget, även när det kompletteras
med kommunala fritidsgruppsbidrag,
inte är tillräckligt för att täcka fritidsgruppernas
egentliga kostnader. Vi menar
att det därför är en överloppsgärning
att ha en stor redovisnings- och
kontrollapparat som drar ytterligare
kostnader. Redovisning och kontroll bör
gälla verksamhetens omfattning och innehåll,
och i de fåtaliga fall en fritidsgrupps
direkta utgifter inte uppgår
till vad som är möjligt att erhålla i
statliga eller kommunala bidrag får man
ändå räkna med föreningens eller institutionens
utgifter i allmänhet som
vid en noggrann uppdelning — på allmän
ledarutbildning, administration,
utåtriktad rekryteringsverksamhet etc.
— de facto delvis kommer på fritidsgruppsverksamhetens
konto. Vi har därför
i vår motion föreslagit att denna dyra
apparat skall tas bort.

Jag vill med detta korta anförande
yrka bifall till motion I: 39.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är ju ganska naturligt
att frågan om att här väsentligt

sänka åldersgränsen är en sak som i
första hand bör prövas av 1962 års utredning.

När det sedan gäller frågan om kontrollen
och redovisningen kan jag inte
dela herr Werners uppfattning. Det
finns alldeles särskilda skäl att här ha
en ordentlig kontroll. Vi har ett mycket
bräckligt instrument att gå efter,
nämligen medlemsantalet, som det naturligtvis
är mycket svårt att över huvud
taget tillfredsställande kontrollera.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2 av utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande mom. 3.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen I: 39, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 70

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 4 266 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

fru Segerstedt Wiberg (1:83) och den
andra inom andra kammaren av herr
llamrin i Jönköping (II: 120), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att bidrag skulle utgå även
till Estniska kommitténs ungdomsverksamhet,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hultell in. fl. (1:393) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 366), i vilka motioner
anhållits, att riksdagen vid behandling
av ifrågavarande anslag måtte bevilja
Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen
ett bidrag med sammanlagt 45 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eskilsson och Schött (1:463)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och Björkman
(11:581), i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,
alt bidrag skulle utgå till Svenska blå
stjärnans ungdomskår samt att ifrågavarande
anslag skulle uppräknas i enlighet
härmed,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Schött och Eskilsson (I: 482)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Björkman och Magnusson i
Borås (11:556), i vilka motioner yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
från ifrågavarande anslag skulle utgå
bidrag för en särskild tjänst som estnisk
ungdomsinstruktör med tre fjärdedelar
av lön jämte erforderliga reseoch
traktamentskosinader, varvid Esternas
representation i Sverige skulle
utgöra huvudman,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin (I: 486) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Boo
och Antonsson (11:558),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:488) och den

4 Första kammarens protokoll 1966. .Vr 17

andra inom andra kammaren av herr
Björkman (11:555), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
1. att statsbidrag ej skulle utgå till politiska
organisationer, 2. att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett anslag av 3 616 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att motionerna 1:463 och 11:581,
i vad de avsåge statsbidrag till Svenska
blå stjärnans ungdomskår, icke måtte
av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:393 och 11:366,
i vad de avsåge statsbidrag till Sveriges
fria kristliga studentförening och Fria
kristliga gymnasiströrelsen, icke måtte
av riksdagen bifallas;

3. att motionerna 1:83 och 11:120
icke måtte av riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:482 och 11:556
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:488 och 11:555,
i vad de avsåge statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, icke måtte
av riksdagen bifallas;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:393 och 11:366, 1:463
och 11:581 samt 1:488 och 11:555,
samtliga motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 4 266 000 kronor;

7. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att den i motionerna
1:486 och 11:558 väckta frågan
måtte överlämnas till prövning av 1962
års ungdomsutredning.

Reservationer hade anförts

1) beträffande statsbidrag till Svenska
blå stjärnans ungdomskår, Sveriges
fria kristliga studentförening och Fria
kristliga gymnasiströrelsen, av fröken
Andersson samt herrar Harry Carlsson,
T horsten Larsson, Åkerlund, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Boh -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

man, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Björkman, Nelander och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 och 2 hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:463 och 11:581, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att statsbidrag
skulle utgå till Svenska blå stjärnans
ungdomskår;

2. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 393 och II: 366, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att statsbidrag
skulle utgå till Sveriges fria kristliga
studentförening och Fria kristliga gymnasiströrelsen; 2)

beträffande statsbidrag till Estniska
kommitténs ungdomsverksamhet
och till särskild tjänst som estnisk ungdomsinstruktör a)

av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort

dels under 3 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 83
och II: 120, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; dels

ock under 4 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:482 och 11:556, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:482 och
II: 556, besluta, att statsbidrag skulle
utgå till en särskild tjänst som estnisk
ungdomsinstruktör;

3) beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
5 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:488 och
II: 555 såvitt nu vore i fråga, besluta,
att statsbidrag icke skulle utgå till politiska
ungdomsorganisationer;

Å) beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och Tobé,
vilka — under förutsättning av bifall
till reservationen 1 — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:393 och 11:366
samt 1:463 och 11:581 ävensom med
avslag å motionerna 1:488 och 11:555,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
4 356 000 kronor;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
— under förutsättning av bifall till reservationerna
1, 2 b och 3 — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I:
393 och II: 366, I: 463 och II: 581 samt
1:488 och 11:555, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 3 726 000 kronor.

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Punkten 70 gäller bidrag
till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet enligt de av 1904
Ars riksdag beslutade grunderna.

Utvecklingen av ungdomsarbetet har
medfört att ytterligare ett tiotal organisationer
uppnått de stipulerade fordringarna
för erhållande av centralt bidrag.
För närvarande är det ett 40-tal
organisationer som åtnjuter statligt bidrag.
Skolöverstyrelsen har föreslagit
anslag till dessa tio, medan departementschefen
och utskottet stannat för att
föreslå bidrag till sex av organisationerna
i fråga. I motioner har framförts
yrkanden om att ytterligare två, nämligen
de samverkande ungdomsrörelserna
Sveriges kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen,
som räknas såsom en organisation, samt
Svenska blå stjärnans ungdomskår skall
erhålla centralt bidrag. Den uppfattningen
delas av reservanterna under
punkt 1.

Utskottsmajoriteten anser att dessa
organisationer ytterligare bör så att säga
stå på tillväxt, trots att de uppfyller
fordringarna, även om föredraganden
i ärendet anfört vissa i och för sig kloka
synpunkter om att en viss återhållsamhet
med nya bidrag bör iakttas tills
man får se hur en ny organisation, som
gör anspråk på bidrag från detta anslag,
har stabiliserat sig. Samtidigt
framhålles dock att det är angeläget att
statsmakterna understödjer bl. a. utvecklingen
av nya organisationsbildningar
som ett resultat av strävandena
att engagera nya ungdomsgrupper och
tillgodose nya intressen. Reservanterna
tycker att allt talar för att anslag nu
bör utgå till dessa två nämnda organisationer.
Det rör sig om en uppräkning
med 90 000 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
på denna punkt.

Det finns också en reservation nr 2
beträffande statsbidrag till Estniska
kommitténs ungdomsverksamhet m. m.

Det är enligt reservanternas mening be -J-4

Första kammarens protokoll 1966. AV n

riittigat att även minoritetsgrupper i
Sverige kommer i fråga för statsbidrag
till ungdomsverksamhet, under förutsättning
att de uppfyller de allmänna
bidragsvillkoren. Det tycks emellertid
finnas behov av att ytterligare tänka på
frågan och låta organisationen prövas
ännu en tid. Vi önskar dock med vår
reservation att man skall ha organisationen
i välvillig åtanke och snarast
återkomma med ett förslag om ett centralt
bidrag till Estniska kommitténs
ungdomsverksamhet.

•lag vill, herr talman, yrka bifall också
till reservation 2 a under denna
punkt.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Också här finns det en
reservation i vilken det yrkas att bidrag
inte skall utgå till politiska organisationer.
Jag hänvisar till min föregående
motivering och vidhåller den.

Det finns även en reservation som
stöder sig på ett par motioner och till
vilken jag sedermera kommer att yrka
bifall. Den innebär att bidrag skall utgå
för tillsättande av en estnisk ungdomsinstruktör.

Sedan 1954 utgår det bidrag till instruktörer
för handledning av ungdom i
sociala frågor och främjande av en kulturellt
inriktad fritidsverksamhet. Efter
krigets slut kom det mer än 20 000
estniska flyktingar hit till Sverige.
Från estniskt håll har flera gånger önskemål
uttalats om en avlönad instruktör.
Det är av stor vikt, menar vi, att
estnisk ungdom i Sverige får hjälp med
anpassningen i det svenska samhället.
Denne instruktör skulle medverka till
att knyta kontatker med motsvarande
svenska ungdomsorganisationer och deras
verksamhet. Yrkandet går ut på att
anslag skall ges till en särskild tjänst
som estnisk ungdomsinstruktör att täcka
tre fjärdedelar av lönen plus reseoch
traktamentskostnader.

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas

Enligt riksdagens beslut är villkor för
bidrag att verksamhet bedrivs som fostrar
till gott kamratskap och att antalet
medlemmar mellan 12 och 25 år är
minst 3 000. Föregående talare berörde
den frågan liksom att skolöverstyrelsen
har föreslagit att Sveriges fria kristliga
studentförening och Fria kristliga gymnasiströrelsen
samt Svenska blå stjärnans
ungdomskår skall vara med bland
dem som får bidrag.

De förstnämnda organisationerna —
Sveriges kristliga studentförening och
Fria kristliga gymnasiströrelsen har
över 3 000 medlemmar i 30 lokalavdelningar
inom fem distriktssammanslutningar.
Dessa organisationer har kontakt
med ett stort antal ungdomar vid
gymnasier, universitet och högskolor.
De båda sektionerna — studentföreningen
och gymnasiströrelsen — har
ett mycket nära samarbete med varandra
bl. a. med gemensamt kansli. De
skolformer som det rör sig om undergår
såsom alla vet en mycket snabb
expansion. Föreningsarbetet får därför
allt större betydelse i det avsende
som det här är fråga om. Det är således
av allt större vikt att verksamheten
får det stöd den i hög grad är förtjänt
av och även beroende av. Jag vill understryka
att rörelsen når vida utöver
de egna leden på grund av det öppna
ungdomsarbete som ligger till grund för
insatserna.

Svenska blå stjärnan berördes av den
föregående talare, så jag kan också beträffande
den fatta mig rätt kort. Skolöverstyrelsen
har föreslagit att också
denna organisation skall bli statsbidragsberättigad,
och det är mycket
svårt att förstå varför den inte tagits
upp i propositionen. Den har stadgat
medlemsantal. I propositionen står det
på sid. 145 att antalet bör stabiliseras
på längre sikt. Ja, det beror på hur
man definierar begreppet »på längre
sikt». År 1963 hade Svenska blåa stjärnans
ungdomsorganisation 3 206 medlemmar,
år 1964 hade den 3 595 och
1965 över 3 500 — siffran är inte slut -

centrala verksamhet
giltig, eftersom verksamhetsberättelsen
inte var klar när jag fick dessa uppgifter.

Det är väl känt att denna organisation
idkar en värdefull verksamhet
bland ungdomen. Den har även praktisk
verksamhet på sitt program och
svarar bl. a. för utbildning inom husdjurssjukvårdens
gebit. Verksamhetsberättelsen
ger en klar bild av den samhällsgagnande
insats som utföres av
denna organisation. Vi tycker därför att
den är väl kvalificerad för det stöd
som det här är fråga om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1,2 b och 3.

1 detta anförande instämde herr
Åkerlund (h).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Som jag i ett tidigare
anförande sade, finns det alla skäl att
man närmare undersöker medlemsredovisningen
när det gäller de organisationer
det här är fråga om. Därmed vill
jag ingalunda ha sagt att det just när
det gäller de i den nu föredragna punkten
aktuella organisationerna skulle vara
någon felaktig redovisning, men jag
tror att det över huvud taget finns all
anledning se på detta problem i den
utredning, som sysslar med dessa frågor.

Vad beträffar de organisationer, som
nu har ställts utanför i bidragshänseende,
har utskottet av olika skäl ansett att
man bör se på litet längre sikt hur det
kommer att bli med stabiliseringen av
organisationerna innan de får bidrag.
Man bör väl särskilt också ta sig en
funderare på om det verkligen skall få
vara så, att två organisationer, som nu
inte uppfyller gällande krav i fråga om
medlemsantal, genom att förklara sig
vara samverkande skall kunna räknas
såsom bidragsberättigade. Det är också
en fråga, som det finns all anledning att
närmare pröva innan bidrag ges.

Vad beträffar de estniska organisa -

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

tionerna liar säkerligen kammaren uppmärksammat
att det här finns två sådana,
nämligen dels Estniska kommitténs
ungdomsverksamhet och dels Esternas
representation i Sverige. Det måste
verkligen ifrågasättas, om det inte finns
möjlighet till en sådan anordning att
man i detta fall får till stånd enhetlighet,
men det tycks ingalunda vara fallet.
Det finns därför även på den punkten
all anledning att närmare undersöka,
vilken av dessa organisationer som
verkligen kan anses vara representativ
för esterna i vårt land.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen, såvitt
avsåge mom. 1.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
70 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen, såvitt avser
mom. 1.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen, såvitt
avsåge mom. 2; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt eftergiven
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
70 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

m. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen, såvitt avser
mom. 2.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande mom. 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 a betecknade
reservationen, såvitt avsåge
mom. 3; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vidkommande mom. 4, anförde nu
herr andre vice talmannen, hade yrkats 1

:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Nyman, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Harry Carlsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 2 a betecknade reservationen,
såvitt avsåge mom. 4; samt

3:o), av fröken Andersson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av henne m. fl. vid
punkten anförda, med 2 b betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse proposi -

tionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Nymans yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 47 punkten 70 inom. 4
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Harry
Carlsson m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 a betecknade reservationen, såvitt
avser mom. 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
fröken Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 b betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —34;

Nej — 26.

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
70 mom. 4, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna, med
2 a betecknade reservationen, såvitt avser
mom. 4.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 46.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 6 gjorda hemställan.

