Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

jåi

Nr 17 ANDRA KAMMAREN 1960

13—18 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hjalmarson i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den

ungerska folkdemokratien.................................. 6

herr Eriksson i Bäckmora ang. beskattningen av inkomst av skog i

vissa fall................................................. 35

herr Fälldin ang. frågan om ett norrländskt universitet........... 37

herr Andersson i Linköping ang. tolkningen i visst avseende av förordningen
om yrkesmässig biltrafik.......................... 38

herr Larsson i Norderön ang. den fortsatta utbyggnaden av riksväg 14 41

herr Levin ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge...... 42

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar....................... 48

Vidareutbildning av folkskollärare............................. 51

Kurser för lärare m. fl........................................ 56

Allmänna läroverken: Avlöningar.............................. 57

Vissa förstärkningsanordningar inom skolväsendet............... 74

Fredagen den 13 maj em.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel (Forts.):

Läroboksnämnden........................................... 76

Studiebidrag och stipendier................................... 78

Bidrag till skolbibliotek...................................... 30

Bidrag till anordnande av skolmåltider......................... 81

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet 82

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.......... 86

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag....................... 93

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar......... 94

1 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor............... 96

Folkhögskolor: Byggnadsbidrag............................... 100

Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor............... 101

Bidrag till folkbibliotek...................................... 103

Utbildning av ungdomsledare................................. 104

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet....................... 105

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer.... 105

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m....................... 106

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar...................... 108

Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning............ no

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco................... m

Interpellation av herr Hedlund ang. bostadsbyggandets lokalisering .. 112

Tisdagen den 17 maj

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Tvärålund ang. hissande av flagga för stat, som icke

erkänts av den svenska regeringen........................... 115

herr Senander ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge 118

herr Braconier ang. Ystads läggande under landsrätt............. 122

herr Björkänge ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre

orterna............................................. 12g

Svar på interpellation av herr Gansmoe ang. direktiven för skolöverstyrelsens
skolpsykologer och på frågor av herrar Nelander och
Edlund i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola
............................................. 132

Svar på interpellationer av:

herr Johnsson i Skoglösa ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till

sjuksköterskeskolor........................................ 142

herr Gustavsson i Alvesta ang. begärd utredning rörande en upp lysningskampanj

om ungdomens fostran...................... 147

Interpellation av herr Holmberg ang. planeringen för den framtida
malmutlastningen.................................... 14g

Onsdagen den 18 maj fm.

Stockholms universitet: Avlöningar.............................. 454

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården...... 158

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.. 170

Ändrad lydelse av förordningen ang. stämpelavgiften ............. 196

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m................... 198

Tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen....................... 206

Återställande av sjukpenningersättningens realvärde............... 209

Försäljning av stadsäga i Solna stad............................. 211

Innehåll

Nr 17

Sid.

Onsdagen den 18 maj em.

Granskning av statsrådsprotokollen.............................. 228

Ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen.... 251

Statsbidrag till lärarbostäder m. ................................ 252

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

m. ........................................................ 256

Utgivande av ett värdefast statligt obligationslån................. 278

Anslag till Sveriges utsädesförening samt till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm......................... 281

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 13 maj fin.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. laxfisket i Östersjön........... 47

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet), punkterna 1—41 .................. 47

Fredagen den 13 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet), punkterna 42—157 ................. 75

Onsdagen den 18 maj fin.

Statsutskottets memorial nr 93, ang. anslag till byggande av fiskehamnar
(gemensam omröstning)................................. 152

— nr 95, ang. anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. (gemensam omröstning)................... 152

— utlåtande nr 96, ang. utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm
m. m...............................................154

■— nr 97, ang. avtal med Göteborgs stad berörande Göteborgs universitet,
m. m................................................. 154

— nr 98, ang. ökad intagning av studerande vid Chalmers tekniska

högskola, m. m............................................. 154

— nr 99, ang. anslag till universitetet i Stockholm................ 154

— nr 100, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet. . 158

— nr 101, ang. byggnadsarbeten för fångvården.................. 170

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, om skatteavdrag för gåvor till

samhällsnyttiga ändamål, m. m............................... 170

— nr 54, om viss ändring i förordningen om automobilskatt........ 195

— nr 55, om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen ang. stämpelavgiften.
.................................................. 196

— nr 56, om visst undantag från stämpelplikt enligt förordningen ang.

stämpelavgiften, m. m....................................... 198

— nr 58, ang. förordning om tillverkning och beskattning av malt och

läskedrycker, m. m...................................... 198

— nr 59, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa.................. 198

Nr 17

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring, m. m.............’........................... 198

— nr 38, ang. tilläggssjukpenning för småföretagare och husmödrar. 206

— nr 39, om tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen........... 206

— nr 40, om återställande av sjukpenningersättningens realvärde... 209

— nr 41, om ändring av 22 § sjukförsäkringslagen................. 211

— nr 42, om ändring av 29 § sjukförsäkringslagen................. 211

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. försäljning av stadsägan 1534

i Solna stad............................................... 211

Onsdagen den 18 maj em.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll....................................... 228

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. avtal om fortsatt drift av svenska
textilforskningsinstitutet m. m............................... 251

— nr 103, ang. avtal om fortsatt drift av institutet för optisk forskning
m. m................................................. 251

— nr 104, ang. ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen
............................................... 251

— nr 105, ang. statsbidrag till lärarbostäder m. m................. 252

— nr 106, ang. anslag till universitetet i Göteborg................. 256

— nr 107, ang. organisationen av den statliga centrala rationalise ringsverksamheten

m. m.................................... 256

— nr 108, ang. ändringar i statliga avlönings- och pensionsförfatt ningar

m. m............................................... 278

— nr 109, ang. ytterligare ersättning med anledning av viss flygolycka 278
Bankoutskottets utlåtande nr 20, om utgivande av ett värdefast statligt

obligationslån.............................................. 278

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 18 §

lagen om polisväsendet i riket............................... 280

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om anteckning i fastighetsbok i

vissa fall.................................................. 280

— nr 26, ang. rätten för jordbrukare i Norrbottens lappmark till

vatten och fiske................................. 280

— nr 27, om ändring i lagen ang. förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom, m. m................... 280

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. anslag till Sveriges utsädesförening
samt till den praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm.............................................. 281

— nr 29, ang. bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalters driftkostnader
................................................. 283

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

Fredagen den 13 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare
fru Lisa Johansson är på grund
av rheumatisk ledaffektion sjukskriven
fr. o. m. den 10/5 t. o. m. den 16/5 1960.

Skövde den 10/5 1960

Hugo Bergstrand
Lasarettsläkare

Fru Johansson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 10 till och med den 16 innevarande
månad.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1960 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1960—1963 efter herrar R. V.
Persson och P. V. Åsbrink, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1960—1963:

herr Persson, Ragnar Valdemar,
ledamot av första

kammaren ...... med 46 röster,

herr Åsbrink, Per Valfrid,

riksbankschef med 46 röster;

suppleant för herr Persson, R, V.:
herr Jonsson, Jonas Sigfrid,
ledamot av andra

kammaren ...... med 46 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Vilhelmsson, Edvard Emanuel,
sekreterare ...... med 46 röster.

Olof Nilsson K. G. Ewerlöf

Gustaf Elof sson O. Malmborg

År 1960 den 12 maj sammanträdde

kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1960—1963 efter herrar A.
W. Strand och S. P. Svensson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1960—1963:
herr Strand, Axel Wilhelm,
förste vice talman i
första kammaren . . med 42 röster,
herr Svensson, Sven Patrik,
talman i andra

kammaren ...... med 42 röster;

suppleant för herr Strand, A. W..‘
herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
ledamot av första

kammaren ...... med 42 röster;

suppleant för herr Svensson, S. P.:
herr Fredriksson, Karl Torsten,
ledamot av andra

kammaren ...... med 42 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Gustaf Elofsson K. G. Ewerlöf

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter
folkdemokratien

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av

uppgifter om fortsatt terror i den
ungerska folkdemokratien

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Hjalmarson har i en interpellation
frågat mig om regeringen
ämnar fullfölja en förpliktande humanitär
svensk tradition i Ungern genom att
påkalla världsopinionens uppmärksamhet
på vad som försiggår där och genom
att söka mobilisera denna världsopinion
för att rädda de unga människor till livet,
som i de ungerska polisfängelserna
väntar på en eljest säker död.

Enligt interpellanten har ett obekant
antal ungerska ungdomar vid hemliga
rättegångar dömts för kontrarevolutionär
verksamhet och straffats med döden. Om
de icke uppnått straffmyndighetsåldern,
har de enligt interpellanten fått avvakta
sin 18-årsdag, varefter straffet verkställts.
Som källa för sina uppgifter
hänvisar interpellanten till brittisk radio,
till välkända ut- och inländska tidningar
och till trovärdiga personers uttalanden.

Jag kan bekräfta att rykten cirkulerat
om avrättningar av ungerska ungdomar
som icke vid tidpunkten för arresteringen

om fortsatt terror i den ungerska

eller domen uppnått straffmyndighetsåldern.
Om dessa rykten är riktiga, är
förfarandet uttryck för en upprörande
omänsklighet och visar ett totalt förakt
för Förenta Nationernas resolutioner i
Ungern-frågan.

.lag vill erinra om att FN alltsedan
händelserna i Ungern 1956 uppdragit åt
en särskild representant att följa den
ungerska frågan och bl. a. att söka påverka
den ungerska regeringen att efterkomma
församlingens resolutioner beträffande
Ungern. Såsom framgår av utrikesdepartementets
blåbok rörande
1959 års möte med församlingen, hade
den nuvarande kommissarien för den
ungerska frågan, Sir Leslie Munro, avgivit
en rapport till nämnda möte. I rapporten
uttalades bl. a. att till synes tillförlitliga
upplysningar cirkulerade om
nya rättegångar och verkställda dödsstraff
avseende personer som deltagit i
1956 års revolt, trots auktoritativa försäkringar
från ungersk sida att dylika
rättegångar helt slutförts för över ett år
sedan. Från andra håll liar uppgifter
om dödsstraff för ungdomar kommit.
Svenska regeringen är icke i tillfälle
att uttala någon bestämd mening om
uppgifternas tillförlitlighet.

Beträffande initiativ av svenska regeringen
i denna fråga vill jag framhålla
följande. I detta liksom i andra liknande
fall, då anledning kan förekomma att
medverka till en internationell opinion
mot kränkning av humanitetens krav
och av mänskliga rättigheter, anser regeringen
att opinionsyttringar av sådant
slag från regeringens sida lämpligast
bör ske genom FN. Svenska regeringen
har också medverkat till att ungerska
frågan blev inskriven på församlingens
dagordning 1959 och har givit sitt stöd
åt den resolution som antogs av församlingen.

På grund av det mandat, som FN givit
sin särskilda representant för den
ungerska frågan kommer denne att fortsätta
sina ansträngningar att söka bringa

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

klarhet i vad som hänt. Att hans uppmärksamhet
är särskilt inriktad på de
anklagelser som åsyftas i interpellationen
framgår av hans uttalanden helt nyligen
vid en presskonferens i Geneve.
Det borde vara i den ungerska regeringens
eget intresse att underlätta för
FN:s representant att fullgöra det uppdrag
som givits honom av generalförsamlingen.

Härefter anförde:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret.

Om det finns, så får det inte finnas
någon järnridå som fälls mellan oss och
lidande medmänniskor — människor vilkas
enda hopp att få leva uthärdligt undan
tryck och förtryck är att världen
inte glömmer dem, inte glömmer att
människor under diktatur också är människor.
Låter vi den stora tystnaden
falla över hrott mot elementära mänskliga
rättigheter, ikläder vi oss moraliskt
medansvar för dessa brott, varhelst de
begås, under vilket system de än förövas,
hur nära oss eller hur långt bort
från oss de än sätts i scen.

Den som mot bättre vetande tiger,
han samtycker kanske inte, men han
fullgör inte heller sin självklara skyldighet
att reagera, att protestera. Han
drar lätt misstanken på sig att vilja köpa
tid och egen bekvämlighet till ett pris
som man inte kan betala i en civiliserad
värld. Om jag inte minns fel var det
Ibsen som en gång formulerade undanflykternas
filosofi med dess självrättfärdiga
ansvarsflykt i orden: Jag gör
beständigt min plikt. Men bara inom
mitt distrikt.

Det finns ingen distriktsindelning när
det gäller frihet och människovärde. De
är odelbara. Så ock civiliserade människors
vägran att godtaga eller stillatigande
finna sig i att man för tonåringar
till galgen, därför att de för

fyra år sedan tog parollerna att kämpa
för land och frihet på det allvar som
kanske bara unga pojkar, tända av en
stor idé, kan känna och uttrycka. Man
hänger inte krigsfångar, inte i civiliserade
länder, inte fyra år efter stridens
slut. Man släcker inte unga liv som
man blåser ut ljus, inte om man gör
anspråk på att få vara fullmyndig medlem
i Förenta Nationerna, i den sammanslutning
av nationer vars charta
också har följande ord: »Vi---be slutna

att ånyo betyga vår tro på de
grundläggande mänskliga rättigheterna,
på den enskilda människans värdighet
och värde ...»

Den enskilda människans värdighet
och värde! Att en morgon föra ut en
gänglig och fängelseblek pojke, nyss
fyllda 18 år, och hänga honom därför
att han för fyra år sedan i barnslig
hängivenhet och tro ville kämpa för
»bättre levnadsvillkor under större frihet»,
säkert utan att veta att också de
orden återfinns i Förenta Nationernas
charta!

Herr talman! Det finns frågor som
skär igenom alla politiska motsättningar,
alla ideologiska värderingar som en
andlig svetslåga, som gör det därför att
de är elementärt mänskliga, därför att
de talar direkt till oss som människor,
som föräldrar. Det finns ting vi inte
tolererar därför att vi inte kan tolerera
dem, inte med bibehållen tro på
det mänskliga och det rättfärdiga och
det minsta vi måste kräva av varje regim,
med vilken vi har förbindelse. De
avrättade ynglingarna har inte avrättats
— de har mördats! De har berövats livet,
innan livet började för dem, genom
en förbrytelse som för alltid står
kvar i den ungerska regimens brottslista.

De pojkar som nu väntar på en eljest
säker död måste friges, friges under
betryggande kontroll. Det är inte någon
inre ungersk angelägenhet hur det
går för dem. Det är en sak för världs -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter
folkdemokratien

samvetet, det världssamvete som varken
kan eller får tiga. Anser sig regimen
Kadar ha skäl att föra rättslig talan mot
några eller någon av dem, bör detta ske
vid öppen och offentlig rättegång i
världspressens närvaro och under dess
kontroll.

Den ungerska regimen skall inte sväva
i något tvivelsmål om var civiliserade
människor står, vad de känner och vad
de tänker.

Naturligtvis kommer man att försöka
förneka faktum, precis som diktaturregimer
och deras försvarsadvokater
över hela världen i alla tider har gjort.
Det egendomliga med dessa regimer är
att de alltid inbillar sig, att hemliga polisen
kan skrämma sanningen till döds.
Det går inte, det går aldrig. Sanningen
befinner sig ständigt på marsch. Därför
avvaktar vi lugnt alla dementier, alla
förtrytsamma dementier.

Regimen Kadar har ett effektivt sätt
att dementera på: Släpp in Sir Leslie
Munro, Förenta Nationernas kommissarie
för den ungerska frågan, i Ungern!
Låt honom besöka fängelserna och koncentrationslägren!
Låt honom annonsera
och ge till känna att den som uppsöker
honom för att efterlysa sina barn
har fri lejd och säkerhet, inte bara till
liv och lem utan också till framtiden!
Det finns en man som kan dementera
förbrytelserna, om de låter sig dementeras,
och det är sir Leslie Munro, de
civiliserade nationernas representant,
utsedd av Förenta Nationerna med överväldigande
majoritet.

Fram till den 17 juni 1958 publicerade
ibland ungerska kommunisttidningar
och den ungerska kommunistradion
dödsdomar med de dödsdömdas namn.
Ur dessa källor kan hämtas namnen på
mer än 60 ungdomar som fallit offer för
polisregimens hämnd. Den 17 juni 1958
tillkännagav Radio Budapest mordet på
Imre Nagy. Därefter har det varit tyst.
Vi vet emellertid, att avrättningarna fortsatt
i minst samma takt. Världssamvetets

om fortsatt terror i den ungerska

företrädare, Leslie Munro, kunde i sin
senaste redogörelse till Förenta Nationerna
rapportera, att åtta dödsdomar
över unga människor bara från en enda
stadsdel i Budapest omkring den 13 augusti
1959 hade gått i verkställighet.
Den 31 oktober 1959 framträdde så herr
Kadar, som förnekade »sladder i västerländsk
press» om att 31 personer nyligen
skulle ha avrättats i Ungern och
att ytterligare ungdomar satt i ungerska
fängelser och väntade på att bli 18 år
och bli hängda. »Dementien är välkommen»,
yttrade sir Leslie, men tilläde på
sitt torra språk: »Den är inte utformad
på ett sätt som bidrar till att ge en sann
bild av förhållandena i Ungern.»

En sådan bild har kommit fram genom
vad katolska präster berättat om
sina möten med skräckslagna föräldrar.
Sydsvenska Dagbladet Snällposten återgav
för några dagar sedan en sådan berättelse.
Det finns ett antal internationellt
kända och respekterade tidningar.
I dessa, i Neu Ziiricher Zeitung, i Manchester
Guardian, i Observer, hävdas
vid tillfälle efter tillfälle, någon gång
med namn och närmare omständigheter,
att 18-åringar avrättats. Den som vet
vilket arbete dessa tidningar lägger ned
på att kontrollera vederhäftigheter av
upplysningar, innan de publicerar dem,
vågar säga: detta är fakta.

Herr talman! .lag har anledning att
tacka hans excellens statsministern för
interpellationssvaret. Dess knappa och
en aning formella formuleringar döljer
inte, vad människan Tage Erlander känner
och tänker i denna sak. Det står att
läsa för den, som har sinne för nyanser,
mellan raderna i svaret. Mellan
statsministern och mig finns alltså ingen
skillnad i reaktion — ingen annan än
den som min friare ställning gör möjlig.
Liksom regeringens företrädare anser
jag, att den svenska regeringen i
Förenta Nationerna bör framföra vår
förtrytelse och vår protest. Detta kan
ske på flera sätt. Det kan ske i det tal

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

vid organisationens remissdebatt som
den svenske delegationschefen regelmässigt
håller. Jag hoppas att den svenska
reaktionen där kommer att få fullviktiga
uttryck. Det kan ske därigenom att vårt
land tar initiativ till ett särskilt resolutionsförslag,
som stärker och skärper
det mandat som Förenta Nationerna redan
givit sin särskilda representant för
den ungerska frågan. Men vi har också
möjlighet att föra fram vårt krav på
mänsklighet och människovärde på andra
sätt: inför och genom Kyrkornas
världsråd, genom en rad andra frivilliga
eller officiella internationella organisationer
och kanske också genom
en direkt demarche från den svenska
regeringen till regimen Kadar, med vilken
vi upprätthåller formella diplomatiska
förbindelser. Det är kanske ändå
inte alldeles lönlöst att så göra.

Jag är statsministern tacksam för hans
positiva inställning i denna sak, för hans
vilja att göra något. Jag frågar bara:
Herr statsminister, går det inte att göra
mer och att göra det nu? Måhända beror
hundra unga människors liv eller död
på vad vi gör eller inte gör.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Det är svårt för en vanlig
s. k. hygglig människa i ett så skyddat
och från krig och våld skonat
land som Sverige att konkret fatta vad
det här rör sig om. Vi har ett fosterland
som är fritt, det är vårt eget. Vi tänker
inte på vad det innebär. Jag minns mycket
väl en händelse, som för mig en gång
klargjorde innebörden av ordet fosterland.
Det var i Manchuko, huvudstaden
i Mandschuriet, där jag vistades någon
månad innan rysk-tyska krigsförklaringen
kom midsommarhelgen 1941. Mandschuriet
var vid den tidpunkten ockuperat
av Japan. Jag bodde på det japanska
hotellet i väntan på expressen,
som skulle gå från Manchuko till Moskva.
På samma hotell bodde eu gammal
tysk jude med sin hustru. Deras ena

dotter var försvunnen under rasförföljelserna
i Tyskland, deras andra dotter
gick och tiggde på Lissabons gator, deras
son låg sjuk i lungtuberkulos i flyktingbarackerna
i Shanghai. När det
gamla paret gick till postkontoret för
att hämta ut den penningsumma, som
skulle täcka biljettpriset från Manchuko
till Shanghai, där de kunde få förenas
med sin son, fick posttjänstemannen
se judeemblemet i deras pass. De
gamla fick kvittera ut pengarna, men
de räcktes aldrig till dem över disken
utan stoppades i tjänstemannens egen
ficka. De gamla bodde nu i ett dystert
hotellrum och livnärde sig på kex och
vatten. Emellertid, när tidpunkten var
inne för expressens avgång och jag stigit
upp på tåget och såg ut genom kupéfönstret,
stod den gamle litet avsides
på perrongen med bart huvud och lvftad
hand för att vinka avsked och ropade
för att överrösta tåget, när det satte
i gång: »Ni lyckliga som far hem till ert
fosterland!» Då förstod jag vad fosterlandet
är; skyddet för medborgarens
integritet, den självklara möjligheten
att vädja till lag och rätt, gemenskap i
ett historiskt sammanhang, ett gemensamt
språk, en gemensam tro.

Herr talman! Nu förhåller det sig så
att genom en katolsk prästman, som haft
sin verksamhet i Ungern ända till helt
nyligen, har några fakta kommit till allmänhetens
i den västliga världen kännedom.
En del unga pojkar, så unga att
man måste kalla dem barn, greps under
den ungerska frihetskampen av ungdomlig
hänförelse för sitt land. Man
trodde under några få dagar att det var
möjligt för Ungern att bli fritt, att innebörden
av begreppet fosterland skulle
bli en realitet på nytt. De unga pojkarna
grep till vapen — enligt prästmannens
skildring i huvudsak mer eller
mindre hemmagjorda sådana. I alla händelser
var det inga vapen som kunde
jämföras med kulsprutor och pansarvagnar.
Eu sådan situation, så fjärran

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

från vad vi här hemma kan tänka oss
att uppleva, får dock i dessa dagar en
viss skärpa. Varje far eller mor, som
har ungdomar hemma i början av tonåren
och uppåt, kan ha råkat i den situationen
att komma in i matsalen eller
vardagsrummet eller var eljest radion
har sin plats och häpnat över de ungas
spontana och lågande opposition mot
dödsstraffet, då radioreferatet gavs om
Chessmans avrättning. Föräldrar har
fått bevittna, hur en sådan händelse kan
slå ut allt annat i en ung människas
sinne, och de unga har velat skriva en
appell eller ett upprop eller sökt forma
några versrader för att åtminstone i ord
gc uttryck åt sin harm. Steget är då
inte långt att tänka sig de 13-, 14-, 15-åriga pojkar, som i Ungern gripit något
i händerna och velat vara med och slåss
för sitt land. Jag menar att själva situationen
under de få dagar den ägde bestånd
är psykologiskt fullt fattbar. Vad
som däremot inte kan fattas är att dessa
unga pojkar, som blev gripna av säkerhetspolisen,
suttit i fängelse sedan dess,
skilda från föräldrar och syskon, i väntan
på sin 18-årsdag, då rättegång hålls
över vad som skedde för flera år sedan,
därefter dödsdom och hängning. Ett
meddelande skickas till mödrarna om
att domen gått i verkställighet, ett paket
kommer med pojkens kläder. Ingen
dödsannons! Ingen grav, dit de anhöriga
kan gå!

Men ingenting kan ske så hemligt, att
inte människorna till sist får reda på
vad som sker. Det var genom mödrarna,
som den katolske prästen fick kännedom
om de ungas öde. Mödrarna kom
till prästen på kvällen eller på natten,
i största möjliga hemlighet, för att söka
religionens tröst och för att göra det
yttersta en katolik kan göra för en bortgången
anhörig: bedja kyrkan om en
själamässa. Vår sagesman var inte ensam
om att få ordna sådana mässor;
många av hans ämbetsbröder hade liknande
uppdrag. Genom att räkna dessa

hemliga mässor har man sökt få ett begrepp
om hur många ungdomar det kan
röra sig om. »Kanske är det fyrahundra
sammanlagt under de år som gått, som
redan avrättats, kanske fler», heter det
i rapporten. Enligt de färskaste uppgifter,
som från västerländska utrikesdepartement
kunnat delges allmänheter
och publicerats i den svenska pressen,
har prästmannens farhågor besannats.
Det var ännu fler. Man vet om mer än
500 avrättningar. Men om en sak kan
ingen lämna besked: hur pojkarna haft
det i fängelset. Man har inte tillåtit någon
kontakt mellan dem och en enda människa
utanför fängelsets murar, inte ens
inför avrättningen, inte ens med en präst,
vilket i Ungern med dess starka katolska
tro hos befolkningen annars är en
så självklar åtgärd. Vidare har man genom
att döma pojkarna vid fyllda aderton
år velat ge ett sken av laglighet åt
sin dom, så att den skulle gälla en människa
i straffmyndig ålder. Men eftersom
den unge döms för en handling som
han begick vid 13-, 14-, 15-års ålder, ja,
enligt prästmannen var några av pojkarna
vid tiden för upproret inte mer än
tolv år gamla, är det inte fråga om vuxna
människor, utan man måste säga att
det är barnamord. Och det förefaller
om möjligt grymmare än en omedelbar
massaker, eftersom man för det juridiska
skenets skull håller barn i fängsligt
förvar utan kontakt med yttervärlden.

Herr talman! En levande opinionsyttring
i vårt land i samband med en
opinion i hela den västliga världen när
det gäller att vädja om nåd för de unga,
som ännu i fängelset väntar sin 18-årsdag
och dödsdom, har möjlighet att nå
fram till de myndigheter som berörs
härav. Enligt prästmannens skildring är
det inte klarlagt, i vilken grad Moskva
är inblandat i dessa avrättningar, alltså
inte om det över huvud taget är fallet.
Befolkningen i Ungern vet ingenting om
den saken, och de meddelanden som

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

synts i svensk press har bekräftat det
förhållandet, att man inte tror att det
föreligger order från Moskva om dessa
ungdomsavrättningar. Är det Kadarregiinen
som står bakom, riskerar ju Moskva
inte någon prestigeförlust genom att
ingripa.

Detta är det ena faktum som inger
oss hopp om att en protestaktion skulle
kunna lyckas. Moskva behöver bara säga
ett ord, och så är dessa unga pojkar
räddade till livet.

Ett annat faktum, som vi också kan
bygga på, är väl att Moskva vill gå till
ett toppmöte i en för Sovjet så gynnsam
atmosfär som möjligt. En sådan
atmosfär skapas, om man kan känna
tilltro till ett lands regim. Det är emellertid
svårt att känna tilltro till en regim
som skulle sanktionera ett sådant
barnamord som det här gäller.

Herr talman! Vi ställs ofta inför det
faktum att det sker övervåld i skilda
delar i världen, men vi har ingen chans
att ingripa. Här är det fråga om övervåld
mot ytterligare kanske ett hundratal
unga pojkar, och det ligger inom
räckhåll för vår förmåga att ingripa genom
en omedelbar protest. Vi måste begagna
denna konkreta möjlighet att bistå
dessa pojkar, som inte har en människa
eller myndighet i sitt land att ty
sig till. Vi har faktiskt ett tillfälle att
göra detta.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Hjalmarsons interpellation
är tillkommen i panik. Det har
varit litet påfrestande för den svenska
högern på sista tiden, när tillståndet i
vad som brukar kallas den fria världen
har avslöjats. Jag nämner rasgalenskapen
i Sydafrika och avslöjandena om
den verkliga situationen i Sydkorea, för
vilket land nyss fördes ett blodigt krig
med miljoner av döda och där nu ett
helt folk har rest sig i revolt mot eu
diktator, som är precis likadan som

han var år 1950. Vi har tortyren och
massdomarna i Algeriet och i Kenya,
vi har revolten mot Amerikas vasall i
Turkiet. Vi har de avrättningar som
kommenderades av en man, som herr
Hjalmarson nyss uppvaktade inför televisionen,
nämligen den persiske diktatorn,
och vi har Chessman-affären. Därför
har högerns kansli sagt sig: »Folk
talar ju inte om något annat; vi
måste få något att tala om bakom den

s. k. järnridån». Man griper efter argument
men hittar ingenting utom
denna många gånger dementerade lögn,
som är tillverkad i Wien för amerikanska
korrespondenter och som sedan
likt Miinchliausens fläskbit har halkat
ur den ena ankan i den andra och

t. o. in. har berörts av vissa officiella
instanser.

När man nämner utredningarna i FN
kan jag inte låta bli att inledningsvis
påpeka, att dessa var av sådan karaktär,
att de som gjort dem inte ens vågade
visa dem för Förenta Nationernas generalsekreterare
Dag Hammarskjöld.

Denna speciella historia, i vilket det
påstås, att under år 1959 och även i
år en rad ungdomar skulle ha avrättats
därför att de deltagit i oktoberhändelserna
år 1956 och att myndigheterna
väntat tills de nu fyllt 18 år, kan vi datera
och följa från dess första framträdande.
Först dök den som sagt upp
i amerikansk press och dementerades
genast. Herr Hjalmarson är av kända
skäl inte längre svenskt omhud i FN,
men om han slår upp protokollet från
FN:s fjortonde session och läser sidorna
53—55 av nr A/PV 848, får han
veta, att historien dementerades redan
då. Den har förekommit i 15BC:s utsändningar,
och den har berörts av en
representant för det brittiska utrikesdepartementet,
vilken dock sade, att påstående
stod mot påstående, d. v. s. ungefär
detsamma som statsministern
framhållit i dag. Han hade hört ryktet
men var icke i stånd att bekräfta det.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

Om det var sant, skulle han emellertid
protestera. Det skulle vi också, om det
vore sant, herr Hjalmarson, men det
är det inte.

Uppgifterna återkom vid det italienska
kommunistiska partiets kongress för
några månader sedan, då socialdemokraten
Saragat kom med samma påståenden,
och de blev åter stort pådrag
av världspressen i det kalla krigets
tjänst.

Jag skall inte trötta kammaren med
att läsa upp alla dessa kategoriska dementier.
Det är klart, att en regering
inte så bestämt skulle dementera ett
rykte, om det funnes någon chans för
motparten att slå den på fingrarna. Inrikesminister
Béla Biszku i Ungern har
exempelvis förklarat på heder och samvete,
att någon minderårig varken tidigare
varit eller för närvarande är
intagen i något ungerskt fängelse och
att inga domar av antytt slag har fällts.
Ingen minderårig befinner sig heller
under åtal. Det är en så kategorisk dementi
som gärna kan tänkas. Icke desto
mindre kommer man igen, märk väl
utan en skymt av bevisning och utan
att nämna ett enda namn.

Fru Lidman-Frostenson talade här —
egentligen läste hon upp det ur Sydsvenska
Dagbladet; jag har läst samma
ord där — om den katolske prästen,
som berättade hur han satt på nätterna
och hörde mödrar be om själamässor
för sina söner, som hade dödats eller
hotades av döden. Hade det inte då,
fru Lidman-Frostenson och herr Hjalmarson,
varit er enkla mänskliga skyldighet
— om ni ville börja en kampanj
för dessa som ni påstår hotades av döden
— att nämna deras namn? Ni kan
väcka en opinion först när ni kan bevisa,
att dessa människor existerar, men
det har ni noga aktat Er för. Det har
talats om att 400 ungdomar hade hotats
av detta öde. En del hade redan avrättats
och 100 väntade. Tänk på dessa
100 ett ögonblick och kom med ett

namn! Det kan ni inte, ty de finns inte.
De är påhittade.

Eftersom jag har följt denna historia
och även varit i Ungern, kan jag
berätta hur sådana påståenden kommer
till. Till en början var man i det
kalla krigets press oförsiktig nog att
nämna namnen på ett antal personer.
Ungerska myndigheter lät då gästande
delegationer från Västeuropa träffa dessa
människor, som var i livet och aldrig
varit häktade. Man upptäckte då, att
propagandan inte gick bra på det
sättet, och ändrade metoderna. Till slut
blev historierna så grova, att t. o. in.
borgerliga telegrambyråer fann sig nödsakade
att kontrollera dem. Följande
kunde då uppstå. Jag skall ta ett mycket
lärorikt citat från ett enda tillfälle
i fjol, natten mellan den 22 och 23
mars. Då erhöll Stockholms tidningar
—- säkert också alla landsortstidningar
och naturligtvis även den tidning där
jag arbetar — följande fem telegram
från TT-Beuter.

Det första telegrammet var daterat
Budapest men kom i verkligheten från
Wien. Det lydde: »Femtio fångar dödades
när de på söndagen gjorde ett
försök att bryta sig ut ur ett fängelse
i Ungern, meddelar Budapestradion.
Elva andra fångar avrättades omedelbart
efter rymningsförsöket.» Det låter
ju kategoriskt, faktiskt och tillförlitligt.
Så kom nästa telegram och där hette
det: »Fängelset i fråga ligger i Satoraljaujhely
i nordöstra Ungern, strax
intill gränsen till Tjeckoslovakien.»
Därpå kom det tredje telegrammet, ställt
till redaktionen: »Reuter anhåller att
U 66 och U 70 om dödade fångar i
Ungern inte skall publiceras tills vidare,
då man anser sig böra kontrollera
uppgifterna närmare. Vi återkommer.
» Det fjärde telegrammet hade följande
lydelse: »Till redaktionen: U 66
och U 70 från Budapest om massmord
på fångar utgår definitivt. Historien beror
på en missuppfattning av ett med -

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

delande i Budapestradion om att man
satt upp en minnesplatta i ett fängelse
där femtio fångar dödats vid ett rymningsförsök
år 1944.» Som en avslutning
kom nästa dag följande telegram:
»De ungerska myndigheterna lät på söndagen
avtäcka en minnesplatta i Satoraljaujhely
i nordöstra Ungern där 50
politiska fångar blev nedskjutna under
flyktförsök från fängelset 1944. De som
blev kvar i fängelset avrättades. År
1944 härskade Horthy-regimen i Ungern
och tyska trupper befann sig i landet.»

Ja, det var alltså riktigt, så till vida
att händelsen inträffat femton år tidigare,
när herr Hjalmarsons och fru
Lidman-Frostensons vänner regerade i
Ungern, när avrättningar och tortyr
hörde till ordningen för dagen och när
flera hundra tusen judar sändes att do
i koncentrationslägret Ausscliwitz. Det
är av denna anledning som interpellanten
är så angelägen att inte nämna några
namn och inte ens vill göra det för att
rädda dem som nu skulle hotas av
döden.

Herr Hjalmarson sade nyligen i televisionen
att han rönt ett starkt intryck
av Romain Rolland. Det var synd
att det intrycket inte blev bestående,
ty Romain Rolland var närmast en
kommunistisk sympatisör. För min del
skulle jag snarare vilja likna herr Hjalmarson,
inte vid en fransk författare,
utan vid en figur som en fransk författare
skapat. De flesta har väl läst
Anatole France’ — för resten också
kommunist — berömda satir över Dreyfus-affären
i »Pingvinön». Där låter han
krigsministern Péniche tala om att man
har frambringat 365 000 kg bevis, som
inte är några bevis, mot Pyrot, såsom
Dreyfus kallas i boken. Krigsministern
underkänner totalt detta material. Det
är det dummaste som man kan göra
att hopa sådana mängder bevis. Falska
bevis går för all del an ty de är lämpade
för affären. Men det bästa är
att ta affären som den var från början

och inte ha några bevis alls, säger han
—- precis som herr Hjalmarson i detta
fall gjort.

»Jag är rädd», säger krigsministern,
»att man berövar Pyrot-affären det klara
enkla, den hade från början. Den var
fullkomligt klar. Det var med den som
med bergkristallen; dess värde låg i
dess klarhet. Man skulle icke ens med
förstoringsglas kunnat upptäcka ett
grums, en spricka, en fläck eller det
allra minsta fel. När den utgick ur min
hand var den klar som dagen, ja, den
var dagsljuset självt. Jag ger er en
pärla, och ni gör det till ett berg. Rent
ut sagt tror jag att ni handlat mindre
välbetänkt i all er välvilja. Bevis! Ja,
det är visst gott och väl att ha bevis,
men det är kanske ännu bättre att inga
ha. Såsom jag skött Pyrot-affären, erbjöd
den inte fäste för kritiken. Den
hade inget ställe, där man kunde komma
åt den. Den trotsade alla angrepp.
Den var osårbar, emedan den var osynlig.
Nu erbjuder den rikligt ämne för
diskussion. Tro mig, det bästa av alla
bevis är att inte ha något alls. Det är
det enda, som är odiskutabelt.»

Detta har herr Hjalmarson lärt sig
ordentligt. Han står i dag tomhänt och
kan inte ange ett enda namn, men han
talar ändå med darr på stämbanden och
fru Lidman-Frostenson hjälper till. Jag
förstår deras situation. Det är inte så
lätt med alla avslöjanden i dag av hur
det ser ut i den s. k. fria demokratiska
världen och med dessa provokatoriska
spionöverflygningar inför toppmötet.
Men herr Hjalmarson borde kanske litet
mer betänka sin ställning som partiledare.
Det går inte an för en partiledare
att uppträda så fullständigt tomhänt,
när man kräver att eu regering
skall ingripa med protester mot en
annan regering, med vilken vårt land
har diplomatiska förbindelser. Sådant
gör man inte på så lösa grunder. Det
här är bara en av de många historier
som berättats om Ungern. Därför, herr

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

Hjalmarson och fru Lidman-Frostenson,
var gärna upprörda och gråt gärna över
oskyldigt dömda, unga och gamla. Ni
har många att gråta över i dag i Sydkorea,
Sydafrika, Algeriet och andra så
kallade demokratiska länder. Jag tror
dock inte att ni i längden gagnar mänsklighetens
sak med att gråta över påstådda
offer, som inte existerar i sinnevärlden.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det har förvisso begåtts
förbrytelser också i den demokratiska
världen. Men kommunisterna vill bota
demokratierna genom att avskaffa demokratien.
De har ingen talan i det
sammanhanget.

Det var ett farligt prejudikat som
herr Johansson i Stockholm åberopade
när han nämnde Dreyfus-affären.
Vad var det som framtvingade ett klarläggande
i den affären? Det var inte
minst en starkt upprörd internationell
opinion!

Vad de kommunistiska dementierna
är värda känner vi till. När det ungerska
folket i förtvivlan och raseri reste
sig i revolt mot sina härskare, då fick
vi höra att det var en fascistisk sammansvärjning,
iscensatt av utländska
agenter. Vi vet bättre.

Katolska präster har skildrat sina
sammanträffanden med förgråtna och
uppskakade föräldrar. Mödrarna har
visat sina barns enkla tillhörigheter,
vilka ibland skickats till dem efter avrättningarna.
De har bett om själamässor
för de döda. Man ljuger inte om
sådant, herr talman!

Varför har inte sagesmännen framträtt
offentligt, frågar man. Därför att
de inte kan det. Därför att de lever
under en brutalitetens och hämndlystnadens
omänskliga regim.

Jag vill göra herr Johansson i Stockholm
ett förslag. Här i min hand har
jag en förteckning över mer än hundra

personer, huvudsakligen ungt folk, som
avrättats av herr Johanssons ungerska
vänner under tiden från mitten av 1957
och fram till slutet av 1959. Jag påstår
inte att den förteckningen är fullständig
— det är den alldeles säkert inte —
men jag påstår att den är tillförlitlig.
Jag är beredd att skicka ett exemplar
av denna förteckning till Sir Leslie
Munro, FN:s representant i Ungernfrågor,
om herr Johansson lovar att skicka
ett exemplar -— som han skall få av
mig — till herr Kadar och lovar att
medverka till att Kadarregeringen inbjuder
Sir Leslie Munro till Ungern för
att han skall kunna övertyga sig om huruvida
de lämnade uppgifterna är riktiga
eller falska. Herr Johansson i Stockholm
får alltså en enastående chans att
försöka få bevisat att jag far med osanning.
Vågar herr Johansson gå med på
förslaget?

Är det inte, herr talman, bra underligt,
att kommunisterna nästan aldrig
tycks ha funderat över varför de inte
lyckas kuva människorna i de liärtagna
länderna, kuva deras ande och själ? Är
det inte underligt att de aldrig frågat
sig varför situationen blivit sådan den
är i t. ex. Ungern? Har den tanken
aldrig gått upp för herr Johansson och
hans kolleger, att föreställningen att
man med våld skulle kunna påtvinga
gamla kulturfolk en ekonomisk och politisk
vidskepelse, föreställningen att
man skulle kunna få sådana folk att
anamma ett rent medeltida tillstånd där
folken skall tro vad härskarna tror, den
tanken är orimlig, fantastisk och stridande
mot allt förnuft. Den kan bara
upprätthållas på ett sätt: med en iskall
terror av det slag vi bevittnar i Ungern.
Var så säker, herr Johansson i Stockholm,
om kommunisterna en dag med
det nödvändiga stödet av utländska
trupper skulle komma till makten även
i Sverige, då skulle man också möta ett
nytt Ungern — ett djupt förakt, ett rödglödgat
hat, framsprunget ur männi -

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

skornas revolt för kampen om friheten
och människovärdet.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h) kort

genmäle:

Herr talman! Till herr Johansson i
Stockholm vill jag bara säga, att man
nog inte kan betvivla trovärdigheten i
denne prästmans skildring när han talar
om hur han sammanträffar med sina
ämbetsbröder i olika stadsdelar och
sammanställer uppgifterna om dessa
hemliga mässor, som blivit dem betrodda
av mödrarna. Dessa mödrar kommer
när de fått underrättelser om att dödsdomen
över deras barn gått i verkställighet.

När herr Johansson i Stockholm drar
ett svep över kartan och visar på övervåld
i hela vår värld vill jag bara säga,
att i denna debatt är ju inte det väsentliga
att utreda i vilka länder och under
vilken regim dessa övervåld sker. Det
väsentliga här är ju att vi har en viss
konkret chans att ingripa och rädda
dessa hundra unga pojkar till livet.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Kammaren lade säkert
märke till att herr Hjalmarson och fru
Lidman-Frostenson här inte angav något
enda namn på dem som under de
två sista åren skulle ha avrättats eller
hotats med avrättning. Dessa fruar och
änkor vågade inte nämna namnen, sägs
det. Men den katolske prästen, som vistas
i Sverige och är så trovärdig, hade
han ingen känsla för dessa hundra som
hotats med avrättning? Han var ju fri
och kunde nämna några.

Herr Hjalmarson kommer med en
lista från 1957. Det var just den listan
jag talade om och som blev ett sådant
bakslag därför att Ungern tillät folk att
komma dit och tala med människor som
alltjämt var i livet. Herr Hjalmarson
vågade inte skicka listan till FN utan
att ställa villkor. Är detta möjligen ett

material av samma slag som man inte
vågade visa Hammarskjöld? I Dreyfusprocessen
var de Zola och världsopinionen
som lyckades få en ändring till
stånd. Men vilka blev slagna? Det var
den franska högern, de franska generalerna
och den juridiska byråkratien.
Det var dessa som led nederlag i den
stora justitieförbrytelsen.

När lierr Hjalmarson säger att det
inte går i längden att slå ned frihetskampen
med våld och terror skall jag
hålla med honom. Jag tillhör en rörelse
som bara för 15 år sedan var förbjuden
över en stor del av världen. I många
länder som idag är kommunistiska kostade
det från sex års tukthus till döden
bara att vara misstänkt för att vara
kommunist. I de länderna finns i dag
regeringar baserade på kommunistiska
eller med kommunisterna samverkande
partier. Det bar sig inte i längden med
terror och förbud, herr Hjalmarson,
som herr Hjalmarsons reaktionära kretsar
försökte med.

En av dessa reaktionära regimer fanns
i Ungern. Vi skall inte glömma att
Ungern hade fascistdiktatur från 1919
till 1945, att detta var den första fascistdiktaturen
i Europa, före Mussolini. Jag
kan citera hur mycket som helst ur
amerikanska och engelska källor som
ger belägg för att detta var kanske den
grymmaste regimen i Europa före Hitler.
Där dömdes massor av judar, fackföreningsmän
och kommunister till tortyr
och stränga straff, även dödsstraff.
Hur den regimen bar sig åt under kriget,
på Hitlers sida, vet vi. Det är klart
att den regimens män inte är borta ur
Ungern i dag. Det finns många kvar av
dem. Även om det fanns andra element
med i revolten 1956, var det dessa reaktionära
kretsar, de gamla fascisterna,
som hade vapen och behärskade gatorna
och som lynchade judar och kommunister
på det brutala sätt som skildrats
också i svenska tidningar. Då protesterade
inte herr Hjalmarson, lika litet

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fin.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter
folkdemokratien

som han eljest protesterat mot övergreppen
i något land där reaktionärer
med främmande truppers hjälp har slagit
ned folkets frihetsrörelse i blod. Det
skedde 1919 i Ungern, samma år i Baltikum
och Finland.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Johansson i
Stockholm, som här i dag talar som om
han vore Kadarregimens befullmäktigade
ombud, kan utverka fri lejd för
den i debatten omtalade katolske prästen
och hans närmaste anhöriga, lovar
jag att försöka medverka till att den katolske
prästens namn blir offentliggjort.

Den förteckning jag har med mig
över personer — mestadels ungt folk —
som avrättats av Ungernregimen sträcker
sig fram till och med senare delen
av 1959. Ungefär ena hälften av de i
förteckningen upptagna namnen bygger
i vart och ett av fallen på minst två,
i förhållande till varandra oberoende,
tillförlitliga källor. Den andra hälften,
herr Johansson, bygger på uppgifter i
den kommunistiska tidningspressen.
Herr Johansson har förvisso större personliga
förutsättningar än jag att bedöma
sanningshalten i denna kommunistiska
nyhetsförmedling, men trots allt,
jag tror på uppgifterna.

Hur som helst, herr Johansson kan
stå här och blåneka; friheten i demokratien
är så stor att den t. o. m. inbegriper
vissa möjligheter att missbruka
friheten. Jag har emellertid inte krävt
att herr Johansson skall stiga upp här
i kammaren och bekräfta att jag har
rätt. Jag har bara bett honom om en
enda sak: att han skall medverka till
att den möjlighet utnyttjas som FN erbjuder
att bevisa att jag och andra med
mig har fel. Tänk vilka propagandatillfällen,
herr Johansson, som här öppnar
sig! Tänk vilka härliga och feta rubriker
det kan bli i Ny Dag! Och tänk på
kåserierna, de där kåserierna som spru -

om fortsatt terror i den ungerska

tar av moralisk indignation! Sir Leslie
är inte vem som helst. Han företräder
den stora världsorganisation där också
Ungern vill vara med. Han företräder
den just i de frågor rörande vilka FN
i kraft av sin egen konstitution vill komma
till tals med Ungern. Han har valts
i god demokratisk ordning. Varför inte
då, för en gångs skull, herr Johansson,
respektera de demokratiska spelreglerna?
Varför inte gripa tillfället i flykten?
Varför denna tveksamhet, denna
ynkliga rädsla? Herr Gustav Johansson
döljer den obehagliga verkligheten bakom
ett svall av ord. Han vill inte. Han
törs inte. Quislingar gör aldrig det.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Ordet Quisling, herr
Hjalmarson drabbar som en bumerang.
Just de kretsar han tillhör, där de flesta
quislingarna i världen påträffades var
som ni vet inte kommunister. Kommunisterna
stod i spetsen för motståndsrörelsen.

Jag är inte rädd, herr Hjalmarson.
Jag ser mycket väl propagandavärdet i
det herr Hjalmarson har lagt fram här.
Jag tycker att vi inte skall behöva gå
omvägen över Amerika. Låt oss skicka
både svenska riksdagsmän och andra
svenska delegationer i mängd. Vi skall
göra allt för att de skall komma in i
Ungern och får så stor frihet de vill.
Herr Hjalmarson får lägga fram sitt
material. Har han inte några namn kan
han komma med sin katolske präst. Han
kan komma också med de gamla namnen
från 1957. Han sade själv att efter
Nagys avrättning 1958 har det inte stått
något sådant i ungersk press. Vi skall
nog se till att få en resandeström till
Ungern, så att det blir omöjligt för herr
Hjalmarson att komma med sådana interpellationer
i fortsättningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill först konstate -

Fredagen den 13 maj 19G0 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

ra — som ett resultat av detta meningsutbyte
mellan herr Hjalmarson och
herr Johansson i Stockholm — att herr
Johansson i Stockholm inte har något
annat att komma med än det gamla
vanliga: »Ni kan inte uppge namnen.»
Den oerhörda repressalierisk för familjerna,
som finns i diktaurregimerna av
den typ herr Johansson bekänner sig
till, användes som bekant som ett medel
för att förhindra att upplysningar
kommer fram i den fria världen. Denna
repressalierisk kan herr Johansson
inte bestrida finns till. Han har inte
heller försökt att göra detta.

Att den ungerska regimen vägrar att
tillåta FN:s representant att undersöka
situationen, är väl om inte ett bevis
så i varje fall ett starkt indicium på att
det är något i denna sak som regimen
inte vill att den fria världen skall veta
om.

En partisekreterare i kommunistiska
partiet i Ungern, Karoly Kiss, avböjde
om igen för inte så länge sedan en begäran
att FN skulle få sända en representant.
Han förklarade att detta var
en principståndpunkt för den ungerska
regeringen och att ansökan därför inte
kunde bifallas. Det är uppenbart att
man inte vågar tillåta en opartisk undersökning.

Nu säger herr Johansson, att vi som
representerar och lever i den fria världen
vet inte hur det ser ut i den »fria
demokratiska världen» i öster. Men det
bästa sättet att på den punkt, som här
diskuteras, lämna objektiva upplysningar
vore ju att FN fick skicka en representant.
Herr Johansson vill emellertid
inte och vågar inte rekommendera, att
denna naturliga hemställan från Förenta
Nationerna bifalles av den ungerska
regeringen. I stället söker herr Johansson
vända bort uppmärksamheten
från detta problem till andra. Får jag
bara göra en enda reflexion: Den kommunistiska
världens opinion reagerar
inte mot de utslag av förtryck och bris2
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

tande humanitet som har pätalats, men
i den demokratiska världen reagerar
opinionen, när det förekommer beklagliga
företeelser inom dess sfär. Det är
en väsentlig skillnad!

Herr talman! I likhet med herr Hjalmarson
ber jag att få uttrycka min tillfredsställelse
över statsminister Erlanders
svar på herr Hjalmarsons fråga.
Jag ber också att få i stort sett instämma
i vad herr Hjalmarson senare har
uttalat.

Statsministern har naturligtvis goda
skäl, när han hänvisar till Förenta Nationerna
som ett naturligt forum för
dessa spörsmål. Men jag vill göra det
tillägget, att den ungerske premiärministern
Kadar och Ungerns representanter
i FN många gånger har gjort
klart samt åter och åter upprepat att
de av principiella skäl inte kommer
att respektera eller ta hänsyn till Förenta
Nationernas resolutioner. Man kan
alltså inte vänta, att nya resolutioner
skall få dem att ändra mening. Detta
är givetvis inget skäl för att inte
fortsätta arbetet inom FN:s ram; jag
har där samma uppfattning som statsministern.
Men det förefaller klart att
man får lita inte så mycket till den internationella
organisationen som sådan
utan framför allt till världsopinionens
inflytande. Det är ur den synpunkten
som jag med tillfredsställelse hälsar
statsministerns förklaring och debatten
här i dag.

Herr talman! Det finns inom en annan
satellitstat än Ungern ett aktuellt
fall av inhuman och, förefaller det, godtycklig,
omänskligt grym behandling,
som omnämnts i den svenska pressen
och som jag vill begagna tillfället att
helt kort fästa uppmärksamheten på.

Jag tänker på den dom, som i den
estniska sovjetrepubliken har fällts mot
en ung estnisk vetenskapsman, Mart
Niklus, som enligt vad som har framkommit
i estniska tidskrifter, d. v. s.
sovjettidskrifter, har gjort sig skyldig
17

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt
folkdemokratien

till att lämna ut några fotografier från
Estland. Dessa fotografier, står det, visar
en fallfärdig bro, ett mot stöttor lutande
hus och ett som bostad använt
ruckel. Man säger att även den mest
balanserade människa förfäras över
Mart Niklus’ fräckhet att skicka ut fotografier
av denna art. En särskilt försvårande
omständighet tycker man är,
att han studerar på sovjetstatens bekostnad
vid universitet och ändå skymfar
denna stat genom att skicka ut fotografier
av sådan art. När man har bostad
och får bygga ett eget hem skall
man inte från detta hem fotografera
rucklen omkring och förse dessa med
falska beteckningar. Om man gör så, är
man en fiende till sitt folk, sägs det. Det
har klargjorts att dessa fotografier inte
har någon som helst militär betydelse
eller är av militärt intresse. De finns
utanför Sovjets gränser, så att ingen har
inte heller, såvitt jag vet, vågat påstå
något annat.

Nåväl, vad fick då denne unge vetenskapsman
för straff för att han skickade
ut dessa fotografier? Jo, tio års
straffarbete! Han dömdes till tio års
vistelse i koncentrationsläger, beläget,
efter vad det sägs, norr om polcirkeln.
Nog måste man instämma med hans
släkting, som vistas här i Sverige och
som påtalat denna omänskliga behandling,
i hans vädjan att denna dom inte
skall få gå i verkställighet. Jag måste säga
att det brev som redaktör Heed tillställt
Estlands regeringschef i denna
sak förefaller mig vara mycket väl motiverat.

Medan jag berör förhållandena i de
baltiska sovjetstaterna, tillåter jag mig,
herr talman, att tillägga bara ett par
ord om den allvarliga tragedi som det
utgör, när både den estniska sovjetrepubliken
och andra sovjetstater hindrar
familjer och släktingar i Sverige att förena
sig med sina anhöriga. Det är många
gamla och sjuka som inte får lov att
resa ut. Vad kan anledningen vara till

terror i den ungerska

att man vägrar dessa människor att förena
sig med sina släktingar? När någon
enstaka gång tillstånd beviljas utgör det
en sensation. Detta är i och för sig en
hård dom över ett förfaringssätt som
den svenska pressen många gånger har
påtalat och som jag här ännu en gång
vill peka på.

Herr talman! Jag är mycket glad över
att debatten här i dag har kommit att
visa, att det finns en enhetlig uppfattning
inom de svenska demokratiska partierna,
en uppfattning som mera kortfattat
kommit fram i statsministerns
svar och som herr Hjalmarson och fru
Lidman-Frostenson senare mera utförligt
redovisade. Denna vår uppfattning
måste utmynna i en vädjan i humanitetens
namn till den regim det här gäller
och till andra regimer av samma slag
att inte begå de förbrytelser mot humaniteten
som det tydligen finns risk
för skall fortsätta. Vi måste vädja till
dessa regimer att lyssna till de röster
utifrån, vilka helt enkelt försöker tala
mänsklighetens språk.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är mycket som vi
är oense om i den här kammaren, men
lyckligtvis finns det också en del saker,
i fråga om vilka vi är överens. Till
det som förenar oss allesammans hör
känslan för människovärdet och mänskligheten.
Enigheten gäller här självfallet
inte kommunisterna, och det framgår
ju också av det sätt på vilket kommunisternas
representant i detta fall
har funnit lämpligt att beröra vad som
ändå är en ur vår synpunkt allvarlig
fråga.

Herr Gustav Johansson har i sitt inlägg
försökt att lägga upp detta på de
partitaktiska spekulationernas plan. Det
är honom uppriktigt sagt väl unnat,
men det är uppenbart att han och hans
partivänner är ensamma om att göra
på det viset.

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

Statsministerns svar var fullständigt
främmande för allting sådant, och de
båda partiledare som yttrat sig har likaledes
helt och hållet hållit sig borta
från den sidan av saken. För oss framstår
det här som någonting väsentligt,
och det är naturligtvis som statsministern
säger att man i det här sammanhanget
tänker sig att i den mån det
inte betyder dröjsmål, som kan göra
mera skada än nytta, utnyttja Förenta
Nationerna. Det är det organ till vilket
Sverige är anslutet och där också kommunistiska
länder är företrädda. FN
har i det här fallet en särskild kommissarie
för ärendenas handläggning, men
varken ungerska regeringen eller herr
Johansson är intresserade av att begagna
denna möjlighet, utan nu är det
lämpligare att använda svenska riksdagsmän
— kanske t. o. m. svenska högerriksdagsmän
— för vilka herr Johansson
tydligen har mera förtroende
än han har för Förenta Nationerna och
dess representant.

Herr Johansson vill ha namn. Hans
iver att få fram sådana namn skulle i
och för sig kunna ge anledning till reflexioner.
Vad är det han vill ha dem
till? Varför skall han nödvändigt ha
dem med i kammarens protokoll? Listan
över personerna är för läng för att
i sin helhet kunna läsas in i protokollet,
och dessutom har man kanske med
tanke på de berörda personernas anhöriga
en viss tvekan att lämna ut dem.
Jag har inte så stort förtroende för herr
Gustav Johansson, men jag har litet
större förtroende för honom i alla fall
än jag i det här sammanhanget har för
den ungerska regeringen. För att inget
missförstånd skall uppstå skall jag med
herr Hjalmarsons tillstånd emellertid
våga mig på alt läsa in några namn i
kammarens protokoll.

Enligt uppgifter som kommit oss tillhanda
är det några som har avrättats
efter juni månad 1958. Jag skall läsa
upp fem namn bland många fler: Mar -

ton Rajki, Sandor Nagy, Miklos Peterfi,
Laszlo Gabor, Pal Kosa. Vidare är det
några namn som hänför sig till mars
månad 1958. Jag läser upp dem också:
Jozsef Perbiro, Janos Schiff, Zsigmond
Sipo, Imre Farkas.

Jag frågar, herr talman, om de
svenska kommunisterna — som tydligen
inte tror på Förenta Nationerna och
dess representant — är beredda att ge
exempelvis svenska riksdagsmän tillfälle
att träffa de personer, som det här
är fråga om? Namnen finns här. Herr
Johansson i Stockholm vill tydligen inte
ha flera namn, eftersom han inte är intresserad
av denna lista. Annars går det
att ordna den saken också, men det behöver
ju inte nödvändigtvis ske via
kammarens protokoll.

Det har i denna diskussion sagts, och
det är givetvis riktigt, att övergrepp
förekommer på många håll. Här har
t. ex. nämnts Sydafrika och Turkiet, vid
sidan om andra länder, där förhållandena
kanske inte är lika entydiga. Det
är givet att vi känner indignation över
dessa övergrepp. Jag har själv gamla
förbindelser med Turkiet, och en del
av de personer som för närvarande där
är offer för åtgärder, som jag inte på
något sätt kan gilla, är människor som
jag har respekt och sympati för. Och
vad som händer i Sydafrika är uppenbart
stridande mot de mänskliga rättigheterna.
Man kanske kan gå ett steg
längre och säga att det är värre än
brott, det är en dumhet. Men vad vi, i
varje fall hittills, i det fallet har fått
kännedom om när det gäller dessa båda
länder, är dock ingenting som i omänsklighet
ens närmar sig detta att låta unga
pojkar sitta fyra år i fängelse — sedan
de gjort någonting som ur deras synpunkt
inte kunnat te sig som ett brott
— och att därefter föra ut dem till avrättning.
En sådan grymhetens förfining
har varit förbehållen den regim,
som herr Johansson i Stockholm i dag
med så stor iver har försvarat.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är herr Heckscher
mycket tacksam för att han äntligen
har lyckats pressa fram några namn.
Om han vill läsa upp flera eller ej är
likgiltigt.

Här föreligger alltså namn på människor,
vilka påstås stämma med herr
Hjalmarsons beskrivning på pojkar i
12-, 13- och 14-årsåldern som avrättats
eller hotas av avrättning. Jag hoppas
att också medlemmar av riksdagen skall
bli i tillfälle att kontrollera dessa uppgifter
på. ort och ställe — och likaså
alla andra uppgifter i sammanhanget.

Jag vill också här nämna, att i samma
nummer av Sydsvenska Dagbladet som
här åberopats också fanns ett beklagande
på ledande plats, därför att den
engelska tidningen Times skrivit en artikel
om de stora ekonomiska och andra
framgångarna i Ungern.

Sedan ett par repliker, eftersom jag
ändå har ordet.

Herr Heckscher säger som herr Hjalmarson,
att det i detta fall råder enighet
om ställningstagandet mellan alla
demokrater. Ja, jag skall inte här ta
upp den debatt, som vi hade härom
kvällen, om vilka som är demokrater.
Om påståendena skulle vara sanna,
skulle vi också protestera. Men det enda
som man vid läsningen av protokollet
från denna debatt kan finna är, att
herr Hjalmarsson kommit med falska
uppgifter och fått bakläxa för det. Vi
får tala om herr Heckschers uppgifter
litet senare. Jag tror det skall bli likadant
med honom.

Slutligen vill jag säga några ord till
herr Ohlin om Balticum. Det har blivit
så tyst om Balticum på sistone. Den nya
affären här är ny även för mig, och
den skall vi tala om senare. Talet om
att balterna inte får komma hit har
tystnat, och Nermans hela departement
har ramlat ihop. När man släppt ut så
många att Sverige blivit ett baltiskt ål -

derdomshem och när det går turistbåtar
med flyktingar som återvänder till
Balticum på besök, har hela denna
kampanj råkat liksom i baklås.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Händelserna i Ungern
1956 skakade oss alla. Då gick det ungerska
folket till kamp för sin frihet,
men frihetsmanifestationen krossades
av stridsvagnar. Den fria demokratiska
världen åsåg med avsky vad som hände.

I olika sammanhang har man nu fått
uppgifter om att avrättningar pågår av
ungerska ungdomar, som var med i frihetskampen
1956 men då inte uppnått
straffmyndighetsåldern. De var då bara
skolpojkar i 15-årsåldern, men när de
nu uppnått 18-årsåldern skall de ha avrättats
av Kadarregimen.

Den svenska regeringen anser sig i
svaret inte kunna uttala någon bestämd
mening om tillförlitligheten av uppgifterna
om massavrättningarna av ungerska
ungdomar. Men samtidigt erinrar
statsministern i interpellationssvaret
om att FN-representanten Sir Leslie
Munro i sin rapport 1959 uttalade, att
de cirkulerande upplysningarna om nya
rättegångar och verkställda dödsstraff
avseende personer, som varit med i
1956 års revolt, till synes är tillförlitliga.

Jag tror emellertid, att när vi behandlar
frågor av denna beskaffenhet gör vi
klokt i att i fråga om fakta, i fråga om
vad som verkligen kan ha inträffat,
inte gå längre just nu än vad FN-delegaten
anser sig ha kunnat konstatera.
Den som vet mer, måste känna sin skyldighet
att medverka till att få fram
sanningen. Naturligtvis måste former
väljas, som är så långt möjligt betryggande
för anförvanterna.

Med hänsyn till den fortsatta efterforskningen,
som jag anser absolut inte
får avstanna, är det tillfredsställande
att herr Heckscher här kunde ge en viss
vägledning i det fortsatta arbetet för

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

att konstatera hur det verkligen ligger
till i detta fall.

Är uppgifterna om den ungerska kommunistregimens
meningslösa hämndaktioner
mot ungdomar, som för snart
fyra år sedan som skolpojkar deltog i
frihetskampen, riktiga — och det finns
faktiskt mycket som tyder på att så
skulle vara förhållandet — måste man
säga, att Kadarregimen har visat prov
på en sådan omänsklighet och en sådan
grymhet, att vi näppeligen kan finna
lämpliga ord för att ge uttryck åt vår
olust och vår avsky.

Jag delar helt statsministerns uppfattning,
att opinionsyttringarna mot
den ungerska kommunistregimen för
kränkningar av humanitet och mänskliga
rättigheter som regimen kan visas
ha gjort sig skyldig till bör ske genom
FN — naturligtvis i varje fall i första
hand genom FN. Det är av betydelse
att den fria världsopinionens reaktion
kommer till så klart uttryck som möjligt.
Emellertid synes — något som
också herr Ohlin rätt utförligt uppehöll
sig vid -— FN-delegaten inte ha fått tillfälle
att göra de studier, som hade varit
nödvändiga för att bringa klarhet i
vad som verkligen händer. Jag förutsätter
att den svenska regeringen överväger
alla de möjligheter, som vårt land
kan ha alt medverka till att skapa sådan
klarhet.

Det är inte så lätt — det får vi ofta
påminnelser om — för ett litet land som
Sverige att påverka sådana här händelser
i gynnsam riktning. Vetskapen om
detta hör naturligtvis inte göra att vi i
hjälplöshet sitter med armarna i kors.
Jag tror faktiskt att den svenska regeringen
med den sans och måttfullhet
som den har ådagalagt i utrikespolitiska
sammanhang — inte minst i umgänget
med representanter från skilda
regimer — skall ha de allra största förutsättningarna
att genom en insats i
FN göra något för att här i första hand
få fram sanningen och i andra hand

vidarebefordra den till världsopinionen
på de vägar som kan vara tjänligast.

De motsättningar, som råder i världen
mellan de två stora maktblocken,
håller oss i ständig oro och kräver vår
uppmärksamhet och vår beredskap.
För vårt lilla land är den alliansfria
linjen, den militära neutraliteten, den
som ger oss den bästa tryggheten, samtidigt
— jag betonar det — som den
bör vara ägnad att ge största möjliga
bidrag till strävandena för fred i världen.

Man jag vill stryka under vad som
har sagts många gånger, att det i detta
sammanhang inte är fråga om ett uns
av andlig eller ideologisk neutralitet,
allenast en militär sådan. Det är självklart
för oss att med all vår kraft reagera
mot allt förtryck av människor,
var det än förekommer, mot allt brutalt
våldförande av de mänskliga rättigheterna
och människovärdet. Det gäller
den ungerska Kadarregimens styrelsemetoder.
Det gäller också kommunistiska
förföljelser av bönder i Östtyskland
—- i den mån sådana inträffat —
det förekommer uppgifter om sådant,
och man bör undersöka huruvida även
de är riktiga. Det gäller också det
tvångsgrepp som en stor del av världens
befolkning hålls i.

Det gäller också förtrycket av den
färgade befolkningen där sådant förekommer.
Vi som hävdar att människovärdet
och människornas frihet måste
höra till grundvalen för folkens styrelse
reagerar mot det våld som på olika
håll ute i världen används mot folken.
Den frihet vi är förunnade i vårt land
bör vara förenad med en klar skyldighet
att i mån av förmåga ge vårt stöd
åt den fria världsopinionen för de
mänskliga rättigheterna och folkens rätt
att leva i frihet och fred.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Debatten lider mot sitt

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

slut. Det kanske kan tillåtas mig att göra
ett par reflexioner med anledning av
vad som sagts.

•lag noterar med tillfredsställelse att
man från praktiskt taget alla håll givit
sin anslutning till de rader i interpellationssvaret
där det sägs att om dessa
rykten är riktiga så är förfarandet uttryck
för en upprörande omänsklighet
och visar ett totalt förakt för Förenta
Nationernas resolution i Ungernfrågan.
Till och med talesmannen för det kommunistiska
partiet råkade även han ge
sin anslutning till dessa tankegångar i
ett obevakat ögonblick.

Herr Hjalmarson hade vänligheten säga
att det mellan honom och mig inte
fanns någon skillnad i sak men att han
ansåg sig kunna välja ett mera känslomässigt
laddat språk än det som enligt
hans mening låg helt naturligt till i en
regeringsdeklarations formuleringar. Jag
vill gärna säga att vi väl många gånger
för närvarande känner ett behov av att
få sjunga ut även om våra möjligheter
att öva inflytande på händelserna ute
i världen inte är stora. När makten och
hatet förleder människorna till övergrepp
mot de svagare är det inte så
konstigt att känslorna kommer i svallning.
Framför allt uppröres vi av att
barn, minderåriga, som inte genomtänkt
konsekvenserna av sina handlingar,
skall utsättas för sådant som dessa rykten
skildrar. Så långt finns det alltså
ingen anledning för mig att annat än
med tillfredsställelse notera den diskussion
som varit.

Men jag kanske bör fästa uppmärksamheten
på att den svenska regeringen
icke ansett sig kunna gå i god för tillförlitligheten
av de uppgifter på vilka
vi nu grundar våra gemensamma reaktioner.
Vi har på den punkten sagt identiskt
detsamma som andra demokratiska
regeringar sagt när denna fråga kommit
upp. Vad det gäller är ju att hitta
någon metod varigenom man kan få
fram sanningen i denna affär. Den ung -

erska regeringen dementerar, men tilltron
till dess dementier kan inte vara
särskilt stark hos oss, när man inte
samtidigt öppnar gränserna och öppnar
fängelsemurarna för den av hela världen
tillsatta undersökningskommissionen.
Det borde, som jag framhållit i
mitt svar och som norska regeringen
framhöll i sitt svar i norska stortinget,
vara en enkel sak att få respekt för sina
dementier och tillit till dem genom att
släppa in Ungern-kommissarien eller
hans ombud. Så länge det inte sker kan
det inte hjälpas att tilliten till dementierna
inte är så stor hos oss som den
av naturliga skäl varit hos herr Johansson
i Stockholm.

Den linje som föreslagits — att svenska
regeringen skulle göra en säraktion
— kan vi näppeligen finna vara välbetänkt
så länge sanningen icke är definitivt
utredd. Och att den ungerska regeringen
skulle visa en större vilja att
släppa in oss och låta oss göra undersökningarna
än att släppa in representanter
för hela världen, för Förenta Nationerna,
det tror jag inte på.

Det gäller att pressa fram sanningen.
Vi tror att den väg vi rekommenderar
i interpellationssvaret och som väl också
i stort sett vunnit anslutning hos de
politiska partiers ledare som yttrat sig
är en säkrare väg att få reda på vad
som verkligen hänt. På den punkten har
vi alla ett lika stort gemensamt intresse
lika väl som vi är överens om att reagera,
om det skulle visa sig att ryktena
talar sanning.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Senaste söndag, den 8
maj, hade jag tillfälle att vistas från
morgon till sena kvällen i Östberlin. Jag
blev då vittne till den av Ulbricht-regimen
framkommenderade stora jubileumsfesten
med anledning av att just
den dagen femtonårsminnet firades av
som det hette på jättestora reklampla -

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning ar uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

kat, »den ärorika röda arméns befrielse
av Tyskland».

Dagen innan, alltså förra lördagen,
hade jag i det stora flyktinglägret Marienfelde
i sydkanten av Västberlin haft
tillfälle att se 3 300 offer för den frihet
som man i Östberlin dagen därpå skulle
fira. Jag vill säga, inte till herr Johansson
i Stockholm, tv det vore meningslöst
och lönlöst, utan till kammaren, att
i detta läger får man möta levande människor
som bevis på vad det kostar att
stå emot den typ av befrielse som representeras
av regimerna i länderna öster
om järnridån. I detta läger ryms alltså
3 300 människor. Jag satt under flera
timmar i den s. k. upptagningskommissionen.
Vi var ett antal utländska journalister
som där fick följa förhör med den
ena flyktingen efter den andra, där man
i detalj gick igenom deras levnadsöden.
Det omvittnades att under februari månad
hade till lägret kommit 10 000 flyktingar,
under mars 13 000, under april
15 402 och under de sex första dagarna
i maj 3 060. Jag skall här inte berätta
om någon av de namngivna personer
som där förhördes. Det var två
bönder, en från Brandenburg och en
från distriktet Rostock. Båda hade flytt
sedan allt vad de ägde och hade tagits
ifrån dem i samband med den pågående
konfiskationen för kollektiviseringen
och kolchosiseringen. En annan
var en hotellinnehavarinna som också
hade blivit berövad all sin egendom. Till
Västtyskland har sedan 1947 kommit 3,4
miljoner på kommunistiskt sätt »befriade»
människor, »befriade» på det
sätt som även de svenska kommunisterna
har panna att kalla befrielse.

Herr talman! Det finns alltså många
tusen levande vittnen som i denna stund
kan tala om och beskriva vad de har
genomgått och vad kommunistisk befrielse
innebär. Sannolikt finns det i
dessa länder, från vilka dessa levande
vittnen kommit, ännu fler som icke kan
tala men som har försökt att nå ut till

den demokratiska friheten men inte
lyckats. De har inte längre någon talan.
De är tystade, sannolikt för alltid.

I en sådan här diskussion och efter
den välgörande deklaration som givits
från både regeringen och de övriga demokratiska
partierna är det viktigt —
när vi icke kan nå de svenska kommunister
som tyvärr finns, eftersom vi
andra inte talar samma språk som de
— att med fakta klargöra för alla andra
den avgrund som skiljer, trots alla fel
och brister, den demokrati vi har i väster
från den s. k. demokratien under
kommunismens diktatur på andra sidan
järnridån.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag begär inte att herr
Ståhl skall ha reda på de verkliga förhållandena
mellan Östtyskland och Västtyskland.
Men eljest är det ett faktum
att föregående år cirka 70 000 återvände
av dem som tidigare hade flytt över
till Västtyskland.

Om jag nu polemiserar mot herr Hjalmarson
så kan polemiken i tillämpliga
delar också gälla de övriga som ansett
sig böra rikta en attack i detta hänseende
mot ungerska folkrepubliken. Men
innan dess måste jag bestämt reagera
mot herr Heckschers insinuation mot
herr Gustav Johansson därför att han
begärde att man åtminstone bör nämna
några namn för att därmed i någon mån
styrka de grova anklagelser man riktar
mot ett annat land. Herr Heckscher sökte
göra gällande att denna framställning
av herr Johansson skulle ha andra syften
än det sakliga syftet att få åtminstone
något belägg för de ovederhäftiga
och lögnaktiga beskyllningarna mot den
ungerska folkrepubliken. Trots mångårigt
riksdagsmannaskap vet jag inte
riktigt, herr talman, var gränsen går
för att parlamentariskt karakterisera
herr Heckschers uppträdande. Men så
mycket kan jag siiga: Det är oförskämt
att slunga ut eu sådan beskyllning mot

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

en riksdagsman som sitter här i kammaren
med precis samma rätt enligt
grundlagen som herr Heckscher. Att
komma med dylika insinuationer är i
varje fall oss främmande. Och det borde
vara ovärdigt den — om jag nu har
rätt -— tilltänkte vårdaren av rikets
högsta kulturella angelägenheter i en
eventuell borgerlig regering, att kasta
ut dylika beskyllningar mot en annan
riksdagsman.

Herr Hjalmarsons interpellation har
framställts i »humanitetens» namn. Därom
skulle inte vara något att säga, därest
herr Hjalmarson uppträtt som en
konsekvent väktare på humanitetens
skansar. Men de kvalifikationerna saknar
herr Hjalmarson totalt. Ingen har
heller väntat sig att han som ledare för
landets mest reaktionära parti skulle
besitta sådana kvalifikationer. Däremot
tycker man att han, som lär vara juridiskt
utbildad, borde vara litet försiktigare
i sina påståenden och inte utnyttja
rena rövarhistorier som »bevisning».
Men av en politisk ledare, som
varit med om att beteckna socialdemokratiens
ledare som en samling boskapstjuvar
och förklara demokratien för en
ideologi som undan för undan måste
malas sönder, kan man vänta sig vad
som helst. Herr Hjalmarson försökte
klara sig undan den uppgift, som jag
lämnade i kammaren för någon tid sedan
om hans uttalanden år 1928, med
den lilla näpna nödlögnen att han då var
vänsterorienterad. Var och en vet att
han inte var det. En vänsterorienterad
hade inte fått medarbeta i Det Nya Sverige,
som redan då var ett högerorgan
med fascistisk anstrykning.

Herr Hjalmarsons juridiska utbildning
borde eljest ha lett till att han åtminstone
gjorde ett försök att leda sina
perfida påståenden i bevis. Jag skulle
tro att flertalet av kammarens ledamöter,
oberoende av vilken uppfattning de
för övrigt har, måste konstatera att det
varit ytterst klent beställt med bevis -

ningen, och att han endast åberopat uttalanden
i andra och tredje och till och
med fjärde hand för att åtminstone söka
ge någon trovärdighet åt sina påståenden.
I sin interpellation talar herr Hjalmarson
visserligen om »bestyrkta uppgifter»,
men han har ännu inte angivit vilka
dessa är. I varje fall kan man inte
i detta sammanhang tala om bestyrkta
uppgifter.

Men låt oss återvända till »humanisten»
Hjalmarson. Om man uppträder
med anspråk på att vara besjälad av humanitet,
bör denna humanitet gälla allt
våld och inte göras beroende av vem
som utövar våldet. Men en mera enögd
»humanist» än herr Hjalmarson lär det
vara svårt att uppspåra.

Ungefär samtidigt som herr Hjalmarson
ingav sin interpellation i humanitetens
namn, befann han sig i den krets
som hyllade ett statsöverhuvud som vid
en presskonferens förklarade, alt fem
personer i hans hemland avrättats därför
att de var kommunister, och att varje
kommunist var en landsförrädare.
Till pjäsen hörde emellertid, att de avrättade
inte var kommunister utan sådana
som regimen betecknade som
kommunister. Om det statsbesöket hade
herr Hjalmarson ingenting att säga, medan
han rasade som en besatt över regeringens
beslut att inbjuda den ryske
regeringschefen Chrustjov. Han har inte
sagt ett enda ord för att utlösa sin indignation
över de justitiebrott som
begåtts år efter år i USA. Var fanns
herr Hjalmarsons indignation då de båda
makarna Ethel och Julius Rosenberg
placerades i den elektriska stolen trots
att de bevisligen hade dömts på grund
av falska vittnesutsagor? Inte heller har
han mig veterligt offentligt vänt sig
mot rasdiskrimineringen i USA. Eller
för att som exempel ta Ungern, som vi
i dag diskuterar: Vem hörde av herr
Hjalmarsons indignation över de ruskigheter
som begicks mot frihetskämparna
under Horthvregimen, eu fascis -

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

tisk regim som på sin tid tillkom med
stöd av utländsk intervention. Under
resningen i Ungern 1956, när svensk
press överflödade av fotografier och
skildringar av de s. k. frihetskämparnas
grymheter då de för några dagar trodde
sig vara herrar i Budapest, hörde man
inte av herr Hjalmarson. I Ungern gick
det under dessa dagar verkligen till på
ett sätt som man har rätt att reagera
mot i humanitetens namn, såvitt man
inte bara draperar sig i humanitetens
mantel och söker framställa sig som
»humanist». Kommunister eller sådana
som ansågs vara kommunister hängdes
i fotterna i träd och sparkades ihjäl.
Detta har stått att läsa i svensk press.
Ungerska medborgare torterades, deras
kroppar hängde med huvudet nedåt i
en park till ett sådant antal, att man
talade om »de hängdas allé». Det beskrevs
i pressen hur man gjöt fotogen
över människor och brände ihjäl dem.
En treårig pojke, Pista Kovacs, mördades
tillsammans med sin far som var
kommunist. Natten till den 31 oktober
dödades officeren Stefan Teresis hustru.
Hans fyraårige son styckades med en
yxa, och likdelarna placerades i skyltfönstret
till en affär. Man hängde, sköt
och trampade ihjäl människor eller
kastade dem i kloaker. Sådan var »frihetskämparnas»
framfart. Det var ur
fängelserna utsläppta förbrytare och
gamla Horthy-anhängare som svarade
för de värsta grymheterna.

Var fanns herr Hjalmarson vid den
tidpunkten? Han tillhörde dem som
jublade över kuppförsöket, och hans
humanism räckte inte till för ens en
stilla vädjan om nåd för de olyckliga
som råkade ut för de lössläppta förbrytarnas
och de gamla Horthyfascisternas
blodiga terror.

Vad som skedde vid den tiden i
Ungern skildrades, som jag nämnde, utförligt
i den svenska pressen, och ingen
svävade i tvivelsmål om att skildringarna
i huvudsak var verklighetstrogna.

Bevisen fanns i ögonvittnesskildringar
och fotografier i borgerlig och socialdemokratisk
press, och de serverades
i den borgerliga pressen åtföljda av hänförda
lovsånger över »frihetskämparnas»
sagolika tapperhet.

Men »humanisten» Hjalmarson teg —-och så bär han förhållit sig vid varje
tillfälle då »den fria världen» tillåtit
sig våldshandlingar av ena eller andra
slaget. Jag behöver bara nämna hans
tystnad om den franska terrorismen
mot Algeriets olyckliga folk, Syngman
Rhees korrumperade blodsvälde och
den turkiska regimens undertryckningsåtgärder
för att var och en skall förstå,
att herr Hjalmarsons humanitära
Ungern-interpellation har tillkommit
för andra syften än fredens och frihetens.

Nu har herr Heckscher sökt klara av
denna genanta historia genom att här
meddela, att han tar avstånd från vad
jag senast relaterat. Men det är att
märka att hans humanitet var betydligt
graderad — vad som skett i den s. k.
fria världen ansåg han inte alls vara av
samma karaktär eller gå upp mot det
som sker i folkmaktens länder. Jag tycker
att en sådan gradering stämmer dåligt
överens med den humanitet man
söker drapera sig i, då man nu riktar
anklagelser mot den ungerska regimen.

Jag vill också nämna, att herr Hjalmarson
och högermännen i övrigt inte
hade så mycket att säga om en händelse
som inträffade här i Sverige år 1940,
då högerorienterade personer och t. o. in.
folkpartistiska sådana gjorde ett attentat
mot tidningen Norrskensflamman,
varvid två barn och tre vuxna fick
sätta livet till. Något mera märkbart
avståndstagande från denna grymhet i
det egna landet hörde man inte av från
högerns företrädare.

(Här avbröts talaren med klubbslag
av herr Ullmannen, som yttrade: Jag
får anmoda den ärade talaren att hålla
sig till ämnet.)

26 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

Jag har tänkt sluta nu. — Det finns
ett engelskt ordspråk som säger, att
välgörenheten bör begynna hemma.
Herr Hjalmarson borde, för att använda
herr Heléns något överraskande uttryck
för en tid sedan, söka tvätta den
smutsiga och blodiga byk, som den s. k.
fria världen nu blottat, innan han riktar
sina ansträngningar åt annat håll.
Den förstaliandsuppgiften räcker en
god bit in i framtiden för herr Hjalinarson.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
alla de saker som herr Senander under
kammarens och herr talmannens beundransvärda
tålamod drog in i denna
debatt, utan bara ta upp ett par saker.

Herr Senander talade om rasdiskriminering.
Jag tror mig kunna säga, att
varken herr Hjalmarson eller jag någonsin
har skrätt orden när det gällt
sådana ting. Vår reaktion mot rasdiskriminering
har alltid varit lika stark,
oavsett var den förekommit. Och, herr
talman, rasdiskriminering har förekommit
på åtskilliga håll både väster och
öster om järnridån.

Jag tror också att herr Senander bäst
karakteriserar sig själv genom det sätt
på vilket han talade om den ungerska
frihetskampen 1956. Visst förekom det
övergrepp i denna kamp, visst hände
det på båda sidor många saker som
inte borde ha hänt. Men det är en oerhörd
skillnad mellan vad som i stridens
hetta kan inträffa och de hämndeaktioner,
som enligt de här lämnade
uppgifterna fortfarande bedrivs fyra
år efter händelserna.

Och vad beträffar den »insinuation»

— jag hoppas att citationstecknen hörs

— som herr Senander talade om är det
ju tyvärr på det viset i diktaturer, att
den som har lämnat en uppgift, som
utomlands begagnas på ett sätt som
diktaturregimen finner vara för sig
skadligt, riskerar att själv bli offer för

diktaturen. Jag tycker att de kommunistiska
talare, som här varit så ivriga
att provocera fram namn, själva lättast
kunde ha undgått alla misstankar genom
att göra klart för sig de risker som
i det fallet föreligger. Jag kan bara
hoppas att det inte så småningom kommer
att visa sig, att det är jag som
varit oförsiktig genom att — ehuru
blott till någon del — tillmötesgå önskemålet
att namn skulle lämnas.

Herr Senander talar om att det skulle
vara någonting orätt i att göra en gradering
mellan de saker som förekommit.
Ja, det är väl ofta så, att man på
sätt och vis är strängare mot sina vänner
än mot sina motståndare, men den
gradering jag här tillåtit mig göra har
inte byggt på geografiska skillnader —
var det ena eller andra förekommit —
utan den har byggt på skillnader i vad
som skett. Det återstår ännu att inom
den fria världen finna exempel på någonting
sådant som vi i dag diskuterar.
Och det är ingen tillfällighet. Den sortens
saker förekommer bara i diktaturregimer.
Det är inte svårt att finna
exempel på liknande grymheter exempelvis
från nationalsocialismens sida,
ty nationalsocialistiska och kommunistiska
regimer har alltid varit så nära
besläktade med varandra. Horthy-regimen
och Kadar-regimen i Ungern har
till följd av sin inneboende natur kommit
att till stor del begagna samma
medel.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville bara belysa den
verkliga halten av herrar Heckschers
och Hjalmarsons humanitet, när de på
detta sätt graderar den och talar om att
det är värre på den ena sidan än på
den andra. Jag vände mig vidare inte
emot att herr Heckscher i polemik mot
herr Johansson i Stockholm skulle ha
sagt, att det var riskabelt att nämna
namn för att därmed styrka sina anklagelser.
Vad jag vände mig emot var

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

att herr Heckscher insinuerade, att herr
Johansson i Stockholm hade andra avsikter
än sakliga, då han begärde att
det skulle nämnas namn för att i någon
mån styrka de plumpa anklagelser,
som i dag riktats mot den ungerska regeringen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
konstatera att det återigen stundar ett
val. Kommunisterna ventilerar nämligen
de beklagliga händelserna i Luleå år
1940.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
stämpla den kommunistiska
agitationen såsom synnerligen ohederlig.
För några dagar sedan stod det i
tidningen Ny Dag, att kassören i den
Hallbergska mordbrännarligan varit anställd
i Norrländska Socialdemokraten.
Detta är ett fullständigt grundlöst påstående
från kommunisternas sida. Jag
vill uttryckligen vederlägga denna uppgift
och stämpla agitationen såsom ovärdig
det svenska samhället.

Emellertid begärde jag ordet därför
att jag kände mig illa till mods, när jag
åhörde herr Johanssons i Stockholm av
flåspatos präglade försvar för våldsmännen
i Ungern. Jag erinrar mig, vilket
djupt intryck det gjorde långt in i de
kommunistiska leden, när man 1956 erfor,
med vilken brutalitet folkresningen
i Ungern kuvades. Det har talats om
folkrepubliken Ungern. Den man som
1956 fördes till makten av folkviljan,
Imre Nagy, avrättades sedan. Man skulle
alltså kunna säga att om någon blir förd
till makten av folkviljan, betraktas det
som ett brott som bestraffas med döden.
Kommunisterna talar ett annat språk
än vi. Det är ingen mening med att försöka
få kommunisterna att gå efter samma
bedömningsgrunder som vi andra.
De 21 teserna är fortfarande kommunismens
grundlag, oavsett om Kominform
ersatt Komintcrn eller denna upphört
helt och hållet. Studerar man kom -

munisternas agitation skall man finna,
att den helt och hållet grundar sig på
innehållet i de 21 teserna.

Vi har många gånger diskuterat våldsfrågan
med kommunisterna. Det var en
gång en man som hette Stalin. Han
framställdes av kommunisterna som den
vitaste ängel, han var oskulden personiiferad.
Men sedan hände någonting österut.
De nya maktägarna stämplade Stalin
som en inhuman gestalt, och 1956
talade herr Hagberg om att Stalin hade
varit despot.

1930-talet präglades av stora upprensningar
i Sovjetunionen. I Norrbotten
anordnade kommunisterna demonstrationer
under parollen »död åt förrädarna!»
Nu kräver kommunisterna i dag,
att vi skall leverera detaljerade bevis för
förhållandena i Ungern, trots att möjligheten
till insyn inte är stor. Men själva
har de kunnat instämma i kravet på
dödsdomar. När det varit avrättningar
i öststaterna efter kriget har vi på det
lokala planet i Norrbotten haft många
heta diskussioner, och det har aldrig
hänt annat än att kommunisterna,
t. o. m. kommunistiska häradsdomare,
försvarat dödsdomarna i öststaterna. Det
finns ingen möjlighet för kommunisterna
att ha en egen uppfattning på den
punkten.

Det var en grupp arbetare från malmfälten
som emigrerade till Sovjetunionen.
När det kom ut, att många av dem
under den stalinistiska förföljelseperioden
1937—1938 blivit utsatta för brutal
behandling, försvarade kommunisterna
även dessa övergrepp. Det finns enligt
min uppfattning ingen möjlighet för oss
att uppfostra kommunisterna. De har sin
egen uppgift. De har valt att föra våldslcommunismens
talan, också från andra
kammarens talarstol.

Jag vill i detta sammanhang slutligen
bara framhålla en sak, nämligen att jag
tror att det för en demokrati är viktigt
att humanitetens anda hålls levande. .lag
tror att exempelvis kränkningarna av de

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

mänskliga rättigheterna i Hitlertyskland
var själva huvudgrunden till att vi så
småningom hamnade i det andra världskriget.
Demokratiens egen självbevarelseinstinkt
gör det enligt min mening
nödvändigt, att man håller humanitetens
låga levande. Jag vill i detta sammanhang
anföra som min mening, att
denna kamp för demokratiens bevarande
inte förs med större kraft här i riksdagen
än ute på arbetsplatserna. Enligt
min uppfattning är de enkla kroppsarbetarna,
som i verkstäderna och på andra
arbetsplatser och ute i bygderna för
frihetens och demokratiens talan, de
verkliga hörnstenarna i vårt demokratiska
samhälle.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag hade från början
inte tänkt att säga något här, eftersom
det som jag skulle ha sagt, uttryckts
utomordentligt klart av herrar Ohlin,
Heckscher och andra och även kommit
till uttryck i statsministerns interpellationssvar.
Det är emellertid ett par synpunkter
som jag gärna vill bidra med,
eftersom jag under många år sysslat med
flyktingarna, även flyktingarna från länder
bakom järnridån.

Här har från kommunistiskt håll sagts
en hel del, som går ut på försvar för
förhållandena i den östliga världen. Jag
har ingenting att invända mot den taktiken.
Enligt min mening har våra riksdagsledamöter
från det kommunistiska
partiet full rätt att hävda sin syn, och
det får väl anses vara deras uppgift att
göra det.

Däremot måste jag uttala min förvåning
över att man inte nöjer sig med
att försvara förhållandena utan ger sig
in på den hopplösa uppgiften att förneka
faktiska, påvisbara förhållanden,
som inte kan vara dessa mina riksdagskamrater
främmande. Det var visst Napoleon
som en gång formade orden: Det
finns ingenting så besvärligt att komma
till rätta med som ett faktum. Det är

sådana fakta som talar även i detta
sammanhang, och jag kan inte förstå
att det kan vara någon vinning att försöka
skapa en dimridå och blanda bort
korten i detta sammanhang genom att,
som herr Senander gjorde nyss, räkna
upp en väldig katalog av missgärningar
från icke-kommunistiska länder. Låt oss
gärna erkänna att sådana har förekommit.
Här har väl också klart uttryckts
inte bara beklaganden över utan även
avsky för rasdiskrimineringen i Sydafrika
och andra försyndelser mot humanitetens
ideal.

Jag tillåter mig emellertid ställa frågan:
Blir grymheterna österut mindre
av att man kan påvisa att sådana förekommer
också i andra länder? Det är
väl inte det vi skall tala om nu. Vi önskar
bara, att man från svensk sida skulle
kunna på nytt deklarera vår anslutning
till humanitetens ideal och till de tankar
och synpunkter som har fått sitt
uttryck i deklarationen om de mänskliga
rättigheterna. Det är ju dessa som
har kränkts.

Frågar man vad vi från svensk sida
gjort eller kan göra, vill jag bara mycket
kort framhålla följande. Jag har fattat
den svenska uppgiften som tvåfaldig.
Vi skall genom vår flyktingpolitik söka
mildra och i möjligaste mån häva följderna
av de grymheter som har begåtts.
Vi har bedrivit en flyktingpolitik som
jag tror på det hela taget hedrar vårt
land. Det andra vi kan göra är att som
ett demokratiskt folk oavlåtligt höja frihetsfanan
och ideologiskt försöka förändra
situationen, så att man överallt
i världen, såväl i öst som i väst, tvingas
att respektera människan.

Vad fakta beträffar är jag naturligtvis
också tveksam i fråga om att offentliggöra
enskilda fall, och jag skall inte ge
mig in på ett enda här. Jag skall bara
antyda, att jag är upprörd och förvånad
över att man kan förneka det som så
klart kan dokumenteras. Jag lever rätt
mycket bland ungerska flyktingar och

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

baltiska flyktingar och har en del av
min verksamhet förlagd till Berlin. Det
skulle exempelvis inte vara någon svårighet,
om jag vågade lita på att det inte
skulle få några för vederbörande menliga
följder, att inbjuda de kommunistiska
riksdagskollegerna till ett samtal
med en dam från Baltikum, som för inte
så länge sedan i samband med »tövädret»
kring Stalins död lyckades ta sig
ut ur Sibirien, där hon har tillbringat
en omkring 15-årig flyktingtid under
ytterst pressande och omänskliga förhållanden.
Hon är en bildad dam, en
dam, som man uppenbarligen kan lita
på. Man behöver bara sitta och höra
henne berätta för att förstå vad som
sker där borta. Vi vet också att det i
samband med det s. k. tövädret från
ryska områden kom ut en hel del f. d.
tyska soldater, tillfångatagna tyskar, och
med dem en hel del tyska balter. Det
har i Berlin sammanställts kartor över
Ryssland, på vilka man prickat ut alla
de tvångsarbetsläger där balter i tiotusental
ännu är föremål för en mycket
hård behandling. Jag har själv sett en
sådan karta med inte mindre än 60
tvångsarbetsläger, och jag har träffat
några som suttit i sådana läger.

När man känner till detta och mycket
annat, förefaller det så meningslöst
att klara fakta förnekas. Låt oss i stället,
var och en med de kanaler som står oss
till buds — våra kommunistiska riksdagsmän
har ju uppenbarligen rätt mycket
inflytande utom Sveriges gränser —
försöka åstadkomma ett ändrat klimat.
Det är dock någonting oerhört att behandlingen
av minoriteter och flyktinggrupper
alltfort skall vara sådan, att
man kan tala om brott mot mänsklighetens
heligaste värden, mot tanke och
åsiktsfrihet, mot den enskilda människans
rätt till en smula personlig lycka,
allt i klar strid mot deklarationen om
de mänskliga rättigheterna.

Från denna synpunkt tror jag att da -

gens debatt ändå har varit både nyttig
och avslöjande.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är en total missuppfattning
från herr Rimmerfors’ sida
att vi skulle förneka fakta. Vi begär
tvärtom att man, om man kastar fram
sådana beskyllningar som här förekommit,
skall kunna presentera fakta.

Vidare ansåg herr Rimmerfors att jag
skulle ha försökt ursäkta påstådda grymheter
på ena sidan genom att tala om
grymheter på den andra sidan. Jag har
inte alls försökt göra detta. Jag har bara
pekat på grymheterna i den s. k. fria
världen för att illustrera ensidigheten
hos herr Hjalmarsons humanitet. Han
hördes ju inte alls av när det gällde dylika
upprörande grymheter i det förgångna.
Däremot gör han nu en stor
framstöt i ett fall som är så lösligt grundat
att han inte har kunnat prestera
några som helst fakta.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

IJerr talman! Herr Senander säger att
att man inte har förnekat de fakta som
jag anförts utan att man bara önska få
dem verifierade. Låt mig mycket kort
fråga herr Senander: Varför avböjer
man då att dessa anklagelser blir undersökta
av den bästa tänkbara instansen,
nämligen Förenta Nationerna, som ju
är sammansatt av representanter för
både öst och väst?

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall strax svara på
herr Rimmerfors’ fråga i samband med
en kommentar som jag tänkte göra till
statsministern förklaringar för en stund
sedan. Innan dess vill jag emellertid ta
upp ett par andra saker.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

Herr Heckscher nämnde här tio namn
på ungerska Anderssöner och Petterssöner,
vilka enligt hans framställning skulle
ha avrättats i Ungern. Jag frågade honom
personligen: »Är dessa uppgifter
tagna från den ungerska pressen?» —
»Ja, en del.» Vidare frågade jag: »Är det
några ungdomar bland dessa människor?»
— »Ja, en del.»

Jag utgår ifrån att herr Heckscher
riktigt återgivit uppgifter som är tagna
i den ungerska pressen, och jag vill nu
bara konstatera att det inte handlade om
något som helst bestyrkande av herr
Hjalmarsons teser att in i det sista har
barn — för något annat kan man inte i
detta sammanhang tala om ■— avrättats
eller sitter för närvarande i ungerska
fängelser och väntar på avrättning. Jag
måste säga att med denna metod kan
man beträffande vilket land som helst
komma med en bevisning. Man kan förtala
Sverige på samma sätt och säga:
»Gunnar Pettersson, Johan Andersson,
Nils Olsson, Sven Persson o. s. v. har
avrättats eller väntar på att avrättas.»

Detta är alltså halten av bevisföringen
och den bara ytterligare illustrerar att
ni inte har några bevis. När herr Hjalmarson
ställs inför frågan: »Varför lämnar
ni inte den namnlista, som ni har,
till Förenta Nationernas representant?»,
så ställer han ett motkrav och säger: »Vi
skall göra det, om herr Gustav Johansson
överlämnar samma lista till Kadar
i Ungern.» Är inte medkänslan med
människor, som sitter och väntar på avrättning,
starkare än att man skall börja
köpslå om »fakta» som eventuellt skulle
kunna rädda dessa människors liv?

Jag kan på herr Gustav Johanssons
och egna vägnar säga att det inte var
fråga om något förbiseende, när han —-med anledning av att statsministern uttryckt
indignation över ett förhållande
som skulle innebära att man plockar in
i fängelse fjortonåringar eller t. o. in.
tolvåringar för att sedan avrätta dem
när de fyllt 18 år — framhöll att varje

sund människa väl måste finna sådant
avskyvärt. Jag vill gå ett steg längre: jag
vill säga att i statsministerns svar på
herr Hjalmarsons interpellation fanns
det inte, om jag tar hänsyn till att han
talade såsom regeringschef, någonting
som vi skulle ha anledning att polemisera
mot. Man skulle däremot ha kunnat
önska, att statsministern hade varit fastare
i nyporna när det gällde att tala
om i vilket sammanhang denna interpellation
har framställts. Sammanhanget är
klart. Det är grymheterna i Sydafrika,
i Sydkorea och i Turkiet av människor,
som herr Hjalmarson hittills i huvudsak
har försvarat, och i regimer, som han
har hänfört till den s. k. fria världen.
Den starka opinionen mot allt detta och
det förhållandet, att hela den svenska
arbetarrörelsen med herr Erlander i
spetsen har utnyttjat 1 maj för att uttrycka
den indignation, som det stora
flertalet av det svenska folket känner inför
dessa fasansfulla våldsdåd, är bakgrunden
till herr Hjalmarsons interpellation.
Det passar Er inte att man talar
om dessa saker; det passar bättre att
hitta på historier om Ungern för att på
det sättet söka vända opinionen. Herr
Erlander hade verkligen haft goda skäl
att ställa kyrkan mitt i byn och avslöja
det hyckleri, som har legat bakom högerframstöten.
Han har blivit utsatt för
mycket häftiga angrepp i högerpressen
på grund av den svenska socialdemokratiens
riktiga uppträdande den 1 maj
i dessa frågor.

Herr Hjalmarson försökte liksom herr
Ohlin hänga sig på statsministerns förklaring.
Jag tror, att den förtjänade bättre
än att dras ned i ett sådant här sammanhang.
Därför skulle jag vilja säga ett
par ord om vad herr statsministern har
anfört.

I Förenta Nationernas stadgar är det
uttryckligen fastslaget, att organisationen
icke får blanda sig i de inre förhållandena
i något land; den saken är klar.
Förenta Nationernas majoritet har i

Fredagen den 13 maj 1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska
folkdemokratien

strid mot denna tydliga föreskrift blandat
sig in i den uppgörelse som skett i
Ungern, och det har inte gjorts på ett
vänskapligt sätt utan på ett mycket
fientligt. Den ungerska regeringen har
därför förklarat, att den under sådana
omständigheter inte kan betrakta den
delegation, som tillsatts av Förenta Nationerna,
som en objektiv insats för att
pröva de inre förhållandena i Ungern.
Detta är det enkla faktum.

Nu säger statsministern, att han skulle
tro mera på den ungerska regeringen,
om den släppte in denna delegation och
lät den pröva. Jag undrar, hur Sveriges
regering skulle handla under den förutsättningen,
att vi hade utsatts för en sådan
svår inre kris, som Ungern genomgick
år 1956, och regeringen hade tillgripit
hårdhandskarna mot de huvudansvariga,
varefter Förenta Nationerna
med adress till Sverige på ett klart fientligt
sätt hade krävt att få blanda sig i
den inre svenska uppgörelsen. Jag tror,
att Sveriges regering skulle ha sagt nej,
och den skulle därvid ha kunnat stödja
sig på både Förenta Nationernas stadgar
och gängse internationell folkrätt. Att
på grund av denna konflikt mellan majoriteten
i Förenta Nationerna och den
ungerska regeringen fälla värdeomdömen
anstår inte den svenska regeringen
och dess chef.

Andra har talat om så mycket — om
de 21 teserna, om personliga upplevelser
år 1941 i Manchuriet, om Estland, om
västtyska flyktingläger och Gud vet allt
— utan att talmannen har känt någon
benägenhet att utnyttja sin klubba. Jag
skulle på grund därav vilja ställa den
svenska regeringen en samvetsfråga.
Skulle den inte börja pröva litet grand
det sätt, varpå svenska myndigheter
handhar vissa frågor, exempelvis flyktingärenden?
Jag nöjer mig med att
nämna, att tre 16-åriga tyska pojkar
häromdagen blev förklarade som värdiga
att beskyddas av Sverige. De hade
flytt från Berlin och inrangerades nu

under flyktingparagrafen som politiska
flyktingar. Fadern till en av dem är ingenjör
och arbetar i Östtyskland. Han
är rasande över sin pojkes tilltag, men
han har naturligtvis ingenting att säga
till om. Regeringen blundar inför sådana
godtyckligheter som att man gör en
karikatyr av en i och för sig riktig och
mänsklig bestämmelse om att politiska
flyktingar skall erhålla asyl.

Herr Rimmerfors och herr Ohlin har
talat om Estland. Jag undrar, herr Rimmerfors,
var Sveriges regering och våra
politiska partier skulle säga om det i ett
främmande land fanns en stark rörelse,
baserad på politiska flyktingar, som
oavbrutet drev en perfid propaganda
mot sitt gamla fosterland och planmässigt
verkade för att locka över medborgare
härifrån till andra länder? Skulle
den svenska regeringen finna sig i den
situationen utan att protestera? Skulle
den bara springa ärenden åt en kommitté
i utlandet som arbetade med sådana
syften? Det skall vara någon måtta
på anspråken. Det passar sig inte att
tala med humanitära tonfall i sådana
sammanhang, där den politiska avsikten
att diskriminera är så påtaglig för
alla.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är karakteristiskt
att herr Hagberg genast hänger upp frågan
på det formella resonemanget om
FN-stadgan och rätten att blanda sig i ett
lands inre angelägenheter. När FN har
tillsatt en kommissarie för att behandla
frågan, när det — enligt vad herr Hagberg
påstår utan fog — görs gällande att
svårartade grymheter förekommer ännu
fyra år efter revolten och när det då är
fråga om att Förenta Nationerna skulle
kunna få insyn i förhållandena, invänder
herr Hagberg, att detta går inte därför
att Förenta Nationernas stadgar säger,
att FN inte får syssla med ett lands
inre angelägenheter. Men, herr talman,
vore det inte tänkbart —• herr Hagberg

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

har rätt så till vida som FN inte kan
tilltvinga sig rätt att skicka någon representant
in i landet —• att herr Hagbergs
vänner i Ungern sade: »Vi håller
inte så noga på formaliteterna. Vi släpper
frivilligt in mannen från FN, låt
vara att han då säges komma som privatman.
Vi låter honom komma och ger
honom alla möjligheter, ty vi har rent
samvete.» Detta kan herr Hagberg inte
tänka sig att man skulle kunna göra. När
de makthavande i Ungern finner en
chans att dölja vad som har förekommit,
skall den utnyttjas till det yttersta.

En annan sak är också karateristisk
för kommunisternas uppträdande. Här
har nu herr Gustav Johansson i långa
stunder trummat på och begärt att få
några namn. När så de namnen lämnas,
är han och hans partivänner ett ögonblick
tveksamma om hur de skall ta det.
Men nu är herr Hagberg färdig med svaret:
det är klart att de där namnen är
uppfunna; de finns inte i verkligheten.
Vad skall det då tjäna till att nämna
namn, när herr Hagberg bara påstår att
de är uppfunna utan att ens undersöka
saken — eller har herr Hagberg möjligen
varit i telefonkontakt med Budapest
under tiden mellan det att dessa namn
uppgavs och han avvisade dem såsom
uppfunna?

Vidare säger herr Hagberg att våra
uppgifter hänför sig till 1958. Nej, om
han hade hört på vad jag sade — vilket
kanske är för mycket begärt, jag skall
inte alls resa anspråk på det; herr Hagberg
har full frihet att inte lyssna på
vad jag säger liksom jag inte alltid lyssnar
på vad han säger — men om han
hade hört på, hade han funnit att jag
sade, att vissa av dessa namn hänför
sig till mars 1958, andra till tidpunkter
efter den 17 juli 1958. Jag sade inte att
de hänförde sig till 1958 den 17 juli —
de avsåg betydligt senare tidpunkter.

Så frågar herr Hagberg varför man
inte kan skicka dessa namn direkt till
Sir Leslie Munro utan att kräva mot -

prestationer? Jag har anledning att förmoda
att dessa namn inte är obekanta
för Sir Leslie, och jag skulle tro att herr
Hagberg å sin sida har anledning att
förmoda att de inte är obekanta för Kadar.
Men man skulle möjligen tänka sig
att ändå låta dem gå fram på den dubbla
vägen, för att därigenom få ordentligt
svar, ett sammanfattande svar, från båda
sidorna om hur det förhåller sig just i
dessa fall och få tillfälle att kontrollera
riktigheten av den enes och den andres
uppgifter om dessa fall.

Herr talman! Dagens debatt har givit
kammaren med undantag för kommunisterna
tillfälle att demonstrera en
sällspord enighet och klarhet i uppfattningen.
Men debatten har inte varit lönlös
heller när det gäller kommunisterna.
Den har givit kommunisterna tillfälle
att karakterisera sig själva. Vad herr
Hagberg här i slutet av sitt anförande
sade om flyktingärenden är ur den synpunkten
av mycket stort intresse.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag antar att det är av
mycket stort intresse att 16 års pojkar
som rymmer från ett annat land
utan vidare av svenska myndigheter
kan katalogiseras som politiska flyktingar
och finner asyl. Men jag är inte
säker på att svenska folkets stora massa
tycker detta är något försvar för svenska
myndigheter.

Vad sedan frågan om FN beträffar
var det inte alls så, herr Heckscher,
att det bara gällde en undersökning. Det
antogs i FN flera resolutioner av majoriteten,
som gav sin framställning av
vad som skett i Ungern ungefär på det
sätt herr Heckscher och herr Hjalmarson
beskriver händelserna. Det rör sig
alltså om en klart fientlig åtgärd som
saknar stöd i FN-stadgan. Detta erkänner
herr Heckscher.

Vad sedan beträffar frågan om att
undersöka förhållandena, har många
delegationer varit i Ungern. Långtifrån

Fredagen deii 13 maj''1960 fm. Nr 17

Svar på interpellation i anledning av uppgiftter om fortsatt terror1 i den ungerska
folkdemokratien

bara kommunister har varit med i dessa
delegationer. Det är mycket kort tid
sedan en facklig delegation från Sverige
var där, och i den var flera socialdemokrater
med. Det är inte alls
förbjudet för opartiska människor, som
verkligen vill se vad som sker i Ungern,
att komma dit. Då däremot en stats regering
i en viss situation, under vissa
bestämda betingelser som förelåg i
samband med Ungern-frågans behandling,
säger att FN inte har rätt befatta
sig med detta, så är det väl ungerska
regeringens sak. Vi anser att den också
har goda skäl för den ståndpunkten.

Herr Heckschers försvar av herr
Hjalmarson var, enligt min mening, ett
dyrbart försvar. Han har anledning tro
att Förenta Nationernas kommissarie
känner till namnet på alla dessa, som
enligt herr Hjalmarson antingen avrättats
vid 18 års ålder eller väntar på
avrättning vid den åldern. Han har
t. o. m. anledning att tro, att Kadars
regering känner till dessa namn. Men
varför talar ni inte om dem då? Varför
smussla och säga att man är så rädd
för att deras anhöriga skall komma i
knipa? Inser ni inte själva att positionen
är oförsvarbar? Den avslöjar att
ni bara med simpla anklagelser sätter
i gång en storpolitisk aktion för att
svenska folket skall börja tänka på någonting
annat än den verkliga terrorn
som försiggår i den s. k. fria kapitalistiska
världen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Den lista över ett antal
namn som jag har med mig innehåller
en förteckning över människor som har
avrättats — inte väntar på avrättning.
Jag säger detta för att rätta ett missförstånd
som herr Hagberg gjorde sig
skyldig till i sitt första inlägg. .lag har
självfallet inte det ringaste emot att
vidarebefordra uppgifterna till Sir
Leslie Munro.

På en punkt vill jag ge herr Hagberg
3 — Andra kammarens protokoll N

rätt. Naturligtvis är det så att vi i Sverige
skulle kunna råka ut för, att vi blir
förtalade från det ena eller andra hållet.
Det kan lämnas uppgifter om händelser
som skulle ha ägt rum i Sverige
och som förefaller högst otroliga. Vi
kan bli pådiktade de grymmaste handlingar.
Men har herr Hagberg aldrig
någonsin reflekterat över vad det kan
bero på att så faktiskt inte sker? Har
herr Hagberg inte funderat en enda
ynka gång över varför vi inte utsätts
för en sådan förtalskampanj? Har det
aldrig någonsin gått upp för herr Hagberg,
att det kan ha något sammanhang
med att vem som helst när som helst
kan komma hit och övertyga sig om att
det är osanning? Är det någon som
skulle tveka på den punkten, skulle vi,
tycker jag, gärna vid vilket tillfälle som
helst inbjuda FN:s representanter att
komma hit. Men, herr Hagberg, det går
inte när det gäller Ungern. I Ungern
har man byggt upp en mur omkring
sig — även i bokstavlig mening — en
mur av järn och cement och vakttorn,
kulsprutor och soldater för att ingen
skall kunna slippa ut ur fängelset därnere
och tala om sanningen.

Vi här i Sverige har ingenting att
dölja. Vi kan när som helst inbjuda FN
att skicka hit hur många delegationer
som helst. Varför inte, herr Hagberg,
medverka till att Sir Leslie Munro och
hans närmaste kan få komma in i
Ungern åtminstone eu enda gång och
fritt besöka alla platser, ha möjlighet
att tala med vilka människor de vill
under absoluta garantier för att det
inte kommer att drabba de anhöriga till
de olyckliga människor som sitter i
fängelserna eller till de olyckliga som
redan mött döden i den ungerska kommunistregimen? Herr

HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman. Jag skulle ännu en gång
vilja erinra herr Hjalmarson om en av
hela viirlden uppmärksammad episod

r 17

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska

folkdemokratien

i samband med efterforskningarna i
Ungern. Det har redan påmints om
detta, men jag tycker att denna diskussion
inte skall få avslutas utan ännu
en påminnelse. Denna episod utspelades
inom Förenta Nationerna. FN:s generalsekreterare
begärde att få primärmaterialet
på vilket man grundade sina
påståenden. Detta förvägrades honom.
Den för undersökningen huvudansvarige
begick självmord för kort tid sedan.
Detta är en sak för sig, som
kanske inte har något med detta att
göra. Så ligger det emellertid till med
dessa frågor. Därför är frågan om Förenta
Nationernas kommissarie och
Ungern ett spörsmål som FN får klara
upp med den ungerska regeringen. Vi
har inga mandat — och herr Hjalmarson
har inte heller något mandat — att
å FN:s vägnar intervenera i denna sak.
Detta utgör ingen bevisning för något
som helst av de väsentliga påståenden
som föranlett denna interpellationsdebatt.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
replik med anledning av det herr Hagberg
sade till mig. Det gällde framför
allt två ting.

Herr Hagberg menade, att F^N-utredningen
inte skulle vara objektiv. Låt
mig bara svara, att den som ingenting
har att dölja har heller ingenting att
frukta •—- allra minst från en internationell
kommitté, sammansatt av representanter
för de två stora politiska meningsriktningarna
i världen. Det viktigaste,
och det som jag ansåg mig böra
besvara, var en direkt fråga om hur
jag ansåg att Sverige skulle ställa sig,
om det fanns f. d. svenska medborgare
i ett annat land som drev en perfid
propaganda mot sitt gamla hemland
och som då ville ha vissa förmåner hos
oss. Låt mig först påpeka, att om det
skulle finnas flyktingar i Sverige som
bedriver en perfid propaganda, en pro -

paganda av politiskt tvivelaktig karaktär
mot sitt gamla hemland — det var
väl det herr Hagberg menade — antar
jag att det skulle åligga regeringen att
se till att de inte utövade sådan politisk
verksamhet.

Jag har emellertid mött en annan
kategori av främlingar och flyktingar
än denna. Det är sådana som har tagit
sin tillflykt till vårt land och som icke
utövar någon politisk verksamhet. De
sörjer över förlorade ägodelar och de
är bekymrade över sina anhöriga i det
gamla hemlandet. När de bedömer det
som har hänt och berättar vad de varit
med om, då kan jag inte förstå att detta
behöver betecknas som perfiditet. Sanningen
tål att höras, och jag skulle tro
att deras röster förr eller senare måste
göra sig hörda även i folkens rådslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den som ingenting har
att frukta behöver ingenting dölja, sades
det nyss. Varför dolde då FN-delegationen
för Dag Hammarskjöld vad
den hade sammanbragt? Varför ställde
den sig i en sådan situation att den som
verkställt utredningen begick självmord
i en park i New York?

Sedan sägs det att det inte går att få
insyn i Ungern. Det finns massor med
borgerliga journalister i Budapest. Det
är ingen svårighet att få insyn i Ungern.
Jag har själv varit där och jag kan garantera
att man får ärliga svar vart
man än kommer. Det finns ingen som
helst svårighet att undersöka de av herrar
Hjalmarson och Heckscher åsyftade
namnen. Det är redan nu klart efter
svaret på frågorna till herr Heckscher,
att de inte duger som bevisning för
påståenden i herr Hjalmarsons interpellation.
Man har sagt att det rör
redan avrättade och att en del har
stått i den ungerska pressen. Sedan har
herr Hjalmarson medgivit att det inte
har stått någonting om avrättningar i
pressen efter avrättningen på Imre

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen av inkomst av skog i vissa fall

Nagy, och det är nu ganska länge sedan.
Dessa saker kan inte bli till skada
för någon i Ungern, men jag gissar att
det kommer att åtskilligt beröra herrar
Heckschers och Hjalmarsons anseende.

I den meningen var det en oförsiktighet
av herr Heckscher att nämna några
namn.

Sedan har det talats om mycket annat.
Herr Rimmerfors talade om listan
över slavläger i Sovjetunionen. Jag kan
berätta vad som hände en svensk delegation
av unga socialdemokrater som
i fjol kom till Sovjet med denna lista.
Ryssarna sade att det inte fanns några
sådana läger. Då vände sig delegationen
till den svenska ambassaden och fick
en vänlig anmodan att låta sig nöja med
svaret, ty det var nog riktigt som de
ryska myndigheterna hade sagt.

Vad beträffar Ungern och dem som
där ledde terrorn och nu är här som
flyktingar kan jag säga, att en socialdemokrat
vid namn Bjelke nyligen vänt
sig till statsministern och påtalat det
stora procenttalet av de ungerska flyktingarna
i de svenska hakkorsorganisationerna.
Jag har själv i Budapest intervjuat
några av de flyktingar som
varit i Sverige — det är snart ett tusental
av dem som återvänt hem igen.
Värre är det inte med taggtrådsstängslen!
Vi har också litet förbindelser med
flyktingarna här, herr Rimmerfors.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. beskattningen
av inkomst av skog i vissa fall

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag anser, att man
— med frångående av den praxis som
fastslagits vid intäkt av skogsbruk i
samband med försäljning av mark —
bör kunna få tillämpa kontantprincipen
vid upplåtelser för kraftledningar

och dylikt och använda tillåtna avdragsmetoder
varje gång någon del av ersättning
för upplåtelsen erhålles.

Vad herr Eriksson syftar på är att
den, som säljer skog i samband med avyttring
av marken, enligt praxis skall
skatta för hela skogsinkomsten på en
gång, även om skogslikviden fördelats
på flera år. Förra året ändrades skogsbeskattningsreglerna
så att den som
upplåter mark för kraftledningar och
dylikt och i samband därmed avverkar
eller säljer skog får tillämpa samma
förmånliga avdragsregler som den som
säljer skog tillsammans med marken.
Herr Eriksson ställer nu frågan om
markupplåtaren kan utnyttja denna förmånligare
avdragsrätt, när skogslikviden
inte är till beloppet fastställd utan
blott en mindre del av likviden betalats.
Herr Eriksson befarar att om beskattningen
av skogslikviden kommer att
fördelas på flera år, kommer motsvarande
fördelning inte att medges beträffande
avdragen.

Jag tror inte att dessa farhågor är
berättigade. Hur praxis kommer att utveckla
sig är inte helt klart ännu. Det
är tänkbart att man försöker följa samma
principer som vid markförsäljning..
Då skulle hela värdet av ersättningen:
beskattas på en gång. Givetvis får man''
då också låta hela avdraget utnyttjas,
vid samma tillfälle. Det är emellertid''
även möjligt att man av praktiska skäl
fördelar beskattningen på olika år* allteftersom
ersättningarna inflyter eller
fastställes. Avdragsrätten bör då få utnyttjas
successivt.

Enligt vad jag erfarit kommer frågan
om anvisningar på området att föreläggas
riksskattenämnden. Man torde kunna
förutsätta, att, om det visar sig erforderligt,
kommer anvisningar att utfärdas
som ger skogsägaren möjligheter
att utnyttja sin avdragsrätt.

Med det sagda anser jag, herr talman,
att jag har besvarat interpellationen.

Härpå anförde

36 Nr 17

Fredagen den 13 maj, 1960 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen av inkomst av skog i vissa fall

Herr ERIKSSON i Bäckmora ;(cp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation,
och jag finner mig även ha anledning
att tacka för ett positivt och tillfredsställande
svar.

Anledningen till att jag framställt
denna interpellation är de oklarheter,
som synes ha uppstått vid tillämpningen
av den ändring av 22 § kommunalsä;attelagen,
som 1959 års vårriksdag
beslutade.

Denna lagändring innebar, att den
som upplåter mark för kraftledningar,
vägar och dylikt skulle, vid beskattningen
av sådan inkomst, få tillgodogöra
sig samma avdragsmetoder, som tillätes
vid försäljning av skog i samband med
försäljning av mark.

På ifrågavarande område bär fastslagits
en praxis som innebär, att intäkt
av skogsbruk i samband med avyttring
av fastighet skall upptas i sin helhet till
beskattning på en gång, så snart någon
del av köpeskillingen för fastigheten har
erlagts, och att de avdrag, som medgives
i 22 § komnuinalskattelagen, får utnyttjas
endast en gång, nämligen då intäkten
upptas till beskattning.

Denna praxis har, såvitt jag har mig
bekant, inte rönt någon påverkan av
1959 års lagändring. Skulle nu denna
praxis tillämpas på intäkt av skogsbruk
i samband med upplåtelse av mark till
kraftledningar och dylikt, skulle markägarens
avdragsmöjligheter enligt 22 §
kommunalskattelagen bli ganska illusoriska.
Det är nämligen att märka att det
här föreligger två olika former för avstående
av mark.

I det ena fallet försäljer man växande
skog och mark samtidigt. Vid ingåendet
av ett sådant avtal känner säljaren
till köpeskillingens storlek och kan
således uppta hela ersättningen på en
gång till beskattning och samtidigt även
tillgodogöra sig de avdragsmetoder,
som 22 § kommunalskattelagen medger.
Här skapar således praxis inget problem.

Men i det andra fallet, som är det
vanligaste när det gäller mark till vägar
och kraftledningsgator, sker upplåtelsen
med servitutsrätt. Ersättningen
är i detta fall inte känd, när kontraktet
undertecknas, utan den utfaller i flera
poster under ett antal år. Det gäller här
ersättning för fördyrad avverkning, som
i regel brukar vara den första ersättning
markägaren tar emot. Påföljande
år utfaller kanske ersättningen för virket,
vars avyttring han själv måste föranstalta
om. Om ytterligare något år
blir det fråga om ersättning för virkesskador,
som uppstår i samband med
kraftlednings eller vägs byggande. Samtidigt
kan det bli fråga om konjunkturförlust
och dylikt, därest man tvingas
avverka under en tid med fallande priser.
Skulle praxis bli gällande i fall som
detta, förhindrar det markägaren att
tillgodogöra sig de avdrag, som är tilllåtna
enligt 22 § kommunalskattelagen.
Om däremot kontantprincipen får tilllämpas,
kan avdrag göras varje gång
någon del av ersättning för upplåtelsen
erhåljes.

Jag anser, herr talman, att det är viktigt
att klara beskattningsregler på ifrågavarande
område blir utformade, inte
minst med hänsyn till den stora omfattning,
vari enskild mark numera måste
upplåtas till dessa ändamål — kraftledningsgator,
vägar, vattendämningar
in. m. — och de stora ekonomiska värden
det här gäller. Av finansministerns
svar, som jag finner positivt, tar jag
fasta på att vilka principer man än
kommer att tillämpa så skall möjligheter
ges markägaren att kunna utnyttja
sin avdragsrätt.

Jag delar också helt finansministerns
uppfattning, att det av praktiska skäl
är lämpligt och möjligt att man fördelar
beskattningen på olika år, allteftersom
ersättningarna inflyter, och att avdragsrätten
får utnyttjas successivt i
enlighet med detta. Jag tror också att
både beskattningen och hela deklara -

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

Svar på Interpellation ang.'' frågan Om ett norrländskt universitet

tionsförfarandet blir enklare, om man
tillämpar kontantprincipen.

Jag ber, herr talman, att med detta än
en gång få tacka statsrådet för det positiva
svaret. Jag vill också till sist uttrycka
en förhoppning om att de anvisningar,
som skall utfärdas av riksskattenämnden
i detta avseende, skall bli i
överensstämmelse med de synpunkter
som finansministern här har uttalat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. frågan om
ett norrländskt universitet

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Fälldin frågat mig, om jag är beredd
att vidga direktiven för utredningen
om avsättning av viss del av statens
vinst å malmbrytningen i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag till stöd för utvecklings-
och forskningsarbete inom
näringslivet på sådant sätt att utredningen
även får till uppgift att kartlägga
vilken funktion och betydelse ett
norrländskt universitet skulle få för det
utvecklings- och forskningsarbete som
utredningen enligt gällande direktiv har
att behandla och att upprätta förslag för
hur ifrågavarande vinstmedel bör disponeras
därest ett norrländskt universitet
kommer till stånd.

Till svar på interpellantens fråga får
jag meddela följande.

Den av interpellanten åberopade utredningen
rörande avsättning av viss
del av statens vinst i LKAB tillkallades
1956 och befinner sig, enligt vad jag inhämtat,
nu i sitt slutskede. Redan av
detta skäl iir jag icke beredd att nu utvidga
utredningens direktiv. Härtill
kommer att frågan om ett norrländskt
universitet måste behandlas mot bakgrund
av de allmänna övervägandena

rörande den högre utbildningens organisation.
Ett Underlag för dylika överväganden
utgör universitetsutredningens
senaste betänkande. Regeringens
ställningstagande till de av iiniversitetsutredningen
upptagna spörsmålen har
redovisats i proposition nr 119 till
årets riksdag.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationer

Vidare anförde

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Statsrådet inleder svaret med att konstatera,
att den utredning jag åberopat
befinner sig i sitt slutskede. Jag avser
inte att vara polemisk, men jag kan inte
underlåta att fråga vad den formuleringen
innebär. Innebär den att utredningen
kominer att redovisa sitt betänkande
under detta år? I så fall har utredningen
med hänsyn till sin vittomfattande
uppgift arbetat föredömligt
snabbt.

Denna fråga har kommit i ett annat
läge, sedan jag för snart tre månader
sedan framställde interpellationen. Regeringen
har under tiden lagt fram
princippropositionen angående den högre
undervisningen. Vi får också inom
kort tillfälle att diskutera dessa spörsmål
ytterligare, och det är därför inte
min avsikt att länge uppehålla mig vid
ärendet.

Anledningen till att jag tagit upp frågan
är faktiskt universitetsutredningens
senaste betänkande. Det innehöll inte
vad jag hade hoppats i fråga om högre
undervisning och forskning i Norrland.
Jag hade hoppats — men det kanske
var väl optimistiskt — att det i någon
mån skulle präglas av samma positiva
syn som enligt min mening återspeglas
i direktiven för LKAB-utredningen.
Univcrsitetsutredningen har enligt min
mening präglats av ett kvantumtänkan -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. tolkningen i visst avseende av förordningen om yrkesmässig
biltrafik

de. Man har kartlagt kommande behov
av olika kategorier akademisk arbetskraft
och angivit hur man rent kvantitativt
skall tillgodose dessa behov. Man
har i sammanhanget rent av talat om
produktion av akademiker.

Däremot har man inte behandlat frågan
ur synvinkeln vad ett universitet
skulle komma att betyda för Norrland.
Betydelsen för forskningen i allmänhet,
för näringslivet, för den allmänkulturella
aktiviteten och landsdelens
allmänna attraktionskraft har inte närmare
uppmärksammats. Men de synpunkterna
återfinnes i direktiven för
LKAB-utredningen, vilken utredning ju
har att framlägga förslag till hur bestående
värden skall kunna skapas i landsdelen
i stället för de malmtillgångar som
nu utnyttjas men som är av engångsnatur.
Jag är övertygad om, att om
Norrlands universitetsfråga ses ur de
synvinklar som återspeglas i direktiven
för den utredningen, så skulle ett betydande
steg tagas mot en positiv lösning
av frågan.

I ärlighetens namn är jag emellertid
angelägen att framhålla, att regeringen
har redovisat en mera positiv syn och
gått längre när det gäller att tillgodose
de norrländska önskemålen än vad universitetsutredningen
har gjort. Och låt
mig, herr talman, till sist bara uttala
förhoppningen, att särskilda utskottet
när det behandlar denna fråga finner
anledning att gå ännu ett stycke till utöver
vad regeringen bär gjort i propositionen.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka herr statsrådet för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. tolkningen i
visst avseende av förordningen om yrkesmässig
biltrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
bär frågat mig,

1. om jag anser yrkestrafikförordningens
bestämmelser angående rätt att
vid färd med personbil till och från egen
arbetsplats ta med andra personer på
väg till och från arbetsplats — med den
tolkning bestämmelserna fått i ett visst
givet fall — utgör en rimlig avvägning
mellan trafikägarintresset och det intresse,
som de anställda måste ha av
att i tur och ordning resa i varandras
bilar, då bostadsplats och arbetsplats
sammanfaller och

2. om jag — i det fall jag anser den
tolkning, som ägt rum, är en hårdragning
in absurdum — är villig att företa
en översyn av hithörande bestämmelser
eller — om detta inte anses nödvändigt
— utfärda anvisningar, som gör tolkningen
entydig och likformig för hela
landet.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Jag tillåter mig först erinra om att
enligt yrkestrafikförordningen förstås
med yrkesmässig trafik sådan trafik, i
vilken bil och förare mot ersättning tillhandahålles
allmänheten för personoch
godsbefordran. Därvid är det likgiltigt
om ersättningen utgår i kontanter,
naturaförmåner eller i annan form.

Följden härav blir, att om en bilförare
regelbundet tar med sig personer
till och från arbetet och för detta får
ersättning i en eller annan form, så är
denna trafik enligt gällande bestämmelser
att hänföra till yrkesmässig trafik.
Enligt praxis tillägges därvid förhållandet
mellan ersättningens storlek och
driftkostnaderna icke någon avgörande
betydelse.

På förekommen anledning blev frågan
om samåkning i personbil till och
från arbetsplats föremål för överväganden
vid 1954 års riksdag (prop. nr 204).

Fredagen den 13 maj 1960 fni. Nr 17

Svar på interpellation ang. tolkningen i visst avseende av förordningen om yrkesmässig
biltrafik

Efter att ha hört 1953 års trafikutredning,
som fann behandlingen av denna
fråga inte böra uppskjutas till den tidpunkt,
då ett allmänt förslag från trafikutredningen
skulle prövas, föreslog
föredragande departementschefen på utredningens
tillstyrkan, att prövningen
av ansökningar om tillstånd till sådan
trafik skulle ske under väsentligt förenklade
former. I sitt utlåtande över
propositionen framhöll andra lagutskottet,
att vid behovsprövningen främst
borde vara avgörande, om den ifrågasatta
samåkningen framstod som en
praktisk lösning av de berörda arbetstagarnas
reseproblem.

Yrkestrafikförordningen ändrades i
enlighet härmed med giltighet fr. o. m.
den 1 juli 1954.

Interpellanten har i sin fråga begränsat
sig till ett speciellt fall av samåkning,
nämligen då två bilägare i stället
för att åka i var sin bil kommer överens
om att ena veckan fara tillsammans
i den enes bil och den andra veckan i
den andres. Då ett av kraven för att en
viss trafik skall anses såsom yrkesmässig
är att den sker mot ersättning blir
frågan, om ett dylikt utbyte av trafiktjänster
är att anse såsom ett ömsesidigt
utgivande av ersättning. I förarbetena
till yrkestrafikförordningen lämnas
inte något entydigt svar på denna fråga.
Prövningen härav ankommer således i
sista hand på domstolarna. En sådan
prövning har mig veterligen ännu inte
skett. Personligen har jag emellertid
svårt att tro, att ett sådant utbyte kan
inrymmas under begreppet ersättning på
här ifrågavarande område. Med hänsyn
till denna min uppfattning har jag f. n.
icke någon anledning överväga ett förtydligande
av författningen på denna
punkt.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i länköping (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Anledningen till denna interpellation
är det polisingripande, som skedde i
Ljungsbro för några veckor sedan. Vid
detta tillfälle stoppades ett 40-tal bilister
tidigt på morgonen, då de var på väg till
sina arbeten. I varje bil befann sig utom
föraren en eller flera passagerare. Polisen
antecknade bilisternas namn och
adresser och kallade dem därefter till
ett möte, där de informerades om bestämmelserna
angående yrkesmässig biltrafik.
Något åtal följde inte, utan enligt
landsfogdens rekommendation stannade
det vid en varning. Låt mig för
undvikande av alla missförstånd tilllägga,
att polisen i Ljungsbro skötte
denna otacksamma uppgift på ett i högsta
grad korrekt sätt.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att statsrådet delar min inställning
beträffande det olämpliga i att kriminalisera
det slag av utbyte av trafiktjänster,
som jag här speciellt har frågat
om. Det ligger enligt min mening
ingen rim och reson i att tvinga bilister,
vilka anser de kollektiva kommunikationerna
som otillfredsställande, att under
alla förhållanden åka ensamma i sina
fordon.

Om t. ex. 40 bilägare på en ort åker
var och en i sin bil till en gemensam
arbetsplats, är ju allting sett ur yrkestrafikförordningens
synpunkt fullkomligt
korrekt. Men om de beslutar sig för
att bara utnyttja tio bilar genom att
växelvis skjutsa varandra, då kan det
enligt den gamla tolkningen bli ett
brottsligt förfarande. Enligt den skolan
är det sålunda olagligt att på detta sätt
förbilliga resorna, att minska trängseln
i trafiken, att hålla igen på behovet av
ytterligare parkeringsutrymmen i städerna
och att spara på bl. a. importerade
bränslen. Jag för min del viigrar

40 Nr 17 Fredagen, den 13 maj 1960 ,fm.

Svar på interpellation ang. tolkningen i visst avseende av förordningen om yrkesmässig
biltrafik

tro, att detta var meningen med bestämmelserna
på detta område.

Mot denna bakgrund hälsar jag alltså
statsrådets uttalande med största tillfredsställelse.
Svaret ger mig anledning
tro, att lagligheten beträffande denna
form av kamratresor till och från jobbet
inte längre behöver ifrågasättas.
Skulle mot förmodan en annan tolkning
ske av någon myndighet, ser jag i statsrådets
svar ett bestämt löfte om en ändring
av förordningen.

I min interpellation har jag avsiktligt
begränsat frågeställningen till att avse
denna form av kamratresor och har också
på den punkten fått ett klart och positivt
svar. Detta betyder emellertid inte,
att jag är helt tillfredsställd med ordningen
i övrigt på detta område. Jag
föreställer mig emellertid att mera långtgående
justeringar i fråga om rättigheterna
till samåkning inte kan ske utan
att man söker bedöma återverkningarna
på kommunikationsproblemet i stort. Det
är detta som jag förmodar skall ske i
1953 års trafikutredning. Jag är medveten
om att det är en svår uppgift alt
göra de avvägningar, som denna utredning
ställs inför. Trots detta tror jag.
att jag inte är ensam om att vänta ett
livstecken från denna kommitté inom
rimlig tid.

Sedan direktiven skrevs för denna utredning
för sju år sedan har åtskilligt
hänt, inte minst i fråga om privatbilismens
utveckling. Måhända bilparken hinner
öka med bortåt en miljon fordon
från den tidpunkt då utredningens direktiv
skrevs till den tidpunkt då myndigheterna
får ta del av resultatet av
funderingarna inom 1953 års trafikutredning.

I samma takt som bilparken ökar
ställs naturligvis busslinjerna och järnvägarna
inför svårigheter, och krav
framställs också på att dessa kommunikationsmedel
skall subventioneras. Den
fråga, som man emellertid måste ställa
sig, är ju om man genom konstlade åt -

gärder kan säkra ett konstant trafikunderlag
för de kollektiva trafikmedlen
och i vilken utsträckning detta i så fall
bör ske. När det gäller arbetsresorna
har jag svårt att tro, att man i längden
kan upprätthålla den nuvarande regleringen.
Den yrkesverksamma befolkningen
anser sig ha rätt att på snabbaste
och bästa sätt ta sig till och från
arbetsplatsen. När busslinjerna motsvarar
dessa önskemål får de också passagerare
utan polisens hjälp. Jag vill i
detta sammanhang meddela att pressdebatten
i anledning av polisrazzian i
Ljungsbro har fått till följd, att bättre
kommunikationer åstadkommits mellan
denna ort och de stora industrierna i
Linköping.

Rent allmänt kan jag tyvärr inte komma
ifrån, att dessa bestämmelser är åtskilligt
otidsenliga. Måhända var de motiverade
i bilens barndom och kanske
också så sent som 1954, men i dag ter de
sig föråldrade.

Det är väl heller ingen överdrift att
påstå, att dessa bestämmelser saknar
grund i det allmänna rättsmedvetandet.
Folk i allmänhet kan inte betrakta det
som någonting brottsligt eller någonting
som förtjänar straff, om de hjälper en
kamrat att snabbt ta sig till och från
jobbet genom samåkning, inte ens om
de för sitt besvär tar någon ersättning
på så sätt att bensinkostnaderna delas.

För mig ter det sig allvarligt, att man
upprätthåller bestämmelser som saknar
grund i det allmänna rättsmedvetandet.
Förordningar, som tiotusentals, ja kanske
hundratusentals människor varje dag
syndar emot och som polismyndigheten
i regel inte heller bryr sig om annat än
efter upprepade påstötningar från bussföretag,
anser jag bör vara så kortlivade
som det över huvud taget är möjligt.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 :fm.

§ 9

Svar på interpellation ang. den fortsatta
utbyggnaden av riksväg 14

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig, om jag är beredd att
medverka till sådana åtgärder, att riksväg
14 kan färdigställas i hela dess
sträckning inom en nära framtid.

Till svar härpå får jag anföra följande.

I samband med den inventering av
vägbyggnadsbehoven för den närmaste
tioårsperioden, som nu sker inom vägoch
vattenbyggnadsverket i avsikt att erhålla
underlag för revidering av flerårsplanerna
för åren 1961—1965, har en
upprustning och utbyggnad av riksväg
14 i enlighet med den för hela landet
uppgjorda vägplanen bedömts erforderlig
till en sammanlagd längd av 251 km
och till ett totalbelopp av 143 miljoner
kronor. Inom Västernorrlands län faller
härav 88 km till en kostnad av 62 miljoner
kronor, och inom Jämtlands län 163
km till en kostnad av 81 miljoner kronor.

Vid upprättandet av flerårsplanerna
måste vederbörlig hänsyn tas till de
stora behov, som även i landets övriga
delar föreligger beträffande ombyggnad
och förstärkning av vägar, ingående i
det enligt vägplanens förslag utökade
riksvägnätet, samt till beräknade medelsresurser
och alla de övriga faktorer,
som inverkar vid avvägningen av angelägenhetsgraden
de skilda vägföretagen
emellan. I likhet med intcrpellanten och
för övrigt även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hyser jag den uppfattningen,
att en fortsatt utbyggnad av
riksväg 14 är angelägen. Arbetena härmed
bör därför komma till utförande så
snart tillgängliga resurser så medgiver.
Enligt vad jag inhämtat avses att i flerårsplanerna
för åren 1961—1965 skall
intagas arbeten på riksväg 14 till betydande
belopp inom såväl Västernorrlands
som Jämtlands län.

De avsevärda investeringar det hör

är fråga om förutsätter ett omfattande
planerings- och projekteringsarbete. Resultatet
av detta arbete, som intensifierats
under de senaste åren, har först nu
börjat mogna fram. Projekteringsarbetet
försvåras emellertid i hög grad av de
besvärliga terrängförhållandena samt av
den omfattande bebyggelsen utmed den
nuvarande vägen.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till kommunikationsministern
för svaret på min interpellation. Jag tolkar
svaret som välvilligt, även om det
saknade konkreta utfästelser. Det finns
således ingen anledning att göra några
erinringar i det avseendet.

Som jag nämnde i interpellationen är
riksväg 14 färdigställd endast på mycket
korta sträckor inom Västernorrland.
Under senare tid har byggnadsarbetena
på avsnittet utförts som beredskapsarbeten.
Detta torde ha medfört att utbyggnaden
kunnat ske något snabbare
än som kanske tidigare avsetts. Dessa
arbeten skall emellertid nu nedläggas.
Ur allmän konjunktursynpunkt finns
ingenting att erinra däremot så länge
det verkligen rör sig om beredskapsarbeten.
Men om behov av beredskapsarbeten
åter skulle uppstå bör man ha
denna mycket viktiga vägutbyggnad i
åtanke.

Även om beredskapsarbetena medfört
att man tidvis kunnat forcera takten i
utbyggnaden är det angeläget, att man
söker fullfölja vägbygget på kortast
möjliga tid. Riksväg 14 beräknas enligt
uppgift bli färdigprojekterad under
sommaren. I det avseendet finns alltså
inga hinder för att forcera arbetena.
Som i interpellationen framhållits, har
utbyggnaden av riksväg 14 fått stå tillbaka
för riksväg 13. Man kanske måste
erkänna, att riksväg 13:s betydelse som
genomfartsled för övre Norrland moti -

42 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

verar en viss förtursrätt, men nu måste
riksväg 14 rimligen komma i tur. Jag
vill än en gång understryka i min interpellation
anförda synpunkter på riksväg
14 :s stora betydelse för hela mellersta
Norrlands inlands kommunikationer
och angelägenheten av att den
färdigställes i snabb takt, om möjligt
snabbare än vad den föreliggande flerårsplanen
ger vid handen. Riksväg 13
är nu enligt uppgift i det närmaste färdigställd
i Västernorrland. Det är då
min förhoppning, att de resurser i fråga
om arbetskraft och material, som därigenom
friställes inom länet, sedan utan
dröjsmål sätts in för att fullfölja utbyggnaden
av riksväg 14. De praktiska möjligheterna
till en ökad utbyggnadstakt,
vilket statsrådet i sitt svar ställde sig
positiv till, är alltså förefintliga.

Härmed vill jag än en gång framföra
mitt tack för svaret.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! För några år sedan —
jag vill minnas det var 1956 — framställde
jag en interpellation i denna
fråga till den dåvarande vägministern,
herr Nilson i Spånstad. Jag fick ett som
jag tycker ganska negativt svar den
gången, och jag har därför i dag desto
större anledning att vara tillfredsställd
över den välvilliga inställning, som den
nuvarande kommunikationsministern
ändå tycks ha till frågan om utbyggandet
av denna väg.

Anledningen till att jag den gången
framställde min interpellation var att
utbyggnaden av riksvägen över Storlien
då skulle påbörjas. Då pekade jag just
på det förhållande som kommunikationsministern
nu talar om, nämligen
att man borde beakta svårigheterna med
projekteringen av denna vägbyggnad
och sätta i gång den i god tid. Hade
man gjort detta då, hade man inte behövt
få en så lång eftersläpning som
man nu fått.

Den nya vägen över Storlien har en
mycket stor kapacitet, och behovet av

denna mellanriksväg är mycket stort.
Nu kan man emellertid inte utnyttja
den nya vägens kapacitet, därför att
vissa mellansträckor inte kunnat utbyggas
i den takt som varit önskvärt.
Det har blivit en avgjord förbättring
under de senaste åren, och det är glädjande
att vi nu tydligen kan räkna med
en fortsatt forcering av utbyggandet av
riksväg 14.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. planerad motorväg
från Malmö till Vellinge

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Levin har frågat
mig dels om de tidigare planerna på
byggande av motorväg från Malmö söderut
till Vellinge ändrats och dels om
jag för det fall planerna icke ändrats
kan ange den ungefärliga tiden, när detta
arbete kommer att utföras.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Frågan om omläggning av riksväg 2
mellan Vellinge och Malmö var aktuell
redan i början av 1950-talet. Företaget
upptogs sålunda i flerårsplanen för perioden
1952—1956 och projekteringen
därav resulterade i en arbetsplan för
ombyggnad till motorväg vid sidan av
den befintliga vägen, som i fortsättningen
skulle utnyttjas för den betydande
lokaltrafiken på sträckan. Arbetsplanen
fastställdes slutligt i mars 1957.

På grund av trafikökningen och det
otidsenliga utförandet var den befintliga
vägen delvis i hög grad trafikfarlig. En
av de mest bristfälliga delarna, en sträcka
av 6 km med dålig stensättning från
Vellinge norrut, har därför redan år
1955 förbättrats och försetts med asfaltbeläggning.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

Vid revideringen av flerårsplanerna
år 1957 hade behovet av en forcerad
ombyggnad av riksväg 2 på delen
Malmö—Ängelholm starkt aktualiserats.
På denna del av riksvägen ökade trafiken
under åren 1955—1957 med inte
mindre än cirka 80 procent mot endast
10 procent på delen söder om Malmö.

I den reviderade flerårsplanen för perioden
1958—1962 kunde delen norr om
Malmö fram till Kristianstads läns gräns
inrymmas. Företaget Vellinge—Malmö
måste därför utgå ur flerårsplanen, enär
länets tilldelning av medel ej förslog till
båda företagen.

Vissa vägarbeten på delen Vellinge—
Malmö har dock under åren 1958—1959
kunnat genomföras till en kostnad av
cirka 1 miljon kronor. Den största delen
av detta belopp har använts för ombyggnad
av vägen i en sträckning, som
i plan överensstämmer med den fastställda
arbetsplanen för motorvägen.

Vid den i år förestående revideringen
av flerårsplanerna kommer frågan om
företagets återintagning i planen att
prövas. Fn planerad nedläggning avjärnvägen
Södervärn—Falsterbo måste
därvid beaktas. Tidpunkten för påbörjandet
är beroende av medelsresurserna
och utbyggnadstakten av övriga företag,
bl. a. delen Malmö—Kristianstads läns
gräns av riksväg 2. Behovet av en ombyggnad
till motorväg av delen Vellinge
—Malmö i enlighet med den tidigare
nämnda arbetsplanen kvarstår fortfarande
som angeläget. På den befintliga
vägen utförda förbättringsarbeten, som
inte överensstämmer med arbetsplanen
för motorvägen, kommer även efter denna
vägs tillkomst att vara till stor nytta,
då trafiken på den gamla vägen jämväl
fortsättningsvis blir avsevärd.

Interpellanten har bl. a. framhållit,
att en definitiv tidpunkt för arbetenas
påbörjande är angelägen för den kommunala
planeringen av bebyggelse, vatten
och avlopp m. in. Genom att planläggningen
av företaget blivit klar relativt
tidigt och sträckningen fixerats i

enlighet med den fastställda arbetsplanen
torde den planerade motorvägen
emellertid inte ha utgjort något nämnvärt
hinder för fortsatt samhälls- och
bebyggelseplanering, oavsett att arbetena
ännu inte påbörjats. Marklösen och
omarronderingar har förberetts så långt
möjligt. Erforderliga åtgärder för iståndsättning
av gamla vägen har med tämligen
stor säkerhet kunnat bedömas.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation,
trots att jag måste säga att
detta inte gav mig och de berörda kommunerna
mycket mera klarhet än vi tidigare
hade. Det har faktiskt varit en rätt
underlig gång av detta ärende. I början
av 50-talet togs frågan om byggandet av
denna väg upp till övervägande. I mitten
av 50-talet fattades beslut, vägen
stakades och ett miljonbelopp anvisades
för vägbygget, vilket skulle sättas i gång
så snart alla formaliteter var klara. Den
slutliga arbetsplanen fastställdes i början
av 1957. Under sådana förhållanden
planerade givetvis alla av vägbygget berörda
kommuner utifrån den förutsättningen,
att vägbygget omedelbart skulle
påbörjas. Men i stället har vi fått se hur
ett annat projekt tagits upp och fått
prioritet. De anvisade pengarna tycks
också ha slussats över på detta.

I svaret sägs att ökningen av trafiken
på den väg, som fick företräde framför
Malmö—Vellinge-vägen, under en viss
tidsperiod hade varit större än ökningen
av trafiken på den sistnämnda vägen.
Jag vet inte om detta betyder, att
trafiken i sin helhet nu är större på
den förstnämnda vägen. Jag tar dock
för givet, att man gjort noggranna trafikstudier
innan man beslöt att bygga
motorvägen från Malmö söderut. Det
var antagligen inte av en slump som

Nr. 17

Fredagen; den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

detta beslut fattades. Man hade väl kommit
fram till att trafikintensiteten var
så stor, att denna väg verkligen behövdes.

Nu säger statsrådet, att tack vare att
planläggningen blev klar tidigt och vägens
sträckning fixerats i enlighet med
den fastställda arbetsplanen torde den
tilltänkta motorvägen inte ha utgjort
något nämnvärt hinder för samhällsoch
bebyggelseplaneringen i de berörda
kommunerna, trots att det avsedda arbetet
ännu inte påbörjats. Men samtidigt
säger statsrådet att frågan om företagets
återintagning i planen kommer
att prövas vid den förestående revideringen
av flerårsplanerna. Vi har således
ännu inte fått något besked, huruvida
vägen över huvud kommer att byggas
eller vilket årtionde saken blir definitivt
klar. För de berörda kommunerna
måste väl denna ovisshet vara i allra
högsta grad besvärande.

Oron inom kommunerna har inte
minskat utan tvärtom ökat av att betydande
och kostbara arbeten satts i
gång på den gamla vägen. Detta tolkas
med rätt eller orätt som att man inte
inom överskådlig tid kan räkna med att
motorvägsbygget skulle komma till
stånd. Under den allra senaste tiden har
man också börjat diskutera ett helt nytt
vägprojekt i dessa trakter, nämligen eu
väg längs kusten från Malmö över Klagshamn
till Höllviksnäs. Man har t. o. in.
kallat vederbörande kommunala myndigheter
och andra till ett stort sammanträde
i Vellinge för att diskutera
det här nya projektet. .lag antar att detta
knappast kan komma till stånd, om man
fortfarande allvarligt räknar med den
här diskuterade motorvägen.

Jag vill ännu en gång tacka statsrådet
för svaret, trots att jag hade önskat
att detta skulle ge mig och andra intresserade
klara besked om vad vi har
att vänta och hur länge vi skall vänta.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! För min del anser jag,

att det ar nödvändigt att man försöker
forcera arbetet med motorvägen från
Malmö norrut emot Göteborg. Den som
ser hur oerhört trafiken har ökat på
rikstvåan — inte minst sommartid —
förstår att det bara är en tidsfråga när
trafikförhållandena där blir katastrofala.
Givetvis tror jag att myndigheterna
uppmärksammar utvecklingen, men jag
tror inte att de är medvetna om hur
oerhört snabbt det rör sig på det här
området. Om ingenting görs åt förhållandena
på den nu befintliga riksvägen
blir följden snart, att under månaderna
juni, juli och augusti ett lämmeltåg avbilar
kommer att krypa fram, där den
ena absolut inte kan komma förbi den
andra. Med tanke på hur den väntade
turisttrafiken i år kommer att öka -—
och vi vill ju att den skall öka — är
det nog alldeles nödvändigt, att myndigheterna
snart omprövar angelägenheten
av att forcera arbetet med motorvägen.
Även om man har en arbetsplan
för denna motorväg, ifrågasätter jag,
huruvida man för fullföljandet av denna
plan till sitt förfogande har tillräckligt
med kunnigt folk som arbetar för
denna plans förverkligande. Som statsrådet
sade, är det ofrånkomligt att markinlösen
och arrondering o. s. v. tar sin
tid. Därför bör man nog, sedan man
blir klar med vägens sträckning, sätta
i gång, både med tanke på kommunerna
och bebyggelsen utmed vägen men också
för att arrondering och markinlösen
snabbt skall bli klara.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat inför kommunikationsministern
betyga min oro för att man inte på vederbörligt
håll hos myndigheterna har
fullt klart för sig, hur snabbt trafiken
ökar och vilken oerhörd anhopning av
motorfordon det för närvarande är på
våra stora vägar, till förargelse inte
minst för de utlänningar, som i så stor
utsträckning trafikerar dessa vägar och
som vi ju även så gärna vill ha till vårt
land. Jag hemställer till kommunikationsministern
att han måtte ha sin upp -

Fredagen den .13 maj: 1960fm.

Nr 17

Svar på .interpellation ang. planerad motorväg från.Malmö till Vellinge

märksamhet riktad på detta och att han
försöker sätta till alla klutar för att
klara problemet. Jag är medveten om
att det kostar pengar, men det kostar
pengar när det än skall göras. Och antalet
bilar växer ju, jag vill nästan säga
i kvadrat, vilket medför att stora
pengar kommer in. Vi bör satsa av dessa
pengar inte minst på våra motorvägar,
-

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag vill endast i likhet
med herr Levin understryka angelägenheten
av att utförandet av denna motorväg
Malmö—Vellinge inte ytterligare
skjutes på framtiden. Trafiken på Falsterbo
är ju särskilt sommartid högst betydande,
och jag skulle vilja inbjuda
herr Nilsson i Göingegården att komma
ned och se det lämmeltåg av bilar
som sommartid rör sig på denna väg.
Jag tror att det fullt ut går upp mot det
herr Nilsson själv talade om.

Härtill kommer den stora trafiken av
bilar över Trelleborg till kontinenten,
särskilt sommartid. Det brukar vara en
mycket lång bilkö.

För övrigt måste man vara på det
klara med att innan en motorväg byggts
här kan man inte på allvar ta upp planerna
att lägga ned järnvägen till Falsterbo.
Sommartrafiken under lördagar
och söndagar skulle absolut inte kunna
klaras på den nuvarande vägen.

Även jag vill alltså vädja till kommunikationsministern
att se till att utförandet
av denna motorväg inte skjutes
ytterligare på framtiden utan att i stället
allting göres för att vägen snarast
skall komma till stånd.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara göra kammaren
uppmärksam på att det aldrig
byggts så mycket vägar i detta land
som under de senaste åren. Under 1959
byggde vi vägar för mer än en halv
miljard. Men det finns likafullt önske -

mål som presenteras från olika håll. Här
har nu tre talare anmält de skånska intressena
-— och en fjärde är på väg upp
till talarstolen för att göra det. Vidare
har herr Larsson i Norderön med instämmande
från herr Agerberg fört fram
önskemål om 100—150 miljoner.

Vi skall vara medvetna om, ärade
kammarledamöter, att trots de jätteinvesteringar
som gjorts finns det alltjämt
högst legitima behov. Det skulle inte för
ett ögonblick falla mig in att bestrida
detta. Jag vill bara att man skall tänka
på att det måste ske en avvägning
och i bilden foga in vad som från statens
sida gjorts på vägbyggandets område
under de senaste åren. Det rör sig
här om en prestation av stora mått.

Jag förstår att herr Levin var missnöjd
med svaret, därför att jag inte angav
något datum — jag gjorde det inte
möjligt för herr Levin att ta upp sin
almanack och pricka in, när motorvägen
skulle börja byggas. Men det beror
delvis på att herr Levin haft litet
för bråttom att springa fram med denna
interpellation. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som skall göra upp flerårsplanen
och se efter, vilka motorvägar
och riksvägar som kan fångas in i
denna, är ännu inte färdig med sitt arbete
i det avsnittet, och jag kunde alltså
inte så tillmötesgå herr Levin, som
jag naturligtvis personligen gärna skulle
ha önskat.

Sedan vill jag rätta ett misstag som
herr Levin gjorde. Herr Levin fattade
uttrycket »intagning i planen» så, att
detta skulle kunna betyda även en ändring
av vägens sträckning. Detta är emellertid
inte alls fallet. Sträckningen är
klar — jag underströk det i interpellationssvaret.
Niir man talar om att ta in
en väg i planen, avser man frågan, huruvida
det finns ekonomiska resurser.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern
sade, att det byggs oerhört mycket
vägar här i landet. Det fattas bara an -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Svar på interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

nät, när bilismen ökar på det sätt den
gör och skatteintäkterna från bilismen
följaktligen också ökar i oerhört hög
grad. Frågan är bara, om man inte genom
att försumma att i tid planera vägarna
kommit att få lägga ned pengar
alldeles i onödan på att förbättra gamla
vägar i stället för att ta radikala grepp
och bygga ordentliga nya.

När det gäller vägen mellan Malmö
och Vellinge har vi, som är närmast berörda
av den, levat i den uppfattningen,
att allt för flera år sedan var klart, och
att det fanns pengar anvisade härför.
Men plötsligt blev det stopp, och det
påstås från vissa håll att anledningen
härtill skulle vara tekniska svårigheter
vid avvägningen av ersättningskrav från
markägarna. Man vet emellertid inte om
detta är riktigt eller om det i verkligheten
kan sammanhänga med ombyte
på chefsposten inom vägförvaltningen.

I vilket fall som helst kan statsrådet
inte komma ifrån, att det råder en allmän
undran när man nu, sedan motorvägsbygget
uppskjutits den ena gången
efter den andra, lägger ned så mycket
pengar på den gamla vägen. Det är
självklart att det för den framtida trafiken
är bättre att ha en säkrare väg
också vid sidan av motorvägen, men det
går inte att komma ifrån, att man genom
att skjuta på frågan så länge som
skett säkerligen lägger ned pengar i onödan,
som bättre skulle kunnat användas
till att ta radikala och riktiga grepp
i tid.

Jag kan mycket väl förstå herr Levins
synpunkter på denna fråga. Såsom ansvarig
kommunalman inom ett område,
som beröres av denna fråga, måste det
för honom vara mycket svårt att veta,
hur kommunen skall ställa sig till dessa
problem, innan man får klarhet i att
vägen kommer att byggas och byggas på
det sätt som tidigare planer angivit.

När det sedan dessutom blir bekant,
att helt andra vägprojekt, nästan parallellt
med den redan utstakade motorvägen,
allvarligt dryftas, kan vi där ne -

re inte undgå att stilla undra: Vad skall
det egentligen bli av detta sistnämnda
projekt?

På sommaren, i synnerhet under söndagarna,
är det fullständiga lämmeltåg
med bilar praktiskt taget oavbrutet ända
från Falsterbokanalen till Malmö, vilket
är en källa till oerhörd irritation
och innebär mycket stora olycksfallsrisker.
Det är därför fullt riktigt när det
med skärpa framhålles, att det vill till
verkliga krafttag för att både i kommunernas
intresse och ur trafiksynpunkt
få denna fråga löst.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
vad kommunikationsministern säger om
att det byggs och under de senaste åren
har byggts vägar i större utsträckning
än någonsin tidigare och att det alltid
är och kommer att förbli en avvägningsfråga,
i vilka delar av landet vägarna
först skall byggas ut. Här är det
emellertid inte fråga om ett förslag till
nytt projekt utan det gäller en väg, vars
planering var klar och som var intagen
i flerårsplanen redan för perioden
1952—1956. Pengar var anvisade för arbetets
igångsättande för åtskilliga år sedan.
Men det har inte skett någonting
sedan dess. Varför, frågar man sig i
kommunerna och vill ha besked. I stället
har man tydligen slussat över de anvisade
miljonerna på ett annat företag.
Vi i kommunerna där nere, som i allra
högsta grad berörs av detta, hänvisas
till att vänta, så kommer antagligen med
tiden denna väg att byggas.

Det är väl ändå klart att denna vägs
tillkomst, vilket kommunikationsministern
också anger i sitt svar, måste sättas
i förbindelse med planerad nedläggning
av järnvägen där nere. Där har redan
nedlagts en järnväg, nämligen på
sträckan Vellinge—Trelleborg. Den nedläggningen
måste betyda att det blir
större trafikintensitet på vägen. Visserligen
är trafiken ojämn på denna väg,
därför att vägen framför allt tar tra -

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

Svar på interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

fiken till det stora sommarbebyggelseområdet,
varför det är betydligt mindre
trafik på vintern än på sommaren. Men
sommartid är det olidliga förhållanden.
I somras var det faktiskt köer, som
räckte den mer än 25 km långa vägen
från bron över Falsterbokanalen in till
Malmö. En färd med bil på söndag eftermiddag
på den sträckan tog bortåt
två timmar. Under sådana förhållanden
skall man inte förundra sig över alt
människorna där nere oroas och gärna
vill ha ett definitivt besked om när ungefär
detta vägföretag kommer till stånd.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag blev litet överraskad
av herr Löfgrens resonemang. Han
sökte rikta klander mot mig ungefär
som om jag skulle vara motståndare till
motorvägen Vellinge—Malmö. Jag förstår
inte hur herr Löfgren läst mitt svar,
om herr Löfgren läst det. Det sista är
väl det troliga. Jag sade nämligen: »Behovet
av en ombyggnad till motorväg
av delen Vellinge—Malmö i enlighet
med den tidigare nämnda arbetsplanen
kvarstår fortfarande som angeläget.»
Därför kan jag inte förstå, hur herr Löfgren
kan utnyttja ett sådant uttryck på
det sätt som han försökte göra.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag kan inte se, att jag
har utnyttjat något yttrande från statsrådet
på ett sätt som gör att det skulle
kunna upptas som oberättigat klander.
Jag har inte velat klandra statsrådet
för att sakna intresse för saken och inte
finna motorvägen fortfarande vara
berättigad.

Emellertid är det alldeles självklart,
att det finns många som anser, att det
är riktigare att göra radikala ingrepp
på mycket besvärliga ställen än att dröja
i onödan och i stället förbättra gamla
vägar för mycket höga kostnader.
Bilisterna vet, att det iir bättre med
radikala grepp på ett tidigt stadium än

att man använder bilismens pengar till
att förbättra gamla vägar, som sedan inte
kommer att ha den betydelse som
man har avsett vid investeringarna, därför
att man i alla fall måste göra radikala
ingrepp så småningom. Någonting
annat kan man inte utläsa som kontentan
av vad jag anfört.

Jag kan mycket väl förstå, att statsrådet
inte kan komma ifrån att betrakta
denna motorväg såsom fortfarande
angelägen, därför att det vore dumt, och
dum anser jag på intet sätt att statsrådet
är. Statsrådet är tillräckligt klok
för att förstå, att det går inte att betrakta
denna väg såsom icke angelägen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att utskottet beslutat att för närvarande
icke framlägga något förslag för riksdagen
med anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
utgivande av en matrikel över
riksdagens ledamöter.

§ 12

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående laxfisket i Östersjön.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.

Nr 17

Fredagen den 13 maj''1960 fm.

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 150,
s. 348—360 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1960/61, vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Chalmers tekniska högskola,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av denne
angiven avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61, dels
ock till Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 11 097 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl. (I: 27) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 35), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med den 1 juli 1960 inrätta
en professur i vägbyggnad vid
Chalmers tekniska högskola samt att
kostnaderna härför måtte avräknas mot
automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 27 och II: 35 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 171 och II: 188,

a) bemyndiga Kungl. Mäj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört,

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61,

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 11 097 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Boman, fröken Elmén,
fröken Karlsson, herr Bohman och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:27
och II: 35, besluta att från och med den
1 juli 1961 inrätta en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola,
varvid kostnaderna för professuren
skulle avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av herr Andreasson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid detta statsutskottets
utlåtande över Kungl. Maj:ts äskanden
under åttonde huvudtiteln är i år liksom
föregående år fogade ett antal reservationer.
I den mån reservationerna
kommer från högerrepresentanterna i
utskottet avser de i första hand krav på
besparingar, i vissa fall även av principiell
natur, och endast på ett par
punkter krav på en ökning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag till utgifter
under nämnda huvudtitel.

Punkterna är många, och jag skall,
herr talman, inte trötta kammaren med
att kommentera alla dem till vilka reservationer
är fogade. Under tidigare
debatter i denna kammare vid behandlingen
av denna huvudtitel har ju de
sakskäl, som vi åberopar vid de punkter
där reservationer föreligger, utförligt
redovisats. Ett par av dessa punkter
ber jag dock att få beröra med några
ord.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Jag vill dock dessförinnan ge ecklesiastikministern
en eloge för hans allvarliga
strävan att åtstadkomma en upprustning
i stort i vad det gäller utbildning
och undervisning. De reservationer
som vi tillåtit oss framlägga tar inte
sikte på att motverka denna upprustning.
Utbyggnadsförslagen rör sig ju
om stora summor. Kvar står dock alltjämt
med samma styrka som under tidigare
år krav på sparsamhet vad det
gäller driftkostnader och andra omkostnader.
Vi anser, att även i och för
sig angelägna anslag därför måste hållas
tillbaka och i viss mån skäras ned.

Jag ber, herr talman, att först få säga
ett par ord om reservationen vid
punkt nr 12 angående en vägbyggnadsprofessur
vid Chalmers tekniska högskola
i Göteborg. Redan 1958 års riksdag
godkände statsutskottets utlåtande
sagda år, där utskottet tydligt gav till
känna sin uppfattning om behovet av
vägbyggnadsprofessur vid Chalmers tekniska
högskola lika väl som vid Stockholms
tekniska högskola. Utskottet förutsatte
den gången, att Kungl. Maj:t
skulle för 1959 års riksdag framlägga
förslag i ämnet. Fn del reservanter menade
med hänvisning till motioner, att
utskottet och riksdagen skulle ha gjort
en direkt beställning. Trots den tydligt
uttalade meningen om behovet blev det
emellertid inte något förslag till 1959
års riksdag. Utskottet återkom och skrev
lika klart och bestämt i frågan, men
det hjälpte inte heller då.

Jag är förvånad över att ecklesiastikministern
inte heller till budgetåret
1900/61 har föreslagit eu sådan professur.
Det är givet att den innebär en utgift.
Vi vet vid det här laget vad en
professur med medarbetare ungefärligen
kostar. Jag roade mig vid ett tillfälle
med att se efter, vad dessa kostnader
betydde i jämförelse med de sammanslagna
utgifterna vid institutet i fråga.
Proportionen blev 7 öre till 1 000 kronor.
Kostnaden är således inte stor, men
iiven om denna professur medför utgif4—Andra
kammarens protokoll 1900. Nr

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar

ter tror jag att den är en klok investering,
som ger utdelning, och att den är
nödvändig på ett område, där så oerhört
stora pengar investeras.

Riksdagen har här uttalat ett klart
önskemål, som jag tycker att vederbörande
departementschef borde ha effektuerat.
Åtminstone borde något sakskäl
för hans ställningstagande ha redovisats
i årets statsverksproposition, men så är
inte fallet. Statsrådet har inte med ett
ord berört vad riksdagen har begärt på
detta område.

Eftersom ärendena i detta utskottsutlåtande
skall föredragas punktvis ber
jag att få återkomma till de andra punkterna
och nöjer mig nu, herr talman,
med att yrka bifall till vad som har föreslagits
i den vid punkten 12 fogade
reservationen av herr Boman m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Andra avdelningen och
utskottet som helhet har beträffande
dessa frågor haft att behandla inte endast
propositionen i alla dess punkter
utan därutöver en hel del motioner. Eftersom
denna huvudtitel skall föredras
punktvis skall jag inte beröra de övriga
frågorna i detta sammanhang.

På denna punkt har vi — som här
tidigare har sagts — haft att behandla
motionsvis framförda förslag om inrättande
av ytterligare professurer, dels i
vägbvggnadsteknik och dels i arkitektur.
I frågor av detta slag har vi inom
avdelningen och utskottet naturligtvis
tre alternativ att välja mellan. Dels kan
vi tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, dels
kan vi tillstyrka vissa motionsvis framställda
yrkanden och dels kan vi tillstyrka
samtliga motionsyrkanden som
gäller inrättande av nya professurer. I
varje fall inom majoriteten av andra
avdelningen — i vissa fall är vice ordföranden
i avdelningen överens med oss,
fast inte på denna punkt — anser vi oss
sakna kvalifikationer att turordna inrättanden
av nya professurer. Vi är nog av
den uppfattningen, att vi inte har den
17

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar

översikt över hela fältet, som är erforderlig
för att vi skall kunna göra en
klar bedömning. Därför hävdar vi, att
det på denna punkt — liksom på ett
flertal andra — bör föreligga förslag
från departementet.

Det är riktigt att utskottet även under
tidigare år har framhållit att det
föreligger starka skäl för inrättandet av
en vägbyggnadsprofessur vid Chalmers
tekniska högskola. Från utskottsmajoritetens
sida har vi inte heller i år frångått
denna ståndpunkt, utan vi understryker
i vårt utlåtande att Kungl. Maj:t
bör så fort som omständigheterna det
medger framlägga förslag om en sådan
professur. Jag vill också påpeka att reservanterna
inte har föreslagit att denna
professur skulle inrättas den 1 juli
i år, utan först den 1 juli nästa år, och
innan dess har riksdagen ju haft tillfälle
att ännu en gång behandla dessa
frågor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Karlsson i Olofström säger att
vi inom andra avdelningen i allmänhet
är mycket försiktiga med att gå utanför
Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av nya professurer. Men jag tycker
att man i detta fall litet väl mycket rättar
sig efter vederbörande statsråd. Riksdagen
har ju år efter år i klara ordalag
framhållit att vägbyggandet är ett område,
där det är klokt att investera
pengar i en professur, men statsrådet
har detta oaktat ständigt återkommit
med ett budgetförslag utan att med ett
ord beröra, varför han inte har velat
effektuera denna riksdagens tydligt uttalade
mening.

Jag måste säga att jag finner detta
litet förvånande, och herr Karlsson i
Olofström vet att det inte minst är av
denna anledning som vi reservanter nu
har velat få ett klart besked om huru -

vida det skall bli en professur. Att vi
sedan utgått ifrån att professuren inte
skulle kunna komma till stånd förrän
budgetåret 1961/62, sammanhänger givetvis
med tillsättningsproceduren. Man
kan helt enkelt inte hinna med ansökningsförfarandet
och tillsättandet av
professuren förrän till denna tidpunkt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga utöver herr Nilssons i Göingegården
anförande; jag kan till alla
delar instämma i vad han här sagt.
Jag vill emellertid understryka att efter
alla dessa motioner och utskottsuttalanden
till förmån för denna professur
i vägbyggnad förefaller det mycket
egendomligt att inte Kungl. Maj:t har
lagt fram förslag om en sådan professur.
Från statsutskottets sida har det
gjorts mycket positiva uttalanden och
man har inte avstyrkt de motioner som
väckts under tidigare år, senast år 1959,
utan endast hemställt att de skulle anses
besvarade med vad utskottet anfört,
och detta har, som sagt, varit mycket
positivt, överstyrelsen för de tekniska
högskolorna har ända sedan 1957 begärt
denna professur, och under de debatter,
som åren 1958 och 1959 fördes
här i riksdagen i anslutning till motionerna,
gjordes det mycket positiva uttalanden.

Såsom herr Nilsson i Göingegården
redan framhållit utgör vägbyggandet ett
starkt expanderande område, där det
sker mycket stora investeringar. Vägbyggandet
blir också alltmer tekniskt
komplicerat, och det krävs för detta arbete
högre teknisk utbildning i större
utsträckning än tidigare. Av denna anledning
förberedes en utbyggnad av de
tekniska högskolorna. Vid Chalmers tekniska
högskola skall sålunda avdelningen
för väg- och vattenbyggnadsteknik
utökas till att omfatta 150 elever per år
mot tidigare 68. Om inte högskolan får
en professur i vägbyggnad, är det stor
risk för att hela denna utbyggnad brom -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

sas upp, vilket vore menligt för hela
vägbyggandet i vårt land. Alla vet hur
brännande vägfrågorna är — vi har senast
blivit påminda därom genom den
sista av de interpellationsdebatter som
förts här i dag, låt vara att den delvis
gällde problem av speciell art. Den starka
utbyggnaden av vägnätet och alla de
nya moment, som tillkommit bl. a. genom
den alltmer komplicerade vägbyggnadstekniken,
gör det nödvändigt med
en utökad forskning på området.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen. Reservanterna
begär visserligen inte att professuren
skulle tillsättas först 1961, men
att tillsättningsförfarandet påbörjas redan
1960.

Herr VON SETH (h):

Herr talman! Under denna punkt har
jag och några andra kammarledamöter
väckt en motion om en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.
Jag borde då vara nöjd med det som
sagts här av de senaste talarna, men eftersom
behovet av denna professur är
så stort, och då utskottet finner att
mycket starka skäl talar för att Chalmers
tekniska högskola utrustas med en
professur på det betydelsefulla vägbyggnadsområdet,
skulle jag vilja vädja till
statsrådet att vi snarast möjligt får denna
professur. Skulle mot förmodan inte
denna bli inrättad skulle jag vilja anhålla
om att vi i nästa års statsverksproposition
får ett bestämt ja eller —
vilket jag hoppas att vi slipper — nej,
så att vi vet var vi står i denna fråga.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Antby (fp), Andersson
i Hyssna (s) och Johansson i Norrköping
(s).

överläggningen var härmed slutad.

Af om. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den

Vidareutbildning av folkskollärare

vid punkten fogade reservationen 1 a);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 131 ja
och 71 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 13—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Vidareutbildning av folkskollärare

Kungl. Maj:t hade (punkt 180, s. 461—
466) föreslagit riksdagen att till Vidareutbildning
av folkskollärare för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, vilket inne -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Vidareutbildning av folkskollärare

bure anvisande av oförändrat anslagsbelopp
jämfört med innevarande budgetår.

I samband liärmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:26) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:31), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid sin behandling av åttonde
huvudtiteln, Vidareutbildning av folkskollärare,
måtte medge att terminskurs
i ämnet kristendomskunskap finge
anordnas i enlighet med vad av skolöverstyrelsen
föreslagits;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr B agnar Bergh m. fl. (I: 259) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edlund m. fl. (11:317), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Vidareutbildning av
folkskollärare för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 530 000
kronor.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 26 och II: 31, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Vidareutbildning
av folkskollärare för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Siindin, Thorsten
Larsson och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 26 och II: 31, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad dessa reservanter anfört;

b) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:259 och
II: 317, såvitt nu vore i fråga, till Vidareutbildning
av folkskollärare för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 530 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I en reservation, betecknad
med b), vid punkten 31 har
herr Kaijser m. fl. yrkat på en nedprutning
av ifrågavarande anslag med
470 000 kronor. Man har hänvisat till
att man anser, att tillgången på akademiskt
utbildade lärare i humanistiska
ämnen redan nu är så stor, att behoven
kan sägas vara täckta. Under de
närmaste åren kommer säkerligen tillgången
på lärare i dessa ämnen att vara
större än efterfrågan. Reservanterna
har därför ansett, att vidareutbildningskurserna
för folkskollärare i vad de avser
humanistiska ämnen bör begränsas
till endast högst två kurser och att anslaget
under förevarande punkt därför
kan prutas ner med 470 000 kronor.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen b) under punkt 31.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Under punkt 31 har avgivits
en reservation som närmast ansluter
till en motion i denna kammare,
nr 31, där man föreslår att vid vidareutbildningskurser
av folkskollärare också
en terminskurs i ämnet kristendoms-,
kunskap må anordnas.

I de befordringskurser för folkskollärare
som tidigare anordnades kunde
ämnet kristendomskunskap ingå som
terminskurs. Efter den omläggning av
ntbildningsvägarna för erhållande av
behörighet till folkskollärartjänst i lönegrad
A 19, som beslöts vid 1958 års
riksdag, är detta inte längre möjligt.

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

Omläggningen innebar att dylik behörighet
numera kan vinnas på två olika
vägar. Den ena metoden bygger i huvudsak
på akademiska studier, som omfattar
två betygsenheter för filosofisk ämbetsexamen
jämte en s. k. biämneskurs
och en kurs i psykologi och pedagogik.
Det andra sättet bygger helt på särskild
kursverksamhet, s. k. särskild vidarcutbildningskurs
för folkskollärare, i regel
förlagd till folkskoleseminarium. Vid de
akademiska studierna kan betyg förvärvas
även i kristendomskunskap men
vid de särskilda fortbildningskurserna
kan ämnet icke medtagas.

Den akademiska utbildningsvägen är
givetvis i och för sig värdefullare än
vidareutbildningskurserna. Den tar
emellertid en tid av cirka tre terminer
i anspråk och är ganska krävande. Den
innefattar hland annat språkstudier i
grekiska. Endast ett fåtal lärare väljer
därför den utbildningsvägen. Det stora
flertalet lärare, som vill skaffa sig behörighet
till de ifrågavarande tjänsterna,
föredrar vidareutbildningskurserna.
Dessa kurser sträcker sig över ett läsår
jämte någon del av angränsande sommarferier.

I fortbildningskurserna kan ingå flertalet
allmänna skolämnen, såväl humanistiska
som naturvetenskapliga, med
undantag för främmande språk. Men
dessutom har ämnet kristendomskunskap
uteslutits, vilket förefaller i hög
grad inkonsekvent, då övriga humanistiska
ämnen kan läsas. Kristendomskunskapen
bör jämställas med dessa
ämnen.

Det måste ur skolans synpunkt vara
värdefullt, att man för de nämnda befordringstjänstcrna
har tillgång till lärare
som erhållit vidareutbildning i
kristendom och alltså äger tillräckliga
kunskaper för att sköta undervisningen
i ämnet på tillfredsställande sätt. Det är
knappast lämpligt att såsom nu sker låta
lärare i geografi och historia undervisa
i kristendom, trots att de icke erhållit
någon vidareutbildning i det ämnet. Det

Vidareutbildning av folkskollärare

må vara mig tillåtet att i detta sammanhang
också understryka kristendomsundervisningens
stora värde i etiskt avseende.
Skolan skall ju inte endast meddela
kunskaper, utan också fostra eleverna.
Kristendomsundervisningen i
skolan måste därför enligt min mening
ha en tvåfaldig uppgift: dels bör den
ge eleverna faktiska kunskaper om kristendomen,
som utgör en omistlig del av
vårt kulturarv — utan sådana kunskaper
är det inte möjligt att förstå vad ett
sådant kulturarv innebär — dels bör
kristendomsundervisningen söka skapa
förståelse för den kristna livsåskådningens
betydelse både för den enskilda
människan och för hela samhället.

Många lärare vill utföra sin lärargärning
i kristen anda. Deras varma intresse
för kristendomsämnet bör vi ta
väl vara på. Det bör öppnas möjligheter
för dem att vidareutbilda sig i kristendom
vid de särskilda vidareutbildningskurserna.
Även om akademiska betyg
i ämnet är mera värda, kan det inte
vara lämpligt att tvinga lärare, som även
eller annan anledning inte önskar
bedriva akademiska studier, till att göra
detta för att erhålla behörighet till befordringstjänster.
Dessa tjänster kan för
närvarande inrättas såsom ordinarie endast
på enhetsskolans högstadium. Detta
kommer att leda till att ämnet kristendom
blir eftersatt inom enhetsskolan,
om inte statsmakterna för lärare i ämnet
ordnar utbildning som kan åstadkomma
bättre rekrytering.

Lärarorganisationerna har gjort framställningar
till skolöverstyrelsen om att
terminskurs i ämnet kristendomskunskap
må kunna ingå i vidareutbildningskurser
för folkskollärare, och skolöverstyrelsen
har anslutit sig till detta
önskemål. Den har i sina riksdagspetita
uttalat att det vore önskvärt att
styrelsen erhölle möjlighet att anordna
terminskurs även i detta ämne. Kostnaderna
härför vore mycket obetydliga,
endast 17 000 kronor för nästkommande
budgetår. Men departementschefen har

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Vidareutbildning ar folkskollärare

utan närmare motivering avvisat skolöverstyrelsens
hemställan. Inte heller
statsutskottets majoritet har velat ge sin
anslutning till detta önskemål.

Jag finner på de skäl som här anförts
skolöverstyrelsens hemställan befogad
och anser att det föreligger ett behov av
vidareutbildade folkskollärare även när
det gäller ämnet kristendomskunskap.
Fördenskull bör skolöverstyrelsen beredas
möjlighet att vid sidan av den nuvarande
akademiska utbildningen anordna
terminskurs i ämnet vid de särskilda
vidareutbildningskurserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Boman m. fl. under
punkten 31 avgivna reservationen, som
är betecknad med a).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Dessa vidareutbildningskurser
för folkskollärare har varierat
en hel del och de har likaså rönt
en varierande uppskattning. Man har
ibland betecknat dem som en krisföreteelse,
ibland som en mycket värdefull
företeelse. Det har likaså förekommit
delade meningar om i vilken utsträckning
dessa vidareutbildningskurser
skulle anordnas och vilka ämnen de
skulle omfatta.

Nu föreslår departementschefen att
vi inte skall göra några ändringar i år
utan låta kurserna anordnas i sin nuvarande
utformning ytterligare ett år.
Detta förslag har majoriteten i statsutskottet
anslutit sig till.

De spörsmål, som herr Svensson i
Stenkyrka berörde om kristendomsämnets
ställning och betydelse, får vi anledning
att diskutera grundligt, när vi
kommer fram till hela den knippa av
motioner, som direkt berör kristendomsundervisningen
och som kommer
att föreläggas höstriksdagen. Då har vi
alltid litet bättre tid att ta upp större
diskussioner. I dag befinner vi oss i
ganska allvarlig tidsnöd, och jag skall
därför inte gå in på några detaljer.

Beträffande reservationen 2 b) vill re -

servanterna pruta bort kurser i de humanistiska
ämnena. I det föreliggande
utskottsutlåtandet finns på sidan 27 redovisat,
vilka ämnen kurserna omfattar
för innevarande läsår. Dessa ämnen föreslås
alltså förekomma även nästa år.
Såvitt jag förstår är det fyra kurser,
som kan räknas till de humanistiska,
nämligen två i modersmålet och två i
samhällskunskap. När det gäller ämnet
samhällskunskap har vi sannerligen
inget överskott på lärare utan tvärtom
en mycket allvarlig brist. Då återstår de
två kurserna i modersmålet, vilka man
möjligen skulle kunna pruta bort. Efter
vad det upplysts i fråga om kristendomskurser,
kostar en sådan bcfordringskurs
ungefär 17 000 kronor. Man
skall alltså pruta bort två kurser å 17 000
kronor. På det skall man enligt reservanterna
kunna spara 470 000 kronor.
Det är en rätt egendomlig konsekvens.
Jag vet inte hur reservanterna räknat,
men majoriteten i statsutskottet har i
varje fall ansett, att det inte finns något
skäl att ändra på propositionens förslag
att för ett år framåt bibehålla kurserna
i ungefär samma utsträckning
som hittills. De allra flesta kurserna avser
ämnen, där det fortfarande råder
en mycket allvarlig brist på lärare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen hade nu återtagit förhandlingarnas
ledning.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Fröken Olsson hänvisar
till tidsnöd när det gäller att ta upp diskussion
om kristendomsundervisningen.
Jag vill bara erinra om den debatt, som
fördes här i kammaren i höstas. Den
debatten gällde ju, vilket utrymme kristendomsämnet
skulle ha på skolschemat.
Det rådde då delade meningar, men
inte i några väsentliga avseenden. Såvitt
jag minns rätt gällde meningsskiljaktigheterna
kvalitet och kvantitet, om jag
får använda det uttrycket. Beträffande

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

den kvantitativa sidan var det fråga om
en utökning av utrymmet, som ansågs
böra få komma i andra hand med hänsyn
till den konkurrens som finns på
schemat. Men under debatten — och det
var kanske det spörsmålet fröken Olsson
tänker på här — riktades starka anmärkningar
mot vissa läroböcker i ämnet
kristendomskunskap. Den frågan är
nu skjuten fram till hösten. Det blir då
sannolikt en debatt kring den saken.
Men det är inget skäl för att inte biträda
den motion, som här föreligger och
som gäller dessa vidareutbildningskurser.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att frångå mitt yrkande om bifall
till reservationen 2 a).

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2 a); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Vidareutbildning av folkskollärare

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nelander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
120 ja och 83 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som anförde: Herr

talman! Jag ber att få anmäla att
min knapp inte fungerat. Det är markerat
för »Avstår», fastän jag röstat
»Ja».

Mom. II

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 2 b); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2 b) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Kurser för lärare m. fl.

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositonen. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 159 ja och 43 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber ånyo att få anmäla
att min knapp inte fungerat. Det
är markerat för »Avstår», fastän jag röstat
»Ja».

Punkterna 32—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Kurser för lärare m. fl.

Kungl. Maj:t hade (punkt 188, s. 478—
486) föreslagit riksdagen att till Kurser
för lärare m. fl. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 541 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Kurser för lärare m. fl. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 441 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317; såvitt
nu vore i fråga, till Kurser för lärare
fn. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 541 000 kronor;

II. att motionerna 1:176 och 11:202

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, till Kurser för lärare
m. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 441 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Under hänvisning till
min allmänna motivering tidigare i dag
vid behandlingen av en punkt i detta
statsutskottets utlåtande, där jag framhöll
nödvändigheten av sparsamhet med
statens utgifter, ber jag att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 17

Fredagen den 13 niaj 1960 fm.

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 189, s. 487—
513) föreslagit riksdagen att

dels besluta, att Slottsstadens samrealskola
i Malmö och Mörby samrealskola
i Danderyd från och med budgetåret
1960/61 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med den
linjeorganisation Kungl. Maj :t bestämde;
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan
ytterligare en ring per år, till dess gymnasierna
vore i sin helhet färdigbildade; dels

besluta, att gymnasiet vid Uppsala
enskilda läroverk och privatgymnasium
från och med budgetärt 1960/61
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t
bestämde, skulle i sin helhet ombildas
till statligt allmänt gymnasium med den
linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde;
allt under villkor att Uppsala stad
åtoge sig de skyldigheter, som enligt
läroverksstadgan ankoinme på läroverkskommun; dels

besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret
1960/61 eller den senare tidpunkt,

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kungl. Maj :t bestämde, skulle successivt
upprättas i envar av följande kommuner,
nämligen Huddinge, Malmö,
Sundbyberg och Södertälje, under villkor
att respektive kommun åtoge sig
dels de skyldigheter, som enligt läroverksstadgan
ankomme på läroverkskommun,
dels ock att för anskaffande
av undervisningsmateriel och bibliotek
bevilja ett engångsbidrag av 10 000 kronor; dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
linjeorganisationen vid de under
föregående punkt avsedda försöksgymnasierna; dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

dels ock till Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 216 442 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
It agnar Bergh in. fl. (I: 260) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström och herr Edlund (II: 318),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
uttala att åtgärder borde vidtagas, så att
en sänkning av elevantalet inom skolans
olika läraravdelningar snarast
kunde komma till stånd;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (I: 261) och den andra inom
andra kammaren av herr Helén
m. fl. (11:319), i vilka, såvitt här vore
i fråga, hemställts att riksdagen måtte
vid sin behandling av förevarande

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

punkt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utreda
frågan angående sänkning av elevantalet
i klasserna inom folkskolan, de allmänna
läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter så, att proposition i
ärendet kunde föreläggas 1961 års riksdag,
varvid såväl den mer långsiktiga
målsättningen borde fastställas som formerna
för dess successiva genomförande
anges;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nestrup m. fl. (I: 266) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hammar
och Braconier (11:322), i vilka
hemställts att riksdagen måtte med anledning
av resultaten från skolöverstyrelsens
undersökning samt skolöverstyrelsens
förslag hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1961 års riksdag i
syfte att ge rektorerna vid de statliga
läroverken mera tid för den pedagogiska
ledningen av sina skolor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nestrup och Sunne (I: 372)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hammar m. fl. (II: 474), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att tre nya lärarkursanstalter skulle inrättas
från och med budgetåret 1960/61
samt att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en skyndsam utredning angående
möjligheterna att genom inrättande av
nya lärarhögskolor eller praktiska lärarkursanstalter
öka utbildningskapaciteten
i den utsträckning, som en beräkning
av lärarbehovet motiverade.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande tillämpningen av gällande
bestämmelser om elevantalet i
klasserna;

II. att motionerna 1:260 och 11:318
samt 1:261 och 11:319, sistnämnda två
motioner såvitt nu vore i fråga, icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:372 och 11:474, i
vad de avsåge medelsanvisning utöver
Kungl. Maj :ts förslag till lärarkursanstalter,

1. besluta, att Slottsstadens samrealskola
i Malmö och Mörby samrealskola
i Danderyd från och med budgetåret
1960/61 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med den
linjeorganisation Kungl. Maj.-t bestämde;
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan
ytterligare en ring per år, till dess
gymnasierna vore i sin helhet färdigbildade; 2.

besluta, att gymnasiet vid Uppsala
enskilda läroverk och privatgymnasium
från och med budgetåret 1960/61 eller
den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde,
skulle i sin helhet ombildas till
statligt allmänt gymnasium med den
linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde;
allt under villkor att Uppsala stad
åtoge sig de skyldigheter, som enligt
läroverksstadgan ankomme på läroverkskommun; 3.

besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret
1960/61 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle successivt
upprättas i envar av följande kommuner,
nämligen Huddinge, Malmö, Sundbyberg
och Södertälje, under villkor att
respektive kommun åtoge sig dels de
skyldigheter, som enligt läroverksstadgan
ankomme på läroverkskommun,
dels ock att för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja
ett engångsbidrag av 10 000 kronor;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
linjeorganisationen vid de under
föregående punkt avsedda försöksgymnasierna; -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

5. bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

6. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

7. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 216 442 000 kronor;

IV. att motionerna I: 372 och II: 474,
i vad de avsåge utredning angående nya
lärarhögskolor m. m., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 266 och II: 322, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Siindin, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herrar Bohman och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 260 och
11:318 samt med bifall till motionerna
1:261 och 11:319, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan rörande sänkning av elevantalet
i klasserna inom folkskolan, de allmänna
läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter så, att förslag i ärendet
kunde föreläggas 1961 års riksdag,
varvid såväl den mera långsiktiga målsättningen
borde fastställas som formerna
för sänkningens successiva genomförande.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Under många år av skolreformer
har vid sidan av alla de stora

Allmänna läroverken: Avlöningar

organisatoriska förändringarna, som
har krävt stora kostnader och stora arbetsinsatser
från statens sida, uppmärksamheten
gång på gång dragits till själva
arbetssituationen inom skolans väggar.
I den sammanfattande tioårsrapporten
över försöksverksamheten under
1950-talet konstateras, att trots alla
de stora yttre förändringarna har inte
skolans inre arbete undergått den väsentliga
förändring till det bättre, som
man hoppades när man 1950 beslöt om
skolreformen.

Vad man där syftar på är ju inte
bara de bristande resurserna i fråga
om hjälpmedel och läroböcker utan
framför allt det förhållandet, att skolans
folk inte har fått arbeta med de
mindre klassavdelningar, som alla anser
vara den grundläggande förutsättningen
för ett effektivt och framgångsrikt
arbete. Jag förmodar att alla, oavsett
pedagogisk uppfattning, måste ha
den inställningen, att om läraren inte
är i en sådan situation att han kan individualisera
arbetet, fånga upp den enskilde
elevens positiva intresse och arbetsvilja,
så betyder det relativt litet,
vilken mängd av kunskaper och vilken
slutlig nivå som en skolorganisation
syftar till att uppnå. Det avgörande blir
hur samarbetet i klassrummet utspelar
sig, och det är orimligt att begära av
våra lärare, hur ambitiösa och duktiga
de än är, att de skall lyckas nå det
resultat, som de själva vill nå och som
vi alla kräver av dem, i de klassavdelningar
som nu finns på alltför många
håll.

I realskolans tonårsavdelningar har
maximitalet sedan länge varit 35. Det
fanns tidigare en bestämmelse om att
man i realskolans avslutningsklasser
skulle ha rätt att dela vid 30, men den
bestämmelsen är sedan några år suspenderad.
I praktiken bär emellertid inte
klassavdelningarna stannat ens vid detta
maximital på 35, utan under trycket av
föräldrarnas ambition att få in sina
barn i de alltför fåtaliga högre skolorna

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

har många skolledare sammansatt klasser
på upp till 40—41 elever. Låt vara att
det sista är undantagsfall; klassavdelningar
på 36, 37 och 38 elever har dock
inte varit något ovanligt.

Situationen i försöksskolorna har varit
gynnsammare, men även där har man
på högstadiet fått arbeta med otympligt
stora klassavdelningar, i varje fall i
många kommuner.

Vad folkskolan beträffar har man i
i klasserna 7 och 8 befunnit sig i samma
dåliga läge. Som exempel på de delreformer
som ansetts särskilt nödvändiga
har departementschefen själv framhållit
slöjdavdelningarna, där man i många
fall har tvingats arbeta med fler elever
än salarna varit byggda för. Jag skall
inte gå in på alla detaljer i det sammanhanget.
De kommer senare att upptagas
av andra talare. I stället vill jag
stanna vid en mera riksdagsbetonad
fråga med en speciell lidandeshistoria,
nämligen kravet på en sammanfattande
plan för en successiv sänkning av
elevantalet i skilda skolformer.

Man kan ha vilken mening man vill
om hur ett riksdags- eller departementsarbete
skall bedrivas, men en sak är
given, nämligen att det måste vara ett
samband mellan riksdagens principiella
ställningstaganden och det detaljbetonade
utredningsarbete som bara kan göras
i Kungl. Majrts kansli. Både 1956 och
1957 beslöt riksdagen enhälligt att rikta
hänvändelser till Kungl. Maj :t i syfte att
få fram beräkningar över lärar- och lokaltillgångarna,
vilka beräkningar sedan
skulle kunna bli underlag för ett förslag
från Kungl. Maj:t om en successiv sänkning
av elevantalet i de mest angelägna
skolformerna. År 1957 behandlades också
frågan i samband med det förslag som
då förelåg om en förlängning av småskollärarutbildningen,
och det beslut
som då kom till fattades under påtvingad
enighet. Men vi är väl alla nu på det
klara med att det tyvärr inte var något
lyckat beslut som den gången fattades.
Den sänkning av elevantalet i folksko -

lan, som då beslöts, och som var knutet
till ett villkor från regeringens sida,
stannade vid en sänkning med ett halvt
barn per år under en fyraårsperiod.

År 1959 togs frågan upp på nytt. Då
begärde vi åter denna sammanfattande
utredning. Kungl. Maj:t hade då påbörjat
utredningsarbetet och bl. a. färdigställt
en promemoria, vilken emellertid
betecknades som internt arbetsmaterial.
Den gick ut på en sänkning med fem
elever i landsbygdens B-skolor och blev
föremål för ett ställningstagande från
statsutskottet. Därmed har man skapat
vissa möjligheter till förbättringar inom
dessa skolformer. Men kvar står alltjämt
de stora, dominerande skolformerna
i tätorterna. Beträffande dem har
det i årets statsverksproposition gjorts
en grov bedömning, som uppges innebära
att en kostnad på 83 miljoner kronor
om året skulle uppkomma för att i
samtliga berörda skolformer med undantag
för småklasserna i A-skolorna
åstadkomma en sänkning.

Utskottet har nu i den del av utskottsutlåtandet
där enighet råder pekat på
möjligheterna att, som det heter, kapa
topparna, d. v. s. göra det möjligt för
skolledarna att inom ramen för redan
gällande bestämmelser minska elevantalet
i de allra största klasserna. Det är
sålunda inte fråga om någon generell
sänkning, utan det gäller möjligheterna
att få bort de orimligt stora arbetsenheterna.

Jag vill inte polemisera mot denna del
av utskottsutlåtandet, men jag vågar nog
ändå säga att den kommer att bereda
skolledarna många bekymmer vid tolkningen.
Det vore därför värdefullt om
utskottets talesmän ville ge mera precisa
besked än vad som finns i utskottets
skrivning.

När det däremot gäller frågan om en
plan för det fortsatta arbetet, är vi delade
i en majoritet, som helt enkelt vill
skjuta detta arbete på framtiden, och
en minoritet, bestående av representanter
för de tre oppositionspartierna i

Fredagen den 13 maj 1900 fm.

Nr 17

utskottet, vilka i anslutning till den i
januari i år väckta motionen av herr
Valter Åman m. fl. i första kammaren
och av mig m. fl. här i andra kammaren
direkt begär att Kungl. Maj:t till 1961
års riksdag skall återkomma med förslag
i ärendet, »varvid såväl den mer
långsiktiga målsättningen borde fastställas
som formerna för sänkningens
successiva genomförande anges».

Man får väl fatta detta utskottsminoritetens
uttalande som en klar missnöjesyttring
med det sätt varpå departementet
har lagt upp denna fråga. Ecklesiastikministern
har här spelat över bollen
till riksdagen och han har — som
han antydde i ett interpellationssvar
för någon tid sedan — tydligen menat
att det bara är riksdagen som kan ta
de praktiska konsekvenserna av ett krav
på successiv sänkning av elevantalet.
Men i anslutning till vad jag förut sade
måste jag på nytt understryka att riksdagen
inte kan klara denna uppgift
själv förrän den får ett fylligare utredningsmaterial.
Och så länge det utredningsmaterial
som framkommer är ecklesiastikdepartementets
egna interna
handlingar, som man inom oppositionen
inte ens får ta del av, kan vi inte prestera
något annat än en begäran om ett
ordentligt utredningsmaterial.

Jag kan inte komma ifrån att vad
statsutskottsmajoriteten skriver på sid.
40 i utlåtandet — »Även om därför departementschefen
i avbidan på att
bland andra de ekonomiska hindren
skall kunna överbryggas tills vidare ser
sig nödsakad att avbryta pågående utredningsarbete
på förevarande område»
... — närmast ter sig som ett hån
mot vad som hittills förevarit. Det är
inte ett utredningsarbete av det slag som
riksdagen plägar begära, ett utredningsmaterial
tillgängligt för alla och envar
och grundat på offentliga handlingar. 1
själva verket är det väl så att departementet
funnit det angeläget att markera
att det inte är ett utredningsarbete utan
ett internt arbetsmaterial, och då finns

Allmänna läroverken: Avlöningar

det följaktligen inte heller något utredningsarbete
att avbryta.

Nu hoppas jag att ecklesiastikministern,
som ju alltid annars är resolut och
handlingskraftig, försöker komma ur
detta dödläge och att han inte tar fasta
på utskottsmajoritetens invit att lägga
ned även den begränsade aktivitet som
hittills rått inom departementet. Ty
stannar vi där, måste skolledare och lokala
skolstyrelser uppfatta detta som ett
bevis på att några verkliga förändringar
över huvud taget inte är att vänta.
Detta måste i sin tur komma att prägla
den allmänna debatten om skolreformens
förverkligande.

Har vi att räkna med klassavdelningar
i storleken 30 elever och däröver för
hela 60-talet, blir också möjligheterna
att nå fram till en organisationsform,
som tillåter en individualiserad undervisning
inom klassens ram i det närmaste
obefintliga. Men står det på regeringens
arbetsprogram att bidra till en
kraftig sänkning, då bidrar man också
till att vinna gehör för kraven för ett
sammanhållande en bit upp i högstadiet
av eleverna i de klasser där de gått under
låg- och mellanstadiet. Denna fråga
kan alltså inte frikopplas från den aktuella
debatten om högstadiets bästa
och rimliga differentiering.

Herr talman! Låt oss inte skiljas från
denna punkt här i dag, förrän vi fått en
bestämd utfästelse från ecklesiastikministern
att han, trots den dåliga rekommendation
som han här får av sina
partivänner i statsutskottet, själv är beredd
att lägga upp utredningsarbetet på
ett sådant sätt att han kan komma igen
redan nästa år med en klar anvisning
om vad sänkningarna först skall sättas
in och i vilken takt de skall kunna bedrivas
under 60-talet. Jag yrkar bifall
till reservationerna vid punkterna
39—41.

Fru SJÖQVIST (li):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Helén sagt och ber också att få in -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

stämma i det yrkande han ställt. Jag
skulle emellertid vilja komma med ytterligare
några synpunkter.

Det händer ofta att frågor som har
nära samband med ungdomens fostran
behandlas i denna kammare. Någon statistik
har jag tyvärr inte som visar hur
ofta sådana frågor varit på tapeten. Det
torde emellertid vid det här laget finnas
ett omfattande statistiskt material angående
graden och arten av våra dagars
ungdomsproblem, ett material som då
och då vädrats här i kammaren. Ändå
har vi, herr talman, tyvärr en känsla av
att stå och stampa på samma fläck. Vi
söker den dag som i dag är att på allt
sätt utreda orsakerna.

För några veckor sedan behandlades
skolans disciplinproblem i en livlig debatt,
föranledd av ett par interpellationer
som ecklesiastikministern hade att
besvara. Intresset för frågan verkade
dock till största delen vara koncentrerat
till de deltagande debattörerna, och
man får kanske förstå övriga av kammarens
ledamöter. Debatterna i ungdomsfrågorna
har ju tyvärr förlorat sin
verkan. Det förefaller som om vi snart
inte längre orkar engagera oss. Men då,
mina kära kammarkolleger, är det också
verklig fara på färde!

I denna interpellationsdebatt snuddade
flera av talarna vid den fråga vi i
dag behandlar, nämligen frågan om en
sänkning av elevantalet i klasserna. Det
var fullständigt naturligt att i en debatt
om skolans disciplinproblem komma in
på de åtgärder som skulle kunna hjälpa
till att lösa ett av de svåraste problem
som dagens skola har att kämpa med.
Talet om den mest angelägna skolreformen
har kanske tyvärr blivit en slogan,
men vi vet alla att det ligger djupaste
allvar bakom. För mig är denna reform
en hjärteangelägenhet, och jag är övertygad
om att jag har Sveriges lärarkår
bakom mig. Det gläder mig därför uppriktigt
att de borgerliga ledamöterna av
statsutskottets andra avdelning har
kunnat enas om en reservation som i

alla fall innebär en början till en förbättring.
Det är en praktisk åtgärd som
måste verka uppmuntrande på vår
svenska lärarkår, som härigenom får se
ett konkret bevis för att vi verkligen
försöker göra något och inte nöjer oss
med tomma talesätt.

Men när utskottet understryker att en
minskning av elevantalet över lag i klasserna
alltjämt bör vara en av de väsentliga
riktpunkterna i det ständigt fortgående
mera långsiktiga planeringsarbetet
på skolans område, känner vi oss
inte på något sätt rörda av tacksamhet.
Det liar sagts så många gånger och det
har hittills inte förpliktat till någon
konkret åtgärd.

I detta land betalar vi miljoner och
åter miljoner i anslag till vården av
ungdom som kommit på villovägar, men
när det gäller en så viktig förebyggande
åtgärd som den vi nu behandlar,
håller vi hårt om penningpungen. En
elev som blir aldrig så ompysslad i
ekonomiskt avseende är inte hjälpt om
inte han eller hon får den arbetsro som
behövs för att nå ett gott resultat. Även
en lärare behöver lugn i sin klass för
att kunna meddela den individuella undervisning
vi strävar efter att ge våra
elever. Den personliga kontakten med
varje elev, vilken är ett axiom i all undervisning,
uteblir om inte förutsättningarna
finns. Därmed försämras också
det kunskapsmässiga resultatet, vilket
även indirekt får en menlig inverkan
på den fostrande uppgift som skolan
har.

Det kan bli disciplinsvårigheter för
en aldrig så skicklig lärare, helt enkelt
beroende på att våra barn lika litet
som vi kan undgå att känna det jäkt
och den oro som sätter sin prägel på
vår tid. Upplever man sedan sin egen
omställningsprocess är det inte att undra
på om det kan bli besvärligt för den
skickligaste pedagog. Desto värre blir
det för en kategori lärare som vi har
många av i dag, nämligen de lärare som
får undervisa i ämnen som de inte be -

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

härskar. För dessa kan skolan bli ett
pinorum där man kan tala om mentalhygieniska
skador på både lärare och
elever.

Jag tror inte att jag behöver säga mer.
De flesta av oss torde känna till detta
förut. Men jag har ett behov av att få
understryka vilka svårigheter vi har att
kämpa med, och jag har även velat ge
bakgrunden till den som sagt mest angelägna
skolreformen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig utgå
från att överläggningen kan utsträckas
till att omfatta icke blott punkt 39 utan
även punkt 41 på grund av det intima
samband som råder mellan de tvenne
punkterna.

I det här aktuella avsnittet av statsverkspropositionen
redovisar departementschefen
en inom departementet
gjord analys av de ekonomiska konsekvenser
som följer med realiserandet
av målsättningen: en fortgående minskning
av elevantalet per klassenhet i olika
skolformer. Såvitt jag fattat departementschefen
rätt, begärs även att riksdagen
på grundval av det föreliggande
materialet i princip skall uttala sig om
målsättningen i fråga om klassavdelningarnas
framtida storlek.

I en interpellationsdebatt för kort tid
sedan behandlades som redan nämnts
skolans disciplinproblem. Låt mig konstatera
att dessa problem finns, även
om de inte är så stora som de som
städse vill klanka på nutidens ungdom
menar. Problemen finns och får inte
nonchaleras. Tidigare var i långt större
utsträckning än nu hemmet och arbetsplatsen
synonyma begrepp för de
familjeansvariga. Detta resulterade även
i att föräldrarna på ett mycket effektivare
sätt än vad som nu kan ske kunde
synkronisera sitt förvärvsarbete med de
ungas fostran och utbildning. Den omvandling
som skett mot allt större och
alltmer maskinella enheter i förvärvsarbetet
har oundgängligen även haft

Allmänna läroverken: Avlöningar

konsekvenser för familjelivet. Den har,
vi må tycka om det eller inte, accentuerat
behovet av samhälleliga insatser
i fråga om de ungas fostran och utbildning.
Medvetandet härom, insikten om
samhällets ökade ansvar, må ligga till
grund för våra bedömningar och ställningstaganden
i skolfrågor i allmänhet.

Skall dagens och morgondagens skola
kunna något så när fylla uppgiften att
ej blott idka korvstoppning av ett kvantum
kunskaper utan även ge de unga
en fostran för livet, erfordras ett personligt
engagemang gentemot varje elev
från lärarens sida. Det är då uppenbart
att ju större klasserna är desto svårare
måste det bli för lärarna att positivt
medverka vid upprättande av det personliga
sjökort som varje individ behöver
för livsseglatsen. Ett minskat antal
elever per klassenhet i våra skolor
är ett önskemål som vi kan ge vår anslutning
till.

Vi kan utreda och mäta i pengar vad
varje grad av minskning av elevantalet
per klass kostar det allmänna. Vad vi
inte kan objektivt utreda och mäta i
pengar är vad samhället vid en ökad
personlig omvårdnad av de unga vinner
på plussidan i form av minskad brottslighet
och ökade produktiva insatser.

Jag vågar — trots att någon objektiv
mätsticka härvidlag inte kan konstrueras
— ge uttryck åt den uppfattningen
att här står mycket att vinna. Vad som
satsas på utbildning och fostran är på
lång sikt lönsamma investeringar.

Ur de synpunkter jag här anfört förefaller
det mig vara riktigt att riksdagen
återigen ger uttryck för sin önskan
om en fortsatt strävan mot mindre
klassavdelningar. Detta bör även ske
med blicken öppen för —■ och i klart
medvetande om — de direkta ekonomiska
konsekvenserna.

Det kan ifrågasättas om det är tillräckligt,
att riksdagen endast i mer allmänna
ordalag uttalar sitt intresse för
en målsättning syftande mot mindre
klassavdelningar. Detta har nu skett

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

flera år å rad. Då resultatet det oaktat
är fjärran bör riksdagen aktualisera
delreformer, och samtidigt är etapper
på väg mot mindre klassavdelningar
och därmed en effektivare skola. Det är
därför som i den aktuella fyrpartimotionen
och i reservationerna nr 4 och 5
påyrkas direkta delreformer, syftande
mot mindre klassavdelningar. Ett förmånligare
delningstal i realskolans avgångsklasser,
ett minskat elevantal i
slöjdavdelningarna inom folkskolan och
på enhetsskolans mellanstadium framstår
som så angelägna, att de bör i dag
beslutas.

Prioritet vid ett fortsatt strävande
mot att — även om det sker i etapper
—- ernå mindre klassavdelningar bör
ges problemet om bevarande så långt
detta är möjligt av landsbygdens skolor.
Förmånliga delningstal för att så långt
det är realistiskt åt en bygd bevara den
livsnerv som byskolan utgör är påkallade.
Det angelägna ärendet att inte
bara åt byn bevara dess skola utan även
med rimliga avstånd och skolskjutstider
få organiserat effektiva högstadier påkallar
sänkta delningstal på den utpräglade
landsbygden.

Herr talman! Utifrån de synpunkter
jag här anfört vill jag för min egen del
och såvitt jag kan förstå också å min
partigrupps vägnar yrka bifall till reservationerna
vid punkterna 39 och 41.
Beslut i enlighet med dessa reservationer
är etapper på vägen mot mindre
klassavdelningar, innebärande större
personlig omvårdnad om varje skolelev.
Varje sådan etapp vi kan besluta
oss för, samla oss till, är genomförandet
av en skolreform.

Ilerr HAMMAR (fp):

Herr talman! Av de motioner, som
väckts i samband med punkt 39, Allmänna
läroverken: Avlöningar, statsutskottets
utlåtande nr 8, vill jag här fästa
kammarens uppmärksamhet vid motionerna
1:372, av herrar Nestrup och
Sunne, och II: 474 av mig själv m. fl.

I dem hemställes att riksdagen måtte
besluta, dels att tre nya lärarkursanstalter
skall inrättas från och med budgetåret
1960/61, dels också att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning angående möjligheterna
att genom inrättande av nya lärarhögskolor
eller praktiska lärarkursanstalter
öka utbildningskapaciteten i den
utsträckning, som en beräkning av lärarbehovet
motiverar.

Utskottet har behandlat motionerna
med ganska stor välvilja. Vad beträffar
den påyrkade skrivelsen till Kungl.
Maj:t med förslag om utredning angående
utökning av utbildningskapaciteten,
avstyrker utskottet dock förslaget.
Orsaken härtill är, att det under hand
erfarits, att en dylik utredning nu förberedes
inom ecklesiastikdepartementet.
Inte utan tillfredsställelse noterar
jag som motionär denna utveckling av
frågan. Syftet med vår hemställan är
därmed nått.

Låt mig härtill bara foga en stilla
suck om att det inte må dra för långt ut
på tiden med förberedelserna, utan att
den utredning, som nu förbereds, snart
nog skall komma i gång. Saken brådskar
verkligen.

I fråga om förslaget att fr. o. m. nästa
budgetår anordna ytterligare två lärarkursanstalter
utöver den som Kungl.
Maj:t föreslagit framhåller utskottet att
starka skäl talar för en ytterligare ökning
av kapaciteten på detta område.
Trots det avstyrker utskottet motionärernas
hemställan också i denna del.
Till detta avstyrkande fogar utskottet
emellertid följande råd: »Kungl. Maj:t
torde i fortsättningen böra uppmärksamt
följa detta spörsmål och så snart
ekonomiska förutsättningar härför föreligger
för riksdagen framlägga förslag
i ämnet.»

Här möter oss i själva verket ett problem
som det gäller för statsmakterna
att snarast möjligt lösa. Den som under
årens lopp studerat rapporterna om försöksverksamheten
med den nioåriga

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

grundskolan har säkerligen fäst sig vid
det faktum, att de tre sista årsklasserna
i mycket ringa utsträckning haft tillgång
till väl kvalificerade lärare med
full utbildning. Det är visserligen sant
att situationen under den senaste tiden
blivit något bättre. Mycket återstår dock
att göra på detta område. En starkt bidragande
orsak till detta avvita förhållande
är enligt min och mångas mening
den bristande utbildningskapaciteten
hos lärarkursanstalterna och lärarhögskolorna.
Det tar på tok för lång tid
för de unga filosofie magistrarna, innan
de får tillfälle att avsluta sin lärarutbildning
med en praktisk lärarkurs eller
lärarhögskola.

Låt mig bara få nämna några siffror.

I den mån siffror kan tala är de ytterst
vältaliga. I höstas bestod »provårskön»
av 2 300 sökande. Utbildningskapaciteten
per år ligger omkring 500. Några år
framåt kommer tillskottet av sökande
från universiteten, beräknar man, att
utgöra cirka 750. Som synes ökar »provårskön»
årligen med cirka 250. En sådan
situation kan för skolans del endast
betecknas med omdömet ohållbar.
Redan år 1954 uttalade riksdagen sin
önskan att frågan skulle följas med
största uppmärksamhet. Fyra år senare,
alltså 1958, förordade skolöverstyrelsen
en utredning. Hittills har dock intet
gjorts. Det är i denna situation som motionerna
tillkommit om inrättande av
ytterligare två lärarkursanstalter.

Herr talman! Då nu en utredning, enligt
vad utskottet erfarit, redan förbereds
inom ecklesiastikdepartementet, låter
jag denna sak falla. Men jag tillåter
mig i stället att yrka bifall till motionerna
1:372 och 11:474 i den del som
föreslår inrättande fr. o. m. nästa budgetår
av två lärarkursanstalter utöver
den av Kungl. Maj:t föreslagna.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Hem Helén yttrade, när
han krävde kraftåtgärder i fråga om de
stora klasserna, att han inte menade nå5
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Allmänna läroverken: Avlöningar

got så ynkligt som denna mycket förhånade
minskning med ett halvt barn
per år under en fyraårsperiod. Han ville
vidare ha besked, huruvida vi under
hela 1960-talet skulle behöva arbeta
med klasser på 30 elever eller flera.
Herr Helén anser alltså att åtgärder
skall vidtagas inom en kortare tidrymd
än en tioårsperiod och att de skall vara
mera långtgående än en minskning av
elevantalet med ett halvt barn per år.

En minskning med fem elever per år
över hela fältet skulle — såsom framgår
av den grova överslagsberäkningen
inom departementet — kosta 83 miljoner
i årliga driftkostnader. En sådan
minskning vill man alltså genomföra på
kortare tid än tio år. Fem år skulle innebära
en minskning av elevantalet med
ett barn per år.

Vi är alla överens om att detta i och
för sig vore en önskvärd åtgärd, men
vi vet också att just på utbildningens
område har vi oerhörda problem framför
oss. Ingen lär kunna påstå att utbildningsfrågorna
blivit styvmoderligt
behandlade i diskussionen om hur vi
skall använda våra samlade resurser.
Med glädjande enighet har alla partier
gått in för att satsa på utbildningen så
långt vi någonsin förmår. Men även
där finns det ju en gräns.

Utgifterna måste vägas mot varandra,
de måste vägas mot utgifter på andra
områden. Och just med tanke på det
stora intresse som finns överallt för att
föra fram utbildningsfrågorna tror jag
det är realistiskt att påstå, att ecklesiastikdepartementet
har fått så mycket
det över huvud taget går att klämma ut,
jämfört med de andra departementen.

Därmed är vi framme vid konstaterandet:
skall vi väsentligt kunna öka
utgifterna på detta område, måste medlen
huvudsakligen tagas från något annat
område inom ecklesiastikdepartementets
stat.

Bland de ärenden som ligger på riksdagens
bord finns ett mycket storstilat
förslag, som vi alla gliider oss över,

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

nämligen förslaget om upprustning av
universitet och högskolor. Jag väljer
detta som exempel, därför att kostnaden
är ungefär densamma som för en
minskning av elevantalet med fem elever
per klass. Man vill här under en
femårsperiod rusta upp för 79 miljoner
kronor. Hela detta verkligt storstilade
förslag kostar alltså mindre för en femårsperiod
än vad det skulle kosta att
minska elevantalet med en elev per år
under samma femårsperiod. Skulle, för
att ställa saken på sin spets, herr Helén
eller någon annan vara villig att
säga, att låt oss ta denna femårsplan
för universiteten på tio år i stället och
under samma tioårsperiod årligen sänka
elevantalet med den där stackars
halva ungen?

Jag tar detta exempel inte alls därför
att jag menar att man skall göra sådana
avvägningar utan för att visa, vilken
storleksordning detta förslag har.
Vill man inte ta pengarna från universitetsupprustningen,
får man ta dem någon
annanstans. Vi har ju hela utbyggnaden
av yrkesskoleväsendet, som skett
explosionsartat men som ändå inte hunnit
med utan där det är nödvändigt att
gå ännu snabbare fram. Vill man bromsa
den utvecklingen till förmån för denna
sänkning av elevantalet?

Det är nödvändigt att vi i detta sammanhang
frågar oss: Var skall vi pruta?
Så mycket vet alla vi som varit med
här några år, att när man kommer
upp till utgifter på tiotals miljoner, går
en utgiftsökning för ett ändamål ut
över något annat, och det går i allmänhet
ut över något annat inom samma
område.

Herr Helén efterlyste konkreta exempel
på vad utskottet menar kan göras.
Jag vill returnera det med att anhålla
om konkreta exempel på vilka inskränkningar
vi skall göra för att få utrymme
för denna minskning av elevantalet.

Utskottet har inte tänkt sig att ingenting
skall ske här. Majoriteten är lika

medveten som reservanterna om att det
är nödvändigt att göra något. Hur ansträngda
våra resurser än är måste något
göras fortast möjligt och göras så,
att det verkligen ger effekt. Men vi tror
att just på grund av de begränsade möjligheter
vi har är det vida viktigare att
sätta in så att säga punktaktioner än
att binda oss för en generell sänkning av
elevantalet, vilken kostar mycket och
kommer att ta mycket lång tid, innan
den når effekt. Det är inte lika illa ställt
på alla håll, och det är inte alltid en stor
klass i och för sig är en olycka. Inte
heller — det vill jag framhålla i detta
sammanhang — är en klass bättre ju
mindre den är. Man når ganska snart
ned till den gräns, varunder det inte
är bra att klassen fortsätter att krympa.
För egen räkning vill jag absolut inte ha
en klass med mindre än 20 elever. Enligt
den erfarenhet jag har som lärare ligger
idealet någonstans vid 22—23, och
det ganska oberoende av skolformen.
Jag har haft en B 3-skola med 13 barn,
och jag har haft en B 3-skola med 27
barn. Skulle jag få välja, valde jag utan
tvekan den med 27 barn. Det var arbetsamt,
men det var mycket roligare, rentut
sagt, än att ha en klass med 13 elever.
Det var för liten enhet.

Detta gäller även i fråga om andra
skolformer. Man skall inte tro att man
når bättre effekt, om elevantalet är lågt.
Skolan är en social gemenskap, och
gruppen skall vara tillräckligt stor för
att man skall få ut det mesta möjliga
av den. Ett medeltal på 25 barn i folkskolan
skulle betyda, att vi fick en hel
del klasser med mindre än 20 elever,
och det är ingenting att sträva efter.

Det är därför viktigare att komma åt
de stora klasserna, och därvid måste
man komma bort från medeltalstänkandet.
Det hjälper varken lärare eller elever
i en klass på 37—38 barn, om det
av något skäl som man inte kan råda
över finns en klass inom ett annat område
som endast har 15—16 elever. Alla
som har praktisk erfarenhet av dessa

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

förhållanden vet, att det på grund av
utflyttning från kommunen eller dylikt
kan uppstå en sådan situation att man
får en avdelning med 15 elever. Det
finns inte möjlighet att hastigt och lustigt
slopa den och flytta barnen någon
annanstans. För att uppväga det förhållandet
behövs alltså tre klasser på 35
elever.

Det är orimligt att räkna på det sättet.
Vi anser att om de nuvarande bestämmelserna
tillämpas förnuftigt och med
omdöme, finns det möjlighet att komma
till rätta med problemet med de stora
klasserna. Tidigare har folkskoleinspektörerna
gjort denna prövning, som varit
så att säga rent teknisk: där finns så
och så många barn, då skall det finnas
så och så många läraravdelningar. Nu
har vi med länsskolnämnderna fått ett
organ som har betydligt större makt
och inflytande än vad folkskoleinspektörerna
hade och som dessutom har
möjlighet till lokal överblick på annat
sätt än skolöverstyrelsen.

Herr Helén frågade vad en skolchef
skall göra. Jo, om en skolchef finner att
han får tre—fyra parallellklasser med
upp till 35 barn i varje, skall han be att
få inrätta ännu en parallellklass, även om
han därmed överskrider medeltalet för
hela skolan. Och till den framställningen
skall länsskolnämnden ställa sig välvillig.
Problemen kan givetvis bli ganska
olika beroende på skolornas storlek. Om
man har låt oss säga mellan 105 och 110
elever i en årgång, kan man dela upp
dem på tre klasser med 35—36 elever
i varje, eller man kan dela upp dem på
fyra klasser med 26—27 elever i varje.
I den situationen kan man alltså komma
ned till en mycket bra storlek på
klassen genom en kostnadsökning på
lärarlönesidan med 25 procent. Har man
däremot en liten skolenhet, diir det finns
en klass med 35—36 elever och där frågan
uppstår, om man skall ha en klass
eller två parallellklasser, skall man då
dela denna klass? Gör man det får man
dels två klasser som är i minsta laget,

Allmänna läroverken: Avlöningar

för att inte säga för små, och dels en
fördubbling av lärarlönen. I det fallet
bör det vara rimligare att behålla den
stora klassen men vidta förstärkningsanordningar,
låta läraren läsa med delad
klass inte alltför få timmar eller vidtaga
andra förstärkningsåtgärder.

Det är därför inte möjligt att göra en
utredning som skall komma med generella
bestämmelser. Vad som behövs är
att laga efter läglighet, att sätta in åtgärderna
på sådant sätt, att de till rimliga
kostnader ger bästa möjliga resultat.

En annan sak som är ytterligt viktig
härvidlag är utrymmena. Om jag skall
återgå till att tala om min egen erfarenhet,
så hade jag under det år av min
lärartid, som jag minns som en mardröm,
30 barn i A-skola. Det var i och för
sig inte alls någon orimlig klass, men det
var en folkskoleklass i ett skolrum som
var avsett för 24 småskolebarn. Eleverna
satt nästan i knä på varandra. Därtill
hade inte mindre än fyra av dessa 30
elever kommit till klassen därför att de
av läkare i storstäder hade förklarats
inte kunna gå kvar i staden utan skulle
ut på den lugna landsbygden för att
laga sina trasiga nerver. En var försöksutskriven
från sinnessjukhus, och beträffande
en av de andra hade läkarna
förklarat, att om denna pojke skulle gå
kvar i skolan i Stockholm, komme han
inom de närmaste månaderna att hamna
på sinnessjukhus. Att i detta överfulla
klassrum med 30 barn vara någon
sorts psykolog för mentalt svårt skadade
barn saknade jag utbildning för.
Det året var olidligt, men det berodde
inte på att det var 30 barn i klassen.
Jag skulle mycket hellre vilja ha 35
barn i ett klassrum av normal storlek
och med normala barn — då räknar
jag även s. k. busfrön till de normala.
Det är just de mentalt skadade barnen
som vållar de stora problemen. Det är
mycket viktigare att finna vägar att effektivt
ta hand om dem än att genomföra
en generell sänkning av elevantalet
i klasserna.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Jag kan i detta sammanhang hänvisa
till den punkt i utskottets utlåtande som
vi senast voterade om, där det var fråga
om en avstyrkt motion, vilken jag
varit med om att väcka och som jag
med glädje medverkade till att avslå,
därför att vi hade fått reda på att saken
är på gång. Det var fråga om särskoleseminarium.
Vi har inte någon välordnad
utbildning för de människor
som skall ta hand om dessa barn som
vållar så många svårigheter och som vi
gör så litet för. Det är en mycket väsentlig
sak för att få bättre arbetsförhållanden
i skolan, att man ordnar en god utbildning
för folk som kan ta hand om
detta ganska lilla fåtal elever, som vållar
de verkligt stora svårigheterna i skolan.
Där gäller det i många fall ett så litet
fåtal att även en någorlunda måttlig
summa kan göra verkligt märkbar effekt,
medan motsvarande summa för en
mera generell åtgärd som sänkning av
elevantalet i klasserna knappast skulle
märkas i det enskilda fallet.

Låt oss sätta in resurserna på åtgärder
som gör märkbar nytta. Sådana områden
är dels och framför allt ett bättre
omhändertagande av de i ett eller annat
avseende handikappade barnen, som
vållar svårigheter för sig själva och andra,
dels t. ex. delning av klassen under
vissa timmar ävensom materiella resurser
för gruppundervisning, så att
man kan ha ett grupprum i direkt anslutning
till klassrummen, till vilket
man kan skicka ut en del elever för att
fortfarande under lärares övervakning
sköta vissa uppgifter, medan läraren
får ägna sig åt dem som är kvar. Det är
sådana saker man måste ta hänsyn till
vid skolbyggnader och som man tyvärr
inte kan göra mycket åt i de skolor vi
redan har. Det finns många sådana åtgärder
som är begränsade till sitt omfång
men som gör stor nytta. Dessa åtgärder
skall vidtas lokalt. Det är skoldistrikten
som, naturligtvis i samråd
med och under vägledning av länsskol -

nämnderna och inspektörerna, skall
pröva sig fram till sådana åtgärder.

Vi anser att vi med utskottsmajoritetens
skrivning har sagt ifrån, att sådana
åtgärder skall få göras och att det
bör ske inom de nuvarande bestämmelsernas
ram. Om det skulle visa sig att
det inte går inom dessa bestämmelsers
ram, får man återkomma för att få till
stånd en ändring av bestämmelserna.
Åtgärder av denna art tror jag mera på
än en så generell åtgärd som sänkning
av klassernas storlek, därför att en dylik
åtgärd endast kan ske på mycket
lång sikt och skulle gå ut över andra
åtgärder, som vi inte är villiga att inskränka
på.

Med detta, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är något verkligt
fascinerande över denna debatt — det
är så oerhört lätt att instämma med alla
talare. Alla talare, framför allt de
som använder mycket vackra ord, efterlyser
en kolossal handlingskraft när
det gäller att mobilisera miljonerna.

Jag kommer, herr talman, bara att
mycket kort uppehålla mig vid frågan
om elevantalet i klasserna. Jag vill göra
det med hänvisning till att vi är eniga
i sak, vilket jag påstod i första kammaren
men där blev motsagd av högermannen
herr Bergh. Jag tror vi är eniga
i sak. Dessutom har jag såväl här i
kammaren som vid en rad andra tillfällen
gjort deklarationer i denna fråga.

Vad det här gäller är ju egentligen
om en utredning skall verkställas i ämnet.
Jag har inte kunnat läsa reservanternas
förslag på annat sätt än att även
de kommer med en rad ord och ingenting
annat. Med anledning av att det i
reservationen under punkt 39 står att
man skall utreda den långsiktiga målsättningen
för en minskning av elevantalet
i klasserna måste jag fråga mig:
År det någonting att utreda, om vi är

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

överens om den? Regeringen lekte med
tanken på en sänkning av elevantalet
med fem i klasserna över hela linjen
och kom fram till att det av statsfinansiella
skäl var omöjligt under de
närmaste åren. Jag behöver bara nämna
siffrorna 83 miljoner kronor på driftbudgeten
och minst 150 miljoner kronor
på kapitalbudgeten i form av anslag
till skolbyggnader. Alltså, målsättningen
behöver vi väl inte utreda. Det
är väl knappast någon här i kammaren
som vill gå längre än till en generell
sänkning av fem elever i klasserna.

Sedan gäller det angelägenhetsgraderingen.
Därvidlag har reservanterna
fört fram två förslag. De har pekat på
den sista realskoleklassen, och det tycker
jag är bra. Det är ett kritiskt område.
De har liksom jag själv pekat på
angelägenheten av att kunna sänka delningstalet
från 25 till 20 i slöjdavdelningarna.
Det är också riktigt. Man
skulle kunna nämna andra områden,
t. ex. sjunde och åttonde klasserna i den
vanliga folkskolan. Jag skulle tro att
ur disciplinsynpunkt är det ganska besvärligt
med de stora klasserna där.
Man kan också gå på den linje som fröken
Olsson närmast skisserat, och då
finns det inte heller egentligen något
att utreda.

Vad är det som har skett i departementet?
Jo, vi började att förbereda
den av riksdagen begärda utredningen
och kom därvid fram till att det var
frågan om väldiga belopp, i miljoner
räknat. Även om man slår in på delreformernas
väg, såsom riksdagen gjort
tidigare och bör fortsätta med, skulle
för varje avsnitt kostnaderna uppgå till
10, 15 eller 20 miljoner kronor. Vad
återstår då att utreda? Ja, om det beslutas
en reform, måste det finnas en
detaljplanering, som är färsk och aktuell.
Om riksdagen t. ex. skulle gå in
för en sänkning av elevantalet i realskolan
och på enlietsskolans högstadium,
så måste vi praktiskt taget samtidigt
som beslutet fattas veta, om det

Allmänna läroverken: Avlöningar

finns lokala förutsättningar för att genomföra
reformen, därest den inte bara
skall stanna på papperet. Sådana utredningar
är tidsödande, och jag bär
därför ansett att man borde vänta med
dem tills det kommit en klarsignal från
riksdagen.

Utskottets representant fröken Olsson
har här sagt att åttonde huvudtiteln
förmodligen inte kan få större del av
den gemensamma kakan. Jag vill inte
yttra mig om den saken. Men när man,
såsom fru Sjöqvist gjorde, i ord kräver
stora insatser på detta område, borde
man också vara beredd att peka på något
annat område inom kulturhuvudtiteln
som skulle kunna stå tillbaka. Under
debatten i första kammaren roade
jag mig med att ställa en fråga till herr
Bergh, och jag kanske får ställa samma
fråga till hans medmotionärer i denna
kammare.

Det är en mycket berömd eller rättare
sagt beryktad motion som högern vid
årets riksdag lagt fram — såsom jag sade
under debatten i medkammaren kommer
den kanske i historiens ljus att
bli ännu mer berömd — när högern
vill göra rent bord med en rad anslag
på åttonde huvudtiteln, från stipendier
till tonsättare och författare, forskningsanslag,
naturastipendier, fram till anslag
till ungdomsvården och annat. Man
vill antingen stryka eller pruta på anslagen
till en hel råd av angelägna ting
på kulturhuvudtiteln och därigenom
möjligen kunna spara 70—80 miljoner
kronor. Med anledning därav ställde jag
till herr Bergh den fråga som jag nu
vill rikta till fru Sjöqvist: ligger bakom
denna kulturella nedrustningsaktion
kanske den tanken att pengarna skulle
kunna användas på bättre sätt genom
att exempelvis sänka elevantalet i klasserna?
Jag fick inte något svar av herr
Bergh; han sade bara att han skulle
återkomma. Jag kanske nu kan få ett
svar av fru Sjöqvist.

Jag vill, herr talman, upprepa att när
herr Helén säger att riksdagen inte kan

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

ta ställning till frågan om elevantalet
förrän det föreligger ett ordentligt utredningsmaterial,
så förstår jag inte detta.
Riksdagen vet vilka kostnader det
rör sig om: 83 miljoner kronor för en
sänkning av elevantalet över lag med 5;
15 miljoner kronor eller 21 miljoner
kronor för en delreform. Varför då inte
fatta ett beslut i enlighet med något
av dessa alternativ, om man anser sig
kunna ta kostnaden? Utskottsmajoriteten
har anlagt samma statsfinansiella
synpunkter som regeringen. Om reservanterna
inte gör detta, så varför inte
tala om det i stället för att bara kräva
utredningar och planeringar?

Nu kan man peka på att man har motionerat
om ett förstärkningsanslag på
2 miljoner kronor under punkt 41. Det
är belysande för situationen att detta i
och för sig stora belopp inte ens räcker
för den reform som påyrkas i motionens
kläm, nämligen en sänkning av
delningstalet i folkskolans slöjdavdelningar,
vilket skulle medföra en kostnad
av 3 miljoner kronor, och i realskolans
högsta klass, för vilken kostnaden
skulle bli 3,2 miljoner kronor. Vad
man sålunda inbjuder riksdagen att ta
ställning till innebär i realiteten en utgiftsökning
på 6,2 miljoner kronor. Det
är sådana tal det hela tiden rör sig om.

Jag vill försäkra herr Helén — och
jag tror mig kunna göra det på regeringens
vägnar — att vi har en mycket
klar målsättning när det gäller skolreformen
och att därvid en sänkning av
elevantalet i klasserna framstår som en
ytterligt angelägen sak. Det är den
statsfinansiella bedömningen och ingenting
annat som ligger bakom den tvekan
vi i år visat. Såvitt jag förstår bär
såväl majoriteten som minoriteten inom
utskottet gjort exakt samma bedömning
av den reella frågan.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman och
statsrådet gör sig gemensamt skyldiga
till det misstaget, att de förutsätter att

reservanterna skulle utgå ifrån att det
enda som hjälper är en sänkning av
elevantalet med samma tal hela vägen
genom klasserna. Men vi delar ju den
principiella syn, som både fröken Olsson
och statsrådet har, nämligen att
man måste gå fram på andra vägar för
att få bort de största klasserna, och det
är just därför vi kräver en fortsatt detaljplanering.
Det är tyvärr inte tillräckligt
med de i och för sig välvilligt
menade anvisningar till länsskolnämnderna
som finns i utskottsutlåtandet.
Dessa räcker ju inte ens som en klarsignal
till statsrådet, eftersom han därigenom
inte har fått vad han begär,
nämligen ett bestämt uttalande om att
riksdagen är beredd att fortsätta på den
inslagna vägen fram till en sänkning
av elevantalet med samma effekt som
i genomsnitt 5 elever per klass.

Statsrådet har från de tre oppositionspartierna
men tyvärr inte från sina
egna partivänner fått en klarsignal
att gå vidare med ett sådant utredningsarbete.

Vad det gäller är frågan om de
två delreformer, för vilka pengar här
har föreslagits. Vi har stannat vid två
miljoner kronor av det skälet att beslutet
nu kommer att fattas så sent, att
skolledarna inte kommer att fullt kunna
utnyttja anslaget under året 1960/61.
Vi är emellertid också härvidlag beredda
att ta kostnaden av ca sex miljoner
kronor per budgetår.

Till sist vill jag säga till fröken Olsson,
att detta inte får vara en fråga om
konkurrens bara inom åttonde huvudtiteln.
Denna huvudtitel kan inte ha
uppnått den punkt, över vilken den inte
får fortsätta. Vi befinner oss ungefär
på 1929 års nivå i fråga om åttonde
huvudtitelns andel i driftbudgeten,
och det kan inte få vara målsättningen
vare sig för den nu sittande regeringen
eller någon annan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Nr 17

Herr talman! Herr Helén påstår, att
jag har fått klarsignal från minoriteten
att gå vidare med utredningsarbetet,
medan däremot majoriteten skulle ha en
annan uppfattning. Själva utredningsarbetet
är inte den väsentliga frågan,
om en regering — det kan eventuellt
vara en annan i höst — märker, att
det finns ekonomiska förutsättningar
för att göra en reform på detta område.
Om jag skulle vara i den situationen
att jag hade nöjet att få göra detta
konstaterande, inte komme utredningen
då att vara något skäl för mig att
påstå, att jag inte kunde lägga fram ett
förslag. Utredningsarbetet är mödosamt,
men ur departementets synpunkt
skulle vi aldrig komma på den idén
att skylla ifrån oss på det och säga, att
vi inte hinner göra det eller det. Det
är denna väsentliga skillnad, som reservanterna
inte vill förstå, nämligen
att det är den ekonomiska bedömningen
som måste gå först. När den är
gjord, nog klarar vi också utredningsarbetet,
vare sig utskottet skriver det
ena eller det andra. Den meningslösa
skenfäktningen här, när man skyller
på att man skall utreda denna fråga
och att man skall lägga fram planer
o. s. v., är en politik som jag har ledsnat
på. Vi har ju diskuterat denna fråga i
trettio år; den är ständigt aktuell i
svensk pedagogisk debatt.

Jag menade, att om exempelvis riksdagen
hade framhållit, att det är en
felaktig avvägning inom åttonde huvudtiteln
och att detta är ett område,
där man måste skynda snabbt och i
stället hålla igen på något annat, hade
det varit en verklig tankeställare. Det
bär inte skett. Jag vill erinra herr Helén
om att vi inom vår gemensamma skolbercdning
har en undersökning i gång
om olika delningstal. Herr Helén har
själv mycket framgångsrikt lett en specialkonunitté
inom beredningen, som
har till uppgift att ge skolan bättre
pedagogiska hjälpmedel och rusta upp
det inre arbetet över huvud taget. Vi

Allmänna läroverken: Avlöningar

gjorde en ekonomisk kalkyl, och den
slutade på ett par tiotal miljoner kronor.
Denna reform som verkar i samma
riktning — flera hjälpmedel av olika
slag — skulle också vara av stort pedagogiskt
värde, ibland kanske till och
med av större värde än en sänkning
av elevantalet med tre eller två eller
en eller en halv eller vad man kan orka
med. Det är denna precisering av riksdagens
ståndpunkt, som enligt min mening
har uteblivit även denna gång.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra ecklesiastikministern,
att vi inte driver detta
utredningskrav som ett självändamål.
Ponera att ecklesiastikministern i oktober
månad i höst under pågående budgetberedning
kommer att få veta, att
han utöver de önskemål, som han framställt,
på grund av den allmänna opinionens
tryck också kan räkna med
tio miljoner kronor för omedelbart insättande
på denna front för att få
mindre klassavdelningar; kan statsrådet
då försäkra, att man fram till den
dag, då statsverkspropositionen skall
läggas på riksdagens bord, har hunnit
prestera den detaljinventering av lärartillgång
och lokaltillgång, som kan
vara erforderlig för att beslut skall
kunna fattas nästa år?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Är de tio miljoner kronorna
disponibla, herr Helén, svarar
jag obetingat ja på frågan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Här skulle väl debatten
med fördel kunna betraktas som avslutad.
Jag har litet svårt att förstå meningen
med att fortsätta en strid på
denna punkt. Om det är något här i
världen som vi är eniga om är det väl
denna fråga, och jag tycker att det är
en smula misslyckat att söka konstruera

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

motsättningar, när vi är ense i själva
grundsynen på problemet.

Vi är eniga om att det höga elevantalet
i klasserna bereder skolan många svårigheter.
I en stor klass hinner läraren
inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt
de enskilda elevernas problem. Han kan
inte ge var och en den hjälp och handledning
som skulle behövas. De stora
klasserna försvårar övergången till modernare
undervisningsmetoder. Ju större
klassen är, desto besvärligare blir
disciplinproblemen.

Vi är också eniga om att frågan om
klassernas storlek ytterst är en fråga
om skolans möjligheter att ge eleverna
den fostran och personlighetsdaning,
som numera allmänt erkännes vara dess
viktigaste uppgift.

Vi har varit eniga om att kräva en
sänkning av elevantalet i klasserna.
Redan skolkommissionen gjorde det
med kraft. När den arbetade i slutet av
1940-talet såg situationen tämligen hopplös
ut för den närmaste framtiden. Vi
hade lärarbrist och lokalbrist. Skolkommissionen
räknade emellertid med
att när de stora årskullarna hade passerat
genom skolan skulle lärar- och
lokalproblemen vara lösta, och då
skulle det inte finnas någon anledning
att låta statsfinansiella skäl stå i vägen
för en sänkning av elevantalet.

Nu är vi framme vid en situation då
vi skymtar möjligheter till lösningar
på detta område. Ännu har vi dock inte
lärare i tillräcklig utsträckning och
ännu har vi inte lokalerna, trots att
elevantalet sjunker. Vi måste se till att
skolans utbyggnad på bredden och skolans
utbyggnad uppåt får tillräckliga
resurser, och det ser ut som om detta
program för ett antal år framåt skulle
ta våra resurser i anspråk. Jag menar
alltså att vi har tid på oss att planera.

Vi håller på att sänka elevantalet från
32 till 30 på mellan- och högstadiet och
från 26 till 24 på lågstadiet i folkskolan.
Utskottet menar att denna sänkning
skall få en omedelbar fortsättning, i det

att man söker kapa topparna, där dock
klasserna på 36 till 40 vållar de allvarligaste
bekymren. Utskottet rekommenderar
vidare att man skall företa en
successiv sänkning av elevantalet under
pubertetstiden, d. v. s. under det
sjunde och åttonde skolåret. Utskottet
förutsätter att man hela tiden som riktpunkt
skall ha en allmän sänkning av
elevantalet i klasserna.

Ecklesiastikministern har bett om att
få ett ställningstagande från riksdagens
sida till frågan om den fortsatta sänkningen
av elevantalet med hänsyn till
kostnaderna. Utskottet har såvitt jag förstår
givit ett positivt svar. Jag kan efter
utskottets ställningstagande och deklarationerna
här i dag från de borgerliga
partiernas sida inte se annat än att riksdagen
har förklarat sig beredd att ta
utgifterna så snart förslagen föreligger.
Att under sådana förhållanden söka
strid förefaller överflödigt och meningslöst,
särskilt som den föreliggande reservationen
i själva verket är till intet
förpliktande. Det är alldeles onödigt
att det går politik i en fråga, varom man
är enig, och jag vill gärna konstatera
att det är glädjande att vid behandlingen
av denna fråga alla grupper varit
beredda till en sänkning. Jag tror att
ecklesiastikministern med denna bakgrund
med stor förtröstan kan gå till
verket. Om jag för min del avstår från
att gå på reservationen, så är det först
och främst därför, att jag inte vill ge
något tecken på misstroende mot ecklesiastikministerns
goda vilja i det här
fallet. Jag vet att han kommer att göra
allt för att få till stånd en sänkning i
fortsättningen. Att under sådana förhållanden
binda honom vill i varje fall
inte jag vara med om.

Jag kan därför med gott samvete
ställa mig bakom utskottsuttalandet,
även om där finns formuleringar som
förefaller mig litet underliga.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Just när jag gick förbi

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 fm.

några riksdagsledamöter fick jag höra
dem säga: Skall fröken Karlsson upp
och tala också? Jag förstår att det är
ganska olustigt när man tar till orda
vid denna tidpunkt, men jag lovar att
bli kort.

Först vänder jag mig till statsrådet. Jag
är mycket ledsen att även jag måste
vara med om vissa besparingar. Det är
dock inte min skuld, och icke vår skuld.
Jag anser att det är den sittande regeringen
och regeringspartiet som fört
oss in i ett sådant läge att vi inte har
råd. Det måste ändå, herr statsrådet,
vara bekymmersamt när vi nu under
30 år hållit på med att diskutera denna
fråga. Sveriges lärarkår och Sveriges
barn har så att säga legat i löpgravarna
under ett 30-årigt krig. Trots att det
parti som sitter vid makten deklarerar
sin välvilja mot skolan, har inte
något resultat kunnat åstadkommas i
fråga om minskade klasser. Om det
blir en sådan ändring att en ny majoritet
uppkommer i andra kammaren —
ett sådant resultat är jag också övertygad
om till hösten — kommer det att
föras en sådan politik, att vi får råd till
att verkligen genomföra det som är riktigt
och vettigt när det gäller skolan.

Jag delar herr Heléns uppfattning när
han säger, att anslagen under åttonde
huvudtiteln borde ökas. Det är ingen
tvekan om den saken. Jag skulle vilja
säga att man inte kan använda dessa
83 miljoner kronor — om detta belopp
nu är rätt beräknat — bättre än att ge
barnen ett bidrag till en förnuftigt använd
skoltid.

Även om det mot förmodan skulle bli
så att statsrådet Edenman sitter kvar
som ecklesiastikminister efter årets
val, hoppas jag att de önskemål som
här framförts från så många håll inte
skall gå statsrådet förbi utan sätta påtagliga
spär efter sig. Många gånger
har jag förvånat mig över att inte föräldrarna
i detta land högljutt sagt ifrån,
att detta är en av de allra angelägnaste
frågorna.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Jag gläder mig ofantligt mycket över
att fröken Olsson ändrat sin för några
år sedan deklarerade uppfattning. Då
hade jag nöjet att lägga fram en motion
med ett förslag om att ingen klass
på folkskolestadiet skulle ha över 30
elever och ingen småskoleklass skulle
ha mer än 24 elever. Tyvärr ville inte
fröken Olsson då vara med om detta.

Fröken Olsson säger vidare att man
redan med nu befintliga regler kan göra
förändringar till det bättre. Då måste jag
säga att kritiken i första hand måste
drabba ecklesiastikministern, sedan skolöverstyrelsen
och till sist alla våra rektorer
därför att de inte tillvaratagit de
möjligheter som finns.

Slutligen säger fröken Olsson att det
viktigaste är att hjälpa de mentalt skadade
barnen och på så sätt ordna, att det
blir en lättnad för klasserna att slippa
ha dem. Det ena goda behöver emellertid
inte på något sätt utesluta det andra.

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talmani Statsrådet har riktat en
fråga till mig. Nu har fröken Karlsson
redan besvarat den, och jag skulle egentligen
bara behöva instämma med henne.
Avslutningsvis skulle jag dock vilja säga
att det är sant, att en sådan reform som
den föreslagna är förenad med stora
kostnader, vilka kan vara nog så besvärande
i ett ansträngt ekonomiskt läge.
Vi måste emellertid också komma ihåg
att de anslag vi här betalar ut — vilka
betyder ett verkligt stöd åt den ungdom
som så småningom skall göra sin insats
i yrkes- och samhällslivet — är kanske
de bästa investeringar vi kan göra i dag.
mom. II med 105 röster mot 101 för re Överläggningen

var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

74 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 fm.

Vissa förstärkningsanordningar inom skolväsendet

ställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
105 ja och 101 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STENBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Tavlan markerar att jag
har avstått från att rösta, men jag röstade
nej.

Mom. III

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i de i ämnet väck -

ta motionerna 1:372 och 11:474 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. IV och V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41

Vissa förstärkningsanordningar inom
skolväsendet

I de under punkten 39 redovisade
likalydande motionerna 1:261 och
11:319 hade — såvitt här vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte till
Vissa förstärkningsanordningar inom
skolväsendet anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor för budgetåret
1960/61, att disponeras i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:261 och 11:319, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Sundin, Kaijser, T horsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herrar Bohman och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:261 och 11:319,
såvitt nu vore i fråga, till Vissa förstärkningsanordningar
inom skolväsendet
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Under åberopande av
den överläggning som förts under punkten
39 ber jag att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen,
nr 5.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Utskottets hemställan bifölls med 105
röster mot 102 för reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

5) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 105 ja och 102 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande utlåtande
samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 13 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning

av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1960/61 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m., nu komme
att fortsättas.

Punkterna 42—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Punkten 48

Läroboksnämnden

Kungl. Maj :t hade (punkt 197, s. 523—
525) föreslagit riksdagen att till Läroboksnämnden
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 82 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
15 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå väckt motion
(11:460), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta, att läroboksnämnden
avskaffades och att det under förevarande
punkt uppförda förslagsanslaget
av 82 000 kronor utginge.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 460,
till Läroboksnämnden för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
82 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson och
Edström, fröken Elmén, fröken Vinge
och herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 460, besluta
att avslå Kungl. Maj :ts förslag om anslag
för budgetåret 1960/61 till läroboksnämnden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HELÉN (fp):

Herr talman! Denna punkt avser bidraget
till statens läroboksnämnd. I punkten
behandlas ett i motion framställt yrkande
om avskaffande av denna läroboksnämnd,
och i reservation 6) har vi godtagit
detta krav. Skälen härtill är följande.

Läroboksnämndens arbete begränsas
i stor utsträckning till att av expertis inhämta
omdömen om utgivna eller till
utgivning förberedda böcker. Innan
nämnden lämnar sitt godkännande till
att en lärobok uppföres på nämndens lista,
skickas manuskriptet eller korrektu -

ret ut till granskning av en expert. Men
den expertis läroboksnämnden förfogar
över är på grund av nämndens begränsade
ekonomiska resurser i hög grad beskuren.
Ofta består den av personer,
som själva inte kan komma i fråga som
läroboksförfattare och inte heller som
lektorer vid förlagen.

I propositionen i år har yrkats på en
förbättring av nämndens möjligheter i
det avseendet, men trots detta kommer
nämnden att förfoga över så små betalningsmöjligheter,
att den ingalunda kan
konkurrera om de främsta krafterna.
Granskningen inom förlagen sker med
helt andra ekonomiska resurser. Nu för
tiden är en lärobok praktiskt taget aldrig
ett enmansarbete, utan den har under
sin långa tillkomstperiod granskats
och reviderats av experter i flera omgångar.
Häri ligger den bästa garantien
för att förlagsprodukterna är godtagbara.

När läroboken väl är utgiven, tillkommer
sedan ytterligare en granskning ute
i kommunerna. Om den inte sker i skolstyrelsen,
vilket också händer, göres
den i varje fall i kollegium och ibland
av särskilt tillsatta expertgrupper inom
lärarkåren, som har till uppgift att granska
de läroböcker som är aktuella till införande.
Därutöver sker också en kontinuerlig
recensionsverksamhet i fackpressen,
vilken naturligtvis ytterst är
den väsentligaste granskningsmöjligheten,
eftersom den i hög grad fungerar
efter den fria marknaden konkurrensprincip.

Mot denna bakgrund menar vi att tidpunkten
nu är mogen att övergå till ett
system med en fri läroboksmarknad, där
konkurrensen verkar som gallrande och
sovrande instrument. Det behövs inte
något statligt kontrollorgan för det. Och
i den mån som det över huvud taget skall
finnas ett centralt granskningsorgan,
som exempelvis skall kunna uppträda
som kostnadspressande part, bör det vara
kunden, d. v. s. kommunerna, inte staten,
som utövar den granskningen. Jag
är övertygad om att exempelvis kom -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

munförbundens skoldelegation mycket
snabbt och effektivt skulle kunna ingripa,
om något eller några förlag visade
tecken till att etablera onödigt dyrbara
utgivningsformer genom att t. ex. uppdela
läroböckerna för flera årskurser i
skilda volymer.

Jag vill också erinra om att kommunförbunden
och bokhandeln redan har
träffat överenskommelse om viss rabattering
av skolböcker och att det på det
området har uppstått ett naturligt förhållande
mellan köpare och säljare.

Mot denna principiella bakgrund och
med hänsyn till att läroboksnämnden
inte ens efter en sådan upprustning som
nu föreslås kommer att fylla de syften,
som uppställdes vid dess tillkomst, yrkar
jag, herr talman, bifall till den vid
punkt 48 fogade reservationen, vilket innebär
avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till statens läroboksnämnd
för budgetåret 1960/61.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag kan för min del inte
förstå hur man utan vidare kan föreslå
att den granskningsnämnd, som läroboksnämnden
utgör, avskaffas utan att man
har ett klart förslag på någonting annat,
någon annan nämnd eller kommitté, på
vilken man lägger ansvaret för att den
flod av läroböcker, som väller fram,
verkligen kan godkännas för användning
i kommunerna.

Herr Helén har som talesman för reservanterna
menat, att det i viss mån
kan vara tillräckligt med den granskning,
som sker i kommunens skolstyrelse
eller i lärarkollegium eller eventuellt
av någon speciell kommitté inom
skolstyrelse och lärarkollegium. Jag vet
ju mycket väl att det finns sådana kommittéer
som arbetar, men jag föreställer
mig att de kommer med sina förslag och
slutgiltiga ställningstaganden med hänsyn
till vad som står till buds och vad
som har granskats av läroboksnämnden.
Om man utan vidare skulle skjuta över
ansvaret på skolstyrelse eller lärarkol -

Läroboksnämnden

legium, så tror jag att det skulle bli
ganska bekymmersamt för dessa att ta
ställning till vilka läroböcker som skall
användas.

Herr Helén säger också, att man inte
minst med hänsyn till kostnaden bör
kunna åstadkomma en prispressande
möjlighet genom att överlåta granskningen
på kommunförbund eller andra
som har ansvar gentemot kunden. Jag
vill genast säga, att jag inte tror att vi
i dag är beredda att överlåta denna
granskning på vare sig kommunförbunden
eller skolstyrelserna. Det behövs nog
en särskild, godkänd nämnd som bestämmer
vilka läroböcker som skall stå
till buds. Det är möjligt att man har för
små ekonomiska möjligheter när det gäller
att betala experter för granskning
av dessa böcker. Men som det nu fungerar
tror jag ändå att det är bättre än
ingenting, och eftersom reservanterna
inte klart har visat på någonting att
sätta i stället, bör vi nog låta denna verksamhet
fortsätta som förut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

6) av herr Boman in. fl.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Studiebidrag och stipendier

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Helén
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå vos 123 ja och
43 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 49—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade (punkt 203, s. 530—
534) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 82 070 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta a) att allmänt studiebidrag
tills vidare icke skulle utgå,
b) att från och med läsåret 1960/61
grunderna för ersättning för dagliga resor
mellan bostadsorten och skolorten
så till vida ändrades att ersättning skulle
utgå när resekostnaden uppginge till
minst 15 kronor för månad med det
belopp i fulla kronor räknat varmed
kostnaden överstege 13 kronor för månad,
c) att till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 60 070 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,

väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 366) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:467), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av förevarande punkt måtte I. besluta
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 72 070 000 kronor i enlighet
med vad i motionerna anförts samt att
allmänt studiebidrag ej måtte utgå under
budgetåret 1960/61, ävensom II. i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning av studiebidrags- och stipendiegivningen
till elever vid läroverk,
folkhögskolor, yrkesskolor, försöksskolor
och fackskolor i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 259 och 11:317
samt I: 366 och II: 467, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
82 070 000 kronor;

II. att motionerna 1:366 och 11:467,
i vad de avsåge prövning av studiebidrags-
och stipendiegivningen till elever
vid läroverk m. fl. läroanstalter,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 366 och II: 467 ävensom
med bifall till motionerna 1:259
och II: 317, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 60 070 000 kronor;

b) av herrar Sundin, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 259 och II: 317
ävensom med bifall till motionerna
1:366 och 11:467, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 72 070 000
kronor;

c) av herrar Sundiri, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:366
och II: 467, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
prövning av studiebidrags- och stipendiegivningen
till elever vid läroverk,
folkhögskolor, yrkesskolor, försöksskolor
och fackskolor i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det väsentliga motivet
för reservationen nr 7 b) är inte de
ekonomiska synpunkter, som visserligen
i varje fråga kan anföras. I botten ligger
i stället medvetandet om att samhällets
studiestöd för att verkligen bli effektivt
bör ges där behovet är störst. Det är
under markerande av denna positiva inställning
till frågan om samhällets studiesociala
stöd som jag ber att få yrka
bifall till de av herr Sundin m. fl. till
utskottets utlåtande fogade reservationerna.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Av prinicipiella skäl kan
vi inte acceptera det allmänna studiebidraget.
Vi menar att dessa bidragsberättigade
elever och föräldrar i stället
bör få den hjälp man kan ge på beskattningens
område. Det är den ena delen
av reservationen. Den andra delen
gäller stipendiebidraget, där vi har föreslagit
en förändring av de allmänna
grunderna.

Studiebidrag och stipendier

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att vid punkten 54 få yrka bifall till reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Högerreservanterna vill
på detta anslag till studiebidrag och stipendier
spara icke mindre än 22 miljoner
kronor. Centerpartireservanterna
kan inte sträcka sig så långt, men de 10
miljoner kronor, med vilka de vill minska
förslagsanslaget, är också ett avsevärt
belopp.

Det är utan tvekan på det sättet, att
dessa studiebidrag och stipendier är till
utomordentlig hjälp för ungdomar med
små ekonomiska resurser. På ett otal
områden behöver vi skolat folk; det råder
brist på kvalificerade tjänsteinnehavare
på vitt skilda områden. Jag är övertygad
om att det skulle innebära ett
steg tillbaka, om vi minskade möjligheterna
för den studerande ungdomen
att erhålla dessa bidrag, och därför vill
jag yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Kaijser m. fl. avgivna, med 7 a) betecknade
reservationen; 3:o) bifall till den
av herr Sundin m. fl. avgivna reservationen
7 b); och fann licrr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav herr andre vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde dock votering, i anledning varav
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kon -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Bidrag till skolbibliotek

traproposition i huvudvoteringen angående
punkten 54 :o) mom. I) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager det förslag,
som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. avgivna, med 7 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 7 b) av herr Sundin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
55 ja och 32 nej, varjämte 102 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen. I enlighet
härmed upplästes och godkändes
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
7 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice tal -

mannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
138 ja och 39 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 7 c);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 55 och 56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till skolbibliotek

Kungl. Maj :t hade (punkt 206, s. 537—
539) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till skolbibliotek för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 4 091 000
kronor, innebärande oförändrad medelsanvisning
jämfört med innevarande
budgetår.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(II: 317), i vilka hemställts — såvitt
nu vore i fråga — att riksdagen måtte
dels besluta att ändra grunderna för bidrag
till skolbibliotek i enlighet med
vad i motionen föreslagits, dels ock till
Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 491 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att motionerna 1:259 och 11:317,

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

i vad de avsåge ändrade grunder för
bidrag till skolbibliotek, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till skolbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
4 091 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, besluta att ändra grunderna
för bidrag till skolbibliotek i enlighet
med vad i motionerna föreslagits;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 491 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
6 — Andra kammarens protokoll 19G0. ?

Bidrag till anordnande av skolmåltider

statsutskottets hemställan i punkten
57 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
8) av herr Kaijser m. fl.

Punkten 58

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj :t hade (punkt 207, s. 539
—545) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 20 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl. (II:
317), i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte dels besluta,
att statsbidrag till skolmåltidsverksamhet,
som anordnades efter den 1 juli
1960, ej längre skulle utgå, dels ock till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
anvisa ett förslagsanslag av 15 400 000
kronor.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt de avsåge avskaffande av statsbidrag
till skolmåltider och medgivande
för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltid, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte, med bifall till

r 17

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

Kungl. _ Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
20 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag till
skolmåltidsverksamhet, som anordnades
efter den 1 juli 1960, ej längre skulle
utgå;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
15 400 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Man får ganska ofta
höra, att högern skulle vara emot anordnandet
av skolmåltider. Jag vill gärna
säga att så inte är förhållandet. Vi
menar att detta är en angelägenhet som
kommunerna själva skall ordna på det
sätt de finner fördelaktigast, vare sig
de vill ge barnen kostnadsfria måltider
eller de vill ta ut en avgift av de föräldrar
som har ekonomiska möjligheter
därtill. Det är bakgrunden till vår reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den

vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
58 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
9) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Karlsson begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 146 ja och 38 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet

Kungl. Maj :t hade (punkt 209, s. 546
—554) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 75 700 000 kronor.

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Helmer Persson och öhman
(I: 104) och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 121),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att till Bidrag för vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag, i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag, av 107 800 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte dels besluta att bidragsunderlagets
grundbelopp i de permanenta skollokalerna
per m2 nettogolvyta, nu utgörande
900 kronor, skulle vara 750 kronor
för byggnadsföretag, beträffande
vilket beslut i bidragsfrågan fattades
av statlig myndighet efter utgången av
juni månad 1960, dels ock till Bidrag
till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
70 900 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Wedén
väckt motion (11:466), vari hemställts
att riksdagen måtte hemställa om
sådan ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse
1957:318, att bidragsunderlaget från
den 1 juli 1960 beräknades med utgångspunkt
i ett grundbelopp av 850
kronor per kvadratmeter nettogolvyta,
varvid dock grundbeloppet omräknades
med hänsyn till dels den förändring av
byggnadskostnaderna i allmänhet som
inträtt under tiden från den 1 januari
1956 till den 1 januari 1960, dels de särskilda
olikheter i fråga om byggnadskostnader
som funnes mellan skilda
orter.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt nu vore i fråga och i vad de avsåge
bidragsunderlagets grundbelopp,
samt motionen 11:466 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 104 och II: 121 samt
I: 259 och II: 317, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 75 700 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:259 och
II: 317, såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionen II: 466, besluta, att
bidragsunderlagets grundbelopp i de permanenta
skollokalerna per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgörande 900 kronor,
skulle vara 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i
bidragsfrågan fattades av statlig myndighet
efter utgången av juni månad
1960;

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Edström, fröken Elmén,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett,
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 466 samt i anledning av motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore ifråga,
hemställa om sådan ändring i Kungl.
Maj:ts kungörelse 1957: 318, att bidragsunderlaget
från den 1 juli 1960 beräknades
med utgångspunkt i ett grundbelopp
av 850 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta, varvid dock grundbeloppet
omräknades med hänsyn till dels
den förändring av byggnadskostnaderna
i allmänhet som inträtt under tiden från
den 1 januari 1956 till den 1 januari
1960, dels ock de särskilda olikheter i

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

fråga om byggnadskostnader, som funnes
mellan skilda orter;

c) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka under förutsättning av
bifall till reservationen 10 a) ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, ävensom med
avslag å motionerna 1:104 och 11:121,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 70 900 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Reservationen — som
kammarens ledamöter väl redan har tagit
del av — avser en sänkning av bidragsunderlagets
grundbelopp per kvadratmeter
nettogolvyta för de permanenta
skollokalerna från 900 till 750 kronor.
Vi menar, att om kommunerna betraktar
enhetspriset såsom det normala,
iakttar de kanske inte alltid den sparsamhet
de borde iaktta. Det är denna
tanke som ligger bakom reservationen
liksom också hänsynen till det statsfinansiella
läget; dessa skäl tvingar oss
att föreslå en så krafig besparing.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna nr
10 a och 10 c av herr Kaijser m. fl.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt, som förts under denna punkt
föregående år, och med understrykande
av att det nu allmänt accepterade skolpaviljongssystemet
bör komma till ytterligare
användning ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 10 b av herr
Boman m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! De bidrag som utgår till
kommunerna för dessa byggnadsarbeten
är i många fall synnerligen blygsamma,
och jag är övertygad om att man inom
varje skoldistrikt tillvaratar alla möjligheter
att bygga så billigt som möjligt
utan att därför i någon större utsträckning
godtaga en försämrad kvalitet. Reservanternas
förslag innebär inte någon
reell besparing — det leder inte till något
annat än att ytterligare kostnader
flyttas över på kommunerna. Detta skulle
öka de ekonomiska besvärligheterna
för många kommuner som redan har
hög utdebitering. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Är det något område
som det är olämpligt att göra besparingar
på är det just det som vi nu behandlar.
Det är allmänt omvittnat i otaliga
debatter om ungdomens problem,
hur svårt det är för den. Många ungdomar
är på drift, många har svårigheter
att anpassa sig i näringslivet och att få
den yrkesutbildning och de förutsättningar
i övrigt, som de borde få för en
god start i livet.

Ett av de elementära krav som ungdomen
har rätt att ställa är självfallet,
att det skall finnas skolplatser i tillräcklig
omfattning för alla som vill utbilda
sig. Emellertid är det som bekant så,
att det vid praktiskt taget alla skolor
ovanför den obligatoriska står långa
köer av ungdomar, som vill utbilda sig
men inte får det. De avvisas på grund
av platsbrist.

Nu har också skolöverstyrelsen riktat
uppmärksamheten på att det även i
den obligatoriska skolan är omöjligt
att klara de förestående uppgifterna, om
man inte får mer pengar till förfogande
för att bygga skollokaler. I denna situation
har först regeringen och nu utskottet
tillgripit den rakt motsatta metoden,
nämligen att pruta ned det an -

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

slag som skolöverstyrelsen hittills fått
med inte mindre än 7 miljoner för kommande
budgetår.

Detta är obegripligt redan på grund
av den situation vi nu befinner oss i
på detta område, men det blir ännu
orimligare, om man tar hänsyn till att
vi står inför en period då det är meningen
att helt genomföra enhetsskolan
i hela landet. Vi har därför sett det som
en av de angelägnaste uppgifterna att
i första hand tillgodose den obligatoriska
skolans behov av mera lokaler.
Vi har därför yrkat på ett högre belopp,
sammanlagt drygt 107 miljoner kronor
för detta ändamål.

Motiveringen för en prutning av den
obligatoriska skolans anslag till skolbyggnader
är att man behöver mer
pengar för lokaler inom yrkesundervisningen.
Det är riktigt att man behöver
det. Överstyrelsen för yrkesundervisningen
och arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med att vi ytterligare behöver
i runt tal 30 000 platser för yrkesundervisning,
dels för elever inom yrkesskolorna
och dels för vuxenundervisningen.
Det är självfallet att det skulle behövas
ett mycket stort belopp även för
att tillgodose detta behov. Men nu tar
man alltså 7 miljoner från den obligatoriska
skolans anslag för att lägga på denna
del av skolundervisningen. Det är visserligen
angeläget, som jag sade, att anslå
mer pengar också till yrkesundervisningen,
men det är orimligt att ta dessa
medel av det anslag som hittills utgått
till den obligatoriska skolan.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu sagt ber jag att få yrka bifall till
motion nr 121 i denna kammare.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Kaijser m. fl. avgivna reservationen
10 a); samt 3:o) bifall till reservationen
10 b) av herr Boman m. fl.; och

fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Helén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 60:o) mom. I) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager det förslag,
som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. avgivna, med 10 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 10 b) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 51
ja och 38 nej, varjämte 103 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen. I
enlighet härmed upplästes och godkändes
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller

86 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

statsutskottets hemställan i punkten
60 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 10 a)
av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
ägde rum. Därvid avgåvos
119 ja och 42 nej, varjämte 32 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna I: 104 och
11:121; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 211, s. 556
—566) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändrade grunder för beräkning av
allmänt driftbidrag till obligatoriska
skolor, att tillämpas från och med redo -

visningsåret 1960/61, dels ock till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 720 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (1:28) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (11:34), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att till en enskild
skola för estniska barn i Göteborg, anordnad
enligt skolöverstyrelsens förslag,
för budgetåret 1960/61 bevilja ett
anslag på 10 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ranmark m. fl. (I: 108) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Olsson m. fl. (II: 123), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag bevilja
stiftelsen Kristofferskolan ett statsbidrag
för år 1960/61 med 20 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte
dels besluta att tillhandahållande av
fri undervisningsmateriel icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, dels
besluta att från och med läsåret 1960/61
vid beräkning av det i anslaget till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. ingående lärarlönebidraget
hänsyn icke skulle tagas till avlösta
bidrag och avdragsbeloppet sålunda
fastställas till, i hyresgrupp 1 960 kronor,
i hyresgrupp 2 1 200 kronor, i hyresgrupp
3 1 380 kronor, i hyresgrupp
4 1 620 kronor och i hyresgrupp 5 1 850
kronor per statsbidragsberättigande lärartjänst,
dels ock till Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Fredagen den 13 maj 1960 em. Nr 17

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 701 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå
väckt motion (11:458), vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, åttonde
huvudtiteln, måtte besluta att med
hänvisning till kommunernas möjligheter
att i ökad utsträckning tillhandahålla
de fria läroböckerna som lån i
stället för som gåva minska det av
Kungl. Maj :t äskade anslaget under förevarande
punkt med 5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge obligatoriskt tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:108 och 11:123, besluta,
att ur förevarande anslag skulle
för budgetåret 1960/61 utgå statsbidrag
till Kristofferskolan i Stockholm i enlighet
med vad utskottet förordat;

III. att motionerna 1:28 och 11:34
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317
samt 11:458, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder
för beräkning av allmänt driftbidrag
till obligatoriska skolor, att tillämpas
från och med redovisningsåret
1960/61;

V. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:259 och 11:317
samt 11:458, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningcn, till Folkskolor
m. in.: Bidrag till driften av
folkskolor m. in. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 720 000 000
kronor;

VI. att riksdagen inåtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad ut -

skottet anfört rörande frivillig musikundervisning
på försöksskolans högstadium.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka ansett att utskottet bort
under I. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:259 och
11:317, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt
för kommunerna;

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Sundin, Kaijser,
Thorsten Larsson, Skoglund i Doverstorp
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, fröken Karlsson, herrar Bohman
och Larsson i Hedenäset, fröken Vinge
och herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort under III. hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:28 och 11:34, besluta att ur förevarande
anslag skulle för budgetåret 1960/
61 utgå statsbidrag till en estnisk skola
i Göteborg i enlighet med vad utskottet
förordat;

c) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka ansett att utskottet bort
under IV. hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionen 11:458 samt med bifall till
motionerna I: 259 och II: 317, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
att från och med läsåret 1960/61 vid beräkning
av det i förevarande anslag
ingående lärarlönebidraget hänsyn icke
skulle tagas till avlösta bidrag och avdragsbeloppet
sålunda fastställas till 960
kronor i hyresgrupp 1, 1 200 kronor i
hyresgrupp 2, 1 380 kronor i hyresgrupp
3, 1 620 kronor i hyresgrupp 4 och 1 850
kronor i hyresgrupp 5 per statsbidragsberättigande
lärartjänst;

d) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Bohman, vilka under förutsättning av
bifall till reservationerna 11a) och

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

11c) ansett att utskottet bort under V.
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 458 samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Folkskolor m. m.: Bidrag till
driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
701 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bland mycket annat en motion,
vari yrkas ett anslag till en estnisk skola
i Göteborg. För nästa budgetår skulle
anslås ett belopp av 10 000 kronor.
Detta förslag har också upptagits av reservanterna,
men det framhålles i reservationen
att ett bifall till motionen
inte behöver medföra någon uppräkning
av anslaget. De barn som skulle gå i
den estniska skolan är i skolpliktig ålder
och har alltså redan medräknats i
det barnantal som ligger till grund för
anslagsberäkningen i statsverkspropositionen.

Det är åtskilliga estniska familjer i
Göteborg som länge har arbetat för att
få till stånd en sådan skola. Dess förebild
är den estniska folkskola som finns
i Stockholm och som har existerat sedan
1945. Den har sedan länge haft bidrag
från både staten och staden. Barnen
i denna skola undervisas i både
estniska och svenska, och de får en del
av sin undervisning på estniska, i synnerhet
under de första åren. Erfarenheterna
från Stockholm vittnar om att
det är en god hjälp för dessa barn, som
på det sättet får det litet lättare att sätta
sig in i sådana svenska förhållanden,
som flertalet svenska barn känner till
men som de här barnen inte alltid har
hört talas om innan de kommer till skolan.
De får därigenom lättare att växa
sig in i det svenska samhället. Samtidigt
får de också lära sig litet grand om sitt

gamla hemlands historia, dess geografi,
litteratur och traditioner. När de senare
kommer in i en svensk skola har det
visat sig att de som regel klarar sig
mycket bra.

Herr talman! Vi svenskar brukar med
ett visst nöje läsa i tidningarna om
svenskättlingar som kommer hit, exempelvis
från Amerika, och ibland är det
ett stort ståhej med släktmöten och liknande,
ibland mera seriösa besök. Men
vi tycker i regel att det är roligt att
svenskättlingarna har bevarat sitt intresse
för Sverige, och vi tycker att det
är ännu roligare om någon av dem förstår
svenska och kanske t. o. m. kan
tala svenska. När under kriget flyktingströmmarna
vällde över gränserna från
det ena landet till det andra, då gick vi
många gånger här i Sverige och funderade
över vad som skulle bli vårt öde,
om det kanske nästa dag vore vi som
skulle behöva fly till ett främmande
land. Det är ganska naturligt att man
ibland funderade på hur man skulle
ställa sig till det främmande landet. Jag
är ganska säker på att vi skulle bemöda
oss att sätta oss in i det nya landets seder
och bruk och att lära oss dess
språk och att vi ville att barnen också
gjorde det. Men vi skulle säkerligen också
vilja bevara vårt svenska språk. Vi
skulle vilja att barnen lärde sig svenska
och fick kännedom om svenska kulturtraditioner.
Det är naturligt om folk
från andra länder resonerar likadant
som vi svenskar gör.

Vad nu särskilt Estland beträffar vill
jag gärna erinra kammarens ledamöter
om att under de år mellan de båda krigen,
då Estland var självständigt, ansåg
man där att det var självklart att en
demokratisk stat skulle ha vad man kallade
kulturautonomi. Man hade många
språkliga minoriteter och många särskilda
skolor för dem. Jag vill bara erinra
om de många estlandssvenskarna.
Det fanns ett stort antal svenska folkskolor
i Estland. Vi hade den svenska
folkhögskolan på Birkas och det svens -

Fredagen den 13 maj 1960 em. Nr 17

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

ka gymnasiet i Hapsal. Vi skall väl inle
vara sämre demokrater än esterna var
under sin frihetstid.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
11 b).

Häri instämde herrar Rimmerfors
(fp) och Helén (fp), fröken Höjer (fp),
herrar Wachtmeister (h) och Regnéll
(h), fröken Elmén (fp), herrar Bengtsson
i Göteborg (h), Dickson (h), Gustafsson
i Borås (fp), Magnusson i Borås
(h), Turesson (h) och Ågren (fp).

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall först be att få
yrka bifall till den vid punkten 62 knutna
reservationen a) av herr Kaijser
m. fl., som avser obligatoriskt tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel.

Vidare vill jag instämma i vad fröken
Vinge sagt om bidrag till den estniska
skolan. Det måste vara en humanitär
åtgärd av betydelse att skolan på
det sätt den kan hjälper till att hålla
det estniska språket levande. Vi skall
komma ihåg att det är esternas hemlands
språk. Det är verkligen med värme
man ser, hur esterna i sina hem,
fastän de bott så länge i Sverige att de
blivit svenska medborgare, ändå på ett
föredömligt sätt slår vakt om sitt språk.
Här har vi ett utomordentligt tillfälle
att verkligen sätta handling bakom orden,
när vi säger att hem och skola
skall samarbeta. Det estniska språket
blir på så sätt en förbindelselänk mellan
svenskarna och esterna och knyter
dem samman. Jag skulle se med verklig
ledsnad, om andra kammaren inte på
ett påtagligt sätt slog vakt härom genom
att hundraprocentigt följa reservationen.
Jag tror att till och med de som
nu står för statsutskottets utlåtande efteråt
skulle tycka att det vore bra om
denna reservation gick igenom.

Jag ber även att få yrka bifall till de
vid denna punkt fogade reservationerna

c) och d) av herr Kaijser m. fl.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag också understryka
den vädjan om bifall till reservationen
beträffande den estniska skolan,
som nyss uttalades av två kammarledamöter.

Jag kan däremot inte instämma i yrkandet
om bifall till de motioner av
herrar Bergh och Edlund som behandlas
på denna punkt. Men jag skulle gärna
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på att det finns ett yrkande i motion
nr 458 i denna kammare som berör
läroboksutdelningen. Jag vill i allra
största korthet erinra om att endast 10
procent av kommunerna genomfört ett
fullständigt lånesystem när det gäller
läroböcker — med undantag naturligtvis
för några särskilt betydelsefulla böcker
såsom den första läseboken och
psalmboken. Sammanlagt 39 procent
har i någon form låneuppläggning under
det att fortfarande något över 60
procent har ett renodlat gåvosystem.
Under sådana förhållanden är det väl
ändå klart, att här föreligger ganska betydande
besparingsmöjligheter, som det
inte finns någon anledning för riksdagen
att underlåta att ta till vara.

Jag skall därför, herr talman, be att
få ställa följande yrkanden, nämligen
under mom. IV,

att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till motionen
11:458 och med avslag på motionerna
I: 259 och II: 317, i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala,

a) att åtgärder vidtages för att befrämja
övergång till lånesystem i stället
för fria läroböcker i skoldistrikten
med undantag av de böcker, som angivits
i motionen, och för att med tilllämpande
av andra i motionerna redovisade
besparingsmöjligheter minska
kostnaderna för läroböckerna;

b) att den i motionen föreslagna ändringen
i grunderna för ifrågavarande
bidrag till kommunerna genomföres så
att en besparing kan vinnas med 5 milj.
kronor, samt

90 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

c) i övrigt godkänna de av Kungl.
Maj:t förordade ändrade grunder för
beräkning av allmänt driftbidrag till
obligatoriska skolor;
samt under mom. V,

att riksdagen må — under förutsättning
av bifall till yrkandena ovan — i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen II: 458, ävensom motionerna
I: 259 och II: 317, till Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 715 000 000 kronor.

Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Vad beträffar den »besparing»
på beräknade 19 miljoner kronor
som har påyrkats i motioner och
i reservationer gäller det ju inte någon
ny fråga, utan den har nära samband
med en hel del andra punkter under
denna huvudtitel. Det är i dessa fall inte
fråga om någonting annat än en överflyttning
av utgifter från staten till
kommunerna eller till barnfamiljerna.

Vad gäller frågan, om läroböckerna i
de olika skolorna skall lämnas som lån
eller som gåva till eleverna, så är det
väl en sak som man bör kunna ordna
mera lokalt.

Med anledning av reservationen om
att det skall inrättas en estnisk skola i
Göteborg, till vilken skulle utgå statsbidrag,
måste jag säga, att jag har en
helt annan uppfattning än reservanterna
har givit till känna såväl i reservationen
till utlåtandet som ifrån denna
talarstol. Det är naturligtvis synnerligen
lätt att i en sådan fråga anslå känslosträngar.
Jag tycker emellertid att
man slagit tillräckligt mycket på känslosträngar
från denna talarstol tidigare
i dag i en annan debatt, så att man inte
skall behöva fortsätta med det under
dessa kvällstimmar.

Jag är inte fullständigt främmande för
vad problemet gäller. Vi fick nämligen

till min egen hemkommun under åren
närmast efter krigsslutet flera hundra
estniska medborgare. I många av dessa
fall gällde det barnfamiljer med barn
både i förskole- och skolåldern. Jag avslöjar
ingen hemlighet på något sätt om
jag säger, att dessa barn i skolåldern,
som naturligtvis skulle ha skolundervisning
inom den obligatoriska skolan, vållade
en hel del bekymmer både för skolstyrelsen
och i allra högsta grad för
lärarna beroende på att dessa skolelever
inte kunde svenska språket, och det
fick väl vara lärarna förlåtet, att de å
sin sida inte kunde det estniska språket.
Under slutet av 1940-talet ordnades på
estniskt initiativ en skola i Olofström,
där de skolpliktiga eleverna frivilligt
fick gå på eftermiddagarna. Jag vet att
många av lärarna inte såg det med så
blida ögon av det enkla skälet — som de
själva förklarade och det kan jag förstå
— att den lilla svenska, som det
estniska barnet lärt sig under skoldagen
i den obligatoriska skolan, lätt ramlade
bort när de kom tillbaka i sin egen
miljö.

Jag vet också att inom det företag,
där de allra flesta av de manliga och
även en hel del av de kvinnliga esterna
arbetade, var man från företagsledningens
sida angelägen om att esterna inte
skulle leva så att säga i kolonier utan
att de skulle blanda sig med de svenska
familjerna. Även på arbetsplatsen vållade
naturligtvis språkförbistringen svårigheter
både för företagsledningen och
esterna själva. Nu har det gått 14, 15 år
sedan dessa ester kom hit, och det stora
flertalet av dem har blivit svenska medborgare
och infogat sig i det svenska
samhället, något som man ömsesidigt
varit tillfredsställd med.

Här gäller det frågan om att vid sidan
av den obligatoriska skolan inrätta en
speciell estnisk skola, i detta fall i Göteborg.
Jag är inte alls övertygad om att
man gör de estniska barnen någon tjänst
genom detta. Det finns anledning för oss
att låta de estniska barnen få åtnjuta

Fredagen den 13 maj 1960 em. Nr 17

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

samma goda undervisning och omvårdnad
i skolan som de svenska barnen —-därvidlag bör det inte göras någon åtskillnad.
Sedan står det naturligtvis fullständigt
fritt får dem att på frivillighetens
väg lära sig estniska språket.

Från utskottsmajoritetens sida har vi
ansett att det icke föreligger bärande
skäl för att i detta avseende tillskapa
några särbestämmelser, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Förutsättningen för att
ordna en särskild skola för estniska
barn är givetvis att det på en och samma
plats finns ett tillräckligt stort antal
familjer som önskar en sådan undervisning
för sina barn. Detta är förhållandet
i Göteborg. I Olofström fanns
det däremot tydligen inte tillräckligt
stort antal barn för att ordna en estnisk
skola, och det är inte heller fallet på
många andra mindre orter. I sådana fall
måste man nöja sig med den särskilda
undervisning som estniska kommittén
organiserat på en del platser runt om i
landet. Herr Karlsson i Olofström erkände
emellertid själv att detta inte är
så tillfredsställande. Resultatet blir till
sist att barnen inte riktigt behärskar
vare sig svenska eller estniska språket.
Den osäkerhet som detta vållar kan säkerligen
bidra till att dessa människor
bar svårt att anpassa sig till svenska
förhållanden, och kan medföra ganska
svåra psykologiska besvär.

Herr Karlsson i Olofström framhåller
sedan, att esterna nu bar bott 15 år i
Sverige, och tycker, att de då strängt
taget borde ha glömt bort sitt ursprungliga
modersmål. Jag undrar, herr Karlsson
i Olofström, om vi, ifall vi hade
flytt till ett annat land, skulle ha glömt
vår svenska efter 15 år. Att dessa människor
är svenska medborgare och
svenska skattebetalare är väl inte ett
skäl mot utan ett skäl för att vi skall
försöka ordna undervisning för deras
barn. Vad är för övrigt 15 år, herr

Karlsson i Olofström? Estlandssvenskarna
hade bott i Estland sedan urminnes
tider, men de hade ändå bevarat sitt
språk och sin urgamla kultur på Runö
och på andra håll. Det fanns i den estländska
staten särskilda skolor för de
estlandssvenskar, som önskade ha sina
barn i sådana.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! All undervisning går ut
på att bereda ungdomen för det kommande
livet. Jag tycker, att det inte är
mer än tillbörligt att vi här i Sverige
bereder den estniska ungdom för sin
framtid, som en gång skall flytta tillbaka
till sitt vad det lider fria, ursprungliga
fädernesland. Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
fröken Vinge! Jag har inte alls uttalat
mig om huruvida de ester som kommit
till Sverige vill glömma bort sitt hemland
eller inte. Vad frågan här gäller är
dessa barn, som är födda här i Sverige
och som skall ha sin skolgång i våra
obligatoriska skolor. Vad de sedan på
sin fritid lär sig utöver den undervisning,
som meddelas i den svenska folkskolan,
är en sak som vi i detta sammanhang
inte har någon som helst anledning
att lägga oss i.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Kaijser
in. fl. avgivna reservationen 11a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

92 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

62 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr den vid punkten fogade reservationen
8, röstar 11b) av herr Boman m. fl.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 41 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Il

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 11b); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 96 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen 11 b).

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Kaijser m. fl.
avgivna reservationen 11c); samt 3:o)
bifall till det av herr Wedén under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Wedén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 62 :o) mom. IV) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. avgivna, med 11 c) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontra -

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

proposition i nämnda votering antagit
det av herr Wedén under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat företogs.
Därvid avgåvos 53 ja och 36 nej, varjämte
105 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen. I
enlighet härmed upplästes och godkändes
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 ro) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja)

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11 c) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde emellertid rösträkning,
i anledning varav votering medelst
omröstningsapparat ägde rum. Därvid
avgåvos 123 ja och 40 nej, varjämte 31
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V och VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag Kungl.

Maj:t hade (punkt 212, s. 566
—568) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 4 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(11:317), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte till
Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 3 900 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 4 900 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 3 900 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Högerpartiet har i år
lagt fram en motion, i vilken de principiella
riktlinjerna dras upp för de
närmaste årens skolpolitik. För att inte
föregripa den debatt, som kommer
att äga rum i samband med behandlingen
av denna motion, skall jag vid
detta tillfälle — även om det nu vore
mycket att säga i detta sammanhang —

94 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

för min del endast framhålla att vi inom
högerpartiet inte anser att försöksverksamheten
bör utvidgas i den omfattning
som skett under de senare åren.
Det är inte en kvantitativt utvidgad försöksverksamhet
som nu behövs, utan en
komplettering av verksamheten på vissa
områden, där den hittills har lämnat
otillräckligt material för en bedömning.
Vårt förslag, liksom reservanternas,
innebär på denna punkt en besparing
med 1 miljon kronor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
12) av herr Kaijser m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
12) av herr Kaijser m. fl.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 40 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 64—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar

Kungl. Maj:t hade (punkt 217, s. 573
—575) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 48 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 259) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (II: 317),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte dels besluta, att
statsbidrag till anordnande av skolskjutsar
skulle utgå med 70 procent av de
verkliga kostnaderna från och med redovisningsåret
1960/61, dels ock till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 44 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge ändrade statsbidragsbestämmelser
för skolskjutsar, icke
måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 48 000 000 kronor; -

Fredagen den 13 maj 1960 em. Nr 17

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

c) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om självskjuts.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort under a) och b)
hemställa

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar skulle utgå
med 70 procent av de verkliga kostnaderna
från och med redovisningsåret
1960/61;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Folkskolor m. in.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
44 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall i min motivering
kanske bli något utförligare än reservationens
talesman.

De s. k. besparingar, som högern i
motioner och reservationer påyrkar, innebär
ofta en kostnadsövervältring från
staten till kommunerna. Sådana åtgärder
betyder ju inte ett dugg som lättnad
av den sammanlagda skattebördan.
De innebär dock en övervältring av
skattetrycket i en riktning, som är direkt
motsatt målsättningen — skattebörda
efter skattekraft. Sällan bar detta
förhållande så klart demonstrerats
som i den bär föreliggande reservationen.

Statsbidraget till skolskjutsar, vad är

det till sin innersta innebörd? Är det
inte, när allt kommer omkring, ett uttryck
för en kostnadssolidaritet olika
bygder emellan? Är det inte så — om
jag allt fortfarande får ge min framställning
frågans form — att betydande
områden av landet får föda, uppfostra
och utbilda ungdomar, som sedan när
de är vuxna till ekonomiskt produktiva
insatser kommer att tjäna en annan
bygd än hembygden? Den svenska
landsbygden får här göra betydande insatser,
som städerna och tätorterna sedan
får njuta frukterna av. Statsbidraget
till skolskjutsar är ett uttryck för
solidaritet mellan glesbygd och tätort.
Det är även ett uttryck för en solidaritet
gentemot den landsdel, där långa
avstånd konstituerar höga skolkostnader
och skolskjutskostnader. Dessa ekonomiska
konsekvenser accentueras ytterligare
av ett hårt klimat.

Enligt mitt förmenande kan det inte
vara rimligt att vi här skall fatta ett
beslut, som inte blott innebär en utgiftsövervältring
från staten till kommunerna
utan även en övervältring på
landsbygden i allmänhet och den norrländska
landsbygden i all synnerhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I den mån herr Larssons
i Hedenäset argumentation avser
denna punkt vill jag för min del varmt
instämma. Det är ett resonemang som
vi aldrig kan komma förbi.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a och b

Herr talmannen gav proposition dels
på bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning var -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkhögskolor: Bidrag till driften ar folkhögskolor

av efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) mom. a) och b) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 13)
av herr Kaijser m. fl.

Mom. c

Utskottets hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela kammaren, att min
avsikt är att slutföra behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 8 och att
därefter uppskjuta återstående ärenden
till plenum onsdagen den 18 maj.

Punkterna 69—77

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78

Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 230, s. 589
—591) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 16 695 000 kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. (I: 177) och

den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Luttra m. fl. (II: 191),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 16 812 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Källqvist och Edström (I: 178)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hammar m. fl. (II: 197), i vilka
hemställts dels att riksdagen beslutade
att under budgetåret 1960/61 statsbidrag
måtte utgå till ytterligare en folkhögskola
utöver de av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
föreslagna, dels att
riksdagen för budgetåret 1960/61 under
riksstatens åttonde huvudtitel punkt
230, Folkhögskolor: Bidrag till driften
av folkhögskolor måtte anvisa ett förslagsanslag
av 16 812 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:177 och 11:191 samt 1:178 och
II: 197, till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
16 695 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Sundin, Thorsten Larsson och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén,
herr Larsson i Hedenäset, fröken Vinge
och herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
1:177 och 11:191 samt 1:178 och
II: 197, till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
16 812 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! När statsutskottets ut -

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

låtande nr 8, punkt 78, om bidrag till
driften av våra folkhögskolor, behandlas,
må det tillåtas en av motionärerna
i hithörande fråga att ta till orda.

Det är verkligen av behovet påkallat
att driftanslaget för folkhögskolorna
budgetåret 1960/61 ökas så att statsbidrag
må kunna utgå till ytterligare en
folkhögskola utöver de i statsverkspropositionen
föreslagna.

Goda och välvilliga skrivningar har
aldrig saknats när folkhögskolorna har
kommit på tal i riksdagen. Tyvärr har
den praktiska tillämpningen inte alltid
hållit jämna steg med vad som sagts och
skrivits. Inom 1946 års skolkommission
tillsattes hösten 1946 en särskild delegation
för utredning av folkhögskolans
ställning och uppgifter inom skolväsendet.
I juni 1952 avlämnade skolkommissionen
sitt betänkande angående
denna sak. Sedan betänkandet gjort en
rundvandring till olika remissinstanser
fick skolöverstyrelsen i uppdrag att med
beaktande av detta betänkande samt
däröver avgivna yttranden inkomna
med förnyat utlåtande, överstyrelsen
var färdig med saken i augusti 1956,
och den 22 mars 1957 kom omsider en
kungl. proposition i ärendet.

Ur denna proposition tillåter jag mig
att göra följande citat. Det är departementschefen
som yttrar sig: »Jag räknar
med att det för statsmakternas del
skall vara möjligt att, om efterfrågan
så motiverar och det från allmänna synpunkter
befinnes lämpligt, medgiva
statsunderstöd åt nya folkhögskolor i
ungefär samma takt som under närmast
föregående tioårsperiod, d. v. s. med två
å tre skolor per år.»

Statsutskottet tog fasta på ecklesiastikministerns
positiva inställning till
folkhögskolorna. I utlåtandet nr 173 år
1957 säges det bl. a.: »Utskottet finner
det angeläget både från ungdomens och
folkhögskolornas synpunkt att det skapas
förutsättningar för folkhögskolorna
att kunna ta emot de stora årskullarna
och hälsar med tillfredsställelse

att frågan utretts och att förslag framlagts.
»

I december 1957 kom riksdagens ställningstagande
i denna fråga. Talare ur
alla partier uttryckte sin tillfredsställelse
över att spörsmålet om folkhögskolan,
dess uppgifter och framtida ställning
omsider kommit upp till avgörande
behandling. Ett av inläggen — det
kom för övrigt från herr Alemyr — påpekade
att ungefär hälften av landets
folkhögskolor ägdes av folkrörelser med
i allmänhet mycket dåligt ekonomiskt
läge. »Jag tycker», sade talaren, »att
det är så viktigt att vi har klart för oss
de stora svårigheter som föreligger för
vissa skolor, att jag till kammarens protokoll
vill foga den förhoppningen att
det i framtiden skall gå att på något
sätt hjälpa dessa folkhögskolor.» I debatten
erinrades vidare om att chefen
för ecklesiastikdepartementet räknat
med att det skulle bli möjligt att ge två
å tre nya skolor per år statsunderstöd.
Jag citerar: »När nu riksdagen godkänner
utskottets utlåtande ligger däri ett
understrykande från riksdagens sida att
man i fortsättningen skall försöka fullfölja
programmet i fråga om folkhögskolans
utveckling vad gäller både nya
skolor och förstärkningsanordningar.»

Redan året därpå stäcktes emellertid
förhoppningarna om generositet i fråga
om statsbidrag till nystartade folkhögskolor.
Propositionen för 1958/59
upptog nämligen förslag om driftbidrag
för endast en ny folkhögskola. Skolöverstyrelsen
hade för sin del föreslagit
statsbidrag till inte mindre än fyra nya
folkhögskolor, överstyrelsen anförde
bl. a.: »Med hänsyn till de växande
ungdomskullarna kan antagas, att nystartande
av folkhögskolor kommer att
öka. Hittills har folkhögskola, som allmänt
sett uppfyller förutsättningarna
för statsunderstöd, i regel kunnat tillerkännas
sådant efter ett års verksamhet.
Genom den ökning av antalet ansökningar,
som kan emotses, blir följden
att skolornas väntetid förlängcs och

7 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 17

98 Nr 17 Fredagen den 13 maj 1960 ein.

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

förorsakar deras huvudmän betydande
utgifter.» Motioner, som gick ut på att
statsbidrag måtte beviljas till två nya
folkhögskolor och i ett fall till en särskilt
namngiven ny folkhögskola, blev
emellertid avslagna.

För budgetåret 1959/60 föreslog den
kungl. propositionen statsbidrag till två
nya folkhögskolor. Enligt skolöverstyrelsens
uppgifter var då verksamma fyra
folkhögskolor utan statsbidrag, nämligen
Breviks, Hjälmareds, Kaggeholms
och Ädelfors folkhögskolor. Från och
med arbetsåret 1958/59 planerades dessutom
ytterligare fem nya folkhögskolor,
nämligen Biskops-Arnö (Föreningen
Norden), Dalarö (Frälsningsarmén),
Hjo (Skara stift), Oskarshamn (Växjö
stift) och Storuman (Västerbottens läns
landsting). Dessutom hade ett flertal organisationer
genom förfrågningar och
uppvaktningar hos överstyrelsen framfört
planer på upprättande av nya folkhögskolor.
Med anledning härav föreslog
skolöverstyrelsen statsanslag till
sex nya folkhögskolor. Det blev två.

Därmed är vi framme vid årets äskanden.
Kungl. Maj :ts förslag innebär
kostnadsbidrag till en ny folkhögskola.
Skolöverstyrelsen föreslår statsbidrag
till fyra skolor och statskontoret, känt
för sin utomordentliga sparsamhet, vill
»icke motsätta sig, att medel beräknas
för ytterligare två skolor». Statsutskottet,
till sist, »finner det i och för sig
önskvärt, att statsbidrag kunde utgå till
nystartade folkhögskolor något tidigare
än vad som nu är fallet» men slutar
med att föreslå bidrag av statsmedel till
endast en ny folkhögskola.

Vad är orsaken till denna njugghet
mot nystartade folkhögskolor? Ecklesiastikministern
och efter honom statsutskottet
hänvisar till det statsfinansiella
läget. Denna motivering var måhända
giltig, när den kungl. propositionen
skrevs. Den 6 maj 1960, när statsutskottets
utlåtande är daterat, har ifrågavarande
skäl i hög grad mist sin bärkraft,
detta så mycket mer som folkhögskolan

enligt utskottets talesman år 1958 utgör
ett av skötebarnen på statsutskottets
andra avdelning. I den mån man vågar
påstå att en riksdag genom sitt beslut
binder en efterföljande riksdag kan man
nog säga, att vi är bundna av det principbeslut,
som fattades 1957 enligt propositionens
av riksdagen biträdda uttalande,
nämligen 2 å 3 nya statsbidragsskolor
per år.

Landsting och folkrörelser ägnar
verksamheten vid våra folkhögskolor
en mycket stor uppmärksamhet. Betydande
är också de insatser i ekonomiskt
avseende, som av landstingen och
av folkrörelserna göres för dessa skolor.
Man bör då ha rätt att vänta och
fordra samma intresse från det allmännas
sida. Det är ändå här fråga om
ungdom, som av en eller annan orsak
ej haft möjlighet att studera vid andra
skolor och därför i alldeles särskilt hög
grad borde beredas tillfälle till fortbildning
och utbildning vid våra folkhögskolor.
Till detta kommer att man
vid bemästrande av hittills icke lyckligt
lösta ungdomsvårdsfrågor synes ha
fått upp ögonen för folkhögskolornas
betydelse.

Från det allmännas sida vill man således
utnyttja skolorna utan att därför
ge dem det nödvändiga ekonomiska understödet.
Om tiden tilläte det, skulle jag
här kunna ge ganska drastiska exempel
på vad samhället anser sig kunna fordra
i fråga om åtaganden från dessa skolor,
utan att därför i handling ådagalägga något
intresse för den ekonomiska sidan
av saken.

Herr talman! Andra kammaren har
alltid visat ett varmt intresse för våra
folkhögskolor och deras verksamhet. Det
är heller inte att undra på, då många
av kammarens ledamöter haft eller ännu
har närmare eller fjärmare kontakt med
just denna skolform. Av denna anledning
vågar jag vädja till kammaren att
stödja förslaget om statsbidrag budgetåret
1960/61 till två nya folkhögskolor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bi -

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

fall till den vid punkten 78 fogade reservationen
nr 14 av herr Boman m. fl.

Häri instämde herrar Svensson i
Krokstorp (h), Neländer (fp) och Gustafsson
i Borås (fp).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Också jag kan instämma
i vad herr Hammar här anförde, men jag
vill komplettera hans ord med ytterligare
några synpunkter.

Det är onödigt att här erinra om folkhögskolans
betydelse. Den är väl känd
för oss alla, och den saken har många
gånger omvittnats i denna kammare.
Sedan åtskilliga år tillbaka har elevtillströmningen
till folkhögskolorna också
varit så stark att ett stort antal sökande
inte har kunnat beredas plats, trots att
folkhögskolornas antal har ökat och kapaciteten
förbättrats genom anordnande
av flera kurser m. m. Såväl i skolöverstyrelsen
som på andra håll har man
också bedömt utvecklingen så, att elevtillströmningen
kommer att fortsätta att
öka. I en artikel i Sveriges landstings
tidskrift skriver sålunda rektor C. G.
Lindell på Brunnsvik bl. a.: »Det bör
alltså inte finnas någon risk för att
elevtillströmningen skall minska ens på
mycket lång sikt. Och för det närmaste
decenniet är läget sådant att man i
stället får räkna med en mycket kraftig
ökning av antalet sökande.»

Denna utveckling är ju glädjande ur
många synpunkter, och skolans huvudmän,
såväl landstingen som ideella organisationer
av olika slag, gör också sitt
bästa för att tillgodose efterfrågan, trots
att man därvid tar på sig mycket tunga
ekonomiska bördor.

Som redan påpekats redovisas i statsverkspropositionen
fyra nya folkhögskolor,
som godkänts för erhållande av
statsbidrag. Men därutöver har ytterligare
två skolor tillkommit. Det är sålunda
sex folkhögskolor som nu står i
ko för att få statsbidrag. Om man då tilllämpar
den bidragstilldelning som redovisas
i årets statsverksproposition och

som utskottet tillstyrkt, dröjer det alltså
sex år innan den sista av dessa skolor
får sitt statsbidrag.

Det har redan framhållits vad som
sades i samband med att vi 1957 antog
riktlinjerna för folkhögskolans uppgifter,
nämligen att man skulle försöka ge
två eller tre nya folkhögskolor per år
statsbidrag. Det har inte blivit så, utan
endast en ny folkhögskola per år har fått
bidrag. Innebär detta att regering och
riksdag inte längre anser sig bundna av
1957 års principbeslut? I så fall är det
ett mycket hårt slag för nytillkommande
folkhögskolor, och det ter sig då ganska
meningslöst för landstingen och andra
huvudmän att planera för nya sådana
skolor.

Jag tror att riksdagen har ett alldeles
särskilt intresse av att slå vakt om folkhögskolorna.
Detta gäller väl alldeles
speciellt för dem, som här representerar
de sex län inom vilka de nya folkhögskolor
ligger som nu går och väntar
på statsbidrag. Jag vill därför vädja
till kammarens ledamöter att stödja reservationen
vid denna punkt, vilket
innebär att statsbidrag skall beviljas
för två nya folkhögskolor i stället för en
som utskottet föreslår. Merkostnaden
härför blir något över 100 000 kronor.
Som en föregående talare redan framhållit
har t. o. m. statskontoret ansett
sig kunna gå med på att statsbidrag utgår
till två nya folkhögskolor.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
denna punkt.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag skall be att kort och
gott få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herrar
Hammar och Larsson i Luttra sagt. Men
eftersom jag råkar vara ordförande i
en folkhögskolestyrelse, som i höst star -

100 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Folkhögskolor: Byggnadsbidrag

tar en ny skola, vilken inte ens har kommit
med i den uppräkning som här tidigare
har presenterats, är jag ytterst
intresserad av att vi får en något så när
förkortad ko. Enligt den stat, som vi
gjort upp för denna folkhögskola för
nästkommande år, får vi lägga ut omkring
170 000 kronor till lärarlöner och
stipendier, som vi också måste betala.
Skulle vi nu få vänta i sex, sju eller åtta
år, kostar det över 1 miljon. Västmanlands
landsting har satsat bortåt 5 miljoner
på denna folkhögskola.

Jag anser, att i en tid då årskullarna
är så stora och tillströmningen så stark
som nu, är det riktigt att ta på sig ansvaret
för att starta folkhögskolor, och
därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Sala (s) och Carlsson i
Västerås (s) samt fru Svensson (s).

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde dock votering, varför
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
78 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

14) av herr Boman m. fl.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hammar begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
företogs. Därvid avgåvos
108 ja och 77 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 79

Folkhögskolor: Byggnadsbidrag

Kungl. Maj:t hade (punkt 231, s. 591
och 592) föreslagit riksdagen att till
Folkhögskolor: Byggnadsbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor, innebärande
oförändrad medelstilldelning jämfört
med innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Thorsten Larsson och
Nils Theodor Larsson (I: 371) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (11:468),
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte
till Folkhögskolor: Byggnadsbidrag för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:371 och 11:468, till Folkhögskolor:
Byggnadsbidrag för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Siindin, Thorsten Larsson, Svensson i
Stenkyrka och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:371 och 11:468, till
Folkhögskolor: Byggnadsbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17 101

Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I frågan om bidragen
till driften av folkhögskolor har kammaren
nyss följt reservationen. Den nu
förevarande punkten gäller bidrag till
byggnadskostnaderna. Departementschefen
har äskat 2,5 miljoner kronor, medan
skolöverstyrelsen begärt 4 miljoner
kronor.

Skolöverstyrelsens motivering är de
högre byggnadskostnaderna och det
större elevantalet. Det är skäl som knappast
kan jävas. Om vi inte rättar oss
efter behovet, fruktar jag att vi kan komma
i samma situation som när det gäller
bidraget till lantmannaskolebyggnader,
där man för några veckor sedan
fattade det kuriösa beslutet att suspendera
bidragsreglerna. Om vi i detta fall
inte följer de behov som föreligger, kommer
vi att övervältra kostnaderna på
landsting och kommuner.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Stenkyrka begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

15) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Stenkyrka
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 159 ja och
28 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 80—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid
yrkesskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 263, s. 671)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 40 000 000 kronor, innebärande
en anslagsökning med
7 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(II: 317), i vilka, såvitt nu vore i fråga,
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av förevarande punkt måtte a) besluta
att bidragsunderlagets grundbelopp
i de permanenta skollokalerna per
m* nettogolvyta, nu utgörande 900 kronor,
skulle vara 750 kronor för bygg -

102 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

nadsföretag, beträffande vilket beslut
i bidragsfrågan fattades av statlig myndighet
efter utgången av juni månad
1960 samt b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 38 500 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 259 och II: 317, i
vad de avsåge bidragsunderlagets storlek,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp i de permanenta
skollokalerna per kvadratmeter nettogolvyta,
nu utgörande 900 kronor, skulle
vara 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i bidragsfrågan
fattades av statlig myndighet efter utgången
av juni månad 1960;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid
yrkesskolor för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 38 500 000 kronor.

Utskottets heriiställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! På denna punkt liksom
på punkten 78 har det hänt en rätt egendomlig
sak.

I den fråga, som behandlas under
punkten 78, väckte herr Onsjö och jag
en motion, nr 120, som remitterades till
statsutskottet och som avsåg viss författningsändring
när det gäller driftbidragen
till folkhögskolor. Den motionen
har över huvud taget inte nämnts i utlåtandet
under rubriken Bidrag till driften
av folkhögskolor. Eftersom jag på
kansliet övertygat mig om att motionen
nr 120 i denna kammaren är remitterad
till statsutskottet, skulle jag till utskottets
ordförande vilja ställa frågan: Var
har den motionen hamnat och hur har
den behandlats?

Sedan inträffar det underliga, att
även beträffande den punkt som nu behandlas,
har undertecknad väckt en motion,
nr 32, som också enligt kansliets
anteckningar remitterats till statsutskottet
men som icke är nämnd i utlåtandet.
I motionen föreslås, att 10 procent av de
40 miljoner kronor, som här föreslås
som förslagsanslag för byggnadsändamål
vid yrkesundervisningsanstalter, skulle
ställas till förfogande för skolor, där likartad
undervisning, som sorterar under
olika departement och ämbetsverk, kan
rymmas inom samma fastighet. Det är
åtskilligt i skolorganisationen som talar
för att så bör ske i en hel del sammanhang.

Vart har den motionen tagit vägen?
Den är i varje fall inte nämnd i utlåtandet.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17 103

ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
93 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

16) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av kammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 94

Bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj :t hade (punkt 272, s. 678
—680) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
7 455 800 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(11:317), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte dels
hemställa hos Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj:t måtte utfärda författningsändringar
enligt i motionerna föreslagna grunder,
att gälla från och med den 1 juli
1960, dels till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 7 055 800 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:259 och 11:317,

Bidrag till folkbibliotek

i vad de avsåge författningsändringar,
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 7 455 800
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, hemställa att Kungl.
Maj :t måtte utfärda författningsändringar
enligt de i motionerna föreslagna
grunderna, att gälla från och med
den 1 juli 1960;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
7 055 800 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

104 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Utbildning av ungdomsledare

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
94 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

17) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 95—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt 280, s. 693
—696) föreslagit riksdagen att till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 353 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte 1) besluta att statsbidrag icke
skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer, 2)
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 239 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1: 259 och 11:317, såvitt

nu vore i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 353 000
kronor;

II. att motionerna 1:376 och 11:462
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort under I.
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:259 och
11:317, såvitt nu vore i fråga, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 239 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Från detta anslag utgår
bidrag även till politiska organisationer.
Av rent principiella skäl motsätter vi
oss på högerhåll, att statsbidrag utgår
till dylika organisationer.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 18) av herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det föreligger inte någon
anledning att diskriminera de politiska
ungdomsorganisationerna. De utför utan
tvekan i flera avseenden ett fostrande
arbete.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde dock votering, i anledning

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet •

ungdomsorganisationer

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
102) mom. I) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

18) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 103

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 281, s. 696
—-698) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte avslå förslaget om anslag till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1960/61 om 3 400 000
kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å

Nr 17 105

- Bidrag till instruktörsverksamhet inom

motionerna I: 259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 3 400 000
kronor;

II. att motionerna 1:375 och 11:461
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anvisande av anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Jag ber att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. Il

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10i

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 282, s. 698
och 699) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 674 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet

till behandling förehaft

Fredagen den 13 maj 1960 em.

106 Nr 17

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom m. fl. (I: 183) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. (11:224), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta 1) att
inrätta en instruktörstjänst för Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd
och att härför anvisa 17 800 kronor
motsvarande hela det bidragsunderlag
inklusive rese- och traktamentskostnader,
vilket för närvarande låge till grund
för anslag till instruktörer inom ungdomsorganisationerna,
samt 2) att med
anledning härav under punkt 282: Bidrag
till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer i nämnda huvudtitel
anvisa ett förslagsanslag av
692 300 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (1:259)
och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (II: 317), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte a) besluta att statsbidrag
icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer,
b) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
588 500 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317
samt I: 183 och II: 224, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 674 500 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 183 och II: 224, i vad
de avsåge instruktörsbidrag till Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar

Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:259 och 11:317
ävensom med avslag å motionerna
1:183 och II: 224, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett anslag av 588 500 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Även på denna punkt ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 105

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 106

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 284, s. 701
—704) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 554 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet

till behandling förehaft

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17 107

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Svedberg m. fl. (1:164) och
den andra inom andra kammaren av
herr Engkvist m. fl. (11:216), i vilka
hemställts att riksdagen måtte för åttonde
huvudtiteln under punkten Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.
i grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. fl. bevilja ett från 400 000 till
450 000 kronor förhöjt anslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:365) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (11:445), i vilka hemställts
att grundbidragen till nykterhetsrörelsen
måtte höjas med 60 000 kronor till
460 000 kronor för budgetåret 1960/61;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sunne m. fl. (1: 378) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimmerfors m. fl. (II: 469), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att antalet
instruktörer i alkoholfrågan, placerade
inom nykterhetsrörelsen eller
med denna samverkande organisationer,
för budgetåret 1960/61 ökades med tre,
från 25 till 28, och att anslaget på denna
punkt uppräknades med 43 050 kronor
till 412150 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:164 och 11:216, 1:365 och 11:445
samt 1:378 och 11:469, till Bidrag till
nykterhetsorganisationer m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 554 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson
och Edström, fröken Elmén, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:365 och 11:445
ävensom med bifall till motionerna
I: 164 och II: 216 samt I: 378 och II: 469,

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 647 100 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fröken

VINGE (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! För att inte skapa olust
avstår jag från att argumentera. Annars
är denna fråga, om samhällets stöd till
ungdoms- och nykterhetsarbetet, något
som vi nog skulle behöva tala en del om.
I det läge, vari vi nu tidsmässigt befinner
oss, vill jag dock inskränka mig till
att, både såsom motionär och medlem
av riksdagens nykterhetsgrupp, yrka bifall
till reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Jag ber att få yrka bifall till motion
nr 216 i denna kammare, likalydande
med motion nr 164 i första kammaren,
vilka innebär ett i jämförelse med reservationen
med endast 50 000 kronor
höjt bidrag till nykterhetsorganisationerna.

I detta anförande instämde herrar
Alemyr och Bark, fröken Sandell och
fru Torbrink (alla s).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Med hänvisning till utskottets skrivning
på denna punkt ber jag att få
yrka bifall till dess hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets
hemställan, 2:o) bifall till den vid
i punkten fogade reservationen samt 3:o)
bifall till de i ämnet väckta motioneri
na 1:164 och 11:216; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
i propositionen vara med övervägande ja
i besvarad. Herr Engkvist begärde dock
, votering, i anledning varav herr andre

108 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar

vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr andre vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock herr
Engkvist votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 106) i statsutskottets utlåtande
nr 8 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. avgivna,
med 21) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
de i ämnet väckta motionerna 1:164
och II: 216.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Engkvist begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat företogs.
Därvid avgåvos 39 ja och 57 nej, varjämte
89 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 3:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
106 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 164 och
II: 216.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan omröstning
medelst voteringsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 81 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 107—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114

Gymnastiska centralinstitutet:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 292, s. 711
—714) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, vidtaga av departementschefen
angiven ändring av personalförteckningen
för gymnastiska centralinstitutet,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
gymnastiska centralinstitutet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Gymnastiska
centralinstitutet: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 562 100 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Allard m. fl. väckt
motion (II: 345), i vilken hemställts att
riksdagen måtte besluta en utökning av
examinationen vid gymnastiska central -

Fredagen den 13 maj 1960 ein.

Nr 17

109

institutet i enlighet med ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetat förslag
samt för budgetåret 1960/61 utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit anvisa 58 000
kronor till avlöningar, 2 500 kronor till
omkostnader, 1 700 kronor till materiel,
2 500 kronor till särskild undervisning
och 300 000 kronor till engångskostnader
för ombyggnad av vissa lokalutrymmen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 345,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för gymnastiska
centralinstitutet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för gymnastiska
centralinstitutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

c) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 562 100 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ALLARD (s):

Herr talman! Trots att timmen är sen
och stämningen inte särskilt vänlig mot
den som nu begär ordet, vågar jag besvära
kammaren några minuter i ett
ärende som kammaren bör ta del av.

Under denna punkt har statsutskottet
enhälligt avstyrkt motion nr 345,
vari framföres förslag om en ökning av
intagningskapaciteten vid gymnastiska
centralinstitutet. Utskottet kommer fram
till sin slutsats att motionen bör avstyrkas
efter att ha uttalat sin principiella
anslutning till en ökning av intagningskapaciteten,
efter att ha uttalat sin oro
över den situation som nu råder beträffande
bristen på gymnastiklärare
och efter att ha konstaterat att det finns
gott om kvalificerade sökande till gymnastiska
centralinstitutet. Man hade vän -

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar

tat att utskottet efter denna motivering
skulle komma fram till ett tillstyrkande,
men det har utskottet inte gjort.

Beträffande den oro som utskottet
hyser angående bristen på gymnastiklärare
ber jag att få hänvisa till vad
utskottet därvidlag anfört: »Utskottet
vill för att belysa denna brist blott
peka på att enligt senaste uppgifter för
läsåret 1958/59 på gymnasiet samt i
realskolan och motsvarande stadier cirka
10 procent av antalet veckotimmar
i gymnastik bestredes av lärare utan
gymnastiklärarutbildning.»

Sådan är situationen om man ser den
i stort — om man ser den i skilda skolformer
är den emellertid betydligt
värre.

Med samma beräkningsmetod som utskottet
tillämpar kommer man exempelvis
till det resultatet, att endast 41 procent
av antalet veckotimmar vid de
kommunala flickskolorna bestrides av
lärare som har utbildning. I den obligatoriska
skolan är situationen troligen
ännu sämre. Enbart ett exempel från
Stockholm visar hur illa ställt det är.
Här finns 25 manliga gymnastiklärare
inom den obligatoriska skolan och av
dem saknar 9 den utbildning som fordras
för tjänsten. Inom yrkesskolan är
läget något av en katastrof. Vid landets
samtliga centrala verkstadsskolor har
endast 2 lärare den nödvändiga och
önskvärda utbildningen.

Den situation som utskottet konstaterat
vara för handen och som oroat utskottet
är emellertid inte ny för i år —
den har förelegat tidigare. Redan 1951
anförde gymnastiklärarutbildningssakkunnige
att intagningskapaciteten vid
institutet borde ökas och 1955 hävdade
skolöverstyrelsen detsamma. Institutets
direktion har också vid upprepade
tillfällen till departementet framfört
förslag om en ökning av intagningskapaciteten
utan att något förslag förelagts
riksdagen.

Som jag nämnde förut finns det ingen
brist på sökande. Man tar för när -

110 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning

varande in 70 elever. Föregående år anmälde
sig inte mindre än 370 sökande.
Av dem var 350 studenter, men på
grund av att konkurrensen är så stor
mellan de sökande, måste de som skall
komma in vid institutet ytterligare meritera
sig utöver studentexamen. Mer än
hälften av de elever som kom in förra
året hade sålunda utöver sin studentexamen
också akademiska betyg.

Läget är alltså sådant att rekryteringen
av studenter är utomordentligt god.
Bristen på gymnastiklärare är oroväckande.
Den blir större för varje år, och
snara åtgärder måste vidtagas om vi
inte skall hamna i en katastrofsituation.
Jag hoppas att dessa snara åtgärder
kommer att inträffa redan nästa år genom
förslag från Kungl. Maj:t om en
ökning av intagningskapaciteten, såvida
kammaren inte går in för en ännu snabbare
och bättre väg, nämligen att följa
det yrkande som jag här ställer om
bifall till motion nr 345.

I detta yttrande instämde herr Stenberg
(fp) och fru Lindberg (s) samt
herrar Ekström i Iggesund (s), Lothigius
(h) och Fälldin (ep).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det är en ganska avsevärd
anslagsökning som herr Allard
och hans medmotionärer hemställer
om. Det är beträffande detta anslag
likadant som beträffande så många andra
,att det inte är med något särdeles
glatt hjärta, det försäkrar jag herr Allard,
som avdelningen och även utskottet
tvingats säga nej. Som vi alla vet är
det den statsfinansiella situationen som
tvingar oss härtill. Jag har under kvällens
lopp nödgats vara talesman på
flera punkter för avslag på anslagsyrkanden,
där jag, om vi hade haft god
råd, gärna skulle velat vara med om att
tillstyrka de vid budgetförslaget gjorda
uppräkningarna. Tyvärr har man måst
säga nej, och så är det även i detta fall.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag hade just väntat att
den statsfinansiella situationen skulle
åberopas. Med anledning därav ber jag
att få meddela att den anslagsökning för
nästa budgetår som det var fråga om
gäller 64 700 kronor, vartill kommer ett
engångsanslag till ombyggnad på
300 000 kronor.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 115—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Statens råd för samhällsforskning:

Samhällsforskning

Kungl. Maj:t hade (punkt 301, s.
724) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 160 000
kronor, vilket innebure en anslagsökning
med 250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl.
(II: 317), i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte vid sin
behandling av förevarande punkt till
Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning
för nästa budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 910 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Nr 17

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco

till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 160 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 910 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag nyss sade om nödvändigheten av
att spara ber jag att få yrka bifall till
reservationen på denna punkt, vilken
avser en besparing på 250 000 kronor.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
123 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
22) av herr Kaijser m. fl.

Punkterna 124—151

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152

Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! På grund av den långt
framskridna tiden vill jag bara säga att
min blanka reservation avser att markera
mina bekymmer över det alltför
knappa anslaget till Unescos s. k. östern-Västern-projekt.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 153—155

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 156 och 157

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 18
innevarande maj kl. 10.00.

112 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

§ 2

Interpellation ang. bostadsbyggandets
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som anförde:

Herr talman! Frågan om bostadsbyggandets
lokalisering har haft särskild
aktualitet under hela efterkrigstiden.
Sedan andra världskriget har antalet
hushåll i städer och tätorter ökat med
i runt tal 50 procent. Det är uppenbart
att befolkningsomflyttningen förvärrat
problemen på bostadsmarknaden. Samtidigt
har bostadsefterfrågan ökat till
följd av bl. a. immigration och ökad
medellivslängd. Trots en under senare
år avsevärt högre bostadsproduktion än
tidigare har vi bostadsbrist. Visserligen
har bristen under senare år lättat och
på åtskilliga håll eliminerats, men inom
andra områden, främst de stora inflyttningsorterna,
är den alltjämt besvärande.

Vissa åtgärder, som under den senaste
tiden signalerats från myndigheternas
sida har emellertid väckt stor oro
bland befolkningen på skilda orter. Det
vidgade samarbete, som man nu söker
få till stånd mellan länsbostadsnämnderna
och länsarbetsnämnderna i fråga om
bl. a. utväljande av orter som bör uteslutas
från bostadslån, synes syfta till
en fördelning av egnahemslånemedlen
på olika orter uteslutande efter myndigheternas
arbetsmarknadspolitiska bedömning.
Enligt uppgifter i tidningspressen
skall man från arbetsmarknadsstyrelsen
ha framhållit vid en stor konferens
nyligen, att bostadsbyggande med
statliga lån skall rent av hindras på sådana
platser där arbetsmarknadsmyndigheten
bedömer utsikterna till sysselsättning
på längre sikt som mindre
gynnsamma. Man talar om byggstopp
för mindre orter med oviss framtid. Bostadspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken
skulle i stället samverka för att i
första hand förse större tätorter och
samhällen med bostäder.

Om de referat som givits är riktiga

är det uppenbart, att bostadspolitiken
håller på att få en inriktning, som inte
är i överensstämmelse med vad statsmakterna
tidigare uttalat. År 1953 uttalade
riksdagen — på förekommen anledning
—- att egnahemslån för nybyggnad
på landsbygden borde vägras endast
i det fall en uppenbart olämplig
plats för huset valts. Vid 1956 års riksdag
framhöll dåvarande socialministern
att vad riksdagen uttalade i frågan 1953
alltjämt skulle äga giltighet. Mig veterligt
har därefter icke från riksdagens
sida gjorts något uttalande av annan
innebörd.

Den inriktning som man nu synes
vilja ge bostadspolitiken förefaller alltså
att strida mot vad statsmakterna i
nämnda sammanhang uttalat. Då gällde
det huruvida en egnahemsbyggare för
erhållande av lån skulle vara tvungen
att förlägga huset exempelvis i kommunens
tätort eller om han i enlighet med
sin egen önskan skulle få bygga på rena
landsbygden. Härom har uttalats att lån
bör vägras endast om en uppenbart
olämpligt belägen tomt valts. Vad som
nu är i fråga är emellertid att byggaren
kan vägras lån inte på grund av tomtens
belägenhet utan för att myndigheterna
bedömer utsikterna på längre
sikt ovissa inom det område av ett län,
där vederbörande ämnar bygga.

Visserligen måste bostadsbyggandets
omfattning på olika orter bestämmas
under hänsynstagande till den föreliggande
situationen på bostadsmarknaden
men en dirigering av bostadsbyggandet,
som nu synes åsyftas, kan enligt min
mening inte accepteras. Med en sådan
politik skulle givetvis landsbygdens och
de mindre tätorternas möjligheter att
bygga upp ett livskraftigt näringsliv
hämmas och avfolkningen därifrån påskyndas
genom att personer, som alltjämt
och för kanske avsevärd tid framöver
har sysselsättning, berövas möjligheten
att få en god bostad. Strävandena
bör enligt min mening inriktas på att få
till stånd en väl avvägd spridning av näringslivet
och därmed också av bebyg -

Nr 17

113

Fredagen den 13 maj 1960 em.

Interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

gelsen över hela vårt land. Inom lokaliseringspolitiken
gäller det att finna medel,
som kan stimulera näringslivet i
denna riktning. Då skulle det vara
olyckligt, om man för bostadsbyggandet
skulle tillämpa en lokaliseringspolitik,
som motverkar dessa strävanden.

Med hänvisning till vad jag här bär
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet — särskilt med
hänsyn till de förekommande uppgifterna
om stopp för bostadsbyggande
med statliga lån för vissa delar av
landsbygden och för vissa mindre tätorter
— lämna en redogörelse för regeringens
syn på fördelningen av de statliga
bostadslånen mellan olika orter och
därmed på lokaliserandet av bostadsbyggandet.

Denna anhållan bordlädes.

getåret 1960/61 till universitetet i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 107, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om utgivande
av ett värdefast statligt obligationslån; första

lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket;

§ 3

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
20, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
in. m.,

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av motioner om anteckning
i fastighetsbok i vissa fall,
nr 26, i anledning av motioner angående
rätten för jordbrukare i Norrbottens
lappmark till vatten och fiske, och
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till Sveriges
utsädesförening samt till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkostnader.

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 17

114 Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960 em.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 226, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om kommunalförbund;

från statsutskottet:

nr 233, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag
till producent av svensk film m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till folkpensioner
m. m. och till Ersättning till postverket
för pensionsutbetalningar;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.; och

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; från

första lagutskottet:
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m.; samt

från tredje lagutskottet:

nr 239, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagfartsförordningen
m. m.; och

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.

§ 5

Herr andre vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående engångsunderstöd
åt f. d. städerskan i
riksdagshuset Judit Olsson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 6

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1960/61 m. m., motionerna nr 839—841,
av herr Ohlin m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 156, angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61, motionen nr 842, av herr Ohlin
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17 115

Tisdagen den 17 maj

Kl. 15.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsledamoten
fru Ragnhild Sandström under tiden
27/4—31/5 1960 på grund av sjukdom
är oförmögen till arbete.

Umeå den 5 maj 1960

Ingmar Bergström
med. dr.

Fru Sandström, som vid kammarens
sammanträde den 20 april erhållit ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 16 april tills vidare, beviljades
nu fortsatt ledighet till och med
innevarande månads utgång.

§ 3

Svar på interpellation ang. hissande av
flagga för stat, som icke erkänts av den
svenska regeringen

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har med kammarens tillstånd till
mig riktat frågan om jag ville redogöra
för regeringens syn på hur arrangörer
av idrottstävlingar, utställningar och
dylika evenemang skulle förfara beträffande
hissande av flagga för stat, som
inte erkänts av den svenska regeringen,

när representanter för ifrågavarande
stat deltager i evenemanget.

Som interpellanten själv framhåller
finns det i Sverige, i motsats till vad
som är förhållandet i en del andra länder,
inte några bestämmelser, som reglerar
hissandet av flaggor. Var och en kan
därför handla som han bedömer riktigt
och lämpligt.

Vad denna bedömning angår vill jag
citera följande uttalande, som den 18
februari gjordes av utrikesdepartementet: »I

Sverige liksom i flera andra länder
har, främst i samband med utställningar
och idrottstävlingar, frågan aktualiserats
om hissande av den östtyska
flaggan. Utrikesdepartementet meddelar
på TT:s förfrågan, att det icke finns
några legala bestämmelser i ämnet men
att det icke är brukligt att på svenskt
landterritorium offentligen hissa flaggan
för ett land, vars regering icke är
erkänd i Sverige.»

Härmed, herr talman, har jag besvarat
interpellationen.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens herr utrikesministern
för svaret på min interpellation.

Denna gällde regeringens syn på det
problem som uppstår då arrangörer av
idrottstävlingar, utställningar och dylikt
ställs inför frågan om hissande av
flagga för stat, som Sveriges regering
inte har erkänt. Hans excellens utrikesministern
hänvisar i fråga om regeringens
syn på detta spörsmål till ett
TT-uttalande, där det påpekas, att »det
icke är brukligt att på svenskt landterritorium
offentligen hissa flagga för ett

116 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. hissande av flagga för stat, som icke erkänts av den
svenska regeringen

land, vars regering inte är erkänd i
Sverige».

Att döma av tonen i detta uttalande
är väl regeringen närmast av den meningen,
att denna gamla sedvänja bör
understödjas. Läget hittills har väl närmast
varit, att frestelsen till en sådan
handling inte varit särskilt stor. Därför
har inte heller detta problem aktualiserats.
Men om utvecklingen får fortsätta
utan att det i Sverige finns regler för
hur enskilda personer och organisationer
skall uppträda i dylika situationer,
kan det mycket snart bli brukligt att
hissa flagga för sådana stater som det
här är fråga om. År detta önskvärt?
Man kan ställa frågan: År regeringen
i sådan situation villig att sanktionera
denna nya sedvänja. Schweiz och Österrike,
de neutrala länder som vi ofta
jämför oss med, har tagit klar ställning
härvidlag.

Jag har försökt att uttolka den anda,
som eventuellt kan sväva över detta i
och för sig intetsägande interpellationssvar.
Huruvida jag har lyckats därmed
är ovisst.

Vad jag kan tro har regeringen inte
funderat särskilt ingående på detta problem,
eftersom det inte varit så aktuellt
tidigare. Nu är det emellertid aktuellt.
Bör vi verkligen överlåta åt den enskilde
att avgöra huruvida det är riktigt
och lämpligt att hissa flagga för
stat som inte erkänts av vårt land? Det
är ju här inte fråga om en symbol, som
ttan jämföras med ett idrottsstandar eller
ett materiellt och affärsmässigt firmamärke.
Av regeringens TT-uttalande
i början av året kan man väl uttolka
den mening, som jag nyss framförde.

Det finns nog goda skäl för vårt land
att uppfatta situationen på samma sätt
som t. ex. Schweiz och Österrike har
gjort. Att i denna fråga överlämna åt
var och en att handla som han bedömer
riktigt och lämpligt kan, enligt
mitt sätt att se, icke anses tillfredsställande.
Vad den ene anser rätt och rik -

tigt i en dylik situation bedömes av en
annan helt annorlunda. Vi kan ta
exemplet att en affärsman erbjudes en
mycket god affär under förutsättning
att flaggan för en stat, som inte erkänts
av vår regering, hissas vid ett offentligt
arrangemang. Man kan då fråga: År
en sådan handling lämplig eller inte
lämplig? Vilken mening kan ligga bakom
kravet på att flaggan skall hissas i denna
situation? Vill vederbörande i första
hand sälja varan eller är syftet att
väcka politisk uppmärksamhet? Antag
att syftet är politiskt: kan man då på
förhand självklart utgå ifrån att handlingen
inte skadar vår neutralitetspolitik?
Jag kan mycket väl tänka mig att
t. ex. herr Hagberg m. fl. representanter
för kommunismen inte skulle tveka
ett ögonblick att hissa östtyska flaggan
vid arrangemang av det slag som jag
har omnämnt, medan andra ledamöter
av denna kammare skulle ställa sig avvisande
till en sådan handling. Olika
meningar om vad som härvidlag är riktigt
och lämpligt måste naturligtvis uppträda
även bland idrottsarrangörer.
Varför? Naturligtvis därför att en sådan
handling måste betraktas som politisk
och därtill med utrikespolitisk
nyans. För mig framstår det som en
följd av vår neutralitetspolitik att flaggan
för en stat, som vårt land inte har
erkänt, inte skall hissas i offentliga
sammanhang. Det var ett sådant klart
uttalande som jag skulle ha önskat i interpellationssvaret.

Jag vill gärna tolka interpellationssvaret
så, att den rekommendation som
ges däri inte är regeringens slutgiltiga
ställningstagande i detta spörsmål. Jag
vill gärna också av svaret uttolka den
meningen från regeringen att framtiden
inte synes innebära risker för andra
sedvänjor på detta område än de hittillsvarande.
Jag tror emellertid att det
ur neutralitetspolitikens synpunkter
vore välbetänkt att följa den gamla regeln
att det är bättre att förekomma än

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17 117

Svar på interpellation ang. hissande av flagga för stat, som icke erkänts av den
svenska regeringen

förekommas. Att vänta tills ytterligare
anledningar påkallar åtgärder kunde
uppfattas som en handling riktad mot
viss makt eller stat. Å andra sidan kunde
fri flaggning i vårt land för av oss
icke erkänd stat uppfattas av annan
stat på ett sätt som vi inte önskar eller
menar. Dessa tänkta situationer kan
mycket väl vara för handen i dag eller
i varje fall i framtiden. Jag utgår ifrån,
herr talman, att hans excellens utrikesministern
med största uppmärksamhet
följer utvecklingen här.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
tycktes anse att det besked, som
gavs genom TT:s meddelande och som
givetvis var sanktionerat av utrikesministern
å regeringens vägnar, inte var
tydligt nog. Jag tror att det var fullt
tydligt besked. Det upplystes om att
vi å ena sidan inte har legala regler
och att regeringen inte har någon konstitutionell
befogenhet att utfärda bestämmelser
om hissande av flaggor men
att å andra sidan regeringen till ledning
för enskilda meddelat, att det inte är
brukligt att på svenskt landterritorium
offentligen hissa flaggan för ett land
som inte är erkänt i Sverige. Det var
den ledning regeringen kunnat ge med
det legala läge saken har.

Herr Nilsson uttalade att frågan inte
hade varit aktuell tidigare. Jo, den har
varit aktuell. Det har gjorts upprepade
förfrågningar i anledning av utställningar
och idrottsevenemang, alldeles
oavsett interpellationen, och det var
därför TT-meddelandet lämnades. Om
Schweiz och Österrike har utfärdat bestämmelser
beror det givetvis på att
regeringarna i dessa länder haft större
konstitutionella befogenheter i denna
fråga än vad svenska regeringen har.

Herr Nilsson uppehöll sig vid frågan
om eventuell inverkan på vår neutralitetspolitik
om flagga hissades i de fall

han berörde. Om den svenska regeringen
inte har någon konstitutionell
befogenhet att blanda sig i enskildas
hissande av flaggor, kan hissande av
någon stats flagga givetvis inte inverka
på vår neutralitetspolitik. Neutralitetspolitiken
ålägger inte regeringen att se
till att lagstiftning kommer till stånd i
ett ämne av denna art.

De konsekvenser av olika slag flaggning
i nämnda fall kan få måste de enskilda
ta på sig själva. Om t. ex. en
idrottstrupp vill sparka fotboll tillsammans
med en trupp från Nord-Vietnam,
som inte är erkänt av den svenska regeringen,
finns enligt regeringens mening
inte tillräckliga skäl för regeringen
att intervenera och förklara att
evenemanget inte får komma till stånd
därför att truppen från Nord-Vietnam
deltar med sin flagga. Likaså får de enskilda
när det gäller utställningar, där
dessa ting på olika sätt kan få ekonomiska
konsekvenser, själva bära ansvaret.
De får avgöra om de vill ta de risker
som följer av att utestänga ett land
som vill ha sin flagga hissad eller de
risker som kan följa av att ge ett land
tillträde till en utställning och hissa det
landets flagga.

Jag vill alltså ytterligare stryka under
att det inte är något oklart i läget.
Regeringen anser inte att den har befogenhet
att göra annat än att ge upplysning
om frågans legala läge. Vi anser
inte att den är av den arten att
lagstiftning i ämnet är påkallad.

Under detta anförande tog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag är hans excellens
utrikesministern tacksam för hans senaste
inlägg. Det ger vid klart besked
om att hans excellens och jag är helt
och hållet på samma linje i denna fråga
och att det bara är konstitutionella hinder
som gör, att vi saknar bestämda

118 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge

regler på området. Om det nu funnes
sådana regler, skulle med stor sannolikhet
de ekonomiska konsekvenserna för
utställare, affärsmän och idrottsföreningar
inte behöva vara så stora. Det
uttalande som hans excellens utrikesministern
nu har gjort bör ge ytterligare
vägledning åt vederbörande funktionärer
om hur de bör handla i fortsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förbättring

av de äldre statspensionärernas läge

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Senander frågat mig om
de äldre statspensionärerna kan förvänta
att jag tar initiativ i syfte att åstadkomma
jämställdhet mellan dem och de
pensionärer, som kommer i åtnjutande
av nu gällande pensionsreglementes förmåner,
eller, om detta inte anses möjligt,
på annat sätt föranstaltar om en
förbättring av de äldre statspensionärernas
läge.

Med anledning av herr Senanders fråga
synes det tillräckligt att konstatera
följande.

1. Det nu gällande statliga pensionssystemet
är grundat på en överenskommelse
som efter förhandlingar under tiden
september 1957—mars 1958 träffades
mellan civildepartementet och de
statsanställdas huvudorganisationer,
överenskommelsen godkändes av 1958
års B-riksdag.

2. De närmare grunderna för samordningen
för de äldre pensionärerna av
personalpension och folkpension framgår
av de förslag härom, som framlades
i proposition 1959: 151. Grunderna för
samordningen, som godkändes av riks -

dagen, hade accepterats av personalorganisationerna.

3. Det nya systemet innebar, såsom
ock framgår av det statsutskottsutlåtande,
som låg till grund för 1958 års riksdagsbeslut,
icke oväsentliga förbättringar
för de äldre statspensionärerna. Härvid
får främst nämnas att pensionsnivån
via förekommande folkpensionshöjningar
skulle få stiga till den nivå, »riktnivå»,
som på ortsgrupp 3 enligt det
nya pensionsreglementet komme att gälla
för dem, som avgick med pension
närmast efter dettas ikraftträdande. Där
folkpensionshöjningarna ej slagit igenom
beträffande de äldre statspensionärerna
beror detta alltså på att de redan
uppnått samlade pensionsförmåner, som
motsvarar den nyss angivna »riktnivån».

4. Den totala pensionsnivån för de
äldre pensionärerna ändras härutöver
från tid till annan. En sådan ändring
skedde senast för 1959 och gällde då en
2-procentig höjning. Vidare har den 13
april i år träffats överenskommelse mellan
civildepartementet och huvudorganisationerna
som innebär 5-procentiga
höjningar av den totala pensionsnivån
såväl innevarande som nästa år. Proposition
om godkännande av överenskommelsen
har överlämnats till riksdagen.

5. Herr Senanders interpellation överensstämmer
i sina huvuddrag till innehåll
och syfte med motionerna 556 och
B 33, som 1958 väcktes i andra kammaren
av herr Senander m. fl. Dessa motioner
prövades och avslogs av riksdagen
i samband med behandlingen av
den förut nämnda förhandlingsöverenskommelsen
om pensionsreglering för de
statsanställda.

Herr talman! Härmed har jag redovisat
vad som förevarit i denna fråga.

Härpå anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för vad statsrådet och chefen

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

119

Svar på interpellation ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge

för civildepartementet har presterat i
anledning av min interpellation. Statsrådets
svar inger en viss förvåning. Frågan
är om det ens kan betecknas som
ett svar. I varje fall är det inget svar
på den fråga jag ställde i interpellationen.
Man brukar karakterisera svar av
denna art med ett känt uttryck, men
av artighetsskäl skall jag inte anföra det.

Statsrådet har i stället för svar lämnat
en redovisning av vad som har förevarit
i frågan. Detta var en ren överloppsgärning,
så mycket mer som jag i min
interpellation varit tvingad att ge en
sådan. Min fråga gällde huruvida statsrådet
kunde förväntas ta initiativ för
att jämställa de äldre statspensionärerna
med dem som avgår på det nya pensionsreglementet
eller på annat sätt
förbättra de äldre statspensionärernas
läge.

På den frågan har jag inte fått något
svar, och det kan ju ge anledning till
funderingar i mer än ett avseende.

Vid den debatt som uppstod i anledning
av propositionen till 1958 års Briksdag
intog statsrådet en mycket formalistisk
inställning till frågan om de
äldre statspensionärerna. Från flera håll
hade motioner väckts om jämställdhet
mellan dessa och dem som kom att avgå
på det nya reglementet. Statsrådet och
utskottets talesman hävdade, att det inte
existerade någon som helst formell rätt
för de tidigare avgångna tjänstemännen
att göra anspråk på de förbättrade pensionerna,
då de anställts under andra
förutsättningar i pensionshänseende.
Vidare tryckte de på att det förelåg en
uppgörelse mellan statstjänarnas topporganisationer
och att riksdagen inte
borde ändra på den.

Detta är ett formellt betraktelsesätt,
som ingenting har gemensamt med rättvisa
och social vidsyn. Dessutom förelåg
följande omständigheter som hade
bort förbjuda ett dylikt formalistiskt resonemang.

Om de statsanställda för all framtid
skulle vara bundna av de villkor som

gällde vid deras första anställning, skulle
ju varje krav på framsteg beträffande
såväl löner som pensioner och andra
förmåner vara otänkbara. De anställda
skulle uteslutande vara hänvisade till
den ståtlige arbetsgivarens godtycke.
Jag kan medge att detta är en hårt pressad
slutsats, men statsrådets resonemang
i detta fall leder till sådana konsekvenser.
Godtar man statsrådets resonemang,
så är en statsanställd berättigad
att kräva endast ett bibehållande av
den standard han hade vid anställningen,
men ingen standardförbättring och
inte heller någon sådan beträffande pensionerna.

Åberopandet av att man inte kunde
rubba en träffad uppgörelse är lika lösligt
fogat. Ett faktum är att statsrådet
själv var en av parterna vid förhandlingsbordet
och att det var på hans
motstånd som den andra parten måste
uppge sitt länge hävdade krav på att
ingen kategoriklyvning skulle ske utan
att de äldre statspensionärerna skulle
jämställas med de »nyare» pensionärerna.
Att under sådana förhållanden anföra
uppgörelsen som ett hinder för ett
tillmötesgående av ett rättvisekrav tycker
jag är att driva formalismen helt in
absurdum.

Tror månne statsrådet att en sådan
rubbning av uppgörelsen skulle ha föranlett
protester från statstjänarnas topporganisationer,
d. v. s. från den part
vid förhandlingsbordet som själv framfört
kravet? Naturligtvis tror inte statsrådet
det, men i dagens »svar» är formalismen
en genomgående linje. Han
åberopar uppgörelsen 1957—1958, att
riksdagen har godkänt densamma och
att riksdagen avslog den motion i frågan,
som den kommunistiska gruppen
väckte vid 1958 års B-riksdag. Men vid
alla dessa tillfällen har statsrådet själv
och den socialdemokratiska riksdagsgruppens
flertal spelat den avgörande
rollen. Ett ord av civilministern hade
givit ett annat resultat för de äldre
statspensionärernas vidkommande.

120 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge

Det ordet gavs inte. Men när statsrådet
på detta sätt är i hög grad medansvarig
för vad som liar inträffat, måste
det betraktas som en undanmanöver,
när han försöker inge föreställningen,
att han är bunden av uppgörelser och
riksdagsbeslut ända därhän att han inte
anser sig ens kunna ta ett initiativ i frågan.

Den närmaste anledningen till min interpellation
var, att många statspensionärer
som nu är över 67 år inte fått ens
det indextillägg som tillkom folkpensionärerna
som en följd av den prisstegring
som omsättningsskatten har förorsakat.
Det anses nämligen, att de nu
nått de pensioner som utgår i ortsgrupp
3 enligt det nya reglementet. Det är
uppenbart att detta har väckt starkt
missnöje, och fråga är om de begränsningar
som har föreslagits verkligen
gäller indextilläggen eller i stället endast
standardtilläggen på folkpensionerna.

Ännu ett skäl hade jag för min interpellation.
Då frågan behandlades vid
1958 års B-riksdag, förklarade statsrådet
i polemik mot oss, som motsatte
oss kategoriklyvningen: »Vi har försökt
att få en mjuk anpassning, och jag tror
att man, när det hela får verka ett tag,
skall känna tillfredsställelse däröver.»

Nu har beslutet verkat tillräckligt
länge för att man skall kunna konstatera
den djupaste otillfredsställelse hos de
äldre statspensionärerna. Det bör erinras
om att upp till två ortsgrupper skiljer
de äldre statspensionärerna från de
senare avgångna, ett förhållande som givetvis
sätter sina spår även på familjepensionerna.
Statsrådet har åberopat,
att de äldre statspensionärerna förra
året fick 2 procent i tillägg och enligt
årets uppgörelse 5 procent. Men här bör
först observeras, att detta belopp inte
genomgående kommer att motsvaras av
samma höjning av de enskilda pensionärernas
totala pensionsförmåner. Om
jag har tolkat saken rätt, betyder detta
beträffande årets 5-procentiga höjning,
att den endast kommer att utgå på den

del av pensionen som tillhör personalpensionen.
Därtill kommer att denna
procentuella förhöjning endast avser att
kompensera för prisstegring och inte
har någonting med frågan om jämställdhet
mellan de båda kategorierna
att skaffa. Tvärtom betyder den att klyftan
mellan de båda kategorierna vidgas.

Herr talman! De äldre statspensionärerna
känner sig besvikna, och det
med rätta. De hade trott att statsmakternas
tidigare uttalanden till förmån för
jämställdhet mellan äldre och nyare
pensioner, varvid denna åtgärd betecknades
som ett rättvisekrav, skulle bestå.
I varje fall hade de inte räknat med att
en socialdemokratisk löneminister med
ett penndrag skulle överkorsa en princip,
som tidigare riksdagar enhälligt har
godkänt.

Herr andre vice talmannen återtog
förhandlingarnas ledning.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Om jag skulle börja där
herr Senander slutade, vill jag bara säga
att jag inte på något sätt bär överkorsat
en princip, som tidigare varit
tillämplig. Därest herr Senander syftar
på 1947 års uppgörelse, där man samordnade
äldre, nyare och nyaste pensioner
till en pension, så är det ingenting
i den senaste pensionsuppgörelsen,
som direkt står i strid med vad som
ägde rum 1947.

Sedan fann jag vissa andra yttranden
av herr Senander något märkliga. Herr
Senander säger att han inte har fått något
svar på sin fråga, hur det skall bli
för de äldre pensionärerna. Jag har
ändock i interpellationssvaret påvisat,
att det genom successiva höjningar via
folkpensionen skulle ordnas så, att de
äldre pensionärerna skulle få samma
pensioner som utgår till den första årskullen
på det nya pensionsreglementet
— dock maximerat till ortsgrupp 3.

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

121

Svar på interpellation ang. förbättring

Denna anpassningsprocess är väl i stort
sett genomförd, såvitt jag känner förhållandena
rätt. Dessa grupper har därigenom
fått samma pension som den
första årskullen på det nya reglementet.

Det torde ändå vara ett svar i sak. Eller
menar herr Senander, att de äldre
pensionärerna skulle få en bättre pension
än den som har utgått till den
första årskullen på det nya reglementet?
Om så är fallet, bör herr Senander
ge uttryck för den meningen.

När herr Senander talar om att statspensionärerna
får stå stilla på den standard,
som de hade en gång för länge
sedan, vill jag säga att det ändå har varit
på det sättet, att deras pensioner i
stort sett har utvecklats i anslutning till
de aktivas löneutveckling. Förra årets
lönehöjning på 2 procent gav 2 procent
till pensionärerna. Årets förslag,
som föreligger till behandling i statsutskottet,
om 5 procents höjning av de
aktivas löner innebär jämväl en 5-procentig
höjning av utgående pensioner.

På den punkten har tydligen herr Senander
missuppfattat innebörden av
uppgörelsen. Jag vill tillägga att det gäller
5 procent på bruttopensionen, alltså
på den totala pensionen, och icke 5 procent
på en del av densamma.

Jag tycker för egen del, att den pensionsordning
som vi har tillämpat för
de statsanställda är så pass hygglig, att
det blir svårt för herr Senander att
finna en annan och bättre pensionsordning;
den kan alltjämt stå som ett
mönster för en god pensionering.

Herr SENANDER (k):

Herr talmani Vad beträffar tolkningen
av vad som står i propositionen nr
151 om statstjänarnas löner har jag
verkligen tvekat om hur man skall tolka
följande stycke — jag är mycket tacksam
för att vi nu har fått en riktig tolkning:
»Vad angår pensionerna innebär
överenskommelsen i princip en höjning

av de äldre statspensionärernas läge

med 5 procent fr. o. m. den 1 juli 1960
samt en ytterligare höjning med 5 procent
fr. o. m. den 1 januari 1961. Uppmärksammas
må, att det av förmånssystemets
konstruktion följer att denna
höjning inte genomgående kommer att
motsvaras av samma höjning av de enskilda
pensionärernas totala pensionsförmåner.
» Nu är den saken klar. Höjningen
skall utgå, om jag fattade rätt,
även på den del av folkpensionen som
finns med i den totala pensionsförmånen,
och det är ju en fördel.

Jag frågade statsrådet huruvida han
ville ta initiativ i den riktning jag förordade.
Det måste väl erkännas att det
inte är något svar på min fråga, när
statsrådet bara redovisat vad som tidigare
skett. Jag vill fråga än en gång: År
statsrådet villig att ta något initiativ för
att förbättra de äldre statspensionärernas
läge? Det är en viktig fråga, eftersom
de äldre statspensionärer, som tidigare
befann sig i ortsgrupperna 4 och
5, nu är i ett sämre läge i fråga om sina
pensioner.

Slutligen vill jag bara säga, att jag inte
har kritiserat den utveckling som
skett för statens tjänstemän. Jag har tidigare
gjort det vid varje tillfälle, eftersom
jag har tyckt att det varit för låga
belopp som fastställts; på senare tid har
det blivit bättre. Men jag har dragit konsekvenserna
av det resonemang, som
fördes vid 1958 års debatt av såväl statsrådet
som statsutskottets talesman herr
Gustafsson och som gick ut på att äldre
statspensionärer hade varit anställda
på vissa villkor och därför inte skulle
ha någon moralisk eller annan rätt att
påfordra att bli jämställda med andra
pensionärer. Jag sade, att om man resonerade
så, skulle en person, som anställts
i statens tjänst, aldrig kunna göra
anspråk på någon standardförbättring
utan han skulle finna sig i att bli
kompenserad endast för eventuella prisstegringar.

Härmed var överläggningen slutad.

122 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

§ 5

Svar på interpellation ang. Ystads läggande
under landsrätt

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag avser att föreslå Kungl.
Maj:t att förelägga riksdagen proposition
angående landsrättsförläggning a\
Ystad och de utökningar av den statliga
tjänsteorganisationen som blir en
följd därav. Vidare har herr Braconier
frågat, om det från justitiedepartementets
sida gjorts några utfästelser angående
tillsättning av statlig domartjänst
i samband med den planerade landsrättsförläggningen.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Frågan om landsrättsförläggning av
Ystad aktualiserades redan år 1939. Den
utredning som då verkställdes ledde
emellertid ej till någon åtgärd. Sedermera
har frågan på nytt tagits upp i
samband med vissa överväganden rörande
domsagoindelningen i södra delen
av Malmöhus län. Utredningen i frågan
är nu slutförd, och det är min avsikt
att inom kort anmäla ärendet till
avgörande hos Kungl. Maj:t. Jag är ej
nu beredd att angiva mitt ställningstagande
i frågan, men jag vill meddela,
att det ej är avsett att — därest Kungl.
Maj:t skulle komma till det resultatet,
att staden bör läggas under landsrätt
— framlägga särskild proposition i frågan
för riksdagen. Enligt 1932 års lag
om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende tillkommer beslutanderätten
i dessa äYenden Kungl.
Maj :t. Däremot förutsätter jag att, såsom
har skett tidigare i motsvarande fall,
anmälan om ett positivt beslut kommer
att göras till riksdagen i nästa års statsverksproposition,
varvid det behov av
personalökning som kan föranledas av
landsrättsförläggningen kommer att redovisas.
Herr Braconiers uttalande, att
detta förfaringssätt skulle innebära ett
klart brott mot konstitutionell sedvane -

rätt kan jag inte förstå. Det ligger i sakens
natur, att en landsrättsförläggning
medför utgiftsökning för statsverket.
Denna konsekvens har accepterats av
riksdagen genom antagandet av 1932 års
lag, som bygger på principen, att staten
successivt skall övertaga rättsskipningen
i de mindre städerna.

Såsom omnämnes i interpellationen
har i anslutning till utredningen förekommit
överläggningar mellan justitiedepartementet
och representanter för
staden angående villkoren för en eventuell
landsrättsförläggning. Helt naturligt
har därvid även frågan om möjligheterna
att utnyttja den arbetskraft som
skulle friställas vid en landsrättsförläggning
av staden varit med i bilden. Då
det är synnerligen angeläget att sådan
arbetskraft kan användas i det allmännas
tjänst på bästa sätt, har jag förklarat
mig villig att såvitt på mig ankommer
söka medverka härtill, för den händelse
landsrättsförläggning kommer till
stånd. Men självfallet har jag inte kunnat
avgiva några preciserade, bindande
utfästelser härom. Jag har så mycket
mindre kunnat göra några sådana utfästelser
som frågan, hur det ökade personalbehov
som uppkommer vid en
landsrättsförläggning skall tillgodoses,
ankommer på riksdagens prövning.
Denna fråga måste, som jag förut antydde,
beredas i budgetsammanhang för
att därefter i vanlig ordning underställas
riksdagen.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen.

Den första frågan gäller riksdagens
medverkan i detta ärende. Justitieministern
säger, att eftersom regeringen
här följer 1932 års lag, skulle enligt konstitutionell
sedvanerätt riksdagen inte
behöva pröva frågan. Vi får kanske i
morgon tillfälle att i samband med
dechargebetänkandet diskutera denna

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

123

Svar på interpellation ang. Ystads läggande under landsratt

sak. Jag anser nog, att om en stor utgiftsökning
följer av Ystads förläggande
under landsrätt, kan inte riksdagen gärna
vara bunden av en lag av 1932 och
därför gå med på vilka utgifter som
helst. Jag tycker att det hade varit värdefullt
om justitieministern understrukit
riksdagens prövningsrätt.

Det är klart att riksdagen har rätt att
vad gäller befattningshavarna avslå ett
förslag om sådan ökning. Eller menar
justitieministern, att riksdagen under
alla förhållanden är skyldig att gå med
på en utgiftsökning? I detta fall kan
man tänka sig en utgiftsökning på
100 000 å 150 000 kronor.

Herr talman! Vad gäller svaret på
min andra fråga, säger justitieministern
att han icke har avgivit några bindande
precisa löften. Då vill jag ställa den
frågan till justitieministern: Vad menar
drätselkammaren i Ystad, när den
till stadsfullmäktige skriver att den »noterat
justitieministerns och departementets
välvilliga inställning att i görligaste
mån vara behjälpliga med att bereda
nuvarande befattningshavarna vid
rådhusrätten tjänster inom den statliga
förvaltningen»? Jag har här direkt citerat
drätselkammarens skrivning. Innebär
denna välvilliga inställning att de
nuvarande ordinarie ledamöterna i rådhusrätten
skulle äga företräde till statliga
domartjänster, såsom t. ex. till den
påtänkta tingsdomarbefattningen i
Vemmenhögs m. fl. domsaga?

Herr talman! Det måste anses ganska
märkligt att drätselkammaren här skriver,
att från departementets sida givits
löfte om välvillig behandling. Vad finns
det för annan behandling i utnämningsfrågor
än att gå efter förtjänst och
skicklighet? Det är väl inte så, att man
har gått med på Ystads stads villkor
därför att man givit löfte åt t. ex. någon
av rådmännen att han skall få denna
tingsdomarbefattning? Det gäller väl
ändå konkurrens på lika villkor, där
departementet över huvud taget inte
skall ge några som helst löften vad be -

träffar utnämningar av detta slag. På
den punkten har såvitt jag kan se justitieministern
icke givit något klart svar
utan bara sagt, att inga bindande precisa
utfästelser gjorts.

Jag tycker, herr talman, att båda dessa
svar i vad gäller den konstitutionella
frågan är otillfredsställande. Riksdagen
kan inte i finansiella frågor vara bunden
av 1932 års beslut på så sätt att staten
skulle åta sig vilka villkor som helst,
utan vi har väl ändå fri prövningsrätt.
Då det gäller tillsättningen av tjänster
bör det över huvud taget icke i förväg
ges några som helst löften, preciserade
eller opreciserade, och grundlagens bestämmelser
om att alla sökande har lika
rätt att bedömas efter förtjänst och
skicklighet och icke efter andra hänsyn
bör gälla.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Om det kommer att inrättas
en tingsdomartjänst i den domsaga
som skall överta rättsskipningen
i Ystad, kommer naturligtvis den tjänsten
att ledigförklaras i vanlig ordning
och tillsättas efter prövning enligt vanliga
regler. Vad jag har utfäst mig till
gentemot representanter för Ystad är,
att jag är villig att såvitt på mig ankommer,
som jag sade i mitt svar, söka medverka
till att den arbetskraft vid rådhusrätten,
som skulle friställas vid en
landsrättsförläggning, kan utnyttjas i
allmän tjänst. Varken regeringen eller
riksdagen kan väl ha något som helst
intresse av att vi för ett antal år framåt,
till dess vederbörande blir pensionsberättigade,
skulle vara tvungna att betala
ut full lön till dessa tjänstemän,
utan att de arbetar i allmän tjänst. Jag
tror nog att riksdagen har samma intresse
som jag att försöka medverka till
att denna arbetskraft kan komma till användning
på lämpligt område, och jag
tror att det finns goda möjligheter till
det. Men när det gäller tillsättning av
tjänster skall — det är en alldeles

124 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960
Svar pa interpellation ang. Ystads läggande under landsrätt

självklar sak — vanliga regler tillämpas.

Vad sedan gäller den konstitutionella
frågan är det inte något enastående
exempel att riksdagen, såsom fallet är
med 1932 års lag, givit Kungl. Maj:t en
fullmakt att besluta, som med nödvändighet
medför utgifter för staten.
Riksdagen kan naturligtvis säga att justitieministern
inte borde ha utnyttjat
de möjligheter att fatta beslut, riksdagen
givit honom genom denna lag, men
det är ju en annan fråga. I det här fallet
tror jag de totala kostnaderna för det
allmänna blir lägre efter landsrättsförläggning.
De blir visserligen högre för
staten men ännu lägre för staden.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag fann justitieministern
i sitt senaste anförande vara mer
pregnant än i det skriftliga svaret.

Statsrådet säger att han inte kan förstå
min uppfattning om den konstitutionella
sedvanerätten. En fullmakt av år
1932 kan ju inte innbära att riksdagen
vid en prövning av de ekonomiska konsekvenserna
av denna fullmakt — om
kostnaderna blir större än man tänkt
sig — skall ha skyldighet att utan vidare
följa departementschefen. I så fall
skulle vi ge avkall på en princip, som
jag hoppas att riksdagen vad gäller
kommande fullmakter skall ge bestämt
uttryck för, nämligen att vi skall ha
fullt fri prövningsrätt av den finansiella
sidan av saken.

Vidare säger justitieministern, att han
naturligtvis inte kan ha gett några som
helst löften i detta fall. Det noterar jag
med tillfredsställelse. Men hur kan det
då komma sig att drätselkammaren i
Ystad i skrivelse till stadsfullmäktige
den 9 februari åberopade ett uttalande
från departementets sida, att departementet
välvilligt skall behandla denna
fråga. Man måste få det intrycket — det
är många jurister som fått det — att det
under hand till några av befattningshavarna
i rådhusrätten getts något slags

löfte om att de skall komma i fråga för
t. ex. en påtänkt tingsdomarbefattning
i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads
domsaga. Om jag får tolka justitieministerns
yttrande i hans senaste anförande
så, att justitieministern icke givit
några som helst löften, blir drätselkammarens
skrivelse fullständigt oförklarlig Chefen

för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Braconier har vid
två olika tillfällen åberopat ett uttalande
av drätselkammaren i Ystad, men
han har citerat det på ett sätt som kanske
inte är alldeles riktigt. Jag skall be
att få läsa upp denna passus i drätselkammarens
yttrande i dess helhet: »Vid
överläggningarna diskuterades ingående
möjligheterna att bereda nuvarande befattningshavarna
vid rådhusrätten tjänster
inom den statliga förvaltningen. Härvidlag
kunde stadens representanter
med tillfredsställelse notera justitieministerns
och departementets välvilliga
inställning att i görligaste mån vara behjälplig
i detta avseende.» Detta är väl
en sak som hela riksdagen borde kunna
skriva under på. Vi skall försöka utnyttja
denna friställda arbetskraft i görligaste
män. Något annat har jag inte lovat.
Det står där, och det står jag för.

Vad den konstitutionella sidan beträffar
tycker jag nästan att det är onödigt
att behöva ta kammarens tid i anspråk
för att försöka förklara att det händer
att riksdagen ger Kungl Maj :t fullmakter
som, utnyttjade på det sätt riksdagen
avsett, medför utgiftsökningar för statsverket.
Det förekommer ofta. Detta är
inte något särfall. Vill herr Braconier
ha en ändring, är det enklast att försöka
få lagen upphävd.

Herr talmannen tog på nytt ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Jag vill inte motionera

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17 125

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna

förrän jag hört huruvida regeringen anser
att det med hänsyn till riksdagens
ställning i modernt statsliv vore påkallat
att riksdagen finge pröva de ekonomiska
konsekvenserna oberoende av en
fullmakt 1932. Jag har ställt den frågan.
I min interpellation har jag talat om
den konstitutionella sedvanerätten, och
det är ju inte alls någon främmande fråga
för riksdagen.

Nu säger justititeministern att riksdagen
visste vilka de ekonomiska konsekvenserna
skulle bli. Kunde riksdagen
1932 veta någonting om de ekonomiska
konsekvenserna 1960? Det anser
jag för min del vara orimligt.

Justitieministern säger, att han icke
givit några som helst löften. Det är då
anmärkningsvärt att man av drätselkammarens
skrivelse — så har det tolkats
på juristhåll — får den uppfattningen,
att ett löfte skulle ha givits till
någon eller några av befattningshavarna
i rådhusrätten, att de skulle ha företräde
till statliga domartjänster. Jag har
naturligtvis ingen anledning att betvivla
justitieministerns försäkran, att intet
som helst sådant löfte givits. Det har nu
emellertid kommit till riksdagens protokoll,
att något sådant löfte inte givits.
Justitieministerns försäkran gör också
verkligen drätselkammarens skrivelse
oförståelig.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det är nästan genant
att gång på gång behöva upprepa samma
sak. Jag har icke givit löfte om en
viss tjänst, men jag har givit det löftet
att jag i görligaste mån skall medverka
till att denna arbetskraft kommer till
användning.

Vad den konstitutionella sedvanerätten
beträffar hade riksdagen så sent som
1945 tillfälle att pröva just denna lag
och den fullmakt som är given genom
den. Då restes icke något som helst
krav på en ändring av denna fullmakt.
Det har även sedan 1945 vid åtskilliga

tillfällen förekommit att riksdagen har
stiftat lagar som har inneburit fullmakter
av liknande art.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. postservicen

inom glesbygderna och de mindre
orterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Björkänge — mot bakgrunden av
vissa anförda förhållanden i Örebro län
— frågat mig vilka åtgärder jag avser
att vidta i syfte att upprätthålla en nöjaktig
postservice i glesbygderna och i
de mindre orterna.

Indragning av poststationer äger rum,
då poströrelsen i en trakt blivit förhållandevis
obetydlig på grund av avflyttning,
då kommunikationsförhållandena
väsentligt ändrats eller då andra vägande
skäl talar för en omläggning. Vid indragning
av poststationer övertages i
allmänhet postservicen av lantbrevbärare
på nyinrättade eller redan befintliga
linjer. Med hänsyn till svårigheterna
att få lantbrevbärare på de korta linjerna
och kraven att förbättra de anställdas
löne- och övriga arbetsvillkor
har det vidare visat sig nödvändigt att
i en del fall sammanföra flera korta linjer
till en längre linje. De förseningar
i postutdelningen, som kan uppkomma
genom sammanslagning av linjer, motverkas
i regel genom att samtidigt motorisering
av lantbrevbäringen äger
rum. Sammanslagning av linjer undvikes
dock i sådana fall, då den skulle
medföra betydande olägenheter för
ortsbefolkningen. Indragning av lantbrevbärarlinjer
sker ytterst sällan. I
några fall har lantbrevbäringslinjer i
glest befolkade bygder ersatts med lösväskbefordran
med bil i linjetrafik.

126 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna

Då en omläggning av postanordningarna
i en trakt blir aktuell, sker en fullständig
kartläggning av bebyggelsen,
vägarnas beskaffenhet m. m. inom det
berörda området. Sedan postverket utarbetat
förslag till omläggning, tas kontakt
med representanter för de hushåll,
som berörs. Är det fråga om en större
omläggning, inhämtar postverket i regel
yttrande från de kommunala myndigheterna.
I en del fall ordnas informationsmöten.
Det förekommer också,
att man tillsätter en postkommitté, sammansatt
av representanter för den berörda
ortsbefolkningen och postverket
för att söka finna en för alla parter
godtagbar lösning. I allmänhet brukar
postverkets förslag godkännas av de
kommunala myndigheterna, ibland efter
vissa jämkningar av de ursprungliga
förslagen. Postverket försöker också
att i den mån så är möjligt tillgodose
de kommunala myndigheternas önskemål
i fråga om postanordningarna.

Om man ser på den utveckling som
ägt rum i stort, så är det uppenbart att
landsbygdens postförsörjning avsevärt
förbättrats under det senaste decenniet.
Förbättringarna har främst inriktats på
en successiv utbyggnad av lantbrevbäringsnätet
och ökad motorisering av
lantbrevbäringslinjerna. Lantbrevbäringslinjernas
längd har sedan år 1950
ökat med ca 30 000 km. Detta innebär
en ökning av den totala linjelängden
under denna tid med icke mindre än
ca 40 %. Genom utvidgningen av det
postala distributionsnätet på landsbygden
har postförhållandena förbättrats
för omkring 200 000 hushåll under åren
1949—1958. Under år 1959 har förbättringar
genomförts för omkring 22 000
hushåll. I jämförelse härmed torde det
antal hushåll, som till följd av rationaliseringsverksamheten
kan anses ha fått
sina postförbindelser försämrade, vara
förhållandevis obetydligt. Psykologiska
skäl gör emellertid, att det i regel endast
är de relativt få fall, där en försämring
inträtt, som kommer i blick -

punkten och blir föremål för kritiska
kommentarer. Om man uteslutande mot
bakgrunden av dessa fall tecknar en
helhetsbild blir denna inte rättvisande
utan får en omotiverat negativ prägel.

Även om postverkets ekonomiska målsättning
är att varje rörelsegren ■— brevrörelsen,
postgirorörelsen och övriga
verksamhetsgrenar —- bör täcka sina
egna kostnader, har denna princip
ingalunda tolkats så, att kostnadstäckning
eftersträvas för varje särskild
postanstalt eller lantbrevbäringslinje.
Bedömningen härvidlag bör ske utifrån
vidsträcktare företags- och samhällsekonomiska
aspekter. Självklart
bör indragning av postanstalter eller
sammanslagning eller indragning av
lantbrevbäringslinjer och andra rationaliseringsåtgärder
ej ske, om allmänt
samhälleliga skäl talar häremot. Såvitt
jag kan finna delas denna uppfattning
helt av generalpoststyrelsen, vilket även
vidtagna åtgärder för att förbättra postförbindelserna
på landsbygden ger ett
klart uttryck för.

Vad angår vissa föreslagna ändringar
av posttrafiken i en ort i Örebro län,
som berörts i interpellationen, vill jag
till sist lämna den upplysningen, att
generalpoststyrelsen ännu inte tagit
slutlig ställning i ärendet. Styrelsen eftersträvar
emellertid att åstadkomma
en sådan lösning av postförhållandena,
som kan accepteras av ortsbefolkningen
i berörda trakt.

Härefter anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på interpellationen. Anledningen
till densamma är den ifrågasatta indragningen
av poststationen i Vikersvik i
Örebro län. Men jag har en känsla av
att även många andra poststationer i
landet ligger i farozonen. Det är också
med anledning därav jag tagit tillfället

127

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna

i akt att få komma till kommunikationsministern
med mina bekymmer.

Vi känner ju alla till att landsbygden
håller på att avfolkas. Allting som på
något sätt påskyndar denna avfolkning
vill vi som är bosatta ute på landsbygden
förhindra. Det är därför vi tar till
orda i sådana här fall, där vi tydligt
ser att det blir sämre för landsbygdens
folk.

Statsrådet har i svaret meddelat att
postförsörjningen blivit bättre på landsbygden.
Han säger att lantbrevbäringslinjernas
längd ökat med cirka 30 000
kilometer sedan 1950. Ja, kommunikationsministern
och jag har inte alls
samma uppfattning om vad som är en
förbättring och vad som är en försämring.
Kommunikationsministern tycker
det är trevligt att bolla med siffror, och
kan han bara få öka ut lantbrevbäringslinjerna
med så och så många kilometer
är han nöjd. Jag har en annan uppfattning,
och den delas av folket ute
på landsbygden, åtminstone i de trakter
som jag känner till. Jag vet inte varför
kommunikationsministern är så intresserad
av denna gårdfarihandel med
post. Vi hade förr i världen en mycket
utvecklad gårdfarihandel med alla möjliga
varor, men det har ju gått framåt
här i världen, och nu är det inte så
gott om gårdfarihandlare längre. Kommunikationsministern
vill emellertid utveckla
gårdfarihandeln när det gäller
posten.

Det kan kanske vara av intresse att
höra vad en representant för ett statligt
verk, domänverket, hade att säga
när postmästaren i Nora ordnat ett
möte i Vikersvik för att få vikersborna
att inse denna »rationaliserings» fördelar.
Tydligen är det inte bara kommunikationsministern
som gillar den
här sortens »rationalisering» utan även
herrarna ute på fältet, postmästarna,
tycker att den är utmärkt. Det var eu
kronojägare i Älvhyttan som sade, att
den föreslagna »rationaliseringen» skulle
medföra en slor försämring. Han såg

saken ur skogsarbetarnas synpunkt.
Den bygd det här gäller försörjer sig
i stort sett på skogsarbeten, och för
skogsarbetarna skulle det, sade kronojägaren,
bli betydligt sämre, ty de kunde
t. o. m. bli tvungna att ta ledigt från
sitt arbete för att hämta ut avlöningen,
som kommer med posten.

Låt mig så, herr talman, säga några
ord om distributionen av folkpensionerna
på landsbygden. Postverket får
ju rätt mycket pengar från staten för
att sköta denna sak, och när postverket
tar så bra betalt kunde man ha rätt att
begära, att folkpensionärerna skulle få
vara under tak när de kvitterar ut sina
folkpensioner, liksom att de skulle kunna
få uppgift på en bestämd tid när utkvitteringen
kan ske. Men det går inte
när en lantbrevbärare skall köra ut
värdeförsändelscrna. Denne kan inte
säga vid vilken tid han kommer förbi
det vägskäl, där det står en folkpensionär
för att försöka få ut sin pension.
Det kan hända att lantbrevbäraren har
många värdeförsändelser och därför blir
åtskilligt försenad, men det vet inte
folkpensionären, utan han får lov att i
god tid gå ned till vägskälet och får sedan
stå där och vänta i ur och skur.

Detta tycker kommunikationsministern
är bra förhållanden. Kommunikationsministern
är ju norrlänning och
kanske inte så klemig som vi sörlänningar,
och han tycker kanske att det
bara är nyttigt för hälsan att på detta
sätt stå ute i friska luften och vänta,
vare sig man nu väntar på sin folkpension
eller någon annan värdeförsändelse.
Jag kan inte dela den meningen,
och det är därför jag tagit upp denna
sak.

Det är ganska underligt att ett statligt
verk, som har monopol på att sköta om
posten, i en tid som vår, när man åstadkommer
förbättringar och utvidgar servicen
på alla områden, skall vara tvunget
att försämra sin service. Jag skäms
nästan att vara riksdagsman och ha ett
visst ansvar för de statliga verkens

Nr 17

128 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna

handlande — ty det har väl vi riksdagsmän.
I varje fall kan jag inte anse
att detta är någon reklam för staten som
företagare. Jag är övertygad om att
den privata företagsamheten inte skulle
försämra servicen på detta sätt.

Nu ber jag dock att få tacka för kommunikationsministerns
uttalande vad
angår den ort i Örebro län, som jag berört
i interpellationen. Kommunikationsministern
säger ju att generalpoststyrelsen
ännu inte tagit slutlig ställning
i ärendet men att styrelsen eftersträvar
»att åstadkomma en sådan lösning
av postförhållandena, som kan accepteras
av ortsbefolkningen i berörda
trakt». Jag är mycket nöjd med detta
uttalande, herr kommunikationsminister,
och jag skulle bara önska att förhållandena
i alla delar av landet blev
ordnade på detta sätt.

Det är inte bara på det där mötet jag
talade om som man tagit ställning till
de föreslagna »rationaliseringarna».
Kommunalfullmäktige i Noraskog har
också behandlat frågan och enligt tidningsreferat
redovisat följande inställning: »Ett

kort men vältaligt nej till postdirektionens
rationaliseringsiver mot
poststationen i Vikersvilc utgjorde ett
av de mera snabba besluten i kommunalfullmäktigesammanträdet.
Förhållandet
att poststationen i Vikersvik ska indragas
och de två lantbrevbärarna som
nu finns ska ersättas med endast en
ansågs av fullmäktige vara enbart till
olägenhet för ortsbefolkningen och avstyrktes.

Till beslutet bifogades en opinionsskrivelse
från ortsbefolkningen med
100-procentig anslutning.»

Alltså kan man nog säga, att poststationen
i Vikersvik i Örebro län är räddad,
för den händelse det förhåller sig
så att generalpoststyrelsen -—• enligt
kommunikationsministern — »eftersträvar
... att åstadkomma en sådan lösning
av postförhållandena, som kan ac -

och de mindre orterna

cepteras av ortsbefolkningen i berörda
trakt».

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Redan under remissdebatten
framförde jag samma synpunkter,
som interpellanten givit uttryck för,
rörande de bekymmer man många gånger
har på landsbygden på grund av de
förändringar till det sämre som sker i
kommunikationerna. Vi har den uppfattningen,
att om en bygd över huvud
taget skall kunna bevaras måste kommunikationerna
absolut förbättras; annars
blir den till slut så glest befolkad,
att också de sista människorna flyttar
därifrån.

Jag anförde vid det tillfället ett exempel
— som ändå inte gällde en utpräglad
glesbygd — om hur man hade försämrat
postservicen till att omfatta endast
fyra timmar per dag: man stängde
kl. 14. Jag kunde också erinra om att
man vid järnvägsstationen i fråga hade
tagit bort telefonen, och vi då fick den
uppfattningen, att detta var den första
åtgärden för att så småningom statistiskt
kunna bevisa, att befolkningsunderlaget
var så dåligt, att stationen
skulle kunna göras helt obemannad. Jag
kan tala om för herr statsrådet att vi
nu kommit dit. Man har dragit in bemanningen
och vi hade redan förut dålig
postservice.

När statsrådet säger att förbättringar
genomföres på detta område är detta givetvis
alldeles riktigt. Det är dock inte
något enastående att förbättringar göres
inom serviceområdet. Det är bara det
att det finns vissa skönhetsfläckar,
främst på landsbygden, och det är dessa
vi vill anmärka på.

När förändringar skall göras sade
statsrådet att man tar kontakt med hushållen
och med de kommunala myndigheterna
och att man ordnar upplysningsmöten.
Dessa uppgifter får nog tas
med en nypa salt. Det sker i varje fall
inte överallt, utan helt plötsligt kommer
det ett meddelande, att man vidtagit

129

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17

Svar på interpellation ang. postservicen i

den och den förändringen. Man tycker
annars att just postverket, som är en av
de institutioner som har daglig kontakt
med var och en av sina kunder, skulle
kunna göra ordentliga förfrågningar för
att kunna genomföra en sådan lösning
som alla parter vore till freds med. När
så postverket lämnar den fullständiga
kartläggningen över åtgärderna och
meddelar turerna är det väsentligt, att
de uppgjorda turlistorna inte är »förgyllda»,
medan verkligheten innebär
förseningar som kan bli ganska avsevärda
och bestående.

Jag vill, herr talman, understryka att
denna service har en oerhörd betydelse.
Om ett företag planerar en anläggning
på en viss plats, hör det efter
hur det är ordnat med kommunikationerna,
med post och järnväg. Är förhållandena
tillfredsställande kan företaget
komma till stånd och kanske
gjuta nytt liv i bygden. Har man berövat
orten i fråga tillfredsställande
kommunikationer kommer inte företaget
dit med påföljd att den avflyttning,
som redan har börjat, sker med accelererad
takt. Detta borde höra till de
»samhälleliga skäl», som statsrådet talar
om i sitt interpellationssvar.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga,
att man borde ordna ytterligare samarbete
mellan järnvägen och posten för
att nå det gemensamma målet: en förbättrad
service. Statsrådet talade också
om ekonomi, och i det sammanhanget
kanske man bör tänka på den byggnation
som pågår, men den frågan kanske
jag får återkomma till vid senare tillfälle.
Tills vidare tar jag statsrådets uttalande
ad notam, att innan förändringar
i framtiden genomföres skall man ta
verklig kontakt med alla dem som har
med saken att göra.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! De problem som herr
Björkänge tagit upp i sin interpellation
är särskilt markerade i Norrland, där
avfolkningen från stora områden redu9
— Andra kammarens protokoll 1900. Nr

>m glesbygderna och de mindre orterna

cerar underlaget för många lokala postkontor.

Låt mig säga att lantbrevbäring är
ett gott alternativ och jag känner inga
psykologiska hinder för att ge uttryck
för denna uppfattning, även om statsrådet
i sitt svar sade, att det nog ofta torde
vara av psykologiska skäl som man
inte uttalade förståelse för detta alternativ.
Jag har personlig erfarenhet av
saken. När sådan brevbäring kan läggas
upp och fungera som den gör i min
hembygd, kan jag intyga att den är ett
gott alternativ till glest belägna postkontor.
Posten kommer på det sättet
kunderna närmare och där avståndet
inte är för långt är det som sagt ett mycket
bra alternativ.

Jag tror emellertid att man måste vara
mycket försiktig när man övergår till
detta system, så att man inte åstadkommer
försämringar. Jag har ett exempel
på detta, som jag vill nämna för att belysa
hur utvecklingen kan bli. Det är
hämtat från Medelpad, där man inte för
så länge sedan vidtog en ändring. Där
var situationen den att i butiken, som
betjänade byn och 3—4 mindre byar,
var det ordnat med s. k. postbud. Postverket
beslöt indragning av detta. Jag
känner inte till samtliga motiv för det.
Man sade att anledningen var krav på
högre ersättning, men det är möjligt, att
det var andra faktorer som medverkade
till att man vidtog denna ändring. När
det stod klart, att man inte fick bibehålla
postbudet där man kunde få sina
ärenden uträttade hela dagen under den
tid som butiken höll öppet, ville man,
att postbilen skulle gå ut till de olika
byarna. Det fanns inga hinder för det,
eftersom det var goda vägar till byarna.
Men man stannade för den lösningen, att
vederbörande fick sätta upp sina postlådor
intill butiken och få postförsändelserna
inlagda diir. När man fick
värdeförsändelser, måste man emellertid
söka sig dit på visst klockslag. Man
får förstå befolkningens reaktion, när
många hade 4—6 kilometer till post17 -

130 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna

lådan och det uppenbarligen hade gått
att lösa frågan på det sättet, att bilen
kunnat gå fram till byarna, eftersom
vägarna var fullt trafikabla och hölls
öppna både vinter och sommar.

Det är möjligt att det har varit flera
faktorer som har medverkat till att lösningen
blev sådan den blev. Man strävar
efter att slå ihop flera korta turer för
att få en längre sådan som bär sig. Det
är möjligt att det blev för långt, så att
man inte kunde ta med dessa byar i den
turen. Jag tror emellertid att man bör
sträva efter att bibehålla den grad av
service som allmänheten har. I annat
fall uppstår det missnöje, som i varje
fall för många såsom i detta fall ter sig
fullt berättigat.

Jag vill bara med detta exempel ha
sagt, att jag tror att det är angeläget, att
statsrådet följer utvecklingen på detta
område och ser till att åtgärder sådana
som de i exemplet angivna inte upprepas
och att statsrådet om möjligt medverkar
till att en ändring kommer till
stånd i de fall då postverket inte skött
saken tillfredsställande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva säga, att herr Björkänge resonerade
i denna mycket allvarliga fråga
närmast som om det gällde att kåsera.
Jag kan försäkra herr Björkänge, att jag
av erfarenhet känner till vad sådana här
saker betyder för människor i en bygd
där befolkningen uttunnas. Jag representerar
i den svenska riksdagen ett
län, där olägenheterna på detta område
kanske är svårare än i herr Björkänges
egna trakter.

Emellertid är det ju, ärade kammarledamöter,
på det sättet, att det sker en
uttunning av befolkningen på landsbygden
och förr eller senare kommer man
på den ena orten efter den andra i den
situationen, att det inte för någon kan
te sig ekonomiskt försvarbart att ha ett
postkontor eller en postanstalt. Frågan

blir då, om man skall låta människorna
i bygden själva resa den långa vägen
till den postanstalt eller det postkontor
som finns i en angränsande kommun
eller om man i stället skall låta posten
själv genom lantbrevbärarlinjer förmedla
postförsändelserna till människorna
i de olika bygderna. Jag föreställer mig
att i den situationen finns det inget annat
val än att gå in för att genomföra en
lantbrevbäring som samtidigt motoriseras,
så att den kan ske snabbare.

Man kan inte resonera som om förhållandena
vore sådana, att vi alltjämt kan
behålla postanstalter och postkontor på
den svenska landsbygden i samma utsträckning
som tidigare. Situationen är
nu en annan. Det gäller här att göra det
bästa möjliga för de människor som bor
kvar, och jag tror för min del att en förbättring
av postservicen genom inrättande
av motoriserade lantbrevbäringslinjer
är ett verksamt bidrag till strävandena
att behålla en levande landsbygd.

Jag skall emellertid erkänna, att det
kan finnas platser där en sådan anordning
inte slår hundraprocentigt rätt,
utan svårigheter uppstår. Men låt oss
då få veta var någonstans systemet inte
fungerar väl och fördöm inte därför det
hela.

Herr Björkänge raljerade med min
uppgift om att lantbrevbärarlinjerna
hade ökat och tyckte sig kunna konstatera,
att jag kände tillfredsställelse, allteftersom
lantbrevbärarlinjerna ökades.
Skulle jag turnera herr Björkänges uttalande,
måste det innebära att han skulle
bli alldeles utomordentligt glad, om
alla lantbrevbärarlinjer droges in. Men
jag tror att herr Björkänge då skulle
komma ur askan i elden.

Jag har träffat mycket folk på mina
resor, och många, ja flertalet, har dragit
de slutsatser och gjort de påpekanden
som herr Fälldin just nu gjort, nämligen
att lantbrevbäringen är en god service.

Herr Björkänge och delvis också herr
Eliasson i Moholm kritiserade systemet

131

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17

Svar på interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna

helt allmänt, och det är väldigt lätt att
göra så, men jag fick inga exempel. Herr
Eliasson sade att jag hade talat om möten
och sammankomster men att sådana
inte förekommit. Får jag en lista på de
platser där de inte förekommit, herr
Eliasson, så skall jag ta upp den saken
med generalpoststyrelsen! Den är nämligen
anmodad att hålla möten och sammankomster
i dessa frågor. Vi har från
kommunikationsdepartementets sida varit
utomordentligt angelägna om att göra
klart för alla våra kommunikationsverk,
att de skall ta nödvändig kontakt
med bygdens folk, med företagsamheten,
med alla dem som har intresse
eller kan misstänkas ha intresse
av en fråga om en förändring i kommunikationerna.
Därför är jag mycket
angelägen att få en uppgift på vilka
platser som inte haft sådana möten.

Ja, herr talman, det var dessa synpunkter
jag ansåg mig böra lägga på
de smått ironiska och ibland negativa
uttalanden, som man funnit lämpligt
göra i ett så allvarligt sammanhang
som detta — att medverka till att behålla
en levande landsbygd.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Det är inget fel på lantbrevbärarlinjer
och inte heller på bilburna
sådana, men man får inte ha
enbart dessa. Det måste också finnas
poststationcr, så att det finns möjlighet
för folk att lösa ut sina värdeförsändelser.
Det är det som är försämringen i
detta fall. Traktens folk anser det vara
en klar försämring. Herr statsrådet efterlyste
exempel. Jag har tagit exemplen
från denna bygd, och jag är alldeles säker
på att får vi leva och ha hälsan
kommer vi att få behandla fler poststationsindragningar.

Jag skulle också vilja säga till herr
statsrådet, att det kan väl inte bli mindre
inkomster för postverket i dess helhet,
om inkomsterna minskar i en viss
bygd. De människor som flyttar därifrån
slutar väl inte att skriva brev, där -

för att de flyttar till annan ort, utan
de kommer väl fortfarande att bidraga
till postverkets inkomster. Och då kan
man mycket väl ha råd med att ha poststationer
i glesbygderna. De behövs.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag vet inte att jag på
något sätt skulle ha varit ironisk. Jag
delar nämligen herr statsrådets uppfattning,
att detta är en utomordentligt
allvarlig fråga. Det är kanske en av de
viktigaste frågor vi har att syssla med
när det gäller att lösa landsbygdens
problem. Men vi har kanske ibland blivit
en aning hårdhänt behandlade av
postverket.

Jag skall inte fördöma det system
statsrådet talade om, men jag kan komplettera
bilden med att fråga om statsrådet
anser det tillfredsställande att,
om man har dessa postturer och en
poststation i närheten, denna poststation
hålles öppen kl. 8.30—10.30 och
kl. 12—14. Den poststation jag talar om
heter Fägre. Nu är också det namnet
nämnt. När förändringarna skedde där
borde jag, om något sammanträde hade
hållits, på något sätt ha blivit underkunnig
därom, därför att det är min egen
poststation. Låt mig fortsätta tala om
Fägre. Där finns också en järnvägsstation.
Jag vet, som sagt, inte om att där
hölls något upplysningsmöte, innan förändringarna
genomfördes. Det togs visserligen
kontakt med några kommunalmän,
men bygdens folk lämnade en petition
mot vad som skulle ske där. Den
första åtgärd som vidtogs var att telefonen
slopades. När någon sedan fick
ett expressgods, fick SJ skicka ett brevkort
och tala om att »på järnvägen har
ni ett expressgods». Herr statsråd, är
detta något som gör att man kan tycka,
att det är förnämligt ordnat?

Det finns andra exempel, som jag
också kan ställa till statsrådets förfogande.
Jag har emellertid inte kommit
för att nå bara ett negativt resultat. Därför
tog jag fasta på statsrådets utta -

132 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

lande — det sade jag uttryckligen i
mitt första inlägg — att man skulle ta
kontakt med ortens befolkning för att
tillsammans med den lösa problemet till
bygdens fromma.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja hemställa
till statsrådet att bestämmelserna
om sträckningen av lantbrevbäringslinjerna
göres mindre snäva. Jag känner
till fall, där en del av bygdens folk inte
har någon nytta av redan befintliga lantbrevbäringslinje,
eftersom det finns vägbitar
som utgör återvändsgränder, och
enligt gällande bestämmelser får brevbäringslinjen
inte dras ned på sådana
vägbitar. Vederbörande postmästare
har sympatier för önskemålet om en utsträckning
av linjen, men bestämmelserna
medger som sagt inte detta.

Det borde ske en uppmjukning av bestämmelserna
med hänsyn till sådana
här fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. direktiven för
skolöverstyrelsens skolpsykologer och på
frågor i anledning av skolpsykologisk
enkät vid Fredhälls övningsskola

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Gansmoe frågat, om det för skolöverstyrelsen
underställda skolpsykologer
finns direktiv i fråga om upprättandet
och framställandet av frågor till
skolelever, och — därest så är fallet —
om direktiven är så utformade att de
ger ett fullgott skydd åt individens och
familjernas integritet, ävensom —-därest direktiv ej finns eller utfärdade
sådana är otillfredsställande utformade
med hänsyn till den personliga rättssäkerheten
— om jag har för avsikt att
snarast avhjälpa bristerna.

Vidare har herr Nelander frågat, om
jag anser att skolpsvkologiska enkäter
av den utformning och med det innehåll,
som enligt uppgifter i pressen nyligen
förekommit vid Fredhälls övningsskola
i Stockholm, bör få företagas inom
skolväsendet och vilka åtgärder jag
avser att vidtaga för att förhindra ett
upprepande. Därjämte har herr Edlund
frågat, om jag anser det vid nyssnämnda
enkäter använda frågeformuläret
lämpligt och om dylika undersökningar
enligt min mening bör ifrågakomma.

Beträffande den berörda, av skolöverstyrelsens
försöksavdelning utförda undersökningen
har jag inhämtat följande
upplysningar. Undersökningen avsågs
utgöra en förberedande studie på en
mindre grupp skolelever i syfte att utprova
de olika testinstrumentens användbarhet
i skilda avseenden. Avsikten
var att därefter genomföra undersökningen
såsom en del av uppföljningen
i nionde skolåret av en år 1955
gjord undersökning av samtliga elever
i årskurs 4 i Stockholms folkskolor.
Uppföljningen avser såväl elevernas
kunskapsinhämtande som deras sociala
utveckling och anpassning. Det är ett
av de vid nämnda förstudie använda
testinstrumenten med särskild inriktning
på personlighetsutveckling och anpassning
i åldern 15 år och däröver,
som blivit föremål för den nu aktuella
kritiken. Detta instrument, som utarbetats
i USA, bygger på en allmänt vedertagen
metod för personlighetspsykologiska
undersökningar. Det har tidigare
använts vid talrika undersökningar
utomlands och även utnyttjats i Sverige,
här dock inte vid udersökningar på
studerande i utbildningsanstalter under
skolöverstyrelsens inseende. Metoden
innebär att varje försöksperson får ett
häfte innehållande nära 600 numrerade
påståenden. I anvisningar på häftet anges
att försökspersonen skall läsa varje
påstående och avgöra om det stämmer
eller inte stämmer på honom själv. Inte

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

133

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

så få av dessa påståenden avser förhållanden
av strängt personlig natur. Svaren
skall markeras med kryss i rutor
på en särskild svarsblankett, som inte
upptar påståendena utan endast deras
nummerbeteckning. I anvisningarna anges
också att, om försökspersonen inte
kan ta ställning till ett påstående eller
om det gäller något som han inte vet
något om, ingen markering skall göras
på svarsblanketten. Granskningen av
svaren, som sker utan att granskningspersonalen
har tillgång till påståendenas
innehåll, äger rum med hjälp av
fastställda mallar. Härvid framkommer
för varje försöksperson ett totalt svarsmönster;
det är således inte fråga om
någon prestationsundersökning med
analys av de särskilda svaren.

Den aktuella förberedande studien utfördes
på 40 skolelever i årskurs 9. Innan
provet började underströks för eleverna
att ingen utomstående skulle få
veta hur eleverna svarat. Vidare upplästes
de särskilda anvisningarna, varvid
bl. a. särskilt framhölls att svarsmarkering
kunde underlåtas. För varje
försöksperson angavs på svarsblanketten
namn och födelsedatum. I likhet
med förfarandet vid övriga följdstudier
till 1955 års undersökning avågs att
överföra de erhållna svarsmönstren på
hålkort, ett för varje försöksperson, varefter
grundmaterialet makuleras. På
hålkortet upptas också med kodbeteckning
försökspersonens namn. Nyckeln
till kodbeteckningarna förvaras av försöksledaren,
och andra personer har ej
tillgång därtill. Den tas i bruk endast
för det fall att det vid kommande undersökningar
på samma persongrupp
blir nödvändigt att företaga identifiering.

Från föräldrahåll har hos justitieombudsmannen
begärts granskning rörande
den genomförda förberedande studien.
Det aktuella fallet är sålunda föremål
för särskild prövning. Från mera
principiella utgångspunkter vill jag för

egen del i anledning av de till mig riktade
frågorna framhålla följande.

Jag är av den uppfattningen, att det
är nödvändigt och att det i framtiden
kommer att visa sig än mer angeläget
att genom personlighetsundersökningar
av barn och ungdomar söka vidga och
fördjupa kunskaperna om den uppväxande
människan och hennes utvecklings-
och anpassningssituation, såväl
inom som utom skolan. Om man således
i princip måste ställa sig positiv till att
dylika undersökningar utföres i våra
skolor, följer inte därav, att inte vissa
fordringar bör gälla för deras genomförande.
Enligt min mening bör sålunda
först och främst krävas, att medverkan
från försökspersonernas sida är frivillig
och att tillfredsställande garantier
erbjudes för deras anonymitet.

Vad frivilligheten beträffar har jag
från skolöverstyrelsen under hand inhämtat,
att man i fortsättningen kommer
att på blanketter och formulär, som
skall användas vid undersökningar, tydligare
än hittills markera att deltagandet
är frivilligt.

I fråga om anonymitetsskyddet har
jag inhämtat, att man i samband med
dylika undersökningar tar upp försökspersonernas
namn och födelsedatum
endast i de fall, där undersökningen ingår
som ett led i ett större program med
flera successiva undersökningar av en
och samma persongrupp och där det
således för undersökningarnas syfte är
nödvändigt, att identiteten kan fastställas.
Med hänsyn till bl. a. det system
med kodbeteckningar, som enligt vad
jag nyss upplyst kommer till användning
för dessa fall, förefaller det vara
sörjt för att anonymitetsintresset tillbörligen
tillgodoses.

Även om kraven på frivillighet och
anonymitet uppfylles bör man enligt
min mening vidare fordra, att undersökningarna
inte avser sådana förhållanden,
som det med hänsyn till deltagarnas
ålder och utvecklingsstadium

134 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

måste anses uppenbart olämpligt eller
för den enskilde skadligt att avhandla
i de former, vari undersökningar av
detta slag vanligtvis äger rum. Å andra
sidan är det klart, att man vid undersökningar,
som avser personlighetsutvecklingen,
måste kunna gå in på personligt
ömtåliga spörsmål för att syftet
med undersökningarna skall kunna tillgodoses
och den ifrågavarande forskningen
kunna ge mera väsentliga bidrag
till vår hittillsvarande kunskap om de
uppväxande människornas personliga
problem. Det är här fråga om en mycket
svår och ömtålig avvägning. Det
synes mig som om vissa av de i den aktuella
undersökningen ingående momenten
varit klart olämpliga från dessa
synpunkter. Till denna uppfattning har,
enligt vad jag erfarit, även skolöverstyrelsen
kommit, och överstyrelsen har
meddelat att den planerade fortsatta undersökningen
inte kommer att fullföljas.
Därjämte har överstyrelsen förklarat sig
ämna vid planläggningen av undersökningsprojekt,
särskilt sådana som avser
personlighetsutveckling och social anpassning,
låta en bredare krets, inte Bara
som nu den lokala skolledningen
utan även representanter för målsmännen
och skolhälsovården, ta del av planerna
på ett förberedande stadium. För
egen del vill jag understryka angelägenheten
av att på detta sätt både skolans
företrädare och målsmännen får tillfälle
att uttala sin mening i fråga om anordnandet
av undersökningar av detta
slag.

Till sist vill jag säga, att det inträffade
inte motiverar att särskilda bestämmelser
nu utfärdas rörande psykologiska
undersökningar i skolan. Jag tror
över huvud taget inte att det är vare sig
möjligt eller lämpligt med någon allmän
reglering av denna forskningsverksamhet.
Enligt min mening bör vi kunna lita
till att verksamheten i fortsättningen
omhänderhas med sunt förnuft och personligt
ansvar under tillbörligt hänsyns -

tagande till den enskildes intressen och
i en anda, som verkligen främjar forskningens
och därmed samhällets framsteg.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat de framställda frågorna.

Vidare anförde:

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet vill
jag framföra mitt tack för hans svar
på min interpellation, särskilt då för de
delar av detsamma som är av klart familjestödjande
karaktär.

Om betydelsen av familjen som samhällsbyggnadens
grundsten skulle jag
vilja säga, att om det förtroendefulla
förhållandet mellan barn och föräldrar
upphör och om familjen som legitim institution
försvinner, upprives samhällets
förnämsta grundval, och samhället
som sådant kommer då så småningom
att upphöra att existera. Varje individ
har sin personliga integritet, och denna
får inte kränkas i ett modernt rättssamhälle
på klart demokratisk grund. Varje
familj har också sin integritet, och den
får inte heller kränkas. Vad som händer
inom familjen har ingen annan med
att göra, så vida det inte gäller uppenbara
förbrytelser mot den enskilde individen.
Föräldrarna har alltså full frihet
att inom ramen för sin livsåskådning
personlighetsdana de växande i familjens
sköte. Detta förhållande har således
ingen annan rätt att blanda sig i. Vi kan
alla naturligtvis hysa åsikter om våra
medmänniskors förhållanden inom sina
familjer, men vi har inte rätt att lägga
oss i detta. I ett land med demokratiskt
statsskick är familjen fullständigt suverän
inom sin ram och sitt arbetsområde.
Att skolan sedan kanske får rätta till
brister som blivit följden av denna suveränitet,
ändrar inte själva faktum.
Skolan är inte heller utan brister; inte

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17 135

direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på
enkät vid Fredhälls övningsskola

Svar på interpellation ang.

frågor i anledning av skolpsykologisk

ens skolfolk och psykologer fostrar alltid
sina barn på ett rätt sätt.

När det gäller förhållandet mellan
skola och hem får naturligtvis inte skolan
arbeta så, att hemmens helgd och
integritet kränkes eller att hemmen inte
med fullt förtroende kan sända sina
barn till skolan. Trampar skolan över
detta streck, kommer ingen skolpliktslag
att hjälpa, ty då är man inne på frågor
om samvetsfrihet och sådana ting.

Det är synnerligen viktigt att skolan
i fortsättningen starkt beaktar dessa
synpunkter. Det skulle vara mycket
olyckligt, om vi här i landet gick mot
en utveckling i motsatt riktning. Åsiktsfriheten
då det gäller barnens personlighetsdaning
är någonting som fortfarande
måste vara föräldrarna strängt
förbehållen.

I sitt svar har statsrådet talat om de
600 påståenden som förelagts eleverna i
Fredhälls övningsskola. Han har även,
och det noterar jag tacksamt, framhållit
att undersökningarna berört »sådana
förhållanden, som det med hänsyn till
deltagarnas ålder och utvecklingsstadium
måste anses uppenbart olämpligt
eller för den enskilde skadligt att avhandla.
» Jag hade gärna sett att statsrådet
hade tänkt en aning i detta sammanhang
också på hemmens privatliv.
I undersökningen ingick frågor som låter
hemmens interna liv skylta i dessa
formulär, och detta är enligt min mening
direkt olämpligt. Ingen mamma
eller pappa i detta land vill väl ha sitt
familjeliv utställt på Gustaf Adolfs torg,
ens dissekerat av skolpsykologer med
aldrig så stor undangömdhet och diskretion.
Min personliga åsikt är att
mycket av hemmens inre förhållanden
är sådant, som skolpsykologerna faktiskt
inte har med att göra. Det måste
finnas en gräns även för aldrig så välsyftande
skolpsykologiska undersökningar.

I sitt svar nämnde statsrådet, att for -

muläret innehöll 600 påståenden. Jag
har haft tillfälle att på skolöverstyrelsen
ta del av dessa. Sättet att fråga påminde
mig osökt om den gamla berättelsen om
domaren och den tilltalade som invecklat
sig i en dispyt. Då domaren otåligt
bad den tilltalade att inte hålla på och
svänga sig utan besvara alla frågor med
ja eller nej, sade den tilltalade: »Herr
domare, det går inte.» Då domaren påstod
att detta visst vore möjligt, sade
den tilltalade: »Får jag till er, herr domare,
framställa en fråga?» —- »Var så
god», sade domaren. Då frågade den tilltalade:
»Har ni, herr domare, slutat att
taga mutor än?» På den frågan kunde
domaren inte svara ja eller nej. Det
blev galet vilket han än sade. Jag förstår
inte hur man skall kunna använda
svaren på frågorna i testformulären till
ledning och hjälp i skolarbetet, då
många av påståendena är framställda på
ett sådant sätt, att det är lika svårt att
svara ja eller nej på dem som på den
tilltalades fråga i det nyss relaterade
fallet.

Vad beträffar frivilligheten och anonymiteten
instämmer jag tacksamt i
vad statsrådet har sagt, att eleverna
skall upplysas om att ingen utomstående
skall få veta hur de har svarat. Men då
återstår naturligtvis frågan: Vem är
utomstående? Om namn skall åsättas
svarsblanketten framgår därav helt naturligt,
att materialet på något sätt skall
kunna användas i lärarnas arbete med
just den elev som blivit kartlagd på det
sättet.

Vidare har det sagts, att svarsmarkering
kunde underlåtas. Emellertid har
jag personligen inhämtat, att eleverna
har rätt att vägra delta i hela testet.
Härom hade inte eleverna fått någon
upplysning. Hade man inte kunnat tänka
sig att också mamma och pappa har
någon mening om hur man handskas
med deras barn? Får jag i detta sammanhang
ställa frågan — den behöver
inte statsrådet svara på —: Vems är

136

Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

barnen? Är det familjens eller samhällets? Statsrådet

säger vidare, att originalformulären
makuleras sedan materialet
överförts till hålkort, där försökspersonernas
namn anges med kodbeteckning.
Nyckeln till dessa kodbeteckningar,
som endast blir tillgänglig för
försöksledaren, »tas i bruk endast för
det fall att det vid kommande undersökningar
på samma persongrupp blir nödvändigt
att företaga identifiering». Jag
vore tacksam om statsrådet ville vara
vänlig att närmare förklara i vilka sammanhang
detta kan tänkas behöva ske.

Är statsrådet alldeles säker på att
Sveriges alla föräldrar är villiga att
omedelbart gå med på alla dessa utfrågningar
av deras barn? Statsrådet
säger sig förutsätta att undersökningar
av liknande slag blir nödvändiga i fortsättningen,
men han medger att vissa
av de i den aktuella undersökningen ingående
momenten varit klart olämpliga.
Det är med stor tacksamhet man i vida
kretsar av föräldrar tar emot denna
statsrådets deklaration.

Samma uppfattning skall även skolöverstyrelsen
ha kommit till. Det egendomliga
är bara, att skolöverstyrelsen
med alla sina duktiga och kloka människor
inte har kommit fram till detta
före denna misslyckade undersökning.
Varför visste inte de som var fackkunniga
rörande psykologiska frågor att en
undersökning i denna stil var klart
olämplig? Det är just detta, herr talman,
som enskilda föräldrar frågar sig.

Vid förberedelse av sådana undersökningar
i framtiden, meddelar statsrådet,
skall en bredare krets, inte bara
som nu den lokala skolledningen utan
även representanter för målsmännen
och skolhälsovården —- en parentes:
skolhälsovården var alltså inte från början
med och granskade testmaterialet!
— ta del av planerna på ett förberedande
stadium. Detta är ju ett i viss mån
betryggande besked.

Statsrådet säger emellertid till slut,
att det inte är motiverat att särskilda
bestämmelser utfärdas rörande undersökningar
i skolan utan att vi bör
»kunna lita till att verksamheten i fortsättningen
omhänderhas med sunt förnuft
och personligt ansvar». Ärade kammarledamöter!
Vi vet var och en vilka
högst divergerande uppfattningar det
kan finnas bara i denna kammare om
vad som tillhör sunt förnuft. Skolpsykologerna
har inga bestämmelser att gå
efter och ingen speciell tillåtelse till
den nu aktuella undersökningen. I Amerika
och i andra länder är detta, säger
statsrådet, en allmänt vedertagen form
av undersökningar, men det är ju inte
säkert att svenska föräldrar vill vara
med om denna allmänt vedertagna norm
om de får veta vad den till alla delar
innebär. Något direkt svar på denna
del av min interpellation fick jag tyvärr
inte av statsrådet.

Herr statsråd! Berättar inte redan det
nu skedda, att det sunda förnuftet och
det personliga ansvaret är ganska beroende
av väl genomtänkta direktiv? Jag
är ense med statsrådet om att test kan
behöva göras, men det måste finnas en
klart och tydligt markerad gräns även
för skolpsykologers befogenheter.

Än en gång ber jag att få tacka herr
statsrådet, särskilt för de delar av svaret
som jag vet accepteras av alla Sveriges
föräldrar.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber också att få
tacka statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar som
jag har fått. Jag vill omedelbart konstatera,
att även statsrådet klart tar avstånd
från de högst olämpliga frågor,
som fanns med i det stort upplagda frågeformulär
som av ett par skolpsykologer
förelagts eleverna i nionde klassen
av Fredhälls övningsskola. Det som har
förekommit har förvånat, för att inte
säga chockerat, en mycket stor del av

Nr 17 137

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

landets medborgare, inte minst föräldrarna.
Man har undrat: Är det inte ett
ingrepp i de ungas personliga integritet
att fordra svar på dylika intima
frågor?

Psykologerna i fråga säger i tidningsuttalanden,
att man ville pröva hur barnen
upplever skolsituationen och att
detta var en förstudie till en riksomfattande
undersökning. Dessa elever var
testade för fem år sedan och skulle alltså
nu prövas på nytt. »Vi ville veta hur
eleverna reagerade», heter det, »nu vet
vi det och även att många av frågorna
inte var bra formulerade.»

Inför sådana uttalanden häpnar man.
Skulle verkligen inte en psykolog själv
ha kunnat konstatera denna olämplighet
utan dessa prov.

Visst kan det väl vara av värde med
förståndigt utformad testning — detta
understrykes också av ecklesiastikministern
— men man undrar verkligen
vad det skall tjäna till att fråga om
»färgen på avföringen», »blåsans tömning»
eller om »sexuallivet är tillfredsställande».
Är detta frågor för en femtonåring?
Skolpsykologen menar att exempelvis
satsen om »dragningen till
personer av samma kön» inte blivit så
helt lyckad. I den mån detta tidningsuttalande
är riktigt, tycker man att
psykologen i fråga har avslöjat sig själv.

Högst olyckligt måste det väl också
anses vara att ställa frågor, vilka kan
uppfattas som uppmaning till direkt
angiveri. Så karakteriserade en rektor
frågan: »Vilken av dina kamrater går
helst och vilken går minst gärna till
skolan?» Enligt min mening måste man
helt fördöma uppammande av angiveri
i denna stil. Detta kanske kan anses acceptabelt
i länder bakom järnridån men
absolut inte i vårt land.

Det sägs nu, att frågeformuläret har
använts i Förenta staterna och att intet
rabalder förmärkts därifrån. Är det
då absolut säkert att allting är bra bara
därför att det kommer från Amerika?

I varje fall passar inte sådant här i
vårt land. Frågeformuläret skall också
ha prövats i Uppsala, liksom vid ungdomsvårdsskolor.
Det var tydligen på
tiden att det slogs larm i saken, ty eljest
hade förmodligen formuläret vandrat
vidare ut över vårt land.

Jag har sett en tidningsuppgift om
att frågorna använts vid en ungdomsvårdsskola
av en psykolog för att han
skulle samla material till sin doktorsavhandling.
Detta tycker jag gör saken
än mer anmärkningsvärd. Det är väl
inte meningen att man skall få experimentera
med vår ungdom hur som
helst.

I sitt yttrande över den anmälan som
gjorts till JO i saken, säger sig skolöverstyrelsen
inte finna det lämpligt
att genomföra en undersökning på det
sätt som planerats. »Vissa av de påståenden
som ingick i det aktuella testet
är olämpliga», heter det. Samma försäkran
gavs vid mitt personliga besök
hos skolöverstyrelsen. Och nu upprepas
det också av statsrådet. Naturligtvis är
detta lugnande. Men vilka garantier har
vi för att inte en upprepning i annan
lika olämplig form kommer från skolpsykologerna?
Här är sannerligen allmän
vaksamhet av nöden. Det finns,
synes det mig, en tendens i vår tid att
föräldrarna får allt mindre att säga till
om när det gäller deras egna barn. Jag
frågar också: Vem äger egentligen barnen?
— Här måste skolöverstyrelsen
vara på sin vakt. Ett råd med representanter
för föräldrar och målsmän
borde i varje fall godkänna formulären,
innan de går ut till skolorna. Detta
har nu enligt svaret också utlovats av
överstyrelsen. Jag noterar detta med
tacksamhet. Redan nu skulle emellertid
respektive skolchef eller skolstyrelse
godkänna testning innan sådan
äger rum. Tydligen har detta inte
skett i det förevarande fallet.

Herr talman! Vad som förekommit
reser frågan: Vad har man rätt att slip -

138 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

pa redovisa offentligen eller till utfrågare
av olika slag om sina rent personliga
förehavanden, känslor och tankar?
Vittnen i rättegångar är skyldiga att
tala och säga sanningen och ådrar sig
påföljd om inte så sker. Men detta ligger
på ett helt annat plan. Undersökningar
genom SIFO eller andra organisationer
kan man väl heller inte anmärka
på, eftersom det där helt beror på
den tillfrågade, om han vill svara eller
ej. Här tycker jag att vi just har kardinalpunkten,
om frivilligheten. Litet
annorlunda ställer sig saken med testning
som militär^ myndigheter och
andra institutioner eller skolor använder
sig av. Den skall naturligtvis vara
till gagn för det allmänna och oss alla.
I det påtalade fallet rör man sig emellertid
med frågor om intima privata
angelägenheter. En professor i pedagogik
försvarar i tidningsartiklar det
hela med att frågorna inte är intimare
än de som en läkare har anledning att
ställa till sina patienter. Men, ärade
kammarledamöter, det måste dock vara
något helt annat. Läkaren frågar den
sjuke för att kunna bota hans sjukdom,
men detta frågeformulär ställes ju till
friska barn.

Jag skulle helt vilja instämma med ett
uttalande, som hovrättsrådet Per-Erik
Furst nyligen gjort i en tidningsartikel.
Han säger där: »Skulle psykologerna
och pedagogerna mera allmänt visa sig
sakna känsla för att mänskliga varelser
inte utan vidare står till deras förfogande
för utfrågning, så kan detta
kanske vara ett skäl att ta upp den
svävande frågan om rätten för medborgarna
att ha ett ''privat område’, som
överheten inte mot deras vilja skall få
inkräkta på genom närgångna frågor.»

Herr talman! Jag tror att vi behöver
tillropa varandra: Låt oss se upp med
psykologerna! Är det så att de psykologiska
och vetenskapliga proven går
emot en allmän moralisk och etisk uppfattning,
då får vetenskapen väja undan.

Då får proven göras av speciella frivilliga
grupper och inte som nu företas i
våra allmänna skolor. Det passerade bör
ge anledning till fortsatt vaksamhet inför
dylika prov. Framför allt måste
man se till att barnets personliga integritet
inte kränkes.

Herr statsrådet säger sig nu lita till
att denna forskningsverksamhet i fortsättningen
kommer att, som det heter,
»omhänderhas med sunt förnuft och
personligt ansvar under tillbörligt hänsynstagande
till den enskildes intressen».
Jag vill naturligtvis instämma i
denna förhoppning. Jag vill också tro
att den kritik, som framkommit i detta
fall, skall leda till en noggrannare
prövning av dylika testformulär. Om
vi emellertid, herr talman, får ett upprepande
av vad som nu skett, då blir
det, trots allt, nödvändigt att särskilda
föreskrifter utfärdas för dessa undersökningar.
Jag tackar ännu en gång
statsrådet för svaret, och jag förutsätter
att statsrådet också i fortsättningen
kommer att följa denna sak och föreslå
de åtgärder som kan befinnas bli nödvändiga.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Liksom övriga två interpellanter
ber jag till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret. Ingen
torde väl ifrågasätta värdet av psykologisk
forskning. Jag har själv haft rätt
mycket att göra med sådan provtagning
och jag vet av egen erfarenhet att lämpligt
upplagda och genomförda undersökningar
kan ge mycket värdefulla
resultat.

En av de viktigaste förutsättningarna
— kanske den allra viktigaste — för
att man skall nå avsett resultat är dock
att fullt förtroende råder mellan berörda
parter. Olämpligt upplagda eller
olämpligt genomförda undersökningar
väcker däremot ofelbart misstroende
och kan åstadkomma allvarliga skade -

Nr 17 139

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

verkningar av olika slag, inte minst i
form av misstroende mot allt vad psykologer
och psykologiska undersökningar
heter.

Vad de här psykologiska undersökningarna
bland skolungdomen beträffar
vill jag bara nämna att det inte bara är
fråga om Fredhälls-fallet, utan vid flera
andra tillfällen har det inträffat att
stark irritation har uppstått bland såväl
lärare som elever och föräldrar. Bland
eleverna är det ingalunda ovanligt att
många av frågorna har ansetts dumma
och olämpliga och följaktligen inte heller
värda att besvaras ärligt och uppriktigt,
till men för resultatet.

Jag är glad över den positiva inställning
som herr statsrådet intagit när han
säger att han skall försöka förbättra
vad som brister. Jag hoppas att den optimism,
som herr statsrådet uttalar i
slutet av sitt svar, är motiverad, men jag
är ingalunda absolut övertygad om detta,
ty såsom herr Nelander påpekade
har under den diskussion, som förts i
pressen, från yrkespsykologiskt håll förekommit
en hel del uttalanden, vilka
visat ringa förståelse för att även forskare
inom ungdomspsykologiens område
skulle kunna begå några fel eller vara
inne på orätta vägar.

Av alla dem som är satta att handleda
eller fostra ungdomen måste man ju
kräva bl. a. finkänslighet och takt. Visar
de inte detta, kan aldrig ungdomens
förtroende vinnas. Som jag sade nyss,
är förtroendet en nödvändig förutsättning
för att man skall kunna nå ett gott
resultat. Som herr statsrådet påpekade
måste man vid psykologiska undersökningar
många gånger komma in på personligt
ömtåliga spörsmål, men ju ömtåligare
och känsligare frågor man kommer
in på, desto högre måste kraven
ställas just på omdöme, finkänslighet
och takt. I det fall som nu varit aktuellt
kan man icke påstå att erforderlig
aktsamhet i det hänseendet bär iakttagits.
Men kanske har denna diskussion

varit till nytta för den kommande psykologiska
forskningen när det gäller
dessa ting.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är ju här av tre
medlemmar av denna kammare interpellerad,
inte i min egenskap av förälder
utan i min egenskap av ecklesiastikminister,
och därav följer att mitt svar
måste få en viss prägel.

Jag har redogjort för vad som har förekommit
i ärendet och till detta knutit
en del principiella reflexioner. Jag kan
självfallet inte här svara på sådana frågor,
som herr Gansmoe ställde, nämligen
varför inte skolöverstyrelsen och
psykologerna tidigare kom underfund
med det olämpliga i detta test. Men jag
kan kanske säga, efter en kort konferens
med skolberedningens vice ordförande
för några ögonblick sedan, att
skolberedningens sekretariat fick sig
underställt detta test för att beredningen
eventuellt skulle använda det vid en
av sina undersökningar. Resultatet blev
att sekretariatet avvisade testet som
olämpligt och ansåg, att det inte kunde
användas i befintligt skick.

När det sedan gäller talet om anvisningar
och bestämmelser, har vi under
denna vårriksdag vid flera tillfällen diskuterat
behovet av bestämmelser på hithörande
områden. Jag har ständigt försökt
att göra gällande, att det inte går
att skriva reglementen och bestämmelser
för allting. Låt oss ett ögonblick leka
med tankten, att skolöverstyrelsen
skulle utfärda bestämmelser och anvisningar
för forskningar av detta slag.
Vad skulle de innefatta? Jo, de skulle
komma att innefatta ungefär vad jag
sade i mitt interpellationssvar, att man
måste ifrån undersökningsledningens
sida se till att absolut frivillighet respekteras
under alla förhållanden och
vidare att anonymitetsskyddet beaktas
samt att inga olämpliga frågor får stäl -

140 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

las. Men, ärade kammarledamöter, längre
kommer vi inte! Till sist är det ändå
en, två eller tre människor, som skall
avgöra om en fråga är lämplig eller inte
att använda i en viss konkret situation
och i ett visst konkret forskningsprojekt.
För det, herr Nelander, finns inga
garantier, utan jag kan här, liksom i
allmänhet när det gäller frågor på detta
område, säga, att en allmän vaksamhet
och debatten i själva frågan väl ändå
får tillmätas ett ganska betydande
värde.

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Till vad herr statsrådet
senast sade skulle jag gärna vilja lägga
frågan om frivilligheten.

Statsrådet nämnde att man i bestämmelserna
— om man nu över huvud taget
skulle ge sig till att skriva sådana
—- skulle ta med föreskrifter om olämpliga
frågor, om anonymitetsskydd och
någon mer sak, som jag inte nu kommer
ihåg. Men det är villkoret om frivillighet,
som här har en så stor betydelse.
Skolan får inte komma och sticka
ett papper under näsan på lärjungen
och »smila i bakfickan» samt,
med vetskap om att lärjungen får besvara
det här, om han vill, eller låta bli,
om han inte vill, underlåta att upplysa
lärjungen om denna hans valfrihet.
Det är det, herr statsråd, som är
det väsentliga i detta ^sammanhang.
Det var ju det, som eleverna inte visste
om. De visste att de, när det gällde
delfrågor, hade full frihet att låta bli
att kryssa för i rutorna, om påståendena
var sanna eller inte. Men när det
gällde testet i dess helhet visste de inte
om, att de kunde avböja att vara med.
Det är där, som vi föräldrar vill ha ett
ord med i laget för att kunna ge direktiv
till våra barn, om dessa i fortsättningen
skall vara med om undersökningar
av detta slag eller inte.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det finns i detta ärende
en synpunkt, hom har dragit uppmärksamheten
till sig i den offentliga
debatt, som herr Edlund omnämnde.
Det är frågan, huruvida vetenskapsmännen
ensamma har att fastlägga gränserna
för de vetenskapliga instrumenten
eller om över huvud taget en lekmannaopinion
och samhällets myndigheter
har rätt att blanda sig i detta.

Jag vill då understryka att utöver de
två skäl, som för departementschefen
var avgörande, nämligen att eleverna
tillförsäkrades anonymitet och att utfrågningen
skedde under bevarande av
fullständig frivillighet, bör samhället
ha rätt att ställa krav, utan att därför
kränka den vetenskapliga friheten. Om
det kan påvisas, att en vetenskaplig
undersökning kommer i konflikt med
syftemålet för verksamheten i den institution,
skolan, inom vilken undersökningen
bedrives, måste undersökningens
primära syfte vika till förmån för
institutionens primära syfte, nämligen
uppfostran och utbildning. I det konkreta
fallet har uppenbarligen, enligt
allas uppfattning nu i efterhand, en sådan
konfliktsituation uppstått. Det är
därför orimligt, när man från vetenskapligt
håll hävdat att det skulle innebära
ett oberättigat intrång på den vetenskapliga
friheten, om samhället förvägrar
vetenskapsmän rätt att utföra en
sådan undersökning. Det är vetenskapsmännen,
som har att ta på sitt ansvar
vilka frågor som bör ställas för att nå
den sanna kunskapen, men samhällets
myndigheter har skäl att ta avstånd från
genomförandet av en undersökning, om
den kommer i konflikt med de krav
som samhället i övrigt har rätt att
ställa. Det kan inte hjälpas att det är
något av en ödets ironi att det just är
högerpartiets officielle rådgivare i skolpolitiska
frågor som hårdast drivit
vetenskapsmännens ensamrätt. Det var
också upplysande att få veta vilken typ

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

141

Svar på interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer och på

frågor i anledning av skolpsykologisk enkät vid Fredhälls övningsskola

av undersökningar som denne rådgivare
anser böra göras i svenska skolor,
eftersom vederbörande under några år
har kritiserat praktiskt taget allt vad
som gjorts i samhällets regi för att
komma underfund med på vilka grunder
en skolreform skall genomföras.

Den debatt vi för här i Sverige är
ingalunda isolerad till vårt land. En
motsvarande debatt har förts i Norge
och flera andra länder, men att man
försöker att på barn i en obligatorisk
skola tillämpa ett frågeformulär, som
är gjort för vuxna människor i en helt
annan kulturmiljö, gör att vi här har
anledning att säga ifrån att ett klart
övertramp skett. För den försyndelsen
finns ingen ursäkt.

Det vore emellertid beklagligt om
kammaren och den allmänna opinionen
härav skulle dra den slutsatsen
att psykologiska undersökningar i likartat
syfte i och för sig är något olyckligt
eller klandervärt. Vi kommer för
all framtid att vara beroende av en
fördjupad kunskap om personlighetens
utveckling under de känsliga tonåren.
Vi kommer med all sannolikhet om några
årtionden att hysa tacksamhet mot
den psykologiska vetenskapen för denna
och många andra insatser den kommer
att göra. Det är därför mycket angeläget
att man från det enskilda fallet
inte drar den slutsatsen att forskning
av denna typ i och för sig är oriktig Chefen

för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Gansmoe. Jag har ju mycket starkt
strukit under att frivilligheten är avgörande
i hela undersökningsverksamheten.
Det står i mitt interpellationssvar,
att man även från skolöverstyrelsens
sida på blanketter och formulär,
som skall användas vid undersökningar,
tydligare än tidigare kommer
att markera att deltagandet är frivilligt

och att man alltså inte bara kan hoppa
över en eller två av 600 frågor, utan
vägra att delta i hela undersökningen.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror förvisso att
statsrådet och jag är fullt eniga i denna
fråga. När han talar om att det inte
går att få garantier, även om man ger
anvisningar, utan att man till slut
måste lämna avgörandet åt ett par, tre
personer, vill jag emellertid genmäla
att här ser man ju följden av detta. I
detta fall har dessa två eller tre personer
inte klarat av uppgiften. I synnerhet
tycker jag att det var anmärkningsvärt,
vad statsrådet själv här meddelade,
att skolberedningens sekretariat
haft detta formulär sig underställt
men vägrat att godta det såsom lämpligt.
Jag tycker då att betyget på frågeformuläret
redan var satt, och det borde
inte ha gått vidare. Jag fäster mycket
stort avseende vid det råd, som nu utlovats
och där både hälsovård, föräldrar
och målsmän är representerade.
Om det kommer i funktion tror jag vi
skall slippa upprepanden av sådana
här fall.

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tacka statsrådet
för hans senaste förtydligande och
för att han särskilt underströk frivilligheten.
Men jag vill gärna tillägga
den förhoppningen, att vi som föräldrar
i god tid före sådana undersökningar
får reda på vad som skall ske.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det förvånar mig att
en vetenskapsman som herr Helén i en
fråga, som enligt vad han själv framhöll
kan vara så besvärlig och känslig,
riktar ett angrepp mot ett parti därför
att en vetenskapsman som tillhör det
partiet har tillåtit sig att framföra en
uppfattning i denna sak. Är det verkligen
så vi ser på partierna? Herr Ile -

142 .Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till sjuksköterskeskolor -

lén, som kallar sig liberal, tror inte
att man i sådana här frågor kan ha
olika meningar, utan dirigerar på detta
sätt en psykologisk debatt och angriper
ett helt parti därför att en vetenskapsman
utvecklat några synpunkter i en
så omdiskuterad fråga som denna.

Jag vill också säga, att det betyder
rätt mycket vad föräldrarna anser.
Ännu har vi inte kommit så långt här
i landet, att vi inte tillerkänner föräldrarna
rätten att också ha en åsikt
om vilka frågor som skall riktas till
deras barn i skolan. Herr Helén talar
om samhällets skyldigheter och rättigheter,
men jag vill också säga att vi har
skyldigheter att respektera föräldrarnas
känslor. Om det ges frågor som upprör
de svenska föräldrarna, så har därmed
psykologerna visat att de verkligen
inte är sådana psykologer som vi vill ha.

Herr HELÉN (fp):

Herr talmani Herr Braconier dundrar
som vanligt genom öppna dörrar. Jag
har bara tillåtit mig påminna om ett inlägg
i den offentliga debatten som av
bl. a. herr Edlund påtalats som särskilt
olyckligt. I detta inlägg polemiserades
från vetenskapligt håll mot att samhället
— och därmed naturligtvis underförstått
även enskilda människor och
föräldrar — ingripit och kritiserat de
vetenskapliga instrumenten. Jag påpekade
helt enkelt att detta enligt min och
herr Edlunds och såvitt jag förstår även
herr Braconiers mening djupt beklagliga
inlägg kom från högerpartiets officielle
rådgivare i skolpolitiska frågor.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Heléns sätt att
replikera är verkligen egendomligt.
Först riktar han ett angrepp mot högerpartiet,
och sedan säger han att jag slår
in öppna dörrar därför att jag säger att
det sätt, på vilket herr Helén argumenterar,
är ovärdigt en vetenskapsman.
Var är då de öppna dörrarna, herr He -

lén? Herr Helén har velat ge sken av
att högerpartiet står bakom en speciell
åskådning därför att en vetenskapsman
tillåtit sig hysa vissa åsikter i denna
fråga. Är det så herr Helén tänker och
argumenterar i vetenskapliga frågor, får
vi se vad den liberalismen är värd. Den
påminner mig om Torgny Segerstedts
berömda ord en gång, när han karakteriserade
liberalismen som det parti som
kallar sig frisinnat därför att det älskar
förbud.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är inte lätt att ur
denna hotchpotchsoppa plocka ut en
enda hållfast bit. Får jag bara plocka ut
den biten, att herr Braconier uppenbarligen
här konstaterar att högerpartiet
tar avstånd från det av oss diskuterade
debattinlägget. Ingen kan vara gladare
än jag för det.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers
tillträde till sjuksköterskeskolor Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Johnsson i Skoglösa har
frågat mig, om jag är beredd att vidtaga
sådana åtgärder att betyg från folkhögskola,
som utfärdats enligt nu gällande
folkhögskolestadga, godkännes
vid ansökning om inträde vid sjuksköterskeskola
i likhet med vad som gäller
för betyg som utfärdats enligt den
tidigare stadgan.

Enligt gällande regler är en av förutsättningarna
för statens godkännande
av sjuksköterskeskola att såsom inträdesvillkor
föreskrivits bl. a., att sökande
skall styrka sig äga tillfredsställande

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17 143

Svar på interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till sjuksköterskeskolor -

allmänbildning och kunskapsförutsättningar
för att kunna tillgodogöra sig undervisningen,
vitsordat genom realexamen,
avgångsbetyg från flickskola med
normalskolekompetens, folkhögskolekurs
eller på annat sätt. Liknande bestämmelser
finns intagna i stadgan för
de statliga sjuksköterskeskolorna. Uttryckliga
föreskrifter finns sålunda om
att elev som genomgått folkhögskola
skall kunna vinna inträde vid sjuksköterskeskola.
De som söker inträde vid
sjuksköterskeskolorna representerar
emellertid skilda skolformer, och bedömningen
av och jämförelsen mellan
deras kunskapsförutsättningar blir därför
många gånger svår.

Före den nya folkhögskolestadgans
tillkomst hade det vid några skolor utbildats
en praxis att elev — förutom det
intyg om genomgång av kursen med
uppgift om timantal i de olika ämnena
som alltid utdelats -— på begäran också
kunde erhålla graderade betyg i de olika
ämnena.

Enligt den nya folkhögskolestadgan
-—- som antogs av 1957 års höstriksdag
och som trädde i kraft hösten 1958 —
kan elev erhålla intyg rörande tid och
ämnen i genomgången kurs. Vidare kan
folkhögskolans styrelse besluta att elev
som så önskar skall kunna erhålla intyg,
som även innehåller uppgift om
timantalet i varje ämne samt ett omdöme
angående elvens förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen. Ett sådant
omdöme skall avse samtliga läroämnen
och gälla antingen undervisningen
i dess helhet eller i den humanistisk-samhällsvetenskapliga
ämnesgruppen,
den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen samt i annan
ämnesgrupp som förekommer vid skolan.
Fyra olika vitsord må därvid användas:
mindre god, god, mycket god,
utmärkt.

Då endast kort tid förflutit sedan
riksdagen fattade beslut angående folkhögskolornas
betygsgivning är det en -

ligt min mening för tidigt att redan nu

— innan man har en tillräckligt allsidig
kännedom om verkan av de nya bestämmelserna
— åter taga upp principfrågan
till diskussion. Rörande tilllämpningen
av de nya reglerna har
överläggningar pågått mellan skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen samt
berörda skolor. Överläggningarna har
resulterat i att myndigheterna i samråd
utarbetat rekommendationer angående
kursplaner i vissa ämnen,
lämpliga för blivande sjuksköterskor,
samt formulär för specialintyg angående
bl. a. timantal i dessa ämnen.
Största möjliga hänsyn har därvid
tagits till de önskemål, som framförts
av vederbörande folkhögskolor och
sjuksköterskeskolor. Nämnda rekommendationer
tillställes nu samtliga dessa
skolor. Skolöverstyrelsen har i detta
sammanhang framhållit angelägenheten
av att de nya bestämmelserna angående
intyg vid folkhögskola icke medför
försämring av folkhögskoleelevers
möjligheter att vinna inträde vid sjuksköterskeskolor.
I skrivelse till sjuksköterskeskolorna
har medicinalstyrelsen
— som vitsordat svårigheterna att
jämföra kunskaperna hos sökande från
folkhögskola och hos andra sökande

— understrukit att även med den nya
stadgans bestämmelser tillräckliga uppgifter
för en rättvis jämförelse kan erhållas.
Härvid förutsättes dock ett nära
samarbete mellan sjuksköterskeskolan
och vederbörande folkhögskola. I
sista hand föreligger givetvis också
möjlighet för sjuksköterskeskolans styrelse
att hänvisa dessa liksom andra sökande
till särskild prövning av skolkunskaperna.

Jag vill vidare framhålla, att det på
många håll i landet är vanligt att elever
från en folkhögskola företrädesvis
söker sig till en eller vissa sjuksköterskeskolor.
I sådana fall torde det vara
lättare för sjuksköterskeskolan att få
tillräckliga uppgifter för en rättvis be -

Nr 17

144

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till sjuksköterskeskolor -

dömning av folkhögskoleelevens kunskaper.
Jag vill också erinra om att
sjuksköterskeutbildningen föregås av en
provtid om två eller tre månader, då
även teoretisk undervisning meddelas.
I samband härmed brukar en viss prövning
ske av provelevernas kunskaper i
en del ämnen.

Av de 1 544 sjuksköterskeelever som
1952 påbörjade sin utbildning hade 591
genomgått folkhögskola. Motsvarande
siffror för 1958 var 1 655 resp. 449.
Trots den kraftiga utbyggnad av andra
skolformer som skett under 50-talet är
det alltså omkring trettio procent av
samtliga sjuksköterskeelever som kommer
från folkhögskola. Detta måste enligt
min mening innebära, att folkhögskolans
förberedande utbildning och
samhällsorientering stått sig mycket väl
i konkurrensen med andra skolformer.
Det är min förhoppning att de åtgärder
jag här redovisat skall främja det samarbete,
som redan tidigare inletts mellan
folkhögskolorna och sjuksköterskeskolorna,
och stimulera till att även i
fortsättningen ett stort antal folkhögskoleelever
söker och vinner inträde
vid våra sjuksköterskeskolor.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för inrikesdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.

Jag framställde interpellationen för
att få klarhet i hur man på ansvarigt
håll såg på de förhållanden som inträtt
efter den nya folkhögskolestadgans
ikraftträdande och på de konsekvenser
för folkhögskoleeleverna vid inträde till
andra utbildningslinjer, t. ex. sjuksköterskeskolorna,
som den nya stadgan
skulle leda fram till.

Folkhögskolorna har i mycket stor
utsträckning blivt skolor, till vilka ung -

domar, som tidigare av olika orsaker
ej kunnat få tillräcklig utbildning och
skolning, kunnat söka sig. Folkhögskolorna
har betytt och betyder oerhört
mycket för dessa ungdomsgrupper, men
folkhögskolorna har också betytt mycket
för samhället genom den skolning
och fostran de kunnat ge en stor och
välbehövlig ungdomsreserv.

Herr statsrådet har i sitt svar pekat
på det goda samarbete som rått mellan
folkhögskolorna och sjuksköterskeskolorna.
Han har också pekat på hur
under åren 1952—1958 cirka 30 procent
av eleverna i sjuksköterskeskolorna
varit folkhögskoleelever.

Jag är helt enig med statsrådet i dessa
avseenden, och jag är tacksam för
de konstateranden herr statsrådet gjort.
När jag framställde min interpellation
hade jag mig bekant, att folkhögskolor
med tidigare mycket goda förbindelser
med sjuksköterskeskolor inte kunnat få
eleverna intagna på sjuksköterskeskolorna
på grund av att man där inte velat
godkänna de intyg, som folkhögskolorna
hade rättighet att ge. Man ansåg
sig inte kunna jämföra dessa intyg med
andra betyg och inte heller med betyg
från folkhögskolor, utfärdade i enlighet
med de bestämmelser som gällde
under tiden före den nya stadgans
ikraftträdande.

Herr statsrådet har framhållit att han
för sin del anser det vara för tidigt att
nu diskutera frågan om ändringen av
1957 års stadga för folkhögskolorna.
Jag har inte heller, vare sig i interpellationen
eller nu, tänkt ta upp denna
fråga. Om de överläggningar, vilka enligt
herr statsrådets meddelande har
förts mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen
samt berörda skolor,
kan leda fram till ett bättre resultat än
vid den senaste intagningen till sjuksköterskeskolorna,
är det endast tacknämligt.

Jag är tacksam för de rekommendationer
som, enligt vad statsrådet med -

Tisdagen den 17 maj 1960 Nr 17 145

Svar på interpellation ang. vissa folkhi

skolor

delar, nu är utsända till samtliga berörda
skolor. De synpunkter, som enligt
vad statsrådet uppger har framhållits
av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen
i detta sammanhang, finner
jag väl värda att beakta. Jag tror också,
liksom herr statsrådet, att ett nära samarbete
mellan sjuksköterskeskolorna
och folkhögskolorna bör kunna rekommenderas.

På en punkt skulle jag dock till herr
statsrådet vilja framställa en fråga. I
det stycke, där statsrådet redogör för
dessa förhandlingar och ställningstaganden,
lyder sista meningen: » I sista
hand föreligger givetvis också möjligheter
för sjuksköterskeskolans styrelse
att hänvisa dessa liksom andra sökande
till särskild prövning i skolämnena.»
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet,
huruvida detta skall tolkas så, att en
sådan hänvisning skall förekomma undantagsvis
eller om det skall vara en
regel som man skall kunna krypa bakom
när det gäller folkhögskoleelever.
Just detta råd har nämligen mött de
elever som sökt till sjuksköterskeskola
med de nya intygen från folkhögskolorna.
De har fått rådet att tentera vid
realskola eller annan dylik skola för
att få betyg och kunna vinna inträde
vid sjuksköterskeskola. Jag skulle därför
vara synnerligen tacksam om herr
statsrådet även på denna punkt skulle
kunna ge ett positivt besked.

Jag vill till sist uttala förhoppningen
att min positiva tolkning av herr statsrådets
svar inte är felaktig. Jag hoppas
också att statsrådets svar även när
det gäller andra skolor än sjuksköterskeskolor
skall få betydelse och leda
till att folkhögskoleeleverna även i fortsättningen
skall kunna söka till de skolor
som tidigare stått öppna för dem.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att inför herr statsrådet ge uttryck
för den oro som vi inom folkhögsko10
— Andra kammarens protokoll 1960.

äkoleelevers tillträde till sjuksköterske lorna

i varje fall på en del håll i landet
känner inför den utveckling vi tycker
oss förnimma. Trots den statistik
statsrådet lämnat i dag kan man åtminstone
i de skolor jag har kontakt
med skönja en påtaglig tendens till att
de kvinnliga folkhögskoleeleverna får
allt svårare att komma in på sjuksköterskeskolor.
En undersökning som
gjordes för en tid sedan visade dessutom
att folkhögskoleeleverna har betydligt
svårare att hävda sig vid sjuksköterskeskolorna
än realskoleeleverna
bär. Det framkom bl. a. att deras kunskaper
i modersmålet, exempelvis beträffande
ordval, inte var helt godtagbara.

Herr talman! Det är utomordentligt
angeläget att de folkhögskoleelever, som
kommer till en sjuksköterskeskola, har
en grundläggande utbildning som gör
dem verkligt kvalificerade för sitt arbete
och som gör att de kan hävda sig
i konkurrensen med andra. Jag önskar
ingalunda att folkhögskoleeleverna skall
ha någon förmånsställning framför de
andra. Folkhögskolorna själva måste i
viss utsträckning bidra till lösandet av
detta problem. I samråd med sjuksköterskeskolorna
måste de försöka forma
sina kurser så att de ger önskat resultat.
Jag tror att det inom ramen för den nya
folkhögskolestadgan finns möjligheter
till att åstadkomma en förbättrad grundutbildning.
Det kan bli nödvändigt för
skolorna att förlänga läsåret så att veckoantalet
blir tillräckligt i varje fall
godtagbart, för att eleverna skall kunna
konkurrera med flickor som har realexamen.

Men, herr talman, vissa sjuksköterskeskolor
kräver att få se betyg på folkhögskoleelevernas
kunskaper. Detta
krav förefaller mig alldeles orimligt, ty
de betyg som folkhögskolorna tidigare
kunde utfärda är inte jämförbara mellan
olika folkhögskolor, eftersom dessa
i olikhet med andra skolor saknar ett
fast uppbyggt kurssystem. FolkhögskolcNr
17

146 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till sjuksköterskeskolor -

betygen är alltså av det skälet inte så
värdefulla som man stundom tror. Det
förefaller som om den nya typen av omdöme
kan vara precis lika värdefull som
det gamla betyget var. Därför är det
orimligt att man skall ta den nya ordningen
till intäkt för att avvisa sökande
till sjuksköterskeskolorna.

Jag är övertygad om att statsrådet
har sin uppmärksamhet riktad på folkhögskoleflickornas
möjligheter att komma
in på sjuksköterskeskola. Jag är
nöjd med interpellationssvaret. Jag hoppas
att folkhögskoleflickorna i samma
utsträckning som förut kan komma in
på sjuksköterskebanan, inte minst därför
att samhället behöver sjuksköterskor,
också sjuksköterskor som har
den praktiska erfarenhet av livet som
folkhögskoleelever ofta får i betydligt
högre grad än flickorna på realskolan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna debatt belyser
svårigheter, som sammanhänger med
folkhögskolornas speciella karaktär. De
är tillkomna som bildningsskolor, medborgarskolor,
och inte som någon form
av utbildningsskolor. Folkhögskolorna
har emellertid undergått en omvandling
under ett par årtionden och kommit
att bli mellaninstanser för många
ungdomar, som genomgått folkskola
men som sedan inte gått över till realskola
eller någon annan form av högre
skolundervisning. Ofta är det ungdomar
som efter folkskolan gått ut i arbetslivet
under några år för att sedan finna att
önskemålen beträffande framtiden ställer
anspråk på vidareutbildning. För
dem har folkhögskolan utgjort en lämplig
skola. Jag är övertygad om att alla
som följt folkhögskolans utveckling har
kunnat iaktta dessa spänningar mellan
den målsättning för folkhögskolan, som
dess tillskyndare uppställt, och de
önskemål som framkommit från de unga
människornas sida. Detta har bl. a. gällt

de unga flickor som velat bli sjuksköterskor.
Det har också gällt de manliga
ungdomar som velat bli poliser eller
skaffa sig utbildning för assistentbefattning
inom mejeribranschen o. s. v. Man
skulle kunna peka på en rad sådana yrkesområden,
där folkhögskolan erbjudit
en väg att komma fram.

När riksdagen härom året tog ställning
till frågan om folkhögskolans framtid
ville man hos folkhögskolorna bibehålla
den gamla och ursprungliga karaktären
av medborgarskola. Man ville
betona att de egentligen inte skulle vara
utbildningsskolor. Trots denna målsättning
måste folkhögskolan, så länge
vi ännu inte fått en bottenskola, som tillgodoser
de önskemål som vi alla har,
fortfarande fungera som en mellaninstans.

Jag kan möjligen vara med om att
ifrågasätta om man inte hade bort bibehålla
den tidigare formen av betygsgivning,
till dess enhetsskolan blivit fullt
utbyggd över hela landet. Men jag tror
inte att det hade förhindrat uppkomsten
av de problem vi nu har.

Jag delar herr Alemyrs uppfattning
att det inte spelar någon avgörande roll
om man kallar det betyg eller intyg, ty
det är ju innehållet i utbildningen som
blir avgörande. Nu har det blivit skärpt
konkurrens även i fråga om möjligheterna
att komma in vid våra sjuksköterskeskolor.
Det är fler än tidigare med realexamen
och flera med en högre utbildning
— även om det inte är studentexamen
— som söker till sjuksköterskeskolorna.
Därför har man inte utan vidare
med en genomgången folkhögskola som
bakgrund kunnat komma in vid sköterskeskolorna,
utan man har fått finna
sig i konkurrens.

Jag är alldeles övertygad om att vi är
ense om att man inte skall medge några
särskilda förmåner för dem som gått
igenom en folkhögskola, utan att det i
den konkurrens som föreligger skall
vara en reell prövning. Å andra sidan är

147

Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. begärd utredning

ungdomens fostran

vi lika överens om att några speciella
hinder eller svårigheter inte får resas
för dem som gått i folkhögskola, och jag
tror inte heller att så skall behöva vara
fallet. Det cirkulär av den 28 april i år
som gemensamt har utsänts av skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen — jag
hoppas att det nu har kommit ut till både
sjuksköterskeskolorna och folkhögskolorna
— tar just sikte på att söka eliminera
en del av de motsättningar som
kan ha uppstått på sina håll. Samtidigt
drar man upp riktlinjerna för ett samarbete
på detta område.

Till herr Johnsson i Skoglösa vill jag
säga att man i detta gemensamma cirkulär
i första hand framhåller, att elever
från folkhögskolor skall ha samma
möjligheter att få sitt kunskapsmått
prövat som de som kommer från andra
skolformer. Och som jag tidigare påpekade
rekommenderar man ett nära samarbete
mellan sjuksköterskeskolan och
vederbörande folkhögskola. I sista hand
och mera undantagsvis — i yttersta
nödfall, skulle jag för min del vilja
hävda — hänvisar man till en kunskapsprövning
på sätt som befinnes
lämpligt. Men denna utväg betraktar jag
som sagt såsom ett undantag. Det är
samarbetet som ska framstå såsom det
väsentliga.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för den
deklaration som statsrådet gjorde, att
man skulle betrakta dessa prövningar
som undantag. Det är riktigt som statsrådet
säger, att ingen önskar några särskilda
favörer för folkhögskoleeleverna.

Vi som hyser särskilt intresse för denna
skolform och för de ungdomar som går
på folkhögskolorna har bara velat att
förhållandena och förutsättningarna för
dem inte skulle bli sämre än vad de
tidigare varit.

Jag skall, som jag tidigare sade, inte ta
upp någon principdiskussion i frågan
om betyg eller intyg. Jag vill bara kon -

Nr 17

rörande en upplysningskampanj om

statera, att när jag för mer än 40 år sedan
gick på folkhögskola, utfärdades
betyg i varje ämne, där eleven begärde
att få sådant. Jag tror att det varit till
gagn för både skolan och de elever, som
under årens lopp gått där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. begärd utredning
rörande en upplysningskampanj
om ungdomens fostran

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet af GEIJERSTAM, som
yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Gustavsson i Alvesta
frågat statsrådet Lindström vilka åtgärder
som har vidtagits och vilka åtgärder
regeringen avser att vidtaga med
anledning av en hemställan av fjolårets
riksdag om utredning rörande en upplysningskampanj
i frågor som angår
ungdomens etiska, moraliska och sociala
fostran samt rörande former för
samverkan mellan hem, skola och kamratkrets
m. fl.

Interpellationen har för besvarande
överlämnats till mig såsom regeringens
kontaktman med statens ungdomsråd,
som bl. a. handlägger ifrågavarande
samordningsfrågor.

Som svar på herr Gustavssons fråga
vill jag anföra följande.

Under statsministerns ledning hölls i
november förra året en konferens angående
samhället, ungdomen och de frivilliga
organisationerna. I konferensen
deltog företrädare för regeringen och
berörda myndigheter samt för ett sextiotal
olika religiösa, sociala, kulturella,
politiska och idrottsliga sammanslutningar.
Vid konferensen framfördes
förslag om att ett kontakt- och samordningsorgan
i ungdomsfrågor skulle komma
till stånd. Detta förslag vann allmän
anslutning.

148 Nr 17 Tisdagen den 17 maj 1960

Svar på interpellation ang. begärd utredning rörande en upplysningskampanj om
ungdomens fostran

I ett interpellationssvar i denna kammare
den 15 december 1959 till herr
Gustafsson i Borås redogjorde statsministern
närmare för denna konferens
och vad den syftade till. Han nämnde då
också att Kungl. Maj :t i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som
skisserats vid konferensen den 20 november
beslutat att ett samordningsoch
kontaktorgan i ungdomsfrågor skulle
inrättas. Socialministern bemyndigades
att vidta erforderliga åtgärder härför.
Organets huvuduppgift skulle vara
att samordna och stimulera de frivilliga
organisationernas arbete bland ungdom
och för ungdomsfostran samt att främja
samverkan med motsvarande verksamhet
från de berörda myndigheternas sida
ävensom med hem och skola. Organet
skulle bestå av högst 20 ledamöter
jämte lika många ersättare.

I december utsågs ledamöter och suppleanter
i detta samordnings- och kontaktorgan
som sedermera antog namnet
statens ungdomsråd. Ledamoten av
första kammaren herr Georg Pettersson
förordnades därvid till ordförande med
ledamoten av denna kammare herr Helén
som suppleant för honom. Vidare ingår
i rådet företrädare för socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen, en chefläkare
vid Stockholms stads psykiska
barna- och ungdomsvård samt en förste
kriminalassistent. De 14 organisationsrepresentanterna
i rådet och deras ersättare
företräder olika sammanslutningar
med ungdomsarbete eller frågor som
rör ungdomen och hemmen på programmet.
Representerade är det kristna ungdomsarbetet,
nykterhetsfolkets ungdomsorganisationer,
scoutrörelsen, de
samverkande bildningsförbunden, Målsmännens
riksförbund, de opolitiska
kvinnoorganisationerna, Riksidrottsförbundet,
Skid- och friluftsfrämjandet
samt de stora politiska partiernas kvinno-
och ungdomsförbund.

Den 15 januari i år beslöt Kungl. Maj:t
att den i interpellationen aktualiserade

riksdagsskrivelsen skulle överlämnas till
statens ungdomsråd för att tagas i beaktande
vid fullgörandet av det rådet meddelade
uppdraget.

Skrivelsen har behandlats i rådet. Vad
härvid angår frågan om lämpliga former
för samverkan mellan hem, skola och
kamratkrets utgör uppgiften att främja
en sådan samverkan och därmed att finna
lämpliga former för denna en av rådets
huvuduppgifter. Med hänsyn till rådets
sammansättning torde det finnas
goda förutsättningar för att fullgöra
denna uppgift och för att den av riksdagen
begärda utredningen om en upplysningskampanj
blir allsidig och grundlig.
För att relativt snabbt få fram konkreta
resultat — rådet in pleno kan ju
på grund av sin storlek inte självt göra
det egentliga utredningsarbetet -— har
den sistnämnda frågan överlämnats till
en särskild av rådet tillsatt arbetsgrupp
om tre personer, över huvud har rådet
och dess arbetsutskott funnit det lämpligt
att bedriva en väsentlig del av arbetet
i sådana små enheter. I sådan ordning
har redan åtskilligt material samlats
som nu även sammanställes för att
sedermera på lämpligt sätt bringas till
allmänhetens eller berörda organisationers
eller myndigheters kännedom.
Kontakt hålles i denna del mellan ungdomsrådet
och Sveriges Radio-TV, som
redan tillställts en del material.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
af Geijerstam få framföra ett tack
för svaret på min interpellation.

Det är med tillfredsställelse jag noterar
de åtgärder som hittills vidtagits på
området. Statsrådets positiva svar vill
jag tolka så, att de uppdragna riktlinjerna
för det fortsatta arbetet snarast
skall ge det resultat motionärerna vid

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

149

fjolårets riksdag avsåg — motionen föranledde
ju riksdagen att skriva till regeringen
i frågan. Jag har under sådana
förhållanden inte något ytterligare att
anföra utan ber endast att än en gång
få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på kammarens bord liggande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående engångsunderstöd åt
f. d. städerskan i riksdagshuset Judit
Olsson.

§ 11

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 839;

till bevillningsutskottet motionen nr
840; samt

till statsutskottet motionerna nr 841
och 842.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 20,
statsutskottets utlåtanden nr 102—109,
bankoutskottets utlåtande nr 20, första
lagutskottets utlåtande nr 32, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 24, 26 och 27
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
27 och 29.

§ 13

Föredrogs den av herr Hedlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bostadsbyggandets lokalisering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Interpellation ang. planeringen för den
framtida malmutlastningen

Herr HOLMBERG (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Frågan om var den nya
malmhamnen i Luleå skall byggas har
ännu icke avgjorts. LKAB:s tidigare beslut
att bygga den nya hamnen på Sandön,
en mil utanför Luleå, tillkom efter
en omfattande utredning men prövas
nu på nytt emot ett förslag att bygga
på ungefär samma plats som den nuvarande
hamnen på Svartön. För detta
senare projekt måste omfattande och
dyrbara muddringar företagas. Den inre
en landmil långa nya farleden kommer
att bli både trång och svårnavigerad,
och det framtida tonnaget kommer att
begränsas till 27 000 ton. Den nuvarande
seglationstiden kommer inte heller
att kunna förlängas. Planer finns också
att bygga en ny ännu dyrbarare hamn
vid Rombaksfjorden i Norge.

Dessa hamnfrågor sammanhänger
också med åtgärder för ett effektivare
utnyttjande av malmbanan — särskilt
Luleådelens höga transportkapacitet —
vid övergången till en modernare
malmvagnstyp. Om det i samband med
sådana åtgärder blir ett malmhamnsbygge
i enlighet med det av LKAB tidigare
beslutade projektet, skulle tydligen
all malm, som kommer att brytas
vid de norrbottniska malmfälten inom
överskådlig tid, kunna skeppas över
den nuvarande hamnen i Narvik och
den nya hamnen på Sandön i Luleå. Den
tilltänkta, oerhört kapitalkrävande Rombakshamnen
skulle då ej behöva byggas.

En ny malmhamn på Sandön i Luleå
skulle också öppna nya perspektiv för
industrialisering och transporter till och
från det viktiga område som den norra
delen av Norrbotten utgör. Byggnationerna
skulle också bereda arbete och
inkomst åt många, för vilka det nu är
svårighet att bereda sysselsättning, samt
även bli en välbehövlig stimulans för
övrig ekonomisk verksamhet i länet.

I press och radio har emellertid före -

150 Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Interpellation ang. planeringen för den framtida malmutlastningen

kommit meddelanden som tyder på att
man trots allt kommer att bygga den
nya malmhamnen på Svartön. Detta inger
allvarliga farhågor för att planeringen
icke har skett med tillbörlig hänsyn
till de skäl som talar för en lösning
i överensstämmelse med det tidigare
beslutet om en malmhamn på Sandön.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:

Avser statsrådet att påverka planeringen
för den framtida malmutlastningen
så att den tilltänkta Rombakshamnen
icke behöver byggas, utan i
stället behovet av ökad utskeppningskapacitet
tillgodoses genom anordningar
på svenskt område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1959 och 1960 vid
dess elfte ordinarie möte fattade beslut
jämte i anledning av propositionen
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till Handelshögskolorna: Stipendier,

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till Familjebidrag,

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befälsordningen

vid armén m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.,
nr 116, i anledning av väckta motioner
om viss vidgning av direktiven för
1959 års besparingsutredning för försvaret,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., i vad propositionen
avser förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda,

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 122, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola
i Härnösand m. m.,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.,

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17 151

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61,

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 128, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; sammansatta

stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om statsbidrag till
väg- och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.,

nr 45, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för förhindrande
av skattefusk, m. in.,

nr 61, i anledning av väckta motioner
angående viss restitution av energiskatt
på bränsle, och

nr 65, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 40 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående ökad frihet för
kapitalrörelser från och till Sverige,
m. m.,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
och

nr 24, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret; första

lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 kap. 16 § strafflagen, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av motioner om utredning
angående avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

22, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, in. m., jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 rörande vissa
norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 16

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 241, i anledning av väckt motion
om viss ändring i vägtrafikförordningen;
och

nr 242, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning

152 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

från den allmänna sjukförsäkringen till
ensamstående förvärvsarbetande familjeförsörjare
vid bortovaro från arbetet
på grund av minderårigt barns
sjukdom.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 8, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1960/61 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.

§ 17

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1960/61,
m. m., motionerna:

nr 843, av herr Hjalmar son m. fl.,

nr 844—847, av herr Hedlund m. fl.,
och

nr 848, av herr Lothigius m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961
m. m., motionen nr 849, av herr Hedin
m. fl., och

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61, motionen nr 850, av herr Hedlund
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 93 och
95 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringspropositioner:

1:a omröstningen
(enligt memorialet nr 93)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:188 och 11:227
samt 1:189 och II: 226 till Byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:188 och 11:227 samt
1:189 och II: 226 till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst om -

Nr 17 153

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

röstningsapparat, och utföll densamma
med 95 Ja och 116 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 77 Ja och 62 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 95 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 172 Ja och 178 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt memorialet nr 95)

Den, som i likhet med med första
kammaren vill,

a) att motionerna 1:56 och 11:67
samt 1:364 och 11:472, i vad de avse
bidragsbeloppen för lärlingsutbildning,
icke må av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:56 och 11:67 samt
1:364 och 11:472, i vad de avse medelsanvisningen,
till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 1 690 000 kronor, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat,

a) att i anledning av motionerna
I: 56 och II: 67 samt I: 364 och II: 472,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
höja bidragsbeloppen för den lärlingsutbildning,
som påbörjas från och med
den 1 maj 1960, grundbidraget till 2 000
kronor och kurstillägget till 1 200 kronor; -

c) att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:56 och
11:67 samt 1:364 och 11:472, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
1 780 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 99 Ja och 118 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 73 Ja och 68 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 99 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 172 Ja och 186 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare
fru Lisa Johansson bör på grund
av rheumatisk ledaffektion vara sjukskriven
ytterligare t. o. m. den 24/5
1960.

Skövde den 13/5 1960

Hugo Bergstrand
Lasarettsläkare

Fru Johansson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 17 till och med den 24 innevarande
månad.

§ 3

Vid nu skedd föredragning av den
på bordet vilande motionen nr 843 hänvisades
motionen, såvitt angick uppta -

154 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Stockholms universitet: Avlöningar

gande av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1960/61, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 844
och 845;

till bevillningsutskottet motionen nr
846;

till statsutskottet motionen nr 847;

till bevillningsutskottet motionen nr
848; samt

till statsutskottet motionerna nr 849
och 850.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 110—128, sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 43, 45, 61
och 65, bankoutskottets utlåtanden nr
21—24, första lagutskottets utlåtande nr
33, tredje lagutskottets utlåtande nr 28
samt jordbruksutskottets utlåtande och
memorial nr 22 och 32.

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan,
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planeringen
för den framtida malmutlastningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs
universitet, m. m., och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Anslag till universitetet i Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Stockholms universitet: Avlöningar

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkt
82, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1960/61 beräkna till Stockholms
universitet: Avlöningar m. m. ett
förslagsanslag av 15 710 000 kronor, hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 46,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1960, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1960/
61 under åttonde huvudtiteln anvisa
vissa anslag till Stockholms universitet.
Sålunda hade Kungl. Maj:t (punkt
1, s. 3—20 av bilagt utdrag av nämnda
statsrådsprotokoll) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
överensstämmelse med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Stockholms universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Stockholms
universitet: Avlöningar för budgetåret

Nr 17

155

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

1960/61 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 12 319 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 526) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
och herr Björkman (11:653), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
1. att en professur i företagsekonomi
(med tillhörande 1 000 assistenttimmar)
skulle inrättas vid universitetet
i Stockholm från och med den 1 juli
1960, varvid anslaget på 15 000 kronor
till handelshögskolan i Stockholm för
undervisning i ämnet åt högskolans studerande
borde bortfalla, samt 2. att avslå
i propositionen nr 46 framlagt förslag
om inrättande av en personlig
forskartjänst i nationalekonomi, särskilt
bostadsmarknadsforskning (med tillhörande
1 000 assistenttimmar), för nuvarande
generaldirektören Alf Johansson; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald (I: 527) och den andra
inom andra kammaren av herr Wachtmeister
(II: 655), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att vid Stockholms
universitet inrätta en personlig
professur för docenten Lars Ehrenberg.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 526 och II: 653,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för Stockholms universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

c) till Stockholms universitet: Avlö -

Stockholms universitet: Avlöningar

ningar för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 319 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 527 och II: 655, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Bohman, vilka
ansett att utskottet bort i anledning av
motionerna I: 526 och II: 653 besluta
inrätta en professur i företagsekonomi
(med tillhörande 1 000 assistenttimmar)
vid universitetet i Stockholm från och
med den 1 juli 1960 och avslå Kungl.
Maj :ts förslag om inrättande av en personlig
forskartjänst i nationalekonomi,
särskilt bostadsmarknadsforskning
(med tillhörande 1 000 assistenttimmar)
för nuvarande generaldirektören
Alf Johansson samt att till följd härav
utskottets hemställan i nedan angivna
delar bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 526 och II: 653,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att med
den ändring, som utskottet förordat,
fastställa personalförteckning för Stockholms
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Till detta utlåtande är
knuten en reservation, som grundar sig
på en motion, i vilken föreslås, att riksdagen
måtte besluta att en professur i
företagsekonomi måtte inrättas vid universitetet
i Stockholm, och vidare att
riksdagen behagade avslå förslaget i
Kungl. Maj :ts proposition om inrättande
av en personlig forskartjänst i nationalekonomi.

Man har från Stockholms högskola —
eller universitet, som det nu blir — i
sina äskanden begärt inrättande av en

156 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Stockholms universitet: Avlöningar

professur i företagsekonomi. Mig synes
att starka skäl talar för en sådan, inte
minst med hänsyn till det kraftigt ökade
antal studerande, som vid universitetet
förbereder sig för verksamhet i såväl
enskild tjänst som kommunal och statlig
förvaltning. För dessa måste ju kunskap
i företagsekonomi ha en väsentlig betydelse.

I reservationen föreslås också avslag
på Kungl. Maj :ts proposition nr 46 i fråga
om inrättande av en personlig forskartjänst
i nationalekonomi. Vid Stockholms
universitet finns redan tre professurer
i detta ämne, varför den nu föreslagna
professuren måste innebära en
proportionsvis betydande utvidgning.
Detta är inte alls i konsekvens med vad
som hänt under denna riksdag liksom
under flera tidigare, då man av sparsamhetsskäl
— och även med andra motiveringar
— har gått emot tjänster på
forskningsområden, där det inte finns
någon professur men där en sådan mycket
väl behövdes. Med hänsyn härtill
yrkar jag bifall till den vid detta utlåtande
knutna reservationen av herr
Kaijser m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När det gäller den första
av dessa professurer — den i företagsekonomi
— är vi säkert alla överens om
att vi i detta ämne behöver mycket ökad
både utbildning och forskning. Det är
därför vi under fortsättningen av denna
riksdag kommer att få ta ställning till
förslag om en mycket kraftig utbyggnad
av handelshögskolorna liksom även om
upprättande av en ny sådan. Det blir då
svårt att skaffa fram tillräckligt med
folk — i synnerhet under de första åren
— för att besätta de nya lärostolar som
vi får. Vi har inte så många framstående
forskare på detta område att det bara är
att inrätta professurer och sedan plocka
dit dem. Det behövs en professur i företagsekonomi
vid Stockholms universitet,
men en sådan behövs också i Lund —
eller var den nyupprättade handelshög -

skolan kommer att ligga — liksom vid
Göteborgs och Stockholms handelshögskolor.
Vi kommer icke att kunna få tillräckligt
med kvalificerat folk på dessa
poster under de närmaste åren, och då
finns det ingen anledning att gå utanför
Kungl. Maj:ts förslag i detta fall och inrätta
just denna professur vid Stockholms
universitet före de andra, som kan
komma i fråga och beträffande vilka det
blir samma människor som vi måste lita
till.

Jag vill fästa uppmärksamheten på vad
utskottsmajoriteten har framhållit, nämligen
att kanslern icke har tagit upp
denna professur vid Stockholms universitet
i sitt förslag till nya professurer
under året. Otvivelaktigt har alltså kanslern
bedömt andra professurer vara angelägnare
än denna, om vi skall gå utöver
propositionen.

I fråga om professuren för Alf Johansson
är förhållandet det rakt motsatta. I
detta ämne behöver vi — som fröken
Karlsson framhållit — inte någon ökad
utbildning; det är relativt väl beställt på
denna front. I stället har vi en man med
unik erfarenhet på detta område, och det
gäller att ta vara på hans kunskaper och
låta dem på bästa möjliga sätt komma
till nytta för samhället. Det har bedömts
så, att det bästa som vi kunde göra är
att ge Alf Johansson en personlig professur,
så att han har möjlighet att helt
ägna sig åt att bearbeta allt det rikliga
material som han har liggande.

Dessa båda professurer kan alltså inte
på något sätt ställas mot varandra. I ena
fallet har vi ont om folk och många
stolar att sätta dem på. I andra fallet är
det fråga om en bestämd person och
vissa arbetsuppgifter som ingen annan
kan fullgöra.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Men både i Lund och
Uppsala finns det, fröken Olsson, professurer
i företagsekonomi, och det har

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 157

inte mött några som helst svårigheter
att få dem besatta. Därmed förfaller fröken
Olssons argumentering på denna
punkt.

Vad den andra professuren beträffar
är det väl rätt egendomligt att man skulle
inrätta en professur bara därför att det
som det sägs finns tillgång till en person
med den kompetens som erfordras.
Om vi skulle mer allmänt tillämpa den
bedömningsgrunden, skulle det säkert inrättas
en mängd professurer här i landet,
och jag undrar hur statsrådet Edenman
skulle ställa sig till detta. Dessutom
framgår tydligt av motionen att generaldirektör
Johansson, som otvivelaktigt är
en person med stor förmåga på sitt område,
har möjlighet till forskning och undervisning
i nationalekonomi, särskilt då
bostadsforskning, även om det inte inrättas
någon professur för honom.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Visst inrättas det professurer
efter samma bedömningsgrunder
som då det gäller denna personliga
professur för Alf Johansson. Samtliga
personliga professurer — jag vet inte hur
många som för närvarande finns, men
det är fråga om ett rätt stort antal —
har ju tillkommit av det skälet att det
har på ett visst område funnits en specialist,
vars kapacitet man har velat utnyttja
till det yttersta. Det är alltså inte
något enastående att det på detta sätt
inrättas en personlig professur, och vi
skall hoppas att det i fortsättningen skall
kunna tillkomma flera sådana professurer
för de många framstående forskare
som finns på olika områden.

Fröken Karlsson framhöll att Alf Johansson
ju ändå har tillfälle att ägna
sig åt undervisning och forskning. Ja,
men skillnaden i kostnadshänseende blir
inte så stor, och en professur ger dock
möjligheter att på ett helt annat sätt gå
in för arbete särskilt på forskningssidan.
Man skulle med andra ord inte

Stockholms universitet: Avlöningar

spara så mycket pengar genom att avslå
förslaget om en personlig professur,
men det utförda arbetet skulle bli mindre
effektivt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag har inte alls anlagt
några ekonomiska synpunkter, ty jag vet
att inrättandet av denna professur inte
skulle medföra så stor merkostnad. Men
jag vill understryka att när man inrättar
en professur bör man använda samma
tillvägagångssätt som annars och låta vederbörande
styrka sin kompetens under
vanliga förhållanden.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I a

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkt 1)
mom. I a) i utskottets utlåtande nr 99,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

158 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 166 ja och 45 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 b och c samt mom. II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten
för fångvården

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
24, punkt 1, s. 1—12 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1960)
föreslagit riksdagen att till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 9 500 000 kronor.

Utskottet, som i utlåtandet behandlat
även två motioner, yttrade bl. a.:

Bland de föreslagna byggnadsföretagen
ingår bl. a. en utbyggnad av fångvårdsanstalten
i Hälsingborg. Genom
beslut den 23 oktober 1959 har Kungl.
Maj :t uppdragit åt fångvårdens byggnadskommitté
att skyndsamt verkställa
utredning beträffande erforderliga åtgärder
för att denna anstalt, som har
170 platser och är inrymd i kaserner
vid förutvarande K 2 i staden, skall
kunna användas som provisorisk anstalt

för ytterligare omkring 120 manliga intagna.
Enligt vad utskottet under hand
inhämtat har detta uppdrag ännu inte
redovisats till Kungl. Maj :t. Emellertid
har uppgivits att inom kommittén vissa
betänkligheter yppats mot den ifrågasatta
utbyggnaden och att kommittén
därför har för avsikt att inte tillstyrka
Hälsingborgs-projektet. Däremot ämnar
kommittén under våren jämlikt sina
direktiv föreslå uppförandet av annan
anstalt, som är mindre kostnadskrävande
än de nya anstalterna i Norrtälje
och Tidaholm.

Även om lämpligheten av en utbyggnad
av Hälsingborgs-anstalten synes
kunna ifrågasättas, anser utskottet, att
ett bestämt ställningstagande bör anstå
intill dess kommittén fullgjort sitt
utredningsuppdrag och närmare redovisat
skälen för och emot en utbyggnad.
Med hänsyn till det starkt stigande fångantalet
och behovet av att i nuvarande
läge snabbt öka platstillgången anser
sig utskottet böra tillstyrka, att Kungl.
Maj :t erhåller befogenhet att på grundval
av utredningsresultatet, vilket enligt
vad som uppgivits beräknas föreligga
före utgången av innevarande budgetår,
fatta beslut om igångsättande av
detta eller annat lämpligare projekt. Mot
det för ändamålet beräknade beloppet,
2 500 000 kronor, har utskottet inte funnit
anledning till erinran. Under föreliggande
omständigheter anser utskottet
emellertid, att detta belopp bör anvisas
under anslaget till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården, och avstyrker
därför i annat sammanhang denna dag
(utlåtande nr 101) Kungl. Maj:ts förslag
om ett särskilt anslag för ändamålet
under försvarets fastighetsfond. Utskottet,
som sålunda föreslår riksdagen
att i stället besluta om en ökning av nu
förevarande anslag med samma belopp,
förutsätter att närmare redovisning angående
användningen av detta sedermera
lämnas riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 159

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

slag samt med avslag å motionerna
I: 335 och II: 423 till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
12 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Bohman, vilka ansett
att det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Även om» och slutade
med »lämnas riksdagen», bort ha följande
lydelse:

»På grundval av de uppgifter utskottet
inhämtat från kommittén anser sig
utskottet kunna utgå ifrån att en utbyggnad
av Hälsingborgs-anstalten inte
nu är aktuell. Utskottet avstyrker därför
i annat sammanhang denna dag (utlåtande
nr 101) Kungl. Maj:ts förslag
om ett särskilt anslag för ändamålet om
2 500 000 kronor under försvarets fastighetsfond.
Då det emellertid med hänsyn
till fångantalets utveckling synes
angeläget att inte minska den totala
ramen för byggnadsverksamheten inom
fångvården under budgetåret 1960/61,
föreslår utskottet riksdagen besluta om
en ökning av nu förevarande anslag
med samma belopp. Detta bör dock inte
få av Kungl. Maj:t disponeras, förrän
riksdagen beretts tillfälle att ange det
ändamål, för vilket beloppet skall användas.
»

2) av herr Thorsten Larsson,

3) av fröken Elmén, och

4) av herr Hansson i önnarp, de tre
sistnämnda reservationerna utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag känner ett behov av
att litet mera ingående än vanligt redogöra
för statsutskottets utlåtande på
denna punkt. Jag gör det därför alt den
som till äventyrs har satt sig att läsa
utlåtandet mera noggrant måste tycka,
att det är väldigt litet som utskottet

egentligen preciserar och mycket litet
som utskottet vet någonting om. Men
felet är — ärade kammarledamöter —
varken statsutskottets eller dess tredje
avdelnings. Jag skall strax utveckla skälen
för det påståendet.

Låt mig då till en början erinra om
riksdagens principbeslut — detta beslut
fattades så sent som innevarande
vår — om hur byggnadsärenden skall
handläggas. Där står det — på föredragning
av chefen för finansdepartementet
— att för att riksdagen skall kunna få
kostnadsmässigt säker grundval för sina
beslut i byggnadsfrågor bör byggnadsföretaget
vara projekterat innan anslag
äskas för ändamålet. Detta att företaget
är projekterat, så att man vet, vad det
skall kosta, skulle alltså vara grundvalen
för vårt sätt att gå till väga. Detta
måste gälla alla statens byggnader. Från
dessa normer får det inte finnas några
undantag för fångvårdsbyggnader.

Nu är detta någonting ganska komplicerat
för den som inte dagligdags har
att syssla med dessa saker. För att göra
det enklare måste man hålla i minnet,
att det rör sig om två olika saker.
Först gäller det vad vi kallar det ordinarie
byggnadsprogrammet. Till det hör
ersättningsanstalterna för Långholmen.
Alt Långholmen borde bort som centralfängelse,
det har man vetat i decennier.
Fängelset är överbelagt och förhållandena
där är inte människovärdiga. Att
centralfängelset på Långholmen skulle
ersättas bestämde riksdagen 1956, alltså
för fyra år sedan. De två ersättningsfängelser
som då skulle komma till
stånd var, enligt 1956 års beslut, ett
fängelse i österåker och ett i Kumla.

Till det ordinarie programmet hörde
också att man skulle bygga ut säkerhetsanstalten
på Hall samt uppföra ett nytt
fängelse för kvinnliga fångar vid Ilinseberg
— i stället för fängelset i Växjö.
Därmed skulle det ordinarie programmet
för ögonblicket vara slut.

Vid sidan av detta finns ett vad man
kan kalla krisprogram, ett program som

160 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

betingas av den våldsamma ökningen
av fångklientelet. Dit hör tre olika anstalter.
För det första en planerad omändring
av kasernerna i Hälsingborg,
som till en början skulle ge ytterligare
120 platser. Vidare skulle det byggas en
extra paviljong vid vartdera av de nya
fängelserna i Norrtälje och Tidaholm.
Dessa paviljonger skulle vardera rymma
80 platser. Detta är alltså själva skelettet.
Omkring detta skall vi bygga upp
våra funderingar och resonemang. Jag
ber er att hålla detta i minnet några
ögonblick.

Nästa fråga man ställer sig när man
läser propositionen och utskottsutlåtandet
är vad departementschefen egentligen
vill. Vad är det han äskar pengar
till? Låt oss då börja igen med det ordinarie
programmet och inom detta med
ersättningsanstalterna för Långholmen.

Den första är då österåker. Där köpte
man år 1956 en tomt. Detta var med
riksdagens godkännande. Jag tror det
rörde sig om 161 hektar — det mesta
skogsmark — och tomten kostade 1
miljon kronor. När man tittade litet
närmare på möjligheterna att bygga ett
fängelse på tomten upptäckte man —
något som man givetvis borde ha upptäckt
tidigare — att leran där var så
lös, att det inte gick att bygga på tomten
om man inte satsade 4,5 miljoner
kronor extra på grundläggningskostnader.
Förra året blev det ett ganska stort
rabalder i kammaren om denna sak. Jag
skall inte upprepa vad som då sades
utan bara erinra om, att jag då nöjde
mig med att hemställa, att departementschefen
i sinom tid skulle lämna
riksdagen en fullständig och klar redogörelse
för vad denna felinvestering
hade kostat statsverket. En sådan redovisning
har vi ännu inte fått. Jag antar
att det ännu är omöjligt att veta vad
kostnaderna går till. Jag hoppas emellertid
att vi kan få en beräkning till nästa
år.

Såvitt jag kan se av propositionen
synes departementschefen nu tveka mel -

lan olika möjligheter. Det ena alternativet
är att försöka byta bort denna
tomt mot en annan i Österåker. Det
andra är att visserligen behålla stora
delar av tomten men göra ett markbyte
med landstinget som bär en tomt intill.
På det sättet skulle man få litet fastare
mark att bygga på.

Ett tredje alternativ är att skaffa en
helt ny tomt. Huruvida den skall ligga
i Österåker eller någon annanstans vet
man inte, men i varje fall skulle den
ligga någonstans i Stockholmstrakten.
I propositionen talar man inte längre
om alternativet österåker utan om alternativet
Stockholmstrakten.

För ändamålet begär departementschefen
500 000 kronor. Han vet uppenbarligen
inte var tomten skall ligga —
åtminstone inte något närmare än att
den skall ligga i närheten av Stockholm.
Han vet inte heller vad tomten skall
kosta. Man trodde tidigare att man
skulle kunna bygga en ersättningsanstalt
hösten 1959. Nu vet man ingenting
om när byggandet av denna anstalt
kommer i gång, och man vet således
ingenting om när Långholmen skall bli
avlastad.

Om vi går vidare i det ordinarie programmet
kommer vi till Kumla. Kumla
har varit planerat och beslutat för 270
platser och skulle då kosta 17,8 miljoner
kronor. Sedan har man funderat
på saken ytterligare och funnit det
klokare att bygga en större anstalt för
att på så vis få ner kostnaden per vårdplats
— säkerligen mycket förnuftigt.
Man har börjat projektera anstalten för
450 platser. Det är uppenbarligen meningen
att anstalten skall börja byggas
redan under budgetåret 1960/61. Departementschefen
äskar pengar för ändamålet.
Han har kvar 1,5 miljon från
föregående år och vill ha ytterligare 2
miljoner.

Nu kommer emellertid en allvarlig
sak: Trots riksdagens principbeslut att
inga byggen får sättas i gång förrän
de är projekterade och riksdagen vet

Nr 17

161

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

vad det kommer att kosta, har det inte
varit möjligt för departementschefen
att tala om vad denna stora anstalt vid
Kumla skall kosta.

Den tredje punkten på det ordinarie
programmet är säkerhetsanstalten Hall.
1954 och 1955 års riksdagar beslöt, att
man skulle bygga ut denna anstalt med
en paviljong med 72 platser samt bygga
till verkstäder och administrationslokaler.
Nu vill departementschefen ha fullmakt
att, om så skulle visa sig lämpligt
— han vet fortfarande inte om det är
lämpligt — bygga en paviljong till samt
ytterligare verkstäder och administrationslokaler.
Vad detta kommer att kosta
vet inte departementschefen, men
han begär 3 miljoner kr. tills vidare.

Beträffande det ordinarie programmet
kommer jag slutligen till Hinseberg,
som skall ersätta kvinnofängelset i
Växjö. Här vill departementschefen bygga
ytterligare två slutna avdelningar.
Här, ärade kammarledamöter, stöter vi
för första gången på någonting som
liknar kostnadsberäkningar. Det får
man vara tacksam och glad över. Dessa
nya avdelningar skall enligt departementschefen
kosta 475 000 kronor.

Låt mig nu summera det ordinarie
programmet. Departementschefen begär
fullmakt att köpa en ny tomt — om så
visar sig lämpligt någonstans i Stockholmstrakten
— till ett obekant pris.
Han begär fullmakt att sätta i gång ett
bygge i Kumla för 450 interner utan att
kunna säga någonting om kostnaderna,
han begär att få bygga en ny paviljong
jämte verkstadslokaler och administrationsbyggnader
vid Hall, också utan att
veta något om vad det kommer att kosta.

I detta skick, ärade kammarledamöter,
kom ärendet till tredje avdelningen,
men avdelningen kunde naturligtvis
inte presentera detta iirende för riksdagen
som det då såg ut. Därför har
avdelningen gjort sig mödan att under
hand försöka lista ut vad kostnaderna
kunde komma att bli för de olika projekten.
Detta har tillgått så att avdel II

— Andra kammarens protokoll 1900.

ningen bär fått ta kontakt med den arkitekt
som anlitats för ändamålet. Där
har vi fått några siffror. Kumla skulle
enligt arkitektens mening komma att
kosta 22 miljoner kr., räknat i 1959 års
penningvärde, Hall skulle kosta 2,9 miljoner
och Hinseberg inte 475 000, som
departementschefen räknat med, utan
640 000. Men, ärade kammarledamöter,
detta är arkitektens uppskattning. Det
är bara han som lämnat siffrorna och
man kan knappast säga att departementet
har något ansvar för dem. Om byggnadskommittén
möjligen är av den uppfattningen
att siffrorna håller vet jag
inte, men departementet har inte tagit
något som helst ansvar för dem — det
har över huvud taget inte givit oss några
fasta siffror.

Detta var alltså det ordinarie programmet,
och jag ber att få övergå till
krisprogrammet.

Här börjar jag med Hälsingborg. Där
hade man redan i de gamla kasernerna
platser för 120 fångar. Nu har departementschefen
uppdragit åt byggnadskommittén
inom fångvården att utreda möjligheterna
att bygga för ytterligare 120
fångar. Men departementschefen visste
inte när propositionen skrevs om detta
var lämpligt eller inte. Han trodde då
att det skulle kosta 2,5 miljoner kr. och
han begär nu att få fullmakt för att
sätta i gång bygget om det visar sig
vara lämpligt. Även här bär tredje avdelningen
under hand försökt få reda
på kostnaderna och fått veta — fortfarande
av vederbörande arkitekt — att

2,5 miljoner inte räcker utan att ombyggnaderna
kommer att kosta 4,5 miljoner.

Sedan kommer jag till Norrtälje och
Tidaliolm. Där har departementschefen
uppdragit åt byggnadskommittén att undersöka,
om man inte skulle kunna
bygga en ny paviljong på vartdera stället
om 80 platser. Någon uppgift om
vad paviljongerna skulle komma att
kosta finns inte. Fortfarande lika nyfiken
har avdelningen under hand in IVr

162 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.
Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

hämtat att vardera paviljongen skulle
komma att kosta 2,6 miljoner kronor.

Detta var alltså krisprogrammet.

Slutligen begär departementschefen
den mest fullständiga frihet att disponera
alla anslag såväl för ordinarie program
som för krisprogrammet enligt
gottfinnande. Går det inte till det ena
får det gå till det andra ändamålet. Eller
med andra ord: departementschefen
begär, detta är propositionens verkliga
innebörd, att 12 miljoner kronor skall
ställas till hans disposition för att uppföra
fängelsebyggnader, men riksdagen
får inte veta var dessa byggnader skall
uppföras, för hur många det skall byggas
och vad de kommer att kosta. Effektivare,
ärade kammarledamöter, kan
riksdagen knappast försättas ur spel.

Egentligen skulle naturligtvis denna
proposition endera ha avslagits eller
uppskjutits till hösten för att bereda
departementschefen möjlighet att komma
och tala om exakt vad han vill och
vad det kommer att kosta, men vi befinner
oss i tidsnöd och det är denna
tidsnöd som tvingar oss att i stället
agera själva för att åtminstone försöka
skapa litet ordning i det kaos som råder
på området.

Inom parentes vill jag klart säga ut
att jag inte riktar någon som helst anklagelse
mot den nuvarande chefen för
departementet för förhållandena sådana
de här presenterats, därför att när han
tillträdde sitt ämbete så sent som 1 december
1959 var allting gjort åt propositionskrivningen
och det fanns icke då
någon möjlighet för honom att få ordning
på det hela.

Beträffande den speciella fråga som
omfattas av reservationen, nämligen
Hälsingborgsprojektet, så är väl egentligen
hela utskottets tredje avdelning
överens om att detta inte bör komma
till stånd. Det visar sig bli för dyrt och
det ligger inte på den plats där de
flesta fångarna finns — det är i Stockholmstrakten
man har det största antalet
fångar. I Skåne finns egentligen

tillräckligt med fångvårdsanstalter. Med
Hälsingborgsprojektet kommer vi att få
en mängd transportkostnader som blir
ganska dyrbara. Skillnaden är bara den
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
att den senare vill ge Kungl.
Maj:t fullmakt att ändra om kasernerna
i Hälsingborg eller göra någonting annat
som Kungl. Maj:t till äventyrs kunde
finna förnuftigare och ställer 2,5
miljoner till Kungl. Maj :ts förfogande
för detta. Majoriteten, som alltid är Konungen
trogen, nöjer sig med redovisning
i efterskott för hur pengarna har
använts. Reservanterna å sin sida är
redan nu fullt på det klara med att
Hälsingborgsprojektet inte bör komma
till stånd. De har tagit intryck av atl
beloppet inte kommer att stanna vid

2,5 utan vid 4,5 miljoner och de har
även tagit intryck av alla andra svårigheter
som är förknippade med projektet.
Med hänsyn till nödvändigheten att
skaffa utrymme för fångarna vill emellertid
även reservanterna ställa pengarna
till förfogande. Skillnaden är bara
den att reservanterna inte vill att dessa

2,5 miljoner skall få disponeras utan att
riksdagen på förhand beretts tillfälle
att besluta om ändamålet.

Herr talman! Detta är bakgrunden till
det besynnerliga utskottsutlåtandet och
förklaringen till att utskottsutlåtandet
ser ut som det gör. Enligt min mening
är det en ganska blygsam begäran från
riksdagens sida att riksdagen åtminstone
beträffande de 2,5 miljonerna skall
få vara med om att besluta om det
lämpligaste sättet att använda dem för
fångvården. Med dessa ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
och inte hålla ett så långt föredrag som
herr Cassel har gjort. Till utskottsutlåtandet
har jag en blank reservation
fogad och jag vill ge uttryck åt en del
missnöje med det sätt på vilket denna

Nr 17 163

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

fråga har framlagts i propositionen och
som en följd därav det sätt på vilket
utskottet har fått ta ställning till denna
fråga.

Vi befinner oss för närvarande i tidsnöd.
Herr Cassel har talat dels om det
ordinarie programmet och dels om krisprogrammet.
När det gäller det ordinarie
programmet och österåker och
Kumla hade vi tillfälle att i fjol debattera
detta och då kunde riksdagens ledamöter
uttala sitt missnöje över det
sätt på vilket frågan hade handlagts.
Riksdagen hade beslutat om inköp av
mark i österåker. Sedan visade det sig
att denna mark var oanvändbar. Det
var ett dåligt förberett förslag som framlagts
för riksdagen. Jag vet inte vem
det beror på, om det är det förberedande
organet till departementet som
inte skött frågan på rätt sätt. Såsom
herr Cassel också påpekade beslöt man
för länge sedan att Långholmen skulle
utrymmas, och detta kommer att fördröja
programmets genomförande. Vi
vet att förhållandena på Långholmen är
mycket dåliga och vid interpellationer
m. m. har det uttalats missnöje med den
bristande vården på grund av överbeläggning.

Vad jag skulle vilja begränsa mig till
är det s. k. krisprogrammet och framför
allt vad som gäller Hälsingborgsanstalten.
Det är detta spörsmål, som
reservationen egentligen tar sikte på.

Jag finner det egendomligt, att högern
helt avsågar Hälsingborgs-projektet
— detta med hänsyn till den dåliga
utredning som är gjord eller saknas. Vi
vet ingenting i det fallet och har exempelvis
inte reda på vad Hälsingborgsanstalten
egentligen kommer att kosla.
Vi fick först i propositionen en uppgift
om att den skulle kosta 2,5 miljoner
kronor. Men när man sedan gjort
vidare förfrågningar, har det nämnts en
siffra på 4,5 miljoner kronor. Denna
siffra skulle då inkludera kostnaden
för verkstäder, som inte ingick i den
första uppgiften om 2,5 miljoner kro -

nor. Vi har inte tillgång till något detaljerat
förslag över vad kostnaderna
kommer att bli. Så säger helt plötsligt
den utredning, som behandlat denna
sak, och den arkitekt, som arbetar med
projektet, att det kommer att bli lika
dyrt och gå lika snabbt att bygga en
ny anstalt och att en sådan kommer att
bli säkrare och ligga bättre till vad
transporter m. m. beträffar. Den skulle
med hänsyn till själva räjongplanen bli
bättre belägen.

Jag tycker att det på något sätt är
egendomligt, att man ena gången inte
tar någon hänsyn till transporterna
utan tycker att de är ovidkommande.
När det var fråga om Ulriksfors frågade
man sig, om den anstalten var rätt
placerad med hänsyn till det område,
varifrån fångarna skulle rekryteras. Då
sades det, att det bär ingen betydelse.
Nu säges det helt plötsligt, att Hälsingborg
ligger illa till, ty Stockholm levererar
de flesta fångarna till anstalten
där. Därför bör man få en ny anstalt,
som ligger närmare Stockholm. Jag vill
påpeka, att det finns en annan stad,
som levererar en del fångar och det är
Göteborg. Därifrån är vägen inte lång
till Hälsingborg.

Så som det diskuterade förslaget är
underbyggt, anser jag att vi inte nu kan
säga, att Hälsingborgs-projektet är oantagbart.
Vi vet inte heller vad den nya
anstalten kommer att kosta med verkstäder
o. d. När Hälsingborgs-förslaget
kom till — det var utredningens
förslag — vet jag att många myndigheter,
såsom fångvårdsstyrelsen m. fl., inte
var så entusiastiska. Men det har visat
sig att anstalten har fungerat bra.
Och nu har man från Kungl. Maj:t begärt
att få ytterligare en utredning för
att få utbygga den anstalten för ytterligare
120 fångar.

Vad som är väsentligt i denna fråga
är vilken tid det ena eller andra förslagets
förverkligande kommer att ta.
Frågan är nämligen att kunna skaffa
platser till det starkt växande fång -

164 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

klientelet. Det fanns en tid, ärade kammarledamöter,
då fångvårdsstyrelsen
hade 600 fångar, som inte hade tak över
huvudet. Vi kanske befinner oss i samma
situation en vacker dag igen och
inte vet, var vi skall placera fångarna.
Kanske är det beklagligare än allting
annat. Riksdagen har här också ett ansvar.
Skjuter vi på frågorna eller fattar
beslut, som gör att krisutbyggnaden
kommer att bli fördröjd, kan vi kanske
ställa till med mycket beklagliga och
svåra förhållanden för fångvården.

Herr Cassel uttryckte sitt missnöje
över att Kungl. Maj:t här har begärt att
få disponera 2,5 miljoner kronor för att
sedan ta ställning till de förslag, som så
småningom kommer att utarbetas. Det
visar sig, att dessa förslag skulle kunna
vara färdiga till den 1 juli. Då begär
högern, att dessa 2,5 miljoner kronor
inte skall få användas av Kungl.
Maj:t, förrän man har presenterat sitt
förslag, nämligen vid höstriksdagen.

Vad innebär detta? Jo, det innebär
att vi skjuter på hela projekterings- och
byggnadsprogrammet till nästa år. Innan
riksdagen har tagit ställning till
denna sak och innan projekterings- och
byggnadsarbetena kan sättas i gång, har
vi kommit in på nästa år. Detta kan
vara allvarligt med hänsyn till ökningen
av fångantalet. Det är det, som vi
ifrån folkpartihåll har ansett att vi inte
kan vara med om och ta ansvaret
för. Det är därför vi är med på utskottsmajoritetens
förslag, att man här skall
ställa 2,5 miljoner kronor till Kungl.
Maj:ts förfogande och att Kungl. Maj:t
efter fullständig utredning med hänsyn
till anstaltens kvalitet, den tid utbyggnaden
tar, kostnader o. s. v. får ta ställning
till vad som kan vara bäst och i
efterhand redovisa till höstriksdagen.

Jag anser emellertid att riksdagen har
rätt att fordra, att de förslag Kungl.
Maj :t i fortsättningen lägger fram, verkligen
är ordentligt underbyggda, så att
vi inte från den ena gången till den
andra ställs inför helt olika förslag.

Ena gången har vi att ta ställning till
en anstalt med 270 platser, i Kumla,
andra gången till en anstalt med 450
platser. Jag vet inte vilka utbyggnadsplaner
vi kommer att ställas inför om
det stannar vid 120 platser eller om
detta antal kommer att ökas ytterligare.
Jag anser att riksdagen i fortsättningen
kan begära att få ordentligt underbyggda
förslag från Kungl. Maj :t och inte
som nu dåligt underbyggda och osäkra
uppgifter.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Efter herr Cassels presentation
av ärendet såsom det har
framlagts i utskottet kan jag fatta mig
något kortare än han. Jag har i stort
sett ingenting att säga emot herr Cassel
i detta avseende, men jag delar inte
hans uppfattning på alla punkter. Jag
har bl. a. inte kunnat ansluta mig till
högerns reservation. Jag vågar säga att
detta ärende har behandlats under en
stark känsla av olust. Såväl utskottet
som riksdagen får handla under trycket
av en besvärande platsbrist inom
fångvården, ett förhållande som har
gjort att man av tidsskäl frångår den
av både herr Cassel och fröken Elmén
refererade s. k. nya ordningen för
handläggning av byggnadsärenden.
Riksdagen har här att bevilja omfattande
anslag till ändamål, varom vi
endast fått svävande och högst preliminära
uppgifter om såväl planering
som projektering och kostnader.
En anslagsbeviljande instans — i det
här fallet riksdagen — har rätt att begära
ett betydligt säkrare underlag för
sitt anslagsbeviljande.

Det är med stor tveksamhet som jag
har avstått från att gå emot utskottets
hemställan. Jag har avstått därför att
jag inte har vågat ta konsekvensen av
att ytterligare fördröja tillrättaläggandet
av de uppenbara bristförhållanden
som föreligger i olika avseenden. Jag
har dragit den slutsatsen, att de missförhållanden
som nu otvivelaktigt rå -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 165

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

der kanske beror på slitningar mellan
de olika organ som har att handlägga
fångvårdens angelägenheter, inte minst
kanske beträffande byggnadsärendena.
Jag vågar säga till den nuvarande departementschefen,
att det skulle vara
tacknämligt om han vinnläde sig om
att hålla riktigt säkert i tömmarna på
de myndigheter som har att handlägga
dessa angelägenheter och att köra
med litet skarpare bett än tidigare.
Man har nämligen det bestämda intrycket
att ifrågavarande myndigheter
har fått manövrera alltför självständigt.
Om det skisserade s. k. katastrofprogrammet
eller krisprogrammet eller vad
vi vill kalla det, som syftar till att så
snabbt som möjligt öka antalet platser
på befintliga anstalter, är nog meningarna
inte direkt delade. Det trängande
behovet av platsökning har härvid
varit vägledande. Man kan väl säga
att vi här har handlat i ett visst
tvångsläge. Dock bedömer jag detta så,
att ett snabbt förverkligande av detta
utbyggnadsprogram kommer att anstränga
fångvårdsmyndigheternas personella
och andra resurser inom planerings-
och projekteringssektorn så
mycket, att jag ställer mig ytterst pessimistisk
till möjligheten att de skall gå
iland med uppgiften. Det skulle vara
bra om de gjorde det, men med hänsyn
till vad de har orkat med under tidigare
år har jag svårt att tro att utbyggnaden
skall kunna ske på denna
korta tid, ty utskottet har ju inte —
detta har påtalats tidigare — fått ens
något så när preciserade förslag på en
enda punkt. Detta vittnar om att planerings-
och projekteringsarbetena inte
har framskridit så långt, att det skulle
ha någon betydelse om en del av
dessa handlades enligt den numera godtagna
ordningen.

Mot denna bakgrund vill jag anföra
några avvikande synpunkter, främst
beträffande anstalten i Kumla. Detta
skall inte uppfattas så, att jag vill på
något sätt ifrågasätta nödvändigheten

av att vi får denna anstalt så snabbt
som möjligt som en ersättning för Långholmen.
Det rör sig emellertid om ett
projekt som — det är fel att säga
kostnadsberäknats — erfarenhetsmässigt,
uppskattningsvis och i hög grad
preliminärt beräknats till 22 miljoner
kronor, utan att man kunnat ta hänsyn
till grundläggningskostnaderna. Det
vittnar om att planeringen i detta fall
är mycket löslig. Eftersom man står
mitt uppe i arbetet med övriga byggnadsprojekt,
kanske det är förlåtligt
om jag inte tror att man för Kumla-anstaltens
vidkommande kan hinna med
planering, projektering och noggrann
kostnadsberäkning och ändå sätta i
gång byggandet före den 1 juli 1961.

Dessutom vill jag framhålla, att den
besvärliga situation vi har fått på
investeringssektorn i det kostnadsläge,
som i dag råder, tyvärr också kan
bli en återhållande faktor i detta avseende.

Detta resonemang leder mig till att
förslaget till Kumla-anstalten borde ha
kunnat presenteras för 1961 års riksdag
i ett fullständigare skick. Ärendet
skulle då kunnat behandlas i vederbörlig
ordning utan att nämnvärt försenas.

Efter dessa reflexioner, ärade kammarledamöter,
skulle ni kanske förvänta
att jag ställde ett yrkande i den riktning
jag antytt. Men jag vill ge fångvårdsmyndigheterna
och departementschefen
alla de chanser, som de kanske
kan behöva för att komma till rätta med
platsbristen inom fångvården. Av det
skälet har jag, även om jag är mycket
tveksam, inte heller på denna punkt
motsatt mig utskottets hemställan.

En annan sak bör kanske inte heller
komma ur bilden, nämligen att den
många gånger nu åberopade nyordningen,
som tillämpats skulle gett rådrum
för alla de förenklingar och förbilliganden
som man över huvud taget
kan åstadkomma.

När ärendet refererades i utskottet
fick åtminstone jag det intrycket, att

166 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

man varit litet för lyxbetonad i en del
fall. Jag vill inte att fångarna skall
behandlas inhumant, utan jag vill att
de skall ha både värme och mat. Men
det är inte nödvändigt att t. ex. alla
värmeledningsrör skall läggas in i väggarna
och att alla övriga arbeten göres
lika bra och putsade som i de finaste
bostäder. Jag tror att man kan
pruta av litet på standarden, ty det är
inte meningen att en hel del fångar
skall bo finare och ha det bättre på
fångvårdsanstalten än annars. Det kan
inte vara avsikten med ett omhändertagande,
tv fångarna skall ändå til syvende
og sidst känna att det är straff
och inte bara omvårdnad.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat redovisa mina synpunkter på det
förevarande ärendet utan att ställa något
direkt yrkande. Jag vill bara tillkännage
att jag kommer att rösta för
utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
upptäcker genom att se i detta utskottsutlåtande,
att vi alla i utskottet är
eniga beträffande klämmen. Den reservation,
som åtföljer utlåtandet, skriver
litet reellt annorlunda på två rader. Reservanterna
skiljer sig från majoriteten
genom att inte vilja ge denna fullmakt
till Kungl. Maj:t att förbereda, projektera
och om möjligt även sätta i gång
visst byggande inom fångvården. Reservanterna
har sagt, att Kungl. Maj:t
inte skall få disponera dessa pengar.
Det gäller då speciellt de pengar, som
från början varit tänkta för en anläggning
i Hälsingborg men numera avser
en ny byggnad i Stockholms-trakten.

Innebörden av reservanternas förslag
är ju, att vi sinkar tillkomsten av en dylik,
låt oss kalla den icke ordinarie
byggnad ungefär ett halvår. Det har här
betonats av föregående talare, att det
finns mycket starka skäl för att tumma
något på de principer, som skall gälla
för anslagsbeviljande utskott och riks -

dagen, nämligen att vi skall ha besked i
det mesta och veta vad vi skall göra
med de pengar vi beviljar. Men, ärade
kammarledamöter, jag har ju märkt att
man inte alltid trycker så starkt på detta.
Det kan hända att det förekommit
att jag i kammaren betonat en synpunkt
av detta slag när det gällt en annan huvudtitel.
Där har inte herrarna och inte
heller damerna varit så angelägna.
Det förekommer kanske alltför många
gånger, när riksdagen i något ärende
beviljat pengar och redovisning lämnats
över vad man skall få för pengarna, att
beräkningarna inte alls håller utan att
vi får lägga ut mycket mera pengar.

Det sägs att vi alla i avdelningen skulle
ha behandlat denna proposition med
särskild olust. Jag har inte känt någon
särskilt stark olust, då jag vet vad som
förevarit tidigare och då jag vet att man
lätt kan förklara de förändringar som
fått ske och att man inte kan göra så
mycket åt vad som inträffat.

Detta med österåker hade vi ett särskilt
resonemang om. Det har påpekats
och i och för sig var det väl inte heller
så fruktansvärt anmärkningsvärt vad
som i detta avseende föregått propositionen.

Här har Kungl. Maj:t måst lägga fram
en proposition, där man inte till alla delar
i detalj kunnat beskriva vad vi får
för pengarna. Propositionen utgör dock
ett underlag som kan godtas. Utredningar
har här varit i gång, men dessa
hade inte hunnit komma fram till de
slutsatser, som man senare åtminstone
delvis kommit till och som utskottsavdelningen
också haft tillfälle att ta
del av.

Då frågan om österåker förra gången
var på tal fäste jag mig vid att herr
Cassel begärde att få en redovisning
från justitiedepartementet beträffande
storleken av förlusten på den investering
som man gjorde vid markköpet i
österåker. Herr Cassel har nu i utskottsavdelningen
fått veta, att det sannolikt
inte behöver bli någon förlust på

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 167

Anslag å kapitalbndgeten till byggnadsarbeten för fångvården

den investeringen, eftersom man synes
kunna klara det hela genom ett markbyte
med landstinget, varigenom man
också kommer över mark som är mera
lämplig för denna bebyggelse.

Fröken Elmén var visserligen enligt
min mening litet inkonsekvent i sitt resonemang,
men hon har dock pekat på
det väsentliga i utskottsutlåtandet. över
huvud taget tycker jag att vad som behöver
sägas för att informera kammarledamöterna
i denna fråga finns i detta
utlåtande. Det är tidsnöd, och vi kan —
som jag tidigare sagt — inte ta ansvaret
för att skjuta på tillkomsten av ett
betydande antal platser, som fångvårdsstyrelsen
kan disponera för de övertaliga
fångar som man måste ta hand om.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är, ärade kammarledamöter,
nästan rörande att känna
den våg av förtröstan till och förtroende
för Kungl. Maj:t, som alltid genomströmmar
herr Åkerströms tal. Han är
nöjd hur det än går; vad som än presenteras
från departementet är han lika
belåten, och han tycker att vi skall följa
hans exempel att trygga oss till departementschefen
och lägga våra 12 miljoner
kronor i hans händer.

Jag kan inte finna att min skildring
av Kungl. Maj:ts handläggning av detta
ärende innehåller ett dyft av överdrift.
Det var måhända en torr och prosaisk
redogörelse för vad som förekommit.
Men anser riksdagen att det skall gå till
så, är det riksdagens sak att anse det.
Jag anser det inte.

När herr Åkerström talar om fångvården
eller någonting annat, kommer han
alltid »i tre raska drag över på Karl
XII», d. v. s. i detta fall försvaret. Där
bär han yrkat på besparingar och vänt
sig mot Kungl. Maj:ts handläggning av
ärendena. Men det är ju inte det vi talar
om nu; såvitt jag förstår är det fångvården
vi talar om i detta ögonblick.

På det området är det inte som det borde
vara. Jag har redan sagt att jag inte
anklagar departementschefen för det,
ty han har inte haft möjligheter att rätta
till missförhållandena. Men nog vore
det verkligt värdefullt, om departementschefen
i dag — sedan han förvaltat
sitt ämbete ett halvår och sedan utredningarna
fortskridit och det hela
hunnit komma litet mera ned på marken
—- ville så exakt som det är möjligt
presentera för kammarens ledamöter
sin uppfattning om vad han vill och hur
mycket detta kan komma att kosta. Det
är dock inte meningen att riksdagen
när det gäller stora beslut som kräver
mycket pengar bara skall vifta i väg det
hela och säga, att det här lägger vi oss
inte i, det är kungens sak att sköta. Så
får det inte gå till.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! En mycket omfattande
byggnadsverksamhet bär ju under det
sista årtiondet pågått inom fångvården.
1950 års riksdag fattade principbeslut
för det blivande anstaltsbyggandet, men
när den stora ökningen av fångantalet
kom senare på 1950-talet —• den var
stor, och den var oväntad — var man
tvungen att delvis lägga detta principprogram,
som ju syftade till att man
skulle ersätta gamla föråldrade anstalter,
åt sidan och i huvudsak ägna sig
åt att få fram ett avsevärt platstillskott
på kortast möjliga tid. Det är detta som
har karaktäriserat arbetet inom fångVårdsbyggnadsverksamheten
under senare
år.

När statsverkspropositionen till 1960
års riksdag skulle utarbetas var läget
det, att nybyggandet under det sista
året hade tillfört fångvården inte mindre
än 600 nya platser. Det hade avsevärt
lättat situationen. Den byggnadsverksamhet,
som pågick i enlighet med de
beslut som riksdagen redan hade fattat,
kunde inte beräknas ge något ytterligare
platstillskott i en nära framtid, och

168

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

då man inte kunde se någon avmattning
av den fortgående stegringen av
fångantalet bedömdes det som nödvändigt
att för riksdagen presentera ett antal
projekt som skulle ge utrymme inom
inte alltför lång tid. Detta har skett i
huvudsak genom att förslag lagts fram
om tillbyggnad av redan befintliga anstalter.

När man hörde herr Cassel tala om
statsverkspropositionens förslag i denna
del och om utskottsutlåtandet, kunde
man tro att det har rått en mycket djupt
gående oenighet i dessa frågor. Ser man
närmare på utskottsutlåtandet finner
man, att det i alla fall inte är så. När
herr Cassel utlägger texten i detta ärende
är det nästan som när en viss potentat
läser Bibeln. Herr Cassel har kritiserat
att förslag lagts fram som inte har
fått gå igenom den nya ordningen som
riksdagen beslutat i år. Men det är ganska
naturligt att så har skett. Skälen har
redovisats i statsverkspropositionen,
och jag vill inte uppehålla kammarens
ledamöter med att citera den.

Herr Cassel har gått igenom planerna
byggnad för byggnad och kritiserat
dem ur olika synpunkter. Vad först det
ordinarie programmet beträffar så har
herr Cassel kritiserat markförvärvet i
Österåker och påtalat den ovisshet som
råder om hur det skall bli där. Jag beklagar
lika väl som herr Cassel att detta
anstaltsbygge, av skäl som redovisades
för riksdagen i fjol, inte har kunnat
komma i gång. Jag hoppas emellertid
att det snart skall bli möjligt att få fram
tillräckligt med material från vederbörande
myndigheter för att kunna börja
med projekteringen på allvar.

Vad Kumla beträffar träffades ju ett
principbeslut om en anstalt av en viss
storlek. Det är för att spara pengar som
Kungl. Maj:t har anbefallt kommittén,
inte att bygga en anstalt på det och det
sättet, utan att utreda byggandet av en
större anstalt. Enligt de besked som
kommittén lämnat mig räknar man med
att huvudritningar och kostnadsberäk -

ningar skall bli klara till den 1 augusti
i år. Entreprenadhandlingarna skulle,
om allt går som det skall, kunna ligga
färdiga i slutet av januari eller början
av februari nästa år, och arbetena skulle
kunna igångsättas den 1 mars. Kostnaderna
för anstalten skulle enligt de
beräkningar som utförts inom byggnadsstyrelsen
på grundval av kommittéprogrammet
bli 53 000 kronor per plats,
att jämföra med de 66 000 kronor per
plats som innefattas i 1956 och 1957 års
principbeslut.

Vad gäller tillbyggnaden av de andra
anstalterna, Hall, Norrtälje och Tidaholm,
så har jag litet svårt att fatta den
kritik som framförts. På Hall gäller det
ju att bygga till en ny paviljong på 72
platser, exakt likadan som den som redan
har uppförts där i enlighet med
riksdagens beslut. Att räkna fram kostnaderna
för den bör inte vara så svårt
när man vet vad den andra kostade och
vilken kostnadsfördyring som skett under
tiden. Detsamma gäller Norrtälje
och Tidaholm. Det är meningen att uppföra
likadana paviljonger som de som
redan står där och som byggdes enligt
riksdagsbeslut.

Jag förstår att det kan råda en viss
tvekan i fråga om kompletteringen av
den provisoriska anstalten i Hälsingborg.
När det gäller att få fram ett platstillskott
på snabbast möjliga sätt, får vi
ju undersöka alla olika projekt som kan
komma upp. Om jag inte minns fel härrör
tanken på en utbyggnad av Hälsingborgsanstalten
från ett uttalande av
statsutskottet vid 1956 års riksdag. Man
fann att det skulle vara intressant att
undersöka detta. Den undersökningen
pågår. Det har nu upplysts inom kommittén
att man blivit tveksam om hur
man skall ställa sig till Hälsingborgs-anstalten.
Kommittén har kommit till att
den kanske inte bör byggas — om av
kostnadsskäl eller av andra skäl vill jag
låta vara osagt. Men det är väl i alla fall
värdefullt att kommittén får fullfölja
sitt arbete, så att vi får se vad förslaget

Nr 17

169

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Anslag å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för fångvården

går för, innan vi helt och hållet avför
det från dagordningen.

Herr Cassel anklagar mig för att jag
lägger fram outredda projekt. Men vad
innebär högerreservationen? Jo, att
man skall helt avstå från detta projekt
utan att få se vad det går för. Vi har
ännu inte fått det från kommittén, vi
har inte haft tillfälle att remissbehandla
det. Låt oss vänta och se hur det går.
Om förslaget visar sig genomförbart, är
det väl värdefullt att vi inte har spikat
på förhand att det inte får genomföras.
Utskottsmajoriteten är nu beredd att ge
Kungl. Maj:t fullmakt att på grundval
av utredningsresultatet fatta beslut om
igångsättande av Hälsingborgs-projektet
eller något annat, lämpligare projekt.
Reservanterna vill inte att de pengar
som är avsedda för detta skall få användas
förrän riksdagen fått tillfälle att besluta
om till vilket ändamål de skall gå.

Om riksdagen nu, som jag hoppas,
ger Kungl. Maj:t den fullmakt som utskottsmajoriteten
föreslagit, är jag likväl
beredd att för riksdagen redovisa
Kungl. Maj :ts ställningstagande i frågan,
innan byggnadsarbetena påbörjas,
men endast under förutsättning att omständigheterna
är sådana, att någon påtaglig
och med hänsyn till platssituationen
inom fångvården oläglig tidsutdräkt
icke vållas.

Får de projekt igångsättas, som är
redovisade i statsverkspropositionen,
kommer myndigheterna att ha fullt upp
att göra. Jag delar emellertid inte de
tvivel som herr Hansson i Önnarp uttalade,
huruvida man skulle hinna med
arbetet. När man vet, att det från 1951
till 1960 varit möjligt att öka platsantalet
från 2 700 till 5 000 — en ökning
med omkring 85 procent — anser jag
att man, i stället för att yppa tvivel rörande
de ansvariga myndigheternas förmåga
i detta hänseende, bör uttala sitt
erkännande för allt vad som redan
gjorts av myndigheterna och även bör
kunna uttala sitt förtroende för att de
skall lyckas också i fortsättningen.

Herr CASSEL (li):

Herr talman! Statsrådet började med
att säga, att när man hörde mig skulle
man kunna tro, att det var en djup och
varaktig söndring inom utskottet, men
någon sådan söndring har inte förelegat,
framhöll statsrådet.

Det är alldeles riktigt. Vi har inom
utskottet varit rörande eniga om att så
som Kungl. Maj :ts proposition här varit
presenterad får en kungl. proposition
icke i fortsättningen presenteras för riksdagen.
Detta är vi alltså helt överens
om.

Jag hade hoppats att frågan, när statsrådet
nu gick upp i talarstolen, så att
säga skulle få litet mera kött på benen,
att vi skulle få upplysning om vad statsrådet
visste och tänkte göra. Men fortfarande
vet vi ingenting om österåker —
kanske kan man bygga där och kanske
kan man komma överens med landstinget.

Vi vet inte vad Kumla skall kosta.
Beträffande Hall, Norrtälje och Tidaholm
säger statsrådet att det är väl inte
så besvärligt för utskottet att räkna ut
vad det skulle kosta på dessa ställen,
men den saken tycker jag att vi skulle
kunna ha fått reda på av departementschefen.
Justitieministern slutar med att
säga något som jag tycker man skall
kunna sätta som signaturmelodi för
hans anförande: Låt oss vänta och se
hur det går. Departementschefen menar:
Ge mig 12 miljoner, så får vi se
hur det går!

Men, ärade kammarledamöter, det är
inte på sådant sätt riksdagen kan använda
sin beskattningsrätt och rätt att
besluta om statens utgifter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det tycks vara litet
svårt för mig att förklara för herr Cassel
vad jag menar när jag säger: Låt oss
vänta! Det är på en enda punkt jag har
uttalat mig så, nämligen i fråga om Hälsingborgs-anstalton.
Låt oss vänta och so

170 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

vad utredningen därvidlag har att föreslå,
innan vi tar ställning.

I övrigt är tillbyggnadsprojekten
ganska klara —- i fråga om Hall, Tidaholm,
Norrtälje och Hinseberg. Det kan
inte råda någon tvekan på dessa punkter.
Kostnaderna är redovisade i utskottets
utlåtande, och det finns ingen anledning
för mig att citera det.

Beträffande österåker har jag sagt att
kommittén, när de erforderliga grundundersökningarna
är gjorda, bör kunna
avge sitt förslag inom en snar framtid;
jag hoppas det inte skall dröja alltför
länge. I fråga om Kumla redovisade jag
kostnaden per plats enligt det nya projektet
och per plats enligt det gamlå
projektet.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagts i den vid utlåtandet
fogade reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranledes
av bifall till reservationen 1) av
herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
167 ja och 41 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten för fångvården.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 31 av
herr Birke m. fl. och 11:88 av herr
Stiernstedt m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte antaga ett genom motionerna
framlagt förslag till förordning
om rätt att vid taxering åren 1961
och 1962 enligt förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för belopp, som utgivits
såsoin gåva till karolinska medikokirurgiska
institutet;

2) de likalydande motionerna 1:408
av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
II: 530 av herr Rimmerfors m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skri -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 171

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

velse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till höstriksdagen rörande rätt till
avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10
procent av den sammanräknade nettoinkomsten,
med ett högsta avdragsgillt
belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om
den skattskyldige skänkt beloppet till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga,
ungdomsfostrande eller undervisningsändamål».

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna I: 31
av herr Birke m. fl. och II: 88 av herr
Stiernstedt m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 408 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
II: 530 av herr Rimmerfors m. fl. måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Stefanson,
Stenberg och Rydén, vilka ansett att utskottet
under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 408 av
herr Per-Olof Hanson m. fl. och 11:530
av herr Rimmerfors m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
innevarande års höstriksdag rörande
rätt till avdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt av förslagsvis belopp upp
till 10 procent av den sammanräknade
nettoinkomsten, med ett högsta avdragsgillt
belopp av förslagsvis 1 000 kronor,
om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga,
ungdomsfostrande eller undervisningsändamål; II)

av herrar Hagberg, Nilsson i
Svalöv och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan
om avdragsrätt vid taxering för gåvor,
varvid borde beaktas vad i de inbördes
likalydande motionerna 1:31 av herr

Birke m. fl. och II: 88 av herr Stiernstedt
m. fl. ävensom I: 408 av herr PerOlof
Hanson m. fl. och II: 530 av herr
Rimmerfors m. fl. anförts, samt

2) att de ovannämnda motionerna
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror att det är vid
ett tiotal riksdagar under tjugo års tid
som denna fråga i olika sammanhang
behandlats. Yi har den bestämda uppfattningen,
att frågan är av sådan art
att den måste lösas efter de linjer, som
vi sökt lägga fram i olika motioner under
årens lopp. Det är därför skäligt att
en utredning får allsidigt behandla saken,
men inte ens detta vill bevillningsutskottets
majoritet gå med på.

Utskottet åberopar skattelagsakkunnigas
betänkande av år 1956 som stöd
för sitt yrkande om avslag på motionerna.
Det kan man ju göra, men när jag
sökt att så gott jag kan läsa igenom
skattelagsakkunnigas betänkande i de
avsnitt, där denna fråga behandlas, har
jag inte kunnat finna att de sakkunniga
är så där alldeles färdiga med frågan.
Utskottet refererade förra året, hurusom
de sakkunniga framkastat tanken
att —- om det skulle befinnas angeläget
att vid beskattningen hänsyn i någon
form tas till skattskyldigs utgifter
av den beskaffenhet, varom här är fråga
— en annan utväg än att tillskapa en
särskild avdragsform skulle tillgripas.
Enklast kunde detta ske, sade de sakkunniga,
genom att bestämmelserna om
det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. d. ändrades, så att avdragsrätten
omfattade även avgifter eller bidrag
för vissa andra ändamål än försäkringar.
Avdragsrätten skulle därvid
såsom nu vara begränsad till vissa
maximibelopp. Tekniskt sett skulle en
sådan ändring kunna genomföras på ett
jämförelsevis enkelt sätt, genom änd -

172 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

ring av § 46 mom. 2 kommunalskattelagen
och av § 4 mom. 1 förordningen om
statlig inkomstskatt.

Vi har löst frågan om medlemsavgifter,
men alltjämt kvarstår problemet om
avdragsrätt för gåvor. Jag håller före
att bevillningsutskottet med en välvillig
tolkning av skattelagsakkunnigas betänkande
skulle ha kunnat finna skäl
för en utredning av hela frågan. Ty hur
man än läser detta betänkande, någon
utredning i klassisk mening är det inte.
Det är ett resonemang och det är meningsyttringar,
som omfattar sex sidor
av 228. Därjämte är det en redogörelse
för de tankar som bevillningsutskottet
har fört fram här i riksdagen i skilda
sammanhang. Sådant brukar man inte
kalla en utredning.

Utskottets majoritet hävdar en bestämd
uppfattning: skatteavdrag för

frivilliga gåvor bör inte medges, utan
skall stöd givas, skall det ske genom direkta
bidrag från statens sida, d. v. s.
efter medgivande av riksdagen.

Vi har dock i vårt land en gång varit
inne på den väg som vi motionärer förordar,
då man 1944 och 1945 fick åtnjuta
avdrag för gåvor till internationellt
hjälparbete för lindrande av nöd i
krigshärjade länder. Avdrag medgavs
endast om gåvobeloppet gick upp till
minst 1 000 kronor. Under de två åren
klarade vi den skattetekniska frågan.

Man har i debatten hävdat att avgränsningen
av de ändamål som skulle
berättiga till avdragsrätt skulle möta
betydande svårigheter. Jag kan medge
detta, men ingen skall förrän en saklig
utrednig skett kunna övertyga mig om
att detta är en administrativ knäckfråga
av så svår art att den inte går att
bemästra. Jag håller före att intelligenskvoten
är lika hög hos svenska administratörer
som den är i t. ex. USA, Kanada,
Västtyskland och i våra nordiska
grannländer, där man, såvitt jag har
kunnat finna, tillfredsställande löst dessa
frågor för både mottagaren och givaren.
Några principiella betänkligheter

hade man vid den tiden inte och några
oöverstigliga eller ens svårbemästrade
skattetekniska svårigheter fick inte
hindra, i varje fall inte landets dåvarande
statsminister, som i debatten hade
ett tungt vägande yttrande. Jag anser
att hans ord har en icke ringa relevans
även i dagens debatt. Statsministern
yttrade: »Man glömmer bort att genom
denna metod» — d. v. s. samma metod
som vi åberopar i vår motion — »mobiliseras
också en betydande enskild
hjälp. Här ställes man i valet om staten
ensam skall överta hela kostnaden för
hjälpen eller om man samtidigt genom
en statlig åtgärd skall uppmuntra till
enskilda insatser. Det är nämligen inte
utan vidare klart att man, därest avdrag
inte kan medges, kan mobilisera den
enskilda hjälpen i samma omfattning.

---Jag tror inte det vore lyckligt

om man förfor på det sättet att den
svenska allmänheten fick den uppfattningen
att allt sådant stöd skall lämnas
genom staten och att den enskilde
egentligen inte har någon uppgift att
fylla därvidlag.»

Jag vill gärna medge att det här var
fråga om extraordinära åtgärder i en
viss situation, och jag vill inte hävda
att parallellen är hundraprocentig, ty
det är den inte, men den grundinställning
och den principuppfattning som
statsministern den gången gav uttryck
för gäller även här. Det kan man nog
påstå.

När man hävdar att det är bättre att
staten bidragsvägen understöder organisationer
som kan sägas utföra en samhälls-
och allmännyttig gärning, än att
genom skatteavdrag stimulera till en å''n
större offergärning, kan jag inte utan
vidare vara med och anse att det är riktigt.
Erfarenheten visar nog att statliga
bidrag kan vara ganska vanskliga och
konjunkturbetingade. Vi har här i kammaren
vid flera tillfällen under de år
jag suttit här diskuterat synnerligen
blygsamma bidrag. Vi har ett par gånger
haft uppe frågan om bidrag med

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 173

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

10 000 kronor till Sköndal och 1957 ett
lika blygsamt bidrag till De blindas förening.
För bara ett par dagar sedan
hade vi en lång debatt om ett anslag på
10 000 kronor till en estnisk skola i Göteborg,
en summa som väl kunde rymmas
inom anslagsberäkningen. Jag vill
även hålla före att om man ger ett bidrag
personligen till en organisation,
skapar detta förhållande ett mycket
större personligt intresse och engagemang
för den människan, än om hon
får ge bidraget via en skatteinbetalning
till statskassan. Hon har då också möjlighet
att välja den verksamhet hon vill
stödja. Det måste, som jag ser det, vara
ett direkt samhällsintresse, att medborgarna
i stället för att använda hela sin
inkomst för egen räkning stöder och av
statsmakterna stimuleras att stödja en
verksamhet som kan betraktas som samhällsnyttig.
En sådan avdragsrätt skulle
innebära en stark stimulans till ökning
av bidragen till allmännyttiga ändamål.

För mig och många i denna kammare
har främst den kristna verksamheten
stått i förgrunden när vi skrivit motion
530 och yrkat på en utredning. Vår motivering
är sannerligen inte att genom
avdragsformen vid taxering hjälpa folk
att komma undan med mindre bidrag,
utan det är raka motsatsen. Bevillningsutskottet
kan väl tänka sig stöd åt denna
verksamhet genom bidrag från statens
sida. Gång på gång har detta upprepats,
inte minst förra året. För min
del vill jag säga — och jag tror att jag
här har allt Sveriges frikyrkofolk med
mig — att vi varken kan eller vill ta
emot direkta bidrag från statens sida
för vårt specifikt kristna arbete. När utskottet
visar sig villigt att via statskassan
subsidiera de kristna samfundens
arbete, löper det absolut inga risker.
Jag skulle även gruvligt missta mig, om
inte även riksdagen när den förhoppningen,
att den dagen inte må komma,
när de fria kyrkorna eller samfunden
här i landet står som anslagsäskare vid
Konungens port, d. v. s. hos Sveriges

riksdag. Men att statsmakterna genom
skatteavdrag upp till en viss gräns uppmuntrar
och stimulerar det frivilliga
givandet, synes mig både klokt, acceptabelt
och nyttigt för båda parterna. På
frikyrkohåll ser vi det som ett krav och
en bjudande plikt att till det yttersta göra
en insats för barn och ungdom. Det
ses nu med gillande av statsmakterna,
och vi tror att om man ville tillmötesgå
motionens syfte, skulle medel i än högre
grad ställas till förfogande. Personliga
krafter är det förnämsta, men alla
vet nu att det behövs pengar, och vi
tror att ett skatteavdrag efter de linjer
vi föreslagit i motionen skulle injicera
till ökade bidrag. 1958 års frikyrkliga
riksstämma, där 800 ombud var samlade,
representerande cirka 350 000 medlemmar,
hemställde till frikyrkliga samarbetskommittén
att på nytt aktualisera
denna fråga. Det är vad vi velat göra
med vår motion.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Söderquist m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Carlsson i Huskvarna (fp), Hamrin (fp)
och Nelander (fp).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Efter den ganska utförliga
motivering för motionärernas synpunkter
som herr Gustafsson i Borås
här givit kan jag inskränka mig till ett
par tre påpekanden.

Vi är väl alla i kammaren och över
huvud taget i den svenska riksdagen
ense om att de ändamål, för vilka här
föreslagits skatteavdrag, är värda stöd
och uppmuntran. Utskottet har dock
under åberopande av tidigare riksdagsbeslut
antytt, att man hellre skulle gå en
annan väg än motionärerna, nämligen
att ge direkta statsbidrag i stället för
skattelättnader inom bär berörda områden.
Detta iir med förlov sagt ett något
förvånande resonemang. Det verkar
frikostigt, niira nog lättsinnigt, att driva
en sådan löftespolitik, när vi nu alla

174 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

här i kammaren vet, hur svårt det i
verkligheten är att få igenom anslag
till nya ändamål, hur behjärtansvärda
de än är. Tänk om alla dessa organisationer
och samfund som det här gäller
skulle komma med anslagskrav, när vi
redan är så inställda på att avvisa även
mycket blygsamma krav på statskassan i
fråga om speciella områden, sådana som
herr Gustafsson i Borås nyss antydde,
Stora Sköndal och därmed likartade
uppgifter.

Vidare är det ju klart, såsom redan
här antytts, att de som det här gäller
inte alls är intresserade av att öka supplikanternas
skara. Vad de vill är ju att
få en möjlighet att öka sina insatser, inte
att få lättnader i sin verksamhet.

Vad skulle nu den praktiska följden
bli, om en reform genomfördes i den
blygsamma omfattning som vi föreslagit?
Jo, givarna kunde ge mera. Detta
skulle betyda ökade frivilliga insatser
inom områden av svenskt kulturliv och
samhällsliv, som vi alla är ense om behöver
byggas ut. Det är fråga om verkligt
samhällsnyttiga insatser.

Vidare har ju en sådan här åtgärd
en stark psykologisk verkan. Den är ett
uttryck för samhällets uppskattning och
uppmuntran av allt gott verk. Alla dessa
frivilliga insatser är en klar tillgång.
Det står en värmande, personlig atmosfär
kring de frivilliga gåvoinsatserna,
som vi inte vill byta ut mot statsbidrag.
Jag skulle vilja använda ordet stimulans
om syftemålet med dessa åtgärder. I
vissa av våra anslagskonstruktioner har
vi tidigare infört något som vi kallar
stimulansbidrag. Staten ger exempelvis
ett belopp till viss ungdoms- eller nykterhetsverksamhet.
Till anslaget är knutet
det villkoret, att organisationerna
själva skall skjuta till lika mycket eller,
rättare sagt, göra ett arbete dubbelt så
stort som det de får pengar till. Nu är
det fråga om, inte ett direkt stimulansbidrag
utan ett indirekt stimulansavdrag,
men verkan kommer att bli densamma.
Det kommer kanske — det är

väl ofrånkomligt, i varje fall i förstone

— att i någon mån minska skatteintäkterna,
men det medför att mer arbete
blir utfört inom områden, där staten har
stora intressen att bevaka. Det är sålunda
i det långa loppet en lönande investering.

Utskottets invändningar bygger denna
gång på två argument, dels skattelagssakkunnigas
invändningar —• och de
har redan på ett övertygande sätt skjutits
sönder av herr Gustafsson i Borås

— och dels på riksdagens tidigare beslut
i ärendet. Vad det senare argumentet
beträffar är det väl inte uteslutet,
att en sak kan vara riktig och behjärtansvärd,
trots att tidigare riksdagar
inte gått med på den. Argumentet är typiskt
för den sant konservativa åsikten,
att hela den gamla beprövade ordningen
är riktig. Utskottet skriver att
en avdragsrätt är »ett avsteg från de
grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen
är uppbyggd». Det
är ett verkligt samhällsbevarande argument!
Som om vi inte nu och då måste
ändra de grunderna, när vi anser det
riktigt och ändamålsenligt! Här tycks
man anse det uteslutet att pröva en ny
väg, trots att det ena landet efter det
andra går över till denna form av stimulansavdrag
för gåvor. Det är inte
bara västerns länder som gjort detta
utan på sistone även Indien. När Indiens
parlament anser sig kunna fatta
ett sådant beslut, borde vi också kunna
göra det.

Frågan har nu stötts och blötts så
länge, att den borde vara mogen för ett
avgörande. Jag har den tilltron till regeringen,
att jag utgår från att man inom
departementet kan hinna få fram en utredning
av de återstående problemen,
så att det kunde föreligga ett förslag till
höstriksdagen. Skulle regeringen finna
det omöjligt att framlägga ett förslag
förrän till vårriksdagen, är det väl dock
ingenting som hindrar att vi för vår del
lämnar in beställningen i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 175

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

fall till reservationen av herr Söderquist
m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Såsom framgick av herr
Gustafssons i Borås anförande har frågan
om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål m. m. varit föremål
för behandling här i riksdagen
många gånger. Härvid har bevillningsutskottet
och även riksdagen konsekvent
uttalat, att en sådan avdragsrätt strider
mot de principer, varpå vår skattelagstiftning
har grundats.

Från högerpartiets sida har vi instämt
i dessa bevillningsutskottets och riksdagens
uttalanden, och vi anser att det
fortfarande inte har framlagts sådana
sakskäl, att vi kan frångå denna vår
principiella uppfattning. Med hänsyn
till att det ett tiotal gånger under de
senaste 20 åren har gjorts framstötar i
denna fråga, så är vi emellertid medvetna
om att man kanske bör ytterligare
tänka igenom problemet.

Det är emellertid en annan sak, som
har kommit in i bilden och som kanske
motiverar avdragsrätt för gåvor till de
många frivilliga organisationer på de
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
och pedagogiska områdena som
det här är fråga om. Jag tänker på det
nuvarande höga skattetrycket. Detta höga
skattetryck gör att många som skulle
vilja lämna en gåva eller ett bidrag inte
har råd att göra detta. En avdragsrätt
vid beskattningen för gåvor av ifrågavarande
slag skulle säkerligen innebära
en viss stimulans till ökning av de frivilliga
bidragen till allmännyttiga ändamål.
Därigenom skulle berörda organisationer
kunna utföra ett betydligt större
arbete på sina respektive områden.
Detta vare sig det blev bidrag av engångsnatur
i enlighet med det önskemål
som i motionerna 1:31 och 11:88 uttalats
beträffande gåvor till karolinska
mediko-kirurgiska institutet eller genom
årligen återkommande bidrag, vartill

närmast motionerna 1:408 och 11:530
syftar.

Även om vi från högerpartiets sida
således inte helt vill, sådan som utvecklingen
blivit, ställa oss avvisande till en
avdragsrätt för berörda gåvor och bidrag,
kan vi inte ansluta oss till motionerna
och förorda vare sig en direkt
lagstiftning i enlighet med motionerna
1:31 och 11:88 eller en lagstiftning på
grundval av en sådan snabbutredning
som förutsattes i motionerna 1:408 och
11:530. Vi inom högerpartiet vill ha
klarlagt såväl de lagtekniska problemen
som de ekonomiska konsekvenserna för
statens inkomster innan vi är beredda
att tillstyrka avdragsrätt. Av motionerna
framgår exempelvis inte vilket skattebortfall
för stat och kommun som det
kan bli fråga om, därest folkpartiets förslag
genomföres. Jag är inte heller lika
säker som herr Gustafsson i Borås på
att det tekniskt skulle lösas efter det
förslag som är framlagt i folkpartimotionerna.

Vidare har det inte på något sätt antytts,
huruvida en avdragsrätt för bidrag
till ifrågavarande organisationer
skulle medföra att organisationerna
finge sina statsanslag minskade. Jag förutsätter
att det inte skulle bli fallet, men
krav i sådan riktning kommer säkerligen
att framföras.

Allt talar därför för att det först måste
ske en allsidig och förutsättningslös
utredning, därest denna fråga skall kunna
lösas. Jag betonar att det måste vara
en allsidig och förutsättningslös utredning,
såsom från högerpartiets sida
framhållits. Om det inte föreligger en
sådan utredning har vi nog mycket svårt
för att ändra vår principiella inställning
till frågan.

Vi inom högerpartiet hoppas att riksdagen
vill medverka till att det kommer
till stånd en allsidig och förutsättningslös
utredning, och därför ber jag, herr
talman, att med dessa korta ord få yrka
bifall till reservationen nr II av herr
Hagberg m. fl.

176

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamal, m. m.

Herr KÅRRLANDER (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Gustafsson i Borås framhöll i början
av sitt inledningsanförande, att denna
fråga har varit föremål för bevillningsutskottets
och därmed också riksdagens
prövning kanske minst ett tiotal gånger
under de senaste tjugu åren. Jag har inte
räknat efter, så jag vet inte om antalet
stämmer, men jag tvivlar inte på att det
förhåller sig ungefär så.

Om en fråga prövas så många gånger,
herr talman, av utskott och riksdag med
precis samma resultat, borde väl det om
något ge motionärerna en tankeställare
och visa, att de kanske ändå i någon
mån är ute i ogjort väder. Jag förutsätter,
att frågan varje gång har prövats
mycket noga; det är åtminstone min
erfarenhet från de år jag suttit i bevillningsutskottet.
Dessutom har skattelagsakkunniga
i ett betänkande år 1956
sett på problemet. Detta viftade herr
Gustafsson i Borås bort på ett mycket
lättvindigt sätt genom att alldeles gå förbi
de sakskäl, som skattelagsakkunniga
har anfört. Han menar, att dessa har
anpassat sitt resonemang till bevillningsutskottets
tankegångar. Jag kan
inte tänka mig att det på något som
helst sätt överensstämmer med det verkliga
förhållandet. Sedan kommer herr
Rimmerfors — välvillig i överkant —
och påstår, att herr Gustafsson alldeles
har skjutit sönder både skattelagsakkunnigas
yttrande och utskottets betänkande
i denna fråga.

Herr Gustafsson i Borås har skjutit
bom, totalt vid sidan om målet, eftersom
han inte på någon punkt har berört
själva kärnfrågan, nämligen det
sätt på vilket den direkta beskattningen
är uppbyggd. Skattelagsakkunniga anför
— för att ta bara ett litet avsnitt —
att beskattningen »beräknas med beaktande
av omkostnader för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste
kostnaderna för livsuppehället (existensminimum)
. Däremot anses det i
princip inte vara av betydelse för

skatteförmågan hur inkomsten i övrigt
av den skattskyldige i enlighet med hans
eget bestämmande disponeras för levnadskostnader,
gåvor eller sparande».
Det är där som själva kärnan ligger. Vi
har ett system för den direkta beskattningen,
som är uppbyggt på det sätt
som man här skildrar. Skattelagsakkunniga
kommer fram till att »skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna
åberopas såsom stöd för avdragsrätten».
Hur jag disponerar mina medel
därutöver är min ensak, men om detta
skall vara förbundet med skatteavdrag
för vad jag frivilligt ger bort — jag kan
besluta mig för att ge ett bidrag, så får
jag avdrag men gör jag det inte, får jag
inte något avdrag — stöter det, som
vårt skattesystem är konstruerat, på
stora svårigheter.

Jag skall inte ingå på alla detaljer,
men även ur kontrollsynpunkt är det
mycket besvärligt att få detta förslag
genomfört, åtminstone på det sätt som
folkpartiets motionärer har tänkt sig.
Det bestyrktes också av herr Nilsson i
Svalöv, som påpekade, att skall man nå
fram till en positiv lösning, måste man
—• det underströk han särskilt — ha en
allsidig och helt förutsättningslös utredning
om de ekonomiska konsekvenserna,
om möjligheterna att tekniskt infoga
det hela i det skattesystem vi har
och om kontrollmöjligheterna etc. Herr
Nilsson ställde ett par frågor, som var
mycket väsentliga. Hur skulle det gå
för föreningar, som både har statsbidrag
och kan få gåvor? Skulle då statsbidragen
minskas i förhållande till gåvorna?
Hela problemet är mycket
krångligt, och det är inte möjligt att
komma någon vart alls på det sätt, som
motionärerna här har föreslagit.

Skattelagsakkunniga är också inne
på en annan tankegång, nämligen att
man kanske kan vidga avdragsrätten
för försäkringsavgifter. Denna är nu
maximerad till 600 kronor för äkta makar.
Vederbörande skattskyldige skulle
få större rörelsefrihet — inom en viss

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

177

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

gräns — beträffande avdrag för försäkringsavgifter
och sociala avgifter över
huvud taget och kanske även möjlighet
att inom denna avdragsram ge bidrag
till sådana ändamål som här avses. Det
är möjligt att denna tanke, som skattelagsakkunniga
har framkastat, skulle
kunna visa vägen till en lösning i framtiden.
Som frågan nu ligger till går det
inte.

Herr talman! Herr Rimmerfors tycker,
att direkta bidrag är sämre än stöd
via skatteavdrag. Min uppfattning är
den rakt motsatta, nämligen att direkta
bidrag från staten för att stödja vissa
ändamål är ett renare system än skatteavdrag.

När herr Rimmerfors fortsätter med
att säga att det är en värmande atmosfär
omkring dessa frivilliga insatser, så
skulle jag kunna instämma med honom,
med tillägget att det skulle vara ännu
varmare atmosfär om man inte samtidigt
sneglade mot skatteavdrag.

Man har tagit exempel från andra
länder, från Indien, från västeuropeiska
länder och från skandinaviska länder.
De jämförelserna är som alla internationella
jämförelser riskabla. Man
måste för att kunna göra jämförelserna
på rätt sätt också ha upplysning om
respektive lands direkta beskattning i
övrigt, men det har vi inte. När man
i Förenta staterna eller Indien har rätt
att göra skatteavdrag för vad man betalar
till sådana ändamål, är det inte
säkert att detta där har samma konsekvenser
som det skulle få för vårt land,
om vi skulle genomföra en sådan sak.
Jämförelserna har därför inte stort bevisvärde.

Det framgår också av reservationerna,
och herr Nilsson i Svalöv antydde
det, att högern är ytterst betänksam.
Det längsta den kan tänka sig att sträcka
sig till är denna förutsättningslösa
utredning.

Det är möjligt, herr Nilsson i Svalöv,
att en utredning någon gång i framtiden
kan behövas. För dagen finns i

varje fall inte anledning att ändra den
ställning som bevillningsutskottet och
riksdagen har intagit till saken. Några
nya sakskäl som skulle motivera att
riksdagen skulle ta annan ståndpunkt
än vid alla föregående tillfällen har faktiskt
inte framlagts vare sig i motionerna
eller i de anföranden som har hållits
i dag.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets talesman har
i sitt eljest mycket sakliga anförande
antytt, att motionärerna skulle ha varit
ute i ogjort väder. Motiveringen
skulle vara den, att eftersom man har
motionerat i så många år och inte fått
sin vilja fram, så borde man äntligen
ha insett felaktigheten i sina synpunkter.
Kan det inte möjligen vara så, herr
talman, att vissa idéer är så livskraftiga,
att de av den anledningen kommer
igen?

Sedan talade herr Kärrlander om att
det var ett renare system att ge bidrag
än att bevilja skatteavdrag för motsvarande
ändamål. Jag utgår ifrån att det
är två skilda saker; det ena utesluter
inte det andra. Vi måste nog räkna med
att alltjämt i vissa bestämda fall komma
och begära samhällets direkta stöd.
Vad vi nu föreslår är dock ett helt nytt
system, som i framtiden skulle verka
utlösande på frivilliga, för samhället
värdefulla insatser. Vi skulle kunna nå
resultat långt utöver dem vi nu kan
nå med direkta anslag.

Av resonemanget föreföll det som om
det skulle vara mycket strikta gränslinjer
mellan det som nu går till skatt
och det som den enskilde har att disponera
själv. I själva verket finns det väl
redan vissa övergångsformer, där samhället
tillgodoser sådana här ändamål
och där gränsen så att säga är genombruten.
Jag tänker exempelvis på kyrkoskatten.
Fn frivillig del av denna

12 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 17

178 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

skatt är avdragsgill vid statsbeskattningen.
Skattefrihet gäller som bekant
också i de fall, då ett bidrag lämnas
i form av egen arbetsinsats.

Slutligen får jag erinra om de nu
gällande reglerna beträffande periodiskt
understöd för främjande av allmännyttig
organisations syften. Där förefaller
avdragsrätten vara principiellt
godtagen. Vårt förslag innebär att vidga
detta till en allmän regel inom ett av
statsmakterna klart avgränsat område.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var herr Kärrlander
som sade, att ingenting talade för
att vi i dag skulle rösta för högerreservationen,
eftersom inga nya skäl hade
framlagts som motiv härför. Jag vill
dock säga, herr Kärrlander, att jag
framförde ett skäl, som talade för att
man borde göra denna allsidiga och
förutsättningslösa utredning. Skälet är,
att framstötar i denna fråga återkommer
år efter år. Vi måste få klarlagt,
huruvida vi kan avföra frågan från dagordningen
eller ej. Detta skulle väl en
utredning kunna ge upplysning om. Vi
finner att dessa framstötar närmast
kommer från organisationer som står
våra frikyrkor nära. Å ena sidan skulle
det ha sitt stora intresse att se vilka
ekonomiska konsekvenser för statsverket
ett bifall till motionerna skulle få,
å andra sidan skulle det vara intressant
att se om berörda organisationer
genom en sådan avdragsrätt för gåvor
skulle få vida bättre ekonomiska förutsättningar
för sin verksamhet eller inte.
Jag tycker att detta är skäl som talar
för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Den parallell herr Rimmerfors
drog beträffande kyrkoskatten
håller inte. Där har inte någon genombrytning
gjorts av gränsen mellan
skatteavdrag och statsbidrag. Bestäm -

melserna rörande periodiskt understöd
är heller inte något användbart redskap
för att fullfölja intentionerna i motionen
och reservationen. De kan inte
appliceras på hela det fält man avser.

Jag har viss förståelse för herr Nilsson
i Svalöv när lian betraktar det som
ett skäl för att tillsätta en utredning,
att vi då skulle slippa de ideliga framstötarna
i denna sak. Men jag tror ändå
inte att vi bör göra en utredning bara
av det skälet.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt velat nonchalera kommitténs resonemang,
men när betänkandet som omfattar
228 sidor behandlar denna fråga
på 6 sidor har den faktiskt inte
presterat något som är en utredning i
klassisk mening eller som fyller de krav
jag tror att också herr Kärrlander har
på utredningar. Detta kommer kanske
andra ytterligare att framhålla.

Herr Nilsson i Svalöv begär nog för
mycket av oss när han säger, att vi inte
har lämnat besked om hur stort skattebortfallet
kan tänkas bli till följd av
de av oss förordade avdragsreglerna.
Man kan göra approximativa beräkningar
men inte mera, ty man kan inte
i förväg veta vad folk vill ge pengar till
eller hur mycket de vill ge.

Gång på gång diskuterar vi här i
kammaren yrkanden om statsanslag till
olika ändamål, som vi i och för sig kan
tycka vara berättigade och angelägna
men som vi av statsfinansiella skäl inte
anser oss kunna biträda. Är det något
orimligt att vi låter utreda om det går
att ändra skattebestämmelserna så som
här föreslagits, så att vi får höra skäl
och motskäl som allsidigt belyser frågan? Om

man löser frågan efter de linjer
vi har skisserat skulle större bidrag
kunna ges de organisationer som arbetar
dag och natt för att göra insatser
på de områden som är angelägna, bl. a.

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

179

Rätt till skatteavdrag för

för att lösa en fråga som nästan håller
på att nöta sönder huden över samhällets
pulsåder, nämligen ungdomsbrottsligheten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När jag lyssnade till
utskottets talesman frapperade det mig,
att de praktiska svårigheterna att genomföra
en sådan reform fick en så
undanskymd plats i herr Kärrlanders
anförande. Detta kanske i och för sig
är naturligt. När man ser att en reform
av denna art med fördel har kunnat
genomföras i land efter land — det
har här nämnts USA, Kanada, Västtyskland,
England m. fl. länder och från
och med i år gäller sådana regler också
i Danmark — blir det besvärligt för
bevillningsutskottets majoritet att spela
den ståndaktige tennsoldaten och hävda,
att det som går i många andra civiliserade
länder inte är genomförbart
i Sverige. Det vore ett underbetyg åt
våra administrativa myndigheter, som
jag inte tror att bevillningsutskottet vid
närmare betänkande är villigt att ge.

Nu kanske man kan säga, att frågan
tillräckligt belyses genom skattelagssakkunnigas
utredning som utskottsmajoriteten
och även högerreservationen har
refererat till. Herr Kärrlander påpekade
att ingen har tagit upp de invändningar
som skattelagssakkunniga framförde.
Därför skall jag ta tillfället i akt
att göra detta så kortfattat som jag det
kan.

Först och främst är det angeläget understryka,
att skattelagssakkunniga i sitt
betänkande ju behandlade en helt annan
sak, nämligen frågan om avdrag
för periodiskt understöd — där de inom
parentes sagt yrkade på inskränkning
av rätten till avdrag. I det sammanhanget
tog de mycket kortfattat upp ett
resonemang, där de lade fram en del
invändningar mot en reform av detta
slag.

För det första skulle bidragens omfattning,
om en sådan lagstiftning ge -

gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

nomfördes, bli beroende på den energi
de olika organisationerna kunde lägga
i dagen vid insamlingsarbetet. Detta ansåg
man tydligen inte önskvärt. Jag förstår
för min del inte alls det. Inte kan
det finnas något att invända mot att
organisationer som arbetar för allmännyttiga
ändamål lägger ned energi på
att få resurser att fullgöra sin uppgift.

För det andra sade man, att om en
sådan reform genomfördes skulle de
största inkomsttagarna utsättas för en
hård press från organisationernas sida
när det gällde insamlingar. Man
ömmade tydligen för de större inkomsttagarna
och tyckte att det skulle vara
förskräckligt om dessa med anledning
av en sådan reform skulle få många
framställningar om gåvor. Jag har för
min del inget som helst behov att ömma
för de stora inkomsttagarna i det
hänseendet. Jag tycker att det bara är
bra om de inbjudes att dela med sig
litet grand av sina inkomster till stöd
för allmännyttiga ändamål.

Så säger man, att avgränsningen av
de ändamål som skulle berättiga till avdragsrätt
skulle möta betydande svårigheter.
Men där vill jag hänvisa till
att man i land efter land kunnat lösa
denna avgränsningsfråga på ett lämpligt
sätt.

Sedan säger man också, att man inte
har någon garanti för att frivilliga avdrag
när det gäller antal och storlek
skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetgrad
och behovets storlek. Jag
får säga, att jag tycker det är en egendomlig
inställning man där möter, att
samhället liksom skulle ha intresse av
att angelägenhetsgradera de olika ändamålen
på något sätt när det gäller de
frivilliga gåvorna. Att staten måste göra
en gränsdragning mellan de organisationer
i fråga om vilka man kan bevilja
avdrag eller inte är en helt naturlig
sak, men att liksom angelägcnhetsgradera
de belopp som genom frivilliga
gåvor skulle gå till dessa organisationer
tror jag inte vore lämpligt.

180 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Så säger man att taxeringsarbetet
skulle kompliceras. Det är klart att någon
komplikation skulle det bli, men
man kan härvidlag svara att denna sak
gått att lösa i andra länder.

Detta var de praktiska svårigheterna,
men sedan tillkommer de principiella
betänkligheterna, och vi får på nytt se
att utskottet anför dem. Till min förvåning
ser jag att högerpartiet också
ansluter sig till dessa principiella betänkligheter.
Det är förvånande, därför
att en betydande del av högergruppen
vid tidigare tillfällen har svikit sina representanter
i bevillningsutskottet och
röstat för liknande motioner och därmed
visat att de inte delar de principiella
betänkligheter mot en avdragsrätt,
som nu kommer fram i herr Nilssons
i Svalöv anförande och som inte
delas av de organisationer det här gäller.
Om dessa principiella betänkligheter
säger man, att en sådan avdragsrätt
skulle innebära uppenbara avvikelser
från de principer som ligger till
grund för gällande skattelagstiftning,
och man säger att främjandet av allmännyttiga
ändamål inte skall ske i
form av lättnader i beskattningen utan
i förekommande fall genom direkta bidrag
från statens sida. Jag tycker att
detta är ett ganska klart besked. Man
frågar sig då: Om man skriver under
detta yttrande, vartill tjänar då en utredning?
Om man säger ifrån att man
principiellt anser att främjandet av allmännyttiga
ändamål inte skall ske i
form av lättnader i beskattningen utan
genom direkta bidrag från statens sida,
vad finns det då för utrymme för en
utredning om lättnader i beskattningen?

Skattelagsakkunniga säger vidare —
och där har de inget stöd i högerreservationen
ty det refereras endast i majoritetens
uttalande — att hur den
skattskyldige disponerar sin inkomst
för levnadskostnader, gåvor eller sparande
har i princip inte ansetts av betydelse
för skatteförmågan. Eftersom
det inte är av betydelse för skatteför -

mågan hur man disponerar sina inkomster
för levnadskostnader, gåvor eller
sparande, skall detta inte heller påverka
skattereglerna, säger man. Därvidlag
måste jag anmäla en avvikande
mening. Om det är så, att en människa
av sin inkomst vill använda pengar till
allmännyttiga ändamål — det är alltså
en utgift som vederbörande inte bär
den minsta personliga nytta av, eftersom
det inte är fråga om sparande eller
konsumtion för egen del utan han
avstår från en del av sin inkomst för
allmännyttiga ändamål — kan man inte
utan vidare säga att det under alla
förhållanden måste vara principiellt
felaktigt att ge avdragsrätt för gåvan.
Han använder ju inte dessa pengar till
konsumtion eller till sparande eller till
sin egen nytta. Där har jag eu annan
mening. Jag anser att det principiellt
mycket väl kan tänkas, att man för belopp
av den karaktären beviljas avdragsrätt.

Nu säger man så här: Det behövs inga
skatteavdrag, därför att staten i det här
fallet kan ge direkta bidrag. Ja, bär har
så utförligt tidigare i debatten belysts
svårigheterna att få statsbidrag till de
allmännyttiga ändamålen, att jag inte
skall gå in på detta. Däremot skulle jag
vilja säga, att det tidigare här i landet
har funnits en viss övertro på samhällets
och statens möjligheter att lösa
de frågor som ligger på det humanitära
och sociala planet. Man trodde ett tag
att stat och kommun skulle kunna ta
hand om alla dessa frågor, men det har
visat sig att man senare kommit till
besinning. Det har blivit mer och mer
klart, att stat och kommun inte ensamma
kan sköta detta, och därför har man
i allt större utsträckning sagt att vi behöver
de frivilliga organisationerna, vi
behöver de ideella organisationerna,
ungdomsorganisationerna och de kristna
organisationerna till vår hjälp. Vi
behöver det frivilliga arbetet. Då tycker
jag också att det vore naturligt, att
man genom att bevilja denna avdrags -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 181

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

rätt inom de gränser som är föreslagna
här i motionen skulle ge en stimulans
till detta arbete, varigenom givarna
skulle kunna öka sina bidrag väsentligt.
Dessa organisationer skulle på detta
sätt kunna få bidrag som blir 3—4
gånger större än det skattebortfall som
här kan uppstå.

Herr talman! Jag tycker att det finns
så mycket som talar för ett bifall till de
motioner som här har framlagts, att jag
vill yrka bifall till reservation I och
loppas att den får en vid anslutning.
Om den inte kommer att vinna tillräcklig
anslutning i voteringen, kommer
jag att i andra hand rösta för reservation
IT, även om jag beklagar den mycket
begränsade omfattning som denna
bar.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ansåg inte att jag
behövde gå in så särskilt mycket på de
praktiska svårigheterna, eftersom herr
Nilsson i Svalöv tillräckligt utvecklade
det avsnittet. Jag kan bara understryka,
att det föreligger så stora praktiska svårigheter
på detta område, att det inte
finns någon anledning att förenkla saken
på det sätt, som herr Gustafson i
Göteborg gör. Men jag har därmed inte
menat, att detta skulle vara en fråga,
som tekniskt inte alls går att lösa; det
är givet att den går att lösa på något
sätt.

Herr Gustafson i Göteborg vill inte
godta skatteförmågeprincipen. Ilan tycker
att om man frivilligt ger bort pengar
till allmännyttiga ändamål, minskar
man sin skatteförmåga. Det är då enligt
hans sätt att se fullt berättigat att
man får avdrag. Jag tycker nog att skattelagssakkunniga
har rätt när de säger,
att även om det är fråga om sådana bidrag,
där vederbörande utfäster sig att
ge ett visst frivilligt bidrag under ett
antal år, så skall inte heller det tillmätas
betydelse för skatteförmågan lika litet
som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra

skulder. Jag tror att det är väsentligt
att komma ihåg, att man inte får avdrag,
när man verkställer amorteringar,
som man har skyldighet att göra, på lån
som man har tagit. Motionärerna önskar,
att vi skulle skapa en alldeles särskild
form för att bedöma skatteförmåga
på grund av frivilliga insatser. Det
torde vara mycket svårt att komma
fram på den vägen.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
han är förvånad, ty han kan inte längre
lita på högern. Det är ju synd, om han
inte kan göra det. Men jag får väl hoppas
att hans tro på högern återställes
inom en snar framtid.

Vad beträffar övertron på staten, i
vilket fall herr Gustafson i Göteborg ville
göra gällande att man har haft en sådan
övertro på staten, att man inte har
ansett sig behöva insatser också av organisationer,
måste jag säga att åtminstone
det parti jag representerar aldrig
har haft någon sådan övertro på statens
förmåga att lösa alla problem. Det har
tvärtom under hela sin verksamhet slagit
vakt om organisationerna och deras
möjligheter att arbeta på bästa möjliga
sätt i samverkan med samhället.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag begärde ordet närmast
för att göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att vad herr Gustafson
i Göteborg här citerade ur utskottsbetänkande!
inte gällde vad utskottet
hade uttalat utan var ett referat av vad
som har förevarit i denna fråga i riksdagen
under de 20 år, som frågan har
behandlats. Utskottets uttalande börjar
egentligen först på s. 9. Vi har beträffande
det instämt i de synpunkter, soih
talar emot en avdragsrätt. Men sedan
har vi i vår reservation också tagit upp
vad som skulle kunna tala för avdragsrätt.

Sedan fann herr Gustafson i Göteborg
det litet märkvärdigt, att jag talade å
högerpartiets vägnar och sade, att det

182 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

var dess principiella ståndpunkter jag
lade fram. Jag får säga, att jag talade å
högerpartiets utskottsledamöters vägnar
och framförde deras principiella synpunkter
på denna fråga. Men jag vill
också säga, att anledningen till att vissa
medlemmar av högerpartiet förra
året röstade för folkpartimotionen var
att de på något sätt ville ge till känna,
att de önskade få till stånd en allsidig
och förutsättningslös utredning. Det har
vi, som tillhör bevillningsutskottet såsom
representanter för högerpartiet, tagit
fasta på och noterat, att högerpartiet
vill ha en sådan allsidig och förutsättningslös
utredning. Det är det som vårt
yrkande går ut på.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander gjorde
här, när det gällde frågan om att bevilja
avdragsrätt, jämförelser mellan gåvor
till allmännyttiga ändamål och avbetalning
på bosättningslån. Det är nog
en jämförelse, som de organisationer
som arbetar på dessa områden har litet
svårt att förstå.

När herr Kärrlander vidare säger, att
han och hans parti har slagit vakt om
organisationerna och deras möjligheter
att arbeta, vill jag bara erinra om att
t. ex. det stora frikyrkomötet, som ju
dock omfattar mycket stora organisationer,
har begärt att få denna fråga
aktualiserad.

Sedan vill jag, herr talman, när det
gäller herr Nilssons i Svalöv anförande
notera, att han betraktar uttalandet om
att avdragsrätten innebar en uppenbar
avvikelse från de principer, som ligger
till grund för gällande skattelagstiftning,
och uttalandet om att riksdagen
borde främja allmännyttiga ändamål
genom direkta bidrag och inte genom
lättnader i beskattningen bara som ett
rent referat av vad som tidigare har
förekommit. Jag fick den uppfattningen
av herr Nilssons tidigare anförande, att
han anslöt sig till dessa principer. Har

jag missuppfattat honom, är jag bara
så mycket gladare. Jag får då också
hoppas, att när herr Nilsson i Svalöv
säger att man inte vill ställa sig helt
avvisande till denna tanke, däri ligger
något mera positivt än vad man kunde
sluta sig till genom formuleringen i hans
första anförande.

Jag måste säga, herr talman, att vi
aldrig har haft något stöd från utskottsrepresentanterna
för högerpartiet i det
här fallet, så därvidlag är tyvärr ingen
förändring. Dock kanske det föreligger
någon liten förändring till det bättre
genom att vi nu i alla fall har fått en
reservation från högern.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag gjorde inte någon
jämförelse mellan frivilliga bidrag och
bosättningslån, utan jag citerade tydligt
vad skattelagssakkunniga har sagt, vilket
återfinnes på s. 4 i bevillningsutskottets
betänkande.

Får jag sedan bara säga till herr Gustafson
i Göteborg beträffande uttalandet
om att lita på högern: Jag tänkte nog på
högern i allmänhet. Herr Gustafson sade
att han var förvånad och att han inte
kunde lita på högern längre, eftersom
högern hade svikit på den här punkten.
Jag hoppas att högern inte sviker på fler
punkter.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Låt mig först kort och
gott få yrka bifall till reservation nr I
av herr Söderquist m. fl. till bevillningsutskottets
betänkande nr 33. Motiveringar
har givits i så stor utsträckning, att
det inte är av nöden att jag närmare går
in på sådana. Låt mig bara göra ett par
korta uttalanden.

Det finns — påstår utskottet — inte
någon anledning att frångå den ståndpunkt,
som riksdagen tidigare intagit
vid behandlingen av liknande motioner.
Man kan sannerligen fråga med en tidning:
Varför kan inte riksdagen tänka

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 183

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

om på denna punkt? Den har veterligt
gjort det åtskilliga gånger i andra sammanhang
utan att dess prestige — för
den händelese det är den utskottet slår
vakt om — tagit nämnvärd skada. Att en
fråga avslagits många gånger behöver
inte betyda att man har varit ute i ogjort
väder, som utskottets ärade talesman
nyss gjorde gällande. Vi vet alla, hur
många gånger frågan om representationsreformen
var före, innan omsider
andrakammarsystemet infördes. Många
av oss vet också, hur många gånger frågan
om religionslagstiftningen och konventikelplakatets
avskaffande var uppe,
innan det blev någon ändring på den
punkten. Vi vet också hur många gånger
frågan om allmän rösträtt behandlades
i riksdagen, innan omsider denna för
vårt politiska och kommunala liv så
viktiga fråga blev avgjord.

Invändningarna mot reformen är, synes
det mig, inte övertygande. De har
ett påtagligt släkttycke med de obotfärdigas
förhinder. Man menar att ingen
avvikelse får ske från principer, som
ligger till grund för gällande skattelagstiftning,
och att främjandet av allmännyttiga
ändamål måste ske genom
direkta bidrag från statens sida. Det
är klart, att vill man ingenting, så finns
det alltid en princip av något slag till
hands, som kan utnyttjas. En finansiering
via skattekassan är en högst ineffektiv
metod, eftersom tusen och ett
skäl alltid kommer att åberopas för avslag
på aldrig så behjärtansvärda ändamål.
Vad kan man skymta bakom avstyrkandet?
Måhända avoghet mot enskild
social verksamhet? Så frågar man
i varje fall i vida kretsar.

Häromdagen läste jag i Nordisk Kontakt
nr 8/1960 —- den ligger nog på
inånga av bänkarna här i kamrarna ■—
på s. 398 en uppgift om 39 olika föreningar
och stiftelser, vilka var berättigade
att ta emot gåvor, för vilka givaren
kunde göra avdrag i sin deklaration.
Det var inte utan att hjärtat hoppade till
ett slag av glädje i mitt bröst. Men ty -

värr gällde uppgiften inte Sverige utan
vårt sydliga naboland Danmark. Det
som går för sig där måste väl kunna
ordnas också i vårt land, trots de principer
som ligger till grund för vår skattelagstiftning!
Varför, herr talman, skall
vi alltid akterseglas, när det gäller reformer
i humanitärt, kulturellt och religiöst
avseende?

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Folkpartiets motion var
tidigare en fyrpartimotion, men under
de två sista åren har folkpartiet tagit
upp frågan ensam. Såvitt jag vet har
inte personer inom de andra partierna
blivit tillfrågade innan motionen inlämnades.

När jag nu kommer att yrka bifall till
utskottets förslag gör jag inte detta därför,
att det är fråga om en folkpartireservation.
Om saken vore rätt och riktig
skulle jag för min del rösta för den.
Men det kan jag inte göra och jag skall
genast förklara varför. Jag har emellertid
inledningsvis velat påtala det egendomliga
i att folkpartiet här har valt
att gå fram utan att konsultera medlemmar
av de andra partierna.

Personligen var jag från början tilltalad
av den bär tanken. Jag menade att
det skulle kunna stimulera givandet i
vårt land. Det pågår insamlingar av
skilda slag. De är behjärtansvärda, och
man skulle sannerligen önska att människor
gav mera. Men ju mer jag bär
tänkt på saken, desto mer betänksam
har jag blivit. Frågan behandlades, som
herr Gustafson i Göteborg påpekade,
på frikyrkomötet för ett par år sedan.
Där antog man en rekommendation, som
gick ut på ungefär vad folkpartiet här
har föreslagit. Jag fann redan då anledning
att uttala min skepsis inför förslaget! •lag

tycker att det är något fel i att
det skall lockas med skatteavdrag när
man ger pengar. Har vi inte i detta
land alldeles tillräckligt med skattetänkande
utan att behöva blanda in det i

184

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

givandet? Inte minst för kristna församlingar
— och det är ju framför allt
dem det här gäller enligt herr Gustafsson
i Borås — måste det vara på något
sätt osmakligt att säga: »Om du ger så
och så mycket, får du så och så mycket
i skattelättnad.» Jag tror att det borde
vara en hederssak för oss att tillsammans
med andra bära de skatter, som vi
gemensamt har beslutat.

Man skall också ha klart för sig —
och det har understrukits här i debatten
— att detta avdrag kommer att bli
olika vid olika inkomster. Mindre inkomsttagare
får lägre skatteavdrag än
större inkomsttagare. Detta kan väl inte
heller vara riktigt. Det var ju av denna
anledning man en gång tog bort barnavdragen
och införde de allmänna barnbidragen,
som ansågs vara rättvisare
och riktigare.

Man kan heller inte komma ifrån det
faktum, att det här sker ett visst skattebortfall.
Vem skall betala det? Jo, det
måste andra göra.

I en artikel i tidskriften »Kristet samhällsliv»
(nr 3—4/1960) tas den här
frågan upp. Jag vill betona att denna
tidskrift är opolitisk. Där sades följande,
som jag vill läsa in i protokollet och
betona för mina kammarkamrater: »Mot
tanken på en mera permanent avdragsrätt
och mot den utformning huvudmotionen
i denna fråga fått kan ett par invändningar
göras. För det första är det
visserligen sant, att avdragsrätt bör
kunna stimulera till givande och att en
sådan stimulans är viktig, likaså att större
belopp kan komma ifrågavarande organ
eller ändamål till godo. Men går
man inte genom en sådan rätt miste om
en grundtanke i allt givande: att hela
det belopp jag ger bör tagas från min
egen budget? Måste inte stimulansen sätta
in på ett annat plan än via avdragsrättens
locktoner? Dessutom, om staten
via avdragsrätten berövas skatteinkomster,
måste denna förlust uppvägas
av annan inkomst i statsbudgeten eller
en omdisponering ske. För det andra

saknas ett klart uttalande om att skatten
inte användes till statens ’egennytta’.
Här efterlyser man återigen en beroendeförhållandets
etik tillämpad på samhället.
Det finns en tendens att uppfatta
skattevägen som etiskt indifferent. Den
är och förblir ’en tung pålaga’, vilka ändamål
den än är avsedd för.» Personligen
delar jag denna uppfattning.

Innan jag slutar skulle jag vilja påpeka
en annan sak, som bör uppmärksammas
i detta sammanhang och som jag
tror i viss mån ligger bakom hela denna
fråga. Vi har i vårt land en statskyrka,
till vilken samhället ger skattemedel på
något över 200 miljoner om året. Dessa
medel utgår visserligen inte helt via
statsskatten utan huvudsakligen genom
kommunalskatten. Frikyrkan, som bedriver
en liknande verksamhet, får
egentligen ingenting från samhällets sida.
Detta kan väl inte vara riktigt ur
sträng religionsfrihetssynpunkt, som
ju kräver lika behandling av trossamfunden.
Jag vet inte, ärade kammarledamöter,
hur man skall lösa detta problem,
men jag har velat påpeka att det finns
där och att det på något sätt måste lösas.
Det förslag, som här har väckts av
motionärerna från folkpartihåll, kan
inte vara den riktiga vägen. Jag skulle
tro att detta problem kan bli aktuellt
när vi någon gång under detta decennium
kanske får ta ställning till frågan
om stat och kyrka.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru Liclmari-Frostenson (h) instämde
häri.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
anmärker på att det under denna
motion endast finns folkpartinamn. Han
hade inte blivit tillfrågad. Jag har heller
inte skrivit mitt namn under motionen,
men det hindrar inte att jag anser
den vara riktig och därför talar och arbetar
för den.

Nr 17 185

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.
Rätt till skatteavdrag för gåvor

Det kanske var ganska naturligt att
endast folkpartister undertecknat motionen,
eftersom bland dem tanken hållits
levande och eftersom man tyvärr
tidigare inte kunnat räkna med något
bistånd från vare sig herr Svensson i
Kungälv eller hans kamrater inom broderskapsgruppen
här i riksdagen. Det
är väl ganska naturligt att man inte vänder
sig till ledamöter för att be dem
skriva under en motion, när man från
början känner till deras negativa inställning.
Det är en inställning, som ju
inte är vanlig inom de folkrörelser de
tillhör — det vet vi genom meningsyttringar
som vi hört från det hållet.

Man tycker det är egendomligt att
den som ger ett bidrag skall få ett skatteavdrag,
och man vill liksom låta saken
framstå så, att det här skulle vara
fråga om att bevilja personer som ger
bidrag till allmännyttig verksamhet något
slags personliga förmåner. Hela syftet
med denna motion och hela syftet
med de framstötar, som gjorts från frikyrkomötet
och från olika ideella organisationer,
är att ge möjlighet till större
givande. Jag har sagt tidigare i denna
debatt att jag inte alls anser det självklart
att de pengar, som icke används
för konsumtion eller för sparande eller
för egen nytta, skall bli föremål för beskattning.
Det anses naturligt i en rad
andra länder att de intill en viss gräns
inte skall bli det. I och med att jag har
den uppfattningen faller hela det resonemang
som herr Svensson i Kungälv
framförde.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jäg vill säga till herr
Gustafson i Göteborg att denna motion
tidigare var en fyrpartimotion och att
även medlemmar av broderskapsrörelsen
skrivit på den. Jag har inte skrivit
på, men andra har gjort det. Jag förmodar
att om folkpartiet hade velat, så hade
det även denna gång funnit några
inom de andra partierna söm kunnat

till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

skriva på. Jag har, herr Gustafson, velat
nämna detta, därför att jag tycker
att det är fel att, när ett frikyrkomöte
tar upp en sådan här sak, folkpartiet
sedan ensamt skall ta hand om frågan.
Den som känner till riksdagsarbetet något
vet ju att delta är ett effektivt sätt
att torpedera en fråga.

Herr Gustafson i Göteborg säger också,
att det inte är fråga om personliga
förmåner. Det kanske det inte är, om
man ser saken från det håll herr Gustafson
ser den, men man kan väl ändå
inte komma ifrån, att staten får bidra
genom att den får in mindre skatt. Avdragets
storlek beror också på hur hög
inkomsten är. En folkpensionär får ge
sina pengar utan att få något avdrag,
medan den som har en hög inkomst
kan få ända upp till 65 procent. Den frikyrkoförsamling
t. ex. som erhåller
pengarna får ju i realiteten 65 procent
från staten och 35 procent från denne
höge inkomsttagare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
ger den svenska riksdagen ett underbetyg
när han menar att ställningstagandet
till sakfrågor skulle vara beroende
av vilka ledamöter som råkat skriva
på en motion. Herr Svensson i Kungälv
tar väl liksom alla andra ledamöter
ställning till en fråga efter dess sakliga
innehåll. Det borde vara rimligt i detta
sammanhang.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påminna
herr Svensson i Kungälv om att den stora
frikyrkoriksstämman hölls 1958.
Följden av det uttalande som gjordes
där var att vi förra året sökte få till
stånd en fyrpartimotion med så många
namnunderskrifter som möjligt. Att man
under mellanåren gör vad man kan för
att arbeta ytterligare med frågan men
inte kan samla fullt så många namn är

186 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

väl heller inte så underligt. Faller frågan
i dag kan jag försäkra att den inte
kommer att do. Den kommer fram nästa
år igen, och då skall om möjligt alla
partier få tillfälle att återigen visa sitt
stora intresse.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Till herr Gustafson i
Göteborg vill jag säga, att jag har tagit
ställning efter sakliga synpunkter. Jag
har bara velat påpeka detta om folkpartiets
ställningstagande därför att jag
tycker att det är olämpligt att gå till
väga på detta sätt. Jag har visserligen
inte varit riksdagsman lika länge söm
herr Gustafson i Göteborg, men jag tror
att jag har rätt i det här avseendet.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Om herr Svensson i
Kungälv har rätt i detta avseende, får
vi hoppas att det snarast möjligt blir en
ändring, så att vi får bort denna partiprestigejakt
och var och en kan ta ställning
till de olika förslagen alldeles oberoende
av vem som skrivit under dem
— på samma sätt som herr Svensson i
Kungälv säger att han själv gör. Jag har
tidigare år stött denna motion, och jag
gör det i år också. Jag känner mig inte
alls trampad på tårna, därför att ingen
bett mig skriva under motionen.

Jag skulle vilja leda in argumenteringen
om denna motion på ett annat
område än det religiösa, som vi nu under
en stund diskuterat. Jag skulle vilja
föra in debatten på den kulturella sidan
av saken, även om jag vet att det är
ett ganska hopplöst företag att få denna
församling att inse det kritiska läge
som kulturminnesvården i vårt land befinner
sig i. Den rent materialistiska
kulturen, den som avser att göra livet
bekvämare för oss, kan vi i detta sammanhang
lämna helt åt sidan. Det är inte
heller den sortens kultur motionärerna
avser. Men det finns en annan sorts
kultur, som helt håller på att komma
bort i vår tids jakt efter ständigt högre

levnadsstandard. Även om man inte kan
acceptera alla kulturens yttringar — vi
behöver inte gå längre än till kanslihusgården
och titta på vad som där finns
för att bli tveksamma —- är det ändå
oerhört viktigt att vår andliga kultur
hålles vid ett rikt liv.

Vi är förfärligt kvicka att sätta stämpeln
»kulturellt underutvecklade» på
andra länder. Men är vi — handen på
hjärtat! — så förfärligt mycket bättre
själva. Håller vi inte på att förstöra den
kultur, som vi ärvt från tidigare generationer,
så att allting snart blir enformigt,
trist och grått?

Det innebär inte ett spår av kritik
mot någon enda, om vi konstaterar att
inte alla människor har sinne för att bevara
sammanhanget med de förflutna
tidsåldrarna, att inte alla inser värdet
av att bevara de kulturella banden med
tidigare generationer. Utvecklingen går
obönhörligt framåt, och den skall också
gå framåt. Den går i dag fortare än den
någonsin tidigare gjort, och de kulturella
värden, som vi i dag inte tar hand
om, när de spelat ut sin roll, är i morgon
för alltid försvunna. Här har museerna
och kulturminnesvården sin allra
största uppgift.

Museernas roll är inte att hålla föremålen
utställda. Museernas viktigaste
uppgift är att ta vara på allt som finns,
så att det kan hållas tillgängligt för
forskningen, även om sedan kanske bara
en bråkdel kan bli utställd i skådesamlingarna.

Men museerna och all kulturminnesvård
kämpar i dag med oöverstigliga
ekonomiska svårigheter. Vi har praktiskt
taget inga medel för nyinköp. Vi
är helt och hållet hänvisade till gåvor
dels in natura i form av föremål, dels
i form av kontanter. Vi får bidrag från
staten till tjänstemännens löner; landsantikvarierna
och museiintendenterna
är åtminstone delvis avlönade med
statsbidrag. Vi har också i lyckligaste
fall lotterimedel att tillgå, men av de
lotterimedel som skall gå till konst och

Nr 17 187

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

kultur får vi bara en ringa del; staten
tar det mesta. Finansministern har
kommit underfund med att detta är en
utomordentligt god och bekväm inkomstkälla.
Det är inte speciellt mot finansminister
Gunnar Sträng som jag
hyser detta misstroende. Jag skulle ha
lika stort misstroende mot varje annan
finansminister, av vilken politisk färg
han vara månde, så vi måste nog tyvärr
finna oss i att man plockar över en del
av pengarna från lotterimedelsfonden
till statskassan.

Det hårdnande skattetrycket har
gjort, att de frivilliga bidragen till kulturminnesvården
har krympt till ett minimum.
Det måste klart sägas ifrån, att
kulturminnesvården utan dessa frivilliga
bidrag, som vi dock trots allt får, i
dag skulle stå inför en katastrof.

När man nu ger sig ut på tiggarstråten,
får man alltid höra: »Vi skulle så
gärna vilja hjälpa er och ordna för er
på bästa sätt, men vi måste ta hänsyn
till skattekonsekvenserna». Detta är inte
något överdrivet skattetänkande, utan
på det sättet måste varje företagare —
stor eller liten — liksom varje privatperson
resonera. De resonerar inte på
det sättet — som det har gjorts gällande
på något håll i dag — att de skall
hjälpa, därför att de kan få göra avdrag
vid deklarationen. Det kan inte nog understrykas
— och det har herr Gustafsson
i Borås redan sagt — att man inte
resonerar på det sättet.

Fn företagare, som i skattehänseende
ligger vid 80-procentstrecket och som
är villig att ge 2 000 kronor, skulle —
om han finge göra avdrag — i stället
kunna ge 10 000 kronor. För honom
bleve det ingen skillnad. Men det är riktigt
som herr Svensson i Kungälv sade,
att 8 000 kronor skulle gåvomottagaren
i detta fall i själva verket få från staten.
Men vi får väl tänka på var pengarna
gör den största verkan. Någon invänder
då, att bidraget bör komma direkt från
staten och att man inte bör gå denna
omväg. Men så gå då den vägen i all

rimlighetens namn! Vi har inte sett någon
vilja därtill från statens sida. När
det statsfinansiella läget blir allvarligt
minskar man i stället på dessa anslag.
Även om man inte minskar dem nominellt,
följer de inte med i den allmänna
kostnadsutvecklingen. Detta har sagts
tidigare, men det tål att upprepas. Det
är kulturminnesvårdens tragedi, att just
i dessa dagar när utvecklingen går så
fort, när det ena efter det andra av våra
kulturminnen försvinner, då har staten
inga pengar att ge till kulturminnesvården,
i varje fall inte mera än att denna
får stå och stampa på samma fläck.
Det är där det allvarliga i saken ligger.

Det har sagts att vi i dag inte kan gå
vägen att låta sådana här gåvor bli avdragsgilla.
Vi har visserligen gjort det
tidigare t. ex. då det gällde olika slag
av bidrag under beredskapsåren. Ja,
men vi befinner oss även i dag i ett
extra ordinärt läge när det gäller kulturminnesvården.
I morgon är det för
sent. Det går inte att återställa förlorade
kulturminnen. Av den anledningen
har jag litet svårt att följa herr Nilssons
i Svalöv resonemang. Jag hörde mycket
noga på vad herr Gustafson i Göteborg
sade, och jag kan instämma i varje
hans ord.

Jag tycker att det är rent märkligt
vilka invändningar mot motionärernas
yrkande man kan finna, när man inte
vill tillmötesgå dem. Jag tycker att det
hedrar utskottets talesman, herr Kärrlander,
att han i dag endast i förbigående
dragit fram den gamla vanliga motiveringen
att vi skall lägga etiska synpunkter
på det hela; att man skall ge
av hela sitt hjärta och man inte skall ha
någon skattelindring. Denna gång har
man ändrat motiveringen ganska avsevärt
i utskottet. Det gör att vi kan våga
hoppas att utskottet skall kunna ändra
sig även till nästa år, ty »denna följetong»
kommer att fortsätta ända tills
frågan blivit löst.

Jag vill gärna biträda reservation nr
1., som avgivits av folkpartiledamöter -

188 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

na. I likhet med herr Gustafson i Göteborg
kommer jag, om den reservationen
faller, att ansluta mig till högerreservationen,
nr 2. Men jag vill uttryckligen
säga ifrån att om den utredning, som
begärs i denna reservation, skulle komma
till stånd, så måste den arbeta fort.
Och inte i snigeltakt. De kulturvärden
som här står på spel är oersättliga.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att en rätt utbredd opinion önskar avdragsrätt
för gåvor till olika ideella
ändamål enligt de riktlinjer som dragits
upp i motionerna. Man anser att om avdragsrätt
medges vid beskattningen underlättar
detta för givaren att höja sitt
bidrag i motsvarande grad.

Jag kan emellertid av framför allt
principiella skäl inte ansluta mig till
dessa synpunkter. Först och främst innebär
en dylik avdragsrätt att statsbidrag
skulle utgå indirekt genom det inkomstbortfall,
som uppstår genom det
minskade skatteunderlaget. Detta statsbidrag
»bakvägen» går inte att beräkna
eller reglera, eftersom det skulle bli
beroende på storleken av de privata gåvorna.
Om statsbidrag skall utgå bör det
enligt min mening utgå efter direkta beslut
och efter en mer grundlig och objektiv
prövning av behovet än vad fallet
kan bli genom att på föreslaget sätt
det hela mera överlämnas åt slumpen.

Nu säger fyra talare från folkpartiet
och senast även herr Wachtmeister att
risken är den, att i så fall blir det mycket
små eller rent av inga statsbidrag
alls. Det är mycket möjligt, men i vissa
fall måste man ta sådan hänsyn till den
statsfinansiella situationen och till andra
avvägningsproblem, att ett i och för
sig välmotiverat bidrag får anstå. Just
detta tycker jag är en ännu starkare motivering
för att man inte skall ge sig
in på sådana äventyrligheter, som ett

bifall till motionerna skulle innebära
och vilkas konsekvenser blir ytterst
svåra att överblicka.

Liksom utskottet hävdar de skattelagssakkunniga
den princip, som herr
Kärrlander för eu stund sedan redogjorde
för, att avdrag endast bör medges för
sådana utgifter som omkostnader för
intäkternas förvärvande och de nödvändigaste
kostnaderna för livsuppehället.
Den inkomst som återstår bör den skattskyldige
få fritt disponera, och denna
princip har också i huvudsak tillämpats.
Att i detta läge söka stimulera intresset
för gåvor till behjärtansvärda
ändamål genom förespeglingar om sänkta
skatter bjuder mig emot. Det ändamål
man vill främja genom bidrag bör
väl i sig självt vara av sådant värde, att
det har tillräcklig attraktionskraft. Ett
vädjande till rent egoistiska instinkter
kan lätt medföra att den ideella innebörden
undanskyms.

Jag vill också ifrågasätta, om det inte
skulle bli mycket stora administrativa
svårigheter, därest motionerna bifölles.
Detta har ju också skattelagssakkunniga
framhållit. De säger i sitt betänkande:
»Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen
mera exakt ange de institutioner
eller sammanslutningar, till
vilka bidrag med avdragsrätt kunde ges.
Varje bestämmelse i sådan riktning av
mera allmänt innehåll skulle otvivelaktigt
ge upphov till en mängd skattetvister.
»

Folkpartiet, som står bakom det ena
av de båda motionspar vi nu diskuterar,
har ofta uttalat sig för förenklingar
i olika sammanhang. Då det gäller vår
skattelagstiftning föreligger otvivelaktigt
fortfarande ett stort behov av förenklingar
utöver dem som skett under
senare år. Att då krångla till det hela
genom att ta in en sådan här bestämmelse
om ytterligare avdragsrätt kan
väl knappast vara att rekommendera,
om man samtidigt vill vidmakthålla kravet
på förenklingar.

Slutligen, herr talman, vill jag också

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 189

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

med ett par ord beröra tillämpningen
av bestämmelserna rörande avdragsrätt
för periodiskt understöd. Dessa bestämmelser
är så utformade, att enskilda personer,
som förbinder sig att ge bidrag
i form av periodiskt understöd till exempelvis
en tjänsteman i en förening, kan
erhålla avdrag härför vid beskattningen.
Detta förfaringssätt lär också praktiseras
på sina håll. Jag ifrågasätter, om
detta kan ha varit lagstiftarens mening.
För mig verkar tillvägagångssättet i
högsta grad osmakligt, inte minst med
hänsyn till den mottagande parten. En
ändrad ordning härvidlag anser jag böra
ligga i bl. a. de berörda organisationernas
intresse att söka få till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Liksom herrar Rimmerfors
och Gustafsson i Borås har jag tillbragt
många av mina år med att syssla
med insamlingar och vädjanden till
människor att ge till s. k. goda ändamål.
Redan som ung präst här i Stockholm
var jag tillsammans med en annan,
mera framträdande person med
och bockade mig för såvitt jag vet samtliga
verkställande direktörer i de stora
bankerna och försäkringsbolagen. Redan
då, när enligt nutida bedömning
skattetrycket var lågt, anfördes skattesituationen
såsom varande så bekymmersam
för dessa företag, att man stötte
på svårigheter. Och jag minns att min
kamrat vid ett tillfälle, då vi hade besökt
en av de stora bankerna, sade:
»När jag hörde den där skattesynpunkten
igen fick jag god lust att överlämna
en krona till förstärkning av bankens
grundkapital!»

Vi har från vissa givares sida ständigt
hört skattesynpunkten anförd. Men det
hindrar inte att under denna klagans
tid har gåvorna till kristna och även
många andra goda ändamål i vårt samhälle
endast ökat; det gäller alltså inte

bara frikyrkliga ändamål. En stor del
av vår verksamhet inom den svenska
kyrkan är faktiskt beroende av det enskilda
givandet. Självfallet skulle det
i vissa sammanhang kunna ha god effekt
om man kunde säga, att om direktören
ger så och så mycket kommer detta
att medföra att han får en skatteåterbäring;
det innebär med andra ord att han
i själva verket inte ger 10 000 kronor utan
kanske endast 4 000, om han hjälper oss
på detta sätt. Detta är väl emellertid
mera en framtidssituation, eftersom enligt
folkpartimotionen högsta avdragsgilla
belopp tills vidare skulle ligga vid
tusenkronorsgränsen.

Liksom många andra har också jag
frågat mig vad som här är riktigt, och
jag skall gärna vidgå, att jag i flera år
varit rätt fundersam i denna fråga. Jag
ämnar i dag ansluta mig till utskottet,
men i framtiden kan det naturligtvis
anföras synpunkter som kan medföra,
att även jag måste ansluta mig till en
annan mening. För närvarande tycker
jag emellertid icke att några allvarliga
olägenheter skulle kunna uppstå om man
följer utskottet, varför de propåer som
göres i folkpartimotionen bör kunna
avvisas.

Härvidlag är det framför allt några
synpunkter som för mig är betydelsefulla.
Gentemot herr Waclitmeister vill
jag hävda att många av oss anser att
uttrycket »skattefritt offer» inte passar
i detta sammanhang. När vi i kristna
sammanhang talar om stora gåvor använder
vi ordet »offer». Detta betyder
att det är fråga om någonting som känns.
Det ändamål man ger till är så stort,
att man anser det värt en uppoffring.
Ordet »skattefritt» synes mig av denna
anledning inte vara riktigt, men då den
saken redan har berörts skall jag inte
ytterligare gå in på den.

Värre synes det mig vara, att vi behandlar
olika ändamål mycket olika.
I och för sig goda ändamål i vårt .samhälle,
som erhåller statsbidrag, får ju
underkasta sig viss insyn och kontroll

190 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

från samhällets sida. Men de som skulle
få fördel av detta skattefria avdrag
skulle inte bli föremål för någon sådan
kontroll — såvida det inte skulle
bli en kontroll i samband med en
granskning av vilka institutioner som
skulle vara berättigade till dylikt avdrag.
Med ett sådant skattefritt avdrag
får man alltså ett statsbidrag bakvägen.
Och man kan väl ändå inte ropa för
högt efter frihet från allt statligt inflytande
och bestämt avböja statsbidrag
men samtidigt ivrigt tala för denna form
av statsbidrag. Allt skall ju dock tas ur
de gemensamma samhälleliga tillgångarna,
vare sig det sker i form av anslag
eller i form av en utebliven skattepost.
I realiteten är det samma sak,
och man kan då inte, tycker jag, anlägga
två olika synsätt.

Vi får också ta på allvar de svårigheter
som skulle uppstå vid tillämpningen
av ett sådan här system. Vi är alla
intresserade av en förenkling av vårt
skattesystem och av deklarationerna —
den synpunkten har framförts från flera
håll. Men efter införandet av det i
motionerna krävda systemet har vi att
tänka oss att en av två saker kan hända.

1) En mindre del av de skattskyldiga
begagnar sig av avdragsrätten. Men denna
del kommer att öka — det kommer
nya framställningar och en strid uppstår
om var gränsen skall dras. Får endast
en begränsad del avdragsrätt, kommer
de som icke erhåller sådan att
känna sig orättvist behandlade.

2) En större del av svenska folket
finner möjligheter att begagna sig av
avdragsvägen. Då upphäver ju systemet
sig självt, och vi kan lika gärna införa
ett schablonavdrag med ± 1 000 kronor
till välgörande ändamål. Vad har man
då vunnit? Skatteuttaget måste ju rättas
härefter, och vi är tillbaka vid samma
punkt, där vi befinner oss i dag.

Jag vill nämna, att i USA har frågan
om de stora lättnader, som i skattehänseende
ges kyrkosamfunden, varit föremål
för diskussion inom den kristna

pressen. Man har tagit upp frågan —
och den som gjort det är ingen mindre
än den förutvarande presidenten för
evangeliska kyrkosamfunden i USA —
om man inte fått alltför stora skattelättnadsförmåner,
så att kyrkornas egendom
växer så, att det i framtiden i USA
kan komma att ställas krav på en reformation
för att till samhället återföra
egendom — alltså en motsvarighet till
vad som skedde i Europa på 1500-talet.
Jag vill tala om detta endast för att
visa, att det faktiskt på lång sikt kan
innebära risker att gynnas av dylika
skatteavdragsregler. Det kan hända att
samfunden till sist kan bli oroliga för
att det hela växer till en alltför stor
snårskog. Slutligen vill jag erinra om
att herr Gustafsson i Borås fick något
av patos över sig och tittade strängt på
kammarkamraterna, när han påminde
dem om att det här också var fråga om
insatser för ungdomsvård och barnavård,
här gällde det i sista hand den
stora och allvarliga åkomma, som heter
ungdomskriminalitet.

Jag vill med anledning därav erinra
om att det är just på det området som
staten och samhället redan nu gör sina
största insatser. Jag har ett uppdrag i
ledningen för Sveriges kyrkliga studieförbund.
Vi förmedlar över en miljon
kronor till olika studieändamål. Även
frikyrkliga studieförbundet och andra
frikyrkliga organisationer fördelar mycket
stora belopp, som i dag tillföres utbildningen
av t. ex. kyrkokörerna i kyrkor.
Det gäller likaså kulturella ändamål,
där utbildningssynpunkten ligger
så i förgrunden att de föranleder ett
mycket betydande stats- och kommunalbidrag.
Vid bidragsgivningen till ungdomsgrupper
tillämpas mycket generösa
regler. Till utbildningen av instruktörer,
konsulenter och ledare av skilda
slag och på olika stadier ges det stöd
i betydande omfattning.

Jag tillåter mig påminna om vilket
stöd det skulle innebära att man toge
bort den omsättningsskatt som nu be -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 191

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

lastar de religiösa, ideella och kulturella
tidskrifterna. Man har tidigare låtit
oss förstå, att det fanns förhoppning om
att denna belastning skulle tas bort.
Det är angeläget att bevillningsutskottet
fullföljer sina strävanden att få till
stånd ett undantag på denna punkt. Det
skulle innebära ett betydelsefullt stöd
åt våra religiösa och ideella organisationer.

Med vad som bär anförts har jag,
herr talman, velat ge motiv för att jag
och flera med mig, som är varmt intresserade
av att givandet i vårt land
hålles vid makt, inte ansett oss kunnat
biträda någon av de avgivna reservatio
nerna utan förordar bifall till utskoi
tets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Zetterbergs uttalande om att bevillningsutskottet
bör fullfölja sin aktion
för att befria de publikationer, som utges
av ideella och kristna organisationer,
från omsättningsskatt kan jag nämna
att den frågan har vi tagit upp i bevillningsutskottet,
och vi har även under
hand fått upplysning om att förslag
skulle vara att vänta på den punkten.
Det är med tillfredsställelse som jag
finner att vi tycks vara eniga i denna
fråga i riksdagen.

Herr Zetterberg åberopade som ett
led i sin motivering för att han inte velat
ansluta sig till motionen ett yttrande,
som fällts av någon i USA, att om
organisationerna och de kristna samfunden
finge för stora skatteavdrag,
kunde man riskera, att deras förmögenhet
skulle växa så, att staten kunde
komma med anspråk på indragning av
en del av dessa förmögenheter. Jag kan
försäkra herr Zetterberg att ett genomförande
av det förslag, som förordas
i reservationen om avdragsrätt upp till
1 000 kronor per år, inte kommer att
få sådana konsekvenser, .lag skulle för
övrigt vilja ifrågasätta, om det är tro -

ligt att statsmakterna i Sverige, även
om de frivilliga organisationerna och
frikyrkosamfunden skulle få litet pengar
till förfogande för att sköta sitt samhällsnyttiga
arbete, av den anledningen
skulle kräva en indragning av pengarna
till staten. Jag tror att den frågeställningen,
som jag förstår inte var någon
huvuddel i herr Zetterbergs motivering
men dock förekom där, inte är
relevant i detta sammanhang.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafsons i Göteborg uttalande om
bevillningsutskottets ställning till en
hänvändelse till Kungl. Maj:t om en
undersökning av möjligheterna att från
omsättningsskatt befria vissa tidskrifter
vill jag erinra om att initiativet därtill
togs av den socialdemokratiske reservanten
i bevillningsutskottet, när
det gällde omsättningsskattefrågan. Yi
är naturligtvis glada över att vi fått de
andra partierna med på den saken.

Det har talats mycket om nu ifrågavarande
avdrag. Ifall man konkretiserar
frågeställningen, kan man säga, att
ett genomförande av förslaget skulle
innebära att, om en inkomsttagare, för
vilken 80-procentsregeln gäller, får göra
avdrag, när han ger 1 000 kronor, betyder
det, att han själv ger 200 kronor
och att samhället har givit honom en
fullmakt att ta ut 800 kronor av statliga
och kommunala medel. Det är det
som kan få konsekvenser.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde nästan det
var onödigt att förklara saken närmare
men all tydlighet kan uppenbarligen
vara på sin plats. När jag nämnde den
diskussion som förekommit i USA avsåg
jag naturligtvis inte därmed att
göra gällande att vi nu stode inför denna
risk i Sverige i och med införande
av ett maximerat avdragsbelopp på tu -

192

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

sen kronor. Jag har bara velat säga, att
i det land där kyrkor och samfund nått
längst i fråga om skattelättnader på
olika sätt, har man nu kommit så långt,
att dessa förmåner för ifrågavarande
kyrkor och samfund själva blivit något
av ett problem.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Zetterberg
i Stockholm för hans vänliga
komplimang till mig. När han sade att
jag hade något av patos över mig vill
jag emellertid genmäla att det är väl
inget fel i det. Det är väl inte heller
något fel i om man någon gång tittar
på kammarledamöterna?

Det var emellertid inte för att säga
detta jag begärde replik, utan det var
med anledning av att någon nämnde
att om man följer de linjer vi skisserar
i vår motion, vädjar man till rent egoistiska
instinkter, vilket talaren fann
osmakligt. Detta är raka motsatsen till
vad vi tänkt oss i motionen. När vi
förra året diskuterade denna fråga i
kammaren, tillät jag mig att ta ett exempel:
Om en person med hög inkomst
avser att ge ett bidrag på 1 000 kronor,
var det inte meningen att han skulle
slippa undan med 750 kronor, utan meningen
var att han i stället skulle offra
1 250 kronor. Det resonemanget godtogs
då av kammaren. Jag menar inte,
som herr Svensson i Kungälv sade, att
man skall gå omkring till folk och säga:
»Om du ger så och så mycket, får du
så och så mycket i skatteavdrag.» Det
är givet att människor, som gärna ger
det allra yttersta till kristna och kulturella
ändamål, säger sig: »Får jag göra
avdrag i min deklaration kan jag ge
mera.» Där har vi syftemålet med vår
motion.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Det är många tankar
som kommer över en, när man lyssnar
till en sådan här debatt. Jag kom bl. a.

att tänka på vad som hände i en liten
landsortsförsamling för många år sedan,
där någon hade donerat en summa
pengar till församlingens verksamhet.
Efter predikan meddelar predikanten
detta i sina pålysningar och säger till
slut, att donatorn önskar vara anonym.
Då reser sig en liten skinntorr gumma
i församlingen med händerna knäppta
på bröstet och niger och säger: »Ja,
jag tyckte det var bäst så.»

När det gäller en sådan här avdragsrätt,
och i synnerhet då för bidrag till
kristen verksamhet, finns det i evangeliet
inga förbehåll för någon rabattering
på vad Gud skall ha eller vad kejsaren
skall ha, utan Gud skall ha sitt
och kejsaren sitt. Det stora felet i detta
land, ärade kammarledamöter, är att vi
har alldeles för höga skatter — och det
är visst ingen oväsentlig fråga, herr
Zetterberg! Skatterna tar så mycket av
inkomsterna att vanliga löntagare har
ganska stora svårigheter att offra till
kristen verksamhet. Man lockar emellertid
inte folk, som annars inte offrar
till kristen verksamhet, med att säga
»om ni offrar så och så mycket, får ni
göra avdrag för detta». Och människor
som verkligen vill offra gör detta vare
sig det är svårt eller lätt. Jag har full
förståelse för de tankegångar som motionärerna
fört fram, men jag är inte
säker på att statsmakterna — om vi
finge en sådan här avdragsförmån —
kan avhålla sig från att »titta» litet närmare
på den kristna verksamheten och
se efter om man inte kan få medbestämmanderätt
i församlingarnas interna
liv som betalning för avdragsrätten.
Den saken är jag faktiskt rätt ängslig
för.

Jag skulle kunna ge kammaren en
bild av vad man har offrat under 1958
inom en stor rörelse utan att ha sådana
förmåner. Och det är absolut inte alltid
de stora inkomsttagarna som offrar,
utan det är de små, de som lever
under knappa förhållanden men som
har gripits av denna känsla för kris -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 193

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

ten mission och helhjärtat vill stödja
den.

Herr talman! Jag vill med det sagda
ge min anslutning till reservation nr
II, eftersom jag tror att denna sak skall
angripas från ett helt annat håll och
därför förordar en utredning i detta
syfte.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Diskussionen har visat,
hur svåra gränsproblemen är i denna
fråga. Gränsdragningen är vansklig med
hänsyn till skattebeloppets storlek, som
i detta förslag satts till 1 000 kronor.
Vad är det som säger, att det kommer
att stanna vid det beloppet i framtiden,
om detta förslag går igenom? Det är
väl lika motiverat att höja det som att
fixera det för all framtid till 1 000 kronor?
I andra länder, sådana som herr
Gustafson i Göteborg med instämmanden
nämnde, har man inte stannat vid
1 000 kronors-strecket, och herr Gustafson
kan alltså med instämmanden
fortsätta att hänvisa till sådana länder
som Tyskland, när det gäller att höja
avdragsbeloppet.

Gränsdragningen är vansklig också
med hänsyn till det ändamål, som skattefriheten
skall avse. Ändamålet är
enligt högerreservationen »viss stimulans
till ökning av bidragen till allmännyttiga
ändamål». Vad är allmännyttiga
ändamål? Vi vet att den ställning
som riksdagen intagit innebär, att
även partierna utför ett allmännyttigt
ändamål inom samhället, och det instämmer
väl alla i — utom högermännen;
de tänker förmodligen på sitt parti.
För utbildning av ungdomsledare bidrar
samhället med pengar just på grund av
att en allmännyttig verksamhet därigenom
stödes. I den motivering som högerreservationen
upptar kan man således,
utan att avvika från riksdagens
tidigare principer, tolka in, att den i
framtiden också bör gälla för anslag
till de politiska partierna.

För att anknyta till vad herr Gus13
— Andra kammarens

tafson i Göteborg var inne på i sina
jämförelser med bl. a. Tyskland kan jag
nämna, att det där råder skattefrihet
för företag och andra, när de skänker
pengar till de politiska partierna. Det
blir väl nästa steg i utvecklingen på
detta område?

Den utredning, som högerreservationen
föreslår, tror jag är för snävt tilltagen.
Denna fråga är inte begränsad
till bara det ändamål, som där finns angivet,
utan den har med skattelagstiftningen
över huvud taget att göra. Därför
är det väl rimligt, om den kommande
skattekommittén tar upp förslaget.
Det synes vara en bättre utväg än att
sätta till en speciell utredning på detta
begränsade område.

Om det gäller att få till stånd en lagstiftning,
som genom skattefrihet och
skattelindringar stimulerar givandet av
bidrag till allmännyttiga ändamål, finns
det ett par frågor, som enligt min uppfattning
borde undersökas närmare av
skattekommittén. Det händer att man
ger ganska stora belopp — häromdagen
var det fråga om 13 miljoner kronor
— till stiftelser, som är skattefria och
som skall ge bidrag till allmännyttiga
ändamål. Så långt det är fråga om själva
givandet och avsikten att hjälpa, inser
vi väl alla önskvärdheten av skattefrihet
på detta område. När man emellertid
i vissa fall har möjlighet att knyta
denna skattefrihet till helt andra intressen,
har vi emellertid anledning att
bli litet misstänksamma och anse, att
viljan att utöva välgörenhet inte är det
enda som spelar in. Jag tänker på den
form av donationer till allmännyttiga
ändamål, som innebär att man inte
överlämnar pengar till en allmän myndighet
utan skapar en egen stiftelse och
sätter sig själv i styrelsen för denna,
så att man allt framgent behärskar dess
pengar och aktier. På det sättet kan
man utnyttja den skattefrihet, som samhället
erbjuder, till att bygga upp något
som jag skulle vilja kalla ett skattefritt
fideikommiss för sig och sin familj. I

protokoll 1960. Nr 17

194 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

samband med en översyn av skattelagstiftningen
vore det tacknämligt, om
också dessa skattefria fideikommiss
bleve föremål för granskning.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.
Jag finner inte behov av en översyn
enligt högerreservationens förslag,
men därmed anser jag inte frågan tillräckligt
utredd. Det bör vara den kommande
skattekommitténs uppgift att se
närmare på hela det komplex av problem
som här inrymmes.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Glädjande nog kan man
konstatera, att den svenska riksdagen
ofta av skattemedel ger en hel del anslag
för att understödja humanitär, kulturell
eller kristlig verksamhet. Enligt
min mening finns det dock hos många
människor ett behov av att ge utöver
vad man beslutar i riksdagen och de
olika kommunala församlingarna. Jag
tycker följaktligen att utskottet varit
alltför njuggt i sitt ställningstagande.
Jag kan aldrig tänka mig, att den skattebefrielse,
det här är fråga om, är av
sådan art att den inte skulle kunna beviljas.
Jag sympatiserar i mycket med
de motioner och den reservation, som
folkpartiet har avgivit. Eftersom jag
inte blivit anmodad att skriva under
denna motion — jag känner mig inte
alls förbigången — har jag inte någon
prestige att värna om. Jag skulle bara
vilja ifrågasätta, om den föreslagna summan
är rätt avvägd. Är man verkligen
beredd att förklara att den är den lämpligaste?
För min del anser jag inte det.
Jag tycker att reservationen nr II i detta
fall ger större möjligheter till en lämplig
avvägning. I denna reservation föreslås
en utredning, i vilken man skulle kunna
få tillfälle att penetrera förhållandena
på detta område, och det är också min
förhoppning att en sådan utredning
kommer till stånd. Jag anser inte alls
som herr Hagnell att frågan skall hänskjutas
till den allmänna skatteutredningen,
utan den bör få en särskild ut -

redning. Det är min förhoppning att
denna skall komma till det resultatet, att
de medel som skänks av människor, vilka
känner ett behov av att stödja dessa
ändamål, skall befrias från skatt.

Jag ber fördenskull, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr II av
herr Hagberg m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Under denna debatt har
från många håll framhållits de stora
svårigheter, som många av våra kulturella,
religiösa och ideella organisationer
har att få fram de pengar, som är
nödvändiga för att de skall kunna upprätthålla
sin verksamhet. Det har även
framhållits att läget för närvarande är
sådant, att vi riskerar att en hel del av
våra förnämliga kulturella minnesmärken
inte kan bevaras för framtiden av
den anledningen, att man inte kan få
pengar till en restaurering.

Jag tycker mig av debatten i dag
kunna dra den slutsatsen, att det sällan
har förts en debatt här i riksdagen
som tydligare har visat att skattetrycket
för närvarande är alldeles för högt
i vårt land. Det måste följaktligen i
framtiden bli en av de allra väsentligaste
uppgifterna att försöka se till, att skattetrycket
kommer ned inom rimliga
gränser, så att det också kommer att
bli möjligt för människorna att skaffa
fram de medel, som erfordras för att
den verksamhet, för vilken man här så
vältaligt har redogjort, skall kunna fullföljas.

Mot denna bakgrund anser jag, att det
finns anledning att vi får den begärda
utredningen till stånd, så att vi kan undersöka,
vilka verkningar detta förslag
kan komma att få.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr II.

Herr Stiernstedt (h) instämde i detta
yttrande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

195

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

sitioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Hagberg m. fl. avgivna, med II) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
av herr Söderquist m. fl. avgivna reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
likväl votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Gustafson i Göteborg votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontrapropositon
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 33 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
I) av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
62 ja och 64 nej, varjämte 89 av kam -

marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
I) av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 120 ja
och 55 nej, varjämte 40 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr STIERNSTEDT (h),som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

8 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av väckta

196 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Ändrad lydelse av förordningen ang. stämpelavgiften

motioner om viss ändring i förordningen
om automobilskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändrad lydelse av förordningen ang.
stämpelavgiften

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och
5 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1960 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 97, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 och 5 §§ förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

I propositionen framlades förslag till
vissa ändringar i stämpelförordningen,
sammanhängande med Sveriges anslutning
till EFTA-konventionen samt annan
lagstiftning.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen I)

motionen 11:374 av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådan ändring av stämpelförordningen
att sammanläggning av
inteckningar kan ske skattefritt»; ävensom II)

motionen II: 375 av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts

1) att riksdagen måtte besluta i motionen
angivna höjningar av stämpelavgifterna
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om motsvarande ändringar i
expeditionslösenförordningen, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga författningsändringar.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 97, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

2) att motionen 11:374 av herr Gustafsson
i Skellefteå om viss ändring i
förordningen angående stämpelavgiften
måtte, i den mån motionen icke kunde
anses besvarad genom vad utskottet i
betänkandet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd; samt

3) att motionen 11:375 av herr Gustafsson
i Skellefteå om höjning av stämpelavgifter
och expeditionslösen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö och Stenberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

1) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 97, och motionen II: 375 av herr Gustafsson
i Skellefteå antaga i reservationen
intagna förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av
3 och 5 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

b) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 424) angående kommissionärsavgift
i domsagorna och vattendomstolarna; 2)

att motionen 11:374 av lierr Gustafsson
i Skellefteå om viss ändring i
förordningen angående stämpelavgiften
måtte, i den mån motionen icke kunde
anses besvarad genom vad reservan -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 197

Ändrad lydelse av förordningen ang. stämpelavgiften

terna anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
föreliggande betänkande behandlas en
proposition angående ändringar i stämpelförordningen.
Dessa sammanhänger
närmast med vår anslutning till Eftakonventionen.
I samma betänkande behandlas
två motioner som är väckta vid
riksdagens början av herr Gustafsson i
Skellefteå, nr 374 och 375 i denna kammare.
Motion nr 374 är på ett tillfredsställande
sätt behandlad av utskottet enligt
vårt sätt att se, varför jag inte har
något att erinra om vad den beträffar.
Däremot har utskottet inte godtagit förslaget
i motion nr 375 som gäller stämpelavgifter
och expeditionslösen. Får
jag bara anföra ett par argument som
talar för ett bifall till denna motion.

Det ena argumentet är att dessa avgifter
kan anses föråldrade, därför att de
inte på något sätt har anpassats till penningvärdet.
Det skulle vara rimligt att
så göra.

Det andra argumentet är att dessa
avgifter inte täcker statsverkets kostnader
för expeditionsarbetet i fråga.

Nu säger utskottsmajoriteten att en
kommitté håller på att göra en översyn
av stämpel- och expeditionslösenförordningarna.
Detta är tacknämligt, men vi
tycker inte att man skall behöva invänta
den utredningens resultat för att
göra en ändring som måste anses nödvändig.

De ändringar som nu föreslås är så
avvägda att avgifterna blir synnerligen
måttliga, men dessa justeringar medför
ändå en inkomstökning för statsverket
av 7 miljoner kronor.

Herr talman! .lag ber att med denna
korta argumentering få yrka bifall till
den reservation som fogats till betänkandet
och som har herr Hagberg som
förste reservant.

Häri instämde herr Nilsson i Svalöv
(h).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Herr Stenberg var föredömligt
kort i sitt anförande och jag
skall försöka följa hans exempel.

I samband med behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring av vissa paragrafer i förordningen
den 19 november 1914 angående
stämpelavgifter har utskottet behandlat
två motioner av herr Gustafsson
i Skellefteå. Inom utskottet var
man enig om att tillstyrka propositionens
förslag, men när man kom till
motionerna var det slut med enigheten.
Som herr Stenberg sagt yrkas det i
motionen nr 374 i andra kammaren om
en sådan ändring i stämpelförordningen
att sammanläggning av inteckningar
skall kunna ske skattefritt. Motionärerna
påpekar en del olägenheter, som
följer med nuvarande ordning. Även reservationen
instämmer i detta.

I motion nr 375 i denna kammare påpekas,
att det skulle vara motiverat med
en viss uppjustering av de viktigaste
taxorna i stämpelförordningen, så att
en bättre anpassning till det förändrade
penningvärdet och statsverkets kostnader
kunde ernås. Det är väl ostridigt att
det kan föreligga ett visst behov av att
vidta sådana åtgärder som förordas i
motionen. För närvarande saknas regler
om sammanläggning av inteckningar i
inteckningsförordningen. Inteckning
kan nu dödas och ersättas med ny inteckning.
Detta är dock både kostsamt
och dyrbart. Motionärens önskemål bör
i första hand tillgodoses genom ändrade
regler i inteckningsförordningen. I
stämpelförordningen bör däremot endast
införas bestämmelse om stämpelfrihet.
I avsaknad av positiva regler i
inteckningsförordningen har utskottet
icke velat tillstyrka skrivelse till Kungl.
Maj:t om en sådan ändring i stämpelförordningen
som förordas i motionen.
Fn utredning av år 1953 arbetar ju med

198 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fin.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

en översyn av stämpel- och lösenförordningarna.
Enligt årets riksdagsberättelse
beräknas utredningen vara klar i
år. Det förväntas, att utredningen leder
till ändrad lagstiftning rörande
stämpelbeläggning av olika inskrivningsåtgärder
och att de i motionen behandlade
spörsmålen då blir föremål
för ytterligare överväganden.

I den andra motionen, nr 375, har
förordats vissa höjningar i stämpel- och
lösenförordningarna, som skulle medföra
inkomstökningar för statsverket
på mellan fem och tio miljoner kronor.
Herr Stenberg nämnde här ett medeltal,
alltså 7,5 miljoner kronor, och det kan
vara riktigt. Då nyssnämnda utredning
även har till uppgift att pröva storleken
av utgående avgifter, har utskottet ej
ansett sig kunna tillstyrka motionen.

En liknande motion behandlades föregående
år. I bevillningsutskottets betänkande
nr 69, som godkändes av riksdagen,
framhölls, att starka skäl talade
mot att vidtaga ändringar innan utredningen
redovisat sitt arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Stenberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 135 ja och 80 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker, m. m., och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 14

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad
proposition, nr 137, vilken hänvi -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 199

Ändring

sats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring,

3) förordning om ändrad lydelse av
10 § militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261) och

4) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 17 december 1954 (nr
774) med särskilda bestämmelser om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
m. m. anfördes:

Sjukförsäkringslagen föreslås ändrad
så att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
för vissa gifta och tidigare
gifta kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen,
omfattar även ogifta mödrar
som sammanlever med barn under 16
år. Samtidigt föreslås en höjning av
maximum för det frivilliga sjukpenningtillägget
för hemarbetande kvinnor
från tre till fem kronor. Vidare
framlägges förslag om sådan ändring i
sjukförsäkringslagen, att sjukpenning
jämte barntillägg skall kunna utbetalas
till annan än den sjuke, då denne är
hemfallen åt sådant alkoholmissbruk
som avses i 15 § första stycket nykterhetsvårdslagen.
Motsvarande ändring
föreslås i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Slutligen framlägges förslag om förlängning
på fem år av 1954 års lag om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

1 lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 451 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
m. fl. samt nr 393 i andra kammaren av
herrar Carlsson i Huskvarna och Larsson
i Stockholm om förlängning av giltighetstiden
för lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,

de likalydande motionerna nr 470 i
första kammaren av fru Svenson samt
nr 584 i andra kammaren av herrar
Svensson i Stenkyrka och Elmwall om
höjt maximibelopp för sjukpenningtilllägg
till hemarbetande gifta kvinnor;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 649 i
första kammaren av herr Wirmark
ni. fl. samt nr 802 i andra kammaren av
fru Lindberg och herr Fagerlund, vari
föreslagits ändrad lydelse av 27 § sjukförsäkringslagen.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 137, såvitt angår
det däri framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
och i anledning av motionerna 1:470
och 11:584 samt med avslag å motionerna
1:649 och 11:802, måtte antaga
nämnda lagförslag,

B. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 37 §
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
10 § militärersättningsförordningen den

2 juni 1950 (nr 261) samt

D. att riksdagen med bifall jämväl till
motionerna 1:451 och 11:393 måtte bifalla
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad ly -

200

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

delse av 1 § lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i
allmän sjukkassa.

Reservation hade avgivits beträffande
27 § förslaget till lag angående ändring
i lagen om allmän sjukförsäkring
av herr Nils Elowsson, fru Svenson,
fröken Wetterström, fröken Sandell, fru
Eriksson i Ängelholm samt herrar Gustavsson
i Alvesta och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottet under A.

bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionerna 1:649 och 11:802 samt
i anledning av motionerna 1:470 och
II: 584, måtte — med förklaring att det
genom förevarande proposition, nr 137,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring icke kunnat
oförändrat bifallas -— för sin del
antaga nämnda lagförslag med den ändringen
att 27 § erhölle följande, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottels förslag)

27 §.

Sjukpenning jämte---för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad -------denna påföljd.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger centralsjukkassa besluta, att sjukpenning
jämte barntillägg tillkommande
den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
och beträffande vilken föreligger
omständighet i övrigt som i 15 §
första stycket lagen om nykterhetsvård
sägs, skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den försäkrades make eller
annan person att användas till den försäkrades
eller hans familjs uppehälle.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger sjukkassa1 besluta, att sjukpenning
jämte barntillägg tillkommande den,
som är hemfallen åt alkoholmissbruk
och beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, skall
utbetalas till kommunal myndighet eller
den försäkrades make eller annan person
att användas till den försäkrades
eller hans familjs uppehälle.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas även förslag om införandet
i sjukförsäkringslagen av bestämmelser
om att sjukpenning och
barnbidrag skall kunna utbetalas till
annan än den ersättningsberättigade i
de fall, då denne är hemfallen åt alkoholmissbruk.
På den punkten har utskottet
varit enigt. Utskottet anser det
tillfredsställande, att förslaget nu har
kunnat framläggas. Beslutet om att sjukersättning
skall kunna utbetalas till annan
än den ersättningsberättigade skall
enligt utskottet fattas av centralsjukkassa
efter framställning av nykterhetsnämnd.

Reservanterna — vi är några stycken
inom utskottet, som har reserverat oss
— anser att det bör vara sjukkassan på
orten, som har att fatta avgörandet i detta
fall. Det blir nykterhetsnämnden som
blir den sakkunniga instansen vid behandlingen
av alkoholskadefallen och
det blir dess rekommendation som kommer
att följas. Att under sådana förhållanden
översända förslaget till ccntralsjukkassan,
som ofta är belägen på annan
ort än den, där den alkoholskadade
vistas, innebär en omväg. Ärendet kommer
under alla omständigheter tillbaka
till ortens sjukkassa för expediering, och
sjukkassorna sitter inne med den största
personkännedomen. Sedan vill man väl
också i dessa fall etablera ett gott samarbete
mella nykterhetsnämnderna och
sjukkassorna på de olika orterna.

1 I den vid det tryckta utlåtandet fogade reservationen har felaktigt angivits »lokalsjukkassa» i
stället för »sjukkassa» (se fru Erikssons i Ängelholm anförande i ärendet).

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

20 L

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Jag vill samtidigt
bara anmäla, att det har blivit ett
tryckfel i utskottsutlåtandet. Det skall
stå »sjukkassa» i stället för »lokalsjukkassa».

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Efter den utförliga motivering,
som fru Eriksson i Ängelholm
har givit till reservanternas uppfattning
i denna fråga, har jag egentligen inte
mycket att tillägga. Det är reservanternas
mening, att det är lämpligare och
mera praktiskt att anförtro den uppgift,
som det här är fråga om, till sjukkassan
på orten.

När jag har bedömt denna fråga, har
det mest avgörande för mig varit, att
sjukkassorna redan nu har anförtrotts
uppgifter, som är betydligt känsligare
än den uppgift vi nu diskuterar. De har
nämligen att besluta om nedsättning eller
indragning av sjukpenning i de fall,
då det förekommer missbruk. Man får
väl säga, att det är betydligt ömtåligare
områden, ty sjukkassans beslut innebär
där ett betydligt hårdare ingrepp för
den enskilde än vad det här är fråga
om.

Jag tycker dessutom, herr talman,
att det är en liten smula inkonsekvent
att i detta fall gå ifrån det som länge har
praktiserats på andra och, som jag sade,
känsligare områden. Därför anser jag
att det naturliga och det riktiga borde
vara, att man låter denna fråga avgöras
av ortens sjukkassa.

Med det anförda ber jag få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Förslaget om en höjning
av maximum för det frivilliga sjukpenningtillägget
för hemarbetande kvinnor
är ett steg i rätt riktning. De hemmavarande
husmödrarna hör otvivelaktigt
till de sämst ställda inom sjukförsäkringen,
och här öppnas nu en möj -

lighet till något bättre ekonomiskt
skydd.

Skall husmödrarna bli någorlunda
jämställda i fråga om ekonomiskt skydd
vid sjukdom måste man nog ändå beträda
andra vägar, nämligen de som
gäller grundskyddet och familjeskyddet
över huvud taget inom sjukförsäkringen.
Om man jämför husmödrarnas
ekonomiska skydd och familjeskyddet
med skyddet för övriga grupper inom
sjukförsäkringen, måste man säga att
det föreligger en eftersläpning. Särskilt
markant blir givetvis detta om man ser
till ekonomisk nivå per konsumtionsenhet
räknat.

Införandet av den allmänna sjukförsäkringen
innebar en klar förbättring
av det ekonomiska skyddet vid sjukdom.
Men ändå är det betydande grupper,
främst barnfamiljer och husmödrar,
som behöver tillgodoses på ett bättre
sätt — och tiden kan väl anses mogen
att söka förverkliga åtgärder i detta
syfte.

Enligt den mening som råder inom
centerpartiet kan inte en tillfredsställande
förbättring åstadkommas utan en
höjning av de grundläggande förmånerna.
Grundsjukpenningen och barntillläggen
bör förbättras. Det är också otillfredsställande
att barntillägg inte utgår
vid husmors sjukdom. Visserligen kan i
vissa fall s. k. hempenning utgå, men
med hänsyn till husmoderns betydelse
i en barnfamilj vore det befogat med
ett större barntillägg än det vanliga vid
hennes sjukdom. Åtgärder i denna riktning
är givetvis beroende av den ekonomiska
utvecklingen, men de måste betraktas
som angelägna vid de socialpolitiska
överväganden som äger rum.

Dessa synpunkter ligger kanske något
rid sidan om det vi har att ta ställning
till i dag. .lag har ändå velat framföra
dem för att belysa att propositionens
förslag visserligen är ett steg i rätt riktning,
som bör hälsas med tillfredsställelse,
men någon lösning av de stora frågorna
i sammanhanget medför det inte.

202 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

När det gäller propositionens förslag
att sjukpenning jämte barnbidrag skall
kunna utbetalas till annan än den därtill
berättigade i de fall då denne är
hemfallen åt alkoholmissbruk måste
man hälsa detta med största tillfredsställelse.
Däremot anser jag inte tillräckliga
motiv föreligga för att det slutliga
avgörandet beträffande ersättningens
utbetalande till annan skall ligga
hos centralsjukkassan. Skälen härtill
har tidigare här i kammaren motiverats
dels av fru Eriksson och dels av
fröken Wetterström, och jag ber, herr
talman, att få ansluta mig till de synpunkter
som dessa har anfört på denna
punkt och ber alltså att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Förslaget om förbättringar
i sjukförsäkringslagen hälsar vi
väl alla med tillfredsställelse. Vi har ju
också inom utskottet varit eniga om det
väsentliga i föreliggande förslag. På en
punkt har man emellertid blivit oense,
och det är när det gäller en del av
innehållet i 27 §. Denna paragraf är ny
och den uppfyller säkerligen ett länge
närt önskemål. Den öppnar nämligen
möjlighet för sjukkassan att i vissa fall
utbetala sjukpenning till annan än den
sjuke själv. Detta kan ske efter framställning
från nykterhetsnämnden, om
den sjuke kan anses vara hemfallen
åt alkoholmissbruk och kan misstänkas
använda pengarna till annat än sin egen
och sin familjs uppehälle.

Så långt är man överens i utskottet.
Men när det gäller att avgöra vilken
sjukkasseinstans som skall fatta de slutgiltiga
besluten om utbetalning på annat
sätt än det annars vanliga, då går
meningarna isär. Departementschefen
föreslår att centralkassan skall vara den
instans, till vilken framställning skall
göras och där beslut skall fattas. Här
föreligger en motion, i vilken yrkas att
lokal sjukkassa skall vara den instans
som handhar uppgiften i fråga. Departe -

mentschefens förslag har varit ute på
sedvanlig remissbehandling, och ingen
enda remissinstans har riktat någon anmärkning
mot detsamma. Inte ens
svenska sjukkasseförbundet har haft något
att erinra mot förslaget. Det är således
på goda grunder som departementschefen
har lagt fram förslaget, och
utskottsmajoriteten är också av samma
mening.

Den nämnda motionen följes här upp
av en reservation, som har samlat överraskande
många anhängare, och huvudargumentet
där tycks vara att lokalkassan
skulle ha betydligt större personkännedom
än centralkassan. Ja, låt
mig då säga att detta påstående säkerligen
är överdrivet. Vi lever inte längre
i en tid då det fanns en sjukkassa i snart
sagt varje kommun. De har i dag betydligt
större verksamhetsområden än
tidigare och man kan rimligtvis inte
begära att de skall ha någon större personkännedom.

Det är ju inte heller nödvändigt i detta
fall. Här är det det kommunala organet,
d. v. s. nykterhetsnämnden, som
bar personkännedom och som skall göra
utredningar och framställningar till
sjukkassan, som sedan har att fatta
beslut. Och det vågar man väl ändå förutsätta
att det kommunala organet gör
sina utredningar och framställningar på
sakliga grunder. Vi har väl ingen anledning
att tro något annat.

Ett starkt skäl för att välja centralsjukkassan
som instans — och det har
också starkt framhållits av tillsynsmyndigheten,
riksförsäkringsanstalten — är
att större säkerhet vinnes för en mera
enhetlig bedömning av de fall som
skall behandlas. Vi anser att bara det
är av så stort värde att man fördenskull
har anledning välja centralsjukkassan
som instans. Det finns givetvis
flera skäl, som talar för denna anordning.

Utskottsmajoriteten har följt departementschefen
även på denna punkt i
förslaget, och jag hoppas att kammaren

Nr 17

203

Onsdagen den 18 ma] 1960 fm.

Ändring

kommer att göra detsamma. Vi tror att
det är klokt att välja den linje, som de
ansvariga myndigheterna, d. v. s. riksförsäkringsanstalten,
departementschefen
och sjukkasseförbundet, har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
den fråga, som herr Fagerlunds och
min motion gäller, inte är någon stor
fråga, men jag vill ändå ta några minuter
av kammarens tid i anspråk för
att motivera vår motion.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 139
föreslås bl. a. en ändring av 27 § sjukförsäkringslagen.
För närvarande har
en sjukkassa ingen som helst möjlighet
att medverka till att en alkoholskadad
persons sjukpenning utan dennes medgivande
utbetalas till någon annan än
honom själv, exempelvis till en anhörig
eller kommunal myndighet.

Den föreslagna ändringen av 27 § innebär
att sjukkassorna i fortsättningen
skall kunna medverka till sådan utbetalning,
men givetvis endast under vissa
förutsättningar. Alkoholmissbrukarna
utgör ibland ett stort problem, eftersom
de ofta använder sjukpenningen på ett
sätt som innebär stora bekymmer både
för deras anhöriga och de kommunala
myndigheterna.

En ändring av 27 § innebär ett välbehövligt
komplement för att sjukkassan
skali kunna medverka till att sjukpenningen
inte missbrukas av medlemmen.
Vi har också i vår motion uttalat vår
tillfredsställelse över den föreslagna
ändringen. Men vi har med förvåning
konstaterat att lagändringsförslaget innebär
att beslutanderätten skall ligga
hos centralsjukkassorna. Såvitt vi kunnat
bedöma finns det icke något bärande
skäl för att i det fallet gå förbi lokalsjukkassorna.

Av den föreslagna lagtexten framgår
klart — och det har också utskottets

i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

talesman understrukit — att initiativet
till spärrande av alkoholmissbrukares
sjukpenning måste tagas av den lokala
nykterhetsnäinnden. Med stöd av 15 §
första stycket lagen om nykterhetsvård
skall nykterhetsnämnd göra framställning
till sjukkassan. Lokalsjukkassan
har god personkännedom. Herr Odhe
säger visserligen att områdena nu är så
stora att lokalsjukkassans personkännedom
inte är så god, men just de personer
det här gäller får ju lokalsjukkassorna
ändå god personlig kontakt med,
en kontakt som man inte får på centralsjukkassan.

Det är ju också lokalsjukkassan som
utbetalar sjukpenningen till vederbörande,
så länge personen i fråga visar
skötsamhet. Det är först när misskötsel
föreligger som nykterhetsnämnden
har anledning säga att vederbörande
inte skall ha hand om sin sjukpenning
själv. Det är då som en framställning
i denna riktning göres. Men då har lokalsjukkassan
redan haft kontakt med
medlemmen åtskilliga gånger och känner
medlemmen väl. Jag hävdar därför
att personkännedom finns i lokalsjukkassorna.
Lokalsjukkassan skall också
bistå medlemmarna med råd och upplysningar
i allt som rör deras sjukförsäkring.
Det förefaller också som om
det för nykterhetsnämnden var självklart
att medlemmarna vänder sig till
sjukkassan på orten.

Jag har mycket svårt att förstå finessen
i att låta centralsjukkassan få beslutanderätten
i dessa ärenden. Riksförsäkringsanstalten
liar ju bara sagt
att man tror att det skulle bli en mera
enhetlig bedömning av dessa fall, om
centralsjukkassan får beslutanderätten.
Även i utskottsutlåtandet trycker man
på att lokalsjukkassan kanske skulle
frestas att av personliga hänsyn inte
vara fullt objektiv. .lag vill där påstå
att man har felbedömt läget eller i varje
fall betydligt överdrivit dessa farhågor.

Iliksförsäkringsanstalten föreställer
sig kanske också att man genom den

204

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

föreslagna åtgärden skulle kunna bespara
lokalsjukkassorna det eventuella
obehag som skulle kunna följa på beslutet.
Men man skall inte överdriva sin
omsorg om lokalsjukkassorna i detta
fall. För det första kan man inte hindra
en medlem att komma till lokalsjukkassan,
om vederbörande önskar diskutera
denna fråga. Och för det andra är det
alls inte önskvärt att medlemmen hindras
kontakta kassan. Medlemmen skall
naturligtvis komma till lokalsjukkassan
och resonera om sina problem, och han
skall också ha rätt att uttala sitt eventuella
missnöje med ett fattat beslut.
Därför bör den lokala sjukkassan ha
god kontakt med honom, och enligt min
uppfattning är därför lokalsjukkassan
i detta fall rätt forum. Sjukkassorna är
också till för att lämna service åt sina
medlemmar. De känner i regel ganska
bra till denna medlemskategori, och jag
tror att lokalsjukkassorna har större
förutsättningar än centralsjukkassan att
ta sig an dessa medlemmar. De kan
också i allmänhet överse med deras
eventuellt obalanserade uppträdande,
när de ger uttryck för missnöje eller
dylikt. Lokalsjukkassornas tjänstemän
har i regel gott handlag vid umgänget
med medlemmarna, och jag tror mig
kunna säga att de inte har något behov
av att krypa bakom ryggen på centralsjukkassan
i samband med denna lagändring.
Därför är det min livliga förhoppning
att kammaren nu följer reservationen.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Nils Elowsson m. fl.

Samtidigt vill jag passa på tillfället
att uttala min tillfredsställelse med ett
annat avsnitt i propositionen, nämligen
det där det föreslås att ogifta kvinnor
utan förvärvsinkomst uppgående till
1 200 kronor och med barn under 16
år skall få samma förmån som frånskilda
kvinnor och änkor när det gäller
en sjukpenning av 3 kronor per dag.

Detta propositionens förslag har utskottet
tillstyrkt, och jag uttalar min glädje
över att den detaljen nu har blivit ordnad.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad fru Lindberg anfört som motiv för
bifall till reservationen av herr Elowsson
m. fl. Det är bara ett par synpunkter
jag vill framföra.

I propositionen förutsättes, att utbetalning
av sjukhjälpen till annan än den
sjukpenningberättigade endast skall få
ske i de fall som enligt nykterhetsvårdslagen
kan betecknas såsom hemfallna åt
alkoholmissbruk. Därutöver säger departementschefen,
att »för tillämpning
av det nu föreslagna stadgandet samma
förutsättningar uppställes som gäller
tvångsingripande enligt nykterhetsvår
dslagen».

Dessa restriktiva bestämmelser utgör
väl eu garanti för att tillämpningen skall
bli lika över hela landet, och de undanrycker
motivet att centralsjukkassorna
skulle ha beslutanderätten för att det
skall bli enhetliga bestämmelser.

Man kan väl här också påpeka, att
vissa centralsjukkassor omfattar bara
ett litet område, t. ex. Trelleborg. Där
skulle man ha rättighet att bestämma
men däremot icke i Örebro och Uppsala.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
centralsjukkassan i långt mindre grad
än lokalsjukkassan löper risk att påverkas
av personliga hänsynstaganden
vid sina beslut. Då kan man fråga, i
vilken utsträckning det finns exempel
på att lokalsjukkassorna, som är beslutmässiga
i övriga ärenden enligt 27 §
sjukförsäkringslagen, har gjort sig skyldiga
till sådana hänsyn.

27 § sjukförsäkringslagen reglerar de
fall, där sjukpenning kan indragas eller
nedsättas. Bland de orsaker som kan
föranleda sådana beslut kan nämnas:
om någon vid sjukdom gör sig skyldig
till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt,
lämnar oriktiga eller vilseledande upp -

Onsdagen den 18 maj 1900 fm.

Nr 17

205

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

gifter, som är av betydelse för rätten
till sjukhjälp, utan giltigt skäl icke anmäler
ändring i arbetsinkomsten, som
är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
I alla dessa fall är lokalsjukkassan
beslutande instans, men det är givet
att kontakter tages med centralsjukkassan
i mera komplicerade frågor. Om
lokalsjukkassorna påverkades av personliga
hänsyn, skulle risken vara mycket
större i dessa fall än på den nu
diskuterade punkten, ty här har sjukkassorna
att såväl ta initiativet som att
fatta beslutet. Jag tror, herr talman, att
man utan några som helst olägenheter
kan överlåta beslutanderätten till lokalsjukkassorna
i fråga om utbetalning av
sjukhjälp till annan än den sjuke.

I propositionen står också följande:
»Det måste emellertid kraftigt understrykas,
att det givetvis ankommer på
nykterlietsnämnden att omedelbart underrätta
sjukkassan om förhållanden, som
kan motivera en ändring av beslutet.
1 många fall torde även den försäkrade
själv göra framställning till sjukkassan
om beslutets upphävande.» Nog måste
det vara bättre ur alla synpunkter, om
beslutanderätten är förlagd till det lokala
organet, som har den direkta kontakten
med såväl nykterhetsnämnden
som den sjuke.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Även jag vill uttrycka
min tillfredsställelse över att denna detalj
i sjukförsäkringslagen nu blir ordnad,
så att det blir möjligt att utbetala
sjukpenning för den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk till någon av hans
anhöriga eller till annan person, eventuellt
till kommunal myndighet.

Beträffande den fråga, där utskottet
inte har kunnat ena sig och där det föreligger
en reservation, har det för mig
vid bedömningen varit avgörande att
finna den mest praktiska lösningen på

detta, som jag ser det, relativt enkla
problem.

Styrelsen för en centralsjukkassa är
ju i allmänhet sammansatt så, att dess
ledamöter är spridda över ett helt län.
Man kan tänka på norrlandslänen med
de stora avstånden. Det är alltså ingen
enkel procedur att kalla ihop styrelsen
för centralsjukkassan. I den mån
jag har kunnat undersöka saken har jag
funnit, att det också är ganska långt
mellan sammanträdena inom centralsjukkassorna.
Man har upplyst mig om
att det i regel hålls högst ett sammanträde
per månad med uppehåll för sommarmånaderna.
Man skall inte föreställa
sig att den omständigheten, att det
från en nykterhetsnämnd någonstans
ute i länet kommer in en framställning
om att man skall få utbetala sjukersättning
till annan än den sjuke, innebär
att man omedelbart kallar samman styrelsen
för centralsjukkassan. Det kommer
alltså att ta tid, innan beslut blir
fattat, och dessutom har vi den olägenheten,
att beslutet i centralsjukkassans
styrelse enbart måste grundas på de utlåtanden,
som finns bilagda nykterhetsnämndens
framställning. Styrelsen saknar
i de flesta fall personkännedom.

Man kommer inte heller ifrån att det
blir en byråkratisk ordning, som jag
tycker är helt onödig i detta sammanhang.
Styrelserna för lokalsjukkassorna
däremot ligger närmare till. Det är
relativt lätt att få dem att hålla ett sammanträde
och att snabbt avgöra det
ärende, som nykterhetsnämnden gjort
framställning om.

Det är, som framhållits av flera talare,
riktigt att det i väsentlig utsträckning
blir nykterhetsnämnderna, som
kommer att representera personkännedomen
och göra undersökningarna.
Men det är lika självklart att det har sin
stora betydelse att den styrelse, som
skall fatta beslutet och ha det juridiska
ansvaret för detta, också känner till inte
bara den sjuke utan ibland även dennes
hemförhållanden för att rätt kunna

206 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen

avgöra till vem sjukkasseersättningen
bör utbetalas.

Utskottets talesman, herr Odhe, framhöll
när det gäller nykterhetsnämndernas
utredningar att man vågar förutsätta
att den kommunala nykterhetsnämnden
vinnlägger sig om att göra sina utredningar
så sakliga och fullständiga
som möjligt. Får man inte ställa upp
samma antagande när det gäller styrelsen
för den lokala sjukkassan, vilken
även den består av ansvarsfulla representanter
för kommunen? Får man inte
även beträffande dem förutsätta att
de kommer att fatta sina beslut på sakliga
och objektiva grunder?

Praktiska skäl talar alltså, herr talman,
för att beslutanderätten i denna
detaljfråga bör ligga hos den instans
som ligger närmast till, alltså hos styrelsen
för den lokala sjukkassan. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen, som nu återtagit
ledningen av förhandlingarna, gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i Ängelholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 84 ja och 123 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring, som
föreslagits i reservationen.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion
om tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 96, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Holmberg m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
snarast för att inordna även tandvården
i sjukförsäkringen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:96, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det handlar här om ett
förslag till åtgärder för att tandvården

Onsdagen den 18 maj 1900 fm.

Nr 17

207

Tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen

skall kunna inordnas i sjukkassornas
verksamhet. Andra lagutskottet har
ställt sig bakom ett yttrande av riksförsäkringsanstalten
som går ut på att det
inte är tillrådligt att inordna tandvården
i sjukförsäkringen. I detta yttrande
återfinns först det ekonomiska skälet.
Vi har inte råd, sägs det. Vi kommer
väl alltid att tvista om vad vi har råd
med i det ena eller det andra avseendet.
Det finns som bekant inom de borgerliga
partierna de som anser att vi inte
har råd med den nuvarande rabatteringen
av medicinkostnaderna för de
sjuka, att vi inte har råd med den nuvarande
karenstiden, utan att de sjuka
skall vara utan ersättning en hel vecka,
och att vi inte har råd med mödrahjälpen.

Nu har vi alltså inte heller råd med
de anordningar som skulle möjliggöra
en rättvisare fördelning av kostnaderna
för en så viktig del av hälsovården som
tandvården. Om den uppfattningen
skulle bli förhärskande, riskerar vi tydligen
både stopp och tillbakamarsch i
fråga om många av det allmännas åtgärder
till skydd för folkhälsan. Var
och en kommer om en sådan princip
knäsättes att få sådant skydd bara i den
mån han personligen har råd att kosta
på sig hälsovård. Så är det nu i väsentlig
grad i fråga om tandvården.

Enligt medicinalstyrelsens beräkningar
är den svenska medelfamiljens egna
kostnader för tandvård nära dubbelt så
stora som samma familjs kostnader för
övrig hälso- och sjukvård om medicinkostnaderna
frånräknas. Det säger tillräckligt
om kostnadsfrågans betydelse
ur social synpunkt. Folk som har gott
om pengar brukar inte behöva utsätta
sig för risker för ohälsa genom utebliven
tandvård. Men det är lika klart att
kostnadsfrågan blivit ett avgörande skäl
för stora befolkningsgrupper att avstå
från vård eller dröja så länge med den
att allvarliga hälsorisker uppstår. Detta
är inte den enda anledningen till alt
tandskadorna enligt fackmännens me -

ning har blivit ett av vår tids största
sjukvårdsproblem, som det uttryckts
både på internationella och på nationella
tandläkarkongresser, men en
starkt bidragande orsak är att folk med
små inkomster ofta anser sig inte ha
råd att kosta på sig tandvård.

Men utskottet har förklarat att även
andra skäl finns som gör att det inte är
tillrådligt att ordna denna del av hälsovården
på det sätt vi föreslagit. Det är
inte redovisat i utskottets utlåtande vilka
dessa andra skäl är. Jag väntar därför
med stor spänning på vad utskottets
talesman kommer att anföra. Ty jag antar
att det väl ändå är meningen att ange
dessa andra skäl till att man inte kan
gå denna väg. Jag förutsätter att utskottet
inte tänker komma med det påståendet
att ersättning för viss tandvård är
en nyhet och att man bör avvakta erfarenheterna
därav innan man går längre
på samma väg. Detta sade nämligen
utskottet redan 1956 när en grupp socialdemokrater
påvisade det orimliga i
de nuvarande bestämmelserna. Sedan
dess har vi fått fyra års erfarenheter.

Därtill kommer att de nuvarande bestämmelserna
har gällt ända sedan 1952.
Redan då medgav andra lagutskottet att
den tidens motionärer hade mycket vågande
skäl för sina reformkrav. Det var
då som denna synpunkt om »nyheten
som måste prövas» kom till. Men efter
åtta års verksamhet är frågan inte längre
ny. Det finns inga ytterligare erfarenheter
att utvinna. Det är fullständigt
klarlagt att bestämmelserna har de inkonsekvenser
och de brister som vi har
påvisat i motionen. Det finns som vi
också påvisat mycket goda internationella
erfarenheter av sjukkasseersätfning
för tandvård. Dessutom är det ju
nu inte fråga om något omedelbart
beslut i sak. Vår motion går ut på att
regeringen skall komma med ett förslag
som vi så småningom får ta ställning
till.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr II: 90.

208 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1900 fm.

Tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Den fråga som motionärerna
har tagit upp behandlades av
1956 års riksdag, och utskottet har genom
att referera till sitt ställningstagande
då också givit ett svar på årets motion.
F. n. är det ju så att endast komplicerade
behandlingsformer inom
tandvården faller inom sjukförsäkringens
ram.

Utskottet säger att ett inordnande i
sjukförsäkringen av »enklare tandlagningar»,
så som motionärerna föreslagit,
av ekonomiska och andra skäl inte är
tillrådligt att förorda. Herr Holmberg efterlyser
nu vad som menas med »andra
skäl». De ekonomiska skälen är naturligtvis
tungt vägande, men därjämte
måste man tänka på att det även skall
finnas erforderlig personal och att tandvården
har de resurser som behövs för
ändamålet — och sådana skakar man
inte fram i en handvändning.

I övrigt vill jag hänvisa herr Holmberg
till vad chefen för socialdepartementet
uttalade i proposition nr 75 till
årets riksdag rörande ändringar i folkpensioneringslagen,
där det talas om
den »samordning och komplettering»
inom socialförsäkringen som för närvarande
undersökes av 1958 års socialförsäkringsutredning.
Det heter vidare i
uttalandet: »Vägledande för en sådan
översyn bör vara bl. a. att luckor och
brister i försäkringsskyddet bör fyllas,
om de motsvaras av angelägna behov.»
Under sådana förhållanden får det väl
ankomma på socialförsäkringsutredningen
att avgöra, huruvida den finner
motionärens önskemål att alla former
av tandvård skall innefattas i den allmänna
sjukförsäkringen vara angelägna
eller ej.

Utskottet har inte funnit skäl att bifalla
motionen och jag ber med detta,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Ett av de »andra skäl»

— utöver de ekonomiska — som skulle
ha föranlett utskottets ställningstagande
är således personalfrågan, men den är
naturligtvis också en ekonomisk fråga.
Det behövs ju inte större personal än
som nu sammanlagt åtgår för tandvården,
bara därför att man i viss utsträckning
flyttar över de enskildas kostnader
på sjukkassan, såsom man gjort beträffande
annan sjukvård. Inte heller detta
är alltså något argument emot vårt förslag.

När fröken Wetterström dessutom
erinrar om att det finns vissa former
av tandvård som betalas av sjukkassan,
berör hon just en av de inkonsekvenser
som de nuvarande bestämmelserna är
behäftade med. Detta är ju ytterligare
ett skäl till att man härvidlag borde
åstadkomma en annan ordning. Om en
tandutdragning göres på sjukhus får patienten
ersättning härför genom sjukkassan,
men om samma tandvård utövas
av specialutbildat folk på en tandklinik,
då får vederbörande patient inte
någon sådan ersättning.

Om en tandläkare skriver ut antibiotika
eller smärtstillande medel, får patienten
inte heller den medicinrabatt
som medges, om en läkare på sjukhus
skriver ut antibiotika eller smärtstillande
medel. Det skulle kunna anföras en
mängd andra exempel på sådana inkonsekvenser
i de nuvarande bestämmelserna.

Denna fråga är ur min synpunkt bara
en mindre detalj, men eftersom fröken
Wetterström framhållit den såsom ett
skäl till utskottets ståndpunkt, har jag
velat anföra detta. Det väsenliga för
mig är att här lämnas utanför sjukkassorna
ett område, som av alla experter
betecknas som mycket angeläget ur hälsovårdens
synpunkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 17

209

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

§ 17

Återställande av sjukpenningersättningens
realvärde

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckt motion
om återställande av sjukpenningersättningens
realvärde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vår motion i denna fråga
grundar sig på det faktiska förhållandet
att vi här har att göra med en
av de sociala förmåner som kanske
mest urholkats genom penningvärdeförsämringen.
Sedan riksdagen 1953
fattade beslut om sjukförsäkringen och
fram till maj månad 1959 har levnadskostnaderna
ökat med inte mindre än
39 enheter eller med cirka 18 procent.
Sedan dess har vi infört omsättningsskatten,
som åstadkom en levnadskostnadsstegring
med cirka 3 procent, men
jag skulle tro att den verkliga levnadskostnadsstegringen
under denna tid närmar
sig 25 procent. Det är uppenbart
att detta i motsvarande grad har försvagat
köpkraften hos de pengar som
nu utbetalas i de olika sjukpenningklasserna.
Vidare är det uppenbart att
man, om man inte vill att denna förmån
ytterligare skall försämras, måste rätta
till dessa missförhållanden och återställa
sjukpenningersättningens realvärde.

Vi har i motionen samtidigt tagit upp
en annan fråga som man inte löser genom
det beslut vi nyss fattade, nämligen
frågan om en frivillig försäkring, som
i sin tur medför kostnadsökningar för
dem som är berörda därav, d. v. s. husmödrarna.
Det är ju en löjligt låg ersättning
som många husmödrar får — 3
kronor om dagen i sjukpenning. Var och
en vet att man inte kan få hjälp i hemmet
ens en timme för den summa som
de får i ersättning för en hel dag,
när de blivit sjuka. Och blir husmodern
sjuk erfordras ju hjälp i hemmet. Därför
14 — Andra kammarens protokoll 1960.

har vi ansett, att man här borde ta sikte
på att räkna upp ersättningen till husmödrarna.
Vi har gjort det med den motiveringen,
att det är ett utslag av den
gamla undervärderingen av kvinnan och
hennes arbete i hemmet som varit bestämmande,
då man fastställt ett så lågt
sjukpenningbelopp.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
påtala en sak som hänför sig till
utskottsbehandlingen av motionen. Utskottet
har hemställt att motionen
II: 155 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Motiveringen härför lyder:
»Enligt vad utskottet inhämtat faller
den genom motionen aktualiserade
frågan inom det utredningsuppdrag som
anförtrotts 1958 års socialförsäkringskommitté.
»

Det kan ju förefalla plausibelt att man
på den grunden föreslår riksdagen att
motionen inte skall leda till någon åtgärd.
Men —- och här vill jag ha ett
klart besked av utskottets talesman om
orsaken till den olika behandlingen av
motioner som kommer från vårt håll
och motioner som kommer från annat
håll — i andra lagutskottets utlåtande
nr 38 i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar
uttalas:

»De genom motionerna aktualiserade
spörsmålen är således redan överlämnade
för utredning. Vid sådant förhållande
saknas skäl att begära utredning
i ämnet. Emellertid synes det värdefullt,
att de i motionerna framförda synpunkterna
beaktas vid socialförsäkringskommitténs
arbete, och utskottet vill därför
föreslå att motionerna överlämnas till
kommittén.»

Detta sägs om eu motion som rör
ungefär samma problem som vår. Här
har utskottet emellertid föreslagit att
motionerna skall överlämnas till kommittén
— och det med samma motivering
som utskottet förordar, att vår motion
inte skall leda till någon riksdagens
åtgärd!

Men det är inte nog med detta. I andNr
17

210 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.
Återställande av sjukpenningersättningens realvärde

ra lagutskottets utlåtande nr 42 i anledning
av väckt motion om viss ändring
av 29 § sjukförsäkringslagen, vilket
strax kommer före i kammaren, säger
utskottet:

»Frågorna om sjukhjälpstiden innefattas
i det utredningsuppdrag rörande
socialförsäkringens samordning och
komplettering som anförtrotts 1958 års

socialförsäkringskommitté.---Med

hänsyn härtill saknas anledning för
riksdagen att begära förslag i ämnet.
Däremot torde det vara lämpligt, att de
i motionen framförda synpunkterna
bringas till kommitténs kännedom.»
Och så föreslår andra lagutskottet att
motionen skall »överlämnas till 1958 års
socialförsäkringskommitté att av denna
beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete».

Nu frågar jag utskottets talesman: År
det den horribla historien om de fyra
demokratiska partierna som återigen
har spelat in, då ju vi inte är representerade
i utskottet men där sitter just representanter
för denna underliga konstellation?
Har man av denna anledning
behandlat motionerna olika? Kan det
inte ges en tillfredsställande förklaring
härvidlag, protesterar jag mot att man
behandlat vår motion på detta sätt. I
övrigt har jag, herr talman, intet yrkande.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tycker inte herr
Senander behöver protestera så kraftigt
mot utskottets behandling av motionen.
I samtliga dessa motioner hänvisas
till den pågående utredningen. I
det fall vi nu diskuterar och som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande
nr 40 är det absolut självklart, att frågan
faller under utredningsuppdraget.
Därför kan jag bara hänvisa till vad
som står i Kungl. Maj :ts proposition nr
75. Det heter ju där bl. a.

»Vid samordningsarbetet kommer
oundvikligen även frågan om skalorna
för tilläggssjukpenning och övriga in -

komstgraderade förmåner inom socialförsäkringen
att kräva en omprövning.»

Vad gäller de andra motionerna, herr
Senander, har det inte varit på detta
sätt. Vi har visserligen vetat, att spörsmålen
skulle tas upp av utredningen,
men det har framförts speciella synpunkter
av olika slag i dessa motioner,
som givit utskottet anledning föreslå
riksdagen att överlämna dem till utredningen.

Detta är, herr Senander, den enkla
sanningen om utskottets utlåtande.

I övrigt behöver jag väl inte motivera
vårt ställningstagande, utan jag ber
endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har ingen anledning
betvivla riktigheten av vad fröken
Wetterström säger. Men är det inte underligt
att man, med precis samma motivering
-— märk väl: precis samma
motivering ■— och utan att man kunnat
ange att det är några speciella synpunkter
som skulle skilja de andra motionerna
från vår, kunnat föreslå att de
två motioner som kommit från annat
håll skall överlämnas till socialvårdskommittén
men vad vår motion beträffar
hemställt, att den inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd? Denna
skillnad i behandlingen anser jag inte
vara grundad på sakliga skäl, utan den
liar helt andra motiv.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag förstår, herr Senander,
att detta kan förefalla egendomligt.
Men herr Senander kan vara förvissad
om att det inte finns några dunkla motiv
bakom utskottets ställningstagande
vilket väl f. ö. ej behöver framhållas.
Måhända kunde utskottet ha skrivit något
utförligare på denna punkt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Senander insinuerade
att andra lagutskottet skulle an -

Nr 17

211

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

vända någon särskild formulering, när
det behandlar motioner som väckts av
det kommunistiska partiet. Så är inte
fallet. Det utskottsutlåtande som herr
Senander åberopar avgavs med anledning
av en motion, som berörde saker
och ting som inte ingår i utredningsdirektiven.
Men om herr Senander läser
andra lagutskottets utlåtande nr 41, som
avhandlar en motion väckt av herr Fagerlund
och fru Lindberg, skall han
finna, att den avslås med nära nog exakt
samma formulering som den kommunistiska
motionen nr 155. Det finns alltså
intet som helst underlag för herr Senanders
påstående, att utskottet skulle
använda en knapphändigare motivering
när det behandlar kommunistiska motioner.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen,
och

nr 42, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Försäljning av stadsägan 1534 i
Solna stad

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. m.,
såvitt avser stadsägan 1534 i Solna stad,
jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den 19 februari
1960 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 55, hade Kungl.
Maj:t under punkten 2:o, åberopande
propositionen bilagt utdrag av stats -

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

rådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att ett område om cirka
20 700 m2 av stadsägan 1534 i Solna
stad, Stockholms län, finge säljas till
Aktiebolaget Aerotransport för en köpeskilling
av 2 000 000 kronor samt enligt
i huvudsak de grunder, vilka angivits i
propositionen.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat den inom andra kammaren
väckta motionen, nr 672, av herrar Källenius
och Kollberg, vilka hemställt att
riksdagen måtte avslå förevarande försäljningsförslag
eller — därest detta
motionsyrkande icke bifölles — att riksdagen
måtte besluta 1) att avtalet om
markupplåtelsen utformades såsom ett
tomträttsavtal, 2) att, om köpeavtal likväl
upprättades, kronan tillförsäkrades
återköpsrätt, 3) att byggnadsstyrelsen i
avtalet uttryckligen tillförsäkrades avgörande
inflytande beträffande utformningen
av den terminalanläggning, som
vore avsedd att uppföras på saluområdet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 672,
medgiva att ett område om cirka 20 700
in2 av stadsägan 1534 i Solna stad,
Stockholms län, finge säljas till Aktiebolaget
Aerotransport för en köpeskilling
av 2 000 000 kronor samt enligt i
huvudsak de grunder, vilka angivits i
utlåtandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Ilcrr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 28 behandlas Kungl. Maj:ts
proposition nr 55 om försäljning till
AB Aerotransport av ett område om
20 700 in2 av Stallmästargården, beläget
strax utanför Stockholm. Området är
avsett att användas för uppförande av
en terminalanläggning för trafiken till
ocli från Arlanda flygfält.

212

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

Det väsentliga för mig i denna fråga
är terminalanläggningens placering ur
trafiktekniska och därmed sammanhängande
synpunkter.

Efter infordrande av yttranden från
berörda myndigheter har jordbruksutskottet
ansett sig icke böra upptaga
frågan om terminalens placering till diskussion
och icke ingått på någon bedömning
av sakfrågan. Som motivering
till detta har utskottet anfört, att det
inte ankommer på statsmakterna att
avgöra var terminaler för flygbolag bör
vara förlagda. Även om utskottet — med
hänsyn till innehållet i propositionen —
kan inta denna formella attityd, kan
jag däremot icke acceptera utskottets
mening att statsmakterna skulle avvisa
sin medverkan till en rationell lösning
av placeringen av en terminalanläggning
i huvudstaden. Dessutom är det ju
statsmakterna som har fattat beslut om
flygplatsens förläggande till Arlanda,
och därav bör följa ett visst ansvar —
särskilt med hänsyn till flygplatsens
olyckliga placering cirka 4 mil från
Stockholm.

Frågan om terminalens placering måste
lösas med blick på framtiden och inte
bara ur dagens aspekter. Då flyget i
framtiden kommer att vara ett av våra
viktigaste trafikmedel både för inrikesoch
utrikestrafiken är placeringen av
terminalen här i huvudstaden ur samhällets
synpunkt av stor betydelse. Denna
fråga är lika viktig som den en gång
under järnvägarnas uppbyggnadsår häf
i riksdagen livligt debatterade frågan
om centralstationens placering i huvudstaden.
Utskottets uppfattning, att det
icke skulle ankomma på statsmakterna
att befatta sig med frågan var terminalen
skall ligga, måste betecknas som ett
utslag av formalism.

För 10 år sedan utgjorde antalet flygpassagerare
som passerade Stockholms
flygplats cirka 185 000. I år beräknas
antalet till över en miljon. År 1970 får
vi räkna med ett många gånger större
antal passagerare. Den terminalanlägg -

ning, som SAS projekterar vid Stallmästargården,
torde vara beräknad för en
omsättning av omkring 700 passagerare
per timme vid maximalbelastning.

I en av remisshandlingarna i ärendet
framliålles, att det på senaste tiden blivit
allt tydligare, att den näringspolitiska
utvecklingens beroende av internationella
förbindelser växer utomordentligt
snabbt och att flyget alltmer
övertar huvudrollen när det gäller affärsresorna.

För Sveriges utveckling som turistland
kommer flyget att ha en stor uppgift.
Även vid svenskarnas utlandssemestrande
kommer flyget att bli framtidens
trafikmedel. Luftfartens utveckling
i jetåldern, som väl i stort sett
kommer att karakteriseras av allt snabbare
förbindelser och relativt sett alltmer
överkomliga resekostnader, måste
komma att innebära en starkt progressiv
utveckling. Inrikesflyget har ju som
vi alla vet vuxit mycket snabbt de senaste
åren men det dröjer nog inte länge
förrän vi har ytterligare reguljära flygförbindelser
inom landet även på betydligt
kortare avstånd än nu är fallet.

Med den här i korthet skisserade utvecklingen
blir det nödvändigt att i
framtiden kunna erbjuda icke bara väl
belägna flygplatser utan även praktiskt
ordnade terminalanläggningar.

Flyganläggningarna i huvudstaden
har även betydelse för att vi skall kunna
hävda oss i den framtida internationella
konkurrensen. Och eftersom det
redan är klart, att Stockholm i denna
konkurrens inte kommer att kunna åberopa
ett lättillgängligt läge för sin internationella
flygplats, finns det skäl
att anta, att marktransporternas snabbhet
och mottagningsplatsens placering
i Stockholm blir faktorer av stor betydelse.

Vad jag här anfört visar, att terminalens
placering är en ur det allmännas
synpunkt synnerligen betydelsefull fråga,
som inte kan avgöras genom att

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 213

säga ja eller nej till ett enkelt markförsäljningsavtal.

Många synpunkter kan läggas på placeringsfrågan,
och jag skall inte trötta
kammaren med att upprepa dem alla.
Jag vill endast erinra om några av de
krav som luftfartsstyrelsen uppställt på
terminalens placering.

Luftfartsstyrelsen anser att åt terminalen
i första hand skall ges ett med
hänsyn till Arlanda lämpligt läge. Vidare
säger styrelsen att hänsyn skall
tagas till att terminalen skall kunna
utnyttjas för Bromma flygplats — alltså
även för inrikesflyget — samt att den
skall ha en på bästa sätt ordnad anslutning
till stadens kollektiva trafikmedel.
Ur dessa synpunkter har luftfartsstyrelsen
i sitt yttrande angående
Stallmästaregårds-alternativet funnit angeläget
att frågan blir föremål för ytterligare
utredning. Även andra myndigheter
har i remissvaren understrukit
önskemålet om eller rent av nödvändigheten
av ytterligare utredning, innan
definitivt beslut fattas.

Jag delar helt luftfartsstyrelsens synpunkter
på denna fråga och är alltså
av den uppfattningen, att frågan måste
bli föremål för en verklig utredning,
som inte bara tar sikte på dagens utan
framför allt på framtidens problem.

För egen del skulle jag i detta sammanhang
vilja tillägga, att terminalen
bör ha god anknytning till SJ och Centralstationen.
Det har framförts många
önskemål från landsorten om en sammankoppling
av flyg och järnväg. Och
med hänsyn till flygets utveckling är
det enligt min uppfattning för framtiden
angeläget att få till stånd en ytterligare
samordning mellan de båda
trafikmedlen järnväg och flyg.

Vidare vill jag erinra om att inrikesflyget
enligt uppgift i tidningspressen
inte kan godta Stallmästaregården utan
måste ha en terminal på central plats
i Stockholm, diirest utrikesflygets terminal
blir placerad vid Stallmästaregården
utanför Stockholm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

Det är synnerligen anmärkningsvärt,
att hela denna fråga blivit av regeringen
handlagd på sätt som skett, då den
underställts riksdagen endast i form av
ett markförsäljningsärende. Man har
inte i departementet berett detta ärende
på det sätt ärendets vikt fordrar och
beaktat, att den föreliggande sakfrågan
är ett betydelsefullt led i landets framtida
trafikpolitik. Genom ett i sista minuten
fattat beslut här i riksdagen fick
vi acceptera Arlanda, som genom sin
belägenhet utgör ett handikapp för vårt
flygväsen. SAS har därigenom blivit
tvunget att snabbt söka en lösning av
terminalfrågan och har då funnit att
det fanns en ledig tomt vid Stallmästaregården,
som omedelbart kunde komma
till användning. Även ur andra synpunkter
ansågs detta vara den närmast
till hands liggande lösningen. Jag har
full förståelse för SAS handlande i
den tvångssituation som det kommit i
genom Arlanda-beslutet och nödvändigheten
att snabbt följa upp det. Men detta
befriar inte statsmakterna från deras
ansvar och skyldighet att medverka till
frågans lösning. Man måste få belägg
för att förslaget innefattar den ur samhällets
synpunkt riktiga lösningen för
framtiden.

Ehuru jordbruksutskottet intagit en
negativ ställning i denna fråga, måste
det dock vara tacknämligt, att utskottet
genom ett omfattande remissförfarande
och genom sitt uppmärksammade
och tydligen mycket trevliga besök på
Stallmästaregården och på Arlanda, fått
frågan något mera allsidigt belyst. Vidare
har det medfört att den allmänna
opinionen blivit väckt för denna frågas
betydelse. De reaktioner som därvid
framkommit torde vara för riksdagen
bekanta.

I remissakterna har framlagts olika
förslag till frågans lösning, både tillfälliga
och mera långsiktiga. Man kan
givetvis inte i riksdagen ta ställning till
dessa förslag, och jag saknar anledning
att här i kammaren ingå på någon redo -

214 Nr 17.

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

görelse för förslagen. För min egen del
har jag redan framhållit betydelsen av
eri placering i anslutning till Centralstationen,
men även genom det s. k.
Rådmansgats-alternativet synes man
kunna lösa frågan på ett acceptabelt
sätt.

När man studerar handlingarna i
detta ärende finner man, att en skyndsam
utredning bör komma till stånd. I
en sådan utredning bör givetvis ingå
representanter för luftfartsstyrelsen,
statens järnvägar, Stockholms stad och
de båda flygbolagen samt kanske också
någon ytterligare intressent.

Utredningen får emellertid icke skjuta
frågan på framtiden, utan den måste
bedrivas med stor skyndsamhet. Om
den ställes under effektiv ledning, bör
frågan lösas så snabbt, att det inte blir
erforderligt att använda eu tillfällig terminal.
Stockholms stad har dock erbjudit
ett parkområde vid Jarlaplan,
som omedelbart skulle kunna disponeras
för uppförande av en tillfällig terminalanläggning.

Jordbruksutskottets berömvärda initiativ
att trots sin negativa inställning
infordra ett stort antal yttranden torde
underlätta utredningen. Remissyttrandenna
är nämligen mycket belysande,
om man läser dem i deras helhet och inte
bara det utdrag, som publicerats i
jordbruksutskottets utlåtande.

Herr talman! Motionärerna i denna
fråga har enats om följande uttalande
och yrkande, som också i förväg delats
ut på ledamöternas bord:

Med anledning av vad som framkommit
i remissyttrandena anser vi, att
starka betänkligheter kan ur skilda synpunkter
resas mot placeringen av terminalen
på det föreslagna markområdet.

För att frågans avgörande icke skall
onödigtvis fördröjas bör riksdagen
emellertid medgiva den föreslagna
markförsäljningen men därvid uttala,
att slutligt avtal på grundval av det föreliggande
preliminära köpeavtalet bör

träffas först sedan den ytterligare utredning
— främst ur kommunikationstekniska
synpunkter och med avgörande
vikt fästad vid den framtida utvecklingen
inom flygtrafiken — som frågan
om terminalens placering synes
kräva, skyndsamt slutförts och fortsätta
underhandlingar mellan de berörda
intressenterna därefter ägt rum.

Skulle dessa förnyade utredningar
och förhandlingar utvisa, att en ur
kommunikationsteknisk synpunkt mera
lämplig placering av terminalen kan
åstadkommas, förutsattes definitivt avtal
angående den nu ifrågasatta markförsäljningen
icke komma till stånd.

Under åberopande av det anförda
hemställes sålunda

1) att riksdagen må — i anledning
av Kungl. Maj ris förslag och motionen
11:672 samt under uttalande, att resultatet
av ovan angivna ytterligare utredningar
och förhandlingar bör avvaktas
och föranleda en förnyad prövning av
ärendet innan definitivt köpeavtal träffas
— medgiva, att ett område om cirka
20 700 m2 av stadsägan 1534 i Solna
stad, Stockholms län, må säljas till Aktiebolaget
Aerotransport för en köpeskilling
av 2 miljoner kronor samt enligt
i huvudsak de grunder som angivits
i det föregående;

2) att motionen II: 672, i den mån
den icke kan anses besvarad genom
vad ovan anförts och hemställts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru Eriksson i Stockholm (s) instämde
i detta yttrande.

Herr KÄLLENIUS (li):

Herr talman! Först vill jag göra en
allmän deklaration. Denna fråga rör
oss alla. Den är inte partipolitiskt betonad
utan gäller alla dem, som i framtiden
skall färdas med flyg till och
från Stockholm. Den debatt som har
tagits upp här och vad som har påpekats
i motionen utgör inte alls något försök
att försvåra SAS verksamhet. Det måste

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17 215

emellertid i sammanhanget fastslås, att
denna fråga icke enbart berör SAS bolagsverksamhet.
Fastmera är den •—
som luftfartsstyrelsen framhåller — av
allmänt intresse: »Staten bör icke genom
den ifrågasatta markupplåtelsen
medverka till att terminalfrågan får en
otillfredsställande lösning.» Det är det
stora och principiella i detta problem.
Jordbruksutskottet vill nu gå ifrån detta
på den grunden, att här endast skulle
vara fråga om att sälja ett markområde,
medan man icke hade att ta ställning till
var flygbolaget skulle förlägga terminalen.

Herr talman! Innan detta ärende har
kunnat komma upp i riksdagen måste
det självfallet ha diskuterats inom vederbörande
departement. Därmed måste
man också på detta håll ha tagit en viss,
åtminstone indirekt ställning till terminalens
förläggning. Det är det reella
i denna fråga. Om avtalet godkännes,
blir terminalen förlagd till Stallmästargården.

Denna fråga har betydelse ur flera
olika synpunkter — ur naturskyddsoch
trivselsynpunkt, ur trafiksynpunkt
och ur trafikantsynpunkt samt sist men
inte minst ur turist- och reklamsynpunkt.

Vad naturskyddet beträffar kommer
en sådan här terminalförläggning att be:
tyda tillskapandet av en stor trafikkarusell,
som definitivt proppar till infarten
till Hagaparken för den allt mera
ökande befolkningen i Stockholms stad,
som för varje år får mindre och mindre
friområden att röra sig på. Man hävdar
nu, att man genom att anlägga en promenadväg
utefter stranden skapar en
ny framkomstmöjlighet till Hagaparken,
men man talar inte om alla de vägar,
som man samtidigt tar bort, och om den
slutgiltiga omöjligheten för allmänheten
att i framtiden med någon form av fortskaffningsmedel
ta sig fram på den väg
den varit van att använda. Allmänheten
måste i stället ta sig ända upp till
norra infarten.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

Till saken hör också att den plats,
på vilken terminalen skall placeras, i
sig är olämplig, eftersom den har långsträckt
form. Efter vad byggnadsstyrelsen
anser, är den inte heller tillräcklig
för de framtida behoven, som inte
ens är utredda i sammanhanget. Med
all sannolikhet kommer därför ytterligare
krav på mark att utlösas, och då
har man ingen annan möjlighet än att
gå in i Hagaparken, vilket icke kan
medges, säger byggnadsstyrelsen. Det är
alltså ett indirekt hot. Ur denna synpunkt
är följaktligen planeringen olämplig.
Den är också olämplig ur vissa hygieniska
synpunkter, som icke är belysta.
Tomten ligger mycket nära Karolinska
sjukhusets lugna område. Man
har t. o. in. talat om framtida helikopterinflygning
över Brunnsviken.

Vad sedan, herr talman, gäller själva
trafikapparatens utbyggnad, så har
denna visserligen diskuterats någon
gång år 1959 med utgångspunkt i det
material som då fanns, men ingalunda
mot bakgrunden av någon prognos för
den trafik, som kan komma att uppstå
här i framtiden. Vid försök att få tag på
några siffror över detta kan konstateras,
att man räknar med en passageraromsättning
i framtiden på ungefär en miljon
människor om året. Med dessa följer
även sådana, som skall åka dit för
att säga adjö, sådana som skall ta emot
passagerarna, och även sådana som
skall till Stallmästaregården för att äta
och titta. Det finns intet underlag
för alt bedöma den trafikomslutning,
som här kommer att uppstå. Det enda
man har att gå efter är en approximativ
kostnadsberäkning på cirka en miljon
kronor för själva anslutningen från
den stora utfartsleden till terminalområdet.
Det är inte utrett vilka följdkostnader
trafiken från Stallmästaregården
till staden därutöver kan dra med
sig, och inte heller vilka stockningar
och andra olägenheter trafiken kan
medföra. Dessa merutgifter måste riksdagen
besluta om i framtiden och se -

216 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

dan anslå via väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Men hur stora summor det
kan röra sig om vet vi inte i dag.

Beträffande trafikantsynpunkterna
säger man från SAS helt naturligt —
och de har självfallet också att se detta
från sina synpunkter — att det är
lämpligt för dem att från det alltför avlägset
liggande Arlanda kunna redovisa
en kort restid. Det kan man göra, om
man får lägga terminalen vid Stallmästargården.
Sedan säger man: »Tack
och adjö, herr eller fru trafikant, härifrån
får ni själva ta Er dit Ni skall
med taxi eller annat färdmedel, som det
inte ankommer på SAS att tillhandahålla.
Det har vi ju ingen skyldighet
till.»

Frågan om vad vi skall göra med de
utländska resenärerna och med alla de
inhemska som inte flyger på stamlinjerna
och således inte kommer till Arlanda,
är inte heller utredd. De skall få
ta sig ifrån Bromma till terminalen på
egen bekostnad eller genom något färdmedel,
som Linjeflyg till äventyrs kan
tillhandahålla, utan att ha någon möjlighet
att inne i staden från en välbelägen
plats kunna uträtta ärenden under
den väntetid, som enligt vad vi alla vet
utgör den största delen av alla flygtider.
Man måste då hålla till ute på
Stallmästaregården, vilket ju i och för
sig kan vara mycket trevligt. De kostnader,
som är förbundna med passagerarnas
resor till och från terminalen,
har man dock intet begrepp om.

Till sist, herr talman, måste vi tänka
på att terminalfrågan och Arlanda-frågan
är en del av »vårt ansikte utåt».
Det är den reklam vi skall sälja till de
utländska resenärer eller turister, som
besöker vårt land. Staten kommer att på
Arlanda flygfält — bortsett från den
första felspekulationen om 25 miljoner
kronor på Halmsjön — att lägga ned
150 miljoner kronor och därtill 60 miljoner
kronor på motorvägen till den terminal,
vi här diskuterar. SAS lägger
ned 40 miljoner kronor. Det blir unge -

fär 250 miljoner. Må man inte då se till,
att man får en verkligt harmonisk och
förnämlig lösning, som i konkurrens
med andra terminaler ter sig lockande
och rekommenderande för Sverige, turistmässigt
sett, i den hårda internationella
konkurrensen?

Herr talman! Sammanfattningsvis
vill jag framhålla att det — såsom både
byggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen
framhållit — föreligger ett betydande
allmänt intresse i denna fråga
och att den ur riksdagens synpunkt icke
kan lösas enbart med hänsyn till SAS
bolagsintressen. Staten äger dock hälften
av den svenska andelen i SAS, vilken
uppgår till tre sjundedelar. Det är
ändå staten som till syvende og sidst
får svara för alla merkostnaderna. Till
saken hör också, att SAS från början
varit inriktad på en terminal i innerstaden.

Byggnadsstyrelsen — vars utlåtande
jordbruksutskottet infordrat — säger
också i sitt yttrande, att man, i avvaktan
på resultatet av de ytterligare utredningar
som de nya omständigheterna
får anses ha aktualiserat, för närvarande
bör inrikta sig på en provisorisk
lösning av terminalfrågan i den inre
staden. Stockholms stads myndigheter
förordar också en snabbutredning, för
att man skall kunna få det bästa resultatet.
Och statens eget organ luftfartsstyrelsen,
som har att tillvarata resenärernas
intressen, framhåller ju — som jag
inledningsvis nämnde — att det är ett
allmänt intresse att staten icke bör
medverka till en otillfredsställande lösning
av terminalfrågan. AB Linjeflyg
anser sig icke vilja delta i en terminallösning
vid Stallmästaregården, utan säger
att man måste ha en egen. Har vi
råd med en sådan dubblering? Är det
rationellt och är det nationalekonomiskt
riktigt? Till detta kommer åtskilligt
med kritik från fackfolk och från pressen.

Det finns alltså, herr talman, så
många sakliga skäl här, att man inte

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

217

kan gå förbi sakprövningen i denna fråga
med en rent formell invändning.
Det är också beklämmande, att vi i detta
land gång på gång skall behöva konstatera,
att man på grund av tidsnöd
skall tillgripa nödlösningar. Det gjorde
man med Halmsjön och med Arlanda.
Nu skall man fortsätta på denna panikartade
linje bara för att få frågan nödtorftigt
löst. Vi har sannerligen inte så
mycket att skryta med när det gäller
organisation, planerings- och samordningsförmåga
i detta land.

Jag anser, herr talman, att riksdagen
har inte bara möjlighet utan också skyldighet
att se till, att de som skall besluta
och handla i denna fråga besinnar sig
och tar hänsyn till de faktorer, som till
slut måste vara avgörande. Man lurar
inte en trafikant i det långa loppet med
att förespegla honom korta restider,
när han själv får betala kostnaden för
att ta sig till och från en perifert belägen
plats och sätta till tid för det.
Denna fråga rör oss alla — den rör vårt
land som nation betraktad.

Det finns i och för sig ingen anledning
att frångå de klara yrkanden, som
finns i motionen. Men i det läge, vari
frågan hamnat, finns det ingen annan
rimlig väg ur situationen än att — såsom
herr Kollberg framställt det i vårt
gemensamma yrkande — begära, att
riksdagen uttalar sig för att man besinnar
sig och gör en snabb utredning. Detta
uttalande stämmer helt och hållet
med vad man begärt från Stockholms
stad, och från byggnadsstyrelsen samt
vad luftfartsstyrelsen uttalat för att tillgodose
trafikanternas intressen.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(h), fru Kristensson (h) och
herr lijörkman (h).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Efter all den diskussion
som förts i denna fråga sedan propositionen
lades fram och motionen
väcktes kan jag förstå herr Källcnius,

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

som försökt rada upp alla möjliga argument
mot detta.

Jordbruksutskottet ser detta som ett
försäljningsärende. Vi har blivit förelagda
en proposition av Kungl. Maj:t
om försäljning av ett område i enlighet
med ett mellan domänstyrelsen och AB
Aerotransport träffat avtal. Det är detta
förslag som jordbruksutskottet enhälligt
beslutat tillstyrka.

Det har varit mycket tal om denna
sak och det har inte saknats påtryckningar.
Man har talat om en förnyad utredning
o. s. v. Jag anser att man utrett
detta ganska länge. Åtminstone enligt
de uppgifter vi fått har det tagit flera
år att utreda den. Varför sedan Stockholms
stad med ett senkommet påpekande
kommer till ett annat resultat,
det får staden klara ut själv.

Nu får jag nog ge herr Kollberg rätt
när han säger, att denna fråga fått en
allsidig belysning genom det omfattande
remissförfarandet i utskottet. Han
tyckte också att det var mycket bra. Jag
tror verkligen att man kan säga att fråkan
är allsidigt belyst.

De som yttrat sig här är djurgårdsnämnden,
domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, Stockholms
stad och länsstyrelsen i Stockholms län.
Även Solna stad har haft representanter
med på utskottets resa och givit till känna
sin bestämda mening.

Av dessa remissinstanser har två gått
bestämt emot detta förslag, luftfartsstyrelsen
och Stockholms stad. Att sedan
även byggnadsstyrelsen skulle ha gått
emot, vill jag emellertid sätta ett stort
frågetecken för. Byggnadsstyrelsen säger
att i detta läge har den inte ansett
att man kunde göra någonting annat än
godta en provisorisk lösning. Detta har
sedan i varje fall de sakkunniga instanserna
SAS och ABA gått bestämt emot.
De måste ha en lösning som snabbt kan
gå i verkställighet.

Utskottet har inte polemiserat mot
vad som sagts här om flygets stora betydelse,
och utskottet har godtagit vad

218

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

som framhållits om vårt anseende utåt.

Vi har inte gått emot på någon punkt i
det fallet. Men obestridligt är, att vad utskottet
här haft att ta ställning till ar
själva försäljningen. Och inte heller
riksdagen har väl här annat att göra,
herr Källenius, än att ta ställning till
försäljningsfrågan. Jag ifrågasätter också
starkt om regeringen har möjligheter
ätt ingripa så värst mycket i detta ärende.
Här är det väl SAS och ABA som är
luftfartsmyndigheter så att säga. Det är
dessa bolag som beslutar.

Här har sagts att handläggningen av
detta ärende har upprört alla som haft
med frågan att göra — men är inte det
att ta till för stora bokstäver, herr Källenius!
Jag tror inte alls att de, som
verkligen satt sig in i hur detta ärende
ligger till, har blivit upprörda.

Är det för övrigt så alldeles självklart
att denna terminal skall ligga inne i staden?
Jag lyssnade för en stund sedan
till ett anförande i första kammaren av
en mycket sakkunnig talare, nämligen
förre ambassadören Boheman. Han sade
att man tidigare har haft terminalerna
i andra länder förlagda så nära den
centrala staden som möjligt, men att
man nu börjar gå ifrån den metoden
och nu i stället lägger dem utanför
stadsgränsen. Så är fallet i t. ex. London
och New York. Även i Köpenhamn hatman
nu byggt en stor motorväg från
staden ut till terminalen i flygplatsens
närhet.

Vad sedan den lilla terminalen vid
Nybroplan beträffar, så användes den
numera praktiskt taget inte alls. Den
skall också läggas ned från 1 juli. Om
de uppgifter är riktiga som jag fått, så
är det bara i medeltal sju personer per
tur som åker buss från den terminalen
ut till Bromma. De övriga passagerarna
tar sig ut till till flygfältet på annat sätt.

Sedan sade herr Kollberg att det är
två platser, som är särskilt lämpliga att
förlägga terminalen på, nämligen i närheten
av Centralstationen och vid Råd- i
mansgatan. Centralen som terminalplats :

har figurerat mycket i pressen och även
i debatten här i riksdagen. Då var det
tänkt att terminalen skulle ligga ovanpå
den tillbyggda Centralstationen. Vi
har emellertid för länge sedan fått beskedet
att det förslaget avstyrkts av polisen,
som ansett att det då skulle uppstå
alltför stora stockningar i trafiken.
Man skulle inte kunna klara trafikfrågorna,
om terminalen förlädes dit.

I alternativet Rådmansgatan gäller
det två kvarter, som staden har förklarat
vara saneringsmogna och som alltså
skall rivas för att lämna plats för något
annat. Såvitt vi förstått är det tänkt,
att Stockholms stad själv skulle ha en
terminal av något slag där. Här är sålunda
två kvarter som skall byggas om.
Det är väl inte möjligen så att man i
Stockholms stad har den haktanken, att
staten skulle förmås att bestrida kostnaderna
för saneringen av denna gamla
bebyggelse? Jag ställer den frågan här,
eftersom jag är rädd för att den är mycket
berättigad.

Herr Källenius sade vidare att terminalen
vid Stallmästaregården kommer
för nära karolinska sjukhuset, men man
skall nog ha en skriande brist på argument
för att komma med sådana påståenden.
Vi har ju lasarett på andra ställen
ute i landet som ligger i omedelbar
närhet av flygplatsterminal och detta
går för sig. Här vid Stallmästaregården
är det väl inga större olägenheter med
det än att det går spårvagnar och bilar
förbi sjukhuset! De går ju där förbi
ändå och om denna terminal placeras
vid Stallmästaregården eller inte, betyder
inte ett dugg ur sjukhusets synpunkt.

Jag kan inte förstå annat än att riksdagen
här har att besluta i enlighet med
jordbruksutskottets utlåtande, och jag
kan tillägga att första kammaren redan
med 118 röster mot 18 bifallit utskottets
förslag.

Vidare har det i denna fråga delats ut
ett stencilerat yttrande, eller vad jag
skall kalla det. När ett sådant yttrande

Nr 17 219

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

delas på kammarens bänkar, tycker
jag att det åtminstone borde anges varifrån
det kommer. Nu har en del av
kammarens ledamöter frågat mig, om
jordbruksutskottet har skrivit detta yttrande
och om vi har ändrat mening i
utskottet. Nu framgår det emellertid att
det är herrar Kollberg och Källenius
som står för skrivelsen. I denna säges
bl. a. följande:

»För att frågans avgörande icke skall
onödigtvis fördröjas bör riksdagen
emellertid medgiva den föreslagna
markförsäljningen men därvid uttala,
att slutligt avtal på grundval av det föreliggande
preliminära köpeavtalet bör
träffas först sedan den ytterligare utredning
----som frågan om termi nalens

placering synes kräva, skyndsamt
slutförts---.»

Yidare står det i klämmen att resultatet
av angivna ytterligare utredningar
och förhandlingar bör avvaktas och
föranleda en förnyad prövning av ärendet
innan definitivt köpeavtal träffas.
Men här måste väl riksdagen ändå antingen
avslå eller bifalla förslaget om
denna markupplåtelse. Det går väl inte
att finna någon form för upplåtelse, som
medger att man först beslutar att sälja
marken och sedan tillägger att försäljningen
inte skall betraktas som definitiv
förrän ärendet prövats på nytt. Det
har väl aldrig tidigare förekommit, att
ett sådant avtal har träffats. Det måste
bli fråga om en ordentlig försäljning,
om propositionen bifalles och avtalet
godkännes.

Vidare torde det vara så, att därest
saken skall utredas ytterligare — om nu
detta är meningen — kan jag inte förstå
att utskottets förslag på något sätt skulle
lägga hinder i vägen härför. SAS har
alla möjligheter, om utskottets förslag
godtages av riksdagen, att i fortsättningen
undersöka de olika möjligheter som
kan finnas. Jag tror att jag på utskottets
vägnar vågar säga, att är det så,
att SAS tillsammans med Stockholms
myndigheter eller andra kan lägga fram

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

ett bättre förslag än det föreliggande,
kommer jordbruksutskottet inte att resa
några hinder mot detta.

Herr talman! Med den utredning, som
här är företagen, och med de undersökningar,
som i övrigt är gjorda, kan jordbruksutskottet
inte finna annat än att
detta avtal bör godkännas.

Nu säger kanske någon, att vi i jordbruksutskottet
inte är så intresserade
av detta ärende och kanske inte är så
flygintresserade som stockholmarna.
Jag tror att vi är lika intresserade för
dessa ting som de, som är mantalsskrivna
i Stockholm, oavsett om vi har vår
verksamhet i jordbruksutskottet eller
inte. Med den möjlighet, som vi har haft
att bedöma detta förslag, jämfört med
andra förslag som utskottet haft att ta
ställning till, vågar jag nog säga, att det
inte fanns några större svårigheter att
nå fram till det enhälliga utlåtande, som
jordbruksutskottet här har avgivit, utan
det gick ganska lätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksutskottets ordförande
hänvisade till de remissuttalanden
som var gjorda och erkände att två
av de myndigheter, som har mest kännedom
om förhållandena i detta fall,
nämligen luftfartsstyrelsen, som har att
å statens vägnar svara för lufttrafiken
här i landet, och Stockholms stad, inom
vilken trafiken skall ske, har uttalat
att frågan ovillkorligen måste underkastas
en förnyad utredning.

Jag har tidigare uttalat den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t borde ha gjort
en sådan utredning redan i förväg. I nuvarande
läge finns ingenting annat för
oss att göra än att yrka på att denna
utredning kommer till stånd. Men för
att inte ärendet skall behöva gå tillbaka
till riksdagen utan att en definitiv uppgörelse
skall kunna träffas bör riksdagen
lämna Kungl. Maj:t fullmakt att av -

220 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

göra försäljningen med ledning av förordad
utredning.

Jordbruksutskottets ordförande sade,
att han tyckte att detta var en mycket
anmärkningsvärd form eller något likartat.
Jag anser att man snarare skulle
kunna beteckna det såsom ett allvarligt
syftande försök att lösa denna fråga
utan att det skall uppstå besvärligheter,
vare sig för SAS eller för respektive
myndigheter som skall avgöra frågan.

I anslutning till herr Petterssons åberopande
av herr Bohemans anförande
i första kammaren vill jag påpeka, att
SAS håller på att lägga ned mycket stora
pengar på Köpenhamns-terminalen och
att denna ligger mitt i staden och i nära
anslutning till huvudbangården. Jag vill
inte här i kammaren plädera för var
någonstans i Stockholm man skall placera
terminalen. Men vad jag vill säga
är att jag tror att man med tanke på
framtiden skulle fästa mycket stor vikt
vid en utredning, som syftade till en
placering av terminalen vid Centralstationen.
En sådan placering kan för närvarande
inte bli permanent, men den
skulle bli det, när den s. k. Klarabergsleden
blir färdig. Och i en framtid, herr
Pettersson, vore det viktigare att det
gick snabbtåg mellan centralstationen
och Arlanda än bussar från Stallmästaregården.
Det är visserligen en framtidssak,
som är beroende av när SJ med
hänsyn till förortstrafiken måste lägga
ut nya spår. Man måste se framtidsmässigt
på en fråga som denna och inte bara
»klippa till» och avgöra den efter mera
kortsiktiga synpunkter.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja bemöta
jordbruksutskottets ärade ordförande
på ett par punkter.

Herr Pettersson i Dahl sade, att man
nu internationellt sett har gått ifrån
att förlägga terminalerna centralt och
i stället förlägger dem mera periferiskt.
Han åberopade vidare den kunskap,
som ambassadören Boheman hade på

detta område. Jag vill då bara säga att
jag — med all uppskattning av herr
Bohemans person — dock tillmäter luftfartsstyrelsens
bedömande i detta fall
ett större värde. Dessutom hör till saken,
att herr Boheman är medlem av
SAS styrelse.

Jordbruksutskottets ordförande frågade
också, varför SAS skall vara med
och sanera åt Stockholms stad. Men det
har väl ingalunda varit tal om det någon
gång. Ger man sig för övrigt på att
sanera och bygga ett terminalpalats
centralt, blir det en helt annan räntabilitet
än det kan bli på en anläggning
ute vid Stallmästaregården. Det kommer
att bli en mycket förnämlig investering,
som säkerligen skulle »stå på egna
ben».

Men det finns en viktig sak och det
är, att direktör Rusck i söndagens nummer
av Svenska Dagbladet har sagt, att
om SAS skulle förlägga sin terminal
inne i staden, skulle detta betyda en
merkostnad för SAS inte på 10 utan på
15 miljoner kronor. Jag tar fasta på
dessa 15 miljoner kronor, därför att
den merkostnaden skall ses dels emot
de investeringar, som staten gör på Arlanda
och vägen därifrån, för att få
dessa investeringar räntabla, dels emot
de ökade kostnader som icke är redovisade
för den trafik, vars omfattning
vi ännu ingenting vet om till och från
Stallmästaregården, dels till sist emot
de merkostnader, som den enskilde trafikanten
ur egen plånbok skall betala
för att med taxi eller annat färdmedel
komma till och från Stallmästaregården
plus den tid han härvidlag förlorar.

Men, herr talman, jag vill särskilt
understryka, att varken herr Kollberg
eller jag är ute efter att ställa till någon
strid eller något besvär för SAS i
saken som sådan. Vi har endast velat
säga så mycket som vår nu urvattnade
reservation går ut på: Låt oss tänka
igenom detta, så att vi får en generellt
sett riktig och på lång sikt försvarlig
ekonomisk investering i detta

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

221

fall! Gör ingenting förhastat! När så
många framstående och kunniga män
och myndigheter säger, att denna fråga
ännu icke är klar, skall vi då gå till
ett sådant hastigt avgörande utan att
veta vad vi gör? Låt oss få en lösning
i samförstånd och harmoni. Om riksdagen
behagade uttala, att man skall
göra den föreslagna utredningen, innan
man tar det definitiva steget, är
väl detta inte för mycket begärt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Källenius säger
att man skall tänka igenom denna sak
ordentligt innan man fattar ett definitivt
beslut. Menar herr Källenius, att
han och herr Kollberg har tänkt igenom
detta ordentligt när de lägger fram
sitt förslag för riksdagen? Skall det
opus som nu ligger på riksdagens bord
vara ett exempel på mycket förnämlig
tankemöda?

Herr Kollberg sade att det är två
myndigheter som har ställt sig tveksamma
emot detta, nämligen luftfartsstyrelsen
och Stockholms stad. Ja, vad
Stockholms stad beträffar känner vi till
vad som är orsaken till dess tveksamhet.
Det har jag frågat om. Vad sedan
luftfartsstyrelsen beträffar vill jag fråga,
om inte SAS och ABA mycket väl
kan konkurrera med luftfartsstyrelsen
i fråga om kunnighet och expertis i
detta fall?

Herr Kollberg nämnde sedan att vi
bör ha snabbtåg mellan Centralen och
Arlanda, och det är väl ingen av oss
som har någonting emot om det kan
ordnas, men det är en sak som Stockholms
stad så småningom får ta hand
om. Om sedan Arlanda flygplats ligger
här eller där hör ju inte hit, herr Källenius,
ty det är en sak som är fastslagen
och som vi inte kan göra någonting
åt.

Huruvida ambassadör Bohemans eller
luftfartsstyrelsens synpunkter skall
tillmätas störst betydelse vet jag inte —

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

jag sätter dock ett mycket stort värde
på herr Bohemans uttalanden i detta
fall. Jag tror att han har goda insikter
i dessa ting.

Vad beträffar Köpenhamns-terminalen
— jag citerade i det fallet ambassadör
Boheman •— förhåller det sig så, att
man måste bygga en motorväg mellan
terminalen och flygplatsen. Detta är
förenat med mycket stora kostnader.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Eftersom jag har haft
tillfälle att följa denna frågas utveckling
vill jag framföra några fakta och
synpunkter.

Jag kommer därvid närmast att beröra
själva terminalfrågan. Av mitt anförande
torde komma att framgå, att
jag ej kan dela de synpunkter som anförts
av herrar Kollberg och Källenius.
Jag skall försöka att framföra
sakliga synpunkter utan affektion.

Senast vid årsskiftet 1961—1962 måste
SAS lämna flygpaviljongen vid Nybroplan.
Stockholms stad skall nämligen
omgestalta detta område för att
komma till rätta med innerstadens trafikproblem.

I anslutning till diskussionerna om
Stockholms storflygplats har under de
senaste åtta åren förhandlingar förts
mellan SAS och staden om förläggningen
av en ny terminal. Inte mindre än
ett tiotal alternativ har därvid ingående
prövats, men tyvärr har någon tillfredsställande
lösning ej kunnat ernås.
Såvitt jag kan förstå har staden inte
kunnat ge besked om, när eller över
huvud taget om det ena eller det andra
förslaget skulle kunna realiseras. Man
har inte heller kunnat få eu tillräcklig
överblick över kostnaderna.

Nyss har herr Kollberg och herr Källenius
pekat på att det finns platser i
centrum som är godtagbara. Det kan
påstås, men erfarenheterna visar att
tanken inte går att fullfölja. De platser
som nämnts har ingående prövats. Herr

222

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

Källenius menade att man vid Centralstationen
skulle få ett väldigt bra svängrum
för bussar och annan trafik. Tro
det, den som vill! Med nutidens tekniska
möjligheter kan man ju rent av
göra underverk. Men, ärade kammarledamöter,
här kommer in ett moment
som åtminstone SAS och jag förmodar
också Kungl. Maj :ts regering inte alldeles
kan bortse från, nämligen kostnaderna.
SAS måste vara ytterligt försiktigt
när det gäller att påta sig nya
kostnader. Nu upplyste herr Källenius
om att en förläggning till centrum bara
skulle medföra en merkostnad på
15 miljoner kronor. Det var för mig en
prima nyhet. Av alla de fakta och upplysningar
jag fått måste jag dra den
slutsatsen, att detta påstående näppeligen
kan vara hållbart.

Alltsedan hösten 1958 har frågan om
förläggande av flygstationens terminal
utanför Stockholm varit aktuell. Denna
del av frågan är således på intet sätt
ny. Det är därför med förvåning jag
lyssnat till påståendet att frågan skulle
ha kommit hastigt på. Som jordbruksutskottets
ordförande anfört har riksdagen
nu att ta ställning till försäljningen
av ett område av stadsägan 1534
i Solna stad, på vilken plats SAS skulle
kunna uppföra en terminal. Jag måste
säga, herr talman, att med ett bifall till
den av jordbruksutskottet enhälligt tillstyrkta
propositionen öppnar sig för
SAS möjlighet att få en god lösning av
denna väsentliga fråga.

Både herr Kollberg och herr Källenius
har starkt understrukit, att man i
detta sammanhang måste ta hänsyn till
de trafikekonomiska synpunkterna. Detta
är just vad SAS har gjort. Det har
också klarlagts i många sammanhang
under de gångna årens omfattande diskussioner.
En av de avgörande punkterna
är att den snabba långdistanstrafiken
kräver en så förseningsfri tillfart
som möjligt. Trafikflyget kan inte ta
ansvaret för de begränsade framkomstmöjligheter
som finns i innerstaden.

Vad beträffar den omstridda frågan
om anslutning till tunnelbanan vill jag
endast framhålla, att dess betydelse för
långdistansflyget ej tillnärmelsevis är
densamma som för korthållstrafiken.

Jag erinrade till att börja med om
att SAS vid årsskiftet 1961—1962 måste
lämna flygpaviljongen vid Nybroplan.
Därför måste en ny terminal uppföras
så snart som möjligt. Enligt planen skulle
en byggnad vid Haga kunna vara
färdig just vid årsskiftet 1961—1962.
Som jag också nämnde är kostnadsfrågan
av avgörande betydelse. Det framgår
av de åtta årens ingående förhandlingar,
att ett förläggande av terminalen
till innerstaden skulle bli mycket mera
kostsamt än alternativet uie vid Stallmästaregården.

Herr Kollberg underströk att denna
fråga är av en mycket stor allmän betydelse.
Däri är jag den förste att instämma.
Men man kan väl ändå i all
blygsamhet våga erinra om att SAS och
dess representanter, som har internationella
erfarenheter av hithörande problem,
borde kunna påräkna ett visst
beaktande av sina synpunkter.

Under debatten ställde herr Kollberg
ett yrkande som gäller fortsatt utredning.
Herr Källenius talade om en
skyndsam utredning. Men hur kan man
mot bakgrund av de åtta årens ingående
prövning mena, att man med en
snabbutredning skulle kunna komma
fram till ett avgörande? Den som haft
tillfälle att följa denna fråga kan inte
förstå hur det skulle gå till. Tyvärr
tränger detta problem till sin lösning,
om man inte vill äventyra möjligheterna
för SAS att fullfölja tanken på en
förankring av jetflyget vid Arlanda.

Till sist kanske jag vågar erinra om
att denna fråga varit underställd en internationell
expert. Han har förklarat
att det förslag till lösning som här föreligger
är fullt tillfredsställande.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

223

I detta anförande instämde herr Rydén
(fp).

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Här har sagts att man
under åtta år har prövat olika alternativ
till terminal. Jag kan inte veta allt
som har hänt inom SAS. Jag vet bara, att
beslutet om Arlanda flygfält fattades
ganska nyligen — för 2 år sedan. För
diskussionerna mellan SAS och Stockholms
stad har den föregående talaren,
som tillhör styrelsen för SAS, lämnat en
mycket ingående redogörelse. Jag kan
endast säga, att stadens representanter
har anfört åtskilliga skäl som avviker
från denna redogörelse. Detta synes
bekräfta den gamla regeln, att »det inte
är ens fel att två träter». Staden gör för
sin del gällande, att SAS har dragit sig
undan och har velat sköta sina förhandlingar
själv. Jag skall inte gå in på detta;
det lönar sig inte. Jag vill bara peka
på att denna sak nog har två sidor.

Uppgift om kostnaderna för SAS har
jag fått genom ett uttalande i pressen
av herr Rusck. Vad jag åsyftar med
kostnadsutredningen är endast en ekonomisk
avvägning. Därmed har jag inte
sagt, att inte både staten och Stockholms
stad kanske skall hjälpa SAS till
en lösning av denna fråga. Detta är i
varje fall inte jag personligen främmande
för, om avvägningen visar att så bör
ske. Jag är lika angelägen som alla de
andra, vilka är stolta över SAS och dess
verksamhet, om att SAS i framtiden
skall få så gynnsamma betingelser som
möjligt. Men jag kan inte underlåta att
framhålla, att jag är allvarligt orolig
för att politiken att liksom »lura» resenären
inte kommer att hålla i det långa
loppet. Det är därför jag tror att ett
provisoriskt centralt läge — enligt
Stockholms stads erbjudande — skulle
ge mycket gynnsammare förhandlingspositioner.
Ett centralt läge skulle på
lång sikt vara en bättre lösning.

Jag kan inte i detalj bemöta alla de
skäl som här har framförts från SAS,

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

men jag har ganska klart för mig, att
alla de som har haft andra synpunkter,
inte minst myndigheterna, skulle kunna
balansera en hel del av dessa frågor.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall
till vår hemställan att man, innan
man skrider till avgörande, ändock måtte
överväga denna fråga. Det kan inte
uppstå någon skada av det.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig att komplettera
herr andre vice talmannens enligt
egen presentation sakliga synpunkter
med ännu en saklig synpunkt. Herr
andre vice talmannen sade att en förläggning
av terminalen till innerstaden
skulle bli mycket kostsam. I tidningspressen
har vi nu sett att Linjeflyg
har förklarat att om terminalen för
utlandsflyget blir förlagd till Stallmästaregården,
kommer Linjeflyg att för
inlandstrafiken ovillkorligen fordra en
egen terminal i innerstaden. Jag ville
bara lämna den sakliga upplysningen i
kostnadsfrågan.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar merkostnaden
för en terminal i innerstaden ansåg
jag att herr Källenius’ siffror saknar
relevans. Jag har ingen anledning
att frångå den uppfattningen, eftersom
jag har följt kostnadsberäkningarna genom
åren.

Jag skall inte gå in på förhandlingssituationen.
Jag vill bara betyga, att så
långt jag kunnat följa ärendet har man
från SAS sida verkligen sökt förhandla
på sakligt riktiga grunder för att nå ett
resultat.

Herr Kollberg erinrade om Linjeflygs
uttalande. En terminal för inrikesflyget
ställer emellertid inte alls samma krav
som en terminal för internationellt flyg.
Jag vågar också påstå — åtminstone har
experterna sagt det — att utvecklingen
ute i världen går i den riktningen, att
man skiljer på inrikesflygsterminaler

224

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

och terminaler för internationellt flyg.
Man har därvidlag kommit till den uppfattningen,
att det ur alla synpunkter
är mest realistiskt, att det internationella
flyget får sin terminal och inrikesflyget
sin.

Herr SKÖLD (s>:

Herr talman! Jag skall inte yttra så
många ord, men jag har funnit anledning
att ge ett par synpunkter på denna
fråga. Det är klart, att entusiasterna
Kollberg och Källenius har rätt så långt,
att denna fråga givetvis har ett visst
allmänt intresse. Men vilka frågor har
inte det? Det blir väl alltid ett spörsmål,
hur starkt det allmänna intresset
är. Det är klart att det är ett allmänt
intresse hur Stockholms stads spårvägar
anordnar förbindelserna till Centralstationen.
Jag har ändå aldrig hört talas
om att någon begärt att riksdagen skall
yttra sig om den saken. Det är ju möjligt
att de allmänna intressena i det här
fallet kan vara större. Jag skall inte
fördjupa mig i det. Jag vill för min del
bara säga, att det väl ändå måste vara
mycket starka skäl för att statsmakterna
skall lägga sig i frågan, var ett flygbolag
skall förlägga sin terminal.

Herr Källenius menade att detta var
ett särfall, eftersom det gäller ett bolag,
i vilket svenska staten har andelar. Han
företedde i detta sammanhang en uträkning,
som visserligen inte var alldeles
rakt på sak. Man behöver emellertid inte
vara så begåvad i matematik för att kunna
räkna ut, att statens intresse i SAS
enligt herr Källenius är 3/l4- Det säger
ju tydligt, att det är många fler intressenter
än den svenska staten i detta
bolag.

Rent principiellt skulle väl ett ingripande
från statsmakterna i denna fråga
också gälla frågan, var de utländska
flygbolagen vill förlägga sina terminaler
i Stockholm. Skillnaden är inte så
oerhört stor.

Av utskottsutlåtandet framgår, att utskottet
noga har prövat alla de skäl som

anförts mot en förläggning av terminalen
till Stallmästaregården, inte därför
att utskottet velat ha något inflytande
på den huvudfrågan utan helt enkelt
för att bedöma om de allmänna intressen
som här kommer in är så starka,
att de skall få överväga de principiella
och de ekonomiska konsekvenserna.
Utskottet har tagit del av alla dessa skäl
men även hört motparten, SAS. Utskottet
har också tagit del av de alternativ
till förläggning som framförts från skilda
håll.

Jag skall inte gå in på överdrifterna i
det sammanhanget i herr Källenius argumentering
— jag föreställer mig att
de flesta av kammarens ledamöter märkte
dem — men en sak tycker jag mig
ändå ha rätt att påpeka. Herr Källenius
sade att vi skulle vara rädda om Sveriges
ansikte, det ansikte vi skulle visa
de trafikanter som anländer från Arlanda
till terminalen. Jag kunde inte
låta bli att tänka, att det ansiktet är bra
mycket vänligare vid Stallmästaregården
än det vi kan visa dem vid Rådmansgatan
eller andra kringliggande
stadsdelar. Man kan gå för långt i sin
argumentering, och det tror jag att både
herr Kollberg och herr Källenius har
gjort.

Utskottet fann att de skäl som anförts
för att de svenska statsmakterna skulle
ta ståndpunkt till frågan om terminalens
förläggning var alltför svaga för
att vi skulle falla för den frestelsen. Vi
måste nämligen ha klart för oss, att om
statsmakterna tvingar SAS att godta en
lösning av frågan om terminalens förläggning,
som SAS inte gillar — och det
gäller också om vi vill uppskjuta avgörandet
och kasta ut frågan i vidlyftiga
utredningar — så kan inte konsekvensen
bli någon annan än att svenska staten
får vara med och betala kostnaderna.
Den konsekvensen tycker jag att vi bör
har klar för oss, och det bör vara avgörande
för den ståndpunkt vi tar till
frågan.

Det är klart, att jordbruksutskottet

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

225

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

inte består av så där förfärligt kunskapsrika
män, som dem herr Källenius
hänvisade till. Vi är vanliga medelmåttiga
människor. Men det ligger
väl ändå någonting bakom det faktum,
att vi alla 20 lyckades bli eniga — ingen
fann sig ha någon anledning att inta en
annan ståndpunkt.

Utskottet har inte velat inbjuda statsmakterna
att bedöma förläggningsfrågan.
Jag kan inte heller tycka att riksdagen
har anledning ta upp denna fråga.
Under sådana förhållanden och när
staten som jordägare faktiskt inte har
några skäl att anföra mot den föreslagna
försäljningen, är det ganska naturligt
att utskottet betraktat detta som en
försäljningsfråga och hemställt till riksdagen
att nu fatta ett definitivt beslut
om denna försäljning och överlämna de
andra frågorna till dem som bär ansvaret
för företagets ekonomi nu och i
fram tiden.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag vill inte på något
som helst sätt brista i vördnad för jordbruksutskottet,
för vilket herr Sköld
här fört talan. Det är ett utskott, från
vilket jag på grund av yrkestillhörighet
och mantalsskrivningsort förmodligen
för all framtid är utestängd. Jag
har därför naturligtvis den respekt för
utskottet som följer med denna avlägsna
position.

Jag kan ändå inte neka till att jag
tycker att herr Sköld kanske fört ett litet
väl formalistiskt resonemang, när
han talade om vad som kan vara ett
allmänt intresse. Herr Sköld säger, att
man inte har någon anledning att lägga
sig i frågan om var ett flygbolag lägger
sin terminalanläggning. Men nu
får vi komma ihåg, att hela vägen till
terminalen är en sak som angår staten.
Flygplatsen är givetvis en sak som angår
staten, vägen till flygplatsen är också
en sak som angår staten. Att då plötsligt
säga, att »här drar vi gränsen och
här upphör det allmänna intresset» när
15 — Andra kammarens protokoll 1960.

man kommer till porten av terminalen,
förefaller mig inte var något riktigt
hållbart resonemang. Det är väl helt
enkelt så, att det över huvud taget är ett
allmänt intresse, hur den här saken
ordnas. Med all respekt för jordbruksutskottet
tror jag att det hade varit riktigare
och mera önskligt, om jordbruksutskottet
inte hade anlagt denna formella
syn utan mera öppet och definitivt
gått in på en sakprövning av frågan
om terminalens lämpliga förläggning.
Jag vill gärna erkänna -— särskilt
med tanke på att andre vice talmannen
och jag för ett par år sedan kämpade
för Arlanda-fältet ur SAS synpunkt —
att man har all anledning att se till att
SAS får möjligheter att genomföra sin
verksamhet och behålla sin ställning.
Detta är ett allmänt svenskt intresse.
Det är en sak som angår oss på samma
sätt som jag tror att även frågan om
terminalens förläggning angår oss.

Under de diskussioner vi hade angående
Arlanda-fältet, som på den tiden
hette Halmsjön, svävade frågan om terminalen
alltjämt fullkomligt i luften.
Vi hade, när vi fattade beslutet om Arlanda,
ingen aning om vilken terminal
som skulle kunna komma i fråga för
ett sådant flygfält. Därför förvånar det
mig litet, att herr andre vice talmannen
nu talar om åttaåriga förhandlingar.
Uppenbarligen hade förhandlingarna
för två år sedan ännu inte kommit till
den punkten, att man ens kunde diskutera
vilka konsekvenser i terminalhänseende
som skulle följa av att man förläde
flygplatsen till Arlanda.

Jag skall inte åberopa mina minnesbilder.
Jag har emellertid ett minne av
att vi under förhandlingarna på avdelningen
talade om vilka möjliga terminaler
som kunde komma i fråga. Det är
möjligt att jag minns fel. Men såvitt jag
vet var frågan om kommunikationerna
mellan flygfältet och staden föremål för
diskussion i kammardebatterna, och då
var det inte något tal om att detta inte
skulle vara ett allmänt intresse, utan

Nr 17

226 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

det uppfattades som helt naturligt att
så var fallet.

Det har sagts, att frågan om inrikesflyget
och frågan om långdistansflyget
är helt olika saker, och att de skall bedömas
var för sig. Det är nu inte alldeles
riktigt. Det är trots allt inte bara
stockholmsbor som begagnar långdistansflyget.
Det är väl ändå på det sättet,
att frågan om kommunikationen
mellan långdistansflyget och inrikesflyget
är av mycket stor betydelse. I det
sammanhanget spelar terminalanläggningen
också en rätt betydande roll.
Har man två terminaler — en för inrikesflyget
och en annan för långdistansflyget
— blir den kommunikationen
onekligen ganska besvärlig. Kan
man däremot förlägga terminalanläggningen
till en och samma plats för både
den ena och den andra sortens flyglinjer,
blir överföringen mycket enklare.
Dessutom blir under den tid man ännu
har Europa-flyget på Bromma och det
verkliga långdistansflyget på Arlanda
den kombinationen ännu mera betydelsefull
för överföringen mellan långdistansflyget
och de korta utlandsförbindelserna.

Ytterligare ett par saker skulle jag i
korthet vilja beröra. Det har antytts
att bakom detta yrkande skulle ligga
några slags ekonomiska spekulationer
från Stockholms stads sida. Detta antyddes
av jordbruksutskottets ärade ordförande
och det har framskymtat även
i senare inlägg, att det skulle förhålla
sig på det sättet. Jag har inte sådan
bekantskap med Stockholms stads myndigheter,
att jag kan vare sig bestyrka
eller bestrida ett sådant påstående. Men
om det skulle vara så, måste Stockholms
stads myndigheter vara ännu mer klumpiga
i sin handläggning av ärendet än
jag någonsin skulle ha kunnat föreställa
mig. Det måste nämligen i så fall
vara mycket enfaldigt ur deras synpunkt
att vänta med dessa spekulationer
tills frågan kommit i ett läge, då
staden hade en mycket dålig förhand -

lingsposition. Hade man haft de fula
ekonomiska intressen, som här antytts,
skulle man väl betydligt tidigare ha tagit
upp resonemang i saken för att eventuellt
kunna få det stöd — kanske också
från SAS sida — som i det sammanhanget
kunde ha varit aktuellt. Detta
gör att det förefaller mig osannolikt
att dessa beskyllningar kan ha något
underlag.

Däremot skall jag gärna erkänna, att
jag som stockholmare tycker att staden
inte har skött detta ärende som det
borde skötas, och som svensk anser jag
att inte heller SAS skött frågan som
den borde ha skötts. Det borde ha varit
möjligt för både Stockholms stads myndigheter
och SAS att på ett betydligt tidigare
stadium nå en gemensam lösning
av denna fråga utan att över huvud taget
behöva begagna vägen över riksdagen,
annat än för att fastställa den slutsats
till vilken man gemensamt hade
kommit.

Någon ordentlig kontakt, till vilken
initiativet kunnat tagas lika väl från
den ena sidan som från den andra, har
knappast ägt rum. Jag tror nog att andre
vice talmannen därvidlag en smula
överdriver den allvarliga karaktären av
de förhandlingar som förekommit.

Till slut bara ytterligare ett påpekande.
Vi får nu höra att saken är så brådskande,
att man inte kan fatta något
annat beslut än bifalla utskottets hemställan.
Detta argument om brådskan
användes också i diskussionerna om
Arlanda-fäitet, och den gången var det
såvitt jag förstår berättigat. Men det är
två år sedan dess. Varför — om frågan
nu är så brådskande — har vi inte fått
tillfälle att diskutera och ta ställning till
den i ett tidigare skede? Det har dock
förflutit två år sedan Arlanda-fäitet beslöts
och det hade inte funnits något
hinder för att man kunnat verkligen ge
sig in i en närkamp i sådana diskussioner
redan morgonen efter det att detta
beslut var fattat. Såvitt jag erinrar mig
förutsatte man också under riksdags -

Onsdagen den 18 maj 1960 fm.

Nr 17

227

debatten om Arlanda, att man omedelbart
därefter skulle gå in på terminalfrågan.
Under sådana förhållanden är
det litet svårt att godtaga detta argument
med brådskan nu en gång till,
när saken kommer tillbaka på det sätt
som här är fallet.

Jag anser fortfarande att den diskussion
som här har förts om terminalen
helt enkelt är en fortsättning — ehuru
den inte har den karaktären — på den
debatt vi på sin tid förde om Arlanda
flygfält, och den bör bedömas på det
sättet. Av den anledningen tror jag, herr
talman, att den bästa lösningen ändå är
att bifalla det yrkande, som under överläggningen
framställts av herrar Kollberg
och Källenius.

Häri instämde herr Dickson (h).

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Heckscher gav sig
in på frågan, var det allmänna intresset
slutar och det enskilda börjar. Det är
väl i själva verket på det sättet, att vi
på olika områden inom samhället bestämt
oss för vissa gränser — olika på
olika håll, det medges. Man kan fråga:
Varför är det ett allmänt intresse att
hålla gatan fram till husets port, och
varför slutar det allmänna intresset där
och börjar det enskilda? Varför är det
ett allmänt intresse att staten äger flygplatserna?
Jo, därför att statsmakterna
beslutat att vi skall ha den ordningen
här i landet. Varför är det ett allmänt
intresse att hålla väg från flygplatsen
till terminalen? Jo, därför att det allmänna
håller vägarna i detta land. Men
när har vi bestämt oss för att staten
skall överta ansvaret för en terminal?

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Bara ett par ord om att
denna fråga nu tränger till sin lösning.

Jag skall inte anklaga någon. Men jag
erinrar om vad jag i mitt första anförande
sade om att förhandlingar har
pågått i åtta år. När inga möjligheter

Försäljning av stadsägan 1534 i Solna stad

fanns till en lösning inom staden, fick
SAS gå utanför stadsgränsen till Solna.
Det var hösten 1958. Sedan har förhandlingarna
forcerats så mycket som varit
möjligt, men det har ändå dröjt fram
till 1960.

Så bringar jag också i erinran vad
jag anförde om att SAS måste ge sig
i väg från Nybroplan vid årsskiftet
1961—1962. Då kan man väl med fullt
fog säga, att tyvärr tränger denna fråga
till en lösning så fort det över huvud
taget är möjligt.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Med det yrkande, som
framställts under överläggningen, skulle
det möjligen inte ens vara uteslutet, att
frågan om förflyttningen från Nybroplan
kunde vad gäller tidsbestämningen
upptas till förnyad prövning.

Till herr Sköld vill jag bara säga, att
det aldrig ifrågasatts att staten skulle
överta ansvaret för terminalen. Det har
bara ifrågasatts att staten vid sin bedömning
skulle tänka även på terminalens
förläggning. Det är ju ändå så, att
med flygtrafikens våldsamma utveckling
under de senaste åren har det allmänna
intresset på denna punkt en helt
annan karaktär nu än det hade när terminalen
på sin tid förlädes till Nybroplan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till det av herr Kollberg under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

228 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Kollberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
143 ja och 51 nej, varjämte 20 av

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 20, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet ej funnit anledning att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, lades till
handlingarna.

Utskottets i avdelning B gjorda anmälan,
att granskningen ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
ledamot av statsrådet, föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Av konstitutionsutskottets
memorial angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll framgår
att utskottet inte funnit anledning till
anmärkning vare sig enligt § 106 —
kammarens beslut i den delen är nu
redan klubbfäst — eller enligt § 107 regeringsformen.
Utskottet redovisar dock
några spörsmål, rörande vilka anmärkningsyrkanden
framställts och i vilka
skiljaktiga meningar gjort sig gällande.

Med anledning av utskottets granskning
av protokollen över finansärenden
har utskottet enhälligt gjort ett särskilt
yttrande, som utskottet vill bringa till
riksdagens kännedom. Det gäller protokollet
över finansärenden den 1 december
1959, nr 5. Detta att göra ett
särskilt yttrande har utskottet använt
sig av någon gång tidigare i brist på
annan form, då utskottet velat undvika
anmärkning enligt § 107 regerings -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 229

formen men velat bringa till riksdagens
kännedom ärenden som utskottet inte
ansett tillfredsställande handlagda.

Det gäller i detta fall att stadga för
kammarrätten utfärdats i administrativ
ordning av regeringen. Vi i utskottet
menar att denna stadga berör så
många medborgare straffrättsligt att den
borde ha utfärdats i samråd med riksdagen.
Vi anser att då enligt stadgan
kan utmätas straff och det rör sig om
så många mål — kammarrätten avgör
inte mindre än 10 000 skattemål årligen
— borde denna instruktion inte ha
tillkommit utan riksdagens medverkan.
Vi har inte funnit anledning till klander
vare sig mot kammarrättens handläggning
av målen eller regeringens utformning
av stadgebestämmelserna.
Denna stadga har nämligen visat sig
vara till nytta. Men vi har ansett att
en sådan åtgärd som utfärdandet av
denna stadga skall ske i samråd med
riksdagen. Detta har vi som sagt velat
meddela riksdagen.

Jag har inte mer att tillägga. Reservanterna
kommer väl att här framlägga
sina synpunkter i anslutning till reservationerna.

Jag ber att få hemställa att punkt B
lägges till handlingarna.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Under de senaste åren
har många gånger ifrågasatts, huruvida
konstitutionsutskottets dechargeförfarande
tjänar någon egentlig mening och
om det inte är föråldrat. Man brukar i
det sammanhanget jämföra med den
tid, då det kunde ha en praktisk betydelse
så till vida att det rent av kunde
framkalla ministerkriser. Sannolikt
är den tiden förbi. Vad konstitutionsutskottet
anmäler i sitt betänkande blir
knappast längre föremål för några större
rubriker i tidningarna eller på deras
löpsedlar — det finns ju för övrigt i
dessa dagar så mycket annat och större
saker som påkallar vår uppmärksamhet.

Granskning av statsrådsprotokollen

Emellertid anser sig konstitutionsutskottets
ledamöter inte lösta från sin
grundlagsenliga skyldighet att granska
statsrådets protokoll och efter denna
granskning framställa de anmärkningar
som de finner påkallade. Det är inte
bara vår rättighet utan också vår skyldighet,
och vi kommer att fortsätta med
detta intill den dag, då ett av författningsutredningen
framlagt förslag till
en mera tidsenlig kontroll av regeringen
kan komma att antas av riksdagen.

Formellt är det två paragrafer i regeringsformen
som kan användas när
det är fråga om kritik av regeringen.
Den ena är den som behandlats i den
punkt av memorialet som redan lagts
till handlingarna, nämligen § 106 regeringsformen.
Den måste numera betraktas
som obsolet. Den har inte tilllämpats
på mycket länge. Jag erinrar
mig från min tid här under krigsåren,
att en aktad ledamot av denna kammare,
professor Lundstedt, faktiskt ifrågasatte,
om inte ett statsråd gjort sig
skyldig till brott mot denna paragraf.

Men vi skall här bortse från formuleringen
av paragrafen. Vi skall också
tänka oss att den i praktiken säkerligen
inte kommer att användas därför
att den tolkning, som man måste
lägga in vid läsningen av denna paragraf,
egentligen måste vara den att en
anmärkning skall riktas mot en ledamot
av statsrådet eller mot hela statsrådet,
därest några handlingar företagits
vilka dikterats av ren egennytta
—• alltså i klart uppsåt att åsidosätta
grundlagens föreskrifter. Detta har man
anledning förutsätta inte skall bli förhållandet.

Jag kommer så till den andra paragraf
som vi har att röra oss med, § 107
regeringsformen, också den innehållande
mycket ålderdomliga formuleringar.
När man från oppositionens sida
någon gång vill framställa anmärkningsyrkande
jämlikt § 107, brukar det
från den andra sidan erinras om att
innebörden av paragrafen är att veder -

230 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

börande statsråd icke har iakttagit »rikets
sannskyldiga nytta». Det är naturligtvis
en mycket sträng formulering,
och många av oss som har tillåtit sig
göra anmärkning enligt § 107 måste
nog medge, att strängt formellt har vi
inte kunnat följa dess innehåll. Skall
man översätta innehållet till vanlig, modern
svenska, innebär väl en tilllämpning
av § 107, i varje fall som jag ser
det, att någon regeringshandling eller
en serie av regeringshandlingar är
olämplig och bör påkalla riksdagens
uppmärksamhet.

Med alldeles särskild skärpa skulle
jag vilja vända mig mot den tanke, som
ibland framskymtar, att bakom en anmärkning
från oppositionens sida ligger
någon lust, någon vilja att komma
det eller det statsrådet till livs, att på
något sätt pricka honom i hans ämbetsutövning.
Det tror jag är oss alldeles
fjärran. Antalet reservationsvis eller ens
majoritetsvis inom konstitutionsutskottet
framförda anmärkningar enligt § 107
regeringsformen är på intet sätt någon
mätare av vederbörande statsråds lämplighet
eller duglighet för sitt ämbete.
Han kan personligen vara skäligen
oskyldig till vad som bär förevarit, men
på grund av den höga ställning han innehar
måste han ta ansvaret för vad
som kanske skett i lägre instanser.

Eftersom paragraferna daterar sig
från långt tillbaka i tiden bär man inom
utskottet försökt finna litet modernare
former för reaktioner, när man har
granskat protokollen eller i övrigt granskat
statsrådens ämbetsutövning, och det
har tillkommit en ny form som vid
vissa tillfällen har använts, nämligen
en s. k. omförmälan, som inte är
nämnd i grundlagen. Att även den har
använts mycket restriktivt har berott
på att det framför allt från regeringspartiets
sida brukat framhållas, att det
här i själva verket rör sig om en maskerad
anmärkning mot statsråd, en lindrigare
form av anmärkning, och man
är så pass känslig, att man över huvud

taget inte vill vara med om några anmärkningar.

Vi som försöker fullfölja utskottets
traditioner har då försökt finna andra
utvägar. Utskottets ärade vice ordförande
liar pekat på en, som har tillämpats
i årets dechargememorial, till vars
innehåll jag tillåter mig hänvisa kammarens
ärade ledamöter. Det gäller den
nyss berörda stadgan för kammarrätten,
där utskottet å ena sidan uttalar
sitt erkännande av att det har blivit
en reform på detta område men å andra
sidan ändå ifrågasätter, framför allt
med hänsyn till framtiden, huruvida
inte riksdagen borde vara meddelaktig
när det gäller en reform av denna innebörd.
Jag tror att denna form av anmälan,
eller vad man skall kalla den,
är en ganska lycklig form för reaktion
från utskottets sida. Bakom densamma
står ju utskottets samtliga ledamöter,
och det bör väl göra ett visst intryck
på dem det närmast vederbör.

Annars kan man väl säga att med
införandet av parlamentarismen och
bildandet av majoritetsregeringar har
utskottet i regel delat upp sig i två delar.
Den ena delen har åtagit sig kronjuristens
roll och försöker i olika avsenden
försvara regeringens åtgärder.
Den andra har den mera anklagande
inställningen och utgöres av oppositionens
ledamöter, eller i varje fall delar
av oppositionen, som är mera aktiva
när det gäller att finna anmärkningspunkter
mot regeringen. Denna uppdelning,
denna dragkamp, har jag aldrig
funnit vara särskilt lycklig. Grundlagsfäderna
tänkte sig nog inte att konstitutionsutskottets
arbete skulle gå till på
det sättet, utan de tänkte sig otvivelaktigt
utskottet som en domstol, som oberoende
av partitillhörighet skulle döma
i olika frågor, där det ansåg att regeringen
eller enskilda regeringsledamöter
hade gjort sig skyldiga till felaktigheter.
Parlamentarismens mening
kan emellertid inte vara den att ett majoritetspartis
anhängare i alla väder an -

Nr 17

231

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

ser sig förpliktade att lita på regeringen,
att svära på magisterns ord, att
ständigt förklara att allt vad regeringen
företar sig är riktigt. Jag tror inte det
är riktigt med denna form av delegation
till några toppfigurer, lika litet
som jag ansett det vara lämpligt att
riksdagen frånhänder sig sina grundlagsenliga
befogenheter och delegerar
viktiga avgöranden exempelvis till partiledarna.
Riksdagen är någonting som
inte bara består av partiledamöter. Den
är den andra statsmakten, och det bör
vara angeläget för oss alla att hävda
riksdagens ställning i svenskt författningsliv.

Om vi granskar årets dechargememorial,
skall vi åtminstone på en punkt
finna att det är denna strävan att tillgodose
riksdagens intresse som har varit
vägledande för dem som kommit
med minoritetsanmärkningar. Jag vill,
herr talman, uttala den förhoppningen
att denna tradition från utskottets sida
skall bli bestånde även sedan andra regeringsförhållanden
har inträtt. Utskottets
värderade ordförande förklarade
under debatten i första kammaren att
om den olyckan — såsom han uttryckte
det — skulle inträffa att det bleve
en borgerlig regering, skulle han se på
statsrådens åtgärder med samma ögon
som han gjort när det suttit en socialdemokratisk
regering. Jag vill gärna
från denna talarstol komplettera denna
herr Elmgrens förklaring med en motsvarande
försäkran för min del. För
den händelse att det skulle inträffa något
så lyckligt — jag gör därvidlag en
väsentlig nyansskillnad — att vi skulle
få en icke-socialistisk regering, så
är jag beredd att betrakta regeringens
och enskilda statsråds åtgöranden på
samma sätt som jag har gjort under
den tid då vi hade en regering från ett
annat parti än mitt eget.

Med dessa allmänna reflexioner, herr
talman, hemställer jag att utskottets anmälan
under punkt B måtte läggas till
handlingarna.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När det gäller den allmänna
principiella inställningen till dechargefrågorna
delar jag herr von Friesens
uppfattning. Jag skall inte nu gå
närmare in på denna sak, men jag vill
dock tillägga några ord utöver vad han
sagt.

För några år sedan förklarade statsminister
Erlander i denna kammare att
regeringen skulle söka vara närvarande
vid dechargedebatten. Senare har det
sagts att oppositionens anmärkningar
behöver man inte ta hänsyn till, eftersom
oppositionen utgör en minoritet.
Men i dag föreligger det ett enhälligt
utskottsutlåtande, och vem är det då som
skall svara på kritiken? Utskottets ledamöter,
som har varit med om att
framföra en del principiella synpunkter
på frågan om riksdagens medbestämmanderätt,
kan ju inte göra det. Och
statsminister Erlanders ord vid det tidigare
tillfället har tydligen inte omsatts
i handling. Jag såg inte att någon av regeringens
ledamöter var närvarande under
förstakammardebatten, och även här
i kammaren står nu regeringsbänkarna
tomma. Det är emellertid regeringens
fögderi som konstitutionsutskottet har
att pröva.

Bara för ett par månader sedan gjorde
ledamoten av konstitutionsutskottet herr
Alemyr, som kommer att deltaga i denna
debatt, med anledning av folkpartimotionen
om domstolsprövning av riksdagsbeslut
det uttalandet, att den konstitutionella
kontrollen utgjorde en garanti
för att det inte behövdes någon sådan
domstolsprövning. Men är det inte
det väsentliga för parlamentarismen,
hur man än tolkar den, att när det föreligger
ett enhälligt och kritiskt utskottsutlåtande
emot regeringen — om man
nu helt vill nonchalera reservanternas
synpunkter, så är det en annan sak -—
skall regeringen göra sin mening hörd?
Det är möjligt att det finns kammarledamöter
som inte delar denna uppfattning.
Men det är inte god parlamcn -

232 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

tarism, det står inte heller i överensstämmelse
med den svenska riksdagens
uråldriga tradition, att ett enhälligt
riksdagsutskott bemötes med tyst förakt
från regeringsbänkarna och att regeringens
ledamöter inte ens orkar vara
närvarande. Det kunde ju hända att hela
utskottet hade misstagit sig, att vi alla
gjort ett fel vid bedömningen av en
central fråga om lagstiftningsmakten
och riksdagens medverkan därvidlag.
Eller det kan hända att vi gärna vill
veta, huruvida framstående jurister
inom regeringen med deras ingående
kunskaper icke anser att modern demokrati
och modernt statsliv förutsätter
att riksdagen höres beträffande en så
viktig sak som den processuella rättsordningen
för skattebetalarna, där ju
kammarrätten i tusentals fall är högsta
instans. Har vi inom utskottet kanske
bara att notera det faktum, att regeringen
icke framför något försvar mot den
kritik som framföres av ett enhälligt
utskott?

Man undrar ibland hur det kunde
komma sig att i vissa demokratier folkstyrelsen
en dag plötsligt var satt över
ände och riksdagens medbestämmanderätt
eliminerad. För att finna sådana
exempel är det inte nödvändigt gå till
diktaturerna, utan det räcker med att
hänvisa till fullmaktslagstiftningen under
20- och 30-talet. Den som betvivlar
mina ord kan studera Herbert Tingstens
grundläggande arbete om fullmaktslagstiftningen
i moderna författningar •—•
ett arbete som kanske inte har någon
motsvarighet inom någon annan vetenskap
•— där han framhåller att föraktet
för riksdagens rättigheter är embryot
till demokratiens förfall.

Det kan näppeligen tyckas att i en uråldrig
folklig styrelseform som den svenska,
vilken går tillbaka till landslagen
med dess kungaed och dess bindande av
regeringsmakten, behöver inte en majoritetsregering
fråga mycket efter riksdagens
mening; eller anse att vad regeringen
gör är det rätta. Det utskottsut -

låtande, som nu ligger på kammarens
bord, visar ju att det finns problem då
det gäller förhållandet mellan regering
och riksdag och att det i varje fall hade
varit värdefullt, att justitieministern
sagt sin mening om hur han betraktar
den svenska riksdagens rättigheter.

Man kan skaka på huvudet och säga
att det är överdrift, men då glömmer
man helt vad som varit bestämmande
för demokratiens kris och seger under
det århundrade, vari vi nu lever. Det
kan synas oväsentligt att ett utskott
inte får möjlighet att diskutera dess
utlåtande men det är inte betydelselöst
för det essentiella i hela kritikrätten
att vi skall ha en debatt i dessa ting.
Det sades några föraktfulla ord i första
kammaren i dag om att § 107 var ett
muskedunder som träffade illa. Vem är
då ansvarig för det? Vem har det parlamentariska
ansvaret i en demokrati
för att man icke ändrar paragrafer, som
man inte vill följa? Är det kriteriet på
rättsstaten att ett statsråd står upp i
denna kammare och säger ungefär som
så: »Vi bryr oss inte mycket om dessa
mossbelupna paragrafer; riksdagen har
sig själv att skylla?» Visar det ansvar
mot folkrepresentationen att en regering
i åratal finner sig i sådana paragrafer? Jag

vill, herr talman, utan omsvep och
utan att tveka deklarera, att det är den
svenska demokratien och folkstyrelsen
ovärdigt, att regeringsbänkarna står
tomma, när ett enigt utskott har gjort
en anmärkning. Vi reservanter i konstitutionsutskottet
har varit vana vid
att inte få våra frågor besvarade av
statsråden, men i detta fall är det inte
bara fråga om reservanter. Det är inte
heller betydelselöst hur svenska medborgare
och skattebetalare blir bemötta
i en tid, när skattetrycket växer och
då man skall ha alldeles särskilt höga
krav på att medborgarna behandlas lika.

Herr talman! I denna inledande principiella
debatt vill jag framhålla, att
det är ganska olustigt att sitta i ett ut -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

233

skott och veta, att de som makten har
kanske betraktar det med ett visst förakt.
Det sades med rätta om 1809 års regeringsform,
att den blev så lyckad, därför
att den hade föregåtts av en långvarig
konstitutionell debatt. Hur är det
med denna debatt i våra dagar? Från
oppositionssidan har nyligen denna
fråga ställts till det socialdemokratiska
partiet: »Tänker ni införa ett nytt valsystem?»
Har svaret från det socialdemokratiska
partiet kommit före valrörelsen
i en stor och central fråga, som
kanske inte väljarna får ta ställning till?
Är det inte meningen, att dessa skall
veta vad de har att rätta sig efter? Skall
vi inte ha den konstitutionella debatten
också i denna kammare?

Jag vill, herr talman, sluta denna principiella
diskussion med att understryka,
att jag verkligen hoppas att författningsutredningen
— i vilken ett par ledamöter
av denna kammare sitter — allvarligt
bemödar sig att skapa en konstitutionell
kontroll, som fungerar oberoende
av partimotsättningar. Det är
alldeles riktigt, som herr von Friesen
framhöll, att § 107 många gånger visst
kan betraktas som ett gammalmodigt och
kanske även trubbigt vapen, men den är
den enda paragraf vi nu har att gå efter.
Illa skulle vi rykta vårt konstitutionella
värv, om vi avstode från att tillvarata
riksdagens rätt.

Häri instämde herr Turesson (h).

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ta upp någon längre principdebatt
om konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen och
ännu mindre för att — som tydligen herr
Braconier menar att vi skall — diskutera
frågan om det valsystem, som skall efterträda
det nuvarande. Det är väl ändå
rätt bakvänt att man, när vi har vår
största konstitutionella fråga under parlamentarisk
utredning, från ett håll begär,
att regeringspartiet skall ta ståndpunkt
till den, innan utredningen ännu

Granskning av statsrådsprotokollen

är slutförd. Man måste vara bra het på
gröten för att arbeta på det sättet, herr
Braconier!

Det finns enligt min mening, herr talman,
ingen särskild anledning att ge sig
in på några spekulationer i dag om hur
granskningsarbetet i framtiden skall bedrivas
på detta område. Vi befinner oss
i ett läge, då det inte dröjer så länge
innan författningsutredningen kommer
fram med sina förslag. Då förmodar jag
att vi får ett material som grund för debatt,
och först då kan vi väl ha förutsättningar
att på ett riktigt sätt diskutera
dechargearbetet i dess naturliga
sammanhang.

Av denna anledning skall jag nöja mig
med att endast kommentera en punkt i
herr von Friesens inlägg. Han påstår,
att granskningsarbetet i stort sett utvecklat
sig på det sättet, att utskottet delar
upp sig i två grupper, av vilka den
ena i regel har till sin uppgift att försvara
regeringen; den vill bara svära på
magisterns ord. Detta är ju en antydan,
som vi hört många gånger förr. Jag tror
emellertid, att om vi litet närmare studerar
konstitutionsutskottets memorial
för i år, finner vi hur malplacerad denna
beskyllning är.

I memorialet tar man i år upp fyra
frågor. I en av dessa är konstitutionsutskottet
enhälligt, nämligen när det
gör sitt uttalande angående ordningen
för antagandet av stadgan beträffande
kammarrätten. Där har väl ändå inte
utskottet delat upp sig på så sätt, att den
ena hälften fått till uppgift att agera
försvarsadvokat åt regeringen?

Hur är det i de tre andra frågorna?
Föreligger det ett socialdemokratiskt
diktat mot den stackars oppositionen?
Låt mig först konstatera att partisituationen
i konstitutionsutskottet är den
att regeringspartiet förfogar över tio
mandat och oppositionen likaså över
tio mandat. I ingen av dessa tre frågor
var emellertid situationen den, när utskottet
beslöt att avvisa av minoriteten
framförda anmärkningskrav, att social -

234 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

demokraterna saknade stöd ifrån ett annat
parti. I samtliga dessa tre fall hade
således socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
stöd från ett annat parti.

När alltså herr von Friesen vill beskylla
socialdemokraterna i utskottet för
osaklighet, för att bara svära på magisterns
ord, är det felaktigt. I dessa fall
kunde en likartad beskyllning göras mot
de högerledamöter och de centerpartister,
som efter saklig prövning av frågan
hamnat på precis samma linje som socialdemokraterna
i utskottet.

Jag vill sluta mitt inlägg i denna allmänna
debatt med att konstatera, att det
finns ett parti i konstitutionsutskottet
som i dessa fyra frågor tagit den konsekventa
ståndpunkten att hundraprocentigt
rösta för att utskottet skulle
göra en anmärkning eller ett uttalande
mot regeringen och det är folkpartiet.
Inget annat parti har gått i klump som
just folkpartiet vid årets granskning av
statsrådets arbete.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om herr Anderssons
i Linköping historieskrivning
är alldeles riktig. Då han som ett uttryck
för utskottets enighet åberopar
den anmälan utskottet gör beträffande
kammarrätten, har utskottet där, som
jag också påpekade, valt en helt annan
form än den traditionella. Man har givit
ömsom beröm och ömsom, låt vara,
mycket försiktigt klander. Det är en
form vi inte varit vana vid förut. Det
rör sig inte om en anmärkning enligt
§ 107, inte heller om en omförmälan,
utan det är en form av anmälan. Jag
har sagt att det är vackert så, att man
kunnat få med också socialdemokraterna
på en sådan sak. Jag hoppas på
en god fortsättning. Detta är en ny form
av uttalanden från utskottets sida.

Vad beträffar anmärkningarna är det
riktigt att utskottet inte delat upp sig i
två hälfter — det har jag heller aldrig
påstått — men jag tror man måste bedriva
ett fantastiskt detektivarbete för

att finna att en socialdemokratisk ledamot
i konstitutionsutskottet någonsin
gjort någon anmärkning mot regeringen.
Jag vet att det har förekommit. Herr
Spångberg har gjort det vid något tillfälle,
men man kan nog inte säga att
det varit någon vana hos utskottets socialdemokratiska
ledamöter. Detta är
inte, herr Andersson i Linköping, någon
beskyllning mot utskottets socialdemokrater,
utan helt enkelt ett konstaterande
av fakta som vem som helst kan
iaktta vid studium av utskottets protokoll
under en följd av år.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med spänt
intresse till vad herr Andersson i Linköping
skulle säga om att regeringen
inte var här. Han vitsordade ju själv
att utskottet enhälligt har riktat kritik
mot regeringen. Denna svarar såvitt jag
kan se inte alls på den kritiken — det
är möjligt att någon regeringsledamot
infinner sig senare. Herr Andersson erkänner
att representanter för alla partierna
i detta fall har slutit upp på en
enhetlig linje och inte sett saken ur partisynpunkt
utan individuellt försökt bedöma
anmärkningarna, såsom ju bör vara
det riktiga i konstitutionsutskottet.
Är då ett enhälligt utskottsutlåtande så
betydelselöst, sett ur regeringens synpunkt,
att regeringen inte ens behöver
bemöta den däri framförda kritiken?
Herr Andersson i Linköping kan ju inte
gärna bemöta den kritik han själv har
varit med om att formulera. Möjligen
kommer någon annan socialdemokrat
att göra det, och då får vi en debatt,
men tills vidare tycks det som om debatten
på denna centrala punkt skulle
utebli.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr von Friesen korrigerade
mig med att tala om, att han
inte hade yttrat att det fanns två hälfter
i konstitutionsutskottet. Jag måste hålla

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

235

med honom: när jag tittar i papperen
finner jag att han i stället för att tala om
två hälfter talade om två grupper, vad
nu skillnaden häremellan kan vara.
Dessutom tilläde han att socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet inte hade
för vana att rösta för anmärkningsyrkanden.
Det är självklart att när det
framställes sådana yrkanden som vi finner
befogade, så röstar vi för dem. Jag
kan erinra herr von Friesen om att trots
att jag har varit med rätt kort tid i
konstitutionsutskottet har jag haft tillfälle
att rösta för en anmärkning mot
ett statsråd. Det gällde för övrigt dåvarande
ecklesiastikministern, herr Persson
i Skabersjö.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå
de meningsbrytningar som har förekommit
rörande avdelning B. Utskottet har
ju inte framställt någon anmärkning enligt
regeringsformens § 107. Vad vi har
gjort är ett gemensamt yttrande om förfarandet
i ett visst fall. Vi har varit eniga
om att det inte skall framställas såsom
någon anmärkning utan att vi bara
ville bringa till riksdagens kännedom
att det inte bör gå till på det sättet, att
en stadga av ifrågavarande slag utfärdas
i administrativ ordning. Vi har inte
direkt klandrat statsrådet för något begånget
fel, utan förklarat att det är en
brist att inte riksdagen fått medverka
vid stadgans avfattning. Vi har varit
eniga om att det inte skulle bli strfO
om detta yttrande. Vi har inte alls gjort
någon anmärkning mot statsrådet för
att han förfarit som han gjort, utan vi
förklarar att vi anser det oriktigt ur
riksdagens synpunkt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att gå in i debatten på denna punkt, men
herr Braconiers hänvisning till ett anförande
som jag höll i början av årets
riksdag gav mig anledning bemöta någ -

Granskning av statsrådsprotokollen

ra uttryck som han fällde. Han sade
sig ha bland de socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet iakttagit
»ett visst förakt» för vissa grundlagsbestämmelser.
Jag ber, herr talman,
att få alldeles bestämt tillbakavisa den
beskyllningen. Det finns inget förakt
för grundlagsbestämmelser hos de socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet.
Däremot anser vi, som
vi också har sagt vid flera tillfällen här
i kammaren, att en rad av regeringsformens
bestämmelser är otidsenliga och
inte kan ordagrant tillämpas.

Vi är alla på det klara med att bl. a.
dechargeförfarandet måste göras om. Vi
avvaktar en stor utredning som skall
lägga fram förslag på denna punkt. Vi
hoppas snart få nya regler införda för
granskningen av statsrådets arbete. Vissa
av paragraferna är, som herr Braconier
själv uttryckte det, mossbelupna.
Det betyder — jag instämmer här med
herr von Friesen —• att det i vissa avseenden
är svårt att åstadkomma ett
dechargememorial som ger täckning för
vad utskottets ledamöter känner. Jag
hemställer att herr Braconier, om det
är möjligt, skall undvika sådana obalanserade
utfall som detta då han talar om
förakt från socialdemokraternas sida
mot grundlagens bestämmelser.

Herr talman! På en annan punkt har
herr Braconier krävt besked. Han har
efterlyst närvaro i kammaren av regeringsledamöter
i en diskussion rörande
ett förfaringssätt från regeringens sida
som, enligt vad han säger, utskottet bär
varit enigt om att i ett uttalande icke
godkänna. Om det hade varit en majoritetsanmärkning
av utskottet så hade det
enligt min uppfattning varit alldeles
nödvändigt att vederbörande statsråd
varit närvarande i kammaren och redogjort
för sin syn på problemet. Men jag
ber kammarens ledamöter observera att
det här inte rör sig om en anmärkning.
Utskottet har varit mycket angeläget att
betona att det inte är tal om anmärkning
enligt § 107 utan bara om att ut -

236 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

skottet har velat ge till känna vissa synpunkter
på den aktuella frågan som
gäller kammarrätten.

Herr talman! Denna debatt har liksom
de sistförflutna årens dechargedebatten
visat att det är högst angeläget
att hitta nya former för dechargeförfarandet.
Jag hoppas det inte skall dröja
länge förrän vi kan genomföra sådana
i Sveriges riksdag.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att det
var de socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet som hade uttalat
förakt för grundlagen. Men jag ber
herr Alemyr läsa herr Strängs yttrande
i denna kammare när vi diskuterade
dessa frågor. Jag kan heller inte anse
att statsråden visar vördnad för
grundlagens bestämmelser när de inte
finns på regeringsbänken nu. Tolkar
herr Alemyr det som vördnad för
grundlagen? När utskottsutlåtandet innehåller
viss kritik — det står att utskottet
anser att riksdagen i princip
bör medverka vid utfärdandet av bestämmelser
av det slag varom fråga var
— varför svarar då inte statsrådet på en
sådan kritik? Ingen annan kan knappast
svara eftersom utskottet var enhälligt.
Är det inte av stor betydelse,
herr Alemyr, för riksdagens medverkan
i statslivet att vi får höra en förklaring
från regeringens sida i denna fråga?
Skall ett enhälligt utskottsutlåtande enligt
herr Alemyrs åsikt inte alls bemötas
från statsrådets sida? Och vittnar
inte statsrådets uppträdande om att
statsrådet betraktar dessa bestämmelser
som mossbelupna, då har i mitt tycke
herr Alemyr som ledamot av konstitutionsutskottet
en underlig inställning
till vakthållningen kring de bestämmelser
vi vår plikt likmätigt har att följa
vid arbetet i konstitutionsutskottet.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier torde
ha observerat att det har utvecklats en

praxis i riksdagen att statsråden infe
deltar i dechargedebatten, när det inte
föreligger någon majoritetsanmärkning
mot dem.

Herr von FRIESEN (fp) :

Herr talman! Den första reservationsanmärkningen
som stöds av det största
antalet reservanter rör en för kammaren
välbekant sak, nämligen att finansministern
uraktlät att i någon form för
riksdagen rapportera om tolvmiljonersförskingringen
i LKAB. För ungefär ett
år sedan hade vi en mycket ingående
debatt här i kammaren om den saken
och då protokollet från den är det enda
dokument jag har att stödja mitt anmärkningsyrkande
på, kan jag hänvisa
till det.

Jag kan i det här sammanhanget vara
ganska kort. Det framfördes från en av
interpellanterna vid det tillfället den
enligt min uppfattning befogade erinran,
att det borde ha ålegat statsrådet
Sträng, som då sedan ganska länge kände
till dessa förskingringar, att när han
lade fram propositionen till 1959 års
riksdag i denna på ett eller annat sätt
anmäla att förskingringen förevarit.
Herr Sträng försvarade sin uraktlåtenhet
genom att i debatten i huvudsak anföra
två argument. Det ena var att inlösenbeloppet
påverkades i så ringa utsträckning
utav denna förskingring, att
statsrådet ansåg detta faktum berättiga
till att underlåta omnämna orsaken
till den förändrade inlösensumman.

Jag vill då, herr talman, erinra om
att det inte har någon som helst betydelse
hur stort eller rättare sagt hur
litet beloppet är. Detta innebär att även
om det bara rört sig om några få 10 000
eller 100 000 kronor — vilket tycks
vara ett litet belopp — borde denna
sak ha anmälts för riksdagen. Det finns
ingenting i propositionens formuleringar
som ger riksdagens ledamöter några
upplysningar i detta avseende. Om
nu statsrådet ansåg att det var nödvändigt
med sekretess i denna fråga,

Nr 17

237

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

kunde han ha låtit informera vederbörande
avdelning av statsutskottet om
det inträffade. Så har skett många gånger
förut, särskilt när det gäller första
avdelningen av statsutskottet, och det
är inte någonting märkvärdigt. Sådana
meddelanden brukar aldrig läcka ut
från utskottet.

Men jag ifrågasätter ändå huruvida
sekretess var befogad vid det tillfälle
då jag och mina medreservanter ansåg
att statsrådet borde ha givit offentlighet
åt saken. Det förefaller mycket
osannolikt att det berörda bolagets affärsverksamhet
i någon högre grad hade
kunnat påverkas av ett meddelande
vid detta tillfälle, så mycket mera som
det närmast är att betrakta såsom en
olyckshändelse att inte den här förskingringen
blev känd. Det är ju ytterst
egendomligt att den svenska pressen,
som bevakar så mycket —■ inte
minst vad som händer i detta hus —■
och som också bevakar mycket ute på
världsmarknaden, inte fått kännedom
om den här saken och inte kunde rapportera
om den förrän efter det att
Dagens Nyheter slagit upp den i en
stor nyhetsartikel. Jag tycker att det är
genant för finansministern att i det här
fallet låta tidningarna komma före honom.
När det gäller ett sådant meddelande
bör prioritet vara förbehållen
riksdagens ledamöter.

Denna fråga berör alltså den tankegång
jag nyss i ett föregående anförande
antydde. Den berör inte så mycket
riksdagens delaktighet i beslutet,
därför att riksdagen, om den hade fått
dessa informationer, inte på något sätt
kunnat påverka lösensummans storlek,
utan den avser Kungl. Maj:ts skyldighet
att när det gäller företag av ifrågavarande
typ hålla riksdagen underrättad
om vad som sker.

Jag kommer så till herr Strängs andra
argument.

Vad anför då statsrådet Sträng ytterligare
som försvar för sin uraktlåtenhet?
Ilan blir plötsligt mot sin natur

Granskning av statsrådsprotokollen

anmärkningsvärt blygsam. Han kryper
bakom, som han uttalar det, ledamöterna
av styrelsen för LKAB, där vi, som
han säger, bär »kända, pålitliga män,
ett par landshövdingar, riksbankschefen
och ett par riksdagsmän». Jag har
nog fattat finansministerns uppgift så,
att han även i en sådan fråga bör lämna
upplysningar till de betrodda, kända
män han tillsatt och inte springa
ifrån sitt ansvar.

Ja, detta är nog onekligen ett ganska
märkligt uttalande för att komma
från finansminister Sträng. Jag erinrar
kammarens ledamöter om hurusom vid
tidigare tillfällen styrelsen för riksbanken
hade tagit sig orådet före att utan
regeringens hörande vidta ändringar i
gällande låneränta. I riksbankens styrelse
satt riksbankschefen, en landshövding
och ett par mycket betrodda
riksdagsmän, men sannerligen om inte
dessa ledamöter av riksbanksstyrelsen
fick veta om att de levde när finansministern
fick kännedom om det
inträffade! Den princip som finansministern
i det här sammanhanget gör
sig till tolk för är i alla fall inte någon
som han med särskild konsekvens
har upprätthållit.

Jag finner därför, herr talman, att det
inte har förelegat några som helst skäl
som har kunnat rättfärdiga finansministerns
uraktlåtenhet att vid angiven
tidpunkt hålla riksdagen underrättad
om vad som bär har förevarit, och det
är av den anledningen som jag och
mina medreservanter funnit oss föranlåtna
att så till vida skärpa kritiken, att
vi har yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr von Friesen har
framfört det väsentliga i denna sak.
Med hänsyn till den långa debatt, som
vi tidigare haft i denna fråga, vill jag
bara ånyo inskärpa betydelsen av att
en finansminister inte kringgår grundlagens
bestämmelser. Det gäller icke

238 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

minst beträffande ekonomiska frågor,
och inte minst beskattningsrätten, som
ju allenast utövas av riksdagen enligt
grundlagens bestämmelser. Statsrådet
kan över huvud taget inte frånta
riksdagen den befogenheten.

Dessutom är det ju ganska djärvt av
en finansminister att tro att en sådan
händelse, när den är känd, skulle kunna
döljas, även om man döljer den för
riksdagen. Den måste komma fram, och
då skadar det mera än det gynnar saken
— vilka skäl herr Sträng än må
ha haft för att dölja densamma!

Herr ANDERSSON i Linköping (s)

Herr talman! Det är klart att man
kan hålla på och tvista om den lämpliga
tidpunkten för ett offentliggörande
av denna i och för sig beklagansvärda
förskingringsaffär. Man kan också, som
reservanterna här, göra vissa försök att
hitta syndabockar i detta sammanhang.
Vi ifrån majoritetens sida tycker bara,
att reservanterna har valt en form för
att få upp denna diskussion, som inte
är så lämplig.

Det är faktiskt svårt att i detta sammanhang
undgå att få en viss uppfattning
om att reservanterna är angelägna
om att ta upp denna fråga för att
så att säga försöka blanda bort korten,
d. v. s. gå förbi de verkliga orsakerna
till både förskingringen, dess tillkomst
och de för densamma ansvariga.

Man styrkes i den uppfattningen, när
man i torsdags, alltså den 12 i denna
månad, i Svenska Dagbladet kunde läsa
en redaktionell artikel, där det heter:
»De borgerliga i konstitutionsutskottet
finner att finansminister Sträng
försummade sig då han inte i tid underrättat
riksdagen om den beryktade
belgiska förskingringsaffären inom

LKAB.»---»Socialdemokraterna

i utskottet har inte lyckats upptäcka
att något fel begåtts.» Samma tidning
konstaterar därefter, att socialdemokraterna
mäter med olika mått, då fråga

är om insyn i ett statligt företag än när
detta parti skränar om angelägenheten
av insyn i de privata företagen. Jag
överlåter till kammarens ledamöter att
bedöma vem det är i detta sammanhang
— Svenska Dagbladet eller majoriteten
i konstitutionsutskottet — som har
varit ute och blamerat sig. Rubriken
på denna artikel är nämligen »Blamage».

Jag skall inte här dra upp någon
längre debatt. Jag vill bara påpeka att
utskottsmajoriteten inte består av socialdemokrater,
som här tidigare påpekats.
Det anmärkningsvärda med denna
artikel är inte att man har klandrat
tidpunkten för offentliggörandet,
utan det klandervärda är att man mot
bättre vetande har tillkännagivit sina
synpunkter. Svenska Dagbladet är mycket
väl medvetet om att socialdemokraterna
inte har majoritet i konstitutionsutskottet.
Tidningen är också säkerligen
mycket väl medveten om att innehållet
i denna artikel är ägnat att ställa
alla tillgängliga fakta i denna affär
på huvudet.

Vad sedan angår finansministerns redogörelse
den 26 och 27 maj 1959 återfinns
den i utskottsutlåtandet. Det finns
därför ingen anledning att upprepa den,
när den finns tillgänglig för samtliga
ledamöter.

Det finns emellertid några rader i
den till punkten fogade reservationen,
som det kan finnas all anledning att
läsa in i protokollet. Det står nämligen
där: »Hade i det aktuella fallet ekonomiska
förhållanden av hänsyn till de
berörda företagen» — reservanterna använder
här åter uttrycket de berörda
företagen, alltså inte det statliga företaget,
vilket enligt mitt förmenande är
två skilda saker — »befunnits ej lämpligen
böra offentliggöras, kunde upplysningarna
ha lämnats riksdagen internt.
» Det finns anledning att begrunda
detta framför allt mot bakgrunden
av den nyss citerade artikeln i Svenska
Dagbladet.

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 239

Jag tror att om man gör det, så kan
man kanske bättre förstå finansministerns
redogörelse. Man kan kanske också
bättre förstå att det inte är så säkert
att den tidpunkt, som herr von
Friesen och herr Braconier har valt för
offentliggörandet, var den allra lämpligaste.
Jag har tidigare sagt att man
kan diskutera denna tidpunkt, men man
skall vara försiktig med att säga att den
tidpunkt, då herrar von Friesen och
Braconier ansåg att man skulle ha givit
offentlighet åt saken, var den absolut
lämpligaste.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har antecknat mig
vid denna reservation, därför att jag
anser att vi i konstitutionsutskottet måste
granska frågorna ur konstitutionella
synpunkter.

Herr Jonsson i Haverö sade att vi har
letat efter en strykpojke för dessa förluster
i LKAB, men så är inte förhållandet.
Vi har sett denna fråga ur riksdagens
synpunkt, och ett statsråd kan
då inte få hemlighålla en så avsevärd
förlust som det här är fråga om. Ett
sådant förtigande måste ur konstitutionella
synpunkter föranleda en anmärkning.

Tyvärr har vi inte fått majoriteten
med på denna anmärkning, som jag tycker
är högst befogad. Vi kan nämligen
inte vara med om att få ett ministerstyre,
som innebär att riksdagen kan
föras bakom ljuset och inte få kännedom
om frågor av detta format.

Jag skulle ha förstått herr Jonsson i
Haverö, om han hade varit styrelseledamot
i bolaget och därför försvarat
styrelsen. Det skulle ur materiella synpunkter
ha varit förklarligt. Men han
kan ur konstitutionella synpunkter inte
försvara att man underlåter att göra
en anmärkning i detta fall, och det är
ur dessa synpunkter vi måste se på frågan
i konstitutionsutskottet.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr JONSSON i Haverö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår inte hur herr
Pettersson i Norregård kan ha fattat det
så att jag från denna plats ur konstitutionella
synpunkter försvarat att denna
förskingring inte offentliggjordes vid
den tidpunkt, då herrarna ansåg det
vara lämpligt med ett offentliggörande.
Jag underströk särskilt att konstitutionsutskottets
majoritet har godtagit
den förklaring finansministern lämnade
den 26 och 27 maj 1959.

Jag skall emellertid inte heller nu
låta mig provoceras till att ytterligare
ingå på denna fråga. Men jag tror att
herrarna bättre skulle fylla sin uppgift
och slå vakt om den privata företagsamheten,
om ni låter detta vara detta.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag var litet nyfiken på
hur konstitutionsutskottet skulle behandla
detta ärende, och jag finner nu
att varken utskottet eller reservanterna
har tagit upp det väsentliga i hela denna
fråga.

Vad är då det väsentliga? Ja, som
alla vet pågick det en förskingring i ett
dotterföretag till Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, där staten
sannerligen inte är aktieägare. Den pågick
i sju år, och först när den förskingrande
hade satt sprätt på tolv
miljoner, började man komma affären
på spåren. I sju år fick förskingraren
hålla på. Och när papperen sedan kom
på bordet, gjorde finansministern upp
med Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund — naturligtvis utan att fråga
riksdagen men också utan att fråga
sina medregerande — om att staten
skulle betala det förskingrade beloppet
till trafikaktiebolaget.

Men vad har staten för ansvar i det
fallet? Staten pålägges direkt 7,2 miljoner
kronor. Det övriga skall betalas genom
försäljningsbolaget. Men eftersom
staten väl får svara för nio tiondelar av
omsättningen vid detta gemensamma

240 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

försäljningsbolag, betyder det att staten
i realiteten får svara för elva av
dessa tolv miljoner.

Den saken höll finansministern för
sig själv först ett år. Han fick reda på
förskingringen i januari 1958. Sedan
lade han fram en proposition i malmfrågorna.
Det var i januari 1959. Men
han sade inte ett ord om förskingringen.
Och när förskingringen sedan genom
pressens försorg läckte ut i april månad
och finansministern stod ställd
mot väggen, sade han: »Jag får ta ansvaret
för detta själv. Jag har inte informerat
regeringen, utan jag har handlat
helt och hållet själv.»

Det var ju ganska märkligt handlat.
Men när reservanterna nu anmärker,
så är det inte för att finansministern
har hemlighållit denna affär. Jo, man
säger visst att han hemlighållit den en
månad för länge eller något sådant.
Men det tycks inte beröra reservanterna
ett dugg att han förtigit förskingringen
ett helt år. Däremot tycks de
vara eniga om att staten skall betala
det förskingrade beloppet. Det reagerar
inte reservanterna emot. De understryker
tvärtom det lindrigt sagt långsökta
motivet för hemlighållandet, nämligen
att konjunkturerna inte var så goda.
Malmförsäljningen skulle bevars kunnat
skadas, om det kommit ut att staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund blivit snutna på 12 miljoner
kronor. Är det någon människa som
kan ta det på allvar? Skulle 12 miljoner
kunna skada sådana företag som LKAB
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund, vilka har en omsättning på,
skulle jag tro, 1,5 miljard?

Det andra argument finansministern
förde fram var, att han tyckte att aktieägarna
först borde få reda på förskingringen.
Enligt finansministern skulle
riksdagen först i samband med avlämnandet
av statsverkspropositionen i januari
i år — d. v. s. praktiskt taget två
år efter det att han fått reda på förskingringen
och nio år efter det att fal -

sarierna börjat — ha fått reda på saken.
Det tycker jag är en ganska märklig
handläggning. Och jag måste säga att
ett sådant tålamod och ett sådant förlåtande
sinnelag som både reservanterna
och utskottsmajoritetens socialdemokrater
visat i detta fall hade varit
värt en bättre sak.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig att delta
i debatten utan att vara ledamot av konstitutionsutskottet.

Jag måste göra det konstaterandet,
att det finns beröringspunkter mellan
herrar Braconier, von Friesen och Hagberg.
Till herr Hagberg vill jag säga,
att utformningen av försäljningsorganisationen
på den belgiska marknaden
icke var utan betydelse för de norrbottniska
gruvfält, där herr Hagberg tidigare
har arbetat.

Här har åberopats § 107 för en anmärkning.
Detta innebär, att vederbörande
statsråd icke skulle ha iakttagit
rikets sannskyldiga nytta. Då ställer jag
frågan: Hade Sverige kunnat vinna ett
enda öre på ett tidigare offentliggörande?
Hade vårt lands intressen varit betjänta
av att den tidigare företagsledningen
genom regeringens försorg
ställts vid skampålen? Jag tror att högern
och folkpartiet har anledning att
fundera på dessa frågor.

Herr HENNINGSSON i Hälsingborg
(s):

Herr talman! Både folkpartiet, högern
och delvis centerpartiet har på nytt fått
lust att mynta begreppet att socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet skulle
göra skäl för epitetet »regeringens
änglavakt», som herr Hjalmarson uttryckt
det en gång. I så fall skulle väl
mitt epitet bli »änglavaktssuppleant».
Men jag har deltagit i behandlingen av
detta ärende och har därför några synpunkter
att anlägga på det.

Jag kan inte säga annat än att jag
känner harm, när man försöker ge sken

Nr 17

241

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

av att vi utan minsta anspråk på saklighet
skulle gå i något slags ledband,
att vi inte skulle rätta oss efter de fakta
som finns utan handla på det mest
osjälvständiga sätt och gå andra ärenden
än de rätta.

När man här även från centerpartiet
gör sken av detta, tycker jag det kan
vara anledning att redogöra för hur en
av centerpartiets representanter i konstitutionsutskottet
såg just på detta
ämne. Jag kan inte återge det ordagrant,
men jag skall återge det så troget
som möjligt. Han sade: »Jag vidgår
gärna att detta ärende är anmärkningsvärt,
men anmärkningen bör inte riktas
mot finansministern. Nej, anmärkningen
bör riktas mot den svenska pressen,
som så fullständigt missat denna stora
nyhet. Hur det varit möjligt begriper
inte jag, och jag beklagar det heller inte.
Men jag skulle skämmas för att tillhöra
detta utskott, om detsamma skulle finna
anledning att på grund av det skedda
rikta anmärkning mot herr Sträng.
Tvärtom anser jag att herr Sträng i hög
grad fyllt sin uppgift att tillvarataga
landets sannskyldiga nytta genom att
tiga med denna sak. Han hade däremot
enligt mitt förmenande i hög grad skadat
landet genom att tala. Vid den tid
då denna historia utspelades i Belgien
var det ur handelspolitiska synpunkter
så besvärligt, att det hade varit mycket
olyckligt om vi fått ytterligare publicitet
kring ärendet. Vår malmexport
över Belgien är inte någon bagatellartad
affär, som man kan hantera hur ovarsamt
som helst. Nej, det är en marknad
som vi har all anledning att bevara och
bevaka. Ingen kan bestrida att den
skulle ha kunnat skadas i betydande
omfattning och att det är synnerligen
svårt att överskåda vad detta kunnat
innebära för framtiden.»

Han sade således öppet och klart, att
finansministern genom att tiga i mycket
högre grad hade gagnat de svenska
intressena än om han hade lämnat ut
uppgifter om en förskingring under
16 — Andra kammarens

Granskning av statsrådsprotokollen

denna besvärliga tid. Vi kan ju ändå
vara överens om, att när eller hur än
finansministern gjort detta veterligt för
riksdagen, så hade vår förlust eller vår
vinst inte i något avseende på någon
kant kunnat ändras. Det enda som
skulle ha hänt vore naturligtvis att vi
fått vetskap om hur det hade gått till.
Men att vi inte vill gå med på en anmärkning
mot finansministern av den
orsaken, att vi fått detta budskap den
ena dagen i stället för den andra, när
ändå ingenting i sak kan ändras, det
får man väl ändå förlåta oss.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Henningsson
i Hälsingborg vill jag säga att det inte
är kutym i den svenska riksdagen att
vi i kammardebatterna använder argument
som förekommit inom utskotten.
Ingen av kammarens ledamöter kan
kontrollera vad som sagts i ett utskott.
Det föreligger inga protokoll, och man
kan missta sig på minnet. Det är riktigt
att det i första kammaren har sagts
något liknande, men jag tror att vi — i
synnerhet vi som sitter i konstitutionsutskottet
— skall undvika att införa
nya debattregler för den svenska riksdagen,
som skulle gå ut på att vi polemiserade
med yttranden som fällts i
ett utskott. Vill socialdemokraterna införa
en sådan ordning, bör de säga till.

Det var, herr Larsson i Hedenäset,
inte obekant för 1809 års grundlagsfäder,
hur riksdagens beskattningsrätt
skulle skötas. Anser herr Larsson att
det grundlagsvårdande utskottet skall
frångå sin plikt och inte tillämpa ansvarighetslagen
i grundlagen för statsrådet
när det gäller en finansiell fråga,
beträffande vilken vi är pliktiga att
följa gällande bestämmelser? Anser herr
Larsson i Hedenäset att det är fel av
konstitutionsutskottets ledamöter att slå
vakt om ansvarighetslagen? Varför har
i så fall centerpartiet inte yrkat på upphävande
av denna lag? Centerpartiet
hade dock under många år en ordfö -

protokoll 1960. Nr 17

242 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

rande i konstitutionsutskottet, professor
Reuterskiöld, som hävdade riksdagens
och konstitutionsutskottets ansvar att
bedöma grundlagsfrågor efter grundlagens
bestämmelser och icke efter ovidkommande
skäl. I konstitutionsutskottet
har vi just att ta hänsyn till § 107 såsom
den skrivits och bedöma frågan
konstitutionellt. Vill herr Larsson gå
ut till svenska folket och säga att en
författning som vi har skall upphävas
genom praxis och att konstitutionsutskottets
ledamöter, som är förpliktigade
att följa grundlagen, inte skall följa
den? Anser herr Larsson att det är ett
sätt att slå vakt om rättsstaten, beklagar
jag hans uppfattning om vad som gagnar
den svenska demokratien.

Herr HENNINGSSON i Hälsingborg
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber herr Braconier
lägga märke till, att jag icke på något
sätt för polemik mot hans inlägg. Men
jag har tagit mig friheten att redogöra
för hur en annan borgerlig representant
såg på detta förhållande, när det
diskuterades i utskottet. Herr Braconier
får väl ändå medge att jag korrekt återgivit
det resonemang som där fördes.
Om sedan herr Braconier inte tycker
om det, kan jag inte rå för det.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Braconier får förlåta
mig, att jag inte tänker ge mig ut
på alla de djupa vatten som han försökte
locka mig till. Jag vill bara konstatera
att såvitt jag vet gäller § 107
frågan om ett statsråd iakttagit rikets
sannskyldiga nytta. Jag vill sedan —
vilket jag även tidigare gjort — bara
konstatera, att Sverige inte hade kunnat
vinna ett öre på ett tidigare offentliggörande
av den beklagliga förskingringen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Ingen förbjuder herr

Henningsson i Hälsingborg att redogöra
för vilka utskottsdebatter han vill. Jag
ifrågasätter bara om vi nu skall införa
denna praxis. Det är mycket svårt att
veta vad som sagts i ett utskott för länge
sedan, och jag undrar om det är någon
mening med att här i kammaren dra
upp debatter som förts i ett utskott. Jag
bara ställer den frågan. Herr Henningsson
anser tydligen det, och då kan jag
inte göra någonting åt det.

Herr Larsson i Hedenäset anser att
det inte är till rikets nytta att man följer
rikets grundlag. Han tycks mena,
att om man följer grundlagen, så är det
inte alls att slå vakt om rikets nytta.
På så sätt leder vi bort demokratien
från rättsstaten. Vad skall vi över huvud
taget ha några grundlagar till, om
vi ändå skall handla efter fritt skön?
Då har vi ingen rättsordning i den
svenska riksdagen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Braconier, så
enkelt är det inte. Svara på frågan:
Hade ett enda öre kunnat förtjänas på
ett tidigare offentliggörande?

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall ta upp en annan
fråga där det råder olika meningar
inom konstitutionsutskottet. Det gäller
utnämningen till ett lektorat vid Johannes
samrealskola i Malmö.

Gällande författningar stadgar för
lektorstjänster att man skall ta hänsyn
till tre befordringsgrunder, varav de
två första är likvärdiga, nämligen dels
undervisningsskicklighet och nit, dels
kunskaper och färdigheter i ämnen som
hör till tjänsten eller som eljest kan
vara av betydelse vid tjänstens utövande.
Det har fastslagits inte minst i de
riksdagsdebatter som berört dessa frågor,
och det har såvitt jag vet icke rått
någon meningsskiljaktighet om den saken,
att disputationsprovet skall tillmätas
stor betydelse. Vad som förund -

Nr 17

243

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

rat inånga inom skolvärlden och som
föranlett en skarp erinran från docentförbundet
är att en sökande som av
samtliga lägre instanser hade förordats
till befattningen, nämligen docent Lindqvist,
förbigicks. Ecklesiastikministern
utnämnde en annan. Vad kan ha varit
anledningen till att regeringen frångick
tidigare bedömningsgrunder?

Docent Lindqvist hade visserligen
inte de fyra terminers tjänstgöring som
fordras, men han hade fått dispens av
skolöverstyrelsen. Dispensen gällde lektorstjänster
över huvud taget. Såvitt vi
kunnat inhämta i utskottet och som
också framgår av reciten så anser ecklesiastikministern
att man sedan en längre
tid har tillämpat en ny praxis, nämligen
att man kräver fyra terminers
tjänstgöring under alla förhållanden.
Därmed skulle docent Lindqvist ha fallit
bort.

Jag vet inte hur länge denna praxis
tillämpats, men det kanske utskottsmajoriteten
kan upplysa om. Låt oss se
på två tidigare utnämningar, en 1954
och en 1957. I båda fallen förekom flera
sökande. I det ena fallet hade vederbörande
bara 0,3 terminers tjänstgöring
och i det andra fallet hade den utnämnde
två terminers tjänstgöring bakom
sig. Docent Lindqvist hade tre och en
halv terminer. Ecklesiastikdepartementet
gör den enligt min mening häpnadsväckande
tolkningen av gällande skolstadgor,
att dispensmöjligheten inte
skall tillämpas annat än då vederbörande
kan tillgodoräkna sig annan tjänstgöring.
Däremot skulle man inte få ta
hänsyn till undervisningsskicklighet och
examensmeriter.

Det märkliga är att alla övriga instanser
har en helt annan uppfattning.
Det framgår inte av utskottsmajoritctens
skrivning vad det är i skolstadgan
som berättigar ecklesiastikdepartementet
att göra denna tolkning. Hade regeringen
cn helt annan uppfattning 1954
och 1957 — och skolstadgan är på denna
punkt oförändrad — så kan ju inte

Granskning av statsrådsprotokollen

gärna praxis varit sådan som ecklesiastikdepartementet
nu vill göra gällande.

Härtill kommer ett annat för skolan
mycket beklagligt förhållande. Jag tilllåter
mig här hänvisa till en skrivelse
från skolöverstyrelsen som är återgiven
i marsnumret av Tidning för Sveriges
läroverk. Ecklesiastikministern har vid
flera tillfällen förklarat att man skall
ta hänsyn till disputationsprovet och
fästa stort avseende vid detta. Såvitt jag
förstår har man inte gjort det i detta
fall. Det förefaller högst egendomligt
att regeringen plötsligt inför en ny
praxis som inte har någon som helst
täckning i skolstadgan. Det är därför,
herr talman, vi reservanter anser att
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
icke iakttagit den objektivitet
vid bedömningen av gällande
skolstadga som står i överensstämmelse
med de krav som ställs vid utnämningen
till tjänster och som också finns i
§ 28 i regeringsformen. Jag har, herr
talman, yrkat anmärkning.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Som framgick av herr
Braconiers inlägg krävs bl. a. minst två
års full tjänstgöring för behörighet till
lektorstjänst. Skolöverstyrelsen kan
emellertid medge dispens »då omständigheterna
därtill föranleda», som det
heter i läroverksstadgan. Sådan dispens
har också lämnats den docent som enligt
reservanternas mening var den mest
meriterade till denna tjänst i Malmö.

När en person erhåller dispens är han
naturligtvis formellt behörig och skall
jämföras med övriga sökande till tjänsten.
Är han ensam sökande — och det
är då dispensen är alldeles särskilt befogad
för att skaffa fram en lärarkraft
till en tjänst soin annars skulle bli obesatt
eller besättas med icke ordinarie
tjänsteman — så har han naturligtvis
alla chanser att få tjänsten. Men det
ställer sig något annorlunda om det förutom
denne dispenserade sökande finns
som i detta fall sex eller sju andra, som

244

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

är behöriga utan särskild dispens, och
om det bland dessa sökande finns sådana,
som är synnerligen väl kvalificerade.
Det ligger i sakens natur att den
dispenserade enligt den tredje befordringsgrunden,
som talar om längden av
väl vitsordad tjänstgöring, är mer eller
mindre underlägsen den sökande som
är behörig utan dispens. Detta var fallet
beträffande malmötjänsten. Enligt tredje
befordringsgrunden var nämligen den
utnämnde klart överlägsen den dispenserade.
Mot över nitton terminers full
tjänstgöring för den utnämnde stod föga
mer än tre terminer för den som hade
dispens. Det var alltså fråga om en väl
vitsordad tjänstgöring som var ungefär
sex gånger så lång för den ene sökanden
som för den andre.

Jag kan inte komma fram till någon
annan slutsats än den att om konstitutionsutskottet
hade ställt sig bakom anmärkningsyrkandet,
skulle detta ha varit
liktydigt med ett uttalande från riksdagens
sida, att den tredje befordringsgrunden
helt skulle sättas ur kraft. Jag
skulle vilja ställa den frågan till herr
Braconier: Var det verkligen hans avsikt
med denna anmärkning att få bort
den tredje befordringsgrunden när det
gäller lektorstillsättning och i så fall:
Har verkligen herr Braconier något uppdrag
från någon lärarorganisation att
föreslå en dylik ändring?

Till sist: Bland de uppgifter herr
Braconier lämnade angående praxis
gavs det under överläggningen i konstitutionsutskottet
— där vi ändå hade
föredragande från departementet och
skolöverstyrelsen — intet stöd för uppgiften
att någon sökande utnämnts som
hade 0,3 tjänsteår. En eventuell sådan
utnämning säger å andra sidan ingenting,
om man ej vet vilka kvalifikationer
de medsökande hade.

Beträffande den skarpa protest, som
docentförbundet skulle ha framfört i
denna utnämningsfråga, är det väl onödigt
att tala om den som en formlig
»protest». Docentförbundet var mycket

intresserat av att få veta hur det verkligen
låg till i denna utnämningsfråga.
Sedan man fått reda på allt i saken
hade tydligen, enligt uppgifter som lämnades
utskottet, förbundet ingen erinran
att göra mot den utnämning som ecklesiastikministern
hade gjort.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det fall jag relaterade
gällde en utnämning 1954. Den som fick
tjänsten hade en femtondel så lång
tjänstgöringstid som den medsökande.

Till hem Andersson i Linköping vill
jag säga att beträffande yrkandena om
anmärkning i utnämningsfrågor framställde
socialdemokraterna sådana, när
de var i opposition, utan krav på någon
ändring av stadgan. Jag vill vidare erinra
om att 1930 yrkade Arthur Engberg
anmärkning mot dåvarande ecklesiastikministern
för att denne utnämnt
till professor en person, som dock hade
de sakkunnigas majoritet emot sig.
Härvidlag, hem Andersson, har samtliga
de instanser som haft att pröva
frågan innan denna kommit till regeringen,
bland dem skolöverstyrelsen,
funnit att docent Lindqvist var överlägsen.

Herr Andersson i Linköping undrar
vad jag har för uppdrag av lärarorganisationerna
att framföra mina synpunkter.
Konstitutionsutskottet behöver
inte ha något uppdrag från någon utomstående
att tolka en stadga som regeringen
utfärdat. Jag frågar herr Andersson:
Vad finns det i ecklesiastikdepartementets
synpunkter på denna fråga
som säger, att man inte skall ta större
hänsyn till disputationsprovet? Vad
finns det i stadgan som berättigar till
denna tolkning? År det inte underligt
att vi har en stadga som av skolmyndigheterna
tolkas på helt annat sätt?
Om regeringen vill ha en sådan tolkning,
att man i sådana här fall inte skall
ta så stor hänsyn till första och andra
befordringsgrunden, vore det väl berättigat
med en ändring av stadgan, så att

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 245

de sökande finge klarhet om efter vilka
meriter man gick.

Jag efterlyser också under vilken
längre tid ecklesiastikdepartementet
tillämpat denna praxis som vi har påtalat.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr Braconier
om att det är mindre lyckat att
skolöverstyrelsen och departementet
har olika uppfattning i denna stadgefråga,
och även i fråga om dispenseringen
anser jag att ett sådant förhållande
är mindre lyckligt. Vad jag däremot
inte kan hålla med om är att man
skall söka åstadkomma en ändring genom
att tillämpa § 107. Man måste använda
andra metoder för att komma
fram till en annan ordning och alltså
icke söka åstadkomma en ändring genom
anmärkning mot det föredragande
statsrådet.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I ytterligare en utnämningsfråga
har fyra reservanter inom
utskottet yrkat anmälan jämligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
i detta fall statsrådet
Skoglund.

Händelseförloppet är följande.

Den 22 april 1959 ledigförklarade
kungl. järnvägsstyrelsen tre befattningar
såsom bokhållare i lönegrad Ao 15
vid statens järnvägar med placering tills
vidare på järnvägsstyrelsens kontrollkontor.
Inom kontrollkontoret var en
av befattningarna avsedd att tills vidare
placeras å avdelningen för utländsk
persontrafik. Vid ansökningstidens utgång
den 12 maj 1959 hade såsom sökande
till befattningarna anmält sig
bland andra kontorsskrivarna hos styrelsen
Karl-Erik Nehl och Elly Nordensvärd.

Vid granskning av de nämnda sökandenas
meriter har reservanterna funnit
Elly Nordensvärd klart överlägsen.

Granskning av statsrådsprotokollen

Vi anser därför, att det borde ankommit
på föredragande departementschefen
att föreslå bifall till hennes besvär.
Vi finner det angeläget framhålla, att
vid prövning av tjänstetillsättningar endast
grundlagens föreskrifter om förtjänst
och skicklighet blir utslagsgivande.
I detta fall, menar vi, torde inte
endast sökandes kompetens ha varit avgörande
utan jämväl den omständigheten
att vederbörande vore kvinna ha
påverkat beslutet. Reservanterna har
kommit till den uppfattningen inte
minst på grund av ett uttalande i ett
förstamajtal, som statsrådet Ulla Lindström
höll i Västerås. Enligt TT-referatet
yttrade statsrådet Lindström bl. a.:
»Men även en demokrati som den svenska
har strimmor av Sydafrika i sin
människosyn och är inte riktigt fullgången
förrän de avlägsnats. Vad den
stora rasfrågan är på andra håll i världen
är den lilla kvinnofrågan hos oss.
De har principiellt samma ursprung,
fast inte jämförliga i praktiken.

Alltjämt är kvinnorna en lägre kast
på arbetsmarknaden med olika lön för
lika arbete.

Alltjämt är de mycket underrepresenterade
i alla beslutande församlingar.
Alltjämt är samhället ensidigt uppbyggt
kring manliga värderingar. Det
är tid för ett krafttag som ändrar detta.»

Och så säger statsrådet Lindström:
»1960 års val bör bli inkörsporten tm
en era, som gör slut på diskrimineringar
efter ras och kön.»

Herr talman! Då sådana överväganden,
som vi menar att vi funnit i detta
fall — där icke endast sökandes kompetens
synes ha varit avgörande utan
också den omständigheten att vederbörande
vore kvinna — strider mot grundlagens
bestämmelser, har vi inom utskottet
yrkat anmärkning jämligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Skoglund.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig gans -

246 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

ka kort på denna punkt. Bakom reservationsanmärkningen
står bara utskottets
folkpartister.

Vad statsrådet Ulla Lindström anförde
i sitt förstamajtal går nog inte att
med framgång åberopa i denna debatt.
Jag tror att hon mera tänkte på situationen
inom den del av arbetsmarknaden,
som herr Hammar och folkpartiet
i övrigt har starkare kontakter med än
den statliga arbetsmarknaden.

Det gäller här en tjänst på järnvägsstyrelsens
kontrollkontor. Enligt arbetsgivarens
uppfattning behövde vederbörande
tjänsteman både en allsidig utbildning
och en allsidig erfarenhet. Vidare
fäste man särskild vikt vid att
tjänsteinnehavaren skulle ha goda arbetsledaregenskaper.
Av handlingarna
att döma har den som blev utnämnd visat
synnerligen god fallenhet för arbetsledning
och därtill hörande planläggning,
och den utnämnde har också'' i
motsats till klaganden genomgått en viss
fackutbildning, som järnvägsstyrelsen
tillmäter stor betydelse. Departementschefen
och regeringen hade väl därför
all anledning att avvisa de besvär, som
framfördes av den medsökande.

Jag kan tillägga, att det under debatten
i konstitutionsutskottet inte anförts
något som ger en antydan om att sökandens
kön varit avgörande i denna utnämningsfråga.
Hade så varit fallet skulle
utgången i konstitutionsutskottet —
därom är jag övertygad —- ha blivit en
helt annan.

Herr talman! Jag vill inte lämna talarstolen
utan att ha anfört ytterligare en
sak.

Från vissa håll brukar det alltemellanåt
påstås, att statens affärsdrivande
verk och den statliga verksamheten över
huvud taget inte arbetar lika smidigt
och lika effektivt som de privata företagen.
Jag vill härvidlag inte uttala någon
mening, men jag tycker att en sak
borde vi vara överens om, och det är
den personalpolitik som skall bedrivas.
Det kan väl aldrig vara lyckligt, att

konstitutionsutskottet och riksdagen gör
uttalanden, som tvingar verken att mest
se till pappersmeriter och blunda för
de sökandes rent praktiska möjligheter
att fylla en uppgift. Det måste väl vara
på det sättet, att man låter dugande
människor, t. o. m. sådana som inte har
studentexamen, få befordran och göra
en insats på högre poster, särskilt om
de offrar en stor del av sin fritid på
studier inom skilda områden.

Låt mig slutligen påpeka, att ungefär
samtidigt som departementet avvisade
dessa besvär, hade man att behandla
besvär i en annan fråga från ett annat
statligt verk. Det gällde en journalisttjänst
i televerket. Där beslöt departementet
att utnämna den kvinnliga sökande,
som hade överklagat verkets
beslut. Detta visar, att departementet
inte ser ensidigt på frågor av denna art.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
att den allmänna personalpolitik, som
tillämpats i befordringsärenden, förändrats
under de senaste åren. Emellertid
har denna förändring givetvis sin
allra största betydelse vid nyrekrytering
eller vidareutbildning av företrädesvis
yngre tjänstemän inom kontrollkontoret.
Den kan däremot inte rimligen
äga tillämpning på befattningshavare
som på grund av meriterande utbildning
och ådagalagd duglighet efter
mångårig tjänstgöring redan kommit in
i en normal befordringsgång inom järnvägsstyrelsen.
Reservanterna menar,
att i detta fall skulle den kvinnliga sökanden
ha varit övriga sökande överlägsen
i fråga om meriter.

Överläggningen var härmed slutad.

Avdelning B lades till handlingarna.

Föredrogs vad utskottet i avdelning
C anfört angående förhållande av beskaffenhet
att föranleda uttalande av utskottet
utan åberopande av § 107 regeringsformen
samt angående avslaget yrkande
om anmälan utan åberopande av

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

247

§ 107 regeringsformen; och yttrade därvid: Herr

HAMMAR (fp):

Herr talman! Utan åberopande av
§ 107 regeringsformen har en del reservanter,
fru Segerstedt-Wiberg m. fl.,
yrkat, att anmälan måtte göras angående
ett i administrativ ordning meddelat
stadgande. Detta stadgande anser reservanterna
hade bort föregås av en komplettering
av § 21 sekretesslagen.

Händelseförloppet är följande. På
hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Lindell,
beslöt Kungl. Maj:t den 20 februari 1959
utfärda kungörelse angående tillägg till
§ 2 kungörelsen den 4 januari 1939 med
förordnanden på civilförvaltningens område
jämlikt lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.
Genom detta tilläggsstadgande
beredes sekretesskydd för handlingar
rörande statliga bolag.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
fastslås den grundläggande principen
om allmänna handlingars offentlighet.
Inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar må göras endast i
särskilda, noga preciserade fall, angivna
i sekretesslagen. Fallen gäller t. ex.
skydd av för staten och enskilda behöriga
ekonomiska intressen, hänsyn till
privatlivets helgd, personlig säkerhet
m. m. De omständigheter, då enligt dessa
grunder allmänna handlingar skall
hållas hemliga, anges i särskild av Konungen
och riksdagen samfällt stiftad
lag. Den i sådan ordning tillkomna lagen
av den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar och med stöd av denna
lag utfärdade författningar angiver sålunda
uttömmande de fall, då allmänna
handlingar är hemliga.

Sekretesslagens § 21 stadgar bl. a., att
handlingar som rör statlig utredning,
kontroll eller stödverksamhet med avseende
å näringslivet enligt Kungl. Maj:ts

Granskning av statsrådsprotokollen

förordnande må hemlighållas under
högst 20 år i den mån handlingarna
innehåller upplysningar om enskilda
företags eller sammanslutningars affärseller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande
kan lända vederbörande företag
eller sammanslutning till men.
I detta »vilkas offenliggörande kan lända
vederbörande företag eller sammanslutning
till men» har vi att söka själva
grundförutsättningen för sekretessbeläggningen.

En kungörelse av den 4 januari 1939
upptager förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt sekretesslagen.
I 2 § kungörelsen uppräknas handlingar
rörande näringslivet m. in., vilka under
nyssnämnda förutsättningar skall vara
hemliga. Genom regeringsbeslut den 20
februari 1959 har emellertid till paragrafen
fogats en punkt 37, avseende
handlingar, som inkommit till eller upprättats
i statsdepartement till utredning
eller kontroll med avseende å verksamhet,
som bedrives av bolag vari staten
äger aktie. Det är detta tillägg, som
reservanternas anmärkning gäller.

Enligt den i ärendet upprättade departementspromemorian
borde de statliga
bolagen beredas erforderligt skydd
mot skadlig insyn. En regel om sekretesskydd
syntes Kungl. Maj :t äga utfärda
med stöd av 21 § sekretesslagen.
»Det får här anses vara fråga om statlig
utredning, kontroll och stödverksamhet
med avseende å näringslivet, och
de statliga bolagen måste i lagens mening
anses vara enskilda företag.»

Till handelsdepartementet hör för
närvarande elva bolag. I den mån skriftväxling
förekommer mellan departementet
och bolagen brukar handlingarna
ej diarieföras. Detsamma gäller
promemorior och annat arbetsmaterial,
som för frågornas bedömning upprättas
inom departementet. Dessa handlingar,
som för närvarande uppgår till ett antal
av inemot 900, förvaras 1 särskilda
dossiéer i departementet. Att allt detta
blivit kiint beror, kan man säga, nästan

248 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

på en tillfällighet, och det är en smula
genant — blamage är kanske ett för
starkt uttryck!

Redan departementspromemorian röjer
tveksamhet i fråga om ärendets behandling.
Uttryck sådana som »synes»,
»anses vara fråga om» o. d. förekommer
tyvärr ganska ofta. Tolkningen av statligt
bolag som likställt med enskilt företag
är, så långt reservanterna kan se,
ingalunda otvetydigt. Det är ostridigt,
att sekretesslagen noga skall ange undantagen
från offentlighetsprincipen.
Dessutom är det lika ostridigt, att härföreligger
ett fall av kungörelse utan
stöd av sekretesslagen. På något sätt
har man kringgått grundlagens bestämmelser.
Rätteligen hade det bort ske en
komplettering av sekretesslagen, innan
ifrågavarande bestämmelse i administrativ
ordning utfärdats.

Herr talman! Det är detta märkliga
förhållande som utgör kontentan i yrkandet
om uttalande utan åberopande
av § 107 regeringsformen reservanterna
med fru Segerstedt-Wiberg i spetsen velat
göra.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Frågor angående sekretesslagen
har vid flera tillfällen under
de senaste åren diskuterats i riksdagen.
Resultatet av diskussionerna har blivit,
att lagen skall ses över, och arbetet därmed
pågår redan i departementet. Det
är alldeles uppenbart att det måste ske
en översyn av sekretessreglerna och att
det behövs kompletteringar av de nuvarande
bestämmelserna i denna lag.

Den aktuella frågan är utomordentligt
obetydlig. Den gäller ett tillägg till
kungörelsen den 4 januari 1939, som av
Kungl. Maj:t utfärdats utan att sekretesslagens
21 § dessförinnan ändrats.
Denna paragraf som avser handlingar
rörande näringslivet har av herr Hammar
redan citerats. Det är med stöd av
stadgandena i den paragrafen som
Kungl. Maj:t utfärdat tillägget till nämnda
kungörelse. Det är därvidlag att mär -

ka att de statliga företagen är formellt
fristående rättssubjekt och att det med
anledning därav föreligger full täckning
för åtgärden i 21 § sekretesslagen. Dessutom
måste det anses utomordentligt
angeläget, att rimligt skydd beredes de
statliga bolagen mot skadlig insyn.

Hem talman! Denna fråga utgör ytterligare
ett exempel på hur svårt oppositionen
i år har haft att finna anledningar
till anmärkning.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemvr har anmärkt,
att detta är ett utomordentligt
obetydligt ärende, och det må stå för
hans räkning. I varje fall har vi, så att
säga av en slump, kunnat finna, att
handelsdepartementet har cirka 900
handlingar, som med stöd av denna
stadga undandragits offentligheten. Formellt
kan det omöjligen vara riktigt
handlat. Jag betonar det än en gång,
att det har rått tveksamhet rörande
ärendets behandling, vilket man kan
läsa ut redan ur departementspromemorian.
Jämförelsen mellan statliga bolag
och enskilda företag är ingalunda otvetydig.
Detta är också anledningen till
att reservanterna velat göra detta uttalande.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om huruvida
dessa 900 handlingar upptäckts genom
en slump eller inte är väl knappast av
betydelse i detta sammanhang. Det avgörande
är att när handlingarna nu upptäckts,
är det av största vikt att sekretesskydd
kan beredas dem.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Av dechargebetänkandets
sid. 2 framgår att inrikesministern
haft ett ärende till behandling som gällde
utvisning på sin tid av en norsk och
en tysk medborgare. Utskottet som har
behandlat denna fråga ansåg att den
hade så stor betydelse att den borde
tagas upp på sätt som skett i konstitu -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

249

tionsutskottet. Det är som bekant inte
alla ärenden, som är uppe i konstitutionsutskottet
till granskning, som redovisas
bär. Inrikesministerns beslut gick
ut på att framställningen inte skulle leda
till någon åtgärd.

I framställningen stöter man också på
en begäran om tryckfrihetsåtal mot ett
par tidningar som skildrat själva händelsen.
Denna begäran om tryckfrihetsåtal
föranledde en JK-utredning, och det
visade sig att tryckfrihetsåtal i detta
fall var obefogat. Detta utredningsmaterial
har sedan legat till grund för inrikesministerns
beslut. Någon alldeles
särskilt djupgående utredning har sålunda
inte företagits. Utskottet var emellertid
enigt om att ärendet är av den
karaktären och inrikesministerns ställning
i detta fall sådan, att anmärkning
inte kunde ställas. Något yrkande härom
har inte förekommit i konstitutionsutskottet.

Jag har emellertid begärt ordet för att
beröra detta ärendes bakgrund, eftersom
jag anser, att det har en så uppseendeväckande
karaktär, att man, då man
gått igenom det, som vi gjort i konstitutionsutskottet,
inte bör gå förbi det i
dechargedebatten som om inget anmärkningsvärt
hade inträffat i detta
sammanhang.

De personer som här nämnes ■— det
står »viss tysk och viss norsk medborgare»
— leddes genom avvisning från
riket, den ena i tysk fångenskap i Norge
och den andra i döden. Händelsen utspelades
ju för länge sedan, som vi ser,
men den har inte fått sin rätta belysning
förrän åren 1958 och 1959. Inrikesministern
har — vilket också framgår av
handlingarna ■— inte haft tillfälle att
yttra sig i denna fråga förrän den 9
april i fjol. När händelserna inträffade
hade vi samlingsregering. Det rasade
krig runtom i världen, och det skedde
väl anmärkningsvärda ting, som aldrig
blev uppmärksammade. De handlingar,
rapporter o. d., som eventuellt finns angående
dem, var många gånger hemlig -

Granskning av statsrådsprotokollen

stämplade och är det fortfarande. Det är
således svårt att tränga till botten av
dem. Många gånger under kriget förhöll
det sig så, att när ett ärende var
så klart, att anmärkning skulle kunna
ha riktats mot ett statsråd, var det för
sent, och under den tid, då en anmärkning
skulle ha kunnat göras, ansåg man
det olämpligt, även om man visste av
saken. Man menade, att riket befann
sig i den belägenheten att man fick
stryka över och gå vidare.

De personer som denna fråga gäller
var — som jag sagt — två flyktingar.
De kom hit till Sverige i den stora flyktingström,
som vi tog mot över norska
gränsen. Tysken var en deserterande
soldat i den tyska krigsmakten. Han var
mot nazisterna och hade flytt från krigstjänst
i det härtagna Norge. Av tillgängliga
handlingar framgår det — det känner
vi väl alla till — att Sverige tog mot
flyktingar i stor utsträckning, även sådana
som rymt ur tysk krigstjänst. Regeringen
hade emellertid fria händer.
Det utgick cirkulärskrivelser från olika
departement, och den ena upphävde den
andra. Närmast ansvarigt i detta fall
var väl utrikesdepartementet. Desertörer
som kom hit kunde avvisas, men —
det är att märka — det skulle ske omedelbart
och på den plats vid gränsen,
där de hade kommit över. Om det förelåg
en fullbordad rymning skulle de få
stanna i Sverige. Jag nämner det i delta
sammanhang, ty i detta fall måste det
ovillkorligen vara fråga om fullbordad
rymning, då båda personerna hade vistats
i Sverige i flera månader. Därtill
kommer — och det stödde sig flyktingarna
på — att de fick stanna — detta
gällde även desertörer — först i särskilda
läger och sedan i frihet efter
speciellt tillstånd.

Jag skall, herr talman, inte närmare
gå in på några detaljer i detta sammanhang
utöver vad som är alldeles nödvändigt
för att ge den bakgrund, som
jag med största hastighet vill skissera
upp.

250 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

Med nämnda rykten och faktiska förhållanden
här hemma för ögonen litade
dessa båda på Sverige och de svenska
myndigheterna. De hade under den tid
de vistades i vårt land fått många bevis
på att de var bland vänner, som tillsammans
med vänner från Norge ordnade
för deras upphälle i ett torp uppe
vid norska gränsen.

Så låg det till, när flyktingarna en
dag fick besök av representanter för de
svenska myndigheterna, som skulle hämta
dem. De lovade dem att de skulle få
komma till ett svenskt interneringsläger.
Det var vad flyktingarna själva helst av
allt hade önskat. Jag har fått uppgift
om att vid denna tidpunkt hade en norrman
ordnat med en tillflyktsort, där de
skulle kunna vistas tills kriget var slut.
Men nu erbjöds för dem en annan möjlighet,
som de var mycket glada över.
De uttryckte också sin glädje och tacksamhet
och var mycket ivriga att få
följa med till det svenska lägret.

Den vackra sagan tog emellertid snart
slut och det med förskräckelse. Flyktingarna
fördes till en militärförläggning,
och när de hade kommit dit underrättades
de om att de inte längre
kunde få stanna i Sverige utan skulle
föras till Norge och överlämnas till tyskarna.
De protesterade och bad för sina
liv. Jag har fått mig tillsänt ett brev
med den skildring som den norska flyktingen
lämnade av detta, och jag vill
göra ett litet citat för att med hennes
egna ord visa hur de uppfattade det
hela: »Jeg tryglet da på mine knär om
åt han skulle la oss löpe — dere får
heller skyte etter oss, sa jeg, men da
har vi i allfald en sjansje til å komme
unna, for når vi först kommer till tyskerne
har vi ingen sjansje mer.»

Detta är några ord ur ett långt brev,
som just visar hur de bad för sina liv.
Men det hjälpte inte. Det löfte som man
givit dem uppe i ödetorpet var inte ärligt
menat, och så fördes de till Norge.
Omedelbart inne på den norska sidan
lyckades den tyska flyktingen rymma

tillbaka över gränsen till Sverige. Man
följde efter honom och sköt med revolver
— skjutningen började redan på
den norska sidan. Under tiden fasthölls
den norska flyktingen inne i bilen och
hon trodde att kamraten var skjuten.
I det brev, som jag nyss citerat, heter
det följande om skottlossningen: »Jeg
trodde Villi var skutt og skrek åt jeg
ville ut og se ham, kansje han ville mig
noe för han döde og jeg husker åt jeg
ropte: Dette har jeg drömt, — — —.
Jeg blev holgt fast av sjåfören, han
mente kansje åt jeg ikke hadde gott av
å se ham, död, for jeg trodde bestemt
åt han var skutt og det for igjenom meg
åt det var trods alt bedre å bli skutt i
flukt enn å bli stilt opp mot muren av
sine egne. Omsider kom da de tilbake
og sa åt Jutzi var vekk, de kunne ikke
finne ham.»

Detta är väl höjdpunkten av dramat,
och man borde sedan ha vänt tillbaka
till Sverige över gränsen. Men det underliga
är att sedan Jutzi sprungit ifrån
dem, såsom de sade, förde de den norska
flyktingen till ett tyskt militärläger,
något som innebar att hon överlämnades
direkt i tysk fångenskap och fördes
till ett fängelse.

Det har ju aldrig varit riksdagens mening
att något sådant skulle kunna inträffa,
och det är rena tillfälligheten
som gjort att det upptäckts många år
efteråt.

Nå, detta hände som sagt på hösten
1941. Sedan kom ju vintern. När det
åter blev vår och sommar hittade man
en dag Jutzis lik i ett vattendrag intill
den plats där han flydde. Han fanns
alltså hela tiden kvar på platsen och
hade legat död där i flera månader.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig vidare vid denna sak. Jag tror att
det återstår mycket innan det vunnits
klarhet om det hela. Man frågar sig
emellertid, om detta är det enda fall
som inträffat och hur militären och polisen
handlade under dessa år. Skedde
det verkligen i överensstämmelse med

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

251

Ianspråktagande av

regeringens mening? Jag anser att det
måste skapas klarhet om dessa ting. Det
fall som jag här berört är säkerligen
inte det enda exemplet, och det vore
mycket önskvärt att dessa frågor toges
upp i ett vidare sammanhang. Det bör
ingå som ett led i den vakthållning omkring
de mänskliga rättigheterna, som
alla partier här i riksdagen har deklarerat
sin anslutning till.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C till handlingarna.

§ 2

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
m. m., och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ianspråktagande av viss del av de Längmanska
donationsmedlen

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ianspråktagande av
viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att framföra några synpunkter på det
förslag som nu föreligger till avgörande.
Jag skall redan från början säga att jag
yrkar bifall till utskottets förslag. Det
finns emellertid några punkter där ett
klarläggande vore på sin plats.

Man skall för det första komma ihåg
att det här är fråga om ett testamente.

viss del av de Längmanska donationsmedlen

Ett testamente är inte som ett vanligt
statsanslag, som riksdagen kan fördela
i det närmaste hur som helst, utan det
ger uttryck åt en människas yttersta
vilja om hur kvarlåtenskapen efter henne
skall disponeras. Det ligger då i
öppen dag, att man särskilt i riksdagen
i en sådan här fråga måste ålägga sig
ett hänsynstagande som närmar sig ett
ödmjukt frågande: vad skulle donators
yttersta vilja vara i dag?

Erik Johan Längman hade en fast
vilja. Han visste vad han ville beträffande
A-fondens avkastning. Han föreskrev
att den skulle användas för i testamentet
närmare uppräknade sociala
och näringsmässiga ändamål, i första
hand till förmån för bygderna längst
uppe i norr.

En särskild utredning och departementschefen
har noggrant prövat hur
detta syfte bäst skall kunna förverkligas
i nuläget. Såväl utredningsmännen
som ecklesiastikministern har kommit
till den slutsatsen, att donators vilja
bäst efterföljs om ’/< av fondens årliga
avkastning används till företagsamhetens
främjande i Norrbottens län.

Det har hävdats att de sociala förhållandena
ändrats mycket under loppet
av hundra år. Det är riktigt. När man
ser bristerna i näringslivet och den stora
arbetslösheten längst uppe i norr inser
man emellertid hur brännande aktuell
donationen är ännu i dag. Behovet av
åtgärder på arbetsmarknaden är nämligen
skriande uppe i Norrbotten.

Utskottet tillstyrker departementschefens
förslag om fondens användning
och säger sig också biträda dennes förslag
beträffande fondens geografiska
verksamhetsområde. Därmed skulle väl
allan rättfärdighet vara uppfylld för
Norrbottens läns vidkommande, men det
står också i utskottets utlåtande: »Det
synes därför utskottet fullt rimligt, att
nämnden om så skulle visa sig befogat
bör efter prövning från fall till fall
kunna i viss begränsad utsträckning
även tillgodose sådant ändamål, som

252

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Statsbidrag till lärarbostäder m. m.

angivits i motionerna I: 620 och II: 773,
då detta ändamål har anknytning till
motsvarande verksamhetsområde inom
Norrbottens län.»

Jag skulle vilja fråga utskottet vad
detta innebär. Det sägs i utskottsutlåtandet
att det skall förekomma prövning
från fall till fall och att nämnden
bör kunna tillgodose i motionen angivna
ändamål. Det talas här i singularis.
Går man till motionen finner man att
motionärerna knyter samman lappslöjden
med den aktuella fonden. Detta kan
bli en s. k. kautschukparagraf i framtiden
och kanske bli lika svår att tolka
som Pauli ord om kvinnopräster. Ur
den synpunkten vore det kanske värdefullt
att redan i dag få höra vilka konkreta
avsikter utskottet inlagt i sin
skrivning.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I anledning av fru Jäderbergs
fråga vill jag svara följande
— och det är min personliga bedömning
av vad som har förekommit i utskottet
som jag här skall ge uttryck för;
om inte några äldre utskottsledamöter
protesterar, kan det även ge uttryck
för utskottets uppfattning.

Jag ber då först att få konstatera, att
utskottet har föreslagit bifall till propositionens
förslag och därmed förordat
en permutation av donationsfondens
bestämmelser så att den så långt
det är möjligt i modern skepnad skall
tillgodose donators vilja. Vad utskottet
sedan anför i anledning av motionerna
kan vara saker som i och för sig är
självklara men som kanske ändå må
ges en närmare tolkning.

Om en forskningsuppgift av nämnden
som skall förvalta pengarna anses angelägen,
måste forskningsintitutioner
kunna få utföra forskningsarbete var
institutionerna än är belägna så länge

arbetet tjänar Norrbottens intressen.
Det är självklart att resultatet av dessa
forskningar, fastän fonden främst skall
gynna länet, inte kan monopoliseras för
länet utan blir tillgängligt för övriga
Norrland och hela landet.

Fru Jäderberg ställde en fråga närmast
med anledning av vad som sägs
i sista stycket på sidan 7 av utskottets
utlåtande där det talas om »sådant ändamål».

Jag vill hänvisa till den motion som
utskottet i det sammanhanget vidrör och
där såsom särskilt behjärtansvärt ändamål
framhålles lappslöjden, som enligt
motionen borde gynnas utan geografiska
inskränkningar. Jag tycker att den
generositeten kan vi visa att om det
skulle visa sig lämpligt att utnyttja denna
fond för en kurs i lappslöjd, må det
vara möjligt även för en person bosatt i
Tärnaby att bevista den kursen. Det är
detta som åsyftas i det ifrågavarande
avsnittet av utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Statsbidrag till lärarbostäder m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
lärarbostäder m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 61 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 26 februari 1960,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade grunder för statsbidrag till
lärarbostäder inom det obligatoriska
skolväsendet, dels godkänna att avvecklingen
av tjänstebostadssystemet för
folkskolans lärare, nomadlärare och organister
inleddes den 1 oktober 1960

Nr 17

253

Onsdagen den 18 inaj 1960 em.

Och skedde i den ordning som i propositionen
föreslagits, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som kunde finnas erforderliga
för avvecklingens genomförande.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (1:535) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Grebäck och Elmwall (11:665), i vilka
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition måtte
dels besluta 1) att avslå Kungl. Maj :ts
proposition om att avveckling av tjänstebostadssystemet
nu skulle beslutas, 2)
att tjänstebostadssystemet skulle bibehållas
under ytterligare en tätortsförteckningsperiod
(5 år), 3) att statsbidrag
till uppförande av bostäder för
folkskolans lärare finge utgå med oförändrade
belopp, dels ock beakta vad i
motionerna i övrigt anförts,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. väckt motion
(11:666), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta, att statsbidrag för anskaffande
av lärarbostäder generellt
skulle utgå till skolorter med mindre än
400 invånare men bidrag under vissa
förutsättningar kunna komma i fråga
jämväl för andra orter, vilkas invånarantal
uppginge till 400 men ej till 900,
samt att statsbidragets storlek fastställdes
till 24 000 kronor per bostad och
med ett extra tillägg för de fyra nordligaste
länen med 4 000 kronor per bostad.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:535 och 11:665
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 666,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 26 februari 1960 förordade
grunder för statsbidrag till lä -

Statsbidrag till lärarbostäder m. m.

rarbostäder inom det obligatoriska skolväsendet
med den höjning av statsbidraget
för de fyra nordligaste länen,
som utskottet förordat;

b) godkänna, att avvecklingen av
tjänstebostadssystemet för folkskolans
lärare, nomadlärare och organister inleddes
den 1 oktober 1960 och skedde
i den ordning som av departementschefen
föreslagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de bestämmelser, som befunnes erforderliga
för avvecklingens genomförande.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Thorsten Larsson, Larsson
i Hedenäset och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet bort under I.
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:535 och 11:665,
besluta

a) att avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition,

b) att tjänstebostadssystemet skulle
bibehållas under ytterligare en tätortsförteckningsperiod
(5 år),

c) att statsbidrag till uppförande av
bostäder för folkskolans lärare finge
utgå med oförändrade belopp.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 105 är fogad en reservation av
herr Ivar Johansson m. fl. Som motionär
i frågan vill jag begagna tillfället att
närmare motivera min uppfattning.

Jag är i princip anhängare av avveckling
av tjänstebostadssystemet, men mina
erfarenheter som kommunalman i
en glesbygdskommun säger mig att det
finns anledning att skynda långsamt i
denna fråga. Det vore enligt min uppfattning
motiverat att bibehålla tjänstebostadssystemet
under ytterligare en
tjänsteförteckningsperiod och även låta
statsbidraget för uppförande av lärarbostäder
under denna period utgå med

254 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Statsbidrag till lärarbostäder m. m.

oförändrat belopp. Många skäl kan anföras
för en sådan ståndpunkt. Jag skall
här endast beröra några få av dem.

För glesbygdskommunerna kommer
det, även om tjänstebostadstvånget avskaffas,
att innebära, jag höll på att säga
en moralisk skyldighet eller i varje fall
en praktisk nödvändighet att anskaffa
eller anvisa bostad för platssökande lärare,
om kommunen över huvud taget
skall kunna erhålla dugande lärare. Med
den praktiska erfarenhet jag har vill
jag hävda att den nuvarande ordningen
underlättar för glesbygdskommunerna
att erhålla lärare. Departementschefens
förslag att statsbidrag till byggande av
lärarbostäder inte bör utgå, om skolan
ligger inom ett avstånd på 4 km farbar
väg från tättbebyggt område, ställer jag
mig mycket tveksam till. Det är värdefullt
att åtminstone någon av lärarna
bor vid skolan, inte minst med tanke på
den roll skolan i glesbygderna spelar
som kulturfrämjande faktor och kontaktorgan
mellan skola och hem.

Ett annat motiv för bostadstvångets
bibehållande är, att lärarna av många
skäl bör bo i den kommun där de har
sin tjänst. Ett av de skäl som kan anföras
är inverkan på kommunalskatten.
Utvecklingen på vår landsbygd är i
detta hänseende verkligt skrämmande.
Jag skall be att få nämna några exempel
från min hembygd på detta. Vi har
en lärare, för övrigt kantorn i vår församling,
som bor i Uppsala. Dit är det
4i/i mil, och han åker dagligen mellan
staden och vår kommun. Rektorn i en
grannförsamling bor också i Uppsala
och far dagligen 3 mil fram och tillbaka.
En av våra bästa lärare har sökt sig
bort från vår kommun därför att den
bygdeskola där han är verksam skall
läggas ned och han inte gärna vill finna
sig i att förflyttas till centralskolan
och tvingas söka sig bostad på den öppna
marknaden.

På detta sätt blir ju lärarpersonalen
i våra glesbygdskommuner ett slags
främlingslegionärer som irrar mellan

de olika kommunerna, vilket ju inte är
önskvärt. Det är med stort bekymmer
som vi, oavsett partitillhörighet, åtminstone
i min kommun ser på den föreslagna
snabba avvecklingen av tjänstebostadssystemet.
Hela vårt skolväsende
ligger i stöpsleven, och vi måste på
något sätt försöka ordna införandet av
enhetsskola, men i det fallet vet vi faktiskt
varken ut eller in.

Det finns olika förslag. Halva kommunen,
säger man, skall i fråga om enhetsskolan
föras till Uppsala län, och
återstoden skall bli kvar i Stockholms
län och vi blir hänvisade till att söka
kontakt med närliggande grannkommuner.
Detta är ett förslag. Ett annat är, att
vi skall föras till Hallstavik, dit det är
fyra mil, och ett tredje är att vi skall
gå samman med en annan kommun och
få enhetsskola i vår kommun. Vi vet
faktiskt inte ett enda dugg om hur vårt
skolväsende kommer att gestalta sig under
den närmaste perioden. Får vi enhetsskolan
till vår kommun, då behöver
vi de tjänstebostäder som vi har,
och vi behöver säkerligen ytterligare
möjligheter för att placera lärarna. Om
kommunen blir delad, får vi bostäder,
som vi inte vet vad vi skall göra med.
Detta är skäl som enligt min mening är
allvarliga nog, och jag tror att vi delar
vår betänksamhet med många glesbygdskommuner.
Vi hade faktiskt behövt mera
andrum för att anpassa oss till de
nya förhållandena. Jag är alldeles övertygad
om att de kommer att skapa mycken
irritation och många svårigheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Denna fråga har sedan
flera år varit föremål för uppmärksamhet
från landskommunernas sida. Jag
tror att man över lag inom landskommunerna
är till freds med den förordning
som nu kommer att träda i kraft
från 1 juli 1960. I detta sammanhang
vill jag redovisa att landskommunernas

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 255

förbunds styrelse för sin del med tillfredsställelse
hälsar denna förordning.
Det hänger samman med att kommunerna
kommer bort ifrån det trassel, som
de i många fall hade, då kommunen på
ett vettigt sätt ville försöka klara upp
bostadsfrågan för vederbörande lärare.

Nu säger herr Grebäck, som är talesman
för reservanterna, att glesbygdskommunerna
kommer i kläm, då den
nya förordningen träder i kraft. Jag vill
till herr Grebäck säga att det ju alltjämt
i fortsättningen ges möjlighet för
kommunerna att klara bostadsfrågan för
vederbörande lärare på ett tillfredsställande
sätt, och detta blir så mycket lättare
i den mån man kommer bort från
de mycket snäva regler som fanns tidigare
då kommunen skulle klara bostadsfrågan.

Nu kan man naturligtvis säga att det
för landskommunernas vidkommande
hade varit önskvärt att statsbidraget
hade satts högre, men med hänsyn till
att hyran nu skall bestämmas marknadsmässigt
har kommunen möjlighet att ta
ut en hyra som i stort sett svarar mot
de reella byggnadskostnaderna, och
man kan i detta fall säga att kommunen
är skyddad.

Det har vid flera tillfällen varit
krångel i vad det gällt att få för statsbidrags
erhållande godkännande av
byggnad, som kommunen har ställt till
förfogande, inte minst på grund av att
kvadratmeterantalet kan ha varit så
fixerat, att det något överstigit bidragsgränsen.
Man har då ifrån länsstyrelsens
sida sagt nej till statsbidrag för
bostaden.

Nu kommer man bort ifrån allt det
där. Det blir ett generellt statsbidrag på
18 000 kronor, som kommer att utgå till
dessa bostäder. Kommunerna får sedan
rätt att bygga i stort sett så som de själva
önskar och kan bereda vederbörande
lärare en utmärkt bostad. Jag tror för
min del att det är en förenkling av de
förordningar, som tidigare har gällt,
vilken i stort sett kommer att hälsas

Statsbidrag till lärarbostäder m. m.

med tillfredsställelse i Sveriges landskommuner.
Dessa har under flera år
önskat att komma bort ifrån denna
tjänstebostadsskyldighet, som har föranlett
en hel del besvärligheter för kommunerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Den föregående talaren
sade, att den nya förordningen skulle
träda i kraft den 1 juli; jag vill minnas
att det var den 1 oktober, men det kanske
inte spelar så stor roll i sammanhanget.

Herr Nilsson i Göingegården gjorde
sig till talesman för landskommunerna,
och det har han självfallet rätt till. Men
jag misstänker att de synpunkter, sopi
herr Grebäck tidigare har anfört, kanske
närmare ansluter sig till landskommunernas
verkliga uppfattning när den
tid kommer, då de får tänka över detta
problem.

Jag instämmer helt med vad herr
Grebäck sade och vill bara tillägga, att
man här öppnar nya vägar för att i viss
utsträckning avfolka landsbygden. Det
kan ju inträffa, att en lärare finner
med sin fördel förenligt att vara bosatt
i en stad på två, tre mils avstånd från
skolan. När lektionerna skall börja om
morgnarna och barnen kommer till skolan,
kommer kanske läraren dit i sin
bil, och när barnen på eftermiddagarna
blir hemförlovade, sätter sig läraren i
bilen och åker tillbaka till sin bostad i
staden eller i något annat samhälle.

Vad beträffar kontakten mellan skola
och hem, som här talas om, utgår jag
ifrån att läraren, i varje fall om denna
kontakt skall upprätthållas, är bosatt
inom skolområdet. Man kan väl svårligen
tänka sig, att kontakten skall kunna
upprätthållas, om läraren bor på någon
annan plats. Detta tal blir följaktligen
av ringa värde.

Jag vill dessutom tillägga, att den betydelse
som det har för en bygd att ha

256 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

lärarna bosatta där inte är så ringa.
Lärarna är ofta intresserade av bygdens
angelägenheter och, beroende på personlig
inställning, det kommunala livet,
de är intresserade av hembygden
och ofta ledare av det frivilliga bildningsarbetet,
musikcirklar, sångföreningar
o. s. v. De är en tillgång för
bygden.

Jag skall inte förstora svårigheterna,
men jag tror att det vore angeläget att
bifalla denna respittid på fem år, som
reservanterna föreslår, för att än en
gång tänka över detta problem. Det är
nog rätt riskabelt att uniformera värt
samhälle. Det är ändå så, att förhållandena
är rätt olika i ett stadssamhälle
och på landsbygden.

Jag skulle här vilja yrka bifall till
reservationen med tillägg av en vädjan
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att ytterligare
överväga dessa synpunkter.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Organisationen av den statliga centrala

rationaliseringsverksamheten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl Maj:ts proposition
angående organisationen av

den statliga centrala rationaliseringsverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 126 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960, föreslagit
riksdagen att I. godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för den statliga
rationaliserings- och revisionsverksamheten;
II. besluta att statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision
och statens organisationsnämnd
skulle upphöra fr. o. m. den 1 juli 1961;

III. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1961
inrätta ett statligt centralt rationaliseringsorgan,
benämnt statskontoret, samt
ett statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,
benämnt riksrevisionsverket;
IV. godkänna att statskontoret
och riksrevisionsverket i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört
försåges med tjänster till det antal
och i de lönegrader som departementschefen
förordat; V. bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft vissa
motioner, nämligen

dels följande vid riksdagens början
väckta motioner:

motionerna i första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:4) och i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II: 2),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam och särskild utredning
i syfte att vinna besparingar i
den statliga förvaltningen genom indragning
och sammanslagning av förvaltningsorgan,
eventuellt i kombination
med överföring och omgruppering av
arbetsuppgifter, samt genom rationalisering
av förvaltningsarbetet i övrigt,
varvid i motionerna anförda förslag
och synpunkter måtte beaktas; samt

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

257

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

motionerna i första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 253) och i andra
kammaren av herr Hedlund in. fl.
(11:311), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
skyndsam utredning angående en förutsättningslös
prövning av den statliga
förvaltningens uppgifter samt av möjligheterna
till decentralisering av beslutanderätten
och till sammanslagning av
ämbetsverk och statliga organ på såväl
det centrala som det regionala planet i
syfte att effektivisera och förbilliga den
statliga verksamheten enligt vad i motionerna
anförts;

dels ock sex i anledning av den föreliggande
propositionen väckta motioner,
däribland

motionerna i första kammaren av
herr Nils Hansson (I: 644) och i andra
kammaren av herr Ståhl (II: 795), i vilka
motioner hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 126
måtte beakta vad i motionerna anförts;

motionen i första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. (I: 645), i vilken
motion hemställts att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av de i proposition
nr 126 förordade riktlinjerna för den
statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten,
att statens sakrevision
och statens organisationsnämnd alltjämt
finge bestå eller alternativt att statens
sakrevisions verksamhet förlädes
till statskontoret med bibehållande av
samtliga hittillsvarande uppgifter;

motionen i andra kammaren av herr
Sköld (11:794), i vilken motion hemställts
att riksdagen, med förklaring att
de i proposition nr 126 förordade riktlinjerna
för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten inte
kunnat godtagas, ville hos Kungl. Maj :t
hemställa att ett reviderat förslag i frågan
förelädes 1961 års riksdag, med beaktande
av att statens sakrevision och
.statens organisationsnämnd skulle bestå
som självständiga institutioner med
nuvarande uppgifter under de förenk17
Andra kammarens protokoll 19C>0.

lade former som i motionen angivits;
samt

motionen i andra kammaren av herrar
Kollberg och Wedén (II: 796), i vilken
motion hemställts att riksdagen
måtte godkänna de i propositionen nr
126 framlagda riktlinjerna för den statliga
rationaliserings- och revisionsverksamheten
med den modifieringen att statens
sakrevisions arbetsuppgifter tillfördes
det nya centrala rationaliseringsverket,
statskontoret.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: 794 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen I: 645, i vad den avsåge
bibehållande av statens sakrevision
och statens organisationsnämnd såsom
självständiga verksamheter, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen I: 645, såvitt nu vore i fråga,
samt motionen II: 796, besluta att
den egentliga sakrevisionella verksamheten
skulle förläggas till det statliga revisionsverket; IV.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 797,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten,

b) besluta att statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision och
statens organisationsnämnd skulle upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961,

c) besluta att fr. o. in. den 1 juli 1961
inrätta ett statligt centralt rationaliseringsorgan,
benämnt statskontoret, samt
ett statligt centralt revisions- och statsbokföringorgan,
benämnt riksrevisionsverket,

d) godkänna att statskontoret och
riksrevisionsverket i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört för ,

''r 17

258 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

såges med tjänster till det antal och i
de lönegrader som departementschefen
förordat,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 644 och
II: 795 anfört;

VI. att motionerna I: 4 och II: 2 samt
1:253 och 11:311 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sunne, Nestrup, Birke,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Nilsson i Göingegården, Wedén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort under III. och IV. hemställa III.

att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
del samt med bifall till motionen I: 645,
såvitt nu vore i fråga, samt motionen
II: 796, besluta att den egentliga sakrevisionella
verksamheten skulle förläggas
till det statliga rationaliseringsverket; IV.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: 797,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten, dock
med den ändring som föranleddes av
vad reservanterna hemställt under III.,

b) besluta att statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision och
statens organisationsnämnd skulle upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961,

c) besluta att fr. o. m. den 1 juli 1961
inrätta ett statligt centralt rationaliseringsorgan,
benämnt statskontoret, samt
ett statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,
benämnt riksräkenskapsverket,

d) godkänna att statskontoret och

riksräkenskapsverket i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört
försåges med tjänster till det antal
och i de lönegrader som departementschefen
förordat, dock med de ändringar
som föranleddes av vad reservanterna
hemställt under III.,

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

2) av herrar Ivar Johansson, Sunne,
Nestrup, Birke, Lundström, Thorsten
Larsson, Skoglund i Doverstorp, Staxäng,
Ståhl, Nilsson i Göingegården, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå, Larsson i
Hedenäset och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att utskottet under VI. bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:4 och 11:2 samt
I: 253 och II: 311, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam och förutsättningslös
utredning i syfte att vinna
besparingar i den statliga förvaltningen
i enlighet med vad dessa reservanter anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den fråga som riksdagens
kamrar nu skall ta ställning till är
ganska komplicerad. Detta framgår i
viss mån av att två utredningar har haft
frågan uppe för undersökning. I ena
fallet ledde utredningen inte till någon
Kungl. Maj:ts proposition. Den andra
utredningen resulterade i att frågan
nu visserligen ligger på kamrarnas
bord, men meningarna har varit minst
sagt delade i utredningen. Även remisssvaren
i den senaste utredningens betänkande
är ganska divergerande, och
det måste ha varit en besvärlig uppgift
för Kungl. Maj :t att på detta heterogena
material bygga upp ett förslag att
föreläggas riksdagen.

Detta är inte sagt av oartighet, men
departementschefens i vissa fall mångordiga
resonemang fram och tillbaka ger

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 259

Organisationen av den statliga

inte täckning för en del uttalanden, som
därför i viss mån har fått formen av
önsketänkande. Detta är kanske en naturlig
följd av att materialet har varit
så oklart.

Enligt min mening har motion nr 794
i denna kammare, väckt av herr Sköld,
en ganska stark motivering, och motionären
har goda skäl för sitt yrkande
att ett reviderat förslag i frågan måtte
föreläggas 1961 års riksdag. Personligen
har jag också varit mest böjd för
att tillstyrka detta förslag, men då det
icke vann gehör inom avdelningen får
jag nu finna mig i att frågan i vad gäller
principerna avgöres omedelbart.
Detta innebär emellertid inte att jag
accepterar Kungl. Maj :ts förslag om
hur sammanslagningen skall göras. Det
är också där som reservationen avviker
från utskottets förslag, som till största
delen överensstämmer med Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag kan inte underlåta att här citera
ett stycke ur utskottsutlåtandet, nämligen
följande: »Sålunda skall enligt förslaget
fyra nuvarande ämbetsverk upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961, nämligen
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens
sakrevision och statens organisationsnämnd.
I stället föreslås skola
fr. o. in. nämnda dag inrättas två nya
ämbetsverk, ett för rationaliseringsverksamhet
och allmän remissverksamhet,
vilket enligt förslaget skulle överta benämningen
statskontoret, och ett revisions-
och statsbokföringsorgan, förslagsvis
benämnt riksrevisionsverket.»

Jag kan inte fria mig från känslan
att det ligger något rörande förhoppningsfullt
eskalologiskt i denna utskottets
skrivning. Det gamla med alla sina
brister skall avskaffas, det nya med sina
förtjänster och friska vindar skall träda
till. Man får här inte förbise, att det
i det nya ämbetsverket fortfarande måste
finnas utrymme för såviil statskontorets
som riksräkenskapsverkets traditionellt
utformade arbetssätt. Detta iir
oundvikligt, även om man kan göra

centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

vissa smärre ändringar. Detta gäller inte
minst riksräkenskapsverkets på räkenskapshandlingar
fortlöpande granskning
av redovisning och förvaltning.

Vidare gäller det att till de två nya
ämbetsverken foga två institutioner,
statens sakrevision och statens organisationsnämnd,
med från ämbetsverket
helt artskilda arbetssätt. Utan att här
redovisa de olika utredningarnas och
remissinstansernas uppfattningar — det
skulle ta alldeles för lång tid — vill
jag som riktpunkt för mitt ställningstagande
anföra följande.

En sammanslagning bör kunna ge
ökad effektivitet, där goda förutsättningar
finns för att de till sammanslagning
föreslagna verken smälter samman
på ett naturligt sätt. Vidare bör en sammanslagning
icke ske i sådana fall, där
en klar artskillnad föreligger.

Med denna bedömning bär jag inte
något direkt att erinra mot departementschefens
förslag att organisationsnämnden
bör uppgå i det centrala organet
för egentlig rationaliseringsverksamhet.
Däremot finns det enligt min
mening flera skäl som talar mot den
sammanslagning av sakrevisionen och
riksräkenskapsverket som departementschefen
föreslår.

Jag vill här nämna att en av utredningarna
som förutsättning för sammanslagning
har angivit, att budgetbyrån
och finansstatistiska byrån överflyttas
till statskontoret. Detta har departementschefen
emellertid avvisat.
Det bör också uppmärksammas, att rationaliseringsutredningens
förslag utmynnade
i en besparing av de totala
kostnaderna för rationalisering av kontrollverksamheten,
främst uppnådd genom
avsevärd begränsning av den kamerala
revisionen.

Departementschefen säger om denna
sak: »För egen del tillmäter jag allmänt
sett den kamerala revisionsverksamheten
en större betydelse än vad
utredningen gjort.»

Propositionen utgår från i det hela

260 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

oförändrat kostnadsläge. Men det avgörande
är dock att dessa verk, som jag
nu sist nämnde, har en naturlig samhörighet
med varandra i sina arbetsförhållanden.
Om detta skulle jag vilja säga
följande. Det framgår ju av den föreliggande
propositionen, att 1956 års rationaliseringsutredningsbetänkande.
som
där refereras och som i viss mån ligger
till grund för förslaget att sammanslå
riksräkenskapsverket och statens
sakrevision, utsatts för en nedgörande
kritik av verket i fråga, som avstyrkt en
sammanslagning. Även statens sakrevision
bär bestämt motsatt sig en dylik
sammanslagning. Riksräkenskapsverket
har bl. a. framhållit, att den av sakrevisionen
bedrivna verksamheten enligt
hittills vedertagen uppfattning representerar
en från egentlig revision
artskild verksamhet. Den statliga revisionen
avser liksom all revision en fortlöpande
granskning och redovisning
och förvaltning på grundval av räkenskaper
och andra handlingar. Syftet
med denna revision är ytterst att utgöra
en garanti mot felaktig medelsanvändning
och direkta oegentligheter.

Sakrevisionen har framhållit att erfarenheten
givit vid handen, att det kamerala
räkenskapsmaterialet är av underordnad
betydelse för dess verksamhet.
Sakrevisionen har vidare erinrat att
rationaliseringsutredningen i begreppet
sakrevision inlagt en helt annan innebörd
än vad den verksamhet har, som
sakrevisionen alltifrån sin tillkomst bedrivit.
Det framhålles, att riksräkenskapsverket
enligt sin instruktion har
att granska ändamålsenligheten av vidtagna
åtgärder. En dylik till räkenskapsmaterialet
sluten saklig bedömning i
samband med den kamerala revisionen
bör helt naturligt utföras av kamerala
granskningsorgan och den har icke
kommit i konflikt med sakrevisionens
verksamhet.

Det ligger i sakens natur, att en sakrevision,
sådan den hittills bedrivits
av statens sakrevision, icke lämpligen

kan bedrivas samtidigt med kameral
granskning. I annat fall riskerar man,
att den sakrevisionella verksamheten får
en icke önskvärd byråkratisk inriktning.
Man kan vidare knappast förvänta
sig att chefspersonalen och revisionsbyråerna
samtidigt skall kunna leda den
kamerala granskningen, handlägga förfrågningsärenden
rörande författningstolkning,
besvara remisser samt planlägga
och leda sakrevisionell verksamhet.
Vid en sådan splittring av arbetsuppgifterna
kan befaras, att den kamerala
granskningen kommer att ges förtursrätt
och allvarlig risk sålunda förefinnes
att den sakrevisionella granskningen
därigenom kan bli eftersatt.

Med hänsyn härtill och då sakrevisionen
sådan den hittills bedrivits av
statens sakrevision närmast är hänförlig
till rationaliseringsfrågan, synes
mest ändamålsenligt att den också förlägges
till det nya rationaliseringsorganet,
statskontoret.

Av detta torde ganska tydligt framgå,
att en sammanslagning av berörda verk
kan bli en belastning och kan omintetgöra
den ökade effektivitet, som man
väl avser med den föreslagna förändrade
organisationen. Jag skulle givetvis
helst se, att statens sakrevision fortfarande
fått arbeta som en fristående
institution, ty jag tror att på grund av
denna ställning och även på grund av
koncentrationen direkt på arbetsuppgifterna
effektiviteten har främjats.

Eftersom denna möjlighet syntes helt
utesluten har vi reservanter sagt, att
»den verksamhet som hittills bedrivits
av statens sakrevision får anses ha en
så bestämd anknytning till rationaliseringsverksamheten
att, därest statens
sakrevision icke bibehålies i nuvarande
organisationsform, den odelad bör
infogas i det föreslagna statskontoret».
Jag ber därför, herr talman, att i denna
del få yrka bifall till reservation nr 1
av herr Sunne in. fl.

Jag vill också säga några ord om reservation
nr 2, som är föranledd av mo -

Onsdagen den 18 maj 1960 em. Nr 17 261

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

tioner vid riksdagens början. Det gäller
en översyn av statsverkets nuvarande
uppbyggnad, en översyn som
man anser framstå som en alltmer trängande
sak. Det rationaliseringsverk, som
utskottet har tillstyrkt och som jag här
förut berört, skall ha till uppgift att
kontinuerligt verka för effektivisering
av den statliga förvaltningsapparaten.
I nuvarande läge är det emellertid angeläget
att en allmän översyn av hela
förvaltningsapparaten vidtas i ett sammanhang,
så att besparingar och effektiviseringar
skyndsamt kan genomföras.
De avvägningar som härvid blir
nödvändiga kräver enligt vår mening
en särskild utredning, i vilken vi förutsätter
att de politiska partierna skall bli
representerade. Vi har också förutsatt
att detta utredningsarbete skall kunna
ske i kontakt med det statliga rationaliseringsorganet.
Därför har också reservanterna
hemställt, att riksdagen må,
i anledning av de motioner jag nämnde,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam och förutsättningslös utredning
i syfte att vinna besparingar i den
statliga förvaltningen enligt vad vi anfört
i motiveringen. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag har rent principiellt
en helt annan mening om metoderna för
rationaliseringsverksamheten och den
sakrevisionella granskningen av den
svenska statsförvaltningen än den som
kommit till uttryck i den föreliggande
propositionen och det därpå grundade
utskottsutlåtandet. Jag hyser helt naturligt
ingen som helst tilltro till min förmåga
att mot Kungl. Maj:t och statsutskottet
åstadkomma eu förändring i
form av ett annat beslut än det som
statsutskottet rekommenderar, men jag
har ansett att det kanske ändå är min
skyldighet att i korthet lägga fram min
uppfattning i denna fråga.

I min motion har jag anfört, att det

både när det gäller rationalisering och
sakrevisionell granskning fordras en
mycket stor rörlighet och en förmåga
hos de organ som har hand om verksamheterna
att ta emot impulser och
tillgodogöra sig erfarenheter från samhällslivets
olika områden. Det behövs i
själva verket en så mångsidig erfarenhet
för att nå till goda resultat, att den icke
permanent kan rymmas inom ett statligt
organ. Man måste från fall till fall
hämta de människor som behövs från
olika håll. För de skilda fallen behöver
skapas arbetslag. Det är ett litet bidrag,
som det statliga organet självt kan ge
till sådana arbetslag.

Med dessa utgångspunkter är det väl
naturligt, att jag inte kan finna det
lämpligt att ändamålsgranskningen av
tillämpningen av statsmakternas beslut
eller strävandena att rationalisera den
statliga förvaltningsverksamheten förläggs
till stora ämbetsverk, som utöver
dessa uppgifter och kanske väsentligen
har sitt ansvar på områden med en
överväldigande mängd av löpande ärenden.

De förutsättningar för denna verksamhet,
som jag nu i korthet har refererat
efter min motion, har inte bestritts från
utskottets sida. Man kan kanske tvärtom
säga, att utskottet i viss män anslutit
sig till dem. Men utskottet har ansett,
att man kan uppfylla dessa förutsättningar
även inom ramen för de föreslagna
verken. Man har mjukat upp propositionens
skrivsätt, och man har så att
säga fört in synpunkter, som i viss mån
harmonierar med vad jag sagt. Särskilt
på vissa punkter har man försökt utforma
ett förfarande, varigenom det
skulle bli möjligt att åstadkomma en
större smidighet och rörlighet och en
mångsidigare erfarenhet än vad som
egentligen har kunnat utläsas ur propositionen.
Man anför t. ex. — det är ju
ett drag som återfinns i propositionen -—
att det i dessa verk icke skulle tillsättas
ordinarie tjänstemän i någon
större omfattning. Det är klart, att det

262 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

rent formellt sett innebär, att dessa
tjänstemän sitter lösare; de kan lättare
utbytas. Ja, formellt sett är det så, men
i verkligheten förekommer det ju inte.
Dessa personer kan naturligtvis vinna
befordran och då försvinner de. Men om
de inte vinner befordran, sitter de där
de sitter och stelnar som byråkrater såsom
vi människor har så lätt för att
göra när vi förs in i en sådan arbetsform.

Jag pekade i min motion på att de
föreslagna verksstyrelserna skulle få sina
arbetsuppgifter bestämda av verkschefen.
Det har jag åtminstone trott mig
kunna utläsa ur utredningsförslaget.
Men nu säger utskottet, att det inte alls
är meningen; det är styrelserna själva
som skall bestämma vilka ärenden de
skall ta upp.

Jag skall inte fördjupa mig i de svenska
verksstyrelsernas historia. Jag skulle
kunna göra det. I dessa verksstyrelser
har man från tid till annan vid sidan
om den byråkratiskt beslutande verkschefen
— vi kommer ihåg våra verk
med sina generaldirektörer, uppbyggda
på den byråkratiska principen om enmansbeslut
— infört så kallade lekmannarepresentanter.
Jag minns dem på
sina ställen ända sedan 1920-talet. De
har aldrig blivit någon succé.

Men låt oss gå ut ifrån att det här skall
bli en ny styrelse för statskontoret och
en ny styrelse för revisionsverket. De
som kommer att sitta i dessa styrelser
skall bestämma vad man skall göra. Man
tänker sig att detta skall bli någonting
som kan tillämpas i anda och sanning.
Är det då säkert att dessa verksstyrelseledamöter
inom statskontoret finner att
rationaliseringstekniken är just det område
som de vill ägna sin största uppmärksamhet?
Månne det inte lockar dem
mer att få lägga sin näsa i blöt i de remissvar,
som verket skall avlämna i
stora och viktiga samhällsfrågor. Eller
är det så alldeles säkert, att styrelseledamöterna
i det nya revisionsverket
kommer att ha sitt huvudintresse i just

ändamålsgranskningen av de fattade beslutens
utförande i det levande livet?

Jag måste för min del säga, att det
inte finns någon garanti för detta. Risken
finns att både rationaliseringsuppgifterna,
som i så hög grad är tekniska
spörsmål, och den sakrevisionella prövningen
kommer att bli ett regelrätt
byråarbete med de konsekvenser som
därmed följer.

Utskottet menar, att man genom en
lämplig avvägning av instruktionerna
för verken kan se till att det blir lämpliga
metoder. Man kan säga ifrån, att
det skall skapas arbetslag, och man
kan säga ifrån att det skall inkallas experter.
Jag fäster kammarens uppmärksamhet
på att det alltid enligt instruktionen
för riksräkenskapsverket förelegat
en skyldighet att verkställa ändamålsprövning,
att göra sakrevision. Har det
någon gång skett? Aldrig! Och varför?
Jo, därför att den kamerala granskningen
— tillsynen över att utgiftsanvisningarna
står i överensstämmelse med
gällande författningar — bär slukat intresset
eller kanske snarare medfört
tvång att arbeta för att försöka hinna
med den kamerala granskningen av materialet,
ett arbete som steg för steg
blivit mer och mer överväldigande. Eftersläpningarna
har blivit större och
större, och man har tvingats att tunna ut
stickprovsgranskningen mer och mer.
Det bär aldrig blivit några tillfällen till
en sakrevisionell granskning i riksräkenskapsverket.

Jag skulle rent parentetiskt vilja infoga,
att det på mig gör ett närmast parodiskt
intryck att tänka sig, att den egentliga
sakrevisionen skulle läggas till riksräkenskapsverket,
som saknar varje tradition
på detta område. Om man nu
skall göra den här byråkratiseringen,
vilket jag antar riksdagen kommer att
besluta, iir det bättre att sakrevisionen
också läggs på statskontoret, därför att
statskontoret under hela detta sekel varit
inställt på att kritiskt granska framlagda
förslag — för statskontoret har

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

263

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

kritiken mot förslagen varit en grundton.
Det är inte så förfärligt mycket
bättre, men det är bättre än Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag.

Vad är det nu jag tycker är det principiellt
mest betänkliga i det framlagda
förslaget? Jo, det är, som jag kanske
tidigare har snuddat vid, att rationaliseringsarbetet
och sakrevisionsarbetet
skall förläggas till verk, som egentligen
har sitt huvudsakliga arbete på rutinfältet
— det är de rutinmässiga arbetena
som tar den mesta tiden och kräver de
största arbetsinsatserna. Det kan inte
vara lämpligt att man till verk med en
övervägande rutinmässig karaktär på
sitt arbete lägger en initiativverksamhet,
sådan som både den verkliga sakrevisionsverksamheten
och rationaliseringsverksamheten
utgör. Det är verksamheter,
där initiativen och icke det
löpande arbetet är det viktigaste. Att
koppla samman en sådan initiativverksamhet
med rutinverksamhet måste ha
sina stora risker. Min erfarenhet säger
mig, att om löpande verksamhet kommer
i konflikt med initiativverksamhet,
så är det den sistnämnda som får stryka
på foten. Jag tar ett exempel.

Låt oss utgå från att vi får ett statskontor
som har två huvuduppgifter. Den
ena är att svara för de viktiga stora allmänna
remisserna, alltså att granska
kommittéförslag, departementspromemorior
o. d., den andra avser den rent
tekniska rationaliseringsverksamheten i
statsförvaltningens arbete. Låt oss vidare
antaga, att det på statskontorets
bord hamnar ett antal viktiga frågor,
på vilka remissvar skall lämnas. I telefonen
hänger statssekreteraren i finansdepartementet
t. ex. och jagar på att
dessa remisser skall komma i tid, ty det
skall bli proposition till riksdagen och
det är bråttom. Det är då den naturligaste
sak i världen, att generaldirektören
säger till en byråchef eller någon
annan av de främsta tjänstemännen på
de byråer, som sysslar med rationaliseringsarbetet
och vilken är insatt i en

och annan av dessa frågor på ett alldeles
särskilt sätt: »Jag vet att du håller
på med en rationaliseringsuppgift
som är viktig nog, men du förstår, att
dessa remissvar måste fram i tid. Du
får därför lägga ditt ordinarie arbete
åt sidan några månader och i stället
hjälpa oss med remissvaren.»

Eller låt oss ponera, att även revisionsverket
liksom andra kommer i
trångmål för den rent juridiska löpande
granskningen av medelsanvisningarna.
Man känner ett behov av att hinna fatt
och lånar folk från sakrevisionsbyråerna
till de kamerala granskningsbyråerna.

Det är sådana saker som gör att jag
inte kan tycka att de framlagda förslagen
är så lyckliga. Enligt min uppfattning
skall organen för egentlig sakrevision
och egentligt rationaliseringsarbete
vara fristående organ, som slipper
allt rutinarbete, som arbetar med
en mycket liten fast personal men har
sådana resurser, att man kan kalla till
sig experter från skilda håll för att ge
sig i kast med de olika problem som
dyker upp. Det var väl inte för inte
som den nuvarande sakrevisionen och
den nuvarande organisationsnämnden
en gång skapades som fristående organ.
Jag menar, att man kanske även där
med tiden råkat ut för att få för mycket
rutinarbete över sig, och min uppfattning,
sådan jag försökt uttrycka den i
motionen, är att man skall gå den rakt
motsatta vägen och göra organen för
sakrevision och för rationaliseringsvcrksamhct
än mer fristående, iin mer
strikt inriktade på de viktiga och väsentliga
uppgifterna på detta område.

Jag kan för min del inte ge min röst
åt statsutskottets förslag. Av två onda
ting väljer jag då det minst onda —
det som ligger i att även sakrevisionen
tillföres statskontoret. Jag vill detta hellre
än att den verksamheten skall läggas
under ett revisionsverk, ty det är
eu sak att granska och föra böcker och
en annan att bedöma, om utförandet av

264 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

ett beslut är klokt. Jag ber därför, herr
talman, att med det sagda få yrka bifall
till motionen 11:794, och jag tillägger,
att sedan den motionen avslagits, vilket
jag förutser, kommer jag att rösta för
reservationen nr 1.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Frågorna om den statliga
rationaliseringsverksamheten i dess
vidsträcktaste bemärkelse har under hela
1950-talet varit föremål för ett betydande
intresse. Förutom de två rationaliseringsutredningarna
— 1949 och 1956
•— ägnade även besparingsutredningen
1958 åtskilligt arbete åt dessa spörsmål.
Dessutom har under ganska lång tid vid
olika tillfällen i riksdagen motionsvis
framförts yrkanden om bättre samordning
och effektivisering av den statliga
rationaliseringsverksamheten.

När riksdagen nu har att ta ställning
till ett i organisatoriskt avseende genomgripande
förslag beträffande den
statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten
kan riksdagen göra detta
på grundval av ett omfattande utredningsarbete.
Dessutom har genom den
remissverksamhet, som dessa förslag varit
föremål för, de olika problemställningarna
erhållit ytterligare belysning.

Jag menar, att det är inte bara möjligt
utan även i hög grad nödvändigt att
riksdagen nu tar ståndpunkt till denna
organisationsfråga. Att detta ståndpunktstagande
måste ske mot bakgrunden
av en mycket splittrad opinion är
beklagligt, men detta kan enligt mitt
sätt att se inte få tas till utgångspunkt
för ett ytterligare förhalande av ställningstagandet.
Hänsyn till de människor,
som nu arbetar i denna verksamhet
och till deras legitima intresse av
att få besked om hur statsmakterna i
fortsättningen tänker sig den framtida
utformningen av revision och rationalisering,
gör att ett ytterligare uppskov
inte bör ifrågakomma.

Det torde inte heller vara möjligt att
med vare sig uppskov eller fortsatta ut -

redningar åstadkomma någon större
enighet på detta område. Vi får väl räkna
med att splittringen fortsätter ända
tills en omorganisation genomförts och
den nya organisationen i praktiskt arbete
visat vad den lyckats åstadkomma.
Och detta är, menar jag, ytterligare ett
skäl till att riksdagen nu bör fatta beslut
i denna angelägenhet.

Den olika bedömning av detta organisationsproblem,
som kommit till uttryck
i tidigare betänkanden och remissyttranden,
återspeglar sig även i
motionsvis framförda yrkanden med
anledning av denna proposition. I motionerna
framställes yrkanden från avslag
— innebärande att den nuvarande
ordningen bibehålies — till alternativa
eller subsidiära yrkanden om andra organisationsformer.
Det är givet att jag
helst skulle ha sett att statsutskottet enhälligt
godkänt propositionsförslaget,
men när man inte gjort det vill jag ändå
uttala min tillfredsställelse över att diskussionerna
resulterat i endast två meningar
i huvudfrågan.

Den ena — bakom vilken står utskottets
majoritet —• innebär, att man av
statskontoret och organisationsnämnden
skapar ett nytt rationaliseringsverk och
av riksräkenskapsverket och statens
sakrevision ett nytt revisionsverk. Såvitt
jag kan förstå innebär reservationen
på denna punkt ingen annan avvikelse
än att man vill att sakrevisionen
skall ingå i rationaliseringsverket i
stället för i revisionsverket. Detta medför
som sagt åtminstone den fördelen,
att riksdagen nu har bara två alternativ
att välja på, även om jag för min del
anser att reservationsalternativet är något
oklart; jag återkommer till detta
senare.

Jag skulle, herr talman, innan jag
ger mig in på någon bedömning av dessa
två alternativ vilja knyta endast ett
par reflexioner till motionerna. Jag gör
det därför att reservanterna i sin mycket
knapphändiga motivering visserligen
hänvisar till motionerna men i öv -

Nr 17

2(35

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

rigt icke, enligt min mening, anför några
vägande skäl för sin ståndpunkt.
Reservanterna tillstyrker det alternativa
yrkandet i motionen nr 645 i första
kammaren, de tillstyrker vidare motionen
i andra kammaren nr 796 och de
biträder den i motionen i andra kammaren
nr 794 subsidiärt uttalade uppfattningen.

Det må vara reservanternas sak att
klara ut, hur man fått denna ekvation
att gå ihop. Jag vill påpeka att i den
Kollberg-Wedénska motionen godtar
man den organisatoriska uppbyggnaden
av det nya statskontoret enligt propositionen
men vill föra dit också sakrevisionens
arbetsuppgifter. Herr Skölds
subsidiära yrkande innebär däremot, att
sakrevisionen och organisationsnämnden
skall bestå såsom skilda institutioner
men att statskontoret skall handlägga
dessa organs administrativa och kamerala
uppgifter. Det är alltså en betydligt
lösligare anknytning till rationaliseringsorganet
än som framgår av
klämmen i punkt III i reservationen.
Om nu riksdagen skulle bifalla reservationen,
måste det inte då bli svårt för
Kungl. Maj :t att veta, hur riksdagen har
menat att det nya rationaliseringsverket
skall byggas upp organisatoriskt och
hur riksdagen vill ha anknytningen av
organisationsnämnden och sakrevisionen
till statskontoret ordnad?

Låt mig sedan, herr talman, eftersom
nu reservanterna i så stor utsträckning
hänvisar till motionerna, bara helt stillsamt
få göra det påpekandet, att motionärer
och reservanter måtte ha läst propositionen
ganska dåligt — i och för
sig förklarligt i riksdagens hektiska slutskede.
På annat sätt kan jag inte finna
någon förklaring till de formuleringar,
som nästan ordagrant återkommer i såväl
herr Skölds som herr Sveningssons
motion och som talar om »inkorporering»,
»inlemmande» och »införlivning»
av organisationsnämnden och
sakrevisionen i »byråkratiskt organiserade
ämbetsverk». De kammarledamö -

ter, som läst propositionen, ger mig säkert
rätt i att hela departementschefsuttalandet
vederlägger detta påstående
i motionerna, och om det till äventyrs
ändå skulle råda någon tvekan på denna
punkt, vill jag hänvisa till utskottets
utlåtande på s. 7, där utskottet anför
»att när utskottet ansett sig böra biträda
Kungl. Maj :ts organisationsförslag en
avgörande förutsättning härför varit,
att verksamheten inom båda de ifrågavarande
nya ämbetsverken skall kunna
bedrivas i former som i varje särskilt
fall kan medföra det ur såväl effektivitets-
som ekonomisk synpunkt bästa
möjliga resultatet. Den omständigheten
att båda verken förutsatts skola förses
med särskilda styrelser torde innefatta
en garanti härför». Det tycks mig, som
om motionärerna alltför lättvindigt lyckats
komma förbi alla de uttalanden där
finansministern understryker just den
synpunkten, att det inte är fråga om
»inkorporering» i gamla ämbetsverk
utan att vad som nu föreslås är tillskapandet
av två helt nya verk i stället för
fyra gamla. Det är ju detta som är utgångspunkten
för propositionsförslaget.

Herr talman! Det är någon som har
sagt om den tyske filosofen Hegel och
hans lärjungar, att de tänkte rätt men
utifrån felaktiga utgångspunkter. Nu vet
inte jag om motionärerna har någon
gemensam filosofisk lärofader -— i så
fall finns väl denne på närmare håll
— men ett har man i alla fall lyckats
med, som överträffar Hegel, och det
är att tänka med bortseende från de
flesta relevanta utgångspunkter i denna
fråga.

Att det här inte är fråga om vanliga
»byråkratiska ämbetsverk» framgår -—
förutom av att de nya verken skall förses
med särskilda styrelser — att som
herr Sköld också var inne på ordinarie
anställningsform för kvalificerade tjänster
endast i undantagsfall skall tillämpas.
Nu säger herr Sköld att även om
tjänsterna görs ordinarie, sitter tjänstemännen
där i alla fall. Jag skulle vilja

266

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

fråga herr Sköld: Gör de inte det också
i herr Skölds organisation? Det är väl
ingen skillnad därvidlag. Jag vill också
peka på att tjänsterna skall tillsättas
efter ansökningsförfarande och att för
de flesta kvalificerade tjänsterna samma
högstlönegradssystem som nu finns
inom både sakrevisionen och organisationsnämnden
skall tillämpas.

För att ytterligare understryka verkens
särställning har utskottet — som
herr Sköld också var inne på — särskilt
poängterat, att det är verksstyrelsen
och inte verkschefen, som skall bestämma
vilka ärenden som skall handläggas
av styrelsen. Vidare understryker utskottet,
vilket herr Sköld också påpekade,
att man i instruktionerna skall
understryka dessa verks särställning
och att arbetsformerna skall vara sådana,
att arbetet kan bedrivas i friare
former än i andra verk, vilket skall
komma till uttryck i instruktionerna.
Det innebär, att de farhågor herr Sköld
i sin motion uttalat för att arbetet inte
skall kunna bedrivas med för varje uppgift
sammansatta arbetslag är överdrivna
—• det kan enligt utskottets mening
väl förenas med den nya organisationen.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om vilken organisationsform som
är den lämpligaste för den statliga revisions-
och rationaliseringsverksamheten.
De fyra nu verkande institutionerna
på området har vissa uppgifter som lika
väl kunde åvila något annat organ. Som
finansministern framhåller i propositionen,
blir frågan om vilken myndighet
som hör utföra de olika närbesläktade
uPPg‘fterna en praktisk bedömningsfråga.
Jag skall villigt erkänna, att skäl kan
anföras som stöd för uppfattningen, att
sakrevisionens verksamhet bör införlivas
med rationaliseringsorganet. Men
nog förefaller det mig naturligare, att
den sakrevisionella verksamheten hänföres
till det organ, som inte bara sysslar
med kameral revision och härpå
grundad sakrevision utan avses i ökad

omfattning få sin verksamhet inriktad
på sakrevisionell granskning. Farhågorna
för att den rationaliseringsverksamhet
sakrevisionen nu bedriver skall
gå förlorad förefaller mig i varje fall
överdriven. Den vinst som kan uppnås
genom att inympa sakrevisionens anda
i det nya revisionsverket skall heller
inte underskattas. Styrelseformen bör
utgöra en ytterligare garanti för att
verksamheten bedrives på effektivast
möjliga och ur statsnyttans synpunkt
bästa sätt.

Genom arrangemanget med respektive
verkschefer som ledamöter av varandras
styrelser bör ett fruktbärande
samarbete mellan rationaliserings- och
revisionsorganet kunna etableras. Att
under sådana förhållanden sakrevisionens
hittillsvarande rationaliseringsverksamhet
skulle eftersättas har i varje
fall jag svårt för att tro. Det är ju ändå
vakna och för sina arbetsuppgifter intresserade
människor det är fråga om
och inte några robotar. Jag kan i detta
hänseende helt ansluta mig till departementschefens
uttalande i propositionen,
där han förutsätter, »att revisionsorganet,
så snart den sakrevisionella verksamheten
ger anledning att närmare undersöka
en myndighets organisation,
skall uppta kontakt med rationaliseringsorganet,
som det bör åligga att vidarebehandla
frågan».

Den nu föreslagna omorganisationen
av den statliga revisions- och rationaliseringsverksamheten
kommer enligt
min mening att betyda en effektivisering
av den statliga förvaltningsapparaten
och därmed på längre sikt ett förbilligande
av denna.

Med det nu anförde ber jag att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan under
punkterna I t. o. m. V.

Punkten VI innefattar, som herr
Staxäng tidigare var inne på, utskottets
ställningstagande till vid riksdagens
början väckta motioner med yrkanden
om utredning i syfte att vinna besparingar
i och effektivisering av den stat -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

267

Organisationen av den statliga

liga verksamheten. Utskottets majoritet
har inte ansett det påkallat att nu
beställa någon ny utredning. Utskottets
borgerliga ledamöter har reserverat sig
för bifall till ifrågavarande motioner.
Då en rad av de frågor, som tagits upp
i dessa motioner, avses skola handläggas
inom det nya rationaliseringsorganet —
hit hör exempelvis frågorna om sammanslagning
av närliggande verksamhetsgrenar,
om delegering av beslutanderätt
etc. — kan jag inte finna att en
utredning nu på dessa punkter är befogad.
I den mån motionerna syftar längre
och det antar jag att de gör, vill jag
erinra om att vi nyligen avslutat en
besparingsutredning, vars resultat vi
alla känner. Man vill redan nu igångsätta
en ny stor besparingsutredning.
Om jag fattade herr Staxäng rätt, var
det nämligen meningen, att det skulle
ingå ledamöter från de olika partierna
i denna utredning. Jag tycker ändå att
detta att så kort tid efter det att en besparingsutredning
redovisat sitt resultat
komma och begära en ny besparingsutredning
inte kan tjäna något vettigt
ändamål.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall även till punkt VI i
statsutskottets utlåtande nr 107.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte ingå i
någon saklig polemik mot herr Gustafssons
i Stockholm anförande. Det vore att
missbruka kammarens tid så här sent
på natten, om jag pläderade för mitt
förslag som ju är dömt; det förstår jag.

Jag begärde ordet med anledning av
påståendet, att jag inte skulle ha läst
den kungl. propositionen ordentligt, eftersom
jag har talat om att avsikten
var att rationaliseringsverksamheten
och sakrevisionen skulle inlemmas eller
inkorporeras i statskontoret och revisionsverket.
Jag har läst propositionen
ordentligt och även utskottets utlåtande,
och visst har jag sett att man
har sagt: »Allt det gamla är förgånget;

centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

allt är nytt vordet.» Men, ärade kammarledamöter,
om man lägger samman
statens organisationsnämnd med
det av Karl XII skapade statskontoret
och sakrevisionen med det 40 år gamla
riksräkenskapsverket, då låter inte
jag lura mig av talesätt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld säger att
han inte skall ta upp någon saklig diskussion
med mig om den här saken.
Jag skall inte heller göra det. Jag skulle
bara vilja ställa en liten försynt fråga
till herr Sköld. Eftersom nu herr
Skölds förslag i huvudsaklig del bygger
på 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande, varför kom då inte
herr Sköld med sitt förslag under den
tid då herr Sköld i egenskap av finansminister
hade möjlighet att genomföra
det?

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var så, att 1949
års utredningsförslag liksom 1956 års
utredningsförslag i mycket väsentlig
del trasades sönder av remissinstanserna.
Mitt förslag i motionen bygger inte
på 1949 års utredningsförslag. Det
förslaget innebar som bekant att organisationsnämnden
och sakrevisionen
skulle gå till statskontoret, och det är
riktigt, jag ansluter mig subsidiärt till
den ståndpunkten. Men, ärade kammarledamöter,
om jag hade sett taktiskt
på denna fråga och kunnat se fram i
tiden till 1960, hade jag väl tagit 1949
års dåliga förslag och lagt fram det
för att slippa att få förslaget från den
senaste utredningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har kanske också
möjligheter att göra mitt inlägg relativt
kort, sedan ledamoten av den nuvarande
sakrevisionen Hans Gustafsson,
som även är utskottets talesman,

268

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1900 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

har utvecklat skälen i Kungl. Maj:ts
proposition. .lag skall emellertid inte
börja på samma sätt som herr Sköld
och rubriksätta hans motion som en
parodi på motion; han tillät sig ju att
kalla Kungl. Maj :ts proposition parodisk.
Jag tror nog, att herr Sköld har
skrivit sin motion efter en ärlig uppfattning,
och jag kan försäkra kammaren,
att ungefär på samma sätt har
jag skrivit Kungl. Maj :ts proposition.
Herr Skölds presentation av propositionens
förslag var dock så pass uppseendeväckande,
att det må vara mig
tillåtet att ge min presentation av det
hela.

Här har talats om två tidigare utredningar
i ärendet. 1949 års utredning
hamnade på ett förslag om sammanförande
av statskontoret, sakrevisionen
och organisationsnämnden i ett organ.
Detta skulle ha blivit påtagligt stort.
Avsikten var att sätta en generaldirektör
i spetsen och bygga upp det
med dubbla överdirektörer, sex fasta
byråer och dessutom en speciell avdelning
för den militära organisations- och
rationaliseringsverksamheten. Det var
rätt förklarligt, att man vid detta tillfälle
hesiterade för det mammutverk,
som skulle ha blivit resultatet av denna
operation, även om det naturligtvis
fanns skäl som talade för den.

När jag tog ställning till 1956 års förslag
hesiterade jag också inför ett verk
av den omfattning, som ett strikt överförande
av både sakrevisionen och organisationsnämnden
till statskontoret
skulle ha inneburit. Nu är denna proposition
ett försök att fånga upp de bärande
tankarna i både 1949 års utredning
och 1956 års. Man för över organisationsnämnden
till statskontoret och
gör detta till ett statligt rationaliseringsverk.
.lag tycker mig nästan i denna
debatt och även i motionerna ha
funnit, att just beteckningen »statskontor»
väcker associationer till alltför
lång tid, till decennier och sekler —
Per Edvin Sköld talade ju om för oss,

att statskontoret härstammade från
Karl XII:s tid — och att man därför
inte är benägen att sätta detta begrepp
i samband med modern rationaliseringsverksamhet.
Jag övervägde faktiskt
rätt länge att byta namn även på statskontoret
och kalla det för det statliga
rationaliseringsverket — vilket skulle
efterträda det gamla statskontoret -—
men jag måste bekänna, att traditionen
hade en viss makt över mitt tänkande.
Just av respekt för det gamla
verket vågade jag mig inte på att föreslå
ett namnbyte. I sak kommer dock
det nya rationaliseringsverket att i sitt
arbetssätt och sitt allmänna uppträdande
i grund vara ett annat verk än det
gamla statskontoret.

När det gällde sakrevisionen var förhållandet
kanhända litet mer komplicerat.
Båda utredningarna — såväl 1949
års som 1956 års — föreslog, att den
i sin nuvarande form icke skulle leva
vidare. 1949 års utredning ville lägga
in sakrevisionen i statskontoret, och
1956 års utredning ville föra den till
riksräkenskapsverket. Jag försökte lösa
problemet på det sättet, att den mera
revisionellt betonade verksamheten
skulle föras över till riksräkenskapsverket,
som hade den kamerala, granskningsbetonade
revisionen om hand, medan
däremot den mera organisationsbetonade
verksamheten inom sakrevisionen
skulle föras över till statskontoret.

Jag håller med om att man kan säga,
att produkten kanske kan te sig förbryllande,
om man sitter alltför hårt
fast i de gamla tankegångarna. Jag är
också den förste att erkänna, att meningarna
under remissbehandlingen av
detta ärende var ytterst delade. Organisationsnämnden
och sakrevisionen
var påtagligt irriterade över denna nya
organisationsgiv, men även riksräkenskapsverket
— kanske inte statskontoret,
om jag minns rätt — var tveksamt.
Jag förklarar detta helt enkelt så, att
vi människor ju är konservativa i vå -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17 269

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

ra uppfattningar. Vi har alltid den tanken,
att vad vi är vana vid är det bästa
och hesiterar en smula inför det nya.
Det är på något sätt enklare att säga,
att det gamla vet man vad det är, men
det nya är man litet osäker inför.

Så småningom kom emellertid finansdepartementet
vid resonemang med
dessa verks chefer — alla fyra verken
har varit inkopplade i det förberedande
arbetet — fram till något av en »understanding»,
och när propositionen
slutligen skrevs var de i stort sett —
jag kanske kan göra något undantag —
rätt överens med finansministern om
hur de båda nya verken skulle se ut.

Det har sagts att om sakrevisionen
överföres till riksräkenskapsverket på
sätt som nu föreslagits, skulle resultatet
bli en byråkratisk tågordning och
bibehållandet av gammalt kameralt beteendemönster,
något som skulle riskera
det goda arbete som sakrevisionen i
och för sig skulle kunna göra. Om man
har den uppfattningen, att det här är
fråga om att inkorporera vissa verk
med andra, kan jag delvis förstå denna
argumentering. Men om man i stället
betraktar saken så, att det göres
rent hus med fyra verk och bygges upp
två nya, då blir väl själva utspelet annorlunda.

Nu är ju gränsen mellan en strikt kameral
revision och en sakrevision i
viss män flytande. Många impulser till
ett sakrevisionellt ingripande kan erhållas
från den kamerala granskningen,
och såsom herr Gustafsson i Stockholm
nyss framhöll är tanken den att genom
det nya verk som skall heta riksrevisionsverket
föra in en anda av frihet
i arbetsmetodiken och koncentration
på väsentligheter i det revisionsarbete
som verket har framför sig. Under de
förberedande arbetena har också givits
besked om att man bör kunna få en
hel del väsentliga uppslag för sakrevisionellt
arbete just ur räkenskapsmaterialet.

När det talas om risken för bvråkra -

tisering har man nog på ögats näthinna
kvar bilden av de gamla byråkratiska
verken. Man tror att det sätt, varpå
dessa verk fungerade, skall bli tongivande
för de nya verkens arbete. Så
kommer inte att bli fallet. Det är ju
här fråga om att ge verken direktiv för
deras arbete. Från departementets sida
kommer vi med stöd av utskottsutlåtandet
— därest nu riksdagen antar
detta —- att lägga upp arbetsuppgifterna
för verket, och det är detta som
kommer att ha avgörande betydelse.

Den som läser igenom propositionen
— jag vill gärna tro att även motionärerna
gjort detta och herr Sköld har
i varje fall här från talarstolen deklarerat
att han noggrant tagit del av propositionen
— skall finna, att den är
skriven med klar inriktning på de arbetsmetoder
som vi eftersträvar för det
nya revisionsverkets del. Departementschefen
säger bl. a.: »Jag instämmer vidare
i utredningens mening, att man
inte bör binda det centrala rationaliseringsorganet
med bestämda direktiv
angående valet av arbetsuppgifter och
sättet att lösa dessa.» Vidare säges det
i propositionen, att en sakrevisionellt
inriktad granskning skall bedrivas under
fria arbetsformer och att arbetsmetoderna
måste lämpas efter uppgifternas
art. Vid valet av arbetsuppgifter
och sättet för deras utförande bör
verket, såsom det också här tidigare
framhållits, ha stor frihet, och därav
följer att statsmakterna inte bör knyta
vissa rationaliseringsuppgifter till viss
byrå. I propositionen understrykes
även, att man skall försöka åstadkomma
personalcirkulation mellan olika
byråer och sektioner och mellan verken
och statsförvaltningen i övrigt.
Andra detaljer i propositionen, såsom
högstalönegrad ssystemet, icke-ordinariesättande
av tjänster och omorganisation
av de gamla byråkratiska styrelser,
som finns i två av verken, efter
modell från sakrevisionen och organisationsnämnden
till lekmannastyrelser,

270 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

allt detta måste också peka i samma
riktning.

Herr Staxäng framhöll, att det egentligen
inte vinnes någonting från besparingssynpunkt
med omläggningen.
Jag kan ge honom rätt däri. Vad som
är karakteristiskt för omläggningen är
— förutom att det blir ett annat innehåll
i arbetet än fallet varit inom det
gamla riksräkenskapsverket och det
gamla statskontoret — att man satsar
på relativt höga tjänster och kvalificerat
folk, eftersom rationaliseringsverksamheten
och de sakrevisionella uppgifterna
inom förvaltningen är att betrakta
såsom uppgifter av väsentligt
värde för staten.

De båda nya verken är ju relativt
stora, och detta är också ett uttryck
för regeringens avsikt att åstadkomma
en effektivisering. Om man sedan kallar
cheferna för gruppchefer, byråchefer
eller avdelningschefer eller om man
kallar enheten för grupp, byrå eller arbetsenhet,
det kan ju inte vara avgörande
för verkets utformning av sina
arbetsuppgifter.

Vid sidan av denna organisation ges
det sedan möjligheter för de båda verken
— som också Hans Gustafsson underströk
-— att organisera relativt fristående
avdelningar, bestående utav experter
på de områden där sådana är erforderliga.
Det är således för tidigt att
fälla bilan över de två nya verken, eftersom
man ännu inte har någon som
helst erfarenhet av om de motsvarar de
riktlinjer, som här är presenterade. Om
de blir fria, arbetande verk, som vi vill
ha dem till, eller om de fastnar i byråkratiska
former vet vi ännu ingenting
om. Verkscheferna och deras medarbetare
bör väl ha en »fair chance» att visa
sig motsvara Kungl. Maj:ts och utskottets
förväntningar, när de om något år
kommer i verksamhet.

Jag vill sedan allra sist, herr talman,
bemöta herr Sköld ytterligare på ett
par punkter. Han säger att stora ämbetsverk,
som har sitt ansvar till över -

vägande del på löpande ärenden, kommer
att mer eller mindre nonchalera
det sakrevisionella arbete eller rationaliseringsarbete
som de kommer att åläggas.
Herr Sköld anser att de helt enkelt
inte kommer att hinna med detta. Jag
menar att vad som helt och hållet är
avgörande för det här problemet är om
verken får erforderliga personella resurser.
Eftersom vi har ett team av sakrevisionellt
utbildat folk i sakrevisionen
och dessa personer nu kommer att
hamna i det nya revisionsverket, får
detta — om jag jämför det med det
gamla riksräkenskapsverket, vilket jag
egentligen inte skulle göra — ännu större
resurser och mera personal, som har
de erforderliga kvalifikationerna. På
samma sätt kommer statskontoret att få
alla de duktiga medarbetare som vi haft
i organisationsnämnden och som varit
specialister på organisationstekniska
frågor. Det nya rationaliseringsverket,
som vi fortfarande av respekt för gammal
tradition kallar statskontoret, kommer
att ha sex rationaliseringsbyråer,
och det skall understrykas att rationaliseringsarbetet
kommer att bli en mycket
prioriterad arbetsuppgift för det nya
verket.

Vi har dessutom i propositionen redovisat
att det blir nödvändigt att slå av
en del på kraven att verket skall lämna
remissvar. Jag tror alla ger mig rätt
om jag säger att det blev något av rutin
och kanske slentrian med att det
gamla statskontoret skulle avge ett remissvar
i praktiskt taget varje ärende.
Av statsverkspropositionen framgår att
i varje liten punkt har statskontoret
hörts. Däremot har kanhända inte statskontorets
synpunkter till alla delar blivit
beaktade. Vid vissa tillfällen kanske
många av riksdagens ledamöter blivit
något chockerade av den respektlöshet
varmed Kungl. Maj:t tagit på en del av
dess remissyttranden. Under de allra
sista åren har emellertid statskontorets
verksamhet lagts om på ett sätt som jag
tycker varit till fördel, i varje fall för

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

271

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

finansministern. Man har angripit vissa
områden och satt in mera tid och arbetskraft
på dessa speciella områden.
Studerar man olika statsverkspropositioner
kommer man att få bekräftat, att
när under de senaste åren statskontoret
kunnat inrikta sin remissverksamhet i
petitaärenden på mera väsentliga ting
har också dess synpunkter blivit mera
beaktade än vad som kanske tidigare
varit fallet.

Personligen har jag den uppfattningen
att skall man få ett bra rationaliseringsarbete
utfört, skall det vara en kombination
av organisationsteknisk sakkunskap
och förvaltningsmässig erfarenhet. Felet
med den gamla organisationsnämnden
var, enligt min uppfattning, att
den visserligen i stor utsträckning hade
organisationsteknisk sakkunskap men
inte i motsvarande mån kunde komplettera
denna med förvaltningsmässig erfarenhet.
Båda de komponenterna skall
till, om man skall få den riktiga produkten
av verkets arbete. Den nya organisation
av verket som det här är
fråga om tror jag tillgodoser dessa synpunkter.
Personalen från det gamla
statskontoret har naturligtvis den erfarenhet
på det förvaltningsmässiga området
och personalen från organisationsnämnden
den tekniskt-organisatoriska
sakkunskap som eftersträvas. Det finns
alltså inget belägg för att antaga att
verken skall arbeta som det gamla statskontoret
och riksräkenskapsverket.

Den omständigheten, herr Staxäng,
att den finansstatistiska byrån och budgetbyrån
stannar kvar i riksrevisionsverket,
bör naturligtvis inte hindra de
fyra övriga revisionsbyråerna, som skall
utföra dels kameral och dels sakrevisioncll
granskning, att fullfölja sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill sedan, herr talman, siiga några
ord om lekmannastyrelserna. De båda
gamla verken var ju byråkratiska ämbetsverk
med en generaldirektör som
bestämde. Organisationsnämnden och
sakrevisionen däremot var verk med

lekmannastyrelser. Den som är intresserad
att i statsliggaren se efter vilka
som satt i de verken kan konstatera att
det var representanter från näringslivet
och ifrån den allmänna samhällsintresserade
sektorn som ligger utanför själva
statsverksamheten.

Jag vet inte om jag misstog mig, men
jag tyckte mig i herr Skölds anförande
finna en viss överlägsenhet mot lekmannastyrelserna.
Han uttryckte sig så,
att dessa aldrig gjort någon succé. Jag
tror detta är en djupt orättvis beskrivning
av lekmannainflytandet i de statliga
förvaltningarnas styrelser. Vi har
haft lekmannastyrelser i sakrevisionen
och i organisationsnämnden med ledamöter
från bl. a. denna kammare, som
förmodligen inte är benägna att skriva
under Per Edvin Skölds betygsättning
av deras insatser. Jag kan vidare nämna,
för att nu ta det som jag hastigt kan
finna ur minnet, jordbruksnämnden, där
en lekmannastyrelse har fungerat, en
lekmannastyrelse som sannerligen inte
har underordnat sig generaldirektören
utan har haft mycket bestämda uppfattningar
om riksviktiga ting som det organet
handlägger. Vi har också haft en
lekmannastyrelse i arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag är alldeles övertygad om
att den lekmannastyrelsen har spelat
en stor roll, trots att jag har all respekt
för arbetsmarknadsstyrelsens energiske
och framgångsrike generaldirektör. Jag
har själv varit ledamot såsom lekman i
en statlig styrelse, arbetarskyddsstyrelsen,
innan jag hamnade i denna centrala
förvaltning, och jag vill bestämt
protestera mot att vi satt där och godtog
allt vad generaldirektören tyckte
och tänkte. Vi har lekmannastyrelser
också i bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelscn
och en rad andra verk. Jag tror
att man gör lekmannainflytandet en stor
orättvisa om man rycker på axlarna och
säger att en lekmannastyrelse inte ger
någon lösning på problemet om verkets
ledning därför att det i alla fall blir
generaldirektören som bestämmer.

272 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

Jag tror över huvud taget att spådomar
om hur en ny styrelse, som skall
tillsättas om något år, kommer att fungera
i ett verk, som skall börja arbeta
ungefär samtidigt, är spådomar i fåvitsko
och att det följaktligen är klokare
av spåkarlarna och andra, som
inte är lika djärva att spå, att avvakta
utredningen innan man avger så bestämda
omdömen.

Herr Staxäng är väl besvarad med
vad jag nu har anfört i mitt inlägg, som
var ett försök att spänna över de mera
principiella synpunkter som berör det
här förslaget.

Även om jag har försökt att inte
skämta i det här inlägget — jag tycker
inte det är mycket att skämta om när
nu denna fråga skall avgöras efter 10-åriga bekymmer och dubbla utredningar
och mycket administrativt arbete och
trassel — kan jag ändå lätta upp det
hela med att sluta med att påpeka att
Per Edvin Sköld, som anmärkte att man
nu ville rädda kvar två verk, varav det
ena skapades av Karl XII och det andra
var 40 år gammalt, supplementärt kom
till den slutsatsen att det verk som
Karl XII skapade var att föredra framför
det som var 40 år gammalt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Kammaren har ju av finansministern
fått en mycket grundlig
redovisning av de skäl han haft för att
lägga fram propositionen. Kammaren
har också haft tillfälle att lyssna till
herr Staxängs och herr Skölds kritik
mot propositionen. Jag skall nu i största
korthet knyta några reflexioner framför
allt till finansministerns anförande.

En av finansministerns huvudlinjer i
hans försvar för propositionen var att
det inte här vore fråga om att inkorporera
organisationsnämnden och sakrevisionen
i de två gamla verken. I stället
skapades två helt nya verk som inte
hade någon motsvarighet i det förgångna,
och då hade man inte fog för ett

sådant resonemang som t. ex. herr
Sköld förde.

Nu har jag på en central punkt en
annan uppfattning än herr Sköld i
själva sakfrågan. Men jag tycker att
finansministern vad beträffar det nuvarande
riksräkenskapsverket och det
blivande riksrevisionsverket mycket
starkt underskattar betydelsen av en
av de synpunkter som kunde förefalla
självklara och som herr Sköld kraftigt
framhöll.

Det är väl ändå på det sättet att det
måste fortsätta att vara en synnerligen
väsentlig uppgift, även för det nya verket,
att fullgöra den kontroll och den
kamerala revision samt den tillsyn i
andra avseenden, som riksräkenskapsverket
nu har sig ålagda.

Finansministern har själv understrukit
vikten av detta. Det har vidare under
debatten påpekats att intensiteten
i denna kontroll under senare tid har
avtagit och kanske inte uppfyller alla
de önskemål som man vill ställa på densamma.
Det innebär, herr talman, såvitt
jag förstår, ett erkännande av att det
nya riksrevisionsverket sannerligen får
all möda med att upprätthålla de arbetsuppgifter
som det gamla riksräkenskapsverket
nu har.

Jag kan i övrigt beträffande det gamla
riksräkenskapsverket och det nya
riksrevisionsverket inskränka mig till
att instämma i herr Skölds farhågor. Jag
tror att de kan bekräftas av erfarenheter
även från annat håll. I den dragkamp
mellan kamerala revisionsuppgifter
och andra kontrolluppgifter, å ena
sidan, samt sakrevisionella uppgifter,
å den andra, som här kan uppstå, är
det tyvärr i hög grad sannolikt att det
blir de sista som får stryka på foten.

När det gäller det nya rationaliseringsverket,
som alltså får behålla det
gamla namnet statskontoret, har finansministern
— det var en annan huvudlinje
i hans anförande — sagt att här
har redan en viss förvandling i statskontorets
verksamhet börjat, som bor -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

273

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

de vara ägnad att underlätta dess transformering
till ett verkligt effektivt statligt
rationaliseringsverk, när det verket
nu också tillföres organisationsnämnden.
Inom parentes kan jag anmärka
att i och med att finansministern
säger detta har han också själv på en
punkt brutit udden av sin egen kritik
av herr Skölds kritik.

Men, herr talman, i samband med
rationaliseringsverket föreligger ett förhållande,
där mina synpunkter tydligen
skiljer sig från dem som herr Sköld
har anfört, ehuruväl jag skall erkänna
att det från herr Skölds sida har förebragts
beaktansvärda skäl även för hans
synpunkter. Mina erfarenheter från
statsförvaltningen är i hög grad begränsade,
men mina erfarenheter av rationaliserings-
och organisationsverksamhet
inom det industriella området är något
större. Den omständighet, som jag utifrån
dessa mina erfarenheter för min del
har fäst vikt vid i det här sammanhanget,
är följande. Jag tror att ett verkligt
effektivt rationaliseringsorgan inom den
statliga sfären inte behöver bara den
organisationstekniska och rationaliseringstekniska
expertisen och den förvaltningsmässiga
erfarenheten, som det
nya statskontoret skall få. Ett sådant
organ behöver också arbeta under den
ekonomiska knapphetens synvinkel,
d. v. s. med ett ord från den industriella
sfären, under ledning av sådana räntabilitetssynpunkter
som jag föreställer
mig att sakrevisionen i större utsträckning
än något annat av de berörda organen
i dessa sammanhang representerar.

.lag hyser nämligen en viss rädsla för,
herr talman, att organisationsexperter,
som slappes loss över ett stort verksamhetsområde,
naturligtvis i och för sig
kan åstadkomma och i de allra flesta
fall åstadkommer värdefulla resultat.
Men jag har också eu viss erfarenhet av
att risk finns för att de skall åstadkomma
inte bara en förbättring av den
stora verksamheten utan även undgå att

se möjligheterna av att något minska
dess volym men ändå få ut en lika hög
effekt som förut. Denna risk förstärkes
om ett rationaliseringsverk saknar företrädare
för sådana strävanden som statens
sakrevision nu representerar.

Det är detta, herr talman, som har
kommit mig att förorda att, när nu beslut
om en omläggning skall fattas,
bör vi förlägga också sakrevisionen under
det nya rationaliseringsverket, något
som herr Sköld har karakteriserat
som den minst dåliga utvägen av de två
riksdagen realiter har att välja emellan.

Till sist, herr talman, vill jag framför
allt till herr Hans Gustafsson säga,
att vi nu genom det beslut, som kammaren
i kväll skall fatta och som visserligen
efter vad jag kan förstå inte
kommer att få den från mina utgångspunkter
mest tillfredsställande karaktären,
dock i vår hand får ett verktyg
som vi hoppas kan bli ett effektivt organ
till tjänst vid uppgiften att verkligen
rationalisera statsverksamheten.
När finansministern uppmanar oss att
ge de nya verken en »fair chance»,
skulle jag visserligen önska att vi ger
dem en större »fair chance» än han
vill ge dem. Men när vi inom en nära
framtid har fått dessa nya verktyg,
framstår det för mig inte som mindre
angeläget utan som mera angeläget, herr
talman, att vi också får en sådan parlamentariskt
sammansatt utredning, som
kan överblicka hela fältet och som från
sina synpunkter kan försöka urskilja
de huvudområden, inom vilka de båda
verktyg som de nya verken representerar
främst skall brukas.

Herr Hans Gustafsson talade här förut
om det öde, som förslagen från den förra
besparingsutredningen hade gått till
mötes. Jag fick det intrycket, att han
menade att den erfarenhet, som riksdagen
därvid fick, skulle vara ett skäl
emot att nu tillsätta en utredning av
den karaktär, som påyrkas i reservation
nr 2). Jag tycker tvärtom, herr
talman, att det öde, som bcsparingsut -

18 —Andra kammarens protokoll 1990. Nr 17

274

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

redningens förslag har gått till mötes,
är ett skäl för att göra ett nytt försök
med hopp om större framgång även från
riksdagsmajoritetens sida.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till herr
Wedén säga att det är klart att man kan
ha tro eller övertro, vad man nu vill,
på besparingsutredningar. Min hänvisning
till den förra besparingsutredningen
och dess resultat tycker jag är riktig.

Jag har tidigare här i kammaren sagt,
och jag vill upprepa det, att om man
skall komma någonstans när det gäller
besparingar måste man ifrån riksdagens
sida bestämma, vilka uppgifter de olika
statliga verken skall handlägga. Om
riksdagen bestämmer att uppgifterna
skall vara av den omfattning, som de
nu har, menar jag att det inte finns stora
möjligheter att genom en besparingsutredning
komma fram till några vidlyftigare
resultat. Det gav väl ändå den
förutvarande besparingsutredningen
ganska klara belägg för. Herr Wedén
får alltså arbeta på det sättet, att han
försöker minska de arbetsuppgifter som
skall utföras och ifrån den utgångspunkten
söka skära ner verksamheten.

Jag menar, vad gäller den rationalisering
och den besparing, som kan
åstadkommas på den vägen, att dessa
saker kan det nu föreslagna rationaliseringsorganet
mycket väl klara av.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att ehuru
den senaste besparingsutredningen
kanske inte gav några sensationella resultat,
gav den ändå resultat, som utgjorde
en rätt lovande början, om man
tar hänsyn till att utredningens förslag,
när de framlades, var enhälliga. Att sedan
en omsättningsskatt drevs igenom
av regeringen och därefter strävandena
att realisera de förslag som besparingsutredningen
framlade har mattats
på den socialdemokratiska sidan, det

kan vi beklaga. Men vi kan ändå inte
komma ifrån det förhållandet — och
jag tror inte heller att herr Hans Gustafsson
kan göra det — att utredningen
som sådan visade sig under enighet
kunna komma fram till icke oväsentligt
resultat.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Avdelningens ordförande
har ganska utförligt redogjort för
både propositionen och för hur utskottet
har sett på detta ärende. Finansministern
har sedan trätt in i debatten,
och jag skall därför bara inskränka mig
till några reflexioner i anslutning till
diskussionen.

Låt mig säga att vi här i de flesta
fall rör oss med gissningar. Vi kan inte
på förhand veta hur de nya ämbetsverk,
som vi nu håller på att skapa,
skall fungera. Herr Sköld framhöll att
de anställda i de statliga ämbetsverken
gärna vill stelna till i formerna
och bli byråkrater. Ja, det är klart att
det ligger åtskilligt i detta resonemang,
men är inte riksdagen besmittad av ungefär
samma stelkramp. Vi har här år
efter år motionerat om utredningar för
att få till stånd en rationellare ordning
i statsförvaltningen. När vi nu efter
både flera och långa förhandlingar och
undersökningar har kommit fram till
något, som vi åtminstone tror blir en
lösning, börjar man varna för alla olyckor
som kommer att ske. Men allt bygger
här på gissningar.

Jag skulle vilja säga: Låt oss genomföra
detta förslag och vänta, som finansministern
sade för en stund sedan,
med kritiken till dess att vi efter några
år har kunnat se, hur de nya ämbetsverken
arbetar! Det sämsta vi kunde
göra i dagens situation vore att uppskjuta
ärendet för ytterligare utredningar
och undersökningar. Jag vill
särskilt framhålla, att detta ur personalsynpunkt
skulle vara katastrofalt.
Just de lösliga former, som här har
gällt, framför allt i organisationsnamn -

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

275

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

den, angående personalorganisationen,
har gjort att vi har haft mycket svårt
att få behålla främst duktigt folk. Det
är därför klokt att i dag godkänna förslaget
i föreliggande skick.

Då det gäller frågan om att få in även
sakrevisionen i det nya statskontoret,
skulle det bli ett mycket för stort och
otympligt ämbetsverk.

Vad sedan beträffar rädslan för att
vi i de nya verken skall få in något av
den tågordning som brukar vara vanlig
i kungliga ämbetsverk, är det klart att
risk därför kan föreligga. Men jag vill
hänvisa till att finansministern på nästan
varje sida i propositionen har framhållit
nödvändigheten av att man försöker
skapa organ, som arbetar smidigt
och rationellt. Jag vill t. ex. hänvisa till
några rader på sidan 36, där finansministern
säger: »Organet bör genom organisationsundersökningar
och på annat
sätt självt söka vägar till förenklingar
och kostnadsbesparingar inom
statsförvaltningen och genom aktiv upplysning
och rådgivning, framläggande
av nya organisationsförslag och på i det
särskilda fallet lämpligt sätt verka för
att rationaliseringen inom statsverket
drives med kraft.»

Klarare kan man ju knappast säga
ifrån. Och i utskottet har vi understrukit
samma sak så kraftigt vi kunnat.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter de inlägg som här
gjorts kan jag fatta mig kort. Jag har
emellertid tyckt, att eftersom jag är den
ende från oppositionssidan som anslutit
sig till regeringens förslag, kan det vara
på sin plats att jag här med några ord
motiverar min uppfattning.

Först vill jag då några ögonblick blanda
mig i diskussionen mellan herr Gustafsson
i Stockholm och herr Wedén rörande
reservation 2), som gäller rationaliseringen
på det högre planet så att
18* — Andra kammarens protokoll 1960.

säga, alltså en överblick över de olika
ämbetsverk som eventuellt kan slås
samman och omorganiseras.

Som framgår av utskottets utlåtande
kräver reservanterna där en särskild
utredning. Under hänvisning till att enligt
propositionen det skall bli möjligt
för det nya rationaliseringsverket att ta
initiativ även på detta högre plan avvisar
utskottsmajoriteten motionen. Någon
sådan möjlighet har organisationsnämnden
hittills inte haft. Alla sådana
större rationaliseringsinitiativ har tagits
genom parlamentariska utredningar,
eller också har Kungl. Maj :t — närmast
finansministern — givit organisationsnämnden
direktiv om att undersöka
det eller det. Om instruktionen nu
skall kunna möjliggöra initiativ genom
det nya statskontoret på detta högre
plan, är jag den förste att erkänna att
hela saken ställer sig något annorlunda.
Men om man i nuvarande läge, när instruktionen
för det nya statskontoret
ännu inte är skriven, önskar en översyn
av möjligheterna till rationaliseringar
på detta högre plan, så är det
också fullt i sin ordning, ja nödvändigt,
att vi får den parlamentariska utredning
som reservanterna yrkat på.

Jag har anslutit mig till reservationen
av det skälet att det finns åtminstone
en del uppslag till rationaliseringsförsök,
som vore värda att prövas. Vid
denna sena timme skall jag inte ge mig
in i någon diskussion om konkreta uppslag,
men de finns. Och eftersom det på
nuvarande stadium inte finns någon
instruktion för det nya statskontoret
och därför inte heller några möjligheter
för ett rationaliseringsverk att ta initiativ,
så är det fullt konsekvent att här
rösta på reservation nr 2) av herr Ivar
Johansson m. fl., vilket jag för min
del kommer att göra.

Jag yrkar sålunda bifall till nämnda
reservation.

När det gäller organisationen av det
nya rationaliseringsverket och statskontoret
kan jag inte följa reservanterNr
17

276 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

na. Jag har lätt att förstå herr Skölds
slåndpunktstagande, när han anser det
rimligt och riktigt att behålla sakrevisionen
som ett särskilt verk. Jag kan
också erkänna att vi, som suttit i organisationsnämnden
i många år och vant
oss vid att tänka på en viss våglängd,
sade oss, när propositionen kom -— åtminstone
gjorde jag det — att det hade
varit bättre att icke göra denna sammanbakning
med ett annat verk och kalla
det sammanslagna verket för statskontoret.
Det var min första reaktion
liksom det var herr Skölds reaktion beträffande
sakrevisionen.

Men jag har vid närmare eftersinnande
funnit, att det inte är fråga om en
sammanslagning —■ där tror jag verkligen
att finansministern har rätt, när
han säger att herr Sköld tänker något
för statiskt —- av statskontoret och organisationsnämnden.
Det är inte heller
fråga om en sammanslagning av riksräkenskapsverket
och sakrevisionen,
utan det är någonting nytt som man här
vill försöka åstadkomma. Huruvida detta
kommer att lyckas återstår att se.
Herr Sköld tvivlar, jag gör det inte a
priori. Jag menar att man får försöka
och det finns goda förutsättningar för
att försöket skall lyckas, i varje fall om
ledningen kommer i sådana händer att
man från början kommer in på rätt bog.
Då finns såvitt jag kan förstå — och
det är där jag inte längre kan följa herr
Sköld —• inga skäl för att säga: Får jag
inte behålla sakrevisionen som ett särskilt
verk eller en särskild institution,
då vill jag, som folkpartireservanterna
och folkpartimotionärerna föreslagit,
lägga in den i det nya rationaliseringsverket.

Min erfarenhet från statens organisationsnämnd
är på en punkt absolut entydig:
Man måste noga akta sig för att
blanda ihop reviderande verksamhet,
och rationaliserande verksamhet. Reviderande
verksamhet är efterliandsgranskande,
den är och skall vara kritisk,
den skall rätta till de fel som har

begåtts. Rationaliseringsverket har absolut
inga sådana uppgifter. Skulle det
få karaktären av att vara anmärkande
kritiskt och reviderande, skulle dess
arbetsuppgifter omöjliggöras. Förutsättningen
för rationaliseringsarbete är
nämligen, att man redan från början arbetar
förtroendefullt på samma våglängd
som det verk eller den institution,
som man undersöker i syfte att
rationalisera. Detta torde vara omöjligt,
i varje fall så långt min erfarenhet
sträcker sig, om man sammankopplar
rationaliseringen med en reviderande
verksamhet.

Därför tror jag att på den punkten,
som för mig är en huvudpunkt, innebär
propositionen en riktig bedömning
av vad som här behöver göras. Skulle
man följa reservanternas och herr
Skölds andra tankeled på denna punkt
och lägga in sakrevisionen i rationaliseringsverket,
kunde man väl inte gärna
ta med sig den särskilda styrelse, som
nu kommer att sitta i revisionsverket.
Man kan väl inte sätta två styrelser i
det nya rationaliseringsverket. Jag kan
inte förstå annat än att följden bleve
den, att sakrevisionen, i varje fall efter
någon tid, komme att liksom gå upp i
och sammangjutas med rationaliseringsverket.
De specifika uppgifter, som sakrevisionen
nu har, komme på det sättet
att upphöra, och vi finge i stället ett
något större rationaliseringsverk. Är
man rädd om sakrevisionens funktion i
den stora statsförvaltningen, tror jag
icke att man bör rekommendera den
vägen. Då bör man i stället antingen,
som herr Skölds motion gör i sitt primäryrkande,
hålla på att den skall förbli
en självständig institution, eller
också bör man lägga in den i riksräkenskapsverket
och med hjälp av den särskilda
styrelsen medvetet från början
slå vakt om de sakrevisionella uppgifterna
och se till att de kommer att effektivt
fullföljas. Då tror jag att det finns
alla möjligheter att propositionens intentioner
kommer att tillgodoses.

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Nr 17

277

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten m. m.

Herr Sköld var inne på benämningen
statskontoret och påminde om att den
emanerar från Karl XII:s tid. Ja, det är
faktiskt en av anledningarna till att jag
tycker att man skall behålla namnet.
Jag tror att den karaktär, som ordet
statskontoret nu har i vår föreställningsvärld,
ganska snart kommer att förändras
i och med att statskontoret har fått
andra uppgifter, som genomföres på ett
riktigt och effektivt sätt.

Jag tror alltså, att man i denna del
enligt propositionen får den mest logiska
och riktiga uppbyggnaden, att
man tillgodoser båda de väsentliga uppgifter
som det här gäller: å ena sidan
ett så starkt och effektivt serviceorgan
som möjligt för en fortgående rationalisering
av den väldiga apparat, som
statsförvaltningen utgör, å andra sidan
en effektiv och riktig revision, som tar
sikte på dels den kamerala och dels den
sakrevisionella sidan. Jag tror att detta
på ett tillfredsställande sätt skall kunna
inrymmas i de riktlinjer, som uppdrages
i propositionen.

Därför ber jag, herr talman, att i den
delen få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:794; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III och IV

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III)
och IV) i utskottets utlåtande nr 107,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Staxäng begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 123
ja och 81 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 2); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VI) i
utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

278 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Staxäng begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 102
ja och 103 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 434 i första kammaren av
herr Lundström m. fl. och nr 543 i
andra kammaren av herrar Wedén och
Ohlin, hade föreslagits, att riksdagen
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om kompletterande uppdrag till
värdesäkringskommittén att med skyndsamhet
och förtur i förhållande till andra
arbetsuppgifter föreslå närmare bestämmelser
och villkor för utgivandet
av ett värdefast, statligt obligationslån,
och dels befullmäktigade riksgäldskontoret
att när resultatet av utredningen
förelåge vid lämplig tidpunkt emittera
ett sådant lån.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:434 och 11:543 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Yngve Nilsson, Boija,
Bengtsson i Göteborg och Nordgren,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av motionerna
I: 434 och II: 543 — måtte i skrivelse
till fullmäktige i riksgäldskontoret
uppdraga åt fullmäktige att i samråd
med värdesäkringskommittén verkställa
utredning rörande förutsättningarna
för en emission av ett värdefast, statligt
obligationslån och för riksdagen framlägga
de förslag vartill utredningen kunde
ge anledning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har fogats en reservation av herr Ewerlöf
in. fl. som ansluter sig till motion
nr II: 543 av herrar Wedén och Ohlin.
Frågan har tidigare behandlats vid flera
tillfällen här i riksdagen, varför jag
nu kan fatta mig mycket kort.

Vad som hänt sedan frågan sist behandlades
i riksdagen är bl. a. att Kungl.
Maj:t tillsatt sakkunniga för att utreda
frågan om värdesäkring av fordringar

Nr 17 279

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

och därmed sammanhängande problem.
När denna utredning kan ha slutfört sitt
arbete är mycket ovisst. Det torde knappast
ens bli under år 1961.

Förhållandena på kapitalmarknaden
är sådana att utredningens resultat icke
borde få avvaktas utan att detta motionsvägen
framförda förslag prövas. Motionärerna
har yrkat att frågan skulle hänskjutas
till värdesäkringskommittén för
att denna med skyndsamhet och förtur
i förhållande till andra arbetsuppgifter
skulle föreslå bestämmelser och villkor
för ett värdefast statligt obligationslån
samt att riksgäldskontoret vid lämplig
tidpunkt skulle emittera ett sådant lån.
Värdesäkringskommittén har remissbehandlat
motionen men avstyrkt densamma
på den grund att den inte ville
ta ställning, innan den kommit till rätta
med de stora principiella och tekniska
spörsmål som utredningsdirektiven innefattar.
Kommittén har emellertid förklarat
sig villig att på lämpligt sätt biträda
riksgäldskontoret med upplysningar
angående olika möjligheter att
ordna värdebeständighetsgaranti.

Med hänsyn till detta och till att flera
lån kommer att förfalla under de närmaste
åren borde det vara lämpligt att
göra ett verkligt försök efter de linjer
som skisserats i motionen. Reservanterna
anser därför att riksdagen i nuvarande
läge borde uppdra åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att i samarbete med
värdesäkringskommittén verkställa en
utredning rörande förutsättningarna för
en emission av ett lån av den föreslagna
typen. Knappheten på sparmedel som
står till näringslivets, kommunernas och
statens förfogande har varit kännbar,
framför allt da det gällt kapitalkriivande
investeringar som skulle ha stor betydelse
för framstegstakten i vårt land.
Resultatet har bl. a. blivit en kraftig
reglering av kapitalmarknaden. Det
finns därför enligt vår mening anledning
att på alla sätt stimulera sparandet.
Ett initiativ efter värdesäkringslinjen
borde kunna prövas. Ett sådant

försök skulle också kunna ge besked
om intresset för lån av den typ som
här skisserats.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Herr Boijas anförande
ger mig inte anledning till några längre
utläggningar i denna fråga.

Riksdagen har ju flera gånger under
1950-talet behandlat frågan om värdebeständiga
obligationslån. Motionerna
har vid samtliga tillfällen enhälligt avstyrkts
av samtliga remissinstanser, och
de har icke vunnit riksdagens bifall.

Eftersom Kungl. Maj:t förra året tillsatte
en kommitté för att göra en allsidig
utredning av detta mycket svåröverskådliga
problemkomplex, finns det
ingen anledning till annat än alt enligt
god riksdagspraxis avvakta de resultat
som denna utredning kan komma till.

Herr Boija sade att knappheten på
kapital i landet är betydande med hänsyn
till den starka expansionstakten.
Det känner vi ju alla till. Under året
har det emellertid inträffat vissa ting
som gör att vi borde kunna avvakta
denna utredning. Det är ostridigt att
den långa marknaden genom emitteringen
av det långa statslånet fått ett
annat utseende iin tidigare.

Vi har under årets fyra första månader
emitterat en miljard mera på obligationsmarknaden
än under motsvarande
tid förra året, vilket måste betecknas
som en anmärkningsvärd framgång.
Detta resultat har i hög grad orsakats
av skillnaden mellan inlåningsräntan och
obligationsräntan och det visar tydligt
att inflationsförväntningarna bland spararna
inte iir av det slaget, att de bör
prövas genom en begäran om snabbutredning
rörande ett värdebeständigt
län.

Denna framgång för statslånet med
över en miljard har följts av flera liknande.
Stockholms stads lån övertecknades
på någon timme och detsamma

280 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

blev förhållandet med det lån, som
Göteborgs stad utgav. Läget ar alltså
inte sådant att det bör ge anledning till
några förhastade slutsatser. Frågan om
värdebeständiga lån kommer i hög grad
att inverka på bedömningen av hela
den ekonomiska politiken, något som
i själva verket innebär en kapitulation
inför den målsättning vi måste ha, om
vi skall söka vinna den kamp vi fört
emot inflationen och som nu ter sig
mer framgångsrik än tidigare.

Då läget är sådant finns det ingen
anledning att tillmötesgå motionärerna
lika litet som det fanns någon anledning
härtill förra gången riksdagen behandlade
denna fråga. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till vad
utskottet föreslagit.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Andersson i Ronneby säger
alt det stora statsobligationslånet medfört
stor framgång liksom också att
Stockholms stad och Göteborg stad lyckats
med sina lån, som fulltecknades
ganska fort. Detta bör emellertid inte
hindra, anser vi, att man i detta fall ser
om sitt hus och är beredd att pröva nya
vägar. Vad vi reservanter begär är endast
att frågan skall utredas och att
resultatet därav skall delges riksdagen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Vad herr Boija rekommenderar
är inte ett sätt att »se om sitt
hus» utan det är att handla i ett läge av
osäkerhet. Jag tror att hans metod skulle
vara en mycket dålig utväg med tanke
på den praxis vi har här i riksdagen.

Jag skall inte läsa upp motionen men
jag vill påpeka för herr Boija, att det
finns mycket i motionen som säkerligen
inte skulle ha skrivits i det läge vari vi
nu befinner oss.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den

vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boija begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124
ja och 78 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av motioner om anteckning
i fastighetsbok i vissa fall,
nr 26, i anledning av motioner angående
rätten för jordbrukare i Norrbottens
lappmark till vatten och fiske, och
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr
219) angående förbud i vissa fall för bo -

281

Onsdagen den 18 maj 1960 em. Nr 17

Anslag till Sveriges utsädesförening samt till den praktiskt vetenskapliga verksam
heten å Weibullsholm

lag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 10

Anslag till Sveriges utsädesförening samt
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till Sveriges
utsädesförening samt till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
punkterna 74 och 75 (s. 185—190) föreslagit
riksdagen att anvisa till Bidrag
till Sveriges utsädesförening för budgetåret
1960/61 ett med 132 900 till
1 625 000 kr. höjt anslag samt till Bidrag
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm ett oförändrat
anslag av 210 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:224 av herr Osvald
in. fl. ocli II: 227 av herr Hansson i önnarp
m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholm bevilja dels ett belopp
om 465 000 kronor, avseende dep allmänna
verksamheten vid anstalten, dels
ett belopp om 35 000 kronor avseende
intensifierad resistensförädling.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

A. till Bidrag till Sveriges utsädesförcning
å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 1 625 000 kronor,

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:224 och
11:277 till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 310 000 kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Bertil Andersson, Hjalmar
Nilsson, Mossberger och Hedström,
fru Lindskog samt herrar Johanson i
Västervik och Carbell, vilka ansett att
utskottet bort under B. hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag på motionerna
1:224 och 11:277 till Bidrag
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 210 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Till detta utlåtande från jordbruksutskottet
har fogats en reservation som innebär
att till Weibullsholm skall utgå
samma anslag som utgått tidigare,
210 000 kronor. När jordbruksutskottet
behandlade denna fråga, hade chefen
för jordbruksdepartementet ännu inte
haft tillfälle att svara på en enkel fråga
som ställts i denna kammare angående
det fortsatta stödet till växtförädlingsanstalterna.
Om det svaret hade givits
innan jordbruksutskottet tog ställning,
hade läget, förmodar jag, varit omkastat
mellan reservanter och utskottsmajoritet.

När eu fråga ligger under utredning,
brukar ju riksdagen inte föregripa utredningen.
Samma är förhållandet med
denna fråga: då departementschefen
lovat att han i nästa års statsverksproposition
skall komma med ett förslag om

282 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960 em.

Anslag till Sveriges utsädesförening samt till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm

stödet till växtförädlingsanstalterna, är
det väl inte lämpligt att nu fatta ett beslut
som innebär att anslaget höjs med
100 000 kronor till 310 000 kronor —
detta i synnerhet med hänsyn till de
sparsamhetsskäl som gång på gång framförs
här i riksdagen. Visserligen har
majoriteten i jordbruksutskottet hävdat,
att ökningen av anslaget inte skulle
få någon prejudicerande verkan. Men
vi vet ju att det går mycket lätt att öka
ett tidigare utgående anslag, men det är
mycket besvärligt att sedan kunna minska
anslaget.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
ber jag att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall följa herr Johansons
i Västervik exempel och helt
kortfattat yrka bifall till utskottets hemställan.

Låt mig bara säga, att herr Johanson
gjorde sig skyldig till ett litet misstag
när han sade, att utskottet vid sitt ställningstagande
inte haft tillfälle att ta del
av jordbruksministerns svar på den
enkla frågan. Jag vill påpeka, att utskottet
på s. 4 i utlåtandet hänvisar till
jordbruksministerns svar den 3 maj, där
han meddelade, att ett förslag skulle
framläggas.

Anslagshöjningen kan ju inte gärna bli
prejudicerande, ty jag tror, att när jordbruksministern
i sinom tid lägger fram
sitt förslag, kommer en mycket större
höjning att föreslås. Höjningen nu är
egentligen bara en liten utjämning i
förhållande till ett annat företag i denna
bransch, nämligen Svalöv.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
försökte rätta mig. Han sade att utskottet
inte tagit ställning till denna
fråga, innan svaret på den enkla frå -

gan gavs av jordbruksministern här i
kammaren. Jordbruksutskottet hade
emellertid tagit ställning till frågan innan
svaret avgavs. Däremot kom justeringen
efter det att departementschefen
hade svarat.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johanson
i Västervik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 114
ja och 85 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 17 283

Onsdagen den 18 maj 1960 em.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkostnader.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17 i vad densamma avser
förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 §
tryckfrihetsförordningen,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner, och

nr 23, över motion väckt i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till
konventionen angående upprättande av
Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

§ 13

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer att på fredagens föredragningslista
statsutskottets utlåtande
nr 125 måtte uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden och sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 upptagas närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 128.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr

254, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avtal
med Göteborgs stad berörande Göteborgs
universitet, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

243, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 248, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

244, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

245, för riksbankschefen Per Valfrid
Åsbrink att vara fullmäktig i riksbanken; nr

246, för herr Jonas Sigfrid Jonsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 247, för herr Edvard Emanuel Vilhelmsson
att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 249, för herr Axel Wilhelm Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 250, för herr Sven Patrik Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 251, för herr Ernst Hjalmar Nilsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 252, för herr Karl Torsten Fredriksson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.53 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson