Nr 16 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 FÖRSTA KAMMAREN 1963

19 april

Debatter m. m.

Fredagen den 19 april Sid.

Svar på interpellation av herr Jonasson om ny tid för ingivande av

ersättningsanspråk för skador å 1962 års skörd .............. 3

Om sänkning av pensionsåldern .............................. 7

Om höjning av folkpensionerna ............................... 16

Om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen .... 20

Om självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar ...... 21

Tiderna för öppethållande av vallokal ........................ 24

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB ........ 29

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till

avlöningar ................................................ 37

Av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse 38

Ändrade regler om inlösen av mark för saneringsändamål........ 44

Interpellation av fru Svenson ang. ersättningen vid omhändertagande
av ungdom för vård i enskilt hem...................... 52

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 april

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, om sänkning av pensionsåldern 7

— nr 29, om höjning av folkpensionerna ...................... 16

— nr 30, om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen
.................................................. 20

— nr 32, ang. inkomstprövningen vid tillämpningen av familj e bidragsförordningen

...................................... 21

— nr 33, ang. ändring i familjebidragsförordningen ............ 21

—■ nr 34, om självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar
...................................................... 21

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottet utlåtande nr 36, om statsbidrag till sjömans hemresa
vid semester m. m..................................... 23

— nr 37, om utbyte i lagstiftningen av uttrycket »psykiskt efterblivna»
mot »psykiskt utvecklingsstörda» .................. 23

— nr 38, om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska to baksmonopolet

...................................... 23

— nr 39, ang. den öppna alkoholistvården m. m................. 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. anmälningsskyldigheten
i samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader 24

— nr 15, ang. ändring i lagen om äganderättsutredning, lagfart och

sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län . . 24

— nr 16, om trafiksignaler som kan uppfattas av färgblinda .... 24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i lagen om val
till riksdagen m. m....................................... 24

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa
äldre anslag: ecklesiastikdepartementet .................... 29

— nr 52, ang. avlösning av vissa pensionsförpliktelser i Enskilda

järnvägarnes pensionskassa ................................ 29

— nr 53, om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB 29

— nr 54, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av

anslag till avlöningar ...................................... 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om ändrad lydelse av 6 §
förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. m................................................. 3g

— nr 33, ang. upphävande i viss del av den vid förordningen om

särskild varuskatt fogade varuförteckningen, m. m........... 38

Bankoutskottets utlåtande nr 13, ang. av kooperativa föreningar
m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse .................. 38

Första lagutskottets utlåtande nr 16, om viss ändring av bestämmelserna
angående inregistrering av fartyg m. m........... 44

— nr 17, om översyn av kyrkomusikerstadgan.................. 44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i byggnadslagen
m m.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Fredagen den 19 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00

Om ny tid för ingivande av ersättningsanspråk
för skador å 1962 års skörd

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation om ny tid för ingivande
av ersättningsanspråk för skador
å 1962 års skörd, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig, om jag är villig medverka till
att jordbrukare, som hade betydande
skördeskador 1962 men dock inte inkom
med anmälan om skördeskada i
föreskriven tid, beredes nytt tillfälle att
inkomma med skadeanmälan och få sina
anspråk på skördeskadeersättning
prövade.

Den sista dagen för anmälan av skördeskada
år 1962 var till en början bestämd
till den 1 oktober, men med hänsyn
till förseningen av skörden utsträcktes
anmälningstiden senare till den 15
oktober. Inför båda dessa tidpunkter
bedrevs en intensiv upplysningsverksamhet
om skördeskadeskyddet i press,
radio och TV. Därvid medverkade såväl
berörda myndigheter som jordbrukets
organisationer. Av antalet inkomna
anmälningar, omkring 127 000, att döma
har informationen varit verksam.
Det ringa antalet för sent inkomna anmälningar
tyder på att jordbrukarna i
allmänhet varit medvetna om när anmälan
skulle vara myndigheterna till
handa. Med hänsyn härtill är det enligt
min mening inte motiverat att bereda
de jordbrukare, som inte inlämnat
anmälningar i föreskriven tid, nytt tillfälle
att få dessa prövade.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Jonassons interpellation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
jordbruksministern för svaret. Jag behöver
väl inte säga att jag är ledsen
över innehållet i detsamma och över att
jag nu måste ge detta nedslående besked
till de 100, ja, kanske 200 jordbrukare
som ringt mig i den här aktuella frågan.

Skördeskadeförsäkringen är ju en relativt
ny företeelse. Det system med behovsprövade
bidrag vid skördeskador,
som tillämpades före skördeslcadeförsäkringens
tillkomst, var som vi alla vet
förenat med en hel del olägenheter. Från
alla håll hälsades skördeskadeförsäkringens
tillkomst med glädje, och man
motsåg med stora förväntningar hur den
nya försäkringsformen skulle komma att
verka i praktiken. Från vårt håll har vi
ej varit nöjda med en del detaljer, där
vi vid flera tillfällen försökt få till stånd
sådana ändringar att försäkringen skall
bli så effektiv och rättvis som möjligt.
Man har svarat att vi först bör vänta
och se hur det hela kommer att verka i
praktiken.

Under år 1962 har det inträffat så
omfattande skördeskador att försäkringen
har fått sitt elddop. Många är givetvis
inte nöjda med den ersättning som
de har fått för inträffade skördeskador.
Det hela slår naturligtvis mycket ojämnt,
men det är en sida av problemet som
jag i detta sammanhang inte skall gå in
på. En sak kan vi väl dock alla vara
överens om, nämligen att vi med alla till
buds stående medel bör söka hjälpas åt
att få till stånd en så rättvis och effektiv
försäkring som möjligt.

För att kunna ytterligare förbättra
skördeskadeförsäkringen och arbeta vidare
på denna nya linje måste vi hos
lantbrukarna försöka skapa förtroende
för försäkringen som sådan. Lantbrukarna
har nu i två års tid betalat premier
till skördeskadeförsäkringen. Nu
har de drabbats av skördeskador, och
då bör de väl också kunna erhålla nå -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om ny tid för ingivande av ersättningsanspråk för skador å 1962 års skörd

gon ersättning från försäkringen. Av
olika anledningar har en hel del jordbrukare
inte lämnat in ansökan i föreskriven
tid. Orsakerna härtill är mycket
skiftande, vilket klart framgår av de
svar man fått, när man direkt frågat
dem varför de inte skickat in sin anmälan
i tid. Många trodde att skördeskadeersättningen
fortfarande var behovsprövad.
En hel del andra räknade
med att det här var fråga om en försäkring
och att rätten till ersättning därför
borde finnas kvar eu viss tid. Inom
andra försäkringsbranscher är jn rätten
till ersättning inte spolierad om man
inte genast inkommer med anmälan,
utan ersättningsrätten brukar stå kvar i
ett par år.

Jordbruksministern säger i svaret, att
det medgavs en förlängning av anmälningstiden
från den 1 oktober till den
15 oktober. Det är alldeles riktigt att så
skedde därför att skörden inte var klar.
I min hemtrakt var det emellertid inte
ens den 15 oktober klart, huruvida man
skulle kunna bärga skörden eller ej.

Det må nu ligga till hur som helst i
denna fråga, men jag vill ändå konstatera
tre saker.

För det första har man här infört ett
nytt system för skördeskadeförsäkringen
som jordbrukarna inte haft tillräcklig
kännedom om. Den saken måste vi
ha klar för oss.

För det andra är det här inte fråga
om en viss summa som skall fördelas,
utan det är en försäkring som skall
täcka de skador, som man genom försäkringen
åtagit sig att betala, även om
försäkringen ett visst år inte skulle gå
ihop. Det finns ju ändock pengar kvar
i kassan för detta ändamål.

För det tredje har lantbrukarna genom
premier betalt sin andel av försäkringskostnaderna,
och de måste även i framtiden
fortsätta att betala dessa premier.

Under sådana förhållanden kan jag
inte finna det vara rättvist och riktigt,
att många av dessa lojala jordbrukare
skall utestängas från rätten att erhålla
ersättning för inträffade skördeskador
endast på grund av att de inte inom
viss tid inkommit med anmälan. Vi mås -

te ju komma ihåg att det bär gäller ett
nytt system, där vederbörande nu skall
mista sin rätt bara för att han inte i
tid inkommit med anmälan. Med tanke
på det framtida förtroendet till skördeskadeförsäkringen
beklagar jag det negativa
svar som jag fått på min interpellation.

På hösten år 1960 hade vi här i riksdagen
uppe en liknande fråga beträffande
arealtilläggen i samband med
småbrukarstödet. Även den gången var
det fråga om ett nytt och för många
okänt system. Jag interpellerade dåvarande
jordbruksministern i fråga om
dessa bidrag, och under diskussionen
ställde jag följande fråga till jordbruksministern:
»Då det nu finns pengar
över, har de småbrukare som glömt att
söka dessa bidrag nu i efterhand möjlighet
att inkomma med framställning
om bidrag? Kommer dessa ansökningar
i så fall att beviljas?»

På det svarade jordbruksministern:
»Herr Jonasson ställde också en fråga
beträffande dem som i de hittills kända
beräkningarna fallit bort genom att de
inte uppmärksammat rätten att erhålla
arealbidrag till följd av att de varit borta
ur bilden när det gällt producentbidraget.
På den punkten vill jag svara,
att jag inte kan finna att några hinder
bör möta för att de som nu, genom den
uppmärksamhet frågan onekligen tilldragit
sig i olika sammanhang, har kommit
underfund med denna rätt också
blir i tillfälle att utnyttja den. Jag vill
för min personliga del gärna medverka
till att de i efterhand skall kunna få
sina ansökningar prövade.»

Det meddelades också kort tid därefter
att man fick söka bidrag, och många
erhöll i efterhand denna ersättning. Jag
tycker att de här båda frågorna är mycket
likartade, och jag hade uppriktigt
sagt hoppats på ett bättre svar i det här
sammanhanget.

Det var ingen som kritiserade den dåvarande
jordbruksministern för detta,
och jag tror inte att någon skulle kritisera
vår nuvarande jordbruksminister,
om han i detta sammanhang skulle medge
en sådan rätt. Det föreligger obestrid -

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om ny tid för ingivande av ersättningsanspråk för skador å 1962 års skörd

ligen sådana förhållanden, att så borde
kunna ske i rättvisans namn. Jag kan
lova jordbruksministern att i varje fall
jag inte skall kritisera honom, om han
ger ett positivt besked i den här frågan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Att man blir kritiserad får man nog
sätta sig över, om man skall vara jordbruksminister
i det här landet. Även om
herr Jonasson skulle bespara mig kritik,
finns det väl andra som skulle fortsätta
att kritisera, och det bör de naturligtvis
göra.

För att gå över till det sakliga vill jag
säga att det kom in 2 250 anmälningar
efter den 15 oktober. Flertalet av dem
kom in den 16 och 17, och de godtogs
såsom inkomna i rätt tid. I den mån det
kunde redovisas skäl för en försening
godtog man dessutom även andra anmälningar,
som hade råkat komma in
efter denna tid. I verkligheten avvisades
bara 348 av de för sent inkomna anmälningarna.
Om jag ställer den summan i
relation till antalet inkomna anmälningar,
finner jag att det bara var knappt
0,3 procent som på det sättet avvisades.

Sedermera har 19 av dessa 348 besvärat
sig och fått sina besvär prövade av
Kungl. Maj :t. Vid den prövningen har
de klagande i tre fall kunnat ange skäl
som har motiverat att anmälningarna har
blivit godkända för prövning. Om 200
av dessa övriga har ringt till herr Jonasson,
måste det betyda att de i hög grad
har varit koncentrerade till det län där
herr Jonasson är verksam.

Vilken inställning vi än har så måste
det av rent praktiska skäl finnas ett slutdatum,
efter vilket man kan sätta i gång
med att behandla det omfångsrika materialet.
Med den behandlingsmetod man
har är det nämligen nödvändigt att ha
materialet tillgängligt på en gång för att
kunna hantera det. Även om vi flyttade
tidpunkten ännu längre fram, är jag
övertygad om att det likväl skulle finnas
människor som inte komme in med sina
anmälningar i tid. Vad skulle vi då ha
vunnit? Det skulle dröja ännu längre tid
innan man kunde betala ut ersättnings -

beloppen. Vi bör också tänka på att det
är angeläget att ersättning kan utgå så
tidigt som möjligt.

Första året kunde man kanske ha anledning
att se litet annorlunda på saken,
men nu har dock systemet tillämpats under
ett par år, och med tanke på den
propaganda och upplysning som har
drivits borde vi nog kunna räkna med
att sista dagen för anmälan respekteras.
Att en företrädare till mig en gång tidigare
har svarat på ett annat sätt kan
vara motiverat, men det betyder inte att
vi i all framtid kan frångå att det måste
finnas ett slutdatum. Det gäller inte bara
på detta område, utan även i många andra
fall måste man ha kommit in med en
anmälan före ett visst datum för att få
den behandlad. Att människor har betalat
för en förmån är inte skäl nog för
att ompröva deras fall, när de inte tagit
vara på sin rätt. Vi måste vidhålla att det
skall finnas en viss gräns, som man inte
får gå över.

Jag tycker att det inte finns skäl att
frångå vad jag tidigare har sagt om behandlingen
av de fall där anmälningen
inkommit för sent.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministern har
pekat på att anmälningstiden utsträcktes
och sagt att detta var tillräckligt. Men vi
vet väl ändå att jordbrukarna är optimister
i det allra längsta, och de hoppades
att klara sin skörd. Även efter den 15
oktober stod dock mycket stora grödor
obärgade och blev totalskadade, och jag
tycker att detta är väsentligt och viktigt.

Jordbruksministern säger också att en
hel del klagomål har upptagits från sådana
som gjort ansökan efter den 15 oktober.
Men det var ett mycket stort antal
jordbrukare som inte brydde sig om att
skicka in ansökan just till den 15 oktober
— de räknade väl med att chansen
skulle vara lika stor om ansökan gjordes
längre fram, kanske till och med fram på
våren i år. Först ville de se hur skörderesultatet
skulle bli. Och det skulle väl
inte ha varit någon större skillnad beträffande
ansökningar som ingavs den

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om ny tid för ingivande av ersättningsanspråk för skador å 1962 års skörd

17 eller 18 oktober. Möjligen är detta
koncentrerat till min hembygd i Värmland,
men faktum är att många där trodde
att ansökan skulle kunna inlämnas
även efter den 15 oktober. Kvar står under
alla förhållanden att det är fråga om
ett system som var nytt och därför borde
man ge denna möjlighet.

Då invänder jordbruksministern att
det rent administrativt blir svårt att klara
en sådan sak. Jag frågade i går en
expert på detta område, huruvida det
förelåg några svårigheter att ordna en
efterkontroll i detta fall och fick klart
besked om att så inte är fallet — man
vet hur det ligger till med olika faktorer
inom strataområdena och behöver bara
se på arealfördelningen för att klara efterkontrollen.
Kvar står naturligtvis att
styrka arealfördelningen, men det kan
man göra genom intyg från lantbruksnämndernas
ortsombud och många andra.

Under sådana omständigheter tycker
jag nog att möjligheter till undantag borde
finnas första året denna nyhet tillämpas.
Det gäller här en ganska viktig fråga,
som också har sin betydelse för det
förtroende som kan komma att möta
skördeskadeförsäkringen. Denna försäkringsform
har inte existerat mer än två
år, och första året —• 1961 — var ersättningar
inte aktuella, eftersom skördarna
då blev ganska bra. Kanske hade det varit
lättare om skador inträffat redan
första året, men nu var det många som
inte kände till det nya systemet, och jag
tycker som sagt att man kunde ha gjort
ett undantag med hänsyn till att systemet
är nytt.

Jag är helt införstådd med att en gräns
måste sättas och att det skall finnas en
bestämd ansökningstid, men eftersom det
är så pass många som sitter besvärligt
till och eftersom bestämmelsen var ny,
tycker jag att man skulle kunna medge
en ytterligare möjlighet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är på en punkt
som jag kanske har anledning att säga
några ord i anslutning till herr Jonas -

sons senaste yttrande. Han menar att
man måste invänta skörden för att kunna
anmäla ersättningsanspråk. Det behöver
man naturligtvis inte göra -— den som
råkar ut för en svår skördeskada har väl
i allmänhet märkt den innan han kör ut
med självbindaren eller skördetröskan;
han har kunnat iakttaga att skörden visar
tecken på att bli svag. Och den uppskattning
som ligger till grund för ersättningen
har ju skett redan tidigare; man
väntar inte med den tills skörden är klar.

Sedan är frågan, hur länge vi bör vänta
på ansökningarna. Herr Jonasson medger
att det måste finnas en gräns. Tydligen
inser han att vi måste fastställa en
tidpunkt. Jag frågar: Var är den gränsen?
Jag skulle föreställa mig att den
inte bör ligga efter det fälten blivit höstplöjda,
då det inte längre finns någon
möjlighet att kontrollera hur stora arealer
som varit besådda med den ena och
andra grödan. I varje fall bör vi rimligtvis
kunna komma överens om att anmälningarna
skall vara inlämnade på höstkanten
— sedan kan man naturligtvis med
ledning av vunna erfarenheter diskutera
om vi i framtiden skall föredra att utsträcka
tiden för ansökningar ytterligare
något. En nackdel med förlängd anmälningstid
är att bidragen också kommer
att utbetalas något senare. Jag har dock
ingenting emot att acceptera en sådan
ordning, om önskemålet skulle vinna anslutning.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministern säger
att man inte behöver invänta skörden
för att göra skadeanmälan. Men det är ju
en mängd olika faktorer som inverkar på
skördeskadeförsäkringen och hur den
fungerar ute i landet, och det är detta
jag har gått efter. Inom det strataområde
där jag själv bor såg vi på ett tidigt stadium
att skörden var spolierad därför att
den helt enkelt inte fanns där, men i området
intill — där de flesta av dessa fall
förekommer — såg skörden ganska lovande
ut ända fram till bärgningstiden,
då det blev omöjligt att bärga grödan och
stora värden förstördes. Där trodde man
i det längsta att man skulle klara skör -

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

den, men det gick inte. Så ligger det till
i praktiken.

Jordbruksministern frågar, hur länge
vi skall vänta; man kanske har plöjt upp
fälten. Det må vara hänt, men det finns
ju alltid grannar och ortsombud, och om
det kommer in en ansökan, går det ganska
bra att skaffa intyg på hur det förhåller
sig. För övrigt var det på många
håll så oerhört blött på fälten, att det
inte fanns möjlighet att utföra höstplöjningen,
och den kontrollen kan därför
fortfarande göras på marken.

Vidare säger jordbruksministern: Hur
länge skall man vänta? Riskerar man
inte, att pengarna kommer att betalas ut
för sent, om vi väntar till dess alla ansökningar
har kommit in? Men det är
väl inte, herr jordbruksminister, ansökningarna
som man i detta sammanhang
har väntat på och som det har tagit tid
att behandla? Vad som har tagit tid är
väl utredningen om hur stora skördeskadorna
var, var de fanns, o. s. v. Jag
är säker på att dessa pengar skulle ha
kunnat betalas ut lika tidigt, om t. ex.
den 1 december hade satts som sista datum
för ansökan i detta fall.

Det är ett besvärligt förhållande som
här föreligger, och det är därför jag har
försökt att få en rättelse till stånd.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är tveksam om jag
skall behöva förlänga denna debatt, men
det är en sak i herr Jonassons sista anförande
som påkallade min uppmärksamhet.

Jag vill till herr Jonasson säga, att det
i det här sammanhanget är fullständigt
likgiltigt, om skörden blir bärgad eller
går förlorad. Ersättning utbetalas
ju i alla fall inom de områden, där
man konstaterat skördeskador. Det är
mycket väsentligt att vi håller den saken
i minnet. Sedan kan vi diskutera, om
detta är rimligt eller ej, men på det sättet
är ju hela systemet utformat. Det
finns således inte ur den synpunkten någon
anledning att vänta och se hur det
går med skörden på de egna fälten, eftersom
ersättningsbeloppet inte bestäms
med hänsyn därtill.

Om sänkning av pensionsåldern

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det sista som jordbruksministern
sade förvånar mig, ty det är
väl inte bara skördens storlek man har
att ta hänsyn till i detta fall, utan det
är väl också bärgnings- och kvalitetsskadorna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen för
tilläggspension;

nr 146, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den
26 oktober 1951 (nr 680); och

nr 156, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Föredrogos och hänvisades motionen
nr 722 till statsutskottet, motionerna nr
723 och 724 till utrikesutskottet samt motionerna
nr 725 och 726 till behandling
av lagutskott.

Om sänkning av pensionsåldern

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om sänkning av pensionsåldern.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 93
i första kammaren av herr Adolfsson
samt nr 107 i andra kammaren av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg, ävensom 2)

de likalydande motionerna nr 538
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 657 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om sänkning av pensionsåldern

I motionerna I: 93 och IT: 107 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om sådan lagändring,
att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare och
likställda, som uppenbarligen sysslade
med tungt och farligt arbete, erhölle
pension vid 65 års ålder.

I motionerna 1:538 och 11:657 hade
hemställts, utom annat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om tillsättande av en parlamentariskt
sammansatt pensionsberedning med uppgift
att utreda frågan om en sänkt pensionsålder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:538 och 11:657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om
lägre pensionsålder, samt

2) motionerna I: 93 och II: 107, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till motionerna
1:538 och 11:657 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om en sänkt pensionsålder skyndsamt
måtte utredas av en parlamentariskt
sammansatt pensionsberedning; samt

2) att motionerna I: 93 och II: 107 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till detta andra lagutskottets
utlåtande nr 28 i anledning av
bl. a. motionerna nr 538 i denna kammare
av herr Bengtson m. fl. och nr 657
i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. har fogats en reservation av herr
Gustavsson i Alvesta och mig. Jag vill
därför med några ord motivera hur vi
ser på dessa frågor.