Punkterna 71—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Ang. bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
1 143 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörenson och fru Segerstcdt Wiberg
(I: 115) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Flimmerfors
och Anderson i Sundsvall (II: 158),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
som stöd till De blindas förenings
biblioteksverksamhet för budgetåret
1966/67 måtte anvisa ett med 87 000
kronor förhöjt belopp i förhållande till
Kungl. Maj ds förslag,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Lundström (I:
134) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund
(II: 183), i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta vidga kretsen av handikappade
med rätt till särskilt bidrag
till korrespondensundervisning så, att
även vissa andra handikappgrupper än
döva finge rätt härtill, och i anledning
därav för budgetåret 1966/67 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj ds förslag
med 50 000 kronor förhöjt anslag
av 1 193 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörenson in. fl. (1:300) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimmerfors m. fl. (II: 587), i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle 1.
anslå 150 000 kronor som tidskriftsstöd
till handikapporganisationerna, att fördelas
av skolöverstyrelsen efter ansökan
från berörda organisationer, 2. anslå
700 000 kronor utöver Kungl. Maj ds
förslag för bidrag till kurser i handi -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

kapporganisationernas regi, studieinstruktörer
vid organisationerna, fritidsgrupper,
utbildning av ungdomsledare,
en central ungdomsverksamhet,
försöksverksamhet in. m., att fördelas
av skolöverstyrelsen i enlighet med
styrelsens i anslagsäskandena föreslagna
riktlinjer samt med ledning av vad
som anförts i motionerna, 3. i anledning
av yrkandena under punkterna 1
och 2 till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1966/67 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
850 000 kronor förhöjt anslag av
1 993 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hultell m. fl. (I: 467) samt den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
och herr Fridolfsson i Stockholm
(II: 590),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser m. fl. (I: 469) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson m. fl. (11:582), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle för
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 1 723 000
kronor enligt i motionerna angivna
riktlinjer,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Stenberg (I: 484) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström (11:595), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om höjning av bidraget till De blindas
förenings biblioteksverksamhet med
177 000 kronor i förhållande till innevarande
budgetår samt under förevarande
anslag för budgetåret 1966/67
anvisa ett belopp av 1 230 000 kronor.

Därjämte hade utskottet i förevarande
sammanhang upptagit de i utskottets
utlåtande nr 5, punkten 119, omnämnda
motionerna I: 178, av herr Schött
m. fl., och II: 229, av herr Rimmerfors
m. fl., ävensom I: 434, av herr Sörenson
och fru Olsson, Elvy, samt II: 523, av

herr Rimmerfors m. fl., samtliga motioner
såvitt de avsåge en anslagsanvisning
av 750 000 kronor till framställning
av studielitteratur för blinda.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:300 och 11:587, 1:469
och 11:582, 1:484 och 11:595, 1:115
och 11:158, 1:134 och 11:183, 1:178
och II: 229 samt I: 434 och II: 523, sistnämnda
sex motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 1 143 000
kronor;

2. att motionerna 1:467 och 11:590
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits,
utom av andra, av herrar Harry
Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:300 och 11:587, I:
469 och 11:582, 1:484 och 11:595, I:
115 och II: 158, I: 134 och II: 183 ävensom
med bifall till motionerna I: 178
och II: 229 samt I: 434 och II: 523, sistnämnda
sex motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 2 910 000
kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av
ifrågavarande ärende, bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet,
har förelegat flera välmotiverade motioner
med förslag om ökade insatser från
samhällets sida. Skolöverstyrelsen har
också redovisat väl styrkta anslagsäs -

Fredagen den 15 april 19(>(>

Nr 17

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

kanden om sammanlagt 7 370 000 kronor,
men Kungl. Maj:t bär inte ansett
det möjligt att föreslå högre anslag än
1 143 000 kronor.

Skolöverstyrelsen liksom motionärerna
har påtalat, att intresset från samhällets
sida liksom i den offentliga debatten
varit stort för att tillgodose de
handikappades rätt till utbildning, arbete
och social trygghet. När det gäller
de kulturella insatserna för de handikappade
måste man emellertid konstatera
en stor eftersläpning. Samhällets
åtgärder att öka de handikappades möjligheter
till kulturkonsumtion har ej
hållit jämna steg med samhällets kulturfrämjande
åtgärder i övrigt. Dock föreligger
för dessa grupper ett särskilt
stort behov av stimulerande fritidsaktivitet.
Det måste vara samhällets skyldighet
att se till att här erbjudes tillgång
till en utveckling mot en rikare
och fullödigare miljö. Målsättningen
bör vara, att de handikappade skall föras
in i det normala kulturlivet. Det
hinder som ett handikapp medför bör
genom samhällets försorg så långt möjligt
upphävas eller motverkas.

Reservationen av herr Harry Carlsson
m. fl. föreslår en höjning av anslaget
med 1,8 miljon kronor utöver Kungl.
Maj ds förslag. I jämförelse med de av
skolöverstyrelsen redovisade stora behoven
är alltså reservanternas förslag
synnerligen måttfullt. Den föreslagna
höjningen har bl. a. fördelats så, att
150 000 kronor föreslås utgå till de handikappades
tidskrifter, anslaget till studieinstruktörer
föreslås höjt med 30 000
kronor, till central ungdomsverksamhet
bland de handikappades organisationer
föreslås en höjning med 240 000 kronor,
50 000 kronor föreslås utgå till korrespondensstudier
till andra handikappgrupper
än döva, 750 000 kronor föreslås
utgå till framställning av studielitteratur
för blinda och slutligen föreslås
87 000 kronor utgå till De Blindas
förenings biblioteksverksamhet.

Som motiv för den starka begränsning
av anslaget som utskottsmajorite -

ten här föreslår, har anförts att särskilda
sakkunniga tillkallats för eu utredning
av frågan om omvårdnaden av
handikappade.

Det är tacknämligt att denna utredning
har kommit till stånd, men jag
vill liksom skolöverstyrelsen har gjort
betona, att här finns omedelbara behov
att tillgodose. Ett bättre tillgodoseende
av de handikappades kulturbehov för
dagen behöver inte på något sätt föregripa
den utredning som pågår.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten 74 i utlåtandet
avgivna reservationen.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Vi har inte så länge
haft möjlighet i vårt samhälle att ägna
en konstruktiv uppmärksamhet åt de
handikappades problem. Det allmänna
välstånd som nu håller på att växa fram
i vårt land och den goda ekonomiska
standard som vi kan glädja oss åt gör
det nu möjligt att på ett helt annat sätt
än tidigare angripa de handikappades
svåra problem. Vi kan nu tänka fram
ett samhälle, där de handikappade i
möjligaste mån kan få känna sig som en
fungerande del av helheten, inte som en
grupp skadade människor, vilken blir
föremål för välvilja och allmosor. Vårt
samvete håller på att bli känsligt. De
handikappade behöver hjälp — självfallet
— men huvudmotivet är ett annat.
Livet har farit ovarsamt fram med
dem och det är deras enkla rätt att få
känna att de utgör en självklar och
integrerande del av samhället.

Självfallet är vägen ännu lång att gå,
innan samhället verkligen har blivit
handikappvänligt, men vi har börjat att
så småningom gå denna väg. Det är
dock angeläget att vandringen inte blir
för långsam. De handikappade är människor
med samma behov, samma livslust
och samma känslor för mänsklig
gemenskap som de friska människorna.

Handikappvården har givetvis myc -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

ket stor bredd. I det ärende som vi här
behandlar gäller frågan ett litet men
mycket betydelsefullt segment av den
totala handikappvården, nämligen de
handikappades kulturella verksamhet.
Denna verksamhet täcker ett stort fält
och det är inte möjligt och inte heller
önskvärt att detaljgranska alla hithörande
frågor.

De förslag som här ligger på bordet
är närmast att betrakta såsom ett paket.
Gemensam för alla parter, därom
är jag övertygad, — departementschefen,
utskottsmajoriteten, reservanterna
och jag tror alla politiska partier — är
viljan att stärka möjligheterna för de
handikappade till ett rikt och personlighetsutvecklande
liv. Hur långt vi kan
sträcka oss i nuvarande situation är en
avvägningsfråga, och det är här som
våra värderingar inte är ensartade.
Skolöverstyrelsen redovisar ett anslagsbehov
på inte mindre än 7,4 miljoner
kronor. Detta är alltså faktiskt vad som
behövs för att man i närvarande situation
på ett rimligt sätt skall kunna möta
de behov som föreligger — alltså 7,4
miljoner kronor. Departementschefen
säger sig vara tvungen till en kraftig
nedskärning av det äskandet. Han är
beredd att anslå drygt 1,1 miljon kronor
och utskottet följer departementschefen.

Herr Johan Olsson påpekade — även
jag har behov att något diskutera den
frågan — att det finns en handikapputredning.
Särskilda sakkunniga är tillkallade
att arbeta med frågan om omvårdnaden
av de handikappade i alla
olika dimensioner. Mot den bakgrunden
är utskottet inte berett att tillstyrka den
ytterligare medelsanvisning som äskas
i skilda motioner i ärendet.

Alla vet vi att en utredning av detta
format kommer att ta lång tid. Det går
inte att på ett eller två år klara ut en
så stor fråga. Medan utredningen arbetar
kan vi inte vänta med angelägna initiativ.
Hänvisningen till utredningen
kan enligt min mening knappast vara
ett godtagbart argument för en restrik -

tiv avvägningen av vad som nu bör
göras.

Departementschefen har i årets förslag
en uppräkning av det aktuella anslaget
från föregående år med 460 000
kronor. Det kan väl sägas vara ett gott
belopp, men reservanterna anser det vara
alldeles för litet och helt otillräckligt
och förordar därför en uppräkning
med 2,2 miljoner. Det beloppet har helt
andra dimensioner och möjliggör givetvis
en helt annan insats till fromma
för de handikappades kulturella verksamhet.

Det är naturligtvis inte fruktbart och
kanske inte heller önskvärt att argumentera
för reservanternas förslag i detalj,
ty det är — som jag tidigare anfört
— ett paket som vi behandlar. Kammarens
ledamöter — de som är närvarande
åtminstone — bör emellertid
ha klart för sig vilka särskilda områden
som har behov av ett kraftigare stöd än
vad statsutskottets utlåtande rekommenderar.
Vi kommer tillbaka till dessa
frågor, om våra förslag faller i dag.

Vad som betonas är tidskriftsstöd för
handikappades organsationer, konsulentverksamhet
och studieinstruktörer
samt den ungdomsverksamhet som bedrivs
av de skilda handikapporganisationerna.
Den som har varit nära sådant
arbete och har sett handikappade, t. ex.
i ett scoutläger, tillsammans med friska
scouter, eller på annat sätt varit nära
samspelet mellan handikappade och
friska, vet vilken enorm betydelse det
har för både de handikappade och de
friska att få uppleva ett väsentligt samhällsproblem
tillsammans och hitta vägar
att leva tillsammans på ett konstruktivt
och mänskligt sätt. Det är
självfallet, att stödet till handikapporganisationernas
ungdomsarbete bör vara
av största möjliga storleksordning. In i
bilden kommer då korrespondensstudier
också för andra än döva. I motioner i
ärendet yrkas, att ramen för de handikappade,
som skall vara berättigade till
sådant stöd, vidgas.

Då saken gäller studielitteratur åt

Fredagen den 15 april l!)(i(i

Nr 17

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

blinda kommer vi in på en principfråga,
som jag tycker det iir riktigt att i
detta sammanhang något belysa. Universitetskanslern
har nämligen förordat
att man skall lösa de blindas studieproblem
med s. k. lektorer. Det innebär
att man skall förvänta att friska
studenter — givetvis mot ersättning -—
skall liisa för och hjälpa dem som inte
har möjlighet att med sina ögons ljus
tillgodogöra sig den stora litteratur som
föreligger. I en av de här behandlade
motionerna anmäles tveksamhet inför
det sättet att lösa denna angelägna fråga.
Om principen att frågan skall lösas
råder inga delade meningar, utan spörsmålet
är hur detta bäst skall ske. Motionärerna
framhåller att det borde vara
en riktigare väg att följa den mera
konservativa linjen med talboks- och
blindskriftproduktion. Ett av huvudskälen
för en lösning enligt reservanternas
förslag är att den handikappade
därigenom blir mindre beroende av den
friske i sina studier, dels personligt
tidsmässigt, dels också, vilket jag tror
är mycket betydelsefullt, rent emotionellt.
Får den blinde möjlighet att själv
tillgodogöra sig det lärostoff som han
skall inhämta genom att göra det när
det passar honom att komma i kontakt
med materialet, så skapas hos honom,
tror jag, en psykologisk grundval, som
är mer aktiv och mera skapande än om
någon annan skall komma till honom
som lektör och hjälpa honom. Skolöverstyrelsen
har anhållit om 750 000
kronor till talboks- och blindskriftproduktion.
Mot bakgrunden av vad jag
har anfört finner jag denna begäran
vara rimlig, och jag tror att riksdagen
gör väl om den beviljar det anslaget.

Vidare skulle jag vilja säga ett gynnsamt
ord för de döva. Det finns en särskild
motion om bidrag till hörselfrämjandet.
Utskottet yrkar avslag, medan
reservanterna yrkar bifall. Det gäller
en höjning av Kungl. Maj:ts förslag med
110 000 kronor. Sammanlagt blir då anslaget
525 000 kronor.

Jag har ibland en känsla av att de

döva kommer något i bakgrunden när
man diskuterar de handikappades problem.
Neurologiska skador av skilda
slag, blindhet och andra handikapp blir
ofta mer emotionellt engagerande, i press
och i personliga reaktioner. Det märks
inte så mycket på en döv att han är
handikappad. Men den som har kommit
dövheten nära vet vilket utomordentligt
besvärande handikapp detta är
och vilka svåra psykiska effekter som
ofta blir en följd av dövheten. Tag t. ex.
den svårighet som finns på barnhem att
ha döva barn tillsammans med andra
handikappade barn. Det är inte alls
ovanligt att aggressiviteten hos de döva
barnen blir så stark, att den tar sig uttryck
i deras sätt att umgås med de
andra handikappade; man tvingas ofta
att skilja på dessa kategorier, helt enkelt
därför att dövheten skapar en sådan
psykisk disposition, att det uppkommer
svårigheter för dem som har
att bära det slaget av handikapp i sitt
umgänge med andra. Reservanternas
hemställan om bifall till den ifrågavarande
motionen synes mig verkligen vara
angelägen.

