Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:17)

RIKSDAGENS

Hgs

!>■'' I

PROTOKOLL

Nr 17 FÖRSTA KAMMAREN 1963

23—24 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 april Sid.

Sveriges utrikespolitik........................................ 3

Interpellation av herr Carlsson, Eric, om beredande av tillfälle för
kommunerna att till Kungl. Maj :t framföra synpunkter på indelningen
i s. k. kommunblock ................................ 60

Onsdagen den 24 april

Riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten ........ 61

Om eu sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvs -

arbete .................................................... 77

Tumba pappersbruks framtida ställning........................ 87

Om sänkning av myndighetsåldern ............................ 118

Tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare 124
Älgjakten .................................................... 132

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark.......................................... 61

— nr 11, ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten,
m. m................................................. 61

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, om utredning rörande
reklamens omfång och kostnader .................... 77

— nr 18, om åtgärder mot trafikfarliga djurpassager .......... 77

—-nr 19, ang. möjligheterna att bereda åldringar ökad sysselsättning
....................................................

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20, om utredning rörande
sjukfrekvensen för män och kvinnor.................. 77

— nr 21, om kurativ verksamhet till stöd åt ensamstående mödrar

m. fl..................................................... 77

— nr 22, om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors

förvärvsarbete ............................................ 77

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. användande av riksbankens
vinst för år 1962 samt ang. återbetalning till statsverket av till
avbetalningslånefonden anvisade medel .................... 87

— nr 15, ang. Tumba pappersbruks framtida ställning.......... 87

Första lagutskottets utlåtande nr 18, om sänkning av rösträttsåldern,
m. m............................................... 118

— nr 19, om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden
.................................................. 124

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för kostnader för viss psykologisk samtalsbehandling
och rådgivning ............................ 124

— nr 43, om förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimita tioner

.................................................. 124

— nr 44, om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria

yrkesutövare .............. 124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, om fordons förseende med
anordning för belysning av mötande fordons vägbana........ 132

— nr 18, om anteckning i fastighetsbok angående fast fornlämning 132

— nr 19, om lagstadgad förhandlingsskyldighet vid ifrågasatt expropriation
.............................................. 132

— nr 20, ang. älgjakten ....................... 132

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

Tisdagen den 23 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län;

nr 131, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning angående förbud mot
hållande av bandhundar och rörande
storlek och inredning av hundkojor, m.
m.; samt

nr 140, i anledning av väckta motioner
om trafiksignaler som kan uppfattas
av färgblinda.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 141, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag i anledning av Sveriges anslutning
till de internationella fördragen
angående godsbefordran å järnväg samt
angående befordran å järnväg av resande
och resgods.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 146, till Konungen i anledning
av väckta motioner om den allmänna
varuskatten m. m.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Hans excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 162 avsedda
meddelandet och anförde därvid:

Herr talman! När en ledande engelsk
tidskrift för någon tid sedan hade en serie
utförliga artiklar om vårt land, hävdade
en av författarna, att Sverige under
1930-talets kriser och under världskriget
drog sig in i ett skal av isolering gentemot
omvärlden. Nu skulle vi däremot ha
brutit denna isolering och blivit på ett
helt nytt sätt engagerade och intresserade
av vad som händer i världen omkring
oss, även i fjärran världsdelar. Radio,
press och television förser oss med
stoff som ökar våra kunskaper och vänder
våra blickar utåt. Allt fler svenskar
reser utomlands, för sitt nöjes skull, för
att utveckla handels- eller industrikontakter
eller för att delta i någon form av
internationellt arbete — stundom som
soldater till Ghaza eller Kongo. Allt detta
har påverkat våra åsikter och våra värderingar.
Horisonterna har vidgats.
Svenskarna vill inte föras in i någon
särskild fålla, inte hänföras till någon
skarpt definierad grupp av länder. Deras
»instinkter och deras intressen pekar
alla mot en öppen värld», sammanfattar
artikelförfattaren.

Även om talet om isolering förefaller
oss överdrivet, kan vi ändå känna igen
oss i denna beskrivning. Under åren efter
fredsslutet har vi blivit allt starkare
medvetna om det ökade ömsesidiga beroendet
mellan alla folk, i kris och krig
lika väl som i fred. Exemplen och erfarenheterna
är talande. Konflikten i Korea
fick långvariga och allvarliga konsekvenser
för hela världens ekonomi och
då även för vår egen. När stormakternas
militära och politiska intressen konfronterades
kring Kuba förra hösten, fick vi
en åskådlig påminnelse om faran för
öppet krig och för vad ett sådant skulle
innebära för oss alla. När det gäller de
ömsesidiga impulserna i det fredliga
samarbetet vet vi, att en ökande världshandel
i så fria former som möjligt är
en av förutsättningarna för ekonomiskt
och socialt framåtskridande. Vi vet ock -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
så, att framstegen inom vetenskap och
teknik är direkt beroende av ett fruktbart
internationellt utbyte, av en vetenskapens
international. Den snabba nyhetsförmedlingen
och de moderna kommunikationerna
gör att idéer, upptäckter,
uppfinningar, tänkesätt och beteendemönster
sprider sig till alla folk oberoende
av nationella och ideologiska
gränsdragningar. Denna utveckling vill
vi bejaka. Till idealet »en öppen värld»
vill vi också gärna bekänna oss. Endast
genom ett vidgat internationellt utbyte
på alla områden kan garantier skapas
för en fortsatt fredlig samlevnad mellan
alla folk. Man måste göra allt för att riva
ned murarna av likgiltighet, okunnighet,
ovilja, misstroende och fördomar mellan
nationerna. Det ömsesidiga beroendet
kräver ömsesidigt hänsynstagande och
ömsesidig vilja till förståelse.

Begreppet fredlig samlevnad bör präglas
av detta synsätt. Det får alltså inte
fattas i inskränkt bemärkelse, såsom endast
ett tillfälligt vapenstillestånd mellan
två eller tre ideologiska block, som är
varandras dödliga fiender. Visst finns
det djupgående skillnader mellan de ekonomiska
och sociala systemen i öst och
väst. Det finns också betydande skiljaktigheter
i samhällssystem mellan länderna
inom den icke-kommunistiska
världen. Men skillnaderna tenderar snarast
att utjämnas i en epok, som karakteriseras
av massproduktion och en
snabb spridning av idéer och värderingar.
Det bör vara vår förhoppning, att
denna utveckling skall präglas av en demokratisk
och progressiv samhällssyn
och en vilja till fredligt internationellt
samarbete.

De frågor som nu berörts har samband
med den viktiga verksamhet, som
går ut på folkrättens kodifiering och vidareutveckling.
Det vore enligt vår uppfattning
olämpligt att söka formulera
principer, som syftar till att reglera blott
och bart relationerna mellan två eller
tre mot varandra stående block. Sådana
försök skulle med nödvändighet gå ut
över de små staternas särart och ställning.
Det är till dagens mångskiftande
samhälle av självständiga stater som de

internationellt rättsliga regler måste anpassas,
som nu kodifieras och utvecklas
genom Förenta Nationerna. I detta
samhälle finns många unga nationer,
men inga omyndiga. Liksom lagen i en
enskild stat bl. a. är till för att skydda
den svage mot den starke, så måste vi
söka främja ett internationellt regelsystem,
som bevarar staternas självständighet
och individualitet men samtidigt
främjar det internationella samarbetet
och tillåter uppkomsten av större ekonomiska
och politiska enheter.

I världen av i dag har folkrätten förvisso
ännu inte ersatt maktpolitiken. Garantien
för att den fredliga samlevnaden
skall fortsätta fotas än så länge inte på
existensen av bindande regler för staternas
uppträdande utan på den moderna
varianten av jämviktspolitiken,
terrorbalansen. De viktigaste kärnvapenmakterna
har till sitt förfogande så väldiga
förstörelsemedel, att de kan tillfoga
varandra dödliga skador. Samtidigt är
dessa förstörelsemedel så uppbyggda, att
de beräknas räcka till för att efter ett
angrepp mot det egna landet rikta ett förödande
slag mot fiendens hemort. Det
anses på sina håll rent av önskvärt, att
båda parter har denna förmåga att svara
på ett första anfall, eftersom ingen
av dem då frestas att slå till först. Enligt
denna paradoxala tankegång skulle
en ytterligare ökning av rustningarna i
vissa lägen stabilisera balansen och trygga
freden. Men vårt sunda förnuft säger
oss, att en balans med ständigt tyngre
vikter på ömse sidor inte i längden erbjuder
någon tillförlitlig garanti för freden.
Även om ingen stat tänker på att
medvetet börja ett krig, kvarstår dock
risken för krig genom misstag eller felbedömning.
Denna risk kan även beräknas
öka allteftersom de modernaste vapensystemen
blir alltmer automatiserade
och för att vara effektiva måste få
verka enligt sina egna lagar, när de väl
satts i gång. I ett läge av nervös hög
spänning kan även på detta område maskinen
bli människans herre med en för
den mänskliga civilisationen förödande
effekt.

Vi har under hela efterkrigstiden le -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

vat i en ständig växling mellan spänning
och avspänning. Kriser har dykt upp i
skilda delar av vårt klot och skapat oro
för en krigisk utlösning. Dessemellan
har försök gjorts till sammanjämkning
och till förhandlingar syftande till en
minskning av spänningen.

Om vi söker karakterisera dagsläget,
kan vi med tillfredsställelse notera, att
en rad lokala tvistefrågor antingen lösts
eller åtminstone blivit mindre inflammerade.
Det algeriska folket har efter år
av kamp och umbäranden vunnit sin
nationella oavhängighet. Det forna moderlandet
har markerat sin villighet att
på grundval av jämlikhet enligt Evianavtalet
lämna sin medverkan till återuppbyggnaden.
Tvisten mellan Nederländerna
och Indonesien om Västra Nya
Guinea har lösts under aktiv medverkan
av Förenta Nationerna. Konflikten mellan
Kina och Indien om gränsdragningen
i Himalaya befinner sig inte längre i
ett akut militärt skede. I Berlin har inte
på länge några allvarliga incidenter jagat
upp stämningen, och inga initiativ
har tagits som skapat risker för en politisk
och militär utlösning. Konflikten
kring Kuwait har mist sin aktualitet, och
de inre omvälvningar, som ägt rum i
andra arabstater, har inte stört freden
i området eller föranlett utländsk intervention,
åtminstone hittills. Å andra sidan
kan innebörden och konsekvensen
av de senaste dagarnas händelser i Jordanien
ännu icke överblickas. Stormakterna
visar genom sin inställning bl. a.
i nedrustningsförhandlingarna, att de är
intresserade av att sinsemellan åtminstone
hålla en dialog i gång.

När vi pekar på alla dessa blygsamma
exempel på avspänning, kan det med
visst fog sägas att vi är nöjda med litet.
De stora internationella motsättningarna,
där stormakternas direkta intressen
är engagerade, har förblivit olösta,
och rustningstävlan fortsätter i stigande
tempo. Just under det gångna året har
vi varit bekymrade åskådare till den kanske
allvarligaste kris som skakat världen
under efterkrigsåren. Det är väl ännu
för tidigt att dra några slutliga lärdomar
av Kubaaffären. Delar av händelseförlop -

Ang. Sveriges utrikespolitik
pet utspelade sig bokstavligen för öppen
ridå, men andra är ännu väl bevarade
hemligheter. Så mycket kan väl emellertid
sägas som att krisen fick sin särskilt
allvarliga karaktär därigenom, att den
aktualiserade den för freden grundläggande
frågan om maktbalansen mellan
stormakterna och att parterna var på sitt
sätt var beredda ta betydande risker för
att bevaka sina militära och politiska intressen.
Samtidigt visade krisen, att stormakterna
i ett verkligt tillspetsat läge
ryggar tillbaka för åtgärder, som skulle
göra en världsbrand oundviklig, och att
de även är angelägna att inte driva motsidan
in i en återvändsgränd, där valet
står mellan kapitulation och krig. Värt
att uppmärksamma är också, att kärnvapenmakterna
just när kraftmätningen
var över bedyrade sin villighet till krafttag
för att lätta spänningen i världen,
så att farliga kriser i fortsättningen skall
kunna undvikas. Vissa praktiska åtgärder,
som parterna vidtagit efter krisen,
får ses mot denna bakgrund.

Ur svensk synpunkt erbjöd Kubakrisen
i ett avseende särskilt intresse. Det
problem, som här aktualiserades, gällde
ju placeringen av kärnvapen inom ett
geografiskt område, där sådana vapen
inte tidigare funnits, alltså just den fråga,
som behandlas i Undénplanen om
inrättande av kärnvapenfria zoner. Det
bekräftades, att till följd av kärnvapnens
alldeles särskilda karaktär försök
att förändra maktbalansen just i fråga
om dessa vapen har utomordentligt allvarliga
konsekvenser. I värsta fall kan
de leda till en urladdning. Bättre åskådningsundervisning
kunde inte lämnas av
att Undénplanen bibehåller sin fulla aktualitet.
Vår förhoppning är, att den så
småningom inom ramen för nedrustningskonferensen
i Geneve skall bli föremål
för allvarligt menade förhandlingar.
Men en förutsättning för att sådana
förhandlingar skall leda till verkliga
framsteg är enligt vår bedömning, att
kärnvapenproven äntligen stoppas.

När konferensen i Geneve efter juluppehållet
återupptog sitt arbete den 12
februari i år, stod det klart att just denna
fråga skulle bli det första och vikti -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
gaste överläggningsämnet. Generalförsamlingen
hade förra hösten med en
överväldigande majoritet — låt vara utan
kärnvapenmakternas röster — antagit en
resolution, som fördömde alla prov och
som krävde ett stopp senast den 1 januari
1963. En stark opinion över hela världen
anser, att tiden nu är inne att göra
allvar av försöken att hejda utvecklingen
av nya, alltmer fruktansvärda typer av
vapen och att hindra kärnvapnens spridning
till ytterligare länder. Man kan tala
om ett folkligt krav, att alla ansträngningar
skall sättas in för att förmå kärnvapenmakterna
att komma överens om
ett provstopp.

Vad som gjorde att man emotsåg förhandlingarna
i Geneve med särskilda
förväntningar var att parternas ståndpunkter,
bl. a. genom brevväxlingen mellan
president Kennedy och premiärminister
Chrustjov, hade på väsentliga
punkter närmast till varandra. Man var
sålunda redan överens om att i ett avtal
ta in ett förbud mot alla experiment
i luften, i rymden och under vattnet utan
någon som helst kontrollapparat. Vad avser
underjordsprov hade Sovjetunionen
tagit det viktiga steget att acceptera tanken
på inspektioner. Man var vidare enig
om att godta förslaget om automatiska
seismiska stationer, s. k. svarta lådor,
på det egna området. Oenigheten kvarstod
dock om antalet inspektioner och
även om antalet stationer.

Konferensen har hittills förgäves väntat
på att denna vittgående åsiktsöverensstämmelse
också skulle leda till en
överenskommelse. Att resultat uteblivit
är desto mera beklagligt som den säsong
nu närmar sig, då de stora proven
i luften och i yttre rymden brukar äga
rum. Även under konferensen och alltså
efter FN-resolutionen har för övrigt vissa
prov genomförts både i Nevada och i
Sahara.

I detta läge var det naturligt, att de
åtta utanför NATO och Warzawa-pakten
stående staterna inledde informella överläggningar
om möjligheten att ta ett nytt
initiativ för att bryta dödläget. Utgångspunkten
har varit vissa synpunkter och
uppslag, som de tidigare framfört vid

konferensen. Av Sverige hade framkastats
tanken, att den politiskt särskilt
känsliga frågan om antalet inspektioner
kanske skulle bli lätthanterligare, om avtalet
inginges för en längre period, t. ex.
sju år, och en totalkvot fastställdes för
hela denna period. Av andra stater hade
föreslagits en viss metodik för de olika
förhandlingsfrågornas upptagande. Vare
sig ett formligt initiativ kommer till
stånd eller inte, kan de åttas positioner i
Geneve inte vara likgiltiga för kärnvapenmakterna,
som kommer att möta en
starkt kritisk opinion, bl. a. i Förenta
Nationerna, om de inte kan påvisa något
som helst resultat av konferensen.

Även om världsopinionen faktiskt har
betydelse, bör vi naturligtvis inte göra
oss några illusioner om att aldrig så inträngande
vädjanden eller uppslagsrika
anvisningar från utanförstående stater
skall kunna tvinga kärnvapenmakterna
till en uppgörelse, som de inte själva
önskar få till stånd. Det är ju här fråga
om avgöranden, som för dessa stater är
av betydelse för deras egen militära säkerhet
och för hela maktbalansen. De
måste ta en rad hänsyn, som är svåra att
överblicka för andra stater. Men såvitt
kan bedömas har de faktiskt vissa gemensamma
intressen just när det gäller
ett provstopp, nämligen att hejda det
ruinerande uppskruvandet av rustningsspiralen
och att hindra kärnvapnens
spridning. Om därtill i ett visst läge
kommer en önskan att lämna ett verkligt
bidrag till avspänningen och att underlätta
nedrustningsförhandlingarna, borde
det finnas vissa möjligheter för en uppgörelse.
Det kan då för kärnvapenmakterna
vara av betydelse att begagna sig
av de utvägar, som de mindre staterna
anvisat. Om de beslutar sig för att gemensamt
bygga en bro, kan det vara bra
att ha ritningar till hands.

Det är karakteristiskt, att frågan om
kärnvapnens spridning även blivit ett
av de centrala problemen när det gäller
det europeiska samarbetet och Tysklands
ställning. Amerika, som på västsidan
bär ansvaret för kärnvapenarsenalen,
har motarbetat tillkomsten av fristående
nationella kärnvapenstyrkor. Sam -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

tidigt har amerikanerna måst ta hänsyn
till sina europeiska allierades önskemål
att få ta del i planläggningen för kärnvapnens
användning och vinna någon
grad av kontroll över deras användning.
De vill skingra farhågorna, att USA skulle
tveka att sätta in sina kärnvapen till
skydd för de europeiska NATO-länderna.
Dessa målsättningar är inte lätta att förena.
Tills vidare har man sökt överbrygga
svårigheten genom förslag om någon
typ av multinationell eller multilateral
styrka med deltagande av de NATO-makter
som så önskar. Det finns emellertid
inte anledning att tro, att USA skulle
vilja ge upp rätten till det slutliga avgörandet
om insättande av sina kärnvapen.
Detta är ett av skälen till att problemet
ter sig så besvärligt. Under tiden
ökar risken för att andra länder kommer
att söka följa Frankrikes exempel
att tillägna sig egna kärnvapen.

Sett ur sovjetisk synpunkt ter sig just
denna risk som stor och oroande. Man
är där benägen att i planerna på en
kärnvapenstyrka inom NATO se en möjlighet
till ökat västtyskt inflytande över
kärnvapnens användning. Man varnar
därför kraftigt mot alla dessa planer och
säger sig bli tvungen till motåtgärder,
om de skulle realiseras.

I Sverige har vi anledning att följa
dessa frågor med stor uppmärksamhet.
Vår egen säkerhet kan beröras av viktigare
ändringar i kontrollen och innehavet
av kärnvapen i Europa. Vidare
kommer utvecklingen av det europeiska
samarbetet, indirekt även på de områden
där vi vill deltaga, att påverkas av relationerna
mellan NATO-makterna på kärnvapenområdet.
Den kris som detta samarbete
genomgår just för närvarande
sammanhänger nära med de olika åsikter
som företräds främst av Frankrike
och USA beträffande de strategiska
grundproblemen, Europas organisation
och Tysklands ställning.

Med tanke på Tysklands centrala betydelse
för det politiska och strategiska
läget i Europa och för förhållandet mellan
stormakterna är det i och för sig inte
förvånansvärt, att Tysklands- och Berlinfrågorna
kvarstår olösta. En uppgörelse

Ang. Sveriges utrikespolitik
om dessa frågor skulle väl innebära, att
en avgörande ändring inträtt i hela
världsläget och att man kunde med förtröstan
se framåt mot en period av fred
och internationellt samarbete. Så optimistisk
vågar ingen vara. Förhoppningarna
för närvarande kan inte sträcka sig
mycket längre än att en krigisk utlösning
av motsättningarna skall kunna undvikas
och att under tyskarnas egen medverkan
någon form av samförstånd skall kunna
uppnås mellan stormakterna om garantier
för en fortsatt lugn utveckling.

Fastän Tysklands- och Berlinfrågorna
vid sidan av nedrustningen får anses
vara de allvarligaste internationella diskussionsämnena,
återfinns de inte på
Förenta Nationernas dagordning. Denna
omständighet har i någon mån att göra
med stadgans särskilda bestämmelser om
de förhållanden som orsakats av andra
världskriget. Men främst är här fråga
om en återspegling av svårigheten att inom
Förenta Nationerna få till stånd en
fruktbar diskussion om konfliktsituationer,
där stormakternas vitala intressen
är direkt engagerade. Om vi vill vara
realistiska, måste vi konstatera, att Förenta
Nationerna inte utvecklat sig till
det organ för kollektiv säkerhet som
mången hoppades vid organisationens
tillkomst. Stormakternas samarbetsvilja
har inte räckt till för att ge organisationen
verklig exekutiv kraft. Å andra sidan
har inte de fått rätt som på till synes
goda grunder hävdade, att organisationen
skulle förlamas, om inte de ständiga
medlemmarna av säkerhetsrådet
kunde samarbeta. I ett flertal fall har
den stora majoriteten medlemsstater kunnat
verka genom generalförsamlingen,
med säkerhetsrådets uttalade eller tysta
samtycke, i syfte att isolera konflikthärdar
från direkt stormaktskonfrontation.
Suez- och Kongoaktionerna är här de
två viktigaste exemplen. Även Kubakrisen
gav oss en påminnelse om betydelsen
av att ha tillgång till en organisation
som Förenta Nationerna. Alla tre parterna
skyndade sig att föra frågan inför
säkerhetsrådet. Här fick de tillfälle att
för varandra och inför världsopinionen
lägga fram sina ståndpunkter. Under ti -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
den tog generalsekreteraren kontakt med
parterna och medverkade i de överläggningar
som ledde fram till uppgörelsen.
Utan Förenta Nationerna hade läget kanske
blivit ännu farligare. Trots sina uppenbara
brister som säkerhetsorganisation
förtjänar Förenta Nationerna alltså
att omfattas av medlemsstaternas fortsatta
förtroende, och alla ansträngningar
bör göras för att stärka organisationens
ställning. Ur denna synpunkt är det
önskvärt, att Folkrepubliken Kina snarast
möjligt får tillfälle deltaga i Förenta
Nationernas arbete.

För vår egen del har stödet åt Förenta
Nationerna varit ett huvudelement i
vår utrikespolitik under efterkrigsåren.
Vi har i världsorganisationen funnit en
naturlig ram för en aktiv utrikespolitik
från en neutral nations sida, vare sig det
gällt deltagande i fredsbevarande aktioner
såsom i Ghaza och Kongo, multilaterala
insatser till hjälp åt u-länderna eller
andra verksamhetsområden. Denna linje
skall fullföljas.

Aktionen i Kongo har under de senaste
åren varit Förenta Nationernas viktigaste
insats på säkerhetsområdet. Lyckligtvis
förefaller det som om man nu
skulle kunna se något ljusare på läget i
Kongo än under landets hittillsvarande
tillvaro som suverän nation. De faktorer
som i juli 1960 föranledde den kongolesiska
regeringens begäran om militär FNhjälp
synes nu till stor del ha eliminerats,
och tyngdpunkten i hjälpinsatsen
kan förläggas till det civila uppbyggnadsarbetet.
Svenska medborgare har på Förenta
Nationernas kallelse utfört ett uppoffrande
arbete. Svenska liv har offrats.
Läget medger nu en gradvis avveckling
av den militära delen av Förenta Nationernas
verksamhet i Kongo, vilket innebär,
att de svenska flyg- och truppkontingenterna
redan kunnat minskas något.

Att läget äntligen tagit en vändning till
det bättre kan i hög grad tillskrivas generalsekreteraren
U Thants och hans
medarbetares outtröttliga verksamhet liksom
det generösa stödet från många medlemsstater.
Ett annat uppmuntrande tecken
är att förbindelserna mellan Belgien
och den forna kolonien på senare tid

konsoliderats. Premiärminister Adoulas
besök nyligen i Bryssel gav belägg för en
strävan hos båda regeringarna att återupptaga
det samarbete, som så plötsligt
avbröts i juli 1960. Belgien har också
förutsättningar att praktiskt tillmötesgå
Kongos önskemål om ekonomisk och teknisk
hjälp.

Även bortsett från Kongo har Förenta
Nationernas uppmärksamhet under senare
år varit inriktad på den nationella
frigörelseprocessen i Afrika. De alltjämt
beroende områdenas rätt till nationell
självständighet är allmänt erkänd. Svårigheterna
gäller takten och sättet för genomförandet
av självständigheten. Inom
svensk opinion möter de afrikanska frihetssträvandena
uppriktiga sympatier.
Vi hoppas, att de skall kunna realiseras
så snabbt som det är möjligt under bevarande
av lugn och ordning. Uppenbarligen
måste vissa risker tas i en så genomgripande
process. Det finns risker
i att gå fram för hastigt. Det finns också
fara i dröjsmål. Den lokala befolkningens
bästa bör vara rättesnöret.

Med tilltagande otålighet och indignation
har Förenta Nationernas medlemmar
bevittnat den fortsatta och skärpta
rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika. Generalförsamlingen
har förra hösten ånyo i
skarpa ordalag fördömt denna politik
såsom stridande mot stadgans grundläggande
principer om mänsklig värdighet.
Här är inte bara fråga om att enskilda
individer utsätts för förödmjukelse och
förföljelse. En hel befolkningsgrupp, ja
majoriteten av landets befolkning, behandlas
systematiskt av sitt lands myndigheter
som icke fullvärdiga medborgare.
De underkastas legala och administrativa
åtgärder som strider mot principen
om likhet inför lagen. Vi kan aldrig
erkänna att skillnad i hudfärg skall
innebära skillnad i rättslig ställning.

Den översikt, som här lämnats, visar
att tendenserna i den internationella politiken
inte är entydiga. Nya lägen kan
snabbt uppstå till följd av förändringar
både inom blocken och mellan dem.
Oväntade kriser kan ånyo flamma upp.
De grundläggande förutsättningarna för
den svenska utrikespolitiken har dock

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

Ang. Sveriges utrikespolitik

inte rubbats. Vi anser fortfarande, att särställning inom pakten, som deras basneutralitetspolitiken,
stödd på ett efter politik utgör. Den ömsesidiga respekten
våra förhållanden starkt försvar, bäst och förtroendet har härigenom på intet
tjänar Sveriges intressen, samtidigt som sätt minskats. Vi känner alla djup tillden
utgör ett bidrag till lugnet och säker- fredsställelse över att Norden har varit
heten i norra Europa. Neutralitetspoliti- relativt oberört av de friktioner och
ken är inte ett självändamål. Den utgör konflikter, som på så många andra håll
inte heller någon garanti för vår trygg- i världen fått en ofta våldsam utlösning,
het, men den framstår för oss med våra Den jämvikt, som kan sägas råda i Norhistoriska
traditioner och vårt militär- den och som är en av förutsättningarna
politiska och geografiska läge som det för lugnet och stabiliteten, måste naturbäst
ägnade medlet att bevara freden, ligtvis ses mot bakgrunden av den stora
Skall den fylla detta syfte och vinna re- maktbalansen i världen och får bara sin
spekt i omvärlden måste den bedrivas mening i detta större sammanhang. Men
med konsekvens och fasthet, östen Un- den politik, som vart och ett av de nordéns
insats är här riktningsgivande. Med diska länderna för, utgör också bidrag
tillfredsställelse kan vi notera, att ingen därtill.

av stormakterna ger uttryck åt missnöje Vi är i Sverige starkt medvetna om att
med vår utrikespolitiska grundlinje el- freden i Norden är nära avhängig av
ler söker påverka oss att ändra denna, freden i världen. Vaket och uppmärkTvärtom
tycks denna politik överallt er- samt måste vi därför följa vad som sker
kännas som ett väsentligt bidrag till jäm- och försöka göra insatser för avspänning
vikten och freden i norra Europa. När vi och utjämning närhelst tillfälle ges. En
gör detta påpekande, sker det inte för att intresserad och välinformerad folkopiantyda,
att vår politik skulle vara bero- nion är också grundvalen för en demoende
av godkännande från stormakternas kratisk samling kring vår utrikespolitik,
sida. Men om dessa har förtroende till
Sveriges vilja och förmåga att följa en

oavhängig linje, ökas vår tillförsikt, att Herr BENGTSON (ep):
politiken i händelse av kris och krig Herr talman! Med största tillfredsstälskall
bidra till att skydda vår fred. I lelse har vi under många år hört i tronfredstid
kan den även fortsättningsvis talet vid riksdagens högtidliga öppnantillåta
vänskapliga och fruktbringande de att Sveriges förhållande till främmanrelationer
med stormakterna liksom med de makter är gott. Vi har hört det så
andra stater. många gånger att det kan hända, att inte

Att stormakterna i väster hyser för- alla svenskar beaktar det tillräckligt och
ståelse för vår allmänna hållning har fäster nog avseende vid dess betydelseframgått
bl. a. vid de besök, som svens- fulla innebörd. Sverige lyckades tack
ka regeringsmedlemmar avlagt i dessa vare ett gott försvar, en förnuftig utriländer
under det senaste året. Besöken kespolitik samt framför allt på grund av
har enligt svensk åsikt främjat de intima sitt geografiska läge och lyckliga omstänförbindelserna
mellan våra länder. Det digheter undgå att dras in i både första
är regeringens förhoppning, att utrikes- och andra världskriget. Krigen lämnade
ministerns förestående resa till Moskva oss dock inte oberörda, utan vi blev utskali
på samma sätt befästa det nära och satta för avspärrning, starka rubbningar
vänskapliga grannskapsförhållandet mel- i handeln och andra störningar i vår
lan Sverige och Sovjetunionen. produktionsapparat.

Sveriges trygghet är uppenbarligen Vi måste också hålla en avsevärd benära
förbunden med våra nordiska gran- redskap som kostade oss stora uppoffnars.
De nordiska länderna har valt olika ringar. Trots dessa omständigheter hade
vägar i sin säkerhetspolitik, Sverige och vi, jämfört med de krigförande länderFinland
neutraliteten, Danmark och Nor- na, mycket större möjligheter att bygge
anslutning till Atlantpakten med den ga upp en produktionsapparat som gav

Ij- Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
oss resurser till en levnadsstandard vilken
kan räknas bland de högsta i världen.

Krigen gav oss dock åtskilliga lärdomar,
måhända inte för ett kommande
krig eftersom det troligen skulle få en
helt annan karaktär, men för många
andra ting. Svenska medborgare, oavsett
vilket parti de tillhörde, lärde sig inse
att ett starkt försvar var en viktig förutsättning
för att vi skulle kunna behålla
vår neutralitet.

Vi fick också en bestämd påminnelse
om hur betydelsefull och svårlöst vår
livsmedelsförsörjning kunde bli. Vår
varmaste förhoppning är givetvis att något
krig aldrig mera skall förekomma,
men eftersom det på den punkten inte
är möjligt att ställa några garantier måste
en av försvarsuppgifterna bli att trygga
vår livsmedelsförsörjning. Detta kan
endast ske genom att ge dem som arbetar
i jordbruket en lika god levnadsstandard
som andra grupper. Regeringen
har emellertid i det fallet visat en
mycket negativ attityd. De svenska jordbrukarna
har all anledning att vara
missnöjda, och detta kan i längden få
betänkliga konsekvenser.

Den nuvarande jordbrukarstammen
har en ganska hög medelålder, och skall
man över huvud taget få unga människor
att ägna sig åt jordbruk måste man
också ge dem drägliga levnadsvillkor.
Regeringen bör ha en påminnelse om
sin föga välbetänkta jordbrukspolitik
och en uppmaning att i framtiden bättre
beakta den viktiga del av vår försvarsberedskap
som en god livsmedelsförsörjning
utgör.

Ett efter våra resurser starkt försvar
och en god livsmedelsberedskap är bland
de mest betydelsefulla förutsättningarna
för att vi skall kunna fortsätta vår
nuvarande utrikespolitik, som syftar till
alliansfrihet under fred och neutralitet
under krig. Det föreligger sådan enighet
på denna punkt, att jag inte behöver
upprepa hur den svenska politiken
bör bedrivas.

Det har vid åtskilliga tillfällen betygats
att den svenska alliansfriheten och
neutraliteten inte betyder att Sverige

isolerar sig från den stora världsgemenskap
vi alltjämt lever i. Sverige är medlem
av och har aktivt deltagit i flertalet
av de internationella organisationer
som arbetar för fred och framsteg.
Det har inte rått några delade meningar
om att Sverige skall aktivt delta i dessa
organisationers arbete, men jag vill uttryckligen
understryka att det enligt
min uppfattning är en absurd tolkning
av begreppet »neutralitet», om man därmed
menar isolering. Sverige har starkt
och i mångas mening alltför mycket varit
engagerat i Förenta Nationernas arbete,
t. ex. i Kongo, men om det nu verkligen
blivit i varje fall en början till en
fredlig och stabilare utveckling i denna
del av världen, bör vi inte beklaga de
uppoffringar som vi gjort i denna angelägenhet.

Förenta Nationerna har ofta kritiserats,
och man har t. o. m. ibland velat
betvivla organisationens existensberättigande.
Med de gigantiska arbetsuppi
gifter som föreligger för Förenta Nationerna,
är det ganska lätt att utöva kritik.
Det gamla ordet att det är lätt att
tillrättavisa men svårt att visa till rätta
gäller mer än någonsin inför sådana
väldiga arbetsuppgifter. Vi kan konstatera
att Förenta Nationerna i varje fall
nått det första steget i det viktiga arbete
de utför. Man har nått fram till en
sak som Sverige arbetat intensivt för
•— och även många andra länder — och
det är att Förenta Nationerna har nått
nära nog fram till universalitet. De
flesta länder på jorden är nu medlemmar
av Förenta Nationerna. Det är en
mycket stor skillnad mot det gamla Nationernas
förbund, vilket som bekant
aldrig fick någon riktig omfattande anslutning.
Att t. ex. en av stormakterna,
Amerikas förenta stater, aldrig blev medlem
av Nationernas förbund var en svaghet
som man måste beklaga.

Det har i regeringsdeklarationen sagts
att trots sina uppenbara brister som säkerhetsorganisation
förtjänar Förenta
Nationerna att omfattas av medlemsstaternas
fortsatta förtroende och att alla
ansträngningar bör göras för att stärka
organisationens ställning. .Tåg vill helt

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

instämma i vad som i detta fall sagts i
regeringsdeklarationen. Det heter vidare
i deklarationen att det ur denna synpunkt
är önskvärt att Folkrepubliken
Kina snarast möjligt får tillfälle att delta
i Förenta Nationernas arbete. Jag har inte
någon annan uppfattning på den
punkten heller, utan jag menar att det är
synnerligen önskvärt, att denna stora del
av världen också kommer att delta i Förenta
Nationernas arbete. Jag har dock
frågat mig själv och undrat många gånger,
och jag vet inte var jag skall finna
svaret eller hur vi skall behandla denna
fråga: Vad skall i så fall göras med Formosa?
Det är kanske inte bara själva
landets ställning som är av intresse, utan
det är också den roll som detta land
kommer att spela i stormaktspolitiken.

Förenta Nationerna ger likställighet,
kanske skall man tillägga: formellt, åt
alla medlemsstater. Varje medlemsstat
har en röst och har rätt att sända lika
antal delegater. Men vi känner nogsamt
till att stormakterna fördenskull inte
har förlorat sitt grepp över Förenta Nationerna
utan genom sin vetorätt i säkerhetsrådet
kan förhindra ett beslut som
de andra 109 länderna vill fatta. Vilka
brister Förenta Nationerna än har i olika
avseenden vill jag understryka att det
måste finnas en internationell organisation
som arbetar för fred och framsteg.

Vapnens utveckling under senare årtionden
kan man beteckna som skräckinjagande.
Ifrån den första atombomben,
som användes för stridsändamål
och fälldes över Hiroshima den 6 augusti
1945, har utvecklingen gått med en
förfärande hastighet fram till provet
med sextiomegatonsbomben för ett och
ett halvt år sedan. Men det är bara att
understryka att ju mera fruktansvärda
vapnen blir, desto mera angeläget blir arbetet
för freden. En berömd svensk, vars
uppfinningar kom att tjäna krigsändamål,
fastän de kanske var avsedda för
fredliga ändamål — Alfred Nobel — sade
vid något tillfälle att han möjligtvis tänkte
sig att vapnen skulle bli så fruktansvärda
att man aldrig skulle våga använda
dem. Det är fråga om vi inte kommit

Ang. Sveriges utrikespolitik
fram till det läge, som Alfred Nobel förutspådde
en gång.

Det meddelades vid generalförsamlingens
senaste möte att rustningarna i världen
nu sammanlagt kostar 120 miljarder
dollar om året, och redan detta talar för
att alla ansträngningar bör göras för att
få till stånd nedrustning och givetvis
också för att förhindra att vapnen kommer
att användas.

Konferensen i Geneve, som återupptog
sitt arbete i februari i år, har i första
hand inriktat sig på att kunna få ett
stopp på testningarna. Det är bara att
beklaga från vårt lands sida — liksom
från andra länders, men just nu sysslar
vi med svenska förhållanden ■— att man
inte kunnat komma till detta resultat.
Sverige har dock efter sin förmåga sökt
bidra till en lösning, men jag skall inte
gå närmare in på detta problem, då jag
är säker på att det kommer att behandlas
senare i denna debatt.

Kan då ett litet land som Sverige
egentligen spela någon roll i dessa stora
internationella sammanhang? Jag skall
inte framföra någon alltför stor optimism.
Jag är medveten om att stormakterna
kommer att driva sin politik efter de
linjer som de anser gagneliga för dem,
men vi bör inte förbise att de mindre
länderna har stor betydelse när det gäller
att verka utjämnande vid vissa tillfällen.
Vidare kan de mindre länderna
som en samlad makt rikta uppmaningar
till stormakterna att försöka bevara freden,
vilket kan spela en stor roll. De kan
också vid åtskilliga andra tillfällen betyda
mycket i en sådan organisation som
Förenta Nationerna.

Vi har fått en viss avspänning inom
vissa områden av världspolitiken. I regeringsdeklarationen
har redan getts sådana
exempel som Algeriet. Tvisten mellan
Nederländerna och Indonesien om
Västra Nya Guinea, Väst-Irian som det
benämnes, har fått en viss lösning, likaså
gränsdragningen mellan Kina och Indien.
Berlinfrågan har inte kunnat lösas
-—• det har inte varit tänkbart — men
det råder kanske en viss avspänning för
tillfället. I och med den mycket drama -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tiska uppgörelsen i Kubaaffären förra
året tycker jag också att man kan konstatera
en viss avspänning, även om frågorna
inte är lösta. I en del av dessa frågor
har Förenta Nationerna kommit att
spela en avsevärd roll. Jag skulle kunna
peka på åtskilliga andra områden, t. ex.
Cypern, där stridigheterna var ganska
stora för ett antal år sedan. Det råder
inte någon fred i Främre östern men det
är dock så att vi fått de parter, som där
är oeniga att avstå från att gripa till direkt
krig. Man kunde t. ex. också visa på
den stora frigörelseprocessen i Afrika
med alla de problem som uppkommit när
dess länder blev fria och självständiga
stater. I dessa fall har Förenta Nationerna
spelat en stor roll.

Det jag nu talat om definieras i Förenta
Nationernas stadga i fråga om dess
ändamål och grundsatser så, att Förenta
Nationerna skall upprätthålla internationell
fred och säkerhet och i detta
syfte vidtaga verksamma kollektiva åtgärder
för att förebygga och undanröja
hot mot freden samt för att undertrycka
angreppshandlingar eller andra fredsbrott.
Men vi bör kanske ytterligare observera
att Förenta Nationerna enligt
dessa grundsatser arbetar för att åstadkomma
internationell samverkan vid lösande
av internationella problem av ekonomisk,
social, kulturell eller humanitär
art. På detta område har Förenta Nationerna
kunnat utföra ett mycket stort arbete,
och det har kanske lyckats lättare
i en del fall, ty när man förhandlat på
det ekonomiska, kulturella eller humanitära
området har man kunnat spåra något
större vilja till samarbete.

På tal om de jättelika arbetsuppgifter
som ligger framför Förenta Nationerna
såg jag en uppgift förra året i en amerikansk
tidning, nämligen New York
Times, där man vid det tillfället visade
upp 20 olika platser i världen där det
förelåg risk för att den fredliga utvecklingen
skulle störas. Jag tror att man
vid varje tillfälle kan plocka ut ett stort
antal platser där fara föreligger för att
någonting kan hända. Förenta Nationernas
uppgift är givetvis att så långt som
möjligt undanröja dessa orosanledning -

ar, och det var kanske en av dessa saker
som för ett par år sedan föranledde
rätt stora stridigheter. I artikel 98 anges
riktlinjerna för generalsekreterarens arbete,
och där nämnes snarast de administrativa
uppgifterna. Men enligt artikel
99 äger generalsekreteraren fästa
säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje
omständighet som enligt hans åsikt
kan hota upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet. Detta fullföljdes
ju mycket långtgående av den förre
generalsekreteraren i Förenta Nationerna,
Dag Hammarskjöld, på ett sätt som
jag vill understryka var riktigt, men det
föranledde mycken diskussion. Detta
skedde dock i syfte att undanröja de
orosanledningar som fanns i olika delar
av världen.

Det är en rad andra arbetsuppgifter
som Förenta Nationerna har, men jag
skall inte närmast beröra dem utan vill
ge min anslutning till tanken på att på
allt sätt söka stärka organisationen och
att främja dess verksamhet.

Jag skall, herr talman, något beröra
en fråga som varit föremål för debatt i
tidningspressen de senaste dagarna. Det
första land som Förenta Nationernas
nuvarande generalsekreterare besökte efter
tillträdandet av sin höga befattning
var Sverige. Han mottogs på ett officiellt
sätt med de hedersbetygelser, som
bör tillkomma en person i hans ställning.
När nu generalsekreterare U Thant
snart besöker Sverige igen, sker det under
något annorlunda former. Han skall
bl. a. tala på Gärdet den 1 maj på det
där anordnade mötet. Förstamajdemonstrationerna
och därmed förenade möten
har säkerligen haft sin stora betydelse,
och man bör på allt sätt respektera
svenska medborgares rätt att inom sitt
eget land manifestera sina åsikter. Demonstrationerna
har under årens lopp
fått en något annorlunda karaktär. De
röda fanorna, som enligt experter inte
är socialiströda utan kungsröda, kompletterades
för ganska många år sedan
med en svensk flagga. Någon gång under
kriget hölls ett medborgartåg, i vilket
alla oavsett politiska åsikter deltog, i
stället för förstamajdemonstrationer. Pa -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

rollerna under senare år har kommit att
innefatta mera allmänt omfattade önskemål
om fred, frihet m. in. Jag ställer mig
något tveksam till förstamajdemonstrationernas
syfte numera och till generalsekreterare
U Thants medverkan däri.
Vi får kanske något klarläggande på den
punkten från regeringens sida. År förstamajdemonstrationerna
numera inte en
socialdemokratiens och fackföreningsrörelsens
speciella kampdag, är det väl
lämpligt att generalsekreteraren medverkar.
I annat fall måste man beteckna anmodan
till generalsekreteraren att tala
här den 1 maj som inte fullt övertänkt.
Detta borde dock inte föranleda högerledaren
att handla ännu mer omdömeslöst
genom att sända sitt famösa brev
till generalsekreterare U Thant och därmed
förvärra hela frågan.

Från centerns sida håller vi Förenta
Nationerna alltför högt för att vilja dra
in denna betydelsefulla världsorganisation
i partipolitiska spekulationer. Man
får väl hoppas att vad som skett skall
bli en lärdom för framtiden så att inte
sådana händelser upprepas.

När det gäller de arbetsuppgifter för
Förenta Nationerna i vilka Sverige deltar
har i regeringsdeklarationen vår vilja
att på allt sätt delta i det världspolitiska
arbetet betonats. Jag vill understryka att
detta sker i de olika organisationerna,
men det sker också i form av en bilateral
hjälp. Vi har vid andra tillfällen
fått anledning att understryka att vi
från centerns sida mycket gärna stöder
sådana åtgärder, och vi har också sagt
att vi tycker att regeringen inte gått
långt nog i detta fall utan att vi önskar
att det göres ännu mer på detta område.

Sverige har liksom andra länder fått
en mycket omfattande kontakt med världen
genom de snabba kommunikationerna
på olika områden och genom en alltmer
vidgad handel. Vi har också fått
kontakter genom en mera omfattande
turism. Det svenska intresset härför bör
man inte endast knyta till de direkta
kontakterna vid eventuella turisters besök
i Sverige, utan lika betydelsefullt
torde vara att dessa människors besök i
vårt land kan bidra till att skapa en viss

Ang. Sveriges utrikespolitik
goodwill som kan ge möjligheter till ytterligare
handelspolitiska kontakter. Jag
skall inte beröra denna sak närmare,
eftersom vi redan tidigare i år haft en
handelsdebatt.

Vi bör givetvis främja relationerna på
alla områden, såsom också påpekats i regeringsdeklarationen.
Det gäller på vetenskapens,
undervisningens, teknikens
och en hel del andra områden, där det
finns möjligheter för oss att knyta ytterligare
kontakter.

Med det anförda, herr talman, har
jag velat understryka att vi stöder den
utrikespolitik som har drivits under
många år av vårt land. Jag har särskilt
velat starkt betona att Sverige inte på något
sätt bör arbeta isolerat utan att vi
bör deltaga i det internationella samarbete
som säkerligen blir till nytta för
oss allesammans.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Man brukar i FN berätta
en anekdot om en gammal amerikansk
senator, som hade varit med i organisationens
verksamhet ända sedan dess början
i San Francisco. I sinom tid drog
han sig tillbaka och blev i vederbörlig
ordning intervjuad. På fråga om det
oändliga talandet i FN, de utdragna debatterna
och det ofta i varje fall till synes
skäligen magra resultatet svarade
han med ett underfundigt leende följande:
»Kära ni, är det i alla fall inte bättre
att gamla diplomater på detta sätt skaffar
sig sittsår än att unga män skall behöva
skjutas ihjäl?» Historien utgör på
sitt sätt kanske en variant av Talleyrands
bekanta ord: »Négocier, toujours
négocier!» (förhandla, alltid förhandla!).
Naturligtvis ligger det mycket i allt
detta.

FN fyller snart 20 år. Jubileet skall
som bekant firas världen över genom att
man gör 1965 till ett FN-år för internationellt
samarbete, ett förslag som för övrigt
ursprungligen framfördes av Nehru,
Indiens premiärminister, själv en stor
förhandlare.

I generalförsamlingens resolution av
den 19 december i fjol säger sig försam -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
lingen vara övertygad om att ett utvidgat
internationellt samarbete innebär ett av
de mest effektiva medlen att minska den
internationella spänningen och att en
utvidgning av samarbetet bäst kan genomföras
genom att utveckla och bygga
vidare på redan existerande samarbete
genom de internationella organisationerna,
särskilt FN. Jag föreställer mig att
tankar och förhoppningar av denna innebörd
vinner allmän förståelse i vårt
land.

Under de gångna åren har förvisso
strömmar av ord forsat genom FN:s
kommittérum och sammanträdessalar.
Resolutioner har antagits, resolutioner
har förkastats. Bittra nederlag och många
besvikelser har inregistrerats. Ingalunda
har man, herr talman, hittills lyckats att
åt världen skänka den frihet från fruktan,
som enligt stadgan utgör ett av de
stora målen. Beskrivningen av FN:s hittillsvarande
verksamhet och status upptar,
som kammarens ledamöter redan varit
i tillfälle att konstatera, en betydande
del av den föredragna regeringsdeklarationen.
Denna deklaration synes mig
präglad av vad jag skulle vilja kalla för
tillbörlig realism. Tyvärr måste vi, såsom
också sker i deklarationen, konstatera att
Förenta Nationerna inte utvecklat sig till
det organ för kollektiv säkerhet, som
många hoppades vid organisationens tillkomst.
Ingen kan bortse från svårigheterna
att inom FN få till stånd en fruktbar
diskussion om konfliktsituationer,
där stormakternas vitala intressen är direkt
engagerade. Stormakternas samarbetsvilja
har inte räckt till för att ge
organisationen verkligt exekutiv kraft,
men, ärade kammarledamöter, inte desto
mindre har man hittills lyckats avvärja
den stora, kanske definitiva katastrofen,
det tredje världskriget. Förmodligen är
detta icke enbart, kanske inte ens till
huvudsaklig del, FN:s förtjänst. Ofta har
de mäktige här i världen träffat avgörandena
över huvudet på FN. De har gjort
detta i terrorbalansens tecken och efter
egna bedömanden av möjligheter och risker.
Hittills har emellertid, som sagt, den
definitiva katastrofen kunnat undvikas.
Här kommer FN in i bilden. Världsorga -

nisationen har genom sin blotta existens
enligt min mening kunnat bidra till att
skapa den nödiga atmosfären för de stora
kompromisserna. FN kan med andra ord,
när organisationen är som bäst, utgöra
en moralisk fredsfaktor av oomtvistligt
värde.

Låt oss till exempel tänka på Kubakrisen
i höstas. Icke utan fog beskrives
den i deklarationen som den kanske allvarligaste
kris som skakat världen under
efterkrigsåren. Dock var det ju så, att de
tre parterna skyndade sig att föra frågan
inför säkerhetsrådet. Härigenom fick de
tillfälle att inför varandra och världsopinionen
framlägga sina ståndpunkter.
Under tiden tog generalsekreteraren kontakt
med parterna och medverkade till
de överläggningar som ledde fram till
uppgörelse. Hur stor eller hur liten roll
FN spelade för den i varje fall temporära
lösningen av Kubakrisen är för närvarande
synnerligen oklart. Mycket ägde
rum inför öppen ridå i FN:s säkerhetsråd,
mycket ägde rum bakom slutna dörrar.
Om detta vet man i dag föga; det
tillkommer den historiska forskningen
att en gång kasta fullständigt ljus över
händelseförloppet.

Men å andra sidan tror jag för min
del att man kan hålla med regeringen
då den i deklarationen förmodar att —
som det heter — utan Förenta Nationerna
hade läget kanske blivit ännu farligare.

Inom parentes, herr talman, kan jag i
detta sammanhang inte underlåta att
framföra en reflexion i en angelägenhet
som även den förste ärade talaren berörde,
nämligen det mycket diskuterade
initiativet av arrangörerna av årets förstamajdemonstration
i Stockholm, att som
talare inbjuda FN:s generalsekreterare.
U Thant skall i vad som kallas den internationella
avdelningen i programmet
hålla föredrag över ämnet »United Nations
a force for peace».

Självklart är FN:s generalsekreterare
alltid hjärtligt välkommen till vårt land,
som han ju också — såsom den föregående
talaren erinrade om — tidigare har
besökt. Sverige har ju, såsom i regeringsdeklarationen
påpekats, i världs -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

organisationen funnit en naturlig ram
för en aktiv utrikespolitik från en neutral
nations sida.

Detta, herr talman, är emellertid en
sak. En annan sak är, att man nog vågar
ifrågasätta det goda omdömet bakom
denna inbjudan till världsorganisationens
chef och de arrangemang, som inbjudarna
därmed förknippar. Jag skall,
herr talman, inte vidare fördjupa mig i
ämnet. Jag inskränker mig till att uttala
förhoppningen att episoden icke måtte
få några ogynnsamma verkningar för
vårt folks hittills så enhälliga uppslutning
kring FN, vars ledning, höjd över
nationella och partipolitiska motsättningar,
outtröttligt arbetar vidare just i egenskapen
av att vara »en styrka för freden».

Jag återgår så till regeringsdeklarationen.
Yi har inom FN:s ram en, låt vara
tillfällig, institution som fäst mycken och
berättigad uppmärksamhet vid sig och
som ju också utförligt behandlats i regeringsdeklarationen.
Jag syftar, såsom
kammarens ärade ledamöter säkert förstår,
på nedrustningskonferensen i Geneve.
Även där hålls tal och presenteras
resolutionsförslag liksom i FN. Inte heller
därifrån har de underrättelser kommit
som en hel värld väntar på. Tövädret
är alltjämt mycket långt borta.

Och dock är jag tämligen övertygad
om att man om nedrustningskonferensen
kan säga ungefär detsamma som om FN:
den har ett värde genom sin blotta existens.
Som kontaktorgan skapar den möjligheter
till tankeutbyte och informationer
som svårligen kan undvaras i nuvarande
situation.

Jag säger detta i fullt medvetande om
det dödläge i vilket förhandlingarna om
förbud mot kärnvapenprov för närvarande
befinner sig. Detta dödläge är
djupt att beklaga, då klyftan mellan de
olika parternas positioner i provstoppsfrågan
undan för undan ostridigt har
minskat. De meningskiljaktigheter som
numera står i vägen för en uppgörelse
förefaller att kunna betecknas som begränsade.
De återstående problemen hänför
sig uteslutande till underjordsproven.
Det sägs att kärnvapenmakternas stånd -

Ang. Sveriges utrikespolitik
punkter knappast varit varandra närmare
än för närvarande. De tre kärnvapenmakterna
har ju själva accepterat principen
om obligatorisk inspektion på platsen.
Man är vidare enig om att godta förslaget
om atomatiska seismiska stationer,
de s. k. svarta lådorna, som vi har läst
så mycket om i tidningarna, men man
har hittills inte lyckats komma överens
om antalet sådana inspektioner och inte
heller, såvitt jag är riktigt underrättad,
om antalet dylika stationer.

Den medlande, av konstruktiv anda
präglade aktivitet som de åtta alliansfria
staterna vid konferensen utövat och utövar
är förtjänt av hög uppskattning.
Detta omdöme gäller inte minst de insatser
som från svensk sida har gjorts
bl. a. genom en aktad ledamot av denna
kammare.

På tal om FN vet jag väl, att undran
ofta kan uppstå beträffande organisationens
ständigt stegrade utgifter, men, såvitt
jag förstår, är dessa ökade kostnader
en direkt och ofrånkomlig följd av
FN:s med varje år vidgade arbetsuppgifter.
En dylik utveckling är enligt min
mening ingalunda att beklaga, då den
ju visar att tillit och förtroende i allt
högre grad skänkes åt den världsomspännande
organisationen. Inte heller
vill jag underlåta att erinra om en sats
som Dag Hammarskjöld städse kom tillbaka
till, då han om och om igen underströk
nödvändigheten av att FN måste
fortbestå som en dynamisk och aktiv
organisation till vilken framför allt de
mindre länderna med tillit kunde vända
sig.

De nordiska problemen ägnas i deklarationen
en rätt begränsad uppmärksamhet.
Det uttalande som görs är av närmast
självklar natur. Möjligen är orsaken
till denna återhållsamhet vid beskrivningen
den förestående nordiska utrikesministerkonferensen
i Oslo nu om torsdag
och fredag, liksom det i dag påbörjade
nordiska försvarsministermötet i
Stavanger. Enligt pressuppgifter skall vid
denna sistnämnda sammankomst dryftas
frågan om en skandinavisk FN-trupp, vilken
skulle ställas till FN:s förfogande
som brandsläckare vid kritiska situatio -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ner. FN uppges aldrig ha tagit officiell
ställning till de skandinaviska planerna
i denna riktning, men underhandskontakter
lär ha utvisat ett positivt intresse.
— Jag förutsätter att riksdagen genom
utrikesnämnden i sinom tid kommer att
informeras om denna angelägenhet.

Om regeringsdeklarationen i dess helhet
torde kunna sägas, att den ger föga
nytt. Där talas på något ställe om lägets
snabba skiftningar, och förvisso är detta
alldeles riktigt. Det heter på sidan 11:
»Den översikt, som här lämnats, visar
att tendenserna i den internationella politiken
inte är entydiga.» Man tillägger:
»Oväntade kriser kan ånyo flamma upp.»
Kammaren har för en helt kort stund sedan
fått ett bevis på hur snabbt läget i
själva verket kan förändras.

Denna redogörelse delades ut på våra
pulpeter för någon stund sedan. När herr
statsministern föredrog densamma, fann
han nödigt att här göra en justering. I
och för sig är den verkligen en bagatell,
men den är intressant eftersom den
visar hur snabbt lägesförskjutningar kan
inträda. Det står i redogörelsen på sidan
4: »Konflikten kring Kuwait har mist
sin aktualitet, och de inre omvälvningar,
som ägt rum i andra arabstater, har inte
stört freden i området eller föranlett utländsk
intervention.» I sin föredragning
för en stund sedan tilläde statsministern:
»åtminstone hittills». Jag riktar självfallet
inte någon som helst kritik mot
honom för detta tillägg, men det understryker
hur labilt läget i världen för närvarande
i olika hänseenden är.

Jag menar alltså att regeringsdeklarationen
i dess helhet är sådan att den
inte ger så värst mycket nytt. Dess värde
ligger nog på ett annat plan. Dess
värde ligger förmodligen främst i det
sätt, varpå den stora rundhorisonten har
målats. Det är då tillfredsställande att
konstatera att inga försök till förgyllning
av situationen har blivit gjorda.
Översikten förtjänar sålunda väl att studeras
av vårt folk, inte minst av medborgare
med den syn på dessa allvarliga
ting, som av pressreferat att döma skall
ha framförts vid en sammankomst i detta
hus i söndags.

Sveriges ofrånkomliga beroende av
händelseförloppet utanför våra gränser
har vi från vårt håll i och utanför riksdagen
— även med risker för oavsiktliga
eller avsiktliga missförstånd — aldrig
försummat att understryka. Detta beroende
framhäves även i deklarationen. Efter
det att det i denna framhållits att
neutralitetspolitiken, stödd på ett efter
våra förhållanden starkt försvar, bäst
tjänar Sveriges intressen heter det: »Neutralitetspolitiken
är inte ett självständigt
mål. Den utgör inte heller någon garanti
för vår trygghet, men den framstår för
oss med våra historiska traditioner och
vårt militärpolitiska och geografiska läge
som det bäst ägnade medlet att bevara
freden.»

Till detta uttalande, herr talman, torde
kunna förväntas allmän anslutning
från den meningsriktning, som jag tillhör.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den översikt över sakläget
på den utrikespolitiska fronten som
lämnats i regeringsdeklarationen ger i
huvudsak icke anledning till några invändningar.
Det gör inte heller den slutsats
som regeringen så småningom kommer
fram till, nämligen att de grundläggande
förutsättningarna för den svenska
utrikespolitiken icke har rubbats.

Enighet råder i alla politiska läger här
i landet om ändamålsenligheten av
svensk neutralitet. Naturligtvis är det
glädjande att åter kunna notera denna
fortbestående nationella samling kring
vår utrikespolitiska huvudlinje, även om
man kanske bör tillägga att den ju inte
heller har utsatts för några allvarligare
påfrestningar på senare tid.

I sin karakteristik av dagsläget konstaterar
regeringen, hurusom flera av de
senaste årens tvistefrågor i olika delar
av världen har lösts eller blivit mindre
inflammerade. Dit hör den allvarliga Kubakrisen,
dit hör också den oss svenskar
mer direkt berörande konflikten i Kongo.

Särskilt tillfredsställande är att medverkan
från svensk sida i Förenta Nationernas
engagemang i Kongo kunnat

Tisdagen den 23 april 19G3 fm.

Nr 17

minskas och att den svåra krisen har
kunnat bemästras utan ytterligare förluster
av svenska liv.

Den alliansfria politik som vi för har
varit en väsentlig förutsättning för utnyttjandet
av svensk militär i FN:s pacificeringssträvanden,
ett förhållande
som kan vara värt att notera även utåt.
Jag är nämligen inte lika övertygad som
regeringen om att vår neutralitet åtnjuter
någon mer allmän förståelse i vissa
delar av världen. Även om stormakterna
inte liar givit uttryck åt något missnöje
med den, så finner man både ute i Europa
och i Amerika mycken okunnighet,
mycket missförstånd och emellanåt
t. o. m. direkt ovilja mot den svenska
neutraliteten. Vårt land sätts ofta i särklass
i förhållande till Schweiz och Österrike,
särskilt i förhållande till Österrike.
Här kvarstår otvivelaktigt en stor
informationsuppgift för Sverige i kommande
tider, en uppgift som jag hoppas
att regeringen ägnar tillbörlig uppmärksamhet.

Ehuru många av de inflammatoriska
härdar, som på senare år utgjort ett påtagligt
hot mot världsfreden, nu synes
hålla på att läka ut, har under de senaste
veckorna en del andra händelser inträffat
som måste inge den allra största
oro. Återupprättandet av Förenade arabrepubliken
har utlöst lidelser av våldsam
styrka, senast demonstrerade i upploppen
i Jordanien och de politiska konsekvenser
som dessa medfört. Att riskerna
för svåra komplikationer är överhängande
har klart framgått av israeliska uttalanden
om eventuella motåtgärder. Världen
kan icke blunda för faran av en ny
Suezkris. Följderna av en sådan -— eller
något liknande — har vi redan tidigare
haft erfarenhet av. Förenta Nationerna
och de demokratiska stormakter, som
spelat avgörande roller i den israeliska
statens tillkomst, har i nuvarande situation
ett utomordentligt stort ansvar.

I pacificeringssträvandena i denna del
av världen har svenskar under årens
lopp gjort betydande insatser, som jurister,
medlare, observatörer och i bevakningsstyrkor.
Det har kostat åtskilliga
liv, bl. a. greve Folke Bernadottes.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Vi har nu sedan flera år militär personal
i gränsområdet vid Ghaza. Det finns sålunda
speciella skäl för den svenska regeringen
att med uppmärksamhet följa
utvecklingen och att på det sätt, som
kan stå till buds genom FN eller på diplomatisk
väg, stimulera åtgärder som
förhindrar en elakartad vändning av
händelserna i Främre Orienten.

Man måste i detta sammanhang fråga
sig hur FN skall kunna skaffa ekonomiska
förutsättningar att fullfölja de kostsamma
uppgifterna både i Kongo och
i Ghaza. Sovjetblocket och Frankrike
fortsätter sin vägran att bidraga till dessa
kostnader, och sedan mitten av förra
året har finansieringen gått på skruvar.
Generalsekreteraren har nödgats att sälja
obligationer som han bemyndigats att
utbjuda. Såvitt känt är har inte heller
den särskilda kommitté, som tillsatts för
att finna nya lösningar på finansieringsfrågorna,
kommit någon vart. Om ingenting
väsentligt sker under de närmaste
månaderna är det tydligt att FN:s insatser
såväl i Kongo som i Ghazaområdet
måste upphöra eller starkt beskäras. I
båda fallen uppstår betydande problem.
Framför alu frågar man sig, hur den
vaktstyrka, som sedan Suezkrisen varit
stationerad i Ghaza, skall kunna försvagas
i den situation som uppstått efter
den nya arabunionens tillkomst. För
FN:s fortbestånd som ett fristående,
verkningsfullt övernationellt organ kan
denna kris bli avgörande. Om finansieringsfrågan
inte tillfredsställande löses,
förlorar FN förutsättningarna för ett effektivt
arbete, eller också blir organisationen
ekonomiskt beroende från ensidigt
inriktat håll, vilket i sin tur berövar
den dess fria ställning.

