Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1961

5 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 5 maj

Std.

Fortsatt valutareglering, m. .................................. 3

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster 5
Permanent skördeskadeskydd, m. ............................. 31

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 5 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto.................................. 3

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. förordnande om fortsatt valuta reglering,

m. ............................................. 3

— nr 26, om utgivande av ett värdefast statligt obligationslån...... 4

Första lagutskottets utlåtande nr 31, om ändrad lydelse av 8 § förordningen
angående patent.....................................

— nr 32, om ändrad lydelse av 2 § lagen om villkorlig frigivning----

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, om nedskrotning av bilar....... 4

Statsutskottets utlåtande nr 78, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition
ang. allmän beredskapsstat behandlade allmänna frågor . 4

— nr 79, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)....... 4

— nr 80, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)....... 4

— nr 81, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)......... 4

— nr 82, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 5

— nr 83, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)........ 5

— nr 84, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet)---- 5

— nr 85, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)....... 5

— nr 86, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)........ 5

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. åtgärder för förbättring av rekryteringen
till polisväsendet m. m.............................. 5

—- nr 88, ang. upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor............ 5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om utredningar beträf- g

fande vissa ungdomsfrågor.................................. 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, om anstånd i vissa fall med erläggande
av del av automobilskatt för buss.................... 5

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om en samordning av pågående arbete

på samhällsplaneringens område............................. 5

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. vissa anslag ur kyrkofonden

m. m........................ 5

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. ett system för permanent

skördeskadeskydd, m. m..................................... 31

— nr 27, ang. allmän beredskapsstat för jordbruksärenden......... 50

m fi jb f "pib-v rf

•iIHj

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Fredagen den 5 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
april.

§ 2

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer
kammarens sammanträde onsdagen den
10 maj icke att fortsättas på kvällen.
Däremot torde det såvitt nu kan bedömas
bli nödvändigt att anordna kvällsplenum
fredagen den 12 maj.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 154, med förslag
till lag om ändring i vattenlagen
m. m.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
nr 158, angående uppskov med beslut
över ett från 1960 års riksdag vilande
förslag till upphävande av 31 § regeringsformen.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 793.

§ 6

Föredrogs den av herr Ekström i
Iggesund vid kammarens nästföregåen -

de sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
trötthetsfaktorns betydelse vid
trafikolyckor, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7 ;,Y ,

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avgiftsfrihet
vid inbetalning till eget postgirokonto.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Fortsatt valutareglering, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering, m. m., dels ock
väckta motioner angående lättnader i
valutaregleringen, m. m., samt angående
en förutsättningslös prövning av behovet
av en fortsatt reglering av kapitalrörelserna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Ett enigt utskottsutlåtande
borde egentligen inte behöva ge
anledning till debatt i kammaren. Men
när det som här är frågan om hopskrivning
av ganska kraftigt divergerande
åsikter, kan det kanske vara motiverat
med en kort kommentar.

Den sakliga motsättningen gäller graden
av kontroll över kapitalrörelser

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Fortsatt valutareglering, m. m.

mellan Sverige och utlandet. Talesmän
för näringslivet och för riksdagens borgerliga
partier har gång på gång gett
uttryck för uppfattningen, att de svenska
bestämmelserna borde liberaliseras
i snabbare takt än vad myndigheterna
varit beredda att göra.

Diskussionen på riksdagsplan får betraktas
som ajournerad genom att frågan
gått till utredning. Det är den omständigheten,
som resulterat i utskottets
eniga skrivning. Jag skall förvisso, herr
talman, inte bryta mot praxis genom
att ta upp sakdiskussion kring ett ämne,
som ligger under utredning. Men tillåt
mig att säga två ting.

Först vill jag då uttala glädjen över
det besked, som utskottet fått av en talesman
för utredningen och som innebär,
att utredningen inte bara anser sig
oförhindrad utan direkt har för avsikt
att utreda vilka konsekvenser en helt
slopad valutareglering kan förmodas
fä. Som motionär i den riktningen hälsar
jag det beskedet med största tillfredsställelse.

Vidare vill jag framföra ett önskemål,
nämligen att utredningen gör sitt
arbete så raskt, att ajourneringen av
riksdagens sakdebatt inte blir långvarig.
Det är nämligen fara i dröjsmål. I
den effektivare arbetsfördelningens tecken
pågår runtom i världen strukturförändringar
inom produktion och
handel. I glädjande kontrast till gångna
tiders nationella självtillräcklighet
sker de förändringarna i stor utsträckning
tvärs över statsgränserna. Investeringar
och handelskrediter finansieras
där de förmånligaste villkoren
bjuds eller, annorlunda uttryckt, där
finansieringen vållar minst påfrestningar
på kapital- och kreditmarknad.
Inte minst påtaglig är den utvecklingen
hos de för Sverige viktiga handelspartners,
som samarbetar inom den gemensamma
marknaden.

Om Sverige skall bli i stånd att fullt
ut spela den roll i världsekonomien, som
vi i övrigt har förutsättningar för, mås -

te vi enligt mångas uppfattning bli i
tillfälle alt pröva om vår inställning till
internationella kapitalrörelser. Mitt inlägg
här har haft till syfte att stryka
under, att tillfälle till sådan prövning
måste komma snart.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om utgivande
av ett värdefast statligt obligationslån; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent, och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning; andra

lagutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av väckta motioner om nedskrotning
av bilar; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62 behandlade
allmänna frågor,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bcredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser finansdepartementet
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartetets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetområde,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till åtgärder för
förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m., och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner;

allmänna beredningsutskottets utlå -

m. samt fråga om inrättande av kloster

tande nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredningar beträffande vissa
ungdomsfrågor;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckt motion om anstånd
i vissa fall med erläggande av del
av automobilskatt för buss; samt

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om en samordning
av pågående arbete på samhällsplaneringens
område.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 12

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga
om inrättande av kloster

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels en i
ämnet väckt motion.

Genom en den 10 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 47, vilken hänvisats
till statsutskottet, såvitt avsåge
ett under rubriken Vissa anslag ur kyrkofonden
m. m. upptaget förslag om
anslag under åttonde huvudtiteln, och
i övrigt till lagutskott, varvid propositionen
behandlats av tredje lagutskottet,
såvitt avsåge under nämnda rubrik upptagna
förslag om anslag ur kyrkofonden,
och i övrigt av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, såvitt nu vore i fråga,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden

dels föreslagit riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid nyindelningen
av riket i pastorat inrätta
prästerliga övergångsbefattningar i enlighet
med i propositionen förordade
grunder;

2) antaga vid propositionen fogade
förslag till lagar om ändrad lydelse av
6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond och av 1 § 2 mom. lagen

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

den 29 juni 1951 (nr 570) angående
pastorats deltagande i kostnaderna för
församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag); 3)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser och vidtaga åtgärder
i övrigt, som fordrades med avseende
å förutnämnda övergångsbefattningar;

dels inhämtat riksdagens yttrande beträffande
de villkor för tillstånd att inrätta
kloster i visst fall, vilka angivits
i propositionen.

Beträffande frågan om villkor för tillstånd
att inrätta kloster anförde utskottet
bland annat:

»Enligt 5 § religionsfrihetslagen kan
kloster inrättas endast med Kungl. Maj :ts
tillstånd och på de villkor Kungl. Maj :t
föreskriver. När propositionen med förslag
till religionsfrihetslag (nr 100) behandlades
vid 1951 års riksdag, anförde
särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 1), att enligt
utskottets mening Kungl. Maj:t borde,
då fråga om tillstånd att inrätta kloster
första gången förekom, inhämta riksdagens
yttrande över de villkor som
Kungl. Maj :t därvid ämnade föreskriva.

Hos Kungl. Maj :t har nu Theresiastiftelsen
i Lund anhållit om tillstånd att å
en stiftelsen tillhörig fastighet i Glumslövs
socken i Malmöhus län inrätta ett
kloster för karmelitnunnor.

Enligt stadgarna för Theresiastiftelsen,
som bildades den 15 juni 1956, skall
stiftelsens ändamål vara att stödja den
fromma verksamhet, som systrar av den
katolska karmelitorden bedriver i Sverige.
Stiftelsen samarbetar för uppnående
av sina syften med karmelitsystrarna
i karmelitklostret i Gent i Belgien.
Stiftelsens fastighet förvärvades år 1957
efter tillstånd av Kungl. Maj:t för en
köpeskilling av 125 000 kronor. I en
byggnad på fastigheten finns enligt uppgift
bostadsmöjligheter för omkring 10
personer. Stiftelsens avsikt är att om
ansökningen bifalles uppföra en nybyggnad,
ägnad för klosterliv. Vid styrelsens
ansökning är fogade de kloster -

om inrättande av kloster

regler, som avses skola gälla. Enligt dessa
får högst 21 personer intagas i klostret.
I övrigt innehåller reglerna inte
något som i väsentlig mån avviker från
den kanoniska rättens allmänna bestämmelser
om kloster. För dessa bestämmelser
lämnas i nämnda proposition
(s. 106 o. f.) en redogörelse, till vilken
torde få hänvisas.

Stiftelsen upplyser, att den kommunitet,
som skulle utgöra klostrets första
medlemmar, består av sex belgiska karmelitsystrar
och två svenska medborgare.
Ytterligare någon av svensk nationalitet
har anmält sin avsikt att inträda.
Vidare anföres att, enär det inte i
Sverige finns några klostertraditioner,
måste man uppenbarligen — för att
över huvud taget kunna skapa en sådan
på gamla och fasta traditioner byggd
institution — i det första klostret till
en början intaga i huvudsak utländska
systrar, vilka så att säga blir klostrets
stiftare och fullgör den för klostrets
grundande nödvändiga funktionen att till
det nya klostret överföra klostertraditionerna
från redan bestående kloster
inom karmelitorden.»

Angående förutsättningarna och villkoren
för tillstånd att inrätta kloster
anförde föredragande departementschefen
följande:

»En från religionsfrihetssynpunkt väsentlig
förutsättning för att klosterverksamhet
skall få bedrivas här i riket synes
mig vara, att den som ångrar ett
avlagt klosterlöfte garanteras inte endast
att han rent faktiskt kan utträda
ur klostret utan även att detta kan ske
utan att han riskerar påföljder av religiös
innebörd. I ärendet har upplysts,
att vederbörande katolska myndigheter
i fråga om befrielse från klosterlöfte
tillämpar den praxis att ansökningar
härom alltid bifalles. För den som lämnar
kloster utan att ha fått befrielse
från löftet inträder visserligen den påföljden,
att han blir exkommunicerad,
d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten,
men detta förbud upprätthålles inte

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m.

med några yttre maktmedel utan blir
endast en samvetsfråga för den enskilde
själv. Ansöker han därefter om befrielse
från löftet, beviljas detta undantagslöst
och påföljden häves. Några andra
påföljder av religiös innebörd tilllämpas
inte för utträdande. Med hänsyn
till vad sålunda upplysts synes det inte
nödvändigt att uppställa någon uttrycklig
villkorsbestämmelse i förevarande
avseende. Skulle denna förutsättning
framdeles visa sig brista, ger religionsfrihetslagen
möjlighet att under hänvisning
härtill återkalla tillståndet.

I beslutet om tillstånd bör i anslutning
till vad kammarkollegiet föreslagit
angivas, att vid beslutet förutsatts, att
klostrets medlemmar kommer att efter
några år till övervägande del utgöras av
svenska medborgare.

Vad härefter gäller de egentliga villkoren
för tillstånd till klosterverksamheten
synes dessa böra i allt väsentligt
utformas i enlighet med vad kammarkollegiet
föreslagit. Därigenom skulle
villkoren, som i princip ansluter till uttalanden
i religionsfrihetslagens förarbeten,
komma att få i huvudsak följande
innehåll.

För att undanröja all tvekan beträffande
vem som har att tala och svara
för klostret torde böra föreskrivas, att
Theresiastiftelsen skall vara dess huvudman.
Beträffande upptagande i klostret
bör föreskrivas att — utöver vad i
5 § religionsfrihetslagen stadgas — klosterlöfte,
som inte är tidsbegränsat, får
avläggas endast av den som fyllt tjugufem
år. Vidare bör fastslås, att klosterlöfte
inte får utgöra hinder för utträde
ur klostret. Det torde ytterligare angivas,
att offentlig myndighet äger i enlighet
med vad i lag och författning
stadgas tillträde till klostret och rätt till
insyn i dess verksamhet samt att myndighet
inte kan förvägras att träda i
omedelbar förbindelse med klostermedlem.
Slutligen bör som villkor uppställas
att, om i anslutning till klostret drives
verksamhet, som avser vård och

m. samt fråga om inrättande av kloster

fostran av barn och ungdom, undervisning,
sjukvård eller socialvård, skall
gälla vad i lag och författning föreskrives
om sådan verksamhet i allmänhet.

Theresiastiftelsens styrelse torde böra
åläggas att till ecklesiastikdepartementet
varje år före utgången av januari
månad lämna uppgift om antalet klostermedlemmar
under föregående år
samt angående dessa medlemmars nationalitet.

I beslutet bör slutligen erinras, att
klosterlöftet inte medför begränsning
av det skydd för personlig frihet, som
svensk lagstiftning tillförsäkrar, att i
fråga om rättshandlingar av den som
avlagt klosterlöfte skall tillämpas vad i
civillag är stadgat samt att i fråga om
utländsk medborgare, som är klostermedlem
eller eljest uppehåller sig i
klostret, skall iakttagas vad som finns
stadgat i utlänningslagen jämte i anslutning
därtill utfärdade författningar.»

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma i andra kammaren väckt motion,
nr 666, av fru Glinne in. fl., vari
hemställdes att riksdagen vid behandlingen
av propositionen, i vad gällde
vilkor för tillstånd att inrätta kloster,
måtte beakta i motionen framförda synpunkter,
vilka utmynnade i följande.

Det syntes motionärerna ofrånkomligt
att frågan om behovet för svenska medborgare
av att kloster inrättades närmare
diskuterades och såvitt möjligt definierades.
Att generellt föreskriva hur
stor andel i kommuniteten som finge
utgöras av utländska medborgare läte
sig enligt motionärernas uppfattning
ej göra utan närmare överväganden. För
Theresiastiftelsens vidkommande borde
frågan bedömas med hänsynstagande
till att det vore fråga om en begynnande
verksamhet utan tradition i vårt
land. Måhända skulle det vara befogat
att i detta särskilda fall till en början
medge att minst hälften utgjordes av
svenska medborgare. 1 övrigt borde enligt
motionärerna bedömningen av kom -

8 Nr 17 Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

munitetens sammansättning grunda sig
på regeln att medlemmarna av svenska
kloster huvudsakligen skulle utgöras av
svenska medborgare.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition nr 47, såvitt avsåge
prästerliga övergångsbefattningar
— måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
nyindelningen av riket i pastorat inrätta
sådana övergångsbefattningar i enlighet
med i propositionen förordade
grunder;

2) antaga vid propositionen fogade
förslag till lagar om ändrad lydelse av
6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond och av 1 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats
deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag); 3)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser och vidtaga åtgärder
i övrigt, som fordrades med avseende
å förutnämnda övergångsbefattningar;

B. att riksdagen — i anledning av propositionen,
såvitt avsåge villkor för tillstånd
att inrätta kloster i visst fall, samt
motionen II: 666 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
härutinnan anfört.

I motiveringen yttrade utskottet
bland annat:

I överensstämmelse med vad dissenterlagskommittén
uttalat anser utskottet
att, om kloster grundas här i riket,
det bör ske med tanke på de svenska
romerska katolikernas behov och att
medlemmarna i svenska kloster sålunda
huvudsakligen skall utgöras av svenska
medborgare.

Att ett så litet antal svenska medborgare
väntas från början ansluta sig till
klostret, torde utvisa att hos de svenska
romerska katolikerna ej finnes något
större behov av klostrets inrättande.
Med hänsyn härtill måste även anses
ovisst, huruvida framdeles ett ökat intresse
för inträde i klostret kan väntas
medföra att efter några år klostrets
medlemmar till övervägande del utgöres
av svenska medborgare och att således
den av departementschefen angivna förutsättningen
för tillstånd att inrätta
klostret kan uppfyllas. Om nämnda förutsättning
brister, uppkommer fråga om
tillståndets återkallande. Möjligheten av
ett sådant ingripande skulle för tämligen
lång tid medföra ovisshet rörande
klostrets bestånd.

Under dessa förhållanden synes det
utskottet riktigast att i det beslut om
tillstånd, som Kungl. Maj:t må finna
gott meddela, i anslutning till vad dissenterlagskommittén
uttalat angives, att
vid beslutet förutsatts, att klostrets medlemmar
till övervägande del kommer
att utgöras av svenska medborgare.

Utskottet har ej funnit anledning till
erinran mot vad propositionen i övrigt
innehåller rörande förutsättning och
villkor för tillstånd att inrätta klostret.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Per-Olof Hanson,
Alexanderson, Ekström i Björkvik
och Källstad, vilka ansett

dels att ovan intagna avsnitt av utskottets
yttrande bort ersättas med text
av följande lydelse:

Såsom i motionen åberopats har dissenterlagskommittén
uttalat, att, om
kloster grundas här i riket, det bör
ske med tanke på de svenska romerska
katolikernas behov och att som en allmän
princip torde böra gälla, att medlemmarna
i svenska kloster huvudsakligen
skall utgöras av svenska medborgare.
I anslutning härtill har kommittén
även uttalat, att antalet kloster, som
efter upphävande av klosterförbudet

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden

kan komma att finnas, synes böra stå
i rimlig proportion till antalet svenska
romersk-katolska trosbekännare.

Vid religionsfrihetslagens tillkomst
synes statsmakterna ej ha tagit direkt
ställning till nu återgivna uttalanden.
Även frånsett detta synes dissenterlagskommitténs
uttalanden i nu förevarande
sammanhang icke kunna ge en mera
preciserad vägledning vid bestämmande
av villkoren för inrättande av kloster.
Kommitténs uttalanden är av allmänt
principiell natur och synes dessutom
närmast förutsätta en situation, i vilken
en begränsning av de svenska klostrens
antal är påkallad.

Frågan huruvida utländska medborgare
i större eller mindre proportion
skall tillåtas ingå som medlemmar i
inom Sverige inrättade kloster torde
böra bedömas utifrån de allmänna reglerna
för utländska medborgares vistande
och verksamhet här i riket. Att
föreskriva ytterligare begränsning i detta
avseende skulle innefatta ett avsteg
från religionsfrihetens princip, vilket
skulle te sig så mycket mera stötande
som svensk opinion icke sällan haft
anledning att reagera mot religiös intolerans
och inskränkningar i religionsfriheten
i vissa andra länder.

Icke heller synes det stå i god överensstämmelse
med religionsfrihetslagens
anda, om de svenska statsmakterna,
såsom motionärerna önskar, skulle
närmare pröva, huruvida behov föreligger
eller icke av inrättande av kloster.
Detta avgörande torde få anses ankomma
på den tiilståndssökande att träffa.

Till vad nu sagts kommer, att en sådan
restriktiv hållning som förordas
i motionen skulle kunna uppfattas som
om man på detta siitt — trots religionsfrihetslagen
— ville upprätthålla klosterförbudet.

Oaktat viss tvekan från anförda synpunkter
kan råda om det bärande i den
av departementschefen i anslutning till
kammarkollegiets yttrande angivna förutsättningen
att klostrets medlemmar

m. m. samt fråga om inrättande av kloster

efter några år till övervägande del bör
vara svenska medborgare har utskottet
icke velat motsätta sig att nämnda villkor
inrymmes i tillståndet. Övriga av
departementschefen uppställda villkor
synes väl motiverade och föranleder
från utskottets sida ingen erinran.

dels ock att utskottet, med bibehållande
av sin hemställan under A. oförändrad,
bort under B. hemställa, att
riksdagen —- i anledning av propositionen,
såvitt avsåge villkor för tillstånd
att inrätta kloster i visst fall, samt motionen
II: 666 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att riksdagen
ej funnit anledning till erinran
mot de förutsättningar och villkor för
sådant tillstånd, som angivits av föredragande
departementschefen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det sägs att svenska kyrkan
sedan Uppsala möte år 1593 är en
luthersk bekännelsekyrka. Jag har en
känsla av att det icke kan vara lämpligt
att den svenska kyrkan, så länge vi inte
tar bort dess grund, skall vara någon
sorts bihang till eller ombud för katolicismen.
Vi må ha vilken inställning vi
vill till kyrka och religion, men vi kommer
inte ifrån, att för breda folklager
i ett land som vårt spelar kyrkan och
dess tro en väsentlig roll. Vi har hävdat
att folkkyrkan skall ha möjligheter
att göra sig gällande inom vårt lands
gränser, men vi har aldrig kunnat acceptera
att prästen eller biskopen skulle
vara Kristi företrädare och inte heller
att kyrkan på samma sätt som i de
katolska länderna skulle påverka den
politiska och samhälleliga debatten och
aktivt söka att med trons makt leda
människorna i en viss riktning.

När riksdagen år 1951 diskuterade
dissenterlagskommitténs betänkande
var vi en hel del ledamöter av denna
kammare som ganska klart sade ifrån
— jag gjorde det själv med instämman -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

de av flera andra — att vi skulle avslå
kommitténs förslag. Jag vill erinra om
att fru Nancy Eriksson i en reservation
— jag tror att även herr Staxäng instämde
i den — gav till känna, att de ansåg
att vi på frågan, om vi skulle tillåta
kloster i vårt land, borde svara nej.
Även andra talare sade med stor bestämdhet
ifrån, att de icke önskade att
vi vare sig direkt eller på omvägar
skulle få den katolska kyrkan tillbaka.
Vi har väl alltid här i landet -— det må
kallas gammalkyrklig fromhet eller något
annat — haft mycket svårt att föreställa
oss, att prästen eller biskopen
skulle representera Kristusbegreppet i
alla dess olika gestalter. Vi har accepterat
dem som förkunnare men inte velat
gå längre. Jag tror att det ligger något
sunt i detta.

När jag, herr talman, under några
få minuter tar till orda för att motivera
en rekommendation att riksdagen — i
anledning av propositionen, såvitt avser
villkor för tillstånd att inrätta kloster
i visst fall — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att riksdagen
ej funnit sådant tillstånd böra meddelas,
så vill jag först framhålla, att i
och med att riksdagen fattade sitt beslut
år 1951 med anledning av dissenterlagskommitténs
betänkande har vi i
Sverige fått en katolsk aktivitet som vi
inte skall blunda för. Enligt riksdagens
beslut blev visserligen Kungl. Maj:t, då
fråga om tillstånd att inrätta kloster
första gången förekom, skyldig att inhämta
riksdagens yttrande över villkoren
härför, men vi skall i detta sammanhang
inte se bort ifrån, att den teologiska
fakulteten i Uppsala med två
professorer i spetsen har satt i gång en
målmedveten teologisk upplysnings- och
undervisningskampanj, som direkt syftar
till att bereda mark för katolicismen
i vårt land. Det skulle därför ha
varit tacknämligt, om herr statsrådet
på något sätt givit till känna, att våra
teologiska fakulteter och deras professorer
bör följa de riktlinjer, som gäl -

ler för svenska statskyrkan och för undervisningen
på detta område. Inga
skall utan riksdagens eller andra myndigheters
åtgöranden kunna ta sig före
att utropa sig själva till några gudomligheter
i det politiska syftet att påverka
utvecklingen på detta område i vårt
land i reaktionär riktning.

Det är med sorg i hjärtat man nödgas
konstatera, att den s. k. Kyrklig
samling och även den ungdomsrörelse,
som står i dess regi, tar sin andliga näring
från den teologiska fakulteten i
Uppsala. Om denna mycket tvivelaktiga
verksamhet får fortsätta, kan detta få
synnerligen allvarliga konsekvenser.
Att vi i vårt land har öppnat möjligheterna
för olika religiösa samfund att
bedriva sin verksamhet får inte tas som
intäkt för att vi tänker ge tillstånd till
inrättandet av andliga koncentrationsläger
på svensk mark. Jag tycker att vi
haft nog av andliga koncentrationsläger
och vad därtill hör i andra länder.
Med tanke på att kristendomen är en
så betydelsefull faktor i svenskt samhällsliv,
bör vi försöka hålla den fri
från sådana slitningar, som i mycket
stor utsträckning förekommit på andra
håll, inte minst i Italien och Spanien.

Jag sade redan i inledningen av mitt
anförande, att den katolska kyrkan just
nu är på offensiven. Den har varit på
offensiven i vårt land tidigare, t. ex. då
Collegium nordicum startades på 1700-talet. Jesuiterna försökte då på sitt sätt
verka för denna rörelse. Den katolska
kyrkan hade en viss uppblomstringsperiod
under 1780-talet, och den gjorde
också under Oscar I:s tid ett allvarligt
försök att genom vissa förbindelser få
kontakt med svenska folket och stärka
katolicismen i vårt land.

Jag är ingen älskare av Gustaf Adolf
— tvärtom — men om det är riktigt att
Gustaf Adolf medverkade till att katolicismen
inte kunde göra sitt återintåg
i vårt land, måste jag på denna punkt
dock känna en viss tacksamhet mot honom.
Den syn på människorna som

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden

präglar det svenska samhället av i dag
skulle nämligen aldrig ha kunnat utvecklas,
om katolicismen hade fått blanda
sig i det svenska samhällslivet.

I dagarna har det getts ut en mycket
märklig bok, skriven av Per Erik Persson.
Den heter Kyrkans ämbete som
Kristus representation, en kritisk analys
av nyare ämbetsteologi. Som lekman
har jag mycket flyktigt läst i den. Där
framförs emellertid mycket starka betänkligheter
mot den utveckling vårt
land styr hän emot i fråga om den religiösa
uppfattningen och religionens
framtida utformning. Tiden tillåter inte
att jag närmare går in på dessa frågor,
även om det skulle vara mycket intressant.

I mitt anförande här i dag har jag velat
säga ifrån, att vi icke bör öppna
vårt land för en religiös form, där andligt
förtryck råder och där människor
skall buras in i isolering —- låt vara
med den motiveringen att frivillighet
i olika avseenden skall råda. Jag har
också tagit till orda för att ge till känna,
att jag i dag — liksom år 1951 — icke
vill lämna någon som helst möjlighet
öppen att införa ett kyrkosystem med
kloster — en tanke som vi tidigare snuddade
vid men då kanske inte tänkte
så allvarligt på.

Det är riktigt att vi nu till vårt land
har fått många människor, som omfattar
den katolska tron. Det är självklart,
att vi på samma sätt som hittills bör ge
dessa människor möjlighet att utöva
sin egen religiösa verksamhet och att
de bör få det stöd och den hjälp i den
katolska kyrkan som de med hänsyn
till sin uppfostran och sin tro anser att
de skall ha. Det vore dock oklokt om vi,
därför att vi i en situation av arbetskraftsbrist
nu får ta emot dessa utländska
arbetare, skulle börja utöva en
religiös verksamhet, som efter vad jag
kan förstå icke på något sätt är eftertraktad
av de människor som vi tagit
in i vårt land.

Eftersom det nu inte är fråga om en

m. m. samt fråga om inrättande av kloster

proposition som man kan avslå eller
tillstyrka, anser jag, herr talman, att
man mycket allvarligt bör råda Kungl.
Maj :t att icke lämna tillstånd till upprättande
av kloster. Till detta vill jag
även knyta den förhoppningen, att ecklesiastikministern
framhåller för våra
teologiska fakulteter, att om förkunnarna
och profeterna där anser att de
skall företräda katolicismen, så bör de
i den kristna andan lära sig begripa,
att de skall hålla sig till sitt fårahus och
inte genom en styrd forskning och undervisning
söka återinföra och upprätthålla
en kyrklig tradition, som ända sedan
1500-talet varit främmande för vårt
land.

Det kan synas märkligt att jag säger
detta, eftersom jag inte är engagerad i
kyrkan i annan mån än att jag är medlem
av den. Man bör ändå bemärka, att
om demokratien skall kunna fungera i
en fri stat, så får man icke genom
främmande engagemang förhindra en
samhällsutveckling som vi anser gagnelig
för land och folk.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att på denna punkt få yrka att riksdagen
_ i anledning av propositionen,
såvitt avser villkor för tillstånd att inrätta
kloster i visst fall — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna,
att riksdagen ej funnit sådant tillstånd
böra meddelas.

Detta anser jag att man ur religionsfrihetens
synpunkt kan stå till svars
för. När man, ärade kammarledamöter,
ser vad som sker i ett visst land i dag
skall man komma ihåg, att det inte bara
är den religiösa tron utan jämväl andra
trosföreställningar som satt förskräckliga
spår efter sig — tolerans och respekt
för människan kuvas till förmån
för vissa personliga intressen. Jag anser
att demokratien här bör vara på sin
vakt.

.Tåg yrkar alltså bifall till det av mig
gjorda yrkandet.

I detta anförande instämde herrar
Spångberg (s) och Börjesson i Falkö -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

ping (ep), fru Eriksson i Ängelholm
(s), herr Jönsson i Gärds Köpinge (s),
fru Torbrink (s), herrar Hagnell (s)
och Lindkvist (s) samt fru Hörnlund
(s).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
den teologiskt sett mycket intressanta
fråga som herr Lundberg vidrörde,
nämligen representationstanken, d. v. s.
om en präst eller biskop representerar
Kristus eller ej, utan jag skall gå direkt
in på den fråga som det här gäller. Vi
står inför det faktum, att det föreligger
en ansökan från en katolsk stiftelse,
som kallar sig Theresiastiftelsen, att
upprätta ett kloster i Sverige efter karmeliterordens
system. Det torde vara
bekant för de allra flesta av oss, att
kloster är en integrerande del av den
katolska kyrkans kristendomsuppfattning
och fromhetsliv över huvud taget.

Vi befinner oss för övrigt i en ganska
unik situation. Det sista katolska klostret
i Sverige lades ned 1595 och därför
är inrättandet av ett kloster något historiskt.
Till saken hör vidare, att riksdagen
1951 uttalade den meningen, att
Kungl. Maj:t skulle inhämta riksdagens
yttrande över villkoren när det gällde
det första klostrets grundläggande. Det
är detta yttrande det nu är fråga om.
Personligen har jag ganska ringa förståelse
för den katolska kyrkans kristendomsuppfattning,
dess kultutövning
och dess kyrkosyn. Jag är dock medveten
om att det finns mycken personlig
fromhet i den katolska kyrkan.
Jag är för min del mycket angelägen
om att den enskildes rätt att hysa religiös
övertygelse enligt eget skön respekteras
i vårt land. Vidare anser jag,
att den enskilda människan och olika
grupper av människor skall ha rätt att
utöva sin religion och propagera för sin
religiösa övertygelse samt att låta sitt
beteende bestämmas av densamma, givetvis
med den inskränkning som lagar
och förordningar stadgar i vårt

samhälle. Jag har emellertid mycket
liten förståelse för nationella gränsdragningar
när det gäller religionsfrihet.

Ett faktum är att vi har en religionsfrihetslag
i vårt land sedan 1951. I dess
5 § står: »Kloster må inrättas endast
med Konungens tillstånd och på de
villkor Konungen föreskriver. Ej må någon
upptagas i kloster förrän han fyllt
21 år.» I fortsättningen av denna paragraf
talas det om möjligheten av att
återkalla tillståndet, om man åsidosätter
lag och författning eller villkor som
Konungen föreskriver.

Rätten att upprätta kloster i Sverige
finns alltså i lagtext. Nu gäller det emellertid
inte rätten för denna stiftelse eller
för katolska kyrkan att upprätta
kloster, utan det är villkoren som riksdagen
skall yttra sig om.

Ser vi på utskottsmajoritetens och reservanternas
yttranden föreligger det
en skillnad mellan utskottsmajoriteten
och motionärerna å ena sidan och reservanterna
å den andra, nämligen i
fråga om när svensk majoritet i ett kloster
bör föreligga. Utskottsmajoriteten
pläderar för att redan vid ett klosters
grundläggande majoriteten skall vara
svenska medborgare. Har ett kloster 21
medlemmar — vilket enligt stiftelsens
regler är det största antal som kan förekomma
— måste sålunda 11 utav dessa
vara svenska medborgare. I det aktuella
fallet finns det 6 utlänningar och
därför måste alltså 7 svenska medborgare
tillkomma. Utskottsmajoriteten menar
vidare, att det inte föreligger något
egentligt behov av ett kloster. Att
endast 2 svenska kvinnor har anmält
sitt intresse för inträde är bevis för att
det inte föreligger något behov, menar
utskottsmajoriteten.

Vi som har reserverat oss mot detta
ansluter oss till den uppfattning, som
framkommit i propositionen och som är
grundläggande i kammarkollegiets förslag,
nämligen att klostrets medlemmar
efter några år till övervägande del skall
utgöras av svenska medborgare. En så -

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

dan bestämmelse har tillstyrkts av kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Malmöhus
län och statens utlänningskommission.
Det är endast svenska lutherska kyrkans
ärkebiskop, som har uttalat betänkligheter
mot att det från början bara
skulle finnas en minoritet av svenska
medborgare i detta kloster.

De villkor för upprättande av ett kloster
som har föreskrivits är ganska
många och stränga.

För det första skall Theresiastiftelsen
ekonomiskt vara huvudman för klostret.

För det andra skall ett klosterlöfte,
som inte är tidsbegränsat, bara kunna
avläggas om vederbörande har fyllt
25 år.

För det tredje får ett avlagt klosterlöfte
inte medföra hinder för utträde
om någon skulle ångra detta steg.

För det fjärde får klosterlöftet inte
medföra någon civilrättslig verkan vare
sig när det gäller att besitta och
disponera egendom eller att ingå äktenskap.

För det femte skall offentlig myndighet
ha rätt till erforderlig insyn i klostret.
Den s. k. klausuren, d. v. s. inhägnadsbestämmelsen,
får inte utgöra hinder
för någon myndighet att träda i
direkt och omedelbar förbindelse med
klostermedlemmen.

För det sjätte skall de institutioner i
fostrande och socialvårdande syfte, som
drives i anslutning till kloster, vara underställda
de regler som gäller för sådana
institutioners verksamhet i allmänhet.

För det sjunde tillkommer, att Kungl.
Maj:t årligen skall erhålla uppgift om
antalet klostermedlemmar och deras nationalitet.

Till dessa sju i sig själva ganska
stränga villkor kommer naturligt nog
det som hör samman med utlänningslagens
bestämmelser. Utländsk medborgare,
som är klostermedlem eller som
eljest uppehåller sig i kloster, skall iaktta
vad som stadgas i utlänningslagen

samt i anslutning därtill utfärdade författningar.

Till här uppräknade och av Theresiastiftelsen
tydligen accepterade villkor
vill utskottets majoritet och motionärerna
nu lägga ytterligare ett, som torde
vara så strängt, att man kan ifrågasätta
om det inte kan tolkas som ett
klosterförbud, nämligen att redan vid
klostrets inrättande dess medlemmar
till övervägande del skall utgöras av
svenska medborgare samt att detta krav
inte skall anses uppfyllt i och med att
två eller tre svenska kvinnor — plus
de sex belgiska nunnor som det här är
fråga om — har anmält sådant intresse.
Såvitt jag kan bedöma står detta
krav inte i god överensstämmelse med
de överväganden som ligger till grund
för den nu gällande religionsfrihetslagen.
Dissenterlagskommitténs principiella
inställning till frågan om inrättande
av kloster i Sverige innebar något
annat än vad motionärerna och utskottsmajoriteten
här har fäst sig vid.

På s. 15 i utskottets utlåtande refererar
utskottet motionen och citerar
också dissenterlagskommitténs uttalande.
Det är därvid intressant att notera,
att det i tredje raden i nämnda citat
har uteslutits något mycket viktigt. På
det ställe där man med tre streck markerat
att något är uteslutet har ursprungligen
stått två meningar, vilka lyder så
här: »En viss inskränkning i rätten att
upprätta kloster förefaller därför i varje
fall befogad. Antalet kloster, som
efter ett upphävande av det nu gällande
ovillkorliga klosterförbudet kan
komma att finnas, synes böra stå i en
rimlig proportion till antalet svenska
romersk-katolska trosbekännare.

Därefter följer sedan den i utlåtandet
återgivna meningen: »Om kloster grundas,
bör det ske med tanke på de svenska
romerska katolikernas behov.»

Vi har sålunda här två synpunkter,
som jag anser vara väsentliga. Den första
är att antalet kloster skall stå i rimlig
proportion till antalet svenska ro -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

mersk-katolska bekännare. Det är en
viktig punkt i dissenterlagskommitténs
uttalande. Den andra är att kloster bör
grundas med tanke på de svenska romerska
katolikernas behov samt att
klostren sålunda bör befolkas med i huvudsak
svenska medborgare.

Men om vi då ser på tillgängliga statistiska
uppgifter rörande den katolska
kyrkan — de senaste uppgifterna är
från 1959 — så finner vi att 6 984 svenska
medborgare är katoliker. Utöver
dessa finns det inte mindre än 20 534
utlänningar, förmodligen inflyttade arbetare,
som är katolska bekännare. Vi
har med andra ord 27 500 katoliker i
Sverige. De går lösa mitt ibland oss, de
bygger sina kyrkor, håller sina gudstjänster
och utövar sin kult. Ingen har
hittills kommit på tanken att dessa
27 500 katoliker kan vara farliga. De får
hållas. Men när i detta fall åtta eller
nio kvinnor, däribland sex utländska
nunnor, vill sluta sig samman i ett
kloster, så ropar man genast på skärpta
bestämmelser för att hindra dem från
att utöva sin kult på det sätt som överensstämmer
med katolska kyrkans lära.

Såvitt jag förstår har motionärerna
till viss del missförstått dissenterlagskommitténs
uttalande på denna punkt
och jag har svårt att förstå, att vi skall
behöva göra en nationell gränsdragning
i det fallet. Dissenterlagskommittén
kan inte rimligen ha haft någon tanke
på att kravet att ett flertal klostermedlemmar
skall vara svenska medborgare
skulle vara uppfyllt redan vid tiden
för själva grundandet av det första
klostret i Sverige. Det finns ju egentligen
inte alls några klostertraditioner
i Sverige, såvitt jag vet. Dessa utländska
systrar skulle väl bli klostrets stiftare
och överföra traditionerna -— jag
förmodar det är vad katolikerna själva
menar.

Man måste alltså för att över huvud
taget kunna genomföra själva grundprincipen
flytta de generella villkorens
uppfyllande till en senare tidpunkt, då

om inrättande av kloster

de utifrån kommande klostertraditionerna
hunnit bli övertagna av svenska
medlemmar. En annan sak är givetvis,
att om de generella klostervillkoren inte
är uppfyllda vid denna senare tidpunkt,
kan man överväga en indragning av
det meddelade klostertillståndet, såsom
religionsfrihetslagen också antyder.

Det sägs här i utskottsmajoritetens
uttalande, att det hos de svenska katolikerna
inte föreligger något behov av
kloster. Enligt min mening är det inte
riksdagens uppgift att pröva detta behov,
utan det är katolikerna själva som
har att avgöra den saken. Och den är
avgjord i och med att det föreligger en
ansökan.

Dessutom menar jag att vi befinner
oss i en internationell tid, som kräver
internationella människor. Vi måste anlägga
mera internationella perspektiv
på denna fråga i stället för snävt nationella,
svenskbetonade perspektiv. Jag
tycker vi skall handla i linje med vår
religionsfrihet. Men en sådan restriktiv
hållning, som förordats i motionen
och av utskottsmajoriteten, kan tolkas
som om man på detta sätt vill upprätthålla
ett klosterförbud trots att vi har
en religionsfrihetslag.

Jag vill alltså, herr talman, ansluta
mig till propositionens mjukare villkor,
som innebär att klostret efter några år
till övervägande del skall ha svenska
medlemmar. Jag yrkar därför bifall till
reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl.

Häri instämde herrar Alemyr (s),
Wahlund (ep), Rimmerfors (fp), Wikland
i Stockholm (fp), Nyberg (fp),
Blidfors (s) och Gustafson i Göteborg
(fp) samt fröken Elmén (fp).

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är en för riksdagen
ganska unik fråga vi har att behandla i
dag. Den får för den grupp av medborgare
som berörs mycket allvarliga och

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

djupt ingripande konsekvenser. Det gäller
principerna för det av Theresiastiftelsen
begärda tillståndet att inrätta
kloster.

När frågan behandlades i samband
med propositionen angående religionsfrihetslagen
1951 förekom, som ju redan
har framhållits här i dag, skilda meningar,
huruvida över huvud taget tillstånd
skulle medges för inrättande av
kloster. Jag hade äran tillhöra det särskilda
utskott, som behandlade propositionen,
och hade alltså tillfälle att avlyssna
stämningarna för och emot. Riksdagen
beslutade dock, vilket säkerligen
också var helt i överensstämmelse med
en verklig religionsfrihetslag, att så
skulle kunna ske under vissa förutsättningar.
Beslutet innebar, att då framställning
härom första gången gjordes
skulle Kungl. Maj:t inhämta riksdagens
yttrande över de villkor som Kungl.
Maj:t ämnade föreskriva. Där står vi nu
i dag. Riksdagens ställningstagande i dag
kommer alltså att vid eventuellt nya ansökningar
få prejudicerande verkan.

Första lagutskottet har haft att behandla
Kungl. Maj :ts proposition nr 47,
där ett avsnitt berör även denna fråga.
Som framgår av utskottsutlåtandet har
utskottet inte lyckats uppnå enighet,
även om meningsskiljaktigheterna inte
varit av någon större principiell betydelse.
Utskottsmajoriteten har dock ansett,
att med tanke på den prejudicerande
verkan Kungl. Maj:ts tillstånd får är
det av yttersta vikt att gå fram med stor
försiktighet.

Theresiastiftelsen har upplyst att den
kommu nitet, som skulle utgöra det påtänkta
klostrets första medlemmar, består
av sex belgiska karmelitsystrar och
två svenska medborgare. Ytterligare någon
av svensk nationalitet skall ha anmält
sin avsikt att inträda i klostret.
När första lagutskottet tagit del av dessa
upplysningar har vi givetvis frågat
oss, om dessa två eller möjligen tre
svenska medborgares önskan att inträda
i klostret kan utgöra skäl starka nog

för att man skall anse tidpunkten mogen
för inrättande av kloster i Sverige.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande:

»Att ett så litet antal svenska medborgare
väntas från början ansluta sig till
klostret, torde utvisa att hos de svenska
romerska katolikerna ej finnes något
större behov av klostrets inrättande.
Med hänsyn härtill måste även anses
ovisst, huruvida framdeles ett ökat intresse
för inträde i klostret kan väntas
medföra att efter några år klostrets
medlemmar till övervägande del utgöres
av svenska medborgare och att således
den av departementschefen angivna förutsättningen
för tillstånd att inrätta
klostret kan uppfyllas. Om nämnda förutsättning
brister, uppkommer fråga om
tillståndets återkallande. Möjligheten av
ett sådant ingripande skulle för tämligen
lång tid medföra ovisshet rörande
klostrets bestånd.»

Det må i detta sammanhang framhållas,
att utskottsmajoritetens uppfattning
icke förestavas av någon önskan att begränsa
eller försvåra möjligheterna till
utövande av full religionsfrihet, snarare
tvärtom. Vi vill genom det yttrande riksdagen
i dag skall avge medverka till att
varje svensk medborgare inom ramen
för 1951 års religionsfrihetslag skall åtnjuta
det skydd och den frihet vår nya
religionsfrihetslag ger svenska medborgare
oberoende av deras uppfattning och
ställningstagande i religiösa frågor. Men
riksdagens ställningstagande i denna
fråga bör grundas på en bestämd mening,
huruvida i dag föreligger behov
av att kloster inrättas i Sverige eller inte.
Utskottet har inte kunnat finna att tillräckliga
skäl för närvarande föreligger.

Jag skulle vilja sammanfatta situationen
i följande punkter.

Utskottet är enigt med departementschefen
i alla väsentliga delar. Departementschefen
förutsätter liksom utskottet
att flertalet av klostrets medlemmar
skall vara svenska medborgare. Skillnaden
mellan propositionen och utskottsutlåtandet
är endast den, att en -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

ligt propositionen skall tillstånd ges nu,
trots att endast två eller tre svenska
medborgare avser att inträda i klostret,
men om kravet på att den övervägande
delen av klostrets medlemmar
inom några år skall utgöras av svenska
medborgare inte kan uppfyllas, skall
Kungl. Maj.-t kunna återkalla tillståndet,
medan utskottet anser att det är
riktigare att vid starten tillse att nämnda
förutsättningar uppfylles. Det måste
betecknas som ganska obilligt att klosterstiftelsen
skall känna ett ständigt hot
om upplösning i händelse av att den
beträffande sammansättningen av kommunitetens
medlemmar inte kan uppfylla
kraven. Det måste vara mera i enlighet
med religionsfrihetens andemening,
att när första gången tillstånd ges, man
kräver uppfyllandet av nämnda villkor,
så att inte, sedan verksamheten kommit
i gång, tillfälliga fluktuationer blir avgörande
för klostrets bestånd. Utskottet
framhåller: »Under dessa förhållanden
synes det utskottet riktigast att i det beslut
om tillstånd, som Kungl. Maj:t må
finna gott meddela, i anslutning till vad
dissenterlagskommittén uttalat angives,
att vid beslutet förutsatts, att klostrets
medlemmar till övervägande del kommer
att utgöras av svenska medborgare.
»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till första lagutskottets hemställan
på denna punkt.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den katolska kyrka
som vi i dag, antar jag, kommer att bereda
en favör som betyder ökad frihet,
är förvisso själv ingen frihetsvänlig
makt. Den har traditioner från den tid,
då den helt behärskade det andliga livet
i Europa och via staten med vilka medel
som helst slog ned kättarrörelserna.
Den har i alla tider bekämpat tankens
och vetenskapens frihet. I alla katolska
länder representerar den en reaktionär
politik. Den stödde Mussolinis fascism,
den stöder Francos fascism. Endast i

om inrättande av kloster

länder, där katolikerna är i minoritet,
intar katolska kyrkan en liberal attityd.
Kloster är inga härdar för andlig frihet.

Jag har velat konstatera detta, men
jag vill understryka, att det är en mycket
lång väg från detta konstaterande
och till åtgärder, som sakligt sett skulle
innebära förbud mot kloster. Förbudet
mot kloster härstammar från religionskrigens
tid, från den tid då avvikelse
från den rena evangeliska läran betraktades
som kätteri i medeltida mening
också i vårt land och kunde straffas
med döden.

Här i landet levde vi ända till 1951
kvar i föreställningen, att det var statens
uppgift att slå vakt om en viss religiös
uppfattning, om den evangelisklutherska
läran, så att den inte skulle
riskera att mista greppet om vårt folk.
Denna gamla föreställning lever kvar
litet varstans och kommer ibland till
synes också i ganska centrala offentliga
sammanhang. Föreställningen tycks leva
kvar hos majoriteten av första lagutskottet,
som önskar uppställa sådana
villkor för inrättandet av det första
klostret här i landet, att de skulle utgöra
ett allvarligt hinder för projektets
genomförande. Och föreställningen har
i dag på ett överraskande sätt blommat
upp i herr Lundbergs anförande.

Jag har en parallell att dra i detta
sammanhang. Både svenska kyrkan och
de frikyrkliga samfunden bedriver missionsverksamhet
bland folk, vilkas majoritet
inte är kristen. Den verksamheten
bedrivs vanligen under mycket svåra
yttre förhållanden, men oftast får missionsverksamheten
äga rum i full frihet.
Man kräver inte att majoriteten av
de aktiva på en missionsstation skall
vara infödd. Om verksamheten slår väl
ut blir väl de infödda så småningom
i majoritet, men de är det inte från
början. Ett krav på infödd majoritet
skulle i många fall hindra upprättandet
av en missionsstation. Men här i
demokratiens Sverige vill ett riksdags -

Fredagen den 5 maj 19C1

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

utskott ställa kravet på infödd majoritet
för att en katolsk missionsstation —
ty en missionsstation är det väl ändå
fråga om här — skall få upprättas. Ordet
»odemokratiskt» är väl här på sin
plats.

Jag kan i det sammanhanget inte låta
bli att kommentera herr Lundbergs uppfattning
om uppsalaprofessorerna i teologi.
Han anklagar dem för att inte hålla
sig till statskyrkans principer. Detta låter
i mina öron en smula skrämmande.
Det låter som ett återfall till tiden före
1951. Men herr Lundbergs yttrande var
kanske inte så illa menat. En professor
skall i sin undervisning och i sin forskning
stå på vetenskapens objektiva
grund. Kan det konstateras att han inte
gör det, må han stämplas för tjänstefel.
Men kontroll av professorernas religiösa
inställning får inte förekomma. Vi har
religionsfrihet i vårt land, och den gäller
också för professorerna i Uppsala.

Ett demokratiskt samhälle får tolerera
att antidemokratiska krafter är i verksamhet
så länge de håller sig inom lagliga
gränser. De får bekämpas med demokratiska
medel, med upplysning, med
personlig påverkan, gärna för mig med
begahberi, men inte med förbud och
inte med statens makt.

Katolska kyrkan utgör inget hot mot
den svenska friheten. Katolska kyrkan
är i stort sett på tillbakagång i Europa.
Dess medeltida världsbild försvagar dess
framtidsduglighet. Men detta är en ovidkommande
synpunkt, ty även om katolicismen
skulle utgöra en fara skulle jag
inte vilja möta den med förbud. Den
skulle för övrigt stärkas av förbud, men
också det är ovidkommande. Det väsentliga
är att demokratien lever av frihet
och måste tillämpa frihet. Varje
riktning som håller sig till demokratiska
spelregler i kampen om själarna
måste få fritt spelrum. Segrar och nederlag
måste få vara beroende av riktningens
egen inneboende andliga kraft,
inte avgöras av statsmakternas stöd respektive
förbud. Detta bör i dag under2
— Andra kammarens protokoll 1961.

strykas gentemot dem som ängslas för
ett klosterväsen i Sverige.

Herr talman! Jag har mycket svårt att
förstå första lagutskottets majoritet och
yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson sade att
demokratien lever av frihet och måste
tillämpa frihet — även till döds. Han
påminde oss om Mussolini, och det han
yttrade gäller väl även Hitler. Men menar
herr Arvidson att om vi skall tilllåta
rörelser som kväver den andliga
friheten, undrar jag om han inte ser
alltför ljusblått på denna fråga. Att avstänga
människor från andlig frihet är
detsamma som skedde under Hitler i
Tyskland och under Mussolini i Italien.

Att jag säger att den teologiska fakulteten
i Uppsala skall följa de riktlinjer
som finns beror inte på att man där
försöker tillämpa vetenskapliga regler
— om man nu kan tillämpa sådana i
detta sammanhang —- utan på att man
försöker konstruera en religiös motivering
för att tillgripa de maktmedel som
katolicismen själv begagnar. Detta är
något annat, och mot detta har jag protesterat
i allra högsta grad.

Det har framhållits att vi hade denna
fråga uppe till behandling 1951. Detta är
riktigt, men Kungl. Maj:t har kommit
tillbaka med frågan, och det är i dag
vi skall fatta principbeslutet. Demokratien
får inte bli något menlöst och formlöst,
och därför måste vi försöka bevara
den frihet som katolicismen själv icke
tillåter. Vi har frireligiösa rörelser i
vårt land. De har visserligen fått kämpa
för sin sak, men de har ändå skapat
sig en stark ställning. Det kan tänkas
alt statskyrkan blir katolsk, och då
får vi måhända pröva andra vägar på
detta område.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till en början vill jag
helt instämma i de synpunkter som

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

framfördes av herr Arvidson, och jag
vill ta avstånd från vad herr Lundberg
nyss sade och även från de farhågor
som utskottets talesman uttryckte om
de verkningar för vårt samhällsliv som
inrättandet av det planerade klostret
skulle kunna få. Vad kan dessa utländska
nunnor göra för skada? Det gäller
som vi vet sex belgiska kvinnor. De
skulle inte kunna hindras från att komma
in i landet på grund av utlänningslagstiftningen.
Skulle de kunna göra
skada därför att de bleve sammanförda
i ett kloster? Det är det väl ingen som
på allvar tror. Jag vet inte mycket om
denna nunneorden, men jag har ingen
anledning tro att den klosterverksamhet,
som den planerar att utöva här i
landet, på något sätt skulle kunna vara
skadlig för svenskt samhällsliv. Det
finns svenska medborgare i kloster
utomlands, och såvitt jag vet har det
inte krävts medborgarskap i respektive
land för att få inträda i dessa kloster.

Vad som för mig är det avgörande är
att vi sedan 1951 har en religionsfrihetslag.
Då måste vi också se till att den
inte naggas i kanten, vilket enligt min
uppfattning sker om vi uppställer sådana
här villkor för vissa arter av religionsutövning.
Jag delar helt herr Arvidsons
uppfattning att det vore odemokratiskt
att uppställa ett sådant villkor
som utskottsmajoriteten föreslår.
Om vi har en stor grupp katoliker i Sverige
så måste vi väl låta dem utöva sin
religion på ett sätt som de själva anser
riktigt och låta dem själva bedöma om
de har behov av ett kloster.

De svenska katolikernas behov är en
sak, men som vi hörde nyss har vi över
27 000 utländska katoliker i Sverige. Vi
måste även ta hänsyn till deras behov
av religionsfrihet. Det tycker jag i motsats
till herr Lundberg är andlig frihet.
Theresiastiftelsen har förklarat att den
önskar starta klosterverksamheten med
hjälp av dessa belgiska nunnor därför
att klosterformen är ny i Sverige. Jag
kan helt acceptera denna förklaring och

om inrättande av kloster

vill inte vara med om att redan vid
starten uppställa villkor om svenskt
medborgarskap.

I propositionen har föreslagits att det
övervägande antalet medlemmar efter
några år bör vara svenska medborgare.
För min del skulle jag inte ha något
emot att även detta villkor slopades,
men med hänsyn till att Theresiastiftelsen
själv tydligen inte sträckt sig
längre så tycker jag att man kan gå med
på propositionens förslag. Jag tror inte
att man behöver vara rädd för prejudicerande
verkningar av detta.

Internationell samverkan på alla områden
är ju tidens lösen. Vi vill bl. a.
öppna gränserna för handel med andra
länder. Om vi följer utskottet och uppställer
religiösa spärrar för utländska
medborgare tycker jag att detta är inkonsekvent
och trångsynt och strider
mot vår allmänna inställning till internationellt
samarbete. Vi har i alla tider
reagerat mycket starkt mot religionsförföljelser
i andra länder, och här får
vi något liknande i vårt eget land. Jag
tror att utskottets inställning skulle kunna
väcka kritik i andra länder. Detta
villkor om svenskt medborgarskap skulle
kanske t. o. m. kunna tolkas så att
vi trots vår religionsfrihetslag vill bevara
klosterförbudet.

Jag vill också liksom tidigare gjorts
här i dag erinra om den missionsverksamhet
som de svenska religiösa samfunden
bedriver på skilda håll i världen
och som vi tycker är naturlig. Vi
skulle inte acceptera att man hindrade
svenska medborgare från att komma in
och utöva denna verksamhet i främmande
länder. Vi bör kosta på oss att vara
lika generösa och tillåta denna klosterverksamhet
på de villkor som föreslås
i propositionen. Även om inte katolska
kyrkan alltid har visat sig så liberal,
tycker jag att vi i vårt land skall göra
det och hålla på religionsfriheten både
för svenskar och för utlänningar.

Den årliga redovisningen som skall
avges till ecklesiastikdepartementet om

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

antalet klostermedlemmar och deras nationalitet
bör dessutom vara fullt tillräcklig
som kontroll av att verksamheten
inte växer utöver vad som avsetts
från början. Om man läser klosterstadgan
ser man att antalet nunnor har
maximerats till 21. Dessa få nunnor kan
inte innebära någon fara. Det finns för
övrigt möjligheter att om det skulle visa
sig nödvändigt senare indra klosterrättigheterna,
vilket också anges i villkoren.
Dessa nunnor står liksom övriga
katolska utländska medborgare i landet
under utlänningskommissionens överinseende.
Skulle det på minsta sätt befinnas
att de bedriver en samhällsfarlig
verksamhet så finns möjlighet att
ingripa mot dem med hjälp av utlänningslagen.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationen.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Lundbergs yttrande skulle jag vilja rycka
in till försvar för våra teologiska
fakulteter. Jag har personlig erfarenhet
av dem genom många års studier såväl
i Uppsala som i Lund. Jag vågar försäkra
att herr Lundbergs försök att påföra
dessa teologiska fakulteter oädla
motiv — att de skulle vilja försöka införa
katolska kyrkans maktmedel på
omvägar — bygger på en stor missuppfattning
av det teologiska forskningsarbete
som äger rum vid fakulteterna. Det
förekommer visserligen en strömning
som är bibelteologiskt och exegctiskt
motiverad och som talar om Kristusrepresentationen
och ställer präst och biskop
i Kristi stad och ställe. Även om
jag inte alls accepterar denna teologiska
interpretation så kan jag emellertid försäkra
att det rör sig om helt andra ting
än det som herr Lundberg försöker intala
oss i kammaren att man lär ut i
Uppsala. Det rör sig på det dogmatiska
planet, på det religiösa planet, om frågan
om nattvardens och dopets innebörd.
Man har också kraftigt sökt av -

gränsa sig mot katolska kyrkans uppfattning
på dessa punkter.

Jag vill rekommendera herr Lundberg
och flera med honom att studera
docent Per Erik Perssons nyligen utkomna
avhandling om Kristusrepresentationen
och Ämbetet. Den innehåller
en kraftig uppgörelse med dessa tendenser
inom fakulteten. Men det rör sig
om helt andra saker än att man skulle
vilja införa katolska kyrkans maktmedel.

Låt mig också nämna att Sverige en
gång har biträtt den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Artikel 9 i den konventionen går
inte att förena med någon bestämmelse
om hur stor del av ett klosters medlemmar
som skall vara svenska medborgare.
Dessutom har Kyrkornas världsråds
kommission för religionsfrihet i ett dokument
1959 uttalat att upprätthållandet
av religiös enhet inom samhället
aldrig är ett acceptabelt skäl för begränsningar
av friheten. Jag skulle tro
att en så stark ekumenisk förkämpe
som Nathan Söderblom inte skulle ha
haft några betänkligheter på denna
punkt. Han hade stor förståelse för och
ägnade många år av forskning åt även
katolicismens fromhetsliv.

Slutligen skulle jag på tal om att det
inte skulle föreligga behov av ett kloster,
då endast två eller tre svenska
kvinnor anmält sitt intresse, vilja säga
att så har man alltid resonerat när det
gällt nya ting på religionens område.
Jag ser ett stort antal soldater från
Frälsningsarmén på kammarens läktare
i dag. Jag undrar om Frälsningsarmén
någonsin skulle ha kunnat vinna inträde
i detta land med sin här och sitt arbete
och sin entusiasm om man uppställt
så hårda villkor som här har föreslagits.
Om svensk frikyrkorörelse,
metodism, baptism och övriga, hette
det att de inte behövdes. Det är oriktigt
och felaktigt att uppställa sådant
villkor, som utskottsmajoriteten förordar.

Nr 17

Fredagen den 5 maj 19G1

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att en
del talare har tillåtit sig använda väl
starka ord när det gällt att kritisera utskottsmajoriteten
för dess uppfattning.
Man säger att utskottet ställer villkor
som omöjliggör upprättandet av klostret
och man talar om att detta är odemokratiskt.
Jag poängterade redan i
mitt första anförande att det inte är
fråga om att omöjliggöra inrättandet
av klostret, utan det är fråga om att vi,
när vi första gången yttrar oss över en
ansökan om inrättande av kloster, bör
gå fram med en viss försiktighet. Vi är
inte rädda vare sig för de 30 000 katoliker
som enligt herr Källstad går lösa
här i landet eller för dem som eventuellt
skulle gå in i kloster. Vi har full
förståelse för att dessa människor kan
vilja utöva sin religion på ett sätt som
är förenligt med deras tro. Men vi är av
den uppfattningen att det är mer demokratiskt
att iaktta en viss försiktighet
i dag än att följa reservanterna och uttala
oss för att det nu skall upprättas
ett kloster, men redan om några år
kanske ställas inför den situationen att
klostret skall indras. Jag skulle vilja
fråga herr Arvidson och andra hur ni
ser på en sådan utveckling.

Uppfattningen att man bör gå fram
med försiktighet stöder jag på särskilda
utskottets utlåtande 1951 i denna fråga.
Departementschefen sade då bl. a.: »Det
bör emellertid också beaktas att kloster
icke funnits här i landet sedan århundraden
tillbaka och att till följd härav
klosterväsendet, med dess speciella levnadsideal
och dess avskildhet från yttervärlden,
måste för våra förhållanden
framstå såsom en i flera hänseenden
främmande företeelse.»

Jag vill ytterligare understryka att
det inte är fråga om att vi skall vara
odemokratiska. Det är inte fråga om att
omöjliggöra inrättandet av kloster. Men
jag tror det är befogat att följa utskottet
och de försiktigare linjer på vilka det
vill gå fram.

om inrättande av kloster

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Källstad talade om
Frälsningsarmén. Om jag inte tar alldeles
fel så är Frälsningsarmén en
världsrörelse som gått ut till människorna
för att hjälpa dem, stödja dem och
sprida kristendom. Men jag har aldrig
hört att Frälsningsarmén bygger burar
att sätta kvinnor i. I Frälsningsarmén
har kvinnorna i stället alltid intagit en
central ställning.

Det talades också om de teologiska
fakulteterna. Herr Källstad betygade
hur fel jag hade. Jag har emellertid
Per Erik Perssons bok här. Jag kan
inte gå in närmare på den, men jag vill
rekommendera herr Källstad att läsa
den och begrunda den och försöka tänka
efter vilket budskap Persson har till
den svenska kyrkan.

När det talas om missionsverksamhet
och om att man skall vara generös mot
denna, har jag full förståelse. Men jag
har aldrig förstått att svensk missionsverksamhet
fått utöva politisk och annan
samhällsverksamhet, som syftar till
att kväva vissa strömningar eller en viss
utveckling i olika länder på det sätt
som katolicismen har gjort. Katolicismen
är i dag på offensiven. Demokratien
får inte vara så menlös att den
låter sig gå under i sitt eget namn.
Därför, herr talman, har jag nog den
uppfattningen att teologiska fakulteten
och de, som företräder kristendomen
i detta land, liksom de som företräder
antikrist, bör vara betänksamma inför
frågan om demokratien har sådant värde
att den bör försvaras. Varför försvarar
vi oss mot diktaturer i detta land?
Är det bara för att vi vill ha tryckfrihet
och yttrandefrihet som vi försvarar
demokratien? Nej, det är därför att
vi anser demokratiens värde för människorna
vara av sådan karaktär att
den måste försvaras. Värdet går annars
till spillo. Detta gäller oavsett om det
är fråga om politisk, kyrklig eller annan
verksamhet.

Nr 17

Fredagen den

Anslag ur kyrkofonden m.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Jag har inte den minsta
lilla förhoppning om att jag skulle kunna
påverka några kolleger i kammaren
så att de röstar annorlunda än vad de
ursprungligen har tänkt sig att göra,
även om jag skulle anstränga mig för att
göra det. Jag skall därför inte göra
några försök i den riktningen, utan endast
kort deklarera varför jag tillhör
reservanterna i detta ärende.

Som framgår av propositionen är det
Theresiastiftelsen i Lund som gjort
framställning om att få bygga ett kloster
i Glumslövs socken i Malmöhus län.
Den har samarbete med karmelitklostret
i Gent i Belgien, varifrån skulle inträda
sex karmelitnunnor i det svenska
klostret.

Redan 1957 inköpte stiftelsen — med
Kungl. Maj:ts tillstånd -— en fastighet
för detta ändamål. Köpeskillingen var
125 000 kronor. Man har således från
det hållet redan 1957 börjat planeringen
av klosterbygget, en sak som vi inte
helt kan bortse ifrån.

Från svensk sida skulle vid starten
inträda två å tre svenska medborgare,
som tillsammans med de sex belgiska
medborgarna skulle utgöra klostrets
grundare. Nu säger utskottsmajoriteten:
»Att ett så litet antal svenska medborgare
väntas från början ansluta sig till
klostret, torde utvisa att hos de svenska
romerska katolikerna ej finnes något
större behov av klostrets inrättande.»

Det är väl där som meningarna går
isär. Det är den tillståndssökande partens
ensak att bedöma om behov föreligger
eller ej; därav mitt ställningstagande.
Såvitt jag kan förstå har vi
inte att yttra oss över eller att ta ställning
till huruvida vi vill ha kloster
eller ej utan endast att yttra oss över
de villkor som Kungl. Maj:t ämnar föreskriva.
Med hänsyn till detta och vad
jag nyss har sagt om min syn på villkoren
har jag icke funnit anledning att
frångå departementschefens förslag till
villkor i detta ärende. Därför, herr tal -

5 maj

m. samt fråga om inrättande av kloster

man, ber jag att få yrka bifall till reservationen,
som är densamma som departementschefens
förslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt gå upp i denna debatt, eftersom
jag inte sitter med i första lagutskottet
och inte kunnat delta i dess
arbete, men det är några uttalanden
här, framför allt av herr Lundberg i
Uppsala, som har kommit mig att begära
ordet för att säga någonting från
rent principiella utgångspunkter.

Jag ber först att få säga några ord i
själva sakfrågan för att därmed korrigera
de allra värsta missförstånden från
herr Lundbergs och kanske också från
andras sida beträffande den moderna
katolicismen.

Herr Lundberg åkallade ett ögonblick
den store hjältekonungen Gustaf
II Adolf. Herr Lundberg tog i viss mån
avstånd från honom — om Gustaf II
Adolf till äventyrs hade lyssnat på herr
Lundberg tror jag att han tagit hans
anförande med ro —- men herr Lundberg
gav honom ett visst erkännande
för hans kamp på 1600-talet mot den
dåvarande katolicismen. Herr Lundberg
iklädde sig den unge Bertelskölds
kyller, och vi fick oss upprepad en scen
ur Fältskärns berättelser, där katolicismens
representant, pater Hieronymus,
står bakom ett skynke och drar
fram sitt krucifix och den dolk som
blixtrar ur detsamma. Detta står emellertid
inte i överensstämmelse med modern
katolicism, i varje fall inte med
den form vari den har tagit sig uttryck
i Centraleuropa.

Jag erinrar herr Lundberg och kammarens
övriga ledamöter om att i den
moderna europeiska litteraturen representeras
de skarpaste pennorna och de
klaraste hjärnorna av katolska författare.
Jag erinrar också om — för att ta
upp en annan sak, eftersom det här sägs
att katolicismen är en auktoritär rörelse,
ja, närmast cn förtryckarrörelse och en

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

våldsrörelse — att denna rörelse också
har bekämpat ännu värre våldstendenser
i nutiden. Katolicismen var en svuren
motståndare till nazismen. Vi fick
i min hemstad, Göteborg, se exempel
på det, då vi vid något tillfälle faktiskt
fick motta ett helt klosters unga Elisabethsystrar,
som hade jagats bort för
sin tros skull av det nazistiska våldsregementet.
Jag erinrar också om att
katolicismen spelar en ingalunda oväsentlig
roll när det gäller att bekämpa en
världslig våldsrörelse bakom järnridån,
vilken är långt mera fruktansvärd och
långt mera allvarlig än den gamla katolicismen.
Här spelar den katolska kyrkan
faktiskt en betydande roll när det
gäller att skydda förtryckta och underkuvade
människor.

Men detta, herr talman, är inte det
väsentliga. Jag bar velat säga det bara
för att korrigera några av de grövsta
missuppfattningar man här gett uttryck
åt, framför allt från herr Lundbergs
sida.

Jag kommer nu till den principiella
ståndpunkten. Den principiella frågan
är: Vad innebär den trosfrihet, den yttrande-
och tankefrihet och den tryckfrihet,
som vi här gemensamt har kämpat
för och som vi är stolta att kunna
vidmakthålla? Jo, dessa friheter innebär
inte alls, att vi skall ha rätt att kunna
censurera främmande religioner, att
sudda bort den del av det, som vi tycker
är obehagligt och stötande för oss.
När det gäller yttrande- och tryckfriheten
får vi finna oss i att meningar uttalas,
vilka vi djupt ogillar. Vi har givetvis
möjlighet att bemöta dem. Detta
är det väsentliga i dessa principer. När
det gäller den sak, som vi nu här diskuterar
och som man ser från utgångspunkten
trosfrihetens värnande, bör vi
hålla i minnet vad detta i själva verket
innebär.

Skulle vi följa herr Lundbergs, mycket
milt uttryckt, något oklara tankegång,
skulle vi väl förbjuda nazisterna
nere i Skåne att arrangera möten för

om inrättande av kloster

propagerande av deras våldslära, vilken
jag är alldeles övertygad om djupt ogillas
av varenda en i denna kammare.
Kammaren har vid många tillfällen under
de 20 år jag har haft äran att tillhöra
densamma med skärpa vänt sig mot tendenserna
att kringskära även för oss
främmande meningsriktningars yttrandefrihet
och föreningsfrihet.

Herr talman! Jag skulle vilja framföra
ytterligare en synpunkt på detta problem,
nämligen den internationella. Vi
lever i en tid, som har stor betydelse särskilt
för vårt lilla land, då gränserna
mer och mer raderas ut och vi glider in
i en integration, i ett större sammanhang
både på det ekonomiska och i
framtiden kanske också på det politiska
området. Över huvud taget förekommer
det en rörlighet över gränserna, som
kanske är utan motstycke i vår historia.
Vi tar emot främmande länders undersåtar
och främmande trosbekännare och
använder oss av deras arbetskraft. Denna
rörlighet, denna allmänna internationalisering,
kommer utan tvivel att öka.
Vad är det då för mening med att i realiteten
förbjuda anläggandet av ett kloster
för sex karmelitnunnor nere i Sydsverige?
Tror ni verkligen, att det kommer
att uppfattas som ett uttryck för
den utomlands mycket väl kända generositet
och internationalism, som präglar
den svenska kulturen?

Hela detta problem gäller ett kloster
för sex karmelitnunnor. Karmelitorden
är berömd i katolicismens historia. Jag
erinrar om att under den franska revolutionens
skräckregemente var det karmelitnunnorna,
som gick i döden för att
värna trosfriheten och sin egen rätt att
ha en trosuppfattning, som stred mot
den som hävdades av de då politiskt
härskande. Jag tycker att vi kan kosta
på oss denna lilla generositet och här
följa Kungl. Maj:t och reservanterna i
vad de har föreslagit.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja
komma med en vädjan. Jag riktar den
alldeles särskilt till de socialdemokra -

Nr 17

Fredagen den

Anslag ur kyrkofonden m.

tiska representanterna i denna kammare
— människor som ända sedan slutet
av 1800-talet bar varit med i den liberala
kampen för just dessa friheter och
rättigheter, som de i olika sammanhang
haft all anledning att värna om. Jag
skulle vilja att ni besinnade ert historiska
förflutna när det gäller de här frågorna,
att ni såg denna lilla sak, som vi
nu diskuterar, i dess rätta perspektiv.
Jag är då övertygad om att ni kommer
att följa inte majoriteten av era egna
meningsfränder i första lagutskottet,
utan dem, som har skrivit på reservationen.
Jag hoppas också att ni har
lyssnat till det principiellt genomtänkta
och klara anförande som er meningsfrände
herr Stellan Arvidson har hållit
här i kammaren och med denna hänvisning
skall jag tillåta mig att yrka bifall
till reservationen, vilket också innebär
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
ärendet.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå herr von
Friesen, när han lägger principiella
synpunkter på denna fråga. Men vad
katolicismen är i teorin är en sak, och
vad den är i praktiken en helt annan.
Jag tror att herr von Friesen bör vara
försiktig med att göra sig till apostel
för yttrande-, tanke- eller annan frihet
i detta land. Man skall sannerligen inte
hyckla med att man är principiell anhängare
till något och sedan i praktiken
ha en annan åsikt. Sådant hyckleri har
jag aldrig vare sig i riksdagen eller på
annat håll kunnat acceptera.

Vidare sade herr von Friesen, att katolicismens
mål är att skydda undertryckta
folk. Ja, herr von Friesen, den
internationella arbetarrörelsen känner
till hur det förhåller sig härmed.

Det har också sagts att katolicismen
är frihetsälskande. Har inte herr von
Friesen läst någonting om Mussolini i

5 maj 1961
m. samt fråga om inrättande av kloster

Italien och om vad som skett i Spanien
och på andra håll?

Att jag hävdar att demokratien och
den religionsuppfattning, som vi har i
vårt land, skall försvaras, innebär endast
att lika visst som vi kan konstatera
att världskommunismen i dag kanske
statistiskt har de flesta människorna
i sina led, lika visst är det att vi inte
fördenskull har avsvurit demokratien
rätten att försöka vinna anslutning för
en rörelse, som för tillbaka till enligt
vår uppfattning vettigare förhållanden.

Jag tror att herr von Friesen bör tänka
om i denna fråga. Det gäller inte
bara sex nunnor i ett kloster, utan det
gäller vida större principer och konsekvenser.
Om det endast hade varit fråga
om att placera sex belgiska nunnor i
ett svenskt kloster i stället för att de nu
sitter i ett belgiskt kloster, skulle jag
inte ha yttrat mig i dagens debatt. Men
nog borde herr von Friesen veta, att det
här gäller väsentligare ting.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den djupgående diskussion, som
här har förts om katolicismens natur,
utan jag skall inskränka mig till att göra
några mycket korta, personliga reflexioner
i anledning av utskottsutlåtandet
och reservationen.

Skillnaden mellan utskottets skrivning
och reservationen — som ju är densamma
som Kungl. Maj :ts proposition — inskränker
sig till tidpunkten för ikraftträdandet
av ett villkor, som vi väl i
stort sett på båda håll är överens om.
Frågan gäller alltså om kravet på svensk
majoritet skall gälla redan från starten
eller först om några år.

Jag vill kraftigt understryka vad utskottets
talesman, fru Johansson, har
sagt om utskottsmajoritetens önskan att
främja religionsfriheten. Någon önskan
i annan riktning föreligger absolut inte.
Att utskottsmajoriteten enats om villkoret
att klostrets medlemmar redan vid

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961
m. m. samt fråga om inrättande av kloster

Anslag ur kyrkofonden

starten till övervägande del skall utgöras
av svenska medborgare ser jag
som en minst lika stor, om inte ännu
större garanti för att dessa nunnor skall
få arbetsro för framtiden, än vad propositionens
formulering skulle innebära.
Om kravet på majoritet efter några år
inte skulle vara fyllt, skulle nämligen
en situation inträda, som jag för min
del inte kan beteckna som behaglig för
ifrågavarande institution. Då tycker jag
det är bättre att, som utskottsmajoriteten
föreslår, fastställa detta villkor redan
från början, så att man vet vad
man har att rätta sig efter. Att detta
krav skulle utgöra någon attack mot
religionsfriheten, tycker jag är en något
långtgående tolkning av formuleringen.

I sin skrivning säger utskottet bland
annat: »I överensstämmelse med vad
dissenterlagskommittén uttalat anser utskottet
att, om kloster grundas här i
riket, det bör ske med tanke på de svenska
romerska katolikernas behov och
att medlemmarna i svenska kloster sålunda
huvudsakligen skall utgöras av
svenska medborgare.» Det har sagts att
det finns ungefär 30 000 romerska katoliker
i Sverige. Jag tror det var herr
Källstad som uppgav att av dem är ungefär
3 000 svenska medborgare. När
endast två av dessa anmält sin avsikt att
inträda i klostret tror jag inte att denna
formulering på något sätt kan betecknas
såsom fientlig mot religionsfriheten.

Med detta har jag velat klarlägga,
varför jag för min del har kunnat ansluta
mig till utskottets majoritet. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! När debatten i denna
fråga har framskridit så långt, kan det
vara frestande att ta upp en del av de
argument som har framförts i densamma.
Som motionär har jag emellertid
intresse av att anlägga vissa personliga
synpunkter på de problem som vi nu
behandlar. Jag utgår ifrån att jag i

mycket stor utsträckning kan tala på
motionärernas vägnar. Det skulle emellertid
till äventyrs kunna hända att det
också kommer att framföras reflexioner
som bör stå för min egen del.

Jag vill först erinra om det stora allvar
och den underton av tveksamhet
som rådde när beslutet om religionsfrihetslagen
fattades 1951. Fru Johansson
i Skövde har redan erinrat om de uttalanden
med anstrykning av tveksamhet
och försiktighet som gjordes i det
sammanhanget både av departementschefen
och av det särskilda utskottet.
Utskottsmajoriteten underströk de uttalanden
och synpunkter som departementschefen
hade anlagt i detta avseende
och rekommenderade en viss varsamhet
vid meddelande av tillstånd till
inrättande »v kloster. Den föreslog härutöver,
att riksdagens yttrande skulle
inhämtas då tillstånd första gången begärdes.
Vid debatten i riksdagen uttryckte
många talare sin tillfredsställelse
med just det förhållandet att Sveriges
riksdag vid ett senare tillfälle
skulle få ta slutlig ståndpunkt till villkoren
för klosters upprättande. 1951
års lagstiftare fäste med andra ord mycket
stort avseende vid att riksdagen
ännu en gång skulle få säga sitt ord.
Man kan få det intrycket, när man tar
del av debatten då, att detta var en
förutsättning för att riksdagen över huvud
taget skulle sluta upp kring förslaget
att slopa klosterförbudet.

Nu har det tillfället kommit, och enligt
1951 års beslut är det inte avsett,
att det skall återkomma. Frågan har
aktualiserats genom en ansökan av
Theresiastiftelsen i Lund, men den gäller
inte bara den stiftelsen. Den gäller
över huvud taget behandlingen av framtida
ansökningar från andra ordnar att
få inrätta kloster. Det beslut riksdagen
i dag fattar får anses bli normgivande,
ja, med tanke på den aktuella situationen
skulle jag kanske våga säga, att det
har en större betydelse för sådana ärenden
i framtiden än för det nu aktuella

Fredagen den 5 mai 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m,

ärendet, eftersom Theresiastiftelsen, av
alla tecken att döma och efter vad man
under hand fått veta, inom snar framtid
kommer att uppfylla det villkor som
utskottsmajoriteten förordat med avseende
å kommunitetens sammansättning.

Religionsfrihetens princip, sådan vi
fattat den och vill upprätthålla den, avser
i detta sammanhang, att de katolska
trosbekännarna skall ha frihet att här,
ensamma eller i gemenskap med andra,
offentligt eller enskilt utöva sin religion
eller tro genom gudstjänst, undervisning,
andaktsövningar och iakttagande
av religiösa sedvänjor, såsom det
står i artikel 9 av konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Vill man göra
religionsfriheten fullständig, skall de
som så önskar ha rätt att ingå i kloster.
Jag vill slå fast detta. Det har gjorts
under denna debatt inte bara en gång;
det har måst göras gång på gång, därför
att de som har en från vår avvikande
uppfattning vill driva debatten därhän,
att vi helt negligerar det förhållandet,
att här stiftats en lag om att tillstånd
skall kunna ges till inrättande av kloster.

Vidare bär det sagts i debatten att behovet
av klosterverksamhet inte kan
bestämmas på basis av ett minimiantal
av svenska medborgare som vill viga
sitt liv åt detta slags fromhetsövning.
Vad man därmed kommer in på är alltså
frågan om huruvida de utanför klostren
stående katolikerna har behov av
att detta kloster existerar. Den fråga
som då inställer sig berör klostrets
egenskap av kraftkälla inom katolicismen,
uppfattningen om den kraft som
strömmar ut från klosterlivet och som
också de kan tillgodogöra sig, som inte
har kunnat ägna sig åt denna speciella
fromhetsutövning. Detta argument saknar
visst inte intresse, men kanske det
med tanke på våra lokala svenska förhållanden
inte kan tillmätas en alltför
stor betydelse, eftersom det mått av
kraft som man här talar om inte bindes

m. samt fråga om inrättande av kloster

till lokala och geografiska begrepp utan
är något som tillhör den katolska kyrkan
i dess helhet och som kommer dem
till del som använder sig av denna kyrkas
nådemedel. Jag anser däremot att
religionsfriheten kräver av oss, att
svenska medborgare skall ha rätt att
ingå i kloster på svensk mark.

Det borde egentligen vara onödigt,
men med hänsyn till ett och annat yttrande
i den föregående debatten förefaller
det dock nödvändigt att understryka,
att det är alldeles självklart att
de första klostren måste ledas av ett erforderligt
antal utländska traditionsbärare.
Det råder ingen tvekan om att
så måste ske.

Reservanterna har trots alla betänkligheter
inte velat motsätta sig vad propositionen
säger om att klostrens medlemmar
efter några år till övervägande
delen bör vara svenska medborgare.
Huruvida så är fallet skall man kunna
förvissa sig om genom de årliga rapporter
angående medlemsantal och nationalitet,
som klosterstiftelsen skall inlämna
till Kungl. Maj :t. Skulle dessa
villkor inte uppfyllas, kan det komma
under debatt huruvida tillståndet bör
återkallas.

Utskottets förslag skulle medföra att
denna risk avsevärt reducerades. Att
sedan tillstånd en gång givits börja debattera
dess återkallande skulle medföra
stora nackdelar. Det skulle få ekonomiska
och religiösa konsekvenser av
allvarlig natur och det skulle skada relationerna
mellan samhället och de katolska
trosbekännarna på ett helt annat
sätt, än om vi från början klart anger
var vi står.

Ett annat argument som återkommit i
debatten är frågan om det internationella
samarbetet. Man har talat om de
vidgade perspektiven och om kommunikationerna
över gränserna och menat
att denna nya värld ställer oss inför
nya förpliktelser. Det är dock inte frågan
om vilket internationellt samarbete
som helst. Det är inte fråga om ett ut -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

byte av ekonomiska fördelar över gränserna,
inte ens fråga om ett kulturellt
utbyte i största allmänhet, utan det är,
ärade kammarledamöter, fråga om
ekumenik. De ekumeniska strävandena
i detta speciella fall mellan de två grupper
av trosbekännare vi här talar om
främjas icke genom yttre anordningar
av olika slag. Frågan ligger långt djupare
än så. Den har — om det tillätes
mig att säga det i detta sammanhang —
med den religiösa sanningen att göra,
på ett område där båda de agerande
är innerligt övertygade om att de syftar
till sanningen. Det är en alldeles särskilt
allvarlig och djup fråga.

De ekumeniska strävandena, som i
dag verkligen kan konstateras, får inte
basera sig på en eller annan praktisk
eftergift eller yttre åtgärd till förmån
för någon riktning, utan de måste basera
sig på ett faktiskt erkännande av
de skillnader som råder.

Tillåt mig i detta sammanhang citera
vad en av de främsta kännarna av katolicismen
och av svårigheterna vid
samarbetet mellan katolicismen och
protestantismen har sagt: »Ingen har
rätt att begära att den andra parten
skall frånsäga sig den minsta smula av
det han funnit vara sanning, och ingen
har rätt att uppgiva den sanning som
blivit honom betrodd.» Jag vill med
detta ha sagt, att det är lönlöst att
driva ekumenik om det bara skall leda
till ett överslätande och till en tolerans
i största allmänhet, så att var och en
skall få tycka vad han vill.

Har jag, herr talman, dristat mig att
gå så långt in på detta ämne skulle jag
vilja ta mig friheten att gå vidare. Det
ekumeniska syftet gagnas bäst av ett
uppriktigt konstaterande av att det
finns skillnader och gränser. Varför det
är så och hur och när vi når över dem
vet ingen i denna kammare. Jag och flera
med mig vet dock att det finns människor,
som ägnar sin kraft åt detta
problem och att det är säkert att man
i vida kretsar omfattar denna insats
med varmt intresse.

om inrättande av kloster

Varför, herr talman, är då katolicismen
och klosterväsendet så främmande
för oss? Varför skulle vi vara skyldiga
att gå fram med varsamhet därför att
vårt folk står främmande inför detta
och vad är det för sanning, som vi inte
skulle vilja göra avkall på? Eftersom
vårt uppsåt i detta sammanhang har varit
ställt under debatt och har betvivlats,
och eftersom det man och man
emellan har getts skenet av att vara ett
benhårt fasthållande vid en förlegad
motsättning, skall jag be att få peka på
några saker, dock utan att fördjupa
mig; jag skall försöka ta ett så enkelt
grepp på det som möjligt.

Genom all religiös tradition, både i
Österlandet och i Västerlandet, löper
olika, ibland klart definierade vägar för
fromhetens utövning. En av dem är
kontemplationens, det tillbakadragna
mediterandets, bönelivets väg, den som
t. ex. praktiserats av Karmeliterorden
här i Västerlandet. En annan väg är
den praktiska kärlekens, där disciplinen
övas genom ett tillbakaträngande
av de ovärdiga impulser, som dyker
upp i samvaron med vår vanliga nästa
i vår vanliga värld. Mycket sker genom
oss, i oss och med oss, »då vi bröders
bördor dela, med och för varandra
lida»!

Klosterfromheten å sin sida är något
djupt imponerande genom dess hängivenhet,
innerlighet och metodiska utövande.
Det kan den omvittna, som på
ett eller annat sätt har kommit värdiga
företrädare för denna fromhetslinje
nära. Dock är och förblir den främmande
för dem som funnit mening i att
dela andras bördor, i att leva med människor
i deras villkor, i att vara helt
och fullt i världen men inte av världen,
och som funnit tröst och rikedom i
uppfattningen, att varje hederlig uppgift
är en tjänst i ett högre sammanhang,
och — det tror jag mig våga understryka
—• denna fromhetsutövning
är inte den bekvämaste.

Detta fromhetsarv är typiskt för
svensk kristenhet. Denna har fått ett

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m

alldeles särskilt bidrag till sin utveckling
genom de väckelserörelser som tid
efter annan gått över vårt land. I deras
spår har vuxit fram förnöjsamhet,
tålamod, hederlighet, trohet i kallelsen
och praktisk kärleksverksamhet. Det är
en fromhetsform som största delen av
vårt folk känner samhörighet med.

Detta är ett försök, herr talman, från
min sida att klargöra varför det kunde
stå i en proposition och i ett utskottsutlåtande
för tio år sedan att klosterväsendet
är främmande för det svenska
folket. Jag har känt det nödvändigt att
förklara min uppfattning på denna
punkt för att om möjligt göra mig förstådd
när jag ändå vågar hävda att jag
vill slå vakt om svensk religionsfrihet.
Jag vill att svenska trosbekännare skall
ha den rätt att fritt utöva sin religion
som vi beslöt om år 1951. Ändå ville
jag ha sagt ett ord till förmån för det
svenska kulturarv som står oss så nära
och med vilket vi alla är så djupt förenade.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h), Hseggblom (h),
Hedin (h), Svenungsson (h), Nilsson i
Lönsboda (fp), Nelander (fp) och Nilsson
i Svalöv (h) samt fru Boman (h).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det utlåtande som riksdagen
nu behandlar berör också de
prästerliga övergångsbefattningarna.
Jag skall be att få säga några ord om
dem.

När den nu beslutade nya pastoratsindelningen
i praktiken skall genomföras,
kommer detta att få stora och allvarliga
verkningar både för församlingsborna
och för prästerna. Ute i
våra bygder vilar en gammal värdefull
tradition på de gamla prästgårdarna.
Det är oersättliga värden som nu går
förlorade. Reformen medför att präst -

m. samt fråga om inrättande av kloster

män som utfört ett gagnande arbete inom
församlingen under kanske flera
decennier som ordinarie eller med mycket
lång vakanstjänstgöring nu tvingas
att bryta upp och förflyttas till andra
tjänster.

Jag har full förståelse för att riksdagens
och kyrkomötets tidigare beslut
måste fullföljas. Det praktiska genomförandet
har nu lagts i herr ecklesiastikministerns
händer. Jag vågar därför
vädja till herr statsrådet att på bästa
sätt medverka till att verkningarna
av denna reform inte slår för hårt mot
församlingsborna och mot enskilda
prästmän som har en lång tjänstgöring
bakom sig.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Min avsikt hade inte
varit att behöva medverka i denna debatt,
men jag tycker att den har avlägsnat
sig så kolossalt långt från den
materia som vi diskuterade i första lagutskottet
att det kan vara påkallat att
återvända till den utgångspunkt som vi
där har haft.

Frågan handlar inte om katolicismen.
Vi har inte åtagit oss i första lagutskottet
att avgöra hur historien skall
bedöma katolicismen i det förflutna
och i nutiden. Man får nog en känsla
av att det rådde ganska stor likhet mellan
den bild som herr Arvidson gav av
katolicismen och dess historia och den
bild som man kan återfinna i Fältskärns
berättelser. Bedömningen var i grund
och botten precis densamma: en djupt
reaktionär företeelse, en fiende till tankefriheten
o. s. v. Jag är herr von Friesen
tacksam för de ord han ytrade om
dessa ting och skulle kunna instämma
i dem.

För några år sedan skrev jag en artikel
i Tiden, där jag bland annat skildrade
katolicismen som politisk företeelse.
Jag ansåg mig kunna uppvisa att
det inom den inte bara finns den reaktionära
strömning som herr Arvidson

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

talade om utan också andra drag inom
modern katolicism.

Vi lämnar katolicismen åt sidan och
övergår till vad ärendet gäller, nämligen
klosterfrågan. Det är inte till frågan
huruvida vi skall ha kloster eller
inte som vi har att ta ställning. Spörsmålet
om klosterinstitutionerna som sådana
har i princip avgjorts genom 1951
års religionsfrihetsbeslut. Det är här
inte heller fråga om att diskutera eventuella
behov av kloster. Jag håller helt
med den som här yttrat att det inte ankommer
på riksdagen att bedöma om
det finns ett större respektive mindre
behov. Vi har för ögonen haft den proposition
som var oss förelagd i ämnet,
och när den har granskats i utskottet
har vi kunnat konstatera, att den mycket
klokt och riktigt tillvaratar religionsfrihetens
anda på detta område.

Man har även beaktat, att det inte
bara är fråga om det abstrakta religionsfrihetsintresset,
det gäller också
att skydda de intressen som de, som
vinner inträde i ett kloster kan ha. Jag
vill understryka, att utskottsutlåtandet
skiljer sig från propositionen endast
på en ganska oväsentlig punkt. Skall
detta tillstånd meddelas nu, med risk
för — som det sägs i propositionen —
att det kan återkallas om några år, om
den givna förutsättningen inte är uppfylld?
Eller skall man, som utskottet
förutsätter, dröja med detta tillstånd
tills den givna förutsättningen är uppfylld?
Jag vill understryka vad fru Johansson
yttrade, nämligen att det finns
all anledning att man inte uppträder
polisiärt eller restriktivt, utan beaktar
att ett kloster liksom alla andra institutioner
kan fluktuera vad beträffar
medlemsantalet. Skulle detta om något
år understiga det angivna antalet, bör
inte det föranleda omedelbara ingrepp.

Utskottet har genom de beslut som vi
har biträtt helt enkelt velat medverka
till att, när en klosterstiftelse kommer
till stånd, det skall finnas förutsättningar
för att den skall kunna verka fram -

om inrättande av kloster

gent. Det vore väl beklagligt om man
ger tillstånd till en klosterbildning men
sedan nödgas återkalla det tillstånd
man redan har givit.

Detta, herr talman, är i korthet orsaken
till att motionärerna har framträtt
och orsaken till att majoriteten i första
lagutskottet har föreslagit en förhållandevis
obetydlig ändring i propositionen.
Jag tror, att den som efteråt kommer
att läsa om detta i protokollet skall,
med hänsyn till den fråga vi egentligen
har att ta ställning till, förvånas över
hur starka ord om religionsförföljelser
och odemokratisk inställning som här
har kommit till användning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag reagerade en del
mot herr von Friesens starka uppmaning
till socialdemokraterna att vara
toleranta och respektera enskildas uppfattning.
Jag tror att det kan vara anledning
att rikta blickarna mot det egna
partiet, där man inte alltid så noga
respekterar den enskildes uppfattning
— inte ens när det gäller upphöjda
tänkesätt.

Denna fråga får man nog se praktiskt
på liksom när det gäller många andra
frågor. Man bör tolerera att det inom
olika partier finns olika meningar. Herr
von Friesen gick in i ett försvarstal —
ja, rent av i ett propagandatal — för
den katolska samhällsuppfattningen. Jag
lar det som ett bevis på att han, i det
beslut vi nu kommer att fatta, inte bara
ser ett tillmötesgående mot två svenska
kvinnor som vill bli nunnor här utan
även ett tillmötesgående mot den katolska
kyrkan. Han ser det tydligen i
ett större sammanhang och menar, att
här är platsen att redan nu diskutera
katolicism kontra andra kristna uppfattningar.
Det har ju mest gällt dessa
frågor.

Jag skulle vilja ställa en fråga till dem
som så väldigt väl tycks förstå dessa

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga om inrättande av kloster

problem och som tydligen vet vilka konsekvenser
ett sådant beslut kan få och
därför kan vara mycket säkra i sina
uttalanden. Om nu den katolska kyrkans
uppfattning i samhällsfrågor är
så vidsynt och om denna kyrka är ett
starkt värn mot nazism och andra diktaturer,
hur kan det då förhålla sig så
att man i flera av dessa katolska länder
har en mycket låg standard? Man är där
emot familjeplanering, man har i allmänhet
en låg folkbildning och det verkar
som om man där gjorde motstånd
mot det vi kallar en modern samhällsbildning,
demokrati, upplysning och
rättigheter för den enskilde. Hur hänger
detta ihop?

Jag skulle också vilja ställa en fråga
till fru Gärde Widemar. Hon sade, att
det väl inte var så farligt om två svenska
kvinnor skulle bli nunnor. Det skulle
heller inte vara så farligt om klostret
inte skulle bli fullt. Det hördes faktiskt
på henne som om det ändå vore betänkligt.
Jag skulle nu vilja fråga henne
vid vilket antal nunnekloster det skulle
börja bli farligt. Finns det någon
gräns? När skall man stoppa verksamheten?
Det verkar ändå som om man
vore litet tveksam men menar, att det
gör ingenting. Det är en allmän likgiltighet
för religionen som tar sig
uttryck i att det inte skulle spela någon
roll om den ene tyckte så och den andre
så. Detta är väl ett uttryck för att
man inte fäster sig så mycket vid de
religiösa frågorna. Jag skulle vilja veta
när fru Gärde Widemar och hennes
medreservanter hade tänkt ingripa eller
om man kanske ser litet vidsyntare på
problemen?

När vi behandlade religionsfrihetslagen
hade jag den uppfattningen, att de
svenska medborgarna inte skulle ha etl
bättre samhälle att vänta sig om vi upprättade
kloster. Jag har samma uppfattning
nu. Följaktligen har jag, i likhet
med herr Lundberg, den uppfattningen,
att denna fråga mycket väl kan vila
till dess det kommer fram andra mo -

tiveringar än dem vi nu hört. Jag tycker
därför att vi bör avslå detta förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
frågade mig när man skall ingripa,
och jag skulle vilja besvara den
frågan med att hänvisa till dissenterlagskommitténs
uttalande, att antalet
kloster, som efter upphävande av klosterförbudet
kan komma att finnas, synes
böra stå i rimlig proportion till antalet
svenska romersk-katolska trosbekännare.
Det bör dröja bra länge innan
man kommer upp till ett sådant
antal om man tar hänsyn till att kanske
endast två svenska flickor ansluter
sig till varje nytt kloster.

Jag sade ingenting om att det inte
skulle vara så farligt att två svenska
flickor gick i kloster. Jag tycker inte
alls om att svenska flickor går i kloster.
Vad jag sade var att det inte kan åstadkomma
någon större skada på svenskt
samhällsliv att sex belgiska kvinnor
kommer hit och går i kloster. Medgivandet
att inrätta kloster här är, som
jag betonade i mitt första anförande,
en följd av vår religionsfrihetslag och
inte ett tillmötesgående mot katolicismen
som sådan. Har man en religionsfrihetslag
måste man dra ut konsekvenserna
av den och låta de främmande
trosbekännarna utöva sin religion
i de former som är accepterade i de
länder där religionen i fråga är huvudreligion
och som är viktiga för dem
att tillämpa även här i landet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta kan tolereras,
om antalet av dem som går i kloster
står i rimlig proportion till de katolska
trosbekännarna i landet. Men om
proportionen inte är rimlig — skall
man då ingripa?

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hänvisar till dis -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Anslag ur kyrkofonden m. m. samt fråga

senterlagskommitténs uttalande. Vad
man kommer att göra i framtiden om
det blir ett större antal kloster än man
har anledning att räkna med vill jag
inte ta ställning till i dag.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Vi står nu inför avslutningen
av denna diskussion och jag vill
göra några kommentarer.

I min replik till herr Arvidson m. fl.
frågade jag hur de som nu går på reservanternas
linje tänker sig att frågan
skall lösas om vi efter några år skulle
komma i det läget, att klostret inte har
det antal svenska medborgare som det
enligt villkoren skulle ha. Jag har inte
fått något svar på den frågan.

Herr von Friesen vädjar till kammaren
— särskilt då till socialdemokraterna
— att man här skall följa reservanternas
förslag. Jag skrattade litet
för mig själv när han ställde denna vädjan.
Det är ju nämligen rätt främmande
tongångar från det hållet att man
vädjar till socialdemokraterna om samarbete.
Nu är det tydligen lämpligt att
göra det.

Herr Källstad vände sig till frälsningssoldaterna
på läktaren. Jag skall inte
vädja vare sig till läktaren eller till de
enskilda partierna för att få dem att
ändra på sin uppfattning — om de nu
eventuellt har en annan uppfattning än
jag i denna fråga. Men det vore kanske
lämpligt att jag meddelade, att röstningen
i första kammaren har utfallit så att
75 ledamöter röstade för utskottet och
54 för reservationen. Detta brukar ha
en viss inverkan på kammaren.

Bortsett från detta skulle jag till sist
vilja säga, att det här inte bör vara
fråga om någon prestige från någotdera
hållet. Huvudsaken är här vilken verkan
det beslut, som vi fattar här i dag,
kommer att få. Jag är övertygad om
att det viktigaste är att vi här fattar ett
sådant beslut som blir till gagn för den
grupp av människor det här gäller. Enligt
min uppfattning gagnar vi saken

om inrättande av kloster

bäst genom att i dag rösta för det förslag
som framlagts av första lagutskottet.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det finns en prestige
att vårda sig om i detta sammanhang,
nämligen andra kammarens rätt att bestämma
över vad den finner riktigt.
Jag hoppas att vi i fortsättningen i slutet
av debatterna slipper höra hänvändelser
av den typ fru Johansson gjorde.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag gjorde detta i anledning
av att herr von Friesen hade
vädjat till kammaren. Detta anser jag
att var och en har rätt att påpeka. Jag
är liksom herr Helén övertygad om att
denna kammares ledamöter kommer att
rösta helt efter vad deras samvete bjuder
dem att göra.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen av fru
Gärde Widemar m. fl.; samt 3:o) bifall
till det av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet att
riksdagen — i anledning av den föreliggande
propositionen, såvitt avsåge
villkor för tillstånd att inrätta kloster
i visst fall — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna att riksdagen
ej funnit sådant tillstånd böra
meddelas; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Lundberg votering, i anledning varav

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående första lagutskottets utlåtande
nr 34 antager det förslag, som innefattas
i den av fru Gärde Widemar
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 56
r,ej, varjämte 50 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fru Gärde Widemar m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämn -

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

da voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 86 ja och 92 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
fru Gärde Widemar m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 13

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 10 mars 1961 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 94, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att

1) godkänna det framlagda förslaget
till system för permanent skördeskadeskydd,
avsett att tillämpas från och med
1961 års skörd,

2) å riksstaten för budgetåret 1961/62
under nionde huvudtiteln anvisa till
Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 12 700 000 kronor,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de författningsändringar och de
i propositionen föreslagna dispositioner
av avgiftsmedel på jordbrukets område
som erfordrades för att jordbrukarnas
andel av kostnaderna för det
permanenta skördeskadeskyddet skulle
kunna täckas, samt

4) godkänna vad i propositionen
föreslagits angående överförande av

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

medel till nionde huvudtitelns reservationsanslag
Bidrag vid förlust på grund
av naturkatastrof.

I samband med propositionen liade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 616, av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 721 av herr Eliasson
i Sundborn m. fl., i vilka motioner yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av ifrågavarande
proposition måtte

I. a) besluta att kvarstående grundfondbelopp
av 75 miljoner kronor finge
tillföras skördeskadefonden i överensstämmelse
med prisöverenskommelsen
och riksdagsbeslutet 1956;

b) hemställa hos Kungl. Maj :t att tre
ledamöter av skördestatistiska nämnden
med personliga suppleanter måtte
utses på förslag av jordbrukets organisationer
samt tre ledamöter med personliga
suppleanter på förslag av statens
jordbruksnämnd;

c) medge att det belopp ur skördeskadefonden,
som årligen skulle stå till
förfogande för behovsprövade bidrag,
finge uppgå till belopp, som motsvarade
två procent av utgående allmänna kontanta
skördeskadeersättningar;

d) medge att jämväl trädgårdsodlare
måtte kunna erhålla behovsprövade bidrag
ur skördeskadefonden;

e) även i övrigt godkänna vad i motionerna
förordats i fråga om utformningen
av det permanenta grundskyddet; II.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om så skyndsam prövning av frågan
om intagande i skördeskadeförsäkringen
av köksväxter och andra specialgrödor,
att förslag i ämnet kunde föreläggas
senast 1962 års riksdag;

III. i princip besluta, att skördeskadelån
skulle ingå i det permanenta skördeskadeskyddet; IV.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om så skyndsam prövning av frågan
om utformningen av ifrågavarande

skördeskadelån, att förslag i ämnet kunde
föreläggas 1962 års riksdag; samt

V. även i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

2) I: 620 av herr Nilsson, Ferdinand,
likalydande med II: 723 av herr Grebäck,
vari hemställts dels att riksdagen
måtte besluta att den bidragsgivning,
som vore förbunden med föreliggande
förslag utöver försäkringen, måtte liksom
denna utgå utan behovsprövning,
dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t göra framställning om att
skördeskadeskyddet kombinerades med
lånemöjligheter till skälig ränta och i
enlighet med i motionen angivna synpunkter
genom ny proposition till innevarande
års riksdag;

3) I: 619 av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., likalydande med II: 724 av herr
Eriksson i Bäckmora in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta dels
att skördeskadeförsäkringen måtte i
princip erhålla bidrag av statsmedel efter
ungefär samma procent som arbetslöshetsförsäkringen,
dels att för genomförande
av sådan likställighet anslaget
till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd bestämdes till
ett med 5 000 000 kronor förhöjt belopp
eller 17 700 000 kronor;

4) I: 618 av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med 11:725 av herr Hseggblom
m. fl., vari hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen av Kungl.
Maj:t ville begära igångsättande av sådana
undersökningar, som vore nödvändiga
för att i systemet för skördeskadeskydd
inarbeta bestämmelser jämväl för
trädgårdsodlare och för fältmässig grönsaksodling; 5)

I: 621 av herr Nord m. fl., likalydande
med II: 726 av herrar Nilsson i
Lönsboda och Antbg, vari hemställts,

1. att odlare av trädgårdsprodukter
borde få behovsprövade bidrag enligt
samma grunder som enligt propositionen
skall gälla för jordbrukare samt att
det belopp som skulle ställas till förfogande
för behovsprövade bidrag med

Fredagen den 5 mai 1961

Nr 17

hänsyn härtill höjdes sä att det motsvarade
2 % av de utgående kontanta ersättningarna
för skördeskador, dock
lägst 200 000 kronor,

2. att trädgårdsodlare t. v. borde kunna
erhålla statlig lånegaranti för skördeskadelån,
samt

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om förslag syftande
till att trädgårdsodlare måtte inordnas
i det permanenta skördeskadeskyddet
samt att arealgränsen i samband därmed
borttoges;

G) I: 109 av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, likalydande
med 11:137 av herrar Grebäck
och Larsson i Borrby, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t göra framställning avseende
dels att vid utarbetande av förslag
till jordbrukets skördeskadeförsäkring
det statliga bidraget avvägdes härtill
i samma proportion som beträffande arbetslöshetsförsäkringen,
dels att i samband
med förslaget om skördeskadeförsäkring
bestämmelser utarbetades och
anslag föresloges, möjliggörande att, utöver
eller vid sidan av skördeskadeförsäkringen,
efter särskild prövning i fall
av svårare skördeskador lämna bidrag
eller lån till låg ränta och med längre
amorteringstid, då den generella försäkringen
inte prövades vara tillräcklig
eller inte vore tillämplig.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 616 och II: 721 samt I: 619 och II: 724,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna att, i samband med införande
av ett system för permanent skördeskadeskydd,
av det normala årliga medelstillskottet
till den skördeskadefond
varifrån kontanta ersättningar skulle
utgå staten skulle svara för en tredjedel
och jordbrukurna för lägst två tredjedelar; 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
3 - Andra kammarens

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

1:616 och 11:721, såvitt nu vore i
fråga, godkänna att självrisken fastställdes
i enlighet med i utskottets utlåtande
angivna grunder;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag ä motionerna
I: 621 och II: 726, såvitt nu vore i fråga,
besluta att systemet för permanent skördeskadeskydd
vid dess början i princip
skulle omfatta samtliga jordbrukare
med en åkerareal av minst 2 hektar;

4) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:616 och 11:721 samt 1:621 och
11:726, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna att till förfogande
för behovsprövade bidrag skulle stå
1 procent av de utgående allmänna kontanta
ersättningarna för skördeskador,
dock varje år lägst 1(10 000 kronor;

5) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 616 och II: 721, såvitt nu vore i fråga,
besluta att en skördestatistisk nämnd
inrättades, knuten till statistiska centralbyrån
och med sammanlagt sju ledamöter
som skulle utses av Kungl. Maj:t;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 616 och II: 721, såvitt nu vore i fråga,
besluta att för skador vars reglering inte
täcktes av de årliga tillskotten till
skördeskadefonden staten skulle garantera
ersättning upp till 75 000 000 kronor; 7)

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:616 och 11:721, 1:618 och 11:725
samt 1:621 och 11:726, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna de
övriga förslag beträffande systemet för
permanent skördeskadeskydd, avsett att
tillämpas från och med 1961 års skörd,
vilka förordats i utlåtandet;

8) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1: 619 och II: 724, såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Kostnader
i samband med permanent skör -

protokoll 1961. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

deskadeskydd ett reservationsanslag av
12 700 000 kronor;

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de författningsändringar och de
av utskottet föreslagna dispositioner av
avgiftsmedel på jordbrukets område som
erfordrades för att jordbrukarnas andel
av kostnaderna för det permanenta
skördeskadeskyddet skulle kunna täckas; 10)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna vad utskottet föreslagit
angående överförandet av medel till
nionde huvudtitelns reservationsanslag
Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof
m. in.;

11) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna 1:621
och II: 726 samt I: 618 och II: 725, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört
angående behovet av att tills vidare
kunna lämna statliga lånegarantier
till sådana trädgårds- och andra specialodlare,
vilka inte för närvarande kunde
infogas i det permanenta skördeskadeskyddet,
m. in.;

12) avslå motionerna 1:616 och
11:721, såvitt däri yrkades att skördeskadelån
i princip skulle ingå i det permanenta
skördeskadeskyddet och att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om så skyndsam prövning
av frågan om utformningen av ifrågavarande
skördeskadelån, att förslag i ämnet
kunde föreläggas 1962 års riksdag;

13) avslå motionerna 1:620 och
11:723, såvitt däri yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
göra framställning om att skördeskadeskyddet
kombinerades med lånemöjligheter
till skälig ränta och om ny proposition
i ämnet till innevarande års
riksdag;

14) lämna utan åtgärd motionerna
1:620 och 11:723, såvitt de ej berörts
i det föregående;

15) avslå motionerna I: 109 och

II: 137, såvitt de ej berörts i det föregående.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Såsom redan framgått av det föregående
bör de kontanta ersättningar
som utgår på grund av det nya systemet,
däri inbegripet förut berörda behovsprövade
bidrag till jordbrukare,
finansieras med medel ur skördeskadefonden.
Jordbrukarnas andel av det årliga
tillskottet till denna fond skall i
överensstämmelse med propositionens
förslag bestridas genom att interna regleringsmedel
och jämförbara medel på
jordbrukets område tages i anspråk härför.
Därigenom erlägger jordbrukarna
en kollektiv avgift för att delvis täcka
kostnaderna för det permanenta
skyddssystemet. Några ändringar i gällande
prisregleringsförordningar finner
utskottet för sin del inte behövliga i anledning
av att förenämnda nya utgiftsändamål
tillkommer. Däremot anser utskottet
att Kungl. Maj:t bör bemyndigas
att vidtaga för ändamålet erforderliga
jämkningar av de interna avgifterna å
förmald brödsäd, fabrikspotatis och invägd
mjölk samt av slaktdjursavgifterna
ävensom att för samma ändamål disponera
tillgångar i regleringsfonden för
socker och regleringskassan för oljeväxter.
Det bör ankomma på statens
jordbruksnämnd att efter överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation
utarbeta detaljerade regler för hur
jordbrukarnas andel i skyddets kostnader
skall täckas. Det torde enligt utskottet
härvid uppmärksammas att de
på jordbrukarna fallande kostnaderna
företrädesvis skall belasta vegetabilieproduktionen.
Jordbruksnämndens förslag
till detaljregler i ifrågavarande avseende
skall underställas Kungl. Maj:t.
Höjningarna av berörda regleringsavgifter
och de övriga här åsyftade åtgärderna
i sammanhanget bör genomföras
snarast möjligt efter det riksdagens beslut
föreligger i anledning av detta utskottets
utlåtande. Vad i motionerna

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

1:616 och 11:721 anförts beträffande
övervägande i ett senare sammanhang
av att taga jordbrukarnas andel av
skyddskostnaderna från införselavgiftsmedel
finner utskottet böra avslås av
riksdagen. Likaså torde riksdagen böra
avslå yrkandet i samma motioner att
i varje fall så stor del av skördeskadefondens
medel som svarar mot jordbrukarnas
kollektiva avgifter skall vara placerade
i jordbrukets egna kreditinrättningar.

Reservationer hade avgivits

1. Av herrar Hermansson, Jonasson
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottet under 1), 5) och 6) bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 109 och
11:137 samt 1:619 och 11:724 liksom
ock med bifall till motionerna I: 616
och 11:721, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna att, i samband
med införandet av ett system för
permanent skördeskadcskydd, av det
normala årliga medelstillskottet till den
skördeskadefond varifrån kontanta ersättningar
skulle utgå staten skulle svara
för en tredjedel och jordbrukarna
för lägst två tredjedelar, såsom ett provisorium
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

5) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 616 och II: 721,
de båda motionerna såvitt nu vore i
fråga, besluta att en skördestatistisk
nämnd inrättades, knuten till statistiska
centralbyrån och med sammanlagt sju
ledamöter, som skulle utses av Kungl.
Maj:t i enlighet med vad i reservationen
anförts;

6) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 616 och II: 721, såvitt nu vore i fråga,
fatta principbeslut om att kvarstående
grundfondsbelopp av 75 000 000 kronor
skulle kontant tillföras skördeskadefonden
i överensstämmelse med riksdagens
beslut 1956.

2. Av herrar Hermansson, Jonasson,
3* — Anilra kammarens protokoll 1961.

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

Gunnar Pettersson, Åkesson, Hansson
i Skegrie, Antby och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett att ovan intagna stycke i
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse
:

»Såsom redan---(lika med utskottet)
— ---skall täckas. Det tor de

enligt utskottets mening härvid uppmärksammas,
att de på jordbrukarna
fallande kostnaderna företrädesvis skall
belasta vegetabilieproduktionen och att
en för det mindre jordbruket tyngande
avgiftsbeläggning av animalieproduktionen
i skälig mån bör undvikas. Jordbruksnämndens
förslag---(lika

med utskottet) —--utskottets utlå tande.

3. Av herrar Hermansson, Carl Eskilsson,
Jonasson, Hansson i Skegrie, Östlund
och Stiernstedt, vilka ansett att
utskottet under 11), 12) och 13) bort
hemställa, att riksdagen måtte

11) anse motionerna 1:621 och
II: 726, såvitt avsåge statliga lånegarantier
till sådana trädgårds- och andra
specialodlare, vilka inte för närvarande
kunde infogas i det permanenta skördeskadeskyddet,
besvarade med vad dessa
reservanter anfört;

12) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 109 och
11:137, 1:618 och 11:725 samt 1:620
och II: 723 liksom ock med bifall till
motionerna 1:616 och 11:721, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i princip
besluta att skördeskadelån skulle
ingå i det permanenta skördeskadeskyddet
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om så skyndsam prövning av frågan
om utformningen av sådana skördeskadelån,
att förslag i ämnet kunde
föreläggas 1962 års riksdag;

13) anse motionerna 1:109 och
11:137 samt 1:620 och 11:723, såvitt
avsåge skördeskadelånens utformning i
övrigt, besvarade med vad i denna reservation
anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att riksdagen
nu står inför antagandet av ett system
för permanent skördeskadeskydd. Vi
vet alla att jordbruket under nästan
hela 1950-talet drabbats av stora skördeskador,
som haft svåra återverkningar
för de därav drabbade. Riksdagen har
också gång efter annan fått bevilja betydande
summor dels i lån och dels i
kontanta bidrag till de värst drabbade.
I allt har således under de senaste åren
beviljats stödlån för inemot 180 miljoner
kronor och därtill lån med statlig
garanti för 25 miljoner, varjämte 161
miljoner kronor ställts till förfogande
för bidrag i en eller annan form.

Frågan om skördeskadeskydd har därför
gång på gång förts fram och diskuterats.
Efter utredning och remiss har
alltså statsrådet nu framlagt förslag härom.
Hur detta kommer alt utfalla får
framtiden utvisa, men det är i alla fall
ett lovvärt försök att komma till rätta
med en ofta återkommande svår fråga.
Många gånger har den hjälp som givits
blivit fördröjd i avsevärd grad på grund
av utredningar och underhandlingar.
Det är inte säkert att det system som nu
ligger på riksdagens bord är fullständigt
— allt är inte färdigt på en gång
— men framtiden får utvisa vilka
ändringar och påbyggnader som bör
göras.

Vi från vår sida är i stort sett nöjda
med den utformning utskottets förslag
fått, och våra krav, främst framförda i
motioner av herr Nord m. fl. i första
kammaren och av herr Antby och mig i
denna kammare, har blivit beaktade.
Bl. a. har utskottet ytterligare understrukit
departementschefens uttalande
att specialgrödor och köksväxter även
bör omfattas av skyddet. Så fort expertkommittén
eller skördestatistiska nämnden
framlagt förslag, varigenom de nuvarande
hindren, främst den bristfälliga
skördestatistiken, undanröjts, kommer
förslag härom att föreläggas riksda -

gen. Det är min förhoppning att dessa
undersökningar kan slutföras snarast
möjligt och förslag framläggas, så att
även trädgårdsnäringen kan bli delaktig
av detta skydd.

Så länge trädgårdsnäringen står utanför
får den inte helt lämnas utan stödåtgärder
vid skördeskador, ty då skulle
förhållandena bli sämre än vad de nu
är. Det är därför man ställer i utsikt
behovsprövade kontantbidrag till odlare,
som får särskilt stora skador. Här
bär utskottet gjort en stark skrivning,
där man betonar önskvärdheten av att
Kungl. Maj :t föranstaltar så att medel
finnes tillgängliga under anslaget till
bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof
i sådan omfattning att, så
länge trädgårdsalstren ej har infogats
i det permanenta skyddet, kontantbidrag
skall kunna utbetalas till skördeskadedrabbade
trädgårdsodlare utan
tidsutdräkt och utan avvaktan på anslagsförstärkningar
från riksdagens
sida.

Vidare har utskottet varit mycket välvilligt
mot den av herr Antby och mig
väckta motionen nr 726 i denna kammare
rörande möjligheterna att tills vidare
lämna statliga lånegarantier till sådana
trädgårds- och andra specialodlare, vilka
inte för närvarande kan infogas i
det permanenta skördeskadeskyddet.

Vad arealgränsen beträffar har vi i
vår motion framhållit, att om denna bibehålies
vid 2 ha, så blir den svår att
hålla när trädgårdsprodukterna kommer
med och att den därför borde tas
bort. Utskottet har gjort samma konstaterande
och framhåller att frågan om
arealgränsen kommer att prövas i samband
med försöken att inrymma även
andra grödor än som omfattas av det
i propositionen förordade skyddssystemet.

Vi är oeniga med utskottsmajoriteten
på en enda punkt, nämligen då det gäller
jordbrukets andel av kostnaderna för
det nya skyddssystemet. Där har vi
önskat en något annorlunda skrivning

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

iin utskottets. Statsrådet har i propositionen
betonat att kostnaderna företrädesvis
skall belasta vegetabilieproduktionen
och att vegetabilierna skulle
påläggas höjda interna regleringsavgifter.
Utskottet går på samma linje, men
vi har velat ha mera klart utsagt att
man bör undvika att belasta animalieproduktionen
med extra avgifter, vilka
i hög grad skulle drabba det mindre
jordbruket, som hittills inte haft några
skördeskador av större betydelse.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation 2. av
herr Hermansson m. fl. I övrigt ansluter
jag mig till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag är av samma mening
som den föregående ärade talaren, att
vi med tillfredsställelse bör hälsa att
en mera försäkringsmässig form nu
kan komma att ersätta det gamla systemet
när det gäller skördeskadeskydd.
Man kan bara hoppas att den nya ordningen
blir så effektiv som möjligt och
att den kommer att omfattas med förtroende
av jordbrukarna. Det sistnämnda
vill jag alldeles speciellt understryka,
eftersom det är av oerhört stor betydelse
att jordbrukarna från början
omfattar försäkringen med största möjliga
förtroende.

Det hade doek varit tacknämligt, om
det föreliggande förslaget fått sådan
utformning att vi här i riksdagen kunnat
sluta upp enhälligt kring detsamma.

Detta är nämligen inte alls någon
partipolitisk fråga utan en fråga av rent
praktiskt slag, där vi utan förutfattade
meningar skulle kunna pröva alla uppslag
till lösningar. Tyvärr redovisas i
alla fall ett splittrat utskottsutlåtande.
Detta betyder inte att vi inte försökt nå
så stor enighet som möjligt, men det har
icke lyckats, och därför ser utlåtandet
ut som det gör.

Den enighet som jag tidigare nämnt
hade kunnat skapa förtroende från bör -

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

jan kommer måhända att förbytas i
särtänkande präglat av prestigehänsyn.

Det är alldeles riktigt, som föregående
talare sade, att förslaget ingalunda
är färdigt, men det är en grund att bygga
på i fortsättningen, och här liksom
vid annan byggenskap — om jag får
använda det uttrycket — är det bra att
få med folk som behärskar alla detaljer.
Av propositionen och utskottets utlåtande
framgår att en s. k. skördestatistisk
nämnd skall tillsättas, vilken
skall ersätta den nuvarande expertnämnden
och ha till uppgift att vidare
utforma försäkringen. Vi centerpartister
har i en reservation begärt att de av
försäkringen berörda parterna skall
vara företrädda i denna nämnd. Det är
framför allt två parter som har direkt
intresse av hur denna skördeskadeförsäkring
blir utformad. Det är dels jordbrukarna
och dels skattebetalarna, till
vilka senare även jordbrukarna i detta
fall får räknas. De skall bidra både till
de 20 miljonerna och över skatterna till
de 10 miljonerna. Jordbrukarna har intresse
av att försäkringen blir praktiskt
utformad så att inte systemet blir för
teoretiskt och inte ger det man räknat
med, och det är önskvärt att beräkningsnormerna
blir så lättförståeliga
som möjligt. Det förhållandet att ifrågavarande
nämnd kommer att i stor utsträckning
syssla med statistik behöver
inte nödvändigt innebära att den skall
bestå uteslutande av statistisk eller försäkringsteknisk
expertis. Idealet vore
att åtminstone få med några personer
som utöver denna specialkunskap hade
ett begrepp om praktiskt jordbruk och
som kunde bedöma huruvida den försäkring
som byggs upp blir användbar
i praktiken. Utskottet har inte velat vara
med om det krav som vi här har ställt.
Jag har undrat om utskottets ställningstagande
i denna fråga skall tolkas så att
man inom utskottet inte anser att det
skall finnas någon sådan praktisk sakkunskap
knuten till nämnden utan att
denna skall bestå uteslutande av teore -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

tiker och jordbrukarna alltså inte vara
representerade i den. Nu tror jag att departementschefen,
med nödvändighet,
kommer att följa den mening som reservanterna
har framfört. Om han, som
jag sade, från början vill skapa så stort
förtroende kring denna fråga som möjligt
bör i nämnden ingå även sådana
personer som kan sägas vara tagna från
jordbruket eller från jordbruket närstående
organisationer.

Det är beklagligt att de experter som
hittills utformat bestämmelserna inte
har tagit med sådana grödor som iirter
och foderrotfrukter, vilka i normal
jordbruksdrift är lika vanliga som de
grödor vilka tagits med. Ärter och foderrotfrukter
är inte någon specialodling.
Fn jordbrukare kan alltså nu komma
att få ersättning för skördeskador
på ett rågfält men inte för skador på
intilliggande ärtfält; han kan få ersättning
för sina förstörda sockerbetor men
inte för foderrotfrukter odlade på samma
fält. På denna punkt måste jag säga
att skördeskadeutredningen i sitt förslag
— jag tror det lades fram år 1958
— hade en väsentligt bättre fördelning
av grödorna. Det är önskvärt — det har
utskottet också sagt — att man så snart
som möjligt kan utöka antalet försäkrade
grödor och då även få med trädgårdsprodukter
som inte är med här.

I proposition nr 165 år 1956 omtalades
att i den överenskommelse som då
träffats mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlare angående
treårsavtal för tiden 1957—1959 förutsatts
att jordbruket skulle erhålla 100
miljoner kronor till en skördeskadefond.
Medlen skulle utgöra en grundfond
i ett planerat system för reglering
av skördeskador. Riksdagen beslöt att
godkänna detta förslag. Men av den beteckning
som dessa medel fick framgår
att de åtminstone då avsågs ingå i den
fond som framdeles skulle bildas inom
ett försäkringssystem för skördeskador.
I varje fall överensstämmer den beteckningen
med beteckningen på de medel

som nu skall avsättas för detta ändamål,
dels av jordbruket med 20 miljoner,
dels av staten med 10 miljoner kronor.

Den ställning som departementschefen
nu givit dessa fondmedel från 1956
överensstämmer enligt vår mening inte
med vad som tidigare beslutats — de
skall utgöra ett slags reservfond utanför
systemet och tas till, om övriga fondmedel
inte räcker. En sådan ställning
avsågs sannolikt inte vid överläggningarna
kring prisavtalet 1956. Även det
förhållandet att 25 miljoner förut har
tillgodogjorts av dessa medel pekar i
den riktningen, att de skall stå till förfogande
i samma män som andra medel,
alltså direkt ingå i den försäkringsfond
som skall inrättas. När beslut om
de 25 miljonerna fattades — jag tror det
var hösten 1957 — betecknades de 100
miljonerna som ett tillskott till en skördeskadefond.
Därav framgår med önskvärd
tydlighet att det inte var meningen
att de skulle stå vid sidan om utan
i en fond.

Vi brukar ju här i riksdagen vara
noga med att citera tidigare uttalanden
av utskott eller kamrar, när vi vill att
ett beslut skall stå i överensstämmelse
med tidigare fattade beslut. I detta avseende
förefaller det tyvärr som om
man råkat halka litet vid sidan om tidigare
avtalsuppgörelser. Man har undantagit
s. k. specialgrödor och trädgärdsprodukter
från skydd. Därför har
skyddet för dessa grödor blivit ganska
osäkert. Utskottet har visserligen föreslagit
ökade möjligheter till anslag av
de medel som står till förfogande för
katastrofhjälp och dessutom rekommenderat
kreditgaranti för trädgårdsodlarna.
Det är bra att man gjort detta, men
för specialodlingarna har något motsvarande
skydd inte skapats. Dessa specialodlingar
är ofta mycket riskfyllda
och dyrbara. Därför har vi i reservation
begärt att möjligheter till skördeskadelån
skall finnas vid sidan av försäkringen
— vi har avgivit den reservationen
tillsammans med högerleda -

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

möterna. I reservationen framhåller vi,
att det är klokt att ha ett sådant skyddssystem
för att trygga odlingarna så
långt möjligt, i varje fall under den
första tiden, när vi inte kan överblicka
effektiviteten i försäkringen. För lånen
skall betalas ränta, och amorteringsplikt
föreligger, varför någon reell utgift
inte uppstår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 2 och 3 av
herr Hermansson m. fl.

Herr HiEGGBLOM (b):

Herr talman! Både propositionen och
utskottsutlåtandet bygger på en departementspromemoria,
och då är det väl
inte ur vägen att man uttalar sin tillfredsställelse
över vad departementschefen
åstadkommit för att i varje fall
börja klara av de följdverkningar som
variationerna i årsväxten kan medföra
och som så gott som varje år under
1950-talet oroat riksdagen och oroat
jordbrukarna. Verkningarna har ju
ibland varit katastrofala.

I den motion jag skall be att få säga
någa ord om har inte några invändningar
rests mot själva utformningen av departementschefens
förslag. Vi hoppas
att katastrofskyddet härmed skall vara
klart. Såvitt man kan bedöma bör det
också vara det, ty till förfogande står
varje år nytillskott på 30 miljoner kronor
som inte på något sätt blir beskurna
genom kostnader för administration, då
ju staten svarar för den sidan av saken.
Vidare har vi de 75 miljoner som,
oavsett vad de kallas, kommer att stå
till förfogande, om inte de 30 miljonerna
räcker. Dessutom sägs i propositionen,
att därest dessa medel inte räcker
får riksdagen ta ställning till frågan i
särskild ordning.

Det förefaller alltså säkert att medel
kommer att stå till förfogande enligt de
föreslagna grunderna, så att var och en
som är ersättningsberättigad också får
ersättning. Det tråkiga är bara att katastrofskyddet
inte är det helt avgöran -

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

de för om jordbrukarna skall vara skyddade
för årsväxternas växlingar. Varje
gång vi haft att behandla frågan om
skördeskador har vi måst gå fram på
två vägar — dels med bidrag, dels med
lån. Bidragen motsvaras väl av vad som
nu skall utgå i form av skördeskadeskydd,
lånemöjligheterna är borta. Det
har beräknats att skördeskadeskyddet
skall kunna klaras med tillgängliga medel,
om jordbrukarna påtar sig en viss
självrisk, vilken angivits till 15V2 procent
eller 135 kronor per hektar.

Men redan med den procentsiffran
kan det röra sig om betydande belopp.
För ett tvåfamiljsjordbruk på omkring
30 hektar — det är väl en ganska vanligmedelstorlek
— blir självrisken ungefär
4 000 kronor. Vi får nog räkna med
att för ägare av tvåfamiljsjordbruk är
den huvudsakligaste försörjningskällan
deras arbetsinkomst, och denna torde
ligga mellan 12 000 och 15 000 kronor.
Skall de under kanske ett par år stå en
självrisk på 4 000 kronor, måste de få
svårigheter med sina finanser.

Därtill kommer att självrisken varierar
inom ganska betydande gränser. Enligt
propositionen kommer de som odlar
vissa grödor med stor skördevariation
att få stor självrisk. Även de som
bor i områden, där skördevariationerna
är stora, torde komma att få stor
självrisk. I det område där jag bor, räknar
man med att det vart fjärde år är
svår torka och likaledes ett år på fyra
medelsvår torka. Det blir då givetvis
stora variationer i skördestorleken och
därmed följande stora variationer av
självrisken.

I den beräkning av självriskens storlek,
som gjordes när man övervägde
ett något större procenttal än det man
slutligen stannade för, talades det om
självrisker på upp till 300 kronor per
hektar och för grödor som potatis upp
till 600 kronor per hektar. Nu odlas det
visserligen aldrig samma gröda över
hela gårdsarealen, men om vi utgår
ifrån en självrisk på 200 å 300 kror.or,

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

får en ägare av tvåfamiljsjordbruk stå
en självrisk på mellan 6 000 och 9 000
kronor, som han skall klara med sin
arbetsinkomst.

Under sådana förhållanden hade det
nog funnits skäl för departementschefen
att litet mer beakta vad som sägs i
remissutlåtandena från olika håll. Jag
nämner statens jordbruksnämnd, Landsorganisationen
i Sverige, Kooperativa
Förbundet och en mängd jordbruksorganisationer.
De har förordat att man
i varje fall i initialskedet för detta skördeskadeskydd
skall ha kvar möjligheterna
till lån. Landsorganisationen antyder
att lånen bör — vilket är en gammal
tanke som vi i vår motion mycket
lätt kunnat ansluta oss till — ges formen
av garantilån. Det är alltså inte här
fråga om någon politisk gränsdragning,
utan människor med fotterna på jorden,
som arbetar inom LO, KF och andra
organisationer och som har tänkt
på dessa saker, har varit på det klara
med att om det i fortsättningen skall
bli möjligt för regeringen att slippa gå
till riksdagen med begäran om skördeskadelån,
stödlån och allt vad det heter,
måste det ha utformats ett system som
innebär att lån under vissa förhållanden
står till förfogande.

I propositionen pekas på möjligheterna
till förlustutjämning. Visst kan denna
betyda mycket ur skattesynpunkt.
Om en jordbrukare får två skördeskadeår
med en självrisk på 4 000 å 5 000
kronor, så kan han det tredje året —
om skörden då blir bra och han får
goda inkomster — tack vare möjligheterna
till förlustutjämning få en lägre
skatt. Om förhållandet däremot är det
motsatta och det goda året kommer
först och de två skördeskadeåren därefter,
föreligger inte samma möjligheter;
jordbrukaren kan då inte göra skattefria
avsättningar för kommande skördeskadeår.

Nu ligger denna fråga inte inom jordbruksutskottets
domvärjo, och den delen
av vår motion bär hamnat hos be -

villningsutskottet, som inte kommer
med sitt betänkande förrän i höst. Därför
skall jag nu inte argumentera beträffande
vårt förslag med begäran om
utredning av frågan hur jordbrukarna
skall kunna klara sin självrisk.

Jag kan inte heller framställa yrkan
de om bifall till hela vårt förslag, då
motionen alltså ännu inte är utskottsbehandlad
i sin helhet, utan jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation
nr 3 i förevarande utlåtande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I likhet med de tidigare
talarna vill jag understryka det tacknämliga
i att det nu föreligger ett förslag
till skördeskadeskydd. Jag tror att
det finns anledning att hoppas att vi i
framtiden skall kunna komma ifrån de
många gånger ganska irriterande diskussioner,
som förs både i och utanför
denna kammare när det blir skördeskador
av någon betydelse eller till och
med rena katastrofer. Men även om man
inte kan veta, hur det föreslagna systemet
kommer att verka i praktiken, kan
det väl redan nu förutses att detta system
inte kommer att fylla hela behovet
av hjälp till dem som oförskyllt drabbas
av skador, i synnerhet inte till dem
som drabbas därav flera år i följd.

Jag anser det vara förvånande att
departementschefen och utskottsmajoriteten
underlåtit lägga fram förslag om
hur självrisken skall klaras. Framför
allt unga jordbrukare och nytillträdande
jordbrukare kommer, skördeskadeskvddet
till trots, att få stora svårigheter
att bemästra. Det kan tyckas att
en medelsjälvrisk på 15,5 procent är
ganska låg. Men eftersom variationen
kan vara avsevärd — enligt uppgift som
gavs vid utskottsbehandlingen mellan 8
och 24 procent och för specialgrödor
av allt att döma ännu större — och
eftersom självrisken helt naturligt beräknas
på bruttoresultatet av gårdens
avkastning och inte på nettoresultatet,
är det alldeles klart att självrisken

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

många gånger kan motsvara hela den
normala nettoavkastningen av gården,
ja, i enstaka fall överstiga denna. 15,5
procent självrisk skulle enligt propositionen
motsvara 135 kronor per hektar.
Om man räknar med siffran 24 procent,
som nämndes i utskottet, skulle det bli
fråga om 209 kronor per hektar. Herr
Haeggblom angav vad detta skulle innebära
i självrisk på en gård på 30
hektar. För en gård på 50 hektar motsvarar
dessa siffror en självrisk på
6 750 respektive 10 450 kronor. För en
gård på 100 hektar blir självrisken
13 500 respektive 20 900 kronor. För en
ung eller nytillträdande jordbrukare,
som kanske har lånat pengar för att
köpa gård och inventarier, och för en
arrendator, som lånat för att köpa inventarier,
kan det bil ytterst svårt och
i många fall helt omöjligt att klara en
självrisk som ger sådana utslag.

Ett annat argument för förslaget att
självrisken skulle kunna täckas genom
lån är att — vilket redan påpekats i debatten
— vissa grödor, framför allt
trädgårdsodlarnas, i varje fall tills vidare
står helt utanför det föreslagna
skördeskadeskyddet. Jag anser att det
hade varit naturligt, att departementschefen
eller utskottet hade i överensstämmelse
med remissyttrandena från
många olika håll, vilka herr Haeggblom
nyss berört, lagt fram förslag om skördeskadelån.
Så är nu tyvärr inte fallet,
utan den tanken har i stället förts fram
i reservation nr 3 av jordbruksutskottets
högerledamöter och centerpartister.

I högermotionen i anslutning till föreliggande
proposition bär liksom under
förra årets höstriksdag föreslagits
dels att lånen skulle få formen av statliga
garantilån — det har också LO
förordat — och dels att lånen skattemässigt
skulle betraktas som skördeskadeförskott.
Det sistnämnda förslaget
skulle innebära att »lånen» skulle tagas
upp som inkomst det år man får
dem och i stället bli avdragsgilla i

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

samband med amorteringen. Det förslaget
har jordbrukets organisationer
ställt sig bakom. Ett bifall därtill skulle
givetvis för den enskilde i mycket hög
grad öka värdet av skördeskadelånen,
och det skulle förhindra att svårigheterna
skjuts på framtiden.

Det har redan sagts att denna del av
motionen kommer att behandlas av bevillningsutskottet,
och därför skall jag
inte närmare gå in på saken. Jag vill
bara understryka att det i synnerhet för
yngre jordbrukare är av utomordentligt
stort intresse att frågan om självrisken
blir löst på ett eller annat sätt. Lika
uppenbart är att det nu föreliggande
förslaget på den punkten inte täcker
behovet. Jag hoppas därför att vårt
förslag skall möta större förståelse i
bevillningsutskottet än vad det har gjort
i jordbruksutskottet.

I avvaktan härpå ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 3 av herr Hermansson in. fl.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
de föregående talarna när de säger att
det är tillfredsställande att riksdagen
nu får tillfälle att pröva ett permanent
skydd för skördeskador. Alla som varit
med om de debatter som förts på detta
område måste, såvitt jag förstår,
känna samma tillfredsställelse. Man förutsätter
dock att det förslag som nu
presenterats kommer att bli föremål för
vidare undersökningar i vissa tekniska
avseenden ty det är ju inte ett till alla
detaljer utvecklat förslag. Men vi hoppas
att det skall kunna utgöra den
grund vi i fortsättningen skall bygga på.

Det skördeskadeskydd, som träder i
kraft för 1961 års skörd, kommer att
gälla alla jordbruk med en areal av
över 2 hektar. Den årliga kostnaden
för skyddet blir lägst 32,7 miljoner,
inräknat administrationskostnaderna.

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

Nämnda belopp fördelas så att 10 miljoner
kronor plus administrationskostnaderna
faller på statsmakterna och
lägst 20 miljoner kronor på jordbrukarna
själva. Självrisken blir som bekant
15,5 procent. Om man bortser från
köksväxterna och vissa andra specialgrödor
som jag återkommer med ett
par ord om, kommer praktiskt taget alla
grödor att omfattas av skyddet.

När vi i 1953 års utredning beträffande
denna fråga diskuterade köksväxtodlingen,
kom vi fram till att det
på det området inte fanns något statistiskt
material att bygga ett skördeskadeskydd
på. Det gick inte att få fram
några siffror beträffande normalskörden
tidigare år. Därför var vi redan i
utredningens förslag tvungna att ställa
köksväxtodlingen utanför. Denna kommer
naturligtvis att småningom inordnas
i det permanenta skördeskadeskyddet,
vilket också förutsattes både i propositionen
och i utskottsutlåtandet.

Herr Hansson i Skegrie sade att det
skulle vara tillfredsställande, om man
här haft ett enigt utskottsutlåtande. Jag
tror emellertid att enigheten sträcker
sig så pass långt, att praktiskt taget alla
jordbrukare med mycken stor tillförsikt
skall kunna acceptera detta system.
Bland de lösningar, som herr Hansson
trodde att det skulle bli svårt att åstadkomma
förtroende för i jordbrukarleden,
nämnde han i första hand den skördestatistiska
nämnden. Det är nämligen
så, att det skall utses en skördestatistisk
nämnd om sju personer, vilken
nämnd skall knytas till statistiska centralbyrån.
Herr Hansson och reservanterna
menar, att den nämnden inte
borde utses av Kungl. Maj:t, såsom det
föreliggande förslaget förutsätter, utan
att tre av nämndens ledamöter borde
utses på förslag av jordbrukets organisationer
och tre på förslag av jordbruksnämnden.
Man skulle därigenom få ett
större förtroende för denna nämnd
ifrån jordbrukarnas sida, menar herr
Hansson.

Nu kommer det organ som skall bli
huvudmyndighet för skördeskadeskyddets
administration att vara statens
jordbruksnämnd. Där finns ju jordbrukarna
representerade. Den nämnd, som
det är här är fråga om, alltså den skördestatistiska
nämnden, skall i första
hand bestå av experter som skall utföra
beräkningstekniska och jämförbara
uppgifter. Vi skall alltså komma
ihåg, att det är jordbruksnämnden som
är den ansvariga myndigheten i detta
fall. Jag har svårt för att tro att man
på jordbrukarhåll, därför att den skördestatistiska
nämnden skall utses på
det sätt utskottet föreslagit, redan ifrån
början skulle motta detta system med
betänksamhet. Jag tror i varje fall att
herr Hansson i Skegrie inte skall få
rätt på den punkten.

Herr Hansson berörde också en annan
sak. Han beklagade att ärt- och foderrotsfruktodlingen
inte tagits med i
departementsförslaget och inte heller i
utskottets förslag. Enligt hans mening
hade 1953 års skördeskadeutredning ett
bättre förslag på den punkten. Nu förhåller
det sig emellertid på det sättet
att även ärt- och foderrotfruktodlingen
tagits med, herr Hansson. Det blir
visserligen inte fråga om en särskild
grödgrupp, men dessa växter kommer
att gå in i en annan grupp. De är alltså
medtagna även i detta förslag.

Det må tillåtas mig att säga några
ord om ytterligare en fråga som herr
Hansson var inne på. Det gäller de 75
miljoner kronor, som reservanterna menar
bör ingå i skördeskadefonden. Herr
Hansson säger att det år 1956 på denna
punkt fattades ett beslut, vilket inte kan
misstolkas och enligt vilket 75 miljoner
kronor skulle tillföras en blivande skördeskadefond.

Det förhåller sig här på det sättet, att
i den mån avgifterna på 30 miljoner
kronor inte räcker till för att finansiera
skördeskadorna, skall man enligt propositionen
och utskottets utlåtande få ta
i anspråk erforderlig del av dessa 75

Fredagen den 5 maj 19C1

Nr 17

miljoner kronor för att täcka bristen.
Skulle det vara så, att inte heller dessa
75 miljoner kronor räcker till, skall
Kungl. Maj :t i särskild ordning pröva,
huruvida inte ytterligare bidrag skall
utgå. Under sådana förhållanden tycker
jag inte att det finns anledning att ta
upp någon större diskussion på den
punkten. Dessa medel kommer att stå
till förfogande för jordbrukarna i den
mån de behöver disponeras, men därför
behöver inte medlen kontant gå in i
det system som nu tillskapas.

Frågan om självrisken har här berörts
av både herr Hansson i Skegrie och
herrar Hseggblom och Hedin. Det är
klart att en självrisk på 15,5 procent
kan betecknas som en hög självrisk. Men
vi får väl förutsätta att man, då man
fått en överblick över hur systemet
kommer att verka, på ett eller annat sätt
skall kunna reducera denna självrisk.
Om så skall ske, får man också från
jordbrukarhåll — såsom framhållits
både i propositionen och i utskottsutlåtandet
— ta på sig den kostnad som
är förenad med en sänkning av självrisken.
Vill man ha en lägre självrisk,
får man vara beredd att ta på sig de
ökade egna utgifter som detta innebär.
Jag tror inte, herrar Haeggblom och
Hedin, att det skulle vara önskvärt att
starta detta skördeskadeskydd med att
inrätta permanenta lånemöjligheter. Det
skulle vara detsamma som att redan
från början underkänna systemet som
sådant. Det bör inte finnas någon anledning
att här slå in på lånevägen
utom i ett fall, nämligen beträffande
köksväxtodlingen och jämförbara specialodlingar.
Där har utskottet framhållit,
att man skall kunna ge kontanta
bidrag och man skall dessutom, tills
det skapats ett tillfredsställande skydd
på detta område, också kunna ställa
kreditgarantier till förfogande för denna
odling.

Herr talman! .lag skall inte längre uppehålla
mig vid dessa frågor, .lag tycker
att man bör vara tillfreds med att

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

det uppnåtts så stor enighet kring detta
förslag, och jag hoppas att jordbrukarna
skall betrakta det som ett allvarligt
försök att få till stånd en bättre ordning
och att förslaget skall kunna omfattas
med det förtroende, som vi från
utskottets sida förväntar oss.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Persson i Appuna yttrade om
dessa lån kan jag inte neka mig nöjet
att till kammarens protokoll läsa in vad
departementschefen anfört i fråga om
Landsorganisationens yttrande på denna
punkt! »Landsorganisationen i Sverige
ställer sig tveksam till en fullständig
avveckling av skördeskadelånen innan
det nya systemet praktiskt prövats.
En övergång till statlig kreditgaranti
synes här liksom på många andra ställen
kunna förordas.»

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I vår reservation beträffande
den skördestatistiska nämnden
begär vi inte att den skall utses av
respektive jordbruksnämnden och jordbrukets
organisationer. Vi säger endast
att de berörda parterna i försäkringen
bör bli likvärdigt representerade i
nämnden, men vi tar inte avstånd från
att Kungl. Maj:t skall få utse denna
nämnd. Det är dock denna skördestatistiska
nämnd som skall fortsätta uppbyggandet
av skördeförsäkringen, och
det är just utformningen av denna försäkring
som jag fäster stor vikt vid.

Som jag förut nämnde är det av stor
betydelse att skördeskadeförsäkringen
från början omfattas med förtroende av
jordbrukarna. Om denna skördeförsäkring
behöver sättas i kraft, kan man
vara ganska övertygad om att den kommer
att förete en hel del brister vid
det första försöket. Jag tror emellertid

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

att jordbrukarna i ett sådant fall lättare
tolererar de brister som befinnes vara
för handen, om de vet att den nämnd
som utformat försäkringen inom sig
haft ledamöter, som åtminstone så långt
möjligt har försökt förena det teoretiska
uppbyggandet med synpunkter på
hur försäkringen kan tänkas verka i
praktiken.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Haeggblom
skulle jag vilja säga att jag också har
läst Landsorganisationens yttrande, men
det hindrar inte att jag inte tycker att
det är tillfredsställande, om man här
skall börja med ett permanent skördeskadeskydd,
att införa en lånemöjlighet.

Herr Hansson i Skegrie tog sedan på
nytt upp frågan om den skördestatistiska
nämnden. Denna nämnd skall bestå
av experter och den skall ha sju
ledamöter, däribland såsom ordförande
chefen för statistiska centralbyrån. Denna
nämnd skall sedan lämna uppgifter
till den ansvariga myndigheten för det
permanenta skördeskadeskyddet nämligen
jordbruksnämnden och i jordbruksnämnden
finns jordbrukarna redan
representerade.

Det är för mig alldeles ofattbart att
man från jordbrukarhåll inte skulle
kunna godta den föreslagna ordningen
för utseende av den skördestatistiska
nämnden, när man ändå har två representanter
i jordbruksnämnden som kan
följa dessa frågor.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att herr
Persson i Appuna förklarar en sak för
mig. I jordbruksnämnden finns två ledamöter,
vilka vi räknar som jordbrukets
representanter. När nu expertnämnden
skall ersättas med en skördestatistisk
nämnd, varför skall det då
vara omöjligt att låta dessa två ledamö -

ter som enligt vår mening representerar
jordbrukarparten ingå i denna nämnd?

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Till det senaste som herr
Hansson i Skegrie yttrade vill jag bara
säga att det finns all anledning aft
räkna med att Kungl. Maj:t kommer att
ta med de båda nämnda representanterna
i den skördestatistiska nämnden, ty
de är ju experter på området.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
i vad herrar Hansson i Skegrie
och Hedin har sagt i denna fråga, särskilt
när det gäller självrisken, och jag
skall därför inte trötta med att närmare
ta upp dessa spörsmål. Det må vara nog
att understryka att det är mycket betydelsefulla
frågor.

Både inom och utom riksdagen har
jämförelse ofta gjorts mellan arbetslöshet
och skördeskador. Så till vida är väl
jämförelsen riktig som båda dessa former
av mera samhällsomfattande olyckor
för enskilda individer, ja för hela
familjer medför undergrävd och på kort
tid kanske helt raserad ekonomi. Skillnaden
är den, att skördeskador av den
omfattning, som övergått stora områden
under de senaste åren, inte endast
medför skördebortfall och därmed
bortfall av familjernas arbetsinkomster
utan även förlust av de medel som nedlagts
för att frambringa den skörd, som
skulle ha givit täckning för produktionskostnaderna
och betalning för arbetet.

Jag vill inte alls bestrida betydelsen
av de åtgärder som samhället har vidtagit
för att lämna hjälp i dessa kritiska
situationer, men många gånger har hjälpen
varit otillräcklig, felplanerad och
felplacerad. De ersättningsgrunder som
skall tillämpas bör noga prövas och
hjälpen tillföras dem som skadan lidit.
Produktionen i vissa områden har genom
skördeskador blivit hårt nedpressad,
men områden utan skördeskador

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

och med full produktion har vid vissa
tillfällen till följd av de ersättningsgrunder
som valts fått reveny av skador
som andra har lidit.

Det är mot bakgrunden av sådana erfarenheter
befogat att välkomna, att en
skördeskadeförsäkring kommer till
stånd. Förslaget i proposition nr 94
måste dock endast betraktas som ett
trevande försök att komma till rätta
med problem, som i våra dagars penninghushållande
samhälle inte längre
kan lösas av enskilda. Sedan får vi hoppas,
som sagts här tidigare, att bristerna
på grundval av de erfarenheter vi
vinner kommer att elimineras och systemet
utfyllas. Min förhoppning är också
att bestämmelser så snart ske kan inarbetas
i systemet jämväl för trädgårdsodlare
och för specialgrödor. Jordbrukarna
i min hemtrakt ställer emellertid
inga överdrivna förhoppningar på att
systemet redan från början skall visa
sig effektivt.

Ur många synpunkter måste jag beklaga,
att skördeskadeutredningens förslag
förkastades för några år sedan. I
vissa delar, t. ex. just beträffande självrisken,
var det förslaget gynnsammare
än det som nu föreligger. När jordbrukarna
inte kunde godkänna det förslaget
hade säkerligen god vilja från de
styrande kunnat göra underverk.

Motionen nr II: 721 pekar på vissa
punkter i föreliggande förslag, där ändring
eller förbättring är, enligt vad jag
anser, nödvändig. Jag förmodar att den
undersökning om verkningarna på spillsäden
och kvaliteten av 1960 års skördeutfall,
som ännu pågår, skall ge helt
andra ersättningssiffror än de som
jordbruksnämnden framräknat i sin redogörelse
och som verkar vara helt illusoriska.

Under senare år har jag många gånger,
då skörden blivit stående ute och
ej kunnat bärgas, från skilda håll hört
den meningen uttalas, att »bönderna
behöver ju inte bärga skörden, de får
betalt ändå». Av departementschefens

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

skrivning får jag det intrycket, att han
i viss mån accepterar detta talesätt.
Han skriver att vid behovsprövad bidragsgivning
skall prövas, om den sökande
noggrant vidtagit alla åtgärder
som på honom skäligen kan ankomma
för att motverka skadorna och bärga
skörden. Jag reagerar inför sådana uttalanden.
Jag har under mer än 45 år
arbetat i jordbruk som arbetare och
som egen företagare, och om jag ser tillbaka,
kan jag säga att jag inte känner
till någon jordbrukare som medvetet
underlåtit att bärga sin skörd. Däremot
har jag sett hur olika människor bedömer
förhållandena, och förutsättningarna
är även olika. Den ene går ut på morgonen
för att konstatera, om han kan
köra in sin havre, och finner att det
går för sig. Han har spannmålstork,
som kan fyllas direkt från tröskan.
Hans granne anser, att hans havre behöver
ett par torrvädersdagar till för
att bli lagringsduglig. Den ene får sin
havre bärgad på dessa två dagar, den
andre får sin kvar på grund av att en
väderleksförsämring inträffar som sedan
fortsätter. Bedömningen varierar i
oändlighet. Inga människor är lika, och
deras arbetsförmåga är också olika. Men
vem kan sätta sig till doms häröver?

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om en annan detalj. Jag
hörde häromdagen en framstående ledamot
av riksdagen uttrycka den uppfattningen
att om jordbrukarna fick tillsätta
representanter i den skördestatistiska
nämnden kunde man befara, att
fullständiga blindpipor skulle komma
med. Även om man bortser från det
gamla ordspråket, att en blind höna
också kan hitta ett korn, känner nog
var och en till att jordbrukarna länge
sysslat med försäkringsverksamhet på
olika områden. Det finns t. ex. brandförsäkringsbolag
som är mer än 120 år
gamla. De är startade av jordbrukare
och ledes väl ännu i huvudsak av jordbrukare.
Dessa företag står sig till synes
gott i konkurrensen med riksbola -

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

gen — vilka senare, inom parentes sagt,
i vissa detaljer dock tycks vara gynnade
av lagstiftningen. De s. k. länsbolagen
klarar sig väl både beträffande premier,
service och skaderegleringar.

Jag vill också understryka, att jordbrukarna
på många håll tidigare har
bedrivit en form av skördeskadeförsäkring.
Jag syftar på de s. k. sockenmagasinen,
magasinsfonderna eller sockenmagasinskassorna
— allt olika benämningar
på en form av kollektivt handlande
för att säkra utsäde för kommande
behov och även för att hålla den
värsta svälten borta, inte enbart från
jordbrukarna själva utan även från andra
befolkningsgrupper.

Det var de gamla sockengränserna
som på den tiden inramade det skördeskadeområde,
inom vilket sockenmännen
efter bästa förmåga bistod varandra
i bistra tider. De kände säkerligen
själva bäst till behoven och förnötte nog
inte sin tid med att grubbla över om
socknen var rätt »Strata» eller inte.
Dessa magasinsfonder har på sina håll
inte avvecklats förrän på senare tid,
och de pengar som där fanns kvar har
i allmänhet fått gå till för sockenborna
allmännyttiga ändamål.

Jag tror inte man skall behöva skära
jordbrukarna över en kam och säga att
de är fullständigt borta på detta försäkringsområde.
Jordbrukarna kan nog ur
egna eller närstående led få fram i varje
fall tre representanter som är tillräckligt
sakkunniga även på det området.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2 och 3 av herr Hermansson
m. fl.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Elmwall uttryckte
sitt missnöje med ett uttalande av statsrådet
i propositionen, vilket enligt herr
Elmwall skulle innebära ett misstänkliggörande
av Sveriges bönder för att
de inte skulle vilja bärga sin gröda utan

låta den stå, eftersom de ändå fick
.statsbidrag. Herr Elmwall måtte inte ha
läst ordentligt vad departementschefen
skriver. Statsrådet resonerar — det
framgår av sid. 6 i utskottets utlåtande
— om den individuella försäkringen
och säger, att han är, i likhet med vad
man är på många andra håll, medveten
om att ett på helt individuella grunder
uppbyggt skördeskadeskydd inte
rimligen kan införas nu bl. a. med hänsyn
till de höga administrationskostnaderna.
Han tillägger: »Jag vill i sammanhanget
tillfoga att ett sådant skördeskadeskydd
skulle kräva omfattande
kontrollåtgärder för att utröna huruvida
den enskilde odlaren i skälig utsträckning
sökt motverka uppkomsten
av skador på skörden och vidare om
han gjort vad som stått i hans makt
för att bärga denna.»

Det är väl, herr Elmwall, riktigt att
om man har en försäkring som är byggd
på individuella premier, så tvingas man
vidta sådana åtgärder. Det innebär
inget misstänkliggörande av Sveriges
bönder. Huvudparten av dem är säkerligen
hyggliga människor, de såväl
som alla andra, men det hindrar inte att
det kan finnas även sådana som inte är
det. Detta uttalande är emellertid inte
riktat mot jordbrukarna.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är för min del glad
om man kan uppfatta skrivningen på
det sätt som herr Persson i Appuna här
säger. Emellertid gäller inte uttalandet
den egentliga försäkringen, utan det är
kontantbidraget som skall prövas på
det sättet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är skönt när bröder
kan enas, heter det. Herr Sköld sade
nyss att han förmodade att Kungl. Maj:t
med största säkerhet kommer att utse
de jordbrukarrepresentanter, som nu
finns i expertnämnden till ledamöter,

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

även i den skördestatistiska nämnden.
Jag uttalade i mitt första anförande en
förhoppning om att departementschefen
inte skall glömma att jordbrukarna bör
ha en representation som de känner och
värderar.

Men herr Sköld, varför kunde man då
inte redan i utskottet enas om ett sådant
uttalande, varom krav framställdes
där? I så fall hade det förelegat ett mera
enigt utlåtande i dag. Jag sade i mitt
första anförande att i en fråga sådan
som denna hade det varit önskvärt med
så stor enighet som möjligt redan från
början. Men för all del, bättre sent än
aldrig. Kan man bara enas, så gör det
ingenting, om det sker vid den ena eller
andra tidpunkten.

Jag instämmer livligt i herr Skölds
förhoppning om att departementschefen
handlar såsom han antydde.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Om jag kan ytterligare
glädja herr Ehnwall skall jag göra det.
JJet är inte om kontantbidraget som departementschefen
talar i det uttalande
jag berörde. Om herr Elmwall läser på
sid. G i utlåtandet, skall han finna, att
där klart framgår att uttalandet gäller
det permanenta skördeskadeskyddet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Reservanterna avser
med sitt förslag att i praktiken binda
Kungl. Maj :ts val av ledamöter i skördestatistiska
nämnden. Detta vill utskottet
icke vara med om. Kungl. Maj :t bör
ha frihet att välja de för uppgiften mest
lämpliga.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Med de erfarenheter jag
har från arbetet inom lantbruksnämnden
i Stockholms län, där vi har sysslat
med skördeskadelån och skördeskadebidrag
så gott som varje år under den senare
hälften av 1950-talet, anser jag att
utskottsmajoriteten hyser alltför stor

Permanent skördeskadeskydd, m. in.

tilltro till att detta nya försäkringssystem
skall fungera så att någon form
av skördeskadelån inte skulle behövas.

Det slår en när man går igenom ansökningshandlingar
hur skrämmande dålig
ekonomien ofta har varit hos yngre,
nytillträdande jordbrukare under senare
delen av 1950-talet. I allmänhet förfogar
de inte över tillräckligt med kapital
för att bygga upp sin rörelse —
det må gälla att köpa fastigheten eller
för arrendatorer att skaffa maskiner,
redskap och kreatur —• och att erhålla
tillräckliga driftkrediter. Detta gör att
de i mycket hög grad blir beroende av
krediter hos firmor. Det är inte alls
ovanligt att man i ansökningshandlingarna
finner ägare av familjejordbruk
på 60, 70 eller 80 tunnland, vilka betalar
ränta för växelskulder på 25 000—
30 000 kronor. Tillkommer sedan upplupna
arrenden, amorteringar och räntor
på löpande lån blir det en oerhörd
börda för dessa unga jordbrukare just
under den tid då de skall bygga upp
sitt kapital. Under de första åren är ett
modernt jordbruk oerhört känsligt för
rubbningar i produktionen, och det är
mycket besvärligt att hålla det i gång
och få det att bära sig.

Försäkringssystemet behöver därför
kompletteras med en låneform med litet
mera långsiktiga krediter — det
kommer vi inte ifrån i det långa loppet.
Det skulle ha hehövts en sådan anordning
under uppbyggnadsskedet av försäkringen
som ett värdefullt stöd, men
även på längre sikt kommer vi att bli
tvungna ta upp dessa problem till diskussion.
Inom så att säga den ordinarie
ramen för lantbruksnämndernas
verksamhet borde därför skapas möjligheter
att bevilja driftkrediter till
jordbrukare när de behöver sådana för
att stabilisera sin verksamhet. — Vi kan
nog inte undgå att inom en snar framtid
ta ställning till det problemet.

Jag har bara velat anlägga dessa synpunkter
med ledning av min erfarenhet
från ett område som har drabbats

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

av upprepade skördeskador så gott som
varje år under 1950-talet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 2 och 3.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med ett
flertal tidigare talare uttala min tillfredsställelse
över att vi nu kommit
dithän, att riksdagen fått upp förslaget
om skördeskadeskydd till behandling
— det har ju länge varit väntat. Nu får
man bara hoppas att det gamla ordspråket
»Den som väntar på något gott väntar
aldrig för länge» skall bli besannat
i detta avseende.

Det har varit en hel del svårigheter
när det gällt att finna den rätta melodien
vid utformandet av det permanenta
skördeskadeskyddet. Jag tror
dock man vågar säga att departementschefen
funnit en godtagbar linje, som
bör prövas. I alla händelser tycker jag
att man kan betrakta det som synnerligen
värdefullt att jordbrukarna nu vet
vad de har att rätta sig efter och slipper
att stå vid statens dörr och tigga
om hjälp, såsom fallet varit många
gånger tidigare.

Något som för mig varit angeläget i
denna fråga är att trädgårdsodlare och
jordbrukare, som bedriver odling av
specialgrödor, inte genom införandet av
detta system kommer i ett sämre läge
än tidigare. Herr Nilsson i Lönsboda
och jag har väckt en motion, som berör
dessa problem, och vi tycker att den
blivit i stort sett tillfredsställande beaktad
vid utskottsbehandlingen.

En annan fråga, som flera gånger varit
uppe i denna debatt, gäller jordbrukarnas
lånemöjligheter. För att inget
missförstånd skall föreligga vill jag
påpeka, att utskottsmajoritetens skrivning
innebär lånemöjligheter för trädgårdsnäringen
och jordbruket när det
gäller grönsaksodlingar och specialodlingar
av olika slag. Det är således här
inte fråga om en fullständig avveckling
av lånemöjligheterna. De finns inte

längre i form av statliga lån utan i stället
i form av kreditgarantier.

Slutligen tycker jag det är riktigt att
understryka att man här kommer att
vandra på en tidigare obeträdd väg.
Systemet är inte färdigt utan behöver
säkerligen kompletteras i framtiden.
Mot denna bakgrund tycker jag det är
klokt att man börjar försiktigt, och
jordbruksministern har också anslagit
en försiktig ton i detta fall. Jag anser
därför att vi i stort sett kan vara nöjda
med det föreliggande förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Hermansson m. fl. i motsvarande
del.

Fredagen den 5 maj 1961

Nr 17

nen. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 170 ja och 32 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herr Hermansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Mom. C>

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets liemstäl -

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

lan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
6) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Hermansson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 31 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11—13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

Nr 17

Fredagen den 5 maj 1961

Permanent skördeskadeskydd, m. m.

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
It)—13) i utskottets utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 65 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 14 och 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen gav härefter i fråga
om motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av utskottets
berörda motivering med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2)
av herr Hermansson m. fl.; och godkände
kammaren utskottets motivering
oförändrad.

§ 14

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, så -

vitt angår jordbruksärenden, jämte i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen angående
godkännande av konventionen angående
Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), m. m.,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella
organisationer, m. m.,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen angående
Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av en europeisk organisation
för astronomisk forskning rörande
södra stjärnhimlen, och

nr 4, i anledning dels av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960
och 1961 vid dess tolfte ordinarie möte
fattade beslut, dels av motioner väckta
i anslutning till sagda proposition;

konstitutionsutskottets memorial nr
15, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtande nr 89, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående avsättning av viss del av statens
vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt, och

nr 48, i anledning av väckta motioner
om begränsning av alkoholreklamen,
m. m.; samt

Nr 17

Fredagen den

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående viss utjämning av priserna
på flytande drivmedel.

§ 16

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1961/62; och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan.

Vidare anmäldes och godkändes
andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 213, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

5 maj 1961

Slutligen anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 212, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753), m. m.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1961/62,
m. m.,

nr 160, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 162, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt
till avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
samt

nr 164, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående en i samband
med isländska alltingets 1 000-årsjubileum
av riksdagen överlämnad bokgåva
till alltinget.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.08.

In fidem

Sune K. Johansson