Herr talman! Det är en betydande
skillnad mellan utskottets förslag —
som följer departementschefens hemställan
om drygt 1,1 miljon kronor
till de handikappades kulturella verksamhet
— och reservanternas förslag
om ett samlat belopp på ungefär 2,9
miljoner kronor. Men motionärer och
reservanter har ansett denna högre medelsanvisning
befogad också mot bakgrund
av det ansträngda statsfinansiella
läget, och jag delar den synen. När vi
andra utan skrupler tar ut standardstegringen
i vårt samhälle är det en enkel
gärd av rättvisa mot dem, som på
skilda sätt måste leva ett hämmat liv,
att något vidga ramen för deras personliga
glädje och utveckling; kanske borde
också i en dylik hållning finnas med
tacksamheten över att vi sluppit undan
vad dessa människor inte undgått. Att
följa reservationen är inte att handla
finansiellt oansvarigt — det är, tror jag.

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

att handla mänskligt riktigt. Därför yrkar
jag, herr talman, bifall till reservationen
av herr Harry Carlsson m. fl.
vid punkten 74 i föreliggande utlåtande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! När det gäller grundsynen
på de handikappade och deras
problem kan jag helt och hållet instämma
i vad herr Sörenson nu har anfört.
Han säger mycket klart ifrån att möjligheter
bör skapas för de handikappade
att vara en fungerande del av helheten,
att det inte är fråga om någon
speciell välvilja eller några allmosor.
Jag vill som sagt i det sammanhanget
helt och hållet ansluta mig till vad herr
Sörenson yttrat.

Men när det sedan gäller de slutsatser
han kom fram till är jag inte lika
benägen att instämma med honom. Jag
her att få fästa kammarens uppmärksamhet
på en sak, som departementschefen
anfört i propositionen och som
jag tycker är mycket väsentlig. Statsrådet
säger: »Jag finner det för egen
del angeläget att betona att åtgärderna
för de handikappade så långt som möjligt
bör tillgodose den s. k. normaliseringsprincipen.
»

För den som i likhet med mig under
många år har deltagit i landstingets
verksamhet när det gäller arbetsvärden
och därigenom kommit i mycket intim
kontakt med handikappade människor
framstår det som alldeles klart, att vad
de handikappade önskar icke är någon
särbehandling, utan möjligheter att på
olika sätt deltaga i de friska människornas
liv. Departementschefen anser,
såvitt jag förstår, att detta är en väsentlig
sak, och det finns väl därför all
anledning att på den punkten hänvisa
till handikapputredningen. Det är just
genom åtgärder som denna utredning
har att ta ställning till som de handikappade
skall beredas möjligheter att
på olika sätt delta i verksamhet av olika
slag.

Statsutskottets majoritet har på denna
grund inte funnit anledning att biträda
förslaget om tillskapandet av någon
speciell kulturverksamhet för de
de handikappade. Vi anser att de i stället
bör ges möjligheter av olika slag att
kunna delta i samma sysselsättningar
som friska människor.

Herr Sörenson tog i detta sammanhang
upp frågan om studieinstruktörer.
Det skulle alltså här skapas en speciell
studieverksamhet för de handikappade.
Jag tror för min del inte, att detta är en
riktig väg. Vi bör i stället ge de handikappade
alla möjligheter som kan stå
till buds för att de skall kunna delta
i studieverksamhet för friska människor.
Jag tycker att herr Sörenson gav
ett mycket bra exempel när han talade
om scouternas verksamhet. I den verksamheten
har man i mycket hög grad
inriktat sig på att ge handikappscouterna
tillfälle att delta i de friska pojkarnas
och flickornas verksamhet, alltså
gett dem möjligheter att leva tillsammans.

När det gäller korrespondensstudier
har utskottet klart och tydligt sagt
ifrån att det redan med de bidrag som
står till buds finns möjligheter att stödja
också de handikappade.

Jag vill här också ta upp en speciell
punkt, nämligen frågan om studielitteratur
åt de blinda, en fråga som statsutskottets
femte avdelning har ägnat en
mycket stor uppmärksamhet.

Det har visat sig att det här rör sig
om mellan 20 och 30 blinda studerande,
fördelade på olika fakulteter. Av
dem finns för närvarande fem på socialhögskolan.
Med tanke på den skiftande
litteratur, som behövs inom de
olika ämnesgrupperna, och med hänsyn
till den omfattande litteratur som
erfordras har femte avdelningen blivit
fullt på det klara med att det över huvud
taget inte finns möjlighet att klara
denna sak genom att anskaffa talböcker
till de blinda. Vi förstår till fullo de
blindas synpunkter i detta avseende —
de känner sig komma i en viss beroen -

Fredagen den 15 april 1 !)(><>

Nr 17

Ang. bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

destiillning till de lektorer som skulle
ställas till deras förfogande. Men med
hänsyn till det omfattande studiematerial
som det här gäller och som ofta behöver
förnyas är det inte möjligt att
lösa problemet på det sätt, som här har
sagts.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag finner det vara
mycket väsentligt — en sak som också
herr Söderberg underströk — att vi i
vårt svenska samhälle i grunden är
överens om ett konstruktivt bidrag till
de människor som skadats på ett eller
annat sätt. Vi är överens om att försöka
skapa ett samhälle, där dessa människor
i möjligaste mån kan få del i helhetens
liv.

Samtidigt som vi har denna grundsyn
måste också vi förstå, att det aldrig
är möjligt att odelat kunna lösa den
frågan på ett sådant sätt att varje handikappad
kan fungera helt och fullt i
ett modernt samhälle. Somliga skador
är av så djupgående art att det är nödvändigt
med särskild omvårdnad, med
särskilda anordningar. Det är ofta nödvändigt
att på ett ungdomsläger, för att
ta ett exempel, vidta stödåtgärder för
att det skall vara möjligt för dessa svårt
handikappade att vara tillsammans. Vi
har ett ideal, men vi har en verklighet
som vi inte utan vidare kan anpassa
till det idealet.

Det blir nödvändigt att ägna särskild
uppmärksamhet åt de handikappade
också ur kulturell synpunkt, därför att
det under överskådlig tid kommer att
vara så, att dessa kommer att bilda en
isolerad grupp i samhället. Vi strävar
efter att ändra detta, men samhället
ändras långsamt och det tar sin tid.
Det är alltså inte en annan princip,
som man inaugurera, om man vill argumentera
för att de handikappade får ett
ökad kulturellt stöd. Man har kvar den
grundprincip som herr Söderberg an -

tydde här — och den iir alldeles riktig
— men man ser att den verklighet i vilken
vi befinner oss kräver en annan insats.

Sedan är det klart att det ligger något
väsentligt i vad herr Söderberg anförde
om de handikappades svårigheter
när det gäller högre studier, framför
allt akademiska studier. Tyvärr har det
inte varit möjligt att i någon större utsträckning
ge de handikappade tillgång
till akademiska studier. Det kan vara
tänkbart, att lektorer till slut blir det
medel som man måste använda, men
har vi väl ändå den tron, att vi på längre
sikt skall kunna få resurser att bygga
upp ett samhälle där handikappade
människor kan bedriva universitetsoch
högskolestudier i mycket större utsträckning
än nu. När det blir verklighet
kommer också frågan om hur kunskapsstoffet
skall inhämtas att vara aktuell.

Det var mot den bakgrunden jag anförde
att det är riktigt att inaugurera
den princip jag här antydde. Men jag är
medveten om problematiken i sammanhanget,
inte minst vad herr Söderberg
anförde om att studielitteraturen förändras
snabbt i vårt samhälle. Jag har
i alla fall velat anföra den grundsyn
som jag och övriga motionärer har.

Jag ber att få vidhålla yrkandet om
bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Harry Carlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Om bidrag till Bernadotte-museets verksamhet

efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
74 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 38.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 2 gjorda hemställan.

Punkterna 75—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Om bidrag till Bernadotte-museets
verksamhet

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bi -

fall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 261, av herr Virgin och herr Pettersson,
Harald, samt II: 330, av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., till Bidrag till
svenska institut i utlandet in. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 378 000 kronor.

I motionerna 1:261 och 11:330 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att ifrågavarande anslag eller annat
lämpligt anslag skulle avvägas så, att ett
bidrag av 10 000 kronor kunde utgå till
Bernadotte-museets verksamhet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om punkt 80. Där har utskottet
behandlat ett motionspar som
gäller ett litet bidrag på 10 000 kronor
till Bernadotte-museet i Pau. 1963 års
riksdag ställde 10 000 kronor till förfogande
för museet. Beloppet utgick från
anslaget för upplysningsverksamhet i
utlandet. 1964 förelåg återigen en motion
om anslag på samma belopp, och
statsutskottet uttalade sig välvilligt om
ändamålet men föreslog att upplysningsberedningen
skulle närmare utreda
ärendet. Utskottet uttalade vidare att
det förutsatte att om prövningen utföll
positiv, borde beloppet med hänsyn till
dess ringa storlek kunna rymmas inom
upplysningsanslaget.

Upplysningsberedningen har verkställt
en sådan prövning och därvid uttalat
att ett stöd borde lämnas men då
lämpligen från ecklesiastikdepartementet
på samma sätt som sker i fråga om
andra kulturinstitutioner utomlands.

Det hör till saken att Bernadotte-museet
inte bara är ett museum med samlingar
som belyser Sveriges och dess
kungahus’ historia under den bernadotteska
tiden utan också inrymmer utställningslokaler
för allmän presentation
av det moderna Sverige och dess
produkter, främst i fråga om konstslöjd
och konsthantverk.

Det är över huvud taget en värdefull

Fredagen den 15 april 19(5(5

Nr 17

Om eds ersättande med försäkran på heder och samvete

svensk-fransk kulturinstitution, och det
har ett årligt besökarantal på omkring
6 000 personer. Med tanke på den uppgift
som Bernadotte-museet i Pau fyller
för att sprida upplysning om svenska
samhällsförhållanden och svensk kultur
förefaller ett litet anslag vara väl motiverat.
Utskottet har emellertid utan
varje motivering avstyrkt inotionsyrkandet
härom.

Jag vill därför yrka bifall till motionerna
1:261 och 11:330.

1 herr Virgins anförande instämde
herr Schött (h) och herr Carlsson, Eric,
(ep).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 36.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner angående förfarandet vid
nedsättning av stämpelskatt på inteckning
i fast egendom.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Om eds ersättande med försäkran på
heder och samvete

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om eds ersättande med försäkran
på heder och samvete.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 562 i första
kammaren av herr Hjorth m. fl. samt
nr 695 i andra kammaren av fru Thunvall
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådana lagändringar,
varigenom edgång ersattes med
försäkran på heder och samvete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:562 och 11:695,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Om eds ersättande med försäkran på heder och samvete

till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Enligt utskottets yttrande borde ändring
ske beträffande villkoren för utbyte
av ed. Stadgandet i 36 kap. 12 §
rättegångsbalken torde enligt utskottet
böra utformas så, att vittne, som på
grund av sin övertygelse sade sig hysa
betänklighet mot att avlägga vittnesed,
skulle utan annan motivering få utbyta
eden mot försäkran på heder och samvete.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det hade egentligen behövts
en reservation till utskottets utlåtande
för att motivera mitt inlägg i
frågan. Jag delar nämligen inte helt utskottets
uppfattning i fråga om skrivningen,
men då utskottet i anledning
av motionerna enhälligt hemställer om
en skrivelse till Kungl. Maj:t ansåg jag
en reservation ej vara på sin plats. En
sådan kunde också ha stört enigheten i
utskottet, den enighet beträffande vittnes
rätt att utan särskild motivering få
utbyta ed mot försäkran, som jag anser
vara mest betydelsefull i denna fråga.
Därför betraktar jag den kompromiss
som utskottet enals om såsom synnerligen
värdefull, även om den inte helt
uppfyller motionärernas önskemål.

Däremot tycker jag att utskottet onödigt
ängsligt undervärderar angelägenhetsgraden.
Jag anser att Kungl. Maj:t
vid första lämpliga tillfälle bör ta upp
frågan och snarast bör försöka få bort
dessa onödiga meningsutbyten mellan
rätten och vittnen om vittnets inställning
i religiösa frågor. Sådana diskussioner
hör inte hemma i en rättssal.
Hänsyn bör tas till olika personliga livsåskådningar
och uppfattningar.

Utskottet understryker också enligt
min uppfattning alltför kraftigt edens
betydelse. Jag har svårt att förstå att eden
i någon högre grad än sanningsförsäkran
skulle garantera en sanningsenlig
utsaga. Det är lika straffbart att tala
osanning i båda fallen.

Nej, den som är ute i avsikt att ljuga
inför rätten gör det nog oavsett vilken
bekräftelseform som används. Skulle
den uppfattningen vara rådande, att
ett vittnesmål under ed vore mer trovärdigt,
är det ingenting som hindrar
att ett vittne som önskar föra rätten
bakom ljuset avlägger ed bara för att ge
sken av större sanningsenlighet. För
den som ärligt och uppriktigt avlägger
sitt vittnesmål spelar det nog ingen roll
om det sker under ed eller sanningsförsäkran.
En försäkran på heder och
samvete framstår nog för de flesta människor
som någonting synnerligen allvarligt
och högtidligt.

Motivet för att bibehålla eden med
dess religiösa inslag är heller inte lika
starkt som tidigare. Ofta förstår inte
vittnet edstemat. Varken vid edens avläggande
eller efteråt vet vittnet vilka
makter han bragts att åkalla. Det kan
väl också vara diskutabelt, om de människor
för vilka Gud måste vara tämligen
likgiltig, måste stödja sig just på
Gud och hans heliga ord.

Det var dessa synpunkter som gjorde
att vi motionärer försökte få fram en bekräftelseform
som utan invändning
skulle kunna accepteras av alla. Vi tyckte
att just sanningsförsäkran kunde
passa och inte borde vara stötande för
någon.

Nu slår emellertid utskottet vakt om
edens bevarande, och det är väl ingenting
att göra åt det denna gång. Annars
vore Föreningen Sveriges häradshövdingars
tanke om bibehållande av
edsformuläret men med de religiösa inslagen
utmönstrade måhända en utväg.

Herr talman! Jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! På grund av sjukdom
hade jag inte tillfälle att deltaga i utskottsbehandlingen
av detta ärende. Jag
vill emellertid nu på en punkt anmäla

Fredagen den 15 april 1966 Nr 17 65

Ang.

avvikande mening från utskottet i en
detaljfråga.

Utskottet förordar att den som på
grund av sin övertygelse hyser betänkligheter
mot att avlägga vittnesed skall
slippa att göra detta utan att rätten skall
behöva pröva om hans betänkligheter
är allvarligt menade. Det har jag ingenting
emot. Men så tillägger utskottet att
i samband med en sådan lagändring så
skulle man kunna slopa möjligheten för
ett vittne att med parternas medgivande
utbyta vittnesed mot försäkran på
heder och samvete. Jag kan inte förstå
slutsatsen att det stadgandet skulle bli
obehövligt. Enligt min erfarenhet i
varje fall används inte så ofta stadgandet
att parterna kan efterge eden i situationer
där vittnet har några egentliga
betänkligheter mot att avlägga ed,
utan man utnyttjar denna möjlighet av
andra orsaker. Det kan gälla t. ex. en
teknisk expert som skall gå igenom vissa
invecklade tekniska frågor. Det händer
att han tycker att det är en aning
löjeväckande att han för att framlägga
sin tekniska erfarenhet skall behöva avlägga
ed. I sådana fall kan parterna efterge
kravet på ed.

Om det nu finns ett behov av denna
möjlighet så kan jag inte förstå att detta
behov skulle bortfalla genom det ändringsförslag
som utskottet förordar för
den som hyser betänkligheter mot eden.
Utskottet förordar alltså i ett avseende
en begränsning av möjligheten att utbyta
ed mot försäkran. Jag ifrågasätter
om man verkligen inom utskottet har
avsett att göra detta.

I varje fall är denna detaljfråga, herr
talman, inte av den betydelse att jag anser
mig behöva framställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

den internationella biståndsverksamheten

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner om obligatoriskt
stöldskydd på bilar, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående krigsförsäkringen för sjömän;
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om förhöjning av vissa ersättningar i
anledning av yrkesskada.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. den internationella biståndsverksamheten Till

behandling hade utskottet förehaft
följande motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Werner och Adolfsson (I: 158)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (11:207), i
vilka hemställts, a) att riksdagen måtte
uttala sig för att målsättningen en procent
av bruttonationalprodukten till internationell
biståndsverksamhet borde
uppnås allra senast vid slutet av 1960-talet, b) att riksdagen måtte höja de å
riksstaten för budgetåret 1966/67 under

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

tredje och sjunde huvudtitlarna uppförda
anslagen till internationell biståndsverksamhet
med 50 miljoner kronor
för vardera huvudtiteln samt att
vederbörande utskott måtte fördela de
nämnda beloppen på de särskilda anslagen
under respektive huvudtitel på
det sätt utskottet ansåge giva största
möjliga effekt,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 258) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:328), i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att en allsidig
utredning med representanter för stat,
näringsliv och mission måtte tillsättas,
vilken skyndsamt borde utarbeta riktlinjer
för den fortsatta svenska biståndsverksamheten
beträffande såväl
insatsernas utformning som verksamhetens
organisation i enlighet med de
principer som angivits i motionerna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Lundström (I:
368) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund
(11:450), i vilka föreslagits bland annat,
att riksdagen skulle begära att
Kungl. Maj:t till nästa års riksdag måtte
utarbeta en plan för u-landshjälpens
expansion upp till i första hand en
ekonomisk omfattning motsvarande en
procent av bruttonationalprodukten
samt att därvid redogjordes för hur biståndet
inom givna kostnader skulle
kunna giva största möjliga utvecklingseffekt,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Bubin väckt motion (11:456),
vari yrkats, att riksdagen skulle a) anvisa
under anslaget för internationell
biståndsverksamhet under tredje huvudtiteln,
utöver föreslagna 164 871 000
kronor, ytterligare 100 miljoner kronor
fördelade med 50 miljoner till bistånd
genom internationella organ och 50
miljoner till bilateralt tekniskt bistånd,
b) uttala sig för att 1962 års målsätt -

ning vad beträffade u-landshjälp — att
en procent av nationalinkomsten skulle
brukas till u-hjälp — borde förverkligas
senast år 1970.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna 1:258 och 11:328
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna 1:158 och 11:207
samt II: 456, nämnda motioner i vad de
avsåge målsättningen för u-hjälpen,
ävensom motionerna I: 368 och II: 450,
i vad de avsåge en expansionsplan för
u-hjälpen, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Harry Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Helander och Petersson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 258 och II: 328, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning
med parlamentariker, representanter
för näringsliv och mission samt vetenskaplig
expertis för att undersöka
vägarna för en ökad svensk biståndsinsats; b)

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 368, II: 450, I: 158 och
11:207 samt 11:456, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
till nästa års riksdag måtte utarbeta en
plan för förverkligande av 1962 års
riksdagsbeslut om biståndsverksamhetens
målsättning;

b) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Johan Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson och Helander,
vilka — under förutsättning av bifall
till reservationen a — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

Ang.

del hava den lydelse, reservationen visade; c)

av herrar Virgin, Åkerlund, lloliman
och Petersson, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen a

— ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del bava den lydelse, som i reservationen
angivits;

d) av herrar Virgin, Åkerlund, Ilo timan
och Petersson, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen c

— ansett, att till utskottets hemställan
bort fogas ett moment c) av följande
lydelse:

»c) att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att åt förenämnda
utredning jämväl uppdrages att med
beaktande av vad som anförts i motionerna
1:258 och 11:328 utreda frågan
om den svenska biståndsverksamhetens
administration».

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl finge
omfatta övriga punkter i detta utlåtande
ävensom statsutskottets utlåtande nr
46; yrkanden skulle dock framställas
först sedan respektive ärende föredragits.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den av 1961 års riksdag
uttalade målsättningen för utvecklingshjälpen,
som enligt rekommendation
av FN-organet skulle uppgå till en
procent av nationalprodukten delas,
som vi hoppas, av de flesta såväl i denna
kammare som i medkammaren. Det
som måhända skiljer i uppfattning mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
utgöres av takten för att vi så fort
som möjligt skall nå målsättningen. Utskottsmajoriteten''
redovisar för sin del,
kanske i viss mån för att freda sitt
samvete, vissa personella svårigheter
och även den fråga som har med ekonomiska
resurser att göra.

Reservanterna vill få till stånd en utredning
av vad som bör göras för att
på bästa sätt och på kortaste tid nå

den internationella biståndsverksamheten
den målsättning som jag redan har framhållit
att det råder enighet om. Vi
tror att det är nödvändigt med en sådan
utredning, dels därför att planeringen
måste göras mer långsiktig än
för närvarande, dels därför att vi skall
i förhållande till våra resurser kunna
ge den hjälp som är en absolut nödvändighet.

Det finns tyvärr under de gångna åren
exempel på, låt oss inte kalla det för
misslyckanden, men måhända en dålig
planering och därav mindre lyckade investeringar.
Vi har erfarenheter från
det gamla NIB, som inte i alla avseenden
kan betecknas som föredömliga. Med
den omorganisation som ägt rum och
resulterat i tillkomsten av SIDA får man
hoppas att en mera målinriktad verksamhet
kan komma till stånd. Det finns
fortfarande ett administrativt krångel
på grund av att verksamheten är fördelad
på ett flertal departement. SIDA
bör för sin del få andrum och finna
en arbetsform så att det, som vi hoppas,
skall lyckas i sin verksamhet.

Jag tror ändock att den av mittenpartierna
begärda utredningen kommer
att på ett positivt sätt medverka inte
bara till en ökad hjälp över huvud taget
till utvecklingsländerna, utan måhända
även ge en större organisatorisk
styrka åt SIDA.

Herr talman! Det måste vara naturligt
att vid detta tillfälle uttala sin beundran
för missionens arbete i utvecklingsländerna.
Jag vill också uttala min
glädje över att ansvariga eller ansvarigt
statsråd för närvarande har en positiv
inställning till det hjälparbete som utföres
av de ideella organisationerna.
Man får hoppas att det kommer att bli
bestående. När man har haft förmånen
att resa i några av u-länderna och där
konfronteras med såväl enskilda som
ideella organisationers hjältemodiga offervilja,
har man kunnat konstatera att
statens hjälpverksamhet har mycket att
lära av den mångåriga verksamhet som
dessa olika organisationer har bedrivit
i dessa länder.

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Av de föredragningar som förekommit
i första avdelningen har framkommit,
att med reserverade, ej förbrukade
medel under rubriken Fältprojekt finns
möjligheter att tillmötesgå här åberopade
organisationer i deras begäran om
ekonomisk hjälp. Detta hälsar jag med
stor tillfredsställelse. De behöver pengarna
och kan även använda dem på rätt
sätt.

Under punkten 3 i statsutskottets utlåtande
nr 45 behandlas bidrag till FN:s
barnfond (UNICEF). Tyngdpunkten i
UNICEF :s arbete utgörs av förebyggande
mödra- och barnavård. Då barnantalet
i de länder där UNICEF verkar ökar
med 2,5 procent årligen och då organisationens
sekretariat har uttryckt en
önskan om att Sverige skulle lämna ett
bidrag för familjeplanering i något sydamerikanskt
land, måste det anses som
synnerligen befogat med den anslagsuppräkning
på 2,2 miljoner, som mittenpartierna
föreslår i reservation 2.

För att öka intresset för u-hjälpen är
det nödvändigt att man bedriver upplysningsverksamhet.
Vi vet att enskilda
ungdomsorganisationer har visat ett
stort intresse. Inte minst av den anledningen
är det nödvändigt att man inte
kyler av det visade intresset, utan gör
vad som göras kan för att få ett bredare
underlag när det gäller kunskapen om
förhållandena och om den hjälp som är
behövlig i utvecklingsländerna. För att
ytterligare bredda detta intresse har vi
i motion begärt, att anslaget för den
verksamheten uppräknas med 125 000
kronor. Detta sammanfaller med de förslag
som SIDA framfört till Kungl. Maj :t.

All hjälp till utvecklingsländerna måste
syfta till att respektive land så fort
ske kan själv övertar detta utvecklingsarbete.
Av den anledningen är det nödvändigt
att industriländerna företagsoch
industrimässigt etablerar sig i utvecklingsländerna.
Detta kan inte ske
utan ett ekonomiskt risktagande. För att
eliminera risktagandet är det nödvändigt
med investeringsgarantier. Frågan
bar, som framgår av utskottsutlåtandet,

behandlats inom OECD, och förslag har
överlämnats till världsbanken. Man kan
med fog befara att det kommer att
dröja lång tid innan frågan via OECD
får sin slutliga lösning. Med tanke på
den stora betydelse de privata investeringarna
bar i dessa länder, är det nödvändigt
att ordna med investeringsgarantier.
Många andra länder, som liksom
vi är medvetna om det arbete OECD
bedriver, har ändå själva, nationellt,
ordnat detta garantiskydd. Vi har i motion
föreslagit, att även Sverige skall
ordna ett dylikt investeringsgarantiskydd.

Med tanke på alt miljoner människor
i dag lever vid svältgränsen samt det
faktum att befolkningen i världen kommer
att ha tredubblats år 2 000 är det
nödvändigt att försöka skapa en livsmedelsfond
av betydande storlek. Med
detta vill jag inte på något sätt här föra
in i debatten frågan om vår egen nationella
jordbrukspolitik -— det kommer
förmodligen att bli tillfälle att diskutera
den saken framdeles. Jag vill bara
konstatera att människor svälter.
Därför måste det vid sidan av en naturlig
hjälp för att öka deras egen livsmedelsproduktion
vara en humanitär
och rättfärdig gärning att skapa en livsmedelsfond
för att dessa människor inte
skall behöva svälta mer än vad de
redan nu gör.

I motionen och i reservationen har
vi här velat påpeka möjligheterna av att
inom FN vidtaga sådana åtgärder, att
det skapas en livsmedelsfond på cirka
en miljard kronor årligen. Vi har även
förslagsvis fört fram den tanken, att
man från svensk sida skulle ge ett årligt
anslag av 100 miljoner kronor.

Utöver detta har vi föreslagit som
en första eller omedelbar åtgärd att höja
vårt lands bidrag till det internationella
livsmedelsprogrammet. Vi föreslår
en fördubbling av Kungl. Maj ds 2
miljoner dollar. Det är nödvändigt inte
minst mot bakgrund av den situation
beträffande livsmedelsförsörjningen som
jag här bar försökt att teckna.

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Herr talman! Jag vill sluta med att
upprepa vad jag sade redan i ingressen
till mitt anförande, nämligen att
det i vårt land glädjande nog råder en
ganska stor enighet i denna fråga. Låt
oss bygga vidare på denna enighet till
gagn för de människor det här gäller.
Det som skiljer har vi här redovisat,
och det är närmast att vi med tanke på
behovet vill gå något fortare fram än
regeringen.

Herr talman! I enlighet med givna
order från talmansstolen kommer jag
sedermera i behörig ordning att yrka
bifall till förslagen under respektive
punkter.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Den resa som statsutskottets
första avdelning gjorde i höstas
till några u-länder, där svensk statlig
hjälpverksamhet utövas, gav åtminstone
mig ett betydande utbyte och mycket
att tänka på.

Den gav för det första en påminnelse,
som jag tror är nyttig, om att vår uhjälpsinsats
verkligen inte är kvantitativt
särskilt betydelsefull i jämförelse
med andra hjälpländers, inte ens i de
områden där vi starkt har koncentrerat
vår verksamhet. Jag säger inte detta
för att nedvärdera de svenska insatserna.
Jag vill särskilt instämma i vad
herr Sundin nyss sade om den imponerande
bild vi fick av missionens verksamhet
på alla de fält där man utövar
sådan. Men även de statliga insatserna
gav ett positivt intryck. Jag blev för
min del övertygad om att åtminstone
det flertal av våra projekt som vi studerade
är så realistiskt upplagda och
så väl administrerade som man rimligen
kan begära. Det stöd också fullt
klart, tyckte jag, att insatserna gör stor
nytta. Den uppfattningen hindrar dock
inte att man ständigt gick och frågade
sig, om de insatta resurserna ger
största möjliga nytta på både kort och
lång sikt. Något bestämt svar på den
frågan var inte lätt att ge.

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 17

Det kanske starkaste intrycket som
studieresan förmedlade och som står
kvar, bestyrkt av annat material, är
dock att den internationella biståndsverksamheten
tyvärr inte ställer i utsikt
några snabba framgångar. Trots
den omfattning som den i alla fall har
— jag tror att siffran för ekonomiskt
bistånd i världen under det senaste året
varit omkring 50 miljarder kronor —
har man inte lyckats uppnå ens det
som väl borde vara ett absolut minimum,
nämligen att stoppa det fortsatta
vidgandet av den redan förut väldiga
klyftan mellan fattiga och rika länder.
Man kan förstå att internationella experter
använder så starka ord om situationen
som kris. Det finns alltså sannerligen
inga motiv för att slå sig till
ro i belåtenhet med nu tillämpade metoder
och betraktelsesätt.

Vad är det då som fattas? Är det
pengar? Ja, det är det väl också. Men
det är förvisso inte bara pengar. Jag
tror inte ens att det i första hand är
pengar, i varje fall inte pengar hur som
helst. Det finns ingen anledning till eller
ens ursäkt för att inom u-hjälpen
ställa lägre krav än inom andra sektorer
på en god planering av utgifterna
eller att där kräva mindre säkerhet för
en god effekt av tillskjutna medel.

De svenska resurserna för god planering
och meningsfylld penningförbrukning
i u-hjälpssammanhang torde också
för närvarande vara fullt utnyttjade.

Det finns dessutom en annan förutsättning
för att kunna ge u-hjälp, som
vi från högerhåll har pekat på tidigare
men som har särskild aktualitet i vårt
land i år, nämligen att den interna ekonomien
och ekonomiska balansen måste
möjliggöra utgifterna och den erforderliga
valutautförseln. Regeringens
ekonomiska politik hade vid årsskiftet
resulterat i ett betydande underskott i
betalningsbalansen, och några åtgärder
som skulle kunna förväntas rätta till
förhållandet har knappast vidtagits eller
ställts i utsikt. Det går inte att trovärdigt
göra gällande en uppriktig vil -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ja till betydelsefull u-hjälp, om man inte
är beredd till återhållsamhet i sin inhemska
ekonomi. Den målsättning som
har ställts upp för svensk biståndsverksamhet
— en procent av bruttonationalprodukten
per år -— lär inte kunna nås
utan en radikal förändring i regeringens
ekonomiska politik, en förändring
som för övrigt är önskvärd för att inte
säga nödvändig även från andra synpunkter.

Nu tror jag för all del inte att man
skall stirra alltför ivrigt på just en procent
av bruttonationalprodukten. Det
kan måhända vara ett mått på en skälig
uppoffring, men det finns ingenting
som antyder att allt skulle ha varit gott
och väl, även om en sådan biståndsgivning
generellt skulle ha varit antagen
och genomförd redan i dag.

U-hjälpsproblemet är inte bara eller
ens främst en fråga om rättvis fördelning
av ett överflöd. Problemets kärna
är en annan. Det gäller igångsättandet
och stimulansen av en utvecklingsprocess
som snarast kan bli självbärande
och självförstärkande. U-hjälpens långsiktiga
syftemål måste därför vara att
göra sig själv överflödig. Industriländernas
insatser kan inte i första hand
värderas efter de ekonomiska bördor
som länderna lägger på sig, utan det
måste göras efter de resultat som åtgärderna
avsätter, och det är verkligen inte
samma sak.

Det är alltså väl så viktigt att ge uhjälpen
lämpliga former som att rikta
intresset mot dess totala omfattning.
Stora krav måste ställas på hjälpens
förvaltning och administration. Att
splittra upp handläggningen av skilda
typer av biståndsverksamhet på det sätt
som nu sker är klart olämpligt och leder
med säkerhet till ett försämrat sammanlagt
resultat.

Stora krav måste också ställas på
hjälpens inriktning och utformning i vidaste
bemärkelse. Det problemet måste
ägnas ökad uppmärksamhet. Högerpartiet
har därför föreslagit en utredning
av hela komplexet, utförd av den bästa

sakkunskap som finns att få och bland
annat hämtad från de grupper som har
särskild kunnighet och erfarenhet i frågan
— vetenskaplig expertis, företrädare
för näringsliv och mission. Det är
visserligen inte så länge sedan riktlinjerna
för biståndsverksamheten fastställdes
och det är ännu kortare tid sedan
administrationen fick sin nuvarande
form — det var, vill jag gärna erkänna,
en stor förbättring. Utvecklingen
går emellertid snabbt och erfarenheterna
fördjupas undan för undan. Det
är angeläget att de tillvaratas. Det har
ju även redan gått att direkt observera
nackdelarna med den bristande enhetligheten
i administrationen liksom även
de nuvarande hjälpformernas otillräcklighet.

Det är kanske, när allt kommer omkring,
inte så egendomligt att biståndet,
som det nu i allmänhet utövas, inte
kan lösa problemen. De verkligt stora
framstegen i all ekonomisk utveckling
har hittills vunnits med hjälp av drivkrafterna
i ett enskilt näringsliv med
fri företagsamhet. Statliga insatser är
nödvändiga på många grundläggande
områden, men de är aldrig ensamt tillräckliga
och staten har alltid visat sig
vara dålig som ekonomisk företagsledare.
Det finns intet som tyder på att det
skulle gälla andra regler för u-ländernas
utvecklingsprocess. Den statliga uhjälpen
är värdefull, men den bör
främst vara ett medel för att underbygga
effekten och öka omfattningen av insatser
från näringslivet.

Det är därför väsentligt att man gör
rent hus med det betraktelsesätt som
man så ofta möter och som innebär, att
verksamhet i u-länder egentligen bara
får bedrivas så att den inte ger något
utbyte — att det nästan skulle vara moraliskt
förkastligt med vinster, även om
de är skäliga och helt ömsesidiga. Ulandsverksamhet
skulle med andra ord
fungera bättre ju större kostnader den
drar. I verkligheten är det inte på det
sättet. Jag tror tvärtom att det endast
är åtgärder som på sikt ger ett godtag -

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

bart utbyte åt båda parter som över huvud
taget är möjliga att vidtaga i så
stor utsträckning att de kan påverka utvecklingen
så mycket som erfordras för
att den skall vända i rätt riktning.

Mot denna bakgrund blir det väsentligt
att underlätta och hjälpa fram näringslivets
möjligheter och även intresse
för alla former av engagemang inom
u-länderna. Vi har för vår del sedan
länge föreslagit och krävt åtgärder på
skattelagstiftningens och handelspolitikens
område för att stimulera till
önskvärd verksamhet. Vi har även yrkat
på investeringsgarantier för att
minska förlustriskerna vid sådana politiska
ingrepp som den enskilde företagaren
inte rimligen kan förutse eller
gardera sig mot. Vi vidhåller dessa
krav.

På ett delvis annat plan ligger frågan
om biståndets anknytning till egna leveranser
eller andra prestationer. En sådan
hopkoppling är från principiell
synpunkt i regel klart olämplig, och vi
bör i internationella sammanhang arbeta
för största möjliga frihet från bindningar
och för ömsesidiga överenskommelser
mellan industriländerna härom.
Nu är emellertid andra länders biståndsverksamhet
faktiskt i hög grad,
för att inte säga regelmässigt, bunden.
Även om man inte gillar verkligheten,
måste man ta den som den är. Vi vill
därför att Sverige också skall använda
metoden med koppling av bidragen till
bestämda egna prestationer i den utsträckning
som krävs för att neutralisera
den konkurrensbegränsande effekt
som andra länders bindningar ger och
så att denna inte uteslutande drabbar
oss utan att därmed ge någon fördel åt
mottagarlandet.

Även om u-hjälpen skulle läggas upp
aldrig så rationellt och storstilat världen
över och öven om den skulle få aldrig
så god effekt, kommer det att dröja
länge innan resultaten har blivit godtagbara.
Världssolidariteten kommer under
den framtid som kan överskådas att
ställa stora krav på oss och på andra

nationer med möjlighet att lämna bistånd.
Kraven kommer sannolikt att
skärpas undan för undan — kanske så
långt att de kommer att kännas med en
betydande tyngd. För att vi då gemensamt
skall kunna sluta upp kring vad
som måste ses som vår skyldighet fordras
informationer och upplysning, så
utförlig och med sådan genomslagskraft
att uppoffringarna accepteras i en
övertygelse om att de måste göras. Upplysningsverksamheten
om u-hjälpen och
alla dess problem är av vital betydelse
och vi vill för vår del inte godtaga den
nedskärning som regeringen har gjort i
SIDA:s äskanden härför.

Det finns ytterligare ett skäl att satsa
på information, nämligen den direkta
effektivitetsförbättring som en sådan
kan leda till om den bedrivs riktigt. Om
de skilda u-hjälpsprojekten med planer
och kalkyler lättfattligt presenteras för
den intresserade allmänheten och om
informationer därefter fortlöpande lämnas
beträffande uppnådda resultat och
prestationer, så är det ganska säkert
att en sådan kontinuerlig offentlig insyn
inte bara skulle öka intresset för
verksamheten utan också vara direkt
gynnsam för projektens lyckosamma
fortgång, eller om de misslyckas — för
misslyckanden kommer alltid att inträffa
— för en avveckling i tid med ett minimum
av skada.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till utskottets hemställan under alla
punkter utom punkten 1 där jag kommer
att yrka bifall till reservationerna
a, c och d samt punkten 11, där jag
kommer att yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I den debatt som ständigt
pågår om vad man bör satsa på i
den s. k. u-landshjälpen och hur mycket
man bör fördela på olika stödåtgärder
är det påtagligt hur vissa grupper
— särskilt sådana som tillhör regeringspartiet
här i Sverige — starkt skiljer

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

på värdet av vad staten genom sina egna
organ direkt och indirekt gör och vad
vårt land kan göra genom det enskilda
näringslivet.

Förhållandet till u-länderna får
ibland i svensk debatt — jag vill inte
precis fästa detta till någon särskild
grupp; det förekommer i flera — ett
olyckligt inslag, då man talar om att
svenska företag skulle bedriva »utsugning
av u-länderna». Om olämpliga metoder
förekommit i något fall är detta
givetvis ytterst beklagligt men ändrar
inte det faktum att svensk företagsamhet
är till utomordentlig nytta för uländerna.
Det förefaller emellertid som
om man på socialdemokratiskt håll har
tagit ett visst intryck av denna osakliga
propaganda, vilket i så fall skulle förklara
den hållning till enskild hjälpverksamhet
på industriområdet och vissa
andra områden, som man givit uttryck
åt t. ex. i de frågor som berördes
av föregående talare när det gäller marginalriskerna
för investeringar.

Läget i dag beträffande de svenska
u-landsinsatserna är ju att vårt statliga
bistånd till följd av den politik, som
bedrivits här i landet, står och stampar
på en omfattning av ett par tre promille
av bruttonationalinkomsten; och detta
till icke ringa del på grund av att man
icke samverkar eller förstår att samverka
med näringslivet. Politiken sådan
den utformats av regeringen verkar att
på det hållet ha kört fast. Med de metoder
som nu tillämpas tror jag inte att
vi tillräckligt snabbt kan öka de svenska
insatserna för att lindra världsnöden
och i förhållande till våra resurser
hjälpa till att bygga upp en värld med
större ekonomisk jämlikhet mellan länderna.

När man skall bedöma vilka stödformer
vårt bistånd bör satsa på, måste
det givetvis vara avgörande vilken utvecklingseffekt
på u-landet som en viss
insats från industrilandet kan ge, oavsett
den form stödet har eller vem som
är organisatör. Avvägningen måste sedan
ske mot bakgrund av de resurser

som vårt land förfogar över i olika avseenden
eller kan få i samband med
andra länder och internationella organ.

I centerpartiets och folkpartiets gemensamma
motioner har vi tagit upp
frågan om snabbare ökning av biståndet
i anslutning till en analys av skilda
biståndsformer, som närmare presenteras
i en bilaga till motionerna.

Det är inte så svårt att komma överens
om att vi bör avhålla oss från biståndsformer
som inte påtagligt gagnar
u-länderna och alldeles särskilt om de
inte heller gagnar oss; sådant försvagar
ju också på sikt våra resurser att
bistå. Vi bör däremot kunna ge bistånd
även om det förorsakar en nettouppoffring
från vår sida. Hit hör t. ex. tekniskt
bistånd och familjeplanering. Låt
mig i detta sammanhang säga att statsrådet
Lindströms arbete för familjeplanering
förtjänar lovord.

Nej, det besvärliga börjar, när man
skall gå vidare bland biståndsformerna.
Det förefaller som om man skulle anse
att varje sak som inte enbart är till fördel
för u-landet är en exploatering eller
en utsugning. På sina håll går man
emellertid också så långt att man hävdar
att om biståndsformen gagnar båda parter,
skulle det vara något slags exploatering.
Det är tragiskt att denna syn har
kommit in i de bästa kretsar, därför att
den innebär att man omöjliggör den
snabba ökning av vår biståndsverksamhet
som annars kunde ske.

Det finns många uppgifter emellertid
som svenska intressen aldrig påtar sig,
därför att de svenska företagen och kreditgivarna
har bedömt dem som riskfyllda
ur politisk och kommersiell synpunkt.
Instabila förhållanden i en del
stater gör att investeringar där förs ut i
marginalen. Rader av sådana projekt
skulle otvivelaktigt ha kunnat genomföras
och ha en stark utvecklingsstödjande
effekt i förhållande till de resurser
som netto skulle krävas av oss.

För alla som vill se detta problem
utan skygglappar framstår det tydligt
att u-landsbiståndet måste mer än hit -

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten
tills inriktas på utbyggnad av denna
sektor, om man vid ha en snabb och ef -

fektiv ökning av våra samlade insatser.
Det giiller ju bl. a. att få i gång industrialisering
av dessa länder. Det är alltså
bär inte fråga om att särskilt gynna
det svenska näringslivet, utan det är
fråga om att få en större total biståndsinsats
som ger maximal utvecklingsstödjande
effekt. På lång sikt ger det
också givarländerna i allmänhet och
även Sverige en direkt fördel genom
höjd ekonomisk standard i u-länderna.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om de affärsmässiga insatser som
svenskt näringsliv redan nu gör i uländerna.
Under perioden 1962—1964
grundades 77 nya företag, och dessförinnan
fanns det 177 svenska dotterföretag
i u-länderna. Vid 1964 års slut fanns
i dessa länder alltså 254 svenska företag
— i dag är det säkert fler. Totalt
investerades i u-länderna av svenska
företag under år 1964 närmare 160 miljoner
kronor. Det är klart att de totala
insatserna från svenskt näringsliv var
ännu större, i den mån man kan räkna
dem i pengar. Det kunnande som skickliga
svenska experter, tjänstemän och
arbetare förde vidare är av enorm betydelse
för u-länderna. Till det kommer
också den yrkesutbildning som företagen
gav till tusentals personer i u-länderna.
I sådana fall där det är fråga om
åtgärder som innebär ett risktagande,
för vilket företagen inte kan ta ansvar
inför sina ägare och anställda i Sverige,
finns emellertid åtskilligt som staten kan
och bör göra. Staten bör där ta marginalriskerna,
som man inte kan begära
att enskilda skall ta. Jag vill i det avseendet
hänvisa till vad herr Sundin
nyss har sagt och instämma i detta.
Därtill vill jag bara foga att jag just
fått ett meddelande som gav vid handen
att man i Danmark nu är klar att
skapa en statlig investeringsgaranti,
medan man alltså i Sverige ännu inte
sysslar med detta. Här vill man avvakta
att denna fråga realiseras på bred internationell
bas. Det är emellertid san -

nolikt, som herr Sundin sade, att det
kan komma att dröja riitt länge, innan
frågan får sin lösning den vägen.

I det stora antal reservationer som
finns till de två utlåtanden det här är
fråga om har oppositionen i ett fall i
sin helhet krävt att regeringen redan till
nästa års riksdag skall lägga fram en
plan för hur vårt u-landsbistånd skall
komma upp i en procent av bruttonationalprodukten.
Mittenpartierna har
tillagt att detta inte kommer att räcka i
längden, varför regeringen till en senare
riksdag bör framlägga förslag hur
vi skall kunna än mer öka vårt bistånd.
Vid den planläggningen bör man utnyttja
de erfarenheter som finns inom
svenskt näringsliv och som jag redan
har omnämnt. De fonder av erfarenheter
som finns inom svensk mission och
andra frivilliga organisationer, bör givetvis
också utnyttjas — jag vill i det
avseendet helt instämma i det som herr
Sundin anförde.

Socialdemokraterna har inte velat
binda sig för en plan för hur vårt bistånd
skall öka. Det kan väl ändå inte
tolkas på annat sätt än att man inte vågar
sätta svensk biståndsverksamhet så
högt upp på skalan över nödvändiga reformer
att man utsättes för en offentlig
debatt om avvägningen i förhållande
till andra intressen. Det är klart att en
sådan debatt kan befaras, men vi som
kräver denna plan är fullt medvetna om
frågans betydelse.

Ett av de allra viktigaste spörsmål
som berörs i den mängd av motioner
och reservationer som här föreligger
är det som gäller förslaget om en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp.
Det är här inte bara fråga om
att stilla den hunger som finns — den
är ju betydande. Spörsmålet är att bygga
ut den nuvarande fonden på ungefär
275 miljoner dollar i årligt tillskott till
en fond med 1 miljard dollar i årstillskott,
ett spörsmål som alltså går vida
längre än ett successivt bidrag för att
hålla den värsta svälten på avstånd. Genom
sådana åtgärder som motionärerna

Nr 17

Fredagen den 15 april 19C6

Ang. den internationella biståndsverksamheten

föreslår, vill man försöka bygga upp
de oundgängliga förutsättningarna för
egen kraft, egen vitalitet och egen framåtanda
hos dem som nu inte bara på
grund av livsmedelsbrist, utan också på
grund av brister i näringens fysiologiska
sammansättning inte har kraft och
förmåga att själva tillvarata sitt eget
lands utvecklingsmöjligheter.

Med all rätt säges det att u-landshjälpen
måste syfta till att inom respektive
u-land skapa ett eget näringsliv,
ty det är ju först därigenom som en bestående
materiell och kulturell utveckling
kan nås. Inget land kommer någon
vart genom att bara leva på allmosor.
Resonemanget har ofta lett till uppfattningen
att investeringar i fabriksanläggningar
och utvinnandet av naturrikedomar,
utvecklandet av jordbruk etc.
skulle ha företräde när det gäller syftemål
på sikt. Jag vill inte ingå i någon
diskussion om vad som skall ha företrädesrätt
eller inte, men jag vill ställa
frågan: Hur skall människor utan de
grundläggande kroppsliga och andliga
förutsättningarna kunna få den kraft
och uthållighet som otvivelaktigt fordras
för framgång? Det är min övertygelse
— och jag grundar den på personliga
samtal med kännare på området
och på skriftliga redogörelser — att
den i vida kretsar hyllade uppfattningen
att den färgade u-landsbefolkningen
är dåliga eller i varje fall mindre effektiva
arbetare bottnar i att dessa människor
saknar tillräcklig och riktigt
sammansatt föda.

Det finns en historia som nyligen gått
genom pressen här i landet om erfarenheterna
från byggandet av Pan
American Highway genom Costa Rica.
Arbetarna som livnärde sig på den vanliga
kolhydratrika kosten i Costa Rica
utförde ett ineffektivt arbete. Man ändrade
då födans sammansättning, tillförde
de arbetande rikligt med äggviteämnen
och andra erforderliga livsmedelsingredienser.
Resultatet blev att arbetseffektiviteten
steg flera gånger om, och
vägen genom Costa Rica blev känd

under namnet »vägen som maten byggde».

Det finns gott om andra exempel i
samma riktning, redovisade bl. a. av en
indisk sociolog, Kusum Nair.

Är det inte rimligt, frågar jag, att man
försöker att dra konsekvenserna av
dessa erfarenheter, söker ta ett krafttag
för att verkligen lägga grunden till något
effektivt, nämligen att bygga upp
de berörda människornas egen styrka
och därmed skapa den förutsättning
som är absolut nödvändig för ett
u-lands framtida utveckling. För egen
del svarar jag tveklöst ja.

Här är det alltså inte frågan om bara
att lindra svälten som ju är enorm.
Av f. n. 3 000 miljoner invånare i världen
säges det att 1 000 miljoner svälter
och att ytterligare 1 000 miljoner har
otillfredsställande kost. Jag vill erinra
om att vetenskapsmännen räknar med
att med nuvarande folkökning i världen
är folkmängden år 2 000 inte 3 000
miljoner som nu utan 6 000 miljoner.
Detta innebär ju att hela problemet blir
ännu större.

Liksom övriga motionärer för denna
miljardfond är jag starkt medveten om
att målet inte nås på en gång. Vad
mera är, jag misstänker att de vetenskapsmän
har rätt som hävdat att inte
ens en miljard dollar om året är tillräckligt.
Vi tror emellertid att det krävs
en viss djärvhet redan i den etappvisa
målsättningen och att någon driver på.
Vi hoppas att Sverige därvid skall visa
sin vilja till handling. Vi tror att det
förslag som framlagts -— att regeringen
skall instruera sina representanter i
berörda organ att med kraft ta upp problemen
på alla håll och göra det samtidigt
och därigenom skapa verklig
uppmärksamhet kring frågan — kan
leda till framgång, åtminstone på sikt.
Vi är övertygade om att denna appell
också kommer att finna gensvar.

I motionerna och i reservationerna
erinras om tre stora frivilliga internationella
organisationers förslag till ett
utvidgat livsmedelsprogram, vilket

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

framfördes i FN den 4 november 1964.
Av dessa tre internationaler hade Fria
fackföreningsinternationalen Arne Geijer
till ordförande, Internationella kooperativa
alliansen bär haft Mauritz
Bonow till ordförande och den s. k.
Gröna internationalen Paul Grabö som
vice ordförande. Skrivelsen till FN från
dessa tre internationaler ingavs i 300
miljoner individuella medlemmars
namn. Så nog finns det förutsättningar
för att gensvar skulle nås, och det inte
bara i Sverige!

Det är också alldeles nödvändigt att
intresse kan skapas på en bred front.
Detta är ingen nationell fråga; det är en
världsfråga. Men förrän någon sätter i
gång en kraftfull aktion tror jag det
kommer att gå oändligt långsamt. Och
med det väldiga livsmedelsbehov som
föreligger enbart för att hålla svälten på
avstånd, är det en brådskande angelägenhet,
inte minst mot bakgrunden av
den utveckling i befolkningsfrågan som
vi kan vänta. .lag tror att Sverige här
har en stor uppgift att fylla. Jag hoppas
att Sveriges riksdag inte skall visa den
ifrån sig.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det utlåtande som vi
nu behandlar, nr 45 från statsutskottet,
innebär i allt väsentligt ett accepterande
av de förslag som framlagts av
Kungl. Maj:t och därmed också ett godkännande
av de äskanden som har
framförts av myndigheten SIDA.

Det har inom utskottet rått ovanligt
stor enighet denna gång vid biståndsfrågornas
behandling. I de allra flesta
punkterna har några meningsmotsättningar
inte förekommit. Det innebär nu
att den summa som ställs till förfogande
för biståndsverksamhet ökar med ytterligare
drygt 50 miljoner inom tredje huvudtitelns
ram. Utskottet har gjort en
liten sammanställning på sid. 3 i sitt
utlåtande, där man kan se hur summan
har ökat trappstegsvis år från år. Det är
möjligt att takten är för långsam, men

den har säkert varit tillräcklig för att
allvarligt fresta de resurser i fråga om
organisation och personal som står till
förfogande.

Inalles har för u-hjälpsverksamhet
nästa budgetår upptagits 337 miljoner
kronor. Det finns emellertid motionärer
som yrkar på betydligt större insatser.
Dels kommunisterna och dels representanten
för medborgerlig samling
har mera generöst yrkat att ytterligare
100 miljoner kronor skall anvisas för
ändamålet, men ingen av motionärerna
har talat om, på vilket område denna
betydande summa skall läggas ner.

Jag kan liksom någon tidigare talare
här vittna om att de intryck som vi fick
av u-länderna när utskottet företog sin
resa är ganska samstämmiga, men det
är två intryck som blivit särskilt starkt
fästade i mitt minne. Det första intrycket
var att det finns utrymme att placera
praktiskt taget hur mycket av
svenska skattebetalares pengar som
helst i dessa u-länder, om vi bara orkar
— det finns ingen gräns för behoven
däri. Det andra intrycket är att man
har stora möjligheter att placera pengarna
fel. Det är lätt att ösa ut pengar
utan att uppnå avsedd effekt, om man
inte ser till att ha en ordentlig organisation
och personal som sköter verksamheten
och om man inte ägnar projekten
ordentliga förberedelser. Detta
har stämt mig och många andra till försiktighet
vid anvisandet av anslagen.

Utskottet har enhälligt avstyrkt de
motioner som siktar till en betydande
utvidgning av u-hjälpen under nästa
budgetår. Det skall vara meningsfyllda
företag man startar, och det skall vara
sådana som verkligen ger effekt även
på längre sikt.

Sedan vill jag, herr talman, ta tiden i
anspråk bara några minuter för att beröra
de fyra punkter i utskottets utlåtande
nr 45 där meningsmotsättningar
har uppstått. Två av de punkterna gäller
anslagsfrågor, som redan har berörts
av tidigare talare, och de två andra
gäller organisationsfrågor.

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Den ena anslagsfrågan avser, såsom
redan har sagts, anslaget till internationella
barnfonden UNICEF. Kungl. Maj:t
har föreslagit en ökning från 5,2 till 7,8
miljoner, d. v. s. med 50 procent. Denna
relativt starka ökning beror i någon
mån på att man räknar med att
UNICEF'' bland sina arbetsuppgifter
även skall ta upp projekt på familjeplaneringens
område. Utskottets majoritet
anser att höjningen förslår även för
den familjeplaneringsverksamhet som
kan komma i fråga. Beslut om den har
ännu inte fattats inom UNICEF men
kan tänkas komma rätt snart.

Reservanterna vill här anslå ytterligare
2,2 miljoner, även detta med verksamheten
på familjeplaneringens område
som motivering. Det är antagligt att
de pengarna knappast skulle bli använda
under nästa budgetår, och utskottet
har därför funnit att det inte finns
anledning att bifalla motionen om ytterligare
ökning av bidraget till fonden.

Den andra anslagsfråga varom oenighet
uppstått gäller en futtig summa på
125 000 kronor i SIDA:s omkostnadskonto.
Det har sagts att reservanterna
avser att pengarna skall användas för
publikationer, bl. a. för att sprida kännedom
bland den svenska allmänheten
om denna verksamhet. Det är naturligtvis
ett gott syfte, men redan nu har genom
SlDA:s försorg betydande och
mångsidiga åtgärder vidtagits i precis
samma syfte. Bl. a. har en serie avsedd
för radio och TV iordningställts med
vilken man torde komma att nå mycket
längre än man kan nå med publikationer
för 125 000 kronor, vilket ju inte
kan vara så värst mycket. Utskottet menar
att det syfte som motionärerna velat
vinna redan har tillgodosetts med
den av Kungl. Maj :t föreslagna utökningen
av anslaget till omkostnader och
avstyrker därför motionen. Reservanterna
vill bifalla den.

Av de två punkter i utlåtandet som
gäller organisationsfrågor har den första
punkten flera motiveringar för samma
slutkläm. Det gäller allra först hö -

gerns krav på — som herr Virgin mycket
utförligt berörde — att man skall
igångsätta en ny utredning rörande
verksamhetens inriktning och organisation.
Den utredningen verkställdes för
bara något år sedan. SIDA avlöste NIB
så sent som den 1 juli förra året efter
mycket omfattande och omdiskuterade
utredningar. Det kan inte vara rimligt
att man redan innan SIDA funnit sin
form och hunnit bygga ut sin organisation
ens på långa vägar såsom den skall
vara, att redan då igångsätta en ny utredning
om organisationen och verksamhetens
inriktning. Utskottet har inte
velat vara med om det utan avstyrker
motionen. Nu gäller det, menar utskottet,
att inte genom en ny utredning försvåra
och försena uppbyggnaden av
verksamheten, utan man bör i stället
inrikta sig på att bygga vidare på den
grund som redan har lagts och som har
omfattats av större delen av riksdagen.

Den andra utredningen som begärs
reservations- och motionsvis gäller en
plan för expansionen av biståndsverksamheten.
Utskottet har nog funderat på
saken men konstaterat att en sådan
plan måste vara mycket svår att åstadkomma.
Den är lätt att åstadkomma
om man tillgriper den enkla metod som
ett par motionärer har föreslagit, nämligen
att man bestämmer sig för en tidpunkt
inom en nära framtid då målet,
ett anslag motsvarande en procent av
bruttonationalprodukten, skall vara
uppnått. Det kan förefalla enkelt att till
den tidpunkten trappstegsvis bygga ut
verksamheten mot detta mål. Men så enkelt
vill inte reservanterna gå till väga.
De har varit överens med oss andra
om att avvisa tanken på en sådan enkel
anordning.

Vi menar inom utskottet att en plan
för expansionen, även om den vore aldrig
så väl genomtänkt, knappast skulle
kunna hålla. Man skulle tvingas ta hänsyn
till internationella konjunkturer,
samhällsekonomiska problem och andra
svårigheter och man skulle gång på
gång tvingas avvika från planen. Därför

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

frågar vi oss: Vad skall en sådan plan
egentligen tjäna till? Den är meningslös.
Vi bär för vår del ansett att man
bör inrikta verksamheten på att så
snabbt som möjligt med de resurser
som kan ställas till förfogande nå det
mål som de allra flesta av oss anser
vara uppnåeligt inom en inte alltför
avlägsen framtid, nämligen att Sverige
satsar en procent av sin bruttonationalprodukt
för biståndsverksamheten.

Slutligen, herr talman, några ord
beträffande den sista reservationen, reservation
nr 4, som gäller garantier för
svenska företags investeringar i u-länder
och där man begär förslag till nästa
års riksdag om ett svenskt garantisystem
för dessa investeringar. Riksdagen
har tidigare vid flera tillfällen uttalat
sitt positiva intresse för skapandet
av ett sådant skydd, och det råder väl
inga delade meningar om hur viktigt
det vore att man kunde garantera investeringar
av detta slag på ett lämpligt
och riktigt sätt.

Men sedan riksdagen senast positivt
uttalade sig i frågan har något hänt.
OECD, som då var sysselsatt med utarbetandet
av ett förslag till ett internationellt
system för denna garanti, framlade
ett sådant i juni 1965. Det ligger
för närvarande hos Världsbanken som
bearbetar frågan. Därifrån meddelas att
en rapport med säkerhet kommer att
lämnas redan under innevarande år. I
år kommer också en rapport om de utredningar
och undersökningar som företagits
på nordisk basis i samma fråga.

När man alltså står så nära ett, som
man hoppas, positivt resultat till ett internationellt
system — det är vad Sveriges
riksdag vid flera tillfällen i första
hand har uttalat sig för •— tycker man
knappast det är rimligt att hos regeringen
begära en utredning om att skapa
ett svenskt system för denna garanti.

Till detta skall bara läggas att vid de
handelsförhandlingar som förts med uländer
har vid ett flertal tillfällen denna
garanti skapats. Den har inom be -

gränsade områden givits ett tillräckligt
skydd.

Jag ber, herr talman, till sist bara att
få yrka bifall till utskottets förslag beträffande
punkten 1 i statsutskottets utlåtande
nr 45 och återkommer senare
med yrkanden om bifall till utskottets
förslag på samtliga övriga punkter.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skulle vilja något
närmare kommentera ett par frågor
som har berörts av de föregående talarna.
Jag gör som herr Sundin och börjar
med u-hjälpens målsättning, som är den
första och mest centrala frågan.

Både utskottsmajoritet och reservanter
har erinrat om 1962 års riksdagsbeslut
och de riktlinjer, som då fastlades.
Dessa gällde både u-hjälpens inriktning
och storleksordning. Ingen har gjort
gällande, varken i utskottsutlåtandet eller
i debattinläggen här, att inriktningen
av u-hjälpens verksamhet hittills har
varit felaktig, även om enskilda projekt
inte har varit helt föredömliga —
som herr Sundin så moderat uttryckte
det i dag — eller att målet, en procent
av nationalinkomsten till u-hjälp, är
något som kan uppnås genom att på förhand
fastlåsa den årliga anslagsökningen.

I båda reservationerna, b och c, sägs
sålunda: »Uppenbart är att bistån dets

omfattning årligen måste avvägas
till det samhällsekonomiska läget, varvid
även bytesbalansens utveckling måste
tagas med i bedömningen.» Det är så
måttfullt skrivet att det kunde ha varit
formulerat i finansdepartementet.

Nu säger emellertid både herr Sundin
och herr Lundström att det råder
enighet om målsättningen för u-hjälpen,
men att det råder en skillnad i uppfattning
om takten en skillnad mellan
utskottet — och bakom utskottet alltså
regeringen — och oppositionen. Herr
Lundström ansåg till och med att man
inte från regeringens sida »vågar» föra
fram u-hjälpen i en sådan snabbare takt

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

att man utsätter sig för en offentlig debatt
om den avvägning av de offentliga
utgifter som då skulle krävas, medan
oppositionen däremot inser frågans betydelse.

Oppositionen framför emellertid
ingenting annat beträffande skillnaden
i takten för u-hjälpens utveckling än
överbud på ett par punkter och ett krav
på utredning. Man vill att regeringen
skall utarbeta en plan för hur vägen
mot 1 %-målet skall tillryggaläggas. Jag
tycker att detta är ganska motsägelsefullt.
En något så när hållbar plan kan
man ju bara uppgöra, om man beslutar
sig för att prioritera u-hjälpen med undanskjutande
av alla de osäkra faktorer
som samhällsekonomien rymmer. Men
det har inget parti här föreslagit, inte
heller herr Lundströms parti.

För att nu regeringen i alla fall skall
kunna göra en sådan här plan till nästa
år för 1 %-målets förverkligande, vill
reservanterna att man skall tillsätta en
kommitté, som skall bestå av riksdagsmän,
missionärer, näringslivsrepresentanter,
vetenskapsmän — den bästa
sakkunskap som står att få, sade herr
Virgin nyss — för att hjälpa regeringen
med planläggningen. Reservanterna anser
att denna kommitté skall göra en
analys av utvecklingseffekten hos de
olika hjälpformer, som nu praktiseras,
att den därmed skall kunna ena de skiljaktiga
uppfattningar som påstås föreligga
om olika hjälpformers förtjänster,
och att den sedan skall kunna redovisa
i så god tid en första uppfattning om
u-hjälpens bedrivande, att regeringen
skall kunna bygga på detta den beställda
planen till nästa års riksdag.

Jag vill inte gärna vara ohövlig, så
vänliga tonfall som oppositionen har
anlagt här i dag, men jag kan omöjligt
undertrycka omdömet att detta är ett
verklighetsfrämmande förslag. Jag tänker
inte särskilt på den knappt tillmätta
tiden, ett halvår eller så, under vilken
detta jättearbete skulle avklaras,
utan jag tänker mera på den obekantskap
med s. k. evaluering, som försla -

get vittnar om. Evaluering eller eftervärdering
av biståndsinsatser är något
helt nytt, som sedan bara några år tilllämpas
i vissa avsnitt av FN:s hjälpverksamhet
inom u-länderna. Man har
i FN:s eget stora expertprogram, EPTA,
i flera år fått skjuta på ett förslag om
vetenskaplig evaluering för EPTA-projekt,
därför att man inte kunnat fastställa
ett mätsystem, lika tillämpligt på
olika slags projekt och med möjlighet
att fånga in i sina maskor det flyktiga
framtida resultatet, detta som man benämner
»utvecklingseffekt». Men här i
Stockholm menar reservanterna att man
skulle kunna sätta upp en kommitté,
som på ett halvår skulle kunna analysera
utvecklingseffekten av svenska uhjälpsprojekt
— av preventivmedel på
Ceylon, fiskebåtar i Tunisien, insemination
i Kenya o. s. v. — och föra in dem
på en gemensam värdeskala och prioritera
dem inbördes — en skala som
skulle presenteras kanslihuset och remissbehandlas
före jul! Det är orimligt
helt enkelt.

I reservationerna återkommer också
det gamla klagomålet över u-hjälpsadministrationens
splittring. Visserligen
medgav herr Virgin att det blivit en effektivisering
av u-hjälpsarbetet i och
med inrättandet av SIDA; men reservanterna
talar i sin skrivna reservation
om hur de kommersiella u-landsinsatserna
handhas av handelsdepartementet,
de finansiella av finansdepartementet
och det tekniska biståndet av
utrikesdepartementet och att denna
bristande samordning måste förhindra
och försena praktiska hjälpinsatser.
Detta resonemang, herr talman, saknar
underlag. Det finns inget västerländskt
land som inte har ett särskilt handelsdepartement
vilket handlägger även
handeln med u-länderna — dessa utgör
ju två tredjedelar av jordens handelspotential.
Det finns inte heller något
land, där inte finansdepartementet har
ett stort inflytande på u-hjälpsärendena
och deras finansiering. Sanningen är,
att den svenska u-hjälpsadministratio -

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

nen är ovanligt rationellt uppbyggd och
att till och med det gamla förkättrade
NIB var rationellare uppbyggt med sina
departementala kontakter än t. ex. uhjälpsadministrationen
i Västtyskland
och Frankrike är än i dag. Här säger
herr Sundin, att det »måste» ha förekommit
förseningar och att det alltjämt
finns administrativt krångel beroende
på att ärenden är fördelade på flera
departement, och herr Virgin talade om
nackdelar av den nuvarande organisationen.
Sedan ett år tillbaka har vi
emellertid en särskild interdepartemental
beredning som fungerar mycket bra,
det tror jag att alla initierade kan omvittna,
och jag skulle kunna utmana —
om jag ville vara utmanande — vem
som helst att stiga fram här i talarstolen
och peka ut någon bestämd »praktisk
arbetstinsats», för att citera reservationen,
som skulle ha blivit försenad
av bristande samordning mellan departement.
Mig veterligt finns det inte någon
sådan arbetsinsats.

Det rader inte någon meningsskiljaktighet
mellan reservanterna och regeringen
beträffande den centrala roll
som livsmedelsförsörjningen spelar i de
fattiga ländernas framtid. Det är klart
att det växande befolkningstrycket gör
det angeläget att på allt sätt söka höja
livsmedelsproduktionen i dessa länder,
och den internationella u-hjälpen och
det svenska biståndet genom olika FNorgan
och genom vårt eget SIDA har
ägnat speciellt intresse åt tekniskt bistånd
med jordbruk, med boskapsskötsel
och fiske. Behovet av att intensifiera
jordbruksproduktionen i u-länderna är
vi alltså eniga om. Men reservanterna
har lagt huvudvikten vid akuta och katastrofala
hungersituationer och menar
att Sverige härvidlag skall bidraga med
mera kontanter till internationella livsmedelsfonden
men även med naturabidrag
och säger därvid att »prisläge och
leveransmöjligheter m. in. får avgöra
varifrån inköpen skall göras».

Jag skall inte bär polemisera mot
förslaget att höja anslaget till interna -

tionella livsmedelsfonden med 10 miljoner
kronor utöver regeringens förslag.
Det är klart, att detta belopp inte
är omotiverat i och för sig, eftersom
hjälpbehoven är obegränsade. Man kunde
lika gärna, såsom reservanterna också
förordar, i princip tänka sig ett bidrag
på 100 miljoner kronor till eu miljardfond
för internationell livsmedelshjälp.
Men att regeringen i årets statsverksproposition
har stannat vid ett
årsanslag på cirka 10 miljoner kronor
för livsmedelsfonden sammanhänger
med den vanliga kvotmetod som alla
länder tillämpar, metoden att man låter
bidraget följa ungefär samma kvot
som medlemsavgifterna till FN och sedan
höjer dessa bidrag proportionellt
allteftersom de internationella organen
framflyttar positionerna för sin målsättning.

Dörren är ingalunda stängd för ökningar,
om dylika positioner framflyttas,
och i årets statsverksproposition
sägs med öppen blick för eventuella
katastrofer, att ytterligare medelsanvisning
kan aktualiseras för de två följande
budgetåren när erfarenheterna av
den nu utvidgade verksamheten föreligger.

Jag skall inte beträffande livsmedelshjälpen
in natura ta upp en debatt i dag,
eftersom herr Sundin faktiskt har avböjt
denna debatt genom att säga att
han inte ville ge sig in på någon »agrar
nationell jordbrukspolitik» i detta sammanhang.
Om jag inte blir provocerad
av någon senare talare skall jag alltså
inte göra detta.

Jag vill däremot säga några ord om
investeringsgarantierna, som har upptagit
ett stort utrymme i samtliga debattinlägg
här. Det råder inte heller här
någon meningsskiljaktighet mellan statsutskottet,
reservanterna och regeringen
om värdet av en garantiordning i ett
läge, då de privata investeringarna i
u-länderna kan komma att växa utan
att stabiliteten i dessa länder växer
jämsides. Av utskottets värderade vice
ordförande har redan i debatten påpe -

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

kats att vi har att vänta en rapport från
Världsbanken redan i år med utkast till
konvention angående ett multilateralt
investeringsgarantisystem. Samtidigt
har vi inom en nordisk utredningskommitté
ett arbete på gång för att utreda
en eventuell kombination av ett multilateralt
system med de nationella system,
som redan finns i Norden eller till
äventyrs kan komma att inrättas. Herr
Lundström har pekat på Danmark, som
nyligen har fattat beslut om nationella
investeringsgarantier. Även Norge har
ju ett system, som har varit i kraft
sedan år 1964. Några påfrestningar att
tala om har det norska systemet ännu
inte varit utsatt för, utan fram till januari
i år har investeringsgarantier beviljats
i Norge för sammanlagt bara 7,7
miljoner kronor. Jag tror att vad man
här har påbörjat i våra grannländer
ännu inte har givit sådana erfarenheter
att vi inte skulle kunna lugna oss detta
år ut och se vad som kommer att erbjudas
i rapporten från Världsbanken, innan
vi tar ställning till vilka åtgärder
på detta område som kan vara mest
lämpade för svenska förhållanden.

Ja, herr talman, det är mycket mer
som skulle kunna kommenteras. Jag
skall dock undvika detta med tanke på
den tid som så snabbt förrinner, och
jag avslutar därför detta inlägg.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
sade inledningsvis att ingen har gjort
gällande att u-hjälpens inriktning har
varit felaktig. Jo, vi gjorde nog ändå
gällande från vårt håll att inriktningen
måste vara felaktig, när de resultat som
eftersträvas inte kunnat uppnås och
nog inte kan uppnås med använda metoder.
Vi gjorde det utan att kritisera
några pågående projekt, också detta
med avsikt. Jag sade nyss att resultaten
av verksamheten måste vara tillfredsställande
för att man skall kunna vara
nöjd med inriktningen. Vi har därför
krävt en utredning, inte för att hjälpa

regeringen i planläggningen utan i stället
för att försöka finna former för uhjälpen
som kan väntas ge större effekt.
Jag pekade på att man därvid
borde kunna ta näringslivets resurser
i anspråk i större utsträckning än vad
som nu är fallet. Jag tror att det då
skulle vara möjligt att få u-hjälpsinsatser
vidtagna till relativt måttliga
kostnader för samhället.

Statsrådet fru Lindström var också
inne på vårt utredningskrav rörande uhjälpens
administration. Detta diskuterades
förra året, och vi har inte ändrat
åsikt sedan dess. Vi anser fortfarande
att det är felaktigt att biståndsverksamheten
är uppsplittrad så som nu är fallet.
Vi anser att biståndsmvndigheten
och dess styrelse skulle ha till uppgift
att på samma sätt som sker på alla andra
områden i samhällslivet avväga och
utvärdera de olika insatserna i relation
till varandra och att under sitt ansvar
avge ett samlat förslag. Varför t. ex. finansdepartementet
skall in i bilden på
ett tidigare stadium här än inom andra
områden av förvaltningen är inte förklarat
och kanske inte heller så lätt att
förklara. Kungl. Maj:t skulle först därefter
på vanligt sätt göra sitt ställningstagande
och med redovisande av myndighetens
önskemål förelägga det för
riksdagen. Det är i korthet vad vi menar
med en koncentration av biståndsadministrationen.

Vad beträffar investeringsgarantierna
vet vi mycket väl att OECD har lämnat
ett förslag till Världsbanken, vars
rapport nu avvaktas. Såvitt jag känner
till är dock alla överens om att denna
rapport icke kommer att inom överskådlig
tid kunna väntas leda till något resultat.
Det skulle vara intressant att här
få klarlagt, om statsrådet fru Lindström
verkligen kan ha en annan mening på
den punkten. Vidare säger statsrådet
fru Lindström att det gäller att samordna
de nordiska garantierna med ett
eventuellt multilaterat system. Det finns
alltså danska och norska garantisystem
som skulle samordnas. Vore det inte

Fredagen den
Anjj.

skäl att också ha ett svenskt system att
samordna?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I den allmänna tillfredsställelsen
över att det råder s. k. borgfred
inte bara i denna kammare utan
även i medkammaren skulle det väl vara
inopportunt av mig att inte ansluta mig
till de synpunkter som herr Virgin har
framfört. Frågor rörande stödet till uländerna
ligger ju på ett sådant plan att
vi med fog borde kunna spela samlingsregering
vid behandlingen av dem.
Emellertid har jag i viss män anledning
att opponera mig något mot herr
Virgins syn på saken.

Jag delar herr Virgins åsikt att projektens
egen utvecklingskraft bör vara
helt avgörande och att vi måste satsa
på att u-länderna så småningom på egen
hand skall komma dit vi vill att de
skall nå. Jag vill bara göra en liten randanmärkning
till detta: När vi reste i
vissa av dessa länder kunde man inte
komma ifrån att människorna där lever
på vad vi i vårt land kallar stenåldern.
Människorna kunde varken läsa eller
skriva, och det måste framstå som något
absolut elementärt att man ger en hel
del hjälp, innan länderna kan utvecklas
enligt de intentioner som herr Virgin
redogjort för.

Till herr Gillström vill jag bara upprepa
vad jag sade tidigare beträffande
barnfonden, dels om behovet av en förebyggande
mödra- och barnavård, dels
om att Sverige blivit anmodat att hjälpa
till med familjeplaneringen i något
land. Jag anser det vara riktigt att i
det här skedet även anvisa de 125 000
kronor som begärts för upplysningsverksamhet.
Vi tror att ett sådant förfarande
är riktigt, och denna tro baseras
på vad föredraganden från SIDA
meddelade när dessa frågor behandlades
inom avdelningen nämligen att den
nuvarande ramen icke ger möjligheter
till sådan upplysningsverksamhet som

15 april 1900 Nr 17 81

den internationella biståndsverksamheten

vi ändock tror vara så oändligt nödvä
ndig.

Det bästa spar man ju till sist, och i
det här sammanhanget är det statsrådets
anförande, som jag inte har mycket att
invända emot. Man kan förmoda att någon
av oss gjorde sig skyldig till hårklyveri,
när vi försökte dra upp en
skiljelinje mellan åsikterna om vad som
över huvud taget har med målsättningen
att göra. Det finns dock ett reellt underlag
för motionen och reservationen,
ty ingen av oss har väl glömt NIB, och
jag skall i detta sammanhang inte upprepa
det erkännande som jag för en
stund sedan gav beträffande SIDA. Mot
den bakgrunden tror vi från folkpartiet
och centerpartiet det vara riktigt
att man får en sådan utredning som vi
har begärt. Skulle man anse — och då
vänder jag mig till utskottsmajoriteten
och även till statsrådet — att den knappa
tid som här stod till förfogande i
sammanhang med motionens förslag i
viss mån omöjliggjorde ett förslag i dess
helhet under den tid vi har förutsatt,
så vill jag säga att om den goda viljan
funnits hos utskottsmajoriteten hade det
väl varit en lätt match att acceptera tanken
på en parlamentarisk utredning
med experter och ett delbetänkande.
Utrikesutskottet skulle kunna fortsätta
under behövlig tid och därigenom få
ett välbetänkt utredningsmaterial.

Sedan håller jag alltjämt fast vid att
det principiellt inte finns någon som
helst anledning att i detta sammanhang
över huvud taget dra in det svenska
jordbrukets dilemma. Jag vill bara kort
och gott säga att när vi vet att cirka 70
procent av världsbefolkningen lever
utan möjlighet att äta sig riktigt mätt
och att 50 procent av alla dessa människor
lever vid svältgränsen, då tror
jag att det i humanitetens och människokärlekens
anda är riktigt och nödvändigt,
herr talman, att man kanske
även köper livsmedel från länder som
inte kan producera dem lika billigt som
eventuelll andra länder.

Fredagen den 15 april 1966

82 Nr 17
Ang. den internationella biståndsverksamheten

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Representanterna för
utskottet och regeringen har i sina anföranden
egentligen inte rest några
avgörande invändningar mot tanken
att försöka verka på längre sikt för en
sådan miljardfond för livsmedelshjälp,
varom vi har motionerat från centerpartiet
och folkpartiet. Jag vill emellertid
understryka att jag har ansett frågan
vara av vikt just nu, när Sverige
för perioden 1966—1968 har blivit
medlem av FN:s ekonomiska och sociala
råd. Enligt uppgifter som kommit
mig till handa — jag har inte haft tillfälle
att se vad som står i stadgan — är
rådets arbetsuppgifter i nuvarande situation
bl. a. att samordna all den verksamhet
som bedrivs av fackorganen,
framför allt beträffande hjälpen till
u-länderna såväl på det ekonomiska
som på det sociala området och att utgöra
ett högsta forum för debatt och
allmän planering på något längre sikt.
Häri ingår just den fråga som jag särskilt
utförligt berörde i slutet av mitt
anförande. I rådet finns de kontakter
som kan behövas för att aktualisera
frågan, söka skapa förståelse och intresse
för den i olika länder och därigenom
nå fram till ett resultat, som
blir verklighet inte någon gång nästa
sekel eller när det kanske är för sent,
utan måhända under de närmaste åren.

Det är alldeles klart att man måste vara
försiktig i bedömningen av vilka
projekt man skall satsa på — jag tror
att det var herr Gillström som underströk
detta — och att förberedelserna
måste vara noggranna. Ofta är man i uländerna
mycket intresserad av att få
in utländska företag, ibland dock på
områden som inte valts ut särskilt förnuftigt.
Därför är det säkert ett riktigt
påpekande herr Gillström har gjort.
Detta är emellertid en sak — en annan
är att man icke visar ett klart positivt
intresse, när det gäller en verklig utvidgning
av biståndet framåt i tiden.

Jag vill i detta sammanhang erinra

om att Tanzania och något annat land
lade fram ett resolutionsförslag i Förenta
Nationerna vid höstens FN-församling,
vilket gick ut på att industriländerna
skulle uppmanas att främja
strömmen till u-länderna av enskilda
investeringar, exempelvis i form av befrielse
eller lättnader i beskattningen
och genom investeringsgarantier. Det är
precis de frågor som tas upp i den motion,
som vi har åberopat på den punkten.
Sverige vidhöll då sin från handelskonferensen
negativa inställning och
lade ned sin röst. Sverige blev på det
sättet det enda land — tillsammans med
de kommunistiska östländerna och några
u-länder — som icke röstade för
förslaget. Det måste jag säga är sensationellt.
Kunde alla andra representerade
länder biträda förslaget, borde även
Sverige ha kunnat göra det. Det hade
givit en helt annan bild av vår vilja än
den som framgick av den nedlagda rösten.

Jag skulle i likhet med herr Sundin
vilja rikta en fråga till statsrådet Lindström
rörande den utredning som vi
här har talat så mycket om. Därest nu
tiden är för kort för att till nästa riksdag
kunna göra de bedömningar som
erfordras för en plan över hur vårt ulandsstöd
skall kunna komma upp till
en procent av bruttonationalprodukten,
kan då statsrådet utlova en sådan plan
om två år?

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en replik på dessa
repliker.

Herr Virgin började med att dementera
mig — såsom jag uppfattat honom
— då han sade att han visst ansåg att
inriktningen av u-hjälpen hade varit
felaktig, eftersom önskade resultat inte
hade kunnat nås. Jag måste säga att
om man inte är nöjd med resultaten behöver
det därför inte vara fel på inriktningen.
Om resultaten dröjer kan
det t. ex. bero på att mottagarländerna
haft vissa svårigheter att komma i gång

Fredagen den 15 april 1 966

Nr 17

Ang. den internationella biståndsverksamheten

med den del av projekten som det ankommer
på mottagarlandet att förverkliga.

Herr Virgin tog också upp frågan om
näringslivets insatser, och lian påpekade
att näringslivet med måttliga kostnader
kunde göra mycket för u-hjälpen.
Jag håller med honom på den punkten.
Jag anser att näringslivets insatser och
.statens insatser på intet sätt är några
alternativ.

Jag beklagar att jag i mitt förra anförande,
då jag hade mera tid till mitt
förfogande, inte tog upp vad herr Lundström
här bredde ut sig över, nämligen
att det på socialdemokratiskt liåll skulle
råda den meningen att svenska företag
bedrev »utsugning» i u-länderna,
som han uttryckte sig. Jag är helt omedveten
om att man på socialdemokratiskt
håll har en sådan uppfattning. Herr
Lundström försökte vidare illustrera en
negativ hållning hos regeringspartiet genom
dess hållning till frågan om investeringsgarantier
och med en nedlagd
röst vid världshandelskonferensen. Detta
är ingalunda bevis nog. Vad den nedlagda
rösten beträffar är den bara en
pusselbit i hela det mönster, som handelskonferensen
utgjorde, och det är
en mycket ensidig bild som herr Lundström
ger genom att bara referera detta.
Kanske kan vi när vi fortsätter denna
debatt på onsdag ta litet mer tid på
oss och närmare reda upp denna sak.

Vad beträffar investeringsgarantierna
vill jag än en gång framhålla att vi från
regeringens sida ingalunda är mindre
intresserade av ett system på detta område
än oppositionen, men vi har tyckt
att det vore värdefullt att invänta ett
eventuellt multilateralt system med de
företräden ett sådant system måste ha
för små länder som de nordiska, därför
att ju riskfördelningen med ett multilateralt
system där många länder står
bakom träffar en mindre yta än med
de nationella garantisystemen.

Beträffande vad jag tror eller inte
tror om möjligheten att få fram ett sådant
multilateralt system snart har jag
inte mycket att svara herr Virgin. Hans

tro och min tro är nog lika litet eller
mycket underbyggda. Vi får emellertid
se vad som kommer fram under återstoden
av året. Måhända är jag lite mera
optimistisk än han.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till kammarens sammanträde onsdagen
den 20 april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
121, till Konungen i anledning av vissa
av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1966/67 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen i anledning
av väckta motioner om eds ersättande
med försäkran på heder och samvete.

Anmäldes och bordlädes allmänna
beredningsutskottets memorial nr 27,
angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Stefanson under sammanträdet avlämnad,
av honom och herr Carlsson, Harry,
undertecknad motion, nr 719, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 79, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391) m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l%6