Standardhöjning och ökade resurser
har ju blivit något av dagens lösen i vårt

samhälle. Otvivelaktigt har också mycket
stora framsteg skett i dessa avseenden.
Man kan fråga sig, om någon generation
har fått uppleva sådana förändringar
som just vår generation har fått
göra. Näringslivets insatser och det arbete
som utföres på olika områden utgör
grunden för denna ur materiell synpunkt
så goda utveckling. Människans arbete
och strävan har här gett utomordentliga
resultat. En ständigt återkommande fråga
är, hur vi skall kunna ta ut denna
standardhöjning på ett rätt sätt och få
ut tillräckligt av den. ökade löner har
väl därvid främst kommit in i bilden,
och därmed har grunden lagts för den
materiella höjning som förändrat bilden
av det Fattigsverige, som väl många av
oss minns, till något av det Välfärdssverige
som vi i dag har. Jag använder detta
uttryck därför att det fortfarande är
många människor som både bildligt och
bokstavligt talat alltjämt lever under
knapphetens kalla stjärna.

En annan sak som också kommer in i
bilden när det gäller standardhöjningen
är förkortningen av arbetstiden, nu senast
från 48 till 45 timmars arbetsvecka.
Riksdagen har ju i detta avseende också
hemställt om en utredning beträffande
möjligheterna till en ytterligare förkortning
med sikte på 40 timmars arbetsvecka.
Semestern omfattar ett annat område,
där årets riksdag kommer att besluta
om en förlängning av semestern
med ytterligare en vecka, från tre till
fyra veckor. Den sociala tryggheten har
också byggts ut. Jag vill bara erinra om
den socialbalk, som vi beslutade om i
fjol, och därvidlag kommer förbättrade
pensionsförmåner också in i bilden.

Den uppräkning, som jag här har gjort
över hur vi tar ut standardhöjningen, är
inte på något sätt fullständig. Jag tror
att vi är överens om, och det vittnar
väl också framställningar på olika områden
här i riksdagen om, att en rad angelägna
reformer återstår. Till dessa angelägna
reformer räknar vi också en
sänkning av pensionsåldern. Detta är inte
någon ny fråga. Av utskottets utlåtande
framgår att den har varit före flera
gånger under de senaste åren.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 15

Vår nuvarande pensionsålder, 67 år,
har varit oförändrad ända sedan år 1914.
Enligt vad som framgår av utskottets utlåtande
kan man emellertid få pension
vid en lägre ålder också inom folkpensioneringens
ram. Det finns möjligheter
till förtida uttag, som vi fattade beslut
om i fjol, nämligen från 63 års ålder,
men man får då en reducering av sin
folkpension och sin eventuella tjänstepension
inom ATP med 0,6 procent per
månad. Den som tar ut en förtida pension
redan vid 63 års ålder får ut en pension
som utgör 71,2 procent av den pension
som skulle gälla vid 67 års ålder,
alltså den ordinarie folkpensionsålder
vi har. Det skall sägas samtidigt att den
som vill uppskjuta sitt uttag av folkpension
har möjlighet att göra detta upp till
70 års ålder och då få en förhöjd pension
med 0,6 procent per månad.

Det andra fallet, då man kan få ut en
förtida pension, är om man drabbas av
en sådan nedsättning av arbetsförmågan
att man inte har möjlighet till insatser
i arbetslivet. Man kan alltså få invalidpension,
grundad på medicinska skäl.

Vidare har man inom folkpensioneringens
ram löst frågan om pension till
de efterlevande — efterlevandeskyddet.
Det är verkligen att hälsa med den största
tillfredsställelse att vi har fått den
möjligheten.

Vad som återstår att göra och vad vi
betraktar som angeläget är en prövning,
om det inte skulle vara möjligt att också
få till stånd en sänkning av den allmänna
pensionsåldern inom folkpensioneringen
från nuvarande 67 år. Detta är en
fråga som framför allt gäller kroppsarbetarna,
de människor som i dag är hänvisade
till folkpensionen och ATP, alltså
de människor som har börjat sin arbetsinsats
tidigast av alla i samhället. De
har ju ofta ingen skolunderbyggnad att
lägga i botten. Om vi ser på dagens arbetsliv,
finner vi att knappast någon
grupp har så hög pensionsålder som dessa
grupper. De som gör den längsta aktiva
arbetsinsatsen får vänta längst på sin
pension.

Jag behöver inte här närmare relatera
hur det ser ut inom vårt arbetsliv i öv -

Om sänkning av pensionsåldern
rigt, på tjänstemannasidan o. s. v. Där
har man pension vid 60, 63 eller 65 år,
och man frågar sig, om det inte skulle
vara möjligt att pröva, om inte övriga
grupper skulle kunna få sänkt pensionsålder.
Det gäller här det praktiska livets
folk, de som någon har sagt, »de valkiga
händernas folk» och »de tunga jobbens
människor», gruvornas, jordens och skogens
arbetare, järnbrukens folk, för att
nämna grupper som jag känner val till
från mina egna bygder. Utöver dessa arbetsområden
finns många kvinnliga yrken,
där pensionsåldern ligger alltför
högt.

Det är klart att en sänkning av pensionsåldern
skulle dra med sig ganska
stora kostnader. Vi bör ändock diskutera
hur vi skall fördela vad vår standardstegring
ger, och då finns det anledning
att allvarligt överväga att också ta in i
bilden en sänkning av pensionsåldern
över huvud taget. Det finns många frågetecken
i sammanhanget, och detta har
gjort att vi har sagt oss att det finns
anledning att göra en parlamentarisk utredning
i den här frågan. I en rad länder
är pensionsåldern lägre än hos oss.
Jag har frågat mig om våra resurser och
möjligheter är sämre än de är i länder
där man har en lägre pensionsålder än i
vårt land. Vi anser att det bör göras en
ordentlig utredning om en sänkning av
pensionsåldern, så att man får se vilka
möjligheter som finns och hur en sådan
sänkning skulle komma att verka ur
samhällslivets olika synpunkter.

I den reservation som vi har anfört
har vi också tagit upp till behandling
ytterligare ett motionspar, nämligen nr
I: 93 och II: 107. Beträffande dessa bär
vi — liksom utskottet — tyvärr kommit
fram till att de måste avstyrkas. Jag skall
erkänna att många skäl talar för ett bifall
till dessa motioner, men av skäl som
utskottet har anfört blir det ofta svårt
att bryta ut enstaka grupper på det sätt
som föreslås i dessa motioner. Jag hänvisar
i detta avseende till utskottets utlåtande.
Jag skulle också med hänvisning
till utskottets utlåtande vilja säga, att
alla dessa skäl som talar för att det inte
går att bryta ut enstaka grupper är en

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om sänkning av pensionsåldern
motivering för att vi bör undersöka möjligheterna
att få en sänkt pensionsålder
över huvud taget för de stora grupper
i vårt land som får sin pension vid 67
års ålder.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den reservation som jag
och herr Gustavsson i Alvesta har antecknat
till detta utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! I många av de motiveringar
som herr Eric Carlsson här har
anfört kan jag utan vidare instämma.
Jag kan samtidigt konstatera att de i
stor utsträckning överensstämmer också
med de motiveringar som vi från det
kommunistiska partiet vid flera tillfällen
har anfört i motioner och anföranden
i riksdagen beträffande frågan om
en sänkning av pensionsåldern, vari vi
även har inkluderat frågan om en ytterligare
sänkning för grupper med särskilt
tungt eller hälsovådligt arbete.

Båda dessa frågor behandlas ju i det
utskottsutlåtande som nu föreligger, och
med ytterligare anknytning till vad herr
Carlsson här anförde tar jag mig friheten
att också erinra om att bestämmelsen
om pensionsålderns inträdande vid
67 år ju snart kan fira halvsekeljubileum
i vårt land. Under de snart 50 år som
har gått sedan denna pensionsålder fastställdes
har bland annat genomförts de
stora förändringar i socialpolitiska och
andra avseenden som herr Eric Carlsson
nyss refererade. På dessa områden har
tiden alltså inte stått stilla. Det som för
50 år sedan ansågs vara nära på en gudomlig
ordning som inte kunde rubbas
har undan för undan upphört att vara
giltigt. Samtidigt har en väldig produktions-
och produktivitetsökning inträffat.
Denna ökning är inte enbart en
frukt av den mekanisering som förekommit
utan också ett resultat av en ökad
arbetsintensitet, som i sin tur lett till
att arbetskraften förslits snabbare nu
än vad som tidigare var fallet, vanligtvis
inte genom att arbetet blivit tyngre
fysiskt sett, tv det har ju blivit motsatta
förhållanden, utan till följd av den

alltmera markerade hetsen i det moderna
arbetslivet.

Betydande förändringar har alltså ägt
rum, även om samhällets grundläggande
struktur inte förändrats. På en punkt
bär emellertid inga som helst framsteg
skett under dessa fem decennier, nämligen
när det gäller frågan om pensionsåldern.
Som herr Carlsson erinrade om
bär ju de stats- och kommunalanställda
och vissa andra grupper, däribland även
vi riksdagsledamöter, visserligen en lägre
pensionsålder än 67 år, men för det
stora flertalet människor gäller denna
pensionsålder nu som tidigare. Jag instämmer
i herr Carlssons utsaga, att det
i stor utsträckning gäller fysiskt tungt
arbetande människor.

Vårt land befinner sig i denna mycket
viktiga fråga på jumboplats bland de
länder som har skapat ett pensionssystem.
Folkpensionsåldern är högre hos
oss än i flertalet kapitalistiska länder,
och i de socialistiska länderna är den
som bekant i allmänhet högst 60 år för
män och 55 för kvinnor. Några godtagbara
motiv, vare sig ekonomiska, principiella
eller arbetsmarknadsmässiga, för
vårt lands eftersläpning i denna fråga
har vi inte kunnat upptäcka, och vi har
därför vid flera tillfällen här i riksdagen
tagit upp frågan om en generell
sänkning av pensionsåldern och en särskild
sänkning för dem som är anställda
i tungt eller hälsovådligt arbete, vilket
jag nyss erinrade om. Yi har till och
med så nyligen — beklagligtvis också
med negativt resultat -— haft uppe här
frågan om en generell sänkning, att vi
beslöt oss för att vid denna riksdag begränsa
oss till det mera blygsamma kravet
om en sänkning av pensionsåldern
endast för vissa grupper. Nu när vi gör
det inträffar det emellertid att partigrupper,
som den gången var med om att
rösta ned våra förslag, i år motionerar
om en utredning rörande just det som de
röstade ned förra gången. Jag hyser
mycken sympati för de synpunkter herr
Carlsson anförde, och jag betvivlar inte
hans goda vilja beträffande den fråga vi
nu diskuterar, men jag kan ändå inte
låta bli att erinra om vad som tidigare

Fredagen den 19 april 1963

Nr 18

har inträffat. Jag passar nu på tillfället
att hälsa dem välkomna in i ledet och
uttalar en förhoppning att de inte skall
vantrivas i det sällskap som de nu råkat
hamna i. Vi lovar att vi skall göra så
gott vi kan för att samvaron skall bli
god även i fortsättningen.

Beträffande den utredning som begärs
av reservanterna kan man naturligtvis
hysa vissa dubier, ty alltför ofta är utredningskrav
identiska med förhalningssträvanden.
Jag får dock hoppas att så
inte skall bli fallet i detta avseende. Hur
det nu än är med den saken så tycks
det vara så att i varje fall utskottets majoritet
är inställd på att låta frågan vila
ännu ett okänt antal år. Hänvisningen
till att programmet för folkpensionshöjningarna
först måste klaras avslöjar avsikten
att i varje fall innevarande decennium
skall komma att förflyta, innan
frågan om en generell sänkning av
pensionsåldern aktualiseras på allvar. I
så fall hinner vi förmodligen halka efter
andra utvecklade länder ännu en bit.

Av vad jag nu har sagt framgår att vi
ansluter oss till de delar av reservationen
som sysselsätter sig med frågan om
eu generell sänkning av pensionsåldern.
Dessförinnan önskar vi emellertid få en
annan fråga ställd under proposition,
nämligen vårt motionsförslag om pension
vid 65 års ålder för vissa kategorier
anställda, det förslag som herr
Carlsson avgav en platonisk kärleksbekännelse
till men som han ändå inte ansåg
sig kunna förorda. Det är enligt vår
mening en mycket angelägen sak, och
den baktanken att det skulle kunna komma
att bli inkörsporten för en generell
sänkning av pensionsåldern vill vi inte
dölja, ty den hade vi och den har vi.
I vissa andra länder har lagstiftningsvägen
ordnats en lägre pensionsålder
för vissa tungt arbetande. Jag kan inte
förstå varför det inte skulle kunna vara
möjligt också i vårt land. Att en sådan
anordning är motiverad erkännes ju.

I proposition till 1958 års riksdag om
vissa andra folkpensionsfrågor vidrörde
socialministern detta ämne genom påpekandet
att man vid ett fortsatt reformerande
måste ägna stor uppmärksamhet

Om sänkning av pensionsåldern
åt frågan om tidigare pensionering av
sådana som »relativt tidigt måste lämna
arbetet». Måste!

Även i flera andra sammanhang har
liknande formuleringar kommit till användning.
Att det inom vissa arbetsområden
och yrken är nödvändigt att lämna
arbetet före 67 års ålder är alltså
officiellt erkänt, bl. a. genom den handling
som nu föreligger här för behandling.
Ett sådant erkännande ligger också
i beslutet om eu rörlig pensionsålder.
Men — som herr Carlsson erinrade om
— för dem som med eller mot sin vilja
tvingas att som man brukar säga lägga
av före 67 års ålder ligger det inte så
värst mycken tröst i att pension kan
beviljas tidigare, eftersom en mycket
kraftig reducering av pensionsbeloppet
då inträffar. Det blir nämligen en närapå
30 procent lägre pension om man
slutar arbeta vid 63 års ålder. Dessa
tungt arbetande människor är också i
allmänhet relativt dåligt avlönade, varför
det oftast inte finns något på den
s. k. kistbottnen att dryga ut den reducerade
pensionen med.

Sitt avslagsyrkande hänger utskottet
upp bl. a. på att en sänkning av pensionsåldern
för dessa grupper — gruvarbetare,
transportarbetare, skogsarbetare,
byggnadsarbetare, den kemiska industriens
anställda o. s. v. — bör ordnas
avtalsvägen och inte genom lagstiftning.

Jag undrar hur många gånger vi har
hört det argumentet i offentliga politiska
debatter i vårt land beträffande
likartade spörsmål. Det har gått att ordna
tidigare pensionering för de statsoch
kommunalanställda och vissa andra
grupper, det är riktigt, men deras situation
har varit annorlunda än för de
grupper som det nu gäller. I övrigt har
det alls inte gått att ordna saken avtalsvägen.
Det gick som bekant inte beträffande
tjänstepensionen heller, ulan det
blev nödvändigt att tillgripa lagstiftning
för att en sådan verkligen skulle komma
i funktion, och detta var för övrigt även
principiellt sett det enda riktiga, enligt
vår mening. Samma sak gäller beträffande
sänkt pensionsålder för de grupper
som vi nu talar om.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1983

Om sänkning av pensionsåldern

Herr talman! Jag slutar med detta,
och med vad jag nyss har anfört ber jag
att få yrka bifall till våra motioner nr
93 i första kammaren och 107 i andra
kammaren. Det stöd vi kan lämna reservationen
till utskottets utlåtande gäller
således inte den passus som berör de
motioner vilkas nummer jag nyss nämnde.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Det är många ärenden
vid innevarande års riksdag som vi känner
till från tidigare behandling. Egentligen
har vi inte så delade meningar i
fråga om motiven för yrkandena beträffande
detta utlåtande. Vi har däremot
delade meningar i fråga om möjligheterna
och vägarna att genomföra önskemålen.

Herr Carlsson åberopar standardhöjningen
i samhället, och han säger att den
borde ligga till grund för en större frikostighet
i detta sammanhang, nämligen
möjligheterna att åstadkomma en lägre
pensionsålder. Det är väl riktigt att standarden
har höjts i samhället ganska väsentligt
under senare år, men jag tror
inte att någon kan påstå att de sociala
försäkringarna har blivit eftersläpande
i denna utveckling. Jag tror vi alla varit
överens om att vi skall ta så stora krafttag
att förmånerna följer med i utvecklingen
och något därutöver. Sedan uppkommer
frågan om fördelningen varit
riktig eller om det finns en möjlighet
att avsätta ännu mera för sådant ändamål.
Motionärerna har tydligen den uppfattningen
att så bör ske, men ingendera
av dem har talat om, på vilket sätt kostnaderna
skulle täckas.

Herr Adolfsson säger att pensionsåldern,
67 år, nu kan fira halvsekeljubileum,
och det är också riktigt. Men
han glömmer att tala om, att visserligen
har vi haft en pensionsålder av 67 år i
50 år, men vi har praktiskt taget inte
haft någon pension i samband med den
fastställda pensionsåldern förrän 1948,
då vi fick denna icke inkomstprövade
folkpension om 1 000 kronor för ensamstående
och 1 600 kronor för gifta som

båda uppbär pension. Dessförinnan
fanns ett mycket blygsamt belopp utan
inkomstprövning. All annan pension var
inkomstprövad. Därför har folkpensionsåldern
inte haft något verkligt underlag
förrän 1948. Ett liknande konstaterande
kan man göra beträffande den allmänna
tilläggspensionen. Den började utbetalasförst
innevarande år, och den följer samma
pensionsålder som gäller för folkpensioner.
Jag kan inte bestrida påståendet,
att det finns vissa grupper som
skulle ha behov av en lägre pensionsålder
redan från starten, men bara åstadkommandet
av denna allmänna tjänstepensionering
måste ändå innebära väsentliga
förbättringar, eftersom det inte
fanns någon sådan pension tidigare för
det stora flertalet av de löneanställda.
Det gäller framför allt de som varit anställda
enligt kollektivavtal eller i varje
fall under sådana former att de inte räknas
till tjänstemannakåren.

Det är inom folkpensioneringen som
pensionsåldern varit 67 år, och eftersom
folkpensionen skulle utgöra en del av
den allmänna pensionen, har man från
begynnelsen måst ta samma pensionsålder.
Men pensionsåldern 67 år har
inte varit sakrosankt för alla grupper.
För statstjänare i allmänhet har den
varit 65 år för män och 60 år för kvinnor,
och samma åldrar har gällt på den
enskilda arbetsmarknaden, men det är
som följd av träffade uppgörelser och
icke som följd av lagstiftning.

Jag tror inte att någon inom andra lagutskottet
har den uppfattningen att man
inte skall, så snart resurser finns, eftersträva
en lägre generell pensionsålder,
men det är väl ingen i denna kammare
som tror att en sänkning av pensionsåldern
till 65 år under alla förhållanden
kommer att vara riktig. Det kommer fortfarande
att finnas vissa grupper, för vilka
denna ålder är för hög och som följaktligen
måste försöka skaffa sig sin
bärgning på annat sätt under åren närmast
före den generella pensionsåldern.
Genom att sänka pensionsåldern når
man inte idealet, även om man får en
gräns, som passar för ett större antal än
som är fallet just nu.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Vi har också varit överens om både i
1958 års socialförsäkringsutredning och
sedermera i andra lagutskottet — och jag
tror att kammaren har accepterat den
principen — att det finns vissa grupper
som borde ha en lägre pensionsålder än
67 år men att det ur alla synpunkter är
lämpligare och lättare att lösa den frågan
avtalsvägen. Lagstiftningsvägen är förenad
med betydande svårigheter att sortera
ut vissa grupper som skall vara berättigade
till en lägre pensionsålder, och
svårigheterna blir ännu större, om man
försöker ge sig in på en individuell gradering
av pensionsåldern.

Jämsides med strävandena efter en
lägre pensionsålder har vi att i olika
sammanhang ta ställning till yrkanden
och åtgärder av olika slag och beskaffenhet
för att stimulera dem som har
nått pensionsåldern att fortsätta arbetet
— det kan gälla stimulans genom
lättnader i skatteavseende eller på annat
sätt. Det är ett faktum att många orkar
arbeta efter 67 år, och detta är ju en
fördel, eftersom arbetskraftssituationen
är sådan, att vi har ett behov av den arbetskraft
som kan stå till arbetsmarknadens
förfogande.

Herr talman! Jag skall inte ägna ytterligare
tid åt frågan om möjligheterna att
åstadkomma en lägre pensionsålder för
vissa grupper. Jag skall hålla mig till det
som är det väsentliga i detta sammanhang,
nämligen frågan om en lägre generell
pensionsålder. För utskottet har
alldeles säkert varit avgörande, att vi
har, om inte officiellt så i varje fall inofficiellt,
kommit överens om att folkpensionerna
skall förbättras så att de år
1968 kommer upp till en nivå som ligger
vid 90 procent av det då gällande basbeloppet.
Under den tid dessa höjningar
skall äga rum inkräktar de på resurserna
och möjligheterna att sänka pensionsåldern.
Därför är det inte något orealistiskt
uttalande, när herr Adolfsson säger,
att man får tolka det på det sättet, att
andra lagutskottets majoritet har den
uppfattningen, att förutsättningar för en
sänkning av folkpensionsåldern under
67 år inte föreligger, förrän vi nått den
höjning av folkpensionsnivån som vi ef -

Om sänkning av pensionsåldern
tersträvar. Resurserna finns sannolikt
inte tidigare.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få hemställa om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först ett ord till herr
Adolfsson, som här talade varmt om
sänkning av pensionsåldern och som
ville göra gällande att vi inom centerpartiet
inte varit konsekventa i den här
frågan. Låt mig bara säga till herr
Adolfsson, att frågan om sänkning av
pensionsåldern icke är någon ny fråga
för oss. Om herr Adolfsson tar del av
riksdagstryck och av vad som sagts vid
våra partistämmor, finner han säkerligen,
att vi flera gånger tidigare varit inne
på frågan om en sänkning av pensionsåldern.
Jag skall emellertid inte ta
upp någon diskussion eller tävlan med
herr Adolfsson om vem som varit först.
För mig är det väsentliga inte vem som
varit först. Det väsentliga är att frågan
blir löst, så att man får eu sänkning av
pensionsåldern inom en icke alltför avlägsen
framtid.

Av den ärade utskottsordförandens
framställning framgick också, att det
finns många frågetecken i marginalen,
innan man kan komma fram till en allmän
sänkning av folkpensionsåldern.
Jag vet att man är överens om att man
skall till 1968 höja folkpensionen så att
den i 1957 års penningvärde skall utgöra
3 600 kronor för ensamstående och
sammanlagt 5 400 kronor för makar. Diskussionen
härom kommer under nästa
punkt, och jag skall inte fördjupa mig
i den problematiken nu. Men låt mig säga,
att vi till år 1968 har anledning att
fråga oss, hur vi då skall se på folkpensionärerna
och deras ställning i samhället.

Jag ansluter mig till herr förste vice
talmannens uppfattning att vi inte har
delade meningar om målsättningarna
men delade meningar om vägarna. Det
är många aspekter som kommer in i bilden
här — det sade jag också i mitt
förra inlägg — och som påverkar sam -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om sänkning av pensionsåldern
hället ur olika synpunkter vid en sänkning
av folkpensionsåldern. Just behovet
av att få en överblick över hur det
verkar ur samhällets synpunkt och hur
det verkar ur pensionärernas synpunkt
har gjort att vi ansett att det finns anledning
att utreda denna fråga. Vi har lärt
oss att utredningar tar ganska lång tid.
Från den utgångspunkten tror jag att det
är motiverat att redan i dag hemställa
hos regeringen om en parlamentarisk utredning.
Jag föreställer mig att det tar
ganska lång tid, innan man får hela detta
ämnesområde belyst i varje fall med
tanke på hur pass försiktig man i dag
verkar vara på detta område.

När man vill göra gällande att frågan
om en sänkning av pensionsåldern är en
avtalsfråga vill jag säga att man ju lagstiftar
om semestern och tidigare har lagstiftat
om folkpensionsåldern. Då frågar
jag mig om det inte finns anledning att
göra en utredning i syfte att lagstifta om
en sänkning av folkpensionsåldern i vårt
land som man har gjort i många andra
länder som inte är alltför avlägsna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
förklarade att han och andra har
accepterat principen om lägre pensionsålder
för vissa grupper — såsom vi föreslagit
i vår motion för i år. Detta kan
ju noteras såsom varande en vacker bekännelse,
men bekännelsen till tron att
frågan lämpligast bör lösas avtalsvägen
kan vi icke ansluta oss till. Jag hänvisar
till de motiveringar som anfördes i mitt
första anförande, där jag sökte leda i bevis
att det i åtskilliga fall visat sig vara
en oframkomlig väg att på det sättet
söka lösa sådana viktiga sociala frågor.

Ett annat argument från herr förste
vice talmannens sida var att det beträffande
dessa grupper skulle vara mycket
svårt att sortera ut vilka som skulle
komma att bli pensionerade vid den tidigare
åldern. Jag kan för min egen del
inte förstå att det skulle uppkomma
några svårigheter att dra en sådan gräns.

Det har ju gått i vissa andra länder att
dra upp sådana rågångar mellan olika
kategorier av arbetande människor, och
man kan tycka att det inte borde vara
svårare här i vårt högt utvecklade land.

Beträffande vissa kategorier kan väl
saken redan från början vara klar. Vi
har ju tungt arbetande människor, såsom
gruvarbetare, skogsarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, jordbruksarbetare
och vissa andra likartade kategorier.
När det sedan gäller folk i hälsovådligt
arbete kan det enligt min mening
inte heller vara svårt att göra en uppdelning,
eftersom vår medicinska vetenskap
är så pass utvecklad att det inte
kan vara svårt att identifiera arbeten
med påtagbara hälsorisker. Och tror herr
förste vice talmannen med sin erfarenhet
av svenskt fackföreningsliv, att det
skulle bli lättare att få en sak som denna
kartlagd vid förhandlingar med arbetsgivarna
och endast den vägen? Det
tillåter jag mig i vart fall betvivla. I övrigt
har vi motionärer utgått ifrån att
ett fastställande av vilka grupper som
här skulle komma i fråga måste föregås
av undersökningar, och detta har vi också
skrivit in i vår motion. Till vilka resultat
sådana undersökningar skulle leda,
kan utskottet inte ha någon kännedom
om i förväg.

Sedan får jag till slut med beklagande
konstatera, att jag tydligen hade rätt i
min spådom om att ingen allvarlig avsikt
föreligger att under innevarande decennium
generellt sänka vår pensionsålder.
Jag beklagar detta i högsta grad
men utgår från att frågan kan bli föremål
för ett politiskt avgörande, som för
ögonblicket inte kan skönjas. För övrigt
kan jag inte förstå varför vi i vårt
land, som har väldiga ekonomiska resurser,
en omfattande produktionsapparat
och hög teknik och som icke blivit
skadat av krigen utan tvärtom har kunnat
profitera på dessa, inte i motsats till
många andra länder skulle kunna sänka
pensionsåldern på det sätt som här har
föreslagits. Alla ekonomiska förutsättningar
torde föreligga för att göra detta
möjligt.

Herr förste vice talmannen pekade på

Fredagen den 19 april 1983

Nr 16

de pensionshöjningar, som först skall
genomföras. Med anledning härav vill
jag bara göra den lilla erinran, att dessa
höjningar hittills inte har genomförts i
den takt, som samtliga politiska partier
i vårt land uttalade sig för vid det s. k.
pensionsvalet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill till herr Eric
Carlsson säga, att jag inte har förutsatt
att man avtalsvägen skulle förhandla om
folkpensionsåldern utan endast om lägre
pensionsåldrar för de grupper, för vilka
man anser sådan lägre pensionsålder vara
motiverad, därför att det borde vara
lättare att lösa en sådan fråga genom
avtal än lagstiftningsvägen.

Till herr Adolfsson vill jag säga, att
vi nog inte vinner särskilt mycket på ett
meningsutbyte om resurser och möjligheter
att genomföra någonting, som i och
för sig är önskvärt. Jag talar ju om förhållandena
i vårt land och viljan att
ställa de resurser till förfogande, som
skulle erfordras för att genomföra allt
som är önskvärt i ett enda sammanhang.
I länder, som har ett annat politiskt styrelseskick
än vårt, är det naturligtvis
betydligt enklare. Där har man ju en
fullständig kontroll över arbetsmarknaden,
eftersom inte bara de statsanställda
utan arbetsmarknaden i sin helhet sorterar
under de styrande. Då är det ju
mycket lättare att gruppera in vederbörande
i olika fållor med olika stora
eller många gånger olika små förmåner.
Det är inte lika enkelt att göra sådana
grupperingar i ett land, där folk flyttar
från ett område till ett annat. Även inom
områden, där man har lägre pensionsåldrar,
graderar man storleken av pensionen
med hänsyn till det antal år vederbörande
varit sysselsatt inom området
i fråga. Det är en av de svårigheter,
som man har pekat på när det gäller
möjligheterna att införa skiftande pensionsåldrar
för olika grupper inom den
allmänna pensioneringen. Vi har mycket
stor rörlighet på arbetsmarknaden. Det
är på mycket få områden vederbörande
stannar kvar inom samma yrke eller sys -

Om sänkning av pensionsåldern
selsättning från det han träder in i produktionen
och till dess han träder ut ur
den såsom pensionsberättigad. Jag begär
inte att herr Adolfsson skall känna
till detta problem, men jag rekommenderar
honom att läsa de synpunkter som
1958 års socialförsäkringskommitté anfört
i denna del. De kan alldeles säkert
ge något litet underlag för eftertanke
beträffande dessa spörsmål, i vad det
gäller Sverige och våra möjligheter att
lösa dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om höjning av folkpensionerna

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 17.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:93 och 11:107; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående dagens plenum och plenum
tisdagen den 23 april. Vid plenum i onsdags
meddelade jag, att plenum i dag
icke avsågs komma att pågå längre än
till omkring klockan 19.30. Enär det antal
ärenden, som bordlägges i dag för
behandling nästa onsdag, är ringa, är
det möjligt att uppskjuta behandlingen
av några av de ärenden, som skolat avgöras
i dag, till på onsdag. Därest det
senare i dag med hänsyn till antalet då
avgjorda ärenden visar sig möjligt, kan
fråga därför uppkomma att avsluta dagens
plenum i sådan tid att de tidigare
eftermiddagstågen kan användas för
eventuella hemresor.

Nästa tisdag, den 23 dennes, hålles en
allmän utrikespolitisk debatt med början
klockan 14.00. Från utskotten inkomna
ärenden avses ej skola behandlas på
tisdag, utan det blir då endast nämnda
debatt.

Om höjning av folkpensionerna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 536
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 659 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 538
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 657 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., samt

3) motionen nr 650 i andra kammaren
av herrar Carlsson i Huskvarna och
Westberg.

I motionerna 1:536 och 11:659 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om framläggande
av plan för nästa års niksdag angående
årliga höjningar av folkpensionerna
under tiden 1964—1968 upp till
de målsättningsbelopp, som fastställts
genom riksdagens principbeslut, dock
med de större etapphöjningarna 1964
och 1965.

I motionerna I: 538 och II: 657 hade
yrkats, utom annat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
tillsättande av en parlamentariskt sammansatt
pensionsberedning med uppgift
att behandla frågan om folkpensionernas
höjning efter år 1968.

I motionen II: 650 hade anhållits, att
riksdagen måtte dels uttala, att den av
riksdagen beslutade höjningen av folkpensionen
fram till 1968 borde ske så att
folkpensionärerna i likhet med övriga
folkgrupper tillerkändes rätt till en årlig
standardmässig höjning, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag om höjning
av folkpensionerna från och med
den 1 juli 1963 som uttryck för angivna
tankegång.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 536 och II: 659,

2) motionerna I: 538 och II: 657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om

Fredagen den 19 april 1963

Nr IS

folkpensionernas höjning'' efter år 1968,
samt

3) motionen II: 650,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Eric Carlsson,
Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
nämligen

1) motionerna I: 536 och II: 659,

2) motionerna I: 538 och II: 657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om
folkpensionernas höjning efter år 1968,
samt

3) motionen II: 650,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

a) att en plan rörande folkpensionshöjningarna
fram till år 1968, så utformad
och avvägd med årliga höjningar
som reservanterna angivit, måtte föreläggas
innevarande års höstriksdag, samt

b) att en teknisk översyn av lagen om
allmän försäkring måtte genomföras i
syfte att avlägsna nu förekommande hinder
att medgiva folkpensionärerna skälig
del i de allmänna standardförbättringarna
efter 1968.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har förekommit
många debatter i denna kammare om
hur folkpensionerna skulle höjas, och
det har varit motstridiga uppfattningar
vid många tillfällen. Ifrån centerns sida
har vi ansett, att regeringen inte varit
tillräckligt positiv när det gällt att behandla
folkpensionerna. Också vid årets
riksdag har vi därför i en partimotion
yrkat att man skulle gå hastigare fram
med höjningarna än vad som nu är fallet.

Det råder enighet i fråga om själva
målsättningen, d. v. s. riksdagens uttalande
1958 för att folkpensionerna skul 2

Första hammarens protokoll 1963. Nr 16

Om höjning av folkpensionerna
le successivt höjas, så att ålderspensionen
1968 motsvarade 3 600 kronor för
ensamstående och 5 400 kronor för två
pensionsberättigade makar, allt räknat i
1957 års penningvärde —- detta sista är
att särskilt understryka. Däremot har det
rått delade meningar dels om i vilken
takt pensionerna skall höjas, dels om vad
som skall ske efter 1968.

Vad gäller höjningarna av pensionsnivån
underströk 1958 års A-riksdag och
1959 års riksdag, att det vid varje ytterligare
höjning borde föreligga möjlighet
för statsmakterna att bestämma höjningens
storlek med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen.
Detta har understrukits igen i
utskottets utlåtande i år, och det markerar
ju, att riksdagen varje gång är suverän
att bestämma de höjningar, som anses
lämpliga.

Givetvis går det inte att räkna höjningarna
i absoluta tal. Med den penningvärdeförsämring,
som tyvärr har förekommit,
måste vi ta hänsyn till att det år
1968 blir fråga om avsevärt högre belopp
än 5 400 och 3 600. Just nu kan man
beräkna, att vi sannolikt år 1968 kommer
till belopp som i dagens penningvärde
är 4 300 kronor för ensamstående
och 6 400 för makar. Det är dock inte
säkert att det blir just dessa tal, de kan
vara betydligt högre. Men med de höjningar
av folkpensionsbeloppen, som nu
företas, kommer vi sannolikt inte att nå
upp till de fastställda beloppen 5 400
och 3 600 kronor i 1957 års penningvärde.
Skall vi nå fram till motsvarande
belopp, måste det bli större höjningar.

Detta har också betygats i proposition
nr 90 till 1962 års riksdag, så jag kan
stödja mig på vad regeringen sade vid
det tillfället: »Av tekniska skäl kan dock
folkpensionernas anknytning till basbeloppet
inte genomföras i samband med
ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring
utan får uppskjutas till en senare
tidpunkt. Intill dess får den nuvarande
metoden med fasta indextillägg bibehållas.
De nuvarande indextilläggen, vart
och ett på 50 kr. för en ensam pensionär
och 40 kr. för vardera av två pensionsberättigade
makar, är så avpassade att pen -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om höjning av folkpensionerna
sionernas ursprungliga belopp men inte
standardtillägg är värdesäkrade. För att
underlätta samordningen mellan folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
och möjliggöra en jämn stegring av
folkpensionerna fram till det för år 1968
uppställda målet, bör i år en ytterligare
höjning av folkpensionerna vidtagas med
100 kr. för en ensam pensionär och 160
kr. för två makar.»

Detta är ju just att understryka, vad
vi från centerns sida sagt, att det inte går
att hålla sig till absoluta tal, utan att man
måste ta hänsyn till penningvärdeutvecklingen.

Man kan också ifrågasätta, om det är
riktigt att höja för folkpensionärerna
endast vartannat år. Det medför en ovillkorlig
eftersläpning för dem. Om vi höjde
varje år, skulle de bättre kunna följa
med i den utveckling vi har när det gäller
penningvärdet. Vi kan för vår del
inte finna annat än att regeringen nu liksom
tidigare intar en ståndpunkt, som
inte är så särdeles positiv för folkpensionärerna.
Man anför olika skäl och inte
minst statsfinansiella skäl. Men det är
märkligt att det alltid är folkpensionärerna
som skall komma i kläm. Det finns
en hel del andra saker, som man lättare
kan få genomföra, men för folkpensionärerna
är det alltid svårt att få höjningar
genomförda.

Det är den ena saken. Den andra är
vad som kommer att ske efter 1968. Vi
menar att man bör ta hänsyn till att de
som är folkpensionärer nu har varit med
om att bygga upp den produktionsapparat,
som vi har, och att de också bör ha
del av de standardförbättringar, som
förekommer. Det påpekas i finansplanen,
att vi under de senaste tre åren haft
lönestegringar med ungefär 10 procent
varje år, d. v. s. tillsammans en 33-procentig
lönestegring. Borde man inte fundera
på huruvida folkpensionärerna
också skall bli delaktiga av den standar
dstegringen ?

Av denna anledning bör man ta itu
redan nu med vad som bör göras efter
1968. Detta har vi hävdat vid åtskilliga
tillfällen tidigare, och vi kan göra det

med desto större styrka i dag, som utvecklingen
har understrukit våra synpunkter
både i fråga om höjningarnas
storlek och om standardförbättringen efter
1968. Det bör företas någonting på
detta område.

Eftersom frågan diskuterats vid så
många tillfällen tidigare, skall jag, herr
talman, inskränka mig till vad jag har
sagt nu. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som finns fogad till
andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort,
i synnerhet med hänsyn till den vänliga
inställning herr talmannen deklarerat
till kammarens arbete i dag.

I huvudsak ber jag få instämma med
herr Bengtson. Det har ju visat sig att
folkpensionärerna i större utsträckning
än någon annan grupp i samhället fått
kännas vid den eftersläpning som inträffat
på grund av inflationen. Inflationen
får vi väl ha även i fortsättningen, och
det är därför som vi reservanter menar,
att den plan som utskottsmajoriteten har
bekänt sig till och beträffande vilken
utskottet säger: »Finnes enligt utskottets
mening icke anledning att under de
kommande åren frångå den plan, som
statsmakterna i samband med behandlingen
av fjolårets folkpensionshöjning
anslutit sig till», icke på ett rättvist sätt
tillgodoser folkpensionärernas berättigade
intressen. Likaså är det uppenbart att
folkpensionärerna är ensamma om att
på det eftersläpande sätt som nu sker få
gottgörelse för höjningar av levnadskostnaderna.
Jag tror inte det skulle vara
möjligt att få någon annan grupp i samhället
att acceptera en sådan ordning.
Alla skulle vilja vidhålla vad som är
gängse praxis, nämligen att årliga justeringar
genomförs på lönemarknaden.
Detta bör folkpensionärerna också äga
rätt till.

Herr talman! Med hänsyn till det vi
anfört i reservationen ber jag få yrka bifall
till densamma.

Fredagen den 19 april 1903

Nr 16

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror att jag kan vara
lika återhållsam som de båda tidigare
talarna i denna debatt. Yi liar ju
haft saken uppe tidigare och känner
mycket väl till var vi står i själva sakfrågan.

Herr Bengtson ville konstatera, att de
nuvarande höjningarna, som alltså tilllämpas
vartannat år, inte kan leda fram
till den nivå som vi skulle ha uppnått
1968, alltså 3 600 respektive 5 400 kronor
i 1957 års penningvärde.

Detta beror emellertid helt och hållet
på hur stora de återstående höjningarna
blir, ty de är ju inte fastställda i absoluta
tal. Om ingenting särskilt inträffar
och om vi tillämpar samma höjning
1964, 1966 och 1968 som vi gjorde 1962,
så kommer vi att nå den nivå 1968 som
herr Bengtson nämnde. Det kan alltså
vara lika bergsäkert att kunna nå denna
nivå om man tillämpar höjningar vartannat
år som om man gör det varje år;
det beror på avvägningen. Man kan få
en lika förmånlig utveckling också för
folkpensionärerna. Det beror ju helt och
hållet på hur stora höjningar som företas
vartannat år. Det går inte att bestämt
fastslå i en riksdagsdebatt att detta
skulle vara omöjligt.

Det är för tidigt att tala om vad som
skall ske efter 1968. Vi har ju en plan
som inte är fastställd av utskottet, utan
som faktiskt är baserad på ett uttalande
1957 eller 1958 i allmänna pensionsutskottet
och till vilket i varje fall representanter
från samtliga partier anslöt
sig, nämligen att man skulle eftersträva
en jämnare höjning av folkpensionerna
fram till 1968 än den som var skisserad
i pensionsberedningens betänkande. Det
är detta som vi har vi följt.

På många håll har det förelegat eu
oro med anledning av det som sedermera
beslöts år 1962 i samband med den
stora propositionen om den allmänna
försäkringen, nämligen att folkpensionsbeloppet
knöts till basbeloppet på så sätt
att det skulle utgöra 90 procent av detta.
Vissa av centerpartiets talare har tolkat
detta på det sättet, att det skulle inne -

Om höjning av folkpensionerna
bära att pensionsbeloppet liksom knutits
fast till någonting, som inte kan bli föremål
för ytterligare standardhöjning.

Det är emellertid mycket möjligt att
man före 1968 kan finna någon utväg att
klara detta problem. Det finns mer än en
utväg, och det behöver inte vara särskilt
stora utredningar för att klara det.
Man kan ju låta folkpensionen stiga till
högre belopp än 90 procent — man kan
ta både 95, 100 och 110 procent av basbeloppet
och låta det gälla samtliga, vilket
betyder att den allmänna pensionsnivån
blir bättre än de 65 procent som
vi nu siktar på. Det finns också en möjlighet
att på ett eller annat sätt klara
skillnaden när det gäller folkpensionsbeloppet
mellan dem som har tilläggspension
och dem som inte har intjänat
någon sådan.

Vi behöver alls inte uppge allt hopp
om möjligheten att klara av detta problem.
Finns de ekonomiska resurserna
1968 kommer självklart också viljan att
vidta ytterligare standardhöjningar för
folkpensionärerna att finnas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
vad herr förste vice talmannen
har sagt om det som kunde tänkas
efter 1968. Det ger i varje fall någon
förhoppning om att någonting skall kunna
göras, så att det förslag vi har framställt
möjligen skall komma att förverkligas.

Jag vill inte riktigt gå med på att det
blir samma resultat om man höjer folkpensionen
varje år eller vartannat. Det
blir längre tidsintervall mellan höjningarna
och följaktligen sämre för folkpensionärerna
om man höjer vartannat år.

Jag har redan sagt att det är svårt att
fastställa, hurudan penningvärdeutvecklingen
kommer att bli. Det förefaller
dock osannolikt att vi skall kunna nå
upp till de belopp som nu finns angivna.
Jag har läst att det i utskottets utlåtande
står: »Enligt förslaget skulle folkpensionen
för ensamstående pensionär höjas

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen

den 1 juli ettvart av åren 1960, 1962,
1964, 1966 och 1968 med 250 kr. För två
pensionberättigade makar skulle höjningarna
uppgå till 340, 330, 320 och 310
kr. vid respektive tillfällen.»

Det står inte någonting mer. Det står
alltså inte »i 1957 års penningvärde» —
följaktligen är detta absoluta tal. Hade
det stått »i 1957 års penningvärde»,
skulle det betyda att pensionärerna komme
att följa med i utvecklingen, men
är det absoluta tal, kommer de inte att
följa med.

Vi har många gånger tidigare diskuterat
innebörden av orden »jämn» och
»jämnare». I det fallet anknyter jag till
vad jag nämnt tidigare, att varje riksdag
kan suveränt bestämma hur folkpensionerna
skall höjas. Där menar vi att
regeringen inte är tillräckligt positiv. Vi
menar att det borde höjas mer i det
fallet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt att de belopp
som herr Bengtson nämnde finns
angivna, men det är också ett faktum att
socialministern år 1962 konstaterade,
att de beloppen inte räckte till utan föreslog
350 kronor för ensamstående och
500 kronor för makar som båda uppbär
folkpension.

Det är väl troligt att socialministern
måste hålla fast vid dessa belopp i fortsättningen
om vi skall nå den nivå som
vi siktar till. Jag tror därför vi kan vara
lugna även på den punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om eu allmän översyn av pris- och
konkurrenslagstiftningen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om en allmän översyn av prisoch
konkurrenslagstiftningen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 165 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 200 i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
allmän översyn av gällande pris- och
konkurrenslagstiftning.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:165 och II:
200, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Alldenstund också utskottet
här medger, att inte allt på det
område som motionerna behandlar är
som det borde vara, så ber jag kort och
gott att få yrka bifall till dessa motioner,
nämligen 1:165 och 11:200.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningens ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckt motion angående
inkomstprövningen vid tillämpningen
av familjebidragsförordningen;
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositionen med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om självständig pensionsrätt för
hemarbetande husmödrar, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 373
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fröken Nordström samt nr 443
i andra kammaren av fröken Elmén
ävensom

2) de likalydande motionerna nr 549
i första kammaren av herr Åkerlund och
nr 664 i andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl., såvitt nu vore i fråga.

I motionerna I: 373 och II: 443 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådana tiilläggsdirektiv
för den sittande familjeberedningen,
att frågan om de tekniska
möjligheterna och formerna för en självständig
pensionering för hemarbetande
husmödrar inom tilläggspensioneringen
bleve föremål för prövning i beredningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 373 och II: 443, samt

2) motionerna 1:549 och 11:664, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om
pensionsrätt för hemarbetande förälder
och uppdelning av tilläggspensionen
mellan makar,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av fri! Hamrin-Thorell samt herrar
Erik Filip Petersson, Rimmerfors och
Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 373 och II: 443, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära tilläggsdirektiv
till den sittande pensionsförsäkringskommittén,
varigenom frågan om
de tekniska möjligheterna och formerna
för en självständig pensionering för
hemarbetande husmödrar inom tilläggspensioneringen
måtte bliva föremål för
en ingående prövning; samt

2) att motionerna 1:549 och 11:664,
såvitt däri yrkats utredning av frågan

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om självständig pensionsräit för hemarbetande husmödrar

om pensionsräit för hemarbetande förälder
och uppdelning av tilläggspensionen
mellan makar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Den här frågan är ju en
följeslagare genom flera riksdagar. Motiven
för att även husmödrarna bör få
möjlighet att inordnas i ett pensionssystem,
som ger andra stora grupper
flera fördelar, har redan framlagts i
kammaren åtskilliga gånger. Jag skall
därför bespara kammarledamöterna en
uppräkning av dessa motiv. Jag tar då
för givet att jag därmed också besparar
utskottets värderade ordförande från att
behöva utförligt redogöra för, varför utskottsmajoriteten
inte anser en sådan
utredning, som vi begärt, möjlig eller
ens påkallad.

Det är dock en formulering i utskottsutlåtande!
som jag ber att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på.

Det står att avgifterna för en sådan
pensionering för husmödrarna skulle
obligatoriskt åligga familjeförsörjarna.
Vem har påstått att så skulle bli fallet?
Det är ju den saken som skall utredas,
om det kan tänkas bli en obligatorisk
anslutning till pensionssystemet, hur detta
i så fall skall ske, och vem som skall
betala avgifterna. I utredningen bör
också ingå andra eventuella utvägar för
att bättre än nu skapa trygghet för en
grupp av kvinnor, alltså de som arbetar
i hemmen, och i en, det vill jag fästa
uppmärksamheten på, samhällelig institution
vilken visat sig så mänskligt
skröplig och ohållbar som försörjningsinrättning
som äktenskapet visat sig vara.
Har äktenskapet någon gång varit en
försörjningsinrättning så lär det inte vara
det nu och aldrig bli det heller i
framtiden.

Från de hemarbetande kvinnornas
egen sida, såsom de är representerade i
Husmodersförbundet, har rests starka
krav på samhället att skapa en bättre
ekonomisk trygghet även för dem. Tyvärr
är de hemarbetande kvinnorna inte
en slagkraftig kår utåt. Det öppnar
vida perspektiv, herr talman, mege det,

att tänka sig husmödrarna som ett fackförbund
med förhandlingsrätt gentemot
staten och kommunerna och de egna familjeförsörjarna.
Nu försöker var och en
att påverka sin enskilda försörjare, men
jag finner, att de inte tycks ha lyckats
så bra vad riksdagsledamöterna beträffar.

Vad motionärerna och reservanterna
begär är en utredning av hela frågan,
om de tekniska möjligheterna och formerna
för en självständig pensionsräit
för hemarbetande husmödrar inom tillläggspensioneringens
ram.

I motionerna har begärts, att denna
utredning skall ske inom ramen för den
familjeberedning som statsrådet Lindström
tillsatt för att syssla med de problem
som rör hem och familj. Den beredningen
har enligt vad som har uppgivits
för utskottet endast att syssla med
serviceåtgärder i detta sammanhang.
Den torde alltså inte vara rätt forum.
Vi har därför i vår reservation begärt,
att utredningen skall verkställas inom
ramen för den sittande pensionsförsäkringskommittén.
Då detta problemkomplex
inte är upptaget i direktiven för
kommitténs arbete fordras ett tillägg till
dessa direktiv. Det är det som vi begär
i vår reservation, och jag ber alltså, herr
talman, att få yrka bifall till den.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

tlerr talman! Och jag vill yrka avslag
på den!

Vi har talat om denna fråga tidigare.
Vi kommer aldrig att bli överens, fru
Hamrin-Thorell och jag, om behovet av
eu utredning av det slag som hon så
varmt talar för.

De hemarbetande fruarna har tidigare
inte haft någon trygghet att tala om. De
har fått en trygghet genom folkpensionsreformen
år 1960, då familjepensioneringen
infördes med änkepension och
barnpension, och de har fått en ytterligare
påspädning genom att tilläggspensioneringen
gäller från och med den 1
januari innevarande år. Därigenom har
de fått en verklig trygghet, som de helt
har saknat tidigare.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar

Den trygghet för de hemarbetande
husmödrarna, som skulle kunna åstadkommas
genom en självständig pensionsrätt,
är den som de skulle ha glädje av
vid 67 års ålder under förutsättning att
de lever så länge, men den tryggheten
har de ju ändå på grund av pensionssystemets
utformning. Om båda makarna
lever är nämligen folkpensionen högre,
och mannen har ju därtill sin tjänstepension.
Eftersom till de totala pensionsbeloppen,
som är avvägda i förhållande
till inkomsten, skall medräknas att pensionärer
inte behöver betala avgifter för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
och ej heller till socialförsäkringsförmåner
i övrigt, når de flesta familjer
med begränsade inkomster upp
till en pension, som kommer i närhetten
av 75 å 80 procent av den aktiva
tidens inkomster.

Tryggheten för husmodern genom en
sådan egen försäkring som här föreslås
kan väl sägas ligga i att hon, om hon
blir invalid, skulle få förtidspension
jämväl från tilläggspensioneringen. Det
innebär naturligtvis en ökad trygghet.
Däremot ger det ingen särskild trygghet
åt henne, exempelvis vid skilsmässa,
därför att pensionen inte utlöses förrän
pensionsfall inträffar. Pensionen utgår
endast om hon råkar ut för invaliditet,
då hon kan få förtidspension, eller om
hon lever till dess hon blir 67 år och
får uppbära ålderspension.

Personligen har jag hela tiden varit
tillfredsställd över den verkliga trygghet
för familjen, som vi har kunnat skapa
åt dem som inte tidigare har haft någon
sådan, och jag har inte känt behov
av att nu utöka denna trygghet ytterligare.

Trygghetsmomentet i det yrkande,
som fru Hamrin-Thorell har ställt, är
mycket tveksamt, och jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det

förslag, som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar ■Ta; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till sjömans hemresa vid
semester m. m.;

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utbyte i lagstiftningen av uttrycket
»psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda»
;

nr 38, i anledning av väckt motion om
tillägg till livräntor åt pensionärer från
Svenska tobaksmonopolet; och

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. tiderna för öppethållande av vallokal

nr 39, i anledning av väckt motion
angående den öppna alkoholistvården
m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motion angående
anmälningsskyldigheten i samband
med rivning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län; samt

nr 16, i anledning av motioner om trafiksignaler
som kan uppfattas av färgblinda.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tiderna för öppethållande av
vallokal

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 12 mars 1963 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 56, vari Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen; samt

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

I propositionen hade föreslagits, att
den gällande organisationen med en valnämnd
för varje valdistrikt på landet
skulle avskaffas och ersättas av en ordning
med en enda valnämnd för varje

kommun samt att magistrat- och kommunalborgmästarinstitutionernas
befattning
med andrakammarvalen och kommunalvalen
skulle övertagas av valnämnder.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:597, av
herr Eric Carlsson m. fl., och II: 739,
av herr Larsson i Luttra m. fl.,

de likalydande motionerna I: 598, av
herr Dahlberg in. fl., och II: 738, av
herr Johansson i Norrköping m. fl., samt

de likalydande motionerna I: 599, av
herr Svanström m. fl., och 11:737, av
herr Hamrin i Kalmar m. fl.

Motionsyrkandena berörde frågorna
om dels antalet ledamöter i valnämnd,
dels rätt för ämbets- eller tjänsteman att
avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller
suppleant i valnämnd, dels ock tiderna
för öppethållande av vallokal.

I motionerna 1:597 och 11:739 hade
yrkats, utom annat, att den i 35 § lagen
om val till riksdagen intagna bestämmelsen
om avsägelserätt för ämbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning vore
hindrad att fullgöra uppdrag såsom ledamot
eller suppleant i valnämnd, skulle
borttagas, varefter bestämmelsen om
rätt till avsägelse skulle få ett innehåll,
som motsvarade vad som enligt kommunallagens
7 § gällde beträffande avsägelse
från uppdraget att vara kommunalfullmäktig.

Frågan om tider för vallokals öppethållande
— i propositionen hade ej föreslagits
ändring i nu gällande regler
därutinnan — hade upptagits såväl i motionerna
1:597 och II: 739 som i motionerna
I: 598 och 11:738. I båda motionsparen
hade såsom huvudregel föreslagits,
att de öppethållandetider som nu
enligt 58 § första stycket lagen om val
till riksdagen gällde för andrakammarval,
också skulle gälla för kommunala
val. Dessutom hade förordats, att i de
regler som funnes i nämnda paragraf

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. tiderna för öppethållande av vallokal

andra stycket (möjlighet för länsstyrelse
att medgiva andra valtider) skulle utgå
den tidsgräns som angåves för val å
landet (minst 2 timmar efter klockan 5
e. m.) men behållas tidsgränsen gällande
stad (minst 2 timmar efter klockan
7 e. m.) och att reglerna i det sålunda
ändrade lagrummet också skulle göras
tillämpliga på kommunala val.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 598 och II: 738, I: 599 och II: 737 jämte
1:597 och 11:739, i vad dessa två
motioner berörde annat än i utlåtandet
nämnda avsägelserätt, måtte — med förklaring
att riksdagen beträffande 35 §
lagen om val till riksdagen funnit viss
ytterligare ändring böra ske — för sin
del, med bifall till sistnämnda två motioner
i vad gällde yrkandet däri angående
i utlåtandet nämnda avsägelserätt,
antaga de vid propositionen fogade lagförslagen
med den ändringen, att 35 §
i lagen om val till riksdagen erhölle i
utlåtandet angiven lydelse.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Torsten Andersson, 01-sén, Erik Olsson, Dahlberg, Spångberg,
Larsson i Luttra och Nilsson i Östersund,
vilka i fråga om vallokals öppethållande
ansett, att utskottet därjämte bort hemställa,
att riksdagen, med hänsyn till
olägenheterna med andra valtider för
kommunalval än för andrakammarval
och andra tider för val å landet än för
val i stad, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förnyat övervägande
av frågan om lika valtider vid allmänna
val samt förslag till lagändringar å sådan
tid, att ändringarna kunde beslutas
och träda i kraft till 1964 års andrakammarval.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Detta utlåtande från
konstitutionsutskottet har ju anknytning
till proposition nr 56, och det går i korthet
ut på att man skall få en enhetlig
vallag för såväl städer som landskommuner.
Det är bara bra att man får enhetlighet;
i all lagstiftning som gäller kom -

munerna eftersträvar man ju att skapa
enhetliga bestämmelser. Vidare innebär
förslaget att valnämnderna i de olika valdistrikten
skall upphöra. Det blir i stället
en valnämnd i varje kommun, och
den nämnden får sedan utse valdeputerade
som skall handlägga valärendena
ute i valdistrikten.

Jag har inga erinringar mot de föreliggande
förslagen utom på en enda
punkt, nämligen den som gäller bestämmelserna
om vallokals öppethållande.
För de kommunala valen finns särbestämmelser
som innebär att vallokal på
landsbygden inte behöver hållas öppen
längre än till kl. 19, medan man i stad
är skyldig att hålla vallokal öppen till
kl. 21. När det gäller riksdagsval tillämpas
ju sedan år 1960 den huvudregeln,
att vallokalerna skall vara öppna 8—15
och 17—21 med uppehåll för gudstjänsttid,
och det var med verklig tillfredsställelse
man hälsade denna nya ordning.

Nu önskar motionärerna, både från
socialdemokraterna och från centerpartiet,
att man i detta avseende skulle få
samma ordalydelse i kommunala vallagen
som i lagen om riksdagsval. Denna
fråga har behandlats tidigare, och vid
fjolårets riksdag skrev konstitutionsutskottet:
»Utskottet finner det önskvärt
att Kungl. Mai:i. sedan ytterligare erfarenheter
sålunda vunnits, upptager frågan
till förnyat övervägande.»

Sedan dess har 1962 års kommunalval
ägt rum och erfarenheterna från detta
val ger vid handen att vi fått tillbaka
en väldig variation i fråga om vallokalernas
öppethållande. Fn del vallokaler
var öppna till kl. 21, medan flertalet vallokaler
på landsbygden stängde redan
kl. 19. En hel del olägenheter uppkom.
I en rad kommuner som är fullt jämförbara
med vilken stad som helst — jag
tänker på köpingar och stora industrisamhällen
—• är man inte tvingad att ha
vallokalerna öppna till kl. 21. Det är valnämnderna
som föreslår och länsstyrelserna
som fastställer öppethållandet.
Länsstyrelserna vill oftast inte stöta sig
med valnämnderna, och har en valnämnd
hemställt om öppethållande endast
till kl. 19 så blir detta fastställt.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. tiderna för öppethållande av vallokal

I utlåtandet säger utskottsmajoriteten:
»Emellertid torde erfarenheterna från
kommunalvalet 1962 ej vara helt tillfredsställande.
Utskottet finner det därför
önskvärt att Kungl. Maj:t uppmärksammar
frågan.»

Även majoriteten i utskottet har alltså
den uppfattningen, att förhållandena inte
är tillfredsställande, men hemställer
endast att Kungl. Maj:t skall uppmärksamma
frågan, medan reservanterna föreslår
»att riksdagen med hänsyn till
olägenheterna med andra valtider för
kommunalval än för andrakammarval
och andra tider för val å landet än för
val i stad måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förnyat övervägande
av frågan om lika valtider vid allmäna
val samt förslag till lagändringar å sådan
tid att ändringarna kan beslutas och
träda i kraft till 1964 års andrakammarval».

Det innebär alltså en beställning till
Kungl. Maj:t att sådana lagändringar
skall vidtagas, och när man nu får en
vallag som är lika både för stad och land
tycker jag att man också borde få bort
alla dylika särbestämmelser mellan stad
och land och skapa enhetliga bestämmelser.

Det måste väl för alla partier vara
önskvärt att det skapas enhetliga regler.
Har man exempelvis vid riksdagsmannaval
varit van att rösta till kl. 21 skall
man vid kommunalval inte behöva finna
sig i en inskränkning av röstningstiden.
Jag tycker att det är ett demokratiskt
drag att man inte enbart skall ha
rösträtt, utan att man även skall ha möjlighet
att utöva denna rösträtt. Riksdagen
har ju under senare år till behandling
haft en del lagförslag som tagit sikte
på detta. Bl. a. har man genom ett förenklat
poströstningsförfarande, alltså genom
att skapa röstkorten, gjort det möjligt
för medborgarna att i större utsträckning
än tidigare deltaga i valen.
Vid fjolårets riksdag beslöts att utsträcka
röstningen även på fartyg, också helt
i linje med vad riksdagen tidigare beslutat.
Man måste åstadkomma likartade
bestämmelser och ge alla medborgare
samma rättigheter och möjligheter att

deltaga i valhandlingen, oavsett om den
röstande är bosatt på landet eller i stad.

Det finns för närvarande inte mindre
än i runt tal 4 600 valdistrikt ute på
landsbygden och ungefär hälften av de
röstberättigade medborgarna bor på
landsbygden. Jag tycker därför man
skall tillmötesgå denna begäran om att
Kungl. Maj:t åstadkommer en sådan lagstiftning,
att stad och land blir jämställda
och att den ordning som gäller för
riksdagsmannaval även skall gälla för
kommunalval.

Jag vill därför, herr talman, instämma
i vad utskottet här anfört med det tillägg
som ett bifall till reservationen av herr
Torsten Andersson m. fl. innebär.

I herr Dahlbergs yttrande instämde
herrar Lars Larsson (s), Erik Olsson (s)
och Kristiansson (s).

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte i detalj
gå in på utskottets behandling av proposition
nr 56. Den innebär en förenkling
och samordning av vallagarna när
det gäller kommunalval och riksdagsmannaval.
Jag skall inskränka mig till
att beröra den reservation som herr
Dahlberg nyss har redogjort för.

Utskottet hade ju, som herr Dahlberg
också sade, vid föregående års riksdag
starkt understrukit nödvändigheten av
att få en ändring till stånd och ansåg
att länsstyrelserna skulle tillse att så
skedde. Erfarenheterna från 1962 års
kommunalval ger vid handen, säger
man, att det inte har blivit så stor ändring
därvidlag. Man har dock inte några
siffror att visa på. I varje fall vid behandlingen
inom utskottet förelåg inte
några som helst jämförbara siffror som
visade om några förbättringar hade
skett.

Utskottet säger också, att utskottet
finner det önskvärt att Kungl. Maj :t
uppmärksammar frågan. Jag vill då be
de ärade kammarledamöterna att uppmärksamma,
att detta också innebär att
kyrkofullmäktigevalen kommer in under
dessa bestämmelser. Upprepade

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. tiderna för öppethållande av vallokal

gånger har det sagts både i utskottet
och i riksdagen, att det är så dåligt deltagande
vid kyrkofullmäktigevalen. Är
det då riktigt att införa denna bestämmelse
om tider att gälla även för kyrkofullmäktigevalen?
Man kan fråga sig, om
det inte vore riktigare om valnämnderna
själva i varje särskilt fall fick avgöra
om det vid dessa val vore behövligt att
hålla vallokalerna öppna längre tid.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra herr
Damström uppmärksam på att om det
skall vara någon skillnad mellan riksdagsval
och kommunalval, så är det underligt
att vallokalerna inte hålls öppna
längre tid vid kommunalval, då det ju
ofta är fråga om att förrätta två val, både
val till fullmäktige och val av landstingsledamöter.
Skulle det kunna förekomma
någon inskränkning i öppethållandet,
skulle det väl vara vid riksdagsvalen,
då man utför bara en valhandling.

Enligt den gamla bestämmelsen skulle
det vara fem ledamöter i en valnämnd
och lika många suppleanter. Nu föreslås
att valdeputerade skall vara minst tre.
Det innebär att valdeputerade är beslutsmässiga
med minst tre ledamöter, och
om man utser exempelvis fem ledamöter,
behöver bara tre vara närvarande.
Alla ledamöter behöver alltså inte vara i
tjänst hela tiden; det räcker med enbart
tre i mindre valdistrikt. Det finns inget
skäl för inskränkningar vid kyrkofullmäktigeval,
utan jag tycker att det bör
skapas enhetliga bestämmelser. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skulle mycket väl
kunnat nöja mig med att instämma med
herr Damström, men jag vill därutöver
säga några ord.

Om Kungl. Maj ds proposition nr 56,
som behandlas i detta utlåtande från
konstitutionsutskottet, råder, kan man
säga, mycket stor enighet om att den bör
antagas. Förslaget innebär ändringar i
rätt många paragrafer i gällande vallagar,
men den väsentliga ändringen både
när det gäller val till riksdagens andra
kammare och kommunala val är att i
varje kommun skall tillsättas endast en
valnämnd, antingen det är en stor eller
liten kommun, samt att länsstyrelsen
blir sammanräkningsmyndighet vid
samtliga allmänna val. Kommunens valnämnd
skall sedan, i den mån kommun
är uppdelad i flera valdistrikt, utse deputerade
att vara valförrättare i valdistrikten.

I den reservation till utskottets utlåtande,
vilken herr Dahlberg har talat för,
anföres att samma tider bör gälla både
för kommunalval och andrakammarval
och samma tider för valen både på landsbygden
och i städerna. Nu har utskottet,
som herr Damström redan har framhållit,
så sent som förra året uttalat sig positivt
i denna fråga, och då har utskottsmajoriteten
i år inte kunnat sträcka sig
längre än till att säga, att det är önskvärt
att Kungl. Maj:t uppmärksammar frågan,
då erfarenheterna från kommunalvalet
1962 ej varit helt tillfredsställande. Det
kan också framhållas, att redan 1961
gjorde departementschefen ett uttalande
om att länsstyrelserna bör medverka till
så stor enhetlighet som möjligt med valtiderna.

Även om jag helt delar denna uppfattning
och även om jag varit med om
det uttalande som konstitutionsutskottet
har gjort, vill jag ändå något ifrågasätta
om det är vare sig nödvändigt eller
behövligt att driva denna enhetlighet
alltför långt. När herr Dahlberg säger
att det hör till demokratisk ordning,
att väljarna skall ha möjlighet att avlämna
sina röster, måste vi väl ändå
alla säga att väljarna faktiskt har den
möjligheten.

Alla riksdagens ledamöter deltar säkerligen
mer eller mindre i valarbetet
vid valtillfällena, och jag kan mycket
väl förstå att enhetliga valtider både för

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. tiderna för öppethållande av vallokal
stad och landsbygd skulle göra arbetet
lättare för partiernas distriktsorganisationer
och de valexpeditioner, som har
att svara för ett stort område, men däremot
att ett intresse från det hållet skall
göra sig alltför mycket gällande och påverka
ett beslut tycker jag inte är riktigt.

Vad vi här inte får glömma bort är
att skillnaden är så stor när det gäller
de röstandes antal i de olika valdistrikten.
Ännu har på många håll landsbygden
inte helt avfolkats, utan det finns
en del människor som alltjämt bor kvar
i glesbygderna. Vi har nyligen här i
kammaren fått utdelad statistik från
kommunalvalet 1962. Om vi tittar i den
boken, finner vi en hel del valdistrikt
där antalet röstande är mindre än 50,
och valdistrikt med mindre än hundratalet
röstande är rätt många. Om det
nu blir så att vallokalen i ett sådant litet
valdistrikt skulle hållas öppen nödvändigtvis
från kl. 8 till kl. 21, bara med
uppehåll två timmar vid gudstjänsttid,
skulle nog allmänheten i en sådan bygd
tycka att det tagits till alltför lång tid.
Att valdeputerade under sådana förhållanden
skulle tjänstgöra i elva timmar
för att ta emot 50 eller 100 röster, måste
nog alla tycka vara slöseri med tid. Ingen
kan komma ifrån att det är en betydande
skillnad i förhållandena mellan
stad och landsbygd. Detta är orsaken
till att jag anslutit mig till utskottets förslag
som härvidlag sammanfaller med
Kungl. Maj:ts proposition.

Däremot har jag större sympati för
att det bör vara samma tid när det sker
politiska val, antingen det är andrakammarval
eller kommunalval. Men det brukar
här i riksdagen vid många tillfällen
uttalas vackra ord om vår kommunala
självstyrelse, och kanske har valnämnderna
av den orsaken fått ha kvar befogenheten
att vid kommunalval inom en
viss ram bestämma den tid, under vilken
vallokalen skall vara öppen.

Utskottets majoritet har funnit, att
Kungl. Maj :ts förslag även på denna
punkt är tillfredsställande. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall, även jag, till
utskottets förslag.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Den fråga som diskussionen
här i kammaren har kommit att
röra sig om gäller en sak, som över huvud
taget inte har behandlats i propositionen.

I propositionen föreslås införande av
en enhetlig valnämndsorganisation och
slopande av magistraternas sysslande
med valbestyren. Det har därför inte
funnits anledning för regeringen att ta
ställning till den fråga som diskuterats
här. Men vad gäller möjligheterna att
göra ändringar i den kommunala vallagen
i enlighet med det önskemål som
utskottet givit uttryck åt tror jag, att
jag för inrikesministerns del — det är
ju under honom som den kommunala
vallagen sorterar — kan lova att frågan
vid lämpligt tillfälle kommer att tas
upp till närmare övervägande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med det tillägg, som innefattades
i den av herr Torsten Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det tillägg, som innefattas i
den av herr Torsten Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om försäljning

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 52.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avlösning av vissa
pensionsförpliktelser i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om försäljning till allmänheten av
statens aktier i LKAB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
statens aktier i LKAB, m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av lierrar
Per-Olof Hanson och Holmberg (I: 507)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl. (II:
618), hade hemställts, att riksdagen måtte
1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 miljoner kronor skulle erbjudas
allmänheten i valörer på 50 kro -

till allmänheten av statens aktier i LKAB
nor per aktie till en emissionskurs, motsvarande
ett pris av 225 kronor för varje
sådan aktie, och i övrigt på i motionerna
angivna villkor, varvid särskilt skulle
tillses, att köpare av lägre antal aktier ägde
förtur vid överteckning och att en
bred spridning av aktieköpen vunnes
bland allmänheten; 2. besluta, att försäljningen
under budgetåret 1963/64 skulle
bestämmas till nominellt 100 miljoner
kronor, motsvarande ett emissionsbelopp
av 450 miljoner kronor; 3. bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de förberedelseåtgärder,
som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad i motionerna
anförts i fråga om valordning
för bolaget samt om möjligheterna att
stimulera allmänheten att disponera
överskjutande skatt för placering i aktier
i LKAB, utbjudna av staten; 4. i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av lämpliga former för försäljning
av aktier i statliga företag till allmänheten
utöver försäljningen av aktier
i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas, att
sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnad att främja det
långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 507 och II: 618 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herrar Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Källqvist, Åkerlund, Staxäng,
Gustafsson i Skellefteå, Helander och
Palm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 507 och II: 618,

1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 miljoner kronor skulle erbjudas
allmänheten i valörer på 50 kro -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB

nor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt skulle tillses,
att köpare av lägre antal aktier ägde
förtur vid överteckning och att en bred
spridning av aktieköpen vunnes bland
allmänheten;

2. besluta, att under budgetåret 1963/64
utbudet av aktier skulle bestämmas till
nominellt 100 miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl, Maj:t att vidtaga
de föreberedelser, som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att disponera
överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten;

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag till
allmänheten utöver försäljningen av aktier
i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade en
bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att
främja det långsiktiga sparandet;

2) av herrar Ivar Johansson, Bengtsson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:507 och IT: 618, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag
måtte göras till föremål för utredning,
varvid särskilt borde beaktas, att
betryggande garantier skapades för att
aktierna icke efter hand samlades på ett
fåtal händer.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I ett från höger- och
folkpartihåll väckt motionspar har yrkats
1) att staten måtte försälja 228 miljoner
av dess till 479 miljoner kronor
uppgående innehav av aktier i LKAB till
allmänheten och till marknadsmässig
kurs; 2) att 100 miljoner kronor härav
skall försäljas under året 1963/64; 3) att

Kungl. Maj :t skulle bemyndigas förbereda
emissionen och uträkna lämplig
emissionskurs, och 4) att en utredning
skall företas om försäljning av aktier i
andra statliga företag i syfte att nå en
demokratisk spridning av äganderätten
till aktierna.

Denna motion har förekommit tidigare
i denna kammare. Den har också,
som alla vet, avvisats av majoritetspartiet.
Den bör alltså vara känd och välkänd
vid detta laget. Utskottets majoritet
har nu tyckt att den kan avvisa denna
motion även denna gång utan att ta
hänsyn till de problem som för dagen
är aktuella. Utskottsmajoriteten säger
helt frankt, att »några nya skäl icke ananförts
till stöd för de nu ånyo framförda
yrkandena».

Detta är en utmärkt illustration till
vådorna av förutfattade meningar, som
är underbyggda av ideologiska trossatser.
Doktriner är farliga, särskilt när de
kommer i otakt med utvecklingen som vi
vet. Hade utskottsmajoritetens representanter
bara velat lyssna och varit aldrig
så litet lyhörda för nyanser, skulle de
exempelvis av reservationen ha kunnat
upptäcka, att det finns både nya skäl för
aktieförsäljning och därtill en viss förskjutning
i oppositionspartiernas bedömning
av det stora statliga malmbolaget
och dess utveckling. Dessa skäl får
nu redovisas direkt i kammaren i stället,
när det inte gått att i utskottet vinna
gehör för dem.

Tidigare har vårt krav på försäljning
av aktier i LKAB setts särskilt från sparandets
synpunkt — att få en värdesaker
placering av sparmedlen — och vidare
från önskan att finna demokratiska
former att få med människorna som
verkliga ägare av produktionsmedlen i
ett blandat kapitalistiskt samhällssystem
sådant som vi nu har.

Dessa skäl kvarstår med samma tyngd,
men därtill kommer att den bär frågan
också numera behöver ses från företagets,
LKAB:s, synpunkt. LKAB har också,
enligt vårt sätt att se, ett intresse i
denna fråga, och det intresset sammanfaller
med andra statliga bolags, nämligen
att hålla en fortlöpande kontakt

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB

med omvärlden och med människorna
—- inte bara att med några års mellanrum
vända sig till denna kammare och
begära pengar för nyinvesteringar eller
för täckande av förluster, mest det senare.

Statliga företag lider av risken och benägenheten
att lätt isolera sig ifrån omvärlden,
som jag nyss sade. Innebörden
av detta är, såsom jag ser det, att de mer
eller mindre tvingas — ehuru detta kanske
inte direkt är avsett — bort ifrån
möjligheten att få en från allmänheten
uttalad bedömning av företagets skötsel.
För sådant ändamål finns, som alla vet,
när det gäller privata företag tillgång
till en värdepappershandel på en aktiebörs,
en fondbörs. Denna börsens uppgift
är att ge en fortlöpande bedömning
av utvecklingen för företaget, naturligtvis
inte bara med hänsyn till frågor sådana
som konjunkturerna — de spelar
otvivelaktigt in och betyder kanske
många gånger det allra mesta — utan
också med hänsyn till det sätt på vilket
företaget ekonomiskt skötes. Det är således
inte här så mycket en fråga om en
teknisk bedömning — en sådan ingår ju
dock självfallet i den ekonomiska bedömningen.
Såsom jag ser det är det ett
klart LKAB :s intresse att få en sådan bedömning,
precis på samma sätt som sker
med andra företag inom den privata
verksamhetssfären. Det gäller ju här ett
företag som skall drivas enligt affärsmässiga
grunder. Då bör det också enligt
min mening underkastas en affärsmässig
bedömning som sker fortlöpande
och inte bara vid sällsynta tillfällen.

Utifrån denna bedömning har vi påyrkat
i reservationen att LKAB:s aktier,
som nu innehas av staten och — till ett
relativt begränsat belopp — av Grängesbergsbolaget,
skulle till en del ges ut på
marknaden och noteras på fondbörsen.
Vi har uttalat i reservationen, att en del
av de av staten ägda aktierna bör erbjudas
allmänheten till en marknadsmässig
emissionskurs.

Jag vill uppriktigt säga att jag varit
tveksam om huruvida det skulle vara
möjligt att i rådande läge gå ut med ett
så stort utbud som nominellt 100 mil -

joner kronor. Det är således inte hela
det belopp som vi hade tänkt oss skulle
bli placerat på marknaden, vilket vi nu
vill placera ut redan nästa budgetår.
Jag har varit tveksam, ty jag är inte säker
på att det skulle vara möjligt att
placera så många aktier som för nominellt
100 miljoner kronor i marknaden.
Emellertid bör ju principen vara att
man söker kontakt med marknaden. Såsom
LKAB nu fungerar är det ju ett
företag som inte har någon riktig bolagsstämma.
Vid den stämman är det ju
bara två personer som representerar aktieägarna
— den ene kommer från
Grängesbergsbolaget, men därifrån bortser
jag i detta sammanhang, och den
andre från staten. Som jag ser det är
det i själva verket svenska folket som i
sista hand är aktieägare, och eftersom
riksdagen i sådana här sammanhang
företräder svenska folket bör det vara
riksdagens skyldighet att representera
ägarna. Enligt mitt sätt att se är det i
varje fall inte finansministern och hans
statssekreterare som bör göra det. Beskattningsmakten
ligger ju enligt konstitutionen
i riksdagens hand.

När frågan nu tas upp i riksdagen,
föreligger ingen styrelseberättelse från
LKAB. Det finns därför inte för mig tillräckliga
informationer för att till alla
delar kunna bedöma LKAB:s situation
just nu. Det återstår då intet annat än
att utgå från det material som föreligger,
nämligen självfallet styrelseberättelsen
från förra året, kompletterad med
de uppgifter som man via den allmänna
statistiken kan införskaffa om utvecklingen
sedan dess. Det är beklagligt att
bedömningen inte kan fotas på ett fullständigt
material, men det är inte någonting
att göra åt den saken, så länge
man inte från riksdagsmajoritetens sida
vill inta den hållningen att ett företag
av den storlek som det här är fråga om
rimligen bör redovisa sina resultat för
riksdagen.

Som vi alla vet har konjunkturen på
järnmalmsmarknaden undergått en stark
försämring under det senaste året. Även
när det gäller innevarande år kan man
för dagen icke se någon avvikelse från

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB

den trend, som hittills har förevarit. Hur
konjunkturen kommer att utvecklas i
framtiden kan ingen människa förutspå.
Man bör därför självfallet bedöma konjunkturen
med en nypa salt och säga
sig att här kan naturligtvis en ändring
ånyo inträda.

I fråga om LKAB vet vi emellertid att
företaget tvingades till ett prismedgivande
för år 1962 och att det har blivit
tvingat till nytt prismedgivande för år
1963. Vad beträffar de levererade kvantiteterna
ägde en minskning rum under
år 1962 med cirka en miljon ton. Vad
innevarande år beträffar visar handelsstatistiken
i vart fall för de båda första
månaderna en nedgång även när det
gäller kvantiteterna i förhållande till i
fjol. Resultatet för företaget av allt detta
kan givetvis inte bli något annat än en
försämring. Jag vet inte hur stor denna
försämring kommer att visa sig vara,
när LKAB om några veckor kommer att
redovisa sitt bokslut för allmänheten.
Det skulle inte förvåna mig om det rör
sig om något femtiotal — kanske uppåt
ett hundratal miljoner kronor. Det är ju
i alla fall inte så små belopp, även om
vi i denna kammare sysslar med ännu
större summor.

LKAB har alltså enligt min mening
som ett statligt företag ett egenintresse
av att få den fortlöpande bedömning som
kan komma till stånd genom att aktierna
noteras på fondbörsen. Detta har nämligen
den verkan att mildra kastningarna
i bedömningen — kastningarna mellan
å ena sidan uppfattningen att det
här kan gälla en guldgruva utan like och
å andra sidan uppfattningen att det här
pekar hän mot ett stort elände. En sansad
och lugn bedömning kan vi alltså få
genom en försäljning av aktierna.

När det gäller detta företag vill jag
också särskilt säga att då denna socialisering
genomfördes hälsades den på
många håll av dem, som så ivrigt yrkat
på detta, med tillfredsställelse, och företaget
betraktades som ett intressant
objekt att laborera med av dem som hade
den uppfattningen att staten var
lämplig att driva ekonomisk verksamhet.
Jag klandrar dem på intet sätt för deras

tro därvidlag —- ty meningarna kan ju
självfallet vara delade i detta fall. Vad
jag däremot har mycket svårt att förstå
är att ett företag, vars styrelse har en solid
socialdemokratisk förankring och ett
mycket ringa borgerligt inslag, inte skulle
vara särskilt angeläget att söka kontakt
med sina uppdragsgivare, i sista
hand svenska folket och deras egna valmän.
Jag tycker att det väl hade varit
all anledning att för valmännen visa att
man här är kapabel att sköta företaget
elegant och att hela tiden visa upp att
detta fungerar enligt uttalat mönster. Det
är möjligt att det gör så, men detta vet
vi inte. Varken svenska folket eller jag
kan bedöma en sådan sak, ty vi får inte
denna fortlöpande kontroll av verksamhetens
resultat.

Jag kan vidare förstå om valmännen
på den socialdemokratiska kanten kan
ha en viss aversion mot att placera sina
sparslantar i denna form av värdepapper,
nämligen i aktier. Jag kan också förstå
om de inte vill göra detta i privatkapitalistiskt
styrda och väl skötta företag
på grund av den propaganda som
tyvärr alltjämt bedrives på detta område.
Men om det är så borde det väl vara
ett alldeles extra skäl för valmännen på
den kanten att visa sitt förtroende för
ett av staten lett företag med en — som
jag sade — solid socialdemokratisk dominans.
Det skulle, som jag ser det, här
vara en möjlighet för denna meningsriktning
att hos dessa människor få ett stöd
för sin verksamhet genom att söka medverka
till att placera aktierna i folkets
händer, och det är ju just det sistnämnda
vi vill. Vi vill särskilt att aktierna
skall ha en vid spridning, och vi vill
också på allt sätt som är möjligt sörja för
att staten även i fortsättningen kommer
att ha ansvaret för och ledningen av detta
företag.

Jag är förvånad över att riksdagen
som har satt in inte mindre än 800 miljoner
kronor i detta företag inte är mer
angelägen om att hos valmännen visa
upp att dessa 800 miljoner kronor är
mycket väl använda pengar. Jag säger
inte att de är dåligt använda — det är
möjligt att de är väl använda, sett även

Fredagen den 19 april 1963

Nr IG

Om försäljning
ur ekonomisk synpunkt — men det är
en fråga som vi på det hela taget inte
vet särskilt mycket om. Vårt syfte är alltså
här att försöka vinna över socialdemokraterna
till en linje som går ut på
att arbeta på att få ut dessa aktier till
den breda allmänheten för att på det sättet
hjälpa till med någonting som vi bedömer
som utomordentligt väsentligt i
allt ekonomiskt liv, nämligen att hålla
systemet friskt, att hålla intresset vid
makt för ekonomisk verksamhet av vilken
vi alla är beroende i den ena eller
andra formen.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den av herr Virgin m. fl. avgivna
reservationen. Jag vill också säga att
det vid den kommande omröstningen är
tänkbart att punkterna 1—3 i vår reservation
inte kommer att bifallas. I så fall
yrkar jag att punkt 4 i reservationen
ändras så att orden »utöver försäljningen
av aktier i LKAB» utgår.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Detta är en gammal fråga,
som under åtskilliga år har diskuterats
i denna kammare, och det går inte
att få ut mycket nytt av den. I centerpartiet
är vi liksom tidigare inte beredda
att utan föregående utredning vara
med att besluta om en försäljning av statens
aktier i LKAB. Nu som förut vill vi
att en sådan försäljning skall föregås av
en ingående prövning, så att man kan få
en överblick över alla de konsekvenser
som skulle bli följden av en sådan åtgärd.
Framför allt är vi liksom tidigare
intresserade, av att man klargör vilka
garantier som ges för att aktieinnehavet
i detta bolag inte så småningom skulle
hamna på alltför få händer.

Med dessa ord ber jag, herr talman, få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen nr 2 av mig m. fl.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av föreliggande
ärende har utskottet inte haft
annat att hålla sig till än en motion som

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 16

till allmänheten av statens aktier i LKAB
utskottet, om jag inte misstar mig, haft
sju år i följd. Det har också ifrån såväl
utskottets som från reservanternas sida
sagts att man inte hade annat material
att anföra än vad som tidigare redovisats.
Man har hänvisat till förra årets och
tidigare års reservationer. Det är alltså
inte som herr Åkerlund säger, att utskottets
representanter inte velat lyssna till
reservanternas synpunkter i utskottet,
helt enkelt därför att reservanterna inte
framförde några nya synpunkter utan
helt enkelt yrkade bifall till den reservation
som förelåg vid förra årets behandling.
Jag skall inte på något sätt polemisera
mot herr Åkerlund utan fatta mig
kort och yrka bifall till vad utskottet
här föreslår. Det har inte inträffat någonting
nytt i ärendet sedan det sist behandlades,
och därför har vi inte haft
något nytt material att syssla med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Svensson säger att
utskottet inte haft tillgång till annat än
motionen. Bör det inte då förtydligas
och talas om vilken del av utskottet det
här varit fråga om? Vid plenum fanns
ju reservationen inte i förra årets utformning,
som herr Svensson säger,
utan i den utformning som nu föreligger.
Om vad som förekom i avdelningen
är jag, såvitt jag förstår, förhindrad
att uttala mig.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Man kan naturligtvis
motivera en försäljning av statliga aktier
på många sätt, men man kan näppeligen
som herr Åkerlund gjorde motivera
den med att en dylik försäljning
skulle vara särskilt demokratisk. Det
kan väl inte tänkas ett mera demokratiskt
ägarskap än när hela folket äger.
Det blir inte mera demokratiskt därför
att ett hundratal eller tusental äger dessa
aktier. Denna motivering kan man
alltså inte godkänna. Här föreligger på
vårt håll en grundsyn som jag tror man

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB

bör hålla i minnet, en grundsyn som vi
alltid talat för, nämligen att det som
finns inom detta lands gränser är svenska
folkets egendom. Det kan vara en
lämplighetsfråga i vilken utsträckning
äganderätten skall vara fördelad eller
inte, men vi borde kunna komma överens
om och betrakta det som en ledande
princip att det som finns i detta land
ägs av alla.

Från socialdemokratiskt håll har vi
bl. a. sett saken på det sättet, att det
som vi kan räkna som nationaltillgångar
i första hand borde ägas gemensamt
av hela folket. Av bl. a. denna anledning
har vi varit så angelägna att för
statens räkning få lägga beslag på exempelvis
vattenfallen, för att på det sättet
säkra tillgången av elektrisk kraft för
det svenska näringslivet, utan att denna
kraft skulle särskilt betungas av oskäliga
vinster som fallet skulle blivit om
kraften hade fått vara obeskuren i enskild
ägo. Vi ser saken precis på samma
sätt när det gäller vår bergshantering, i
den mån det är möjligt att överföra den
på det sätt som skedde i fråga om LKAB.

Nu menar herr Åkerlund att genom
att aktierna skulle bli börsnoterade och
följaktligen kommer att gå till försäljning
i viss utsträckning, skulle detta
kunna vara en ledstjärna för ledningen
inom LKAB liksom för den svenska staten
när det gällde att bedöma skötseln
av LKAB. Jag vill inte bestrida att det
kan ligga en liten gnutta av sanning i
det, men om den lilla sanningen är så
stor att den tar över de möjligheter som
staten i övrigt har att följa skötseln av
LKAB och se till att den blir bästa möjliga,
det tvivlar jag storligen på. Därför
är det skälet icke tillräckligt för att man
nu skulle avhända det svenska folket en
nationaltillgång, som det äntligen har
fått i sin ägo.

Det är rätt intressant att konstatera
att när man är ute efter att frånhända
det svenska folket i dess helhet en tillgång
eller att göra den mer eller mindre
spekulativ, då inriktar man sig på sådana
företag där det finns utsikt till
vinst. Man föreslår inte t. ex. att sätta
statens järnvägar på aktier och sälja

dem, ty statens järnvägar går som bekant
inte med någon nämnvärd vinst —•
tvärtom får vi satsa pengar i stället.
Detta gör att jag inte tror så värst mycket
på den där välviljan, som man försöker
ge sig sken av.

Herr Åkerlund sade att egentligen är
det ingen riktig bolagsstämma som
LKAB har, eftersom det blir finansministern
eller hans statssekreterare som
bestämmer alltsammans. Det blir naturligtvis
så, eftersom staten äger praktiskt
taget hela LKAB, men det betyder inte
att LKAB inte är föremål för insyn och
att verksamheten följs.

Jag kunde inte riktigt fatta varför herr
Åkerlund blandade in nedgången i
malmpriset nu med försäljningen av
dessa aktier. Vi vet ju att malmpriset
alltid har gått upp och ned, och vi har
utan tvivel att räkna med en fortgående
nedgång. I varje fall lär det dröja innan
det blir en uppgång i malmpriserna, efter
som de transoceana tillgångarna av
malm efter hand kommer i marknaden i
större utsträckning, bl. a. från Liberia
när man blir färdig där nere.

Herr Åkerlund menade vidare att en
av anledningarna till att förstatliga
LKAB skulle ha varit att man från socialdemokratisk
sida fann detta vara ett
intressant objekt att laborera med. Nej,
så var det alldeles säkert inte. Orsaken
var helt säkert att vi ville göra vad herr
Åkerlund talar för, vi ville i högsta grad
demokratisera äganderätten till LKAB.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga och skulle inte
gjort det om inte den senaste talarens
anförande hade kommit. Jag bedömer
frågan rent praktiskt. Motionen om försäljning
av LKAB-aktier förefaller mig
illa motiverad och jag vill därför inte
stödja den. Men den argumentation som
nyss framförts för utskottets ställningstagande
är av sådan art att den tarvar
att vi som har en borgerlig uppfattning,
vi som inte vill socialisera och förstatliga
för förstatligandets egen skull, måste
reagera och säga ifrån att detta är en

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om försäljning
argumentation som vi tar bestämt avstånd
ifrån.

Det förfaller för min del alldeles klart
att man inte kan från håll, som benämnes
borgerligt i vanligt språkbruk, biträda
en uppfattning sådan som den herr
Nils Elowsson framfört. Vi måste säga
ifrån att när vi tar ställning till frågan
betraktar vi den som ett rent praktiskt
problem, som måste bedömas sådant det
är.

Det är möjligt — jag kan ha den uppfattningen
—• att det var dumt att staten
en gång löste ut de enskilda intressena.
Det sålunda lösgjorda kapitalet
har även nyttjats till en kapitalexport i
viss utsträckning som jag finner skadlig
och innebära engagemang på en basis
som jag för min del tror att svenska
resurser inte bör engagera sig i. Det är
eu sak. Men när man nu har inlöst aktierna
är det praktiskt olämpligt att
några år därefter göra en helomvändning.
Jag anser nödvändigt att avge denna
deklaration då jag sedan kommer att
rösta med utskottet.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det är bara en punkt i
herr Elowssons anförande som jag skulle
vilja ta upp särskilt. Att dividera om vad
som är demokratiskt eller inte när staten
rår om ett företag skall jag avstå ifrån.

Som jag ser saken är väl hela svenska
folket, som vi talade om, i sin dagliga
gärning sysselsatt i olika typer av företag,
privatägda såväl som statsägda. Nu
inträffar situationer där företag råkar
illa ut. Det kan hända att ett företag är
finansiellt för svagt men ändå bedöms
kunna hålla sig flytande på litet längre
sikt. Det ger dock under ett antal år
ingen vinst. I sådana situationer reagerar
jag inte på något sätt emot att det allmänna
fungerar som en försäkringsinstitution
eller helt enkelt som en bank
och hjälper till att brygga över svårigheterna
under ett antal år.

Helt naturligt vore det orimligt om vi
då skulle uppträda och säga att det eller
det företaget är så dåligt, så det skall vi
sälja till svenska folket. I själva verket

till allmänheten av statens aktier i LKAB
är det väl riktigt att om vi har ett företag
som ger hygglig vinst, så bör också
andelsbevisen i detta ägas av de enskilda
individerna.

Detta är således vår principiella uppfattning.
Under sådana förhållanden är
det väl beträffande företaget som ger
vinst som man yrkar på ett överförande
från staten till privata händer. Detta gäller
för LKAB.

Här har vi dessutom ett speciellt skäl
att ta hänsyn till. Först och främst är
staten ägare till 95 procent av aktierna,
medan Grängesbergsbolaget är inkopplat
med 5 procent. Det tycker jag för min
del är en ganska klumpig anordning, om
herrarna och damerna tillåter att jag använder
ett sådant adjektiv. Vore det då
inte bättre att ta ytterligare en del av aktiekapitalet
och sälja den för att sprida
aktierna på ett stort antal människor?
Då måste det såvitt jag förstår vara fråga
om vinstgivande företag, men så dålig är
inte malmkonjunkturen — det har jag
inte avsett att säga — att det inte fortfarande
skulle vara motiverat att sälja
LKAB-aktier till en marknadsmässig
emissionskurs. Däremot skulle det inte
vara särskilt roligt för någon i denna
kammare om LKAB skulle komma i samma
situation som Statsgruvor. Skulle
man då kunna tänka sig att ge sig ut och
försöka sälja aktierna med hedern i behåll?
Det tror jag för egen del inte skulle
vara möjligt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Åkerlund svävar ut
mer än som egentligen är behövligt i
sammanhanget.

Jag kan ändå inte förstå vad det skulle
vara för mening i att sälja ut en del av
aktierna i LKAB till enskilda. Det skulle
i realiteten inte betyda någonting annat
än att den vinst som staten nu erhåller
skulle gå till enskilda i stället, och jag
kan inte förstå att det skulle vara fint ur
demokratisk synpunkt att göra på det
sättet. Det är anledningen till att herr
Åkerlund inte har rubbat min uppfattning
det minsta, och det var kanske inte
heller att vänta.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB

När herr Ferdinand Nilsson talar om
för kammaren att han inte delar min
uppfattning, vill jag säga att jag inte heller
trodde det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner ltomme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
såvitt avsåge försäljning av aktier
i LKAB samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i vad gällde utredning
om försäljning av aktier i statliga
företag.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som förekommit
beträffande utskottets hemställan
såvitt avsåge försäljning av aktier i
LKAB, propositioner, först på bifall till
vad utskottet härutinnan hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, punkterna 1—3; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, punkterna
1—3.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att en -

ligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan i vad
gällde utredning om försäljning av aktier
i statliga företag, anförde vidare herr
förste vice talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan i förevarande
del skulle bifallas;

2:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, punkten 4,
med den ändringen, att orden »utöver
försäljningen av aktier i LKAB» utginge;

3:o), av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, att det förslag skulle antagas,
som innehölles i den av honom
in. fl vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53, såvitt avser
utredning om försäljning av aktier i
statliga företag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar
Vinner Nej, antages det förslag, som ra befattningar i 20:e lönegraden och
innefattas i den av herr Virgin m. fl, vid däröver, dels ock i förekommande fall
utlåtandet avgivna reservationen, punk- med sakanslag sammanföra anslag till
ten 4, med den ändring, som under avlöningar åt extra tjänstemän i högst
överläggningen avgivits av herr Åker- 19 :e lönegraden samt till arvoden åt tilllund.
fälliga befattningshavare.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 44.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:508) samt den andrainom
andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Nordgren (II: 617), hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte dels vid uppgörandet
av statsverkspropositionen för budgetåret
1964/65 och följande budgetår för
ifrågakommande fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän — under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande
personalförteckningen avseende samtliga
ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid
uppgift borde lämnas om behovet av ext -

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 508 och II: 617 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Åkerlund, Staxång
och Palm, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:508 och II: 617, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte dels vid uppgörandet
av statsverkspropositionen för budgetåret
1964/65 och följande budgetår för
ifrågakommande fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän •—• under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande
personalförteckningen avseende samtliga
ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid uppgift
borde lämnas om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver,
dels ock i förekommande fall med sakanslag
sammanföra anslag till avlöningar
åt extra tjänstemän i högst 19 :e lönegraden
samt till arvoden åt tillfälliga befattningshavare.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I den vid statsutskottets
utlåtande nr 54 fogade reservationen
hemställs att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att från och med
budgetåret 1964/65 en ändrad ordning
för uppförande i statsbudgeten av anslag
till avlöningar till statens tjänstemän
skall införas. Jag kan i denna fråga fatta
mig kort.

Motionen är en följdmotion till vår
motion om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, vilken
motion redan behandlats här i riksdagen
och avslagits. Syftet är detsamma för båda
motionerna, nämligen att framtvinga
större sparsamhet i statsförvaltningen.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Vi har inte lyckats vinna gehör för vår
uppfattning i utskottet men vidhåller givetvis
av principiella skäl vår mening.

Som denna fråga redan tidigare år diskuterats
ingående skall jag, herr talman,
begränsa mig till att yrka bifall till den
av herr Virgin m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag skall också fatta mig
kort då jag nu ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Denna motion har behandlats flera
föregående år i följd. Den realbehandlades
vid 1959 års riksdag. Utskottet hänvisar
dem som är intresserade till handlingarna
från det tillfället för att se vad
då förekom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande i viss del av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om särskild varuskatt fogade varuförteckningen,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. av kooperativa föreningar m. fl.

bedriven sparkasse- och lånerörelse

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående av kooperativa föreningar
m. fl. bedriven sparkasse- och
lånerörelse.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 527 i första kammaren av herr
Lundström m. fl. samt nr 636 i andra
kammaren av fru Nettelbrandt och fröken
Elmén, hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om översyn av den sparkasse- och
låneverksamhet, som under obundna former
bedreves bland annat i föreningsform,
i syfte att klargöra vilka tillsynsoch
kapitalskyddsbestämmelser, som
skäligen borde krävas för dylika lånerörelser
av större omfattning, samt att
med ledning härav precisera villkoren
för att inlåningsrörelse måtte bedrivas i
former, som traditionellt förknippades
med bankmässigt kapitalskydd för insatta
medel.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 527 och II: 636 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon,
Svanström, Larsson i Umeå, Börjesson
i Glömminge, Hyltander och Nordgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:527 och 11:636
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om översyn av den sparkasse- och
låneverksamhet, som under obundna former
bedreves bland annat i föreningsform,
i syfte att klargöra vilka tillsynsoch
kapitalskyddsbestämmelser, som
skäligen borde krävas för dylika lånerörelser
av större omfattning, samt att
med ledning härav precisera villkoren
för att inlåningsrörelse måtte bedrivas i
former, som traditionellt förknippades
med bankmässigt kapitalskydd för insatta
medel.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Förevarande spörsmål
gäller endast frågan om översyn av den
sparkasse- och låneverksamhet som bedrives
bl. a. i föreningsform, i syfte att
klargöra vilka tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser
som skäligen bör
krävas för dylika lånerörelser. Det är
allenast detta det gäller. Låt mig därför
betona att mitt inlägg inte avser någon
kritik av rörelsen i de föreningar som
det här närmast är fråga om, RF och
HSB. Jag säger detta därför att av remissuttalandena
att döma synes det som
om man ville försvara den gagneliga
verksamhet som föreningarna bedriver.
Jag anser att ett sådant försvar inte behöver
presteras. I anslutning till ett uttalande
av riksbanksfullmäktige vill jag
framhålla att det inte heller är fråga
om att diskutera föreningarnas konkurrenskraft
med bankerna i fråga om inlåningen.
Snarare är det så att de föreslagna
åtgärderna kan vara ägnade att
öka inlåningen hos de berörda föreningarna.

Först vill jag beröra omfattningen av
denna inlåning. Riksbanksfullmäktige
har som skäl för att avstyrkta motionerna
angivit att den totala inlåningsverksamheten
endast rör sig om cirka en procent
av den totala inlåningen från samtliga
inlånande institut. Bankinspektionen
framhåller emellertid att av 420
sparbanker är det endast sju som har
större inlåning än föreningarna. Jag har
roat mig med att göra en jämförelse på
annat sätt, nämligen i fråga om affärsbankernas
sparkasseinlåning. Vi har 16
affärsbanker, varifrån man i detta sammanhang
kan undanta Sparbankernas
bank och Jordbrukets bank. Av resterande
14 banker är det endast de två
största — alla vet vilka det är — som
har större sparkasseinlåning och antal
insättare än exempelvis RF. Uppgifterna
avser det senaste årsskiftet. Men de resterande
12 bankerna har i genomsnitt
endast 45 000 insättare med 72 miljoner
kronor i insättning på sparkasseräkning
mot RF 135 000 insättare och ungefär
300 miljoner kronor på sin sparkasseräkning.
Enligt mitt förmenande är en -

procentsresonemanget knappast ett hållbart
argument, och för övrigt kan redan
en liten insättning betyda mycket för
den som har sparat ett litet kapital.

Vidare bör man bemärka att RF meddelar
sina insättare att förbundet äger
förvalta de insatta medlen för kooperativa
syften på samma sätt som sitt eget
kapital. HSB angiver i sina böcker att
föreningsstyrelsen äger rätt att vägra utbetalning
av medlen, därest föreningens
ekonomi ej tillåter utbetalning. I förbigående
sagt har bankinspektionen i ett
remissutlåtande år 1950 betecknat detta
som en anmärkningsvärd befogenhet,
och det med rätta. Låt nu vara att detta
är en bestämmelse som insättarna accepterat,
men då bör också å andra sidan
bemärkas vad bankinspektionen framhåller
i sitt utlåtande år 1950, nämligen
att lagar funnits och lagstiftning ägt
rum, som syftar till att bereda skydd
för sådant sparat kapital, vilket icke
fruktbargöres av spararen själv utan av
någon annan. I anslutning härtill bör
observeras vilka bestämmelser sparbanker
och affärsbanker är underkastade.
Jag tänker då närmast på banklagens
paragrafer 54 och 55 samt 61, 62 och 63.
De gäller frågan om övertagande av
egendom och skyldigheten att befria sig
från denna egendom när så låter sig
göra utan förlust. De innehåller vidare
inlånings-, täcknings- och kassareservsbestämmelser.
Då RF använder de inlånade
medlen till sin rörelse bör man påpeka
att affärsbankerna vid sin kreditgivning
med undantag av blancokrediter
ej står företagarrisken, den står låntagaren
själv.

Ett spörsmål som varit under diskussion
vid upprepade tillfällen är huruvida
det är fråga om en inlåning »från
allmänheten». Härom säger bankinspektionen
i sitt remissyttrande, som är omnämnt
i utlåtandet: »Vad det här gäller
att ta ställning till är fastmera den reella
frågan, huruvida de till antalet mycket
betydande befolkningsgrupper som i
egenskap av medlemmar är anslutna till
de berörda föreningarna är i behov av
samma skydd för sina åt föreningarna
anförtrodde sparmedel, som bank-,

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse

sparbanks- och jordbrukskasselagstiftningen
avser att bereda dessa kreditinstitutioners
insättare. Inspektionen har
för sin del svårt att tänka sig att här
någon åtskillnad skulle kunna finnas
mellan de olika kategorierna av inlånar
e.»

Detta uttalande bör observeras med
hänsyn till en ny omständighet som tillkommit
sedan 1955 års banklag kom
till. I sitt uttalande framhöll departementschefen
då att föreningarnas inlåning
mestadels skett på en räkning, vilken
erhållit samma beteckning som en
av affärsbankerna använd form —- sparkasseräkning.
Numera har emellertid RF
utvidgat sin sparverksamhet att omfatta
även andra, de vanliga bankräkningarna
närstående räkningar än sparkasseräkning.
Vi reservanter har därför velat
peka på att skillnaden mellan förbundets
inlåning och den vanliga bankmässiga
inlåningen således tenderar att minskas.

Vi instämmer i bankinspektionens uttalande
att åtgärder i motionernas anda
även av föreningarna själva skulle kunna
uppfattas som en tillgång i konkurrensen
om sparmedlen. Vi anser också
att ifrågavarande inlåningsverksamhet
nu nått en sådan omfattning att i enlighet
med vad som uttalades vid behandlingen
av förslaget till banklagstiftning
utvecklingen av ifrågavarande inlåningsverksamhet
synes böra följas med uppmärksamhet
av statsmakterna.

Med åberopade av de skäl som jag
här anfört — och jag har flera — ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
mig m. fl.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Endast några ord som
komplettering till de argument herr
Schmidt nu anfört och i vilka jag helt
kan instämma.

Vad som först kom mig att ordentligt
uppmärksamma den väsentliga och säregna
skillnaden mellan sparbankernas
och de s. k. oreglerade sparkassornas
verksamhet var att en bekant till mig hade
tagit ut pengar från sparbanken för
att sätta in dem i en kooperativ sparkas -

sa. Den förklaring han gav var dunkel
och gick ut på att det var lika bra att ha
pengarna på ett och samma ställe, att
förmånerna var lika stora eller ännu
större där och att det var fråga om samma
slags räkning -— bankräkning — som
i banken. Jag tyckte att var och en ju
har rätt att placera sina pengar där han
vill; och det är kanske förklarligt om
man vill ha dem på ett sparkontor som
ligger tvärs över gatan. Men vid fortsatt
resonemang visade det sig att vederbörande
levde i den bestämda uppfattningen
att den kooperativa sparkassan gav
samma säkerhet som det allmännas kontroll
över banker och sparbanker medför.
Så är ju inte fallet, men många tror
att det är så. Sedan motionen väcktes
har jag träffat flera personer som sagt
mig att det inte alls är unikt att man tar
ut pengar från bankinrättningar för att
sätta in dem i en sådan här sparkasserörelse.

Uppgiften i Kooperativa förbundets
remissyttrande, att vederbörande insättare
får kontrollförhållandena klarlagda
för sig av den enskilda sparkassan, är av
allt att döma mera teori än verklighet.
De mer aktiva i vederbörande förening,
de som är positivt intresserade för verksamheten,
har ganska säkert en klar
uppfattning om kontrollförhållandena,
men dessa personer är ju bara en mindre
del av medlemmarna i de mycket stora
organisationer som det här gäller.

Även jag är angelägen att understryka
att motionärerna med sitt förslag inte på
något sätt velat göra gällande eller ens
antyda, att insättarna i den kooperativa
rörelsen eller i HSB skulle befinna sig i
någon risksituation. Dessa två organisationer
har ju på grund av sin storlek
kommit i blickpunkten vid den principdiskussion
som förts om den s. k. oreglerade
sparkasseverksamheten, men som
framgår av vissa remissutlåtanden finns
det åtskilliga andra sparkassor än KF:s
och HSB:s som har en mycket omfattande
verksamhet. Även om insättarna i alla
dessa sparkassor nu har en säker placering
kan det dock inträffa kriser, och
lagstiftningen om bankinspektionens
uppgifter har som bekant tillkommit just

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse

därför att risker kan uppstå. Det behöver
ju inte nödvändigtvis vara så att
sparkasseorganet självt råkar i ett krisläge,
utan det kan vara fråga om en krissituation
rent allmänt som gör att insättare
springer till sina sparinstitut och
vill ta ut pengar för att ha dem i handen;
allting annat anser de vara osäkert. I ett
sådant fall kan det ena med det andra
leda till svårigheter. Vill verkligen dessa
oreglerade sparkassor med de kooperativa
rörelserna i spetsen göra gällande
att sådana risker, som har befarats kunna
drabba insättare hos banker, sparbanker
och jordbrukskassor, aldrig kan
komma att träffa deras egna insättare?

När det gäller sparkassor i små föreningar,
personalklubbar och liknande
är ju denna fråga betydelselös —• där har
insättarna också en helt annan och mera
personlig kontakt med föreningen —
men här syftar vi på de stora sparkassorna
med inlåning från hundratusentals
personer. Många av dem har blivit medlemmar
därför att de råkat göra eller
varit tvungna att göra inköp i den närmaste
eller bäst sorterade affären och
velat tillgodogöra sig erbjudna förmåner.
Och i dessa fall, där inlåning sker under
former och med kontobeteckningar som
helt motsvarar bankernas, kan jag uppriktigt
sagt inte begripa varför den samhälleliga
kontrolltjänsten skall vara undantagen
just för sådana sparkassor.
Bankinspektionen svarar obetingat ja på
frågan om det inte föreligger samma skäl
för kontroll i det ena fallet som i det
andra av dessa två. Jag tror att det är ett
riktigt svar.

Jag har också svårt att förstå varför
både Kooperativa förbundet och HSB så
energiskt avstyrker den föreslagna utredningen.
Som herr Schmidt påpekade
är utredningens syfte inte att åstadkomma
en reglering av de ekonomiska föreningarnas
inlåningsverksamhet efter
precis de mönster som gäller för t. ex.
sparbankerna. Motionärerna är tvärtom
väl medvetna om svårigheterna och att
avvikelser och kanske betydande sådana
från gällande regler skulle bli nödvändiga,
om man inte skulle skada syftet
med denna inlåningsverksamhet, alltså

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 16

att förse föreningarna med rörelsekapital.
Liksom bankinspektionen tror jag
att det är möjligt att man måste göra avvikelser
från gällande regler — det är
t. o. m. sannolikt — och att man kanske
måste skapa helt nya regler för kontroll.
Bankinspektionens uttalade uppfattning
att en utredning möjligen kan leda till
sådana resultat som även föreningarna
själva skulle anse som en tillgång i konkurrensen
om sparmedlen är enligt min
mening inte något alldeles löst uttalande.
Att kunna visa på att samhället även
har en viss insyn över insättarmedlen i
dessa kassor måste väl för insättarna
vara ett plus i stället för ett minus.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Schmidts yrkande om bifall till
reservationen.

Herr LARSSON, AKE, (s):

Herr talman! Motionerna 1:527 och
11:636 har yrkats på en utredning av
huruvida den av ekonomiska föreningar
på bankmässiga räkningar som nu bedrivs
och som för närvarande är oreglerade
skulle underkastas tillsyn av den
typ som gäller för de institut som tar
emot inlåning från allmänheten.

Som skäl för att tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser
bör krävas hänvisar
motionärerna främst till att den av Kooperativa
förbundet och HSB bedrivna
inlåningsverksamheten riktar sig till så
stora medlemskadrar att den i allt väsentligt
betjänar allmänheten i samma
grad som den i allmänna banker bedrivna
inlåningsrörelsen.

Nu är det, och ingen torde väl med
framgång kunna bestrida det, ändå en
väsentlig skillnad mellan en allmänt bedriven
bankrörelse och Kooperativa förbundets
samt HSB:s låneverksamhet. I
Kooperativa förbundet och HSB fordras
nämligen medlemskap för att man skali
få insätta medel i deras sparkassor, medan
i allmänt bedriven bankrörelse
medlemskap inte erfordras. Medlemskap
i Kooperativa förbundet eller HSB ger ju
också medlemmarna rätt och möjligheter
att kontrollera föreningarnas solvens
och likviditet. Detta har man tydligen

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

A,ng. av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse

helt bortsett ifrån. Det är dock den väsentliga
skillnaden mellan dessa båda
former av sparinstitut.

Man kan fråga sig om det sedan 1955,
då denna fråga behandlades i samband
med förslaget om ny banklag, har inträffat
sådana förändringar som skulle kunna
föranleda en omprövning av det ställningstagande
som då skedde. Bankoutskottet
har för sin del inte funnit att
det har skett några sådana förändringar
som skulle kunna motivera en utredning
nu.

Motionärerna pekar på att man 1911
inte kunde förutse den utomordentliga
utbyggnad som sedan dess har inträffat
då det gäller Kooperativa förbundet och
HSB, och att medlemmarna för HSB numera
räknas i hundratusental, medan
man för KF får räkna i miljoner.

Herr Lundström säger att han har
svårt att förstå varför Kooperativa förbundet
och HSB har något emot en utredning.
Ja, om det inte fanns skäl för
ingripande då organisationerna var
svaga och då medlemmarna verkligen
riskerade sina insatser, torde ett ingripande
nu då organisationerna har vuxit
sig starka och deras ekonomiska resurser
är mycket mer betryggande för medlemmarna
vara helt omotiverat, detta så
mycket mera som några faktiska missförhållanden
som skulle kunna aktualisera
en omprövning inte heller liar kunnat
anföras vare sig av reservanterna eller
av motionärerna. Däremot skulle en
sådan här tillsynsverksamhet kunna
komma att innebära att svåra intressekonflikter
kunde uppstå. Bank- och fondinspektionen
var inne på detta spörsmål
i det yttrande som den avgav 1950 till
tredje lagutskottet och i vilket bl. a.
anfördes: »Valdes den förstnämnda utvägen
— fullföljande av inlåningsrörelsen
— bleve tillsynsverksamheten en
vansklig uppgift eftersom den, för att
bli effektiv, uppenbarligen måste avse
icke blott inlåningsrörelsen utan även de
övriga verksamhetsgrenar som kunde
finnas hos den inlånande föreningen;
sannolikt skulle härvid uppstå svårlösta
intressekonflikter mellan föreningens
anspråk på ekonomisk handlingsfrihet

och kravet på trygghet för insättarna.»
Detta sade bank- och fondinspektionen
1950, och det gäller alltjämt i dag. Dessa
svårigheter kommer otvivelaktigt att lysa
igenom vid sådana tillfällen, och det är
därför man anser att det är onödigt med
den här utredningen, vilket herr Lundström
tydligen har svårt att begripa.

Bank- och fondinspektionen visade
vid det tillfället på en annan utväg: »Det
andra alternativet» — upphörande med
inlåningen — »kunde möjligen därför
vara att föredraga, varvid föreningarna
finge förutsättas fylla sitt ifrågavarande
kapitalbehov genom inbjudan till sina
medlemmar eller till allmänheten att
teckna andels- eller förlagskapital; beträffande
Kooperativa förbundet kunde
man dock, med hänsyn till den betydande
omfattningen av dess sparkasserörelse,
även tänka sig möjligheten av att
sagda rörelse frigjordes från förbundets
verksamhet i övrigt och därvid finge utgöra
en särskild bankinrättning».

Det är klart att visst skulle man kunna
tänka sig en frigörelse på det sättet, och
möjligheten att skapa en folkrörelsernas
bank har också diskuterats. Den frågan
är väl inte nedgrävd ännu. Jag ber dock
få framhålla att detta inte är sagt som
något hot mot de övriga bankrörelserna.
Jag vet att när det har talats om detta
tidigare, så har det på vissa håll uppfattats
som ett hot. Frågan är, som sagt,
inte nedgrävd, utan man har diskuterat
den som en realitet, och den diskussionen
kan komma att återupptas.

Jag ber att också få fästa kammarens
uppmärksamhet på vad som sades i den
här frågan i samband med förslaget till
ny banklag 1955. I propositionen sades
då bland annat att man genom att karakterisera
bankrörelse som inlåning
från allmänheten hade velat undvika att
lägga hämsko på bland annat den sparkasseverksamhet
som bedrives av kooperativa
föreningar bland deras egna medlemmar.
Det hänvisades till vad som anförts
av tredje lagutskottet vid 1950 års
riksdag, nämligen att det vore lämpligast
att solvens och likviditet kontrolleras
av föreningsmedlemmarna själva inom
den ram som ges av lagen om eko -

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse

nomiska föreningar. Det ansågs vidare
att missbruk av föreningsformen för att
möjliggöra bankverksamhet borde beivras,
men att sådant missbruk ej vore för
handen då »medlemmarnas föreningstillhörighet
är ett faktiskt villkor för deras
deltagande i inlåningsverksamheten
och deras inträdande i organisationen
mindre betingas av intresset att vinna
anslutning till inlåningsverksamheten
än av andra syften». Så sade man då,
och det finns ingenting som styrker att
det har skett något missbruk eller övergrepp
på något sätt.

Herr Lundström talade nyss om vännen
som hade tagit ut sina sparmedel
från banken för att sätta in dem i Kooperativa
förbundet, och herr Lundström
ansåg att syftet var dunkelt. Jag måste
säga att lika dunkelt som det syftet är
för herr Lundström är motionens syfte
för mig.

Herr talman! Bankoutskottet har inte
— och inte heller motionärerna eller reservanterna
— på något sätt kunnat påvisa
att något missbruk eller några missförhållanden
har förelegat, och utskottet
har inte funnit något skäl som talar
för en omprövning av tidigare ställningstagande.
Utskottet har därför stannat
för att avstyrka motionerna, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag vill upprepa att det
inte är bestämmelsen om inlåning från
allmänheten eller ej som är avgörande,
utan det är vad bankinspektionen har
framhållit och som jag läste upp. Herr
Larsson sade att sedan 1955 har det inte
inträffat något nytt, men jag tog fram
ett exempel på det, nämligen att man
har utökat den här rörelsen till att omfatta
även andra bankräkningar. Det väsentliga
är ju, som jag framhöll, om man
inte i längden, trots alla begreppsdefinitioner,
får lov att sätta likhetstecken
mellan detta slag av inlåningsverksamhet
och den rörelse som bedrivs av andra
inlåningsinstitutioner och om man

inte därför måste ställa samma krav på
säkerhet.

Herr Larsson sade att det inte förelegat
något missbruk. Nej, det har det
visst inte — åtminstone inte såvitt vi
vet — men rörelsen har blivit så stor nu
att det kan finnas anledning till en allmän
tillsyn.

Herr Larsson talade vidare om en folkrörelsernas
bank. Gärna för mig! Då är
det att märka att i så fall kommer folkrörelsernas
bank under bankinspektionen
med alla bestämmelser det innebär.
Banken får bland annat underkasta sig
inlåningsbestämmelser, täckningsbestämmelser
och kassareservsbestämmelser.
Detta i fråga om inlåningen; å andra
sidan får banken också underkasta sig
utlåningsbestämmelserna, och det innebär
bland annat att banken med undantag
av blancokrediter inte kan ge sig
in på att belåna företagarrisker. Om man
tittar på exempelvis ett sådant företag
som KF, finner man att det fullständigt
behärskar inte mindre än ett sextiotal
grossistbolag och ett sextiotal industribolag.
Dessutom har KF majoritet i ett
trettiotal bolag och minoritet i ett fyrtiotal
bolag. Det är ju ingen liten affär
det är fråga om.

I anslutning härtill vill jag erinra om
en bestämmelse i banklagen. Där sägs
i 61 §, att bankerna måste ägna uppmärksamhet
åt att inte bevilja kredit i
sådan omfattning åt samma eller med
varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna kredittagare, att
därav kan uppkomma fara för bankbolagets
säkerhet. Här går de inlånade
medlen till en enda koncern.

Herr talman! Jag tycker inte att jag
behöver säga något mer.

Efter det överläggningen förklararats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. ändrade regler om inlösen av mark för saneringsandamal

till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schmidt begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna angående
inregistrering av fartyg m. in.; och
nr 17, i anledning av väckt motion om
översyn av kyrkomusikerstadgan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändrade regler om inlösen av mark
för saneringsändamål

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom eu den 15 februari 1963 dagtecknad
proposition, nr 46, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade

1) förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);
och

2) förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I propositionen hade — i syfte att
främja en önskvärd sanering av äldre,
från historisk eller kulturhistorisk synpunkt
värdefull bebyggelse — föreslagits
viss utvidgning av byggnadslagens
och expropriationslagens inlösningsregler.

I det under 1 upptagna lagförslaget var
44 a § så lydande:

Har fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan för område med
äldre bebyggelse, som det av historiska
eller kulturhistoriska skäl är angeläget
att hålla i värdigt skick, och är bebyggelsen
vanvårdad eller företer den eljest
väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra
genomförandet av en lämplig stadsplan,
må Konungen, om härav påkallade
åtgärder prövas icke lämpligen kunna
verkställas annorledes än i ett sammanhang,
medgiva staden att i erforderlig
omfattning lösa mark som beröres av
åtgärderna ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande
åtgärderna kunna väntas bliva
av väsentlig betydelse. Vid bestämmande
av vad som må lösas skall skälig hänsyn
tagas till markägares önskemål att förena
sig med staden om åtgärderna och
gjorda utfästelser att bidraga till deras
genomförande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen -

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. ändrade regler

dels i första kammaren nr 593, av
herr Enarsson, samt i andra kammaren
nr 728, av herrar Källenius och Stiernstedt; dels

i första kammaren nr 594, av herr
Holmberg m. fl., och i andra kammaren
nr 727, av herr Fröding m. fl.;

dels i första kammaren nr 595, av herr
Svanström;

dels ock i andra kammaren nr 729,
av herr Tobé.

I motionerna I: 593 och II: 728, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av det till propositionen
nr 46 fogade förslaget till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) måtte besluta,

att rätt att lösa mark skulle föreligga
endast där vederbörande fastighetsägare
icke inom skälig tid visat sig beredd och
i stånd att på egen hand genomföra ett
godtagbart miljöskyddsprogram samt
endast under förutsättning

a) att bebyggelsen vore uppenbart
vanvårdad;

b) att stadsplan vore fastställd och

c) att ett program, i vilket förutsättningarna
och sättet för saneringens genomförande
tydligt angåves, förelåge.

I motionerna I: 594 och II: 727, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 46 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning
angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
för bevarande av historiskt
eller kulturhistoriskt värdefulla
miljöer vid den fortgående förnyelsen
av byggnadsbeståndet, varvid förutsattes,
att de i motionerna anförda synpunkterna
angående fastighetsägarnas
möjligheter att bidraga till miljöskyddet
särskilt beaktades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1. I: 593 och II: 728, såvitt därigenom
yrkats ändring i de genom propositionen
framlagda lagförslagen,

om inlösen av mark för saneringsändamål

2. I: 594 och II: 727 samt

3. 1:595,

bifalla förevarande proposition, nr 46;

B. att riksdagen i anledning av dels
motionerna I: 593 och II: 728 och dels
motionen II: 729 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
om föreskrifter rörande saneringsprogram; C.

att motionen II: 729, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet beträffande
44 a § byggnadslagen under punkt A
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
i dessa delar till motionerna I: 593 och
II: 728, måtte för sin del besluta sådan
ändring i de genom propositionen framlagda
lagförslagen, att 44 a § byggnadslagen
finge följande lydelse:

44 a §

Har stadsplan fastställts för område
med äldre bebyggelse, som det av historiska
eller kulturhistoriska skäl är angeläget
att hålla i värdigt skick, och är
bebyggelsen vanvårdad eller företer den
eljest väsentliga brister av beskaffenhet
att försvåra genomförandet av stadsplanen,
må Konungen, om härav påkallade
åtgärder prövas icke lämpligen kunna
verkställas annorledes än i ett sammanhang,
medgiva staden att i erforderlig
omfattning lösa mark som beröres av
åtgärderna ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande
åtgärderna kunna väntas bliva
av väsentlig betydelse. Rätt att lösa mark
skall dock ej föreligga, där markägare
eller sammanslutning av markägare inom
skälig tid visat sig beredd och i stånd
att själv eller i förening med staden genomföra
åtgärderna.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. ändrade regler om inlösen av mark för saneringsändamål

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det här förslaget till
ändring av byggnadslagstiftningen, som
ju är tillstyrkt av utskottets majoritet,
är avsett att öka möjligheterna att skydda
kulturhistoriskt värdefulla byggnader
och kulturhistoriskt värdefulla stadsbilder.
Om detta syfte råder full enighet,
och i den reservation som är avgiven till
utskottsutlåtandet ifrågasattes ju inte heller
behovet av att man vid en fortgående
förnyelse av byggnadsbeståndet bevarar
äldre bebyggelse, äldre miljö, som ett
levande och traditionsrikt inslag i samhällsbilden.
Där ifrågasättes inte heller
att för detta bevarande måste finnas en
utökad möjlighet för i detta fall kommunerna
att inlösa sådan bebyggelse. Reservationen
berör en annan kärnfråga,
nämligen ansvaret — det formella, det
juridiska och inte minst det ekonomiska
ansvaret — för realiserande av miljöskyddet.
Skall det övervältras helt och
hållet på samhället, i det här fallet tydligen
kommunerna, eller skall även de
som äger fastigheterna ha ett ansvar?
Skall de enskilda fastighetsägarna ges
rimliga förutsättningar att själva bidra
till miljöbevarandet?

Reservanterna har inte ansett, att den
föreslagna lagstiftningen ger de enskilda
fastighetsägarna en sådan möjlighet. I
egenskap av motionär i den här frågan
vill jag gärna instämma i reservanternas
argumentering. Jag vill också uttrycka
min förvåning över att departementschefen
och utskottets majoritet just i detta
hänseende gått betydligt längre än vad
ett enigt stadskollegium i Stockholm från
början ville. Det är ju så att hela detta
ärende emanerar från Stockholms stad,
och det var en skrivelse från staden som
drog i gång den nya lagstiftningen.

Egentligen är det en ganska sedelärande
historia och ett typiskt bevis på vad
ett samspel mellan radikala socialdemokrater
i Stockholms stad och regeringen
kan åstadkomma när det gäller att begränsa
enskilda initiativ och enskilda
insatser till förmån för samhälleliga ingripanden.
När man i Stockholms stad
på sin tid kom underfund med att något
måste göras åt Gamla Stan, lyckades man

efter viss möda nå politisk enighet om
att de som nu äger fastigheterna i Gamla
Stan skall få tillfälle att, om de kunde
det, själva få vara med och genomföra
erforderlig sanering med erforderligt
miljöskydd. I en kommande lagstiftning
om ökade inlösenmöjligheter för Stockholms
stad borde man därför enligt
stadskollegiet i staden se till att staden
inte fick tvångsinlösa fastigheter i de
fall, där fastighetsägarna själva visar sig
kunna klara av ombyggnaden och den
sanering som fordras för att miljön skall
kunna bevaras.

Det var i anledning av denna framställning
som regeringen tillsatte en expropriationsutredning,
i vilken även
byggnadsnämndens i Stockholm ordförande,
Joakim Garpe, blev ledamot. Det
tog uppenbarligen inte lång tid, innan
herr Garpe lyckades övertyga utredningen
om att vad staden enigt hade begärt
inte borde ha någon relevans utan att
man skulle gå in för ett radikalare förslag,
som gav kommunen större tvångsmöjligheter
gentemot fastighetsägarna
än tidigare. Till detta har ju propositionen
sedan anslutit sig. Det förslag som
nu ligger på riksdagens bord ger i praktiken
inte någon möjlighet för fastighetsägarna
att själva vara med om miljöskyddsprogrammet.
I lagtexten säges visserligen,
att när man skall bestämma vad
kommunen skall få inlösa skall skälig
hänsyn tas till markägarnas önskemål
och gjorda utfästelser att bidraga till deras
genomförande, men detta är inte
mycket att ta fasta på. Varken lagtexten,
departementschefens uttalande eller utskottets
utlåtande innehåller några fasta
kriterier, som kan ge markägarna verklig
ledning för deras bedömning av i vilka
situationer lösningsrätt kan utnyttjas
av staden eller inte. I propositionen ges
inte något besked om vad som kominer
att fordras av fastighetsägarna för genomförande
av en upprustning i deras
egen regi. Man förstår också att departementschefen
lekt med tanken att över
huvud taget inte låta någonting om fastighetsägarnas
möjlighet att hävda sig
gentemot kommunen flyta in i författningstexten.

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. ändrade regler
Den utformning som förslaget nu fått
har emellertid inte bara en juridisk eller
lagteknisk sida. Den har såvitt jag förstår
också en betydelsefull ekonomisk
sida. Lagen utgår ifrån att det är kommunerna
som skall ta ansvaret för miljöprogrammen
och se till att de blir realiserade.
Det innebär med andra ord att
det också blir kommunerna som skall betala.
Jag vet inte vad det kan kosta att
sanera Gamla Stan. År det 100 miljoner
kronor eller 200 eller 300 eller kanske
600 miljoner eller mera? Man frågar sig
om kommunen verkligen har råd till detta.
Man frågar sig om det finns någon
särskild lånemöjlighet, som kan underlätta
för staden att realisera programmet.
Man frågar sig om man kan förvänta något
statligt bidrag till saneringskostnaden.
Man undrar också på vilket sätt de
enskilda ekonomiskt skall kunna bidra
till detta. Detta är olösta frågor, som
man helt enkelt gått förbi i detta sammanhang.
Man har i varje fall gått förbi
lösningen av dem. Departementschefen
har varit klok nog att i propositionens
text införa en liten brasklapp för framtiden,
där han säger att det av finansiella
skäl och av rättvisehänsyn inte kan komma
i fråga att i framtiden tillhandahålla
allmänna medel i den omfattning att det
enbart med sådana medel går att åvägabringa
modernisering av bebyggelsen i
Gamla Stan.

I en ny situation skulle emellertid frågan
om statligt stöd kunna övervägas,
framhålles det vidare. Vad är det för
situation? Är det en bättre finansiell situation
för staten, eller är det annan politisk
situation, eller vad åsyftar man i
detta fall? Jag kan inte se annat än att
dessa ekonomiska frågor borde ha lösts
i detta sammanhang. Man borde ha angivit
riktlinjer för hur man ekonomiskt
skulle kunna genomföra det saneringsprogram,
som bör genomföras för de
gamla kulturområden man vill bevara.
Man skulle alltså ha försökt klara ut
den motsättning som kan ligga i att den
äldre bebyggelsens kulturvärde anses utgöra
en hela folkets angelägenhet, men
bevarandet av denna tillgång kommer att
vila på städerna som i sista hand får ta

om inlösen av mark för saneringsändamål
det ekonomiska ansvaret. I själva verket
innebär ju den föreslagna lagstiftningen
en anvisning till städerna att själva med
egna medel genomföra miljöskyddsprogram,
för vilket staten inte är beredd att
på förhand ta något ansvar.

Detta är bakgrunden till att jag i min
motion ansett att man inte nu bör ta
ställning till det föreliggande förslaget
till tvångsinlösen av äldre fastigheter
utan lösa den frågan i samband med att
man också anger riktlinjer för hur den
ekonomiska frågan skall lösas. Men möjligheterna
att få en socialdemokratisk
proposition avslagen existerar inte i
svensk riksdag för tillfället. Systemet
ger inte utrymme för det. Reservanterna
har därför stannat för att försöka göra
det bästa möjliga av lagförslaget. Det är
bakgrunden till att man i reservationen
begärt att i själva lagtexten skall införas
en bestämmelse, som ger fastighetsägarna
rätt att förhindra tvångsinlösen, om
de själva kan visa sig beredda och i
stånd att själva eller i förening med
staden genomföra erforderligt miljöskyddsprogram.
Detta är åtminstone en
förbättring i förhållande till propositionens
och utskottsmajoritetens förslag.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som herr Holmberg anförde
gäller det här lagstiftningsåtgärder
som är avsedda att möjliggöra genomförandet
av saneringsprogram för
gamla kulturhistoriskt värdefulla miljöer,
i första hand Gamla Stan i Stockholm
och i andra hand likvärdiga områden
eller miljöer på andra håll i landet.
Det är således inte fråga om att ge
någon möjlighet för städerna att tillvarata
några ekonomiska intressen som
t. ex. vid zonexpropriation, utan bara att
möjliggöra ett genomförande av saneringsprogram
i litet större sammanhang,
som det skulle vara svårt att genomföra
om man inte kunde räkna med att få ta
hand om de fastigheter som skall ingå
i ett sådant program annat än efter ägarnas
samtycke.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. ändrade regler om inlösen av mark
Det är att räkna med — som väl också
herr Holmberg antydde — att dessa åtgärder
i själva verket kommer att kosta
kommunerna ganska mycket. Det är därför
allt skäl i och ur kulturhistorisk synpunkt
viktigt att man gör en sådan lagstiftning
effektiv, så att de önskvärda
saneringarna verkligen blir genomförda.
Herr Holmberg betygade att det fanns
ett allmänt intresse för att dessa frågor
skulle bringas till sin lösning på ett
lämpligt sätt, och detta har väl också
varit utskottets mening. Det är emellertid
något förvånande att herr Holmberg
då har väckt en motion om avslag på
denna proposition, vilket väl i varje fall
kommer att betyda att frågan förhalas
och inte kan lösas nu.

Den fråga som herr Holmberg i sitt
anförande främst tryckte på gällde fastighetsägarnas
medverkan till saneringen,
och han talade om ansvaret för att
saneringen kan genomföras. Jag tror inte
att man kan komma ifrån att det måste
vara kommunerna som tar ansvaret
för att någonting blir gjort på detta område.
En annan sak är att det väl är
ett intresse både för kommunerna och
för allmänheten att de enskilda fastighetsägarna
beredes tillfälle att i den
mån de är intresserade därav och har
ekonomiska och andra resurser därtill
får delta i saneringsprogrammets genomförande
och, om så är möjligt, behålla
sina fastigheter sedan de satts i ett sådant
skick att de kan fortbestå. Men att
ålägga fastighetsägarna ett ansvar för
detta, skulle väl ändå föra för långt.

Herr Holmberg sade att det utredningsförslag,
som ligger till grund för
propositionen, skulle gå avsevärt längre
än vad Stockholms stad i sin framställning
syftade till. Det är emellertid så att
sedan utredningen verkställts och dess
förslag i mera utarbetat skick förelåg,
har detta i allt väsentligt accepterats
även av Stockholms stads myndigheter
vid remissförfarandet.

Denna synpunkt att fastighetsägarna
själva skulle få tillfälle att i möjligaste
mån deltaga i saneringens genomförande
har varit föremål för en livlig diskussion
under utredningsarbetet och ledde inom

ör saneringsändamål

utredningen till en kompromiss, som innebar
att man i den nya paragraf som
det här gäller att infoga i byggnadslagen,
satte in en särskild punkt om att
vid fastställande av vad som må lösas
skall skälig hänsyn tagas till markägares
önskemål att förena sig med staden om
åtgärderna och gjorda utfästelser att bidraga
till deras genomförande.

Detta förslag väckte en viss opposition
vid remissbehandlingen, därför att det
på ett sätt är litet avvikande från vad
man brukar finna i lagtext. Ett allmänt
uttalande av detta slag brukar ju eljest
ha sin plats i motiven. Jag för min del
anser det emellertid vara av visst värde
att uttalandet kommer in i själva lagtexten
och det återfinnes också i propositionens
förslag.

Enligt min mening vinner man inte något
nämnvärt genom reservanternas förslag
som innebär, att rätt att lösa mark
ej skall föreligga, där markägare eller
sammanslutning av markägare inom skälig
tid visat sig beredd och i stånd att
själv eller i förening med staden genomföra
åtgärderna. Det blir väl i stort sett
samma bedömning av markägarnas villighet
och resurser, som kommer att bli
avgörande för denna prövning vare sig
lagen är avfattad enligt propositionens
eller reservanternas förslag. Den kan ju
inte bindas av några klart utstakade riktlinjer.
De synpunkter som här har framförts
av herr Holmberg och i reservationen
är nog väl tillgodosedda i propositionen.
I utskottets skrivning har man
ytterligare understrukit vikten av att
man i möjligaste mån bör uppmuntra
en sådan självsanering.

I reservationen är även upptagen en
annan fråga, som gäller huruvida fastställd
stadsplan skall ligga till grund för
en expropriation av detta slag eller inte.
Enligt propositionen krävs endast att
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan. Eftersom herr Holmberg
inte närmare gick in på denna fråga,
skall jag bara säga några ord om den.
Som väl framgår av propositionen och
utskottets skrivning är själva stadsplanen
inte av den väsentliga betydelse i
detta fall, som man kanske på sina håll

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. ändrade regler
har föreställt sig. Det är av större vikt
för vederbörande fastighetsägare att få
del av saneringsprogrammet. I denna
del har utskottet ytterligare understrukit
vikten av att ett sådant program
ligger till grund för beslut om expropriation,
så att fastighetsägarna på ett tidigt
stadium med större säkerhet vet vad de
har att räkna med vid saneringens genomförande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Herr Alexanderson ironiserade
något över att det i en motion
yrkats avslag på denna proposition och
gjorde gällande, att detta skulle innebära
ett förhalande av realiserandet av det
miljöskyddsprogram, som vi vill ha genomfört
i Stockholm. Det är nog ett alltför
enkelt sätt att se på frågan. Det räcker
nämligen inte med att bara genomföra
en lagstiftning av denna art eller
med att ge Stockholms stad en absolut
inlösenrätt. Kommunen — Stockholms
stad lika väl som andra kommuner ■—•
som skall ha ansvaret för genomförandet
av dessa program, måste ju också ha erforderliga
ekonomiska resurser. Man
måste alltså även ta hänsyn till den ekonomiska
sidan. Det har statsmakterna
helt undvikit. Man har inte velat gå in
på frågan, vem som skall svara för kostnaderna.
I det läget hade det varit naturligt,
om man utformat en lagstiftning,
som skapar en samarbetsatmosfär mellan
kommuner och fastighetsägare och
enligt vilken även staten, lånevägen eller
på annat sätt, kunde medverka på den
ekonomiska sidan. Det har man nu inte
gjort, utan man har skapat en tvängsinlösenrätt,
som ingalunda förbättrar
atmosfären mellan de parter som i detta
fall bör samarbeta.

Herr Alexanderson undvek helt och
hållet att gå in på frågan, i vilka fall och
på vilket sätt fastighetsägarna skulle
kunna medverka vid saneringen. Det
finns inga kriterier i detta sammanhang.
Jag återkommer till att det måste ha le -

om inlösen av mark för saneringsänaamål
gat något bakom justitieministerns skrivning
i propositionen, att han strängt taget
inte hade behövt ta in någonting i
lagtexten om fastighetsägarnas möjligheter.
Bakom detta måste ha legat att bestämmelsen
som sådan mer eller mindre
saknar värde.

Vad slutligen gäller frågan om fastställd
stadsplan skall behöva föreligga
för att inlösen skall få ifrågakomma vfll
jag säga, att hade man en sådan fastställd
plan, visste åtminstone de som var berörda
vad de hade att rätta sig efter. Det
har gjorts åtskilliga invändningar mot
tanken att begagna sig av fastställd stadsplan;
framför allt gjordes sådana av
stadsjuristen Westman redan i utredningen.
Han förklarade att detta kunde
verka förhöjande på expropriationsersättningen
och binda expropriationen på
ett olyckligt sätt: man kan sedan inte
vidtaga ändringar i stadsplanen på det
sätt man kan önska.

Det sista argumentet tycker jag alldeles
särskilt faller platt till marken. Vad
det här gäller är ju att bevara miljön och
att bevara grunddragen i den stadsplan
som finns för Gamla Stan i detta fall.

Jag vill endast konstatera, att intet sades
som gav upplysning om hur de parter
som är inblandade i detta skall se på
problemet och vad de skall rätta sig efter.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Holmberg vill förklara
varför han menar att en sådan
här lagstiftning inte skulle kunna lia
någon effekt utan samtidig lösning av
de ekonomiska problemen. Till det kan
man svara, att sådana saneringar har
genomförts i vissa enskilda delar av
Gamla Stan och på andra håll utan
tvångsåtgärder och utan några särskilda
ekonomiska bidrag från statsverket
eller på annat sätt. Bland annat har genomförts
en sanering genom samfundet
S:t Erik av ett kvarter i Gamla Stan,
som väl i stort sett skedde på självkostnadsbasis.
Det är väl därför klart att sådana
saneringsprogram kan också i
framtiden genomföras utan särskilt eko -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Ang. ändrade regler om inlösen av mark för saneringsändamal

nomiskt stöd av statsmedel. Stockholms
stad saknar inte heller ekonomiska resurser,
även om de inte är obegränsade.

Sedan frågar herr Holmberg vilka
riktlinjer som skall följas när det gäller
att bedöma fastighetsägarnas egna insatser.
Den saken är det ganska svårt att
ange i mera allmänna och abstrakta ordalag.
Men det är ganska tydligt att det
finns fall, t. ex. när det gäller att sanera
ett kvarter, där vissa fastigheter
kan komma att bestå och saneras till en
sådan standard som är godtagbar efter
vårt sätt att se. Det kan ju tänkas att en
sådan sanering kan genomföras utan
större bidrag, och den kan väl då tänkas
ske med fastighetsägarens egna resurser.
En sådan fastighet skulle därför
kunna undantas från inlösen under förutsättning
att vederbörande verkligen
klart visar, att han avser att —- i samband
med de åtgärder staden genomför
—• vidta motsvarande åtgärder på sin
egen fastighet. Men förhållandena varierar
avsevärt. I de fall där det finns
gårdsbebyggelse blir det ofta fråga om
att ta bort den. Det går knappast att här
ge sig in närmare på sådana detaljer.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Alexanderson säger, att det har
genomförts en del saneringar, exempelvis
i Gamla Stan. Det har ofta varit
punktvisa saneringar, och det har även
varit en kvarterssanering. Men det är ju
detta system som denna lagstiftning avser
att komma förbi. Man vill ju inte ha
en sådan tvp av sanering, som tydligtvis
i vissa fall kan vara ekonomiskt lönande,
utan man vill ha en miljösanering,
som avser hela Gamla Stan, stora
sjok av Gamla Stan i det här fallet. Detta
är bakgrunden till själva lagstiftningen,
och i sådana fall uppkommer, såvitt jag
förstår, helt andra ekonomiska frågor
än om Stockholms stads sparbank restaurerar
— på ett mycket pietetsfullt
sätt — en eller annan fastighet i Gamla
Stan, vilket ju skett.

När det gäller kriterierna för vad fastighetsägarna
skall göra eller inte göra

och förbinda sig till är det alldeles riktigt,
som herr Alexanderson säger, att de
inte kan uttryckas i allmänna abstrakta
ordalag. Det kan såvitt jag förstår knappast
uttryckas i vad man i handlingarna
här har ansett vara ett miljöskyddsprogram,
utan det bör väl vara ett av de
institut som finns i byggnadslagen, som
här bör tillämpas, alltså stadsplaneinstitutet.

Vad är förresten miljöskyddsprogram?
Vad är saneringsprogram? Här inför
man begrepp som egentligen inte har
någon formell bakgrund i gällande byggnadslagstiftning.
Man försöker alltså
krypa bakom ord, och jag tycker att det
är olyckligt att man nu återigen ändrar
byggnadslagstiftningen, utan att försöka
skärpa sig och precisera vad man önskar
att staden och de enskilda fastighetsägarna
skall göra.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Efter herr Alexandersons
båda klarläggande anföranden skall
jag för att inte i onödan förlänga debatten
uppehålla mig endast vid en detalj
i utskottets utlåtande.

Det har i propositionen förutsatts att
de enskilda markägarnas behov av att
få kännedom om beskaffenheten och arten
av de tilltänkta åtgärderna för att
kunna bedöma möjligheterna att medverka
skall tillgodoses på annat sätt än
genom fastställd stadsplan, nämligen genom
saneringsprogram. Från utskottets
sida har uttalats önskemål om att de uttalanden
som gjorts i propositionen rörande
innehållet i ett sådant program
skall komma till direkt uttryck genom
föreskrifter närmast i byggnadsstadgan
eller i den form som avses i 76 § byggnadsstagan.

I och för sig har jag icke någon anledning
att motsätta mig detta önskemål,
men utskottet har uttalat att behovet av
en uttrycklig föreskrift om saneringsprogram
gör sig mindre starkt gällande
i inlösningsfallen eftersom Kungl. Maj:t
i sådana fall torde komma att föranstalta
om erforderlig utredning. Av detta

Fredagen den 19 april 1963

Nr 16

Ang. ändrade regler om inlösen av mark för saneringsändamål

kan man draga den slutsatsen, att de av
utskottet begärda föreskrifterna i första
hand är avsedda för att säkerställa utredningen
i de s. k. frivilligfallen. Då det
gäller att effektuera utskottets önskemål
kan ett konstitutionellt problem uppkomma.
Att Kungl. Majt måste kunna
kräva utredning i inlösningsfallen är en
sak för sig. Angivandet av sådana krav
lär utan tvekan kunna ske med stöd av
den administrativa förordningsmakten.
Genom ett generellt krav på upprättande
av saneringsplaner åläggs emellertid
kommunerna förpliktelser, som i det enskilda
fallet kan ha nog så betydande
konsekvenser i ekonomiska och andra
hänseenden och därför skulle kunna
ifrågasättas behöva vara meddelade i
form av lag.

Jag utgår emellertid ifrån att utskottet
närmast avser tillämpningsföreskrifter i
inlösningsfallen, och i praktiken lär det
väl därigenom kunna tillgodoses vad utskottet
avser. Om en kommun icke har
gjort upp ett saneringsprogram och vill
förmå en fastighetsägare att träffa en
överenskommelse, så kan fastighetsägaren
enbart med hänvisning till att han
vet för litet i saken kunna vägra att ingå
en överenskommelse. Enda utvägen
för kommunen är då att begära inlösning
och då måste ett saneringsprogram
uppgöras. I det skedet kan fastighetsäaren
återkomma och säga att han nu vet
bättre och att han därför kan vara med
om en överenskommelse.

Herr talman! Jag har endast velat uttala
detta för att säkerställa att jag rätt
uppfattat vad utskottet önskar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 104;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 24 innevarande
månad.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 137, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående uppförande av en atomkraftstation
i Marviken.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963

Interpellation ang. ersättningen vid omhändertagande av ungdom för vård i enskilt
hem

nr 148, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 10
juni 1949 (nr 341) om explosiva varor;
och

nr 149, med förslag till lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall.

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 162, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till
riksdagen gjordes meddelande rörande
Sveriges utrikespolitik, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras i
första kammaren av statsministern och
i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid kammarens
sammanträde tisdagen den 23
april.

På sedermera gjord proposition beslöts,
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående engångsunderstöd
till f. d. städerskorna i riksdagshuset
Ada Nyström och Anna Ericson.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1962 samt utlåtande
i anledning av framställning av fullmäktige
i riksbanken angående återbetalning
till statsverket av till avbetalningslånefonden
anvisade medel; samt

nr 15, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksbanken angående Tumba
pappersbruks framtida ställning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om sänkning av rösträttsåldern
m. m., dels ock väckta motioner angående
sänkning av myndighetsåldern;
samt

nr 19, i anledning av väckt motion om
förlängning av preskriptionstiden för
borgensåtaganden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnader för viss psykologisk
samtalsbehandling och rådgivning; nr

43, i anledning av väckt motion om
förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimitationer;
samt
nr 44, i anledning av väckta motioner
om tilläggspensionsförsäkringen för företagare
och fria yrkesutövare; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motion om fordons
förseende med anordning för belysning
av mötande fordons vägbana;

nr 18, i anledning av motioner om anteckning
i fastighetsbok angående fast
fornlämning;

nr 19, i anledning av motioner om
lagstadgad förhandlingsskyldighet vid
ifrågasatt expropriation; samt

nr 20, i anledning av motion angående
älgjakten.

Interpellation ang. ersättningen vid
omhändertagande av ungdom för
vård i enskilt hem

Fru SVENSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I diskussionen om bästa
sätt att ge vård åt ungdomar, som omhändertagits
för samhällsvård, har placering
för vård i enskilt hem alltmer kommit
i förgrunden, delvis beroende på det
tyvärr ganska nedslående vårdresultatet
på ungdomsvårdsskolorna. Detta inte

Fredagen den 19 april 1963 Nr 16

Interpellation ang. ersättningen vid omhändertagande av ungdom för vård i enskilt

hem

sagt för att på något sätt förringa värdet
av det arbete, som utföres av personalen
på skolorna. De stora skolorna och platsbristen
medverkar till att det inte går
att differentiera klientelet på ett sätt
som vore önskvärt.

Därför är det intressant att se de försök
som pågår med korttidsbehandling
på ungdomsvårdsskola och därefter utplacering
i enskilda hem under god kontakt
med vederbörande skola.

Om detta arbete skall kunna fortsätta
och utbyggas, torde det emellertid vara
nödvändigt med en bättre ersättning
till fosterhemmen. Dessa, som i de flesta
fall torde vara hem på landsbygden,
erhåller nu vanligen 200—300 kronor per
månad, alltså endast betalning för mat
och husrum och ingen ersättning för
den tid och det ansvar som dessa ungdomar
kräver. Det är oftast svårt psykiskt
skadade ungdomar, som i de flesta
fall saknar kontakt med en riktig hemmiljö.
De skall vänjas vid ett regelbundet
arbete. För deras fortsatta samhällsanpassnings
skull är det viktigt att det sker
på ett lugnt och riktigt sätt. Vårdtiden
i detta hemmet är oftast sex månader,
så att när vederbörande anpassat sig där
och kan göra en del nytta, är det tid att
söka återanpassning till förvärvsarbete.

Det finns människor, som är så intresserade
av denna vårdform, att de
försöker på nytt, och ungdomarna, som
passerat genom deras hem, håller kontakten
med dem och kommer på besök
vid helger och semestrar.

Det är viktigt och måste vara riktigt
att stimulera detta intresse genom att ge
hemmen en ordentlig ersättning. Redan
nu är det ganska svårt att hitta lämpliga
hem. Genom att höja ersättningen skulle
de få ett synligt bevis på uppskattning
av den goda viljan och det goda arbete
de utför. Ungdomsvårdsskolorna borde
därför ha sådana direktiv att de inte
försöker pruta på ersättningen till hemmen.

Med hänvisning till det ovan anförda
ber jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga: -

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att ungdomsvårdsskolorna får sådana
ökade resurser i eftervårdsanslag
och sådana direktiv att de avsevärt kan
höja ersättningen till de familjer som
öppnar sina hem för dessa ungdomar?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 727, av herr Hilding, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 116, angående
ny huvudorganisation för statens
järnvägar;

nr 728, av herr Jacobsson, Gösta, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar;

nr 729, av herr Pettersson, Harald, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 116, angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar;

nr 730, av herr Jonasson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 731, av herr Jonasson och herr Pettersson,
Harald, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 134, angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, m. m.;

nr 732, av herr Nilsson, Ferdinand, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; samt

nr 733, av herr Pettersson, Harald,
och herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 134, angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw