Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1962

27 april

Debatter m. m.

Fredagen den 27 april fm.

Beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av

innehållet i tryckt skrift.................................. 5

Jäv för kommunala förtroendemän............................ 8

Utgifter inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Socialattachéer.................. 12

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem 13

Bidrag till driften av barnstugor........................... 15

Försöksverksamhet rörande daghem m. m................ 24

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar............. 25

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar....................... 30

Arbetsförmedlingen: Avlöningar............................ 32

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder....................... 44

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade......... 48

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade............. 57

Omskolning m. m........................................ 58

Statens bosättningslånefond.......................... 59

Lånefonden för allmänna samlingslokaler..................... 60

Utgifter inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Statens hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten m. m. . . . 62

Bidrag till företagareföreningar in. fl......................... 66

Interpellationer av:

herr Bohman ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp
................................................

herr Mattsson ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga

fastigheter........................................... 78

Fredagen den 27 april em.

Utgifter inom handelsdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi.......... 80

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar.................. 83

1—Andra kammurens protokoll 1962. Nr 17

Nr 17

Innehål]

Sid

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning............ 88

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 92

Avsättning till lotterimedelsfonden.......................... 100

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten................. 105

Minderårigs rätt att framföra traktor å allmän väg............... 107

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil...... 109

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m. .. 116

Vallagarna............................................... [21

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra

distriktet.................. 122

Arbetsvärdering........................................... 144

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 april fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. beivrande i annan ordning
än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet i tryckt
skrift................................................. 5

— nr 12, ang. jäv för kommunala förtroendemän................ 8

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter inom socialdepartementets

verksamhetsområde..................................... 11

— nr 10, ang. utgifter inom handelsdepartementets verksamhetsområde
................................................. (32

Fredagen den 27 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)........................... 80

— nr 63, om utredning rörande säkerhetskontrollen på atomenergiområdet
.............................................. 107

Bevillningsutskottets memorial nr 42, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.. . 107

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. godkännande av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella lånearrangemang,
m.m................................................. 107

Första lagutskottets memorial nr 31, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken ... 107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. minderårigs rätt att framföra
traktor å allmän väg...................... 107

— nr 22, ang. vägtrafikförordningens bestämmelse om hastighet vid

passerande av järnvägskorsning........................... 108

— nr 23, ang. sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort

för bil.......... 109

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, m.m ..................... 116

Innehåll

Nr 17

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang, dels utredningar berörande
vallagarna och dels ändringar i dessa.................... 121

— nr 14, ang. förfarandet vid omröstningar i kamrarna.......... 122

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om restitution av bensinskatt

för jordbrukstraktorer och skördetröskor.................. 122

Bankoutskoltets utlåtande nr 14, om installerande av tidsenliga vote ringsapparater

i riksdagens kamrar........................ 122

— nr 15, ang. bestridandet av semesterkostnaderna för riksdagens

personal............................................... 122

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal................. 122

— nr 33, om ändrad lydelse av 8 § förordningen angående patent,

m. m................................................. 122

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om höjning av vissa
underhållsbidrag..................................... 122

— nr 35, ang. ändring i lagen om förlängning av tid för preskription

av rätt till arv eller testamente ........................... 122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till Byggnadsarbeten
m. m vid vissa för lantbrukshögskolans försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar.............................. 122

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om utredning rörande
utbildningsfrågor inom teaterns, fdmens, radions och televisionens
områden samt om en högskola för utbildning av vissa yrkesutövare
inom film och TV................................... 144

— nr 29, ang. behovet av daghemsplatser, om inrättande av ett ser vicesystem

för tillsyn av sjuka barn samt om utredning rörande
servicehus............................................. 144

—- nr 30, om överväganden i syfte att ge julafton karaktär av helgdag
.................................................. 144

— nr 31, om bättre tillvaratagande av arbetskraftens kapacitet inom

den statliga förvaltningen................................ 144

— nr 32, ang. ökat skydd mot radioaktiv strålning.............. 144

— nr 33, ang. arbetsvärdering............................... 144

■— nr 34, om underhållet av rastplatserna vid de allmänna vägarna,

m. m................................................. 145

.— nr 35, om formerna för en intensifierad och planmässig social

forskning ............................................. 145

— nr 36, om åtgärder i syfte att åstadkomma billigare läkemedel. . . 145

...... ..

■

. "''i'' ■ ■■ ..

, :.: ■ rf ! >; - ;■

•■b'' b>'': ''■ rf''

... J : ''rf ; rf .; rf'' :rf rf''rf-rf.»"fn

■’ yr. : rf..;! ljf\t ... i ,,''■?)! .. .

rf rf; , ! ’; j ■■ . rf . ., ''

''■ rf-;; ''rf . .<■ .rf- . rf

.rf''! i * , :i rfinrfrf rf; ...

■/>} Vrfrfrf-rf rf rf}!.;! 0; rf .-bli i V i. rf.''.hr ; rf:;!!. .i-.’

................. .............. v: rf.Kb:iA(b;,rfrf!iij ! .

''*• •} *{''■ r«ris,,<t j "”>}» |il * Vi. iin-17t ?* .? i j.v: * !»n</; •

. . ** • ''• , ''h :r.t T: * .

■ ■ ''■ '' ■ ; ■ '' '' ■ . 1 , . ■.

•. ■ • rf ;.1'' (! i i f ■ , ■

... ........ rfrfrf/

''tl>iUvWf rfoifiirfrfrf: ;c, i .}>£ -jJ.»*«:?*t*iu ■ ■Vrfbflrfiirf.Y;■ brfvrf''rf .v.isnyn;

''rf ■ . •

: : / ''i

• p'' y-y-whd ;i

/i-vJif; idi. ••iVi

, j ''.V ) »)• ‘r.

tiiO lii

: "■: VtH''. j •

" it ‘<''.‘1 a:

-r! - ... ItfiljfM''

yi- v f > >j,; •; .‘i

\P, <W

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Fredagen den 27 april

Kl. 11.00

§ 1

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig ha om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 9 nästkommande maj företaga
val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

§ 2

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren bestämma antalet
suppleanter för de valmän, som skulle
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, till tolv.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 871. §

§ 4

Beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar av innehållet
i tryckt skrift

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motion
angående beivrande i annan ordning än
tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet
i tryckt skrift.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 245 i första kammaren
av fru Segcrstedt Wiberg hemställdes
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
sådan ändring av 1 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen att det av denna
klart framginge i vilka avseenden in -

nehållet i tryckt skrift kan beivras i
annan ordning än tryckfrihetsförordningen
angiver.

Utskottet hemställde, att motionen nr
1:245 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hamrin i Jönköping, utan
angivet yrkande;

2) av fru Segcrstedt Wiberg och herr
Braconier, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen nr I: 245, ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
sådan ändring av 1 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen att det av denna
klart framginge i vilka avseenden
innehållet i tryckt skrift kan beivras i
annan ordning än tryckfrihetsförordningen
angiver.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den svenska tryckfrihetslagstiftningen
är skyddad i grundlag
och den har i vissa avseenden ett
kanske starkare skydd än i nästan alla
andra länder. Emellertid har det under
senare tid spårats tendenser att kriminalisera
pressmeddelanden, som inte
är reglerade av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Härigenom får det
tryckta ordet inte det grundlagsskydd
det borde ha.

Särskilt har det förhållandet uppmärksammats
att tidningar har publicerat
numren på de lotter som utfallit
med vinst i utländska lotterier, speciellt
i tyska lotterier. Det har t. o. m., herr
talman, gått så långt att man åtalat en
tidning som har redogjort för hur utländska
lotterier fungerar.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet i
tryckt skrift

Man kan i många avseenden uttala
sin beundran över vår tryckfrihetslagstiftning.
Ingenting hindrar emellertid
en svensk medborgare att köpa en utländsk
tidning, och det lär väl i våra
dagar inte vara särskilt svårt att få tag
i utländska tidningar med meddelanden
om dessa lotterier. Om man däremot
publicerar vinstnumren i svensk
tidning, strider detta mot gällande bestämmelser.

Den tendens som påtalas i den motion
som här behandlats av konstitutionsutskottet
gör det angeläget att man
ställer det kravet på tryckfrihetslagstiftningen,
att skyddet för det fria ordet
får grundlagsfäst karaktär. Det vore
olyckligt — och detta framhölls också
vid behandlingen av vår nya tryckfrihetslag
— om man kriminaliserade
meddelanden av ren nyhetskaraktär.
Skulle detta fortsätta, skulle det bli
möjligt att kringgå grundlagen genom
vanlig lag, och det kan icke ha varit
meningen med vår tryckfrihetsförordning.

Med hänsyn till detta får jag, herr
talman, yrka bifall till den reservation
som går ut på att en utredning skall
komma till stånd, som klarlägger i vilken
utsträckning tryckfriheten skall ha
grundlagsfäst skydd och i vad mån man
genom vanliga straffrättsliga regler
utanför tryckfrihetsförordningen skall
kunna kriminalisera nyhetsmeddelanden.

Jag medger, herr talman, att denna
fråga är komplicerad. Vår första tryckfrihetsförordning
löste detta problem
genom att ange alla de fall i vilka uttalanden
kunde anses strida mot tryckfriheten.
Där kom straffbestämmelserna
in i själva tryckfrihetsförordningen.
Det är inget tvivel om att man länge
utgick från denna princip.

I nu gällande tryckfrihetsförordning
har den gränsdragning gjorts som jag
inledningsvis redogjorde för, vilken i
viss mån avviker från bestämmelserna

i vår — om jag bortser från 1766 års
tryckfrihetsförordning som tagit upp
denna fråga — första grundlag. Det
måste för pressen vara angeläget att få
klara besked om vad man får meddela.
Jag tror inte att det för svenskt
rättsmedvetande framstår som särskilt
kriminellt att ange hur ett utländskt
lotterisystem fungerar, särskilt som
man mycket ingående kan redogöra för
tippningssystem m. m. Det gäller här
att få en så klar gränsdragning som
möjligt.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Vi är väl alla både glada
och tacksamma över att vi i vårt
land har vad vi kallar tryckfrihet och
yttrandefrihet. Detta har emellertid
aldrig betytt att man får yttra sig hur
som helst, vare sig man använder det
talade eller det tryckta ordet. Tryckfriheten
har liksom yttrandefriheten sina
bestämda gränser. Jag skall inskränka
mig att tala om tryckfriheten. Denna
hr inte enbart reglerad genom tryckfrihetsförordningen
utan jämväl genom
andra lagar och bestämmelser. När någon
t. ex. med hjälp av tryckt skrift
medverkar till bedrägeri eller om någon
— som i det nu aktuella fallet — bryter
mot lotteriförordningen, så faller dessa
förseelser inte under tryckfrihetsförordningen
utan vederbörande dömes
enligt strafflagen respektive lotteriförordningen.

Att lagstiftarna och därmed också
riksdagen valt detta tillvägagångssätt är
en praktiskt betingad åtgärd stödd av
rättspraxis och domstolspraxis i vårt
land. Med själva tryckfrihetsförordningen
bär man velat skydda och reglera
speciellt viktiga ting — ja, så viktiga
att de, som också herr Braconier
har betonat, har skrivits in i själva
grundlagen. Tryckfrihetsförordningen
stakar ut gränserna för den lagliga

Fredagen den 27 april 1962 fm. Nr 17

Beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet i
tryckt skrift

tryckfriheten, skyddar den mot förhastade
inskränkningar. I tryckfrihetsförordningen
finns också de särbestämmelser
om ansvarighet som gäller och
vidare bestämmelser om rättegång i
tryckfrihetsmål. Med vår tryckfrihetsförordning
har vi velat skapa ett värn
för den politiska demokratien, därför
att vi ansett att vad jag skulle vilja kalla
den lagliga tryckfriheten är omistlig
för demokratiens fortbestånd.

En helt annan sak är det, när någon
använder tryckt skrift för att begå en
handling som står i strid med våra övriga
lagar. Sådana handlingar har det
aldrig varit avsikten att skydda med
hjälp av tryckfrihetsförordningen. Om
motionären och reservanterna bara hade
hållit detta klart för sig, hade vi
nog aldrig behövt få denna diskussion.
Håller man nämligen detta i minnet blir
inte högsta domstolens utslag av den
29 november 1961 ett anmärkningsvärt
prejudikat som kan föranleda någon
att tro att vår tryckfrihet skulle vara i
fara. Då reduceras hela frågan till huruvida
det den 4 juli och den 26 september
1960 införda nyhetsmeddelandet
stod i strid med lotteriförordningen
eller inte. Så bedömde domstolarna saken
och i enlighet därmed har dom
fällts. Detta tillvägagångssätt står, såvitt
utskottsmajoriteten kunnat bedöma,
i full överensstämmelse med de
principer som drogs upp då den nu
gällande tryckfrihetsförordningen infördes.
Att den nu omdiskuterade tidningsuppgiften
skulle bedömas annorlunda,
därför att den passerat en utländsk
nyhetsförmedling, får väl anses
vara motionärernas och reservanternas
egen tolkning, och den har inte stöd i
gällande lagstiftning.

Sedan har vi reservanternas resonemang
om att det redan i tryckfrihetsförordningen
borde finnas en sådan
uppräkning, att man där klart kunde
utläsa, i vilket avseende tryckt skrift
kan beivras i annan ordning än vad

tryckfrihetsförordningen anger. Detta
kan ju i första omgången tyckas vara
en from önskan, som borde tillmötesgås.
Det rör sig emellertid om en mycket
svårlöst fråga, som ingalunda är ny.
Den har ingående prövats, bl. a. i samband
med att vi fick vår nu gällande
tryckfrihetsförordning 1948, men den
lösning som då föreslogs avvisades, därför
att ett genomförande av den vore
förenat med sådana svårigheter, att den
nuvarande lagutformningen ur alla synpunkter
ansågs vara bättre. Huruvida
anledningen till komplikationerna är att
vi här har att göra med två olika typer
av lagar — å ena sidan grundlagen och
å andra sidan lagar och bestämmelser
som inte regleras över grundlagen -—
vet jag inte, men jag skulle tro att detta
har varit en av de svårigheter som inställt
sig.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan vill sluta med att försäkra
reservanterna att utskottsmajoriteten
är minst lika angelägen som reservanterna
att slå vakt om vår tryckfrihet.
Men vi kan inte inse att det inträffade
är något uttryck för en begränsning
av tryckfriheten. Lika svårt
har vi att förstå reservanternas tal om
att de vidtagna åtgärderna kan uppfattas
som en tendens att lagstiftningsvägen
vilja kringgå tryckfrihetsförordningen.
Det är ju riksdagen som til
syvende og sidst har att bestämma på
denna punkt, och såvitt jag förstår är
reservanternas farhågor i detta avseende
ogrundade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
antecknat en blank reservation,
vilket ger mig anledning att kortfattat
deklarera, att jag i grund och botten hyser
alldeles samma betänkligheter som
motionären och hennes medreservant,

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Jäv för kommunala förtroendemän

och jag kommer också att stödja yrkandet
oiii en utredning.

Dock vill jag säga, att jag kanske inte
är lika övertygad om att den exemplifiering,
som pressens samarbetsnämnd
ger som stöd för sitt antagande om eventuella
framtida risker på detta område,
är så särskilt adekvat. Men det hindrar
inte att jag menar att det i det uppkomna
läget är motiverat och önskvärt med
ett fullständigt klarläggande av detta
spörsmål. Frågan om opinionsbildningens
och i detta fall nyhetsförmedlingens
integritet är så fundamental för pressen
och självfallet även för allmänheten, att
varje misstanke om att en glidning bort
från normala tryckfrihetsrättsldga vägar
skulle kunna vara på gång är skäl nog
för en förnyad prövning av saken. — Jag
vill också fästa kammarens uppmärksamhet
på att pressens samarbetsnämnd,
som stöder yrkandet om en utredning,
är ett mycket representativt och allsidigt
sammansatt publicistiskt organ med
djup förankring i alla de demokratiska
partierna.

Herr talman! Med detta ber jag alt
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av fru Segerstedt Wiberg och herr Braconier;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5

Jäv för kommunala förtroendemän

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 199 i
första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
och nr 301 i andra kammaren av herrar
Palm och Bohman hemställdes, »att riks -

dagen i skrivelse till Kung]. Maj :t måtte
anhålla om en utredning av de för kommunala
förtroendemän gällande jävsbes
tämmelserna».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:199 och 11:301 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Enarsson, Magnusson i
Tumhult och Braconier, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till förevarande motioner, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning av de för de kommunala
förtroendemännen gällande jävsb
es tärnm elsern a.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den kommunala självstyrelsen
har inte minst under den senaste
tiden varit under livlig debatt.
Det har t. o. m. sagts på sina håll att
denna självstyrelse är något av en skendemokrati.
Kritiken må vara överdriven,
men alla som har haft med kommunala
frågor att göra — och det har vi
ju i hög grad haft här i riksdagen, inte
minst under de senaste åren — är medvetna
om det hot som finns mot den
kommunala självstyrelsen. Det hotet
kommer till en del från lagstiftningen.
Det kommer vidare därav att medborgarna
i det ena eller andra hänseendet
känner sig stå utanför det kommunala
livet. Detta kan vara fallet särskilt i de
stora städerna där det varit stark inflyttning
och där medborgarna inte har
den kontakt med varandra som de otvivelaktigt
har i mindre kommuner. Men
hotet mot den kommunala självstyrelsen
kommer också från den kritik som har
riktats mot de kommunala myndigheternas
sätt att handha sina uppgifter.
Jävsbestämmelserna spelar härvid en
stor roll för den kommunala självstyrelsen.

Konstitutionsutskottet har vid flera

Fredagen den 27 april 1002 fm.

Nr 17

tillfällen, även i dechargebetänkanden,
tagit upp jävsfrågor och riktat anmärkningar
som haft med sådana frågor att
göra. Det kommunala jävsproblemet diskuterades
ganska livligt för drygt tio år
sedan med anledning av motioner. Den
som har läst den senaste stora utredningen
om den kommunala självstyrelsen
förstår att det kan vara ett problem,
om medborgare med speciella
personliga intressen i en kommun är
satta i den ställningen att de direkt kan
påverka de kommunala besluten — rörande
fastighetsköp t. ex. — på ett sätt
som gynnar deras egna intressen.

Konstitutionsutskottet redogör i utlåtandet
vid denna punkt för några
rättsfall som visar att det ibland har
rått olika meningar hos länsstyrelsen
och regeringsrätten beträffande dessa
jävsfrågor. Dessa bestämmelser kan sålunda
ge anledning till olika tolkningar.

Herr talman! Jag är väl medveten om
att det inte är någon lätt sak att skriva
bestämmelser som inte skulle kunna ge
upphov till olika tolkningar. Men det
borde vara en angelägen uppgift för dem
som vill bevara den kommunala självstyrelsen,
och det gör vi väl praktiskt
taget alla, att se till att vi får klara bestämmelser
så att det inte i onödan kan
riktas kritik mot den kommunala förvaltningen.
Det bör skapas garantier för
att icke vissa medborgare otillbörligt
tillgodoser sina privata intressen med
utnyttjande av den ställning de intar i
det kommunala livet. Man kan anlägga
olika synpunkter på förhållandet att det
finns vissa människor med mycket stor
makt i den kommunala självstyrelsen.
Det är troligen många gånger svårt att
sprida uppdragen på flera händer och
ibland saknas vilja att göra det. Men
många medborgare har den känslan att
det medborgerliga inflytandet är mycket
ringare än det borde vara och att
en del beslut fattas på sådant sätt att
det inte blir tillfälle till offentlig insyn.
Man har många gånger i det kommunala
inte samma möjligheter till så1*
— Andra kammarens protokoll 1962.

Jäv för kommunala förtroendemän

dan offentlig kontroll som föreligger i
riksdagen, låt vara att det måhända hör
till undantagen att medborgarna inte
är medvetna om vad de kommunala
myndigheterna fattar för beslut.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Sveningsson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Tumhult (h).

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! .lag är helt överens med
herr Braconier om att ledamöter i kommunala
nämnder inte bör skaffa sig
egna fördelar genom de möjligheter
de har att påverka besluten genom sina
uppdrag. Det är riktigt — det kan inte
förnekas — att det i något fält förekommit
saker som skulle kunna kallas
missbruk. .lag är också överens med
reservanterna om att det är av största
vikt att den kommunala självstyrelsen
får anseende om sig för rättrådighet
och oväld.

Om den utgångspunkten är vi, herr
Braconier, helt eniga. Men detta är ju
inga nya synpunkter. Dessa synpunkter
på de kommunala uppdragen har funnits
i alla tider, och dem är vi väl alla
överens om.

För att det inte skall bli någon misstolkning
beträffande reservanternas uttalanden,
skulle jag vilja understryka
att de kommunala förtroendemännen i
fullmäktige, styrelser och nämnder
gjort sig förtjänta av ett erkännande för
att de skött sina förtroendeuppdrag på
ett sätt som måste värderas mycket högt.
Jag tvekar inte att säga att hela vår demokrati
har en mycket säker förankring
i just de kommunala institutionerna.

Herr Braconier liksom motionärerna
påpekar att det förekommit missbruk,
och han vill nu att frågan om jävsreglerna
för ledamöter i kommunala styrelser
och nämnder skall utredas. Vart
man syftar framgår av motionen; man
Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1902 fn).

Jäv för kommunala förtroendemän

vill att samma regler skall gälla för
kommunala förtroendemän som för domare.

Denna fråga har tidigare behandlats
mycket grundligt, bl. a. i samband med
lagens genomförande. Dä ansåg man i
utredningen, i konstitutionsutskottet
och i riksdagen att samma jävsbestämmelser
bör gälla för ledamöter i nämnder
och styrelser som för fullmäktige.
Utskottet har nu liksom tidigare konstaterat,
att det föreligger så stora skillnader
mellan å ena sidan domares uppgifter
och å andra sidan förtroendemäns
uppgifter, att olika jävsregler måste
gälla för dessa grupper. Fn domare
handlägger knappast ärenden som berör
honom personligen, och han blir alltid
jävig om han på något sätt kan anses
vara part i målet. De kommunala förtroendemännen
däremot drar i regel
på något sätt fördel av eller får nackdel
av de beslut som fattas inom kommunen.
Detta sammanhänger med den kommunala
självstyrelsen och med att de
kommunala organen handhar kommunmedlemmarnas
egna angelägenheter.
Det är anledningen till att de kommunala
jävsreglerna utformats på annat
sätt än reglerna för domarjäv.

Utskottet bär undersökt verkningarna
av de nu gällande jävsbestämmelserna
och även förekomsten av missbruk. Eu
stor majoritet inom utskottet har därvid
kommit till det resultatet att det
inte finns någon anledning att hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning. Däremot
uttalar utskottet att missbruk av
förtroendeuppdrag naturligtvis inte
skall förekomma och uttrycker förhoppningen
att antalet fall av missbruk skall
minska i fortsättningen.

Bakom önskemålen om lika regler för
fullmäktige och ledamöter i nämnder
och styrelser ligger en önskan om enkelhet
och överskådlighet i lagstiftningen
på detta område. Jag tror att
herr Braconier och jag är eniga om att
krånglet på detta område bör vara så
litet som möjligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spångberg och jag
har precis samma uppfattning om den
kommunala självstyrelsens värde men
vi ser olika på möjligheterna att få
klarare bestämmelser. Herr Spångberg
menar att även om det finns fall av
missbruk kommer utvecklingen att gå
därhän att missbruken blir färre. Det
vet man ju ingenting om. Det bär i pressen
framskymtat kritik, som inte kan
anses vara helt obefogad, av att personer
som tillhör ett fastighetsbolag sitter
i en kommunal nämnd och influerar
på beslut som nära berör fastighetsbolagets
intressen. Man kan naturligtvis
säga -—- det tycks vara herr Spångbergs
uppfattning — att personer som på så
sätt handlägger frågor som berör deras
privata intressen ändå i allmänhet handlar
objektivt. Det är jag inte alls säker
på. Jag tror att en övervägande opinion,
om det företogs en grundlig
granskning och man drog fram de olika
fall av missbruk som har inträffat skulle
säga att det är alldeles felaktigt att
en kommunalman med mycket stor makt
avgör frågor som berör hans egna intressen.
Hans stora makt kan sedan
bero på att han är duglig eller på att det
är svårt att sprida uppdragen, som jag
nämnde.

Just för att stärka den kommunala
självstyrelsen är det viktigt att beakta
jävsförhållandena. Det gäller i särskilt
hög grad för den som handhar tomtoch
fastighetsaffärer men naturligtvis
också i andra frågor, ehuru saken i
dessa senare fall i regel inte får samma
allvarliga karaktär.

Om länsstyrelsen och regeringsrätten
kommit till olika uppfattning om
gällande jävsbestämmelser är bestämmelserna
inte klara. Man kan utgå ifrån
att länsstyrelsen noga prövat dessa frågor,
och den har ju juridisk sakkunskap
till sitt förfogande, och detsamma gäller

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Utgifter inom socialdepartementets verksamhetsområde

uppenbarligen regeringsrätten. Just för
att stärka den kommunala självstyrelsen,
som herr Spångberg och vi alla vill
slå vakt om, är dét av vikt att få klara
bestämmelser. Jag medger att problemet
är vanskligt, men det är icke minst
därför vi vill ha en utredning.

Jag tror, herr talman, att det vore till
fördel för den kommunala självstyrelsen
om man med hänsyn inte minst till
de fall som har inträffat på sistone
tillsatte en utredning som kunde klarlägga
i vad män den kommunala självstyrelsen
verkligen inrymmer de garantier
som gör att medborgarna kan säga:
Här är rätten hävdad i alla avseenden.

Herr LARSSON i Luttra (ep) :

Herr talman! De allmänna jävsregler,
som nu gäller, har kommit till vid den
förnyelse av kommunallagstiftningen,
som i stort sett har skett under den senaste
tioårsperioden. Förut fanns det
bara vissa speciella föreskrifter angående
jäv i vissa fall för redovisningsskyldig
m. m.

De nu gällande reglerna innebär ep
mycket klar avgränsning av kretsen av
dem som kan drabbas av jäv. Det medverkar
naturligtvis till en klarhet, som
är värdefull inte minst för tillämpningen
av lagstiftningen ute i kommunerna.
Att det sedan inte går att skriva så klara
jävsregler, att man i varje särskilt fall
kan komma fram till en enhällig uppfattning
om huruvida vederbörande bör
drabbas av jäv eller inte, anser jag naturligt;
dit kan man aldrig nå, hur lagstiftningen
än utformas. Det kommer
alltid att fattas kommunala beslut, där
man kan komma fram till skilda tolkningar
när det gäller frågan, huruvida
jäv föreligger eller inte mot någon som
deltagit i beslutet.

Jag menar att det är alldeles för tidigt
att uttala sig om huruvida de nu
gällande reglerna är tillräckliga; för
detta behövs en väsentligt längre erfarenhet
av dessa regler. Därmed har jag
också gjort klart, att jag för min del

inte anser att det redan nu föreligger
ett behov av utredning på detta område.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av lierr Svcningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit iinnu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 148 ja och 38 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Socialattachéer

1962/1)3 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Socialattachéer

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 7, punkt 3, s. 9 och 10 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1962)
föreslagit riksdagen att till Socialattachéer
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 223 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och lihbe Ohlsson (1:217)
och den andra inom andra kammaren av
herr Hamilton in. fl. (II: 267), hade —
såvitt avsåg förevarande anslag — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Socialattachéer av 223 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 217
och 11:267, såvitt nu var i fråga, till
Socialattachéer för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 223 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Rergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:217 och 11:267, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Då vid denna punkt är
fogad en reservation av fröken Andersson
m. fl., vill jag här i korthet framföra
några synpunkter.

Denna fråga har varit föremål för behandling
vid två föregående riksdagar.
.lag har därför inte anledning att mera
utförligt gå in på densamma, .lag vill
dock framhålla att vi anser att de arbetsuppgifter,
som ankommer på socialattachéerna,
bör kunna ombesörjas av
den ordinarie utrikesrepresentationen
såvitt de avser socialpolitiken och av
arbetsmarknadens parter, i den mån
arbetsuppgifterna gäller arbetsmarknadsförhållanden.
Vi har två dylika
tjänster inrättade, den ena i Washington
och den andra i London. Anslaget till
enbart dessa två tjänster närmar sig en
summa på inemot en kvarts miljon kronor.
Det ligger också nära till hands att
anta, att denna summa kan komma att
ytterligare svälla ut, om denna organisation
kommer att utbyggas.

Då vi anser, som jag nämnde i början
av mitt anförande, att dessa uppgifter
med fördel säkerligen skulle kunna
skötas av den ordinarie utrikesrepresentationen,
vill jag här yrka bifall
till den reservation nr 1, som är fogad
vid punkten 3 av utskottets utlåtande.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Soin här alldeles nyss
nämndes är det tredje året å råd som
högern nu föreslår indragning av socialattachéerna.
Det finns därför knappast
anledning att mera i detalj nu ta upp
motiven för inrättandet av dessa befattningar.
.lag vill här bara erinra om
att dessa tillkom efter framställning från
arbetsmarknadens parter och att av de
nuvarande innehavarna av dessa befattningar
en bär rekryterats från Arbetsgivareföreningen
och en från Landsorganisationen.

Att såsom högerreservanterna föreslagit
överflytta socialattachéernas uppgifter
till en del på den ordinarie utrikesrepresentationen
innebär i realiteten
ingen besparing, om man inte skall skära
ned verksamheten. Jag tror också att
det är viktigt att påpeka, att socialatta -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande

chéernas uppgifter inte bara gäller att
följa förhållandena i respektive länder
utan att en kanske ännu viktigare uppgift
är att sprida kännedom om och
skapa goodwill för den svenska socialpolitiken
och arbetsmarknadspolitiken.
Den har ju också, inte minst från amerikanskt
håll, uppmärksammats. Det är
därför underligt att man från högerhåll,
där man i andra sammanhang har talat
så mycket om den stora betydelse som
den .svenska utlandsinformationen har,
inte vill vara med när det gäller att
praktiskt förverkliga en sådan information.

Herr talman! Utskottet anser att behovet
av socialattachébefattningarna i
(lag är lika stort som när de inrättades.
.lag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Endast ett par ord. Jag
vill bara påpeka att när det gäller de
andra platserna — frånsett alltså Washington
och London — sköts dessa uppgifter
redan nu av den ordinarie utrikesrepresentationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
in. fl.

samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröst
n i ngsappara t verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 32 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—13
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten l''i

Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vi bär i en motion föreslagit
att det statliga stödet till hemvården
skall ökas för våra åldringar samt
att de statsbidragsbestämmelser som
finns beträffande byggande av åldringshem
skall förbättras.

Jag vill i korthet i samband med denna
fråga säga, att man i de socialpolitiska
kretsarna i allmänhet räknar med
att det behövs vårdplatser för våra åldringar
motsvarande 10 procent av antalet
invånare över 70 år. Med den beräkningsmetoden
fanns det vid utgången av
år 1960 drygt 42 000 platser på våra
ålderdomshem, men det skulle ha behövts
57 000 platser. Det betyder alltså
att vi har 15 000 platser för litet. Om
man nu använder samma beräkningsgrund
för framtiden förstår man, att
med den tilltagande mängd åldringar vi
får i landet, kommer vi exempelvis att
år 1970 ha drygt 700 000 personer som
fyllt 70 år. Vi skulle alltså då behöva

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande samt om- och

72 000 ålderdomshemsplatser.: Vill man
gå längre fram i tiden till exempelvis år
1975, skulle det med samma beräkningsgrund
behövas drygt 80 000 platser. Det
är alldeles uppenbart, att om vi skall
upprätthålla en hög standard på detta
område, så bör vi redan nu vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att kunna
bygga ut ålderdomsvården.

Nu bär utskottet erfarit att socialpolitiska
kommittén igångsatt ett antal särskilda
undersökningar i syfte att få en
samlad överblick av såväl den öppna
som den slutna åldringsvården. Med
hänvisning'' till denna skrivning skall
jag nöja mig med att notera, att kommittén
försöker få fram det material
som är nödvändigt för att så snabbt
som möjligt få till stånd en förbättring
av förhållandena på detta område.

Jag vill därför, herr talman, säga att
jag på denna punkt inte har något yrkande.
Tillåt mig också notera beträffande
punkt 23 min stora tillfredsställelse
över den positiva behandling
statsutskottet har ägnat våra motioner i
denna fråga.

Fröken ELMÉN (fp) :

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord med anledning av min
blanka reservation som är bifogad till
detta utskottsutlåtande i anledning av
eu motion.

Som föregående talare sade, föreligger
en kolossal brist på platser på våra
ålderdomshem. Jag tror att alla i denna
kammare känner till den svåra situation
som åldringsvården befinner sig i.
Platsbristen är ytterst besvärande. På
grund av bristen på platser på kronP
kerhemmen kommer en del platser på
ålderdomshemmen att beläggas även
av kronikerfall. Förutom de kommunala
ålderdomshemmen finns det ålderdomshem
som drivs av stiftelser och organisationer.
De tar i allmänhet ut en avgift
av sina pensionärer, men denna
kostnad täcker långt ifrån utgifterna.
För det mesta är det donationsmedel

tillbyggnad av ålderdomshem

och insamlingsrnedel som har bekostat
själva byggandet av dessa hem liksom
även övriga omkostnader. Dessa hem
erhåller inget statsbidrag för byggande
eller ombyggande. Många av dem är ändå
utomordentligt välskötta. Med de stigande
kostnaderna dras de emellertid
med stora ekonomiska bekymmer.
Framför allt är det svårt att få medel
till att modernisera dessa gamla hem
och underlätta arbetet för personalen
som har hand om vården.

Jag vet att man i vissa fall överväger
att lägga ned sådana hem. Detta skulle
innebära en katastrof för de gamla människor
som vårdas där, för att inte tala
om deras anhöriga som naturligtvis skulle
vållas stora bekymmer vid ett sådant
förfarande. Det är därför vi har väckt
denna motion, som går ut på att även
dessa hem skulle få statsbidrag i den
utsträckning som socialstyrelsen anser
att de är . välskötta och berättigade till
detta. De skall alltså vara godkända av
socialstyrelsen.

Nu hänvisar utskottet till socialpolitiska
kommittén — som herr Nilsson i
Gävle talade om — vilken håller på att
kartlägga dessa åldringsfrågor. Den
kommer sannolikt också att lämna förslag
till vilka åtgärder som skall vidtas
på detta område. Vad vi emellertid hoppas
och skulle vilja vädja till kommittén
om är att den snarast utreder dessa
frågor på grund av den svåra situation
som är rådande. Det är kanske framför
allt beklämmande, att man på grund av
den stora bristen på vårdplatser sätter
i gång helt privata geschäft, vilka är synnerligen
ledsamma. Det är nödvändigt
att man får fram fler vårdplatser samt
att stiftelserna och organisationerna
skall hjälpas, så att de kan upprätthålla
sin åldringsvård.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Utöver det alt jag helhjärtat
instämmer med min medmotionär
fröken Elmén, vill jag bara beläg -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

ga vår framställning med att hänvisa
till eitt klart uttalande av socialstyrelsen
i detta ärende. 1949 års statsbidragssakkunniga
för ålderdomshem hade i sin
undersökning praktiskt taget enbart
sysslat med stöd till de kommunala ålderdomshemmen.
När deras betänkande
gick ut på remiss till bl. a. socialstyrelsen,
svarade emellertid styrelsen den
23 september 1950 följande -— det utgör
ett direkt stöd åt motionärernas synpunkter
och kan vara bra att ha i minnet
när vi nästa gång diskuterar frågan: »Den

föreslagna staitsbidnagsgivningen
gäller endast rent kommunala ålderdomshem.
Med hänsyn till att ett icke
oväsentligt antal ålderdomshem drivas
av religiösa föreningar eller andra stiftelser,
vilka ofta erhållit penningtillskott
genom testamenten eller donationer
men icke ha möjlighet att verkställa
sådana standardförbättringar, att de
kunna komma i klass med de kommunala
ålderdomshemmen, borde statsbidrag
kunna utgå till här omnämnda ålderdomshem.
I varje fall äro sådana bidrag
befogade, så länge dessa hem komma att
vara behövliga för tillgodoseende av
efterfrågan på vårdplatser: Några bestämda
regler om statsbidragets storlek
i dessa fall kunna icke anges. Det torde
böra ankomma på Kungl. Maj :t att fixera
statsbidragets storlek i varje särskilt
fall.»

Mot denna bakgrund, herr talman, vill
jag enträget uttala den förhoppningen,
att frågan genom dagens beslut ändå
skall falla framåt. Statsutskottet har ju
inte på något sätt argumenterat emot vår
motion utan bara hänvisat till att hela
problemkomplexet är överlämnat till socialpolitiska
kommittén. Personligen har
jag tillfälle att i den kommittén i någon
mån påverka frågornas behandling. Därför
avstår jag för dagen från varje slag
av detaljmötivering utöver den som fröken
Elmén har framfört. .lag har bara velat
anmäla, att jag fortfarande anser socialstyrelsens
remissyttrande motivera

Bidrag till driften av barnstugor

ett sådant statligt stöd på de grunder
som socialstyrelsen anger i sitt yttrande.

Det är ett samhällsintresse att vid den
tid, då det kommer att finnas så många
fler gamla som behöver vård, också
animera ansvarskännande stiftelser och
institutioner att göra sin insats — men
med den uppmuntran som det kan innebära
att exempelvis för renovering eller
för nybyggnad av ett i hög grad angeläget
hem få ett statligt stöd, inordnat
i det system som tillämpas för de
kommunala hemmen. Socialstyrelsen
framhåller ju att sådana statsbidrag i
varje fall är befogade, så länge dessa
hem är behövliga på grund av efterfrågan
på vårdplatser. Jag vill understryka,
herr talman, att det konstaterandet
naturligtvis är mer aktuellt i dag än för
tolv år sedan.

Jag har i övrigt, herr talman, inget
yrkande.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 15—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23 .

Bidrag till driften av barnstugor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Motion 89 i denna kammare
—som jag tillsammans med några
andra socialdemokratiska ledamöter har
väckt om ytterligare åtgärder för tillsyn
av barn till förvärvsarbetande mödrar
— tar upp två aspekter, nämligen kvinnornas
valmöjligheter och arbetsmarknadens
behov av arbetskraft. Vi anför i
motionen att det »torde vara ett allmänt
godtaget mål, att kvinnorna skall
ha fritt val av verksamhetsfält — inom
eller utom hemmet. En första förutsättning
därför är emellertid, att samhället i

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

tillräcklig omfattning svarar för barntillsynen».
Det gör vi inte i dag.

Jag framhöll redan då femte huvudtiteln
behandlades föregående år, att det
sannolikt fanns 300—400 platser, där
man inte hade barntillsynen tillfredsställande
ordnad. .lag ställde inget yrkande
då. Jag vet att statsrådet Lindström
har denna fråga så klar för sig.
Hon har under flera år framhållit, att
man borde ge mera till daghemmen än
till lekskolorna. Det är riktigt, som
statsrådet säger i propositionen, att
barninstitutionerna har ökat under tiden
1950—1960. Jag vill tillägga, att
tyvärr är det lekskolorna som har ökat
och inte daghemmen. Jag vet inte för
vilken gång i ordningen jag nu betonar
att lekskolorna är till ingen eller i
varje fall ytterst ringa hjälp för de på
deltid förvärvsarbetande och till ingen
hjälp för de på heltid förvärvsarbetande
kvinnorna. Detta får inte tolkas så
att jag är motståndare till lekskolorna.
Tvärtom! Men om dessa byggs ut på bekostnad
av daghemmen, måste vi, som
i olika sammanhang försöker tillvarata
de förvärvsarbetande kvinnornas intresse,
om inte direkt protestera så ändock
säga ifrån att nu måste någonting
ordentligt göras för att hjälpa de
förvärvsarbetande kvinnorna.

Vidare uttalar vi i vår motion, att
målet, att kvinnorna skall ha fritt val
av verksamhetsfält, är en chimär för
många kvinnor, om det inte finns tillräckligt
med ordnad barntillsyn.

Vi framhåller också att arbetskraften
kan visa sig otillräcklig för den expansionstakt
som den arbetande långtidsutredningen
hade satt som sannolikt.
Sedan motionen skrevs, har långtidsutredningen
framlagt sitt betänkande, där
den säger — vilket tidigare har framhållits
— att den arbetskraftsreserv vi bär
inom landet i stor utsträckning är de
gifta kvinnorna. Jag tycker det är värt
att notera att denna långtidsutredning,
som är sammansatt av representanter
för skilda partier och skilda intresse -

områden av näringslivet, framhåller att
samhället har skyldighet att utbygga
barnimstitutionerna — daghem, fritidshem
m. m. — ja, att över huvud taget
ordna kommunal hjälp för tillsyn av
barn till förvärvsarbetande mödrar, sålunda
även vårdmöjligheter för sjuka
barn.

Detta är alltså både en fråga om kvinnornas
valmöjlighet och en fråga om
att upprätthålla och öka nationalprodukten.

Det är inte bara vi som väckt motioner
i denna fråga, det bär alla partier
gjort. Den motion jag här talar om, får
väl sägas företräda arbetarparten, eftersom
herrar Geijer och Knut Johansson
väckt motion i samma ämne i första
kammaren. Statsutskottet har behandlat
vårt yrkande mycket välvilligt. Jag
vill gärna tacka utskottet för det allvar
med vilket det gripit sig an dessa frågor
och speciellt för att det betonat de
ensamstående mödrarnas problem. Utskottet
säger: »Främst är det givetvis de
ensamstående mödrarna, för vilka förvärvsarbetet
ofta» — jag skulle vilja
säga alltid — »är en nödvändighet för
den egna och barnens försörjning.» Behovet
av åtgärder från samhällets sida
när det gäller denna form av barntillsyn
är uppenbart. Utskottet hälsar därför
med tillfredsställelse, att statens stöd
till daghemsverksamheten väsentligt kan
vidgas genom den uppräkning av det
statliga driftbidraget som statsrådet föreslår
på denna punkt.

Jag är naturligtvis också mycket glad
för detta, men jag är inte nöjd, ty det
är inte tillräckligt. Statsrådet Lindström
nickar; hon är enig med mig om att det
inte är tillräckligt. Men vi får anledning
återkomma och se på dessa frågor, om
riksdagen beslutar i enlighet med statsutskottets
förslag, som ju går ut på att
eu utredning bör företagas på de grunder
vi har begärt, bl. a. i motion 89. Utskottet
säger sig förutsätta att denna
översyn kan bedrivas skyndsamt, .lag
vill uttala det önskemålet — jag skulle

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

nästan vilja saga kravet — på föräldrarnas
ocli särskilt mödrarnas vägnar,
att den utredning som jag hoppas kommer
till stånd skall verkställas så skyndsamt,
att förslag kan framläggas till nästa
års riksdag i enlighet med vårt yrkande
i motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

llerr talman! Vi har i allmänna beredningsutskottet,
helt i anslutning till
den behandling av detta ärende som
har skett i statsutskottet, uttalat oss
beträffande eu rad motioner som också
gäller daghemsfrågan. Det är kanske
lämpligt att nu något redogöra för det
resonemang som därvid har förts, eftersom
vi bär försökt behandla frågan jämsides
i de båda utskotten.

Vi har i år i allmänna beredningsutskottet
och i statsutskottet haft att behandla
motioner från alla partier. Jag
anser att detta förhållande innebär en
stor vinst. Åtminstone i det utskott jag
tillhör har vi sluppit den litet irriterande
motsättning som ibland har kommit
till uttryck när daghemsfrågan
behandlats, då det talats om att daghemmen
kanske är någonting som stör
det normala sättet att fostra sina barn
och som är en direkt uppmaning till
kvinnorna att ta förvärvsarbete utanför
hemmen. Som sagt har det inte förekommit
någonting i denna riktning när
vi i år har behandlat motionerna.

Vi har haft motioner från centerpartiet,
som önskar en utredning. Det betonades
från centerpartihåll, att ärendet
rör inte bara tätorterna utan att
det överallt finns ett behov — även om
det inte kan lösas genom inrättande av
daghem — av stöd från samhällets sida
till de mödrar som har förvärvsarbete.
Det sades mycket bestämt ifrån, att detta
icke är en fråga som endast berör de
större städerna.

Vi har behandlat motioner från folkpartiet,
vari föreslagits byggande av kol -

Bidrag till driften av barnstugor

lektivhus, vilka skulle kunna ge sådan
service åt de människor som hyrde där.
De skulle få tillgång till barndaghem.

Vi har även fått bistånd från högern
genom de motioner som gått till statsutskottet
för behandling. I motionerna
har betonats, att även familjedaghemmen
skulle behöva stöd från det allmännas
sida.

I motioner från kommunisterna bär
pekats på en speciell fråga, nämligen
de sjuka daghemsbarnens vårdbehov,
som nu kan vara problematisk.

Om eu översyn kommer till stånd
skulle den kunna omedelbart ge skjuts
framåt åt frågan.

1 några av dessa motioner — i kommunist-
och folkpartimotionerna — bär
särskilt betonats de svårigheter en förvärvsarbetande
moder med barn på daghem
kan ha när barnet blir sjukt. Detta
spörsmål bär varit uppe till behandling
förut. I motioner i riksdagen har framförts
olika förslag att lösa frågan; de
har avvisats, dock inte därför att man
ej förstått behovet av hjälpåtgärder.
Det har sålunda föreslagits ersättning
från sjukkassan till en mor, som tvingas
stanna hemma för att sköta ett sjukt
barn. Det har också föreslagits att särskilt
när barnet under en längre tid
behöver vård -— det kan t. ex. vara
fråga om ett handikappat barn — ett
särskilt vårdbidrag skulle utgå till mödrar
som måste avstå från egen arbetsinkomst,
för att vara hemma och passa
barnet, vilket inte på annat sätt kan beredas
vård.

I Stockholm åter har man skaffat sig
en liten, dock alldeles otillräcklig kår
av biträden knutna till daghemmen som
går hem till familjerna, när daghemsbarn
blir sjuka och modern tvingats gå
till sitt arbete.

Det har slutligen också som nämnts
i en av årets motioner föreslagits kollektivhus,
som kan bereda vård åt barn
under sjukdom. Detta med vården av
de sjuka dagheinsbarnen är på sätt och
vis en ny fråga, för vars lösning man

Nr 17

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

ännu inte funnit en slutgiltig form. Det
är därför jag har tagit upp problemet
här. Samtidigt som det behövs en snabb
översyn av daghemsbehovet, behövs en
utredning av daghemsproblemet på
längre sikt. Problemet är så mångskiftande
för olika grupper av människor —
det gäller förvärvsarbetande gifta kvinnor
med heltidsarbete och ensamstående
mödrar med förvärvsarbete, och det
kan gälla hemmavarande mödrar med
många barn, som har en mycket stor
arbetsbörda och kanske av den ena eller
andra anledningen för en tid behöver
slippa ifrån att vårda barnen och då
är i behov av heldagshjälp för barnens
vård.

Avsikten är inte att åstadkomma eii
kategoriklyvning mellan olika sorters
mödrar, när vi framhåller att daghemsfrågan
behöver lösas på ett bättre sätt
än nu. Samma mödrar kan under vissa
tider vara fullt sysselsatta av arbete i
sina hem och under andra tider även
ha arbete vid sidan om hemmet.

De uppgifter som följer med barnpassning
är samhällsuppgifter. .lag är
glad över att det nu inte finns någon
skillnad i partiernas inställning härtill.
Alla har erkänt, att det är riktigt
att samhället ger stöd. Det är också
glädjande att det inte föreligger någon
motsättning mellan kvinnor som är helt
sysselsatta i sina hem och kvinnor med
förvärvsarbete.

Vi har i allmänna beredningsutskottet
varit eniga om att önska oss inte
bara en snabb översyn utan också en
mera genomtänkt prövning av hela
problemet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det intresse för en utbyggnad
av förskoleinstitutionerna, som
bär tagit sig uttryck i debattinläggen
i denna fråga och i statsutskottets förord
för en skyndsam översyn av barnstuguverksamheten,
är ju närmast ett
tecken på den förändrade arbetskrafts -

situationen, där de gifta kvinnornas förvärvsarbete
visar en så uppseendeväckande
ökning, som fru Ekendahl här pekade
på i sitt inlägg. Följdriktigt ökar
då också efterfrågan på barntillsyn och
trycket på de institutioner som tillhandahåller
sådan. Det gör det självfallet
angeläget att samhället ser över
sina serviceanordningar och bereder
sig på att rusta upp dem när de är
otillräckliga. Inom kanslihuset har vi
också redan förberett arbetet med den
kartläggning av behov och resurser som
motionärerna och utskottet efterlyser,
och det är bara välkommet — jag ansluter
mig till de föregående talarna i
detta fall — att vi är eniga om att denna
översyn behövs. Åtgärderna får ju
sedan anpassas efter de anvisningar som
undersökningen kan ge oss.

Det är riktigt som fru Ekendahl sade,
att platsantalet vid daghem för heldagsvård
är otillräckligt -— både totalt och
lokalt. Tillväxthastigheten beträffande
daghems- och lekskoleplatser har varit
och är ojämn; enligt socialstyrelsens
allra senaste kartläggning, som blev färdig
i förra veckan, disponerade vi över
sammanlagt ca 55 000 platser, ehuru de
är av olika värde som avlastningsmöjligheter
för förvärvsarbetande mödrar:
knappt en tredjedel är sådana som erbjuder
heldagsvård. Vi bär samtidigt
106 000 sex—-sjuåringar i riket. Hela
antalet icke skolpliktiga barn är 736 000.
Den klyfta som finns mellan barnantal
och vårdmöjligheter får vi emellertid
inte överdriva, eftersom flertalet barn
på landsbygden har hela naturen som
lekstuga, och i flerbarnsfamiljer är i
regel mödrarna helt hemarbetande. Där
föreligger inget behov av särskild barntillsyn.
Å andra sidan gör vi oss skyldiga
till en underskattning, om vi bara
skulle ta siffran 26 000 barn i väntekön
— den nuvarande väntekön —- som
måttstock på de otillfredsställda behoven
av barntillsyn. Man bär anledning
att räkna med att det också finns ett
latent behov för sådana, som inte ansett

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

det vara någon idé att låta inregistrera

sig Det

är alltså nödvändigt att öka utbyggnadstakten
särskilt av heldagsvården,
men vi får inte släppa ur sikte
när vi i riksdagen diskuterar t. ex. statsbidragens
storlek, som motionärerna
gjort, att det är kommunerna som är huvudmän
för barnstugeverksamheten ocli
att det ytterst är på deras intresse och
övertygelse om utbyggnadsbehovet som
det kommer an om det blir någon utbyggnad
eller inte, Alltjämt finns det
39 städer och köpingar med mer än
10 000 invånare som helt saknar daghem,
vartill naturligtvis kommer landsbygdskommuner
i långa rader. Lekskolorna
har som fru Ekendahl påpekade
en större utbredning. Det finns lekskolor
på alla orter med mer än 13 000
invånare. Kommunerna bygger mycket
hellre lekskolor än daghem. Orsakerna
härtill kan vara mångahanda. Det kan
finnas psykologiska och sociologiska
skäl till detta, men det kan räcka med
att peka på kostnadsskillnaden. För
ekonomiskt anlagda kommunalmän kan
lekskolans kostnadsmässiga fördelar vara
avgörande. Byggnadskostnaderna för en
institution med halvdagsvård, där man
inte behöver köks- och matlagningsutrymmcn
eller sovplatser för de mindre
barnen, blir självfallet lägre, liksom också
driftkostnaderna. Driftkostnaderna
per daghemsbarn är i Stockholm så stora
som 3 800 kronor om året. Genomsnittet
för landet ligger på 2 800 kronor,
men per lekstugebarn är kostnaden
bara 565 kronor. Om man då är på
det klara med att halvdagsskift med
3Vs timmes barntillsyn varken är hackat
eller malet som bidrag till de förvärvsarbetande
mödrarna för att dessa skall
kunna ordna tillsynen under sin arbetstid,
får man försöka stimulera kommunerna
att åstadkomma flera möjligheter
till heldagsvård, och då får man också
angripa problemet ur kostnadssynpunkt.

Den sociala motiveringen, arbets -

Bidrag till driften av barnstugor

marknadssynpunkterna, måste naturligtvis
framhävas, och det bör vara initierade
och insiktsfulla fullmäktige som
gör delta ute i kommunerna. Från statsmakternas
sida måste man samtidigt fråga
sig, huruvida kommunernas bedömning
påverkas av statsbidragets storlek
och differentiering på det ena eller
andra sättet. Vi har ju .statsbidrag till
avlöningskostnaderna och bidrag utgår
även ur allmänna arvsfonden för byggnad
och utrustning. Inom socialdepartementet
har vi övervägt att differentiera
dessa bidrag från allmänna arvsfonden
i syfte att åstadkomma en större
stimulans för byggandet av daghem.
En komplikation är, att man på en hel
del platser, t. ex. i Malmö och Västervik,
har börjat bygga kombinerade institutioner.
Avlöningsbidraget går ut på
att säkerställa en kvalificerad personal
på barninstitutionerna, och redan från
början har det varit differentierat på
så sätt, att det är dubbelt så högt för
personal på daghem som för personal
vid lekskola.

Riksdagen kommer i dag att besluta
en uppräkning med 40 procent av bidraget
till daghemspersonal och därmed
råkar det totala statsbidraget också
bli 40 procent av avlöningen. Somliga
motionärer vill räkna upp det ytterligare
— till 60 procent. Det är naturligtvis
tänkbart — det är en kostnadsfråga
— men ytterst är det en intressantare
fråga att få reda på huruvida
den ena eller andra uppräkningen över
huvud taget innebär en sådan stimulans
för kommunerna, att det kan ändra
det kommunala beteendemönster, som
vi vill förändra till förmån för daghem.
Både Kungl. Maj:t och motionärerna
har utgått ifrån den traditionella
uppfattningen, att ökat statsbidrag innebär
en viss stimulans och detta ehuru
statsbidraget inte är så stort i sig självt.
Jag tror, att dessa ting behöver tas med
i den översyn, som förestår. Ett samarbete
mellan stat och kommun är under
alla förhållanden nödvändigt, om

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

vi skall kunna vända inriktningen av
barnstugeverksamheten till förmån för
de barn, vilkas mammor är heltidsarbetandc.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Den som har funderat
över detta problem vet ju hur oerhört
komplicerat det är och hur många komponenter
som det rör sig om. Det som
liar skjutits i förgrunden i dag är ju
långtidsutredningens propå, att kvinnorna
måste ut på arbetsmarknaden
för alt vi skall kunna få en högre nationalprodukt
i detta land. Sedan kommer
kvinnans rätt att vara en självständig
medlem av det svenska samhället och
av familjen. Det är emellertid en synpunkt,
som man saknar, nämligen barnets,
ocli jag är ledsen, fru Eriksson i
Stockholm, att jag skall vara den som
bryter denna enighet och förstör den
glädje som fru Eriksson kände över att
det inte fanns någon som hade fört in
några andra synpunkter. När vi skapade
den nya barnavårdslagen sades
det klart ifrån att det är barnets väl,
som skall stå i förgrunden, och när vi
sysslar med skilsmässofallen och problematiken
i det sammanhanget gäller
det också att främst tänka på barnets
bästa.

Jag undrar nu hur barnet reagerar i
denna situation. Jag måste säga, att jag
vet ingenting bestämt på den punkten.
Psykologisk expertis säger ju, att de
första åren är de viktigaste i barnets
liv, och att barnet för sin egen trygghets
skull behöver knytas till en bestämd
person. Jag begriper, att detta
måste vara besvärligt när båda parterna
i äktenskapet vill ut på arbetsmarknaden
omedelbart efter det att barnet
fötts. Jag skulle därför i denna utredning
också vilja ha med det önskemålet,
att man frågar den psykologiska
expertisen till råds om hur barnet reagerar
då det vistas på daghem. Jag är
helt på det klara med att daghemspersonalen
är alldeles utomordentlig och

får en mycket bra utbildning, men man
skall komma ihåg, att det finns några
timmar på dagen före och efter daghemstiden,
då familjen skall ha hand
om barnen. Blir det tid för barnen? Ja,
i det idealiska fallet blir det på det
sättet, men i praktiken är det väl sä, att
mamman och pappan mestadels har
oerhört mycket annat att bestyra när
de kommer hem, och barnen får inte
den omsorg, som man behöver ägna åt
dem för att de skall känna sig som riktiga
medlemmar i familjen.

Jag vill än en gång understryka, att
jag inte är säker på denna punkt, och
jag önskar, att denna utredning också
skall ta upp denna fråga och rådfråga
den psykologiska expertis som finns:
År detta en utveckling som vi vill ha?
Om så är förhållandet, låt oss då sätta in
all kraft på att skapa daghem för barnen.
Men är det så, att barnen reagerar
negativt och att det inte är bra för deras
framtid, skall vi tänka oss för både
en och två gånger innan vi stimulerar
en sådan utveckling.

Frågan om de ensamma mödrarna,
som ofta kommer upp i detta sammanhang,
utgör ett speciellt problem. Så
som jag ser saken är det en brist i samhället,
att vi inte har kunnat tillförsäkra
dessa mödrar så stora ekonomiska resurser,
att de kan ägna sig åt barnen
när dessa är små. Såsom barnavårdsman
i Göteborg under några år kom
jag sådana fall in på livet, och jag måste
säga att de inte verkar särskilt stimulerande.
Dessa mödrar lever under mycket
besvärliga och ekonomiskt knala
förhållanden. De går vanligen till sitt
arbete kl. 7 på morgonen och kommer
inte hem förrän kl. 5, och under tiden
måste de kunna lämna barnen på ett
daghem.

Det finns också en annan sida av saken
som bör beaktas. Jag tänker på de
familjepolitiska synpunkterna. Det är ju
familjer med ett eller två barn som får
hjälp genom att samhället med bortåt
3 000 kronor subventionerar daghems -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

kostnaderna för deras barn, medan familjer
med flera barn endast erhåller
barnbidraget.

Om jag skulle uttala något önskemål
skulle det vara, att barnbidraget kunde
ökas i något snabbare takt än som skett
under senare år, så att barnfamiljerna
skulle kunna känna en ekonomisk
trygghet.

Herr talman, jag understryker att de
arbetsmarknadspolitiska och nationalekonomiska
synpunkterna väger mindre
tungt i detta sammanhang och att vi
främst måste se till barnens bästa.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om herr Svensson i
Kungälv hade lyssnat ordentligt till
mitt inlägg, skulle han funnit att där
förekom varken arbetsmarknadsskäl
eller nationalproduktökning. Jag motiverade
mitt intresse för daghemsfrågan
helt och hållet med att familjerna har
behov av hjälp med att klara barntillsynen,
och jag såg saken från barnens
synpunkt.

Jag tror inte att man kan uppfostra
kvinnorna mer eller mindre i den stil,
som herr Svensson i Kungälv önskade,
genom att vägra ställa daghemsplatser
till förfogande för de barn, som har
sina mammor ute i förvärvsarbete och
som nu vistas på daghem eller som står
i ko till daghem eller som kanske är
omhändertagna av ett hembiträde -—
vilken lär bli en ännu sällsyntare drömfigur
om en tio år. Man kan inte ändra
inställningen hos kvinnorna genom att
skaffa lekskolor i stället för daghem
eller ha daghem som stänger så tidigt
att någon annan behöver hämta barnen,
inte mamman kommer hem etc.

Sedan var det frågan om de ensamma
mödrarna. Jag undrar om herr
Svensson i Kungälv såg ett TV-program
som bl. a. handlade om några ensamma
mödrar i Stockholm, där det dock finns
flera daghem än på andra håll. Dessa
mödrar måste först och främst tänka på

Bidrag till driften av barnstugor

att sköta sitt arbete, eftersom vi från
samhällets sida ännu inte har lyckats
ge något mer storartat tillskott av medel
vare sig till dem som är ensamma
om att försörja sina barn eller till familjer
med en stor barnaskara. Jag
skulle hellre än någonting annat önska
att vi satsade på att förbättra ekonomien
för barnfamiljerna, inen det
utesluter inte att vi bör se till att de
ensamma mödrar som nu strävar för
att klara ekonomien får bättre möjligheter
att ordna tillsynen av barnen. Av
TV-programmet framgick bl. a., att när
ett barn blev sjukt och mamman måste
gå till sitt arbete, någon äldre människa
kom hem för att passa barnet, som
alltså fick stanna kvar i hemmet. Men
de hem som dessa ensamstående mödrar
kunnat skaffa sig präglades av ett
armod och eu ynkedom som var upprörande.
Det fanns inte ordentlig värme
i de små kabysser där mödrarna
ofta måste bo, och matskåpet var
tomt; man var inte van att ha mat hemma
på dagarna.

Vad ger herr Svensson i Kungälv dessa
mödrar genom sitt resonemang om
att det är sämre för barnen om daghemmen
skulle byggas ut och kunna ge en
service som fungerar även när barnen
t. ex. är sjuka?

Det finns nu så få daghemsplatser
och så stort behov av sådana platser,
att man inte bör ta i så hårt om risken
av att splittra familjerna genom daghemsbyggen.
Nej, låt oss se till barnens
bästa! Med den motiveringen kan vi
inte komma till annat resultat än att
daghemmen bör göras bättre och att
antalet daghemsplatser bör ökas och att
vi samtidigt på olika sätt bör underlätta
för de mödrar, som så önskar, att vara
hemma och sköta sina barn. Jag är
övertygad om att de flesta mödrar vill
ha den möjligheten öppen åtminstone
under de första åren av barnens tid.
Däremot är det inte säkert, att man från
samhällets sida är beredd att ekonomiskt
stödja dem för att de skall kunna vara

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

hemma hos barnen ända till sjuårsåldern.

Detta är avvägningsfrågor, och jag
tycker det är synd att det skall vara
en socialdemokrat som kastar fram sådant,
när de borgerliga partierna, som
man brukar beskylla för att vara småsinta,
inte har kommit fram med något
dylikt. Hela utskottsbehandlingen gick
ut på att man ville göra någonting för
barnen, och så skall en socialdemokrat
som därtill inte är så gammal, komma
med detta. Jag är rent häpen, och herr
Svenssons yttrande har väl i alla fall
kommit mer av lust att prata än efter
moget övervägande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har haft anledning
att tänka ganska mycket på detta, och
jag skäms inte att som socialdemokrat
föra fram vissa synpunkter när det gäller
barnen.

Jag har med mitt inlägg egentligen
bara velat säga, att vi skall ställa barnet
i centrum och fråga vad som är
bra för barnet. Det är det som skall
vara avgörande. När jag hänvisar till
långtidsutredningen är det just därför
att den skjutit arbetsmarknadspolitiska
synpunkter i förgrunden. Långtidsutredningen
har väl knappast hunnit ta
upp den psykologiska frågan, men jag
tycker att det är nödvändigt att man
gör det.

Sedan kan man naturligtvis säga, fru
Eriksson i Stockholm, att här finns ett
behov som man måste tillfredsställa,
och det kan jag hålla med om. På
många håll är mödrarna tvingade att
arbeta utanför hemmet på grund av
ekonomiska förhållanden, och barnen
blir s. k. nyckelbarn. Då är det bättre
att de är på daghem än att de löper ute
på gatan, vilket också fru Ekendahl
och herr Geijer framhållit i sin motion.

Jag har alltså, herr talman, bara velat
säga att vi i denna utredning också

bör ta med barnen och fråga vad som
är gott för dem.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag tror det finns anledning
efter herr Svenssons i Kungälv
anförande säga, att det varken är min,
herr Geijers eller långtidsutredningens
mening att tvinga ut några kvinnor på
arbetsmarknaden. Vi vill ge kvinnorna
den valfrihet som alla ledamöter i riksdagens
båda kamrar i varje fall säger
sig vilja ge. Det är en valfrihet som
kvinnorna inte har i dag. Att långtidsutredningen
och vi i motionen har tagit
upp båda aspekterna, arbetskraftsbehovet
och kvinnornas valmöjlighet,
beror ju — som också statsrådet Lindström
här var inne på — på den arbetsmarknadssituation
som vi i dag befinner
oss i.

Jag tror inte att herr Svensson på
allvar vill att kommunerna skall fortsätta
att vara så njugga som de är för
närvarande när det gäller att bygga
daghem. Jag tror det är nödvändigt
att staten, som överblickar hela arbetsmarknaden,
tar mera av det ekonomiska
ansvaret när det gäller att få kommunerna
att bygga daghem. Det är därför
som vi i vår motion bär hemställt
om en skyndsam utredning. Jag blir
litet rädd när jag hör att man vill lägga
in så många aspekter i denna utredning.
Egentligen behöver vi inte det, ty vi
har så många utredningar i denna fråga,
som är aktuella än i dag, där har
tagits upp bl. a. de synpunkter som
herr Svensson var inne på.

Vad vi behöver i dag är serviceåtgärder
för de kvinnor som redan är ute
på arbetsmarknaden och har besvärligheter
och för de kvinnor som önskar
gå ut på arbetsmarknaden — vi skall
vara glada över att de vill göra det i
dagens arbetsmarknadsläge. Alternativet
är att vi tar in mer utländsk arbetskraft.
Intet ont om det, men det för
också med sig problem med bostadsbyggande
och annat.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Det är därför jag tror att man skall
ta med båda dessa aspekter, arbetskraftsbehovet
och kvinnornas fria val,
ty, herr Svensson, ingen av oss inom
det socialdemokratiska partiet eller
inom fackföreningsrörelsen kommer att
agitera för att kvinnorna måste ut och
arbeta. Vi lever ju i ett demokratiskt
samhälle och hyllar demokratiska principer.
Men när barntillsynen är så otillräcklig
som den är, som omvittnas från
alla håll, så är det nödvändigt att vi
får en snabbutredning om frågan vem
som skall ta ansvaret. Vi kan inte bara
stå och säga att det bästa är att mödrarna
och barnen får vara hemma. Det
tycker vi alla, men alternativet är ju
att de ensamma mödrarna drar sig fram
på det sätt som fru Eriksson i Stockholm
har givit exempel på från TV-programmet.
De är inte alls betjänta av att
herr Svensson, jag och flera andra står
och säger, att visst är det synd om dem
och visst vore det bäst för både mödrarna
och barnen om mödrarna fick vara
hemma. De har inte den möjligheten.
Vi får vara realpolitiker i denna
fråga liksom när vi tar ställning till
andra frågor, som inte alla gånger är
så publikknipande och bra att ta till
när det gäller att skapa goodwill för
det egna partiet. Detta är fakta, herr
Svensson, och dem måste vi ta hänsyn
till när vi tar ställning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Efter det senaste inlägget
har jag inte mycket att säga annat
än att när man diskuterar utan affekter
brukar man ofta hamna på ungefär
samma ståndpunkt. Men jag vill
för undvikande av allt missförstånd
säga, att jag förstår fuller väl den problematik,
som ligger i att kvinnan liksom
tvingas att vara hemma och inte
kan komma ut i förvärvsarbete. Här
kommer vi in på frågan hur hon skall
omskolas, hur hon skall kunna komma
ut i det arbete för vilket hon kan -

Bidrag till driften av barnstugor

ske har offrat flera år av utbildning.
Problemet är inte lätt, och jag understryker
än en gång, att mitt lilla inlägg
här var betingat av att jag ville ha
med barnets bästa i detta sammanhang.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Här har inte ställts något
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag, men efter den debatt som
nu förts tycker jag det är nödvändigt
att det också säges några ord från utskottets
sida.

Jag delar i hög grad de synpunkter
som herr Svensson i Kungälv här framfört,
vilka utmynnade i att barnen bör
stå i centrum för hela denna fråga.
Men jag vill nämna, att detta spörsmål
har behandlats mycket utförligt i
statsutskottets tredje avdelning, och alt
man då också lade den aspekten på
frågan. Vi hade samma uppfattning där
som herr Svensson i Kungälv här har
givit uttryck åt. För att vara rättvis
mot motionärerna vill jag också tilllägga,
att i motionerna har man starkt
understrukit att man velat barnens väl.

Herr talman! Jag bar bara velat
meddela detta som en bakgrund till utskottets
ställningstagande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men efter
herr Svenssons i Kungälv inlägg vill
jag ändå säga några ord.

Jag går i denna fråga helt på utskottets
linje. Från folkpartiet liar vi också
väckt en motion om ökat stöd åt daghems-
och förskoleverksamheten. Det
är så lätt att kasta skulden för den
missanpassade ungdomen på de förvärvsarbetande
mödrarna, herr Svensson.
Det är också mycket lätt att generalisera
och komma ifrån allting
utan några föregående utredningar.
Herr Svensson i Kungälv vill att vi
skall utreda även barnens situation
närmare, men doktor Blume-Wester -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Försöksverksamhet rörande daghem m. m.

berg har gjort en utredning i denna
fråga, och den visar att de förvärvsarbetande
mödrarnas barn inte har
större skolsvårigheter eller är mera
missanpassade än hemmaarbetande
mödrars barn. Den utredningen har
gjorts på ett ganska stort underlag från
Stockholm, Göteborg och Malmö, och
vi får väl ändå ta någon hänsyn till
den utredningens resultat.

Men jag vill instämma i vad fru
Eriksson i Stockholm och fru Ekendahl
sade, nämligen att vad vi här vill
komma fram till är att kvinnorna skall
få en valmöjlighet. Vidare anser jag
att arbetstiderna måste anpassas, så att
det blir möjligt för kvinnorna att ha
deltidsarbete. Då kan kvinnorna både
ha förvärvsarbete och ägna sig åt hem
och barn. Även för kvinnorna tror jag
arbetet i sig självt bär ett stort värde,
och likaså betyder arbetsgemenskapen
ute på arbetsplatserna en hel del för
dem. Om därför kvinnornas hela situation
blir mera tillfredsställande, så
tror jag att detta återverkar även på
barnen. Doktor Bluine-Westerberg och
barnpsykiater säger också, att det inte
är samvarons längd som är det avgörande,
utan det är mödrarnas och barnens
samvaro ur kvalitativ synpunkt
som är det avgörande.

Ingen vill givetvis tvinga ut mödrarna
på arbetsmarknaden. Vi vill inte att
de skall lämna sina barn. Vi vet också
att spädbarnsvården på daghemmen
minskar mer och mer tack vare att
mödrarna stannar hemma när barnen
är små. Det är sedan barnen blivit större
som kvinnorna bör ha möjlighet att
välja.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 24

Försöksverksamhet rörande daghem
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 29
och 30) föreslagit riksdagen att till För -

söksverksamhet rörande daghem m. m.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr.

I de under punkten 3 nämnda likalvdande
motionerna 1:217 och 11:267
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Försöksverksamhet rörande daghem
in. in. av 100 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 217 och II: 267, såvitt nu var i fråga,
till Försöksverksamhet rörande daghem
in. m. för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 217 och II: 267, såvitt nu var
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill framföra några
synpunkter i anledning av den reservation
som är knuten till denna
punkt i utskottets utlåtande. Det gäller
huvudsakligen en rent formell fråga.

Det anslag det här rör sig om har
riksdagen behandlat flera gånger, jag
tror att första gången var 1957. Tidigare
har såvitt jag vet inga meningsskiljaktigheter
rått på denna punkt.
Men anslaget tillkom ursprungligen för
att möjliggöra praktiska försök med
nya verksamhetsformer inom barnstugeverksamheten
och barns sommarvistelse.
Nu har emellertid medlen använts
för helt annat ändamål, nämligen
till bestridande av driftkostnaderna för
ett barnpsykologiskt laboratorium i
Stockholm. Då vi reservanter anser att

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

vetenskaplig forskning inte tillhör socialdepartementets
verksamhetsområde
utan ecklesiastikdepartementets, har vi
ansett att detta anslag i så fall borde
föras in under ecklesiastikhuvudtiteln
och handläggas av den departementschef
som har hand om det arbetsområdet.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Högern anser att något
anslag inte bör anvisas under femte
huvudtiteln för försöksverksamhet
rörande daghem m. in., men man är
inte heller beredd att föreslå något anslag
under annan huvudtitel, i varje
fall inte för nästa budgetår. Resultatet
av reservanternas ståndpunkt blir alltså,
att man inte anvisar något anslag
för kommande budgetår.

Utskottsmajoriteten har ansett det
angeläget med praktisk försöksverksamhet
inom detta verksamhetsområde.
Att försöksverksamheten har fått
en mera vetenskaplig karaktär kan väl
inte motivera att man upphör med bidragsgivningen.

När det sedan gäller frågan under
vilket departement denna fråga skall
handläggas, anser utskottet det vara
en fråga av underordnad betydelse.
Herr Staxäng säger visserligen, att
ärendet bör sortera under ecklesiastikdepartementet,
men i så fall borde väl
högern vid årets riksdag ha motionerat
om att ifrågavarande anslag skulle
utgå under detta departements huvudtitel.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag kan i stora delar
ansluta mig till vad herr Almgren yttrat.
.lag vill bara läsa upp vad föredraganden
på denna punkt i femte huvudtiteln
sagt om att en del av pengar -

Ungdomsvårdsskoloina: Avlöningar

na går till ett barnpsykologiskt laboratorium
i Stockholm: »Vid laboratoriet
bedrives den första vetenskapligt ledda
försöks- och forskningsverksamheten i
vårt land på småbarnsområdet. Den
banbrytande verksamheten vid laboratoriet
kan väntas få stor praktisk betydelse
för den framtida utformningen
av olika anordningar för barn under
skolåldern.»

Det är ytterst viktigt att detta arbete
får fortsätta, och eftersom medel för
verksamhetens bedrivande för närvarande
inte utgår från något annat håll,
vore det mycket olyckligt om anslaget
skulle dras in. Det kan mycket väl
få plats under rubriken »Försöksverksamhet».
Den försöksverksamhet, som
bedrivits sedan detta anslag på 100 000
kronor tillkom, har haft stor betydelse
för de förvärvsarbetande mödrarna —
det kan jag omvittna, som följt verksamheten
på nära håll.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av fröken Andersson in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 25

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 37—
48) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för ungdomsvårdsskolorna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63, dels ock till
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 11 333 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 266) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kärrlander m. fl. (II: 172), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte besluta att
en sluten avdelning, s. k. mottagningsavdelning,
avsedd att betjäna det norrländska
upptagningsområdet, inrättades
och att denna avdelning enligt socialstyrelsens
förslag förlädes i anslutning
till Vemyra skolhem i Sollefteå;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fru Segerstedt Wiberg
(I: 431) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl.
(11:505), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att utöver departementschefens
förslag tio vårdartjänster
och en assistenttjänst inrättades samt
att vederbörande avlöningsanslag för»tärktes
med erforderligt belopp;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lindkvist och fru Torbrink väckt
motion (11:601).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 431 och II: 505

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 11 333 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:266 och 11:172 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört om lokaliseringen
av mottagningsavdelningar vid ungdomsvårdsskolorna; -

111. att motionen 11:601 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:431 och 11:505

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 samt reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 11 471 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den motion jag varit
med om att väcka i denna fråga
och den reservation jag anslutit mig
till vid förevarande punkt.

På ungdomsvårdsskolorna råder ju
för närvarande ganska besvärliga förhållanden,
kanske framför allt därför
att man får ett allt svårare klientel att
arbeta med. Under senare år har vi
ofta diskuterat bristen på platser vid
dessa skolor. Nu redovisar departementschefen
att denna platsbrist, efter
den utbyggnad som skett, är hävd:
det finns inte längre några väntelistor.
Skolorna bär alltså byggts ut, så att
man nu kan ge eleverna tak över huvudet,
har erforderligt antal sängar
o. s. v.

Men i och med att antalet platser

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

ökats krävs också en ökning av personalen
i olika grader och av olika
kategorier — annars kan det över huvud
taget inte bli tal om kvalificerad
vård. Statsmakterna har vidare beslutat
att personalen vid skolorna skall
få förkortad arbetstid. 4ö timmars arbetsvecka
skall alltså gälla även för
denna personals vidkommande. Med
anledning därav har socialstyrelsen
gjorL vissa beräkningar och i en PM
redovisat det ökade personalbehov som
enbart arbetstidsförkortningen kräver.

Allt detta kan måhända inte utläsas
ur propositionen. Men på en ungdomsvårdsskola
har dygnet, liksom annorstädes,
bara 24 timmar, och inom detta
vårdområde fordras, liksom inom andra
vårdområden, arbetskraft dygnet om
— kanske något mindre under natten.
Genom pressen har gått upprepade redogörelser
för överfall vid dessa skolor.
De har berott på för liten bemanning
och även på att personalen varit
orutinerad.

Det är alltså ur många synpunkter
nödvändigt att utbyggnaden av skolorna
följs upp med en utökning av personalen,
om vården skall kunna bli
tillfredsställande. Enbart arbetstidsförkortningen
kräver 38 vårdare till —
det får man fram med enkel matematik.
Därtill har överenskommits om
att specialavdelningarna, där man har
det svåraste klientelet, skall få ytterligare
antal vårdare. Vid de öppna avdelningarna,
som man från början räknat
med skulle kunna vara obemannade
— det rör sig om utskrivningsavdelningar
—• har det visat sig, att det
svåra klientelet gör det nödvändigt med
bemanning. Det erfordras i detta fall
12 tjänster. Alltså behövs en ökning
med åtminstone 50 vårdare mot av
departementschefen föreslagna 7.

Vidare har socialstyrelsen beräknat,
att det för att den nya barnavårdslagens
intentioner skall kunna fullföljas
behövs minst 14 assistenttjänster. Därvidlag
har statskontoret förordat 3 och

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

departementschefen endast 2 assistenttjänster.

Utskottet påpekar på tal om motionen,
i vilken man begär en egentligen
mycket blygsam ökning, att medel kan
anvisas för anställning av extra personal.
När man emellertid är införstådd
med svårigheten att vid dessa
skolor ständigt ha omsättning av personal
och känner till att överfallen i
allmänhet inträffar när det är orutinerad
personal som tjänstgör, är det inte
riktigt att lita till extra personal i så
stor utsträckning som nu sker. Vi vet
också att det är mycket svårt att få
personal till dessa skolor, och det blir
ändå svårare, om man icke kan erbjuda
dem tjänster utan bara extra arbete.

Vad reservanterna begärt är en ytterligare
assistenttjänst utöver vad departementschefen
föreslagit och ytterligare
tio vårdartjänster. Detta kan
tyckas vara mycket blygsamt i förhållande
till vad socialstyrelsen begärt,
men vi anser att detta skulle medföra
åtminstone någon förstärkning, som
kan sättas in diir den bäst behövs. Det
är också mycket svårt att driva en
kvalificerad ungdomsvård med överansträngd
och försliten personal.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
fogats till punkten 25 av detta utlåtande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Man kan väl säga att motion
II: 172, som gäller inrättandet av
en sluten vårdavdelning vid Vemyra
skolhem, har behandlats så välvilligt av
statsutskottet som man kanske hade kunnat
förvänta sig. Jag beklagar ändock
att utskottet inte har ansett det vara
möjligt att helt följa motionärernas framställning
och alltså tillstyrkt bifall till
motionen. Detta skulle nämligen dels
ha stått i fullständig överensstämmelse
med den hemställan som socialstyrelsen
gjort i sina petita, dels också ha sam -

Nr 17

Fredagen den 27 april 19G2 fm.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

manfallit med de tankegångar som departementschefen
gjorde sig till tolk för
i 1961 års stat,sverksp ropos i tion, i vilken
statsrådet underströk att platsantalet
vid dessa s. k. slutna avdelningar
måste vara så stort, att häktning icke
skall behöva tillgripas mot brottslingar
under 18 år enbart på grund av platsbrist
vid dessa avdelningar.

Med hänvisning till dessa motiv föreslog
Kungl. Maj:t, att fem nya mottagningsavdelningar
skulle inrättas och
riksdagen beslöt också i enlighet därmed.
Eftersom inga av dessa slutna avdelningar
är förlagda till Norrland, är
emellertid hela norrlandsområdet utan
möjlighet att uppfylla de krav som även
departementschefen har ställt i detta
hänseende. Följden av frånvaron av någon
.sluten avdelning inom hela norrlandsområdet
blir just det som departementschefen
beskrev, nämligen alt man
häktar dessa unga brottslingar under 18
år på grund av den platsbrist som man
ville försöka undvika.

Nu har motionärerna väl ingenting
mera att tillägga till detta än att man
hoppas på att utskottets förslag till
skrivelse till Kungl. Maj:t, där det sägs
att man på grund av dessa motioner
skall ge till känna vad utskottet har anfört
angående lokalisering av mottagningsavdelningarna
vid ungdomsvårdsskolorna,
kommer att få till följd att
Kungl. Maj:t nästa gång framlägger förslag
om att det skall byggas en sluten
avdelning vid Vemyra skolhem i likhet
med vad socialstyrelsen också föreslår.

Det är kanske, herr talman, för mycket
begärt, om jag hemställer att socialministern
redan nu skall uttala att
han är beredd att allvarligt överväga ett
tillmötesgående av motionärernas krav.
Jag väntar inte precis att han nu skall
ge ett svar, men det skulle självfallet
vara av värde om han ville ta ställning
till vad han själv förut har ansett vara
riktigt. Det skulle i hög grad tillfredsställa
motionärerna.

Jag har inget särskilt yrkande.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Reservanterna har ansett,
att ungdomsvårdsskolornas personalorganisation
bör förstärkas med en
assistenttjänst och tio vårdartjänster utöver
vad Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
har föreslagit. Det råder inga
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna om betydelsen
av att ungdomsvårdsskolorna äger tillgång
till erforderlig personal. När det
gäller assistentpersonalen har utskottet
i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit två
tjänster, medan reservanterna vill ha
tre. Som utskottet har påpekat i sitt utlåtande
pågår för närvarande utredning
rörande behandlingsmetoderna och eftervården
vid ungdomsvårdsskolorna.
Vi bär därför velat vänta med att inrätta
ytterligare assistenttjänster i avvaktan
på resultatet av dessa utredningar.

När det gäller andra tjänster sker det
eu väsentlig utökning med icke mindre
än 38 tjänster, däribland 7 vårdartjänster
till följd av arbetstidsförkortningen.
Beträffande behovet av ytterligare
tjänster har departementschefen och socialstyrelsen
visserligen kommit fram
till olika uppfattningar. Utskottet har
emellertid tagit fasta på vad departementschefen
anfört om genomförda personalförstärkningar.
För budgetåret
1959/60 uppräknades medelsanvisningen
till vikarier för att möjliggöra anlitande
av extra personal vid specialavdelningar
med särskilt svårbehandlat
klientel.

Statens organisationsnämnd gjorde
också år 1960 en utredning om ungdomsvårdsskolornas
personalbehov. I
enlighet med vad organisationsnämnden
då föreslog anvisades medel för bl. a.
dubblering av tillsynen vid mottagningsoch
specialavdelningar.

Mot denna bakgrund har utskottet inte
ansett sig kunna gå längre än departementschefen
gjort i fråga om personalförstärkningar
vid dessa skolor. Med

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

denna motivering, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Vid höstriksdagen förra
året diskuterade vi frågan om de bristande
behandlingsresurserna för unga
alkoholskadade, och vi hade eu överläggning
i kammaren där jag anförde
en rad aktuella siffror beträffande de
bristande resurserna.

Nu bär fru Torbrink och jag motionerat
om eu utökning av resurserna för
att man skall kunna ge de unga alkoholisterna
eu rejäl medicinsk vård.

Utskottet har avstyrkt motionen. Utskottet
erkänner visserligen i sin skrivning
att detta problem finns. Det anför
ett par intressanta exempel som jag har
svårt att avstå från alt kommentera.

Statsutskottet skriver att behandlingen
av alkoholskadade främst sker på
Långanäs yrkesskola, och utskottet menar
att denna yrkesskola har de bästa
resurserna när det gäller alkoholskadad
ungdom. Jag vill till detta säga, att
behandlingsresurserna vid Långanäs är
helt otillräckliga. De är så otillräckliga,
att rektorn för Långanäs numera måst
maximera tiden för behandling av alkoholskadade
ungdomar till mellan 2
och 3 månader. Därefter skriver man ut
dem; resurserna räcker inte till ytterligare
behandling.

Statsutskottet anför också att en del av
de alkoholskadade ungdomarna tas in
på andra yrkesskolor. Ja, det är tyvärr
ett faktum! De tas in på andra yrkesskolor
som icke har ens tillnärmelsevis
de behandlingsresurser som exempelvis
Långanäs har. Jag tycker att det är mycket
tragiskt att utskottet inte ser detta
problem realistiskt. Vi har en grupp alkoholskadade
ungdomar under 18 år,
som vi ger den sämsta behandling man
kan ge dessa ungdomar. Vi låser in dem
på ungdomsvårdsskolor i stället för att
ge dem behövlig medicinsk vård.

De missförhållanden som ligger bakom
de siffror jag anförde i höstas i riks -

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

dagen — som jag fattade det då var socialministern
mycket välvilligt och sympatiskt
inställd till frågan — har sedermera
ytterligare förvärrats så att exempelvis
Stockholms stad har måst upprätta
eu egen klinik för alkoholskadad
ungdom vid den s. k. Mariakliniken.
Problemet beträffande den alkoholskadade
ungdomen är alltså i Stockholm
akut. Jag bär också haft kontakt med
barnavårdsnämnderna i ett par större
städer för att efterhöra hur de löser
problemet med den alkoholskadade ungdomen.
Problemet är självfallet störst i
Stockholm, men även i andra städer saknar
man ordentliga behandlingsresurser.
Städer som Hälsingborg och Säter, som
bär mentalsjukhus på platsen, har de
största möjligheterna att hjälpa den alkoholskadade
ungdomen. Men de städer,
som inte har sådana sjukhus inom
sina räjonger, saknar direkta möjligheter
att hjälpa den alkoholskadade ungdomen.

Slutligen skriver statsutskottet att det
hoppas att Kungl. Maj :t i samband med
behandlingen av nykterhetsvårdsutredningens
betänkande skall komma med
förslag till riksdagen som medför att vi
skall kunna ge alkoholskadade ungdomar
den behandling de har rätt att
kräva. Jag hoppas i likhet med utskottet
att Kungl. Maj :t verkligen tar detta stora
problem under allvarligt övervägande
och ser till att riksdagen snarast får
förslag om hur vi skall lösa den akuta
situationen för den alkoholskadade ungdomen.
.lag ställer inget yrkande utan
uttalar endast förhoppningen att frågan
snart skall aktualiseras i riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25:o) inom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 53 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Il och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26''—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 61, s. 98—
104) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1962/63, dels

ock till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 9 021 000 kr.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1: 513) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 587), hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 9 100 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 513 och II: 587, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
i stadsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 9 021 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nits-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 513 och II: 587, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 samt
reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 9 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! I motionerna nr 513 i
första kammaren och 587 i andra kammaren
har vi ifrån centerpartiets sida
framfört en del synpunkter på socialpolitikens
framtida inriktning. Motionernas
huvuddel behandlas i annat utskott
än statsutskottet och kommer väl till
kamrarnas avgörande först till hösten.
Men vissa avsnitt av motionen behandlas
under några punkter av förevarande
statsutskottsutlåtande i samband med
äskandena till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad beträffar föreliggande punkt, avlöningar
till arbetsmarknadsstyrelsen,
har vi i motionerna begärt högre anslag
till arbetsvärden. Vi utgår närmast ifrån
att arbetsvårdsbyråns allmänna sektion
skulle upprustas genom viss personalförstärkning.
Denna sektion handlägger
frågor rörande arbetsplacering, yrkesutbildning,
arbetsträning, skyddad verksamhet,
näringshjälp, hemarbete in. m.,
allt beträffande handikappade. Vi har i
en rad av de följande reservationerna
begärt förstärkning på dessa områden,
och i konsekvens med detta har vi på
denna punkt begärt en viss förstärkning
av arbetsmarknadsstyrelsens personaluppsättning.
Det skulle sammanlagt röra
sig om en kostnad av 79 000 kronor. Det
är alltså på denna punkt inte fråga om
större belopp.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
52 fogade reservationen nr 5) av herr
Bengtson m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Kungl. Maj:t har föreslagit
att arbetsvårdsbyråns allmänna
sektion förstärks med tre förste byråinspektörer
i Ae 21 samt två amanuens -

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

tjänster och en kanslisttjänst i reglerad
hefordringsgång. Därutöver har vad
beträffar arbetsförmedlingen, som behandlas
under punkten 54, såväl Kungl.
Maj :t som utskottets majoritet och reservanterna
föreslagit en mycket stor
upprustning. I anledning av detta ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 33 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 53

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Punkten 5''t

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Kungi. Maj:t hade (punkt 63, s. 106—
125) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
alt tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, dels ock till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
41 416 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman in. fl. (1:215) och den andra
inom andra kammaren av herr Boija
m. fl. (It: 325);

dels de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:217 och 11: 267,
i vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna intagen avlöningsstat
för arbetsförmedlingen att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 36 016 000 kr.;

c) i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa
att direktiven för arbetsmarknadsutredningen
kompletterades med
uttrycklig föreskrift om att utredningen
skulle företaga en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

dels de under punkten 52 nämnda
likalydande motionerna 1:513 och
ll: 587 i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1962/63 till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 43 500 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
lierrar Wiklund i Stockholm och Rimmerfors
väckt motion (11:174).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:217 och 11:267

samt I: 513 och II: 587, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 41 416 000 kr.;

II. att motionerna I: 215 och II: 325
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 174 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IY. att motionerna T: 217 och II: 267,
såvitt desamma avsåg förslag om komplettering
av direktiven för arbetsmarknadsutredningen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
under I. och IV. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:217 och 11:267
samt med avslag å motionerna 1:513
och II: 587, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 36 016 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 217 och II: 267, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att direktiven för arbetsmarknadsutredningen
kompletterades
med uttrycklig föreskrift om att utredningen
skulle företaga en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

b) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med bifall till

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

motionerna I: 513 och II: 587 samt med
avslag å motionerna I: 217 och II: 267,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 43 500 000 kr.;

c) av fröken Elmén, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Reservationen nr 6 b
av herr Bengtson in. fl. grundar sig på
framställningen i motionerna I: 513
och II: 587. I motionerna framhålles,
att det ingalunda är riktigt att endast
lämna dem, som drabbats av långvarig
sjukdom, invaliditet eller annat
handikapp, ett ekonomiskt stöd av större
eller mindre omfattning. Det mest
väsentliga måste vara att så långt möjligt
återställa människans både psykiska
och fysiska funktionsduglighet. Målet
måste vara att ge möjlighet till ett
normalt liv och normal livsföring. Det
bärande motivet måste givetvis vara
det humanitära, omtanken om den enskilda
människan. Men sannolikt föreligger
det inget motsatsförhållande mellan
ett sådant humanitärt motiv och
det samhällsekonomiska intresset.

När det gäller de praktiska möjligheterna
att förverkliga dessa mål och
syften spelar den verksamhet, som bedrivs
av arbetsvårdsorganen inom arbetsmarknadsorganisationen,
en stor
roll. Dess uppgifter sammanhänger med
arbetsplacering, yrkesvägledning, skyddad
verksamhet, näringshjälp o. s. v.
för de handikappade. Det är givet, att
arbetsvårdsorganen har en nyckelställning
i detta sammanhang.

Antalet arbetsvårdssökande, som under
hela 1950-talet endast ökade med
5 000, har enbart under 1960 ökat med

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

samma antal — givetvis beroende på
det förbättrade samarbete, som inletts
mellan sjukkassorna och arbetsvärden.
Men detta samarbete har ändå inte
kunnat utbyggas på ett tillfredsställande
sätt. Flertalet länsarbetsnämnder
har på grund av personalbrist tvingats
att begränsa remisserna från sjukkassorna.
I vissa fall har hela sjukkasseområden
undantagits. Det är givet att
man måste med en viss oro fråga sig
hur det skall bli under den närmaste
framtiden.

Enligt beslut av förra årets riksdag
föreligger när det gäller samarbetet
mellan arbetsvärden och socialförsäkringsorganen
i anslutning till försäkringskassornas
uppgifter skyldighet för
försäkringskassorna att vid en sjukdomsperiod
som varar 90 dagar regelmässigt
utröna behovet av rehabiliteringsåtgärder.
Den föreskriften blir till
stor del meningslös, om inte arbetsvårdsorganen
har resurser att göra vad
på dem ankommer. Men vad som framför
allt kommer att belasta arbetsvårdsorganen
är de nya grunderna för förtidspensioneringen,
som riksdagen väl
kommer att besluta om ett par veckor.
Här är det på det sättet att det
medicinska invaliditetsbegreppet kommer
att ersättas av begreppet arbetsinvaliditet,
som har sin grund i medicinska
faktorer. Det torde inte råda
något tvivel om att arbetsvårdsorganen
kommer att få mycket stora uppgifter.
Vi hälsar för vår del med tillfredsställelse
den upprustning, som föreslås
av socialministern i propositionen
och som utskottsmajoriteten ansluter
sig till, men vi menar att den är
otillräcklig. På denna punkt borde arbetsmarknadsstyrelsens
propåer ha beaktats
i full utsträckning, och arbetsvärden
borde alltså ha fått de tjänster,
som arbetsmarknadsstyrelsen hade
begärt.

Jag vill sedan beröra en speciell sak
i detta sammanhang. Den gäller frågan
om länsarbetsnämndernas möjligheter

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

att anlita läkarhjälp. Det finns nu vid
länsarbetsnämnderna sammanlagt 24
läkare med en genomsnittlig tjänstgöringstid
av endast två timmar per vecka.
Samarbetet som har inletts mellan
sjukkassorna och arbetsvårdsorganen
kommer givetvis att öka arbetet för
dessa läkare högst väsentligt. Antalet
svårbedömbara fall blir betydande genom
det nya invaliditetsbegreppet. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade begärt en
fördubbling av tjänstgöringstiden för
läkarna vid länsarbetsnämnderna,
d. v. s. från två till fyra timmar per
vecka, och dessutom inrättande av vissa
nya tjänster för läkare, varigenom
alla arbetsvårdsexpeditioner skulle få
tillgång till medicinsk sakkunskap. Vi
har för vår del i reservationen biträtt
detta yrkande och vi beklagar, att det
inte har kunnit biträdas av utskottsmajoriteten.
Vi menar kort sagt att när det
gäller upprustningen inom arbetsvärden
borde arbetsmarknadsstyrelsens
anspråk ha tillmötesgåtts i full utsträckning.

På övriga punkter i detta avsnitt ansluter
vi oss till departementschefens
och utskottsmajoritetens uppfattningar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr 6 b av herr Bengtson m. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har vid punkterna
54, 57 och 60 avlämnat blanka reservationer,
men eftersom frågorna under
dessa punkter flyter in i varandra
ber jag att i ett anförande under
den första punkten närmare få utveckla
min uppfattning.

Hela vår industri är för närvarande
föremål för en mycket hård rationalisering.
Den är orsakad av kraven på
en ständigt ökad produktion, kraven
på höjd levnadsstandard och naturligtvis
också av den internationella
konkurrensen som gör det nödvändigt
med en hård rationalisering ute i arbetslivet.
Hela utvecklingen leder fram

till stora investeringar med mer och
mer komplicerade maskiner, ökad arbetstakt
etc. Allt detta ställer ökade
krav på den enskilda människans arbetsprestation.
Industrien kräver fler
och fler toppmänniskor på olika områden.
Därigenom siktas allt fler människor
ut och ställes utanför arbetet.
Vi får på detta sätt fler och fler i
olika avseenden handikappade människor.
Man kan säga att detta är ett
offer som betingas av vår höga levnadsstandard.
Tyvärr är det ett alltför
stort offer.

Med den snabba utveckling som sker
ökas antalet i arbetslivet svårplacerade
människor mycket fort. I allmänhet
har väl arbetet blivit fysiskt lättare men
psykiskt mera krävande. Vi har från
vårt håll begärt en utredning, som
också har kommit till stånd, för att
eventuellt intensifiera forskningen på
arbetslivets område, vilket jag anser
mycket nödvändigt med hänsyn till
den utveckling som sker. Vi bygger ut
rehabiliteringsverksamheten i förhoppning
att vi skall kunna rehabilitera och
omskola så många människor som möjligt.
De nya pensions- och socialförsäkringssystemen
kommer att ställa
stora krav på rehabiliteringen, såväl
den medicinska som den yrkesmässiga.
Denna verksamhetsgren måste naturligtvis
på olika vägar upprustas. Arbetsmarknadsstyrelsen
har för arbetsförmedling
begärt en upprustning när
det gäller arbetsvärden med 113 tjänster.
Av dessa har 40 tjänster tillstyrkts.
Nu kan man tycka att det är ett kraftigt
steg framåt att få 40 nya tjänster
på detta område, men när man samtidigt
ser den ökning som skett av anslaget
när det gäller verkstäder och
tillgodoseendet av medelsbehovet för
arkivarbetare, näringshjälp m. m., förstår
man att den personella upprustningen
kanske borde ha skett med ytterligare
tjänster för hela fältorganisationen
och att de 40 som tillstyrkts
inte förslår långt, om man skall kunna

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

utnyttja alla de olika medlen att hjälpa
handikappade etc. till rätta.

Man är också medveten om att varje
fall inom arbetsvärden kräver oerhört
mycket arbete. Det föreligger i många
fall risk för att misslyckas med att
hjälpa människor till rätta. Man måste
noga testa dem innan de sändes till
omskolning eller placeras ut i arbete,
ty många misslyckanden kan göra att
vederbörande blir deprimerad och faller
tillbaka i sitt handikapp. Det kan
också medföra att arbetsgivarna blir
misstänksamma gentemot arbetsvärden.
Det har tyvärr varit så att arbetsvärden
har varit så underbemannad, att
det kanske mera har blivit fråga om
en expediering av människor än ett
verkligt omhändertagande för att försöka
utreda fallen och hjälpa vederbörande
till rätta.

Med den utveckling som sker måste
man se fram emot en ytterligare ökning
av personalen på detta område.
Jag anser att vi under kommande år
kommer att ställas inför frågor om ytterligare
upprustning av arbetsvärden
och av rehabiliteringen. Men vad som
kanske framför allt är nödvändigt är
att man får till stånd ett intimt samarbete
med industri och näringsliv och
får dessa intresserade av att verkligen
ta emot de människor det här är fråga
om. Industrier och olika företag har
också i många fall redan nu en utomordentligt
väl utbyggd hälso- och sjukvård
med erfarna industriläkare och
erfarna industrisköterskor. Det är naturligtvis
en god grund att bygga på
när det gäller att placera ut rehabiliterade
människor hos olika industrier.

Industrierna har många gånger ett
stort problem, och det är att omplacera
egen anställd personal som drabbas
av olycksfall eller blivit försliten på
ett eller annat sätt. Just dessa frågor tas
upp till behandling i motionerna I: 215
och II: 325. Däri framhålles att intresset
ifrån företagens sida att ta emot
rehabiliterade människor kanske skul -

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

le vara större, om man visste att de
kunde växlas ut och komma tillbaka
till skyddade verkstäder eller rehabilitering,
därest det under arbetets gång
skulle visa sig att vederbörande inte
kunde fullfölja sina arbetsuppgifter
utan måste ytterligare rehabiliteras.
Vederbörande företag skulle då få ta
in ny arbetskraft, och det kunde bli
fråga om en utväxling mellan företagen
och den offentliga skyddade verksamheten.

Denna motion har missuppfattats av
utskottet, som hänvisar till att man här
har ökade medel för halvskyddad verksamhet.
Men det är inte det som motionärerna
avser, utan de avser att
åstadkomma möjligheter att placera rehabiliterade
människor ute i arbetslivet
och att, om så befinns nödvändigt,
byta ut dem igen. Om en människa av
ifrågavarande kategori hamnar i ett arbete
som kräver för mycket, blir följden
svåra anspänningar och neuroser
in. m.

Från olika håll vädjar man till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingarna
när det gäller återanpassning
av olika människor i samhället.
Jag tänker på nykterhetsvården, fångvården
och ungdomsvården. Det primära
är att kunna placera människorna
i arbete. Men det är inte fråga bara
om att få människorna placerade efter
utskrivning från vårdinstitution, utan
man vädjar till arbetsmarknadsstyrelsen
att denna skall ta på sig en del av
vården helt enkelt.

Man ordnar vägarbeten för alkoholskadade,
man ordnar förläggningar för
fångvårdskolonierna vid vägarbeten.
Vi känner också till »Operation vildmark»
för elever från ungdomsvårdsskolorna
som deltar i skogsarbete. Denna
arbetsvärd kommer till viss del att
ersätta institutionsvården. Det är ett
mycket fint grepp som arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetsförmedlingarna
och länsarbetsnämnderna har tagit genom
att lösa denna fråga på olika håll

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

i landet. En svårighet är dock att få
erforderliga personalresurser för dessa
uppgifter. Det behövs inte bara arbetsledare
som på ett skickligt sätt leder
arbetet, även om denna uppgift naturligtvis
är mycket viktig. Det är också
av betydelse att få socialt utbildad assistentpersonal
som tar hand om den
personlighetsutvecklande sidan och
framför allt fritiden. Det är oerhört
viktigt för dessa människor att få förankring
i arbetslivet, men lika viktigt
är det att de får lära sig använda sin
fritid på rätt sätt. Beträffande personalresurserna
kan man i vissa fall få
en assistent som skall klara fritidsfrågorna
dag efter dag, månad efter månad,
och då han är ledig finns det
ingen ersättare för honom.

Det behövs också personal inom nykterhetsvården.
Här har nykterhetsnämnderna
ställt sådan till förfogande.
Men motsvarande har inte skett på andra
avsnitt. Det skulle behövas ett samordnande
organ mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och de olika vårdinstitutionerna
för att personalresurserna
skall bli tillfredsställande på de olika
platser, där arbetsträning bedrivs.

Jag vill än en gång betona, hur utomordentligt
viktig arbetsträningen är,
när det gäller att få ifrågavarande
människor förankrade i arbetet och få
dem att känna arbetsglädje —■ något
som de kanske aldrig har känt förut.

Vidare vill jag framhålla att vi har
en stor och växande grupp, som kräver
hjälp av arbetsförmedlingarna och
arbetsmarknadsstyrelsen, nämligen de
utvecklingsstörda. Dessa har blivit
glömda i den vanliga yrkesutbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har visserligen
i sin omskolningsverksamhet
tagit upp utbildning av en del av detta
klientel, men den ordinarie yrkesutbildningen
måste också göra sitt. Man
måste inventera möjligheterna att placera
dessa människor i arbete. De har
också rätt att få delta i det vanliga arbetslivet.
Jag har viss erfarenhet av

dem. De visar sig ofta intresserade av
arbetet och de är gladare än de flesta
åt arbetet. Men det gäller att finna det
rätta arbetet för dem.

För dem som icke kan komma ut i
arbetslivet, krävs sysselsättning i skyddade
verkstäder. De har lika stor rätt
till arbete som andra.

Beträffande punkt 60, till vilken herr
Bengtson m. fl. har fogat en blank reservation,
vill jag säga att jag i stor utsträckning
sympatiserar med både motionerna
och reservationen. Men nu
har ju utskottet uttalat sig utomordentligt
välvilligt och sagt sig hoppas att
Kungl. Maj:t följer denna fråga om
verkstäder för de handikappade. Detta
var bara ett par reflexioner som jag
ville framföra.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! I vår motion som behandlas
under denna punkt har vi tagit
upp två problem som vi ansett vara
betydelsefulla, när det gäller handikappades
sysselsättning och återförande
till arbetslivet. Den första frågan
gällde en intensifierad ömsesidig utväxling
av partiellt arbetsföra mellan
näringslivet och verkstäderna för arbetsträning
och för skyddad sysselsättning.
Den andra frågan gällde en
förstärkning av arbetsvärdens personal.
Jag skulle vilja börja att säga några
ord om den sistnämnda frågan.

Man kan då konstatera, att trots den
kraftiga utveckling, som verksamheten
undergått under 1950-talet, så var den
1 juli 1961 antalet anställda tjänstemän
ifrån arbetsvärdens fältorganisation
endast 126, vilket är 15 personer mindre
än vad som bedömdes vara erforderligt
av en utredning 1946.

Den som under praktiska förhållanden
arbetat med dessa problem under
de senaste åren vet vilka oerhörda svårigheter
och påfrestningar de män -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

niskor har varit utsatta för som har
sökt lösa dessa frågor. Jag är personligen
övertygad om att vi i detta arbete
skulle ha nått betydligt längre och
lyckats hjälpa ett betydligt större antal
människor, om nämnda organisation
hade kunnat byggas ut tidigare.
År efter år har vi haft råd att genomföra
stora och kostsamma sociala reformer,
men de mindre grupper av
människor, som på ett eller annat sätt
är handikappade eller litet annorlunda,
tycks ibland ha blivit bortglömda. Det
är min uppfattning, att den grupp av
svenska medborgare, som vi här talar
om, kommer att bli större i framtiden
allteftersom den tekniska utvecklingen
går framåt.

Vårt näringsliv tillgodogör sig den
tekniska utvecklingen, och det återspeglas
i automatisering — automation
säger man också. Det krävs högeffektiva
människor i näringslivets tjänst.
Det måste då vara en samhällets uppgift
att se till att de människor, som
bildligt talat liksom blir över, ändå
får sin chans till återanpassning i samhället.
Det gäller därför att snarast
bygga upp en lämplig organisation och
i tid skola arbetsledare och föreståndare
för dessa uppgifter. Det är också
nödvändigt att se till att man på arbetsförmedlingarna
och länsarbetsnämnderna
får lämplig och erforderlig
personal som handlägger hithörande
frågor och då inte minst kontakterna
med den del av vårt näringsliv som
kan hysa intresse och förståelse för
handikappade människors problem.
Målsättningen skall ju vara att återföra
så många som möjligt till ett normalt
arbetsliv.

Socialministern har i år föreslagit
en personalförstärkning genom inrättande
av ett fyrtiotal nya tjänster. Det
är visserligen betydligt mindre än vad
arbetsmarknadsstyrelsen begär, men
det är ändå ett väsentligt plus. Min
förhoppning är emellertid att socialministern
i och med detta inte skall anse

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

all rättfärdighet uppfylld, utan att han
kommande år skall vara villig att fullfölja
de planer som arbetsmarknadsstyrelsen
i viss mån har skisserat upp.
Jag har också med tillfredsställelse
noterat att det, där det visar sig nödvändigt,
skall ställas erforderliga medel
till förfogande för tillfällig personal.

I likhet med utskottet vill jag också
understryka, att den föreslagna kraftiga
förstärkningen inom den allmänna
förmedlingen även i hög grad bör komma
arbetsvärden till godo genom ökade
möjligheter att via de allmänna förmedlingarna
placera arbetssökande
med olika former av handikapp. Min
förhoppning är att även arbetsförmedlingarna
skall få möjligheter att utbilda
särskilda konsulter som, efter att
ha skaffat sig kännedom om företagens
struktur och arbetsförhållanden
samt arbetsvärdens möjligheter, skulle
vara de som genom råd och anvisningar
kunde organisera det samarbete som
är nödvändigt mellan de två storheterna,
näringslivet och arbetsvärden. Jag
tycker att det är synnerligen önskvärt
även med hänsyn till att statsbidrag
ju utgår för företag i den öppna marknaden
som driver institutioner avsedda
att bereda sysselsättning åt partiellt
arbetsföra. Det är en arbetsvärd som
jag personligen finner mycket tilltalande.
Tyvärr lär endast sex företag i
landet ha visat sitt intresse på denna
punkt. Det är att beklaga, ty det borde
i detta läge ha kunnat vara många
fler. Jag är övertygad om att insatser
på detta område lönar sig rent ekonomiskt
för den enskilde liksom för samhället.
Framför allt lönar det sig genom
att handikappade människor på
nytt kan föras in i ett arbete med personlig
gemenskap med andra människor.

Beträffande den första frågan om utväxling
av partiellt arbetsföra mellan
näringslivet och verkstäder för partiellt
arbetsföra och för skyddad sys -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

selsättning kan jag endast hänvisa till
de synpunkter vi har framfört i vår
motion 215 i första kammaren. Ett positivt
samarbete mellan berörda parter
är nödvändigt, om man skall nå ett
bättre resultat än hittills.

Vi har också i motionen föreslagit
en försöksverksamhet för utväxling av
handikappade efter riktlinjer som angivits
i motionen. Här har utskottet -—
där vill jag instämma med fröken Elmén
— tydligen missförstått vad vi
har menat i vår motion. Man hänvisar,
som fröken Elmén också sade, till
de ökade statsbidragen till de i enskilda
företag drivna institutionerna
för sysselsättning av partiellt arbetsföra.
Man säger att sysselsättningen
härigenom väsentligt skulle underlättas.
Jag vill inte på något sätt bestrida
detta, tvärtom. Det är i och för sig en
mycket god sak. Jag tror emellertid att
man genom detta utväxlingsförfarande,
som vi har skisserat upp, skulle nå betydligt
längre. Det gäller inte, tycker
jag, ett antingen-eller utan ett både-och.

Tanken kan kanske ändå förverkligas,
om den konsultverksamhet, som
jag tidigare talade om och som jag
hoppas skall komma till stånd, skulle
kunna ta upp dessa problem. Mycket
skulle härigenom vara vunnet för att
just öka kapaciteten i den verksamhet
det här är fråga om, en ökning som är
synnerligen nödvändig i dag och som
blir ännu mera nödvändig i framtiden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I denna ganska viktiga
fråga måste jag intaga en anman ståndpunkt
än utskottet, men jag kan ansluta
mig till vad utskottet anfört i inledningen
till sitt yttrande, där utskottet framhåller
att de rörlighetsfrämjande åtgärderna
inom arbetsmarknadspolitiken
kommit att tillmätas en allt större betydelse.
Utskottet säger vidare: »De hittillsvarande
erfarenheterna av den geo -

grafiska och yrkesmässiga omflyttning
som skett genom arbetsförmedlingens
medverkan är också goda.» Utskottet
framhåller vidare: »För att effektivt
kunna ta tillvara den produktionsfaktor
som arbetskraften utgör är det väsentligt,
att rörligheten hos arbetskraften
underlättas. Arbetsförmedlingen intager
härvid en framträdande roll, och
utskottet delar därför helt departementschefens
uppfattning om behovet av en
betydande förstärkning av arbetsförmedlingens
personalorganisation.»

Den som fick vara med om att besluta
åtgärder för arbetslöshetens lindrande
under 1930-talet har eu klar erfarenhet
av den stora brist i fråga om rörlighet
på arbetsmarknadens område som
då förelåg på grund av otillräcklig effektivitet
hos arbetsförmedlingens organ.
På den punkten är vi eniga. Jag vill
särskilt understryka detta, då jag nu
måste inta en avvikande ståndpunkt
gentemot departementschefen och utskottet
vad beträffar utökningen av den
personal som föreslås i utskottets utlåtande.

Jag vill också omnämna att arbetsmarknadsstyrelsen,
som i detta fall är
ett mycket viktigt organ, inte står på
något slags indragningsstat utan tvärtom
under senare år har fått en ganska
stor personalökning.

Jag vill erinra om att budgetåret
1956/57 uppgick avlöningsanslaget till
arbetsförmedlingen till drygt 22 miljoner
kronor medan det för innevarande
år är uppe i närmare 35 miljoner kronor.
Här kommer givetvis löneglidningar
in. Under en fyraårsperiod bär sålunda
utgifterna för detta ändamål ökat
med nästan 13 miljoner kronor. Efter en
sådan utveckling hade man väl kunnat
förvänta att ökningen av antalet tjänster
skulle begränsas. Socialministern liksom
utskottets majoritet anser emellertid
att en kraftigare utbyggnad av arbetsförmedlingen
än någon gång tidigare
behövs. Sålunda föreslås att inte
mindre än 205 nya tjänster skall inrät -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

tas till en kostnad av 3,6 miljoner kronor.

Denna utbyggnad begäres i dag då det
råder brist på arbetskraft. Även om en
viss avmattning i konjunkturen kan förmärkas
så finns det inga tecken som -tyder
på att vi skall få en sådan nedgång
att eu betydande arbetslöshet uppstår.
Det är mot denna bakgrund som vi reservanter
i utskottet — det gäller reservationen
6 a — motsatt oss den utökning
av antalet tjänster som här föreslås.
Vi anser det tillräckligt med ungefär
halva antalet för att tillgodose behovet
av personal på de områden inom
förmedlingen, där en förstärkning även
under nuvarande förhållanden kan behövas.
Detta gäller speciellt tjänstemannaförmedlingen,
arbetsvärden och yrkesvägledningen.
Även de behov av personaltillskott
som kan finnas i vissa
delar av landet, där arbetslösheten är
större än på andra orter, torde kunna
tillgodoses med den utökning vi föreslagit.
Jag tänker närmast på Norrland.

Några skäl för att nu föreslå en så
stor utökning av anslaget till tillfällig
personal som eventuellt kan behövas i
framtiden kan vi inte finna. Skulle det
mot förmodian bli nödvändigt att anställa
ytterligare tjänstemän möter det ju
inga svårigheter att då ta upp frågan
och anvisa medel härför på tilläggsstat.
Jag tror även andra utvägar är möjliga.

1956 gjorde statens organisationsnämnd
en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket. Som jag tidigare
nämnt har arbetsförmedlingen sedan
dess vuxit mycket kraftigt. Vi anser
därför liksom statskontoret -att en
ny organisationsundersökning bör genomföras.
Då arbetsmarknadspolitiken
för närvarande är föremål för översyn
av arbetsmarknadsutredningen anser vi
det lämpligt att denna utredning även
gör organisationsundersökningen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till den reservation som är fogad
till denna punkt och som är betecknad
med 6 a.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! De rörlighetsbefrämjande
åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken
har fått en allt större betydelse.
Erfarenheterna hitintills av arbetsförmedlingens
insatser i detta avseende är
också mycket goda. För att effektivt
kunna tillvarata den produktionsfaktor,
som arbetskraften utgör, är det väsentligt
att rörligheten hos arbetskraften underlättas,

Arbetsförmedlingens uppgifter på detta
område är -av avgörande betydelse,
och utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att en betydande
förstärkning av arbetsförmedlingens
personalorganisation är behövlig.

För att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
skall få önskad effekt är det
nödvändigt att dessa kan sättas in med
mycket kort varsel. Personalorganisationen
måste vara anpassad härefter. Det
är för sent att börja förstärka organisationen,
när man redan har »stämpelköer»
av arbetslösa. Organisationen måste
vara klar långt tidigare. Vi har i dag
en helt annan ambition när det gäller arbetsmarknadspolitiken
än vad vi hade
för bara något tiotal år tillbaka.

I dag gäller det inte bara att bereda
sysselsättning åt arbetslösa, utan en arbetsmarknadspolitik
med mera långtgående
syftemål.

Arbetsförmedlingens uppgift är även
betydelsefull i en högkonjunktur, när
det gäller att se till att de på sina håll
knappa arbetskraftsresurserna tillvaratas
på bästa möjliga sätt. De rörlighetsstimulerande
åtgärderna intar här en
framskjuten plats. Under en högkonjunktur
har de handikappade och annan
mera svårplacerad arbetskraft större
möjligheter att komma in i produktionslivet
än eljest. För att detta skall
kunna ske krävs att arbetsförmedlingarna
har tillräckliga personella resurser.
De kostnader soni staten påtar sig för
arbetsförmedlingsorganisationen är förhållandevis
blygsamma i jämförelse med
de samhällsekonomiska vinster som den

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

fulla sysselsättningen skapar, för att inte
nämna den betydelse det har för den
enskilda människan att få arbete och
utkomst, känna trygghet i anställningen
och ha möjlighet till ett rikare liv.

Med anledning av vad herr Andersson
i Knäred här har anfört vill jag
framhålla att en betydande del av den
föreslagna personalförstärkningen inom
arbetsförmedlingsorganisationen avser
att även öka arbetsvårdsavdelningarnas
resurser. Departementschefens förslag
innebär en ökning av 40 tjänster inom
arbetsvärden. Därjämte står möjligheter
till buds att genom medelsanvisningen
till tillfällig personal, vilket anslag uppgår
till 3 600 000 kronor, ytterligare förstärka
denna del av organisationen i den
mån detta visar sig erforderligt. Det går
ju om man så anser lämpligt att fördubbla
de 40 tjänsterna. Medel härtill har
ställts till förfogande. Det bör också
understrykas att den föreslagna kraftiga
förstärkningen inom den allmänna förmedlingen
även i hög grad kommer arbetsvärden
till godo genom de ökade
möjligheter som ges att genom de allmänna
förmedlingsexpeditionerna placera
arbetssökande med olika former av
handikapp.

Den utbyggnad av arbetsvärden som
Kungl. Maj :t föreslagit synes utskottet
lämplig och väl avvägd, inte minst med
hänsyn till de praktiska möjligheterna
att genomföra utbyggnaden.

Till herr Boija vill jag med anledning
av hans motion säga att vi i utskottet
anser att industrien nu får möjligheter
att på ett helt annat sätt än tidigare anordna
halvskyddade verkstäder för
handikappade. Detta betyder att det enskilda
näringslivet här kommer att på
ett bättre sätt än tidigare kunna ta sig
an de partiellt arbetsföra, de handikappade.
Detta innebär att herr Boijas motion
i viss mån tillgodoses. När vi hade
föredragning av generaldirektören för
arbetsmarknadsstyrelsen sade han, att
just de enskilda företagen nu får större
möjligheter än tidigare att inordna

sig i den halvskyddade verksamheten,
vilket är mycket betydelsefullt för både
de enskilda företagen och — inte minst
— de handikappade. Jag förstår mycket
väl att herr Boija anser detta inte helt
tillfredsställande, men det finns ju
möjligheter att förhandspröva utan att
direkt göra några uttalanden. Man kan
kanske försöksvis anordna utväxling i
den riktning som motionären åsyftar.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Dels är det ett par synpunkter
som jag i anslutning till föregående
anförande vill framhålla, dels
har jag en önskan att rikta en fråga till
statsrådet beträffande ett visst avsnitt
när det gäller denna personalökning.

Vidkommande den extraordinarie
personalen, för vilken en ökning av upp
till 205 nya tjänster begäres, har statskontoret
förordat att man bör gå försiktigt
fram med personalökningar. Jag
vill därvid framföra en synpunkt, som
jag är helt övertygad om att även statsrådet
är medveten om. Det går alltid lättare
att få kvalificerad personal, om
man kan undvika alltför stora personalökningar
på en gång.

Vad som närmast föranlett mig att
begära ordet är emellertid det stora anslag
som begärts för tillfällig personal.
Jag förstår att statsrådet anser det nödvändigt
med en viss beredskap, om det
kommer en förändring av konjunkturerna
och en arbetslöshetstid. Jag bär här
tidigare visat på den utvägen att i en
sådan situation begära medel via tillläggsstat,
men jag medger att detta kanske
i vissa fall skulle gå för sakta. Å
andra sidan kan väl inte en förändring
av konjunkturerna inträffa så snabbt
att tillvägagångssättet skulle vara alldeles
ineffektivt.

Det finns en annan utväg, nämligen
att använda det anslag till tillfällig personal
som är upptaget i den ordinarie

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

staten. Eftersom detta anslag har formen
av förslagsanslag har Kungl. Maj :t
givetvis möjlighet att göra ett överskridande,
men detta får ju inte bli hur
stort som helst. Det finns alltså en viss
spärr härvidlag.

Vad som närmast föresvävat mig är
emellertid ytterligare en annan utväg,
och det är beträffande den saken jag
gärna skulle vilja höra statsrådets uppfattning.
Skulle det inte vara mera logiskt
med hänsyn till önskvärdheten av
att stå beredd vid en försämring av sysselsättningen
inom näringslivet, att
Kungl. Maj:t hade fullmakt att på beredskapsstaten
ta i anspråk medel som
behövs för att i ett prekärt läge utöka
den tillfälliga personalen både inom arbetsmarknadsverket
och vid arbetsförmedlingarna? .

Tåg har, herr talman, velat begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten på
denna senare utväg. Jag tror att det
skulle vara riktigare att använda den
än att Kungl. Maj:t redan nu skall begära
ett ganska stort anslag för tillfällig
personal. Enligt min uppfattning
vore det naturligare, om sådan fullmakt
kunde tillförsäkras Kungl. Maj:t
via beredskapsstaten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag hade uppriktigt sagt
inte tänkt att gå upp i denna debatt, men
måste göra det, eftersom jag blev provocerad
till det av herr Staxäng, som
i sitt första anförande enligt min mening
framförde mycket måttfulla synpunkter,
men som i sitt andra anförande,
förvisso med lika stor måttfullhet
som tidigare, visade att han inte riktigt
insett det nya i den arbetsmarknadspolitik,
som vi för närvarande för. Detta
präglar också förresten den reservation,
som föreligger från högern. I reservationen
säger man nämligen: »Stor efterfrågan
på arbetskraft råder f. n., och
såvitt kan bedömas torde någon ändring
i detta avseende inte vara att förvänta.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Att under sådana omständigheter inrätta
ett så stort antal tjänster som Kungl.
Maj :t förordat finner utskottet inte motiverat.
»

Jag tycker, herr Staxäng, att dessa
ord egentligen är förbluffande. Högern
betraktar uppenbarligen alltjämt arbetsförmedlingen
som ett slags arbetslöshetspolitik.
Hela utvecklingen från arbetslöshetspolitik
till produktiv sysselsättningspolitik
har tydligen gått herr
Staxäng och högermännen i utskottet
förbi. Arbetsförmedlingen är ju, med de
hjälpmedel den har till sitt förfogande
såsom resebidrag, starthjälp, familjebidrag
och omskolning, ett av de viktigaste
inslagen i vår produktiva sysselsättningspolitik.
Den syftar inte bara
till att bereda arbetslösa nya anställningar.
Verksamheten är ju mycket mera
vittsyftande än så, ty med den vill vi
åstadkomma ett mera produktivt näringsliv.
Undersysselsatta skall få full
sysselsättning, outnyttjad produktionskapacitet
skall tillvaratas. Genom en
rörligare arbetsmarknad skall näringslivets
anpassning till ändrade produktionsförhållanden
underlättas. Arbetskraften
skall få ökade möjligheter att
göra den insats, som motsvarar anlag
och ambitioner till gagn för hela vårt
samhälle.

Riktpunkten, herr Staxäng, för vår
arbetsmarknadspolitik kan kort och
gott sägas vara, att alla som kan och
vill arbeta skall få göra det, och de skall
sysselsättas i en så lönande produktion
som möjligt. Med tanke på vårt befolkningsläge
måste vi målmedvetet bedriva
en sådan politik.

För ett år sedan diskuterade internationella
arbetsorganisationens generalkonferens
sysselsättningspolitikens mål
och medel, och därvid nåddes med aktiv
svensk medverkan enighet om en
rad viktiga principer mellan afl världens
regeringar, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer.
De sitter som
likaberättigade parter i den internationella
arbetsorganisationen. Vad jag fann

2* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

vara det allra viktigaste var att vi inte
längre skall nöja oss med att driva arbetslöshetspolitik.
Vi måste driva en aktiv
sysselsättningspolitik, och den politiken
skall syfta till att bereda envar
arbete, alltså full sysselsättning, men inte
vilket arbete som helst, utan full och
produktiv sysselsättning efter den enskildes
fria val.

Detta är nu målet för vår arbetsmarknadspolitik,
och det målet innefattas
inte bara i världsorganisationens resolutioner.
I den svenska arbetsmarknadsstyrelsen
deltar LO:s, TCO:s och Arbetsgivareföreningens
företrädare i både
förberedelser för och förverkligandet
av våra politiska beslut, och de är eniga
om dessa riktlinjer. De har också
varit eniga om framställningen till
Kungl. Maj :t om att vi skulle göra denna
utvidgning av arbetsförmedlingen,
och när jag själv i sysiselsättningsfoeredningen
möter organisationernas toppmän,
får jag precis samma intryck. Full
sysselsättning, produktivt arbete åt alla,
individuell valfrihet, så att envar kan
göra det bästa av sin förmåga är mål,
som alla borde kunna omfatta även i
riksdagen. Men det får inte stanna vid
en läpparnas bekännelse, utan de praktiska
åtgärderna måste anpassas till de
uppställda målen.

Därmed tror jag, herr Staxäng, att
jag mycket kort har givit bakgrunden
till den proposition som nu föreligger.
Det betyder med andra ord, att om man
exempelvis på arbetsvärdens område
säger — den anmärkningen har ju
gjorts här tidigare — att det är för litet
med de fyrtio tjänsterna, så är det
ingenting som hindrar att arbetsmarknadsverket
efter framställning till
Kungl. Maj :t kan, låt oss säga, fördubbla
dessa till åttio som sysslar med denna
verksamhet.

Det innebär vidare inte, att man skall
vänta tills en eventuell kris inträffar
för att ta dessa medel i anspråk, även
om jag kan medge, att det finns vissa
skäl som tyder på att vi inte nu får så

stor knapphet på arbetskraft, låt oss
säga nästa vinter, utan att vi kan råka i
en tillfällig nedgångsperiod. Men jag
anser, att vi inte skall vänta tills vi befinner
oss i ett krisläge, herr Staxäng.
Enligt min mening skall man inte låsa
sig fast genom att tillsätta de ordinarie
tjänsterna, utan man skall kunna utnyttja
tillfällig personal, pröva den på olika
uppgifter och eventuellt låta den stanna
kvar i framtiden, om den visar sig
väl lämpad för sina uppgifter.

Därmed tror jag, att jag har lämnat
ett kort svar på hur jag betraktar denna
angelägenhet. Jag har en annan
grundsyn än den som herr Staxäng och
högern på ett för mig mycket överraskande
sätt gjort sig till företrädare för
i sitt förslag till utskottets utlåtande.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag är något förvånad
över att socialministern med anledning
av mitt senaste anförande framhåller
att vi på högerhåll skulle ställa oss
främmande till de nya formerna för arbetsmarknadsstyrelsens
och arbetsförmedlingarnas
verksamhet. Det ligger
inte alls till på det sättet. Jag tror att
jag redan i början av mitt förra anförande
mycket tydligt poängterade att
jag är helt införstådd med det nya
systemet och arbetssättet. När det gäller
den ena delen av Kungl. Maj :ts äskande,
alltså de 205 extra ordinarie
tjänsterna, har vi ju från högerhåll bara
gjort en prutning, inte minst på grund
därför att vi anser att man bör, såsom
även statskontoret framhållit, gå försiktigt
fram. Jag tilläde också i mitt
anförande att detta är en fördel med
hänsyn till möjligheterna att få kvalificerad
personal.

Det var i stället beträffande den
andra delen av äskandet, alltså det mycket
stora anslaget för tillfällig personal,
som jag ville få till stånd ett resonemang
med statsrådet. Även på denna
punkt vill jag understryka vad statskontoret
säger, nämligen att man inte

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

vill motsätta sig att arbetsmarknadsorganen
får ytterligare möjligheter att effektivt
bemästra opåräknade situationer
genom amslagskostnader till tillfällig
personal. Här gäller det alltså en helt
annan situation, och det var med tanke
därpå jag ifrågasatte, om inte Kungl.
Maj :t borde få en fullmakt att använda
medel på beredskapsstat och slippa att
i den ordinarie budgeten begära så
stort anslag för tillfällig personal som
nu har skett.

Det var alltså beträffande den saken
jag ville få ett uttalande från statsrådets
sida, men tyvärr gick vi i våra resonemang
alltför mycket förbi varandra.
Jag tror emellertid att statsrådet förstår
vad det är jag här åsyftar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill, herr Staxäng,
understryka att jag har utgått ifrån att
ifrågavarande anslag till tillfällig personal
inte endast skall tillgripas vid
sådana tillfällen då det inträder en försämring
i konjunkturerna. De aktiva åtgärder,
som vår nuvarande arbetsmarknadspolitik
förutsätter även vid uppåtgående
konjunkturer, har inte bara gjort
det nödvändigt med personalförstärkning
i form av det antal tjänster varom
förslag förelagts riksdagen, utan man
måste också ha möjlighet att anpassa
sig efter olika situationer och anställa
den tillfälliga personal som kan behövas,
alldeles oavsett hur konjunkturerna
kommer att utvecklas.

Denna min uppfattning har jag redan
deklarerat i propositionen. Efter att ha
redogjort för den anordning det gäller
säger jag följande: »Det blir då möjligt
att omedelbart få en betydande ökning
av personalen utan att man därmed
nu behöver ta ställning till organisationen
på längre sikt. Genom att en
del av förstärkningen sker i form av
tillfällig personal blir det lättare att anpassa
personalens storlek efter skiftande
situationer.»

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Jag har faktiskt menat vad jag här
sagt.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Efter denna förklaring
från herr statsrådets sida anser jag för
min del att det nu begärda anslaget till
tillfällig personal är för stort.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 6 a) av fröken
Andersson m. fl. i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till reservationen 6 b)
av herr Bengtson m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Andersson
i Knäred votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 54 :o) mom. I) i statsutskottets
utlåtande nr 5 antager det
förslag, som innefattas i reservationen
6 a) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6 b) av herr Bengtson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

44 Nr 17

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 38 ja och 43 nej, varjämte
118 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130 ja
och 33 nej, varjämte 35 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6 a)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 a) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 158 ja och 33 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 55 och 56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Kungl. Maj:t hade (punkt 66, s. 130—
143) föreslagit riksdagen att till Vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 190 000 000 kr., därav
förslagsvis 60 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.
I förevarande sammanhang hade ut -

skottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg in. fl. (I: 135) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m. fl. (II: 169), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om översyn av bestämmelserna
för statsbidrag till vanföra för
inköp av motorfordon i det i motionerna
angivna syftet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson (I: 263)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Gustavsson i Alvesta och Gomér
(11:327), i vilka hemställts, att
riksdagen till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret 1962/63
måtte anvisa ett reservationsanslag av
191 700 000 kr., varav 1 700 000 kr. finge
disponeras till höjning av näringsbidraget
till handikappade enligt arbetsmarknadsstyrelsens
förslag;

dels ock de under punkten 52 nämnda,
likalydande motionerna I: 513 och
11: 5S7, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte till
Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 191 500 000 kr., därav
förslagsvis 60 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:263 och 11:327
samt 1:513 och 11:587, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu var i fråga, till
Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 190 000 000 kr., därav
förslagsvis 60 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:135 och 11:169
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 263 och II: 327 samt I: 513 och
11:587, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu var i fråga, till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 190 000 000 kr., därav förslagsvis
60 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av herr Söderberg, som ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:135 och 11:169 hos Kungl.
Maj:t hemställa om översyn av bestämmelserna
för statsbidrag till vanföra
för inköp av motorfordon i det i motionerna
angivna syftet;

c) av herr Per Jacobsson, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):
Herr talman! På denna punkt, som
handlar om anslagen till sysselsättningspolitiska
åtgärder, rör man sig
med mycket stora belopp. Det är inte
mindre än 190 miljoner kronor som
här föreslås. Mot det beloppet har vi
ingenting att invända. Vad reservationen
vänder sig emot är grunderna för
anslagen till näringshjälpen, som är
ett mycket litet avsnitt i förhållande
till de mycket stora belopp som föreslås
under punkt 57.

Näringshjälpen utgår till handikappade
människor och är avsedd att ge
dem hjälp att starta en egen hantverkseller
affärsrörelse, eventuellt någon liten
rörelse av annat slag. Enligt nu -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

varande grunder är anslaget maximerat
till 5 000 kronor. Det sägs också i
bestämmelserna att anslaget skall utgå
med tre fjärdedelar av kostnaderna för
anskaffandet av rörelse eller verksamhet
som den handikappade vill starta.
Det har emellertid visat sig att 5 000
kronor numera inte täcker mer än en
mindre del och mycket sällan räcker
till att bestrida tre fjärdedelar av de
sammanlagda kostnaderna. Arbetsmarknadsmyndigheterna
får därför försöka
att samla in pengar på annat sätt.
Kommunerna träder då till, och det
vore i och för sig ingenting att invända
häremot, om deras insatser bara
kunde begränsas till vad som ursprungligen
var meningen, alltså den återstående
fjärdedelen av de behövliga pengarna.
Men kommuner och landsting får
satsa betydligt mera.

Sedan får man vända sig till ideella
organisationer av olika slag och till
de hjälpbehövandes anhöriga och goda
vänner med begäran om antingen
direkt hjälp eller borgen för lån o. s. v.

Jag skulle kunna illustrera detta med
ett exempel från mitt eget län. Vi hade
i landstingets förvaltningsutskott förra
veckan en ansökan om näringshjälp,
där behovet enligt den sökandes uppgift
och länsarbetsnämndens utredning
uppgick till 30 000 kronor. Statens
medverkan begränsas alltså till 5 000
kronor, och sedan får man försöka
skrapa ihop de övriga 25 000 på annat
håll.

Det är givetvis önskvärt att den handikappade
inte alltför mycket tyngs av
räntor på lan utan att de behövliga
medlen kan anskaffas genom anslag i
stor utsträckning utan att föranleda
återbetalningsskyldighet.

Vi har menat att man i varje fall borde
kunna gå ett stycke på väg till en
bättre tingens ordning genom att höja
anslaget från staten för näringshjälp
till maximum 10 000 kronor, och det är
detta som reservationen går ut på. Vad
det kan göra i pengar per år räknat

är omöjligt att säga. Vi har nämnt siffran
1,5 miljoner eller 1 700 000 kronor.
Men vi har ansett att det inte är
behövligt att för en sådan uppräkning
öka ut anslaget under denna punkt,
eftersom det är så stort som 190 miljoner
och dessutom har förslagsanslags
karaktär, utan den föreslagna
höjningen bör kunna rymmas inom
anslagets ram.

Herr talman! Med deita ber jag att
få yrka bifall till reservationen under
punkten 57 av herr Bengtson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! I motion II: 169 har vi
begärt översyn av bestämmelserna för
statsbidrag till vanföra för inköp av
motorfordon. Dessa bidrag är behovsprövade
och maximerade till 12 000
kronor för ensamstående och 18 000
kronor för äkta makar. Det har visserligen
förekommit att statsbidrag
kunnat lämnas också vid andra inkomstbelopp
beroende på underhållsskyldighet
o. d. Men även när sådana
förhållanden icke föreligger anser vi
att bidrag skulle kunna utgå även om
inkomsterna överstiger de angivna
maximibeloppen, detta för att undvika
de ganska irriterande och orättvisa
gränsfall som uppkommit vid åtskilliga
tillfällen.

Vi får i detta sammanhang också
komma ihåg, att statsbidraget utgör förutsättningen
för bidrag från landsting
och från kommuner. Det är följaktligen
inte bara statsbidraget som bortfaller,
utan en hel del följdverkningar
uppstår. Vi har i vår motion redovisat
ett par exempel. Jag skall inte trötta
kammaren genom att dra dem utan
vill endast något redogöra för konsekvenserna
när det gäller en statsbidragsberättigad
med 12 000 kronors inkomst
och en som har 15 000 kronors
inkomst och alltså inte är statsbidrags -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

berättigad. Den förstnämnde kan köpa
en ny invalidbil och få en finansieringsplan
som gör att hans månatliga
kostnader kommer att stanna vid
ett belopp på 167 kronor per månad,
medan den som har 15 000 kronors inkomst
ligger betydligt sämre till. Han
har ingen chans att köpa en ny bil,
då han inte är statsbidragsberättigad.
Vill han köpa en begagnad bil får han
en finansieringsplan som ser ut på ett
helt annat sätt än finansieringsplanen
för den som har 12 000 kronors inkomst.
Mannen med 12 000 kronors inkomst
har efter skatteavdrag en behållen
inkomst på 721 kronor per månad,
under det att den som har 15 000
kronor får en behållen inkomst på 860
kronor per månad. Men den förstnämndes
månatliga utgifter för bilen
stannar vid 167 kronor per månad, under
det att den andres blir 600 kronor
per månad. Det betyder i realiteten
att han inte har någon möjlighet att
skaffa sig en bil. Han får avstå därifrån
med de konsekvenser det kan ha
för hans fortsatta möjligheter att erhålla
sin utkomst.

Detta är i stora drag vad vi menat
med vår motion. Sant är visserligen
att det inte är riksdagen som fastslagit
dessa bidragsnormer, men det är
de normer som tillämpas av riksförsäkringsverket.
Vi anser att en översyn
bör företagas, så att statsbidragen
inte fixeras vid fasta inkomstgränser
utan man i stället använder sig av inkomstintervaller
som gör att statsbidragen
skulle utgå med fallande belopp
vid högre inkomster.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation av herr Söderberg
som avgivits till förmån för motion
II: 169.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Beträffande de synpunkter
som framfördes av herr Andersson
i Knäred vill jag framhålla
att det inte råder några delade me -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ningar om betydelsen av näringshjälpen
som ett medel att bereda de handikappade
sysselsättning. Utskottet har
också tillstyrkt den uppräkning av rnedelsanvisningen
för näringshjälpen som
Kungl. Maj :t har föreslagit. Medan denna
i år beräknas till sammanlagt 2,3
miljoner kronor beräknas den för nästa
budgetår till 3,5 miljoner kronor,
alltså en ökning med 1,2 miljoner.

Genom denna ökning och utvidgningen
av arbetsvärdens personalorganisation
bör möjligheterna att bereda
de handikappade försörjning genom
eget arbete också väsentligt förbättras.

I avvaktan på effekten av dessa åtgärder
har utskottet inte velat ändra reglerna
för näringshj älpen. Detta har
gjort att vi inte heller ansett oss böra
tillstyrka den föreslagna höjningen av
näringshjälpens maximibelopp från
5 000 till 10 000 kronor.

Beträffande det senaste anförandet
vill jag framhålla att villkoren för bidragsgivningen
till invalidfordon, såsom
också talaren mycket riktigt anförde,
inte har uppställts av riksdagen
eller av Kungl. Maj:t. Bidragsgivningen
regleras därför i huvudsak genom
den praxis som utbildats inom riksförsäkringsverket
och den praxis som
efter den nu avsedda omläggningen av
administrationen kommer att tillämpas
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag vill inte bestrida de exempel som
den föregående talaren anförde. De är
ganska upprörande. Men det är väl
möjligt att komma till rätta med detta
på annat sätt än genom en riksdagsskrivelse.
Enligt vad utskottet har erfarit
har inkomstförhållandena endast
i ett fåtal fall föranlett att bidrag inte
beviljats.

Vid prövningen torde också omständigheterna
i det enskilda fallet ha tillmätts
ganska stor betydelse, och vi har
utgått från att en anpassning till förhållandena
i det individuella fallet
även i fortsättningen kommer att ske.
Vi har därför inte ansett en framställ -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder fö

ning till Kungl. Maj :t om en översyn
av villkoren för bidragsgivningen såsom
det har föreslagits i motionerna
vara erforderlig. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
57:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 a) av herr Bengtson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 155 ja
och 34 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propo -

r handikappade

sitioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
8 b); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Sala begärde emellertid votering»
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
57 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 b) av herr Söderberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 58 och 59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade

Kungl. Maj :t hade (punkt G9, s. 148
och 149) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av verkstäder för
handikappade för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 52 nämnda,
likalydande motionerna 1:513 och
II: 587 i vilka — såvitt nu var i fråga -—•
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till anordnande av verkstäder för

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

handikappade för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 9 375 000
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson m. fl. (1:133)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johanson i Västervik m. fl.
(11:171), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta 1) att statsbidrag skulle
utgå till verkstäder för handikappade
till anskaffande av en första uppsättning
maskiner eller likvärdig utrustning
och att härtill anvisades 2 600 000
kr. samt 2) att nu utgående statsbidrag
till anordnande av verkstäder för handikappade,
325 kr. per m2 nettogolvyta,
skulle utgå med det högre belopp, som
kunde komma att beslutas för provisoriska
skollokaler vid lokal yrkesskola,
och att hyresbidragets maximibelopp
höjdes så, att de nuvarande relationerna
mellan anordningsbidrag och hyresbidrag
bibehölles.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 133 och II: 171 samt I: 513 och II: 587,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu var
i fråga, till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Etiasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna I: 133 och II: 171 ävensom
med bifall till motionerna 1:513 och
11:587, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 9 375 000 kr.;

b) av herrar Söderberg och Johansson
i Norrköping, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom motionerna 1:133 och
II: 171 samtl: 513 och II: 587, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
7 600 000 kr.;

c) av fröken Elmén och herr Svensson
i Ljungskile, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vi är väl alla glada åt
den nya syn som statsmakterna, landsting,
kommuner, näringsliv och enskilda
har i vad det gäller de handikappades
problem och deras återinplacering
i arbetslivet. Men fortfarande finns det
problem för samhället att lösa för dessa
grupper. Det är av den anledningen
som herr Söderberg och jag fogat en
reservation till statsutskottets utlåtande
nr 5 vid punkten 60.

Arbetsmarknadsstyrelsen hade i sin
petitaskrivelse föreslagit, att huvudmännen
för institutioner för arbetsträning
och skyddad verksamhet skulle
erhålla statsbidrag även för anskaffandet
av en första uppsättning maskiner
och verktyg med hälften eller, i undantagsfall,
med högst två tredjedelar
av kostnaderna. Den genomsnittliga utrustningskostnaden
per individuell arbetsplats
uppskattar styrelsen till 4 000
kronor. Vid en beräknad utbyggnad
av verksamheten med cirka 1 300 individuella
arbetsplatser skulle på statens
del falla en kostnad av cirka 2,6
miljoner kronor. Detta krav har Kungl.
Maj :t inte ansett sig kunna bifalla.

Jag skall vara den förste att understryka,
att statsrådet och regeringen
har en positiv syn på denna fråga, men
min medreservant och jag vill nu gå
ännu längre. Det är de krav arbetsmarknadsstyrelsen
ställt som vi understöder,
då behovet av skyddade verkstäder
är mycket stort. Arbetsmark -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

nadsstyrelsen uppskattar på grund av
gjorda punktundersökningar behovet
till 15 000 platser.

Jag brukar vara mycket försiktig när
det gäller att här i riksdagen föreslå
och rösta för högre anslag, men jag
anser att en investering i utbyggnad av
denna verksamhet är en god penningplacering.
Stat och kommun kommer
att få igen sina utlägg inom en inte
alltför avlägsen framtid. Jag skulle kunna
anföra många exempel på hur denna
verksamhet givit ett för den enskilde
och samhället mycket gott resultat,
men då det kommer fler talare efter
mig, skall jag inskränka mig till att
framhålla dessa synpunkter.

Ökningen av bilismen och den därav
betingade ökningen av olycksfallsfrekvensen
på våra vägar gör problemen
med de handikappades återinpassning
i arbetsledet större. På grund
härav har jag den uppfattningen, att
en del av kostnaderna för den skyddade
verksamheten till och med skulle
kunna täckas av automobilskattemedel.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 9 b.

I detta anförande instämde herrar
Eskel (s), Andersson i Ryggestad (s)
och Eskilsson (s), fru Thunvall (s), fru
Lindskog (s), herrar Jacobsson i Sala
(s) och Löfroth (fp), fru Eriksson i
Ängelholm (s) samt herrar Carbell (s),
Wiklund i Stockholm (fp), Lundberg
(s) och Keijer (fp).

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Den motion nr 171 som
har väckts här i kammaren och som
reservationen 9 b) har upphängts på
är ju en gammal bekanting. Redan
1960 och 1961 motionerade vi i samma
fråga. Den motion som avlämnats i år
är dock något nedbantad jämfört med
motionerna 1960 och 1961. Nedbanfningen
har skett därför att vi önskade
vinna kammarens bevågenhet när det

gäller att hjälpa dessa människor som
är partiellt arbetsföra till att få möjligheter
att bidra till sin egen försörjning
och kunna påverka sin egen inkomst
genom arbetsinsats. Det är så
mycket mer angeläget att denna arbetskraftsreserv
tillvaratas nu när man med
utgångspunkt i långtidsprognosen diskuterar
import till vårt land av arbetskraft
från andra länder.

Arbetsmarknadsstyrelsen har genom
punktundersökningar uppskattat behovet
av platser till 15 000. Vid årsskiftet
1960/61 fanns det på de skyddade verkstäderna
3 000 platser. Dessutom fanns
det 800 som sysselsattes med hemarbete.
Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med
att under innevarande budgetår ytterligare
1 300 individuella arbetsplatser tillskapas,
en beräkning som emellertid är
mycket osäker. Bristen skärpes ytterligare
om riksdagen inte skulle bifalla
någon av de reservationer som är knutna
till punkten 60. Men även om dessa
beräkningar om antalet platser skulle
stämma, får endast en tredjedel av dessa
i välfärdssamhället olyckliga människor
tillfälle att genom en egen arbetsinsats
påverka sina levnadsförhållanden.

Nu säger emellertid utskottet på sidan
50 i sitt utlåtande: »Erfarenheterna av
bidragsgivningen är enligt utskottets
mening alltjämt förhållandevis begränsade.
»

Detta är ju ingen ny fråga. Redan
1950 års riksdag hade ju att behandla
frågan om åtgärder för att bereda partiellt
arbetsföra sysselsättning. Vi skriver
nu 1962, och med den optimistiska
beräkning av antalet platser som jag
tidigare har redogjort för kommer det
ändå att kvarstå två tredjedelar av dessa
människor som icke får chansen att
känna den livsglädje som det innebär
att genom egen arbetsinsats bidraga till
sin försörjning.

Ärade kammarledamöter! Låt oss inte
bryta staven över dessa människor och
göra de skyddade verkstäderna till kronikerhem
med en skylt »I som här in -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

träden låten hoppat fara om att på den
fria arbetsmarknaden åter kunna göra
en arbetsinsats». Om jag får ta exempel
från den skyddade verkstad som jag är
medansvarig för, kan jag nämna att vi
årligen har försett den fria arbetsmarknaden
med två å tre personer under
hela den tid som den skyddade verkstaden
har funnits. Det har varit människor
som av olika anledningar bär gått
sysslolösa under längre eller kortare tid,
som varit deprimerade, som trott sig
vara odugliga och onyttiga och inte ansett
sig kunna uträtta någonting. Så
småningom har emellertid självförtroendet
återvunnits hos dem, och det har gått
att förse industrien med behövlig arbetskraft.

Den fråga som det här gäller och som
beröres i motionen nr 171 i denna kammare
är frågan, om det statliga stimulansbidraget
skall kunna utgå även till
anskaffande av en första uppsättning av
maskiner eller likvärdig utrustning till
dessa skyddade verkstäder, vilket arbetsmarknadsstyrelsen
i sin petitaskrivelse
har hemställt om. Bidrag skulle för
sådant ändamål utgå med 50 procent
och i vissa fall med två tredjedelar av
anskaffningskostnaderna. Kostnaderna
för detta ändamål bär beräknats till 2,6
miljoner kronor.

Nu har i den åberopade motionen dessa
stimulansbidrag begärts endast för
nytillkommande verkstäder. Men syftemålet
med det hela är ju att bereda sysselsättning
åt ett ökat antal partiellt arbetsföra.
Om alltså redan tillskapade
verkstäder genom nyanskaffning av maskiner
kan bereda ett ökat antal partiellt
arbetsföra sysselsättning, hoppas jag att
man kan ge även dessa ett statsbidrag
för maskinanskaffning, detta alltså under
förutsättning att, som jag livligt hoppas,
någon av de vid punkten fogade reservationerna
bifalles.

Ärade kammarledamöter! Jag brukar
inte vara den som är särskilt -aktiv när
det gäller att rucka på den fördelning
som har gjorts i kanslihuset. Men i detta

fall anser jag -att av humanitära skäl cn
ruckning är nödvändig och att ett bifall
till reservation 9 -b) är fullt försvarbar,
från både nationalekonomisk och statsfinansiell
synpunkt.

Socialministern sade här i ett tidigare
inlägg att alla som vilt och kan skall få
arbete. Detta får inte bli endast en läpparnas
bekännelse. Vi har möjlighet att
nu genom att bifalla reservation 9 b)
hjälpa dessa partiellt arbetsföra.

Hur härligt är det inte en vårmorgon
att slå upp fönstren och låta vårluften
svepa in! Men är det någon av kammarens
ledamöter som tror att dessa människor,
som ställts på sidan i samhället,
kan känna det på samma sätt? Medvetandet
om att de är bortglömda eller utkastade
ur gemenskapen liksom gör att de
inte kan känna det riktigt på samma sätt
som andra människor.

Herr talman! Jag ber -att med det anförda
få yrka bifall till reservation 9 b)
som innebär bifall till motionen nr 171
i denna kammare.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
de synpunkter som framförts av herr Johansson
i Norrköping och herr Johanson
i Västervik. De sammanfaller helt
med vad vi framfört i motion nr II: 587
angående anslag för anskaffning av maskiner
och verktyg till verkstäder för
handikappade. Vi är helt överens på den
punkten. De båda reservationerna 9 a
och 9 b överensstämmer så till vida, att
där yrkas anslag på sammanlagt 2,6 miljoner
kronor till den första uppsättningen
av maskiner och verktyg. Därutöver
yrkar vi i reservation 9 a på -att
anslaget till anskaffning av verkstäder
skall räknas upp med 1,7 miljoner kronor.
Socialministern har föreslagit 5
miljoner kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen
har beräknat att de verkstäder som
iordningställs under budgetåret 1961/
62 kommer att kosta sammanlagt 10,4
miljoner kronor. Statsbidraget skulle då
enligt nu gällande grunder uppgå till

52 Nr 17 Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

6,7 miljoner kronor. Anslår man bara
5 miljoner kronor, kommer följaktligen
utbetalningen av anslagen att släpa efter
eller också får bidragsprocenten skäras
ned.

Herr talman! Jag skall i detta avsnitt
inskränka mig till dessa synpunkter och
ber i första hand att få yrka bifall till
reservation 9 a. Skulle den slås iut i den
förberedande voteringen kommer vi att
biträda reservation 9 b.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! När det gäller den fråga
vi nu behandlar, bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade, är vi
några stycken som år efter år kommit
igen med motioner om ökade anslag.
För dem som ute i kommunerna sysslar
med denna verksamhet och vet hur pass
stora summor kommunerna lägger ned
på den framstår de statliga anslagen
som blygsamma trots att de år efter år
höjts.

Det är klart att man kan invända, att
en del av de människor, som nu arbetar
på dessa verkstäder för handikappade,
de s. k. skyddade fallen, hade fått ges
socialunderstöd från kommunen, om de
inte hade beretts denna sysselsättning
med åtföljande inkomst. Detta är givetvis
i och för sig riktigt. Men på dessa
verkstäder arbetar också en del arbetsträningsfall,
och det är inte en direkt
kommunal uppgift att ordna den saken,
även om jag är villig att understryka
nödvändigheten av att så sker, utan
kostnaderna härför borde närmast falla
på statsverket.

För att dessa verkstäder skall bli något
så när konkurrenskraftiga och för
att de som beretts arbetsträning på dessa
verkstäder lättare skall kunna återinpassas
i arbetslivet måste man givetvis
se till, att verkstäderna förfogar över
en viss maskinell utrustning. Jag har
litet erfarenhet från verkstaden i min
egen hemstad och vet därför, att maskininköpen
drar rätt stora kostnader.
Vi har under detta är inköpt tre mindre

svarvar, en fräs, en excenterpress och
ett litet svetsaggregat. Vi står i begrepp
att köpa en mindre sax och en mindre
press. Vid dessa maskiner i verkstaden
kan inte sysselsättas mer än åtta å tio
personer, men maskinerna drar en sammanlagd
kostnad av ti runt tal 90 000
kronor. För dessa maskininköp på
90 000 kronor utgår inte några statsbidrag.
Det är alldeles givet att man på
ställen, där man har för avsikt att starta
nya liknande verkstäder, vet att kostnaderna
är stora för att få i gång en sådan
verksamhet. Ofta kommer inte heller
någon verksamhet till stånd just därför
att kostnaderna tycks alltför avskräckande.
Om bidrag lämnas från
statsmakterna sida i samband med inköp
av en första uppsättning maskiner, tror
jag att flera verkstäder skulle kunna
komma till stånd och att en del befintliga
verkstäder skulle kunna upprustas.

Jag kan med några siffror från den
verkstad som jag förut nämnde och som
jag känner till visa att statens bidrag
till verksamheten faktiskt är blygsamt i
förhållande till vad huvudmannen, kommunen,
får lov att satsa. 1961 satsade
kommunen 318 000 kronor, medan statsbidragen
till arbetsledarlönerna vid
denna verkstad uppgick till i runt tal
41 800 kronor. Jag kan vidare nämna
att det i arbetslöner till de anställda
partiellt arbetsföra utbetalades i runt
tal 350 000 kronor och att dessa partiellt
arbetsföra i skatter erlade drygt 85 000
kronor. Om vi antar att ungefär hälften
av dessa 85 000 kronor tillfaller staten i
form av statsskatt, kan vi konstatera att
staten får tillbaka de pengar som den
satsar på denna verksamhet som bidrag
till arbetsledarlönerna.

Sedan bör vi också konstatera att livet
för många av dessa handikappade
människor genom att de beretts tillfälle
att göra en produktiv insats och bidra
till sin egen och de sinas försörjning på
nytt fått en mening. Samhället har samtidigt
tillförts produktiva krafter, som
skulle ha gått förlorade, om inte denna

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

verksamhet hade funnits. Man kan alltså
se på denna verksamhet på olika sätt,
men oavsett vilka synpunkter man lägger
på densamma, måste den enligt mitt
förmenande uppmuntras.

Herr talman! Många andra synpunkter
skulle kunna anföras på hithörande
frågor, men med hänsyn till att flera
talare före mig har berört dessa spörsmål
och då jag förmodar att de kommer
att beröras av ytterligare talare efter
mig får det isagda vara nog. Jag ber att
med stöd av det anförda få yrka bifall
till den under punkten avlämnade reservationen
av herrar Söderberg och
Johansson i Norrköping.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Värdet och betydelsen
av verksamheten vid de hittills inrättade
verkstäderna för handikappade har
här från olika håll omvittnats. Vad det
betyder för en människa, som på grund
av olyckshändelse eller sjukdom inte är
i besittning av sin fulla arbetsförmåga
att ändock kunna bidra till sin försörjning,
men framför allt vad det betyder
för en sådan handikappad att göra
en produktiv insats och känna sig
nyttig, kan vi alla förstå och det behöver
inte här vidare omvittnas.

Jag vill bara konstatera, att denna
verksamhet är av utomordentligt värde
från flera synpunkter. Men den måste
mycket kraftigt utökas, vilket också
framhållits av arbetsmarknadsstyrelsen
i dess äskanden för kommande budgetår.

För att en sådan utbyggnad skall komma
till stånd krävs ett ökat statligt stöd.
Kommunerna är många gånger intresserade
men tvekar av ekonomiska skäl
att inrätta ifrågavarande verkstäder.
Kommunerna får vidkännas avsevärda
kostnader för byggnader, även om statsbidrag
utgår. Därtill kommer att kommunerna
får bära hela kostnaden för
anskaffning .av maskiner och annan utrustning.
Driften av dessa verkstäder
medför i regel rätt stora årliga utgif -

ter för kommunerna. Det är därför förståeligt,
om många kommuner, särskilt
små och fattiga sådana, tvekar inför
byggandet av en verkstad för partiellt
arbetsföra, även om man i och för sig
förstår betydelsen av denna verksamhet.
Många småkommuner med ett ringa
differentierat näringsliv — ett näringsliv
som kanske är helt baserat på endast
»tunga yrken» — har mycket stora
problem just när det gäller den handikappade
arbetskraften. För sådana
kommuner finns det små möjligheter att
i det normala yrkeslivet kunna placera
in partiellt arbetsföra, därför att det
inom kommunens näringsliv kanske
finns ytterst få »lätta arbeten». Dessa
kommuners partiellt arbetsföra befinner
sig därför i ett sämre läge än sina
olycksbroder på andra större orter. Det
borde därför just i sådana kommuner
företas en mycket stor utbyggnad av
verksamheten för partiellt arbetsföra,
men kommunerna tvekar många gånger
på grund av ekonomiska skäl. Många
kanske tycker att detta skulle vara en
kommunal uppgift. Ett faktum är emellertid
att det i sista hand blir de handikappade
som får sitta emellan. Det är
de som kommer i kläm. Det tycker jag
är ovärdigt vårt Socialsverige.

Det syns mig därför rimligt att de
förbättringar av det statliga stödet till
anordnande av verkstäder för partiellt
arbetsföra, som föreslagits i motion
II: 171, kommer till stånd. I synnerhet
gäller detta den föreslagna anordningen
med bidrag till första uppsättningen av
maskiner och likvärdig utrustning. Jag
är övertygad om att en sådan bidragsgivning
skulle få stor betydelse för kommunernas
villighet att engagera sig för
här ifrågasatt verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 9 b av herrar
Söderberg och Johansson i Norrköping.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Från många håll har det
redan omvittnats att den här förelig -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder för

gande frågan utgör en synnerligen viktig
del av den samhälleliga reliabiliteringsorganisationen,
och utskottet har
också så långt jag kan se ställt sig mycket
välvilligt till spörsmålet. Visserligen
är det inte berett att förorda någon bidragsökning,
men det förutsätter samtidigt,
alt Kungl. Maj :t skall följa bidragsgivningen
och om det i den praktiska
tillämpningen visar sig nödvändigt
också skall föreslå bidragsändringar.

I anslutning till en intervju med särskoleinspektören
i skolöverstyrelsen vill
jag i detta sammanhang peka på en sektor,
när det gäller handikappade, som
kanske inte har blivit så mycket ihågkommen.
Den gäller de psykiskt efterblivna.

Frågan om yrkesutbildning och skyddade
verkstäder för sådana handikappade
är inte ny. Viss yrkesundervisning
har i alla tider funnits i särskolan.
Från början var det fråga om jordbruk,
husligt arbete, viss slöjd såsom
snickeri, borstbinderi, korgmakeri och
andra handarbeten. Den allmänna strukturförändringen
i näringslivet, inte
minst när det gäller jordbruket, hantverket
och hemarbetet, innebär, att dessa
traditionella yrkesgrenar inte längre
är lika lämpliga för de psykiskt efterbliva
som tidigare. Däremot finns inom
den moderna industrien såväl lämpliga
arbeten som lämpliga arbetsobjekt
för okvalificerad arbetskraft. Med en
utbyggd skyddad verksamhet -— det är
särskoleinspektörens ord jag här anför
— tror vi, att praktiskt taget alla skall
kunna sysselsättas med meningsfyllt arbete.
Tanken är, att om eleverna kan
anpassa sig till en skolsituation, skall
de också kunna anpassas till någon form
av arbete. Men eftersom klientelet är
mycket heterogent, måste även yrkesutbildningen
täcka hela bredden och leda
fram till arbete av varierande svårighetsgrad.

Erfarenheter från Holland och England,
där man i detta fall har hunnit

handikappade

längre än vi gjort, har visat att psykiskt
efterblivna, t. o. m. sådana som
står relativt lågt i intellektuellt avseende,
under lämpliga förhållanden kan genomföra
ett från produktionssynpunkt
fullgott arbete.

Den nuvarande lagen trädde i kraft
år 1955, och landstingen runt om i vårt
land har sedan dess varit livligt sysselsatta
med att rusta upp särskolorna.
Denna upprustning har dock i allmänhet
gällt den egentliga skolan och inte
i så hög grad yrkesutbildningen. På senare
år har man emellertid även beaktat
detta problem, och yrkesutbildningen
har i några fall redan förverkligats. lag
tänker närmast på Nävertorpsskolan i
närheten av Katrineholm. Också andra
huvudmän har visat sig intresserade
av mer specialiserad yrkesutbildning.
Under de senaste dagarna har representanter
för landstingen från Värmlands
och Kopparbergs län, i söder upp till
Norrbottens län i norr, mötts för att göra
det bästa möjliga på detta område.
Undervisningen här bör omfatta så
många yrken som möjligt, men eftersom
elevunderlaget i varje län är litet och
dessutom bara en del av eleverna kan
tillgodogöra sig denna utbildning, räknar
man med att flera landsting måste
gå samman.

Herr talman! Jag tror, att jag vågar
säga att intresset från kommunalt håll
och landstingshåll för en utbyggnad av
verkstäder för handikappade är stort.
Emellertid är det de betydande kostnaderna,
som förknippats med denna
utbyggnad, som i många fall verkat hämmande.
Det gäller ju — jag betonar det
på nytt — att yrkesutbildningen skall
omfatta så många yrken som möjligt,
och fördenskull gäller det att man får
många och ofta ganska dyrbara maskiner
att arbeta med.

Då det enligt min mening är utomordentligt
angeläget att utbyggnaden av
verkstäder m. m. försiggår i så rask
takt som någonsin är möjligt, har jag
för min del stannat för att ansluta mig

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

till reservation 9 b vid punkt 60 i statsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Som medmotionär i denna
fråga vill jag ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk och framföra
några synpunkter. Vi är säkerligen alla
ense om att de handikappades problem
på allt sätt måste uppmärksammas.
En viktig förutsättning för deras
trivsel och anpassning i samhället är
att deras sysselsättningsmöjligheter
ökas. En väsentlig uppgift därvidlag
fyller de verkstäder för handikappade
som anordnats på en hel del håll i landet.
Som tidigare påpekats är emellertid
platsbristen vid dessa verkstäder mycket
stor. Det skulle nämligen enligt arbetsmarknadsstyrelsen
behövas inte
mindre än 15 000 platser, och vi har för
närvarande knappt en fjärdedel av det
antalet. Det är därför angeläget att en
kraftig utbyggnad av sådana verkstäder
kommer till stånd. Härigenom skulle
sådana handikappade som för närvarande
inte kan konkurrera på den
öppna marknaden också få yrkesutbildning
och arbetsträning samt komma i
åtnjutande av s. k. skyddad verksamhet.

Det är för mig svårt att förstå, varför
verkstäder av detta slag, som ju även
i viss utsträckning avser utbildning och
arbetsträning, skall vara sämre ställda
i statsbidragshänseende än annan yrkesutbildning.
Det borde ju tvärtom vara
så, att om någon skillnad härvidlag
skulle göras det skulle ske till de handikappades
förmån. Det är från samhällets
synpunkt angeläget .att den arbetskraft
det här är fråga om får den utbildning
och de arbetsmöjligheter, som gör
det möjligt för dessa människor att utföra
en produktiv samhällsinsats. Det
har sagts — och det vill jag gärna understryka
— att det också från humanitär
synpunkt är synnerligen nödvändigt
att just de handikappade får helt
eller delvis bidraga till sin försörjning.

Att få göra en produktiv samhällsin -

sats betyder oerhört mycket för varje
människa, när det gäller att uppleva
sitt värde och finna en mening med livet.
Det måste därför vara av betydande
intresse från det allmännas sida att en
utbyggnad av verkstäder för handikappade
kommer till stånd. Skall det kunna
ske i den utsträckning som är önskvärt,
måste ett ökat statligt stöd i form
av statsbidrag till anskaffande av en
första uppsättning av maskiner och annan
utrustning ske. Det vore givetvis
ännu bättre, om man kunde sträcka sig
så långt, att även övriga av arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i enlighet med
vad som föreslagits i en annan motion
kunde vinna riksdagens bifall. Ett bifall
till motion 171 i denna kammare
är dock ett stort steg på vägen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 9 b under
punkt 60 i statsutskottets utlåtande nr 5.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Bestämmelserna om bidrag
till anordnande av verkstäder för
handikappade tillkom som bekant efter
beslut av 1960 års riksdag. Det är
högst angeläget att en utbyggnad av dessa
verkstäder kan ske. Att så även har
skett i betydande omfattning framgår
av den kraftiga anslagsökning som i år
har föreslagits av Kungl. Maj:t och som
utskottet också tillstyrker. Från olika
reservanters sida har nu föreslagits en
utvidgning av bidragsreglerna främst
avseende att statsbidrag också skall utgå
till en första uppsättning maskiner
eller andra inventarier åt de handikappade.

Utskottsmajoriteten har stark sympati
för ett sådant förslag. Vi har dock ansett
att man ytterligare något bör avvakta
erfarenheterna av bidragsgivningen.
Vi har också förutsatt att Kungl.
Maj :t följer denna fråga och framlägger
de förslag om förbättringar som kan
visa sig påkallade vid den praktiska tilllämpningen.

När vi haft att ta ställning till denna

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

fråga, har vi också sett på de förbättringar
i andra avseenden, som föreslagits
av Kungl. Maj:t rörande bl. a. de
handikappades utbildning och placering
i arbetslivet.

Förra året hade utskottet anledning
att särskilt uppmärksamma kommunernas
andel i kostnaderna för utbildningsbidrag
och timpenning till personer som
deltar i omskolningskurser. Dessa kostnader
har nu föreslagits skola helt överföras
på statsverket. Detta betyder en
avlastning för kommunerna. Deras kostnader
uppgick förra året till närmare
7 miljoner kronor.

Vi har också tagit hänsyn till den ökning
av statsbidragsgivningen som föreslås
till verkstäder för s. k. halvskyddad
sysselsättning i enskilda företag.
Det är alltså en hel del kostnader för
omskolning och liknande som staten nu
ytterligare skall påtaga sig.

Jag bär ansett det nödvändigt att redovisa
detta som ju visar att frågan inte
legat still hos Kungl. Maj:t. Vi har i
utskottet inte velat gå längre än till att
starkt understryka nödvändigheten av
att Kungl. Maj:t följer även bidragsgivningen
med uppmärksamhet och därvidlag
framlägger förslag.

Med detta ber jag alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag är den förste att
instämma med föregående talare om
att det gjorts en hel del på detta område.
Men vad jag vill framhålla är
att det inte gjorts tillräckligt, eftersom
vi fortfarande måste räkna med
att två tredjedelar av de partiellt arbetsföra
inte kommer att kunna beredas
sysselsättning, även om det förslag
som utskottet biträtt kommer att genomföras.

Jag är också medveten om att utskottet
i år skrivit positivt, liksom förra
året. Men denna positiva skrivning har
en nackdel. Kommunerna drar sig för
kostnaderna. De väntar på att det skall

följa riksdagsbeslut om bidrag till anskaffande
av maskinutrustning och en
första verktygsuppsättning. Detta innebär
alltså att troligtvis ingenting blir
gjort, utan kommunerna bidar tiden. Det
är de partiellt arbetsföra som får sitta
emellan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
9 a) av herr Bengtson in. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 9 b) av herrar
Söderberg och Johansson i Norrköping;
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Norrköping begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Johansson
i Norrköping votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 60 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 5 antager det förslag,
som innefattas i reservationen 9 a) av
herr Bengtson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit reservationen 9 b) av herrar
Söderberg och Johansson i Norrköping.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarenis ledamöter röstat för nejpropositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
60 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 b) av herrar Söderberg
och Johansson i Norrköping.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
9 b) av herrar Söderberg och
Johansson i Norrköping.

Punkten 61

Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade

Kungl. Maj:t hade (punkt 70, s. 150—
152) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar av grunderna för statsbidrag
till verkstäder inom arbetsvärden,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1962, dels ock till Bidrag till driften av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 3 100 000 kr.

I de under punkten 52 nämnda likalydande
motionerna 1: 513 och II: 587
hade —■ såvitt nu var i fråga — hem -

ställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 4 200 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 513 och II: 587, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordade
ändringarna av grunderna för
statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1962;

b) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av

3 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 513 och II: 587, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 samt av reservanterna
förordade ändringar av
grunderna för statsbidrag till verkstäder
inom arbetsvärden, att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1962;

b) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av

4 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Vår reservation vid
denna punkt går ut på att ifrågavarande
anslag skulle höjas till att utgå med
50 procent i stället för enligt nuvarande
grunder med 40 procent, eller i särskilda
fall med 45 procent. Vi anser
att ett statsbidrag på 50 procent är

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Omskolning m. m.

rimligt. Och sedan riksdagens båda
kamrar vid behandlingen av punkt 60
nu har beslutat om bidrag med 50 procent
till anskaffande av en första uppsättning
maskiner och verktyg, ter det
sig logiskt att även när det gäller bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
följa 50-procentregeln.

Med tanke på dagens långa föredragningslista
tror jag, att kammaren håller
mig räkning för att jag fattar mig kort.
Jag ber med dessa ord få yrka bifall
till den vid punkt 61 fogade reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan fatta mig synnerligen
kort på denna punkt, därför
att den argumentering som utskottet
har fört under föregående punkt delvis
också berör denna sak. Det är frågan
om villkor för statsbidrag till verkstäder
för halvskyddad sysselsättning,
som också omnämndes i förra punkten.
Enligt det förslag som framlagts
av Kungl. Maj :t och accepterats av utskottet
bör såsom villkor för statsbidraget
gälla, att minst tio personer kan
kontinuerligt beredas plats och sysselsättning
i verksamheten, att arbetslokalerna
är godkända av yrkesinspektionen
samt vederbörande brand- och
hälsovårdsmyndigheter, att läkartillsyn
ordnas på sätt, som godkännes av arbetsmarknadsstyrelsen,
samt att platserna
står till arbetsförmedlingens förfogande.

Jag vill nämna, att vid den föredragning
som gjordes från arbetsmarknadsstyrelsens
sida framhölls att det var
ytterst betydelsefulla åtgärder som här
hade föreslagits. Utskottet har inte ansett
sig kunna gå längre och jag ber
att med det anförda få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

servationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
61 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145 ja
och 37 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 62

Omskolning m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! I motionerna I: 137
och II: 164 har motionärerna föreslagit
en generösare tolkning av bestämmelserna
om villkoren för bidragsgivning
för genomgång av omskolningskurser,
detta särskilt med hänsyn till
de ensamstående mödrarna. Det kan
vara ekonomiskt ganska betungande
för en ensamstående mor att delta i en

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

omskolningskurs, särskilt om denna är
förlagd till annan ort än hemorten. De
ekonomiska svårigheterna kan medföra
att hon drar sig undan, och det tjänar
varken individen eller samhället på.

Utskottet har inte funnit sig föranlåtet
att bifalla motionen men har presterat
en mycket välvillig skrivning,
vilket jag uttalar ett varmt tack för.
Utskottet pekar på att Kungl. Maj :t bör
ha uppmärksamheten riktad på frågan.
Motionärerna hyser den förväntan att
förslag om generösare tillämpningsföreskrifter
vid bidragsgivningen kommer
att framläggas i nästa års statsverksproposition.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 63—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9h

Statens bosättningslånefond

Kungl. Maj:t hade (punkt 121, s. 293
—301) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna om statens
bosättningslån, dels ock till Statens
bosättningslånefond för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ringaby och Virgin (I: 57) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström och herr Magnusson i
Borås (II: 93), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
om höjning av maximibeloppet för
statliga bosättningslån från 3 000 kr. till
4 000 kr.;

dels ock de under punkten 23 nämn -

Statens bosättningslånefond

da likalydande motionerna I: 333 och
II: m.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 57 och II: 93 samt
I: 333 och II: 406, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1962 förordade ändringar i
bestämmelserna om statens bosättningslån; II.

att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1962/
63 anvisa ett investeringsanslag av 1 000
kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 57 och II: 93
ävensom med avslag å motionerna I: 333
och II: 406, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna av reservanterna
förordade ändringar i bestämmelserna
om statens bosättningslån.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Riksdagen skrev förra
året om en översyn angående normerna
för beviljande av bosättningslån.
Som framgått av vad departementschefen
anfört har också en sådan översyn
numera gjorts. De ändringar av bidragsreglerna
som departementschefen med
anledning därav har föreslagit har utskottet
funnit skäliga; beträffande höjningen
av maximibeloppet har utskottet
dock inte kunnat enas, utan på den
punkten har vi reservanter intagit en
annan ståndpunkt än majoriteten.

Såsom framhållits i motionerna I: 57
och II: 93 finns redan inom ramen för
nuvarande maximibelopp utrymme för

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

både en höjning av medelsbehovet och
en ökning av långivningen. Reservanterna
har därför ansett att en höjning
av maximigränsen inte är erforderlig.
Jag vill nämna att också socialstyrelsen
har varit inne på denna linje, då
den har ansett det möjligt att inom den
nu gällande ramen tillgodose det nuvarande
behovet av dessa lån.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservationen nr 11, som
är fogad till denna punkt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Som herr Staxäng sade
har det företagits en översyn av statens
bosättningslånefond och dess användning,
och utskottet har hälsat denna
översyn med stor tillfredsställelse.
Översynen härleder sig för övrigt från
ett utskottsförslag föregående år, att
en sådan skulle företagas.

Som herr Staxäng även sade har man
möjlighet att låna mera pengar inom
ramen för redan fastställda maximibelopp,
3 000 kronor. Även om en uppmjukning
av lånereglerna har gjorts
anser emellertid utskottsmajoriteten,
att detta inte är tillräckligt utan förordar
att maximibeloppet ökas från
3 000 till 4 000 kronor i enlighet med
vad Kungl. Maj :t har föreslagit. Ett
fastställande av maximibeloppet till
3 000 kronor innebär att den hjälp som
i särskilt ömmande fall vore motiverad
inte skulle kunna lämnas. Med hänsyn
även till de ökade kostnader för bosättningen
som följer med den höjda prisnivån
och den ökade levnadsstandarden
har utskottet ansett det befogat
med en höjning av maximibeloppet.
Dessutom vill jag framhålla att det
meddelats utskottet, att bosättningslånen
av låntagarna skötes på ett föredömligt
sätt och åsamkar statsverket
mycket små förluster. Detta är ett be^
lägg för att även om lånekostnaderna
kan vara betungande för de unga familjerna,
är denna lånemöjlighet dock
en bättre utväg än att de unga tvingas

köpa sin bosättning på avbetalning,
ofta med ofördelaktiga köp som följd
och många gånger till oskäligt hög
ränta.

Herr talman! Jag ber att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
94 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av fröken Andersson
in. fl.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 95

Lånefonden för allmänna samlingslokaler Kungl.

Maj:t hade (punkt 122, s. 301

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

och 302) föreslagit riksdagen att till
Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
investeringsanslag av 9 000 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 216) och den andra
inom andra kammaren av herrar Björkman
och Nordgren (11:265), hade —
såvitt nu var i fråga ■— hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att statslån för
anordnande av allmänna samlingslokaler
m. m. som beviljats fr. o. m. den 1
juli 1962 skulle vara amorteringspliktigt
och förräntas efter en räntesats av
5,5 procent.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:216 och 11:265,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler för
budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 9 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:216 och 11:265,
såvitt nu var i fråga, godkänna av reservanterna
förordad ändring av grunderna
för lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Med åberopande av den
motivering, som anförts i reservationen
av fröken Andersson m. fl. ber jag
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

Mom. I

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
95 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 30 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel. Min avsikt var
att rösta för ja-propositionen, d. v. s.
för bifall till utskottets hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Statens hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten m. m.

Punkten 96

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 97 och 98

Lädes till handlingarna.

§ 7

Utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Statens hantverksinstitut: Bidrag till
kursverksamheten m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 (bilaga 12, punkt 13, s. 34 och 35
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
435 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 397) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (11:477), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 575 000
kr.;

dels ock en inom första kammaren av
herrar Mattsson och Wärnberg väckt

motion (1:392), vari hemställts, att
riksdagen måtte till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. in. för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:397 och 11:477 samt 1:392 till Statens
hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten
m. in. för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
435 000 kr.

Reservation hade avgivit av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh, Per
Jacobsson, Edström, Sundin, Per-Olof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Bohman och Nelander, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:397 och
11:477 samt 1:392, till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 475 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp);

Herr talman! Om statens liantverksinstituts
värdefulla insats och behövlighet
i vårt näringsliv torde inte
många ord behöva spillas. Yi är alla
överens om att den bör ges ett gott
stöd. I detta sammanhang vill jag
emellertid erinra kammarens ärade ledamöter
om att för åtta år sedan svarade
staten för 52 procent av institutets
samtliga utgifter. För fyra år sedan
svarade staten för 44 procent och
i innevarande budget synes siffran bli
36 procent. Från drygt hälften har andelen
således krupit ner till drygt tredjedelen.
Samtidigt med denna minskning
i vad man skulle kunna kalla statsandelen
i verksamheten har en väldig

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Statens hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten m. m.

expansion av institutets verksamhet ägt
rum: ungefär en fördubbling har skett
under de senaste åtta åren.

Verksamheten behandlas ju i föreliggande
utlåtande under punkterna 10—
13. I fråga om avlöningar kan jag nämna,
att 32 av de anställda erhåller avlöning
av statsmedel, medan cirka 75 anställda
beräknas för kursverksamheten
och går på institutets eget konto.

När det gäller utrustningen, behandlad
under punkt 13, underströk statsutskottet
i fjol och riksdagen godtog
uttalandet, hur angeläget det var att
institutet med hänsyn till sin undervisnings-
och instruktionsverksamhet
kunde förfoga över en utrustning, som
motsvarade utvecklingens krav och föreslog
en översyn av utrustningsbehovet.
En sådan översyn har också gjorts
av institutet, som uppskattar medelsbehovet
för de närmaste tre åren till
två miljoner kronor, varav 460 000 för
det kommande budgetåret. Departementschefen
har gått på en mindre
snabb upprustning och föreslår 250 000
kronor. Vi är åtskilliga i utskottet, som
hade sympatier för motionen I: 395,
vari för det kommande året begäres
400 000 kronor, men vi har avstått ifrån
att reservera oss på grund av utskottets
starka skrivning, som åsyftar en
snabbare takt i utrustningsanskaffningarna.
Vi biträder därför departementschefens
förslag för nästa budgetår under
den absoluta förutsättningen att
de anförda synpunkterna blir beaktade
av Kungl. Maj :t vid anslagsberäkningen
för de närmast följande åren.

I fråga om bidragen till kursverksamheten
anser vi departementschefens
uppräkning med 35 000 kronor till
435 000 kronor vara helt otillräcklig.
Den täcker inte ens de automatiska
stegringarna, vanliga ålderstillägg, löneglidning''
o. dyl. Jag kan nämna, att
enbart årets löneförhandlingar för institutets
del har inneburit en ökning
av kostnaden på lönekontot med cirka
120 000 kronor. Då har man ändå räk -

nat med en oförändrad, d. v. s. stagnerande
verksamhet. Vi har ju dessutom
åtskilliga nya områden, som pockar på
bistånd och uppmuntran. Jag nämner
sådana områden som tvätt, automation,
plast, TV- och transistorteknik, oljeeldningsteknik
o. s. v.

För den fortsatta kursverksamheten
kan jag inte se annat än att alternativet
måste vara antingen att den utökning
som den tekniska utvecklingen
nu fordrar beträffande dessa nämnda
nya branscher stoppas och vissa branscher
sålunda diskrimineras, vilket ju
måste vara ganska orimligt, eller också
att betydligt högre avgifter måste
tas ut av kursdeltagarna. Beträffande
avgifterna ber jag få erinra om att sedan
1954 har i runt tal en fördubbling
ägt rum. Det rör sig nu om en siffra
på cirka 150—175 kronor för en sexdagarskurs,
en nästan otrolig avgift i
svenskt undervisningsväsende. Man
skulle kunna göra en jämförelse med
t. ex. arbetsmarknadskommissionens
s. k. omskolningsverksamhet, som bedrives
under mycket generösa former.
Det kan ju absolut inte vara riktigt, att
de mindre företagarna och deras yrkesmän,
som söker fortbilda sig och följa
med den tekniska utvecklingen av i dag,
placeras i särklass, för att inte säga
strykklass. En ytterligare höjning av
avgifterna skulle, tycker jag, förefalla
orimlig.

Vi anser det nödvändigt och riktigt
att lägga ned miljoner och åter miljoner
kronor på yrkesutbildning. Då kan
det väl inte vara på sin plats att pruta
några tiotal tusen kronor när det gäller
en fortbildning som i dagens läge är absolut
nödvändig, om företagsamheten i
vårt land skall kunna hävda isig på en
friare marknad. I detta sammanhang
vill jag nämna att hantverksinstitutets
motsvarande organ i Danmark erhåller
ett statsstöd på cirka 60 procent av sina
utgifter. I Finland rör det sig om ungefär
50 procent och i Norge om minst 80
procent. Härmed bör jämföras den tidi -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Statens hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten m. m.

gare av mig anförda siffran, 36 procent
för Sveriges del.

I motion nr 477 i denna kammare, som
även jag har undertecknat, påyrkas en
uppräkning av anslaget för kursverksamhet
till 575 000 kronor. Jag anser
denna uppräkning rimlig med hänsyn
till de omständigheter jag här anfört. Vi
reservanter har dock för detta år stannat
vid en uppräkning med 75 000 kronor
till 475 000 kronor, d. v. s. 40 000
kronor mer än departementschefen har
föreslagit. Vi förutsätter emellertid att
Kungl. Maj :t vid den fortsatta budgetbehandlingen
beaktar de medelsbehov
som föranledes av en utbyggd kursverksamhet
inom ramen för gällande kursprogram
liksom även genom en utvidgning
av verksamheten till de nya yrkesoch
fackområden v-arom jag tidigare talat.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen nr 1) av fröken Andersson
in. fl.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med föregående talare och till detta foga
att statens hantverksinstitut är vår
enda högborg för den fortbildning, utveckling,
rådgivning och forskning som
vi har inom ifrågavarande sektor av
näringslivet. Det är därför angeläget att
institutet kan följa med i utvecklingen
och genom en ökad kursverksamhet
förmedla nya rön och erfarenheter till
arbetare, verkmästare och företagare.
Såväl de krav, som allmänheten har
rätt att ställa, som den hårdnande konkurrensen
gör att vi alla inom de mindre
företagen måste vara fullt å jour med
utvecklingen på samtliga områden.

I motionsparet nr 397 i första kammaren
och nr 447 i andra kammaren
har herr Stefanson och jag m. fl. erinrat
om dessa förhållanden och hemställt
att statens hantverksinstitut måtte
erhålla täckning dels för de stegrade
löne- och pensionskostnaderna,

dels för de utgifter som kan föranledas
av en enligt tidens och utvecklingens
krav vidgad kursverksamhet. Departementschefen
och utskottet har föreslagit
en höjning av anslaget med
35 000 kronor. Såsom herr Nelander
erinrat om motsvarar detta inte ens de
automatiska utgiftshöjningarna på
grund av löneförhandlingarna och än
mindre kostnaderna för den ökade verksamheten.
Institutets styrelse har beräknat
dessa uppgå till 175 000 kronor.

Jag behöver inte anföra ytterligare
siffror, men om vi tar hänsyn till resultatet
av avtalsförhandlingarna och
räknar med en lönehöjning av 6,5 procent
i år och 3,5 procent för nästa år
och alltså för 1962/63 får ett genomsnitt
på 8,25 procent, så betyder det i
automatiska utgiftsstegringar 107 000
kronor för institutets lönestat. Herr Nelander
har anfört ytterligare siffror, och
jag skall inte trötta kammaren med att
upprepa dem.

Herr talman! Jag tycker att de siffror
som anförts både av föregående talare
och av mig talar ett så tydligt
språk, att man inte behöver argumentera
ytterligare i en tid då alla möjligheter
bör tillvaratas för att vi skall kunna
öka vår konkurrenskraft och därigenom
stärka våra möjligheter till en fortsatt
full sysselsättning och standardhöjning.
Då vi på många områden av samhällslivet
vidtar åtgärder syftande till
ökade utbildnings- och fortbildningsmöjligheter,
synes det mig icke rätt och
tillbörligt att direkt försämra möjligheterna
på detta område. Det är nämligen
i realiteten vad utskottet föreslår. Det förefaller
mig orimligt att riksdagen skulle
ta ansvaret för ett sådant beslut. Ser
vi något över gränserna, skall vi finna
att motsvarande institut i Danmark,
Norge och Finland har ett avsevärt större
anslag.

Med stöd av vad jag anfört vädjar jag
till kammarens ledamöter att åtminstone
sträcka sig så långt som reservanterna
i utskottet gjort och öka ansla -

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Nr 17

Statens hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten m. m.

get med 40 000 kronor, vilket skulle
möjliggöra åtminstone ett fullföljande
av den nuvarande verksamheten.

Med detta, herr talman, ber jag att
få instämma i yrkandet om bifall till
reservationen nr 1 vid punkten 12. Vad
utrustningsbidraget beträffar instämmer
jag helt i föregående talares yttrande.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Under denna och följande
punkt i tionde huvudtiteln har
det år efter år varit ett visst auktionerande.
Det har alltid förekommit överhud,
trots att såväl departementschefen
som utskottet har justerat anslaget i
den takt som ansetts vara förenlig med
utvecklingen.

Jag vill erinra om att anslaget under
punkt 12 också för nästa budgetår
har justerats upp med 35 000 kronor
till 435 000. De 35 000 kronor, som departementschefen
föreslagit och som
utskottet tillstyrkt, motsvarar statens
andel av de automatiska kostnadsfördyringar
som uppstått. Vi inom utskottet
anser att det väl bör vara även de
övriga intressenternas uppgift att fa sin
del av kostnadsfördyringen på kursverksamhetens
område. Statsmakterna
har i alla fall på nytt visat sin goda
vilja när det gäller den mycket viktiga
utbildningsform som liantverksinstitutet
bedriver. Men å andra sidan
är det klart att man inte vill sträcka
sig längre än vad som motsvarar den
andel som samhället har ansett det vara
lämpligt att ta på sig.

Utskottet står inte alls främmande för
att hantverksinstitutets verksamhet har
stor betydelse och fyller en stor uppgift.
Men vi kan inte tillstyrka högre
belopp än vad departementschefen har
föreslagit.

Under punkt 13, som gäller utrustning
och inredning, har departementschefen
också gått vidare på vägen mot
en ökad tilldelning på så sätt, att reservationsanslaget
uppräknats med

70 000 kronor till 250 000 kronor för
nästa budgetår. Även här har vi ett
överhud på inte mindre än 220 000 kronor.
Utskottet har inte heller på denna
punkt ansett sig kunna gå längre än
vad departementschefen föreslagit. Men
vi har sagt att det skulle vara önskvärt
om man kunde nå en snabbare takt i
utrustningsanskaffningarna under de
närmaste åren. Det är också utskottets
förhoppning att departementschefen
kommer att beakta de synpunkter som
i detta sammanhang har framförts av
utskottet.

Med det anförda vill jag, herr talman,
kort och gott yrka bifall till utskottets
förslag under punkterna 12 och 13.

Herr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Även utskottets talesman
herr Mellqvist har här betygat den
utomordentliga roll statens hantverksinstitut
spelar för näringslivet, men jag
tycker det är litet inkonsekvent av herr
Mellqvist att tala om överbud från vårt
håll. Det var en enhällig riksdag som
i fjol beställde den översyn vid vilken
man kom fram till det nämnda beloppet.

.lag sade nyss att departementschefen
har stannat för en mindre snabb upprustningslinje
än den vi tycker vara
den riktiga, men vi har varit till freds
med utskottets starka skrivning, vilken
måste föra med sig en snabbare upprustningstakt
för kommande budgetår.
Därför har vi godtagit densamma.

Sedan sade herr Mellqvist att man
inte kunnat sträcka sig längre än till
dessa 35 000 kronor, eftersom det motsvarar
statens andel. Jag vill emellertid
påstå att det är felaktigt att säga att
det är en riktig proportion. Statens andel
borde vara betydligt större, om den
skulle ha följt utgiftsökningen. Som jag
förut sade har statens andel av institutets
utgifter under de gångna åtta åren
sjunkit från 52 till numera 30 procent,
och med de utgifter på cirka 120 000
kronor som tillkommit efter de senaste

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

löneförhandlingarna täcker de föreslagna
35 000 kronorna inte ens en ordinarie
uppräkning, långt mindre då de
merutgifter som blir en följd av årets
löneförhandlingar.

Herr MELLQVIST (s):

Herr Nelander missförstod mig kanske.
De 35 000 kronorna motsvarar statens
andel av de automatiska kostnadsstegringarna
för kursverksamheten vid
institutet. Det var den saken jag ville
understryka i mitt tidigare anförande.

Vidare sade jag, herr Nelander, att
det bör ankomma på övriga intressenter
inom hantverksinstitutet att också
ta på sig sin andel av de kostnadsfördyringar
som uppstått.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! .lag tror inte att jag missförstått
herr Mellqvist. Dessa 35 000 kronor
motsvarar inte ens de automatiska
stegringar som blivit en följd av ålderstillägg,
löneglidningar o. d. som förekommer
inom den fria sektorn. Därtill
kommer sedan som en följd av årets löneförhandlingar
en ytterligare kostnadsstegring
på 120 000 kronor. Då kan
ju inte denna lilla summa på 35 000
kronor räcka ens tillnärmelsevis.

Herr talman! Jag ber än en gång
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Nelander
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104 ja och
100 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 13

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 15, s. 41—45) att dels medgiva
att statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag in. m. finge
under budgetåret 1962/63 beviljas intill
ett belopp av 45 000 000 kr., dels ock
till Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för nämnda budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson m. fl. (I: 249) och den
andra inom andra kammaren av herr
Darlin in. fl. (II: 248), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta medgiva att
statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m. måtte under

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

budgetåret 1962/63 beviljas intill ett
belopp av 55 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson in. fl. (1:394) och den andra
inom andra kammaren av herrar Andersson
i Knäred och Nilsson i Tvärålund
(11:468), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels medgiva att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. in. under budgetåret
1962/63 beviljades intill ett belopp av
55 000 000 kr., dels för nämnda budgetår
under anslaget Bidrag till företagareföreningar
in. fl. anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson in. fl. (I: 399) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
in. fl. (11:480), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
2 100 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson in. fl. (1: 398) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren in. fl. (11:481);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson in. fl. (I: 393) och den andra
inom andra kammaren av herrar .4/1-dersson i Knäred och Nilsson i Tviirålund
(11:469), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1962/
63 till Statens hantverks- och industrilånefond
anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson in. fl. (1:396) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren in. fl. (11:479), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
till förstärkning av
statens hantverks- och industrilånefond
med 25 000 000 kr.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med hifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:249 och 11:248 samt
1:394 och 11:468, de båda sistnämnda
såvitt nu var i fråga, medgiva att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. in. finge under budgetåret
1962/63 beviljas intill ett belopp
av 45 000 000 kr.;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:399 och 11:480 samt
1:394 och 11:468, de båda sistnämnda
motionerna såvitt nu Var i fråga, till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.;

c) att motionerna 1:398 och 11:481
icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Med tanke på utlåningsverksamhetens
betydelse för hantverks- och småindustriföretagen
finner utskottet i likhet
med departementschefen en förstärkning
av hantverks- och industrilånefonden
väl motiverad. Därmed avses
eu reell förstärkning, som medger
en faktisk ökning av företagareföreningarnas
utlåning. Då departementschefens
förslag till medelsanvisning synes möjliggöra
en rimlig sådan ökning, är utskottet
berett att godtaga detsamma.
Härav följer att de i motionerna 1:393
och II: 469 samt I: 396 och II: 479 gjorda
yrkandena om ytterligare avsättning
avstyrkas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sundin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile och Nelander, vilka ansett
att ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning om behovet att förstärka
hantverks- och industrilånefonden men

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

finner ur denna synpunkt den förordade
medelsavsättningen otillräcklig. Kapitalinsatser
av en betydligt större omfattning
krävas sålunda, om den mindre
företagsamheten skall kunna genomföra
den upprustning och anpassning av sin
produktions- och försäljningsapparat,
som är en oundgänglig förutsättning för
att den skall kunna hävda sig i det successivt
ändrade marknadsläget. Beaktas
bör att ifrågavarande företagarekategoriers
möjligheter att självfinansiera
erforderliga investeringar äro begränsade
liksom deras möjligheter att utnyttja
de långfristiga kreditformer, som
stå de större företagen till buds. Vad angår
storleken av den erforderliga avsättningen
till fonden bär utskottet vid sin
bedömning av medelsbehovet stannat för
att föreslå ett tillskott på 25 miljoner
kr. Detta belopp i förening med inflytande
amorteringar skulle möjliggöra för
företagareföreningarna att under nästa
budgetår bedriva en utlåning i storleksordningen
35 miljoner kr., vilket bättre
än departementschefens förslag kan anses
motsvara föreliggande lånebehov.
Det anförda innebär, att utskottet tillstyrker
bifall till motionerna I: 393 och
11:469 samt 1:396 och 11:479, i vilka
yrkats anvisning under lånemedelsanslaget
med nyssnämnda belopp.»

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sandin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile och Kelander, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Ivungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 249 och II: 248 samt I: 394 och II: 468,
de båda sistnämnda såvitt nu var i
fråga, medgiva att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. in.
finge under budgetåret 1962/63 beviljas
intill ett belopp av 50 000 000 kr.;

c) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sandin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, frö -

ken Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile och Kelander,
vilka ansett att utskottet under b)
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Ivungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 394 och It: 468, såvitt nu var

1 fråga, samt med bifall till motionerna
1:399 och 11:480, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av

2 100 000 kr.;

d) av herr Söderberg, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
utlåtande, som gäller bidrag till
företagarföreningarna, har avgivits tre
reservationer.

Den första reservationen, betecknad
2 a), gäller hantverks- och industrilånefonden,
där anslaget nu är 10 miljoner
kronor. Kommerskollegium har föreslagit
en höjning till 15 miljoner kronor,
och det förslaget har departementschefen
anslutit sig till. Men i likhet med
motionärerna finner vi reservanter detta
helopp otillräckligt, och vi bär därför
föreslagit att anslaget skall uppräknas
till 25 miljoner kronor, d. v. s.
samma belopp som man inom Företagarnas
riksförbund har uppskattat behovet
till efter äskanden från föreningarna.
Framför allt de mindre företagarna
— det finns cirka 12 000 småindustrier
här i landet — har nu svårt att
få sina kreditbehov tillgodosedda. Kapitalfrågan
är för dessa företag av stor
betydelse.

Den andra reservationen, nr 2 b, rör
kreditgarantiramen, som för närvarande
är 45 miljoner kronor. Departementschefen
föreslår att den skall vara
oförändrad. Vi anser av liknande skäl
som anförts vid reservationen 2 a att
beloppet bör sättas till 50 miljoner kronor
för att ge möjligheter att tillgodose
de växande lånebehov som kan uppstå

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

särskilt för den mindre företagsamheten
i samband med omställningen till
ändrade marknadsförhållanden. Från
både företagareföreningarnas och statens
synpunkter är detta en mycket lämplig
stödform.

l)cn tredje reservationen, nr 2 c, gäller
administrationskostnaderna och är
kanske den allra viktigaste. Driftbudgetanslaget
till företagarföreningarna
är nu 1,1 miljoner kronor, varav
800 000 går till administrationskostnader.
Kommerskollegium föreslår 1,7 miljoner
kronor sammanlagt. Departementschefen
föreslår att administrationskostnaderna
höjs till 1,2 miljoner
kronor, varav 100 000 skall gå till Tornedalsutredningen.
Företagareföreningarna
själva uppskattar behovet till 2,8
miljoner kronor, varav 1,8 miljoner till
administrationskostnader och 1 miljon
till subventioner.

1 utskottsutlåtandet heter det, att utskottet
är »medvetet om behovet att successivt
förstärka företagareföreningarnas
organisation med hänsyn till de
ökade anspråk, som efter hand ställas
på dem». Det är då naturligtvis en bedömningsfråga
hur stort man skall uppskatta
behovet till. Vi bedömer att ett
belopp på 1,8 miljoner kronor är behövligt
för administrationskostnader,
vilket är lika med företagareföreningarnas
äskande. Härav bör enligt departementschefen
100 000 kronor gå till företagareföreningen
i Norrbottens län.
Tillsammans med subventionsanslaget
skulle reservationsbeloppet sålunda behöva
uppgå till 2,1 miljoner kronor.
Föreningarna är nu mer än tidigare beroende
av administrationsbidrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de tre reservationer som är fogade
till punkten 14 i utskottets utlåtande,
nämligen nr 2 a, b och c.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har som motionär
begärt ordet under denna punkt för att
få tillfälle att säga några ord.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Den mindre företagsamheten spelar
en avgörande roll för sysselsättningen i
allmänhet och inte minst inom områden
med svag sysselsättning. Det sägs
ofta att den första försvarslinjen mot
arbetslöshet måste gå genom företagen.
Om så är fallet — vilket jag finner
riktigt — är det naturligt och nödvändigt
att i första hand göra aktiva
insatser för att stimulera företagsamheten.
För den mindre företagsamheten
är behovet av sådana insatser särskilt
stort i fråga om kapitalanskaffningen.
Denna företagskategori har mycket begränsade
möjligheter till självfinansiering
liksom till att utnyttja olika former
av långfristiga krediter.

Enligt vad jag har erfarit har flertalet
företagareföreningar bl. a. inom
sysselsättningssvaga områden brist på
medel för utlåning. Jag kan ta exempel
från mitt hemlän. Enligt en uppgift
som lämnades av företagareföreningens
direktör vid en av ABF och
socialdemokratiska partiet anordnad
konferens inom länet för en tid sedan
skulle länets företagareförening behöva
11,4 miljoner kronor för att tillgodose
det då aktuella lånebehovet. Om
det vore möjligt att anskaffa denna
summa beräknades mellan 700 och 800
man kunna beredas anställning. Även
om företagareföreningens beräkningar
rörande möjligheterna till nyanställning
är optimistiska, får man ställa
dem mot nettoavflyttningen från Västerbottens
län under fjolåret — den var
drygt 900 personer. Kommentaren ger
sig själv. I dag är, enligt uppgift från
företagareföreningen, behovet av kapital
för utlåning ännu större än vid
nyssnämnda tillfälle. Till bilden hör att
400 man skall permitteras under den
närmaste tiden vid ett kraftverksbygge
i vårt län.

Ur samhällsekonomisk synpunkt måste
det vara fördelaktigare att anslå medel
för utlåning till företagare, som ju
så småningom — i regel inom tio år —
återbetalar lånen, än att vara restrik -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

tiv på detta område och i stället i så
stor utsträckning som nu sker alltför ensidigt
anslå stora belopp för flyttning
av folk — detta inte minst med tanke
på de stora följdkostnader för samhället
som ofta uppstår vid flyttning.

Den höjning av anslaget till företagareföreningarna
till 15 miljoner kronor
som föreslås av utskottets majoritet
kan mot bakgrunden av vad jag anfört
inte anses vara tillräcklig, om man
i första hand vill föra en sysselsättningsstimulerande
politik på det område
vi nu diskuterar. Lägges därtill det
stora behovet av en upprustning och
en anpassning av produktions- och försäljningsapparaten,
som är en oundgänglig
förutsättning för att den mindre
företagsamheten skall kunna hävda sig i
ett successivt förändrat marknadsläge,
framstår utskottsmajoritetens förslag
som helt otillräckligt. In i bilden kommer
också företagareföreningarnas behov
av en förstärkning av de personella och
administrativa resurserna; i det hänseendet
ber jag att få instämma med
den föregående talaren. Samtidigt som
kraven härvidlag ökat har föreningarnas
möjligheter försvagats genom de
ändrade villkoren för den statliga utlåningen
till företagareföreningarna.

Det anslag på 25 miljoner kronor som
reservanterna föreslagit, liksom reservanternas
förslag om 2,1 miljoner kronor
till administrationskostnader och
vissa subventioner, måste på ett bättre
sätt än utskottsmajoritetens förslag motsvara
föreliggande behov på dessa områden.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna 2 a,
b och c vid punkten 14 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag hade för ett par år
sedan nöjet att besöka Amerika. Jag försökte
då att samla några intryck från
den amerikanska småföretagsamheten
för att bilda mig en uppfattning om
dess villkor. Jag fick det intrycket, att

småföretagarna i Amerika stod bestämt
och ganska allmänt bakom principen
om en fri kapitalmarknad. De tycktes
anse att fri konkurrens om spararnas
medel för dem var lika angelägen och
självklar som att allt som kan göras
också blir gjort för att engagera fler
och fler i ett snabbt stigande frivilligt
sparande. Kapitalmarknaden fick på ett
sådant sätt ett allt starkare naturligt och
sunt tillflöde.

Denna positiva och enligt min mening
framsynta inställning tog sig också
det uttrycket, att de mindre företagarna
verkade ställa sig minst sagt svala
till alla tankar på att dela upp kapitalmarknaden
i sektorer, av vilka någon
speciell skulle reserveras för den
mindre företagsamheten. Man hade
ingen tilltro till den sortens manipulationer.

Det är samma inställning som jag
själv har, och jag tror att även de flesta
småföretagarna i detta land hyser
samma uppfattning. Skillnaden mellan
vårt land och Amerika är emellertid
just den, att vi inte har en fungerande
kapitalmarknad. Den är reglerad och
uppdelad i sektorer, där olika aktiviteter
i samhället har prioriterats. Jag
behöver bara peka på bostadsbyggandet.
En stor del av kapitalmarknaden
är prioriterad för krediter till bostadsbyggandet.

Dessa förhållanden medför den givna
konsekvensen, att utrymmet för t. ex.
svenska företag tryter i mycket hög
grad. Det är allmänt bekant att vi har
en hel del besvärligheter beroende på
bristen på kapital. I olika sammanhang
har man från de håll jag företräder
krävt en annan ekonomisk politik, som
på längre sikt skulle ha medfört en sanerad
kreditmarknad.

För företagsamheten, och alldeles
speciellt för småföretagsamheten, är det
angeläget att det finns tillgång till en
kreditmarknad som effektivt och snabbt
kan stå till dess förfogande. Vi är inte
betjänta av ett system, som innebär

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

långsamma och tidsödande remisser
från olika myndigheter för att få fram
de pengar som erfordras. Alla som något
sysslat med dessa problem vet att
det är nödvändigt att man effektivt och
snabbt kan få till förfogande de medel
som är erforderliga.

Men som alla de närvarande vet befinner
vi oss inte i den situationen, att
företagen kan gå ut i en kapitalmarknad
som bar möjligheter att ställa erforderligt
kapital till förfogande. Särskilt
gäller detta för den mindre och
medelstora företagsamheten. När jag säger
den mindre och medelstora företagsamheten,
åsyftar jag i detta sammanhang
först och främst industri- och
hantverksföretag. Dagens diskussion
gäller ju lånen till hantverks- och industriföretagen,
vilka beviljas av företagareföreningarna,
samt industrigarantilånen,
som likaledes handhas av företagareföreningarna
och kommerskollegium.

Kreditläget är svårt, det är knappast
någon hemlighet. Särskilt gäller
detta för de företagskategorier jag nyss
berört. Därför tvingas man trots sina
principiella betänkligheter att acceptera
nödlösningar, som icke varit av behovet
påkallade om vi haft en fritt fungerande
kapitalmarknad.

1960 års företagskreditutredning pekade
på att tillgänglig statistik visade,
att de mindre företagen i högre grad
än de större är beroende av främmande
kapital. Detta är ju också helt naturligt.
Den kapitalinsats som en småföretagare
själv kan göra vid starten är
oftast ganska blygsam, och en förstärkning
genom emissioner på aktiemarknaden
är i allmänhet utesluten.

En annan utväg är fondering av vinstmedel
inom företagen. Enligt min mening
är det också i princip den bästa utvägen
— alltså att kapitalanskaffningen
sker genom företagens självfinansiering.
Men den vägen är inte framkomlig
för de mindre företagen. Det nuvarande
hårda skattetrycket sätter ef -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

fektivt hinder i vägen. Företrädare för
den åsiktsriktning jag representerar, inklusive
jag själv, har lagt fram förslag
som syftar till att göra det möjligt för
den mindre företagsamheten att i större
utsträckning än nu öka sin självfinansiering.
Jag behöver i detta sammanhang
endast erinra om att vi t. ex.
yrkat på möjligheter till avskrivning på
återanskaffningsvärdet då det gäller
maskiner, att vi yrkat på förlustutjämning,
progressionsutjämning och allmän
resultatutjämning, att vi velat undanta
vissa förbrukningsvaror från den allmänna
varuskatten, att vi yrkat på visst
avdrag vid beskattningen av aktier, att
vi yrkat på avdragsrätt vid beskattningen
för avsättning till pension inom
familjebolag, att vi velat undanta investeringsvaror
från den allmänna varuskatten
och att vi yrkat på generösare
villkor vid varulagervärdering. Vi
har emellertid inte fått och kommer
sannolikt inte heller att få gehör för
dessa våra framställningar. Vi har därför
bara att konstatera, att småföretagsamheten
även i fortsättningen kommer
att vara i högre grad än annan företagsamhet
beroende av främmande
kapital. Då vi inte kan hoppas på en
fri kapitalmarknad måste vi satsa på de
möjligheter som står till buds. Det är
dessa skäl som föranlett mig att vara
med om att väcka de motioner, som ligger
till grund för reservationerna 2 a
och b samt 8.

Jag har från en del håll hört sägas,
att någon förstärkning av den kreditverksamhet,
varom här är fråga, inte
skulle vara nödvändig. De resurser som
stått till förfogande har ju inte helt utnyttjats.
Jag tror för min del att detta
är ett alldeles för enkelt sätt att betrakta
problemet. Det är obestridligt,
att ett stort antal små- och medelstora
företagare ropar efter krediter. Bl. a.
kan jag tala om, att i mitt hemlän, Kristianstads
län, köar man för låneansökningar
på 2,5 miljoner kronor. Samma
är antagligen förhållandet för de and -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag- till företagareföreningar m. fl.

ra 23 företagareföreningarna i landet.
Detta bevisar dels att lånebehovet är
stort, dels att en rationalisering av behandlingen
av låneansökningarna är
nödvändig. Är egentligen direktiven för
utlåningen så klara som de skulle kunna
vara? Det sägs i den kungörelse som
ligger till grund för det statliga kreditstödet,
»att låntagaren skall ställa den
säkerhet som med hänsyn till hans ekonomiska
ställning och behov av rimlig
ekonomisk rörelsefrihet samt till omständigheterna
i övrigt kan påfordras».
Följs alltid dessa regler? Är det inte så,
att man ofta kräver större säkerheter
än vad dessa stadganden egentligen
skulle föranleda?

Jag ifrågasätter också om det finns
klara riktlinjer för utlåningen till de
medelstora företagen. Om lokaliseringspolitiska
skäl ej föreligger måste enligt
nu gällande normer industrikreditgarantier
nekas företag som motiverar
låneansökan endast med behov av produktionsfrämjande
åtgärder, trots att
svårigheter kan förefinnas för ett flertal
sådana företag att få lön på annat
sätt än just genom industrikreditgaranti.
Någon klar gräns tror jag inte finns
i fråga om företagens storlek då det gäller
kreditgivningen. Men skall detta gälla
genomgående eller får undantag göras,
och i så fall när och i vilken utsträckning?
Jag har också hört sägas,
att det inte skulle vara helt ovanligt att
vanliga rejäla och solventa företagare
drar sig för att söka garanti för erhållande
av industrigarantilån därför att
beslut om dylika beviljanden publiceras
i pressen. Så är däremot inte fallet
om de går till banker eller andra
kreditinstitut för att få lån. Det skulle
av någon för mig obegriplig anledning
anses mindre renommerande att få krediter
på den här vägen.

Jag tror det är nödvändigt att handelsministern
tar sig en funderare på
de här berörda förhållandena. Det kan
inte vara riktigt att tiotusentals företagare
ropar på krediter men att sam -

tidigt de resurser som ställs till förfogande,
framför allt garantivägen, inte
helt utnyttjas.

Industrigaranti lär intill april månad
ha beviljats med endast 27 miljoner
kronor samtidigt som tiotusentals företagare
är i behov av lån. I detta land
finns det cirka 60 000 företagare med
1—4 anställda. Jag skall inte beröra deras
problem, utan vill endast hålla mig
till de företagare som har mellan 5 och
50 anställda — de är 12 000 stycken —
och som driver fabrikation. Dessa företagare
lär i dag enligt en utredning
som gjorts vara i behov av bottenkrediter
på cirka 400 miljoner. Vidare är
de i behov av cirka 500 miljoner kronor
för inköp av maskiner och inventarier
och ytterligare 400 miljoner i
toppkrediter, sådana som industrigarantilånen
är avsedda att täcka. De av
mig angivna siffrorna är endast preliminära
men visar ändå tydligt det befogade
i vår motion.

I det sammanhanget skulle jag också
vilja sätta i fråga, om inte det administrativa
förfarandet då det gäller att
erhålla lånegaranti är moget för översyn.
Besluten om lånegaranti meddelas
ju av kommerskollegium. Det kommerseråd
som handhar dessa viktiga ärenden
är emellertid belastad med en lång rad
andra göromål, exempelvis ärenden som
gäller sprängämnesinspektionen, industrigarantilånen,
företagareföreningarna,
giftstadgan, tullfrågor, remisser och
vissa saker som berör hantverkets organisationer.

Det är därför ingen kritik mot honom
utan mot systemet som sådant, när
jag säger att det närmast är betänkligt
att ett låneärende i lyckligaste fall tar
fem å sex veckor. Vi lever visserligen
i ett kösamhälle, och det finns de som
säger att detta är ett tecken på välstånd.
Jag kan emellertid försäkra, att
en företagare som köar för statsgaranti
inte nödvändigtvis behöver ge uttryck
för något välstånd. Det är oftast en
hårt pressad människa med stort an -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

svar både för sitt företag och sina anställda,
som söker att med alla till buds
stående medel ordna framtiden för sitt
företag och för sina anställda. Den socialdemokratiska
politiken har inte
gjort det lättare för honom att klara
den uppgiften.

Reservanterna bär enat sig om att
yrka en ökning av kreditgarantiramen
till 50 miljoner kronor. Jag har själv
i motion yrkat 55 miljoner kronor. Jag
är inte helt införstådd med skälen till
den jämkning som företagits och hade
naturligtvis helst sett att man gått på
min linje, men eftersom enighet nåtts
om en höjning i förhållande till vad
som begäres i propositionen, får jag
böja mig och anse resultatet vara ett
steg i rätt riktning. Jag tycker inte att
det borde råda några delade meningar
om behovet av att ramen vidgas. Det
har i många sammanhang och vid
många tillfällen talats om vilka krav
som kommer att ställas på kreditgivningen
inte minst med hänsyn till omställningen
till de nya marknaderna,
och jag behöver säkert inte upprepa
detta.

Jag vill till slut, herr talman, endast
stryka under vad utskottet ifrågasatt,
nämligen om det icke med hänsyn till
garantiutrymmets storlek vore lämpligt
att sänka den nedre gränsen för utställande
av lånegarantier. Det tror jag
vore en klok åtgärd. För närvarande
är det väl så, att garantilånen avses
komplettera industri- och hantverkslånen,
och de överstiger därför vanligen
dessa senares minimibelopp. Där bör
en ändring komma till stånd.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationerna 2 a, 2 b samt 8.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den strukturförändring
som för närvarande pågår inom näringslivet
— kanske speciellt inom sektorn
hantverk och mindre industri —
mot ökad mekanisering och mot produktion
i större serier kommer att yt3*
— Andra kammarens protokoll 1962.

Bidrag till företagareföreningar ni. fl.

terligare öka behovet av kapital inom
denna sektor. Herr Darlin har tillräckligt
utförligt understrukit dessa tendenser
och jag kan därför inskränka mig
åtskilligt.

Faktum är att företagarna inom vår
sektor kommer att tvingas att planera
på längre sikt än hittills och göra vissa
utbyggnader och kanske också rätt
stora ombyggnader av lokaler och anskaffa
nya produktionsapparater. Den
här berörda utvecklingen inom företagsamheten
kommer att öka behovet
av riskvilligt kapital. Självfinansieringsmöjligheten
under 1960-talet kommer
sannolikt att vara sämre än under
närmast föregående decennium och
detta kommer att vara särskilt kännbart
för den mindre företagsamheten,
som för sina krediter inom de ordinarie
kreditinstituten och det eventuellt
tilltänkta kreditinstitutet inte alltid kan
ställa de säkerheter som erfordras. Vidare
bör man i framtiden räkna med
ett ökat behov av såväl rådgivning som
krediter, om de mindre företagens insatser
i näringslivet skall kunna upprätthållas
och om möjligt vidgas.

Rådgivningsverksamheten bör utformas
med tanke på produktionsteknikens
utformning och avse såväl produktionsmedel,
maskiner och verktyg
som produktionsförfarandets rationalisering
och även innefatta medverkan
vid kalkylcring och lönsamhetskontroll.

I företagareföreningarna har vi en
organisation avsedd att dels vara konsulterande
i tekniska, ekonomiska och
merkantila frågor — och den delen av
företagareföreningarnas verksamhet är
enligt min uppfattning den viktigaste
— dels att förmedla normala krediter
genom de ordinarie kreditinstituten,
dels slutligen att ombesörja utlåning av
riskbärande kapital.

Förutsättningarna är givetvis att företagareföreningarna
i praktiken får
sådan utformning och sådana resurser
att de verkar som produktionsfrämjande
organ för den mindre och medelstora
Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

industrien samt hantverket. Den som
haft tillfälle att följa företagareföreningarnas
verksamhet ute i landet förstår
vilken utomordentlig betydelse de
har haft för ett stort antal mindre företag
inom denna sektor. Jag skall inte
trötta med exempel, även om jag skulle
kunna anföra åtskilliga. Jag skall inskränka
mig till att erinra om att till
följd av den skärpta konkurrens, som
den europeiska stormarknaden redan
har medfört •—- en tendens som torde
ytterligare accentueras -— tvingas de
svenska företagen, vare sig de arbetar
för export, som underleverantörer till
den större industrien — vilket är rätt
vanligt inom vår sektor — som förädlingsindustrier
på basis av importvaror
eller för att tillgodose enbart hernmamarknadsbehov,
att påskynda sina rationaliseringssträvanden
och anpassa
sig för den hårdnande konkurrensen.

I och med att Sverige har ansökt om
associering i den europeiska ekonomiska
gemenskapen har en helt ny situation
skapats för näringslivet i dess
helhet och därmed även för den mindre
industrien och i viss mån för hantverket.
Detta kräver nytillförsel av kapital.
Man kan inte heller bortse ifrån
att ett närmande till den europeiska
marknaden kan komma att åstadkomma
vissa omflyttningar och etablering
av företag i nya regioner, vilket ställer
ökade krav på företagareföreningarnas
både lånemässiga och personella kapacitet.
Ur samhällets synpunkt är det angeläget
att företagsamheten i sin fortsatta
utbyggnad får en jämnare fördelning.
Företagareföreningarna kan, om
de sköts som vi anser att de skall skötas,
medverka till uppkomsten av företag
i tätorter och regioner, som ur
kommunal och företagsekonomisk synpunkt
har goda förutsättningar att ge
ökad sysselsättning.

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till detta och ber att få instämma i bifallsyrkandena
till reservationerna nr
2 a, 2 b och 2 c samt 8.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte försöka
ta upp till mera ingående resonemang
vad som har sagts i de fyra anföranden
som hållits rörande denna punkt. Jag
vill bara erinra om att departementschefen
har föreslagit dels att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
under budgetåret 1962/63
skall beviljas intill ett belopp av 45
miljoner kronor, dels att för bidraget
till företagareföreningarna för samma
budgetår skall anvisas ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor. Av de anföranden
som har hållits har det framgått,
att man i motioner föreslagit mycket
kraftig ökning utöver vad Kungl.
Maj :t har föreslagit. Man önskar sålunda
att ramen för statsgaranti för
lån till företagareföreningar skall uppgå
till ett belopp av 55 miljoner kronor,
alltså 10 miljoner mera än vad departementschefen
har föreslagit. Man
önskar vidare att bidragen till företagareföreningar
skall ganska väsentligt
ökas. Därvidlag har vi flera bud, ett
bud på 1,8 miljoner kronor, ett annat
på 2,1 miljoner kronor. Därutöver har
man föreslagit att nästa budgetårs investeringsanslag
skall ökas från av departementschefen
föreslagna 15 miljoner
kronor till 25 miljoner kronor.

Utskottet, som i allt har anslutit sig
till Kungl. Maj:ts förslag, vill först erinra
om att till lånemedelsanslagct på
kapitalbudgeten under senare år avsatts
stora medel till hantverks- och industrilånefonden
i en omfattning som
medför en ökning av företagareföreningarnas
utlåningskapacitet. Detta
kan exemplifieras på så sätt, att utlåningen
under budgetåret 1959/60 uppgick
till 18 miljoner kronor och under
budgetåret 1960/61 till 23 miljoner kronor.
Under innevarande budgetär, då
10 miljoner kronor avsattes till fonden,
stiger säkerligen utlåningen till 24,3
miljoner kronor. Om riksdagen nu följer
departementschefens av utskottet
tillstyrkta förslag, att 15 miljoner kro -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

nor för nästa budgetår tillföres fonden,
som därefter kommer att omfatta ett
kapital av 115 miljoner kronor, kommer
fonden med beaktande av inflytande
amorteringar att kunna tillåta en utlåning
av omkring 25 miljoner kronor,
vilket måste bli av stor betydelse för
hantverk och småindustri.

Vad sedan gäller kreditgarantiramen
har även denna under senare år ökat
med betydande belopp eller från 30
miljoner 1959/60 till 35 miljoner 1960/
61 och för innevarande budgetår till 45
miljoner. Kommerskollegium finner det
icke sannolikt, att detta garantiutrymme
kommer att utnyttjas och har därför
för sitt vidkommande föreslagit, att
ramen för nästa budgetår skall begränsas
till 40 miljoner. Men både departementschefen
och utskottet har ansett,
att beloppet för nästa budgetår bör
vara oförändrat 45 miljoner kronor.

Utskottet har också — och i det fallet
skulle jag vilja vända mig till herr
Darlin — ansett det vara lämpligt att i
sitt utlåtande fästa uppmärksamheten
på önskvärdheten av att nu gällande
riktlinjer för garanti- och lånegivningen
omprövas, inte minst ur den synpunkten
att det samlade lånestödet bör
få en så ändamålsenlig inriktning som
över huvud taget är möjligt.

Vad slutligen angår anslaget till administrationskostnader
och subventioner
som för innevarande budgetår utgår
med 1 100 000 kronor, har för nästa
budgetår föreslagits en höjning till
1 500 000 kronor. Utskottet tillstyrker
också denna uppräkning, som departementschefen
har föreslagit, och delar
vidare den uppfattningen, att av de medel
som här äskats skall 100 000 kronor
reserveras för företagareföreningen i
Norrbottens län.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag har redan pekat på
de felaktigheter som förefinns i detta

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

utlåningssystem, och därför är jag fullt
införstådd med att kommerskollegium
inte har möjlighet att hinna med att bevilja
mer än 40 miljoner kronor om
året. Jag har pekat på att hittills endast
beviljats 27 miljoner av möjliga 45,
fastän det samtidigt ligger ett stort antal
ansökningar från olika platser i landet.
Jag har vidare pekat på den stora
oklarhet som råder när det gäller vilka
som skall få lån och under vilka förutsättningar
lån skall beviljas o. s. v.

Om det skulle räcka med 40 miljoner
kronor till den företagsamhet som det
här är fråga om, så frågar man sig varför
regeringen nu lagt fram en proposition
vari föreslås att vi skall inrätta ett
nytt kreditinstitut, Aktiebolaget Företagskredit,
och att detta bolag till en
början skall få 100 miljoner som en låneram
för utlåning till företagen. Regeringen
har säkerligen förstått, att de
små och medelstora företagen är i ett
svårt läge. Regeringen har även förstått
att ett stöd måste till. Men sedan påstås
i dag, att det räcker mer än väl med
en låneram på 40—45 miljoner. Detta
är inte något logiskt resonemang. Jag
förstår inte vad bakgrunden kan vara
till att inte utskottet har kunnat biträda
vårt förslag om en ökning till 55
miljoner kronor.

överläggningen var härmed slutad.

Propositioner framställdes först i fråga
om utskottets hemställan.

Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Nr 17

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

14 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Per Jacobsson
in. fl.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 123
ja och 71 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 94 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kammaren hade alltså bifallil utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DARLIN (b), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade nej men att votcringsmaskinen
markerat »avstår» vid voteringen
om punkten 14 mom. b.

Mom. c

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 c); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följante
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14 :o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 c) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Härefter framställde herr förste vice
talmannen i avseende å motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets ifrågavarande
motivering med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
2 a); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 2 a) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Interpellation ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelandcr begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 94 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Punkterna 15—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Lades till handlingarna.

Punkten 40

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—46''

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas. §

§ 8

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kam -

marens kanslipersonal, den 26 april
1962.

Stenografen hos kammaren fil. lic.
Rolf Lindborg beviljades tjänstledighet
på grund av sjukdom fr. o. m. den 25
innevarande april tills vidare. Att under
Lindborgs tjänstledighet uppehålla
dennes stenografbefattning förordnades
reservstenografen Arne Larsson under
tiden den 26 april—4 maj och reservstenografen
fru Ingrid Nilsson under tiden
fr. o. m. den 5 maj tills vidare.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 9

Interpellation ang. preskriptionsbestämmelsen
i 39 § lagen om socialhjälp

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt gällande lag om
socialhjälp är hjälptagare under vissa
förutsättningar skyldig att betala ersättning
till den kommun som utbetalt hjälpen.
Vill kommun erhålla sådan ersättning,
skall kommunen enligt 39 § lagen
om socialhjälp anhängiggöra talan
genom skriftlig ansökan, som skall hava
inkommit till länsstyrelsen inom tre år
efter det den hjälp, för vilken ersättning
begäres, lämnats eller, i fall som avses
i 14 § tredje stycket, efter det kommunen
fått vidkännas den utgift, varför
ersättning fordras. Om talan ej föres
inom angiven tid, förloras rätten till ersättning.
Nämnda treåriga preskriptionstid
för dylik återbetalning är absolut.
Tiden kan alltså inte förlängas
genom krav eller överenskommelse med
den ersättningsskyldige.

Anledningen till att en i förhållande
till den allmänna 10-åriga preskriptionstiden
kortare tidsfrist infördes i
socialhjälpslagen uppgavs vara behovet
av att icke hålla återbetalningsfrågan
svävande alltför länge. Genom en förkortad
preskreptionstid skulle alltså
hjälptagarna ges eu särskild förmån.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Interpellation ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter

De särskilda preskriptionsreglernas
tillämpning bär emellertid visat sig
tvärtemot vad som förutsattes medföra
nackdelar även för hjälptagarna. När
det gäller förebyggande hjälp, t. ex. näringshjälp,
måste vederbörande socialnämnd
räkna med att treårstiden ofta
går till ända, innan vederbörande blir
i stånd att börja amortera sin skuld och
att alltså en framställning till länsstyrelsen
om att vederbörande skall åläggas
ersättningsskyldighet i regel icke
kan vinna bifall. Hjälptagaren skulle
i stället bli fri från all ersättningsskyldighet.
Till följd härav blir socialnämnderna
lätt benägna att restriktivt pröva
framställningar om dylik förebyggande
hjälp och att medge sådan endast i de
fall då hjälptagarens ekonomiska läge
kan så snabbt förbättras, att återbetalningsskyldighet
kan tänkas bli fastställd
inom treårstiden.

Andra exempel på treårspreskriptionens
nackdelar skulle kunna anföras.
Nämnas må emellertid blott de icke sällan
förekommande fall av hjälpbehov
som föreligger för sökande som har
sparkapital bundet i eget hem eller annan
fastighet och som till säkerhet för
erhållen hjälp till förräntning eller
amortering av skuld i fastigheten överlämnat
inteckningar i denna. Även i
dessa fall — där socialhjälp givits för
att möjliggöra för vederbörande att behålla
sin bostad — måste ersättningskrav
göras gällande inom treårstiden
och kan alltså icke anstå till dess att i
fastigheten befintligt kapital på annat
sätt lösgöres. Det säger sig självt, att
socialnämndens benägenhet att hjälpa
även i dylika fall minskar. För både
hjälptagaren och det allmänna skulle
andra preskriptionsregler leda till mer
tillfredsställande resultat.

Med åberopande av vad här anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att bestäm -

melsen i 39 § lagen om socialhjälp om
treårig preskriptionstid är tillfredsställande? 2)

Om så inte är fallet, har herr
statsrådet för avsikt att framlägga förslag
om sådan ändring i lagen att de
allmänna bestämmelserna om tioårig
preskription blir gällande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. försäljningen av allmänna
arvsfonden tillhöriga fastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr MATTSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! De jord- och skogsegendomar
som tillfaller allmänna arvsfonden,
är givetvis ofta lämpliga objekt
för strukturrationaliseringen. Nuvarande
bestämmelser för försäljning av arvsfondsegendomar
ger emellertid inte tillfredsställande
garantier för att det jordpolitiska
syftet härvid tillvaratages på
bästa sätt. Enligt 8 § lagen om allmänna
arvsfonden gäller om försäljning av
fast egendom, som tillfaller fonden, vad
med avseende på kronans fasta egendom
i allmänhet är stadgat. Förvärv av
fast egendom från kronan är emellertid
enligt beslut av 1960 års riksdag undantaget
från jordpolitisk prövning av lantbruksnämnd.
Detta undantag tillkom
med den motiveringen, att överlåtelse
av kronan tillhörig fast egendom numera
måste anses vara »i administrativ
ordning reglerad på ett sätt som tillförsäkrar
de av lantbruksnämnderna företrädda
jordpolitiska synpunkterna behörigt
inflytande».

Administrativa bestämmelser beträffande
försäljning av fast egendom från
allmänna arvsfonden har utfärdats i
cirkulär till länsstyrelserna från Kungl.
Maj:t genom finansdepartementet. Däri
meddelas bl. a. följande:

»Där fråga är om försäljning av jordbruksfastighet,
skall länsstyrelse — vare
sig fastighetens taxerings- respektive

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Interpellation ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter

uppskattningsvärde överstiger 15 000
kronor eller ej — höra den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen, angående lämpligheten
av den ifrågasatta försäljningen.
Därest länsstyrelsen finner sig icke
kunna godtaga lantbruksnämndens förslag,
skall ärendet hänskjutas till Kungl.
Maj:t för avgörande.

I syfte att tillgodose såväl statens som
samtliga eventuella spekulanters intressen
bör försäljning normalt ske å offentlig,
vederbörligen kungjord auktion
på lämplig plats i orten. Om tillfredsställande
pris därvid icke uppnås, äger
länsstyrelsen utbjuda fastigheten under
hand, exempelvis genom annonser i
pressen och genom förhandlingar med
olika spekulanter. Därvid bör dock alltid
tillfälle beredas den som avgivit det
högsta budet vid auktionen att inkomma
med nytt bud, förutsatt att hans solvens
är tillfredsställande.»

I cirkuläret framhålles vidare bl. a.,
att länsstyrelserna bör tillse, »att köpeskillingen
blir så fördelaktig för allmänna
arvsfonden som möjligt».

Enligt de administrativa bestämmelserna
skall sålunda lantbruksnämnden
höras angående lämpligheten av den
ifrågasatta försäljningen. Nämnden har
härvid att uppskatta fastighetens saluvärde
och föreslå ur jordpolitisk synpunkt
lämplig köpare. De jordpolitiska
synpunkterna måste emellertid sägas
ha fått en helt underordnad ställning
i de administrativa bestämmelserna.
Stadgandet om att försäljningen normalt
skall ske på offentlig auktion och
om att länsstyrelsen, om den ej finner
det därvid erhållna priset tillfredsställande,
skall utbjuda fastigheten under
hand till olika spekulanter för ett högre
pris, innebär i realiteten, att den
jordpolitiska prövningen skjutes undan.
Exempel kan anföras på att arvsfondsfastigheter
sålts till andra köpare än
den som vederbörande lantbruksnämnd
ur jordpolitiska synpunkter förordat.
Detta torde inte kunna sägas vara i god

överensstämmelse med uttalandet vid
1960 års riksdag om att vid försäljning
av jordbruksfastighet från kronan de
av lantbruksnämnderna företrädda
jordpolitiska synpunkterna skall tillförsäkras
behörigt inflytande.

Det må vara naturligt att eftersträva
så tillfredsställande försäljningspriser
som möjligt för främjande av de ändamål,
som allmänna arvsfonden avser.
Men detta synes dock inte böra få ske
på bekostnad av det jordpolitiska syfte,
som lantbruksnämnderna har att beakta.
De fastigheter, som tillfaller allmänna
arvsfonden, är fastigheter i enskild
ägo. Det synes inte vara skäl att
ur strukturrationaliseringens synpunkt
tilldela dem en annan ställning än den
som gäller för övriga fastigheter i enskild
ägo. Det framstår därför som
angeläget, att bestämmelserna om försäljning
av jordbruksfastigheter, som
tillfallit allmänna arvsfonden, får en sådan
utformning, att de jordpolitiska
synpunkterna på bättre sätt än för närvarande
kan garanteras beaktande i
sammanhanget.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga; Har

herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd en
sådan utformning av bestämmelserna
om försäljning av jordbruksfastigheter,
som tillfallit allmänna arvsfonden, att
de jordpolitiska synpunkterna kan garanteras
beaktande i sammanhanget på
bättre sätt än som för närvarande sker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 872, av herr Eliasson i Sundborn,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 159, med förslag till lag om

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall
i Kopparbergs län, samt

nr 873, av herr von Fricsen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
162, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o) och

17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 27 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner, nu kommc att
fortsättas.

Punkten 47

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Sedan punkten föredragits anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utskottets utlåtande på
punkt 47, som gäller atomenergiverksamheten
inom Aktiebolaget Atomenergi,
är ju enhälligt. Såvitt den, som inte har
deltagit i årets förhandlingar i detta
ärende inom avdelningen och utskottet,
kan läsa ut, är det en kompromiss mellan
olika synpunkter. Jag har ingenting
att invända däremot.

Emellertid är ju detta anslag så stort
— det gäller 108 miljoner kronor — och
det är dessutom för framtiden så betydelsefullt,
att det finns anledning för
den som bär följt ärendet ett antal år
att intressera sig för det, även om man
just detta år på grund av andra uppdrag
inte haft tillfälle att deltaga i den direkta
handläggningen.

.lag vill, herr talman, påminna om att
den politiska grupp, som jag tillhör, under
årens lopp intresserat sig för olika
mycket viktiga frågor som sammanhänger
med atomenergiens fredliga utveckling
här i landet. Bl. a. har vi framhållit
nödvändigheten av att i samband med
nya atomkraftsanläggningar kontrollen
blir så effektiv och säkerhetsanordningarna
så utformade, att allmänheten kan
känna full garanti för att opåräknade
följder inte skall behöva inträffa. Med
anledning av detta har vi motionerat vid
olika tillfällen, senast vid 1961 års riksdag.
Jag tillåter mig att på den punkten
föregripa föredragningslistan en
aning och fästa uppmärksamheten på
att nästa punkt på föredragningslistan,
som gäller statsutskottets utlåtande nr
63, behandlar just en motion om förbättrade
säkerhetsanordningar. Man vill erhålla
så långt möjligt opartisk expertis
för att ordna kontrollen på ett ur allmänhetens
synpunkt nöjaktigt sätt. Man
kan säga att det är formellt riktigt att
denna motion har avstyrkts. Å andra si -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

dan är utskottets motivering alltigenom
så positiv och visar sådan förståelse för
motionärernas synpunkter att jag tror
att vi genom motionen uppnått vad vi
hoppats på och kanske ännu litet mera.
.lag är alltså i den delen vad beträffar
kontrollen helt tillfredsställd med de
resultat som nu föreligger.

Men det finns även några andra synpunkter
i det här sammanhanget som
jag trots tidsnöden finner det vara viktigt
att här peka på. .lag vill påminna
kammaren om att vi i år närmast är
inriktade på det i utskottsutlåtandet utförligt
behandlade projektet Marviken
som står inför sitt förverkligande. Det
bygger ju på den s. k. svenska linjen beträffande
atomkraften, som vi har knäsatt
här i landet tills vidare under uppbyggnadsskedet.
Jag tror att vi allesammans
här i kammaren kan vara ense om
det uttalande som statsrådet gör på denna
punkt och som även utskottet instämmer
i, nämligen att vi tills vidare skall
fullfölja ett inhemskt projektbundet
atomenergiarbete, som är nödvändigt för
att mobilisera det uthålliga intresse från
industriens sida som är en förutsättning
för arbetets framgång, såsom det står i
utskottsutlåtandet på sidan 44. Det finns
inga delade meningar därvidlag.

Vad jag här vill understryka, herr talman,
är att man måste få uppfatta utskottets
skrivning och uttalanden i denna
punkt såsom ett tidsbundet, till nuvarande
stadium bundet lämplighetsbedömande
och icke som ett principiellt ställningstagande
för framtiden, .lag anser
det så mycket mera angeläget att säga
detta som det ju i rcciten till utskottets
utlåtande påpekas att det projekterade
atomverket i Simpevarp icke nu kan
komma i fråga. Det bygger på en annan
princip än den s. k. svenska linjen. För
detta skulle man importera en reaktor
och göra experiment av annan typ.

Så långt jag kan bedöma är det resonemanget
riktigt att vi för närvarande
bör begränsa oss till försöksverksamhet
utefter den linje som vi hittills har till -

lämpat. Men jag finner det ur mina synpunkter
angeläget att understryka att
detta icke betyder en principiell fastlåsning
vid den svenska linjen utan att här
måste komma i fråga framtida möjligheter
för enskilda kraftdistributörer att
bygga upp kraftkällor med atomkraften
som bas på principiellt andra lösningar
än dem som vi hittills tillämpat. Jag är
angelägen att säga detta för att vi inte
här skall på ett tidigt stadium växa fast
vid den tanken att den principlösning
som vi hittills tillämpat skulle vara den
enda möjliga och den enda tillämpliga
för framtiden. Det är möjligt — jag vågar
inte ha någon åsikt på den punkten,
herr talman —att man skall finna andra
lösningar och andra metoder som kan
visa sig lämpligare och mera ekonomiska.
Därför menar jag att vi måste
tillse att vi inte nu redan på ett tidigt
stadium, i initialskedet, knyter fast produktionen
av atomkraft vid en enda
linje.

Jag utgår från att resonemanget inom
utskottet har varit ungefär detta, även
när man skrivit på den här punkten. Jag
har bara velat säga detta för att från
denna plats fastslå alt man inte bör på
något sätt monopolisera denna i en framtid
säkerligen mycket stora och växande
kraftkälla till en viss typ eller en viss
ägare, utan att det på detta område skall
bli samma frihet som vi har vad beträffar
vattenkraften och dess omsättning i
elektrisk energi.

.lag vill också fästa uppmärksamheten
på en annan fråga. Jag har under så pass
många år deltagit i utskottets handläggning
av dessa ärenden, att jag tror jag
vågar säga av erfarenhet -— inte bara
min egen utan även andras, vilka har
deltagit i dessa överläggningar — att
detta är ett mycket svårbedömt område,
där man rör sig på okända marker
och därför är i hög grad beroende av
den expertis som ger föredragningar
och kunskaper. Man känner sig alltså
oviss, och osäkerhetskänslan bestyrks
ett år som detta, när man från Atombo -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

laget får en viss petitaframställning, som
granskas av atomdelegationen i vanlig
och riktig ordning och prutas ned rätt
kraftigt, vilket förslag Kungl. Maj :t ansluter
sig till och som riksdagen sedan
fastställer, en prutning från 157 miljoner
kronor till ungefär 128 miljoner.
Man frågar sig då, hur framställningarna
från början egentligen är gjorda. Man
kan läsa petiitaframställningen och man
kan höra föredragningar av experter;
fortfarande rör man sig på ett område,
där man inte känner sig alldeles säker
utan där bedömningarna är mycket svåra
att göra. Jag har åtskilliga år funderat
på hur man skulle kunna tänka sig
en organisation på detta redan nu mycket
stora och sannolikt i framtiden svällande
område, i viken organisation riksdagen
redan från början skulle kunna
beredas en sådan insyn, att man hade
större garanti mot felbedömningar och
visste till vilket ändamål dessa väldiga
belopp skulle anslås.

Man känner sig alltså tveksam, och
jag skall be, herr talman, att få säga, att
när man som i år är inriktad praktiskt
taget på ett projekt, nämligen Marvikens
atomkraftverk, och när det finns å ena
sidan en beställare, vattenfallsstyrelsen,
och å andra sidan leverantörerna, tycker
man såsom utomstående att det är
besynnerligt, att Atomenergi skall ha
en stor industriavdelning, som sysselsätter
enligt uppgift i runt tal 400 man,
inte bara med konsultarbete — vilket
i och för sig är alldeles riktigt —- utan
även med konstruktionsverksamhet. Är
detta alldeles nödvändigt? Skulle det
inte vara tänkbart att, med hänsyn till
den ofta omvittnade knappa tillgången
på expertis, genom rationalisering söka
uppnå en effektivisering som friställer
både arbetskraft och experter?

Jag har ingen uppfattning om i vad
mån detta kan ske, men det är en av de
funderingar som man inte kan frigöra
sig från när man år efter år sysslat med
anslagsgivningen till det svenska atomprogrammet.
När jag har funderat över

hur man borde gå till väga för att erhålla
en mera tillförlitlig inblick i förhållandena
på detta område har jag
kommit till det resultatet — det är bara
en fundering och jag reserverar mig på
varje punkt med hänsyn till alla för en
lekman osäkra faktorer, men jag framför
den i alla fall — att det skulle kunna
vara värdefullt för riksdagen att genom
ett par eller flera representanter i
någon av de instanser som löpande
handlägger dessa frågor kunna skaffa
sig en närmare förhandskännedom om
vart pengarna går och vart organisationen
syftar. Man kan fråga: Är uppbyggnaden
riktig i den och den detaljen?
Tjänar denna apparat i alla delar sitt
syfte och ändamål, eller skulle det kunna
finnas möjligheter att göra den effektivare
både ur anslagsgivnings- och ur
organisationssynpunkt?

Jag måste fråga mig detta, och jag beklagar
att inte departementschefen är
här så att jag kan ställa frågorna direkt
till honom. Jag tror man skulle kunna
göra både saken och riksdagen — och
även de expertorgan som här arbetar —
en tjänst genom att försöka få en mera
direkt insyn i den löpande verksamheten.
Jag föreställer mig då, att det inte
bör vara i Atombolaget som riksdagens
representanter skulle sitta, utan att det
riktiga organet i det fallet måste vara
atomdelegationen. Jag tror det skulle
vara lyckligt.

Man kan säga: Men vi skall väl inte
politisera atomdelegationen? Nej, det
kan väl under inga förhållanden vara
avsikten eller tanken! Vi har inte här
i riksdagen på något sätt politiserat frågan
om atomkraftens utbyggande för
fredliga ändamål, utan vi har diskuterat
frågan fullkomligt lidelsefritt och
sakligt utifrån de synpunkter som tett
sig organisatoriskt och ekonomiskt mest
effektiva. Jag vill också understryka att
min tanke bara är den att man skulle
kunna få en intimare kontakt mellan å
ena sidan de anslagsbeviljande myndigheterna
och å andra sidan de organ som

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

har att förvalta de högst betydande belopp
som det redan för dagen gäller och
som sannolikt kommer att kraftigt ökas
inom en relativt nära framtid.

.lag skulle vilja uttala den förhoppningen
att statsrådet överväger denna
tanke, att riksdagen i någon form knytes
närmare till denna verksamhet, och
såsom ett exempel på en sådan tänkbar
form hänvisar jag till vad jag här sagt
om en representation inom atomdelegationen,
detta enbart i syfte att få till
stånd en sund och naturlig utveckling
och utan den minsta avsikt att åstadkomma
en politisering.

Till sist, herr talman, vill jag anföra
en synpunkt beträffande Atombolaget.
När det gäller kontrollen tycks vi vara
alldeles ense om att den bör anförtros
åt rent opartiska experter, så att man
verkligen vet att de som har hand om
kontroll och säkerhet och om garantierna
gentemot allmänheten icke på något
sätt är engagerade vare sig i konstruktion
eller produktion av atomkraft,
utan att det är fråga om utomstående
opartiska experter. På samma sätt skulle
det vara värdefullt, om man fick en
granskning av Atombolagets verksamhet
som visade, att denna verksamhet är
uppbyggd på det sätt som är motiverat
med hänsyn till dagens och den närmast
liggande framtidens behov och att
den inte är tilltagen alltför mycket i
överkant. Bland dem som följer den här
verksamheten har man nog fortfarande
det intrycket att det finns åtskilligt att
göra i fråga om effektivisering. Det kan
också vara förklarligt under ett sådant
uppbyggnadsskede som det nuvarande,
och jag säger alltså inte detta såsom någon
kritik. Jag vill bara uttala ett önskemål
om att det sker en sådan granskning
av organisation och personalresurser
att vi bl. a. med hänsyn till jämförliga
utländska anläggningar kan vara säkra
på att medlen användes på det mest effektiva
sättet och så sparsamt och försiktigt
som möjligt.

Herr talman! Jag bär gärna velat till

utskottsutlåtandet knyta dessa reflexioner
av både principiell och praktisk art.
Såsom jag inledningsvis sade har jag inte
något annat yrkande än utskottets.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 48—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 54, s. 138 och 139) att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd, att tillämpas från och
med budgetåret 1962/63, dels ock till
Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 2 522 000 kr.

I förevaran de sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Nordenson
(I: 350) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren in. fl.
(11:424), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte dels för budgetåret 1962/63
under statens pris- och kartellnämnds
avlönings- och omkostnadsanslag anvisa
resp. 2 272 000 och 348 000 kr., dels
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vid detta års höstriksdag
framlägga förslag om en ytterligare
begränsning av verksamheten vid
statens pris- och kartellnämnd från och
med den 1 januari 1963.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:350 och 11:424, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd, att tillämpas från och
med budgetåret 1962/63;

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 2 522 000 kr.;

II. att motionerna 1:350 och 11:424,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Bohman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:350 och 11:424, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas från och med
budgetåret 1962/63;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 2 272 000 kr.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 350 och II: 424, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t vid detta års höstriksdag måtte
framlägga förslag om en ytterligare begränsning
av statens pris- och kartellnämnds
verksamhet från och med den
1 januari 1963.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! För bara ett år sedan
hade vi här i kammaren en ingående
debatt om statens pris- och kartellnämnds
uppgifter och om dess personalbehov.
De synpunkter som då anfördes
har i dag alltjämt giltighet, och
jag tror inte att en ny lång debatt nu
skulle tillföra ämnet något nämnvärt
nytt och intressant.

Om jag därför begränsar mig till det
väsentliga, vill jag först slå fast, att vi
alla är överens om att den bästa prisregulatorn
är en effektiv konkurrens.
Ingen statlig reglering kan någonsin få
samma effektivitet som en levande kon -

kurrens. Men eftersom konkurrensen på
vissa områden av olika skäl kan vara
mer eller mindre satt ur spel, måste vi
ha möjligheter att följa utvecklingen
och ingripa mot sådana företeelser inom
näringslivet som hindrar eller begränsar
konkurrensen och därmed också
den fria prisbildningen. Det är vi
också alla överens om. Statsmakterna
måste med andra ord ha i beredskap
en »brandkår» som kan rycka in vid
behov. Vår brandkår är näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och
kartellnämnd.

Det finns alltså ett direkt samband
mellan behovet av övervakning och
konkurrensens intensitet. Ju mer begränsad
konkurrensen kan befaras vara
desto större är behovet av prisövervakning
och vice versa. Det är mot bakgrunden
av sådana allmänna principiella
överväganden som vi har att betrakta
utvecklingen på den svenska
marknaden. Om man gör det kan man
utan tvivel konstatera att konkurrensen
efter den direkta priskontrollens
avskaffande successivt har skärpts.
Visst finns det fortfarande på olika områden
tendenser till samarbete och konkurrensbegränsningar
men kampen
mellan företagen är i dag avsevärt hårdare
än någonsin tidigare under efterkrigstiden.

Alla sakliga och logiska skäl skulle
alltså tala för att den prisövervakande
myndighetens aktivitet nu borde kunna
minskas och att personalen borde kunna
begränsas och i stället syssla med
mera direkt produktiva uppgifter. Trots
detta har man byggt ut apparaten,
först i samband med den första omsättningsskattevågen
i början av 1960 och
sedan efter förslag av 1960 års prisövervakningskommitté.
»Brandkåren»
består i dag av bra mycket mer än
hundra personer. Det är inte bara den
hittillsvarande utvecklingen som pekar
hän mot en begränsning av den prisövervakande
verksamheten. Även för

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

aren framöver pekar tendenserna otvetydigt
i samma riktning.

Reservanterna i statsutskottet har
därför den uppfattningen att de nya
tjänster som infördes förra året i första
hand bör indragas och att förslag bör
framläggas för höstriksdagen om ytterligare
reducering av pris- och kartellnämndens
verksamhet allt i syfte
att bättre anpassa den till det behov
som föreligger i dag.

.lag her, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Både den motion som
är avgiven av lierr Nordgren in. fl. och
den reservation, som är knuten till den
punkt i utskottsutlåtandet som vi nu
behandlar, utgår ifrån att konkurrenssituationen
inom näringslivet ur statsmakternas
synpunkt är fullt tillfredsställande,
såsom formuleringen lyder.
Man åberopar att det inom detaljhandeln
finns en hård konkurrens och att
utrikeshandelns liberalisering verkar i
samma riktning.

Detta är emellertid inte hela sanningen
och lierr Bohman har här också
själv påpekat att det finns konkurrensbegränsningar
av olika slag. Just i dag
förekommer för övrigt på handelssidan
i Svenska Dagbladet en notis om att
inte mindre än fyra nya avtal har förts
in i kartellregistret. Ett avtal gäller en
överenskommelse om samarbete vid
tillverkning och försäljning av dörrar
och diverse andra byggnadsdetaljer.
Ett annat avtal avser en överenskommelse
om försäljning och priser beträffande
läskedrycker och maltdrycker.
Ett tredje avtal utgör en överenskommelse
mellan fem textilföretag om
priser och rabatter för sådana vävnader
som innehåller 55 procent terylen
och 45 procent ull. Ett fjärde avtal är
slutligen en rekommendation från
Stockholms köttgrossistförening till föreningens
medlemmar att inte direkt till

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

;- konsumenterna sälja ostyckat kött och
fläsk, såvida detaljhandeln åtar sig sär
dan försäljning. Detta är alltså nya ava
tal om konkurrensbegränsningar,

a Man kan inte heller, såsom motionär
rerna gör, använda antalet ärenden hos

t- näringsfrihetsrådet såsom måttstock

när det gäller förekomsten av konkure
rensbegränsningar. Flertalet ärenden

v klaras upp innan de bringas under rådets
prövning, en del ärenden redan då
i- utredning igångsatts av pris- och kar >-

tellnämnden och det övervägande an talet

genom handläggning hos näringsfrihetsombudsmannen.
Bilden blir följaktligen
en annan och riktigare, om
„ man i stället utgår ifrån antalet ären p

den hos NO. Under år 1961 förekom

n hos NO inte mindre än 223 ärenden,

u och av intresse är att enbart antalet

5_ anmälningsärenden nämnda år uppgick

till 130. I ungefär hälften av de ären4_
den, som slutbehandlades eller 83 ärenden,
har de ursprungligen påtalade
missförhållandena helt eller delvis tmp
danröjts. Det har således tydligen före j

kommit ett ganska stort antal ärenden

där det kunnat bli fråga om framställning
till näringsfrihetsrådet, om inte
de berörda parterna föredragit att dess5_
förinnan ordna upp saken,

g Då pris- och kartellnämnden föregån
ende år fick sin förstärkning hade man

tt flera motiv för detta. Man önskade gets
nomföra en skärpning av prisövervak n

ningen och effektivisera åtgärderna mot

d konkurrensbegränsningar. Man ville

ir också verka för att öka konsumenter r.

nas prismedvetenhet. Det skulle ställas

1- till förfogande bättre resurser, så att

2- undersökningsverksamheten kunde omfatta
utökade och fördjupade riktpris s-

undersökningar, geografiskt avgränsa n

de prisundersökningar, lönsamhetsun i-

dersökningar och undersökningar om

n konkurrensförhållandena i skilda sam ir

manhang. Man önskade mera inrikta

n sig på produktionssidan och på de ti r-

digare liandelsleden just därför att man

11 var fullt medveten om att konkurrensen

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

på detaljhandelsledet hade skärpts.
Dessutom vet alla att vi då lade stor
vikt vid att upplysningsverksamheten
skulle förbättras och verkligen bli det
som man åsyftade då priskontrollen en
gång i världen togs bort.

Med betryggande majoritet gav riksdagen
på handelsministerns förslag dessa
utökade resurser. Då högerrepresentanterna
nu föreslår att åter avrusta
nämnden kan det vara av intresse att
konstatera att trots att endast tre fjärdedels
år gått liar man tagit itu med
just de arbetsuppgifter som åsyftades
vid föregående års riksdagsbeslut. Oaktat
tidsnöden tar jag mig friheten att
uppehålla mig vid dessa.

Pris- och kartellnämndens verksamhet
bär efter de erhållna personalförstärkningarna
kunnat utvidgas i olika
hänseenden och vissa resultat härav
har redan varit synliga. Jag tänker på
de geografiskt avgränsade undersökningar,
som nämnden redan tidigare
försöksvis genomfört på några platser
men på grund av personalknapphet
inte kunnat systematiskt ägna sig åt. De
har gjorts i flera städer — hittills Västerås,
Linköping, Norrköping, Växjö
och senast Halmstad. Genom dessa undersökningar
har man sökt klarlägga
bl. a. prisspridningen på viktigare livsmedel
på de undersökta orterna, vilket
det måste vara ett konsumentintresse
att få klarhet om. Efter hand har emellertid
undersökningsprogrammet vidgats
så att även handelns strukturella
förhållanden, skillnader i effektivitet
och därpå inverkande faktorer belysts
— försäljningens storlek per arbetstimme
och per kvadratmeter golvyta, i den
senaste undersökningen även omfattningen
av kreditgivning och hemsändning.
Dessa undersökningar har mottagits
med stort intresse både av konsumenterna
och inom handeln. Nämnden
har eftersträvat att på ett effektivt sätt
föra ut resultaten av dessa undersökningar
till båda parterna genom att i
samband med publiceringen ordna

överläggningar med handeln och medverka
vid upplysningsmöten för konsumenterna.
Den senaste undersökningen,
som gjordes i Halmstad, har sammanfattats
i en kortfattad skrift som
är ett vällovligt försök att göra resultatet
mera lättillgängligt än tidigare
varit fallet.

Vidare pågår undersökningar, som
syftar till att klarlägga genomslaget i
olika distributionsled av ändringar i
jordbrukets producentpriser. Genomslaget
av de ändringar i den allmänna
varuskatten som skedde vid årsskiftet
har redan undersökts av nämnden.

Ett gammalt önskemål har varit att
få utvecklingen inom tidigare kartellbundna
branscher, där avtalen nu slopats
eller mildrats, närmare belyst. Det
har man nu också möjligheter att göra.
Genom dessa undersökningar har nämnden
också i större utsträckning än tidigare
kommit in på det industriella
området. Att nämnden inte tidigare
kunnat ägna sig åt de tidigare leden i
produktions- och distributionskedjan i
sådan utsträckning som varit önskvärt
beror visserligen till stor del på den
mängd av ärenden rörande leveransvägran,
som aktualiserades under dess
första verksamhetsår, men även begränsningarna
i organisationen var ett
hinder härför. Nu har utöver de nyss
nämnda utredningarna även andra tagits
upp berörande det industriella området.
En utredning om kvarnindustrien
har publicerats och en om emballageindustrien
har beslutats och håller på
att igångsättas.

I propositionen förra året talades det
som vi minns också om behovet av flera
lönsamhetsutredningar. En del sådana
har genomförts under innevarande
verksamhetsår. Utredningen om bagerinäringen
har avslutats och andra
pågår, bl. a. utredningen om bokhandeln.
Riktpriserna har också varit föremål
för uppmärksamhet i olika sammanhang.

Sammanfattningsvis kan man beträf -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

fande pris- och kartellnämndens utredningsverksamhet
säga, att den genom
de under de senaste åren erhållna förstärkningarna
kunnat göras mera differentierad
och har kunnat mera inriktas
på principiellt viktiga problem. I
många fall gäller de i vinter färdigställda
och igångsatta utredningarna
ämnen, som nämnden önskat men ej
kunnat ta upp tidigare. I inte så få
fall torde resultaten vara av stort värde
inte bara för konsumenterna utan även
för företagarna själva genom den fördjupade
kunskap de ger om förhållandena
i olika branscher.

I samband med utbyggnaden av utredningsverksamheten
har också nämndens
upplysningsverksamhet kunnat utvidgas
betydligt, även om — och det
tror jag också är nämndens egen uppfattning
— åtskilligt ännu återstår att
göra.

Jag skall inte närmare ingå på detta.
Det är ju frågor som de flesta av oss
säkerligen känner till. De har ju också
genom flera framträdanden i radio och
TV fått större publicitet än tidigare.
Även antalet pressmeddelanden har
ökat. Detta har gjort att konsumenterna
har kommit i bättre kontakt med nämnden.
Men det återstår säkert ändå mycket
att göra på detta område. Jag kan
inte finna annat än att den förstärkning
som pris- och kartellnämnden fick
för ett år sedan var välbclogad och att
den haft den effekt som man åsyftade
samt att det inte finns skäl att minska
på nämndens resurser på det sätt som
reservanterna här föreslår.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i denna punkt.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Som jag nyss sade, diskuterade
vi denna sak ingående förra
året, och jag skall därför inte fördjupa
mig i någon debatt, trots att fru LewénEliasson
på sätt och vis utmanade mig
till en sådan.

Jag bär erkänt och erkänner fortfarande,
att det visst förekommer samarbete
och konkurrensbegränsningar
och vi bör ha en beredskap för att kunna
gripa in om det behövs och för att
kunna ordentligt övervaka sådana företeelser
och därigenom stimulera konkurrensen.
Jag tror det är nödvändigt
och angeläget att vi har det. Men jag är
övertygad om — och det är vi väl medvetna
om allesamman — att konkurrenssituationen
i dag är väsentligt hårdare
än den var när vi byggde upp vår övervakningsapparat.
Och om vi ansåg att
den var ganska tillfredsställande med
tanke på den konkurrens som då förelåg,
så talar logiken för att vi i dag bör
kunna begränsa den.

Fru Lewén-Eliasson citerade några
klipp ur Svenska Dagbladet för att påvisa
några nya registreringar i kartellregistret.
I anledning därav vill jag bara
erinra om att den ståndpunkt statsmakterna
intagit till samarbetet inom näringslivet
inte är odelat negativ. Man
har erkänt att samarbetet inom både
produktionen och handeln kan vara ägnat
att sänka kostnaderna och att det
många gånger kan leda till ur det allmännas
synvinkel goda resultat. Det är
för att utreda hur det förhåller sig därmed
som vi byggt upp den undersöknings-
och förhandlingsapparat vi nu
har. Den är alltså avsedd att klarlägga
vilket samarbete som är bra och vilket
som är dåligt. Men det är inte näringsfrihetsrådet
och inte heller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor vi debatterar
nu, utan det är pris- och kartellnämnden
och dess undersökningsverksamhet.
Men jag vill ändock erinra
om att det är ytterst få fall som under
dessa år har förts fram till direkta förhandlingar
inom näringsfrihetsrådet.
Det är bara några enstaka fall som kommit
så långt, och såvitt jag minns har
inte något enda fall förts vidare från
näringsfrihetsrådet till Kungl. Maj:t.

Fru Lewén-Eliasson tog upp vissa lokala
prisundersökningar som pris- och

Nr 17

Fredagen den 27 april 19G2 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

kartellnämnden har satt i gång med på
olika håll ute i landet i syfte att klarlägga
prisbildningen på vissa varor, och
hon ansåg att de utgjorde mycket tillfredsställande
exempel på nämndens
verksamhet. Jag tillåter mig erinra om
att de prisundersökningarna ändå väckt
rätt delade meningar och att man på
många håll diskuterar om de verkligen
har det värde man från början trodde.
I varje fall är man på många håll starkt
tveksam därom.

Nu har pris- och kartellnämnden börjat
syssla med strukturella undersökningar.
Man bär, som fru Lewén-Eliasson
framhöll, undersökt försäljningsposternas
storlek, förekomsten av kreditförsäljning
och hemsändning, och
man har gjort en undersökning om
kringföringshandeln. Allt detta är intressanta
uppgifter, det skall jag inte
alls bestrida. Det är uppgifter som företagsekonomiska
forskningsinstitutet och
detaljhandelns utredningsinstitut borde
syssla med. Men jag är personligen tveksam
om huruvida det verkligen är uppgifter
för pris- och kartellnämnden.

När vi diskuterade denna fråga förra
året sade herr Hecksclier, att inte kommer
den utbyggda pris- och kartellnämnden
att sakna arbete. Sätter vi till
nya tjänster kommer man nog att se till
att de får jobb. Jag tycker att just nyssnämnda
undersökningar visat riktigheten
av hans påstående. Man har satt i
gång med utredningar, som är värdefulla
och intressanta, men såvitt jag förstår
är utredningarna inte sådana som
pris- och kartellnämnden egentligen
skulle syssla med.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Är det så alldeles säkert
att det vid alla tillfällen skall vara
nödvändigt och riktigt att det är företagarsidan
som avgör vilka branscher
och vilka områden av näringslivet som
undersöks? Det är möjligt att det också
skall finnas utrymme för samhällets organ
att göra de bedömningarna.

Herr Bohman använde de låga siffrorna
för ärenden hos näringsfrihetsrådet
som ett bevis för hur föga allvarliga
konkurrensbegränsningarna var.
Men det är just genom pris- och kartellnämndens
åtgöranden, då en konkurrensbegränsande
företeelse anmäls,
som konkurrensbegränsningen bringas
att upphöra, i det att företagarna och
näringslivet finner för gott att vidta åtgärder.
Då fyller ju pris- och kartellnämnden
en funktion som är nyttig, i
varje fall ur min synpunkt.

Till sist vill jag säga att jag tror att
prisundersökningarna har ett stort värde
för handeln och företagarna, men
naturligtvis har de det framför allt för
konsumenterna. Det är kanske inte så
mycket därför att man får reda på att
i den ena varuhuskedjan gör man sina
veckoköp en krona billigare än i den
andra utan därför att man lär sig att
göra jämförelser och genomskåda vad
som blir den totala summan av köpen.
Man skall alltså inte rätta sig efter priser
på lockvaror, pangpriser på fredagarna
och dylikt. Jag tror att verksamheten
är direkt uppfostrande för konsumenterna,
vilket man kan vara glad över
från företagarsidan också.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av fröken Andersson in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 54—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5S

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 59, s. 148 och 149) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sveningsson
(1:400) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren (11:475),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
807 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:400 och 11:475, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Bohman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:400 och 11:475, till
Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av 807 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Också i detta ämne har
vi nyligen haft en rätt ingående debatt
här i kammaren. Diskussionen hade då
en något vidare syftning än nu. Det
gällde nämligen den statliga konsumentupplysningens
organisation och bedrivande,
en fråga i vilken vi på högerhåll
hade begärt en utredning, som riksdagen
emellertid sade nej till.

Nu gäller det det särskilda anslaget
till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning,
som Kungl. Maj:t för
nästa budgetår vill räkna upp med

200 000 kronor. Statsutskottets majoritet
har tillstyrkt det beloppet. I eu högerreservation
av fröken Andersson in. fl.
har vi däremot förordat samma anslag
som förra året.

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag — trots att jag faktiskt är anhängare
av en förnuftig och ändamålsenligt
bedriven konsumentupplysning
— har blivit en aning misstänksam mot
konsumentrådets verksamhet på detta
område. Jag är nämligen inte helt övertygad
om att de pengar som anvisats
alltid har kommit till den bästa användningen.
Jag tror därför fortfarande att
en förutsättningslös utredning om konsumentrådets
verksamhet vore värdefull.

Nu har emellertid ett bättre samarbete
kommit till stånd mellan konsumentrådet
och näringslivets organisationer,
och det finns därför anledning att hoppas
att det kommer att leda till ett bättre
utnyttjande av de resurser som ställs
till förfogande än vad som hittills varit
fallet.

Vad det nu gäller är emellertid om
konsumentrådet skall få en förhöjning
med 200 000 kronor för konsumentvaruforskning.
Här har departementschefen
som motiv för den ökningen anfört storleken
av de samlade anspråken på bidrag.
Det är naturligtvis inte detta som
är avgörande, utan det är utredningarnas
värde för konsumentupplysningen
som bör vara avgörande för om pengarna
skall utgå eller inte. Jag vill inte
göra gällande att de olika undersökningar
till vilka man nu har begärt bidrag
skulle sakna allt värde för konsumentupplysningen,
långt därifrån. Men
jag tycker inte att den verksamhet som
hittills bedrivits bär varit så värdefull
att man bör ge ytterligare 200 000 kronor
till den.

Hur verksamheten skall bedrivas är
naturligtvis svårt att bestämt ange, och
det är bl. a. därför vi begärt en utredning
därom. Men om jag ändå skulle
våga mig på en värdering, vill jag i var -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

jo fall ifrågasätta, om inte konsumenterna
skulle ha haft mera nytta av pengarna
om en större del av dem gått till
konsumentinstitutet, som därigenom
kunnat bygga ut sin verksamhet för att
kartlägga och klarlägga rent kvalitativa
egenskaper hos olika produkter. Det är
en verksamhet som är ytterligt angelägen
i dagens rika varumarknad.

Men som verksamheten nu bedrives
bär vi ansett att det inte finns skäl att
höja anslaget med de begärda 25 procenten.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då man skall bedöma
anslaget till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning måste man ta
hänsyn till att clearingmedel från handels-
och sjöfartsfonden tidigare stått
till förfogande för detta ändamål. De
beräknas bli förbrukade under innevarande
budgetår, och för att kunna hålla
anslagsnivån har konsumentrådet begärt
att få sitt anslag ur riksstaten höjt
från 700 000 till 1 200 000 kronor. Departementschefen
har upptagit anslaget
till 1 000 000, och det är även statsutskottets
förslag.

Ser vi efter, vilka ändamål rådet lämnar
stöd till, finner vi, att rådets arbete
bedrivs efter olika linjer. Jag kan
inte riktigt följa herr Bohman ty jag
tycker, då jag försöker studera de redogörelser
som rådet lämnat för sin verksamhet,
att de önskemål herr Bohman
har över lag uppfylles av rådets anslagsgivning.
Själva produktutformningen
är väl i huvudsak en angelägenhet
för industrien, men i vissa fall utövar
ändå rådet en direkt påverkan genom
att lämna anslag till olika typer av
branschforskning. Jag tar som exempel
de anslag som utgår till skoforskningen.
Vidare avser möbel- och bostadsfunktionsundersökningar
att på sikt få fram
mera ändamålsenliga produkter. Dessa

anslag ges ju också i samarbete med
industriens män — ett samarbete som
bedrivs i den bästa anda, vilket herr
Bohman verifierade.

Testningen och betygsättningen av
de mätbara egenskaperna hos olika varor
bär ofta diskuterats — man har
ifrågasatt om det är möjligt att genomföra
en sådan bedömning och om det är
lämpligt att göra det med samhällets
pengar. Anslag till testning lämnas av
rådet dels till varudeklarationsnämnden
— vilken som namnet anger arbetar
med varudeklarationer — dels till konsumentinstitutet
för dess provningar
och till den publiceringsverksamhet genom
vilken institutets erfarenheter delges
konsumenterna framför allt i skriften
»Råd och Rön». Vidare arbetar rådet
på att mera långsiktigt stödja en
principiell konsumentforskning, att så
att säga granska konsumentens olika behov
och hur de tillfredsställs samt vilka
områden som är försummade när
det gäller forskning i dessa hänseenden.
Jag kan inte finna annat än att detta
måste vara ett viktigt avsnitt av rådets
arbetsfält.

Konsumentrådet försöker dessutom
verka för en god och ändamålsenlig
konsumentfostran. Det vet ju herr Bohman,
och jag tror också att han ivrar
för det. Att institutet då uppmärksammar
exempelvis barnen och ungdomen
och inser skolans mycket viktiga roll i
detta sammanhang måste anses lovvärt.
Exempelvis de undersökningar som
gjorts av Parknäs vid pedagogiska institutionen
i Göteborg med anslag från
rådet måste sägas vara av största betydelse.
Man har där genom experiment
sökt utröna, vilka metoder som bör användas
för att fostra unga människor
till goda, insiktsfulla konsumenter —
om man skall använda den beprövade
metoden att lära ut fakta eller om man
i stället skall syfta till att få vederbörande
att analysera sina behov och lära
sig var och hur man får varuinformation,
då ett köp blir aktuellt, samt där -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

efter besluta sig med ledning av informationen.

Detta kan låta ganska naivt och betydelselöst,
men jag tror att dessa
grundläggande frågor är avgörande för
hur upplysningen och undervisningen
skall läggas upp. Avsikten är självfallet
inte bara att ungdomarna skall uppträda
på tonårsmarknaden med kunskaper,
utan att de skall ha nytta av kunskaperna
i framtiden.

När det sedan gäller behovet av konsumentvaruforskning
och upplysning
över huvud taget är det faktiskt ganska
svårt att diskutera med personer som
— liksom motionärerna i detta fall —
tycks tro att leverantörer och distributörer
har en så god förmåga att lämna
tillförlitliga och utförliga upplysningar
om varor och tjänster särskilt i de fall
varudeklaration finns. Men vi vet ju
att en mycket liten del av varumarknaden
är deklarerad på detta sätt.

Det har genom konsumentrådets försorg
också gjorts en undersökning över
allmänhetens behov att reklamera inköpta
varor, och resultatet av denna
visade att det finns ett mycket stort behov
av reklamationer. Detta tyder väl
i sin tur på att konsumenterna ofta är
mindre väl informerade i köpögonblicket.

Visst kan man säga som det påstås i
motionen att man får tillförlitliga uppgifter
också från säljaren, att reklamen
är vederhäftig o. s. v. Det låter sig väl
sägas. Men vi vet ju också att det finns
många avskräckande exempel på detta
område.

Man blir f. ö. en aning förvånad över
att företagarrepresentanter här i riksdagen
så ivrigt motionerar i dessa avseenden.
Företagarrepresentanter utanför
riksdagen tycks klarare se behovet av
en vederhäftig och väl utformad konsumentupplysning,
och naturligtvis
måste man då också inse att det behövs
medel för att göra denna så bra
som den bör vara. Man skulle önska
att denna positiva inställning till dessa

frågor också spred sig till företagarnas
representanter här i riksdagen.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi har även nu kommit
in på känsligare och viktigare spörsmål
än frågan om behovet av att anslå ytterligare
200 000 kronor till konsumentrådet.
Självfallet är det svårt att undvika
detta i en sådan här debatt. Jag
tycker också att det bör konstateras att
fru Lewén-Eliasson och jag när det gäller
de principiella synpunkterna är
ense i många väsentliga hänseenden.

Vi är t. ex. helt eniga om att produktutformningen
måste vara en angelägenhet
för industrien. Det är något alldeles
självklart. Industrien kan lägga ned •—
och gör det också — helt andra resurser
för att få fram de slutliga produkterna
än vad en institution för statlig
konsumentupplysning kan göra. Det är
just därför jag vänder mig mot att vi
skall behöva ge statsmedel till skoforskning
och till möbelutveckling. Det tycker
jag är uppgifter som industrien med
lämpliga initiativ skulle kunna klara
själv.

Självfallet syftar många av de anslag
som delas ut av konsumentrådet
till att grundlägga en konsumentvaruforskning
på längre sikt och till att
klarlägga själva grundvalarna för en
ytterligare utbyggd konsumentupplysning.
Det är emellertid här som på så
många andra områden fråga om att disponera
de resurser man har på ett riktigt
sätt. Åtskilliga av de uppdrag som
konsumentrådet har delat ut bidrag till
är sådana att jag vill sätta stora frågetecken
i kanten för dem. Jag kan t. ex.
fortfarande inte finna att det var befogat
att lägga ut över 30 000 kronor på
en undersökning om leksaker. Det finns
också många andra undersökningar vilkas
riktighet och lämplighet man i detta
sammanhang kan diskutera. Det kan
vara fråga om i och för sig inte alls

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ointressanta utredningsuppdrag, men
om man bedömer dem mot bakgrunden
av de behov som föreligger på området
liar de inte sådant intresse att de inte
hade kunnat anstå.

Vi är vidare överens om att skolans
uppgifter är väsentliga, att man med rätta
kan rikta kritik mot de brister som
föreligger i skolans konsumentundervisning
och att det finns mycket att
göra på detta område.

Fru Lewén-Eliasson slutade med att
uttrycka sin förvåning över att »företagarrepresentanter»
i riksdagen angriper
konsumentupplysningen. Fru Lewén-Eliasson
efterlyste en mera positiv
inställning till frågan från dessa representanter.
Om nu fru Lewén-Eliasson
med ordet »företagarrepresentanter»
åsyftade mig själv, vill jag på nytt erinra
om att jag förra året gjorde ett försök
att få till stånd eu förutsättningslös
allsidig undersökning över hur konsumentupplysningen
verkligen skall bedrivas
för att få full effektivitet. Men
det utredningskravet gick bland andra
fru Lewén-Eliasson själv emot.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av fröken Andersson in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 59—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 115, s. 266—268) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1962/
63 anvisa ett anslag av 12 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wibcrg in. fl. (1:197) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping m. fl. (II: 185),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta om stadgande av förbud mot
tävlingar och uppvisning i boxning mellan
professionella boxare samt att riksdagen
vidare måtte besluta att ingen del
av anslaget till fonden för idrottens
främjande finge disponeras för stöd åt
boxningssporten;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Johansson i Stockholm och
Holmberg väckt motion (11:594), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1962/63
anvisa ett belopp av 19 698 600 kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen 11:594, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
12 700 000 kr.;

b) att motionerna 1:197 och 11:185,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Söderberg, Edström, PerOlof
Hanson och Nils-Eric Gustafsson,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Helander, vilka ansett att
utskottet under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:197 och II: 185, såvitt nu var
i fråga, besluta att ingen del av anslaget
Avsättning till fonden för idrottens
främjande finge disponeras för stöd åt
boxningssporten.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Om värdet av idrottsrörelsens
ungdomsfostrande gärning råder
inga meningsskiljaktigheter. Inte heller

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Avsättning till fonden för idrottens främjande

är det delade meningar om det anslag
till idrottens främjande som departementschefen
föreslagit till 12,7 miljoner
kronor, d. v. s. en ökning på 600 000
kronor.

Det är när det gäller boxningens andel
av anslaget till Riksidrottsförbnndet
som meningarna går isär.

I motion II: 185 har yrkats dels att
professionell boxning måtte förbjudas,
dels att av anslaget till fonden för idrottens
främjande ingen del skall få disponeras
för stöd åt boxningssporten.
Det första yrkandet är ju redan behandlat
av riksdagen och har avslagits. Det
blir alltså den andra ronden om boxningen:
frågan om anslag av statsmedel
till denna sport.

I reservation nr 6 har vi i fråga om
anslaget samma yrkande som i motionen.

Vid tidigare behandling av detta ärende
har statsutskottet hänvisat till den
utredning om boxningen som pågick.
Doktor Bengt Naumann har sysslat med
denna utredning sedan 1959 och framlade
i fjol ett betänkande. Det finns
skäl att något uppehålla sig vid vad remissinstanserna
säger om detta betänkande
just i anslagsfrågan. Medicinalstyrelsen
säger helt allmänt att boxningen
är den »enda sportgren, där den
som avsiktligt tillfogar motståndaren en
svår skada ej diskvalificeras utan i stället
utropas som segrare». Ett sådant yttrande
torde inte kunna bestridas.

Socialstyrelsen ger entydigt uttryck
för meningen att allmänna medel inte
bör utgå till boxningssporten utan att
anslaget helt bör komma övriga idrottsgrenar
till godo. Vi instämmer helt däri.

Medicinska fakulteten i Uppsala yrkar
att amatörboxningen undandras allt
ekonomiskt stöd av offentliga medel,
och medicinska fakulteten i Lund är av
samma mening.

Skulle riksdagen verkligen inte ta
hänsyn till avstyrkanden i anslagsfrågan
från dessa representativa remissinstanser? -

Den icke okände proffsboxaren Ingemar
Johansson blev intervjuad efter Parets
och Hunsakers olyckor vid boxningsmatcherna
nyligen, och hans svar
blev: »Saken har inte intresserat mig.»
När ännu en boxare blir ihjälslagen och
en annan slagits halvdöd, när dagspressen
upprört diskuterar boxningens vara
eller icke vara, då säger vår främste
proffsboxare: »Saken intresserar mig
inte.» Även om detta är ett extremt yttrande
så tycker jag ändå att det är betecknande
för tankegångarna på vissa
håll. Riksdagen kan inte vara ointresserad
av denna fråga och kan inte som
utskottet föreslår bara överföra sitt
ansvar på Riksidrottsförbundet. Vi får
enligt min mening inte göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall i dag inte utbreda
mig alltför mycket i denna fråga.
Vi har ju nyss haft en debatt i ämnet,
och för övrigt har ju herr Nelander här
utvecklat synpunkter som helt sammanfaller
med mina. Men helt tyst och
stilla kan jag ändå inte vara.

Det är klart att kammaren alltfort
kan inta en negativ attityd till det motionsyrkande
vi nu diskuterar, och jag
gör mig heller inga illusioner på den
punkten. Men det synes mig som man
ändå allmänt borde kunna erkänna att
det hänt så mycket på detta område under
den korta tid som förflutit sedan
argumenten sist rullades upp från denna
talarstol, att tiden nu borde vara
mogen för ett annat ställningstagande
från riksdagsmajoritetens sida.

Jag förstår att man kan komma att
invända att det varit de professionella
boxarna som på sistone bestått oss denna
kusliga åskådningsundervisning, som
också herr Nelander hänvisade till,
sportevenemang som blivit till rena
dödsmisshandeln, och att vad vi i dag
har att bedöma och besluta om är ama -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

törboxningen. Men från de allmänt kulturella,
humanitära och framför allt
medicinska synpunkter som man har
anledning att främst anlägga på denna
sak är det verkligen ingen skillnad på
den ena eller andra varianten. Amatörboxning
är uppenbarligen en plantskola
för yrkesboxare. Det är de boxare som
har största talangen att slå ned sina
motståndare, som går vidare och utövar
boxningen som yrke. Dessutom passar
uppenbarligen medicinalstyrelsens träffande
och avslöjande karakteristik in
på båda slagen: boxningen är den enda
sportgren, bevisligen den enda, där den
som avsikligt tillfogat en motståndare
en svår skada, inte diskvalificeras utan
utropas som segrare. Finns det verkligen
någon anledning för svenska riksdagen
att stötta under en verksamhet
med den innebörden och ekonomiskt
subventionera den?

Jag vågar påstå att en växande opinion
ute i landet omöjligen kan finna en
sådan hållning rimlig och försvarbar,
och många betecknar den som direkt
utmanande.

Om man nu inte fäster något avseende
vid vad dessa människor ute i landet
tycker och tänker om denna sak,
borde det ändå vara självklart att lyssna
till vad vår ansvariga medicinska
expertis har att säga. Vi kan i dag behandla
denna fråga — det vill jag stryka
under — i eu delvis ny situation,
därför att vi i dag har material för att
bedöma den som vi inte hade, när vi
tidigare resonerade om dessa saker. Jag
tänker då inte i första hand på de slutsatser
som inrikesministerns utredningsman,
med. lic. Naumann, kommit
till, även om också hans slutsatser förtjänar
att tas med i bilden, eftersom det
på snart sagt varje sida i betänkandet
ges klara belägg för boxningens risker
och skadeverkningar. Bl. a. lämnas i
detta betänkande den — här ber jag
kammarens ärade ledamöter verkligen
lyssna — ganska skrämmande upplysningen,
att i de mästerskapstävlingar,

där svenska amatörer, observera amatörer,
ställer upp, slutar inte mindre
än 25 procent med regelrätta symtom
på hjärnskakning. Det är verkligen en
snygg sport! Kan man komma mycket
längre bort från idealet för sund och
stärkande idrottsutövning?

Men jag tänker här framför allt inte
på dessa iakttagelser och slutsatser,
utan vad som kommit fram just under
remissgranskningen och som också
herr Nelander eftertryckligt hänvisade
till, nämligen att de ansvariga medicinska
instanserna kategoriskt uppmanar
statsmakterna att icke vidare subventionera
en verksamhet av detta slag. Medicinska
fakulteten i Lund och medicinska
fakulteten i Uppsala hävdar bestämt
att boxningssporten skall placeras i särklass
och undandras allt ekonomiskt
stöd av offentliga medel, och i lika
starkt kritisk anda yttrar sig också medicinalstyrelsen
och Svenska läkarsällskapet.
Skall vi, ärade kammarledamöter,
när vi strax går att votera, behandla
sådana under ämbetsmannaansvar
givna råd och rekommendationer som
luft ?

Utskottsmajoriteten säger som så
många gånger förr att det inte passar
sig att riksdagen ger till känna någon
mening om vilka särskilda grenar av
idrottsrörelsen som bör få del av anslaget.
Jag måste beteckna en sådan ståndpunkt
som anmärkningsvärd. Riksdagen
anser på praktiskt taget alla andra
områden, såvitt jag kunnat förstå, att
det är rätt och naturligt att riksdagen
suveränt skall avgöra olika anslagsfrågor.
Riksdagen fingranskar, vrakar och
fördelar. Men här vill man göra ett undantag.
Här skall den fria prövningen
delegeras till ett organ utanför riksdagen.
Riksdagen skall träda åt sidan för
Riksidrottsförbundet. Jag kan inte se att
detta kan vara rimligt, allra minst niir
det gäller en fråga som är så uppenbart
kontroversiell och när det verkligen
finns anledning för oss att bestämt tillkännage
vår mening.

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Angelägna kulturuppgifter, angelägna
humanitära ocli sociala ändamål kan,
som vi vet, tyvärr ofta inte tillgodoses
på grund av bristande medel, men
Svenska boxningsförbundet skall fortsätta
att uppbära årliga rundhänta
belopp av statsmedel, precis som om
ingenting hänt.

Vi har i dag ett tillfälle att ge ett
kraftigt handtag åt idrotten och åt de
många som i denna folkrörelse vill tjäna
ungdomen och folkhälsan. I detta
avseende finns glädjande nog inga delade
meningar i kammaren. Vi bör då
också ta tillfället i akt och markera ett
bestämt avståndstagande från den avart
av sportverksamhet som boxningen utgör
och som, utan att ha ett dugg med
sund, verklig idrott att göra, kommit
att segla fram under idrottens flagg, där
den alltså inte hör hemma.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

1 detta anförande instämde fröken Elmén
(fp) och herr Johansson i öckerö
(fp).

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att förlänga kvällsdebatten med något
nytt kapitel i den Hamrinska boxningsföljetongen.
Jag har en egen, om ett
mera vidsträckt tema. Vi har år efter
år vädjat till riksdagen att inte vara så
njugg mot den svenska idrottsrörelsen
utan mera frikostig. Åtminstone borde
riksdagen sträcka sig så långt att den
bifölle de mycket måttfulla och väl motiverade
förslag som Riksidrottsförbundet
årligen ställer. Utskottet kommer
alltid med en bekännelse till tron på
idrottens stora uppgift. Det inledde herr
Nelander med i kväll, och det har man
alltid inlett med. Men sedan kommer
alltid hänvisningarna till det ansträngda
ekonomiska läget och till att man ändå

på ett tiotal år tredubblat idrottsanslaget.
Ja, är det nu så märkvärdigt att man
genom extra anslag till olympiader och
annat höjt anslaget efter hand. Det är
ju i alla fall inte så mycket mer än en
anpassning till det försämrade penningvärdet.
Jag kan ta en enkel jämförelse.
Militärbudgeten har sedan 1950 inte
bara tredubblats utan fyrdubblats. Det
anslaget belöper sig till omkring 3,5
miljarder kronor och det bär beviljats
av riksdagen utan någon egentlig debatt.
Sedan kan vi när det gäller en
idrottsgren få timslånga debatter om
ett anslag på 20 000 kronor. År detta
rimliga proportioner? Jag vill tillägga
att det större anslaget gått huvudsakligen
till dödsbringande vapen och till
övningar med dessa vapen, som är av
eu helt annan farlighetsgrad än de, som
kan förekomma i såväl amatörringar
som professionella boxningsringar.

Det avgörande för oss motionärer är
idrottens fostrande betydelse. Vi har
ideliga ungdomsdebatter, där det framgår
att inte någon annan massrörelse
är riktningsgivande för ungdomens intresse
i samma utsträckning som idrotten.
Även om det finns beklagliga undantag,
tror jag att betydelsen av denna
fostrande uppgift står klar för oss
alla och att vi alla inser att idrotten är
oerhört viktig när det gäller att dra
ungdomar bort från gäng- och ligabildningar.

Jag kan anföra några siffror, som är
talande nog. På 21 månader växte
idrottsrörelsen med 700 föreningar och
med 200 000 medlemmar. Antalet medlemmar
mellan 12 och 24 år är nu inte
mindre än 700 000. Den ökning av anslaget,
som Riksidrottsförbundet och vi
motionärer föreslår, rör sig om ungefär
7 miljoner kronor. Det motsvarar
ett så ringa belopp som en tia för var
och en av dessa ungdomar. Det skulle
säkerligen vara väl använda pengar niir
det gäller Sveriges ungdom. Jag tror
att det skulle vara en utgift, som kom
att betala sig.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Med dessa få ord, herr talman, vill
jag yrka bifall till motion II: 594.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har i år liksom tidigare år behandlat
anslagsfrågan i sin helhet. Han
liar också yrkat bifall till det väsentligt
höjda anslaget, som har påyrkats
från hans och hans medmotionärers
sida, ett anslag som rör sig om 7 miljoner
kronor utöver det som departementschefen
här bar föreslagit riksdagen.

Det är självfallet en hel del faktorer
som gör, att man inte nu kan ta ett sådant
stort steg. Här sker ändå eu uppräkning
av anslaget för nästa budgetår
med 600 000 kronor i förhållande till
innevarande år, d. v. s. från 12 100 000
till 12 700 000 kronor.

Jag vill understryka det som redan
herr Johansson i Stockholm var inne
på nämligen att avsättningen till idrottsfonden
nu är tre gånger så stor som den
var för omkring tio år sedan. Trots
förändringen av penningvärdet tycker
vi att det är en ganska hygglig utveckling
till det bättre. Till detta kommer
sedan det beslut, som riksdagen fattade
förra året och som innebar ett slopande
av nöjesskatten för idrottsarrangemang.
Det beslutet medför att det
kommer att ställas ytterligare ett par
miljoner kronor till idrottsrörelsens
förfogande. Härutöver kan också erinras
om att en utredning för närvarande
är sysselsatt med att överse själva organisationen
av det statliga stödet till
idrotten.

Det har alltså skett en hel del positiva
saker under de senaste åren, och det rör
sig inte här om något avslutat kapitel
utan vi är i full färd med att förbättra
just de ekonomiska förutsättningarna för
att möta det allt mer stigande intresset
för anslutningen till våra olika idrottsorganisationer.

Med dessa ord, herr talman, hemstäl -

ler jag om bifall till utskottets förslag när
det gäller själva anslagsfrågan.

Som x-edan har framgått av debatten
bär, är vid denna punkt i utskottets utlåtande
fogade några motioner, som tar
upp till behandling frågor om en speciell
gren inom idrotten, nämligen den
gren som mycket ingående diskuterades
i denna kammare den 16 mars. Det
gäller här anslaget till boxningen. Den
gången var det väl närmast den professionella
boxningen, som stod i förgrunden
för intresset. I dag hemställer motionärerna
om att anslaget till amatörboxningen
skall dras in.

Utskottet vill här i all korthet erinra
om att riksdagen 1957 fattade ett beslut
som gick ut på att riksdagen inte
skulle befatta sig med själva fördelningen
av anslagen till de olika idrottsgrenarna
utan att detta var en uppgift, som
i första hand Riksidrottsförbundet hade
att ta ställning till. Vid behandlingen
av frågan innevarande år har utskottet
för sitt vidkommande inte ansett, att
det har inträffat någonting inom amatörboxningens
område, som motiverar
en annan uppfattning. Det bör således
även för kommande budgetår få ankomma
på Riksidrottsförbundet att fördela
de olika anslagen till de närmare 40 olika
specialförbund, som finns inom denna
organisation.

Med denna ytterligare motivering ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag, som innebär avslag
på motionerna i vad det gäller anslaget
till boxningen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till lierr
Mellqvists yttrande vill jag bara tillägga
en ny synpunkt. Vi har litet varstans
i landet en massa projekt på nya
och nödvändiga idrottshallar och
idrottsbyggen av olika slag. Samtidigt
bär från arbetsmarknadsstyrelsen på
olika platser utskickats varningar för

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Avsättning till fonden för idrottens främjande

att vi kan få en ökad arbetslöshet inom
byggnadsarbetarkåren, kanske också för
vissa grupper av anläggningsarbetare.
Det är klart att vi då i första hand tänker
på att vidga bostadsbyggandet för
att sysselsätta dessa människor, men
bland det som kommer närmast efter
bostäderna skulle jag vilja framhålla
dessa länge magasinerade projekt för
idrottsbyggen såsom några av de mest
angelägna, varvid vi samtidigt med att
vi motverkar arbetslösheten kan göra
en god insats för vår ungdom.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Under en följd av år
har en grupp idrottsintresserade ledamöter
i andra kammaren motionerat
om en höjning av idrottsanslaget. När
vi i år har avstått från att motionera,
beror det på den höjning med 600 000
kronor som föreslås i propositionen och
på det tillskott till idrottsrörelsen som
föregående års riksdagsbeslut om slopande
av nöjesskatten innebär.

Med den bakgrunden har vi ansett det
utsiktslöst att i år av riksdagen begära
en ytterligare uppräkning av idrottsanslaget.
Jag vill emellertid i korthet
erinra om att idrottsrörelsen fortsätter
att växa. Antalet specialförbund som är
anslutna till Riksidrottsförbundet är nu
40. Ytterligare några förbund väntas att
ansluta sig före årets slut. Antalet föreningar
är 9 580 med ett sammanlagt
medlemsantal av 1 362 000. En stor del
av dessa medlemmar är ungdomar, och
idrottsrörelsen är utan konkurrens vårt
lands största ungdomsorganisation.

Med denna ständiga ökning av idrottsrörelsens
omfattning är det självklart
att behovet av ökade idrottsanslag anmäler
sig, och jag vill i årets idrottsdebatt
uttrycka den förhoppningen att
statsrådet Lange, som känner idrottsrörelsen
mycket väl, vid höstens budgetarbete
i största utsträckning skall komma
att ta hänsyn till de önskemål som
idrottsrörelsen kommer att anmäla.

Jag vill också säga några ord i den
4 — Andra kammarens protokoll 1962.

boxningsdebatt som herr Nelander, understödd
av herr Hamrin i Jönköping,
har dragit upp. Frågan är inte ny. Det
är sjätte året i följd som riksdagen nu
diskuterar boxningen, och man kan väl
förstå de av kammarens ledamöter som
anser att det är nog talat i denna fråga,
särskilt som argumenten från motståndarna
till boxningssporten i dag är desamma
som tidigare. Det är framför allt
avarterna av den professionella boxningen
som används som tillhygge mot
amatörboxningen. Riksdagen bör därför
erinras om att den professionella
boxningen aldrig har fått någon del av
statsanslaget och att det heller inte kan
komma i fråga.

Det bör också observeras att det statsanslag
som utgår till amatörboxningen
inte är något större belopp. Man kunde
av herr Hamrins anförande få det intrycket.
Svenska boxningsförbundet är
ett litet specialförbund, och verksamheten
har stagnerat under de senare
åren. Av årets idrottsanslag, som är
12 100 000 kronor, har Svenska boxningsförbundet
fått 39 000. Så rundhänt
är detta anslag. Jag kan hålla med herr
Hamrin om att sedan vi föregående år
diskuterade denna fråga har ett nytt
moment kommit in i diskussionen, nämligen
den utredning om boxningens skadeverkningar
som nu slutförts och överlämnats
till inrikesministern. Utredaren,
docenten Bengt Naumann, har under två
år mycket grundligt studerat amatörboxningen
genom att besöka boxningsmatcher,
träningsaftnar och andra boxningssammankomster
och genom intervjuer
med boxare, deras kamrater,
andra närstående och boxningsledare
skaffat sig en kännedom om boxningssporten
som troligen ingen utanför boxningssportens
egna led kan uppvisa.

Vilka slutsatser har då docent Naumann
kommit till? Jo, han konstaterar
bl. a. att visserligen förekommer det
skador bland boxningssportens utövare,
men de är inte mera omfattande än
inom en del andra idrottsgrenar. SvensNr
17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ka boxningsförbundets åtgärder för
förebyggande av skador och kontrollåtgärderna
beträffande boxare som erhållit
skador får erkännande av utredaren,
och i det sammanhanget slår docent
Naumann i sin utredning fast att ingen
annan idrottsgrupp i vårt land är så medicinskt
övervakad som boxarna numera
är.

Vidare konstaterar docent Naumann
att regeländringsförslag för ytterligare
mildrande av boxningens karaktär är
aktuella på det internationella planet
och att den svenska boxningssporten,
som är energiskt företrädd i detta sammanhang,
synes göra en inte oväsentlig
insats för dessa strävanden. Vidare framhåller
utredaren att det inte finns någon
påtaglig medicinsk anledning att
ingripa i detta skeende.

Ledarnas insatser bedöms i utredningen
med följande betygsättning: »Man
måste notera att ledare och funktionärer
har, liksom i annan idrott, det allvarligaste
uppsåt och nedlägger ett ytterst
uppoffrande arbete inom ett fält,
som tillhör människonaturens mest
komplicerade.» Det är ett erkännande
som ledarna för det ungdomsarbete, som
bedrivs i boxningsklubbarna, väl förtjänar
efter den ofta onyanserade kritik
som de varit utsatta för under de
senaste åren. De slutsatser om amatörboxningen,
som docenten Naumann
kommit till i sin grundliga utredning,
bör vara till god vägledning för kammarens
ledamöter, när vi om en stund
skall votera i denna fråga. Dessutom
bör man också erinra sig de positiva sidor
som boxningssporten har men som
alltför sällan förs fram i diskussionen,
där man endast talar om boxningssportens
skadeverkningar. Jag tänker på vad
boxningssporten och boxningsklubbarnas
arbete betyder framför allt i våra
storstäder, socialt och ur ungdomsvårdssynpunkt.
Det finns exempel från våra
storstäder, bl. a. Stockholm, där man i
en av förorterna har haft ganska svårbemästrade
problem med ungdomen och

där de olika åtgärder som vidtagits icke
givit något resultat. När en boxningsklubb
sedan har startat sin verksamhet,
har det blivit en påtaglig förbättring.
Ungdomarna fann en fritidssysselsättning,
som passade just dem. Därför bör
man också erkänna att boxningssporten
har en betydelsefull uppgift att fylla.

Vad skulle ett indragande av statsanslaget
till boxningssporten innebära?
Det skulle inte ta död på den svenska
amatörboxningen; det skulle endast ge
till resultat att den fick arbeta under
betydligt sämre och betydligt mer svårkontrollerade
förhållanden. Riksdagen
bör knappast medverka till uppkomsten
av en sådan situation.

Här har refererats till remissuttalanden
som gjorts med anledning av docent
Niaumanns utredning. Jag slutar
mitt anförande med att återge en slutsats,
som ett annat remissorgan har
kommit till, nämligen Sveriges riksidrottsförbund,
som konstaterar följande: »När

de värden boxningssporten representerar
i form av ett samlande ungdomsarbete,
god ungdomsfostran och
fysisk träning vägs mot de skaderisker
som utredningen konstaterat — skaderisker,
som icke är mera påtagliga än i
åtskilliga andra former av statsunderstödd
idrottsutövning — kan Riksidrottsförbundet
icke anse att skäl finnes att
ifrågasätta någon ändring i fråga om
statsbidrag till denna del av verksamheten
inom Riksidrottsförbundet.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Edlund (h), Kärrlander (s) och Johansson
i Dockered (ep).

Ilerr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Om vi till äventyrs inte
visste det förut, bör vi i varje fall nu
vara på det klara med att Riksidrottsförbundets
talesman här i riksdagen
uppenbarligen är en entusiastisk an -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Avsättning till fonden för idrottens främjande

hängare av boxningssporten, trots allt
som på sistone inträffat på den fronten.

Jag noterade att utskottets talesman
hävdade, att ingenting nytt inträffat som
är ägnat att rubba omdömet om amatörboxningen.
Så långt gick nu inte herr
Allard. Av honom fick vi åtminstone
det medgivandet, att det verkligen inträffat
en hel del nytt i detta mål — och
det har det sannerligen gjort, det vill jag
understryka. Jag vill fråga herr Allard
vad han anser om uppgiften att 25 procent
— jag återkommer till denna siffra
— av de i amatörtävlingarna deltagande
boxarna drabbas av regelrätta symtom
på hjärnskakning. Vidare undrar
jag, om det är riktigt eller inte riktigt,
att denna gren av idrotten är den enda
sport, där den som avsiktligt tillfogar
motståndaren en svår skada, icke diskvalificeras
utan utropas som segrare.
Skulle herr Allard vilja ge ett svar på
den frågan, ja eller nej?

Jag måste i övrigt konstatera att de
argument som dragits fram av de två
senaste talarna, just inte uppvisar några
nya aspekter. Jag tillåter mig hävda,
att dessa argument fick sin belysning
redan i mitt första inlägg. Vad som i
detta sammanhang förvånar mig och
aldrig kommer att upphöra att förvåna
mig är, att man på sina håll inom
idrottsrörelsen — jag åberopar nu herr
Allard — uppenbarligen icke heller vill
medge, att skadegörelse, som uppstår i
samband med annan idrottsutövning
än boxningen, är att betrakta som
olyckshändelser. Skada som tillfogats
inom andra idrottsgrenar än boxningen,
står i strid med reglerna, medan
den skadegörelse som uppkommer i
samband med boxningen, är helt förenlig
med reglerna och ett utslag av
boxningens egen inneboende natur. Här
finns alltså en principiellt helt avgörande
skillnad.

Sedan återkommer också argumentet
att det skulle finnas aggressiva element
som behöver denna sport för att på ett

lämpligt sätt kunna avreagera sig. Är
det verkligen argument för riksdagen
att falla undan för? Det innebär helt
enkelt att vi skulle konstatera, att
idrottsrörelsen icke skulle kunna bjuda
något alternativ till boxningen åt dessa
ungdomskategorier. Jag tror högre och
bättre om idrottsrörelsen. Jag vet, att
den har alternativ att bjuda, som icke
har den otäcka belastning som boxningssporten
dock har. Är jag inte fel
underrättad, så förekommer över huvud
taget icke boxning som fritidssysselsättning
exempelvis inom landets
ungdomsvårdsskolor. Jag anser detta
vara ett faktum som i detta sammanhang
har en hel del att säga.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill återigen, herr
Hamrin, hänvisa till docent Naumanns
utredning. Jag hade faktiskt trott att
herr Hamrin skulle hälsa utredningsresultatet
med tillfredsställelse. Det visar
ju att skadorna som orsakas inom
boxningen inte alls är av den storleksordning
som man möjligen skulle ha
trott, när man har lyssnat till herr Hamrin.
Av vad han i dag har sagt, får man
ett intryck av att han inte är nöjd med
utredningsresultatet, på grund av att
det visar att förhållandena är helt andra
än vad herr Hamrin tydligen har
trott. Utredaren konstaterar nämligen,
att även om skador förekommer inom
boxningen, så är de inte mer omfattande
än inom en del andra idrottsgrenar.
Det bör vara ett svar på det påstående
som så ofta upprepas av herr
Hamrin, nämligen att boxarna avsiktligt
försöker skada varandra. Om det
vore boxningens syfte, skulle säkert
skadorna bli av betydligt större omfattning
än de som nu redovisas av utredaren.

Den fråga som herr Hamrin ställde
till mig om vad jag anser skall göras
med anledning av de skador som ändå
förekommer inom boxningen, vill jag
svara på genom att hänvisa till utreda -

100 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden

ren som påvisar, att de åtgärder som
för närvarande vidtages inom boxningen
väntas ge resultat i rätt riktning.
Utredaren konstaterar vidare att någon
anledning till medicinskt ingripande i
det skeendet inte föreligger.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! .Tåg hemställde om ett
svar från herr Allard på frågan, om
han skulle kunna ge ett exempel på någon
annan idrottsgren, där det kan sägas
detsamma som om boxningen,
d. v. s. att den som avsiktligt åstadkommer
en skada på sin motståndare, icke
diskvalificeras utan tvärtom utropas
som segrare. Jag fick inget svar på den
frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 594; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
109 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 49 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 110

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111

Avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 117, s. 270—279) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 28 000 000
kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kållqvist m. fl. (I: 329) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
m. fl. (11:319), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning för översyn av den nuvarande
splittrade administrationsformen
i fråga om det ''statliga stödet till
kulturlivet i syfte att nå ökad enhetlighet,
varvid borde övervägas att skapa
ett fristående administrativt organ för
nämnda stödverksamhet, dels att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att lotterimedelsfonden
överfördes från handelsdepartementet
till ecklesiastikdepartementet,
dels att höja anslaget till Avsättning
till lotterimedelsfonden till 30

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 101

miljoner kr. för budgetåret 1962/63, dels
ock att staten vid utförande av offentliga
byggnader skulle avsätta 1 procent
av byggnadäkostnaderna för konstnärlig
utsmyckning med genomförande i den
ordning som angivits i motionerna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och T horsten
Larsson (1:387) och den andra
inom andra kammaren av herrar Wahlund
och Fålldin (II: 482), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 30 000 000 kr. samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att lotterimedelsfondens
förvaltning och lotterimedlens
fördelning måtte överföras från
handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 329 och II: 319 samt 1: 387
och 11:482, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett anslag av 28 000 000 kr.;

b) att motionerna 1:329 och 11:319
samt I: 387 och II: 482, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om överföring
av lotterimedlens administration
från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet,
icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Sundin, PerOlof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile och Helander,
vilka ansett att utskottet under a)
bort hemställa att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1:329
och II: 319 samt I: 387 och II: 482,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Avsättning till lotterimedelsfonden

Avsättning till lotterimedelsfonden

för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 30 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Statliga penninglotterier
har ibland igångsatts under något
suspekta auspicier — sålunda startades
faktiskt vårt lands första statslotteri år
1757 för att finansiera det sorgligt beryktade
pommerska kriget och på Gustav
III :s tid utvecklades det s. k. nummerlotteriet
på sådant sätt att klagomål
uppstod och riksdagen avskaffade
hela härligheten 1841, eftersom det ansågs
fastslaget, att lotteriet ledde »till
sedernas fördärv och en verklig immoralitet».

Till de herostratiskt ryktbara lotterierna
kan väl också räknas de särskilda
lotterierna till förmån för konst, teater
och kulturella ändamål, som på
sistone kommit att mest förknippas med
den ur kostnads- och kontrollsynpunkt
skandalmässiga ombyggnaden av operakrogen.

Men, herr talman, statens lotterier
har även en långt värdefullare inriktning.
De har nämligen ansetts vara användbara
för stöd åt kulturlivet. Sålunda
bestämdes 1938 principerna för
fördelningen av överskottet från lotteriverksamheten
så att ena hälften av
överskottet skulle användas till statsverkets
behov och den andra hälften
skulle överföras till lotterimedelsfonden,
som indirekt är en fond till kulturlivets
stöd.

Svenska penninglotteriets verksamhet
1961 tillförde statskassan sammanlagt
i överskott, vinstskatt, lottskatt och ej
uttagna vinster 150 miljoner kronor.
Då skulle man kunna tro att omkring
75 miljoner kronor borde kunna avsättas
till lotterimedelsfonden. Men enligt
den år 1938 beslutade utfästelsen
skulle staten först lägga embargo på
lottskatten och vinstskatten och ha
täckning för lotteribolagets omkostna -

102 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden

der, varefter alltså resten skulle delas
lika mellan stat och kulturliv. Enligt
denna beräkning skulle faktiskt lotterimedelsfonden
för nästkommande budgetår
tillföras cirka 37 miljoner kronor.

När principen om lotterimedlens användning
fastslogs var Per Edvin Sköld
chef för handelsdepartementet, och han
yttrade då, »att han för egen del i princip
funnit förslaget lämpligt avvägt och
ägnat att läggas till grund för beslut
om lotteribehållningens huvudsakliga
användning».

Så kom kriget, och då fick kulturlivet
maka åt sig, vilket även gällde raserandet
av den Engbergska procentregeln
för konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader. När sedan kriget
upphörde och vi blev något av ett överflödets
förlovade land, så skulle man
väl tro att gamla goda principer återupplivats.
Men detta har man noga aktat
sig för. År efter år har handelsministern
talat om statsfinansiella svårigheter
och betryckta statsfinansers läge
— allt i avsikt att undandra kulturlivet
dess rättmätiga egendom. Det är ett
sorgligt faktum, att man talat mest vackra
ord om behovet av ökat stöd åt kulturlivet,
men när det har gällt att handla
— då har man alltid haft ursäkternas
mångfald till hands.

Under några år har vi från liberalt
håll försökt få till stånd en rättvisare
fördelning av kulturstödet — inte minst
via lotterimedelsfonden. Vi har inte
krävt återgång till 1938 års principbeslut
på en gång, väl vetande att kulturlivet
härigenom kanske skulle råka ut
för ungefär samma faror som kon som
släppts ut på alltför saftigt grönbete,
men vi har eftersträvat att gradvis inom
några få års lopp nå upp till vad
man en gång ansett vara rätt och riktigt.

I år har vi föreslagit att 30 miljoner
borde tillföras lotterimedelsfonden, medan
handelsministern upptagit 28 miljoner.
Avsikten är att vi inom loppet av
ett fåtal år skulle fortsätta upp till 37

miljoner. Statsutskottet har icke kunnat
gå med på denna ökning med 2
miljoner kronor utan har i sitt utlåtande
sagt att »med hänsyn till storleken
av de anspråk som ställs på fonden,
anser utskottet sig böra biträda
departementschefens förslag. En höjning
därutöver, som yrkats motionsvis,
är utskottet icke berett att tillstyrka.»

Statsutskottets avböjande — som dikterats
av socialdemokrater och höger
— innehåller ju på intet sätt någon
saklig motivering, men detta torde väl
kunna tillskrivas det faktum att utskottsmajoriteten
helt enkelt saknar
saklig motivering. Ty när utskottet konstaterar
att man med hänsyn till storleken
av de anspråk som ställes på fonden
samtidigt kan säga, att man inte
kan gå med på vår uppjustering med
två miljoner kronor — då har man helt
enkelt inte gjort sig underrättad om
storleken av anspråken.

Beträffande de behov, som faktiskt
föreligger, kan jag ju hänvisa till vad
herr Arvidson yttrade i denna kammare
för något år sedan och därefter
upprepat flera gånger.

Det förekommer också på tionde huvudtitelns
område en upprustning av
kulturanslaget, sade herr Arvidson.
Ändå är de belopp det här rör sig om
utomordentligt otillräckliga. Jag har,
fortsatte herr Arvidson, haft tillfälle
att överblicka situationen på det konstnärligt
kulturella området som ordförande
i en samarbetsnämnd, där elva
författar-, tonsättar-, konstnärs- och
teaterorganisationer är representerade.
Från denna utgångspunkt kan jag vitsorda
den mörka bilden av läget.

Herr talman! Mot bakgrunden av detta
sakkunniga utlåtande framstår departementschefens
äskande och utskottsutlåtandets
sakliga argumentering
i all sin torftighet.

I vår motion har vi även föreslagit
att lotterimedelsfonden redan nästa
budgetår bör överföras till ecklesiastikdepartementet.

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 103

Vi anser nämligen att det är synnerligen
betydelsefullt för en rationell systematisk
upprustning av vårt kulturliv,
av teatrar, opera och orkestrar
in. m., att samtliga åtgärder härför sammanförs
under ecklesiastikdepartementet.
Och till detta resultat har ett par
statliga utredningar också kommit.

Departementschefen säger i årets
statsverksproposition att »läget numera
kan anses vara sådant, att kulturfondsutredningens
förslag bör kunna
upptas till behandling». Utskottet konstaterar
samma sak och förutsätter att
en prövning av kulturfondsutredningens
förslag »nu verkligen kommer till
stånd». Utskottet utgår från att därvid
även kommer att övervägas frågan om
en överföring av lotterimedlens administration
från handelsdepartementet
till ecklesiastikdepartementet.

Men någon särskild skrivelse till
Kungl. Maj:t härom vill inte utskottet
tillstyrka.

Jag anser nog, att det är så pass
brådskande med åtgärder härvidlag att
få till stånd ett samlat och fast grepp
om upprustningen på det kulturellt
konstnärliga området, att vi icke längre
bör gå som katten kring het gröt utan
övergå till handling. Enligt min mening
är det angeläget att den nuvarande
splittringen av kulturstödets administration
upphäves och att det statliga
stödet till kulturlivet hänskjutes till
ecklesiastikdepartementet.

Herr talman! lag ber att få yrka bifall
till reservation nr 7 vid punkten
111, vilket innebär att 30 miljoner kronor
avsättes till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1962/63. Därtill ber jag att få
yrka bifall till motionerna nr II: 319
och II: 482 som innebär att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär att lotterimedelsfonden
måtte överföras från
handels- till ecklesiastikdepartementet.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Rydén har faktiskt
inbjudit mig till en mycket intres -

Avsättning till lotterimedelsfonden

sant diskussion, men jag skall inte nappa
på kroken med hänsyn till att det
återstår så oändligt mycket på föredragningslistan.

lag måste emellertid reagera emot
hans påstående att utskottet saknar saklig
motivering för sitt ställningstagande.
Det skulle innebära att bara herr
Rydén har en saklig motivering för sin
motion. År det inte en motivering, herr
Rydén, att det för det första har skett
en uppräkning av själva anslaget — det
är 2 miljoner kronor som skiljer buden
åt — så att vi nästa år kommer att få
ett anslag på 28 miljoner kronor. För
det andra, vad beträffar önskemålet om
en omläggning från handels- till ecklesiastikdepartementet
har ju utskottet
också där i viss mån tillmötesgått motionärerna.
Utskottet har ju skrivit mycket
välvilligt om detta.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Först och främst är det
ju så beträffande uppskrivningen med
2,4 miljoner av anslaget enligt departementschefens
förslag och därefter vårt
förslag med ytterligare 2 miljoner kronor,
att anslaget fortfarande är i allra
knappaste laget. Jag vill till herr Mellqvdst
säga, att om man ser på hela denna
anslagsfråga under den tid då dessa
avsättningar gjorts till lotterimedelsfonden,
framgår det att statsverkets totala
inkomster av lotteriverksamheten under
perioden 1939—1961 uppgått till
inemot 2 miljarder kronor, medan lotterimedelsfonden
under samma tid erhållit
cirka 255 miljoner, vartill kommer
cirka 30 miljoner från de särskilda
hundrakronorslotterierna, d. v. s.
sammanlagt cirka 285 miljoner kronor
till kulturlivet.

Vi har alltså att ställa de två miljarder,
som gått till statskassan, mot de
285 miljoner som via fonden tillförts
kulturlivet. Dessa siffror talar mer än
tillräckligt om den restriktivitet som

104 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden

visals gentemot kulturlivet, samtidigt
som statsinkomsterna av lotteriverksamheten
stigit skyhögt. Man tycker därför
att utskottet kunde ha varit med på
denna lilla ökning med två miljoner
kronor.

Herr Mellqvist ansåg att jag borde
kunna vara tillfreds med utskottets välvilliga
skrivning när det gäller en överföring
av lotterimedelsfonden från handels-
till ecklesiastikdepartementet. Jag
bär en känsla av att det från denna
plats alltför ofta åberopas att det föreligger
en sådan välvillig skrivning,
men min erfarenhet säger mig att denna
välvilliga skrivning i ytterst få fall
leder till resultat. Om däremot riksdagen
begär någonting av Kungl. Maj:,t,
brukar det bli resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rydén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
lll:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
7) av herr Per Jacobsson
in. fl.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rydén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
117 ja och 68 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från, att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till det av herr Rydén
under överläggningen framställda yrkandet
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att lotterimedelsfonden
överfördes från handelsdepartementet
till ecklesiastikdepartementet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rydén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
lll:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Rydén under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rydén begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 105 ja och 41 nej, varjämte 29 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 105

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 112—117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 124, s. 285 och 286) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Torsten
Andersson och Mattsson (I: 388)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Grebäck och Wahrendorff
(11:470), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i Skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam prövning av
den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning
i enlighet med vad i motionerna
anförts samt till Statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:388 och 11:470, såvitt
nu var i fråga, till Statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kr.;

b) att motionerna 1:388 och 11:470,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka, Eliasson
i Sundborn och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bi4*—Andra
kammarens protokoll 1962.

fall till motionerna I: 388 och II: 470, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
av den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GREBÄCK (ep):

Herr talman! Vid denna punkt vill jag
såsom en av motionärerna i ärendet säga
några ord.

Vä har i vår motion hemställt att riksdagen
måtte till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten anvisa ett investeringsanslag
om 3 miljoner kronor. Vidare
har vi hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
en skyndsam prövning av frågan om
den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning
och att denna prövning lämpligen
skulle ske i form av en särskild
utredning, i vilken bl. a. även representanter
för den mindre skeppsfarten
borde beredas tillfälle att deltaga. Utredningsarbetet
borde bedrivas i sådan
takt att förslag till åtgärder skulle
kunna föreläggas nästa års riksdag.

En sådan utredning skulle syfta till
att målsättningen för fondens verksamhet
verkligen uppnås och att det hela
bringas i överensstämmelse med statsmakternas
klart uttalade önskemål om
att »genom denna lånefond främja en
ur allmän synpunkt önskvärd förnyelse
av rikets bestånd av fartyg i denna
storleksklass», d. v. s. fartyg i storleksgruppen
100—400 bruttoton.

Hur långt borta från denna målsättning
vi i dag befinner oss klargöres
bäst om man nämner att av landets 404
fartyg i denna storleksgrupp var vid
utgången av år 1959 inte mindre än 334
fartyg 20 år gamla eller äldre.

På grund av de höga priserna på nya
fartyg och svårigheterna att anskaffa
nödvändigt kapital är redarna i stor
utsträckning hänvisade till att köpa inte
nya utan begagnade fartyg, vilka ofta
i konkurrentländerna och då främst
Nr 17

106 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

i Västtyskland och Holland kan antas
ha blivit ersatta av nya fartyg.

Med de knappa medel som finns tillgängliga
i lånefonden blir emellertid
fondens syftemål inte uppfyllt. Lånefonden
har inte tillräckliga medel till
sitt förfogande för att nybyggnadsverksamheten
skall kunna främjas och stöd
lämnas åt näringen i önskvärd omfattning,
utan nämnden bär på grund av
bristande medel sett sig nödsakad uppträda
mycket restriktivt vid beviljandet
av lån och har successivt sänkt lånens
procentuella andel vid nyförvärv.

Medan kungörelsen medger lån på
högst 80 procent av det för ett fartyg
avtalade priset och en amorteringstid
av femton år, beviljar nämnden numera
i regel ett belopp som motsvarar mellan
40 och 50 procent av ett fartygs
anskaffningskostnad samt en amorteringstid
av tio år, allt på grund av bristande
medelstillgång. Den föryngring av
tonnaget som av flera skäl är absolut
nödvändig bromsas automatiskt, då det
inte finns medel tillgängliga för att bevilja
lån intill den maximigräns som
nämnes i kungörelsen.

Förutsättningarna för att det svenska
tonnaget skall kunna hävda sig och återta
en del av det som förlorats i transportkapacitet
är att den mindre skeppsfartens
lånemöjligheter förbättras i stället
för att försämras och att statsmakterna
visar sådant intresse för näringen
att den blir hjälpt i stället för stjälpt.

Det måste därför anses som ett oeftergivligt
villkor för att lånefonden skall
kunna fylla sin uppgift att ställa tillräckliga
medel till förfogande så att företagarna
i denna bransch kan medges
högsta möjliga lånebelopp och amorteringstid
inom kungörelsens ram.

Statsutskottets majoritet, som yrkat
avslag på vår motion, anser tydligen i
likhet med departementschefen att någon
förstärkning av fonden icke är nödvändig
för att nämnden i normal utsträckning
skall bedriva utlåningsverksamhet
i fondens syfte. Ja, då skall man

väl — förlåt att jag säger det — ha bra
små anspråk på vad som är normalt i
fråga om en modernisering av det tonnage
som ingår i den mindre skeppsfarten.

Vi får inte glömma att detta småtonnage
spelar en utomordentligt viktig
roll för handel och näringsliv. Det betyder
att vårakanalhamnar, insjöhamnar
och småhamnarna efter vår långa kust
kan betjänas med billiga frakter, som
i en alltmer hårdande konkurrens är
eller kan vara av avgörande betydelse
för ett företags ekonomi.

Med anledning av vår begäran att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om framläggandet av en plan för
förstärkning av fonden, så att den kan
uPPfyFa sitt avsedda syfte, anser utskottet
att någon sådan särskild hänvändelse
inte behövs utan förlitar sig
på att Kungl. Maj :t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på förhållandena
inom den mindre skeppsfarten och »vid
behov framlägger de förslag i fråga om
långivningen, som kunna visa sig motiverade».

Då frågar jag: När har ett behov visat
sig bättre motiverat, och hur skall
i så fall motiveringen se ut?

Herr talman! lag ber att få yrka bifall
till den vid punkt 118 i statsutskottets
utlåtande nr 10 fogade reservationen
av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Nr 17 107

Fredagen den 27 april 1962 em.

Minderårigs rätt att framföra traktor å allmän väg

svarad. Herr Grebäck begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
118 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 122 ja och 60 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 119—121

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122

Lädes till handlingarna.

Punkten 123

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 124

Lädes till handlingarna.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av väckta motioner om

utredning rörande säkerhetskontrollen
på atomenergiområdet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 42,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av väckta motioner
angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m.

I 4

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av beslut
inom Internationella valutafonden
rörande generella lånearrangemang,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr 31, föranlett
av kamr arnas skilj aktiga beslut vid
behandlingen av första lagutskottets utlåtande
i anledning av väckt motion om
viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken.

§ 6

Minderårigs rätt att framföra traktor å
allmän väg

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motion om
översyn av vägtrafikförordningens bestämmelser
rörande minderårigs rätt
att framföra traktor å allmän väg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Den som eventuellt begränsat
sin läsning av föreliggande ut -

108 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Minderårigs rätt att framföra traktor å allmän väg

låtande till att endast omfatta utskottets
hemställan får kanske den uppfattningen
att vår motion har helt bifallits.
Så är nu inte fallet. I motionen har yrkats
»att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av vägtrafikförordningens
bestämmelser rörande
minderårigs rätt att framföra
traktor å allmän väg». Utskottet har
emellertid inskränkt sig till att begära
att riksdagen »måtte hemställa att
Kungl. Maj:t uppdrager åt statens trafiksäkerhetsråd
att utföra en förutsättningslös
undersökning i enlighet med
vad utskottet närmare angivit i utlåtandet
och därefter vidta de åtgärder, vartill
undersökningen må föranleda».
Denna undersökning skulle bestå i anskaffandet
av statistiska uppgifter över
frekvensen i fråga om traktorolyckor,
där minderåriga förare har varit inblandade,
men även olyckor över huvud
taget rörande traktorer och motorredskap.

Utskottets ställningstagande är tydligen
en kompromiss mellan å ena sidan
den uppfattningen att motionen bort
helt tillstyrkas och å andra sidan den
meningen att den skulle avstyrkas. Här
har alltså liksom i fråga om remissyttrandena
intresset för en ökad trafiksäkerhet
stått mot ekonomiska intressen,
företrädesvis på jordbrukets område.

Jag har, herr talman, intet att erinra
mot att en sådan avvägning göres på
detta område liksom på många andra.
Vad som föranlett mig att begära ordet
är det förhållandet att det efter utskottsbehandlingen
har framkommit,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid
tiden för avgivandet av sitt yttrande
över motionen även hade en framställning
från motorbranschens riksförbund
angående klassificering av till traktor
eller motorredskap ombyggd bil på remiss
från Kungl. Maj:t. I sitt utlåtande
av den 2 april 1962 har man inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen mycket utförligt
tagit upp dessa problem, som
har stort intresse inte minst ur skatte -

synpunkt. Nu förekommer en skatteflykt,
som statsmakterna snarast måste
vidta åtgärder för att förhindra. Jag
skall inte här uppehålla mig vid den
frågan utan vill endast framhålla att
man i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gått mycket långt i sina krav på en
omedelbar utredning rörande samtliga
spörsmål som aktualiserats genom den
kraftiga ökningen av traktorer och motorredskap.

Här kommer givetvis de problem som
av oss aktualiserats in i bilden på en
framträdande plats. Det är överraskande
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte omnämner dessa ting i sitt remissyttrande
över motionen. Det måste väl
ha gått så till att ärendena behandlats
av olika avdelningar inom verket. Det
tillkommer inte mig att göra påståenden,
men nog må det tillåtas en undran
huruvida inte i varje fall majoriteten i
utskottet hade varit benägen att tillstyrka
motionens yrkande om en allsidig
utredning i stället för en undersökning
av olycksfallsfrekvensen, om dessa
planer från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida hade meddelats utskottet.
Nå, det må vara hur som helst. Nu
torde det finnas anledning förmoda att
frågan — eller rättare sagt samtliga
dessa frågor — ändå blir föremål för
en allsidig utredning.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
angående vägtrafikförordningens bestämmelse
om hastighet vid passerande
av järnvägskorsning.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 109

§ 8

Sänkning av minimiåldern för rätt att
erhålla körkort för bil

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motion om
utredning rörande sänkning av minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för
bil.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 379,
av herrar Lindkvist och Lassinantti.

I motionen hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en snabb utredning i syfte att
på sätt närmare angivits i motionen
sänka minimiåldern för rätt att erhålla
körkort för bil från 18 till 16 år.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 379, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Torbrink
och herr Persson i Tandö, som
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
II: 379 måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om en snabb utredning i syfte att enligt
de riktlinjer, som uppdragits i motionen
och av reservanterna, sänka minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för
bil.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Tandö (s):

Herr talman! Tillsammans med fru
Torbrink har jag anfört reservation mot
tredje lagutskottets utlåtande nr 23. Vi
konstaterar i reservationen bl. a. att det
är 55 år sedan minimiåldern för rätt
att erhålla körkort för bil fastställdes
till 18 år. Under den långa tid som gått
har ganska stora omändringar i vårt
samhälle skett, inte minst på det område
som har med ungdomens fostran
att göra. Omprövning har också skett
beträffande ungdomens mognadsgrad
på andra områden. Värnpliktsåldern

har sänkts, rösträttsåldern likaså. Enligt
tidningsnotiser har på sista tiden
diskuterats frågan om sänkning av åldern
för ingående av äktenskap. På de
flesta områden har man sålunda erkänt
att ungdomens mognadsgrad ökat, men
då det gäller förande av motorfordon
skulle den enligt utskottet stå på samma
nivå som år 1906. Är detta verkligen
möjligt?

Ingen vill väl påstå — tredje lagutskottets
majoritet gör det inte heller —
annat än att ungdomen i dag har mycket
god kännedom om motorfordon av
olika slag. Få av oss äldre i 50-årsåldern
och däröver torde ha en så ingående
kännedom om dessa saker som dagens
ungdom. Ur den synpunkten borde
alltså en sänkning av åldern för erhållande
av körkort för bil kunna ske.

En sådan sänkning bör dock inte betraktas
som en isolerad åtgärd. I den
motion som här behandlas avses en
sänkning av körkortsåldern genomföras
samtidigt med en utökad trafikundervisning
i skolorna. Därigenom skall ungdomen
fostras till goda och ansvarslsännande
motorförare. Jag vill helt instämma
i detta.

En sänkning av körkortsåldern skulle
också hjälpa till att avhålla ungdomen
från spritmissbruk. I den undersökning
som är bifogad 1953 års trafiksäkerhetsutredning
och som behandlar 16—17-åringars förseelser mot trafikbestämmelserna
finns inte angiven någon ur
de här nämnda årsklasserna som åtalad
för trafiknykterhet. Sålunda har här
visats att ungdomarna i denna del skött
sig bra, vilket man tyvärr inte kan säga
om de äldre körkortsinnehavare som
berörts av undersökningen.

Jag hoppas alltså att det med eu riktigt
avpassad trafikundervisning skall
bli möjligt att sänka körkortsåldern för
bil. Det blir mer och mer nödvändigt
även för de yngre att kunna nyttja bil
vid transporter till och från arbetsplatsen
och även för att kunna sköta ett arbete
i vilket bil används. Enligt min
mening talar därför många skäl för en

Ilo Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

utredning i motionens syfte och för att
utredningen bör komma till stånd snarast
möjligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tillhör dem som
motionerat för en sänkning av körkortsåldern,
och jag var mycket nyfiken på
vad remissinstanserna skulle svara
tredje lagutskottet i anledning av vår
motion. Det har till tredje lagutskottet
kommit in remissvar från nio instanser,
och av dessa har två, nämligen statens
trafiksäkerhetsråd och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, svarat nej. De
är mot en utredning om en sänkning av
körkortsåldern. Sju av remissinstanserna
har sagt sig vara intresserade av
en utredning. Och det är här inte fråga
om remissinstanser utan erfarenhet
av dessa frågor. Det är NTF, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning,
Fomo, Motor, MHF och KAK —
alltså hela landets församlade motorexpertis,
med dagliga erfarenheter av
dessa problem — som har tillstyrkt motionens
syfte om en utredning i syfte
att sänka körkortsåldern.

Många hade kanske trott att tredje
lagutskottet skulle ha tagit åtminstone
något intryck av denna överväldigande
majoritet i remissvaren för bifall till
motionen, men tredje lagutskottet har
tagit mycket lätt på uppgiften och tydligen
föresatt sig att det beslut som fattades
1906 om att körkortsåldern skulle
vara 18 åt- skall stå sig e värdliga
tider. Jag ställer bara frågan, om det
finns några andra beslut från 1906 års
riksdag, som inte senare riksdagar tagit
upp till förnyad prövning.

Huvudtemat i denna debatt — det vill
jag gärna understryka — är att lägga
in en intensifierad trafikundervisning
i skolorna, vilken skall vara av sådan
kvalificerad art att den når upp till körkortets
nivå.

Denna undervisning, som självfallet
skall ingå på skolschemat, skall enligt
vår mening kombineras med en studieoch
cirkelverksamhet, i vilken bilkunskap
och motorlära blir de egentliga
huvudämnena. Därigenom skulle de
ungdomar som har denna grundliga teoretiska
utbildning i trafikfrågor få möjlighet
att ta körlektioner vid fyllda 16
år och dessutom erhålla en utbildning
som i avsevärd utsträckning skiljer sig
från den nuvarande körskoleutbildningen.
Denna utbildning söker man som
regel att på kortast möjliga tid klara
av. Den föreslagna undervisningen syftar
till att dessa ungdomar skall få en
ordentlig, väl genomtänkt, pedagogiskt
skickligt upplagd och ansvarsfull körutbildning,
som ger dem möjligheter
att köra bil under skiftande förhållanden.
Vad vi motionärer åsyftar är att
ge ungdomarna möjligheter att i den
växande trafiken bli de verkliga elitförarna
på våra svenska vägar.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
ytterligare en fråga, nämligen den som
herr Persson nämnde i sitt anförande.
Vi kan om vi sänker körkortsåldern
fylla ut en farlig lucka i ungdomsåldrarna,
den som ligger mellan 16 och 18
år, alltså upp till den nuvarande körkortsåldern.
Det kommer nämligen, enligt
det förslag som vi framlagt i motionen,
för att få lära sig att ta körkort
att fordras en perfekt personlig skötsamhet
av dessa ungdomar. De kommer
att få avhålla sig från spritkonsumtion.

Körkortet kommer att bli oerhört
attraktivt. Vi vet alla att många ungdomar
kommer i kontakt med alkoholförtäring
i de tidigare ungdomsåren,
alltså när de kommit ut i förvärvsarbetet.
Vi skulle här få ett alldeles utomordentligt
komplement till den upplysningsverksamhet,
som bedrives av olika
organisationer men vilka inte lyckats
komma till rätta med ungdomens
alkoholförtäring.

Jag vill tillägga att en sänkning av
körkortsåldern är av stor betydelse för

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 111

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

alla de ungdomar som utbildas för serviceyrken
och i bilbranschen och som
för sin utbildning är beroende av bil.
Dessa ungdomar behöver körkort före
18 års ålder. En sänkt körkortsålder
kommer också att få betydelse för landsbygdens
ungdomar, som behöver ha en
tätare kontakt med sina unga kamrater,
vilka kanske bor åtskilliga mil från
den trakt där vederbörande har sin
hemvist.

I sammanhanget kan erinras om den
debatt i fråga om sänkt körkortsålder
som förts i en råd dags- och veckotidningar.
Man talar där om utredningar
vilka skulle påvisa ungdomarnas högre
skadefrekvens. Det finns dock inget ordentligt
utredningsmaterial att hänvisa
till.

Utskottsmajoriteten har hängt upp sitt
avslagsyrkande på en utredning som
snart är tio år gammal och som enligt
min mening inte kan betraktas som relevant
i dagens situation, ty det är ju
just under de senaste tio åren vi haft
den starka frammarschen på bilismens
område. Det finns bara en känd undersökning
i Europa som utförts i syfte att
utröna trafikolyckornas orsaker i relation
till åldern hos de inblandade.
Den undersökningen har gjorts i Tyskland,
närmare bestämt i Niirnberg, och
den påvisade, att åtskilliga förare upp
till 7 år efter det att körkortet erhållits
inte har uppnått tillräcklig säkerhet
och körvana. Men åldern spelar därvid
ingen roll — det är inte så att de unga
körkortsinnehavarna har en högre skadefrekvens
än de äldre, utan allt beror
på hur grundlig den utbildningen är.
Det är just en sådan grundlig utbildning
vi åsyftar i motionen.

Det har sagts mig att man skall akta
sig för att framlägga alltför djärva'' motioner
i Sveriges riksdag. Jag skall
gärna erkänna att denna motion är
djärv. Den ställer stora krav på nytänkande,
den ställer stora krav på ändring
av den mall efter vilken vi alltför
lättvindligt betygsätter Sveriges ung -

dom. Framför allt kan väl motionen sägas
ha till uppgift att skapa ett förtroende
för de skötsamma ungdomarna,
som utgör den övervägande delen av
ungdomen i vårt land — ett förtroende
som Sveriges riksdag tidigare ingalunda
har skämt bort dessa ungdomar med.
Reservanterna i utskottet har mildrat
motionärernas djärvhet och föreslår en
utredning, utan att ange någon minimiålder,
och jag nöjer mig, herr talman,
med att yrka bifall till reservationen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Först bara ett påpekande
vad gäller referatet i det föreliggande
utlåtandet av 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Jag åsyftar huvudregeln
för utfärdande av körkort. Momentet
har återgivits i sin ursprungliga lydelse,
men just detta moment har 1958
ändrats i skärpande riktning. Ändringen
avser det tidigare s. k. nykterhetsintyget,
som ersattes med ett s. k. lämplighetsintyg
— en inte alldeles oväsentlig
förändring. Förut hette det, att
intyget skall visa att »sökanden under
de två senaste åren gjort sig känd för
nyktert levnadssätt och med hänsyn till
sina personliga förhållanden i övrigt
icke kan anses olämplig såsom förare
av körkortspliktigt fordon». Men nu
finns inte längre någon tvåårsgräns. Den
nya lydelsen är också mera positiv i
anspråken på körkortssökandes lämplighet.
Intyget skall sålunda visa, »huruvida
sökanden med hänsyn till sina
personliga förhållanden får anses lämplig
såsom förare av körkortspliktigt
fordon».

Herr talman! Detta är bara ett litet
påpekande rörande ett något missvisande
referat, som väl är av typen
»olycksfall i arbetet» och inte i och för
sig har betydelse för den fråga det här
gäller.

En av anledningarna till att jag begärt
ordet är kommunikationsministerns
uttalande i proposition nr 69 till

112 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

1958 års riksdag angående ändringar i
vägtrafikförordningen. Han säger där:

»Givetvis kan man hysa delade meningar
om den lämpligaste åldersgränsen.
Man kan med ungefär lika goda
skäl förfäkta, att den bör sättas vid 16,
17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen
kan enligt min mening icke sägas vara
illa avvägd och har åtminstone fördelen
att vara väl invand i allmänna medvetandet.
»

Det finns alltså inte några klara, absoluta
skäl, förebragta genom utredning,
för att sätta gränsen vid 18 år för
körkort för bil. Jag finner det just därför
behövligt med en förnyad belysning
av problemet med körkortsåldern,
så att en säkrare grund för bedömningen
av åldersgränsen skapas. De nya
erfarenheter, som gjorts i Tyskland och
som är av största intresse — herr Lindkvist
var inne på denna sak — måste
enligt min mening påkalla en inventering,
genomgång och kritisk analys av
olika motiv, som kan ge vägledning om
var åldersgränsen för erhållande av
körkort lämpligen bör dragas. Som motionärerna
påpekar är olycksriskerna
enligt tysk forskning störst under de
första sju åren efter det att körkort erhållits
— en lång tillvänjningstid alltså.
Trafikpsykologen Gerhard Munch har
dock visat, att denna tid genom vidareutbildning
kan nedbringas till hälften. I
Bayern utförs därför nu prov med körkortsgivning
till 16-åringar, som under
tiden till dess att de uppnår 18 års ålder
får köra bil under målsmans eller arbetsgivares
uppsikt.

Man bör nog inte för mycket bygga
på en sådan faktor som viss uppnådd
levnadsålder och i varje fall mycket
mera på den sökandes faktiska körförmåga.
Vi måste eftersträva att genom
bättre — eventuellt längre — utbildning
få till stånd en långt högre genomsnittlig
körförmåga hos bilisterna.
Proven i Bayern gör det möjligt att
under en övergångstid på två år ge ungdomar
en vidareutbildning genom tra -

fikfostran, som kanske på ett avgörande
sätt kan påverka och förkorta den
sjuåriga tillvänjningstiden.

Man kunde på detta sätt få värdefulla
erfarenheter av en övergångstid mellan
16 år, då provisoriskt körkort skulle
lämnas, som berättigade till att köra
under övervakning av någon vuxen körkortsinnehavare,
och 18 år, då det definitiva
körkortet skulle utfärdas. En
sådan körkortsgivning skulle också begränsa
den olovliga körning, som säkerligen
förekommer i betydande omfattning
bland 16—17-åringar. Att nykterheten
bland ungdomen skulle kunna
främjas på detta sätt har redan betonats
av motionären herr Lindkvist.

Erfarenheterna i andra länder av
olika körkortsåldrar borde också sammanföras
på nytt och studeras här i
Sverige. I USA har ju de olika staterna
olika körkortsåldrar. Ett annat land jag
tänker på i detta sammanhang är Belgien,
där det lär vara så, att det över
huvud taget inte krävs körkort. Man
borde sålunda noga granska de aktuella
erfarenheter, som finns på olika håll
i världen.

Även jag tycker, att många omständigheter
gör det tveksamt om man bör
sänka körkortsåldern för bil, men någon
klarhet föreligger inte och just därför
hyser jag sympatier för reservanternas
försiktiga yrkande. Om vi bifaller
deras förslag har vi, som herr Lindkvist
påpekade, inte bundit oss för en
viss lägre körkortsålder utan endast uttalat
att vi vill få till stånd en utredning
av hithörande frågor mot bakgrunden
av behovet av en långt bättre trafiksäkerhet
än den vi för närvarande
har.

Kommunikationsministern har för
inte så länge sedan — såvitt jag uppfattat
saken rätt — offentligt aviserat en
utredning rörande körkortsutbildningen.
Det har dock sedan inte hörts något
om den saken, men jag utgår likväl
ifrån att utredningen så småningom
kommer att tillsättas. Reservanternas

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 113

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

utredningsförslag kan lämpligen prövas
i det sammanhanget.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Frågan om en sänkning
av körkortsåldern har naturligtvis
många aspekter. Den kan ses isolerad
som eu ren trafikfråga, där man vid
ställningstagandet har att ta hänsyn till
de skäl för och emot en lägre körkortsålder
som kan anföras just ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Enligt min mening
har emellertid ingenting framkommit
som ger stöd för uppfattningen att frågan
inte bör utredas.

I reservationen av fru Torbrink och
herr Persson i Tandö liksom i motionerna
har det också anförts andra synpunkter
på frågan, som är riktiga och
som bör beaktas. Jag tänker närmast på
den nykterhetspolitiska effekten av en
sänkning av körkortsåldern. Jag vill
i detta sammanhang understryka vad
herr Lindkvist anförde. Utan tvivel är
en sänkning av körkortsåldern en av
de metoder man kan välja för att åstadkomma
en ökad nykterhet bland ungdomen.

När nu reservationen, som herr Wiklund
påpekade, är så försiktigt hållen
att man inte binder sig för en viss bestämd
lägre ålder utan föreslår en utredning
av frågan, tycker jag nog att
vi med hänsyn till inte minst den nykterhetsfrämjande
sidan av förslaget borde
kunna biträda detta yrkande. Jag
vill således, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Om jag fattade den föregående
talaren rätt, menade han att
riksdagen, om den följer reservationen,
begär en utredning som inte förpliktar
till någonting. Jag vill då påpeka att reservanterna
föreslagit, »att riksdagen i
anledning av motionen II: 397 måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om en snabb

utredning i syfte att enligt de riktlinjer,
som upp dragits i motionen och utskottets
utlåtande, sänka minimiåldern för
rätt att erhålla körkort för bil». Det är
alltså, såvitt jag kan förstå inte en förutsättningslös
utredning som reservanterna
begär utan en utredning som klart
siktar till en sänkning av körkortsåldern.
Om riksdagen bifaller reservanternas
yrkande, betyder det alltså att
man nära nog från Kungl. Maj:t rekvirerar
ett lagförslag om en sänkning av
körkortsåldern. Riksdagen har då bundit
sig för ett ställningstagande redan
vid beslutet om utredning.

Vad själva sakfrågan beträffar är jag
fullt på det klara med att vi kan leta
fram 16-åringar som äger samma mognad
som en 18-åring när det gäller att
bemästra trafiksituationer. Jag är också
på det klara med att man kan leta fram
en hel del betydligt äldre bilförare, vilkas
omdöme kan klicka i kritiska situationer.
Dessa omständigheter anser
jag dock inte vara ett tillräckligt skäl
för en sänkning av körkortsåldern.

Motionärerna och reservanterna liksom
de övriga talare som uppträtt i debatten
anser att man bör förbättra trafikundervisningen
genom att införa körkortsundervisning
redan i skolorna och
därigenom bibringa ungdomen nödig
undervisning och fostran i trafikfrågor.
Men ingen kan väl i dag säga i vilken
utsträckning skolan har möjlighet att
i sina undervisningsplaner ta upp alla
de ämnen som det i och för sig kan
vara önskvärt att skolan meddelar undervisning
i. Det är alltså i dag omöjligt
att säga, om skolan kan åtaga sig
denna uppgift. Överstyrelsen för yrkesundervisning
har på den punkten uttalat
en viss tveksamhet.

En av de föregående talarna sade, att
många av remissinstanserna tillstyrkt
förslaget om en utredning. Jag vill då
påpeka att endast en remissinstans —
Fomo — klart och otvetydigt tillstyrkt
en sänkning av körkortsåldern. De övriga
remissinstanserna lägger tyngd -

114 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

punkten på andra sidor av frågan, i regel
på önskemålen om en förbättring
av undervisningen för körkort.

Det torde väl nu lia sagts tillräckligt
i denna sak, och jag ber med dessa
ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Helt avgörande för utskottsmajoritetens
ställningstagande i
detta ärende är trafiksäkerhetsmomentet.
Den mognad man fordrar av en
människa som skall köra bil kan, det
måste vi nog ändå alla erkänna, 16—17-åringar knappast besitta. Trafikintensiteten
blir större, och risken föreligger
om man skulle sänka körkortsåldern
att det på våra gator och vägar skulle
kastas ut ytterligare åtskilliga tusental
bilar förda av ungdomar som inte hade
förutsättningar att behärska fordonen
och trafiken på ett tillfredsställande
sätt.

Svenska trafikförsäkringsföreningen
gjorde så sent som 1960 en utredning
för att bl. a. belysa hur åldern sammanhänger
med skadefrekvensen. Det materialet
gav vid handen att förarna i åldrarna
18 och 19 år var mer än fyra
gånger sämre ur risksynpunkt än de
äldre. Vissa försäkringsbolag tar på
grund av skadeutfallet ut högre premie
av förare i de yngsta årsklasserna. Detta
bör vi väl ta hänsyn till när vi bedömer
var åldersgränsen skall sättas.

Statens trafiksäkerhetsråd har också
fastslagit de stora riskerna med att sänka
åldern ytterligare för körkortsinnehav.

Dessutom har utskottet också tagit
hänsyn till intresset att bevara likformigheten
i de nordiska ländernas lagstiftning.
Nu gäller 18-årsgränsen i
samtliga nordiska länder.

Däremot har vi givetvis såsom också
framgår av utlåtandet ingenting emot
den trafikundervisning som hav begärts
för att förbereda de tilltänkta körkortsinnehavarna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Carlssons anförande som gjorde att jag
tar till orda. Det ligger nämligen en inkonsekvens
i att anse mognaden hos 16
—18-åringarna inte vara så stor att man
kan tillåta dem att föra bil, när man
samtidigt ger dessa ungdomar rätt att
föra lätt motorcykel. För trafikanten
själv är en lätt motorcykel mycket farligare
än bilen. Det finns över huvud
taget inget fordon att färdas på landsväg
med som är så farligt för föraren
som just motorcykeln. Att påstå att dessa
ungdomars omdöme räcker till för att
hantera detta farliga redskap men inte
för att föra bil är ett något egendomligt
resonemang.

Sedan måste vi väl ändå vara klara
över att nuvarande förhållanden på trafikfronten
inte är tillfredsställande. Vi
kan utan tvekan säga, att hela undervisningen
för erhållande av körkort inte
är bra. Man skulle gärna se att den
undervisning, som behövs för erhållande
av körkort, på något sätt gjordes
obligatorisk och infördes i ett tidigt
sammanhang. Det är ändå så, att det i
dag är ytterst få människor som lämnar
skolan utan att snarast möjligt därefter
skaffa sig körkort. Ur den synpunkten
vore det mycket lämpligt att koppla
samman körkortsundervisningen på något
sätt med den obligatoriska undervisningen
i skolan. Jag vill inte påstå,
att jag är övertygad om att sextonårsåldern
är den absolut lämpligaste, men
jag tycker ändå att det finns så mycket
som talar för att en utredning borde
komma till stånd, att man skulle kunna
kosta på sig en sådan.

Man bär också velat visa, att de unga
förarna mellan 16 och 18 år råkar ut
för olyckor i större utsträckning än
andra. Jag är emellertid övertygad om
att det i stort sett förhåller sig så, att
det är de första åren i trafiken som är
de verkligt besvärliga. Själv tog jag körkort
när jag var 20 år, och jag skall gärna
erkänna att jag många gånger efteråt

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 115

Sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

funderat på hur det lyckades mig att
överleva det första året, som jag hade
körkort. Sedan dess har ingenting hänt;
det hände för övrigt ingenting det första
året heller, men nära var det många
gånger.

Nog måste man erkänna, att trafiken
i dag är sådan, att den undervisning
som ges för körkorts erhållande inte är
tillräcklig för att man skall känna sig
säker i trafiken. Man kan inte heller
komma ifrån det faktum, att en yngling
som vill ha körkort för lätt motorcykel
får ett sådant mycket lätt, därför att
han har så kolossalt lätt för att hantera
maskinen på ett sätt, som körläraren eller
inspektören kan finna tillfredsställande.
Vi kan anta att han redan som
femtonåring har fått en moped och kan
hantera den. Efter ett år vill han skaffa
sig en s. k. lätt motorcykel. Han bär
absolut ingen svårighet att med den vana
han fått av mopeden överföra denna
vid sin demonstration av hur han för
den lätta motorcykeln, när han söker
körkort. Det ställes inte heller då samma
krav på ynglingen som när han skall
ta körkort för bil.

Det är mycket som talar för att vi
borde vara beredda att tillstyrka en utredning,
när vi inte är nöjda med nuvarande
resultat, för att söka få utrönt,
om vi kan komma fram till något bättre.
Ur den synpunkten, herr talman, vill
jag gärna yrka bifall till reservationen.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord till herr Carlsson i Stockholm.
Han bortser helt ifrån att flera
remissinstanser har accepterat förslaget
om en utredning i syfte att sänka körkorfsåldern.
Det är remissinstanser, som
har den dagliga kontakten med trafiken
på de svenska vägarna. De stora motororganisationerna,
som verkligen behärskar
dessa problem, hav accepterat
en utredning rörande sänkt körkortsålder.

Sedan vill jag också säga till herr

Carlsson i Stockholm, när han anför att
en utredning 1960 visade att skadefrekvensen
är fyra gånger större bland de
unga förarna än bland de äldre, att
denna undersökning inte är representativ.
Den har nämligen bara »skummat»
den dagliga trafiken, och huvudparten
av dem som trafikerar vägarna är unga.
Det är alltså ingen jämförelse som här
gjorts mellan olika åldrar och har därför
inget värde i detta sammanhang.

Slutligen säger herr Carlsson, att försäkringsbolagen
också har höjt premierna
för de yngre motorförarna. Ja, det
är möjligt att så har skett, men det finns
i varje fall ett klart lysande undantag,
nämligen Folksam, där premierna är
lika för alla försäkringstagare och där
det inte är något fel att vara ung.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! När man här säger, att
de unga körkortsinnehavarna har större
riskfrekvens i trafiken än de äldre och
åberopar en del undersökningar till
stöd för det påståendet, vill jag bara
konstatera, att dessa undersökningar
gäller körförmågan, som den framträder
med de nuvarande utbildningsformerna.
Men vi som är intresserade av att denna
fråga blir övervägd, genomarbetad och
ytterligare undersökt förutsätter verkligen
att en annan sorts trafik- och körundervisning
kommer till stånd än den
nu vanliga. Det bör ordnas en på olika
sätt effektivare undervisning genom att
den pågår under längre tid, vilket kan
ske genom att den ges större utrymme i
skolorna. Det finns även andra åtgärder,
t. ex. av pedagogisk art som skulle
kunna vidtas i detta syfte och som en
förutsättning för ändrad lägsta ålder
för bilkörkort.

Jag tycker alltså att de mätningar,
som man här åberopar, inte är riktigt
relevanta i den debatt vi här för.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Är det några som har
och bör ha erfarenhet på detta område

116 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

så är det försäkringsbolagen, som skall
betala ut ersättningarna för skadefallen.
De har alltså gjort denna utredning
som jag tidigare omnämnt och som
omsluter samtliga skadefall och som
följaktligen bör vara representativ för
hur det i stort sett verkar. Jag tror alltså
att man bör ta mera hänsyn till detta
än vad många talare här har gjort. Sedan
kan det naturligtvis alltid utredas,
men i så fall borde utredningen göras
för hela Norden.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av fru Torbrink och herr
Persson i Tandö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lindkvist begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 37 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av de fiskesakkunniga organen
i vattenmål, m. m., jämte i ämnena väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. 131—134) föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1962/63 till Fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
samt till Fiskeristyrelsen med
statens vatteninspektion: Vatteninspektionen:
Avlöningar och Omkostnader
anvisa förslagsanslag av respektive
1 491 000 kr., 580 000 kr., 637 000 kr.
och 201 000 kr.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnena, för
budgetåret 1962/63 beräkna till Fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion:
Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
ett reservationsanslag av 1 000 kr.
(p. 135), till Fiskeriintendenter m. in.:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 255 000 respektive 27 000 kr.
(p. 136 och 137) samt till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ett anslag av 785 000
kr. (p. 144).

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
16 februari 1962 dagtecknad proposition,
nr 48, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att dels godkänna i propositionen
framlagda förslag rörande
omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för undersökningar inom fiskeriorganisationen
i enlighet med vad
som föreslagits i propositionen, dels

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 117

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m.

bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga de
ändringar i personalförteckningarna för
fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
fiskeristyrelsen och vatteninspeldionen
samt för fiskeriintendenter
m. m., som föranleddes av i propositionen
framlagda förslag, dels fastställa
viss angiven avlöningsstat för fiskeriintendenter
m. m., att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1962/63,
dels ock å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa
till Undersökningar inom fiskeriorganisationen,
till Fiskeriintendenter
m. m.: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av respektive 1 000 kr.,
260 000 kr. och 27 000 kr. samt till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt ett anslag av
970 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 188 av herrar Ringaby och Arvidson
och II: 230 av herr Hedin m. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära sådan
komplettering av 20 § i instruktionen
för fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion
att enskilda berättigades att
få undersökningar och utredningar
verkställda i fråga om vattenföroreningar;
och

2) I: 574 av herr Isacson, likalydande
med II: 678 av herr Hedin, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
organisationen för mellersta och södra
fiskeriintendentsdistrikten samt västerhavets
och österhavets distrikt icke nu
måtte fastställas av riksdagen utan göras
till föremål för ny utredning, varvid
i motionerna framförda synpunkter
borde beaktas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. besluta att motionerna I: 574 och
II: 678, såvitt de avsåge yrkanden om

utredning rörande organisationen för
mellersta och södra fiskeriintendentsdistrikten
samt för västerhavets och österhavets
distrikt, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 574 och II: 678, såvitt nu var i fråga,
godkänna de förslag rörande organisationen
av fiskeriintendentsdistrikten,
som i utlåtandet angivits;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning a)

godkänna de förslag i övrigt rörande
omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, som i utlåtandet
framlagts;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för undersökningar
inom fiskeriorganisationen i
enlighet med vad som föreslagits i utlåtandet; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: fiskeristyrelsen
och vatteninspektionen samt för fiskeriintendenter
m. m., som föranleddes av
vad i utlåtandet angivits;

d) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion: fiskeristyrelsen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63;

e) fastställa av utskottet likaledes
framlagd avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion:
vatteninspektionen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1962/
63;

f) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för fiskeriintendenter m. m.,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

IV. å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 491 000
kr.

118 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 era.

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m.

b) till Fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Avlöningar ett förslagsanslag av 637 000
kr.

c) till Fiskeriintendenter m. in.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 260 000
kr.

d) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 580 000
kr.

e) till Fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Omkostnader ett förslagsanslag av
201 000 kr.

f) till Fiskeriintendenter m. in.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 27 000
kr.

g) till Undersökningar inom fiskeriorganisationen
ett förslagsanslag av
1 000 kr.

h) till Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
ett anslag av 970 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

V. besluta att motionerna I: 188 och
II: 230 måtte anses besvarade med vad
utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Isacson, Stiernstedt och
Hedin, vilka ansett att utskottet under
I. och II. bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 574 och II: 678, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
organisationen för mellersta och södra
fiskeriintendentsdistrikten samt västerhavets
och österhavets distrikt gjordes
till föremål för ny utredning, varvid de
i förenämnda motioner framförda synpunkterna
borde beaktas;

II. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:574 och 11:678, såvitt nu var i
fråga, besluta, att organisationen för
mellersta och södra fiskeriintendentsdistrikten
samt västerhavets och österhavets
distrikt i avvaktan på resultatet

av under I. angiven utredning övergångsvis
uppbyggdes i enlighet med vad
i reservationen förordats, ävensom godkänna
de förslag rörande organisationen
för fiskeriintendentsorganisationen
i övrigt, vilka framlagts av reservanterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (li):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord i anslutning till den reservation,
som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande nr 11. Den grundar
sig på en motion som jag och några
kammarkamrater har burit fram.

Vi reservanter har i princip ingenting
emot den omorganisation som departementschefen
här har förelagit.
Den grundar sig på en utredning, som
verkställts av landssekreterare Sylwan
och som lades fram 1961. Omorganisationen
innebär en viss förstärkning av
verksamheten i Norrland, där fiskeriintendenterna
får en ganska stor medarbetarstab
och ensamma får ansvaret
för bl. a. utredningarna i vattenmål.
Det är naturligtvis angeläget med en
förstärkning, eftersom eftersläpningen
på detta område är mycket stor — 250
till 300 vattenmål har nämnts. Denna
verksamhet är i stort sett självbärande,
därför att man tar ut avgifter av sakägarna.

Vad vi motionärer och reservanter
har reagerat emot är organisationen i
södra delen av landet. I mellersta och
södra distrikten sker inte någon förstärkning.
Man skulle nästan kunna påstå
att där i stället sker en viss liten
försvagning. Förändringen här består
i att man flyttar över viss personal från
sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
till den nya platsen för intendenten
i meliersta distriktet, d. v. s.
Gävle, men det blir i stort sett samma
personal som tidigare arbetat inom
detta distrikt. Dessutom menar man att
denna personal skall hinna med att

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 119

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m.

hjälpa till med uppgifter inom de södra
distrikten. Det blir större arbetsuppgifter
än man tidigare har haft. Beträffande
de båda södra distrikten samt
österhavets och västerhavets distrikt
sker ingen som helst förändring; de
flesta fiskeriintendenterna där sitter
liksom tidigare ensamma utan något
egentligt kontor och utan biträdes- eller
kontorshjälp.

Arbetsuppgifterna är naturligtvis särskilt
stora i Norrland, men det finns
också stora arbetsuppgifter i de södra
delarna av landet. Fortfarande sker en
utbyggnad av vattendragen där. Jag
kan bara peka på cellulosafabrikerna i
Mönsterås, Mörrum och Nymölla, vilka
kräver mycket arbete i detta avseende.
Av allt att döma blir det åtskilligt flera.

En annan fråga som kommer att kräva
mycket arbete är fritidsfisket, som
i hög grad ökat i hela landet, inte minst
i de södra delarna som ligger nära de
stora orterna. Fritidsfisket håller på
att bli en verklig folkrörelse. För detta
behövs många nya vatten. Vattnen behöver
saneras, man måste döda skräpfisken
och plantera in ädelfisk. Det är
en verksamhet som kommer att tränga
på kolossalt, men den är ingalunda
problemfri. Här krävs bl. a. en väsentlig
insats från fiskeriintendenterna.
Den senare verksamheten är naturligtvis
inte självbärande, men vi har i vår
motion pekat på att man skulle kunna
tänka sig att i en framtid få hjälp genom
de avgifter som betalas av de fiskande.
Fiskeristyrelsen har för övrigt
i uppdrag att utreda frågan om fiskevårdsavgifter
för bl. a. Östersjön och
några av de större insjöarna. Hur långt
frågan har avancerat vet jag inte.

Trots att alltså mellersta distriktet
inte får någon förstärkning skall man
där hjälpa till med uppgifterna i de
södra distrikten. Vi reservanter förmenar
att detta inte är möjligt. Vi tror
inte att denna organisation i de södra
delarna av landet förmår klara de uppgifter,
som man har sig ålagda. Därför

yrkar vi att frågan om organisationen
av dessa distrikt skall utredas.

Chefen för jordbruksdepartementet
satte i våras till en särskild utredningsman,
som bl. a. hade till uppgift att
göra en översyn av fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet.
Vi anser att den
utredningen även kunde ta sig an organisationsfrågan.
Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Så vill jag bara helt kort uttrycka
min tillfredsställelse över att motion
230 som jag väckte i denna kammare
har behandlats mycket välvilligt av utskottet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Såsom framgår av såväl
propositionen som utskottets utlåtande
har denna fråga varit föremål
för en särskild utredning, där utredningsmannen
har föreslagit en viss omorganisation
och samtidigt en förstärkning
av personaluppsättningen. Utöver
detta har departementschefen gjort ytterligare
förstärkningar. Det är riktigt
att dessa personalupprustningar, såsom
föregående talare sade, i huvudsak
hänför sig till de nordliga intendentsdistrikten.
Utbyggnaden avser emellertid
även att komma de södra distrikten
till godo. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att tillfällig personal också
i fortsättningen skall kunna anställas.
År 1956, trots att frågan då låg under
riksdagens behandling, förstärkte
Kungl. Maj :t ändock fiskeriintendentsorganisationen
i ett av de norra distrikten
vid en tillfällig belastning där uppe.
Det finns ingen anledning att tro annat
än att Kungl. Maj :t kan komma att
på samma sätt förstärka organisationen
i de södra distrikten, om det skulle
uppstå en tillfällig belastning där. Det
finns därför enligt utskottets mening
ingen anledning att nu företa en ny utredning,
då det redan har gjorts en sådan.
Resultatet av den bör först avvaktas.

120 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! I den fråga vi nu diskuterar
har regeringen lagt fram ett
förslag, som syftar till att effektivisera
det utredningsarbete som bedrivs av
de fiskerisakkunniga organen i vattenmål.
För närvarande bedrives dessa utredningar
av fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium
i Drottningholm eller
av någon fiskeriintendent. I vissa fall
kan också andra sakkunniga, t. ex. hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter,
göra dessa utredningar.

Det är nu tänkt att hela denna verksamhet
skall koncentreras till fiskeriintendentsorganisationen.
Det har också
föreslagits en viss förstärkning av
tjänster för såväl kvalificerad biologisk
som statistisk personal. Detta gäller
i synnerhet för de tre nordligaste
distrikten. Förslaget innebär också, att
utredningsavdelningen och sekretariatet
vid fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium
skall upplösas och flertalet av
dessa tjänster överflyttas till intendentsdistrikten.
Genom att koncentrera
hela denna utredningsverksamhet till
intendentsorganisationen vinner man
ju den fördelen, att de sakkunniga organen
kan få större möjlighet att bedriva
sin verksamhet på ett mera rationellt
sätt och i snabbare takt än vad
som nu är fallet.

Det föreliggande förslaget om en ny
organisation innefattar också den fördelen,
att fördelningen av personal på
olika intendentsdistrikt skall kunna
omprövas av Kungl. Maj :t i anslutning
till de förskjutningar i arbetsbalansen
som kan förväntas inträffa. Hela organisationen
blir alltså mera smidig och
lättanpasslig till rådande förhållanden.
Man måste därför se denna fråga i sitt
hela sammanhang.

När nu reservanterna föreslår att
man skall godkänna organisationen för
vissa distrikt men att man skall bryta

ut andra distrikt och göra dem till
föremål för en ny utredning, så blir
väl det ganska svårt att genomföra.
Som jag tidigare sade, måste man se
denna organisation i sin helhet. Det går
därför inte att bryta sönder den på det
sätt som reservanterna har tänkt sig.
För att åstadkomma full effektivitet
måste hela förslaget hållas ihop. Man
kan då tänka sig att hela frågan skulle
återremitteras till utredningen, men det
vore en stor olycka. Utskottet har kommit
fram till att den bästa lösningen är
att riksdagen bifaller propositionen i
det skick den föreligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag vill bara lämna ett
par upplysningar. Herr Hedin nämnde
att intendenterna sitter ensamma, utan
biträdeshjälp. Också i motionerna talas
det om att fiskeriintendenterna saknar
kontorsbiträden. Enligt vad jag fick
veta i går från fiskeristyrelsen står ett
anslag på 60 000 kronor till förfogande,
som får utnyttjas om intendenterna behöver
extra hjälp.

Det har också talats om att fiskeriintendenterna
i södra samt västerhavets
och österhavets distrikt saknar kontor.
Beträffande västkusten är detta uttalande
fullständigt felaktigt. Intendenten
där har sitt kontor på fiskeristyrelsen.
Fiskeristyrelsens överdirektör Hult
meddelade mig i går, att om intendenterna
vill ha kontor, har styrelsen säkerligen
möjligheter att skaffa dem det.
Men det är kanske i något avseende en
förmån för intendenterna att ha sin expedition
i hemmet.

Här har talats om en utredning. År
en sådan nödvändig, när vi inte sett
resultatet av den första utredningen
ännu? Departementschefen säger dock:
»Fördelningen av personalen på olika
intendentsdistrikt bör givetvis kunna
omprövas av Kungl. Maj:t i anslutning
till de förskjutningar i arbetsbelastning -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 121

en, som kan förväntas komma att inträffa.
Jag förutsätter vidare att, utöver
vad nu föreslagits, liksom hittills möjlighet
skall föreligga att anställa tillfällig
personal för att kunna genomföra
erforderliga fiskeutredningar i vattenmål.
För att elastiskt kunna tillgodose
intendenternas behov av dylik
arbetskraft bör enligt min mening
Kungl. Maj:t äga vidta ändringar under
löpande budgetår i den för ifrågavarande
undersökningar upprättade
staten.»

Detta betyder med andra ord, att departementschefen
är villig att, om det
behövs, göra en omprövning. Han säger
också att han är villig att ställa medel
till förfogande. Kan vi komma
längre?

Jag tycker att departementschefens
förslag här är bra och jag ber att liksom
närmast föregående talare få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h) :

Herr talman! Herr Arweson menar,
att det är svårt att bryta sönder organisationen
nu. Men det är ingen som
helst svårighet att göra det, sedan verksamheten
nu blir fördelad på de olika
distrikten. Tidigare skulle det ha varit
svårare, då verksamheten var koncentrerad
till utredningsavdelningen,
men nu föreligger inga svårigheter i
detta avseende, såvitt jag kan förstå.

Till herr Johansson i öckerö vill jag
säga, att jag är medveten om att intendenten
i västerhavets distrikt sitter på
fiskeristyrelsen och får hjälp där. Därför
sade jag i mitt tidigare anförande,
att de flesta intendenterna i den södra
delen av landet sitter ensamma, alltså
de andra tre — den i österhavets samt
södra nedre och övre distrikten.

Herr Johansson anmärkte också, att
intendenterna liksom hittills skall kunna
få hjälp om så behövs. Men trots
denna bestämmelse har en mycket väsentlig
eftersläpning uppstått. Då har
man svårt tro att det skall bli bättre i

Vallagarna

de södra delarna efter ifrågavarande
omorganisation.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag är inte på det klara
med om intendenterna har begärt biträdeshjälp.
Jag har bara sagt att här
står 60 000 kronor till förfogande, som
de kan utnyttja för anställande av tillfällig
hjälp. Huruvida de utnyttjat denna
möjlighet känner jag inte till; inte
heller om de har begärt och inte fått
hjälp. Jag har bara fått uppgift om beloppet
från fiskeristyrelsen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Carl Eskilsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Vallagarna

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
åsyftande dels utredningar berörande
vallagarna och dels ändringar i
dessa.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort rikta en vädjan till regeringen.
Tillsammans med några kamrater
har jag väckt en motion om att de
tider för öppethållande av vallokal, som
gäller vid andrakammarval, skall tilllämpas
i fråga om landstingsval samt
stadsfullmäktige- och kommunalfullmäktigeval.
Konstitutionsutskottet har
ställt sig välvilligt till denna tanke. Departementschefen
har vidtagit åtgärder

122 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

för att få till stånd enhetlighet. Det
finns sålunda ingen anledning att närmare
argumentera för tanken att — när
det inte finns särskilda skäl för undantag
— tillämpa samma tider för öppethållande
vid riksdagsval och de allmänna
kommunalvalen liksom att överensstämmelse
i detta avseende skall råda
mellan olika valkretsar.

Utskottet menar emellertid, att man
närmare bör överväga saken inom regeringen.
Nu erbjuder sig ett sällsynt
tillfälle att studera hur det förhåller
sig på detta område, eftersom vi har
kommunalval till hösten. Min vädjan till
regeringen är därför kort och gott, att
den måtte låta grundligt studera förhållandena
vid höstens kommunalval ur
denna synpunkt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls. §

§ 11

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av väckt motion angående
förfarandet vid omröstningar i
kamrarna;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av väckta motioner om
restitution av bensinskatt för jordbrukstraktorer
och skördetröskor;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion
om installerande av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar, och
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående bestridandet av semesterkostnaderna
för riksdagens personal; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 § § lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag, och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 12

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra distriktet Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till Byggnadsarbeten
in. m. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar jämte i
ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t i fråga om utgifterna inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
punkten 166 (s. 367—378), föreslagit
riksdagen att dels godkänna
den i propositionen föreslagna förläggningen
av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet,
dels till Byggnadsarbeten m. m. vid
vissa för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
investeringsanslag av 312 000 kr.

I detta sammanhang hade även anmälts
den av 1961 års riksdag begärda
utredningen angående förläggningen av
trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet, i vilken ut -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 123

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

redning föreslagits att nämnda försöksstationer
skulle förläggas till Röbäcksdalen.

Utskottet hade i detta sammanhang behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen I: 181 av herr Hedström
m. fl. likalydande med II: 237 av
herr Wiklund i öjebyn m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att husdjurs- och trädgårdsförsöken
avseende norrlandslänen i likhet
med vad tidigare varit fallet förlädes
till öjebyn.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) 1 anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 181
och 11:237 godkänna den i utlåtandet
föreslagna förläggningen av trädgårdsoch
husdjursförsöksstationerna i norra
distriktet;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Byggnadsarbeten m. m. vid vissa
för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
investeringsanslag av 305 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Carl
Eskilsson, Uno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson,
Hansson i Skegrie, Lindström
och Östlund, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:181 och 11:237 godkänna den av reservanterna
föreslagna förläggningen av
trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtande!
har reservanterna här
förordat Kungl. Maj ds förslag, och det
finns mycket starka motiv för en sådan
inställning. Kungl. Maj:t kan i sin tur

stödja sig på det alldeles övervägande
antalet remissinstanser som yttrat sig i
frågan.

För min del har jag blivit övertygad
om att Kungl. Maj d bedömt denna fråga
riktigt då man föreslår Röbäcksdalen
som platsen för husdjursförsöken i Norrland.

Röbäcksdalen skall ju vara stationeringsort
för distrilctsförsöksledaren för
norra försöksdistriktet, vilket redan det
är ett bevis på den betydelse ur olika
synpunkter som man bedömer Röbäcksdalen
ha såsom centrum för norrlandsförsöken.
Det kan också sägas vara till
fördel såväl för försöksledaren som för
försöksverksamheten, om försök på olika
områden kan utföras på ett och samma
ställe. Den samordning av försöksverksamheten,
som försöksledaren bl. a.
har till uppgift att skapa, kan ge bättre
resultat vid en förläggning till en och
samma plats än om förläggningen sker
till två platser, belägna cirka 25 mil
från varandra.

Ur geografisk synpunkt är Röbäcksdalen
synnerligen väl belägen. Närheten
till det norrländska kulturcentrum som
Umeå håller på att byggas ut till är en
avgjord fördel. Men dessutom är Västerbotten
i fråga om djurtäthet väsentligt
överlägset t. ex. Norrbotten. Siffran är
för Västerbotten, Jämtland och Västernorrland
266 000 djurenheter mot endast
ungefär 70 000 för Norrbotten.
Följaktligen blir djurförsök, förlagda till
Västerbottens djurrika område, mera
representativa för just de problem som
de norrländska jordbrukarna kan ha och
komma att få framdeles i fråga om animalieproduktionen.
Norrlands jordbruk
kommer väl även i framtiden att huvudsakligen
bli baserat på husdjursskötsel.
Att då bygga försöksverksamheten på de
förutsättningar som finns i så långt
norrut belägna områden som kring öjebyn
måste anses vara felaktigt.

I allmänhet har riksdagen då det gäller
utbyggnad av forskning och försöksverksamhet
följt principen att så långt

124 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

som möjligt undvika att splittra denna
utan har i stället försökt att ge möjligheter
till samordning olika forskningsoch
försökverksamheter emellan. Det är
utan tvekan en riktig princip. Ett forskningsarbete
kan då bedrivas effektivare
genom att olika experter kan följa varandras
arbete och komplettera varandra.
Det blir på samma gång billigare,
då man kan förutsätta att en del utgifter,
t. ex. för laboratorier, servicepersonal,
expeditionskostnader, informationsverksamhet
m. m. kan samordnas.

Men viktigast är den fördel som kan
ligga i att växtodlingsförsöken på Röbäcksdalen
även kan kombineras med
husdjursförsök. Försöksverksamheten
på båda områdena blir effektivare, om
den kan samordnas på samma plats.
Man kan ha stor fördel av att omedelbart
kunna i utfodringsförsök kontrollera
exempelvis vid vilket stadium en
viss gröda ger bästa resultat. Detta är
viktigt, ty foderväxterna är dock det
norrländska jordbrukets huvudsakliga
produktion. Växtodlingsförsöken, som
ändock skall ske i Röbäcksdalen, kommer
givetvis i mycket hög grad att inrikta
sig just på försök med foderväxter
för att man skall få fram de för Norrland
bästa sorterna och utröna de bästa
odlingsbetingelserna för desamma. Men
til syvende og sidst blir ju sådana forsknings-
och försöksmål ytterst beroende
på vilket resultat som kan åstadkommas
då dessa foderväxter skall omsättas
inom djurkroppen. Där framstår, tycker
jag, sambandet mellan husdjurs- och
växtodlingsförsöken i mycket klar dager.
Den nära kontakt, som samtidigt
kan upprätthållas mellan ledarna för
respektive växtodlings- och husdjursförsök,
bör bli av mycket stor betydelse.
Inte skall vi väl riskera, om jag så får
säga, att uppamma växtodlingsförsölc
även vid Öjebyn. Detta skulle kanhända
ha blivit nödvändigt såsom ett komplement
till husdjursförsöken, därest de
hade förlagts dit.

Röbäcksdalen är redan ett ganska be -

tydelsefullt försöks- och forskningscentrum
för Norrland. Dit har förlagts
växtodlingsförsöken för norra försöksdistriktet
— filialer för växtskyddsanstalten
och frökontrollen samt norrlandsfilialen
för statens maskinprovningar,
och där skall, som jag redan
sagt, också distriktsförsöksledaren för
detta norra distrikt vara placerad. Där
skall även placeras en specialkonsulent
i växtförädlingsförsök. Det är välbetänkt
och riktigt att fortsätta utbyggnaden
av detta jordbrukets forsknings- och
försökscentrum i Röbäcksdalen. Jag tror
att det även för lantbruksundervisningen
i Norrland är bra om en sådan
samordning kan komma till stånd. Information
kan då ges på ett fullödigt
och allsidigt sätt från ett och samma
ställe.

I utskottsmajoritetens utlåtande lägger
man stor vikt vid att en djurbesättning
på 80 kor måste finnas för försöken.
Detta 80-tal är dock inte på något sätt
ett heligt tal. Enligt departementschefens
förslag skall djurförsöken på Röbäcksdalen
tills vidare begränsas til]
50 kor. Det bör härvidlag observeras, att
under en övergångstid — man har sagt
minst tre år — de igångsatta försöken
på Öjebyn skall fortsätta. Framför allt
bör lösdriftsförsöken därstädes fullföljas.
Öjebybesättningen kommer därför
att under någon tid utgöra en komplettering
till Röbäcksdalens. Sedan kan ifrågasättas,
om inte Öjebygården även i
framtiden bör bibehållas som en försöksgård
för de mer speciella förhållanden,
varunder Norrbottens jordbruk
måste bedrivas.

Enligt uttalanden av experter på området
kan tillräckligt omfattande försök
åstadkommas även med en djurbesättning
på endast 50 kor. Exempel från
andra försöksgårdar verifierar detta.
Stallbyggnaderna på Röbäcksdalen är
nya och moderna, de är starka och relativt
underhållsfria under en lång tid
framöver, under det att stallbyggnaderna
på Öjebyn är ganska nedslitna och

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

125

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

kommer att kräva betydande belopp i
underhåll.

Vad utskottsmajoriteten sagt om kostnaderna
för öjebyalternativet respektive
röbäcksdalsalternativet är därför inte
rättvisande för Röbäcksdalen och innebär
inte en fullständig redovisning vad
beträffar Öjebyn. Sannolikt blir kostnaderna
för erforderliga byggnader i
Öjebyn avsevärt högre än vad utskottet
velat göra gällande. På Röbäcksdalen
däremot finns, som jag sagt, en ny, modern
och stark byggnad för husdjuren,
vilken blir billig att underhålla under
överskådlig tid framåt. Om därför djurbesättningen
i Röbäcksdalen som Kungl.
Maj:t föreslagit begränsas till 50 kor
jämte ungdjur kan kostnaderna för försökens
igångsättande och bedrivande
ganska klart överblickas, vilket däremot
inte är fallet beträffande Öjebyn.

Vad sedan gäller trädgårdsförsöken
finns det också all anledning att förlägga
dessa till Röbäcksdalen. De anordningar,
som nu finns i Öjebyn, är inte
av den omfattningen att man fördenskull
behöver ha försöken kvar där uppe. Här
gäller samma fördelar med kontakt- och
samarbetsmöjligheter inom försöksverksamhet
och forskning som kan anföras
beträffande växtodling och husdjursförsök.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, som tidigare i
dag med stor majoritet har bifallits av
första kammaren.

Herr WIKLUND i Öjebyn (s):

Herr talman! När fjolårets riksdag vid
behandling av frågan om förläggning av
försöksstationen beslöt om en ytterligare
prövning av förläggningen av trädgårdsoch
husdjursförsöken i norra försöksdistriktet
var väl skälet närmast, att
varken utskottet eller riksdagen vid den
tidpunkten var helt övertygade om att
de presenterade förslagen var de mest
ändamålsenliga. I årets statsverksproposition
har den begärda utredningen an -

gående dessa försöksstationer anmälts.
Utredningsmannens förslag bär emellertid
på oss i Norrbotten inte alls verkat
övertygande. Detta föranledde riksdagsmännen
från länet att på nytt motionera
i ärendet och jag kan väl på en gång
här säga, att motionen tillkom inte minst
med tanke på verkningarna av det förslag
som framlagts. Det innebar i realiteten
en nedläggning åtminstone på sikt
av all försöksverksamhet i länet. Vi har
ju fått uppleva nedläggning av Sunderbyns
försöksgård. Det föreslås nu en
nedläggning av Brännbergs försöksgård
och även av Öjebyns försöksgård.
Vi anser nog, att om någon jordbruksverksamhet
skall bedrivas i vårt län
måste det ske i anknytning till husdjurs-
och trädgårdsförsök.

Om jag här skjuter in några lokala
synpunkter, så hör dessa in i bilden som
en realitet åtminstone för oss däruppe.

Under de 15 år försöksverksamhet bedrivits
vid öjebyn — det är för resten
18 år sedan riksdagen beslöt uppta denna
försöksverksamhet — har denna gård
blivit någonting av ett vallfartsmål och
en utställning för jordbrukare och, åtminstone
vad beträffar trädgårdsförsöken,
även för många människor utanför
jordbruket. De som på sommaren sett
de många busslaster med besökande som
kommit till gården kan vitsorda detta.

Jag hade här närmast tänkt beröra
några lokala aspekter som har framförts
av utredningen och i propositionen. Jag
tycker att det bör i vissa stycken anföras
en del sakskäl för att den rätta balansen
skall nås.

Vad vi d vår motion kallar en betydande
egendomsstorlek, för Öjebyn 145 hektar
åker, har faktiskt i stort sett bortförklarats
av utredningen med att det är
en dålig arrondering av ägorna. Vi delar
inte den meningen, åtminstone inte när
det gäller norrlands- och norrbottensförhållanden.
Av dessa 145 hektar är
cirka 90 hektar ett skifte, ett gårdsskifte.
34 hektar är i anslutning till ett skogsskifte
som också är enskiftat. Dessutom

126 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

finns det ett fristående skifte på 21 hektar
och beträffande det skiftet har Piteå
landskommun, där försöksskolan är belägen,
erbjudit sig att om så blir påkallat
genom byte förrätta en arrondering
i enskifte med befintliga ägare. Men
denna arronderingsfråga bär beträffande
Öjebyns försöksgård inte ens undersökts
trots att vi relativt nyligen medverkat
vid en sådan arrondering med för
försöksgården förmånliga villkor.

Ett annat skäl som också anförts är
kommunikationerna. Det är klart att
kommunikationerna ännu spelar en viss
och ganska väsentlig roll oaktat att nutida
färdmedel gör sitt till för att reducera
betydelsen. Om man först betraktar
de konventionella tågresorna betyder
nattsnälltågen att man med en natts resa
faktiskt kan nå både Uppsala och Stockholm.
Restidsskillnaderna mellan öjebyn
resp. Röbäcksdalen och exempelvis
Östersund eller Uppsala är de facto bara
cirka tre och en halv timmar.

Det finns emellertid ett annat färdmedel
som alltmer kommer in i bilden
och som för oss i de stora avståndens
landsända betyder oerhört mycket. Om
man med flyg reser från Luleå till
Umeå är restiden 1 timme och 10 minuter.
Därtill kommer resan med SASbil
från Piteå till Luleå, vilken tar 50
minuter. Det innebär att resan mellan
Umeå och Piteå kan göras på 2 timmar.
Vill man anlita SAS för att resa
till Stockholm, kommer man dit på 2,5
timmar, vartill kommer 1 timme för
bilresor.

Allt detta tal om de dåliga kommunikationerna
med öjebyn är alltså överdrivet,
särskilt om man också tar hänsyn
till bilens betydelse för hela verksamheten
inom distriktet. Jag tror att
man kan, liksom en av remissinstanserna
har gjort, sammanfatta saken så,
att kommunikationerna för Öjebyns del
är goda. En försöksstation i öjebyn
skulle ingalunda komma att ligga isolerat
— det tillåter jag mig påstå fastän
jag själv hör hemma på platsen.

Det har också i propositionen sagts,
att en placering av försöksstationen till
Öjebyn skulle innebära svårigheter för
personalrekryteringen. Jag vill därför
erinra om att på orten finns det en
folkhögskola, en lantmannaskola och en
lanthushållsskola samt vidare en stor
centralskola och en yrkesskola. Närmaste
gymnasium ligger på 6 kilometers
avstånd. Piteåområdet är inte heller
—- det vill jag tala om för de sydligare
boende ledamöterna av denna
kammare — ett »no mans»-land. Piteåregionen
med dess 30 000 invånare, vilken
håller på att bilda en storkommun,
måste räknas såsom en rätt tätt befolkad
del av landet.

Det är ytterligare ett par saker jag
vill beröra. Mangårdsbyggnaden vid
Öjebyn är ett av de äldre husen på gården,
som staten under sin tid såsom
ägare av egendomen hjälpligt har underhållit.
Den befinner sig sålunda i
rätt gott skick och erbjuder lämpliga
utrymmen för kontors- och laboratorielokaler.
Vidare finns det en nybyggd
ladugård. De gamla ladugårdarna är
däremot — det medger jag — dåligt
underhållna, men det är i så fall statens
eget fel. Täckdikningen, som man
också har anmärkt på, är inte av det
bästa slaget, men eftersom staten har
disponerat egendomen sedan år 1944
faller väl ansvaret för den eventuella
misskötseln på staten.

Det har talats om att slaktmöjligheterna
skulle vara dåliga i öjebyn. Ja,
det är kanske sant att dessa möjligheter
inte är särskilt stora i själva samhället,
men 5 kilometer därifrån finns
det ett stort modernt slakteri — om nu
inte slakteriföreningens organisation
med andelsslakteriet i Luleå kan användas
för försöksstationens del liksom
för länet i övrigt.

Utredningsmannen har också tagit
upp tanken på en samverkan med den
försöksstation som är under byggnad
i finska Tornedalen. Detta öppnar ganska
egendomliga aspekter, om vi i vårt

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 127

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

avlånga land alltså skulle börja lita till
institutioner i grannländerna för att
kunna centralisera eller eventuellt lägga
ned vår egen verksamhet på området.
Jag måste säga att i det här fallet
hade det varit bättre, om vi i stället
genom våra försöksstationer hade
kunnat ge finnarna en viss service.
Man får åtminstone det intrycket, om
man jämför de två ländernas ekonomiska
styrka.

Herr talman! Jag har härmed redogjort
för de lokala synpunkter som jag
ville framföra, och jag vill nu bara
sammanfattningsvis säga följande. Sedan
utskottet har fått den utredning
som man i fjol begärt, har man i år
skickat upp en delegation till öjebyn
för att på ort och ställe studera förhållandena.
Efter denna prövning har utskottet
framlagt ett förslag, som enligt
vår uppfattning är till fyllest för en
försöksverksamhet av ifrågavarande
slag, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Hedenäset (ep), fru Jåderberg
(s) och herr Löfroth (fp).

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
det anförande som utskottets värderade
ordförande här höll måste jag tyvärr
konstatera, att det i hög grad var
uppbyggt på allmänna omdömen som
i de flesta avseenden saknade täckning
i verkligheten. Det kan givetvis vara
fördelaktigt att använda denna metod
så här nattetid när kammarens ledamöter
önskar få gå hem så snart som möjligt.

Utskottet bygger emellertid sin motivering
på sakliga överväganden, och
jag kan därför inte låta bli, även om
det tar lite tid, att här lägga fram dessa.

Reservanterna fäster avgörande vikt
vid två ting: kommunikationerna,

d. v. s. det mer eller mindre centrala
läget av Röbäcksdalen och Öjebyn, och

kontakten med närstående lantbruksvetenskaplig
forskning. Det är klart att
dessa saker är av principiellt värde,
men det kan ju finnas andra ting som
talar ett rakt motsatt språk, och att
därför en avvägning blir avgörande.

Herr Wiklund i Öjebyn har talat om
kommunikationerna. Han nämnde att
det var 3,5 timmar längre resa från
Öjebyn till Östersund och till Uppsala,
om man tar järnvägen. Jag kan tillägga,
att den förlängningen faller vid nedresan
på kvällstimmar och vid uppresan
på morgontimmar. Arbetstiden blir lika
effektiv i båda fallen.

Vi skall vidare vara på det klara med
att det inte kan vara så många lokala
försök vid husdjurs- och trädgårdsförsöken,
därför att dessa fordrar särskild
stallinredning, växthus och andra anläggningar,
och detta finns inte på så
många ställen. Avstånden för distriktsföreståndarna
på dessa områden, när
de besöker sina lokala försök, blir inte
så betydelsefulla, ty det blir förhållandevis
få resor i detta avseende.

Låt mig så gå över till det andra av
reservanternas allmänna skäl, kontakten
med lantbruksvetenskaplig forskning.
Det ligger i sakens natur att detta
har stor betydelse när det gäller Alnarp
för trädgårdsområdet och Ultuna
för husdj ursområdet, eftersom det är
två ställen där det bedrivs vetenskaplig
forskning i ordets egentliga bemärkelse.
Men vi skall komma ihåg att de
försöksstationer vi här diskuterar inte
har någon självständig vetenskaplig
ställning. De lyder under försökskollegiet
i Ultuna. Där fastställs de program
efter vilka försöken skall utformas, och
distriktsföreståndarnas möjlighet att
ordna självständiga försök är praktiskt
taget obefintliga. Därför får man ha
klart för sig att när det gäller övre
Norrland har inte denna synpunkt så
stor betydelse. Men låt oss säga att den
skulle ha någon betydelse.

Får jag då fråga: Vad är det för försök
som skall utföras på husdjursför -

128 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

söksanstalten i övre Norrland? De kallas
grundläggande och komplicerade
försök, och de består huvudsakligen
i bestämningar av fodrets användbarhet
och lämpliga sammansättningar,
d. v. s. det är smältbarhetsförsök och
andra liknande saker. Det är fråga om
fodermedlens produktionsvärden vart
för sig och i vissa sammansättningar,
det är stallhygieniska frågor. Det är
med andra ord sådana ting som vetenskapligt
hänger samman med fysiologi
och hygien. Vad har växtskyddsanstaltens
eller maskinprovningarnas filial
för betydelse i detta avseende? Det är
klart att det finns ett närmare sammanhang
med jordbruksförsöken, men även
detta är i hög grad begränsat. Det ligger
i sakens natur att det måste finnas
ett visst samband mellan jordbruksförsöken
och husdjursförsöken, även
om det inte är så omfattande. Det är
klart att det är praktiskt att man rådgör
sinsemellan när man skall göra
upp förslag till program att skicka till
Ultuna, och det är klart att man försöker,
i den mån det är möjligt, att ha
sina lokala försök på samma ställe.
Men den planläggningen behövs det
inte så lång tid för — några sammanträffanden
per år. Sedan finns telefon,
och det går ju att skriva brev, även
om vi nuförtiden kanske i viss mån
har förlorat förmågan att göra det.

Jag vill med detta ha sagt, att talet
om kontakt med den lantbruksvetenskapliga
verksamheten är i hög grad
överdrivet och har mycket liten betydelse
för de verkliga förhållandena.
Det måste väl ändå vara betydligt viktigare
om husdjursförsöksstationen blir
i stånd att genomföra sina grundläggande
och komplicerade försök.

Nu säger herr Hansson i Skegrie att
80 kor inte är något heligt tal. Nej, jag
vill inte säga det, men det är ett erfarenhetsmässigt
tal som alla husdjursförsöksmän
i detta land hittills stått
bakom. Det finns inte något yttrande
från någon sådan instans, som säger

att det går att nöja sig med ett mindre
antal kor än 80. Man har kommit till
erfarenheten att detta antal behövs för
att man skall få ett statistiskt medeltal
som är bärande.

För fårförsöken måste man också ha
100 tackor. Dessa besättningar kan inte
födas på Röbäcksdalen. Där finns 100
hektar åker, av vilka 25 hektar skall användas
för växtförsök. Alltså blir 75
hektar över. Utredningsmannen har nu
föreslagit att man skulle köpa 60 hektar
åker, och han har nämnt priset 4 000
kronor per hektar plus 2 000 kronor per
hektar i kultiveringskostnader för att få
jorden i hävd.

När vi från utskottet var där uppe
på studiebesök, frågade vi, om den jord
som utredningsmannen tänkte på kunde
köpas för angivet pris, men då drog man
genast på svaret och förnekade inte att
det skulle kunna bli ett högre pris. Varför
är jorden så dyr där uppe? Ty det
angivna priset är ju mycket högt när det
gäller åkermark i Norrland. Jo, det beror
på att Röbäcksdalens egendom ligger
intill Tegs samhälle, vilket går nästan
som en halvmåne kring Röbäcksdalen.
Tegs samhälle är statt i utomordentligt
snabb utveckling, och i utredningsmannens
pris ligger därför redan ett
visst tomtvärde, vilket alldeles säkert
kommer att stiga. Detta var orsaken till
att av de tio man från utskottet, som
skickades upp till Röbäcksdalen och
Öjebyn, var det sju som sade att det
inte går att skaffa mark till godtagbara
kostnader. Tre ledamöter kom till en annan
åsikt, och jag skall inte här diskutera
om dessa tre är så mycket kunnigare
på detta område än vi andra sju. Men
jag undrar om inte departementschefen
också har tvivlat litet på att det går att
skaffa denna mark. Han har nämligen
ställt frågan om markköpet på framtiden
och sagt att vi tills vidare skall nöja
oss med 50 kor.

Sedan utskottet haft sina överläggningar
i dessa frågor har det emellertid
framkommit nytt material, som belyser

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 129

Förläggningen av trädgårds- och

läget när det gäller mark söder om Umeälven
mitt emot Umeå. Överlantmätare
Sander har nämligen på uppdrag av
kammarkollegium gjort en utredning
om sammanläggning av Umeå stad och
Umeå landskommun, och det finns vissa
siffror i hans betänkande som är av stort
intresse. Det visar att Tegs samhälle
under åren 1955 till 1962 ökade från
1 000 till C 000 invånare. Det finns också
en prognos som säger att Umeå stad
samt Backens och Tegs samhällen år
1975 skall ha uppnått ett invånarantal
på 50 000. Med hänsyn till den tidigare
folkökningen uppskattar jag den ökning
som kommer att falla på Tegs samhälle
till 3 000 personer.

Vidare säger utredningsmannen att
högskolan i Umeå kommer att behöva
utvidga sitt område på andra sidan
älven, därför att marken åt andra hållet
inte räcker till. Jag vet att det har sagts
här att det finns mark att köpa — och
det finns det kanske, om man vill betala
vad den kostar. Den mark som utredningsmannen
tänkt på ligger väster om
Röbäcksdalens egendom, och den har
redan tomtvärde.

Fortsätter jag sedan västerut över
gamla riksväg 13, så är marken där under
byggnadsplanläggning. Söderut ligger
ett par stora, välbyggda jordbruk,
som jag inte har hört att någon vill rasera.
österut på andra sidan om den
nya riksväg 13 ligger ett område, som
kanske också kan köpas, men i så fall
till samma pris som områdena i väster.
Det blir nämligen en utmärkt tomtmark
i kontakt med riksväg 13. Det är möjligt
att det också längre söderut finns något
lämpligt område, men ingen kan få mig
att tro att inte det i så fall kommer att
bli tomtmark.

Jag vill påpeka att det varken i utredningen
eller vid vårt besök där uppe har
givits någon anvisning om var mark
skulle kunna anskaffas. Här har nämnts
att man skulle kunna ta hand om den
överblivna mark, som Umeå stad en
gång för 20 år sedan eller mera köpte

husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

för att ha till flygfält. Ja, det kan ju
tänkas. Men det var ingen som föreslog
att vi skulle reflektera på denna mark,
som under tjugu år varit mycket dåligt
skött. Möjligen kunde man ha den till
fårbete.

Låt mig här säga några ord om fårbetet.
Man har på andra platser i landet,
t. ex. i Kalmar, vissa erfarenheter av
att beta får i närheten av flygfält. Det
har fått kastastrofala resultat och man
har varit tvungen att sluta med det, ty
fåren blev vettskrämda av flygplan som
kretsade på låg höjd. Och var skall man
då få föda till 100 tackor i Röbäcksdalen?
Ja, man kan skicka dem på bete en
mil uppåt Ume älv vid Stornorrforsen
på marker som vattenfallsstyrelsen bär
där.

Vid vårt besök utreddes det, att om
marken skulle avbetas fordrades 300—
400 tackor. Skaffar man inte dem blir
marken inte avbetad, och då är det hela
meningslöst. Men så många tackor kan
Röbäcksdalens egendom aldrig vinterföda.

Jag vill därför för min del liksom utskottet
slå fast, att det kommer att möta
ofantliga svårigheter att skaffa tillräcklig
mark till Röbäcksdalen till priser
som kan vara rimliga att betala.

Och fårbetet? Ja, den frågan är fortfarande
olöst.

Vad kommer man då till efter eu sådan
bedömning? Vad kan inträffa om
andra kammaren, liksom första kammaren,
beslutar att husdjursförsöksstationen
skall förläggas till Röbäcksdalen?

Ja, det finns två alternativ. Det ena
är att man för all framtid nöjer sig med
50 kor och ett mindre antal tackor,
vilket innebär att det blir betydligt
mindre resurser för utredningarna om
om fjällrasens utveckling och en ökad
produktion vad beträffar fjällrasen än
vad man har för SRB i Ultuna och för
låglandsrasen i Alnarp. Det måtte väl
vara en grym tanke att övre Norrland,
där man mer än på något annat håll för
befolkningens försörjning är beroende

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 17

130 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

av ett jordbruk, skall få göra mindre än
vad på andra områden fås.

Det andra alternativet är — det skymtar
i det senaste utlåtandet från styrelsen
för lantbrukshögskolan — att
man har två eller kanske tre husdjursförsöksstationer
i Norrland. I utlåtandet
förs den tanken fram, att på ett av
dessa ställen — eller, om det skulle vara
tre, på två ställen —- skulle man nöja sig
med en tekniker. Men försök av ifrågavarande
slag — smältbarhetsförsök o. d.
— kan icke utföras om det inte på platsen
finns en agronomiskt utbildad försöksledare
på husdjusområdet, och
resultatet måste bli att detta alternativ
i fråga om driftkostnaderna blir betydliga
dyrare — dubbelt så dyrt, skulle
jag vilja säga, som om man förlägger
försöksstationen till Öjebyn. öjebyn har
tillräckligt med mark. Vi hörde av herr
Wiklund i Öjebyn att det finns förutsättningar
att skapa väl arronderad
mark där, en mark som är tillräcklig
för att ge foder åt 80 kor och 100 tackor.
Därom råder inget tvivel.

Här försöker man göra gällande att
det kommer att bli större investeringskostnader
för byggnader i öjebyn än
i Röbäcksdalen. Men kom ihåg: i Röbäcksdalen
har 5 miljoner kronor lagts
ned. Där finns ingenting byggt för
liusdjursförsök. Det finns en lösdriftsladugård,
som skulle blåsas ur — korna
skall ut och de silos som står inne i huset
skall ut, varefter man skall göra båsplatser
för 50 kor till en kostnad av
120 000 kronor. Vill man komma upp till
80 kor kostar det 200 000 kronor. Det
finns ingenting som motsäger att man
i Öjebyn vid en ombyggnad skulle kunna
få rimliga anordningar för 100 000 kronor
— d. v. s. hälften av kostnaderna för
Röbäcksdalen.

Det är många andra ting som jag
skulle kunna nämna, t. ex. att det finns
arbetarbostäder i öjebyn men inte i Röbäcksdalen.
Jag skall emellertid inte gå
närmare in på dessa saker utan bara
konstatera, att visst kommer det att bli

dyrare att förlägga stationen till Röbäcksdalen
än att förlägga den till Öjebyn.
Det kommer att bli fantastiskt mycket
dyrare, ty lägger vi stationen i Röbäcksdalen
blir vi tvungna att upprätthålla
samma standard som man har
gjort i sitt slöseri med jordbruksförsöksanstalten
och nu gör med maskinprovningarna.
Det kommer — sanna
mina ord — att bli miljoninvesteringar.
Men därom behöver vi kanske inte tvista
i dag.

Öjebyn inköptes för femton år sedan
i stort sett såsom en husdjursförsöksgård.
Det var den lämpligaste som kunde
uppdrivas i övre Norrland. Det är
fortfarande den mest lämpliga för detta
ändamål, om man ser till driften och
utförandet av försöken och inte lägger
alltför stor vikt vid det myckna talet
om kontakt med annan lantbruksvetenskaplig
verksamhet o. s. v.

Det finns åtskilligt att säga om trädgårdsförsöken,
ty där är det minst lika
hemskt med en förläggning till Röbäcksdalen
som när det gäller husdjursförsöken.
Men detta har fru Lindskog
lovat att belysa, och därför går jag inte
in på det.

Jag vill bara säga att de skäl som talar
för en förläggning av husdjursförsöksstationen
till öjebyn är grundväsentliga.
De är av avgörande betydelse för om
man inom rimlig tid och till rimlig kostnader
skall nå det syfte som man tänker
sig att nå genom denna förläggning. De
mindre fördelar av mera allmän natur
som en förläggning till Röbäcksdalen
skulle kunna medföra — såsom den kortare
restiden från Umeå och kontakten,
sådan den nu kan vara, med de andra
institutionerna — kan väl i alla fall inte
få vara avgörande. De måste väga lätt i
förhållande till de substantiella fördelar
som en förläggning till öjebyn i verkligheten
medför.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 131

Förläggningen av trädgårds- och hu

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Utskottets ordförande
har i ett tidigare anförande lämnat en
mycket utförlig redogörelse för de skäl
som har väglett reservanterna i denna
fråga. I långa stycken sammanfaller
detta resonemang med de motiv som har
legat till grund för ställningstagandet
inom departementet, och jag känner
därför inte något särskilt behov av att
upprepa det som redan är sagt av herr
Hansson i Skegrie. Dock är det i detta
sammanhang motiverat att ge en liten
bakgrund till frågan. Herr Sköld har
sagt att vi inte får föra resonemanget
för allmänt, även om det kan vara frestande
så här sent på kvällen, och jag
måste säga att han undvikit detta och
gått in på detaljer.

Ser vi frågan i stort finner vi emellertid
att den har sin upprinnelse i ett
förslag från jordbrukshögskoleutredningen
på sin tid, en utredning som
herr Sköld tillhörde. I detta föreslogs
en förläggning till Öjebyn, men vid
remissbehandlingen underkände en förkrossande
majoritet förläggningen till
Öjebyn och förordade i stället Röbäcksdalen.
Ja, det var så många som då gav
till känna denna mening att min företrädare
som jordbruksminister, när
han i fjol skulle presentera frågan inför
riksdagen, fann starka skäl att ta
intryck av denna remisskritik.

Emellertid fortsatte diskussionen
inom utskottet, och det var naturligtvis
riktigt. Frågorna skall ventileras
ordentligt. Detta ledde till att man där
ansåg att det fanns behov av en ytterligare
utredning. Jordbruksutskottet anhöll
att departementschefen skulle ombesörja
ytterligare utredning i frågan.
Så har nu skett och denna utredning
låg framför mig när jag i slutet av november
och i början av december skulle
börja att se på denna fråga. Självfallet
gick det inte mot denna bakgrund
att utan vidare slarva förbi frågan,
utan jag måste försöka tänka mig
5* — Andra kammarens protokoll 1962.

[jursförsöksstationerna i norra distriktet

in i om det ställningstagande som min
företrädare hade gjort var det rätta.

Jag kan till detta lägga att den utredning
som gjordes i fjol också gått ut på
remiss, och liksom tidigare har det givits
förord för Öjebyn. Jag tror det är
viktigt att vi har dessa sammanhang
klara för oss. Herr Skölds redogörelse
för denna fråga är nog så värdefull, men
åtskillig annan sakkunskap har ju i det
föregående belyst denna fråga.

Jag har lovat att inte här upprepa
vad herr Hansson i Skegrie bär sagt,
men ett par saker vill jag understryka.
Jag tycker att herr Sköld närmast bagatelliserar
betydelsen av att den plats
som skall vara centrum inom distriktet
också bör vara centralt belägen för att
kunna tjänstgöra som samlingspunkt.
Självfallet kan man säga att avsikten
inte är att det skall bli så mycket resor
och att det inte ur denna synpunkt spelar
någon roll var stationen ligger; därigenom
kan man bortse från det intresse
som eljest bör föreligga av att ha en
centralt placerad anläggning. Jag tror
å andra sidan att kontakterna med en
lantbruksvetenskaplig verksamhet är av
stor betydelse.

Jag vill vidare erinra om att det förslag
som presenterats riksdagen går ut
på att man i Röbäcksdalen tills vidare
skall räkna med en husdjursförsöksverksamhet
med 50 kor och 100 tackor.
Det är detta förslag jag har förelagt
riksdagen.

Nu har utskottsmajoriteten — och
det kan vara nog så berättigat — liksom
utredningsmannen framhållit att
man naturligtvis på lång sikt bör sträva
efter att dimensionera anläggningen
för SO djur. Jag måste dock säga att
herr Sköld inte övertygar mig om att
man måste ha just 80 kor för att kunna
driva en meningsfylld försöksverksamhet.

Jag tror att man f. n. i Alnarp har
130 mjölkkor, av vilka 90 är avsedda för
försök. På Ultuna finns försöksutrymme
för 70 mjölkkor, men man har f. n.

Nr 17

132 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

39. Beträffande norra försöksdistriktet
i öjebyn rör det sig om 50 kor. Det är
inte självklart att vi just skall hålla oss
till 80 mjölkkor för att vi skall kunna
få riktiga resultat. Jag föreställer mig
att det, om man har ett lägre antal
djur, tar längre tid innan man kan
komma fram till samma väldokumenterade
resultat som man uppnår vid en
besättning på 80 kor. Det avgörande
kan här dock inte vara besättningens
storlek.

Det »statistiska underlag» som utskottet
talar om har i varje fall inte gjort
något särskilt starkt intryck i detta
sammanhang. Och det skulle väl vara
förunderligt ‘om det vore avgörande,
när lantbrukshögskolan, som dock är
den ansvariga myndigheten, för sin del
i sitt yttrande livligt har kunnat understryka
att verksamheten bör förläggas
till Röbäcksdalen och att den bör
starta på det sätt som föreslagits. Den
säger: »Styrelsen vill ansluta sig till
utredningsmannens förslag om att husdjursförsöksstationen
förlägges till Röbäcksdalen
och vitsordar vad som i
samband därmed anförts angående Röbäcksdalens
fördelar framför öjebyn.
Styrelsen vill understryka betydelsen
av att man genom denna förläggning
får möjlighet till framtida samarbete
mellan den pågående jordbruksförsöksverksamheten
och den planerade husdjursförsöksverksamheten
på Röbäcksdalen.
Särskilt torde ett framtida samarbete
komma att bli av betydelse för
försöksfrågor som berör odling, skörd,
bärgning och utfodring av foderväxter
i Norrland.» Den instans som är ansvarig
för verksamheten vitsordar alltså
att det har betydelse att jordbruksförsöken
och husdjursförsöken förläggs
i anslutning till varandra.

Det är självfallet intressant att rita
upp mycket bestämda planer. Jag fick
nästan ett intryck, när jag hörde Per
Edvin Sköld, att han ville spika fast
en plan för hur verksamheten skall bedrivas
under den närmaste tioårsperio -

den. Jag tror att riksdagen måste se frågan
på annat sätt. Det gäller att skaffa
lokaler för viss verksamhet och se till
att det finns utrymme att expandera,
om riksdagen i framtiden skulle besluta
att öka ut försöken. När jag i medkammaren
såg herr Svedberg presentera
ett kartmaterial som visade läget
i Röbäcksdalen och vilka goda förutsättningar
som där finns att expandera,
blev jag ganska övertygad om möjligheterna
att i framtiden skaffa mera jord
om riksdagen skulle vilja besluta sig för
en utbyggnad någon gång. Jag tror inte
att de prognoser för en väldig befolkningsexpansion
i Umeå, som herr Sköld
talade om, är något vi behöver vara
oroade över.

Till sist skall jag till herr Wiklund i
Öjebyn, som i ett mycket sympatiskt
anförande talade för Öjebyn, vilja säga
att jag har haft tillfälle att besöka hans
kommun. Jag tror att det ligger mycket
i vad han har sagt om betydelsen för
kommunen av att trädgårdsförsöken
eller husdjursförsöken ligger kvar där.
Men åtminstone vad beträffar turistintresset
är det väl snarast trädgårdsförsöken
som har betydelse. Det är väl
de som lockar folk att komma ut i
bussar till öjebyn. Jag tror inte att de
lösgående korna kan ha så stort intresse
för turisterna. Man kan väl räkna
med att trädgårdsförsöken kanske ett
tiotal år framöver är kvar i Öjebyn, och
det kommer att vara möjligt att använda
dem också som turistattraktion
för herr Wiklunds hemkommun.

Jag tror att det skulle vara klokt om
denna kammare fattade samma beslut
som första kammaren och stödde reservanterna.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
fann sig nödsakad att
fullfölja de intentioner som hans föregångare
hade. Det hade varit orimligt
att begära att den nuvarande jord -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 133

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

bruksministern skulle kunna bli fullt
insatt i denna fråga. Det är ingen som
velat klandra honom för det förslag
som nu föreligger; det bar sin historiska
bakgrund.

lag skulle vilja säga några ord om de
där remissvaren, av vilka ett så förkrossande
stort antal talade för Röbäcksdalen.
Om man tittar på dessa remisssvar,
finner man att de bygger sina slutsatser
på detta, att det vore så förfärligt
viktigt att dessa stationer låge intill
varandra. Men det argumentet övertygade
minsann inte jordbruksutskottet
i fjol, som var ytterligt tveksamt,
huruvida det var möjligt att gå den
föreslagna vägen, och därför begärde
en utredning.

Herr statsrådet vill inte låta sig övertyga
om behovet av 80 kor. Nu skall
vi inte ge oss in i någon diskussion om
den saken, jag tror inte det vore så
bra. Jag vill bara nämna att vi i jordbrukshögskoleutredningen
hade mycket
ingående överläggningar med experterna
på jordbruksförsök i denna fråga.
Inte någon av de remissinstanser, som
över huvud taget yttrade sig om husdjursförsökcn,
sade att det räckte med
mindre än 80 kor.

Herr statsrådet åberopade lantbrukshögskolestyrelsens
yttrande. Ja, styrelsen
säger, att om vi får 50 kor till
Röbacksdalen, så kan vi ha resten på
ett annat ställe. Det är klart att det går
att ordna det så. Det var det alternativet
jag talade om, och jag påvisade
att det drar med sig dubbla driftkostnader.
Jag vill bara tillägga att man
inte har 80 kor i grundläggande försök
pa en gång. Egentligen är tekniken den
att man har 40 och 40: man bär 40 kor
i försök, och de andra får så att säga
vila sig, och när de första 40 korna
tas ut ur försöksverksamheten, sätts
de andra 40 in, så -att man får kontinuitet
i arbetet. Det är därför naturligt
att man inte har mer än 39 kor i försöken
just nu i Ultuna. Det finns många
fler sammanlagt; där liksom vid Alnarp

har man resurser av en helt annan storleksordning.

Jag skall inte fördjupa mig i detta, ty
jag tror inte -att vare sig platsen eller
tiden är lämplig för oss två att diskutera
husdj ursförsökens teknik.

Jag såg också herr Svedbergs karta
i första kammaren. Han viftade med
den som med en svensk flagga! J-ag
måste gratulera statsrådet om den viftningen
-ga-v honom någon överblick
över tillståndet söder om Teg. Om herr
statsrådet gör en studieresa dit upp
kanske han inte längre tror på herr
Svedbergs viftning.

Vore det inte lämpligt, herr statsråd,
att avstå från att alltför snabbt
inta en ståndpunkt i fråga om prognosen
för Umeå stads utveckling? Det
är — det kan bänkkamraten, statsrådet
Skoglund, intyga — en sjudande
iver i denna stad att bli stor.

Herr statsrådet sade också att det
är naturligt att man bär ett centrum.
Ja, vi har ett centrum för växtodlingsförsök
i kombination med växtskyddsanstalt
och en maskinprovningsfilial.
Det är ett centrum. Varför skulle man
inte kunna ha ett husdjurscentrum i
Öjebyn; det är väl ingenting som hindrar
det. Argumenten för samförläggning
bär -inte övertygat mig efter de beslut
som riksdagen fattade -förra året om
principerna för försöksverksamheten
på jordbruksområdet och dess anknytning
till institutionerna och sektionerna
vid lantbrukshögskolan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld sade i sitt
första anförande att jag endast talat i
allmänna ordalag. J-ag försökte göra
en så saklig framställning som möjligt
och inte skjuta över målet, vilket jag
tyvärr måste säga att herr Sköld nog
gjorde i vissa fall.

Herr Sköld säger t. ex. nu senast,
-att det viftades med en karta över Umeå
stad i första kammaren. Jag har studerat

134 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

den karta som är uppgjord över Umeå
stads utveckling, alltså den regionplanekarta
som ligger till grund för Umeå
stad. Planen är uppgjord för 80 000
invånare, utan att man behövt röra vid
ett hektar av den jord som eventuellt
skulle erfordras för Röbäcksdalens utvidgning.
Bebyggelsen går åt annat håll,
och vi som tittat på marken och har
något litet hum om tomtmark har sagt
oss, att det skall mycket till innan
man bygger egnahem och andra byggnader
på den sanka mark som det här
är fråga om. Här står uppgift mot uppgift,
och herr Sköld får nog vara litet
försiktig med att vifta för mycket med
detta.

Herr Sköld sade vidare att han inte
hade mycket till övers för talet om
kontakterna mellan de olika försöksorganen.
Jordbrukshögskoleutredningen,
i vilken herr Sköld själv var ledamot,
säger när det gäller Alnarp följande
om betydelsen av att ha samförsök
för husdjur och växtodling: »Den
samlade gruppen av forskare och försöksmän
på denna plats torde sålunda
ha betydligt bättre möjligheter än vid
separata förläggningar att kunna handlägga
närstående arbetsuppgifter. Ofta
förekommer sålunda spörsmål på foderväxtodlingens
och utfodringens område
som försöksmännen på jordbruks- och
husdjursområdena måste lösa gemensamt.
» När det, herr Sköld, är så betydelsefullt
att i Alnarp ha denna försöksverksamhet
gemensamt, vad är det då
som gör att detta icke har samma betydelse
i norra Sverige? Jag tror inte att
man sakligt kan motbevisa att samma
principer bör gälla vare sig verksamheten
bedrivs i Röbäcksdalen eller nere
i Alnarp.

Statsrådet har också bekräftat att det
inte behövs 80 kor. Jag skall inte försöka
tävla med herr Sköld i fråga om
kunskaper på detta område; jag erkänner
att han besitter stor kunnighet. Vad
jag vet om detta har jag inhämtat genom
att tala med vetenskapsmän och exper -

ter på området, och jag har liksom herr
statsrådet fått den uppgiften, att sådana
här försök under ett tiotal år bedrivits
på vissa försöksgårdar med mellan 50
och 60 kor. Det har enligt experterna
varit tillräckligt för de försök man behövt
sätta i gång.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Sköld har ju sagt
att han inte precis begär att jag skall
förstå så mycket av denna fråga. Det
gör jag kanske inte anspråk på heller.
Men jag ville att herr Sköld skulle förklara
denna utskottets bestämda uppfattning
att det måste vara 80 försöksdjur.
Jag var närmast nyfiken. Jag
bär i min ungdom sysslat med försöksverksamhet,
låt vara på andra områden,
och lärt mig att det i allmänhet inte
finns något sådant bestämt samband
som herr Sköld talar om utan att antalet
kan förskjutas både nedåt och, självfallet,
också uppåt. Herr Sköld avböjde
att, i kväll i varje fall, ge mig någon
sådan förklaring. Men han har ju i
mycket hög grad byggt upp resonemanget
på att det måste vara 80 djur.

Jag skall kanske inte underskatta utvecklingsmöjligheterna
i Umeå. Men om
jag skall vara försiktig på den punkten
bör jag heller inte underskatta möjligheterna
att en framåtgående kommun
som Öjebyn expanderar så att försöken
där kommer i kläm. Vi kan därför gärna
avstå från diskussionen om vad befolkningsprognosen
kan betyda i sammanhanget.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte närmare
kommentera herr statsrådets replik. Jag
vill bara säga att i fråga om möjligheten
att utvecklas är det en himmelsvid
skillnad mellan Öjebyn och Teg. Men
det må vara en sak för sig.

Jag begärde närmast ordet för att
framföra ett par synpunkter till utskottets
värderade ordförande. Han hade

Nr 17 135

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

studerat en regionplanekarta och funnit
att den inte upptagit den mark som utredningsmannen
föreslagit till inköp.
.lag vill bara referera till överlantmätare
Sander som i sitt betänkande, vilket
jag har liggande på min bänk, säger att
den regionplanen är förlegad och måste
förändras. Det torde framgå inte minst
därav att han framhåller, att högskolan
sannolikt måste disponera mark också
på andra sidan älven.

När det gäller talet om att den sanka
marken inte skulle lämpa sig för byggnation
men tydligen skulle passa väl att
driva jordbruk på undrar jag, om dessa
påståenden går så väl ihop.

Herr Hansson i Skegrie anförde ett
citat ur jordbrukshögskoleutredningen.
Det var vad jag belyste i mitt anförande.
Jag bär aldrig förnekat att det är bra
med en samförläggning, där man kan
ha en sådan, men jag underströk att det
kan uppstå fall, där man tvingas att avväga
fördelarna av en samförläggning
mot nackdelarna av en sådan och där
man kan behöva revidera sin uppfattning.
Det var just det som jordbrukshögskoleutredningen
fick göra i fråga
om husdjursförsöken inom norra delen
av landet, då den föreslog att dessa
skulle förläggas till Öjebyn.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När man försökte bilda
sig en uppfattning om fördelarna och
nackdelarna av en förläggning av husdjurs-
och trädgårdsförsöken till Röbäcksdalen
eller Öjebyn var det två synpunkter,
som blev mycket avgörande för
mig och som talade till öjebyns fördel.
Det var för det första kostnadsfrågorna
och för det andra der. tidsutdräkt, som
man skulle ha att räkna med, ifall man
skulle förlägga hela verksamheten till
Röbäcksdalen.

Det är klart att det går att förvärva
mark till verksamheten, därest denna
skulle förläggas till Röbäcksdalen. Men
man frågar sig: till vilket pris? Var och
en, som aldrig så litet har kommit i

kontakt med markköp i närheten av en
tätort, vet vilka priser man betingar
sig för marken där. Det kan inte bestridas
att, därest man skall köpa ytterligare
mark till Röbäcksdalen, det kommer
att bli fråga om höga tomtpriser på
det markområdet.

Jag begärde närmast ordet för att säga
några ord om trädgårdsförsökens förläggning.
Man bär i Öjebyn påbörjat en
försöksverksamhet på trädgårdsodlingens
område. Det kommer att krävas några
år för att avveckla eller förflytta den.
Man har vunnit goda resultat och skönjer
möjligheterna till ännu bättre resultat
om några år, därest man får hålla
på med verksamheten där uppe. Man har
sagt sig, att klimatet vad beträffar medeltemperaturen
är något sämre i Öjebyn
än i Röbäcksdalen, men detta uppvägs
mer än väl av att antalet soltimmar
är flera i Öjebyn.

Vad gäller möjligheterna för köksväxtodling
är soltimmarna av mycket
stor betydelse. Man får fram en utomordentlig
kvalitet med den rika tillgång
på solljus, som man bär längst upp i
norr. Jag tror också att det är av stor
betydelse, när det gäller att få till stånd
en trädgårdsodling i de fyra nordligaste
länen, att man rent praktiskt kan
visa resultat, ty det finns helt säkert
ett traditionsbundet motstånd och en
viss misstro mot möjligheten att kunna
frambringa någonting så pass långt
norrut.

Om vi därefter övergår till att se på
lokaliteterna för trädgårdsförsöken kan
vi konstatera, att det ändock i Öjebyn
finns ett växthus som är användbart. Vi
skulle kunna få goda laboratorie- och
kontorsutrymmen i den huvudbyggnad,
som finns på gården. Utskottets ordförande
säger i detta sammanhang att han
finner all anledning att förlägga också
trädgårdsförsöken till Röbäcksdalen.
Ser man till den ekonomiska sidan av
saken och försöker att leta fram fördelarna
för Rödbäcksdalens vidkommande,
kunde jag, när vi gjorde vårt besök

136 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

däruppe, inte finna annat än att fördelarna
enbart bestod i en alltför överdimensionerad
värmeanläggning i Röbäcksdalen,
som skulle kunna användas
för uppvärmning av växthusen, ifall
trädgårdsförsöken flyttades dit. Det var
den enda fördel, som jag kunde upptäcka,
och den är väl ändå ganska diskutabel.

Trädgårdsförsöken är ganska arbetskrävande,
och det är säsongbetonade
arbeten. I Öjebyn bär man god tillgång
till arbetskraft. Man har lätt att få den
tillfälliga förstärkning som man behöver
just för säsongarbetet, och jag har ställt
mig den frågan om det inte kan bli ett
försvårande moment, om man skulle
flytta till Röbäcksdalen, att man där har
inpå knutarna en expanderande stad
som Umeå som suger upp arbetskraften.

Vad gäller isoleringen i öjebyn är
den som herr Wiklund i Öjebyn framhöll
inte alls farlig. Det finns ju ett helt
skolområde alldeles i närheten. Där
finns goda utbildningsmöjligheter i Piteå
för den mera kvalificerade försökspersonalens
barn. Jag tror inte att det
skall uppstå några hinder i det fallet
för att hålla verksamheten kvar.

Sedan gäller det den tidpunkt när försöken
kan igångsättas. Ja, utredningsmannen,
som har lämnat sitt förslag i
höstas, räknar med att först år 1965
kunna ha möjlighet att påbörja försöken
i Röbäcksdalen, och då är det bara fråga
om en allra första början. Sedan måste
det ta en tid innan man har en utbyggnad
så långt på gång, att det kan bli något
verkligt resultat av det hela. Jag
tycker att tiden därvidlag betyder en
hel del. Här är man nu i gång i öjebyn.
Här kan man nå påvisbara resultat på
mycket kortare tid än vad man kan i
Röbäcksdalen. Med den snabba förändring
av våra konsumtionsvanor som
ändå försiggår för närvarande och med
det stora behov av frukt, bär och grönsaker
som man har i övre Norrland, tycker
jag att det är betydelsefullt att man
här kan fortsätta med en försöksodling''

som kan ge praktiska resultat och som
odlare inom en nära framtid kan dra
nytta av.

När jag har övervägt de skäl, vilka
talat för eller emot, har jag kommit till
det resultatet att jag utan tvekan kan
tillstyrka att både husdjurs- och trädgardsförsöken
för de nordligaste länen
förlägges till Öjebyn. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Ur ekonomisk synpunkt
får man väl säga att utskottets motivering
väger något tyngre än reservanternas.
Men skillnaden mellan de båda förslagen
är knappast så stor att den i och
för sig bör tillmätas avgörande betydelse.
Den väsentligaste orsaken till att jag
för min del inte kan dela reservanternas
mening om förläggningsorten ligger på
ett annat plan. Jag vet inte vem som har
gjort denna utredning inom departementet,
men att vederbörande inte har
varit botanist, i varje fall inte växtgeograf,
är fullkomligt klart. Hade han varit
växtgeograf, hade han nämligen aldrig
kunnat bortse från att just dessa trakter
av Västerbotten bar en mycket klar
växtgeografisk gräns. Här går nordgränsen
för utbredning av bl. a. sådana
växter som blåsippan, timjan och måbär,
en nordgräns om vilken det finns
all anledning att anta att den inte bara
är av vetenskapligt botaniskt intresse
utan också återspeglar sig i odlingsförhållandena
för flera växter. Varför gränsen
går just där kan jag här inte förklara;
det skulle vara litet för omständligt.
Kanske är det en utvecklingshistorisk
fråga, kanske är det en fråga om
ljus- och klimatförhållanden, men det
är knappast en väderleksfråga och inte
heller en fråga om jordmån. En sådan
gräns är sällan knivskarp. När vi nu
skall ha en försöksstation i Övre Norrland
gäller det att vi får den att ligga så
långt på andra sidan om just denna
nordgräns att det blir fråga om mera

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 137

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

säregna förhållanden. Den bör da också
vara så pass långt norrut att de skillnader
i ljusförhållanden, som fru Lindskog
vidrörde helt flyktigt ger tydliga
utslag vid försöken.

Därför bör en sådan försöksverksamhet
som den här ifrågavarande knappast
ligga i Röbäcksdalen — på precis samma
breddgrad som delar av övre Jämtland.
Det skulle vara ett stort steg
bakåt för de norrländska trädgårdsförsöken
om de skulle behöva flyttas från
Öjebyn de två breddgrader söderut till
Röbäcksdalen, som ett bifall till reservationen
skulle innebära.

Fru Lindskog var bekymrad över att
medeltemperaturen i Öjebyn var något
ogynnsammare än i Röbäcksdalen. Men
detta skall fru Lindskog inte vara ledsen
över. Tvärtom, det gäller att utföra försöken
under ogynnsamma förhållanden,
om de skall ge något just för dessa platser.

Herr Sköld var inte vidare till freds
med herr Hanssons i Skegrie argumentation
för att husdjursförsöken skulle
förläggas till Röbäcksdalen. Jag tycker
att vi även ,så bär dags på dygnet skall
tolka allt till det bästa, och jag kan inte
tolka herr Hanssons anförande på annat
sätt än som en strålande argumentation
för att husdjursförsöken skall förläggas
till Öjebyn.

Utskottets ordförande framhöll, att
Norrbottens kreatursbestånd endast var
en fjärdedel eller en femtedel så stor
som Västerbottens. Eftersom kreatursskötseln
alltid kommer att förbli det
viktigaste i det norrländska jordbruket,
borde husdjursförsöken förläggas till
Västerbotten. Jag tycker tvärtom, att
man bör försöka främja kreatursskötseln
i Norrbotten genom att förlägga försöken
dit.

När jag till de skäl, som utskottet anfört
till förmån för Öjebyn, lägger dessa
naturgeografiska synpunkter, tvekar jag
inte ett ögonblick att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Mitt anförande skall inte
bli mångordigt. Jag instämmer till fullo
med vad herr Sköld tidigare har sagt
här. Därutöver vill jag bara påpeka, att
det av utredningsmannens promemoria
framgår att Öjebyn och Röbäcksdalen
som försöksplatser kan betraktas som
tämligen likvärdiga. Detta gäller både i
fråga om temperatur, klimatet i övrigt
och jordmån. Men i fråga om marktillgång
är Öjebyn klart överlägsen. När
man skall väga skälen för och emot för
dessa försöksplatser är det beträffande
trädgårdsförsöken av särskild vikt att
beakta att i Öjebyn är försöken sedan
åtskilliga år i full gång. Jorden är satt i
god kultur, man bär nödvändiga skyddshäckar
m. in. Det fordras mycket arbete
och pengar för att få jorden i Röbäcksdalen
i lämpligt skick. Utredningsmannen
har för sin del sagt, att det torde
dröja åtta, ja upp till tio år, innan man
har fått jorden i tillräckligt gott skick i
Röbäcksdalen för att tillfredsställande
kunna bedriva trädgårdsförsöken. År det
då klokt att flytta trädgårdsförsöken och
husdjursförsöken från Öjebyn, där de
med framgång bedrivits under en följd
av år? I samband med en sådan flyttning
skulle staten åta sig en omedelbar merkostnad
på omkring en halv miljon kronor.

Nu försöker reservanterna visserligen
komma förbi kostnadsproblemet genom
att säga att man kan nöja sig med 50 kor
vid försöken. Men det är, som herr Sköld
har poängterat, mycket svårt att nå tillfredsställande
resultat vid försök med
så ringa djurantal. Min vän herr Hansson
i Skegrie skulle väl knappast vilja
applicera sitt eget resonemang beträffande
djurantalet på husdjursförsöken i
Alnarp. Han vill nog gärna ha kvar ett
betydligt större antal.

Eftersom det upprepade gånger har
nämnts här, vill jag citera vad lantbrukshögskolan
enligt propositionen har
sagt, nämligen att husdjursförsöksverksamheten
i Norrland inte torde tillfreds -

138 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

ställande kunna lösa sina uppgifter på
nötkreatursområdet, om endast 50 kor
och 25 ungdjursenheter står till förfogande.

Att enligt reservanternas förslag uppskjuta
markköpet, när man lever in på
knutarna av en snabbt växande större
tätort, måste väl ändå anses orealistiskt.
Det nämns i propositionen och i utredningsmannens
promemoria, att mark
står till förfogande för 4 000 kronor per
hektar. Men redan då vi var uppe i
Röbäcksdalen, fick vi besked om att
man inte kan räkna med mindre än
5 000 kronor per hektar. Därtill kommer
också kostnaderna för att iståndsätta
marken.

Slutligen bör man också ta hänsyn till
den ogynnsamma inverkan det måste
ha att flytta försöksverksamheten från
Norrbotten till annan plats. Det är, såsom
tidigare har sagts bär, av utomordentlig
stor betydelse att verksamheten
blir kvar i Öjebyn.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att spara tid har
jag inte velat begära replik tidigare. När
herr Antby kommer med samma argument
som fru Lindskog, att det dröjer
så och så många år innan man kan få
jorden i sådan kultur i Röbäcksdalen
att man kan bedriva trädgårdsförsök
där, har jag ställt samma fråga till utbildade
trädgårdsodlare. Jag har av dem
fått det beskedet, att det inte alls behöver
ta så många år. Det går att åstadkomma
ganska snart med de moderna
metoder, som finns tillgängliga för att
sätta jorden i sådan kultur.

Fru Lindskog gör också gällande att
det fanns ett växthus i Öjebyn. Ja, det
växthuset var av enklaste tänkbara typ.
Det var litet och otillräckligt för ordentliga
försök. Det är en bagatell att i Röbäcksdalen
bygga ett liknande växthus.
Jag skall inte bemöta herr Wacht -

meisters anförande. Jag fattade hans anförande
mera som ett skämtsamt inlägg.
Jag kan inte tänka mig att han på sin
egendom skulle sätta i gång med några
försök för att pröva de mest olämpliga
växtsorterna för just den jorden eller de
mest ogynnsamma betingelserna för vissa
djur. Det är väl ändå så, herr Wachtmeister,
att när man placerar djurförsök
i Röbäcksdalen, placerar man dem
just inom områden, där de flesta djuren
finns. Det måste ju bli de mest representativa
områden man över huvud taget
kan finna.

Beträffande den sanka marken, herr
Sköld, är det en stor skillnad, om man
som bostadsplanerare i en kommun väljer
mark eller om man köper den för
jordbruksändamål. Jag tror inte att en
bostadsplanerare i en kommun, om han
bär möjlighet att få välja en höglänt
mark, väljer en låglänt i stället för att
bygga egnahem eller andra bostadshus.
Däremot passar en låglänt mark alldeles
ypperligt för den foderväxtodling som
det är meningen att man skall bedriva i
Röbäcksdalen.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om nu her-r Hansson i
Skegrie har rätt, när han påstår att det
går mycket fort att få marken i Röbäcksdalen
i sådan ordning att den passar
för trädgårdsförsök, innebär det att utredningsmannen
tydligen har varit mycket
ovederhäftig. Jag har nämligen hämtat
mina uppgifter ur hans material.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag, herr Hansson
i Skegrie, gör försök på ett område som
ser gynnsamt ut men där grödan inte
vill gå till ordentligt, då gör jag försök
just på det området, tills jag har kommit
underfund med vad orsaken kan
vara. Det är av den anledningen jag
tycker att vi, när vi inte har kreatur i
den omfattning som vore önskvärt i

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 139

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

norra Norrland, skall försöka komma
underfund med orsaken härtill.

Herr Hansson i Skegrie sade att försöken
skall utföras där de flesta kreaturen
finns. Jag är inte så säker på att
vi skall förlägga de statliga försöken på
sådana platser. Utredningen säger att
även de lokala försöken bör finnas
kvar. De blir billigare ju fler kreatur
som finns samlade på en plats. Låt därför
de lokala försöksinstanserna ta hand
om den saken.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! lag vill bara konstatera,
att det inte är alla jordbrukare som bär
råd att bedriva försöksverksamhet på
det sätt som herr Wachtmeister tydligen
gör. Man måste väl vara i hans ställning
för att över huvud taget ge sig in på sådana
nöjestillställningar som de av honom
uppskisserade försöken tydligen innebär.

För mitt vidkommande är jag av den
uppfattningen att vi skall bedriva försök
med t. ex. vete, där veteodlingen
har sin bestämda plats. Vi väljer plats
för försök med sockerbetor, där man
odlar sockerbetor och inte där man
odlar potatis, som man gör i herr Wachtmeisters
hemtrakt. Det blir nog en dyr
odling att göra försök med sockerbetor
på sandmark för att utröna möjligheten
att eventuellt odla dem där. Detsamma
gäller för husdjuren. Det är självklart
att betingelserna är olika i olika delar
av landet för djurskötsel. Försöken bör
förläggas till platser, där de blir mest
representativa för sitt syfte.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Hansson i Skegrie förväxlade växthusen
i Öjebyn och Röbäcksdalen. De växthus
som finns i öjebyn tycker jag liknar
växthus, som man kan finna på vilken
annan plats som helst i landet. De lilleputtväxthus
man däremot finner i Röbäcksdalen,
vilka skulle användas för

försöksverksamheten, såg förfärligt små
och beklämmande ut. Det förekom inte
ens några ansatser till några försök där.
Skall man göra en jämförelse mellan
växthusen på de båda platserna tror jag
Öjebyn står sig mycket gott i konkurrensen.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
kommer tydligen från en plats, där det
växer hur man än beter sig. Därför kan
han inte förstå de svårigheter vi bär
som har magrare jordar. Vi tänker inte
göra några försök med sockerbetor på
sandjord. Den som har dåliga markområden,
har att välja mellan att plantera
ett skifte med skog där eller att år efter
år finna sig i att få dåliga skördar. Vill
man inte skogsodla, då får man göra
försök. Detsamma är förhållandet i
Norrland. Vi får göra försök där, även
om de blir litet dyrbara.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Det är litet frestande
att polemisera mot herr Wachtmeister
och föreslå honom att vi slopar alla försöksstationer
söder om Öjebyn, eller varför
skall vi inte för att vara riktigt radikala
förlägga husdjursförsöken till
Nordkalotten?

Skämt å sido. Jag har den allra största
respekt för herr Skölds kunskaper och
saklighet, men beträffande vissa uppgifter
som han lämnade här i kväll har han
likväl fel. Jag förstår att det måste vara
fråga om något missförstånd. Jag tänker
främst på den uppgift som herr Sköld
lämnade i fråga om Umeåhögskolans
framtida markbehov. Professor Brunnberg
här i Stockholm har upprättat en
generalplan för högskoleområdet. Han
var uppe i Umeå för några veckor sedan
vid urtima landstinget och informerade
landstingsmännen om vilka markresurser
högskolan förfogade över. Han förklarade
att marktillgången var fullt tillfredsställande
och bättre tilltagen än

140 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

Frescati-området i Stockholm. Man är
fortfarande mycket långt från Ume älv
och på Ume älvs norra sida. Vad beträffar
utvecklingen mot öster som herr
Sköld talade om vill jag framhålla att
det måste gälla markerna ut mot Tavlesjön
och att Västerbottens läns landsting
redan har försäkrat sig om tillräckliga
arealer jungfrulig mark där. Högskolan
hotar icke Röbäeksdalen, det garanterar
jag.

Vad sedan beträffar priserna på mark
vid Röbäeksdalen, är det ju alldeles
klart, att om någon försöker köpa mark,
där man har förväntningar på tomtmarkspriser,
så blir naturligtvis marken
alla gånger för dyr för att använda för
jordbruk. Utskottet har väl gjort den
upptäckten att det norrut i Röbäcksdalen
är relativt trångt om mark, men
söderut och framför allt österut d. v. s.
området mellan Röbäeksdalen och flygfältet
— avståndet rör sig om 3 å 4 km
— finns det stora arealer som inte gärna
kan komma i fråga för bostadsbebyggelse
bl. a. av det skälet att det gäller
reservmarker för en förlängd startbana,
och man förlägger inte gärna bostadsbebyggelse
inpå ett flygfält. Däremot kan
man odla marken och få grödor av vad
slag som helst trots motorbullret.

I den mån det verkligen skulle vara
ett önskemål att erhålla mera mark i
Rödbäcksdalen är jag övertygad om att
det inte bara i dag utan också i framtiden
kommer att finnas mark i reserv
där. Det är nämligen på det sättet att
det omkring norrlandsstäderna uppstår
ett brett ingenmansland som ligger mer
eller mindre i vanhävd.

Vad beträffar kostnaderna för det ena
eller andra alternativet framhölls här
att det skulle bli dyrare med Röbäcksdalen.
Tar man fasta på utredningens
beräkningar, skulle det kosta i runt tal
600 000 kronor att skaffa mark och
nödiga stallutrymmen. Men lantbrukshögskoleutredningen
har på sin tid räknat
med 640 000 kronor för Öjebyn. Jag
tror inte att det här rör sig om någon

större skillnad i kostnad vilket alternativ
man väljer.

Sedan tror jag också att det är alldeles
felaktigt att alltför mycket övervärdera
en eventuell besparing i kapitalinsats i
starten, om man därmed för framtiden
har olägenheter i fråga om drift och
effektivitet. Om det någonstans är av
värde att denna försöksanläggning blir
en central anläggning, måste det ju vara
för norra försöksdistriktet, där avstånden
är stora och möjligheterna till kontakter
fackmän emellan försvåras. Det
är nog också av synnerligen stor betydelse
att man får en samlad anläggning
för att den skall kunna hävda sig utåt
och inåt och vinna jordbrukarnas förtroende
och bli den central för specialiserad
rådgiving som åsyftas. Man kan
beklaga att en centralisering innebär att
Norrbottens län får lämna ifrån sig en
institution som det redan har, men då
det nu är byggt så mycket mer i Röbäcksdialen
är det ju inte något alternativ
att lägga ned där. Anläggningen såsom
sådan har ingen större betydelse för
det län eller den kommun där den ligger,
utan det är resultatet av verksamheten
som bär betydelse, och detta skall
ju stå till förfogande för alla de nordligaste
länen.

Vad sedan beträffar djurantalet föreställer
jag mig — jag vågar inte påstå
att det är riktigt — att just vad beträffar
köttproduktionen kommer i varje fall
försöken i norra distriktet, att, så länge
man sysselsätter sig endast med fjällras,
knappast få någon större omfattning,
helt enkelt därför att dessa småvuxna
relativt muskelfattiga djur inte ligger så
väl till för köttproduktion. Detta förhållande
torde påverka behovet av antalet
försöksdjur.

Timmen är sen, och jag skall inte fortsätta
längre. Jag vill bara till sist säga:
när nu en speciell utredning verkställts
och samtliga remissinstanser — Norrbottens
hushållningssällskap undantaget
— bejakar förläggandet av en central
anläggning till Röbäeksdalen, borde av -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 141

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

görandet för riksdagen te sig tämligen
självklart och vi kan gå till beslut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
hade redan innan herr Lundmark
kom upp i talarstolen övertygat mig om
att jag misstolkat överlantmätare Sanders
uttalande i fråga om högskoleområdet.
Jag tackar nu herr Lundmark för
att han har gett mig tillfälle att erkänna
detta misstag till protokollet.

Vad herr Lundmark sade i övrigt beträffande
markförhållandena föranleder
icke någon ändring i vad jag tidigare
har sagt.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är inte utan att man
blir en smula imponerad över all den
sakkunskap som här kommit till uttryck.
Den har omspänt det mesta på samhällslivets
område från kommunikationer till
växtgeografi och ekonomi. — Jag är bara
agronom och har tjänstgjort som lantbrukslärare
och konsulent i Norrland
under åtskilliga år, men jag skulle också
vilja anlägga några synpunkter på
denna fråga.

Herr Sköld ville ge intryck av alt utskottsmajoritetens
förord för Öjebyn
skulle grunda sig på mera sakliga överväganden
än reservanternas förord för
Röbäcksdalen. Jag undrar, herr Sköld,
om det är på det viset. Vi känner väl
alla till att det finns ett sammanhang
mellan mark, gröda och djur, som man
inte kan undgå att lägga märke till om
man haft något med jordbruksforskning
att göra. Det gäller att följa hela händelseförloppet
från början till slut. Man
brukar säga, att djuren är en produkt av
torvan, och det är nog alldeles riktigt
att det är på det sättet.

Vi börjar med jorden och gör en
markanalys, tar reda på tillgången på
makro- och mikronäringsämnena och
följer dem genom hela gödslingsförsö -

ket, går vidare över sortförsöket, analyserar
växterna, fortsätter med utfodringsförsöket,
och inte förrän vi har
fÖljt upp hela serien från början till
slut kan vi siäga att vi är framme vid
målet. Det förhåller sig nämligen på det
sättet, att fodret inverkar på djurens
produktion, på djurens hälsa o. s. v. Slutar
vi med växtodlingsförsöket, har vi
ju inte fullföljt forskningsuppgiften; vi
är inte framme vid målet.

Det måste vara sakligt felaktigt att
flytta husdjursförsöken till en annan
plats och inte följa upp dem på den plats
där man har haft markförsöken och
sortförsöken. Därigenom skapas, menar
jag, en ofullständig forskningsinstitution.
Den blir inte fullständig om inte
husdjursförsöken kan företagas på samma
plats där grödorna odlas och där
över huvud taget forskning bedrives rörande
problem som har med växtodlingen
att göra.

Jag tycker den saken är ganska självklar.
Här säger man: Ja, men man kan
inte ha mer än 50 kor på Röbäcksdalen,
medan man kan ha 80 uppe i Öjebyn! —
Man kan väl ha hur många kor som
helst på hur liten plats som helst, bara
man skaffar tillräckligt med foder åt
dem! Det är ingen konst att skaffa foder
till djuren på Röbäcksdalen: man
kan lägga ut försök på granngårdarna
och anskaffa djur, och man kan säkert
köpa hur mycket hö som helst. Sedan
gäller bara att skaffa en tillräckligt stor
ladugård.

Det är inte forskningsintresset som
kommer i första rummet i detta fall,
utan det är rädslan för att försöken skall
kosta för mycket pengar. Då kan man
fråga: Är det riktigt att investera pengar
i en forskningsinstitution som är och
förblir en ofullständig forskningsinstitution
så länge man inte lägger husdjursförsöken
på samma plats? Det gäller
att trimma ett forskningsteam av både
jordbruksforskare och husdjursforskare,
som kan hjälpas åt att reda ut problemen
för jordbruket. Jag tror att man i

142 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

en framtid skulle komma att ångra om
man inte kostar på de pengar som ytterligare
behövs för att skapa en någorlunda
fullständig forskningsinstitution
i Röbäcksdalen. Det måste vara riktigt
att koncentrera resurserna till en plats.
Det gäller ju för forskning på alla andra
områden i vårt samhälle. Man försöker
koncentrera krafterna för att nå ett mål.
Här vill man i stället splittra resurserna.
Det är icke så man når målet för en
jordbruksforskning som är av ett så
utomordentligt intresse för Norrland.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck har väl
inte riktigt följt med i själva organisationen
av försöken. Institutionerna i
Ultuna fördelar försöken över dessa försöksstationer,
och resultaten bearbetas i
Ultuna. Alltsedan lantbrukshögskolan
kom till bär husdjurs- och jordbruksförsök
utförts var för sig och i de flesta
fall på skilda platser.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga herr Sköld
att om man har gjort på det sättet så är
det fel. Man borde ändra på detta snarast
möjligt.

Vi har hunnit så långt inom jordbruksforskningen
för närvarande att vi
känner till att det finns ett samspel
mellan jord, växter och djur. Man måste
göra försöken på samma plats om man
skall kunna dra några slutsatser. Jag
erkänner gärna att man begått misstag
förut inom jordbruksforskningen, men
varför skall man fortsätta med detta när
man har en chans att komma ifrån det.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är mänskligt om en
enkel bonde här är i långa stycken förekommen
av en agronom. Det är ändå
några saker jag, som under storparten
av min aktiva tid varit praktisk lantbrukare,
skulle vilja peka på.

.lag anser att det har varit en av de
största tillgångarna för den som icke
har fått någon yrkesutbildning att på
ort och ställe ha fått ta del av de forskningsresultat
som föregångarna till dem
som nu är verksamma har kommit fram
till. Det är det som har varit utslagsgivande
för mitt ställningstagande i den
här frågan.

I Norrbottens län finns i runt tal
90 000 hektar åker, men i Jämtlands,
Västerbottens och Västernorrlands län i
runt tal 296 000 hektar åker. Norrbotten
har 63 000 nötkreatursenheter medan de
nyss uppräknade länen, som också skall
ingå i det här försöksdistriktet, har
250 500. Norrbotten har 11 000 får och
de andra länen 24 000. När det gäller
svin är differensen ändå större; det
finns nämligen 3 500 i Norrbotten och i
de övriga länen 44 000.

De här siffrorna visar att när vi nu
skall ha en försöksstation för detta geografiskt
stora distrikt, måste det vara av
mycket stort värde att så många som
möjligt, framför allt de unga jordbrukarna,
på ort och ställe kan ta del av de
resultat som uppnås där.

Jag är som sagt förekommen på de
flesta punkterna, men jag har suttit och
lyssnat på debatten och har inte kunnat
undgå att få det intrycket att det är två
generationers uppfattningar som här
bryts mot varandra. Jag räknar statsrådet
till den yngre generationen, men
jag är fullt införstådd med det vemod
som präglar dem som på ett eller annat
sätt stått fadder för Öjebyn. Det är en
mänsklig känsla, men vi måste ju ta
hänsyn till den tid som ligger framför
oss och kanske vara litet försiktiga
med känslotänkandet.

Resonemanget om hur stor nötkreatursbesättningen
vid en försöksstation
bör vara förefaller litet teologiskt för
den praktiske jordbrukaren. Varför skall
man inte kunna uppnå samma reslutat
med en besättning på 50 kor som med
en besättning på 80 kor? Och varför
skulle man inte i annat fall kunna upp -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 143

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra distriktet

nå ännu bättre resultat med eu besättning
på 160 kor? Den enkle jordbrukaren
kan inte underlåta att göra sig dessa
frågor.

Jag har själv besökt Öjebyn och Röbäcksdalen
sommartid, och jag har svårt
att förstå att den delegation från jordbruksutskottet,
som besökte gårdarna
vid en tidpunkt när det enligt uppgift
låg bortåt en meter djup snö, verkligen
kunde utföra någon besiktning av markområdena.
Men skidkunnigheten är ju
numera rätt allmän, så det gick kanske
bra ändå.

Det har här talats om skillnaden i
kostnader. Jag är fullt på det klara med
att alternativet Röbäcksdalen medför
större kostnader, om man där skall bedriva
en verksamhet av samma omfattning
som vid Öjebyn. Men såsom herr
Grebäck nyss sade gäller det här en
forskningsverksamhet som har stor ekonomisk
betydelse för vederbörande
landsända, och då bör vi inte se så kortsiktigt
ekonomiskt på saken. För någon
tid sedan var det fråga om att riksdagen
skulle gräva eller rättare sagt »sachsa»
ner 3 miljoner kronor på en turf utanför
Stockholm. Detta förslag gick igenom
utan protester, men när det gäller
en merkostnad på några hundra tusen
kronor för att få en försöksverksamhet
förlagd till en sådan plats att det möjliggör
ett samarbete med andra forskare
inom närgränsande områden, då stöter
det hela på patrull.

Vid denna sena eller, om man så vill,
tidiga timme skall jag inte längre uppehålla
kammaren, men innan jag lämnar
denna talarstol vill jag säga att ifall
riksdagen skulle besluta en förläggning
till Öjebyn, så kommer försöksverksamheten
ändå om något decennium — det

är min bergfasta övertygelse--att vara

förlagd till Röbäcksdalen. Det är också
mycket förståeligt, om morgondagens
forskare fäller hårda domar över riksdagen,
därest vi skulle bryta isär de
båda verksamhetsgrenarna på det sätt
som företrädarna för Öjebyn nu förordar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Efter den långa debatt
som förts i denna fråga kan jag nöja
med att instämma med de talare som
talat för bifall till reservationen. Jag
finner de skäl, som anförts för reservationen,
vara bärande och jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till denna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
a) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 61 ja och 77 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

144 Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Arbetsvärdering

§ 13

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, radions och
televisionens områden samt om en högskola
för utbildning av vissa yrkesutövare
inom film och TV,

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående behovet av daghemsplatser,
om inrättande av ett servicesystem för
tillsyn av sjuka barn samt om utredning
rörande servicehus,

nr 30, i anledning av väckt motion
om överväganden i syfte att ge julafton
karaktär av helgdag,

nr 31, i anledning av väckt motion
om bättre tillvaratagande av arbetskraftens
kapacitet inom den statliga förvaltningen,
och

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående ökat skydd mot radioaktiv
strålning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Arbetsvärdering

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner angående arbetsvärdering.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:512 av herr Virgin m. fl. och 11:593
av fröken Wetterström m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en utredning, i vilken i
motionerna berörda förhandlingsparter
vore företrädda, med uppgift att dels
undersöka frågan om arbetsvärderingsmetodens
tillämpbarhet inom den statliga
sektorn och dels, om utredningen
gåve anledning därtill, utarbeta förslag
till arbetsvärderingssystem.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 512 och II: 593
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby och Schött, fru Hamrin-Thorell,
herrar Eric Peterson, Hamrin i
Jönköping och Carlsson i Huskvarna
samt fru Gunne och fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 512 och II: 593
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om tillkallande av en utredning,
i vilken i motionerna berörda förhandlingsparter
vore företrädda, med uppgift
att pröva i motionerna upptagna
frågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Under åberopande av
innehållet i den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen yrkar jag bifall till
densamma.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17 145

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ringaby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 46 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner
om underhållet av rastplatserna vid
de allmänna vägarna, m. m.,

nr 35, i anledning av väckta motioner
om formerna för en intensifierad och
planmässig social forskning, samt

nr 36, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att åstadkomma billigare
läkemedel.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Arbetsvärdering

1 16

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753), m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt,

nr 39, i anledning av väckta motioner
om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror, m. m., samt
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 01.21 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson