Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1968
ProtokollRiksdagens protokoll 1968:17
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
i £r&& i
Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1968
17—18 april
Debatter m. m.
Onsdagen den 17 april
Sid.
Meddelande ang. arbetsplena fredagarna den 26 april och 3 maj..... 5
Samordning i mottagarlandet av projekt för utvecklingsbistånd..... 6
Visst tillgodoräknande av fackskola som praktik.................. 8
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn................ 10
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål, m. ............................................... 18
Beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt............ 27
Förfarandet vid bodelning i anledning av hem- och äktenskapsskillnad 29
En fast organisation för offentlig försvarare i brottmål............. 30
Vidgad revisionsplikt för företag................................ 33
Viss omläggning av skördeskadeskyddet.......................... 34
Införande av ett system med skördeskadeförskott................. 36
Upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra Sverige......... 38
Anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden............... 41
Interpellationer av:
herr Persson i Heden (ep) ang. vissa vägars undantagande från allmänt
underhåll........................................... 44
fru Marklund (vpk) ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och
lekredskap............................................... 45
Meddelande om enkla frågor av:
herr Bergman (s) ang. befrielse från lagfartsstämpel vid sammanslagning
av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag..... 47
herr Ullsten (fp) ang. beviljandet av uppehållstillstånd för zigenare 47
herr Ullsten (fp) ang. en nordisk eller internationell överenskommelse
om zigenares uppehållsrätt............................ 47
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder för att motverka
eventuella amerikanska bojkottaktioner mot svensk export.... 47
1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 17
2
Nr 17
Innehåll
Sid.
herr Persson i Heden (ep) ang. domänverkets skogsarbeten....... 47
fru Marklund (vpk) ang. skyldigheten att arbeta på lördagar vid
statliga företag........................................... 47
Torsdagen den 18 april
Svar på frågor av:
herr Bergman (s) ang. befrielse från lagfartsstämpel vid sammanslagning
av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag..... 48
herr Levin (s) ang. studium av kvicksilverförgiftningar i Japan... 48
herr Wennfors (h) ang. klassificeringssystemet för skolbibliotek... 49
herr Nordstrandh (h) ang. den ökade skuldsättningen i anledning
av studiemedelssystemet................................... 51
Svar på interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. det
svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa förutsättningar
för förhandlingar om fred i Vietnam.................... 54
Interpellation av herr Nelander (fp) ang. trafiksäkerheten för resande
med vissa tågfärjor.......................................... 60
Meddelande om enkla frågor av:
herr Turesson (h) ang. trafikförhållandena på Kastrups flygplats. . 61
herr Sjöholm (fp) ang. behandlingen av för brott misstänkt person 62
herr Hugosson (s) ang. införande av postnummer i telefonkatalogen 62
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 17 april
Statsutskottets memorial nr 62, ang. anslag till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet (gemensam omröstning)........ 5
Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om samordning i mottagarlandet av
projekt för utvecklingsbistånd................. 6
Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde............................... 7
— nr 60, om visst tillgodoräknande av fackskola som praktik....... 8
— nr 61, om gymnasial utbildning i Strömstad och om inrättandet av
ett gymnasium i Simrishamn................................ 10
Bevillningsutskottets betänkande nr 29, om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m. 18
— nr 31, rörande beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller ler
täkt.
..................................................... 27
Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förfarandet vid bodelning i
anledning av hem- och äktenskapsskillnad..................... 29
— nr 23, om dels obligatorisk förarplatsförsäkring, dels förarplatsförsäkring
för av stat och kommun ägda fordon................ 30
Innehåll
Nr 17
3
Sid.
— nr 24, om en fast organisation för offentlig försvarare i brottmål 30
— nr 25, om vidgad revisionsplikt för företag.................... 33
Tredje lagutskottets memorial nr 39, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående vissa anslag ur kyrkofonden, m. m............. 33
Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. viss omläggning av skörde
skadeskyddet.
............................................. 34
— nr 16, ang. införande av ett system med skördeskadeförskott.... 36
— nr 17, ang. upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra
Sverige................................................... 38
— nr 18, ang. anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden 41
K<
bly
"''Vi Mj
; ■ ."V L’I;! :i
■ '' K.
i-i i !; uliHiainvi--
, i:0 V ,. ■ / > ;. . ’ .i '' '' ■:'' -; 1 v.
-
i
,, t ; T ,
■ ■ , : i i ■
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
5
Onsdagen den 17 april
Kl. 11.00
§ 1
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 62 föreslagna,
av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren
vill,
1. att riksdagen avslår motionerna
1:612 och 11:590 i vad de avser höjt
bidrag till De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet,
2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avser
anslagsberäkningen till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisar ett
anslag av 1 975 000 kr., röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren
1. med bifall till motionerna 1:612
och II: 590 såvitt nu är i fråga beviljat
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 100 000 kr. höjt bidrag till De
blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet,
2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:612 och 11:590 i vad de avser anslagsberäkningen
till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisat ett
anslag av 2 075 000 kr.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt vo
-
teringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 96 Ja och 119 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 68 Ja och 70 Nej,
vadan, då därtill
lades andra
kammarens
röster eller 96 Ja och 119 Nej,
sammanräkningen
visade 164 Ja och 189 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.
§ 2
Justerades protokollen för den 29
nästlidne mars samt för den 2—den 5
innevarande april.
§ 3
Meddelande ang. arbetsplena fredagarna
den 26 april och 3 maj
Herr TALMANNEN yttrade:
Enligt inhämtade uppgifter kan statsutskottets
utlåtande angående arbetsmarknad
och lokalisering icke upptagas
till avgörande i kamrarna förrän
fredagen den 26 april, då även ett betydande
antal andra ärenden föreligger
till behandling. Under den därpå följande
veckan hålles endast ett arbetsplenum,
nämligen fredagen den 3 maj.
Antalet förhandsanmälda ärenden till
6
Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Samordning i mottagarlandet av projekt
detta sammanträde är mycket stort, och
det bedömes därför icke vara möjligt
att till fredagen den 3 maj uppskjuta
behandlingen av ärenden som eventuellt
icke medhinnes fredagen den 26
april. Av dessa skäl och då debatten angående
arbetsmarknad och lokalisering
torde bli förhållandevis tidskrävande
måste sammanträdet fredagen den 26
april sannolikt fortsättas på kvällen.
§ 4
Herr talmannen meddelade, att herrar
Rimmerfors och Berndtsson samt fru
Hörnlund enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna under
tiden, herr Rimmerfors den 16—den 19
innevarande april, herr Berndtsson den
16 april—den 10 nästkommande maj
och fru Hörnlund den 16—den 22 april.
Herrar Rimmerfors och Berndtsson
samt fru Hörnlund beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.
§ 5
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad ledamot av kammaren
får härmed anhålla om befrielse från
fullgörande av riksdagsgöromålen under
tiden den 17—19 april 1968 för bevistande
av kommittésammanträde inom
ramen för arbetet inom Europarådets
rådgivande församling.
Sundsvall den 13 april 1968
Ro Martinsson
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 6
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 91, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. och om fortsatt gil
-
för utvecklingsbistånd
tighet av lagen, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg lagförslagen, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.
Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr 96,
angående försäljning av en fastighet i
Sundsvall;
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr
99, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), in. m., och
nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m.; samt
till statsutskottet propositionen nr
111, angående avgift för innehav av navigeringsmottagare.
§ 7
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nämligen:
angående provisoriska lokaler för
riksdagen vid författningsreform; och
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt.
§ 8
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1106—1112.
§ 9
Samordning i mottagarlandet av projekt
för utvecklingsbistånd
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om samordning i mottagarlandet av
projekt för utvecklingsbistånd.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
7
Samordning i mottagarlandet av projekt för utvecklingsbistånd
Herr WERNER (h):
Herr talman! Utskottet ger i sin skrivning
i föreliggande utlåtande om samordningen
av den multilaterala och även
den bilaterala hjälpen till biståndsländerna
sådana upplysningar, som tycks
täcka de yrkanden vilka framställts i
motionsparet 1:154 och 11:206. Vi har
i detta föreslagit att FN :s »resident representatives»
skall bli en samordnande
myndighet med väsentliga fullmakter.
Utskottet framhåller att våra svenska
FN-representanter i skilda sammanhang
har understrukit vikten av en samordning
genom UNDP-representanten. Det
är i och för sig gott och väl. Men var
och en som satt sig in i förhållandena
på fältet vet att samordningen lämnar
mycket övrigt att önska — något som
också framskymtar i utskottets skrivning.
Under de senaste tio åren har det
vuxit fram en rik flora av biståndsinsatser
i u-länderna. Detta är uteslutande
glädjande, men det gör det mer och
mer angeläget att en samordning sker,
så att de personliga och de ekonomiska
insatserna får största möjliga effekt.
Det dubbelarbete som nu förekommer
skulle kunna bli samarbete, och hjälpinsatserna
av olika karaktär skulle kunna
få en riktigare avvägning. — Dessutom
är det så, herr talman, att den
försämrade utvecklingseffekt som följer
av dålig samordning inte bara blir
till förfång för mottagarlandet utan också
bidrar till att i givarländerna dämpa
intresset för u-landshjälpen. Vi har
upplevt detta här hemma, och det är
någonting som vi helt enkelt inte har
råd med.
Det är att hoppas att våra delegater
i FN i skilda sammanhang fortsätter att
inte endast eftertryckligt understryka
vikten av samordning genom UNDPrepresentanterna
utan också framlägger
konkreta förslag. Utskottets skrivning
kan ge vid handen att allt är väl beställt.
Men det är det inte, herr talman,
och det var detta jag ville säga. Jag
skall inte besvära kammaren med något
yrkande om bifall till motionerna
utan nöjer mig för denna gång med
vad utskottet anfört.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! .lag vill endast å utskottets
vägnar säga att det är självklart
att man skall eftersträva samordning av
de internationella hjälpinsatserna så
långt det över huvud taget är möjligt.
Nu har motionärerna gjort det misstaget,
att de föreslår att FN:s »resident
representatives» skall vara samordnande
instans i fråga om all biståndsgivning.
Utskottet har inhämtat att det inte
är möjligt att göra ett sådant arrangemang
— beträffande eu rad bilaterala
biståndsprojekt kan andra former för
verksamheten vara bättre. Av det skälet
kan man inte under alla omständigheter
säga att den av motionärerna rekommenderade
vägen via detta FN-organ
är den riktigaste.
Jag vill bestämt hävda att herr Werner
missförstått utskottets utlåtande
om han tror att vi anser att det är bra
som det är med den internationella
samordningsverksamheten. Jag har
själv vid flera tillfällen från denna talarstol
sagt att man måste anstränga
sig mera än hittills för att se till att det
inte sker »overlapping» i det internationella
arbetet.
Herr talman! Då det inte är möjligt
att vid alla tillfällen tillämpa den form
för samordning som motionärerna pekat
på har utskottet beslutat hemställa
att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 10
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats
-
8
Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Visst tillgodoräknande av fackskola som praktik
verkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion.
Punkterna 1—7
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8
Lades till handlingarna.
§ 11
Visst tillgodoräknande av fackskola
som praktik
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
60, i anledning av motioner om visst
tillgodoräknande av fackskola som
praktik.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Det är mycket sällan en
nykonstruktion — av vilken art den än
är — från början är hundraprocentigt
lyckad. Efter genomförandet av en nyhet
krävs alltid åtgärder för att förbättra
detaljer. Det krävs finslipningar. Till
sådana åtgärder räknar jag, i den stora
skolreformens sammanhang, införandet
av fackskola. Skolpolitiskt selt var den
en lyckad konstruktion, som praktiskt
taget inte mötte något genmäle. Uppslutningen
kring reformen blev ganska
allmän och uppfattningen var enhällig
att den var bra och borde genomföras.
Del är alldeles tydligt att föräldrar
och elever i viss mån har en annan
uppfattning när det gäller en hel del
detaljer. Fackskolan har kanske inte
på alla punkter riktigt blivit vad man
tänkt sig. Jag skall inte gå in på detaljerna
utan koncentrera mig till det som
behandlas i detta kortfattade utskottsutlåtande.
Här gäller det en detalj i
samband med övergången fackskola—
gymnasium.
Otvivelaktigt har en glidning ägt rum
när det gäller bestämmelserna. I de
första anvisningarna som skickades ut
från skolöverstyrelsen, vilka skulle
hjälpa föräldrar och elever vid val av
studiegång efter genomgången grundskola,
talades ganska mycket om de
möjligheter som förelåg till övergång
fackskola—gymnasium och vice versa.
Dessa möjligheter har successivt begränsats.
Det vi nu behandlar är frågan
om möjligheterna till övergång från
fackskolans första årskurs till gymnasiet.
I de likalydande motionerna 1:220
och 11:278, vilken senare bland andra
jag undertecknat, åberopas vissa uttalanden
i Aktuellt från skolöverstyrelsen.
Speciell relevans i detta sammanhang
har Aktuellt från skolöverstyrelsen
nr 66 årgång 1966/67. Där finns en
passus om att elev med betyg från årskurs
1 i fackskola, oavsett grundutbildning,
inte bör intagas i årskurs 1 av
gymnasiet såvitt inte särskilda skäl
föreligger. I det remissyttrande som
statsutskottet har bifogat sitt utlåtande
har skolöverstyrelsen bl. a. anfört: »Nuvarande
anvisningar utesluter inte en
övergång från fackskolans årskurs 1.
I anvisningarna för intagningen 1968/
69 har den i motionen citerade anvisningen
---utgått.»
Det förefaller som om skolöverstyrelsen
har intagit en ny hållning, vilket
väl är bra, men det krävs tydligen ytterligare
anvisningar för att förhållandena
skall bli klarlagda. Ett faktum är
att de lokala intagningsnämnderna i sitt
arbete hänvisas till vissa kapitel och
paragrafer i skolstadgan. I den motivering
som är aktuell i detta sammanhang
åberopas i kommentarerna till författningshandboken
just det nummer av
Aktuellt från skolöverstyrelsen som har
berörts i motionerna.
Som ytterligare ett bevis för att skolöverstyrelsen
är litet tvetydig i sina
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
9
Visst tillgodoräknande av fackskola som praktik
anvisningar vill jag hänvisa till en PM
som skolöverstyrelsen så sent som den
31 januari i år skickade ut för att deltagarna
vid skolledarkonferenserna
skulle få någon vägledning om hur eleverna
borde hjälpas vid gren-, variantoch
linjeval. I denna PM av den 31
januari hänvisas fortfarande till Aktuellt
från skolöverstyrelsen nr 66 för
år 1966/67, som alltså fortfarande gäller.
Herr talman! På dessa punkter behövs
tydligen ett klart besked från
skolöverstyrelsen till intagningsnämnderna
att det som sagts i ett tidigare
nummer av Aktuellt från skolöverstyrelsen
icke längre gäller utan har upphävts.
Men det är inte det som är väsentligt,
utan det väsentliga i vår motion
är att man, samtidigt som man vill ta
bort möjligheten för en elev att tillgodoräkna
sig ett år i fackskolan som
en merit, inte skall hindra en övergång
till gymnasiet från fackskolans första
årskurs. Den elev som vill gå den vägen
får, som det heter, konkurrera på
grundval av sina betyg från grundskolan,
och året i fackskolan får inte tillmätas
något som helst värde.
Vi har i motionen framhållit att man
får en negativ värdering av det slaget
att elever snarast måste dölja att de har
gått i fackskola när de i februari månad
visar upp sina grundskolebetyg
från tidigare år. Skolöverstyrelsen säge:
att man gör detta i elevvårdande ocl
studiestödjande syfte. Jag vill gärna un
derstryka att jag inte har någon invänd
ning mot det. Vi motionärer har tvärt
om sagt att vi har full förståelse för det
synpunkten att en påbörjad studiegång
icke bör avbrytas, men vi tillägger att
vi finner det olyckligt om en negativ
meritering blir resultatet av de nuvarande
intagningsbestämmelserna, och
så blir otvivelaktigt fallet vad skolöverstyrelsen
än säger.
Om en elev siktar på att försöka komma
in i gymnasiet och inte efter grundskolan
lyckas med detta, bör han enligt
skolöverstyrelsens yttrande av den 4
mars, som vi har i trycket, försöka få
något arbete — vilket som helst — och
sedan komma tillbaka och söka till
gymnasiet. Detta innebär att ett år i
fackskola, vilket i och för sig är ett
slags skolpraktik som måste vara av
betydelse för den som skall in i gymnasiala
studier, skall räknas vara av noll
och intet värde, medan man däremot
fortfarande kan betrakta viss praktiktjänstgöring
som en merit.
Det är mot denna bakgrund, herr
talman, som vi i motionen har begärt
att ett år i fackskolans årskurs 1 för de
elever det gäller skulle få tillgodoräknas
som viss praktikmerit och poängvärderas.
Nu säger man att det inte är meningen
att fackskolan skall bli en omväg till
gymnasiet. Det är självklart inte på det
sättet, men det är heller inte någon risk
för det. Om man ser på vad vi har skrivit
i den andra punkten i motionen, där
vi har räknat upp argument för vårt
förslag, finner man att det klart och
tydligt framgår att den sökande fackskoleeleven
inte skulle komma att konkurrera
med en yngre åldersgrupp om
en plats i gymnasiet. Enligt gällande
bestämmelser skulle han tillhöra en
annan grupp sökande, som enligt dessa
ganska krångliga bestämmelser hör till
en s. k. fri kvot, som bara tar eu viss
del av platserna i gymnasiet i anspråk.
Skolöverstyrelsens linje innebär tvärtom
att den som har gått i fackskola
kommer att konkurrera med sina gamla
grundskolebetyg med de yngre årsklasserna.
Det blir alltså en konkurrens som
knappast är avsedd, medan vårt förslag
innebär en begränsning av möjligheterna
att göra fackskolan, som So
säger, till en maskerad form av konkurrenskomplettering.
Det är en klart
avgränsad möjlighet.
Herr talman! Det lönar sig inte all
mot ett enhälligt statsutskott komma
med några andra yrkanden, men jag
må säga att detta var ett lättvindigt sätt
10 Nr 17
Onsdagen den 17 april 19C8
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
av utskottet att hantera en fråga som
det synbarligen icke har satt sig in i
i detalj!
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 12
Gymnasial utbildning i Strömstad och
Simrishamn
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av motioner om gymnasial
utbildning i Strömstad och om inrättandet
av ett gymnasium i Simrishamn.
I de likalydande motionerna 1:310
av herr Hermansson m. fl. och 11: 389
av herr Berndtsson m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i
.skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
upprättande av gymnasial utbildning
i Strömstad.
I de likalydande motionerna 1: 537 av
herr Yngve Nilsson in. fl. och II: 881 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl. hade
hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställde att frågan om inrättandet
av ett gymnasium i Simrishamn
bleve föremål för ny prövning med beaktande
av de synpunkter som anförts
i motionerna.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:310 och 11:389 samt 1:537 och
II: 681.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Gustafsson i Uddevalla
(s) och Westberg (fp), som ansett
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:310 och 11:389 samt
1:537 och 11:681 ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;
2) av herr Nordstrandh (h), utan angivet
yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu skall behandla har avgetts i
anledning av två motionspar. I det ena
hemställs om gymnasial utbildning i
Strömstad och i det andra om ny prövning
av frågan om inrättande av ett
gymnasium i Simrishamn.
Medan utskottsmajoriteten sluter upp
bakom skolöverstyrelsens förslag att i
glesbygder korrespondensgymnasier
bör inrättas på försök, har en minoritet
med representanter för tre partier avgett
en reservation, nr 1, vari föreslås
försöksverksamhet med gymnasiefilialer.
Sålunda föreslås, att på ort där underlag
saknas för vanligt gymnasium
skall inrättas filial till ett modergymnasium.
Vid filialen skulle ungdomarna
åtnjuta undervisning, omfattande årskurserna
1 och 2; det tredje året skulle
de enligt förslaget deltaga i den ordinarie
undervisningen i modergymnasiet.
För min del anser jag att detta system
med filialer skulle vara ett bättre alternativ
än förslaget om korrespondensgymnasier
och att det således finns anledning
att pröva det. För att erhålla
bättre valmöjligheter vid filialerna föreslås
att korrespondensundervisning används
i vissa ämnen där, men att denna
undervisning kompletteras med både
handledning och muntlig undervisning.
.lag har den uppfattningen, att korrespondensgymnasierna
inte utgör ett
tillräckligt lockande alternativ till ett
gymnasium med muntlig undervisning.
Visserligen föreslås att det skall vara
handledd undervisinng, men det innebär
inte någon omfattande muntlig undervisning
utan endast en hjälp med
organisation av studierna och ett tillrättaläggande
av lärostoffet. Även om
man måste erkänna att detta är av viss
betydelse, betraktas det ändå som en
mycket krävande studieform att läsa
sig fram till gymnasieexamen per kor
-
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
11
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
respondens. Det är speciella studiebegåvningar
som klarar en sådan uppgift,
men dessa bor inte klumpvis utan
är spridda över hela landet. Många av
ungdomarna betraktar det vidare som
en brist att korrespondensstudier inte
ger dem möjlighet till gruppaktiviteter
och tankeutbyte i större samlingar.
Den som verkställt utredningen av
denna fråga säger: »Då differentieringen
i full skala inträder först under tredje
året, skulle man vänta sig att det
partiella gymnasiet skulle vara en förhållandevis
billig lösning.» Han kom
tydligen fram till att det ändå inte blir
så billigt som det får lov att vara, om
det skall bli någon ändring och glesbygden
få något bättre.
Såväl utredningsmannen som So
åberopar kostnadsskälen och framhåller
att korrespondensgymnasier blir det
billigaste. Däri har man säkert rätt.
Korrespondensstudier har alltid varit
billiga för samhället. Inga av dem som
t. ex. tagit studentexamen vid Hermods
liar medfört kostnader för staten. Men
när man talar om kostnader, skall man
inte glömma bort att det finns en och
många gånger två parter till utöver staten
som får räkna med kostnaderna:
målsmännen och eleverna. Det är kostbart
att ha ungdomarna inackorderade
10—12 eller 15—20 mil borta från hemmet.
I en del fall klarar målsmännen
detta genom att själva försaka, i andra
fall får studierna bekostas med lånade
medel.
SÖ säger att avståndsfaktorn inte
längre har den betydelse den tidigare
hade då det gäller att söka till gymnasium.
Man menar därmed att det kommer
ungdomar från glesbygden också
till gymnasierna. Detta skall inte bestridas.
Men de höga kostnader som
inackordering innebär drabbas de av
— till skillnad från dem som bor på
gymnasieorten. Kostnaderna finns alltid
men inte solidariteten med glesbygdens
människor.
vhdare säger SÖ att det har blivit
förbättrade kommunikationer och att
dessa bidrar till att glesbygdens ungdom
har det lättare att gå i gymnasium.
Detta anser jag vara ett verklighetsfrämmande
resonemang. Tyvärr försämras
glesbygdens kommunikationer.
Men sedan kommer skolöverstyrelsen
med något som stämmer, nämligen att
människorna flyttar samman mer och
mer, varigenom glesbygdens ungdomar
snart blir fåtaliga. Men enligt min mening
skulle gymnasiefilialerna bidraga
till att vi slapp ifrån denna väldiga
koncentration av bebyggelse och arbetstillfällen;
de skulle således vara ett led
i våra strävanden att erhålla en jämnare
befolkningsfördelning i landet.
SÖ:s förslag får stå för vad det är.
I någon mån har jag ändå här betygsatt
detsamma, .lag beklagar att utskottet
så helt har slutit upp bakom So och
endast hänvisar till möjligheten att få
gymnasial utbildning, om SÖ:s förslag
om korrespondensgymnasier slår väl ut.
Man säger inte ett enda ord om att man
skulle önska att det bedrevs en försöksverksamhet
också av annat slag, t. ex.
i enlighet med vad reservanterna föreslagit
— så långt kan man inte sträcka
sig. Utskottsutlåtandet lämnar inget besked
på annat sätt än att man stöder
skolöverstyrelsens förslag, och då är det
i första hand kostnadsskäl som anförs.
Skolöverstyrelsen säger att den föreslagna
försöksverksamheten rymmer en
hel del problem bl. a. av pedagogisk
art. Det är nog riktigt, och bekvämast
för skolöverstyrelsen vore givetvis att
slippa ha med sådana här frågor att
göra och i stället få ägna sig åt de traditionella
gymnasierna. Men här är det
fråga om att starta något nytt — det gäller
att ge glesbygdens ungdomar möjlighet
att under de två första åren av
sina gymnasiestudier bo hemma och
slippa vara inackorderade med allt vad
det innebär av ökade kostnader och
andra problem. Men det är också fråga
om att göra fler orter attraktiva och
som en följd därav få fler arbetstill
-
12 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
fällen. Det är utan tvivel en fördel fölen
ort att kunna erbjuda gymnasial utbildning;
det är en nackdel att endast
kunna hänvisa till inackordering
många mil från hemmet. Förutom att
det innebär avsevärt ökade kostnader
för elever och målsmän uppstår också
lätt problem när ungdomar i denna
ålder skall ta hand om sig själva.
Därtill kommer att tätortens och den
omkringliggande bygdens näringsliv
riskerar att stagnera. Ortens utbildningsmöjligheter
spelar stor roll både
för att få befintliga företag i orten att
bygga ut verksamheten och för att förmå
nya företag att flytta dit. Saknas
goda utbildningsmöjligheter försvåras
rekryteringen av arbetskraft. Därför
har gymnasiefrågan stor betydelse ur
lokaliseringssynpunkt.
De motioner som behandlas i utskottsutlåtandet
gäller två städer, Simrishamn
och Strömstad. Man är säkerligen
där intresserad av försöksverksamhet.
I reservationen föreslås att försöksverksamhet
med gymnasiefilialer
skall bedrivas i kommuner där detta
är lämpligt. Att de två nämnda kommunerna
kan komma med vid prövningen
betraktar jag som självklart. I
reservationen ser vi denna fråga generellt
och har gjort den bedömningen
att även försöksverksamhet med gymnasiefilialer
bör bedrivas.
Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 1.
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Jag har med en blank
reservation velat markera, att jag hyser
vissa sympatier för det i reservationen
framförda förslaget att ordna gymnasiefrågan
i de kommuner, som kan komma
i fråga, på det sätt som angives i
reservationen men att jag inte är beredd
att nu förorda försöksverksamhet i den
av reservanterna angivna riktningen.
Först bör som jag ser det — och där
står jag alltså på utskottsmajoritetens
ståndpunkt — en annan möjlighet prö
-
vas, den som skisseras av utskottsmajoriteten.
Den bygger på vad skolöverstyrelsens
utredningsman har föreslagit.
Han anger tre tänkbara möjligheter
att lösa gymnasiefrågan på sådana
orter, som kan tänkas vilja ha någon
form av gymnasieundervisning men
som ännu inte har det. De möjligheterna
är
1. ett vanligt treårigt gymnasium med
begränsade valmöjligheter,
2. ett vanligt gymnasium som endast
omfattar årskurserna 1 och 2,
3. ett korrespondensgymnasium med
inslag av muntlig undervisning.
Utredningsmannen förordar ett delalternativ
under det tredje alternativet,
nämligen två års handledda korrespondensstudier
vid hemortens högstadieskola
— alternativet förutsätter alltså
att det finns en högstadieskola — och
det tredje året i det vanliga gymnasium,
till vars elevområde ifrågavarande region
hör.
Skolöverstyrelsen anser, att en lösning
som innebär inrättande av någon
form av vanligt gymnasium är otänkbar
av flera skäl, som jag här inte skall
gå in på. Enligt SÖ:s mening är den
enda praktiskt möjliga lösningen i dagens
läge — och den uppfattningen
tror jag mig kunna dela — en organisation
som innebär att något slag av korrespondensgymnasium
inrättas. Jag vill
anknyta till herr Mattsson och säga,
att det också är den ekonomiskt mest
fördelaktiga lösningen. Jag anser inte,
att sådana synpunkter alltid skall vara
avgörande, men de måste ändå med en
viss tyngd ingå i bedömningar av detta
slag. Dessutom behöver man, såvitt jag
förstår, enligt detta alternativ inte göra
så stora investeringar. Det är väl en
synpunkt som man också bör ta med
i bilden.
SÖ har vid sina överväganden funnit.
att det förslag som förordas av utredningsmannen
bör komma i fråga,
alltså två års handledda korrespondensstudier
vid hemortens högstadieskola
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
13
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
och under det tredje året undervisning
vid vanligt gymnasium. Det är alldeles
riktigt, att So framhållit, att det kan
göras invändningar mot denna form av
gymnasieundervisning. En del av dessa
invändningar gäller pedagogiken. Det
är naturligtvis allvarligt, att det framkommit
sådana betänkligheter beträffande
pedagogiken. Men So anser, att
man inte absolut bör binda sig för denna
lösning utan endast ha en försöksverksamhet
och se hur det hela utfaller.
Även den av reservanterna förordade
lösningen gäller ju eu försöksverksamhet;
inte heller reservanterna vill binda
sig definitivt vid den lösning de förordar.
Jag tror alltså, att denna väg med ett
korrespondensgymnasium av den skisserade
typen kan visa sig vara framkomlig.
Nu säger herr Mattsson, att ett
korrespondensgymnasium inte är tillräckligt
lockande. Det är det vi får se.
Det är en krävande studieform, säger
herr Mattsson vidare. Jag är fullt
överens med honom om att det kan vara
det. Men med den form korrespondensstudierna
för närvarande har är de väl
ändå inte mer krävande än att man
skall våga hoppas, att klart gymnasieinriktade
ungdomar bör kunna klara
dessa korrespondensstudier, och det är
väl dessa klart gymnasieinriktade som
vi i första hand måste tänka på.
Skulle det nu visa sig att det inte går
att komma fram på den här vägen —
det kommer att visa sig ganska snart;
det är inte fråga om tiotals år — så
måste givetvis det andra alternativet
tillgripas, och det i så fall omgående.
Vi är alla överens om att vi på något
sätt måste se till att gymnasiefrågan
löses snabbt på de orter, där en gymnasieundervisning
kan ifrågakomma.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Under denna punkt diskuteras
ju den gymnasiala utbildning
-
en, och som var och en förstår kommer
jag att yttra mig om förhållandena
i Simrishamn.
Det är inte första gången denna fråga
är uppe; den har behandlats flera
gånger tidigare, men alltid har man
funnit skäl för ett uppskov, för att vänta
och se. Avsaknaden av ett gymnasium
i Simrishamn är inget politiskt
problem för högerpartiet — det är ett
problem för oss i Österlen oavsett vilken
politisk uppfattning vi har. Det är
också därför vi gemensamt har strävat
efter att få denna fråga ordnad. Vid
årets riksdag har alla de fyra riksdagsmännen
från Österlen undertecknat motioner
dels i denna och dels i första
kammaren där det krävs att någonting
skall göras för att lösa problemet.
Vi har under årens lopp försökt bereda
marken för en lösning. Vi har då
av departementet fått till svar: Se till
att det kommer fler människor dit så att
det finns ett underlag för det, så skall
ni få ett gymnasium. De företag och
anställda som funderar på att flytta till
Simrishamn ställer alltid frågan till oss
kommunalmän: Hur är det ordnat med
den högre skolutbildningen? När vi då
svarar att vi håller på att försöka få
den ordnad men att det ännu inte är
klart säger man: Då kan vi inte reflektera
på att flytta dit. Detta är alltså,
som jag sagt tidigare, en ond cirkel,
och vi undrar om man inte någon gång
skulle kunna bryta denna. Det är inte
rättvist att plocka ifrån oss i vår landsända
det ena efter det andra och inte
ge oss möjligheter att få någonting igen.
T höstas anordnades en sammankomst
i Österlen som besöktes av mer än
hundra människor. Vid ett estradsamtal
mellan ledande personer på olika
områden gav en nyinflyttad företagsledare
i Simrishamn, vilken jag inte
personligen känner, uttryck för uppfattningen
att det viktigaste av allt var att
vi fick gymnasiefrågan ordnad i Simrishamn.
Det är alltså ett för företagare
och anställda gemensamt intresse.
14 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
Tidigare har man som skäl mot ett
gymnasium anfört att Simrishamn ligger
så nära Ystad att det skulle kunna
beröva denna stad en del av dess elevunderlag.
Landshövdingen i länet kallade
till ett sammanträde sent i höstas
i Tomelilla, och där blev givetvis denna
fråga också debatterad. Då upplystes
av en socialdemokratisk kommunalman
från Simrishamn att Ystads stad
numera hade frångått denna uppfattning;
man hade där fått så många elever
att man inte hade plats för alla, och
därför skulle man med jämnmod se att
det inrättades ett gymnasium även i
Simrishamn. Desslikes upplyste en av
inskrivningsnämndens ledamöter att
det vid värnpliktsinskrivningen visat
sig att det inte fanns så många i den
östra delen av Österlen norr om Simrishamn,
som kunde tas ut till officersutbildning,
vilket berodde på att de inte
haft tillgång till någon gymnasial utbildning.
I den del däremot som täcktes
av gymnasiet i Ystad var resultatet
ett helt annat. Även detta anser jag vara
ett skäl som klart talar för att man inte
i längden får fortsätta att missgynna
denna landsända. Människorna där har
lika stor rätt till undervisning som folk
på andra håll i Sverige.
Utskottet skriver att man i glesbygderna
i framtiden kanske skulle kunna
få en gymnasial utbildning per korrespondens.
Herr talman! Jag skall inte
använda hårda ord här i kammaren
men hade jag varit på hemmaplan så
skulle jag ha gjort det. Det liknar nämligen
ingenting att säga att Österlen är
en glesbygd. En glesbygd anser jag vara
en bygd med stora avstånd, och sådana
finns det fortfarande inte i Österlen.
Men man gör ju allt vad man kan för
att förstöra Österlen — det måste jag ju
erkänna. Statsutskottet skall ha en eloge
för att det gör allt det kan på detta område.
Jag undrar om skamkänslan någon
gång skall inställa sig, så att det
kan åstadkommas någon rättvisa på detta
område. Det verkar uppriktigt sagt
hopplöst.
Man säger att man får billigare investeringar
på detta sätt. Ja, visst får
man det, den saken är klar. Man kastar
till oss en liten bit och säger: Nu kan
ni vara nöjda med detta och hålla er
tysta och snälla i framtiden. Det kommer
vi inte att göra — det kan jag ärligen
lova. Men när det gäller skatterna
— jag har sagt detta en gång tidigare
från denna talarstol — är vi inte
diskriminerade! Då är det ingen som
säger: Flytta på er, ni skall inte betala
några skatter! Eller: Ni skall betala betydligt
lägre skatter eftersom ni här
nere inte får några fördelar. Nej, då säger
man: Ni är fullvärdiga medborgare,
ni skall ge er tribut lika väl som alla
andra. Det är detta vi finner uppenbart
orättvist och mot detta framför jag på
allas vägnar eu skarp protest. Vi nöjer
oss inte med att denna fråga förhalas
och förhalas. Vi är där nere ense om
att det skall göras någonting åt det. Jag
skulle vilja säga till statsutskottets majoritet:
Det räcker inte med att skriva
lamentationer utan försök i stället att
handla i positiv anda.
Herr talman! Givetvis kommer jag
efter detta anförande att rösta för den
vid utlåtandet fogade reservationen 1.
Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):
Herr talman! Den ambition hos ungdomen
att skaffa sig utbildning som alltid
har funnits har först på senare år
kunnat förverkligas. I min barndom var
det mycket sällsynt att någon läste vidare
till studentexamen. I dag är det
ungefär två tredjedelar av en årskull
som skaffar sig någon form av gymnasial
utbildning.
De spärrar som tidigare fanns var
dels ekonomiska, dels geografiska. De
ekonomiska spärrarna har väl så gott
som helt undanröjts. Kvar är emellertid
vissa geografiska spärrar. Den ungdom
som bor avlägset i förhållande till en
gymnasieort har givetvis svårare än
annan ungdom att tillgodgöra sig de
möjligheter samhället erbjuder i fråga
om undervisning.
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
15
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
Man kan naturligtvis inte sprida gymnasierna
till alltför många platser. Men
den försöksundervisning, som föreslagits,
bör komma till stånd. Om den faller
väl ut har man därmed nått ett väsentligt
syfte. Den form som skolöverstyrelsen
föreslår, vilket förslag utskottsmajoriteten
ansluter sig till, är
handledd brevundervisning under två
år och därefter ett års skolgång vid befintligt
gymnasium. Detta bör självfallet
prövas och om det slår väl ut blir det
en billig form av undervisning.
.lag anser emellertid att försöksverksamheten
inte bör inskränka sig till enbart
en försöksform. En lösning efter
konventionella metoder i en filial till
ett modergymnasium efter de riktlinjer
som föreslagits i reservationen bör
enligt min mening också prövas. Denna
undervisningsform är visserligen något
dyrare. För Strömstads del skulle
det röra sig om cirka 150 000 kronor.
De berörda kommunerna i norra Bohuslän
är emellertid beredda att svara
för sin del av kostnadsökningen.
Kostnaderna har givetvis stor betydelse
när man skall bedöma dessa frågor,
men jag vill betona, att man inte
enbart bör ta hänsyn till de kostnader
som drabbar skolans budget utan
att man också måste bedöma detta i ett
större och vidare sammanhang. Slår
den försöksverksamhet som har föreslagits
i reservationen väl ut — och det
finns all anledning att utgå från det —
kommer en sådan här gymnasiefilial att
få den största betydelse för den bygd
som det är fråga om.
Om jag enbart håller mig till Strömstad
beror det uteslutande på att jag
bäst känner till den platsen. Det innebär
inte att jag anser att försöksverksamheten
i så fall skall begränsas endast
till de platser som har angivits i
de väckta motionerna utan man bör
pröva den även på andra håll där det
kan befinnas lämpligt. Strömstad ligger
tio mil från närmaste svenska gymnasium.
Landstinget och länets planerings
-
råd satsar hårt på Strömstad som näringsgeografiskt
centrum i norra Bohuslän.
Statsmakterna har också visat
ett positivt intresse och placerat Strömstad
och återstoden av norra Bohuslän
i det s. k. norra stödområdet för
lokaliseringsbidrag. Strömstad har också
tillgång till en rad olika serviceanordningar
som folk efterfrågar. Inte
minst arbetsmarknadsmyndigheterna
har ofta framhållit, att den bästa lokaliseringspolitiska
insatsen för norra Bohuslän
vore att låta Strömstad få ett
gymnasium. Underlaget är för litet för
att det skall kunna bli fråga om ett eget
gymnasieområde, men om man för en
relativt liten insats kan få en god gymnasieundervisning
bör väl inte statsmakterna
motsätta sig att i varje fall
göra ett försök, ty någonting annat rör
det sig ju inte om i detta sammanhang.
Jag kommer därför, herr talman, att
ansluta mig till reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Johansson i Torp och Svensson i Kungälv
(båda s).
Herr CARLSHAMRE (h):
Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
uttryckte sitt ogillande över att
Österlen har inrangerats bland glesbygderna,
och jag skall be att få inlägga
samma protest beträffande norra Bohuslän.
Strömstadsregionen och norra
Bohuslän är inte en naturlig glesbygd
utan så att säga en tillfällig glesbygd.
I verkligheten rör det sig om en av naturen
på många sätt gynnad kustremsa
som, och det har jag framhållit tidigare
i denna kammare, ligger mitt emellan
två av Europas mest expansiva områden
— göteborgsregionen och osloregionen.
En sådan bygd kan inte i längden
förbli glesbygd och avfolkningsbygd,
ty där finns förutsättningar. Men
norra Bohuslän har blivit en tillfällig
glesbygd och avfolkningsbvgd, därför
att några näringsgrenar som legat väl
till för denna region blivit otidsenliga
och försvunnit, samtidigt som det ännu
16 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
inte kommit någon ersättning härför.
Men ersättningen kommer och livet
kommer tillbaka, måste komma tillbaka,
till en bygd som är så bra belägen.
Samhället kan befordra eller bromsa
denna utveckling, men förhindra den
skulle det sannolikt inte kunna även om
det ville. Det råder en allmän enighet
om att det knappast finns något sätt
som är mer ägnat att påskynda en återhämtning
för en bygd som norra Bohuslän
än att sörja för goda skolutbildningsmöjligheter
— i detta fall rör det
sig närmast om ett gymnasium.
Herr talman! Jag är beredd att ansluta
mig till reservationen 1 närmast
därför att den skiss som reservanterna
tecknat i förhållande till tanken på något
slags korrespondensgymnasium förefaller
mig bättre möjliggöra en framtida
utbyggnad för upprättande av ett
helt vanligt gymnasium när underlag
härför kommer att finnas. Den tiden
kommer och måste komma i denna del
av landet. Vad vi kan göra är att underlätta
utvecklingen och få den att gå
något snabbare, och ett bra sätt att
göra detta är att i dag rösta för reservationen
1.
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Eftersom jag tillhör
dem som står bakom reservationen i
detta ärende vill jag anföra några synpunkter
i frågan.
Behovet av utbildningsmöjligheter utöver
dem som grundskolan ger blir allt
större. Det är lätt att finna anledningar
till en sådan utveckling. Yrkeslivet
ställer allt större krav och det behövs
därför en allt bättre utbildning. Denna
ökade utbildning är också angelägen
för att man skall kunna gå vidare till
högre studier och därigenom kvalificera
sig för mer krävande befattningar
och sysselsättningar.
När vi konstaterar att det förhåller
sig på detta sätt, måste det också vara
angeläget för oss att utbildningsmöjligheter
utöver dem som grundskolan ger
görs så lättillgängliga som möjligt för
alla ungdomar. Reservationen 1 anvisar
en väg, som enligt min mening bör prövas.
Jag finner det vara ytterst angeläget
att så sker och behöver inte här
återge vad som står i reservationen.
Den torde vara väl bekant. Jag anser
det vara mycket viktigt att försöksverksamhet
anordnas snarast möjligt
och ser mycket gärna att strömstadsområdet
då kommer i fråga. Det kan
vara ett område som mycket väl lämpar
sig för en dylik försöksverksamhet.
Denna utbildningsväg kommer säkerligen
att få stor betydelse i fortsättningen
inte minst inom glesbygdsområdena
i vårt land. Jag är övertygad
om att det här finns en möjlighet som
mycket snabbt bör prövas.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få ansluta mig till reservationen
1.
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Herr Nordstrandh har
här talat för utskottet. Han sade att korrespondensstudierna
fram till gymnasieexamen
ändå inte är så krävande att
inte ungdomar med normal studiebegåvning
kan klara dem. Om den saken
kan man emellertid tvista. Jag tror i
varje fall inte att någon som har gymnasium
på hemorten skulle vilja byta
ut undervisningen där mot korrespondensstudier
— såvida det inte gäller en
alldeles speciell studiebegåvning.
Herr Nordstrandh sade också att om
försöksverksamheten inte slår väl ut
får vi försöka något annat, men man
kan vänta för länge, herr Nordstrandh!
Yi kan vänta så länge att det finns anledning
citera det gamla ordspråket
»Medan gräset gror, dör kon.» Därför
anser jag det vara välbetänkt att bedriva
även sådan försöksverksamhet
som är angiven i reservationen 1.
Om man följer skolöverstyrelsens och
utredningsmannens linje, så förstår jag
att man hamnar på utskottets ståndpunkt.
Utskottet vill därmed inte vara
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
17
Gymnasial utbildning i Strömstad och Simrishamn
med om att göra något som medför
investeringar eller några kraftigare organisatoriska
grepp, utan verksamheten
skall vara lätt att avveckla. Det är
i överensstämmelse med vad som sägs
i utredningen: minsta möjliga andel av
samhällets resurser såväl personellt som
materiellt skall tas i anspråk. Då kommer
man givetvis fram till att ett gymnasium
av korrespondensmodell är det
som bäst uppfyller kraven.
Men om det är dit man vill komma att
det bara skall vara en tillfällig verksamhet
som ingenting får kosta, så ger
man ju inte sådana bygder som under
längre eller kortare tid haft nedgångskonjunkturer
några förutsättningar att
komma sig upp igen och leva kvar. Därför
är jag av den bestämda meningen
att vi utöver försöken med korrespondensgymnasierna
också bör pröva den
metod som är föreslagen och rekommenderad
i reservationen 1.
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Jag har inte sagt annat
och det vidhåller jag — än att det
alternativ som föreslås i reservationen
är ett av dem som går att använda. Läget
är emellertid det, att skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t har ingått med
en den 6 mars 1968 daterad skrivelse,
där man hemställer att Kungl. Maj:t
måtte bemyndiga SÖ att efter prövning
i varje särskilt fall medge anordnande
av försöksverksamhet med gymnasieundervisning
i årskurserna 1—3 enligt
en ordning, som innebär två års brevstudier
på icke gymnasieort och ett avslutande
års direktundervisning vid befintligt
gymnasium.
Vi får väl trycka på hos utbildningsdepartementet
så att vi får ett snabbt
beslut om denna sak. Det vore kanske
t. o. m. möjligt att till höstterminen få
i gång korrespondensundervisningen i
initialskedet på de orter som skulle
kunna utväljas för detta ändamål — och
därvid förutsätter jag att Strömstad
och Simrishamn skulle komma i fråga.
2—Andra kammarens protokoll 1968. Nr
På två år kan man alltså få reda på hur
försöksverksamheten utfallit: om det
är ett lockande alternativ eller om det
blir för krävande, vilket också är möjligt.
Farhågorna för att kon skall hinna
do medan gräset gror kan väl därför
inte vara så allvarliga.
Visar det sig, att det är omöjligt att
gå fram på denna väg, all right, då får
vi använda det andra alternativet. Jag
tror, att detta är den väg som är möjii§
just nu, när SÖ:s framställan ligger
hos Konungen. Låtom oss därför trycka
på hos Konungen, så att vi får ett
snabbt beslut på denna punkt!
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Läget är redan nu allvarligt
på många orter. Beträffande
herr Nordstrandhs uppmaning att vi
skall ge Konungen i uppdrag att föranstalta
om en försöksverksamhet vill jag
säga att det just är detta som reservanterna
vill. Det är bara för herr Nordstrandh
och övriga ledamöter att ansluta
sig till reservationen 1. Vad det
gäller är att de kommuner, som lämpligen
kan komma i fråga för detta,
skall få bedriva den försöksverksamhet
som är rekommenderad i reservationen.
Så enkelt är det, om man bara
vill.
Herr ÅBERG (fp):
Herr talman! Eftersom huvudmotionären
beträffande anordnande av gymnasial
utbildning i Strömstad, herr
Berndtsson, är sjuk vill jag i hans ställe
säga några ord. Jag skall inte tynga
debatten med att ytterligare motivera
det som tidigare har framförts på ett
utmärkt sätt utan vill understryka de
motiveringar som lämnats dels i motionen
av herr Berndtsson in. fl., dels i
de anföranden som hållits för motionens
syfte, d. v. s. att riksdagen skulle
i .skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
upprättande av gymnasial utbildning i
Strömstad. Motiveringarna för detta har
redan så väl utvecklats att jag, herr tal17
-
18 Nr 17 Onsdagen den 17 april 1968
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
man, vill begränsa mig till att yrka bifall
till reservationen 1.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 61, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Thorsten Larsson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 84 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 13
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål,
in. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid inkomst
-
beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål, m. m.
Utskottet hade till behandling i ett
sammanhang upptagit följande motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna 1:12
av herr Schött m. fl. och II: 62 av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning rörande
införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för gåvor upp till
en viss maximigräns till u-hjälps- och
andra humanitära ändamål samt till
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål;
2)
de likalydande motionerna 1:13
av herr Svenungsson samt II: 16 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Werner,
vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning rörande införande av
avdrag vid taxering till inkomstskatt
för gåvor till religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål»;
3) de likalydande motionerna 1:373
av herrar Blom och Erik Filip Petersson
samt II: 474 av herr Hgltander
m. fl.; ävensom
4) de likalydande motionerna 1:639
av herrar Thorsten Larsson och Ernst
Olsson samt 11: 597 av herrar Johansson
i Skärstad och Boo, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor till
religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts».
Utskottet hemställde,
A) beträffande avdrag för gåvor till
allmännyttiga ändamål
att riksdagen måtte avslå
Nr 17
13
Onsdagen den 17 april 1968
Ratt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
1) motionerna 1:12 och 11:62,
2) motionerna 1:13 och II: 16 samt
3) motionerna 1:639 och 11:597;
B) beträffande avdrag för periodiskt
understöd till fadderbarn i u-land
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 373 och II: 474.
Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Tistad
(fp), Gustafson i Göteborg (fp), Eriksson
i Bäckmora (ep), Lothigius (h),
Öhvall (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett
att utskottet beträffande avdrag för
gåvor till allmännyttiga ändamål under
A) bort hemställa,
I. att riksdagen — med anledning av
motionerna 1:12 och 11:62, 1:13 och
11:16 samt 1:639 och 11:597 — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning rörande införande
av rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till u-hjälp och andra humanitära
ändamål samt till kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;
II. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 12 och II: 62,
2) motionerna I: 13 och II: 16 samt
3) motionerna 1:639 och 11:597,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
ovan hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det finns många ideella,
religiösa och andra allmännyttiga
organisationer här i landet som kämpar
med stora ekonomiska svårigheter. Det
nuvarande ekonomiska klimatet försvårar
ytterligare deras verksamhet. Det
är därför ganska naturligt att den gamla
tanke som år efter år har framförts
här i riksdagen, att man skulle kunna
införa rätt till avdrag vid inkomstbe
-
skattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål, har fått ny aktualitet och
återigen förts fram motionsvägen. Det
intressanta är att tanken vunnit ökad
anslutning. När den först väcktes var
det några få som stod bakom den; nu
har frågan delat bevillningsutskottet i
två hälfter, och del är endast lottens
utslag som gjort att motionerna inte
blivit tillstyrkta.
Bevillningsutskottets lottmajoritet
skriver i sitt betänkande att argumentet,
att avdragsrätt för gåvor av det
aktuella slaget finns i vissa andra länder,
inte kan tillmätas någon större betydelse.
Men det är intressant att konstatera
att i snart sagt alla länder, som
vi brukar jämföra oss med i ekonomiska
hänseenden i övrigt, finns denna avdragsrätt.
Den finns i USA, i Kanada,
i Västtyskland, i våra grannländer och
i en rad andra länder. Intressant är
också att när man börjat använda denna
metod har erfarenheterna blivit sådana
att avdragsrätten utvidgats. Man
har alltså inte funnit att idén visserligen
var bra, men att så många praktiska
svårigheter och risker var förknippade
med dess genomförande att
man ville avsluta försöken; tvärtom har
avdragsrätten kunnat utvidgas i de länder
som prövat den.
Utskottsmajoriteten anför att i vårt
land främjas de aktiviteter som dessa
frivilliga organisationer utövar med
allmänna medel. Det är sant att så sker
i stor utsträckning. Men samtidigt upplever
vi gång efter annan hur riksdagen
av statsfinansiella skäl tvingas avstyrka
även ganska små belopp som skulle gå
till ändamål av allmännyttigt eller humanitärt
intresse. Låt mig nämna eu
sådan fråga som hjälpen till u-länderna.
beträffande vilken vi väl alla — oavsett
vilket belopp vi anser skall satsas__
tycker att det borde finnas möjligheter
att ge mer.
Om nu enskilda medborgare vill ge
bidrag är det ganska rimligt, tycker vi
som står bakom reservationen, att de
20 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
skall ha rätt att inom vissa gränser göra
avdrag för gåvor till sådana ändamål.
De pengar som skänks till ändamål som
i gemen anses allmännyttiga kan inte
sägas ha den skattekraft som övrig inkomst
har.
Utskottsmajoriteten anför vidare att
dylik avdragsrätt skulle medföra betydande
svårigheter i det praktiska
taxeringsarbetet. Gränsdragningarna
skulle bli svåra att göra. Man står givetvis
inför uppgiften att dra gränser mellan
de områden som skall medföra sådan
avdragsrätt och dem som inte skall
göra det. Men dessa hinder är inte
oöverstigliga. Man har lyckats lösa dessa
problem i alla länder där denna avdragsrätt
finns. Jag skulle inte tro att
de svenska experterna på detta område
— de som skriver våra författningar
och kungörelser — är sämre utrustade
än skattelagssakkunniga i andra länder
som genomfört detta system. Utredningen
skall framför allt syssla med
just denna fråga.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Wiklnnd i Stockholm, Rimås, Sterne,
Löfgren, Nilsson i Lönsboda, Nelander,
Åberg, Westberg och Keijer (samtliga
fp) samt herr Regnéll (h).
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Under en lång följd av
år har riksdagen haft att ta ställning
till motionsvis framförda förslag om
utredning angående rätt till avdrag vid
inkomsttaxering för gåvor till u-hjälp
och andra allmännyttiga ändamål. Riksdagen
har dock inte funnit skäl att gå
med på rätt till avdrag vid taxering för
gåvor till dylika ändamål. Som skäl har
bl. a. åberopats svårigheterna att åstadkomma
en för det praktiska taxeringsarbetet
lämplig avgränsning av de ändamål
till vilka bidrag skall kunna lämnas
med rätt till avdrag.
Det är givet att svårigheter förelig -
ger när det gäller att dra de gränser
inom vilka avdragsrätten skall gälla.
Men jag är absolut övertygad om att
en utredning skall kunna klara den
uppgiften. Svårigheterna är enligt min
mening inte större än att de borde kunna
lösas. Det torde inte råda några delade
meningar om nyttan och värdet
av det arbete som utföres såväl inom
som utom landet av olika humanitära,
kulturella, religiösa och vetenskapliga
organisationer. Dessa organisationer utgör
ett värdefullt komplement till samhällets
egna institutioner, och det måste
därför vara ett direkt samhällsintresse
att medborgarna av statsmakterna stimuleras
att stödja dessa ideella organisationers
verksamhet. Med hänsyn
inte minst till det ökade behovet av
ekonomiskt stöd till u-länderna borde
det vara angeläget att stimulera till
ökade insatser i detta hjälparbete. EU
led i detta syfte skulle vara att möjligheter
gavs till avdragsrätt vid taxering
för gåvor till ändamål sådana som uhjälpsarbete
och annan humanitär verksamhet.
Eftersom jag vet att denna avdragsrätt
är en komplicerad fråga, anser jag
dock att en utredning först bör komma
till stånd, vilket bör ske snarast möjligt.
Jag tycker att det är en rimlig begäran.
Därmed har man heller inte direkt
bundit sig. Utredningen får ge besked
om vilka möjligheter som finns för
genomförande av en dylik avdragsrätt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.
I detta anförande instämde herrar
Gomér och Börjesson i Glömminge
(båda ep).
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! Jag vill mycket kraftigt
instämma i vad som har sagts av herr
Gustafson i Göteborg och herr Börjesson
i Falköping. Vi borde kunna variera
oss något. Vi vet att man från social
-
Nr 17
21
Onsdagen den
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
demokratiskt håll är emot avdragsrätten,
men med tanke på de väsentliga
fördelar som kan vinnas genom den
stimulans som en sådan avdragsrätt
skulle innebära genom att kostnaderna
i viss mån delas mellan staten och den
som gör en insats, tycker jag att kammaren
borde stödja förslaget.
Jag ber att med detta få yrka bifall
till reservationen.
Herr BRANDT (s):
Herr talman! Att det; förhållandet att
lotten har avgjort denna fråga i bevillningsutskottet
skulle betyda någon särskild
enighet är att dra ut konsekvenserna
av lottdragningen för långt. Det
är inte så sällan vi drar lott i utskottet
utan att det behöver innebära motsvarande
åsiktsfördelning inom riksdagen
i dess helhet.
Man kan naturligtvis hävda att det
gäller behjärtansvärda ändamål, och
man kan tala sig varm för dessa, men
vi kan inte komma förbi att frågan,
vilket framhållits av utskottet och av
skattelagssakkunniga, gäller om man
skall frångå gällande skattelagprinciper.
Varje år behandlas av riksdagen
en ofantlig mängd motioner. Det begärs
avdrag för än det ena, än det andra
ändamålet. Samtidigt pågår en utredning
om införande av definitiv källskatt.
Detta går helt enkelt inte ihop.
Det finns ingen gräns för vad man kan
hitta på att begära avdragsrätt för. Det
gäller det ena populära och behjärtansvärda
ändamålet efter det andra. För
min del anser jag att det är bättre att
ha ryggen fri genom att följa en klar
princip, så att man inte hamnar i det
ovissa. Vi måste följa de lagstiftningsprinciper
vi har. Skall vi gå ifrån dessa,
var hamnar vi då egentligen? Levnadskostnader
är inte avdragsgilla.
Skattelagssakkunniga har konstaterat
att det i detta fall just är fråga härom.
Nu sägs det att sådana avdrag vid
inkomstbeskattningen har införts i and
-
17 april 1908
ir gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
ra länder. Ja, men låt oss da diskutera
skattelagstiftningen i dessa länder och
låt oss diskutera de sociala förmåner
som man har där! Jag tar för givet att vi
vid en sådan jämförelse skulle klara
oss bra. Vi har transfereringar i budgeten
på omkring 20 miljarder kronor,
som vi ger till olika ändamal — det är
en mängd allmännyttiga ändamål som
staten tillgodoser. Men när det allmänna
gör detta prövas, som vi säger i utskottets
betänkande, utbetalningarna ingående
och i detalj för varje särskilt
ändamål. Här föreslås däremot att man
utan någon vidare prövning skulle tilllåta
avdragsrätt oavsett omständigheterna
i samband med gåvan. Därigenom
skulle prövningsförfarandet upphöra.
Det skulle alltså inte bli sådan prövning
som den som företas för närvarande,
när man lämnar stöd i annan form,
vilket vi inom bevillningsutskottet fortfarande
anser vara den riktiga linjen att
följa. Därigenom kan vi också hålla
principen i skattelagstiftningen intakt.
Däremot är det ingen i utskottet, vare
sig på den ena eller på den andra sidan,
som anser att man inte bör stödja behjärtansvärda
ändamål.
Förslaget om avdrag för periodiskt
understöd till fadderbarn i u-länder,
som det också finns motioner om, innebär,
såsom jag har sagt här tidigare och
som utskottet understrukit, att man på
en omväg skulle införa en rätt till avdrag
för gåvor. Detta vill vi inte vara
med om, eftersom vi är emot sådana
avdrag över huvud taget. I övrigt kan
jag beträffande den saken hänvisa till
vad utskottet yttrar om gåvorna till
allmännyttiga ändamål.
Eftersom vi har diskuterat denna
fråga vid nästan varje riksdag under
ett tiotal år kan jag inte hitta på några
nya argument, och då det är onödigt
att upprepa alla de gamla — jag föreställer
mig att inte heller motionärer
och reservanter kan hitta på ett enda
nytt skäl — och eftersom vi inte kan
ge avkall på den princip vi slåss om
22 Nr 17
Onsdagen den 17 april 19G8
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Med mitt påpekande,
att det finns eu lottmajoritet, vill jag
bara fästa uppmärksamheten på att herr
Brandt talar enbart för halva utskottet,
under det att den andra hälften av utskottsledamöterna
menar att denna fråga
är av sådan vikt att den bör utredas.
Herr Brandt säger: Här väcks hundratals
motioner om avdrag hit och avdrag
dit, och hur skulle det gå om man
skulle bifalla alla dessa? Om man har
den inställningen anser man tydligen
att frågan inte är av särskilt stor vikt;
den är inte viktigare än hundratals
andra frågor. Om man däremot anser
att dessa frivilliga organisationer gör
en mycket betydelsefull insats och att
det därför är värdefullt att de kan finansiera
sin verksamhet, är man inte
benägen att avfärda frågan så enkelt,
utan då är man väl inställd på att i stället
säga: Låt oss utreda detta!
Herr Brandt säger, att det skulle
strida mot principerna för vår skattelagstiftning.
Men herr Brandt vet att vi
bär haft en sådan avdragsrätt vid flera
tillfällen och under tillskyndan av den
socialdemokratiska regeringen.
Han säger också att levnadskostnader
inte är avdragsgilla. Men kan man
anse att det som en människa avstår av
sin inkomst till ett ändamål, som allmänt
anses såsom allmännyttigt, skall
anses vara levnadskostnader? Jag tycker
inte det har den karaktären. .lag
tycker inte heller att det har den skattekraft
som annan inkomst har.
Sedan säger herr Brandt att man
före beviljandet av statsanslag gör en
noggrann prövning, men i detta fall
skulle det inte bli någon prövning. Det
finns dock en grundläggande prövning
så till vida att myndigheterna bestämmer
för vilka ändamål avdragsrätt skulle
kunna beviljas. I detta ligger en pröv
-
ning. Det är sant, herr Brandt, att inom
detta finns en viss valmöjlighet för
den enskilda människan om hon vill
skänka till det ena eller andra allmännyttiga
ändamålet. För min del anser
jag inte detta vara någon nackdel.
Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):
Herr talman! Den fråga som vi här
diskuterar har många gånger varit uppe
till riksdagsbehandling. Det förefaller
mig därför helt överflödigt att för kammarens
ledamöter närmare redogöra
för innehållet i den motion som jag tillsammans
med kollegan herr Werner i
denna kammare har väckt.
Jag begärde ordet, herr talman, för
att uttrycka min förvåning över utskottsinajoritetens
ständiga negativism.
Från den borgerliga oppositionens sida
bär som bekant framförts krav på att
utreda möjligheterna till avdragsrätt
vid beskattning för gåvor som ges till
bl. a. religiösa, kulturella och humanitära
organisationer. År ut och år in har
den socialdemokratiska majoriteten i
riksdagen envist vägrat att gå med på
detta.
Jag har studerat de betänkanden som
avgivits av bevillningsutskottet under
årens lopp beträffande denna fråga.
Den socialdemokratiska majoriteten har
aldrig stuckit under stol med att de aktuella
organisationerna utför ett samhällsnyttigt
arbete. Herr Brandt var
också inne på detta i sitt anförande.
Man berömmer deras initiativ, deras arbete
och uppoffringar. Man stryker dem
medhårs. Men ändå envisas man med
att konsekvent avvisa det av högerpartiet
framförda utredningskravet.
Jag kan för min del inte förstå detta
inkonsekventa agerande. Förmodligen
är huvudorsaken till den negativa
ståndpunkten att socialdemokraterna
menar att staten skall vara den institution,
som genom direkta bidrag skall
stödja vissa organisationer och verksamheter.
Det heter i bevillningsutskottets
betänkande nr 29: »En uppfattning
Onsdagen den 17 april 1968 Nr 17 23
inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
Rätt till avdrag vid
om det vanskliga i att tillgodose önskemålen
om stöd åt de allmännyttiga strävandena
genom avdragsrätt vid beskattningen
kan erhållas genom att jämföra
det ifrågasatta stödet med det alternativ,
som ligger närmast till hands,
nämligen stöd genom direkta bidrag av
allmänna medel. Sådana bidrag lämnas
endast efter ingående och detaljerad
prövning beträffande varje särskilt ändamål,
varvid villkoren för bidragens
åtnjutande noggrant regleras. Såvitt utskottet
kunnat finna är det uteslutet att
åstadkomma en liknande prövning, om
de allmännyttiga ändamålen skall främjas
genom avdragsrätt vid taxeringen.»
Här lyser statens förmyndarmentalitet
igenom. De hjälpbehövande organisationerna
skall knacka på kanslihusets
dörr och be om en allmosa, och därigenom
skulle staten framstå som den
generöse bidragsgivaren.
Vad har staten för förutsättningar att
bättre än exempelvis en frikyrkoorganisation
bedöma angelägenhetsgraden
av de olika verksamhetsgrenarna? Har
staten bättre förutsättningar att bedöma
vad som är ett samhällsnyttigt arbete
för individen och för medborgarna i
stort? Herr Brandt sade också i sitt
anförande att staten missar bedömningsmöjligheterna.
Han framförde detta
som ett av de starkaste argumenten
för att socialdemokraterna är mot förslaget.
Självfallet skall staten hjälpa
till genom direkta bidrag av allmänna
medel. Men att via beskattningen stimulera
enskilda personer att lämna bidrag
till ändamål som från det allmännas
synpunkt är värdefulla vore ett
komplement till samhällets egen verksamhet.
De stora grupper av vårt folk
som har intresse för de ideella strävandena
kan inte förstå oviljan att bifalla
yrkandena om en utredning — den
ståndpunkten förefaller dem helt oförklarlig.
Regeringen har förvisso inte under
senare år underlättat dessa organisationers
arbete — tvärtom. Den 25-pro
-
centiga straffskatten på byggandet av
kyrkor och samlingslokaler är inte bara
betungande, massor av människor ser
den dessutom som en helt orimlig pålaga.
Jag skulle tro — för att inte säga
att jag tar för givet — att det i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
finns ledamöter som delar motionärernas
uppfattning om avdragsrätt för vissa
gåvor vid taxeringen. Med tanke pa
den partidisciplin som finns inom regeringspartiet
kommer de emellertid
säkerligen inte att framträda, utan även
i år kommer man att vägra att begära
en utredning. Jag hoppas dock — och
många tecken tyder pa det att den
politiska ställningen i riksdagen nästa
år är sådan att utredningsvägrarna befinner
sig i minoritet, så att vi äntligen
får en utredning av denna fråga.
Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen.
Herr BRANDT (si kort genmäle:
Herr talman! Det är inte bara mina
personliga synpunkter jag framfört,
herr Gustafson i Göteborg — jag är i
gott sällskap. Jag har bakom mig dels
skattelagssakkunniga, dels utskottsmajoriteten,
även om den nu består av dem
som segrat i lottdragningen. Jag vidhåller
att det här är fråga om levnadskostnader,
vilket herr Gustafson i Göteborg
gjorde sig litet lustig över. Jag
tycker det är märkligt att man inte är
så filantropisk att man kan ge bidrag
utan att samtidigt få en skattelättnad,
vilken blir större ju högre inkomsten
är.
Herr Fridolfsson i Stockholm har totalt
missförstått alltsammans, såvitt jag
kunde förstå. Han talade om inkonsekvens,
men vi är så konsekventa som
man kan vara när vi håller på skattelagstiftningens
principer. Vill riksdagen
ändra dem så all right, men så länge
de finns kvar håller vi på dem. Frågan
gäller ju att ge skattelättnad, inte åt
mottagaren, utan åt dem som inte kan
ge en gåva utan att få skattelättnad. Det
24 Nr 17
Onsdagen den
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
är väl ändå uppenbart att det är mer
rättvist att ge bidrag och därmed hjälpa
dem som dessa allmännyttiga företag
hjälper. Jag underströk att vi gör detta
i så stor utsträckning att vi transfererar
över 20 miljarder kronor varje år.
Det är inte litet pengar!
Vad beträffar herr Fridolfssons tal
om partidisciplinen är det väl inte
märkvärdigare att socialdemokraterna
håller samman än att andra partier gör
det. Det är väl lättare att förstå att ett
parti håller samman än att tre partier
alltid går tillsammans och alltid företräder
samma linje. Att sådan disciplin
förekommer är väl konstigare än att
man håller ihop inom ett parti.
Herr Fridolfsson säger vidare att det
nästa år kan bli en ändring, eftersom
majoriteten här i riksdagen då kanske
är en annan än den nuvarande. Det
skall då bli intressant att se hur ni får
er budget att gå ihop, om ni försöker
tillgodose alla de motionskrav som ni
under årens lopp fört fram. Jag föreställer
mig emellertid, att ert ställningstagande
då blir ett helt annat.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Brandt tror att
vårt ställningstagande i denna fråga
skall bli annorlunda nästa år. Jag kan
försäkra honom att så inte blir fallet.
Vi tycker att detta är en mycket allvarlig
fråga, och jag är litet förvånad över
herr Brandts sätt att föra utskottets talan
i detta sammanhang.
När jag säger att man inte bör betrakta
utgifter som en person har för allmännyttiga
ändamål såsom levnadskostnader,
så anser herr Brandt att jag
försöker göra mig löjlig över ett sådant
betraktelsesätt. Det gör jag visst inte.
Jag anser att detta är ett allvarligt ämne,
som också bör behandlas med allvar.
Herr Brandt anser att han är i gott
sällskap, eftersom även skattelagssakkunniga
har invändningar att göra. Jag
17 april 1968
för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
känner till det. Men vi får komma ihåg,
att skattelagssakkunniga inte uteslöt
möjligheten till avdragsrätt — de anvisade
t. o. m. vissa vägar för avdrag _
men de hyste en del betänkligheter mot
saken. Fn av dessa betänkligheter var,
att om denna avdragsrätt infördes så
skulle vissa människor med höga inkomster
bli utsatta för påtryckningar
från ideella organisationer att öka sina
bidrag. Det ansåg skattelagssakkunniga
vara en nackdel. Jag anser det tvärtom
vara en fördel. Meningen med detta system
är ju inte att man skall bereda
skattelättnader för folk som ger bidrag
till allmännyttiga ändamål, utan meningen
är att göra det möjligt för dessa
människor att öka sina bidrag till de
allmännyttiga ändamålen. Det är detta
som är det viktiga när vi nu ser att staten
inte kan öka sina anslag till dessa
ändamål. Jag är säker på att herr
Brandt liksom de flesta andra i denna
kammare anser att det finns många ändamål
som det verkligen vore värt att
stödja. Men man tvingas att gå upp här
i talarstolen och hänvisa till att man av
statsfinansiella skäl inte kan tillstyrka
förslag om bidrag. När vi nu anvisar
en väg som gör det möjligt att ge ökat
bidrag till dessa allmännyttiga ändamal,
tycker jag att man inte bör avvisa
förslaget om en utredning av denna
fråga. Därför anser jag att alla kammarens
ledamöter oavsett partitillhörighet
— uppriktigt sagt tycker jag inte att
detta är en partipolitisk fråga — skulle
kunna rösta för reservationen.
Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Brandt är förvånad
över att folk inte kan ge gåvor utan
att begära skattebefrielse. Herr Brandt
borde veta att inte minst medlemmarna
i de frikyrkliga sammanslutningarna
här i landet offrar hundratusentals för
att inte säga miljontals kronor på sin
verksamhet utan att få någon som helst
skattebefrielse. Detta gör man och kom
-
Onsdagen den 17 april 1968 Nr 17 2c
Ratt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
mer man att göra trots den socialdemokratiska
negativismen.
Den utredning som vi hemställer om
skulle gälla ett maximerat avdragsbelopp.
Med de belopp som skulle kunna
komma i fråga bedriver man ingen kristen
eller humanitär verksamhet _ var
så säker! Enligt OECD har vi här i landet
världens hårdaste skattetryck. Naturligtvis
slår detta igenom inte minst
hos de vanliga enkla människor som till
stor del utgör frikyrkornas och dessa
andra organisationers medlemmar. Därför
skulle en sådan här avdragsrätt,
medföra en välkommen lättnad, och regeringen
skulle få färre uppvaktningar
från dessa organisationer, eftersom de
lättare skulle kunna klara sina ekonomiska
engagemang.
Så bara ett par ord om partidisciplinen.
Jag menade att det finns frikyrkliga
socialdemokratiska riksdagsmän,
som anser det vara viktigare att lojalt
följa partilinjen än att föra samfundsmedlemmarnas
talan; de är mer socialdemokrater
än frikyrkomän.
Herr BRANDT (s) kort genmäle:
Herr talman! När jag talade om löjligheter,
så var det därför att jag fattade
herr Gustafson i Göteborg så att
han gjorde sig löjlig över mig därför att
jag sade att detta var levnadskostnader.
Jag vidhåller det. Man har rätt att göra
avdrag för omkostnader för inkomsternas
förvärvande, men hur man i övrigt
använder inkomsterna ligger helt enkelt
vid sidan av skattelagstiftningen —
den delen är levnadskostnader. Ger man
bort en gåva så är det en levnadskostnad
— den saken är väl ganska uppenbar.
Skattelagssakkunniga har uttalat —
jag citerar ur bevillningsutskottets förevarande
betänkande — »att enbart den
omständigheten att ändamålen ärbehjärtansvärda
och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt
vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas
lämpligare att understöd ges i annan
form, om understöd från det allmännas
sida över huvud taget anses böra ifrågakomma.
»
Herr talman! Mer skall jag inte delta
i debatten. Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Som motionär vill jag
— för vilken gång i ordningen minns
jag inte men detta kommer väl i alla
fall att bli den sista — säga några ord
i den fråga som behandlas i utskottsbetänkandet.
Frågan har varit före vid
ett otal riksdagar, senast 1966 och 1967.
Vid dessa tillstyrkte utskottet yrkandet
om en skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning i ärendet.
Det är riktigt som har sagts att det
inte råder några delade meningar om
värdet och nyttan av det arbete, som
utförs både inom och utom vårt land
av olika humanitära, kulturella, religiösa
och vetenskapliga organisationer. Om
värdet av detta arbete på skilda områden
behöver man alltså inte diskutera.
Men om vägarna för att ekonomiskt
främja detta arbete går meningarna isär
— det har herr Brandt rätt i.
Vi motionärer och många andra har
den uppfattningen att riksdagen bör
lagstifta om införande av rätt för fvsiska
personer till avdrag vid den statliga
inkomstbeskattningen upp till en
viss maximigräns. Det gäller alltså gåvor
till u-hjälp och andra uppenbart
allmännyttiga ändamål.
Jag har den uppfattningen att denna
fråga hör till de spörsmål som kommer
att leva och göra sig påminda tills de
blivit lösta på ett ur vår synpunkt tillfredsställande
sätt. Jag börjar ju som
herr talmannen vet höra till de gamla
i denna kammare och jag minns vad
herr Adolv Olsson i Gävle sade i debatten
1955 när detta spörsmål var före.
Hans ord föll ungefär så här: Den
springande punkten i detta sammanhang
är inte de små gåvor som det kan
26 Nr 17
Onsdagen den
Rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
vara fråga om, utan det år risken för
att vi öppnar vägen för ett avhändande
av stora skatteobjekt. Kan man finna en
väg där dessa risker uteslutes skall jag
inte ställa mig omöjlig till att i detta
sammanhang medverka till en lösning.
Vi som lyssnade fann herr Adolv Olssons
ord resonabla och har sökt att
finna en sådan väg som han förordade.
Vi har därför föreslagit ett maximibelopp
på t. ex. 1 000 kronor. Den förståelsens
milda ande som från Adolv Olssons
sida svävade över denna fråga har
knappast funnit något fäste bland hans
partikamrater i bevillningsutskottet sedan
han lämnade riksdagen. Jag beklagar
det. Jag vet att man kan se denna
fråga från olika principiella synpunkter.
Jag vill visst inte säga att de som
hävdar en annan uppfattning är totalt
främmande för all saklig behandling av
frågan. Det vore både dumt och oriktigt
att säga det. Men jag tycker att man
inte behöver låsa fast sig så fruktansvärt
vid en princip att man inte kan
tänka sig en ändring, om det finns verkligt
bärande sakskäl för att ändra sig.
Det är ju, som herr Gustafson i Göteborg
sagt här förut, inte fråga om att
någon skall kunna tillskansa sig förmåner,
utan det gäller att man skall få
möjlighet att ge ännu mer än för närvarande.
De ideella organisationerna
utgör, skulle man väl kunna säga, ett
värdefullt komplement till samhällets
egna institutioner. Det borde därför
kunna anses vara ett direkt samhällsintresse
att statsmakterna sökte stimulera
till att människor ännu mera stödde
och offrade frivilligt till ideell verksamhet.
Det växande behovet i u-länderna
är vi vakna för, men den ekonomiska
ökningen av bidragen till denna
verksamhet från samhällets sida är inte
något att yvas över. Som skäl för den
långsamma ökningen åberopar man finansiella,
organisatoriska personella
och administrativa svårigheter. Jag skall
inte gå in på bärigheten i dessa skäl.
Men att t. ex. missionens arbete i uländerna
på skolans och sjukvårdens
17 april 1968
för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.
område — även sedan de inhemska kyrkorna
fått ansvaret för verksamheten
_ är betydande och behoven skriande,
vet ju alla som lever med i detta arbete.
Förr gjorde man i debatten gällande
att det skulle föra med sig en hel del
krångel vid taxeringen om man bifölle
vårt yrkande. Det skälet för avslag har
inte anförts de senare åren. Till en del
tas de upp i utskottets utlåtande i år.
I stället har man velat lösa frågan genom
att låta eventuella bidrag gå över
budgeten, alltså genom direkta statsbidrag.
Jag vill i det sammanhanget,
herr talman, säga att jag alltid varit
tveksam inför bidragslinjen över budgeten,
men jag kan å andra sidan inte
förstå att bidragslinjen skulle behöva
utesluta avdragslinjen. Jag har svårt att
förstå varför utskottet inte ens velat gå
med på en utredning.
Utskottet har, tycker jag, haft mycket
svårt att argumentera bort det faktum
att många länder i Europa har infört
avdragsregler vid beskattningen just efter
de linjer vi förordat. Jag har inte
kunnat finna att t. ex. Danmark har
så avvikande skatteregler att man fördenskull
måste underkänna lagstiftningen
där som ett till efterföljd manande
exempel. Det intressanta i detta
sammanhang är för resten, herr talman,
att det var en socialdemokratisk dansk
regering som tog initiativet till den lag
som tillåter rätt till avdrag vid beskattning
för gåvor givna till de ändamal det
här är fråga om. Jag har inte heller från
något parti i Danmark hört, att man ansett
det fattade beslutet vara ett misstag.
Tvärtom vandrar man vidare på den
inslagna vägen. Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl.
I detta anförande instämde herrar
Harnrin i Jönköping (fp), Eriksson i
Bäckmora (ep) och Jonsson (fp).
Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):
Herr talman! Det är ett omfattande
arbete som utförs på frivillighetens väg
i vårt land, och kanske borde det ägnas
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
27
Beskattningen
mer uppmärksamhet. Det är en ovärderlig
tillgång att det finns människor
som frivilligt satsar tid och medel för
att tjäna sina medmänniskor och därmed
samhället. Denna anda och dessa
initiativ utgör en tillgång i och för vår
demokrati som vi inte har råd att avvara.
Därför anser vi det vara statens
plikt, inte att försvåra, utan att stödja
och stimulera.
U-hjälpen har poängterats i debatten
och frivilliginsatsen har härvidlag varit
och är enastående. Den frivilliga insatsen
på det kulturella, ideella, religiösa
och humanitära området betyder
oerhört mycket för vårt land. Det arbete
som utförs frivilligt bland vår ungdom
kan inte nog uppskattas. Därtill
kommer det som frivilligt görs för dem
som misslyckats och behöver samhällets
vård. Vad skulle det kosta staten
att utföra detta arbete? Om vi avhänder
oss den tillgång som frivilliginsatsen
utgör, kommer det att kosta staten
mer att utföra detta arbete än det kosdar
att tillmötesgå motionärernas och
reservanternas önskemål.
Det skulle vara intressant att få veta
vad broderskapsrörelsens representanter
tycker och tänker. Det finns säkert
inånga broderskapare i vårt land som
gärna skulle vilja stödja reservationen
i dag. Vilka vägar som är bäst får en
kommande utredning ta ställning till.
Jag ber bara att få hänvisa till de alternativ
som anges i motionerna 1:639
och 11:597.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering i anledning
varav efter given varsel följande vote
-
av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt
ringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 29, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 99 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. Ii
Utskottets hemställan bifölls.
§ 14
Beskattningen av inkomst från grus-,
torv- eller lertäkt
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, med anledning av motioner
rörande beskattningen av inkomst
från grus-, torv- eller lertäkt.
T de likalydande motionerna I: 258 av
herrar Brundin och Strandberg samt
H: 330 av fru Sundberg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj -''t begärde förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen att
markägare eller annan som hade intäkt
av grus-, torv- eller lertäkt finge avsätta
viss del av intäkten till ett s. k. återställningskonto
utformat i enlighet med
28 Nr 17 Onsdagen den 17 april 1968
Beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt
de principer som framförts i motionerna.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motioner na
I: 258 och II: 330, i vad de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och
Lothigius (samtliga h), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 258 och II: 330 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen
att markägare eller annan som hade intäkt
av grus-, torv- eller lertäkt finge
avsätta viss del av intäkten till ett s. k.
återställningskonto i enlighet med de
principer som framförts i motionerna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! Denna fråga är av mera
materiell karaktär än den föregående
men berör ungefär samma sak, nämligen
rätten att göra avdrag. Vad motionärer
och reservanter i detta fall vill
är att medel från intäkter av grus-, torveller
lertäkt skall få avsättas till en återställningsfond,
där medlen skall kunna
användas av exploatören för att
snygga upp och återge marken eller området
ett ur miljösynpunkt tilltalande
utseende. Det sättet anser vi vara det
minst krångliga och mest effektiva för
att få till stånd det restaureringsarbete
som vi alla önskar på detta område.
Genom möjlighet till avsättning till en
sådan fond och avdrag för det som åtgår
till återställningsarbetet stimuleras
också innehavarna av sådana täkter att
omedelbart medverka till ett dylikt återställningsarbete.
Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till den reservation som avgivits
vid bevillningsutskottets förevarande
betänkande.
Herr ANDERSSON i Essvik (s):
Herr talman! Motionärerna har påpekat
att exploatör av grustäkt har skyldighet
att utföra vissa återställningsarbeten
samt att det arbetet ofta verkställes
sedan exploateringen är avslutad.
På grund härav anser motionärerna
det vara riktigt att exploatören
får rätt att under den tid verksamheten
pågår avsätta viss del av inkomsten till
en fond för att täcka kostnaderna för
återställningsarbetet. Högerns representanter
i utskottet har, som herr
Lothigius anfört, reserverat sig för bifall
till motionerna.
I bevillningsutskottets betänkande redovisas
två förhandsbesked från riksskattenämnden,
i vilka nämnden förklarat
de sökande icke vara berättigade
till avdrag för avsättning för täckande
av framtida kostnader. Ingetdera av de
båda fallen är dock av sådan art att
man med säkerhet kan påstå att det är
normgivande. Något regeringsrättsavgörande
föreligger heller inte. Frågan om
avdrag för framtida kostnader bedöms
dock av regeringsrätten restriktivt.
Skattskyldig skall kunna visa att åtagandet
medför betydande framtida utgifter.
Utskottet har anfört att i en rationellt
driven täktverksamhet utföres en
stor del av återställningsarbetena medan
uttagen pågår. Om en exploatör kan
visa att han får betydande utgifter efter
det att arbetena är avslutade är det
inte uteslutet, att regeringsrätten kommer
att anse vederbörande berättigad
att göra avsättningar med skäligt belopp
för att täcka den framtida kostnaden.
Jag skall slutligen erinra om att
skattskyldig enligt förordningen om rätt
till förlustutjämning har möjlighet att
åtnjuta avdrag för tidigare åsamkad
förlust.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
29
Förfarandet vid bodelning
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
lierr Yngve Nilsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 15
Förfarandet vid bodelning i anledning
av hem- och äktenskapsskillnad
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
angående förfarandet vid bodelning i
anledning av hem- och äktenskapsskillnad.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr HUGOSSON (s):
Herr talman! Vid första lagutskottets
utlåtande nr 22 är fogad en blank reservation
av fröken Mattson, som i första
kammaren väckt en motion lika lydande
med en motion av herr Bergman och
mig i denna kammare. I dessa motioner
har frågan om förfarandet vid bodelning
i anledning av hemskillnad och
äktenskapsskillnad aktualiserats.
Det förhåller sig ju så på äktenskapsrättens
område att parterna är berättigade
till fri rättegång i samband med
skilsmässa. Denna rätt är emellertid
begränsad till själva äktenskapsskillnaden
och gäller ej t. ex. bodelning i samband
med ett tvångsskifte. För denna
bodelning förordnas en särskild skiftesman,
men tyvärr har denne inte alltid
juridisk erfarenhet eller kunnighet.
Denne skiftesman skall framlägga förslag
till bodelning om makarna inte frivilligt
kommer överens härom.
Även om parternas bo inte är särskilt
omfattande, kan det vara juridiskt besvärligt
att på ett rättvist sätt genomföra
bodelningen. Oftast förekommer
svårigheter när det gäller bostaden,
speciellt om det är fråga om ett egethem
eller en s. k. insatslägenhet. Kostnaderna
för bodelningsförrättningen,
liksom för den eventuella juridiska
i anledning av hem- och äktenskapskillnad
hjälp parterna måste anlita för att hävda
sin rätt, får dessa själva stå för.
Detta förhållande har fått till följd
att parter i små ekonomiska omständigheter
inte har möjlighet att rättsligt
pröva förfarandet vid bodelningen. Inte
alltid kan man heller få tag i en lämplig
skiftesman, eftersom denne kan riskera
att ej erhålla ersättning för sitt arbete
om parterna saknar ekonomiska
tillgångar.
Detta såväl ur rättssäkerhetssynpunkt
som ur social rättvisesynpunkt otillfredsställande
förhållande är bakgrunden
till att frågan motionsvägen har
aktualiserats av oss. I motionerna har
vi hänvisat till att man såväl i Danmark
som i Norge har ett annat system,
där bodelningen i de fall parterna ej
kommer överens förrättas av en särskild
skiftesrätt, som kostnadsfritt löser
frågan om parternas bodelning, varvid
således ett rättsligt förfarande garanteras.
De remissinstanser som tillfrågats
har ställt sig tveksamma till förslaget
om inrättande av en särskild skiftesrätt
här i Sverige, bl. a. av organisatoriska
skäl. Stockholms stads rättshjälpsanstalt,
som väl är den remissinstans
som främst mött dessa problem,
skriver emellertid: »Rättshjälpsanstalten
delar motionärernas uppfattning att
ett bodelningsförfarande inför skiftesrätt
skulle kunna innebära en lösning
av berörda problem.» Men även om
remissinstanserna i övrigt alltså varit
tveksamma har de delat vår uppfattning
att nuvarande system, som innebär att
ekonomiskt mindre bemedlade ställs i
ett sämre läge än ekonomiskt välsituerade,
att förhållandena skiftar i olika
delar av landet och att utländska medborgare
som vistas i vårt land i detta
avseende är bättre ställda än svenska
medborgare, inte är acceptabelt. Den
uppfattningen delas alltså av samtliga
remissinstanser. Remissinstanserna har
genomgående förordat en utvidgning
av möjligheterna för mindre bemedla
-
30 Nr 17 Onsdagen den 17 april 1968
En fast organisation för offentlig försvarare i brottmål
de att erhålla fri rättegång även vid
själva bodelningen i samband med ett
tvångsskifte. Att få till stånd en sådan
ordning har också varit huvudsyftet
med vår motion; förslaget om en särskild
skiftesrätt skall alltså sättas in i
detta sammanhang.
Även utskottet synes dela vår och
remissinstansernas syn på själva grundfrågan,
eftersom det i utskottsutlåtandet
heter att »olägenheter utan tvivel
föreligger i vissa avseenden; bl. a. är
det otillfredsställande att ersättningsmöjligheterna
växlar i olika delar av
landet». Det är därför svårt att förstå
att utskottet inte tillstyrkt motionerna,
i vilka det ju hemställts »att riksdagen
måtte besluta att i .skrivelse till Kungl.
Maj :t begära prövning av förfarandet
vid tvångsskifte i anledning av7 hemeller
äktenskapsskillnad». Utskottet uttalar
i stället att denna fråga måste bedömas
i det större sammanhang som
hela rättshjälpsfrågan utgör. Eftersom
rättshjälpsfrågan emellertid enligt utskottet
faller utom ramen för de väckta
motionerna, kan jag bara säga som studenten
sade till professorn sedan han
kuggats i tentamen: »Jag kommer tillbaka!»
Och jag lovar att då, herr talman,
aktualisera hela rättshjälpsfrågan.
En lösning av de problem som vi tagit
upp i motionerna är såväl ett rättssäkerhetskrav
som ett socialt rättvisekrav.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Fru LöFQVIST (s):
Herr talman! Eftersom herr Hugsson
inte ställde något yrkande, har jag ingen
anledning att i dag ta upp någon debatt
i ärendet, särskilt som herr Hugosson
lovade att ärendet skall återkomma.
Herr Hugosson citerade vidare stora
delar av utskottets skrivning, och jag
är övertygad om att herr Hugosson inser
att utskottet inte haft möjlighet att
ta ställning till den detalj som han pekade
på, eftersom frågan faller utom
ramen för de väckta motionerna. Jag
bar ingenting emot att vi på nytt får
diskutera frågan och söka finna en lösning
av den i det större sammanhang,
som utskottet antytt.
Herr talman! Med det sagda och med
hänvisning till de avsnitt av utskottets
skrivning, som herr Hugosson citerade,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 16
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
om dels obligatorisk förarplatsförsäkring,
dels förarplatsförsäkring för av
stat och kommun ägda fordon.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 17
En fast organisation för offentlig
försvarare i brottmål
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motion om
en fast organisation för offentlig försvarare
i brottmål.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Detta ärende rör frågan
om offentliga försvarare i brottmål.
I egenskap av motionär skall jag
be att få säga några ord.
Vi har ett system med offentliga försvarare
i brottmål, vilket är bra och riktigt.
Det är väl en självklarhet i en rättsstat
att envar anklagad skall ha tillgång
till fullgod rättshjälp. Jag anser dock
att det system vi har är behäftat med
vissa brister. Jag skall redogöra för de
mest iögonfallande.
Till att börja med vill jag framhålla
att det är så att offentlig försvarare
i brottmål utses på frivillighetens väg.
Man anlitar de advokater som finns.
31
Onsdagen den 17 april 1968 Nr 17
En fast organisation för offentlig försvarare i brottmål
Jag tror inte att det i stort sett i praktiken
har visat sig svårt att få tag i
offentliga försvarare, men rent formellt
skulle man — eftersom systemet vilar
på frivillighetens grund — kunna tänka
sig att det någon gång kunde vara omöjligt
att skaffa fram någon. Det är principiellt
felaktigt att förhållandena är
sådana. Det har alltså stundom visat sig
svårt att få tåg i offentlig försvarare.
I exempelvis Norrland är det ibland besvärligt
att få medlemmar av Advokatsamfundet
som offentliga försvarare.
Vidare är det på det sättet att domstolen
avgör om offentlig försvarare
skall utses och i så fall vem som skall
vara det. Det är naturligtvis inte riktigt
bra att samma domstol som sedan
skall döma i målet avgör om vederbörande
anklagad skall ha tillgång till
offentlig försvarare eller inte. Det är
inte orimligt att den person som blivit
dömd vid domstol och blivit förvägrad
att få offentlig försvarare sedan säger
sig att han var dömd på förhand, eftersom
han inte fick någon offentlig försvarare.
Han kan alltså tycka att det
gick som det gick av denna anledning.
Helt säkert skulle ett sådant antagande
vara alldeles ogrundat, men det är otillfredsställande
nog att denna misstanke
kan uppkomma hos den dömde.
Dessutom avgör alltså domstolen vem
som skall utses till offentlig försvarare.
Som vi alla vet uppstår fixstjärnor på
detta område. Vissa advokater får rykte
om sig att kunna mer än andra. De anklagade
vill sedan ofta gärna ha dessa
som offentliga försvarare även när det
gäller relativt bagatellartade förseelser.
Detta förvägras vederbörande anklagad
i många fall. Det förhållandet att man
inte får den advokat man vill ha tas
inte sällan till intäkt för att man är
dömd mer eller mindre på förhand.
Arvodena för offentliga försvarare
uppgår många gånger, vilket är allmänt
bekant, till mycket stora belopp. Det
kan röra sig om 70 000, 80 000 och ända
upp till 100 000 kronor. .lag vill inte
säga att dessa arvoden är oförtjänta,
men hos allmänheten, som till sist i
regel får betala dessa pengar, vållar
dessa stora ersättningar ofta en viss förtrytsamhet.
Det är inte bra ur rättssamhällets
synpunkt.
Det är också så — vilket framgått
av uppgifter i stockholmspressen helt
nyligen — att det inom advokatkretsar
väcker ett visst missnöje att en del advokater
anses favoriserade av domstolarna,
som alltså skulle utse offentliga
försvarare inom en viss grupp av advokater,
medan andra ställs utanför.
Till sist vill jag framhålla, vilket kanske
är det allvarligaste felet med det
nuvarande systemet, att den anklagade
och så småningom dömde blir ersättningsskyldig
för det försvar han fått av
en offentlig försvarare. Det innebär alltså
att den som blivit dömd, kanske till
ett frihetsstraff, när han kommer ut
och skall återinpassas i samhället blir
ansatt av exekutiva myndigheter för
att betala de rättegångskostnader som
uppstått. Detta strider mot en modern
kriminalpolitisk syn som dock — som
väl är — har till huvudsyfte att återanpassa
den brottslige till ett normalt
liv.
Alla dessa brister och olägenheter
skulle man — tror vi motionärer —
komma ifrån om man hade ett system
med statsanställda offentliga försvarare.
Vi tycker att det vore naturligt att
samhället ställde försvarare till förfogande
på samma grunder som man
nu ställer åklagare till förfogande. Det
ena är lika viktigt som det andra i ett
rättssamhälle. Därför borde dessa två
funktionärer stå på samma grund. Vi
menar alltså att statsverket borde anställa
offentliga försvarare, förslagsvis
indelade efter samma system som åklagardistrikten.
Dessa försvarare skulle
avlönas av statsverket, och man skulle
sedan inte ta ut några pengar av den
anklagade eller dömde.
Motionen har remissbehandlats och
blivit föremål för en nedgörande kritik
32 Nr 17 Onsdagen den 17 april 1968
En fast organisation för offentlig försvarare i brottmål
från de allra flesta håll. Det har till
och med i något remissyttrande talats
om att motionen är diktatnrinspirerad
och inte demokratisk. Det har jag väldigt
svårt att förstå. Först och främst
kan man naturligtvis säga att något gott
kan komma även från diktaturländerna
och att förslaget inte bör utmönstras
enbart av den anledningen att man
anser det diktaturinspirerat. Dessutom
har jag mycket svårt att förstå att den
synen på problemet, att envar anklagad
skall ha tillgång till fullgod rättshjälp
och att denna skall vara kostnadsfri,
skulle vara odemokratisk. Jag tycker
tvärtom att det är en i högsta grad
demokratisk tanke att en anklagad i en
rättsstat skall få rättshjälp kostnadsfritt.
Några remissinstanser har också sagt
att det är oriktigt att försvararna skulle
vara statsanställda. Dessa uttalanden
andas en viss aversion mot statstjänstemän
över huvud taget. Man betecknar
statstjänstemän som människor som gör
ungefär vad de blir tvingade till, som
inte kan engagera sig och som inte har
någon verklig lust att arbeta med de
uppgifter de blir ålagda. Detta är ett
mycket orättvist betyg.
Det sägs i något remissyttrande att
det vore oriktigt om en offentlig försvarare
skulle vara anställd av motparten.
Man anser att staten är part i rättegången,
vilket är ett synsätt som jag inte
vill dela. Jag anser att staten inte är
part i någon rättegång. Vid ett brottmål
skall staten se till att det ordnas
goda förutsättningar för en objektiv
rättegång. Det skall finnas funktionärer
som sköter detta, åklagare, domare och
försvarare. När man säger att det vore
oriktigt att en försvarare skulle vara
anställd av statsverket, träffar denna
kritik också domarkåren, eftersom domarna
också är anställda av staten.
Nämndemännen är avlönade av staten
och skulle i så fall vara anställda av
den ena parten. Detta är ett mycket
underligt synsätt.
Jag anser inte att något av de argument
som av remissinstanserna har anförts
mot motionens syften är särskilt
tungt vägande. Det är i stor utsträckning
tröghetens lag som verkar. Jurister
är ett konservativt släkte — på gott och
ont. Förslaget är måhända för omstörtande
för att man skall kunna acceptera
det på en gång.
Herr talman! Även om första lagutskottet
inte har velat verka för motionens
syften, är jag viss om att tiden
kommer att göra det. Därmed skall jag
tills vidare vara nöjd.
Fru JOHANSSON (s):
Herr talman! Motionärerna har inte
yrkat bifall till motionen, vilket innebär
att det inte är nödvändigt att ta upp
någon större diskussion beträffande
denna fråga.
Det är riktigt, som herr Sjöholm anför,
att alla remissinstanser har uttalat
sig mot det föreslagna systemet. I motionerna
framförs, som herr Sjöholm
också har sagt, åtskilliga kritiska synpunkter
på den nuvarande ordningen
med offentliga försvarare, och ett nytt
system med statsanställda försvarare
föreslås.
I utskottet anser vi att det system
som för närvarande tillämpas är ganska
tillfredsställande. Man kan knappast
säga att de personer som det här talas
om inte har stora möjligheter att få sin
sak prövad och att de genom de offentliga
försvarare som utses inte har möjlighet
att hävda sina synpunkter. Utskottet
säger också: »I och för sig erbjuder
alltså det av motionärerna föreslagna
systemet, såvitt utskottet kunnat
finna, icke några fördelar framför det
nuvarande vare sig för det allmänna
eller för den som behöver bistånd av
försvarare.»
Utskottet har också diskuterat motionärernas
förslag beträffande statsanställda
försvarare och är av den uppfattningen,
att det nog ur psykologisk
synpunkt kan vara lämpligare och lyck
-
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
33
ligare att, såsom systemet rtu fungerar,
ha tillgång till försvarare vilka genom
sin ställning är helt oberoende i förhållande
till staten. Jag tror absolut inte
att det skulle vara någon risk för att
en offentlig försvarare i statlig tjänst
av den anledningen skulle lockas att
vara partisk, men jag tror som sagt att
det rent psykologiskt måste inge den
anklagade större trygghetskänsla att
veta att han har en försvarare i oberoende
ställning i förhållande till myndigheterna.
Utskottet anser sålunda att det inte
finns något skäl att för närvarande bifalla
motionärernas hemställan. Utskottet
föreslår därför att motionen i fråga
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 18
Vidgad revisionsplikt för företag
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
om vidgad revisionsplikt för företag.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! Sedan hösten 1967 föreligger
ett sakkunnigbetänkande med
förslag till lag om skyldighet att föra
räkenskaper. Enligt förslaget skulle
skyldighet att föra räkenskaper åligga
förutom vissa juridiska personer envar
annan som yrkesmässigt driver självständig
rörelse, dock ej den som brukar
jordbruksfastighet eller idkar uthyrning
av annan fastighet.
Det är mot denna bakgrund som vi
har motionerat och föreslagit att man
skall göra en utredning om behovet av
en vidgad revisionsplikt i Sverige. Det
kan tyckas egendomligt att man här
Vidgad revisionsplikt för företag
skulle skapa ytterligare krångel på detta
område.
Det heter nu att åtal för oaktsamhet
och uppsåt kan väckas, därest myndighet
vid granskning funnit anledning
göra anmälan och icke som nu endast
vid betalningsinställelse. Men i och med
att man också kommer att införa skärpta
straffbestämmelser anser vi det nu
vara väsentligt att en ännu större del
av den företagsamhet som här kommer
i åtanke åläggs denna revisionsplikt.
Man har i Norge haft en sådan revisionsplikt
sedan ett tiotal år, och vi
tror att denna plikt i stället för att
stjälpa företagen utgör en hjälp för
dem. Inte minst inom bankinstituten
säger man att det föreligger ett stort
behov av att kunna överblicka ett företags
ställning, varigenom man på ett
bättre sätt än hittills kan bedöma dess
kreditvärdighet och andra faktorer.
Man blir även säkrare på att bedöma
företagets möjligheter för framtiden.
Det föreligger också vissa strukturförändringsskäl
som det finns anledning
att framhålla.
Utskottet har avstyrkt motionerna
och åberopat de olika remissinstanserna.
Det är felaktigt att i utskottsskrivningen
säga att remissinstanserna i stort
sett varit negativa. Det är bara en remissinstans
som klart avstyrkt, nämligen
Köpmannaförbundet. De andra fem
instanserna har sagt ja, flera ett direkt
ja. Jag vill särskilt påpeka det sistnämda.
Jag tror, herr talman, att denna fråga
kommer igen till riksdagen. Jag har
nu inget yrkande.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 19
Föredrogs och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial nr 39,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagut
-
3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 17
34 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Viss omläggning av skördeskadeskyddet
skottets utlåtande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
§ 20
Viss omläggning av skördeskadeskyddet
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående viss omläggning av skördeskadeskyddet.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Det kanske kan förefalla
litet märkligt att jag begär ordet
vid behandlingen av föreliggande utskottsutlåtande,
då jag inte är vare sig
motionär eller ledamot av utskottet.
Även om föreliggande utlåtande ej behandlar
administrationskostnaderna för
skördeskadeskyddet, anser jag att det
finns anledning att ta upp denna fråga,
och detta är skälet till att jag liar begärt
ordet. Det finns därför anledning,
herr talman, att närmare penetrera frågan
om administrationskostnaderna för
skördeskadeskyddet.
Enligt uppgifter som jag fått skulle
för budgetåret 1968/69 administrationskostnaderna
för skördeuppskattning,
s k ö r de s k a d e s k y d d och lantbruksregister
uppgå till 7 645 000 kronor. Uppskattningsvis
skulle inte mindre än 5
miljoner kronor hänföras till skördeskadeskyddet.
På riksplanet har statens
jordbruksnämnd vissa kostnader för
skördeskadeskyddet i anledning av besvärsärenden
m. m. på 10 000—20 000
kronor. På regionplanet har lantbruksnämnderna
kostnader på cirka 600 000
kronor per år för samma ändamål. De
sammanlagda administrationskostnaderna
för skördeskadeskyddet uppgår
till över 5,6 miljoner kronor. Denna
summa synes alldeles för hög om man
tänker på att staten skjuter till 15 miljo
-
ner kronor och jordbrukarna själva
ungefär samma belopp till skördeskadefonden.
Skall administrationskostnaderna
verkligen behöva vara så höga?
De dryga kostnaderna för att administrera
skördeskadeskyddet bör ge
statsmakterna och jordbrukets organisationer
anledning att ta sig en funderare
på om det inte vore möjligt att ersätta
skördeskadeskyddet med låt oss
säga ett resultatutjämningskonto kombinerat
med ett katastrofskydd.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora
(båda ep).
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Anledningen till detta
utskottsutlåtande är motionerna I: 705
och II: 905, som jag varit med om att
väcka. De frågor som tas upp däri liksom
den fråga som herr Börjsesson i
Falköping tog upp berörs även i jordbruksutskottets
utlåtande nr 16.
I motionerna har vi tagit upp dels
frågan om vissa tekniska förbättringar
av skördeskadeskyddet, dels frågan om
utbetalning av skördeskadebidrag och
kompletteringar av skördeskadeskyddet
— eventuellt, som herr Börjesson i Falköping
nämnde, genom en allmän resultatutjämning.
Beträffande de tekniska förbättringarna
har vi i motionen framhållit att
oljeväxterna bör bedömas på samma
sätt som andra grödor. Skördetekniska
nämnden har i det fallet uttalat: »Vid
en pågående översyn av tekniken för
normskördeberäkningarna prövas möjligheterna
att i fortsättningen beakta
den årliga skördeökningen även för
oljeväxterna.» Man kommer att sträva
efter att få lika bedömning, och det
är bra.
Vi har också påtalat att områden som
blivit utsatta för översvämning för
närvarande inte räknas med vid skördeskadeersättning.
Skördestatistiska
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
35
nämnden har mycket positivt uttalat att
även förluster av detta slag borde beaktas
i skördeskadeskyddet, och man avser
uppenbarligen att ta upp frågan så
fort man har möjlighet därtill.
De obesådda arealerna har vissa år
haft stor negativ betydelse, eftersom
man inte fått räkna med dem i skyddet.
Skördestatistiska nämnden har för
avsikt att vid den pågående utredningen
försöka rätta till det missförhållandet.
Vi har också tagit upp normskördeberäkningen,
som hör till det viktigaste
inom skyddets ram. En undersökning
i syfte att effektivisera tekniken för att
få en rättvisare bedömning av normskördarna
pågår för närvarande.
Vad vi kanske framför allt velat framföra
genom vår motion är uppfattningen,
att skördeuppskattningsområdena
bättre bör anpassas till de geografiska
betingelserna. Det visade sig nämligen
i höstas att det i stora delar av Västsverige
och även i Mellansverige var
stora arealer vårsäd som inte kunde
bärgas. Dessa arealer låg inom skogsbygden
i oimrådet, medan slättbygderna
inom samma skördeuppskattningsområde
fick mycket god skörd — det
blev ju i stort sett en mycket god skörd
i höstas. Genom att dessa båda delar
av området läggs ihop, blir det inget
utfall från skördeskadeskyddet trots att
man på vissa gårdar i skogsbygden får
en mycket dålig skörd. I mitt hemlän,
Sörmland, var det ungefär 2 000 ha vårsäd
som inte alls kunde bärgas.
Men även i detta fall är vi motionärer
tillfredsställda med det svar som vi fått
från skördestatistiska nämnden och
som jag för övrigt tidigare fått i ett
interpellationssvar av jordbruksministern,
nämligen att man provisoriskt för
detta år håller på att göra beräkningar
över hur stora delar av gårdens hela
areal som är oskördade och att man
kommer att ta nära nog individuell
hänsyn till dessa förhållanden för att
alltså kunna betala ut ersättningar inom
Viss omläggning av skördeskadeskyddet
skördeskadeskyddets ram. Det tycker
jag är ett utomordentligt bra system,
och jag hoppas att man kommer att
använda det även i fortsättningen. Gör
man det, finns det inte så stort behov
av den förändring av områdena som
vi krävt i motionen, men detta är naturligtvis
också en väg som bör prövas,
något som man uppenbarligen även avser
att göra.
Jag har alltså, herr talman, ingen
anledning att gå emot den positiva
skrivning som utskottet har presterat
genom att peka på vad som är på gång.
Vi motionärer kan vara helt tillfredsställda
härmed.
Eftersom herr Börejsson i Falköping
tog upp också den andra delen av denna
fråga, är det kanske tillåtet även för
mig att beröra den saken, även om den
mer hör samman med den fråga som
behandlas i nästa utlåtande -— jordbruksutskottets
utlåtande nr 16. Det
gäller frågan om utbetalning av skördeskadebidragen.
Jag vet att även fru
Sundberg kommer att behandla den
frågan.
Utskottet säger att en »i och för sig
angelägen lösning på problemet torde
därför få sökas utefter andra vägar».
Vilka andra vägar tänker då utskottet
på? Vissa andra vägar pekade herr
Börjesson på, och riksdagen har redan
tidigare i vår behandlat frågan om en
allmän öppen resultatutjämning. Den
frågan behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 22. Då avstyrkte
emellertid socialdemokraterna i bevillningsutskottet
förslaget om införandet
av en allmän öppen resultatutjämning,
förbättrad förlustutjämning, produktionsutjämning,
osv. Detta är en möjlighet
att lösa frågan, men jag anser att
det inte är tillräckligt, ty ofta uppkommer
den situationen, att en lantbrukare
som har ett familjejordbruk kanske får
en obetydlig nettoinkomst eller ingen
nettoinkomst alls efter en skördeskada
och ändå inte får någon som helst utdelning
från skördeskadeskyddet där
-
36 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Införande av ett system med skördeskadeförskott
för att självrisken är så pass hög. Den
skall i medeltal vara 15,5 procent.
Om vi antar — det är litet »höftade»
siffror — att gården är på 100 ha och
bär ett skördevärde av 2 000 kr. per ha,
så blir självrisken 31 000 kr. Om han
normalt skulle ha fått en inkomst på
30 000 kr. och hela denna inkomst försvinner,
får han ändå inte ut någonting
från skördeskadeskyddet. Därför
anser jag att skyddet behöver kompletteras
på något sätt. En möjlighet är
naturligtvis att införa en allmän öppen
resultatutjämning, men en sådan hjälper
inte heller de unga lantbrukare som
inte har kunnat bygga upp något skydd
för framtiden. Därför borde ett skördeförskott
komma in i bilden. Man borde,
anser jag, kunna återuppliva tanken
på de skördeskadelån, som man tidigare
hade men som hade den nackdelen
att det blev betydande svårigheter för
dem som fick ett eller flera lån att
klara återbetalningen.
Det var därför man gick ifrån den
metoden, och det är därför man kritiserar
den. Vi föreslår i stället att man
under det år då man verkligen behöver
komplettera inkomsten av den dåliga
skörden med någon annan inkomst
skall kunna få ett lån som kallas för
förskott, som man tar upp som inkomst
det året och som man i konsekvens därmed
får dra av när man senare gör avbetalningen
till långivaren. Det systemet
skulle kunna hjälpa många, framför
allt unga lantbrukare.
Jag är förvånad över att utskottet
inte har gått in litet närmare på den
frågan; man säger bara att problemen
i samband med den inte går att lösa.
Man borde väl ändå kunna undersöka
möjligheterna att lösa frågan på det
sättet.
Jag skall avstå från att ställa något
yrkande, eftersom det bara finns en
blank reservation att anknyta till. Men
jag vill framhålla att det är angeläget
och nödvändigt att lösa denna fråga
och att vi därför måste komma tillbaka
och återigen försöka få riksdagen att
förstå hur angeläget det är att få en
lösning till stånd.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 21
Införande av ett system med skördeskadeförskott
Föredrogs
jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
angående införande av ett system med
skördeskadeförskott.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Fru SUNDBERG (h):
Herr talman! Jordbruksutskottets högerledamöter
har på denna punkt avgivit
en blank reservation till utlåtandet.
Utskottet vill inte bifalla motionsförslaget
att skapa ett system som skulle ge
jordbrukare möjlighet att få förskott på
sin skördeskadeersättning. Herr Hedin
har redan framhållit angelägenheten av
att någon form av utjämning kommer
till stånd. Vi hörde också herr Börjesson
i Falköping tala om resultatutjämning
som ett önskvärt medel för att förhindra,
att man ett visst år får skatta
såväl för inkomsten av en god skörd
som för skördeskadeersättning som betalats
ut ett år efter den felslagna skörden.
Jag skulle emellertid vilja anlägga
ytterligare några synpunkter på denna
fråga.
Man talar om skördeskadeförskott.
Förskott i allmänhet innebär ju att någonting
utbetalas innan det finns juridisk
eller annan skyldighet därtill. Nu
har våra jordbrukare på grund av ett
visst administrativt förfarande vant sig
vid att betrakta skördeskadeersättningens
utbetalande under året efter det år,
på vilket beräkningarna gjorts, som
normalt, medan en utbetalning i någon
form under det gällande året kallas förskott.
Vi kan se oss omkring. Inom prak -
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
37
Införande av ett system med skördeskadeförskott
tiskt taget alla områden utvecklas datatekniken
med rasande fart. Också skördestatistiska
nämnden använder sig nu
av databehandling, ett förfarande som
med all säkerhet förbättrar såväl indelningen
i skördeskadeområden som
skördeskadeberäkningarna, varvid man
i hög grad inriktat sig på en effektivisering
av hela systemet, en effektivisering
som givetvis syftar till att minska
skillnaden mellan den verkliga och den
beräknade skadan på brukningsenheten.
Men det kan väl inte vara inopportunt
om man med litet kunskap om vad
ett väl utvecklat datatekniskt förfarande
kan innebära också när det gäller en
tidsmässig effektivisering vågar hoppas
på en sådan.
Vi fick när vi tillfrågade representanter
för skördestatistiska nämnden beskedet
att de använder datateknik just
för den form av effektivisering som
jag redogjort för. Men däremot ansåg
man att man ännu inte gjort någon större
tidsvinst. Mig förefaller detta ganska
förvånande. Man har ju nämligen infört
en obligatorisk skördeskadeanmälan,
vilket betyder att man redan under
första halvåret får in tillräckligt med
material för att programmera uppgifterna
från hela vårt lands brukningsenheter.
Vi har också när områdesindelningen
en gång är fastställd — på
den punkten måste det som herr Hedin
påtalade också göras förbättringar —
möjligheter att med datateknikens hjälp
utomordentligt snabbt få fram resultaten.
Inte heller behöver utskrivningen
ta någon längre tid.
Skördeskadorna har ju förut jämförts
med lotterier. Vi kan i dag i tidningarna
läsa att vinsterna i penninglotteriet
i går för första gången drogs med hjälp
av en datamaskin, som skriver ut 180
resultat i sekunden. Om de flesta skördeanmälningarna
skulle vara inne den
1 december — jag är medeten om att
vad beträffar en sådan gröda som sockerbetor
det inte är möjligt att få in anmälningarna
till denna tid, men i fråga
om de flesta andra grödor är det möjligt
— borde det inte ta mer än ett par
dagar för en datamaskin som är väl
programmerad att komma fram till utbetalningarna
och skriva ut dem. I så
fall skulle det inte längre vara fråga om
skördeskadeförskott utan om skördeskadeersättning
under det löpande kalenderåret.
Frånsett vad jag här har sagt tycker
jag att det vore mycket intressant att få
den fråga som herr Hedin ställde besvarad,
nämligen vad utskottet syftar på
när utskottet skriver »andra vägar». Jag
var själv med vid behandlingen av
denna fråga vid utskottet, men jag fick
inte från representanten för skördestatistiska
nämnden klart för mig att det
skulle finnas några andra vägar. De vägar
jag kan tänka mig är att skördestatistiska
nämnden använder sig av de
tekniska landvinningar som inom andra
områden av samhället används med
framgång.
Herr talman! Jag har inget yrkande
att ställa.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Jag kan så till vida instämma
med de två föregående talarna
att man väl kan säga att skördeskadeskvddet
ingalunda ännu är fullständigt,
utan att det är mycket som brister därvidlag
ännu, mycket som bör kompletteras
och rättas till. Men vi har ju också
en skördestatistisk nämnd som följer
denna sak kontinuerligt. Som vi
hörde här av herr Hedin har den framlagt
en hel del av de förslag som han
också hade varit inne på. Det är mycket
möjligt att skördestatistiska nämnden
så småningom kan komma fram till ett
system som möjliggör att även den här
frågan på något sätt kan lösas. Vi är ju
alla överens om att det inte är bra att
ersättningarna som nu är fallet utbetalas
ett år för sent.
Av utskottsutlåtandet framgår att denna
fråga ingalunda är ny. Den behandlades
förra året, och utskottet och riks
-
38 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra Sverige
dagen ansåg även då att det administrativa
problemet är så pass svårt, att man
inte kan våga sig på den föreslagna lösningen.
Vid bedömningen av saken i
år har förhållandet varit detsamma. Utskottet
tillkallade en expert från skördestatistiska
nämnden som inför utskottet
klargjorde hur man ser på frågan,
och han kom fram till att det är praktiskt
taget omöjligt att nöjaktigt lösa
problemet med förskott på skördeskadeersättning.
I varje fall föreföll det mig
som om utskottets samtliga ledamöter
var ganska övertygade om att de praktiska
svårigheterna och de administrativa
besvärligheterna var så betydande,
att det inte är möjligt att välja den föreslagna
lösningen.
Både herr Hedin och fru Sundberg
frågade vilka »andra vägar» man kan
tänka sig och vad utskottet menar härvidlag.
Den som var närvarande vid
frågans behandling i utskottet torde ha
klart uppfattat, att experten framhöll
att det skattevägen är möjligt att åstadkomma
en lösning, och det är också
detta utskottet avser när det anvisat
andra vägar. Jag tror för min del att
det bör kunna vara möjligt att i någon
form skattevägen nå ungefär samma resultat
som dem motionärerna eftersträvar.
Det är att hoppas att vi så småningom
skall kunna finna en lösning
efter dessa linjer. Jag tror i varje fall
att det kommer att åstadkomma väsentligt
mindre krångel och betydligt mindre
administrativt besvär än om man
skulle gå den väg som motionärerna
närmast hade tänkt sig.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 22
Upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
angående upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! I Jämtands län är nära
30 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen sysselsatt inom jord- och
skogsbruk. Räknar man in förädlingsindustrin
och direkt service kommer man
fram till att nära hälften av befolkningen
är helt beroende av förhållandena
i dessa näringar. Även i övriga
norrlandslän betyder jord- och skogsbruket
mer än för genomsnittet i landet.
Det är under dessa förhållanden
självklart, att vi norrlänningar hyser
starkt intresse för hur det kommer att
bli med jordbruket i våra bygder i
framtiden. Vi kan inte stillatigande
vänta på den s. k. utvecklingens gång.
Riksdagsmajoritetens beslut förra våren
om målsättningen för den framtida
jordbrukspolitiken innebär att jordbruksproduktionen
steg för steg skall
krympas så att vi i mitten av 1970-talet
skall ha en självförsörjningsgrad på cirka
80 procent. En sådan målsättning
verkar kanske inte så farlig så länge
man håller sig till allmänna talesätt. Men
när man går ner på det praktiska planet
och försöker se efter vad målsättningen
innebär för olika bygder, då kommer
allvaret fram. När därför vi norrlänningar
återkommer till dessa problem
är det inte för att klaga och begära förmåner,
utan därför att vi är allvarligt
oroade över framtiden i våra bygder.
Vi vet att om inte särskilda åtgärder
vidtas, så kommer jordbruksdöden att
framför allt drabba oss. Att tro någonting
annat är att hänge sig åt önsketänkande.
Lantbruksstyrelsens prognoser, som
innebär att endast 1,9 miljoner ha åker
skulle bli bestående efter år 1980, förutser
en mycket stor nedläggning i norrlandslänen.
Enligt min uppfattning
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
39
Upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra Sverige
kommer utglesningen av produktionen
att på många håll gå så långt att underlaget
för en effektiv förädlingsindustri
blir för litet. Därmed faller alla förutsättningar
för fortsatt jordbruksproduktion.
Detta är ett problem som är alldeles
för litet uppmärksammat. På många
håll är vi redan nära den gränsen. Problemet
tar sig bl. a. uttryck i mycket
stora insamlingskostnader för mjölk, en
fråga som berörts i en motion som senare
skall behandlas.
Allt tal om att lägga om och anpassa
produktionen till nya förutsättningar
blir löst prat, så länge man inte kan ge
konkreta råd om vad som skall göras.
Man måste tänka på att för flertalet av
dessa jordbruksbygder är alternativen
begränsade. Mjölkproduktion, baserad
på hemmaproducerat grovfoder, är den
mest naturliga och konkurrenskraftiga
driftsinriktningen.
Fjolårets riksdag uttalade sig för att
en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen borde upprätthållas
i norra Sverige. Detta är gott och
väl. Men utan aktiva åtgärder för att
uppfylla denna målsättning blir den enbart
en tom fras.
Vi har nu viss erfarenhet av hur den
nya rationaliseringspolitiken verkar.
Det är tydligt att man i Norrlands inland,
där företagen är kombinerade
jord- och skogsbruk, kommer att ha
mycket små möjligheter att få del av
rationaliseringsstödet. Denna politik
kommer kanske inte att verka snabbt,
men på sikt blir den förlamande. Ingen
får stöd för rationaliseringsåtgärder,
och ingen vågar själv satsa i bygder
som myndigheterna har dödsdömt.
Som jag tidigare sagt är mjölkproduktion
den lämpligaste produktionsinriktningen
i dessa områden. Jag beklagar
därför livligt att riksdagen tidigare
har avslagit förslaget om en uppjustering
av det extra mjölkpristillägget.
Utöver det direkta ekonomiska tillskottet
skulle en sådan åtgärd ha haft
en god psykologisk effekt. Den skulle
ha visat att riksdagens uttalande om
den fortsatta jordbruksproduktionen i
Norrland inte bara är en tom fras. Tyvärr
innehöll jordbruksministerns uttalande
här i riksdagen, när denna fråga
behandlades, vissa formuleringar av
vilka det förefaller som om man i departementet
överväger en omläggning
av stödet.
Inom jordbruket har vi dålig erfarenhet
av de senaste reformerna. Omläggningen
av småbrukarstödet skulle ju
inte innebära någon egentlig försämring
men medför ändå för exempelvis
många mindre mjölkproducenter ett direkt
inkomstbortfall. Avgångsvederlaget
har inte heller blivit vad som avsågs.
Vi vill inte emotse reformer av det extra
mjölkpristillägget, som kan verka
på samma sätt.
I jordbruksutskottets förevarande utlåtande
står det att några omständigheter
som talar för att riksdagen nu skulle
vidta någon åtgärd inte har förebragts.
Till det vill jag emellertid säga att den
arbetsmarknadssituation som har förelegat
i vinter och som enligt de flestas
bedömning kommer att bestå även nästa
år är en omständighet som borde mana
till försiktighet vid genomdrivandet av
fjolårets riksdagsbeslut om jordbrukspolitiken.
I Norrland är genomsnittsåldern
bland jordbrukarna ännu högre än
i övriga delar av landet, och jag menar
att det på lång sikt försämrade arbetsmarknadsläget
för äldre arbetskraft är
en omständighet som har tillkommit efter
fjolårets beslut. I varje fall har myndigheternas
och regeringens insikt om
den äldre arbetskraftens svåra situation
tillkommit.
I motionerna har vi omnämnt behovet
av att man vid tillämpningen av
jordbrukspolitiken anlägger en helhetssyn,
där näringslivets och bygdens
samtliga intressen beaktas. Det innebär
att stor hänsyn måste tas till natur- och
landskapsvården.
Tyvärr tycks det ännu vara svårt att
få regeringen att acceptera att en så
-
40 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Upprätthållande av jordbruksproduktionen
dan helhetssyn måste anläggas. Man
vill lösa en fråga i taget. Förr eller senare
måste dock ögonen öppnas även
för detta. Vi norrlänningar hoppas att
ögonen skall öppnas härför innan det
är för sent — innan jordbruksdöden
gått så långt att de många bygdernas
liv inte kan räddas.
Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.
Herr ELIASSON i Moholm (h):
Herr talman! Vi har från borgerligt
håll vid förevarande utskottsutlåtande
fogat ett särskilt yttrande, som står i
överensstämmelse med den mening vi
föregående år uttalade i samband med
att den nya jordbrukspolitiken antogs.
Jag vill slå fast att det måste vara en
felaktig målsättning att, såsom majoriteten
då gjorde, uttala att man skulle
komma ned till en 80-procentig försörjningsgrad.
Detta är ju i mycket stor utsträckning
beroende av vilken produktionsinriktning
jordbruket kommer att
få. Jag tror att det hade varit riktigare
att följa det förslag som vi lade fram,
nämligen att det inte skulle sättas någon
bestämd gräns. Det skulle inte göras
något dogmatiskt uttalande om att
jordbruksproduktionen skulle sänkas.
Alla vet att en av anledningarna till
att regeringen och inte minst utredningen
band sig för denna målsättning
var att vi vid det tillfället befann oss
i ett arbetsmarknadsläge, där man ropade
efter arbetskraft. Några skickliga statistiker
hade räknat ut att arbetskraft
mycket snabbt skulle ställas till förfogande
om jordbruket kunde minskas
ned. Nu går denna minskning mycket
snabbt, men det finns inte arbetstillfällen
för dem som friställs. Vi kan
dessutom konstatera att den arbetskraft
det här gäller inte är sådan som industrin
vill ha. Jag tror att man härvidlag
i framtiden kommer att behöva ändra
sina bedömningar.
Det har å andra sidan sagts att den
antagna målsättningen skulle påverka
i norra Sverige
rationaliseringen. Jag vågar, herr talman,
påstå att rationaliseringen inom
svenskt jordbruk även härförutan skulle
komma att fortgå mycket snabbt. Den
kommer inte att stimuleras av den jordbrukspolitik
som vi beslöt föregående
år. Den kanske i stället inte kommer att
ske så snabbt — av det skälet att man
från regeringens sida inte i tillräcklig
utsträckning ställer pengar till förfogande.
Det finns en vilja hos jordbrukarna
att rationalisera. Det är kravet på pengar,
och det är kreditramarna som i dag
i mycket stor utsträckning lägger hinder
i vägen. Om det tillåts mig att här
göra en parentes, vill jag säga att det
ju också kan tänkas att man, med tanke
på de nya synpunkter som anläggs på
naturvården och den brist på bostäder
som råder, behöver ompröva beslutet.
Det kan slutligen, herr talman, inte
vara i linje med en riktig målsättning
för en näring att statsmakten ständigt
talar om att »det viktigaste ni skall göra
är att minska produktionen». Jordbruket
liksom varje annan näring befinner
sig i en ständig utveckling. Vi
skall inte ha några dogmatiska lösningar,
men vi skall väl följa med under
anpassning. Det är nödvändigt.
Herr LINDSTRÖM (s):
Herr talman! Herr Larsson i Norderön
sade att han var oroad för framtiden.
Jag kan inte säga att jag hyser någon
särskilt stor oro när det gäller jordbrukets
framtid. Biologiskt sett har väl
herr Larsson en något längre framtid
att sörja för än jag, men det spörsmålet
kan vi ställa åt sidan.
När herr Larsson och andra talare
speciellt uppehåller sig vid det norrländska
jordbruket, vill jag erinra om
att vi dock även i Norrlands inland har
områden där jordmånen är jämförbar
med både Östergötlands jordar och de
bättre skånejordarna, även om vi har
ett betydligt hårdare klimat. I dessa
områden pågår rationaliseringsverk
-
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
41
Anslag till
samhet. Den som är engagerad i lantbruksnämndernas
arbete blir imponerad
av den optimism som man möter
hos de unga jordbrukare som nu håller
på att rationalisera.
Det är alldeles uppenbart att vi har
bygder både i inlandet och långt nedåt
kusten som inte har naturliga betingelser
för jordbruk med moderna metoder.
Hur har dessa bygder uppkommit?
Långt tillbaka i tiden slog sig våra förfäder
ned där. Det kanske fanns mycket
ripor att snara, de grävde älggropar
och fångade fisk, och sedan började de
hacka ned några korn mellan stenarna.
Vi skall inte inbilla oss att sådan
mark kan sättas i skick att brukas med
moderna metoder. Det är en utopi, som
vi måste lämna åt sidan. Det må kännas
vemodigt när en bygd dör ut, men
där det inte finns betingelser för fortsatt
verksamhet på detta område, får
man ta konsekvenserna och tänka på
att denna bygd har fyllt en viktig uppgift
under en gången epok i vår historia,
och så får man vara tacksam för
det.
Det talas här om att det nuvarande
arbetsmarknadsläget inte är sådant, att
vi kan fullfölja de beslut som vi vid
fjolårets riksdag fattade i ganska stor
enighet. Men, mina damer och herrar,
vi kan i fridens namn inte justera den
framtida jordbrukspolitiken efter modets
växlingar ungefär som damernas
kjollängd! Det är en hopplös utgångspunkt.
Har vi i allra största enighet
dragit upp riktlinjer, efter vilka vi skall
rationalisera det svenska jordbruket
och göra det möjligt att ge de ungdomar
som nu träder till att få en dräglig
utkomst, får vi allt försöka hålla fast
vid dem.
Herr talman! Vi skulle kunna föra
en stor principdebatt enbart kring de
väckta motionerna, men jag nöjer mig
med att anföra dessa synpunkter och
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med detta anförande, under vilket
herr andre vice talmannen övertog led
-
mjölktransporter inom glesbygdsområden
ningen av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 23
Anslag till mjölktransporter inom
glesbygdsområden
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
angående anslag till mjölktransporter
inom glesbygdsområden.
I motionen II: 360 av herr Larsson
i Umeå hade hemställts att riksdagen
måtte besluta att under nionde huvudtiteln
uppföra ett anslag om 2 milj. kr.
som ställdes till mejeriföreningarnas
disposition att användas för mjölktransporter
för icke lönsamma transporter
inom glesbygdsområden.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte lämna motionen
II: 360 utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson (fp),
Wikberg (ep), Nilsson i Lönsboda (fp),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Larsson i Norderön (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 360 till Bidrag till vissa
mjölktransporter för budgetåret 1968/
69 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kr.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NILSSON i Lönsboda (fp):
Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas en av herr Larsson
i Umeå väckt motion, 11:360, om anslag
till mjölktransporter inom glesbygdsområden.
På grund av den omfattande
utflyttningen från landsbygden
uppkommer allt fler svårartade problem
för de kvarboende. Bland annat
fördyras transporterna av mjölk från
producent till mejeri betydligt på grund
42 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden
av det minskade trafikunderlaget, och
på många ställen har hämtningen av
mjölk från avlägset belägna gårdar helt
upphört, eftersom kostnaderna blir för
höga. Då utflyttningen pågår blir det
fler och fler områden som inte får möjlighet
att få mjölken transporterad till
mejeriet för rimliga kostnader.
Det är inte endast i de norra delarna
av vårt land som dessa svårigheter
uppstår, utan förhållandena är likartade
även annorstädes där glesbygd
finns. I motionen föreslås att ett fraktutjämningsbidrag
skall ställas till mejeriförbundets
disposition som bidrag
till mjölkproducenter som på grund av
alltför höga fraktkostnader blivit utestängda
från möjligheten att få en lönsam
avsättning för sin produktion. Ett
utestängande innebär givetvis ett stort
avbräck för ifrågavarande jordbrukare
— deras arbetsinkomst kommer att sänkas
kraftigt. Det är nämligen inte alltid
så lätt att övergå till annan produktion
och få en likvärdig inkomst. Därtill
kommer att dessa brukare i många
fall har nått en ganska hög ålder och
har svårt att anpassa sin jordbruksdrift
efter nya krav.
Såväl Lantbruksförbundet som RLF
har tillstyrkt framställningen, medan
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
har ställt sig avvisande, vilket också
jordbruksutskottets majoritet gjort.
Folkpartiets och centerpartiets representanter
inom utskottet har funnit att
ett dylikt anslag till mjölktransporter
inom glesbygdsområden är berättigat
och i full överensstämmelse med riksdagens
uttalade intentioner. Därför har
vi till utskottsutlåtandet fogat en reservation,
som går ut på bifall till motionen.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Skårman in. fl.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Anledningen till att jag
väckt denna motion är den snabbt
skeende nedläggningen av jordbruken
i framför allt norrlandslänen. Resultatet
av denna nedläggning har blivit att de
kvarvarande jordbrukarna inom vissa
glesbygdsområden har fått svårt att få
avsättning för sin mjölkproduktion.
De människor som flyttar sist är i
allmänhet äldre arbetskraft. Man får
räkna med att vissa av dessa människor
kommer att bli kvar. De som blir avstängda
från mjölktransporterna mister
praktiskt taget huvuddelen av sin inkomst.
Inkomstunderlaget minskar så
att de inte har möjlighet att få den utkomst
de behöver för sitt livsuppehälle.
Då det gäller andra glesbygdsproblem
har lösningar åstadkommits. Jag tänker
då närmast på vad man har gjort för
att ordna övriga transporter, framför
allt persontransporterna. Man har velat
bibehålla busslinjer som har blivit
mindre lönsamma på grund av befolkningsuttunningen.
Man har då subventionerat
dessa så att trafiken har kunnat
upprätthållas. När det gäller en
framställd produkt befinner man sig i
ungefär samma läge. Transportproblemet
bör på något sätt lösas. För dessa
människor i glesbygderna är det inte
tillräckligt att ha möjlighet att åka buss
till och från samhället. För dem är det
fullt ut lika angeläget att kunna få avsättning
för sina produkter så att de
kan nå en hygglig inkomst.
Frågan är då vad de skall kunna
göra om de tvingas lägga ned mjölkproduktionen.
Utskottet framhåller att
de bör ändra produktionsinriktningen
och gå in för en annan produktion, alltså
inte mjölk. Det är mycket lätt att säga
så, men för dessa människor, som i
regel befinner sig i hög ålder, är det
inte lätt att utan vidare ändra eu gammal
invand produktionsinriktning.
Dessutom krävs en kapitalinvestering,
om man skall lägga om driften av jordbruket
för att nå lönsamhet på annat
sätt. Det kan väl antagas att dessa jordbruk
kommer att försvinna med inne
-
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
43
Anslag till
havarna. Det är inte antagligt att några
nya jordbrukare slår sig ned på dessa
gårdar. De äldre får driva dem så länge
de orkar. Det är väl ändå fel att tro,
att de äldre jordbrukarna skulle vilja
göra kapitalinvesteringar för att ändra
driften för det fåtal år som det kan
röra sig om. Utskottets uttalande vittnar
om dålig förståelse för rådande förhållanden.
Jag har föreslagit ett anslag som
skulle kunna fördelas via mejerierna,
och jag måste säga att ett bifall till det
förslaget medför en ganska rimlig kostnad
för samhället. Det vore dessutom
en social åtgärd att se till att dessa
människor får en tryggad utkomst. Avfolkningen
sker snabbt, och tvingar
man fram den ännu snabbare riskerar
man att det blir skadeverkningar. Under
alla förhållanden kommer det att
finnas människor i dessa bygder vilka
inte kan lämnas åsido utan vidare, och
ju mindre underlag desto större kostnader
kommer samhället att få. Det är
inte bara jordbruksdriften det gäller
utan också de serviceanordningar som
är nödvändiga. I och med att så många
människor flyttar från glesbygderna
försvinner också underlaget för de serviceanordningar
som man är tvingad
att ha, oavsett om det är lönsamt eller
inte. Frågan är om inte en sådan lösning
som den här föreslagna skulle för
samhällets del vara betydligt billigare
än de lösningar som annars måste tillgripas.
Framför allt är det förmånligt
för de människor som har blivit avstängda
från mjölktransporter att de
kan driva sin näring och få sin utkomst
utan att begära stöd på annat
sätt.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Agnäs (h) och Öhvall (fp).
Herr LINDSTRÖM (s) :
Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ärade ledamöter inte vill ha en
mjölktransporter inom glesbygdsområden
upprepning av den dialog som herr
Larsson i Umeå och jag förde en natt
strax före påsk. Emellertid är det ett
angeläget problem som har förts fram;
det råder inte något tvivel om den saken.
Jag betvivlar däremot att den ordinerade
medicinen är den rätta. Jag
skulle tro att en sådan här åtgärd skulle
fördröja den omställning som otvivelaktigt
tränger sig på.
Föreningsrörelsens livsmedelsindustrier
har koncentrerats till allt större
företag, och de perifera anläggningarna
har lagts ned undan för undan. Det är
inte statsmakterna, utan det är den ekonomiska
nödvändigheten att förbilliga
produktionen och få fram bättre kvaliteter,
som har tvingat fram detta. Det är
inte främmande för vare sig herr Larsson
i Umeå eller reservanterna att den
tekniska ledningen inom mejerirörelsen
inte är så glad åt de långa mjölktransporterna
som nedsätter mjölkens
kvalitet, vilket i sin tur nedsätter mejeriprodukternas
kvalitet. Detta må beklagas
eller inte. Ansatser har dock
gjorts till en vettig arbetsfördelning
mellan jordbrukare inom de mera centrala
jordbruksområdena, även i Norrlands
inland, och jordbrukare som är
bosatta ute i periferin. De senare uppföder
både slaktdjur och livdjur, vilka
de mjölkproducerande jordbrukarna i
de mera centralt belägna orterna köper
tillbaka från de avlägset belägna jordbruken
när korna är färdiga att sättas
in i produktionen. Detta är enligt min
uppfattning en mycket förnuftig arbetsfördelning,
ty därigenom minskar den
ekonomiska belastning på mejerirörelsen
som de långa transporterna utgör.
Vidare bör vi inte glömma att det
utgår ett extra mjölkpristillägg som —
trots klagomål över att det är alltför
blygsamt — ändå till betydande del är
ett bidrag till kostnaderna för de långa
mjölktransporterna.
Herr talman! Jag tror inte att det
finns anledning att dra upp någon stor
debatt kring dessa spörsmål, utan jag
44 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
Interpellation ang. vissa vägars undantagande från allmänt underhåll
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skårman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
73 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 24
Interpellation ang. vissa vägars undantagande
från allmänt underhåll
Ordet lämnades på begäran till
Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:
Herr talman! Enligt beslut av statens
vägverks centralförvaltning skall ett
stort antal allmänna vägar, därav 39 i
Älvsborgs län, undantagas från allmänt
underhåll. Beslutet väntas träda i kraft
den 1 januari 1969. Därefter får ytterligare
ett stort antal vägkilometer helt
underhållas av enskilda personer eller
enskilda vägsamfälligheter. Detta beslut
har fattats utan att man i förväg låtit
kommuner, som berörs av denna indragning,
lämna yttrande i frågan. Visserligen
finns klagorätt, och beslutet vinner
ej laga kraft förrän vid årsskiftet, men
det borde enligt min mening ha varit en
riktig ordning att de berörda kommunerna
först fått tillfälle att avge yttrande.
Anledningen till att man på detta sätt
drar bort mindre trafikleder från allmänt
underhåll och därmed försämrar
kommunikationerna för glesbygderna
har uppgivits vara att man vill åstadkomma
besparingar för staten. Medlen
skulle i stället i ökad utsträckning komma
sådana vägar till del som har huvudparten
av trafiken. Om bilskatterna
verkligen fullt ut disponerats för det
avsedda ändamålet, skulle medel inte
ha saknats. För budgetåret 1968/69 skall
enligt statsverkspropositionen avsättas
över 600 miljoner kronor av automobilskattemedel
till budgetregleringsfonden,
och 1,6 miljarder kronor har tidigare
disponerats på samma sätt. Motorfordonsskatten
har från den 1 januari
1968 höjts med nära nog 50 procent.
Medel borde sålunda kunna vara disponibla
även för underhåll av de vägar
som man nu tänker dra in.
Det kan samtidigt i hög grad ifrågasättas
om åtgärden i verkligheten innebär
någon besparing. I praktiken blir
det ju så, att enskilda får överta de underhållskostnader
som det allmänna
svarat för tidigare. Detta kan knappast
vara en rationell ordning. Säkerligen
skulle det vara rationellt att låta vägverket
underhålla alla de vägar, som
över huvud taget trafikeras av allmän
-
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
45
Interpellation ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och lekredskap
heten. Vägverket bör med sina personal-
och maskinresurser ha möjlighet
att utföra vägunderhållet billigare än
enskilda vägföreningar. Det torde inte
kunna bestridas att de beslutade indragningarna
ytterligare kommer att
försämra glesbygdernas redan nu bristfälliga
trafikleder och kommunikationer.
Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet •— i syfte att förhindra
försämring av glesbygdernas
kommunikationer — medverka till en
omprövning av frågan om indragning
av allmänt underhåll av vissa vägar?
Denna anhållan bordlädes.
§ 25
Interpellation ang. säkerhetsbestämmelser
för lekplatser och lekredskap
Ordet lämnades på begäran till
Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:
Herr talman! Kommittén för barns
utemiljö har enligt direktiven till huvuduppgift
att lägga fram förslag till
anvisningar för planering och projektering
av miljön i våra bostadsområden,
med hänvisning till barnens utomhusverksamhet.
Anvisningar av det slag
direktiven förutser är nödvändiga inte
minst av det skälet att det hittills inte
funnits några anvisningar om lekplatsernas
utformning utöver vissa av bostadsstyrelsen
stadgade normer om att
det bör finnas en lekplats på ett visst
antal barn, att den skall vara så och så
stor samt att den bör ligga vindskyddad
och vara solbelyst ett antal timmar om
dagen.
Lekplatsernas utformning i övrigt och
frågan om vilka lekredskap som skall
användas där har lämnats åt byggherrars
och trädgårdsarkitekters person
-
liga bedömanden, i vilka de ekonomiska
hänsynen spelat en inte obetydlig
roll.
De fria ytorna i bostadsområdena
planeras alltför ofta främst med beaktande
av estetiska synpunkter. Gräsmattorna
skall vara vackra att se på, inte
till för barn att tumla om på. I stället
anläggs sterila, asfalterade planer där
slentrianmässigt utvalda lekredskap
placeras ut. De ansvariga köper in de
vanligaste och billigaste redskapen utan
att känna till hur de fungerar eller om
de är lämpliga ur säkerhetssynpunkt.
Det finns inga säkerhetsbestämmelser
och ingen kontroll av den lekutrustning
som placeras ut i parkerna och som
skall användas i åratal av tusentals lekande
barn. Ett aktuellt fall i Kiruna,
där en fyraårig flicka var nära att kvävas
efter att ha fastnat med kläderna
i ett lekredskap och framtida men på
grund av lång syrebrist kan befaras, belyser
nödvändigheten av att bestämmelser
om lekredskapens beskaffenhet
ur säkerhetssynpunkt utarbetas.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet fru Odhnoff få ställa följande
frågor:
1) Anser statsrådet att kommittén för
barns utemiljö också borde granska frågan
om säkerhetsbestämmelser för lekplatserna
och den utrustning som där
används?
2) Avser statsrådet att hos varudeklarationsnämnden
hemställa om utarbetande
av normer för godkända lekredskap
på de allmänna lekplatserna?
Denna anhållan bordlädes.
§ 26
Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 32, med
anledning av motioner angående båttrafiken
över Öresund, m. m.;
andra lagutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens ytt
-
46 Nr 17
Onsdagen den 17 april 1968
rande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde
fattade beslut;
jordbruksutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. jämte motioner;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 17, i anledning av motioner angående
den psykiska folkhälsan,
nr 21, i anledning av motioner angående
den psykiska hälsovården,
nr 22, i anledning av motioner om
en dokumentationscentral för miljövårdsforskning,
nr 23, i anledning av motioner angående
åtgärder för miljö- och naturvård,
m. in., om ett miljöpolitiskt samordnings-
och handlingsprogram, om
en långsiktig planering av miljövården,
om kartläggning av vattentillgångarna,
m. m. samt om riktlinjer för en regional
miljövård,
nr 24, i anledning av motioner om
förbättrade arbetsförhållanden m. m.
för de handikappade, och
nr 25, i anledning av motion om införande
av professionell fotboll.
§ 27
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 117,
till Konungen angående val av två riksdagens
ombudsmän och två ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr
118, för f. d. lagmannen Tor Alfred
Bexelius,
nr 119, för justitierådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik att vara riksdagens ombudsmän,
nr 120, för hovrättsrådet Gunnar
Thyresson och
nr 121, för hovrättsrådet Bror Erik
Gustaf Petrén att vara ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän.
§ 28
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner och skrivelse överlämnats
till kammaren:
nr 76, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m.,
nr 78, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. in.,
nr 84, angående kostnader för FNstyrkan
på Cypern,
nr 88, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,
nr 89, med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. m.,
nr 90, angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar,
nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension,
nr 94, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.,
nr 95, om viss ändring i statens pensionslöneförordning,
m. m.,
nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv,
nr 98, med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m.,
nr 102, angående ytterligare svenska
bidrag till Internationella utvecklingsfonden
(IDA),
nr 103, angående effektivisering och
samordning av statens skogsföretag,
m. in.,
nr 106, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275), m. m.,
Onsdagen den 17 april 1968
Nr 17
47
nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt,
nr 113, angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68, avseende bidrag till anordnande
av barnstugor,
nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m.,
nr 115, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m.,
nr 116, angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal,
nr 117, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.,
nr 118, angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm,
nr 119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri, samt
nr 120, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).
Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.
§ 29
Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående ökat statligt stöd
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete, motionerna:
nr 1113, av herr Bohman m.fl.,
nr 1114, av herrar Sjönell och Eliasson
i Sundborn,
nr 1115, av herr Wedén m. fl., och
nr 1116, av herr Wedén m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m. och
om fortsatt giltighet av lagen, m. m.,
motionen nr 1117, av herr Svenning
m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.,
motionerna:
nr 1118, av herr Bohman m. fl.,
nr 1119, av herrar Hedlund och Wedén,
nr 1120, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1121, av herr Nordstrandh,
nr 1122, av herr Nordstrandh,
nr 1123, av fru Sjövall m. fl.,
nr 1124, av fru Sundberg och herr
Wennerfors,
nr 1125, av herr Ullsten, och
nr 1126, av herr Werner m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 30
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:
herr Bergman (s), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
befrielse från lagfartsstämpel
vid sammanslagning av kommunala eller
allmännyttiga bostadsföretag,
herr Ullsten (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
beviljandet av uppehållstillstånd
för zigenare,
herr Ullsten (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
en nordisk eller internationell
överenskommelse om zigenares uppehållsrätt,
herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för att
motverka eventuella amerikanska bojkottaktioner
mot svensk export,
herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående domänverkets
skogsarbeten, och
fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående skyldigheten att arbeta
på lördagar vid statliga företag.
48
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
§ 31
Justerades protokollsutdrag.
In fidem
Kammarens ledamöter åtskildes här- sune R Johansson
efter kl. 14.31.
Torsdagen den 18 april
Kl. 15.30
§ 1
Svar på fråga ang. befrielse från lagfartsstämpel
vid sammanslagning av
kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Bergman har frågat
mig, om jag vill verka för att befrielse
från lagfartsstämpel medges, när
kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag
sammanslås i rationaliseringssyfte
eller ändrar sin juridiska form,
vare sig detta sker i samband med kommunsammanslagning
eller utan sådant
samband.
Med hänsyn till dessa bostadsföretags
rent allmännyttiga karaktär bör ny
stämpelskatt inte tas ut i de nu angivna
fallen. En förutsättning härför bör vara
att bostadsföretagets ändamål inte ändras.
Befrielse bör liksom hittills medges
i sådana fall med tillämpning av den
s. k. nådeparagrafen i stämpelskatteförordningen.
Regeringen kommer att ställa
sig välvillig till ansökningar om sådan
befrielse.
Vidare anförde
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min fråga.
Såvitt jag kan bedöma innebär svaret
i sak ett tillmötesgående av de önskemål
som ligger bakom min fråga. Jag
vill nu bara uttrycka den förhoppningen,
att en undantagsregel beträffande de
fall min fråga avsåg tas in i stämpelskatteförordningen,
om det av andra
orsaker blir aktuellt att ändra denna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. studium av kvicksilverförgiftningar
i Japan
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Levin har frågat,
om jag har övervägt att låta någon
objektiv svensk eller utländsk vetenskapsman
resa till Japan för att där studera
de omskrivna kvicksilverförgiftningarna
och de motåtgärder som vidtagits.
Statens institut för folkhälsan har anhållit
att medel ställs till förfogande för
att bekosta resor till Japan för tre forskare
som avser att där studera frågan
om kvicksilver i fisk. Ärendet prövas
för närvarande i socialdepartementet.
Jag vill nämna att även Fiskefrämjandet
anhållit att informationer införskaffas
från Japan i kvicksilverfrågan.
Torsdagen den 18 april 1968
Nr 17
49
Svar på fråga ang.
Så har också skett genom ambassadens
förmedling.
Vidare anförde:
Herr LEVIN (s):
Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret. Enligt detta har statens
institut för folkhälsan anhållit att medel
ställs till förfogande för att bekosta
resor för tre forskare till Japan. Statsrådet
säger också att detta ärende för
närvarande prövas i socialdepartementet
samt nämner att Fiskefrämjandet
har anhållit att informationer införskaffas
från Japan i kvicksilverfrågan.
När man nu prövar dessa förslag i departementet,
så hoppas jag att det sker
i en välvillig anda och att man verkligen
anvisar de medel som behövs. Om
vi verkligen kan få in några fakta om
vad som hänt i Japan, så skulle det vara
till stor nytta. Vi skulle då ha ett faktaunderlag
i åtminstone ett avsnitt av
kvicksilverdebatten, i vilken man hittills
bara har rört sig med obestyrkta
antaganden och lösa påståenden.
Vi har aldrig fått någon objektiv redogörelse
för vad som egentligen hände
i Minamata-bukten i Japan och vad som
i verkligheten förosakade de svåra förgiftningarna
där och inte heller vilka
motåtgärder man vidtagit i Japan. Men
faktum är att japanerna alltjämt använder
kvicksilver som bekämpningsmedel
mot växtsjukdomar i vida högre grad
än vad vi någonsin har gjort. Samtidigt
bedriver de också forskning av stor omfattning
för att söka nå klarhet om i vad
mån människor och djur påverkas. Därför
tror jag att det kan vara värt en del
pengar att låta någon eller några vetenskapsmän
studera de åtgärder som vidtagits
i Japan, så att vi kan få reda på
fakta. Ofta är det en både snabb och billig
utväg att ta del av de informationer
som man redan fått fram i utlandet.
Jag tror alltså att det för de myndigheter
här i landet, som har att besluta
om vilka gränsvärden som skall fastställas
för förbjuden respektive tillåten
4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 17
klassificeringssystemet för skolbibliotek
fisk och att fastställa vilka vatten som
skall avlysas, vore mycket värdefullt att
få reda på fakta om vad som verkligen
hänt i Japan. Då skulle myndigheterna
ha något att bygga sina beslut på -—
hittills har de helt fått famla i blindo.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag har full förståelse
för herr Levins önskmål att vi skall
söka få fram så många fakta som möjligt
kring de olyckor i Japan som varit
orsakade av kvicksilver. Jag nämnde i
mitt svar att departementet redan fått
in vissa uppgifter via vår beskickning,
och jag kan komplettera det med att
naturresursutredningen för kort tid sedan
också via beskickningens förmedling
fått del av det material som nu
finns i Japan. Materialet har redovisats i
rapporter på japanska, avseende både
katastrofen i Minamata och olyckan i
Niigata. Niigatarapporten är faktiskt
ännu inte publicerad i Japan, men man
har varit vänlig nog att tillställa oss materialet.
Enbart översättningen av materialet
— sammanlagt cirka 400 sidor
— drar en kostnad på 5 000 kronor, och
framför allt tar det tid att få översättningen
gjord. Det är således inte så lätt
som man föreställer sig att överflytta
iakttagelser som är gjorda i Japan så
att materialet blir begripligt och användbart
för oss.
Nu kommer frågan, om man skall låta
några forskare resa till Japan, att prövas
i socialdepartementet. Självfallet
kan det vara av visst värde att ett sådant
studiebesök görs, men jag tror fortfarande
att det största värdet ligger i de
rapporter som kommer från vetenskapsmän
och myndigheter i Japan.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. klassificeringssystemet
för skolbibliotek
Ordet lämnades på begäran till
50
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
Svar på fråga ang. klassificeringssystemet för skolbibliotek
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag anser att det inom skolöverstyrelsen
planerade nya klassificeringssystemet
för skolbibliotek korresponderar
med principen om samordning
mellan en kommuns skolbibliotek
och folkbibliotek.
Enligt vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
kan bakgrunden till den
knapphändigt formulerade frågan vara
det förslag till nytt uppställningssystem
för skolans boksamlingar som två lärarförbund
överlämnat till skolöverstyrelsen.
Vad som föreslås i detta sammanhang
är inte ett klassificeringssystem
av det slag som används inom biblioteksväsendet
utan ett system för uppställning
av böckerna i anslutning till
ämnena i grundskolans läroplan.
En inom skolöverstyrelsen tillsatt arbetsgrupp
sysslar med frågan att inom
skolan skapa ett enhetligt system för
registrering och information om läromedel.
Det nyssnämnda av lärarförbunden
utarbetade förslaget ingår i
gruppens arbetsmaterial.
Inom överstyrelsen finns vidare en
arbetsgrupp för folkbiblioteksfrågan
som behandlar frågan om samarbete
mellan skola och folkbibliotek. Gruppen
väntas framlägga förslag under loppet
av innevarande år.
Vidare anförde:
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
utbildningsministern för svaret, i vilket
jag har fått bekräftelse på att man inom
skolöverstyrlesen utreder frågan om ett
nytt system för registrering och katalogisering
av läromedel och böcker inom
skolbiblioteken. I och för sig är syftet
med detta gott, om det innebär att man
skall förenkla sökandet efter böcker i
skolbiblioteken. Att eleverna känner sig
hemmastadda i skolans bibliotek och läromedelsrum
är positivt.
Emellertid får ett eventuellt genomförande
av ett sådant förslag konsekvenser,
som gör mig något betänksam.
Det har blivit alltmer vanligt att kommuner
sammanför sitt bibliotek med
någon skolas för att samla biblioteksresurserna.
Detta måste anses vara
gynnsamt från låntagarens synpunkt
och kanske också från skattebetalarens,
eftersom det innebär en besparing och
effektivisering. Jag känner bl. a. till två
kommuner i Stockholms län, Märsta och
Salem, som just nu håller på med planering
av en sådan samordning.
Om man skall få ett nytt system i
skolbiblioteket och tillämpa det gamla
systemet för registrering i kommunbiblioteket,
måste man alltså arbeta med
två olika system, vilket innebär en komplikation.
Det är förståeligt att man i
respektive kommuner blir litet tveksam
i sin skolbyggnadsplanering och gärna
vill ha besked om huruvida detta förslag
verkligen skall genomföras.
Vad som gör mig än mer betänksam
är att det redan nu inom biblioteksväsendet
i vårt land förekommer olika registreringssystem,
varför det nya skulle
medföra en ytterligare uppsplittring.
Önskemålet om att få ett gemensamt
system för registrering och katalogisering
inom hela biblioteksväsendet växer
sig allt starkare.
Jag vill peka på ännu en komplikation.
Det måste vara felaktigt att bygga
systemet på läroämnena enligt läroplanen,
eftersom denna successivt förändras.
Det kan vidare vara svårt för eleverna
att först lära sig ett system i skolan
och sedan, när de som vuxna skall
låna på andra bibliotek, träffa på ett
helt nytt system.
Svaret är positivt i det avseendet att
det visar, att man även inom skolöverstyrelsen
behandlar frågan om samarbetet
mellan folkbibliotek och skola. Jag
vill emellertid fråga hur beslutsfattandet
kommer att ske. Vilken instans kommer
att fatta beslut? Kommer förslaget
att gå på remiss till exempelvis kom
-
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
51
Svar på fråga ang. den ökade skuldsättningen i anledning av studiemedelssystemet
munförbunden och biblioteksorganisationerna?
Chefen
för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Denna fråga rör mycket
tekniska ting. Skolöverstyrelsen vill
ha en helhetssyn på problemet om klassificering
av läromedel av olika slag.
Två förbund — Småskollärarförbundet
och Lärarförbundet — har inlämnat ett
förslag om att man skall göra en uppställning
efter ämnena i grundskolan i
stället för efter en normal metod. Denna
framställning har hänvisats till den
arbetsgrupp som sysslar med dessa frågor,
såsom alltid sker i sådana fall. Det
betyder emellertid inte att skolöverstyrelsen
planerar att införa detta system.
När det kommer ett förslag från två
viktiga fackförbund måste man ju pröva
det, särskilt som hela denna fråga
är föremål för omprövning.
Frågan om på vilken nivå besluten
om detta samarbete skall fattas kan jag
för dagen inte besvara. Jag föreställer
mig emellertid att det inte kommer att
bli på departementsnivå.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. den ökade skuldsättningen
i anledning av studiemedelssystemet
Ordet
lämnades på begäran till
Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:
Herr
talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han kan tänka sig vidta några
åtgärder i anledning av att studiemedelssystemet
synes ha medfört en
ökad skuldsättning för dem som examineras
från universitet och högskolor.
Enligt fastställd ärendesfördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.
1964 års studiesociala reform innebar
att staten tog på sig ansvaret för
finansieringen av bl. a. de universitetsoch
högskolestuderandes utgifter under
studietiden. Studiemedel utgår till samtliga
studerande som bedriver sina studier
i normal takt och de ges enligt
mycket generösa villkor. Som en följd
härav har anspråken på studiemedel
vuxit kraftigt. För nästa budgetår anvisas
över budgeten ca 700 milj. kr. till
studiemedel.
Reglerna om återbetalning av studiemedel
innebär att återbetalningsskyldigheten
anpassats till studiemedelstagarnas
betalningsförmåga. Den som tillfälligt
eller varaktigt får svårt att betala
får sålunda uppskov med och i sista
hand befrielse helt eller delvis från
återbetalningsskyldigheten. Någon bärande
kritik mot denna utformning har
inte försports.
Enligt min mening saknas mot denna
bakgrund skäl att göra förändringar i
studiemedelssystemet i här berörda avseenden.
Vidare anförde:
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Därav
tycks med all önskvärd tydlighet framgå
att statsrådet inte är sinnad att företa
någon som helst översyn av studiemedelssystemet.
Detta synes mig litet
egenartat mot bakgrunden av vad regeringschefen
lär ha sagt i Lund — det är
en farlig stad där man lätt förleds att
säga en hel del; jag återkommer emellertid
till det.
Först vill jag mycket kortfattat teckna
bakgrunden till min fråga. Den är
efter vad jag kan finna ganska dyster.
Studiemedelssystemet — som jag i och
för sig inte vill kritisera — har medfört
ökad skuldsättning för dem som
examineras från universitet och högskolor.
Jag stöder mig härvid på en undersökning
av SACO, och jag hoppas
att den undersökningen är så tillförlitlig
som en sådan bör vara.
Undersökningen visar att andelen
52 Nr 17 Torsdagen den 18 april 1968
Svar på fråga ang. den ökade skuldsättningen i anledning av studiemedelssystemet
skuldsatta av totalantalet studerande
vuxit under senare år; man torde numera
kunna räkna med att praktiskt
taget varje nyutexaminerad akademiker
är skuldsatt. Men det är inte bara
antalet skuldsatta utan även de genomsnittliga
skuldbeloppen som har ökat —
en fördubbling talar man till och med
om i denna undersökning. Man vill uppskatta
studieskulden för en nyutexaminerad
genomsnittsakademiker •—■ om
man nu kan tala om en sådan, men statistiskt
får man väl göra det — till
drygt 20 000 kronor. Den som studerade
på 1930-talet tycker kanske inte att det
är så mycket, men det är mycket pengar
nu också, trots allt. Eftersom beloppet
är indexreglerat kommer det dessutom
att växa efter hand som inflationen
fortskrider; man har inte den förmånen
som vi hade på 1930-talet att få betala
i andra pengar än man lånat.
Så kommer jag tillbaka till vad jag
inledningsvis talade om, nämligen att
statsministern i Lund den 14 mars besvarade
en fråga om studiemedlens
storlek; frågan var bl. a. föranledd av
hyreshöjningen på studentbostäderna. I
svaret — jag hoppas att jag fått det rätt
relaterat — avslöjade herr Erlander att
han skulle tillsätta en ny utredning om
studiemedlen just med tanke på hyreshöjningen.
Nu har det blivit tyst om den
saken. Jag vill råda statsrådet Moberg
att höra med statsministern om han står
fast vid beslutet eller om det bara var
ett statsmannaord i rätt tid för att slippa
ur det obehagliga grepp som man
ibland kan råka hamna i nere i Lund.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag vill råda herr Nordstrandh
att läsa svaret på sin fråga. I
detta står nämligen mycket tydligt att
det nu saknas anledning att förändra
studiemedelssystemet i här berörda avseenden,
och detta syftar på herr Nordstrandhs
fråga. Herr Nordstrandh frågade
nämligen, om man kommer att
vidta några åtgärder i anledning av att
studieskuldsättningen synes ha ökat.
Jag kan inte tolka herr Nordstrandhs
fråga på annat sätt än att han i likhet
med Svenska Dagbladet och andra konservativa
organ tänker att detta skall
bli ett argument för det gamla kära förslaget
om avskrivningsrätten.
Nej, herr Nordstrandh, vad jag har
svarat har inte något som helst samband
med vad statsministern sade i
Lund. Statsministern tog där upp frågan
om studiemedelssystemets utformning
som sådan. Han menade att det
fanns anledning att nu, när systemet
har verkat några år, göra en översyn av
det. Departementet kommer också mycket
snart att tillsätta en utredning, som
skall genomföra den översynen av regelsystemet
inom den ram som är angiven
i 1965 års beslut.
Herr Nordstrandh menade vidare att
det var dystert att studenterna i sådan
utsträckning har utnyttjat studiemedelssystemet.
Först och främst är alla
de som har kommenterat den gjorda
undersökningen — i varje fall flertalet
av dem — rörande överens om att de
siffror som där presenteras är mycket
osäkra. En generation som erhöll studiehjälp
enligt ett äldre system jämförs
med en enda årgång, som har fått
studiemedel. Från denna utgångspunkt
gör man sedan, såsom även SACO anför,
ett räkneexempel. Man konstaterar dessutom
i debatten kring detta räkneexempel
att det är mycket osäkert uppbyggt.
Men även om den bild som tecknats
i den aktuella utredningen skulle vara
riktig ställer jag frågan, om denna företeelse
är så allvarlig. Är den inte i stället
ett uttryck för att systemet har varit
effektivt och att studenterna upptäckt
att det är förmånligt att utnyttja studiemedelssystemet?
Att de begagnar sig av
de förmåner som staten ställer till deras
förfogande kan jag inte finna något
dystert i. Det är i stället ett uttryck för
att systemet, såsom det är skisserat i
propositionen och tillämpas i praktiken,
har blivit en succé.
53
Torsdagen den 18 april 1968 Nr 17
ökade skuldsättningen i anledning av studiemedelssystemet
Svar på fråga ang. den
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Beträffande frågan om
säkerheten i undersökningen vill jag
först säga, att jag redan tidigare antydde
att man får vara försiktig vid bedömningen
av den, och det vidhåller jag givetvis.
Men tendensen — om man kan
tala om en sådan — visar väl ändå mot
en ökning av skuldsättningen, inte mot
en minskning av den, hur man än laborerar
med siffrorna. Att studiemedelssystemet
i övrigt är bra i många avseenden
och att många, som tidigare inte
haft möjlighet att studera, kunnat utnyttja
det o. s. v. är en sak för sig — det
är inte det som det nu gäller. Det finns
inte heller någon anledning att tillvita
mig Svenska Dagbladets åsikter — jag
kan ha dessa åsikter man jag kan också
hysa andra.
Jag vill i detta sammanhang understryka
att det inte bara är fråga om antalet
skuldsatta — det har tillkommit
nya studerandekategorier som kanske
behövt låna mer än tidigare — utan att
också det genomsnittliga skuldbeloppet
har ökat.
Allt detta är dock inte så intressant
i detta sammanhang. Jag konstaterar att
det skall bli en översyn på området. Jag
tar verkligen fasta på detta och kan
inte tänka mig att en sådan översyn av
regelsystemet, såsom herr Moberg sade,
skall kunna undgå att gälla flera av de
frågor, som skulle kunna dras upp i detta
sammanhang, nämligen studiebidragets
storlek samt låneandelen och naturligtvis
återbetalningen med därmed
sammanhängande problem. Jag har inte
rekommenderat någon bestämd åtgärd
härvidlag. Jag har endast frågat, om
man är beredd att ta itu med detta problem.
Det synes som om man vore det,
och då kan man inte undgå att också
iomma in på de tyngsta frågorna. Man
kan ju inte bara syssla med hyreshöjningen
på studentbostäderna och liknande.
Och hyreshöjningen är ju ändå
detsamma som en ökad skuldsättning —
eller hur? Den är ju ingen fördel.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag konstaterar att herr
Nordstrandh i detta senaste inlägg helt
slöt upp kring min uppfattning att systemet
är utmärkt. Det noterar jag med
stor tacksamhet.
Sedan vill jag bara upprepa för herr
Nordstrandh att den skuldsättning det
här gäller verkligen inte är någon vanlig
bankskuldsättning. Det är studiemedel,
inga vanliga lån som är förbundna
med räntebetalning. Studiemedlen är
utomordentligt förmånliga pengar som
staten ställer till de studerandes förfogande.
Anledningen till den översyn som
statsministern talat om är inte, jag upprepar
det, SACO:s undersökning om
den ökade skuldsättningen, utan att vi
tre—fyra år efter reformens genomförande
har anledning se över hur systemet
fungerat i detalj.
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Om avsikten inte är att
också ta in de tunga frågorna i översynen,
så tillmäter jag den inte stort värde.
Jag vill i all ödmjukhet rekommendera
att man även ser på de frågorna.
Faktum är ändå att en akademiker i
genomsnitt får återbetala 1 000 kronor
om året i dagens penningvärde, till dess
han har kommit upp i 50 års ålder, och
det synes mig vara allvarligt nog.
Jag har sagt, herr Moberg, att studiemedelssystemet
kan fungera bra, men
jag tycker inte att det fungerar bra om
det medför en ökad skuldsättning år
för år. Vi måste väl ändå ta itu med det
problemet, eller hur? I annat fall kommer
många studerande — givetvis inte
alla — att hamna i något av samma
svåra elände som vi hamnade i som studerade
på 1930-talet.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Nu konstaterar jag att
herr Nordstrandh kom tillbaka till sin
första ståndpunkt — i frågan till mig —
och vill ta upp vad han kallar de tunga
54
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
Svar på interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om fred i Vietnam
frågorna, nämligen konsekvenserna av
en ökad skuldsättning. Herr Nordstrandh
målade upp en situation, där
morgondagens akademiker befinner sig
i samma läge som akademikern på slutet
av 1930- och i början på 1940-talet.
Det är helt felaktigt. Det system som nu
tillämpas och som studenterna utnyttjar
har en helt annan innebörd. Vad de
unga studenterna nu gör är att de tillvaratar
de chanser samhället ger dem
att redan under studietiden leva på en
hygglig standard. Sedan är systemet så
utomordentligt generöst utformat, att
om någon under sin yrkesverksamma
tid inte kan betala tillbaka pengarna,
så slipper han. Avlider han, så slipper
familjen alla bekymmer med den skuld
som återstår, och vid 65 års ålder avskrivs
allt som kan finnas kvar av skulden.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på interpellation ang. det svenska
utrikesdepartementets åtgärder för att
skapa förutsättningar för förhandlingar
om fred i Vietnam
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har i en interpellation frågat mig,
huruvida jag vore beredd att lämna en
redogörelse för de åtgärder, som det
svenska utrikesdepartementet vidtagit
för att skapa förutsättningar för förhandlingar
om fred i Vietnam i den
mån en dylik redogörelse icke försvårar
kontakt mellan parterna.
Jag förstår de motiv som ligger bakom
herr Gustavssons interpellation. De
senaste veckornas oväntade publicitet
kring den svenska aktiviteten i vietnamfrågan
samt utvecklingen i världen
i övrigt motiverar en önskan från —
jag citerar ur interpellationen — »den
svenska riksdagen och det svenska folket»
att hållas informerade om regeringens
initiativ på det berörda området.
I synnerhet när i dagspressen olika
uppgifter om skilda svenska åtgärder
förekommit kan det vara skäl att lämna
en så öppen information som möjligt.
Jag måste emellertid understryka att
det material det här rör sig om genomgående
är av hemlig karaktär och därför
i de allra flesta fallen ännu icke kan
publiceras. Jag skall emellertid i korthet
söka redogöra för händelseförloppet
sedan hösten 1965.
1965 var egentligen det år då den
svenska opinionen på allvar började intressera
sig för vad som hände i Vietnam.
I ett förstamajtal i Göteborg berörde
jag det skärpta läget. I ett tal i
juli 1965 fäste statsrådet Palme uppmärksamheten
vid de sociala missförhållanden,
som låg till grund för vietnamkonflikten.
Den 18 augusti samma
år upprepade jag, att läget i Vietnam
blivit så tillspetsat att vi hade skäl att
ge uttryck för våra farhågor att kriget
kunde vidgas till en allt allvarligare internationell
konflikt.
Vi övervägde om något från svensk
sida kunde göras genom diskreta kontakter.
I början av september 1965 instruerades
vår ambassadör i Algeriet att
söka få till stånd en första underhandskontakt
med FNL:s därvarande representant.
I december 1965 besökte vår
ambassadör i Peking för första gången
Hanoi. I juni 1966 togs på mitt uppdrag
kontakt med Nordvietnams ambassad i
Warszawa. I oktober 1966 besökte den
svenske pekingambassadören ånyo Hanoi
för att inhämta hur man där bedömde
inte bara utvecklingen utan också
fredsmöjligheterna i vietnamkonflikten.
Dessa besök upprepades i januari
och juni 1967. I januari 1967 överflyttades
av praktiska skäl kontakten med
FNL från Alger till Warszawa. Kontakterna
i Warszawa med Nordvietnam
Torsdagen den 18 april 1968
Nr 17
55
Svar på interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om fred i Vietnam
och FNL har fortsatt fram till nu. Vår
ambassadör i Peking besökte Hanoi senast
i februari i år.
Det ligger i sakens natur att de uppgifter
som vi erhållit från såväl Nordvietnams
som Befrielsefrontens representanter
inte stannat i Stockholm. Parallellt
med kontakterna österut har på
vanlig diplomatisk väg samtal förts med
amerikanska vederbörande. Vi har alltid
strävat att på grundval av de uppgifter
vi erhållit lämna parterna en så
objektiv och realistisk bedömning av situationen
som varit möjlig.
I nuvarande läge är det uteslutet att
i detalj gå in på vad dessa kontakter
egentligen inneburit. Angeläget är att
icke störa de förberedelser för förhandlingar
mellan Hanoi och Washington
som nu pågår. Våra åtgärder har haft
till huvudsakligt syfte att skapa en användbar
samtalskanal mellan parterna.
Vi har trott det vara i deras intresse att
hålla sig informerade om varandras
ståndpunkter genom ett neutralt land.
.Tåg vill i detta sammanhang också säga,
att vi från båda sidor fått mottaga åtskilliga
uttryck för uppskattning av
denna verksamhet. Vi har därför funnit
det angeläget att fortsätta den en gång
påbörjade aktiviteten.
Vid ett flertal sammanträffanden med
min amerikanska kollega har jag med
honom diskuterat den allt överskuggande
vietnamfrågan. Hösten 1966 och i
september och november 1967 hade jag
ingående samtal med utrikesminister
Rusk under vilka jag redogjorde för den
svenska regeringens syn på utvecklingen
och förhandlingsläget. Det var för
honom känt att dessa bedömningar
grundade sig på bl. a. information, som
meddelats oss från den andra sidan.
Dessa samtal, som alltid präglats av öppenhet
och förtrolighet, har också givit
mig tillfälle att få ta del av den amerikanska
synen på konflikten. Vad vi
därvid fått veta om Förenta staternas
ståndpunkt har efter vår bedömning vi
-
darebefordrats till den nordvietnamesiska
regeringen. Slutligen har vi också
på eget initiativ med parterna diskuterat
vissa uppslag. Dessa rör sig inte om
konkreta fredsplaner utan snarare om
modesta försök att finna en väg som
skulle kunna leda till en förhandlingslösning
av konflikten. Det har gällt att
ha verkligheten i ögonsikte och att finna
vägarna och medlen att bringa de
stridande i personlig kontakt med varandra.
Den utveckling som nu inletts i Vietnam
genom president Johnsons välkomna
initiativ får oss att hoppas att
en fredlig lösning nu äntligen är i sikte.
Man får dock inte underskatta de svårigheter,
som säkerligen kommer att
uppstå under loppet av förhandlingarna.
Sådana kommer att kräva mycken
tid och mycken möda. Därför vore det
oklokt att i nuvarande läge avsäga oss
möjligheten att vid behov agera som
mellanhand. Även om en direktförhandling
mellan parterna nu synes vara i
sikte vill jag inte utesluta möjligheten
av att i något skede av förhandlingen
en användbar kanal genom tredje land
kan visa sig värdefull.
Samtidigt pågår förberedelser i samarbete
med våra nordiska grannländer
inför den dag då fientligheterna upphört.
Självklart är att Sverige då snabbt
vill lämna bidrag till återuppbyggnaden
av det hårt drabbade landet och
medverka till åtgärder som kan varsla
om en lyckligare framtid för Vietnams
hårt prövade folk.
Medveten om att de nu lämnade upplysningarna
kanske inte på alla punkter
motsvarar vad interpellanten hade väntat
sig hoppas jag, herr talman, att kammarens
ledamöter skall hysa förståelse
för den diskretion med vilken jag anser
mig behöva behandla denna fråga. Jag
vill erinra om att en faktasamling rörande
Vietnam för närvarande är under
utarbetande i departementet. Mycket av
vad som förekommit kan, av hänsyn till
56
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
Svar på interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om fred i Vietnam
främmande makt, ännu inte offentliggöras.
Jag hoppas emellertid att när
fientligheterna väl upphört och fred
åter råder kunna i enlighet med parlamentarisk
praxis lämna riksdagen en
allsidig och öppen redogörelse för vad
som i utrikesdepartementet uträttats i
vietnamfrågan.
Vidare anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för svaret.
Möjligen hade jag väntat mig en något
mer uttömmande redogörelse för
den svenska regeringens aktivitet när
det gäller att nå ett slut på vietnamkriget.
Det är en fråga av utomordentligt
stor betydelse, och det svenska folket
har rätt att bli informerat om vidtagna
åtgärder. Å andra sidan är jag
fullkomligt på det klara med — det
framgår också av frågans formulering
-— att det här gäller mycket känsliga
ting. Det går naturligtvis inte att ge
offentlighet åt alla de försök som man
vågar hoppas att regeringen och dess
utrikesminister gjort och gör i detta
avseende.
Jag anser att det är av grundläggande
betydelse att man inte försämrar sina
möjligheter att åstadkomma något positivt.
Eftersom jag inte vet vilka åtgärder
utrikesministern inte finner sig
kunna redovisa för närvarande, kan
jag självfallet inte heller gå in på något
meningsutbyte med honom på den
punkten. Huruvida det från svensk sida
gjorts allt som varit möjligt att göra
kan det sålunda inte bli någon diskussion
om.
Den redogörelse som utrikesministern
här lämnat ger i alla fall vid handen,
att den svenska regeringen gjort
inte oväsentliga försök att åstadkomma
förhandlingar om fred i Vietnam. Detta
hälsas givetvis med stor tillfredsställelse.
Sverige bör inte försitta något till
-
fälle att medverka till att fredskontakter
tas. Även den som i likhet med mig
inte är så initierad beträffande dessa
stora frågor upplever väl dagens situation
så, att möjligheterna för att förhandlingar
skall komma till stånd nu
ter sig förhållandevis ljusa. Läget måste
emellertid fortfarande betraktas som
osäkert, och anträngningar från svensk
sida att påverka utvecklingen torde
vara av stor vikt.
På en del håll har med hänvisning
till vår alliansfrihet ifrågasatts vår rätt
att ta ställning för eller mot vietnamkriget.
Jag förstår inte den inställningen.
Enligt man mening måste vi vara
oförhindrade att säga att vi inte tror
på den amerikanska vietnampolitiken.
Samtidigt måste naturligtvis understrykas
vikten av att kritiken framförs så
att USA:s ledning förstår att det är den
amerikanska politiken och inte det
amerikanska folket som vi inte gillar;
jag tror att utrikesministern och jag
är helt överens på den punkten.
Som jag sade tidigare bör svenska folket
i så stor utsträckning som möjligt
få kännedom om vad regeringen gör.
Men det kan också finnas anledning
att understryka vikten av att amerikanska
folket får all den information
som är möjlig att ge om den svenska
opinionen och den svenska regeringens
aktivitet för att nå fred.
Slutligen meddelar utrikesministern
i sitt svar att en faktasamling för närvarande
är under utarbetande i departementet.
Detta hälsar jag med glädje,
och jag tror att den kommer att bli av
stort värde. En sådan sammanställning
kan betyda mycket, inte minst för ungdomen
som i denna fråga synes ha
engagerat sig mer än andra åldersgrupper.
Framför allt tror jag att en sådan
faktasamling kan ha stor betydelse för
ungdomens fortsatta diskussioner i strävandena
för en fredlig utveckling i världen.
Med detta ber jag, herr talman, att
Torsdagen den 18 april 1968
Nr 17
57
Svar på interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om fred i Vietnam
än en gång få uttala mitt tack till utrikesministern
för den redovisning jag
har fått.
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Jag har tillåtit mig att
begära ordet av två skäl. Dels vill jag
uttrycka tacksamhet för att denna redogörelse
har lämnats. Det hade varit
utomordentligt lyckligt om den förelegat
i samband med utrikesdebatten, som
då på många sätt hade kunnat bli ännu
intressantare.
Det andra skälet till att jag begärt
ordet var uppgiften i svaret — vilken
interpellanten också bär berört — att
man i departementet håller på att utarbeta
en faktasamling rörande Vietnam.
Detta är också mycket tacknämligt.
Men i anslutning härtill och med
tanke på utformningen av faktasamlingen
skulle jag vilja ställa en fråga.
Hans excellens ministern för utrikes
ärendena nämner i svaret statsrådet
Palmes Gävle-tal — som jag i övrigt
inte skall gå närmare in på — vari herr
Palme fäste »uppmärksamheten vid de
sociala missförhållanden, som låg till
grund för vietnamkonflikten». Är detta
ett komprimerat uttryckssätt som man
har anledning att använda i en framställning
av detta slag och som på
grund av sin komprimering har givit
intryck av en förenkling av problemställningarna
bakom vietnamkonflikten
— en förenkling som inte varit avsedd?
Jag vill gärna uppfatta det så, ty annars
förefaller det något egenartat.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:
Herr talman! Såsom jag påpekade
redan i mitt svar, kan jag mycket väl
förstå om interpellanten kanske inte är
helt tillfredsställd med de upplysningar
jag kunnat lämna. Anledningen därtill
är ju emellertid, vilket jag också påpekade
i mitt svar, att jag måste ta hänsyn
till de i striden inblandade parter
-
na. Om kontaktkanalen hade avslöjats
tidigare än vad som skedde, riskerade
jag ständigt att den skulle bli oanvändbar
för framtiden.
Självfallet skulle de samtal, som vi
haft och som varit av ytterligt förtrolig
karaktär och som har vidarebefordrats
till den andra sidan, aldrig ha ägt rum
i fortsättningen, om vi hade givit offentlighet
åt dem. Enbart det faktum
att vi har lyckats dölja vår verksamhet
i två och ett halvt år är ju tillräckligt
för att illustrera den vikt, som vi fäst
vid att ingenting skulle komma ut. Det
var också anledningen till att denna
verksamhet inte kunde tas upp i utrikesdebatten.
Faktum var ju att åtskilliga
tidningar var den på spåren, men uppgifterna
om den sipprade inte ut förrän
utrikesdebatten hade ägt rum. Jag beklagar
fortfarande rent personligt att så
blev fallet, men jag var på det klara med
att det när som helst kunde inträffa något
som avslöjade den aktivitet, vilken
den svenska regeringen har utvecklat i
detta sammanhang.
Vad sedan beträffar den direkta frågan
om den komprimerade mening jag
anfört angående de sociala missförhållanden
vilka ligger till grund för konflikten,
fasthåller jag bestämt vid det
uttryckssätt som jag har använt mig av.
Fröken Ljungberg skall ändå erinra sig
att vad som sker i den aktuella delen
av världen är en följd av den kolonialpolitik,
som där har bedrivits och som
i viss mån avslutades genom att Frankrike
drog sig tillbaka från Indokina. Det
var nationella självständighetsrörelser,
som låg till grund för bl. a. det motstånd
som restes mot den franska kolonialmakten.
När denna sedan avvecklade sina
engagemang i Indokina följde en social
och nationell frigörelsekamp, som
tog sig uttryck dels i att den nordvietnamesiska
staten upprättades, dels i en politisk
verksamhet i Sydvietnam som
präglades av inre sociala strider. Denna
politiska verksamhet ledde på sin tid
58
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
Svar på interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om fred i Vietnam
bl. a. till att diktatorn Diem blev avlöst
av andra diktatorer. Men ingen kan förneka
att det är en nationell och social
frigörelsekamp som ligger till grund
bl. a. för den konflikt som förekommer
i Vietnam.
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Jag tackar hans excellens
för detta svar, eftersom det gav
mig besked om en nyansering som tidigare
inte kommit fram. Utrikesministern
nämnde bl. a. att nationella och
sociala förhållanden ligger bakom konflikten
i Vietnam. I och med detta kommer
vi omedelbart in på en stor del av
den politiska laddning, som förelåg och
som ju också berördes i den korta exposé
vi fick av utvecklingen. Vad jag
vände mig mot var att man kunde läsa
det så att det var enbart de sociala
missförhållandena som låg till grund
för vietnamkonflikten. Man kan uppfatta
det på det sättet. Men att det fanns
sociala missförhållanden är väl inte något
nytt heller för den svenska publiken.
Konfliktorsaken var väl just det
komprimerade politiska läge som uppstod
i samband med Franska Indokinas
upplösning och varigenom de sociala
missförhållandena kom att belysas på
ett nytt sätt. Jag tror att vi i sak är
överens.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 76, angående överlåtelse
av viss staten tillhörig fast egendom
m. m.
§ 7
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande skrivelse nr 78, med
överlämnande av redogörelse från Nor
-
diska rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de under
avdelning II i redogörelsen behandlade
sakerna, enligt följande:
punkten A 9 såvitt avsåg möjligheterna
att sänka rösträttsåldern till konstitutionsutskottet;
samtliga
under B upptagna punkter,
punkterna C 1 utom i vad angick samarbete
på lokaliseringspolitikens område,
harmonisering av arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen
och legitimation
för psykologer m. m., C 2, C 4, C 5, G 6,
D 2, D 3, D 8 utom i vad gällde kostnader
för resepass och bestämmelser för
resenärers tullfria införsel av sprit och
tobak, E 4 och E 5 till statsutskottet;
punkterna A 9 såvitt rörde regler i
fråga om beskattning av forskningsstipendiater,
C 7, Dl, D8 beträffande
kostnader för resepass och bestämmelser
för resenärers tullfria införsel av
sprit och tobak samt E 2 till bevillningsutskottet;
punkten
C1 i vad avsåg samarbete
på lokaliseringspolitikens område till
bankoutskottet;
punkterna A 4, A 5, A 6, A 7, A 8, A 9
beträffande boxningsfrågan, C1 såvitt
angick harmonisering av arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen
och legitimation
för psykologer m. in., C 3, D 4, D 5,
D 6, D 7 och E 3 till lagutskott; samt
punkterna A 3 och E 6 till jordbruksutskottet.
Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.
§ 8
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m., och
Torsdagen den 18 april 1968
Nr 17
59
nr 84, angående kostnader för FNstyrkan
på Cypern; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 88, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 89, med
förslag till lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i stämpelskatteförordningen,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till lagutskott.
Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionen
nr 90, angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar;
till lagutskott propositionen nr 93,
med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under åren 1970—
1974 till försäkringen för tilläggspension;
till
bankoutskottet propositionen nr
94, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 95, om viss ändring i statens pensionslöneförordning,
m. m., och
nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;
till lagutskott propositionen nr 98,
med förslag till lag om upphävande av
förordningen den 18 juni 1864 (nr 41
s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
in. m.;
till statsutskottet propositionen nr
102, angående ytterligare svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);
till jordbruksutskottet propositionen
nr 103, angående effektivisering och
samordning av statens skogsföretag,
m. m.;
till lagutskott propositionerna:
nr 106, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. m., och
nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
till statsutskottet propositionen nr
113, angående ytterligare anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, avseende bidrag till anordnande
av barnstugor;
till lagutskott propositionerna:
nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m., och
nr 115, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon,
in. m.;
till utrikesutskottet propositionen nr
116, angående godkännande av 1968 års
internationella kaffeavtal;
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 117, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 118, angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm, och
nr 119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri; samt
till lagutskott propositionen nr 120,
med förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).
§ 9
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna nr 1113
—1115;
till bevillningsutskottet motionen nr
1116;
till lagutskott motionen nr 1117; och
60
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
Interpellation ang. trafiksäkerheten för resande med vissa tagfarjor
till statsutskottet motionerna nr 1118
—1126.
§ 10
Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 32, andra
lagutskottets utlåtande nr 25, jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 17 och 21—25.
§ 11
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa vägars
undantagande från allmänt underhåll,
samt
fru Marklund (vpk), till statsrådet fru
Odhnoff angående säkerhetsbestämmelser
för lekplatser och lekredskap.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 12
På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22 och 23
i nu nämnd ordning skulle uppföras
närmast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 19 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.
§ 13
Interpellation ang. trafiksäkerheten för
resande med vissa tågfärjor
Ordet lämnades på begäran till
Herr NELANDER (fp), som yttrade:
Herr talman! SJ:s tågfärjor Trelle -
borg och Skåne, vilka trafikerar linjen
Trelleborg—Sassnitz, har nyligen ådragit
sig allmänhetens uppmärksamhet på
ett sätt som är mindre angenämt. En
f. d. fartygsinspektör har nämligen inlämnat
en skrivelse till järnvägsstyrelsen
med en anmärkningsvärt lång rad
påtalanden beträffande säkerheten för
de resande på färjorna. Det uppges
bl. a. att SJ inte följt fartygsinspektionens
krav på stabilitet i färjorna. Så
har till exempel fartygen vid flera tillfällen
varit lastade så tungt att lastmärkena
legat långt under vattenytan.
Eldsläckningssystemet på en av färjorna
har också utsatts för kritik. Det anges
att det vid utförda prov fungerat
undermåligt och varit i behov av reparation.
Den anförda kritiken får givetvis en
särskild tyngd, då man beaktar varifrån
den kommer. På SJ har man också
igångsatt en undersökning för att utröna
i vad mån anmärkningarna är befogade.
Man anser sig dock kunna
konstatera att inget har framkommit
som tyder på detta. Den anförda kritiken
skulle alltså vara överdriven. Samtidigt
medger man dock — enligt pressuppgifter
— att brandanordningarna på
en av färjorna, Skåne, uppvisat vissa
brister, en upptäckt som tydligen har
samband med kritiken mot färjorna,
även om man på SJ-håll uppger att man
själv upptäckt felen. Brandlarmet har
givit falskt larm och vissa felindikeringar
och måste nu bytas ut.
Den förteckning med grava anmärkningar
som från experthåll kommit
järnvägsstyrelsen till handa torde vara
synnerligen omfångsrik, vilket måste
väcka oro och osäkerhet bland de resande
på leden. Skulle trafiksäkerheten
för de resande på en av våra mest
trafikerade och internationellt mest betydelsefulla
färjeleder ej vara till fyllest
är detta självfallet något mycket allvarligt.
Passagerarna måste i det avseendet
känna full trygghet och kunna
vara förvissade om att alla föreskrivna
Torsdagen den 18 april 1968
Nr 17
61
Interpellation ang. trafiksäkerheten för resande med vissa tågfärjor
säkerhetsanordningar finns på plats
och fungerar tillfredsställande.
Med hänsyn till varifrån kritiken
emanerar och omfånget av denna bör
enligt min mening resultatet av SJ:s
utredning redovisas och bli föremål
för diskussion i ett större sammanhang
i syfte att nå ut till en så vid allmänhet
som möjligt. De resande på leden
Trelleborg—Sassnitz kommer från hela
landet.
Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Avser herr statsrådet att lämna kammaren
en redogörelse för de undersökningar
som utförts av SJ :s ledning på
grund av att kritik levererats av en
f. d. fartygsinspektör beträffande trafiksäkerheten
för de resande med SJ :s
tågfärjor på leden Trelleborg—Sassnitz?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 14
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och
från tredje lagutskottet:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
§ 15
Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m., motionerna:
nr
1127, av herr Bohman m. fl.,
nr 1128, av fru Frsenkel och herr
Thylén,
nr 1129, av herr Nordgren m. fl.,
nr 1130, av herrar Oskarson och
Nordstrandh,
nr 1131, av herrar Wedén och Hedlund,
och
nr 1132, av herr Wiklund i Stockholm;
samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in., motionerna:
nr
1133, av fru Frsenkel, och
nr 1134, av fru Kristensson och herr
Hamrin i Kalmar.
Dessa motioner bordlädes.
§ 16
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet fredagen den 19 april
1968 för deltagande i Nordiska rådets
kulturkonferens i Köpenhamn.
Stockholm den 18 april 1968
Sigurd Lindholm Harald Almgren
Lars Eliasson Börje Nilsson
Gösta Sterne
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 17
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:
herr Turesson (h), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
trafikförhållandena på Kastrups
flygplats,
62
Nr 17
Torsdagen den 18 april 1968
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
behandlingen av för brott misstänkt
person, och
herr Hugosson (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående införande av postnummer
i telefonkatalogen.
§ 18
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.27.
In fidem
Sune K. Johansson
ESSELTE AB, STHLM 88
814318