Även i en annan del av Asien, i Fjärran
Östern, är tecknen oroande. Tidningsmeddelandena
om skärmytslingarna i
Laos och de tre prinsarnas skiftande
strids- och förhandlingsvilja har pågått
så länge, att de intill nu nästan förlorat
intresset, varför allvaret i denna konflikt
måhända inte klart framstått. Här
är emellertid starka stormaktsintressen
inblandade. Av allt att döma är på den
kommunistiska sidan i Laos det kine -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
siska inflytandet i tilltagande, vilket säkerligen
bidrar till att öka oron i kringliggande
stater. Som denna konflikt utvecklats
under den senaste veckan kan
man icke blunda för risken av något liknande
en Kubasituation. I en viirld av
blockbildningar och med våldsamma
maktmedel till disposition kan varje
gnista vara ödesdiger.

Mot bakgrunden av vad som på senare
år inträffat i Asien framstår det som än
mer önskvärt att Kina får plats i FN. I
det avseendet instämmer jag helt i vad
som säges i regeringsdeklarationen. FN:s
värde ligger ju, som många gånger framhållits,
inte minst i dess egenskap av debattforum,
en organisation där världsopinionen
kan komma i direkt kontakt
med vederbörande stat. Att hålla den
största asiatiska staten isolerad från denna
möjlighet måste vara oklokt, och blir
det än mer för varje gång Kina på ett
eller annat sätt är eller kan vara medagerande
i gränskonflikter eller andra oroande
mellanhavanden mellan asiatiska
stater. Sverige har i flera år röstat för
Kinas medlemskap i FN. Att bidraga till
förverkligandet av denna strävan kan
bli av värde för freden. Huruvida det kan
stärka FN som organisation är kanske
mer tvivelaktigt.

Utvecklingen av nedrustningskonferensen
i Genéve har i år blivit en missräkning.
Även den som lärt sig att förhandlingar
av detta slag alltid tar tid trodde
sig dock kunna skönja en stråle av hopp
sedan vissa principiella överenstämmelser
noterats beträffande kärnvapenprov
i luften och under vatten. Sovjetunionens
medgivande till begränsade inspektioner
i samband med underjordiska
prov ingav likaså förhoppningar. När,
trots allt, konferensmaskinen åter började
mala i tömning måste försöken att få
debatten i gång hälsas med tillfredsställelse.
Att de åtta icke paktanslutna staterna
därvid haft en speciell uppgift är naturligt.
Det är beklagligt att deras försök
att finna en konstruktivt kompromissförslag
hittills misslyckats. I och för
sig är naturligtvis uppgiften svår och
känslig. Samtidigt som hänsyn måste tas
till kärnvapenmakternas skilda intressen

måste ett förslag dock vara så beskaffat,
att där finns något att haka fast i för en
fortsatt positiv debatt.

Den enorma betydelse för världsfreden,
som ett positivt resultat av Genévekonferensen
skulle innebära, motiverar
de yttersta ansträngningar härför. Sveriges
möjligheter till direkta insatser i
förhållandet mellan världsmakterna är
såvitt jag förstår här större än vanligen
är fallet. Vi kan tillsammans med de
andra s. k. neutrala staterna agera aktivare
och mera direkt.

Naturligtvis har regeringen rätt, när
den i sin deklaration säger att man aldrig
kan tvinga kärnvapenmakterna till
en uppgörelse som de inte själva önskar
få till stånd. Men de uppslag och den
direkta påverkan Sverige såsom deltagare
i denna exklusiva konferens kan ge
är starkt förpliktande. Jag förmodar att
regeringen genom sin delegation i Genéve
också utnyttjar alla de möjligheter
som kan yppa sig för konstruktiva insatser.

En annan och för Europa speciellt
viktig del av kärnvapendiskussionen utgör
givetvis förhandlingarna inom NATO
om dispositionen av atomvapenarsenalen
i det europeiska försvaret. Det är
svårt att nu bedöma vilka verkningar
utgången av dessa förhandlingar kan få
för det europeiska samarbetet utanför
NATO:s ram. Ryska hot om motåtgärder
understryker att situationen kan få
en allvarlig utveckling. I vad mån vår
egen säkerhet kan beröras av förändringen
i kontrollen över kärnvapen är givetvis
svårt att förutsäga men vissa farhågor
kan naturligtvis inte helt avvisas.
Sveriges upprepade gånger uttalade beslutsamhet
att stå fritt och obundet gentemot
alla maktblock bör här kraftigt accentueras.
Det innesluter också vår rätt
att på andra områden än det militära
samarbeta med stater åt skilda håll. En
förändring i nuvarande regler för avgörandet
om kärnvapnens användning i
Europa bör därför icke i och för sig behöva
medföra någon begränsning av
svenskt samarbete med kontinentalländerna
på andra områden än det militära
— i den mån alltså inte risker för vår

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

säkerhet uppstår. Ett klart svenskt intresse
är givetvis samtidigt att ett avgörande
i den besvärliga frågan kan ske
utan längre dröjsmål. Det kan, liksom
utgången av Genévekonferensen, ha betydelse
för behovet av ett svenskt ståndpunktstagande
förr eller senare till frågan
om ett eget kärnvapen.

Rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika har
på senare tid åter kommit i förgrunden
genom den bojkott mot sydafrikanska varor
som igångsatts av Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd. Denna bojkott
får betraktas som ett naturligt uttryck
för de känslor av avsky över rasförföljelserna
som väckts världen över. I Sverige
är det tydligt att frågan också kan
användas som ett medel för att bredda
underlaget i den socialdemokratiska 1
maj-demonstrationen. Organisationer av
annan politisk kulör liksom opolitiska
organisationer har inbjudits att deltaga
i demonstrationstågets särskilda avdelning
för sydafrikansk raspolitik. Nu är
ju 1 maj-demonstrationen, som tidigare
sagts här i dag, ett klart socialdemokratiskt
och partipolitiskt upptåg, som icke
på något sätt förlorar denna karaktär genom
att folk av annan politisk åskådning
lockas att deltaga på ett visst avsnitt av
tåget. Jag har personligen all förståelse
för socialdemokraternas önskan att reagera
mot rasförföljelse, men om regeringspartiet
ansett det önskvärt att samla
den svenska opinionen mot rasförföljelse
till ett gemensamt framträdande,
borde detta ha kunnat ordnas i annat
sammanhang än med den socialdemokratiska
propagandamönstring som sker den
1 maj.

I anslutning till detta vill jag också
säga några ord om den inbjudan som bär
sänts till FN:s generalsekreterare att tala
vid demonstrationsmötet på Gärdet. Utan
att närmare gå in på frågan tycker jag
att det är beklagligt att denna framställning
bar gjorts. Den remarkabla händelse
som en allmänhetens kontakt med
generalsekreterare U Thant utgör, borde
ha fått ske utanför den partipolitiska
propagandans ram.

Samtidigt som man helhjärtat kan instämma
i regeringsdeklarationens ord

Ang. Sveriges utrikespolitik
att skillnad i hudfärg aldrig skall innebära
skillnad i rättslig ställning, kan det
vara skäl att erinra om att diktaturer sätter
rättsregler ur kraft även på andra
ställen i världen. Nyligen har i Spanien
inträffat en rättsaffär som djupt upprört
sinnena i stora delar av världen.
Genom Berlin går en stenmur, som i sin
grå nakenhet är ofrihetens och tvångets
symbol. 20-årsminnet av Warszawaupproret,
som även apostroferats i
svensk TV, är liksom minnet av den
ungerska frihetskamp, vilken slogs ned
med samma hänsynslöshet, en erinran
om krafter som ännu verkar. Nog finns
det anledning till reaktion, stark och intensiv
reaktion mot förtryck och ofrihet,
i Sydafrika såväl som på andra håll
i världen. Jag skulle gärna ha sett att
det i regeringsdeklarationen förekommit
en vidare anknytning härom än som har
skett.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I den nyligen föredragna
regeringsdeklarationen sade herr statsministern
— efter att ha pekat på vissa
händelser och företeelser inom världspolitiken,
som tydde på avspänning —
att det med visst fog kan sägas att vi är
nöjda med litet. Det är så sant som det
är sagt. Vi har under efterkrigstiden fått
lära oss att vara nöjda med litet, när det
gäller åtgärder för att främja fredens
och avspänningens sak. I en värld, som
genljuder av vapenskrammel och där
yrkesmilitärernas röster blir alltmer befallande
i och över samhällslivet, har
fredens stämma svårt att göra sig hörd.

Trots allt vore det naturligtvis fel att
gripas av pessimism, kasta yxan i sjön
och passivt invänta katastrofen. Människorna
är nu en gång så funtade -—- och
gudskelov för det — att hoppet är det
sista som lämnar dem, och livet brukar
ju vara starkare än döden. Även om det
sålunda ser mörkt ut i världen, bör vi
inte uppge hoppet om att freden skall
kunna bevaras. Inte heller bör vi avstå
från att göra vad som är möjligt för att
förhindra en ny krigisk världskatastrof.
En tröst är att det tidigare vid flera

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tillfällen sett ännu mörkare ut utan att
någon urladdning skett. Låt mig emellertid
tillfoga, att om — som det framhålles
från olika håll — freden vilar på terrorbalansen,
innebär det, såvitt jag förstår,
en mycket dålig fredsförsäkran.
Kapprustning och vapenskrammel kan
inte vara ett hållbart fundament för freden.
Nu liksom tidigare gäller det gamla
talesättet att bajonetter kan användas till
mycket, blott inte att sitta på.

I vår tid — mer än någonsin i historien
— bestämmer stormakterna världens
öden. De små staterna och nationerna
har svårt att göra sig gällande i
sina ansträngningar att påverka det
världspolitiska skeendet. Men alldeles
utan kraft och betydelse är givetvis de
små staterna inte heller i nutiden. I den
mån de kan enas om gemensamma linjer
att gå fram på och hålla samman
kring dessa, kan de utöva ett sådant inflytande,
att de stora makterna måste
ta hänsyn till deras mening. Småstaternas
ord ökar i vikt, om världen vet, att
bakom deras representanters ord står
om inte helt så i varje fall så gott som
enhälliga folkmeningar.

Alldeles nyss nämnde herr Lundström
i sitt inlägg i debatten att vi är eniga om
neutraliteten. Han tilläde emellertid, att
denna neutralitetslinje väcker misstro
på sina håll i världen, och det är nog
sant. Jag måste emellertid ifrågasätta om
denna enighet hos det svenska folket
eller rättare sagt inom den svenska nationen
om alliansfrihet och neutralitet är
så fullödig som den borde vara. Jag har
eu känsla av att det finns starka krafter
i vårt lands samhällsliv, som visserligen
i ord bekänner sig till regeringslinjen
men som inte är sena att anmäla sin
reservation mot ord och anda i denna
politik när det passar. Om det inte förhöll
sig på detta sätt, skulle väl frågan
om den svenska militärmaskinens utrustning
med atomvapen för länge sedan
vara avgjord och varje tanke på att införliva
sådana vapen med den svenska
vapenarsenalen vara avskriven från dagordningen.
Om det inte funnes delade
meningar om regeringslinjen i utrikespolitiken,
skulle näppeligen vår högsta

militärledning förmå sig till att utpeka
den svensk-finska gränsen som den mest
sannolika punkten för en krigisk aggression
mot vårt land. Somliga kanske säger
att detta inte har med utrikespolitiken
att göra, men det har det, inte direkt
men indirekt. Det är just sådant
som skapar misstro på vissa håll i världen
emot uppriktigheten i deklarationer.
I verkligheten är det väl så, att en
del element här i landet som är förankrade
i storfinansen bekänner sig till alliansfriheten
enbart av taktiska skäl,
medan de i själ och hjärta känner den
största samhörigheten med de krafter i
världen som sätter sin lit till vapnen och
drömmer sig kvar i föreställningen att
med vapnens hjälp kunna utrota socialism
och all annan radikalism från vår
jord.

Regeringens deklaration innehåller
hårda, fördömande ord och riktiga ord
om den rasdiskriminering som försiggår
i Sydafrika. Det är också mycket
glädjande att det svenska folket i så stor
utsträckning slutit upp kring den bojkott
av sydafrikanska varor som inletts
såsom ett medel för att få de härskande
kretsarna i Sydafrika att ändra sin raspolitik.
Jag tycker emellertid att regeringens
deklaration skorrar en smula
falskt i öronen inför det faktum, att
också svenska statliga företag dels fortsätter
att göra affärer med Sydafrika,
dels reklamerar för ökade affärsförbindelser.
Jag tänker därvid närmast på det
svenska spritbolaget, som — i varje fall
till för en kort tid sedan — fortsatte
att importera sydafrikanska produkter.
Jag tänker också på det halvstatliga SAS,
som tillsammans med vissa storföretag
deltar i en utställning, som syftar till att
utöka, inte att minska, handeln med Sydafrikanska
Unionen. Vad privatföretagen
företar sig i detta hänseende kan ju inte
regeringen göra något åt. Sådana maktbefogenheter
har man ännu inte skaffat
sig. Däremot borde väl de statliga företagen
kunna påverkas i dylika ting. Risk
föreligger annars, såvitt jag förstår, att
denna regeringsdeklaration inte tas på
allvar vare sig i Sverige eller i Sydafrika
eller på något annat håll i världen. För -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

utsättningen för att deklarationen skall
tas på allvar är att gärningarna motsvarar
dess innehåll.

I herr statsministerns anförande inför
kammaren sägs med all rätt att Tysklands-
och Berlinfrågornas lösning skulle
»innebära att en avgörande ändring
inträtt i hela världsläget och att man
kunde med förtröstan se framåt mot
en period av fred och internationellt
samarbete». Jag tror att det är en alldeles
riktig karakteristik. Just så stora
och betydelsefulla är dessa frågor. Det
är därför alla skäl att söka varje upptänklig
utväg för att få dem lösta eller
för att bidra till deras lösning. Inte
minst för vårt eget land, som ligger i
detta kraftfälts omedelbara närhet, är
detta en angelägenhet av den allra största
vikt.

När vi talar om Tysklands- och Berlinproblemen
kan vi inte komma ifrån
frågan, varför ännu — 18 år efter det
vapnen tystnade i det andra världskriget
— inte freden är stadfäst i ett fördrag
mellan de krigförande huvudmakterna.
Om vi söker svaret på den frågan,
kan vi väl inte komma till något
annat resultat än att västmakterna ■—
inklusive och framför allt Västtyskland
•— inte vill att fred skall slutas efter det
andra världskriget. De som regerar i
Förbundsrepubliken vill uppenbarligen
hålla dörren öppen för att utan formaliteter
kunna fortsätta där de tvingades
sluta i maj 1945. Det är därför de inte
vill ha något fredsfördrag. Det är därför
de inte vill erkänna den Tyska Demokratiska
Republikens existens. Det är
därför de ideligen intalar sitt folk och
till och med lär barnen i skolorna, att
gränserna i öster bara är tillfälliga och
snart skall revideras. Det är därför de
gamla hitlernazisterna insättes i och blir
kvar i ledande ställningar i den tyska
förbundsrepubliken.

Det väsentliga hindret för den västtyska
imperialismen att starta det som de
betraktar som andra världskrigets andra
fas är väl, att de inte ännu känner sig
tillräckligt militärt starka. I första hand
strävar de efter att få kärnvapen i sina
händer. Uppenbarligen har de krafter

Ang. Sveriges utrikespolitik
som leder Förenta staternas öden för
närvarande heller ingenting emot de
västtyska revanschplanerna. På annat
sätt kan väl inte den amerikanska likgiltigheten,
för att inte säga motståndet,
gentemot ett fredsfördrag i Europa förklaras.
Måhända drar sig dock amerikanerna
för att ge kärnvapen åt sina
tyska bundsförvanter. Fruktan för att
dessa vapen kan bli använda mot dem
själva finns naturligtvis, och jag tror
inte den är oberättigad.

Men kärnvapen finns ju i den så kallade
västvärlden inte bara i Förenta staterna.
Också Frankrike förfogar över
atombomber. Och mellan Frankrike och
den tyska förbundsrepubliken har ingåtts
vänskapsfördrag, om vilkas innehåll
hittills föga har meddelats. På sina
håll har dessa fördrag och de inledda intimare
förbindelserna mellan Frankrike
och Västtyskland hälsats med stor tillfredsställelse.
Man har velat tolka det
så, att de båda europeiska stormakter,
vid vilkas gränser tre stora krig under
det senaste århundradet börjat, äntligen
har börjat komma varandra närmare.
Därmed — sägs det — har ett stort steg
tagits på vägen mot fred i Europa och
hela världen.

Till detta bör kanske knytas den erinran,
att Tyskland i de båda världskrigen
har spelat aggressorns roll gentemot
Frankrike och att trohet mot ingångna
mellanstatliga fördrag inte har varit det
utmärkande draget i modern tysk statskonst.

Av det som allmänheten erfarit om innehållet
i de västtyska överenskommelserna
med Frankrike fäster man sig vid
att Frankrike upplåter sitt territorium
åt den tyska krigsmakten för manövrer.
Det är ju ett rätt vittgående militärt samarbete.
Vad är det som säger att detta
militära samarbete är begränsat till manöverfält
och gör halt vid atombombsfabrikernas
portar och kärnvapendepåerna?
Ingenting säger det. Man behöver
inte vara särskilt misstänksam
för att anta, att de franska experimenten
med atomvapen och framställning
av dessa är lika mycket västtysk egendom
som fransk. Det innebär att den

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
västtyska krigsmakten när som helst kan
vara utrustad med kärnvapen och kanske
redan är det.

Inte minst risken för detta gör en normalisering
av läget i Centraleuropa genom
ett fredsfördrag så angeläget. Vårt
land har här, såvitt jag förstår, vissa
möjligheter att göra en praktisk insats.
Jag tänker närmast på att Sverige kan erkänna
det snart femtonåriga faktum att
det existerar två tyska stater och upprätta
normala diplomatiska förbindelser
med den Tyska Demokratiska Republiken.
Ett sådant erkännande skulle innebära
också ett erkännande av den gränsdragning
i Östeuropa, som gjordes i samband
med Potsdamkonferensen år 1945
och som de berörda staterna på den östra
sidan av gränsen liksom den Tyska
Demokratiska Republiken uppenbarligen
är beredda att försvara. Ett sådant erkännande
skulle vara en stöt framåt för
att normalisera läget i Centraleuropa och
bli ett steg på vägen mot det som i regeringsdeklarationen
betecknas som »en
period av fred och internationellt samarbete».
Det skulle också vara ett bidrag
till den svenska tryggheten och säkerligen
inte uppfattas illa vare sig i Sovjetunionen,
i Polen eller hos våra nordiska
grannar, som trots allt och helt
förklarligt ser med misstro och fruktan
på den tyska militarismens pånyttfödelse.

Så långt man kan förstå, är det i första
hand västtysk ovilja som är orsaken
till att erkännande av Tyska Demokratiska
Republiken ännu inte skett från
svensk sida. Våra myndigheter är uppenbarligen
ängsliga för att stöta sig med
de för tillfället härskande kretsarna i
Bonn. Men nyligen har ju regeringen tillbakavisat
västtyska föreställningar i den
bekanta stålrörsaffären, och detta är ju
tacknämligt. Varför inte också tillbakavisa
den västtyska propån att vårt land
skulle följa den beryktade Hallsteindoktrinen?
Den kan ju inte gagna de svenska
intressena. Jag är övertygad om att ett
svenskt initiativ i denna riktning skulle
mötas av sympatier litet varstans i världen,
där den västtyska kraftutvecklingen

helt naturligt framkallar oro och fruktan.

Låt mig allra sist, herr talman, bara
nämna ett par ord om en fråga som har
berörts av samtliga deltagare i debatten
med undantag av statsministern,
nämligen frågan om Förenta Nationernas
generalsekreterare lämpligen bör
uppträda på Ladugårdsgärde första maj
eller inte. Såvitt jag förstår, kan man
med fullt förtroende överlämna avgörandet
om lämpligheten av detta till
Förenta Nationernas generalsekreterare.
Om han bekläder världens högsta ämbete,
får han anses kapabel för detta och
då måste han väl också anses ha så gott
omdöme att han förstår vid vilka tillfällen
och i vilka sammanhang han skall
framträda offentligt.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Jag riskerar naturligtvis
att begå en överloppsgärning när jag tar
till orda här efter det att vi lyssnat till
statsministerns klargörande utrikespolitiska
exposé, men jag har ansett att det
vid detta tillfälle skulle vara tillbörligt
att avlägga redovisning för det fögderi
vid nedrustningskonferensen i Geneve
som jag har haft och som alltför mycket
har förorsakat min bortavaro från riksdagsarbetet.

Det skulle givetvis ha varit mycket mer
tillfredsställande att kunna inleda en sådan
rapport med att meddela ett glädjande
budskap om att något första steg
tagits på den internationella avspänningens
långa och besvärliga väg. Men så blev
det inte.

Då konferensen återupptog sitt arbete
för ett par månader sedan fanns det verkligen
saklig och som det tycktes helt bärig
grund för optimism. Aldrig tidigare
hade de två maktblockens ledare uttryckt
en så konstruktiv inställning till kapprustningens
övervinnande som då. Vad
vi bevittnade efter Kuba-krisen var en
självrannsakan i stor stil, som ingav alla
nytt hopp runt om i världen. I brevväxlingen
mellan president Kennedy och
ministerrådsordföranden Chrusjtjev i de -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

cember 1962 och i januari 1963 gavs vad
vi mottog som verkligt löftesrika utfästelser.
Chrusjtjev sade: »Nu har vi fattat
varandras händer för intim samverkan i
andra brådskande internationella angelägenheter
och alldeles särskilt för att
lösa det problem som mognat sedan så
länge, nämligen inställandet av kärnvapenprov.
» Kennedy skyndade sig att ta
den utsträckta handen. Han hoppades att
nu skulle vägen till en överenskommelse
i provstoppsfrågan öppnas, och han tilllade:
»Kanske kan endast vi som har ansvaret
för kärnvapen fullt inse vilken
fruktansvärd förstörelse de skulle åstadkomma.
» Detta var inte bara en ny ton.
Genom att Sovjetunionen gav upp sitt
kategoriska motstånd mot varje inspektion
på sovjetiskt territorium uppnåddes
ett konkret mycket betydelsefullt närmande
i förhandlingarna. Endast om antalet
årliga sådana inspektioner råder
fortfarande oenighet och till och med
bara om ett lågt antal någonstans under
tio.

Just på grund av dessa nyligen så
ljusa utsikter har provstoppsfrågan blivit
det för nedrustningskonferensen nu
helt dominerande, ja, den är så avgörande
för konferensens fortsatta arbete, för
dess eget öde, att det med fog kan sägas
att provstoppsfrågan har blivit ett examensprov
för konferensen själv. Tyvärr
har sedan dess positionerna knappast
rört sig en tum.

Det är väl fåfängt att spekulera över
vad som vållat den påtagliga förhårdningen
i positionerna, liksom det vore
föga diplomatiskt. Jag skulle i detta hänseende
bara vilja påpeka en sak, nämligen
att det är en stark förenkling att
tala om Amerikas eller Sovjetunionens
inställning som entydiga uttryck för en
enhetlig politisk vilja. Faktum är naturligtvis
att båda dessa nationer finns förespråkare
för och motståndare till att man
skulle genom avtal uppställa det hinder
för vidare utveckling av kärnvapen som
ett provstopp skulle innebära.

En fråga är då vilka faktorer som får
den ena, respektive den andra gruppen
att öka eller minska sitt inflytande. Även
om jag tror att man med rätta kan lita till

Ang. Sveriges utrikespolitik
att de nämnda ledarna på båda sidor
ärligt varit positivt inställda till provstopp,
ja, angelägna om det för fredens
och avspänningens skull, blir det nödvändigt
att ta hänsyn till andra krafter.
—■ Just denna vår har det tyvärr sett ut
som om de faktorer tilltagit i styrka, som
verkar mer hämmande än främjande på
möjligheten att översätta den goda viljan
— alltså den som syftar till en uppgörelse
i denna dramatiskt viktiga fråga
—• i handling. Vad tiden lider tenderar
dessa negativa faktorer snarast att
tillta i styrka.

Nu är det alltid farligt att spå och att
dra ut de långa trenderna. Möjligheten
finns givetvis alltid att en politisk viljeansträngning
på högsta nivå skulle kunna
göra det osannolika möjligt. Men som
det nu ser ut är risken dock stor att världen
glider vidare mot alltjämt ökade
rustningar och en alltmera upphetsad
spänning, detta trots att det är så lätt
att med det enkla förståndets hjälp påvisa
att stormakterna i denna sak har
gemensamma intressen. Jag behöver bara
kort antyda det: de båda har full nationell
säkerhet genom terrorbalansen,
d. v. s. ömsesidig säkerhet att kunna utlösa
mot varandra förödande vedergällningsslag
— alltså i det s. k. andra slaget.
De besitter för övrigt inte bara tillräcklig
förmåga att kunna förgöra största
delen av världen utan en överdödningsförmåga,
som räcker till att kunna
göra det flera gånger om. Stormakterna
har även ett gemensamt intresse av att
stoppa en förnuftsvidrig användning av
de ekonomiska resurserna, som de bägge
behöver för annat ändamål. De har
slutligen ett gemensamt intresse av att
hindra kärnvapnens spridning till ytterligare
länder, och här vore det ju i nästa
omgång inte fråga om endast ett eller annat
land i kretsen av deras egna block
utan också flera länder som står utanför
dessa.

I ett sådant läge frågar man sig naturligtvis
vad vi och andra icke-kärnvapenmakter
kan åstadkomma, när vi nu har
äran att sitta med vid förhandlingsbordet.
Låt mig först försöka ge ett allmänt
svar. I vissa situationer kan länder som

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

våra spela en avsevärd roll. Vi kan verka
utmed två linjer. Vi kan dels försöka
presentera tekniskt välgrundade förslag
till lösningar av intresse för huvudförhandlarna,
som fått alla sina inställningar
även i detaljfrågor politiskt låsta, och
vi kan dels också försöka att i hovsam
form förmedla världsopinionens tryck
på dessa som makten haver. Den del av
mänskligheten —■ 4/5 av världens befolkning
— som lever utanför kärnvapenstormakterna
är ju djupt berörd av de
beslut de fattar. Jag avstår här från att
försöka skildra ett atomkrigs fasor, till
och med kärnvapenprovens faror och det
för hela vår tidsålder förkrossande, allestädes
närvarande förintelsehotets psykiska
och kulturella följder.

I vissa lägen, sade jag, kan de i huvudförhandlingarna
inte direkt engagerade,
de s. k. alliansfria staterna, göra
ganska betydande insatser. Förra våren,
när parterna stod ojämförligt mycket
längre från varandra, lyckades konferensens
åtta alliansfria stater åstadkomma
vad som nog efteråt kan bedömas som
ett jordskred i förhandlingspositionerna.
Det skedde genom ett memorandum av
den 16 april — ett år för några dagar
sedan — undertecknat av, förutom Sverige,
Brasilien, Burma, Etiopien, Indien,
Mexiko, Nigeria och Förenade Arabrepubliken.
Bägge de metoder som jag nyss
antydde kom därvidlag till användning.
En sakligt ganska intressant lösning föreslogs
i detta memorandum, och såväl
genom dess framläggande som genom
olika aktioner som sedermera följdes upp
i FN stimulerades det allmänna opinionstrycket,
och det gjorde sig gällande.
Trycket har verkat. Det är stillsammare
i atmosfären nu efter den 1 januari, som
vi i FN röstade för som atomprovens
oåterkalleliga slutdatum •— om än även
efter detta datum några underjordiska
prov företagits, minst fem i Nevada och
ett i Sahara.

Resultatet av vårt kompromissförslag
på den teknisk-praktiska linjen är ännu
oförnekligare. Situationen kännetecknades
ju dessförinnan av två extrema inställningar:
öst vägrade över huvud taget
att ingå på några villkor för ett prov -

stoppsavtal; väst drogs med ett tidigare
för bägge parter gemensamt förslag
om en ganska gigantisk kontrollapparat
■—■ jag behöver bara påminna om att dess
bas skulle vara 180 internationella kontrollstationer,
var och en bemannad med
ett 30-tal personer isolerade på några
kvadratmils område i olika länder. Det
hela beräknades till en kostnad av 2,5
miljarder dollar i investeringar och 500
miljoner dollar i årskostnader.

Vi föreslog där en radikalt olika anordning:
inga kontrollstationer alls utan
tillit till det fria — men utbyggda — vetenskapliga
samarbetet för att upptäcka,
registrera och snabbt meddela alla iakttagna
prov eller om några misstänkta fenomen
ägt rum, samtidigt som ju de vetenskapliga
stationerna sköter bevakningstjänsten
för att följa jordskalv. Sedan
skulle en internationell kommission,
likaså vetenskaplig och inte polismässig,
utvärdera iakttagelserna, och slutligen
skulle staterna förklara sig villiga att
samarbeta för att klara upp alla tvivelaktiga
fall, en medverkan som skulle
kunna sträcka sig även till att medge
lokal inspektion. Mindre än ett halvår
efteråt fann stormakterna varandra ungefär
vid den kompromiss som vi hade
skisserat.

Jag hoppas att vad jag nu har skildrat
inte är förmätet. Det skulle visserligen
vara förmätet att tro, att ingen kunde
tänka ut lika snillrika förslag, men alla
i denna kammare vet att i ett låst förhandlingsläge
kan en impuls utifrån
ibland behövas för att lossa just på förhandlingspositionerna.

I nuet är läget dock ett annat. Huvudförhandlarna
har ju själva efter denna
tid av ett år tillryggalagt praktiskt taget
hela den distans som låg mellan dem.
Buden skiljer sig nu bara mellan östs
erbjudande om två till tre inspektioner,
som öst anser vara ett enbart politiskt
betingat medgivande, och västs krav på
minst sju inspektioner. Andra frågor
skulle lösas mera av sig själva, om denna
svåra tvistefråga kunde klaras upp.
Givetvis är det då mycket svårare att
finna ett teknisk-praktiskt uppslag som,
om det än skulle vara relativt oförbind -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

ligt och praktiskt taget betydelselöst i
och för sig, skulle ha förmågan att utlösa
en ny diskussion. De alliansfria har
dock försökt.

Från svensk sida har man försökt införa
två moment. Det ena är att sprida
antalet inspektioner över flera år än ett.
Om man skulle fördela dem på fem år,
skulle nuvarande positioner motsvaras
av 15 respektive 35 inspektioner. Sådana
siffror ser mycket mera tillräckliga ut,
särskilt när man vet hur oerhört svårt,
arbetsamt och kostsamt det är att genomföra
inspektionerna. De högre antalen
skulle nog knappast komma att utnyttjas
alls i praktiken.

Det andra momentet i det svenska förslag
som framförts i debatten vid konferensen
var att man skulle inrikta sig
på en fallande skala under denna längre
period, eftersom vetenskapliga framsteg
när det gäller att upptäcka prov på avstånd
kommer att göra inspektionsförfarandet
mindre behövligt i framtiden. På
det sättet skulle amerikanerna få tillfredsställelsen
av ett antal som låg litet
närmare deras kvot i början, och ryssarna
att komma ned närmare till sin
kvot några år senare

Dessa förslag har dock inte framkallat
det minsta gensvar från stormakterna
och — det måste också ärligt konstateras
— inte en krusning på opinionsvågen
i världen.

Andra alliansfria stater har under konferensen
med lika liten framgång framlagt
liknande förslag, alla kompletterande
varandra. Från ett håll har sålunda
föreslagits att avtalet skulle göras permanent
och att alla andra villkor skulle
vara fasta, men efter en viss tid skulle
man på nytt förhandla just om antalet
inspektioner. Från ett annat håll har man
föreslagit, att ett maximiantal för inspektionerna
skulle fastställas per år, så att
inte hela flerårskvoten kunde tas ut under
ett år. Därvid skulle maximitalet givetvis
inte bli högre än amerikanernas
sju, och därmed skulle ännu färre inspektioner
återstå till senare år.

Läget är faktiskt det, att om stormakterna
skulle önska använda våra olika

Ang. Sveriges utrikespolitik
försök till medverkan, anspråkslösa som
de är, och bygga ihop dessa olika element,
finns redan en kompromisskonstruktion
på förhandlingsbordet. Men
som jag nyss sade har dessa olika uppslag
—- det vore väl för mycket att kalla
dem för förslag — hittills bara mötts
med tystnad. De har inte accepterats, inte
diskuterats, knappast ens, som det brukar
heta, noterats med intresse. De har
inte heller — såvitt vi kunnat finna —
avsatt några som helst spår i den internationella
pressen, vare sig bland nyheterna
eller i debatten. De har alltså inte
haft politisk genomslagskraft. Förhandlingspositionerna
har inte påverkats.

I dagens läge, då man, om man ser tillbaka
på förhandlingarna under två månader,
måste säga att positionerna inte
mjukats upp utan snarare något hårdnat,
finns det alltså betydligt mindre fog
för optimism än då jag ingav min tjänstledighetsansökan
till denna kammare.
Det betyder naturligtvis inte att man
skall ge upp hoppet. Ännu har vi, konferensen
och världen i stort, en viss frist,
då den verkliga atomsprängningssäsongen
börjar först med sommaren. Givet är
dock att konferensens roll inte heller
skall överdrivas. En uppgörelse kan ju
mycket väl komma till stånd utanför
konferensens ram, vid direktkontakt mellan
stormakterna. Men tiden håller dock
på att på ett katastrofhotande sätt bli
allt knappare.

Då ingen provstoppsöverenskommelse
synes inom räckhåll, blir även konferensens
arbete i övrigt lamslaget. Jag
återkommer kort till det, men måste först
få påpeka det här, därför att det gör utrymmet
för vår egen medverkan mindre,
d. v. s. medverkan av den art det hittills
varit fråga om. Just i detta skede, då
kärnvapenproven diskuteras, har ju vår
roll klart varit att gå emellan — »medla»
är nog ett för högtidligt ord. Varje initiativ
har kunnat vara helt fritaget från
egna intressen. Uppgiften har enbart varit
att verka för internationellt så gott
som allmängiltiga målsättningar och naturligtvis
målsättningar, varom alla partier
här hemma är nationellt eniga. Den

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
platoniska, helt allmänmänskliga karaktären
av våra strävanden har med andra
ord varit vår styrka.

Det blir svårare i nästa skede av konferensen.
Jag vill påminna om att den
programenligt har tre uppgifter: att
åstadkomma provstoppsavtal, att genomföra
vissa fristående nedrustningsåtgärder
och att förhandla sig fram till ett
avtal om »allmän och fullständig nedrustning».

Kanske skulle man bland de fristående,
omedelbart genomförbara nedrustningsåtgärderna
kunna finna någon som
inte bleve omöjliggjord, om provstopp
uteblev. Att förebygga krig genom
olyckshändelse är av den arten. Den berömda
röda telefonen mellan Vita huset
och Kreml hör hit. Men så snart vi kommer
in på större frågor, står kärnvapenproven
som ett hinder, faktiskt eller
politiskt. Inte minst gäller detta kapitlet
»kärnvapenfria zoner», som rätteligen
omedelbart skulle stå på föredragningslistan.
Det finns ett betydande aktuellt
intresse för den frågan, särskilt i Afrika
och i Latinamerika, liksom även för den
vidare idén om en kärnvapenfri klubb
som ju bär en svensk utrikesministers
namn, Undénplanen. Men den svenska
politiska linjen i denna fråga är också
klar: vår benägenhet att diskutera anslutning
till en kärnvapenfri klubb är ju
villkorad av att kärnvapenmakterna ingår
avtal om provstopp. För att delge det
exakt som det uttalades i svenska regeringens
svar på generalsekreterare
U Thants rundfråga i anslutning till resolutionen
om Undénplanen: »Det förefaller
svenska regeringen riktigast att de
avtal som kan uppnås om skapandet av
kärnvapenfria zoner, görs beroende av
att kärnvapenmakterna kommer överens
om upphörande av proven, detta som det
också sades, emedan det bör krävas att
kärnvapenmakterna å sin sida lämnar
ett bidrag till status quo genom att avstå
från vidare försök med kärnvapen
och genom att träffa överenskommelse
därom.»

Detta betyder för vad jag kallade mitt
fögderi, nedrustningskonferensen, att om
denna hakar upp sig på frågan om prov -

stopp och där inte lyckas ernå någon
lösning, har vi ganska litet handlingsutrymme
att verka för kärnvapenfria zoner.
Detta är i och för sig alldeles rimligt,
om jag vågar uttala detta som min
personliga mening. Det kunde knappast
kallas annat än orimligt att medverka
till en sådan internationell utveckling
att några stora stater bleve alltmer ödesdigert
mäktiga och de mindre staterna
allt maktlösare.

Ungefär likartad blir situationen i fråga
om den stora huvuduppgiften: allmän
och fullständig nedrustning. En
omedelbar fråga anmäler sig där: Skulle
någon här i riksdagen, i pressen eller i
världen ta riktigt på allvar en konferens
som diskuterade paragrafer i ett avtal
om komplett avrustning, låt vara i tre
stadier, om stormakterna inte visat sig
kunna komma överens på den första
punkten, provstopp, vilken ovedersägligen
är den lättaste av alla? Skulle inte
det kunna tydas som naiv idealism?

Jag har inte kunnat lämna denna fråga
outtalad, men naturligtvis markerar
den ingen negativ attityd. Jag kan rent
av nämna att vi håller på med en del
långsiktiga förberedelser för att kunna
delta i debatterna om vissa delproblem,
där vårt land har speciell erfarenhet eller
speciell expertis, t. ex. vissa förberedande
utredningar om uppbyggnaden
av en permanent FN-styrka i samarbete
med försvarsstaben för att vara färdiga
om och när konferensen kommer så
långt.

Men det är en allmännare och för
svenska riksdagen viktigare sak som jag
också ville dra fram. En nedrustningskonferens
inträder ju i ett för oss aktivt
förhandlingsskede först den dag det gäller
våra egna intressen. När nedrustning
allvarligt skall programmeras, kommer
frågor av vikt för vår egen militära beredskap
att beröras. Detta sker inte
brådstörtat; den allmänna nedrustningsplanen
i både östs och västs version
avser i första skedet huvudsakligen stormaktsblocken.
Men vi måste vara medvetna
om att när vi närmar oss denna
debatt, blir kraven på en nära kontakt
med de politiska organen och den be -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

slutande folkrepresentationen allt starkare.
Vi måste då kunna tänka och rådslå
samtidigt utmed två linjer: både stärka
vårt eget försvar som tillbörligt är
och samtidigt realistiskt bedöma vilka
verkningar nedrustningsåtgärder i andra
länder kan få. Vi kan inte upprusta i
sak på det ena hållet och nedrusta i ord
på det andra. Försvarspolitiken och
nedrustningspolitiken måste då gå helt
hand i hand. Jag har bara kort velat
framhäva att detta är ett problem för
framtiden, ett problem där jag hoppas
att riksdagen skall finna formerna för
att återkomma till det redan när den internationella
nedrustningsdebatten börjar
närma sig våra intressen.

Men det är problem som ligger invaggade
i framtidsmusik. Vad det ännu så
länge gäller är att hålla uppe hoppet
att de stormakter som behärskar de
världsdestruktiva krafterna äntligen skall
besluta sig att börja nedmonteringen av
den vansinnets kapprustning, som nu
tyvärr blivit tecknet för vår tid. Det är
den signalen vi väntar på i form av en
överenskommelse om provstopp. Men
naturligtvis vill vi inte vänta passivt.
Helst ville vi finna en möjlighet att ånyo
ge vår medverkan. Då skall vi satsa på
den möjligheten.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag föreställer mig att i
de flesta parlament skulle regeringschefen
efter detta utomordentliga jungfrutal
av ambassadören Myrdal säga några ord
av lyckönskan. Det vill jag gärna göra,
men jag tror att det viktigaste är att hela
kammaren säkert med stort intresse har
lyssnat till det inlägg, som vi nyss hörde
och som väl ur många synpunkter blir
debattens väsentliga inslag —- det som
givit färg åt förstakammardebatten åtminstone
hittills.

Jag har ingenting att erinra. Ambassadör
Myrdals sakkunskap på detta område
är mycket större än min. Hon har på ett
förtjänstfullt sätt låtit oss följa de allvarliga
överläggningarna och de allvarliga
diskussionerna i en för hela vår ci -

Ang. Sveriges utrikespolitik
vilisation allvarlig fråga, och ingen kunde
ju undgå att märka den allvarstyngd,
med vilken hon såg mot framtiden. Det
var sannerligen inga optimistiska skönmålningar.

Jag skulle för min del vilja säga, att
ifrån Stockholms horisont vill vi inte
släppa förhoppningen om att det skall
vara möjligt för de åtta icke engagerade
staterna att fortsätta att försöka finna
lösningar i en förtroendefull anda och
att man skall försöka komma fram till
enighet. Det är möjligt att detta inte påverkar
stormakterna och att det inte
tränger fram till opinionsbildningen på
de håll där detta är mest angeläget. Men
vi har ändå den känslan att de ansträngningar,
som göres från de neutrala, icke
engagerade staternas sida att komma
fram till en gemensam lösning av det
brobyggnadsproblem som Alva Myrdal
här nyss skildrat inte är bortkastade.

Att från detta inlägg komma över till
förstamajdemonstrationen på Gärdet i
Stockholm är faktiskt en av dessa groteska
övergångar, som det politiska livet
tvingar en till och som kanske tillhör det
politiska livets charm. Jag vill bara upprepa
vad utrikesministern sagt, att det
är obegripligt att denna fråga fått, jag
höll på att säga världspolitiska proportioner.
Utrikesministern har säkerligen
inte handlat i annan avsikt än att ställa
utrikespolitiken i centrum för uppmärksamheten,
om också bara för en enda
dag. Han tror att detta är en möjlighet att
nå fram till hundratusentals medborgare,
som kanske annars inbillar sig att utrikespolitiken
icke är en angelägenhet
som angår dem. Jag tror att om mina
ärade vänner från högern och centerpartiet
funderar litet till, skall de komma
till att det i varje fall inte var någon
skada skedd med detta försök. Jag tror
att det tvärtom innebär en möjlighet att
aktualisera det utrikespolitiska skeendet
och att levandegöra det för många svenskar
på ett mera slående sätt än som annars
varit möjligt. Jag betonar än en
gång, att om de andra partierna vill göra
något liknande, skall de inte mötas av
några som helst sura miner från socialdemokratien
— en ädel tävlan i försöken

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

att popularisera utrikespolitiken vore

lyckligare än den nu visade aktiviteten.

Herr Bengtson tog upp frågan om jordbrukspolitiken,
och det är klart att man
kan göra det även i en utrikespolitisk
debatt. Han tyckte att vi varit stygga mot
jordbrukarna vid den senaste överenskommelsen.
Yi får tillfälle att diskutera
detta vid ett senare tillfälle, herr Bengtson!
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid att när Sverige motiverade sin
ansökan till EEC, angavs några frågor
där vi inte kunde förhandla över huvud
taget. Jag tror att det var på tre punkter,
där vi förklarade att neutralitetspolitiken
krävde respekt för svensk rörelsefrihet.
En av de tre punkterna gällde jordbrukspolitiken.
På ett mera markant sätt kan
man ändå inte understryka den svenska
regeringens syn på dessa problem. Jag
får kanske också lov att säga, att det väl
är en besynnerlig tanke att den svenska
jordbrukspolitiken för närvarande skulle
utgöra ett hot mot vår neutralitetspolitik,
när vi alla vet att det problem vi har
att brottas med inte är ett underförsörjningsproblem
utan ett överskottsproblem.
Bara detta påpekande borde väl
klargöra, hur orimligt det är att vår jordbrukspolitik
skulle ställa oss i ett beroende
av leverantörer på ett sätt som
skulle försvåra vår neutralitetspolitik.

Herr Lager anförde några synpunkter
på fredsavtalet med Tyskland, och han
hade några teorier om vad det var som
gjorde att den svenska regeringen intog
den position vi gjort, då vi inte erkänt
Östtyskland. Det har redovisats i denna
kammare och i andra kammaren många
gånger, att skälet helt enkelt är att så
länge det ändå finns hopp om att man
skall komma fram till ett enat Tyskland,
vill inte Sverige vara den första
västeuropeiska stat som medger att denna
förhoppning saknar verklighetstäckning.
Jag tror att det tyska folket uppskattar
att vi intar den positionen, och
detta har ingenting att göra med de spekulationer
som herr Lager gjorde, när
han sökte tolka anledningarna till de
svenska statsmakternas handlande.

Herr Lager hade också ett resonemang
kring de sydafrikanska frågorna, som jag

bara vill säga ett par ord om, för att
inte hans ord skall stå oemotsagda. Vi
var ju för vår del beredda att denna
gång liksom förut rösta för mycket långt
gående fördömanden av den raspolitik
som förs i Sydafrika. Vi har gjort sådana
i dag i regeringsdeklarationen, och på
samma sätt har vi varit beredda att rösta
för uttalanden, som vi har gjort förut
även i år i Förenta Nationerna. Den resolution,
som denna gång förelädes, innehöll
emellertid dessutom bestämmelser
om att man skulle uppmana medlemsstaterna
att omedelbart vidtaga drastiska
straffåtgärder mot Sydafrika, nämligen
förbjuda all handel och sjöfart, avbryta
de diplomatiska förbindelserna med landet
o. s. v. Vi har sedan länge, man kan
säga under hela FN:s tid, haft den uppfattningen,
att åtgärder av denna natur
bör beslutas av säkerhetsrådet, därför att
då får man garantier för att stormakterna
biträder besluten, varigenom det blir
möjligt att göra en åtgärd av denna art
effektiv. Vi vill inte vara med om att
vidtaga åtgärder av samma verkningslösa
slag, som Nationernas Förbund på sin tid
vidtog mot exempelvis Italien i samband
med överfallet på Abessinien, då de sanktioner
som genomfördes otvivelaktigt urholkades
så, att man i stället för en effekt
fick den moteffekten att åtgärderna
i själva verket kom att stödja Mussolini.
Vi vill inte göra om det. Vi tror därför
att dessa två ting hör ihop, nämligen att
man skall låta säkerhetsrådet, inte generalförsamlingen,
ta position i frågan -—
detta betraktelsesätt har inte bara ett
formellt utan också ett reellt innehåll —
samt att vi bör ha garantier för att om
vi gör någonting, skall detta inte bli så
ineffektivt att den, som skulle drabbas
härav, närmast uppfattar det som en
stödaktion.

Det är motiven för vårt handlande i
denna fråga. Jag kan tillägga att jag vet
att åtskilliga av de stater, som röstade
för ifrågavarande mycket långt gående
åtgärder, i sin handelspolitik inte brytt
sig om att följa sina egna rekommendationer.
Ännu mindre har de stormakter,
vilkas medverkan varit nödvändig, drömt
om att vidtaga åtgärder i denna rikt -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

ning. Vi är mycket ledsna inom Sveriges
regering — jag föreställer mig också att
man är det i den svenska riksdagen —
över att det förslag, som vi stödde, nämligen
att man genom en speciell kommitté
skulle undersöka på vilka vägar en
aktion skulle kunna göras effektiv, blev
avvisat. Den kommitté, som nu arbetar,
är såvitt jag förstår skäligen betydelselös.

Vi har alltså deklarerat vår mening om
raspolitiken. Vi har ingen anledning att
ändra på våra omdömen. Tar man emellertid
i Förenta Nationerna upp frågan
om en aktion, bör det gälla en aktion, om
vilken man på förhand vet att den kommer
att bli effektiv och inte närmast blir
ett stöd för den som närmast skulle utsättas
för aktionen.

Som ett allmänt omdöme om debatten i
kammaren kan sägas, som någon talare
antydde, att det kan förefalla en smula
tradigt med all denna enighet. Man är
enig om allt möjligt. Låt oss emellertid
tänka efter om det ändå inte är en ganska
stor sak att vi kan förklara att vi är eniga.
Det gäller ju nämligen inte bara en
enighet, som omfattar mycket allmänna
principer — man kan ju vara enig om att
vi skall vara alliansfria och ha ett starkt
försvar att stödja alliansfriheten med etc.
•— utan det är ju ett faktum att den svenska
utrikespolitiken under senaste fem
eller sex åren blivit så aktiv som en obunden
småstats utrikespolitik kan bli. Den
svenska utrikesledningen har ju inte samlat
denna kammare och andra kammaren
bakom en politik, som varit urvattnad och
utan annat egentligt innehåll än några
allmänna fraser. Ghaza, Kongo, Undénplanen
och aktiviteten i nedrustningskonferensen
i Geneve är fyra exempel på en
i hög grad aktiv svensk utrikespolitik.
Härigenom blir enigheten något mer än
bara en enighet kring allmänna, till intet
förpliktande talesätt. Det blir en enighet
om att vi skall föra vår neutralitetspolitik
fast, klart och bestämt, men samtidigt
skall vi utnyttja de möjligheter som finns
för att inom de riktlinjer, som neutralitetspolitiken
fastlägger för vårt land, göra
våra insatser till förmån för nedrustning
och för skapande av en internatio -

Ang. Sveriges utrikespolitik
nell rättsordning och göra det inte bara
med allmänna deklarationer utan också
med ett engagerat och intensivt arbete
på olika fronter. Därför är det något
ganska märkligt i själva verket vad som
för närvarande händer vid en utrikespolitisk
debatt i Sveriges riksdag, nämligen
att vi har kunnat bli eniga även om detaljerna
i utformningen av en aktiv
svensk neutralitetspolitik.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den under senare år
mera aktiva utrikespolitiken hälsas med
tillfredsställelse. Jag vill understryka vad
statsministern sade, att det är av största
värde att vi har kunnat enas om den. Det
kan möjligen befaras att det kan bli svårare
att nå fram till enighet om en aktiv
utrikespolitik, men hittills har vi ju
lyckats, och detta är bara att tacksamt
notera.

Man kanske får tolka statsministerns
ord om att förstamajevenemangen har
ändrat karaktär på så sätt, att det kan
vara lämpligt att ha med mer allmänt
intressanta saker. Så småningom kanske
man får höra till och med vetenskapliga
föredrag i lugn och ro ute på Gärdet
den 1 maj!

Jag skall emellertid inte tala mera om
den saken, utan vill bara understryka
att vi inom centerpartiet alltid slår vakt
om Förenta Nationerna och inte vill att
organisationen skall få besvärligheter i
någon form.

När jag tog upp jordbrukspolitiken i
mitt första anförande var det inte för att
diskutera några som helst detaljer i dess
utformning, utan därför att jordbruket
är ett nödvändigt led i vår beredskap.
Jag sade redan tidigare och kan betyga
det igen, att vi har en mycket oklar uppfattning
om vilken form ett nytt krig
skulle kunna komma att få. Vi får hoppas
att det inte blir något nytt krig, men
om det ändå skulle bli det, vet vi inte
om det blir någonting som kommer att
likna andra världskriget. Det kan tänkas
att Sverige blir isolerat, och trots
vetenskapens alla framsteg har man inte
lyckats lösa livsmedelsproblemen i an -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
nan form än att vi måste förlita oss på
vad jorden kan producera. Vetenskapsmän
som publicerade en bok för några
år sedan sade, att man ännu inte har
lyckats framställa den s. k. fotosyntesen
ens i mikroskopisk skala på våra laboratorier,
utan vi får förlita oss på det
som de gröna växterna kan producera
åt oss.

Statsministern ville framhålla att vi
har att göra med ett överskottsproblem
på jordbruksproduktionens område. Ja,
möjligen i den situation som vi befinner
oss i nu. Men hur skulle det bli vid
en avspärrning, då konstgödselmedel
som nu tillförs jorden skulle försvinna,
liksom de livsmedel som vi ändock i någon
utsträckning importerar. Man talade
också under 1930-talet om svårigheter
med överskott på jordbruksprodukter,
men när kriget sedan kom måste vi ganska
snart tillgripa ransoneringar på grund
av att vi inte kunde producera allt vad
svenska folket behövde för att livnära
sig.

Det är i den meningen jag har tagit
upp jordbrukspolitiken i dag. Vår livsmedelsförsörjning
behöver tryggas, och
skall vi över huvud taget få människor
att vilja sysselsätta sig med jordbruk
måste vi se till att de får en någorlunda
hygglig levnadsstandard. I annat fall befarar
jag att unga människor inte vill
ägna sig åt att arbeta med jordbruk, och
detta kan äventyra vår livsmedelsförsörjning.

När vi i dag talar om utrikespolitiken
skulle det vara av intresse att få veta en
sak som jag vill fråga statsministern om.
Här är vi visserligen inte generösa, men
dock i någon mån hjälpsamma mot länder
som har stora försörjningssvårigheter.
Statsministern är dock medveten om
att ungefär två tredjedelar av jordens
befolkning svälter. Fastän vårt lilla land
har ett formellt livsmedelsöverskott kan
detta s. k. överskott inte göra mycket
till världens livsmedelsförsörjning, men
vi kan inte göra mycket i andra avseenden
heller, och det gäller dock för oss
att dra vårt strå till stacken. Ett land
med Sveriges höga levnadsstandard borde
ha möjligheter att göra någonting an -

nat än att medvetet försöka minska landets
livsmedelsproduktion. Den kan behövas
för vår egen del, och den behövs
sannerligen ytterligt väl för att hjälpa
till för att klara världens livsmedelsförsörjning.

Sedan konstaterar jag med tillfredsställelse
— jag skall inte komma med
kritik på alla punkter — att vi i EECförhandlingarna
sade att jordbruket skulle
undantas. Den ståndpunkten ansluter
sig väl till uppfattningen om jordbrukets
roll i vår beredskap. Det är en stark motivering
för att jordbruket måste behandlas
på ett annat sätt än en del andra
grenar inom vår produktion.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man kan
ha olika uppfattningar om hur framtiden
kommer att te sig i det centrala Europa
och att man kan se på frågan om den
tyska nationens återförening på olika
sätt. Såvitt jag kan förstå har dock utsikterna
till en återförening mellan Västtyskland
och Östtyskland icke ökat under
de senaste 14 eller kanske t. o. m.
15 åren, utan snarare minskat. Klyftan
har inte blivit mindre djup, utan djupare
under dessa år.

Det var närmast detta som gjorde att
jag tyckte man måste söka en annan
förklaring till den svenska regeringens
hållning gentemot Tyska demokratiska
republiken än den som tidigare har
deklarerats från regeringen. Jag vill säga
att jag inte tror att regeringen i själ och
hjärta hyser några allvarliga förhoppningar
om att — som läget nu är -— en
återförening där skall kunna ske på fredlig
väg.

Jag har inte pläderat för någon allmän
handelsbojkott mot Sydafrika eller
för avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.
Jag sade uttryckligen i mitt
tidigare anförande, att regeringen har
mycket små eller inga möjligheter att påverka
de privatägda industrierna här i
landet. Jag begränsade mig till en så enkel
och, som jag för egen del tycker, så
naturlig sak som att be regeringen utöva
det inflytande som den rimligtvis bör

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

kunna ha på de statliga företagen att inte
utveckla affärsförbindelserna med
Sydafrika.

Låt mig så till sist, om jag har några
sekunder kvar, säga ett ord till herr
Bengtson. Herr Bengtson har starkt
framhävt beredskapssynpunkten på det
svenska jordbruket. Det är en rätt äventyrlig
linje som herr Bengtson slår in
på. Den måste nämligen leda till konsekvensen
att vi skulle börja föra upp subventioner
och anslag för att upprätthålla
det svenska jordbruket vid dess nuvarande
nivå, inte på jordbrukets huvudtitel,
utan på fjärde huvudtiteln, eftersom
det är beredskapsåtgärder.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar herr statsministerns
mening, att någon anledning
knappast förefinns efter ambassadör
Myrdals allvarsmättade och till eftertanke
ledande anförande att här ytterligare
syssla med vad som skall äga rum på
Gärdet den 1 maj. Jag skulle inte heller
själv ha tagit upp den saken, om inte
ett påpekande, som statsministern gjorde,
hade föranlett mig att begära ordet.

Statsministern inbjöd, som han ungefär
sade, till »en ädel tävlan» mellan
partierna att försöka få FN:s generalsekreterare
att sprida upplysning om FN
och dess verksamhet även i vårt land.
Visst kan man säga detta, men, herr
statsminister, i det fallet föreligger en
betydande skillnad mellan det parti som
har regeringsmakten och de partier som
befinner sig i opposition — vi har inte
alls samma möjligheter därvidlag.

Ville man med detta arrangemang på
Gärdet endast syfta till att sprida upplysning
om Förenta Nationerna och deras
verksamhet, som vi ju alla här i landet
omfattar med största tillgivenhet och
sympati, så hade det ju funnits anledning
för regeringen att inbjuda samtliga
partier till en stor manifestation, Eller
kanske ännu bättre, herr statsminister:
Varför anmodade man inte vår stora och
livskraftiga FN-förening här i Sverige
att ställa sig som arrangör för detta möte
för spridande av upplysning kring För -

Ang. Sveriges utrikespolitik
enta Nationerna — en sak som ju är
denna sammanslutnings syfte?

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Må det tillåtas en enkel
ledamot av denna kammare att först och
främst få framföra ett ord av uppskattning
och tack till fru Myrdal för den
utomordentliga klarläggande skildring
hon här har givit av det fögderi hon
med den äran förvaltar i Geneve. Den
skildring som hon har givit har bestyrkt
den uppfattning vi har fått som har försökt
bedöma detta problems räckvidd
och innehåll, nämligen att skillnaden
mellan stormakternas ståndpunkter i
frågan om kärnvapenstopp snart sagt är
löjligt liten och att det förhållandet, att
de inte har träffat ett avtal om kärnvapenstopp,
helt enkelt måste bero på att
de i nu rådande situation saknar vilja
att göra det. Att den lilla skillnaden mellan
antalet inspektioner skulle utgöra en
oöverkomlig svårighet kan väl ingen tro.

Detta bestyrker en gammal uppfattning
som jag har haft i fråga om nedrustning
och allt vad därmed hänger
samman, nämligen att man icke kommer
till något avtal på den punkten förrän
man har kunnat undanröja de största
och mest vittgående politiska motsättningarna
i världen. Än starkare kommer
detta säkert att göra sig gällande när
man kommer in på ytterligare åtgärder
i nedrustningssyfte.

Herr talman! Den debatt som har ägt
rum har väl till fullo klarlagt att den
regeringsförklaring som är avgiven i dag
har vunnit stor förståelse, sympati och
anslutning från samtliga politiska partier.
I den finns såvitt jag kan förstå
knappast en mening i vilken inte envar
ledamot av denna kammare kan instämma.
Den enighet som herr statsministern
här har betonat kommer väl också till
uttryck i dag. Det finns för närvarande,
så vitt jag kan se, inga som helst meningsskiljaktigheter
mellan oppositionspartierna
och regeringspartiet vare sig
om grunddragen för vår utrikespolitik
eller om uppträdandet i de konkreta frågor
där Sverige har drivit vad statsmi -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
nistern har betecknat såsom en aktiv politik
inom neutralitetens och alliansfrihetens
ram.

Jag har inte mycket att tillägga till de
klarläggande anföranden som har gjorts
från skilda håll i denna kammare. Jag
skulle bara vilja göra några små och
mycket obetydliga randanmärkningar
eller kompletteringar till den regeringsförklaring
som här har avgivits.

Jag skulle då först ett ögonblick vilja
uppehålla mig vid den förklaring om
varm anslutning till strävandena inom
Förenta Nationerna för att åvägabringa
avspänning, skapa en bättre rättsordning
och skapa bättre förutsättningar för lösning
av de stora tvistefrågorna som har
avgivits inte bara i regeringsdeklarationen,
utan också av företrädare för de
tre oppositionspartierna.

Jag skulle därvidlag blott vilja göra
den reservationen, som kanske också i
viss mån bestyrkts av det sista anförandet
som statsministern här höll, nämligen
att trohet och uppslutning kring
Förenta Nationernas stadga och Förenta
Nationerna såsom institution icke i varje
aktuellt fall måste innebära att Sverige
rättar sig efter, ansluter sig till eller
utför rekommendationer som är antagna
av en majoritet av Förenta Nationerna.
Det är nämligen så att denna majoritet
— även en två tredjedels sådan — numera
mycket lätt kan bildas av stater,
vilkas sammanlagda inflytande i världen
är ganska minimalt. En minoritet, som
kanske inte sträcker sig till mer än en
tredjedel av rösterna, kan representera,
om jag så får uttrycka mig, en större
trohet mot förbundsaktens principer
och grundläggande stadganden än vad
majoriteten kanske gör.

Detta innebär på intet sätt någon nedvärdering
vare sig av Förenta Nationernas
betydelse eller av dess verkningsförmåga.
Men jag tycker att det är en
reservation som man kanske bör göra,
därför att i annat fall kan man hänge
sig åt ett tänkande som i vissa fall kan
innebära en illusion.

Det förefaller mig inte otänkbart att
man exempelvis vid nästa församling
kommer att anta en resolution som in -

nebär att en majoritet, kanske två tredjedelar
av medlemsstaterna, kommer att
rekommendera ett sanktionsförfarande
mot Portugal. Man må hysa vilken uppfattning
man vill, man må ogilla den
portugisiska kolonialpolitiken, vilket
man kanske har all anledning att göra,
men hur som helst skulle ett dylikt beslut
av Förenta Nationerna såvitt jag förstår
strida mot förbundsaktens stadga,
enligt vilken sanktioner endast skall användas
mot en stat som gör sig skyldig
till angrepp eller hot om angrepp mot
en annan stat. Dessutom skulle man på
det sättet fatta ett beslut som, såsom
herr statsministern här i annat sammanhang
har påpekat, eftersom det skulle
visa sig ogenomförbart och maktlöst snarare
i längden skulle gynna det land,
mot vilket det är avsett att rikta sig.

Jag har, herr talman, endast velat göra
denna randanmärkning till regeringsdeklarationen.
Min randanmärkning strider
på intet sätt mot regeringsdeklarationens
innehåll.

I regeringsdeklarationen förklaras vidare
— även det är en sak som man
kanske helt kort bör säga några ord om

— att Sverige är ytterst angeläget att
folkrepubliken Kina kommer med som
medlem i Förenta Nationerna. Det råder
väl, skulle jag tro, en fullständig
enighet i denna riksdag om att det är
ytterst önskvärt att den kinesiska folkrepubliken
med 700 miljoner invånare

— eller hur många det nu är — blir
företrädd inom Förenta Nationernas
världsorganisation och att Förenta Nationerna
på något vis är ofullständigt
så länge Kinas röst inte blir hörd inom
församlingen. Jag vill bara härtill foga,
att det alltmer har visat sig att ett upptagande
av Peking-Kina i Förenta Nationerna
är beroende av att någon sorts
lösning kan finnas på Formosaproblemet.
Innan så skett förefaller det i alla
händelser vara ytterst små utsikter för
att den förhoppning, som man har gett
uttryck för i regeringsdeklarationen,
skall kunna förverkligas.

Vidare skulle jag, herr talman, ett
ögonblick vilja uppehålla mig vid Kongofrågan.
Det uttrycktes en tillfredsstäl -

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Nr 17

lelse i regeringsdeklarationen, en tillfredsställelse
som vi alla delar, över att
de aktuella striderna såvitt man kan bedöma
åtminstone för ögonblicket avstannat
i Kongo, att det finns vissa utsikter
till att en fredlig utveckling kommer
att äga rum och att krafterna kan
inriktas på en rekonstruktion i ekonomiskt
och finansiellt hänseende av den
unga staten. Detta är riktigt, och vi ansluter
väl oss alla till de förhoppningar
som uttalats i regeringsdeklarationen.
Men det är så, som redan herr Lundström
har påpekat, att det framtidsprogram
för Kongo som ånyo skulle sätta
landet på fötter äventyras genom den
prekära finansiella situation i vilken
Förenta Nationerna befinner sig.

När vi talar om den allmänna anslutning
till Förenta Nationerna, som finns
ute i världen, så kan vi väl samtliga förena
oss om en förhoppning att denna
allmänna anslutning också kunde taga
sig vissa uttryck i fråga om offervillighet
ifrån en hel rad stater att åtminstone
betala sina klubbavgifter. Det är
ju helt enkelt ynkligt att inte i en värld
som denna en hel rad stater, som offrar
stora belopp för sina rustningar, skall
kunna anse sig orka med att betala de i
själva verket ytterst blygsamma avgifterna
till Förenta Nationernas verksamhet.

Det återstår mycket att göra i Kongo.
Det återstår att träna och utbilda en ordningsstyrka
som kan ersätta Förenta
Nationernas styrka när den en gång kan
dragas tillbaka — eller måste dragas
tillbaka, därför att det inte finns pengar
att betala den. Det återstår i Kongo
ofantligt mycket att göra för att rekonstruera
landet ekonomiskt, där utvecklingen
efter de långvariga inre stridigheterna
och bortdragandet av alla belgiska
experter medfört en kraftig och
kontinuerlig tillbakagång i de ekonomiska
förhållandena.

Jag har velat göra också denna kommentar
till den regeringsförklaring som
har avgivits. Därutöver skulle jag slutligen
endast vilja framhålla, att något
som för Sverige kan bli ytterst prekärt
och kan komma att medföra stora på 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

Ang. Sveriges utrikespolitik
frestningar är den förändrade situation,
som på allra sista tiden har inträtt i Mellanöstern.
Vi ligger med trupper i Ghazaområdet
och det är inte alls otroligt att
detta område inom inte alltför avlägsen
framtid kan bli utomordentligt mycket
mer ömtåligt än vad det för närvarande
är. Den arabunion som nu har bildats
på nytt — hur pass stabil den kommer
att visa sig vara är svårt att säga — har
till ett av sina allra främsta syften att
likvidera Israel. Det sägs öppet och klart
och tydligt ifrån att detta skall ske och
kommer att ske till syvende og sidst
med militära medel. Jag har inte annat
att säga än att vi där kan komma att
ställas inför utomordentligt prekära
uppgifter.

För min del vill jag emellertid tillstyrka
att vi så långt det är möjligt försöker
att med bibehållande eller stärkande
av vår vaktstyrka bidraga till ett
upprätthållande av freden i detta område.
Intet skulle väl vara värre än om
en ny konflagration skulle utbryta i
Mellanöstern med alla de konsekvenser
det skulle medföra för stabiliteten i världen
över huvud taget och för den fortsatta
existensen av en stat som vi väl
ändå, åtminstone de flesta av oss, omfattar
med stark sympati.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet dels för tiden
den 24—den 27 april för tjänsteresa
i samband med överläggningar med engelska
regeringsledamöter i London, dels
för tiden den 7—den 10 maj för deltagande
i Europarådets ministermöte i
Strasbourg och EFTA-ministermöte i
Lissabon.

Gunnar Lange
Den begärda ledigheten beviljades.

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 fm.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorde framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till Försvarets personalvård: Avlöningar; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av vissa
pensionsförpliktelser i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 143, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till sjömans hemresa
vid semester m. m.;

nr 144, i anledning av väckta motioner
om utbyte i lagstiftningen av uttrycket
»psykiskt efterblivna» mot »psykiskt
utvecklingsstörda»; och

nr 145, i anledning av väckt motion
om tillägg till livräntor åt pensionärer
från Svenska tobaksmonopolet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 160, angående statstjänstemannens
sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 734, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.;

nr 735, av herr Hansson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
125, angående vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. in.;

nr 736, av herr Hansson, Nils, och
herr Andersson,, Axel Johannes, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
125, angående vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. in.;

nr 737, av herr Isacson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 125, angående
vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
in. in.;

nr 738, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.;

nr 739, av herrar Osvald och Åkesson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
in. m.;

nr 740, av herr Åkesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 125, angående
vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. in.;

nr 741, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

125, angående vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. in.;

nr 742, av herr Mårtensson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

126, med förslag till lag om ändring i
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), m. m.;

nr 743, av herr Petersson, Per, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 126, med
förslag till lag om ändring i arbetar -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

skyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1),
in. m.;

nr 744, av herr Hagberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
138, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. in.; samt

nr 745, av herr Larsson, Thorsten, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 23 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en början
av herr andre vice talmannen.

Ang. Sveriges utrikespolitik
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 162
avsedda meddelandet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Statsministern citerade
i regeringsdeklarationen inledningsvis
vissa uttalanden ur en artikelserie om
Sverige i en ledande engelsk tidskrift.
I samma artikelserie sägs det att svenskarna
trots sin neutralitet i krig och
alliansfrihet i fred icke desto mindre
i dag är mer inblandade i världens affärer
än någonsin tidigare och att detta
beror på det nya behovet av aktiva neutrala.
Efterkrigsvärlden har — sägs det
.—- ett synbarligen omättligt behov av
skandinaver, och svenskarnas benägenhet
att fylla detta behov på en mångfald
olika sätt har gett oss en aktiv interkontinental
roll. Författaren har givetvis
alldeles rätt i fråga om vår starkt ökade
internationella anknytning, även om
förklaringen väl också ligger i det stör -

re beroende sinsemellan som nationerna
underkastats av utvecklingen i fråga om
kommunikationer, produktionsteknik
och varuutbyte. Världen krymper snabbt,
och händelser på avlägsna platser påverkar
ofta förhållandena långt därifrån
och får numera mycket lätt en världsomspännande
effekt.

De säkerhetspolitiska förhållandena
förändras i samma takt och efter samma
mönster. Samtidigt som förstörelseresurserna
i världen oavlåtligt ökar,
framför allt inom stormaktsblocken,
krymper avstånd och områden. Det blir
svårare att isolera sig. Vi har i vårt
land främst speciella geografiska och
andra omständigheter att tacka för att
vi över huvud taget kan och bör bibehålla
den utrikespolitiska handlingsnorm,
som vi har enats omkring. Vi har
valt den av säkerhetsskäl, men den ger
oss alltså även en särskild möjlighet att
fullgöra en aktiv roll i världspolitiken.
Vi försöker fylla denna på skilda sätt.
Vi deltar i den nedrustningskonferens
som nu pågår i Geneve sedan drygt ett
år tillbaka och som på sitt program har
allmän nedrustning men som naturligt
nog kommit att övervägande ägna sig åt
frågan om kärnvapenprovstopp, eftersom
ju den frågan har en brännande aktualitet.
Vi har här i kammaren nyss

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
fått en intressant redogörelse för denna
konferens från högsta sakkunniga håll.
Skulle det lyckas att åstadkomma ett
provstopp, och ett provstopp vars varaktighet
och efterlevnad man kunde lita
på, så kan det naturligtvis hävdas att
en sådan framgång ändock skulle vara
begränsad. De båda stormaktsblocken
har redan nu så stora lager av kärnladdningar
av olika typer och storlekar, att
riskerna för ett kärnvapenkrig knappast
nämnvärt skulle minskas genom ett
provstopp. Ett sådant skulle inte heller
med säkerhet hindra tillkomsten av nya
kärnvapenmakter, i den mån detta är
huvudmotivet. Jag delar dock den nu
senast av fru Myrdal framförda åsikten
att ett provstopp likväl skulle ha en betydande
effekt, fastän på ett annat plan.
Det skulle vara ett tecken på god vilja
och på avspänning, i varje fall i någon
grad. Det är avspänningen som främst
måste eftersträvas, eftersom kapprustningen
måste sägas vara en följd av motsättningarna
och knappast tvärtom, som
ibland görs gällande, att motsättningarna
skulle vara en följd av kapprustningarna.
Nu finns det uppenbarligen tyvärr
inte många tecken som tyder på att det
från atommakternas sida verkligen föreligger
någon önskan att komma överens.
Man tycks vara ytterst misstänksam
och ovillig att göra reella eftergifter.
Ingendera sidan har dock ännu velat avbryta
konferensen, och detta innebär väl
ändå något av positivt värde, även om
orsaken kan vara rädsla för att bli anklagad
för brytningen.

Den svenska delegationens agerande i
en sådan situation är inte lätt. Man kan
förstå om det skulle vara lockande att
vidta även litet ovanliga åtgärder för
att bryta dödläget och öka utsikterna
till att nå verkliga resultat. Det är dock
angeläget att våra initiativ och ställningstaganden
inte får ge uttryck för eller
kunna fattas som partiskhet. Det får
heller inte bara bli ett stödjande av medeltalet
mellan ståndpunkterna oavsett
hur dessa ståndpunkter har fastlagts. Jag
säger inte detta för att anmärka på vad
som har skett i sammanhanget i Geneve
eller i Förenta Nationerna. Jag tror att

vårt handlande hittills ur svensk och
allmän synvinkel har varit riktigt, och
jag vill för min del bestämt instämma
i vad som från regeringens sida vid
flera tillfällen uttalats och som fru Myrdal
nyss också var inne på, nämligen
att en liten nations villighet att avstå
från produktion, förvärv eller lagring
av kärnvapen är beroende av att även
kärnvapenmakterna tar på sig skyldigheter,
nu i första hand i form av ett
kontrollerat provstopp, och att sådana
förtroendeskapande åtgärder kommer
till stånd inom rimlig tid.

Våra insatser i internationella sammanhang
sker också genom medverkan
av militär trupp i pacificeringsaktionerna
i Förenta Nationernas namn och regi.
En del kritik har ibland riktats mot
aktionerna som sådana — måhända någon
gång med rätta — men enighet torde
råda om värdet för Förenta Nationerna
och dess verksamhet av att ha tillgång
till välutbildad militär trupp från
länder vilkas insatser med sådan trupp
allmänt kan accepteras. Antalet sådana
länder är begränsat, dels därför att det
krävs inte alldeles obetydliga militära
resurser, dels därför att en nödvändig
förutsättning därutöver är frihet från
varje misstanke om egna ambitioner i
anknytning till de aktuella projekten,
liksom också en fri utrikespolitisk ställning
över huvud taget. Sverige fyller
emellertid dessa villkor.

En fransk kommentator till den senaste
FN-sessionen säger att sammanträdet
med generalförsamlingen bl. a. hade den
effekten att det något lyckades dämpa
de oengagerade ländernas illusioner om
sin egen betydelse, ty när det verkligen
gäller, är det endast de ekonomiska och
militära maktfaktorerna som spelar någon
roll. Det är starka ord och kanske
överdrivna, men jag tror att vederbörande
i viss mån har rätt och att alltså
en god ekonomi och ett starkt försvar
fyller viktiga funktioner även i de avseenden
som jag nu talar om, nämligen i
fråga om möjligheten att utträtta något
av värde i de stora sammanhangen.

Av den orsaken är det naturligt att
försöka skaffa sig kännedom om de ut -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

ländska reaktionerna inför den nyligen
träffade försvarsöverenskommelsen. Vår
militära styrka kan nämligen måhända
fastställas i absoluta tal, men lika riktigt
är det att ange den efter hur omvärlden
ser på vårt försvar och hur man bedömer
dess effekt och vår möjlighet att
verkligen hävda vår neutralitet.

Vid ett sådant studium kan man omedelbart
konstatera att kommentarerna
varit rätt sparsamma. Alldeles uppenbart
är det att man allmänt fattat överenskommelsen
som eu direkt fortsättning
av hittills tillämpade normer och krav,
att det alltså inte har skett någon förändring
av större betydelse i försvarsmaktens
styrka och uppbyggnad eller i
relativ kostnadsbelastning på nationen.
Det är också uppenbart att även stormakterna
på allvar räknar med vår försvarskraft
och vår beslutsamhet att stå emot
påtryckningar och angrepp.

De uttalanden som gjorts därutöver
gäller dels de rent militära aspekterna,
dels de mer allmänna. Den militära, så
att säga yrkesmässiga bedömningen ger
i regel goda vitsord åt våra resurser och
möjligheter att få ut en god effekt ur
dessa.

I den allmänna bedömningen påpekar
man förvånande ofta och inte utan
respekt den för oss alldeles självklara
konsekvensen av vår alliansfrihet, nämligen
att vi aldrig begärt och heller inte
skulle ta emot något ekonomiskt bidrag
utifrån till våra försvarskostnader. Man
uttalar sig vidare ofta berömmande om
den metodik som vi har utbildat med
mångåriga försvarsplaner, som automatiskt
anpassar sig efter den tekniska och
ekonomiska utvecklingen. Man finner
den metodiken vara eftcrföljansvärd, inte
minst därför att den ger stadga åt
planeringen och möjlighet att få ut bästa
resultat av försvarskostnaderna.

Slutligen och kanske viktigast noterar
man alltid enigheten om försvarsfrågans
lösning. Man ser i denna enighet ett värde
i sig självt och ett bevis för landets
försvarsvilja, som man uppenbarligen
anser bör vägas in med betydande tyngd
i beräkningen av vår motståndskraft. Jag
tror för min del också att enigheten har

Ang. Sveriges utrikespolitik
ett sådant värde och vill i sammanhanget
uttala den förhoppningen, att försvarsöverenskommelsen,
som nu snart skall
bli föremål för riksdagens granskning
och beslut, skall kunna föras ut i tilllämpningen
under samma enighet.

Herr talman! Om vi skall kunna fylla
den uppgift som naturligen faller på oss
i vår egenskap av stat, fri från allianser
men med ansvar för och vilja att göra en
insats i vidare sammanhang, då är det
viktigt att vi kan visa fasthet och styrka
i vår egen säkerhetspolitik. Kan vi det,
så bör vi också kunna ge vårt ord i den
världspolitiska säkerhetsdebatten tyngd
och eftertryck.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Dagens regeringsdeklaration
skiljer sig från dem vi vant oss vid
i ett avseende. Orden är flera och ordvalet
delvis annorlunda. Därigenom markeras
ett skifte på utrikesministerposten.
Man får hoppas att detta skifte inte skall
markeras genom ändringar i grundlinjerna
för vår utrikespolitik, utan att de
skall vara lika välbekanta i fortsättningen.
Statsministern gav oss exempel därpå
för en stund sedan.

Regeringsdeklarationen inledes med
en vision av eu annan värld, en värld
där terrorbalans och maktpolitik ersatts
av folkrättsliga regler och ett närmande
samt långt livligare samarbete mellan
nationerna, en värld där utvecklingen
går mot demokrati och framsteg och där
de mindre staterna inte är eller riskerar
att bli beroende av några politiska maktambitioner
eller konstellationer.

Om detta är den nye utrikesministerns
program, må man säga att han åstadkommit
ett önskeprogram som kan vinna allmän
anslutning. Slapp man sedan att
konfronteras med världen sådan den
verkligen är, kunde man vara riktigt till
freds med önskeprogrammet om hur
världen borde vara men inte är. Självfallet
är ett sådant mål eftersträvansvärt.
Vi måste dock ha klart för oss att
det målet ingalunda står och väntar runt
nästa hörn. Det är ju inte bristen på
folkrättsliga regler i och för sig som de

Nr IT

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
nuvarande spänningarna och orosmolnen
har sin orsak i. Visst bör man eftersträva
att ytterligare utveckla dessa regler.
Men ändå bör man ständigt ha den
gamla lärdomen i minnet att det i verkligt
kritiska situationer i den internationella
politiken inte är dessa regler
som fäller utslaget. Dess värre har det
väl hittills varit maktmedlen som fällt
avgörandet, och det är ju på den teorien
som den s. k. terrorbalansen bygger.

Mig förefaller det som om ett folkrättsligt
regelsystem kan fungera när
det verkligen utsattes för påfrestningar
endast om det kan garanteras och upprätthållas
med maktmedel. Det fordras
som jag bedömer det en överstatlig organisation
som i sista hand har maktmedel
vilka är starkare än de medel någon
stat eller något block av stater har —
man skulle kunna kalla det en världsordningsmakt
— och som ser till att nationerna
efterlever de uppsatta reglerna liksom
de olika länderna har en ordningsmakt
som tillser att medborgarna efterlever
gällande lagar. Härför fordras dels
en allmän nedrustning, dels att nationerna
— även stormakterna — är beredda
att ge en överstatlig institution tillräckliga
resurser och befogenheter. Jag behöver
här bara hänvisa till de hittills fruktlösa
försöken att genom provstopp nå en
viss begränsning av kärnvapenrustningen
för att belysa att det är många, många
hörn som måste rundas innan man når
det uppsatta målet, om det någonsin nås.

I detta sammanhang vill jag göra en
liten reflexion i anslutning till vad som i
deklarationen sades om den förbättrade
situationen i Kongo, vilken gör det möjligt
att lätta på de militära insatserna
från FN. I dag råder nog allmän belåtenhet
över att de insatserna gjordes. Jag
vill dock erinra om att när läget i den
forna kolonien var kritiskt och då det
verkligen krävdes en insats av militär
personal, höjdes kritiska röster i landet,
ja, även i denna kammare, soin ansåg
att vi skulle draga tillbaka våra militärer
från det området. Vi bör nog ha klart
för oss att om sådana här ordningshållningsuppgifter
skall kunna klaras av FN,
duger det inte att när läget verkligen blir

kritiskt ropa att trupperna skall dragas
tillbaka. Enligt min mening bör vi även
framgent medverka till att svenskar som
vill engagera sig i FN:s tjänst på sådana
grunder som gäller i Ghaza och Kongo
får tillfälle därtill också i kritiska lägen.
Jag vill även ge en honnör för de
svenska insatser som gjorts i dessa sammanhang,
inte för vårt land som nation,
ty i det fallet gjordes inte någon särskild
insats, utan för de personer som för denna
uppgift ställde sig till förfogande.

Under hänvisning till Kubakrisen
framhölls i regeringsdeklarationen att
Undénplanen alltjämt har sin fulla aktualitet.
Det kunde lika gärna ha sagts att
både den och andra planer i rustningsbegränsande
syfte har aktualitet så länge
några avrustningsresultat inte uppnåtts.
Undénplanen är inte någon kungsväg till
avrustning, vilket också medges i deklarationen,
där det sägs att man inte kan
tvinga kärnvapenmakterna till en uppgörelse
som de själva inte önskar få till
stånd. Det är först när möjligheterna till
en nedrustning föreligger som Undénplanen
kan bli en metod — en metod bland
andra tänkbara att genomföra nedrustning.
Det är däri dess värde ligger. Hur
stort det värdet är kan kanske framtiden
utvisa. Självfallet finns det dock inga
erinringar mot att man söker skapa förutsättningar
för att Undénplanen skall
kunna tillämpas.

För en helt utomstående bedömare förefaller
det som om de båda stora kärnvapenmakterna
var och en från sina utgångspunkter
nu borde ha intresse av
ett provstopp, vilket borde kunna medverka
till en lösning av de problem och
spänningar som gjort sig gällande inom
de båda blocken. På västsidan gäller ju
dessa problem direkt frågan om kärnvapen.
En multilateral kärnvapenstyrka
eller ett västeuropeiskt kärnvapen efter
de Gaulles modell förefaller att vara buden
för dagen. För Sovjetunionen tycks
Kinas växande ambitioner bli ett allvarligt
problem. Ett respekterat provstopp
skulle medföra att Sovjetunionen
behåller sitt nuvarande försprång i förhållande
till Kina.

Ett tag föreföll det som om de båda

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

stormakterna vid Genévekonferensen var
beredda till en provstoppsuppgörelse.
De tidigare olösta frågorna rörande inspektion
och kontroll löstes i sådan ordning
att avståndet mellan parterna inte
var större än att en kompromiss föreföll
att ligga inom räckhåll. Men så låstes
positionerna med en förklaring från
båda sidorna att sista budet nu var givet.
Självfallet måste man hoppas att
det skall finnas möjligheter att på något
sätt rubba de positionerna. Jag skall inte
göra några påståenden och draga några
bestämda slutsatser i detta avseende,
men jag vill ändå ge uttryck för den
tanken att de betydande steg mot en
uppgörelse som tagits det senaste halvåret
har sin grund i att de ledande kärnvapenmakterna
nu har intresse av en
uppgörelse. De nuvarande positionerna
ett steg från uppgörelse beror på motsättningar
och problem inom de båda
blocken.

Ett observandum härvidlag är motsättningen
mellan Sovjetunionen och
Kina som uppenbarligen är betydligt
starkare än tidigare. För några månader
sedan undfägnades vi på tidningarnas
förstasidor med redogörelser för hur
Sovjetunionen och Kina kastat sig över
var sin strykpojke, Albanien och Jugoslavien,
men det var ju den mest offentliga
hemlighet att de båda kommunistiska
stormakterna i själva verket riktade
beskyllningarna och kritiken mot
varandra. Tesen eller hypotesen att förr
eller senare en markerad motsättning
skulle uppstå mellan Sovjet och Kina
har tydligen fått ökad aktualitet på senare
tid. Detta kan väl också anses besannat
av händelserna i Sydostasien.
Sovjet har ju klart givit uttryck för att
de laotiska striderna på Krukslätten bör
inställas och fjolårsöverenskommelsen
om Laos fullföljas. Jag tror inte att det
finns någon anledning att tvivla på uppriktigheten
i detta tillkännagivande.
Motsvarande framställning från Peking
saknas, och enligt åtskilliga bedömare
har händelserna i Laos Kinas tysta gillande
— milt uttryckt.

Ett annat uttryck för motsättningarna
mellan Sovjet och Kina är den indisk -

Ang. Sveriges utrikespolitik
kinesiska gränskonflikten, som Kina passade
på att föra in i ett akut tillspetsat
skede — ett regelrätt gränskrig — medan
Sovjet hade händerna fulla med
Kubakrisen. Kinas tillvägagångssätt står
här i uppenbar strid mot Sovjets linje
och attityd i politiken gentemot de afroasiatiska
staterna.

Också på västsidan kan man spåra
motsättningar, fast av en annan art.
Främst är dessa koncentrerade till Atlantpaktens
kärnvapenproblem, men de
har också förgreningar åt andra håll.
Sammanbrottet i Brysselförhandlingarna
utgör det mest framträdande exemplet
härpå. Enligt fransk uppfattning kan
man inte längre lita på vedergällningstaktiken,
baserad på ett kärnvapen i
amerikansk hand. Västeuropa skulle uppenbarligen
under fransk ledning skaffa
ett eget effektivt kärnvapen och bli
oberoende av amerikanska beslut i vedergällningsfrågan.
Motbudet från amerikanskt
håll är en multilateral kärnvapenstyrka,
vilken i fråga om beslutanderätt
troligen skulle komma att domineras
av USA. Detta har den franske ledaren
hittills avvisat — senast för några
dagar sedan.

Det intressanta — kanske hoppingivande,
kanske oroväckande —• i dagens
politiska situation är således inte det
kalla kriget mellan de båda maktblocken
och terrorbalansen dem emellan
utan de schatteringar och motsättningar
som förekommer inom blocken. Det är
lönlöst att söka spekulera i den fortsatta
utvecklingen, men självfallet är vi inte
oberoende av hur utvecklingen blir. Fördjupas
och utvecklas dessa motsättningar
på ena eller båda sidorna, ändras den
politiska världsbilden, som varje stat är
beroende av. Det är heller inte lönt att
söka förutse huruvida en sådan ändrad
utveckling kommer att bli till det sämre
eller till det bättre. Ett oroande drag är
dock att ett fördjupande av motsättningarna
inom blocken kan medföra ytterligare
spridning av kärnvapnen och en
intensifierad kärnvapenupprustning.

Den nämnda utvecklingen i Västeuropa
kan direkt komma att beröra vårt land
och vår del av världen. Bl. a. har Brys -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
selförhandlingarnas misslyckande ådagalagt
att det finns ett påtagligt samband
mellan de ekonomiska integrationsfrågorna
och de politiska ambitionerna.
Konstaterandet i regeringsdeklarationen
att detta är av betydelse för vår handelspolitik
är enligt min mening riktigt.
Man kan heller inte bortse från att framväxandet
av ett Västeuropa som en tredje
maktfaktor av de Gaulles modell kan
medföra att våra grannländer Danmark
och Norge kan finna det förenligt med
sina intressen att anlägga vissa nya
aspekter på sina säkerhetsfrågor. För
vår del finns det inte anledning att till
någon del ifrågasätta en fast och klar
neutral politisk kurs.

Beträffande biståndsinsatserna till inländerna
är formuleringen i regeringens
deklaration kortfattad och mycket försiktig.
Med tanke på vad som hände vid
u-Iandsfrågans behandling för några veckor
sedan är detta förklarligt. Dock hade
det varit av värde om regeringen på
denna väsentliga punkt hade lovat någon
bättring för framtiden. Det är
många skäl som kan åberopas för ett
kraftigt ökat stöd till u-länderna. Låt
mig här nämna endast den fredsbevarande
effekten. På vårt håll anser vi att
eu av de viktigaste svenska uppgifterna
i de internationella sammanhangen är
att öka de egna insatserna för u-länderna
och söka få andra länder att beträda
samma väg. Vi anser också att tyngdpunkten
i detta stöd bör förläggas till
multilaterala insatser genom FN, bl. a.
därför att detta skulle stärka världsorganisationen.

Låt mig, herr talman, sluta med ett
sympatiuttalande för den svenska ungdomens
bojkottaktion mot de sydafrikanska
varorna. Aktionen har ju tillkommit
med gillande från de förtryckta
gruppernas ledare. Det är glädjande att
svensk ungdom och de svenska ungdomsorganisationerna
så klart tagit ställning
mot rasförtryck och rasdiskrimination
och därtill med en sådan kraft att de
politiska instanserna uppenbarligen inte
kan undgå att ta hänsyn därtill. Som
före detta aktiv i ett politiskt ungdomsförbund
vill jag uttala min glädje över
den svenska ungdomens reaktion.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! När vi före middagspausen
med så stort intresse lyssnade till
fru Myrdals redogörelse för Genéveförhandlingarna,
nödgades vi konstatera —
och det var kanske inte någon överraskning
— att hennes bedömning av situationen
nu var väsentligt mera pessimistisk
än den var när den nuvarande förhandlingsomgången
startade. Det är ju
bittert att nödgas konstatera att parterna
inte har rört på sig på senare tid,
när de ändå föreföll att vara varandra
så nära.

Det finns i detta sammanhang även
andra anledningar till oro inför det hela.
I bilden ingår också ett par stycken
låt oss kalla dem absent friends. Även
om de som nu förhandlar och har förhandlat
länge i Geneve skulle komma
överens, har de ändå inte Frankrike och
Kina med sig vid förhandlingsbordet.
Den ena av dessa makter har ju kärnvapen,
och den andra kan väl snart nog
beräknas få sådana till sitt förfogande,
och en uppgörelse i Geneve under nuvarande
omständigheter skulle inte binda
dem.

Besvikelserna har varit många, och
det finns få glädjeämnen i detta sammanhang.
Allting måste emellertid bedömas
efter sina egna betingelser och
förutsättningar, och det är väl så att vi
varit benägna för en del önsketänkande
och alltså ställt våra förhoppningar litet
för högt för att de skulle vara riktigt
realistiska.

Det kan vara värt att erinra om att
bud och motbud från stormakterna och
supermakterna ofta är mera ett led i
opinionskriget än verkliga förhandlingsbud.
Det är väl inte oriktigt att säga att
ju mer radikalt, storstilat och grandiost
förslagen lägges fram i sådana sammanhang,
desto mindre uppriktigt är de menade
av förslagsställaren. Dragkampen
gäller tydligen ofta i praktiken hur man
skall kunna försäkra sig om någon liten
förskjutning till sin egen fördel i den
pågående kampen om maktbalansen, och

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

i vart fall tycks det vara ett villkor för
olika förslag, att den egna relativa styrkan
inte skall undergå någon försvagning
inom ramen för en stegvis skeende
avrustning. Jag tror att denna betoning
av en avrustning stegvis med bevarad
maktbalans är av ganska stor saklig betydelse
för det fortsatta arbetet, ty det
kunde tänkas, om maktbalansen rubbades
alltför mycket vid ett steg, att de
som för tillfället fick fördel härav plötsligt
skulle förlora lusten att fortsätta
några steg längre.

Inför de små framstegen bör man väl
vidare erinra sig, att man inte bör se
kontroll över vapnen och strävandena
att begränsa rustningarna som en enstaka
dramatisk händelse utan som en mer
eller mindre fortlöpande internationell
praxis, som ständigt möter nya frågeställningar
och nya problem. Strävandena
måste alltid bli att i nya situaitoner
fullfölja intentionerna för att göra
dem till ett normalt inslag i en värld
som tills vidare tydligen inte är i stånd
att frigöra sig från behovet av väpnade
styrkor.

Det där blir en praxis, som får återverkningar
även på militärt handlande
och militära bedömningar. Av samma
skäl förmodar jag att FN:s verksamhet
och aktivitet — i som vi får hoppas stigande
omfattning — kommer att påverka
och förändra det traditionella diplomatiska
spelet.

Jag vill alltså säga att detta är frågor
som man inte kan lösa på en gång. Jag
tror över huvud taget inte på några sådana
snabba och allomfattande lösningar.
De är inte realistiska. Det är ständigt
och jämt så mycket som påverkar
läget. Militärtekniken förändras. Regimen
växlar i olika länder. En regim som
bundit sig för en viss politik kan ersättas
av en annan regim som inte alls godtar
den förutvarande politiken. Det är
därför klokast att räkna med att spänningar
och motsättningar kommer att
tillhöra mänsklighetens eviga följeslagare,
och det är frågan om hur man kan
lösa dem på fredliga vägar. Rustningarna
kommer att förbli en reflex av existerande
politiska konflikter. Å andra sidan är

äj- Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

Ang. Sveriges utrikespolitik
det klart att rustningarna i sin tur också
skärper spänningarna.

Fru Myrdal ställde på förmiddagen
frågan vad man från svenskt håll kan
göra för att påverka detta, och jag har
inte mycket att tillägga. Jag kan instämma
i vad fru Myrdal sade, men det var
ett par saker som jag ville ta upp litet
närmare här.

Det ena var att de neutrala staterna,
däribland Sverige, kan hjälpa till att få
fram tekniskt acceptabla lösningar exempelvis
av kontrollproblemen. Här har
de neutrala staterna otvivelaktigt gjort
en betydande insats. Men som vi kan
se i dagens tidningar har det tydligen
uppstått vissa motsättningar inom det
neutrala blocket i Geneve, om jag får
använda det uttrycket. I fru Myrdals anförande
kunde jag inte hittta någon närmare
förklaring till vad man i dagens
tidningar får läsa att Egyptens delegat
har kommit med en ganska frän kritik
mot Sverige för att dels ha visat undfallenhet,
som det hette, för kärnvapenmakterna,
dels ha påtagit sig ett moraliskt
ansvar för att en ny giv från de
neutrala staterna inte har kunnat presenteras
inför den pågående konferensen.

Tydligen har något olyckligt inträffat
i Geneve. Jag reser inte frågan för
att på minsta sätt rikta någon kritik
mot den politik som här kan ha förts
från svensk sida. Jag har inte kunskaper
nog om dessa saker för att ha underlag''
för det, men jag tror att det i klarhetens
intresse skulle vara välgörande om närmast
fru Myrdal skulle vilja vara vänlig
att närmare ge oss del av de motiv
som lett till att Sverige intagit en ståndpunkt
vilken har uppfattats på detta sätt
och som tydligen har lett fram till en
viss irritation och fastlåsning i varje
fall inom det neutrala blocket. Det är
ju nämligen en inte alls obetydlig sak,
om det skulle visa sig att de neutrala
staterna i framtiden får svårare att komma
överens. Det spelar en ganska stor
roll om de kan uppträda på enig front
i detta sammanhang. Inte minst opinionsmässigt
spelar det en betydande roll.
Sverige kan möjligen i någon mån till -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
sammans med övriga neutrala stater
hjälpa till att bygga upp en världsopinion,
som kan påverka läget. Även om
supermakterna i främsta rummet agerar
för att tillgodose egna säkerhetsintressen,
kan de inte vara helt okänsliga
för en vaken och målmedveten världsopinion.
I själva verket vädjar de ofta
själva till en sådan opinion.

Nåväl! Den rustningsspiral som supermakterna
ökar på undan för undan är
kanske begriplig som militär logik och
mot bakgrund av utbredd misstro och
den höga spänningsgraden. Men det är
ju ändå inte bara en enda sorts risk som
det här gäller. Det är två skilda risker
som enligt min uppfattning måste vägas
mot varandra.

Alla parter måste inse den oerhörda
risk som ligger i att det sker en fortsättning
i kapprustningens tecken. Det är
en reell risk, en dödlig risk i själva verket.
Jag inser naturligtvis att det skulle
vara ur alla synpunkter förmätet att ge
supermakterna något råd. Men det kan
ändå vara tillåtet för mig att göra en reflexion.
Det förefaller ganska naturligt
om supermakterna mot bakgrund av den
dödliga risk som den stigande rustningsspiralen
innebär, mer än som skett gåve
rum för en sådan synpunkt som att
man för att undvika den första risken,
den som följer av ökade rustningar,
skulle överväga att ta en kalkylerad risk
i helt annan riktning, nämligen den risk
som det skulle innebära ur det egna
landets säkerhetssynpunkt att ta ett
första steg på avrustningens väg i förhoppningen
att motparten skulle göra
detsamma. Denna andra risk finge då
tas med öppen blick för att man i någon
mån skulle försämra maktbalansläget
för sig själv.

Det låsta läge som vi nu har kan ju
inte gärna fortsätta i det oändliga, och
någon måste börja. Det förefaller vara
en enkel reflexion, men den borde kanske
tillämpas med något större frimodighet
i de världspolitiska sammanhangen.

Det gäller här också ett politiskt
problem som bl. a. rör frågan, hur man
skall få till stånd mera pålitliga, låt mig

säga mera objektiva och automatiskt
verkande institutionella procedurer för
att lösa de uppkomna konflikterna på
fredlig väg.

Jag skall lämna avrustningskonferensen
i Geneve. Vad regeringsdeklarationen
säger om Sydafrika kan jag för min
del helt instämma i. Vad som sker i Afrika
är ett stycke dramatik, men det är
värre än så, det är också ett stycke tragedi.
Frigörelsen från de koloniala banden
och uppvaknandet till självständighet
är en svår process som hotar att
koncentreras till en ren explosion. Utvecklingen
går snabbt. Ingenting kan
hindra vägen mot självständigheten ■—
bara färdröja den. Självstän dighetssträvandena
är liksom sagans ande i flaskan
— sedan de väl släppts fria växer
deras makt med en obetvinglig styrka
och går inte längre att tygla. De svarta
folkledare som vi lärt känna, i vissa fall
kanske t. o. in. personligen — Kenvatta,
Kaunda, Banda, Luthuli, Nkruma in. fl.
— representerar för oss framtidens Afrika.
Det är självklart för oss att de är i
pakt med den flodvåg av självständighetslidelse
som nu går fram, att det bara
kan väcka förvåning och förskräckelse
att så många vägrar att se hur legitimerade
dessa människor är när de
talar på sina folks vägnar.

Vi vet alla att problemen är svåra och
komplicerade, att frihet inte är nog utan
att den måste fyllas med innehåll. Det
är djupt tragiskt att motsättningarna
växer för varje dag mellan dem som nu
behöver samarbeta mer än någonsin.
Samtidigt minskar möjligheterna för de
lugna och sansade att göra sig gällande.
När man ser hur vita ledare och
grupper i Afrika reagerar kommer man
att tänka på ordet om att den Herren
vill förgöra, den slår han med blindhet.

Men så länge urladdningen inte kommit
måste allt göras för att förhindra
den. Världsopinionen har via Förenta
Nationerna och på annat sätt många
gånger sagt ifrån om apartheidpolitiken.
Glädjande nog har Sveriges företrädare
i FN mycket skarpt karakteriserat
den politiken. Just nu pågår en påtryckningsaktion
i vårt land, bl. a. med köp -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

strejk mot sydafrikanska varor. Den är
förtjänt av allt stöd och all sympati.
Jag utgår från att Sveriges företrädare
i Förenta Nationerna även i framtiden
kommer att ihärdigt och konstruktivt
arbeta för att finna vägar, genom vilka
Förenta Nationerna kan öka trycket på
dem som driver apartheidpolitiken och
andra uttryck för rasförtryck, för att få
dem att ompröva sin hållning.

Sydafrika är emellertid bara ett område
bland andra, där förhållandena
snabbt går, mänskligt att döma, mot en
katastrof, kanske blodbad, och där möjligheterna
till en lösning utan våld och
förstörelse snabbt går till spillo och förödes.
Detta är också, som vi alla vet, ett
svårt hot mot världsfreden, tv om och
när det börjar brinna kommer supermakternas
intressen lätt att skära sig på
liknande sätt som har skett i Kongo, där
man blott med möda kunde avvärja en
ännu större konflikt.

Ännu en sak bör framhållas i sammanhanget.
Vår beredskap att hjälpa
måste göras stor och beredd till snabb
aktion, för den händelse vårt lands medverkan
behövs, liksom visat sig vara fallet
vid tidigare tillfällen. Det kan komma
att behövas en ambulansutryckning
i mer än ett avseende, och denna bör då
helst inte improviseras.

Låt mig sedan avslutningsvis säga
några ord, herr talman, om förhållandena
i Europa.

Efter general de Gaulles presskonferens
i januari har verkligen såvitt man
kan förstå ganska mycket gått i baklås.
Det kan komma att dröja länge innan
nya steg kan tas mot ett ökat samarbete
och en ökad integration i Europa. Det
är då viktigt att under tiden väl använda
tillgängliga vägar för att göra svenska
intressen och synpunkter kända och gällande.
Vid något tillfälle har från regeringens
sida pekats på den ökade betydelse,
som OECD har i detta läge, För
egen del kan jag här bara instämma.
Jag vill ytterligare peka på möjligheten
att även bruka Europarådet med litet
större energi än som skett under senare
år, när andra organ och organisa -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tioner kommit mer i förgrunden för intresset.

Inom Europarådet pågår, som alla vet,
ett vitt förgrenat arbete, som väl inte
varit utan betydelse. Man bör för övrigt
inte förbise den betydelse det i och för
sig har att vi i Europarådet för första
gången fick en parlamentarisk församling
inom ramen för en internationell
organisation.

Vilken roll har Europarådet spelat?
Jag skall inte försöka utreda den frågan
närmare, men låt mig peka på några
ting. Det är ett uppenbart faktum att rådet
varit ett debattforum i Europa, vilket
inte varit utan betydelse. Att det har
varit en idégivare i många sammanhang
för den kommande utvecklingen är alldeles
klart. Att det verkat som en opinionsbildare,
som i betydande omfattning
har berett väg för den grad av integration
som vi har nått, tror jag är ställt
utom all diskussion.

Att det lyckats skapa en viss samarbetstradition
bland parlamentariker och
ministrar tror jag också är rätt att konstatera.
Det är sant att rådet har misslyckats
i mycket, men det har dock lyckats
åstadkomma en del ting. Vi har
t. ex. en lång rad konventioner som
frukt av rådets arbete, och åtskilliga
andra är nu under förberedelse.

Det är kanske av intresse att erinra
om att vid den session som skall äga
rum i maj kommer Schweiz för första
gången att uppträda som fullvärdig medlem
efter att under en tid ha deltagit
som observatör. Schweizarna stiger med
andra ord ned från sina alper för att
delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.
I sina motiveringar framhåller
schweizarna bl. a. att Europarådet utgör
en viktig träffpunkt för diskussioner
mellan sexstatsländerna och övriga
medlemsstater. Man konstaterar vidare
att sedan OEEC upplösts har rådet blivit
den enda omfattande europeiska organisation
inom vilken alla frågor av
intresse — utom försvarsfrågor — för
hela kontinenten kan debatteras. Dessa
konstateranden, som schweizarna har
gjort, kan i betydande omfattning gälla

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik

även för vår del och ger anledning alt
överväga en ökad insats på de vägar
som Europarådet kan erbjuda.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I regeringens deklaration
konstateras att det finns djupgående
skillnader mellan de ekonomiska och
sociala systemen i ost och väst samt att
det också finns betydande skiljaktigheter
i samhällssystem mellan länderna
inom den icke-kommunistiska världen.
Men, heter det, skillnaden tenderar snarast
att utjämnas i en epok som karakteriseras
av massproduktion och en
snabb spridning av idéer och värderingar.

Denna skildring synes mig, herr talman,
tyvärr vara överdrivet optimistisk.
Först och främst går skiljelinjerna mellan
öst och väst icke blott mellan de
ekonomiska och sociala systemen. Det
gäller ideologi, bl. a. frihet kontra ofrihet,
individ kontra kollektiv och olika
uppfattningar rörande de mänskliga rättigheterna.
Över huvud taget är skillnaderna
i fråga om rättsordning, rättsåskådningar
och rättväsen icke minst
iögonenfallande mellan öst och väst liksom
mellan demokrati och diktatur inom
och utom maktblocken. Att öst och
väst icke kommit varandra närmare
ideologiskt bekräftades i den ryske regeringschefen
Chrusjtjevs uttalande för
en italiensk tidning i går, enligt vilket
»fredlig samlevnad inte innebär fredlig
ideologisk samlevnad. På den punkten
finns det icke plats för kompromisser»,
tilläde herr Chrusjtjev. Jag tror att det
vore oklokt och föga realistiskt att försöka
förringa eller neddimensionera dessa
faktiska och reella motsättningar mellan
öst och väst. Uppvaknandet kan då
en gång bli plötsligt och farofyllt. Att
vi å andra sidan välkomnar varje klimatförbättring
är så självklart att det
inte ens behöver sägas ut. Det borde
emellertid vara lika självklart att den
ostridigt något förbättrade temperaturen
icke får ge upphov till alltför optimistiska
slutsatser. På sistone —- jag anknyter
här till fru Myrdals sakrika och sakkunniga
redogörelse från förhandling -

arna i Genéve — förefaller ju temperaturen
ånyo vara en smula i fallande.

I regeringsdeklarationen motiveras
emellertid optimismen. I deklarationen
talas om att den snabba nyhetsförmedlingen
och de moderna kommunikationerna
gör att idéer, upptäckter, uppfinningar,
tänkesätt och beteendemönster
sprider sig till alla folk oberoende av
nationella och ideologiska gränsdragningar.
Ej heller denna motivering synes
mig, herr talman, helt realistisk. Vad
som förbises är att långtifrån alla folk
har tillgång till den informations- och
läsfrihet som bl. a. deklarationens författare
förutsätter. Tvärtom förhåller det
sig så att majoriteten av världens invånare
genom statens och regeringarnas
censur är undandragen rätten att få veta
vad som händer, rätten att få lära känna
vad som sker och att lära känna nya
idéer — den tillätes endast att i tidningar
eller i andra informationsmedia
få del av ovanifrån auktoriserade uppfattningar
och nyheter.

I världens folkrikaste stat är censuren
till och med tvåfaldig. Det är icke bara
så att det icke får komma in nyheter
som icke godkännes till Kina, utan det
finns också en extrem utgående censur
så att endast någon eller några tidningar
tillätes passera Kinas gränser för att
icke allmänheten utanför dess gränser
skall kunna dra slutsatser om tillståndet
innanför Kinas gränser, över huvud taget
ingår regeringarnas rätt till censur
som ett viktigt element i den kommunistiska
ideologien. Att en sträng sådan
censur i stort sett upprätthålles i de europeiska
länderna inom östblocken vet
var och en. I det övervägande flertalet
av dessa länder är det som bekant icke
möjligt eller tillåtet att ens köpa en icke
kommunistisk tidning — på så sätt fungerar
där de moderna kommunikationerna.
Så långt går man icke på den iberiska
halvön där — ehuru utanför östblockets
ram — också censur upprätthålles.

För att lämna Europa är exempelvis
i de sydamerikanska staterna press- och
informationsfriheten i flertalet länder
ytterligt begränsad. Vad som emellertid

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

är särskilt ägnat att väcka oro för framtiden
är att i så många av de nytillkomna
staterna i Asien och Afrika pressfriheten
inskränkts eller där den en gång
funnits är på väg att inskränkas eller
upphävas. I Ceylon förbereder regeringen
t. ex. ett helt förstatligande av pressen.
I Burma har tidningarna knappast
någon möjlighet till kritik av regeringen,
och i Pakistan är läget likartat. I några
nytillkomna afrikanska stater började
man med stolta deklarationer om pressfrihet,
men utvecklingen har raskt gått
i annan riktning. I Ghana t. ex. har den
enda oberoende tidningen, Ashanti Pioneer,
krossats för ungefär ett halvår sedan.
Att pressfrihet icke existerat i äldre
afrikanska stater som Liberia eller
Etiopien är oss välbekant. Att den ej heller
funnits i de tidigare franska kolonistaterna
är likaledes känt.

Detta var bara några exempel, herr
talman, och jag skall inte trötta kammaren
med någon rundvandring av liknande
pessimistisk natur i andra delar av
världen. Men det måste konstateras att
den nyttiga verkan av de moderna kommunikationerna
icke är öppen för alla
och att spridningen av idéer och värderingar
ganska ofta möter nära nog
oöverstigliga hinder. Detta är den bistra
verkligheten. Det räcker alltså med
att nämna att press- och informationsfriheten,
rätten att läsa, rätten att höra,
rätten att lära känna är en rättighet för
ett privilegierat fåtal och att majoriteten
är berövad denna rättighet och möjlighet.
Det är sant, herr talman, att nyheter
och idéer på de mest förunderliga
sätt kan passera såväl järn- som
bamburidåer, men det är tyvärr så att
statsmakterna med nuvarande tekniska
resurser har förmåga att sila nyheterna,
att fördölja verkligheten och att hålla
medborgarna ovetande om vad som verkligen
händer. Därmed skapas också ökat
utrymme för rasfördomar, för vanföreställningar,
för propaganda och för folkhets.

Tillåt mig så några randanmärkningar
till innehållet i deklarationen! Det
förefaller mig som om framställningen
rörande Kuba icke var helt entydig. Vid

Ang. Sveriges utrikespolitik
det ena tillfället säges det att genom
Kubakrisen aktualiserades frågan om
maktbalansen. Vid det andra tillfället säges
att genom krisen aktualiserades frågan
om kärnvapenspridningen till nya
geografiska områden. Det förefaller mig
som om en kombination av dessa faktorer
vore den egentliga förklaringen.

I fråga om Kongo uttryckes i deklarationen
tillfredsställelse över utvecklingen,
och det pekas särskilt på att Belgien
nu fått möjlighet till ekonomiskt och tekniskt
bistånd till det olyckliga och hemsökta
området. I likhet med herr Boheman
har jag all anledning att uttala
min glädje över att lugnare förhållanden
inträtt därstädes, samtidigt som vi inte
kan dölja för oss att oroligheterna kan
flamma upp igen där när som helst. Den
reflexion jag närmast vill göra är att
när Förenta Nationerna agerar, såsom
skett i Kongo, bör världsorganisationens
förehavanden stå höjda över all berättigad
kritik. Så har som bekant icke varit
fallet, och jag erinrar i detta sammanhang
om den svenska regeringens
många bemödanden att förbättra informations-
och nyhetsförmedlingen från
FN-högkvarteren. Dessa bemödanden
har emellertid tyvärr varit föga framgångsrika,
och inte minst under den senaste
krisen märktes en del minst sagt
oriktiga, felaktiga och falska meddelanden.
Jag syftar exempelvis på uppgiften
om de åtta stamhövdingarnas brev till
Adoula, ett brev som aldrig har kunnat
identifieras, frågan är om det över huvud
taget funnits till.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja fråga regeringens här närvarande
representanter med statsministern i spetsen,
varför icke svenska regeringens
synpunkter, såsom de vid olika tillfällen
skriftligen framfördes till generalsekreterare
U Thant i slutet av år 1961 och
i slutet av år 1962, rörande förutsättningarna
för det fortsatta svenska engagemanget
i Kongo kommit att tryckas
bland de offentliga dokument som
delats i denna kammare. Varför i dagens
läge dölja vad som har hänt, dölja
att den svenska regeringen då framförde
vissa synpunkter?

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Jag skulle också vilja framställa en
annan fråga. Vid sidan av det särskilda
jordbruksavtal som på sin tid träffades
med Danmark och som behandlades i utrikesutskottets
utlåtande nr 6 år 1960
har, enligt vad som på sistone blivit bekant,
ett så att säga förtroligt protokoll
förelegat, vilket alltså till helt nyligen
varit okänt för svensk opinion.

Här är det uppenbarligen fråga om en
överenskommelse med främmande makt
som borde föredragits i konselj och sedan
framlagts antingen inför riksdagen
eller också inför utrikesnämnden eller
utrikesutskottet — allt enligt klara bestämmelser
i nuvarande regeringsform
och även enligt förslaget till ny regeringsform.

Hur tillkom detta förtroliga protokoll,
och vad är anledningen till att det på
detta sätt hemlighålles? Jag vågar utgå
från att liknande protokoll, undandragna
utrikesnämndens och riksdagens insyn,
icke föreligger i förhållande till andra
länder, men jag vore i alla fall belåten
om denna förhoppning kunde konfirmeras.

Så till sist, herr talman, ett litet ord
om första maj och den nya metoden att
använda utrikesrepresentationen såsom
partiorganisationers bönemän i fråga
om anskaffande av föredragshållare!

Jag erinrar mig ett arabiskt ordspråk,
i vilket sägs att det finns tre saker som
inte kan döljas: en bergskedja, en man
på en kamel och en förälskelse. Jag skulle
vilja tillägga att Stockholms arbetarekommun
icke har lyckats riktigt dölja
den partipolitiska bockfoten i detta
sammanhang.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hernelius riktade
ett par frågor till mig. Den ena gällde ett
hemligt protokoll som skulle vara fogat
till det offentliggjorda protokollet över
förhandlingarna i Kungälv med representanter
för danska regeringen.

Det är riktigt att detta protokoll inte
har redovisats för utrikesnämnden, men
jag tror inte att det spelar så stor roll.

Jag har vid något tillfälle haft anledning
att berätta för herr Hernelius vad protokollet
innehöll — det var en uttolkning
om hur man kommit fram till de procentsatser
beträffande importavgifterna
som har publicerats. Jag tror att grunderna
för hur man kom fram till ett resultat
här inte kan tillmätas den vikt
som herr Hernelius nu synes vilja tillmäta
dem. I princip kan jag hålla med
herr Hernelius om att även en sådan
beräkningsgrund borde ha redovisats
för utrikesnämnden, men jag finner det
inte vara anledning att göra någon större
affär av det.

Att de av den svenska regeringen till
generalsekreterare U. Thant framförda
villkoren för det svenska militära engagemanget
i Kongo inte finns med i den
publicerade aktsamlingen beror helt enkelt
därpå, att denna aktsamling icke
innehåller någonting annat än redan
publicerade aktstycken. Det är en sammanställning
som görs till tjänst för den
offentliga diskussionen och till tjänst för
riksdagsmännen. Man kan ju kritisera
att här samlas ting som redan förut är
publicerade, men det har hittills betraktats
som en stor fördel att på detta sätt
få samlat vad som sägs i riksdagsdebatter,
vad som sägs i TT-refererade anföranden
o. s. v. Några nyheter har denna
dokumentsamling inte innehållit.

Då kan man å andra sidan fråga sig
varför villkoren inte offentliggjorts. Jag
tror det var i december 1961 som villkoren
framfördes i skriftlig form till
U Thant. Det gjordes ett referat, som jag
antar publicerades även i herr Hernelius
tidning, av innehållet i villkoren,
och villkoren anmäldes ordentligt i utrikesnämnden,
men vi ansåg att ett publicerande
i det läget skulle kunna vara
en belastning för generalsekreteraren,
eftersom det möjligen kunde framstå
som om den svenska regeringen var
mindre intresserad för ett fortsättande
av den militära aktionen i Kongo än utrikesnämnden
och regeringen var. För
att undvika ett sådant missförstånd valde
vi metoden att publicera ett referat
och inte den ordagranna lydelsen. Jag
tror att det var ett riktigt tillvägagångs -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

sätt. Någon avsikt att dölja de faktiska
förhållandena fanns icke här, lika litet
som i fallet Kungälv.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till hans excellens statsministern
för svaret.

Vad den senare frågan beträffar vill
jag dock beklaga att inte också icke tidigare
publicerade dokument någon gång
intagits i denna förnämliga dokumentsamling
— det skulle möjligen öka nyhetsvärdet
och därmed läsvärdet hos
denna förträffliga publikation.

I fråga om förra delen av svaret har
jag vissa svårigheter. Vad vi diskuterar
är om tilläggsprotokollet eller det förtroliga
protokollet innehåller någonting utöver
vad som har lämnats till utrikesutskottet,
och jag kan inte gärna här
göra mig skyldig till röjande av hemlig
handling genom att ingå på en sakdiskussion
i den frågan. Jag vill nöja mig
med att konstatera att det måste ha innehållit
någonting, eftersom det upprättats
och fått karaktären av förtroligt
protokoll.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det kan måhända vara
beklagligt att när denna debatt äntligen
har kommit fram till någonting som kan
kallas dramatik bryta den stämningen
alt göra som jag har för avsikt att göra,
fästa uppmärksamheten ett ögonblick på
inledningsorden i dagens regeringsdeklaration.

Där finns ord som kanske kan betraktas
som allmänna uttalanden och fraser
men som jag för min del vill fästa ett
större avseende vid och därför känner
mig ha anledning att knyta några reflexioner
och frågor till.

Vad jag där speciellt tänker på är det
som understryks om att ett vidgat internationellt
utbyte på alla områden är förutsättningen
för en fredlig samlevnad
mellan folken, att ömsesidigt hänsynstagande
och ömsesidig vilja till förståelse
är den logiska konsekvensen av det
fulla erkännandet av ömsesidigt beroen -

Ang. Sveriges utrikespolitik
de, att vetenskap och teknik är i hög
grad beroende av ett fruktbart internationellt
utbyte och slutligen att det är
angeläget, som det sägs, att vi är uppmärksamma
på den ökande betydelse
som måste tillmätas arbetet med folkrättens
kodifiering och vidareutveckling
och på de uppgifter som bör åvila också
oss, att söka främja ett internationellt
regelsystem.

Allt detta är ju klara uttalanden, som
såvitt jag förstår har en förpliktande innebörd.
Varje ledamot av denna ärade
kammare torde väl med tacksamhet vilja
ge sitt erkännande åt uttalandet. Men
det är ändå några synpunkter som jag
vill framhäva.

Med tanke på vårt ansvar för meddelaktighet
i arbetet på den internationella
rättens område är det beklagligt
att ecklesiastikministern inte heller i år
har funnit utrymme i sin huvudtitel för
att tillmötesgå det år efter år upprepade
kravet på att förstärka den akademiska
undervisningen och forskningen
just i ämnet internationell rätt. Vi är inte
så helt utvecklade på detta område
som vi kanske borde vara. Det finns
ingen anledning för mig att gå närmare
in på denna fråga nu, eftersom den ärade
kammaren snart nog får tillfälle att
direkt ta ställning till den. Jag har bara
funnit anledning att nu förutskicka
att också den detaljfrågan måste ses i
belysning av deklarationens uttalanden
om betydelsen av de internationella
rättsfrågorna.

Om, man helhjärtat delar regeringens
mening —• vilket jag således gör — om
det internationella samarbetets betydelse
på alla områden, så kan det vara berättigat
att fästa uppmärksamheten på
det internationella kulturella samarbetet.
Detta bär blivit mycket litet berört
i dag. Det samarbetet gäller världen i
stort, men det gäller kanske främst
Europa. Statsministern framhöll vid sitt
officiella besök i Frankrike i början av
detta år att vi i Sverige starkt känner
samhörigheten med och ansvaret för
Europa och att hela vår utrikespolitik
är inspirerad av vårt gemensamma västerländska
arv.

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Regeringen har genom utredande organ
och arbetsgrupper av olika slag intensifierat
beredningen av integrationsfrågorna.
För samordningen av Sveriges
olika engagemang i det internationellt
kulturella samarbetet synes det inte vara
lika väl sörjt. Man måste, sägs det i
regeringsdeklarationen, göra allt för att
riva ned murarna av likgiltighet, okunnighet,
ovilja, misstroende och fördomar
mellan nationerna. Vilka verktyg
som regeringen i fortsättningen avser att
begagna i kampen mot likgiltighet, okunnighet,
ovilja, misstroende och fördomar
kommer väl att framdeles uppenbaras,
men de verktyg som hittills har begagnats
kommer säkerligen att behövas
även i fortsättningen, om också moderniserade
och formerade. Jag syftar på
insatser av ekonomisk art, men också
av organisatorisk art, organisationers
insatser och individuellt mänskliga insatser
i detta sammanhang.

Det ligger en rikedom i mångfalden av
insatser på det kulturella samarbetets
område, men — har man anledning att
fråga — har regeringen egentligen någon
samlad bild av vad som görs här,
hur det görs och om verkan blir den
avsedda? Det är i varje fall, synes det
mig, för riksdagen mycket besvärande
att det saknas reella möjligheter att
överblicka och följa de svenska insatserna
på detta område. En viktig anledning
till svårigheterna härvidlag är det
förhållandet att anslagen för sådana ändamål
redovisas i statsverkspropositionen
uppdelade på många olika huvudtitlar.
Flertalet av dem finns fördelade på
tredje, åttonde och tionde huvudtitlarna.
Det tycks som om anslag under olika
huvudtitlar ofta gäller arbetsuppgifter
på samma område. Låt mig, herr talman,
få belysa detta med några exempel!

Under tredje huvudtiteln äskas anslag
till Svenska institutet för kulturellt utbyte
med utlandet, bl. a. omfattande
svenska lektorat vid utländska universitet,
men svenske lektorn i Reykjavik
får inte vara med i det sammanhanget,
utan han får sin lön under åttonde huvudtiteln,
där det också finns vissa and -

ra äskanden till Svenska institutets övriga
verksamhet.

Anslag för avlöning av utländska lektorer
vid svenska universitet äskas under
åttonde huvudtiteln i samband med
anslaget till de olika universitetens personalstater.

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet
för propaganda och upplysning rörande
Sverige och svenska förhållanden
äskas under tionde huvudtiteln, där
också äskanden till kommersiell information
i utlandet upptas. Samtidigt utgår
ett anslag över såväl tredje som åttonde
huvudtitlarna för den mycket breda
och allsidiga informationsverksamhet
som Svenska institutet i olika former
bedriver i utlandet.

Bidragen till internationella organisationer
där Sverige är medlem redovisas
även i fråga om kultursektorn till större
delen under tredje huvudtiteln. Där
återfinns exempelvis kulturorgan som
hör samman med FN, OECD, EFTA och
Europarådet. Anslagsäskanden för den
tekniska biståndsverksamheten återfinns
till övervägande del under tredje
huvudtiteln, men för ingenjörsvetenskapsakademiens
internationella kontaktverksamhet
äskas anslag under tionde
huvudtiteln och för Sveriges anslutning
till vissa internationella vetenskapliga
sammanslutningar under den
åttonde huvudtiteln, där också anslagsäskanden
till gästföreläsande vid universitet
och till resestipendier för
svenska lärare finns upptagna.

Det förekommer på kommersiell bas
ett stort internationellt kultursamarbete
på sådana områden som litteratur, teater
och film o. s. v. Staten engagerar sig
delvis i det genom bidrag bl. a. till internationella
utställningar, vilka bidrag
administreras via olika organ. Det viktigaste
fältet för internationellt kultursamarbete
torde f. n. vara det vetenskapliga.
På de naturvetenskapliga, medicinska
och tekniska forskningsområdena
förekommer också ett samarbete
på kommersiell bas, men dessa områden
är också mycket generöst — och
väl är det — understödda av statsmak -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

terna, bl. a. på grund av deras direkta
humanitära, ekonomiska betydelse. De
vetenskapliga områden där ytterligare
insatser för internationellt kultursamarbete
främst borde komma i fråga är
den humanistiska och samhällsvetenskapliga
forskningen.

.Tåg rör mig med förmodanden på
grund av nyss påtalade svårigheter att
överblicka vad vi egentligen gör när det
gäller internationellt kultursamarbete.
Jag har inte anledning att tänka mig att
regeringen skulle föranstalta om en omflyttning
på de olika huvudtitlarna —
inplaceringen där har sina starka motiveringar
— men jag ville direkt ifrågasätta,
huruvida det inte inom någon av
de berörda huvudtitlarna kunde i en
gemensam uppställning lämnas en redovisning
över våra åtgärder på hela
detta fält. Ett tillmötesgående av ett sådant
önskemål skulle möjliggöra snabbare
och bättre förberedelser för ökat
internationellt utbyte på olika kulturområden
som vårt land har både förutsättning
för och anledning till att tveklöst
främja, något som jag också har
uppfattat som andemeningen i inledningen
till regeringsdeklarationen i dag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Dagens debatt har ånyo
visat hur svårt det är för världens folk
att samarbeta över gränserna och att
inom gränserna respektera de enskilda
individernas krav på frihet från nöd
och fruktan. Vi påminnes än mera om
detta förhållande i det, som redan
nämnts, högtidligheter hålles över hela
världen till minne av Warszawaghettots
uppror mot den välbeväpnade och
omänskliga övermakten. Endast ett fåtal
av deltagarna i upproret överlevde.
De har nu byggt ett nytt samhälle i Israel,
där man om några dagar skall fira
15-årsdagen av statens tillkomst genom
FN :s beslut. Dessa människor är åter utsatta
för den hets som har okunnighet
och maktlystnad till förutsättning. Också
andra dagsaktuella händelser visar
nödvändigheten av att en vaken demo -

Ang. Sveriges utrikespolitik
kratisk opinion bevakar de mänskliga
rättigheterna.

Förenta Nationerna skapades för att
vi skulle få ett instrument i kampen för
en fredlig samvaro mot krigshandlingar,
våld och förtryck. Alla är väl medvetna
om hur skröpligt detta skydd är,
och vi har tidigare i dag hört om alla
svårigheter som tornar upp sig vid nedrustuingsförhandlingarna.
Risken är nu
att människor i förtvivlan över de uteblivna
kärnvapenstoppen skall förorda
att vi söker skydd bakom egna sådana.
Hur man på den vägen skall uppnå någon
trygghet, förstår jag dock inte. I
stället förefaller det mig som om otryggheten
skulle bli ännu större än den nuvarande
med dess överdödningsmöjligheter,
som fru Myrdal med sådan intensiv
inlevelse berättade om. Fru Myrdal
föreföll mig emellertid vilja antyda att
i ett sådant läge kan det bli aktuellt med
kärnvapen även för de små nationerna
som vårt land, och i det resonemanget
kunde jag inte följa henne. Inte heller
tycks det mig överensstämma med det
resonemang som hittills förts av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet. Ännu
så länge bör vi väl hellre satsa på
medverkan i den världsopinion som fru
Myrdal nämnde kan öva tryck mot kärnvapennationerna.

Trots all sin bräcklighet och trots alla
svårigheter framstår FN fortfarande som
det bästa fredsinstrumentet. Men, herr
talman, jag är rädd att vi alltför litet
uppmärksammat nödvändigheten av god
information om FN. Skall organisationen
kunna verka, måste vi ha tillgång
till tillförlitlig upplysning i vidaste omfattning,
och jag menar då inte en information
som propagerar, utan en information
som gör det möjligt för det
stora flertalet att bilda sig en egen uppfattning
om vad som sker. Utan objektiv
upplysning kan man inte få till stånd
den folkopinion, varom det här talats
och som kan slå vakt om den fredliga
samlevnaden.

Vi har sett särskilt hur svårt det varit
att erhålla sakliga uppgifter om FN:s
aktion i Kongo. Om själva aktionen och
om FN:s åtgärder har rått olika mening -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ar. För den utanförstående liar det varit
utomordentligt svårt att orientera sig
om händelseförloppet. Som bevis för
svårigheterna att få klarhet kan det räcka
med en hänvisning till Conor
0’Briens skildring av förhållandena i
Kongo — enligt en FN-tjänstemans uppfattning
— och debatten kring denna
skildring. Vi har gång på gång ställts
inför en rad intressekonflikter, skildrade
av nyhetsbyråer som inte alltid varit
intresserade av att ge en objektiv bild
av läget. Skildringarna har satt spår i
pressen och debatten, och det har ofta
märkts att man saknat tillgång till fakta.
Till stor del är jag rädd för att samma
förhållande gäller beträffande nedrustningskonferensen.
Det är svårt för
världsopinionen att göra sig gällande,
om den inte förfogar över sakliga uppgifter.

Frågan om bättre upplysning i internationella
frågor har som bekant behandlats
i andra kammaren i samband
med en interpellation av herr Svensson
i Kungälv. Han efterlyste i höstas bättre
tillgång till uppgifter om svenska framträdanden
i internationella sammanhang.
Interpellationen ledde till att vi får fylligare
och snabbare meddelanden. Den
rapport som vi, liksom tidigare år, nyss
erhållit från FN :s generalförsamling ger
också en god orientering. Vad jag nu
skulle vilja efterlysa är dock mera den
direkta FN-informationen, som belyser
aktuella förhållanden och som samtidigt
ger en grund för bedömning och förståelse
av FN :s arbete.

För att få en sådan information måste
man vända sig till FN:s egen informationstjänst.
Man tvingas då konstatera,
att informationsverksamheten minskat
och att framför allt tillgången till det
internationella informationsmaterialet i
svensk översättning nu är betydligt sämre
än tidigare. Även om det kan låta
egendomligt torde detta förhållande vara
en följd av det ökade antalet medlemsstater.
FN:s verksamhetsfält har
därigenom vidgats, och ett större antal
informationskontor har öppnats. Sedan
1962 års början har ett tiotal nya kontor
öppnats. År 1959 var informationskon -

torens antal 31. Nu är de 45. Om man
ser på FN:s informationsbudget så har
den i det närmaste förblivit oförändrad.
Samtidigt har man inom organisationen
övergått till ett nytt rekryteringssystem,
som i korthet går ut på att man anställer
unga människor på kort tid i stället för
att arbeta med mer erfaren och fast anställd
personal.

Beträffande FN:s nordiska informationskontor,
som ju är av största intresse
för oss, gäller att dess budget stramats
åt. Detta kan vara naturligt inte bara
med tanke på de nya kontoren utan även
med tanke på FN:s beträngda ekonomiska
läge. Redan vid förra årets utrikesdebatt
fördes FN:s dåliga ekonomi på
tal, liksom det gjorts i dag. Man kan säga
att situationen ganska väl återspeglar
spänningen mellan stormakterna och
deras ovilja till samarbete, som redan
påtalats här. De små staterna, och inte
minst de nytillkomna, betalar som regel
sina avgifter, åtminstone enligt vad tidskriften
Economists medarbetare i FNfrågor
funnit vid en undersökning som
han nyligen publicerat. Deras avgifter
är dock av så pass liten omfattning att
de inte spelar någon avgörande roll i
sammanhanget.

Det tråkiga är att samtidigt som informationsverksamheten
minskar i Norden
på grund av försämrad ekonomi behövs
den säkerligen mer än tidigare. Man kan
inte räkna på ett levande intresse om
upplysning saknas. Och det levande intresset
krävs, om vi skall ge FN möjlighet
att förmedla kontakt mellan världens
rika och fattiga länder till förmån för
en ekonomisk utjämning dem emellan.
Betydelsen av denna utjämning underströks
med rätta i proposition nr 100
förra året, då riktlinjerna drogs upp för
det svenska biståndsprogrammet.

Ett uttryck för önskan om mer kunskaper
om det internationella samarbetet
var Secos begäran för någon månad
sedan om mer undervisning i internationella
frågor. En sådan undervisning
förlorar en stor del av sitt värde, om
den saknar uppgifter om hur man arbetar
för att samordna folkens intressen.
Saknar allmänheten tillgång till fakta

Tisdagen den 23 april 1983 em.

Nr 17

och kännedom om vilka redskap som
finns för en samordning, underlättar
man också det arbete som bedrivs av
organisationer av Katangalobbyns typ
eller för dem som vill framställa Sveriges
medverkan i Kongo som en aktion
vilken för tankarna till Karl XII och
hans karoliner.

Därför skulle jag, herr talman, vilja
vädja till regeringen att uppmärksamma
denna fråga. Jag är väl medveten om
att NIB bygger upp en organisation för
ökad information, men den kommer efter
vad jag har förstått att huvudsakligen
röra Sveriges biståndsverksamhet.
Vad jag tror att vi i hög grad behöver
är den direkta FN-informationen, den
information om FN, som kan ge tillgång
till fakta och som då blir det bästa skyddet
mot falska rykten. Samtidigt blir en
sådan information till en styrka för den
aktiva svenska neutralitetspolitik, varom,
som statsministern påpekade, råder
en glädjande enighet.

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner det angeläget
att omedelbart försöka rätta till ett missförstånd,
som jag tror låg i fru Segerstedt
Wibergs anförande.

I mitt föregående anförande hade jag
ingalunda på något sätt antytt, att vårt
land borde skaffa sig kärnvapen, om
inte stormakterna åstadkomme ett provstopp.
Jag har i dag över huvud taget
inte uttalat mig i den frågan. Jag sade
att det var ett gemensamt intresse för
stormakterna att hindra spridningen av
kärnvapen till ännu fler länder och att
det i nästa omgång bleve fråga om inte
bara ett eller annat land i kretsen av deras
egna utan även länder som står utanför
denna. Med detta bär jag velat påpeka
att stormakterna ur sin synpunkt
måste räkna med såsom en risk, att tekniskt
och industriellt väl utvecklade länder
kan komma att lägga sig till med
kärnvapen. Det betyder ingalunda en rekommendation
från min sida, att dessa
länder skulle beträda den vägen.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är enligt min och
mångas mening synnerligen tillfredsställande,
att regeringen i den i dag avgivna
deklarationen inte bara så starkt understrukit
värdet av en fortsatt fredlig
samlevnad mellan alla folk utan också
framhållit, att vi måste arbeta för att
få till stånd ett internationellt regelsystem,
d. v. s. en världslag för att bevara
staternas självständighet och, skulle jag
vilja tillägga, reglera samlevnaden mellan
folken.

Förenta Nationerna har, som vi alla
vet och som också uttalats i deklarationen,
inte utvecklats till det organ för
kollektiv säkerhet, som många hoppades
på vid Förenta Nationernas tillkomst.
Alla ansträngningar bör därför göras,
sägs det i deklarationen, för att stärka
Förenta Nationernas ställning. Jag skulle
vilja göra det tillägget, att det inte bara
behövs en lag utan att det också måste
finnas en permanent ordningsmakt för
lagens efterlevnad.

Med den positiva inställning som regeringen
i dag har deklarerat vill jag
uttala den förhoppningen, att Sverige
kommer att stödja strävandena — i
första hand gäller det en revision av
Förenta Nationernas stadgar — att utveckla
FN till en världsmyndighet för
fredens bevarande. För en dylik utveckling
finns det ett mycket stort intresse
i många länder, och jag skulle vilja säga
kanske framför allt i Storbritannien,
där flera medlemmar både av regering
och parlament uttalat sig i sådan riktning.

Om det målet kan nås, och om vi kan
komma fram till en allmän och total
nedrustning, som fru Myrdal i dag så
varmhjärtat har talat om, blir det möjligt
att ställa väldiga belopp till förfogande
för investeringar i de underutvecklade
länderna. Därigenom skulle
produktionen av livsmedel och andra
förnödenheter kunna ökas högst väsentligt
och levnadsstandarden höjas i de
nu fattiga länderna. Det är ett mål som
är så stort och angeläget, att alla krafter
bör kunna förenas om att nå det. Skulle
vi komma dithän, skulle vi — som den

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tyske nationalekonomen professor Baade
har sagt i en förra året utkommen
bok — kunna skapa ett paradis på jorden.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt ta del i denna debatt utan välja
den pensionerade stinsens bekväma
och privilegierade attityd och se tågen
komma och gå utan att påkalla något ingripande
från min sida. Den gångna debatten
har emellertid gjort, att jag vill
framföra några synpunkter beträffande
de frågor som diskuterats i dag.

Jag har inga erinringar mot regeringsdeklarationen
eller mot statsministerns
kommentar till denna, och jag har i likhet
med andra ledamöter av kammaren
med tillfredsställelse och intresse följt
fru Myrdals redovisning av det senaste
skedet av nedrustningsförhandlingarna i
Geneve. Som tillägg till vad som har
sagts i denna fråga vill jag först och
främst nämna den behållning vi under
årens lopp har vunnit i debatten om nedrustningen,
genom att opinionen mot
kärnvapen har vuxit sig så mycket starkare.
Ännu för ett par år sedan ifrågasattes
på många håll inte att man kunde
acceptera en bannlysning av kärnvapnen,
annat än som ett led i kärnvapnens
totala avskaffande. Nu har man
inom en mycket bred opinion i alla länder
kommit därhän, att det skulle betraktas
som sabotage, om något land
skulle sätta i gång tillverkning av kärnvapen.
Det är riktigt att man inte har
bundit sig för varken den ena eller andra
linjen. Det är också riktigt att det har
ställts olika villkor för accepterande av
ett kärnvapenförbud. Men jag tror att
man kan påstå, att kampen mot kärnvapen
de facto har tagit ett stort steg framåt
under de senaste åren.

Jag skulle vilja göra en randanmärkning
till vad herr Hernelius har sagt i
dag i denna debatt. Han begagnar gärna
de tillfällen som bjudes att klanka på
Förenta Nationernas Kongoaktion. Det
är självklart att det har förekommit
många misstag. Det är givet att Förenta

Nationerna inte stod färdigberett för en
aktion som denna, den svåraste som har
förekommit under dess tillvaro. Informationsväsendet
kunde naturligtvis inte
fungera som när en stormakt går ut i
krig — stormakterna kan för resten inte
heller sköta sin information tillfredsställande
ens i krigstid. Hur skulle det ha
sett ut, om vi hade befunnit oss i ett
verkligt krig? Det skulle ha gjorts flera
och mycket större missgrepp på olika
håll än under denna aktion. Jag är
säker på att herr Hernelius skulle ha varit
mera förstående för nödvändigheten
av att göra misstag i krig.

Jag skall begagna tillfället att säga
några ord i en fråga som upptagit de
flesta talarnas intresse här i dag, nämligen
denna inbjudan till generalsekreterare
U Thant att komma till Stockholm.
Jag är övertygad om att regeringens partivänner
i riksdagen alla med glädje
hälsat meddelandet om att generalsekreterare
U Thant vill komma hit och hålla
ett föredrag om Förenta Nationerna.

Vilka olägenheter och rimliga argument
finns då att anföra mot denna inbjudan?
Kan det medföra några olägenheter
för någon del av den socialdemokratiska
publiken på Gärdet att få veta
något om utrikespolitik eller få ta del
av generalsekreterare U Thants erfarenheter
och synpunkter på det internationella
läget och Förenta Nationerna?
Ingen kan väl rimligen säga att detta är
något fel. Det kan ju inte heller vara någon
fara att publiken blir tillgodosedd
med felaktiga uppgifter. Ingen kan mera
auktoritativt berätta om Förenta Nationernas
uppgifter än generalsekreterare
U Thant.

Jag har försökt komma åt de argument
mot denna inbjudan som har förts fram
under denna debatt. Såvitt jag kan förstå
föreligger inte mer än två argument.
Det ena är att generalsegreteraren skulle
skänka ökad glans åt demonstrationen
på Gärdet. Om detta är ett argument,
vittnar det om ett småskuret sinnelag.
Om t. ex. en internationell personlighet,
som är socialdemokrat, uppträdde där,
skulle även han skänka ökad glans åt
mötet, och jag tror inte att opponenter -

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

na skulle ha något att invända emot det.
Vad kan de då ha att invända mot Förenta
Nationernas generalsekreterare?

Om det ena argumentet är orimligt,
så gäller det i lika hög grad det andra.
Är det möjligt att — det har antytts i
pressen — man fruktar att generalsekreteraren
skulle bli illa underrättad om
det svenska partiväsendet, d. v. s. att
herr Heckscher har skickat sitt famösa
telegram i egenskap av lärare i statskunskap
och velat upplysa generalsekreterare
IT Thant med sina givetvis mera
fullständiga kunskaper om det svenska
partiväsendet? Men jag vet inte vem som
har utseit herr Heckscher till lärare för
generalsekreterare U Thant. Jag finner
alltså det argumentet fullständigt orimligt.

För oss ter sig generalsekreteraren
desto mera välkommen, som han kommer
hit i egenskap av efterträdare till
Dag Hammarskjöld och vi vet, när vi
har iakttagit hans verksamhet under dessa
år, söker han följa samma politiska
linje som Dag Hammarskjöld. Han har
också av allt att döma lyckats att i hög
grad göra generalförsamlingen till ett
instrument för förhandlingar och för
fredliga lösningar.

Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att vederbörande även i fortsättningen
måtte inbjuda framstående internationella
personligheter att tala på Gärdet den
1 maj.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande den del av
anförandet, i vilken herr Undén vände
sig mot mig, är jag tacksam för att få tillfälle
till en kort replik. Den beskrivningen
är nog inte riktig, att jag hör till
dem som velat klanka i tid och otid på
FN:s Kongopolitik. Däremot är det riktigt
att jag i olika sammanhang har tilllåtit
mig ifrågasätta, om FN:s åtgärder,
lokalt eller centralt, alltid stått i överensstämmelse
med FN-stadgan eller eljest
med reglerna för världsorganisationen.
Jag vet att det finns personer —
herr Undén hör inte dit — som i sådana
sammanhang har resonerat så att ända -

Ang. Sveriges utrikespolitik
målet helgar medlen. Men det resonemanget
har förefallit mig vara ett ytterligt
äventyrligt resonemang — framför
allt är det särskilt illa om det förs fram
av representanter för en liten stat.

Vad informationsverksamheten beträffar
är det alldeles uppenbart att en
organisation som byggs upp från grunden
måste ha sina brister, men anledningen
till att jag vid några tillfällen har
tagit upp dessa brister har varit — det
kan jag försäkra herr Undén — uteslutande
den att man begär så mycket mer
av världsorganisationen — denna fredens
organisation — än av andra.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Hade kammarens ordning
det medgivit, skulle jag sagt det jag
nu tänker säga i en replik till herr Hernelius
omedelbart efter det att han hade
talat. Han gjorde ett försök att, samtidigt
som han kritiserade regeringens optimism
i deklarationen, beskriva skillnaden
mellan vad han kallade öst och väst.
Jag förmodar att han menade den kapitalistiska
världen å ena sidan och den
socialistiska världen å den andra sidan.
Det blir kanske litet vanskligt i fortsättningen
att räkna efter väderstreck. Herr
Hernelius kom fram till att det var en
skillnad i rättsuppfattning; individen
stod kontra kollektivet, osv. Jag tycker
att bilden är ofullständig, och jag vill
komplettera den. Det förvånar mig nämligen
att herr Hernelius, som företräder
högerpartiet här i riksdagen, glömde
bort det som jag tycker är den väsentliga
skillnaden, nämligen att produktionsmedlen
i öster är allmän egendom, medan
de i väster i allmänhet är enskild
egendom. Jag kanske borde precisera litet
närmare och säga —- för att tala med
Marx —• de samhälleligt nödvändiga produktionsmedlen.
Jag undrar om det inte
är den mest väsentliga skillnaden och
om man inte ur den skillnaden kan härleda
en hel del av de politiska ställningstaganden
som sker både i världspolitiken
och i den svenska riksdagens
första kammare.

Medan jag ändå har ordet vill jag ge

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ytterligare en replik till herr Hernelius.
Han sade att man inte i utlandet kan
köpa hur mycket kinesiska tidningar
som helst. Det är möjligt. Jag har inte intresserat
mig för den kinesiska originalpressen,
eftersom jag har små möjligheter
att tillgodogöra mig vad som står i
den. Men det är möjligt att det finns utförselförbud,
och jag vet att det finns
statlig censur litet varstans i de östeuropeiska
länderna liksom på en del andra
håll, såsom också herr Hernelius bekräftade.
Jag tycker för min del att vad
öststaterna beträffar så går den statliga
censuren alltför långt, och jag vill tolka
det som ett utslag av konservatism, att
man håller fast vid gamla traditioner,
en konservatism som jag tycker att det
skulle vara skönt om man avlägsnade ur
det allmänna livet. För att bilden skall
bli fullständig också i det här avseendet
bör det sägas att det inte är bara i länder
med statlig censur som nyhetsmaterialet
silas. Jag har en känsla av att nyhetsmaterialet
silas också i vårt eget
pressfrihetens land. Det silas först av
korrespondenterna, det silas av telegrambyråerna
och — det vet herr Hernelius
säkert i sin egenskap av chefredaktör
för en stor tidning — det silas också på
redaktionerna ganska omsorgsfullt och i
mycket finmaskiga silar. Jag vill inte
göra mig till tolk på något sätt för censur
av vare sig ena eller andra slaget,
men jag vet heller inget medel att komma
till rätta med de censurer som redan
existerar, och jag vet inte vilken som är
den behagligaste formen av censur —
därom kan man alltid diskutera — den
som statsmakter utövar eller den som
enskilda tidningsägare utövar.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte besvära
kammarens ledamöter med någon längre
replik. Jag vill bara konstatera att visst
finns det silar i nyhetsförmedlingen
utanför östblocket, men skillnaden är att
i öststaterna är det ett organ som håller
i silen, medan det på andra håll är
många hundratals och tusentals organ
som håller i silarna och därför blir det
inte samma förtätade resultat.

Att jag inte gick in på skillnaden i fråga
om produktionsmedlen berodde på att
det resonemanget finns med i regeringsdeklarationen.
Men, herr Lager, jag skall
göra en komplettering rörande skiljelinjen
mellan öst och väst: vi kan studera
den i Berlin!

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag berörde i mitt förra
anförande inte frågan om U Thants beramade
besök här i Sverige, men till vad
herr Undén har sagt vill jag knyta den
reflexionen att jag tycker att det är tråkigt
att man på socialdemokratiskt håll
inte har någon känsla för att det ändå är
en ömtålig och grannlaga sak att engagera
en internationell tjänsteman på toppnivå
i en manifestation som till sin karaktär
är klart partipolitisk.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag nu
i debattens sista ögonblick ser mig nödsakad
rikta ett genmäle till en person,
som jag under många år lärt mig att
högakta, jag kanske skulle vilja säga
vörda, nämligen vår förre utrikesminister.
Jag hade uppriktigt sagt inte väntat
mig, att herr Undén skulle mot högerpartiets
ordförande använda sådana ord
som här har kommit till uttryck, då han
— ursäkta att jag använder termen — i
förlöjligande ton förmenat, att herr
Heckscher i sin egenskap av professor
i statskunskap skulle ha velat undervisa
FN :s generalsekreterare om de politiska
och parlamentariska förhållandena
i vårt land. Det var ju inte alls meningen,
herr Undén! Orsaken var helt enkelt
den att herr Heckscher bär hyst en icke
oberättigad oro för att generalsekreterarens
framträdande i de former, som här
är avsedda, skulle kunna verka splittrande
på den fullständiga enigheten
kring Förenta Nationerna och dess verksamhet
som är för handen här i landet.
Herr Heckschers internationella inställning
är ju så känd i denna kammare och
här i riksdagen, att jag inte i något som

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

helst hänseende behöver ingå på den.
Han är ju som alla vet även före detta
FN-tjänsteman. Han har från FN erhållit
det ovanliga hedersuppdraget att organisera
förutsättningarna för en modern
förvaltning i ett betydande land
statt i utveckling. Jag trodde inte, att
man om honom skulle ha anledning att
använda förklenande omdömen. Han har
i sina göranden och låtanden i denna
angelägenhet varit buren av de allra
bästa motiv, nämligen att gagna just
Förenta Nationerna och dess ställning
i vårt land.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Trots herr Heckschers
mänga stora förtjänster kan han göra
sig skyldig till dumheter emellanåt, och
det är min mening att han har gjort det
denna gång. Han glömde i hastigheten
när han skickade telegrammet att han
ju blandade sig i en inbjudan till generalsekreteraren,
vilket måste kännas
mycket pinsamt för generalsekreteraren,
då denne ju hade accepterat inbjudan
tidigare i full vetskap om läget. Jag tror
nog att herr Heckscher får finna sig i
att bli kallad för en opåkallad lärare i
statskunskap, när han försöker lära U
Thant något om svensk statsrätt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt mig
att jag skulle deltaga i denna debatt.
När jag begärde ordet var det i samband
med ett replikskifte, som berörde
en fråga som jag har sysslat med många
gånger. Att det sedan skulle dröja så
förfärligt länge innan jag fick ordet, att
den fråga jag avsåg att beröra inte längre
är lika aktuell, kan jag knappast lastas
för och ingen annan heller.

Debatten sysslar med frågor som kanske
har större räckvidd än den som jag
ville beröra. Innan jag går in på den,
vill jag emellertid på en punkt understryka
vad som sägs i regeringsdeklarationen
angående de grundläggande förutsättningarna
för den svenska utrikespolitiken:
»Vi anser fortfarande, att

Ang. Sveriges utrikespolitik
neutralitetspolitiken, stödd på ett efter
våra förhållanden starkt försvar, bäst
tjänar Sveriges intressen, samtidigt som
den utgör ett bidrag till lugnet och säkerheten
i norra Europa. — Neutralitetspolitiken
är inte ett självändamål.
Men överensstämmer neutralitetspolitiken
med våra traditioner samt våra militära
och övriga intressen? Detta är en
sak som jag berör, det gäller en linje
som jag har propagerat för mycket inom
min tidigare verksamhet. Jag är angelägen
om att upprepa detta nu, ty jag
kommer i fortsättningen att snudda vid
någonting som kanske kan fattas som en
kritik.

För denna neutralitetspolitik utgör givetvis
Förenta Nationerna en mycket
värdefull faktor och mycket beror av
vad FN kan komma att uträtta. Under
sådana förhållanden har jag velat en
smula sätta i fråga om man observerat
den utveckling som organisationen har
undergått. År 1953 var antalet till organisationen
anslutna stater 60 och nu 110.
Det är klart att man gärna vill hoppas
att Förenta Nationerna skall utgöra en
faktor, som skyddar freden och värnar
humanitära principer. De uttalanden
som från olika håll gjorts på denna
punkt är ju fullständigt klara och visar
att det råder en samstämmig svensk
förhoppning om detta. Man kan dock
icke blunda för det förhållandet att inom
FN finnas så starka inslag av s. k
folkdemokratier, ibero-amerikanska militärdiktaturer
och afroasiatiska stater
med enpartisystem eller liknande förhållanden,
medan de i svensk mening
demokratiska staterna utgör en klar minoritet.
Man ville väl hoppas att detta
inte skall bereda svårigheter för organisationen
att fylla uppgifter, som annars
väl närmast är att fatta som hjärtesaker
just för demokratierna.

Jag har velat beröra detta, därför att
jag tycker att frågan bör belysas just när
det talats om att lämna upplysningar
angående Förenta Nationerna.

Det var dock, herr talman, inte därför
jag begärde ordet utan det var därför
att i dagens debatt lämnades vissa deklarationer
angående svensk-danska

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
jordbruksavtalet. Den frågan har intresserat
mig allt sedan avtalet kom till. Vi
var, vill jag minnas, ett tiotal centerpartiledamöter
som väckte en motion
vid det tillfället. Däri uttalade vi betänkligheter,
inte bara med hänsyn till ekonomiska
konsekvenser för föreliggande
jordbruksavtal utan också med tanke på
möjligheterna att klara den svenska folkförsörjningen,
som ligger till grund för
vårt självständiga handlande i kritiska
skeden och utgör en viktig faktor därvidlag.
Det försäkrades då från auktoritativt
håll, att avtalet inte innebar någon
som helst belastning i detta fall.

Vad som gjorde att jag i höstas tog
upp frågan i en interpellation till jordbruksministern
var närmast det förhållandet
att diskussionen i dansk press
och även danska statsmäns uttalanden
inför svensk press innebar så påtagliga
yrkanden, krav och önskemål, där man
tänkte sig en fortsatt utveckling av dessa
handelsförbindelser, att de faktiskt
måste innebära en väsentlig belastning
för det svenska jordbruket och folkförsörjningen.
Dessa krav framfördes såvitt
jag förstår en smula vårdslöst. De
var kanske inte alldeles så bokstavligt
menade men de föreföll illa varslande.
Jag interpellerade jordbruksministern
och erhöll då av honom endast en redogörelse
för vad traktaten innehöll, sådan
den förelädes svenska riksdagen — ingenting
annat. Emellertid fortsatte diskussionen
i dansk press, och där sades
det ganska klart att man kunde stödja
sig på ytterligare utfästelser från svensk
sida. Detta var ju saker som man väl
hade hört något om under hand och
man hade på känn att det låg något i
vad som sades. Det gjorde att jag interpellerade.
Jag vet inte om jag kan säga
att jag kände mig lugnad. Jag hade klara
uppgifter men erhöll inte något besked
på denna punkt i interpellationsdebatten.
Men det är klart att det inte
var min sak att avslöja några hemligheter.
Det ankommer helt och hållet på
regeringen att pröva vad man anser böra
lämnas åt offentligheten.

Vad som emellertid är värdefullt i
detta sammanhang är den deklaration

som avgivits av statsministern. Han ger
där så vitt jag kan finna klart besked om
att de utfästelser som man från dansk
sida talat om saknar betydelse. Det är
värt att understryka detta förhållande,
inte så mycket på grund av oron i Sverige
som därför att det kan verka dämpande
på den danska debatten i detta
fall, då man i Danmark tydligen gjort
sig andra föreställningar. Det var därför
som jag i början av april riktade en
fråga till jordbruksministern angående
denna sak, då jag trodde att det var ett
svenskt intresse att det redan då klart sades
ifrån hur saken ur svensk synpunkt
låg till.

Emellertid har det därutöver inträffat
något nytt, och det är Kungl. Maj:ts
proposition nr 134 till årets riksdag. Där
förekommer en redogörelse för ett avtal
mellan regeringen och jordbruksorganisationerna.
På sidan 4, tredje stycket
nedifrån, står där följande att läsa: »Beträffande
de åtaganden rörande jordbruket,
som Sverige kan komma att acceptera
gentemot EFTA, förutsättes att kostnaderna
härför, liksom för närvarande
är fallet, kommer att bestridas av inflytande
fettregleringsavgifter.»

Det senare är bra, och det har väl varit
ett bra sätt att klara dessa pengar
som vårt land fått betala till danskarna
för att de har levererat vissa jordbruksprodukter
till den svenska marknaden.
Men det är formuleringen i början av
satsen som gör mig lite tveksam: »Beträffande
de åtaganden rörande jordbruket
som Sverige kan komma att acceptera
gentemot EFTA ...» När man läser
denna formulering har man på känn
att det kan tänkas att även om vi inte
genom protokollsanteckningar eller något
liknande redan skulle vara bundna,
så kan det hända att vi blir det. Det förefaller
mig som om detta uttalande
klart häntyder på att här kan det bli
något av. Det är, menar man, rimligt att
man bestämmer, hur man i så fall skall
klara av denna sak. Jag tycker att frågan
bör kunna belysas även i denna debatt.
Då statsministern gav en förklaring
angående vår obundenhet i detta
fall, skulle det vara mycket bra om Ad

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr IT

fick en motsvarande förklaring, att det
inte är meningen att ytterligare utvidga
dessa möjligheter att reducera marknaden
för det svenska jordbruket. Det är
ju så att det svenska jordbruket har sig
ålagt att i påfrestande situationer klara
vår försörjning och som grundval för
detta åtagande har vårt jordbruk fått
sig reserverad en inhemsk marknad i
icke ringa utsträckning. Då innebär det
ett orosmoment, om man måste räkna
med att få denna marknad reducerad.

Det var för att en smula påtala denna
sak som jag begärde ordet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan fatta mig kort
och egentligen bara svara på den fråga
som herr Nilsson ställde i slutet av sitt
anförande: »Vad menar man med formuleringen
angående de åtaganden rörande
jordbruket som Sverige kan komma
att acceptera gentemot EFTA?»

Till det vill jag säga att när detta formulerades
var det naturligtvis svårt att
överblicka vad de förhandlingar kan leda
till som för närvarande pågår mellan
representanter för svenska regeringen
och danska regeringen. Vi har ju liksom
andra länder inom EFTA ställt oss välvilliga
till diskussionen med danskarna,
när det gäller att undersöka möjligheterna
att tillgodose deras jordbruksintressen
inom EFTA, och sådana förhandlingar
pågår för närvarande.

Jag vill nöja mig med att ge ett exempel,
eftersom saken har framskymtat i
tidningspressen. Vi kom ganska snart till
ett praktiskt resultat, nämligen att Danmark
när det gällde sockerbetsodlingen
skulle kunna påräkna vissa leveranser
till Sverige, och det har förevarit kontakter
mellan representanter för regeringen,
sockerbolaget och betodlarna
med representanter för danska jordbruksministeriet
och de danska betodlarna.
Kontakterna har lett till en uppgörelse,
som innebär att vi kan påräkna
— utan att det blir till skada för det
svenska jordbruket eller gör intrång i
den svenska jordbruksproduktionen —
ett tillskott från Danmark, som vi uppfattar
som värdefullt.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Det var emellertid omöjligt att förutse,
om en sådan sak skulle kunna klaras
upp utan några ekonomiska åtaganden
och hur långt sådana skulle sträcka sig.
Jag föreställer mig, att när vi slutfört
dessa förhandlingar, får vi naturligtvis
komma till riksdagen och — liksom då
man träffat den förra uppgörelsen i
Köpenhamn — lägga fram vårt förslag,
som sedan får behandlas i vanlig ordning.

Det är på det sättet man skall se denna
passus som finns med i uppgörelsen
mellan regeringen och de svenska jordbruksorganisationerna.
Något annat ligger
det inte i detta. Om jag förstår det
rätt — jag hade inte tillfälle att lyssna —•
har statsministern redan tidigare berört
den uppgörelse som nu gäller med Danmark
och de utfästelser som från svenskt
håll gjorts i detta sammanhang. Jag har
därför inte anledning att gå in på det i
denna diskussion.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ger jordbruksministern
alldeles rätt i att i den mån uttalandet
i propositionen och avtalet endast
innebär, att detta är en metod att klara
de kostnader som kan föreligga i sådana
fall — en kompensation till danskarna
för våra importavgifter — finns det ingen
anledning till oro.

Inte heller det exempel som jordbruksministern
anförde anser jag så oroande,
eftersom jordbruket har vissa svårigheter
att tillgodose behovet för närvarande
just på sockerbetor. Men, herr talman, i
det svensk-danska avtalet finns en rikhaltig
katalog på produkter som eventuellt
kan komma i fråga i detta sammanhang,
och när man har tagit del av den
försiktighet, med vilken jordbruksministern
tidigare har lämnat meddelanden i
detta ärende, känner man sig inte fullt
så lugn som man kanske skulle vara annars.
Det är dock så att vi för det svenska
jordbrukets del måste vara rädda om
denna vår marknad och de avsättningsmöjligheter
som finns.

De här sakerna har jordbruksminis -

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tern och jag resonerat om förut. Om vi
formulerar det så som jordbruksministern
nu gjort — att det bara gäller att
fylla brister -— tror jag vi är överens.
Men jag är inte säker på att våra bröder
på andra sidan Sundet är så blygsamma
i sina pretentioner. Jag vet att de resonerar
som så, att den svenska industrien
gör betydande vinster på de reducerade
EFTA-tullarna och tycker att det svenska
jordbruket skall kompensera Danmark
för detta. Från den synpunkten var
jag belåten med statsministerns deklaration,
som nu äntligen kom, och som innebär
att det inte föreligger några utfästelser
som på något vis kunde vara
bindande för oss. Det var som sagt inte
nyhetsvärdet av denna deklaration som
intresserade mig och som jag tyckte var
så värdefullt, utan det var den omständigheten,
att jag hoppas att statsministerns
uttalande skall ge genljud på andra
sidan Sundet och där verka avkylande
på pretentionerna.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att
jag hoppar från fettreglering och Kungälv
och allt vad debatten rör sig om nu
mot slutet och försöker komma till vad
diskussionen tidigare har gällt, kanske
med ett större allvar. Jag gör det av den
anledningen att när förre utrikesministern
tog till orda fann jag det vara riktigt
att som representant för en yngre
generation vid ett tillfälle som detta uttala
min uppskattning av herr Undéns
gärning.

När herr Undén sedan tar upp frågan
som rör U Thants vara eller inte vara
eller rättare sagt komma eller inte komma,
vill jag, herr talman, bara säga att
jag inte på något sätt berört denna sak i
mitt anförande. Personligen anser jag det
inte alls märkligt att U Thant kommer
till denna demonstration på Gärdet. Jag
tycker att det är fullständigt naturligt
med tanke på att vi har haft en högt
uppburen man på den plats som han för
närvarande har, och då är det väl inte
att förundra sig över att han vill komma
hit.

Men, herr talman, varför har denna
sak dragits upp i pressen och debatten i
Jag skulle vilja uttrycka det på det sättet,
att om förre excellensen Undén skulle
ha bjudit in FN:s generalsekreterare,
tror jag att ingen i denna kammare eller
medkammaren eller tidningspressen
skulle haft något att säga därom. Det är
ett vittnesbörd om den objektivitet och
den saklighet, som gjorde herr Undén
inte bara till socialdemokratiens utan
även till hela svenska folkets utrikesminister.

Med det anförda har jag, herr talman,
inte kritiserat den nuvarande excellensen,
ty jag är alldeles övertygad om att
när han vuxit i kostymen och han vid
ett senare tillfälle kommer att bjuda in
någon liknande hög person till en förstamajdemonstration,
kommer man med all
sannolikhet inte från högerhåll att skicka
något telegram.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

148, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 10
juni 1949 (nr 341) om explosiva varor;
och

nr 149, med förslag till lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående engångsunderstöd till f. d. städerskorna
i riksdagshuset Ada Nyström
och Anna Ericson, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 727—729 till statsutskottet
och

motionerna nr 730—733 till jordbruksutskottet.

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Nr 17

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
första lagutskottets utlåtanden nr 18 och
19, andra lagutskottets utlåtanden nr
42—44 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 17—20.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1963/64 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till hemvärnet och
vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till studiesociala ändamål m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1963/64
till högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till viss busstrafik
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande; nr

64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående upplåtelse av mark
för ett internationellt studenthem, m. m.:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt drift av
skandinaviska undervisningssjukhuset i
Korea, m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl, Maj ds proposition angående
ändring av viss bestämmelse om
Svenska slceppshypotekskassans verksamhet,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av pantlånerörelsen;
och

nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande verkskyddets finansiering;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Nr 17

Tisdagen den 23 april 1963 em.

Interpellation om beredande av tillfälle
för kommunerna att till Kungl. Maj:t
framföra synpunkter på indelningen i
s. k. kommunblock

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt beslutet av 1962
års riksdag i kommunindelningsfrågan
skulle länsstyrelserna före mars månads
utgång innevarande år upprätta och till
Kungl. Maj:t insända förslag rörande
sammanförande av kommunerna i s. k.
kommunblock, avsedda att bilda underlag
för en ny kommunindelning. Samråd
skulle ske med företrädare för kommunerna
och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet.
Länsstyrelserna skulle även bereda
kommunerna och landstingets förvaltningsutskott
tillfälle att inom en tid av
tre månader inkomna med yttrande över
de upprättade förslagen. Detta har nu
ägt rum.

I ett mycket stort antal fall har det
uppstått meningsskiljaktigheter om hur
indelningen i kommunblock lämpligen
borde utformas. Meningsskiljaktigheter
har sålunda förekommit både kommuner
och kommungrupper emellan och mellan
länsst3^relse och kommuner eller
kommungrupper. Motsättningarna har
inte kunnat utjämnas genom de slutliga
förslag från länsstyrelserna, som nu
överlämnats till Kungl. Maj:t. Däremot
torde frågorna i viss utsträckning ha
kommit i ett annat läge till följd av de
ändringar i de tidigare förslagen som ingått
i de slutliga förslagen. Dessa ändringar
har kommunerna inte haft tillfälle
att yttra sig över.

Då därjämte ytterligare ändringar i
indelningsförslagen kan komma i fråga
före Kungl. Maj:ts slutliga fastställande,
synes det vara av största vikt att kommunerna
beredes tillfälle att på lämpligt
sätt till Kungl. Maj :t framföra sina synpunkter.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd

att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga Avser

statsrådet att bereda kommunerna
tillfälle att på lämpligt sätt till Kungl.
Maj:t framföra sina synpunkter på hur
indelningen i kommunblock lämpligen
bör ske?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 746, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
125, angående vissa frågor rörande jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering,
in. m.;

nr 747, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående vissa frågor
rörande jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering, in. m.;

nr 748, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
138, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.; samt

nr 749, av herrar Nordenson och Åkerlund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Onsdagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag föreslå att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 8 maj företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och i
riksgäldskontoret än även suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anslutning till det av
kammaren fattade beslutet får jag föreslå
att kammaren måtte besluta att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. in.; och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande i viss del av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om särskild varuskatt fogade varuförteckningen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 160,
angående statstjänstemännens sjuklöneoch
semesterförmåner m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 734—741 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 742—745 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 746 och 747 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 748 och 749 till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 56—67,
bankoutskottets utlåtande nr 16, andra
lagutskottets utlåtanden nr 41 och 46
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
10, 12 och 13.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om utvidgning
av Gotska Sandöns nationalpark,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. riktlinjer och organisation för
naturvårdsverksamheten

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
och organisation för naturvårdsverksamheten,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 1 mars 1963 dagtecknad proposition,
nr 71, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att dels godkänna de i
propositionen förordade riktlinjerna för
naturvårdsverksamheten och dess organisation,
dels besluta att från och med

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för natur!
den 1 juli 1963 inrätta ett statligt centralt
naturvårdsorgan, benämnt statens
naturvårdsnämnd, med i huvudsak de
uppgifter som angivits i propositionen,
dels medgiva att under domänfonden
finge inrättas en delfond, varå naturvårdsobjekt
i kronans ägo skulle redovisas
i enlighet med i propositionen angivna
grunder, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att fastställa personalförteckning för statens
naturvårdsnämnd i enlighet med
vad som föreslagits i propositionen, dels
fastställa viss angiven avlöningsstat för
statens naturvårdsnämnd, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64, dels å riksstaten för budgetåret
1963/64 under nionde huvudtiteln anvisa
till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag av
564 000 kronor respektive 125 000 kronor,
samt till Naturvård: Kostnader för
länsstyrelsernas naturvårdsarbete, Bidrag
till naturvårdsupplysning, m. m.
ävensom Ersättningar till markägare
m. m. reservationsanslag av respektive
480 000 kronor, 200 000 kronor och
200 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 under Statens
affärsverksfonder, domänverket, till
Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m., anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

I propositionen hade uppdragits riktlinjer
för en intensifierad naturvårdsverksamhet
från det allmännas sida. För
att göra det möjligt att aktivera denna
verksamhet hade förordats en betydande
utbyggnad av naturvårdsorganisationen
och ökad ekonomisk insats från statens
sida. Kungl. Maj:ts förslag byggde i allt
väsentligt på ett betänkande, som föregående
år framlagts av 1960 års naturvårdsutredning.

Enligt förslaget skulle arbetsuppgifterna
vid statens naturvårdsnämnd fördelas
på en administrativ juridisk byrå och en
planeringsbyrå. Den sistnämnda byrån
hade föreslagits organiserad på två sektioner,
varvid på den ena skulle handhavas
nämndens verksamhet i fråga om naturvårdsområden
av olika slag och på
den andra uppgifterna beträffande landskapsvården.

årdsverksamheten

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 38, av
herr Pettersson, Harald, m. fl., och II: 45,
av herr Mattsson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om sådana tilläggsdirektiv
till fritidsutredningen, att utredningen
även finge pröva möjligheterna till ianspråktagande
av förslagsvis hälften av
domänverkets markfond för förvärv av
fritidsområden i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna I: 383,
av herr Hubinette m.fl., och II: 347, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl., i vilka
motioner föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, dels att ändra grunderna för
disponeringen av domänverkets markfond
enligt vad i motionerna anförts,
dels att inrätta en fond för främjande av
naturvård och naturskydd, dels ock att
anvisa till ifrågavarande fond den behållning
på domänverkets markfond,
som den 1 juli 1963 överstege 20 miljoner
kronor;

3) motionen 1:601, av herr Osvald, i
vilken motion anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 71, angående
riktlinjer och organisation för
naturvårdsverksamheten in. m., måtte
uttala sig för att en utredning om samhällsplaneringens
organisation snarast
borde tillsättas;

4) de likalydande motionerna I: 626,
av herr Hubinette och herr Ohlsson, Ebbe,
samt II: 777, av herr Hamilton in. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 627,
av herr Larsson, Lars, och herr Carlsson,
Eric, samt II: 778, av herr Kellgren m. fl.,
i vilka motioner anhållits, att till statens
naturvårdsnämnd måtte upptagas anslag
för tre byråer i stället för föreslagna två,
så att en självständig naturvårdsbyrå
kunde inrättas, och att omkostnadsanslaget
med hänsyn härtill också måtte uppräknas,
att å reservationsanslaget för
länsstyrelsernas naturvårdsarbete måtte
upptagas 720 000 kronor, att å reservationsanslaget
för ersättningar till markägare
m. m. måtte upptagas 300 000 kro -

Onsdagen den 24 apri,l 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och
nor samt att å reservationsanslaget bidrag
till naturvårdsupplysning m. m.
måtte upptagas 300 000 kronor;

6) de likalydande motionerna I: 628,
av herr Mattsson m. fl., och II: 776, av
herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 71 skulle dels medgiva,
att medel ur domänverkets markfond
finge användas för statens förvärv
av ur naturvårdssynpunkt värdefull
mark och att för budgetåret 1963/64
finge disponeras 2 000 000 kronor ur
sagda fond för det i propositionen angivna
ändamålet Markförvärv för naturvårdsändamål
m. m., dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla a) om förslag till
årets höstsession angående fasta grunder
för kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun i fråga om naturområden
för rekreation och friluftsliv i enlighet
med vad i motionerna anförts, b) om
skyndsam utredning av frågan om allmänhetens
rättigheter och skyldigheter
på annans mark i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels ock i övrigt beakta
vad i motionerna anförts;

7) de likalydande motionerna I: 629,
av herr Åkesson och herr Pettersson,
Gunnar, samt II: 779, av herr Nyberg
m. fl.; ävensom

8) motionen 11:561, av herr Elmwall
m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. avslå motionerna 1:626 och 11:777;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 628 och 11:776, såvitt anginge grunderna
för fördelning mellan stat och
kommun av kostnaderna för naturvårdsåtgärder,
godkänna de i utlåtandet förordade
riktlinjerna för naturvårdsverksamheten
och dess organisation;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
besluta att från och med den 1
juli 1963 inrätta ett statligt centralt naturvårdsorgan,
benämnt statens naturvårdsnämnd,
med i huvudsak de uppgifter,
som angivits i utlåtandet;

organisation för naturvårdsverksamheten

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 627 och II: 778, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för statens naturvårdsnämnd
i enlighet med vad som
föreslagits i utlåtandet,

2) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens naturvårdsnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64,

3) å riksstaten för budgetåret 1963/64
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 564 000
kronor,

b) till Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 125 000
kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 627 och II: 778 samt I: 629 och
II: 779, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret 1963/
64 under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas
naturvårdsarbete ett reservationsanslag
av 480 000 kronor,

2) till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning
in. in. ett reservationsanslag
av 200 000 kronor,

3) till Naturvård: Ersättningar till
markägare in. m. ett reservationsanslag
av 200 000 kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:628 och 11:776, såvitt nu vore i fråga,

1) medgiva att under domänfonden
finge inrättas en delfond, varå naturvårdsobjekt
i kronans ägo skulle redovisas
i enlighet med i utlåtandet angivna
grunder,

2) å kapitalbudgeten för budgetåret
1963/64 under statens affärsverksfonder,
domänverket, till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. in., anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;

VII. lämna motionerna I: 38 och II: 45
samt I: 383 och II: 347 utan åtgärd;

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

VIII. lämna motionen II: 561 utan bifall; IX.

avslå motionen 1:601;

X. besluta, att motionerna I: 628 och
II: 776, såvitt de ej behandlats i det föregående,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. lämna utan bifall motionerna I: 629
och 11:779, såvitt de ej behandlats i det
föregående.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Carl Eskilsson, Ringaby,
Östlund och Hedin, vilka likväl ej antytt
sin åsikt; samt

2) av herrar Carl Eskilsson, Ringaby,
Harald Pettersson, Hansson i Skegrie,
Östlund och Hedin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VI och VII
hemställa, att riksdagen måtte

VI. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 628 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att medel ur domänverkets
markfond finge användas för statens
förvärv av ur naturvårdssynpunkt värdefull
mark och att för budgetåret 1963/
64 finge disponeras 2 000 000 kronor ur
sagda fond för det i propositionen angivna
ändamålet Markförvärv för naturvårdsändamål
m. m.;

VII. med bifall till motionerna 1:38
och II: 45 samt i anledning av motionerna
1:383 och 11:347 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående utredning av
möjligheterna att disponera hälften av
domänverkets markfond för förvärv av
fritidsområden.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från jordbruksutskottet, nr 11, behandlas
en del av de förslag som 1960 års naturvårdsutredning
presenterade i sitt betänkande
i fjol och som jordbruksministern
har framlagt för riksdagen i proposition
nr 71. I dag gäller det frågan om
riktlinjer och organisation för naturvår -

den, medan frågan om lagstiftningsåtgärder
på området uppskjutes till en senare
tidpunkt. Det är väl att förmoda, att
denna del av utredningens förslag kommer
att bli mera kontroversiell än föreliggande
betänkande.

Jordbruksutskottet är enigt om det väsentliga
i propositionen, och det är endast
i en del detaljfrågor, som meningarna
går isär. Innan jag går in på dessa
detaljer ber jag, herr talman, att få anföra
några synpunkter på naturvårdsfrågan
i allmänhet.

I propositionen framhåller jordbruksministern,
att allmänhetens anspråk på
naturen som en källa till rekreation och
avkoppling kommer att öka i hastig takt,
och detta är förmodligen ett riktigt antagande.
Antalet människor som bor i tätorterna
stiger för varje år och kommer
om några år att röra sig omkring 80 procent
av befolkningen. Den förkortade arbetstiden
och den längre semestern kommer
att medföra, att stora folkgrupper
får en ledig dag'' på tre arbetsdagar, och
det ökade antalet bilar i framtiden ■— en
per hushåll ■—■ underlättar för allt fler
människor att komma ut i naturen.

Det är självklart, att de ökade anspråken
bör tillgodoses, men vi får inte förbise,
att i dessa ökade anspråk också
kan ligga ett frö till konflikt mellan
markägare och friluftsfolk. Vi måste
komma ihåg att jordbrukarnas och skogsägarnas
arbetsplats är och kommer att i
högre grad bli andra människors fritidsplats.
Det ökade behovet av fritidsområden
av olika slag får inte tillgodoses på
de enskilda markägarnas bekostnad.

Tyvärr visar inte alltid friluftsfolket
tillbörlig hänsyn till markägarnas berättigade
intressen, och detta är en företeelse,
som kanske gör sig särskilt märkbar
i närheten av städer och samhällen. Nedskräpningen
i naturen blir allt vanligare
och tar sig allt otrevligare uttryck. Man
respekterar inte anläggningar och planteringar
ute i markerna och tar inte särskild
hänsyn till enskilda vägar eller
stängsel. Många gånger beror väl detta
på tanklöshet och oförstånd. Man vet inte,
att livet i naturen ställer helt andra
krav på hänsyn till medmänniskorna än

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

det dagliga livet i staden gör. Att råda
bot på dessa missförhållanden kan vara
en uppfostrings- och upplysningsfråga.
Därtill behövs en gemensam insats av
skolan och olika naturvårdsorganisationer,
och där jag tror att det kommer att
behövas krafttag i framtiden.

Mot bakgrunden av denna konfliktmöjlighet
-— om jag så får uttrycka mig —
är det tacknämligt, att jordbruksministern
så starkt betonar vikten av att det
allmänna gör större insatser än tidigare
för att tillgodose behovet av mark för
rekreation och friluftsliv. Det gäller både
staten och kommunerna. Staten har
redan nu stora områden i domänverkets
ägo, och domänverket har under senare
år gjort betydande insatser för att skapa
fritidsområden i olika delar av landet.

Genom det nu föreliggande förslaget
om att två miljoner kronor skall anvisas
till markförvärv för naturvårdsändamål,
kommer dessa insatser att kunna ökas ytterligare.
Samtidigt är det värdefullt att
jordbruksministern understryker vikten
av att kommunerna engagerar sig i större
utsträckning för att skaffa sina invånare
tillgång till fritidsområden. Vad som
nu föreslagits av jordbruksministern och
tillstyrkts av jordbruksutskottet i dessa
avseenden tror jag skall vara ägnat att
minska spänningen mellan markägarna
och friluftsfolket. Jag tror också, att de
fritidsområden som vi skall tillskapa i
framtiden behöver bli av betydande
storlek, så att de tål en intensiv förslitning.

Jag skall därefter, herr talman, be att
helt kort få motivera de båda reservationer,
som fogats till utskottsutlåtandet.
Den blanka reservationen är avlämnad
med anledning av ett par motioner, I:
626 och II: 777, som väckts i anknytning
till propositionen. I dessa motioner yrkas
att de centrala naturvårdsuppgifterna
måtte anslutas till något redan befintligt
organ, t. ex. domänverket, som redan
har expertis på området. Därigenom
skulle man slippa att öka floran av centrala
statliga ämbetsverk, vilka har en
benägenhet — det vet vi alla — att växa

8 Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

sig stora, även om omfattningen i början
är relativt blygsam.

På grund av upplysningar, som vi inhämtat
under utskottsbehandlingen, har
vi emellertid icke vidhållit motionsyrkandet.
Vi beklagar dock att det skall
vara nödvändigt att skapa ett särskilt
ämbetsverk för det nya ändamålet, i
stället för att infoga det i något redan
befintligt sådant. Vi hoppas nu att statens
naturvårdsnämnd inte kommer att
bli av alltför stor omfattning. Verket
kommer att ha två byråer med en överdirektör
i spetsen. I utskottsbehandlingen
framfördes emellertid genom motionsyrkanden
krav på att detta ämbetsverk
skulle bestå av tre byråer och alltså med
en generaldirektör i spetsen.

Reservationen nr 2 behandlar frågan
om hur statens inköp av mark för naturvårdsändamål
skall finansieras. Där föreslår
vi reservanter dels att årets anslag
om två miljoner kronor skall tas ur domänverkets
markfond, dels att fritidsutredningen
bör pröva möjligheterna av att
hälften av markfonden får disponeras för
förvärv av fritidsområden. Markfonden
har ju bildats av de medel som inflyter
när domänverket säljer mark. Under senare
år har denna försälj ningsverksamhet
i stor utsträckning avsett områden
intill städer och tätorter, vilka områden
behövs för tomtmarksändamål.

Med hänsyn till denna omständighet
är det naturligt att markfonden får användas
för att förvärva fritidsområden
till gagn för dem som flyttat in i de nya
tätorterna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 2.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom naturvården,
såsom bl. a. naturvårdsutredningen framhållit,
ingår som ett mycket väsentligt
led i samhällsplaneringen, har jag i en
motion föreslagit att riksdagen måtte uttala,
att en utredning om samhällsplaneringen
snarast tillsättes. Utskottet hänvisar
nu till den utredning som har föreslagits
i propositionen nr 98 till 1962 års

6(3

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

riksdag och tillägger, att enligt vad utskottet
erfarit pågår förberedelser för en
översyn av dessa problem genom en för
berörda departement gemensam arbetsgrupp.
Utskottet har därför inte ansett
det vara nödvändigt att göra något särskilt
uttalande.

I själva sakfrågan, d. v. s. i frågan om
behovet av samhällsplanering, föreligger
så vitt jag förstår inte någon meningsskiljaktighet
mellan utskottet och mig,
men eftersom frågan om samhällsplaneringens
organisation togs upp redan av
1960 års riksdagsrevisorer, så menar jag
att det kunde vara skäl i att nu försöka
komma någon liten bit på vägen.

1960 års riksdagsrevisorer hänvisade
till den ganska allvarliga organisationssplittring
som föreligger, men det dröjde
till 1962, innan kommunikationsministern
tog upp den här saken i proposition
nr 98. Där gjorde kommunikationsministern
ett mycket starkt uttalande till förmån
för en utredning om saken, men det
har gått över ett år, sedan det uttalandet
gjordes, och ännu har inte någonting
kommit i gång. Nu säger visserligen utskottet,
att det pågår förberedelser, men
jag tycker att det ändå inte hade varit
ur vägen om riksdagen nu hade begärt,
att någonting äntligen skulle bli gjort i
den här frågan.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
i denna punkt, men jag skulle vilja
uttala den förhoppningen, att den här
närvarande jordbruksministern försökte
göra vad på honom ankommer för att få
fart på arbetet med planeringen.

Till detta vill jag, herr talman, foga
ytterligare några reflexioner. Det synes
mig vara synnerligen glädjande, att man
genom de åtgärder, som nu har föreslagits,
och som väl i dag kommer att beslutas,
ger medborgare i vårt land betydligt
större möjligheter än de tidigare haft att
hämta vederkvickelse i naturen — i en,
som man hoppas, något så när orörd
natur.

Jag vill gärna uttala den förhoppningen,
att ett vidgat och mera intensivt umgänge
med naturen skall stärka känslan
för att naturen bör bevaras och för att
man bör skydda naturen och både till

egen och andras trevnad undvika att
skräpa ner, något som ju nu tyvärr ofta
förekommer i alltför stor utsträckning.
Jag tror också att det mera intensiva
umgänget med naturen kommer att så
småningom stärka känslan för behovet
av ett skydd för naturen även ur kulturell
och vetenskaplig synpunkt och att
man får ur t. ex. vetenskaplig synpunkt
värdefulla områden skyddade till gagn
för kommande släkten.

Jag skulle till detta emellertid också
vilja lägga, att behållningen av umgänget
med naturen i många fall skulle bli större
än den nu ofta är, om människorna
i allmänhet hade litet större kunskaper
om de biologiska lagarna, t. ex. om samspelet
mellan växterna, djuren och miljöfaktorerna,
och över huvud taget hade
ett större begrepp om växt- och djursamhällenas
beroende av de naturförhållanden,
som man kan iaktta, när man
kommer ut i naturen. Därför skulle det
enligt min mening vara synnerligen
önskvärt, om medborgarna i allmänhet
finge något större kunskaper om själva
grunderna för en sådan förståelse. Det
skulle med andra ord vara värdefullt, om
undervisningen i naturkunnighet i skolorna
i större utsträckning än hittills inriktades
på de biologiska problemen.
Som jag nyss har sagt skulle sannolikt
många människor få betydligt större behållning
av vistelsen i naturen, om de
hade en djupare inblick i de händelseförlopp
som där pågår.

Jag har, herr talman, bara velat uttrycka
detta såsom en förhoppning. Jag
slutar med att säga, att jag tror att de
åtgärder, som vi i dag skall fatta beslut
om kommer att bli av mycket stort värde,
och på naturvårdshåll har man med
den största glädje hälsat den proposition
som vi i dag behandlar.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Vi har inom jordbruksutskottet
glädjande nog kunnat konstatera
att utskottet är enigt i sakfrågan.
Jag tror att alla ledamöter av utskottet
gläds åt det förslag som Kungi. Maj:t
har förelagt riksdagen och som nu redovisas
här.

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och

Det har varit ett intresse särskilt för
tätorterna och framför allt för de växande
städerna att kunna åstadkomma möjligheter
för människorna att vistas i naturen.
Tidigare har staten i rätt stor
utsträckning kunnat bedriva naturvård
på de områden, som staten själv förvaltat
genom domänstyrelsen, men för kommunerna
och särskilt för tätorterna har
det sedan lång tid varit svårt att få lämpliga
områden för fritidsändamål, och
många kommuner har nog hoppats på en
statlig medverkan i naturvården även på
områden som förvaltas av enskilda. Nu
öppnas en sådan möjlighet, och jag är
förvissad om att vi går till mötes en
framtid där intresset härför kommer att
visa sig vara ganska allmänt.

Vi har inom utskottet varit eniga med
undantag av högerns företrädare, som
haft vissa avvikande uppfattningar, bl. a.
i fråga om det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget om tillsättande av en naturvårdsnämnd.
Majoriteten inom utskottet
har inte kunnat följa den av högern rekommenderade
linjen, att kungl. domänstyrelsen
inom ramen för sin förvaltning
även skall ta hand om här ifrågavarande
uppgifter. Vi har inte kunnat dela högerns
uppfattning framför allt emedan
det här torde bli fråga om en ganska
omfattande arbetsuppgift. Att så kommer
att bli fallet framgår ju också av Kungl.
Maj:ts proposition. Arbetsuppgifterna
vid nämnden skall enligt förslaget fördelas
på en administrativ-juridisk byrå
och en planeringsbyrå. Den sistnämnda
byrån föreslås organiserad på två sektioner,
varvid på den ena bör handhas
nämndens verksamhet av olika slag i fråga
om naturvården och på den andra
uppgifterna beträffande landskapsvården.

Reservanterna rekommenderar vidare,
att medel för markförvärv av detta slag
skall tas från domänverkets markfond.
Kungl. Maj:t har inte ansett lämpligt att
gå den vägen utan föreslår, att medel
skall ställas till förfogande i form av investeringsanslag
via kapitalbudgeten. Utskottsmajoriteten
har ansett att skälen
härför är fullt vägande. Även om pengar
kanske finns tillgängliga i domänverkets

organisation för naturvårdsverksamheten
markfond har ju riksdagen utfärdat sådana
direktiv för denna fonds användning,
att vi inte utan att ändra bestämmelserna
för markfonden kan ta pengar
därifrån till de markförvärv, som det nu
är fråga om, och någon ändring av dessa
bestämmelser har inte ifrågasatts.

Med dessa korta erinringar till utskottsmajoritetens
ställningstagande ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Förslaget till organisation
av naturvården i vårt land är välkommet
och angeläget. Departementschefen
har också i sitt uttalande i propositionen
pekat på den utveckling mot ökad
fritid som äger rum. Därmed ökar också
intresset från allmänhetens sida för
att bl. a. utnyttja naturen som källa till
rekreation.

Befolkningsomflyttningen till tätorterna,
det ökade bilinnehavet, förlängd semester
och förkortad arbetsvecka är ting
som medverkar till att den enskilda människan
mer än förr kan utnyttja vår natur
till avkoppling och friluftsliv.

Därmed kommer också på ett naturligt
sätt samhällets ansvar för naturvården
in i bilden. Mot det föreliggande förslaget
som sådant har jag inget att invända,
utom det att jag anser att det hade
varit önskvärt att initialinsatserna från
samhällets sida på detta område hade
kunnat bli än större.

I motion I: 627 tar vi motionärer därför
upp i huvudsak två frågeställningar.
För det första har vi velat pröva den föreslagna
organisationen, där den nu föreslagna
planeringsbyrån enligt vår mening
borde ha ersatts av utredningsförslagets
organisation med två byråer, en
för naturvård och en för landskapsplanering.
Som det nu är har i den nya organisationen
naturvården allvarligt tillbakasatts.
En av naturvårdens angelägnaste
uppgifter är att bevara växt- och
djurvärldens rikedom i fråga om både
arter och individantal. Hur en naturvårdsnämnd
skall fungera utan någon
avdelning på detta område är svårt att

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvård sverksamheten

förstå. Utskottet har emellertid utan närmare
motivering avstyrkt motionen och
icke heller närmare utvecklat sin syn på
den föreslagna organisationen, som utskottet
tillstyrker. Jag tycker att det är
beklagligt att utskottet varit så knapphändigt
i sin skrivning.

Den andra frågan som vi motionärer
tagit upp gäller pengar. Med hänsyn till
vad jag nyss sade om initialinsatsen anser
motionärerna att det borde ha getts
högre anslag på tre punkter, nämligen
för länsstyrelsernas naturvårdsarbete,
ersättningar till markägare och bidrag
till naturvårdsupplysning m. m.

Härvidlag har visserligen utskottet avstyrkt
ökade anslag för kommande budgetår
men även sagt, att det emellertid
förutsätter, »att vid behandlingen av
kommande anslagsäskanden för ändamålen
anslagen anpassas efter de ökade behov,
som kan uppkomma sedan naturvårdsnämndens
verksamhet nått avsedd
omfattning».

Mot bakgrunden av att utskottet är positivt
inställt till att naturvården skall
få de ökade anslag, som den nya organisationen
kräver för att kunna arbeta
effektivt, skall jag nu inte ställa något
yrkande om bifall till motionen utan endast
sluta med förhoppningen om att vi
i fortsättningen i riksdagen får möjligheter
att ge medel i tillräcklig omfattning
för att göra den nya organisationen
till en effektivt arbetande sådan.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag har inga erinringar
att göra mot utskottsutlåtandet. Tvärtom
har jag och mina meningsfränder anledning
att uttala tillfredsställelse över
att utskottet har godtagit huvudparten
av de synpunkter, som vi ansett oss ha
anledning framföra.

Det är emellertid särskilt ett tillägg
till det ursprungliga förslaget till utlåtande,
som jag skulle vilja beröra litet
närmare och som jag tror har sitt speciella
intresse. Det gäller tredje stycket på
s. 21 i utskottsutlåtandet, som lyder: »I
flera remissyttranden över naturvårdsutredningens
betänkande har framhållits

önskvärdheten av att olika benämningar
användes på reservat för kulturell naturvård
och sådana för social naturvård. Utskottet
vill fästa uppmärksamheten på
denna fråga för att den om möjligt prövas
vid utarbetandet av den i utsikt ställda
nya naturvårdslagen.»

De remissyttranden som åberopas ifrågasätter,
som sagt, om inte ytterligare
en form av reservat, benämnd friluftsreservat
eller liknande, borde införas. Därigenom
skulle nämligen en klarare gräns
nås mellan kulturelit värdefulla naturreservat
å ena sidan och fritidsbetonade
sådana å den andra sidan. Längst i detta
betraktelsesätt går av remissinstanserna
kommerskollegium som anser, att inrättandet
av ett friluftsområde inte bör betecknas
som en naturvårdande åtgärd
utan snarare som en exploatering av naturen.
Kollegiet hävdar därför, att behovet
av dylika områden bör tillgodoses genom
annan lagstiftning samt att lagbestämmelserna
om naturreservat bör överarbetas
i överensstämmelse härmed.

Min praktiska erfarenhet säger mig att
en sådan uppdelning vore värdefull för
att skapa reda i begreppen — måhända
också för att underlätta dels lagstiftningen,
dels förvärv och förvaltning av de
olika typerna av reservat. Som kommerskollegium
så riktigt anmärker är inrättandet
av ett friluftsområde en exploatering
av naturen, medan ett naturresevat
i möjligaste mån skall bevaras i sitt
ursprungliga skick. Och vad förvaltningen
av ett friluftsreservat beträffar kan
den knappast intressera domänverket eller
anses vara en verkets uppgift över huvud
taget. Här ligger kommunerna, eventuellt
stiftelser eller liknande, närmast
till hands att träda till.

Däremot är det för domänverket en
naturlig uppgift att handha förvaltningen
av naturreservat, helst om dessa, såsom
säkert ofta blir fallet, bör bli föremål
för samma planenliga och ekonomiska
skötsel som kronop ar kerna. Jag skulle
gärna vilja understryka detta sista, nämligen
att det i fråga om naturreservat,
inbegripet strövområden, i kombination
med friluftsreservat, som det kan visa
sig angeläget att staten förvärvar, oftast

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och

blir fråga om eu fortsatt ekonomisk
skogsskötsel. För förvärv av sådan mark
avses ju också domänverkets markfond
kunna komma i fråga, vilket utskottet avser
med sin formulering på s. 22.

Vad jag nu sagt hänger i viss mån samman
med den till utskottsutlåtande! fogade
reservationen nr 2. Jag tror nu inte,
att så mycket i själva verket skiljer reservanterna
från utskottsmajoriteten. Om
jag har förstått utredningen och departementschefen
rätt — och därtill kanske
också litar till min egen praktiska bedömning
— så måste nämligen även domänverkets
markfond i rätt betydande
utsträckning komma att anlitas för att
vi skall kunna realisera de planer på förvärv
av naturreservat av olika slag, som
uppställts. Här måste ett allmänt samarbete
till, i vilket domänverket enligt
mitt förmenande blir en viktig part.

Om det befinnes angeläget att ett naturreservat
bildas, blir väl gången i
många fall den, att en betydande areal
måste förvärvas, alltså utöver själva reservatet,
antingen nu detta är avsett att
bli ett friluftsreservat eller naturreservat
i egentlig mening. I den mån som man
vid förvärvet får vad vi skulle kunna kalla
»överloppsmark» bör den väl i första
hand läggas till redan befintliga enskilda
fastigheter, men om detta inte går,
får denna mark utbjudas i allmänna
marknaden eller till domänverket. Såvitt
iag förstår måste vi räkna med att domänverket
i många fall här träder in
och med medel ur markfonden underlättar
tillblivelsen av det naturreservat,
som vi avser att skapa. Härvidlag kan
man tänka sig ett otal olika fall, som jag
inte närmare skall ingå på men som jag
kunde ta direkta exempel på ur min
egen erfarenhet.

Min slutsats blir sålunda, att vi i betydande
utsträckning kommer att behöva
domänverkets intresserade medverkan
och även medel ur dess markfond för att
kunna realisera det naturvårdsprogram
som vi har uppställt. Vi får också förutsätta
att domänverket på kronoparkerna
och på mark, som förvärvas i naturvårdssammanhang,
fortsätter att bygga
ut fritidsanläggningar av den förnäm -

organisation för naturvårdsverksamheten
liga art som redan kan uppvisas i t. ex.
Tiveden, på Hornslandet, på Halle- och
Hunneberg o. s. v.

Nu säger reservanterna att markfonden
har vuxit oroande — d. v. s. från 3
miljoner 1890 till över 40 miljoner i dag.
Jag hör inte till dem som vill att skogar
i större utsträckning skall övergå i statens
ägo. Men alldeles frånsett om 3 miljoner
kronor 1890 är mer eller mindre
än 40 miljoner kronor i dag så bör vi
kanske vara glada över att denna markfond
nu finns. Vi skall nämligen göra
klart för oss att ett genomförande av naturvårdsprogrammet
enligt utredningens
intentioner kommer att kosta mycket
pengar och att vi inte torde kunna realisera
de intentionerna om vi inte får betrakta
domänverkets markfond som ett
komplement till den speciella delfonden
att vid behov lita till.

Herr Ringaby har redan sagt att det
kommer att krävas betydande arealer för
att hindra förslitning, och herr Lars
Larsson anmärkte på att vi inte hade fått
tillräckliga initialmedel eller att det allmänna
inte var berett att göra tillräckliga
initialinsatser för naturvårdens behov.
Ja, jag tror att vi måste göra klart
för oss att det kommer att kosta pengar
och att vi måste i viss mån förlita oss
på domänverkets markfond för att kunna
realisera programmet. Det är ett samarbete
som vi behöver och som jag hyser
övertygelsen att domänverket är berett
till.

Nu kan man ju fråga sig hur långt domänverkets
halva markfond räcker för
detta ändamål, alltså i dag ca 20 miljoner
kronor. De marker som skall förvärvas
och göras till naturreservat har ju i
allmänhet högt affektionsvärde, och vi
är överens om att full ekonomisk rättvisa
skall ges den enskilde markägaren.
Jag vågar inte ange några priser på mark
som skall förvärvas — låt oss antaga att
de skiftar mellan 10 öre och 1 krona
per kvadratmeter med ett genomsnittspris
av 50 öre per kvadratmeter. Då skulle
priset bli 5 000 kronor per hektar för
skogbevuxen mark, och under den förutsättningen
skulle halva markfonden
räcka till förvärv av 4 000 hektar, d. v. s.

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

ungefär 1 procent av Bohusläns landareal.
Jag har velat ta detta exempel för
att ge en bild av vad vi kan nå med
halva markfonden.

Nu blir, herr talman, säkerligen inte
sista ordet sagt om utnyttjandet av domänverkets
markfond i naturvårdshänseende
med riksdagens beslut i dag. Jag
vet inte ens om departementschefen ser
problemen på samma sätt som jag, men
jag hoppas att han liksom utskottet önskar
ett intimt samarbete mellan domänverket
och det nya ämbetsverket, och jag
tror för egen del att det är absolut nödvändigt
att detta samarbete kommer till
stånd för att vi skall kunna realisera det
uppställda programmet.

Möjligen blir det anledning att återkomma
när vi fått erfarenhet av den
nya naturvårdsnämndens verksamhet.
Men som jag bedömer läget och förutsätter
utvecklingen i dag, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är endast beträffande
finansieringen och markfonden som
jag skulle vilja säga några ord.

Herr Hansson i Ronneby anser, att halva
markfonden kanske inte räcker så
långt. Jag vet inte exakt hur mycket
markfonden i dag innehåller, men det
rör sig väl om närmare 50 miljoner snarare
än om 40 miljoner kronor, och av
utskottsutlåtande! framgår att man i första
hand tänker sig inköp på 80—100
miljoner för denna naturvårdsverksamhet.
Halva markfonden bör alltså räcka
en ganska god bit. Emellertid behövs det
en utredning och ändring av markfondens
statuter innan man kan disponera
hälften av markfonden på detta sätt, och
det är en sådan utredning vi hemställt
om i reservationen.

Man finner av domänverkets lämnade
sammanställning, att det är ganska omfattande
inköp domänverket gör. Under
de fem åren 1958—1962 köptes 26 511
hektar mark, det mesta produktiv skogsmark,
och vi tycker att det inte vore något
fel om domänverket fördelade sina

inköp så att man ökade sina inköp av
fritidsområden och naturreservat och
minskade sina inköp av produktiv skogsmark.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill hänvisa till s.
22 i utlåtandet, där utskottet skriver:
»Samtidigt härmed vill utskottet emellertid
som sin mening uttala, att domänverket
i samband med sin allmänna inköpsverksamhet
bör eftersträva att så
långt som möjligt också tillgodose det
allmänna naturvårdsintresset.»

Mera har väl utskottet inte vågat säga
i dag, och därför har jag velat komplettera
detta citat med min allmänna inställning
till frågan om hur verksamheten
kommer att ske. Vi måste lita till
domänverket och även till markfonden
för att kunna realisera förslaget. Vad vi
avser att göra inom naturvården även
med allmänna medel, d. v. s. den speciella
delfonden, är ju att för naturvårdsändamål
inköpa mark, som sedan överlämnas
i domänverkets förvaltning. När
det gäller inköp av skogar, som enligt
planen blir domänverkets skogar, och
det alltså blir fråga om en ren ekonomisk
förvaltning, där inte själva naturvården
är huvudintresset, anser jag —
och det menar väl utskottet också — att
markfonden skall anlitas för inköp.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad utskottet skriver på
s. 22 i utlåtandet tycker jag styrker
vårt krav, att man ur markfonden skall
ta 2 miljoner kronor till detta omedelbara
behov. Det är ju en kapitalinvestering,
vilket vi har fått stadfäst eftersom
utskottet säger att pengarna skall tas ur
kapitalfonden. Det är alltså en kapitalinvestering,
och av den anledningen kan
man ju ta dessa 2 miljoner kronor ur
markfonden.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Med tanke på den intensiva
debatt som förts kring utredningens
förslag är det att hälsa med stor till -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

fredsställelse, att propositionen har kunnat
behandlas på det sätt som skett och
att man inom utskottet har kunnat nå
enighet. Också i denna debatt har det visat
sig, att det råder enighet om det förslag
som framlagts, och det vill jag gratulera
jordbruksministern till. Det fanns
nämligen från jordbrukar- och markägarhåll
mycket kritiska synpunkter på
utredningens förslag, och jordbruksministern
har mycket skicligt undvikit att
ta upp en del av de mest brännbara
sakerna. Jag hoppas bara att det blir en
lika angenäm ton i fortsättningen, när
lagtexten skall utformas.

När man läser det förslag som föreligger
gör man gärna några reflexioner, vilka
jag inte kan underlåta att delge kammaren.
Hur stora uppgifter naturvården
än kommer att få vet vi att det alldeles
säkert snart kommer att bli uppenbart,
att en av dess främsta uppgifter är att
verka för att kulturlandskapet i möjligaste
mån bevaras. Nu vet vi, att det sker
eu betydande omvandling av det svenska
kulturlandskapet. Det kanske inte är så
uppenbart i dag, men med tanke på den
strukturomvandling jordbruket genomgår
kommer det inom några årtionden
att ske mycket stora förändringar. Jag
kan se i mitt eget län hur åkrar överges
och buskar kommer i stället. Landskapet
förfulas därigenom mycket starkt.

Det talas mycket om att man skall
plantera betydande åkerarealer med
skog. Det blir då nästan alltid fråga om
barrskog. Vi utestänger på det sättet
mycket vackra vyer, och vi får ett helt
förändrat landskap inom stora områden
av vårt land. Det märks kanske inte de
första åren och kanske inte ens de första
tio åren, när man skyndar förbi i bil.
Nästa generation kommer dock att märka
det i mycket hög grad.

Den jordbrukargrtipp, som man i dag
anser vara så »irrationell» vid brukandet
av landets jord, har uppehållit detta
odlingslandskap och har givit det den
ljusa bild vi gläder oss åt. Herrar skogsmän
i all ära, men barrskogen ger en
dystrare sinnesbild än det öppna landskapet.
Man blir gladare när man kommer
ut i ett öppet landskap än när man

har idel barrskog omkring sig, även om
man vet att barrskogen ekonomiskt sett
ger större utbyte.

Planerarna måste verkligen i tid tänka
på vad som behöver göras. Det är en
fråga som först och främst ligger på det
regionala planet, men det måste även
komma inspiration uppifrån. Jag tror de
ideella naturvårdsföreningarna har elt
mycket stort intresse för detta problem,
och där arbetar man mycket för bevarandet
av vårt kulturlandskap i landskapet
som sådant. Som jag ser det måste det
här ske ett intimt samarbete mellan länsstyrelse,
kommuner och ideella organisationer,
så att man i tid planerar för sådana
områden, som inte får stängas in
med skog, utan där vi måste bevara det
öppna odlingslandskapet på något sätt;
hur och på vilket sätt och med vilka medel
är svårt att säga, och det vill jag inte
ge mig in på.

Det kommer emellertid att kosta pengar,
mycket pengar om man inte skall
odla marken men ändå förhindra att den
blir beväxt med skog. Med tanke på
framtiden och nästa generation tror jag
dock att det är en åtgärd, som vi måste
verkställa i tid för att inte det svenska
landskapet skall förfulas. Det måste också
i fortsättningen ge oss de många vackra
vyer, som vi är så glada över i dag
och som kanske framför allt ger stadsbon
behållning av den resa han gör ute i
naturen.

Jag skulle också vilja säga, att jag hoppas
att frågan om allemansrätten blir
föremål för en utredning. Det kommer
att uppstå betydande problem i förhållandet
mellan landsbygdens människor
och stadsbygdens, om inte en del frågor
i det sammanhanget blir lösta. Det är i
dag ingenting som hindrar den, som är
litet fräck, från att tälta framför husdörren
hos en jordbrukare. Det uppstår lätt
irritationsmoment, som borde kunna avhjälpas
utan paragrafer som skapar
otrivsel på annat sätt. Många av dessa
problem har varit föremål för diskussion
åtskilliga gånger, men diskusionerna har
inte lett till någonting. Man får hoppas
att det i alla fall kornmer att bli ett resultat
så småningom, så att man i smidi -

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för nafurvårdsverksamheten

ga former reglerar umgänget i naturen
mellan människorna.

Till sist skulle jag vilja säga en sak
beträffande de biologiska frågorna, som
herr Osvald var inne på. Det har förvånat
mig att i de allmänbildningstävlingar,
som numera anordnas, är det få saker
som de kunniga ungdomarna vet så
litet om som de biologiska frågorna. Det
verkar som om dessa saker har kommit
fullständigt vid sidan om intresset. Man
kan tydligen intressera sig för de mest
befängda saker, men om de biologiska
frågorna vet man praktiskt taget ingenting.
Det är skolan som bör observera
detta och inte låta biologiundervisningen
bli en tredjehandsfråga. Om vi verkligen
skall ha glädje av naturen måste vi känna
till de elementära biologiska lagarna
och helst litet mer.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Alla tycks vara överens
om att den proposition, som jordbruksministern
har framlagt, är väl genomtänkt
och att de föreslagna åtgärderna,
när de genomförts ute på fältet, kommer
att vara till betydande nytta för människorna.
Det sker en hastig utveckling i
samhället. Människornas möjligheter att
röra sig på stora områden har ju blivit
helt andra än tidigare. Vi vet att människornas
ökade fritid också ger dem möjligheter
att söka sig ut på ett helt annat
sött än tidigare.

Jag delar alltså deras uppfattning som
har sagt att det är ett värdefullt förslag
som i dag ligger på riksdagens bord. Men
när utskottets ärade talesman nyss sade,
att vi inte skall tänka oss att försöka ta
pengar från domänverkets markfond, så
blev jag litet fundersam. Alla som har
yttrat sig här har talat om det stora behovet
av utökade områden för dessa ändamål.
Inte minst herr Hansson i Ronneby
har ju på ett alldeles speciellt sätt
givit uttryck för det stora behov som föreligger
och också talat om vad det kostar
samhället, om vi verkligen skall kunna
tillskapa sådana här områden. Ingen
har som herr Hansson så klargjort för
kammaren vilka stora pengar som det

kommer att gå åt. Vi har oss förelagt ett
förslag till en organisation som vi i utskottet
— i varje fall från den meningsriktning
jag företräder — inte har någon
annan mening om än att den är så bra
som den kan bli. Det är en rätt stor organisation
som är upplagd för detta ändamål.
Jag vill inte säga att den är för
stor, men vad vi som står bakom reservation
2 har menat är att har vi nu en
stor och förnämlig organisation så måste
den ha resurser, vilket också har understrukits
av herr Hansson.

Nu har vi i alla fall kommit fram till
att man borde överväga, om man skulle
kunna ta någonting ur domänverkets
markfond, och jag anser att det är den
enda möjligheten att verkligen kunna
snabbt tillskapa ekonomiska resurser.
Kommer inte de ekonomiska resurserna
att vara till finnandes, får detta förslag,
som vi alla nu står och talar så vackert
om, inte det värde som det borde ha.
Det är föreslaget att det skall inköpas
mark för två miljoner kronor. Jag återkommer
till herr Hanssons synpunkter
och måste då fråga: Hur litet område,
herr Hansson, får man inte för två miljoner,
om man för tjugo miljoner inte får
flera hektar än herr Hansson nämnde?

Jag vill bara säga till sist, herr talman,
att först vid ett bifall till reservation 2
får denna förnämliga organisation de
ekonomiska möjligheterna att verkligen
effektuera vad som föreslås.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill gärna uttala min
glädje över att propositionen har fått så
enhällig anslutning. Jag anser att det är
ytterst värdefullt för förutsättningarna
att driva en aktiv naturvård i vårt samhälle,
att det har blivit så god uppslutning
kring det förslag som nu har presenterats
riksdagen.

I många länder har industrialiseringen
och den ekonomiska utvecklingen i övrigt
kommit att gå mycket hårt fram över
naturen. Om vi reser i Centraleuropa,
kan vi finna många tecken på det. Trots
att vi lever i ett land, som kan sägas
vara högt utvecklat i industriellt och

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

allmänekonomiskt avseende, har vi likväl
förmånen att ha naturen bevarad på
ett sätt som få länder är förunnade. Det
kan vi naturligtvis vara glada över, men
vi måste se till att vi kan undgå de risker
som onekligen föreligger, främst då
i de storstadsregioner som vi har att
räkna med kommer att expandera även
i framtiden.

Det har berättats mig, att i Amerika
har det nyligen framlagts vittgående
förslag som syftar till att försöka återställa
den natur som man tidigare har
förött. Man skall plantera skog och åstadkomma
nationalparker, inte av ekonomiska
skäl, alltså för att få ekonomiskt
utbyte av skogen, utan motivet är att
man vill återställa naturen. Man saknar
skogen som strövområde, och nu lägger
man ned jordbruk enbart för att tillgodose
människornas behov av rekreationsmöjligheter.

Jag tror att vi bör akta oss för att
komma i den situationen, och därför anser
jag att det är mycket tacknämligt
att vi nu kan igångsätta ett naturvårdsarbete
under nya former.

Det finns inte anledning för mig att
gå in i någon polemik, ty jag har egentligen
inte mycket att invända mot det
som sagts från talarstolen, men det är
kanske ett par anmärkningar som jag
ändå vill göra.

Herr Hansson menade, att det skulle
vara angeläget att göra en klarare åtskillnad
mellan de områden som avsättes
ur kulturella synpunkter och dem
som nu kommer att disponeras av sociala
skäl. Jag förstår att man ur vissa utgångspunkter
kan finna ett sådant resonemang
vara riktigt. Men vi räknar med
att båda dessa önskemål skall kunna tillgodoses
samtidigt i mycket stor utsträckning.
Naturvården måste räkna med att
människan finns med i sammanhanget.
Även om det är klart att vi måste bevara
vissa lokaler och även skydda dem mot
människan, anser jag det värdefullt och
viktigt att vi klart markerar, att det här
gäller naturvård som främst tar sikte på
att tillgodose människans intressen.

Herr Hansson säger, att de områden

som avsättes för social naturvård egentligen
innebär en exploatering av naturen.
I många fall tror jag att man ändå kan
säga, att det är fråga om att skydda naturen.
Om en kommun förvärvar ett
skogsområde eller ett annat markområde,
räddar man ofta detta från att bli föremål
för exploatering i annan form.
Visst kan man med herr Hansson säga,
att det är en exploatering, om man bevarar
skogsområdet och med tanke på
att folk skall kunna ströva där i framtiden
samt finna rekreation och avkoppling,
men det är att pressa det alltför
hårt, om man ställer en sådan åtgärd i
alltför stark motsättning till andra naturvårdsåtgärder.
Vi får se vilka erfarenheter
i fråga om naturvård vi kan vinna.
Jag kan gärna instämma med föregående
talare i att vi här börjar något nytt, där
vi kan ha anledning att invänta nya erfarenheter
och vara beredda till omprövningar
på sådana områden där vi
kan göra nedslående erfarenheter.

Till herr Lars Larsson vill jag säga,
att jag är tacksam för hans inlägg. Det
visar att det finns intressen som går utöver
vad propositionen kan tillgodose.
Men jag tror inte att han tillräckligt har
beaktat att det här är fråga om ett första
verksamhetsår. Vi skall bygga upp en
organisation, och det tar först viss tid
innan det finns frågor att behandla. Det
kan inte bli tal om några förvärvsärenden,
förrän man har arbetat en tid i det
nya organet. Därför kan man visserligen
säga, att 2 miljoner kronor är ett litet
belopp och att det borde varit högre,
liksom man kan säga att det borde ges
ökade bidrag på den ena eller andra
punkten. Jag hoppas få tillfälle att återkomma,
när det blir aktuellt att öka dessa
anslag, ty detta förslag får väl ändå
ses som en upptakt till ett arbete, som
måste utvecklas i framtiden.

Jag vill här också säga något i anslutning
till reservationen. Den ger, tycker
jag, inte så mycket uttryck för naturvårdsintressen.
Man kan bakom den
skönja samma strävan som har kommit
till uttryck tidigare och som snarast går
ut på att begränsa domänverkets möj -

8j- Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

lighet att bevaka de intressen som verkets
markfond är stiftad för att tillgodose.

Jag undrar om man egentligen på något
håll kan vara betjänt av att försöka
begränsa domänverkets möjlighet att göra
markinköp. Vi får hålla i minnet att
utbuden av fastigheter under de senaste
åren har ökat i takt med den fortskridande
nedläggningen av jordbruk i de
sämre jordbruksbygderna. Förhållandet
är helt enkelt det, att det inom vissa sådana
trakter är mycket svårt för fastighetsägaren
att kunna lämna sitt jordbruk
och sitt skogsbruk över till någon ny
köpare. Det finns ofta intet köpintresse,
och jag skulle tro att det i sådana situationer
får anses vara mycket värdefullt
att ha domänverket som en av de spekulanter,
som kan anmäla sig för köp
av sådana fastigheter. Jag menar därför
att mycket talar för att vi skall vara aktsamma,
så att vi inte berövar domänverket
dess möjligheter att göra en insats
i en omställningsprocess, som utan tvivel
kommer att bli nödvändig inför framtiden.

Jag vill gärna instämma i herr Hanssons
förhoppning att domänverket i
framtiden liksom hittills skall visa ett
positivt intresse för naturvården. Jag
hoppas också att ett gott samarbete skall
komma till stånd mellan domänverket
och det nya organet, liksom jag hoppas
att samarbete också skall åstadkommas
med andra ägarkategorier på det skogliga
området.

Herr Isacson sade, samtidigt som han
gav komplimanger för denna proposition,
att jag skickligt undvikit att ta upp
sådana ämnen som kunde vara kontroversiella.
Jag vet att det föreligger kontroversiella
intressen, men jag tror det
hade varit tämligen opåkallat att föra
fram dem just i detta sammanhang, eftersom
de onekligen hör till lagstiftningsfrågorna,
och till dem får vi anledning
återkomma i framtiden. Det är möjligt
att den diskussionen kan komma att visa
mera splittrade synpunkter än vad
dagens diskussion har gjort, men man
får väl ändå ta problemen i den ordning
som de kommer.

Jag vill gärna säga, att jag med intresse
lyssnade till herr Isacson i de delar
där han sökte analysera problematiken
i naturvården i dag. Jag tror att det ligger
mycket i att vi måste tillse att skogen
inte får växa igen överallt. Det är
nödvändigt att vi på något sätt försöker
bevara de odlade tegarna eller se till att
skogen inte växer ända in till stugknuten.
Jag vet att domänverket har gett sådana
anvisningar för sina planteringsåtgärder,
att man skall försöka bevara ett
öppet område kring den bebyggelse som
finns och som kanske kommer att stå
kvar under rätt många år framöver. De
synpunkter som herr Isacson framförde
kan i det avseendet vara värda ett beaktande.

I fråga om allemansrätten har jag åtminstone
vid granskning av de förslag
som legat till grund för propositionen,
kommit till att den frågan sannerligen
är en fråga som man får närma sig mycket
varligt. Jag är ytterst tveksam, om
det finns förutsättningar att i dag ta upp
och penetrera allemansrättens problematik.
Det är nog så, att det kan göras invändningar
av det slag'' som herr Isacson
gjorde, nämligen att det finns människor
som känner allemansrätten som något
besvärande. Jag skulle föreställa mig att
sådana exempel som nämndes är i verkligheten
direkta överträdelser och kanske
inte exempel på brister i allemansrätten.
Det är oerhört värdefullt att vi
har kvar denna rätt. Även om vi tillskapar
särskilda områden för fritidsändamål
eller områden som rena naturskyddsobjekt,
så måste vi tillse att människorna
liksom hittills har möjlighet att
röra sig fritt i naturen. Vi får inte i onödan
avskärma de tillgångar och de möjligheter
som alla medborgare har här i
landet. Därför måste jag säga, herr Isacson,
att jag ingalunda för närvarande är
beredd att ta denna fråga under övervägande.

Jag vill återknyta till var jag sade inledningsvis,
att den enighet som kännetecknar
utskottets utlåtande är en mycket
värdefull tillgång för oss i det fortsatta
arbetet för en aktiv naturvård i
vårt land.

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. riktlinjer och

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det kanske förefaller
oriktigt att »en man ur de djupa leden»,
för att använda herr förste vice talmannens
definition häromåret, nämligen eu
som inte sitter i utskottet och som inte
heller genom motion eller på annat sätt
tagit del av frågan tidigare, nu tar till
orda. Jag har emellertid med stort intresse
lyssnat till denna debatt, herr talman,
och jag har med utgångspunkt från
det naturvårdsintresse, som jag haft möjlighet
att i någon ringa mån utveckla
genom deltagande i hembygdsrörelsen
lokalt i mitt eget län och i annat sammanhang,
ändå velat fästa uppmärksamheten
på de synpunkter som här tidigare
har utvecklats bl. a. av herr statsrådet i
anslutning till herr Isacsons uttalanden
om landskapsvården.

Det är onekligen på det sättet, att den
idoge lantmannen, utan att strängt taget
veta om det, har varit den som tagit hand
om vården av kulturlandskapet och gett
detta sin prägel under århundraden i
vårt land. De öppna odlingsområdena
och lövvegetationen i anslutning till dem
har gett vårt land ett särpräglat utseende,
som vi riskerar att förlora genom
en avancerad och rationell skogsodling,
huvudsakligen baserad på barrträd. Det
vore angeläget, om man i det arbete som
nu startas genom propositionens antagande
kunde ta all möjlig hänsyn till
dessa förhållanden och ägna intresse åt
att vidarebevara just denna landskapstyp.

I detta sammanhang kommer man utan
tvekan in på de diskussioner som har
forts om allemansrätten. Jag bär tillsammans
med familjen vid de fåtaliga tillfällen,
då det varit möjligt att få någon
form av semester, använt denna tid till
att fara runt i vårt land och i grannländerna.
Därvid har jag, om det varit möjligt,
undvikit att uppsöka de välordnade
arrangemang, som finns både här och
utomlands för turistande människor, och
i stället försökt komma enskilt och avskilt
direkt till naturen.

Jag har i det avseendet stött på stor
välvilja hos den bofasta befolkningen.
Jag tror att den inriktningen allmänt

organisation för naturvårdsverksamheten
finns hos oss, som rår om delar av
svensk mark. Vi vill ingalunda förhindra
människor att komma ut och få rekreation
och avkoppling i naturen, men vi
vill gärna att de kommer på ett hyfsat
sätt och att de tar kontakt med ägarna.
Därigenom skapas inte bara kontakt med
naturen, utan också kontakt med människorna,
vilket är ganska väsentligt.

Naturskyddet har här en betydande
uppgift på det uppfostrande området,
och det är därför med tacksamhet jag
ser att medel anvisas för detta ändamål.
Vad vi behöver är uppfostran, skolning,
känsla av varsamhet hos dem som närmar
sig natur och människor i en miljö
som de är främmande för. Det skulle
ha varit tacknämligt, om man fått ännu
mera medel, och jag tar jordbruksministerns
löfte att komma igen på den punkten
som ett mycket gott tecken på att
man får räkna med ökade möjligheter
till uppfostran — en uppfostran som, det
erkänner jag gärna, gäller både oss som
bor på landet och dem som kommer till
oss. Jag tror inte att vi tjänar något på
att i detta sammanhang försöka förstora
stridigheter och öka spänningen, utan
tvärtom vinner vi på att försöka närma
oss varandra.

Men det är klart, herr talman, att man
i detta sammanhang också måste pröva
allemansrätten som en laglig rätt. Vi
måste skapa garantier för att förstörelse
icke åstadkommes och att man, om förstörelse
ändå äger rum, får möjligheter
till ersättning. I den mån inte vederbörande
själv kan ersätta skadorna är det
samhällets skyldighet att här träda in.
Det finns i den gamla Byggningabalken
— jag tror det är Byggningabalken, men
jag är inte så lagfaren — en mycket
kärnfrisk lagtext som lyder på följande
sätt: »Då tjäle är ur jord, skola svin
ringade vara.» Utan några paralleller
menar jag att någonting av detta borde
man få in i den nya andan, så att inte
sådana människor kommer ut i naturen
som inte har ansvar för de stora värden
som där finns.

Till sist ett ord om fornminnen i anslutning
till detta! Om vi har ett område
med fornminnen, låt oss säga skepps -

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

sättningar eller gravrösen av olika slag
— framför allt dessa skeppssättningar
som finns på gräsbevuxen mark — skall
vi konstatera att så länge den marken
användes för betesdrift bevaras dessa
fornminnen fullt synliga för de människor
som intresserar sig för dem och
vill titta på dem. Men så fort skogen
kommer med årlig barrfällning börjar
förstörelsen, och inom ett par generationer
skall vi inte kunna hitta dessa för
oss enligt min uppfattning mycket värdefulla
naturminnesmärken och fornminnesmärken
annat än med stor möda.

Jag skulle alltså, herr talman, gärna
vilja med instämmande i vad som här
tidigare framförts av bland andra herr
Harald Pettersson tillstyrka reservationen,
ty genom ett ianspråktagande av
domänverkets markfond skapas det större
möjligheter att få medel till denna
verksamhet och större sammanhängande
områden som direkt kan disponeras. Vad
jag sagt om de andra frågor, som jag berört
må vara antecknat i marginalen såsom
en enkel ledamots av denna kammare
enskilda synpunkter.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
att jag inte sagt att allemansrätten bör
försvinna, och jag hoppas att vad jag
sagt inte skall uppfattas så. Vad jag ville
ha sagt är att allemansrätten borde kunna
regleras. Det är inte tillfredsställande
som det nu är. Man kan bara se hur t. ex.
en landsfiskal så att säga tolkar allemansrätten
på det sättet att han kan tilllåta
att man får tälta en natt på en plats,
medan en annan landsfiskal anser att
man får tälta tre nätter på en plats. Man
blir förtvivlad när gäster kommer och
lämnar efter sig glasflaskor och skräp
utan att man har någon möjlighet att
komma åt vederbörande.

Sedan vill jag med anledning av herr
Svanströms uttalande om svin i markerna
säga att svin i alla former förstör i
markerna, speciellt om man släpper ut
dem under sommaren — de må vara
tvåbenta eller fyrbenta. Däremot tror jag
att få djur har möjlighet att bevara land -

skapet så som fåren. Det blir kanhända
de som får hjälpa oss bevara naturen
inom de områden som inte längre skall
vara egentliga odlingsområden.

Till herr statsrådet Holmqvist vill jag
säga att allemansrätten väl borde kunna
regleras på något sätt. År det otänkbart
att få en allsidig diskussion inom en utredning
om vad den skulle innebära?
Den behöver inte vara tillkrånglad och
det behövs inte en massa lagtexter som
gör det hela stelbent och omöjligt för oss
att umgås med varandra, men det kan
skapas riktmärken som kan vara vägledande
och som klart anger vad som
inte får göras beträffande bl. a. stängsel,
nerskräpning i naturen och sådant. Man
kan ha vissa riktmärken som skulle göra
det lättare för oss att umgås med varandra
i naturen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill bara säga, för att
inget missförstånd skall föreligga, att jag
liksom herr Isacson har anledning att
reagera starkt mot nedskräpning och
över huvud taget mot dåligt uppförande
i naturen. Jag har i propositionen givit
detta till känna, och jag föreställer mig
att en mycket viktig uppgift för detta
naturvårdsorgan även måste bli att ta
upp problemen om vad vi kan göra för
att förbättra förhållandet mellan människan
och naturen. På den punkten är vi
överens, och det tycker jag att vi kan
vara utan att vi därmed har slutfört debatten
om allemansrätten, som rymmer
så oerhört mycket annat också.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkterna I—V av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, därefter särskilt angående
punkterna VI och VII samt slutligen
särskilt rörande punkterna VIII—XI.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna I—V
hemställt.

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkterna VI och VII
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Carl
Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
punkterna VI och VII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna VIII—XI hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela följande angående
kammarens plenum fredagen den

26 ds. Med hänsyn till arten och antalet
av de ärenden som då skall behandlas
samt till att inga ärenden bör stå
över till nästa vecka, då den 1 maj infaller
på onsdagen, avser jag att fortsätta
plenum utan avbrott för middag till dess
samtliga ärenden slutbehandlats.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande reklamens omfång
och kostnader;

nr 18, i anledning av väckt motion om
åtgärder mot trafikfarliga djurpassager;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning;

nr 20, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sjukfrekvensen för
män och kvinnor; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
om kurativ verksamhet till stöd åt ensamstående
mödrar m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om en sociologisk undersökning rörande
gifta kvinnors förvärvsarbete

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
väckta motioner om en sociologisk undersökning
rörande gifta kvinnors förvärvsarbete.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I: 62, av herr
Lundström in. fl., samt 11:71, av fröken
Elmén och herr Hamrin i Kalmar, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att en sociologisk
undersökning måtte företagas om
olika förhållanden i familjelivet, som
kunde tänkas hänga samman med de gifta
kvinnornas möjlighet och benägenhet
att taga förvärvsarbete, i syfte att skapa
ökat underlag för överväganden och beslut,
som stärkte de gifta kvinnornas valfrihet
mellan arbete i och utanför hemmet
och som kunde bereda arbetsmark -

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om en sociologisk undersökning rörande
naden ökad tillgång på kvinnlig arbetskraft.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 62 och
II: 71 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Widén, Jonasson, Eric Gustaf Peterson,
Ernst Olsson, Keijer, Börjesson i Glömminge,
Larsson i Borrby och Hamrin i
Kalmar, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till förevarande motioner f: 62 och
II: 71, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning i syfte att inventera
och sammanställa material samt göra undersökningar
rörande olika förhållanden
i familjelivet, som kunde tänkas höra
samman med gifta kvinnors möjlighet
och benägenhet att taga förvärvsarbete, i
syfte att skapa ökat underlag för överväganden
och beslut, som innebure ökad
valfrihet för de gifta kvinnorna mellan
arbete i och utanför hemmet och som
kunde bereda arbetsmarknaden ökad tillgång
på kvinnlig arbetskraft.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF, (fp):

Herr talman! Redan nu har hälften av
de gifta kvinnorna någon form av förvärvsarbete
utom hemmet, och det är ett
känt faktum att arbetsmarknaden har behov
av allt flera. Då även tillskapandet
av större möjligheter för deltidsarbete
fortgår, kommer i framtiden allt flera
gifta kvinnor att ta arbete utom hemmet
Det är bara att konstatera att flertalet
gifta kvinnor redan nu har två väsentliga
arbetsuppgifter att sköta: dels
uppgiften utom hemmet, dels uppgiften i
hemmet, som maka och mor. Kvinnans
uppgift att i hemmet skapa en god uppväxtmiljö
för barnen och att fostra dem
till goda människor är den inte minst
viktiga och betydelsefulla av hennes
uppgifter. Särskilt den gifta kvinnans
medverkan i den förebyggande barnaoch
ungdomsvården gör att denna fråga
är av allra största vikt. Hemmet är an -

gifta kvinnors förvärvsarbete
karfästet för vårt samhälle, och dess betydelse
kan inte överskattas. Det är nödvändigt
att de svenska hemmen verkligen
fungerar på ett tillfredsställande
sätt, och då måste en mor ha sådana
möjligheter att hon kan utföra sin roll
i hemmet på bästa sätt. Här saknas klara
målsättningar beträffande problemen
kring frågan om hem och förvärvsarbete.
Forskningen på detta område är alldeles
otillräcklig. Motionärernas krav på en
sociologisk undersökning är därför mycket
välmotiverad.

Enligt motionärerna finns det knappast
något område där behovet av en genomgripande
sociologisk undersökning
är så starkt som beträffande den gifta
kvinnans möjlighet och benägenhet till
förvärvsarbete.

Utskottet har visat förståelse för motionernas
allmänna syfte men finner inte
tillräckliga skäl för bifall till den föreslagna
utredningen. Däremot anser reservanterna
ett omfattande behov av
grundforskning föreligga, inte minst ett
behov av att sammanställa de forskningsresultat
som finns till ett enhetligt material,
som skulle kunna ligga till grund
för överväganden och beslut i frågan.
En stor del av ansträngningarna på detta
område har kanske hittills blivit hämmade
på grund av att sådant material
inte funnits tillgängligt. Kvinnornas
otrygga vacklande mellan en utbildning
som de kanske inte får användning för
och en äktenskapsroll som de kanske inte
får fylla alls eller bara delvis, gör att
behovet av den i motionerna föreslagna
utredningen är ovanligt stort.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till
reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har liksom herr
Svanström inte mitt namn under reservationen
men skall ändå, såsom en kvinna
ur de djupa leden, be att få anlägga
några synpunkter på detta utskottsutlåtande.

Frågan gäller om vi skall få till stånd
en sociologisk undersökning om de olika
förhållanden i familjelivet som samman -

Onsdagen den 24 apri,l 1963

Nr IT

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

hänger med de gifta kvinnornas möjligheter
till förvärvsarbete. Denna undersökning
skulle i sin tur bilda ett underlag
för att ge kvinnorna valfrihet mellan
att arbeta i eller utanför hemmet och
samtidigt bereda arbetsmarknaden möjligheter
till att få ökad kvinnlig arbetskraft.

Kvinnornas yrkesarbete och arbetsmarknadens
krav på dem har gång på
gång diskuterats här i riksdagen. Uppfattningarna
har varit mycket delade om
vilka åtgärder som skall vidtas för att
stimulera intresset för förvärvsarbete hos
de gifta kvinnorna. Många av de åtgärder
som beslutats har visat sig verkningslösa,
därför att våra diskussioner
ofta har grundat sig mera på tro än på
vetande. Utifrån dessa synpunkter har
motionärerna föreslagit en kartläggning,
en grundforskning eller över huvud taget
eu utredning om dessa förhållanden.

Den framlagda motionen har varit remitterad
till ett stort antal olika organ.
Det är mycket intressant att konstatera
att de flesta av dessa har tillstyrkt den.
Jag skulle vilja ta kammarens tid i anspråk
med att gå igenom remisserna. Socialstyrelsen
tillstyrker den föreslagna
undersökningen. Arbetsmarknadsstyrelsen
hänvisar till långtidsutredningen,
som räknar med ett ökat antal gifta kvinnor
såsom den arbetskraftsreserv, som
vi kommer att behöva under det kommande
decenniet. Mot denna bakgrund
finner arbetsmarknadsstyrelsen det angeläget
att de gifta kvinnornas inställning
till och förutsättningar för yrkesverksamhet
blir föremål för en sociologisk
undersökning i linje med den som
motionärerna har föreslagit. Styrelsen
anser att en samordning bör ske med de
undersökningar som redan finns. Skulle
dessa inte vara tillräckliga, är det önskvärt
att det framlagda förslaget beaktas.
Familjeberedningen däremot har inte
några planer på att för egen räkning
göra någon djuplodande undersökning
av familjehindren för de gifta kvinnornas
möjligheter till förvärvsarbete.

Statens råd för samhällsforskning
framhåller att den planeringsorienterande
forskningen på detta område är helt

oiillfredsställande. Ibland göres en del
aktuella och värdefulla undersökningar,
men under mellanperioderna görs ingenting.
Rådet föreslår därför eu fast forskartjänst
med tillräckliga forskningsresurser.
Det behov av forskning som
motionärerna anser finnas, skulle därigenom
kunna bli tillgodosett. Rådet rekommenderar
alltså en högre forskartjänst.

Svenska arbetsgivareföreningen har
inte några erinringar emot utredningen.
Yrkeskvinnors klubbars riksförbund,
som jag tycker man bör tillmäta vissa
möjligheter att anlägga synpunkter på
dessa frågor, säger att de åtgärder som
vidtagits för att underlätta eller möjliggöra
för kvinnorna att förvärvsarbeta är
både olyckliga och ofullständiga.

LO har gjort vissa invändningar mot
förslaget och anser att det är mer lämpligt
att samhällsvetenskapliga forskningsrådet
ger anslag till forskare. Jag måste
emellertid anse deras avstyrkande vara
något krystat.

Det står alltså ett ganska kompakt
samhällsintresse, representerat av dessa
organisationer, bakom motionen.

Motionärerna har hänvisat till de undersökningar
som redan gjorts, vilka
man nog måste beteckna som ganska
ryckiga, eftersom det fordras ett stort
ekonomiskt underlag för att göra grundliga
undersökningar och utredningar. En
del av vad som gjorts har blivit aktuellt
genom den nyligen utgivna boken »Kvinnors
liv och arbete», till vilken motionärerna
också hänvisat. Jag skulle vilja ta
upp några av de frågeställningar som behandlats
såväl i denna bok som på andra
håll för att belysa värdet av en utredning
eller en kartläggning eller vad man
nu vill kalla åtgärden för.

Det finns en rad obesvarade frågor.
Man vet inte vilket påtagligt inflytande
som den hemarbetande kvinnan har, vare
sig på hemmets ekonomi eller på andra
beslut som fattas i hemmet. Man vet heller
inte hur den förvärvsarbetande respektive
den hemarbetande kvinnan socialt
upplever sill ställning i hemmet och
ute i förvärvslivet. År det endast genom
ett yrkesarbete som hon kan nå samma

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om en sociologisk undersökning rörande
anseende som en man? Känner hon sig
nedvärderad som hemarbetare? Spelar
det ekonomiska beroende som en hemarbetande
kvinna står i till mannen någon
väsentlig roll för henne? Upplever
hon sitt hemarbete som värderat av samhället
vid sidan av andra yrken, eller
känner hon sin ställning speciellt?

Vår vetskap om vad kvinnornas inkomster
av yrkesarbete betyder för familjen
jämfört med det arbete som hon
utför i hemmet är också mycket ringa.
Problemen kring kvinnornas dilemma
att nå socialt anseende, grundat på egen
ekonomi eller på försörjning, borde vara
av stort intresse för den socialpsykologiska
forskningen att belysa.

Den centrala punkten i alla diskussioner
är med rätta hänsynen till barnen.
Hur deras vård och tillsyn skall tillgodoses
är den mest kontroversiella punkten.
Även sedan det visat sig att vissa
föreställningar om de förvärvsarbetande
kvinnornas negativa inflytande på barns
vård inte håller streck, kvarstår att vi
ändå vet alldeles för litet och behöver
en fortsatt forskning, som tar hänsyn till
barnens ålder och till olika sätt att ta
hand om dem än vad som nu sker.

Man bör också bättre kontrollera bakomliggande
familjeförhållanden, när det
gäller barnens beteende, såväl socialt
som exempelvis i skolan, och man bör
beakta faderns roll i familjelivet och
över huvud taget den allmänna familjeatmosfären.
Man vet mycket litet om vad
de olika faktorerna spelar för roll. Man
har tagit upp en och annan till undersökning
och begrundan, men något sammanhang
mellan dessa faktorer har man
inte knutit. Det påstås från vissa håll, att
kvinnans förvärvsarbete inverkar negativt
på familjelivet och därigenom indirekt
på barnens miljö, men några faktiska
kunskaper har vi tyvärr inte. Kvinnornas
ökade arbetsintensitet, som också
den föregående talaren pekade på, anses
bidraga till familjelivets upplösning och
därmed till ökad asocialitet bland barnen,
men det är mera en fråga om förmodanden
och tro.

Man vet likaledes ytterst litet om sambandet
mellan hustruns yrkesverksamhet

gifta kvinnors förvärvsarbete
och den äktenskapliga sammanhållningen
över huvud taget. Vilket samband
finns det emellan det ökade antalet skilsmässor
och kvinnornas förvärvsarbete?
Inte heller vet man mycket om vad risken
för en kommande skilsmässa eller
risken över huvud taget för att bli ensam
familjeförsörjare betyder för flickornas
utbildning och för deras vilja att
fortsätta sitt yrkesarbete efter äktenskapets
ingående. En del undersökningar
som gjorts har resulterat i antydningar
om att hustruns yrkesverksamhet i flerbarnsfamiljer
med barn i förskoleåldern
verkligen kan skapa svåra problem och
rollkonflikter. Dessa kan tänkas påverka
även de unga flickorna.

Går man till mannens roll i familjelivet
— ty han existerar ju onekligen,
även om det tas relativt liten hänsyn till
honom i diskussioner kring kvinnornas
val av yrkesarbete — så finns det bevis
för att mannen, i den mån hans inkomst
ligger över en viss nivå, fordrar att ha
hustrun hemma. När hon är förvärvsarbetande
ställs högre krav på honom i
hemarbetet och i det dagliga ansvaret för
familjen. Hur han där reagerar sammanhänger
ju med rollfördelningen mellan
män och kvinnor i både hem och samhälle
och på relationerna i äktenskapet.
En del författare har betonat risken för
anseende- och prestigekonflikter mellan
man och hustru, när hon är förvärvsarbetande.
Man behöver också på det
området systematiska studier av det sociala
samspelet mellan vad som i äktenskapet
sammanhänger med sådant
som rollförväntningar, anseendevärderingar
och arbetsfördelning i hemmet.
De gifta männens negativa reaktion mot
sina hustrurs förvärvsarbete är utan tvivel
en realitet, rotad i gamla fördomar
och traditioner, värda att studera.

Angående de ekonomiska sammanhangen
vet vi mycket litet om vad ur
den totala samhällsekonomiens synpunkt
kvinnornas förvärvsarbete betyder, om
man jämför det med deras arbete i hemmen
eller om man lägger tillsammans
dessa båda arbetsresultat. Man vet heller
ingenting — åtminstone inte tillräckligt
för att kunna vidta rationella åtgärder

Onsdagen den 24 apri,I 1963

Nr IT

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

om det enskilda företagets ekonomiska
synpunkter på sina kvinnliga anställdas
insatser. Vår kunskap är begränsad, om
hur kvinnorna i fråga om produktivitet
och effektivitet förhåller sig i jämförelse
med männen inom de flesta branscher.
Ur arbetsmarknadssynpunkt behövs
också ytterligare informationer och
grundläggande utredningar om frånvarofrekvens,
yrkesbeständigheten hos kvinnorna,
deltidsarbete o. s. v. Hur kommer
arbetsmarknaden att gestalta sig och
inom vilka branscher kommer det att bli
en sådan expansion att kvinnlig arbetskraft
kommer att efterfrågas i än större
utsträckning än hittills? Man vet heller
ingenting om sysselsättningsgraden
och utbytet av kvinnlig arbetskraft.

Vi frågar oss om det nuvarande utnyttjandet
av kvinnlig arbetskraft är tillfredsställande
eller hur den kvinnliga
arbetskraften bäst skall utnyttjas, utan
att någon egentligen kan ge svar på frågan.
Det finns inte ens uppgifter om hur
kvinnorna fördelar sig på olika slag av
arbeten och inom olika branscher, var
de skulle ha lust att arbeta om inte bl. a.
så många fördomar hindrade dem, och
var de bäst skulle kunna utnyttja sin arbetskraft.

Vi kan över huvud taget inte diskutera
frågan om det effektivaste utnyttjande
av den kvinnliga arbetskraften på längre
sikt enbart med antaganden som
grund och utan insikt om den framtida
bostadspolitiken, skattepolitiken, familjepolitiken,
utbildningspolitiken m. m.
Allt detta påverkar nämligen kvinnornas
val mellan yrkesarbete och hemarbete.

De samhälleliga åtgärderna drar upp
ramen, men vad vet vi egentligen om
ifall den ramen är riktigt uppdragen. Det
finns ingen bild av hur effekten av samhällets
olika åtgärder beträffande kvinnornas
inlemmande i arbetslivet inbördes
överensstämmer. Vi kan inte samtidigt
i längden befrämja kvinnornas
framgång på arbetsmarknaden och deras
möjligheter att bli varaktigt försörjda inom
äktenskapet. Kvinnorna måste acceptera
arbetsmarknadens krav, men hur
det skall kunna ske har varken kvinnorna
själva eller de beslutande myndighe -

terna klart för sig, när kraven ställs i
förhållande till kvinnornas uppgifter inom
hemmet.

Man frågar sig också hur mödrarnas
yrkesorientering och yrkesanpassning
ställer sig i förhållande till deras hemorientering
och anpassning i hemmet.
Många anser att det är ett negativt samband
mellan dessa två faktorer. Den
kvinna som är yrkesintresserad anser
många inte vara hemintresserad, eller
tvärtom. Men det kan ju lika gärna vara
så att de kvinnor som är duktiga och intresserade
i sitt yrkesarbete också är
duktiga och intresserade i sitt hemarbete.

Jag vill till sist fråga: Får vi ens på
några väsentliga punkter — av vilka jag
i mitt anförande har pekat på en del —
svar av de utredningar som utskottet
har hänvisat till? Det förefaller mig som
om de inte ens tillsammanslagna skulle
kunna ge ett uttömmande besked. Först
när vi får en grundforskning, en kartläggning
och den sociala undersökning
som reservanterna föreslår, kan vi verkligen
med framgång börja diskutera de
åtgärder som fordras för att både samhällets
väl och familjens väl skall främjas.

Det är från dessa synpunkter, herr talman,
som jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
utförliga motivering och skrivning
skulle det måhända vara tillräckligt att
kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan. Men jag vill därutöver säga
några ord.

Årets riksdag har redan tidigare anvisat
medel för undersökningar som täcker
motionernas syfte. Det finns också,
fru Hamrin-Thorell, en rad pågående
utredningar som sysslar med dessa ting.
Utskottet har räknat upp inte mindre
än sex stycken som behandlar olika avsnitt
och delar av det spörsmål som
motionerna tagit upp. Det brukar vara
rimligt och vanligt att avvakta resultatet
av pågående utredningar innan man

8;:!

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om en sociologisk undersökning rörande
begär att ytterligare utredningar skall
tillsättas. I detta fall har utskottet ansett
att det finns all anledning att vänta på
resultatet av redan pågående utredningar
och undersökningar innan riksdagen begär
en ny utredning av denna fråga.

Det finns också, fru Hamrin-Thorell,
en begränsad tillgång på expertis i detta
land, och vi har anledning att ransonera
de människorna något. Om de nu har
tillfälle att inom redan pågående utredningar
lägga ned ett effektivt arbete, kan
man kanske lättare nå fram till det resultat
som motionärerna åsyftar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det förs ju en arbetsmarknadspolitik
i det här landet, och
den arbetsmarknadspolitiken avsätter
olika resultat. Den skapar ökad trygghet
för arbetande människor och gör mycket
gott på det viset. Huruvida den är
riktigt väl balanserad kan man dock ha
sina tvivel om när man på det ena området
efter det andra konstaterar att den
stoppar möjligheterna till nyttig verksamhet
på grund av brist på arbetskraft.

Samma arbetsmarknadspolitik går ut
på jakt efter arbetskraft på ett håll, medan
den skär ned arbetsinsatser på andra.
Man skapar brist på arbetskraft, men
samtidigt vill man tillföra nya arbetskrafter.
Det är ett avvägningsproblem
som man såvitt jag förstår inte har lyckats
komma riktigt till rätta med.

Den goda viljan att skapa bättre möjligheter
åt anställda människor som redan
är verksamma åstadkommer sålunda
ibland svårigheter på andra håll — jag
behöver bara nämna att möjligheterna
att ta band om sjuka människor o. s. v.
faktiskt begränsas av bristen på arbetskraft
inom vårdyrkena. Långtidsutredningen
finner det rent principiellt rimligt
och riktigt att försöka kompensera
detta genom att när arbetstiden minskar
för dem som nu är sysselsatta — mest
manlig arbetskraft — försöka dra in
kvinnlig arbetskraft på dessa områden.

Det där skapar sådana problem som

gifta kvinnors förvärvsarbete
fru Hamrin-Thorell nyss berörde när hon
pekade på en hel rad av frågetecken.
Samtidigt som motionärerna här konstaterar
en påtaglig utveckling framhålles
det att andelen gifta kvinnor i förvärvsarbete
har befunnit sig i ständig stegring
under en längre tidsperiod. Enligt en
statistik som är ganska aktuell har andelen
fördubblats på ett årtionde, och
motionärerna säger att för närvarande
40—50 procent av de gifta kvinnorna är
yrkesverksamma under någon del av
året.

Nu är det otvivelaktigt så att kvinnornas
yrkesarbete när det är förlagt utanför
hemmet medför sociala åjterverkningar,
som kommunerna har stark känning
av. Ju mer de gifta kvinnorna dras
till förvärvsarbete utanför hemmet, desto
mer aktualiseras problemet om vården
av barnen — det är obestridligt att det
ännu inte fallit karlarna in att överta
de uppgifterna under den ökade fritid
som de erhållit genom arbetstidsförkortningen.

Faktum är att ungdomsvårdproblemen
blir värre och värre. Det finns gott om
snoriga ungar som väl skulle behöva att
deras mammor var hemma och tog hand
om dem. Den uppgiften faller nu över på
kommunerna, och vi står inför en utveckling
som skärper problemen på det
området.

När jag skall ta ställning till de föreliggande
förslagen — utskottets yttrande
och reservationen — konstaterar jag i
likhet med herr Sörlin att det har satts
till en förskräcklig massa utredningar på
området, och jag tycker man kan ge
honom rätt i att man måste hushålla med
expertisen. Om den rationella användningen
av den då är att fördela den på
alla dessa utredningsuppgifter vill jag
lämna därhän. Man kan inte bortse från
att de problem som det här gäller kanhända
skulle kunna lösas med minskad
användning av expertis ifall verksamheten
finge en mera koncentrerad inriktning.
Det är orimligt att arbetsmarknadsutredningen,
bostadsbyggnadsutredningen,
familjeberedningen, allmänna skatteberedningen,
socialpolitiska kommittén,
personalutbildningsberedningen och

Onsdagen den 24 aprij 1963

Nr 17

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

kommittéer för undervisnings- och utbildningsfrågor
alla skall tassa på olika
delar av detta problem. På den punkten
kan jag inte underlåta att ge reservationen
ett starkt sakligt företräde.

Det är emellertid eu punkt som gör
mig synnerligen tveksam, och den har
reservanterna övertagit från motionärerna.
Motionärerna vill inrikta arbetet på
att försöka få fram vissa i motionen angivna
undersökningar med syfte angivet
att ge arbetsmarknaden ökad tillgång till
kvinnlig arbetskraft. Den tesen är upptagen
i reservationen, och slutklämmen
lyder där att det gäller att skapa underlag
för överväganden och beslut och
göra undersökningar rörande familjelivet
och de gifta kvinnornas möjlighet
och benägenhet att ta förvärvsarbete

o. s. v. Det är sunt och bra att man söker
få reda på detta, men det vore rimligt
och riktigt att säga att den utredning
som man önskar skall vara förutsättningslös
och inte inriktad på detta redan
innan man satt i gång undersökningarna.
Här proklamerar man ju målsättningen
att bereda arbetsmarknaden
okad tillgång på kvinnlig arbetskraft.
För min del är jag icke övertygad på
den punkten utan motser med intresse
resultatet av de utredningar som pågår
och de utredningsresultat som jag helst
skulle vilja se samlade liksom de slutsatser
dessa utredningar kunde dra angående
gift kvinnas förvärvsarbete utanför
hemmet. Men innan vi har fått detta
material är jag för min del inte beredd
att acceptera en i förväg fixad målsättning
som man enligt min mening kan ta
ståndpunkt till först när utredningarna
och undersökningarna har visat hur läget
är. Det förefaller mig alltså vara förfelat
när motionärerna redan från början
proklamerar sin tes, och saken blir ju
knappast bättre om de har övertagit den
från långtidsutredningen; lagen om
upphovsmannarätt säger kanske något.
Men såvitt jag förstår har denna tes nu
gått i arv även till reservanterna, och det
är därför med beklagande jag finner att
jag för min del icke kan rösta för vare
sig det ena eller det andra.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag undrade just var den
föregående ärade talaren i sin slalomåkning
skulle hamna, och jag konstaterar
att han tydligen hamnade meiian
spåren.

Naturligtvis har han rätt i att kvinnans
roll i hemmet är utomordentligt betydelsefull,
samtidigt som i dagens läge
och med hänsyn till den framtida utvecklingen
arbetsmarknadens behov av
arbetskraft och hennes roll i förvärvslivet
också är ett mycket viktigt problem.
På den punkten är vi tydligen överens.
Att man i det läget icke skulle kunna
verkligt grundligt undersöka förutsättningarna
för att utnyttja kvinnlig arbetskraft
som kan och vill förvärvsarbeta,
det kan jag däremot inte förstå.

Vad jag konstaterar vid läsningen av
remissvaren beträffande dessa motioner
är framför allt två saker som redan tidigare
på ett lysande sätt har exemplifierats
av fru Hamrin-Thorell, nämligen
dels hur litet man vet om dessa frågor,
dels hur viktigt det är att man får veta
mera. Detta är faktiskt det genomgående
temat i samtliga remissvar, antingen det
direkt sägs ut eller indirekt framgår av
resonemanget; i sistnämnda fall sker det
exempelvis genom påpekande av hur
många utredningar som redan sysslar
med problem vilka vi på ett eller annat
sätt kan hänga samman med den fråga
vi nu behandlar.

Ehuru alltså enigheten med motionärerna
tycks vara ganska stor vad ändamålet
beträffar, menar nu utskottsmajoriteten
och åtskilliga remissinstanser att
den begärda utredningen inte behövs
därför att flera utredningar sysslar med
viktiga frågor som kan höra samman
med detta problem och därför att —
som det också sägs i några remissvar —
problemkomplexet är så stort att man
inte kan gripa sig an med det i vanlig
utredningsväg. Jag skall medge att jag
har en viss förståelse för dessa synpunkter
— men skall man verkligen av sådana
anledningar nöja sig med det som
är, då man dock har klart för sig att det
fattas så mycket i våra kunskaper härvidlag?
Det tycker inte motionärerna.

Nr 17

Onsdagen den 24 april 190i

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

Vi anser att någonting annat bör åstadkommas
än ett plottrande med olika detaljfrågor
och detaljutredningar som delvis
berör den här saken men delvis andra
saker; det är ju detta som hittills har
förekommit. Är ändå inte det här en så
viktig fråga för framtidens ekonomiska
och sociala utveckling och även för
spörsmålet om kvinnornas arbete i hemmet,
att vi inte har råd att stanna bara
vid kortsiktiga detaljutredningar och statistiska
analyser?

Här har redan påpekats vad långtidsutredningen
säger om den stagnerande
tillgången på manlig arbetskraft och det
ökande behovet av kvinnlig arbetskraft.
Jag såg häromdagen en uppgift av arbetsmarknadsstyrelsens
chef, att det
finns 470 000 fruar i Sverige som icke är
yrkesarbetande och inte heller bundna i
hemmet av barn under 10 år. Naturligtvis
är detta en betydande arbetskraftsreserv,
och man frågar sig varför inte
dessa kvinnor går ut i arbetslivet och i
vilken mån de anser sig kunna göra det.
Vill de inte, och i så fall varför? Vågar
de kanske inte ge sig ut i förvärvsarbete
därför att det t. ex. är besvärligt att genomgå
omskolning? Eller är resurserna
för omskolning otillräckliga och bristfälliga?
Ja, kanske. Även om ingalunda
alla dessa 470 000 fruar är i medelåldern
tror jag inte att de är så gamla att de
inte skulle kunna på ett utomordentligt
sätt fullgöra vissa uppgifter i förvärvslivet.

Vill vi få bättre tillgång på kvinnlig
arbetskraft och samtidigt tillgodose det
intresse som kvinnans arbete i hemmet
otvivelaktigt representerar så finner jag
det alldeles nödvändigt att vi lär känna
de förutsättningar under vilka man kan i
tillräcklig omfattning erhålla denna arbetskraft.
Den kunskapen kan vi inte få
genom en eller annan utredning, om man
inte tillvaratar det utredningsmaterial
som undan för undan kommer fram och
sammanfattar det. Just detta är vad motionärerna
önskar — vi vill ha ett organ
som sammanfattar och tillvaratar undan
för undan framkommande utredningsmaterial
och dessutom kompletterar det
med vissa egna utredningar. Vi vet hur

det i vanliga fall går. En utredning som
har avlämnats förlorar ofta efter en tid
sin aktualitet; man tillvaratar ett visst
material som gäller den aktuella frågan,
men annat material förfaller. Det är ett
av skälen till att vi har föreslagit denna
utredning.

Jag har tidigare i en debatt i denna
kammare redogjort för ett fall som på
mig gjorde ett mycket starkt intryck.
Det gällde att skaffa arbetskraft till ett
stort sjukhus. Det skickades ut personliga
emissarier till 100 gifta sjuksköterskor
som hade avgått ur tjänst. En del
av dessa sköterskor förklarade att de
inte kunde arbeta på heltid, därför att de
hade barn att sköta. Då svarade vederbörande
att deltidstjänster kunde inrättas
på just den avdelning där de var
vana att arbeta. När sköterskorna sade
att de inte kunde vara borta från barnen,
eftersom ingen fanns som kunde se
till dem, svarade sjukhuset att det fanns
ett särskilt barndaghem för personalen
som de kunde ha tillgång till. Ändå blev
resultatet visst att man endast fick en
sommarvikarie och ett par tre andra deltidstjänstgörande
för en kort tid. När
invändningar mot erbjudande om arbete
bemöts på sätt som här skett, och det
ändå inte går att ordna saken, frågar
man sig vad det beror på. Det gällde
dock i detta fall yrkesutbildad arbetskraft,
som för inte så länge sedan hade
lämnat sitt arbete.

Utgör inte detta ett verkligt skäl för
att gripa sig an denna fråga på ett annat
sätt än som hittills skett? Jag tror personligen
inte att statistiska centralbyrån,
som utskottet åberopar, genom någon
analys av 1960 års folk- och bostadsräkningar
kan få fram de resultat som
är önskvärda och nödvändiga.

Jag vill gärna medge att jag tycker att
det ligger mycket i den synpunkt, som
har anförts av statens råd för samhällsforskning,
nämligen att man på längre
sikt måste ha en forskartjänst som kontinuerligt
följer utvecklingen på detta
område. Det är sannolikt att det problem
som vi här diskuterar från tid till annan
ändrar karaktär allteftersom samhällsutvecklingen
fortgår. Först och främst

Onsdagen den 24 april 1963

Nr IT

Om en sociologisk undersökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete

bör emellertid en samordnande och kompletterande
undersökning göras på det
sätt som motionärerna har föreslagit.

Jag vill än en gång understryka att
den omständigheten att man, som motionärerna
säger, försöker skapa ökat underlag
för överväganden och beslut, som
stärker de gifta kvinnornas valfrihet
mellan arbete i och utanför hemmet,
inte på något sätt behöver stå i motsatsförhållande
till det tillägg som därefter
göres, att man också därigenom kan bereda
arbetsmarknaden ökad tillgång på
kvinnlig arbetskraft.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell underströk
de många frågetecknen i detta
ärende, och herr Lundström fortsatte:
Man vet så litet om problemet — det fattas
så mycket i kunnandet — och det är
därför nödvändigt att skaffa fram förutsättningarna.
Ja, det är så klokt och
riktigt och bra sagt. Men varför då ha
ett yrkande, som till slut klarar sig utan
att man vet, utan att man kan och utan
att man behärskar förutsättningarna?
Det begriper jag inte. Varför skall man,
samtidigt som man talar om att problemet
måste undersökas och analyseras,
proklamera målsättningen innan undersökningarna
har gjorts? Man säger: Vi
vet ingenting, men vi vet ändå vad vi
vi vill, vi kan ingenting, men vi vet ändå
hur vi skall ordna den här saken,
och vi tycker att förutsättningarna är
nödvändiga. I reservationen menar man
tydligen, att det går alldeles utmärkt
att bestämma målsättningen, fastän man
inte har dessa förutsättningar. Det är
detta, herr Lundström, som är så grumligt
och som jag tycker är så oklart.

Herr Lundström säger vidare att jag
har hamnat mellan spåren. Ja, vem har
dragit upp spåren i detta fall? Jag ber
herr Lundström och hans medmotionärer
hövligt om ursäkt, men jag har försökt
att få någon tankereda i deras resonemang,
dock utan att lyckas. Det är

således inte jag som har råkat komma
in på två eller tre spår samtidigt, utan
det är motionärerna, som ställer ett stort
problem som behöver undersökas och
proklamerar en målsättning där man
klart går in för att man vet vad det gäller,
nämligen att bereda arbetsmarknaden
ökad tillgång på kvinnlig arbetskraft.
Som jag bedömer saken borde det
vara självklart att man skall låta arbetsmarknadsbedömandena
komma in i problematiken
först när man vet de sociala
konsekvenserna, när man vet allt detta,
som herr Lundström inte känner till och
ingenting kan om.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har aldrig trott att
jag skulle kunna övertyga herr Sörlin
om nödvändigheten av att få svar på
de frågor jag ställde. Jag hyser nämligen
den svarta misstanken att herr Sörlin
inte ens har ställt frågorna.

Jag ger herr Ferdinand Nilsson rätt
när han påpekar att det måste vara mera
rationellt att samordna raden av utredningar
och jag håller med herr Sörlin
om att vi i full utsträckning bör utnyttja
den knappa expertis som finns här i
landet på detta fält. En samordning vore
skälig i stället för att alla dessa utredningar
sitter och pysslar med var sin
lilla sektor av den stora cirkeln.

Herr Ferdinand Nilson resonerar som
om alla gifta kvinnor hade små barn
hemma att ta hand om. Jag påpekade att
barntillsynen är ett väsentligt delproblem
i det stora problemkomplexet, men
man skall inte glömma att antalet förvärvsarbetande
gifta kvinnor, som verkligen
berörs av problemet med tillsyn
av barnen, utgör eu ytterst liten grupp.
Inte mer än 200 000 kvinnor mellan 18
och 54 år har barn under 7 år hemma.
Av dessa kvinnor är 180 000 gifta och
20 000 ogifta. Det är visst ett viktigt problem
för den gruppen. Men så har vi den
andra stora gruppen gifta kvinnor, de
som inte har några barn. Vart tionde
äktenskap är som bekant barnlöst. Vidare
har vi alla dem som bara har vuxna

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om en sociologisk undersökning rörande
barn och alltså inte behöver vara hemma
för deras skull. Och så har vi den
stora gruppen ogifta kvinnor. Alla dessa
kvinnor har också stora problem, när
det gäller anpassningen till arbetsmarknaden.

Jag skall inte upprepa alla de frågor
som herr Lundström ställde. Varför i
all sin dar får vi inte ut kvinnorna på de
arbetsområden där de förut har fyllt en
uPPgift? Har de inte lust, är det ekonomiska
betänkligheter som hindrar dem,
är det deras sociala anseende som blir
lidande eller vad är det fråga om? Vi
skulle behöva en grundligare överblick
över dessa gruppers problem. Jag tror,
att det väsentliga är forskning, herr Sörlin.
Jag tror att det är där vi skulle behöva
sätta in de mesta pengarna. På
detta område saknas grundforskning,
och den skulle komplettera de utredningar
som i övrigt behövs när det gäller
samhällets insatser.

Jag ber om ursäkt, herr talman, tiden
är visst ute.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte förstå fru
Hamrin-Thorell, och jag försökte säga
att jag gillade alla de frågetecken hon
ställde. Hon visade så bra för oss hur
komplicerat detta problem är. Sedan jag
konstaterat detta trodde hon att jag var
helt på det klara med frågan om gifta
kvinnors förvärvsarbete och att jag hade
en bestämd uppfattning i det fallet. Men
det var väl ändå att missförstå mig. Vad
jag menar är bara att när man så bra
som fru Hamrin-Thorell och jag inser
hur väl allt detta behöver undersökas,
kan man inte samtidigt proklamera att
man skall komma fram till den och den
målsättningen. Vet man det, då behöver
man ingen utredning.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga att
herr Nilsson drar upp motsättningar som
i realiteten inte finns. Yrkandet i motionen
är ju, såsom jag har läst upp, att

gifta kvinnors förvärvsarbete
man skall stärka de gifta kvinnornas valfrihet
i fråga om att arbeta ute eller i
hemmet. Vi tror att om den valfriheten
blir ordentligt klarlagd, skall det innebära
att arbetsmarknaden kan tillgodogöra
sig en åtskiligt större del av den
kvinnliga arbetskraften än vad som hittills
varit fallet. Jag kan därför inte förstå
att det skulle finnas några väsentliga
motsättningar i motionens kläm.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Varför inte läsa reservationens
kläm till slut, herr Lundström?
Där står mycket riktigt »i syfte att skapa
ökat underlag för överväganden och beslut»,
och det tycker jag är klokt, men
så står det »som innebär ökad valfrihet
för de gifta kvinnorna». Hur vet herr
Lundström utan undersökning att det är
klart att det inte räcker med den valfrihet
som finns? I fortsättningen står det
»som kan bereda arbetsmarknaden ökad
tillgång på kvinnlig arbetskraft». År inte
det en fixerad målsättning?

Det gäller således inte att analysera
om det är lämpligt att dra ut dessa kvinnor
på arbetsmarknaden, utan huvudsaken
är att bereda arbetsmarknaden ökad
tillgång på kvinnlig arbetskraft. Hade
reservanterna satt stopp efter att ha begärt
en sammanfattande undersökning
som kunde rensa upp i denna snårskog
av utredningar, då hade jag varit med.
Men när man dessutom proklamerar att
man inte behöver någon utredning utan
klarar sig med den målsättning man själv
har satt upp, då begriper jag inte resonemanget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 41.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av hankoutskottets
utlåtande nr 14, angående användande
av riksbankens vinst för år
1962 samt utlåtande i anledning av framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
återbetalning till statsverket av
till avbetalningslånefonden anvisade medel,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. Tumba pappersbruks framtida
ställning

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
Tumba pappersbruks framtida
ställning.

I skrivelse til! bankoutskottet den 14
februari 1963 hade fullmäktige i riksbanken
hemställt, att bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen

att godkänna i skrivelsen och eljest i
särskild ordning för bankoutskottet angivna
riktlinjer för en utbyggnad av
Tumba pappersbruk,

att besluta, att pappersbruket skulle
organiseras som ett av riksbanken ägt
aktiebolag,

att bemyndiga bankofullmäktige att
vidtaga erforderliga åtgärder för det nya
bolagets bildande,

att godkänna vid skrivelsen fogat förslag
till bolagsordning för bolaget,

att bemyndiga riksbanken att teckna
aktier i bolaget för 25 000 000 kronor,
varav för 1 000 000 kronor mot överlåtelse
av pappersbrukets samtliga tillgångar
och skulder,

samt att bemyndiga bankofullmäktige
att förhandla och träffa preliminär överenskommelse
med de anställda och bolaget
om reglering av anställnings- och
pensionsförmåner etc. i samband med
förändringen av pappersbrukets organisation
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i skrivelsen angivits.

I anledning av fullmäktiges skrivelse,
vilken jämlikt § 21 riksdagsstadgan
föranlett anmälan till talmännen, hade
inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna 1:589,
av herrar Holmberg och Wallmark, samt
II: 724, av herr Turesson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen med avslag av bankofullmäktiges
hemställan om utbyggnad
av Tumba pappersbruk skulle begära,
att bankofullmäktige omedelbart
måtte föranstalta om tillkallande av en
sådan allsidigt sammansatt expertkommitté,
som 1961 års statsrevisorer efterlyst
för verkställande av en ingående
undersökning av förutsättningarna för
dels en teknisk rationalisering av den
nuvarande driften vid Tumba pappersbruk,
dels ett nedläggande av bruket i
dess helhet;

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

II. de likalydande motionerna I: 590,
av herr Virgin m. fl., och II: 723, av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående Tumba pappersbruks
framtida ställning, måtte

1. avslå riksbanksfullmäktiges framställning,

2. uttala, att verksamheten vid Tumba
bruk även i fortsättningen borde bedrivas
efter i huvudsak de riktlinjer, som
nu följdes, med tillvaratagande av alla
de möjligheter till rationalisering av
verksamheten som funnes och kunde
framkomma, samt

3. i skrivelse till riksbanksfullmäktige
begära förnyad utredning av frågan om
företagsform för Tumba bruk; ävensom

III. motionen II: 722 av herrar Börjesson
i Falköping och Börjesson i Glömminge,
vari anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av riksbanksfullmäktiges
skrivelse angående riksbankens pappersbruks
framtida ställning, med avslag på
fullmäktiges förslag till utbyggnad av
pappersbruket och ombildning av detsamma
till ett av riksbanken ägt aktiebolag
m. in., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning genom en
allsidigt sammansatt expertkommitté av
frågan om tillgodoseende av riksbankens
sedelpappersbehov och därmed sammanhängande
problem i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte — med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:589 och 11:724,

2) motionerna I: 590 och II: 723, samt

3) motionen II: 722,

samt med bifall till fullmäktiges i riksbanken
föreliggande framställning —

A) godkänna i utlåtandet angivna riktlinjer
för en utbyggnad av Tumba pappersbruk,

B) besluta, att pappersbruket skulle
organiseras som ett av riksbanken ägt
aktiebolag,

C) bemyndiga fullmäktige i riksbanken
att vidtaga erforderliga åtgärder för
det nya bolagets bildande,

D) godkänna vid detta utlåtande såsom
bilaga 1 fogat förslag till bolagsordning
för bolaget,

E) bemyndiga riksbanken att teckna
aktier i bolaget för 25 000 000 kronor,
varav för 1 000 000 kronor mot överlåtelse
av pappersbrukets samtliga tillgångar
och skulder, samt

F) bemyndiga fullmäktige i riksbanken
att förhandla och träffa preliminär
överenskommelse med de anställda och
bolaget om reglering av anställningsoch
pensionsförmåner etc. i samband
med förändringen av pappersbrukets
organisation i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet angivits.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon,
Mattsson, Regnéll, Berglund, Hansson
i önnarp och Carlsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna I: 589 och
11:724, 1:590 och 11:723 samt 11:722,
såvitt här vore i fråga, avslå fullmäktiges
i riksbanken föreliggande framställning;

2) i anledning av förenämnda motioner,
såvitt här vore i fråga, i skrivelse till
fullmäktige i riksbanken begära en utredning
enligt i reservationen angivna
riktlinjer genom en — i överensstämmelse
med vad riksdagens revisorer förordade
i sin till 1962 års riksdag avgivna
berättelse angående granskningen av
riksbanken — allsidigt sammansatt expertkommitté; 3)

i övrigt anse motionerna besvarade
med vad reservanterna anfört.

Herr STÄHLE (s):

Herr talman! I förevarande fråga,
bankoutskottets utlåtande nr 15 angåen -

Onsdagen den 24 apri,l 1963

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

de Tumba pappersbruks framtida ställning,
tror jag att det i någon män kan
vara till vägledning för den fortsatta
överläggningen om jag redan från början
redovisar de synpunkter som legat
till grund för utskottets ställningstagande.
Genom att riksbanksfullmäktiges
framställning rör förhållanden som är
affärshemligheter har endast en liten del
av utredningsmaterialet kunnat redovisas
för offentligheten. Huvuddelen av
detta material är hemligstämplat. Utskottet
har emellertid för sin del haft tillgång
till hela det material på vilket fullmäktige
grundat sitt ställningstagande i
ärendet, och ärendet har dessutom i utskottet
föredragits av riksbankschefen.
Under behandlingen av frågan i utskottet
har från riksbankens sida lämnats
alla begärda kompletterande upplysningar
och svar på alla framställda frågor.
Utskottet har därför kunnat grunda sitt
beslut på en fullständig information i
frågan.

Det förhållandet att de väsentliga delarna
av utredningen är hemliga gör
emellertid, att debatten i kammaren
kring förslaget måste begränsas i rätt
stor omfattning. I den offentliga diskussionen
har framförts uppgifter och påståenden
i olika hänseenden som man
från utskottets sida inte kan gå in på eller
över huvud taget beröra med hänsyn
till hemligstämpeln. Framför allt är det
inte möjligt att diskutera de uppgifter
om den föreslagna produktionen och
dess marknadsförhållanden som cirkulerat
i pressen. Det vore för övrigt tämligen
meningslöst enligt min uppfattning
att föra diskussionen vidare på denna
punkt. Det är givet att övervägandena i
denna del är mycket viktiga med hänsyn
till den stora investeringen, men de
är dock i praktiken bara konsekvenser
till ställningstagandet i den egentliga huvudfrågan,
som gäller valet mellan nedläggning
och utbyggnad eller — som vissa
motionärer och reservanterna ansett
— drift i nuvarande omfattning efter ytterligare
rationaliseringar.

Utgångspunkten för allas ställningstaganden
är att någonting måste göras åt
frågan om Tumba bruk. Fabriksstvrel -

sen, fullmäktige i riksbanken och utskottet
har under en följd av år haft anledning
att överväga olika alternativ för
brukets framtid. Riksdagsrevisorerna
konstaterade förra året, att inga fördelar
fanns att vinna på att man ytterligare
uppsköt ett slutligt ställningstagande i
ärendet. Revisorerna förordade att problemet
skulle utredas av en för ändamålet
tillkallad allsidigt sammansatt expertkommitté.

Fullmäktige i riksbanken gjorde slag i
saken genom att tillkalla f. d. chefen för
statens skogsindustrier, direktör Knut
Norlin, att som särskild utredningsman
verkställa en genomgång och granskning
av förutsättningarna för Tumba bruks
verksamhet i nuvarande eller modifierad
form. Fullmäktiges åtgärd i denna del
har kritiserats framför allt i två avseenden.
Dels har det hävdats att utredningen
inte fått eu allsidig sammansättning,
dels har det sagts att utredningsuppdraget
var alltför snävt avgränsat. Vad gäller
båda dessa synpunkter kan sägas, att
riksdagen redan tidigare har haft tillfälle
att ta ställning härtill, eftersom
både utredningens sammansättning och
uppdragets omfattning anmäldes av fullmäktige
i dess yttrande förra året över
revisorernas berättelse och återgavs inför
kammaren i bankoutskottets utlåtande
nr 4 till 1962 års riksdag. Utskottet
skrev vidare uttryckligen, att i avvaktan
på utredningsresultatet revisorernas
uttalande inte torde föranleda någon
riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens
beslut. Några reservationer eller
erinringar på någon punkt förekom inte.

Om det funnits några sakliga invändningar
mot utredningens sammansättning
och uppdrag, borde de enligt min
uppfattning ha framförts redan vid den
tidpunkten. Fullmäktige har handlat
fullt öppet mot riksdagen och givit erforderliga
möjligheter för riksdagen att
ta en annan ställning, om så befunnits
önskvärt, liksom det varit möjligt för enskilda
ledamöter av kammaren att framföra
sina synpunkter i anledning av fullmäktiges
åtgärder. När riksdagen i stället
godkände fullmäktiges åtgärder, utan
att några erinringar framfördes, förefal -

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

ler det enligt mitt sätt att se ganska underligt
att först nu komma med anmärkningarna
i dessa båda delar.

I reservationen kritiseras utredningen
därför att den inte i enlighet med direktiven
undersökt möjligheterna att
granska förutsättningarna för Tumba
bruks verksamhet i nuvarande eller i
modifierad form. Detta skulle enligt reservationen
bl. a. innefatta ett penetrerande
av vilka ytterligare rationaliseringar
som står att vinna med brukets
nuvarande produktionsenhet som underlag
och vilka investeringar som behövs
härför. Detta är enligt min mening ett
felaktigt påstående, och det blir inte riktigare
för att reservanterna tar detta påstående
till utgångspunkt för sitt resonemang.
Utredningsmannen har undersökt
förutsättningarna för Tumba bruks fortsatta
drift med nuvarande omfattning av
verksamheten.

Efter en redovisning av orsakerna till
den hittillsvarande lönsamhetsutvecklingen
och en redogörelse för den möjliga
framtida utvecklingen under vissa
gynnsamma antaganden men med nuvarande
produktionskapacitet anför utredningsmannen
sammanfattningsvis att utredningen
»synes bekräfta det av riksdagens
revisorer gjorda uttalandet att
brukets nuvarande storlek och produktionskapacitet
inte medger att tillverkningen
kan bedrivas tillräckligt rationellt,
eller med andra ord att den utökning
av kapaciteten till cirka 1 000 ton
per år sedel- plus civilpapper, som baserats
på den 1939 installerade och senare
förbättrade pappersmaskinen, nu
ej längre är till fyllest».

Detta är givetvis kärnpunkten vid bedömningen
av frågan. Hur många utredningar
man än gör och hur man än gör
dem, kommer man inte förbi det grundläggande
faktum att bruket i dag är för
litet för att kunna drivas rationellt. 1956
års utredning om bruket tryckte uttryckligen
på detta liksom riksdagsrevisorerna
i berättelsen till förra årets riksdag.
Det förtjänar erinras om vad revisorerna
då sade: »Brukets nuvarande storlek
och därmed dess produktionskapacitet

torde icke medgiva att tillverkningen
där bedrives tillräckligt rationellt.»

Mot denna bakgrund kan man säga att
det enligt min uppfattning finns tre alternativ
för det fortsatta handlandet: att
lägga ned Tumba, att driva Tumba som
nu, med årlig förlust eller att bygga ut
Tumba och göra det möjligt att åstadkomma
en rationell drift vid bruket.

Utskottet har i likhet med riksbanksfullmäktige
funnit att det mellersta alternativet
— att driva Tumba som nu —
i verkligheten inte kan utgöra ett allvarligt
alternativ. För statlig liksom för
annan verksamhet bör vanliga lönsamhetskriterier
tillämpas där så är möjligt.
På verksamheten vid Tumba kan uppenbarligen
detta tillämpas. När verksamheten
i nuvarande omfattning inte visar
sig kunna drivas lönsamt — och det är
ett faktum som får anses till fullo ådagalagt
genom de hittills gjorda utredningarna
— har man enligt utskottets uppfattning
bara att välja mellan att lägga
ner eller att bygga ut Tumba.

I detta läge har fullmäktige framlagt
sitt förslag till utbyggnad av bruket. Förslaget
innebär en betydande nyinvestering
vid bruket, 50 miljoner kronor. På
sina håll har redan investeringens storlek
anförts som ett argument mot hela
förslaget. Ett sådant betraktelsesätt måste
enligt min mening vara felaktigt. Om
man vill åstadkomma en ekonomiskt lönsam
produktion vid Tumba, måste man
uppenbarligen med hänsyn till de tekniska
och ekonomiska villkor som gäller
för papperstillverkning över huvud taget
göra de investeringar som är nödvändiga,
och då blir investeringarna i Tumba
av denna storleksordning.

Men detta förhållandet kan — som
också framhålles i utlåtandet — i och för
sig inte utgöra ett argument mot investeringen.
Däremot är det naturligt att
investeringens storlek föranleder speciellt
grundliga överväganden beträffande
lönsamhetskalkyl, marknadsutsikter och
liknande. Här vill jag begränsa mig till
att återge vad utskottet uttalar i sin sammanfattning
och i sin bedömning som nu
återfinnes på sidan 8 i utlåtandet: »Efter

Onsdagen den 24 apri.1 1983

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

att ha tagit del av det förebragta materialet
och av fullmäktiges bedömning av
detsamma har utskottet blivit övertygat
om att fullmäktige bör få det begärna bemyndigandet
att utbygga Tumba bruk.
Utskottet vill emellertid understryka vad
fullmäktige anfört om att den föreslagna
nya produktionen lika litet som varje
annan industriell verksamhet kan vara
riskfri. Häri ligger att ställningstagandena
så långt detta är praktiskt möjligt
skall kunna anpassas efter situationens
krav. När utskottet för sin del tillstyrker
fullmäktiges förslag sker detta sedan
utskottet under beaktande av de med förslaget
förbundna affärsmässiga riskerna
funnit de företedda lönsamhetskalkylerna
och vad i ärendet i övrigt förevarit
vara av den art att investeringen framstår
såsom företagsekonomiskt motiverad.
»

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i alla punkter.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! När jag som reservant
och motionär deltar i denna debatt, erinrar
jag mig vad jag sade för tretton år
sedan i andra kammaren då det gällde
diskussionen i en teknisk-ekonomisk fråga,
som tyvärr åter blivit aktuell, nämligen
om de s. k. tyskgruvorna. Jag sade
då att det inte är så lätt att ta ställning
till en ekonomisk företagsamhet med tanke
på det samarbete som måste finnas
mellan bolag, regering och riksdag. Jag
sade också att problem av denna art inte
passar för oss här i kammaren, ty vi
vet inte alltid hur vi skall tränga in i
dem för att komma fram till ett riktigt
avgörande. Vad skall då kamrarna säga
nu, när de skall ta ställning på underlag
av en hemlig utredning, som man inte
får ta del av och där man endast har att
så att säga svära på magisterns ord,
d. v. s. helt förlita sig på riksdagens bankoutskotts
uttalanden?

Nu har väl situationen i detta sista avseende
något förändrats, eftersom enligt
vad jag hört i andra kammaren bankofullmäktiges
ordförande själv har talat

om vad för slags papper den här hemligheten
gäller. Detta var ju kanske den väsentliga
hemligheten i den hemliga utredningen,
men för min del avser jag att
göra vad jag kan för att respektera hemligstämpeln.

Jag skulle nog vilja komplettera bankoutskottets
vice ordförandes redogörelse.
Under en följd av år har en omläggning
av Tumba pappersbruks produktion
skett därigenom att man dels upptagit
tillverkning av högklassigt s. k. civilpapper,
dels övergått till rullpapper i stället
för arkpapper och i samband därmed
gått in för rotationstryck i sedeltryckeriet
i Stockholm. Genom civilpapperstillverkningen
har man fått en större produktion,
på vilken de fasta kostnaderna
fördelas. Riksbanken betalar restkostnaden
för sedelpapperet, sedan intäkterna
för civilpapperet gottgjorts hela produktionen.

Under omläggningen från arkpapper
till rullpapper uppstod, som naturligt är,
kraftiga rubbningar i produktionen. Under
denna skalömsningsprocess råkade
riksdagens revisorer uppträda på arenan
och påvisa det höga pris för sedelpapperet
som uppstod genom de oförändrade
fasta kostnadernas fördelning på en tillfälligt
onormalt ringa produktion. Efter
framförande av olika synpunkter och
förslag föreslog revisorerna en utredning
av problemet i hela dess vidd genom en
allsidigt sammansatt expertkommitté. Industristyrelsen
för Tumba bruk påpekade
i sitt genmäle, att den höga kostnaden
inte vore normal och att man borde kunna
räkna med ett pris som industristyrelsen
bedömde som realistiskt, cirka 15
kronor per kg för sedelpapperet. Industristyrelsen
påpekade också att det av
revisorerna nämnda priset på importerat
papper vore för lågt.

Resultatet av dessa diskussioner blev
att riksbanksfullmäktige utsåg eu utredningsman
med bl. a. direktiv att granska
förutsättningarna för brukets verksamhet
i nuvarande eller modifierad uppläggning.
Utan att närmare gå in på en penetrering
av vilka ytterligare rationaliseringar
som kan vinnas med brukets nuvarande
produktionsenheter och vilka

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

investeringar som krävs härför kommer

utredningsmannen fram till ett förslag
om en utbyggnad av bruket som bara i
anläggningskapital kräver ungefär 50
miljoner kronor.

Jag vill här med anledning av herr
Ståhles påpekande att uttalandet i reservationen
är felaktigt göra det inpasset
att så inte är förhållanlet. Utredningsmannen
har berört förhållandena under
verksamhetens nuvarande former, och
innehållet utgöres bl. a. av en summering
av vad som förut anförts i frågan. Men
utredningsmannen har icke gjort en
självständig utredning lika grundlig som
den utredning han gjort om det stora utbyggnadsprojektet.
Enligt min mening
bör en utredning — och så har jag gjort
i utredningar — så mycket som möjligt
göras fristående från hörsägen. Utredningsmannen
har dock berört frågan om
kalkylen avseende nuvarande förhållanden
— och den skall jag återkomma till.

Jag övergår så till investeringskostnaden.
Denna investeringskostnad, 50 milj.
kr., bör bedömas mot bakgrunden av att
efter ett pris av 15 kronor per kg för sedelpapperet
och ungefär 75 tons förbrukning
av detta blir hela restkostnaden för
riksbanken 1 125 000 kronor efter ränta
och amortering och äldre pensioner, som
jag också skall återkomma till. Förslaget
går ut på att den gamla men enligt utredningsmannen
mycket väl skötta och moderniserade
befintliga maskinen skall utnyttjas
till fullo för sedelpapper och nuvarande
civilpapper och att en alldeles
ny fabriksanläggning med ny maskin
skall producera ett specialpapper, vars
art omnämnes i den hemliga utredningen.
Sedan skall byggas en för bägge anläggningarna
gemensam ång- och kraftcentral
för mottryckskraft.

Frågorna om bedömningen av utsikterna
för specialpapperets avsättning, proportionen
mellan den tilltänkta storleken
av produktionen vid Tumba och den befintliga
marknaden, övriga affärsrisker
samt lämpligheten av att Sveriges centralbank
uppträder som förläggare och
intressent samt indirekt konkurrent på
denna speciella marknad skall jag inte ta
upp utan överlåta dessa spörsmål åt en

av mina medmotionärer. Jag skall därför
bara i stort sett ta upp några speciella
synpunkter i fråga om produktion och
ekonomi.

Som kommer att klart framgå av det
efterföljande är vi bestämda anhängare
av den metoden, att man med alla krafter
skall inrikta sig på en så rationell
tillverkning som möjligt med ungefär nuvarande
produktionsapparat i bruket och
sedeltryckeriet och ta vara på de rationaliseringsmöjligheter
som kombinationen
rullpapper och rotationstryck innebär.
Den enda synpunkten i fråga om tillverkning
på annan ort, som vi för fullständighetens
skull velat framföra, är den försvarspolitiska.
Det kan ju tänkas, eftersom
hela sedeltillverkningens förläggning
i stockholmsområdet inte kan sägas vara
den lämpligaste, att de försvarspolitiska
synpunkterna en dag kan bli dominerande
i ett övervägande av lokaliseringen. I
så fall blir detta övervägande svårare och
förflyttningen dyrare om man kopplat
ihop nuvarande produktionsapparat med
en mångdubbelt större sådan.

Som motiv för den nya tillverkningen
framhåller utredningsmannen bl. a. att
den bör inriktas på papperstyper som för
närvarande ej tillverkas i Sverige, så att
konkurrens med befintliga pappersbruk
undvikes eller i varje fall reduceras till
minsta möjliga. Han säger också att enär
existerande svenska pappersbruk saknar
erforderlig utrustning för specialpapperens
framställning'', så skulle produktionen
vid Tumba inte leda till intrång på
övrig svensk pappersindustris verksamhet
och avsättningsmöjligheter.

Efter framhållande av riskerna har utredningsmannen
försiktigtvis räknat med
alternativa kalkyler för tillverkning av
andra och billigare pappersslag. Me|n
dessa pappersslag tillverkas redan i Sverige,
och man vågar påstå i stark avsättnings-
och priskonkurrens både i Sverige
och på export. Sålunda frångår han här
den ursprungliga förutsättningen. Han
säger också att den nya produktionsapparaten
är dimensionerad tillräckligt stor
för afl vara relativt konkurrenskraftig
även för en billigare produkt. Men då vill
jag göra den erinran, att om maskinen är

Onsdagen den 24 april 1963

Nr IT

Ang. Tumba pappersbruks framtida städning

alldeles tillräckligt stor för det tänkta
specialpapperet, så är den alldeles för liten
för att konkurrera med befintliga
pappersbruks större produktionsenheter
för de billigare pappersslagen. Den nya
maskinanläggningen är speciellt utrustad
och därmed alldeles för dyr för de billigare
pappersslagen. Detta innebär med
andra ord att Tumba får kanske ungefär
dubbelt så höga kapitalkostnader att bestrida
som befintliga pappersbruk.

Enligt vårt förmenande innebär detta
en reservutgång med stängda dörrar.
Skall man därtill hålla på den ursprungliga
målsättningen att inte göra något intrång
på befintliga bruks jaktmarker, bör
diskussionen begränsas till frågan, om
Tumba pappersbruk skall ha tillverkning
av det angivna .specialpapperet.

I en kalkyl avseende nuvarande förhållanden
räknar man med ett överskott
vid ett pris av ovannämnda 15 kronor
per kg för sedelpapperet på 280 000 kronor.
Detta pris är beräknat efter amortering
och ränta, även för rörelsekapitalet,
samt efter belastning av både äldre pensioner,
som 1962 uppgick till 378 000 kronor,
och ATP-premier, som under 1962
var 68 000 kronor. Riksbanken räknar
med att de äldre pensionerna inte skall
belasta det nya tilltänkta bolaget och den
nya produktionen. Frånsett kostnadsfördyringar
och möjliga prisförändringar
samt inberäkning av möjliga kostnadsreduceringar
innebär detta i realiteten ungefär
en fördubbling av det förstnämnda
överskottet, eftersom man kan överföra
de äldre pensionerna på riksbanken
redan under nuvarande produktionsförhållanden.
Såsom jag ser saken tycker
jag att det med denna kalkyl inte är någon
ko på isen.

Riksdagens revisorer, som för övrigt
inte upptagit sedeltryckeriet till närmare
granskning, har påpekat att fördelar
skulle kunna vinnas genom att man samordnade
pappersbruket och sedeltryckeriet
under gemensam administration och
ledning. Vi förmenar att denna samordning
bör närmare övervägas.

Fullmäktige har framhållit att de olägenheter
som skulle bil en följd av att leveranserna
placerades bos någon in -

hemsk tillverkare kunde kompenseras
men att det endast kunde ske till priset
av ökade kontroll- respektive lagringskostnader.
I fullmäktiges ställningstagande
framhålles att de särskilda svårigheter
som rått under sista tiden är att hänföra
till speciella och övergående förhållanden,
nämligen övergången till rotationstryck
och följande omläggning av
brukets pappersleveranser. Detta kan i
och för sig ge fog för förhoppningar om
vissa förbättringar i brukets situation,
när därmed förknippade svårigheter
övervunnits, säger fullmäktige.

»Utskottet delar dessa förhoppningar.
Då det ej finnes anledning anta annat än
att industriledningens dispositioner varit
riktiga bör man redan på grund av
dessa förvänta sig en icke betydelselös
sänkning av tillverkningskostnaden när
normal produktion och kontinuitet i tillverkningen
uppnåtts. Härtill kommer
som ytterligare kostnadssänkande faktor
ovannämnd överflyttning av äldre pensioner
på riksbanken. Slutligen bör tas
med i betraktande att de uppslag om effektivisering
av organisationen m. m.,
som riksdagens revisorer framfört, ännu
ej varit föremål för undersökning.

Om man accepterar det pris som betecknats
som normalt, nämligen 15 kr./kg
för sedelpapperet, och därtill värdesätter
fördelarna av att behärska hela sedeltillverkningen
i egen regi under full kontroll
samt av uttalanden att döma tror
sig om att till tillfredsställande priser
kunna öka försäljningen av civilpapper
synes det som om chanserna för att i nuvarande
produktionsenhet uppnå en fullt
försvarbar ekonomi är goda. I vart fall
bör de kostnadsökningar som oförutsett
kan uppstå vara av ringa storleksordning
i jämförelse med de risker man löper
vid den mycket stora investeringen för
det föreslagna utbyggnadsprojektet. Det
måste därför framstå som klokare och
bättre förenat med sund ekonomi att nu
inrikta alla ansträngningar och rimliga
investeringar på nuvarande produktionsenhet.
»

Slutligen vill jag bara säga några ord
om den del i utskottets utlåtande, där vi
reservanter framfört en annan mening

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

och formulering. Utskottet säger att 1950-talets utredningar tydligt har visat, att
brukets ringa produktionskapacitet utgör
ett hinder för ekonomiskt lönsam
produktion Men man har icke tydligt visat
att det är omöjligt att uppnå en ekonomiskt
försvarbar produktion efter den
sista omläggningen till rullpapper och rotationstryck.

I frågan om huruvida den föreslagna
investeringen slår i rimlig proportion till
förlusten — läs kostnaden — på sedelpapperstillverkningen
frågar utskottet
sig, i vad män vanliga lönsamhetskriterier
bör tillämpas på statlig verksamhet
där detta är möjligt. Så bör enligt utskottets
uppfattning vara fallet. Ja, därom
bör väl även vi vara fullt eniga.

Utskottet säger vidare att tillverkningen
i pappersbruket uppenbarligen är av
den karaktären, att lönsamhetskriterier
bör appliceras på densamma. Förhållandet
att investeringen är avsevärd bör inte
i och för sig utgöra ett argument mot
densamma. I den frågeställningen delar
jag industristyrelsens uppfattning, när
den uttalar, att den är ense med revisorerna
om att en utvidgning av brukets
produktionskapacitet skulle vara önskvärd,
om en sådan kan genomföras med
iakttagande av sunda ekonomiska principer.
Det är då att märka att man i det
föregående talat om en fördubbling av
brukets kapacitet. Enligt fullmäktige gäller
det nu en kvantitativt sett tio gånger
större produktion. Kan det verkligen vara
sunt med en investering som leder till
kapitalkostnader per år om 4 miljoner
kronor, jämfört med en total kostnad för
nuvarande sedelpappersåtgång på i runt
tal 11/4 miljon kronor per år.

Utskottet säger att det, efter att ha tagit
del av det förebragta materialet och
av fullmäktiges bedömning av detsamma,
blivit övertygat om att fullmäktige bör få
det begärda bemyndigandet att utbygga
Tumba bruk. Innebär detta att utskottet
till alla delar godkänner och vitsordar
utredningen?

På de grunder som reservanterna och
jag här har anfört, bör sålunda en ingående
undersökning verkställas av kostnads-
och effektivitetsproblemen vid

fortsatt drift vid Tumba bruk i den nuvarande
produktionsenheten. Härvid bör
även uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna
att ge Tumba bruk och sedeltryckeriet
— båda tagna såsom en företagsenhet
— lämpligare administrations- och
förvaltningsform. Enligt vår mening bör
fullmäktige tillkalla en allsidigt sammansatt
expertkommitté för utredning av
ifrågavarande problem.

Vi reservanter anser oss icke kunna ta
ansvaret att rekommendera riksdagen att
biträda riksbanksfullmäktiges framställning,
utan yrkar avslag på densamma. I
övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! När jag för några år sedan
blev ledamot av denna kammare,
fick jag lära mig att det finns en hel del
regler i detta hus, som man bör följa även
om de inte direkt är satta på tryck. En
av dessa regler är, att om ett utskottsärende
är försett med reservationer, skall
reservanterna få börja debatten, och först
därefter kommer utskottets talesman. Av
skäl som jag inte direkt vet men som jag
kanske kan ana så har utskottets talesman
i ärendet om Tumba pappersbruk
gått ifrån denna regel och öppnat debatten.
En anledning till att herr Ståhle började
var väl att han ville varna oss reservanter
för att i debatten här i kammaren
använda vad vi inom utskottet fått veta
genom de hemligstämplade handlingar,
som riksbanken ställt till förfogande.

Jag skall, herr talman, försöka undvika
att synda mot detta, men jag vill erinra
herr Ståhle om att det i pressen förekommit
uppgifter om vad det är för sorts
produkt, som Tumba pappersbruk har
för avsikt att tillverka. Det har även upplysts
under sammanträdets gång här, att
bankofullmäktiges ordförande under debatten
i andra kammaren i ganska stor
utsträckning använt sig av de hemligstämplade
handlingarna. Det verkar väl
ändå som ett försök att vingklippa reservanterna,
när man är så angelägen om att
få börja debatten och att få tala om att vi

Onsdagen den 24 aprij 1963

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

är tvungna att ta vissa hänsyn i densamma.
Hur som helst, för mig är det inte så
angeläget att ta med de hemligstämplade
uppgifterna. Enligt mitt förmenande är
de uppgifter som är offentliga fullt tillräckliga
för att kritisera det förslag, som
här är framlagt.

Vad det här är fråga om framgår av
utskottsbetänkande!, som inte bara innehåller
majoritetens hemställan utan även
vad reservanterna har att anföra samt
bankofullmäktiges detaljerade framställning
till bankoutskottet. När man tar del
av dessa handlingar och därtill haft möjlighet
att ta del av de hemligstämplade
handlingarna, är det inte utan att man
ställer sig undrande till vad som här föreslås.

Det har här plockats ut en relativt liten
detalj i den stora rörelse riksbanken
bedriver, och det har konstaterats, att
denna detalj är så kostnadskrävande, att
något måste göras för att få ned denna
kostnad. Resultatet är framställningen
om att få bygga ut Tumba pappersbruk
för en beräknad kostnad av inte mindre
än 50 miljoner kronor, till vilket skall
läggas att det utbyggda pappersbruket
anses behöva inte mindre än 20 miljoner
kronor i rörelsekapital, alltså en affär på
sammanlagt 70 miljoner kronor. Det är
ett litet belopp i förhållande till de mycket
stora belopp som bankofullmäktige
och riksbankens ledning har att röra sig
med i vanliga fall, men det är ett mycket
stort belopp i jämförelse med den relativt
ringa förlusten på sedelpapperstillverkningen,
som enligt vad den tillkallade
utredningsmannen kommit till inte
uppgår till mer än 229 000 kronor om
året. Den siffran bör ses i perspektiv till
att riksbanken för 1962 hade en vinst på
nästan lika många miljoner som det här
är fråga om tusen, d. v. s. 227 miljoner.
Man gör sig nog inte skyldig till någon
överdrift, om man säger att investeringarna
inte står i någon som helst rimlig
proportion till den merutgift som man
här försöker komma ifrån.

Vad som nu aktualiserat frågan om
Tumba pappersbruk är — som här förut
nämnts — den anmärkning, som 1962 års
statsrevisorer framställde mot sedelpap -

perspriset. De konstaterade att det uppgick
till ej mindre än 23 kronor per kilo,
och de hade samtidigt lyckats få reda på
att det skulle vara möjligt att importera
papper för en kostnad av 8 kronor per
kilo.

När detta utlåtande kom till bankofullmäktiges
industristyrelse genmälde denna,
att det höga tumbapriset berodde på
de särskilda förhållanden som var för
handen, när pappersbruket skulle övergå
från att göra sedelpapper i arkformat till
sedelpapper i rullformat. Vidare ansåg
industristyrelsen, att det uppgivna importpriset,
8 kronor per kilo, var för lågt.
Styrelsen menade i sitt uttalande, att
papperspriset under normala förhållanden
borde ligga någonstans mellan 11
och 15 kronor. Det hör till detta ärende,
att i de kalkyler, som nu framlagts, har
utredningsmannen räknat med att sedelpapperet
skall ersättas med 15 kronor
per kilo.

Statsrevisorerna föreslog, att driften
vid Tumba skulle granskas av en expertkommitté.
Med bortseende från detta har
bankofullmäktige uppdragit åt en enda
man att verkställa utredningen. Jag kan
vara generös och säga att ledamöterna av
bankoutskottet inte såg upp förra året,
när det anmäldes att utredningen skulle
ske av en enda man och vilken den mannen
var. Men om vi nu sov förra året, bör
man vara glad över att vi har vaknat i år.
Utredningsmannen har alltså funnit, att
vid nuvarande driftform med 17 skift per
vecka och med ett sedelpapperspris på
15 kronor per kilo är den årliga förlusten
229 000 kronor. Han anser att man
genom att övergå till 21-skiftsvecka skulle
kunna förvandla denna förlust till en
vinst på 280 000 kronor.

Detta är emellertid beräknat på 1961
års löner och 1961 års övriga kostnader,
och han har funnit att det med den prisutveckling
som försiggår i detta land är
stor risk för att den beräknade vinsten
snart övergår till att bli en förlust i stället.
Därför har han kommit med detta
förslag, att Tumba skall byggas ut för tillverkning
av något som i utskottsutlåtandet
kallas för industriellt specialpapper
men som i tidningspressen angivits vara

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

ett transparent ritpapper av hög kvalitet,
och han har dimensionerat anläggningen
för en sådan maskinutrustning, att den
årliga produktionen av detta specialpapper
skulle bli inte mindre än 10 000 ton.

Om nu detta förslag genomförs —• och
därom råder väl inte någon tvekan —
kommer vi således att om ett par år få
vara med om att Sveriges riksbank skall
genom Tumba pappersbruk eller genom
en av bruket anlitad agenturfirma gå ut
på den europeiska marknaden och
kanske även världsmarknaden för att sälja
ritpapper, och detta, såsom jag senare
skall komma till, i konkurrens med redan
befintliga företag i fem olika länder, enbart
för att man skall få ett lägre pris på
det papper som används till svenska sedlar.

Det torde nog inte kunna undvikas att
detta i utlandet kommer att väcka en del
uppmärksamhet, i synnerhet som det hör
till historien att enligt uppgift ytterst få
utländska sedelbanker, om ens några,
håller sig med eget sedelpappersbruk.

Jag har försökt att tänka mig in i om
det skulle finnas någon parallell till detta.
Vi kan ju utgå från ett industriföretag
som bedriver matservering för sina
arbetare och tjänstemän och, såsom väl
är vanligt, kan konstatera att det inte
finns någon möjlighet att få inkomsterna
att täcka samtliga utgifter. Därför gör
företaget eu undersökning, om det inte
skulle vara möjligt att finna någon närliggande
rörelse som skulle vara så vinstgivande,
att man kunde arbeta bort förlusten
på den egna matserveringen. Det
ligger då nära till hands att undersöka,
om det inte skulle vara möjligt att få
bort förlusten genom att sätta igång en
större restaurang i tron att restaurangvinsten
skulle kompensera förlusten på
matserveringen. Men även i detta fall
måste man göra investeringar, och att
bygga eller bygga om gamla restauranger
kostar, såsom riksdagen har sig väl bekant
från fallet Operakällaren, också en
hel del pengar. Jag tror inte att någon
industriman skulle komma på idén att
arbeta bort den lilla förlusten på den egna
matserveringen genom att börja driva
restaurangrörelse.

Jag är inte kompetent att granska alla
de kalkyler som utredningsmannen har
framlagt, men det har ju herr Schmidt
nyss gjort i viss utsträckning. Det finns i
alla fall en post i utredningsmannens
kalkyl där jag väl får anses ha någon
sakkunskap, och det gäller posten konsultarvoden
och oförutsedda utgifter,
som i en slutsumma av 49,6 miljoner kronor
har upptagits med beloppet 1,8 miljoner,
varav 0,8 miljon hänför sig till
konsultarvoden och 1 miljon till oförutsedda
utgifter. Om konsultarvoden endast
behöver betalas för byggnaderna
och för de ledningar som erfordras i
sammanhang med dem — de är beräknade
till 14 miljoner — så blir procentsatsen
inte fullt 6 procent. Detta är enligt
mitt förmenande för lågt. Sedan har man
inte ett öre till konsultkostnader i samband
med maskinutrustningen, men jag
antar att det kommer att bli utgifter också
där.

Vad sedan angår de oförutsedda kostnaderna
har jag vid min granskning av
kostnadsberäkningarna för byggnadsarbetena
funnit att där görs ett tillägg på
5 procent. Lägger jag till de 2 procenten
på slutsumman, kan jag inte komma
till något annat resultat än att även
detta är för lågt räknat. Jag befarar alltså
att den uppgivna kostnaden 49,6 miljoner
i praktiken kommer att visa sig
vara för lågt beräknad.

Jag kommer sedan till möjligheterna
att bli av med detta specialpapper. Utredningsmannen
gör gällande att det föreligger
en underförsörjning beträffande
detta papper, men det framgår av marknadsutredningen
— och nu gör jag mig
kanske skyldig till det första övertrampet
— att kapaciteten för närvarande ligger
vid 15 650 ton. Sedan har det gjorts
en beräkning, som dock är försedd med
alla möjliga villkor, att förbrukningen
nu skulle uppgå till 15 000 ton inom Europa
och det brittiska samväldet. Det är
endast genom att förutsätta en konsumtionsökning
på 7,5 procent och göra en
ränta-på-räntaberäkning som man kan
komma fram till att här så småningom
skulle föreligga en underförsörjning,
men som villkor för denna underförsörj -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

ning gäller ju att inget av de utländska
bolagen gör några utbyggnader under
tiden, och därom vet man ingenting med
säkerhet, men försiktigheten bjuder väl
att man räknar med att den risken föreligger.

Som jag förut nämnde är de bruk som
producerar detta specialpapper sammanslutna
i en kartell, och det är på en sådan
marknad som riksbankens helägda
bolag skall gå ut för att årligen bli av
med en kvantitet som efter inkörningsåren
kan komma att uppgå till praktiskt
taget lika mycket som nu konsumeras i
tillverkningsländerna.

När Tumba pappersbruk skall sälja
sitt papper finns såvitt jag förstår endast
två vägar att gå: antingen samarbetar
man med kartellen eller också konkurrerar
man med den. I det förra fallet
är det väl ingen som tror att Tumba
blir av med hela sin produktion, och
i det senare fallet är det ju nödvändigt
att sänka priset. Hur det då kommer att
bli med den vinst som skall minska kostnaderna
för sedelpapperet är inte så gott
att uttala sig om. Det gäller dock här
en kvantitet på ej mindre än 10 000 ton.
Jag tror inte att det är möjligt att utan
vidare finna avsättning för denna stora
kvantitet. En ny producent måste väl under
alla omständigheter räkna med ett
stort motstånd och betydande försäljningssvårigheter.
Pappersbruket har då
inte annat att göra än att tillverka andra
papperssorter, men då blir det ju i konkurrens
med svenska företag som redan
tillverkar sådant papper.

När man läser vad utskottet anför är
det också anmärkningsvärt, att man på
inte mindre än fem olika ställen poängterar
dessa risker. På sid. 5 i utlåtandet
står: »Utan att förbise, att den föreslagna
nya produktionen lika litet som varje
annan industriell verksamhet kan vara
riskfri, synes det fullmäktige» etc. På
nästa sida tar fullmäktige ställning men
betonar, att »det ändock inte sker med
någon underskattning av eller bortseende
från de ofrånkomliga risker som varje
företag av detta slag löper». På sid. 7
poängteras ånyo »att den föreslagna nya
produktionen lika litet som varje annan

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

industriell verksamhet kan vara riskfri».
På sid. 8 framhålles: »Utskottet vill emellertid
understryka vad fullmäktige anfört
om att den föreslagna nya produktionen
lika litet som varje annan industriell
verksamhet kan vara riskfri.» Till
sist talar man om »de med förslaget förbundna
affärsmässiga riskerna».

När man som reservanterna hyser tvekan
om att det skall vara möjligt att genomföra
utbyggnaden av Tumba pappersbruk
och i varje fall anser att kapitalutgiften
icke står i någon rimlig
proportion till den överkostnad man vill
söka komma ifrån, återstår ingenting annat
än att yrka avslag på framställningen.
Bankofullmäktige hyser den uppfattningen,
att det inte finns några andra
utvägar när det gäller Tumba pappersbruk
än att antingen göra denna stora
utbyggnad eller också lägga ned driften.
Reservanterna delar icke denna uppfattning,
och med det anförda instämmer
jag, herr talman, i det yrkande som herr
Schmidt här framställt.

I detta anförande instämde herr Hagberg
(h).

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det ärende som på denna
punkt underställts riksdagen har vissa
egendomliga drag.

Det gäller en mycket betydande investering
av allmänna medel i ett industriföretag.
Det föreligger dock inte någon
proposition. Eftersom det rör sig om en
riksbanksinvestering har vi som grund
endast en delvis hemligstämplad framställning
från riksbanksfullmäktige, och
det föreligger naturligtvis inte heller
några remissyttranden. Den utredning
som är framlagd har därför inte underställts
något egentlig sakkunnigt bedömande.

I fråga om de hemligstämplade handlingarna
har det understrukits att vår
yttrandefrihet är relativt begränsad. Vad
vi offentligen vet är att det rör sig om
en utvidgning av pappersbruket i Tumba.
Ett nytt bolag skall överta det gamla
brukets samtliga tillgångar för den mycket
begränsade summan av 1 miljon kro -

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

nor. Det nya bolaget skall få ett aktiekapital
på 25 miljoner kronor. Motiveringen
är att detta är enda sättet att skapa
ett lönande pappersbruk •— beläget
mitt inne i Storstockholm.

Jämförelsen mellan de siffror som jag
nämnt anger ganska klart, synes det mig,
att det i själva verket rör sig om ett nytt
företag, visserligen byggt på delvis gammal
grund men som står i samma proportion
till det gamla bruket som ett litet
torp till en medelstor herrgård. Det
nya bruket skall tillverka ett magiskt
specialpapper, som inte får nämnas vid
sitt rätta namn, ehuru varje pappersmakare
i detta land, varje uppmärksam tidningsläsare
och numera varje ledamot
av riksdagens andra kammare vet vad
det rör sig om. Jag skall emellertid här
i fortsättningen, herr talman, med den
träning i hemlighetsmakeri, som jag har
uppnått under 40 år, noga akta mig för
att röja denna väl bevarade hemlighet
och även i fortsättningen tala endast om
ett s. k. specialpapper.

Tre spörsmål uppställer sig, vilkas besvarande
förefaller mig vara avgörande
för denna frågas bedömande.

För det första: Är den föreslagna investeringen,
som totaliter enligt den föreliggande
utredningen belöper sig till
■cirka 70 miljoner kronor om man inräknar
rörelsekapitalet, det enda sättet att
undvika förluster på det nuvarande
»torpbruket»? Om en sådan förlust trots
andra utvägars anlitande dock skulle
uppkomma, kan denna förlust beräknas
bli av sådan storleksordning att den spelar
någon som helst roll för riksbanken?

För det andra: Kan den betydande investering
som föreslås i och för sig anses
vara företagstekniskt berättigad?

För det tredje: Även om så skulle vara
fallet, kan det anses lämpligt och riktigt
att Sveriges centralbank, riksbanken, engagerar
sig för ett betydande företag, huvudsakligen
— ja, så gott som uteslutande
— inriktat på export, ett företag
som även i bästa fall — det erkänner utskottsmajoriteten
på, tror jag, fem ställen
i utlåtandet, så som herr Hansson
redan påpekat — är förenat med uppenbara
riskmoment?

För egen del är jag benägen att svara
nej på alla tre frågorna; och därmed har
jag redan angivit mitt ställningstagande,
men jag ber, herr talman, att i korthet
få motivera mitt trefaldiga nej.

Det första spörsmålet gäller alltså huruvida
det är omöjligt att göra det nuvarande
företaget lönande. Jag måste säga
att den utredning som utskottet haft tillfälle
att ta del av — jag i min blygsamma
egenskap av suppleant i bankoutskottet
— synes vara ganska ensidig. Här
överlämnar man till det nya bolaget
samtliga det gamla pappersbrukets tillgångar
för en miljon kronor. Om det nuvarande
pappersbruket ombildades till
ett aktiebolag, vilket erhöll det nuvarande
brukets tillgångar för en miljon, och
bolaget samtidigt — liksom skall ske inom
det nya aktiebolaget — befriades
från de pensionskostnader som vilar på
Tumba pappersbruk till följd av övergången
från hantverksmässig drift till
maskindrift, så ställer sig kalkylen för
driften helt annorlunda än som förut
är angivet. Ett faktum är väl dessutom
att en av det nuvarande brukets stora
svårigheter har bestått i den utomordentliga
oregelbundenhet som karakteriserat
riksbankens beställningar av sedelpapper.
Om det nuvarande bruket —
ombildat till ett aktiebolag så som jag
antytt -— kunde räkna med att få en
fast årlig avsättning av sitt sedelpapper,
skulle dess lilla civila drift och dess drift
för leverans till riksbanken ställa sig
helt annorlunda, och det är mycket möjligt
att man då skulle ernå ett avsevärt
bättre resultat. Det förefaller inte heller
vara på minsta sätt onaturligt om riksbanken
bl. a. ur beredskapssynpunkt
varje år beställer en bestämd kvantitet
sedelpapper. Och om det över huvud taget
inte skulle vara möjligt att genom
rationalisering o. s. v. göra det nuvarande
pappersbruket lönsamt, så är ju i alla
händelser den förlust som uppkommer
så utomordentligt obetydlig, att det hela
på intet sätt kan jämföras med det nya
bruk som nu skall sättas i gång.

Den andra frågan gäller huruvida den
nu avsedda investeringen är företagsekonomiskt
berättigad i och för sig. Jag

Onsdagen den 24 apri,l 1963

Nr 17

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

måste säga att man kan ha mycket delade
meningar om alla kalkyler i sådana
här sammanhang. Riksbanksledningen är
säkerligen fast förvissad om att kalkylerna
är riktiga och att det nya bruket
kommer att visa sig vara en lysande
affär. Kanske är det dock tillåtet att i
det avseendet hysa och uttala rätt bestämda
tvivel. Här letar hela den svenska
pappersindustrien, som i själva verket är
mycket högt utvecklad, efter nya objekt
på pappersområdet där man kan förtjäna
pengar. År det antagligt att hela
denna samlade sakkunskap icke skulle
kunnat hitta den guldgruva som riksbanksledningen
nu anser sig ha funnit?

Enligt de upplysningar jag sökt inhämta
från olika håll har åtskilliga bruk
funderat på en sådan här tillverkning
men samtliga avstått från den därför
att marknaden är så liten och osäker.
Vikten av den produktion som skulle
kastas ut om man anskaffade en maskin
för tillverkningen bleve proportionellt
så stor, att hela företaget därför även
måste anses vara ytterst osäkert. Såsom
herr Hansson redan påpekat, är marknaden
inom det område där man har
tänkt sig en avsättning för detta specialpapper
ungefär 15 000 ton. Säkert är
marknaden under utveckling, och måhända
är den för närvarande något underförsörjd
ehuru nya maskiner för sådan
tillverkning åtminstone på ett ställe
i utlandet redan har kommit i gång och
på ett annat ställe är under förberedelse.
Under sådana omständigheter kan man
föreställa sig vad 10 000 ton betyder på
en marknad av totalt 15 000 ton, även
om marknaden skulle utveckla sig. Följaktligen
kan man inte räkna med att utredningens
resultat håller streck ens när
det talas om en möjlig prissänkning på
inte mindre än 40 procent. I själva verket
har ju överproduktionen inom ett
visst område, även om den inte uppgår
till mer än några få procent, en fantastisk
förmåga att krympa vinstmarginalerna
i oväntat hög grad. Följaktligen
tror jag att den lönsamhetskalkyl, som
riksbanksfullmäktiges utredningsman
framlagt, inte är av den art att man kan
fästa fullt förtroende vid den. Härvid

kan jag naturligtvis misstaga mig som
var och en annan. Om jag suttit i en
bolagsstyrelse och denna fråga kommit
upp, skulle jag möjligen kunnat tänka
mig en investering av denna art, om den
var inlemmad i ett mycket stort pappersbruk,
där den utgjorde en liten del och
inte en enstaka självständig affär. Om
man går över till en produktion av annat
papper, ett papper som redan tillverkas
av ett mycket stort antal bruk — det är
ett av de alternativ som utredningen
dock räknar med — är den maskinella
utrustningen vid detta pappersbruk i
själva verket för liten.

Det tredje spörsmålet — det som kanske
för mig trots allt är det mest avgörande
— är om det kan vara lämpligt
att Sveriges riksbank engagerar sig för
ett relativt stort exportföretag. Jag tror
inte att det finns någon centralbank i
världen — möjligen med undantag av
Finlands bank, där det är en annan bakgrund
— som direkt ägnar sig åt ren affärsdrift.
Jag frågar mig, om det verkligen
är en uppgift som faller inom riksbankens
verksamhetsfält. Det är visserligen
sant att det i reglerna för riksbanken
står att den också skall driva papperstillverkning,
men vid det tillfälle då
detta skrevs tänkte man säkerligen på
papperstillverkning i huvudsak för eget
behov. Härtill kommer, mina ärade kammarledamöter,
att denna export skall
drivas i direkt konkurrens och helst så
att man slår ut en del av de något föråldrade
pappersbruk på kontinenten som
tillverkar detta papper. Kan inte det sätta
riksbanksledningen i en ganska ömtålig
situation?

Affärsbankerna — det vet vi alla -—
har inte rättighet att äga aktier i företag,
och om de har aktier, skall de snarast
möjligt avveckla dem. De har inte
heller rättighet att lämna ut lån annat än
mot bankmässig säkerhet. Är det inte då
litet underligt, att Sveriges riksbank
skall engagera sig på detta sätt?

För mig personligen — det kan måhända
vara en felaktig inställning —•
skulle jag finna det mera förståeligt, om
ett statsföretag övertog Tumba bruk än
att riksbanken själv gör det. Det skulle

100

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

i varje fall vara mindre osympatiskt, och
kanske skulle den vägen undersökas, om
nu riksdagsmajoriteten är fast besluten
att bygga ett stort pappersbruk i Stockholm.
Kanske man borde överväga huruvida
inte exempelvis Statens skogsindustrier
skulle kunna övertaga och driva
Tumba. Detta bolag har ju en viss vana
vid att driva affärer av detta slag.

Jag hyser den största förståelse för de
motiv, som legat bakom riksbanksledningens
förslag i detta avseende. Den
riksbanksledning som vi för närvarande
har utmärker sig för stor oväld och stor
sakkännedom och har förskaffat sig ett
utomordentligt gott anseende i de vidaste
kretsar. Jag kan väl förstå att det
känns otrevligt att ha denna lilla fabrik,
som inte går så bra som man skulle kunna
tänka sig, men jag tror uppriktigt sagt
att man här är inne på en felaktig väg,
en felaktig tankegång.

Med dessa ord och efter att ha motiverat
mitt trefaldiga nej i några korta ordalag
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Med den förkrossande
auktoritet som flera års erfarenhet av
industriell verksamhet skänkt honom har
herr Boheman ställt Tumba kyrka mitt
i byn, definitivt och oåterkalleligen. Det
föranleder från min sida bara en stilla
erinran. De principiella betänkligheter
som herr Boheman hyser mot att centralbanken
äger ett pappersbruk är något
för sent uppfunna. De borde ha framförts
år 1759, då beslut om inköp av ett
sådant pappersbruk fattades.

Jag skulle till herr Boheman vilja ställa
två direkta frågor. Den första av dessa
är: Skulle herr Boheman i sin egenskap
av inflytelserik man i en inflytelserik
svensk bank vilja tänka sig att
fortsätta affärerna med ett företag, om
vilket herr Boheman vet, icke blott att
företaget går med förlust utan att det
med all sannolikhet för all framtid kommer
att gå med förlust?

Den andra frågan är: Skulle herr Boheman
som inflytelserik medlem av en

bolagsstyrelse i dag vilja råda denna styrelse
till att fortsätta ett pappersbruk,
vars maskinella tillgång vore en pappersmaskin
inköpt 1939 med en virabredd på
1,3 meter? Jag hoppas få svar på dessa
frågor, därför att jag tror att svaren kan
vara av intresse inte bara för kammaren
utan för den grundläggande värderingen
av de projekt vi nu har framför oss.

Innan jag sedan går in på resonemanget
om Tumba i mera allvarlig bemärkelse
har jag ett vänligt ord att rikta
också till min gamle vän herr Gustaf
Henry Hansson. För honom är det, som
för herr Boheman är en herrgård, i stället
en matservering, och han bedömer
investeringsprojektet från denna utgångspunkt.
Det betyder att Tumba för
herr Hansson är en matservering åt riksbanken,
och jag utgår ifrån att han därmed
måste avse riksbankens huvudkontor.
Därstädes är 250 man sysselsatta.
Vid Tumba är 135 man sysselsatta. Är
det, herr Hansson, på det sättet att man
inom byggnadsindustrien har en anställd
på marketenteriet per två arbetare? Eller
vad ligger eljest i jämförelsen?

Vi har, herr talman, en benägenhet att
i sådana här diskussioner röra oss med
täckord, som är angenäma att ta i munnen,
som ser fina ut, men som när man
granskar dem kanske inte innehåller så
särskilt mycket. De reservanter, mot vilka
jag är övertygad reservant, talar om
en »allsidigt sammansatt expertkommitté».
Låtom oss använda Mårten Luthers
lilla katekes och dess språkbruk och fråga:
Vad är det?

En utredning är gjord av en speciell
utredningsman, som var helt sakkunnig
för 13 månader sedan, men vars sakkunskap
har försvunnit nu när herr Hansson
efter 13 månader har vaknat. Vid sidan
av denna specielle utredningsman
har fullmäktige i sitt utredningsarbete
använt sig av teoretisk sakkunskap och
praktisk sakkunskap, av inländsk sakkunskap
och utländsk sakkunskap, konsulter
och konsultfirmor, byggnadstekniker,
maskintekniker och specialister på
pappersindustri. Vad finns för övrigt att
begära i fråga om allsidighet eller i fråga
om expertis?

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

101

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

Om det möjligen skulle kunna presenteras
ett svar på den frågan skulle jag
vilja uppställa nästa: Var finnes i så fall
den goda cigarr, om vilken man talar?
Yar finnes den att tillhandla sig? Det
kan väl ändå inte vara reservanternas
mening att Tumbas framtid skall utredas
av Tumbas konkurrenter? Om man inte
håller sig till den kretsen; vad har man
då för expertis att falla tillbaka på?

Herr talman! Det märkliga med affären
Tumba är att bruket i själva verket
har goda förutsättningar för en hygglig
utveckling. Det är inte bara riksbanksfullmäktige
som hyser den uppfattningen.
Den har inte minst utländska experter
uttryckt i olika sammanhang. Bruket
har hyggliga tillgångar på vattentäkter.
Bruket har bra kommunikationer. I det
sammanhanget får jag kanske göra en
parentes — det är inte meningen att sedelpappersbruket
skall fungera som ett
K-företag, d. v. s. ett företag som skall
fortsätta produktionen under krig och
till vars produktion under krig man är
hänvisad för försörjningen. Vår försörjning
av sedlar under krig måste förberedas
och är förberedd från helt andra
utgångspunkter. Den försvarspolitiska argumentationen
saknar följaktligen all
betydelse i detta sammanhang.

Tumba har också en gammal fin yrkestradition
och det har fått gott namn om
sig —• ett gott namn på den lilla exportmarknad
som man har hunnit arbeta upp
och ett gott namn inom landet. Det är ett
gammalt bruk vi talar om, men det är
absolut inte något ruckel som skulle vara
moget för den kvarterssanering som i
andra sammanhang är så modern.

Man kan naturligtvis alltid diskutera
eu företagsledning och en företagslednings
insatser, men om ledningen för
Tumba skall man komma ihåg, att den
sedan 1944 varit djupt engagerad i ett
rationaliseringsarbete inom just den ram
som reservanterna nu anvisar för fortsatt
rationaliseringsarbete. Under denna
tid har pappersmaskinen i stort sett
byggts om. Den har kompletterats med
modern utrustning på alla de områden,
där man har kunnat finna sådan utrustning.
Man har med ett ord utnyttjat alla

de möjligheter till interna rationaliseringar
och till rutinrationaliseringar som
kan erbjuda sig.

Vad finns därutöver att rationalisera?
Vad är det för nya utrymmen för kostnadsbesparingar,
som reservanterna har
funnit i en hast? Man kan väl ändå inte
på allvar tro att man kommer att lösa
Tumbas dilemma genom att tillsätta en
gemensam direktör för Tumba bruk och
sedeltryckeri.

Det skall dessutom tilläggas, att det under
denna tid har byggts upp en försäljningsorganisation,
som enligt min uppfattning
-— men det är bara min uppfattning
-—• måhända är för stor för brukets
produktion, en organisation som intensivt
har bearbetat marknaden. Vad har
reservanterna för nya riktlinjer i avseende
på försäljningen att komma med?
Vad döljer sig i detta avseende bakom deras
mycket allmänna formulering?

Jag vågar nog ganska bestämt hävda,
att i fallet Tumba rör det sig inte om en
icke simkunnig som har givit sig ut på
djupt vatten och som man därför skall
kasta en frälsarkrans till. Det rör sig —
jag upprepar det — om ett företag som
har goda förutsättningar för att bli ett
riktigt företag, ett lönande företag.

Men vilken är då svårigheten? Vad är
den omständighet som ligger bakom det
måhända rätt inkonventionella förslag
som fullmäktige i riksbanken har framlagt?
Ja, det rör sig ju helt enkelt om vad
man både kan och bör kalla en tekniskekonomisk
strukturell kris som håller på
att växa fram i bruket, av vilken vi redan
har sett vissa genomslag men av vilken
vi får vara beredda att möta än värre genomslag
under den närmaste framtiden.

För sju år sedan konstaterade bruksledningen
att företagets dimensioner låg
på den undre gränsen för vad som fordrades
för lönsam drift under då gällande
tekniska förutsättningar. Herr talman!
Förra året konstaterade en enhällig statsrevisorsgrupp,
en enhällig industristyrelse,
enhälliga fullmäktige i Sveriges riksbank,
ett enhälligt bankoutskott och en
enhällig riksdag exakt detsamma. Förra
året konstaterades utan invändning från
någon sida att brukets nuvarande storlek

102 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

och produktionskapacitet icke torde
medge en tillverkning som är tillräckligt
stor för rationell drift. På klart språk betyder
detta helt enkelt, att den pappersmaskin
som bruket har är för liten. Det
är därför av rent tekniska skäl mycket
begränsade utsikter att under nu gällande
konkurrensbetingelser få till stånd en
i längden lönsam drift vid bruket. Och,
herr talman, det är ju detta som är problemet.
Det är problemet alldeles oavsett
hur man försöker komma ifrån det, alldeles
oavsett hur man försöker att formulera
sig bort från verkligheten. Problemet
finns där, och problemet kommer
att finnas där, hur allsidiga expertutredningar
man än förlitar sig på för att vinna
tid. Det är detta problem som har givit
fullmäktige dess direktiv, givna av en
enhällig riksdag, de direktiv som fullmäktige
sedan har vidarebefordrat till sina
medarbetare, till den särskilda utredningsmannen
och till alla de övriga som i
dessa sammanhang har hörts.

Det är mot bakgrunden av dessa teknisk-ekonomiska
direktiv, som man skall
bedöma investeringens storlek, och då
skall jag säga att storleksordningen inte
är på något sätt sensationell. Storleksordningen
är den som är vedertagen i industrien
— i den enskilda industrien —
och den bestäms inte av generositet eller
sparsamhet, av äventyrlighet eller försiktighet.
Den bestäms, mina damer och
herrar, av rent tekniska omständigheter.
Den maskin som i dag kan med utsikt till
framgång installeras i ett pappersbruk är
av en i stort sett given storlek, den har
ett i stort sett givet pris, den drar med
sig i stort sett givna följ dinvesteringar.
Däråt kan vi ingenting göra. Vi har att
säga ja eller vi har att säga nej.

Det är, anser jag, fullkomligt orimligt
att ställa detta investeringsprojekt i relation
till sedelpapperet eller till sedelpapperspriset,
som inte är något pris för övrigt.
Det är lika orimligt att, som herr
Hansson gjorde, ställa det i relation till
riksbankens s. k. vinst och betrakta Tumba
pappersbruk som en detalj i en centralbanksrörelse.
Riksbankens vinst är en
skatt, som banken tar ut därför att den
har monopol på sedelutgivning. Vilket

rimligt förhållande finns det mellan denna
monopolvinst och en förlust på ett
pappersbruk som riksbanken råkar äga?

Det är också på det sättet, att investeringens
typ är i stort sett given av den
tekniska utvecklingen. Det finns inte,
mig veterligt, något pappersbruk i dag
som gör investeringar av denna storleksordning
utan att dessa investeringar avses
för en i hög grad specialiserad produktion.
Man gör så att säga inte pappersmaskinsinvesteringar
i dag i största
allmänhet. Man gör dem för en specifik
produkt, en produkt där man kan utnyttja
specialiseringens fördelar, men där
man naturligtvis också får ta specialiseringens
risker.

Herr talman! Vi har talat om räntabilitet
beträffande denna investering. Liksom
herr Boheman skall jag klart säga,
att räntabilitetsutsikterna vid en investering
inte låter sig avgöras på förhand.
Det är inte på det sättet att man för ett
visst antal miljoner kan köpa säker sysselsättning
eller säker avkastning. Kunde
man det skulle företagarens himmel ■—
både den enskilde företagarens och den
offentlige företagarens — vara molnfri,
utomordentligt trevlig att se upp mot. Vi
är alltså medvetna om de risker som
finns, och alldeles tvärtemot dem, som
försökt göra sig litet lustiga över hur
starkt man markerar riskmomentet i
t. ex. utskottets utlåtande, vill jag säga
att jag i detta ser ett hälsotecken. Det är
ett tecken på att räntabilitetsaspekten
håller på att tränga igenom också i offentlig
verksamhet. Däri ser jag ett stort
framsteg och, inom parentes sagt, den
enda möjligheten att få ett objektivt reltvisit,
då det gäller att avväga mellan enskild
och offentlig företagsamhet.

Det har här hävdats, att riksbanken
skulle ha räknat med otillräcklig riskmarginal.
Jag vill bara erinra om att vi
på intäktssidan har räknat med en prisfallsrisk,
som under alla förhållanden inte
är mindre än den man räknar med
när man gör motsvarande överslag inom
den enskilda sektorn. Vi har samtidigt
räknat med kostnadsstegringsrisker
och gjort det i så stor utsträckning att vi
inte vågar anmäla dem för att detta möj -

Onsdagen den 24 april 19G3

Nr 17

103

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

ligen skulle kunna bli ledande i lönerörelserna
under tiden framöver. Vi har
betryggande marginaler när det gäller
investeringskostnaderna. Vi har räknat
inte bara med igångkörningskostnaderna
utan också med räntekostnaderna på
igångkörningskostnaderna, och därvidlag
räknat — jag måste säga det — minst
sagt konservativt. Tvärtemot vad herr
Hansson här hävdat är de medel, som så
att säga finns undanlagda för konsultarbetena,
snarare större än mindre än de
brukar vara i sammanhang av detta slag.
Det rör sig i storleksordningen en miljon,
ehuru de återfinnes på ett antal olika
poster.

Sedan kan man naturligtvis säga, att på
den pappersspecialitet som här kommer
att tillverkas är marknaden liten. Ja, det
är den. Men det är fel att säga att det
skulle finnas en överkapacitet på denna
marknad. Det är fel att använda de siffror
som herr Hansson använde för att karakterisera
efterfrågan. Den faktiska efterfrågan
år 1961 låg inte vid 10 000 ton
utan den låg någonstans vid 15 000 ton.

Det avgörande är emellertid stegringstakten.
Om den stegringstakt som man nu
med stor säkerhet kan beräkna kan man
bara säga, att även om den nya pappersmaskinen
på Tumba icke skulle förmå
förvärva någon som helst del av den
marknad som i dag finns, är tillväxthastigheten
på marknaden tillräcklig för att
de beräkningar om avsättningsmöjligheterna
som banken gjort skulle vara till
fullo täckta. När denna maskin är uppe i
full produktion kan alltså med stor grad
av sannolikhet ett nytt marknadsutrymme
anses föreligga, som mer än väl motsvarar
maskinens kapacitet vid full drift.

Till herr Boheman skulle jag bara vilja
säga, att de nyinvesteringar som gjorts
på detta område inte leder till en kapacitet
som nämnvärt överstiger ökningen av
efterfrågan under ett år. Det är emellertid
naturligt och i själva verket självklart,
att när man gör en kalkyl av detta
slag räknar man för säkerhets skull också
med en alternativproduktion. Det gör
man såvitt jag vet i alla sådana här sammanhang.
Att riksbankens utredningsman
har gjort det är följaktligen varken

sensationellt eller något att hänga upp
sig på.

Det kan inom parentes sagt sägas, att
även för denna alternativproduktion är
den maskin som planeras en av de största
i världen. Det är alltså inte så, att den
skulle vara så att säga tekniskt omodern
redan när den konstrueras. Det är förmodligen
snarare tvärtom. Men den omständigheten
att vi räknat med denna alternativproduktion
innebär inte att vi ett
ögonblick släppt målsättningen, att vi ett
ögonblick skulle ha uppgivit vår bestämda
avsikt att koncentrera ansträngningarna
till det specialpapper om vilket vi hela
tiden talat. Det är något som kanske
är värt att här framhålla.

Herr talman! Det finns ett alternativ
till denna investering. Det är att lägga
ned Tumba. Jag tycker inte, att man under
allmänna formuleringar skall dölja
denna realitet. Tanken att ha ett företag
med en växande förlust är från varje
synpunkt fullkomligt orimlig. Den är
icke godtagbar, såvitt jag kan förstå, ur
någon aspekt. Vill man alltså inte vara
med om den åtgärd, som här föreslås, så
borde man vara karl nog att tala om att
vad man egentligen vill är att slå igen
Tumba. För min del skall jag tillägga, att
jag föredrar bestämt ett dött företag
framför ett döende företag.

Men det kostar pengar inte bara att göra
någonting. Det kan också kosta pengar
att ingenting göra. För min del skall jag
säga alldeles öppet, att jag inte fäst något
avseende vid de sociala komplikationer
som ett nedläggande av Tumba skulle
leda till. Jag är inte så skapt. Jag har
motsatt mig nedläggandet av Tumba av
ett mycket enkelt skäl: det är en dålig
affär, det är förmodligen t. o. in. en
utomordentligt dålig affär. Därför har
jag tagit den ställning jag har tagit. För
mig betyder en sådan där lagstiftning om
allas rätt till arbete inte särskilt mycket,
men det finns en sak som betyder en hel
del för mig och där jag är mäktig någonting
som kanske liknar patos, och det är
människors rätt till meningsfyllt arbete,
människors rätt att ha en sysselsättning
som ger dem känslan att de uträttar någonting.
Den rätten kan man inte ge män -

104 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

niskorna, om man inte är beredd att ta
de risker som det alltid medför att sätta
förstklassiga verktyg i händerna på dem
som arbetar. Därför finns det kanske till
slut och trots allt för mig personligen ett
litet patos när det gäller Tumba. Det är
det meningsfyllda arbetets patos.

Vi har, herr talman, i detta hus ägaransvaret
för det företag det här gäller, vi
har ansvaret just för den meningsfyllda
sysselsättning, om vilken jag talar, åt de
människor som är våra anställda, som är
våra medarbetare. Det är med det i minnet
och med det i sinnet, som jag har tagit
ställning —■ entydig ställning. Utan
att nämnvärt darra på rösten eller nämnvärt
sväva på målet vågar jag vördsammeligen
vädja till kammaren att också ta
ställning •— för eller emot.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svärd yttrade, att
jag var för sent ute — tvåhundra år, om
jag fattade honom rätt — när jag opponerade
mot att riksbanken skulle igångsätta
en stor exportaffär på pappersbrukssidan.
Men såvitt jag vet förefaller
det alldeles klart att det tillstånd att driva
papperstillverkning som lämnades på
1700-talet avsåg just sedelpapper för riksbankens
eget behov. Jag tror inte att
man då övervägde, att riksbanken skulle
driva ett större pappersbruk för export.

Herr Svärd ställde två direkta frågor
till mig. Först frågade han, om jag i
egenskap av ledamot — om också inte
så inflytelserik — i en bankstyrelse skulle
tillstyrka, att man fortsatte med en
förlustbringande verksamhet av den här
storleksordningen.

Jag vill svara att detta lilla pappersbruk
är, trots vad herr Svärd säger, bara
en liten del av riksbankens allmänna
verksamhet och att jag vet många företag,
även stora företag, inom vilka en
liten del av verksamheten är förlustbringande
men som fortsätter med den
av kanske samma skäl som här har framförts
från fullmäktiges sida, nämligen
att man vill ha en riktig kontroll över
denna del av verksamheten. Det kan
också finnas andra skäl.

Vidare frågade herr Svärd mig, om jag
i egenskap av ledamot i en bolagsstyrelse
skulle tolerera, att en sådan här tillverkning
fortsatte med förlust. På det
vill jag svara, att det skulle jag inte. Jag
skulle förmodligen göra alla möjliga försök
för att sätta detta företag på fotter.
Jag skulle bl. a. kanske anlita den utväg,
som jag här har anvisat, nämligen att bilda
ett bolag av detta företag, befria det
från de gamla pensionsavgifterna, liksom
man befriar det nya bolaget därifrån,
och låta det överta tillgångarna
för den ytterst blygsamma summan av
1 miljon kronor. I varje fall tror jag, att
också det gamla Tumba då skulle kunna
driva en företagsverksamhet, som inte
skulle ge någon egentlig förlust. Men jag
skulle i egenskap av medlem i denna bolagsstyrelse
vara ytterst tveksam, om jag
för att få företaget lönande skulle vilja
föreslå att utvidga företaget, som jag
skulle kunna ge koefficienten 1, till ett
företag med koefficienten 25. Det är ett
botemedel som förefaller mig vara utomordentligt
tvivelaktigt.

Herr Svärds i hög grad av inre rörelse
präglade framställning av riksbanksfullmäktiges
förslag har på intet sätt ändrat
den uppfattning som jag har försökt
skapa mig. Jag har inte fått höra något
argument mot den uppfattning, som jag
hävdade i mitt första anförande, att det
är någonting som är om inte ur ideologisk
synpunkt, så dock ur principiell
synpunkt betänkligt, att en centralbank
skall ägna sig åt en företagsverksamhet
av denna art, och att det likaledes är
någonting underligt med att riksbanksmcdel
till stora belopp skall bindas i en
sådan verksamhet när det i själva verket
ju är på det viset, att sådant inte får
ske i fråga om affärsbankerna.

Jag kan inte hjälpa att jag tror att det
i framtiden kommer att bereda riksbanksledningen
vissa svårigheter i internationella
sammanhang när detta företag
— ty så kommer det att bli, herr
Svärd — för att kunna avsätta detta specialpapper
måste försöka slå ihjäl vissa
av de tillverkare av detta papper som
finns i utlandet, särskilt på kontinenten.
Det är en stor skillnad om det är ett

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

105

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

enskilt företag, som försöker göra det;
det är till och med stor skillnad om det
är ett statsföretag, som redan existerar,
som gör det. Men att tillskapa en export
på detta område förefaller mig, det kan
jag inte hjälpa, vara ett avsteg från den
uppgift som vi alla anser att en centralbank
skall fylla. Jag upprepar ännu en
gång, att det är dessa principiella betänkligheter
som framför allt har fått
mig att avstyrka förslaget.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att med hänsyn till de kalkyler,
som gjorts, hyser jag den uppfattningen,
att detta är ett mycket riskabelt företag.
Om herr Svärd nu vill att man skall
göra detta experiment, och det föreföll
att vara en av hans utgångspunkter, för
att se vilket som vore bäst, ett enskilt
eller ett statligt företag, så får han väl
sin önskan uppfylld. Jag är emellertid
glad för att jag inte bär något ansvar
för detta.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Svärd av mitt
förra anförande kunde dra den slutsatsen,
att jag var inne på tanken att Tumba
pappersbruk skulle bli något slags
marketenteri för personalen på riksbanken,
så visar ju detta ingenting annat än
en bastant oförmåga att fatta — eller vilja
fatta —- vad jag sade.

Här läste herr Svärd upp vad den ene
experten efter den andre som riksbanken
har anlitat i detta sammanhang har
sagt. Jag talade när det gällde experterna
bara om en enda post, och det var den
som handlade om konsultarvoden på
oförutsedda utgifters konto. Nu säger
herr Svärd, att åtskilligt finns gömt på
andra ställen, men jag kan givetvis inte
uttala mig om annat än vad jag har sett
i de papper som är framlagda för bankoutskottet.
År det på det sättet att ni har
gömt undan något och vi inte har upptäckt
det, då är det ju bra, men det skulle
vara mycket intressant att få veta var
dessa uppgifter är magasinerade.

Sedan talade herr Svärd märkvärdigt
nog — jag höll på att säga litet förakt 5

Första kammarens protokoll 1963. Nrl7

fullt — om den vinst som riksbanken
uppvisar. Jag har nu, liksom förra gången
när vi diskuterade detta, fått det intrycket,
att herr Svärd har den uppfattningen
att vinsten är till största delen
fiktiv. Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Svärd i det sammanhanget: Den inkomst
som riksbanken visar sig ha på
den utländska rörelsen — är den också
fiktiv? Den uppgår i varje fall till ungefär
80 miljoner kronor.

Vidare vill herr Svärd göra gällande
att reservanternas påståenden att det
inte förelåg någon underförsörjning på
den här papperskvaliteten inte var riktig.
Eftersom man nu har börjat blotta
vissa hemligheter i detta hemligstämplade
papper kanske jag kan få tala om
vad jag grundar min uppfattning på,
nämligen att den firma som gjort marknadsundersökningen
kommit till det resultatet,
att konsumtionen av detta papper
i de länder där det produceras uppgår
till 10 000 ton, medan produktionen
i Sverige och i Norden i övrigt skulle
vara ungefär 3 000 ton. Man har vidare
utgått ifrån en sannolik export från England
till samväldet på 2 000 ton. Det vill
med andra ord säga att av den tillgängliga
kapaciteten, 15 650 ton, är endast
15 000 ton tagna i anspråk. Då hör det
till historien att två av posterna är synnerligen
osäkra, och jag måste därför
vidhålla att läget nog inte ter sig så
ljust som det här har gjorts gällande.

Även jag är litet främmande för att
ta till patetiska uttryck, men när det blivit
på det sättet, att herr Svärd blandar
in moralen i det hela och säger att det
skulle vara moraliskt farligt att arbeta i
ett företag, som går med förlust, tar jag
mig friheten erinra om att vi har två
stora företag i detta land som uppvisar
mycket stora förluster. Det ena företaget
är statens järnvägar och det andra är
Stockholms spårvägar. Är det någon som
har märkt någon moralisk, jag höll på
att säga försumpning hos dem som sköter
dessa företag? Jag har i varje fall
inte gjort det. Det som är utslagsgivande
för en anställd är väl ändå lönen, tryggheten
i anställningen och trivseln på arbetsplatsen.
Och jag vill anta att banko -

106

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

fullmäktige inte har skött Tumba pappersbruk
så dåligt, att inte åtminstone
dessa tre saker skulle vara för handen.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga, att det
starkaste skälet mot denna anordning är
ju det som herr Boheman sist har anfört,
och det tycker jag kunde vara nog. Men
då herr Svärd kommit med vissa påståenden,
vill jag inte låta dem stå alldeles
oemotsagda.

Han frågar, om man skulle överlämna
denna utredning till Tumba bruks konkurrenter.
Nå, det är väl inte alls nödvändigt,
ty sedelpapperet råder det väl
ingen konkurrens om, och det s. k. finpapperet
är det bara tre bruk i Sverige
som tillverkar. Det finns alltså både aktiva
och pensionerade papperstillverkare
som vi kunde få hjälp av.

Sedan efterlyser herr Svärd de rationaliseringsmöjligheter
som jag tänker
mig att gå in för. Han säger, att det väl
inte hjälper med att ställa tryckeriet och
pappersbruket under en gemensam direktör.
Nej, men det kanske skulle löna
sig. Och det är i alla händelser inte undersökt
vad det innebär att få en gemensam
organisation för bägge företagen.
Enligt den redogörelse, som statsrevisorerna
lämnat för pappersbrukets verksamhet
och för sedeltryckeriets verksamhet
för år 1961, uppgick kostnaden
för sedelpapperet — alltså en saldoberäkning
-— till 735 000 kronor, medan
kostnaden för tryckningen uppgick till
1 916 000 kronor. Det är alltså en betydligt
större del av kostnaden för sedelframställningen
som ligger på tryckeriet.
Nu är det visserligen olika kvantiteter
i fråga om tillverkning av papper och i
fråga om tryckning, ty en del tryckning
sker på papper som ligger i lager. Men
jag skulle också i fråga om rationaliseringsmöjligheterna
vilja peka på vad
riksdagens revisorer framhållit, nämligen
planeringen för denna tillverkning.
Alla bör väl förstå, att det inte är så lätt
att få en lönande fabrikation såsom variationerna
har varit i beställningar av
papper från tryckeriet till Tumba — de

har varierat mellan ungefär 200 ton och
15 ton, för att inte ta med en abnorm
siffra som var särskilt låg under ett år.
Det är en utomordentligt stor differens,
och det måste ställa företagsledningen
inför ganska stora svårigheter.

Sedan trycker herr Svärd mycket
hårt på detta med kostnaden. Men om
man tar hänsyn till både papperstillverkning
och tryckningskostnader och
tar med i beräkningen de fördelar som
otvivelaktigt måste värdesättas i pengar
— nämligen att riksbanken får behärska
hela tillverkningen från början till
slut med egen kontroll och att vi dessutom
har försörjningen tryggad — samt
att svårigheterna nu är större när vi gått
in för rullpapper och rotationstryck, så
får jag ju säga att man inte bara kan
räkna rent siffermässigt på att det blir en
så och så stor förlust, utan man får tala
om att sedelpapperet kostar så och så
mycket. Därför tycker jag att kostnaden
egentligen är ganska hygglig jämförd
med de kostnadsrisker, som man utsätter
sig för om man går in för det stora
projektet.

Herr Svärd frågade mig vidare, vad
det är reservanterna bygger sitt uttalande
om ett utbyggande av försäljningsorganisationen
på. Det är ingenting annat
än att bruksledningen i skrivelse den 14
januari till fullmäktige framfört, att det
synes önskvärt att en bearbetning av
brukets utlandsmarknad må fortsätta,
helst med ökad intensitet. Det tycker jag
är en ganska förnuftig synpunkt, och jag
tycker att det är allt skäl i världen att
han får sin framställning beviljad så att
vi får se vad vi kan göra ytterligare åt
det utmärkta civilpapper som bruket tillverkar.

Det sista jag har att säga, när herr
Svärd gör gällande att maskinen är för
liten, är att den i alla händelser ännu
inte är för liten för sedelpapperstillverkningen.
Jag vill i förbigående också säga,
att det är klart att sedelpapperskostnaderna
är det avgörande när man talar
om förlusterna på verksamheten, såvida
det inte finns något annat motiv
för att ge sig in på denna nya tillverkning.
Men då vill jag påpeka, att kost -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

107

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

naden för att skaffa en alldeles ny modern
pappersmaskin med en något större
bredd och att bygga en alldeles ny
maskinhall för denna — som kunde göras
parallellt med att den gamla tillverkningen
pågår -—■ skulle inte uppgå
till mer än ungefär hälften av det belopp
man nu begär. Och det skulle nog
också innebära ganska stora möjligheter
till besparingar.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Visst kan man skaffa en
pappersmaskin till ett lägre pris än den
betingar, som fullmäktige har bestämt
sig för. Men det är inte den saken vi diskuterar.
Vad vi diskuterar är vad en
pappersmaskin kostar, som ger Tumba
bruk utsikter att bli ett lönsamt bruk för
tiden framöver, mot bakgrunden av den
strukturrationalisering inom pappersindustrien
som pågår utomlands och som
pågår här och som måste ta ökad fart
här i landet. Om jag nämner att det finns
enskilda svenska pappersbruk som i dag
har ett produktvärde på 50 000 kronor
per arbetare och år och om jag tillägger
att vi med denna nya maskin torde kunna
komma upp i ett produktvärde på
minst 400 000 kronor per arbetare och
år, så borde ju detta ha något att säga
om den tänkbara räntabiliteten i investeringen
och om det som har varit avgörande
för fullmäktige i deras försök till
en framtidsbedömning.

Jag skall korrigera en uppgift och gör
det gärna. Det var inte år 1759, som herr
Boheman skulle ha framfört sina principiella
synpunkter. Därvidlag har han
rätt. Han skulle ha gjort det år 1944, ty
då beslöts att riksbankens pappersbruk
skulle uppta tillverkning av civilpapper,
avsett för den allmänna marknaden och
för export.

Den farhåga, åt vilken herr Boheman
med sedvanlig snärt och elegans här har
givit uttryck, att Sveriges riksbank skulle
betraktas som någon slags obehaglig
konkurrent föreligger följaktligen redan.
Riksbankens pappersbruk bedriver redan
exportaffärer. Jag har litet svårt att
förstå, att man ur principiella synpunk -

ter kan inta en annan ställning till den
saken, därför att det är fråga om ett annat
slags papper, eller rättare en annan
kvantitet än den vi hittills har lyckats
få ut på marknaden.

Jag är tacksam för herr Bohemans
svar, men jag måste erkänna att jag inte
helt förstår honom. Han må väl ändå
kunna hålla med mig om att tillverkningen
av civilpapper vid Tumba pappersbruk
inte är någon integrerande del
av den svenska centralbankens verksamhet
och att det följaktligen inte går att
göra en sådan jämförelse som herr Boheman
gör, när han talar om att man väl
kan tänka sig behålla en liten detalj som
inte är räntabel i ett stort sammanhang.
Herr Boheman måste väl ändå medge att
detta sätt att resonera inte är hållbart.

Yi har här ett företag, Tumba pappersbruk.
Det är detta företags räntabilitet
och framtidsutsikter vi måste ta hänsyn
till. Redan nu utgör sedelpapperet ungefär
60 procent av den totala årsproduktionen.

I det sammanhanget vill jag ännu en
gång säga till herr Hansson, att det är
totalt orimligt att jämföra en vinst eller
en förlust på en produktion och försäljning,
som sker i konkurrens, med de
många miljoner kronor som riksbanken
skaffar sig genom sin rätt att trycka sedlar.
Det är väl ändå inte tänkbart att på
allvar hävda, att dessa två företeelser på
något vis skulle vara kommensurabla.

Herr Schmidt fixerar sig vid sedelpappersfrågan.
För honom är det helt
enkelt ett problem om det pris, som man
kan ta ut och bör ta ut på sedelpapper.
Det gäller ungefär 80 ton sedelpapper
om året, som för närvarande motsvarar
omkring 30 procent av den totala produktionen.
Det föreligger inga svårigheter
för Sveriges riksbank att betala ett
högre sedelpapperspris. Vi kanske t. o. m.
skulle kunna göra det med litet gladare
humör, såvitt inte enhälliga statsrevisorer
och ett enhälligt bankoutskott inklusive
herr Schmidt hade talat om för
oss, att vi skall akta oss att betala för
mycket för sedelpapperet.

Men det är ju alltjämt inte detta som
är problemet. Det är inte detta som har

108 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

legat bakom fullmäktiges ståndpunkt i
detta ärende. Det är fråga om att skapa
ett levande företag och göra ett livskraftigt
företag av Tumba pappersbruk.
Håller man fast vid detta i debatten, så
tror jag att den kommer att vinna i klarhet.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för den korrigering
som herr Svärd gjorde, men jag
kunde tyvärr inte göra min röst hörd i
denna församling 1944, då jag var sysselsatt
i andra uppdrag.

Jag tycker ändå att det är en ytterst
väsentlig skillnad mellan det nu föreliggande
projektet och den utvidgning av
Tumba som ägde rum 1944. Då ersatte
man ett hantverksmässigt förfarande
med ett maskinellt, som gjorde att man
fick en liten del av produktionen över
till civilt ändamål — huvudsakligen till
bankcheckar och sådant, som i själva
verket ligger nära riksbankens övriga
verksamhet.

Vad jag anser vara betänkligt ur principiell
synpunkt — jag vill upprepa det
på nytt —- är att ett stort exportföretag
skall drivas såsom ett aktiebolag, helt
ägt av Sveriges riksbank.

Om herr Svärd för övrigt inte förstått
vad jag sagt, så kan jag inte hjälpa det.
Jag har försökt yttra mig så tydligt som
möjligt, och jag till inte uppta kammarens
tid med ytterligare repliker på denna
punkt.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svärd säger, att jag
fixerar mig vid sedelpapperspriset. Jag
tycker inte det! Jag har talat om sedelpriset,
när jag drar in sedeltryckeriets
verksamhet i hela detta problem. För
riksbanken är det naturligtvis det väsentliga
vad den får betala för sedlarna.

När man sedan försöker svartmåla
räntabiliteten i den nuvarande verksamheten,
så bör man erinra om det förhållandet,
att under den senaste tioårsperioden
har Tumba pappersbruk lagt ned
inte mindre än 6,6 miljoner på under -

håll och modernisering av fabriksanläggning
och bostäder, och av dessa 6,6
miljoner har 5,3 burits av driften; det
gör sålunda omkring 500 000 per år. Detta
stärker också mina förhoppningar
om att bruket har möjligheter att förbättra
sin ekonomi.

Sedan, herr Ståhle, återkommer jag till
min fråga om herr Ståhle vitsordar utredningen
till alla delar. Eftersom jag
inte har fått något svar vill jag emellertid
deklarera, att jag icke till alla delar
vitsordar utredningen.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte alls finna
det på något sätt orimligt att blanda
ihop utgiften för sedelpapperet med
vinsten för riksbanken. Riksbanken är
i alla fall den enda som kan ge ut sedlar
här i landet. Och för att ge ut sedlar
måste man väl i all världen ha papper!
Det är en integrerande del av sedelutgivningen
att skaffa fram detta papper,
och därför kan jag inte anse det
vara orimligt att jämföra dessa saker.

Jag fick inget svar på frågan till herr
Svärd om arten av den vinst, som riksbanken
har. Jag ville veta, om även inkomsten
på utrikesrörelsen var av »fiktiv
natur».

Herr SYÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får verkligen säga
till herr Hansson att jag aldrig någon
gång i något sammanhang har hävdat,
att riksbankens vinst skulle vara fiktiv.
På den punkten ber jag absolut att få
skicka bud till min gamla hemstad. Vad
jag har sagt är att riksbankens vinst är
av speciell natur och inte kan sättas i
relation till vinst eller förlust i ett industriföretag,
som riksbanken råkar äga.

Till herr Boheman skulle jag ändå vilja
säga: Är det inte att vara konventionell
i överkant att fästa en principiell och
avgörande vikt vid att detta företag,
Tumba, som redan är ett exportföretag
— det är vi överens om — händelsevis
av traditionella skäl råkar ägas av Sveri -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

109

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

ges riksbank? Tror verkligen lierr Boheman
att en sådan formell omständighet
kan spela en roll i internationell politik,
så har jag svårt att förstå åtskilligt av
vad herr Boheman tidigare har uträttat
i internationell politik.

Till herr Schmidt skulle jag vilja säga:
Vi får väl ändå göra klart för oss vad
vi resonerar om. Resonerar vi om sedelpapperet
eller resonerar vi om företaget
Tumba? Den saken måste vi först bestämma
oss för, sedan kan vi möjligen
komma till en debatt som har något att
ge oss bägge.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag drog den slutsatsen
av herr Svärds yttrande, när han talade
om att vinsten var av speciell natur, att
riksbanksvinsten skilde sig från andra
vinster, som jag ansett vara reella.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det är i egenskap av motionär
i detta ärende som jag haft tillfälle
att något sätta mig in i detsamma,
och det är också anledningen till att jag
nu tar till orda.

Herr Ståhle var vänlig att ge vissa anvisningar
om hur debatten borde föras.
Jag skall följa hans rekommendation så
till vida, att jag inte skall tala om några
hemliga handlingar, bl. a. av den anledningen
att jag inte haft möjlighet att ta
del av dem. Jag skall inte heller tala om
matsalar och herrgårdar, eftersom det är
tydligt att det inte är så lätt för alla att
följa med i ett sådant bildspråk. I stället
skall jag ägna mig åt själva sakfrågan.

Vid genomgången av handlingarna i
detta ärende är det kanske framför allt
två saker, som slår en uppmärksam läsare.
Det ena är den tvärvändning som
fullmäktige gjort i sin bedömning av
Tumba pappersbruk och dess framtid,
och det andra är — som jag ser det —
det direkt felaktiga sätt på vilket man
använt sig av den baskalkyl som kommit
fram — om medvetet eller omedvetet
undandrar sig mitt bedömande.

När industristyrelsen, under vilken
Tumba pappersbruk sorterar, svarade på
1961 års riksdagsrevisorers propå rörande
pappersbruket anförde den bl. a., att
sedelpapperspriset år 1958 uppgick till
omkring 15: 60 per tusen sedelenheter;
att tiden därefter ägnats åt omläggning
från arksedelpapperstillverkning till
rullsedelpapperstillverkning och därför
inte kan läggas till grund för några prisjämförelser;
att denna omläggning innebär
en besparing enbart för brukets
del på i runt tal 400 000 kronor om året;
att bruket står bättre rustat än någonsin
tidigare för sina uppgifter; att det finns
grundad anledning att utgå ifrån, att
priset efter omläggningen blir lägre än
år 1958.

I detta sammanhang vill jag rätta ett
litet fel, som tydligen framgår av handlingarna
här. Man talar om 1 000 sedelenheter
och om ett kilo, men det är nu
inte samma sak. Skall man räkna om sedelenhetspriset
till kilo, får man lägga
till ungefär 15 procent, och det innebär
att priset i realiteten kommer att sänkas
från ungefär 18:35 per kilo till omkring
15 kronor.

Slutligen sade man att man gjort en
total jämförelse med övriga länders papperspriser
och kunnat konstatera att
Tumba pappersbruk väl hävdade sig.

I det yttrandet instämde riksbanksfullmäktige
när de avgav sitt yttrande
till bankoutskottet i januari förra året.
I februari i år, alltså ungefär ett år senare,
säger fullmäktige i sin skrivelse
till bankoutskottet bl. a. att en fortsättning
av driften vid Tumba i oförändrad
form inte kan övervägas och skulle medföra
permanenta årliga förluster — det
har också herr Svärd understrukit här
mycket kraftigt. Fullmäktige fortsätter:
»Därtill skulle i längden en drift av bruket,
som medvetet accepterade förluster
som ofrånkomliga, via sådana faktorer
som ökade svårigheter att rekrytera och
behålla kvalificerad teknisk personal,
utebliven eller eftersatt teknisk utveckling,
uppgivna ambitioner och över huvud
taget sänkt moral i hela verksamheten
leda till en fortgående försämring
över lag av brukets förhållanden som

no Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

snart nog kunde befaras bl. a. äventyra
den civilproduktion, som dock även nu
svarar för en dominerande del av brukets
sysselsättning och intäkter.»

Herr talman! Man frågar sig onekligen,
vad det är som föranlett fullmäktige att
så radikalt ändra uppfattning om brukets
framtid, att utfärda en så kategorisk
förkastelsedom över bruket och dess
ledning och att ifrågasätta dess ansvarskänsla
och moral. Det är så mycket mer
förvånansvärt som uttalandet gäller en
bankofullmäktige underställd enhet.

Försöker man bortse från det nästan
rent äreröriga och, som jag ser det, i sak
felaktiga omdömet om brukets personal,
så kvarstår i alla fall fullmäktiges slutsats
om brukets ekonomi, grundad på
utredningsmannens ekonomiska kalkyler.

Herr Svärd har i det här sammanhanget
strukit under utredningsmannens
utomordentliga kapacitet och sakkunskap
och icke betvivlat att de kalkyler
som framlagts är korrekta. Jag bär ingen
anledning att i det här sammanhanget
ta upp den frågan till diskussion. Jag
utgår från vad utredningsmannen säger
om brukets räntabilitet vid nuvarande
kapacitet. Det är de kalkylerna som i
första hand skall granskas, och de bildar
ju basen för fullmäktiges fortsatta
resonemang. Jag vill hålla med herr
Ståhle om att kalkylerna är kärnpunkten
i hela frågan, och jag tyckte att herr
Svärds inlägg gav en helt ny syn på dem.
Enligt revisorernas synpunkter har ju
priset på papperet varit orsaken till alla
dessa undersökningar och diskussioner.
Herr Svärd säger nu att det inte alls är
fråga om detta, utan att det är fråga om
att göra Tumba till ett stort företag. Det
är en helt ny utgångspunkt för diskussionen.

Utredningsmannen konstaterar emellertid
i sin baskalkyl att ett normalt
marknadspris för sedelpapper i dag är
15 kronor per kilo — inte 8 kronor, som
revisorerna utgick från. Han kommer
fram till att bruket vid en normal sedelpapperstillverkning
om 75 ton per år
skulle få ett underskott som motsvarar
ungefär 3 kronor per kilo. Går man över

till 21-skiftsvecka i stället för nuvarande
17-skiftsvecka, skulle man göra en vinst
som motsvarar 3: 75 per kilo.

I den här baskalkylen har emellertid,
såsom också tidigare påpekats, medtagits
två poster som bör särskilt observeras:
den ena är kapitalkostnaden och den
andra är de sociala överkostnaderna.

Kapitalkostnaden beräknar utredningsmannen
till 300 000 kronor. Det är
en helt ny post, som icke tidigare belastat
bruket. Fullmäktige uppskattar för
sin del det belopp som skall förräntas
till 1 miljon kronor, eftersom de nu föreslår
att bruket skall säljas till det nya
bolaget för denna summa. Utan tvivel
är en sådan siffra synnerligen diskutabel,
men skall man göra en jämförande
kalkyl, måste man gå ut från samma förutsättningar.
Bruket har alltså i utredningsmannens
kalkyl belastats med omkring
250 000 kronor för mycket i kapitalkostnad
i jämförelse med fullmäktiges
förslag. Det motsvarar ungefär 3: 35 per
kilo.

Sedan har vi den andra posten, de
sociala överkostnader som bruket anses
ha i förhållande till ett enskilt företag.
Dessa kostnader föreslår fullmäktige
skall överföras direkt på riksbanken.
Skall det vara möjligt att få fram jämförbara
kalkyler, skall dessa kostnader
givetvis inte heller medräknas i kalkylen
för det nuvarande bruket. De beräknas
uppgå till 270 000 kronor. Det är
ganska lågt räknat men motsvarar ungefär
3: 65 per kilo.

Hyfsar vi sedan utredningsmannens
kalkyler i dessa två avseenden — d. v. s.
accepterar fullmäktiges eget förslag men
godtar kalkylerna i övrigt — kommer
vi fram till en vinst för bruket på ungefär
300 000 kronor, eller 7 procent av
försäljningssumman, vid 17-skift. Går
man över till 21-skift, blir vinsten ungefär
800 000 kronor, eller 16 procent av
försäljningssumman. Man kan också uttrycka
det så, att bruket med dagens
produktionsmetoder och dagens kostnader
skulle kunna leverera sedelpapperet
för 11 kronor per kilo, och om det kan
gå över till 21-skiftsvecka —- det är enligt
utredningsmannen »en grundläggan -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17 Hl

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

de förutsättning för utbyggnad i Tumba»
— blir vinsten så stor att sedelpapperet
kan levereras till ett pris av endast
4:35 per kilo. Som jämförelse vill
jag ännu en gång påminna om att världsmarknadspriset
i dag ligger omkring 15
kronor per kg.

Det torde vara klarlagt att det inte
finns någon riksbank i världen som kan
få sitt sedelpapper i motsvarande kvalitet
levererat till ett så lågt pris som här
i Sverige. Vi bör alltså snarare ge bruksledningen
och dess personal en eloge för
dess insatser och stöd för fortsatt rationaliseringsarbete
än att betvivla dess ambitioner
och industriella moral.

Det finns utan tvekan rationaliseringsåtgärder
som återstår att vidtaga vid
Tumba, och brukets möjligheter att även
i fortsättningen leverera sedelpapper till
ett lågt pris kan bedömas som goda.

Enligt herr Svärd skulle alla rationaliseringsmöjligheter
vara uttömda. Jag
betvivlar detta, inte minst när man vet
att exempelvis förvaringen och lagringen
av papperet sker på sex olika ställen,
mellan vilka papperet skall transporteras.
Det ger en viss anvisning om var
det fjärde rationaliseringsmomentet skall
sättas in. Det första var när man gick
över från handtryck till maskintryck.
Det andra var när man gick över till att
utnyttja maskinerna även för civilproduktion.
Det tredje rationaliseringsmomentet
är när man går över till rullpapper,
och det fjärde när man angriper
hanteringskostnaderna. Gammal industriell
erfarenhet visar att ungefär 40 procent
av kostnaderna är hantering, och
den delen av verksamheten har man ännu
inte hunnit ägna någon nämnvärd
uppmärksamhet ännu vid Tumba. Jag
vill därför beteckna som felaktigt vad
herr Svärd säger om att bruket står inför
en teknisk, strukturell och ekonomisk
kris. Jag tror mig våga påstå att Tumba
har goda möjligheter att även i fortsättningen
leverera papper till ett pris som
inte överstiger världsmarknadspriset.

Till sist, herr talman, några ord om
lokaliseringen. Om man vill ge bidrag till
Tumba pappersbruk, så att det skall kunna
leverera sedelpapperet till ännu läg -

re priser eller kunna sänka priserna på
sin civilproduktion som nu säljs delvis
i hård konkurrens med svenska pappersbruk,
varför skall man då göra det genom
att förlägga en helt ny tillverkning
i Storstockholmsregionen? Den gamla
och den planerade tillverkningen har ju
strängt taget inget annat än beteckningen
papper gemensamt. Varför inte lämna
bidraget till Tumba direkt från annan
vinstgivande verksamhet, exempelvis
LKAB.

Botkyrka kommun har redan nu en
mycket lång bostadskö, och kön växer.
Kommunen har i likhet med flertalet förortskommuner
ännu inte kunnat leverera
en enda bostad till Stockholm, och
utsikterna att kunna göra det i framtiden
måste nog betecknas som mycket små.
Kommunen har dessutom ett tioårsavtal
med ett av Sveriges större företag som
håller på att flytta ut till kommunen. Det
avtalet innebär att bostäder skall ställas
till förfogande efter hand som företaget
flyttar från Stockholm till Botkyrka. Det
är enligt min uppfattning tveksamt om
kommunen orkar bygga så mycket att
avtalet kan hållas. Till detta skulle nu
komma kommunala investeringar och
bostadsbyggande för ytterligare ett åttiotal
familjer.

Det kanske låter egendomligt att en
representant för Stockholms län framhåller
dessa svårigheter och inte med
glädje accepterar all utbyggnad i det egna
länet. Länet har emellertid i dessa avseenden
två problem. Det ena är detsamma
som främst de norra länen har känning
av, nämligen avflyttning och sysselsättningssvårigheter.
Det andra problemet,
som i huvudsak är koncentrerat
till Stor-Stockholmsregionen, är översysselsättning,
växande bostadsköer, växande
trafikköer och svårigheter att hinna
med den kommunala planeringen beträffande
skolor, fritidsområden m. m. Det
senare kanske kan synas vara angenäma
problem, men de är faktiskt lika svåra
att bemästra som avflyttningsproblemen.

Att i en sådan av andra anledningar
snabbt växande region investera 70 miljoner
kronor i en ny verksamhet och
därigenom öka planeringsproblemen här,

112

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

medan andra delar av landet ropar efter
investeringsobjekt, synes mig vara
en minst sagt diskutabel lokaliseringspolitik.

Ser man frågan dessutom i belysning
av den kalkyl över sedelpapperspriset,
som jag tidigare redogjorde för och som
ju är orsak till att frågan om 70-miljonersinvesteringen
över huvud taget kommit
upp, torde slutsatsen endast kunna
bli en: pengarna bör komma landet bättre
till användning på annat sätt och
inom annat område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Herr Svärd har avbetat
det väsentliga av mina betesmarker, och
jag skall därför försöka att koncentrera
mig så mycket som möjligt. Jag förstår
att kammaren är nöjd med det myckna
som redan sagts.

Herr Svärd visar ingen ödmjukhet
mot opponenterna — det är inte hans
sätt — men jag åtminstone är djupt rörd
över den självuppoffrande omtänksamhet
som reservanterna och deras förespråkare
här visar om bankofullmäktiges
nuvarande och framtida anseende.
Uppriktigt och gentlemannamässigt har
vi blivit varnade för att söka genomföra
detta som man tydligen anser dåligt planerade
och illa genomtänkta projekt.
Välviljan är gripande, och vore den den
enda motiveringen så hade den säkert
haft effekt, även om de som står för
fullmäktiges förslag är ganska förhärdade.

Men det finns andra inslag i väven
som inte är lika generösa. Sedan fullmäktiges
förslag presenterades i bankoutskottet
har i pressen förespråkare för
det s. k. fria näringslivet framfört den
entydiga meningen att ett förverkligande
av detta projekt är liktydigt med obehörigt
intrång på de domäner som bör
reserveras för enskild företagsamhet.
Och från den sektor som representerar
»pappersmakare» ■— om uttrycket tilllåtes
— har anträtts pilgrimsfärder både
till förslagsställarna och till dem som

nu åker i bromsfinkan med bön och
åkallan att försöka förhindra den tilltänkta
utbyggnaden, dels därför att den
är ekonomiskt ohållbar, dels därför att
den, om den blir verklighet, innebär en
allvarlig konkurrens mot redan existerande
företag i branschen.

Här har vi fått en bild av svensk pappersindustris
soliditet, som för dem
som tror på den måste te sig skrämmande.
År den skildring som har lämnats
riktig, skulle det innebära att den
samlade årsproduktion av närmare två
miljoner ton papper som framställts vid
de svenska pappersbruken blir i grunden
allvarligt skakad, om den tillföres
ytterligare 10 000 ton från den tilltänkta
nya maskinen vid Tumba; 10 000 ton
av en produkt som, vad man än säger,
innebär framställning av ett papper som
i fråga om användbarhet och kvalitet
inte tillverkas annorstädes inom landet.

Erfarenheterna från tidigare diskussioner
om offentlig kontra enskild företagsamhet
ger klart belägg för att den
grundsyn som här redovisas av motståndarna
är fortlevande och användbar
även i detta fall. Alla med små hjärtan
och ingen tro på den offentliga sektorns
praktiska möjligheter anmäler sig naturligtvis
och utropar: Håll fingrarna
borta!

Jag vill om denna taktik bara säga att
på mig har den rakt motsatt effekt. Reservanterna
säger bland annat: »Möjligheterna
att enligt direktiven för utredningen
granska förutsättningarna för
Tumba bruks verksamhet i nuvarande
eller modifierad form har ej undersökts.
» Här har tidigare påpekats att
detta problem över huvud taget har genomlysts
så mycket som man på detta
stadium rimligen kan göra anspråk på.
Alla möjligheter har under årens lopp
prövats ■—- det vågar jag garantera därför
att jag har haft posten som industristyrelsens
ordförande sedan år 1957 och
något känner till vad som tidigare har
förevarit. Jag vet inte på vilket område
man skall ytterligare rationalisera, ty —
som här tidigare har sagts — bruket är
ingalunda omodernt och utslitet i sin nuvarande
form, utan vi har försökt hålla

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

113

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

takt med utvecklingen både på det tekniska
området och i övrigt när det gäller
allt som sammanhänger med en rationell
framställning, med de resurser
som vi har haft till förfogande.

Vi står inte här och försvarar det
förslag som nu är aktuellt av eget initiativ,
utan det är ju riksdagens egen order
att vi skall företa en utredning om
brukets framtida former.

Den närgångna granskning som inte
bara 1961 års statsrevisorer utan många
tidigare årgångar av statsrevisorer utövat
har helt naturligt tvingat industristyrelsen
att ständigt gå med slagruta
efter lämpliga objekt. Det är möjligt att
vi har tassat omkring i försiktighetens
filttofflor alltför länge, men orsaken härtill
är ingen annan än legenden om att
vi inte skall konkurrera med andra företag.
Den har varit vägledande i många
avgöranden när utredningar har varit
på gång. Det är inte bara den årliga
granskningen av statsrevisorerna som
har gjort att industristyrelsen inte har
kunnat slumra till, utan vi har inom
riksbanken också en egen revisionsavdelning
som kanske är mera revisionsmässig
än den verksamhet statsrevisorerna
utövar. Den försiggår kontinuerligt,
och där prövar man t. o. m. portooch
annonskostnadernas skälighet. Nog
har det därför funnits ständiga stimulanser
för industristyrelsen att undersöka
om det inom den nuvarande ramen
finns ytterligare möjligheter att göra
driften lönsam. I det avseendet anser
jag det inte behövligt med mångordiga
och omfattande utredningar. Det har
nämligen visats att förutsättningar att
uppnå lönsamhet vid nuvarande omfattning
och inriktning av verksamheten
inte föreligger. Vill man pröva frågan
är det lätt att med kalkyler visa det
ännu tydligare.

Reservanterna söker göra fortsatt lönsamhet
avhängig enbart av den fortsatta
löneutvecklingen och komma ifrån hela
frågan med hänvisning till att »kostnacisstegringar
är ett problem som Tumba
h-uk har gemensamt med sina konkurrenter».

Verkligheten är ju den att Tumba röst
Första kammarens protokoll 1963. Nr 17

dan vid nuvarande lönekostnader inte
bär sig, om man nämligen räknar med
dels ett normalt sedelpapperspris, dels
räntan på det i verksamheten bundna
kapitalet samt vidare räknar med tillräckliga
avskrivningar för att på lång
sikt vidmakthålla anläggningen. Det obetydliga
överskott som utredningsmannen,
herr Norlin, med utgångspunkt från
1961 års bokslut beräknade att man skulle
uppnå efter övergång till 21-skiftsvecka
konsumerades redan av 1962 års
kostnadsstegringar; och det var dessutom
framräknat utan de anspråk i fråga
om räntor och avskrivningar som
kan anses skäliga. Han konstaterar själv
att enbart en ökning av löne- och pensionskostnaderna
med 4 procent per år
— alltså just den ökning som skett innevarande
år ■— utplånar det av honom
framräknade överskottet redan efter
några år. Jag tycker för min del att
detta är bevis nog för att reservanterna
inte har utsikt att utvinna något av sina
förhoppningar att förbättra lönsamheten
vare sig i nuvarande eller i modifierad
form.

Reservanterna gör affär av att den
föreslagna nya Tumbaanläggningen kan
tvingas slå sig på enklare produktion »i
direkt konkurrens med andra svenska
pappersbruk» än denna maskin i verkligheten
är avsedd för. Bortsett från att
denna möjlighet inte är och inte avsctts
vara något annat än en reservmöjlighet,
måste det påpekas att när reservanterna
i förtjusning över detta argument av
bara farten fortsätter och självsäkert
förklarar, att Tumba »med en låg produktion
i förhållande till de pappersbruk,
som nu behärskar marknaden» i
fråga om dessa enklare papperssorter
troligen inte kan uppnå erforderlig konkurrenskraft,
så har man nog varit dåligt
underrättad. Om den projekterade
Tumbamaskinen skulle användas för
produktion av dessa enklare papperssorter,
skulle dess kapacitet inte bli så
begränsad i förhållande till nu existerande
övriga produktionsenheter utan
få en kapacitet som i det närmaste motsvarar
den sammanlagda kapaciteten hos
tre maskiner vid de svenska pappers -

114 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

bruk som har den största tillverkningen
av dessa papperssorter. Och den skulle
vara dubbelt så stor som den enda maskin
i Fiskeby ■— för att nämna ett exempel
■— som är producenten nr 2 av
dessa papperssorter här i landet.

Under utredningsarbetet har i olika
sammanhang som målsättning framhållits
att man bör eftersträva en meningsfylld
produktion. Det betyder i klartext,
så som jag ser det, att man genom utbyggnad
av bruket skall göra det till en
ekonomiskt bärkraftig enhet med en
härför avpassad produktion vilken kan
ge bruket bättre underlag för att bära
de fasta kostnader som redan sedelpappersframställningen
medför. Den målsättningen
syftar också till att man skall
slippa ifrån den nuvarande formen av
— om jag får kalla det så — småbrukarstöd
som tillskottet från riksbanken
i själva verket utgör. Syftet är också att
göra arbetet mera stimulerande och lustbetonat
för de anställda. Den ständigt
återkommande offentliga genomlysningen
av Tumbas produktionsresultat har
verkat deprimerande och hämmande
samt utan tvekan dragit ned driftsresultatet.

Fn ytterligare utredning, som reservanterna
påyrkar, skulle enligt min mening
än mera trycka ned Tumba i träsket,
och det är därför jag yrkar avslag
på reservationen och bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)

kort genmäle:

Herr talman! När bankoutskottet behandlade
detta ärende uppstod det inte
vid något tillfälle tvist mellan reservanterna
och majoriteten beträffande frågan
om enskild företagsamhet kontra
statlig — trots att det nog förekom
vissa inviter till en sådan debatt •—-och jag tänker inte falla för frestelsen
att här ta upp den diskussionen med
herr Persson. Vad han i övrigt har anfört
i sak är redan förut vederlagt vid
flera tillfällen —• inte heller det behöver
jag alltså ta upp. Men han nämnde en
sak som inte bör stå helt och hållet

oemotsagd. Han ville göra gällande att
reservanterna skulle hysa den uppfattningen
att utsläppet av 10 000 ton papper
på marknaden kunde vålla någon
sorts gungning inom hela den svenska
pappersindustrien, som dock producerar
ungefär två miljoner ton papper årligen.
Detta påstående är ingenting annat än
ett utslag av rätt grov demagogi.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kommer att rösta för
utskottets förslag och inte för reservationen.

I reservationen förordas en ny utredning.
En hegärd utredning har tidigare
verkställts, visserligen av endast en utredningsman
men kompletterad med en
rad experter som också har medverkat i
olika sammanhang. Jag kan alltså inte
finna att frågan ytterligare bör fördröjas
genom eu ny utredning. Det finns alltid
möjligheter att vid en ny utredning betvivla
vissa slutsatser och andra saker.
Det kommer att bli samma sak om vi
företar en ny utredning, och hur man
skall uppfatta utredningens resultat
kommer att bli en bedömningsfråga. Ett
alternativ till Tumba pappersbruks fortsatta
existens är att man skulle, som reservanterna
säger, rationalisera. Det är
en utväg som jag anser omöjlig. Så finns
den andra möjligheten, nämligen bankofullmäktiges
förslag, samt slutligen den
tredje möjligheten, nämligen att lägga
ned bruket.

Det har inte framskymtat att en sådan
nedläggning skulle vara ifrågasatt och
ingen har direkt sagt det, men det är
dock ett alternativ som skulle kunna
tänkas. Det har vid vissa tillfällen inte
blivit klart om vi diskuterat sedelpapperstillverkning
eller inte, men det kan
vara anledning att fundera något över
det, och det kan då tänkas olika former
för sedelpapperstillverkningen. Jag vilt
påpeka att det i reservationen sägs fö>
jande: »Såsom utskottet i det föregående
anfört synes övervägande skäl tala
för att tillverkningen bibehålies i dksbankens
eget företag.» I varje fall pf den
punkten har reservanterna sagt ifrån att

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

115

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

de inte tänkt sig någon annan form för
sedelpapperstillverkningen.

Det finns en hel massa skäl som talar
för att man bibehåller sedelpapperstillverkningen
sådan den nu är. Dem skall
jag emellertid inte dra upp ytterligare.
Problemet har ju så utförligt belysts ur
alla aspekter av både herr Svärd och
herr Ragnar Persson. Jag skall bara tillfoga
en sak, när det talas om de risker
som man tar när man nu startar denna
verksamhet vid Tumba. Jag skulle gärna
vilja fråga herr Schmidt, herr Boheman
och herr Hansson om man kan starta något
företag inom någon som helst
bransch utan att ta vissa risker. Det kommer
väl alltid att bli en bedömningssak
i vilken utsträckning man vågar ta dessa
risker och hur man bedömer förutsättningarna
för att man skall lyckas
genomföra företaget. Vi kan väl inte finna
något område där vi kan tänka oss
att vi inte tar en viss risk om vi startar
en verksamhet.

Jag vill sluta, herr talman, med att
framhålla att när vi på alla andra områden
ständigt arbetar efter att rationalisera
och man tvingas att driva verksamheten
allt rationellare, bör vi väl inte
heller i Tumba stanna i utvecklingen,
vilket jag anser till stor del blir fallet om
reservanternas tankar skulle komma att
genomföras. Även där bör vi försöka rationalisera
så att vi kan få den mest effektiva
och ekonomiskt mest lönsamma
tillverkningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill passa på tillfället
att bemöta ett uttalande av herr Wallmark.
Det är av mindre omfattning än
frågan i sin helhet. Men med hänsyn till
att det förs stenografiska protokoll i riktdagens
kamrar tycker jag att det vore
en orättvisa mot Botkyrka kommun om
det påståendet herr Wallmark gjorde alldeles
nyss här i kammaren fick stå
oemotsagt.

Herr Wallmark sade att Botkyrka har
en mycket lång bostadskö och att kom -

munen har ett tioårigt avtal med ett företag
som nu håller på att flytta ut dit.
Han sade vidare att det är tveksamt om
man kan bygga för att möta de krav som
tioårsavtalet ställer och att han satte i
fråga om detta inte var en diskutabel
lokaliseringspolitik. Han slutade med att
tala om att man här har många köer av
olika slag och att man borde bespara
Botkyrka de bekymmer som den relativt
lilla utbyggnad det nu var fråga om skulle
föra med sig.

Jag hade nog på känn att denna fråga
till äventyrs skulle kunna komma upp
med hänsyn till den något svajiga skrivning
som levererats av reservanterna i
bankoutskottets utlåtande. Reservanterna
säger: »Därtill kommer att lokaliseringen
av en sådan produktion till Stockholms-området
måste framstå som olämplig.
Ledig arbetskraft finnes knappast
inom området. Utbyggnaden medför
krav på nya bostadslägenheter och serviceanordningar
av olika slag, vilket
skulle leda till ytterligare belastning av
de redan nu besvärliga förhållandena i
området.» Så kategoriskt uttalade sig reservanterna.
Mot den bakgrunden har
jag funnit det värdefullt att ta kontakt
med kommunen och har fått alldeles
dagsfärska uppgifter, med upplysningar
om den utflyttning som nu pågår till
Tumba.

Om man över huvud taget skall anlägga
lokaliseringssynpunkter på denna
lilla utflyttning det nu kan bli fråga om,
bör man tänka på att det har skett mycket
större saker tidigare, t. ex. Separators
flyttning från Fleminggatan på
Kungsholmen ut till Botkyrka. Den håller
nu på att slutföras och kommer att
beröra 1 400 anställda. Man har — enligt
vad som sägs på ansvarigt kommunalhåll
— för närvarande en bostadsproduktion
på mellan 300 och 400 nya
bostäder om året. Kommunens garanti
gentemot Separator innebär att man nästa
år skall reservera 150 lägenheter. Jag
tycker alltså att de uppgifter som här
har lämnats av herr Wallmark är orättvisande
mot Botkyrka kommun, och jag
har velat passa på tillfället att få detta
fastslaget i riksdagens protokoll.

116

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

Vidare kan man givetvis anlägga mer
allmänna synpunkter på just lokaliseringsfrågorna.
Jag förstår att det kan
verka lockande att skrämma en och annan
med att säga att man härigenom
skulle ge sig in på några farligheter. Det
framskymtar att man skulle kunna tänka
sig att förlägga verksamheten på annat
håll. Herr Wallmark är anställd i ett av
länets i särklass största och mest välkända
industrier. Under efterkrigstiden
har mycket stora utbyggnader skett som
inneburit sysselsättning åt ett långt större
antal människor än det sjuttiotal pappersarbetarc,
som skulle få sysselsättning
vid en utbyggnad av Tumba pappersbruk.
Herr Wallmark tycks företräda
radikala tag nära det gäller att angripa
lokaliseringsfrågorna, och det har
vi ingenting emot ifrån den länsbänk
där jag sitter. Jag delar fullständigt herr
Wallmarks uppfattning i den principfrågan.
Däremot delar jag inte alls uppfattningen
att man skulle vinna något
väsentligt ur lokaliseringssynpunkter vid
en sådan relativt liten utbyggnad som
det här är fråga om. Skulle man gå radikalt
fram här, skulle det ha skett ett resonemang
om Separator, när man för några
år sedan beslöt att flytta ut den industrien.
Då gällde det ett betydligt större
antal människor och mycket större investeringar
än det är fråga om i detta
fall.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! De siffror som herr Palm
i det här sammanhanget har nämnt jävar
ju icke mitt påstående i något avseende.
Botkyrka kommun har en bostadskö av
för närvarande ungefär 1 300 personer.
Denna ko har varit i stadigt växande. Inom
kommunen produceras 300 å 400 lägenheter
per år. Avtalet med Separator
gäller 150 lägenheter per år. Men det
finns andra människor som söker bostäder
i Botkyrka än Separatoranställda.
Separator är ju bara en liten del i det
här sammanhanget, och i och för sig var
väl utflyttningen från hjärtat av Stockholm
till Botkyrka ett välkommet bidrag
till decentraliseringen, så det behöver vi

kanske inte vara oense om, herr Palm
och jag. Men Botkyrka kommun har i
likhet med flertalet grannkommuner inom
Stor-stockholmsregionen ett samarbetsavtal
med Stockholms stad, där man
utlovat att lämna lägenheter i möjligaste
mån för interlokal förmedling. Hittills
har man icke kunnat lämna någon lägenhet,
och därför finns det fullt fog för påståendet
att det är tveksamt om Botkyrka
kommun har möjligheter att klara uppgiften
härvidlag.

Herr Palm sade att vi nu diskuterar
en liten grupp i förhållande till den
som berördes av Separatorutflyttningen,
och det är alldeles riktigt, men det resonemang
herr Palm för påminner ju
om mannen som lastade sin åsna och sade:
»Tål du det, så tål du det!» Det är
ju så att säga den sista delen av lasten
som är det svåra. Eftersom kommunen
har betydande svårigheter redan, bör
man icke belasta den ytterligare.

Herr Bengtson tycks ha fullständigt
missuppfattat hela ärendet. Han talade
om en rationalisering i Tumba, men att
förlägga en helt ny pappersanläggning
dit ut är ju något helt annat. Om man
läser handlingarna tillräckligt ordentligt
finner man att det som kallas sektion
1, d. v. s. den nuvarande tillverkningen,
icke beröres av den här frågan. Rationaliseringen
av papperstillverkningen på
den nuvarande maskinen bör givetvis
fortgå i vanlig ordning, och jag sade tidigare
att det finns fortfarande betydande
utrymme för rationaliseringar.

Ett litet ord bara till herr Persson.
Han sade att prisökningar och löneökningar
kommer att äta upp den vinst som
vi talat om. Nu finns det ju inga absoluta
tal att räkna med vid prisjämförelser,
utan man får räkna med relativa priser
i förhållande till världsmarknadspriset,
och det är bara att märka att världsmarknadspriset
under de senaste två
åren har gått upp med närmare två kronor.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten,
men då herr Bengtson ställde en

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

117

Ang. Tumba pappersbruks framtida ställning

fråga till mig får jag lov att svara på
den. Han undrade om det över huvud
taget finns något företag som kan starta
en verksamhet utan att räkna med vissa
risker. Naturligtvis är sådant alltid förenat
med risker, men det är ju fråga
om proportioner. I detta fall gäller det
om man skall ta på sig riskerna med
det motiv som här gäller, nämligen att
förbilliga sedelkostnaderna, när villkoret
är att göra en i förhållande till totala
sedelkostnaden så stor investering. Har
man andra motiv för detta utbyggnadsprojekt
blir det en annan fråga, men
det är ju inte det saken gäller här.

Sedan vill jag till industristyrelsens
ordförande herr Persson i Vinberg säga
att jag icke velat anföra någon kritik
mot industristyrelsen, ty jag tror verkligen
att både den och ledningen gör
allt vad de kan för att sköta det här så
rationellt som möjligt med de resurser
som de har till sitt förfogande. Som bevis
för det vill jag citera vad industristyrelsen
har sagt i sammanhanget. Den
har nämligen inhämtat att även flera
andra europeiska stater som ansett sig
böra anskaffa sedelpapper från inhemska
pappersbruk betalar priser som ligger
avsevärt över vad industristyrelsen
på sikt bedömt som Tumbas självkostnadspris.
Det är ju ett betyg, och jag vill
vidare citera vad som står i årsberättelsen
för 1962 års verksamhet. Först och
främst står det att »det bokföringsmässiga
å-priset på sedelpapper på grund
av de onormala tillverkningskostnaderna
ej kan tillmätas någon betydelse», och
det heter vidare: »Redan 1963 räknar
man med full sysselsättning och det förväntas
att den obestridliga rationalisering
som övergången till rullpapper innebär
för pappersbruket skall börja visa
resultat».

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha respekt
för herr Wallmarks resonemang om lokaliseringsfrågorna,
om han var beredd
att ge det beskedet att han skall medverka
till att hans eget storföretag, där
han är anställd, vid nästa utbyggnad

flyttar ut på annat håll i landet. Om
herr Wallmark lämnar det beskedet,
skulle man kunna tro på vad han resonerar
om.

Det kan råda delade meningar i det
här stycket, och jag vill passa på att citera
vad kommunalnämnden i Botkyrka
har uttalat i den här frågan. Där finns
också herr Wallmarks partiväner med,
ty det är en enig kommunalnämnd som
skrivit på följande sätt: »Kommunalnämnden
finner av det utredningsmaterial,
som nämnden blivit i tillfälle att
taga del av, att endast två alternativ är
realistiska för det ställningstagande
med avseende på brukets framtid, som
nu påkallas. Antingen måste bruket byggas
ut till en ekonomiskt livsduglig storlek
eller också måste driften nedläggas.»
Så fortsätter man: »Kommunalnämnden,
som här företräder samtliga politiska
partier i Botkyrka kommun, vill på det
bestämdaste framhålla betydelsen av att
en mer än tvåhundraårig industri inom
kommunen beredes tillfälle att även
framdeles ge sysselsättning åt en väsentlig
del av kommunens invånare. Med beaktande
av de två alternativ, som här
föreligger, vill kommunalnämnden framhålla
nödvändigheten av att föreslagen
utbyggnad av Tumba pappersbruk kommer
till stånd.» Till slut heter det: »Vid
en utbyggnad av pappersbruket kommer
de statliga myndigheterna att hos Botkyrka
kommuns förvaltning och dess invånare
finna full förståelse för och medverkan
vid lösandet av de många problem,
som kan uppstå i samband med
en utbygnad av en industri som den här
föreslagna utbyggnaden.»

Jag skulle vilja föreslå herr Wallmark
att ta kontakt med sina partivänner där
för närmare informationer. Det är inte
så långt mellan Södertälje och Botkyrka.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att flertalet i kommunen har fått
den uppfattning som herr Svärd gjorde
sig till tolk för här, att det bara finns
två alternativ: antingen att lägga ner

bruket eller att bygga ut det. Vid de

118

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om sänkning av myndighetsåldern
personliga kontakter som jag har haft
med den ledande kommunalmannen i
Botkyrka — om jag får kalla honom så
— har även detta framskymtat. Det är
för att de är rädda för nedläggning som
de har gått denna väg.

Så en sak till, herr Palm. Södertälje
tillhör inte Stor-stockholmsregionen ännu.
Det kommer kanske dit så småningom
om utbyggnaden får fortsätta, men
för närvarande är det inte aktuellt.

Jag medger att lokalisering är en synnerligen
besvärlig sak. En av kammarens
nuvarande ledamöter som tidigare hade
ett högt ansvar försökte för ett antal år
sedan stoppa utbyggnaden av ett Södertäljeföretag,
som man gjorde allt för att
bygga ut. Även kommunen försökte hjälpa
till av omsorg om den kvinnliga arbetskraften,
men den fick nej av dåvarande
statsrådet. Resultatet blev att företaget
förlädes till Solna! Det är inte
lätt att vara lokaliseringspolitiker, det är
jag medveten om, men när riksdagen nu
har möjlighet att ta ställning borde den
i varje fall ta hänsyn till dessa problem.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Beträffande denna reservation
vill jag bara vid denna tidpunkt
instämma i det bifallsyrkande till reservationen
som har ställts av herrar
Schmidt och Gustaf Henry Hansson. Under
den tid jag har varit med vid behandlingen
av detta ärende har jag inte
blivit övertygad om det kloka i att göra
denna investering. Det blir risk för framtiden
för ytterligare statliga investeringar
som kan medföra förluster.

Med detta ber jag att få instämma i
yrkandet om bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schmidt begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 80;

Nej — 51.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om sänkning av myndighetsåldern

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels väckta
motioner om sänkning av rösträttsåldern
m. m., dels ock väckta motioner angående
sänkning av myndighetsåldern.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft följande inom
riksdagen väckta, till lagutskott i sin helhet
eller i viss del hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 1 i
första kammaren av herr Dahlberg m. fl.,
och nr 1 i andra kammaren av herr Haglund
m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
533 i första kammaren av herr Lund -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17 H9

ström och nr 642 i andra kammaren av
herr Helén,

dels ock motionen nr 643 i andra kammaren
av herrar Nordgren och Wennerfors.

I motionerna 1: 533 och 11:642 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
utredning med uppgift att undersöka förutsättningarna
för en sänkning av den
nuvarande myndighetsåldern.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att förevarande
motioner, nämligen

1. 1:1 och II: 1, såvitt nu vore i fråga,

2. I: 533 och II: 642 samt

3. II: 643,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Hilding,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

1. att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:533 och 11:642
samt i anledning av motionen II: 643
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning av förutsättningen för en sänkning
av den civilrättsliga myndighetsåldern,
samt

2. att de likalydande motionerna 1:1
och II: 1, såvitt nu vore i fråga och i den
mån de icke kunde anses besvarade med
vad reservanten anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! I den här frågan har jag
i år liksom förra året i första lagutskottet
reserverat mig till förmån för det i
en motion framförda förslaget om en
utredning om förutsättningarna för en
sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern.
Det föreligger i år flera motioner
i ungefär samma syfte, och man
kan väl därav våga dra den slutsatsen
att intresset i riksdagen är i stigande när
det gäller myndighetsåldern.

I likhet med motionärerna anser jag

Om sänkning av myndighetsåldern
att det finns goda skäl att anta att en
sänkning av myndighetsåldern är möjlig
och att en sådan sänkning är rimlig
och rättvis. Det kan framhållas att mognaden
i olika avseenden nu inträder tidigare
än den gjorde när den nuvarande
myndighetsåldern fastställdes för närmare
250 år sedan.

Jag kan som exempel nämna att vi
ålägger den manliga ungdomen att så
tidigt som vid 18 års ålder med vapen
i hand försvara vårt land. Det är en
skyldighet eller en plikt av djupt allvarlig
innebörd, och den kan ses som ett
exempel på att det i vårt samhälle inte
alltid råder tillfredsställande balans mellan
rättigheter och skyldigheter.

Utbildningen har också breddats och
fördjupats på ett sätt som gör att unga
människor i våra dagar måste sägas ha
större förutsättningar att lösa de problem
som möter i de vuxnas tillvaro.
De förtjänar vidare sitt eget levebröd,
betalar skatt i vanlig ordning och framträder
i olika avseenden som fullvärdiga
medborgare, och då bör de också i
lagens mening kunna behandlas som
myndiga.

Utskottet vidhåller som väntat sin tidigare
uttalade uppfattning att det inte
föreligger några olägenheter med nuvarande
myndighetsålder och att det också
är ett önskemål att myndighetsåldrarna
i de olika länderna överensstämmer.

För mig ter det sig naturligare och
riktigare att motivera ett avslag med att
framhålla de olägenheter som skulle
kunna tänkas vara förenade med en
sänkning av myndighetsåldern. Olägenheterna
eller snarare orättvisan med
den nuvarande ordningen upplever väl
endast de ungdomar som går och väntar
på att bli myndiga och som tycker
att det inte finns några godtagbara skäl
för just 21 år som myndighetsålder.
Samtliga politiska ungdomsorganisationer
har ju också uttalat sig för en sänkning,
och det föreligger här onekligen
en utbredd ungdomsopinion. Från samhällets
sida bör, som jag ser det, utgångspunkten
vara att full medborgarrätt
skall tillkomma medborgarna så ti -

120

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om sänkning av myndighetsåldern
digt som möjligt, såvida inte allvarliga
olägenheter uppstår med anledning därav.
Det är alltså i första hand fråga om
en rättighet som en därtill berättigad
grupp inte bör utestängas ifrån.

I fråga om värdet av en internationell
överensstämmelse på det här området
bör påpekas att det nu inte råder fullständig
överensstämmelse, eftersom i
Västeuropa Schweiz har 20 år som myndighetsålder,
och flera östeuropeiska
stater har ytterligare ett par år lägre
myndighetsålder. Men jag kan medge att
det här är en av de punkter som förtjänar
att bli närmare granskad i den
utredning om förutsättningarna för en
sänkning av myndighetsåldern som föreslås
i reservationen.

I utskottsutlåtandet omnämner man
också att författningsutredningens majoritet
föreslagit en sänkning av rösträttsåldern
så att den inträder vid fyllda
20 år — en minoritet har föreslagit
19 år. Därmed skulle alltså rösträttsåldern
bli lägre än myndighetsåldern. Det
föreligger visserligen inte något oupplösligt
samband mellan dessa båda åldersgränser,
men jag håller för troligt
att många människor tycker att det är
stötande att ge rösträtt till den som inte
är myndig. Eftersom det förefaller att
råda en tämligen utbredd enighet om att
det går att sänka rösträttsåldern, förstärks
ju därmed också motiven för en
sänkning av myndighetsåldern.

Uppfattningen att det går att sänka
rösträttsåldern är ett av exemplen på
att det finns en tendens att rucka på de
åldersstreck som vi har i olika delar av
vår lagstiftning. Ett annat exempel är
att, enligt vad som har uppgivits, familjerättskommittén
är beredd att sänka
åldern för ingående av äktenskap för
den manliga parten från 21 till 20 år.

Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall
till min reservation.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som herr Hilding redan
nämnt har denna fråga tidigare varit föremål
för behandling här i kammaren,
senast vid förra årets riksdag.

Som stöd för yrkandet om en sänkning
av myndighetsåldern framhåller man gärna
bl. a. att ungdomens mognad numera
kommer tidigare i såväl biologiskt och
socialt som ekonomiskt hänseende.

Jag vill först säga att vad gäller den
biologiska mognaden kan man väl inte
gärna ta den som intäkt för en sänkning
av den civilrättsliga myndighetsåldern
men möjligen för en sänkning av åldersgränsen
för ingående av äktenskap.

Vad gäller den sociala mognaden kan
väl den i sin tur åberopas för en sänkning
av rösträttsåldern.

Vad slutligen däremot gäller den ekonomiska
mognaden, så säger motionären
i en tidigare väckt motion att flertalet
ungdomar i våra dagar försörjer sig
själva och lämnar hemmet före 21-årsåldern.
Några remissinstanser som yttrat
sig i frågan har framhållit att utvecklingen
varit den motsatta. Det nämnes
bl. a. att det blir svårare att uppnå social
och ekonomisk mognad, ju mera och ju
snabbare samhället undergår förändringar.

Vidare framhålles det att i motsats till
vad motionären har anfört i tidigare motioner
så är det jämfört med tidigare
förhållanden så, att utbildningstiden för
ungdom under 21 år ökat på sådant sätt
att ungdomarna senare får kontakt med
det praktiska arbetslivets problem och
därmed senare får personlig erfarenhet
av dessa förhållanden. Detta kan väl i
sin tur knappast medverka till en tidigare
ekonomisk mognad.

Den civilrättsliga myndighetsåldern
innebär som bekant huvudsakligen rätt
till egen ekonomisk förvaltning, rätt att
ikläda sig skulder samt att med rättsverkan
underteckna avbetalningskontrakt
o. s. v. Någon olägenhet för ungdom under
21 år att utan föräldrars eller förmyndares
medgivande ikläda sig ekonomiska
förpliktelser har icke kunnat påvisas.

Herr Lundström framhåller i den nu
föreliggande motionen att dessa gränser
mot ekonomiska åtaganden för många
kan vara besvärande och att detta har
lett till att säljarna vid avbetalningsköp
ofta ser mellan fingrarna med kravet att

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

121

föräldrarna respektive förmyndaren skall
ge sitt tillstånd innan avtalet kan komma
till stånd. Motionären framhåller senare
att enligt vissa remissinstanser förekommer
det att ungdomar nnder 21 år på
grund av gällande bestämmelser söker
undandra sig gäldförpliktelser med hänvisning
till att de varit omyndiga när de
iklädde sig skulden. Detta skulle enligt
motionären kunna rättas till och en sanering
åstadkommas genom att man
sänkte myndighetsåldern. Enligt mitt förmenande
är den nuvarande myndighetsåldern
i nämnt hänseende snarare ett
stöd för ungdomen att utan förmyndares
medgivande ikläda sig skuldförbindelser
som vid mera moget övervägande visar
sig vara mindre väl genomtänkta.

När man för övrigt talar om de olika
åldersgränserna är man kanske inte alltid
konsekvent. En sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern måste väl
påverka åldersgränserna för vårdnad och
utbildning, inte minst på det straffrättsliga
området. I detta avseende är man
väl inte alltid konsekvent. Samtidigt som
man kräver en sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern gör man gällande
att reaktionsformer som kan anses
lämpliga för till mogen ålder komna
människor inte lämpar sig för ungdomar
under 21 år. Vi kan väl inte gärna ha
högre åldersgräns i straffrättsligt än i
civilrättsligt hänseende.

Då första lagutskottet avstyrkt bifall
till de nu föreliggande motionerna såväl
som till tidigare väckta motioner i ärendet
har vi, som reservanten erinrat, hänvisat
till att 21-årsgränsen är gällande i
praktiskt taget hela Västeuropa. Med
hänsyn inte minst till den gemensamma
nordiska marknaden är det angeläget att
dessa åldersgränser i varje fall är likartade
i Norden.

Det föranledde mig, när ärendet behandlades
vid förra årets riksdag, att
råda motionärerna att aktualisera frågan
i Nordiska rådet. Så skedde också. Rådet
avstyrkte emellertid framställningen
om en rekommendation av utredning
med 42 röster mot 18. Något större intresse
för en sänkning av denna ålders -

Om sänkning av myndighetsåldern
gräns föreligger sålunda icke i de övriga
nordiska länderna.

Då man emellertid velat aktualisera
frågan om en sänkning av myndighetsåldern,
avser väl flertalet motionärer i
första hand en sänkning av rösträttsåldern.
I det avseende som de föreliggande
motionerna berör rösträttsåldern har
de emellertid icke remitterats till första
lagutskottet utan till konstitutionsutskottet.

Författningsutredningen har dock aktualiserat
frågan om en sänkning av rösträttsåldern.
Reservanten Hilding har
emellertid läst fel i författningsutredningens
betänkande och säger i sin reservation
att utredningen har ansett att
frågan om en sänkning av rösträttsåldern
bör bli föremål för utredning. Om jag
lyssnade rätt till herr Hildings anförande
här i dag använde han det rätta uttrycket,
att författningsutredningen har
föreslagit en sänkning av rösträttsåldern
till 20 år och alltså inte har begärt en
utredning om sänkning av denna rösträttsålder,
och att det fanns reservanter
som har föreslagit att rösträttsåldern
skulle sänkas till 19 år. Det är i det sammanhanget
som författningsutredningen
säger att om en sänkning av rösträttsåldern
kan medföra komplikationer i förhållande
till den civilrättsliga myndighetsåldern,
så bör detta prövas i samband
med prövningen av författningsutredningens
förslag. I den mån alltså en
sänkning av rösträttsåldern kan motivera
någon sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern är dessa problem genom
utredningens förslag redan föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Några andra
initiativ från riksdagens sida med begäran
om ytterligare utredning föreligger
alltså icke.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara med några
få ord uttrycka min synnerligen stora

122

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om sänkning av myndighetsåldern
tillfredsställelse över att denna fråga om
sänkning av myndighets- och rösträttsåldern
kommer upp på riksdagens bord
utan att vi från kommunistiska partiet
har motionerat i saken. Det har vi gjort
åtskilliga gånger tidigare, och jag skall
inte upprepa de argument som då anfördes
och inte heller de argument som hittills
anförts av reservanten. Jag tycker
liksom han att om man ställer krav på
ungdomen vid 18 år — som man ju faktiskt
gör —- vilka krav är lika långtgående
som de man ställer på andra medborgare,
bör man också ge ungdomen
motsvarande rättigheter. Av herr Ahlkvists
anförande fick jag det intrycket
att detta är en mycket komplicerad och
tillkrånglad fråga. Om detta nu är riktigt
— och jag tvivlar inte på hans sakkunskap
i detta fall — kan jag därav
bara dra en enda slutsats, nämligen att
det är angeläget att utredningen i denna
sak kommer till stånd så snabbt som
möjligt.

Därmed ber jag att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Ahlkvist och jag
har tidigare så genomdebatterat detta
ärende både här i kammaren och i Nordiska
rådet, att en utsträckt diskussion
kanske inte ger så mycket. Herr Ahlkvist
polemiserade i sitt anförande åtskilligt
mot de synpunkter jag anfört
dels i motionen, dels i debatten i ärendet
i fjol. Jag tycker inte att det är någon idé
att gå in på åtskilliga av de synpunkter,
som motionärerna anlagt på denna fråga
—- de har kommit fram i herr Hildings
anförande. Men eftersom behandlingen
av frågan vid Nordiska rådet även omnämnts
av herr Ahlkvist och i utskottsutlåtandet,
ber jag att få fästa uppmärksamheten
på ett par saker.

Av de svenska remissyttranden, som
avgavs till Nordiska rådet och som delvis
har refererats i här föreliggande utskottsutlåtande
— och i fråga om remissförfarandet
utgjorde behandlingen i Nordiska
rådet en framgång — framgick att
tre av de fyra remissinstanserna till -

styrkt eller inte haft något att invända
mot att en förutsättningslös utredning
kom till stånd. Det är ju detta som vi har
begärt i den motion jag har skrivit under,
nämligen att man skall undersöka
förutsättningarna för en sänkning av den
nuvarande myndighetsåldern. Vissa betänkligheter
hade framförts i en del av
remissyttrandena mot en sänkning av åldern,
men alla tre tillstyrkande remissmyndigheter
—• socialstyrelsen, Föreningen
Sveriges överförmyndare, Stockholms
stads överförmyndarnämnd — menar
att det vore av värde att få frågan
utredd. Endast en remissinstans, nämligen
Svenska bankföreningen, var övervägande
negativ emot förslaget. Vidare
hade remissutlåtanden avgivits från andra
länder, och även en del av dem var
positiva. Jag skall inte gå närmare in
på dessa remissutlåtanden. Låt mig bara
som en kommentar till Bankföreningens
rädsla för de risker vid förvaltningen av
förmögenheter som kunde uppstå om
myndighetsåldern sänktes anföra ett par
ord om vad Bergens överförmynderi -—
som inte heller bör vara alldeles okunnigt
om vad det här gäller — har sagt
i sitt remissvar. Det heter där, att när
man tar i betraktande vilka betydande
belopp de omyndiga i dag vid 18—19-årsåldern kan disponera över själva av
medel som intjänats under eget arbete
och i egen verksamhet, finns det ur förmögenhetsrättslig
synpunkt knappast
några avgörande betänkligheter mot en
sänkning av åldersgränsen till exempelvis
20 år.

Att Nordiska rådet sedan avslog förslaget
om en rekommendation tror jag i
icke ringa grad berodde på den felaktiga
bild som rådets juridiska niomannakommitté
givit av ungdomens intresse för
frågan. Som i vår motion här i riksdagen
har påpekats berodde detta på att
remisserna till Sveriges och Norges ungdomsorganisationer
hade feladresserats
så att inga remissvar inkom. Det innebar
emellertid inte att det skulle föreligga
något bristande intresse från ungdomens
sida i denna fråga. I Sverige har
folkpartiets, socialdemokratiska partiets,
högerns, centerpartiets och kommunis -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

123

tiska partiets ungdomsförbund och — såvitt
jag förstår — dessutom de politiska
studentförbunden samtliga uttalat sig för
en sänkning av myndighetsåldern. Det
föreligger alltså en absolut enad front
över hela den samhällspolitiskt engagerade
ungdomsrörelsen med dess mellan
200 000 och 300 000 medlemmar i denna
fråga. Jag tror därför att herr Ahlkvist
för en hopplös kamp mot utvecklingen
och mot framtiden.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt att herr
Lundström och jag har diskuterat denna
fråga åtskilliga gånger tidigare. Det
gör emellertid inte de uppgifter herr
Lundström lämnat inför kammaren alldeles
riktiga. När herr Lundström hänvisar
till att de svenska remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget om en utredning
glömmer han att säga att man
tillstyrkt förslaget om en förutsättningslös
utredning, som lika väl kan leda till
en höjning som en sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern. När han
sedan säger att resultatet inom Nordiska
rådet berodde på att rådet var felaktigt
informerat av vissa remissinstansers yttranden
vågar jag säga att detta antagande
från herr Lundströms sida är fullständigt
felaktigt.

Jag hade möjlighet att följa denna fråga
i Nordiska rådet, först i den juridiska
niomannakommittén och sedan i juridiska
utskottet i rådet, och jag kan till
herr Lundström säga att jag var den
mest positive av samtliga i juridiska niomannakommittén
för denna frågas lösning.
Det var nämligen på mitt förslag
som det i juridiska niomannakommitténs
yttrande kom in en liten passus om att
beslut om sänkning av rösträttsåldern
möjligen kan aktualisera frågan om en
översyn av den civilrättsliga myndighetsåldern.

När vidare herr Lundström hänvisar
till de politiska ungdomsförbundens
uppfattning vill jag säga att det ingalunda
har varit någon hemlighet för någon
i Nordiska rådet vilken uppfattning
de politiska ungdomsförbunden haft i

Om sänkning av myndighetsåldern
denna fråga, men vi har allmänt haft
den uppfattningen, och jag har den alltjämt,
att när man där talar om myndighetsåldern
avser man i första hand rösträttsåldern.

Nu har såväl herr Lundström som
andra fått uppleva att det föreligger förslag
om en sänkning av rösträttsåldern.
Jag har aldrig på något sätt visat mig
som motståndare till detta, och med den
skrivning författningsutredningen har
måste, som jag nämnde i mitt första anförande,
även den civilrättsliga myndighetsåldern
prövas för den händelse det
visar sig att det är förenat med nackdelar
att ha rösträttsåldern lägre än myndighetsåldern.

Jag skulle till sist vilja säga att om
man alltför mycket, som herrar Lundström
och Hilding gör, envisas med att
sammankoppla den civilrättsliga myndighetsåldern
med rösträttsåldern, så
kan detta leda till ett väsentligt försvårande
av sänkningen av rösträttsåldern.
Jag har tidigare antytt att man i varje
fall i de nordiska länderna bör ha samma
civilrättsliga myndighetsålder. Om
det skulle visa sig ogörligt att få en uppgörelse
med de övriga nordiska länderna
om en sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern kan detta alltså, därest
man sammankopplar dessa frågor,
leda till ett försvårande av en sänkning
av rösträttsåldern. Därför bör man behandla
dessa frågor var för sig. Först i
den mån det visar sig möjligt att sänka
rösträttsåldern bör man ta upp till prövning
den civilrättsliga myndighetsåldern.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Min röst gick kanske
inte riktigt fram till herr Ahlkvist. Den
passus i mitt anförande som handlade
om vad remissmyndigheterna sagt hade
jag som tur var skrivit ned i förväg,
och jag kan därför ordagrant upprepa
vad jag sade i hopp om att det nu skall
liöras ordentligt: »Tre av fyra remissinstanser
hade tillstyrkt eller inte haft

124 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om tillaggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

något att invända mot en förutsättningslös
utredning.» Herr Ahlkvists uppgift
om mitt yttrande är alltså icke riktig.
Jag hade därtill fogat att vad vi begär
i vår motion just är att undersöka »förutsättningarna»
för en sänkning. Jag betraktar
detta vara liktydigt med en förutsättningslös
undersökning.

Herr Alilkvist säger dessutom att det
inte har varit främmande för någon i
Nordiska rådet vilken inställning de
svenska ungdomsförbunden har haft till
denna fråga. Det framgick i varje fall
inte av juridiska niomannakommitténs
yttrande över motionen. Där sade man
helt enkelt att intresset från ungdomens
sida inte tycktes vara särskilt stort, och
man redovisade i det sammanhanget att
det från »övriga länder» inte inkommit
något svar — jag minns inte nu om dessa
länder var Sverige och Finland, eller
kanske Sverige och Norge, det var i alla
fall två länder.

Det är nog inte riktigt att ungdomsorganisationerna
bara avsett att få rösträttsåldern
sänkt. Jag har i min hand
en kopia av en skrivelse från Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund till
författningsutredningen, där man visserligen
talar om rösträttsåldern men sedan

tillägger: »---- starka skäl talar för

att en lika myndighetsålder införes och
att denna sätts lägre än vad som nu civilrättsligt
gäller. Pubertetsåldern har
sjunkit. En bättre skola har bidragit till
ökad allmänbildning och tidigare mognad.
Samhällskrav på ansvar reses gentemot
tonårsungdomen. 18-åringen betraktas
som vuxen i arbetslivet och jämställd
med äldre vad beträffar påföljd
för lagstridig handling. Vid 19 års ålder
anses den manliga ungdomen tillräckligt
mogen att förbereda sig för landets försvar.
»

Det är alltså här inte alls fråga om rösträttsåldern
utan om myndighetsåldern.
Jag vill tillägga att i min motion har jag
inte ställt yrkande om annat än myndighetsåldern
och således inte gjort någon
ovillkorlig sammankoppling med rösträttsåldern.
Min motion kan därför icke
på något sätt tas som ett uttryck för att
jag skulle anse en alldeles nödvändig

sammankoppling föreligga. Det är möjligt
att de två sakerna måste kopplas
ihop — det är bl. a. den saken vi vill
få utredd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden
för borgensåtaganden, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnader för viss psykologisk
samtalsbehandling och rådgivning;
samt

nr 43, i anledning av väckt motion om
förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimitationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tillaggspensionsförsäkringen för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta
motioner om tilläggspensionsförsäkringen
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 454 i
första kammaren av herr Stefanson m.
fl., och nr 647 i andra kammaren av herr
Andersson i Knäred in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

125

Om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande möjligheter
för företagare och fria yrkesutövare 1)

att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet till anslutning
till tilläggspensionsförsäkringen; 2)

att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandesky
ddet;

3) att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet
jämte halva ålderspensionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, 1:454 och 11:647,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
om skyndsam prövning och förslag
rörande möjligheter för företagare
och fria yrkesutövare att dels tillhöra
tilläggssjukpenningförsäkringen utan
samtidig skyldighet till anslutning till
tilläggspensionsförsäkringen, dels begränsa
anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskydd,
dels ock begränsa anslutningen
till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskydd jämte
halv ålderspension.

Reservation hade avgivits av herrar
Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Dahlberg, Nilsson i Göteborg och Odhe,
fru Eriksson i Ängelholm samt herr
Svensson i Kungälv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, I: 454 och II: 647, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Motioner av liknande innehåll
som de som nu är föremål för
behandling i andra lagutskottets utlåtande
väcktes i samband med propositionen
om allmän försäkring föregående
år. Yrkandena avslogs då på hemställan

av utskottet. Under innevarande år har
utskottet beslutat att i anledning av motionerna
hemställa om en utredning angående
möjligheterna att bereda sådan
valfrihet åt de egna företagarna som
påyrkas i respektive motioner. Reservanterna
till denna utskottets hemställan är
de som i fjol bildade majoriteten bakom
förslaget om avslag på samma motionsyrkanden.

Yrkandena gäller, som framgår av betänkandet,
dels möjligheten att begränsa
anslutningen enbart till tilläggssjukpenningen
och alltså stå vid sidan om tillläggspensioneringen,
dels också att begränsa
den senare till att avse enbart
förtids- och efterlevandeskydd eller också
sådant skydd inklusive halv ålderspension.

Jag skall inte, herr talman, ta upp frågan
om något verkligt behov av sådana
undantagsbestämmelser föreligger. Jag
tror att motionärerna övervärderar
framför allt de fördelar som de egna
företagarna skulle få genom att spara
den delen av avgiften som skulle falla
bort i händelse en sådan undantagsbestämmelse
eller valfrihet förelåg.

Det lär vara bortåt 60 000 som har anmält
att de icke önskar tillhöra tilläggspensioneringen.
Det har som konsekvens
medfört att de tillhör sjukförsäkringen
enbart i fråga om grundsjukpenningen,
alltså fem kronor per dag. I det avseendet
har de inte kommit i någon sämre
ställning än de var före antagandet av
lagen om allmän försäkring, eftersom de
alltid var försäkrade för grundsjukpenningen
dessförinnan — den var då endast
tre kronor, medan den nu är fem
kronor. Förut förelåg emellertid en möjlighet
för dem att teckna en frivillig
tilläggsförsäkring. Denna utnyttjades
dock av ett mycket ringa antal.

Skulle det vara så, att •— utöver dessa
CO 000, som redan har anmält undantag
för tilläggspensioneringen — några känner
sig inte vara i en sådan ekonomisk
situation att de kan betala avgifterna
för tilläggspensioneringen, har de följaktligen
i alla fall grundsjukpenningen
kvar, och det finns tillräckliga möjligheter
för dem att teckna en tilläggsförsäk -

126

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om tillag-gspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

ring utan alltför stor kostnad, även om
det inte kan ske hos de allmänna försäkringskassorna.

Vi har ingen beräkning av vad en begränsning
av skyddet till enbart förtidsoch
efterlevandeskydd skulle kosta.
Skall det kompletteras med halv ålderspension,
tror jag besparingen blir relativt
liten. Kostnaden för hela skyddet
är om några år totalt uppe i 10 procent,
och jag skulle tro att man inte kan spara
mer än 3 procent av dessa 10, om man
vill ha fullt förtids- och efterlevandeskydd
och halvt åldersskydd. Skulle man
dessutom ta hänsyn till de kostnader
som följer med de administrativa besvärligheterna
för en sådan sak, skulle
besparingen alldeles säkert bli ringa.

Jag skall emellertid inte trycka så hårt
på dessa förhållanden. År det så att motionärerna
förmenar att det föreligger
ett sådant behov av undantag på grund
av företagarnas ekonomiska möjligheter
att betala kostnaden, så må det stå för
deras räkning. Jag vill i första hand
trycka på att man inte kan göra sådana
undantag i en allmän försäkring byggd
på fördelningssystemet. Då blir nämligen
konsekvensen att man övergår till
en rent individuell prövning både av det
försäkringsskydd vederbörande önskar
och av de kostnader som han har att
betala för detta skydd. Det kan man
inte göra utan att skapa stora olägenheter
och stora administrativa besvärligheter,
varav följer extra kostnader.

Dessa förhållanden har framhållits tidigare.
Nu har utskottsmajoriteten, som
inte består av mer än hälften av utskottets
medlemmar, den uppfattningen att
det bör gå att klara detta, och vi andra
har den uppfattningen, att om det föreligger
behov av en sådan lösning, så får
den sökas vid sidan om den allmänna
pensioneringen — det går inte att klara
den på ett tillfredsställande sätt inom
ramen för det system som vi tillämpar
för denna försäkring.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till reservationen till
detta utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! De motiv som förste vice
talmannen här har anfört som grundläggande
för reservationen, innebärande
avslag på motionernas utredningsyrkande,
är, såsom framgår av reservationen
och av vad förste vice talmannen nyss
sade, huvudsakligen tre.

Det första är att valfrihet att tillhöra
endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen inte
skulle vara förenlig med den samordning
mellan sjukförsäkringen och pensioneringen
som avses med lagen om allmän
försäkring.

Det andra motivet är att den som anser
sig själv kunna svara för långtidsskydd
även borde kunna ordna korttidsskyddet
på egen hand.

Det tredje motivet, slutligen, är att om
man skulle bygga in en sådan valfrihet
i systemet för ATP, skulle det göra detta
system ohanterligt, och reglerna skulle
bli komplicerade.

Enligt min uppfattning, herr talman,
är intet av dessa motiv helt hållbart om
vi granskar dem närmare.

Det första motivet är alltså att en sådan
valfrihet, som det här yrkas på utredning
om, inte skulle vara förenlig
med den samordning mellan sjukförsäkring
och pensionering som avses med
den nya lagen om allmän försäkring och
att vi återigen skulle få den vanskliga
gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet.

Som läkare vill jag intyga att det
ibland var besvärligt att dra gränsen
mellan sjukdom och invaliditet, och ur
den synpunkten är den nya samordningen
utan tvivel bättre. Men vi har i många
år haft det systemet, och även om det
stundom har varit svårt att dra denna
gräns, så bär svårigheterna i alla fall
inte varit så markanta, utan det har gått
ganska bra under alla dessa år. Här gäller
det ju inte hela folket, utan nu gäller
det bara en liten grupp människor
— det är fråga om 50 000—60 000 och
inte 7 miljoner — och då borde vi kunna
klara gränsdragningen i de mycket få
fall där det är vanskligt att bedöma, om
det är fråga om sjukdom eller invalidi -

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17

127

Om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

tet. -— Det motivet är alltså inte hållbart.

Det andra motivet är att den som anser
sig själv kunna svara för långtidsskyddet
bör kunna ordna även korttidsskyddet
på egen hand. Orsaken till att
vi fått detta problem är emellertid att
många företagare inte anser sig ha ekonomiska
förutsättningar för en fullständig
anslutning till försäkringen. Det gäller
här mindre företagare som har det
ekonomiskt besvärligt, och de önskemål
och behov som från dessa företagares sida
gör sig gällande i fråga om den allmänna
försäkringen är nära förknippade
med själva företagandets natur. Ett
stort antal företagare har sålunda, såsom
utskottet också anför, under sin aktiva
förvärvstid omfattande utgifter för
investeringar och amorteringsändamål,
vilka måste bestridas av de löpande inkomsterna.
Till följd härav minskas dessa
företagares ekonomiska möjligheter
att ansluta sig till försäkringarna i deras
helhet. Samtidigt är företagarnas behov
av ålderspension mindre än de anställdas,
då det i rörelsen nedlagda kapitalet
i viss mån ger företagarna trygghet
på ålderns dagar.

Den ordning som för närvarande råder
beträffande företagarnas anslutning
till den allmänna försäkringen kan inte
sägas vara helt tillfredsställande. Försäkringssystemet
är avsett för alla medborgare
oavsett deras ställning som företagare
eller anställda. Med sin nuvarande
utformning ställer systemet emellertid
vissa grupper i samhället inför valet
att antingen antaga en anslutningsform,
som inte svarar mot deras faktiska
behov, eller avstå från andra delar
av systemet. Även ur samhällets synpunkt
måste det anses angeläget att detta
förhållande rättas till. Därför är inte
heller det andra motivet helt och hållet
hållbart.

Så kommer det tredje motivet, nämligen
att valfrihet i systemet för ATP skulle
göra det ohanterligt, kanske komplicerat.
Inte heller det motivet är hållbart,
och i varje fall är det inte bevisat. Det
är ju utredningen som skall klarlägga
huruvida så är fallet. Som utskottet säger
är detta motiv, att valfriheten skul -

le göra hela systemet svåradministrerat,
sannolikt att överdriva svårigheterna.
Under alla omständigheter har detta skäl
inte sådan tyngd att det kan anses utgöra
hinder för en omprövning.

Detta är, herr talman, motiven för utskottets
ställningstagande, och med det
anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Edström har redovisat
motiven för utskottets beslut att
tillstyrka utredning angående företagarnas
ställning inom den allmänna försäkringen.
Jag kan därför fatta mig mvcket
kort och ansluter mig till vad herr Edström
här sagt.

För de befolkningsgrupper som det
här närmast gäller, jordbrukare och
mindre företagare av olika slag, hantverkare
och andra, föreligger olika behov
av försäkringsskydd. Vissa av dem
anser sig ha större behov av korttidsskydd
för sjukdom och dylikt, medan
andra anser sig kunna ordna den saken
själva men i stället vill ha ett visst skydd
för sin ålderdom.

Kravet på viss valfrihet vid försäkringen
är inte nytt. Det framfördes reservationsvis
från vårt och jag tror även
annat håll redan inom 1958 års socialförsäkringskommitté.
Frågan diskuterades
ingående vid förra årets riksdag, då
samma yrkande återkom i en reservation.
Vi hade då en mycket ingående debatt,
och jag skall därför inte nu upprepa
de argument som då framfördes.
Jag nöjer mig med att i all korthet framhålla,
att det hos företagarna finns en
önskan och ett behov att få en viss valfrihet
inom försäkringen. Det har nämligen
visat sig att allteftersom avgifterna
stiger blir det ofta vissa svårigheter
att betala avgifterna. En sådan valfrihet
som vi här önskar skulle även medföra,
att de försäkrade själva kunde få bestämma
sitt skydd så att det bättre tillfredsställer
deras behov och anknyter till vederbörandes
inkomstmöjligheter.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

128 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om tillaggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Edström har rätt
i att vi också tidigare haft vissa besvärligheter
i fråga om gränsdragningen mellan
sjukförsäkring och pensionsförsäkring.
Det är väl dock ganska naturligt
att dessa besvärligheter har fått en helt
annan vikt i samband med att vi har tagit
bort begränsningen av sjukdagarna
i sjukförsäkringen och förutsätter att
vederbörande skall ha rätt att lyfta sjukpenning
intill dess att hans status är sådan
att han kan beviljas förtidspension.

Det hela har naturligtvis också komplicerats
genom tilläggspensioneringens
tillkomst. Detta kan ju inte ha någon betydelse
för den som avstår från att tillhöra
tilläggspensioneringen och endast
vill stå kvar i sjukförsäkringen, men om
han har en sjukpenning på 20 kronor om
dagen, vill han väl inte ta pension förrän
det är alldeles nödvändigt, om han inte
har något annat att falla tillbaka på än
folkpensionen, som ju för närvarande
motsvarar något mindre än 10 kronor
om dagen. Det kan då bli besvärligt för
de myndigheter som skall avgöra när
pensionsrätten inträffar. Systemet med
valfrihet försvårar för den som skall
besluta i ärendet när det gäller att ta
ifrån vederbörande en bättre ersättning
och bjuda honom en sämre i ett fall då
det gäller t. ex. invaliditet.

Det är också riktigt som herr Edström
säger, att de som står bakom motionerna
har den uppfattningen att ålderspensionsbehovet
är mindre för dessa kategorier
inkomsttagare än för vissa andra.
Det konstaterade vi ju också till en
början i tilläggspensioneringen, då det
stipulerades att dessa egna företagare
eller sådana som hade förvärvsinkomst
av annat slag än anställning skulle försäkras
endast till två tredjedelar av inkomsten,
men detta var, ansåg man, inte
bra, utan det var en diskriminering
av dessa människor. De behövde nämligen,
förklarade man, samma skydd som
andra. Båda dessa påståenden kan ju
inte vara riktiga. Vi har alltså prövat
den första linjen, men det väckte missnöje,
och enligt mitt förmenande måste

vi utan vidare erkänna att det missnöjet
var berättigat. Det var faktiskt en diskriminering.
Många av dessa medborgare
har rätt till samma skydd och skall inte
genom lagens formulering hindras
från att få hela inkomsten pensionsgrundande.

Sedan har vi till sist herr Edströms
resonemang om svårigheterna i administrativt
hänseende. De föreligger inte
när det gäller sjukförsäkringen, eftersom
sjukkassorna debiterar avgifterna och
lämnar taxeringsmyndigheterna besked
om vad varje skattebetalare har att erlägga
i avgifter till sjukförsäkringen,
men när det gäller tilläggspensioneringen
debiterar taxeringsmyndigheterna avgiften
direkt efter taxeringshandlingarna,
efter den taxerade pensionsgrundande
inkomsten. Det görs generellt för alla
som skall betala avgifterna den vägen.
Skall man ha en obligatorisk försäkring,
som inte är obligatorisk i annat avseende
än att vederbörande har skyldighet
att tillhöra den men skall ha rätt att själv
avgöra, i vilken utsträckning han skall
tillhöra den, så måste väl detta ändå med
nödvändighet medföra att den som skall
debitera avgifterna också får besked om
vilken avgift som skall uttagas.

Ett sådant val som det här är fråga
om gäller ju inte heller hela försäkringstiden,
därför att vederbörande kan växla
från att vara egen företagare till att
vara löneanställd eller jämsides med
självständigt förvärvsarbete också ha
inkomst av anställning. Därigenom kompliceras
saken ytterligare, eftersom han
som anställd har skyldighet att tillhöra
försäkringen fullt ut, medan det för inkomst
av annat slag har gjorts undantag
från försäkringen. Han har rätt till full
pension efter 30 tjänsteår, och den skall
beräknas på de 15 bästa åren. Kompliceras
inte bestämmelserna betydligt, om
de som sedermera skall räkna på detta
skall ta hänsyn till om vederbörande har
avstått från ålderspensionsförmånen under
en viss del av tiden? Han skall ha
halv ålderspension för en del av tiden
och hel ålderspension för den tid, under
vilken han har inkomst av anställning.

Många gånger tror man att allt man

Onsdagen den 24 apri,l 1963

Nr 17 129

Om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

vill ordna också går att ordna, och visst
går det att ordna detta på ett annat sätt,
men det är förenat med besvärligheter
— även om man här vill försöka att förringa
besvärligheterna, vilket man ju alltid
kan göra — och det är ingenting som
passar i ett obligatoriskt system, ty har
man en obligatorisk försäkring skall den
också ange vad försäkringen skall omfatta.
Det skall vara lika bestämmelser
för alla. Eljest blir det för komplicerat.

.lag har inget annat yrkande än om
bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har deltagit i handläggningen
av detta ärende i utskottet
och jag deltog också i fjol vid samma
ärendes behandling. Den förändringen
har ju i år inträffat att vad som i fjol
var reservation i år är utskottets förslag,
och jag kommer alltså att ge min
anslutning till utskottets förslag på denna
punkt.

Jag skulle vilja säga att utskottets förslag
ändock innebär ett fall framåt, och
jag tror att denna fråga, även om den
skulle falla i dag, kommer igen till dess
vi fått möjligheterna och förutsättningarna
för att få en lösning av frågan prövade.

Utskottets ärade ordförande sade, att
man ville göra gällande att företagarna
inte behövde samma skydd som andra
i samhället. Jag har den uppfattningen
att företagarna också behöver samma
skydd som övriga i samhället har. För
många företagare har emellertid frågeställningen
blivit, hur de skall få ekonomiska
möjligheter att kunna klara avgifterna
för att få ett tillräckligt skydd.
Många företagare tvingas till kostnader i
sina företag — amorteringar o. s. v. —
som naturligtvis innebär ett sparande,
ett sparande som är nödvändigt för att
man skall kunna hålla sitt företag flytande.
Detta sparande ger väl också en
viss trygghet på ålderdomen, men att
samma skydd behövs tror jag vi alla
skall vara på det klara med.

När pensionsreformen genomfördes
var det inte bara enligt utskottets ärade

ordförande utan säkerligen enligt stora
delar av svenska folket en mycket stor
och värdefull reform. Jag vill inte på
något sätt förneka det, men jag reagerar
emot att när man har genomfört denna
reform på pensionssidan, sjukförsäkringsmöjligheterna
för företagarna i
samband därmed skall försvåras och försämras,
vilket sker om man inte helt
ger sin anslutning till försäkringsskyddet.
Om man nämligen har möjlighet att
vara med i ATP, har man fått en valfrihet;
man får inom sjukförsäkringen välja
karenstid •— 3 dagar, 33 dagar eller
93 dagar — vill man ha den längre karenstiden,
blir ju inte heller avgifterna
på något sätt oöverkomliga. När dessa
valmöjligheter finns på sjukförsäkringssidan,
har vi frågat oss, om det inte
borde finnas möjligheter att inom pensionsskyddets
ram få välja ett efterlevandeskydd,
ett familjeskydd.

Låt oss utreda denna fråga och se
vilka möjligheter som finns att tekniskt
kunna klara den saken, och låt oss också
undersöka vilka kostnader det blir för
att kunna klara en sådan lösning. Jag
skulle nog till utskottets ärade herr ordförande
vilja säga, att med litet god vilja
och utan förutfattade meningar om att
det inte går, man borde försöka lösa denna
fråga. Låt oss få en utredning, så att
vi kan se vilka möjligheter som finns,
både ur teknisk och ekonomisk synpunkt.
Jag har träffat sjukförsäkringsfolk
och diskuterat denna fråga med
dem. De har sagt mig, att man har löst
svårare problem på den administrativa
sidan och att det borde gå att också klara
en sådan här sak. Såsom herr Edström
har sagt, är det inte så väldigt stora
grupper som här berörs, utan det borde
gå att klara detta utan oöverstigliga hinder.

Utskottets ärade herr ordförande sade,
att man nog övervärderar fördelarna
av att få välja. Får jag bara till slut
till herr Strand säga, att vi ju ibland får
höra talet att man vill försöka skapa ett
valfrihetens samhälle. Låt oss också på
detta område hjälpas åt att få till stånd
ett valfrihetens samhälle!

130

Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

Från denna utgångspunkt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det framgår ju av anförandena
att motsättningarna mellan utskottets
och reservanternas uppfattningar
mest ligger på det principiella planet.

Jag är helt överens med utskottets ärade
ordförande om att det naturligtvis
blir besvärligheter då man skall söka i
systemet föra in denna grupp som nu
är illa ställd. Det gäller inte någon stor
grupp, kanske ungefär en procent av befolkningen,
men det är dock fråga om
en grupp, och man bör ur rättvisesynpunkt
behandla alla grupper i samhället
lika.

Detta är det väsentliga motivet till att
vi önskar en utredning. Genom en sådan
får man åtminstone klarhet i vilka praktiska
besvärligheter det rör sig om och
huruvida möjligheter finns att i praktiken
lösa dessa frågor. Vad utskottet nu
begär är ingenting annat än att man
skall söka finna någon sådan väg. Går
det inte, ja, då får vi finna oss i det;
men man skall åtminstone göra ett försök
att utreda frågan.

Jag vet mycket väl att det här gäller
samma saker som vi debatterade förra
året, men även jag tror att därest utskottets
hemställan om utredning inte vinner
bifall i dag så kommer yrkandet igen
till dess vi äntligen får en sådan utredning
som ungefär 50 procent av landets
befolkning önskar.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till herr Eric Carlsson
vill jag säga, att det finns de som påstår
att om man har en stark tro och tillräckligt
stora skor så kan man gå på vatten.
Ingen har heller påstått att man inte
skulle kunna klara de administrativa besvärligheter
som blir följden av den valfrihet
motionärerna önskar, men man
lcan inte klara dem inom en obligatorisk
försäkring av det slag vi nu har, där

löntagarna utgör huvudmassan av de försäkrade.
Man kan inte i det systemet bereda
rättvisa ■— som det här har talats
om — även åt de självständiga företagarna
eller andra som har förvärvsinkomst
av annat slag än anställning, genom att
låta dem tillhöra försäkringen på samma
villkor som löntagarna, bortsett från
att de nämnda grupperna själva skulle
betala avgifterna.

Jag tror som sagt att motionärerna har
överskattat värdet av det man kan spara
i fråga om avgifter genom att begränsa
skyddet under den aktiva tiden. Enligt
min mening blir besparingarna knappast
av den storleksordningen att vederbörande
får möjlighet att investera nämnvärt
mera i sina företag. Ger ett företag
små inkomster blir nämligen även avgifterna
till försäkringen små. För någonting
som motsvarar dubbla basbeloppet
betalas avgifter, från 4 700 kronor, med
f. n. 7 procent, och det blir ju inte många
hundra kronor. Begränsar man anslutningen
till förtids- och efterlevandeskyddet
plus 50 procent av ålderspensionen,
blir det kanske en eller annan hundralapp
mer som kan investeras i företaget.

Men dessutom ställer jag mig mycket
tveksam till huruvida det finns något
som helst verklighetsunderlag för spekulationer
om att företagarna genom att
avstå från något av den trygghet, som
har betraktats såsom naturlig för löntagarna,
skulle kunna spara någonting och
lyckas investera en eller annan hundralapp
mera om året i sina företag. Jag
tror inte det är realistiskt.

Herr Carlsson säger att yrkandena
återkommer om de faller denna gång,
och jag har svarat honom att det förstår
jag — men försök då ändra yrkandet:
begär en utredning om huruvida man
inte kan skilja företagarnas försäkring
från den obligatoriska försäkringen för
de anställda och utforma förslaget till en
sådan försäkring med alla de möjligheter
till valfrihet som ni vill ha; ty en
sådan företagarförsäkring kan skapas,
den får tillräckligt stort underlag. Samtidigt
har jag dock kunnat trösta herr
Carlsson med att kostnaderna för en dylik
försäkring antagligen kommer att bli

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17 131

Om tilläggspensionsförsäkringen för företagare och fria yrkesutövare

sådana, när man valt den nivå som ger
önskat skydd, att de överstiger kostnaderna
för det bättre skydd företagarna
får i den försäkring som är utformad på
sådant sätt att man slipper ifrån de stora
administrativa kostnader vilka uppstår
vid individuell försäkring. Ty det blir
individuell försäkring, därest man skall
ha valfrihet i fråga om förmånerna.

Herr STEFÅNSON (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis mycket
svårt att bestrida ett påstående av
herr förste vice talmannen, med den stora
sakkunskap han besitter i dessa frågor,
att besparingarna för företagarna
genom ett system med valmöjligheter och
undantag från ATP i vissa avseenden
men anslutning till den allmänna försäkringen
i andra delar skulle bli så
ringa att de saknade betydelse för möjligheterna
att investera i det egna företaget.
Men vi motionärer menar att det
är sådana problem man bör utreda och
söka vinna klarhet om innan man tar
ställning i denna fråga. Motionsyrkandena
är enligt min mening i varje fall värda
en utredning, och utskottet har ju
även tillstyrkt en sådan.

Den allmänna försäkring som vi beslutade
förra året har mycket stort värde
för alla samhällsgrupper i vårt land och
inte minst för företagarna. Den skänker
möjligheten till ökad trygghet både under
ålderdomen, vid sjukdom och i andra
nödsituationer där man behöver trygga
sin ekonomi. Företagarnas möjlighet
till obligatorisk anslutning är också värdefull.
Men när man vid detta beslut gav
företagarna frihet att utträda ur ATP, erkände
man därmed även att det kan finnas
företagare som inte har råd och inte
är villiga att satsa på den allmänna tillläggspensionsförsäkringen.
Och när den
friheten lämnades, tänkte sig i alla händelser
inte företagarna att de samtidigt
skulle vara tvingade att avstå från tillläggssjukpenningförsäkring.

Jag vill också säga att redan nu finns
ju vissa valmöjligheter inom det nuvarande
systemet. Det finns möjlighet att
utträda ur hela försäkringssystemet, men

det finns också andra valmöjligheter,
som dock är begränsade till att omfatta
långtidsskyddet. Om företagaren väljer
att kvarstå i försäkringssystemet, så är
han pensionsförsäkrad genom ATP och
sedan kan han välja en lång karenstid
för tilläggssjukförsäkringen. Valmöjligheterna
är ju, som herr Carlsson har
meddelat, 3, 33 eller 93 dagar. Valet av
93 dagars karenstid ger också en låg avgift
för sjukförsäkringen, och företagaren
har genom den valmöjligheten begränsat
försäkringsskyddet till långtidsskydd
för ålderdom, invaliditet och
långvarig sjukdom. Men något val i den
andra riktningen finns inte, och det är
vad man från företagarhåll nu vill ha.
Man kan inte välja bort långtidsskyddet
och inom den allmänna försäkringen
endast koncentrera sig på skydd mot
t. ex. inkomstbortfall vid sjukdom.

Jag framhöll i fjol, när den här frågan
diskuterades, att företagarnas inkomstförhållanden
är annorlunda jämfört
med de anställdas och framför allt
är inkomsternas fördelning för olika
ändamål en annan. En företagare måste
vid sin fördelning av inkomsten på olika
ändamål ha möjlighet att ta hänyn
till dels behovet av investeringar för
konsolidering och utveckling av det egna
företaget men även till förbrukning
för privat ändamål, för konsumtion, för
hemmet och för att bygga upp en ekonomisk
trygghet för familjen och sig själv.
Önskemålet att bygga upp den ekonomiska
tryggheten kan tillgodoses på olika
sätt. Fördelningen av inkomsterna
varierar för olika företagare och för olika
skeden av företagarens liv. En företagare
som nyss startat en verksamhet
har kanske större behov av att satsa en
betydande del av inkomsterna i sin rörelse.
Han får på så sätt mindre belopp
tillgängligt för försäkringar och han anser
sig av den orsaken intet ha råd med
dessa relativt höga avgifter. Avgifterna
kommer också att stiga och bli ännu
högre när systemet en gång blir fullt utbyggt.
Som jag har sagt, har rätten till
utträde ur ATP tillkommit just av den
anledningen.

Konsolidering av företaget utgör för

132 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. älgjakten

företagaren det bästa medlet att skapa
trygghet för framtiden både för familjen
och för de anställda. Inkomsterna
behövs många gånger under ett uppbyggnadsskede
för detta ändamål, och
först när företaget har fått stabilitet anser
företagaren att han även kan satsa
pengar på uppbyggandet av en långtidstrygghet
på annat sätt. För småföretagaren
— liksom för företagaren över huvund
taget — är den egna insatsen under
uppbyggnadsskedet av stor betydelse
för företagets utveckling. Företaget
är beroende av företagarens personliga
insatser och ett inkomstbortfall på
grund av sjukdom kan betyda katastrof
för honom och hela rörelsen. Han behöver
därför en effektiv försäkring mot
inkomstbortfall vid sjukdom, och han
har stort intresse av att tillhöra den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning.
Han är många gånger i större
behov av korttidsskyddet än av långtidsskyddet.

Detta är tankegångarna bakom motionen.
Jag har mycket stor respekt för de
åsikter och de synpunkter som utskottets
ärade ordförande har givit uttryck
för med den stora sakkunskap som han
besitter, men jag tror ändå att det skall
finnas möjligheter att i varje fall tillgodose
någon av de valmöjligheter som
det ges uttryck för i motionen. Utskottet
har ju också tillstyrkt detta. Utskottet
har med hjälp av lotten ändrat mening
sedan förra året och kommit till
en för motionärerna sympatisk inställning
till denna fråga. Jag hoppas att
riksdagen gör detsamma, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av motion om fordons
förseende med anordning för belysning
av mötande fordons vägbana;

nr 18, i anledning av motioner om
anteckning i fastighetsbok angående fast
fornlämning; och

nr 19, i anledning av motioner om lagstadgad
förhandlingsskyldighet vid ifrågasatt
expropriation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. älgjakten

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av motion
angående älgjakten.

Onsdagen den 24 april 1963

Nr 17 133

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 673
av herr Lundberg.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att älgjakt, allmän
eller med licens, endast skulle få ske under
högst en vecka per år inom respektive
län, samt om ett län bleve s. k. försökslän
för licensjakt, denna icke skulle
få inskränka mindre jordägares eller arrendators
rätt att deltaga i densamma
utan hänsyn till areal å markerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 673, icke
måtte föranleda annan riksdagens åtgärd,
än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde, att motionen
jämte detta utlåtande måtte överlämnas
till 1949 års jaktutredning.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
avslagit motioner om avskaffande av licensjakt
på älg. Då jag nu i riksdagen
för första gången fått tillfälle att uttala
min mening angående älgjakten, skall
jag be att trots den sena timmen få ta
några minuter i anspråk.

Jag har som skogsman och jägare alltid
varit motståndare till licensjakt på
älg, jakt under särskild tid. Min motivering
är dels allmänna rättvisesynpunkter
och dels farhågor för hur licensjakten
många gånger kan komma att bedrivas
och detta utan jägarnas medverkan.
Jag anser det inte vara rättvist att den
som förfogar över stora skogsmarker, exempelvis
bolag, får en privilegierad jakträtt
— jag tar mig friheten att kalla den
så — på upp till en månad, medan de
som har mindre marker får nöja sig med
de allmänna lovdagarna — fyra, sex,
åtta eller i undantagsfall tretton dagar.

Nu säger man att det står alla fritt att
ansluta sig till ett jaktvårdsområde och
få denna licensrätt. Det är inte alltid så
att detta passar. Det kan bero på skiftets
belägenhet m. m. Det är inte säkert att
jaktvårdsområdets övriga medlemmar
godtar de jaktkamrater man tidigare ja -

Ang. älgjakten
gat tillsammans med. Alltid blir det någon
som ställs utanför, och jag vet att
skogsbolagen är noga med detta. Det är
även obestridligt att det är svårt att få
hundarna, då man jagar med löshund,
att hålla sig enbart inom licensområdet.
Detta gäller jakt efter de allmänna lovdagarna.
Hundarna kan få tag på en älg
inom licensområdet, och sedan kan det
hända att älgdrevet går in på skiftet intill
utanför licensområdet för att till slut
komma tillbaka på licensområdet. Skulle
älgen bli skjuten efter detta kan väl ingen
bestrida att älgdrev förekommit på
olovlig mark — naturligtvis utan jägarens
medverkan. Jag frågar: Finns det
någon kontroll att så inte sker?

Det påstås att licensjakten bedrives
under lugnare former och att man vårdar
jakten bättre inom licensområden.
Detta tror jag dock personligen inte så
mycket på. Hetsjakten är nog en individuell
sak, och de flesta jägare tar nog
älgjakten ganska lugnt. Skadeskjutningar
och andra olyckor beror nog till stor
del på andra omständigheter, och detta
skall jag inte närmare gå in på.

Sedan påstår man att avskjutningen
kan regleras bättre inom licensområdena.
Det är inte enbart inom licensområdena
som avskjutningen sker med urskillnad.
Detta förekommer även inom
områden där endast de allmänna lovdagarna
utnyttjas. Detta ansvar åvilar först
och främst jaktledaren men även jaktkamraterna
i övrigt som är med ute i
jaktlaget.

Licensjakten inom många områden är
en privilegierad jakt. Det kan man inte
komma ifrån. Jag har läst betänkandet
med förslag till ändring i jaktlagstiftningen,
och man blir nog lite betänksam,
när man läser detta om bildandet
av jaktvårdsområden och tongångar om
införande av uteslutande reglerad älgjakt.
Man kan nästan ana varthän det
lutar. Det kommer nog att innebära att
man utestänger en hel del jägare från
älgjakt. Jag håller med Jägarnas riksförbund
om att ett borttagande av den
allmänna älgjakten kommer att medföra
stora orättvisor för tusentals jägare och
markägare i vårt land, och detta därtill

134 Nr 17

Onsdagen den 24 april 1963

Ang. älgjakten

utan någon som helst nytta. Jag protesterar
på det bestämdaste mot införande
av uteslutande reglerad älgjakt.

Jag har velat på ett tidigt stadium säga
detta, då jag vet att det finns en
stark opinion både mot licensjakt och
mot reglerad jakt. Låt jakten ske något
så när rättvist för alla jägare. En jakttid
på älg om upp till sex dagar räcker,
och låt den ske under allmänna lovdagar!
Det är inte jägarnas stora markinnehav,
som skall avgöra om de är lämpade
för älgjakt, utan jägarnas kvalitet
och omdöme. Rätten att jaga har en tusenårig
hävd, som man bör handskas
varsamt med.

Frågan om de obligatoriska jaktvårdsområdena
blir en senare fråga, som vi
framdeles får ta ställning till i denna
kammare.

Herr talman! Även om utskottet hade
kunnat sträcka sig något längre och nu
ta ställning, anser jag att skrivningen är
så pass positiv att berörda departement
och myndigheter inte kan gå förbi vad
som framhållits i motionen och utskottsutlåtandet
och inte kan underlåta att beakta
den allmänna opinionen. Det är
med hänsyn därtill som jag inte framställer
något yrkande. Vi torde få återkomma
till detta ärende framdeles och
då kanske få en längre diskussion. Men
jag har trots allt velat säga detta i kammaren,
därför att jag vet att i min hembygd
finns opposition mot licensjakten
och eventuellt också mot den reglerade
älgjakten.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Axel Emanuel, (ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet
från rikdagsarbetet under tiden den 26/4
—den 29/4 i och för deltagande i Internationella
pressinstitutets styrelsesammanträde
i Paris nämnda dagar.

Stockholm den 24 april 1963

Allan Hernelius

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 161, angående godkännande av vissa
ändringar i 1954 års internationella konvention
till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 750, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 144, angående
riktlinjer för utformningen av skolväsendets
centrala ledning m. m.; och
nr 751, av herr Berg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
152, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för Sveriges del godkänna ändring
i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020