Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1965

8—9 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 8 april sjd

Rätten till änkepension enligt lagen om allmän försäkring......... 5

Skydd för trotjänarpension..................................... 10

Indexreglering av de allmänna barnbidragen...................... 12

Hastighetsbegränsning för motorbåtar, m. m...................... 15

Vissa frågor rörande älgjakt m. m............................... 17

Familjepolitiken............................................... 37

Viss rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till avdrag vid

beskattningen............................................... 38

Studieresor för riksdagens ledamöter, m. m....................... 40

Grupplivförsäkringen för värnpliktiga............................ 43

Viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss.............. 44

Åtgärder för att stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft inom

industrien.................................................. 47

Låglöne- och låginkomstgruppernas problem...................... 49

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter..... 50

Fria resor för värnpliktiga, m. m................................ 58

Interpellation av herr Lorentzon ang. åtgärder för att förebygga

vattenföroreningar från sulfitmasseindustrien................... 61

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors ang. utbildningen av talpedagoger............... 62

herr Mattsson ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas inverkan

på beräkningen av arealtilläggen ............................ 62

herr Nilsson i Gävle ang. åtgärder för att den senaste räntehöjningen
icke skall påverka hyrorna................................. 62

Fredagen den 9 april

Utgifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde:

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar............................ 63

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader........................... 66

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar..................... 68

Meddelande ang. plenum onsdagen den 21 april.................... 70

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen

till vägunderhåll och vägbyggnader......................... 70

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar ................... 96

Lots- och fyrstaten: Avlöningar............................... 100

Statens isbrytarverksamhet................................... 104

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer.
................................................ 108

Meddelande ang. utsträckt motionstid........................... 113

Anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar, m. m............... 113

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga.. 116
Interpellation av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. tidsutdräkten i

tvistemål................................................... 125

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. mistsignalanläggning vid Torekov.... 129

herr Nilsson i Bästekille ang. utrotande av vildmink............. 129

herr Ullsten ang. prövningen av omyndigas ansökningar om studiemedel.
................................................... 129

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 8 april

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. rätten till änkepension enligt
lagen om allmän försäkring................................. 5

— nr 31, om skydd för trotjänarpension......................... 10

—- nr 32, om höjning av invaliditetstillägget m. m................. 12

— nr 33, ang. tillämpningen på sjömän av bestämmelserna om obligatorisk
yrkesskadeförsäkring......... 12

— nr 34, ang. förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.......................... 12

— nr 35, om indexreglering av de allmänna barnbidragen .....— 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, om dels hastighetsbegränsning för

motorbåtar, m. m., dels ock registrering av båtar............... 15

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. vissa frågor rörande älgjakt

m. m..................................................... 17

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, ang. familjepolitiken

och om vissa familjepolitiska åtgärder......................... 37

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. vissa vilande förslag till

ändringar i grundlagarna.................................... 37

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. riktlinjer för reglering av prisförändringar
för civilförsvaret m. m............................. 38

Innehåll

Nr 17

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. anslag till Marinen: Anskaffning av
fartygsmateriel m. m..................................... 38

— nr 41, ang. stat för försvarets fastighetsfond.................... 38

— memorial nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Bidrag till varudeklarationsnämnden............ 38

— nr 43, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag

till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande........... 38

— nr 44, ang. överlämnande till konstitutionsutskottet av två till

statsutskottet hänvisade motioner i viss del.................... 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om viss rätt för jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen....... 38

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om studieresor för riksdagens ledamöter,
m. m............................................... 40

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. lag om lagrådet m. m...... 43

— nr 18, om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ process och ang.

fri rättegång............................................... 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. grupplivförsäkringen för värnpliktiga
.................................................... 43

— nr 37, ang. rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd.......... 43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. vissa anslag ur kyrkofonden

m. m...................................................... 43

— nr 16, om viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss.... 44

— nr 17, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen

om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete................. 47

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. reglering av priserna på fisk. . 47

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om meritvärderingen
av ungdomsledarskap vid inträde till utbildningsanstalter....... 47

— nr 16, om åtgärder för att stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft
inom industrien....................................... 47

— nr 17, ang. låglöne- och låginkomstgruppernas problem......... 49

— nr 18, om bevarande av det kulturhistoriska värdet hos äldre bebyggelse
som används för fritidsändamål...................... 50

— nr 19, ang. folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets
bussar, om utvidgning av statens järnvägars reserabatter
till att gälla även busslinjer samt ang. statens järnvägars rabattresor

för pensionärer............................................. 50

— nr 20, ang. fria resor för värnpliktiga, m. m..................... 58

Fredagen den 9 april

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde................................. 63

— nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.......................... 70

— nr 45, ang. anslag till Markförvärv för övningsfält m. m.......... 113

— nr 46, om anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar och om an ordnande

av en fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna ................................................... 113

— nr 47, rörande anslag till Kammarkollegiet: Avlöningar och Kammarkollegiet:
Omkostnader.................................. 116

Nr 17

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, om lättnader i beskattningen

för personer med nedsatt skatteförmåga...................... 116

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. den allmänna preskriptionstiden
för fordringar......................................... 125

— nr 20, om ersättning till enskild för biträde åt polisen vid ingripande

i samband med olyckshändelse.............................. 125

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. tillsynen av arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad vid mindre arbetsplatser............... 125

— nr 39, ang. socialhjälp till anhörig vid frihetsberövande åtgärd mot

familj ef örsörj are............................................ 125

— nr 40, om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel..... 125

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Torsdagen den 8 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 112, angående kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 833.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtanden nr 17, 19 och
20 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 38—40.

§ 5

Föredrogs var sig följande, vid kammarens
sammanträde på förmiddagen
den 7 innevarande april gjorda men då
bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fröken Andersson i Strängnäs, till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förvaringen
av järnvägsmuseets samlingar,
samt

herr Petersson, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
statens vattenfallsverks system för
ränteberäkning och vinstredovisning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Rätten till änkepension enligt lagen om
allmän försäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
enligt lagen om allmän försäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
319 i första kammaren av herr Paul
Jansson, samt nr 387 i andra kammaren
av fru Johansson m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en utredning för att borttaga
eller mildra 60-årsregeln i lagen om
allmän försäkring».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 319 och II: 387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Dahlberg och Rimmerfors, fröken Sandell,
herr Gomér samt fru Svensson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:319 och 11:387, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
motionerna överlämnades till pensionsförsäkringskommittén
för utredning
med syfte att borttaga eller mildra sextioårsregeln
inom allmänna tilläggspensioneringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Skyddet för efterlevande
är i vår nuvarande lagstiftning tämligen
väl tillgodosett. I synnerhet änke -

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Rätten till änkepension enligt lagen om allmän försäkring

skyddet kan rent allmänt sägas vara
ganska generöst utformat.

Men i vår lagstiftning finns något som
man skulle kunna kalla ett rättvisetänkande
— själv skulle jag vilja kalla det
moraliska värderingar — som tar sig
uttryck i att det alltid införes bestämmelser
i lagen, avsedda att hindra människor
från att utfå sociala förmåner
som de inte är berättigade till. Inom de
olika pensionssystemen finns också olika
regler för att hindra människor att
tillgodogöra sig en förmån som de inte
uppfyller kvalifikationerna för.

I fråga om folkpensionssystemet är
det änkans ålder vid dödsfallet, antalet
år i äktenskapet och förekomsten av
barn som utlöser pensionsrättigheten.
För ATP-systemet, som föreliggande
motion och reservation avser, gäller
andra regler. Den regel vi här skall diskutera
rör närmast mannens ålder vid
äktenskapets ingående.

I statens tjänstepensionsreglemente
har sedan länge den regeln gällt att äktenskapet
skall ha ingåtts senast den dag
då mannen fyllde 60 år. Det finns inga
villkor om att änkan skall ha uppnått
viss ålder eller ha barn i hemmet. Om
en man, ansluten till det statliga personalpensioneringssystemet,
gifter sig efter
det att han fyllt 60 år — tidigare
var det 55 år — utgår vid dödsfall ingen
pension till hans efterlevande.

Jag sade förut att det inom folkpensionssystemet
är ganska generösa regler
för de unga änkorna. När ATP infördes
betraktades också just familjepensionen,
familjeskyddet, som ett av
de mest förtjänstfulla inslagen i detta
nya pensionssystem. Från ATP utgår till
de efterlevande pension med en viss
procent av den pension som den avlidne
beräknas ha uppnått om han levt
tills att han fyllt 65 år.

Till ATP-systemet lånades från statstjänstemännens
pensionsreglemente regeln
om att därest mannen gifter sig
efter det att han fyllt 60 år utlöser detta
inte någon änkepension i händelse av

dödsfall. Från folkpensionssystemet införde
man regeln om att äktenskapet
skall ha varat i minst 5 år för att änkepension
skall komma i fråga.

Vid det tillfälle då ATP genomfördes
hade jag inlämnat en motion vari yrkades
på slopandet av 60-årsgränsen; endast
den spärregel som består i att äktenskapet
måste ha varat i minst 5 år
skulle finnas kvar. Min motion avslogs
vid det tillfället.

Nu har några motionärer på nytt tagit
upp dessa problem. Vi anser att
5-årsregeln är en tillräcklig garanti för
att hindra att den situation inträffar
som utskottet befarar, nämligen att »äktenskap
ingås enbart med tanke på att
tillförsäkra efterlevande pensionsförmån».

Det är ett ganska kategoriskt uttalande
av utskottet och något som man hatanledning
att fundera över. På vilka
grunder gör man påståendet att äktenskap
vid den åldern ingås enbart med
tanke på att tillförsäkra efterlevande
pensionsförmån? Och varför använda
just 60-årsgränsen?

I ATP-systemet betalar arbetsgivaren
pensionsavgift för en man som står i
produktionen ända till dess att denne
fyller 65 år. Vi anser det därför inte
riktigt att den anställde, om han gifter
sig efter fyllda 60 år, inte skall kunna
räkna med efterlevandeskyddet. Denna
lucka i försäkringssystemet är tydligen
okänd för de flesta som tillhör detta
nya pensionssystem. Men jag är övertygad
om att det kommer ait skapas opinion
för en ändring när man så småningom
upptäcker denna brist i systemet.

Detta är en orättvisa lika väl som det
i ATP-systemet är orättvist att med den
pension en kvinna har kvalificerat sig
för, inte följer rätten till änklingspension.
Utskottets farhågor för vad man
skulle kunna kalla spekulationsgiften är
nog närmast mytbetonade. Femårsregeln
utgör en stark garanti för att äktenskap
inte ingås enbart med tanke på

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Ratten till änkepension enligt lagen om allmän försäkring

att tillgodogöra sig eventuella pensionsförmåner.
Man kan därvidlag knappast
tänka sig att en ung kvinna gifter sig
med en man när denne ligger på dödsbädden
enbart för att få ut pensionen.
Detta förfaringssätt går att tillämpa då
det gäller tjänstemannapensionssystemet.
Med detta system kan ett äktenskap
ingås när mannen är 591!; år, han kan
ligga sjuk, kanske vara döende. Änkan
får ändå pension efter honom. Därvidlag
finns inget annat hinder än 60-årsgränsen.

Utskottets farhågor för s. k. spekulationsgiften
är en myt. Statistiken visar
t. ex. att 1961 var det 590 äktenskap
som ingicks efter det att mannen fyllt
60 år, eller 1,2 % av samtliga ingångna
äktenskap. I dessa äktenskap var 36
kvinnor under 45 år och 180 över 60
år. Man vet så litet om bakgrunden när
människor gifter sig, i synnerhet om de
är äldre. De bär många gånger levat
tillsammans, de har funnit ett stöd i
varandra, de hjälper varandra. Han kanske
då tycker att han vill ge kvinnan
den garanti som ett efterlevandeskydd
innebär, och därför gifter han sig med
henne på gamla dagar. Törhända föreligger
också ett annat slag av samliörighetsbehov
när äldre människor gifter
sig än när unga människor gör det. Att
vara ensam på äldre dagar är ett perspektiv
som ter sig skrämmande på ett
helt annat sätt än det gjorde i ungdomen.

Att såsom utskottet här gör avfärda
frågan med att sätta en spärr för att äktenskap
i spekulationssyfte inte skall
kunna ingås är litet kortsynt. Vi har
nog litet svårt att avgöra vid vilken ålder
en man kommer att befinna sig i ett
sådant själstillstånd, att han blir sol
och vårad av vilken flicka som helst.
Vad vet vi om detta? Det är eu förolämpning
mot männen att anse att de
så fort de fyllt 60 år hlir föremål för
sol och vår från unga flickor. Vad menar
utskottet med detta? Skulle mannens
självbevarelsedrift avta sedan han

fyllt 60 år, och på vilka grunder antar
man att han då lättare luras in i ett äktenskap
än vid annan ålder?

Om en ung kvinna vill dela en äldre
mans liv under minst fem år, tar hon
därvid på sig de vårdnadsuppgifter som
kan följa med ett sådant steg. Ur lagstiftarnas
synpunkt kan det inte vara
mera orättvist att hon får en pension
efter honom än att den får det som i
ungdomen gifter sig med en ung man.
Om ett ungt par gifter sig, kan det teoretiskt
tänkas att kvinnan blir änka vid
unga år, exempelvis 25-årsåldern. Enligt
ATP-systemet får hon då, därest hon
inte gifter om sig, under hela sitt återstående
liv uppbära 40 procent av den
pensionsnivå, som maken skulle ha
uppnått om han hade levat tills han
blev 65 år. Jag tycker inte att detta är
mera rättvist än att den kvinna får pension,
som gifter sig med en man som är
över 60 år och som kanske fått ta hand
om honom och ta på sig de vårdnadsuppgifter
som vid denna ålder ofta följer
med. Jag tycker inte att det hör
hemma i modern lagstiftning att ha en
åldersgräns, som fastställer en behörighetsålder
för mannen i fråga om dispositionsrätten
till familjeskyddet. Det
borde vara ett alldeles tillräckligt skydd
för dem som tror på denna myt, att det
kan inträffa s. k. spekulationsgiften, att
det i lagen finns införd en garantibestämmelse
om att äktenskapet måste ha
varat i minst fem år för att änkepension
skall utgå.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till den vid utskottet fogade reservationen
av herr Dahlberg m. fl.

1 detta anförande instämde fru Thunvull
och fru Svensson (båda s).

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag har att här försvara
utskottets ställningstagande mot den
mycket sympatiska argumentering i
denna fråga som har framförts av den
värderade ledamoten Viola Sandell.

Jag skulle kunna argumentera mot

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Rätten till änkepension enligt lagen om allmän försäkring

bakgrunden, att detta är en mycket liten
fråga inom den allmänna tjänstepensioneringens
ram. Det gör jag emellertid
inte, ty även en liten fråga bör bli omsorgsfullt
behandlad, bland annat därför
att ett antal människor är beroende av
den och därför att dessa människor har
rätt att få sina problem ansvarsfullt och
omsorgsfullt behandlade.

Att utskottet intagit denna ståndpunkt
beror på att man ansett det lämpligt att
i denna, liksom i varje annan försäkringsform
ha en gräns för hur försäkringen
utfaller mot avvägningen av kostnader
och behov. En pensionsförsäkring,
vare sig den är utformad enligt
allmänna tjänstepensionsreglementet eller,
som tidigare, enligt de privata pensionsanordningarna,
måste — också när
den gäller änkepensionen —- kostnadsmässigt
utformas så, att avgifter och
kostnader täcker varandra. Dessutom är
utskottet av samma mening som särskilda
utskottet i dess utlåtande nr 1 av
år 1959, att så långt det är möjligt överensstämmelse
bör råda mellan reglerna
inom näraliggande pensionsområden.
Inom den privata sektorn tillämpas
samma regler.

Visst ligger det väl också någonting
i att man tillämpar ett system som söker
hindra att äktenskap ingås enbart
med tanke på att tillförsäkra efterlevande
en pensionsförmån. Det är nog
inte precis så, som fröken Sandell sade,
att utskottet här skulle göra ett påstående
att äktenskap skulle ingås enbart
med tanke på att tillförsäkra efterlevande
pensionsförmån. Utskottet säger sig
i stället vilja förhindra detta.

Jag förstår att man kan bli upprörd
över en sådan argumentering då man
anser, att försäkringsinrättningar varken
kan eller bör lägga sig i bevekelsegrunderna
för ett äktenskaps ingående.
Tyvärr måste dock detta ibland göras,
och detta sker även när det gäller andra
former av försäkringsåtaganden.

Jag får anmäla, att det i utlåtandet
står angivet att utskottet »vill erinra

om att sextioårsregeln ej har någon
motsvarighet inom folkpensioneringen.
Änka efter försäkrad som fyllt 60 år vid
äktenskapets ingående erhåller alltså,
därest övriga förutsättningar är för handen,
det grundskydd som änkepensionen
inom folkpensioneringen utgör.»
Den människan är ju ändå inte utblottad.

Hade jag från början fått vara med
vid denna frågas behandling inom utskottet,
skulle jag ha begärt remittering
till olika instanser för att efterhöra, om
nya synpunkter kunde ligga till grund
för ett ställningstagande i enlighet med
yrkandet i motionen. Detta har emellertid
inte varit fallet, och jag anser det
därför inte möjligt med ett annat ställningstagande
i denna fråga.

Får jag, herr talman, till sist göra en
personlig deklaration. Jag önskar fröken
Sandell all framgång vid ett förnyat
upptagande av denna fråga i riksdagen.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lothigius sade, att
detta är en liten fråga. Utskottets värderade
ordförande som sitter i första kammaren
har sagt, att andra lagutskottet
anser att det är petitesser. Det är klart
att man kan säga det, men det är det inte
för de människor som det gäller. I
ett fall som jag känner till var det en
riksdagsman som gifte om sig efter det
han fyllt 60 år, och efter hans död fick
änkan ingen pension efter honom.

Det är en realitet för dem som råkar
ut för dessa bestämmelser som man bör
se i förhållande till den generositet som
ändå visas mot änkorna enligt andra
pensionssystem, framför allt folkpensionssystemet.
Ju generösare ett system
blir, desto mera ger man akt på de små
bristerna. Även om bristerna är små, så
accentueras de.

.lag tror detta kommer att bli en ännu
större fråga i framtiden, därför att
allt fler människor lever längre och är
vitala längre och allt fler kanske på detta
sätt måste lösa sin vårdnadsfråga. Det

Torsdagen den 8 april 19C5

Nr 17

Rätten till änkepension enligt lagen om allmän försäkring

är gamla människor det gäller, och samhället
kan inte alltid ta vård om de gamla.
Då är det en bra utväg för två människor
att de flyttar samman och stöder
och hjälper varandra.

Beträffande samordningen med statstjänstemannens
pensionssystem, som ju
enbart tillämpar 60-årsgränsen, har vi
ingen anledning när det gäller ATP att
rätta riksdagens beslut efter ett förhandlingsresultat
som har tillkommit
inom tjänstepensionsreglementet och
som i fortsättningen ännu mera kommer
att bli en förhandlingsfråga.

Herr Lothigius påpekar att man i
andra system, både privata och statstjänstemannens
pensionssystem, tillämpar
60-årsgränsen. Det är riktigt, men
som jag sade förut är detta egentligen
inte heller någon garanti mot s. k. spekulationsäktenskap.
Hinner en kvinna
bara gifta sig med en man innan han
fyllt 60 år, om hon så skall ila till dödsbädden,
får hon pension. Den regeln kan
jag därför inte finna vara bättre än den
nuvarande regeln om att äktenskapet
skall ha varat i fem år.

Herr talman! Jag tycker att den svaga
motivering som utskottets ordförande
framförde borde visa kammaren att
man skall rösta på vår reservation.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt inledningsanförande
att denna fråga har stor
betydelse för de människor som berörs
av den. Jag vill inte ytterligare ingå i argumentering
därför att jag anser att jag
genom mitt tidigare uttalande har framfört
utskottets sakskäl i frågan. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Trots herr Lothigius’
sympatiska argumentering vidhåller jag
de synpunkter som gjorde att jag skrev
under reservationen, och jag vill bara
med några få ord understödja den motiveringen.
Jag tycker inte att fröken

Sandell ensam skall kämpa för männens
rätt att gifta sig efter 60 års ålder utan
att riskera att deras efterlevande förlorar
efterlevandeskyddet. Jag biträder
denna motionärernas och reservanternas
mening av följande skäl, som jag så
kortfattat som möjligt skall redovisa.

För det första har medellivslängden
ökat betydligt. Folk blir äldre än förr,
och det betyder att en änkeman eller en
man som aldrig varit gift ännu efter 60
år har åtskilliga år kvar att leva. För det
andra tror jag att ensamma människor i
vår tid blir ensammare än någonsin. Eller
annorlunda uttryckt: Det är svårare
att vara ensam. Tillvaron kanske trots
allt på något sätt har blivit hårdare för
de ensamstående. I det läget, herr talman,
är det inte så underligt om en ensamstående
man vill ingå äktenskap
även efter 60-årsåldern, om han finner
en passande livskamrat. Den regel om
60-årsgränsen som nu varit gällande en
tid har onekligen skapat en del panik
hos äldre män som är medvetna om regeln.
De vet att om de efter den åldern
ingår äktenskap, deras efterlevande går
miste om det skydd som de skulle ha
fått om äktenskapet hade ingåtts bara
några veckor före 60-årsdagen. Det kan
hända att mannen i fråga inte har mött
den som han önskar dela sina sista levnadsår
med förrän den där magiska
gränsen är överskriden. Man tycker att
en sådan diskriminering är minst sagt
orättvis.

Men spekulationsrisken då, invänder
man. Som fröken Sandell så riktigt har
påpekat, är väl den risken ändå minimal,
med tanke på femårsregeln. Det är
ingen som har tänkt föreslå att den
skall borttagas. Huruvida man skall stipulera
att 60-årsgränsen skall höjas med
några få år eller helt tas bort, det får
bli beroende av den utredning som vi
har begärt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gomér och Persson i Heden (båda ep).
1*—Andra kammarens protokoll 1065. Nr 17

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Skydd för trotjänarpension

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag tillhör motionärerna
och vill därför säga några ord. Jag
tror att man kan förenkla resonemanget
ganska mycket. Man har att räkna med
tre olika regler inom tre olika allmänna
försäkringar i vårt samhälle. Folkpensioneringen
har regeln om fem års varaktighet
i äktenskapet men inte någon
60-årsgräns. Statens allmänna pensionsreglemente
har 60-årsgränsen men ingen
femårsregel. ATP har tagit både regeln
om fem års varaktighet och regeln om
60-årsgränsen. Anledningen härtill, har
vi fått höra, är att man befarar att det
skall spekuleras i äktenskap med män
i den åldern.

Jag tror att utskottet har spekulerat
alltför mycket i människors känslor vid
den tidpunkten i livet. Jag tycker därför
att man åtminstone bör se över frågan.
Därför vill jag yrka bifall till den
reservation som är fogad till utlåtandet,
vari hemställs att frågan överlämnas till
pensionsförsäkringskommittén som bör
få titta på saken. Jag tror att detta är
så pass allvarligt att vi måste göra det.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Sandell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Dahlberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 58 ja och 125 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Dahlberg m. fl.

§ 7

Skydd för trotjänarpension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om skydd för trotjänarpension.

I en inom första kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 10,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Lager hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om en snabbutredning och förslag till
skydd för trotjänarpensionerna.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 1:10, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Riksdagen diskuterar
ganska ofta hur man skall tillgodose
lönearbetares intressen gentemot deras
arbetsgivare. I flera sådana fall har det
också rått enighet i riksdagen om att
vissa påtalade missförhållanden borde
rättas till. Men diskussionerna har även
i flera dylika fall gällt frågan om man
hör tillgripa lagstiftning eller om man
skall rekommendera ett försök att ordna
saken avtalsvägen. Frågan om trotjänarpensionen
är en sådan fråga. De
därav berörda arbetarna har fått vidkännas
betydande personliga uppoffringar
för det första därför att arbetsgivarna
har svikit sina löften och för
det andra därför att riksdagen har skju -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

tit saken ifrån sig genom att hänvisa
till avtalsvägen.

I den motion som är anledningen till
att denna sak behandlas vid årets riksdag
har det givits ett exempel som jag
tror är typiskt för ett mycket stort antal
liknande fall. I vårt exempel var det
en metallarbetare som efter livslång anställning
i ett företag hade bespetsat
sig på den gängse trotjänarpensionen på
1 200 kronor. Men när bolaget upptäckte
att arbetaren i fråga fick ATP-pension
på drygt 600 kronor, vidtog företaget
en motsvarande minskning av trotjänarpensionen
med resultat att arbetaren
bara fick vad som uttryckligen
är föreskrivet i ATP-bestämmelserna.
Han fick alltså inte det tillägg som han
hade räknat med att få i form av trotjänarpension.

Det är ingen tvekan om att ett sådant
tillvägagångssätt strider emot andemeningen
i riksdagens ATP-beslut, även
om saken inte juridiskt kan beivras, eftersom
inte någon bindande utfästelse
fanns från företagets sida. Det ansåg
tydligen också särskilda utskottet som
utformade förslaget till ATP-bestämmelser.
Utskottet förutsatte nämligen, att
arbetsgivare som åtagit sig att utge trotjänarpension
också skulle stå fast vid
sin utfästelse. Det var grunden till rekommendationen
att pröva avtalsvägen.
Man kan möjligen förstå att utskottet
resonerade så vid den tidpunkten. Men
sedan dess har avtalsvägen prövats och
i de flesta fall har det inte blivit några
resultat. Det är bara i några enstaka
fall som man har kommit till rätta med
problemet avtalsvägen. Men trots det
förklarar utskottet även i år att man
litar på arbetsgivarnas goda vilja i denna
sak. Det innebär emellertid att utskottet
med berått mod tillråder att
man skall gå en väg, som hittills har
visat sig oframkomlig. Det är en väg på
vilken man uppenbarligen inte heller
i fortsättningen har några möjligheter
att nå tillfredsställande resultat. Jag
vidhåller därför att enda sättet att lösa

Skydd för trotjänarpension

detta problem är den metod som vi
föreslagit, nämligen en eller annan form
av lagstiftning, vilken naturligtvis bör
föregås av en snabb utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Motionären har själv på
ett ganska tydligt sätt förklarat svårigheterna
att komma till rätta med denna
fråga. Arbetsgivaren har, som motionären
framhöll, inte lämnat några bindande
pensionsutfästelser beträffande dessa
trotjänarpensioner och är inte juridiskt
bunden vid något slags avtal. Detta är
anledningen till att utskottet inte har
kunnat beakta motionen. Det skulle strida
mot gängse principer i vår lagstiftning
att i efterhand ålägga arbetsgivaren
skyldighet att utge pension. Juristerna
anser inte heller att detta är möjligt.

I många fall har trotjänarpensionerna
utbetalats i enlighet med givna löften.
Alla arbetsgivare handlar sålunda
inte på det sätt som motionärerna anfört
exempel på. När ATP-pensionen
blir fullt utbyggd kommer också ifrågavarande
pensioner att försvinna.

Enligt utskottets uppfattning kan sålunda
lagstiftning i denna fråga inte tillgripas.
De problem som uppstår vid
samordning av trotjänarpensionerna
med den allmänna tilläggspensioneringen
bör enligt utskottets mening i första
hand lösas genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Enligt vad
utskottet inhämtat har överenskommelser
också träffats i olika fall.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Som framgick av vad
jag sade tidigare har inte alla arbetsgivare
betett sig på samma sätt som arbetsgivaren
i det exempel jag anförde.

I några enstaka fall har man infriat

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Indexreglering av de allmänna barnbidragen

sina åtaganden. Även om utfästelserna
beträffande trotjänarpensioner inte är
juridiskt bindande är det dock ett anständighetskrav
att de infrias trots den
förändring som inträtt genom ATP-beslutet.

Jag vill säga till herr Gomér vad en
talesman för andra lagutskottet sade i
den förra frågan, nämligen att även om
det är en liten fråga är inte det ett argument
för att avstå från att skipa rättvisa.
Även små grupper som blir utsatta
för orättvisor skall ha möjlighet att få
rättelse. Här är det dock ett mycket
stort antal människor som får sina trotjänarpensioner
nedskurna.

Herr Gomér medger själv — och tydligen
är hela andra lagutskottet av den
meningen — att det knappast går att i
någon större utsträckning få rättelse avtalsvägen.
Då återstår ingenting annat
än att försöka med någon form av lagstiftning.

Jag vill erinra om att ett sådant ingripande
från riksdagens sida inte är helt
unikt. Sedan länge har vi haft diskussioner
om karensdagarna. Även i det
fallet har det hävdats gentemot oss att
frågan skall lösas avtalsvägen. Efter
många år och på grund av en allt mer
växande folkopinion mot det nuvarande
tillståndet förberedes nu en lagstiftning.
Jag anser att de som blivit lurade
på sina trotjänarpensioner har precis
samma rätt att få stöd av en stark folkopinion
och av riksdagen för att få sina
intressen tillgodosedda.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det är ju bara den lilla
haken här att man inte kan lagstifta i
detta fall. Då det gäller pensioner som
inte är lagfästa anser man på juristhåll
att man inte kan lagstifta om dem. Det
är orsaken till utskottets ställningstagande.

Jag vidhåller, herr talman, yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 1:10;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
om höjning av invaliditetstillägget
m. in.,

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen på sjömän av
bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring,
och

nr 34, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Indexreglering av de allmänna barnbidragen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om indexreglering av de allmänna
barnbidragen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
317 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 390 i andra kammaren
av fru Rgding m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta om indexreglering av de allmänna
barnbidragen att träda i kraft
från och med den 1 juli 1965».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 317 och II: 390, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Torsdagen den 8 april 1905

Nr 17

Indexreglering av de allmänna barnbidragen

Fru RYDING (k):

Herr talman! Andra lagutskottet hänvisar
i sitt utlåtande nr 35 till en utredning
och avslår vår motion om värdebeständiga
barnbidrag.

Man säger att det inte är lämpligt att
nu ta ställning till spörsmålen om värdesäkring
av barnbidragen, men med
det ordval man använder, nämligen
»detta spörsmål torde komma att uppmärksammas
av ovanstående utredning»,
är man tydligen inte så säker på
att värdebeständiga barnbidrag kommer
upp till behandling i denna utredning.

I direktiven till den nämnda utredningen,
som tillsattes den 26 februari
i år, heter det att man skall verkställa
utredning angående samhällets ekonomiska
stöd åt barnfamiljerna. Vidare säger
man, vilket också citerats i utskottsutlåtandet,
att de allmänna barnbidragen
även i fortsättningen bör bilda
stommen i konsumtionsstödet åt barnfamiljerna.
Huvuduppgiften för utredningen
skall vara att undersöka effektiviteten
av olika samhälleliga stödformer
åt barnfamiljerna.

Detta har vi inte något som helst
emot. Vad vi vill med denna motion är
inte några nya inslag i familjestödet,
inte införande av nya bidrag eller borttagande
av några befintliga. Det enda
vi vill är att denna stomme som man
kallar barnbidragen, verkligen skall bli
en säker grund att stå på. Vi önskar
inte att stommen skall urholkas utan
vi vill i stället göra den hållbar för
framtiden genom att göra den värdebeständig.

Vi finner också vid läsningen av den
historieskrivning som återfinns i utskottsutlåtandet
när den allmänna skatteberedningen
citeras, att barnbidragen
sedan de infördes nästan alltid bar släpat
efter penningvärdemässigt sett.

Nu räknar man med att barnfamiljerna
fått en standardhöjning genom
årets beslut om böjning med 200 kronor
per barn och År. Meningarna härom är
delade, och för min del anser jag att

varken förra årets eller årets böjningar
av barnbidragen innebär en sådan standardhöjning
som barnfamiljerna har
rätt att kräva i dag. Jag tycker att en
alltför stor del av dessa höjningar i huvudsak
har gällt kompensation för ökade
kostnader. Ingen kan med säkerhet
säga någonting om levnadskostnadsfördyringen
i framtiden. Vi hoppas givetvis
att regeringen skall föra en aktivare
prispolitik, och vi önskar också att den
av handelsministern tillsatta utredningen
skall kunna komma med positiva förslag
i prisfrågan till årets riksdag.

Men, herr talman, då i dag dessutom
barnpensionerna, bidragsförskotten och
även folkpensionerna redan är indexreglerade
finns det enligt min mening
ingen anledning att längre undanta
barnbidragen — barnbidragen som ju
enligt samstämmiga uppgifter är den
mest uppskattade formen av familjestödet
och den stomme som vi skall bygga
vidare på.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte yrka bifall till vår motion 390
i denna kammare och 317 i första kammaren,
utan jag ber i stället få framställa
följande yrkande, nämligen att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till riksdagen
rörande indexreglering av de allmänna
barnbidragen från den 1 juli
1965.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I princip är det naturligtvis
alldeles riktigt att, som fru Ryding
anförde, de allmänna barnbidragen
liksom andra sociala stödformer bör bibehålla
sitt realvärde genom indexreglering
eller på annat sätt. Av den redovisning
som görs i utskottsutlåtandet
framgår också alt de allmänna barnbidragen
tid efter annan har böjts med
tanke på att de skall behålla köpkraftsvärdet.
En sådan böjning bar beslutats
så sent som innevarande år.

Det bar emellertid många gånger
framhållits, bl. a. ifrån denna talarstol,

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Indexreglering av de allmänna barnbidragen

att samhällets stödformer för barnfamiljerna
är mycket mångskiftande. Det
är faktiskt för närvarande svårt att få
en klar bild av den samlade effekt, som
de olika stödformerna har.

Det är i syfte att få en uppfattning om
hur stödformerna verkar som det i februari
i år har tillsatts en utredning som
fått till uppgift, dels att göra en kartläggning
och dels att studera stödformernas
inbördes effekt på det familjepolitiska
området.

I direktiven till utredningen framhålles
bl. a., att de allmänna barnbidragen
även i fortsättningen skall utgöra
stommen i konsumtionsstödet, men en
huvuduppgift för utredningen är också
att undersöka effektiviteten av de olika
stödformerna och pröva deras inbördes
sammansättning och avvägning
inom ramen för vissa alternativ för
samhällets totala stöd åt barnfamiljerna.
Familjestödet bör vidare enligt direktiven
differentieras så att stödet sätter
in, där behovet är störst.

Vi har i utskottet vågat förutsätta att
när denna utredning tar itu med sitt
rätt vittsyftande arbete, så skall den
inte kunna gå förbi frågan om värdebeständigheten
vare sig då det gäller de
allmänna barnbidragen eller andra stödformer.
Under sådana förhållanden har
vi inte kunnat tillstyrka motionsyrkandet.

Jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att fru Ryding, som
är en av motionärerna, i sitt anförande
fann sig föranlåten att delvis ändra motionsyrkandets
karaktär. I motionen föreslås,
att riksdagen måtte besluta om
en indexreglering av de allmänna barnbidragen
att träda i kraft fr. o. in. den
1 juli innevarande år. Med utgångspunkt
från detta yrkande har utskottet
utarbetat sitt utlåtande. Nu föreslår
fru Ryding, att riksdagen med anledning
av motionerna skall besluta att i
.skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
ett förslag till riksdagen om indexreglering
av de allmänna barnbidragen att

träda i kraft den 1 juli i år. Även om
huvudsyftet är detsamma, så är innebörden
av yrkandet dock något ändrad.
För min del finner jag inte någon
anledning att på grundval av det
under debatten framförda yrkandet göra
någon ändring av utskottets hemställan,
som innebär att utskottet avstyrker
motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Det är glädjande höra
att herr Anderson i Sundsvall principiellt
anser det riktigt att även de allmänna
barnbidragen skall behålla sitt
realvärde. Detta var ju anledningen till
vår motion.

Jag vet att stödformerna för barnfamiljernas
del är mångskiftande och att
det kanske bör göras en översyn av de
former vari stödet i fortsättningen skall
utgå. Men såsom jag framhöll i mitt
första anförande syftar vi med vår motion
inte till att införa någon ny stödform
eller att ta bort någon av dem
som redan finns, utan vi önskar bara
att det som bildar stommen i detta stöd
och varom alla är överens skall göras
mer bärkraftigt. Därför borde man,
oavsett att utredningsarbete pågår, kunna
indexreglera barnbidragen. Det är
som sagt inte fråga om någon ny bidragsform.

Då utskottet tydligen inte för närvarande
vill biträda vårt önskemål, skall
jag till slut bara uttrycka den förhoppningen
att frågan om de värdebeständiga
barnbidragen med säkerhet kommer
att behandlas av den utredning som nu
arbetar. Herr Anderson sade att utskottet
vågat förutsätta detta och var mer
försiktig. Jag vill därtill också foga den
förhoppningen att utredningen skall på
detta avsnitt snabbt kunna komma fram
till ett positivt ställningstagande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Hastighetsbegränsning för motorbåtar, m. m.

dels ock på bifall till det av fru Ryding
under överläggningen framställda yrkandet,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till riksdagen rörande indexreglering
av de allmänna barnbidragen från den
1 juli 1965; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Hastighetsbegränsning för motorbåtar,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om dels hastighetsbegränsning
för motorbåtar, m. m. dels ock registrering
av båtar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Hen- ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det problem som vi nu
har att ta ställning till sammanhänger
med den ökade motorbåtstrafiken på insjöar
och vissa andra vattendrag, vilken
har i hög grad aktualiserat åtgärder beträffande
småbåtstrafikens säkerhetsfrågor.
Den starka ansvällningen av antalet
fritidsbåtar — det finns nu över
500 000 sådana båtar — och det förhållandet
att de flesta av dem kan köras
med hög hastighet ökar riskerna med
sjötrafiken och motiverar snara åtgärder
i syfte att förhindra olyckor och
motverka uppkomsten av olika slags sanitära
obehag.

Småbåtstrafikens säkerhetsfrågor var
före i riksdagen i anledning av proposition
nr 94 för 1962 med förslag till
sjötrafikförordning, vari bl. a. var intagen
en allmän bestämmelse om ansvar
för den som gör sig skyldig till
vårdslöshet vid trafik till sjöss. I propositionen
behandlades icke frågan om
hastighetsbegränsning för motorbåtar i
annan mån än vad som avsåg det av sjöfartsstyrelsen
väckta förslaget om att
den som inte fyllt 15 år icke skulle få

föra fartyg som gjorde högre hastighet
än 10 knop.

Departementschefen ansåg emellertid
att erforderligt material saknades för
bedömning av detta förslag men förutsatte
att sjöfartsstyrelsen, så snart underlag
för en sådan bedömning förelåg,
skulle inkomma till Kungl. Maj:t med
förslag som kunde påkallas därav. Tredje
lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 33/1962 i anledning
av förevarande proposition
bl. a., att vad gäller förbud för de lägre
åldersgrupperna — i första hand barn
under 15 år — den nuvarande friheten
att föra snabbgående motorbåtar utgjorde
ett faromoment för såväl de unga
båtförarna som deras passagerare.

Svenska naturskyddsföreningen och
Vattenvärnet berörde i skrivelse till
Kungl. Maj:t av den 6 december 1964
de problem som nöjesbåtar kan ge upphov
till i vissa sjöar och farvatten. I den
skrivelsen säges att det inte finns mycket
att invända mot normalt bruk av
snabba motorbåtar i tillräckligt stora
vatten, men att sådana båtar tyvärr i allt
större utsträckning användes i små och
trånga vatten, där båtföraren kör runt
i hög fart, ofta med skidåkare på släp,
och drar upp vågsvall. Genom detta
okynnesåkande störs de badande eller
skadas — vilket redan har hänt — samtidigt
som skador uppstår på utlagda nät
och fågellivet störes.

Det kraftiga motorbullret utgör också
sanitär olägenhet och stör i hög grad
de människor som bor vid eller söker
sig ut till våra fritidssjöar. Numera kan
man på en trailer eller på biltaket transportera
en motorbåt till vilken sjö som
helst som är åtkomlig från landsväg. Vid
de flesta fritidssjöar som människor söker
sig ut till kan de alltså drabbas av
denna okynneskörning. Man har samma
problem även i den inre och yttre
skärgården.

De nämnda föreningarna påpekar i
sin skrivelse att det med nuvarande lagstiftning
inte är möjligt alt komma till

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Hastighetsbegränsning för motorbåtar, m. m.

rätta med denna motorbåtstrafik, som
har påtagliga skadliga verkningar. Länsstyrelserna
har emellertid vissa möjligheter
att reglera trafiken. Så har också
skett i Stockholms län, där länsstyrelsen
efter yttrande av kungl. sjöfartsstyrelsen
har infört en hastighetsbegränsning
vid 5 knop i Rönningesjön i Vallentuna.

Detta kan synas vara en framkomlig
väg men den torde inte vara tillräcklig
för att stävja nämnda okynneskörning.
Om båtkörningen sker i samband med
spritförtäring, har myndighetsperson
heller inte någon möjlighet att ingripa,
eftersom lagen inte medger detta. Man
hade väntat att 1957 års trafiknykterhetskommitté
skulle lägga fram förslag
om ansvar för onykterhet i sjötrafik —
ett sådant förslag har tidigare bebådats
— men enligt vad jag erfarit torde så
inte komma att ske.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag vill understryka angelägenheten
av att snabba åtgärder vidtages
för att bringa ordning på trafiken
på våra sjöar och vattendrag för att öka
trivseln för de människor som bor där
och för dem som på sin fritid söker sig
dit. Detta har tredje lagutskottet, Svenska
naturskyddsföreningen och Vattenvärnet
uttalat, och jag instämmer helhjärtat
häri. Det är också mycket angeläget
att vi får mera enhetliga riktlinjer
för åtgärder i detta syfte, och jag
anser att en tillfredsställande lösning av
dessa problem skulle bli lättare att
åstadkomma, om länsstyrelserna av
Kungl. Maj :t fick anvisningar om behandlingen
av sådana frågor.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är som bekant inte
första gången vi här i kammaren eller i
tredje lagutskottet har denna fråga uppe
till behandling, och vi är väl medvetna
om att motorbåtstrafiken på våra vatten
har väckt och väcker mycken irritation.
Frågan är bara hur vi skall angripa problemen.

Faktum är att länsstyrelserna därvid -

lag har ganska goda möjligheter. På sina
håll tillämpar man dem också. Aktiviteten
på länsstyrelserna i det fallet är
väl litet olika, men åtminstone i mitt
liemlän — bl. a. i min hemkommun —
har det utfärdats förbud mot att på vissa
vatten exempelvis köra motorbåt som
bogserar vattenskidåkare. Om länsstyrelserna
utnyttjar möjligheterna därvidlag,
så kan det göra mycket.

Vad beträffar frågan om åldergräns
för den som vill föra motorbåt som gör
mer än ett visst antal knop, så har vi
även diskuterat den frågan tidigare, då
vi behandlade ett förslag om eu hastighetsgräns
vid 10 knop. Men om man sätter
en sådan gräns, så vill det till att
man har en ganska bra kontrollapparat.
Oftast är de nöjesbåtar som det här är
fråga om försedda med utombordsmotorer.
Båten är inte byggd för en motor
som ger den en viss hastighet, t. ex. 5,
10 eller 20 knop. Ägaren kan hänga på
en motor som ger båten en hastighet av
10 knop, men nästa vecka kan han byta
ut den mot en annan som möjliggör 20
knop.

Detta är problem, som man enligt min
mening får lösa så att länsstyrelserna
stipulerar fartbegränsningar eller helt
förbjuder motorbåtstrafik på vissa vatten.

Den andra frågan som behandlas i
samma utskottsutlåtande gäller inregistrering
av motorbåtar. Vi vet alla att
det finns en stor mängd nöjesbåtar.
Visst hade det varit bra för både båtägarna,
myndigheterna och allmänheten
om man kunnat få till stånd ett säkert
inregistreringssystem,men det skulle
bli kostsamt och besvärligt att hantera.
Det är ju heller inte klart vem som
skall ha hand om inregistreringen. Skall
inregistreringen och registerföringen
ske hos vederbörande tulldistrikt, liksom
när det gäller fiskebåtar, hos länsstyrelsen
eller på annat håll? Man har
försökt att i någon mån komma till rätta
med detta problem via frivilliga överenskommelser.
Vi har ju en samarbets -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

organisation som heter sjövettskommittén,
där både fisket, sjöfarten och ägarna
till nöjesmotorbåtar har sina intressen
företrädda. Jag tror att man skall se
hur långt man kan komma med frivilliga
överenskommelser innan man tar till
obligatorisk inregistrering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vad
utskottet föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
älgjakt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 22 januari 1965 dagtecknad
proposition, nr 19, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i propositionen
utfärda bestämmelser beträffande
användningen av älgskadefonderna och
regleringsfonden, dels godkänna vad i
propositionen förordats i fråga om älgavgift,
dels ock godkänna vad i propositionen
förordats om överförande av
tillsynen över jakten och viltvården till
statens naturvårdsnämnd.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1: 597 av herrar Wikberg och Svanström,
likalydande med 11:694 av herr
Gustavsson i Alvesta in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning av frågan om i vilken ordning
och efter vilka grunder ersättning för
person- och sakskada skulle utgå till trafikant
som lede skada eller förlust genom
en olyckshändelse i trafiken, orsakad

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

av att en älg eller ett rådjur plötsligt
sprungit ut på vägen,

2) I: 634 av herr Rönnberg m. fl. och
II: 749 av herr Lundmark m. fl.,

3) 1:635 av herr Karlsson, Helge,
m. fl., likalydande med 11:750 av herr
Hedin m. fl.,

4) II: 751 av herr Hamrin i Kalmar,

5) I: 636 av herr Larsson, Nils Theodor,
likalydande med 11:752 av herrar
Jonasson och Börjesson i Glömminge,
vari bl. a. hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 19
måtte besluta att kostnader för värdering
av älgskada finge täckas genom medel
ur älgskadefond,

6) 1:638 av herr Wikberg och herr
Gustafsson, Nils-Eric, och 11:753 av
herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka
likalydande motioner bl. a. hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 19 måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att komplettera den i propositionen
föreslagna försöksverksamheten
i fråga om reglerad älgjakt med en
parallellt bedriven försöksverksamhet
med allmän jakt i enlighet med vad i
motionerna anförts, samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att ovannämnda
frågor rörande älgjaktens utformning
på nytt måtte underställas riksdagen
för prövning, sedan erforderliga erfarenheter
vunnits av försöksverksamheten,

7) II: 754 av herr Lundberg, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 19
angående vissa frågor rörande älgjakt
m. m.,

8) 1:637 av herr Olsson, Erik, och
herr Lundin, likalydande med 11:755,
av herr Wikner m. fl., i vilka motioner
hemställts, i första hand, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att försöksverksamheten med reglerad
älgjakt ej genomfördes, samt, i andra
hand, om detta yrkande ej skulle bifallas,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att en kommitté
tillsattes med den sammansättning och

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

med det uppdrag motionärerna skisserat
och att erforderliga ekonomiska resurser
ställdes till kommitténs förfogande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå motionen II: 754 samt motionerna
1:637 och 11:755, samtliga motioner
såvitt avsåge försöksverksamhetens
genomförande,

II. lämna motionen II: 754 i övrigt
utan bifall,

III. lämna utan åtgärd motionerna
I: 635 och II: 750 samt motionen II: 751
ävensom, såvitt avsåge ändringar i fråga
om regleringen av älgjakten, motionerna
1:634 och 11:749 samt 1:636 och
II: 752,

IV. i anledning av motionen I: 638
och II: 753, såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala önskemål
om att frågan rörande älgjaktens
utformning på nytt måtte anmälas för
riksdagen, sedan erforderliga erfarenheter
vunnits av försöksverksamheten
med reglerad älgjakt,

V. med bifall till motionerna I: 597
och 11:694 i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av frågan om i
vilken ordning och efter vilka grunder
ersättning för person- och sakskada
skulle utgå till trafikant som lede skada
eller förlust genom olyckshändelse i
trafiken, orsakad av älg eller rådjur,

VI. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 636 och II: 752,
såvitt desamma avsåge kostnader för
värdering av älgskada, ävensom med avslag
å nyssnämnda motioner, såvitt de
i övrigt berörde förevarande punkt, samt
motionerna I: 638 och II: 753, såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som förordats i utlåtandet utfärda
bestämmelser beträffande användningen
av älgskadefonderna och regleringsfonden,

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 634 och II: 749 samt I: 638 och II: 753,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

godkänna vad i utlåtandet förordats i
i fråga om älgavgift,

VIII. lämna utan åtgärd motionerna
I: 637 och II: 755 samt I: 638 och II: 753,
samtliga motioner såvitt de ej behandlats
i det föregående,

IX. godkänna vad i propositionen förordats
om överförande av tillsynen över
jakten och viltvården till statens naturvårdsnämnd,
samt

X. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av propositionen
anfört angående rätt till nedlagd
älg vid viss licensjakt.

Reservation hade avgivits av herrar
Tågmark och Jonasson, vilka ansett att
utskottet under I. och IV. bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna 1:637
och II: 755 samt i anledning av motionen
II: 754, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att i propositionen framfört förslag
beträffande försöksverksamhet med
reglerad älgjakt ej måtte genomföras,

IV. lämna utan åtgärd motionerna
I: 638 och II: 753, såvitt däri framförts
yrkande om visst riksdagens uttalande
i anslutning till förslaget rörande försöksverksamheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är Kungl. Maj :ts
proposition nr 19 som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande. I propositionen
redovisas vissa överväganden beträffande
älgjakten och dess bedrivande.
Det framläggs ett förslag om försöksverksamhet
i vissa län med s. k. reglerad
älgjakt. Förutom detta förslag tar
departementschefen upp flera för älgjaktens
bedrivande viktiga frågor. Dessa
har dock egentligen inte direkt anknytning
till den reglerade älgjakten — de
kan lika väl ses isolerade i det system
som vi för närvarande har. I detta senare
avsnitt har jag heller ingenting att

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

erinra mot utskottets förslag. På den
punkten har vi kommit överens.

När det däremot gäller den s. k. reglerade
älgjakten har jag tillsammans
med herr Tågmark i första kammaren
reserverat mig för avslag på förslaget om
en sådan försöksverksamhet. Jag har
den uppfattningen att man kan nå lika
bra resultat inom ramen för det system
vi för närvarande har utan att tillgripa
systemet med reglerade älgjaktsområden.

Departementschefen säger i propositionen
att älgstammen är i största laget
inom vissa områden och att en minskning
är motiverad. Men man måste också
konstatera att det föreligger ett motsatt
förhållande på vissa andra håll.

Detta är frågor som enligt min mening
kan lösas inom det nuvarande systemet.
Man kan ju medge längre eller kortare
allmän jakttid eller ge licens på ett större
eller mindre antal älgar till de jaktvårdsområden
där licensjakt bedrives.
Vi behöver alltså fördenskull inga reglerade
älgjaktsområden.

Den s. k. reglerade älgjakten innebär
enligt min mening ett väsentligt intrång
i den fria älgjakt som vi nu har, och
framför allt innebär den väsentliga fördelar
för de stora markägarna på bekostnad
av de mindre markägarna och
dem som ingen mark har. Jag tycker nog
att en ökad stimulans för de nuvarande
jaktvårdsområdenas utbyggnad vore en
betydligt bättre metod. Den metoden
kan ju också bygga på frivillighet, och
den torde ur alla synpunkter vara att
föredra. Därmed löser man även andra
jaktfrågor.

Diirest man nu beslutar om s. k.
reglerad älgjakt får man två system. Jag
hoppas att vi verkligen har tänkt oss
in i den situationen. Vi får ett system
för älgjakt och ett annat system för
övrig jakt — det kan gälla jakt på småvilt,
rådjur och mycket annat. Det kan
inte vara rationellt att ha en sådan anordning.
Man får eu kostsam dubbelorganisation,
som därtill blir ganska

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

osmidig. Detta kommer också såvitt jag
kan förstå att försvåra bildandet av nya
jaktvårdsområden.

Vi reservanter tror således mera på
en utbyggnad av jaktvårdsområdenas
verksamhet så att man får en enda organisationsform
för all jakt. Vi är inte
ensamma om denna uppfattning. Den
delas av Jägarnas riksförbund, av RLF
och säkert av de flesta jägare.

Vad kan vi då vinna på en dylik
reglerad älgjakt? Ingenting, enligt min
uppfattning. Den avskjutning som anses
nödvändig kan vi få med det nuvarande
systemet. Man kan heller inte, efter
vad jag kan förstå, få en bättre biologisk
avskjutning med det nya systemet.
Jakten kan väl inte heller bedrivas säkrare.
Finns det inga fördelar, varför
skall man då gå över till detta system?

Får jag till sist bara säga, att våra
övriga önskemål i fråga om älgjaktens
bedrivande — beträffande skaderegleringar
m. m. — har fått en mycket välvillig
behandling i utskottet. Detta
framgår också av utskottets utlåtande.
Detta spörsmål som både kan och bör
beaktas inom ramen för det system som
vi för närvarande har behöver inte alls
sättas i samband med s. k. reglerad älgjakt.
Den reglerade älgjakten är således
enligt min uppfattning onödig, och jag
vänder mig därför emot den.

Det vore mycket mera att tillägga om
alla dessa frågor, men jag skall inte
uppta tiden längre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i vad gäller punkterna
I och IV och beträffande övriga
åtta punkter bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag noterar att vi på denna punkt
har ett ganska enigt utskott. Att det gäller
eu mycket kontroversiell fråga omvittnar
det förhållandet, att det väckts
eu stor mängd motioner, vilka skär
tvärs över alla partigränser och i vilka

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

man redovisat ett stort antal yrkanden.
Dessa motioner liksom reservationen
med yrkande om avslag på vad utskottet
hemställt illustrerar den splittring som
föreligger.

Den huvudsakliga fråga som detta
ärende gäller är den försöksverksamhet
med reglerad älgjakt, vilken Kungl.
Maj :t nu ifrågasatt. En sådan försöksverksamhet
kan Kungl. Maj :t igångsätta
utan att alls behöva anmäla den
för riksdagen. Endast för den händelse
Kungl. Maj :t vill använda medel över
vilka riksdagen har att besluta behöver
man gå till riksdagen i denna fråga.

Såvitt jag förstår har Kungl. Maj:t
varit mycket försiktig på denna punkt.
Kungl. Maj:t har uttalat att man innan
denna försöksverksamhet över huvud
taget igångsättes ytterligare skall överse
formerna för densamma. Utskottet
har å sin sida menat att frågan, sedan
erfarenheter har vunnits av försöksverksamheten,
på nytt bör anmälas för
riksdagen. Verkligheten är alltså den,
att innan någonting av större räckvidd
kommer att genomföras får riksdagen
möjlighet att än en gång pröva de erfarenheter
som har vunnits och ge Kungl.
Maj :t de råd som kan anses vara påkallade
i anledning av försöksverksamheten.

Därmed tycker jag för min del att
ganska långt gående önskemål om kontroll
etc., enligt de nya signaler som
här hörts, bör kunna vara tillgodosedda,
och jag skall därför inte tala mer
om detta.

Men låt mig säga några ord om en
speciell fråga som omnämnts i propositionen,
nämligen kronhjortarnas framtida
öde. Jag hoppas att den frågan
kan avgöras utan dröjsmål. Utskottet
har också framhållit önskvärdheten av
att så sker.

Var och en som har tillfälle att se
vilka skador kronhjortarna kan åstadkomma,
framför allt på skog, måste bli
betänksam. Å andra sidan finns det ju
ett klart intresse av att kronhjorten inte

helt utrotas. Jag förmodar emellertid
att det är möjligt att genom inhägnade
reservat förhindra att kronhjortarna
åstadkommer skador på skogen, samtidigt
som på så sätt en både vacker och
sällsynt djurart kan bevaras i den svenska
faunan.

Frågan har varit föremål för utredning
under ett par års tid. Kanske är
det ändå som departementschefen säger
naturligt att den utreds ytterligare, men
skall frågan övervägas än en gång bör
utredningen, anser jag, påskyndas så
mycket som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill först understryka
att den fråga som vi nu behandlar
inte är en politisk fråga. Införande av
reglerad älgjakt i vårt land har diskuterats
ingående under många år, framför
allt bland skogsägare, skogsfolk och
särskilt älgjägare. Det kanske finns
många i denna kammare vilka inte har
något större intresse för älgjaktsfrågan
och inte riktigt har satt sig in i vad begreppet
reglerad älgjakt innebär. Det
har även visat sig att det på andra håll
råder stor begreppsförvirring på detta
område.

Jag vill personligen påstå att vi haft
reglerad älgjakt ända sedan början av
1920-talet, vilken tagit sig uttryck dels
genom totalfredning, dels genom totalförbud
på älgko, dels genom kalvförbud
och dels genom begränsning av antalet
lovliga jaktdagar.

Att nu använda begreppet reglerad
älgjakt anser jag därför vara missvisande.
Jag vill påstå att det som man nu
vill införa är obligatorisk licensjakt
och ingenting annat. Men såsom kammarens
ledamöter kanske känner till
är ordet licensjakt ej populärt bland
flertalet älgjägare i vårt land, och det
är troligen detta som bidragit till att
man ändrat namnet på denna jaktform.

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

I Norge och Finland har man infört
ungefär samma system som på försök
skall prövas här, och detta innebär licensjakt
och ingenting annat.

De bestämmelser som nu gäller avser
dels älgjakt under allmän jakttid, dels
älgjakt under särskild jakttid. I Norrland
samt i de fem i nordvästra Dalarna
belägna kommunerna Älvdalen,
Lima, Transtrand, Särna och Idre äger
älgjakten rum under september, som
regel med början på månadens andra
måndag. I övriga delar av landet börjar
älgjakten i regel andra måndagen
i oktober.

Under den allmänna jakten gäller
med undantag av vissa länsområden
förbud att fälla årskalv efter älg. Den
allmänna jakttidens längd varierar för
olika delar av landet i allmänhet mellan
två och sex dagar. Länsstyrelsen
kan på förslag av en s. k. älgskadenämnd
utsträcka den allmänna jakttiden
med högst tio söckendagar i områden,
där särskilda åtgärder är nödvändiga
för att hålla efter älgstammen.
Länsstyrelsen kan under sådana förhållanden
också medge att årskalv efter
älg får fällas under allmän jakttid.

Den älgjakt som bedrivs under särskild
tid är den s. k. licensjakten. För
att få bedriva licensjakt måste man i
Norrland bilda ett jaktvårdsområde om
cirka 1 500—2 000 hektar, inom vilket
man begär att få skjuta ett visst antal
älgar.

Som grund för licensgivningen beträffande
den normala licensjakten
framhålles främst jaktvårdssynpunkter.
Licensjakten beviljas normalt för högst
en månad. Det påpekas dock att tiden
kan utökas utöver en månad om den
växande skogen tillfogats mera omfattande
skador av älg. Inom licensområdet
kan man även få tillstånd att fälla
årskalv.

När nu dessa två jaktmöjligheter
finns — allmänna lovdagar och licensjakt
— anser jag det vara onödigt att
skapa en helt ny jaktform. För att

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

vara riktigt uppriktig vill jag nämna
— jag har sagt samma sak tidigare i
första kammaren ■—■ att jag inte heller
är så värst tilltalad av den licensjakt
soin nu bedrivs. Denna jakt gynnar
de stora markägarna och missgynnar
de mindre. Jag anser att man kan reglera
älgstammen vad gäller både antal
och kvalitet genom att endast jaga under
de allmänna lovdagarna. Man kan
t. o. m. utsträcka licensjakten några
dagar i september och oktober.

Jag vill nämna att det för närvarande
pågår en ganska omfattande jaktvård
som är helt frivillig. Man har —
alltså utan tvång — bildat jaktklubbar,
man har gått samman i jaktvårdsområden
m. m. De organisationer som
sköter jakten borde, anser jag, ägna
sig mera åt propaganda och upplysning
om jakten och jaktvården än åt
lagparagrafer och tvångsdirigering. Om
de gjorde detta skulle ett ännu bättre
resultat nås.

Vad som nu i första hand föreslås
är en dyrbar försöksverksamhet med
reglerad älgjakt i vissa län. S. k. älgnämnder
skall tillsättas inom kommunerna,
och de som är verksamma inom
dessa älgnämnder måste ju avlönas. Det
förvånar mig att inte riksdagen får
fatta beslut om dessa ting. Men tanken
är säkerligen att så småningom reglera
älgjakten i hela landet, och då kommer
det att kosta ännu mera. Sedan denna
jaktform helt genomförts kommer nästa
framställning med säkerhet att omfatta
all jakt. Det brukar ju sägas, att om
man räcker någon ett finger så tar han
till slut hela handen.

Vad innebär nu detta förslag? Som
jag ser det kommer först och främst
all älg att fridlysas och tillstånd till
jakt på älg endast att lämnas dem
som har tillräckligt stora marker för
att — som det heter — kunna bedriva
älgvård. Härvidlag är det inte fråga
om några små arealer, utan minimiarealen
torde röra sig om 500—1 000
hektar. De som har mindre arealer

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

måste gå samman med andra och bilda
älgjaktsområden.

Det har förutsatts att detta skall ske
frivilligt. Men om en mindre markägare
har sitt skifte intill en större
skogsägare, exempelvis ett bolag, och
bolaget vägrar att ta med honom i
älgjaktsområdet, så blir han utestängd.
Någon menar kanske att vederbörande
då får försöka gå samman med den
andra grannen. Men hur blir det om
den grannen säger på samma sätt som
bolaget, d. v. s. vägrar? I så fall är
denna markägare utestängd från älgjakt,
trots att han kanske har 100 hektar
skogsmark.

De som vill opponera sig mot mitt
resonemang kommer naturligtvis att
hänvisa till s. 167 i betänkandet »Älgfrågan».
Den saken skall jag emellertid
be att få återkomma till något senare.

För att den markägare som jag talat
om skall få komma med i ett älgjaktsområde
måste han underkasta sig de
större markägarnas intressen. Och hur
skall det bli med ännu mindre markägare
och de som inte har någon mark
alls? De kommer troligen att bli helt
utestängda.

Detta kan väl ändå inte vara något
att rekommendera i vårt välordnade
demokratiska samhälle, och jag hoppas
livligt att de styrande inte enbart
lyssnar på bolagsherrar, godsägare och
övriga storskogsägare då det gäller
jaktfrågorna utan även tar hänsyn till
det stora flertalet jägare, som har små
marker eller ingen mark alls. Det är
framför allt dessa som är motståndare
till den reglerade älgjakten.

Vi har cirka 275 000 jägare i vårt
land. Av dessa är cirka 65 000 medlemmar
i Svenska jägarförbundet. Om dessa
medlemmar skulle uttala sig för en
reglerad älgjakt, vilket naturligtvis inte
torde bli fallet, så skulle det betyda
att en liten minoritet av jägarna i landet
diktatoriskt bestämmer för det stora
flertalet. Vi har i vårt land kommit
ifrån herremansstyre på olika områ -

den, och det finns ingen anledning att
införa det på jaktens.

Jag skall nu övergå till att tala något
om 1955 års jaktbetänkande. Jag anser
att 1955 års omarbetade betänkande
innehåller en rad antaganden och påståenden,
vilka icke bevisas genom något
utredningsmaterial. Jag skall här
försöka redogöra för en del av dessa
påståenden.

Utredningen framhåller, att skadeskjutningarna
kommer att minska avsevärt
om en fullständig reglering av
älgjakten genomförs. Vi har haft älgjakt
under särskild jakttid sedan 1931
och under den tid som gått sedan dess
borde det ha varit möjligt att studera
denna fråga. Det har emellertid inte
gjorts något försök att åstadkomma en
sådan utredning, ehuru det skulle ha
varit värdefullt om ett sådant material
hade framlagts.

Jag känner till en utredning som
jämfört skottskador på älgar som skjutits
under licensjakt med skottskador
på älgar som skjutits under allmän
jakt. Denna jämförelse redovisas i nr
1:1962 av Svensk Jakt. Utredningsmannen
konstaterar att man icke kunnat
påvisa någon skillnad; djuren är
lika dåligt skjutna, vare sig de skjutits
under allmän jakt eller under licensjakt.
Det skulle för övrigt vara märkligt
om skadeskjutningarna minskade
enbart därför att man övergår till
licensjakt. Skjutskickligheten är beroende
av flera faktorer. Framför allt spelar
nerverna in, och ytterst är det
människan bakom geväret det kommer
an på. Det är tyvärr så att det under
licensjakten inträffar lika många — om
inte fler — skadeskjutningar som under
den allmänna jakten. Detta torde
till stor del bero på de s. k. representationsjakterna
och på att licensjakten
på ett helt annat sätt än den allmänna
jakten skapar möjligheter för tillfällighetsj
ägare — eller vad man skulle kunna
kalla för söndagsjägare — att delta.

Utredningen framhåller även att an -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

talet olyckor skulle kunna nedbringas
genom licensjakt. Man har inte lyckats
prestera någon utredning som visar att
de flesta olyckorna inträffar under den
allmänna jakten. Det har dock kunnat
konstateras att licensjakten ingalunda
är olycksfallsfri. Den enda dödsolycka
som inträffat i Gävleborgs län
under de senaste 20 åren hände — om
jag är rätt underrättad — under en
licensjakt för några år sedan. Vid denna
jakt hade man jaktledare. Även i
Jämtland har det inträffat dödsolyckor
under licensjakt de senaste åren. Dessa
olyckor får säkert tillskrivas nerverna
och följaktligen den mänskliga
faktorn. En ändrad lagstiftning kan
knappast eliminera det lilla antal olyckor
som inträffar. Härför behövs nog
andra åtgärder.

Utredningen anför den biologiskt
riktiga avskjutningen som ett av skälen
för en reglerad älgjakt. Man har emellertid
inte redovisat någon utredning
som ger vid handen att det är någon
skillnad i könsfördelningen när det gäller
djur som skjuts under allmän jakt
jämfört med dem som skjuts under
licensjakt. En sådan jämförelse skulle
för övrigt, såvitt man kan se, utfalla till
nackdel för licensjakten. Ur domänstyrelsens
rapport över antalet fällda djur
kan utläsas att det skjuts procentuellt
fler tjurar, en lika stor procent kor och
ett procentuellt sett mindre antal kalvar
under allmän jakt än under licensjakt.
Detta visar att de jägare som deltar
i den allmänna jakten känner väl
så stort ansvar för älgstammens vård
och fortbestånd som licensjägarna.

Det är för övrigt felaktigt att över
huvud taget dra in de olika jaktformerna
— licensjakt eller allmän jakt —
när man diskuterar orsakerna till älgstammens
degeneration respektive tillväxt.
Ytterst är det väl jaktutövaren
som är ansvarig för älgstammens vård.
Att en jaktutövare kan vårda sin älgstam,
trots att han endast jagar under
allmän jakttid, visar ett otal frivilliga

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

begränsningar i älgavskjutningen som
förekommer inom jaktklubbar, jaktvårdsföreningar,
jaktvårdsområden och
andra frivilliga sammanslutningar inom
länet. Exempel på motsatsen kan man
få inom de sammanslutningar som bedriver
licensjakt. Det kan för övrigt
konstateras att denna jaktform kommer
till användning endast av den anledningen
att man vill försäkra sig om ett
tillräckligt antal djur — helst så stort
antal som möjligt. Jag skall inte bestrida
att det förekommer s. k. skiftesjakt, där
enstaka jägare sitter och passar för att
skjuta så många djur som möjligt. Men
det är endast en bråkdel av jägarna
som bedriver denna form av jakt. Att
genom ett införande av reglerad åtgärd
låta hela jägarkåren få lida för detta
är att använda större våld än nöden
kräver.

Talet om den s. k. hetsen under allmän
jakt är endast en konstruktion av
förespråkarna för reglerad älgjakt. Det
är enligt mitt förmenande tvärtom så,
att ju längre jakttid vi har, desto större
oro skapas det i skogen; en kort jakttid
hinner djuren knappt märka.

Utredningens nu framlagda förslag
synes vara ett klart underkännande av
jaktvårdsområdenas och frivilliga organisationers
vilja och förmåga att själva
ta vård om sin älgstam till nytta både
för jägare och naturälskare. Detta framstår
som synnerligen oförsynt om man
tar i betraktande den stora förbättring
av älgjakten som skett under de senaste
åren. Man kan härvidlag peka på
två omständigheter: dels nykterheten,
som under älgjakten numera är nära
nog hundraprocentig, dels det ivriga
träningsskyttet. Detta visar att rikets
jägare lägger sig vinn om att skapa
bästa möjliga förutsättningar för en
human älgjakt.

Utredningen hävdar vidare att meningen
icke är att ta ifrån någon hans
rätt att jaga älg, utan endast att fridlysa
älgen och på detta sätt tvinga in
jägaren i samverkan med grannarna.

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Man kan ju fråga sig vad jakträtten är
värd, om djuren är fridlysta.

Utredningen har glömt en stor del av
landets jägare, nämligen de marklösa,
vilka uppgår till ett mycket betydande
antal. Deras möjlighet att i fortsättningen
utöva älgjakt har icke behandlats
med en enda rad i betänkandet. Med
kännedom om vad som förekommer
inom de nuvarande jaktvårdsområdena
i denna fråga kan man dra slutsatsen
att tätorternas jägare icke lär komma
att få stora möjligheter att i fortsättningen
utöva älgjakt.

Jag läste för en tid sedan en tidningsartikel
där en gammal man som
jagat i 40 år uttalade: »Det nya systemet
är tungrott, och jag är glad över,
att jag är så gammal att jag kan lägga
älgstudsaren på hyllan om det nya förslaget
går igenom. Licensjakten i det
nya förslaget uppmanar till tjuvjakt.»
I detta uttalande vill jag instämma.

Den allmänna älgjakten har obestridliga
fördelar, som t. ex. att gemene man
har lättare att deltaga i den på grund
av att den är koncentrerad till ett bestämt
antal dagar under en bestämd
tid; det är nämligen icke alla förunnat
att så bestämma över sin tid att de
kan få ledigt när som helst eller med
hur kort varsel som helst. Den allmänna
älgjakten har dessutom den fördeden
att den ger allmänheten tillträde
till skogen under maximalt lång tid
av året. En hel månads reglerad älgjakt
kommer att innebära stora inskränkningar
i bär- och svampplockares,
orienterares och övriga naturälskares
rättighet att vistas ute i vår fria
natur.

Under den senaste tiden har det enligt
tidningarna blåst upp storm omkring
det nya jaktförslaget. Jag ställer
därför frågan: Är det något av de län
som anmält sig som försökslän som
har tillräcklig majoritet bland jägarna
för att kunna genomföra detta försök?

Jag är medveten om att vi måste värna
om vårt villebråd. En skog utan

villebråd är som en kropp utan själ.
En god jägare bör vara en god jaktvårdare
även utan tvångsdirigering.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till reservationen som i detta
avseende sammanfaller med motion
11:755 och 1:67, där vi hemställer att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att försöksverksamhet
med reglerad älgjakt ej genomföres.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Älgjaktsfrågan är som
många jaktfrågor av den brännande
natur som kan sätta känslorna i svallning.
Det visar bl. a. det faktum att
jordbruksutskottet höll på att behandla
denna fråga i två hela dagar, vilket
är mer än något annat ärende tagit i
anspråk såvitt jag vet. Det finns därför
anledning att behandla frågan varsamt
och att söka lösa problemen i samråd
med markägare och övriga jakträttsinnehavare
och att inte vidtaga åtgärder
som helt strider mot berörda
parters uppfattningar och berättigade
intressen, vilka därtill kan variera ganska
mycket i olika delar av landet.

Jag vill gärna erkänna att jordbruksministern
att döma av proposition nr
19 tycks vara beredd att ta största möjliga
hänsyn till olika intressen, bl. a.
genom att göra en översyn av förslaget
om försök med reglerad älgjakt. I
motsats till herr Wikner anser jag att
det är riktigt att utvidga och liberalisera
licensjakten, som jordbruksministern
föreslår och vilket för övrigt också
redan har skett i viss utsträckning
på många håll i vårt land.

Det motiv som anförs — att man
på det sättet skulle kunna minska älgstammen
-— ställer jag mig däremot
litet tveksam till. För det första är
uppgiften om att älgstammen för närvarande
ökar relativt snabbt av allt att
döma föråldrad. Mycket talar för att
i de flesta delar av vårt land älgtillgången
under de senaste åren minskat.
För det andra torde det effektivaste

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

sättet att minska älgstammen vara att
öka den allmänna jakttidens längd. Vill
man radikalt minska stammen kan man
samtidigt ta bort kalvförbudet; det är
en kraftigt återhållande faktor vid avskjutningen.
Men den vägen anser jag
vara alldeles felaktig, då man härigenom
inte kan åstadkomma en biologiskt
riktig beskattning av älgstammen. Utgångspunkten
för alla resonemang om
älgjakten måste vara att, som departementschefen
säger, »det är angeläget
att i landets fauna alltjämt ingår en
livskraftig älgstam». Allmänheten och
älgjägarna har här ett gemensamt intresse.

Härtill kommer att älgjakten också
är en fråga av ekonomisk natur — för
att inte säga nationalekonomisk natur.
Varje år skjuts i vårt land ungefär
30 000 älgar. Värdet av dessa älgar
torde överstiga 25 miljoner kronor. Hur
stor stammen skall vara måste bestämmas
med hänsyn till vilka skador vi
kan tolerera på gröda, på skog och i
trafiken. Men en lämpligt avvägd älgjakt
kan innebära att vi har möjlighet
att hysa en större älgstam än som eljest
skulle vara fallet.

Jag vill peka på utskottets värdefulla
rekommendation att ändra bestämmelserna
så att jakträttsinnehavaren kan
få behålla älg som han får tillstånd att
fälla på grund av särskilt stora skador
på skog. Den bestämmelsen finns nu
när det gäller s. k. havreälgar, och jag
tror att den är riktig. Erfarenheterna
har visat att man genom att skjuta en
enda älg kan skrämma bort en hel älgflock,
som under vintern samlats inom
ett område med ungskog av tall ocli där
de kan göra väsentlig skada. Det borde
därför vara möjligt att i .särskilda fall
ge tillstånd att skjuta älgar under vintern
i stället för under den annars normala
tiden. Detta kan gälla markägare
som har mycket känsliga skogskulturer.

Men det är inte bara stammens storlek
som är av intresse utan också dess
kvalitet. Genom en alltför hård beskatt -

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

ning inom vissa områden, speciellt av
lämpliga avelsdjur, har stammens kvalitet
påverkats i negativ riktning under
senare år. Tyvärr skjuts fortfarande i
alltför stor utsträckning kalvförande
kor. Under allmän tid råder som regel
kalvförbud, och det innebär att kalvarna,
som skulle behöva ha vård av älgkon
under vintern, lämnas ensamma.
De blir då eftersatta i sin utveckling.
Samtidigt beskattas tjurarna hårt. Ofta
finns över huvud taget inte några äldre
tjurar kvar inom stora områden, och
det är även ont om unga tjurar. Älgen
har till skillnad mot rådjuren en mycket
kort brunsttid, och normalt hinner
en älg inte betäcka mer än ett par kor.
Följden blir att en del kor inte alls blir
betäckta, andra kanske av egen avkomma,
och detta medför en degeneration
av stammen som är tydligt märkbar i
många delar av vårt land. Det innebär
bl. a. lägre slaktvikter. Det finns exempel
från ett stort skogskomplex i mellersta
Sverige. Man har där vidtagit den
åtgärden att inte skjuta äldre tjurar under
en rätt lång period. Därvid har man
kunnat konstatera en ökning av slaktvikten
på ettåringarna med mellan 20
och 25 procent. Gallkornas antal som
förut uppgick till en på fyra har minskat,
och det finns nu knappast några.

Det går alltså att bedriva en biologiskt
riktig älgjakt som ger positivd resultat,
och det finns anledning att försöka
åstadkomma en förbättring i de
förhållanden som nu råder. Det kan
vara bra på vissa håll, men i stort behövs
en ändring. Vägen går enligt min
mening över eu ökning av licensjakten.
Genom den längre tiden får man större
möjlighet att välja lämpliga djur. Jakten
blir lugnare och därtill får man en rättvisare
fördelning av bytet. Under allmän
jakt får man nu skjuta hur många
iilgar som helst. Det är ganska naturligt
att jakträttsinnehavaren utnyttjar sina
möjligheter och skjuter vad han kommer
över. Detta gäller i synnerhet innehavare
av mindre marker. Han resone -

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

rar som så: Skjuter inte jag så skjuter
grannen. Men när man på en mycket
liten mark år efter år skjuter fler älgar
på grund av att det är en bra älgväxel
eller på grund av att älgarna lockas till
aptitlig gröda — ja, då kan man inte
tala om någon rättvisa gentemot grannarna,
vare sig dessa är stora eller små.

Jag kan lämna ett extremt exempel
från mitt eget hemlän, där man på en
fastighet av 17 hektar varje år normalt
skjuter flera älgar. År 1962 nedlades
inte mindre än 7 och i höstas 5, varav
en kalvförande ko.

1949 års jaktutredning anser att man
skall lösa älgjaktsfrågan genom en fullständig
reglering. Jag är liksom herr
Wikner litet kritiskt inställd till de förslag
som har lagts fram, även om jag
anser att han gjorde sig skyldig till betydande
överdrifter i sin kritik.

Som jag sade i inledningen är det
glädjande att departementschefen ändå
kommer att göra en översyn av detta
förslag och ta hänsyn till den kritik
som riktats mot detsamma. Jag vill också
med tillfredsställelse hälsa att utskottet
i anledning av motionen av herr
Larsson i Norderön rekommenderat att
riksdagen på nytt får frågan redovisad
sedan försöksverksamheten givit erforderliga
erfarenheter.

Bland älgjägare har man frågat sig
om det över huvud taget är nödvändigt
med en reglerad älgjakt i enlighet med
de förslag som hitintills lagts fram. Det
är mot denna bakgrund som det s. k.
sörmlandsförslaget har vuxit fram. Det
utformades första gången 1955 och har
efter hand rönt allt större uppskattning
inte bara i länet utan också långt utanför
länets gränser. Länets jaktvårdsförening
och länsstyrelsen i Sörmland stöder
helt förslaget, och det finns också
många representanter för organisationer,
vilka står i motsatsförhållande till
Svenska jägareförbundet, som stöder
det, vilket jag anser vara enbart till fördel
för förslaget. Styrelsen för Sörmlandsdistriktet
av Landsbygdens jägare

förklarade för kort tid sedan att deras
förbund helt ställer sig bakom detta
förslag. År 1963 hade vi ett stort offentligt
möte, vilket arrangerades av Sörmlands
läns jaktvårdsförening. Samtliga
närvarande anslöt sig till detta förslag,
och bland dem fanns flera framstående
representanter för såväl Landsbygdens
jägare som Jägarnas riksförbund och
särskilt inbjudna företrädare för RLF.

Förslaget är redovisat i en fyrpartimotion,
I: 635 och It: 750, och det är
mycket enkelt. Det innebär att all jakt
skall bedrivas på licens med liberala
bestämmelser. Propaganda skall sättas
in för att på helt frivillig väg förmå
markägarna att ansluta sig till älgjaktsområden,
där man kan bedriva en god
älgvård. Jakten skall ordnas så att varje
markägare har rätt att genom generell
licens under fem dagar fälla en älg. Han
kan göra det själv eller genom någon
annan person. Den som ensam eller tillsammans
med en granne disponerar en
areal överstigande 200 hektar — området
kan kanske vara olika i olika län
— skulle kunna få licens under längre
tid, 30 dagar, för att fälla en eller flera
älgar beroende på tillgång. Ansökan
skulle liksom nu lämnas in till länsstyrelsen,
som remitterar förslaget till länets
jaktvårdsförening, vilken senare
kommer in med sin bedömning till länsstyrelsen.
Om någon överklagar länsstyrelsens
beslut, träder älgskadenämnden
till innan det blir slutgiltigt beslut från
länsstyrelsen.

Förslaget tycks indirekt ha påverkat
i synnerhet Svenska jägareförbundet,
vilket framgår av förbundets skrivelse
till 1949 års jaktutredning, där man ansett
att den som absolut inte önskar ingå
i ett älgjaktsområde i sista hand
skall få tillstånd att fälla eu älg under
kortare tid. Det är ändå en betydande
skillnad mellan jaktutredningens förslag,
även om man skulle acceptera tilllägget
från Svenska jägareförbundet,
och sörmlandsförslaget, som på ett
mycket smidigare sätt och på frivillig

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

väg leder till en reglering av älgjakten
som inte är alldeles fullständig men
som jag ändå tror skulle bli fullt tillfredsställande.
Under alla förhållanden
vore det värdefullt om vi finge pröva
ett sådant förslag.

Av jordbruksutskottets utlåtande
framgår på s. 8, att man är mycket
positivt inställd till en prövning av förslag
som vunnit allmän anklang. Det heter
där:

»Innan försöksverksamheten påbörjas,
avses formerna för denna ytterligare
komma att prövas av Kungl. Maj :t.
Det bör härvid öppnas möjlighet att
pröva annat system för älgjakt än det
i propositionen föreslagna om det inom
något län finns ett allmänt önskemål
härom. Utskottet, som i princip finner
det lämpligt att försöksverksamheten
bedrivs efter olika system, utgår från
att de i angivna motioner framförda
synpunkterna och önskemålen rörande
verksamhetens utformning kommer att
i möjligaste mån beaktas av Kungl.
Maj:t vid frågans vidare handläggning.
Med hänsyn härtill synes någon åtgärd
från riksdagens sida i anledning av vad
i motionerna härutinnan anförts ej vara
nödvändig.»

Mot bakgrund av denna skrivning förutsätter
jag att vi i Sörmland kommer
att få pröva vårt förslag och att vi därigenom
kommer att kunna bidra med
erfarenheter, som kan vara värdefulla
för framtiden när man definitivt skall
bestämma hur älgjakten skall ordnas
här i vårt land. Med hänsyn till detta
har jag, herr talman, också kunnat ansluta
mig till utskottets utlåtande även
när det gäller frågan om reglerad älgjakt,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Eltnwall
(ep).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tar inte till orda i
egenskap av jägare ty under de senaste

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

40 åren har jag inte gått i skog och
mark med gevär på axeln.

Anledningen till att jag tar till orda
är i stället den att vår jaktlagstiftning
inte tar hänsyn till de folkgrupper som
jag representerar. Jaktlagstiftningen har
efter hand sökt att utestänga inte bara
jordbrukarbefolkningen utan i allt större
utsträckning även industribefolkningen.
Det kan självfallet vara ganska
lätt för oss som kommit i en ekonomiskt
bättre situation att glömma, att
det svenska samhället inte bara består
av stora inkomsttagare och stora markägare
utan även av personer med begränsade
inkomster, mindre markägare
och sådana som helt saknar mark. Också
dessa borde ha möjligheter att få
sina rättigheter beaktade.

Men det är inte bara vi människor
som har rätt till naturen. Också djuren
har en rätt till naturen. Det kan inte
vara rimligt att vi skall störa djurlivet
under längre tid än vad vi nu gör.

Någon säger kanske att här är det
bara fråga om ett djur, älgen, och att
det väl inte spelar någon roll om jakttiden
är en vecka, en månad eller ännu
längre eller om vi jagar i vintertid, i
skarsnö etc. Det borde emellertid ha
räckt med att vi införde den s. k. rätten
att gå över till grannens mark för
att fullborda slakten av ett skadat djur.
De tragedier som utspelas i dessa utmarker
tycker jag är tillräckligt sorgliga.

Det finns en ytterligare sak att ta
hänsyn till i detta fall. Vi har genomfört
en längre semester, fått ökad fritid
och fått en naturvårdslag som vi alla
hoppas mycket av. Är det då rimligt,
bara för att några jägare inom ett jägarförband
tycker att det är trevligare
att gå i markerna och strosa ungefär en
månad eller mera i stället för den kortare
tid som förut gällt, att alla andra
intressen skall vika? Jag kan inte förstå
en sådan lag. Jag kan inte heller förstå
hur jordbruksministern, som ändå har
varit socialt intresserad och företräder

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

en grupp människor som vi har skyldighet
att ta hänsyn till, har kunnat
vara med om att medverka till ett sådant
lagförslag. Är det månne andra
krafter vilka regeringen inte kan övervinna
som har drivit fram detta förslag? Jag

vill också erinra om den utveckling
som ägt rum på detta område. Den
enskilda äganderätten har alltmer omgärdats
men denna gränsdragning har
alltid gått i den riktningen att den blivit
till fördel för dem som mycket har.
De som haft litet har ständigt fått sitta
emellan i detta sammanhang.

Nu vill jag erinra om en kretsgång i
detta avseende. Den 25 juni 1462 förbjöds
bönderna att jaga på egen mark.
Jakten skulle förbehållas kungen och givetvis
frälsemännen. Förbudet upprepades
av Johan III och infördes i adelsprivilegierna
1612 och 1617 samt i 1664
års jaktstadga. Bönderna fick rätt att
jaga på egen mark 1789. Nu skulle jag
vilja fråga: Är det meningen att med
denna lagstiftning införa ett nytt kungligt
regal? Givetvis kan man säga att
privilegierna och de som skall ha nytta
av dem nu blir annorlunda. Det kanske
inte blir speciellt adeln och därmed likställda
som skall ha nyttigheterna utan
andra. Är det meningen att liksom skilja
ut jakten från äganderätten, har jag
självklart ingenting emot att staten återtar
den rätten. Men då måste vi också
se till att vi icke ger jakträtt endast åt
dem som mycket har eller som tillhör
en viss priviligierad grupp.

Jag vill, herr talman, bara understryka
att jag inte kan förstå varför man nu
är så angelägen att ställa till så, att vi
får oljud i skog och mark och att vi
inte skall få gå i fred under en tid när
i varje fall de som bor på landsbygden
men även de som bor i tätorterna önskar
vistas ute i markerna.

Jag tillhör visserligen inget jägarförbund,
men jag har ändå den uppfattningen
att det hade varit önskvärt att
de båda jägarförbunden behandlats lik -

artat. Det är riktigt att Jägarnas riksförbund
betraktas som arbetarnas och
småböndernas förbund, men det kan väl
i en demokrati inte anses lämpligt att
säga att dessa grupper skall ställas utanför.

Men, herr talman, det finns väl ingen
anledning att i dag gå in på någon längre
diskussion om detta. Jag har yrkat
avslag på hela propositionen därför att
jag tycker att vissa demokratiska regler
och rättigheter måste beaktas även i
fråga om jakten. Men framför allt vill
jag ha lugn och ro i skogen för djuren
under den kanske mest känsliga tiden
och även för människorna.

Nu säger man att man vill skjuta ut
det överflöd av älg som finns. När jag
för några år sedan resonerade om älgjakt,
gjorde man gällande att jag ville
få bort faunan i skogen. Nu har man
helt plötsligt kommit fram till att vi har
alldeles för mycket älg. Om bonden eller
arbetaren hade fått den vanliga älgtiden
förlängd med en dag, hade man
kunnat få den önskade avskjutningen.

Man säger också att man vill ha en
förbättring av själva stammen. Om vi
skulle se efter var de här fina älgkronorna
sitter någonstans, skulle vi troligen
finna dem hos sådana som tillhör
Svenska jägareförbundet. Det är ju en
jakttrofé som man har ansett vara speciellt
stilig. Jag har svårt att tänka mig
att några avelssynpunkter skulle kunna
tillgodoses genom jakt. Det har också
sagts att man, på samma sätt som på
andra områden, genom seminverksamhet
skulle kunna blanda upp den svenska
älgstammen med älgstammar i Amerika
eller annorstädes. Jag tror inte alls
att den argumenteringen är så övertänkt
som man kanske borde kräva.

I Uppland har vi under många år
haft en rik älgstam, och nu är det verkligen
ganska tråkigt att komma ut i naturen
och finna att älgbeståndet har
minskat på ett sådant sätt att det hör
till sällsyntheterna att man möter en älg.
Tyvärr är det så, att de som skall ange

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

antalet älgar, de se oerhört många älgar.
Jag vet inte vad det är som påverkar
sinnet, men i varje fall ser inte vi andra,
som älskar naturen, på samma sätt.

Herr talman! Jag skulle vilja yrka bifall
till min motion, men jag ansluter
mig till reservationen och hoppas att
kammaren vill ge uttryck för den bestämda
mening som däri framförts. Det
sades här av utskottets företrädare att
statsrådet inte behöver fråga riksdagen,
men jag skulle tro att den nuvarande
jordbruksministern ändå tar hänsyn till
vad riksdagen vill, oavsett om han
strängt taget inte behöver fråga riksdagen.
Jag tror att det är klok politik i en
demokrati.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det sades om ett annat
ärende som vi nyss behandlade här i
kammaren, att det kanske inte var en
särskilt stor fråga. I och för sig skulle
man kunna säga detsamma om det ärende
som vi behandlar just nu. Men vi
vet — och det har vi också hört -—-att en stor del av svenska folket sedan
urminnes tider varit livligt intresserad
av älgjakt, och att det här rör sig om
ett fält där det finns en hel del spänningar
har vi också fått erfara i dag.
Från dessa synpunkter försvarar ett sådant
ärende naturligtvis sin plats vid
riksdagens överläggningar.

Jag har varit ute och »luffat» i skogen
åtskilligt. Till skillnad mot herr
Lundberg måste jag säga att jag just under
de senaste 40 åren ofta haft ett gevär
med mig. Efter de erfarenheter jag
har gjort i fråga om älgjakt — i mitt
fall rör det sig alltså om fyra decennier
eller något mera bakåt i tiden — skulle
jag vilja instämma med herr Wikner,
att det i mångt och mycket har blivit
bättre. Den alltför trogne följeslagare
som var med vid älgjakterna i forna dar
och som hette brännvinet, den kompisen
får numera stanna hemma, och jag
tror det är riktigt som herr Wikner sade,
att detta giiller hundraprocentigt.

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Tack vare all den upplysningsverksamhet
som bedrivs av alla våra jägarsammanslutningar
och föreningar och jaktvårdsföreningar
och även tack vare —-och inte minst — det mycket energiska,
entusiastiska och kunniga arbete som
nedlägges av våra jaktvårdskonsulenter
i såväl allmän som enskild tjänst har
exempelvis skjutskickligheten blivit väsentligt
bättre än den var för bara några
decennier sedan. Jägarna är nu också
utrustade med betydligt bättre vapen
än man förr kunde få se.

Men vi är väl alla ense om att allt
ändå inte är som det borde vara, och
detta är anledningen till att vi nu har en
kungl. proposition på kammarens bord
att behandla.

Älgstammens ökning är ju i och för
sig mycket överraskande. Den är betydande;
den är redovisad i handlingarna
här på bordet. Samtidigt har emellertid
antalet jägare ökat i en våldsam takt.
Omkring 30 000 älgar skjuts om året,
och antalet älgjägare bedöms röra sig
om 175 000 — jag fick siffran av herr
Wikner nyss, och den är säkert riktig.
Det innebär, om man slår ut siffrorna
jämnt, att varje älgjägare inte får nedlägga
mer än en älg i medeltal vart
sjätte år. Det ligger således inte så litet
av lotteri i älgjakten, och det förhållandet
ger naturligtvis anledning till en
hel del vårdslöshet och till den benägenhet,
som man tyvärr kan träffa på
även vid licensjakt — jag är den förste
att erkänna det — att man vill ta sin
chans, som det så föga jägarmässigt heter.
Följderna av detta blir ofta mänskliga
tragedier, det har vi hört. Åtskilliga
olyckliga följder kan också påvisas
ur biologisk synpunkt.

Det finns naturligtvis anledning att
söka sig fram längs nya linjer, och man
har nu i åratal hållit på att arbeta på
och även gräla om detta. Man kan inte
säga att vi hittills har funnit någon patentlösning
som alldeles givet är att föredra
framför de andra möjliga lösningarna.
Därför tycker jag att det är

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

fullkomligt riktigt som det föreslås i propositionen
och även i utskottsutlåtandet,
att man skall starta en försöksverksamhet
efter olika system. Jag anser att
departementschefen och utskottet har
handlagt denna fråga på ett så riktigt
sätt som man över huvud taget för närvarande
kan tänka sig. Jag har inte
känslan av att vad departementschefen
och utskottet kommit fram till på något
sätt har dikterats av bolagsherrar eller
större jordägare eller att det förslag som
vi nu har framför oss skulle bära prägeln
av att vara någon sorts kungligt
regal.

Det skulle ha varit mycket roligt att
sitta på ett historiskt seminarium tillsammans
med den ärade representanten
på upplandsbänken och med honom såsom
föredragande. Jag skulle då också
ha kunnat berätta en hel del detaljer för
honom om hur man just inom bolagsvärlden
försöker ordna älgjakten — en
redogörelse som självfallet inte hör hemma
i denna församling men som skulle
kunna ge många upplysningar till herr
Lundberg, vilka jag tror skulle ha gett
honom anledning att revidera sin uppfattning
i en hel del avseenden.

Jag vill säga att det är två punkter
som speciellt har tilltalat mig i propositionen
och i utskottets handläggning
och som motsvarar just vad herr Lundberg
är ute efter. Den första är hänsynen
till de små markägarna. Jag förmenar
att man inte får beröva dem den
ljuspunkt i den mänskliga tillvaron som
det i alla fall innebär att ha något att
se fram emot med spänning och förväntan.
Det är just denna tjusning som jägarna
känner när de ser fram emot älgjakten.
Det föreliggande förslaget tar
just hänsyn till de smärre markägarna.
När man nu vill med en försöksverksamhet
pröva sig fram enligt olika system,
så är dessa markägare ingalunda
bortglömda, vare sig systemet heter
sörmlandssystemet eller någonting annat.

Även till friluftsfolket har man tagit

hänsyn i utskottsförslaget, baserat på
den kungl. propositionen. Jag är övertygad
om att även i fortsättningen liksom
hittills jägare och friluftsfolk skall
visa ett ömsesidigt tillmötesgående, så
att det åstadkoms ett modus vivendi,
varigenom friluftsfolket får sina högst
berättigade krav tillgodosedda. Jag har
sålunda för min del ingenting emot att
större jakter på licensområden t. ex. inte
skall äga rum på lördagar och söndagar,
i varje fall inte på söndagar.

Innan jag lämnar talarstolen, vill jag
emellertid säga ett par ord om en sak
som herr Hansson i Skegrie berörde,
nämligen frågan om utredningen angående
kronhjortarnas, som han sade
framtida öde. Jag är väl förtrogen med
de stora skador som kronhjortarna gör
på skogen i Skåne på vissa håll. Jag har
själv sett dem, och jag kan förstå att det
kan betraktas som ett problem. Men om
man skall fortsätta utredningen av detta
spörsmål om hur man skall förfara med
kronhjortarna i framtiden, så skulle jag
vilja rekommendera den utredningen att
göra ett besök på de mellansvenska marker,
där det sedan tio år tillbaka på
flera ställen skett utsläpp av kronhjortar
utan att någon som helst skada på
skogen över huvud taget har kunnat
iakttas.

Jag har med detta bara velat lägga ett
ord för att denna vår faunas verklige
furste, kronhjorten, inte skall bli bortschasad
från våra marker genom en
kunglig utredning utan att man tar vederbörlig
hänsyn till de mycket skiftande
förhållanden som i detta avseende
existerar i olika delar av vårt land.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få 5''rka bifall till utskottets förslag.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Tillåt mig först påminna
kammaren om att jordbruksutskottets
utlåtande nr 4 som vi nu diskuterar
behandlar dels bestämmelser för användning
av älgskadefonderna och reg -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

leringsfonden, dels frågan om älgavgift,
dels frågan om överförande av
tillsynen över jakten och viltvården till
statens naturvårdsnämnd, dels slutligen
en anmälan om att försöksverksamhet
skall bedrivas med nya regler för
älgjakt.

Det är ju den sista punkten som har
upptagit det mesta av den tid kammaren
nu har ägnat denna fråga. Jag vill
bara understryka vad utskottets ärade
ordförande sade på den punkten, nämligen
att jordbruksministern har både
möjlighet och rätt att utan att inhämta
kammarens tillåtelse besluta att sådan
försöksverksamhet skall få bedrivas.

Vad beträffar den andra punkten,
nämligen om överförande av tillsynen
över jakten och viltvården till statens
naturvårdsnämnd, vilket utskottet tillstyrkt,
vill jag bara uttala den förhoppningen,
att den nya tillsynsmyndigheten
skall kunna klara det lika bra som
domänverket gjort under de gångna
åren. Det kan ju tänkas att det till en
början kan bli svårt för en myndighet
som inte har någon tradition och erfarenhet
på detta område att handlägga
dessa kinkiga frågor. Jag vill emellertid
uttala den förhoppningen att det
skall gå bra.

Sedan kanske jag skall övergå till det
stora stridsämnet som det har hållits
så många och långa anföranden om.
Låt mig först lämna några sakupplysningar
om värdet av denna älgjakt. Det
är ju så att värdet av hjortdjuren, och
bland dem är älgen det helt dominerande
djuret, är ungefär 26 miljoner kronor
per år. Vi skall inte tro att älgen
lever i våra marker utan att förorsaka
skador. Dessa skador kommer att regleras
enligt delvis nya linjer vid bifall
till den proposition som vi nu diskuterar.
I ersättning för täckande av
älgskador har under det senaste året
utbetalats 850 000 kronor till olika
markägare i vårt land. Det är ju en
ganska stor summa, och den kan ju ge
en viss bakgrund till denna debatt.

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Vad beträffar älgjaktens organiserande
är det ett gammalt debattämne. Från
många olika håll har det framförts
önskemål om att nya regler för jaktens
bedrivande skulle komma till
stånd, och någon form för reglering av
älgjakten har varit målsättningen. Däremot
har det rått oenighet om hur en
sådan ordning skulle kunna skapas. Det
är under sådana förhållanden ganska
logiskt att man börjar med en försöksverksamhet
för att finna en form som
kan visa sig bra. Därför har jordbruksutskottet
tillstyrkt det av jordbruksministern
framlagda förslaget om försöksverksamhet.
Jag vill framhålla för kammarens
ledamöter, att när jordbruksutskottet
tillstyrkt förslaget har utskottet
samtidigt förutsatt att sedan denna
försöksverksamhet har bedrivits en tid
och man vunnit erfarenhet av densamma,
så skall jordbruksministern, innan
man gör jakt av denna typ permanent,
lämna en redovisning för försöksverksamheten,
så att vi får se hur den utfallit.

Fritidsintressena har diskuterats i
detta sammanhang. Här måste en avvägning
göras mellan olika intressen.
Den frågan har även behandlats i propositionen,
och vi har ingenting att invända
emot jordbruksministerns förslag
till sådan avvägning. Utskottet har
i samband med att det behandlat motioner
i denna fråga framhållit angelägenheten
av att älgjakten inte får dominera
markerna under alltför lång
sammanhängande tid. Det kan tänkas
att eu uppdelning av tidsperioderna är
erforderlig. Många jägare vill gärna använda
sin lördagsledighet till att jaga.
Jag har förstått att jordbruksministern
är beredd att göra en lämplig avvägning
mellan de olika intressena.

Min bänkkamrat,, herr Wikner, sade
att försöksverksamheten skulle utestänga
en del jägare. I nästa andetag
sade han att försöksverksamheten skulle
leda till att olämpliga jägare lätt
skulle kunna komma med. Det går inte

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

riktigt ihop. Det måste bli antingen på
det ena eller på det andra sättet.

För att något dämpa oron vill jag citera
vad ett av försökslänen, Kronobergs
län, anfört angående sådan försöksverksamhet:
»...särskilt tillstånd

för jakt efter älg inom länet skall kunna
meddelas dels fastställda jaktvårdsområden,
dels särskilda licensområden
av tillräcklig storlek där markägare—
jakträttsinnehavare enats om att under
hela försökstiden gemensamt bedriva
älgjakt. Grundprincipen skall vara att
ingen, som därtill är berättigad, får
förhindras att deltaga i älgjakt.»

Herr Wikners anförande andades en
stark personlig misstro mot jordbruksministerns
förslag och avsikter. Det
problemet tillkommer det emellertid
inte mig att reda ut.

Herr Hedin tog upp frågan om sörmlandsförslaget,
som blivit ganska välvilligt
behandlat av utskottet. Det system
som där föreslås påminner något
om den jakt man hade i Norge före
1951, nämligen matrikeljakt. Den ansåg
norrmännen inte var bra, utan de
införde en jaktform som i någon mån
påminner om den som man i en del
försöksdistrikt ämnar tillämpa.

Jag var i Norge för två—tre veckor
sedan. Då sammanträffade jag med
framstående representanter för centerpartiet
och ordföranden i statens
nämnd för dessa frågor. Enligt deras
samstämmiga uppgifter hade den form,
vari älgjakten nu bedrives där, anammats
av det stora flertalet både bland
jägare och allmänhet. Det rådde stor
oro när systemet infördes 1951, och
från många håll hade vrångbilder målats
upp av det tillstånd som skulle
komma att råda. Alla är emellertid nu
mycket nöjda med systemet.

Jag hoppas därför att jordbruksministern,
när frågan''om denna försöksverksamhet
nästa gång behandlas i
kammaren, kan redovisa att verksamheten
slagit väl ut och att vi nått de
syften vi vill nå: en humanare älgjakt
som kan bedrivas på ett riktigare sätt.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag nämnde söndagsjägarna
avsåg jag den licensjakt vi
nu har, och jag tar inte tillbaka det uttalandet.
Blir det nu obligatoriskt med
licensgivning kommer förhållandena
enligt min mening att bli ännu värre.

Herr Jönsson i Ingemarsgården meddelade
ett uttalande från Kronobergs
län. Jag skall då be att få citera vad
Jämtlands länsstyrelse sagt om den reglerade
älgjakten: »Länsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasätter, om tillräckliga
skäl föreligger att på sätt utredningen
föreslagit ändra det nuvarande systemet
för älgjaktens bedrivande. Den av
utredningen uppställda målsättningen
bör i allt väsentligt kunna uppnås utan
reglerad avskjutning.»

Herr Jönsson i Ingemarsgården, jag
hyser ingen misstro mot jordbruksministern
utan mot systemet, och det är
två skilda saker.

Jag talade vidare i mitt förra anförande
om tjuvjakt. Vi vet ju att det på
1920-talet bedrevs en hel del olovlig
jakt. Jag ämnar nu bli litet lyrisk. I
vårt land var jakten långt tillbaka förbehållen
de rika i samhället och en sådan
ordning skall vi inte återinföra.
Dan Andersson skildrar detta i sin dikt
»Tjuvskytten», varur jag skall citera
en vers: »Mätt av åren, tung och darrhänt
var han bliven, jägar Wilhelm, satt
med mig på dikeskanten, täljde lugnt
sin levnads sägner, rökte, talade och
sade ''Rikmän togo våra skogar, togo
våra magra tegar, togo våra barn och
hustrur. Ville göra oss till slavar, och
förbjuden blev vår jaktmark, brott det
blev ett högdjur döda. Men jag tänkte:
Jag vill hämnas, edra högdjur vill jag
fälla för att edert rov må mätta mig
och mina glupska ungar.’»

Det har redan skaldats en del om vad
som komma skall och jag vill läsa upp
även en vers i en sådan dikt: »Man
undrar hur det blir om de får rätt, att
hindra den jakt som sen urminnes tid
har tillhört var ägare av skog och slätt,
där jakten har gått uti sämja och frid,

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

om marker man har som ej är så dryga,
som ligga mellan två av de ''stora’, till
dem utav nåder man kanske får smyga,
men rätten till jakt får man säkert
förlora. Ja, det bliver lönen för släp
och slit, man nedlagt på skogen med
reda och flit, ja, så vill ''dom'' ha det,
de herrarna kantänka, som skyller på
den frid, de vill älgen skänka.»

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
framhöll att det system
med s. k. matrikeljakt som användes i
Norge skulle rätt väl överensstämma
med sörmlandsförslaget och att norrmännen
övergivit detta system. Jag känner
inte till hur den norska jakten är
upplagd, men jag vill erinra om att
herr Jönsson i Ingemarsgården inom
utskottet varit med om att förorda att
olika slag av jakt skall få prövas under
förutsättning att det i respektive län
finns intresse därför, och detta är i
högsta grad fallet med sörmlandsförslaget.

Jag vill inte påstå att sörmlandsförslaget
innebär den absolut bästa lösningen;
om den saken är det inte möjligt
att uttala sig förrän systemet har
prövats. Men så bör väl få ske, när det
finns ett så stort allmänt intresse för
att göra det.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Herr Wikner kom med
ett lyriskt citat som berörde tjuvjakt.
Jag skall be att få citera eu mycket prosaisk
passus som handlar om motsatsen.

I kungl. jaktstadgan av år 1938 heter
det: »Jakt efter älg må ej bedrivas
mellan en timme efter solens nedgång
och en timme före dess uppgång.» Vi
kan således konstatera att andra kammarens
älgjakt sker på laglig tid vad
beträffar förläggningen till dygnets timmar.
Med hänsyn till att jordbruksutskottets
utlåtande om älgjakten under
fem dagar legat i väntan på att bli be -

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

handlat av kammaren, skulle förhållandet
lätt ha kunnat vara ett annat.

Herr talman! Det skulle vara underligt,
om herr Wikner och jag som kommer
från samma län hade olika uppfattningar
i själva den sakfråga det här gäller.
Jag vill också betona att så nog inte är
förhållandet. I långa stycken har jag
samma uppfattning som herr Wikner.
De motionärer, som jag här företräder,
har i motionen nr 753 i denna kammare
tagit upp problemen från samma utgångspunkt
som herr Wikner, men vi
har sökt oss fram till ett annat resultat.

Vi har haft alldeles klart för oss att
det väsentliga i propositionen är, såsom
herr Jönsson i Ingemarsgården nyss
framhöll, frågan om en ny huvudman
för jakt och viltvård, frågan om älgavgifternas
storlek och frågan om älgfondernas
användning för bl. a. försöksverksamhet.
Men när frågan om formerna
för försöksverksamheten passerar
kammaren har vi ändå funnit det
angeläget att göra vissa påpekanden.

Såsom vi i vår motion framhåller anser
vi att det är en väsentlig strävan,
som har vårt fulla stöd, att man söker
finna vägar för att göra jakten ändamålsenligare
och göra den mera human
för villebrådet. Men eftersom den föreslagna
försöksverksamheten berör en
ur äganderättssynpunkt central fråga
och medför ett upphävande av den allmänna
jakten på älg i första hand under
försökstiden i de områden där försöksverksamhet
skall bedrivas, så är det
enligt vår mening i högsta grad otillfredsställande
att förslaget inte har närmare
preciserats i fråga om verksamhetens
omfattning och tid.

Vi föreslår att man vid sidan om försöksverksamheten
med reglerad älgjakt
upptar parallella försök med andra metoder.
Vi hänvisar därvid till resultaten
från Jämtlands län. Av statistiken över
älgjakten i Jämtland under den senaste
tioårsperioden, vilken omfattar dels den
allmänna jakten och dels licensjakten,
framgår att den allmänna jakten är —

2 — Andra kammarens protokoll 19fi5. AV 17

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

i motsats till vad som hävdas av jaktutredningen
— ett relativt smidigt instrument
för reglerande av avskjutningen.
Jakttidens längd har under årens
lopp varierats rätt avsevärt med hänsyn
till älgstammens beräknade storlek.
Avskjutningssiffrorna har också för den
allmänna jakten synnerligen väl överensstämt
med jakttidens längd. De lokala
variationerna med hänsyn till jaktens
resultat har varit förhållandevis
små liksom också skillnaden mellan den
allmänna jakten och licensjakten när
det gäller villebrådets könsfördelning
o. s. v.

En intressant iakttagelse, som vi i
detta sammanhang vill peka på, är att
antalet licensansökningar och antalet
fällda djur under licensjakt minskar då
den allmänna jakttiden ökar. Möjligheten
att anpassa den allmänna jakttidens
längd efter älgtillgången synes ha utnyttjats
alltför litet här i landet sedan
rätt till licensjakt införts. Det finns
exempel på ett län där den allmänna
jakttiden i många år varit endast två
dagar trots att älgstammen ökat kraftigt
år från år och detta även i motsvarande
grad varit fallet med licensjakten.

Vi menar att erfarenheterna således
till övervägande del talar för att den
allmänna jakttidens längd bör vara
grundläggande för avskjutningens storlek.
Effekten kan ytterligare förstärkas
genom en uppdelning av den allmänna
jakten i två perioder, varvid den andra
periodens längd göres beroende av avskjutningen
under den första. Licensgivningen
skulle enligt vår mening närmast
betraktas som ett lokalt komplement.
Från administrativ synpunkt är
denna uppläggning av älgjakten avsevärt
billigare och enklare än den föreslagna
reglerade jakten. Kompletterat
med en intensifierad upplysningsverksamhet
beträffande naturskydd och viltvård
förefaller det sannolikt att detta
system skulle kunna lösa älgjaktsfrågorna
på ett tillfredsställande sätt.

Det är ytterligare en fråga som vi ve -

lat fästa uppmärksamheten på i detta
sammanhang, nämligen utredningens
förslag om decentralisering från Kungl.
Maj :t till länsstyrelserna av befogenheten
att fastställa älgavgift. Detta har
icke upptagits i propositionen. Vidare
ingår i propositionens förslag beträffande
ersättning för skador ur älgskadefonden
inte gottgörelse för skada på
skog. De skador som älgen åsamkar
växande ungskog är på vissa håll mycket
stor, och de förluster som skogsägarna
därigenom får vidkännas uppgår säkert
till betydande belopp varje år.
Möjligheterna för skogsägare att skydda
ungskogsbeståndet mot denna typ av
skador är synnerligen små. Eftersom det
anses vara ett allmänt intresse att älgstammen
skall bevaras i en viss, rätt
betydande storlek borde det också vara
rimligt att ersättning för skador på
skog utgår från älgskadefonden.

Vad vi framför allt har velat understryka
i vår motion är att de föreslagna
försöken med reglerad älgjakt skall
avse i förväg klart angivna län. Förslaget
om att försöksverksamheten i
efterhand skulle kunna utvidgas till
andra än de nu aktuella länen måste vi
följaktligen bestämt avvisa. Erfarenheterna
synes ge vid handen att den föreslagna
försöksverksamheten med reglerad
älgjakt bör kompletteras med parallell
försöksverksamhet med allmän
jakt. Vidare är det ett berättigat krav
att försöksverksamheten tidsbegränsas
till tre, maximalt fem år, och att försök
endast bedrivs i de län där verksamheten
allmänt accepteras av länsmyndigheter
och jakträttsinnehavare. Med detta
menar vi, att det inte är enbart jaktvårdsföreningens
medlemmar eller jaktvårdsföreningens
styrelse som skall äga
att avgöra detta, utan det skall vara
jakträttsinnehavarna och länsmyndigheten.
Dessutom anser vi att frågan, då
erfarenheter av försöksverksamheten
kunnat inhämtas, på nytt bör underställas
riksdagen för definitivt beslut.

Vi har således i dessa sammanhang

Torsdagen den 8 april 1905

Nr 17

försökt att syfta till något positivt, och
det är med tillfredsställelse som vi konstaterar
att jordbruksutskottet till viss
del har tillmötesgått våra önskemål.
Framför allt gäller detta, så som här
tidigare sagts, att försöksverksamheten
bör bedrivas i olika former och bl. a. i
den form som vi föreslagit. Vidare säger
utskottet att det är synnerligen angeläget
att rapport lämnas till riksdagen
sedan försöksverksamheten pågått och
erforderliga erfarenheter vunnits. Jag
vill tacksamt notera att utskottet uttalat
sig på detta sätt på grund av vår motion,
och att utskottet även yrkat att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar önskemål om att frågan rörande
älgjaktens utformning därefter på nytt
anmäls för riksdagen.

När det gäller att decentralisera beslutanderätten
angående älgavgiftens
storlek hänvisar utskottet till att Kungl.
Maj :t redan har befogenhet att delegera
denna beslutanderätt och avvisar därför
vårt förslag. Vi hoppas då att Kungl.
Maj:t överväger, huruvida inte detta är
en lämplig åtgärd i fortsättningen.

Beträffande ersättning för skador på
växande skog avstyrker utskottet och
skriver att det jämväl finns möjligheter
till viss utvidgad licensjakt, om växande
skog tillfogats mera omfattande skador
av älg. Utskottet konstaterar samtidigt,
att den älg som nedlagts vid sådan licensjakt
tillfaller kronan, medan älgen
tillfaller jakträttsinnehavare vid skada
på odlad mark. Utskottet uttalar att en
ändring härvidlag bör komma till stånd,
som i varje fall ger den favören att vid
en utvidgad licensjakt efter svår skada
på ungskog bytet skall tillfalla jakträttsinnehavaren.

Detta är visserligen ett framsteg, men
jag måste framhålla att det från våra
sypunkter är angeläget att denna fråga
blir föremål för ytterligare uppmärksamhet.

Av utredningens betänkande som kom
förra året framgår att det under femårsperioden
1958—1962 fällts 21 601

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

älgar i Jämtlands län. Där har samtidigt
i älgavgifter inbetalats 452 145 kronor.
I skadeersättning har utbetalats 3 227
kronor, vilket motsvarar 15 öre per
fälld älg.

Uppenbart är att icke ersättningsbara
skador i skogsmarkerna är omfattande,
och även om det är en del svårigheter
förenade med att komma till rätta med
den saken, vill vi för vår del understryka,
att frågan måste uppmärksammas
ytterligare, särskilt med tanke på att
den fastställda älgavgiften enligt förslaget
nu kommer att fördubblas. Då
kommer det ju in ännu mer pengar till
älgskadefonden i Jämtlands län.

I punkt V hemställer utskottet om bifall
till motionerna 1:597 och 11:694,
innebärande en hemställan till Kungl.
Maj :t om utredning av frågan om i vilken
ordning och efter vilka grunder ersättning
för person- och sakskada må
utgå till trafikant som lider skada eller
förlust genom olyckshändelse i trafiken,
orsakad av älg eller rådjur. Jag noterar
såsom medmotionär med tillfredsställelse
att den frågan nu blir utredd.

Herr talman! Även om utskottet inte
till fullo har tillmötesgått våra önskemål
— som jag här har försökt klargöra
— är det dock med hänsyn till den positiva
skrivningen och de yrkanden som
göres i utlåtandet angeläget att stödja
utskottet.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Efter allt detta rika ordflöde
och dessa lyriska utläggningar är
det kanske inte mycket att tillägga, men
med hänsyn till att man i mitt hemlän
enligt förslaget skulle få s. k. reglerad
älgjakt ber jag att någon minut få ta
kammarens tid i anspråk.

Jag instämmer helt i de synpunkter
som herrar Wikner och Lundberg tidigare
anfört för avslag på jordbruksutskottets
hemställan. Jag vill här bara

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Vissa frågor rörande älgjakt m. m.

la ett konkret exempel på hur det kommer
att bli i de län, där älgjakten blir
reglerad. De mindre markägarna tvingas
då att bilda s. k. älgområden och att
samjaga med grannarna på deras marker.
Det blir dessa markägare tvungna
till, eftersom de inte själva äger de 800
tunnland mark som erfordras för att få
nedlägga en älg.

Det förslag som här föreligger kommer
inte bara att drabba de små markägarna
och ge stora fördelar åt de större.
utan även alla andra intresserade
jägare blir därigenom helt beroende
av de stora markägarnas välvilja för att
få jaga. Västmanland är ett av de försökslän
som genom länsjaktvårdsförcningarna
har biträtt förslaget om reglerad
älgjakt. Jag vill berätta för kammaren
hur det beslutet kom till. Det var tre
man som beslutade: en jaktvårdskonsulent,
bosatt i ett grannlän, och två
större markägare. De protester som kommit
från länets aktiva jägare är väl ett
bevis så gott som något på att de principer,
som länets jaktvårdsförening bär
uttalat sig för, inte vinner anklang hos
hine<ts jägare i övrigt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservanternas
förslag i vad avser punkterna I och IV.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! När jag har lyssnat till
denna debatt har jag förstått att de
allra flesta av dem som talat är mer
eller mindre rädda inför det system som
enligt detta förslag skulle införas. Jag
är fullt införstådd med att förhållandena
är olika på olika platser inom landet.
Men för mig som är från Värmland,
där bolagen har mycket stort inflytande
och rätt stora marker insprängda överallt,
framstår det tydligt och klart att
detta förslag om reglerad älgjakt kommer
att gynna storbolagen.

Jag vill i detta sammanhang säga,
att vi i Värmland ser förslaget som ett
led i det mycket goda samarbete som
på s''enare tid uppstått mellan storbo -

lagen och regeringen i en hel rad frågor.
Därför tycker inte jag för min del
att det är ett dugg märkvärdigt.

Herr von Sydows välsignelse av förslaget
styrker mig ordentligt i den tron.
Herr von Sydow talar så vackert om de
små markägarna och säger att de längtar
till den dag då de skall få komma
och jaga. De små markägarna i Värmland
vet att den dagen aldrig kommer,
om detta förslag blir lag i Värmland.

Jag beklagar till sist att en del av dem,
som har precis mina synpunkter i dessa
frågor, omedvetet har hamnat i ett försvar
för storbolagens intressen. Men det
beror givetvis på att det är olika förhållanden
på olika trakter. Det finns
brister i det nuvarande systemet, men
de kan botas inom ramen för det system
som vi har.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är tydligt att man
kan tolka in mycket i ett sådant här
förslag om man har för avsikt att göra
någon sorts propaganda, och det var
väl det herr Jonasson ville göra med
sitt inlägg. Jag väntade bara på att få
höra att det var en instinkt att jaga
på allmän jakttid. Men det är det tydligen
inte.

Att man skulle gynna storbolagen är
väl ändå en sanning med en viss modifikation.
De som har mycket stora områden
kan enligt det nuvarande systemet
få licens, medan de som har mindre
områden, vilka inte fyller kravet,
får jaga på allmän jakttid. I dessa försöksområden
syftar man till att uppställa
mindre hårda krav för rätt att
få licens och utvidgad jakttid. Man skall
alltså ge ökade möjligheter för dem som
nu har en oförmånlig ställning gentemot
de stora markinnehavarna. Att det
skulle gynna dem som redan har licens
har jag svårt att föreställa mig. Det
gäller här faktiskt bara att ge de små
möjlighet att gå tillsammans för att fä
samma förmåner som de stora har. Att

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

det skulle gynna bolagen får herr Jonasson
vara ensam om att tolka in.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
de små markägarna i Värmland kan inte
herr Jönsson i Ingemarsgården övertyga
med sitt resonemang, hur mycket
han än försöker.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

I) och IV) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
reservationen av herrar Tågmark och
Jonasson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 31 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Familjepolitiken

Mom. II och III samt V—X

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Familjepolitiken

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående familjepolitiken
och om vissa familjepolitiska åtgärder.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
verkligen få ord kommentera det
särskilda yttrandet. Man har där sagt
att det hade varit bra om dessa frågor
hade kommit att behandlas av en enda
kommitté och att det också hade varit
bra med en parlamentarisk representation
i detta sammanhang.

Dessa ord har inte avlyssnats med
någon större uppmärksamhet, men jag
har ändå velat yttra dem, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 19, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
avseende förslag till ändrad lydelse
av dels §§24 och 26 regeringsformen,
dels § 21 regeringsformen.

Herr talmannen gav särskilda propositioner
beträffande vart och ett av de
i memorialet upptagna förslagen, nämligen
dels på antagande av förslagen,
dels ock på förkastande av desamma;
och antog kammaren förevarandc förslag
till ändringar i grundlagarna.

§ 14

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för reglering
av prisförändringar för civilförsvaret
m. in.,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1965/66 till Marinen: Anskaffning
av fartygsmateriel m. in. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

. Föredrogs vart efter annat statsutskottets
memorial:

nr 42, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Bidrag till varudeklarationsnämnden,
och

nr: 43, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Avsättning till
fonden för friluftslivets främjande.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr„TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden onsdagen
den 21 april.

,§16

• i i • *• i: t • '' ■

Föredrogs statsutskottets memorial nr
44, angående överlämnande till konstitutionsutskottet
av två till statsutskottet
hänvisade motioner i viss del.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Viss rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till avdrag vid
beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 299 av herrar Eskilsson
och Hubinette samt II: 371 av herr Hedin
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära sådan översyn av skattelagstiftningen
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
medgives avdragsrätt för
kostnader för forsknings- och annat utvecklingsarbete
inom jordbruket».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 299 av herrar Eskilsson
och Hiibinette samt II: 371 av herr
Hedin in. fl. om viss rätt för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse till avdrag
vid beskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Yngve Nilsson,
Ottosson och Nilsson i Svalöv.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är en viktig fråga
som berörs i bevillningsutskottets betänkande
på denna punkt, nämligen
frågan om avdragsrätt för forskningskostnader.
Allt framåtskridande är beroende
av ett utvecklingsarbete som leder
till bättre produkter och lägre
framställningskostnader. Så är också
fallet inom jordbruket, som visserligen
i tekniskt avseende redan nu ligger
på en hög nivå vid en internationell
jämförelse men är beroende av fortsatt
utvecklingsarbete. Det är i synnerhet
för vårt land, som har ett högt

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Viss ratt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen

kostnadsläge, nödvändigt att ligga långt
framme när det gäller teknisk och biologisk
utveckling.

Det är mot denna bakgrund vi motionärer
velat undanröja ett hinder för
den forskning som bedrivs i jordbrukets
egen regi, nämligen det förhållandet
att det som regel inte föreligger avdragsrätt
för forskningskostnader, i varje
fall inte när det gäller grundforskningen.
Medan aktiebolagen redan har
en sådan möjlighet föreligger denna inte
för t. ex. jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

Det behövs ett stort underlag för att
ekonomiskt kunna gå i land med forskningsinsatser.
För jordbrukets del är
det bara riksorganisationerna som kan
tänkas få ekonomiska resurser som behövs
för att bedriva forskning, i varje
fall grundforskning. Det är därför angeläget
att undanröja det föreliggande
hindret för att medlemsorganisationerna
skall kunna bidraga med ekonomiska
tillskott för detta ändamål till sina
branschorganisationer eller riksorganisationer.

När man läser utskottets utlåtande
blir man verkligen förvånad över hur
frågan tidigare har handlagts. Utskottet
nämner att frågan var uppe för behandling
år 1959 och att utskottet då
ansåg att det fanns skäl för en omprövning
av ärendet. Det heter på s. 3: »Utskottet
föreslog riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
i äxnnet. Den av riksdagen begärda
utredningen har ännu inte kommit
till stånd.» Det föreslogs alltså en
utredning för sex år sedan, och denna
har ännu inte kommit till stånd.

Utskottet anför i år bl. a. följande:
»Den av riksdagen begärda utredningen
bär visserligen ännu inte kommit till
stund, men enligt vad utskottet erfarit
har Kungl. Maj:t frågan under fortsatt
uppmärksamhet. Motionsyrkandet kan
således redan anses vara i viss mån tillgodosett.
»

Man tar sedan upp en likartad fråga,

nämligen möjligheten att få avdrag för
medlemsavgifter till organisationer;
därvidlag kan man ju indirekt stödja
forskningen. Det heter då återigen:
»Enligt vad utskottet erfarit har Kungl.
Maj:t frågan om medlemsavgifternas
behandling i skattehänseende under
fortsatt uppmärksamhet.» Därför anser
utskottet att några särskilda åtgärder
inte behöver vidtagas.

Jag tycker, herr talman, att utskottet
är litet väl blygsamt när det så snällt
ger sig till tåls med den takt som Kungl.
Maj :t hittills tillämpat vid behandlingen
av detta frågekomplex. Det är väl
mot denna bakgrund som en blank reservation
avgivits av några ledamöter.
Ett direkt bifall till de likalydande motionerna
I: 299 och II: 371 skulle innebära
att det verkligen bleve något åtgjort,
och jag ber att få yrka bifall till
motionerna.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är väl ändå så att
vad utskottet uttalat äger sin fulla giltighet.
Utredning och överväganden pågår
rörande de spörsmål som herr Hedin
var inne på, och det är väl främst
av den anledningen som utskottet avstyrkt
motionerna. Det heter ju i utskottets
kläm: »Med hänsyn till det anförda
och då sistnämnda spörsmål är
av så vittomfattande karaktär att det
bör övervägas i samband med prövningen
av företagsbeskattningen över
huvud taget anser utskottet sig böra avstyrka
bifall till motionerna.»

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till mo -

Nr 17

Torsdagen den b april 1965

Studieresor för riksdagens ledamöter, m. m.

tionerna 1:299 och 11:371; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Studieresor för riksdagens ledamöter,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om studieresor för riksdagens ledamöter,
m. m.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 495 i första
kammaren av herrar Wallmark och Stefanson
och nr 589 i andra kammaren av
herrar Arvidson och Wahlund, hade
hemställts, att riksdagen måtte uppdraga
åt något sitt organ att pröva ansökningar
om medel för studieresor utomlands
från riksdagens ledamöter och tjänstemän.

Vidare hade i den till bankoutskottet
hänvisade motionen nr 599 i andra kammaren
av herr Svensson i Kungälv m. fl.
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
talmanskonferensen att vid dispositionen
av anslaget till riksdagens övriga
kostnader anvisa medel till enskild
riksdagsledamot för utlandsresa i fall
av den art som i motionen angivits.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:495 och
11:589 samt 11:599 måtte bemyndiga
talmanskonferensen att under budgetåret
1965/66 försöksvis bevilja bidrag
till riksdagsledamöters utlandsresor i
enlighet med vad utskottet anfört.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Ansökan om resebidrag bör åtföljas
av en plan för resan i enlighet med vad
som föreslås i motionerna 1: 495 och
II: 589. Efter avslutad resa bör bidragsmottagaren
inge en reseberättelse till
talmanskonferensen. På grundval av de
erfarenheter som försöksverksamheten
ger torde talmanskonferensen få taga
erforderliga initiativ för en eventuell
fortsättning och utvidgning av systemet

med bidrag till riksdagsledamöters utlandsresor.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerlund, som ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»Bidrag torde under försöksperioden
böra utgå endast till sådan resa som
föranleds av inbjudan till kongress eller
liknande sammankomst. På grundval av
----(= utskottet)---till riksdagsledamöters
utlandsresor.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det råder säkerligen
inga delade meningar här i kammaren
eller i detta hus över huvud taget om
nyttan av att riksdagens ledamöter och
även dess främsta tjänstemän vidgar
de internationella kontakterna genom
besök i andra länder. Den fråga som
enligt min mening bör ställas är dock
hur önskemålen om sådana vidgade
kontakter lämpligast skall kunna tillgodoses.

I bankoutskottets utlåtande erinras
om att ett stort antal riksdagsledamöter
fått värdefulla internationella erfarenheter
genom deltagande i FN, i Europarådet
och i Nordiska rådet. Även
genom riksdagens interparlamentariska
grupp har många kontakter knutits
under årens lopp.

Det blir allt vanligare att riksdagens
utskott företar utlandsresor för att studera
särskilda frågor. Så har varit fallet
exempelvis med andra lagutskottet,
som besökte Västtyskland för att studera
högertrafiken. Statsutskottet besökte
för några år sedan Italien för att
studera vägar. Statsutskottets andra avdelning
besökte förra året Sovjet för att
studera skolfrågor och första lagutskottet
har varit i England för att där studera
åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.
Statsutskottets första avdelning
skall i en nära framtid besöka

Torsdagen den 8 april 1905

Nr 17

Studieresor för riksdagens ledamöter, m. m.

Etiopien och Tanganyika. Därutöver
har riksdagen efter inbjudan sänt delegationer
till andra länder. Bevillningsutskottet
har dock åtminstone mig veterligt
hittills hållit sig inom vårt eget
lands gränser.

Det föreligger på denna punkt två
motioner som bägge syftar till att bereda
enskild ledamot möjlighet till utlandsresa.
Den ena, som väckts av herr
Svensson i Kungälv m. fl., begränsar
sådana resor till deltagande vid konferenser
och liknande sammankomster,
till vilka man erhållit inbjudan. Det
skulle ankomma på talmanskonferensen
att bedöma lämpligheten och riktigheten
av ett deltagande och av beviljande
av bidrag till sådana resor.

Den andra motionen går betydligt
längre. Den gäller närmast sådana enskilda
studieresor som riksdagsledamot
»med hänsyn till sin individuella intresseinriktning
kan önska företaga»
som det heter i motionen. Även i detta
fall skulle talmanskonferensen pröva
ansökningarna och besluta om resebidrag.

Jag avundas knappast talmanskonferensen
denna uppgift. Det blir en synnerligen
grannlaga uppgift för talmanskonferensen
att sovra och vraka bland
ansökningarna om resebidrag. Detta
gäller kanske inte så mycket om riksdagen
bifaller herr Svenssons i Kungälv
motion om bidrag till deltagande i
konferenser och liknande utan framför
allt om riksdagen bifaller motionsförslaget
om enskilda studieresor. Blir det
inte nödvändigt att utforma preciserade
regler för bidragsgivningen? Skall
ansökningarna fördelas proportionellt
på partierna? Skall man till äventyrs
sätta en gräns för hur långt vederbörande
får avlägsna sig från vårt land
för studier av objekt som han har speciellt
intresse för? I praktiken skulle
det faktiskt bli så att talmanskonferensen
fick konstituera sig som eu stipendiefondsstyrelse.

Av utskottsutlåtandet kan man inhiim2*—Andra
kammarens protokoll 19CÖ.

ta att det i slutet av 1963 i Västeuropa
fanns anslag för dylika resor endast i
Västtyskland. Anslag för sådana ändamål
finns inte i t. ex. Danmark och
Finland. Får jag som en upplysning
för kammarens ledamöter nämna att det
t. ex. i England finns andra resemöjligheter.
Där inbjuds varje år ett begränsat
antal ledamöter — platsantalet är
verkligen begränsat — att delta i flottans
övningar och därvid besöka andra
länder. Vi hade för, jag vill minnas,
två år sedan besök av två skotska parlamentariker
här i riksdagen. De hade
begagnat tillfället att följa med engelska
flottan, och vid besök i olika hamnar
tog de kontakt med parlamentskolleger
i respektive land. Vi som tog
hand om dessa skotska parlamentariker
fick se en lång förteckning över
en rad länder som fartyget skulle besöka
och där man avsåg att ta kontakt
med parlamenten. Listan upptog Australien,
länder vid Medelhavet, Sverige,
Norge och en rad andra länder i olika
delar av världen.

Styrelsen för riksdagens interparlamentariska
grupp, som yttrat sig över
motionerna, anser att deras syfte till
en viss del skulle kunna nås genom en
höjning av den del av anslaget till den
interparlamentariska gruppen som avser
kostnader för deltagande i de årliga
interparlamentariska konferenserna.

Mina sympatier ligger närmast den
motion som herr Svensson i Kungälv
väckt. Den motionen går främst ut på
att skapa möjligheter att disponera
anslaget till Riksdagen: övriga omkostnader
just till sådana resor som det
här är fråga om, d. v. s. resor till utlandet
som inte bekostas på något annat
sött, t. ex. av den organisation man
tillhör.

Till vad jag nu anfört kommer ytterligare
ett skäl, som man kanske inte
alldeles bör förbise. .lag tycker att
riksdagen bör vara synnerligen återhållsam
då det gäller att bevilja förmåner,
som kommer ledamöterna till
r 17

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Studieresor för riksdagens ledamöter, m. m.

del men som bekostas av andra. Initiativet
i sådana frågor bör inte komma
från riksdagen själv; det kan lätt misstolkas.

Yrkandet i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen sammanfaller
närmast med yrkandet i herr Svenssons
i Kungälv motion. Enligt såväl utskottsförslaget
som reservationsförslaget är
det fråga om en försöksverksamhet;
reservationsyrkandet är dock mer restriktivt
än utskottets yrkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Åkerlund till utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Kriste
nsson (h).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Björkmans ingress
och herr Björkmans slutord stod i viss
motsättning till varandra. I ingressen
sade herr Björkman att vi var eniga
om värdet av utlandsresor av olika slag,
och i slutorden sade han att vi skulle
vara mycket försiktiga med att ställa
medel till förfogande för att möjliggöra
sådana resor. Han motiverade detta —
det är naturligtvis i och för sig en
mycket riktig synpunkt -— med att vi
skall vara försiktiga med att bevilja
oss själva förmåner. Men om vi är
klart medvetna om att dessa förmåner
gör riksdagsledamöterna bättre skickade
att sköta sina uppgifter som riksdagsledamöter
tycker jag inte vi har
någon anledning att förebrå oss att
detta kostar pengar. Enskilda företag
är ju numera inställda på att, i den
mån de har resurser till det, möjliggöra
för sina anställda att få de vidgade
vyer och den förbättrade utbildning
som man får genom kontakt med utländska
förhållanden.

Det är sant att en del sådana möjligheter
redan står till buds, men det
gäller då mest kollektiva former av
resande. Jag föreställer mig att motionärerna
har rätt när de säger att det
är önskvärt också med ett mera selek -

tivt personligt resande, då man kan ta
hänsyn till personliga intressen och
personliga förutsättningar.

Jag håller med herr Björkman om att
det kan bli en delikat och svår uppgift
för talmanskonferensen att dela ut
dessa stipendier eller vad vi vill kalla
dem, men talmanskonferensen är väl
inte helt ovan vid att handlägga delikata
och svåra uppgifter! Jag föreställer
mig att den skulle kunna gå i land
även med denna.

Några regler har utskottet inte försökt
sig på att utforma; utskottet har
tvärtom understrukit att det skulle bli
fråga om en försöksverksamhet till att
börja med och att man utifrån resultatet
av den försöksverksamheten skulle
kunna bilda sig en uppfattning om huruvida
den väg som utskottet nu rekommenderar
är framkomlig.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
att herr Regnéll tyckte att ingressen
och slutet i mitt anförande inte korresponderade.
Jag har ganska kraftigt
understrukit att jag tycker att det vore
mycket bra om vi kunde vidga dessa
kontakter. Frågan är bara på vilket sätt
det skall ske, herr Regnéll. Jag anser
att det vore bättre att det ginge genom
interparlamentariska gruppen än att
riksdagen beslöte att man skulle kunna
ge bidrag till enskilda ledamöters resor.

Herr Regnéll säger att enskilda företag
numera är inriktade på att vidga
de internationella kontakterna om de
har resurser. Ja, men skillnaden är att
de då själva står för kostnaderna. Det
är det som är det avgörande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Mot de synpunkter herr
Björkman senast framförde skall jag be
att få invända att det inte är den anställde
som står för kostnaden, utan
det är hans arbetsgivare. Vi får väl nu -

Torsdagen den 8 april 1905

Nr 17

mera i stort sett betrakta oss som heltidsanställda
av svenska staten. Jag tycker
med andra ord att parallellen är
ganska hållbar.

Vad beträffar de resemöjligheter som
står till buds genom interparlamentariska
gruppen är man där hänvisad till
de resmål som är aktuella varje särskilt
år. Svårigheten att avgöra vilka riksdagsledamöter
som bör få resa är ju
strängt taget inte mindre än svårigheten
att ta ställning till speciellt inlämnade
ansökningar om bidrag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
av herr Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 25 nej,

Grupplivförsäkringen för värnpliktiga

varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 19

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om lagrådet
m. m., samt

nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ
process, dels ock väckta motioner
angående fri rättegång.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Grupplivförsäkringen för värnpliktiga

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående grupplivförsäkringen för
värnpliktiga.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber bara att få uttala
min stora tillfredsställelse över att
de i motionen framförda önskemålen
blivit tillgodosedda.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av väckta motioner angående
rätten till tilläggssjukpcnning vid barnsbörd
; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
in. m.

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

ti 22

Viss utvidgning av förbudet mot
oljeutsläpp till sjöss

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss utvidgning av förbudet mot
oljeutsläpp till sjöss.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag har till tredje lagutskottets
utlåtande nr 16, som behandlar
en motion vilken underskrivits av
mig och några andra ledamöter från
olika partier, fogat en blank reservation.
Tredje lagutskottet har visserligen
som vanligt presterat en välvillig behandling
av motionen. Men jag vill dock
knyta några reflexioner till behandlingen
av detta ärende.

Enligt min mening var det, när utskottet
beslöt att remittera motionen
till olika organ, ett misstag att inte
några instanser som hade med naturskydd
och naturvård att göra bereddes
tillfälle att yttra sig. Motivet för
utskottets handlande var att utskottet
ansåg att alla kände till de allvarliga
olägenheter och skador som oljeutsläppen
medför. Det behövdes inte några
ytterligare bevis för den saken menade
utskottet, och remitterade därför motionen
bara till Svenska petroleum institutet,
Sveriges redareförening och
sj öfartssty relsen.

Svenska petroleum institutet är inte,
som kanske många tror, ett statligt institut,
utan det är en sammanslutning
av importörer av olja. Dessa kan knappast
ha som ett huvudintresse att ålägga
oljeintressenterna begränsningar i
fråga om oljeutsläppen.

Sveriges redareförening är en sammanslutning
av ägare till svenska far -

tyg. Dessa medverkar ju till att oljeskador
uppkommer i våra egna farvatten
och runt om på världshaven.

Sjöfartsstyrelsen är vårt ämbetsverk
på sjöfartens område. Man kan väl
tänka sig att detta verk närmast värnar
om sjöfartsnäringens intressen.

Yttrandena från de tre remissinstanserna
var samtliga negativa, och det
kunde man räkna ut i förväg. Det är
emellertid anmärkningsvärt att sjöfartsstyrelsen
inte tillfrågat det oljeskyddsråd
som tillkom genom regeringsbeslut
i juni 1960 och som skall vara knutet
till sjöfartsstyrelsen och ha till uppgift
att såsom ett rådgivande organ biträda
styrelsen vid handläggning av
oljeskvddsfrågor. Det borde ha legat i
sakens natur att i ett ärende som detta
tillfråga oljeskyddsrådet om dess uppfattning.
Där finns representanter för
naturvård. Det är att märka att dessa
representanter kommer inte från naturvårdens
frivilliga organisationer
utan från det statliga organet för naturvård.
Jag är alldeles övertygad om
att dessa representanter hade velat understödja
motionen om de blivit tillfrågade.

Vid utskottsbehandlingen försökte jag
att få en starkare skrivning i fråga om
den passus som finns på sidan 17 i utlåtandet
där utskottet förordar att riksdagen
råder Kungl. Maj :t att överväga
ett utfärdande av de med konventionsändringarna
avsedda förbuden mot
oljeutsläpp i Östersjön och Nordsjön.
Redan vid 1963 års riksdags behandling
av oljeskvddsfrågan ansåg handelsministern
det angeläget att sådana förbud
utfärdades. Tredje lagutskottet uttalade
också vid det tillfället förhoppningen
att Kungl. Maj :t i görlig mån
ville medverka till att övriga konventionsländer
anslöt sig till den tilläggskonvention
av år 1962 vilken förbjuder
oljeutsläpp i Östersjön och Nordsjön.

Sjöfartsstyrelsen hyser nu enligt remissvaret
förhoppningen att 1962 års
tilläggskonvention skall kunna träda i

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss

kraft redan nästa är genom anslutning
från tillräckligt mänga länder.

Herr talman! Jag tillåter mig att tvivla
på den saken. Enligt vad jag inhämtat
fattas det fortfarande sju länder för
att tilläggskonventionen skall träda i
kraft. Det internationella oljeskyddsorganet
IMCO beräknade våren 1964
att sex länder stod närmast till att knytas
till konventionen. Västtyskland, Irland
och Finland skulle vara klara redan
förra året, och i början av detta
år räknade man med att Belgien, Island
och USA skulle anknytas till konventionen.
Men mig veterligt har ännu
ingen av dessa sex nationer anslutit sig.

Det ser tyvärr ut som om det skulle
uppstå dröjsmål med denna anslutning.
Jag hoppas verkligen att regeringen
kan påskynda saken genom sina förbindelser
med vederbörande utländska
regeringar.

1 utskottsutlåtandet står omnämnd
den oljeskyddsutredning som regeringen
tillsatte 1963 för att utreda organisationen
rörande beredskapen mot oljeskador.
Det omnämnandet har införts
med anledning av att utredningen åberopats
i petroleuminstitutets remissvar.
Härtill är att säga att den utredningen
inte har något att göra med den oljeskvddsfråga
som motionen handlar om.

Det ser dystert ut i fråga om möjligheterna
att få till stånd ett stopp på
nedsmutsningen av våra kuster och vatten
med förstöring av båtar, fiskredskap
och även med djurplågeri som följd.

Enligt gjorda beräkningar släpps det
årligen ut mer än 1 miljon ton beständig
olja frän tankfartyg som befinner
sig på haven. Vi brukar i sådana här
sammanhang tänka på våra hemmafarvatten,
men det kan inte vara ur vägen
att få ett intryck av hur det ser ut på
vidare vatten. Jag ber här att få citera
ett uttalande i Nautisk Tidskrift, som
är fartygsbefälsföreningens organ, där
en sjökapten säger följande: »På nordgående
passerades Kap Finisterre på ett
avstånd av 3,2 distansminuter. Trots

det korta avståndet från kusten, plöjde
fartyget igenom ett stort fält av utpumpad
crude oil, rester från tankrengöringar.
En stark lukt av gas och olja
omgav oss under ett par timmars tid,
lukt från havet som en gång i tiden var
rent och gav helt andra dofter ifrån sig.
Norr om Finisterre friskade vinden i.
Sjön växte och slog in över däck, förande
med sig en och annan kaka av stelnade
oljerester. På sydgående låg Biscaya-bukten
som en spegel men med
spegelytan nedsmord av olja. I sex timmars
tid från norr om Finisterre till
tvärs fyren plöjde fartyget igenom oljefliick
på oljefläck och i alla väderstreck,
så långt ögat kunde nå, endast oljefläckar.
Endast kvällsmörkret, som föll sedan
fyren passerats, befriade oss från
den bedrövliga synen. Nu har vi även
avverkat Medelhavet. Oljefläck på oljefläck
hela vägen både inom och utom
förbjudna utpumpningszoner, vilket föranledde
mig att göra en reflexion: man
behöver knappast navigera längre för
att komma till Persiska viken från Europa,
man bara följer oljefläckarna, så
kommer man dit. Vad som skrivits i
vederbörande fartygs oljedagböcker, ett
av byråkratiens förnämsta missfoster,
låter jag vara osagt.»

Herr talman! Detta bör enligt min mening
mana till eftertanke och vi bör
snarast möjligt ta vår del av ansvaret.
Det finns dock en ljuspunkt i utvecklingen.
Det är det i motionen och utlåtandet
omnämnda load-on-top-systeinet.
De tre stora oljebolagen BP, ESSO och
Shell har därigenom kunnat förbjuda
oljeutsläpp i havet. Min förhoppning är
att övriga oljebolag, våra egna företag
ej undantagna, skall kunna göra sammaledes.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat understryka betydelsen av att
Sveriges regering och riksdag allvarligt
beaktar dessa oljeskyddsfrågor.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss

behandlas vådorna av oljeutsläpp när
dessa sker så att säga i reguljär form —
om uttrycket tillätes — samt eventuella
åtgärder häremot. Vad som kan inträffa
när en stor oljetanker helt plötsligt bryts
av intill en kust kan man få en föreställning
om genom att göra ett besök i
min hemkommun.

Njurunda kommun är en av de relativt
få kommuner utefter kusten uppe i
Norrland där det finns en vacker skärgård
med holmar, kobbar och fina badstränder.
Många människor från vår
kommun och även från sundsvallsorten
har byggt sommarstugor i denna skärgård,
där de bor och vistas under sommarmånaderna.
När i höstas en norsk
tanker körde på grund vid Bremön och
bröts i två halvor, vilka senare kunde
bärgas, vräktes stora massor av olja ut.
Denna olja lade sig utmed stränderna i
Njurunda och en stor del drev även över
till Alnön.

Redan i höstas gjordes försök att förstöra
denna olja, men det visade sig
ogörligt varför försöken fick avbrytas.
De skall återupptas under instundande
sommar men hur det kommer att gå vet
vi inte.

Vad jag egentligen velat peka på är
det orimliga i att, enligt ombudet för
försäkringsbolaget, det försäkringsbolag
han företräder saknar medel att helt
täcka kostnaden för skadorna. Den kommitté,
med bl. a. representanter för länsstyrelsen
och kommunen, som tillsatts
för ändamålet, har under sådana förhållanden
ett svårt jobb. Bolaget erbjuder
sig att ställa vissa medel och viss
materiel till strandägarnas förfogande,
varigenom de själva skulle kunna bidra
till att förstöra oljan. Det kan inte vara
rätt att den enskilde strandägaren, kommunen
och andra skall stå för kostnader
som orsakats på sådant sätt. Rimligare
vore att sådana skador skulle
kunna täckas genom försäkringar.

Med mitt anförande har jag velat peka
på vådorna för en bygd där helt plötsligt
en stor oljetanker bryts sönder.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för detta utlåtande från tredje
lagutskottet innehöll egentligen två olika
ting. Dels begärde man att riksdagen,
för den händelse det skulle föreligga
konstitutionella hinder för Kungl. Maj:t
att i sina förfoganden till skydd mot
vattenföroreningen genom olja från fartyg
gå längre än östersjö-nordsjökonventionen
— om jag får kalla den så —
förpliktar till, måtte giva till känna att
något hinder icke möter från riksdagens
sida mot utfärdande av föreskrifter i
syfte att skydda mot föroreningar av
oljeutsläpp i Nordsjön och Östersjön;
dels ville man få till stånd förbud för
svenska tankfartyg att släppa ut olja i
alla vattenområden där sådant förbud
icke redan gäller.

Utskottet har på den första punkten
understrukit vikten av att Kungl. Maj:t
så effektivt som möjligt medverkar till
att konventionsändringarna ratificeras
av så många stater, att konventionen
snarast möjligt kan träda i kraft, och
det tycker jag att motionärerna kan vara
ganska belåtna med. Det har tidigare
sagts att det endast fordras ratificering
av ytterligare ett visst antal stater för
att konventionen skall träda i kraft.

Vidare säger utskottet: »Om oaktat
Kungl. Maj:ts ansträngningar detta inte
sker inom rimlig tid, torde Kungl. Maj:t
för de svenska fartygens del böra överväga
ett utfärdande av de med konventionsändringarna
avsedda förbuden såvitt
gäller Östersjön och Nordsjön.» Men
då måste man naturligtvis se till att det
finns sådana mottagningsanordningar i
hamnarna, att spilloljan verkligen kan
tas emot.

Beträffande det andra motionsyrkandet,
om förbud för svenska tankfartyg
som går i internationell fart att släppa
ut olja på de stora haven, har man i
utskottet varit litet mer försiktig och
restriktiv. Det stora tanktonnaget seglar
ju nästan bara i utrikesfart. De flesta
fartygen är väl chartrade av de stora

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Åtgärder för att stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft inom industrien

oljebolagen eller av andra och seglar
mellan utländska hamnar.

Man får väl ändå tänka sig för litet
innan man lägger på våra tankfartyg
och deras rederier kostnader och besvär
som andra tankfartygsrederier är befriade
från. Man måste ta hänsyn till att
våra rederier måste ha möjlighet att
uppträda på världsmarknaden.

Herr Andersson i Essvik berörde ett
haveri som inträffat utanför vår kust.
Sådana haverier har inträffat på många
håll vid våra kuster och de har kanske
givit upphov till de allra svåraste föroreningarna
av havsvattnet. Men man
kan inte lagstifta mot olyckor av detta
slag. Vem som skall stå för kostnaderna
för rensning av stränderna får väl bli
en sak mellan vederbörande assuradörer
och de skadelidande. Men man kan
som sagt absolut inte lagstifta om det.

Herr Tobé uttryckte sitt missnöje med
att vi i tredje lagutskottet inte hade
remitterat motionen till andra instanser
än sådana som på sätt och vis är
parter i målet, t. ex. sjöfartsstyrelsen
som skall bevaka sjöfartsnäringens intresse,
redarorganisationer in. fl. Men,
herr Tobé, det var ju utskottet som beslöt
varthän ärendet skulle remitteras.
Herr Tobé tillhör ju tredje lagutskottet.
Han hade samma möjligheter som de
andra utskottsledamöterna att se till att
motionen blev remitterad till rätta instanser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Som tredje lagutskottets
ärade herr vice ordförande vet är jag
inte ledamot av tredje lagutskottet. Jag
är suppleant, och en suppleant sitter vid
väggen ibland och får inte delta i besluten.
Jag gjorde nog vad jag kunde, men
det blev inte som jag hade hoppats.

Vidare vet också de ärade kammarledamöterna
att man inte kan intressera
sig för alla ärenden. Det är klart att oljeskadorna
intresserar oss alla här, men

inte så speciellt att man tar reda på alla
detaljer innan man kommer till riksdagen
för att träda in i utskottet. Och vad
har man då för någonting att behandla?
Jo, man har en motion med tre avstyrkande
remissyttranden. Då finns det
ingenting som man kan bemöta dessa
yttranden med. Rent psykologiskt låg
det mycket illa till för mig redan från
början, men jag har tackat för en välvillig
behandling och jag tycker att utskottets
vice ordförande också var välvillig
i sin bedömning.

Vi får väl hoppas att jag får återkomma
vid ett senare tillfälle.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
;

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1965/66; och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om meritvärderingen av ungdomsledarskap
vid inträde till utbildningsanstalter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 24

Åtgärder för att stimulera anställande
av kvinnlig arbetskraft inom industrien

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för att
stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft
inom industrien.

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Åtgärder för att stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft inom industrien

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I motionsparet nr 59
i första och 70 i andra kammaren har
vi tagit upp det i dagens läge mycket
aktuella spörsmålet om vad som kan
göras för att stimulera den latenta
kvinnliga arbetskraften till att mera
engagera sig i vårt näringsliv. Sedan
dessa motioner väcktes har frågan på
många sätt aktualiserats både i den allmänna
debatten och i pressen. Vi är
givetvis glada härför och hoppas att det
skall leda till positiva resultat.

I våra motioner har vi särskilt ägnat
intresset åt stimulans till anordnandet
av barnstugor eller daghem.

Numera är väl den tanken föråldrad,
att inte kvinnlig arbetskraft skall kunna
anställas i praktiskt taget hela vårt
näringsliv, och enligt de enkäter som
gjorts på flera håll ser det ut som om
kvinnorna själva är positivt inställda till
detta.

Vad som emellertid varit en hake i
utvecklingen är svårigheten att finna
någon plats att lämna barnen på under
arbetstiden. Vi har därför sett det som
nödvändigt att få denna fråga ännu mera
aktualiserad. Fördelen med daghem
i anslutning till arbetsplatsen är påtaglig.
Därför har vi yrkat på att stimulerande
åtgärder vidtas i detta syfte.
Utskottet har vid behandlingen av motionerna
hört arbetsmarknadsstyrelsen,
som anfört att den i plenum den 13
januari 1961 antagit ett speciellt aktivitetsprogram
för den kvinnliga arbetskraften.
Detta aktivitetsprogram har
sedan kompletterats med ytterligare anpassningsåtgärder.
Det aktivitetsprogram
som här åsyftas har dock endast
sysslat med omskolningsverksamhet
och anpassning rent yrkesmässigt.

Den 30 januari i år •— alltså sedan vår
motion väckts — har arbetsmarknadsstyrelsen
i .skrivelse till Konungen hemställt
om medgivande att få bestrida
kostnaderna för daghemsplatser för

barn till ensamma mödrar. Styrelsen
anser det angeläget att möjligheter till
ett snabbt utbyggande av daghemmen
gives och har intet att erinra emot att
industriföretag beredes möjligheter att
erhålla statsmedel i form av lån eller
bidrag för inrättande av daghem, allt
således i analogi med vad vi har framhållit
i våra motioner. Arbetsmarknadsstyrelsen
hänvisar till att det i första
hand är kommunerna som bör ha ansvaret
för driften och för att användningen
av daghemmen skall bli så allsidig som
möjligt.

Men det är inte alla kommuner som
har en sådan möjlighet, herr talman,
och det har också arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterat. Särskilt då det gäller
de mindre tätorterna framhålles
att driftkostnaderna för daghemmen är
för dem betungande. Många kommuner
har därför inte möjlighet att utvidga
denna verksamhet. För att stimulera
kommunerna till en ökad aktivitet beträffande
utbyggnaden av daghemsverksamheten
anser emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
att det vore önskvärt att
en omprövning av nu utgående statsbidrag
kunde komma till stånd.

Utskottet anser i sitt utlåtande, att
de åtgärder som nu är på gång genom
familjeberedningen, som nyligen förstärkts
med expertis, även kan inrymma
de önskemål som upptagits i motionerna,
och förutsätter att de blir
beaktade. Jag hade nog, herr talman,
helst önskat att utskottet tagit fasta
på arbetsmarknadsstyrelsens önskemål
med avseende på en omprövning av
statsbidragsgivandet, så att ytterligare
stimulans hade kunnat erhållas, men vi
får väl hoppas att familjeberedningen,
som bör få del av dessa önskemål, även
beaktar dem.

Med detta har jag, herr talman, velat
låta komma till uttryck vad vi har framfört
i vår motion. Jag ställer inget yrkande
utan avvaktar utvecklingen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

§ 25

Låglöne- och låginkomstgruppernas
problem

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckta motioner angående låglöne- ocli
låginkomstgruppernas problem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag skall bara göra en
kort kommentar i anledning av det här
föreliggande utskottsutlåtandet, som behandlar
motionerna 14 i första och 19
i andra kammaren angående en utredning
av låglöneproblemet. Utskottet har
såvitt jag kan se med utomordentligt
intresse behandlat motionerna för att
om möjligt få en så klar bild av ett, som
vi anser, mycket stort problem i dagens
samhälle. Därom vittnar inte minst det
omfattande remissförfarande som utskottet
har kostat på motionerna.

När vi väckte motionerna i denna fråga,
var vi fullt på det klara med att låglönegruppernas
ekonomiska ställning inte
kunde lösas i en handvändning. Vi
har heller inte pekat på någon patentmedicin
för hur det skall gå till, allra
helst som begreppen låginkomsttagare
och låglönegrupp inte ens är en självklar
definition.

När vi för vår del talar om låglönegrupper
menar vi människor som, inte
ens om de arbetar varenda timme på
året, kan komma upp i årslöner på
exempelvis 10 000 å 12 000 kronor. Ett
faktum är att i dag finns hela fackförbund,
vilkas medlemmar inte har högre
förtjänster, men det finns även inom
vad som ibland betecknas som höglöncförbund
stora grupper som inte har
större årslöner än vad jag nyss exemplifierat.
I den situationen har vi svårt
att placera in grupper som har betydligt
högre inkomster men som för sin
del betecknar sig som låglönegrupper
i förhållande till andra inkomsttagarkategorier.

Av remissyttrandena som bifogats
utlåtandet framgår ganska samstämmigt
att till låginkomstgrupperna hänföres
rent statistiskt grupper som rätteligen
inte hör dit. Det kan gälla studerande,
pensionärer, deltidsanställda
m. fl. Denna metodik i den statistiska
redovisningen gör att antalet låginkomsttagare
synes vara betydligt fler än
vad som i verkligheten är fallet, men
även om denna statistik så att säga renodlades
är det tyvärr alltför många som
är att betrakta som lågavlönade. Det är
på detta område bl. a. som vi motionärer
vill ha en mera metodisk undersökning
för att få en klarare bild av denna
frågas verkliga omfattning. Samma
uppfattning har ju, som jag förut sade,
de flesta remissinstanserna, som anser
att det är nödvändigt med en kartläggning
för att få fram material för vidare
åtgärder för att gripa sig an det här
problemet.

Låglönefrågan är ju för övrigt inte
isolerad till hur många kronor som råkar
hamna i avlöningskuvertet. Här
kommer frågor som skattepolitik, socialpolitik,
arbetstids- och arbetsmarknadsfrågor
och många andra in i bilden.
För övrigt tror jag att det vore
klokt, om vi en gång för alla gjorde
klart för oss att systemet med s. k. låglöneföretag
inte är något att ty sig till
i framtiden. Vi måste helt enkelt se till
att dessa företag så fort som möjligt kan
rationaliseras bort. Vi bör nog även
ägna mera uppmärksamhet åt den import
av arbetskraft som försiggår. Hit
till oss kommer människor som utan
vidare stoppas in i dessa låglöneföretag.
Det medför i sin tur att de inte bara
får dåligt betalt för sitt arbete, utan
de blir på samma gång kuggar som
konserverar delar av låglöneproblematiken.
Detta är ett allvarligt problem
som vi måste se upp med. Det kan även
gälla kommunerna som i lokaliseringsiver
många gånger stöttar under dåliga
företag och på det sättet håller låglöneföretag
vid liv.

Det blir naturligtvis som alltid i första
hand eu primär angelägenhet för

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

fackföreningsrörelsen att göra de största
insatserna för att klara ut låglöneproblemet.
Men samhället kan inte och
får naturligtvis inte heller dra sig undan
sin insiats, att genom olika åtgärder
i större utsträckning än hittills medverka
till att brygga över de stötande
löneklyftor som nu finns.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till allmänna beredningsutskottets
förslag, som jag anser
vara utomordentligt positivt skrivet,
men det utesluter naturligtvis inte att
vi kan få tillfälle att återkomma när linjerna
klarnat genom den utredning som
utskottet hemställer om.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckt motion om bevarande av det kulturhistoriska
värdet hos äldre bebyggelse
som används för fritidsändamål.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Utvidgning av statens järnvägars och
postverkets reserabatter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckta motioner angående folkpensionärsrabatter
på statens järnvägars och
postverkets bussar, om utvidgning av
statens järnvägars reserabatter till att
gälla även busslinjer samt angående statens
järnvägars rabattresor för pensionärer.

I de likalydande motionerna I: 15 av
herr Harry Carlsson m. fl. och 11:22
av herr Jonsson m. fl. hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå att Kungl. Maj:t upptoge
överläggningar med järnvägsstyrelsen
och poststyrelsen om utvidgning av i
motionerna berörda rabatter för folkpensionärer.

I de likalydande motionerna I: 17 av
herrar Erik Filip Petersson och Ebbe
Ohlsson samt II: 17 av herr Berglund
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte ge till känna
önskvärdheten av att de rabatter
som gällde på statens järnvägars tåglinjer
även måtte äga giltighet för färd
med SJ:s busslinjer.

Vidare hade i de likalydande motionerna
1: 598 av herr Åkerlund och
II: 715 av fröken \Vetterström in. fl.
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att Kungl.
Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen
att ändra bestämmelserna om rabattresor
för ålderspensionärer så att
rabattkorten även gällde dels för förtidspensionär,
dels på SJ:s busslinjer,
dels ock vissa veckodagar under sommarmånaderna.

Samtliga ovanstående motioner hade
hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
som upptagit dem till samtidig
behandling.

Utskottet hemställde, att

1) de likalydande motionerna I: 15
och 11:22,

2) de likalydande motionerna I: 17
och II: 17 samt

3) de likalydande motionerna 1:598
och II: 715

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Enarsson och Nyman,
fru Olsson samt herrar Blomquist,
Skoglösa, Rimds, Börjesson i Glömminge,
Nilsson i Agnäs och Andersson
i Örebro, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna 1:15
och II: 22,

2) de likalydande motionerna I: 17
och II: 17 samt

3) de likalydande motionerna 1:598
och II: 715

i skrivelse till Kungl. Maj:t gåve till
känna vad reservanterna anfört.

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är ju inte första
gången riksdagen behandlar frågan huruvida
rabatter som gäller vid färd på
SJ :s tåglinjer också skall gälla vid färd
på SJ:s busslinjer. Utskottet säger att
det vid ett stort antal tillfällen haft att
behandla de frågor som upptas i de här
föreliggande motionerna. Att frågorna
kommer tillbaka på det sättet tyder enligt
min mening på att det är ett komplex
av frågor som inte har blivit tillfredsställande
lösta.

Jag vet att huvudmotionärerna kommer
att uppträda här efter mig, och jag
skall därför inte i detalj gå in på de yrkanden
som har gjorts i motionerna
och upptagits i reservationen utan det
överlåter jag åt dem.

Jag vill endast peka på det avsnitt
i reservationen som talar om utvidgning
av rabatterna att gälla vid resor
även på busslinjerna och för de förtidspensionerade,
vilka så långt möjligt
bör jämställas med övriga pensionärer.
Dessa framstötar uppfattas kanske som
om man begärde nya förmåner. I själva
verket förhåller det sig inte så. Den
detalj jag här nämnde, att de förtidspensionerade
får samma möjligheter
som övriga pensionärer, innebär visserligen
en klar utvidgning av förmånerna,
men det är ett socialt rättvisekrav
som snarast bör tillgodoses.

Kravet att rabatter skall medges också
vid resa på busslinjer innebär dock
ingen utökning av förmånerna. Det är
endast fråga om att behålla förmåner
som redan införts. Det är viktigt att
man har den saken klar för sig när vi
om en stund voterar. Frågan har aktualiserats
genom att järnvägslinjer i vissa
områden lagts ner. De ersättes med
busslinjer, och därmed förlorar trafikanterna
eu förmån som de tidigare
har haft. Det är också ett rättvisekrav
att busstrafikanterna skall ha samma

förmåner som järnvägstrafikanterna.
En annan sak är sedan att det visat
sig kunna vara en god affär för SJ.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Som nyss framhållits
har dessa frågor varit föremål för riksdagens
behandling vid tidigare tillfällen.
I motionerna 1:15 och 11:22 beträffande
rabattförmånerna för folkpensionärer
vid resor på SJ har yrkats
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t uppta förhandlingar med
SJ och poststyrelsen om en utvidgning
av här berörda rabatter till att gälla
även andra tider och till att gälla även
resor på busslinjerna.

Det nu gällande rabattkortet, 67-kortet,
berättigar till fyra resor på halv
biljett under tiden från den 15/1 till
torsdagen före palmsöndagen, från onsdagen
efter påsk till den 31/5 samt
under tiden från den 1/9 till den 15/12
varje år. De gäller alltså under tider
då man från SJ-håll anser att resandefrekvensen
är sådan att det kan vara
lämpligt med en stimulans av densamma
och då en ökad frekvens ej skulle
innebära någon ytterligare belastning
på SJ:s trafikkapacitet. Under övriga
tider på året är pensionärerna hänvisade
till att betala sedvanliga biljettpriser.
67-korten har rönt stor uppskattning
av folkpensionärerna, därom vittnar
bl. a. den popularitet som de åtnjuter.
Det har sålts ett betydande antal
sådana kort. Detta har också medverkat
till att folkpensionärerna har
kunnat företa ett större antal resor än
vad de annars ur ekonomiska synpunkter
hade kunnat göra.

Det har emellertid framhållits som
ett allmänt önskemål bland pensionärerna
att tiden för rabattresornas giltighet
borde utsträckas till cn större
del av året, även sommarmånaderna.
Undantag kunde då göras för de större
helgerna samt under sommarmånader -

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

na vid veckosluten, då belastningen på
SJ :s trafikkapacitet är som störst. På
det sättet tror jag att pensionärerna
skulle få möjlighet att företa ytterligare
ett antal resor, och SJ:s trafikkapacitet
skulle säkerligen räcka även härför.

När rabattkorten infördes var det av
kommersiella skäl, och det har visat
sig att de för SJ varit en god affär.
Jag tror därför att det skulle vara av
betydelse om man kunde ge en ytterligare
förmån genom att utsträcka tiden
för dessa resor. Dessutom skulle
det kunna bli en ekonomisk fördel för
SJ.

Vi har också i motionerna föreslagit
att dessa förmåner skulle utvidgas
till att omfatta även förtidspensionerade,
pensionärer med hustrutillägg
samt blinda och handikappade. För
dessa kategorier människor skulle det
vara en väsentlig förmån att kunna
resa till samma förmånspris som folkpensionärerna.
Jag tror det är viktigt
att medverka till att alla kategorier
pensionärer och handikappade kan få
komma ut och resa och inte minst
kunna hälsa på skiktningar och vänner.
De kanske tidigare i livet inte har
haft möjlighet att resa annat än i ytterst
begränsad utsträckning.

I motionerna har också berörts frågan
om införandet av'' rabatt även på
SJ:s bussar och på postverkets busslinjer.
Många grupper människor i vårt
land har av geografiska skäl inte möjlighet
att anlita SJ:s järnvägsnät. Allt
fler järnvägslinjer läggs ned och därmed
minskas möjligheterna att utnyttja
rabattkortens förmåner. Jag kan som
exempel nämna att på Gotland och
Öland är all järnvägstrafik nedlagd, och
i stora delar av Norrland saknas också
järnvägsförbindelser.

Ur den synpunkten skulle det alltså
vara ett rättvisekrav att rabattförmånerna
gällde även på busslinjerna.

Utskottet hänvisar till de principiella
synpunkter som varit vägledande vid
utskottets tidigare ställningstagande i

dessa frågor. Utskottet framhåller även
statsmakternas principiella inställning
i fråga om SJ:s ekonomiska drift, senast
konfirmerad och i viss mån skärpt
genom det av riksdagen år 1963 antagna
förslaget till riktlinjer för trafikpolitiken.
Utskottet erinrar emellertid i nu
föreliggande utlåtande om vad som
tidigare framhållits, att det för många
trafikanter, särskilt för dem som är
bosatta i områden som drabbats av
järnvägsnedläggelse, måste uppfattas
som en orättvisa att de inte får åtnjuta
samma taxenedsättningar som järnvägstrafikanterna.

Utskottet anser att frågan emellertid
måste prövas enligt gällande principer
för taxe- och trafikpolitiken. En dylik
prövning har nyligen genomförts, och
järnvägsstyrelsen har till Kungl. Maj:t
i en den 28 januari 1965 dagtecknad
skrivelse redogjort för förutsättningarna
att i busstrafiken införa i järnvägstrafiken
medgivna rabatter. Det framhålles
där att det inte kan vara kommersiellt
motiverat, och att det skulle
försämra servicen för alla bussresenärer.

Utskottet säger emellertid liksom tidigare
att det kan anföras goda skäl för
flera av de i motionerna föreslagna förbättringarna
av rabattvillkoren, och utskottet
förutsätter att trafikföretagen
fortlöpande beaktar möjligheterna att
inom ramen för de av statsmakterna
angivna principerna för driften vidta
förbättringar för i första hand de förtidspensionerade.

Det kanske skulle kunna sägas att
frågan om införande av rabatter på
busslinjerna kan vara en något mera
komplicerad fråga än utvidgandet av
giltighetstiden för pensionärsresor på
järnvägslinjerna. Vi motionärer har inte
kunnat anvisa någon väg för hur
detta skall lösas, men vi har velat understryka
vikten av att denna fråga
ytterligare blir föremål för överväganden.

Av denna anledning har vi föreslagit

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

att förhandlingar borde konnna till
stånd mellan Kungl. Maj:t och trafikföretagen.
Riksdagen har tidigare angett
riktlinjerna för SJ:s trafikpolitik,
och en undersökning av de av oss föreslagna
förbättringarna kan kanske föranleda
ytterligare beslut i riksdagen.
Det kan möjligen bli så, att man för
att genomföra en sådan sak får tänka
sig någon form av anslag.

Herr talman! Detta är några synpunkter
på vår motion, och jag ber att
få ansluta mig till det yrkande som
nyss framförts, nämligen bifall till reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Att SJ är ett förnämligt
allmänt trafikföretag måste vi alla erkänna.
Det skall också vara ett affärsdrivande
verk och i möjligaste mån se
till att dess finanser sköts på ett sådant
sätt att klander inte kan förebringas.
Vi har inte heller anledning att ta upp
en sådan debatt i detta sammanhang.

På grund av den strukturomvandling
som skett och sker på alla områden inom
vårt näringsliv har även SJ gång
efter annan måst ompröva och analysera
sin trafik-ekonomiska verksamhet.
Att SJ, som förr var givet, endast skulle
sköta sin järnvägstrafik har man till
viss del måst frångå för att lämna rum
åt andra trafikmedel som både från
trafikekonomisk och servicesynpunkt
är fördelaktigare.

Fördenskull har en hel del av vårt
järnvägsnät lagts ned, och SJ trafikerar
i allt större utsträckning våra vägar
genom buss- och lastbilstrafik, och detta
anser vi vara fullt riktigt. Men vad
jag inte kan förstå är att i samband
med en sådan omläggning speciella trafikföretag
måste bildas, som man menar
skall vara särskilda från den stora
enheten i ekonomiskt avseende och ha
sin egen administration och bära sina
egna kostnader. Om jag i ett företag

föredrar att utföra mina förelagda uppgifter
på det ena eller det andra sättet
skall detta inte genom fördyringar gå
ut över mina kunder eller minska deras
möjligheter att begagna sig av mina
tjänster. SJ ser emellertid saken på ett
annat sätt -— ett sätt som jag för min
del finner rätt så anmärkningsvärt.

I sin propaganda för ökad resandefrekvens
på järnväg har SJ utgivit en
trevlig folder, »12 sätt att resa billigare»,
och föreslagit allmänheten att pröva
dessa olika sätt framför att begagna
sig av bil eller andra transportmedel.
Rabatter i olika avseenden erbjuds
och det bör bli en stimulans för många
att pröva detta. SJ begränsar emellertid
sin popaganda helt till sin järnvägstrafik
och har intet att erbjuda den allmänhet
som vill begagna sig av dessa
12 möjligheter men som måste använda
anslutningstrafik i form av SJ:s bussar
för att komma till en station med anknytning.

Detta är en stor brist och ett faltalt
förbiseende i propagandan. Nog måste
SJ inse att detta är fel och att de erbjudanden
som ges måste omfatta alla
SJ:s trafikmedel.

Vi har i vårt motionspar, som har
nr 17 i båda kamrarna, velat aktualisera
denna sak och ifrågasätter om inte
SJ ändå skall låta ompröva saken.

Vad som framför allt bör omprövas
är giltigheten av de rabattbiljetter som
kommer i fråga, och i motionerna har
vi, i likhet med föregående talare här
i kammaren, redogjort för dessa rabattbiljetter
— exempelvis giltigheten för
67-kortet men också för de rabattkort
som används av många av våra affärsmän,
350-kronors-rabattkortet o. s. v.
Jag kan inte hålla med utskottet om
att de nu påtalade förhållandena är att
anse som anslagsfrågor och att de bör
tas upp i samband med dessa spörsmål.

Jag vill hänvisa till vad jag inledningsvis
sade, nämligen att SJ skall
vara ett affiirsdrivande verk och att det
också bör kunna vara det, men då mås -

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

te SJ först förstå att en förbättring av
resemöjligheterna för alla kategorier
av trafikanter är den enda förutsättningen
för att uppnå räntabilitet på det
nedlagda kapitalet. Vi är väl inte främmande
för att det skall finnas anslutningslinjer
till huvudlinjer, och i den
mån åtgärder kan vidtagas för att genom
likartade taxor för buss- och järnvägsresor
stimulera till ökad trafikintensitet,
måste detta också leda till en
förbättring av det ekonomiska resultatet.

Jag tycker att SJ i detta sammanhang
skall ta nya tag, med djärva åtgärder
och fram mot djärva mål. Jag är glad
över att det här i kammaren finns en
representant för SJ:s styrelse, nämligen
herr Turesson. Jag hoppas att han
kan instämma i vad jag nu har sagt.

Herr talman! Jag har i likhet med
herr Jonsson den uppfattningen att rabattbiljetterna
bör kunna användas
utan begränsning till vissa terminer
och det gäller både pensionärsresorna
och 67-kortets giltighet. Det är helt
orimligt att våra pensionärer endast
skall utgöra så att säga ett fyllnadsgods
vid tider då det bäst passar SJ. Pensionärerna
bör ha samma möjligheter som
andra att företa resor i anslutning till
högtider och sommarsemestrar. Gamla
föräldrar vill gärna hälsa på sina barn
vid högtider, men med nuvarande bestämmelser
är de helt utestängda från
att då erhålla rabatt på järnvägsresan.
När pensionärerna vill resa på en sommarsemester
kan de inte heller begagna
sig av 67-kortet. Detta måste, herr
Turesson, vara felaktigt.

Herr talman! Jag skall inte hålla någon
längre utläggning om denna sak,
utan jag vill sluta med att yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande. Vi bör gemensamt
■— jag vill, herr talman, understryka det
— verka för att det blir en bättre tingens
ordning när det gäller rabattresorna.
Dels vinner SJ själv på detta och
dels är det ett rättvisekrav att den ser -

vice, som SJ tillhandahåller, kan utnyttjas
av alla resenärer.

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Det är inte ofta man
här i kammaren har anledning säga att
man kan instämma med samtliga föregående
talare, men det kan jag faktiskt
i detta fall göra.

Jag har därför inte någon anledning
att upprepa vad som tidigare här sagts
och ej heller att framhålla vad jag anfört
i min motion. Jag vill bara understryka
att det är ytterst beklagligt att
frågan om rabattresorna för folkpensionärer
inte har kunnat lösas på ett
tillfredsställande sätt och att förtidspensionärer
helt ställts utanför förmånen.
Det är ett rättvisekrav att man rättar
till det missförhållande som härvidlag
föreligger, oberoende av om det är
Kungl. Maj:t, riksdagen eller statens
järnvägar som skall göra detta. Jag vill
nämna att i Danmark liar man kommit
längre än vi. Förutom att pensionärer
har rätt till fria resor från 65
års ålder, så har man fr. o. m. 1962
vidgat denna rätt till att omfatta även
invalidpensionärer.

Herr talman! Då jag för närvarande
inte ser någon annan framkomlig väg i
denna fråga än den som reservanterna
anvisat ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag kunde nästan ha
avstått från att motivera utskottets ställningstagande,
eftersom herr Jonsson så
ingående referat utskottets utlåtande,
men jag vill säga några ord om det resonemang
som förts från utskottets sida.

Inom utskottet har vi alla haft den
uppfattningen att rabattresor för pensionärer
är ett mycket behjärtansvärt
ändamål, och vi har över huvud taget
diskuterat saken från den utgångspunkten
att man måste försöka åstadkomma

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

ett så rättvist och positivt resultat som
möjligt.

Jag skall inte närmare ingå på de
olika motioner som här föreligger, men
när man från motionärernas sida framhåller
att frågan om dessa rabattresor
tidigare har behandlats av riksdagen,
vill jag erinra om att så har skett inte
mindre än åtta, tio gånger. Är det någon
fråga som har återkommit, är det
just denna. Jag vågar nog också påstå
att vi kommer att få tillbaka den igen.
Men det hindrar inte att problemet
även nu kan diskuteras.

Med hänsyn till att frågan om rabattresorna
alltså behandlats så många
gånger tidigare av riksdagen har utskottet
inte ansett det nödvändigt med
något remissförfarande i anledning av
de motioner som i år avlämnats. Vi har
i stället hänvisat till utskottets utlåtande
nr 9 för år 1964, där det återfinnes
yttranden från bl. a. SJ, generalpoststyrelsen,
överbefälhavaren, Svenska omnibusägareförbundet
samt i visst fall
även Linjeflyg över motioner med liknande
syfte.

Så fort man går på den linjen att rabatterna
skall utvidgas, får man också
vara beredd att ge anvisning om hur
finansieringen skall ordnas. SJ har
emellertid för sin del sett frågan även
ur kommersiell synpunkt. Man har talat
om ett överskottsutrymme som borde
utnyttjas och man har försökt stimulera
folkpensionärerna att resa med
hjälp av 67-kortet under tider då trafikfrekvensen
är låg. Detta ställer sig
inte bara fördelaktigt för SJ, utan det
kan också vara lämpligt för pensionärerna
själva att resa vid sådana tidpunkter
då resande- och trafikantströmmen
inte är så stor.

En utsträckning av rabattresorna till
att gälla de busslinjer som har anslutning
till järnvägslinjer är — såsom utskottet
framhåller i slutet av sitt utlåtande
— inte bara en trafikekonomisk
fråga utan också en anslagsfråga. Detta
är den principiella skillnad som har

märkts mellan motionärerna och utskottet.
Vi har ansett att detta bör vara
en anslagsfråga.

Under hänvisning i övrigt till utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag vill erinra om de
beslut som Kungl. Maj :t och riksdagen
har fattat om grunderna för SJ :s trafikpolitik.
Statens järnvägar skall drivas
efter företagsekonomiska grunder,
och även om 67-kortet naturligtvis har
en stark prägel av social motivering
måste dess konsekvenser för företaget
SJ ses ur företagsekonomisk synpunkt.

Det är självklart att statsmakterna
av statens järnvägar kan kräva vidgade
åtaganden i fråga om trafikservice.
Men då måste också statsmakterna, i
den mån dessa åtaganden inte är ekonomiskt
bäriga, anvisa medel för att
täcka det underskott som uppkommer.
Det är innebörden i de beslut som är
fattade och som gäller för företaget SJ.

Nu talas det i reservationen om att
man vill få till stånd förhandlingar
mellan Kungl. Maj :t och trafikföretagen
om dylika rabattförmåner. Det har
naturligtvis SJ-företaget ingen anledning
att protestera mot. Om dessa förhandlingar
leder till att företaget åläggs
ytterligare trafikservice som inte är
bärig, måste konsekvensen bli att
Kungl. Maj:t vänder sig till riksdagen
och begär att medel anvisas för ändamålet.

Men vi måste också ta med en annan
sak i bedömningen. Vi kan inte komma
ifrån att tillgången på personvagnar
är dimensionerad för trafikkapaciteten
under liögtrafiktid. Vi är väl också
i denna kammare fullständigt överens
om att det är ytterligt otillfredsställande
att behöva sätta in ur trafiksiikerhetssynpunkt
mindervärdiga vagnar
när trafiken är störst. Jag vill erinra
om att bara för några dagar sedan beslut
har fattats om en mycket stor be -

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

ställning av moderna stålvagnar, som
på kort tid skall ersätta det kvarvarande
beståndet av trävagnar. Men fortfarande
kommer under en övergångstid
bristen på vagnar att ha en dimensionerande
inverkan, och det kan man
inte bortse från när man tar ställning
till frågan om vidgade rabatter under
högtrafiktid.

Jag har emellertid, herr talman,
ingenting emot att biträda reservationen.
Men vi får då vara beredda att ta
de ekonomiska konsekvenserna av de
förhandlingar som kan komma till
stånd mellan Kungl. Maj:t och SJ. För
min del är jag beredd att göra det.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Haglund bekräftar
att detta är någonting mycket behjärtansvärt,
att det är ett önskemål att
man skall genomföra det, att saken har
varit uppe till behandling si och så
många gånger. Ja, det är många förslag
som är uppe till behandling många
gånger, och till slut vinner de riksdagens
gehör. Vi skall hoppas att det också
sker i denna fråga.

Jag kanske inte poängterade tillräckligt
i mitt första anförande, att det inte
var bara folkpensionärerna det gällde
bär utan alla dem som reser på statens
järnvägar med rabattbiljetter. Jag
anförde att det är SJ självt som har
infört detta rabattsystem. Man propagerar
ganska starkt för det, bl. a. genom
foldern »12 möjligheter att resa
billigare». Detta är ju inte riksdagens
eller någon enskild ledamots uppfinning.
Vi kopplar bara på vad som kommit
genom intuition från SJ, och vi vill
försöka påvisa att det är en riktig linje
men att den bör utvidgas. Erfarenheter
på andra områden visar att man för
att få kunder och större omsättning
måste vidtaga vissa åtgärder till stimulans.
Jag är alldeles övertygad om
att ett generellt rabattsystem, som gällde
både på SJ:s järnvägar och på SJ:s
bussar, skulle tillföra företaget en bra

mycket större kundkrets och därigenom
hjälpa upp det eventuella underskott
som man får på denna rabattgivning.
Inom parentes, herr talman, tror
jag inte att den medför någon förlust.

Vad busslinjerna beträffar kan man
ju konstatera att SJ:s bussar understundom
går ganska tomma. Man skulle behöva
ha dem besatta med bra många
fler passagerare.

Nu för man in i bilden att man gärna
är med på ett resonemang om hur detta
system skall läggas upp, men då får riksdagen
ta konsekvenserna i form av anslag.
Men som jag, herr talman, poängterade
tidigare vill jag se detta rent
affärsmässigt, inte som en subvention
på något sätt, och jag är lika övertygad
nu som någonsin om att SJ skall kunna
klara det. För riksdagen som huvudman
är det en angelägenhet att låta SJ förstå
att företaget måste ompröva denna sak
och föra den till en lycklig utgång,
inte minst ur rättvisesynpunkt. Det blir
allt fler människor som bor på orter
som SJ :s bussar trafikerar. Många av
dem är nu handikappade och kan inte
utnyttja de möjligheter som SJ ställer
till förfogande.

Herr TURESSON (li):

Herr talman! Det sista som herr Berglund
sade förvånade mig litet och
tvingar mig att förlänga denna debatt
med ytterligare någon minut.

Man skall se på rabattsystemet rent
affärsmässigt, sade herr Berglund, inte
betrakta nedsättningen som en subvention.
Och han tilläde, utan att ha något
beräkningsmässigt underlag för påståendet,
att han är övertygad om att det
vore lönsamt för SJ att tillämpa rabattering
även under andra tider än vid lågtrafik.
Med det resonemanget i bakgrunden
måste alltså herr Berglund anse att
SJ:s allmänna taxepolitik är felaktig,
att alla biljetter är för dyra. Utfallet av
företagets rörelse visar emellertid en
helt annan bild.

De biljettpriser som tillämpas är mo -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

Utvidgning av statens järnvägars och postverkets reserabatter

tiverade på den del av bannätet där trafiken
går utan förlust, alltså det affärsmässiga
bannätet. Sätter man ned biljettpriserna
där genom rabatter, under
högtrafiktid, får man inte de intäkter
som behövs för att täcka driftkostnaderna.
En subvention av den karaktären är
inte affärsmässigt motiverad och skall
därför, om den ålägges företaget, betalas
enligt avtal mellan detta och staten.
Det är till det riksdagen måste anvisa
pengar för att verksamheten skall
gå ihop.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag vill ställa en motfråga
till herr Turesson: Varför går SJ
över huvud taget in för detta rabattsystem,
om det inte är för att stimulera
resandefrekvensen? Man gör det väl inte
för att förlora på affären utan för att få
de tomma vagnar och bussar man har
besatta med resenärer och för att på
det sättet kompensera sig för rabatterna.

Man kan här tala om subventioner i
två bemärkelser, och rabatterna är väl
en subvention till den enskilde resenären.
Men herr Turesson lägger i det
begreppet också in vad staten ger för
att SJ över huvud taget skall kunna driva
sin verksamhet. Här är vi väl då inne
på två olika linjer. Jag menar att vi
inte skall gå subventionsvägen utan se
på rabattsystemet rent affärsmässigt.
När man lämnar ut dessa rabatter, gör
man det med den bakomliggande tanken
att få ett ökat antal resenärer, så
att inkomsterna stiger.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, det är affärsmässigt
motiverat att rabattera för vissn passagerarkategorier
under tider då vagnarna
inte går fullsatta, som herr Berglund uttryckte
det. Då finns det utrymme för
en förut icke utnyttjad trafikvolym, och
då kan det vara affärsmässigt motiverat
att genom rabattering locka flera människor
att resa. Men under högtrafiktid,
då alla personvagnar går fullsatta,

finns det ur affärsmässig synpunkt ingen
anledning för företaget att genom rabatter
locka till sig flera resenärer, tv
då är alla utrymmen redan besatta med
resande som betalar fulla priser.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag vill här bara citera
vad SJ skrev i ett remissyttrande 1964:

»I fråga om 67-rabatten önskar styrelsen
slutligen framhålla följande.

Såsom inledningsvis sagts är 67-rabatten
ett kommersiellt initiativ från järnvägarnas
sida. För att erhålla bättre
kännedom om 67-gruppens resvanor har
en fältundersökning företagits under år
1963. Undersökningen gav i stort sett
bekräftelse på att de hypoteser som
SJ baserat sitt rabatterbjudande på varit
riktiga. Dock konstaterades ett något
större inslag av resekonsumtion med
ringa priskänslighet än man från SJ :s
sida väntat sig. Ej mindre än cirka
25 % av antalet resor utgjordes sålunda
av privata resor av nödvändig art eller
affärsresor. Denna relativt stora andel
av resor med ringa priskänslighet är
en betydande belastning för 67-rabatten,
som måste kompenseras av nyvärvad
trafik.»

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rimås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Fria resor för värnpliktiga, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95
ja och 89 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 28

Fria resor för värnpliktiga, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckta motioner angående värnpliktigas
fria resor, angående statens järnvägars
rabattresor för värnpliktiga och
angående fria resor för värnpliktiga
m. in.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats följande motioner:

1) De likalydande motionerna 1:101
av herrar Strandberg och Enarsson
samt II: 130 av herrar Petersson och
Krönmark, vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att sådana bestämmelser angående
värnpliktigas fria resor utfärdades,
att den färdsträcka för vilken militärbiljett
gällde finge tillgodoräknas
som resväg vid taxesättning av tillläggsbiljett
(vid förlängd resa).

2) Motion II: 94 av herrar Andersson
i Örebro och Hyltander, vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte ge till känna önskvärdheten
av att de rabatter som värnpliktig
personal nu åtnjöte på statens järnvägars
järnvägslinjer utsträcktes att galla
även på färd med SJ:s busslinjer.

3) Del av de likalydande motionerna
I: 343 av fru Olsson och herr Axel Kristiansson
samt II: 410 av herrar Antonsson
och Johansson i Växjö, i vilken del
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning av frågan om utsträckning
av de på järnvägarna gällande
rabatterna för värnpliktiga, pensionärer
och studerande till att gälla vid
resor med andra slag av kommunikationsmedel.

Utskottet hemställde, att

1) de likalydande motionerna 1:101
och II: 130,

2) motion II: 94 och

3) de likalydande motionerna 1:343
och II: 410, till den del de hänvisats till
utskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Olsson samt
herrar Blomquist, Skoglösa, Rimås och
Börjesson i Glömminge, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 101 och II: 130,
motion II: 94 samt den del av de likalydande
motionerna I: 343 och II: 410
som hänvisats till utskottet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande reserabatter
för studerande, värnpliktiga och
pensionärer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Denna fråga är ju delvis
besläktad med det ärende vi nyss
behandlade, och jag tror inte det är mycket
som behöver anföras. lag vill endast
säga ett par ord om motion II: 94,
vari hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna
önskvärdheten av att de rabatter .som
värnpliktig personal nu åtnjuter på statens
järnvägars järnvägslinjer skall ut -

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

sträckas att gälla även på färd med SJ:s
busslinjer».

För dem som är bosatta inom ett område,
vilket drabbas av järnvägsnedläggelse,
måste det uppfattas som en särskild
orättvisa att inte få åtnjuta samma
taxenedsättningar som järnvägstrafikanterna,
säger vi i reservationen.
Bakom det uttalandet ligger ett förhållande
som jag tror att en av motionärerna
kommer att belysa, nämligen hur
värnpliktiga vid järnvägsnedläggelser
ibland tvingas göra långa omvägar för
att kunna utnyttja statens järnvägars
fria resor vid färd till hemorten. Om
samma förmåner härvidlag infördes när
det gäller bussresor skulle både de värnpliktiga
och SJ gagnas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Eric Gustaf
Petersson m. fl.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Som redan nämnts är
denna fråga besläktad med frågan om
rabattresor för pensionärer, som vi nyss
behandlade.

Anledningen till att jag väckte motionen
II: 94 var att jag i min hemstad
Örebro, som är en militärstad, fått se
konsekvenserna av en järnvägsnedläggelse,
vilken på ett speciellt sätt missgynnar
de värnpliktiga i staden. Regementet
i Örebro har ett stort upptagningsområde
— det sträcker sig långt
söderut i länet ned mot Norrköping. Vi
hade tidigare eu järnvägsförbindelse
med Norrköping, men den lades ned och
ersattes med SJ:s bussar. Det sades då
från SJ:s sida att nedläggandet inte
skulle innebära några olägenheter för
den fasta befolkningen.

I praktiken har det emellertid blivit
så att de värnpliktiga, som fullgör sin
tjänstgöring vid I 3 i Örebro, inte bär
möjlighet att begagna bussarna på samma
sätt som tidigare järnvägsförbindelsen.
Nej, de måste för att kunna utnyttja
yabatten resa över Hallsberg—Katrineholm—Norrköping
för att ta sig upp mot

Fria resor för värnpliktiga, m. m.

Finspång. Det blir en onödigt lång resa
för dem, och de åsamkas även större
utgifter än vad som skulle blivit fallet
vid resa med den tidigare järnvägsförbindelsen.
Detta är särskilt betänkligt
med hänsyn till de värnpliktigas begränsade
ekonomiska resurser.

Herr talman! Jag finner det angeläget
att dessa frågor löses, så att de värnpliktiga
inom områden, där järnvägsförbindelser
lagts ned, får rättighet att
åka på SJ :s bussar på samma sätt som
de tidigare hade att resa på SJ:s järnvägslinjer.

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten i denna fråga, men
jag kan inte underlåta att deklarera
varför jag stöder den reservation som
föreligger i detta ärende.

Vi bär tidigare såsom det har påpekats
diskuterat dessa frågor i kammaren
och även behandlat dem inom beredningsutskottet.
Jag vill erinra om att
utskottet tidigare i frågan om rabattförmånernas
utvidgning till att gälla även
busslinjer gjort ett uttalande, enligt vilket
det för många trafikanter, särskilt
för dem som är bosatta i områden som
drabbas av järnvägsnedläggelse, måste
uppfattas som en orättvisa att icke få
åtnjuta samma taxenedsättningar som
gäller för järnvägstrafikanterna.

Det bör också för de värnpliktiga vara
ett krav att man ordnar deras möjligheter
att resa från förläggningsorten på
ett väsentligt bättre sätt än vad som nu
är fallet genom deras rabattresor. Jag
tror att dessa frågor behöver tas under
övervägande. Man bör försöka lösa dem
på ett mera tillfredsställande sätt.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till det anförda att få yrka bifall till reservationen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Denna fråga är i princip
likartad med det föregående ärendet
på föredragningslistan.

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

Fria resor för värnpliktiga, m. m.

Utskottsmajoriteten har haft den uppfattningen
att också detta är att betrakta
som anslagsfrågor. Yad som ytterligare
skulle kunna tilläggas är vad som anförs
i utskottets utlåtande beträffande
de värnpliktigas rabatter och resor. Det
framhålles att riksdagens revisorer tagit
upp frågan om de värnpliktigas fria resor,
och det heter vidare: »Det kan i
sammanhanget också framhållas att försvarets
civilförvaltning i yttrandet över
revisorernas förslag uttalat, att antalet
fria resor visserligen bör vara begränsat
men att resorna bör få företagas till valfria
orter inom riket. Beträffande denna
fråga pågår överläggningar mellan försvarets
civilförvaltning och järnvägsstyrelsen.
Riksdagen kommer således att
framdeles få taga ställning till spörsmål
av stor betydelse för de i motionerna
berörda problemen.» Det är således på
detta sätt utskottsmajoriteten har betraktat
denna fråga.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Det är riktigt att det
som herr Haglund nämnde återfinns i
utskottets skrivning. Men utskottet uttalar
också på ett annat ställe: »Utskottet
får beträffande motionärernas här
berörda förslag allmänt framhålla att
de, i den mån de ifrågasatta åtgärderna
icke är förenliga med principen om trafikföretagens
lönsamhet, är att betrakta
som anslagsfrågor. Utskottet kan därför
icke biträda förslagen som de utformats
i motionsyrkandena.»

Jag anser att detta uttalande säger så
mycket, att man inte kan vara nöjd med
den deklaration som utskottet gjort i
övrigt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

vationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rimås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 68 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 29

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att första
lagutskottets utlåtande nr 17 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Torsdagen den 8 april 1965

Nr 17

§ 30

Interpellation ang. åtgärder för att förebygga
vattenföroreningar från sulfitmasseindustrien Ordet

lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Ett särpräglat delproblem
i komplexet av frågor om vattenföroreningarna
är knutet till platser
med cellulosaindustri. Den industriella
vattenförbrukningen är närmare fem
gånger större än den sammanlagda hushållsförbrukningen.
För cellulosa- och
pappersindustriens del är emellertid
vattenförbrukningen tre gånger större
än den övriga industriens sammanlagda
vattenförbrukning. Dessa fakta ger en
bild av problemets storleksordning, då
det starkt förorenade förbrukningsvattnet
från denna industri utan egentlig
rening släpps ut i sjöar och vattendrag.

Flera fall av uppenbara missförhållanden
skulle i detta sammanhang kunna
anföras från olika delar av vårt land.
Exempelvis kan nämnas vattenföroreningarna
i örnsköldsviksfjärden, vilka
i största utsträckning är orsakade av utsläppet
från AB Mo och Domsjös fabriker
i Alfredshem. Denna vackra fjärd
med sina öar och stränder, som utgjort
ett omfattande fritidsområde för befolkningen,
liar under senare år, framför
allt under den varma årstiden, blivit en
veritabel »pesthärd».

Avdunstningarna särskilt under sommartid
från örnsköldsviksfjärden har
medfört att målarfärgen på fastigheter i
närbelägna bostadsområden missfärgats,
förstörts ocli flagnat av. Egnahemsägarna,
i många fall arbetare, har själva fått
bekosta ommålningen. Vid den nyligen
vidtagna fastighetstaxeringen av fritidsstugor
i fritidsområdena omkring fjärden
har taxeringsmyndigheterna sänkt
det beräknade byggnadsvärdet med cirka
25 procent. Resultaten av fastighetstaxeringen
liar ju gått i den motsatta
riktningen i andra områden av landet.
Trots opinionsyttringar vid möten och
genom andra åtgärder från befolkningen

och trots att förste provinsialläkaren i
länet redan år 1959 vid ett informationsmöte
i Örnsköldsvik förklarade, att örnsköldsviksfjärdens
vatten var direkt hälsovådligt,
har allt blivit vid det gamla.

Frågan har den största betydelse då
det gäller att förhindra de hälsovådliga
föroreningarna av landets sjöar och vattendrag
med åtföljande sanitära olägenheter
och kväljande odörer.

I samband med tidningsuppgifter om
förestående stora investeringar i en ny
sulfitmasseindustri i Kramfors har
nämnts om en teknisk återvinningsprocess,
som bl. a. skulle ge goda resultat
på ett långt effektivare sätt också när
det gäller att motverka vattenföroreningarna
än vid traditionella sulfitfabriker.

Den av varje koncern eller företag för
sig bedrivna forskningsverksamheten
synes icke främst ha varit inriktad på
att komma till rätta med problemet om
vattenföroreningarna. Om emellertid sådana
tekniska framsteg nu visat sig vara
möjliga att uppnå, måste det anses vara
ett ur hälsosynpunkt och sanitär synpunkt
samt även i flera avseenden ur
ekonomisk synpunkt i hög grad angeläget
intresse, att motsvarande åtgärder
mot vattenföroreningarna blir vidtagna
på samtliga platser med cellulosaindustri.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande interpellation
:

Kan statsrådet lämna upplysningar
om förutsättningarna att, på sätt som
i denna interpellation åberopade pressuppgifter
ger vid handen rörande nya
tekniska möjligheter att motverka vattenföroreningarna
från sulfitmasseindustri,
uppnå motsvarande förebyggande
åtgärder även vid övriga fabriker
inom denna industri, samt om statsrådet
i så fall överväger några åtgärder i
denna riktning?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 17

Torsdagen den 8 april 1965

§ 31

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 120, angående uppförande av ett
nytt tvätteri i Eskilstuna, och

nr 121, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 32

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 40, angående anslag för
budgetåret 1965/66 till vissa forskningsråd
in. m., motionerna:

nr 834, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 835, av herr Ohlin m. fl.,
nr 836, av fru Sjövall m. fl., och
nr 837, av herr Turesson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m., motionerna:

nr 838, av herrar Larsson i Norderön
och Johansson i Dockered,

nr 839, av herr Björkman m. fl.,
nr 840, av herr Carlshamre m. fl.,
nr 841, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., och

nr 842, av fru Nettelbrandt m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., motionerna:

nr 843, av herr Antonsson m. fl.,
nr 844, av herrar Hamrin i Jönköping
och förste vice talmannen von Friesen,
nr 845, av herr Rimås m. fl., och
nr 846, av fru Sjövall m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m., motionerna:

nr 847, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl.,

nr 848, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., och

nr 849, av herr Ohlin m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 33

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Med anledning av president Kekkonens
besök i Sverige anhåller undertecknad
om ledighet från riksdagsarbetet
fredagen den 9 april 1965.

Stockholm den 8 april 1965

Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 34

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbildningen av talpedagoger,

herr Mattsson, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på beräkningen av arealtilläggen,
och

herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder för att den senaste
räntehöjningen icke skall påverka
hyrorna.

§ 35

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Fredagen den 9 april

Kl. 11.00

§ 1

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 120, angående uppförande av ett
nytt tvätteri i Eskilstuna, och

nr 121, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 834.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 835, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 40, angående
anslag för budgetåret 1965/66 till
vissa forskningsråd m. ni., hänvisades
motionen, såvitt avsåg anslag under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 836
och 837; samt

till konstitutionsutskottet motionen nr
838.

Vid föredragning av de i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 60, angående
reform av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt m. m. avgivna,
å bordet vilande motionerna nr 839
—842 hänvisades motionerna, såvitt avsåg
förslaget till statstjänstemannalag,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 843—849.

§ 3

Föredrogs den av herr Lorentzon vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att
förebygga vattenföroreningar från sulfitmasseindustrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (bilaga 4, punkt
Bi 1, s. 51—68) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66, dels ock till
Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 5 064 000 kr.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 416) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:515), hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1965/66 anvisa
till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för inrättande av en psykologisk sektion
vid kriminalvårdsstyrelsens socialbyrå
enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
medel för anställande av en psykolog
i Ae 25, en sociolog i Ae 25, en
biträdande psykolog i Ae 21 och ett
kanslibiträde i Ae 7.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66;

c) till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 5 064 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Andersson,
Per Jacobsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66;

c) till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 5 198 000 kr.;

b) av fru Watlentheim, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Folkpartiet lade i fjol
fram en brett upplagd motion som tog
upp kriminalvården i dess helhet och
diskuterade vissa riktlinjer. Man talade
om utbyggnaden av själva anstaltsbeståndet,
förbättring av de gamla anstalterna,
principerna för behandling,
behandlingsforskning m. m., och även
om behövlig utökning av personal —
allt detta för att få till stånd en modern,
adekvat behandling av de intagna samtidigt
som man också skulle kunna
minska rymningarna, som varit mycket
oroande och väckt stark reaktion och
oro hos allmänheten.

Motionen utmynnade i en begäran om
en utredning över hela fältet. När motionen
kom till behandling i statsutskottet,
där vi hade en föredragning av kriminalvårdsstyrelsens
chef, anfördes det
att allt detta redan var utrett. Man var
klar över principerna och helt överens
med motionärerna om att man över huvud
taget skulle försöka få riktig behandling
av dessa människor. De är i
allra största utsträckning psykiskt störda
människor som är i konflikt med sig
själva och därmed med hela samhället,
och det gäller att kunna ge dem en psykologiskt
och psykiatriskt individuell
behandling.

Allt detta var man överens om i utskottet,
och utlåtandet fick en mycket
välvillig skrivning, men man ansåg att
en ytterligare utredning skulle fördröja
realiserandet av dessa principer och
att motionen därför inte borde bifallas;
utan vad som återstod var att anslå medel
så att allt detta verkligen kunde förverkligas.

Mot den bakgrunden kommer vi nu
tillbaka med en motion ifrån folkpartiet,
där vi begär ökade medel för att
kunna realisera en ringa del av vad

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

man då var överens om såväl i utskottet
som här i kammaren.

Kriminalvårdsstyrelsen har begärt att
på styrelsen få en psykologisk sektion
under den sociala byrån för att där kunna
göra upp planer för behandlingsmetodiken
för att få fram behandlingsplaner
och rationellt kunna arbeta ute på
fältet. För detta ändamål begärde man
en psykolog, en sociolog, en biträdande
psykolog och ett kanslibiträde. Enligt
statsverkspropositionen har man emellertid
endast fått en biträdande psykolog,
och dessutom har Kungl. Maj :t ställt
100 000 kronor av kommittéanslaget till
förfogande för vissa utredningar. Det är
den linjen som utskottsmajoriteten går
på, och man hänvisar till dessa 100 000
kronor.

Den som har någon liten erfarenhet
av hur svårt det är att kunna få kvalificerade
människor till olika arbeten,
när man inte har inrättade tjänster, förstår
att det inte är mycket hjälp med att
få dessa 100 000 kronor över. Därför har
vi i reservationen tillstyrkt bifall till den
motion som folkpartiet har lagt fram,
där man begär att denna psykologiska
sektion byggs ut med såväl en psykolog
som en sociolog, en biträdande psykolog
och ett kanslibiträde.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till denna punkt i utskottets utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är en alldeles korrekt
beskrivning av överläggningarna i
statsutskottet, som fröken Elmén ger
när hon säger att det fanns underlag för
en välvillig skrivning och för ett positivt
ställningstagande till denna fråga.
Att vi sedan inte kan komma överens
med fröken Elmén i fråga om det praktiska
utfallet, är i och för sig inte så
märkligt. Här skall väl liksom demonstreras
ett annat intresse, och kanske är
det framför allt detta som ligger till

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

grund för de reservationer, vilka är fogade
till detta utlåtande.

De anslagna 100 000 kronorna för specialutredningar
kan kanske klara de frågor
vi här tvistar om. Inrättandet av
specialtjänster skulle däremot kanske
bara betyda att vi står med vakanser,
vilket vore till föga glädje. All erfarenhet
säger att det i trängda lägen med
svårigheter att få personal kan vara
bättre att få arbeta under friare former
med tillgängliga resurser än att låsa dem
i fasta tjänster.

Man skall även ha klart för sig att kriminalvårdsstyrelsens
organisation inte
är slutgiltigt fastställd. Härom pågår utredningar
och undersökningar. I detta
fall tror jag att man gör klokt i att nöja
sig med den ökning av personalresurserna
som Kungl. Maj :t har föreslagit och
utskottet har tillstyrkt.

Jag vill med anledning härav yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Till herr Bergman skulle
jag bara vilja säga att när vi anslår
sådana medel för tillfällig personal, sker
detta nog mest för att lugna vårt eget
samvete. Men om man ser på olika statliga
institutioner, som får vissa belopp
för att anställa personal i mån av behov,
och när man vet hur det förhåller sig i
verkligheten, kan man säga att uppgiften
är nästan omöjlig om det inte är
fråga om fasta tjänster. Personalen
stannar en halv eller kanske en eller två
månader. På detta sätt blir det ingen
kontinuitet i arbetet. Jag har själv på
olika håll kunnat iakttaga dessa svårigheter,
och jag ber därför fortfarande att
få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellcr -

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 38 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt E 4, s. 88
och 89) föreslagit riksdagen att till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 25 862 000 kr.

I de under punkten 30 nämnda likalydande
motionerna 1:416 och 11:515
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1965/66 anvisa till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för utbildning
av personal ytterligare 36 000 kr. enligt
kriminalvårdsstyrelsens äskanden i stället
för den av departementschefen förordade
ökningen med 16 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,
till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 25 862 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Roman, Axel Andersson, Per Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,
till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 25 882 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvi
d:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi har alla under åren
varit överens om att det är högst otillfredsställande
att man inom fångvården
har ett så stort antal personal som inte
har någon utbildning. Detta gäller framför
allt vaktpersonalen. Jag återkommer
till den stora gruppen senare när vi
kommer in på statsutskottets utlåtande
nr 46, som gäller avlöningar vid fångvårdsanstalterna.

Vad jag här vill ta upp är verkstadsföreståndarnas
utbildning i arbetarskydd,
vilket är en fråga som faller under
omkostnadsanslaget. De är i sin gärning
något av lärare för internerna. Vi
vet alla att fångvårdens verkstäder utbyggts
mycket. Man håller på att bygga
ut nya moderna industrilokaler, och
man arbetar i verkstäderna med nya objekt,
nya maskiner, ny materiel o. s. v.
Det är därför nödvändigt att verkstadsföreståndarna
verkligen får en gedigen
utbildning i arbetarskydd som de sedan
kan förmedla till de intagna som arbetar
på dessa verkstäder. Det är så mycket
nytt som kommer in i hela den moderna
industriella utvecklingen och som kan

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

medföra allvarliga risker, om nödvändig
utbildning saknas. Av denna anledning
vill motionärerna och vi reservanter utöka
anslaget med 20 000 kronor, så att
ett större antal verkstadsföreståndare
kan komma i åtnjutande av utbildning
på arbetarskyddets område. -— Vi brukar
ju alltid vara överens i arbetarskyddsfrågor,
och jag tycker vi skall vara
det — och vi borde verkligen vara
det — också när det gäller fängelserna
och deras verkstäder.

.lag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2 vid punkten 32.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man skulle av fröken
Elméns anförande kunna tro att det inte
förekommer någon arbetarskyddsverksamhet
vid arbetsdriften inom fångvården,
att de som är arbetsledare där är
okunniga i arbetarskyddsfrågor.

Fröken Elmén vet lika bra som jag att
så inte är fallet. Tvärtom förhåller det
sig så, att det inom fångvården finns ett
mycket stort intresse för skyddsfrågorna
och att mycket arbete läggs ner på
dem såväl av den centrala ledningen
som ute på fältet. Ett uttryck för detta
intresse är bl. a. att man fört fram förslaget
till kurser för kompletterande utbildning.
Olycksfallsfrekvensen inom
arbetsdriften hos fångvården är också
jämförelsevis mycket låg. Detta är naturligtvis
i och för sig inte något skäl
för att inte göra mer, men jag tror att
det är eu felaktig bild som fröken Elmén
tecknar när hon vill ge sken av
att de här människorna inte kan sina
saker. Fröken Elmén är nog medveten
om att den bilden är felaktig. I lägen sådana
som det vi nu befinner oss i, där
det är trångt ekonomiskt sett, måste man
göra en avvägning och sätta in insatserna
där de kanske behövs bättre än just
här.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag tecknat
en så fruktansvärt mörk bild. Vad
jag sagt är att vi bygger upp moderna
industrier inom fångvården där mycket
nytt kommer in: ny materiel och allt
möjligt sådant, som dessa verkstadsföreståndare
måste få kunnighet i. Det är
därför som jag anser att vi måste utöka
kurserna, så att vetskapen om detta
kommer så många som möjligt till del.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är ju det jag säger,
att fröken Elmén påstår att man måste
få kunnighet i arbetarskyddsfrågor
inom fångvården. Intrycket av denna
beskrivning blir ju att man saknar kunskaper
på området inom fångvården.
Där har man emellertid kännedom om
detta och vill fördjupa den ytterligare.
Det var detta jag ville framhålla när jag
sade att fröken Elmén svartmålade förhållandena.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar

möter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 40 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 33—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Skyddskonsulentorganisationen:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 11, s. 101
—105) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66, dels ock
till Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 5 550 000 kr.

I de under punkten 30 nämnda likalydande
motionerna 1:416 och 11:515
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1965/66 anvisa till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar

a) för effektivisering av frivårdsorganisationen
medel för inrättande av en
tjänst som biträdande skyddskonsulent
i Ae 19 och fyra skyddsassistenter i
Ae 17; samt

b) för utökad psykiatrisk rådgivning
åt kriminalvårdsklientel i andra delar
av landet än Stockholm och Göteborg
enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
25 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skyddskonsu -

lentorganisationen, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 5 550 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Andersson, Per Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för skyddskonsulentorganisationen
i enlighet med vad
reservanterna förslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66;

c) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 5 696 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! En av de finaste reformer
som vi har genomfört inom kriminalvården
är väl vården i frihet. Den är
human, den kan återinpassa individen
i samhället på ett helt annat sätt än vad
anstaltsvården har möjligheter till, och
den är billig. I den nya brottsbalken har
frivården också fått en mycket mer central
ställning än den hade i den gamla
lagen.

Men då krävs också att den skyddskonsulentorganisation,
som skall ta
hand om ifrågavarande klientel, blir utbyggd
i samma mån. Domstolarna -—•
det märker man — ställer stora förhoppningar
till vården i frihet och dömer
allt fler till vård i frihet, och det
blir som sagt skyddskonsulentorganisationen
som får ta hand om denna mycket
stora ökning av villkorligt dömda.

Vid den senaste organisationsföränd -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar

ringen inom frivården uttalade en del
länsstyrelser viss tveksamhet om huruvida
man hade byggt ut skyddskonsulentorganisationen
tillräckligt. Det var
framför allt länsstyrelsen i Stockholms
län som undrade, om inte redan då hela
organisationen var underdimensionerad,
vilket framför allt gällde stockholmsområdet.

I och med att den nya brottsbalken
har trätt i kraft har det blivit ett ökat
tryck på hela skyddskonsulentverksamheten,
främst i de större städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö. Särskilt i
Stockholms södra och norra förorter
har det blivit en anhopning av arbete
som är mycket pressande och som man
inte vet om man skall kunna klara upp.

Vidare har skyddskonsulenterna i allt
större utsträckning fått ta hand om ungdomsfängelseklientelet.
De får också ta
hand om internerade när de skrivs ut
och skall återinpassas i samhället. De
senare såväl som ungdomsfängelseklientelct
är ett oerhört arbetsamt klientel
som kräver kolossalt mycket mer arbete
än normalklientelet. Detta har medfört
en betydande ökning av arbetet för
tjänstemännen. I fråga om hur stor ökningen
är har jag fått uppgifter från
konsulentverksamheten i Stockholms
norra förorter. För 1959 räknade man
med 462 personer i frivården, medan
motsvarande siffra för 1964/65 är 809.
Det är en fördubbling av klientelet —■
men personalstyrkan är oförändrad.
Skyddskonsulenterna anser själva alt de
inte kan klara detta, ulan att det är fara
för att hela organisationen går sönder.
Vad blir följden om de inte kan sköta
frivården? Jo, man får gå tillbaka till
anstaltsvården, som är sämre och därtill
oerhört mycket dyrare.

Det är därför som vi inom folkpartiet
i motion liar begärt utökning av personalorganisationen
med en tjänst som biträdande
skyddskonsulent i Ae 19 och
fyra tjänster som skyddsassistcnt i Ac
17. Vidare har vi begärt att man skall
anslå medel för psykiatrisk rådgivning

även i andra delar av landet än Stockholm
och Göteborg. Vi föreslår en uppräkning
av anslaget härför från 15 000
till 25 000 kronor, så att övriga skyddskonsulentorganisationer
får möjlighet
till sådan psykiatrisk rådgivning, som
är av utomordentligt stor betydelse när
det gäller kriminalvårdsklientelet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till punkten 39 i utlåtandet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Beträffande detta avsnitt
är det så, att en utredning föreslog
att skyddskonsulentorganisationen
skulle upprustas i etapper under en tid
av fem år. 1962 års riksdag beslöt att
denna upprustning skulle genomföras
på kortare tid, tre år. Det innebar alltså
en ökning av den takt som de sakkunniga
har förordat. Denna upprustning
är genomförd helt nyligen, och verksamheten
i de nya formerna befinner
sig just i starten. Det kan därför finnas
anledning att avvakta verkningarna av
utredningens förslag och se vad som
kan behövas. Man kan inte, som fröken
Elmén vill göra gällande, så snart —
bara några veckor — efter den nya
brottsbalkens ikraftträdande konstatera
att organisationen är otillräcklig. Det
finns nog skäl att inte rusa i väg fullt
så snabbt som fröken Elmén vill göra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi kan besluta om mycket
fina reformer och principer, men
när vi inte ger resurser så att reformerna
kan genomföras blir besluten
meningslösa, .lag tycker hela frivården
är en utomordentligt fin sak, och den
har redan visat sig ge mycket gott resultat.
Men med den förlubbling av klientelet
som inträtt och med den nya
brottsbalken, som vi har beslutat och
som mer än förut bygger på frivård,

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

tycker jag att det är vår skyldighet att
se till att skyddskonsulentorganisationen
också kan ta emot ifrågavarande
klientel.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 46 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 40—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Lades till handlingarna.

§ 5

Meddelande ang. plenum onsdagen den
21 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Jordbruksutskottet har hemställt, att
de tre utlåtanden från utskottet som
bordlägges i dag måtte upptagas till behandling
i kamrarna efter endast en
bordläggning. Detta innebär att bl. a.
frågan om utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
kommer att behandlas vid första arbetsplenum
efter påsk, onsdagen den 21
april. Såsom tidigare meddelats anställes
vid början av detta sammanträde
två omröstningar jämlikt § 65 riksdagsordningen.

§ 6

Utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t (bilaga 8, s.
28—48) lämnat en allmän översikt över
beräkningen av väganslagen m. m.

Till Vägunderhållet (punkt B 7, s. 49
och 50) beräknades ett reservationsan -

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

slag av 490 milj. kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I fråga om Byggande av vägar och
broar föreslogs (punkterna B 8—11, s.
50—52) reservationsanslag av sammanlagt
610 milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
och fördelade enligt
följande.

Milj. kr.

Byggande av riksvägar...... 340,0

Byggande av länsvägar .... 214,0

Byggande av ödebygdsvägar 12,0

Byggande av storbroar . . 44,0

610,0

Beträffande Bidrag till underhåll av
vägar och gator föreslogs (punkt B 12.,
s. 52 och 53) ett förslagsanslag av 79
milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Till Bidrag till byggande av vägar och
gator föreslogs (punkt B 13., s. 53 och
54) ett reservationsanslag av 270 milj.
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Beträffande Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. förordades (punkt
B 14., s. 54—56) ett reservationsanslag
av 37,5 milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.
Vidare föreslogs
medgivande att under budgetåret 1965/
66 bevilja statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar till ett totalbelopp
av 100 000 kr.

1 fx-åga om Bidrag till byggande av enskilda
vägar föreslogs (punkt B 15., s. 56
och 57) ett reservationsanslag av 20
milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Siindin m. fl. (1:447) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 535), i vilka hemställts

I. att riksdagen vid sin behandling

a) av Vägunderhållet under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 520
milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) av Byggande av riksvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/66
måtte anvisa ett reservationsanslag av
350 milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

c) av Byggande av länsvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/66
måtte anvisa ett reservationsanslag av
218 milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

d) av Byggande av storbroar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/66
måtte anvisa ett reservationsanslag av
40 milj. kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

e) av Bidrag till byggande av vägar
och gator under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1965/66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 285 milj. kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

f) av Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 41 milj. kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

g) av Bidrag till byggande av enskilda
vägar under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1965/66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 25 milj. kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Ivungl. Maj :t anhålla om närmare preciseringar,
när det gällde disponerande
av automobilskattemedel för bidrag till
byggande av tunnelbanor, på i motionerna
anförda grunder;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 449) och den andra
inom andra kammaren av herr Bengtson
i Solna in. fl. (II: 530), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

till Kungl. Maj :t dels hemställa om en
allsidig utredning på sätt i motionerna
närmare angåves om vägväsendets framtida
finansiering med särskild hänsyn
till starkt kapitalkrävande anläggningar,
såsom motorvägar, tunnelbanor och
storbroar, dels ock giva Kungl. Maj :t till
känna vad i motionerna framhållits rörande
godkännande av den träffade
principöverenskommelsen rörande det
kollektiva trafiksystemet i Storstockholm; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 30) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Larsson i Luttra och Persson i Heden
(II: 38), i vilka hemställts att riksdagen
ville uttala att bidrag av automobilskattemedel
icke skulle utgå för storstadsregionernas
tunnelbanebyggen samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde om ny prövning av förslaget
om bidrag av andra statsmedel för sådana
uppgifter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Skärman och Åkerlund (I: 189) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Bohman (11:251), i vilka hemställts att
riksdagen, med avslag på Kungl. Maj :ts
yrkande om godkännande av förordade
grunder för statsbidrag till byggande av
tunnelbanor, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t dels hemställa om en allsidig utredning
på sätt i motionerna närmare
angåves om vägväsendets framtida finansiering,
dels ock giva Kungl. Maj :t
till känna vad i motionerna framhållits
rörande godkännande av den träffade
principöverenskommelsen rörande det
kollektiva trafiksystemet i Storstockholm; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Larsson m. fl. (1:438) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. (II: 537),

i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en utredning av de i motionerna
berörda frågorna angående
samordning av lokaltrafiken ute i landet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Johan Olsson och Svanström (I: 32)
och den andra inom andra kammaren av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (II: 37);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wikberg och Erik Olsson (I: 190)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Norderön m. fl.
(II: 252);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Risberg in. fl. (1:188) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsliamre
in. fl. (II: 249);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund (1:293) och den andra inom
andra kammaren av herr Wennerfors
(II: 354);

dels en inom andra kammaren av herrar
Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion (II: 531);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 85) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Vä in. fl. (11:112), i vilka
bl. a. föreslagits att till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för budgetåret
1965/66 anvisades ett reservationsanslag
av 41 milj. kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen, samt att till
Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1965/66 anvisades ett reservationsanslag
av 25 milj. kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ahlsten och Georg Pettersson (I: 46)
och den andra inom andra kammaren av
herr Franzén i Träkumla m. fl. (II: 57);

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Hamrin i Kalmar och Jönsson i
ingemarsgården väckt motion (11:80),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, ävensom
motionerna I: 190 och II: 252, till Vägunderhållet
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 490 000000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för budgetåret
1965/66 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 340 000 000

b) Byggande av länsvägar 214 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar.

............. 12 000 000

d) byggande av storbroar 44 000 000;

III. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 79 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 270 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å

motionerna 1:447 och 11:535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
m. in. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 37 500 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535 ävensom
motionerna 1:85 och 11:112, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt motionen
II: 80, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

VII. att riksdagen måtte medgiva att
under budgetåret 1965/66 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för vissa
enskilda vägar till ett totalbelopp av
100 000 kr.;

VIII. att motionerna I: 85 och II: 112,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna 1:46 och 11:57
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna I: 32 och II: 37 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; XI.

att motionerna I: 293 och II: 354
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionerna I: 188 och II: 249
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIII. att motionen 11:531 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:449 och 11:530,
I: 30 och II: 38, I: 189 och II: 251 samt
1:438 och 11:537 ävensom motionerna
I: 447 och II: 535, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna i
statsrådsprotokollet över kommunika -

3* — Andra kammarens protokoll 7965. Nr il

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

tionsärenden för den 4 januari 1965 förordade
grunder för .statsbidrag till byggande
av tunnelbanor.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande anslaget till statligt
vägunderhåll av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:190 och
11:252, till Vägunderhållet för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 520 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

b) beträffande anslagen till statliga
vägbyggnader av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för
budgetåret 1965/66 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 350 000 000

b) Byggande av länsvägar 218 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar.

.......... . . . 12 000 000

d) Byggande av storbroar 40 000 000;

c) beträffande anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Eliasson i
Sundborn och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att utskottet under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reser -

vationsanslag av 285 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

d) beträffande statsbidragen till enskild
väghållning av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
under V. och VI. bort hemställa,

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:447 och 11:535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga till
Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. in. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 41 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt
motionen II: 80, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 ler., att avräknas mot automohilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Som grund för debatten
om väganslagens storlek och fördelning
bör naturligtvis läggas en bedömning
av trafikutvecklingen i landet.
Man har ingen anledning att betvivla
de prognoser och uttalanden som vägoch
vattenby''ggnadsstyrelsen gjort i sina
petita. Av dessa framgår att man kan
emotse en stark ökning av vägtrafiken
inom och mellan de tillväxande regionerna
och tätorterna. Under åren 1958
—1963 har trafiken ökat med i genomsnitt
60 procent på riksvägarna och 50
procent på länsvägarna. Under samma
tid har lasttrafiken förts över till allt
tyngre fordon med större prestanda.

Samtidigt som vi konstaterar detta
måste vi också tyvärr observera, att endast
35 procent av riksvägnätet har full -

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

god standard i förhållande till dagens
trafik. Frågan är nu, huruvida vägstandarden
skall tillåtas följa den väntade
ökningen av trafikvolymen eller inte.
35 procent av riksvägnätet är i behov
av snar ombyggnad. 15—20 procent av
de genomgående länsvägarna har fullgod
standard, medan 60 procent är i
behov av snar ombyggnad. 75 procent
av det allmänna vägnätet ingår i gruppen
övriga länsvägar. Att dessa vägar
har stor betydelse för näringslivets
transporter är uppenbart för alla. Denna
vägtyp är ännu inte kartlagd med
hänsyn till standard på samma sätt som
riksvägarna och de genomgående länsvägarna,
men var och en som något
känner till detta vägnät vet alltför väl
att härvidlag finns oerhörda brister som
måste fyllas. Många vill nog beteckna
stora delar av dessa vägar som undermåliga.

Till detta kommer sedan det sorgliga
faktum, att på grund av den låga vägstandarden
vägarna under vissa perioder
måste avstängas för tyngre trafik.
Var och en som läser tidningarna i dessa
dagar kan se hur man där talar om
i vilken omfattning sådana avstängningar
just nu måste tillämpas. Man
måste göra dessa avstängningar för att
minska underhållskostnaderna. Skulle
inte avstängningar tillgripas skulle man
behöva 100—200 miljoner kronor årligen
för att efter tjällossningen återställa
dessa vägar i trafikabelt skick. Kostnaderna
för vägtrafiken genom avstängningarna
har av väg- och vattenbyggnadsverket
uppskattats till 10—15 miljoner
kronor per år, vartill kommer de
kostnader och besvärligheter för näringslivet
som följer av denna för närvarande
ofrånkomliga politik.

Ytterst beklagligt är, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen konstaterat, att
även om verket finge bifall till sina
anslagsäskanden, så kan man inte förutsätta
att några nämnvärda belopp kan
ställas till förfogande på mycket lång

tid för ombyggnad av dessa svaga vägar.

Jag har pekat på dessa faktiska förhållanden
för att få anledning att göra
det konstaterandet att vägarna måste
upprustas i raskare takt än vad regeringen
anser sig kunna föreslå.

Vad beträffar anslagen till vägunderhållet
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
konstaterat att vi härvidlag har
en eftersläpning på mellan 400 och 500
miljoner kronor. Under den rubriken
bestrids också kostnaderna för oljegrusbeläggningen,
en aktivitet som bör ökas.
Man bör vidare se till att de oljegrusvägar
som börjar bli förslitna — det
finns gott om sådana — får sitt ytlager
förnyat och att de oljegrusvägar som
har en stark trafikintensitet i ökad utsträckning
förstärkes med en ytbehandling
av asfalt eller asfaltbetong. Regeringens
prutning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anslagsäskanden på
denna punkt går ut över det s. k. förstärkta
vägunderhållet som syftar till
åtgärder just för att förstärka tjälkänsliga
vägar.

Dessutom tillkommer att ur dessa anslag
skall bekostas alla de ansträngningar
vi vill göra för att öka trafiksäkerheten
på vägnätet. Vi skall komma
ihåg, att 1967 skall vi börja köra till
höger på våra vägar. Vi är på det klara
med att den omläggningen kan medföra
vissa risker för medborgarna. Det är
därför angeläget att vi under den tid
vi har kvar gör allt vad vi kan för att
förbättra vägnätet och att vi vidtar de
åtgärder som är nödvändiga för att förstärka
vägunderhållet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
beräknat de automatiska kostnadsökningarna
för underhållet till 23 miljoner
kronor, men departementschefen
och utskottsmajoriteten ökar anslaget
med endast 20 miljoner kronor. Anslaget
förstärkes sålunda inte ens så mycket
att de automatiska kostnadsökningarna
täckes. Följden av detta blir att

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

vägunderhållet försämras, vilket kommer
att få sin omedelbara effekt på länsvägnätet.
Anslaget bör därför ökas med
30 miljoner kronor och utgå med 520
miljoner kronor.

Vad beträffar de ordinarie väganslagen
till byggande av vägar har dessa
under de senaste åren ökats med 60
miljoner kronor årligen mot nu föreslagna
50 miljoner kronor. Det finns
all anledning att uppehålla den takt i
vägbyggandet som de tidigare utgående
anslagshöjningarna möjliggjort. De ständiga
kostnadsökningarna slår igenom
också på detta område. Skall vår vägberedskap
förstärkas torde inte lägre belopp
än vad det ansvariga verket hemställt
om vara tillrådligt.

Frågan om anslagen till det enskilda
vägnätet kommer att behandlas senare
i debatten.

Vi har från vårt håll biträtt beslutet
om höjning av bensinpriset med 5 öre
per liter. Den samtidigt genomförda höjningen
av allmänna varuskatten skulle,
om den även överförts till höjning av
bensinpriset, ha motsvarat cirka 3 öre
per liter. Denna höjning av intäkterna
av automobilskattemedel räcker till för
att täcka de förslag som regeringen lagt
fram i sin proposition och som utskottsmajoriteten
biträtt. Höjningen av bensinpriset
med 5 öre per liter ger därför
utrymme för att aktiviteten på vägsidan
ökas ungefär i den utsträckning som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.
Eftersom vi anser att dessa äskanden
kan betecknas som minimiäskanden
med hänsyn till områdets centrala
betydelse för näringsliv och ekonomi
i stort och med hänsyn till att vi
måste öka trafiksäkerheten, har vi i vårt
förslag sökt att fixera denna vår allvarliga
övertygelse.

Vi har också i utskottet biträtt förslaget
om att bilskattemedel skall kunna
få användas för visst slag av tunnelbanebygge.
Vi har gjort det sedan vi i
utskottet genom särskilda föredrag -

ningar fått någon insikt i de bakomliggande
överenskommelserna. Skulle vi
ha bedömt frågan endast utifrån vad departementschefen
anfört i statsverkspropositionen
är jag rädd att vi skulle
ha kommit till ett annat resultat. Vi har
biträtt detta förslag av den anledningen,
att man i utskottet lyckats ena sig om
en skrivning som vi ansett vara acceptabel.
Jag skall citera det avsnitt i utlåtandet
som är centralt och som blivit
underlag för vårt ståndpunktstagande.
På s. 25 i utlåtandet står: »Vidare vill
utskottet kraftigt understryka departementschefens
uttalande, att utgångspunkten
i princip» — för att automobilskattemedel
sålunda skall få användas
för tunnelbanebyggen — »måste vara,
att de i den preliminära överenskommelsen
angivna statsbidragen skall
rymmas inom ramen för en eljest normal
ökning av gatu- och väganslagen
till regionen. I anslutning härtill och
med anledning av vissa yrkanden i de
förenämnda motionerna må framhållas,
att den föreslagna utvidgningen av tilllämpningsområdet
för bidragsgivningen
icke i och för sig avses medföra en ökning
i den totala medelstilldelningen
av automobilskattemedel utan främst
öppna möjligheter för en alternativ användning
av bidragsmedel i vad avser
byggande av tunnelbanor och yttrafikleder.
Frihet skall alltså därvid föreligga
att i princip välja det alternativ,
som ur samhällsekonomiska och trafikekonomiska
synpunkter bedöms som
den fördelaktigaste lösningen. Medelstilldelningen
för väg- och gatubyggnader
inom andra delar av landet får följaktligen
ej heller påverkas i negativ
riktning.»

Jag accepterar denna skrivning och
vill framhålla för departementschefen,
att vi mycket noggrant kommer att följa
ärendet för att konstatera att fördelningarna
inte avviker från vad utskottet
uttalat. Många människor i detta
land anser nämligen inte att det är en

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

självklar princip att automobilskattemedel
också skall gå till tunnelbanebyggen.
Vi kommer sålunda att stödja förslaget,
men vi kommer också att följa
utvecklingen på detta område med allra
största uppmärksamhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
1 a, 1 b och 1 c av herr
Ivar Johansson m. fl.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I motion nr 530 i denna
kammare har föreslagits en utredning
om vägväsendets framtida finansiering.
Motionärerna önskar få till
stånd en lånefinansiering av större kommunikationsföretag,
sådana som motorvägar,
tunnelbanor och storbroar. Avsikten
är att söka skapa en ny syn på
dessa transportmedel, att få dem betraktade
som investeringsobjekt av utomordentlig
betydelse.

När det bygges ett hus begär vi inte
att hyresgästerna skall betala hela huset
på en gång av löpande inkomster,
utan man får låna till bygget och sedan
betala av lånet som en del av hyran.
Men när det gäller att bygga motorvägar
använder vi en föråldrad metod och
säger att den lilla stump motorvägar,
som vi lyckats bygga ett visst år, skall
bilisterna till sista öret betala med de
bilskatter som erlägges just det året.
Tiden är verkligen mogen för ett modernt
tänkande även beträffande den
saken.

De föråldrade redovisningsmetoderna
har säkerligen en stor del i skulden till
att motorvägsbyggandet släpar efter i
förhållande till vägplanen. Under Va av
den tid som 1958 års vägplan avser har
man inte byggt mer än ungefär V# av de
motorvägar som upptagits i planen. Då
är ändå vägplanen så föråldrad att den
nu håller på att revideras. Detta innebär
att trafiken i dag kräver mer motorvägar
än vad som angivits i planen. De
motorvägar som bygges är dessutom
ofta specialinriktade på trafiken i och

omkring de stora städerna, vilket i och
för sig inte är något fel. Men de stora
avstånden mellan våra storstäder och
vidare norrut ropar även på en nedkrympning.
Europavägarnas ombyggnad
till motorvägar skulle avsevärt förbättra
transportekonomien här i landet.

Det kan synas som om motorvägar är
dyra att bygga och att vi inte har råd
att skaffa oss sådana vägar i den takt
som den moderna internationella bilismen
kräver. Men om byggandet av motorvägar
i stället finansierades över kapitalbudgeten
och kostnaderna redovisades
i form av avskrivningar, räntor
och underhåll, skulle det måhända visa
sig att motorvägarna är mera lönsamma
än många andra vägar med mindre anläggningskostnader.
Motorvägarna har
en ekonomisk livstid som är vida överlägsen
andra vägars. Det torde också
vara ostridigt att motorvägarna drar
betydligt lägre kostnader för sitt underhåll.
Det viktigaste argumentet för motorvägarna
är emellertid att de genom
den snabbt flytande trafiken och sin
stora kapacitet ger en god transportekonomi.
Sist men inte minst torde ett
större nät av motorvägar väsentligt öka
möjligheterna att förbättra trafiksäkerheten.

Nu hänvisar statsutskottet till att finansministern
har tillsatt en utredning
angående vägtrafikbeskattningen. Denna
utredning skall arbeta efter principen
att varje trafikgren bör svara för
de kostnader som den förorsakar det
allmänna, och utredningen skall sålunda
ha till huvuduppgift att rensa upp i floran
av skatter, acciser och restitutioner.

Statsutskottet förutsätter att utredningen
skall ta upp de problem beträffande
vägväsendets framtida finansiering
som vi motionärer pekat på. Det
är väl också att räkna med att utredningen
rättar sig efter denna önskan,
men jag har velat framhålla vad jag i
det föregående sagt, eftersom 1953 års
trafikutredning, som hade samma möj -

Fredagen den 9 april 19C5

78 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

lighet att modernisera vägfinansieringen,
missade den chansen.

Under förevarande punkt behandlar
utskottet även frågan om storstockholmstrafiken.
Från vår horisont, som
bor i denna region, är det glädjande
att utskottet har kunnat bli helt enigt
om de förutsättningar och linjer som
departementschefen angivit på basis av
den principöverenskommelse som hans
starke man lyckats genomföra. Detta behöver
ju inte — såsom herr Gustafsson
i Kårby också betonade — ha till resultat
att upprustningen av vägnätet i
någon del av landet eftersattes eller
senarelägges, och det gäller även
Stockholms län.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
utskottets förslag på denna punkt.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
uppehöll sig i slutet av sitt anförande
vid principuppgörelsen rörande trafiken
i storstockholmsområdet, och jag
vill för min del anknyta till honom. Inte
heller jag kommer att ställa något särskilt
yrkande, men jag anser inte att
statsutskottets utlåtande beträffande den

saken kan passera utan att man gör
några principiella kritiska anmärkningar
i kanten.

Frågan om specialdestination av inkomsterna
från bilismen och principen
för vägfinansieringen har sedan länge
varit en omdebatterad fråga. Det har
gjorts åtskilliga utredningar, och frågan
har vid upprepade tillfällen diskuterats
här i riksdagen, men man har
ändå till sist hamnat vid att bibehålla
den nuvarande principen.

Den utredning som helt nyligen tillsatts
rörande bilbeskattningen i hela
dess vidd tycks också ha att utgå från
en fortsatt specialdestinering. Utredningen
om städernas väghållning behandlade
frågan i ett betänkande som
avlämnades så sent som 1959, och utredningen
ställde sig då avvisande till

tanken på att överge specialdestinationen.
1963 års riksdagsuttalande om principerna
för den svenska trafikpolitiken
underströk att alla trafikgrenar och
alla trafikmedel i princip själva skulle
svara för sina kostnader.

Men när det nu, under förmedling av
en av staten utsedd s. k. stark man,
träffas ett avtal om samordning av trafiken
i stockholmsregionen, vilket i och
för sig är utomordentligt tillfredsställande,
och då i denna uppgörelse ingår,
att statsbidrag skall utgå till tunnelbanebyggen,
hade man väntat att en sådan
utfästelse av staten skulle ha skett
utan att man fördenskull ändrade på
själva principerna för användningen av
automobilskattemedel.

Jag vill därmed inte alls ha sagt, att
det behöver vara otänkbart eller fel att
använda bilskattemedel till tunnelbanebyggen.
Det kan vara ett alternativ,
jämte flera andra tänkbara, för att finansiera
sådana byggen. Det är naturligtvis
alldeles riktigt när man både i
propositionen och i statsutskottets uttalande
framhåller att vid planering av
behövliga trafikbyggen den omständigheten,
att statsbidrag i en eller annan
form utgår till vissa byggnadsarbeten
men inte till andra, inte skall inverka
på vilka trafikbyggen som kommer till
stånd. Det skall vara andra synpunkter
som skall ligga till grund för denna
bedömning.

Men det är eu sak. En helt annan sak
är att i en träffad uppgörelse om trafiken
i en viss speciell region framlägga
ett förslag som utan några utredningar
bryter en tidigare princip för trafikväsendets
finansiering. Det kan inte vara
riktigt att gå till väga på detta sätt;
det borde vara tvärtom. Man bör först
göra de principiella övervägandena av
vilka finansieringsmetoder som på lång
sikt är de riktiga. När man har gjort
detta, skall man applicera metoderna på
det konkreta fallet. Här har man gått
motsatt väg. Den omständigheten att

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

stockholmsuppgörelsen tillkom under
stark brådska, och att det var nödvändigt
att snabbt nå en lösning behövde
inte få de principiella konsekvenser
som den nu har fått. Man kunde ha
gjort en lösning i det särskilda fallet,
och sedan kunde man ha uppdragit åt
några av de utredningar som sitter att
lösa finansieringsproblemen på lång
sikt. Detta hade varit det riktiga.

Herr talman! Som jag nyss framhöll
vill jag inte ta ställning emot en finansiering
av tunnelbanebyggen med bilskattemedel,
men jag vill inte heller ha
sagt att det är den lämpliga eller enda
formen att finansiera tunnelbanebyggen.
Andra former kan vara lämpligare,
och personligen har jag mycket starka
sympatier för att sådana byggen skall
lånefinansieras. Det måste vara logiskt
och riktigt att ett tunnelbanebygge, som
på lång sikt skall lösa trafikproblemen
i en storstad, skall bekostas av de generationer
som kommer att utnyttja bygget
i fråga — inte av dem som lever
just då bygget kommer till stånd.

Det valda tillvägagångssättet är alltså
enligt min mening felaktigt, och jag har
velat framhålla detta, så att det i alla
fall finns någon kritisk röst som har
kommit till uttryck i riksdagsprotokollet.

Jag vill också uttrycka förhoppningen
att den utredning om vägfinansieringen,
som statsutskottet ställt sig positivt
till, inte kommer att känna sig
bunden av det beslut som vi fattar här i
dag, utan att utredningen förutsättningslöst
tar upp hela denna fråga till debatt.
I längden torde det bl. a. inte vara
möjligt att helt gå förbi tanken på att
också använda avgiftsfinansiering avvissa
angelägna trafikbyggen.

Herr talman! Den uppgörelse som nu
träffats för stockholmsregionen har
mottagits med mycket stor tillfredsställelse
av alla dem som bor och verkar i
denna region, och jag skall gärna erkänna
att förväntningarna har varit

högt ställda. Man har uttryckt sin tillfredsställelse
över statens medverkan.
När man nu studerar statsutskottets utlåtande
finner man emellertid att de
förväntningar, som man på många håll
i Stockholms stad och i regionen i övrigt
må ha hyst, inte helt motsvaras av
den krassa verkligheten. Det finns nämligen
vissa uttalanden i statsutskottets
utlåtande, som om man hårdrar dem,
skulle kunna tyda på att uppgörelsen
visserligen löst en principfråga för regionen,
men att de stora ekonomiska
bekymmer som denna storstadsregion
brottas med för att lösa trafikproblemen,
problem som är värre än någon
annanstans i landet, inte blir avhjälpta.
En hård tolkning av statsutskottets utlåtande
skulle nämligen kunna tyda på
att inte ett öre mer i statsbidrag skulle
tilldelas denna region än vad som motsvarar
den normala tillväxtökningen,
trots att statsbidragsobjekten blir väsentligt
flera och större genom att tunnelbanorna
i framtiden skall ingå ibland
dem.

Det finns också i statsutskottets utlåtande
vissa mjukare formuleringar,
och det är dessa formuleringar som jag
särskilt skulle vilja understryka. Vid
den fortsatta planeringen och vid fördelningen
av medel vore det nämligen
alldeles orimligt, om man inte tog hänsyn
till de större behov av insatser för
att samordna och i effektivitetens intresse
lösa de oerhörda trafiksvårigheter
som föreligger just i denna region.

Herr talman! .lag har inget särskilt
yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Från utskottets sida noterade
vi naturligtvis med tacksamhet
och intresse att herr Bohman, som varit
motionär i denna sista fråga om uppgörelsen
om trafiken i Storstockholm,
i långa stycken kunde instämma i vad
utskottet har skrivit och inte ställde något
annat yrkande än utskottet.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Man kan diskutera vilken gången här
skulle ha blivit, om man börjat med den
principiella sidan och sedan kommit in
på den praktiska uppgörelsen i konsekvens
med den princip man hade kommit
överens om, eller om man, som man
nu har gjort, skulle ha löst ett konkret
föreliggande problem och därur dragit
konsekvenserna. Frågan är ändå om
inte det sistnämnda tillvägagångssättet
kan vara lika lyckligt. Vi är nu rätt klara
över vilka konsekvenserna blir, både
för storstockholmsområdet och i analogi
därmed för landet i övrigt. Utskottet
har också tryckt ganska hårt på att
detta inte får vara något undantag. När
liknande trafikproblem uppkommer på
andra håll i landet, måste de kunna lösas
principiellt i analogi med den lösning
man har funnit i Stockholm.

För oss synes det självklart att man
inte kan hålla fast vid en specialdestinationsdogmatik
på det sättet att man
säger nej till trafiklösningar som uppenbarligen
är riktiga och mest trafikekonomiska.
För stockholmsområdets del
är de båda lokala parterna helt på det
klara med att vad som här i första hand
behövs är trafikmedel som på kortast
möjliga tid och till lägsta möjliga pris
förmår flytta det största antalet människor
från bostaden till arbetsplatsen och
vice versa. När man har prövat de trafikmedel
som skulle kunna tävla om att
genomföra denna uppgift, har man funnit
— och också kunnat visa — att tunnelbanorna
därvidlag är praktiskt taget
i särklass. Därför har man sagt, att då
bör från statens sida överlämnas den
del av väginkomsterna och bilskattemedlen,
som ankommer på detta område,
till de lokala beslutande instanserna
att användas på det sätt som de finner
vara riktigast och effektivast. Jag kan
inte förstå annat än att detta måste vara
en ändamålsenlig lösning ur praktisk
synpunkt och att det måste vara en i
längden sund och lycklig princip.

En tankegång, som ingen talare här

tagit upp men som uttryckts i den offentliga
debatten, är att eftersom vi en
gång har börjat specialdestinera bilskattemedel
till vägbyggande skulle dessa
medel inte kunna få användas till någonting
annat. Det är en dogmatik som
måste leda till trafikekonomisk sterilitet,
om man fullföljer den alltför långt.
Jag tror därför att den lösning, som
man funnit i Storstockholm, har varit
lycklig, och utskottet har ju i alla delar
tillstyrkt den. Det gläder mig att
samtliga partier och grupper har ställt
sig bakom denna principiella lösning.

Jag vill vidare säga några få ord, inte
som polemik utan snarare som en upplysning,
i anledning av herr Bohmans
tal om den kommitté som är tillsatt för
att utreda frågan om vägtrafikbeskattningen.
Kommittén kan knappast sägas
vara låst vid den nuvarande ordningen.
Jag vill inte på något vis ge mig in på
eu tolkning av kommitténs direktiv, men
så mycket tycker jag man vågar säga
som att man kan utläsa att den har till
uppgift att behandla — och måste behandla
— frågan hur dessa pengar skall
destineras och användas. Jag tror inte
att det har varit någon avsikt att därvidlag
låsa den.

Dessutom finner man, herr Bohman,
om man har läst direktiven, att det aviseras
ytterligare en kommitté för att ta
itu med frågan hur kostnaderna för vägtrafiken
skall bäras. Det kanske blir
den kommittén — jag uttalar mig inte
med bestämdhet — som alldeles speciellt
får den uppgift som herr Bohman
har talat om. Emellertid förutsätter jag
att man så småningom skall komma detta
problem närmare in på livet. Det är
ju föremål för mycket stort intresse.
Jag påminner om att statsrevisorerna i
sitt senaste betänkande också ganska
utförligt har uppehållit sig vid dessa
frågor. Därmed lämnar jag frågan om
uppgörelsen i Storstockholm. Jag tror
det är på tiden att statsmakterna nu som
tredje part ger sin välsignelse till den

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

uppgörelsen, som tidigare har godkänts
av både Stockholms stad och Stockholms
läns landsting. Det finns också
all anledning att från denna talarstol
uttrycka tillfredsställelse med den uppgörelse
som där nåtts.

I anledning av det anförande som här
hölls av min vän Gustafsson i Kårby
vill jag sedan också säga några ord om
väganslagen mera allmänt. Man kan givetvis
argumentera så som han gjorde,
att vi behöver mera pengar för att bygga
och underhålla vägarna bättre, för
att över huvud taget få vägnätet i ett
bättre skick. Men om man skall få de
rätta proportionerna på den frågan, så
räcker det inte att bara rycka ut ett
anslag här och en post där. Vi måste se
det inbördes sammanhanget mellan de
olika posterna. Och det sammanlagda
belopp som föreslagits av Kungl. Maj :t
för byggande och underhåll av vägar
samt för bidrag till byggande och underhåll
av vägar och gator i städerna
nästa budgetår •— sedan 1961 går man
in för effektivare statsbidrag än tidigare
även för underhåll av vägar och
gator — så uppgår det till något över
1,5 miljard kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har för samma ändamål
och nästa år äskat 75 miljoner kronor
mera än departementschefen, och
reservanterna har följt styrelsen i det
fallet men nöjt sig med 5 miljoner kronor
mindre.

Under utskottsbehandlingen ställde vi
den frågan till det ansvariga ämbetsverket,
om detta genom en sådan anslagsprutning
riskerar något i det program
som uppgjorts, och på den frågan
har vi fått ett bestämt nej till svar.
Man är där inställd på att kunna lösa
de uppgifter som föreligger med de
medel som ställes till förfogande genom
departementschefens förslag. Jag anser
diirför att man här närmare bör kunna
precisera de speciella ändamål som ett
högre anslag skulle användas till. Detta
har man emellertid inte gjort, och då

tycker jag att vi här kan gå på Kungl.
Maj :ts förslag. Jag föreställer mig också
att vi litet var har anslutit oss till det
förslaget även därför att det statsfinansiella
läget och den samhällsekonomiska
situationen onekligen är pressade.

Herr talman! Jag anser mig inte här
behöva gå in i en detaljerad argumentering
utan nöjer mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan i punkt
7. Till de ytterligare synpunkter som
kan behöva anföras i debatten om de
följande punkterna ber jag att eventuellt
få återkomma.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att något beröra de enskilda vägarna.
Ur kostnadssynpunkt är de på intet sätt
jämförbara med de allmänna vägarna,
men de spelar ändå en mycket stor roll
för oss ute i landet. Och det finns för
deras del problem, som gör sig gällande
med ökad styrka för varje år som går.

Den enskilda väghållningen har mycket
stor betydelse för såväl väghållarna
som för näringslivet och den allmänna
trafiken i övrigt. Dessa vägar användes
nu av många olika grupper av människor
och på ett helt annat sätt än tidigare.
Nu färdas på dessa vägar dagligen
stora mängder av människor till och
från sitt arbete, och för näringslivet —
främst för skogs- och jordbruket — spelar
de en mycket stor roll för att transportera
skogsprodukter och livsmedel.

På de enskilda vägarna transporteras
också stora mängder skolbarn. Vidare
tillkommer de för varje år allt talrikare
ägarna av fritidsstugor samt sådana
människor som önskar komma ut i skog
och mark.

När denna fråga var föremål för behandling
vid fjolårets riksdag, framhöll
statsutskottet att vid bedömningen av de
med statsbidragsgivningen sammanhängande
frågorna måste enligt utskottets
mening hänsyn tagas till det enskilda
vägnätets betydelse för näringslivet

82 Nr 17 Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

och kommunikationerna i allmänhet.
Det är därför av intresse, sade utskottet,
för såväl det allmänna som för väghållarna
själva att de enskilda vägarna
utbygges och underhålles på ett rationellt
sätt.

I år skriver utskottet på ungefär samma
sätt och påpekar även att det har
skett en ökning av anslaget med sammanlagt
7,4 miljoner kronor. Utskottet
erinrar också om att 1963 års riksdag
beslöt att höja bidraget med 5 procent
när det gäller underhållsbidraget och
med 10 procent för nybyggnadsbidraget.

Vad utskottet uttalar på denna punkt
är givetvis också riktigt. Men faktum är
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för den enskilda väghållningen har äskat
avsevärt mera, nämligen sammanlagt
66 miljoner kronor. Detta är avsevärt
mera än vad utskottet föreslår. Av
det som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt har utskottet inte tillstyrkt
ens hälften.

Om det under tidigare år varit tillräckliga
anslag, hade man kanske för
detta år kunnat avstå från att påpeka
det stora behov som föreligger. Man kan
särskilt i ett läge då det är ont om pengar
få nöja sig med de uppräkningar som
gjorts, även om de inte uppfyller de önskemål
man har. Det har emellertid år
efter år varit så att de enskilda vägarna
inte kunnat utbyggas och underhållas
på ett rationellt sätt. Det är därför
anledning att understryka vad utskottet
nu uttalat, nämligen att de enskilda vägarnas
betydelse är stor inte bara för
väghållarna själva utan också för näringslivet
och kommunikationerna i allmänhet.

Vi bär nyligen diskuterat bl. a. behovet
av att bygga flera bostäder, och det
har anmälts att det föreligger stora behov
i detta avseende. Jag vill framhålla
att behoven på detta område kommer
att öka ytterligare, om vi inte får våra
enskilda vägar upprustade. Man behöver
bara erinra om dem som varje dag skall

färdas till och från sitt arbete några kilometer
på en dålig enskild väg. Så småningom
tröttnar dessa människor och
vill ha en bostad belägen så att de slipper
från den dåliga enskilda vägen.

I allmänhet har de enskilda vägarna
byggts och iordningställts för andra
uppgifter än dem som de numera har.
De betjänade ursprungligen ett mindre
antal året om boende, vilka inte utsatte
vägarna för något större slitage. Men
trafikintensiteten har ökat och kraven
på vägarnas standard stigit. Många av
dessa vägar får nu ta emot en så omfattande
trafik av utomstående, att det vore
väl befogat om underhållet sköttes
helt av staten. Dock är de medel som
ställts till förfogande för det allmänna
vägnätet alltför otillräckliga för att man
skall kunna tänka sig att staten just nu
tar hand om också underhållet av de
enskilda vägarna. En sådan tanke är
allt annat än realistisk.

Vi kan dock ute i landet iaktta att de
många enskilda vägarna i mycket stor
utsträckning behöver breddas, rätas och
grundförstärkas och därjämte i många
fall förbättras med en enklare beläggning.
Det går nämligen inte att sköta underhållet
på ett tillfredsställande sätt
på en grusväg, som är utsatt för en intensiv
trafikbelastning.

Ansökningar om bidrag till byggande
av enskilda vägar har under de senaste
åren hopat sig i länen och behovet är
— därom är jag alldeles övertygad —
större än vad som framgår av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens äskanden.
Men de som har beräknat anslagen är
trogna undersåtar och har följt uppmaningen
att iakttaga stor återhållsamhet
i äskandena.

Följden av nedprutningen på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens äskande blir
att många synnerligen angelägna vägbyggen
får vänta med att bli utförda.
Vidare blir följden att bidrag till från
trafiksäkerhetssynpunkt nödvändiga
iståndsättningsarbeten inte kan utgå,

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

vilket medför att arbetet uppskjutes och
fördyras samtidigt som riskerna för
olyckor kvarstår.

Därtill kommer att näringslivet och
kommunikationerna i allmänhet blir lidande
på denna eftersläpning. Det är,
såsom jag påpekat, obestridligt att det
enskilda vägnätet är ett komplement till
det allmänna.

Det är även att märka att det utförs
oerhört mycket arbete för de pengar
som anslås för enskild väghållning. De
som står i ledningen för dessa vägsamfälligheter
är människor, som i sanning
hushållar med pengarna och är angelägna
om att få mesta möjliga arbete utfört
för de medel man erhåller. Mycket arbete
utförs också för liten eller ingen ersättning.

Det är därför enligt min mening från
alla synpunkter välbetänkt att beträffande
den enskilda väghållningen följa
den vid punkten 7 fogade reservationen
1 d av herr Ivar Johansson m. fl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I slutet av mitt anförande
skall jag komma in på de problem
som herr Mattsson berört. Men först vill
jag säga några ord om väginvesteringarna
och den vägbudget som vi nu behandlar.

Vi har ju under många år haft en hög
investeringstakt inom vägbyggnadsområdet,
och då får vi inte bara räkna anslagen
under sjätte huvudtiteln, ty stora
anslag som ställts till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande har kommit vägbyggandet
till del. Därigenom ligger vi
nu på plus i förhållande till den enligt
vägplanen uppställda målsättningen —
för landsbygden ligger vi före planen
med 475 miljoner kronor. Men i fråga
om städernas investeringar råder en eftersläpning
på 182 miljoner kronor, och
jag skall villigt erkänna att just denna
eftersläpning för städerna kan inge vissa

bekymmer, då stora krav kommer att
ställas från det hållet under de kommande
åren. Här som på många andra
områden inom vårt samhällsliv får
emellertid avvägningar göras, som ger
så god utdelning som möjligt så snabbt
som möjligt.

I årets budget har ju också väganslagen
ökats med inte mindre än 120,4 miljoner
kronor. Jag kan inte se detta annat
än mot bakgrund av ett uttalande
av majoriteten inom statsutskottet för
några år sedan, som riksdagen gjorde
till sitt, att minst 100 miljoner kronor
årligen skulle vara den ungefärliga ökningstakten
för vägbyggandet. Takten
har ökats betydligt, något som minoriteten
naturligtvis inte trodde vid det tillfälle
då uttalandet gjordes.

Det är emellertid glädjande att enigheten
om väganslagen nu är större än
tidigare. Naturligtvis kan vi — herr
Gustafsson i Kårby var inne på det —
tvista om anslagens storlek: om vi skall
tillstyrka ämbetsverkens anslagskrav eller
om vi skall godtaga regeringens förslag,
som innebär vissa prutningar. Eu
sådan diskussion kommer vi alltid att
få föra här i riksdagen. Jag tror dock att
vi inte bör bortse från att inom ramen
för de stora anslag som utgår skall också
ges möjligheter till större arbeten,
till att genom rationaliseringar, en modern
maskinpark o. s. v. kunna driva
arbetet effektivare och på så vis få ut
betydligt mer av väganslagen än vad vi
från början kunnat räkna med. I stort
sett är vi väl också överens om att investeringstakten
skall hållas så hög som
samhällsekonomien och statsfinanserna
medger.

Jag övergår så till att något beröra
frågan om de enskilda vägarna.

I år liksom tidigare har motioner
väckts rörande de enskilda vägarna, och
utskottet liar fastslagit de enskilda vägarnas
betydelse för näringslivet ocli
kommunikationerna i allmänhet. Denna
betydelse var väl ett av skälen till att

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

riksdagen år 1963 beslöt höja bidragsprocenten
med 5 procent för underhållsbidragen
och 10 procent för byggnadsbidragen.
Men dessutom pågår det
ju undersökningar rörande ändringar av
bidragssystemet, som också kan ge fördelar
för de enskilda vägintressenterna.
Dessa undersökningar är ännu inte färdiga,
och då tycker jag, herr Mattsson,
att vi skall vänta med att peta på anslagen
till de enskilda vägarna. Trots regeringens
prutningar på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag uppgår ju
anslagshöjningen, som herr Mattsson talade
om, till 7,4 miljoner kronor — alltså
en mer än 10-procentig ökning av anslaget.
Jag ställer frågan: Hur många
myndigheter har fått en sådan höjning
av anslagen? — Utskottsmajoriteten har
därför ansett sig kunna biträda Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt i avvaktan
på de undersökningar som pågår.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till utskottets talesman
vill jag bara säga, att om verkschefen
är nöjd med Kungl. Maj:ts förslag och
detta meddelas utskottet, så är det ju
inte annat än allmänt god sed från en
generaldirektörs sida. Men att det kan
uttalas stor förnöjelse över ett belopp
på 20 miljoner kronor, när man med
siffror visat att kostnadsökningarna på
vägunderhållssidan kommer att uppgå
till 23 miljoner kronor, framstår som
mindre vanligt.

Att ett ökat vägbyggande skall sättas
in i sitt samhällsekonomiska sammanhang
är självklart. Ur samhällsekonomisk
synpunkt har vi inga investeringar
som är lönsammare och har en sådan
genomslagskraft på olika sektorer av
samhällslivet.

Dessutom skall vi komma ihåg — men
den saken gick herr Ståhl helt förbi —

att vi även bidrar till att öka trafiksäkerheten,
om vi anslår mer pengar till
vägarna.

Herr Johansson i Norrköping påminner
om dessa hundra miljoner kronor
som skulle motsvara eu rimlig ökningstakt.
Vi kan emellertid inte hur länge
som helst anse, att detta innebär en rimlig
ökning, tv vi måste ta hänsyn till
kostnadsstegringarna. Jag är inte säker
på att de rationaliseringar som görs kan
uppväga de ständiga kostnadsstegringar,
som drabbar även denna sektor av vårt
ekonomiska liv.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Visst är det riktigt som
herr Johansson i Norrköping säger att
man räknat upp anslaget till de enskilda
vägarna. Men samtidigt har trafikintensiteten
ökat, och dessa vägar har blivit
allt sämre. Bilarna skakar sönder på
dessa dåliga vägar som kan vara direkt
trafikfarliga. Detta innebär en nationalekonomisk
förlust och är olyckligt ur
alla synpunkter. Anslaget till de enskilda
vägarna måste därför öka i snabbare
takt än hittills.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med herr Gustafsson i
Kårby om värdet av ett bra vägbestånd
•—- på den punkten är vi naturligtvis
överens. Men jag tycker att han överbetonar
betydelsen av de anslagshöjningar
som föreslås i reservationen —
det är ju ändå bara fråga om nyansskillnader.

Får jag påpeka att vägbudgeten för
nästa år kommer att bli 120,5 miljoner
kronor högre än under innevarande år,
om kammaren vid voteringen om en
stund följer Kungl. Maj:ts förslag. Av
herr Gustafssons i Kårby anförande kan
man, om man inte i detalj studerat dessa
frågor, få det intrycket, att myndigheternas
äskanden helt förbisetts. Så
är alltså inte fallet.

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Reservationen innebär ju endast relativt
små höjningar i jämförelse med
Kungl. Maj :ts förslag, och det är en
överdrift att göra gällande att dessa små
höjningar på ett avgörande sätt skulle
kunna bidra att förbättra vårt vägbestånd.
Om man vill vara återhållsam
och försiktig, vilket man naturligtvis
bör vara i det ekonomiska läge som vi
nu befinner oss i, så blir effekten inte
så stor som herr Gustafsson i Kårby
sökt göra gällande.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
gjorde ett uttalande som jag inte
tycker kan stå oemotsagt. Han framhöll,
och citerade därvid också propositionen,
att vi då det gäller vägbyggandet
på landsbygden ligger långt före vägplanen.
Det konstaterandet, herr Johansson
i Norrköping, är inte riktigt.

Det var 1956 som de sakkunniga gjorde
upp sitt program för den svenska
vägbyggnadspolitiken. Som vi alla känner
till har vi i dag ett helt annat penningvärde
än 1956. Vidare har man i
stor utsträckning räknat in beredskapsmedel,
och vi vet att dessa ger en väsentligt
sämre vägbyggnadseffekt än
andra anslag. Man kan naturligtvis diskutera
hur mycket sämre effekten är
— man har nämnt siffran 10 procent.
Vidare har man räknat in arbeten som
rätteligen borde hänföras till underhållsarbeten.

Om vi över huvud taget skall diskutera
huruvida vi ligger före vägplanen
eller inte — jag tycker att vi bör sluta
att göra det, eftersom det gått så lång
tid sedan vägplanen fastställdes, att den
frågan nu saknar aktualitet — så vågar
jag påstå att vi ligger efter vägplanen,
inte före. Jag har gjort vissa uträkningar
och kalkyler som visar att vi
ligger 100 å 150 miljoner kronor efter
vägplanen.

Vägplanen avser ju att vara ett vägbyggnadsprograin,
ett program för ett

effektivt vägbyggande. Det avgörande
är det antal vägmeter som byggs enligt
planen, och därvidlag ligger vi alltså
efter, inte bara när det gäller vägbyggandet
i städerna utan även när det
gäller vägbyggandet på landsbygden.
Det tycker jag bör sägas.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman och jag
har tidigare tvistat om vägplanen. Jag
konstaterar att enligt de siffror som har
redovisats ligger vi före vägplanen. Men
jag tror att man dessutom måste ta hänsyn
till andra ting än dessa siffror, herr
Bohman. Även om bilskattemedlen används
till vägbyggande, så har vägbyggandet
tillförts betydande belopp också
från andra anslag. Om vi även tar hänsyn
till den tekniska utveckling som
skett på detta område, tror jag att vi
kommer fram till att vi ligger före vägplanen.
Men jag håller med herr Bohman
om att vi inte bör fortsätta att
tvista om detta.

Beträffande beredskapsarbetena har
jag tidigare från denna talarstol talat
om att jag har varit med och gjort undersökningar
som givit vid handen att
man har fått praktiskt taget lika stor
valuta för de pengar som gått till beredskapsarbeten
som för de pengar som
på annat sätt ställts till vägväsendets
förfogande.

Till herr Gustafsson i Kårby skulle
jag vilja säga att det har funnits tillfällen
då vägmyndigheterna — även under
utskottsbehandlingen — framfört
mycket kraftig kritik mot förslagen om
tilldelning. Det har vi ju ändå inte upplevat
i år.

Herr Gustafsson i Kårby vill göra gällande
att kostnadsstegringarna medför
att de 100 miljoner kronorna inte motsvarar
den reella merkostnaden. Från
oppositionshåll hyste man nog vid det
tillfället den misstanken att Kungl. Maj:t
inte skulle föreslå riksdagen en höjning

86 Nr 17 Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

med minst 100 miljoner kronor. Vad
jag ville konstatera var alltså att det är
mer än 100 miljoner kronor som årligen
sedan dess har kommit vägväsendet
till del.

Till herr Mattsson skulle jag vilja
säga att det är klart att vi kan fortsätta
att konstatera att det finns söndriga
vägar. Men om herr Mattsson skall råda
bot på det missförhållandet räcker ju
inte den summa herr Mattsson föreslår
till det enskilda vägväsendet. Jag har
sagt — och det påståendet står jag för
— att det skett en förändring när det
gäller det enskilda vägnätet, och det enskilda
vägnätet kommer genom undersökningarna
om bidragssystemet att
med säkerhet medföra förändringar.
Därför tycker jag att man för tillfället
kan vara nöjd med det förslag som
Kungl. Maj:t framfört.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Någon omfattande argumentering
om behovet av en upprustning
av vårt vägväsende behövs knappast
efter de föregående talarnas inlägg.

Var och en har väl klart för sig hur
oerhört vägtransporterna ökar i intensitet
för varje år som går. Detta gäller
såväl lasttransporter som personbefordran.
Under en tioårsperiod har vägtransporternas
omfattning mer än fördubblats.
Likaså har våra lastbilars lastkapacitet
ökat högst väsentligt. De allmänna
kommunikationsmedlen som
järnvägarna utgör läggs mångenstädes
ned. Det ställs sålunda i allt större utsträckning
krav på ett ändamålsenligt
vägnät. Ökningen av våra lastbilars lastkapacitet
är ju också ett led i de allmänna
rationaliseringssträvandena för
förbilligande av våra transporter och
sålunda också ett led i förbättringen av
vår konkurrenskraft gentemot utlandet
när det gäller varuproduktionen.

Tyvärr är det emellertid också så att
denna lastkapacitet inte kan utnyttjas
i sin helhet och på ett rationellt sätt,

på grund av att alltför många vägkilometer
i vårt land inte kan bära den
tunga vägtrafiken.

Det enskilda vägnätet är numera i
praktiken inte något enskilt vägnät i
den bemärkelse som det var förr om
åren. Det enskilda vägnätet är en länk
i den vägkedja som vårt allmänna vägnät
utgör. Men denna kedja är inte starkare
än den svagaste länken. En upprustning
av det enskilda vägnätet är
sålunda en viktig del när det gäller
iordningställandet av hela vårt vägnät
för att detta skall kunna utnyttjas på ett
rationellt sätt. Jag har tidigare från
denna talarstol berört hur man både
två och tre gånger nödgas göra omlastningar
av varor, inte minst skogsprodukter,
som hämtas utefter de enskilda
vägarna, för att man sedan skall kunna
ha full last för att utnyttja bilarnas kapacitet,
fram till förädlingsstället.

Departementschefen har i sitt äskande
även i innevarande års statsverksproposition
prutat ned anslaget till upprustningen
av det enskilda vägnätet i
förhållande till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett sig behöva.
Jag är alldeles övertygad om att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen inte har
begärt en krona mer än vad som är
oundgängligen och akut nödvändigt.

Statsrådets uppräkning i förhållande
till föregående års anslag är såvitt jag
förstår egentligen inte större än att de
allmänna kostnadsstegringarna tar den
i anspråk. I varje fall tror jag inte att
någon nämnvärd utökning av upprustningsprogrammet
kommer att kunna
äga rum. Departementschefen har visserligen
varslat om att ett förslag till
det enskilda vägnätets upprustning kan
komma att framläggas senare. Låt mig,
herr talman, vädja till herr statsrådet
att han omprövar detta alldeles omgående
för att inte den långa kön av sökande
till upprustningsbidrag skall bli
ännu längre och för att inte resultatet
bara skall bli allt längre väntetid för

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

upprustningsprogrammets genomförande.

Det enskilda vägnätet är sålunda i
dag en del av det allmänna vägnätet
som utnyttjas för de allmänna transporterna
•— för såväl person- som lastbefordran.
Jag tror inte — herr Johansson
i Norrköping — att det behövs några
utredningar för att fastslå detta; det
är bara att se verkligheten som den är
och försöka åstadkomma ett rejält anslagsäskande
och ett upprustningsprogram.
Detta gäller — som här nämnts
— i all synnerhet det enskilda vägnätet.

Låt mig, herr talman, till sist säga
endast några ord om bensinskattemedlen
som till viss del skall gå till byggande
av tunnelbanor i Stockholm.

Vi är överens om att tunnelbanorna
har stort värde och är nödvändiga för
de interna kommunikationerna här i
denna stora stad med dess koncentration
av människor och att de är nödvändiga
för att inte transporterna och
kommunikationerna skall klappa ihop.
Jag tror emellertid ändå att det är fel,
och det är faktiskt en allvarlig sak, när
man gått in för att uppluckra just den
specialfond som automobilskattefonden
utgör — en specialdestination av
bensinskattemedlen. Den är väl till för
det ändamål den är uttagen och inbetald
för.

Jag är angelägen betona att jag inte
har gått emot att allmänna medel tillskjutes
för tunnelbanebyggen, men det
skall ske på vedertaget sätt genom allmänna
budgeten och inte av de medel
som är inbetalda för vårt allmänna vägnäts
upprustning och underhåll. Jag har
ändå en känsla av att tunnelbanorna är
ett kommersiellt företag, ägt av Stockholms
stad, som skall finansieras via
biljettpriser och dylikt.

Det kan leda till allvarliga konsekvenser
framöver om man så till den grad
uppluckrar denna specialdestination
av automobilskattefonden. Det kommer
så småningom att leda till att medel ur

denna fond kommer att användas till
vilket ändamål som helst — i den allmänna
budgeten — och det är väl ändå
inte meningen när det gäller bensinskatten.

Såvitt jag känner till är bensinen den
nyttovara som är högst beskattad i detta
land. Man har en känsla av att det ser
ut som om bensinen betraktas som en
vara, analog med rusdryckerna, vilka
beskattas speciellt. Så är väl ändå inte
fallet. Jag kan därför härvidlag inte
vara till freds med att man uppluckrar
den specialfond som automobilskattefonden
utgör.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Perssons i Heden
farhågor var tydligen inte så stora. De
kanske i och för sig inte behöver kommenteras,
men jag kan nämna att skillnaderna
i kapaciteten mellan en tunnelbana
och en vägfil är sådana, att man
måste ta hänsyn till dem när det gäller
att få fram det samhällsekonomiskt mest
effektiva trafiksystemet. Om vi säger
att ett spår på tunnelbanan har lika
stor kapacitet som trettio vägfiler med
bilar, så förstår herr Persson i Heden
vad det gäller. Det är med stora uppoffringar
som vi ska bygga tunnelbanan
i Stockholms län. Om vi nu inte skulle
göra det utan i stället bygga vägar, vilket
i och för sig är trafiktekniskt och
byggnadstekniskt omöjligt, så räknar vi
med att investeringarna skulle ligga på
minst det tredubbla! Och i de investeringarna
har staten enligt författningarna
skyldighet att bidraga med 95 procent.

Vi vill i detta sammanhang betona
att, sett ur vår synpunkt, har vi dels
tagit på oss en stor kostnad i våra bygder,
och dels har vi gjort en reell besparing
för statsverket.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Nr 17

Fredagen den 9 april 19(35

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Herr talman! Jag bär aldrig satt betydelsen
av tunnelbanorna i tvivelsmål.
Jag hoppades att jag uttryckte mig klart
när jag sade att de hade oerhörd betydelse
för den interna trafiken i Stockholm.
I viss mån underlättar de trafiken
genom Stockholm. Oavsett detta kommer
man emellertid inte ifrån att behovet
av upprustning av vårt vägnät, som
är i miserabelt skick, i än högre grad
gör sig gällande än när det gäller trafikleder
här i Stockholm.

Jag inbjuder herr Bengtson i Solna
att se på vägnätet i mitt hemlän, där
det är så till den grad nedslitet att man
faktiskt riskerar både liv och bilar. Alla
de människor som bor ute i landet —
de långa avståndens folk — är beroende
av sina bilar, när de reser till och från
sina arbeten, som också herr Mattsson
redogjorde för. Detta jämte de dagliga
skolbarnstransporterna, den tyngre trafiken
etc. gör, att vi inte får använda
de medel, som härrör från bilarna, i
form av bilskatt och bensinskatt, till
andra ändamål än till dessa vägar.

Om vi skall stödja tunnelbanebyggandet
i Stockholm, vilket jag inte har något
emot, så skall det inte ske via automobilskattefonden.
Detta vill jag ytterligare
understryka.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under sommaren brukar
vi väl litet till mans använda de
enskilda vägar, som går ned till badstranden
eller till strövområden, vilka
vi vill besöka för att plocka bär eller
svamp. Ofta fnyser vi då åt den smala
vägen, som kanske inte är i det skick
vi önskar. Men vi tänker mera sällan
på att byggandet och underhållet av
dessa enskilda vägar helt och hållet faller
på markägarna, vilka inte har möjlighet
att erhålla statsbidrag.

Nu har departementschefen insett att
det föreligger svårigheter att erhålla
statsbidrag till de enskilda vägar, vilka
behövs för fritidsändamål. Han har fö -

reslagit ökade möjligheter att erhålla
bidrag till dessa. Man borde då kunna
dra konsekvenserna av ett sådant resonemang.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
nu räknat fram ett behov av 32,9 miljoner
till statsbidrag till byggandet av
enskilda vägar. Den har sagt att den
med hänsyn till det sannolikt ansträngda
budgetläget nöjer sig med 25 miljoner
kronor. Departementschefen säger
sig vara villig att utöka möjligheterna
till statsbidrag, men han sänker det äskade
beloppet 25 miljoner till 20 miljoner
kronor. I förhållande till nu utgående
anslag innebär detta visserligen
en ökning på 2,4 miljoner, men vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt
anslagsäskande inte, efter vad jag kan
förstå, tagit hänsyn till de ökade möjligheterna
att erhålla statsbidrag till de
vägar, vilka i allt större utsträckning utnyttjas
för fritidsändamål.

Jag skall här inte ta upp någon diskussion
om huruvida det är nödvändigt
eller inte med en sådan ökning. Personligen
hälsar jag en sådan ökning med
största tillfredsställelse. För de markägare,
som har vägar, vilka under sommartiden
livligt utnyttjas av turisterna,
har det utgjort ett bekymmer att inte
på något sätt kunna kompensera sig för
den trafik som på många håll svämmar
över på dessa vägar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
bär alltså fått 2,4 miljoner mot äskade
7,4. Hur kommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att klara den uppkomna
situationen? I motiveringen till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens äskanden kan
man också läsa att av de 25 miljoner
som begärts kan endast 12 användas till
enskilda vägföretag. De övriga 13 miljonerna
är redan bundna genom påbörjade
arbeten eller genom ökade bidragsnormer.
Om vi nu sänker med ytterligare
fem miljoner, kommer det anslag,
som kan utgå till nya vägföretag
här i landet, att bli begränsat till sju

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

miljoner. Jag kan inte förstå annat än
att det är högst otillfredsställande att
det har blivit en sådan begränsning av
anslaget.

Därtill kommer en annan sak. De medel,
som arbetsmarknadsstyrelsen disponerar
för beredskapsarbeten i form
av vägbyggen och vilka i inte ringa utsträckning
kommer enskilda vägar till
del, kommer kanske i framtiden mer
och mer Norrland till godo. Därvidlag
har vi stora bekymmer, men det är
kanske inte så mycket att säga om en
omfördelning av medlen till beredskapsarbetena
för byggande av vägar kommer
Norrland till godo. Men därtill kommer
att beredskapsarbetena mer och
mer förlägges till andra områden än vägbyggandets
beroende på att man i fråga
om vägbyggen inte i samma utsträckning
som tidigare och som är fallet när
det gäller skogsavverkningar och skogsvårdande
åtgärder är beroende av den
manuella arbetskraften. Det har blivit
en omfördelning av beredskapsarbetenas
karaktär, som också går ut över denna
del av vägbyggandet.

När departementschefen här erkänner
att det föreligger ett behov av utökade
normer för statsbidrag till de
enskilda vägarna, hade man hoppats
att han också skulle ha tagit hänsyn till
att det föreligger ett ökat behov av medel
i detta anslag. Jag kan inte finna
annat än att utskottet gör en logisk kullerbytta
när det skriver: »Utskottet har
icke funnit anledning till erinran mot
vad departementschefen därvid i övrigt
anfört, vilket bl. a. innebär att möjligheter
öppnas för bidragsgivning avseende
s. k. fritidsvägar.» Motionärernas
yrkanden om en höjning av förevarande
anslag avstyrkes följaktligen. Om utskottet
åtminstone hade strukit de sista orden,
hade allt varit bra, ty man kan
näppeligen åberopa ett ökat behov av
bidragsbestämmelsernas liberalisering
samtidigt som man säger att bär inte
föreligger något ökat anslagsbehov.

Nu bar i en motion, nr 80 i denna
kammare, herr Jönsson i Ingemarsgården
och jag yrkat på en böjning av statsbidraget
till enskilda vägars byggande
med de 5 miljoner kronor som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har begärt i
sina petita. Detta yrkande innefattas i
en reservation till utlåtandet, nr 1 d,
vilken också innefattar en ökning av anslaget
till underhållet av enskilda vägar.
Även om det innebär en ytterligare belastning
av cirka 5 miljoner kronor,
så vill jag yrka bifall till reservationen
1 d av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju upplysas om
beträffande en del av de problem som
herr Hamrin i Kalmar har berört, att
det över jordbrukshuvudtiteln går 13
miljoner till enskilda skogsvägar och att
departementschefen därutöver har förordat
att 500 000 lämnas till fritidsvägarna.
Jag tycker att detta också bör
komma med i bilden, när man diskuterar
de enskilda vägarna.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag var fullt på det klara
med att jordbrukshuvudtiteln har
ökat möjligheterna till statsbidrag till
enskilda skogsbilvägar, men det är inte
de vägarna det här är fråga om. Det är
många vägar som inte går genom skogsbygder
och som alltså inte bar denna
möjlighet till statsbidrag som jordbrukshuvudtiteln
öppnat.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I detta sammanhang har
statsutskottet även behandlat motionsparet
190 i första kammaren och 252 i
andra kammaren som har väckts av
samtliga riksdagsmän i Jämtlands län.

I dessa motioner har vi bl. a. anfört
att vägnätets standard spelar en stor
roll för utvecklingen i eu region. I ett

90 Nr 17 Fredagen deii 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

område sådant som Jämtlands län, med
ett rätt ensidigt näringsliv, som i betydande
utsträckning är baserat på råvaruproduktion
och därav framför allt
jord- och skogsbruk, spelar vägnätets
standard större roll än i län av annan
struktur. Det förhållandet understryks
ytterligare av att länets tredje stora näring,
turistnäringen, också för sin utveckling
är på ett avgörande sätt beroende
av vägkommunikationerna.

Vi hänvisar i sammanhanget till den
jämtländska länsutredningen, Befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands
län, där det framhålles att vägnätets
bristfälligheter gör att en modernisering
med nuvarande anslagsnivå
måste bedömas ta mycket lång tid. För
att kunna möta trafikens krav säger sig
länsutredningen därför förmoda, att
mera radikala ombyggnader av vägar
under avsevärd tid får begränsas till de
större lederna och att provisoriska förbättringar
får vidtas på det sekundära
vägnätet i avvaktan på en framtida ombyggnad.
Det beklagliga är att sådana
förbättringar som närmast har karaktär
av underhållsåtgärder endast i mycket
ringa utsträckning kan komma till
utförande med den nuvarande anslagstilldelningen.

Detta bestyrks av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rapport av den 1
januari 1964, som tidigare här har
nämnts i ett allmänt sammanhang men
som särskilt har intressanta siffror för
just Jämtlands län. Enligt den rapporten
är andelen genomgående länsvägar
i Jämtlands län med icke godtagbar
standard icke mindre än 76 procent,
vilket är den högsta siffran i hela landet.
Vidare bestyrker rapporten, att underhållet
av de jämtländska vägarna är
eftersatt, i det att 77 procent av riksvägarna
och 12 procent av övriga vägar
är belagda eller oljegrusade. Detta motsvarar
21 procent av den totala väglängden
och är samtidigt det lägsta värdet
för något län. Således har vårt län en

påtaglig särställning vad det gäller dåligt
utrustat och illa underhållet vägnät.

Detta vägnät kommer att ytterligare
belastas genom att strukturanpassningen
inom skogsbruket har medfört en
fortgående nedläggning av flottleder,
varigenom skogsbrukets transporter
överförs till det allmänna vägnätet. Vidare
har utvecklingen inom turistnäringen
också kommit att ytterligare belasta
vägnätet.

Med hänvisning till bl. a. dessa omständigheter
har vi hemställt att riksdagen
vid behandlingen under denna
punkt av vägunderhållet måtte besluta
en uppräkning av Kungl. Maj:ts förslag
med 1,5 miljon kronor, att disponeras
för ett forcerat vägunderhåll inom
Jämtlands län i enlighet med vad som
har anförts i motionen.

Utskottet avstyrker vår framställning.
Reservanterna gör det också, men
såvitt jag förstår är det endast formellt,
därför att i reservationen nr 1 a yrkas
på ett med 30 miljoner kronor förhöjt
underhållsanslag, och detta är i överensstämmelse
med väg- och vattenbyggnadsverkets
anslagsäskande. Vårt yrkande
i motionen baseras på just detta
belopp, varav vårt län torde kunna erhålla
cirka 5 procent, alltså 1,5 miljon.

Ett bifall till reservation 1 a innebär
således i realiteten även ett bifall till
vår motion, och detta gör att jag, herr
talman, ber att få ansluta mig till denna
reservation.

Herr BöltJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag har en något avvikande
mening om yrkandet i reservation 1 b,
som är avgiven av herr Ivar Johansson
m. fl. och som grundar sig på en motion
från centerpartiet. Men jag skulle
vilja göra några korta kommentarer därutöver.

Den första gäller de mindre, allmänna
vägarna. Man kan väl inte bli förvå -

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

nåd över kritiken mot att tunnelbanebyggen
finansieras genom anslag över
automobilskattcmedlen, när man konstaterar
hur stor eftersläpningen i fråga
om mindre vägar är på många håll i
landet.

När man försöker aktualisera förbättringar
av de mindre vägarna och tar
upp resonemang med vederbörande
vägförvaltning, finner man snart att deras
turordning på grund av knappheten
på medel ligger i en mycket avlägsen
framtid.

En förbättring av kommunikationsförhållandena
genom höjd vägstandard
bör väl genomföras gemensamt i något
så när jämn takt för hela landet. Som
det nu är kommer många områden att
bli mycket långt efter.

Beträffande statsbidragen till enskild
väghållning, som herr Hamrin i Kalmar
tidigare har berört, vill jag också för
det första yrka bifall till reservation 1 d.
Statsutskottet har vid sin bedömning
av framställningarna på denna punkt
och de propåer, som reservanterna talar
för, kanske inte haft riktigt klart för
sig behovet av ökade bidrag till den
enskilda väghållningen. I en replik har
nyss understrukits att det utöver de anslag
som fördelas av lantbruksnämnderna
utgår vissa anslag för skogsbilvägar.
Men det täcker inte hela detta fält. Det
finns en mängd vägar som i och för sig
inte har något som helst värde för produktionen
men som ändå används t. ex.
av människor som är ute och turistar
och vill komma ner till öppen strand
och bada. Dessa vägar bör också få
stöd av det allmänna.

Herr talman! Jag kommer så fram
till mitt väsentliga yrkande, och det gäller
reservation 1 b, där reservanterna
har begärt höjning av anslagen för byggande
av riksvägar respektive länsvägar
men prutat på anslaget till byggande av
storbroar, från 44 till 40 miljoner kronor.

Med hänsyn till angelägenheten av att

också storbrobyggandet kan försiggå i
något så när planenlig takt även under
nästa femårsplan och med hänsyn till
de kostnader som detta byggande kräver
under tiden fram till nästa femårsplan
kan jag inte ansluta mig till denna
prutning. Prutar man nästa budgetår
får detta verkningar på längre sikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 6 vid punkten 7 avgivna reservationen
1 b, utom i vad den avser rubriken
d) Byggande av storbroar, där jag
yrkar bifall till utskottets förslag, vilket
är detsamma som departementschefens
förslag om 44 miljoner kronor.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det som närmast föranledde
mig att begära ordet var herr
Perssons i Heden resonemang om tunnelbanebyggena
i Stockholm. Han menade
— om jag inte missuppfattade honom
-—• att den linjen skulle innebära
en uppluckring av principen om automobilskattemedlens
användande. Jag
tror att herr Persson i Heden hade kunnat
hysa mindre bekymmer rörande den
saken, om han noggrant hade lyssnat
till vad herr Gustafsson i Kårby citerade
på sidan 25 i utskottets utlåtande.
Men låt mig bara läsa upp en mening en
gång till: »I anslutning härtill och med
anledning av vissa yrkanden i de förenämnda
motionerna må framhållas, att
den föreslagna utvidgningen av tilllämpningsområdet
för bidragsgivningen
icke i och för sig avses medföra en ökning
i den totala medelstilldelningen av
automobilskattemedel utan främst öppnar
möjligheter för en alternativ användning
av bidragsmedel i vad avser
byggande av tunnelbanor och yttrafikleder.
» Det är, och därvidlag delar jag
herr Gustafssons i Kårby uppfattning,
en väsentlig mening.

Herr Persson i Heden gjorde mig litet
förvånad när han sade atl han inte
hade någonting emot att medel skulle

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

kunna tillskjutas på annat sätt. Jag misstänker
att han därmed menar över ett
särskilt anslag. Den tanken vill jag däremot,
herr talman, bestämt ta avstånd
ifrån, eftersom jag inte kan underlåta
att se dessa saker även ur landets synpunkt
i övrigt, alltså inte bara ur stockholmsregionens.
Jag skulle vilja säga att
en sådan tanke skulle leda till att stockholmsregionen
skulle kunna få bilskattemedel
i vanlig ordning och därtill särskilda
medel till tunnelbanebyggande som i
sin tur skulle avlasta vägtrafiksystemet.
Om det förslaget hade framställts av
någon ledamot från Stockholm skulle
jag inte ha blivit förvånad. Ett genomförande
av det förslaget skulle nämligen
innebära att stockholmsregionen
skulle kunna så att säga gå fram på två
vägar för att skaffa pengar, medan vi
andra bara skulle ha tillgång till bilskattemedel.
Det skulle innebära en klar
favorisering av stockholmsregionen, och
den tanken vill jag bestämt ta avstånd
ifrån.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om detta
uttalande i utskottets utlåtande egentligen
förpliktar till någonting, eftersom
Stockholms stad redan har rätt till statsbidrag
till godkända trafikleder, som
det nu är.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Persson i Heden hörde jag att det
enligt hans mening knappast behövs någon
utredning för att konstatera behovet
av medel för vägbyggande. Jag vill emellertid
säga att man kanske behöver en
utredning i nära anslutning därtill,
nämligen en utredning om på vilket sätt
man skall skaffa erforderligt kapital för
att man verkligen på allvar skall kunna
gripa sig an med förbättringen och utbyggnaden
av vägarna i detta land. Vägarna
är och kommer sannolikt för lång

tid framåt att vara undermåliga, på
många ställen i sådan utsträckning att
de både utgör en fara för trafiksäkerheten
och är till stor olägenhet för dem
som skall trafikera vägarna.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid att herr Persson i Heden
för inte så länge sedan avlämnade en
motion i denna kammare, där han yrkade
avslag på förslaget om höjning av
bensinskatten med 5 öre. Eftersom det
alltjämt föreligger behov av ytterligare
kapital för att fortsätta utbyggnaden av
vägarna, förefaller det mig egendomligt,
att man ena dagen kan vara med om att
avstyrka en utökning av tillgångarna för
detta ändamål och den andra dagen kan
framställa krav på att man skall öka
anslagen till vägarna.

Vi vet att de anslagna medlen ligger
i paritet med vad vi för närvarande får
in av bilskatter och därmed sammanhängande
skatter som går till den s. k.
bilskattefonden. Det är mot denna bakgrund
som jag ville efterhöra anledningen
till att herr Persson i Heden
har yrkat avslag på förslaget om skattehöjning
med 5 öre på bensin.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Så länge man har en
specialdestination för detta ändamål och
så länge det finns medel i bilskattefonden
som årligen ökar finns det ingen
anledning att även öka bensinskatten.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Det är riktigt att det
finns 700 å 800 miljoner kronor förda
på bilskattefonden. Men herr Persson i
Heden vet lika väl som jag, att det finns
inga pengar där i realiteten, eftersom
man av naturliga skäl har tagit dessa i
anspråk för andra angelägna utgifter
som staten har att svara för.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Medan herr Sundelin
håller på att klara upp en liten inkom

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

sekvens i herr Perssons i Heden tänkande,
kan jag kanske få säga ett par ord
om de konklusioner som herr Larsson
i Norderön drog av centerpartiets reservation,
nämligen att den skulle vara speciellt
gynnsam för Jämtland. För att
förebygga att centerpartiet — i all ära
för övrigt — efter denna diskussion
kommer att framstå som en speciell välgörare
gentemot Jämtlands vägar vill
jag ta herr Larsson i Norderön ur den
vanföreställningen. Det är nämligen så
att anslagen till underhållet utgår i proportion
till förslitningen och trafiken
på vägarna.

Ungefär 30 procent av vårt vägbestånd
bär 70 procent av trafiken. Eftersom
mycket små delar av vägarna i Jämtland
torde kunna räknas dit och eftersom
centerpartireservationen inte innehåller
något förmånsyrkande för Jämtlands
län, torde inte den uträkning som herr
Larsson i Norderön gjort med anledning
av centerpartireservationen stämma.
Man kan därför inte diskontera centerpartireservationen
till Jämtlands förmån.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är just detta, herr
Sundelin, som jag är bekymrad över,
nämligen att man använder medlen till
andra ändamål än vad de är avsedda
för. Jag sade i mitt förra anförande att
när man gått ifrån specialdestinationen
kan man använda automobilskattemedlen
till precis vad som helst. Det är just
det som är det allvarliga.

I bilskattefonden fanns den 30 juni
1964 ett sammanlagt belopp av 828,4
miljoner kronor. Härtill kommer outnyttjade
anslagsreservationer på 498
miljoner kronor. Detta betyder väl ändå
att det finns medel i denna fond för de
ändamål de är avsedda till?

Jag vill erinra om att statsrådet Sträng
vid förra årets debatt i första kammaren
sade att pengarna finns och att de skall
användas för de ändamål som de är av -

sedda för. Så blir det inte nu, när man
har gått ifrån denna princip.

Herr SUNDELIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att man har
gått ifrån de synpunkter som man hade
när statsrådet Sträng talade om att pengarna
i huvudsak skulle användas till
vägarna. Pengarna finns dock inte för
dagen. De finns i bilskattefonden och
skall självfallet användas för vägarna.
Vad jag ville framhålla var att man för
dagen inte har det kapital i bilskattefonden
som erfordras för en väsentlig
utbyggnad av vägarna.

När jag sade att undersökningar bör
göras beträffande hur kapitalet skall
kunna anskaffas menade jag, att vi inte
på den tid det borde göras kan sätta vägarna
i stånd, om vi inte drar in ytterligare
kapital till statskassan. Vare sig
detta kapital skall anskaffas via den
ordinarie budgeten eller tas ur bilskattefonden
så behövs kapitalet.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår inte att denna
debatt skall behöva föras. Jag kan
ordagrant återge vad statsrådet Sträng
yttrade förra året: »Pengarna finns ju
där som ett vägarnas krav på statsbudgeten
och de kommer att lösgöras i den
mån som investeringsavvägningar och
konjunkturer så motiverar.» Detta bör
väl vara klart besked. Jag tror att vi
har sådana investeringsavvägningar i
detta nu, och pengarna behövs.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag har ingalunda missuppfattat
ordalydelsen i reservation 1 a,
herr Ståhl. Jag framhöll också att där
yrkas avslag på vår motion. Det kan
emellertid inte fönrekas att om man yrkar
bifall till det underhållsanslag som
väg- och vattenbyggnadsverket begärt
— en summa som vi har tagit som bakgrund
för vår framställning — innebär

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

det i realiteten att även Jämtlands län
får ett förstärkt underhållsanslag. Detta
var vad jag konstaterade, och jag sade
också att jag personligen ansluter mig
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7:o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 33
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 b) av herr
Ivar Johansson m. fl.; samt 3:o) bifall
till det av herr Börjesson i Glömminge
under överläggningen framställda
yrkandet om bifall till nämnda reservation
med den ändringen, att till byggande
av storbroar anvisades av utskottet
föreslaget belopp, 44 000 000 kr.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7 :o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166 ja och
29 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II Mom. III

Herr talmannen gav propositioner på Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 9 april 1965 Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7:o)
mom. IV) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 30 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 d)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Kårby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7:o)
mom. V) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 d) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 44 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7:o)
mom. VI) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 d) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 39 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII—XIV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt B 20., s. 64 och 65) att till
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 85 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (1:31) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Vä m. fl. (II: 39), i vilka
föreslagits att riksdagen ville besluta att
till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 100 milj.
kr.;

dels en inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. väckt motion (I: 607), vari

hemställts att riksdagen vid sin behandling
av anslaget Bidrag till vatten- och
avloppsanläggningar under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 90 milj.
kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Westberg och From väckt motion
(II: 153).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 31 och II: 39 ävensom
motionen I: 607, till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kr.;

II. att motionen II: 153, såvitt den avsåge
bidrag till vattenvårdssammanslutningar,
icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionen II: 153, såvitt den
avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Per Jacobsson,
Eliasson i Sundborn, Gustafsson i
Kårby och Tobé, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 31 och II: 39 ävensom med bifall till
motionen 1:607, till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 90 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! När det gäller vattenoch
avloppsanläggningar har statsbidragen
liksom på en hel del andra områden
efter hand blivit ganska små.
Man började friskt med statsbidrag på
75 procent för att nu vara nere i mindre
än en tredjedel av denna procentsats
för de anläggningar, till vilka statsbi -

Fredagen den 9 april 19G5

Nr 17

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

drag över huvud taget utgår. Dessutom
har det blivit ett gap mellan beviljade
statsbidrag och medelstilldelningen. På
så sätt har den numera ganska ökända
eftersläpningen av bidragsgivningen
uppkommit.

I fjol fick vi av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
veta att med ett anslag av
80 miljoner kronor per år skulle den
nuvarande balansen vara avverkad 1970
—1971. Nu har förutsättningarna delvis
ändrats, och man beräknar att med
en årlig tilldelning av 80 miljoner kronor
skulle balansen kunna avverkas
först år 1972. Skall man inrikta sig på
att avarbeta balansen fram till år 1971,
behövs det en fortsatt tilldelning av
90 miljoner kronor om året, och skall
den vara avklarad år 1970, krävs det
en tilldelning för nästa budgetår på 90
miljoner kronor och för de därpå följande
budgetåren med 100 miljoner
kronor per år.

Departementschefen har dock inte
velat gå med på mer än 85 miljoner
kronor för nästa budgetår.

Genom eftersläpningen just på detta
område uppstår för kommunerna ett
svårbemästrat och dyrbart finansieringsproblem,
och det är därför angeläget
att riksdagen åtminstone sträcker
sig så långt som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit för att sålunda
undvika ytterligaren långrotning. Fenomenet
med den nuvarande eftersläpningen,
som ofta påtalats, har inte sin
motsvarighet på något annat område
där staten ger bidrag. Egentligen innebär
den att kommunerna håller staten
med kapital utan någon som helst räntegottgörelse,
och med de räntor som
nu gäller och kommer att gälla under
den närmaste framtiden blir detta ganska
betungande för kommunerna.

Efter hand har det ju skett en viss
förbättring av anslagstilldelningen, så
att det nu bara skiljer 5 miljoner kronor
mellan det anslag väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt och det anslag
departementschefen föreslagit. Egent4
—Andra kammarens protokoll 1965. Nr

ligen skulle det vara mycket angeläget
att balansen kunde avverkas på kortare
tid men vi har nöjt oss med att
föreslå att anslaget, i enlighet med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
skali utgå med 90 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FROM (fp):

Herr talman: I Statens offentliga utredningar
1964:60, »Vattenvårdens organisation
m. m.» säges beträffande vattenvårdsförbundens
verksamhet:

»Att skapa och vidmakthålla intresset
för frivilliga åtgärder till vattnets
skyddande är en ideell verksamhet, som
förtjänar allt erkännande. Likaså är
det betydelsefullt, att uppmärksamheten
i förekommande fall riktas på rådande
brister och på de åtgärder som är möjliga
för att skapa förbättrade förhållanden.
Det får därför betecknas som angeläget
att förbunden, gärna i samarbete
med andra intresserade organisationer,
hälsovårdsförbund, hushållningssällskap
m. fl. intensifierar denna sida av
sin verksamhet.»

Enligt vattenvårdskommittén skulle
alltså vattenvårdsförbunden vara ideella
sammanslutningar. Men orsakerna till
att förbunden kommit till stånd är, att
tvingande åtgärder har måst vidtagas
för att skydda vattendragen för föroreningar
från avloppsanläggningar, industrier,
mejerier, ensilageanläggningar
in. in. I vattenvårdsförbunden samarbetar
kommuner, industrier, mejeriföretag,
hushållningssällskap m. fl.

Kommittén säger vidare: »En huvudfråga
i diskussionen rörande vattenvårdsförbunden
är, om medlemmar
skall som nu anslutas helt frivilligt
eller om i vissa fall kommun eller företag
skall kunna genom beslut av domstol
eller annan myndighet tvingas ingå
17

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

i sammanslutningen. Vidare torde det
möta åtskilliga svårigheter att uppställa
lämpliga regler för sådan anslutning.
Vattenvårdskommittén finner därför,
att förbunden såsom hittills bör vara
frivilliga sammanslutningar, som i samråd
med de vattenvårdande myndigheterna
får utveckla sin verksamhet
efter hittillsvarande linjer.»

Vi som är engagerade i vattenvårdsförbunden
anser, att den allmänna målsättningen
hos förbunden, att verka för
en förbättrad vattenvård inom respektive
vattenområde, har varit helt naturlig.
Men när det gällt tillvägagångssättet
och medlen för att utöva en
aktiv vattenvård har det varit svårt och
i många fail omöjligt att lägga upp arbetet
i förbunden efter bestämda riktlinjer.
Skälen härtill har bl. a. varit
den splittring på olika myndigheter,
som råder vad det gäller behandling och
direktiv av olika slag i vattenvårdsfrågor.
Detta försvårar arbetet i förbunden,
och en central samordning i dessa
stycken måste hälsas med tillfredsställelse.

Avvaktan på vattenvårdskommitténs
betänkande har även gjort att man i förbunden
en längre tid varit osäker på hur
arbetena lämpligast borde bedrivas.
Denna osäkerhet har i viss mån verkat
förlamande på förbundens verksamhet
och säkerligen också på medlemmarnas
benägenhet att satsa medel för ett effektivare
arbete, då man icke vetat hur och
i vilken utsträckning som kommittén
tänkt sig att myndigheter och andra
skulle åläggas att bedriva arbetet i vattenvårdande
syfte.

Kommittén angiver inga närmare anvisningar
hur förbunden bör bedriva
sin verksamhet, utan anser att denna
bör utvecklas »efter hittillsvarande linjer».
Det bör härvidlag då särskilt framhållas,
att det inom vattenområden med
påtagliga föroreningsproblem icke är
till fyllest att som hittills endast konstatera
föroreningsförhållandena inom
regionen och deras orsaker, utan man

bör mer intensivt inrikta verksamheten
på en aktiv, förebyggande vattenvård.
Härför erfordras ständig övervakning
av avloppsutsläppen och befintliga reningsverks
effekt samt att icke önskvärd
förorening från industrier, mejerier,
ensilageanläggningar o. s. v. icke
utkommer i vattendragen i större mängd
än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Förbunden har nämnda arbetsuppgifter
på sina program. Men begränsade
medel och den osäkerhet som varit rådande
beträffande myndigheternas inställning
till problemen har varit orsak
till att dessa arbeten liksom ytterligare
nödvändiga undersökningsarbeten i recipienterna
icke kunnat bedrivas med
den effektivitet, som varit önskvärd.

Det finns en reservant i kommittén,
som icke delar den slutsats kommittén
kommit till. att behov av lagstiftning
icke skulle föreligga. De nuvarande
förbunden kan just genom avsaknaden
av reglerande bestämmelser hastigt
komma att upplösas, enbart genom att
ett mindre antal av ledamöterna godtyckligt
utträder ur ett redan bildat förbund.
Samma svårigheter har funnits,
då det gällt att starta dylika förbund.
Reservanten i kommittén anser vidare,
att avsaknaden av lagstiftning även är
en orsak till att förbunden icke kunnat
utvecklas utan fortfarande måste begränsa
sig till måhända mindre betydelsefulla
uppgifter. Med en lämpligt
utformad lagstiftning är det inte otänkbart,
att förbunden skulle kunna tilldelas
uppgifter, varigenom det regionala
sammanhanget inom ett vattenområde
skulle kunna klarläggas betydligt
enklare och smidigare än vad som nu
är fallet.

Kommittén hade bort redovisa den förefintliga
problematiken, klarlägga den
nuvarande lagstiftningens möjligheter
eller begränsningar för att lösa rådande
problem och framlägga förslag till kompletteringar
och ändringar i lagstiftningen.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

Kommittén konstaterar också, att de
med vattenvårdsförbundens undersökningsverksamhet
förenade kostnaderna
icke sällan blir betydande. Då förbundens
arbete i hög grad är ägnat att
skydda vattenområden, tillgängliga för
en större allmänhet enligt »allemansrätt»,
kan det anses skäligt att förbunden
för sina arbeten även kan erhålla
statligt ekonomiskt stöd.

I motion 153 i andra kammaren har,
med den motivering jag här anfört,
hemställts dels om en snabbutredning
av vattenvårdsförbundens verksamhetsförhållanden,
dels om bidrag till förbundens
verksamhet.

Utskottet har varit så hyggligt, att det
ansett det för sin del vara angeläget att
de av motionärerna aktualiserade frågorna
får en snar och riktig lösning,
men i avvaktan på statsmakternas prövning
av kommitténs betänkande har
utskottet emellertid ej funnit sig böra
tillstyrka motionen.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag vädjar till chefen för jordbruksdepartementet
att vid behandlingen
av utredningens betänkande allvarligt
överväga de synpunkter från vatten
vårdsförbundshåll som jag här fått
framföra.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till det anförande som
herr From just hållit finns från utskottets
sida ingen anledning att göra någon
kommentar. Vi har ju, som han också
underströk, betonat denna frågas betydelse,
men vi har ansett det orimligt
att nu föregripa departementsbehandlingen
av de sakkunnigas betänkande,
som ganska nyligen har lämnats in till
departementet.

Beträffande den reservation, som herr
Larsson i Luttra nyss yrkade bifall till
och som gäller statsbidrag till vatten
och avlopp, är det riktigt att det finns
ett stort och i viss män eftersatt behov.

Emellertid har under de senaste åren
anslagsökningen till detta ändamål varit
relativt betydande. Jag vill nämna
att 1962 i statsbidrag till vatten och avlopp
beviljades endast 55 miljoner kronor.
1963 höjdes beloppet till 70 miljoner
och 1964 till 80. Nu i år höjs det till
85 miljoner. Vi vet alla att det på en
rad olika områden måste visas en viss
återhållsamhet i ett läge som det nuvarande.
Den grunduppfattningen har
också utskottet, och det är därför som
utskottsmajoriteten anslutit sig till departementschefens
förslag.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vad herr Ståhl sade
visar ju bara att det är gamla försyndelser
från statens sida som alltjämt spökar.
Om staten vid den tidpunkt som
herr Ståhl nämnde hade beviljat bidrag,
som stått i rimlig proportion till behoven,
så hade vi inte haft denna kraftiga
eftersläpning i dag. Nu är man inställd
på att försöka beta av balansen, men
vi tycker fortfarande att det går för
sakta.

Låt oss se vad som har hänt på detta
område. Kommunerna är utan tvivel
mycket illa behandlade. Först utgick
det ett hyggligt statsbidrag, och byggandet
av vatten- och avloppsanläggningar
ute i kommunerna fick då en omfattning,
som väl närmast gjorde statsmakterna
förskräckta. Därför skars bidragsprocenten
ned, så att den kom att stå i
bättre överensstämmelse med de pengar
staten ville ställa till förfogande. Nu
menar vi att den tidtabell som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har gjort upp
— och som ändå innebär att balansen
inte är avarbetad förrän 1970 — bör
hållas.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

100

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Ivar Johansson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt D 3., s. 91—98) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra personalförteckningen
för lots- och fyrstaten
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar
som kunde bli erforderliga i anledning
av i statsrådsprotokollet redovisade
rationaliseringsåtgärder inom
lots- och fyrstaten, dels medgiva att
Kungl. Maj :t eller, i den omfattning
Kungl. Maj:t bestämde, sjöfartsstyrelsen
skulle äga besluta om indragningar av
lots- eller fyrplatser på sätt föreslagits
i statsrådsprotokollet och vidtaga därav
föranledda ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten och
de övergångsåtgärder i övrigt som kunde
befinnas erforderliga, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för lots- och fyrstaten, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66, dels ock till Lots- och fyrstaten:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 32 067 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Helge Karlsson m. fl.
(I:437) och den andra inom andra
kammaren av fru Löfquist in. fl.
(II: 541), i vilka föreslagits dels att utöver
vad i propositionen föresloges yt -

terligare en lotstjänst inrättades vid
Karlshamn-Ronneby lotsplats, dels att
till Ronneby hamn förlädes två lotsar
samt en båtman.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 437 och II: 541,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för lots- och fyrstaten
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar som kunde
bli erforderliga i anledning av i
statsrådsprotokollet redovisade rationaliseringsåtgärder
inom lots- och fyrstaten; c)

medgiva att Kungl. Maj:t eller, i
den omfattning Kungl. Maj:t bestämde,
sjöfartsstyrelsen skulle äga besluta
om indragningar av lots- eller fyrplatser
på sätt föreslagits i statsrådsprotokollet
och vidtaga därav föranledda
ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten och de övergångsåtgärder
i övrigt som kunde befinnas
erforderliga;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lots- och fyrstaten,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1965/66;

b) till Lots- och fyrstaten: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 32 067 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Rikard Svensson och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet under I.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:437 och 11:541,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för lots- och fyrstaten
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar som kunde
bli erforderliga i anledning av i

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

101

statsrådsprotokollet och av reservanterna
redovisade rationaliseringsåtgärder
inom lots- och fyrstaten;

c) medgiva att Kungl. Maj:t eller, i
den omfattning Kungl. Maj:t bestämde,
sjöfartsstyrelsen skulle äga besluta om
indragningar av lots- eller fyrplatser
på sätt föreslagits i statsrådsprotokollet
och med beaktande av vad reservanterna
anfört samt vidtaga därav föranledda
ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten och de övergångsåtgärder
i övrigt som kunde befinnas
erforderliga.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Den punkt vi nu behandlar
rör lots- och fyrstaten. I propositionen
föreslås att Ronneby lotsplats
skall indragas och sammanslås
med Karlshamns lotsplats, som sedan
skall benämnas Karlshamn—Ronneby
lotsplats. I anledning av detta förslag
har det väckts likalydande motioner i
båda kamrarna, i vilka yrkas att tvenne
lotsar och en båtman måtte få stanna
kvar vid Ronneby lotsplats.

Inom lotsverket pågår för närvarande
två utredningar: lotslöneberedningen

som sysslar med löne- och arbetstidsfrågor
för lotsarna, och lotsorganisationsutredningen.
Det är ju mycket
ovanligt att Kungl. Maj:t kommer med
ett förslag i frågor som är av den naturen
att pågående utredningar redan
sysslar med dem. Därför verkar det
som om Kungl. Maj :t här går utredningarna
i förväg.

Reträffande frågan om indragning av
Ronneby lotsplats har man i lotslöneberedningen
varit inne på tanken att
avge ett yttrande, som går i den riktningen.
Jag har här eu avskrift av en
skrivelse som visar detta. Jag erkänner
att jag inte har sett originalet men utgår
ifrån att avskriften inte är förvanskad
på något siitt.

Beredningen uttalar att Klintehamns
5—Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

och Limhamns lotsplatser må indragas
vid av sjöfartsstyrelsen angivna tidpunkter.
Därefter heter det emellertid:
»Vad däremot beträffar indragningar
av Stocka och Ronneby lotsplatser anser
beredningen, att åtgärder härför bör
anstå i avvaktan på ikraftträdande av
nya arbetstidsbestämmelser syftande
till en i allt väsentligt reglerad arbetstid
för personal.» Lotslöneberedningen
har alltså ansett att de därvidlag föreslagna
indragningarna borde anstå till
dess att beredningen gjort sina ställningstaganden.

Rederiföreningen för mindre fartyg,
som bland andra har beretts tillfälle att
yttra sig, uttalar att indragningen innebär
avsevärda försämringar för
skeppsfarten och att de besparingar som
sjöfartsstyrelsen räknat med är teoretiska.
Beräkningarna vore nämligen riktiga
endast om sjöfartsstyrelsen eller
lotsverket kunde reglera väder och vind
— de gäller endast under ytterst gynnsamma
väderleksförhållanden och alltså
inte när det är dimma eller storm.
Jag tillåter mig emellertid betvivla att
sjöfartsstyrelsen eller någon annan
myndighet kan påverka väderleksförhållandena.

De besparingar som sjöfartsstyrelsen
räknat med är sålunda uteslutande teoretiska.
Däremot skulle indragningarna
innebära en avsevärd försämring och
sätta krokben för Ronneby hamn, på
vilken staden — jag skulle tro med bidrag
av statsmedel — lagt ned avsevärda
summor.

Det finns även en social fråga i detta
sammanhang. Lots- och båtpersonalen
har nämligen i nära anslutning till lotsplatsen
skaffat sig egnahem. Jag vill
inte bestrida att det finns möjligheter
att försälja dessa egnahem, kanske utan
att göra några ekonomiska förluster.
Men i så fall återstår ett annat problem,
nämligen att denna peronal skall skaffa
sig bostäder på den nya arbetsplatsen.

Blekinge har liksom många andra län
fått en väsentligt nedskuren byggnads17 -

102

Nr 17

Fredagen den 9 april 1905

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

kvot för budgetåret 1965/66. Med den
expansion som för närvarande förekommer
inom olika områden i Karlshamn
är det synnerligen svårt att där
skaffa en bostad. Sådana enkla ting kanske
man inte skall begära att Kungl.
sjöfartsstyrelsen skall nedlåta sig till att
tänka på, men för de människor som
direkt berörs av detta är det en väsentlig
fråga. Enligt propositionen skulle
den nya ordningen träda i kraft redan
den 1 oktober innevarande år, och dessa
människor får alltså en mycket kort
tidsfrist.

Eftersom jag inte tillhör motionärerna
kan jag gärna avslöja att jag personligen
haft den uppfattningen, att propositionen
i detta avseende borde avslås.
Men motionärerna har varit välvilligare
inställda än jag i mina tankegångar.
Jag finner emellertid att motionärernas
synpunkter är bättre underbyggda
än Kungl. Maj:ts förslag. Enligt
motionen skulle två lotsar och en
båtman få stanna kvar. I stället för att
enligt propositionen en överlots- och
två lotstjänster indrages skulle endast
en överlots- och en lotstjänst indragas.
Detta innebär att reduceringen icke
skulle bli fullt så kännbar som den i
propositionen föreslagna. I den vid denna
punkt fogade reservationen tillstyrkes
motionärernas förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 3 av herr
Rikard Svensson och herr Karlsson i
Olofström.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
och herr Fridolfsson i Rödebv,
(båda s).

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Bakgrunden till de förslag
som här redovisats är att lotsplatsen
i Ronneby har en i förhållande till
antalet lotsningar alltför dyrbar och
omfattande apparat. Under åren 1960
—1964 var antalet lotsningar från lotsplatsen
i genomsnitt ganska exakt 250

per år. Detta innebär ungefär 125 inlotsningar
och 125 utlotsningar per år.
Varje sådan lotsning tar en tid av 1
timme och den totala tiden för varje
förrättning uppgår till ungefär 2,5 timmar.
För detta har man för närvarande
en personal på 1 överlots, 3 lotsar, 1
reservlots och 1 båtman.

Inkomsterna för lotsplatsen belöpte
sig under 1964 till i runt tal 24 000 kronor,
under det att personalutgifterna i
form av löner och lotslotter under samma
tid uppgick till cirka 134 000 kronor.
Sedan 1962 förekommer telepassning
i stället för optisk passning vid
Ronneby lotsplats. Enligt det förslag
som nu föreligger blir det vid den sammanslagna
lotsplatsen Karlshamn—Ronneby
i detta avseende inte någon annan
skillnad än att respektive telesamtal går
direkt till den nya sammanslagna lotsplatsen.

Om man närmare undersöker hur
denna ordning ställer sig tidsmässigt
finner man först och främst att det är
35 kilometer mellan Karlshamn och
Ronneby. Av de undersökningar som
utförts framgår vidare att 94 procent
av samtliga lotsningar beställs mer än
en timme i förväg. Det finns alltså god
tid för att klara verksamheten genom
betjäning från den sammanslagna lotsplatsen.

Herr Karlsson i Olofström säger att
han egentligen skulle ha velat gå längre
än motionärerna. Han skulle närmast
ha velat bibehålla den nuvarande lotsplatsen
i Ronneby. Med hänvisning till
det antal lotsningar som förekommit förefaller
detta vara att ta till något för
mycket. Man kan dessutom konstatera
att det blir utomordentligt oekonomiskt
att binda personal för detta tämligen
ringa antal lotsningar. En undersökning
av exempelvis månaderna februari,
mars och april 1964 visar, att det
under denna tid förekom 18, 8 respektive
13 inlotsningar.

Herr Karlsson framhåller vidare att
de beräkningar som man gjort beträf -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

103

fande tidsåtgången kan hålla endast under
ytterst förmånliga betingelser.

Men vad herr Karlsson säger om väder
och vind måste väl äga relevans
för den tid då personalen befinner sig
på sjön, och förutsättningarna för att
det skall vara vackert eller dåligt väder
torde väl vara ungefär lika vare sig
lotsarna som stationsort har KarlshamnRonneby
eller Ronneby. För den transport
som sker till lands torde förhållandet
inte ha någon som helst betydelse.

Vidare bör understrykas, att vad den
definitiva tidpunkten beträffar har det
klart understrukits i utlåtandet att denna
kommer att bestämmas efter samråd
med lotslöneberedningen och lotsorganisationsutredningen.
Att under tiden
dessförinnan låsa frågan på det
sätt som herr Karlsson förutsätter, då
han yrkar bifall till motionerna, torde
vara olämpligt. Det skulle innebära, att
även om sjöfartsstyrelsen och vederbörande
utredningar vore helt överens om
tidpunkten, så skulle hinder föreligga
att effektuera ett beslut. Det har också
klart sagts ut att sjöfartsstyrelsen skall
följa utvecklingen och vidtaga sådana
personaldispositioner och övriga åtgärder,
att de rimliga behoven av lotsservice
kan tillgodoses även i fortsättningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Herr Carbells argumentering
var ingalunda övertygande.
Han har tydligen inte fattat, när han
säger att ställningtagandet skall ske i
samråd med bl. a. lotslöneberedningen,
att lotslöneberedningen redan — i februari
i år — sagt sin mening om indragning
av Ronneby lotsplats. Beredningen
uttalade att indragningen bör anstå i
avvaktan på att arbetstiden reglerats
för personalen. Vad det kommer att
resultera i vet inte jag, och jag tror inte
att någon annan i kammaren heller kan

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

säga vilka ståndpunkter som kommer
att intas.

Herr Carbell säger vidare att avsevärda
besparingar skulle göras. Jag har
redan påpekat att detta tal om besparingar
är ett teoretiskt resonemang.
Sjöfartsstyrelsen är till och med så
främmande för dessa problem att den
uttalar att lotspersonalen kan åka buss
fram och tillbaka mellan Karlshamn
och Ronneby. Det finns en bussförbindelse
per dygn mellan Karlshamn och
Ronneby, och om lotspersonalen skall
använda denna får det väl bli så att
lotspersonalen också bestämmer när
fartygen skall komma och när de inte
skall komma. Annars klaffar det ju inte
med tiden. Lotsverket måste väl då i
stället inköpa tjänstebilar åt lotspersonalen
för att den skall kunna komma
fram och åter utan orimlig tidsutdräkt.

Jag vidhåller mitt påstående om att
sjöfartsstyrelsens beräkning — att den
sammanlagda tiden skulle bli 3,5 timmar
per lotsning — håller endast då det
är mycket gynnsamma väderleksförhållanden.
Inte ens herr Carbell står väl
främmande för erfarenheten att man
i mycket tät dimma inte kan köra vare
sig 100 eller 90 kilometer i timmen.
Att det vid sådana väderleksförhållanden
tar längre tid har väl de flesta
bilister fått erfara.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Beträffande tidsutdräkten
måste väl ändå herr Karlsson hålla
med om att det enda som har betydelse
för resonemanget är den tid som går åt
att förflytta sig mellan Karlshamn och
Ronneby. Tiden för utförande av uppdraget
till sjöss blir ju densamma vare
sig lotsen går ut direkt från lotsstatiotionen
vid Ronneby eller han dessförinnan
åkt hil från Karlshamn.

Beträffande transporten mellan Karlshamn
och Ronneby har jag redan nämnt
att sträckan är 35 kilometer. Man har
riiknat med en tidsåtgång av tre kvart
i vardera riktningen, och det torde

104

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Statens isbrytarverksamhet

väl ge en ganska betryggande tidsmarginal.

Beträffande frågan på vilket sätt
transporten skall ske bär såvitt jag
förstår sjöfartsstyrelsen inte uttalat något
annat än att den skall ske med taxi.
Vid de tillfällen då så passar finns möjlighet
att färdas med buss, men man har
i kostnadsberäkningarna räknat med att
alla transporter skall ske med taxi.

Överläggningen var härmed slutad.

Af om. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av herrar Rikard Svensson
och Karlsson i Olofström; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 26—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Statens isbrytarverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt D13., s. 111) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:154), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till en förstärkning av vår isbrv
tarflotta;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin (1:445) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nils -

son i Tvärålund och Lundmark (II: 544),
i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning ocli förslag till en förstärkning
av isbrvtarverksamheten i
enlighet med vad i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Strandberg och fröken Stenberg
(1:443) och den andra inom andra
kammaren av herrar Petersson och
Nilsson i Agnäs (11:546), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att frågan
om byggande av ytterligare isbrytare
bleve föremål för skyndsam utredning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000
kr.;

II. att motionerna 1:122 och 11:154
samt 1:445 och 11:544 ävensom 1:443
och 11:546 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Strandberg, Cassel och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:122 och 11:154 samt
1:445 och 11:544 ävensom 1:443 och
II: 546, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
behovet av en effektiv isbrvtarorganisation
m. in.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Under punkt 35 behandlar
utskottet bl. a. några motioner,
vari hemställts att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till en förstärkning
av vår isbrytarflotta.

Liksom föregående år förutsätter utskottet
att »behovet av nya isbrytare
fortlöpande prövas av sjöfartsstyrelsen

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

105

i samråd med övriga berörda myndigheter
och intressenter samt att i anledning
härav eventuellt erforderliga
åtgärder vidtages».

Ja, herr talman, det förutsätter också
jag!

Det är för övrigt med tillfredsställelse
som jag tar del av beskedet att utskottet
erfarit att utredning rörande behovet
av isbrytare pågår inom sjöfartsstyrelsen.
Det visar att någonting håller
på att hända på detta område.

När jag första gången motionerade i
detta ärende — det var år 1963 — var
jag ensam motionär, och förslaget rönte,
såvitt jag kunde förstå, icke något
större intresse hos kammaren. Sedan
dess har mycket inträffat. Bland annat
har flera motionärer kommit till. Antalet
motionärer hade stigit redan förra
året, och i år har företrädare för
flera partier i olika motioner fört fram
förslaget om utredning och förslag till
förstärkning av vår ishrvtarflotta.

Nu skriver som sagt utskottet, att sjöfartsstyrelsen
följer den här frågan och
kommer att vidta erforderliga åtgärder.
Precis så skrev utskottet också
1963, och precis likadant skrev man i
fjol; man framhöll att ärendet fortfarande
prövas av sjöfartsstyrelsen och
att man av den anledningen inte fann
något skäl att tillstyrka motionen. I år
har det väsentliga beskedet tillkommit,
att utredning faktiskt pågår och att vi
så småningom kan vänta ett förslag
som resultat av den utredningen. Men
det har tagit avsevärd tid att komma
fram till dagens läge. Det är ganska
naturligt, att sjöfartsstyrelsen med de
begränsade resurser som står till dess
förfogande inte haft möjligheter att
driva utredningen med den kraft som
eu av Kungl. Maj:t tillsatt utredning
skulle kunnat göra. Fn direkt beställning
av en utredning från riksdagens
sida skulle, såvitt jag kunnat bedöma,
väsentligt öka möjligheterna att påskynda
utredningsarbetet och att snabbt
komma fram till ett resultat. Att det

Statens isbrytarverksamhet

är fråga om en angelägen uppgift är
det väl numera knappast några delade
meningar om.

Under de intensiva debatterna här i
kammaren om lokaliseringspolitiken,
där man betonat angelägenheten att lokalisera
företag till Norrland, har
många talare uppehållit sig vid transportfrågorna.
Det har hävdats att en
sänkning av fraktkostnaderna är av avgörande
betydelse för den norrländska
industriens utvecklingsmöjligheter och
konkurrenskraft. Härvidlag spelar givetvis
sjötransporterna, som i de flesta
fall är de minst kostnadskrävande, en
mycket viktig roll. I nuvarande läge
på exportmarknaden är det därför synnerligen
angeläget att sjötransporterna
kan hållas i gång under så stor del av
året som möjligt. Men det är naturligtvis
inte bara exportintressena som nödvändiggör
detta, utan en förlängning
av säsongen för sjötransporterna har
betydelse även när det gäller näringslivets
försörjning med bränsle och råvaror.
I synnerhet för det norrländska
näringslivet är det därför ett mycket
vitalt intresse att vår isbrvtarflotta förstärks.
Härigenom kan skeppningssäsongen
förlängas och den norrländska
industriens konkurrenskraft ökas.

Vi vet också att det är möjligt att förlänga
skeppningssäsongen genom att
förstärka isbrytarflottan. Jag redogjorde
för den saken i förra årets debatt i
denna fråga, och jag skall no inte upprepa
vad jag då sade: jag konstaterar
endast faktum och stöder mig därvid
på expertutlåtanden. Jag åberopade vid
detta tillfälle vad hamnchefen i Umeå
anfört beträffande den ekonomiska betydelsen
av en förlängning av skeppningssäsongen.
Enbart för de båda nordligaste
länen skulle en månads förlängning
enligt hans beräkningar medföra
eu besparing av transportkostnaderna
med nära fem miljoner kronor. Det
bör således vara en mycket god investering
att bygga ut isbrytarflottan.

Herr talman! Med vad jag anfört ber

106

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Statens isbrytarverksamhet

jag att få yrka bifall till den vid punkten
35 fogade reservationen nr 4 av herr
Virgin m. fl.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
ett förslag om förstärkning av
vår isbrytarverksamhet. Förslaget har
motionsvis framförts av representanter
för tre partier.

Från alla håll har man uttalat sitt intresse
för att förbättra det näringsekonomiska
klimatet i Norrland, och ingen
torde bestrida att en förlängning av
skeppningssäsongen härvidlag är en
gynnsam faktor.

Man har beräknat att det för Munksundsindustrien
i Piteå medför en fördyring
iav transportkostnaderna med
7 000 kronor om dagen om man tvingas
att transportera sin produktion över
Umeå uthamn i stället för att skeppa den
från den egna hamnen. Varje vecka som
Piteå hamn är stängd medför en fördyring
av transportkostnaderna för ASSl
och SCA med cirka 100 000 kronor. Detta
gäller alltså bara en hamn av många.

Till detta kommer att man under
stränga vintrar, då issituationen även
i sydligare farvatten blir svår, måste
stänga sjöfarten i de nordligare distrikten,
inte enbart därför att issvårigheter
uppstår utan även därför att de tillgängliga
isbrytarna då måste användas söderut.
Jag tycker att detta är otillfredsställande
för Norrlands del.

Vi har med glädje erfarit att man med
hjälp av isbrytare och lämpliga handelsfartyg
har möjlighet att förlänga
skeppningssäsongen efter hela Norrlandskusten.
Enligt experterna kan man
åstadkomma en betydande förlängning
av skeppningssäsongen om antalet isbrytare
ökas.

Jag tror att sjöfartsstyrelsen ägnar
isbrytarverksamheten stort intresse,
och jag är övertygad om att en positiv
inställning från riksdagens sida till förslaget
att förstärka isbrytarflottan skul -

le hälsas med tillfredsställelse av sjöfartsstyrelsen.

Herr talman! Utskottet har som motiv
för sitt avslagsyrkande anfört, att liknande
motioner avslogs i fjol. Alla våra
isbrytare har sedan i fjol blivit ett år
äldre, och enbart detta gör att det förhållandet
att liknande motioner avslogs
i fjol är ett bräckligt underlag för ett
avslagsyrkande. Vi bör dessutom komma
ihåg att det tar fyra år innan en beslutad
ny isbrytare är färdig att tagas
i bruk.

Jag tror att ett positivt ställningstagande
till förslaget om att anskaffa ytterligare
isbrytare skulle ha stor betydelse
för Norrlands näringsliv. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 4 av herr Virgin
in. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det bör inte döljas att
ifrågavarande motioner väckte en viss
förvåning i utskottet. Man kunde inte
undgå att få det intrycket att motionärerna
underlåtit att ta kontakt med det
ämbetsverk, som sedan länge inrättats
för att tillvarata sjöfartens intressen i
den svenska hushållningen. Vi har haft
tillfälle att ganska ingående gå igenom
dessa frågor med sjöfartsstyrelsens representanter.
Sedan jag under denna diskussion
fått bestyrkt, först av herr Westberg
och sedan av herr Petersson, att
ni inte gjort er underrättade om hur
dessa frågor ligger till innan ni motionerade,
vill jag upplysa om att det inom
sjöfartsstyrelsen föreligger en alldeles
konkret anledning till att man där inte
tagit något nytt initiativ. Vid expertundersökning
av isbrytaren Ymer har det
nämligen visat sig, att den befinner sig
i ett helt annat och bättre skick än man
tidigare trott. Under sådana omständigheter
har man inte ansett sig kunna
ta på sitt ansvar att hos Kungl. Maj :t nu
begära att få bygga ny isbrytare förrän
Ymers sjövärdighet blir fullt klarlagd.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

107

När här antydes att sjöfartsstyrelsen
inte skulle ha resurser för att tillräckligt
kunna intressera sig för denna fråga,
vill jag påminna om att sjöfartsstyrelsen,
Kungl. Maj:t och senare även
riksdagen under den senaste 1 O-årsperioden
ägnat allt intresse åt både projekteringen
av och medelstilldelningen till
den stora havsisbrytaren Thor, som i
fjol — eller möjligen i förfjol — tillförts
den svenska isbrytarflottan. Denna isbrytare
utgör väl ändå ett mycket värdefullt
tillskott. Om herrarna har intresse
för isbrytarverksamheten, bör ni precisera
edra önskemål. Vi har havsisbrytare,
hamnisbrytare och andra slag av
isbrytare. Vad är det ni anser vi behöver?
Om det gäller havsisbrytare i Bottenviken
för att hålla hamnarna i översta
Norrland öppna under längre tid,
bör vi inte diskutera denna sak här i
kammaren utan hänvisa intresserade till
en diskussion med sjöfartsstyrelsen, som
när som helst är villig att dryfta denna
sak.

Vid utskottsbehandlingen av denna
fråga lämnades sådana upplysningar,
att jag inte blev särskilt förvånad över
att det inte från någon avdelning ställdes
ett yrkande om bifall till denna reservation
här i kammaren. Därför blev
jag litet överraskad när det nu kom ett
bifallsyrkande från annat håll. Jag tror
emellertid inte att det blir starkare för
det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill försäkra utskottets
talesman att jag har mycket stort
förtroende för sjöfartsstyrelsens intresse
på denna punkt, och jag kan också försäkra
honom att jag har stått i mycket
nära kontakt med vederbörande inom
sjöfartsstyrelsen. Jag vet ungefär hur
sjöfartsstyrelsen bedömer denna fråga,
men, herr Ståhl, vi får inte glömma att
sjöfartsstyrelsen har många angelägna
ändamål att äska pengar till, och att det

Statens isbrytarverksamhet

måste bli fråga om en mycket noggrann
avvägning mellan olika behov. Då händer
det att ett även ur många synpunkter
angeläget önskemål får skjutas åt
sidan en tid för att man skall klara andra
angelägna uppgifter. Om riksdagen i
ett sådant läge säger ifrån att den anser
denna fråga så utomordentligt viktig,
framför allt för den norrländska industrien,
att den inte tål några uppskov,
utan att man så snabbt som möjligt
bör utreda detta och få fram ett
konkret förslag, så tror jag att det skulle
ha en mycket värdefull effekt.

Sedan menade herr Ståhl att frågan
om Ymers sjövärdighet skulle vara av
avgörande betydelse i detta sammanhang.
Till det vill jag säga att vi vet,
att vi för närvarande har fyra användbara
isbrytare, av vilka den ena är 32
år gammal. Det säger väl ändå en hel
del. Den kan knappast motsvara dagens
krav. Som jämförelse kan jag nämna att
Finland, som har mycket färre lastageplatser,
har sex isbrytare och en sjunde
under byggnad, under det att vi, som
har många fler lastageplatser och mycket
längre kuster, bara har fyra.

Sedan frågar herr Ståhl: Är det fråga
om havsisbrytare, eller vad är det fråga
om? Ja, det är fråga om en kraftig havsisbrytare
med tillräcklig bredd. Som bekant
är det svårigheter att klara isbrytningen
med alltför liten bredd på isbrytarna.
Isrännan blir för smal och
handelstonnaget tar skada när det skall
föras fram i isrännan.

Det är angeläget att vi får isbrytare
med tillräcklig bredd, och på det området
är vi inte tillräckligt rustade. Jag
vidhåller därför mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

108

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ersättning till statens järnvägar för drift

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) ; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning'', varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 38 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖHVALL (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag råkade rösta ja men avsåg att rösta
nej.

Punkterna 36—It

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Ersättning till statens järnvägar för drift
av icke lönsamma järnvägslinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksda -

av icke lönsamma järnvägslinjer

gen (punkt H 4., s. 183 och 184) att
till förevarande ändamål för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 210
milj. kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sveningsson (1:451)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nordgren och Magnusson i
Borås (11:545), i vilka hemställts att
riksdagen måtte till Ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 190 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:451 och 11:545, till Ersättning till
statens järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 210 000 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Strandberg, Cassel och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 451 och II: 545,
till Ersättning till statens järnvägar för
drift av icke lönsamma järnvägslinjer
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 190 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! När riksdagen på hösten
1963 diskuterade huvudlinjerna för
den allmänna trafikpolitiken, sådana
som de hade utformats i proposition
nr 191, så skedde det i en alldeles ovanlig
atmosfär av enighet. En av huvudprinciperna
skulle vara att varje trafikgren
skulle bära sina egna kostnader
utan några subventioner från det
allmänna. Förutsättningar skulle skapas
för en konkurrens på lika villkor,

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

109

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

vilket i sin tur ansågs vara av betydelse
för att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafiken mellan
olika trafikgrenar. SJ-nätet skulle delas
i två olika avdelningar. Den ena avdelningen
skulle vara affärsbanenät, omfattande
ungefär halva bansträckan.
Den skulle drivas precis som ett vanligt
affärsföretag utan några extra skyldigheter
som inte andra ekonomiska
företag har, men också utan några
extra fördelar och med skyldighet för
företaget att lämna en normal förräntning.

På den andra delen av SJ, den svaga
bandelen, den som varken var eller kunde
göras lönsam, skulle SJ bedriva beställningstrafik,
en beställningstrafik
vars omfattning berodde på de önskemål
som framställdes från de statliga
myndigheterna. SJ skulle ha betalt för
sina tjänster genom den s. k. kollektivbiljetten.
Detta var alla överens om.
Därmed har vi kommit i det läget, att
det inte längre är statens järnvägar
som bär det ekonomiska ansvaret för
att oräntabla bandelar blir nedlagda.
Det var emellertid inte på något sätt
riksdagens avsikt att den verksamheten
skulle avstanna. Jag ber, herr talman,
att få citera några rader av det utlåtande
som sammansatta stats- och tredje
lagutskottet avgav 1963. Där sades följande: »Enligt

utskottets uppfattning utgör
nedläggningen av trafiksvaga bandelar
en naturlig anpassning till de förändrade
förhållanden på transportmarknaden
som inträtt bl. a. till följd av bilismens
expansion. Riksdagen har också
tidigare funnit att rationaliseringsverksamheten
inom SJ, omfattande bl. a.
nedläggning helt eller delvis av trafiksvaga
bandelar, bör bedrivas med kraft.
Riksdagen uttalade därvid bl. a. att vissa
inskränkningar i järnvägsdriften i
framtiden liksom dittills utgjorde ett
led i en av den allmänna utvecklingen
framtvingad omdaningsprocess, vars
förhindrande eller uppskjutande riks -

dagen icke var beredd att ta de ekonomiska
konsekvenserna av.» Så långt
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
sammanfattning på höstriksdagen
1963. Detta blev också riksdagens
beslut.

Sedan nu SJ ekonomiskt sett har frikopplats
från ansvaret för nedläggningsverksamheten
måste helt naturligt
någon annan vara beredd att hålla i
skaftet. Jag är fullt på det klara med att
den uppgiften ingalunda är lätt. Varje
propå om nedläggning eller inskränkning
av en järnvägs drift har alltid
mötts och kommer alltid att mötas med
ett ramaskri från den berörda bygden,
och det fordras en betydande kraft
för att trots allt detta mycket kompakta
motstånd föra saken igenom. Här kan
inte riksdagen undandra sig sitt ansvar.
De ämbetsmän i Kungl. Maj :ts kansli
som måste utföra dessa operationer —■
ja, jag går så långt att jag t. o. m. säger
kommunikationsministern själv — har
behov av riksdagens stöd, har behov
av att kunna säga till de missnöjda
och till de klagande: »Vi kan inte. Riksdagen
vill inte ge oss de erforderliga
pengarna!» Och riksdagen skall inte
heller ge bort pengar till detta ändamål
utan vidare. Anslaget, som är över 200
miljoner, är ett anslag — det måste vi
komma ihåg — till en irrationell ekonomisk
verksamhet, och ett sådant anslag
skall inte behållas längre än som
är nödvändigt.

Emellertid är vi alla på det klara med
att det inte kan gå på en gång. Alla är
också på det klara med att stigande
löner och stigande kostnader gör förlusten
på svaga bandelar ännu större,
att förlusterna stiger även om man kortar
ner banlängden och att svårigheterna
därmed blir mera besvärande att
komma till rätta med år från år. Alla
är slutligen på det klara med att man
inte kan lägga ner järnvägar utan vidare
utan att se till att vägupprustningen
har nått så långt att järnvägens roll
i det kollektiva trafikarbetet har kunnat

5*-—Andra kammarens protokoll 19t>5. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

övertas eller kan övertas av bussar och
andra trafikmedel. — Men alla dessa
svårigheter gör ju att det är så mycket
viktigare att angripa problemet med tillräcklig
kraft.

Jag skulle vilja göra gällande att en
successiv avveckling av detta anslag
borde kunna göras på tio år. Jag tror
att man måste sätta in sina krafter med
den riktpunkten för ögonen. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 5 av herr Virgin m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag förmodar att departementschefen
och åtskilliga av oss andra
blev imponerade av den ambition
att ge järnvägsstyrelsen och departementschefen
råg i ryggen för att lägga
ner järnvägar som herr andre vice talmannen
här utvecklade. Jag erkänner
ätt det krävs ett visst moraliskt mod
för att med sådan emfas uttala sig för
;tt fortsatt järnvägsnedläggande, men
nan kan ju möjligen vara litet fundersam
huruvida motiveringen, både för
takten och för omfattningen, i högerreservationen
är alldeles bärande.

Man säger att en nedläggningstakt
som möjliggör att ersättningen för nästa
budgetår kan begränsas till 190 miljoner
kronor synes lämplig. Det är som
en liten auktion, där man bjuder 190
miljoner kronor för att täcka SJ:s underskott;
resten av järnvägarna skall
läggas ner. Detta förefaller mig vara
litet för löst, och jag vill uttala den
förhoppningen att varken järnvägsstyrelsen
eller departementet tillämpar sådana
bedömningsgrunder när de i fortsättningen
går att pröva vilka järnvägar
som skall läggas ner. Dessutom är jag
rädd för att borta i bygderna, som också
andre vice talmannen brukar tala ganska
varmhjärtat om då och då, har man
kanske en annan känsla för vad dessa
järnvägar ändå betyder.

Herr talman! Jag tror att man får
utgå från en strikt företagsekonomisk
beräkning i det här fallet. SJ-ledningen

har kommit fram till att belopept uppgår
till 210 miljoner såsom här är uppgivet,
och då torde man behöva bevisa
att detta belopp är oriktigt för att framföra
förslag om ett annat belopp. Det
förefaller mig som om högerreservanterna
inte ens gör anspråk på att ha bevisat
något sådant, och under sådana
förhållanden ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag vill också yrka bifall
till utskottets hemställan, men jag
vill först säga några ord till herr Cassel.
Det är nämligen så att Östergötlands
län har rensats från sådana besvärande
järnvägar som vi nu håller på att ta
bort. Det medför många besvärande
situationer för medborgarna. En av olägenheterna
ligger däri, att det, om man
ersätter järnvägar med busslinjer, är
mycket svårt att få anslutning mellan
dessa busslinjer och trafiken i övrigt
inom berörda områden. Detta är en
mycket stor brist, ty det innebär försämring
av medborgarnas allmänna
trafikmöjligheter.

En annan sak är att möjligheterna att
försörja en ort med paketgodstransporter
starkt försämras, då järnvägar läggs
ned och ersätts med bussar, vilket är
till stort förfång för de företagare som
är beroende av sådana pakettransporter.

Vi har visserligen gott om bilar i
Sverige, men vi har inte så många att
alla människor har tillgång till bil utan
en del måste anlita kollektiva kommunikationsmedel.
Var och en som färdas
på landsvägar och ser hur människor
står och väntar på bussar måste säga
sig att det inte finns någon anledning
att i onödan raska på med att ta bort
järnvägarna. Jag tror att den nuvarande
takten i nedläggandet är fullt tillräcklig.

Vidare vill jag säga till herr Cassel
att vi givetvis måste se till samhällsnyttan,
men vi skall också se till de med -

Nr 17

111

Fredagen den 9 april 1905

Ersättning till statens järnvägar

borgare som drabbas av de besvärligheter
som uppstår när man företar operationer
av detta slag.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Cassel om att vi nådde en sällsynt enighet
i sammansatta stats- och tredje lagutskottet
när vi behandlade frågan om
den framtida trafikpolitiken. Men som
herr Cassel minns diskuterade vi den
gången också mycket ingående frågan
om nedläggningstakten. Det var faktiskt
så — däri ger jag herr Cassel rätt
— att riksdagen tidigare understrukit
att nedläggandet borde bedrivas med
kraft. Och då vi tog ståndpunkt till trafikpolitiken
sade vi att utskottets utlåtande
inte innebar någon ändrad inställning.
Vi hade ju en hel del diskussion
om detta, som herr Cassel kommer
ihåg; jag skall inte gå in på det. Men
vi slog också fast — och det tycks herr
Cassel glömma i dag — att frågan om
nedläggning inte bara skulle bedömas
ur järn vägsekonomiska synpunkter utan
även med beaktande av sociala och näringspolitiska
aspekter.

Herr Cassel citerade ur sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande.
Jag följde citatet, tv jag hade utlåtandet
framför mig, och då upptäckte
jag att herr Cassel slutade precis där det
passade herr Cassel att sluta. Jag skall
be att få fortsätta, herr Cassel:

»Utskottet vill framhålla att ett beslut
av statsmakterna om full ersättning
till SJ för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en
ändrad inställning från statsmakternas
sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar. Även i fortsättningen bör
därför arbetet med att helt eller delvis
ersätta trafiksvaga bandelar med landsvägstrafik
bedrivas med hänsyn till både
bygdens behov och transportekonomiska
fakta. Det angelägna i att utan
tidsutdräkt pröva förutsättningarna för
att överföra trafiken till landsväg är särskilt
påtagligt med hänsyn till att tids -

för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

krävande vägupprustning ofta visar sig
erforderlig innan en nedläggning kan
genomföras.» Därefter, herr Cassel,
kommer något mycket viktigt: »Självfallet
får dock nedläggningsfrågan inte
enbart bedömas från järnvägsekonomiska
synpunkter utan även med beaktande
av olika sociala och näringspolitiska
aspekter.»

Låt mig till sist bara säga att det ar
just dessa sociala hänsyn, hänsyn till
bygdens behov, som dämpar nedläggningstakten.
Visst önskar vi allesamman
snabbast möjliga takt, men den
får inte åstadkommas genom att hänsyn
till bygdens eftersätts. .lag menar
att ett bifall till reservationen på denna
punkt just skulle leda till ett dylikt
åsidosättande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Herr Blidfors klagade
på mig för att jag avbröt citatet när det
inte passade mig längre. Låt mig då
fortsätta det citat som herr Blidfors
bröt. Jag läser vidare: »Då erfarenheterna
av hittills genomförda nedläggningar
bar visat att det, trots de farhågor
som i skilda sammanhang yppats
om de negativa verkningarna av järnvägsnedläggelser,
varit möjligt att genom
trafikomläggningar skapa en tillfredsställande
trafikservice till lägre
samhällsekonomisk kostnad, anser departementschefen
att undersökningarna
rörande möjligheterna att lägga ner driften
helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer
med kraft bör fullföljas.» Vi
kan fortsätta att läsa för varandra eu
lång stund till, men jag antar att kammarens
ledamöter hellre far hem.

Emellertid är det väl i alla fall så,
att vi — åtminstone vi som har sysslat
med detta på fjärde avdelningen — är
ganska överens, ehuru det kanske inte
låter så här i dag, om att man måste bedriva
denna jiirnvägsnedläggande verk -

112

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

samhet med någon kraft. Jag har full förståelse
för bygdernas behov och svårigheter
och besvärligheter. Det är klart att det
är tråkigt att bli av med en järnväg som
man har haft i många år. Men det är
också givet att det inte går att driva en
järnväg, om folk inte åker på den. Och
det är det man inte gör. Järnvägarna
ligger där och de trafikeras mycket sällan.
Man använder dem, när det är så
dåligt väder att man inte vill ta ut sin
bil. Då åker man på järnvägen, och då
begär man att järnvägen skall existera
och att det skall betalas med skattebetalarnas
medel. Man kan inte i längden
hålla på med detta, och det är vi egentligen
alldeles överens om. Jag menar att
man måste så sakteliga — inte allttör
sakteliga heller -— försöka avveckla
systemet.

Herr Ståhl, avdelningens ärade ordförande,
säger att jag inte har visat att det
är riktigt att skära ned anslaget med 20
miljoner kronor. Men hur i all världen
skall jag kunna bevisa det? Man kan bara
ange en takt för nedskärningen som
man tror är rimlig. Det finns ingen möjlighet
för ett oppositionsparti att i detalj
tala om vilka nedskärningar som
skall göras. För att kunna göra det måste
man ha tillgång till all den sakkunskap
och allt det material som endast finns
i järnvägsstyrelsen och i Kungl. Maj:ts
kansli.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att understryka vad herr Gustafsson
i Kårby har sagt. Frågan gäller:
När skall järnvägar läggas ned? Vi
har tidigare i dag diskuterat tunnelbanan.
Enligt en tidningsuppgift går de
lokala kommunikationerna i Stockholm
— spårvägar, bussar och tunnelbanor —
med en förlust per år av 44 miljoner
kronor. Om dem säger man emellertid
inte att de måste läggas ned. Där gäller
det emellertid inte statens pengar utan
kommunens.

Jag tror att man inte tillräckligt in -

ser betydelsen av de olägenheter som
järnvägsnedläggningarna medför. Mina
hembygder hotas nu med nedläggning
av en järnväg, emedan man därmed
skulle kunna spara 1,5 miljon kronor
per år. Jag är inte övertygad om att
inte olägenheterna, om de kunde taxeras
i pengar, går upp till belopp som
flera gånger överstiger detta. I likhet
med herr Gustafsson i Kårby tycker jag
att takten i nedläggningen för närvarande
är alldeles tillräcklig.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Herr Cassel gör det litet
lött för sig i fråga om citatkonst. När
jag tog mig friheten att citera sammansatta
utskottets utlåtande, gjorde jag det
med utgångspunkt från herr Cassels
eget citat. Sedan sade herr Cassel att
jag borde fortsätta att citera. Det skall
jag gärna göra, herr Cassel, men där
hittar jag inte alls det citat som herr
Cassel läste upp utan där står endast
talat om själva procedurfrågan vid nedläggning,
vilket jag inte skall trötta kammaren
med att läsa upp.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
72 :o) i utskottets utlåtande nr C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Virgin m. fl.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

113

Anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
169 ja och 22 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 73—SO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

§ 7

Meddelande ang. utsträckt motionstid

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj:ts propositioner,
som bordlagts vid kammarens sammanträden
onsdagen den 7 och torsdagen
den 8 innevarande april eller kommer
att bordläggas i dag, måtte med hänsyn
till infallande helg utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Till kammarens ledamöter kommer
att utdelas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas i anledning
av de till och med i dag, fredagen
den 9 april, avlämnade propositionerna.

Den i detta anförande gjorda hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till Markförvärv för övningsfält
m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag till Fångvårdsanstalterna:

Avlöningar, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

46, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner
och om anordnande av en fångvårdsanstalt
i Uppsala för studiebegåvade intagna.

I propositionen nr 1 (bilaga 4, punkt
E 3, s. 68—88 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1965)
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna.
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 74 391 000 kr.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 62, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 5
mars 1965, föreslagit riksdagen att godkänna
de riktlinjer, som i statsrådsprotokollet
angivits för anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.

I två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (1:416) och den and -

114

Nr 17

Fredagen den 9 april 19G5

Anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar, m. m.

ra inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:515), hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1965/66 under
anslaget till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar anvisa

a) för räjongpsykologi i enlighet med
kriminalvårdsstyrelsens äskanden medel
för anställande av sex psykologer
i Ae 25 och en biträdande psykolog i
Ae 21;

b) för utbildning av tillsynspersonal
ytterligare 65 000 kr. i stället för av departementschefen
förordade 15 000 kr.;
samt

c) i rymningsförebvggande syfte i
enlighet med kriminalvårdsstyrelsens
äskanden medel för fyra tjänster som
bevakningsföreståndare i Ael7, tre
tjänster som uppsyningsman i Ae 11, 25
tjänster som vaktkonstapel i Ae 10 och
sex tjänster som vårdare i AelO.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer som i statsrådsprotokollet angivits
för anordnande av en fångvårdsanstalt
i Uppsala för studiebegåvade
intagna;

II. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 416 och II: 515, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under andra huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 74 561 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Andersson, Per Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:416 och 11:515, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under andra huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 75 116 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi är i utskottet överens
om inrättandet av denna fångvårdsanstalt
för studiebegåvade ungdomar. I
fråga om avlöningsanslaget finns emellertid
en reservation som rör de lokala
kriminalvårdsanstalterna.

Vi har tidigare beträffande kriminalvårdsstyrelsen
talat om inrättandet
av en psykologisk sektion. Vi hade där
en reservation, och vi fullföljer här den
däri framförda tanken, när vi begär att
den psykoterapeutiska behandlingen av
de intagna på anstalterna skall byggas
ut. Vad vi vill åstadkomma är att vid
anstalterna skall finnas tillgång till psykiatriskt
och psykologiskt skolad personal
så att en individeull behandling av
internerna skall kunna genomföras. Som
förhållandena nu är kan man inte göra
några fullständiga utredningar, och
sådana anser vi är mycket viktiga om
man skall kunna komma till rätta med
dessa människor.

I reservationen har vi vidare berört
frågan om personalutbildning. Som jag
sade i mitt tidigare anförande beträffande
kriminalvårdsstyrelsen finns det
fortfarande ett stort antal vaktkonstaplar
som helt saknar erforderlig utbildning.
Detta har vi redan diskuterat
många gånger, och förslag har fram -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

115

Anslag till

lagts beträffande ökad utbildning. Men
det går oerhört långsamt. Det är dock
ett synnerligen vikigt och svårt arbete
som anförtrotts helt outbildade personer.

Vidare är det angeläget att man utökar
personalstyrkan som nu är underbemannad.
Att så är fallet visar sig ofta
vid de tidigare nämnda rymningarna
som sker då och då och som oroar allmänheten.

Ett annat allvarligt förhållande är att
det upprepade gånger förekommit personalöverfall,
som skulle ha kunnat förhindras,
om man hade haft en bättre
bevakning på anstalterna. Det behövs
inte bara alarm- och signalanordningar
för att registrera överfallen, utan man
måste ha tillräckligt med personal för
att förebygga överfall.

Min uppfattning blev bestyrkt när
tredje avdelningen var ute på fångvårdsanstalten
Hall där det stod klart att
personalen arbetade under utomordentligt
svåra förhållanden. Man förstår också
att det är svårt att ge de intagna en
ordentlig behandling när personalen
många gånger går omkring rädd och
darrande för vad som skall hända.

■lag anser också att riksdagen som beslutande
myndighet när det gäller arbetarskydd
inte kan stå till svars med
att avdelningar är underbemannade, så
att personalen riskerar att bli överfallen
den ena gången efter den andra.
Detta arbete är dock enligt min mening
mera riskfyllt än att arbeta vid farliga
maskiner ty riskerna är i många avseenden
oberäkneliga.

Vi begär därför att man utökar personalen
med fyra bevakningsföreståndare,
tre uppsyningsmän, 25 vaktkonstaplar
och sex vårdare utöver vad
Kungl. Maj :t föreslår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi hade under förmiddagen
en liten överläggning om frågor

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar, m. m.

av samma karaktär som denna. Vi fick
ju en särskild proposition om anstalten
i Uppsala, och detta gjorde att
kriminalvårdsstyrelsens avlöningsanslag
rycktes loss från II huvudtiteln och
kom in i detta utlåtande.

Det finns ingen större anledning för
mig att återuppta den träta som jag då
hade med fröken Elmén om vem som
är mest intresserad och känner det
största ansvaret när det gäller dessa
frågor. Vi har egentligen samma syn
och anser att detta är en viktig samhällsangelägenhet
och att det också
skall finnas goda resurser för detta.
Men att komma överens med fröken
Elmén om hur stora dessa resurser skall
vara och om det exakta antalet tjänster
tror jag inte står i min förmåga, och
jag tror inte heller någon annan i avdelningen
kan lyckas med det. Vi har
vant oss vid att komma fram till skilda
meningar i detta avseende.

Jag skall inte trötta kammaren med
att redogöra för hur det ligger till på
anstalterna beträffande tjänster som innehas
av psykologer. Vi har gått igenom
frågan rätt grundligt i avdelningen
och även skaffat oss kunskaper härom
vid besök på anstalterna. Vi har därvid
kunnat konstatera, att det inte saknas
befattningshavare med kompetens
för att handlägga sådana frågor, och
det sker även förstärkningar av sådan
personal. Men frågan är, om man skall
inrätta nya tjänster och därigenom bara
fa ett större antal vakanser än nu. På
den punkten anser vi inom utskottsmajoriteten
att vi är mer realistiska än
reservanterna då vi stannat för vad
Kungl. Maj :t föreslagit.

När det gäller frågan om utbildning
för vaktpersonal har det tydligen skett
ett misstag från motionärernas sida. I
sin iver att gå kriminalvårdsstyrelsens
ärenden har reservanterna hemställt om
eu ökning av anslaget till sådan utbildning
för att man skulle kunna få bättre
utbildad personal. Kriminalvårdsstyrelsen
har emellertid inte föreslagit

116 Nr 17 Fredagen den 9 april 196o

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

någon utvidgning av utbildningen för
denna kategori. Förmodligen är det fråga
om ett tekniskt missöde vid avfattandet
av reservationen; sådant kan ju
förekomma även i så fina familjer som
de reservanterna representerar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 46 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

i 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till Kammarkollegiet: Avlöningar
och Kammarkollegiet: Omkostnader
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för
personer med nedsatt skatteförmåga.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 473 av herrar Eric Gustaf
Peterson och Åkesson samt II: 586 av
herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården
hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta

1) sådan ändring av bestämmelserna
rörande extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga att ifrågavarande avdrags
maximibelopp höjdes till 5 000 kr. i
stället för nu gällande belopp, 4 500 kr.,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att låta
utfärda avtrappningsregler för det extra
avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets
övre gräns, samt

3) att extra avdrag skulle kunna medgivas
för större, för arbetsförmågans
vidmakthållande ofrånkomliga kostnader
för läkarvård, medicin, särskild diet
o. d. oavsett den skattskyldiges inkomst.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:473 av herrar Eric
Gustaf Peterson och Åkesson samt
II: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i
Ingemarsgården om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

117

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

Reservation hade avgivits av herrar
Billman och Skärman, fru A7ett eib rån dt
samt herr Enskog, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 473 av
herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson
samt II: 586 av herrar Sjöholm och
Jönsson i Ingemarsgården, antaga i reservationen
intaget förslag till lag om
ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och punkt
2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:473 av
herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson
samt II: 586 av herrar Sjöholm och
Jönsson i Ingemarsgården i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående möjlighet
till avdrag för kostnader för läkare,
läkemedel och särskild diet vid långvarig
sjukdom samt i fråga om utarbetandet
av sådana regler för avtrappningen
av det extra avdraget, att annars uppkommande
hård marginalbeskattning av
mindre inkomst vid sidan av folkpension
undvekes.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I förevarande utskottsbetänkande
behandlas frågan om det
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
som taxeringsmyndigheterna har möjlighet
att medge sådana personer vilka
på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn eller andra därmed
jämförliga omständigheter har särskilda
skäl att erhålla nedsättning av sin
skatt. Det är olika kategorier som beviljas
avdrag av detta slag; i första
hand iir det fråga om folkpensionärer
som på grund av ifrågavarande paragraf
i skattelagarna slipper betala skatt
för den händelse de haft folkpensionen
såsom enda eller huvudsaklig inkomst.

I den motion som avgivits från folkpartihåll
har man begärt, för det första
att avdraget, som nu är maximerat till
4 500 kronor, skall höjas till 5 000 kronor
och för det andra att det skall utfärdas
bättre avtrappningsregler för
folkpensionärer vilka har extrainkomster.
Då jag vet att en av motionärerna
kommer att uppehålla sig vid dessa saker
skall jag för min del gå förbi dem
och i stället säga några ord om vad
som i motionen anförts om möjligheterna
att bevilja avdrag för nedsatt
skatteförmåga till personer som på
grund av långvarig sjukdom — det gäller
oftast kroniskt sjuka människor —
har haft särskilda kostnader för läkarbesök,
läkemedel, särskild diet o. s. v.

Det är många grupper av sjuka som
härvidlag kan komma i fråga och som
också under vissa omständigheter erhåller
avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Å andra sidan finns det kategorier
av sjuka som ibland har svårt att få det
avdrag som kan vara motiverat. En
grupp som i detta sammanhang har varit
särskilt aktuell är diabetikema, vilkas
problem under de senaste åren har
ägnats rätt stor uppmärksamhet från
myndigheternas sida. På medicinalstyrelsens
uppdrag har bl. a. gjorts en utredning
av doktor Bo Andersson beträffande
diabetikervårdens framtida organisation
och diabetikernas socialmedicinska
problem. Det är att hoppas
att denna utredning och de åtgärder,
som för närvarande prövas, verkligen
skall resultera i betydande förbättringar
för diabetikerna. Omfattande reformer
kan därvid bli nödvändiga.

I motionen och utskottsbetänkandet
behandlas emellertid bara en enda detalj,
nämligen frågan om möjligheterna
för diabetikerna och givetvis även andra
kroniskt sjuka alt erhålla ett extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga på
grund av de utgifter som de har för sin
sjukdom.

När det varit svårt för dessa sjuka
att fä avdrag i de lokala taxeringsnämn -

118

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

derna, har det väl huvudsakligen varit
av två orsaker. Den första är att taxeringsnämnderna
har ansett att ett sådant
avdrag endast skulle beviljas om
inkomsten är låg. Man har menat att
vid litet högre inkomst skulle det inte
finnas något behov av avdrag för nedsatt
skatteförmåga.

Nu kan man emot detta invända, att
t. ex. kostnaderna för den diet som
diabetikerna måste ha liksom de kostnader
som andra kroniskt sjuka har är
nödvändiga för att de skall kunna förvärva
sina inkomster, för att över huvud
taget kunna vara i arbete. Därför
kan man tycka att dessa sjuka människor
egentligen borde ha möjlighet att
yrka avdrag för sina extrakostnader
såsom kostnader vilka är nödvändiga
för inkomstens förvärvande. Sådana
kostnader får man ju yrka avdrag för
alldeles oavsett hur hög inkomst man
har — det finns där ingen som helst
begränsning. Man får t. ex. också yrka
avdrag för fördyrade levnadskostnader
från traktamentersättningar som
man har uppburit, alldeles oavsett om
inkomsten t. ex. är 15 000 eller 50 000
kronor.

Av tekniska skäl kan man för närvarande
inte få avdrag för sådana extrakostnader
vid sjukdom under denna
rubrik — kostnader som är nödvändiga
för inkomstens förvärvande — utan avdraget
måste göras enligt 50 §, som avser
nedsatt skatteförmåga. Man tycker
då att det förhållandet, att avdraget
görs enligt den paragrafen, inte skulle
innebära att den avdragsrätten endast
skulle komma i fråga när inkomsten är
låg.

Utskottet, som i detta hänseende inte
vill frångå uppfattningen att den skattskyldiges
ekonomiska ställning bör vara
avgörande för frågan huruvida avdrag
skall medges, har emellertid givit
en ganska liberal tolkning av frågan
om inkomstens storlek. Man säger: »Under
speciella omständigheter har således
extra avdrag medgivits i så höga

inkomstlägen som mellan 30 000—
40 000 kr.»

I en särskild reservation har emellertid
yrkats att man i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall ge till känna, att bl. a. ett
dylikt extra avdrag skall kunna ges
oavsett den skattskyldiges inkomst. Givetvis
gäller det här liksom i alla fall
som hänförs till 50 § att det skall vara
kostnader av sådan betydelse, att det är
rimligt att medge avdrag. Det är här
inte fråga om extra medicinkostnader
på några tior, utan det måste röra sig
om någon hundralapp i varje fall, om
man skall kunna tänka på avdrag enligt
denna paragraf.

Den andra orsaken till att det kan ha
varit svårigheter att få detta avdrag beviljat
har väl varit, att taxeringsmyndigheterna
menar att det är svårt att fastställa
hur stora extrakostnaderna är.
Utskottet hänvisar till att medicinen i
stor utsträckning är fri, och det är riktigt.
Insulinet är ju fritt, och det kan
inte motivera avdrag för extra kostnader.
Men man har andra kostnader i
samband med medicineringen. Det är
sprutor och en del andra kostnader för
mediciner som inte är fria, det är resekostnader
o. d. Men framför allt gäller
det kostnaderna för den diet som måste
föras. Man kan förstå om taxeringsmyndigheterna
har ansett att det kan
vara svårt att fastställa hur höga dessa
kostnader är.

Nu har det emellertid, herr talman,
gjorts en undersökning på Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg. Jag har här framför
mig en kopia av ett intyg, som utfärdats
av docenten Björn Isaksson och
kostkonsulenten Lillian Frick den 20
januari i år. Det lyder:

»Diabetespatienterna vid Sahlgrenska
sjukhuset erhåller en kostbehandling
som följer moderna medicinska riktlinjer.
Vid en nyligen företagen kostnadskalkyl
konstaterades att råvarorna
till denna diabeteskost är 40 % dyrare
än de för normalkosten vid sjukhus.
Det är vår uppfattning att diabetes -

Fredagen den 9 april 1905

Nr 17

119

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

patienten även i hemmet får räkna med
minst denna fördyring om han skall
följa givna ordinationer beträffande den
dagliga kostens speciella sammansättning.
»

Här har vi alltså ett uttalande från
medicinsk sakkunskap, som har utrett
dessa frågor, och det bör kunna vara
till vägledning för taxeringsmyndigheterna.

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att vara med vid utskottets plenarsammanträde,
men jag deltog vid behandlingen
av detta ärende i avdelningen,
och jag vet att man inom utskottet har
en mycket stor förståelse för de problem
som diabetikerna här har. Detta
återspeglas också i utlåtandet, där majoriteten
säger följande, som jag gärna
vill citera: »Utskottet vill inte bestrida
att de kostnader som bl. a. diabetikerna
härutöver åsamkas, främst på grund
av den särskilda diet de är tvingade
hålla, kan vara mycket betungande. Enligt
utskottets mening skulle det inte
minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen
vara till fördel om man i större
utsträckning än som nu sker vid
beskattningen kunde beakta de merutgifter
som sjukdom kan medföra.»

Herr talman! Jag vill helhjärtat instämma
i detta. Utskottet är alltså fullständigt
enigt på denna punkt. Skiljaktigheterna
mellan reservationen och
utskottsutlåtandet är i detta avsende
inte så stora. Den ena skillnaden är att
man tycker att det vore lämpligt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
gav till känna detta, och den andra är
att man har den principiella inställningen
att ett dylikt avdrag, liksom
alla andra avdrag för kostnader som är
nödvändiga för inkomstens förvärvande,
bör kunna göras oavsett vilken inkomst
man i övrigt har.

Herr talman! När jag nu yrkar bifall
till reservationen, är det med stor
tillfredsställelse jag noterar den enighet
som rått i utskottet om att taxeringsmyndigheterna
bör ta större hänsyn till

de extra kostnader som diabetiker och
andra kroniskt sjuka får vidkännas.
Jag hoppas att det uttalande som utskottet
där gjort skall leda till att de diabetessjukas
möjligheter att få sina krav
tillgodosedda blir större.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Motionärerna har här
tagit upp frågan om extra avdrag för
bristande skatteförmåga, vilket de vill
ha höjt från 4 500 till 5 000 kronor.
Dessutom har motionärerna pekat på
svårigheterna för de sjuka att få göra
avdrag för kostnader i samband med
sjukdomen. Reservanterna har i huvudsak
samma yrkande.

Denna fråga behandlades så sent som
förra året, då riksdagen beslöt att höja
maximibeloppet för avdrag för nedsatt
skatteförmåga från 3 000 till 4 500 kronor.
Följaktligen är det först vid årets
taxering som det höjda avdragsbeloppet
kommer att tillämpas. Ingen här i
kammaren eller på annat håll har sålunda
någon erfarenhet av hur denna
höjning har verkat. Härtill kommer att
det i proposition nr 14 till årets riksdag
har framlagts förslag om införande
av ett s. k. schablonavdrag för kommunalskatt
vid den statliga inkomsttaxeringen,
enligt vilket de grupper av
skattskyldiga som motionärerna talar
för beredes icke oväsentliga lättnader
i beskattningen.

För några år sedan utformade riksskattenämnden
också en avtrappningsregel
för extra inkomster vid sidan av
pensionen. Den regeln, som är en rekommendation
till taxeringsnämnderna,
anser jag vara av stort värde för att
åstadkomma likformighet i taxeringen.
Reservanterna önskar nu att denna avtrappningsregel
utformas på ett mera
generöst sätt, men taxeringsnämnderna
måste självfallet tillämpa regeln från
fall till fall. Reservanterna menar vid
inte att en skattskyldig är i behov av
avdrag oavsett inkomstens storlek?

120

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

Därvidlag måste det som sagt ske en
bedömning från fall till fall hos taxeringsnämnderna.
Och jag har en stark
känsla av att man därvid hellre ökar
än minskar det som rekommenderas i
avtrappningsregeln. Välviljan — eller
generositeten, vad man nu kallar det
— måste givetvis ha sina gränser, och i
taxeringsnämnderna får man ta hänsyn
till hur regeln verkar för vissa
låglönegruppers inkomsttaxering. Den
saken måste naturligtvis vara med vid
hedömn ingen.

Herr Gustafson i Göteborg tryckte
mycket hårt på yrkandet om avdrag för
kostnader i samband med sjukdom. Utskottet
understryker där att den skattskvldiges
ekonomiska ställning måste
vara avgörande för om avdrag för nedsatt
skatteförmåga skall medges eller
inte. I övrigt tycker jag att herr Gustafson
slog in öppna dörrar. Utskottet och
reservanterna är eniga i stora stycken,
och det som står på s. 7 i utskottsutlåtandet
måste faktiskt läsas mycket
noggrant, om man skall upptäcka någon
skillnad vid jämförelse med vad
som står i reservationen på s. 9. Utskottet
skriver bl. a.:

»Enligt utskottets mening skulle det
inte minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen
vara till fördel om man
i större utsträckning än som nu sker
vid beskattningen kunde beakta de
merutgifter som sjukdom kan medföra.»

Reservanterna har sagt ungefär samma
sak men med andra ord. Skillnaden
består huvudsakligen i att reservanterna
vill att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
anfört. Och utskottsmajoriteten anser
sig med sin skrivning ha besvarat
motionerna, främst kanske därför att
frågan om extra avdrag för kostnader
i samband med sjukdom är föremål för
uppmärksamhet bl. a. i riksskattenämnden.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bestyrka vad utskottets
ärade talesman sade, att reservanterna
och utskottsmajoriteten i frågan
om avdrag för kostnader på grund
av sjukdom är i sak överens. Vad det
huvudsakligen gäller är om riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj :t och fästa
ytterligare uppmärksamhet på frågan
eller inte. Dessutom gäller, såsom jag tidigare
påpekat, det förhållandet att vi
av principiella skäl anser att inkomstens
storlek i och för sig inte skall vara avgörande
när det i praktiken ■— om än
inte formellt — är fråga om utgifter som
är nödvändiga för inkomstens förvärvande.

Men, herr talman, anledningen till
att jag begärde ordet på denna punkt
var att jag ville framhålla att vi, även
om vi är överens i mycket, tyvärr inte
alltid är överens med taxeringsmyndigheterna.
Det finns taxeringsmyndigheter
som bedömer detta i den anda, som både
herr Andersson i Essvik, jag och alla
inom utskottet är ense om att vi skall
behandla dessa frågor i, men det finns
också taxeringsmyndigheter som är alltför
restriktiva. Av denna anledning anser
jag att det är angeläget att hela denna
kammare understryker vikten av att
taxeringsmyndigheterna gör en prövning
i den anda som såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna är överens
om är den rätta.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig säga att jag inte
alls har någon kännedom om hur taxeringsnämnderna
agerar i stort. Jag tror
dock attprövningsnämndernasallmänna
inställning till frågor av denna art är
mycket välvillig. De taxeringsnämnder
som är alltför restriktiva på detta område
tror jag i regel kommer att förlora
om besvär anföres.

Man kan givetvis inte heller gå med
på att införa en generell regel för alla

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

121

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

oavsett storleken av deras inkomst. Det
måste, såsom jag framhöll i mitt första
anförande på denna punkt, bli fråga om
en bedömning från fall till fall. Detta
gäller både beträffande det avsnitt vi
nu behandlar, nämligen avdrag vid sjukdom,
och beträffande det extra avdraget
för sidoinkomster för folkpensionärerna.

Jag tror inte heller att herr Gustafson
i Göteborg vill rekommendera att en
pensionär med 50 000 kronors inkomst
vid sidan om folkpensionen bara därför
att han är folkpensionär skall vara
berättigad till det extra avdrag på 5 000
kronor som nu föreslås.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
senaste som herr Andersson i Essvik
sade vill jag framhålla att vi helt naturligt
vill ha en ändring av avtrappningsreglerna
för smärre sidoinkomster som
folkpensionärerna har. Det är sålunda
inte avsikten att avdrag skall beviljas
folkpensionärer för nedsatt skatteförmåga
om de bär inkomster av den storleksordning
som herr Andersson i Essvik
nämnde. Detta kommer emellertid
herr Sjöholm strax att behandla, och
jag skall därför inte gå närmare in på
det.

Herr Andersson i Essvik säger att vi
inte har någon kännedom om hur taxeringsnämnderna
behandlar dessa yrkanden
om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga på grund av sjukdom.
Men många av kammarens ledamöter
kanske i alla fall har haft kontakt med
t. ex. diabetessjuka som haft svårigheter
härvidlag. För min del känner jag
till några sådana fall, och jag är säker
på att fru Eriksson i Stockholm, som
jag ser har begärt ordet och som är
utomordentligt sakkunnig på denna
punkt, kan anföra många exempel.

Det är angeläget att den uppfattning
som herr Andersson i Essvik och jag
och — hoppas jag —• alla övriga kam -

marledamöter har, understrykes av
kammaren.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Till det senast sagda vill jag bara genmäla,
herr talman, att i exempelsamlingen
i utskottets utlåtande redovisas
ett fall, där vederbörande haft inkomster
på mellan 30 000 och 40 000 kronor
men genom att »speciella skäl» kopplats
in medgivits förhöjt avdrag.

Vidare kan herr Gustafson i Göteborg
inte komma ifrån att vilket beslut vi än
fattar, så blir det i slutomgången en
bedömning från den lokala taxeringsnämndens
sida huruvida det eller det
skall medges. Det är den enda möjligheten,
när herr Gustafson är ense med
mig om att en generell regel inte kan
utformas.

För övrigt tycker jag det är anmärkningsvärt
att man dels hävdar att taxeringsnämnderna
är för njugga och inte
medger avdrag i den utsträckning vi
önskar, dels -—- i bevillningsutskottet
och kanske även här i kammaren -—■
talar för höjning av maximisumman
för det extra avdraget. Häri ligger en inkonsekvens.
Är taxeringsnämnderna redan
njugga och inte medger avdrag, så
räcker det ju mer än väl med 4 500 kronor
som toppbelopp. Vad skall man då
med de extra 500 kronorna?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i detta ärende känner jag mig föranlåten
att säga några ord på denna
punkt. Men jag lovar att det inte skall
bli många.

Till att börja med tror jag att herr
Andersson i Essvik något blandar ihop
två skilda ting i detta sammanhang.
Reservationen syftar, när det gäller det
avdrag som vi vill ha höjt till maximalt
5 000 kronor, naturligtvis bara på personer
med låga inkomster. Avdraget
skall beviljas vid nedsatt skatteförmåga
och kommer alltså i princip automatiskt

122

Nr 17

Fredagen den 9 april 19G5

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

att gälla för folkpensionärerna. Det andra
avdraget, som skall utgå vid sjukdom, har
vi emellertid ansett skulle kunna utgå i
princip i vilket inkomstläge som helst.
Det är alltså fråga om två principiellt
skilda ting.

Folkpensionärernas skattcförhållanden,
som berörs i detta sammanhang, är
ganska bekymmersamma både för folkpensionärerna
själva och för myndigheterna.
De är bekymmersamma för
myndigheterna genom att det, såsom
herr Andersson i Essvik påpekat, förekommer
en mycket ojämn rättstillämpning.
Jag håller med herr Andersson
om att prövningsnämnderna troligen är
generösare än taxeringsnämnderna. Åtminstone
har jag denna erfarenhet från
mitt hemlän. Detta tror jag skulle kunna
anföras som ett skäl för att öka taxeringsnämndernas
frihet på detta område.
Om man givit dessa större rörelsefrihet
hade folkpensionärerna i fråga
sluppit att besvära sig i prövningsnämnderna
för att få rätt.

Vidare är folkpensionärernas skatteförhållanden
bekymmersamma för pensionärerna
själva genom att många av
dessa drar sig för att ta extra arbete efter
pensioneringen, om de beskattas alltför
rigoröst. Jag anser visserligen inte
att skattelagstiftningen är särskilt rigorös
i detta avseende, men jag tror ändå
att man skulle kunna göra den ännu
något liberalare, eftersom det är viktigt
både från samhällets synpunkt i ett läge
med arbetskraftsbrist och för folkpensionärerna
själva att dessa hålls kvar i
arbete. Det är som bekant för folkpensionärernas
eget välbefinnande ofta inte
nyttigt att plötsligt upphöra att arbeta,
utan de bör kvarstå i någon form av arbete.
Denna strävan motverkas om man
beskattar folkpensionärernas sidoinkomster
för hårt.

Ett förhållande som komplicerar denna
fråga är att dessa folkpensionärer
ofta får skatten på sina sidoinkomster
på en gång som kvarstående skatt, eftersom
det många gånger inte dragits nå -

gon preliminär skatt under den korta
tid då inkomsten intjänades. När de
får hela denna skatt på en gång blir
den avskräckande stor. De får dessutom
ofta erlägga denna skatt när
de upphört med sitt extraarbete och
får då betala den av sin folkpension,
vilket de inte tycker är riktigt.

De tre punkterna i motionen och i reservationen
i detta ärende reducerades
av herr Andersson i Essvik till två. Det
föreslås dels en höjning av det extra
avdraget från 4 500 till 5 000 kronor,
dels ett yrkande om en liberalare avtrappningsprincip
och dels göres en
hemställan om att avdrag skulle få utgå
i vilket inkomstläge som helst för kostnad
vid sjukdom.

Höjningen från 4 500 till 5 000 kronor
har jag redan motiverat med att
man bör öka taxeringsnämndernas rörelsefrihet
på detta område.

Såsom utskottet och herr Andersson
i Essvik framhåller gäller det schablonavdrag,
som nu föreslås skall införas,
kommunalskatten. Jag vill framhålla att
jag tycker att detta är ett mycket bra
avdrag, för vilket jag skulle ha givit
finansministern en komplimang om
denne hade varit närvarande. Detta avdrag
hjälper alltså, såsom herr Andersson
känner till, bara till hälften, nämligen
vid den statliga inkomstskatten,
inte vid den kommunala inkomstskatten.
Desutom stiger ju folkpensionerna, och
i takt därmed bör även detta avdrag
ökas, ty vi vill ju låta folkpensionärerna
behålla samma reella standard. Avdraget
måste alltså föjla med folkpensionshöjningen.

Avtrappningsreglerna är tämligen rigorösa.
De innebär att sidoinkomstens
storlek och folkpensionens storlek jämförs,
varefter avdrag medges enligt viss
skala. Som sidoinkomst räknas inte bara
vanliga sidoinkomster utan även 10 procent
av förmögenhet över 10 000 kronor.
Har man ett egethem som är taxerat
till 20 000 kronor räknas därför 10 procent
på 10 000 kronor, d. v. s. 1 000 kro -

Fredagen den 9 april 19C5

Nr 17

123

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

nor, som sidoinkomst, utan att man
egentligen haft den inkomsten. Även
hyresinkomst på schablontaxerad fastighet
räknas som inkomst, men det är
likaledes en fiktiv inkomst.

Härvidlag behövs sålunda en liberalare
princip, och en sådan har vi påyrkat
i de likalydande motionerna
I: 473 och II: 586 liksom i reservationen.

Om avdraget för kostnad vid sjukdom
har herr Gustafson i Göteborg redan talat.
Jag instämmer i vad han sagt och
vill bara ytterligare poängtera, att eftersom
principen skatt eller förmåga skall
tillämpas, så bör alla omständigheter
som påverkar skatteförmågan — vilket
inkomstläge det än gäller -— principiellt
få lov att göra sig gällande. Även om
principen skatt efter förmåga är en fiktion,
så fordras det att vi principiellt
medger avdrag för en sådan sak som
sjukdomskostnader, i alla inkomstlägen.
Detta anser jag vara en alldeles självklar
princip.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Billman m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
om maximibeloppet vid avdrag för nedsatt
skatteförmåga men däremot säga
några ord om det avdrag som föreslagits
vid långvarig och ofta kronisk sjukdom.

De bestämmelser, som gått ut från
riksskattenämnden och som har till syfte
att skapa större enhetlighet vid bedömningen,
har verkat mycket restriktivt
och negativt för diabetikerna. Det
har medfört att man på många håll strukit
avdrag som tidigare tillämpats och
sänkt avdragen på andra håll. Diabetikerna
själva har uppfattat detta så, att
avdrag inte får medges vid diabetes.

Jag är medveten om att det är svårt
att avgränsa en grupp, för vilken avdrag
skall medges vid sjukdom utöver
de kostnader som täcks genom sjukförsäkringen.
Men diabetes är eu sjukdom
vid vilken avgriinsningcn är lättare att

göra än i andra fall, eftersom behandlingen
är alltmer enhetlig och alltmer
inriktas på diet. Läkarna har sålunda
inte olika behandlingsmetoder, utan det
råder faktiskt en ganska bestämd uppfattning
att dieten har mycket stor betydelse
för att förhindra komplikationer.
Och det är komplikationerna vi har
besvär med — det är de som kostar
pengar.

Allteftersom folkkosten blir lika bra
som diabeteskosten slipper vi kanske
avdragen — kosten blir ju mera likartad.
Man kan alltså räkna med att detta
avdrag så småningom försvinner.

Vi är oändligt tacksamma över skrivningen
i utskottsutlåtandet. Jag håller
mer herr Gustafson i Göteborg om att
på denna punkt är det strängt taget bara
ordalydelsen som skiljer utlåtandet och
reservationen — orden uttrycker i alla
fall samma sak. Det är faktiskt överraskande,
när man vet hur hopplöst det har
varit. Ty det har varit hopplöst, herr
Andersson i Essvik, att få prövningsnämnderna
att ändra ett beslut. Jag har
aldrig hört talas om att man lyckats
därmed. Detta är verkligen en stor slant
i kollekten till diabetesdagen på söndag.

Man har talat om att avdrag egentligen
bara borde beviljas dem som har
små inkomster, och det kan kanske vara
befogat i de fall där det finns ett glidande
behov. Vid somliga sjukdomar är
behovet inte så generellt, att man automatiskt
bör få ett avdrag. Man kan kanske
hävda att inte heller diabetiker i
alla inkomstlägen i så fall borde ha
möjlighet att göra avdrag, men principiellt
måste det vara riktigt att bevilja
dem avdrag.

Vi har nu bl. a. skattefrihet för invalidersättningar,
och detta faktum förstärker
ytterligare kravet att de människor,
vilkas sjukdom visserligen inte
kan betecknas som invaliditet men vilka
i alla fall har ett svårt handikapp, skall
få göra avdrag för dietkostnaderna. Man
kan ju mycket väl betrakta dietkostnaderna
som kostnader för medicin. Gjor -

124

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

de man det skulle ingen bestrida rätten
till ersättning till viss del. Men när man
nu inte kallar kostnaderna för medicinkostnader
utan för dietkostnader, blir
skattemyndigheterna tveksamma, trots
att man vet att diabetikerna måste hålla
denna diet livet ut.

Det är riktigt att det nu hos riksskattenämnden
ligger ett ärende av denna
art. Jag har, både vid detta tillfälle och
tidigare, haft samtal med representanter
för riksskattenämnden och kommit till
den slutsatsen att riksskattenämnden på
grund av den skrivning som riksdagen
gjort kommer att ge ärendet en positiv
behandling. Jag tror därför att den
skrivning som återfinns både i utskottsutlåtandet
och i reservationen kommer
att få avgörande betydelse för diabetikerna.

Om ett sådant skatteavdrag som jag
här talar om inte får så stor betydelse
i pengar räknat, så har det ändå en
psykologisk betydelse som inte kan mätas.
Det finns ingen fråga som man från
diabetikerliåll så ofta tar upp som just
denna. Jag har många gånger påpekat
att denna fråga har mycket mindre betydelse
än många andra frågor som vi
behandlar i vårt förbund, men trots
detta kommer denna fråga ständigt tillbaka.
Jag tror därför att det har en oerhört
stor betydelse att man får rätt att
göra ett sådant avdrag och inte behöver
hoppas på att ett sådant avdrag skall
medges av en slump. Det slumpmässiga
ligger i att om avdraget beviljas eller ej
beror på om man har en taxeringsnämnd
som känner till förhållandet.

Jag kommer att lägga ned min röst
vid den förestående omröstningen. Jag
är nämligen inte särskilt intresserad av
den del av reservationen som yrkar på
höjt avdrag för nedsatt skatteförmåga i
allmänhet. Men jag är mycket tacksam
för att motionärerna har tagit upp frågan
om diabetikerna, och jag är naturligtvis
också tacksam mot utskottet som
har förstått att detta är ett modernt sätt
att se på en sjukdom som vi strängt ta -

get alla kan få, antingen vi tror det eller

ej Herr

ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
är ju relativt nöjd med utskottets
skrivning när det gäller diabetiker och
för övrigt även andra sjuka som vi har
tagit upp i detta sammanhang. Det är
att hoppas att den skrivning som utskottet
och reservanterna gjort — reservanternas
skrivning skiljer sig från utskottets
bara i slutklämmen — skall ge
det resultat som samtliga önskar.

Till herr Sjöholm skulle jag bara vilja
säga att den s. k. avtrappningsregeln,
som uppställts av riksskattenämnden,
inte är en sådan regel som nämnden har
skyldighet att exakt följa; det är med
andra ord snarare ett råd. Nämnderna
har möjlighet att — om skäl föreligger
—■ gå utöver denna regel.

Jag skulle — lika väl som, förmodar
jag, de flesta här — vara glad om alla
pensionärer kunde få ett extra avdrag
på 4 500 eller 5 000 kronor. Men man
bör också — som jag nämnde i mitt
förra anförande — ta hänsyn till ungt
folk, t. ex. nygifta som tillhör någon
låglönegrupp och som kanske har barn.
Jag har i mitt taxeringsdistrikt åtskilliga
gånger haft anledning att fundera
över om bestämmelsen i taxeringsförordningen
att pensionärer utan ansökan
medgives ett förhöjt extra avdrag
är rättvist. Jag har jämfört deras villkor
med en ung familjs där familjeförsörjaren
är t. ex. industriarbetare, massaarbetare
och har 10 000 till 12 000 kronors
inkomst. Dessa unga människor
har inte kunnat få något egentligt avdrag,
men för pensionärer, som väl ändå
lever billigare och har mindre anspråk
på kläder och allt, har avdraget
självklart medgivits.

Jag har inte anfört detta för att kritisera
denna bestämmelse i taxeringsförordningen.
Jag vill bara med detta visa
på de problem som kan uppstå och de
avväganden som måste göras inom en

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

125

Interpellation ang. tidsutdräkten i tvistemål

taxeringsnämnd om taxeringen skall ge
någorlunda rättvist resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Billman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 150 ja och
43 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag tryckte på fel knapp.

§ 12

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckt motion

angående den allmänna preskriptionstiden
för fordringar, och

nr 20, i anledning av väckt motion
om ersättning till enskild för biträde
åt polisen vid ingripande i samband
med olyckshändelse; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående tillsynen av arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad vid mindre arbetsplatser,

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående socialhjälp till anhörig vid
frihetsberövande åtgärd mot familjeförsörjare,
och

nr 40, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfritt tillhandahållande av
visst läkemedel.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av det återstående på föredragningslistan
upptagna ärendet till
kammarens sammanträde onsdagen den
21 innevarande april.

§ 13

Interpellation ang. tidsutdräkten
i tvistemål

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp), som yttrade:

Herr talman! Vid två tidigare tillfällen
— den 11 maj 1962 och den 23 oktober
1963 — har fru Cecilia Nettelbrandt
och vid ett tillfälle — den 6
maj 1964 — har jag framställt interpellationer,
som rört frågan om den långa
tidsutdräkten mellan väckande av talan
i tvistemål och avgörande av målet. Dessa
interpellationer är ännu obesvarade.
Med hänsyn till den betydelse som detta
problem har både för den enskildes
rättssäkerhet och rättsmaskincriets effektivitet
anser jag det motiverat att i

126

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Interpellation ang. tidsutdräkten i tvistemål

interpellationsform ånyo aktualisera
spörsmålet.

De långsamma rättegångarna medför
rent processtekniska olägenheter. Domstolsarbetet
blir tyngre och därmed även
dyrbarare för det allmänna. Allvarligare
är dock att dröjsmålet menligt inverkar
på den enskildes rättsskydd. Det är känt
att bevismöjligheterna i många fall försvåras,
om det faktum, som bevisningen
avser, är i tiden avlägset. Minnesbilden
av ett händelseförlopp blir suddigare
allteftersom tiden går. Vittnesutsagorna
blir allt otillförlitligare. Ett långvarigt
dröjsmål kan ibland t. o. m. göra det
fysiskt omöjligt att förebringa viss bevisning.
Ett vittne kan ha avlidit eller
av annan orsak blivit oanträffbart.

Att som part i en tvist under lång tid
sväva i ovisshet om i vilken riktning
utslaget faller, måste alltid vara obehagligt
och ibland psykiskt skadligt. Man
vänder sig inte sällan till domstol huvudsakligen
i akt och mening att få ett
rättsförhållande klarlagt, för att få fastare
grund för t. ex. sin ekonomiska
verksamhet. I sådana fall kan dröjsmål
i rättsmaskineriet ge upphov inte enbart
till osäkerhetskänsla utan även till
betydande ekonomiska obehag.

Långvariga processer torde dessutom
regelmässigt ge betydande rättegångskostnader.
Det är kostnadskrävande för
part att sköta sin processföring, om den
drar ut på tiden. De betänkligheter med
hänsyn till individernas rättsskydd, som
ett långsamt handläggande av tvister reser,
kan också i viss utsträckning menligt
påverka förtroendet för rättsväsendet.

Ovan anförda skäl understryker starkt
värdet både för den enskilde och för samhället
av att domstolsärenden liandlägges
utan onödig tidsutdräkt. Det finns
exempel på domstolsärenden, som tagit
mer än ett decennium i anspråk för ett
avgörande. Vare sig dröjsmålen beror
på flera års handläggning av offentlig
myndighet för avgivande av yttrande
eller på långvarig tidsutdräkt, innan ny

instans tar upp ett mål för avgörande,
är det för den enskilde synnerligen
otillfredsställande. Den enskildes rättsintresse
äventyras härigenom.

Under hänvisning till vad ovan
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att en handläggning av domstolsärenden,
där genom domstols och annan offentlig
myndighets långvariga beredning
och andra omständigheter, till vilka
den enskilde ej har skuld, avsevärd
tid förflyter mellan ärendenas anhängiggörande
och avgörande, inte tillgodoser
de berättigade krav som den enskilde
har på att i tillfredsställande ordning
få sin rätt prövad, och anser herr
statsrådet att åtgärder från samhällets
sida är påkallade för att trygga den enskildes
rättsställning i sådana fall?

Denna anhållan bifölls.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förrådsbyggnad
vid Svenska institutet för konserveringsforskning,
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
korrosionsinstitut;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
rörande arvsbeskattningen,

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader m. in.,

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

127

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående hundskatten,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för avsättning
till reparation av hyresfastighet
samt för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet, och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer,
de handikappades organisationer
m. fl.;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om särskilda lekgator,

nr 20, i anledning av viss paragraf i
riksdagens revisorers berättelse över
den år 1964 av dem verkställda granskningen
av statsverket, och

nr 21, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till lagutskott
hänvisade motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen
och utbildningen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder för att stimulera
ökad invandring av utländsk arbetskraft,
dels angående utländska arbetstagares
utbildning och anpassning.

$ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition såvitt avser en undersökning
rörande religionens betydelse soin
samhällsfaktor; och

nr 162, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 147, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1965/66 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för reglering
av prisförändringar för civilförsvaret
m. in.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1965/66 till Marinen: Anskaffning
av fartygsmateriel in. in.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Markförvärv för övningsfält
in. in.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budget -

128

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

året 1965/66 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar och om anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna; och

nr 153, i anledning av Kungh Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till Kammarkollegiet: Avlöningar
och Kammarkollegiet: Omkostnader; från

första lagutskottet:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om lagrådet
m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 154, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen på sjömän
av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga;
och

nr 156, i anledning av väckta motioner
angående rätten till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd;

från tredje lagutskottet:
nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m.m.;

nr 159, i anledning av väckta motioner
om viss utvidgning av förbudet mot
oljeutsläpp till sjöss; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete; samt

från jordbruksutskottet:
nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
älgjakt in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

163, till fullmäktige i riksbanken

angående användande av riksbankens
vinst för år 1964; och

nr 164, till delegerade för riksdagens
verk angående lönegradsuppflyttning av
en tjänst som bankokommissarie.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 100, angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden,

nr 109, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4
juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. in.,

nr 110, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m.m.
för budgetåret 1965/66,

nr 114, angående bemyndigande för
Kungl. Majd att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv,

nr 117, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, samt

nr 119, angående ny organisation av
försvarets fabriksstyrelse m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 850, av herrar Björk i Göteborg och
Martinsson, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 88, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
samt

nr 851, av herr Lundmark in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
94, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1960
(nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

129

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående mistsignalanläggning
vid Torekov,

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående utrotande av vildmink,
och

herr Ullsten, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
prövningen av omyndigas ansökningar
om studiemedel.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.20.

In fidem

Sune K. Johansson