Nr 16 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 FÖRSTA KAMMAREN 1964

10 april

Debatter m. m.

Fredagen den 10 april Sid.

Om vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar ............ 3

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägunderhåll och vägbyggnader .......... 9

Om försök med särskilda trafikövervakningsperioder ........ 30

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Konstnärsstipendier ...................................... 32

Konstnärsbelöningar ...................................... 38

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader .............. 47

Utställningar av svensk konst i utlandet .................... 51

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. .......................................... 56

Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen---- 60

Nationalmuseet .......................................... ®7

Om anslag för installation av en alarmanläggning vid nationalmuseet
................................................ 71

Pedagogisk verksamhet vid nationalmuseet.................. 72

Om statsbidrag till Tekniska museet........................ 73

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.................. 74

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m. 7o

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 april sid

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om vissa planeringsorgans
konstitutionella ansvar............................ 3

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna å driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ...... 9

— nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
...................................... 32

— nr 39, om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB,

m- m................................................... 75

—- nr 40, ang. byggnadsarbeten i Malåträsk för Sveriges geologiska
undersökning ...................................... 3g

— nr 41, ang. organisationen av centrala folkbokförings- och upp bördsnämnden,

m. m................................ gg

— nr 43, ang. utökning av kulturfondens för Sverige och Finland

kapital ............................................. gg

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom, m. m................. 8g

— memorial nr 6, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom____ 86

— utlåtande nr 7, ang. byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan

och statens skogsmästarskola............................. 87

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 14, ang. överlämnande
till statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner ................................ g7

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Fredagen den 10 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Härmed

intygas på begäran att riksdagsmannen
Lars Lindahl, född den
22/2 1894, hemmahörande Postgatan 6
i Laxå, sedan den 4/4 1964 är intagen
på medicinska kliniken, Regionsjukhuset,
i Örebro.

Örebro den 7 april 1964
I tjänsten
Greta Wessner
underläkare

På grund av detta intyg beviljades
herr Lindahl ledighet från riksdagsgöromålen
under den tid, hans oförmåga
att deltaga i desamma varade.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 84, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen, såvitt
den gällde de under avdelning II
behandlade sakerna, enligt följande:

punkten A 2, i vad den avsåge sänkt
rösträttsålder, till konstitutionsutskottet; punkterna

B 1, B 2, B 3, B 4, B 5,
B 6, B 7, B 9, C 2, C 7, D 2, D 3, D 4,
D 5, D 8, E 9 och E 10 till statsutskottet; punkterna

E 2 och EU till bankoutskottet; punkterna

A 5 och E 1 till bevillningsutskottet; punkten

A 2, såvitt den anginge medborgarskapslagstiftningen,
samt punkterna
A 3, A 6, A 7, A 8, A 9, B 8, C 1,

C 3, C 4, C 5, C 6, D 1, D 6 och D 7
till behandling av lagutskott; ävensom

övriga delar under avdelning II samt
redogörelsen i övrigt till utrikesutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 130, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
137, angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr
722.

Om vissa planeringsorgans konstitutionella
ansvar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner om vissa planeringsorgans
konstitutionella ansvar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 391 i
första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 466 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att den av Kungl. Maj:t
aviserade utredningen rörande den
framtida utbyggda organisationen för
långsiktig planering måtte få till särskild
uppgift att fastställa de olika planeringsinstansernas
konstitutionella ansvarsförhållande
samt att säkerställa ett
reellt riksdagsinflytande (parlamenta -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964
Om vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

nskt inflytande) på alla stadier av
planeringsverksamheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 391 och II: 466 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
W iberg samt herrar Sveningsson,
Dahlén, Harald Pettersson, Hubinette,
von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att den
av Kungl. Maj:t planerade utredningen
rörande den framtida utbyggda organisationen
för långsiktig planering måtte
få till särskild uppgift att förutsättningslöst
undersöka de olika planeringsinstansernas
roll i författningslivet
liksom riksdagens inflytande i planeringsverksamheten.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även när det gäller detta
utlåtande, nr 8 från konstitutionsutskottet,
föreligger en lottmajoritet.
Utskottets majoritet har — vilket numera
inte är så ovanligt — även när
det gäller detta utlåtande tillkommit
med lottens hjälp.

Frågan gäller behandlingen av en
motion i denna kammare av herr Virgin
m. fl. och i andra kammaren av
herr Heckscher m. fl. Motionerna gäller
de på senare tid så aktuella planeringsfrågorna.

Med den omfattning, som den allmänna
verksamheten — statlig och kommunal
i olika former — har fått, kan
man väl förstå att betydande behov
uppstår av planering av verksamheten
inom den allmänna sektorn. Jag tror
inte att det är någon som vill förhindra
att regeringen använder sådan sakkunskap,
att de förslag som framlägges
för riksdagen är så väl avvägda som

möjligt och att också resultatet av regeringens
arbete alltid blir det bästa
möjliga — kanske föreligger det ett angeläget
behov av detta.

Det finns emellertid här anledning
att ställa frågan: Vilka uppgifter skall
dessa planeringsråd komma att få och i
vilken mån skall de få möjlighet att
påverka regeringens beslut utan att
riksdagens ställning försvagas?

Det framhålles i årets statsverksproposition
att det är angeläget med en
ytterligare förstärkning av planeringsorganen,
och det framhålles att departementen
behöver ökade resurser —
»ökade resurser» har blivit ett så vanligt
ord från det hållet — för att klara
av planeringsuppgifterna. Det betonas
också vilka uppgifter och vilken
betydelse de planeringsorgan har som
redan är i funktion.

Av de föredragningar, som förekommit
i utskottet vid behandlingen av
dessa motioner, har framgått att man
räknar med att dessa organ, sammansatta
av representanter för olika avsnitt
i samhället, framdeles kommer att
få stor betydelse.

I denna motion från högerpartiet,
som behandlas i konstitutionsutskottet,
har vi ansett att det både formellt och
reellt är oklart, vilka befogenheter dessa
planeringsorgan skall ha och om det
skall finnas något egentligt ansvar för
denna verksamhet. Vidare kan det vara
och bli av intresse vad dessa olika representanter
i planeringsråden företräder
för någonting.

I detta planeringsarbete är riksdagen
helt ställd utanför, av allt att döma
med avsikt. Det är tydligen inte meningen
att riksdagen skall ha något inflytande,
och det är inte meningen att
riksdagen skall få några fortgående informationer
om den framtidsplanering,
som här förekommer i planeringsrådens
arbete under statsrådens ledning.
När det gäller informationerna överensstämmer
det alltså föga med offentlighetsprincipen.
Alldeles självklart kan
inte dessa planeringsorgan — vilka

Fredagen den
Om vissa

uppgifter de iin har eller kommer att
få — ersätta riksdagen som beslutande
organ — och det år säkert inte meningen.
Men otvivelaktigt föreligger här en
betydande fara för att det här i många
fall kan komma att framläggas förslag,
i vilket fall riksdagen bara blir en formell
instans och bara mera formellt bär
att fatta beslut.

Ofta uttalas i olika sammanhang, att
offentlighetsprincipen är att betrakta
som en av hörnpelarna i vår samhällsbyggnad.
Här kan med skäl efterlysas
möjligheten till offentlig insyn i detta
planeringsarbete.

Utskottsmajoriteten uttalar att genom
en utbyggnad långsiktig planering inom
departementet, verk och myndigheter
kommer enligt utskottets mening riksdagen
att ges en ökad information och
en fastare grund för olika frågors avgörande,
men utskottet ger inte någon
antydan om på vilket sätt denna ökade
information skall erhållas. Detta sker
kanske vid en tidpunkt, då stora och
viktiga frågor praktiskt taget redan är
avgjorda. Vad utskottet vill maste tolkas
så att utskottet önskar att regeringen
skall ha tillgång till information
utan riksdagens inflytande. Det kan enligt
vår mening inte vara riksdagens
uppgift att på detta sätt och i dessa
former medverka till att regeringens
maktställning ökar på bekostnad av
riksdagens självständighet och ställning.
Här kan befaras att dessa planeringsråd
kommer att pa riksdagens bekostnad
få ett avgörande inflytande på
utvecklingen i vårt samhälle. I varje
fall kan de komma att bli en betydelsefull
mellaninstans mellan regering och
riksdag.

Utskottet uttalar att förslag om organisationen
av och formerna för planeringsarbetet
inom verk och myndigheter
kan väntas till 1905 års riksdag.
Med hänsyn till detta uttalande kan det
vara av stort värde, att även de synpunkter
som kommit till uttryck i reservationen
blir beaktade. Vår reservation
ger uttryck för den oro vi känner

10 april 1904 Nr lti 5

planeringsorgans konstitutionella ansvar
inför att dessa planeringsråd inte kommer
att lämna tillräckligt utrymme för
information till och inflytande från
riksdagen. Här kommer in ett nytt moment
i författningslivet, och riksdagens
roll i detta planeringsarbete bör bli
föremål för närmare utredning.

Av denna orsak ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den nu diskuterade frågan
har ju varit föremål för överläggning
här i kammaren under den senaste
remissdebatten, och eftersom jag
då hade tillfälle att göra några uttalanden
i ämnet, har jag även avsett att säga
några ord i anslutning till föreliggande
utlåtande nu från konstitutionsutskottet.

Jag vill till en början erinra om att
när finansministern i januari i år i
denna kammare talade om regeringens
framtida planer om långtidsplanering i
olika former, så skedde det för att dampa
och lugna de farhågor för ökad maktkoncentration,
som vi från vårt håll hade
givit uttryck för. Det är möjligt att
finansministern då liksom tidigare, då
han varit inne på dessa planeringsfrågor,
hade en uppriktig vilja att åtminstone
förhindra en sådan utbyggnad av
departementens planeringsorgan, att finansdepartementets
möjligheter att anlägga
samhällsekonomiska och statsfinansiella
bedömningar av olika frågor
inte komrne att minskas. Man har, med
andra ord, i finansministerns skilda uttalanden
under de senaste åren helt enkelt
kunnat avläsa en viss spänning för
att inte säga en viss maktkamp mellan
finansministerns bedömning av planeringsfrågorna
och de olika fackministrarnas
uppfattning. Förklaringen
ligger självfallet i att departement, som
mycket målmedvetet i bestämda institutionella
former lägger upp sin långtidsplanering
i samråd och efter direkta
överenskommelser med DO, TCO och

6 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Om vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

Arbetsgivareföreningen eller andra,
därigenom får ökade möjligheter att
liävda sina intressen mot finansdepartementets
ekonomisk-politiska bedömningar.

Mot denna bakgrund kan man ha både
respekt och förståelse för finansminister
Strängs sansade agerande i dessa
frågor. Det gäller ju helt enkelt att
bevara en maktposition eller åtminstone
en maktbalans.

Däremot kan man inte i något avseende
få respekt för konstitutionsutskottets
majoritetsutlåtande. Det är ett utlåtande
som man avgivit över högerpartiets
framställda förslag att när organisationen
av den långsiktiga planeringen
skall utredas, skall riksdagen också
kunna bevaka sitt inflytande och sina
intressen. Den socialdemokratiska majoriteten
i konstitutionsutskottet har såvitt
jag förstår hängivit sig åt något
slags billig advokatyr för att söka uttrycka
sin underdånighet mot regeringen.
Man påstår helt karskt, att just en
utbyggnad av den långsiktiga planeringen
inom departementen kommer att ge
riksdagen ökad information och en fastare
grund för olika frågors avgörande.
Det är verkligen ett säreget påstående.

Ökad information? Läser inte konstitutionsutskottets
socialdemokrater
riksdagstrycket? Om de hade gjort det,
hade de funnit att när det gäller de två
viktigaste planeringsorganen, forskningsberedningen
och det ekonomiska
planeringsrådet, har riksdagen icke fått
höra ett enda ord om det reella innehållet
i de diskussioner som förts i dessa
två planeringsorgan.

När herr Braconier i andra kammaren
för någon tid sedan i två interpellationer
tog upp dessa frågor med statsministern
och finansministern, så förklarade
visserligen statsministern att
detta var utomordentligt viktiga frågor,
vilka, som han uttryckte det, var betydelsefulla
samhällsangelägenheter som
bör bli föremål för så mycket offentlig
debatt som möjligt. Han sade också att
han gärna ville medverka till att det

finns protokoll som blir offentliga från
t. ex. forskningsberedningen. Å andra
sidan lämnade statsministern vid detta
tillfälle inte någon som helst redogörelse
för innehållet i de promemorior som
hade utarbetats och diskuterats inom
forskningsberedningen, och han angav
inte heller hur en enskild riksdagsman
skulle komma över dessa handlingar.
Det är ett hemlighetsmakeri i forskningsberedningen
som dess bättre är
unikt.

Samma kyliga svar fick herr Braconier
av finansministern, som endast behagade
meddela att planeringsrådet
haft nio sammanträden sedan sin tillkomst
i november 1962 och att därvid
hade diskuterats vissa konjunkturpolitiska
frågor, vissa investeringsfrågor,
vissa frågor om utbildning och om åldringsvård
men att någon promemoria
inte fanns tillgänglig. Finansministern
nämnde också att man i planeringsrådet
hade diskuterat pris- och kostnadsutvecklingen
inom byggnadsbranschen.
Skulle det inte ha varit intressant att ha
tillgång till det underlag som fanns i
planeringsrådet för den diskussion om
pris- och kostnadsutvecklingen inom
byggnadsbranschen som då fördes för
att ha vid den kommande debatten här
i riksdagen om bostadsfrågan nästa
onsdag? Om nu den socialdemokratiska
majoriteten i konstitutionsutskottet anser
att det skall ligga något värde, någon
riktighet i uttrycket i utlåtandet, så
borde den väl också vara beredd att
medverka till att promemorian kommer
till riksdagens kännedom och kommer
till offentlig kännedom, eller är
den också hemlig?

Jag måste alltså konstatera att såvitt
jag kunnat bedöma riksdagen inte har
fått del av någon promemoria som författats
och använts som underlag för
de diskussioner som förts i forskningsrådet
och det ekonomiska planeringsrådet.
Det är möjligt att majoriteten är
beredd att nöja sig med denna behandling
eftersom en stark socialdemokratisk
regering kan tänka för den. Själv -

Nr 16

Fredagen den
Om vissa

fallet kan vi från vårt håll inte godtaga
en sådan ordning. Det skulle innebära
en självuppgivelse från vårt håll men
också en självuppgivelse från riksdagens
sida, och riksdagens rykte är redan
alltför skamfilat i opinionens ögon
för att denna utveckling skall kunna
godtagas.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8.

10 april 1964

planeringsorgans konstitutionella ansvar
Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! När utskottets ärade
ordförande här påtalar det förhållandet,
att högern har sprungit ifrån det
ursprungliga yrkandet i motionen, vill
jag bara säga: Vad är vi inte villiga att
offra för ett gott borgerligt samarbete!
Vi är villiga att offra en del också för
samarbete med socialdemokraterna, om
de är villiga till några kompromisser,
men det var de inte denna gång.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Holmberg betygade
att han inte kunde hysa någon respekt
för det uttalande som konstitutionsutskottets
majoritet hade gjort. Jag
vill gengälda detta med att säga att utskottets
majoritet har lika svårt att hysa
någon respekt för den partimotion som
avlämnades av högern. Den är nämligen
en underlig hybrid som tillkommit, sedan
man funnit att man bär måst gå
ifrån huvudyrkandet i motionen och
falla tillbaka på det yrkande som folkpartiet
med centerns stöd har gjort. Det
är således en ganska underlig motion
som vi här behandlar.

Vad majoriteten har fäst sig vid är
att det här föreslås att man skall hänskjuta
denna fråga till bedömande av
den utredning som är signalerad. Den
utredningen gäller ju förhållandena hos
verk och myndigheter, och det är väl
inte meningen att riksdagen skall skaffa
sig inflytande över verk och myndigheter,
utan man får väl avvakta den
proposition som kommer till 1965 års
riksdag. Där kommer väl Kungl. Maj :t
att göra ett uttalande i denna fråga.

När herr Sveningsson säger att utskottet
inte ger någon antydan om hur
den ökade informationen skall ske, vill
jag gentemot detta hävda att det via
proposition kommer förslag, som utskottet
då kommer att få behandla.

.Tåg hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag kan knyta an där
herr Sveningsson slutade och uttala
min tillfredsställelse över att oppositionspartierna
har kunnat ena sig om
en gemensam reservation på detta viktiga
område. Denna fråga har ju tidigare
behandlats ur principiell synpunkt
i statsutskottets femte avdelning — och
det är egentligen därför jag har tagit
till orda ett ögonblick. I statsutskottet
samlade sig också oppositionspartierna
kring ett särskilt yttrande, i vilket väsentligen
samma synpunkter framfördes,
som herrar Sveningsson och Holmberg
har understrukit och starkt betonat.
Den gången kunde vi inte göra annat
än ett särskilt uttalande, detta av
formella skäl, eftersom motionerna hade
gått till konstitutionsutskottet.

Det är väl ändå rätt djärvt att bestrida,
att detta är ett led i strävandena att
sätta riksdagen mer eller mindre åt sidan.
Detta har ju, som sagt, visats tidigare,
och jag skall inte gå in på detaljer.
Vi får väl i slutet av nästa månad,
tänker jag mig, behandla den stora
lönepropositionen. Jag har vid tidigare
tillfällen upprepade gånger betonat,
hur olämpligt och otrevligt det är att
riksdagen i en sådan väsentlig fråga,
med de stora kostnader det är fråga om,
visserligen de jure men icke de facto
har någonting att säga till om. Riksdagen
kan visserligen säga nej, men detta
medför besvärligheter av skäl, som jag
kanske kan gå in på när den dagen

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Om vissa planeringsorgans konstitutionella
kominer. Jag skall inte penetrera saken
närmare i dag.

^ag tycker också, att när den propositionen
skall behandlas nästa månad,
är det av vikt att riksdagens roll i sammanhanget
på nytt betonas. Detta har
vi understrukit gång på gång.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Fröken Andersson beklagade,
att riksdagen de facto inte har
något inflytande på lönefrågorna. När
den grundlagsproposition kommer, som
kanske skall avlämnas redan i dag, torde
fröken Anderssons bekymmer bli
undanröjda, ty där föreslås inrättande
av en riksdagens lönedelegation, som
skulle ha reellt inflytande på lönefrågornas
behandling.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har som synes av
närvaroförteckningen under utskottsutlåtandet
inte deltagit vid behandlingen
av detta ärende, men när herr Sveningsson
försöker göra gällande att
man från centerpartiets sida endast
med yttersta självövervinnelse skulle
accepterat denna kompromiss, vill jag
gärna säga, att det inte behövts någon
som helst självövervinnelse från utskottsrepresentanternas
sida för att engagera
sig i reservationen. Tvärtom förefaller
frågan, herr talman, från vår sida så
alldeles klar, att man därvidlag inte
kan undgå alt reagera. Jag delar den
uppfattning, som tillkännagivits här,
att man kan misstänka att råden kan
bli en utväg att sätta riksdagens avgörande
i fråga och kanske till och med
ur spel. Detta stämmer inte med vår
uppfattning om samspelet mellan regering
och riksdag. Om detta skall vara
ett sätt att stärka regeringsmakten och
dess inflytande, måste riksdagen hävda
sina intressen och reagera. Jag tycker
att det är ett hälsosamt tecken att

ansvar

riksdagen reagerar på en punkt som
denna, och jag tycker att även den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten
kunde ägnat en tanke åt att det gäller
att stärka den folkliga opinionen och
inflytandet i detta hus.

Jag har velat göra denna deklaration.
Det bör inte framstå här som om centerpartiet
för sin del skulle tvekat i
denna situation.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är kanske inte vanligt
att ta upp en felsägning till bemötande,
men jag förmodar att herr Torsten
Andersson gjort sig skyldig till en.
Jag har inte talat om någon självövervinnelse
från centerpartiets sida. Det
måste vara ett missförstånd.

Jag vill också passa på att säga, att i
motionens kläm fanns uttrycket konstitutionellt
ansvar. Jag tror detta uttryck
har blivit missförstått. Det har nog aldrig
varit meningen att utkräva något
konstitutionellt ansvar av planeringsråden
av det slag som §§ 106 och 107
i regeringsformen talar om. Den enda
skillnaden mellan motionen och reservationen
är väl, att uttrycket konstitutionellt
ansvar inte skulle komma i
fråga i reservationsyrkandet, men dess
begäran om en förutsättningslös utredning
täcker ju hela fältet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Vad vi diskuterar är
riksdagens insyn i planeringsrådens
verksamhet och möjlighet att i detta
sammanhang hävda sina befogenheter
och rättigheter. Vid sidan därav vill
jag nöja mig med att konstatera, att
hemlighetsmakeriet kring dessa planeringsråd
är så omfattande att även
pressen är ställd utan insyn.

Vid ett sammanträde i Publicistklubben
för någon tid sedan utlovade
en representant för kanslihuset att de
som är intresserade skulle få uppgift
om vad planeringsråden hade för sig,

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

men denna information liar man ännu
inte sett till. Det har med andra ord
lagts en fullständig rökridå även för
pressen kring dessa råd. Detta förefaller
minst sagt otillfredsställande. Här
rör det sig om organ som arbetar sekret,
vilket inte stämmer med principerna
i svensk administration.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslagen till vägunderhåll och
vägbyggnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit, att för
budgetåret 1964/65 skulle anvisas
bland annat följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till
Vägunderhållet . . 695 000 000 kronor,
Bidrag till byggande
av vägar och

gator .......... 230 000 000 »

Bidrag till underhåll
av enskilda

vägar m. m..... 32 500 000 »

och

Bidrag till byggande
av enskilda

vägar.......... 17 600 000 » .

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 76)
och den andra inom andra kammaren
av herr Persson i Heden m. fl. (II: 95),

dels en inom första kammaren av
herr Erik Svedberg väckt motion (I:
121),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

lierrar Jonasson och Axel Emanuel Andersson
(I: 194) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Persson i
Heden och Elmwall (II: 238),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hermansson m. fl. (1:287) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson m. fl. (II: 362),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson (I: 420) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Dahlgren
och Gustavsson i Alvesta (11:508),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Virgin (1:422)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (11:505),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Vallmark m. fl. (1:423) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl. (11:504),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hermansson in. fl. (1:531) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie (11:647),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bertil Petersson m. fl. (1:533)
och den andra inom andra kammaren
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.
(11:644),

dels en inom andra kammaren av
herrar Antby och Enskog väckt motion
(II: 358),

dels en inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie väckt motion
(II: 439),

dels en inom andra kammaren av
herr Börjesson i Glömminge väckt motion
(II: 643),

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Larsson i Norderön och Jönsson
i Ingemarsgården väckt motion (II:
649).

I motionen I: 121 hade hemställts att
ny förrättning för uppskattning av kostnad
för underhåll av enskild väg måtte
hållas vart sjätte år samt att vägmyndigheterna
därutöver varje år måtte
justera kostnadsberäkningen i anledning
av förskjutningar i det allmänna
kostnads- och löneläget.

I motionerna 1:422 och 11:505 hade
anhållits, att riksdagen måtte dels för
budgetåret 1964/65 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot
automobilskattemedlen, nämligen för
vägunderhåll 735 miljoner kronor samt
för bidrag till byggande av vägar och
gator 250 miljoner kronor, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
den utredning om den översiktliga vägplaneringen,
som förutsattes komma till
stånd snarast möjligt, måtte erhålla direktiv
att överväga vad i motionerna
anförts rörande planeringen av vägbyggandet
i fasta priser samt utarbetande
av treåriga, rullande investeringsplaner
med beaktande av behovet av
konjunkturpolitisk handlingsfrihet.

I motionerna 1:423 och 11:504 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
vad i motionerna anförts måtte beaktas
vid fördelningen av vägmedel och att
i övrigt åtgärder måtte vidtagas för att
tillgodose det vägbehov, som utvecklingen
inom Stockholms län klart motiverade.

I motionerna 1:533 och 11:644 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en så skyndsam behandling av den utredning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avsåge att lägga fram angående
en fast förbindelse med Öland, att
principbeslut i frågan kunde fattas senast
vid 1966 års riksdag.

I motionen 11:358 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, dels att
statsbidrag till underhåll av därtill berättigade
enskilda vägar skulle utgå
med 80 procent, och när särskilda skäl
så föranledde med 90 procent, av be -

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

räknad underhållskostnad, dels till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
m. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 36 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva, att under
budgetåret 1964/65 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende inköp
av vägunderhållsmaskiner för vissa enskilda
vägar till ett totalbelopp av
500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: 649 ävensom motionerna
I: 422 och II: 505, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 695 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:531 och 11:647
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd:

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

a) Byggande av

riksvägar ........ 295 000 000 kronor

b) Byggande av

länsvägar ........ 210 000 000 »

c) Byggande av

•ödebygdsvägar 11 000 000 »

d) Byggande av

storbroar ........ 44 000 000 » '',

IV. att motionerna I: 422 och II: 505,

såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:194 och II: 238
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna I: 423 och II: 504
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 533 och II: 644
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionen 11:643 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 76 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattcmedlen;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:422 och 11:505, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

XI. beträffande statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar

a) att motionen II: 358, såvitt den avsåge
bidragsprocenten, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 358, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 32 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; XII.

att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1964/65 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar till ett totalbelopp
av 500 000 kronor;

XIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 76 och II: 95 ävensom
I: 287 och II: 362, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 17 600 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

XIV. att motionerna 1:76 och 11:95,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.

12 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XV. att motionerna I: 287 och II: 362,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVI. att motionerna I: 420 och II: 508
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVII. att motionen I: 121 icke måtte
av riksdagen bifallas;

XVIII, att motionen II: 439 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

A., beträffande en flerårig investeringsserie
för vägbyggnader, av herrar
Boman, Ivar Johansson, Virgin, Bengtson,
Kållqvist, Eric Gustaf Peterson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset,
Löfroth och Källenius, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under IV
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:422 och 11:505,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande en treårig
investeringsserie för vägbyggnader;

B. beträffande statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar

a) av herrar Boman, Kållqvist och
Eric Gustaf Peterson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Löfroth, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XI a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen
11:358, såvitt den avsåge bidragsprocenten,
i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i denna reservation angivits,

dels att utskottet bort under XI a
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 358, såvitt den avsåge
bidragsprocenten, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

dels ock att utskottet — under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
XI a — bort under XI b hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 358, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar in. in. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 36 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;
ävensom

C. av fru Wallentheim, som dock ej
antytt sin mening.

Beträffande procentsatsen för statsbidraget
till underhåll av enskilda vägar
hade i den i reservationen B a förordade
motiveringen bland annat ansetts,
att beslut om en höjning av densamma
borde fattas redan nu, dock att gälla
först från och med den 1 januari 1965;
någon ökning av anslaget för nästa budgetar
skulle därvid icke bliva behövlig.

I reservationen B b hade förordats, att
en höjning av nämnda procentsats skulle
beslutas nu, att gälla från och med
innevarande kalenderår, samt att anslaget
för nästa budgetår till Bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m. skulle
uppräknas till 36 miljoner kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Trafiken på våra vägar
har ökat oerhört starkt under senare
år. Prognoserna visar att ökningen
kommer att fortgå i minst lika snabb
takt. Detta gäller personbilarna, men
det gäller kanske ännu mer lasttrafiken,
som har en oerhört stor betydelse
för hela vårt produktionsliv. Det är
mot denna bakgrund självklart att an -

Nr 1«

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

slagen till vägväsendet bör ökas. Så har
också skett, men jag anser att takten i
ökningen inte är tillfredsställande. I
fortsättningen torde det bli nödvändigt
att åtskilligt öka takten i fråga om anslagen
till vägväsendet.

Detta är, herr talman, en generell
bedömning som jag vill göra inledningsvis.
Vid fastställandet av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens petita har
man dock måst beakta realiteterna och
tänka på vad som varit praktiskt möjligt
att åstadkomma. Vi har därför fått
nöja oss med mindre anslag än vad vi
egentligen skulle ha önskat.

Enligt centerpartiets uppfattning har
man inte tillräckligt beaktat att kommunikationerna
utgör en så betydelsefull
del av produktionen att anslagen
borde ytterligare ökas. Årets anslag har
dock ökats på sådant sätt att det inte
föreligger så många reservationer som
tidigare. Det är endast pa vissa punkter
som det anmälts reservationer,
främst i fråga om det enskilda vägväsendet.

Vad vi främst vill betona är att vägarbetena
inte får utgöra något som uteslutande
anpassas efter konjunkturläget,
d. v. s. att man har en viss beredskap
av arbeten att sätta i gång vid arbetslöshet.
Vägväsendet måste ses som
en betydelsefull del i hela produktionslivet.
Därför måste det alltid i fråga om
väganslagen finnas en viss fast grund
som man kan räkna med. Därutöver
kan man naturligtvis ha vissa beredskapsarbeten.
Av gjorda undersökningar
vet vi att dessa beredskapsarbeten
är ganska effektiva, och därför har vi
inte i och för sig något att invända
mot dem, men man måste, betonar jag,
ha en fast grund att stå på för att kunna
planera ordentligt för framtiden.

Detta har i viss mån beaktats genom
föregående års tillkännagivande av
kommunikationsministern och riksdagens
beslut i fjol. Självklart hade vi
önskat att flerårsplanen hade fastställts
på en högre nivå än 500 miljoner kronor,
men det är dock ett framsteg att

man kommit så långt att man fastställt
en viss lägsta nivå, så att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan bättre planera
sin verksamhet.

Nästa steg vore att anslagen beräknades
i fasta priser och om möjligt också
på längre sikt. .lag är fullt medveten om
att varje riksdag är suverän. Om en
tidigare riksdag fattat ett beslut har vi
rätt att justera det vid en följande riksdag.
Anslagsfrågor av denna art måste
dock ses på längre sikt, och de följande
riksdagarna brukar också beakta ett
beslut som fattats av en tidigare riksdag.

Detta är, herr talman, bakgrunden
till de önskemål som vi framfört i reservation
A. Vi har där framhållit
önskvärdheten av att planeringen av
vägbyggandet sker i fasta priser samt
under utarbetande av treåriga rullande
investeringsplaner. Ovissheten om kommande
års medelstilldelning förhindrar
i stor utsträckning något som är mycket
viktigt, nämligen att man kan utlägga
större entreprenader. Det är dessutom
angeläget att denna ovisshet försvinner
för att man inte behöver avbryta
några arbeten, vilket tidigare förekommit.
Det har ju också understrukits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
skilda sammanhang och även sagts från
departementschefens och utskottets sida
vid tidigare tillfällen, att man i varje
fall i princip bör arbeta efter liknande
riktlinjer som vi här angivit.

Vi har inte varit fullt tillfredsställda
med den skrivning som utskottet har
presterat om det allmänna vägväsendet,
och vi har i en reservation givit till
känna hur vi anser att skrivningen
borde ha utformats. Herr talman! Jag
ber att i första hand få yrka bifall till
reservation A.

I reservation B behandlas sedan statsbidraget
till underhåll av enskilda vägar.
Det är ganska anmärkningsvärt
att enskilda människor fortfarande i
modern tid skall ta hand om någonting
som väl egentligen anses vara en
allmän angelägenhet. Det kan väl hända

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbygg;
i något fall att en vägstump endast berör
en enda gård, men med de kommunikationer
som nu finns är vägarna
vanligtvis så allmänt befarna, inte
minst för fritidsändamål, att man kan
ifrågasätta, om något nämnvärt enskilt
vägunderhåll bör förekomma i vår tid.
Ju snabbare intagningen av de enskilda
vägarna till allmänt underhåll kan ske,
desto bättre är det. Det är den bästa
och mest radikala lösningen, som bör
tillämpas i all den utsträckning som är
niöjlig, så att minsta möjliga procent
blir kvar att hänföras till s. k. enskilt
vägunderhåll.

Vi är väl medvetna om att detta inte
kan ske i den snabba takt som vi skulle
önska, och därför måste statsbidraget
till underhåll av enskilda vägar finnas
kvar. Det har ökat under den följd av
år då det har funnits, men vi anser inte
att bidragsprocenten är tillräcklig. Vi
har nämligen den principiella uppfattningen,
att väghållningen är en allmän
angelägenhet.

Vi har yrkat en ökning av bidragsprocenten
även i år. Det kravet har

framförts i reservationen under b _

skillnaden mellan reservationerna a
och b är bara att vi i reservation b
också har hemställt om en ökning av
anslaget, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till den.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I anslutning till punkt
11 i detta utskottsutlåtande föreligger
en flerpartimotion i frågan om en bro
till Öland, vilken har framförts av riksdagsmän
från Kalmar län. Motionen går
ut på att riksdagen i ett uttalande till
Kung], Maj:t skall understryka betydelsen
av att det pågående utredningsarbetet
i vad gäller denna bro slutföres i
så god tid, att ett principbeslut i frågan
kan fattas senast vid 1966 års riksdag.

Statsutskottet har med sin kända restriktivitet
när det gäller motioner ej
velat tillstyrka motionen, vilket man

som motionär givetvis måste beklaga.
Men avstyrkandet är, så långt jag har
fattat det, mycket formellt, och jag vågar
dra slutsatsen att utskottet trots
den negativa klämmen ändå delar motionärernas
önskan om att utredningsarbetet
blir klart i önskad tid.

Nu har jag emellertid genom tidningspressen
och även på annat sätt
erfarit, att kommunikationsministern
vid onsdagens debatt i andra kammaren
meddelat, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fått i uppdrag att projektera
Ölandsbron. Är den uppgiften
korrekt — jag har tyvärr inte fått
snabbprotokollet ännu — innebär den
ett för Kalmar län och kanske framför
allt för ölänningarna utomordentligt
glädjande besked. Därmed skulle väl en
i detta hus mycket gammal fråga otvivelaktigt
gå mot sin lösning.

Jag sade att det är en gammal fråga;
den har nämligen förts fram av olika
generationer riksdagsmän från Kalmar
län ända sedan år 1933, och den har
alltså varit aktuell i mer än trettio år.
Det är därför ett mycket glädjande besked
vi här har fått från andrakammardebatten,
och det är också ett ytterst
angeläget budskap. De argument, som
har anförts till förmån för en bro mellan
fastlandet och Öland, har under
årens lopp inte avtagit i styrka, utan
jag skulle vilja påstå att de till följd av
utvecklingen har komprimerats.

Låt mig här bara peka på ett par tre
saker. Den första gäller rationaliseringen
inom näringslivet, vilken inte minst
berör jordbruket och skapar minskad
sysselsättning inom denna gren av näringslivet.
Detta är inte oväsentligt för
en jordbruksprovins som Öland, som
därigenom fått vidkännas en icke obetydlig
avfolkning. En i hög grad bidragande
orsak härtill är ju att man
på grund av det isolerade läget inte
kunnat kompensera de minskade sysselsättningsmöjligheterna
på annat sätt.

En annan faktor, som också visar angelägenheten
av att denna bro kommer
till stånd, är utvecklingen inom kom -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

munikationssektorn. Jag tänker framför
allt på bilismens frammarsch och
utveckling. För varje år skeppas ett
allt större antal bilar över till Öland,
men icke förty innebär färjförbindelsen
en broms på utvecklingen för ön.
Jag kan ta ett konkret exempel, nämligen
fritidsverksamheten och, kan man
väl säga, semesternäringen över huvud
taget.

Det råder ingen tvekan om att det på
Öland under tre veckor mitt i högsommaren
är en väldig rush, men detta är
en alltför kort tid för att det skall löna
sig att lägga ned kapital i dyra anläggningar.
Av den anledningen är det naturligtvis
önskvärt dels att semestrarna
kan spridas över en längre tid, dels att
man kan knyta an till den ökade fritid,
som nu under hand växer fram genom
att fria lördagar praktiskt taget allmänt
införes. Därvidlag är avsaknaden av en
bro ett handikapp för Öland, ty såvitt
jag förstår har Öland inte samma möjligheter
som fastlandet att hävda sig
när det gäller att dra till sig den mera
fasta fritidsbefolkningen. Om jag minns
rätt har Skånska banken gett ut en redovisning
över möjligheterna för folk
att skaffa sig fritidsstugor, att köpa
tomter o. d., som visar att tomtpriserna
på Öland är osedvanligt låga, trots
att man där har att bjuda mycket goda
förmåner. Här spelar utan tvekan
den faktorn in att man inte vill ha besvär
med färj förbindelserna och inte
vill kosta på sig fraktkostnaderna för
överfarten. Om folk har att välja mellan
å ena sidan möjligheten att skaffa
sig en stuga på Öland och å andra sidan
möjligheten att skaffa sig en på
fastlandet, väljer i varje fall bilisten
fastlandet. Det är enligt mitt förmenande
inte att på ett riktigt sätt hushålla
med de goda fritids- och semestermöjligheterna
som finns på Öland. Öland
är _ och det är inte bara en reklam klyscha

för turisterna utan en realitet
— ett landskap med en säregen natur
och med ett säreget klimat. Skall vi inte
då, när medborgarna nu får ökade

möjligheter till fritid och därigenom
kan komma ut i naturen, se till att detta
landskap utnyttjas på ett riktigt sätt?

Detta är några av de motiv som kan
anföras för denna broförbindelse. Om
den uppgift som jag här lämnat från
andrakammardebatten är korrekt, kommer
den att hälsas med den allra största
tillfredsställelse av befolkningen i
Kalmar län, inte minst på Öland.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,

(fp):

Herr talman! I likhet med herr
Bengtson ber jag att få yrka bifall till
reservation A vid punkten 11.

Dessutom ber jag att få yrka bifall
till reservation B a vid samma punkt
— det gäller här statsbidrag till underhåll
av de enskilda vägarna. Föregående
talare har redogjort för dessa vägars
oerhörda betydelse, och det kan
tilläggas att detta gäller inte minst med
tanke på utnytjandet av den s. k. allemansrätten.

Vad som skiljer de båda reservationerna
under punkten B från varandra
är att i den första inte krävs ändrad
bidragsgivning för nästa år. Den reservationen
går ut på att beslut i frågan
bör fattas i dag men gälla först från
den 1 januari 1965. Reservationen tillstyrker
alltså kravet i motionen 11:358,
såvitt det avser bidragsprocenten, på
det sätt jag här redogjort för.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När vägfrågorna på nytt
diskuteras här, kan man väl ifrågasätta
både från dem som har makten att besluta
och bestämma och från oppositionen,
om vi -— bortsett från frågan om
Ölandsbron — har så mycket nytt att
komma med. Möjligen kunde vi därför
hänvisa till debatten för ett år sedan,
men att rationalisera riksdagsdebatten
så långt är kanske ändå inte särskilt
lämpligt, i synnerhet som vi helt nyligen
diskuterat önskemålet att riksdagen

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

skall ha sitt inflytande över samhällsfrågorna
och att detta inte skall beskä -

ras.

Reservation A vid punkten 11 _

med ett stort antal reservanter från oppositionssidan
— kan hälsas med verklig
tillfredsställelse. Reservationen
grundar sig på den motion som jag har
väckt i denna kammare och herr Bohman
bär väckt i andra kammaren. I reservationen
föreslås vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
länge bär begärt,
nämligen att flerårsplaner skall upprättas,
planer för tre år framåt, i medvetande
om att det finns pengar till de
arbeten som dessa planer upptar. Om
reservationen, som vi hoppas, blir bifallen,
då är det möjligt att på ett bättre
sätt planera aktuella väginvesteringar.
Säkert finns en hel del att vinna genom
eu sådan planering, inte minst så att
man lättare kan övergå från mindre till
större arbetsföretag på det sätt riksdagen
även tidigare har uttalat sig för.

Utskottets majoritet vill beklagligt
nog inte vara med om att några treårsplaner
skall upprättas. På en del andra
områden har vi långtidsplanering, men
när det gäller vägarna vidhåller utskottet
sin gamla uppfattning att en sådan
planering skulle vara olycklig. Utskottet
vill inte heller vara med om att vägplaneringen
sker i fasta priser, när en
utlovad revidering av vägplanen skall
genomföras.

Vad vi uttalat i vår motion är angelägenheten
av en fortsatt målmedveten
vägplanering, vilken i sin tur utgör en
förutsättning för ett rationellt och ekonomiskt
vägbyggande, samt att planeringen
kan grundas på fasta priser, på
att planerna syftar till att förverkliga
ett visst vägbyggnadsprogram räknat i
färdiga vägsträckor. Det viktigaste är
inte vad som blir förbrukat i kronor

räknat — i inflationspengar räknat _

utan vad som uträttas i form av vägunderhåll
och investeringar i ombyggda
och nybyggda vägar. Det allra viktigaste
är som sagt resultatet i färdiga
vägkilometer.

Jag har säkert sagt vid tidigare tillfällen,
då vägfrågorna behandlats, men
vill säga även nu: Vad skall det tjäna
till att gjorda väginvesteringar under
åren sedan vägplanen utarbetades i
1956 års penningvärde, och denna vägplan
enligt riksdagens beslut lagts till
grund för väginvesteringarna, skall redovisas
på ett så missvisande och vilseledande
sätt som bär förekommer både
i statsverkspropositionen och i utskottets
utlåtande? Jag tänker särskilt på
den tabell som är intagen på sid. 10 i
utskottets utlåtande. Vet man i kommunikationsdepartementet
inte om, vilken
inflation som förekommit, hur löner
och alla omkostnader stigit sedan
1956? Vet man inte om, hur antalet bilar
ökat utöver alla beräkningar för
åtta, nio år sedan och hur vägarna nu
måste byggas på elt mer dyrbart sätt
med hänsyn till den tunga trafiken än
som tidigare ansågs nödvändigt? Tänk
om man i kommunikationsdepartementet
eller i statsutskottet hade intresse av
att räkna om vägplanen från 1957 i fasta
priser, räkna fram vad som uträttats
i förbättrade, färdiga vägsträckor —
hur annorlunda skulle inte resultatet då
bli än när man bara räknar med vilka
belopp som har förbrukats.

Eftersom det statsfinansiella läget är
så ansträngt som det är, har i år inte
förts fram några krav på högre anslag
reellt sett till de allmänna vägarna. De
kraven kommer säkert framdeles. Det
är, som herr Bengtson redan har sagt,
berättigat med större anslag till vägarna.

Pa det hela taget befinner sig vårt
vägväsende i stor omfattning, som jag
ofta har sagt, i ett bedrövligt skick. Jag
har tidigare uttalat att när det gäller
vägstandarden i förhållande till trafikintensiteten
är vårt land ett underutvecklat
land. Detta uttalande är alltjämt
lika aktuellt. För denna uppfattning
talar vad vi har anfört i vår motion
och som har framkommit vid den
undersökning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har utfört angående vägnätet.

Fredagen den 10 april 1904

Nr 10

tala om framtidens trafik — är 40 procent
av riksvägarna i behov av omedelbar
ombyggnad. Av det primära länsvagnätet
har bara 40 procent godtagbar
standard, medan 60 procent är i behov
av omedelbar och snabb ombyggnad.
Om alla länsvägar hade varit med i dessa
beräkningar, skulle behovet av ombyggnad
och förbättringar ha varit ännu
mycket större.

Även i år tillstyrker statsutskottet att
en specialdestination skall ske på samma
sätt som under de två senaste åren
med 60 miljoner kronor till de nordligaste
delarna av landet. Beloppet är 70
miljoner kronor efter kalenderårsberäkningen
av underhållsanslaget. Denna
specialdestination är olycklig, ty genom
den förryckes planeringsarbetet, och
väginvesteringarna kan inte sättas in
där de ur näringslivets synpunkt och ur
trafiksynpunkt är mest angelägna. När
nu utskottets majoritet i år gör ett uttalande
om att det är tveksamt, huruvida
systemet med specialdestination
av vissa byggnads- och underhållsmedel
bör bibehållas, finns det anledning
till samma förhoppning som vi gav uttryck
för i fjol, nämligen att denna specialdestination
skall försvinna så snart
som möjligt.

När det gäller vägunderhållet anser
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— man har sagt på liknande sätt år
efter år — att det här måste till högre
anslag, om inte det i vägarna nedlagda
kapitalet skall förbrukas. Det är
ingen ny uppfattning att det här råder
en allvarlig eftersläpning med underhållet.
När nu årets underhållsbidrag
på grund av övergången till kalenderårsberäkning
gäller ett och ett halvt år,
begärde ämbetsverket 800 miljoner kronor.
Statsrådet prutade ner detta belopp
med 105 miljoner kronor till 695 miljoner
kronor, en nedprutning som måste
vara ytterst betänklig men som har godtagits
av statsutskottet.

2 Första kammarens protokoll 196i. Nr 16

och vägbyggnader
trafik undermen samtidigt

blir det allt flera vägar, även
de med hård och tung trafik, där praktiskt
taget varken vinter eller sommar
förekommer något underhåll, i varje fall
ytterst obetydligt. Frågar man någon
tjänsteman i vägförvaltningen vad orsaken
till detta är, får man alltid svaret
att det saknas pengar. 695 miljoner
kronor på ett och ett halvt år till vägunderhåll
och 560 miljoner kronor att
bygga vägar för är mycket pengar, men
trots detta har vi att räkna med ett
bristfälligt och dåligt underhåll av vägarna
också i fortsättningen.

Från regeringen görs ofta uttalanden
om att den stora upprustningen av vägarna
skall fortsätta. Här görs många
gånger allvarliga försök att på även detta
område måla utvecklingen och händelserna
i ljusa och vackra färger. Det
är en sak att göra trevliga uttalanden,
men det är en annan sak om dessa uttalanden
blir omsatta i praktisk handling.
Det är klart att det här har investerats
en hel del, ja, stora belopp i vägarna
under senare år, men det är ändå
så otillräckligt. Att här skulle ha förekommit
någon stor och allmän upprustning
är felaktigt. Talet om den stora
upprustningen av vägarna är propagandafraser
som trafikanterna och samhället
i sin helhet inte är betjänta av.

I den motion som vi har lämnat har
vi inte föreslagit några höjda väganslag
ulan endast att 60 miljoner kronor av
beredskapsmedel flyttas över till de ordinarie
väganslagen. Av detta belopp
går 40 miljoner kronor till vägunderhåll
och 20 miljoner kronor till byggande
av vägar och gator. Denna förändring
äventyrar säkert inte en god
beredskap mot arbetslöshet, och när
det är knappt om medlen behöver det
som finns komma till så god användning
som möjligt. Så blir följden om de
ordinarie anslagen utökas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen A av herr Bo -

Anslagen till vägunderhåll

Denna undersökning visar att i förhål- Eu del vägar med stor
lande till dagens trafik — för att inte hålles på ett rätt hyggligt

sätt

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

man m. fl. samt därutöver beträffande
punkten 11, momenten I och X, bifall
till motionerna I: 422 och II: 505 såvitt
här är i fråga. Detta yrkande innebär,
som jag redan har sagt, att 60 miljoner
kronor av beredskapsanslaget flyttas
över till de ordinarie anslagen till angivet
ändamål.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! I en av årets motioner
har Storstockholm betecknats som en
region med växtvärk. Det är en träffande
karakteristik. En explosiv befolkningsökning
leder till en behovsexpansion
som ställer utomordentliga krav på
planeringsresurser och medel inom den
samhälleliga verksamheten. Detta gäller
i alldeles särskild grad just vägar
och andra trafikleder. De representerar
ett av dagens svåraste bekymmer i den
här regionen. Utbyggnadstakten för vägnätet
i dess olika delar till tillfredsställande
kapacitet och standard bestämmer
i hög grad möjligheterna för storstockholmsområdet
att miljömässigt och
samhällsekonomiskt kunna någorlunda
vettigt fungera.

Under 1961—1962 var antalet resor
till och från Stockholms innerstad med
olika trafikföretag 67,5 miljoner, därav
41,1 miljoner med buss. 1961 reste
180 000 människor per dygn från förortskommunerna
till Stockholms innerstad,
och man beräknar att den siffran
skall vara fördubblad inom fem år. Från
nya bostadsområden — men också från
gamla till följd av SJ:s kvarliggande investeringsstopp
för närtrafiken — kommer
ett större antal av bussåkare. Såväl
busstrafiken som nyttotrafiken kommer
väl också med säkerhet till följd av den
nya trafikpolitiken att öka kraftigt. Personbilarna,
som ökat med 8 till 9 procent,
tillför i genomsnitt de senare åren
helt visst ett mycket större tillskott på
våra vägar, där de nu som ett enormt
lämmeltåg drar fram i alla riktningar.
Framkomligheten och trafiksäkerheten
kräver att en betydande andel av väg -

medlen destineras till denna del av landet,
där folkträngseln är störst och trafikintensiteten
också.

Såväl »väg och vatten» som departementschefen
delar denna uppfattning.
Ämbetsverket finner sålunda en ökad
koncentration av investeringsverksamheten
till de stora trafikföretagen inom
de växande befolkningsregionerna nödvändig
och förutsätter att den blir markant
framträdande de närmaste åren.
Departementschefen framhåller det angelägna
i att trafikledssystemet vid bostadsexploatering
inom de stora tätorterna
uppmärksammas mera än förut
och uttalar vikten av att man samordnar
denna planering med landsbygdens
vägplanering och att det hela i övrigt
sker i nära samråd med andra samhällsplanerande
organ. Det är klara och glädjande
besked.

Den svåra bostadssituationen i storstockholmsområdet
är känd. Ansträngningarna
skärps på alla håll till mera
byggande. Av nytillskottet av bostäder
kommer den övervägande delen på länet.
Där finns det mark för bostäder,
planering också, men på många håll inte
nödvändiga vägar och trafikanordningar,
som ankommer på staten, och
där de finns kan de i många fall inte
svälja den enorma trafiktillströmningen.

Jag tar de omnämnda uttalandena
som utfästelser för att vägpolitiken i
storstockholmsområdet kommer att föras
med all kraft och förutsätter att
också andra viktiga aspekter på våra
vägproblem än de stora trafiklederna
kommer att beaktas i sammanhanget,
nämligen den ökande finlandstrafiken
över Roslagshamnarna och den stora
fritidsbebyggelsen i detta område.

I detta sammanhang vill jag rent allmänt
liksom högermotionärerna understryka
vikten av att vägmyndigheternas
projekteringsresurser är tillräckliga.
Men brister kan ju finnas också på annat
håll. Det är inte bara tekniskt svårbemästrade
problem, frågor om markinlösningsfrågor
etc. Det är också en

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

hel mängd olika instanser som berörs
i samband med vägfrågorna. Frånsett
de tekniska och praktiska svårigheterna
att klara alla dessa saker, förekommer
det nog inte sällan att en hel del
sådana här ärenden blir liggande onödigt
länge på åtskilliga håll före handläggning
och beslut. Det är ett sorgligt
kapitel att vägplanerna i åratal bollas
mellan berörda parter till följd av allehanda
önskningar om detaljändringar,
om vilka man inte kan enas. Inte
bara den aktuella vägfrågans lösning
utan mycken annan angelägen planering
och verkställighet försvåras på det sättet.
Man skulle gärna se att det fanns
några regler, om det nu över huvud taget
är möjligt, om längsta tidsutdräkt,
inom vilken besked skall ges åtminstone
i huvuddragen om var en väg skall
dras fram och en trafikkarusell ligga.

Den kritik och de önskemål som man
kan ha i det här stycket kan man emellertid
inte bara — om ens huvudsakligen
— adressera till staten. Om inte resurserna,
så kan man ibland ha anledning
att efterlysa den goda viljan, exempelvis
hos grannkommuner att lämna
nödvändig medverkan för att lösa
ett vägproblem. Det finns exempel på
det. Emellertid är frågan om bättre projekteringsresurser
på det här området
i nuvarande konjunkturläge mera en
platonisk fråga än en reell. Det finns
knappast några verkligt kvalificerade
vägingenjörer över huvud taget att få
tag i för pengar.

Vi har tidigare haft anledning till
missnöje över att utvecklingstendensen
i Storstockholm inte fått sin riktiga avspegling
i vägmyndigheternas anslagsavvägning.
Enligt min mening föreligger
en sådan anledning knappast nu.
I år skall ny fördelningsplan för vägoch
gatubyggandet i städerna fastställas,
gällande 1964—1968. Av 215 miljoner
kronor detta år går 37 procent till
Storstockholm, och av totalbeloppet
1 375 miljoner kronor för 5-årsperioden
1964—1968 finner vi i propositionen
att 850 miljoner kronor är beräk -

nade att reserveras för Stockholms- och
göteborgsregionerna. År 1962 fick vi i
Stockholms län 20 miljoner kronor för
riksvägar och 6 miljoner för länsvägar.
För år 1965 har beloppen föreslagits
bli 45 miljoner kronor respektive 15,8
miljoner kronor, vilket innebär en betydande
höjning också procentuellt.

Därutöver har som bekant beredskapsmedel
anvisats för påbörjande till
hösten av den nya Värmdövägen. Det
betyder att under 1964—1965 flera vägföretag
i delta område blir färdigställda
och andra påbörjade -— såväl när det
gäller de stora trafikfrågorna som vägar
i länet i övrigt.

Jag har inhämtat att man inom vägförvaltningen
i länet i stort sett är nöjd
med medelsfördelningen och att man,
även om man naturligtvis har många
och större behov, för närvarande anser
sig ha fått de medel som man kan förbruka.
När läget är detta har utskottet,
som för övrigt helt förstår de trängande
problemen på detta område, inte
funnit några skäl att, som man i motionerna
I: 423 och II: 504 begärt, tillstyrka
riksdagens särskilda skrivelse.
Jag tycker att motionärerna kan känna
sig ganska tillgodosedda med årets
proposition. Det gör de väl också, eftersom
motionerna inte föranlett någon
reservation.

Trots detta har jag emellertid, herr
talman, funnit skäl att med dessa ord
deltaga i dagens debatt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
en sak redan från början ■—- när
det gäller den första reservationen under
punkt 11, betecknad med A, tror
jag att motsättningarna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i frågan
beträffande de framtida investeringarna
på vägområdet inte är så stora, som
många kanske föreställer sig. Jag tror
att fjärde avdelningens ordförande,
herr Svensson i Ljungskile, hade rätt
när han år 1962 i andra kammaren vid

20 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

behandlingen av detta spörsmål särskilt
poängterade detta och underströk,
att det inte finns någon anledning att
göra motsättningarna större än de är.
Utskottet har ju på sidan 24 i sitt utlåtande
bl. a. understrukit angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och samordning av
vägbyggnadsverksamheten i görligaste
män underlättas genom att riktlinjer
för vägpolitiken under ett antal år
uppdras. Det är inget tvivel om att utskottsmajoriteten
är positivt inställd till
det framtida vägbyggandet, och det är
väl för övrigt alla. Vi vet att stora behov
föreligger.

Jag tror emellertid att det finns anledning
att särskilt framhålla den betydelse
för planeringen av vägbyggandet,
som det ändå innebär att flerårsplanerna
nu utarbetas på basis av en medelstilldelning
av 500 miljoner kronor för
åren fram till 1969. Reservanterna förklarar
ju också, att de inte vill förringa
värdet av detta.

Nu ansluter sig emellertid reservanterna
till förslaget i motionerna 422 i
första kammaren och 505 i andra kammaren
i vad avser att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall »hemställa att den
av departementschefen aviserade utredningen
rörande vägplaneringsreglering
skall erhålla direktiv att överväga vad
i motionen anförts rörande planeringen
i fasta priser samt utarbetandet av
treåriga rullande investeringsplaner,
men» —■ märk väl — »med beaktande
av behovet av konjunturpolitisk handlingsfrihet».

Jag tror att man skall beakta just detta.
Man vill inte heller från reservanternas
sida rekommendera alltför starka
bindningar för framtiden. Reservanterna
har därutöver i sin reservation
strax före klämmen uttalat: »Även om
utskottet till fullo inser vikten av de
statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter som därvidlag också
måste beaktas, tillstyrker utskottet sålunda
i princip de yrkanden om en sådan
treårig investeringsplan, som i de

nu aktuella motionerna framförts.»
Även på ett annat ställe har reservanterna
givit uttryck för samma uppfattning,
nämligen den att man måste ta
hänsyn till de samhällsekonomiska synpunkterna.
Längst ned på sidan 89 och
i början på sidan 90 har de skrivit:
»Genom att väginvesteringarna utgör en
betydande del av den offentliga sektorn
kan de å andra sidan icke vara opåverkade
av konjunkturpolitiska åtgärder.
» Sedan talar de om målet för anvisning
av ordinarie medel och fortsätter:
»Bortsett från att ett uttalande
från riksdagens sida till förmån för en
flerårig investeringsserie inte under
alla förhållanden kan vara bindande
är det dock ägnat att giva ökad fasthet
åt verksamhetens inriktning.»

Utskottet har inte, alldeles på samma
sätt som vid några föregående tillfällen,
velat ansluta sig till detta förslag.
Vi har ju förut diskuterat denna
fråga många gånger, och det är väl så
som herr Sveningsson sade, att något
nytt inte nu lär komma fram.

Vi som tillhör majoriteten tror för vår
del, att man inte skall binda planeringen
vare sig på detta område eller på
något annat. Jag vet att man kan peka
på ett eller två områden — i varje fall
ett — där man har en bindning. Det
gäller ju försvaret. Men jag tror inte
att det är jämförbart med det område
vi nu diskuterar. Vi har anledning att
vara försiktiga i detta avseende. Vi är
ju alla tämligen överens om att vi skall
föra en aktiv konjunkturpolitik. Enligt
vår mening skulle det vid vissa tillfällen
kunna leda till svårigheter att fullfölja
den politiken, om vi fastställde investeringsramar
som omöjliggjorde erforderliga
åtgärder i syfte att bevara
balansen i samhällsekonomien och på
arbetsmarknaden.

Jag tycker det är anledning att en
aning beröra vad herr Sveningsson också
berörde, nämligen den tabell som
finns både i propositionen och i utskottets
utlåtande. Det är ju ändå så, herr
Sveningsson, att vi i fråga om väginves -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

teringarna ligger 335 miljoner kronor
före vägplanen. Vi har i fjärde avdelningen
tidigare fått upplysning om att
den pågående rationaliseringen av verksamheten
inom detta område liksom
inom så många andra områden — alla
andra, kanske man kan säga — medför
en besparing, som dock innebär att
man kan åstadkomma ett större resultat
än tidigare trots mera begränsade insatser.
Jag tror man skall ta hänsyn till
detla.

Som jag förut sade har man nu fått
möjligheter att beräkna verksamheten
framöver efter en investering på 500
miljoner kronor. En annan sak, som
man särskilt från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida har uttalat mycket
stor tillfredsställelse med, är att man
nu får kalenderårsberäkning också för
vägunderhållet.

Vi har, som jag nämnt, från utskottsinajoritetens
sida inte velat vara med
om en bindning på sätt som föreslagits,
men jag vill än en gång betona att
motsättningarna inte är så stora som
man kanske kunde föreställa sig.

När det sedan gäller de två övriga reservationer
som här behandlas och som
gäller statsbidrag till underhåll av enskilda
vägar, har man i en av reservationerna
yrkat att statsbidraget skulle
utgå med 80 procent samt när särskilda
skäl därtill föreligger med 90 procent.
I den reservationen föreslås, att
beslut härom skall fattas nu, men att
det skall gälla först fr. o. m. den 1 januari
1965. Man ansluter sig till Kungl.
Maj :ts förslag angående medelsberäkning
för byggande och underhåll av enskilda
vägar. I vad avser bidragsprocenten
ansluter man sig till vad som
yrkats i motion nr 358 i andra kammaren.

I den andra reservationen yrkas att
beslutet skall gälla redan fr. o. in. innevarande
kalenderår och att anslaget
för underhåll av enskilda vägar därför
skall uppräknas från av Kungl. Maj :t
föreslaget belopp, 32,5 miljoner kronor,
till 36 miljoner kronor, vilket innebär

bifall till nämnda motion även i fråga
om tidpunkten för ikraftträdandet.

Utskottsmajoriteten har emellertid
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag
också i detta avseende och erinrat om
att riksdagen förra året beslutade om
förbättringar och förändringar av bidragsreglerna.
I första hand innebär
detta en femprocentig höjning av ifrågavarande
bidrag. Riksdagen anslöt sig
också förra året till Kungl. Majtts förslag
angående en översyn av systemet
med s. k. omuppskattning av underhållskostnaderna,
vilket lett till att vissa
undersökningar, som avser att möjliggöra
ytterligare förbättringar och
förenklingar på detta område, nu pågår.

Det är enligt vad vi har fått kännedom
om i fjärde avdelningen på det viset,
att det råder vissa missförhållanden
— eller kanske jag skall uttrycka
det så i stället, att allt på detta område
inte är ordnat på ett fullt tillfredsställande
sätt. Jag tror det är angeläget att
de undersökningar som nu pågår blir
färdiga så fort som möjligt, så att vi
får ett bättre underlag för att bedöma
hur man skall besluta och hur man
skall handla i detta fall.

Vidare är det ju på det sättet — och
det erinrar utskottet om i sitt utlåtande
— att såväl 1960 års viigsakkunniga
som 1962 års fritidsutredning torde
komma att pröva frågan om de s. k. fritidsvägarna,
som också aktualiserats
vid detta tillfälle. Utskottsmajoriteten
har med anledning härav uttalat, att
något beslut om ändring av bidragsreglerna
inte bör fattas nu. De nämnda utredningarna
och undersökningarna bör
först redovisa resultatet av sitt arbete.

Ett annat skäl för bifall till utskottets
utlåtande är att erfarenheter av den
förbättrade bidragsgivningen inte vunnits
ännu utan bör avvaktas innan frågan
om ändringar blir föremål för övervägande.

Jag vill bara till slut säga, att det kan
ju vara att gå litet langt, om man menar
att det verk som det här är fråga

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

om känner sig tillfredsställt eller rättare
sagt att verkets representanter känner
sig tillfredsställda med Kungl. Maj ds
förslag, men nog har jag fattat det så
i varje fall, att dessa vid detta tillfälle
har varit ganska belåtna. Jag bär
också hört att man uttalat sin tillfredsställelse
i varje fall över vissa inslag i
Kungl. Maj:ts proposition.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
med herr Sveningsson, ty jag tycker
att det skulle vara tämligen meningslöst.
Här har han berättat för oss
vilka oerhörda krav det finns på detta
område. Han har understrukit att man
egentligen skulle anslå mycket mera
pengar till denna verksamhet. Men det
är ju inte säkert att det räcker bara med
pengar — det behövs också andra resurser.
I annat fall gör kanske pengarna
ingen nytta. Samtidigt har emellertid
herr Sveningsson sagt, att han varken
som motionär eller i annan egenskap
yrkar på någon anslagshöjning. Jag tycker
då att det är tämligen meningslöst
att föra en diskussion vidare om detta.

Jag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fritz Persson fäste
enligt min mening alltför stor vikt
vid vad som sagts i reservationen om
konjunkturpolitiska bedömningar. Det
är självfallet att det måste tas hänsyn
till sadana saker, vilken fråga vi över
huvud taget diskuterar. Det måste göras
även när det gäller en sådan fråga som
bostadsförsörjningen. Samma hänsyn
måste också tas när det gäller försvaret.
Även om det inte direkt är fråga om de
kostnadsramar för försvaret, som nu
har dragits upp, har riksdagen ändock
tidigare fattat beslut som inneburit att
man vid något tillfälle till och med inhiberat
vissa beställningar. Även jag har
alltså understrukit betydelsen av konjunkturpolitiska
bedömningar, men man
kan inte, som herr Persson här
gjort, säga att vi i reservationen tänkt

på dessa bedömningar så mycket att vi
skulle vilja vara med om att återinföra
den politik som bedrevs av Kungl.
Maj:t för några år sedan, då dessa anslag
höjdes och sänktes ungefär som
man tyckte det passade i anslutning til]
läget på arbetsmarknaden. Vi vin framhålla,
att kommunikationsväsendet utgör
en så viktig del av hela produktionsapparaten,
att det inte kan användas
som någon sorts regulator för hur
arbetsmarknaden utvecklas, utan det
bör behandlas på samma sätt som andra
näringsgrenar. Och då bör vi inte överbetona
den konjunktur-politiska betydelsen
— den finns, men den kom alltför
starkt till uttryck i herr Perssons
anförande.

Beträffande anslagen till de enskilda
vägarna anser jag inte med de erfarenheter
vi redan har av sådana ökade anslag
— det är väl minst 25 år vi lämnat
bidrag till enskilda vägar — att det om
en bidragsprocent justeras bör föreligga
så stort behov att undersöka vilken
verkan denna justering får. Den kan
nog tämligen enkelt bedömas ändå.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationerna vid
denna punkt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Fritz Persson uttalade,
att även majoriteten inom utskottet
har en positiv inställning till
stora väginvesteringar och även till
flerårsplanerna, och vi får väl hoppas
att det förhåller sig på det sättet. Han
strök vidare under att den tabell, som
intagits på sid. 10 i utskottets utlåtande,
inte är missvisande, utan att utskottet
fått sådana uppgifter att vägbyggandet
rationaliserats så mycket att det ena
uppväger det andra. Jag tror ändå inte,
att det kan vara på det sättet. Det är ju
sa många faktorer som här spelar in, en
helt annan prisnivå än 1956. Vi har fått
så mycket fler bilar nu än man vid den
tidigare tidpunkten räknade med, vi

Nr l<i

Fredagen den It) april 1904

AnMlagen till vägunderhåll och vägbyggnader

har fått en mera tung trafik vilket innebär
att vägarna måste byggas så att de
håller för den trafiken. Jag har vid flera
tillfällen tidigare frågat: Varför kan
man inte här redogöra för denna rationalisering
och varför kan vi inte här
i riksdagens kammare få del av de uppgifter,
som lämnats statsutskottets fjärde
avdelning? Jag tror inte annat än
afl denna tabell är missvisande, och
jag tror att det är vilseledande att säga
att man skulle ha uppfyllt vad vägplanen
innehöll. Jag har alltjämt den förhoppningen,
att när vägplanen kommer
att omarbetas skall detta ske i vad vi
menar med uttrycket fasta priser.

Herr Persson sade vidare att det var
meningslöst att diskutera med mig
jag hade visserligen sagt en del, men
inte yrkat på större anslag. Vi har emellertid
här yrkat att 60 miljoner kronor
skall flyttas över från beredskapsanslag
till de ordinarie väganslagen,
och jag tycker att det är ett värdefullt
yrkande som har stor betydelse. Det
kommer nog att framdeles ställas yrkanden
om högre anslag, men på grund
av det statsfinansiella läget — vilket så
många gånger understrukits — har vi
inte yrkat på högre anslag i år som leder
till ökade statsutgifter.

Jag tycker också att herr Persson
skulle ha något försvarat den besparing
på underhållsanslaget med 105 miljoner
kronor, som statsrådet föreslagit och
som utskottet också yrkat bifall till. Jag
skulle vilja framställa frågan, vem som
nu vill besvara den: Tycker ni att Sverige
är ett så fattigt land att vi inte ens
har råd till att underhålla våra vägar?

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Enligt tillgängliga statistiska
uppgifter finns det nu ungefär
55 000 kilometer enskilda vägar här i
landet, och de är fördelade på ungefär
19 000 bidragsberättigade vägsamfälligheter.
Bidrag ges med 70 procent till
underhållet av dessa vägar, och om

synnerliga skäl talar för det kan bidragsprocenten
utgöra 85.

I och för sig vore det synnerligen
angeläget med tanke på de här vägarnas
betydelse att detta anslag till dem kunde
ökas. Senast vid fjolårets riksdag
höjdes det med 5 procent, och det är
att hoppas att departementet skall finna
det möjligt att inom kort föreslå ytterligare
höjningar av bidragsprocenten.

Kanske ännu angelägnare är det —
som någon talare tidigare här berört —
att en större andel av dessa enskilda vägar
kunde tas in till allmänt underhåll.
Trafiken och därmed slitaget på vägarna
ökar. Särskilt är det fallet på sådana
vägar som har förbindelser med andra
vägar och ingår i ett vägsystem som har
karaktären av genomfartsvägar. På dessa
blir slitaget mycket stort, speciellt
under sommartid med den då högre
trafikintensiteten.

Man skulle för övrigt även kunna sätta
i fråga, om det är den rätta benämningen
att tala om »bidrag» till dessa
vägar. Vägskatterna är ju numera avskaffade
i detta land och vägarna finansieras
med automobilskattemedel.
För just denna kategori, de enskilda vägarna,
kan man säga att det fortfarande
tas ut en form av vägskatt. Det vore
kanske riktigare att riksdagen i stället
för bidrag bestämde, hur stor vägskatten
eller vägavgiften skulle bli för
dessa vägsamfälligheter. Därmed vill jag
inte ha sagt att det vore konstitutionellt
riktigt att överföra sådana beslut till
bevillningsutskottet. Jag vill bara ha
sagt, att det hela verkar så som om det
vore en form av vägskatt, som därtill
kan slå mycket hårdare än den proportionella
och progressiva skatten.

Om vi tänker oss en vägsamfällighet,
vars väg används av en grupp småbrukare
och skogsarbetare, kan den som
kanske bor längst bort och således använder
denna väg mest få den drygaste
andelen att betala. Han kan också vara
den mest skuldsatte och ha den lägsta
inkomsten, men han får betala mest
även om han knappast skulle ha någon

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

inkomst alls. Det kan röra sig om avgifter
på mellan 200 och 400 kronor per
år.

Jag hade egentligen inte för avsikt
att tala om dessa saker, herr talman,
utan om själva metoden när det gäller
att beräkna bidragsandelen till dessa
vägsamfälligheter. Dessa bidrag, som
rör sig om 70—85 procent av vägunderhållskostnaderna,
beräknas inte på de
verkliga årliga kostnaderna, utan de
slås ut på en beräknad kostnad, som
fastställes vid förrättning med delägarna
och som gäller i fem år.

Det kan bli mycket snö en vinter med
många plogningar, och då blir vägunderhållet
mycket dyrt, kanske mycket
högre än man har beräknat. Ett annat
år är det kanske nästan barvinter; då
förekommer ingen plogning och underhållet
blir billigare. Det jämnar alltså
ut sig vad beträffar snön. Det finns
emellertid andra faktorer som inverkar
på detta och som inte verkar lika gynnsamt.
Det gäller priser och kostnader,
som har en benägenhet att stiga år från
år — i varje fall har tendensen varit
sådan efter andra världskriget. De som
konstruerade detta bidrag räknade förmodligen
med att kostnaderna somliga
år skulle stabiliseras eller kanske rent
av minska och att det hela således skulle
fungera ganska bra. Vi tycks dock
inte få uppleva något sådant, utan kostnadsstegringen
utgör mellan 7 och 8 procent
per år. Detta innebär att bidragsunderlaget
vid slutet av en femårsperiad
hinner bli ganska urholkat; bidraget
blir inte av den storlek man räknade
med.

Det finns även många andra statsbidrag,
särskilt sådana som utgår till kommunerna,
vilka också blir vad man säger
urholkade, därför att de är bundna
vid skatteunderlaget. I och med att detta
förbättrats i kommunerna, så blir
statsbidragen mindre. Men då är det ju
i alla fall kommunernas skattebidragare,
som samfällt får stå för den utgift
det gäller — den slås ut på alla kommunens
skattebetalare. I det fall det här

gäller är det däremot enbart gruppen
av intressenter i vägsamfälligheten, som
får betala dessa merkostnader.

I motion nr 121 i denna kammare föi
eslås en något annan beräkningsmetod
för att få statens andel att mer rättvist
följa de verkliga kostnaderna. Det föreslås
där, att vägmyndigheterna skall
få befogenhet att justera den beräknade
underhållskostnaden med hänsyn till
årliga förändringar vad beträffar kostnader
och priser. Därjämte föreslås, att
om man finge denna årliga justering
skulle dessa förrättningar, i stället för
att som nu äga rum vart femte år, kunna
ske vart sjätte år, detta för att kompensera
de merarbeten som de årliga
justeringarna skulle föra med sig.

1960 års vägsakkunniga har också intresserat
sig för denna sak. De föreslog
att de obligatoriska förrättningarna med
sakägarna helt skulle upphöra. Det skulle
i stället företas vissa stickprov beträffande
kostnaderna, och på så sätt
skulle man kunna företa en årlig schematisk
uppräkning av dessa.

Enligt uppgift håller nu även detta
system på att prövas i vissa vägdistrikt.
Man får hoppas att det skall bli möjligt
för departementet att så småningom
komma fram till en bättre metod.
Jag är dock så förmäten att jag tror, att
när departementet skall pröva detta så
är frågan, om inte också de synpunkter
som kommer fram i motion nr 121 är
värda att beakta, så att inte enbart det
som 1960 års vägsakkunniga har stannat
för blir avgörande för den kommande
utformningen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SCHÖTT (li):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är vad som står om ölandsbron
på sidan 26 i statsutskottets nu
föreliggande utlåtande. Utskottet hänvisar
till vad som skedde här i riksdagen
i december vid behandlingen av frågan
om den framtida trafikpolitiken och sägei
att med hänsyn bl. a. till innebor -

Nr l(i

Fredagen den 10 april 1904

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

den av då gjorda uttalanden kan utskottet
för sin del icke finna någon särskild
framställning i ämnet från riksdagens
sida påkallad och avstyrker därför motionen.

För min del hade jag tillfälle att endast
höra en del av den debatt som i
onsdags kväll fördes i andra kammaren
i anledning av tredje lagutskottets utlåtande
nr 17 beträffanade ifrågasatt
lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
och i vilken debatt
Ölandsbron spelade en stor roll. Jag är
faktiskt glad att jag inte hörde hela debatten,
i varje fall att jag slapp att höra
den del som tyvärr innehöll partipolitiska
utfall mot motionärerna i ärendet.
Sådana utfall gagnar knappast saken.

Däremot, herr talman, är jag glad att
jag var inne i andra kammaren när
kommunikationsministern gjorde sitt inlägg
i debatten. Det levererades kl. 23
och löd i sin korthet sålunda: »Herr
talman! Jag vill bara lämna en upplysning.
För ungefär en månad sedan gav
Kungl. Maj :t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppdrag att projektera
Ölandsbron. Därmed är väl saken klar.»

Meddelandet i andra kammaren var
onekligen sensationellt. Kungl. Maj:t
skulle ha lämnat uppdrag om projektering
för ungefär en månad sedan! Varken
tredje lagutskottet eller statsutskottet,
vilkas utlåtanden är daterade den
17 mars respektive den 2 april, innehöll
något härom. Båda utskotten har
tydligen varit okunniga om Kungl.
Maj ds beslut. Lika okunniga var deltagarna
i debatten.

Emellanåt brukar man kritisera att
kontakten mellan kanslihuset och utskotten
är alltför intensiv. I det här fallet
måste man uttala sin förvåning över
den bristfälliga kommunikationen.

Herr talman! Jag vill liksom herr Peterson
uttala min stora glädje över att
frågan om ölandsbron nu äntligen har
tagit ett stort steg fram emot sin definitiva
lösning.

Statsrådet Skoglunds ord »därmed är

väl saken klar» är onekligen av den karaktären,
att en proposition om byggande
av en ölandsbro bör kunna påräknas
inom den allra närmaste tiden. Det
hade varit av värde om herr statsrådet
velat upprepa denna sin deklaration i
vår kammare, ölänningarna räknar med
att projekteringsarbetet drives med all
kraft så att den inte bara för Öland
utan för hela vårt land så betydelsefulla
ölandsbron äntligen blir byggd.

För min del vill jag också erinra om
att många i gången och nuvarande tid
kämpat i detta hus för ölandsbron. Jag
tror att de alla, oavsett politisk hemvist,
haft Ölands bästa för ögonen och
gläder mig åt att deras samlade arbete
nu tycks ge resultat.

Herr talman! Redan när vi i december
diskuterade trafikpolitiken framhöll
jag, att vi i Kalmar län med glädje
noterade ett mycket positivt uttalande i
propositionen av statsrådet Skoglund i
brofrågan och hoppades att han med
det snaraste skulle lyckas föra frågan
i hamn. I dag gläds vi åt statsrådets nya
bindande uttalande, vilket, såvitt jag
förstår, måste innebära att statsrådet för
sin del definitivt förordar byggandet
av en ölandsbro. Med otålighet ser vi
nu fram emot den dag då projektet
igångsättes.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Säkerligen är vi inom
alla grupper i denna kammare överens
om att gratulera Kalmarborna för den
framgång de haft i sitt arbete föi
Ölandsbron, och vi kan instämma i herr
Schötts senaste förhoppning.

I övrigt kan man väl säga, med en
lätt omskrivning, att vad i denna sak
skall sägas redan är sagt. Jag vill, herr
talman, helt kort tillstyrka bifall till reservationerna
under A och B a vid
punkt nr 11. Jag har begärt ordet närmast
för att föra på tal en tendens i
utvecklingen när det gäller de enskilda
vägarna, som man kanske ännu endast
kan ana, men som är rätt tydlig.

26 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ju ingen allemansrätt for bilar
på enskilda vägar. Det kommer därför
från vägsamfälligheter och vägföreningar
flera gånger förfrågningar, om
man inte kan avstå ifrån att få bidrag
till vägen för att därmed kunna stänga
vägen för en biltrafik, som i synnerhet
i storstädernas utkanter har blivit så
besvärlig och förhatlig att man hellre
avstår från statsbidrag än släpper fram
bilarna och får vägar och gärden blockerade
av parkerade bilar.

Utskottets talesman, herr Fritz Persson,
var inne på frågan om fritidsvägarna,
varför saken redan är berörd.
Jag menar, herr talman, att just denna
inställning från många enskilda väghållares
sida, att de hellre vill stänga
en väg än att släppa fram en fri biltrafik,
pekar på att man borde ta steget
att höja bidragsprocenten för att därmed
locka väghållarna att inte vidtaga
en sådan åtgärd. Utvecklingen kan annars
gå i den riktningen, att vi kan
bli tvingade att med expropriationsbestämmelser
eller på annat sätt öppna
vägar som tidigare varit enskilda. Kan
man genom ett hyggligt bidrag åtminstone
lämna kompensation för obehaget,
har man vunnit en hel del i samförstånd
mellan den fritidssökande tätortsbon
och den landsbo som får hålla
vägarna.

Herr Erik Svedberg var inne på de
bestämmelser som fastställer den beräknade
kostnad för underhållet, som
skall utgöra den grund på vilken bidraget
med 70 eller — om vi nu lyckas
med denna reservation — 80 procent
beräknas. Han har naturligtvis alldeles
rätt däri. Jag skulle även vilja påpeka
en annan sak. Det används många olika
grunder för beräkning av dessa
kostnader, t. o. m. i olika delar av samma
län. I fråga om en del vägar räcker
statsbidraget praktiskt taget till hela
den verkliga underhållskostnaden,
medan det 70-procentiga bidraget på
andra platser kanske endast förslår till
20 eller 30 procent av dessa kostnader.
Det är viktigt att man inte schablonise -

rar beräkningen av kostnaderna för
mycket, utan verkligen bedömer dem
från fall till fall, så att en samfällighet
eller en vägförening, som utlovas
70 procent, verkligen får 70 procent av
de verkliga kostnaderna, och att det
inte i stället blir 100 procent eller än
värre 30 procent.

Med dessa påpekanden, herr talman,
vill jag ytterligare understryka mitt bifall
till reservationerna under A och
under B, momentet a, vid punkten 11.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag har
läst ut mer ur den första reservationen
än vad som har varit avsikten, men det
enda ord som är kursiverat i reservationen
återfinns i en mening, som just
understryker, att vi inte får binda oss
alltför hårt för framtiden.

Till herr Sveningsson vill jag säga,
att jag aldrig har sagt att vi i fjärde avdelningen
har fått några siffror på hur
mycket rationaliseringen kan betyda.
Men vi har fått uppgifter om att det
ständigt pågår en viss rationalisering,
som leder till ett bättre resultat med
mindre insatser än tidigare, och detta
är ju för övrigt naturligt.

Jag begärde egentligen ordet därför
att herr Sveningsson patetiskt här utropade:
Har vi då inte råd att underhålla
våra vägar! Hela hans anförande
präglades ju för övrigt av att han liksom
ville understryka, att vi inte gör
någonting på detta område.

Men så är det väl ändå inte, herr
Sveningsson! När vi diskuterade denna
fråga härom året gav herr Sveningsson
uttryck för den meningen, att man inte
skulle offra någonting på flyget, men
att man skulle offra så mycket mer på
vägarna. När det sedan visade sig, att
han varit med om att motionera om en
ny flygplats i början av året, lovade
herr Sveningsson att aldrig göra så
mera.

När jag hör honom tala i dag, tycker
jag det verkar som om han inte skulle

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

lia kommit ned på marken än! Det händer
faktiskt mycket här i landet på vägområdet.
Jag tycker för min del att
årets proposition är särskilt generös
när det gäller vägbyggandet, och om
den saken har vi nästan alla varit överens,
både i fjärde avdelningen och i utskottet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad
det skall tjäna till alt nu, några år efteråt,
dra upp ett resonemang, som herr
Persson och jag har haft i flygplatsfrågan.
Jag har nog den uppfattningen
att det den gången var jag, som befann
mig på marken, och jag behöver alltså
inte komma ner.

I statsverkspropositionen här har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redovisat
vilket verkligt stort behov som föreligger
när det gäller underhåll. Man
har här redovisat, hur man de senaste
åren försökt underhålla vägbanan, men
att det finns ett mycket stort behov när
det gäller dikesrensning och röjning
vid sidan om vägen.

När det ibland görs gällande att jag
överdriver så mycket -— låt mig då ge
en bild ur det praktiska livet. Den allmänna
väg, som går närmast den plats,
där jag är bosatt i min hemort, har beteckningen
riksväg. Den går några kilometer
hemifrån fram över en mosse,
som är en eller kanske en och en halv
kilometer lång. Det händer mycket ofta,
när marken inte är frusen, att när
två lastbilar möts på den mossen sa
sjunker den ena eller båda, och vägen
blockeras till dess bilarna blir bärgade
av vägförvaltningens fordon eller andra.

Nu är det så lyckligt ställt i detta
sammanhang, att när vägen är avstängd,
kan trafiken släppas fram över
en enskild väg. Väghållarna på denna
enskilda väg skickade faktiskt för en
tid sedan med den hälsningen hit till
riksdagen: Säg till dem som har ansvaret
för vägunderhållet, att de underhål -

ler den allmänna vägen så bra, att vi
slipper dessa tunga lastbilar på våra
enskilda vägar! De enskilda vägarna är
inte byggda för trafik med tunga långtradare.

När jag nu ser att kommunikationsministern
har kommit in i kammaren
så vill jag till honom, liksom till herr
Persson som utskottets talesman, framföra
en inbjudan. Vill ni göra ett besök
i södra länsdelen av Älvsborgs län, så
skall jag lova att visa att de uttalanden
om vägarna jag gjort inte är något överdrivet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande mom. I, därefter särskilt
i fråga om mom. II och III, vidare
särskilt rörande mom. IV, härpå särskilt
angående mom. V—IX, ytterligare
särskilt avseende ettvart av mom. X,
XI a och XI b samt slutligen särskilt
gällande mom. XII—XVIII.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att kammaren
skulle bifalla motionerna 1: 422
och II: 505 i förevarande del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr G punkten
11 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 422
och II: 505 i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmanen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 32.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna, med A betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
11 mom. IV, röstar

J 3 \

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med A betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 59.

På särskild proposition bifölls därpå
vad utskottet i mom. V~IX hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. X förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:422 och 11:505, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
11 mom. X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 422
och 11:505 i förevarande del.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Nr 16

‘29

Fredagen den 10 april 1964

Anslagen till vägunderhåll

tering medelst oinröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 23.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande mom. XI a, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Peterson, Eric Gustaf, alt det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna, med B a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Bengtson, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten anförda,
med B b betecknade reservationen i
förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Eric Gustaf
Petersons yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 6 punkten 11 mom. XI a
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Boman

och vägbyggnader

in. fl. vid punkten avgivna, med B a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Ivar Johansson in. fl. vid punkten avgivna,
med B b betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 18.

Därjämte hade 87 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
11 mom. XI a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med B a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

30 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Om försök med särskilda trafikövervakningsperioder

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet dels i mom. XI b,
dels ock i mom. XII—XVIII hemställt.

Punkterna 12—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Om försök med särskilda trafikövervakningsperioder Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad stat för statens trafiksäkerhetsråd
m. m., att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1964/
65, dels ock till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 290 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Eric Gustaf Peterson (I: 52) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rimås (11:67),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wanhainen och Lage Svedberg (I:
336) samt den andra inom andra kammaren
av fru Lindekvist m. fl. (II: 361),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Virgin (1:534)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Bohman och Ringabu (II652),

dels en inom andra kammaren av
herrar Svenungsson och Edlund väckt
motion (11:68),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Nyberg m. fl. väckt motion (II440).

I motionerna 1:52 och II: 67 hade
hemställts, att riksdagen måtte dels till
en ny anslagspost, förslagsvis benämnd
Försök med skärpt trafikövervakning,
under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor för att möjliggöra försök
under särskilda perioder, föregångna
och uppföljda av intensiv trafikpropaganda,
under vilka trafikövervakningen
skulle skärpas, så att trafikövervakningens
betydelse för trafiksäkerheten
bleve bättre kartlagd, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
1961 års trafiksäkerhetskommitté måtte
få i uppdrag att verkställa utredning
om utfallet av den begärda försöksverksamheten
och därmed sammanhängande
spörsmål.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
stat för statens trafiksäkerhetsråd, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) till Statens trafiksäkerhetsråd m.
m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanlsag
av 290 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionen 11:440 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:52 och 11:67,
såvitt de avsåge särskild medelsanvisning
till försök med skärpt trafikövervakning,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna I: 52 och II: 67, såvitt
de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:534 och 11:652,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904

Om försök med särskilda trafikövervakningsperioder

VI. att motionen II: 68 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 330 och II: 301
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Källqvist och Eric Gustaf
Peterson, fröken Elmén samt herr
Löfroth, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under III och IV hemställa,

III. alt riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:52 och 11:67, såvitt
nu vore i fråga, till Försök med skärpt
trafikövervakning för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:52 och 11:67, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att 1961 års trafiksäkerhetskommitté
måtte få i uppdrag att verkställa
utredning om utfallet av den begärda
försöksverksamheten och därmed
sammanhängande spörsmål.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fP):

Herr talman! Reservationen under
denna punkt går ut på bifall till motionerna
I: 52 och II: 67, där man föreslår
anordnandet av trafikövervakningsperioder
utan hastighetsbegränsning,
detta för att bättre kunna utröna
huruvida det är hastighetsbegränsningen
eller trafikövervakningen som
har avgörande betydelse för nedgången
i antalet trafikolyckor.

Enligt reservanternas och motionärernas
uppfattning är det svårt att ta
ställning till den frågan innan de föreslagna
perioderna har prövats. I ett par
andra länder, där man bedrivit försök
av samma slag som gjorts här hemma,
är man dessutom tveksam beträffande
hastighetsbegränsningens betydelse men
på det klara med att trafikövervak -

ningen har stort värde. Jag tror att trafikövervakningen
har en viss betydelse
även med tanke på respekten för och
efterlevnaden av vägtrafikstadgans föreskrifter.
I synnerhet gamla bilister får
givetvis lätt den uppfattningen, att när
hastighetsbegränsningarna är generella
under fartbegränsningsperioderna så
är hastigheten generellt fri då fartbegränsning
inte föreskrivits. Det finns
dock en mängd bestämmelser av den
arten, att de innebär hastighetsbegränsning
vid alla tider, även då generell
fartbegränsning icke gäller. Jag tror att
man under de här förordade särskilda
trafikövervakningsperioderna skulle
kunna klart och tydligt aktualisera just
sådana saker som innebär att hastigheten
egentligen aldrig är helt fri i vårt
land.

Med det anförda, herr talman, vill
jag kort och koncist — som det anstår
en fredagstalare — yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I båda de punkter som
reservationen avser är frågorna under
övervägande, och det är skälet till att
utskottet inte har kunnat tillstyrka dem
på det sätt som reservanterna önskar.

När det gäller förslaget om anvisande
av 100 000 kronor för skärpt trafikövervakning
ställer sig utskottet inte direkt
avvisande men hänvisar till att 1961 års
trafiksäkerhetskommitté nyligen avgivit
sitt betänkande. Utskottet anser att
eventuella förslag i anledning av betänkandet
bör avvaktas innan ställning
tages till förevarande fråga. Utan att
direkt gå emot motionärernas synpunkter
_ utskottet finner dem således be aktansvärda

— har utskottet inte velat
tillstyrka förslaget på denna punkt.

Beträffande den andra punkten, som
gäller en begäran om skrivelse till
Kungl. Maj:t, hänvisar utskottet till den
med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 14
februari 1964 tillsatta utredningen. Jag
har inte hunnit ta del av direktiven för

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsstipendier
denna utredning, men jag finner det
mycket sannolikt att utredningen kommer
att ta upp de frågor som beröres i
reservationens andra punnkt. Av den
anledningen har utskottet inte kunnat
finna något skäl till att tillstyrka de åtgärder
som föreslagits i reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
mom. I och II, därefter särskilt
rörande mom. III och IV samt slutligen
särskilt i vad gällde utskottets hemställan
i övrigt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. III och
IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
21 mom. III och IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 29.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 22—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kung], Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärsstipendier för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 994 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904

dels två likalydande motioner, väck -

ta den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 90)
samt den andra inom. andra kammaren
av herr Hermansson in. fl. (11:132), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,

1. att riksdagen måtte besluta tillsätta
en kulturutredning, som toge sikte på
mera aktiva och aktiviserande åtgärder
än enbart stipendier och andra stödformer,
i syfte att samtidigt tillgodose
kulturarbetarnas och samhällets gemensamma
intressen och behov, efter riktlinjer
som ginge ut på att giva konstnärerna
(i vidaste mening) flera arbetsuppgifter
samt bättre ersättning för
deras högt kvalificerade arbete, 2. att
anslaget till stipendier åt tonsättare i
enlighet med Musikaliska akademiens
och Föreningen Svenska tonsättares
förslag måtte höjas från 271 000 kronor
till 300 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (I: 273)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 2 114 000 kronor till
Konstnärsstipendier;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (I: 274)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:315), i vilka föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära särskild utredning rörande åtgärder
från statens sida i syfte att stimulera
och underlätta kulturpolitiska
insatser från kommunernas sida;

3 Första hammarens protokoll 196b. Nr 16

Anslag till konstnärsstipendier
fråga, att riksdagen skulle besluta att
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 294 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Risberg (I:
332) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson in. fl. (II:
320), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att under åttonde huvudtiteln
från och med budgetåret 1965/66 måtte
lämnas en sammanställning över sådan
kulturell verksamhet, vilken administrerades
genom andra departement;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Fälldin och Gustavsson i Alvesta
väckt motion (11:578).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 96 och II: 132, i
vad de avsåge ytterligare stipendier åt
tonsättare, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna I: 273 och II: 316,
i vad de avsåge ytterligare arbetsstipendier
åt konstnärer inom måleri
m. m., icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 327 och II: 333,
i vad de avsåge ett stödsystem uppbyggt
på dels ett ökat antal arbetsstipendier
och dels inrättande av meritstipendier,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 96 och II: 132,
1:273 och 11:316 samt 1:327 och II:
333, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 994 000 kronor;

V. att motionerna I: 96 och II: 132, i
vad de avsåge en kulturutredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsstipendier

VI. att motionerna 1:274 och 11:315
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 332 och II: 320, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t närmare måtte överväga
att under åttonde huvudtiteln, därest så
visade sig tekniskt genomförbart, jämväl
lämna en kortfattad sammanställning
över bidragsgivningen till sådan
kulturell verksamhet, som administrerades
genom andra departement än
ecklesiastikdepartementet;

VIII. att motionen 11:578 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

II. att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:273 och 11:316, i vad de avsåge
inrättande av ytterligare tio arbetsstipendier
åt konstnärer inom måleri
in. in.;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 327 och II: 333 samt med avslag
å motionerna I: 96 och II: 132 ävensom
med bifall till motionerna I: 273 och II:
316, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 114 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp) ;

Herr talman! Det är väl en händelse
som ser ut som en tanke att vi, efter
gårdagens strålande föreställning på
Operan, i dag tar upp resonemanget om
konsten. Riksdagsmännens intresse för
opera är tydligen mycket större än det

är för debatten i dag, men det har jag
ingenting att säga om. Det är förklarligt,
även om man kan önska att det vore
ett något större intresse för de här
frågorna.

Herr talman! Det är synnerligen angenämt
att vi har kommit fram till den
här debatten. Vi har tidigare sysslat
med byggnadsfrågor, vägar och dylikt.
Nu har vi alltså kommit in på andra
områden. Rubriken på den här delen
av utlåtandet heter »konst, litteratur,
musik m. m.»

Jag måste konstatera att jag trots allt
ändå tror att klimatet för konsten är
betydligt gynnsammare än det har varit
tidigare om åren. Förra året, vill jag
minnas, ägde den här debatten rum under
senare delen av maj, och det har
under många år klagats på att man lagt
debatten så sent att vi inte hunnit med
den ordentligt. Nu är det inte meningen
att vi skall hålla på alltför länge i
dag, men vi har i alla fall lugnare förhållanden
än vi brukar ha då det gäller
konst, litteratur, undervisning och dylikt.
Jag gläder mig också åt att det
nu kanske finns större intresse för dessa
saker. Det har väl bl. a. visat sig däri
att den konstutställning som vi hade i
riksdagen mottogs med mycket stort
intresse, även om det fanns olika meningar
om de olika konstverken. Men
det var inte frågan om det, utan man
ville försöka skapa intresse för dessa
ting.

Tyvärr är ecklesiastikministern inte
inne i kammaren, men jag vill till protokollet
anteckna mitt varma erkännande
av de initiativ som ecklesiastikministern
tar. Jag antar att han på sin stora
högtidsdag för någon tid sedan också
från andra håll fick blommor och erkännanden.

Herr talman! Behandlingen av detta
ärende kommer att ske punktvis, och
efter de allmänna reflexioner som jag
här har gjort vill jag omedelbart övergå
till den punkt det nu är fråga om,
nämligen punkt 5. I reservation nr 1 vid
punkt 5 begär vi reservanter en upp -

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

räkning av anslaget till konstnärsstipendier
för att kunna dela ut ytterligare
ett tiotal av dessa stipendier. Vi har
fortfarande den meningen att man på
detta område kan sätta in betydligt
större stöd, och vi har också motiv för
denna uppfattning. Konstutövarnas antal
ökar för varje dag. Särskilt gäller
väl detta stafflikonsten, måleriet. Vi har
också full anslutning från dem som
sysslar med undervisningen på detta
område; Akademien för de fria konsterna
verifierar denna uppfattning.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
fogad till punkt 5.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! I utskottsutlåtandets
punkt 5, som vi nu behandlar, återkommer
två av de frågor som förts
fram i den kommunistiska motionen.
Den ena gäller en ökning av stipendierna
åt tonsättare och den andra tillsättande
av en kulturutredning. Detta sistnämnda
— alltså frågan om tillsättande
av en kulturutredning — anser jag möjliggör
för mig att anföra några principiella
kommentarer till frågan i dess
helhet redan vid denna punkt i utlåtandet.

Att vi har föreslagit det som jag nu
har refererat kan möjligen motivera att
ställa frågan, om vi anser att vårt land
i verklig mening saknar kulturpolitik.
Jag vill förekomma eventuella gensagor
genom att deklarera att vi inte anser
att landet saknar kulturpolitik. Så
långt det gäller exempelvis stipendiering
och vissa andra former för s. k.
stöd åt konsterna och åt konsternas utövare
skrider man utan tvivel framåt
ett steg då och ett steg då. Att detta relativt
stillsamma avancerande inte sker
helt spontant utan sedan några år med
en viss planmässighet och programenlighet,
tycker vi också kan observeras.
Det vill vi gärna harangera. En viss avspegling
av ett kulturmedvetande kan
vidare skönjas i statsutskottets skriv -

Anslag till konstnärsstipendier
ning i dessa frågor, där skrivningen i
många fall är i hög grad förståelsefull
för problemets omfattning och även för
frågan om hur man på längre sikt skall
kunna lösa det. Men observera ändå att
dessa positiva drag är anknutna huvudsakligen
endast till det s. k. stödet åt
konsternas utövare. Vi för vår del är
självklart anhängare av att detta stöd
ges, och vi har både nu och tidigare
pläderat för en utvidgning av det. Vi
kan därvid inte anklagas för att hänge
oss åt en s. k. överbudspolitik. Det är
förresten ett ord som jag för min del
inte är villig att acceptera.

Vad sedan gäller de borgerligas inställning,
sådan den kommer till uttryck
i reservationerna, kan man inte
undgå att konstatera att entusiasmen i
vissa avseenden verkar en smula andfådd
och i varje fall inte grundad på
program. Vi för vår del är för en ökning
av stipendierna och annat s. k.
stöd, men vi är inte anhängare av att
utdelandet av grindslantar skall upphöjas
till en ledande princip i vår kulturpolitik.
Vi tycker inte om ordet stöd. I
vår tolkning är det endast ett slags nödhjälp.
Vårt samhälle och människorna
i detta samhälle behöver utan tvivel
den skönhet och stimulans som konstskapelserna
kan ge när dessa är som
bäst. Med konsternas skönhet menar
jag då inte gottköpsprodukter inom vitterhet,
tonskapande eller vilka konster
det än må gälla. Därför behöver samhället
och människorna konstnärerna.
Det s. k. stödet åt dessa är rätteligen ett
stöd åt alla oss andra.

Således måste enligt vår syn på denna
sak en kulturpolitik ha som utgångspunkt
att konstnärerna är nödvändiga
för samhället och och för oss människor,
och det är därför i samhällets
och vårt intresse att se till att konstnärerna
får svängrum och möjligheter
till skapande. Godtas denna syn på saken
som jag här mycket kort har antytt
— jag får försöka vara fredagstalare
jag också — följer härav att de för
närvarande så nödvändiga stipendierna

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsstipendier
bör kompletteras med ett mera konstruktivt
grepp i kulturpolitiken. Flertalet
av våra konstskapare lever och
arbetar under mycket svåra förhållanden,
ofta så svåra att det måste betraktas
som en skam för vårt samhälle, vilket
i andra avseenden är relativt starkt
utvecklat. Stipendiering i all ära, men
den vägledande principen borde vara
att tillförsäkra kulturarbetarna goda utbildnings-
och utkomstmöjligheter för
att på det sättet aktivisera hela kulturpolitiken
och förbättra kulturmiljön.
Detta kan ske genom att kulturarbetarna
beredes de arbetstillfällen som överallt
i vårt samhälle ligger och väntar.

Kulturpolitiken bör alltså inriktas på
att ge invånarna rikligare tillgång till
kultur och på att ge kulturarbetarna betalt
för deras arbete. Med utgångspunkt
från att det inte så mycket är fråga om
att stödja konstnärerna som att tillvarata
deras begåvning och att åt samhället,
d. v. s. åt oss, överlämna deras
konstprodukter, har vi lagt fram detta
vårt förslag om en kulturutredning. Jag
koncentrerar mig i fortsättningen bara
på detta.

Statsutskottet bestrider inte på något
sätt att en sådan utredning kan behövas,
men utskottet säger sig vilja vänta.
Med all respekt för utskottets, som
jag tycker, synnerligen sakliga skrivning,
kan vi för vår del inte acceptera
denna väntans attityd.

Låt mig innan jag avslutar anförandet
bara få illustrera mina och motionens
tankegångar med att ta upp den
fråga i motionen som faller under denna
del av utskottsutlåtandet, nämligen
frågan om stipendieringen av tonsättarna.

Den lilla ökningen av tonsättarstipendierna
som vi föreslagit, nämligen från
271 000 kronor till 300 000 kronor, motiveras
av oss med att knappast någon
annan grupp av konstutövare i vårt
samhälle brottas med så stora svårigheter
som tondiktarna. Den ersättning
som de i lyckligaste fall kan få efter
flera års skapande arbete är löjeväc -

kande liten och kan många gånger uppgå
till endast några hundralappar. Men
inte heller i detta fall anser vi stipendiering
som det väsentligaste utan endast
som en liten nödhjälp tills vi får
förbättrade kulturpolitiska förhållanden
och ett bättre kulturpclitiskt klimat
i vårt land.

Den svenska musikodlingen är i ännu
högre grad än både litteraturen och
de bildande konsterna beroende av en
samhällelig aktivitet. Det kan visserligen
utan vidare erkännas att denna
aktivitet ökat i någon liten mån, men
när det gäller den aktuella musikodlingen
måste det nog ändå hävdas att
Sverige är ett underutvecklat land —
bland annat därför att den intima musiken,
d. v. s. kammarmusiken, oavbrutet
trängs tillbaka, trots att den självfallet
borde vara grunden för all musikutövning.

Vi har i motionen talat om behovet
av rikligare arbetstillfällen för konstnärerna.
För tondiktarna gäller det inte
bara att få skriva nya verk, utan framför
allt att deras arbeten, äldre och
nyare, utnyttjas och kan av oss alla tillgodogöras.
Jag vill endast tillägga att
jag inte menar att svenska tonverk skall
ges en helt dominerande ställning på
repertoaren, ty detta vore en skadlig
isolering. Vi måste få impulser utifrån
också, men att publiken ges för litet
svensk musik är obestridligt. Här finns
det plats för en samhällelig insats, och
bland annat detta motiverar, tycker vi,
vårt förslag om att en kulturutredning
tillsätts.

Herr talman! Slutsatsen av vad jag
nu har sagt blir att jag yrkar bifall till
vår motion vid momenten I och V under
denna punkt, det första momentet
avseende tonsättarstipendiernas ökning
såsom vi har föreslagit och det femte att
en kulturutredning skall tillsättas.

Däremot får jag anmäla, herr talman,
att jag inte kan yrka bifall till vår motion
under moment IV. Under rubriken
»Konstnärsstipendier», som detta moment
omfattar, har vi visserligen i mo -

Nr 16

Fredagen den

tionen tillkännagett våra allmänna synpunkter
på saken, men vi har inte fiamställt
något konkret yrkande. Långtidslegat
har vi däremot föreslagit som komplettering
till konstn är sbelönin garn a,
men den saken behandlas under punkt
6 i utlåtandet, och så långt jag kan se
har statsutskottet under punkt 5 råkat
begå ett fel när det yrkar som det gör.
•lag vill inte förebrå statsutskottet för
detta, ty sådant kan ju hända, men det
saknas således grund för utskottets yrkande
under punkt 5 moment IV om
avslag på vår motion i denna del, ty
där finns ingenting att avslå.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Källqvist började
med att göra en jämförelse mellan riksdagens
besök på Operan i går kväll och
dagens sammanträde. Till det vill jag
bara svara att jag tror att det är betydligt
angenämare att höra på god musik
och sång på Operan än att här i kammaren
höra på bl. a. mina tråkiga tal.
Därför, herr talman, skall jag försöka
vara så kort som möjligt.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här gjort ett verkligt
krafttag, enligt mitt sätt att se. Det
blir ju en uppräkning på detta anslag
med inte mindre än 780 000 kronor, och
mot bakgrunden av totalanslagets belopp
måste man väl ändå säga att delta
är en kraftig höjning. Vi i såväl avdelningen
som i statsutskottet har varit
glada över den utveckling som kunnat
ske på detta område.

Visserligen får vi varje år en mängd
motioner där man önskar ännu mera,
men man har väl ändå kommit underfund
med att vi måste finna oss i en
successiv utbvggnad på de olika punkterna,
i den mån våra ekonomiska möjligheter
tillåter en sådan utveckling. I
detta fall har utskottet skrivit en ganska
fyllig redogörelse för sin syn på saken,
vilket herr Adolfsson också antydde,
och det gör att jag tror vi kan hänvisa

10 april 1964

Anslag till konstnärsstipendier
till vad utskottet skrivit här på olika
punkter.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. I, därefter särskilt rörande
mom. II och IV, vidare särskilt i fråga
om mom. V samt slutligen särskilt avseende
utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 96 och II: 132, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. II och
IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande ly delse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
5 mom. II och IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsbelöningar
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå gjordes enligt de avseende
mom. V föreliggande yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:96 och 11:132, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 6

Anslag till konstnärsbelöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherrar
Adolfsson och Lager (1:96)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (II; 132), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att det, i enlighet
med förslaget från Akademien
för de fria konsterna och Konstnärernas
riksorganisation, skulle instiftas
långtidslegat och att 200 000 kronor

skulle anslås för ändamålet för budgetåret
1964/65;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (I; 273)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
316), i vilka anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte under åttonde
huvudtitelns driftbudget a) till
Konstnärslegat (nytt anslag) för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor, b) avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ett förslagsanslag
av 300 000 kronor till Konstnärsbelöningar; -

u™ lvd Juvaiyaande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson (I: 396) och den andra
inom andra kammaren av herr Wahlund
(11:492), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle I. vid sin behandling
av forevarande punkt godkänna, a) att
som kvalifikationsgrund för erhållande
av konstnärsbelöningar skulle gälla endast
de konstnärliga insatserna, b) att
för reducering av konstnärsbelöningar
skulle räknas högst en tredjedel av
mottagarens egna inkomster, c) att
hänsyn i förekommande fall skulle kunna
tagas till inkomsterna under löpande
inkomstår i stället för till inkomsterna
under föregående år, II. i skrivelse till
Kungl. Maj.''t giva till känna vad i övrigt
i motionerna anförts, samt III. till
Konstnärsbelöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
600 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson väckt motion (II191).
V

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:96 och 11:132,
I: 273 och II: 316 samt I: 396 och II: 492
ävensom II: 191, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1964/65

Nr 16

Fredagen den

anvisa ett förslagsanslag av 300 000 kronor.

Reservation hade anföris av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedeniiset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag och motionen II:
191 ävensom i anledning av motionerna
I: 96 och II: 132, I: 273 och II: 316, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, samt motionerna 1: 396 och
II: 492, till Konstnärsersättningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhålla vad reservanterna
anfört rörande de föreslagna
konstnärsersättningarna, särskilt att
som kvalifikationsgrund för erhållande
av konstnärsersättning skulle gälla de
konstnärliga insatserna, samt institutets
karaktär av försöksverksamhet.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Utan tvekan har förslaget
om s. k. konstnärsbelöningar tilldragit
sig en mycket stor uppmärksamhet.
Det gäller alltså anslagsäskanden från
departementets sida. På den här punkten
har man rätt allmänt ställt sig mycket
tveksam, inte mot anslaget som sådant,
utan närmast mot konstruktionen
och utformningen av dessa belöningar.
För vår del anser vi i den reservation
som är avgiven vid denna punkt och i
de motioner som väckts i detta sammanhang
att denna tveksamhet är mycket
berättigad.

Utan tvekan bör vi, som jag sade,
givetvis glädja oss åt nya friska tag när
det gäller att stödja konst och över huvud
taget kulturell verksamhet. Men vi
har ett intryck av att detta förslag har

10 april 1964

Anslag till konstnärsbelöningar
tillkommit ganska hastigt och att det
därför lider av eu hel del felaktigheter,
som vi gärna vill rätta till.

Det anslag det här gäller skall alltså
användas till att belöna mycket högt
förtjänta konstnärer — det är alltså
fråga om en belöning. Konstnärerna
som skall belönas återfinnes bland
praktiskt taget alla kategorier — det
gäller målare, författare, skulptörer, keramiker,
kompositörer, sångare och musiker
m. fl. Man skall alltså inom dessa
olika kategorier välja ut sådana som
har en hög konstnärlig standard. Vi
tror att det blir ganska besvärligt att i
detta avseende jämföra konstnärerna
inom dessa olika kategorier. Alldeles
omöjligt är det kanske inte, men det
uppstår mycket stora svårigheter vid
jämförelsen.

Så långt är kanske allting gott och
väl. Men så har man till detta fogat någonting
som jag anser försvårar utdelningen
av dessa belöningar. Man för in
ett nytt moment och börjar tala om att
det också gäller att ge konstutövarna
en viss trygghet. Vi kan givetvis instämma
i att det är värdefullt att konstutövarna
får en viss trygghet, men vi
anser att här uppkommer en dualism
som är besvärlig. Det säges direkt ut att
i konkurrensen mellan två konstnärer,
som ur konstnärlig synpunkt kan stå på
samma höga nivå, skall behovsprincipen
träda in. I det förslag som framlagts
införes också ett slags reduceringsregel.
Belöningens storlek minskar,
om den eventuelle innehavaren av denna
belöning får egen inkomst. Ökar inkomsten,
minskar belöningen. Man har
som högsta inkomst innan reduceringen
inträder satt ett belopp av 24 000 kronor
per år. Jag undrar vad våra högst
förtjänta konstnärer skall säga om att
deras inkomst skall reduceras då de
nått upp till 24 000 kronors årsinkomst.
Det är inte uteslutet att konstnärerna
jämför sig med andra inkomsttagare
här i landet.

Det kan också föreligga vissa risker
för att man, om denna reduceringsre -

Nr 16

Fredagen den

Anslag till konstnärsbelöningar
gel kommer till användning, åtminstone
i vissa fall i stället för att stimulera
den konstnärliga verksamheten hämmar
den.

Vi är alltså från motionärernas och
reservanternas sida mycket tveksamma
mot detta förslag och anser inte att
denna utformning kan godtas. Vi önskar
att konstnärerna skall få dessa belöningar,
och vi vill till och med att
större bidrag skall utgå till dem, men
vi vill ha en annan utformning. Vi har
i reservationen kallat bidragen för
konstnärsersättningar. I motionen användes
ordet »legat», men det har visat
sig att denna form ställer juridiskt
sett vissa krav, och vi har därför frångått
detta.

Den princip för stödet till den konstnärliga
verksamheten som ecklesiastikministern
utformat godkänner vi. Det
har också satts in stöd av den konstnärliga
utbildningen och detta med all rätt.

De som går på konstskolorna har fått
det betydligt lättare att klara utbildningen
rent ekonomiskt sett. Vi skulle
kanske önska att det beträffande den
pedagogiska verksamheten sättes in litet
mera stötar.

Efter det att konstnärerna kommit ut
i förvärvslivet är det många gånger
svårt för dem att göra sig gällande.
Just vid det tillfället är det meningen
att de stipendier skall utgå, som vi önskar
höjda. Vi finner detta helt riktigt.
Men när de sedan kommer upp litet
grand i ålder kan det tänkas att en
konstnär av hög kvalitet har svårt att
göra sig gällande och har svårt att klara
sig rent ekonomiskt. En konstnär
som har en viss position kan ändå råka
i ett ogynnsamt läge och skulle i det läget
behöva något slags ersättning som
trygghet, litet större trygghet än vad ett
stipendium kan betyda. Därigenom
skulle denne konstnär, som kanske utövar
en mycket god konstnärlig verksamhet,
slippa ekonomiska bekymmer
och kunna fortsätta verksamheten, givetvis
till glädje för sig själv men även,
som vi anser det, till glädje för oss

10 april 1964

andra som får njuta av hans konst. Man
befriar honom alltså genom att ge honom
denna ersättning från de bekymmer
som den tilltagande åldern bereder
honom, och det anser vi vara det väsentliga
i detta fall. Vi menar alltså att
man inte bör göra avkall på kravet
att det skall vara en god konstnärlig
prestation.

Det är möjligt att man skulle kunna
tänka sig en viss behovsprövning, om
en konstnär kommer i ett utomordentgynnsamt
läge, och det är möjligt
att det efter en viss försöksverksamhet
skulle kunna införas en bestämmelse
i dylika fall. Men vad vi riktar oss mot
är att det införes en generell reducenngsregel
— det anser vi inte bör komma
i fråga.

Över huvud taget är det klart, som
jag sade i början av mitt anförande, att
vi sätter värde på dessa förslag. Vi har
framkastat tanken att man skulle ge det
hela en annan konstruktion, som enligt
vår mening är betydligt bättre. Den
undanröjer de risker om vilka jag här
bär talat. Vad vi kanske framför allt
vill — och det tror jag framhålles i
reservationen — är att detta betraktas
som en försöksverksamhet.

Även många andra problem sätter in
har, bl. a. frågan på vilken inkomst
detta stipendium skall beräknas. Skall
det beräknas på föregående års inkomst
eller på det innevarande årets?
Vi har också tydligt och klart sagt
ifrån, att vi betraktar dessa åtgärder
som försöksverksamhet. Vi hoppas givetvis
att det skall gå att komma fram
till godtagbara resultat både för konstutövarna
och för de anslagsprövande
organen, regering och riksdag, åtminstone
då det gäller denna del av ersättningarna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkt 6
fogade reservationen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet redan
nu för att med några ord bara få

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

kommentera hur detta förslag kom fram
i departementet. Det kan kanske underlätta
den fortsatta behandlingen bär i
kammaren.

Det är självfallet att jag börjar med
att stryka under vad som står i reservationen,
sista stycket: »Det är väsentligt
att understryka att med utskottets
förslag åsyftas en ny form av kulturstöd.
Oberoende av vilket av de föreslagna
systemen, Kungl. Maj:ts eller utskottets,
som vinner riksdagens bifall,
måste institutet ha karaktär av försöksverksamhet.
»

Det är givet att det också är min mening
att när man verkligen slår in på
en ny linje som denna är det inte alldeles
säkert att man kommer rätt omedelbart,
men det är ju lätt att korrigera
i fortsättningen.

Det är däremot på en annan punkt
en väsentlig grundskillnad mellan propositionen
och reservationen. Propositionen
går helt på kvalitetslinjen, trots
vad herr Källqvist ansåg sig kunna läsa
in i den. Det är alldeles uppenbart
att vi började med att vilja belöna högt
förtjänta konstnärer. Det var det första
steget, och någon socialpolitik är alltså
inte med i denna bild. Jag är för min
del helt övertygad om att det finns
konstnärer, författare, målare, tonsättare
m. fl. i detta land som har gjort
oerhört stora insatser i svensk kultur
och svenskt samhälle men som lever på
en skandalöst låg ekonomisk nivå.

Det andra steget i vår tankegång var
att en belöning skulle kunna ha formen
av ett stort pris. Detta kunde utgå oavsett
vilken inkomstnivå pristagaren hade,
om han var Nobelpristagare eller inte.
I medvetande om att det bland denna
kategori av mycket högt förtjänta
konstnärer finns sådana som har en
mycket låg inkomstnivå, så ville vi också
låta denna belöning, denna hedersbevisning,
få formen av ekonomisk
gottgörelse. Vi kom därför att stanna
vid ett belopp av 24 000 kronor. Det är
alldeles självklart att 24 000 kronor, i
varje fall med dagens mått, är ett högt

Anslag till konstnärsbelöningar
belopp när det gäller ett stipendium utgående
under hela livet.

I det läget uppkom den andra tankegången,
nämligen att om det uteslutande
är förtjänsten och skickligheten,
d. v. s. den höga nivån, som skall vara
avgörande, så är det kanske omöjligt
att i denna omgång gå fram med så
stora belopp oavsett vederbörandes inkomst.
Om en konstnär med en årsinkomst
på låt oss säga 180 000 kronor utöver
denna skulle få en statlig belöning,
garanti, pension, eller vad man nu vill
kalla det, på 24 000 kronor, skulle det
få till följd att denna belöning i mångas
ögon ändå inte vore så särskilt lyckad.

Därmed kom reduceringsregeln in i
bilden. Vi närmade oss emellertid denna
reduceringsregel utifrån kvalitetsbedömningen.
Det är självfallet — och
det har också herr Källqvist riktigt
strukit under — att även en framstående
konstnär, som under sin krafts dagar
haft stora inkomster, kan komma i
ett svårt läge. Oavsett inkomststandarden
i dag är denna form av konstnärsbelöningar
en garanti. Konstnärerna
har till skillnad från oss andra löntagare
ständigt det fruktansvärda hotet
över sig att deras konstnärliga ådra sinar.
Jag är övertygad om, och otaliga
kontakter i den konstnärliga världen
har sagt mig, att själva trygghetsmomentet
i konstnärsbelöningarna är det
som uppskattas allra mest.

Givetvis finns risken för att dessa
stipendier missbrukas, men var har
man inte en sådan risk? Att en konstnär
upphör att arbeta konstnärligt, i
detta fall därför att han har en konstnärsbelöning,
anser jag vara alldeles
otroligt. Om däremot en konstnär slutar
ett borgerligt arbete, anser jag det vara
en ren fördel ur kulturell synpunkt, att
han med hjälp av konstnärsbelöningen
odelat kan ägna sig åt sitt konstnärliga
skapande.

Utdelningsprocessen kan till sist vara
en besvärlig sak. Det är naturligtvis ett
område där man ständigt får vara uppmärksam
och ständigt ha en vaken

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsbelöningar
känsla för att inte komma fel. Men, herr
Källqvist, detta är bara början på ett
nytt system, och jag har inte kunnat
finna något annat — i varje fall inte
något bättre ■— än att de olika områdenas
representanter och företrädare, författarfonden,
KRO, musikaliska akademien
samt alla de organ som arbetar på
detta fält, får komma in med förslag.
Eftersom vi i dag inte har något samordnande
organ på hela det kulturella
området, finns det inte någon annan
instans än Kungl. Maj:t att lägga in i
bilden.

Det är självfallet, att varje missbruk
på detta område omedelbart skulle observeras,
det är jag övertygad om.
Själva den observation som regeringen,
och i första hand ecklesiastikministern,
under en tid framåt kommer att ligga
under, är kanske en tillräckligt stark
garanti för att inte något slags äventyrspolitik
på detta område inleds.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet, som ecklesiastikministern
säger, att vi är överens
om att det skall vara toppkvalitet. Men
bland konstnärer på denna mycket höga
nivå är det väl en hel del som redan nu
har en inkomst på 24 000 kronor,varför
de aldrig kan komma i åtnjutande av
en sådan belöning. Det är alltså fråga
om kvalitet, samtidigt som en stor del
av den kategorien helt och hållet kommer
bort. Detta är vilseledande då man
talar om belöningar.

Det är också min erfarenhet, att
konstnärerna behöver en trygghet för
ålderdomen framigenom. Den erfarenheten
har jag också gjort vid kontakter
med konstnärerna, och på den punkten
är vi också fullt överens.

Vi har också i viss mån varit inne på
själva utdelningsprocessen, som ecklesiastikministern
här nämnde. Vårt förslag
är litet annorlunda, men enligt båda
förslagen skall konstnärsorganisationerna
och akademierna vara inkopplade.
Det är alltså endast när det

gäller det sista stadiet som vi är litet
tveksamma, men å la bonne lieure, låt
oss få ett samordnande organ. Det var
cn mycket god tanke ecklesiastikministern
framförde. Ett sådant organ har vi i
många sammanhang efterlyst. Det finns
en grupp inom departementet, men det
kunde vara klokt att vidga kretsen.
Framför allt kunde det vara roligt att
få ett samordnande organ utanför
Stockholm. I de organ, som nu finns,
finns inte en enda representant utanför
Stockholm — inte ens från Värmland!

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle kanske kunnat
avstå från inlägg i denna debatt och
i stort sett nöja mig med att instämma
i den gemensamma reservationen, som
herr Källqvist här talat för. Jag vill
dock från vårt partis sida säga att vi
med största tillfredsställelse hälsar de
konstnärsbelöningar som här diskuterats.
Även om det kan råda litet delade
meningar om hur de skall utformas och
tillämpas, får man väl ändå i stort sett
säga att detta grepp är tacknämligt.
Det har också, kan vi väl erinra om,
mötts av en rätt stor förståelse från de
här berörda kretsarna.

Jag vill understryka de synpunkter
som några centerledamöter motionsledes
har framfört — det är professor
Wahlund i andra kammaren som står
för den motionen. Jag tror den motionen
rönte en mycket stor förståelse, milt
uttryckt, ifrån de berörda konstnärskretsarna.

Dessa kretsar vill ju gärna kritisera
—- i likhet med vad motionen gör —
vissa betydelsefulla avsnitt i Kungl.
Maj :ts förslag, speciellt då den i debatten
redan diskuterade reduceringsregeln.
Den gemensamma reservationen
anser det ju olyckligt, att stödet blir väl
kraftigt reducerat av denna regel. Vi
tror dock, herr statsråd, att denna reduceringsregel
kan animera konstnärer
att stoppa sitt skapande.

Vidare tror vi att behovsprövningen,

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

som är så detalj utformad, och där föregående
årets inkomst skall ligga som
grund, kan bli vansklig, genom att
konstnärerna tillhör de människor vilkas
inkomster mycket starkt fluktuerar
från år till år.

Till slut vill jag framhålla, att vi i reservationen
föreslår en icke oväsentlig
höjning av det föreslagna anslaget. Vi
menar att det tillgängliga beloppet bör
uppgå till 600 000 kronor.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till föreliggande reservation.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det har inträffat något
som gjort att även jag sett mig nödsakad
att äntra talarstolen under denna
punkt i utskottets utlåtande. Det förefaller
nämligen som om statsutskottet
har missuppfattat avsikten med vårt
motionsförslag om långtidslegat för
olika kategorier av konstutövare. Utskottet
säger sig ha bedömt saken så att
långtidslegaten enligt vår mening snarare
skulle ersätta än komplettera de
föreslagna konstnärsbelöningarna.

Jag vill naturligtvis inte här inleda
någon process med utskottet om dess
bedömning i saken, särskilt som utskottet
ju har vinnlagt sig om en, som
jag redan tidigare anfört, saklig behandling
av motionerna och därför också
om en saklig behandling av vår motion.
Det utskottsbedömande jag nyss
citerade har emellertid baserat sig på
ett missförstånd, och detta missförstånd
kan möjligen bero på en alltför koncentrerad
motionstext. Om detta sistnämnda
skulle vara fallet får naturligtvis
vi motionärer be om ursäkt.

Även om vi kanske varit alltför snåla
med orden i motionen i denna punkt
bör det ändå kunna framgå att vi visserligen
ställt oss kritiska till de föreslagna
konstnärsbelöningarnas utformning
med den behovsprövning som
nyss har nämnts och diverse annat,
men vi har ändå inte avstyrkt deras
införande.

För egen del kan jag delvis godtaga

Anslag till konstnärsbclöningar
de kritiska synpunkter som herr Kiillqvist
nyss anförde, men det leder inte
till att jag är redo att ställa ett yrkande
om att förslaget om konstnärsbelöningarna
skall avslås. Verkningarna av den
föreslagna konstruktionen torde i allmänhet
bli att belöningarna ges åt åldrande
konstnärer och däribland också
sådana som statsrådet Edenman nyss
ansåg kunde komma att förlora i skaparkraft,
när deras dikts källsprång
börjat sina. Detta kan leda till att
många välmeriterade kan bli utestängda
till följd av att de befinner sig något
över en viss fixerad inkomstgräns. Detta
tycker vi inte är så särdeles lyckat.
Eftersom det i en progressiv kulturpolitik
också bör ingå att vårda sig om
åldrande kulturarbetare så kunde vi
emellertid inte ha något att invända
mot ecklesiastikministerns förslag i
princip. Det är ju dock en inledning
till något betydelsefullt, en inledning
till något som konstskaparna och deras
anhängare har pläderat för nästan så
länge man kan minnas, och då tycker
jag inte vi bör avslå ett sådant förslag.

Som statsrådet Edenman nyss framhöll
är det fråga om en ny linje, men
han underströk samtidigt att det inte är
säkert att man vid införandet av en ny
linje alldeles omedelbart kommer precis
rätt. Jag vill fästa betydande avseende
vid de ord som därefter följde
från statsrådet Edenmans sida, då han
förklarade att om det skulle visa sig att
man inte omedelbart har kommit rätt
får man försöka ändra på försöksverksamheten
på grundval av de erfarenheter
som man har vunnit. Jag tror att
man har anledning att tacka för den
förklaringen, i all synnerhet om man
ges intrycket av att sådana förklaringar
går i linje med ett programmatiskt
tänkande i de kulturpolitiska frågorna.
Vi har också för vår del velat se saken
på det sättet att man kan ändra om det
sedermera visar att konstruktionen inte
är tillfredsställande, och vi tror att
det snart kommer att visa sig att dylika
ändringar behövs.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsbelöningar

Eftersom vi således är något missnöjda
med själva utformningen i vissa
avseenden men godtager principen,
föreslår vi också ett system med långtidslegat.
Motiveringen för detta är
framför allt behovet att ge också de
yngre konstnärerna ett visst mått av
ekonomisk trygghet och arbetsro under
en följd av år och då under de år
då man får förmoda att skaparförmågan
icke har sinat utan tvärtom kan
befinna sig i tillväxt.

Helt visst är vårt förslag blygsamt
beträffande långtidslegatens årliga penningsumma
men fick vi en kulturpolitik
av sådan art som jag tog mig friheten
att något skissera i mitt tidigare anförande,
en kulturpolitik som aktiviserar
kulturlivet i allmänhet och gav
konstskaparna rikliga arbetstillfällen,
som det borde finnas uppsjö på, och
gav dem hyggligt betalt för deras arbete,
så kunde dessa långtidslegat trots
den blygsamma summan accepteras och
befinnas vara till någon nytta.

Av vad jag nu har sagt bör alltså
framgå —- det vill jag säga med adress
till utskottet — att de av oss föreslagna
långtidslegaten inte av oss avsetts
att ersätta konstnärsbelöningarna utan
i stället att komplettera dem. Trots våra
invändningar mot konstnärsbelöningarnas
utformning är vi villiga att
godtaga dem som en övergångsform och
som en försöksverksamhet under förutsättning
att vårt förslag om kompletterande
långtidslegat godtages.

Av detta borde alltså följa, herr talman,
att jag under punkt 6 i utskottets
hemställan måste tala för vårt motionspar
nr 96 i denna kammare och 132 i
andra kammaren — detta således under
förutsättningen att yrkandena inte påverkar
frågan om konstnärsbelöningarnas
godkännande. Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag under
denna punkt med den ändring som ett
bifall till våra motioner skulle innebära.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag får börja dör
herr Adolfsson slutade vill jag erinra
om att i den motion som herr Adolfsson
talade om har man i klämmen berört
flera olika punkter i statsverkspropositionen.
I texten har man utsatt departementschefens
förslag om konstnärsbelöningar
för en viss kritik. I
klämmen finns dock inget yrkande på
denna punkt, utan man slutar med en
hemställan, att »riksdagen skall besluta
att i enlighet med förslaget från Akademien
för de fria konsterna och
Konstnärernas riksorganisation långtidslegat
instiftas och att 200 000 kronor
anslås för ändamålet för budgetåret
1964/65.» Herr Adolfsson får faktiskt
förlåta oss att vi inte kunde läsa ut detta
på annat sätt än att den delen i
klämmen alltså skulle träda i stället för
vad departementschefen har föreslagit.
Jag försäkrar att det inte är någon ond
vilja från vår sida, utan vi har faktiskt
tolkat motionen så. När jag nu läser
motionen än en gång kan jag inte heller
tolka den på annat sätt. Efter herr
Adolfssons anförande förstår jag dock
att det inte har varit motionärernas
mening att motionen skulle tolkas på
det sättet.

Sedan ber jag, herr talman, att få säga
några ord angående den reservation
som finns vid denna punkt.

Jag vill då först starkt understryka
att det här i dubbel mening är fråga
om en försöksverksamhet. Det är ju
första gången man presenterat ett förslag
upplagt på detta sätt. Även beloppet
är såvitt jag förstår ett försöksbelopp.

Jag vill sedan, herr talman, vända
mig mot några detaljer som herr Källqvist
och herr Larsson berörde. De förklarade
bl. a. att det hade varit bättre
om man vid bedömningen av konstnärernas
egen inkomst hade utgått från
vederbörandes inkomst för det löpande
året i stället för under föregående år.
Jag vill då erinra om att vid alla andra
statliga bidrag, stipendier etc. utgår

Nr 16

Fredagen den

man från vederbörandes inkomst föregående
år. Det är nämligen endast den
inkomsten som kan verifieras av myndigheter.
Därtill kommer att om Kungl.
Maj :t skulle utdela dessa konstnärsbelöningar
t. ex. i september månad kan
Kungl. Maj:t ju inte veta vilken inkomst
konstnären i fråga kan komma att få
under de månader som återstår under
året. Det skulle betyda att man i så fall
tvingade Kungl. Maj:t att först den 31
december varje år eller i varje fall i
slutet på december månad avgöra vilka
som skall få dessa konstnärsbelöningar.
Det är bl. a. detta som har gjort att utskottet
har följt departementschefens
linje.

Det är klart att man vill ha större
belopp och flera anslagsram, men det
är en ekonomisk bedömningsfråga. Det
kan vara många som skulle önska ändringar
i det framlagda förslaget. Jag
vill dock, herr talman, betona att det
på detta område kanske blir svårare
än på något annat att försöka få till
stånd vad vi brukar kalla millimeterrättvisa.

Det har också anmärkts på att konstnärer
med egen inkomst av över 24 000
kronor skulle bli utan belöning. Mot
detta vill jag bara konstatera att detta
anslag har en tvåfaldig uppgift. Det är
en belöning för en viss verksamhet, men
det skall också vara en säkerhet och
trygghet för ålderdomen och för år när
konstnärens inkomst kanske är mycket
låg. Man har därför måst sätta en gräns.
Man kan naturligtvis alltid diskutera
huruvida 24 000 kronor är den absolut
riktiga gränsen. Den uppfattning man
har därom beror kanske i hög grad på
vilken levnadsstandard man själv har.
Jag tror emellertid att den föreslagna
gränsen är väl avvägd under denna försöksverksamhet.

Herr Källqvist förklarade att denna
gräns kommer att medföra att många
förtjänta konstnärer blir utan belöning.
Så är dock inte fallet. Dessa konstnärer
med relativt goda inkomster har
precis samma utsikter som andra med -

10 april 1901

Anslag till konstnärsbelöningar
borgare att få vad man brukar kalla belöningar.
Vi har ju ett rikt utvecklat ordensväsen
här i landet, och det finns
också andra möjligheter. Jag anser därför
inte att dessa människor blir sämre
behandlade än andra. Det ligger inte
så illa till vad gäller möjligheter att belöna
dem.

Vi har i utskottet haft en känsla av
att det är svårt att i början av denna
försöksverksamhet hitta den rätta melodien.
Statsrådet kommer nog att få vissa
bekymmer hur han än lägger upp
denna sak från början. Om man vill vara
med om att hjälpa våra konstnärer
av olika slag är dock vad som här föreslås
en god början. Liksom på många
andra områden får vi sedan försöka
finna de bästa vägarna när det gäller
att utveckla denna verksamhet. Med vad
som här föreslås tror jag dock att man
beträtt en väg som kan rekommenderas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Statsutskottsutlåtandet i
den här frågan och den till denna punkt
fogade reservationen ger tillsammans
vid handen precis det som hittills har
framkommit i debatten här, att alla
politiska partigrupper i kammaren tycks
vara ense om det principiellt riktiga i
det grepp som departementet har tagit
i den här frågan. Jag kan också uttrycka
mig så, att man är överens om att
konstnärernas svårigheter att få del av
den alltmer markerade standardhöjningen
bör betonas och att detta i sin
tur otvivelaktigt medför ett samhällsansvar
för konstnärernas villkor. Det är
mig angeläget att betona att detta är
något som vi nu är överens om.

Jag har egentligen begärt ordet, herr
talman, därför att högerpartiets representanter
i statsutskottet har anslutit
sig till reservationen vid punkt 6, oaktat
att den reservationen varken i sin
skrivning eller i sin kläm nämner nå -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärsbelöningar
gon högermotion. Nu är förhållandet det
att också vårt parti har eu motion i
sammanhang med den här frågan, och
där återfinns all den tveksamhet inför
departementschefens förslag som har uttalats
i reservationen, men där finns en
positiv inställning till behovet av samliällsåtgärder
i någon form. Det gäller
ett motionspar vars text är tryckt i motion
nr 333 i andra kammaren.

Nu är det emellertid så att det resonemang
som där förs omkring konstnärsbelöningar
inte utmynnar i ett äskande,
och det är kanske inte så märkligt.
Hela den här debatten har givit
vid handen att det råder en ganska
stor tvekan om vilken väg som är den
rätta vägen. Vi har emellertid i vår motion
skisserat en lösning, som eventuellt
skulle åtminstone kunna bidra till åtgärder
mot den dualism som förefinns
i departementschefens förslag och som
nar skapat olust och föranlett en reservation,
nämligen försöket att förena
önskan att ge belöning åt konstnärer
av hög förtjänst med trygghetsskapande
åtgärder som helt enkelt får karaktären
av socialåtgärder. Det skulle nog
vara bra, menar vi, om man på något
sätt kunde sära det. När departementschefen
säger att departementet i sitt
arbete precis som oppositionen har utgått
från den kvalitativa linjen men under
arbetets gång tvingats fullfölja
trygghetslinjen, så är detta också ett
uttryck för den utomordentligt stora
osäkerheten om vad som är den rätta
vägen.

Det som har gjort att vi inom mitt
parti har anslutit oss till reservationen
är väl det ingående resonemang som
där förs och som — såsom jag nyss sade
— helt överensstämmer med de tankar
vi för fram i vår motion men också
att man i reservationen betonar samhällets
ansvar för utformningen av ersättningar
för konstnärlig verksamhet.
En kärnpunkt är att vi har att göra med
en verksamhet där alla accepterar konstnärens
rätt till exklusivitet, någonting
som gör att den fria marknadsmeka -

nismen inte kan fungera såsom värderingsnorm
på samma sätt som i fråga
om ersättningar för andra yrkesprestationer.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
ge uttryck åt att tveksamhet kan förefinnas
om formerna, även om vi ger
fullt stöd åt tanken att här göra ett försök.
Det är önskvärt att det blir cn reell
försöksverksamhet, så att förändringar
kan vidtas med ledning av försöksverksamhetens
resultat.

Jag vill slutligen, herr talman, sammanfatta:
Även om man kan ha anledning
att känna sympatier för den ledande
tanken i departementschefens förslag,
så förefaller mig reservationens
sätt att ta på den här uppgiften stå i
bättre överensstämmelse med den uppfattning
som vi har inom högerpartiet
om samhällets ansvar i de här frågorna.
Jag ber fördenskull, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 2 av
herr Boman m. fl. vid punkt 6.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen
att därunder yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Källqvist, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Adolfsson, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:96 och 11:132, såvitt nu vore i
fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Källqvists yrkande.

Herr Adolfsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 6 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av bifall till motionerna
1:96 och 11:132 i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Anslag till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 96) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (11:132), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måste uttala sig för att procentregeln
borde bliva riktningsgivande
beträffande anslagen till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader och
att anslaget enligt nu gällande former
för budgetåret 1964/65 borde höjas till
det av statens konstråd föreslagna beloppet
1 500 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (I: 273)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under åttonde huvud -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

titelns driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Risberg (I:
327) samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh m. fl. (II:
333), i vilka föreslagits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen skulle besluta att
till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 1 300 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (I: 475) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Wahlund och Antonsson (II: 608), i vilka
yrkats, att riksdagen skulle vid sin
behandling av förevarande anslag under
åttonde huvudtiteln bevilja ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:96 och 11:132, i
vad de avsåge medelsanvisningen, motionerna
1:273 och 11:316, 1:327 och
II: 333, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna
1:475 och 11:608, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor;

II. att motionerna I: 96 och II: 132, i
vad de avsåge att procentregeln borde
bliva riktgivande för medelsanvisningen
under detta anslag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Virgin, Bengtson, Källqvist,
Thorsten Larsson, Åkerlund, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken

Elmén, herr Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herrar Helén och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:327
och II: 333 ävensom med bifall till motionerna
1:96 och 11:132, 1:273 och
II: 316, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, samt motionerna I: 475 och II:
608, till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) :

Herr talman! I den gemensamma reservationen
under denna punkt begärs
en uppräkning av Kungl. Maj:ts förslag
med 300 000 kronor.

Enligt vår mening är detta ett mycket
bra sätt att främja kultur- och
konstintresset. Dels får vi en vacker utsmyckning
av våra statliga byggnader
och väcker på så sätt även allmänhetens
intresse för konsten, dels är detta
även ett praktiskt sätt att direkt stödja
konstnärerna ekonomiskt i deras
skapande gärning. Behovsprövade
konstnärsbelöningar i all ära, men det
nu ifrågavarande systemet för att öka
efterfrågan på konstverk måste utan
varje tvivel vara det bästa.

Tidigare har den tanken framförts,
att den s. k. procentregeln borde tilllämpas.
Det är väl dock inte ännu helt
realistiskt att så göra, och då kan man
bara uttala förhoppningen att det i
framtiden skall bli möjligt att tillämpa
den.

Med tanke på det goda dubbla syfte
som detta anslag har måste en uppräkning
med det belopp jag nämnde anses
vara mycket starkt motiverad, och jag
ber, herr talman, att med denna korta
motivering få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det kommunistiska motionsförslaget
under denna punkt sammanfaller
med andra motioners förslag
och med yrkandet i reservationen, och
det baserar sig i särskilt hög grad på
den vägledande princip i kulturpolitiken
som jag försökte att något utveckla
i mitt anförande vid behandlingen av
punkt 5 i detta utlåtande.

Att konstnärligt utsmycka offentliga
byggnader är som vi ser det att på en
gång ge människorna den skönhet, som
konsten kan skapa, och ökad insikt om
den konstnärliga utsmyckningens värde,
samtidigt som man på det sättet kan
ge konstskaparna ett meningsfullt och
rimligt betalt arbete. Det vi försummar
i fråga om konstnärlig utsmyckning
av våra byggnader kommer framtida
generationer utan tvivel att förebrå
oss. Visserligen är det sant att anslagen
för detta ändamål har ökats något
i fjol och föreslås ökade nu, men
vi tycker att ökningen är alltför ringa
för att kunna betecknas som ett erkännande
av att konsten bör vara en organisk
beståndsdel av den nya miljö man
håller på att bygga upp i samhället.

Det har i detta sammanhang mycket
länge talats om en procentregel. Vi för
vår del fäster oss inte så särskilt mycket
vid själva beteckningen utan mera
vid det handlingsmönster som en procentregel
skulle fastställa. Att för varje
förekommande slag av offentliga byggnader
bestämma en viss procent för
konstnärlig utsmyckning vore självfallet
en orimlighet, eftersom byggnaderna
och deras omgivande miljö är så
olika. Den konstnärliga utsmyckningens
omfång måste därför bli varierande, liksom
dess art. Nästan lika orimligt vore
det att anslagsmässigt år för år fixera
en viss procent.

4 Första kammarens protokoll 196b. Nr 1

Vårt resonemang i motionen går ut
på att procentregeln borde bli riktningsgivande
för samhällets insatser i
detta avseende, alltså ett slags ledstjärna
att gå efter vid den praktiska utformningen
av denna inte betydelselösa
del av en programmatisk kulturpolitik.

Säkrandet av kontinuitet i detta kulturpolitiska
värv kräver i och för sig
mer än den anslagsökning på 300 000
kronor utöver regeringsförslaget, som
föreslås i vår och andra motioner, men
vi tycker att dessa 300 000 kronor skulle
vara en god början.

Men denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
hemställan som återfinns i reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Man kan ju ha olika
uppfattningar om beloppens storlek,
och det är ju fallet också i detta ärende,
där det föreligger en hel rad motioner,
även om reservanterna kunnat
ena sig om ett förslag.

På avdelningen i statsutskottet har vi
varit ense om en sak, nämligen om den
s. k. enprocentregeln, som i år icke har
tagits upp från något håll, vare sig
motionsledes eller reservationsvis, om
jag undantar den motion som har
väckts av kommunisterna.

Förevarande anslag beviljades första
gången 1962/63 och upptogs då med ett
belopp av 500 000 kronor. I fjol höjdes
beloppet till 1 miljon kronor, vilket
alltså innebar en fördubbling. Detta är
väl anledningen till att departementschefen
inte har ansett sig böra föreslå
samma höjning som innevarande budgetår
utan nöjt sig med 200 000 kronor.
På två år har alltså här skett en
anslagshöjning med 700 000 kronor. Det
tycker jag för min del är ganska snabbt
marscherat på en så relativt kort tid.

En viss avvägning måste ju alltid göras
mellan olika anslag, och det har väl
gjorts också i detta fall. Jag är säker

50 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

på att departementschefen ingenting
högre hade önskat än att kunna föreslå
samma höjning som föregående år,
men i åttonde huvudtiteln förekommer
ju också många andra ändamål som
måste tillgodoses.

Vi som står för utskottets utlåtande i
detta ärende tycker att anslagsökningen
har varit så tillfredsställande under
denna punkt, att vi med största nöje
kan acceptera den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill bara göra påpekandet
att herr Einar Persson tydligen
har missuppfattat vad vi med de
kommunistiska motionerna har avsett
beträffande procentregeln. Herr Einar
Persson förklarade att alla med undantag
för kommunisterna har gått emot
en enprocentregel. Jag vill till detta ha
anfört att även vi har gått emot enprocentregeln,
i varje fall har vi aldrig
någonsin uttalat oss för den. Vad vi
har talat om i motionerna och i andra
sammanhang är att en procentregel
skall fastställas, ingenting om att den
skall fastställas till en eller två procent,
utan det beror på omständigheterna
och bedömandena. Vi har sålunda
velat att en procentregel skall ligga
till grund för handlandet i fortsättningen
och skall vara riktningsgivande för
anslagen till konstnärlig utsmyckning
av statliga och andra offentliga byggnader.
Jag tycker att det finns anledning
att något korrigera herr Persson
på denna punkt, eftersom det uppenbarligen
ligger en felbedömning till
grund för hans anförande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Herr Einar Persson
nämner beträffande procentregeln att
vi skulle ha gått ifrån den. Det är nog
inte riktigt att det förhåller sig så.
Det har sedan ett par år tillbaka av
riksdagen uttalats att man skall avvakta

med införandet av en s. k. procentregel.
Att vi i år inte framför förslag om
en procentregel betyder inte att vi har
frångått själva principen. Vi har inte
kallat den för en enprocentregel, i alla
fall gör vi det inte nu, utan vi kallar
den för en procentregel. Att man kan
finna en form för statliga byggnaders
konstnärliga utsmyckning bär vi redogjort
för i en motion för två år sedan.

Jag tycker att departementschefens
ökning med 200 000 kronor mot eu
halv miljon kronor förra året talar för
att man borde få en princip för stödet
till konstnärlig utsmyckning av offentliga
byggnader. Det är ett av de skäl
som gör att procentregeln fortfarande
kan komma att få aktualitet och i och
för sig på det sättet är en betydligt bättre
beräkningsgrund än ett tillyxat anslag.
Man ökar med 200 000 kronor,
men vart kommer man med det? I Stockholm
har man en procentregel. Man
kan även göra beräkningar för olika
byggnader. Man utsmyckar kanske inte
ett lokstall på samma sätt som en skola.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det gäller frågan om en
procentregel, och jag talade om den
diskussion som förs vid årets riksdag.
Jag vet inte om någon framställning om
en enprocentregel vare sig i avdelningen
eller utskottet. Jag fick den uppfattningen
av herr Adolfssons första anförande,
att han menade att det skulle vara
en enprocentregel. Har jag missuppfattat
honom, får jag väl återtaga vad
jag har sagt. Det är ingenting mera med
det, men jag kan inte komma ifrån att
han tydligt och klart talade om en enprocentregel
för anslag till utsmyckningav
offentliga byggnader.

Vad sedan gäller de 200 000 kronor
som herr Källqvist omnämnde bär jag
i mitt tidigare anförande förklarat anledningen
till att det inte kunde bli
högre belopp i år. Jag tycker fortfarande
att det är ganska stora anslag
under två års tid.

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Anslag till

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
8 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 54.

utställningar av svensk konst i utlandet
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 0

Anslag till utställningar av svensk
konst i utlandet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utställningar av svensk
konst i utlandet för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherrar
Bergman och Birger Andersson
(I: 146) samt den andra inom andra
kammaren av herr Arvidson (11:192),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
till Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Källqvist och Billman (I: 273) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Keijer (II:
316), i vilka anhållits, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor till Utställningar av
svensk konst i utlandet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Risberg (I:
327) samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh m. fl. (II:
333), i vilka föreslagits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen skulle besluta att
till Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

av herr Sundin (I: 410) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Borrby (II: 483).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:273 och 11:316 samt 1:327 och II:
333, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:146 och 11:192, till Utställningar
av svensk konst i utlandet för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor;

II. att motionerna 1:410 och 11:483
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Näsström, Gillström, Einar Persson och
Fritz Persson, fru Wrallentheim, herrar
Mårtensson, Gustafsson i Stockholm,
BUdfors, Almgren och Mellqvist, fru
Lewén-Eliasson, fröken Olsson samt
herr Blomkvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:146 och 11:192,
1:273 och 11:316 samt 1:327 och II:
333, sistnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, till Utställningar av svensk
konst i utlandet för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Detta anslag är ett re
lativt nytt sådant. Man försöker på detta
sätt visa i utlandet vad svensk konst
av i dag kan åstadkomma, och allesammans
har vi väl varit intresserade av
den här punkten i statsverkspropositionen.

Meningarna har varit något delade
om hur stort belopp man för kommande
budgetår skulle anvisa. Efter att ha
fatt en viss vetskap om vad man kunnat

göra under innevarande budgetår på det
här området har departementschefen
föreslagit 100 000 kronor i anslag. Vi
som står bakom reservationen har anslutit
oss till departementschefens förslag
på den punkten. Jag skall inte närmare
gå in på behandlingen av detta
ärende i utskottet. Man kunde kanske
tala om ett olycksfall i arbetet, men jag
skall inte syssla närmare med det.

Jag vill upprepa vad vi har anfört i
reservationen. Vi framhåller där att
utan fast stöd av svenska staten sprides
upplysning i utlandet om exempelvis
svensk arbetsmarknad, svensk socialpolitik
och svensk forskning. Det tillkommer
andra anslag att verka för den saken.
»Infogat som en integrerande del i
det statliga kulturstödet», säger vi, »bidrar
de medel som anvisas via detta anslag
till att bryta den isolering som våra
konstnärer inom måleri m. m. lätt
hamnar i. Sett inte minst från denna
synpunkt synes det angeläget att förevarande
anslag hålles på en sådan nivå,
att detta senare syfte främjas.» Vi slutar
vår skrivning med följande: »Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl.
Maj :t vid sina fortsatta överväganden
om insatser på kulturstödets område beaktar
de skäl som talar för en uppräkning
av anslaget.»

Att det bör ske en uppräkning sedermera,
därom råder inga delade meningar,
utan dessa gäller mest anslagets storlek
för kommande budgetår. Reservanterna
har ansett att de 100 000 kronor
som departementschefen föreslagit är ett
tillräckligt belopp för kommande budgetår,
ty det föreligger också vissa tekniska
svårigheter när det gäller hur man
skall kunna använda detta anslag. Jag
skulle nog tro att de som står för utskottets
utlåtande på den här punkten
har litet svårt att anvisa hur man skall
använda de 250 000 kronor som utskottet
har förordat.

Herr talman! Jag tror att det inte är
så stor skillnad i våra uppfattningar om
nödvändigheten och nyttan av att vi får
visa i utlandet vad våra konstnärer för -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

5:i

Anslag till

mar. Skillnaden består i den utvecklingstakt
som vi bör hålla för framtiden.
Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 9.

utställningar av svensk konst i utlandet
verksamhet. Innevarande år är det andra
året som anslaget utgår, och självfallet
är det min avsikt att när man får ett
program för verksamheten försöka öka
detta anslag ett kommande år.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill endast lämna
några kompletteringar till det anförande
herr Näsström nyss har hållit. Jag
vill också inledningsvis säga, att det förvånar
mig att utskottet på den här punkten
— om uttrycket tillåtes — har bjudit
över med inte mindre än 150 procent.
Visserligen är trycket på kulturfältet
mycket stort över hela linjen, men
enligt min mening kan man inte göra
gällande att det skulle vara särskilt stort
just här.

De 100 000 kronor som stått till förfogande
för innevarande budgetår har
använts på följande sätt. Vi har haft 12
svenska målares verk på en vandringsutställning
i USA. Vi har haft den stora
och i hela världen uppmärksammade utställningen
i Paris av Eric Gråtes skulpturer.
Det har varit en grupp »Swedish
water colours» i Persien och Irak. I den
22 internationella akvarellbiennalen i
Jugoslavien deltog Sverige med 50 verk.
Vi har haft grafikerutställningar i Italien,
på Island, i Chile och i Venezuela,
och av de uppgifter som jag har fått från
Svenska institutet och även från UD är
det i första hand några utställningar i
Tyskland som man inte har fått rum
med på innevarande års anslag. Trycket
på detta anslag är alltså inte av den
dimensionen att jag tycker att utskottets
höjning från 100 000 kronor till 250 000
kronor är sakligt motiverad.

Man får komma ihåg att utställningar
av denna art måste ligga på en mycket
hög nivå. Skall det vara någon mening
med internationell utställningsverksamhet
för vår del, skall den vara något av
propaganda för svensk kultur, så hör
endast det allra bästa skickas ut.

Det är självfallet, herr talman, att detta
inte är ett anslag som är fixerat till
100 000 kronor. Det är en begynnande

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag skall liksom företrädaren
för reservanterna försöka undvika
att ge mig in på den procedurfråga
som kan sägas ligga bakom detta
resultat i statsutskottets utlåtande, för
att därmed inte göra situationen besvärligare
för reservanterna. I stället vill
jag, eftersom statsrådet och chefen för
departementet funnit anledning att stötta
reservanterna här med ett sakligt inlägg,
betona en sak. Det är alldeles tydligt
att utskottet och reservanterna,
som också herr Näsström anförde, är
överens om att anslagets syfte bör
främjas. Det säges klart och tydligt
ifrån. Reservanterna talar till och med
om en nivå som anslaget bör hållas på
för att syftet skall kunna främjas. När
den nivån för reservanternas del stämmer
helt överens med Kungl. Maj:ts
nivå, är detta antingen ett uttryck för
en händelse som ser ut som en tanke
eller också inryms däri samma motivering
som ligger bakom vad departementschefen
har varit inne på här,
nämligen att det inte finns bruk för
denna höjning av anslaget.

Det har vi emellertid mycket svårt att
förstå. Frågan hör intensivt samman
med den fråga som debatterats här
förut, nämligen möjligheten att skapa
bättre avsättning av våra svenska konstnärers
alster. Jag vill, herr talman, ur
den synpunkt som här har kommit att
företrädas av en tillfällig utskottsmajoritet,
stryka under vad denna majoritet
har velat särskilt framhålla, nämligen
att ett bibehållande av anslaget i
realiteten innebär en inte oväsentlig
nedskärning av verksamheten på grund
av att kostnaderna ökat betydligt. Det
finns väl ingen möjlighet att förbättra
verksamheten, att göra den mera

54 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

målinriktad — vilket enligt departementschefens
antydan skulle vara
önskvärt — om man inte vet sig ha
några resurser till förfogande.

Vi är helt ense om att det är av värde
för den svenska konsten, för de
svenska konstnärerna och för det allmänna
internationella kulturutbytet att
sådan verksamhet som konstutställningar
utomlands försiggår. Jag vill emellertid
i det sammanhanget peka på en sak,
och det är att vi redan i ett tidigare sammanhang
här tillstyrkt en motion, där
statsutskottet har varit positivt. Den
motionen berörde i någon mån denna
fråga. Det gäller vad som står på sidan
8 i detta utskottsutlåtande om önskvärdheten
av att man från ecklesiastikdepartementets
sida skulle kunna få en
sammanställning av den kulturella
verksamhet som administreras dels genom
ecklesiastikdepartementet, dels genom
andra departement, detta för att få
ett bättre grepp än vi nu kan få i riksdagen
om i vilken utsträckning och i
vilka former vi verkligen har ett omfattande
internationellt kulturutbyte.
Kan man få en sådan sammanställning
till stånd, är det ju mycket möjligt att
sådana olycksfall i arbetet som statsutskottets
andra avdelnings värderade
ordförande talade om kanske kommer
att kunna undvikas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Av ecklesiastikministerns
yttrande fick man uppfattningen,
att det kanske skulle vara svårt att utnyttja
hela det begärda anslaget på
250 000 kronor. Jag har faktiskt haft
nästan samma uppfattning, men har,
underligt nog, blivit omvänd av herr
Arvidson. Han säger i en motion, att
konstnärerna själva har gjort en framställning
om 200 000 kronor för innevarande
år, men vidare säger han, att
man nu planerar en utställning av detta
slag i världsmetropolerna. Kostnaderna

för denna utställning lär sluka hela detta
belopp på 100 000 kronor. Jag måste
säga att jag förstår herr Arvidson, när
han börjar bli ängslig för att vi bara får
en utställning. Både ecklesiastikministern
och vi är överens om att vi gärna
vin ha flera — ungefär så många som vi
just hörde. Av denna anledning var det
faktiskt så, att vi i statsutskottet gärna
understödde herr Arvidson. Han underlät
att göra framställningen som reservation
i avdelningen men han gjorde
den då vi hade plenum i statsutskottet,
och vi var mycket glada över att få ansluta
oss till herr Arvidson.

Herr Näsström säger att det var ett
olycksfall i arbetet. Jag bedömer det
faktiskt som ett mycket gott arbetsresultat
när oppositionen och flera av
den andra parten, d. v. s. socialdemokraterna,
kunde samarbeta beträffande
en sådan sak som verkligen står över
partierna, och därför anslöt vi oss till
herr Arvidson i detta fall. Det är klart
att jag förutsätter att kammaren, åtminstone
majoriteten, kommer att följa
detta fyrpartiförslag med herr Arvidson
i spetsen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ville försöka undvika
en diskussion här i kammaren om
detaljerna i utskottsarbetet, men det
var inte möjligt. Får jag lämna en kort
redogörelse! Departementschefen föreslog
100 000 kronor, i en högermotion
föreslogs 150 000 kronor och i en folkpartimotion
200 000 kronor. Sedan är
det, som herr Källqvist nämnde, så, att
herr Arvidson i sista stund yrkade bifall
till sin motion på 250 000 kronor.
Högern glömde sin sparsamhet, som tagit
sig uttryck i motionen om 150 000
kronor, och anslöt sig till herr Arvidsons
förslag. Herr Källqvist gjorde likadant.
Sådant kan inträffa i de bästa familjer,
men när såväl fröken Ljungberg

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

som lierr Kiillqvist åberopar herr Arvidson
som verklig sakkunnig i detta
fall och kanske i andra frågor, blir jag
litet förvånad, då jag erinrar mig att
herr Källqvist och fröken Ljungberg i
regel gått emot herr Arvidsons förslag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har inte, herr Näsström,
börjat denna debatt om proceduren
i utskottet utan betonat att jag
ville undvika den, men detta kan inte
få stå oemotsagt. Det jag nyss nämnde i
mitt anförande, när det gällde högerpartiets
motion om en översikt av den
kulturella internationella verksamheten,
har att göra med förslaget i högermotionen
i denna punkt. Vi nöjde oss i
denna motion med en anslagshöjning
som något så när skulle motsvara vad
som behövdes för att täcka penningvärdeförsämringen
eller kanske något
mera. När vi sedan i utskottet befann
oss i den egendomliga situationen, att
det från avdelningens sida inte kunde
komma en gemensam reservation, är
det väl knappast de borgerligas fel att
saken i utskottet gestaltade sig som den
gjorde. Jag tycker att herr Källqvist
redogjort för detta ganska klart och
tydligt. Jag kan inte uppfatta det på
annat sätt än att antingen har herr Arvidson
haft allvarliga avsikter, och i så
fall hade han kunnat klara av saken i
avdelningen, eller också har det varit
en demonstration från hans sida, och
då var det ett skickligt drag av herr
Källqvist m. fl. att bemöta en sådan demonstration
som den bör bemötas.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Skickligt eller inte; jag
blev förvånad över att t. ex. våra vänner
inom högern på några sekunder
kunde springa ifrån sin egen motion
som gäller 150 000 kronor och gå med
på 250 000 kronor.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifali till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
9 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 65.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m

Därjämte bade 2 ledamöter tillkän- skrivelse till Kungl. Maj-t anhålla om
nagivxt, att de avstode från att rösta. J annana om

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 10

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare m.
fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek in. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 2 020 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:96) samt
den andra inom andra kammaren av
hem Hermansson m. fl. (II; 132), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
ersättningen åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m. måtte höjas från fem till åtta öre
per boklån och att övriga ersättningsbelopp
måtte justeras i proportion därtill,
i enlighet med äskandet från styrelsen
för Sveriges författarfond;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Källqvist och Billman (1:273) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Keijer (II:
316), i vilka anhållits, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen under åttonde huvudtitelns
driftbudget måtte anvisa ett
förslagsanslag av 3 716 000 kronor till
Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ljungberg och fru Hultell (I:
491) samt den andra inom andra kammaren
av herr Hedin m. fl. (11:581),
vilka föreslagits, att riksdagen skulle’

utredning och förslag till ändrade grunder
för fördelningen av författarersättningen
och insamlande av statistik över
bokutlåningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 96 och II: 132 samt
I: 273 och II: 316, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Ersättning åt
författare m. fl. för utåning av deras
verk genom bibliotek m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
2 020 000 kronor;

II. att motionerna 1:491 och 11:581
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Källqvist, fröken Elmén,
samt herrar Arvidson, Helén och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 96 och II: 132 samt I: 273
och II: 316, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Ersättning åt författare
in. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
3 716 000 kronor;

b) av herrar Virgin, Åkerlund och
Staxäng samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 491
och II: 581, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag till
ändrade grunder för fördelningen av
författarersättningen och insamlande av
statistik över bokutlåningen.

Fredagen den 10 april 1904

Nr 10

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek in. m.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag tror nästan att vi
behöver be om ursäkt för att vi så ofta
springer upp här i talarstolen, men då
detta ärende föredras punktvis är det
kanske ursäktligt att vi måste bevaka
de flesta punkterna. I en del ärenden
tar man det hela i ett svep, och då behöver
man bara gå upp en gång.

Detta anslag gäller ersättning åt författare
in. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. Jag vill bara
påminna kammarens ledamöter om att
det här inte är fråga om något slags
belöning eller stipendium utan om ersättning
till författare för att de förlorar
något av sin upphovsrätt, när man
lånar ut deras böcker fritt på biblioteken.
De fråntas alltså den rätt som annars
garanteras dem enligt lagen om
upphovsrätt.

För närvarande utgår denna ersättning
med 5 öre per boklån. Jag har fått
ett exempel, som jag tror är riktigt. Om
en författare får sin bok utlånad 10 000
gånger, får han i ersättning 250 kronor.
Det är en ganska blygsam summa
i detta sammanhang. Om man förutsätter
att denna utlåning inte funnits, kunde
man ha hoppats att en hel del skulle
köpt denna bok i stället. Låt oss säga
att bara en femtedel av låntagarna köpt
boken — vi kan ju räkna med att intresset
för litteratur blivit så stort i
detta land. Då skulle författaren med
ett pris av 20 kronor per bok fått ungefär
6 000 kronor mer när han gjort upp
med förläggaren.

Av denna anledning tycker vi att
denna ersättning bör räknas upp till 8
öre per boklån samt att det bör vidtas
en del andra justeringar, som föreslagits
i vår reservation.

Herr talman! Jag ber vid punkt 10
att få yrka bifall till den med a betecknade
reservationen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Källqvist bad om
ursäkt för att han så ofta sprang upp i

talarstolen, men även om också jag vill
iaktta artighet, så är jag inte benägen att
be om ursäkt för att jag vill yttra några
ord när det gäller en fråga som den nu
föreliggande. Till eventuell hugsvalelse
för kammarens ledamöter kan jag emellertid
meddela, att jag egentligen inte
har för avsikt att yttra mig vid flera
punkter i detta utlåtande — men det
får utvecklingen avgöra hur det skall
bli med den saken.

Jag vill ändå här säga, att jag bedömer
den svenska litterära konstens situation
som för närvarande mycket
prekär. Klimatet är särdeles bistert för
den vittra konstens utövare sedan en
tid tillbaka. Detta sammanhänger i hög
grad med frågor som jag inte nu vågar
fördjupa mig i, nämligen förlagsmonopoliseringen,
de höga bokpriserna, det
alltför ringa stödet åt de offentliga biblioteken,
så att de inte kan köpa in den
litteratur de vill ha, och åtskilligt annat.

Det är väl sant som det har sagts, att
människan är av sådan natur att hon
har velat sätta sig vid diktens port, men
i varje fall för diktarna själva har den
porten blivit både smal och kall under
de senaste åren.

Utgångspunkten för vårt motionsförslag,
det kommunistiska, som ju bedömts
välvilligt av utskottet, har varit
densamma som vid våra andra förslag,
nämligen att konstnärerna skall ha betalt
för sitt arbete — något av den tankegången
låg ju också i det anförande
herr Källqvist nyss höll. Principen att
de skall få betalt för sitt arbete har i
någon mån godtagits genom beslutet om
ersättningar åt författare för utlåningen
av deras verk. Höjningen år 1962
var emellertid till ytterlighet blygsam
och kunde i intet fall ge författaren
mer än 250 kronor per år. Flertalet fick
bara en tia och andra ingenting, allt
beroende på hur stickproven utföll vid
granskningen i biblioteken för att få
reda på hur mycket författarna hade
lästs. Särskilt som författarna också varit
missgynnade i fråga om samhällets

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
stipendiering och knappast torde komma
att gynnas avsevärt av systemet med
konstnärsbelöningar, som kammaren
nyss beslutat om, är det angeläget att
ersättningen för utlåningen av böcker
genom offentliga bibliotek ökas från 5
öre till 8 öre per boklån, vilket vi föreslagit
i vår motion och som reservanterna
i reservation a uttalar sig till förmån
för.

Fastän mina insikter i hur det för
närvarande står till på den vittra konstens
område skulle kunna ge mig anledning
till att sjunga litanior om dessa
konstutövares många gånger upprörande
prekära situation i ett samhälle, som
kallar sig kulturellt, nöjer jag mig med
att i likhet med herr Källqvist yrka bifall
till den med a betecknade reservationen.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag skall försöka anpassa
mig till metoden att fatta mig kort.

Jag instämmer i vad herr Källqvist
tidigare sade att den ersättning som för
närvarande utgår till författarna genom
utlåning av deras verk genom biblioteken
inte är tillfredsställande, men eftersom
jag har en annan syn på orsaken
till detta, kan jag inte hålla med
honom i den slutsats han kom till i sitt
anförande och det äskande han gjort i
reservationen a.

Inom högerpartiet har vi menat, att
de orättvisor som somliga har påtalat
och som vi anser det finns sannolikhet
för i någon mån beror på metodiken i
fråga om beräkningen av författarersättningarna
genom de slumpvis utvalda
biblioteken. Ersättningarna beror
också på om en bok är populär eller
inte. Detta är inte heller tillfredsställande
bland annat av det skäl jag nämnde
i en annan fråga. När det gäller ersättningar
till konstnärer är det svårt
att använda marknadsmässiga värderingsnormer,
tillgång och efterfrågan

o. s. v.

utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.
Vi anser, herr talman, att det behövs
en utredning för att om möjligt få fram
en bättre metodik för att beräkna dessa
ersättningar. Jag ber att fördenskull
få yrka bifall till reservationen b av
herr Virgin m. fl. vid punkten 10.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
framgår att det föreligger två reservationer,
dels en som är biträdd av folkpartiet
och herr Arvidson, dels en högerreservation
som går ut på att det
företas en utredning som ändrar grunderna
för ersättningar till författare
och insamlande av statistik över bokutlåningen.

Vad beträffar den första reservationen,
a, så går den ut på en uppräkning
av anslaget med i runt tal 1 700 000 kronor.
Reservanterna menar att detta
skulle utgöra ett bättre stöd till författarna
och översättarna än vad utskottet
föreslagit. Jag tror emellertid att då
man diskuterar denna fråga angående
utlåningen och den ersättning som författarna
erhåller, bör man nog se detta
i ett större sammanhang. Departementschefen
har under punkt 5 i detta utlåtande
föreslagit något som kallas arbetsstipendier
åt författare och översättare.
Detta är ett nytt anslag som
föreslås, vilket uppgår till 360 000 kronor.
Jag tror att man i och med detta
förslag från departementschefen har
fullföljt ett länge närt önskemål från
författarna och översättarna. Jag tror
alltså att detta är ett mycket gott grepp
om denna fråga.

När man diskuterar denna fråga anser
jag nog också att man bör föra in
i bilden även en annan sak som jag
har påtalat vid flera tillfällen tidigare,
nämligen bokförlagens skyldigheter
gentemot dessa författare och översättare.
Det är väl mestadels så, att en och
samma författare ger ut alla sina böcker
på samma bokförlag, liksom en
översättare mestadels arbetar åt ett och
samma förlag. Då tycker nog jag för

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

min del, att dessa förlag borde ha litet
skyldighet att se till, att dessa människor
får en hygglig inkomst av sitt
arbete.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag under såväl
mom. 1 som mom. II.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde lierr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
10 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 27.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. II framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Virgin in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna propostion
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
10 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

Ja — 89;

Nej — 27.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 11—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten il

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 944 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (I: 68) och den andra inom
andra kammaren, av herr Lassinantti
m. fl. (11:83), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, 1. att statsbidrag
skulle utgå med 90 % till landsantikvariernas
avlöningar, oavsett om
amanuensbidrag utginge, 2. att statsbidrag
skulle utgå med 90 % av amanuensernas
avlöningar, 3. att till Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien: Bidrag
till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 1 312 000
kronor;

dels en inom första kammaren av
herrar Svanström och Hellebladh väckt
motion (I: 109), vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att företaga en
sådan utökning av förevarande anslag,
att en biträdande landsantikvarie kunde
anställas i Kalmar län;

dels ock en inom första kammaren
av herrar Svanström och Hellebladh
väckt motion (1:162), vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att statsbidraget
beträffande avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
skulle faststäl -

las till 90 % i fråga om såväl landsantikvarier
som amanuenser samt att
för ändamålet för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 1 300 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 68 och II: 83 samt
1:162, samtliga motioner i vad de avsåge
en omläggning av bidragssystemet
för landsantikvarieorganisationen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen I: 109 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:68 och 11:83
samt I: 162, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
944 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Virgin, Bengtson, Källqvist,
Thorsten Larsson, Åkerlund, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén,
herr Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herrar Helén och Kallat
ad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I och III hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 68 och II: 83 samt I: 162,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att statsbidrag skulle utgå med
90 % av såväl landsantikvariernas som
amanuensernas avlöningar;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 68 och 11:83 ävensom med bifall
till motionen 1:162, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen, till
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Ane. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

landsantikvarieorganisationen för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i fråga
om bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
ber jag att få
anföra följande.

De statliga museerna är koncentrerade
till Stockholm. Även om riksantikvarieämbetet
och de flesta av de statliga
museerna har rikskaraktär och därför
centralt i viss mån betjänar hela landet,
är dock landsorten nästan helt beroende
av lokala resurser då det gäller
den viktiga kulturella fråga som det
konst- och kulturhistoriska museiväsendet
utgör. Statsbidrag utgår visserligen
till landsantikvarieorganisationen
och ett par museer med sammanlagt
drygt en miljon kronor. Därmed kan
jämföras anslagssumman av drygt 13
miljoner till de statliga eller statsunderstödda
institutionerna i Stockholm.

Till landets museiväsende hör även
landsantikvarieorganisationen. Denna
är ej statlig utan är ansluten till i allmänhet
länsorganisationer med kulturminnesvårdande
uppgifter som erhåller
statsbidrag. Landsantikvarieorganisationen
är direkt förbunden med praktiskt
taget hela den med stöd av lagar
och förordningar uppbyggda kulturminnesvårdande
verksamheten. Även
om landsantikvarieorganisationen sorterar
under riksantikvarieämbetet är
landsantikvarierna som regel företrädare
även för de övriga konst- och kulturhistoriska
centralinstitutionerna.
Landsantikvarierna representerar därför
i sitt distrikt den offentliga kulturminnesvården
och hela det statliga museiväsendet
och har således arbetsuppgifter
av stor bredd och betydelse för
det allmänna. De är också experter till
länsstyrelsen och fullgör därigenom
uppgifter som i andra fall åvilar statliga
ämbetsmän. Landsantikvarien ingår
som specialsakkunnig i länsstyrel -

sens naturvårdsråd, varvid han sidoställes
med länsarkitekten, överlantmätaren
in. fl.

Landsantikvarierna är enligt uppgift
med tre undantag chefer för länsmuseerna.
De har även i denna ställning en
mångfald uppgifter, som hänger samman
med och är av samma art som vid
de centrala museerna, för vilka länsmuseerna
är lokala företrädare.

Statsbidrag till landsantikvarieorganisationen
och därmed länsmuseerna
utgår endast som lönebidrag. Huvudmannaorganisationernas
ekonomi är väsentligen
beroende av bidrag som
landsting och kommuner kan lämna.
Dessa lokala anslag är av mycket varierande
storlek, varigenom hela organisationen
utmärker sig för ojämnhet
och osäkerhet.

Det förhållandet att Kungl. Maj:t föreslagit
ett med 20 000 kronor förhöjt
reseanslag till riksantikvarieämbetet
torde ej i anseende bl. a. till det ökade
naturvårdsarbetet medge, att riksantikvarieämbetet
frångår sin vädjan till
huvudmännen att i största utsträckning
gälda kostnaderna för rent statliga arbetsuppgifter,
däribland t. ex. tjänsteresor.

Utgående statsbidrag till landsantikvariernas
löner är reglerade enligt
kungl. kungörelsen den 27 maj 1955, nr
317, med senare tillägg.

Till landsantikvariens huvudman utgår
för närvarande 90 procent av löneklass
29. Om emellertid huvudmannen
jämväl anställer en amanuens såsom biträde
till landsantikvarien, erhåller huvudmannen
för amanuensens avlöning
50 procent av löneklass 19, medan bidraget
till landsantikvariens lön sjunker
från 90 procent till 66 2/3 procent.

Arbetsvolymen för landsantikvarieorganisationen
har nu blivit så omfattande
bl. a. genom ökad lagstiftning, att
de genom kungl. kungörelsen 317/55
reglerade statsbidragen blivit helt otillräckliga.
Den förbättring, som kommit
landsantikvarieorganisationen till del
under de två senaste åren och som i

Nr 16

1- redagen den 10 april 1964

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

statsutskottets utlåtande nr 39 år 1963
togs som anledning till avstyrkan av
motionerna I: 215 och II: 253, är endast
en försenad uppräkning av löneanslag,
som för likställda statliga befattningshavare
uppräknats för flera år sedan.
Utöver arbetsvolymen och den allmänna
kostnadsfördyringen har även avsevärt
ökade avgifter för sociala förmåner
tillkommit, som belastar huvudmännen.
För att över huvud taget ha möjlighet
att erhålla eller behålla kompetenta
befattningshavare är huvudmännen
i många fall nödsakade att utbetala
löner enligt en högre lönegrad än den
på vilken statsbidrag beräknas. Lönerna
är likväl lägre än vad som utgår till
motsvarande statliga befattningshavare
på länsplanet. En stigande olust börjar
göra sig gällande hos huvudmännens
anslagsgivare inför de alltmer
orimliga förhållanden, som framkallas
av det njugga statliga stödet till kulturminnesvårdande
och museal verksamhet
i landsorten.

Det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget
till landsantikvarieorganisationen
uppgår ej fullt till 1 miljon kronor,
d. v. s. något över sju procent av den
summa som enligt vad jag nyss anfört
föreslås till institutionerna i Stockholm.

Det möter stora svårigheter att skapa
respekt för eu officiell verksamhet med
så dåliga ekonomiska resurser. Den
svaga ekonomien gör det också omöjligt
att driva verksamheten i tillbörlig omfattning.
Det är otvivelaktigt ett angeläget
statsintresse att landsantikvarieorganisationen
kan fullgöra de uppgifter
i samhället som i ökande utsträckning
läggs på dem. Det synes också
ofrånkomligt att dess företrädare ges en
både säkrare och klarare ställning.

Konstruktionen av statsbidraget till
landsantikvarieorganisationen synes i
högsta grad orättvis. En beräkning visar
att huvudman, som till kulturminnesvårdens
fromma anställer en amanuens
såsom biträde till landsantikvarien,
försättes i en ekonomiskt långt
ofördelaktigare situation än den hu -

vudman som nöjer sig med en enda
tjänsteman.

Den huvudman, hos vilken amanuens
är anställd, erhåller ett bidrag som —
under förutsättning att riksdagen beslutar
i enlighet med propositionen ocli
utskottets utlåtande — i de olika ortsgrupperna
endast med mellan 2 000 ocli
3 000 kronor överstiger de belopp som
utgår till de huvudmän vilka icke har
amanuens. Huvudmannens egen kostnad
för amanuenslön är i de olika ortsgrupperna
mellan 20 000 och 30 00»>
kronor.

Det måste anses orimligt att en huvudman
skall belastas med eu så stor
extra kostnad för avlöning till en amanuens,
eftersom inrättandet av amanuenstjänsterna
föranletts av de allt större
anspråken från den statliga kulturminnesvårdens
sida. I själva verket är
det så, att fem huvudmän på grund av
statsbidragets konstruktion inte har
möjlighet att anställa amanuens.

Den förbättring vi motionärer påvrkat
skulle medföra en ökning av statsbidragen
med endast cirka 350 000 kronor
— en summa som mot bakgrund av
nyss gjorda jämförelser synes mycket
blygsam. Statens sammanlagda kostnad
för kulturminnesvård och museiväsen
utanför Stockholm kommer dock inte
att överstiga 10 procent av det totala
anslaget.

Riksdagen har under en följd av år
fått mottaga motioner om ökat stöd till
landsantikvarieorganisationen. Det är
bär fråga om fyrpartimotioner med undertecknare
från olika delar av vårt
land, vilket visar att oron för situationen
inom landsantikvarieorganisationen
är utbredd. I år framhåller statsutskottet
i sitt utlåtande över motionerna,
att goda skäl kan åberopas för en uppräkning
av statens bidrag till landsantikvariernas
löner. Utskottet är emellertid
icke berett att nu förorda någon
omläggning av bidragssystemet men
förutsätter att frågan härom ytterligare
prövas av Kungl. Maj:t och att, då de
statsfinansiella förutsättningarna härför

Fredagen den 10 april 19G4

Nr 16

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

förutsattes föreligga, förslag i ämnet förelägges
riksdagen. Om därvid de ekonomiska
betingelserna för eu höjning
av bidragsprocenten till generellt 90
procent icke bedömes vara för handen,
borde enligt utskottet övervägas att sätta
bidragsprocenten till 75 eller 80.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att uttala min förvåning över statsutskottets
oro för det statsfinansiella läget
i denna fråga. Det rör sig dock här
med hänsyn till statsbudgetens omfattning
om ett relativt litet belopp, och
det gäller en verksamhet för vilken
trots allt staten bör ha ansvaret. Frågan
är enligt min mening: Har vi råd
och är det värdigt oss som kulturnalion
att på det sätt som sker visa njugghet
mot landsantikvarieorganisationen?
Landsting och kommuner gör stora ekonomiska
uppoffringar och beviljar ökade
anslag. Även staten bör här känna
sitt ansvar och räkna upp sitt stöd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.
önskvärdheten av att få möjlighet
att i Kalmar län anställa också
en biträdande landsantikvarie gör att
jag samtidigt ber att få yrka bifall till
motionen I: 109 av herrar Svanström
och Hellebladh.

I detta anförande instämde herrar
Boman (fp) och Källqvist (fp), den
sistnämnde såvitt avsåge statsbidraget
till landsantikvariernas och amanuensernas
avlöningar.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Efter det utomordentliga
anförande som herr Schött hållit här
borde det kanske ha räckt med att jag
instämt i hans synpunkter och yrkanden.
Tillåt mig ändå att knyta ytterligare
några reflexioner till det problem
som vi nu behandlar.

Landsantikvariernas arbete har under
senare år väsentligt ökat. De har mycket
arbete med att avge yttranden och
författa remissvar till olika myndigheter,
i många fall statliga sådana. Musei -

verksamheten är på många håll ute i
landsorten mycket eftersatt. Det finns
stora inte uppordnade samlingar, som
behövde gå ett bättre öde till mötes än
att förvaras på dammiga vindar. Vad
landsantikvarierna än mindre kan medhinna
är forskning ute i sina respektive
distrikt. Där kan det ofta finnas kulturminnesmärken,
som hotas av förstörelse,
eller andra från kulturell synpunkt
värdefulla ting, som behövde katalogiseras
och bevaras till eftervärlden.
Landsantikvarierna hinner vidare sällan
med önskvärd publiceringsverksamhet.

Det är, herr talman, på detta område
som jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet
på hur mycket landsantikvarierna
skulle kunna åstadkomma för att
göra detta till en levande verksamhet.
Enligt min mening får kulturverksamheten
på det här området aldrig förbehållas
en liten elit av experter, utan
enligt min uppfattning bör den föras ut
till folket. Här har vi utan tvivel ett område
som med lätthet kan föras ut till
människorna. Man söker i olika sammanhang
finna en anknytning till kulturella
värden som finns bevarade från
gångna tider och gångna generationer.
Enligt min uppfattning kan man utan
vidare räkna med att den ökade fritiden
i många sammanhang kan utnyttjas
just till detta, men då förutsättes det
att de som ute i landsorten svarar för
denna verksamhet får ökade möjligheter
att bedriva en utåtriktad verksamhet.

Till sist vill jag säga att jag har den
uppfattningen, att landsantikvarierna
också i högre grad skulle kunna ägna
sig åt den rent hembygdsvårdande
verksamheten, som ändå betyder så
mycket för nutidens människor med deras
ökade behov av att komma i kontakt
med hembygdsvården. Det är inget
tvivel om att de människor, som från
sina rotfasta placeringar ute på landsbygden
har brutit upp och förflyttat sig
in till städer och tätorter, fortfarande i
djupet av sitt hjärta har kvar känslan
av samhörighet med den bygd de en
gång lämnat. Jag tror att den hembygds -

64 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

vårdande verksamheten skulle vara en
angelägen uppgift för landets landsantikvarier,
om de endast hade tid och
resurser att ägna sig också åt den.

Behovet av ett ökat statligt stöd är
här uppenbart, och utskottets skrivning
får väl anses innebära ett fall framåt.
Utskottet säger att goda skäl kan åberopas
för en uppräkning av statens bidrag
till landsantikvariernas löner. Tyvärr
har utskottet i detta sammanhang
menat, att det för närvarande inte föreligger
statsfinansiella förutsättningar för
en sådan uppräkning. Herr Schött har
nämnt vilka relativt blygsamma belopp
det ändå är fråga om.

Motion nr 109 av mig och herr Hellebladh
är ett upprepande av en liknande
framställning i fjol, men i år har utskottet
inte kostat på sig någon motivering
för avstyrkandet. Jag har från denna
talarstol tidigare hävdat, att Kalmar
län med sin långsträckta utformning,
med Öland inom sitt område och med
den rikliga tillgången på fornminnesmärken
bl. a. i norra delan av länet kan
i detta hänseende anses vara jämställt
med Gotlands och Älvsborgs län, som
vartdera har två antikvarier. Jag har
därför den meningen, att det vore angeläget
att man kunde få en biträdande
landsantikvarie också i Kalmar län.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
dels till reservationen, dels till motion
I: 109.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade först tänkt att
bara kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan, men herr Schötts
anförande ger mig anledning att göra
några reflexioner.

Får jag till att börja med nämna några
siffror. Herr Schött framhöll, att ett
bifall till hans yrkande skulle kosta så
litet, att det inte hade någon nämnvärd
nationalekonomisk betydelse. Får jag
då erinra om alt vi i statsutskottets andra
avdelning har i runt tal 300 motioner
att behandla. Jag anser att de allra
flesta av dessa motioner är mycket väl

underbyggda, men jag gjorde ett överslag
häromdagen som visade, att om vi
skulle bifalla alla dessa motioner, så
skulle anslagen under åttonde huvudtiteln
öka med i runt tal 400 miljoner.

Får jag dessutom säga, att huvudtiteln
redan på grund av automatiska utgiftsökningar
och nya utgifter har ökat med
400 miljoner sedan i fjol. Jag kanske
får erinra om att driftbidragen under
åttonde huvudtiteln nu belöper sig till
3 180 miljoner, en siffra som är fullständigt
överraskande om man minns hur
vi hade det för t. ex. 20 år sedan — ökningen
nu är ungefär lika stor som hela
huvudtiteln var för 20 år sedan. Om
vi skulle bifalla bara alla reservationer
som föreligger i dag, skulle det betyda
en utgiftsökning på 3 310 000 kronor.

Mot bakgrunden av dessa siffror måste
statsutskottets andra avdelning —
liksom naturligtvis även övriga avdelningar
— se till att vi kan hålla en viss
balans på det här området, eftersom vi
ju inte har obegränsade tillgångar. Vi
måste beakta hur stora våra inkomster
är och avgöra, hur vi skall fördela dessa
pengar på bästa möjliga sätt.

Som jag nyss nämnde är de allra flesta
av dessa 300 motioner välskrivna, och
finge man ta hänsyn bara till den enstaka
motionen, så vore det inget problem.
Det är när vi skall ha hänsyn till
alla dessa motioner, som problemen
kommer.

Herr Svanström höll, som jag tycker,
ett trevligt anförande alldeles nyss. Jag
är säker på att många av oss är intresserade
av just denna verksamhet. Men
vi får fördenskull inte koppla bort
vårt ekonomiska förstånd. Vi måste se
till att vi på punkt efter punkt kan hålla
utgifterna inom en rimlig gräns. Jag
kan vara intresserad av särskilda utgifter,
och herr Schött kan vara intresserad
av andra, men det är ju förhållandet
med alla riksdagsledamöter. Utskotten
måste, trots dessa personliga synpunkter,
emellertid försöka att hålla sig
inom en utgiftsram som är någorlunda
rimlig.

Fredagen den 10 april 1904

Nr lfi

Ang. bidrag

Vad vi hittills från andra avdelningen
har levererat när det gäller åttonde
huvudtiteln utgör eu relativt liten del.
Om ni har sett den tjocka bunt av nya
propositioner, som jag nu håller i min
hand, förstår herrskapet att den kommer
att kräva stora belopp utöver dem som
upptages i åttonde huvudtiteln.

Det har gjort, herr Schött, att vi på
punkt efter punkt måste avstyrka framställningar,
även om vi rent personligen
tycker att det är mindre trevligt.
Även herr Schölts partivänner på avdelningen
har varit med om att avstyrka
en lång råd motioner -— vi har gjort
det tillsammans — därför att man har
ansett att andra ändamål har varit ännu
angelägnare. Så går det ju till i riksdagsarbetet,
och jag skulle tro att det
kommer att gå så till i all framtid.

Just på denna punkt har utskottet enligt
mitt förmenande skrivit mycket välvilligt,
och jag är övertygad om att departementschefen
till nästa år, om det
blir möjligt med hänsyn till den penningram
han förfogar över, kommer
med förslag i den här frågan.

Jag ber, herr talman, om ursäkt för
att jag har ansett det nödvändigt att
anföra dessa synpunkter, men jag har
ansett att de är allmängiltiga för många
av de motioner som vi har att behandla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att statsutskottet har en svår uppgift
när det skall bedöma alla framställningar
som görs, och till slut blir det
naturligtvis avvägningsfrågor.

Många av oss har väl dock en känsla
av att det här gäller ett område, som
är försummat och som icke har det stöd
det bör ha, samt att de speciella statsbidragsbestämmelserna
inte är tillfredsställande.

Jag är trots allt glad över utskottets
relativt positiva skrivning och över vad

5 Första kammarens protokoll 196i. Nr 16

inom landsantikvarieorganisationen

utskottets talesman har anfört. Jag hoppas
liksom många andra, att vi nästa år
kan räkna med en ännu mer positiv
behandling av detta ärende. Ett faktum
är att det råder mycket stor oro
bland dem som i våra län har ansvaret
för denna verksamhet.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har respekt och
förståelse för de synpunkter herr Näsström
har anfört beträffande det statsfinansiella
läget — man blir bara förvånad
över att vi får en debatt på det
temat just i detta sammanhang.

Min bestämda uppfattning är att den
anslagsökning, som det här kan bli fråga
om, innebär att statsverket skjuter
till medel som eljest kanske måste anvisas
kommunalt, ty det går helt enkelt
inte längre att hålla tillbaka den lokala
opinion som kräver att man på ett
bättre sätt skall ta hand om det som i
detta sammanhang finns att ta hand
om ute i de olika landsdelarna. Då blir
frågan bara, såvitt jag förstår, herr talman,
om staten som rimligt är skall betala
detta eller om pengarna skall tillskjutas
av landsting, städer, landskommuner
och enskilda. Verksamheten på
detta område har, såsom jag antydde
tidigare, kommit att i allt större omfattning
gälla åtgärder som är betingade
av uppdrag från statliga myndigheter;
det erkännes allmänt av landsantikvarierna.

Men jag är tacksam för den välvilliga
skrivningen, och även om vi i dag inte
får majoritet för reservationen vill jag
instämma i förhoppningen att vi till
nästa år kan få denna länge väntade
uppräkning av avlöningsanslaget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Schött säger att
detta är ett försummat område. Jag
skulle tro att de människor, som står

till avlöningar

66 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Ang. bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

bakom de 300 motioner jag talade om,
har samma uppfattning och säger:
»Just detta område, som min motion
gäller, är försummat.» Så blir det helt
naturligt, men jag tror inte att vi kan
godkänna det resonemanget. Här liksom
på många andra punkter rör det
sig om en utveckling.

Herr Svanström finner det litet
egendomligt att denna diskussion kommer
på den här punkten. Jag tycker
för min del, att den passar lika bra här
som på någon annan punkt.

Jag har lagt märke till att herr Schött
i dag röstat för bifall till en rad reservationer.
Har det inte också där gällt
områden som han ansett vara försummade,
eftersom han yrkat bifall till och
röstat för reservationerna? I praktiken
blir det ju så. Jag vill framhålla att detta
enligt min mening inte är något som
gäller bara herr Schött eller herr Svanström,
utan man får väl säga att vi
alla, som på olika punkter väcker kostnadskrävande
motioner, kommer i samma
båt. Och det gäller för oss alla att
se till att vi håller oss inom den ram
som inkomsterna kan medge.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Näsström säger att
det gäller 300 motioner och att alla motionärer
anser sina egna framställningar
lika välmotiverade. Jag vill bara uttala
förhoppningen att utskottet inte bedömer
alla dessa motioner som lika
välmotiverade — skulle det vara fallet,
måste ju situationen i samhället vara
ganska kuslig.

Det rör sig här om 350 000 kronor,
och den summan är dock i det stora
sammanhanget relativt blygsam. Här
gäller det vård av oersättliga värden
samt forskning och i viss mån undervisning,
och ett ökat statligt stöd erfordras
faktiskt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Näsström, att jag inte tror att stats -

utskottet har bedömt alla 300 motionerna
på det sättet att man sagt som
här, att »goda skäl kan åberopas för en
uppräkning av statens bidrag». Jag tror
att detta är ett fall — det måste nog
även utskottets talesman erkänna — där
man haft klart för sig att en uppräkning
är berättigad.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Schött hoppas att
statsutskottet inte ansett alla de 300
motionerna lika välmotiverade som
denna. Jag kan ju inte svara mer än
för mig själv när det gäller bedömningen
av motionerna, men om jag får redovisa
min uppfattning, herr Schött, så
måste jag säga att både jag och mina
kamrater i utskottet har hittat en rad
motioner som vi funnit ännu mer behjärtansvärda
än denna motion.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner koniine att
framställas först särskilt beträffande
mom. II av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående mom. I och III.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. II
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionen I:
109; och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
41 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

Vinner Nej, bifalles motionen 1: 109.

I fråga om mom. I och III, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
41 mom. I och III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 58.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till nationalmuseet
Fru Wallentheim anmälde, att hon
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Punkterna 42—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Anslag till nationalmuseet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för nationalmuseet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65, dels
till Nationalmuseet: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 856 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Per Petersson (I:
107) och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (II:
135), i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta dels
att godkänna av motionärerna angiven
avlöningsstat för nationalmuseet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels att till Nationalmuseet:
Avlöningar för budgetåret

1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
1 929 760 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 107 och II: 135, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för nationalmuseet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

b) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 856 000 kronor.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till nationalmuseet
Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 107 och II: 135,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för nationalmuseet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) till Nationalmuseet: Avlöningar

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 954 000 kronor.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
punkt finge beröras jämväl
punkterna 46—48 i detta utlåtande.
Eventuella yrkanden borde dock framställas
vid de särskilda punkterna, sedan
de var för sig föredragits.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Vid de punkter av utlåtandet
som berör Nationalmuseum är
reservationer knutna till tre av punkterna,
och med herr talmannens nyss
givna tillstånd skall jag be att få beröra
dem i ett sammanhang.

Naturligtvis skulle man kunna omedelbart
knyta an till det resonemang
som herr Näsström, statsutskottets värderade
vice ordförande, nyss tog upp
och säga att varje reservationsyrkande
som innebär förhöjning av ett anslag
bör man inte diskutera. I två av de här
punkterna, punkt 45 och punkt 46, gäller
emellertid de i reservationer framförda
äskandena om anslagshöjningar
kanske inte riktigt detsamma som herr
Näsström tidigare åsyftade, nämligen
utökning av verksamheten. Här är det
snarare fråga om att det som man har
förvärvat på ett eller annat sätt har

man också skyldighet att förvalta och
vårda.

Det är med oro man kan konstatera
att museichefen i samband med äskandena
till årets budget har uttalat, att
farhågor besannats som han tidigare
givit uttryck åt i fråga om Nationalmuseets
möjligheter att på ett effektivt
sätt bevaka sina konstskatter, d. v. s.
att säkerheten för Nationalmuseets oersättliga
konstskatter inte kan på ett tillfredsställande
sätt bevaras, utan att
stöldriskerna faktiskt har ökat.

Här gäller ju inget försäkringsmässigt
skydd i vanlig mening, eftersom
värdena på föremålen är av speciell karaktär.
Det finns inget annat skydd än
bevakning. Reservanterna anser det inte
vara försvarligt att riksdagen underlåter
att tillgodose behovet av bevakningsanordningar,
så långt nu kan ske.
Behov föreligger dels av utökning av
museivakternas antal — den saken behandlas
i den första av dessa punkter,
nämligen punkt 45 — dels av det permanenta
skydd som en stöldalarmanläggning
innebär. Motiveringarna för
reservationerna är ju ungefär desamma,
och punkterna kan således behandlas
i ett sammanhang.

Dessa reservationer bygger på en motion
i vilken motionärerna -— liksom
sedermera reservanterna i statsutskottet
— finner museets behov av ökade
möjligheter till bevakning trängande.
Detta behov är inte tillgodosett för närvarande.
De båda begärda bevakningssystemen
utesluter inte heller varandra
utan behövs för att komplettera varandra.

På den personella bevakningen ställs
stora krav av främst två skäl. Det första
är de stora riskerna för att konstföremål
försvinner under besökstid, och det
andra är lokaliteternas besvärliga förhållanden.
Det är många lokaliteter som
under öppethållande behöver bevakning.
Reservanterna vill öka möjligheterna
att bevaka vad vi här har att förvalta.

När det gäller den andra bevaknings -

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

anordningen konstaterar museichefen
angelägenheten av att museet får en sådan
permanent bevakning som ett stöldalarmskydd
skulle innebära. Det är ju
litet säreget och högst beklagligt, att
museichefen nödgas påstå att förmodligen
är Sveriges Nationalmuseum ett av
de få museer — om inte det enda museum
— i världen i motsvarande ställning
som ännu inte har fått frågan om
en permanent stöldalarmanordning löst.
Redan den situationen innebär en risk,
som jag inte närmare vill gå in på här.

Jag ber, herr talman, att med anledning
av det jag nu har sagt få yrka
bifall till reservationen av herr Boman
m. fl. vid punkten 45.

Slutligen skall jag be att få beröra
punkten 48, som handlar om Nationalmuseets
pedagogiska verksamhet. Det
är en ny post, och statsutskottet anser
att departementschefens förslag härvidlag
är befogat, d. v. s. att införa denna
nya post i budgeten. Statsutskottet gör
det under betonande av angelägenheten
av att ett vidgat och mera målinriktat
stöd ges åt museet för dess pedagogiska
verksamhet.

Målinriktningen är klart uttalad från
museeets sida. Verksamheten skall för
det första omfatta tillfälliga utställningar
inom museet av både äldre och modern
konst. Sådana har anordnats, och
erfarenheten av publikintresset är mycket
god. Det är dock stora och ökande
kostnader förenade med dem. För det
andra anordnas vandringsutställningar,
som också hittills tillvunnit sig stort
publikintresse och som är viktiga därför
att människor ute i landet genom
sådana utställningar får möjlighet att ta
del av vad konsten kan ge utan att bekosta
dyrbara resor till huvudstaden och
besök på de museer som här finns. För
det tredje sker filmförevisningar i Moderna
museets regi och en viss produktion
av konstfilmer för studiecirklar
och skolor. För det fjärde ges konserter
i museet, vilket ger en intressant och
stimulerande möjlighet att njuta av kombinationen
av två eller flera former av

Anslag till nationalmuseet

de sköna konsterna och deras speciella
samspel. För det femte slutligen vidtas
speciella anordningar med guider och
materiel för skolvisningar. Hela denna
pedagogiska verksamhet är alltså bestämt
målinriktad; den har stor betydelse
för grundläggandet av en konstbildning
och därmed också för förståelsen
och intresset för konst.

Fn stor del av debatten i dag har ju
rört sig just kring konsten och konstutövarnas
villkor. Denna punkt om den
pedagogiska verksamheten är också något
som hör samman med det resonemanget.
Trots all uppskattning av värdet
av en pedagogisk verksamhet från
museeets sida vill departementschefen
skära ned det redovisade anslagsbehovet
med mer än 60 procent. Tar man
sedan hänsyn till att till denna nya post
är överförd 13 500 kronor, som har funnits
tidigare på andra poster i sammanhang
med Nationalmuseum, betyder
det att de föreslagna 70 000 kronorna
inte är så mycket pengar för det omvittnat
viktiga ändamålet, utan att departementcchefen
och utskottet i själva
verket vill nöja sig med att ge omkring
30 procent av det som behövs för ändamålet.

Reservanterna och motionärerna har
funnit det vara en för hård nedskärning
av behovet. Det är inte tillfredsställande,
vilket också framhålles både i motionerna
och reservationerna.

Jag kommer fördenskull, herr talman,
att yrka bifall till den reservation, som
vill något utjämna, som inte går upp till
det äskade anslaget, men som ändå vill
göra det mera rimligt i förhållande till
den omfattande målinriktade verksamheten.
Jag åsyftar med detta reservationen
av herr Boman m. fl., vilken är fogad
till punkten nr 48.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort — jag skall, som en annan talare
förut sade, uppträda som en freddagstalare.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Anslag till nationalmuseet

Det gäller här tre reservationer som
fröken Ljungberg kommer att yrka bifall
till. Skulle man följa dessa tre reservationer
skulle det betyda en anslagsökning
med 360 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t har begärt. Sådana
belopp som på 300 000 kronor och därutöver
är ju bara små fickpengar, som
vi nyss hörde.

När det gäller punkt 45 tror jag att
jag kan säga, att vi i stort sett är överens;
det gäller således bevakningen i
Nationalmuseum. Det är i fråga om
takten när det gäller anställning av museivakter
som vi har olika åsikter. Reservanterna
vill ju anslå så pass mycket
pengar, att man skall kunna anställa
ytterligare sju museivakter. Utskottets
— d. v. s. departementschefens —
förslag innebär så pass stor anslagsökning,
att den skulle räcka till anställning
av ytterligare 4 museivakter, vilket
också redovisas i utskottsutlåtandet.
Saken har ju varit föremål för behandling
under tidigare år, och det har
under en följd av år skett en successiv
ökning av antalet museivakter. Så småningom
skall vi väl få tillräckligt många
museivakter, men jag tror för min del
att hur många vakter vi än får, kan
detta inte förhindra alla stölder på
museet. Jag har visserligen svårt att
förstå, att man skall kunna gå in på
museet och stjäla mitt på blanka dagen
och sedan gå ut genom stora ingången
med stöldgodset, trots att det
finns vakter även nere vid stora porten,
men av vad som anförts ser man
emellertid, att det går att stjäla även
om det finns en relativt god bevakning.

Punkt 46, där det också finns en reservation,
gäller anläggande av en
alarmeringsanordning. Jag förstår mycket
väl att detta har blivit en avvägningsfråga.
Anläggningen skulle ju kosta
i runt tal 230 000 kronor. Det kan
inte finnas medel till hur höga anslag
som helst, som äskas från de olika myndigheterna,
utan det måste bli fråga om
en avvägning. Av den anledningen har

inte utskottet kunnat biträda detta förslag.

När det sedan gäller punkt 48, pedagogisk
verksamhet, är vi i stort sett
ense om detta anslag, även om det skiljer
på beloppet. Vi skall emellertid vara
på det klara med att detta är ett
tämligen nytt anslag, och man kanske
får vara litet försiktig i början när det
gäller nya anslag. Jag tycker att Kungl.
Maj:t i detta fall gjort en bra början
med 70 000 kronor.

Jag skulle till sist vilja uttala det
önskemålet att vi i fortsättningen när
det gäller Nationalmuseum inte får bevittna
sådant som vi varit med om nyligen,
nämligen försök att visa pornografisk
film där. Det var ju den gången
inte direkt på Nationalmuseets tillskyndan
utan det var i Moderna museets
regi men inom Nationalmuseum.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

Om anslag för installation
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 03;

Nej — 48.

Punkten 46

Om anslag för installation av en alarmanläggning
vid nationalmuseet

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 107, av herr
Petersson, Per, och II: 135, av fröken
Karlsson m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Nationalmuseet: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 335 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:107
och 11:135 hade, såvitt nu vore i fråga,
föreslagits, att 230 000 kronor skulle
anslås till bestridande av kostnaderna
för anskaffandet av en alarmanordning
till nationalmuseet. Motionärerna hade
därför hemställt, att riksdagen måtte
besluta att till Nationalmuseet: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 565 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Virgin, Bengtson, Källqvist,
Thorsten Larsson, Åkerlund, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, herr Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herrar Helén och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i

av en alarmanläggning vid nationalmuseet
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 107
och II: 135, såvitt nu vore i fråga, till
Nationalmuseet: Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 565 000 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964
nationalmuseet

Anslag till pedagogisk verksamhet vid
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 48.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48

Anslag till pedagogisk verksamhet
vid nationalmuseet

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 327, av fröken
Ljungberg och herr Risberg, och II:
333, av herr Nordstrandh m. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Nationalmuseet:
Pedagogisk verksamhet m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 327
och II: 333 hade anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Nationalmuseet: Pedagogisk

verksamhet m. m. för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Åkerlund och
Staxång, fröken Elmén, herr Larsson i
Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Kållstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 327 och
11:333, såvitt nu vore i fråga, till Nationalmuseet:
Pedagogisk verksamhet

in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel uplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 46.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904
Därjämte hade 2 ledamöter tillkänna -

givit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 49—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Om statsbidrag till Tekniska museet

Kungl Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa museer in. in.
för budgetåret 1964/05 anvisa ett anslag
av 265 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Nyman m. fl. (I: 158)
och den andra inom andra kammaren
av herr von Sydow m. fl. (11:208), i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Stiftelsen Tekniska museet måtte beviljas
ett engångsanslag för täckande
av nu ackumulerade underskott om
230 000 kronor samt därutöver ett driftbidrag
för budgetåret 1964/65 av 200 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. till Bidrag till vissa museer m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag
av 265 000 kronor;

II. i anledning av motionerna I; 158
och 11:208 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t snarast möjligt,
helst till nästa års riksdag, måtte
framlägga förslag om statligt bidrag till
Tekniska museets verksamhet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i
punkt nr 60 givit Tekniska museet ett
mycket högt och välförtjänt betyg. Tekniska
museet är i ovanligt hög grad ett
modernt och levande museum. Utskottet
vill särskilt peka på museets utåtriktade
verksamhet som föredömlig. Betydelsen
av museets olika verksamheter,

6 Första kammarens protokoll 1964. Nr 16

T.\

Om statsbidrag till Tekniska museet
t. ex. den teknikhistoriska forskningen,
utställningsverksamheten och vården av
arkivsamlingarna, vitsordas också mycket
villigt av utskottet.

Hur goda betyg en institution eller
student — om jag nu får likna Tekniska
museet vid en student — än får, så behövs
också pengar för fortsatta studier
och verksamheter. Stiftelsen för Tekniska
museet har begärt statliga bidrag,
dels för täckandet av nu ackumulerat
underskott, dels för driftbidrag, icke
minst för att få erforderlig personalförstärkning
för museets olika verksamhetsgrenar
i dagens läge och i framtiden.

Anledningen till fyrpartimotionerna
I: 158 och II: 208 är att denna tidigare
framställning från stiftelsen för Tekniska
museet om statsbidrag icke resulterat
i något förslag i årets statsverksproposition,
trots att framställningen tillstyrkts
av samtliga hörda instanser.

Statsutskottet har inte ansett sig
kunna förorda särskilt statligt driftbidrag
och ett engångsbidrag för nästa
budgetår. Med hänsyn till angelägenheten
av att Tekniska museet icke i fortsättningen
lämnas utan statligt stöd
hemställer därför utskottet att riksdagen
från Kungl. Maj:t snarast och om
möjligt helst till nästa riksdag får förslag
om särskilt statligt bidrag till museets
verksamhet. Personligen tycker
jag nog, med hänsyn till det synnerligen
stora medelsbehovet och utskottets
dessutom mycket goda betyg för museet,
att man kunde ha hemställt om
medel redan för kommande budgetår.

Utskottets hemställan om att museets
behov av statsmedel skall tillmötesgås
så snart som möjligt, gör att motionärerna
ändå får vara nöjda med utskottets
skrivning. Yi instämmer i utskottets
förhoppning att med hänsyn till
vad utskottet förordat det skall visa
sig möjligt för museiledningen att hålla
verksamheten i gång. Vi är övertygade
om att Tekniska museet kommer att
fylla den allt större uppgiften i framtiden
som bärare av vår stolta tekniska

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964
Anslag till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

tradition. Museet är därför värt ett statligt
stöd.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 61—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Anslag till främjande av nordisktkulturellt
samarbete

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer vidtaga
erforderliga åtgärder för upprättande av
ett Nordens hus i Reykjavik, dels till
Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 1 070 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Helén och Kollbcrg
väckt motion (11:587), vari hemställts,
att riksdagen för anordnande av
nordiska studiegruppresor från universitet
och högskolor måtte anvisa 30 000
kronor under anslaget Främjande av
nordiskt-kulturellt samarbete, åttonde
huvudtiteln, innebärande en ökning
jämfört med departementschefens förslag
av 20 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med av departementschefen angivna
riktlinjer vidtaga erforderliga åtgärder
för upprättande av ett Nordens hus i
Reykjavik;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majrts förslag och med avslag
åt motionen 11:587, till Främjande
av nordiskt-kulturellt samarbete för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 070 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen 11:587, till
Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 1 090 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp);

Herr talman! Under denna punkt är
uppfört ett anslag till främjande av
nordiskt-kulturellt samarbete. I den vid
punkten avgivna reservationen har i
anslutning till yrkandet i en motion
föreslagits en anslagshöjning med 20 000
kronor.

Tidigare har här talats om miljoner
kronor, om hundratusentals kronor
o. s. v. Nu är det bara fråga om ett blygsamt
belopp på 20 000 kronor. Jag vågar
därför yrka bifall till reservationen
vid punkten 70.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Källqvist vet lika
bra som jag, att det är bifall till kraven
på anslagshöjningar i de många ärendena
tillsammans, som bildar de stora
beloppen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! På grund av att vi tidigare
avslagit så många förslag om an -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964
Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m

slagshöjningar, finns det ju tillfälle att
vid denna punkt gå med på de föreslagna
20 000 kronorna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får erinra om att
bara för några minuter sedan gick
ungefär 360 000 kronor på ett som jag
tycker ganska ansvarslöst sätt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
70 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 71—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Lades till handlingarna.

Om försäljning till allmänheten av
statens aktier i LKAB, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten
av statens aktier i LKAB, m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Virgin (1:542) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Björkman och Magnusson i Borås
(11:655), hade hemställts, att riksdagen
måtte 1. i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av formerna
för de i vinstsyfte drivna statliga företagens
resultatredovisning för riksdagen,
riksdagens representation och rösträttsutövning
vid nämnda företags bolagsstämmor
samt lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
utöver försäljningen av aktier i LKAB,
varvid särskilt måtte beaktas, att sådana
former för aktieförsäljningen ordnades,
som garanterade en bred spridning av
aktierna bland allmänheten och som
kunde vara ägnade att främja det långsiktiga
sparandet; 2. besluta, att av statens
till cirka 479 miljoner kronor upp -

''6 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m

gående innehav av aktier i LKAB aktier
till ett nominellt belopp av 228 miljoner
kronor skulle erbjudas allmänheten i
valörer på 50 kronor per aktie till en
marknadsmässig emissionskurs, varvid
särskilt skulle tillses, att köpare av lägre
antal aktier ägde förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten; 3.
besluta, att under budgetåret 1964/65
utbudet av aktier skulle bestämmas till
nominellt 50 miljoner kronor; samt 4.
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
förberedelser, som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad
i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:542 och 11:655 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Bengtson, Källqvist och Svensson i Stenkyrka,
fröken fröken Elmén samt herr
Eliasson i Sundborn, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 542 och II: 655, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om
försäljning till allmänheten av aktier i
statliga företag måtte göras till föremål
för utredning;

2) av herrar Virgin, Åkerlund, Staxäng
och Palm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 542
och II: 655,

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av formerna för de i
vinstsyfte drivna statliga företagens resultatredovisning
för riksdagen, riksdagens
representation och rösträttsutövning
vid nämnda företags bolagsstäm -

mor samt lämpliga former för försäljning
av aktier i sta/tliga företag utöver
den i punkt 2. nedan avsedda försäljningen
av aktier i LKAB, varvid särskilt
måtte beaktas, att sådana former
för aktieförsäljningen ordnades, som
garanterade en bred spridning av aktierna
bland allmänheten och som kunde
vara ägnade att främja det långsiktiga
sparandet;

2. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kronor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt skulle
tillses, att köpare av lägre antal aktier
ägde förtur vid överteckning och att en
bred spridning av aktieköpen vunnes
bland allmänheten;

3. besluta, att under budgetåret 1964
65 utbudet av aktier skulle bestämmas
till nominellt 50 miljoner kronor;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelser, som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Det föreligger här ett
utlåtande av statsutskottet som bl. a.
gäller försäljning av statens aktier i
LKAB. Till utlåtandet har fogats två reservationer.

Då jag har undertecknat den ena av
reservationerna vill jag framföra att frågan
om försäljningen av aktier i LKAB
varit föremål för riksdagens ingående
behandling vid ett flertal tillfällen tidigare.
Vi kan därför inte biträda förslaget
om omedelbar försäljning av dessa
aktier. Däremot finner vi att vissa skäl
kan anföras för att utreda formerna för
en försäljning och frågan om försäljningens
inverkan på sparandet och kapitalbildning,
vilket yrkande framställts
i den med 1 betecknade reservationen.
Jag skall, herr talman, med hänsyn

Fredagen den 10 april 1904

Nr 16

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m

till den långt framskridna tiden nöja
mig med att yrka bifall til) den med
1 betecknade reservationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Även om tiden är långt
framskriden måste jag säga några ord,
ty detta är en fråga som vi uti högerpartiet
tillmäter en principiell vikt. Det
är heller inte en fråga av ringa ekonomisk
betydelse. Det gäller inte anslag
på smärre belopp, utan det rör sig om
mångmiljonbelopp. En hel landsändas
ekonomiska problem och förhållanden
berörs därav. Av dessa anledningar vill
jag för min del vara något utförligare i
min redovisning av vår ståndpunkt,
trots att klockan nu är långt framskriden,
än att bara hänvisa till tidigare
behandling i riksdagen av frågan om
försäljning av aktier i LKAB.

Den ekonomiska utvecklingen står
förvisso inte stilla, och nya synpunkter
på den förevarande frågan dyker upp
med varje år för den som vill vara
uppmärksam på händelseutvecklingen.

En påfallande svårighet att upptäcka
nyanser har utskottets rubriksättare
haft. Det talas där om försäljning till allmänheten
av statens aktier i LKAB
m. m. Vad som döljes under detta
»m. m.» är emellertid inte lätt för en
läsare att utan vidare förstå, och inte
heller att det kan röra sig om något för
riksdagen intressant och viktigt. Man
skulle eljest kunna tycka att riksdagens
förhållande till den skall vi säga fjärde
eller femte statsmakt som håller på att
växa fram med väldig fart, nämligen
de statliga företagen, kunde vara förtjänt
av ett tydligare omnämnande än
ett m. m.

Vi har fått ett stort antal statliga
företag, och andra är på väg. Jag tillåter
mig utöver dem som är nämnda i motionen
att peka på företaget för teleunderhållet,
vi har dessutom propositioner
om bildande av ett statligt vaktbolag
och ett lantbruksnäringarnas kre -

ditinstitut. Jag får för min del söka fylla
i den lucka som utskottet här lämnat.

I den av herr Holmberg och herr Virgin
i denna kammare väckta motionen
och i reservationen av herr Virgin
m. fl. begärs i ett första yrkande att de
i vinstsyfte drivna statliga företagen
skall bjuda ut minoritetsposter aktier
till försäljning till allmänheten, där detta
är möjligt. För samtliga sådana företag
påyrkas en årlig redovisning av
verksamhet och resultat för riksdagen,
som också skall granska företagen och
taga ställning till frågan om ansvarsfrihet.
Det gör ju riksdagen för närvarande
med sina egna verk, riksbanken och
riksgäldskontoret. Riksdagen bör då
med sina egna valda representanter
utöva den riksdagen tillkommande insynen
och kontrollen på dessa företags
bolagsstämmor. Den utövas nu, helt felaktigt
enligt vår mening, av någon ämbetsman
från kanslihuset.

Bara för några veckor sedan har
Kooperativa förbundets förutvarande
chef, direktör Albin Johansson, skrivit
till regeringen och föreslagit att denna
kammare — vid en författningsreform
visserligen — skulle bli ett slags generalstämma
för de statsägda företagen.
Detta visar om inte annat att folk i
affärslivet tycker det är egendomligt att
riksdagen inte slår bättre vakt om det
intresse folket har av de statliga företagens
skötsel.

Ideligen dyker det upp frågor i pressens
ledarspalter och insändaravdelningar,
liksom i samtal man och man
emellan, om hur det förhåller sig med
dessa saker, och alltid så hyschas det.
Det senaste exemplet härpå är förslaget
om att domänverkets skogar skall
överföras till ASSI. Folk frågar sig varför.
År det smussel, så att ett överskott
på ett håll skall dölja ett underskott på
ett annat håll? Ingen vet säkert, men
misstankarna florerar. Det är inte lyckligt
med en sådan ordning.

Jag vill ställa en direkt fråga till utskottsmajoritetens
talesmän här: Vad
är skälet till att socialdemokraterna in -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

kapitalet, och som känner sig desorien -

te vill att riksdagen skall ha egna representanter
på de statliga företagens
bolagsstämmor"?

Vi har dock, herr talman, inte velat
forcera fram någonting på detta område,
utan vi begär endast en utredning
om aktieförsäljning, om resultatredovisning
inför riksdagen och om riksdagsrepresentation.
Vi har fått folkpartiet
och centerpartiet med oss på
en utredningsbegäran om aktieförsäljning,
men vi hoppas att folkpartiet och
centerpartiet inte vill motsätta sig att
riksdagen får en stärkt ställning mot de
statliga företagen och blir representerad
på stämmorna.

Jag skall nu övergå till den andra av
de i reservationen berörda frågorna,
nämligen försäljning av aktier i LKAB.
Till de synpunkter som anfördes i fjol
kan jag hänvisa, men mer kan också
sägas.

Utredning om försäljning är i detta
fall inte behövlig. Det är här fråga om
ett företag som är uppfostrat i enskild
företagsamhets anda. Det är inget problem
i och för sig att sälja en minoritetspost
aktier i detta företag. Vi har
dock här minskat den summa aktier vi
vill sälja under nästa budgetår och
satt den till halva beloppet mot i fjol,
eller nominellt 50 miljoner kronor, vilket
bör inbringa ett par hundra miljoner
kronor vid försäljning till marknadsmässig
emissionskurs. De statsfinansiella
synpunkter som kan läggas på
denna sida av vårt yrkande förbigår
jag här avsiktligt.

Jag skall i ställot tillåta mig att lägga
litet vidare synpunkter på denna
aktieförsäljning, utgående från det i
motionerna framförda påpekandet att
det är till gagn för LKAB och för befolkningen
i övre Norrland att ha reell
kontakt även med kapital- och företagarintressen
i södra och mellersta Sverige.

Många har kanske inte förstått varför
jag i denna kammare, vars inställning
enligt en spridd uppfattning tros
vara avog mot kapitalet, särskilt stor -

terad inför aktier, kapitalmarknad och
fondbörs, vill diskutera fondbörsens
roll för ett statligt företag, som även
efter en aktieförsäljning enligt vårt förslag
skall förbli statligt. Jag kan hänvisa
till vad jag sade i fjol om behovet
av att få en fortlöpande bedömning av
företagets skötsel, framtidsutsikter och
konjunkturförhållanden. Jag skall emellertid
därtill tillåta mig peka på en annan
sak.

En äldre generation människors syn
på övre Norrland och dess problem är
enligt min mening av intresse den dag
som i dag är. Det var en tid när övre
Norrlands uppbyggnad förutsatte privata
insatser. En bärande tankegång för
dessa människor var att bygga upp
Norrland söderifrån, och det kan inte
bestridas, att det gjordes betydande insatser.
Utvecklingen gick emellertid dithän,
att staten kom in i bilden. För
aktiestocken på den svenska fondbörsen
har resultatet blivit, att bland de
113 företagen på A-listan är Norrbottens
län inte representerat med ett enda
företag. Västerbottens län har ett
företag, Bqliden. Västernorrlands län
har fyra företag, Cellulosa, Mo och
Domsjö, Wifstavarf och Sundsvallsbanken.
Dessa län omfattar närapå halva
Sveriges landyta. Till jämförelse vill
jag peka på enbart Göteborg med omnejd
har 17 börsnoterade företag. Detta
är bara ett uttryck för ett levande ekonomiskt
liv, som alla vet att göteborgsregionen
åtnjuter.

Borde inte detta säga något"? Borde
inte detta säga att övre Norrland blivit
praktiskt taget avskärmat från just de
privata kapital- och företagarintressen
som dock — vilken ideologisk uppfattning
man än må ha — gjort och gör så
mycket för södra och mellersta Sveriges
utveckling. Intresset att göra något
för Norrland däremot kan inte komma
till uttryck, men det finns där, om det
bara släpps fram.

Staten bär i stället övertagit ansvaret
för övre Norrlands utveckling. Det -

Fredagen den 10 april 19(54

Nr 1(5

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

la har yttrat sig i att de stora och viktiga
naturtillgångarna socialiserats. Malmen,
skogen och vattenkraften befinner
sig i huvudsak under statlig dominans.
Folket däremot försvinner. Det
flyttar ned från dalgångarna till kuststäderna,
och efter en tid bär det vidare
söderut. Arbetsmarknadsmyndigheterna
försvarar sig och statens politik
inför den stora arbetslösheten i Norrland
med att hänvisa till att det väl
ändå är bättre att flytta söderut och få
bärgning där än att gå utan arbete i
norr.

Jag skall tillåta mig att travestera
ett uttryck från en annan stor omflyttning,
litet mer drastiskt än arbetsmarknadsmyndigheterna,
och säga så här:
»Svenskt kött och blod i Götaland eller
svenskt skinn och ben i Norrland», det
är detta frågan gäller.

LKAB:s chef förklarade vid årsskiftet
att hans företag tvungits att minska
sin arbetsstyrka med 800 man från den
1 januari 1962 till den 31 december
1963. Jag klandrar inte detta på något
sätt. Det är säkerligen nödvändigt att
hela tiden rationalisera företaget för att
bibehålla dess lönsamhet. Men det finns
alla skäl att tro att bortrationaliseringen
av arbetskraft kommer att fortsätta.
De allvarliga framtidsutsikterna är det
omöjligt att blunda för. LKAB är blott
en del, men en viktig del, i ett större
problemkomplex, som här berörs. Någonstans
måste man ju börja, om man
vill stimulera och försöka få i gång ett
privat initiativ igen i övre Norrland.
Det finns för närvarande föga intresse
för vad som händer i denna del av vårt
land.

Under åberopande av vad jag bär anfört
ber jag att få yrka bifall till den
av herr Virgin m. fl. avgivna reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! I mångas öron ringer
nu biskopens ord: »Där gick tåget och
jag som skulle med och predika!» Jag
skall ta de synpunkter jag måste fram -

föra i denna debatt så koncentrerat jag
kan.

De härför ansvariga måste medge att
varken föreliggande utskottsutlåtande
eller den motion som besvaras, herr
Åkerlund, har en rubrik som fullständigt
täcker ärendets innehåll. Det är en,
trots sina välbetänkta slutsatser, verkligt
mångsidig och intressant motion
som två ledande högermän har framlagt
i denna kammare. Om man läser motionens
ingress utan att ta del av'' ursprungsbeteckningen
tror man att den
kommit från helt annat håll. Däri framhålles:
»I ett demokratiskt samhälle är
det av allra största betydelse att engagera
de enskilda människorna i samhällsekonomin
och stimulera deras intresse
för ekonomiska frågor. Inget bättre
sätt härför finnes än ett direkt personligt
deltagande i näringslivet. Av uppenbara
skäl är det främst i egenskap
av anställda och som egna företagare
de allra flesta människor får sin viktigaste
kontakt med det ekonomiska livet.
Därutöver är emellertid en medbestämmanderätt
över produktionsmedlen
det bästa sättet för de anställda att skapa
denna kontakt och detta intresse.»

Det sistnämnda, om medbestämmanderätt
över produktionsmedlen, lever
upp till mycket radikala tongångar inom
arbetarrörelsen.

Det blir inte sämre längre ned i texten.
Där framhålles att »ett vitt spritt
ägande är i själva verket en grundförutsättning
för ett demokratiskt samhälle
som vårt med dess väsentligen på fri
företagsamhet byggda ekonomi». Tyvärr
tappar man i det följande tråden
och kommer inte fram till vad inledningen
lovar, nämligen förslag till utökning
av det verkligt vitt spridda ägande
som representeras av näringslivets
samhällsägda sektor, utan hamnar närmast
i motsatsen. Dock inte helt. Av det
avsnitt av motionen och högerreservationen
som behandlar redovisningstekniken
framgår att man även framgent
räknar med i vinstsyfte arbetande statliga
företag.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB m

I medbestämmanderättsavsnittet krymper
också motionärerna sitt resonemang
till att gälla stimulans till aktieägande.
Aktiesparande är vällovligt och
har rönt ökat intresse på senare år.
Detta intresse kommer säkert också
att öka i takt med de möjligheter som
stigande inkomster ger.

Om det är tillåtet att uttrycka en personlig
uppfattning så må det bli den, att
''ad som främst behövs i detta sammanhang
är information och upplysning.
Erfarenheterna kan annars bli dyrköpta,
tv det är väl inte bara i stabila statliga
bolag som aktierna skall spridas?

I detta avseende avser väl breddningen
av ägarunderlaget hela näringslivet, och
behovet måste väl för övrigt vara störst
inom de delar därav som inte redan i
ena eller andra formen är folkägda?

Hur positivt man än ser på småsparares
aktieförvärv och hur mycket man
även medger att aktieägande i det företag
där man arbetar psykologiskt kan
öka intresset för detta måste man naturligtvis,
om man har rimliga anspråk
på ärlighet, medge att motionärernas
stolta paroll om medbestämmanderätt
över produktionsmedlen inte kan uppfyllas
den vägen. Ett par tusen kronor
i aktier, som motionärer och högerreservanter
tänker sig för LKAB, gör väl
fristående varken till eller från vad det
gäller inflytande över ett mångmiljonföretag.
Den tanken har ju inte heller
fått något stöd av center- och folkpartister
i utskottet. Dessa inskränker sig
till att inte utesluta att dylik försäljning
skulle kunna fä en gynnsam inverkan
på sparandet och kapitalbildningen. På
dessa minst sagt ytliga premisser föreslår
man utredning. Detta utredningskrav
avvisas av utskottsmajoriteten.

frågan om medbestämmanderätt över
produktionsmedlen är så viktig och intressant
att den, när den nu har väckts,
inte bör lämnas utan vidare kommentarer,
även om ett uppslag vid vägning
visar sig vara för lätt. Det ingalunda
iättlösta problemet att öka demokratien
genom att ge även dem som bidrar med

arbete del av det inflytande som nu enbart
tillkommer dem som bidrar med
stora kapitalposter har både i Sverige
och utomlands uppmärksammats en hel
del under senare år. I Norge har t. ex.
en LO-kommitté föreslagit ändrade former
för företagsledning, som skulle innebära
att man etablerade en demokratisk
företagsförsamling, där de anställda
skulle vara representerade och inför
vilken företagets styrelse skulle vara ansvarig.
Personligen tycker jag inte att
den tanken verkar så oäven och undrar
om högerreservanterna och jag möjligen
kan bli överens om att aktieförvärv
har sitt värde men att strävan till reellt
medinflytande också kräver andra vägar.

Ett annat avsnitt av motionens resonemang,
i högerreservationens yrkande
nämnt först, gäller redovisningsproblematiken
för de statliga företagen. Om
företagens resultatredovisning för riksdagen
och om riksdagens representation
och rösträttsutövning vid nämnda
företags bolagsstämmor yrkas utredning.
Utskottsmajoriteten säger i sitt
yttrande att dessa spörsmål har en helt
annan räckvidd än frågan om försäljning
till allmänheten av aktier i statliga
företag. Vi förstår och uppskattar om
svenska folket som ägare vill ha information
om sina företag. Alt vissa ägare
närmast jublar om det någon gång går
mindre bra för deras företag kan lämnas
därhän i detta sammanhang — fenomenet
får väl skrivas på dåliga rådgivares
konto. Motionärer och reservanter
vill ha öppen debatt i riksdagen om
de statliga företagens verksamhet. Hur
önskemålet härom kan förenas med i annat
sammanhang i motionen gjort uttalande
om att de .statliga företagen inte
bör stå i särställning i något hänseende
kan nog ingen utredning i världen klarlägga.

Tankarna om säljande av aktier i de
statliga företagen syftar till blandägande
staten-enskilda. Sådant har väl, där
det förekommer, sitt värde. Statens andel
av den affärsmässiga sektorn av nä -

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Om försäljning till allmänheten av staten» aktier i LKAB, m. m.

ringslivet iir dock inte så stor att begränsning
av densamma på ifrågasatt
väg förefaller klok, varför funderingarna
på denna blandform i de nuvarande
av staten helt ägda företagen bör få anstå.

I fråga om representationen vid bolagsstämmorna
vill jag kort och gott säga,
att jag inte har något att invända
mot riksdagsmäns val som stämmorepresentanter.
Jag har dock ingen anmärkning
mot nuvarande representation i
något av de statliga företagen.

Förslaget om försäljning av LKABaktier
är en variant av tidigare års avvisade
förslag i denna fråga. Utskottets
majoritet anser inte skäl föreligga för
ett ändrat ståndpunktstagande i frågan
och avstyrker motionen. Mer mångordig
behöver heller inte jag vara, och jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets
hemställan, vilket innebär att motionens
förslag inte skall utlösa någon riksdagens
åtgärd.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag vill som motionär i
den här frågan lägga tonvikten vid några
aspekter. Först vill jag emellertid uttrycka
min glädje över att herr Gustavsson
har läst upp så många väsentliga
delar av motionen — då behöver jag
inte återkomma till de frågorna.

Vad jag vill betona är att denna motion
och även reservationen skall ses
som ett led i våra strävanden att åstadkomma
en spridning av aktierna till allmänheten.
Aktieförvärv och aktieägande
har uppenbarligen sitt värde. Om jag
förstod herr Gustavsson rätt betonade
han också att det kunde leda till en
ökad medbestämmanderätt och kanske
också bredda den ekonomiska demokratien
här i landet. Man kan fråga sig
varför herr Gustavsson efter det resonemanget
inte är beredd att tillstyrka
detta lilla led i de ansträngningar som
vi gör just för att rädda den ekonomiska
demokratien.

Den andra aspekt som jag vill ta upp
gäller att ett realiserande av vårt förslag
kommer att leda till ett minskat
upplåningsbehov för staten. Genom att
låta staten realisera bortemot hälften
av sitt aktieinnehav i LKAB på ett sätt
som garanterar en bred spridning av
aktierna bland allmänheten uppnår man
att fler människor än i dag kan börja
grunda vad vi kallar ett personligt
trygghetsägande genom att de personligen
blir delägare i våra produktiva
tillgångar.

Bakgrunden till hela den här problematiken
kan koncentreras i ett fåtal
punkter. För det första visar all erfarenhet
att aktieägande i ett modernt industrialiserat
samhälle är ett trygghetsägande,
som försäkrar den enskilde
medborgaren mot de förluster som regeringens
inflationspolitik kan förorsaka
och har förorsakat bankspararna.

För det andra pekar utvecklingstendenserna
för näringslivet otvetydigt
hän mot ett ökat behov för näringslivet
att få sitt riskvilliga kapital aktievägen.
Det är en uppfattning som betyrks av
finansministern i årets finansplan och
av de ekonomiska debatter som förts
här i kammaren. Med andra ord behöver
näringslivet för sin fortsatta utbyggnad
fler delägare som är beredda
att satsa sparmedel.

Häromdagen — jag tror det var i går
— gjordes en kommentar i radio över
de iögonenfallande kursstegringar på
aktier som hade inträffat efter det att
löneuppgörelsen hade träffats. Det
framgick eller åtminstone antyddes då
att den ökade efterfrågan på aktier, en
efterfrågan som bärs upp av ett ökat
antal människor, i och för sig har drivit
kurserna i höjden helt enkelt därför
att tillgången på aktiematerial är för
liten. Det styrker den uppfattning som
vi har givit uttryck för i denna motion
och som vi även utvecklat i andra
liknande motioner, nämligen att vi måste
företa åtgärder för att öka utbudet
av aktier och likställda värdepapper.

82 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m

I Handelsbankens Index för någon
tid sedan redogjordes för utvecklingen
på aktiemarknaden. Det lämnades där
åtskilliga intressanta uppgifter. Det visade
sig att en placering av 1 000 kronor
som gjordes för tio år sedan, alltså
1953, i ett genomsnitt av börlistans aktier,
skulle vid slutet av år 1963 ha varit
värd 2 470 kronor. Detta alltså efter
tio år. Det innebär en ökning med 147
procent under denna period. Om man
korrigerar denna siffra för den allmänna
prisstegringen under samma tid
kvarstår dock en kapitalökning på cirka
78 procent. Jag har inte sett någon
motsvarande beräkning av bankspararnas
situation under samma tid. Men jag
föreställer mig att den ränta som bankspararen
erhållit på sina pengar nätt
och jämnt hållit honom skadeslös för
inflationen. Bankspararen liar en enda
tusenlapp kvar och inte mer.

På olika håll drar man olika slutsatser
av dessa siffror. Alla konstaterar enstämmigt
att de som placerat sitt sparande
i aktier tjänar på affären. Men
sedan skiljer sig bedömningarna i fråga
om vilka slutsatser man skall dra av
dessa förtjänster. På ett håll pekar man
på att denna värdesäkring är ovärdig.
På ett annat håll — dit hör jag — frågar
man sig vad vi i stället kan göra
för att allt fler människor skall bli delaktiga
just av de ekonomiska fördelar
som ett aktiesparande innebär. Det är
alltså fråga om två helt skilda synsätt,
och det är ett svalg, minst sagt, befäst
mellan de två sätten att se.

Enligt min uppfattning är den inställning
som strävar efter att öka aktieägandet
framtidsbetonad och positiv.
De som endast vill diskutera utan att
komma med några konkreta förslag intar
däremot uppenbarligen en negativ
inställning till våra försök att bredda
den ekonomiska demokratien.

Den andra aspekt som jag särskilt
vill betona i den här frågan är den
minskning av statens lånebehov som
blir en direkt följd av aktieförsäljningen.
Vi har i motionen och reservationen

föreslagit att redan under nästa budgetår
skall utbudet av LKAB-aktier uppgå
till nominellt 50 miljoner kronor.
Man kan då anta att försäljningskursen
kommer att ligga väsentligt mycket högre,
varför resultatet väl bör bli att staten
får in cirka 200 miljoner kronor.
Låt mig då erinra om några siffror.
Upplåningsbehovet redovisas hitintills
av finansministern till cirka 900 miljoner
kronor, en siffra som såvitt jag förstår
åtminstone är 100 miljoner kronor
för hög, eftersom avsikten inte är att
göra av med 100 miljoner kronor för
investeringar inom kommunikationsverket.
Återstår alltså 800 miljoner kronor.
Det är självfallet att eu intäkt på detta
sätt med 200 miljoner kronor innebär
en betydande förbättring av statens
ekonomiska läge, en förbättring som eljest
skulle åstadkommas genom utgivande
av statsobligationer.

Men det finns också en annan sak att
ta hänsyn till. För någon tid sedan emitterade
staten ett 6-procentigt obligationslån,
som gav cirka 400 miljoner
kronor. Nu har det visat sig, såvitt man
kan bedöma av den redogörelse för statens
utgifter och inkomster under löpande
budgetår som lämnades för någon
tid sedan, att dessa 400 miljoner
kronor knappast behöver tas i anspråk
helt och hållet för att åstadkomma balans
under innevarande år, om man nu
räknar med en totalbudget. Det innebär
alltså att även här finns vissa summor
kvar som går att använda under
nästa budgetår. Lägger man ihop dessa
siffror — en del av de 400 miljoner
kronorna, den gynnsamma utvecklingen
av budgetläget innevarande budgetår
och de intäkter som staten får genom
försäljning av LKAB-aktier — är
det uppenbart att det statsfinansiella
läget är betydligt bättre än det som har
skisserats i årets statsverksproposition.
Det är åtminstone så pass mycket bättre
att det inte behövs några ytterligare
skattehöjningar, vare sig de tas ut i
form av höjda folkpensionsavgifter, slopande
av avdragsrätten för folkpen -

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

sionsavgifterna eller ökade skatter på
vin och sprit.

Jag har velat säga detta för att ytterligare
understryka att de påståenden
som gjorts att högerpartiet här för en
ansvarslös ekonomisk politik då vi inte
sluter upp kring det allmänna kravet på
skatteökningar är i grunden fel.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
mer på detta tema utan vill endast med
det anförda yrka bifall till den reservation
2 som avgivits vid detta utskottsutlåtande.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Enligt min mening är
det en fråga av stort principiellt intresse
som vi nu behandlar. I sak gäller
det en högermotion, där man fastslår
att ett rättvist spritt aktieägande är en
grundförutsättning för ett demokratiskt
samhälle som vårt med väsentligen
på fri enskild företagsamhet byggd
ekonomi. Lika självklart är att en standardstegring
som kommer alla i landet
till del är ett resultat av denna företagsamhet
och dessa företagsformer. Motionen
syfta dels till att sprida det personliga
ägandet, dels till att ge de statliga
bolagen sådana bolagsstämmor att
företrädare för riksdagen och enskilda
aktieägare har rätt till närvaro och insyn.
Socialdemokraterna säger ofta att
de vill att statens affärsmässiga företag
skall arbeta på samma villkor som
den enskilda företagsamheten, men så
snart ett förslag väcks här i riksdagen
eller en förfrågan görs som syftar till
likställdhet — det må sedan gälla bara
önskemål om utredning — är man negativ.

Detta gäller också den här frågan,
och det med knappast möjliga motivering
i utskottsutlåtandet.

I bygder där den statliga verksamheten
är stor blir detta ensidiga synsätt
på statlig verksamhet besvärande. Enligt
min mening vore det värdefullt om
en bredare allmänhet, företagare och

aktieägare, kände sig välkommen när
man vill ställa kapital och kunnande
till förfogande i de län där LKAB arbetar
och där bristen på sysselsättning
och på företagsvilligt kapital är stor.
Men när vi för fram förslag som gynnar
enskild investeringslust och intresset
för enskilt företagande och önskar
att enskilda skall känna sig hemma och
välkomna i Norrbotten, då avvisas förslagen.

Dagens avslagsyrkande på även en
begränsad försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB är ett exempel på hur
socialdemokraterna söker avskärma enskildas
kapital och intresse från norra
Sverige. Men många andra av statens
åtgärder bidrar också till att de enskilda
företagarna frågar sig om de verkligen
är önskvärda i övre Norrland.
Malminmutningsförbudet är ett belägg
för detta. Enskilda företagare och deras
organisationer avstyrkte bestämt att
man skulle införa ett sådant förbud i
Norrbotten, därför att de kände sig utestängda.
De fick stöd i riksdagen av
alla borgerliga partier, men .socialdemokraterna
voterade igenom inmutningsförbudet.
Denna vår har domänverket
signalerat att man inte skall sälja
något virke på öppna marknaden i
Norrbotten utan att allt skall gå till det
statliga företaget ASSI. Som bekant har
en betydande del av domänverkets virke
hittills utbjudits i öppen konkurrens
och i stor utsträckning köpts och förädlats
av enskilda företagare, som för
sin verksamhet är beroende av virke
från domänverket. Men domänverkets
uttalande innebär att man skulle gynna
statens egna företag och ställa de enskilda
förädlarna utan möjlighet att på
lika villkor konkurrera om virket.

Det är klart att var och en av de här
påtalade åtgärderna från statsmakternas
sida — nej till enskilda när det gäller
ökade möjligheter att bidra med
eget kapital till det statliga LKAB, nej
till och med då det gäller en utredning
av frågan om hur enskilda skall få möj -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB. m. m

lighet att köpa minoritetsposter i statliga
aktiebolag, nej till enskilda beträffande
malmprojektering i Norrbotten
på samma villkor som i övriga Sverige
och nej till enskilda skogsindustrier
som på lika villkor önskar konkurrera
vid statens skogsförsäljningar i Norrbotten
—- kan av socialdemokraterna
motiveras och försvaras med hänvisning
till deras politiska, socialistiska
grundsyn. Men jag tror för min del att
de var för sig och särskilt sammantagna
ådagalägger en klart avvisande hållning
till att enskilda företagare och enskilt
kapital skall känna sig hemma i
Norrbotten, en sak som jag livligt beklagar
med tanke på Norrbottens framtid.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen av herr Virgin m. fl.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall be att få skala
fram kontentan av herr Gustavssons anförande,
och det kan jag göra i två
punkter.

Vad som skiljer vår uppfattning från
herr Gustavssons och hans partikamraters
är att ni vill att staten skall vara
ägare till företagen — det representerar
för er den ideala demokratien —
medan vi vill att det skall vara många
ägare till företagen. I de nuvarande
storföretagen finns ett mycket stort antal
aktieägare — det varierar ofta mellan
20 000 och 70 000 privata aktieägare
i varje sådant företag.

Den andra punkten är herr Gustavssons
medgivande att han inte hade någonting
emot att riksdagen fick representation
vid de statliga bolagsstämmorna.
Om han inte har någon invändning
på den punkten kan han väl rimligen
inte heller ha något att erinra mot
att riksdagen får en ordentlig resultatredovisning
av de statliga företagens
verksamhet. Och om så är fallet finns
det ju för vår del all anledning att
återkomma åtminstone till den saken.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Vad jag sade var att jag
inte hade någonting att invända mot
att riksdagsmän väljes som representanter
i aktiestämmor. Herr Åkerlund
tycks av detta vilja läsa ut att riksdagen
skulle välja representanter i aktiebolagen.
Den saken bar jag faktiskt inte diskuterat.

Frågan om resultatredovisning är en
ganska komplicerad sak. I aktiebolagens
verksamhet ingår väl planerna,
och herrarna måste väl medge att det
skulle vara en svårmanövrerad sak att
inför hela svenska folket, och således
även för konkurrenterna, redovisa planerna.
Jag måste hålla med herr Åkerlund
om att »m. m.» i utskottets rubrik
fått täcka ganska mycket. Debatten
bär ju spänt iiver ett vidsträckt område.

Herr Holmbergs resonemang har varit
mycket vittfamnande och närmast
knutit an till en annan motion, som
behandlas av bankoutskottet. Den allmänekonomiska
debatten må väl lämpligen
anstå till dess bankoutskottets utlåtande
kommer på riksdagens bord.

På en punkt måste jag korrigera herr
Holmberg. Han utläste tydligen ur mitt
första anförande att jag tror på möjligheterna
att öka medinflytandet aktiespridningsvägen.
Det gör jag inte alls.
Tvärtom kan en mycket vid spridning
av aktierna på en mängd småposter få
en rakt motsatt verkan, men jag medger
mycket villigt att aktiesparande kan betyda
stimulans för sparandet. Jag vill
emellertid betona att i Sverige statens
andel av den affärsmässiga företagsamheten
är så pass liten att aktiespridningen
väl närmast får bli en affär för
den privata delen av näringslivet. Det
kan i detta sammanhang framhållas att
i många borgerligt styrda länder en
betydligt större andel av företagsamheten
ligger i statens hand än vad fallet
är i det socialdemokratiskt styrda Sverige.
Jag kommer inte ihåg andelssiffran
för Västtyskland, men jag har en
allmän uppfattning om att den är gan -

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

ska hög. I Italien lär 45 å 50 procent
av företagsamheten vara i statens hand
och i Österrike cirka 50 procent.

Herr Peterssons resonemang gick
också långt utöver det ärende som här
behandlas. Det gällde I.KAB-aktier,
men även virkesbalans, skogsförsäljning
och mycket annat.

Hans resonemang om LKAB tolkade
jag närmast så, att det skulle råda brist
på investeringsvilja för LKAB. Någon
sådan brist har jag aldrig upptäckt.
LKAB får, såvitt jag vet, de investeringsmedel
som behövs för utveckling
av företaget. Det är inte, herr Petersson
— och i det antagandet stödjer jag
mig på andra högermäns resonemang
i debatten — i syfte att stötta upp LKAB
som man här går fram för att bereda
möjligheter till privat aktieteckning,
utan det är vinsterna man är ute efter.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag tycker att herr Gustavssons
resonemang om medinflytandet
var så pass grumligt att jag gärna
vill göra ett påpekande.

Om man tror på behovet av ökat medinflytande
i de ekonomiska sammanhangen,
kan man inte avvisa det problemet
bara genom att säga att aktiespridning
är en fråga för den privata
och enskilda sektorn. Såvitt jag förstår
har även samhället här ett direkt
ansvar och bör på olika vägar, inte bara
skattevägen och genom allmänt underlättande
åtgärder, söka förbättra företagens
investeringsförmåga och investeringsmöjligheter,
utan även tillgripa
andra möjligheter, exempelvis genom
att på det sätt som vi föreslagit realisera
LKAB-aktierna och därigenom göra
sitt till för att åstadkomma ett ökat
medinflytande.

Man kan, herr Gustavsson, inte bara
tala om ekonomisk demokrati och behovet
av en sådan men ställa sig helt
utanför varje åtgärd som är avsedd att
åstadkomma en sådan ekonomisk demokrati.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag ställer mig inte avvisande
till åtgärder för att öka den
ekonomiska demokratien. Tvärtom är
jag mycket intresserad av att resultat
på den punkten kan åstadkommas. Men
med ekonomisk demokrati menar inte
vi — på den sida jag representerar —
bara att kapitalet skall ha inflytande,
utan vi strävar också efter att ge den
sida som representerar arbetet ett motsvarande
inflytande.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte se att statssekreteraren
i finansdepartementet ensam
representerar arbetet i LKAB.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) av herr Boman, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Åkerlund, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innehölles i den av
herr Virgin m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Bomans yrkande.

86 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 39 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av
herr Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 26;

Nej — 19.

Därjämte hade 52 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertaleit röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statstuskottets utlåtanden: nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 6,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

Fredagen den 10 april 1964

Nr 16

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan
och statens skogsmästarskola,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr
14, angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 123, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen
jämte i ämnet väckta motioner,
dels väckt motion om utbyggnad av
vattenvården, dels ock väckt motion
angående förvaringen av petroleumprodukter
i underjordisk cistern.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kling för tiden den 14—-den 18 i denna månad för utrikes tjänsteresa.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

101, med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet och
omorganisationen av polisväsendet
m. m.;

nr 111, angående organisation av förvaltningarna
vid marinkommando Syd;

nr 116, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.;

nr 119, med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

nr 123, angående inrättande av en avdelning
för kemi vid tekniska högskolan
i Lund m. m.;

nr 125, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. in.;

nr 128, med förslag till lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet;

nr 132, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m.;

nr 133, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen;

nr 134, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.;

nr 136, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. m.
för budgetåret 1964/65;

nr 138, angående studiesocialt stöd
till studerande ungdom;

nr 139, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1
mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962 (nr 703);

nr 140, med förslag till vissa grundlagsändringar; nr

142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § ränteregleringslagen den
25 maj 1962 (nr 258);

nr 144, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; och

nr 145, angående riktlinjer för biståndsexperters
anställningsvillkor,
in. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet att valsedel skall
upptaga valbart namn m. m.; samt
nr 10, i anledning av väckt motion
om förstärkning av skyddet för valhemligheten
i samband med allmänna
val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964

nr 42, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1964/65 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1964''
65;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till övnings- och yrkeslärarutbildning
samt till fortbildning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till studiesociala ändamål
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1963;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäkringsväsendet; nr

15, i anledning av väckta motioner
om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland; nr

16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns
varv;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om informationsmaterial för studiebesök
i riksdagen; samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot inflation;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om ökad rätt till fri medicin;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående placering av allmänna
pensionsfondens medel m. m.;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om skilda kanslier för allmänna
pensionsfondens delfonder; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av vissa livräntor i anledning
av yrkesskada m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion angående
hyresvärds rätt att höja hyran
i samband med ombyggnadsarbete;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående belysnings- och reflexanordningar
på cykel;

nr 20, i anledning av väckt motion
angående förbättring av rättsskyddet
för bostadsrättshavare; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
dels angående villkoren för framförande
av motorfordon, m. m., dels angående
utredning rörande körkortsåldern;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder för ökad upplysning
om Sverige i utlandet;

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande försäljning
av slaktdjur för statens räkning;
samt

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ansvarsförsäkring för statlig
verksamhet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 723, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m.;

nr 724, av herr Näsström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m.; och

nr 725, av herr Andersson, Birger,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens samanträde
avslutades kl. 18.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020